Tisdagen den 5 april (Riksdagens protokoll 1949:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 13

2—6 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 april.

Sid

Svar på interpellationer av:

Herr Larsson i Luttra ang. hänsyn till behovet av arbetskraft

för vårbruket vid militärinkallelser ...................... 9

Herr Jansson i Aspeboda ang. mjölkproduktionens lönsamhet . . It
Svar på fråga av herr Ståhl ang. beredande av möjlighet för den
enskilda och statliga hotell- och restaurangrörelsen att bliva

representerad i turistutredningen .......................... 23

Svar på interpellationer av:

Herr von Seth ang. åtgärder mot bensinransoneringens ogynnsamma
återverkningar på turismen ...................... 26

Herr Nilson i Spånstad ang. kontrollen över efterlevnaden av

vissa kristidsbestämmelser.............................. 28

Interpellationer av:

Herr von Friesen ang. påstådda missförhållanden ombord å kryssaren
Gotland under färd 1948/49 33

Herr Ohlin ang. kommunister i polis-, civilförsvars- och hem värnsnämnder.

....................................... 34

Herr Stjärne ang. statens sakrevisions granskning av stiftsnämn dernas

fastighetsförvaltning in. m....................... 35

Herr Gavelin ang. lärarkrafter till de nordligaste skoldistrikten 36

Onsdagen den 6 april fm.

Skattesystemets verkningar in. in............................. 39

Ändringar i förordningen om pappersskatt .................... 75

Nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier 84

Avlöningar till statens organisationsnämnd.................... 88

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning 91
1 —Andni kammarens protokoll 19W. Nr /.''i.

Nr 13.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Johansson i Mysinge ang. landsvägstransporter med jord brukstraktorer.

....................................... 104

Herr Wedén ang. den kooperativa bostadsbyggnadsverksamheten 105

Onsdagen den 6 april em.

Mindre bemedlade landsbygdspatienters sjukvårdskostnader ...... 108

Fria resor för barn m. m................................... 120

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. in..................... 133

Pension åt K. J. Hedberg.................................. 146

Interpellation av herr Ericsson i Näs ang. avskaffande av dyrortsgrupperingen
av de värnpliktigas familjepenning.............. 149

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 6 april fm.

Val av statsrevisorer med suppleanter........................ 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. vissa verkningar av
skattesystemet ........................................ 39

— nr 22, ang. ändringar i förordningen om pappersskatt........ 75

— nr 25, ang. provisoriska bestämmelser om begränsning av preliminär
skatt .......................................... 84

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. A. L. Åbergs och F. A. Hedströms
tjänsteårsberäkning .............................. 84

— nr 47, ang. ändring av 1927 och 1934 års reservbefälsförordningar 84

— nr 48, ang. anslag å kapitalbudgelen för inrikesdepartementet 84

— nr 49, ang. anslag till statens organisationsnämnd .......... 88

— nr 50, ang. grunderna för höjning av löner enligt statens löne plansförordning

m. m................................... 91

Onsdagen den 6 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. effektiviserad sysselsättningsoch
arbetsterapi........................................ 107

— nr 52, ang. vissa förlikningskostnader...................... 107

— nr 53, ang. anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet 107

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, ang. inrättande av vissa slag

av investeringsfonder.................................... 107

— nr 17, ang. ändrade grunder för beskattning av reservofficers

eller underofficers kapitaliserade pension.................... 107

— nr 19, ang. ändring av bestämmelserna om skyldighet att erlägga

fastighetsskatt ........................................ 107

— nr 21, ang. tullfrihet för kreatur från Finland.............. 107

Innehåll.

Nr 13.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 18, ang. pensionsrätt för Sigrid Heffermehl
................................................ 107

— memorial nr 19, ang. användande av riksbankens vinst för år

1948 m. m........................................... 107

— utlåtande nr 20, ang. hyllningsgärd till det färöiska lagtinget.. 107
Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. försäljning av kronoegen domar

m. m........................................... 107

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, ang. slopande
av sockerransoneringen för de enskilda hushållen...... 108

— nr 6, ang. reglerna för enskild vägs överförande till allmänt

underhåll ............................................ 108

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. ändrad lydelse av lagen

om kommunalstyrelse på landet, m. m..................... 108

Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader................ 108

— nr 55, ang. fria resor för barn m. m..................... 120

— memorial nr 56, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om anslag

till fonden för idrottens främjande (voteringsproposition godkänd) 133

— utlåtande nr 57, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag 133

— nr 58, ang. avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv .. 133

— nr 59, ang. uppskov med allmän fastighetstaxering, m. m..... 133

•— nr 60, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten.......................................... 133

-— nr 61, ang. ny apparatur för den allmänna skärmbildsunder sökningen

............................................ 133

— nr 62, ang. reparation och ombyggnad av Falsterbokanalen in. m. 133

-—■ nr 63, ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m......... 133

—■ nr 64, ang. anslag för lagerhållning inom väg- och vattenbyggnadsverket
............................................ 145

—- nr 65, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag å sjätte

huvudtiteln m. m....................................... 145

— nr 66, ang. statsförvärv av Norsholm—-Västervik—Hultsfreds

järnvägar m. m....................................... 146

— nr 67, ang. anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49 under sjätte huvudtiteln till kommittéer och utredningar 146

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, ang. förordning ang. rätt för

Konungen att åsätta särskild tullavgift.................... 146

-—- nr 24, ang. ändrad lydelse av förordningen ang. tillverkning och

beskattning av maltdrycker.............................. 146

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. pensioner eller understöd åt

vissa i statens tjänst anställda m. fl....................... 146

-— nr 22, ang. utbyggnad av holländeriet vid Tumba bruk...... 146

— nr 23, ang. pension åt K. J. Hedberg .................... 146

L nr 24, ang. ändring av 1947 års allmänna familjepensionsregle mente.

............................................... 149

Lördagen den 2 april 1949.

Nr 13.

Lördagen den 2 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26
nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

bevillningsutskottet propositionen
nr 175, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att medgiva befrielse i
vissa fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag; till

statsutskottet propositionerna:
nr 176, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 177, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 178, angående prisutjämningsavgift
m. m.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 339 av herrar Pettersson i Dahl
och Carlsson i Bakeröd;

nr 340 av herr Svensson i Ljungskile; nr

341 av fröken Elmén m. fl.; och
nr 342 av herr von Friesen in. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 343 av herr Fröderberg in. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
344 av herrar Pettersson i Dahl och
Hwggblom; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 345 av herr Mosesson;
nr 346 av herr Olsson i Mora m. fl.;
samt

nr 347 av herrar Åqvist och Olsson
i Mora.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN, som
yttrade: Herr talman! Med hänsyn till
infallande helg får jag anhålla, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 175, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att medgiva befrielse i
vissa fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag,

nr 176, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter,

nr 177, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. in. och

nr 178, angående prisutjämningsavgift
m. in. utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter tjugu dagar från
propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 inom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Nr 13.

Lördagen den 2 april 1949.

getåret 1949/50 till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fria resor för barn
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1949/50 till avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffande av ny
apparatur för den allmänna skärmbildsundersökningen; nr

62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reparation och
ombyggnad av Falsterbokanalen in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lån till Svenska
lastbilaktiebolaget in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposi -

tion av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsförvärv av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar
m. m. jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49
under sjätte huvudtiteln till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden,
in. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser ändringar i förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift;

nr 24, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär
skatt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.;

nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av holländeriet vid Tumba bruk;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om pension åt assistenten hos riksdagens
revisorer K. J. Hedberg; och

nr 24, i anledning av väckt motion
angående upphävande av 16 § 2 mom.

Lördagen den 2 april 1949.

Nr 13.

1947 års allmänna familjepensionsreglemente; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beviljande av lagfart å
fastighet, som är föremål för kronans
förköpsrätt;

nr 20, i anledning av väckt motion
angående utredning om stadsdomstolarnas
förstatligande; och

nr 21, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 5 kap. 15 § giftermålsbalken; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 11, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser angående
folkpension, som tillkommer sinnesslöa,
dels ock om ändrad ordning
för utbetalning av folkpension, som
tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt
intagen pensionstagare;

nr 12, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 4 § 1 mom.
lagen om folkpensionering;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna
barnbidrag för barn, som intagits på
nomadskolhem eller eljest inackorderats
för obligatorisk skolgång;

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den

30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner;

andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion angående
undersökning av skyddshemmens
och ungdomsvårdsskolornas klientels
öden; och

nr 6, i anledning av väckt motion
angående den personlighetsvårdande
verksamheten i sociala anstalter och
f ångvårdsanstalter;

andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4, över motion
angående en översyn av socialvården;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1, med förslag till
ordningsstadga för riksdagens andra
kammare.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

348, av herr Nihlfors och fröken
Vinge, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 132, angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.; och

nr 349, av herr Dickson, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 132.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 135, angående vissa avlönings-
in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1949/50
in. m., nämligen

nr 350 av herrar Henriksson och Ekdahl; nr

351 av herr Huss; och
nr 352 av herr IIuss rn. fl.

Slutligen avlämnades följande motioner,
nämligen

nr 353, av herr Dickson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 143,
angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet;

nr 354, av herr andre vice talman -

Nr 13.

Lördagen den 2 april 1949.

nen Skoglund, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 151, angående
inrättande av en statlig affärsbank
in. m.;

nr 355, av herr Häckner m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 151;

nr 356, av herr Thupper m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 154, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1949/50 in. in.;

nr 357, av herr Håstad in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 163, angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 358, av fröken Ager in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 163;

nr 359, av herr Wedén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 172, angående subventionering av
införseln av vissa varor in. in.;

nr 360, av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl., likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
172;

nr 361, av herr Henriksson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 173, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.;

nr 362, av herrar Fagerholm och
Malmborg i Stockholm, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 173;

nr 363, av herrar Sköldin och Edberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 136, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in.;

nr 364, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 169, angående vissa
anslag ur kyrkofonden för avlönande
av präster in. in.; samt

nr 365, av herrar Håstad och Staxiing,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 169.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

från första lagutskottet:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om val
av borgmästare och rådman;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den
20 december 1946 (nr 879) om högsta
domstolens sammansättning och tjänstgöring; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
skyldighet att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift;

nr 112, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens justitieombudsman;

nr 114, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens militieombudsman;
och

nr 115, i anledning av väckt motion
angående ändrad ordning för biskopsval; från

andra lagutskottet:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. hänsynstagande vid vissa militärinkallelser till jord brukets

behov av arbetskraft för vårbruket.

en mellan Sverige och Finland den 17
februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapital -

budgeten för budgetåret 1949/50 jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 5 april.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 29 och
den 30 nästlidna mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsmannen Karl Andersson,
Björkäng, Bångbro t. v. på grund av influensa
är förhindrad inställa sig i
Stockholm i och för riksdagsarbete, intygas.

Björkäng, Bångbro den 4 april 1949.

Yngve Skogsberg,
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Andersson
i Björkäng ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 4 innevarande
april tills vidare.

§ 3.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj ds proposition, nr 179, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation ang. hänsynstagande
vid vissa militärinkallelser till
jordbrukets behov av arbetskraft för
vårbruket.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Larsson i Luttra frågat mig, vilka
möjligheter som finnas att, utan att eftersätta
försvarsintressena, taga hänsyn
till jordbrukets behov av arbetskraft för
vårbruket vid vissa militärinkallelser
som ägt rum under den senaste tiden.

De inkallelser som åsyftas avse två
tjänstgöringsomgångar under våren, den
ena under tiden den 15 mars—den 15
april och den andra den 20 april—den
21 maj.

Inkallelserna äro av ganska ringa
omfattning och torde därför icke i
nämnvärd grad påverka det civila produktionslivet
i stort. Självfallet kunna
emellertid inkallelserna i enskilda fall
föranleda allvarligare olägenheter. För
att bereda förbandscheferna möjlighet

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. hänsynstagande vid vissa militärinkallelser till jord brukets

behov av arbetskraft för vårbruket.

att taga hänsyn till dylika omständigheter
har personalstyrkan vid de förband
som skola uppsättas för repetitionsövning
beräknats med 10 procents reserv.
Inom ramen för denna reserv äger vederbörande
regementschef meddela anstånd
åt värnpliktiga, som kunna anföra
särskilt viktiga skäl härför. Därest
denna reserv utnyttjats, underställas ytterligare
ansökningar chefens för armén
och Kungl. Maj:ts prövning. Vid prövningen
av dylika ärenden inhämtas, när
arbetsmarknads- eller arbetskraftsskäl
åberopats, yttranden av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Dessa yttranden
läggas i stor utsträckning till grund för
besluten. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att arbetsmarknadsmyndigheterna
äro i stånd att undersöka alla till
deras yttranden hänskjutna fall synnerligen
ingående, vilket medför långt
större noggrannhet vid prövningen än
vad tidigare varit möjligt. Arbetsmarknadsmyndigheternas
medverkan i detta
sammanhang är sålunda synnerligen
värdefull.

Någon statistik över det antal jordbrukare
eller i jordbruksarbete sysselsatta
som på dessa sätt erhållit anstånd
på grund av vårbruket finnes icke och
kan icke utan stor omgång framtagas.
Det kan dock med fog antagas att genom
de möjligheter som stått till buds
att meddela anstånd med tjänstgöring
skälig hänsyn tagits till jordbrukets behov
av arbetskraft.

Härpå anförde

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag tackar statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet för svaret på
denna interpellation.

Statsrådet säger i svaret, att ifrågavarande
inkallelser ha varit av ganska
ringa omfattning och därför icke
i nämnvärd grad torde påverka det civila
produktionslivet i stort. Det oaktat
ha de väckt ganska stor irritation ibland

de jordbrukare som ha drabbats av dem.
Särskilt gäller detta inkallelsen i sista
omgången. Det är ju förståeligt med
hänsyn till att jordbruken nu drivas
med allt mindre och mindre arbetskraft.
Nu är det ju ganska vanligt, att 40, 50
tunnlands gårdar drivas av jordbrukaren
och hans hustru. I fråga om kreaturslösa
jordbruk gäller detta t. o. m.
arealer på 100 tunnland och däröver.
Det blir med andra ord allt flera jordbruk,
där allt hänger på en man. Kommer
då inkallelsen under en toppbelastning
såsom vid vårbruket, förstår man,
att det kan bli kritiskt. Nu hoppas jag
emellertid, att regementscheferna och
i vissa fall chefen för armén och i sista
hand Kungl. Maj:t skola kunna lämna
anstånd i de fall, som äro mest kritiska.

Det var emellertid en annan sak, som
jag egentligen tänkte på, när jag skrev
interpellationen. Det är ju här fråga
om två omgångar, som inkallats, den
ena med inryckning den 15 mars och
utryckning dagarna före påsk och den
andra, som inrycker veckan före påsk.
kör jordbrukare, som inkallats under
den första omgången, kan det nog gå
tämligen bra, åtminstone för jordbrukare
i stora delar av landet. Men för
jordbrukare från de sydligaste delarna
av landet kan även inkallelse i denna
omgång medföra allvarliga olägenheter
på grund av vårbruket. Inkallelsen i
den senare omgången kommer mitt i
värsta vårbrådskan. Nu undrar jag vilka
möjligheter som finnas att inkalla jordbrukarna
i första omgången och övriga
värnpliktiga i andra omgången. Vissa
av de inkallade jordbrukarna ha talat
med inskrivningsexpeditionerna, och
de ha fått det intrycket, att det inte
skulle vara omöjligt att göra en sådan
anordning.

Jag förutsätter, att denna situation
kan återkomma nästa år. Avsikten med
inkallelserna är ju bland annat att fylla
ut den lucka, som uppstår mellan ut -

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål

ryckningen av en årsklass rekryter och
inryckningen av nästa rekrytklass. Sådana
situationer kanske även kunna
uppstå vid andra tillfällen. Jag tycker,
att det skulle vara synnerligen - angeläget,
att man allvarligt undersökte den
fråga jag nu nämnt, om den inte redan
är undersökt. Ju högre personell beredskap
vi upprätthålla desto mindre produktion
kunna vi åstadkomma. Kan
man på något område ordna det så, att
inkallelserna störa produktionslivet så
litet som möjligt, är det naturligtvis av
betydelse, och jag tror, att man skulle
kunna göra det i detta fall. Jag förstår,
att det kan bli svårigheter med
hänsyn till förbandens sammansättning
och andra sådana saker. Det är min förhoppning,
att statsrådet ägnar sitt intresse
även åt denna sida av problemet.
Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jansson i Aspeboda
frågat mig, om jag har min uppmärksamhet
riktad på spörsmålet om de
kreaturslösa jordbruken och mjölkproduktionens
lönsamhet och om jag i så
fall har för avsikt att vidtaga några åtgärder,
som kunna bidraga till en lösning
av detsamma.

Då jag tar till orda med anledning
härav vill jag genast framhålla, att jag
inte ämnar föregripa de överväganden
om prisregleringen på jordbrukets produkter
för nästa produktionsår, som
ännu icke slutförts. Jag tror emellertid
det kan vara nyttigt, om man försöker

rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

skärskåda det av herr Jansson berörda
problemet från mera allmänna synpunkter.

Att en viss övergång till kreaturslös
jordbruksdrift skett och pågår är påtagligt.
Den officiella statistiken ger tyvärr
mycket knapphändiga upplysningar
på denna punkt. Den visar visserligen,
att koantalet från husdjursräkningen
i juni 1947 till husdjursräkningen
i juni 1948 sjönk med nära sex
procent och att antalet ungnöt under
samma tid minskades med 10,5 procent.
Att märka är emellertid, att denna
nedgång av nötkreatursstammen i vart
fall till en mycket stor del berodde på
den nedslaktning, som ägde rum hösten
1947 på grund av den knappa tillgången
på fodermedel. För att man
inte skall draga allt för långtgående
slutsatser av dessa siffror kan jag också
nämna, att enligt beräkningar, som
gjorts inom livsmedelskommissionen,
koantalet hösten 1948 var inte oväsentligt
högre än antalet vid nyåret 1948.

Hur situationen utvecklat sig efter
husdjursräkningen i juni 1948 har man
inte något klart siffermässigt belägg
för. Skulle man döma av de uttalanden,
som förekommit i tidningspressen i anslutning
till den av jordbrukets organisationer
igångsatta inventeringen,
skulle det vara fråga om en mycket
stark reduktion av nötkreatursstammen.
Om så vore förhållandet borde detta
dock återspegla sig även i slaktsiffrorna
och i livdjurspriserna. Nu förhåller
det sig emellertid så att man inte
i slaktsiffrorna kan spåra någon påtaglig
ökning av slakten av storboskap.
Inte heller 1m livdjurspriserna visat en
sådan sjunkande tendens, som man kunde
ha väntat sig, om det varit fråga om
en mera allmän minskning av besättningarna
eller övergång till kreaturslöst
jordbruk. Sannolikt ha väl därför
de djur, som på sina håll saluförts
på grund av övergång till kreaturslöst
eller kreatursfattigt jordbruk, åtminstone
i huvudsak placerats hos andra

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

jordbrukare. Härmed har jag dock inte
på något sätt velat undervärdera styrkan
i den tendens som interpellanten
påtalat. Det är ju bland annat klart
att de jordbrukare, som köpt djur
bland salubjudna besättningar, i stället
kunna ha minskat sin egen rekrytering.
Siffrorna från den senaste husdjursräkningen
tyder i viss mån härpå. Under
alla förhållanden är det tydligt att
tendensen är sådan att man har all
anledning att följa den fortsatta utvecklingen
med största uppmärksamhet.

Om man bara ser till förhållandena
för dagen, kan man nog konstatera, att
vi försörjningsmässigt sett inte haft något
men av den övergång till kreaturslös
jordbruksdrift, som kan ha skett
hittills. Det kan ju inte göras gällande
att det föreligger någon disproportion
mellan kreatursstammen och fodertillgången
på så sätt att den senare skulle
förslå till ett betydligt större antal kor
än det som vi faktiskt nu ha. Tvärtom
är ju efterfrågan på fodermedel från
olika håll mycket stark. I den mån oljeväxtodlingen
ersatt animalieproduktionen
måste man vidare, såsom jag framhållit
i annat sammanhang, konstatera,
att denna omläggning har inneburit
ett avsevärt mera effektivt utnyttjande
av markens produktionsförmåga och
medfört en ganska betydande förbättring
av vårt försörjningsläge beträffande
matfett.

Det är emellertid inte enbart sådana
kortsiktiga försörjningsmässiga aspekter,
som få läggas på frågan. Man måste
också ta hänsyn till de problem vid
själva jordbruksdriften, som avsaknaden
av en kreatursbesättning medför.
Jag skall dock inte här gå in på dessa.
Men därjämte måste man också se saken
som en rättvisefråga, när det gäller
att åstadkomma en lämplig reglering
av det inbördes prisförhållandet mellan
olika jordbruksprodukter och vidare
som ett mera långsiktigt försörjningsproblem.
Dessa sidor av saken vill
jag beröra i korthet.

Jag vill då erinra om att det år 1947,
när man behandlade riktlinjerna för
den allmänna jordbrukspolitiken, rådde
enighet om att målet för prisregleringsverksamheten
skulle vara att genom
ett importskydd bereda jordbruket likställighet
med jämförliga yrkesgrupper.
Man var också i stort sett ense om de
metoder man skulle använda vid avvägningen
av detta importskydd. Det
ligger i sakens natur att en reglering
av priserna på jordbrukets produkter
inte bara skall ha till uppgift att ge
jordbruket som helhet betraktat möjlighet
att få en skälig andel av nationalinkomsten.
Det gäller också att se till
att denna andel fördelas på ett rättvist
sätt mellan olika produktionsgrenar och
olika grupper av jordbrukare.

När man kommer in på detta fördelningsproblem
möter man genast problemet,
hur man skall kunna beräkna
produktionskostnaden för en viss kvantitet
mjölk med bortseende från övriga
produktionsgrenar. Vad som här framför
allt vållar svårigheter är ju fördelningen
av den totala kostnaden för
hela företagets produktion på olika produktionsgrenar
och likaså uppskattningen
av värdet av sådant, som direkt
omsättes i det egna företaget, exempelvis
gödsel. En realistisk beräkning av
produktionskostnaden för mjölk blir
därför en så komplicerad sak, att det
enligt min mening starkt kan ifrågasättas,
om en sådan beräkning över huvud
kan göras.

Om det emellertid skulle visa sig
möjligt att få fram objektivt godtagbara
siffror om mjölkproduktionens
lönsamhet, så måste detta under alla
omständigheter ta en viss tid. Skulle
tendensen till övergång till kreaturslöst
jordbruk fortsätta, uppställer sig alltså
ändock frågan, vad som kan och bör
göras för att motverka den. Det ligger
naturligtvis närmast till hands att säga
att man bör öka mjölkproduktionens
lönsamhet. Detta kan ju ske inte bara
genom en höjning av mjölkpriset utan

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13.

vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

Svar på interpellation ang.

också genom att man höjer mjölkavkastningen
per ko. Så länge medelmjölksiffran
är omkring 2 500 kg per
ko för hela kostammen, medan den
uppgår till omkring 3 000 kg i de kontrollerade
besättningarna, är det tydligt
att det här finns ett mycket rikt arbetsfält
och att mycket kan göras för att
förbättra lönsamheten av mjölkproduktionen
utan att man ändrar prisrelationen
mellan mjölk och andra jordbruksprodukter.

Nu vet jag emellertid mycket väl att
det även från innehavare av rationellt
skötta jordbruk göres gällande, att
mjölkproduktionen inte är lönsam. När
man säger detta kan man därmed mena
två olika saker. Antingen kan det innebära,
att mjölkproduktionen rent objektivt
sett ger sämre utbyte än arbete
utanför jordbruket eller också att
mjölkproduktionen ger lägre avkastning
relativt sett än andra grenar av produktionen.
I allmänhet är det väl emellertid
så, att de, som äro missnöjda
med mjölkpriset, mer eller mindre föra
ihop dessa båda synpunkter.

Om anmärkningarna mot mjölkpriset
inte i första hand rikta sig mot den
inbördes prisavvägningen utan gå ut
på att den arbetsinkomst, som mjölkproduktionen
ger, är för låg, så vill
jag påpeka, att man då är inne på frågan
om den takt, i vilket de differenser,
som ännu kunna återstå mellan jordbruket
och jämförliga yrkesgrupper, kunna
utjämnas. Avser man åter, att den
nuvarande prisrelationen mellan mjölken
och andra jordbruksprodukter är
felaktig, är det givetvis, om denna anmärkning
är riktig, angeläget att prisrelationen
justeras. Från det allmännas
sida har man ingen anledning att motsätta
sig en sådan justering. Redan
med hänsyn till att mjölken svarar för
nära hälften av jordbrukets samlade
inkomster, är det vid emellertid, som
jag förut har framhållit i denna kammare,
klart att det inte är möjligt att
på denna väg komma fram till någon

mera avgörande förbättring för mjölkproduktionen.
På vegetabiliesidan är
det ju främst för oljeväxterna, som en
reduktion skulle kunna tänkas. Jag vill
dock påpeka, att beträffande dessa en
viss prissänkning redan föreslagits i
den proposition, som nyligen avlämnats
till riksdagen. Även om man skulle vilja
gå vidare på denna väg är det klart,
att det här inte kan bli fråga om belopp,
som äro av sådan storleksordning,
att de märkbart skulle kunna påverka
mjölkproduktionens lönsamhet. Dessutom
är det ju på kort sikt önskvärt
med en ganska stor oljeväxtodling för
att vi skola kunna uppehålla en fri försörjning
med matfett. På samma sätt
förhåller det sig med övriga vegetabilier.
Går man till animaliesidan, är det
klart att mjölkproduktionen inte har
någon glädje av en sänkning av köttpriserna.
Fn sänkning av fläsk- och äggpriserna,
som är så stor att den kan
ge något verkligt betydelsefullt stöd åt
mjölkproduktionen, måste också väcka
betänkligheter bland annat med hänsyn
till att denna produktion till stor
del sker vid småbruken.

Vad jag nu har sagt har gällt eu
justering av priserna för olika jordbruksprodukter
inom den totala inkomstsumma,
som jordbrnkskalkylen
anger. Vad åter gäller frågan om att
höja mjölkpriset utan att vidtaga någon
motsvarande nedjustering av priserna
på andra jordbruksprodukter vill
jag erinra om att detta problem rullar
upp hela frågan om den ekonomiska
stabi liseringspolitiken och jordbruksprissättningar
för innevarande år. Denna
diskussion bör enligt min uppfattning
föras i elt annat sammanhang.

Vad till slut gäller förhållandena på
något längre sikt har jag nyss framhållit,
att man bör söka komma fram
till ett mjölkpris, som objektivt sett är
riktigt avvägt i jämförelse med priserna
för andra jordbruksprodukter.
Samtidigt får problemet placeras in i
den utjämningsprocess mellan jordbru -

14 Nr 13. Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

ket och övriga näringsgrenar som ägt
rum under de senare åren.

Vidare anförde:

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
För svaret på min interpellation
ber jag att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
mitt tack.

Jag måste dock säga, att när jag läste
svaret, kunde jag inte undgå att få en
känsla av att statsrådet endast i allmänna
ordalag berört den fråga jag
har ställt. Jag skall emellertid villigt
erkänna att vid den tidpunkt, då jag
får svaret, har det kanske inte varit
möjligt för herr statsrådet att mera ingående
besvara interpellationen.

Herr statsrådet säger i början av svaret,
att han inte ämnar föregripa de underhandlingar
som pågå, och det kan
jag ju mycket väl förstå. Om jag sedan
går in på några punkter i interpellationssvaret,
har herr statsrådet här
berört frågan om vilka följder vi ha
att räkna med av övergången till kreaturslösa
jordbruk och söker ge svar på
spörsmål, som vi kanske inte så exakt
kunna uttala oss om nu i dag t. ex.
kreatursstammens storlek. Med hänsyn
till att vi under en jämförelsevis kort
tidrymd haft flera torra år, ha vi helt
naturligt varit tvingade till en nedslaktning
av kreatur, som eljest inte skulle
ha kommit i fråga. Skulle vi få goda
skördeår, kanske man får se att kreatursstammen
växer igen. Övergången
till kreaturslösa jordbruk är emellertid
en företeelse som tenderar att gå i den
riktningen, att såvitt jag kan förstå
den för med sig fara för skadeverkningar,
som inte bli så lätta att bota, och
det var just med tanke på detta, som
jag framställde denna interpellation.

Vidare säger herr statsrådet, att livdjurspriserna
ha hållit sig väl uppe.
Jag har också märkt, att så varit fallet
vid de auktioner, som hållits i min hembygd.
På de gårdar, där man haft kontroll
och siffror, har man fått bra be -

talt, ty folk köper ju djur i stället för
att föda upp dem, om de veta, att de
få bra livdjur med god nedärvningsförmåga.
De priser, som det här har
rört sig om, äro 800, 900, 1 000 och
1 200 kronor, men man finner, att sådana
priser i realiteten icke äro sådana,
att vi av dem kunna draga den slutsatsen,
att mjölkpriset skulle vara tillräckligt.
Innan man får fram en mjölkko,
dröjer det nog en tid av två år, jag
skulle nästan vilja räkna med två och
ett halvt år, ty under den första avkastningsperioden
är avkastningen inte
alltid så rik. Om jag sålunda måste
räkna med 800 ä 900 foderdagar, innan
jag har en ko i kostallet, innebär det
ju, att jag inte får ut mer än en krona
per dag, så att förtjänsten på själva
uppfödningen är ju inte så lysande, när
det betalas exempelvis 1 000 kronor
per ko.

Statsrådet nämnde, att mjölkavkastningen
är 2 500 kg i genomsnitt för
hela kreatursstammen och 3 600 kg för
de kontrollerade kreaturen. Då kan
man, som statsrådet säger, tycka, att
jordbrukarna själva ha en lång väg att
vandra, innan de gjort vad på dem
själva ankommer. Tyvärr har jag inte
statistik på huruvida det just är de
jordbrukare, som ha den mindre mjölkavkastningen
och som kanske också äro
bosatta på de sämst belägna orterna,
som sålt sina kreatur och gått över till
kreaturslösa jordbruk. Däremot kan
jag peka på en mångfald ladugårdar,
som haft en mjölkavkastning av 3 600
kg per ko och därutöver, som ändå ha
slutat med sin kreatursskötsel uteslutande
på grund av att det ekonomiska
utbytet varit för klent och att svårigheter
förelegat att få kreatursskötare.

I frågan om huruvida mjölkproduktionen
har sjunkit med anledning av
övergången till kreaturslösa jordbruk,
så att vi skulle ha lidit något men i
detta avseende, kunna vi i dag inte
konstatera så värst mycket, därför att
det är en jämförelsevis liten del därav,

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

om vilken man kan påvisa, att den försvunnit
ur marknaden i och med övergången
till kreaturslösa jordbruk. Är
det riktigt som herr statsrådet säger,
att på auktioner har man kanske sålt
bra kor, som ropats in av grannar, som
i stället gjort sig av med dåliga kor,
så kan det kanske därigenom jämna ut
sig. 39 miljoner kg mjölk ha enligt
uppgift invägts under år 1947 från besättningar,
som sedermera sålts eller
nedslaktats. Minskningen av mjölkproduktionen
är dock inte så stor, som
denna siffra synes utvisa, utan siffran
måste justeras med hänsyn till den överflyttning
av kreatur till andra jordbruk,
som jag ovan omnämnt. Men för varje
miljon kg mjölk, som vi förlora, försämras
situationen.

Vad beträffar fodertillgången, kreatursstammens
storlek och storleken av
behovet av foder är det ju saker, som
äro mycket problematiska att yttra sig
om. I min hembygd har man ofta lager
av foder, som under dåliga foderår få
tagas i bruk, och det kan hända, att
om vi finge ett gott foderår i år, kanske
vi skulle få något över till ett
annat år. Det är därför svårt att bedöma,
huruvida vi kunna ha fler djur
eller inte.

Oljeväxtodlingen är ju en odling,
som kommit till på de sista åren och
som vi inte i och för sig ha anledning
att rikta klander emot, ty den har varit
en verksamt bidragande orsak till att
vi fått fram matfett i tillräckliga mängder.
På den punkten ha vi kanske bara
att konstatera, att det nog har sagts,
att den har fått för mycket. Jag kan
inte yttra mig om det. Jag odlar inte
själv oljeväxter. Jag vill bara säga att
oljeväxtproducenterna böra få sådana
priser för sina produkter, att de få
skälig lön för sitt arbete och sina omkostnader
täckta, men den regeln bör
ju också giilla mjölkproducenterna, där
det ju rör sig om hälften ungefär av
den sammanlagda inkomsten för jordbruket.

Vad sedan beträffar riktlinjerna för
prisregleringsverksamheten, som omnämndes
i svaret och varom överenskommelse
träffades under 1947, då
enighet nåddes om att målet skulle
vara att bereda jordbrukarna likställighet
med jämförliga grupper, är det
en sak, som vi jordbrukare hälsat med
glädje, men vi fråga: När kommer överenskommelsen
att kunna effektueras? Vi
hoppas att saken inte undan för undan
ställes på framtiden och att det inte
kommer att dröja alltför länge, innan
klyftan minskas.

Vid fördelningen av den inkomstsumma,
som finns upptagen i kalkylen,
förmodar jag, att de herrar, som syssla
med detta, kanske få svårigheter, då
det gäller att åstadkomma en skälig
avvägning mellan olika produktionsgrenar
så att inte, såsom ofta skett
t. ex. i början av 1930-talet, den tendensen
gör sig gällande, att, om någon
produktionsgren visar sig vara
mera givande än en annan, jordbrukarna
hastigt, eller så fort de kunna,
gå över till den grenen med påföljd, att
priserna även på det området gå nedåt.
Så det ligger nog vikt uppå att få
fram en så riktig prisbildning i fråga
om olika produktionsgrenar som möjligt.
På den punkten är jag enig med
statsrådet om att det är en sak, som
man måste fästa mycket stor uppmärksamhet
vid. När statsrådet säger, att
han drager i mycket starkt tvivelsmål,
huruvida möjlighet förefinnes att kunna
beräkna kostnaden för produktionen av
visst kvantum mjölk, så medger jag nog

— jag känner till saken rätt ingående

— att det skulle vara svårt att kunna
sätta upp en kalkyl och säga, att detta
är precis kostnaden för ett kg mjölk,
om man sätter som mål att nå millimeterrättvisa.
Men man behöver inte
vara alltför stor expert för att konstatera
att mjölkproduktionen i dag inte
är så lönsam, att den ter sig lockande.
Tvärtom! Och därmed iiro vi framme
vid vad som här är huvudsaken.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

Orsaken till övergången till kreaturslösa
jordbruk är dels den bristande lönsamheten
dels arbetets besvärlighet, speciellt
inom det mindre jordbruket. Det
har ju hittills varit kvinnorna, som haft
hand om åtminstone en mycket stor
del av arbetet med kreaturen, och det
har visat sig, att tillgången på kvinnlig
arbetskraft håller på att tryta. Den företeelse,
som ligger bakom uttrycket
»bundenheten vid kon», vilket myntats
på senaste tiden, håller på att ta sig
former, som kanske göra, att vi få anledning
att inom en inte alltför avlägsen
framtid ta ställning till dessa saker
på ett helt annat sätt än vi varit
vana vid, så länge som kvinnorna gjorde
detta arbete — förlåt mig att jag säger
det — nästan gratis. Vi ha fallet Bjärme.
Jag skall inte dra in det i diskussionen,
men jag har försökt följa detta fall och
har fått vissa uppgifter rörande detsamma.
Beträffande frågan hur det skall
gå med andelsladugårdssystemet där
har utvecklingen varken pekat i ena
eller andra riktningen — vad jag nu
närmast tänker på gäller kalkylen. Den
första jag fick därifrån visar att de
som skött kreaturen, de tio bondhustrurna,
fingo av likviden taga precis en
tredjedel av den samlade inkomsten för
mjölken. Denna summa uppgick då till
800 kr. Delade man upp dessa pengar
på varje bondhustru, fick hon 80 kr.
i månaden för att ha skött fem kor.
Multiplicerar man dessa 80 kr. med 12,
finner man att varje bondhustru erhöll
960 kr. per år. Dessa pengar äro nu
försvunna från dessa tio familjers årsinkomst.
Detta torde dock ha något att
göra med frågan, huruvida andelsladugårdssystemet
kommer att fortsätta eller
inte. I varje fall vågar jag bestämt
påstå, att vi icke lyckas lösa den med
de priser som råda för närvarande.

En höjning av mjölkpriset, som enligt
mitt förmenande är ofrånkomlig,
innebär att vi måste tänka oss ett pris
som ökar med åtminstone 5 öre per
liter. Men här möta vi en svårighet som

jag i interpellationen framställt så:
Hur skall man lösa de ekonomiska problem
som bli följden av en sådan prisförhöjning?
Detta främst med tanke på
att vi inte skola behöva rulla upp detta
spörsmål i den ekonomiska stabiliseringspolitiken,
som statsrådet Sträng
just talade om. Denna femöring stiger
nämligen till ett belopp, som närmar
sig 200 miljoner kronor. Man frågar sig
då: Ha vi möjlighet att låta detta slå
igenom i konsumentpriserna eller inte?
Det är den stora frågan. Och kan man
inte låta den sammanlagda summan slå
igenom i konsumentpriserna, vilka möjligheter
ha vi då? Vi ha subventionsvägen.
Finnes möjlighet att lösa frågan
på det sättet? Därvidlag skulle jag
mera skämtsamt kunna säga att jag
tycker, att när svenska folket inte har
råd att betala vad mjölk och smör kosta
men har råd att betala sprit och tobak
med ett belopp, som är det femdubbla
emot vad dessa femöringar gå upp till,
så borde man kanske låta svenska folket
hjälpa till att betala denna summa på
den väg, som man väl tycker är minst
obehaglig. Det är en väg. Om den är
framkomlig skall jag inte ta upp någon
diskussion om i dag, kanske vi senare
återkomma till frågan.

Emellertid är jag tacksam för att
herr statsrådet säger sig vilja med uppmärksamhet
följa utvecklingen. Löftet
är bra att ha, och jag skall också själv
göra så. Jag hoppas att statsrådet när
tiden är mogen kan göra en ny utredning
på detta område och vid ett tillfälle
som inte är fullt så obekvämt som
för närvarande med anledning av de
pågående förhandlingarna. Kommer det
i fortsättningen att visa sig att de kreaturslösa
jordbrukens antal blir allt
större och större, hoppas jag att också
detta på sitt sätt skall bidra till att omsider
nöjaktigt lösa denna fråga.

Jag har sysslat med dessa spörsmål
i omkring tjugo år, och de ha på den
tiden som sagt inte fått någon lösning.
Jag är beredd att för herr statsrådet

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

vid tillfälle i Dalarna visa siffror på
vad det kostar att producera mjölk.
Jag talar inte i oträngt mål utan har
rätt lång erfarenhet bakom mig på detta
område. Jag har hittills inte kunnat lösa
frågan på grund av att prisbildningen
på smöret, som vi ha att taga hänsyn
till i första hand, är utslagsgivande för
i medeltal priset på ungefär 70 procent
av den samlade mjölkmängden; det varierar
mellan 60 och 80 procent, det
är något olika i olika län. Smörpriset
har därför utslagsgivande betydelse
både för det svenska jordbruket och
för lönesättningen.

Denna debatt är inte sista ordet i
frågan, och jag hoppas vi få komma
igen. Jag ber än en gång att få tacka
för svaret.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag kan
efter det senaste anförandet inskränka
mig till att göra några mera generella
uttalanden i anknytning till det svar,
som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
lämnat på interpellationen.

Det var med stort intresse vi hörde
vissa siffror från herr statsrådets sida,
men det är nog så att vi ännu inte kunna
klart uträkna i vilken utsträckning
som denna övergång till kreaturslösa
jordbruk kommer att ske. Jag tror man
kommer sanningen närmast om man
fäller det generella uttalandet i dagens
läge, att det har skett en ganska avsevärd
omläggning men att i närvarande
stund en mycket stor kader av jordbrukare
är beredd, ifall lönsamheten inte
blir tillräcklig när det gäller mjölkproduktionen,
att i ökat tempo övergå till
kreaturslösa jordbruk.

Jag är mycket tacksam för det uttalandet
som herr statsrådet här gjorde,
då han erkänner den tendens som här i
viss mån måste spåras och att man inte
får undervärdera denna. Statsrådet
nämnde att om man tänker sig eu ob 2

— Andra kammarens protokoll 19''i9. }

jektiv utredning om mjölkproduktionens
lönsamhet, så är det naturligtvis
inte därför möjligt att så att säga på en
gång gå in för en höjning av mjölkpriset.
Ja, det är riktigt, och därför vore
det nog ur den synpunkten också rikligt
att en sådan utredning snart komme
till stånd, då man alltså inte i hastigt
tempo kan realisera en tillräcklig
höjning av mjölkpriset. Å andra sidan
har man skäl att framhålla, att om det
inte snart blir en höjning av denna produktions
lönsamhet, så kan man inte
förhindra en alltför omfattande övergång
till annan jordbruksdrift.

Statsrådet nämnde att man på andra
vägar skulle kunna öka mjölkproduktionen,
inte minst genom att öka mjölkavkastningen
inom besättningarna. Det
är alldeles riktigt, men avkastningen är
delvis en följd av lönsamheten inom
denna produktion. Det har också visat
sig under årens lopp att i och med att
man får fram bättre lönsamhet på detta
område, har det också skett en avsevärd
stegring av avkastningen inom våra
besättningar.

En sak som jag också vill framhålla
och som är ytterst viktig i detta hänseende
är, att det går att mycket snabbt
lägga om produktionen, när det gäller
växtodlingen. Annorlunda är förhållandet
beträffande mjölkproduktionen. Har
man gjort sig av med besättningen innebär
det en stor kostnad att åter skaffa
sig en bra besättning.

Därmed är jag inne på ett annat problem
som snuddar vid detta, en sak som
inte framkommit här i debatten. Det är
nödvändigt att man liar beredskapssynpunkten
för ögonen. Vi leva för närvarande
under någorlunda fredliga förhållanden,
åtminstone existerar det inte
öppet krig eller en total avspärrning.
Men vi kunna ånyo komma i sådant
läge, och då är det nödvändigt att upprätthålla
en god mjölkproduktion. Då
skulle vi befinna oss i en ytterst stor
fara, om man här haft eu alltför omfattande
övergång till kreaturslösa jord T

19.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

bruk och det visar sig att vi på nytt,
liksom under världskriget, måste i hög
grad lita till vår mjölkproduktion. I ett
sådant läge är det synnerligen svårt att
utöka vår kreatursstam för att öka
mjölkproduktionen.

Jag vill bara helt kort framhålla detta
därför att jag förmodar att denna fråga
inte diskuterats slut med detta svar från
herr statsrådet i dag, detta alldenstund
denna fråga fått en mycket framträdande
ställning inte minst i den debatt som
pågår på jordbrukets område. Vi veta
ju också att jordbruksutskottet kommer
att få ta ställning till problemet, då det
föreligger motioner i ärendet.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter redan i dag. Jag tror
som sagt det blir möjligt att senare återkomma.

Herr NORUP: Herr talman! Den fråga
som interpellanten här fört fram är
utav oerhört stor vikt. Många anse, att
det är en jordbrukarfråga. Jag vågar
påstå att den icke enbart är en jordbrukarfråga,
utan den har säkerligen
mycket stor betydelse för hela vårt folk.

Man har i detta sammanhang berört
beredskapsfrågan. Den är väl kanske
inte aktuell för dagen, men dock ha vi
nyss genomlevat en tidsperiod, då jordbrukets
möjligheter att producera gåvo
en trygghet för hela vårt folk, som förvisso
är värd att minnas. Vi veta inte
när vi på nytt kunna komma i allvarliga
förvecklingar, i avspärrningar, och
jag tror det är ganska nödvändigt att
man ser till, att jordbruket är produktionskraftigt
på alla områden.

Här har förts fram frågan, hurudan
utvecklingen är när det gäller våra besättningar.
Det var glädjande att höra
att statsrådet hade en mycket vänlig
inställning härvidlag, då han säger att
denna fråga är värd att följas med all
uppmärksamhet. Jag är övertygad, att
det är nödvändigt, att man följer denna
fråga ganska noggrant. Vi ha inom jord -

brukets organisationer bemärkt, att utvecklingen
leder till, att många jordbrukare
nödgas ställa sig frågan, om de
skola fortsätta med en produktion, som
ej är lönande, eller om de skola sluta
upp därmed.

En jordbrukare tänker sig säkerligen
för många gånger, innan han går att
realisera sin kreatursbesättning. Det är
svårt att föra ett resonemang, där man
talar om jordbruk utan mjölkproduktion,
och man kan icke tala om mjölkproduktion
utan jordbruk; det går ej.
Men jag menar, att det första är nästan
lika omöjligt.

Man kan väl i vissa bygder under någon
tid bedriva kreaturslöst jordbruk.
Men inom större delen av det svenska
jordbruket är säkerligen sambandet
mellan kreatursskötseln och det övriga
jordbruket så starkt, att om kreaturen
skulle i större skala försvinna så komme
det att bli till oerhört stort men för
jordbruket och givetvis också för hela
försörjningsläget i vårt land.

Vi ha såväl inom den fackliga organisationen
som inom mejeriorganisationen
gjort ett par undersökningar, som
löpt fullkomligt frikopplade från varandra.
Det är ganska märkligt, att man
kommit till så gott som lika resultat.
Den utredning, som har gjorts inom den
fackliga organisationen, har visat, att
det är icke mindre än 21 130 besättningar,
som sålts bort under de senaste
tre eller fyra åren.

Statsrådet säger, att det har icke
märkts i slaktsiffrorna under dessa år.
Det har det kanske icke direkt gjort.
Det är mycket svårt att skilja på den
utslagning, som skedde under 1947 och
var orsakad av den dåliga skörden, samt
den slakt, som sammanhängde med en
försämrad lönsamhet. Jag tror dock att
dessa båda saker tillsammans gjort, att
utslaktningen blivit ganska stor.

Under 1948 ha vi inom mejeriorganisationen
funnit, att antalet leverantörer
minskats med icke mindre än 6 850. Det
kan väl hända, att detta förhållande

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

procentuellt icke har så stor betydelse.
Men om denna utveckling skulle fortsätta,
kan det leda till konsekvenser,
som — därom är jag övertygad — varken
konsumenter eller producenter
önska.

Man har i detta sammanhang sagt, att
det är väl icke så farligt, eftersom denna
utveckling ännu ej tagit sådant omfång,
att den fört risker med sig. Men
vi skola komma ihåg, att det årligen
sker ombyten, då gamla jordbrukare
avträda och unga träda till. Det är klart,
att när en ung jordbrukare skall sätta
i gång sitt jordbruk, det niå vara litet
eller stort, är kreaturskapitalet en ganska
stor del av de pengar som behövas.
Då överväger han säkerligen mer än en
gång, innan han går in för alt, kanske
med svårighet, skaffa det kapital, som
är nödvändigt för jordbrukets drift, huruvida
han skall lägga sig till med ett
kreaturskapital som, enligt vad det visat
sig, det icke finnes någon möjlighet
att få förräntat.

Jag är övertygad om att den som vill
sätta sig ned och göra en kalkyl över
mjölkproduktionen skall finna, att den
är förlustbringande. Mjölkproduktionen
upprätthålles ej på grund av sin lönsamhet,
utan, såsom jag sagt tidigare, på
grund av att den är en nödvändig del
av de flesta jordbruken i vårt land.

Man har varit inne på — och även
statsrådet nämnde det — att prissättningen
på jordbrukets produkter har
kanske icke alltid skett likvärdigt: det
kan vara någon produkt som är mycket
lönsam, medan andra produkter äro
mindre lönsamma. När det gällt att angiva
en produkt som är mycket lönsam
har pekats på oljeväxterna. Jag är icke
övertygad, att oljeväxtodlingen, om man
slår ut den på några år, kommer att
visa sig särskilt lönande. Den är oerhört
riskfull. Det har ju varit vissa år,
då jordbrukarna gjort förlust på denna
odling.

När man konstaterar, att en så stor
del av jordbruksproduktionen, som

mjölkproduktionen utgör, går med förlust,
och vidare av jordbrukskalkylen
ser, att under de senare åren jordbruket
i sin helhet visat förlust, då går
det väl icke gärna att taga ifrån en
produktionsdel av jordbruket och skjuta
till en annan. Jag medger gärna, att
det kan bli en något rättvisare fördelning
mellan de olika produktionsgrenarna.
Men när jordbruket i sin helhet
icke får de kostnader täckta, som man
räknat med, är det mycket svårt att
taga ifrån en produkt ocli giva till en
annan. Därtill kommer, såsom statsrådet
mycket riktigt påpekade, att såväl
oljeväxterna som spannmålen väga så
litet, om vi skola taga ifrån dem och
giva till mjölkproduktionen, som omfattar
45 procent av hela produktionen.

Om det beträffande oljeväxterna möjligen
kan bli tal om överpris, så har
väl prissättningen, såvitt jag förstår, betingats
av ett direkt försörjningsintresse.
Vi ha ju icke motsvarande prissättning
på alla andra produkter. Det
har väl ändå varit så, att under de senaste
åren, även om det i de allra senaste
dagarna blivit en ändring, att
det billigaste sättet att skaffa matfett
till vårt lands inbyggare varit att odla
oljeväxter. Följaktligen har det varit
ett direkt samhällsintresse att vi ha
fått till stånd oljeväxtodling. Det kan
dock icke vara rätt att vad som beliöves
för att få ett oljeväxtpris, som
kan stimulera jordbrukarna att odla
oljeväxter, skall tagas från andra grenar
av jordbruket. Men så har det faktiskt
varit, därför att oljeväxterna ingå
ju i jordbrukskalkylen. Det anse vi ju
på jordbrukarhåll icke vara rättvist,
utan vi mena, att man där borde avskilja
en del såsom stimulanspris.

Jag vill instämma med den föregående
talaren, som sade, att priset på
mjölken nu är sådant att det iir direkt
förlustbringande att producera mjölk.
Det iir nödvändigt att man snabbt får
ett annat pris på mjölken. Sker ej
detta komma alldeles säkert jordbru -

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

karna alt i mycket större utsträckning
än under de senare åren och särskilt
under 1948 sluta upp med att producera
mjölk.

Man säger kanske, att det är väl ändå
endast de jordbrukare, som ha omkostnader,
d. v. s. icke sköta sin mjölkproduktion
själva, som sluta upp att
producera mjölk. Nej, det märkliga är,
att till och med många av de små jordbrukare,
som i dag erhålla ett relativt
stort producentbidrag, nämligen 12 öre
per kilogram, sluta upp med att producera
mjölk.

Denna sak är så pass allvarlig, att
det räcker icke att bara följa den med
uppmärksamhet, utan det är nödvändigt,
att från statsmakternas sida vidtagas
sådana åtgärder att mjölkproduktionen
stimuleras i sådan grad, att
jordbrukarna icke sluta upp med denna
produktion utan i stället gå in för
att producera mera.

Jag skall icke gå in på frågan vilka
örespriser som behövas; det kan vara
till ett annat sammanhang. Men jag vill
i samband med detta ha sagt, att det
är en allvarlig företeelse. Jag hoppas att
man är vaken i så pass god tid, att
man kan klara upp det innan det sker
några större skador.

Häruti instämde herr Rubbestad.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Eftersom
jag är en av de kammarledamöter,
som vid riksdagens början väckte
en motion, varigenom vi trodde att
denna fråga skulle komma att bli föremål
för kammarens behandling, har
jag begärt ordet för att få en syl i vädret
innan betesmarken är avbetad. När
nu statsrådet bragt denna fråga till en
så stor debatt som det blivit, så kanske
jag kan få säga bara ett par ord.

Det förefaller som om man, när denna
fråga diskuteras, på vissa håll räknar
själva kreaturslösheten som det
egentliga onda. Det är den man fäster
sig vid, och man pekar på konsekven -

serna därav både i dagens läge och i
framtiden, både i det ena fallet och i
det andra. Men jag tror, att vi få icke
den riktiga synen på detta spörsmål,
om vi ej äro klara på att kreaturslösheten
är ett tydligt symptom på en
otillfredsställande situation inom det
svenska jordbruket, nämligen att kreatursskötseln
vållar så stora besvärligheter,
att de för många jordbrukare
äro oöverkomliga, och dessutom är så
dåligt lönsam, att man letar sig fram
till andra produktionsgrenar.

Jag är icke beredd att säga, bur långt
denna tendens kan komma att gå i
framtiden. Jag är nog på det klara
med att denna utveckling kan icke
hålla på så förfärligt länge. Vi ha odlat
väl 70 000 hektar oljeväxter det sista
året, och jag har sett i en proposition,
att man kan vara med på en odling av
upp till 100 000 hektar, men sedan vill
man icke räkna med möjligheten att
taga hand om större skörd. Där finnas
alltså icke så förfärligt stora utvidgningsmöjligheter
för den produktion,
som skall ersätta den kreatursskötsel
man lämnat. Så är det naturligtvis ägg
och fläsk som kunna till viss gräns ersätta
mjölkproduktionen. Vad äggen
beträffar ha vi ju redan kommit fram
till den gräns, som man över huvud
taget kan tänka sig som lämplig. Vi ha
en överproduktion, som enligt vad man
kalkylerat med rör sig om fyra eller
fem miljoner kilo om året och som vi
ej veta, hur vi skola placera. Ty det
är ingalunda så, att de jordbruk, som
sluta med att ha kor, äro kreaturslösa,
utan de äro nötkreaturslösa och ha tusentals
höns i ladugårdarna i stället.
Men där äro vi snart framme vid
gränsen.

Fläsket håller på att tendera mot en
kraftig ökning. Då komma vi snart i
den situationen, att det icke finnes
möjlighet för jordbrukarna att övergå
till krealurslöshet. Men ha vi kvar de
besvärliga förhållandena med arbetet
och ha vi kvar den dåliga lönsamheten

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål

för mjölkproduktionen på grund av det
låga mjölkpriset, få vi inom jordbruket
kvar en betydande grupp människor,
som påverkas av precis samma
tendens som de, vilka nu gjort sina
jordbruk kreaturslösa, men icke lia
samma utsikt att rädda sig genom att
slå sig på något annat.

Om man tycker, att det är bra att
minskningen slutat, och man kanske
kan visa, att produktionen per månad
blir lika stor i framtiden som i år eller
i fjol, skall man icke glömma, att det
kan vära en nödsituation för många,
att de måste producera trots att de
skulle vilja ägna sig åt något annat;
då är den dåliga lönsamheten kvar.
Därför tycker jag, att det skulle ur
många synpunkter vara önskvärt, om
alla goda krafter kunde på något sätt
komma till ett samarbete för att komma
över denna svåra situation.

I vår motion ha vi föreslagit en utredning,
som skulle möjliggöra för konsumenterna
att få en insyn i mjölkproduktionens
förhållanden, ty det ha
de i dagens situation absolut icke. När
en sådan insyn hade blivit skapad,
tycker jag, att det skulle väl ändå i
detta land, där vi ju resonerat oss
fram till en hel mängd av samförstånd,
finnas möjligheter för konsumenterna
att behjärta den situation, i vilken de
kvarvarande mjölkproducenterna befinna
sig, så att man genom överenskommelser
och kalkyler skulle kunna
åstadkomma ett paktum, varigenom
mjölkproducenterna finge en drägligare
lott.

Jag har, herr talman, icke mera att
tillägga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
.Tåg skall icke föregripa utvecklingen
och animera till någon större jordbrukspolitisk
debatt i denna fråga. Mitt
interpellationssvar var så pass försik -

rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

tigt avfattat, att denna debatt skulle
kunna göras överflödig.

Jag har icke heller haft för avsikt
att säga någonting utöver vad jag läst
upp i interpellationssvaret. Men i den
efterföljande debatten är det ett par
anföranden, som ändå uppkallat mig
till några små korta kommentarer.

Det är naturligtvis riktigt som herr
Haeggblom påpekade i sitt sista anförande,
att när mjölkproduktionen spelar
en så avsevärd roll inom det svenska
jordbruket, kan man, om man ser
det rent praktiskt, icke bara säga, att
här måste man sluta med mjölkproduktionen
och slå sig på något annat. De
övriga produktionsgrenarna ha sin naturliga
begränsning. Denna begränsning
tror jag att man har nått på oljeväxtodlingens
område, där vi för innevarande
år redan ha en arealtäckning,
som går upp till de 100 000 hektar,
vilket man räknat med som maximalt.
Detsamma gäller för äggproduktionen,
som visar klara prisfallstendenser.

Det är uppenbart, att om man på
flera områden, låt mig säga t. ex. i
fråga om fläsket, kommer dithän att
man får prisfallstendenser och att man
får en inkomstminskning på vissa produkter,
som nu ge ett visst inkomsttillskott
till jordbrukets totala inkomst,
så ger delta möjlighet till en justering
till förmån för mjölken inom ramen
av nu gällande kalkyl. Jag håller med
om att på grund av beräkningarnas
teknik och på grund av mjölkproduktionens
väsentliga dominans det endast
gives möjlighet till en relativt begränsad
justering. Skall man ha större justeringar,
kommer man in på den andra
stora frågan: I vad mån skall jordbruket
som helhet ha större inkomst?
Den frågan kan man icke, menar jag,
behandla så som jag tyckte framgick
av herr Staxängs anförande, där han
ganska bestämt konstaterade, att vi
måste inom en mycket snar framtid ha
en prishöjning på mjölk. Man kan icke
föra det resonemanget, utan man måste

22 Nr 13. Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande mjölkproduktionens lönsamhet.

placera in denna sak i hela det samhällsekonomiska
sammanhanget, där
jag förmenar att den hör hemma.

Jag vill också understryka ytterligare
en sak. När man från jordbrukarhåll
talar om den oroväckande tendensen
i fråga om mjölkproduktionens utveckling
under de senaste åren, så finnes
det ju en omständighet, som i och
för sig är av ganska stor saklig vikt
och betydelse. Vi hade 1947 en missväxt,
som gav oss ungefär halv fodersädsgröda.
Det måste självfallet få sina
återverkningar på kreatursbeständet
och mjölkproduktionen. Vi ha varit i
den belägenheten en gång tidigare under
krigsåren, nämligen i början av
1940-talet, då vi hade två år med mycket
typisk missväxt. Jag skall ange
några invägningssiffror för mejerierna,
som jag tycker rätt väl belysa vad
ett gott eller dåligt år kan spela för
roll i detta avseende. Vi hade 1938/39
en total mjölkproduktion på 4,7 miljoner
ton. 1946/47, d. v. s. före den sista
missväxten, uppgick den till 4,0 miljoner
ton; det var således en reduktion,
det skall inte bestridas; 1947/48 efter
missväxten hade den sjunkit ytterligare
eller till 4,4 miljoner ton. Men om jag
rycker ut siffran för mjölkproduktionen
efter förra missväxtperioden i början
av 1940-talet, så var mjölkproduktionen
faktiskt nere i 3,6 miljoner ton.
Den siffran menar jag belyser rätt väl
vad ett bra eller dåligt foderår betyder
framför allt vid en missväxt, som föranleder
en utslaktning av kreaturskapitalet
med därav följande verkningar
för produktionen. Jag vill också konstatera,
att sedan vi 1948 fått ett bra år
utvecklingen faktiskt har vänt och hela
tendensen gått i en mera tillfredsställande
riktning. Djurantalet bär ökat
från januari 1948 till hösten samma år,
och om jag tar de tre sista månaderna
under 1948 och den första månaden
under 1949 och jämför denna fyramånadersperiod
med motsvarande fyramånadersperiod
ett år tidigare ligger

mjölkproduktionen ungefär 4,6 procent
högre. Den allra sista invägningssiffran
vid mejerierna, d. v. s. den för februari
månad 1949, sedd i jämförelse
med siffran för februari 1948 visar en
stegring med 6 procent. Det är härvidlag
att märka, att 1948 konstituerades
inte denna högre invägning av något
ökat antal mjölkleverantörer, utan, som
herr Norup sade, reducerades i stället
under år 1948 antalet leverantörer med
6 000 stycken. Siffrorna visa emellertid,
att under de två sista månaderna
mjölkleverantörernas antal faktiskt stigit.
Vi kunna sålunda konstatera en
vändning under de sista månaderna
och en stegring inte bara av den invägda
mjölkkvantiteten utan också av
antalet mjölkleverantörer.

I och för sig är det inte så underligt
att de sår, som missväxten förorsakat,
läkas. Vi få mera mjölk, och en och
annan småbrukare, som måste sluta
med sin mjölkproduktion därför att
han inte fick tillräckligt med foder,
har nu efter bättre foderår kommit att
bli mjölkleverantör till mejerierna på
nytt. Jag har velat nämna dessa siffror
för att ge en fullständig belysning
åt diskussionen. Men detta fritar inte,
såsom jag också sagt i svaret, regeringen
från skyldigheten att följa hela tendensen
i utvecklingen på detta område
och alla de problem, som därmed
hänga samman, med den allra största
uppmärksamhet.

Herr SANDBERG: Herr talman! Må så
vara att man kan, såsom herr statsrådet
nyss gjorde, statistiskt visa, att det
förekommit en viss stegring i mjölkproduktionen
under innevarande år,
men detta förtar inte allvaret i den situation,
som nu råder på mjölkproduktionens
område.

Det förhållandet att det inte blivit
ytterligare minskning utan kanske i
stället en viss stegring får väl betraktas
som ett uttryck för att jordbrukar -

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet för den enskilda och statliga hotell- och

restaurangrörelsen att bliva representerad i turistutredningen.

na inte äro böjda för hastiga kastningar
i sin verksamhet utan försöka fullfölja
sin gärning och göra det bästa
möjliga i dagens situation. Man är dock
fullt medveten om att en lönsam mjölkproduktion
för närvarande inte är möjlig.
Statsrådet Sträng betonade ju för
en stund sedan, att det torde vara
mycket svårt att göra någon hållbar
kalkyl över vad det kostar att producera
mjölken, att bryta ut kostnaden
för mjölken ur den övriga produktionen.
Ja, det måste ju medgivas, att
detta är rätt svårt, men jag vill instämma
i vad som här sagts från andra håll
nämligen att, som jag tror herr Norup
sade, varje kalkyl, som göres upp, dock
i allt väsentligt visar att någon tveksamhet
inte kan anses föreligga om att
mjölkproduktionen med nuvarande
mjölkpris inte är lönsam. I det län där
jag är hemma har hushållningssällskapet
i någon mån sysslat med denna
sak. Utredningen befinner sig inte på
det stadium att jag kan ge offentlighet
åt några siffror, men jag vill ännu en
gång upprepa, att tendensen är fullkomligt
klar, nämligen att mjölkproduktionen
för närvarande inte är lönsam.

Detta är ett konstaterande, en annan
sak är vad som är möjligt att göra för
att priset skall kunna förbättras med
hänsyn till det önskvärda i att man
åstadkommer och behåller samhällsekonomisk
balans, vad som i det avseendet
är politiskt möjligt och hur långt
man i detta ögonblick därvid kan gå.
Men den saken skall jag i detta sammanhang
inte närmare ingå på. Det är
väl uppenbart att jordbrukarna i detta
fall få lov att åtminstone i viss mån
ge avkall på vad som annars skulle
kunna anses rättvist, men detta utesluter
ju inte, att på den antydda vägen
något kan och bör göras redan nu.
Statsrådet pekade i sitt första anförande
på möjligheterna till en förbättrad
lönsamhet genom att söka uppnå

en högre avkastning från djuren, och
det kan ju vara riktigt. Men detta är
ju något, som inte kan ske i en handvändning,
det hela tar tid och fordrar
mycket av möda, omtanke och omkostnader.
För att jordbrukarna skola anstränga
sig för att nå fram till en ökad
avkastning av sina djur måste de veta,
att de på den vägen inte bara kunna
minska sina förluster utan också verkligen
vinna ökad lönsamhet för mjölkproduktionen.

Herr talman! Jag har med dessa ord
i denna debatt velat betona att frågan
om mjölkproduktionen och dess betingelser
är av den största vikt och
att den måste av statsmakterna allvarligen
beaktas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet
för den enskilda och statliga hotelloch
restaurangrörelsen att bliva representerad
i turistutredningen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Herr
Ståhl har frågat mig, huruvida jag är
villig att låta den enskilda och statliga
hotell- och restaurangrörelsen bliva representerad
i den pågående utredningen
angående den utländska turisttrafikens
ekonomiska betydelse in. in.

I anledning härav vill jag erinra, att
sakkunnigkretsen i fråga består av fem
ledamöter och att två av dessa genom
sill dagliga arbete äga en grundlig allmän
kännedom om den utländska turisttrafikens
skilda frågor. Vid utredningens
tillsättande förutsågs emellertid
att det kunde bliva önskvärt att i
vidare män än nu sagts få bistånd av
representanter för berörda intressentgrupper,
t. ex. hotell- och restaurangnäringen,
och i anledning härav erhöll
jag bemyndigande att förordna exper -

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet för den enskilda och statliga hotell- och

restaurangrörelsen att bliva representerad i turistutredningen.

ter åt utredningsmännen. Enligt vad
jag inhämtat har utredningen icke hittills
i större utsträckning sysslat med
problem, där ytterligare expertis i hotell-
och restaurangfrågor befunnits erforderlig,
men utredningen torde inom
kort övergå till områden som nära beröra
bl. a. hotellnäringen. Jag är ej nu
i tillfälle bedöma i vilken form man då
bör sörja för ytterligare sakkunskap
från hotell- och restaurangkretsar, genom
att förordna experter eller genom
att öka antalet sakkunniga eller på annat
sätt.

Jag vill tillägga att jag av utredningsmännen
inhämtat att arbetet bedrivits
i nära samarbete med berörda organisationer
och intressentgrupper. Även
i fortsättningen torde arbetet komma
att bedrivas på liknande sätt.

Härefter anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få tacka herr handelsministern för svaret
på min lilla fråga. Jag är tacksam
för att svaret inte är helt avvisande,
men det är givet, att jag skulle ha varit
ännu mera tacksam, om statsrådet hade
lovat att hland de sakkunniga ta med
representanter för den enskilda hotelloch
restaurangnäringen.

Det har ju, såsom också redovisats i
statsrådets direktiv för utredningen,
klarlagts vilken betydelse turistindustrien
har för hela vårt folkhushåll;
hur angelägen denna fråga är har påvisats
inte minst av de herrar, som hade
hand om utredningen om det s. k. långtidsprogrammet.
Det har med rätta sagts,
att det ur valutasynpunkt är önskvärt
att turismen bygges ut. Om nu detta är
förhållandet är det väl självklart —
så förefaller det åtminstone mig — att
den näringsgren, som framför allt handhar
denna uppgift i vårt svenska samhälle,
framför andra borde ha någon
representant i sakkunnigkommittén. Tittar
man nu efter hur denna kommitté

är sammansatt finner man att densamma
hestår av statssekreterare Engelstedt,
ordförande, chefredaktör Elfving,
bankokommissarie Månsson, direktör
Munthe i Turisttrafikförbundet och
direktör Ivan Ohlson i Reso. Men ingen
av dessa herrar är ju verklig fackman
på det område det här är fråga om,
nämligen hotellväsendets. Om man ser
efter hur många hotell och restauranger
som finnas i vårt land, visar det sig,
att i Sara-regi eller annan offentlig regi
enligt de uppgifter, som jag införskaffat,
finnas 45 företag, medan i enskild
regi — och då bara av dem som äro
anslutna till organisationen — finnas
480 stycken. Hela denna näringsgren
är, herr talman, utestängd från utredningen,
men mig förefaller det som alldeles
självklart, att en representant för
denna organisation bör få vara med
hland de sakkunniga. Om jag sedan titlar
på direktiven för denna kommitté,
vilka jag har i min hand, visar det sig,
att även andra skäl, vilka statsrådet
själv anfört, tala för en sådan anordning.
Statsrådet har sagt, att de sakkunniga
skola göra en undersökning av
hotellbeståndet och undersöka frågan
om en påtänkt hotellagstiftning. Finns
det några, som äro sakkunniga på detta
området, så är det väl de, som jag här
tidigare fört på tal.

Vidare tänker man sig en utvidgning
av hotellbeståndet samt företräde på
vissa hotell åt utländska turister. Det
förefaller mig också vara klart och tydligt,
att de mest sakkunniga härvidlag
äro hotellägarna själva. En tredje omständighet,
som statsrådet ansett vara
i hög grad relevant i detta fall, framgår
av ett uttalande i direktiven: »Med avseende
å hotellförhållandena bör det
ankomma på utredningsmännen att företa
en översyn av gällande hotellstadga
samt föreslå de ändringar och tilllägg,
som kunna finnas påkallade.» Jag
anser nog för min del dessa skäl mycket
starka.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet för den enskilda och statliga hotell- och

restaurangrörelsen att bliva representerad i turistutredningen.

Jag kommer så slutligen, herr talman,
till ett uttalande av statsrådet, där
han säger: »Det ligger i sakens natur
att övervägandet av problem, som beröra
den utländska turisttrafiken på
Sverige, i första rummet måste ankomma
på de, huvudsakligen enskilda,
intressen — rederier och flygbolag, hotell
och resebyråer •— som arbeta på hithörande
områden.» Nu kanske statsrådet
skulle kunna tänkas invända, att
herrar Munthe i Turisttrafikförbundet
och Ohlson i Heso äro experter på
hotellverksamhet, men jag är för min
del ganska övertygad om, herr talman,
att våra hotellmän inte kunna godta en
så svag form av expertis.

Detta är ingen obetydlig sak för vårt
folkhushåll, tv det gäller här ganska
stora pengar för detsamma, det hela är
ingalunda ett hotellnäringens eget intresse
utan ett folkhushållets samlade
intresse. Därför skulle jag vilja hemställa
till statsrådet, att han överväger
frågan ännu en gång och då kommer
till det resultat, som jag hoppas på, nämligen
att han tillkallar åtminstone en
sakkunnig från den näringsgren, som
härvidlag framför allt är berörd och
har mest att betyda.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
antydde i mitt svar, att jag fått Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla de
experter, som härvidlag kunde anses
erforderliga. Kommittén har emellertid
inte gjort någon hemställan i den riktningen,
men det är ju möjligt att den
senare kan komma med en sådan.

Men jag vill fråga: Varför ifrågasätter
herr Ståhl en utvidgning av kommittén
bara för hotellnäringens vidkommande?
Såväl rederinäringen som järnvägarna,
resebyråerna och massor av andra företag
kunna ju med skäl säga, att de
vilja vara med i denna kommitté. Jag
kan sålunda inte förstå, att det skulle

vara speciellt representanter för hotellen
som borde få vara med. Men om
ett sådant behov föreligger, kan man
som sagt utöka kretsen av de sakkunniga.

När herr Ståhl säger, att det är nödvändigt
att kommittén i sig innesluter
representanter för hotellen vid avgörandet
av vissa frågor, så vill jag tala
om för herr Ståhl, att kommittén på
vissa punkter redan kommit fram till
ett positivt resultat genom underhandlingar
med vederbörande branschorganisation.
Detsamma torde kunna bli förhållandet
även på en hel del andra områden.

Det finns ingen anledning att här
diskutera frågan om turismens betydelse
för vårt land; därom skola de
sakkunniga lämna besked. Men om det
därvidlag visar sig behov av ytterligare
expertis i detta avseende, kommer
detta behov också att tillgodoses.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill på
den fråga, som statsrådet ställde till
mig om man skall ta någon särskild
hänsyn till hotellnäringen, när det ju
finns rederier, järnvägar och andra
företag, som härvidlag också kunna
komma i fråga, bara svara, att var och
en, som haft någon kontakt med utländska
turister här i landet, vet, att
det är hotell- och restaurangfrågan, som
är det avgörande, om vi skola få tillräckligt
och önskvärt antal turister.
Det är sannerligen varken flyget eller
båtarna eller järnvägarna, som det kommer
an på, ty därvidlag finns det inga
särskilt aktuella önskemål. Men däremot
är hotellbeståndet och möjligheterna
att tillgodose turisternas önskemål
i det avseendet en av de akuta
frågorna, och därför finns det dubbel
anledning att ta med i denna kommitté
någon representant för denna näring.
Jag tar tacksamt fasta på att statsrådet
till sist lämnade frågan öppen —

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. neutraliserande av bensinransoneringens ogynnsamma

återverkan på turismen.

och det med en positiv touche — vilket
jag hoppas betyder, att statsrådet
vill ta hänsyn till hotellhanteringen och
ta med den i utredningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. neutraliserande
av bensinransoneringens ogynnsamma
återverkan på turismen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr von Seth frågat mig, om
jag vore villig att för riksdagen framlägga
en redogörelse för de åtgärder,
vilka övervägas i syfte att neutralisera
bensinransoneringens icke gynnsamma
återverkningar på turismen med särskilt
beaktande av frågan om införandet
av ett system med s. k. bensincheckar,
vilka skulle få inköpas mot lämpliga
utländska valutor.

Till svar härpå vill jag till en början
lämna en redogörelse för gällande bestämmelser
för bensintilldelningen till
utländsk bil-, motorbåts- och flygtrafik
i landet. Dessa bestämmelser medge utländska
turister rätt till inköp av all
den bensin, varav de kunna vara i behov.
Utlänning, som medför bil, erhåller
vid inresan i landet redan vid passkontrollen
ett inköpskort för 50—60
liter bensin för personbil eller 100 liter
för omnibus. Han får därefter hos
länsstyrelse, polismyndighet i vissa
städer utmed turistlederna och avdelningskontor
för K. A. K. eller Motormännens
riksförbund en bensintilldelning,
som svarar mot hans behov för
uppgiven körning. Högst 300 liter utdelas
dock för varje tilldelningstillfälle.
Anteckning om verkställd tilldelning
göres i passet. Med utlänning jämställes

i USA bosatt svensk medborgare, som
inför i USA registrerat motorfordon för
tillfälligt bruk bärstädes. Utlänning,
som i samband med tillfällig vistelse
inom landet anskaffar bil, får likaledes
bensintilldelning enligt samma regler.

Utländska motorbåtar få av länsstyrelse
i kustlän eller polismyndighet i
större hamn den bensintilldelning, varav
båtägaren för uppgiven färd är i
behov, dock högst 200 liter vid varje
tilldelningstillfälle. Utländska privata
flygplan få tilldelning efter behov7
på de flygplatser, som äro upplåtna för
utländsk flygtrafik.

Redan vid passkontrollen erhåller en
inresande utländsk bilist ett av trafikkommissionen
på engelska avfattat
tryckt cirkulär, där alla tilldelningsställen
och övriga nödiga upplysningar
angivits. Detta cirkulär tillhandahålles
även på svenska beskickningar och konsulat
i utlandet, och genom K. A. K:s
och Svenska turisttrafikförbundets försorg
har en stor upplaga av cirkuläret
distribuerats till utländska motororganisationer,
resebyråer och turistorganisationer.

Tilldelningssystemet har hittills fungerat
smidigt, och några klagomål från
de utländska turisternas sida ha ej försports.
De bensinkvantiteter, som under
tiden maj—december 1948 utdelats
till utländska motorfordon, ha utgjort
totalt 2 881 391 liter.

Det av interpellanten ifrågasatta systemet
med bensintilldelning till utlänningar
i form av bensincheckar, som
skulle få försäljas mot vissa hårdvalutor
eller andra särskilt värdefulla valutor,
har diskuterats vid förberedelserna
för bensinransoneringen. Ett dylikt
system ansågs emellertid icke lämpligt
bland annat med hänsyn till att
möjligheterna för turister från mjukvalutaländerna
att med bil färdas i vårt
land därigenom skulle beskäras och
reciprocitetsprincipen i turistutbytet
mellan dessa länder, exempelvis våra

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13.

Svar på interpellation ang. neutraliserande av bensinransoneringens ogynnsamma

återverkan på turismen.

grannländer, och Sverige sålunda åsidosättas.
Ur valutasynpunkt skulle ej
heller vara något att vinna i förhållande
till vad som nu gäller, då den utländske
turisten i allt fall måste växla valuta
för att erhålla svenska pengar att
köpa bensin för. Man torde för övrigt
knappast kunna göra gällande, att ett
system med bensincheckar ur den utländske
turistens synpunkt skulle vara
fördelaktigare än det nuvarande, då
denne i så fall först måste å legaliserat
växlingsställe skaffa bensincheckar och
därefter inköpa bensin å någon bensinstation.
Strävandena gå ju numera
ut på att om möjligt underlätta formaliteterna
för de utländska turisterna.
Av praktiska skäl är det ej möjligt att
tillhandahålla bensincheckar å bensinstationerna
med hänsyn till svårigheterna
att där kontrollera växling av
främmande valuta.

Av vad nu anförts framgår, att jag
icke anser erforderligt att för närvarande
vidtaga åtgärder för införande
av något bensinchecksystem.

Härpå anförde

Herr WIBERG: Herr talman! Herr
von Setli befinner sig i allmänt uppdrag
utomlands. På grund härav ber
jag att å hans vägnar till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
interpellationen.

Statsrådet har framhållit, att nu förefintliga
bestämmelser medgiva utländska
turister rätt till inköp av all den
bensin, varav de kunna vara i behov.
Den kategori, som härmed avses, är
turister, som till Sverige medföra flygplan,
motorbåt eller bil eller som i samband
med tillfällig vistelse inom landet
härstädes anskaffa bil. Man har naturligtvis
anledning att med tillfredsställelse
notera, att statsmakterna ha den
inställningen, att dessa turister icke
skola förhindras att i Sverige inköpa

all den bensin de kunna behöva.

Problemet vad detta slags turister
beträffar skulle sålunda reduceras till
frågan, om bestämmelserna äro så utformade,
att systemet i praktiken utfaller
på ett lämpligt sätt. Statsrådet
har också understrukit, att strävandena
numera gå ut på att om möjligt underlätta
formaliteterna för de utländska
turisterna.

Statsrådet upplyste att även ett system
baserat på bensincheckar diskuterats
vid förberedelserna för bensinransoneringen.
Man fann emellertid, att
det icke lät sig göra att bygga upp tilldelningen
till de utländska turisterna
på ett sådant system. Det är mycket
möjligt att den bedömning, som myndigheterna
gjorde, i och för sig är riktig.
Jag skulle måhända kunna gå så
långt som att vitsorda, att om man har
att välja mellan det nuvarande systemet
å ena och bensincheckar å andra
sidan, det förra alternativet bör förordas.
Därmed är dock icke sagt, att
problemställningen är den riktiga. Det
är, såvitt jag förstår, ingalunda nödvändigt
med ett antingen—eller. Man
kan också och lika väl tänka sig ett
både—och. Strävandena skola ju gå ut
på att underlätta och att undanröja
onödiga formaliteter. Jag ifrågasätter
därför i likhet med interpellanten, om
man icke som en komplettering av det
nuvarande systemet med fördel skulle
kunna införa bensincheckar, som t. ex.
valutabankerna skulle kunna sälja mot
vederlag i dollar eller andra hårdvalutor.
Den, som ville begagna sig
härav, skulle sålunda ha frihet därtill.
Den, som icke önskade detta, kunde
liksom hittills följa de nu gällande reglerna.

Det finns också en annan kategori
turister än sådana, som medföra egna
fordon eller här förhyra sådana. De
allra flesta turister komma till Sverige
utan att medtaga bilar, motorbåtar eller
flygmaskiner. Hur ofta förekommer det

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. kontrollen över kristidsbestämmelsernas efterlevnad.

icke, att deras svenska vänner gärna
skulle vilja visa dem runt i ett samhälle
eller göra en kanske längre färd,
för att vederbörande skulle få en bild
av vårt land! Jag skulle tro, att detta
i allmänhet på grund av de knappa
tilldelningarna till svenskar icke är
möjligt, såvida icke vederbörande har
några extraordinära möjligheter att
skaffa sig bensin. Nu är det emellertid
så, att den stränga bensinransoneringen
i Sverige uteslutande är förorsakad av
valutabristen. Vi ha ur allmän synpunkt
intresse av att konsumtionen av
bensin i Sverige ökar, under förutsättning
att varje ytterligare konsumerad
liter betalas i hårdvaluta. Huvudparten
av bensinpriset består som bekant av
skatt. Det ligger nära till hands att
antaga, att många utlänningar och
framför allt de amerikanska turisterna
i åtskilliga fall och kanske som regel
skulle vara beredda att tillhandahålla
bensincheckar. Om vederbörande till
och med skulle skänka sina svenska
vänner sådana checkar, skulle detta ur
landets synpunkt naturligtvis uteslutande
vara till fördel på grund av den
valutaintäkt detta skulle medföra. Att
man skulle behöva befara någon svartabörshandel
med bensincheckar är av
allt att döma icke sannolikt.

Herr talman! Det är alldeles klart,
att endast en fackman kategoriskt kan
uttala en mening i en praktisk fråga,
vars lösning kan vara förenad med både
fördelar och olägenheter. Jag är också
på det klara med att avvägningen i ett
fall som detta bör träffas av de ansvariga
myndigheterna, som ha tillgång till
all expertis. Jag skulle emellertid vilja
sluta med att till statsrådet rikta den
hemställan, att statsrådet uppmanar de
vederbörande som ha avgörandet om
hand att taga under prövning de synpunkter,
som jag nu tillåtit mig framföra
och som också ligga till grund
för interpellationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. kontrollen

över kristidsbestämmelsernas efterlevnad.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Nilson
i Spånstad frågat mig huruvida jag
uppmärksammat, att den kontroll över
kvarnarna, som livsmedelskommissionen
efter slopandet av mjöl- och brödransoneringen
utövar och som medfört
att efter ransoneringens upphörande
upptäckta överträdelser av gällande förmalningsbestämmelser
angivits till åtal,
enligt mångas uppfattning lett till att
likheten inför lagen icke anses vara
fullständig på detta område, och i så
fall huru jag anser att det ifrågavarande
problemet skall kunna rättas till.

Till svar härå får jag anföra följande.

Jag torde till en början få i korthet
beröra den verksamhet, som under den
tid mjöl- och brödransoneringen var i
kraft utövades av livsmedelskommissionen
för att övervaka efterlevnaden av
utfärdade bestämmelser rörande användningen
av brödsäd och produkter
därav. Denna kontrollverksamhet insattes
i olika led och avsåg jordbrukarnas
leveranser av brödsäd till spannmålshandlare
och kvarnar, spannmålshandlarnas
inköp och försäljning av
spannmålen, kvarnarnas förmalning
därav och försäljning av mjöl, kli och
andra produkter. Vidare omfattade
kontrollen mjölhandlare och bagerier.
Till grund för kontrollen av kvarnarna
och partihandeln låg i första hand omsättningsrapporter
av olika slag. Vidare
skedde stickprovskontroll genom resande
kontrollanter, vilka vid besök hos
vederbörande företag, spannmålshandlare,
kvarnar etc. togo del av bokföring
och rapporter, verkställde inventeringar
av varulager och inköpsbevis
samt i vissa fall uttogo prov av fram -

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13. 29

kontrollen över kristidsbestäminelsernas efterlevnad.

Svar på interpellation ang.

ställda produkter för undersökning rörande
kvalitetsbestämmelsernas efterlevnad.

Vad beträffar jordbrukarnas förmätning
och kontrollen i samband därmed
må nämnas, att jordbrukarna under
tiden för brödransoneringen fingo för
egen och anställdas räkning verkställa
löneförmalning vid kvarnarna av egen
brödsäd mot av vederbörande kristidsnämnd
utställda förmalningskort. Dessa
förmalningskort voro utställda för en
bestämd kvantitet spannmål. Några föreskrifter
av motsvarande innebörd som
gällde för den vanliga handelsförmalningen,
nämligen att brödspannmålen
skulle uppblandas med annan spannmål
eller att utmalningen skulle ske
till viss procent, funnos icke. Den begränsning,
som gjordes av spannmålstilldelningen,
ansågs i huvudsak utgöra
garanti för att mjöl uttogs i tillräckligt
hög omfattning.

Brödransoneringens slopande innebar
icke, att beslaget på brödsäd hävdes,
och ej heller, att förmalningsbestämmelserna
slopades. I den mån desamma
avse utmalningsprocenter, inblandningsföreskrifter
in. m. äro de fortfarande
i kraft. Våra tillgångar av brödsäd
äro icke så goda, att det ansetts
möjligt att slopa dessa bestämmelser.
I huvudsak äga således samtliga de för
handelsförmalningen gällande kvalitetsbestämmelserna
fortfarande giltighet,
och dessa påkalla samma kontroll över
kvarnarna som före brödransoneringens
hävande.

Då brödransoneringen slopades, borttogos
förmalningskorten för jordbrukarna,
och efter denna tid äga jordbrukare
och hos honom varaktigt anställda
att för egen räkning utan särskilt
tillstånd låta förmala sin brödsäd
vid kvarnarna. Någon annan begränsning
av rätten till sådan förmalning
har icke stadgats än att förmalningen
endast får ske för att tillgodose vederbörandes
eget husbehov. Liksom tidigare
föreligger icke någon inbland -

ningsskyldigliet för sådan spannmål,
som odlare låter förmala; beträffande
utmalningen har emellertid föreskrivits,
att kvarn skall vara skyldig att
uttaga minst 65 procent mjöl, en procentsats
som ligger väsentligt lägre än
den som gäller för vanlig handelsförmalning,
d. v. s. för framställning av
mjöl till avsalu.

För lönekvarnarna gäller fortfarande
skyldighet att verkställa anteckning om
utförd förmalning ävensom att månadsvis
till livsmedelskommissionen insända
uppgift över den under föregående
månad förmalda brödspannmålen. Kontrollen
inriktas först och främst på att
kvarnarna icke framställa handelsmjöl
av högre kvalitet än som eljest är tilllåtet.
Vidare kontrolleras, att de nytillkomna
föreskrifterna om att jordbrukarnas
liusbehovsspannmål skall utmalas
till lägst 65 procent efterlevas, ävensom
att den möjlighet som finnes för
jordbrukarna att få ett bättre mjöl icke
av dem utnyttjas i större omfattning
än som motsvarar deras husbehov.

Då brödransoneringen slopades, fingo
samtliga kvarnar och omsättningsrapportskyldiga
handlande avgiva slutredovisning
beträffande mjöl, gryn och
bröd. Icke omsättningsrapportskyldig
handlande (detaljhandlare) behövde
däremot ej lämna någon slutredovisning.
Detta berodde på rent praktiska
skäl. Slutredovisningarna från kvarnarna
och den rapportskyldiga handeln ha
granskats, och upptäckta överträdelser
ha i vanlig ordning beivrats.

Någon olikhet mellan kvarnarna och
den omsättningsrapportskyldiga handeln
i fråga om beivrandet av brott
mot ransoneringsbestämmelserna, som
har begåtts före dessas hävande, föreligger
sålunda icke.

För tiden cfier den 1 oktober 1948
skall handlande icke avgiva omsättningsrapport
angående mjöl, gryn och
bröd. Däremot skola kvarnarna även i
fortsättningen avge sådan rapport. Anledningen
härtill är, som framgår av

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

ang. kontrollen över kristidsbestämmelsernas efterlevnad

Svar på interpellation

det förut sagda, att beslaget å brödsäd
fortfarande gäller och att bestämmelserna
rörande utmalningsprocent och
inblandning m. m. ännu äro i kraft.
Iakttagande av dessa bestämmelser är
villkor för rätt att inneha kvarntillstånd.

Den omständigheten att för partihandelns
del rapportskyldigheten upphört
i och med brödransoneringens slopande
innebär ej, att brott icke skulle beivras,
som begåtts före ransoneringsbestämmelsernas
hävande men som
upptäckts först senare, exempelvis vid
den bearbetning av inkomna omsättningsrapporter,
som fullföljts även efter
ransoneringens hävande, eller genom
den fortsättningsvis utövade kontrollen
över kvarnarna.

Jag är väl medveten om att enligt de
bestämmelser om slutredovisning, för
vilka jag nu redogjort, en olikhet föreligger
mellan å ena sidan kvarnarna
och den tidigare omsättningsrapportskyldiga
partihandeln och å andra sidan
den tidigare icke rapportskyldiga
detaljhandeln i fråga om möjligheterna
att nu beivra ransoneringsbrott, som
begåtts före ransoneringens slopande.
Det bör emellertid samtidigt beaktas,
att en viss olikhet beträffande kontrollen
mot ransoneringsföreskrifternas efterlevnad
förelegat under liela den tid,
mjöl- och brödransoneringen var i
kraft, eftersom detaljhandeln — i motsats
till kvarnar och partihandel —
icke var omsättningsrapportskyldig.
Undantagandet av detaljhandeln från
rapportskyldighet betingades av rent
praktiska skäl. Införandet av rapportskyldighet
för detaljhandeln hade medfört
en omfattande och dyrbar kontrollverksamhet,
för vilken kostnaderna icke
kunde anses stå i någon rimlig relation
till värdet av den utövade kontrollen.
Kontrollen över detaljhandeln var automatiskt
verkande genom ransoneringssystemets
uppbyggnad och utövades
dessutom genom flygande kontroll och

vid vissa tillfällen påbjudna ransoneringsinventeringar.

Den kontroll över att gällande ransoneringsbestämmelser
iakttagas, som
alltid måste utövas, bör i första hand
insättas på de punkter, som äro av
största betydelse, d. v. s. i detta fall
kvarnar och partihandel. Då några
nämnvärda olägenheter av det nyss beskrivna
kontrollsystemet icke förmärkts,
anser jag att detta varit att
föredraga framför den omfattande kontrollapparat
över hela linjen, som skulle
erfordrats för ett fullständigt realiserande
av kravet på likhet inför lagen.

Vidare anförde:

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman
! .lag ber att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
få framföra mitt tack för att det genom
statsrådets svar beretts tillfälle till debatt
i denna principiellt viktiga fråga.
Jag vill också gärna ge mitt erkännande
åt svarets sakliga sammanfattning av
hittills gällande bestämmelser. I det
sammanhanget må också framhållas, att
jag intet har att erinra mot den ordning
för ransoneringsbestämmelsernas
efterlevnad, som rått under krigsåren
och fram till avvecklingen. Jag tror helt
visst att den ordning, som rätt under
pågående ransonering, så väl som möjligt
fyllt sin uppgift att fördela de under
kriget otillräckliga förråden. I interpellationen
framförde jag inte heller
någon som helst avvikande mening rörande
dessa förhållanden. När svaret
säger, att den under ransoneringen rådande
ordningen var att föredraga framför
ett fullständigt realiserande av kravet
på likhet inför lagen är detta inte
något svar på mina frågor utan ett uttalande
utan större samband med vad
jag i interpellationen frågade om.

Jag framhöll i motiveringen till interpellationen
att handeln vid ransoneringens
slopande frigjordes från ranso -

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13.

Svar på interpellation ang. kontrollen över kristidsbestämmelsernas efterlevnad.

neringen på ett sätt som ej ger rum för
efterkontroll, och det framgår av svaret
på interpellationen att detta är riktigt
när det gäller minuthandeln. Det framgår
också att utom jordbruket vissa
partihandlare m. fl. alltjämt kunna råka
ut för irriterande polisundersökningar
för händelser, som inträffat före ransoneringens
upphörande. Vad som i det
fallet skiljer mellan interpellationen och
svaret är att gränsdragningen mellan
dem, som bli fria för efterräkningar,
och dem, som alltjämt stå under åtalshot,
i svaret dras något annorlunda än
som i interpellationen antogs.

Nu vill jag än en gång understryka,
att jag inte syftar till en utsträckning
av undersöknings- och förhörsförfarandet.
Det är alldeles säkert inte någon
avundsamhet mot dem, vilka friats vid
ransoneringens upphörande, som dikterat
interpellationens framställande.
Utan att vilja ge mig in på en juridisk
diskussion vill jag framhålla, att det
finns andra vägar än åtal i efterhand
att åstadkomma den önskvärda likheten
inför lagen.

Jag erinrar om att jag i min interpellation
relaterat hur förhållandena utvecklats
efter ransoneringens upphörande.
Jag talade över huvud inte om
hur dessa varit under pågående ransonering.
Efter denna motivering ställde
jag följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att de
ovan relaterade förhållandena väckt
stor uppmärksamhet och enligt mångas
uppfattning leda till att likheten inför
lagen inte anses vara fullständig på
detta område?

Om den första frågan besvaras jakande,
hur anser statsrådet att det ifrågavarande
problemet skall kunna rättas

till?

Det var frågorna, och jag har nu endast
att konstatera, att svaret inte tagit
upp dessa spörsmål och att interpellationen
alltså i sak alltjämt är obesvarad.

Frågan om likheten inför lagen är

emellertid så oerhört viktig i ett rättssamhälle
som vårt land, att det måste
slås fast, att de avsteg, som eventuellt
kunde motiveras men aldrig försvaras
under brinnande krig, helt sakna berättigande
när fred råder. Det är av yttersta
vikt att slå fast, att den nödvändiga
administrativa lagstiftningen icke får
handhas så ovarsamt, att de demokratiska
rättigheterna kunna sättas i fråga
och likheten inför lagen sättes ur spel
för stora grupper medborgare i vårt
land.

Chefen för folkhushållningsdepartementei,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Det svar jag har lämnat angående
frågan om likheten inför lagen måste
utgå från förhållandena under kriget
och den kontroll, som då utövades. Det
drogs en skillnad mellan detaljhandeln
å ena och partihandeln och kvarnarna
å andra sidan, vilket var nödvändigt av
praktiska skäl. Om man skulle ha krävt
en slutredovisning av alla detaljhandlare,
när ransoneringen upphävdes den
1 oktober, skulle det ha fordrat en mycket
stor kontrollapparat. Det hade för
övrigt företagits en inventering hos detaljhandeln
den 1 januari 1948. Vad
denna stora kontrollapparat skulle ha
avsett skulle således ha varit de förhållanden
som kunnat inträffa under en
tio-månadersperiod, då handlarna inte
visste att ransoneringen skulle upphävas
och kunde riskera att en inventering
igångsattes av livsmedelskommissionen
på sätt som tidigare gjorts under
kriget eller att stickprovskontroll företoges.

Jag erkände i svaret, att det föreligger
en skillnad i behandlingen av dessa
Ivå grupper, partihandeln och kvarnarna
å ena sidan och detaljhandlarna å
den andra, men denna har gjorts av
praktiska skäl och som en konsekvens
av det system som tillämpats under
ransoneringen.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Svar på interpellation ang. kontrollen över kristidsbestämmelsernas efterlevnad.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag vill till detta endast tillägga,
att vad som i detta sammanhang intresserar
mig är, hur man skall kunna eliminera
den bristande likhet inför lagen,
som faktiskt i detta nu råder på
grund av den osmidighet, varmed problemen
kring ransoneringens upphävande
lösts.

Jag förstår mycket väl de motiv, som
ligga till grund för statsrådet Kocks
svar, men det må ursäktas mig om mitt
största intresse knyter sig till huruvida
statsrådet Kock har några anvisningar
att ge för att råda bot på de nu
faktiskt rådande missförhållandena.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 348 av herr Nihlfors och fröken
Vinge,

nr 349 av herr Dickson,
nr 350 av herrar Henriksson och Ekdahl,

nr 351 av herr Huss,
nr 352 av herr Huss m. fl.,
nr 353 av herr Dickson,
nr 354 av herr andre vice talmannen
Skoglund,

nr 355 av herr Häckner m. fl.,
nr 356 av herr Thapper m. fl.,
nr 357 av herr Håstad m. fl.,
nr 358 av fröken Ager m. fl.,
nr 359 av herr Wedén m. fl. och
nr 360 av herr andre vice talmannen
Skoglund in. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 361 av herr Henriksson m. fl. och
nr 362 av herrar Fagerliolm och
Malmborg i Stockholm; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

363 av herrar Sköldin och Edberg,

nr 364 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl. och

nr 365 av herrar Håstad och Staxäng.

§ 10.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 54—67, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18 och 22—25, bankoutskottets
utlåtanden nr 21—24, första lagutskottets
utlåtanden nr 19—21, andra
lagutskottets utlåtanden nr 9—15, andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 5 och 6, andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4
samt andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1.

§ 11.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att å morgondagens
föredragningslista bevillningsutskottets
betänkanden nr 18, 22 och 25 måtte
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden samt övriga ärenden i
den ordning de förekomma å dagens
föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

366, av herr Wedén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
153, angående anslag till främjande av
bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 in. m.; och

nr 367, av herr Ståhl, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
153.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

§ 13.

Interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden
på kryssaren Gotland.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr von FRIESEN, som anförde:
Herr talman! Kryssaren Gotland kom
nyligen hem från en längre representalionsresa,
under vilken besök avlagts i
ett stort antal utländska hamnar. Till
spridandet av kännedom i utlandet om
såväl vår flotta som vårt land i övrigt
få sådana resor anses lämna värdefulla
bidrag och äro därför av betydelse.
Värdet av dessa bidrag betingas självfallet
av den uppfattning om vår marin
och vårt land, som dessa fartyg och
deras besättningar genom sitt uppträdande
och skick i övrigt kunna giva
anledning till. Inte minst äro de personella
förhållandena inom besättningen
av betydelse i dessa sammanhang.

Beträffande den representationsresa
av kryssaren Gotland, varom det här
är fråga, ha från olika håll framkommit
klagomål om påstådda missförhållanden
under resan. De framkomna
uppgifterna äro motstridiga, varför det
självfallet är omöjligt för en enskild
person att avgöra huruvida eller i vilken
utsträckning klagomålen äro berättigade.
Det bör vara tillräckligt att här
endast erinra om ett uttalande av Svenska
underofficersförbundet i frågan,
vari framhålles, »att det passerade, för
underofficerskåren i hög grad nedsättande,
strider lika mycket mot demokratiska
grundsatser som mot militär
ordning i fråga om tjiinsteställning och
befälsrätt». Underofficersförbundet uttalar
vidare, att det här icke är fråga
om någon isolerad företeelse, utan detsamma
har tvärtom pågått år från år i
samband med långresorna. Marinledningen
har å sin sida med anledning
av klagomålen utfärdat en särskild kommuniké
och bemött de påtalade miss -

förhållandena. Det torde vara tillfyllest
att här hänvisa till kommunikén.

Det må antecknas med tillfredsställelse,
att med anledning av de framkomna
klagomålen har militieombudsmannen
inskridit och beslutat infordra
upplysningar från berörda parter och
myndigheter. Härigenom kunna de rent
rättsliga förhållandena bliva klarlagda.

Att låta sig åtnöja med allenast denna
åtgärd må emellertid icke anses vara
tillfyllest. Den av militieombudsmannen
föranstaltade undersökningen bör efterföljas
av en redogörelse inför riksdagen.
De hittills framkomna uppgifterna
synas nämligen tyda på att föråldrade
och, som man hade hoppats, övergivna
uppfattningar om det tillbörliga förhållandet
mellan olika befäls- och manskapskategorier
inom vårt försvar fortfarande
leva kvar. Det finns i detta
sammanhang anledning erinra om den
diskussion om demokratisering av försvaret,
som hittills förts här i landet
och vilken man förmodade fört fram
till en i stort sett gemensam grundsyn.
Mycket, såväl penningmedel som personella
krafter, har satts in på detta
område. Dessa ansträngningar äro emellertid
fruktlösa, om den rådande andan
omöjliggör det goda samarbete inom
försvaret som åsyftas. Även rubbas
självfallet härigenom det nödvändiga
förtroendet inom folket till försvarsmakten.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag därför om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att snarast
lämna eu redogörelse för vad som
i här påtalade avseende inträffat under
kryssaren Gotlands senaste resa, samt
redogöra för vilka åtgärder, som vidtagits
eller avses att vidtagas, därest här
begärda utredning visar, att de framförda
klagomålen varit berättigade?

Denna anhållan bordlädes.

3 — Andra kammarens protokoll 19''i9. Nr 13.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kommunistiska
åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd.

§ 14.

Interpellation ang. lämpligheten av att
personer, som äro kända för kommunistiska
åsikter, fungera som ledamöter
av polisnämnd, civilförsvarsnämnd eller
hem värnsnämnd.

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN, som yttrade: Herr talman!
Genom en rad uttalanden från ledande
kommunister i in- och utlandet
under den senaste tiden har det bekräftats,
att kommunister i ordets
egentliga mening känna en sådan solidaritet
med den internationella kommunismen
och den kommunistiska regimen
i Sovjet-Ryssland att deras nationella
pålitlighet ur svensk synpunkt
ingalunda kan anses tillfredsställande.

Det framstår därför som uppenbart
olämpligt och omotiverat, att kommunistiska
förtroendemän utses till och
fungera som ledamöter av kommunala
nämnder, vilka handlägga spörsmål rörande
den inre ordningens upprätthållande
eller landets försvar. Detta gäller
bland annat de polisnämnder, som finnas
i vissa städer. Polisnämnden har
bland annat till uppgift att upprätta förslag
till löne-, omkostnads- och pensionsstat
för polisväsendet samt till erforderliga
ändringar i distriktets polisorganisation.
Den skall vidare avgiva
yttranden och göra framställningar i
frågor av mera allmän betydelse för
polisväsendet och har att syssla bland
annat med polismännens vapenutrustning.
Den har även yttranderätt över
alla rekryterings- och utnämningsfrågor
inom polisväsendet i kommunen. I
Stockholm bekläder det kommunistiska
borgarrådet Set Persson ordförandeposten
i polisnämnden, sedan förslag om
överflyttning av dessa ärenden till annat
borgarråds rotel avvisats av de kommunistiska
och socialdemokratiska le -

damöterna av vederbörande kommunala
myndighet.

Uppenbart olämpligt synes det också
vara, att kommunister placeras i civilförsvarsnämnd
och hemvärnsnämnd.
Den förra handhar de å kommunen vilande
uppgifterna rörande civilförsvaret.
Civilförsvarschefen skall i samråd
med nämnden upprätta organisationsplan
för civilförsvarsområdet. Härvid
bör observeras, att vissa delar av organisationsplanen
äro av hemlig natur,
varför de enligt civilförsvarsstyrelsens
anvisningar ej böra bringas till allmänhetens
kännedom. Organisationsplanen
skall bland annat innehålla uppgift å
antal och storlek å förband och avdelningar
inom varje tjänstegren. 1 civilförsvarsnämndens
uppgifter ingår även
att behandla omfattningen av utrustning
och materiel för civilförsvaret;
ordnande av centraler från vilka civilförsvarets
ledning under civilförsvarsberedskap
skall utövas; planera vilka
områden, som skola utrymmas; antalet
och storleken av de allmänna skyddsrummen;
planerande av alarmeringsanordningar,
radioanläggningar, observationsplatser,
brandberedskap, sörja
för reservanordningar för vatten-, gasoch
elektrieitetsförsörjningen samt ordna
med förvaring och underhåll av materiel
för civilförsvarets ordnings- och
bevakningstjänst, brandtjänst och reparationstjänst.

I Stockholm finnes en hemvärnsnämnd,
som å kommunens vägnar har
att bedöma och uttala sig om huruvida
personer, som vilja inträda i hemvärnet,
äro ur demokratisk synpunkt pålitliga.
Insättandet under fjolåret av en
kommunist i denna nämnd kan uppenbarligen
verka hämmande på överläggningarna
härom och kan framför allt
tolkas så, att kommunister böra godkännas
som hemvärnsmän, eftersom en
kommunistisk förtroendeman anses

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Interpellation ang. den genom statens sakrevisions försorg verkställda granskningen
av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning, m. m.

lämplig att deltaga i onulömen huruvida
andra personer fylla de för deltagande
i hemvärnet uppställda kraven
på demokratisk pålitlighet.

Enligt min mening överensstämmer
in praxis, som tillåter kommunister att
deltaga i sådana organ för samhällets
försvar och ordningens upprätthållande,
ingalunda med det behov av ökad
vaksamhet som gör sig gällande, sedan
de utrikespolitiska motsättningarna
skärpts och de kommunistiska partiernas
solidaritet med kommunismen i
andra länder snarare än med den svenska
demokratien blivit uppenbar. Naturligtvis
är besättandet av kommunala
poster en rent kommunal angelägenhet.
Men landets regering kan dock ej avsäga
sig allt ansvar för en otillfredsställande
utveckling. Ett klart uttalande
från regeringens sida att kommunister
ej böra utses till ifrågavarande förtroendeposter
samt ett instämmande däri
från de demokratiska partiernas representanter
i riksdagens andra kammare
skulle säkerligen ej bli utan inflytande
på kommunernas bedömande av dessa
frågor. I de angelägenheter, varom här
är fråga, tarvas ju en demokratisk samverkan
mellan riksstyrelse och kommunalstyrelse.

Med hänvisning till det sagda anhåller
jag vördsamt om andra kammarens
tillstånd att få till hans excellens herr
statsministern rikta följande interpellation
:

Anser regeringen lämpligt att personer,
som iiro kända för kommunistiska
åsikter, ja, rentav inta eu förtroendeställning
i det kommunistiska partiet
och därför kunna misstänkas för oförstånd
och opålitlighet i frågor rörande
den inre ordningen och landets försvar,
fungera som ledamöter av polisnämnd,
civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd
?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Interpellation ang. den genom statens
sakrevisions försorg verkställda granskningen
av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning,
m. m.

Herr STJÄRNE erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Den 7
november 1947 överlämnade statens
sakrevision till Kungl. Maj:t en av särskilda
granskningsmän upprättad PM
angående granskning av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning och deras
verksamhet i avseende å ecklesiastik
boställsjord och därmed sammanhängande
spörsmål. På därom givet uppdrag
hade samma granskningsmän samtidigt
avgivit utlåtande över en av stiftssekreteraren
T. Gynnerstedt, såsom särskilt
tillkallad sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet,
avgiven utredning
med förslag angående vissa ändringar
i ecklesiastik boställsordning m. m.

Utan några nämnvärda ändringar har
nu gällande ecklesiastik boställsordning
i det praktiska livet tillämpats i sexton
år. Den innebar en revolutionerande
omläggning av den ecklesiastika boställsförvaltningen,
i det att pastoraten
själva fingo i ägares ställe överta förvaltningen.
Ett visst ideellt och ekonomiskt
intresse följde härav, vilket i allmänhet
har visat sig vara en kraftig
sporre till höjning av bostiillenas standard.
Att arrendatorernas intresse och
trivsel i följd härav också ökat ligger
i öppen dag.

Samarbetet mellan pastoraten och de
ecklesiastika boställsnämnderna torde i
stort sett varit gott. Samtliga intressenter,
stiftsnämnd, bostältsnämnd, pastorat
och arrendator, ha i allmänhet arbetat
för samma mål: att så långt de
ekonomiska resurserna tillåtit göra de
ecklesiastika boställena till mönster vad
betriiffar såväl byggnadsstandard som i
övrigt. Att de också under den nya lagens
former nästan över förväntan lyc -

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Interpellation ang. anskaffning av lärarkrafter inom de nordligaste skoldistrikten.

kats härmed torde av ingen kunna bestridas.

Man kan alltså med fog påstå, att utformningen
av lagbestämmelserna i
stort sett i den praktiska tillämpningen
visat sig väl avvägd. Det har dock inte
för lagstiftarna varit möjligt att i ett
så omfattande lagkomplex med en
mångfald detaljbestämmelser giva varje
paragraf en utformning, som helt motsvarar
det praktiska livets krav. Ändringar
bliva därför i allmänhet tid efter
annan nödvändiga. Med stöd av praktiska
rön företas ju alltjämt översyn av
gällande lagar för att åstadkomma
största möjliga harmoni mellan bestämmelser
och tillämpning. Ifrågavarande
lag har dock ej under de sexton år den
varit i kraft blivit föremål för en mera
omfattande revidering.

Ovannämnda granskningsmän ha i
sin omfattande PM givit anvisning på
vissa detaljbestämmelser, som vore i
behov av revidering, såsom att boställsnämndsordförandenas
rättighet att företa
besiktningsresor borde utsträckas att
gälla även tiden mellan de ordinarie
ekonomiska besiktningarna vid verkställande
av större nybyggnader och
dylikt. Även torde bestämmelserna beträffande
upprättande av nya arrendekontrakt
och därmed sammanhängande
frågor vara i behov av någon justering.
Enligt vad jag försport har också i
denna punkt en inlaga från ecklesiastika
arrendatorsföreningen i Linköpings
stift ingivits till Kungl. Maj:t. En hel
del andra av nämnda PM:s förslag torde
vara värda beaktande — utan att
här angivas.

Lagen i fråga reglerar förvaltningen
av betydande ekonomiska värden. Det
synes därför angeläget att förslag snarast
möjligt förelägges riksdagen till erforderliga
ändringar i nämnda lag.

På grund av vad sålunda anförts
hemställes om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet rikta följande
frågor:

1. Är herr statsrådet i tillfälle meddela
vilka åtgärder som vidtagits med
anledning av den genom statens sakrevisions
försorg verkställda granskningen
av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning
in. in.?

2. När kan man förvänta, att förslag
till eventuella förändringar i ecklesiastika
boställsordningen kan föreläggas
riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Interpellation ang. anskaffning av iärar krafter

inom de nordligaste skoldistrikten.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GAVELIN, som yttrade: Herr
talman! Nioårsskolreformen, som på
nära nog alla håll hälsas med tillfredsställelse,
har skapat vissa bekymmer
när det gäller att anskaffa lärarkrafter,
detta särskilt vad beträffar lärare med
akademisk examen eller annan högre
utbildning för enhetsskolans högstadium.
För Norrland och då i synnerhet
för de nordligaste länen och särskilt de
nordligaste skoldistrikten förutses stora
svårigheter att erhålla sökande till dessa
tjänster utan särskilda åtgärder från
statsmakternas sida.

Redan nu ger erfarenheten från såväl
folkskolan som högre undervisningsanstalter
vid handen, att lärartjänsterna
äro avsevärt mindre eftersökta i
dessa trakter än i andra delar av riket.
Som synnerligen belysande för läget i de
nordligaste skoldistrikten kan hänvisas
till en annons i Norrbotten-tidningarna
för någon tid sedan, då Pajala skoldistrikt
annonserade efter icke mindre
än 15 ordinarie folkskollärar- eller
folkskollärarinnetjänster och en småskollärarinnetjänst.
Lärare som komma
till dessa trakter söderifrån stanna i regel
heller inte mer än högst två år. I
folkskolan uppehälles på sina håll un -

Tisdagen den 5 april 1949. Nr 13.

Interpellation ang. anskaffning av lärarkrafter inom de nordligaste skoldistrikten.

dervisningen, av brist på lärare, i stor
utsträckning av personer utan föreskriven
kompetens. Ehuruväl nuvarande
högre undervisningsanstalter äro belägna
i städer och större tätorter, föreligga
stora svårigheter att i konkurrens
med riket i övrigt erhålla lärarkrafter.

Den av 1946 års skolkommission förutsatta
centraliseringen av enhetsskolans
högstadium medför, att centralskolor
för högstadiet måste förläggas även
till mindre tätorter i befolkningscentra
på den egentliga landsbygden. En av
skolstyrelsen i Gällivare i Norrbottens
län företagen förhandsutredning visar
att enbart i Gällivare kommun sådan
skola måste förläggas i minst fyra större
byar.

Med hänsyn till den redan nu rådande
lärarbristen och de stora svårigheter
skoldistrikten i de nordligaste delarna
av landet ha att få kompetenta
lärare är det angeläget, att statsmakterna
vidtaga åtgärder för att i första hand
få en rättvisare fördelning av tillgängliga
kompetenta lärarkrafter på hela
riket; dessa åtgärder borde vidtagas så
länge lärarbrist råder. För en sådan
fördelning är lönesättningen av avgörande
betydelse. En framkomlig utväg
synes därför under nuvarande förhållanden
vara, att särskild lönekompensation
ånyo tillförsäkras lärare för tjänstgöring
i rikets nordligaste delar.

Det kan därför påminnas om de särskilda
lönetillägg, som tidigare utgått
till lärare i vissa nordliga skoldistrikt
men som helt upphörde att utgå från
och med den 1 januari 1938, då det nya
avlöningsreglementet för lärare vid
folk- och småskolor trädde i kraft.

Med stöd av vad jag här ovan anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Har statsrådet observerat de här
ovan påpekade missförhållandena, när
det gäller lärarkraftanskaffningen, för
i synnerhet de nordligare skoldistrikten? 2.

Om så är fallet, ämnar statsrådet
vidtaga några åtgärder för att förbättra
läget på detta område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: dels

till Konungen:
nr 125, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

nr 126, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. in.;

dels nr 122, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

dels nr 123, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd
granskning av riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning;

dels ock nr 124, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Onsdagen den 6 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

I enlighet med kammarens den 30
nästlidna mars därom fattade beslut
företogs nu val av dels sex revisorer
för deltagande i den granskning av
statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skulle äga rum under innevarande
år, dels ock sex suppleanter
för dessa revisorer; och befunnos efter
valförrättningens slut följande ledamöter
av riksdagens andra kammare
hava blivit utsedda till revisorer och
suppleanter, nämligen
herr Andersson i Dunker till revisor
med herr Werner som suppleant,
herr Hellbacken till revisor med herr
Andersson i Löbbo som suppleant,
herr Malmborg i Skövde till revisor
med herr Olsson i Mora som suppleant,
herr Mårtensson i Uddevalla till revisor
med herr Ericsson i Sörsjön som
suppleant,

herr andre vice talmannen Skoglund
till revisor med herr Staxäng som
suppleant samt

herr Spångberg till revisor med herr
Bergström som suppleant,
var och en med 164 röster.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående
det i nästföregående paragraf omförmälda
valet.

§ 3.

Hans excellens herr statsministern
Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse
till riksdagen, nr 186, angående
förordnande av statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Majrts öppna brev till
riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda .skrivelse, som nu föredrogs,
inhämtades, bland annat, att
Kungl. Maj :t förordnat hans excellens
herr statsministern Tage Fritiof Erlander
att i riksdagens andra kammare
uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev i
ämnet.

Med anledning härav lämnade herr
talmannen ordet till hans excellens
herr statsministern Erlander, som uppläste
Kungl. Maj :ts öppna brev till riksdagen,
nr 258, angående vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition,
nr 179, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 366 av herr Wedén m. fl.

Härefter föredrogs motionen nr 367
av herr Ståhl.

Herr talmannen lämnade därvid på
begäran ordet till

Herr STÅHL, som yttrade: Herr talman!
Jag skall be att få återtaga inin
motion.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående vissa påstådda
missförhållanden på kryssaren
Gotland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Ohlin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
lämpligheten av att personer, som äro
kända för kommunistiska åsikter,
fungera som ledamöter av polisnämnd,
civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Stjärne vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående den genom
statens sakrevisions försorg verkställda
granskningen av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Gavelin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående anskaffningen
av lärarkrafter inom de nordligaste
skoldistrikten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Skattesystemets verkningar.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta

Skattesystemets verkningar.

motioner angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden,
in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 12
av herr Domö m. fl. och II: 10 av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna framlagda förslag till

a) förordning om upphävande av
förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt,

b) förordning angående restitution
av kvarlåtenskapsskatt m. m. i samband
med upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
samt

c) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt;

2) de likalydande motionerna 1:13
av herr Domö m. fl. och II: 11 av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
en utredning rörande det gällande
skattesystemets verkningar i de avseenden
som i motionerna berörts måtte
skyndsamt igångsättas ävensom att utredningens
resultat och de förslag, som
av utredningen föranleddes, måtte föreläggas
riksdagen;

3) de likalydande motionerna I: 101
av herr Heiding m. fl. och II: 116 av
herr Norup in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att lagen om
kvarlåtenskapsskatt skall upphöra att
gälla senast den 1 juli 1949 samt att redan
debiterad men ej crlagd skatt inte
skall uttagas»;

4) de likalydande motionerna I: 149
av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och
II: 186 av herr Werner in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring i förordningen
om statlig inkomstskatt den 26 juli

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

1947, att skattskyldig vid taxeringen
till statlig inkomstskatt berättigas åtnjuta
avdrag för honom påförd förmögenhetsskatt,
samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta de härav föranledda
ändringarna i förordningen om
statlig inkomstskatt»;

5) de likalydande motionerna 1:215
av herr Bergvall m. fl. och 11:269 av
herr förste vice talmannen Carlström
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
uttala att den offentliga hushållningen
under de närmaste åren bör utmärkas
av en strävan att åstadkomma en allmän
sänkning av skattetrycket för alla
grupper av skattebetalare men utan
sådana åtgärder att den under senare
år uppnådda socialpolitiska standarden
beskäres, dels anhålla om en skyndsam
utredning rörande olika skatters
och skattekombinationers verkningar
på de viktigaste slagen av produktiva
insatser och därmed på nationalinkomstens
utveckling samt rörande
möjligheterna att genom en reduktion
och omläggning av beskattningen åstadkomma
sådana nationalekonomiskt
gynnsamma verkningar, som steg för
steg kunna möjliggöra en fortsatt sänkning
av skattetrycket»; samt

6) de likalydande motionerna 1:216
av herr Bergvall in. fl. och 11:270 av
herr förste vice talmannen Carlström
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning om en moderat höjning
av arvslottsbeskattningen samt framläggande
för riksdagen av dels de förslag,
vartill utredningen kan föranleda,
och dels i samband därmed förslag om
kvarlåtenskapsskattens avskaffande».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna
I: 12 av herr Domö m. fl. och
II: 10 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl., de likalydande motionerna
1:13 av herr Domö in. fl. och
II: 11 av herr andre vice talmannen

Skoglund m. fl., de likalydande motionerna
I: 101 av herr Heiding m. fl. och
II: 116 av herr Norup in. fl., de likalydande
motionerna I: 149 av herr Carl
Eric Ericsson m. fl. och II: 186 av herr
Werner m. fl., de likalydande motionerna
I: 215 av herr Bergvall m. fl.
och II: 269 av herr förste vice talmannen
Carlström m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:216 av herr Bergvall
m. fl. och II: 270 av herr förste
vice talmannen Carlström m. fl., ävensom
med hänvisning till vad utskottet
i sin motivering anfört och under särskilt
betonande av att den uppnådda
socialpolitiska standarden icke finge
beskäras —- i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, alt Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en översyn av skatterna till
staten och dessas verkningar samt att
de förslag, som därav föranleddes,
måtte föreläggas riksdagen.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 12 av
herr Domö m. fl. och II: 10 av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl.
samt de likalydande motionerna I: 101
av herr Heiding m. fl. och II: 116 av
herr Norup in. fl. — antaga de i motionerna
I: 12 och II: 10 framlagda förslagen
till:

1) förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt.

2) förordning angående restitution
av kvarlåtenskapsskatt m. in. i samband
med upphävande av förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
samt

3) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt;

b) att riksdagen måtte — i anledning
av följande motioner, nämligen de
likalydande motionerna I: 13 av herr

Nr 13.

Onsdagen den 6

Domö m. fl. och 11:11 av herr andre
vice talmannen Skoglund in. fl., de likalydande
motionerna I: 149 av herr
Carl Eric Ericsson in. fl. och IT: 186 av
herr Werner in. fl. samt de likalydande
motionerna 1:215 av herr Bergvall
m. fl. och II: 269 av herr förste vice
talmannen Carlström in. fl. — i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa en skyndsam
översyn av de årliga skatterna till staten
och dessas verkningar samt att de
förslag, som därav föranledas, måtte
snarast föreläggas riksdagen; samt

c) att de likalydande motionerna
I: 216 av herr Bergvall in. fl. och
11:270 av herr förste vice talmannen
Carlström m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II) av herrar Elon Andersson, Sandberg,
Kristensson i Osby och Persson i
Svenslcöp, vilka biträtt utskottets hemställan
men ansett att utskottets motivering
bort erhålla annan, i reservationen
angiven lydelse;

III) av herrar Gustaf Elofsson och
Jonsson i Skedsbygd, vilka likaledes
biträtt utskottets hemställan men ansett,
att utskottets motivering bort erhålla
av dessa reservanter angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag skulle gärna vilja börja detta
lilla anförande med att ge uttryck åt
den erkänsla, som jag vet allmänt förefinnes
inom bevillningsutskottet mot utskottets
aktade ordförande, herr Olsson
i Gävle, för det sätt, på vilket lian handlagt
denna, som vi nog alla anse mycket
betydelsefulla angelägenhet och för hans
bemödanden att samla utskottets ledamöter
kring ett gemensamt ståndpunktstagande
i den väsentliga frågan: översynen
av skatterna. Det har för oss
alla i utskottet varit synnerligen angenämt
att under herr Olssons ledning

april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

taga del i debatten. Att vi sedan icke
ha kunnat enas om motiveringen är ju
en sak för sig. Här har läget utvecklats
på det sättet, att majoritetspartiet,
socialdemokraterna, gått fram på sin
linje och att de tre borgerliga meningsriktningarna
var och en ha sin motivering.

Om majoritetens resonemang tror jag
att man kan våga säga, att det i vissa
hänseenden ger uttryck åt tankar och
uppfattningar, vilka tidigare enligt min
mening blott ganska sparsamt varit företrädda
inom majoritetspartiet. Jag skall
för att illustrera vad jag menar bara
taga ett litet citat ur majoritetens motivering.
Det heter där på ett ställe:
»Det är ett för alla gemensamt intresse
att hela skattesystemet så utformas att
det i minsta möjliga grad lägger hinder
i vägen för en höjning av folkets välstånd
genom fortsatt utveckling av produktionen.
» Det är självfallet med tillfredsställelse
man tager del av en sådan
deklaration, framförd i så kategoriska
ordalag och i ett så observerat
sammanhang som här. Det är i varje
fall enligt min åsikt andra tonfall än de
vi tidigare vant oss vid att känna igen
från den traditionella socialdemokratiska
fördelningsläran.

Å andra sidan saknas emellertid icke
anledning till vissa ganska allvarliga
erinringar mot en del av de uttalanden
majoriteten här gör. Jag skall plocka
fram ett par avsnitt. Det heter sålunda
på ett ställe: »Några begränsningar i utredningens
frihet att här uttala önskemål
eller framställa krav anser sig utskottet
icke böra förorda.» Ja, detta uttalande
måste man naturligtvis, som det
heter, hälsa med tillfredsställelse. Men
ett stycke längre ned i utlåtandet lager
utskottsmajoriteten tyvärr tillbaka en
del av vad den gett i det första uttalandet.
Man anser sig nämligen egendomligt
nog icke föregripa utredningen genom
att framhålla angelägenheten av
att de extraordinära konsumtionsskatter,
som vi genomförde vid förra årets

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

riksdag, åtminstone i stort sett försvinna,
innan en sänkning av skatterna på
inkomst och förmögenhet överväges. Jag
är övertygad om att kammarens ledamöter
inse, att här föreligger en kontroversiell
punkt av betydelse, en punkt
som naturligtvis måste ge anledning till
meningsskiljaktigheter när kommitténs
arbete en gång kommer till stånd.

Enligt majoritetens mening bör utredningen
också syfta till en prognos över
den framtida utvecklingen beträffande
statens utgifter. Jag får nog säga, att
när jag tog del av detta uttalande gjorde
jag den reflexionen, att formuleringen i
denna del ger anledning till vissa farhågor.
Jag skall be att få säga ett par
ord om speciellt den sidan av saken,
alltså om prognosen rörande den framtida
utgiftsutvecklingen.

För mig står det klart, att frågan om
storleken av de utgifter, som skatterna
äro avsedda att täcka, icke kan frigöras
från skattefrågan som sådan. Detta konstaterande
innebär emellertid icke — vi
ha sökt påpeka detta i vår reservation —
att utgifterna under alla förhållanden
skola anses vara det primära och skatternas
summa blott en följd därav.
Tvärtom torde de nuvarande ekonomiska
förhållandena ha ådagalagt, att riksdagen
icke bör besluta utgifter i sådan
utsträckning, att konsekvenserna bli ett
samhällsekonomiskt skadligt skattetryck.
Jag menar, att en synnerlig återhållsamhet
i fråga om kravet på nya utgifter
under alla omständigheter måste anses
ofrånkomlig, icke minst under nuvarande
förhållanden. Men, herr talman,
härmed menar jag givetvis icke,
att varje Kungl. Maj :ts förslag är sakrosankt
och icke tillåter någon justering
vare sig uppåt eller nedåt. Vad jag menar
är, att när man från riksdagens sida
kommer med förslag till en utgiftsökning
av det ena eller det andra slaget,
vilket ju ständigt sker, bör man samtidigt
så vitt möjligt lämna anvisning
på någon punkt, där en motsvarande
reduktion kan ske, eller också bör ut -

giftsökningen avse en angelägenhet av
utpräglat produktiv beskaffenhet. Nu
kan någon säga, att det är mycket lätt
att göra ett sådant uttalande men icke
lika lätt att i praktiken handla på detta
sätt. Man måste skänka en dylik invändning
beaktande. Att svårigheter i
en sådan situation som den jag tecknat
oundvikligen måste uppstå för en opposition
är ganska uppenbart. Oppositionen
måste i hög grad vara bunden vid
det utgångsläge, som i dylikt fall föreligger,
beroende på att Kungl. Maj :t, som
vi alla veta, ensam behärskar den administrativa
apparaten. Härigenom äro
redan från början möjligheterna för oppositionen
ganska begränsade. Situationen
ur utgiftssynpunkt — och därmed
ur skattesynpunkt — hade emellertid,
som jag ser saken, sannolikt varit en
annan, om styrkeförhållandena inom
det politiska livet gestaltat sig något annorlunda
än som nu är fallet.

När jag talar om utgiftsökningar och
utgiftsminskningar, vill jag nog göra ett
undantag för försvarskostnaderna, i
varje fall ett undantag för detta ändamål
under nuvarande förhållanden. Försvarsutgifterna
måste, åtminstone tills
vidare, nog sägas vara av tämligen kategorisk
karaktär.

Som sagt: skattetrycket bestämmes —
och det är närmast en truism att upprepa
det — i väsentlig mån av de utgifter,
som riksdagen beslutar. Men detta
hindrar icke, att man allvarligt kan undersöka,
om verkligen alla utgifter äro
mer värda än den produktion som uteblir
och de arbeten som försummas därför
att vad vi kalla marginalskatten tager
förtjänsten.

I sin motivering återkommer majoriteten
gång på gång till någonting, som
jag skulle vilja kalla för socialdemokratiens
statiska tänkande i skattefrågan.
Detta statiska tänkande är en företeelse,
som vi under årens lopp många gånger
haft anledning att konstatera exempelvis
inom bevillningsutskottet, när vi där
resonerat om skattetrycket. Det statiska

Onsdagen den f> april 1949 fm.

Nr 13.

tänkandet gestaltar sig på det sättet, att
man inom majoriteten menar, att man
vid en given utgiftssumma icke kan
göra en skattesänkning på ett håll utan
att kompensera den med eu skattehöjning
på ett annat. Jag tror att i själva
verket just här den stora skillnaden,
vattendelaren om jag så får säga, går
mellan socialdemokratisk och vad vi
bruka kalla för borgerlig uppfattning i
skattefrågan. En skattesänkning i nuvarande
läge skulle vara synnerligen lycklig
enligt min mening med hänsyn till
dess, som vi anse, stimulerande verkningar
på arbetsvilja, produktion och
sparande. Ett rimligare individuellt skattetryck
skulle därför kunna ge större
eller i varje fall lika stora skatteintäkter
som åstadkommas med nuvarande
— av oss alla som hårt betecknade --skattetryck.

Att detta skattetryck är ytterst besvärande
behöva vi icke gå långt för att
finna exempel på. Vi få, ärade ledamöter
av denna kammare, inte alldeles glömma
bort det fundamentala faktum, att
inkomst- och förmögenhetsskatterna i
detta land ha femdubblats på ett decennium,
samtidigt som nationalinkomsten
knappt har fördubblats. När vi tala om
skatter, herr talman, kan det ju inte hclter,
tycker jag, skada med några konkreta
exempel. Låt oss ta en ensam person,
som 1932 hade 8 000 kronor i inkomst.
Han behöver nu — jag tar härvidlag
naturligtvis också hänsyn till
penningvärdesförsämringen —det dubbla
beloppet för att kunna tillfredsställa
samma efterfrågan på nödvändiga varor
och nyttigheter. Han behöver alltså nu
tjäna 10 000 kronor mot att han 1932
endast behövde tjäna 8 000 kronor för
att kunna tillfredsställa motsvarande
behov. Ungefär detsamma gäller för en
gift skattskyldig, som 1932 tjänade omkring
12 000 kronor. Han behöver nu
tjäna ungefär 24 000 kronor för att hl i
i tillfälle att tillfredsställa samma behov,
som lian 1932 kunde tillfredsställa
för 12 000 kronor.

Skattesystemets verkningar.

Man frågar oss kanske: Vad mena ni
då, att målet bör vara för en sund skattepolitik?
Skulle ni inte kunna konkretisera
er uppfattning härvidlag i stället
för att ständigt komma med allmänna,
mer eller mindre konturlösa uttalanden?
Ja, frågan är naturligtvis berättigad.
Skulle jag försöka mig på en formulering
härvidlag, skulle den ta sig ungefär
följande uttryck — jag medger gärna,
att jag här använder en något tillspetsad
formulering: Målet för en sund
skattepolitik, tycker jag, skulle kunna
sägas vara att finna en skattenivå, som
med minsta möjliga skadeverkningar
för den enskilde ger högsta möjliga
skatteintäkter för det allmänna.

I våra skattemotioner vid årets riksdag
liksom i högerreservationen till bevillningsutskottets
betänkande ha vi
även berört skattetänkandet. Jag vill
inte här närmare gå in på den saken.
Men jag vill erinra kammarens ledamöter
om hur kammaren reagerade, när
man från vårt håll för första gången
ansåg sig böra fästa uppmärksamheten
på förhandenvaron av skattetänkande
här i Sverige, .lag skall inte använda
några starka ord, men jag tror man kan
säga, att majoriteten lade i dagen en
synnerlig skepsis i fråga om vederhäftigheten
i ett sådant påpekande. Men,
herr talman, hur iiro förhållandena i
dag? Jag skulle verkligen vilja fråga,
om någon här i kammaren nu vågar stå
upp och bestrida förefintligheten av ett
skattetänkande i vårt land, ett skattetänkande
som ingalunda är begränsat
till vad man kallar de högre eller medelstora
inkomstskikten utan som i betydande
utsträckning även gör sig gällande
i de lägre skikten.

En särskilt otrevlig yttring av detta
skattetänkande, en företeelse som man
enligt min mening inte kan brännmärka
tillräckligt starkt men som dock är för
handen, är den sjunkande skattemoralen.
Jag vet inte, om kammarens ledamöter
observerat referaten av en inst
al I åt io nsf öreläsning, som innehavaren

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

av den nyinrättade professuren i finansrätt
och finansvetenskap vid Lunds
universitet höll i lördags. 1 denna inslallationsföreläsning
ansåg han sig
böra beröra dessa problem. Han konstaterade,
att även i vårt land hotar nu
den sjunkande skattemoralen att bli en
sumhällsfara. Det skall ha gått ganska
långt, tycker jag, när en professor, en
vetenskapsman, anser sig i sin installationsföreläsning
kunna ta till ett så
pass starkt uttryck som uttrycket samhällsfara.
I denna installationsföreläsning
berördes även en annan sida av
problemet, i det att följande konstaterande
gjordes: »Hittills har frågan om
beskattningens fördelning alltför mycket
dominerat den politiska debatten i
jämförelse med beskattningens verkningar.
» Det är alltså den senare frågan,
som vi nu skulle försöka få utredd
genom det beslut som jag hoppas, att
kammaren i dag skall fatta.

Jag återkommer till slut, herr talman,
än en gång till majoritetens uttalanden
angående nödvändigheten av undersökningar
om den sannolika utgiftsökningen
för staten. Formuleringen av
detta avsnitt av utskottsmotiveringen
finner jag nämligen vara sådan, att man
enligt min mening kan ha anledning
frukta ett synnerligen omfattande och
tidsödande utredningsarbete, ett utredningsarbete
som kanske kan komma att
sträcka sig över åtskilliga år framåt i
tiden. Jag vill med anledning härav
rikta en direkt vädjan till bevillningsutskottets
ordförande herr Olsson i
Gävle, att han, om han, vilket är antagligt
och vilket jag personligen livligt
hoppas, får med den blivande skatteutredningen
att göra, måtte se till att det
hela inte dragés i långdrag.

Enligt min mening skulle det vara
synnerligen olyckligt om så skedde.
Skattetrycket är för närvarande av den
storleksordningen, att översynen måste
ske skyndsamt, så att möjliga lättnader
åstadkommas inom rimlig tid. En långtidsutredning
av mammuttyp gagnar

varken skattedragarna eller det allmänna,
allra minst det allmänna. De hinder
som skattetrycket lägger i vägen
för produktionen måste nämligen, som
jag nu ser på dessa ting, med det snaraste
avlägsnas; i annat fall motverkas
en produktionsökning, som för ögonblicket
är nödvändigare än någonsin.
Jag har en gång, herr talman, från
denna plats vågat ge uttryck åt den meningen,
att en skattesänkning här i landet
skulle måhända kunna betecknas
som en av de mest angelägna sociala
reformer, som vi skulle kunna enas om
att genomföra. Jag tror, att jag skulle
kunna vara berättigad att i detta betydelsefulla
sammanhang upprepa den
deklarationen. Ett bibehållande av det
nuvarande skattetrycket måste enligt
min mening förhindra eller i varje fall
fördröja den ekonomiska utveckling,
som fordras för en fortsatt allmän välståndsökning.

I vår reservation ha vi även ett särskilt
avsnitt, som handlar om kvarlåtenskapsskatten.
Denna angelägenhet
har ju diskuterats så intensivt här i
kammaren, att jag knappast har någonting
att tillägga därutöver. Vi ställa ett
krav på att kvarlåtenskapsskatten omedelbart
skall avskaffas och att redan inbetald
kvarlåtenskapsskatt skall restitueras
till de skattskyldiga. Jag måste,
herr talman, beklaga att vi inom högern
härvidlag blivit ensamma om vårt yrkande.
Vi ha även framställt krav på
att vissa av de såsom extraordinära betecknade
konsumtionsskatter, som förra
året infördes, i år skola avskaffas, nämligen
bensin- och pappersskatterna. Jag
tror inte, att jag har anledning att vid
detta tillfälle närmare gå in på dessa
skatter. Det blir anledning att göra det
i ett senare sammanhang.

Herr talman! Härmed skall jag be att
få sluta mitt anförande, och jag gör det
med att hemställa om bifall till den av
herr Velander m. fl. avgivna, vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Nr 13.

Onsdagen den C

Herr SANDHERG: Herr talman! Jag
vill gärna instämma i det erkännande
som den föregående ärade talaren gav
utskottets värderade ordförande för det
sätt, på vilket han eftersträvat att söka
åstadkomma bästa möjliga resultat vid
behandlingen av den föreliggande frågan.
Det är ju också så, att enighet i ett
mycket väsentligt avseende råder mellan
samtliga partier i den fråga det här
gäller, nämligen frågan om skattesystemets
verkningar. Man är nämligen
överens om att en översyn bör ske av
skatterna till staten och deras verkningar
och att de förslag, som av utredningen
föranledas, böra föreläggas riksdagen.
Man är också alldeles överens
om att de förändringar, som kunna
komma att ske i beskattningen, icke få
leda till att den uppnådda socialpolitiska
standarden heskäres. Då detta sistnämnda
särskilt betonas i folkpartiets
motion, notera vi med tillfredsställelse,
att nämnda förbehåll har vunnit en allmän
anslutning. Någon särskilt stor
skattedebatt tycker jag sålunda inte det
är någon anledning att i detta sammanhang
sätta i gång. Det torde väl inte
heller någon ha för avsikt. Vi få nog
anledning att grundligare återkomma
till de frågor, som vi här beröra, i ett
senare sammanhang.

De skäl som i fjol åberopades till
stöd för ett uppskjutande av en omprövning
av det nya skattesystemet göra
sig inte nu gällande med samma styrka
som då. I stället ha skälen för en utredning
vunnit i styrka. Man har därför
nu som sagt kunnat ena sig om att
begära en översyn av det skattesystem,
som antogs för mindre än två år sedan.
Det är visserligen rätt anmärkningsvärt,
och jag skulle tro också ganska
enastående i skattelagstiftningens historia,
att man så snart efter beslutet om
en stor skattereform finner det nödvändigt
att ompröva den med hänsyn
till dess verkningar på produktion och
sparande. Åtminstone är detta om verkningarna
elt huvudmotiv från vår sida.

april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

Att man alltså så snart är beredd att
taga upp denna fråga till omprövning
och så allmänt kräver en sådan omprövning
talar inte för att skattebeslutet
av 1947 skulle ha varit lyckligt och
skatterna lämpligt avvägda. De skiljaktiga
meningarna gälla nu huvudsakligen
frågan om motiveringen, om riktlinjerna
och syftet med den ifrågasatta
översynen. Högern har ju dessutom ett
särskilt yrkande om kvarlåtenskapsskattens
omedelbara avskaffande.

Utskottets majoritet ställer i förgrunden
frågan om en avvägning mellan den
rimliga höjden för statsutgifterna och
en rimlig höjd hos det samlade skattetrycket
och menar därför att en översyn
av nu rådande skattesystem inte
kan undgå att i viss mån vidgas till att
omfatta också överväganden om ramen
för de statliga utgifterna. Givetvis sammanhänger
frågan om beskattningens
höjd med storleken av statens utgifter,
men enligt vår mening skulle det bli en
alltför omfattande uppgift att söka göra
en prognos över den framtida utvecklingen
av statens utgifter, då dessa
knappast heller låta sig med någon grad
av säkerhet bestämma. Yi mena att en
sådan prognos inte heller är nödvändig
för det syfte som här föreligger, nämligen
att söka så utforma beskattningen,
att produktivitet och sparande icke
hindras utan i stället stimuleras.

Då man i detta sammanhang talar om
statens utgiftsbehov, vill man gärna understryka
nödvändigheten av att all
möjlig återhållsamhet härvidlag iakttages.
Statens möjligheter att t. ex. tillgodose
nya sociala och kulturella önskemål
bli emellertid beroende av den ökning
av de produktiva insatserna som
kan åstadkommas. Frågan blir sålunda
— såsom i reservationen framhålles —
inte främst huru stora statens utgifter
under de närmaste åren kunna beräknas
bli utan hur beskattningen skall utformas
för att bättre än vad nu är fallet
möjliggöra en sådan intensifiering
av de produktiva insatserna och en så -

Nr 13.

Onsdagen den 6 aprii 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

dan ökning av sparviljan, att underlag
skapas för fortsatt standardhöjning.

Hänsynen till de statliga utgiftsbehoven
medför endast den konsekvensen,
att man inte på en gång i samband med
utredningen kan bestämma hur långt en
skattelättnad kan gå. Detta får i stället
ske undan för undan, allteftersom de
gynnsamma verkningarna av skattelättnader
framträda i form av ökning av
skatteunderlaget. Statens aktuella utgiftsbehov
får därvid vägas emot behovet
av ytterligare skattelättnader.

Det har under senaste året blivit alltmera
klart för skattebetalarna huru hög
beskattningen verkligen är. Därvidlag
bär också det nya uppbördssystemet
kraftigt bidragit till att ge en uppfattning
om det verkliga läget. Skattebetalarnas
reaktioner ha också blivit sådana,
att följderna för produktionen
måste bli mindre gynnsamma. Skattetänkandet,
som man med all rätt talar
om, har fått en allmän utbredning hos
både enskilda och företag av alla grupper.
Man överväger på ett helt annat
sätt än tidigare den arbetsinsats man
vill göra med hänsyn till följderna i
fråga om den skatt, varav den ökade
inkomsten drabbas. Detta är en olycklig
utveckling och en mycket allvarlig
sak. Man måste eftersträva att övervinna
denna mentalitet, och detta lär inte gå
på annat sätt än genom en allmän
minskning av skattetrycket för alla
grupper av skattebetalare.

Utskottet framhåller vidare, att man
vid en översyn av skattesystemet även
bland annat möter frågan om en avvägning
mellan å ena sidan skatterna
på inkomst och förmögenhet och å
andra sidan konsumtionsskatterna. Naturligtvis
möter en sådan avvägningsfråga
såväl som frågan om avvägningen
mellan olika slag av direkta
skatter. Men utskottsmajoriteten förmenar
nu, åt! den extraordinära höjning
av konsumtionsbeskattningen, som skedde
vid 1948 års riksdag, åtminstone i
stort sett bör försvinna, innan en sänk -

ning av skatterna på inkomst- och förmögenhet
överväges. Vi vilja också
starkt understryka, vilket även skedde
i fjol, att dessa nya skatter eller skattehöjningar
skola betraktas som tillfälliga.
Särskilt sådana indirekta skatter,
som verka menligt på produktionen,
böra givetvis tagas i beaktande vid
ett bedömande av skattetrycket. De
extra skatter, som drabba mera umbärliga
ting, kunna sägas i viss mån intaga
en annan ställning. Att sålunda
förutsätta att man skulle avskaffa hela
den skattehöjning som ägde rum i fjol
på nöjen, njutningsmedel, lyxartiklar
o. d., innan man gör någonting för att
sänka den direkta skatten, förefaller
inte vara rimligt. Det får därför enligt
vår mening inte anses självfallet, att
samtliga dessa konsumtionsskatter eller
skattehöjningar skola avskaffas innan
någon sänkning av den direkta beskattningen
kan beslutas. Här får en avvägning
ske, som inte bör följa någon
schablonmässig princip. Denna fråga
behöver för övrigt inte vid detta tillfälle
närmare diskuteras. Den återkommer
i samband med frågan om konsumtionsbeskattningen,
vilken riksdagen
får tillfälle att diskutera vid ett senare
tillfälle. Den blivande utredningen
eller översynen, som det heter, bör
emellertid inte vara bunden på denna
punkt lika litet som i frågan om på vad
sätt statens utgiftsbehov skall beaktas
vid utredningen. Jag tycker dock att
majoriteten, fastän den betonar att den
inte velat binda utredningen i annan
man än så, att man vill undvika all
sänkning av den uppnådda socialpolitiska
standarden, likväl i sina uttalanden
fört ganska bindande resonemang
på de punkter, som jag här har berört.
Vi mena att man bör i dessa avseenden
icke närmare precisera direktiven för
utredningen.

Avsikten med den översyn av skattesystemet,
som alla nu enat sig om att
begära, bör alltså, enligt vad jag här
sökt i korthet angiva, vara den att söka

Onsdagen den (5 april 1949 fm.

Nr 13.

uppnå en sådan lättnad i skattebördan,
att arbetslusten och sparviljan erhålla
en behövlig stimulans.

En särskild sak vill jag här också
beröra med tanke på utredningens arbete.
Det kommer ju också att omfatta
frågan om kvarlåtenskapsskatten och
arvsbeskattningen. Vi ha från vårt håll
förmenat, att kvarlåtenskapsskatten bör
tagas bort, då den enligt vår mening
är en högst olämplig skatteform, och
att man i stället bör överväga, om inte
en viss mindre höjning kan ske i arvslottsbeskattningen.
Jag tror det vore
av värde, om den blivande utredningen
upptoge denna fråga till behandling så
fort som möjligt. Kvarlåtenskapsskatten
bidrager ju inte till att minska konsumtionen
och lämnar sålunda intet bidrag
till strävandena att återställa den samhällsekonomiska
balansen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
hänvisa till vad vi i vår reservation
säga allra sist. Där heter det nämligen
på detta sätt: »Om man är ense om att
skattesystemet bör så utformas, att det
i minsta möjliga grad lägger hinder i
vägen för en höjning av folkets välstånd
genom en fortsatt utveckling av
produktion och sparande» — detta kan
man ju också anse att utskottsmajoriteten
menar — »och om man finner
anledning föreligga att ur denna synpunkt
ägna det nu rådande skattesystemet
en översyn, bör det vara möjligt
att vid ett objektivt bedömande finna
vägar, som leda fram till ett samförstånd
eller en sammanjämkning mellan
uppfattningarna.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande av
herr Elon Andersson in. fl. fogade reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skulle kunna säga att jag på visst
sätt är glad över att inte de båda reservanterna,
som hittills ha yttrat sig,
ha betraktat den föreslagna översynen

Skattesystemets verkningar.

såsom meningslös. Av uttalanden, som
jag läst i en hel del tidningar under
de dagar, som förflutit sedan bevillningsutskottets
betänkande blev offentligt,
har jag fått den uppfattningen, att
man rent av ansträngt sig för att göra
meningsskiljaktigheterna så stora, att
man skulle kunna säga, att hela denna
översyn är dömd att misslyckas. Om
denna översyn, som vi hoppas kommer
till stånd, skulle startas utifrån den utgångspunkten,
att något resultat inte
skulle kunna nås, tror jag det är lika
bra att den aldrig igångsättes. För den
som har följt handläggningen av detta
problem i utskottet, varit med om att
grundligt genomdiskutera detsamma
och inte varit rädd för att gå rakt på
det — inte omkring det — framstår
det omedelbart, att meningsskiljaktigheterna
inte äro så stora som man på
visst håll har velat göra gällande.

Om jag bortser från högerns förslag
att i detta nu ta bort kvarlåtenskapsskatten,
är det särskilt två punkter, där
de övriga partiernas motivering skiljer
sig ifrån utskottsmajoritetens. Att så
skett i det ena fallet måste enligt min
uppfattning helt och hållet bero på en
misstolkning, ett missförstånd. Det gäller
den prognos, som båda de föregående
talarna varit inne på men som
över huvud taget icke omnämnes i utskottsmajoritetens
yttrande. Den andra
punkten, där meningsskiljaktigheter äro
tillfinnandes, är frågan om de av fjolårets
riksdag beslutade konsumtionsskatterna.

Vad nu gäller statsutgifterna skall jag
genast säga, att jag icke — och jag tror
inte heller någon annan av utskottsmajoriteten
— ett ögonblick tänkt mig,
att man här skulle sätta sig ner och
göra en översikt för tio eller tjugu år
framåt av de .statliga utgifterna och på
denna bygga det eventuella skatteuttaget.
Men, herr talman, vi mena att den
sämsta situation man skulle kunna
komma i vore, om man utan hänsyn
till statsutgifterna beslutade eu skatte -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

sänkning, som när man vore beredd
att genomföra densamma skulle komma
att medföra en underbalansering av
budgeten i en högkonjunktur. Kunna
vi inte, riksdagskamrater, åtminstone
vi som b a varit med här rätt många
år, erkänna, att vi ha litet för lätt att
besluta om miljonutgifter? Om riksdagen
finge klart för sig vad varje sådan
där stor utgift kommer att medföra i
skattehöjning eller att man genom dess
uteblivande skulle kunna bibehålla
skatten vid dess nuvarande nivå, hade
man ett väsentligt bättre utgångsläge
än vad man nu i allmänhet har. Ifall
det framstode fullkomligt klart, att om
man vore beredd att ta utgiften måste
man också vara beredd att ta skattehöjningen,
så är jag säker på att prövningen
av utgiften skulle bli väsentligt
grundligare än vad vi nu äro vana vid.
Vi ha säkert i vår riksbudget många
utgifter, anslag till olika ändamål, som
skulle kunna omprövas. Skulle det inte
vara möjligt att tänka sig — utskottsmajoriteten
har ju klart och tydligt
angivit det, att utredningen bör ha
möjlighet att framföra både önskemål
om och krav på förändringar i utgiftsavseende
— att man, om man går till
denna omprövning med öppna ögon,
skulle kunna samla ihop så pass många
sänkta utgiftsposter, att det skulle kunna
påverka skatteuttaget? Under alla
förhållanden synes det oss vara i hög
grad rimligt att man vid denna översyn
får titta även på utgifterna och, när
riksdagen en gång slutligen skall ta
ställning till en eventuell skattesänkning,
ställa riksdagen inför detta alternativ:
dessa utgifters sänkande medför
en skattesänkning, dessa utgifters bibehållande
medför ett bibehållande av
skatten. Jag tycker inte det skulle vara
något orimligt alt riksdagen en gång
ställdes inför detta klara val, där man
fick lov att göra ett allvarligt övervägande.
Den enda begränsning, som
i detta avseende finns i utskottsmajoritetens
yttrande, är att den socialpoli -

tiska standarden inte får sänkas. Jag
utgår ifrån att samtliga partier äro
eniga på den punkten, och då behöva
vi inte diskutera den saken.

Jag skulle också vilja säga några ord
om de konsumtionsskatter vi beslutade
i fjol och deras förhållande till den
översyn som nu kommer att igångsättas.
När jag en gång 1947 blev erbjuden
ordförandeskapet i konsumtionsskatteberedningen
och tog del av de direktiv,
som Kungl. Maj :t hade utfärdat, tänkte
jag mer än en gång att det var nog inte
möjligt — och jag tror finansministern
delade den uppfattningen — att pressa
ut ytterligare 500 miljoner kronor av
det svenska folket. Vi gingo till arbetet,
vi lyckades få fram förslag, som
Kungl. Maj:t föreläde riksdagen och
som riksdagen i stort sett antog. Jag
bär min del av ansvaret för fjolårets
riksdagsbeslut, och jag bär min del av
ansvaret för att det på den punkten i
utskottets yttrande är skrivet så hårt
som det verkligen är skrivet. Vi sade,
när riksdagen fattade detta beslut i
fjol — och någon annan mening hävdades
icke då — att i det ögonblick
när läget hade så förändrats, att dessa
ökade konsumtionsskatter hade fyllt sitt
ändamål, skulle de återbetalas. Vi utgingo
således ifrån att dessa konsumtionsskatter
skulle vara av tillfällig art
och skulle borttagas den gång de hade
fyllt sin uppgift. För att vara säker på
att riksdagen skulle ha detta problem
i sin hand, beslöt riksdagen därutöver
att säga till Kungl. Maj:t, att 1949 års
riksdag kräver att få ompröva 1948
års riksdags beslut. Jag bestrider bestämt,
herr talman, att det under de
debatter, som fördes om dessa konsumtionsskatter,
från något håll framfördes
den tanken, att de skulle kunna
användas för att sänka den direkta beskattningen.
Jag skulle gärna se att vi,
när läget är så förändrat att vi kunna
det, ta hänsyn till den uppfattningen ■—■
en uppfattning som vi säkert alla hysa
— att bensinskatten skall återföras till

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

sitt ursprungliga läge och att pappersskatten
om möjligt skall borttagas, kanske
redan vid 1950 års riksdag. Dessa
skatter ha vållat både Kungl. Maj:t, de
ämbetsverk som förvalta dem, uppbördsmyndigheterna
och bevillningsutskottet
tillräckligt många svårigheter
och otrevligheter. Om vi nu kunna genomföra
detta betyder det att ungefär
250 miljoner av de 500 försvinna. Då
reser sig spörsmålet: Är det sedan möjligt
att ha kvar de andra konsumtionsskatterna?
Är det på det sättet att den
ökade nöjesskatten är en skatt vilken,
som någon sade, bara betalas av pinuppor?
Kan man bortse ifrån att det
här föreligger även ett produktionsintresse?
Detta framgår ju av en mängd
olika riksdagsmotioner som ha väckts
i år i denna fråga. Jag ber att få påpeka
att det i dessa motioner yrkas på
att en viss del av denna skatt skall avstås
av statsverket och överföras till
filmproducenterna.

Jag är vidare, herr talman, inte alldeles
övertygad om att tobaken i det
långa loppet tål den beskattning, som vi
lade på den i fjol. Det är möjligt att
den gör det under de närmaste åren
— jag skall inte yttra någon mening på
den punkten. Men det skulle inte ett
ögonblick falla mig in att vara tvärsäker
på att man skulle kunna använda
denna ökade tobaksskatt för att sänka
de direkta skatterna.

Sedan skulle jag också vilja påpeka
att sötsaksindustrien vid flerfaldiga tillfällen
har opponerat sig mot den våldsamma
ökning vi företogo av skatterna
på sötsaker i fjol. Är det alldeles orimligt
att tänka sig att vi för denna industris
skull kunna bli nödgade att avskaffa
denna skatt? På så sätt försvinna
ytterligare 100 miljoner av dessa skatter.
Svenska folket tog nog vad som
sades i fjol om att dessa skatter skulle
bli av tillfällig natur som ett löfte, och
trodde att riksdagen menade det. Hade
inte det svenska folket trott på den
saken, hade det säkert inte tagit dessa

Skattesystemets verkningar.

våldsamma skatteskärpningar så lugnt
som det verkligen gjorde och funnit sig
i de bördor som pålades det. Vi skola
komma ihåg att dessa skatter inbringa
mera till statskassan än den omsättningsskatt
som vi nyss förut hade tagit
bort.

Herr talman! Jag är så gammalmodig
att jag inte skäms att erkänna, att jag
gärna vill stå för givna löftens infriande
och att jag tycker att en smula hederlighet
skulle passa även i det här
huset när det gäller skattefrågor. Jag
fäster mig mindre vid pålagorna på
lottsedlarna och tippningen. Jag skall
inte ta upp någon diskussion med reservanterna
vare sig om sminkets eller
pudrets eller de lösa ögonbrynens beskattning.
Den kan vi både ha och vara
utan. Men jag tror att man skall ha
klart för sig, att det inte blir så stora
belopp kvar sedan riksdagen har infriat
de utfästelser den gjorde 1948. Detta
gör att man inte på basis av dessa belopp
kan tänka sig någon skattesänkning.

Det är många problem som komma
att vändas ut och in många gånger,
när denna översyn kommer att verkställas.
Jag skulle också tro, att den
nyss igångsatta utredningen om de
kommunala skatteavdragen kommer att
ge resultat, som komma att påverka
även den utredning det här gäller.

Jag skall inte försöka, herr talman,
att göra något uttalande om vad som
här är det centrala problemet och det
som man har ansträngt sig för att undvika
att tala om i dag. Men jag måste
säga, att om denna skatteöversyn skall
ha någon mening och om den skall ha
någon uppgift när det gäller produktionen
och sparsamheten o. s. v., så
blir den absolut tvungen att ägna stor
uppmärksamhet åt frågan om det s. k.
riskvilliga kapitalet. Just där komma
vi att möta de oftast framförda erinringarna
mot marginalskatten. På den
punkten talas det mest om arbetsvilja,
sparande och allt sådant som låter vac -

4 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

kert. Kvarlåtenskapsskatten har visserligen
här — tillåt mig säga det — förts
fram i förgrunden, och man har ansett
att den borde prövas i allra första rummet.
Men jag är, herr talman, så skeptisk
på den punkten, att jag nästan
skulle våga påstå, att om de som beröras
av detta problem finge ge sin innersta
mening till känna, så fruktar
jag att det bleve den årliga förmögenhetsskatten
som sattes i centrum. Det
är heller inte tu tal om att denna skatt

— icke minst med hänsyn till att vi
togo bort omsättningsskatten strax innan
vi genomförde skattereformen 1947

— blev av det allra hårdaste slaget. Vi
ha heller aldrig förnekat att beslutet
1947 var ett hårt beslut, men i den situation
vari vi då befunno oss var det
ett nödvändigt beslut. Vi hade strax
förut genom omsättningsskattens upphävande
tagit bort 400 miljoner kronor
ur statskassan, och detta påverkade
ju i mycket hög grad de skattesatser
som kommo att sättas. Jag förebrår
ingen för det, vare sig herr Ohlin eller
finansministern eller någon annan. Jag
medverkade själv lika intensivt.

Herr talman! Det tjänar kanske ingenting
till att i det läge vari vi nu befinna
oss dra upp någon större debatt
omkring denna fråga. Jag tror inte,
herr Hagberg i Malmö, att vi på socialdemokratiskt
håll äro så »statiska» i
vårt tänkande. Jag tror nog att herr
Hagberg i Malmö redan har kommit
underfund med, och kanske än mera
kommer underfund med, att det inte är
alldeles omöjligt att resonera med oss.
Det går — precis som det går att resonera
med en borgerlig representant.

Personligen skulle jag tro, att om
den kommande översynen av dessa ting
i lugn och ro och utan störande inflytanden
utifrån får ägna sina krafter åt
att försöka lösa dessa problem, så bör
det finnas stora utsikter att nå fram
till den sammanjämkning, som finns
omtalad såväl i utskottsmajoritetens
som i respektive reservanters yttran -

den. En sådan sammanjämkning skulle
skapa möjligheter för ett samförstånd
även i skattefrågan. Det är möjligt att
jag ser en smula för ljust på dessa problem,
men jag kan inte hjälpa att jag
alltjämt har den uppfattningen kvar,
att om den förra skatteutredningen
icke hade arbetat under tryck utifrån
och med 1946 års val hängande över
sina huvuden, så hade vi kunnat komma
varandra ett stycke närmare än
vad vi den gången gjorde.

Herr talman! I förvissning om att de
beslut, som vi nu gå att fatta, skola
leda till ett gott resultat hemställer jag
om bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Den siste ärade
talaren yttrade bl. a., att vi här i riksdagen
ha litet för lätt för att besluta
om miljonutgifter. Jag skall be att på
det livligaste få ansluta mig till detta
uttalande. Jag kan göra det så mycket
hellre som jag här mer än en gång i
all anspråkslöshet har givit uttryck åt
en liknande uppfattning. Men om det
är så, herr talman, att man numera
inom samtliga partier i den svenska
riksdagen kan påträffa mer eller mindre
betydande grupper, som äro verkligt
bekymrade över den oavlåtliga utgiftsstegringen,
vilken givetvis påverkar
skattenivån, så måste man fråga sig:
Varför går det som det går? Ja, förklaringen
torde väl vara ungefär följande:
Inom ett visst parti har man ett
speciellt önskemål. Man driver detta.
De andra partierna våga då ofta icke
sätta sig däremot. Det gäller ju nämligen
att, som det heter, vara förstående
för »vad som rör sig i tiden». Det
är bara det, att vad som rör sig i tiden
ofta kostar så förskräckligt mycket
pengar. Jag skulle vilja säga att partierna
på det sättet ofta jaga varandra
när det gäller utgiftsökningar.

Jag har den bestämda meningen, att

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

en ändring härvidlag förr eller senare
måste komma till stånd. Den beskrivna
utvecklingen kan icke fortgå hur länge
som helst. Det är förståeligt att man
vill lyssna på väljarna, man vill vara
öppen för vad som är »tidsenligt» etc.
etc., men man kan därvidlag också gå
för långt. Jag tror, att bakom dessa
konstateranden reser sig ett för vår
moderna demokrati mycket allvarligt
problem, som nog skulle vara förtjänt
av någon belysning även i detta sammanhang.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara understryka
vad herr Hagberg i Malmö här sade
genom att framhålla, att vi på den
punkten nog äro ungefär lika goda kålsupare
allihop i de olika partierna.
Ingen kan därvidlag ta åt sig eller skjuta
ifrån sig större eller mindre del av
äran. Det är detta som jag alltid har
funnit onaturligt: att man har drivit
den politik som man har gjort och
samtidigt krävt skattesänkningar. Utgifterna
och skattesänkningarna måste
alltid, hur man än bär sig åt, stå i ett
visst förhållande till varandra.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Även i det hänseendet
kan jag helt ansluta mig till
herr Olsson i Gävle.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
I likhet med bevillningsutskottets
ärade ordförande är jag av den uppfattningen,
att det finns en gemensam plattform
för den planerade utredningen,
trots att partierna ha valt olika motiveringar
i betänkandet.

Utskottets ordförande var än en gång
inne på talet om hårdheten i den nuvarande
beskattningen. Utskottet skriver
att man vill ha skattesystemet så utformat,
att det i minsta möjliga grad lägger
hinder i vägen för en höjning av
produktionen. Man ger också uttryck
för den uppfattningen, att utredningen

Skattesystemets verkningar.

skall sträva efter ett lägre samlat skattetryck.
Jag finner att häri ligger en
grund för den blivande utredningen att
bygga på. Jag är medveten om att svårigheterna
bli många, men alldeles
omöjligt bör det inte vara att nå resultat,
om man går till verket med god
vilja och utan alltför hårt bundna förutsättningar.

Då vi 1947 diskuterade dessa ting
framhöll någon av de ledande inom
majoritetspartiet, att om skattelagstiftningen
hade ogynnsamma verkningar,
så hade man som säkerhetsventil den
möjligheten att ändra denna lagstiftning.
Utskottets ärade ordförande sade
vid det tillfället, att de som representerade
majoriteten voro villiga att medverka
till att ingen skadegörelse ägde
rum. Vi voro vid det tillfället överens
om skattelättnaderna, folkpartiet och
majoritetspartiet voro överens om konstruktionen
av barnbidragen, men meningarna
gingo som bekant isär när
det gällde skattehöjningarna. Vi ansågo
att dessa kunde bli en alltför stark
hroms på sparandet, produktionen och
företagsamheten. Vi mena nu, att i den
mån den nya utredningen tar sikte på
att utreda skatternas inverkan på dessa
ting är den synnerligen värdefull. En
ökning av sparandet och produktionen
leder till att vi fortare återvända till
bättre ekonomisk hälsa. Det blir därigenom
möjligt för oss att snabbare avskaffa
de konstlade medel, vilka vi nu
ha använt för att nå fram till den samhällsekonomiska
balans, som vi nu hoppas
är nådd. Det är också allmänt erkänt,
att en ökning av sparandet kan
medföra en minskning av investeringskontrollen.

Man har i olika sammanhang framkastat
tanken på att man skulle göra
sparandet mera aptitligt genom vissa
direkta åtgärder i skattelagstiftningen.
1944 års skattekommitté framkom med
förslaget om skattefria sparkonton. Vidare
har i någon motion påpekats, att
man kunde överväga den metod man

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

liar tillämpat i Finland, där man låter
räntan på ett visst kapital vara befriad
från skatt. Jag tror att dessa saker äro
värda att prövas, men å andra sidan
håller jag före, att en skattelättnad av
mera allmän art är det bästa sättet att
stimulera sparandet. Det är klart att
även andra faktorer inverka — det fasta
penningvärdet t. ex. — men jag tror
att man verkligen kan åstadkomma ett
ökat sparande genom vissa skattelättnader.
I likhet med den föregående talaren
finner jag, att en ökning av det
riskvilliga kapitalet vore synnerligen
värdefull. Det riskvilliga kapitalet samlas
ju i regel inom företagen, och därför
får man också ha sin uppmärksamhet
riktad på att just företagssparandet
blir tillräckligt.

Den andra huvudfrågan, som vi mena
att utredningen skall taga hänsyn till,
är produktionen. Jag har varit och är
fortfarande av den uppfattningen, att
den nuvarande skattelagstiftningen lägger
hinder i vägen för startandet och
utvecklandet av nya företag. När det
gäller dessa ting har det talats mycket
om att marginalskatten äter upp en för
stor del av en inkomstökning. Då vi år
1947 i bevillningsutskottet behandlade
dessa ting, sökte man efter en lösning
på problemet att få bort de mest iögonfallande
missförhållandena, sådana som
uppstå då en person har både hög inkomst
och stor förmögenhet. Det är
klart att denna del av problemet får
övervägas av den nya utredningen.
Marginalskatteproblemet inskränker sig
emellertid inte endast till detta. Problemet
existerar också vid mera ordinära
inkomster och då ingen förmögenhet
finns. Jag förstår mycket väl, att det är
svårt att objektivt mäta i vad mån en
sänkning av marginalskatten med några
procent inverkar på lusten att skaffa
sig extra inkomster för dem, som ha
möjlighet därtill. Jag vill dock göra gällande,
att varje sänkning av marginalskatten
i viss mån ökar produktionsviljan,
vilket för med sig att skatternas

bromsande inverkan på produktionen
blir mindre stark.

Utskottet betonar, och det framhöll
även föregående talare, att utredningen
skall vidgas till att överväga ramen för
de statliga utgifterna. Det är ju alldeles
uppenbart att det här finns ett samband.
Jag vill säga att jag är av samma
uppfattning som bevillningsutskottets
ärade ordförande när han påpekar, att
man inte bör underbalansera budgeten
i en högkonjunktur. Från folkpartiets
sida ha vi talat om att skattelättnaderna
inte få inverka på den uppnådda socialpolitiska
standarden, och i likhet
med herr Sandberg vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att detta uttalande
har kommit in i utskottets utlåtande.
Åren efter kriget var det en allmän
strävan i vårt land, ja, det gick
något av en varm luftström genom det
politiska livet att vilja trygga tillvaron
för de gamla och barnfamiljerna. Skattelättnaderna
få inte köpas på bekostnad
av den socialpolitiska standarden.
I vår reservation ha vi vänt oss emot
tanken på en framtidsberäkning av
statsutgifterna. Jag erkänner att vi då
närmast ha tänkt på en prognos på lång
sikt. Vi ha räknat med att en sådan
måste bli mycket osäker, och att man
i stort sett måste rätta munnen efter
matsäcken, så att man beslutar ökade
utgifter endast i den mån produktionen
möjliggör detta. Om produktionsökningen
löper i vanlig takt räknar man
ju med att nationalinkomsten skall öka
med 500 miljoner kronor per år, och
detta bör kunna lämna rum både för
skattelättnader, ökning av levnadsstandarden
och sociala förbättringar.

Det finns ett samband mellan ett hårt
skattetryck och reformviljan. År skattetrycket
hårt riskerar man att åtskilliga
människor i den produktiva åldern
mista intresset för sociala reformer. Jag
menar således, att det är angeläget, att
reformviljan övervintrar i denna bistra
tid och att man ser till, att reformpausen
inte blir längre än nödvändigt.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Denna reformpaus är ju framtvingad
av de ekonomiska förhållandena; den
beror helt enkelt på att vi inte böra
sträcka fotterna längre än skinnfällen
räcker.

Jag håller före, att skattelättnader i
viss mån kunna öka framstegstakten
inom produktionen och därigenom vara
ett medel för en förbättring på olika
områden. Den föregående ärade talaren
var inne på kapitlet om vilka skatter
man i första hand skulle sänka, de direkta
eller de indirekta. För vår del ha
vi givit uttryck för den uppfattningen,
att det vore värdefullt, om man snarast
möjligt kunde taga steg för steg när det
gäller skattesänkningarna och då inte
minst i fråga om den direkta skatten.
Sedan 1947 ha vi genom penningvärdets
fall fått en ökning av den direkta skatten,
och detta skulle vara ett av skälen
för att man borde överväga en snar
minskning av denna skatt. Det är dock
klart att denna fråga såväl som frågan
om de indirekta skatterna sammanhänger
med stabiliseringspolitiken.
Denna är för närvarande synnerligen
viktig, och det är hela svenska folkets
gemensamma intresse att denna politik
lyckas. I den mån man kan lita på att
man nått fram till samhällsekonomisk
balans, kan man också lättare komma
fram till mera väsentliga skattelättnader.
Jag håller före att man bör göra
lättnader där det visar sig möjligt, både
i fråga om den direkta och den indirekta
beskattningen. Jag ser alltså inte
så mörkt som herr Olsson i Gävle på
möjligheterna att sänka den direkta
skatten, och detta helt enkelt därför att
jag mer än lian betonar sambandet
mellan sådan skattelättnad och produktionsökning.
I övrigt skall jag inte gå
in på detta problem. Det finns anledning
att återkomma till detta under
riksdagens lopp.

Jag anser för min del att tiden är
inne för en översyn av skattelagstiftningen.
De första resultaten av taxeringarna
efter de nya grunderna skola

Skattesystemets verkningar.

snart nog föreligga färdiga, och man
kan då studera konkreta exempel på
skatternas inverkan i de enskilda fallen.
Jag har inte någon övertro på möjligheten
att objektivt kunna mäta och
räkna ut, hur skattelindringar inverka
på produktionen och sparandet. Även
andra faktorer inverka nämligen, och
människor reagera så olika. Jag hoppas
ändå att det skall bli möjligt att något
så när objektivt undersöka dessa ting
och därigenom skapa en grund för det
samförstånd, som vi alla önska. Jag vill
ge uttryck åt den uppfattningen, att vi
behöva komma varandra närmare i den
i hög grad omstridda skattefrågan.

Herr Hagberg i Malmö sade, att den
kommande utredningen inte bör omfatta
många år, och jag vill till sist,
herr talman, uttala en önskan om att
detta icke blir fallet, utan att man skall
kunna nå fram till ett snart resultat.

Med dessa synpunkter yrkar jag, herr
talman, bifall till den reservation, som
avgivits av herrar Elon Andersson
m. fl.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! När ett enhälligt bevillningsutskott
har förordat en allmän översyn
av våra gällande skatteförfattningar,
kan det kanske tyckas överflödigt, att
de olika partiernas representanter i
utskottet stiga upp och deklarera skilda
åsikter i fråga om motiveringen. Vi äro
allesammans överens om huvudsaken,
nämligen att det nuvarande, år 1947 genomförda
skattesystemet delvis har haft
sådana verkningar, att man hör kosta
på detsamma en grundlig översyn. Visserligen
sänktes formellt skatterna för
stora grupper av medborgarna genom
att de skattefria avdragen höjdes, men
samtidigt har utvecklingen och den
förda politiken i övrigt medfört, att inkomsterna
i pengar räknat måste höjas.
Detta har i stor utsträckning eliminerat
verkan av de högre skattefria av -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

dragen, och på det sättet ha skatterna
under alla förhållanden blivit ganska
betungande.

Från vårt håll riktades vid detta tillfälle
särskilt anmärkningar emot den
samtidigt genomförda höjningen av förmögenhetsskatten
och införandet av
kvarlåtenskapsskatten. Därjämte vände
man sig emot ett skattesystem, som på
grund av sin konstruktion medförde,
att i vissa inkomstlägen varje ytterligare
ökning av inkomsten medförde ett
skatteuttag överstigande inkomsten.
Verkningarna av denna s. k. marginalskatt
måste medföra hämmande inflytande
på medborgarnas vilja och förmåga
att förbättra sin ställning. Det kan
ju inte vara riktigt att ett skattesystem
verkar på det sättet, att en inkomsttagare,
som ökar sin inkomst med 100
kronor, får erlägga 110 till 120 kronor
i skatt.

Man levde nog till stor del i önsketänkandets
värld, när man avsåg att via
skatteuttaget kunna genomföra en inkomstutjämning
av denna art. Man
bortsåg från de rent mänskligt psykologiska
verkningarna av eif skattesystem,
som särskilt hårt träffade spararna,
och från att drivfjädern till det ekonomiska
framåtskridandet, som har
gjort det möjligt för samhället att ta
hand om allt flera för medborgarna gemensamma
uppgifter, dock har legat i
den enskildes strävan att förbättra sina
egna villkor samt i vetskapen om att
åtminstone största delen av hans arbetsinkomst
kom honom själv eller det
ekonomiska företag han representerade
till godo.

I sin iver att skaffa ekonomiskt underlag
för i och för sig önskvärda sociala
reformer gjorde man upp framtidsprognoser
rörande den ekonomiska
utvecklingen och förhandsdiskonterade
denna på beräkningar grundade inkomstökning.
Även här bortsåg man
från verkligheten och från vårt absoluta
beroende av utvecklingen ute i
världen. Den kritik man från vårt håll

riktade mot verkningarna av den årligen
återkommande förmögenhetsskatten
— särskilt då i samband med inkomstskatten
— och mot kvarlåtenskapsskatten,
som till sin konstruktion
drabbar förmögenhetsägare olika hårt,
viftade man bort såsom PHM-propaganda.
Man förespeglade breda lager av
vårt folk, att man skulle kunna genomföra
ett skattesystem, som medförde
lättnader i beskattningen för 98 procent
av landets inkomsttagare och likväl
kunde bära upp de genomförda sociala
reformerna — en propaganda som
för övrigt var ett livligt inslag i fjolårets
valpropaganda.

Det dröjde emellertid inte länge efter
valet förrän inkomsttagarna kommo underfund
med att visserligen voro de
skattefria avdragen högre, men trots
detta voro även skatterna högre och
mera kännbara. Det enkla faktum, att
det inte går att ikläda sig stora årliga
utgifter utan att kostnaderna för dessa
utgifter måste bäras av den samlade
produktionen, och att ett större skatteuttag
ovillkorligen — direkt eller indirekt
— måste bäras av alla medborgare,
håller på att gå upp för allt bredare
lager av vårt folk. Jag undantar nu naturligtvis
kommunisterna, som ännu
tyckas leva i tron, att det alltid och under
alla förhållanden finnes obegränsade
resurser att ta utav.

Det nuvarande skattesystemet träffar
spararna synnerligen hårt. De folkgrupper
i vårt land, som av ålder ha
utgjort majoriteten av spararna — vår
jordbrukarebefolkning — känna sig särskilt
hårt belastade. För jordbrukarna
utgör ett eget kapital en ovillkorlig förutsättning
för att kunna starta och driva
ett jordbruk. — Jag bortser då givetvis
från de onormala förhållanden,
som nu råda, med ett sjunkande penningvärde
och som följd därav stegrade
realvärden. Det är dock icke ett
sådant system man strävar efter att
uppnå. — Föräldrarna spara för att ge
sina barn startmöjligheter i livet. Men

Onsdagen den C april 1949 fm.

Nr 13.

staten tar genom årlig förmögenhetsskatt,
kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt
så mycket av det sparade kapitalet, att
många anse det lönlöst att söka spara.

Frånsett den oerhörda ansvällningen
av statliga ämbetsverk, kommissioner
och krisorgan, får man nog anse, att
svenska folkets representanter varit
ganska eniga om att genomföra vittgående
sociala reformer. Ja, man har, såsom
tydligt har framgått av den skedda
utvecklingen på detta område, måhända
byggt ut i snabbare takt än tillgångarna
ha medgivit. Man har nödgats skjuta
på genomförandet av redan beslutade
reformer — jag tänker därvid närmast
på sjukvårdsreformen. Bör inte detta
förhållande bli en tankeställare för vårt
folk? Årets skattesedlar på kvarskatt,
ha, tillsammans med de höga källskatteavdragen,
bl. a. föranlett Stockholms
stad att fastställa existensminimum så
högt, att man övervältrar stadens utgifter
på staten. Bör det inte snart gå upp
för medborgarna, att det kostar pengar
att skaffa sig förmåner, vare sig det
sker i egen regi eller genom statens och
kommunens medverkan?

Jag har inte här anledning att orda
om hur vissa delar av vårt folk ha kommit
i skymundan när det gällt genomförandet
av sociala åtgärder — många
av jordbrukets utövare ha till och med
fått sina villkor ytterligare försämrade.
Jag tror emellertid att det är alla skäl
att i såväl detta som andra sammanhang
beakta detta spörsmål.

Biksdagens bevillningsutskott har inför
trycket av de rådande förhållandena
förordat en allmän översyn över
det gällande skattesystemet. Givetvis
måste denna fråga i första hand ses i
samband med statens behov av medel,
och denna senare fråga sammanhänger
lika intimt med statens utgifter för
sociala och andra ändamål.

Det är vår förhoppning, att det skall
visa sig möjligt uppehålla den vunna
sociala standarden, men man får nog
litet mera försiktig i framtiden

Skattesystemets verkningar.

och inte i alltför stor optimism besluta
sig för utgifter i förhoppning om att
inkomsterna skola öka i beräknad takt.
Vi ha även andra utgifter, som kräva
sin dryga tribut. Våra försvarskostnader
kunna troligtvis inte minskas inom
den närmaste framtiden. Vi kunna icke
i fortsättningen absorbera vägskattemedel
för andra ändamål, såsom nu sker.
Vi måste se till, att våra vägbyggen åter
komma igång. Det är ett livsvillkor för
den svenska landsbygden.

Vi måste lätta på alla produktionshämmande
skatter. Jag tänker då i
första hand på sådana, som drabba olika
befolkningsgrupper olika hårt. Tag
t. ex. bensinskatten, där landsbygden
får bära den utan jämförelse tyngsta
bördan. Dessa skatter böra avskaffas
fortast möjligt.

Några större skattelättnader få vi nog
inte räkna med att kunna genomföra
inom de närmaste åren. Ej heller torde
någon ytterligare övervältring på de
större inkomsttagarna kunna genomföras.
När skatterna i många fall gå upp
till 80 ä 90 procent av inkomsten, då
tycker man att gränsen borde vara
nådd. Att ytterligare höja förmögenhetsskatterna
för att på denna väg få
medel till ökade statsutgifter för fortsatta
sociala åtgärder torde väl icke
vara vare sig klokt eller möjligt, om
man syftar till att höja produktionen.
Säkerligen torde i stället justeringar
här böra genomföras i en helt annan
riktning. Det gläder mig att även utskottets
ärade ordförande ansåg, att
det skulle vara möjligt att genomföra
sådana ändringar.

Jag delar fullständigt inställningen
hos utskottets ärade ordförande när han
säger, att riksdagen är snabb att besluta
om miljonutgifter utan att samtidigt
ta hänsyn till konsekvenserna —
de ökade skatterna. Ha vi kommit till
insikt härom, så ha vi i alla fall vunnit
något av de senaste årens erfarenheter.
Personligen skulle jag till och
med vilja gå så långt alt jag säger, att

vara

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

det nog inte skadar om den enskilde
individen i fortsättningen får taga litet
större ansvar för sig själv och om inte
staten och samhället bäddar åt oss alltför
mycket från vaggan till graven. Den
generation, som har fört fram vårt land
till den höga levnadsstandard vi i dag
lia, har inte kommit i åtnjutande av så
stor social omvårdnad. Den utgöres
dock av människor, som fått taga krafttag,
bära motgångar, kämpa sig igenom
och taga nya krafttag. — Jag tror att
det är skäl att vi börja tänka på att det
i vissa fall kan gå för långt med strävandena
att taga hand om allt och alla.

Det är nog säkrare att här, som överallt
annars i det ekonomiska livet, rätta
munnen efter matsäcken och först
åstadkomma inkomsterna för att sedan
fördela dessa på önskvärda utgifter.

Detta var, herr talman, endast några
få reflexioner som jag ville göra i anledning
av den utredning, som utskottet
har förordat. Jag hoppas att denna
utredning inte blir någon mammututredning,
utan att man skall på de partiella
reformernas väg kunna angripa
problemen och komma fram med förslag
till förbättringar och ändringar i
gällande skattelagar. Jag hoppas att dessa
ändringar skola komma att främja
produktionen och göra det möjligt för
samhället att i fortsättningen och om
möjligt på ett bättre sätt än hittills taga
hand om sina utgifter. Gå dessutom
riksdagens beslut i fortsättningen i
större utsträckning än hittills i sparsamhetens
tecken, då kan man hoppas
på att vi så småningom skola komma i
ett bättre ekonomiskt läge, och dit böra
vi ju alla sträva.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som är föreslagen av herr Elofsson och
undertecknad.

Häruti instämde herrar Andersson i
Dunker, Persson i Norrby och Carlsson
i Bakeröd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Efter de mycket försonliga inlägg,
som ha gjorts från olika sidor inom
utskottet, känner jag mig närmast manad
till att lämna mitt bidrag genom
att uttala min tillfredsställelse först
och främst över utskottsmajoritetens
uttalanden men även så till vida, att
det förefaller mig — jag bortser här
från någon enstaka punkt —- som om
det inte skulle ha varit alldeles omöjligt
för reservanterna att praktiskt taget
instämma i majoritetens motivering.
Åtminstone efter de förklaringar,
som här ha gjorts av talesmännen för
reservationerna, verkar det, som om
inte någon avgörande meningsskiljaktighet
skulle föreligga på de punkter,
där man möjligen hade kunnat vänta
en sådan.

Jag säger detta trots att jag mycket
väl vet, att de använda ordalagen kunna
täcka mycket olika uppfattningar.
Vi ha nog litet var en känsla av att i
de försonliga tal, som ha hållits här i
dag, ha de olika talarna haft olika medborgargrupper
i tankarna, när de ha
berört nödvändigheten av en översyn
av skattesystemet. Jag har ett ganska
bestämt intryck av att en del av utskottets
ledamöter fortfarande anse beskattningen
av de stora förmögenheterna
och de större inkomsterna vara
det mest skadliga i vårt nuvarande
skattesystem. Från andra håll däremot
lägger man mer vikt vid den hårda beskattningen
av mindre och medelstora
inkomster.

Även om jag alltså kan ansluta mig
till vad utskottet har skrivit, så innebär
detta inte, att jag inte för egen del
kanske hade önskat att ytterligare några
synpunkter hade tagits med i detta
utlåtande. — Frågan gäller först och
främst varför det i det nuvarande läget
är motiverat att göra en översyn av
alla våra skatter. Jag vill be kammarens
ledamöter att här lägga märke till
att de krav, som vid förra årets riks -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

dag framställdes rörande skatteutredningar,
såvitt jag kan minnas, endast
togo sikte på de direkta skatterna. Det
som skiljer det utredningsuppdrag, som
Kungl. Maj:t nu får, från vad man motionsvis
begärde bär i riksdagen förra
året är således, att man nu vill bedöma
alla skatter i ett sammanhang och dessutom
se skatterna i belysning av utgifterna.

I fråga om inkomstskatten föreligger
enligt min mening i år ett alldeles särskilt
skäl för en skatteöversyn. Detta
skäl blir för övrigt starkare för varje
år som går. Jag syftar här på att vår
inkomstfördelning blivit en annan, sedan
det förslag, som antogs vid 1947
års riksdag, genomfördes. Det förslaget
byggde ju på ett kommittéarbete, som
började 1945 och avslutades praktiskt
taget på våren 1946. Man kunde i den
kommittén inte bygga på några andra
inkomster än dem som togos upp i taxeringarna
1945, d. v. s. inkomsterna under
1944. Kommittén granskade delvis
även inkomsterna under 1943. Var och
en vet, att sedan den tiden har en mycket
stark inkomsthöjning över huvud
taget ägt rum. Detta gör, att den skatteskala,
som beslöts vid 1947 års riksdag,
utan tvivel kan vara värd en viss
översyn.

Eftersom jag ändå har ordet, kan det
kanske intressera några av kammarens
ledamöter att höra, att alla inkomstgrupper
t. o. m. 5 000 kronor ha minskat
i antal från 1943 och 1944 till 1947,
under det att alla inkomstgrupper över
5 000 kronor ha ökats i antal. Dessa
inkomstgrupper ha ökats så väsentligt,
att när man kommer till den del av
skatteskalan, som utan tvivel är ganska
känslig, nämligen inkomster mellan
8 000 och 10 000 kronor och upp till
12 000, 15 000 och 20 000 kronor, så
finns det numera ett antal skattebetalare,
som är mycket större än det antal
vi hade för tre—fyra år sedan. Det
är naturligtvis inte någon mycket betydande
del av landets befolkning, som

Skattesystemets verkningar.

finns inom just dessa inkomstklasser.
Jag är ledsen att behöva erinra om att
hur stor vikt man än fäster vid detta
mindretal av skattebetalarna och deras
insatser i det ekonomiska livet, så är
det väl ändå klart, att man, då det gäller
skatternas inverkan både på sparsamhet
och arbetsamhet, får taga ännu
större hänsyn till den övervägande delen
av de svenska skattebetalarna. Det
är nu ett faktum, att personer med en
inkomst på över 15 000 kronor icke utgöra
mer än 2V- procent av alla skattebetalare,
under det att nästan 98 procent
av skattebetalarna ha en lägre inkomst
än 15 000 kronor. Men att det
numera är fråga om ganska många fler
skattebetalare med högre inkomster än
bara för några år sedan, framgår av
några siffror, som jag här vill andraga.
1944 fanns det 38 000 skattebetalare
i inkomstklassen 10—12 000 kronor.
Nu finns det över 84 000 i den inkomstklassen.
Inkomstklassen 12—15 000 kronor
utgjordes 1944 av 29 000 personer.
Nu är motsvarande siffra över 57 000.
1944 hade 15 000 inkomsttagare en inkomst
på mellan 20 000 och 30 000 kronor.
Nu är det över 25 000 medborgare,
som ha denna inkomst.

Eftersom var och en torde förstå, att
vårt näringsliv inte har utvecklat sig
på det sättet, att vi under denna tid ha
fått en realstandardhöjning i stil med
den inkomsthöjning i pengar, som jag
här har redovisat, kan själva detta faktum
i och för sig medföra, att man ställer
sig tveksam inför skattesatsernas
avvägning och att man på dessa punkter
kan finna anledning till vissa jämkningar.
Inte minst ur denna synpunkt
förefaller det mig vara föga motiverat
att omedelbart vidtaga eu skattesänkning
helt enkelt genom att minska uttagningsprocenten
exempelvis från 100
lill 90. .lag skulle gissa, att detta alternativ
föresvävar folkpartiets reservanter,
när de beröra denna sak. Alldeles
bortsett från — vilket jag starkt vill
understryka — att vi i nuvarande läge

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

måste vidmakthålla överbalanseringen
och att vi således ännu icke ha råd att
sänka vare sig inkomstskatten eller att
taga bort pappersskatten och den höjda
bensinskatten, såsom föreslagits
från högerhåll, menar jag, att om de
ekonomiska förutsättningarna förelåge
för en sådan jämkning nedåt av inkomstskatten,
så borde den ske, inte
genom en generell ändring med 10 procent
i fråga om uttagningsprocenten
utan i stället genom en omarbetning
av inkomstskatteskalan.

Dessutom föreligger ett skäl för en
skatteöversyn, vilket icke har anförts
här i debatten men som jag vill understryka.
Jag förutsätter nämligen, att
denna översyn kommer att ske under
medverkan från de partier, som här
visat sig ha så pass olika meningar, att
de icke kunnat enas om en och samma
motivering. Jag föreställer mig, att
en sådan utredning, vad den än kommer
att bygga på för förutsättningar i
fråga om våra utgifters storlek, måste,
om jag så får kalla det, precisera problemets
kvantitativa sida. Man måste
med andra ord för den stora allmänheten
klargöra, hur smala de marginaler
äro, inom vilka ändringar i våra
skatter över huvud taget kunna komma
att vidtagas, även under förutsättning
av mycket optimistiska antaganden.
Jag har nämligen det intrycket,
när jag har följt debatten inte minst i
pressen och i andra offentliga sammanhang
— jag bygger härvid även på en
del privata meddelanden, som jag har
fått — att det finns en mängd folk här
i landet, som föreställer sig att vi nu
ha möjligheter till mycket radikala
ändringar i marginalskattens utformning.
Jag bortser här naturligtvis ifrån
den minoritet bland medborgarna, som
till följd av de senaste årens agitation
på detta område fått för sig att vi nu
fått en ny skatt, som heter »marginalskatten»
och som vi så hastigt som
möjligt böra göra oss av med. En minoritet
bland medborgarna tycks be -

döma även källskatten som en ny skatt,
vilken lätt skulle kunna slopas.

Var och en, som ett ögonblick begrundar
de föreliggande siffrorna, kan
övertyga både sig själv och andra om
att de ändringar, som kunna komma i
fråga, då det gäller nedsättningar i
marginalskatten, äro av ganska blygsam
art. Den stundande utredningen
måste komma att visa detta. Jag är för
min del en bestämd anhängare av att
en utredning görs på detta område.
Jag tror nämligen, att en sådan utredning
kommer att medföra, att den fortsatta
diskussionen om vårt skattetryck
blir mycket resonligare och rationellare
samt därför också mer fruktbärande
än hittills.

Herr Hagberg i Malmö tycktes ha
funnit någon ny ton i majoritetens utlåtande
med hänsyn till att man där
har talat om att man skulle undersöka
de eventuella skadliga verkningarna av
skatterna. Om herr Hagberg uppfattar
detta som någon nyhet, kan jag inte
förstå var han levat under de sista
åren. De, som voro med redan i 1930-talets mycket ivriga diskussioner, komma
nog ihåg att just den problemställningen
diskuterades mycket ingående.
De, som vi nu tycka mycket blygsamma
skattehöjningar, vilka då vidtogos,
framkallade på den tiden samma diskussioner
och samma förklaringar om
att sparandet skulle om inte upphöra
så i alla händelser starkt minskas och
att företagsamheten skulle taga mycket
stor skada därav. Jag minns vidare, att
några år före det sista världskriget uttalades
här i riksdagen de allra allvarligaste
farhågor för att vi då hade nått,
som man sade, bristningsgränsen för
den direkta skatten och att den då föreslagna
höjningen, vilken skulle ge
staten ökade inkomster på mellan 10
och 11 milj. kronor, var mer än vad
näringslivet kunde bära.

Hela denna diskussion om skatternas
inverkan på företagsamheten har således
inte endast förts under de sista

Nr 13.

Onsdagen den

åren utan under de sista 10-tal åren.
Så länge vi ha haft vårt moderna produktionssystem
och så länge som den
moderna staten har kommit med ständigt
ökade krav på medborgarna, har
frågan om skatternas inverkan på produktiviteten
varit en central fråga i all
ekonomisk debatt. Ingen som — om
jag så får säga — på något sätt haft
rätt att deltaga i denna diskussion har
kunnat vägra att erkänna, att skatterna
på två avgörande punkter måste minska
produktionen. Jag åsyftar nu inte
verkningarna på längre sikt, ty detta
är en helt annan sak. Men varje skatt,
som från en medborgare tar exempelvis
100 kronor, vilka han annars skulle
behålla själv, leder ju till att han inte
får disponera dessa pengar. Dessa 100
kronor skulle medborgaren i fråga
kanske helt och hållet ha använt till
konsumtion, men det är naturligtvis
möjligt, att en del av dessa pengar
skulle ha använts till sparande. Om beloppet
icke av staten användes på ett
sätt, som i längden blir till nytta för
produktionen, är det naturligtvis alldeles
uppenbart, att produktionen lider
skada genom att den enskilda sparsamheten
minskas. Det finns givetvis
folk, som kunna avhålla sig ifrån att
göra en ytterligare insats till följd av
att skatterna ha nått en viss höjd.
Detta faktum har, såvitt jag förstår, aldrig
förnekats från socialdemokratiskt
håll.

Herr Hagberg förklarade med ett,
som han sade, tillspetsat uttryck vad
han ville ange vara den riktiga skattepolitiken.
Jag skall gärna erkänna, att
jag med den allra största lätthet helt
och hållet kan instämma i hans uttalande
på den punkten, nämligen att
skattepolitiken skall gå ut på en sådan
beskattning, som medför de minsta
skadorna för den enskilde, samtidigt
som den ger samhället största möjliga
inkomster. Detta är så sant som det är
sagt, men jag vet inte om vi komma så
långt med en sådan utgångspunkt.

6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

För att sedan gå över till den positiva
sidan av detta problem, vill jag
först och främst deklarera, att jag i
många fall endast kan upprepa vad herr
Olsson i Gävle här har yttrat. Jag vill
emellertid gärna understryka detta, eftersom
det möjligen kan finnas någon,
som tror att det skulle föreligga någon
meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten
och mig.

Liksom alla de andra talarna här i
debatten menar jag, att man i den kommande
utredningen inte kan låta bli
att skaffa sig en föreställning om statens
utgifter. Jag har emellertid inte ett
ögonblick tänkt, att det här skulle bli
fråga om att göra en prognos på lång
sikt. Jag har helt enkelt tänkt mig —
denna tanke är så enkel att kanske
många förvåna sig däröver — att alla
de representanter, som de olika partierna
skola utse i den kommande skattekommittén,
skulle kunna säga ifrån, att
vi nu för ögonblicket nått en sådan
höjd på statens utgifter, att man skulle
kunna vara överens om att i den mån
man kan påverka respektive partier, så
skola hädanefter praktiskt taget inga
ökningar få ske i statens utgifter, förrän
man får se hur det går med skatteunderlaget
och det allmännas inkomster.
Det är mycket möjligt att det är en alltför
hård lära, men jag skulle inte dra
mig för att ansluta mig till den, sedan
nu utskottet, efter vad jag förstår med
alla partiers gillande, har sagt att den
socialpolitiskt uppnådda standarden
inte får sänkas. Jag är emellertid övertygad
om — jag vill ge ett erkännande
åt folkpartiet som i sin reservation har
varit inne på saken — att undervisningsväsendet
under kommande år
måste medföra väsentligt ökade utgifter.
Om man skall kunna fasthålla vid
denna linje, att utgifterna icke få ökas
över en viss gräns, är det alltså tydligt
att det måste ske en minskning av utgifterna
på andra områden, och frågan
är då bara om de, som tala om sparsamhet,
verkligen äro villiga att lägga man -

Nr 13.

Onsdagen den

Skattesystemets verkningar.

ken till för att åstadkomma den nedpressning
av andra utgifter, som är
nödvändig.

Jag tror inte att den utredning, som
nu skall igångsättas, behöver bli någon
långtidsutredning. Med det material,
som finns rörande de sista årens utgifter,
och det material, som föreligger
i fråga om så att säga förberedda utgifter,
bör en sådan beredning mycket
snart kunna skaffa sig eu föreställning
om huruvida det är möjligt att hålla den
nuvarande utgiftsramen eller om man
måste räkna med någon marginal för
utgiftsökningar. Det är min personliga
övertygelse, att vi under de närmaste
tiderna icke kunna räkna med att på
något sätt minska de samlade statsutgifterna,
och jag skulle tro, att alla,
som syssla med saken, komma till samma
resultat, detta även därför att det
finns en punkt, där en sänkning av
skatterna nog inte blir möjlig utan att
det samtidigt uppkommer ökade utgifter
för staten. Jag tror nämligen att det
kommer att visa sig svårt att företaga
den höjning av de kommunala skattefria
avdragen, som väl i den förda diskussionen
har ansetts vara den mest
angelägna skattesänkningen, utan att
staten :— det vill jag dock bara säga
rent preliminärt — på ett eller annat
sätt träder till.

Men sedan jag alltså har konstaterat,
att vi äro överens om att utgifterna
skola vara den ram, inom vilken vi
måste hålla oss, och att alltså inkomsterna
måste bli sådana att de täcka
utgifterna, så är jag framme vid den
punkt, där jag hade trott att det möjligen
förelåg någon meningsskiljaktighet.
Jag är inte heller fortfarande fullt
säker på att det inte gör det, men efter
vad både herr Sandberg och herr Kristensson
i Osby — detsamma gäller väl
också herr Hagberg i Malmö, fastän jag
är mera tveksam i det fallet — här ha
yttrat om att det finns en viss utgiftsram,
som man inte kan komma undan,
så utgår jag ifrån att man inte, när det

6 april 1949 fm.

sedan gäller att avgöra, hur höga skatterna
skola bli, skall säga att budgeten
bör, för att en skattesänkning skall bli
möjlig, kunna underbalanseras med ett
visst belopp, därför att skattesänkningen
säkerligen kommer att ge sådan stimulans
åt näringslivet, att det rätt snart
åter föreligger budgetbalans.

Jag sade att jag kände mig litet tveksam
om vad herr Hagberg menade. Han
talade nämligen någonting om det statiska
betraktelsesätt, som skulle utmärka
socialdemokratien i motsats till de
borgerliga — ja, han ville t. o. in. där
se en vattendelare mellan borgerlig och
socialdemokratisk uppfattning. Vad jag
för min del allra livligast minns från
diskussionen år 1933 om underbalansering
av budgeten — jag kommer inte
säkert ihåg, om herr Hagberg då satt
i riksdagen, men jag tror att han gjorde
det — var förklaringen från högerhåll,
att den stora principiella skillnaden
mellan borgerlig och socialdemokratisk
finanspolitik var den, att på borgerligt
håll krävdes att statsutgifterna skulle
under alla förhållanden helt täckas med
skatter, under det att vi socialdemokrater
ansågo att under en kris kunde man
underbalansera budgeten för att sätta
i gång verksamhet. Det är verkligen en
överraskning att nu i dag få höra, att
det förhåller sig tvärtom, d. v. s. att
det är högern som har räknat med en
sådan rörlighet i fråga om budgeten,
under det att vi socialdemokrater företräda
det statiska betraktelsesättet.

Jag skall gärna erkänna, att den föreställningen,
att man skulle kunna underbalansera
budgeten ena året för att
därigenom kanske nästa år eller året
därpå kunna få ökade inkomster, kan
vara lockande. Men i så fall bör man ju
strängt taget kunna hålla på under obegränsad
tid med ständiga skattesänkningar
och ständiga höjningar av produktionen.
Vi ha emellertid vissa erfarenheter
av hurudana verkningarna bli
från länder, där man fört en sådan
politik, inte i förhoppning om att kunna

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

öka produktionen, utan av hänsyn till
skattebetalarnas reaktion — regeringarna
ha varit rädda för att säga till
skattebetalarna att de utgifter, som ha
beslutats, måste betalas med skatter. Jag
tror inte att detta är någon linje, som
vi ha anledning att följa. Jag tror att
vi böra hålla fast vid att när det inte
som nu föreligger en klar högkonjunktur,
då en överbalansering av budgeten
bör ske, eller så länge vi inte ha kommit
in i ett läge, då vi med tanke på
eventuell arbetslöshet o. s. v. anse att
en underbalansering bör företagas, så
är i stort sett en balansering av budgeten
det riktiga, och därmed följer
också att frågan om skatternas storlek
blir en avvägningsfråga.

Hur mycket man än försöker komma
ifrån det, så är det ett faktum, att det
är en avvägning som måste ske i fråga
om skatterna, och om jag får kasta in
ett tvivlets ord i den försonliga stämning,
som har rått under debatten här,
så vill jag säga, att när man så småningom
skall avgöra, vilken avvägning
som mest gagnar produktionen, kommer
man nog att ha delade meningar
därom i fortsättningen liksom hittills.
Det har här i kammaren i dag bara
funnits en talare, som ännu har sagt
någonting som tyder på att man vill att
bolagsbeskattningen skall sänkas — det
var herr Kristensson som nämnde något
om företagens beskattning. Är det
inte ganska egendomligt, att när man
i denna politiska församling talar om
skattesänkningar, så talar man om inkomstskatten
och om konsumtionsskatterna,
men däremot talar man inte om
bolagsskatten, som enligt alla representanter
för näringslivet är den skatt, som
först och främst hör sänkas? Det kan
ju leda till den föreställningen, att, låt
mig gärna säga det, politikerns sätt att
behandla skattefrågor kanske inte är
fullt så sakligt som det borde vara, därför
att han som politiker har att taga
hänsyn till andra faktorer än de sakliga.

Skattesystemets verkningar.

Jag vill inte uttala någon mening om
huruvida en sänkning av bolagsskatten
bör gå före en sänkning av inkomstskatten
för enskilda. Med nuvarande
avskrivningsprinciper äro bolagen så
liberalt behandlade ur beskattningssynpunkt,
att man mycket väl kan hysa
tveksamhet i det avseendet. Men den,
som säger att vi skola sänka skatterna
för att öka sparandet, måste också svara
på den frågan, om det inte, därest bolagsskatten
sänkes med 100 milj. kronor,
är sannolikt att det allra mesta,
för att inte säga vartenda öre av dessa
100 miljoner bli sparade, såvida vi kunna
fortsätta att förhindra en utdelningsökning.
Hur många är det däremot, som
tro att någon väsentlig del av dessa 100
miljoner skulle bli sparade, om inkomstskatten
sänktes jämnt över hela
linjen? I varje fall skulle väl de, som
bruka tala om att folk med små inkomster
sparar för litet, då säga att det
bleve nog bara en mindre del som
skulle sparas.

Redan detta visar, hur svårt det är
att bedöma verkningarna av skattesänkningar
och att det kan komma att finnas
sakliga meningsskiljaktigheter, när
kommittén, som skall arbeta med denna
sak, skall försöka lösa de olika frågorna,
vilket jag dock hoppas att man
skall lyckas göra. Litet var har kanske
också uppmärksammat, att från sådant
håll, som representerar ekonomisk sakkunskap
både i det teoretiska och det
praktiska livet, har man när det gäller
skatterna sagt, att efter sänkning av
bolagsskatten kommer i fråga om angelägenhetsgraden
sänkning av den årliga
förmögenhetsskatten. Visserligen
är, har det hetat, kvarlåtenskapsskatten
en rätt otrevlig sak — det är klart att
man måste säga någonting om den också,
sedan agitationen på den punkten
har drivits upp till den höjd som har
skett — men naturligtvis är det angelägnare
med eu sänkning av den årliga
förmögenhetsskatten. Detta strider
emellertid mot meningar, som ha förts

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

fram här i kammaren, och hur delade
meningarna kunna vara på andra håll
har jag redan en gång i remissdebatten
erinrat om, då jag nämnde att när man
i Förenta staterna talar om att öka skatterna,
så avser man också en ökning av
kvarlåtenskapsskatten. För några veckor
sedan hade den mycket kända engelska
tidskriften Economist, vars redaktör
nyligen besökte Sverige, tre
utomordentligt intressanta artiklar om
det engelska skattetrycket, som tidskriften
är — det kan kanske vara till någon
tröst, om också för ett tigerhjärta

— mycket bekymrad över. Man talar
om att en utredning har visat — och
dessa siffror ha bekräftats genom en artikel
för ett par dagar sedan i London
Times — att den engelska staten och
kommunerna sammanlagt ta ut över
40 % av medborgarnas inkomster i
skatt, och man gör en jämförelse med
l''örenta staterna, där motsvarande
siffra är ungefär 25 %, och med det
lyckliga Sydafrika och Sverige, där
skattetrycket håller sig på ungefär 20 %

— så lågt är det ju inte hos oss, men
det ligger någonstans mellan 20 och
25 %. I alla händelser kan det kanske
för dem, som se så mörkt på vår ekonomiska
framtid, vara någon tröst att
finna, att andra länder ha samma svårigheter
att dragas med som vi.

I dessa artiklar säger redaktören för
Economist öppet ut — vilket man egendomligt
nog inte gör här i kammaren
•— att det som är mest bekymmersamt
i fråga om det engelska beskattningssystemet,
är inte beskattningen av de
allra största inkomsterna, ty de utgöra
inte någon större grupp, utan beskattningen
av de inkomster, som ligga ett
stycke över den gräns, där alla avdrag
upphöra, d. v. s. över 2 000 pund eller
med andra ord ungefär 30 000 kronor,
och där den kraftiga progressiviteten
sätter in. Jag förmodar att han närmast
tänker på inkomster på 50 000 till
100 000 kronor. Där är skatten så hög,
att det enligt vad redaktören för Eco -

nomist framhåller skulle vara till stor
fördel, om man vågade sig på att föreslå,
att den skulle sättas ned till hälften
och att pengarna i stället skulle tagas
ut genom en höjning av kvarlåtenskapsskatten
med 25 %. Visserligen är det
uppenbart, säger han, att även kvarlåtenskapsskatten
verkar återhållande på
sparsamhet och företagsamhet, men det
sker inte alls på samma sätt som vad
fallet är med den årliga inkomstskatten.

Jag har bara med detta velat ge en
antydan om att man med goda skäl kan
ha olika meningar, när man kommer
fram till frågan om hur skatterna skola
avvägas, och det är därför som jag har
velat blanda en liten droppe av tvivel
i föreställningen om att det skall vara
så lätt att komma till enighet, när det
gäller att väga skatterna mot varandra.

Vad beträffar den avvägning mellan
konsumtionsskatterna och andra skatter,
som det talas om i utskottsutlåtandet,
kan jag instämma med herr Adolv
Olsson, men jag kan inte finna att skillnaden
egentligen är så stor mellan utskottet
och t. ex. folkpartireservanterna.
Utskottsmajoriteten säger i sitt utlåtande,
att de extraordinära konsumtionsskatterna
böra i stort sett vara
borta, innan man vågar sig på att sänka
inkomstskatten. Om jag inte missminner
mig, vilja inte heller folkpartireservanterna
behålla alla dessa konsumtionsskatter
för att kunna sänka inkomstskatten,
utan man tänker tydligen
endast på någon eller några av dem.

Jag skulle också personligen kunna
tänka mig att tills vidare skjuta åt sidan
frågan om sänkningen av en av dessa
skatter, och det är rusdrycksbeskattningen.
När vi ännu inte äro på det
klara med hur vi skola göra med vår
rusdryckslagstiftning och det är starka
krafter i rörelse för att avskaffa den
s. k. motboken och restriktionssystemet,
vilket man på nykterhetshåll tidigare
har ansett självklart måste ersättas
med t. ex. högre priser på spritdrycker,
så kan det finnas skäl för att

Onsdagen den 0 april 1949 fm.

Nr 13.

låta de höjda sprit-, vin- och ölskatterna
finnas kvar, tills hela frågan är
löst. Om man däremot säger, såsom
många göra och som jag mycket väl
kan förstå: »Varför kunna vi inte behålla
den höjda tobaksskatten, om det
därigenom går lättare att sänka inkomstskatten?»,
så vill jag anföra ett
enda argument. När vi år 1947 genomförde
den sänkning av inkomstskatten,
som då skedde och som vi alla, det vågar
jag säga, ansågo vara för liten, så
var det ingen som kom fram med den
idén, att vi för att underlätta sänkningen
av inkomstskatten skulle — omsättningsskatten
hade man ju redan
lyckats få bort — höja spritskatten, tobaksskatten,
biografskatten, sötsaksskatten
o. s. v. för att på det sättet kunna
sänka inkomstskatten med, låt mig säga,
ytterligare 200 milj. kr. Det kan ju inte
ha hänt något så besynnerligt från riksdagen
1947 till riksdagen 1949, att de,
som år 1947 ansågo det uteslutet att
ytterligare höja konsumtionsskatterna
för att sänka inkomstskatten, nu skulle
säga, att eftersom dessa höjningar ha
genomförts — delvis mot vårt motstånd
— så böra de få stå kvar.

Jag har emellertid ingenting emot att
även dessa frågor bli föremål för överläggningar,
men jag vill understryka en
sak och det är, att eftersom konsumtionsskatterna
ju hårdast drabba folk
med mindre inkomster, så bör man vid
övervägandet av den skatteskala, som
kan vara rimlig för inkomstskatten, ta
hänsyn till den höjda beskattning av
de mindre inkomsttagarna, som ett bibehållande
till någon del av de extra
konsumtionsskatterna innebär.

Och därmed har jag kommit fram till
det, som jag började mitt anförande
med att säga och som jag nu vill ytterligare
något beröra, nämligen att man
inte skall göra sig några överdrivna
föreställningar om effekten av en skattesänkning.
.lag vill inte ta ställning till
hur stor skattesänkningen kan göras -—■
det kunna vi ju ha olika meningar om

Skattesystemets verkningar.

— men jag tror att man skall göra klart
för sig, att effekten på folks sparsamhet
och företagsamhet och flit inte får
överskattas. Jag har här en tabell, som
visar hur hög marginalskatten är —
siffrorna återfinnas i 1947 års skatteproposition
och utskottsutlåtandet i
ärendet, om det är någon som vill ta
närmare del av dem. Av denna tabell
framgår att en inkomsttagare med 5 000
kronors inkomst för närvarande betalar
600 kronor i direkt skatt till stat och
kommun. Hur mycket betalar han då i
konsumtionsskatt? Det är visserligen
sant alt storleken av detta belopp är
beroende på hans egen vilja — jag har
själv många gånger fått föra den argumenteringen
att den, som nödvändigtvis
vill ha alkohol, också bör få betala
för det i form av skatt; vill han inte
göra det, kan han ju låta bli att använda
alkohol. På samma sätt kan ju
den som röker låta bli att göra det, om
han viil spara in skatten. Att skicka
sina barn på biograf och därigenom betala
biografskatt är inte heller nödvändigt,
och beträffande sötsaker kan man
t. o. m. säga, att det är nyttigare att
låta bli att konsumera sådana. Men
denna synpunkt på konsumtionsskatterna
kan dock inte drivas hur långt
som helst. Man kan inte bortse från
folks vanor, och så länge som de flesta
människor anse ett måttligt bruk av
både alkohol, tobak och sötsaker liksom
även en viss grad av biografbesök
vara någonting, som går in i den sedvanliga
levnadsstandarden, så måste
man taga hänsyn därtill. Jag minns att
gamle professor Wicksell, som hade
sina egna idéer om skatter, en gång när
det var fråga om kaffeskatten — det
hade då ännu inte gått in i det allmänna
medvetandet bland dem, som
bestämde skatterna, att kaffet borde behandlas
på ett särskilt sätt, utan man
resonerade som så, att eftersom folk
bara fördärvar sig med att dricka kaffe,
så hör kaffet vara dyrt — sade ungefär
som så: »Det kan inte vara riktigt

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

att om den fattiga sömmerskan själv
fördärvar sin mage med att dricka
kaffe, så skola vi hjälpa till att fördärva
också hennes ekonomi genom ett
högt kaffepris.»

Det ligger mycken sanning i detta,
och jag tror inte att man bör alltför
långt driva argumentet om att det är
folks ensak att avgöra hur mycket de
vilja betala i konsumtionsskatt, utan att
det också här bör ske en avvägning,
som tar hänsyn till de vanor som folk
har. Jag vågar inte säga vad en inkomsttagare
med 5 000 kronors inkomst
kan kosta på sig, när det gäller sprit,
tobak och biografbesök, men jag känner
folk med litet högre inkomster och
jag måste säga, att jag är häpen över
deras förmåga att få pengarna att
räcka till för sådana ting. Det skulle
inte förvåna mig, om det bland dem,
som ha t. ex. 8 000 kronors inkomst och
som alltså på medeldyr ort betala 1 266
kronor i total direkt skatt — 710 kronor
i kommunalskatt och 556 kronor i
statsskatt — finns en hel del människor,
som betala ut 500, 600, ja, kanske
700 kronor om året för sprit, tobak,
biografbesök och sötsaker, och då har
man ju inte mycket mer än 6 000 kronor
över till allt annat.

Om jag tar en inkomsttagare som har
5 000 kronor om året, så betalar han
nu 602 kronor i skatt — 410 kronor i
kommunalskatt och 192 kronor i statlig
inkomstskatt. Om vi nu sänka uttaxeringsprocenten
från 100 till 90, hur
mycket mindre skulle då hans marginalskatt
bli? För närvarande är den
20 % — vi räkna med 10 % i kommunalskatt
och 10 % i statsskatt — och
den skulle gå ned till 19 %. I stället för
att på varje 100 kronors inkomst, som
han tjänar utöver 5 000 kronor, betala
20 kronor skulle han alltså få betala
19 kronor. Gå vi till den som har 8 000
kronor, så har han nu 556 kronor i
statsskatt. Med 10 % sänkning av marginalskatten
skulle hans skatt minskas
med 56 kronor. Hans marginalskatt är

för närvarande 26 %, och den skulle gå
ned till 24,4 %. Den som har 10 000
kronor i inkomst har en marginalskatt
på 28 %, och den skulle gå ned till
26,2 %, och den som har en inkomst
på 12 000 kronor har nu en marginalskatt
på 30 %, som skulle gå ned till
28 %. Därmed ha vi kommit upp till de
97,5 % av alla inkomsttagare som jag
talat om.

Vad gäller de 2l/2 % av inkomsttagarna,
vilkas inkomster ligga över
15 000 kronor, så börjar minskningen
av marginalskatten bli något större.
Den som har 20 000 kronor har för närvarande
en marginalskatt på den inkomst,
som ligger över 20 000 kronor,
på icke mindre än 42 %. Jag erkänner
att det är mycket, och här är en av de
punkter, där jag menar att en jämkning
av skalan skulle vara skälig. Men en
sänkning av inkomstskatten med det
procenttal jag nämnt betyder i detta
fall bara en minskning av marginalskatten
från 42 % till 38,8 %, d. v. s.
praktiskt taget 39 %. Jag vill rikta den
frågan till alla dem, som tala om denna
fruktansvärda marginalskatt och säga
att den håller tillbaka folks önskan att
skaffa sig arbete: Är det verkligen någon
som tror, att därför att jag får betala
390 kronor i skatt på 1 000 kronor
i stället för 420 kronor, så ändras hela
min inställning? Det är först, när man
kommer upp till mycket, mycket höga
marginalskatter, som jag kan tänka mig
att en sådan inverkan äger rum. Är det
så att man vill sänka marginalskatten
på dessa högre inkomster, så får man
antingen nöja sig med ett mindre inkomstbelopp
eller också får man ta ut
denna minskade inkomst för staten genom
högre skatt på dem, som ha lägre
inkomster.

Jag har icke sagt detta därför att jag
på något sätt underskattar betydelsen
av en skattesänkning. Jag har också ett
visst sinne för den psykologiska verkan
av skatterna, när de användas i den politiska
propagandan. Ni ha kanske hört

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nr 13.

att utlänningar, som komma till Sverige,
bli slagna av förvåning över detta
s. k. skattetänkande, som de stöta på i
Sverige. Amerikaner, som när de komma
upp i de högre inkomstgrupperna
ha lika höga skatter som engelsmännen
— vilka ha högre skatter än vi ända
ned på skalan — bli förvånade över
hur ivrigt svenskarna tala om skatter.
Jag undrar om detta inte litet grand
hänger samman med den politiska agitationen.

■lag skulle vilja sluta med vad jag började,
att det nog skulle vara lyckligt,
om denna utredning kunde leda till att
den stora massan av vårt folk komme
bort från den föreställning den nu har,
att marginalskatten är något som vi aldrig
förut ha haft och i alla händelser
att den höga marginalskatten är ett påfund
av den nuvarande regeringen. Jag
tror att det skulle vara utomordentligt
nyttigt, om de finge sin föreställning
om denna fruktansvärda marginalskatt
reducerad till rimliga proportioner, så
att de — i stället för att tro att marginalskatten
tar bort större delen av inkomsten
— få veta, att om man bortser
från 2,r> c/o av befolkningen är det högst
30 % av den ökade inkomsten, som man
får betala i skatt.

Till sist har här talats mycket om de
ökade utgifterna. Eftersom vi alla äro
överens om att de socialpolitiska utgifterna
inte kunna minskas, så vågar jag
väl också säga, att jag tar min del av
ansvaret för att dessa socialpolitiska utgifter
ha kommit till. Jag vill inte förneka,
att vi kunde litet var ha talat litet
mera om för folk, när vi ha agiterat
för dessa stora sociala förmåner, att de
måste leda till att man måste betala
högre .skatter än man annars skulle ha
gjort. Men det är ju inte för sent att
åstadkomma en ändring. Och framför
allt, när nu åtminstone det parti som
jag tillhör under många år, såsom jag
anser med orätt, har blivit beskyllt för
att driva vad man kallar löftcspolitik,
d. v. s. för att ha rest ut och bara ta 5

— Andra kammarens protokoll 1949.

Skattesystemets verkningar.

lat om för folk allt vad de kunde få,
även om man inte var säker på att det
kunde genomföras, så undrar jag, om
man inte kunde vara överens om att
akta sig för en liknande löftcspolitik
nu, inte i fråga om utgifterna men i
fråga om skatterna. Jag tror inte att det
är lyckligt, att många människor på
grund av den agitation, som nu har
förts beträffande skatterna, få den föreställningen,
att om det, såsom herr Hagberg
i Malmö sade, blir ett annat maktläge
i riksdagen, skulle vi få helt andra
.skatter än dem vi för närvarande ha.
Jag tror att denna löftcspolitik är minst
lika farlig som den andra.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av ett uttalande
av finansministern i början av
hans anförande är jag angelägen att
understryka vissa saker. Han framhöll
att det nog kunde märkas, att man på
några håll i debatten hade vissa grupper
i tankarna, då man talade om en
skattesänkning, och det skulle då vara
de grupper, som hade större inkomster
eller större förmögenhet. Jag vill för
folkpartiets del bestämt ta avstånd från
att detta skulle gälla för vårt vidkommande.
Vi ha ju tvärtom på allt sätt
betonat, att vi syfta till en lättnad och
en förbättring för alla grupper. Det heter
i vår motion, att vi avse eu allmän
sänkning av skattetrycket för alla grupper
av skattebetalare. Detta har, synes
det mig, kommit fram på olika sätt.
Hur detta skall genomföras på det lämpligaste
sättet, blir ju en annan fråga,
som jag givetvis inte kan gå in på här
och som vi för övrigt möta i ett annat
sammanhang.

Finansministern har ju här lagt upp
en tämligen stor skattedebatt, och det
är givetvis inte möjligt att i en kort
replik närmare beröra dessa ting. Då
han talar om vår ställning till t. ex. frågan
om avvägningen mellan de direkta
och de indirekta skatterna, vill jag cn Nr

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

dast hänvisa till att vi ha framhållit, att
skall en sådan avvägning ske, bör den
inte ske efter någon schablonmässig
linje och att det inte under alla förhållanden
är givet, att alla de indirekta
skatterna först skola bort, innan en
sänkning av de direkta skatterna kan
ske. Finansministern betonade för övrigt
själv, att han menade att en sänkning
av vissa av de indirekta skatterna
kanske inte stode i främsta planet.

För övrigt tyckte jag nog att finansministern
var benägen att ge för litet
värde åt de samhällsekonomiska verkningarna
av en sänkning av beskattningen,
verkningarna på viljan till arbetsinsats,
produktion, sparande och
allt detta. Han frågade vilka statsutgifter
som kan pressas ned, om vi t. ex.
måste höja utgifterna för undervisningsväsendet.
I detta sammanhang tog han
tydligen inte hänsyn till de möjligheter
till inkomstökningar för staten, som
kunna erhållas på den väg, som vi angivit,
nämligen en mindre hög och en
mindre produktionshämmande beskattning.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman: Såsom vi alla
känna till, har bevillningsutskottet enats
om att begära en översyn av skatterna
till staten och dessas verkningar. Så
långt är allt bra, ty bakom de krav, som
ha framförts på en utredning om det
nuvarande skattesystemets verkningar,
står en stark folkmening, som anser att
skatterna i många fall äro direkt obilliga
för den enskilde medborgaren och
i det långa loppet skulle bli till uppenbar
skada för samhället. Finansministern
har ju här i sitt anförande närmast
framfört den syn på frågan, som
jag har hört honom framföra vid flera
tillfällen tidigare i kammaren, att vad
som är hög och låg skatt är en bedömningsfråga
och att, som han säger, skattetänkandet
är någonting som har brett
ut sig. Han menade, att skatterna sådana
de äro i alla händelser vore någon -

ting, som man har vant sig vid. Om jag
inte missminner mig, har jag vid ett
långt tidigare tillfälle hört finansministern
här säga, att frågan om skatterna
närmast vore en vanesak, och när han
tänker över vad han har lyckats vänja
svenska folket vid i fråga om skatter
under sin långa tid som statsråd och
finansminister här i landet, så förstår
jag att han börjar tro på den saken
själv.

När det sedan blir tal om vilken grupp
som har hängett sig mest åt vad han
kallade skattetänkande, skulle jag vilja
framhålla, att det är ingen speciell
grupp det här gäller utan detta s. k.
skattetänkande förekommer inom alla
folkgrupper. Även människor med relativt
blygsamma inkomster se nog, när
avdragen komma på avlöningslistan,
hur en extrainkomst verkar och göra
från denna utgångspunkt sina reflexioner,
huruvida övertidsarbete eller extraarbete
verkligen är så lönande, att man
vill åtaga sig det.

Jag sade, att utskottet var ense om
att begära en översyn. När det sedan
blir fråga om att närmare precisera
motiveringen för utskottets hemställan
om utredning, visar det sig ju att meningarna
gå isär, på vissa avsnitt ganska
väsentligt. Vi torde dock icke få
tillmäta meningsskiljaktigheterna alltför
stor vikt. Ty det är nog en erfarenhet
som vi ha litet var, inte minst vi som
ha deltagit i olika utredningar, att under
ett utredningsarbete kommer det
nya uppslag och synpunkter, vilka man
inte kan komma förbi utan man måste
ta hänsyn till. Det kan också i detta
fall komma fram synpunkter, som göra,
att man frångår vad utskottet har sagt
i det ena eller andra fallet.

Herr Hagberg i Malmö har i sitt anförande
angivit, hur vi från högerns
sida se på denna fråga och vad vi mena
med den motivering, som förts fram,
delvis i form av reservation. Finansministern
talade här om den ändrade inkomstfördelningen,
som han tyckte be -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

rättigade till en översyn av skatterna.
Han har alldeles rätt häri med den progressivitet
som skatteskalan nu har. Här
har jag en synpunkt, som jag gärna vill
komma med och som ganska nära ansluter
sig till finansministerns resonemang
om progressiviteten i skalan men
som rör ett område, som mig veterligen
inte har berörts, i alla händelser inte i
dagens debatt. Om utredningsmännen
under sitt arbete skulle beakta vad som
säges i denna debatt, vill jag gärna ha
den till dagens protokoll.

Jag vill att utredningen även prövar
hur skatterna komma att verka efter
den fastighetstaxering, som jag förmodar
måste komma inom en nära framtid
— jag ser att finansministern i detta
fall nickar instämmande. Efter den nya
fastighetstaxeringen kan det bli fråga
om avsevärt höjda skogsvärden, och på
grund av den progressiva beskattningen
kunna skogsägarna då komma i ett, jag
skulle nästan vilja säga, ohållbart läge.
Jag har från skogsägare på olika håll
fått uppgifter om hur de se på denna
sak. Det är utbildade skogsmän, kunnigt
folk, som begripa vart det kan bära
hän. Har man sedan en ganska hög förmögenhetsskatt
på skogsfastigheten och
därtill på den uttagna skogen en stor
inkomstskatt samt får betala kommunalskatt
kommer ett avsevärt höjt taxeringsvärde
att medföra en fullständigt
orimlig beskattning av skogen. Ja, då
äro vi kanske framme vid en punkt,
där det kan bli fråga om huruvida man
över huvud taget anser sig ha råd att
hålla vad vi nu betrakta som ett normalt
skogskapital och om man på lång
sikt vågar räkna med ett uthålligt skogsbruk.
Vad skogen betyder som råvara
och vad den betyder för den svenska
exporten veta vi alla, och jag vill gärna
ha understruket i dagens debatt, att en
illa avvägd beskattning kan medföra
direkt ogynnsamma verkningar. Uppstå
liknande förhållanden på andra områden
än skogen, bör man givetvis också
beakta dessa.

Skattesystemets verkningar.

Finansministern sade i sitt anförande
att det har talats så litet om bolagsskatten.
Det föreföll, som om han menade
att det vore ett näringslivets alldeles
speciella intresse att föra fram bolagsskatten
och påtala om den är för hög.
Jag är icke alldeles säker på att detta
bara är ett stort intresse låt mig säga
för dem som äro intresserade i bolagen,
utan det är kanske en lika stor angelägenhet
för de stora konsumentgrupperna
och löntagargrupperna. Jag erinrar
mig vad LO:s ordförande, herr
Strand, yttrade i första kammaren, när
bolagsskatten höjdes. Han talade mot
denna höjning, därför att den, som han
sade, inom ganska få år kunde komma
att övergå till att bli en höjd konsumentbeskattning.
Den kommer helt enkelt
att återverka på varupriserna, och det
blir då de stora konsumentgrupperna,
som få betala denna skatt. Den kommer
ytterligare att i viss mån försvåra
för arbetstagargrupperna att få ut en
högre avlöning från företagen. Det är
möjligt att vi äro på väg mot ett sådant
stadium, att skatten så småningom överlastas
på dessa grupper, och då är det
inte längre en angelägenhet bara för
dem, som stå i ledningen för ett industriföretag,
att bolagsbeskattningen
sänkes.

De nuvarande skatternas inverkan på
de enskilda människornas arbetsvilja
och sparsamhet har här i kammaren
tidigare framhållits så starkt, att jag inte
skall uppehålla mig därvid. Vi böra
kunna vara överens om att vi här äro
inne i en typisk riskzon. När finansministern
gjorde en jämförelse med
exempelvis England, där man tog ut,
som han räknade med, i vissa fall ända
till 40 % i skatt, så vill jag framhålla,
att det är väl ändå en stor skillnad mellan
Sverige och England, som har genomlidit
två världskrig och för närvarande
befinner sig i ett skede, då det
engelska folket gör de mest energiska
ansträngningar för att till varje pris
komma ut på exportmarknaden och

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

verkställa återuppbyggnad. Vi ha undgått
en sådan förödelse, som har gått
över England, och äro i ett helt annat
läge. Jag tycker att denna jämförelse
inte är så mycket värd, ty i det tvångsläge
som England är ha vi dess bättre
inte kommit.

Herr Kristensson i Osby var inne på
frågan om hur en skattesänkning skulle
kunna ske. Han sade, att den borde ske
steg för steg under lång tid framåt. Det
är nästan samma ordval som, har jag
upptäckt, högern hade i sin motion
1946, så att i detta fall äro vi tydligen
mycket nära varandra.

Det har talats om kvarlåtenskapsskatten
och dess betydelse. Denna felkonstruktion
har förringats, icke minst av
bevillningsutskottets ordförande. Jag
vill bara framhålla, att om man inte
enbart fäster sig vid kvarlåtenskapsskattens
storlek utan också ser till den
motivering, som låg till grund för densamma,
och till de rättsbegrepp, som
man ändå borde lägga på denna skatt,
kommer man nog till att den hör till
de skatter, som man skulle vilja ha bort
så snart som möjligt. Det sägs för övrigt
i utskottsutlåtandet, att det är en under
vederbörandes livstid uppskjuten förmögenhetsskatt.
Såvitt jag förstår, har
man därmed godtagit en skatt, som innebär
ett direkt gynnande av en familj,
som lever ur hand i mun, och en straffskatt
på dem, som inte ha konsumerat
sina inkomster utan åstadkommit förmögenhetsvärden.
Flera av vårt lands
främsta skatteexperter och inte minst
de skatteteoretiker, som vi finna på
professorsstolarna, ha bestämt vänt sig
mot denna skatteform. Vi inom högern
ha för vår del ansett, att denna skatt är
så pass stötande, att man borde ta bort
den snarast möjligt och inte låta den
ingå i utredningen.

Bevillningsutskottets ordförande sade,
innan han lämnade talarstolen, att socialdemokraterna
inte äro så benhårda,
att de inte låta tala med sig. Om jag
uppfattade honom rätt, så var det, när

han rörde sig i närheten av kvarlåtenskapsskatten,
som han fällde dessa ord.
Var det ett erbjudande till folkpartiet,
att man i så fall är villig att resonera
om höjd arvsskatt? Jag skulle tro att
herr Olsson i Gävle och hans meningsfränder,
om de få skärpa arvsbeskattningen
så mycket de vilja, mycket väl
kunna tänka sig att ta bort kvarlåtenskapsskatten,
men jag är inte säker på
att det låter sig göra det heller utan
skadeverkningar.

Herr Olsson i Gävle slutade med att
säga, alt det är fel att driva skattesänkningar
utan hänsyn till utgifterna. Ja,
bär skulle jag vilja tillägga: Man bör
inte heller godta som en oeftergivlig regel
att så snart skatten sänkts på en
punkt, måste det ovillkorligen ske en
höjning på en annan. Nedminskningen
av det samlade skattetrycket kan väl
också vara ett mål, som är värt att arbeta
för, och det tycker jag denna utredning
bör ha i tankarna.

Även finansministern gick in på sambandet
mellan utgifter och inkomster.
Han sade: Tänk, om utredningen inte
kommer längre än att man är överens
om att inga utgiftsökningar få göras.
Han menade att man även då nått ett
värdefullt resultat. Jag kan för min del
tänka mig att så är fallet, att detta inte
är betydelselöst. Men här har jag ett
ord att säga till finansministern. Jag
bär hört honom vid upprepade tillfällen
under de senaste riksdagarna, och
flera gånger i år, med mycket stor
energi och en vältalighet som inte lämnat
något övrigt att önska vända sig
mot varje försök att öka en utgift i
budgeten. Men bara han själv föreslår,
då kan han mycket väl vara med om
en mycket väsentlig utgift. Detta betraktar
jag som en mycket långt driven
maktfullkomlighet. Det bör dock vara
riksdagen obetaget att själv ha en mening
och pröva när man kan tänka sig
vare sig en höjning eller en minskning
av utgifterna. Dagens läge är sådant,
att vi i stort sett måste se till att vi inte

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

glömma sammanhanget mellan utgifter
och inkomster. Därmed vare inte sagt
att jag för min del är beredd att gå med
på att finansministern vid alla tillfällen,
i alla avseenden och på varje
punkt är den som ensam kan uppfatta
vad som är riktigt och den som man
ovillkorligen skall följa.

Herr talman! Jag ber alt få instämma
i det yrkande som är framställt av herr
Hagberg i Malmö.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har
i ett ganska långt anförande gått in
på frågan, var skattelättnader skola
kunna sättas in. På vårt håll ha vi här
i dag inte velat gå närmare in på dessa
problem, och jag tror att statsrådet och
chefen för finansdepartementet gör
klokt i att inte dra för djärva slutsatser
av vad som i dag inte har sagts.

Anledningen till att vi inte velat rulla
upp problemen på detta område i dag
är, att vi under senare delen av denna
riksdag komma att få två skattedebatter,
då dessa ting skola diskuteras. I
övrigt är jag av den bestämda uppfattningen
att en utredning, sådan som den
vi nu stå i begrepp att besluta om, bör
man gå till utan alltför hårt bindande
förutsättningar.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Herr Kristensson har både nu
och i ett tidigare anförande åberopat
det förhållandet, att vi få ytterligare
skattedebattcr under detta år, och har
häri funnit en anledning alt nu bortse
från vissa delar av skattespörsmålet,
närmast de indirekta skatterna. Denna
benägenhet att dela sönder frågan om
statens utgifter och inkomster har varit
betecknande för denna riksdag.

Under valrörelsen 1948 voro vi ute

Skattesystemets verkningar.

på det stora slagfältet ganska överens
om att det gällde, för de närmaste åren
i varje fall, att driva en återhållsam
politik, en »kärv linje», som högern för
sin del behagade uttrycka det. Men här
i riksdagen har man i stället sett, hur
man, med hänsyn till önskvärdheten av
att inta en populär attityd åt olika håll,
delat upp detta återhållsamhetens problem
och menat, att just när det gäller
det området, betyder det ingenting, när
det gäller clet området betyder det heller
ingenting o. s. v. Därför få vi nu,
samtidigt som man fortfarande har den
uppfattningen att vi måste föra en återhållsam
ekonomisk politik, att vi måste
ha en fortsatt överbalansering av budgeten,
etc., bevittna hurusom den borgerliga
oppositionen när det gäller detaljer
gör vad den kan för att slå sönder
en enhetlig sådan politik.

För någon vecka sedan presenterades
här på kamrarnas bord budgetdelegationens
sammanställning över vid
årets riksdag väckta motioner. Av denna
sammanställning framgick, att de
borgerliga partierna motionerat om
utgiftsökningar om, jag tror det var
121 miljoner kronor, så många miljoner
utöver vad regeringen ansett sig kunna
gå med på. I bevillningsutskottet ha
redan nu yrkanden rests om pappersskattens
avskrivande. Frågan om punktskatterna
i övrigt är ännu inte slutbehandlad,
men man har på ett förberedande
stadium fått klart för sig, att
även där yrkanden komma att ställas,
exempelvis i fråga om bensinskatten,
som komma att plocka bort — om de
skulle bifallas — ett par hundra miljoner
av det belopp, varmed man försöker
övcrbalansera budgeten. Och folkpartiet
liar, som här redan erinrats om,
i sin motion om skatteöversyn sagt
ifrån, att när skatteprocenten en vacker
dag skall fastställas av riksdagen —
alltså någon gång i slutet av nästa månad
— skall man ställa direkta yrkanden
om sänkning av skatteprocenten.

På andra områden märker man pre -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

cis samma lättsinne ifrån de kretsars
sida, som med sådan iver ute på valmötena
talade om nödvändigheten av
en kärv linje. Här har motionerats om
löneökningar exempelvis för sådana
grupper, som allmänt sett äro ganska
väl ställda. Det har man ogenerat motionerat
om, och trots överenskommelse
om återhållsamhet i fråga om löneförhöjningar
menar man att sådana löneökningar
kunna genomföras. Vid varje
tillfälle har man återvänt till uttryck
sådana som: ja, beträffande denna lilla
sak behöver man ju inte följa de principer
som man annars i allmänhet bekänner
sig till. Jag erinrar om detta
förhållande särskilt med tanke på det
beslut som fattats i fråga om idrottsanslaget,
i fråga om anslaget till det
frivilliga skyttet och annat, där man
har gått längre än regeringen önskat.

Herr Skoglund till och med tar
ton och säger ifrån att riksdagen bör
själv ha rätt att höja utgifterna, i varje
fall på eu eller annan punkt. Det är
väl i alla fall så, herr talman, att det
närmast är finansministerns skyldighet,
åtminstone under en period sådan som
denna, när man skall avväga vad som
är möjligt eller var man kan hålla tillbaka,
att just på de punkter, där han
anser det oeftergivligt nödvändigt,
framställa yrkanden i enlighet därmed.

Jag har emellertid begärt ordet i
denna skattedebatt närmast av ett skäl,
och jag får anledning anknyta till herr
Skoglunds anförande även när det gäller
detta. Det är nämligen kvarlåtenskapsskatten
som gjort att jag har antecknat
mig på talarlistan. Jag får lov
att göra den bekännelsen, att det är
med ganska stor självövervinnelse som
jag kunnat ansluta mig till bevillningsutskottets
yrkande om att även kvarlåtenskapsskatten
skall tagas med i den
översyn av skatterna som nu skall ske.
Jag har emellertid anslutit mig till bevillningsutskottets
uttalande av det skälet,
att det kanske skulle se underligt
ut att, när man skall göra en allmän

översyn, över huvud taget därvid utesluta
något. Eljest måste jag bekänna
att jag varit principiell anhängare till
kvarlåtenskapsskatten. Jag var med om
att genomföra den 1947, icke bara för
att tillföra statskassan ytterligare 30 å
40 miljoner kronor, som jag medger att
man kunnat ta ut på annat sätt, utan
jag var anhängare till kvarlåtenskapsskatten
då och är det fortfarande av
det skälet, att jag anser det i ett demokratiskt
samhälle vara otänkbart att
låta förmögenhetsbildningen på enskilda
händer utveckla sig hur långt som
helst utan att samhället har möjlighet
att ingripa korrigerande. En sådan förmögenhetsbildningsutveckling
är nämligen
enligt min uppfattning icke förenlig
med ett demokratiskt samhälle.
Jag är inte heller övertygad om att
det är nyttigt ur företagsamhetens synpunkt
med en sådan anhopning av
penningar och ekonomisk makt på enskilda
händer.

Nu har högern motionerat om kvarlåtenskapsskattens
omedelbara avskrivning.
Man har därvid gått så omsorgsfullt
tillväga, att man till och med skrivit
en lagtext om hur redan uppburen
kvarlåtenskapsskatt skall återbetalas.
Därmed få vi väl anse det vara ådagalagt,
att högern verkligen betraktar det
såsom politiskt möjligt att få igenom
ett yrkande sådant som detta. Man åberopar
i högermotionen ny sakkunskap
som utdömer kvarlåtenskapsskatten ur
olika synpunkter, man åberopar alldeles
särskilt en skatteexpert, professor
Gösta Eberstein, som gjort några uttalanden,
vilka emellertid äro så kategoriska
och så polemiska emot anhängarna
av denna skatteform, att det egentligen
är ganska överflödigt att polemisera
emot vad som av den mannen
framföres. Men jag skall anföra ett
exempel på hur han argumenterar.

Professor Eberstein säger exempelvis,
att »ett skäl för att avskaffa denna
skatt är att det icke finnes någon omdömesgill
jurist, som vill träda fram

Nr 13.

Onsdagen den G

till kvarlåtenskapsskattens försvar».
Han säger vidare: »Den motsvarar heller
inte» — alltså kvarlåtenskapsskatten
.— »rättsmedvetandet hos dem som
drabbas av densamma». Det är alltså
två parter, vilkas mening man speciellt
anser sig ha anledning efterhöra. Omdömesgilla
jurister, det är naturligtvis
sådana som äro motståndare till skatten
— de andra kan man ju lätt förklara
såsom varande icke omdömesgilla
och sådana som drabbas av lagen! Alla
övriga människors mening om denna
lag är enligt professor Eberstein fullkomligt
ovidkommande. Hur många lagar
skulle komma att upprätthållas i
detta land, om man ginge ut ifrån den
uppfattningen, att det är rättsmedvetandet
hos den som drabbas av lagen eller
hos några jurister som skall avgöra,
huruvida lagen skall fortbestå eller ej?
■Vi skola inte nämna strafflagarna, som
ju äro ett kapitel för sig, men i fråga
om alla skattelagar förefaller det mig
att de, som direkt drabbas av exempelvis
förmögenhetsskatt, ha svårt att
säga, att denna skatt motsvarar fullkomligt
mitt rättsmedvetande. Och alla
andra sådana lagar, som förorsaka obehag
eller utgifter, svårigheter eller
krångel för några människor, komma
naturligtvis icke att kunna bli godkända,
om man bara vänder sig till dem
som drabbas av dem. Resonemanget är
såvitt jag kan förstå ganska galet.

Herr Skoglund kritiserar fortfarande
ett argument som framfördes 1947 för
kvarlåtenskapsskatten och som möjligen
fick en något olycklig formulering,
nämligen att denna skatt skulle utgöra
en uppskjuten förmögenhetsskatt. I sak
har jag ingenting att invända emot argumentet,
men jag medger å andra sidan
att det argumentet är sådant, att
motparten lätt kan utnyttja det för sin
ståndpunkt, och ur den synpunkten var
det kanske olyckligt. Vad man menade
med detta var, så vitt jag kan förstå,
att förmögcnhetssamlandet i det moderna
samhället sker under sådana for -

april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

mer, att den som lyckats skaffa en
större förmögenhet, har lyckats med
detta i stor utsträckning på grund av
att han levat i detta samhälle. På grund
därutav står han i en skuld till samhället,
som icke är reglerad, och den
skulden är större ju större förmögenheten
är.

Under skattedebatten 1947 åberopade
man i mycket stor utsträckning några
socialdemokratiska landshövdingar,
som ställt sig kritiska till skatteförslaget
och även till kvarlåtenskapsskatten,
bland andra landshövding Jacobsson.
Han har sedermera i tidskriften Tiden
principiellt benat upp problemet om
kvarlåtenskapsskatten och om äganderätten
i samhället över huvud taget på
ett sätt, som jag tycker borde klargöra
tankegången långt in i det borgerliga
lägret. Han säger om detta följande:
»Med ändrade ekonomiska förhållanden
blir synen på ägandet med nödvändighet
förändrad. I ett samhälle, där
rikedomar skapas framför allt genom
köpenskap, kommer ägandet plötsligare
och mera tillfälligt och ter sig därmed
icke såsom något som är nödvändigt
förbundet med den personliga ägaren.
Det är uppenbarligen en hel rad faktorer
utanför den enskildes maktsfär,
bl. a. tillgång och efterfrågan, som gör
det möjligt för dem, som skickligt utnyttja
förhandenvarande samhälleliga
omständigheter, att bli ’ägare’ i långt
högre grad än andra medborgare som
arbeta lika träget, men på fält där omständigheterna
icke möjliggöra större
vinster av arbetet.»

Detta är, herr Skoglund, en kanske
mera vetenskaplig formulering av ungefär
samma tänkesätt, som ligger bakom
den korta kärva satsen om en
skuld till samhället, som inte är reglerad.

Slutligen vill jag beträffande kvarlåtenskapsskatten
säga, att på sistone
har man märkt en glidning på den borgerliga
oppositionens håll, när det gäller
diskussionen om kvarlåtenskaps -

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

skatten. I motsats till professor Eberstein
kan jag anföra professor Montgomery,
som nyligen i ett föredrag i
.Svenska sparbanksföreningen sade följande,
som jag tycker är värt att anföra
till riksdagens protokoll i detta sammanhang:
»Det bär sagts ----att

kvarlåtenskapsskatten och den därmed
kombinerade arvsskatten också i hög
grad verka hämmande på den enskilda
företagsamheten. En del av vad som
sagts har jag svårt att acceptera. Jag
vill inte personligen presentera mig
som någon vän av kvarlåtenskapsskatten,
men jag tycker att man inte bör
tala mera illa om den än vad den förtjänar.
Jag tycker att det har varit en
viss tendens att skjuta fram kvarlåtenskapsskatten,
därför att det är lättare
att mobilisera politiskt motstånd mot
den än emot den löpande förmögenhetsbeskattningen,
vilken dock enligt
min uppfattning är vida farligare.» Och
professor Montgomery hänvisar också
i fortsättningen till att just kvarlåtenskapsskatten
och arvsskatten tillhöra
de skatteformer, som äro internationellt
mest accepterade.

När situationen är denna menar jag
nog, att det borde finnas anledning för
högern att avstå ifrån sin deciderade
inställning till denna skatteform, som
— det vågar jag i motsats till professor
Eberstein försäkra — vilar på ett rättsmedvetande,
som är mycket utpräglat,
om jag nämligen tar hela folkets rättsmedvetande
i detta sammanhang i beaktande
och inte bara de människor
som drabbas av kvarlåtenskapsskatten.

I övrigt har jag ingen anledning att
efter alla de anföranden, som här ha
hållits, lägga mig i skattedebatten, men
jag har ansett mig böra uttala detta beträffande
kvarlåtenskapsskatten, när nu
även den skall med vid den översyn,
som det här är fråga om. Jag anser mig
böra säga ifrån, att det inom det socialdemokratiska
partiet råder en principiell
uppfattning i denna fråga, som
man inte skall försöka vifta bort med

att det bara är fråga om 30 å 40 miljoner
kronor. Även i skattepolitik bör
det ju komma in några element av den
nya tiden — varför inte säga några
element av socialism — och det är
mycket litet därav, som har kommit in
i vår skattepolitik. Denna skatt är något
av detta lilla, och därför äro vi —
det försäkrar jag herr Skoglund —
ganska många som betrakta den som
en tillgång, som vi inte släppa i första
taget.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! När
herr Nilsson i Kristinehamn talade om
kvarlåtenskapsskatten, erkände han, att
uttrycket, att skatten vore motiverad
som en under vederbörandes livstid
uppskjuten förmögenhetsskatt, kanske
inte var så väl funnet och i stort sett
olyckligt, och han menade, att man
inte skulle tillmäta det så stor betydelse.
Får jag göra herr Nilsson uppmärksam
på att bevillningsutskottet i
det utlåtande, vi nu behandla, har återgivit
just de orden och citerat dem som
det väsentliga underlaget för skatten.
Alltså anser man väl alltjämt just den
motiveringen vara av mycket stor betydelse.

Med anledning av att herr Nilsson
slår så hårt vakt om herr Wigforss’
budget och talar om att man på borgerligt
håll visar lättsinne och söker
bryta sönder den samt räknar upp
vilka utgiftsökningar man på det hållet
föreslagit, skulle jag vilja föreslå
herr Nilsson, att han också räknar upp
vilka framställningar om sänkning av
utgifterna som kommit från borgerligt
håll. Jag har en tablå framför mig, som
visar, att om vi renodla utgifter och
inkomster, ha vi på vårt håll samtidigt
som vi föreslagit utgiftshöjningar också
föreslagit sänkning av utgifter, som
regeringen föreslagit, så att det jämnar
ut sig så när som på 15 miljoner kronor.
15 miljoner kronor äro givetvis

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

ingen liten summa, men det är dock
ingen summa av den storleksordning
att finansministern i vanliga fall brukar
tappa fattningen inför den. Jag
kommer fram till vad jag sade nyss,
nämligen att jag har respekt för finansministerns
tal om att man inte skall
bryta sönder budgeten och att man
skall se till att utgifter och inkomster
korrespondera mot varandra, men jag
upprepar mitt tidigare uttalande, att
jag tror, att riksdagen vill förbehålla
sig att också själv kunna bedöma och
välja. När vi försökt hålla igen på en
eller annan punkt, ha vi alltför många
gånger från socialdemokratiskt håll
fått veta, att vi varit sociala bakåtsträvare
och fått mottaga ännu allvarligare
beskyllningar, men så snart förslag om
besparingar kommit från socialdemokratiskt
håll, har det hetat att de varit
mycket, mycket väl motiverade ur
samhällssynpunkt. Jag menar, att vi
böra akta oss för överord — gärna på
båda hållen.

Herr NILSSON i Kristinehamn (kort
genmäle): Herr talman! Jag sökte att
säga, att det där koncentrerade uttrycket
om en uppskjuten förmögenhetsskatt
kanske kräver en något mera uttömmande
motivering, men att jag inte
i och för sig har något att invända
mot att uttrycket står kvar, och jag
konstaterar med tillfredsställelse, att
herr Skoglund i sak inte vände sig mot
innehållet i mitt anförande på den
punkten.

Med anledning av herr Skoglunds
uttalande om riksdagens rätt att själv
besluta utgifter, vill jag säga, att jag
inte har vänt mig mot att riksdagen
bör ha denna rätt. Vad jag vänt mig
mot är den benägenhet man visar på
borgerligt håll att vid sitt ställningstagande
till den ena eller andra gruppen
uteslutande låta sig ledas av synpunkten
hur populär en hållning kan vara.
Detsamma gäller inställningen till skat -

Skattesystemets verkningar.

terna. Jag skall be att få citera ett par
rader ur Svenska Dagbladet för den 2
april: »Hur det än går med skatteöversynen,
är det alltså högerreservationen
i bevillningsutskottet, som ger största
lindring åt skattebetalarna . . .» Punkt
och slut. Det säger ju allt om denna
strävan att i alla situationer och i alla
sammanhang stå väl med den grupp
det närmast gäller. Men det var den
kärva linjen, som jag efterlyste i detta
sammanhang, herr Skoglund.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Jag ber endast att få säga till herr Nilsson
i Kristinehamn, att jag har aldrig
godtagit uttrycket, att kvarlåtenskapsskatten
skulle vara en under vederbörandes
livstid uppskjuten förmögenhetsskatt,
som en hållbar och riktig
motivering för en sådan skatt, och jag
gör det ännu mindre, sedan jag hört
herr Nilssons anföranden.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Av föreliggande betänkande från
bevillningsutskottet framgår, att de
många motionerna från de borgerliga
partiernas representanter ha fått utskottsmajoriteten
att gå med på »att
begära en översyn av skatterna till staten
och dessas verkningar».

Det förefaller ganska klart, att de
erfarenheter som utskottet i fjol sade
sig vilja vinna, innan det kunde tillstyrka
motioner om en utredning,
knappast nu kunna föreligga, då endast
ett års tillämpning av den nya
lagstiftningen för statsskatterna nu
kommer att redovisas vid årets taxeringar.
De borgerliga motionärerna ha
trots detta redan uppnått att den nya
lagstiftningen skall bli föremål för
översyn. För endast två år sedan fördes
bär denna skattedebatt synnerligen
intensivt och den var från borgerligt
håll bemängd med skräckfyllda utläggningar
om vilka förödande konsekvenser
denna lagstiftning skulle få i både

Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 fm.

Skattesystemets verkningar.

politiskt och ekonomiskt avseende för
hela vårt land. Denna skattelagstiftning
var ju inriktad på att skapa skattelättnader
för det övervägande flertalet
skattebetalare.

Vi kommunister deltogo i utarbetandet
av detta skatteförslag och ansågo
det vara en befogad åtgärd att söka
rätta till några av de skatteorättvisor,
som under krigsåren i alldeles särskilt
hög grad drabbat de små och medelstora
inkomsttagarna. Lagstiftningen
utgick ifrån att den skattelindring för
de små och medelstora inkomsttagarna
som genomfördes i stället måste tagas
ut å större inkomster och förmögenheter.
Det är ju om detta striden
har stått. Nu klagas det i de framförda
motionerna över skattetrycket, att
det skulle hålla tillbaka produktion
och sparvilja. Ja, här i landet, med en
utpräglat kapitalistisk produktionsordning
och äganderätt och med genomförande
av en del sociala reformer som
kosta en massa pengar, måste det alltid
uppstå ett avsevärt skattetryck.
Detta är ofrånkomligt så länge staten
har att täcka sina utgifter med i huvudsak
skattemedel. Utgifternas storlek
bestämmer skatteuttaget. Göras
skattelättnader för mindre inkomsttagare
måste dessa läggas på de större inkomsterna
och förmögenheterna. Skall
en skattelättnad ske för större inkomster
och förmögenheter, så återstår väl
ingen annan utväg än att försöka i någon
form få över detta på de lägre inkomsttagarna.
För det stora flertalet
skattebetalare här i landet innebar den
nya skattelagstiftningen en välbehövlig
lindring då det gällde statsbeskattningen.

Den kommunala beskattningen har
ännu icke blivit ändrad och denna
drabbar de lägre inkomsttagarna särskilt
hårt. Därtill drabba konsumtionsskatterna
och den skärpning av konsumtionsskatter,
som genomfördes i
fjol, det stora antalet skattebetalare här
i landet, som också utgöra de små och

medelstora inkomsttagarna. Skattetrycket
är fortfarande mycket hårt för det
stora antalet små och medelstora inkomsttagare,
det vill jag i detta sammanhang
särskilt hävda.

Det har nu ställts i utsikt att vi genom
kommunalskattelagstiftningen nästa
år skola kunna få ortsavdragen höjda
och mera skäligt avvägda än som
nu är fallet.

Beslut om avskaffande av den skärpning
av konsumtionsskatterna, som infördes
i fjol och som nu användas för
överbalansering av budgeten, bör redan
vid innevarande års riksdag fattas.
Vi ha även i år i motion föreslagit,
att engångsskatt å förmögenheter
över 40 000 kronor bör tagas ut för att
täcka nödvändiga utgifter eller det inkomstbortfall,
som uppstår genom slopande
av konsumtionsskatteskärpningen.

Utskottet har förutsatt, att en blivande
utredning icke får söka vinna
en minskning av det samlade skattetrycket
genom en sänkning av den
uppnådda sociala standarden. Vidare
hävdar utskottet, att den extraordinära
höjningen av konsumtionsbeskattningen
vid 1948 års riksdag i stort sett bör
försvinna, innan en sänkning av skatterna
på inkomst och förmögenhet
överväges. Därom äro vi helt eniga
med utskottet.

I reservationerna göres gällande såväl
av högern som folkpartiet och bondeförbundet,
att nuvarande skatter utgöra
ett hinder för produktion och
sparvilja och att utredningen bör sikta
på att uppnå en sådan avvägning av
skatterna, att produktionen och sparviljan
stimuleras. Det synes även som
om reservanterna åsyfta — fastän de
uttala sig försiktigt på den punkten —
att en del av de skärpta konsumtionsskatterna
skola bibehållas och att det
sålunda icke är nödvändigt att helt avskaffa
dessa, innan en sänkning av de
direkta skatterna företages. Kvarlåtenslcapsskatten
synes även nu vara de

Onsdagen den C april 1949 fm.

Nr 13.

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

borgerliga opponenternas gemensamma
angreppspunkt mot den nuvarande
statliga beskattningen.

En blivande utredning skall således
framlägga de avvägningsförslag, som
den kan komma fram till. Hur skall
det egentligen gå till att få objektiva,
ur rättvisesynpunkter gjorda avväganden
mellan de olika grenarna av beskattningen?
Här har man endast att
räkna med högst subjektiva bedömanden.
Vi vilja gärna medverka till en
sänkning av skatterna för de lägre och
medelstora inkomsttagarna, men äro
absolut motståndare till varje försök
att vältra över någon del av de nu utgående
skatterna från de högre inkomsttagarna
och förmögenhetsägarna
på de lägre och medelstora inkomsttagarna.

Det kunde vara lämpligt, att den blivande
utredningen även ägnade sig åt
frågan om en bättre och effektivare
förmögenhetstaxering. År 1947 hänvisade
bevillningsutskottet i anledning av
vår motion i frågan till att regeringen
förväntades sätta i gång en sådan utredning
inom den närmaste tiden. Som
bekant hade de Lindalilska undersökningarna
i saken kommit till det resultatet,
att cirka 7 miljarder kronor
undandroges förmögenhetsbeskattning.
Om man kunde förhindra det, är det
sannolikt, att man skulle kunna sänka
skalan för förmögenhetsskatten. När nu
en utredning skall igångsättas, bör enligt
min mening även frågan om förmögenhetsskatten,
som skulle ha tarvat
särskild utredning, ingå i undersökningsområdet,
så att vi ha att förvänta
förslag även i denna del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Med anledning av den siste ärade tala -

rens anförande vill jag bara säga, att
hans partis motion om engångsskatten
i år är knuten till konsumtionsskatlerna
och sålunda kommer att behandlas
i samband med dessa skatter.

När herr Persson i Landafors påstår,
att de borgerliga uppnått vad de strävat
efter, nämligen »att få över på de
lägre inkomsttagarna de bördor, som
de annars inte skulle bära», synes det
mig som om han varken hade tagit del
av debatten eller vad som sagts av utskottsmajoriteten.
Jag kan försäkra herr
Persson i Landafors att om ett förslag
av den innebörd han talade om skulle
framläggas, komma vi att kämpa på
samma skans.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; 3ro) bifall till utskottets
hemställan med den ändring i fråga om
motiveringen, som föreslagits i den av
herr Elon Andersson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; samt
4:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande motiveringen,
som angivits i den av lierrar
Gustaf Elofsson och Jonsson i Skedsbygd
avgivna reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förstnämnda propositionen.

§ 11-

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 72, såvitt propositionen
avser ändringar i förordningen
den It juni 1948 (nr 283) om pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 25 februari 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

proposition, nr 72, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen,

dels oek bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med de grunder som angivits
i propositionen förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett
sammanlagt belopp av fyra miljoner
kronor.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget
hade följande ingress:

Härigenom förordnas, dels att 1 § 1
mom. samt 2—4, 7, 13, 14 och 22 §§
förordningen den 11 juni 1948 om pappersskatt,
vilken förordning gäller till
och med den 30 juni 1949, skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att förordningen i sålunda
ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
intill utgången av juni månad 1950.

Till utskottets behandling hade överlämnats
ett antal i anledning av propositionen
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 255
av herr Domö in. fl. och II: 320 av herrar
Hjalmarson och Staxäng hade hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 72 i vad den gäller
förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen».

Utskottet, som i förevarande betänkande
behandlat endast följande frågor
nämligen dels i propositionen föreslagna
detaljändringar i förordningen om
pappersskatt, dels motionerna 1:255
och II: 320 till den del motionerna anginge
nyssnämnda ändringar och dels
vissa ändringsförslag beträffande pap -

persbeskattningen, som framställts i två
till utskottet inkomna skrifter, hemställde,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 72, till den del propositionen
av utskottet upptagits till behandling
i detta betänkande, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas
— antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt
samt om fortsatt giltighet av förordningen
med nedan angivna ändringar,
nämligen

I) att rubriken till författningsförslaget
och ingressen till detsamma erhölle
följande ändrade lydelse:

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt.

Härigenom förordnas, att 1—4, 7, 13,
14 och 22 §§ förordningen den 11 juni
1948 om pappersskatt, vilken förordning
gäller till och med den 30 juni
1949, skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

II) att i författningsförslaget intoges
följande, under rubriken »Au utskottet
föreslagen lydelse» angivna bestämmelse
om ändrad lydelse av 1 § 2 mom.:

Nuvarande lydelse:

1 §•

2 mom. Skatt skall icke utgå för
ofärgat eller färgat tidningspapper som
användes för tryckning av allmän nyhetstidning
(ur statistiska numren 837
och 857:2).

Ej heller skall skatt utgå för i 1
inom. avsedd vara vilken såsom postförsändelse
införes till riket.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Av utskottet föreslagen lydelse:

1 §•

2 m o in. Skatt skall icke utgå för

a) ofärgat eller färgat tidningspapper
som användes för tryckning av
allmän nyhetstidning (ur statistiska
numren 837 och 857:2);

b) papp eller papper, som användes
för tillverkning av isoleringsmaterial,
dock endast om den färdiga varan
är homogen och i isoleringshänseende
kan jämställas med porösa träfiberplaltor;
samt

c) il mom. avsedd vara, vilken såsom
postförsändelse införes till riket.

III) samt att ikraftträdandebestämmelserna
skulle erhålla av utskottet angiven
ändrad lydelse;

B) att de likalydande motionerna
I: 255 och II: 320, i vad motionerna avsåge
de delar av propositionen nr 72
som av utskottet upptagits till behandling
i detta betänkande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundström, Nilsson i
Kristinehamn och Brandt, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen---(= utskottet)
---ändringar, nämligen

I) att rubriken till författningsförslaget
och ingressen till detsamma erhölle
följande ändrade lydelse:

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den It juni 19''f8 (nr 283) om
pappersskatt.

Härigenom förordnas, att 1 § 1 mom.
samt 2—4, 7, 13, 14 och 22 §§ förordningen
den 11 juni 1948 om pappersskatt,
vilken förordning gäller till och
med den 30 juni 1949, skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

II) samt att ikraftträdandebestämmel -

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

serna--- — (= utskottet) —---

efter ikraftträdandet;

B) att de likalydande---(= utskottet)
---riksdagens åtgärd.

2) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Det
har framhållits i betänkandet, vi ha
hört det tidigare i dag, men det förtjänar
att ytterligare betonas, hur olyckligt
det är att på ett sådant här sätt
lösbryta en detalj av hela det komplex
av punktskatter som sammanhänger
med överbalanserandet av budgeten.
Alla dessa skatter borde behandlas i ett
sammanhang och borde ses mot bakgrunden
av budgetens överbalansering.
Att som nu avgöra en detalj, något som,
vad än utskottet teoretiskt framhåller,
i praktiken innebär att riksdagen binder
sig för pappersskattens bibehållande,
är mycket olyckligt. Jag finner
det vara ett försök att bakvägen utan
diskussion och under forcerade former
driva fram ett beslut om förlängning
av pappersskatten utan att man på saklig
grund tagit ställning till hela frågan.

Jag måste också på det bestämdaste
protestera mot det sätt, på vilket frågan
om denna skärpta pappersskatt blivit
behandlad av utskottet. Dels kom
propositionen mycket sent, dels meddelades
samtidigt regeringens önskan
om att den skulle behandlas så snabbt,
att beslutet kunde träda i kraft den 1
april eller snarast därefter. När det
från vårt håll begärdes, att de intresserade
parterna inom näringslivet, nämligen
pappersbruksföreningen och cellulosaföreningen,
skulle bli hörda av utskottet,
avslogs detta under motivering
att härför inte fanns någon tid. Det
hade varit både sakligt riktigare och
för frågans klarläggande betydligt fördelaktigare,
om man tagit sig tid därtill.
Icke nog med detta! Inom utskottet

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

har man försökt att arbeta så snabbt
som möjligt. Liksom bevillningsutskottets
ordförande i den andra frågan i
dag fick beröm både från högerhåll
och från andra håll, är jag säker på att
han denna gång får beröm av finansministern
för det sätt, varpå han lyckats
driva frågan i utskottet, så att den
i dag ligger på bordet för avgörande.

Inom utskottet bar man sökt att från
kontrollstyrelsens chef — som å sin
sida gjort allt för att skynda på arbetet
inom utskottet — få preciserat vilka
skador ett eventuellt dröjsmål med beslutet
i frågan skulle medföra utan att
man kunnat få något annat svar än allmänna
talesätt som motiv för den hastiga
behandlingen av propositionen.

Jag är alldeles ny här i riksdagen.

Det tillkommer icke mig att bedöma de
arbetsformer, som ett utskott tagit som
sin praxis. Vid behandlingen av denna
fråga har det emellertid stött mig, att
samme man som skrivit propositionen
med förslag till riksdagen också skrivit
utskottets betänkande över samma förslag.
Det är således finansdepartementet
som har avgörande inflytande över
utskottets yttranden. Det är väl en
form av parlamentarism som icke kan
vara riktig.

Över huvud taget bar jag under arbetet
i bevillningsutskottet fått en känsla
av att finansministerns ande svävar
över allt vad utskottet företager sig.

Jag frågar mig, om icke de utskottsbetänkanden,
som läggas på riksdagens
bord, kanske ofta direkt påverkats av
finansministern. Ett sådant inflytande
från en Kungl. Maj:ts minister på ett
riksdagens utskott finner åtminstone
jag icke riktigt. Jag kunde använda
starkare ord, herr talman, men jag avstår
från att göra det.

Vad nu själva saken beträffar vill jag
framhålla, att jag knappast kan anse
det vara en vettig politik att antaga en
skattelag, som skulle innebära upptagande
av en lagerskatt som skulle gälla
under knappa tre månader och sedan

upphöra, därest riksdagen beslutar, att
pappersskatten efter den 1 juli icke
skall finnas till. Skärpningen av pappersskatten
till att omfatta pappersmassa
sker för att skydda pappersbruken
mot konkurrens från massafabrikanterna.
De närmast intresserade i
detta fall äro således pappersbruken.
Men jag bar pappersbrukens auktorisation
att framhålla, att de icke önska
en skärpning av pappersbeskattningen
under de närmaste tre månaderna, om
det finnes någon utsikt att pappersskatten
skall upphöra den 1 juli. Den
skada, som ett uppskjutande av denna
skärpta beskattning kan innebära, är
så ringa i jämförelse med den skada,
som den olycksaliga pappersbeskattningen
i sig själv medför, att man lika
gärna kan uppskjuta lagändringen till
dess man är säker om lagens vara eller
icke vara.

Det har sagts om pappersskatten, att
om den införes även på massa och om
man minskar den på andra håll, såsom
man föreslagit, och till och med på ett
par håll tar bort den, så skulle det bli
en mera rättvis beskattning. Men vilken
rättvisa finnes det över huvud taget i
en skatt, som drabbar så olika, att den
ibland utgör 75 å 100 procent av varans
värde men i andra fall knappast
1 procent? Skatten är en orättvisa i sig
själv. Detta ändras icke genom den föreslagna
revideringen. Att draga gränser
för pappersbeskattningen är så
svårt, att var man än drar dem kommer
det att uppstå svårdefinierbara
mellanprodukter. Att dessutom, såsom
utskottet föreslår, bygga in ett litet extra
undantag genom att frigöra welliten,
är att ytterligare komplicera saken
och skapa ett mellanskikt, för vilket
kontrollstyrelsen får mycket svårt
att klarlägga var gränsen skall gå.

Jag ser denna fråga så, att det sunda
förnuftet bjuder att icke införa en lag
att gälla för tre månader. Och när sakkunskapen,
representerad i detta fall
av pappersbruksföreningen, icke vill

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

ha någon skärpning för denna korta
tid, finner jag alla skäl tala för bifall
till den reservation, som är avgiven av
lierr Velander m. fl. Men jag är övertygad,
att resultatet i alla fall icke
kommer att bli, att det sunda förnuftet
och sakkunskapen kommer att avgöra
frågan, utan det blir väl som vanligt
endast det för ögonblicket härskande
partiet.

Herr talman! Jag yrkar på återremiss
till utskottet och hoppas, att utskottet
tar upp frågan till förnyad prövning
samtidigt med avgörandet av frågan om
pappersskattens fortbestånd efter den
1 juli i år.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
bar undertecknat en reservation, som
för kammarens ledamöter törlhinda
kommer att te sig som en korsordsgåta.
Jag anser mig därför tvungen att med
några ord precisera vad reservationen
innebär. Det är ganska enkelt. Den avser
endast, att tre stycken i utskottets
motivering på s. 16 skola strykas.
Denna motivering handlar om att ett
isoleringsämne, s. k. wellit, skall undantagas
från beskattningen. Vi reservanter
ha funnit, att ett sådant undantag
icke är motiverat. Herr Edström
har alldeles nyss yttrat, att finansministerns
ande svävar över allt vad bevillningsutskottet
gör. Detta ärende är
ett bevis för att det påståendet icke är
hundraprocentigt riktigt, ty i detta fall
hade Kungl. Maj:t avvisat en framställning
från denna fabrik om att bli undantagen
från beskattning. Men efter en
framställning till utskottet gick utskottet
emot Kungl. Maj:t på denna punkt.

Jag tror att det vore klokt att även
i detta fall följa Kungl. Maj:t, ty den
produkt det här är fråga om är tydligt
och klart av den art, att den bör falla
under beskattningen lika väl som de
övriga produkter som nu äro föremål
för beskattning. Vi ha därför icke kunnat
anse, att det funnits tillräckliga

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

t skäl att göra detta undantag. Vi ha så1
lunda i denna reservation yrkat, att
7 punkten b) i 1 § 2 mom. — som återfinnes
på s. 18 •— måtte utgå.

3 Herr talman! Med dessa förklaringar
t till den avlämnade reservationen ber
i jag att få yrka bifall till densamma.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
s Jag måste säga, att jag är i hög grad
t förvånad över det yttrande, som herr
5 Edström på göteborgsbänken här fällde,
i Det förhåller sig icke på det sättet, som
i han här talade om, att Kungl. Maj:t på
något sätt gjort ett försök att forcera
denna propositions behandling och att
det är detta som föranlett utskottet att
3 tudela propositionen. Det är det ämi
betsverk, som har kontrollen över handa
havandet av denna reglering, som har
i. gjort denna framställning till utskottet;
i Kungl. Maj :t står fullkomligt utanför,
a Själva betrakta vi detta såsom en fördel
ur den synpunkten, att riksdagen
s skulle få tillfälle att behandla alla kon;.
sumtionsskatter på en gång och i ett
t sammanhang samt att man icke forcerade
frågan om giltigheten av pappersskatten
för nästa år.

Vidkommande herr Edströms ani
märkning rörande bevillningsutskottets
ordnande av sina sekreterarefrågor
- eller anlitande av dem som i övrigt äro
r oss behjälpliga, skulle jag nog rekomr
mendera herr Edström att taga en liten
11 lektion hos sina partivänner, innan han
1- uttalar sig i saken. Det är så mycket

i- märkvärdigare, att herr Edström kan

n göra ett sådant påstående, som ju ut!-
skottet på väsentliga punkter har ant.
sett sig böra ändra på Kungl. Maj :ts
n bär föreliggande proposition. Man kan
n knappast säga, att finansministerns anit
de vilar över ett utskott, som gör såa
dana förändringar i hans propositioe
ner som dem bevillningsutskottet gjort
d i det föreliggande fallet. Hade vi ingen
i- annan argumentation mot pappersbea
skattningen än den herr Edström här

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

presterat, ja då konime nog pappersskatten
att räcka evärdeligen. Jag har
väsentligt allvarligare argument mot
pappersskatten än vad herr Edström
använde.

Men, herr talman, det är icke detta
det är fråga om i detta ögonblick; det
är icke pappersskattens vara eller icke
vara det gäller. Den saken komma vi
att få pröva efter påsk.

I fjol genomförde riksdagen en skatt
på papper med 15 öre per kilogram.
Denna skatts genomförande har tagits
till intäkt ifrån andra företag för att
kasta sig in på en marknad, där de icke
förut ha verkat. De ha således snedvridit
produktionen och försäljningen för
de företag, som ha varit där förut. Den
proposition, som här föreligger med
förslag om att man skall utsträcka pappersskatten
att omfatta även den pappersmassa,
som icke användes för att
göra papper av utan nyttjas till isoleringsmaterial
för byggnadsverksamheten,
något som icke förekommit förut,
har ju tillkommit på framställning från
företagare på detta område, vilka fått
denna konkurrens.

Utskottsmajoriteten, omfattande representanter
för alla partier utom högern,
har ansett, att när riksdagen har
genomfört denna skattelagstiftning, så
är det också riksdagens skyldighet att
se till, att man icke snedvrider det
hela, så att det icke blir någon mening
med den skattelagstiftning, som genomfördes
i fjol; den är tråkig nog ändå.

Det finnes så många luckor i densamma,
vilka man försöker använda. Vi ha
nog i allmänhet den uppfattningen, att
den gång vi kunna bli av med denna
pappersskatt, skola vi icke minst i bevillningsutskottet
hälsa det med glädje
och tillfredsställelse. Men det är en annan
sak, som icke hör till det ärende
som föreligger i dag.

Sedan sade herr Edström, att om
riksdagen nu täpper dessa luckor och
således återför det till det läge, där
man var, innan skatten kom till, så

skulle riksdagen därmed ha bundit sig
för denna skattläggnings fortsättning
efter den 1 juli. Det är klart och tydligt
utsagt av utskottet, att dessa luckors
tilltäppande på intet sätt innebär
något ställningstagande till frågan om
pappersskatten efter den 1 juli 1949. I
den frågan tar riksdagen ställning i
samband med de övriga konsumtionsskatterna
efter påsk.

Nu skulle man naturligtvis kunna
säga, att hela detta problem kunde vila
till samma tidpunkt. Jag antar, att herr
Edström har deltagit i utskottsbehandlingen.
Han vet således, vad det kontrollorgan,
som handhar denna sak, har
för uppfattning om detta problem. Det
förefaller mig, som om de utsagor, som
kontrollstyrelsen givit bevillningsutskottet,
böra tillskrivas ett visst värde,
i all synnerhet som den ju i detta sammanhang
stöder sig på de delar av industrien,
som ha ett verkligt intresse i
detta sammanhang, ett gammalt intresse
och ej ett intresse, uppkommet efter den
1 juli 1948.

Sedan skulle jag vilja säga, att den
ändring, som utskottet har gjort i den
kungl. propositionen för att släppa
welliten skattefri, fotar sig på de uppgifter
som utskottet har fått. Vi ha hört
kontrollorganet och vi ha fått en framställning
från tillverkaren, Munthers
bolag i Göteborg. Den argumentation,
som framförts såväl av bolaget som av
kontrollstyrelsen, har övertygat utskottet
om att här föreligger ett sådant fall,
där man bör släppa efter på kravet på
skatt, därför att man därmed främjar
ett intresse som är svenskt. Att man sedan
icke samtidigt kan släppa stenull,
glasull och allt vad det heter är beklagligt,
men de skilja sig så väsentligt från
welliten, att det är praktiskt taget omöjligt.

Jag kan, herr talman, icke komma till
något annat resultat än bifall till bevillningsutskottets
förslag, sådant som det
här föreligger. Emellertid kan jag icke
annat än hälsa herr Edström välkom -

Onsdagen den (i april 1949 fm.

Nr 13.

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

men, när vi gå att fatta ståndpunkt till
konsumtionsskatterna för nästa budgetår.

Herr EDSTRÖM: Den sista inbjudningen
skall jag antaga, vare sig jag är
välkommen eller icke. 1 den diskussionen
hoppas jag att få deltaga. Då ämnar
jag taga upp de argument som föreligga
för och emot en fortsatt pappersbeskattning.
Den saken har jag icke tagit upp
nu, utan den tänkte jag spara till den
debatt, som skall komma då.

Vad jag i dag vill framhålla är att
man nu icke skall införa denna tremånadersskatt
och därmed binda sig för
att låta pappersbeskattningen fortsätta
efter den 1 juli i år. Blir denna skatt
slut då, är jag övertygad, att varken finansministern
eller herr Olsson i Gävle
eller någon annan vill ha denna lagerskatt
med alla dess besvärligheter bara
för tre månader.

Sedan talade herr Olsson i Gävle om
ett återförande av de förhållanden som
rådde före den 1 juli 1948. Jag är icke
så övertygad, att det är ett återförande.
Jag är övertygad, att denna konkurrens
från massaindustrien kanske hade kommit
i alla fall, även om det ej varit någon
pappersskatt, därför att konjunkturerna
utomlands äro numera sådana,
att avsättningen av pappersmassa har
minskats så mycket, att tillverkarna
måste söka sig en inhemsk marknad.
De hade därför säkerligen i alla fall
kommit att använda massan som byggnadsmaterial.
Men detta är endast en
detalj i det hela.

Här är det bara fråga om den för
mig vanvettiga tanken att införa en
skattelag, som hara skall gälla dessa tre
månader till den 1 juli.

Herr BRANDT: Herr talman! Om pappersmassan
ur rättvisesynpunkt bör beläggas
med skatt på samma sätt som
massa, som användes som ersättning
för papper, skall jag inte yttra mig. Vill
endast säga att jag finner det självklart.

0 — Andra kammarens protokoll 19i9.

Jag skall i stället be att få yttra mig om
den reservation, som avgivits av herr
Sundström in. fl., och som herr Sundström
redan yttrat några ord om.

Anledningen till att vi reservanter
inte velat vara med om, att wellitcn
skulle befrias från skatt är ju helt enkelt
den, att det skulle innebära en
orättvisa att befria wellit, som ju är ett
isoleringsmedel, från skatt. Wellit är
som bekant ett isoleringsmedel, som består
av plattor sammansatta av ett flertal
skikt omväxlande korrugerade och
plana papper. Man säger i utskottets utlåtande
liksom i fabrikantens skrivelse
till utskottet, att det är uppenbart att
det härvidlag är fråga om papper. Då
frågar man sig varför undantag skall
göras i skattehänseende för just denna
isoleringsplatta, som består av enbart
papper, som ju i och sig för är föremål
för beskattning. Som svar härpå anför
fabrikanten, att det ur konkurrenssynpunkt
skulle uppstå stora svårigheter,
om man lade skatt på denna vara, ty då
kunde man inte konkurrera med isoleringsplattor
av exempelvis trä. Ja, men
om alla fabrikanter skulle komma till
riksdagen och beklaga sig över pappersskatten
och dra fram alla de konsekvenser,
som denna skatt har för dem,
skulle vi få göra många undantag. Vi
äro väl alla överens om, att denna pappersskatt
är besvärlig, och härvidlag
förhåller det sig ju så att den fabrik det
här är frågan om tillverkar inte bara
isoleringsplattor av wellit utan också
vanlig wellpapp. Det blir emellertid
inte denna fabrik som kommer att befrias
från skatten utan i stället det pappersbruk,
som tillverkar det material,
som användes för framställning både av
här ifrågavarande isoleringsplattor och
wellpapp. Enligt utskottets förslag skall
vederbörande befrias från skatt på
wellitpapper, som användes i isoleringsmattor,
men jag tror för min del
att det kommer att bli svårt att kontrollera
vilka varor som gå till framställning
av isoleringsmattor och vilka som

År VA.

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

gå till annan produktion. Detta är en
synpunkt, som jag anser att man i detta
sammanhang bör ta hänsyn till. Av kartong
och papp tillverka många fabrikanter
varor, som ersätta exempelvis
trä, bleckplåt och bägare av många
olika slag, och dessa fabrikanter kunna
naturligtvis göra gällande, att denna
skatt för dem ur konkurrenssynpunkt
erbjuder många svårigheter, men där
iiro vi inte beredda att göra något undantag
utan bara här. I början av riksdagen
diskuterades ganska häftigt en
fråga, nämligen tillgången på cellstoff.
Veta kammarens ledamöter vad detta
cellstoff ur skattesynpunkt betyder för
eu husmor? Ja, man behöver bara tänka
på, att en husmor för ett ettårs barn
måste använda två stycken 5-kilopaket
cellstoff i månaden, för att babyn skall
kunna skötas ordentligt. Detta kostar
efter nuvarande pris 207 kronor om
året, alltså nära nog lika mycket som
hela barnbidraget. Skatten för denna
mängd cellstoff uppgår till 18 kronor.
För en familj med två barn i ett- å tvåårsåldern
uppgår skatten till hela 36
kronor om året. Därvidlag borde man
verkligen kunna tala om, att skatten
borde slopas, där har en sådan åtgärd
väsentligt större betydelse än här och
på många andra områden.

Herr talman! Alla de av mig nu anförda
omständigheterna göra, att reservanterna
inte ansett sig kunna gå med
på att man för denna speciella produkt
gör något undantag i skattehänseende.

Ur rättvisesynpunkt kan det inte vara
riktigt med en sådan här skattebefrielse,
och därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av herrar Sundström
och Nilsson i Kristinehamn och
mig undertecknade reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Herr Brandt resonerade ju bland annat
om skatten på cellstoff, men han underlät
att framställa något förslag om

undantag i skattehänseende för cellstoffen,
som tydligen ligger honom
varmt om hjärtat. Annars hade han ju
vid behandlingen av detta ärende antingen
genom en motion eller på annat
sätt kunnat medverka till borttagande
av skatten på cellstoff. Men han har
underlåtit det, och då tycker jag att det
argument han därvidlag anförde inte
har någon betydelse — även om det
kommer från priskontrollnämnden.

Låt mig, herr talman, till en början
säga, att frågan om skatt på wellit kom
upp omedelbart efter det att vi i fjol
beslutade om skatten på papper. Frågan
framfördes till Kungl. Maj:t av
kontrollorganet, som ansåg att skattebefrielse
härvidlag borde komma till
slånd. Bränslekommissionen åter ansåg,
att man inte kunde skilja wellit
från andra likartade produkter. När nu
detta ärende genom bolagets skrivelse
kom inför bevillningsutskottet, visade
det sig emellertid, att utskottets ledamöter,
som ju alla utom möjligen herr
Edström äro lekmän på detta område,
kunde skilja på dessa saker. Alla partiers
representanter utom dessa tre herrar,
som stå för reservationen, kommo
till det resultatet att dessa ting inte alls
äro så svåra att skilja på, men det var
inte detta som var det för utskottet avgörande.
Det är härvidlag fråga om en
uppfinning, som Sverige tävlar med på
världsmarknaden. I skilda länder har
det uppstått fabriker, Sverige vill sälja
patentet, och Sverige kommer, efter vad
det uppgivits i utskottet, att kunna leverera
det material, som behövs för
denna expansion, dock först sedan de
som vilja köpa patentet fått se fabriken
i drift. Om skattebefrielse inte beviljas,
kan man inte heller driva denna fabrikation,
och vederbörande har då ingen
möjlighet att kunna konkurrera med utlandet,
då man inte kan verkställa den
demonstration, som är erforderlig för
att försäljningen av patentet skall kunna
komma till stånd. Det är närmast
dessa synpunkter, som kommit majo -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

riteten i utskottet att ställa sig på den
linje där den nu står.

Vad sedan herr Edströms resonemang
om lagerbeskattningen angår tror jag
nog, att i det skick, som utskottsmajoriteten
utformat detsamma, föreligger
ingen av de av honom uttalade farhågorna.
Utskottet har ju ändrat Kungl.
Maj :ts proposition så, att lagerskatten
skall drabba här ifrågavarande varor
först den 1 januari 1949 i stället för
som Kungl. Maj:t föreslagit den 1 juli
1948. Utskottet hade vidare förordat,
att lagerskatten skall utgå endast om
varans vikt överstiger 2 000 kg i stället
för av Kungl. Maj:t föreslagna 1 000
kg. Utskottet har också med hänsynstagande
till den pappersskatt, som vi
beslutade i fjol, då lagerbeskattningen
inte var på tal, försökt göra den nu
föreslagna lagerbeskattningen så mjuk
som det över huvud taget är möjligt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr BRANDT: Herr talman! Herr
Olsson i Gävle sade, att jag borde ha
framställt yrkande om att cellstoff skall
undantagas från skatt, men det har jag
inte gjort helt enkelt av det skälet, att
man inte bör göra något undantag, inte
för welliten heller. Jag tror nog att herr
Olsson i Gävle och jag kunna vara överens
om att man icke skall göra sådana
undantag. Om man räcker någon ett
finger i en sådan här fråga, är det fara
för att man kommer att mista hela handen,
och gör man ett undantag på ett
område, komma både hundra och tusen
andra och begära undantagsställning.
Det är också därför vi reservanter fråga:
när papper är skattebelagt, varför
skall man då göra undantag för en vara
som denna, som består av papper, som
lagts i olika skikt men som betecknas
som isolcringsmateriel. Herr Olsson i
Gävle siigcr, alt det är lätt att skilja
dessa saker åt, och visst är det det så -

Ändringar i förordningen om pappersskatt.

i vitt det rör sig om isolcringsmateriel,
men man kommer inte ifrån det fak<
tum, att detta papper tillverkas precis
> på samma sätt som vanligt wellpapper,
även om kvaliteten här i huvudsak
skulle utgöras av 50 g wellpapper, men
det kan ju också tillverkas wellpapp av
50 gr wellpapper, även om det vanligtt
vis tillverkas av 00, 70 och 80 g papper.
Detta wellpapper, som skall gå till fabriken
för att bli isolcringsmateriel, skall
i skiljas från annat wellpapper, som är
, skattebelagt, men jag tror att det koml
mer att bli svårt att kontrollera den saken.
Jag vidhåller att utskottets förslag
) innebär en orättvisa, ty lika många argument,
som här anföras för skattebefrielse,
såsom hänsyn till patenträttighet,
konkurrenssvårigheter och dylikt,
kunna anföras på många andra håll.
Jag menar att man inte skall göra något
undantag; när vi nu ha en pappersskatt,
så bör den drabba alla lika. Tv
hur gick det inte med omsättningsskatten?
Jo, här kom den ene riksdagsmannen
efter den andre och motionerade
om, att den och den varan skulle undantagas
från omsättningsskatt. Det blir
samma förhållande här, om vi göra undantag
för welliten. En annan fråga är,
om pappersskatten skall bibehållas i
fortsättningen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

t Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
;t Jag har varit med om att tillskapa
många skatter, men aldrig har det sagts,
t att man inte skulle få göra något uni
dantag från själva principen. Tvärtom
;. tror jag, att det i alla skatter och andra
pålagor finns sådana här undantag för
r både det ena och det andra. Och, herr
a Brandt, i det här fallet ulgör ju hela
i tidningspressen redan ett undantag, så
s att om vi göra undantag för welliten så
i inte luckrar den lilla saken upp syste:i
met som sådant på något mera allvarligt
- sätt.

Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 fm.

Nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande det av herr Edström
under överläggningen framställda
yrkandet om återförvisning av förevarande
ärende till utskottet för förnyad
behandling, nämligen dels på bifall
till berörda yrkande dels ock på avslag
därå; och avslog kammaren detta
yrkande.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Sundström in. fl. avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Sundström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundström m. fl. avgivna
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär skatt;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förrådsmännen A. L.
Åbergs och F. A. Hedströms tjänsteårsheräkning
för inplacering i löneklass;
och

nr 47, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 1927 och 1934 års
reservbefälsförordningar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 13.

Anslag å kapitalbudgeten under inrikesdepartementet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Nybyggnad för statens rättskemiska och
farmacevtiska laboratorier.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t beträffande kapitalbudgeten (bilaga
32, punkt 1, av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1949) föreslagit
riksdagen att till Nybyggnad för statens
rättskemiska och farmacevtiska laboratorier
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
investeringsanslag av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Näsgårcl m. fl.
(I:144) och den andra inom andra
kammaren av herr Onsjö m. fl. (II:
179), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
rörande överflyttning av rätts -

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier.

kemiska laboratoriets arbetsuppgifter
på andra statliga institutioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:144
och II: 179

a) avslå Kungl. Maj ds förslag om anvisande
för budgetåret 1949/50 av ett
investeringsanslag av 1 000 000 kronor
till Nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning i enlighet med vad
utskottet i sin motivering anfört rörande
överflyttning av rättskemiska laboratoriets
arbetsuppgifter på andra statliga
institutioner m. in.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr FAST: Herr talman! Vid behandlingen
i första kammaren av detta utskottsutlåtande
beslöts med ganska stor
majoritet återremiss av detsamma. Jag
vill här endast anföra, att statsutskottet
självt i sitt utlåtande medgivit, att de
nuvarande lokalförhållandena vid statens
rättskemiska och farmacevtiska laboratorier
befinna sig i ett synnerligen
otillfredsställande skick. Utskottet har
emellertid ansett att det kunde vara
möjligt med en överflyttning av rättskemiska
laboratoriets arbetsuppgifter
till andra institutioner, och därvid har
man då i första hand tänkt på statens
kriminaltekniska anstalt och statens
bakteriologiska laboratorium. Jag tror
att det är alldeles omöjligt att i alla
delar följa de anvisningar, som från
statsutskottets sida här gjorts. Under
behandlingen av denna fråga i första
kammaren utvecklade statsrådet Mossberg
de skäl, som man inom regeringen
haft för denna proposition, och jag
skall för min del med hänvisning till
dagordningen nöja mig med att nu
stiilla ett yrkande om återremiss, och
jag åberopar därvid som motivering vad
statsrådet Mossberg anfört. Jag hoppas
att utskottet för sin del inte skall resa

några hinder i detta avseende, och med
hänsyn till utgången i första kammaren
torde det vara skäl att det blir en ny
omprövning av frågan. Sedan må denna
omprövning leda till det resultat, som
kan finnas tänkbart och möjligt.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Eftersom första kammaren har
fattat beslut om återremiss av detta
ärende och samma yrkande ställts även
i andra kammaren, skall jag självfallet
inte uppta någon principiell strid på
denna punkt. Jag vill bara säga några
ord om behandlingen av denna fråga i
utskottet.

Inom utskottet har det rått enighet
om att statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier äro i behov av
bättre lokaler, men det har rått delade
meningar om huruvida en del av verksamheten
möjligen kan överflyttas till
andra statliga institutioner och, om
detta skulle vara fallet, hur en överflyttning
skulle inverka på den byggnadsfråga,
som upptagits i propositionen.

För att få klarhet i denna fråga vände
sig avdelningen, när den började
behandla ärendet, till inrikesdepartementet
och hemställde dels om att få en
föredragning på detta ärende och dels
att få ta del av kostnadsberäkningar
och ritningar. Att avdelningen begärde
detta berodde på att propositionens
skrivsätt är ganska otydligt. I propositionen
framhålles nämligen: »Kostnaderna
för nybyggnaden ha av byggnadsstyrelsen
beräknats till 2 800 000
kronor. I den mån en reduktion av lokalprogrammet
är möjligt, kommer
detta belopp att kunna nedbringas. Å
andra sidan är att märka, att kostnadsberäkningen
verkställts redan i början
av år 1947 och att man därför synes
böra räkna med en viss ökning av kostnaderna
med hänsyn till den sedan dess
inträdda allmänna stegringen av byggnadskost
naderna.»

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier.

Det är väl ganska förståeligt, att avdelningen
ville ha närmare uppgifter
innan den gick att fatta slutlig ståndpunkt.
Från departementet svarades
det emellertid, att man inte kunde lämna
någon föredragning på denna punkt.
Det meddelades vidare, att man inte
kunde lämna några andra kostnadsberäkningar
än de som framgå av propositionen
och att några fullständiga
ritningar inte förelågo i färdigt skick.

Under sådana förhållanden fick avdelningen
vända sig dels till medicinalstyrelsen
och dels till Stockholms högskola
för att få vissa uppgifter i denna
fråga, och avdelningen har vidare vänt
sig till medicinska fakulteten i Lund.
Vid de föredragningar som sedan ha
hållits inom avdelningen dels från medicinalstyrelsen
och dels från Stockholms
högskola har det framkommit så
vitt skilda uppgifter, att det inte funnits
någon möjlighet för avdelningen att
bilda sig en bestämd uppfattning, och
därför ansåg avdelningen det vara
lämpligt att hela frågan fick bli föremål
för en utredning.

.lag skulle tro att om en sådan utredning
hade kommit till stånd, hade den
inte i någon nämnvärd grad behövt försena
byggnadsföretaget, alldenstund
några verkliga kostnadsberäkningar eller
ritningar inte varit fullt klara. Utredningen
kunde således arbeta under
tiden som kostnadsberäkningar och ritningar
gjordes upp.

Som jag sade förut har jag ingen orsak
att gå emot yrkandet om återremiss,
och jag vill instämma i det yrkande
härom, som herr Fast framställde. Jag
vill dock understryka, att om avdelningen
inte har möjlighet att få bättre
informationer i denna fråga, är det risk
för att frågan kommer tillbaka till kammaren
i samma skick som den nu föreligger.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Ef -

ter det anförande, som herr Mårtensson
i Uddevalla såsom företrädare för statsutskottet
har hållit och vari han sade
sig inte vilja motsätta sig herr Fasts
yrkande om återremiss, kan jag fatta
mig ganska kort.

Vad jag framför allt skulle vilja säga
några ord om är det sista herr Mårtensson
yttrade, nämligen att utskottet
skulle ha vänt sig till departementet
och begärt dels en närmare föredragning
över propositionen och dels mera
ingående kostnadsberäkningar än de
som innefattas i propositionen jämte
ritningar till den föreslagna byggnaden.

Jag beklagar om utskottet förgäves
har gjort en sådan hänvändelse till departementet,
men jag vill säga kammaren,
att någon sådan hänvändelse icke
har riktats från utskottet till vare sig
mig eller statssekreteraren, som närmast
är ansvarig för propositionsarbetet
inom departementet. Om en framställning
hade riktats till någon av oss två
ansvariga, skulle vi också ha lämnat
besked till utskottet på dessa punkter.
Jag får hemställa till herr Mårtensson
att framställningar av denna art för
framtiden skola ställas antingen till mig
eller till statssekreteraren.

Jag visste över huvud taget ingenting
om att utskottet hyste någon tvekan
på denna punkt, förrän jag läste
utskottets utlåtande, och jag vet att
statssekreteraren var lika okunnig som
jag. Sedan jag hört talas om att utskottet
skulle ha gjort en hänvändelse har
jag emellertid gjort en undersökning
i departementet. Jag har därvid fått
reda på att en tjänsteman i utskottsavdelningens
kansli ringt upp en tjänsteman
inom departementet och frågat,
huruvida departementet kunde lämna
en närmare teknisk redogörelse för det
rättskemiska laboratoriets arbetsförhållanden.
Tjänstemannen hade då lämnat
ett svar utifrån vad han trodde vara
avsikten med frågan, och genmält att
vi inte hade någon vetenskaplig expertis
inom departementet, men att han

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier.

hänvisade utskottstjänstemannen att
sätta sig i förbindelse med chefen för
rättskemiska laboratoriet. Något tal om
ritningar eller kostnadsberäkningar
hade icke förekommit, påstår departementets
tjänsteman.

Jag har bara velat lämna dessa uppgifter
som en förklaring till att det uppstått
ett beklagligt missförstånd. Om en
förfrågan av det slag, som herr Mårtensson
angivit, hade riktats till mig
eller statssekreteraren, skulle vi självfallet
ha sett till att det lämnats en uttömmande
föredragning över vår syn
på frågan om rättskemiska laboratoriets
fortsatta arbetsförhållanden.

Beträffande ritningarna kan jag nämna,
att det hela tiden i departementets
akt för detta ärende legat ett antal ritningar,
som äro uppgjorda efter ett årslångt
samarbete mellan det centrala
medicinska verket, medicinalstyrelsen,
och vårt centrala byggnadsverk, byggnadsstyrelsen.
De ifrågavarande ritningarna,
som äro vad man på fackspråk
kallar skissritningar, äro sådana ritningar,
som i allmänhet upprättas innan
ett byggnadsärende underställes
riksdagen. Av dem framgår till fullo
hur byggnaden skall se ut, hur många
våningar den skall innehålla och indelningen
i olika arbetsutrymmen. Den
som studerar ritningarna kan alltså
göra sig en fullständig bild av planlösningen
av den nya byggnaden. Såvitt
jag bär kunnat finna ha ritningarna inte
varit utlämnade till utskottet. Nu ha vi
alltså fått höra en förklaring att utskottet
har gjort en förfrågan men att ett
missförstånd beträffande ritningarna
uppkommit.

Låt mig till sist, herr talman, säga, att
vad som framför allt oroade mig när
jag läste statsutskottets utlåtande var
den omständigheten, att utskottet, uppenbarligen
med utgångspunkt från
den motion, som har väckts i denna
fråga, föreslagit, att det skulle göras
en utredning av förutsättningarna och
lämpligheten att överflytta vissa arbets -

uppgifter från statens rättskemiska laboratorium
till andra statliga institutioner.
Med hänsyn till den enligt min mening
mycket stora betydelse både för
det vetenskapliga arbetet, för rättssäkerheten
och för sjukvården på våra
lasarett och sjukstugor, som rättskemiska
laboratoriets arbetsuppgifter ha,
blev jag orolig för att man skulle slå
sönder detta laboratorium, som hittills
har väl fyllt sin centrala uppgift på det
medicinska området och vars arbetsuppgifter
såvitt jag förstår äro ändamålsenligt
avgränsade. Jag kunde från
mina utgångspunkter svårligen tänka
mig, att man skulle åstadkomma någon
besparing genom en sådan åtgärd, därför
att alla de institutioner, till vilka
man uppenbarligen hade tänkt sig överflytta
delar av rättskemiska laboratoriets
verksamhet, redan äro mycket
snävt tillgodosedda med personal oc>
redan nu arbeta i mycket trånga lokaler.
Med hänsyn till den ståndpunkt
herr Mårtensson intagit behöver jag inte
yttra mig mera om denna sak. Jag vill
sluta med att uttala den förhoppningen,
att om det förelegat ett missförstånd
mellan utskottsavdelningen och departementet,
sådana missförstånd icke
skola behöva uppkomma i framtiden.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Herr statsrådet nämnde att utskottsavdelningen
inte har vänt sig till
statsrådet för att få upplysningar i denna
fråga. Jag förmodar att det inte är
den vanliga vägen när ett utskott eller
en utslcottsavdelning realbehandlar en
fråga. Om utskottet vill ha vissa uppgifter,
brukar det väl inte omedelbart
vända sig till statsrådet, utan det vänder
sig i första hand till den tjänsteman
inom departementet, som har skrivit
propositionen och som naturligtvis även
bör sitta inne med alla uppgifter. Så
har skett även i detta fall.

Herr statsrådet nämnde vidare någonting
om att motionen skulle ha spelat
eu avgörande roll för utskottets ställ -

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Statens organisationsnämnd: Avlöningar.

ningstagande. Jag försäkrar emellertid
att motionen spelat en ganska underordnad
roll härvidlag. Det har inte vid
något tillfälle varit någon tanke på att
man skulle överflytta den väsentliga delen
av de rättskemiska och farmacevtiska
laboratoriernas verksamhet till
andra statsinstitutioner, utan det har
endast varit tal om att man möjligen
borde överflytta vissa delar, och man
bär diskuterat i vad mån en sådan överflyttning
kunde spela någon roll för
lokalbehovet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
jag förutsätter att andra kammaren
kommer att bifalla yrkandet om återremiss,
skall jag inte säga så många ord.
Jag kan dock inte dölja min förvåning
över att statsrådet ville göra gällande,
att detta ärende föreligger lika klart
som ärenden i byggnadsfrågor i allmänhet
göra. Det gör inte detta ärende,
och jag vill vända mig mot detta.
Det påpekas till och med i propositionen,
att man ännu inte har tagit ställning
till utformningen av ritningarna i
deras slutliga skick, och det kan inte
angivas vilka besparingar som kunna
göras under det fortsatta utredningsarbetet.
Detta står tydligt uttalat i propositionen,
och det har givit oss anledning
att litet närmare forska i detta
ärende. Med hänsyn till de upplysningar
som herr Mårtensson nu har
lämnat är det väl inte att undra på om
utskottet vill ha större klarhet i denna
sak.

Efter härmed slutad överläggning beslöt
kammaren visa punkten åter till
utskottet för ny behandling.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Anslag till statens organisationsnämnd.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
49, i anledning av Kungl. Maj :ts i stats -

verkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 till statens organisationsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten t.

Statens organisationsnämnd: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjunde huvudtiteln (punkt
27 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1949) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens organisationsnämnd,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50, dels
ock till Statens organisationsnämnd:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av G20 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft tre
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nordenson (I: 200) och den andra inom
andra kammaren av herr Wiberg
(II: 249), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
dels om en skyndsam utredning,
åsyftande en förstärkning av statens organisationsnämnd,
och dels att Kungl.
Maj:t redan för innevarande års riksdag
ville framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 164

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens organisationsnämnd,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50;

b) till Statens organisationsnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1949/50 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 620 000 kronor;

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

II. i anledning av motionerna I: 200
och 11:249 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva tillkänna vad utskottet i sin motivering
anfört.

Utskottet hade i motiveringen uttalat,
bland annat, att, efter hand som detta
visade sig möjligt, personal borde frigöras
från rationaliseringsarbetet inom
försvarsväsendet och inkopplas på undersökningar
inom den civila statsförvaltningens
olika verksamhetsområden,
varjämte utskottet, beträffande motionerna
1:200 och 11:249 yttrat, att —
även om utskottet icke vore berett att
förorda någon utökning av anslagen till
organisationsnämnden — den förstärkning
av civila experter, som motionärerna
ansett erforderlig, torde kunna
åtminstone delvis genomföras genom
den av utskottet sålunda förordade
överföringen av personal från rationaliseringsarbetet
inom försvarsväsendet.

Reservation hade avgivits av herr
Stähl, utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr STÅHL: Herr talman! Att jag i
anslutning till en motion låtit anteckna
en blank reservation på denna punkt
beror närmast på en formulering, som
utskottet gjort på sidan G, där utskottet
säger, att det är på det militära
förvaltningsområdet, som de mest påtagliga
resultaten nåtts, och nämndens
arbete har här bidragit till åstadkommandet
av avsevärda besparingar i personal
och kostnader.

Om det inte varit så trångt på föredragningslistan,
skulle jag ha velat be
någon talesman för utskottet att lämna
ett enda konkret, praktiskt exempel på
de besparingar som uppnåtts. Nu är
det som sagt så ansträngt på föredragningslistan,
att jag inte skall fresta någon
till en lång diskussion. Men jag kan
inte underlåta att fästa uppmärksamheten
på att den rationaliseringsverksamhet,
som bedrives inom armén och som
för övrigt på sin tid började vid I 15,

Statens organisationsnämnd: Avlöningar.

sedermera har föranlett det påpekandet,
att i stället för en besparing på åtskilliga
tusen kronor har uppstått merkostnader
på lågt räknat 2 000 kronor
per regemente. Detta är enbart driftskostnader.
Därtill kommer andra kostnader
för ombyggnad, i vissa fall även
för personal och andra utgifter. Jag
vågar göra gällande, att det är en fiktion
att rationaliseringen på detta område
åstadkommit betydelsefulla besparingar,
och jag ber utskottet att till ett
kommande år grundligt undersöka
dessa saker. Jag tror det räcker om
statsutskottet vänder sig till chefen för
armén och tar reda på vad som framkommit
vid hans utredning i ärendet.

Jag skulle bara utöver vad jag här
sagt vilja säga, herr talman, att utgångspunkt
för denna rationaliseringsverksamhet
var icke förbanden sådana
som de äro nu utan de mobiliserade
förbanden. Det är alldeles självklart att
under sådana förhållanden kunnat göras
indragningar, men de skulle ha gjorts
alldeles oavsett denna s. k. rationaliseringsverksamhet.

Vidare vill jag påpeka, att om utomstående
civila rationaliseringsherrar
sitta vid sina skrivbord och tala om,
hur det skall vara organiserat, uppstår
risken att förbanden icke få den
organisation som behövs för att de vid
mobilisering skola kunna drivas på med
tillräcklig kraft. Rationaliseringsexperterna
ha därför snarast verkat negativt,
och jag skulle vilja hemställa till utskottet
att till ett annat år tillkalla
experter eller resa ut och försäkra sig
om vad rationaliseringen har lett till.

Nu är det ju så att det har blivit en
ny ledning för denna verksamhet, och
jag tror det finns anledning att hoppas
att det i samband därmed skall bli avsevärda
förändringar till det bättre. I
den förhoppningen skali jag inte här
längre upptaga kammarens tid, och
självfallet har jag heller inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Statens organisationsnämnd: Avlöningar.

Herr WIBERG: Herr talman! Dagens
föredragningslista är lång. På grund
härav skall jag försöka koncentrera
mitt inlägg till några få ord.

Utskottet har avstyrkt bifall till en
av herr Nordenson och mig väckt motion.
Med hänvisning till den motivering,
som lämnas dels i motionen och
dels i utskottets utlåtande, ber jag att
få hemställa om bifall till yrkandet i
motionen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
har alltid väckt opposition, när en rationalisering
skall genomföras. När de
moderna vävmaskinerna infördes en
gång i tiden, samlades arbetarna och
slogo sönder dem. Det har varit opposition
överallt, och det är naturligt att
man på försvarets område också möter
samma opposition, då en betydande rationalisering
där genomföres.

Jag begärde ordet med anledning av
herr Ståhls uttalande, där han vill göra
gällande att de rationaliseringsåtgärder
som vidtagits, egentligen skulle ha fördyrat
kostnaderna. Enligt herr Ståhls
uppgift skulle de på 115 ha ökat med
2 000 kronor om året på en punkt.
De siffror, som komma från dessa avsnitt,
tala emellertid ett helt annat
språk. Beträffande 115 skulle enligt de
uppgifter jag har, eu besparing på
205 530 kronor, som redan är beslutad,
ha åstadkommits. På investeringsområdet
skulle ha sparats 795 000 kronor.
Om tiden tilläte, skulle jag gå igenom
även de övriga avsnitt, som organisationskommittén
haft anledning att syssla
med. Jag skall bara nämna ett par
slutsiffror, som tala ett ganska tydligt
språk.

Om man sammanställer de besparingar,
som gjorts genom beslutade åtgärder,
kommer man upp till en siffra av
i runt tal 8Va miljoner kronor. Om man
sedan ser på investeringarnas område,
har där gjorts en begränsning av utgifterna
med ungefär 71/2 miljoner eller

tillsammans omkring 16 miljoner kronor.
Det är helt andra siffror än dem
som herr Ståhl haft att prestera.

Jag vill i anknytning till detta säga,
att det förvånar mig att herr Ståhl låtit
engagera sig för de krafter, som vilja
bromsa utvecklingen på detta område.
Det är väl i alla fall på det sättet, att
om vi skola följa med i utvecklingen
på det militära området, måste det dödkött
som finns opereras bort. Eljest ha
vi icke råd att följa med i utvecklingen
på andra avsnitt, där det är nödvändigt
att lägga ned betydande belopp.

Jag skall inte upptaga tiden ytterligare,
herr talman, ehuru det funnes
mycket att anföra. Jag nöjer mig med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Efter herr Lindholms klarläggande
anförande skall jag inte mycket
tillägga.

När tredje avdelningen i statsutskottet
har behandlat herr Ståhls motion,
ha vi försökt att infordra de uppgifter,
som varit möjliga att erhålla. Vi
ha haft ganska omfattande föredragningar
från organisationsnämnden, och
vi ha även fått en redogörelse över de
besparingar som ha uppstått genom
det rationaliseringsarbete, som har bedrivits
inom försvarsväsendet. Herr
Lindholm har redan omnämnt vissa
siffror och de resultat som uppnåtts,
och jag skall därför inte upptaga tiden
därmed. Men jag kan inte underlåta
att säga till herr Ståhl, att när organisationsnämnden
har tagit del av de
uppgifter, som herr Ståhl har lämnat
i sin motion, har den sagt att dessa
uppgifter äro delvis felaktiga. Jag hoppas
att frågan, huruvida de äro felaktiga
eller icke, kan klaras upp mellan
herr Ståhl och organisationsnämnden.

I övrigt vill jag bara tillägga, att det
är alldeles tydligt att om en rationaliseringsverksamhet
skall få en tillfredsställande
lösning, måste den ske i sam -

Onsdagen den 6 april 1949 fin. Nr 13.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

förstånd mellan de olika myndigheterna,
och jag tror att även den rationaliseringsverksamliet,
som har förekommit
inom den militära förvaltningen,
har skett i samförstånd med de
militära myndigheterna.

Sedan har herr Wiberg yrkat bifall
till sin och herr Nordensons motion.
Utskottet har emellertid ansett, att det
icke föreligger några starka skäl för
ett bifall till denna motion. Utskottet
är fullt medvetet om att rationaliseringsverksamheten
måste sättas in på
ett kraftigare och mera omfattande sätt
inom den civila statsförvaltningen än
vad hittills varit fallet, men vi anse
även att nu, när rationaliseringsarbetet
har drivits ganska långt på det militära
området, bör det finnas möjlighet
att kunna överflytta vissa befattningshavare
från det militära området och
insätta dem på rationaliseringsarbete
inom civilförvaltningen. Om detta lyckas,
behöver antalet tjänstemän inom
organisationsnämnden icke utökas.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
bara i korthet konstatera, att det enda
konkreta praktiska exempel, som jag
efterlyste, har inte lämnats, vare sig av
herr Lindholm eller av avdelningens
ärade ordförande.

När man hänvisar till att organisationsnämnden
vid föredragning inom
avdelningen har bollat med precis samma
siffror som man alltid stöter på i
detta sammanhang — mellan 200 000
och 300 000 kronor per regemente •—
får jag konstatera, att detta endast är
ett eko. De herrar som ifrån början suttit
och ritat upp på papperet, att så
och så skall det bli, ha självfallet behov
att lägga till rätta vad de gjort. Jag
vill däremot beklaga, herr Lindholm
och herr Mårtensson, att Ni icke hört
någon militär fackman från arméstaben
eller annan instans, som på när -

mare håll än FCO har sett, hur denna
verksamhet i praktiken fungerar. Jag
tror att utskottsavdelningen då kommit
till väsentligt andra resultat än de
nu föreliggande.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Ståhl efterlyste ett konkret exempel.
Nog förefaller det mig som om det
vore ett tillräckligt konkret exempel
då man kan konstatera, att beslutade
och genomförda försök, när det gäller
omorganisation och rationalisering, ha
givit 8V2 miljoner och att beslutade rationaliseringar
på investeringsområdet,
lagerhållning in. m., givit 7x/2 miljoner
kronor. Här stå 16 miljoner kronor som
ett konkret exempel. Jag skulle kunna
specificera dem, om kammarens tid
tilläte. De beröra inte mindre än 26
olika punkter. Det finns alltså konkreta
exempel, herr Ståhl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 200 och II: 249; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Grunderna för höjning av löner enligt

statens löneplansförordning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
in. in. jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 34 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 februari 1949,
föreslagit riksdagen

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

dels besluta

1) att höjning av belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönstabellerna, tills
vidare under år 1949 skulle ske enligt
samma grunder som gällt under andra
halvåret 1948;

2) att kristillägg tills vidare under
år 1949 skulle utgå enligt samma grunder
som gällt under andra halvåret
1948; samt

3) att provisoriskt lönetillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1949/50 finge, i den
mån ej annat föranleddes av riksdagens
i annat sammanhang meddelade
beslut, i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angåves i 1947 års
statsverksproposition (för flera huvudtitlar
gemensamma frågor) och i propositionen
1948: 136, utgå enligt de närmare
föreskrifter, som meddelades av
Kungl. Maj:t;

dels ock att under åttonde huvudtiteln
till kristillägg för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevai
ande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren
av herr Senander in. fl. väckt
motion (11:302), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 34, i vad den rörde
fastlåsandet av det rörliga tillägget
på statstjänstemännens löner, och i stället
uttala, att den i löneplansförordningen
intagna regeln om rörligt tilllägg
skulle vinna tillämpning, eller —
om detta förslag skulle avslås — att
riksdagen måtte besluta, att höjning av
de belopp, som angåves i de i 3 § statens
löneplansförordning intagna grundlönetabellerna,
tills vidare under år
1949 skulle ske med 15 procent.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 302

besluta, att höjning av belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönstabellerna
tills vidare under år 1949 skulle ske enligt
samma grunder som gällt under
andra halvåret 1948;

B. med bifall till Kungl. Maj ds förslag a)

besluta,

1) att kristillägg tills vidare under
år 1949 skulle utgå enligt samma grunder
som gällt under andra halvåret
1948; samt

2) att provisoriskt lönetillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst in. fl.
under budgetåret 1949/50 måtte få, i
den mån ej annat föranleddes av riksdagens
i annat sammanhang meddelade
beslut, i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angåves i 1947 års
statsverksproposition (för flera huvudtitlar
gemensamma frågor) och i propositionen
1948: 136, utgå enligt de närmare
föreskrifter, som meddelades av
Kungl. Maj:t;

b) till Kristillägg för budgetåret
1949/50 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Som utskottet har uttalat i det utlåtande
vi nu ha att behandla, ingår frågan
om de statsanställdas löner i det
stora sammanhang, som stabiliseringspolitiken
utgör, och frågan får naturligtvis
behandlas med hänsyn därtill.
l)å vi nu under de senare veckorna
och även tidigare haft flera diskussioner
om stabiliseringspolitiken i sin helhet,
skall jag inte vid detta tillfälle gå
in på den frågan i vidare mån än den
beröres i det utlåtande, som vi nu ha
att ta ställning till.

Vi veta alla att de statsanställda var
den första gruppen som anslöt sig till

Onsdagen den ö april 1949 fm.

Nr 13.

Grunderna för höjning av löner

stabiliseringspolitiken och att det skedde
på ett påtagligt sätt genom att organisationerna
förklarade, att de voro
villiga att avstå från yrkandet om den
treproeentiga löneförbättring, som de
enligt de regler riksdagen tidigare fastställt
eljest kunnat kräva och som
skulle kommit de statsanställda till del
från den 1 juli 1948.

När sedan även andra grupper anslöto
sig till stabiliseringspolitiken, har
det legat i sakens natur att också de
statsanställda skulle göra det för innevarande
år, och överläggningarna med
finansministern ha ju också lett till det
resultatet.

Det är tre frågor jag skulle vilja beröra
i detta sammanhang. Den första
frågan är prisfrågan.

När på sätt som skett löntagarna avstått
ifrån att kräva förbättrade inkomster,
har det primära motkravet varit
att några prishöjningar icke skulle
inträda under den tid de fasta lönerna
utgå. Detta krav blir så mycket mer
markerat för de statsanställdas del, då
dessa uppenbarligen äro underkompenserade
på grund av de prisstegringar,
som ha inträtt under 1947 och under
första halvåret 1948. Dess bättre
har som vi veta någon ytterligare prisstegring
icke inträtt under senare delen
av år 1948 eller under den del som
gått av innevarande år. Detta är ett
förhållande, som vi ha anledning att
notera med tillfredsställelse. Att prisnivån
kunnat hållas oförändrad beror
inte minst på den strama prispolitik
som priskontrollnämnden fört sedan
de nya direktiven utfärdades och den
omorganisation genomfördes, som föreslogs
under förra året. Jag vill i detta
sammanhang understryka, att vi
åven i fortsättningen så länge det stabila
löneläget gäller få lov att räkna
med att priskontrollnämnden med samma
stramhet kommer att handlägga de
önskemål om prisjusteringar, som tydligen,
även sedan olika grupper givit
sin anslutning till stabiliseringspoliti -

enligt statens löneplansförordning m. m.

ken, i en jämn ström komma under
nämndens prövning.

Med frågan om priserna sammanhänger
frågan om de olika gruppernas
medverkan i stabiliseringspolitiken.
Det är välkänt att de statsanställda lika
väl som andra löntagargrupper ansett
en förutsättning för stabiliseringspolitiken
vara att även andra samhällsgrupper
skulle visa samma lojalitet och
under denna tid avstå från att kräva
inkomstökningar. Det är en förutsättning
som är naturlig och följdriktig i
ett läge, där köpkraften tillmätes den
betydande roll som man här tillmätt
den. Om det inte finns utrymme för
en inkomststegring för den ena gruppen,
bör det rimligtvis inte heller finnas
för den andra.

Vi ha under senare tid gjorts uppmärksamma
på ett par fall, där man
tydligen inte ansett det möta några
hinder att ventilera gruppintressena
och söka tillskansa den egna gruppen
vissa fördelar. Det gäller t. ex. akademikerna
i Stockholm, bland vilka den
ena gruppen efter den andra, läkare,
jurister och ingenjörer, har krävt löneförbättringar.
Jag vill inte uttala mig
om huruvida de löner, som nu utgå till
dessa grupper, äro för höga eller för
låga eller om de rent av äro lagom
höga. Oavsett hur det förhåller sig
härmed förefaller det emellertid klart,
att man inte nu kan vara med om att
en sådan grupp, som ändå synes tillhöra
dem som ligga relativt väl till,
skulle få eu ytterligare ökning av sina
inkomster, medan stora grupper lågt
avlönade genom sin medverkan i stabiliseringspolitiken
skulle få lov att stå
alldeles stilla. Man borde haft anledning
att räkna med att akademikergruppen,
som inte gärna kan vara
okunnig om de svårigheter vi ha i ekonomiskt
avseende, skulle lojalt ha fogat
sig i medverkan i en inkomststabilisering
och resonerat ungefär så här,
att kunna lågt avlönade arbetargrupper
och lågt avlönade tjänstemanna -

Nr 13.

Onsdagen den 0 april 1949 fm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m

grupper under en tid avstå från att
kräva inkomstökning, så nog skola väl
vi göra detsamma. Vi skola inte vara
de som gå till storms mot denna inkomststabilisering.

När man nu tydligen inte resonerar
på det sättet, må det ankomma på den
motpart, som har att möta krav om inkomstförbättringar,
att säga ifrån att
man nu inte kan vara med om att biträda
en förändring, eftersom detta
komme att medföra att också andra
grupper vilja vara med om att ha sin
del av den kaka, som i nuvarande läge
inte finns.

Det tycks emellertid, herr talman,
inte bara vara akademikerna som äro
angelägna att ventilera gruppintressena.
Vi ba också kunnat finna, att jordbrukarna
nu tycka liksom under tidigare
år att det borde finnas utrymme
för justeringar av priserna på jordbrukets
produkter. Eftersom denna fråga
kommer upp till behandling i ett annat
sammanhang i kammaren, skall jag
nöja mig med att säga, att jag delar
helt den mening, som statsrådet Sträng
vid ett annat tillfälle har framfört i ett
föredrag, att frågan om förändring av
inkomsterna för jordbrukarna inte gärna
kan brytas loss ur det stora sammanhanget
utan därför borde skjutas
upp till bösten.

Jag kan inte tänka mig annat än att
eu inkomstökning åt jordbrukarna eller
åt någon annan samhällsgrupp, en
inkomstökning, som när det gäller
jordbruket tar sig formen av högre
konsumentpriser eller ökade subventioner
av statsmedel, för närvarande
inte kan leda till annat från löntagargrupperna
än krav på en inkomstförändring.
De organisationer, som ha
förhandlat med regeringen om lönerna
för de statsanställda, ha också samstämmigt
framfört denna mening under
överläggningarna.

Så till sist, herr talman, skall jag
bara säga några ord om det löneläge
vi nu ha för de statsanställda. Sedan

löneregleringen genomfördes den 1 juli
1947, ha som vi alla väl känna till några
förändringar i inkomsterna icke inträffat
för denna grupp. Då vi under
samma tid fått en förändring av prisnivån
på ungefär 7 procent — den 1
juli 1947 hade vi talet 155, och vi ha
nu talet 16C — betyder detta alltså, att
reallönerna nu ligga 6''/a procent under
de reallöner, som riksdagen ansåg
borde utgå, när man sist fattade beslut
om lönerna för de statsanställda. Det
är sannolikt få grupper, för vilka utvecklingen
varit likartad under de år
som ha gått sedan dess.

Vill man i stället se på löneutvecklingen
sådan den tett sig under en
längre period, nämligen ifrån förkrigstiden,
skola vi finna att det är stora
grupper på de högre dyrorterna, för
vilka inkomststegringen inte är mer än
58 procent men där man fått notera en
prisökning på 54 procent. Det är alltså
även vid en sådan jämförelse en i
förhållande till flertalet andra grupper
mycket ringa reailöneförbättring, som
har inträtt. Jag skall inte trötta kammaren
med att anföra ytterligare siffror
på det läge som nu råder. Jag finner
emellertid anledning att säga, att
när man kommer i ett sådant ekonomiskt
läge, att det över huvud taget är
möjligt att genomföra inkomstförbättringar,
böra de statsanställda vara en
av de grupper, som först komma i fråga
till att få det tillägg som de nu sedan
förra året frivilligt ha avstått från.
Intill dess man får ett sådant ekonomiskt
läge, böra enligt min mening inte
några andra grupper ges möjlighet att
erhålla en förbättring av sina inkomster,
som dels kan verka så att stabiliseringspolitiken
inte kan fullföljas, dels
också kan få den verkan att relationen
mellan inkomsterna för olika grupper
kommer att förskjutas till nackdel för
de statsanställda.

Herr talman! Med hänsyn till det anförda
och vad som tidigare förekommit
i denna fråga har jag intet annat

Nr 13.

Onsdagen den G

Grunderna för höjning av löner

yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Här
har alldeles nyss erinrats om den uppoffring
statstjänstemännen gått med på
redan förra året, när de före alla andra
grupper gingo in för strävandena till
ekonomisk balans genom att avstå från
ett författningsenligt tillägg på 3 procent.
Klart är emellertid, att statstjänstemännens
ställningstagande då
skedde efter viss press. Från LO-håll
sades, att det fanns lönekrav från kollektivavtalsanställda
arbetare på de
lägsta dyrorterna, vilka krav voro så
starka, att man inte kunde räkna med
att dessa arbetare stillatigande kunde
se, att statstjänstemännen finge detta
författningsenliga treprocentiga tillägg.
Anledningen var att de på dessa orter
placerade statstjänstemännen i lägre
lönegrader, som voro närmast jämförbara
med de kollektivavlönade, hade
genom den vid halvårsskiftet 1947
ikraftträdande allmänna löneregleringen
erhållit relativt stora löneförhöjningar,
som inneburo en verklig standardförbättring
jämfört med löneläget
före kriget. De kollektivavlönade kände
sig därför missgynnade, och man
bedömde läget så, att den författningsenliga
höjningen till 15 procent av det
rörliga tillägget skulle så att säga råga
måttet och sätta dessa grupper i rörelse
i en lönekampanj.

Man skulle kunna göra den reflexionen,
att man väl på LO-håll, där man
många gånger har en hård disciplin på
sina medlemmar, bort kunna övertyga
dessa grupper om att den treprocentiga
höjningen var verkligt avtalsenlig.
Vidare hade man bort kunna upplysa
om hur statstjänstemännen över lag
under kriget haft ett absolut lönestopp,
som betytt eu kraftig reallönesänkning,
som först kunnat i viss utsträckning
hävas i och med löneregleringen 1917.
Trögheten i de statliga lönereglering -

april 1949 fm.

enligt statens löneplansförordning m. m.

arna borde vara känd, likaså eftersläpningen.
Någon verkligt effektiv upplysningsverksamhet
från LO-håll i syfte
att dämpa ner oron synes tyvärr icke
ha bedrivits.

Troligt är väl, att de grupper statstjänstemän,
som 1947 fingo reallöneförbättring
i förhållande till 1939 års löner,
teoretiskt sett lättare skulle kunna
avstå från den treprocentiga höjningen,
ehuru den för dessa i lägre lönegrader
placerade är av stor betydelse. Men detsamma
kan icke tänkas om de tjänstemän,
som befinna sig i mellan- och
högre grader och som inte ens fått tillbaka
sin reallön.

Nu har ju, som alla känna till som
tagit del av propositionen, det sedan
förra året tillkommit en viss garantiregel,
vars giltighetstid är avsedd att
förlängas till hela detta år. Garantiregeln
innebär, att om index överstiger
168 i 1935 års serie och pristalet därigenom
uppgår till 124, skall låsningen
av det rörliga tillägget vid 12 % upphöra
och en höjning ske till 20 %. Det
är givetvis många statstjänstemän, som
ställt sig undrande till att staten som
arbetsgivare verkligen vågar — när
pristalet nu är 122 — acceptera en sådan
garantiregel. Man har sagt sig, att
det skulle kunna innebära en risk för
att indexberäkningarna bleve mindre
tillförlitliga, om index skulle börja
svänga i närheten av denna övre gräns,
vars uppnående på en gång skulle ge
20 7o i stället för 12 % tillägg. Vore det
icke bättre alt ge tjänstemännen de avtalsenliga
tre procenten mot det att garantiregeln
upphävdes. Psykologiskt
skulle det nog ha legat bra till för en
dylik uppläggning av problemet. Man
får i detta sammanhang komma ihåg,
att en hel del prishöjningar på livsmedel
ägde rum i höstas. De voro visserligen
förutsedda vid uppgörelsen 1948,
då man bestämde sig för låsningen vid
12 %, men trots detta verkade dessa
prishöjningar på de statstjänstemän,
som ej närmare satt sig in i de inveck -

Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 fm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

lade sammanhangen som en kalldusch,
som ett tecken på att just de statsanställda
återigen skulle bli den part,
som mest skulle få lida för krisförhållandena.
En omständighet, som man
måste hålla i minnet, är att subventioner,
som utgå för att pressa ned prisnivån
på vissa varor, numera icke påverka
index, som ej längre innefattar
skatterna. Från statstjänstemannahåll
ha också uttryckts farhågor för att indexläget
kan bli konstlat genom subventioneringar.
Finansministern har i propositionen
på denna punkt gjort ett uttalande,
som får anses tillfredsställande.
Han säger: »Det vore stridande mot
garantiregelns syfte om direkta prishöjningar
ersattes med subventioner,
som skapade ökade inkomster för någon
viss samhällsgrupp.»

Det är ett axiom, att lönestopp för
statstjänstemannens del betyder ett absolut
lönestopp. Det statliga lönesystemet
är ju synnerligen invecklat, och löneregleringarna
komma med långa mellanrum,
till skillnad från lönerörelserna
på den allmänna arbetsmarknaden.

I en tid då det på åtskilliga håll råder
brist på arbetskraft blir avtalslönen för
kroppsarbetare ofta en minimilön. Den
löneglidning uppåt vid sidan om avtalen,
som konstaterats på den privata arbetsmarknaden
och som ännu 1948
uppgivits till cirka 1 % för första halvåret,
har icke sin motsvarighet på det
statliga området bland lönegradsplacerade
tjänstemän. Det är därför oerhört
angeläget för de statstjänstemän, som
blivit placerade i lönegrad, att korrigeringar
företagas i gällande personalstater,
som betingas av redan inträffade
eller framdeles inträdande förändringar
i arbetsuppgifter i avseende på såväl
deras art som omfattning och att sådana
förslag genomföras, som avse att bereda
enhetlighet i lönesättningarna utan att
därför ha karaktär av generella löneförbättringar.

Från regeringshåll har tidigare vid
upprepade tillfällen — jag tror även i

riksdagen — vitsordats, att man i förvaltningen
hårt pressas av alltmer ökade
arbetsuppgifter. Man har därvid
icke syftat på krisförvaltningen, som är
ett särskilt kapitel. Den som emellertid
känner en smula till, vad denna
press betyder i fråga om icke blott jäkt
och ofta obetalt övertidsarbete utan
även förskjutningar av arbetsuppgifterna
på personal, vars lönesättning icke
ursprungligen bestämts med hänsyn till
de nya uppgifterna, inser att något motsvarande
säkerligen icke skulle kunna
ske på andra håll utan lönejusteringar
eller genom ökad arbetsförtjänst på
grund av förbättrad ackordsättning.
Men i cn lönestoppsperiod finns det
knappast något som sporrar en statstjänsteman
till bättre arbetsprestation
utöver den vanliga ambitionen att söka
göra sitt bästa.

Därför är det en smula beklämmande
när finansministern i propositionen
säger, att prövningen av lönefrågor,
som beröra enskilda tjänstemän, vilka
t. ex. fått mer kvalificerat arbete, icke
kan undgå att röna inverkan av den
allmänna återhållsamhet, som i nu rådande
ekonomiska läge måste prägla
budgeten. Jag måste bekänna, att denna
fraseologi tyvärr är alltför vanlig. Det
är icke herr Wigforss, som lanserat
den, utan den har förekommit hos alla
finansministrar i alla regeringar. Det
är det rådande läget vid olika tillfällen,
som får skulden, och det egendomliga
är, att på lönefronten för statsanställda
kan man aldrig konstatera några
deklarationer om ett gott ekonomiskt
läge. I andra sammanhang finns det
dock många sådana deklarationer att
peka på. Herr Nilsson i Kristinehamn
talade tidigare i debatten om skatterna
i dag om de motioner som väckts om
löneökningar för olika befattningshavare
och grupper av befattningar. Frågan
är om icke i alla fall större delen
av dessa motioner mynnat ut i yrkanden
om att löneställningen skulle regleras
med hänsyn till de nya arbetsupp -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

gifter, som lagts till dessa befattningar
och som alltså betyda att man kräver
ut mera av innehavarna av befattningarna
än tidigare. Det är icke rimligt att
det skulle vara förbjudet att genomföra
sådana justeringar. Däremot kan man
vara förvånad över — åtminstone är
jag det — att riksdagen vid sitt ställningstagande
till några förslag från
Kungl. Maj:ts sida — jag tänker då särskilt
på de små provisoriska tilläggen
för styresmännen vid fångvården och
för assistenterna vid fångvårdsanstalterna
liksom de små förbättringarna
när det gäller tullvakternas befordringsmöjligheter
— varit mera återhållsam
än finansministern själv. I dessa ärenden
har jag, trots att jag tillhör oppositionen,
ansett mig böra följa Kungl.
Maj:ts förslag. Det är möjligt att jag i
framtiden icke så ofta får anledning att
följa finansministern, men på dessa
punkter har jag ansett mig kunna
göra det.

Med detta, herr talman, ber jag, att
— ehuru icke med lätt hjärta — få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
var inte utan ett visst beklagande, som
jag hörde herr Henriksson starta sin
parlamentariska bana med att plädera
för en linje, som betyder lönestopp inte
bara för statstjänarna utan över huvud
taget för arbetargrupperna i detta land.
.lag tycker, att det vore mera på sin
plats, att herr Henriksson inom de mäktiga
organisationer bland statstjänarna,
som han företräder, sökte verka för ett
slopande av lönestoppet.

Jag skall inte här gå in på något utförligare
resonemang om på vilka grunder
detta lönestopp vilar. Vi ha gjort
det vid så många tidigare tillfällen, att
det torde vara överflödigt att mera argumentera
i detta avseende, men så
mycket borde vid i alla fall vara klart
för var och en, som inte är alldeles
bergtagen av den borgerliga national 7

Andra kammarens protokoll I!)¥.). Ni

ekonomien, att man här har att göra
med en ekonomisk politik, som inte kan
litnda någon annan till gagn än kapitalägarna.
Det är alldeles uppenbart, att
denna politik förr eller senare måste
haverera. Den kan inte fortsätta, och
jag tycker, att det som är mest beklagansvärt
är, att den får stöd av ledare
för statstjänarnas och andra arbetarorganisationer.

Jag skall emellertid inte uppehålla
mig vid den ekonomiska politiken över
huvud taget utan bara syssla litet med
problemet speciellt för statstjänarnas
vidkommande. Fastlåsandet av statstjänarnas
rörliga tillägg har bestått i
snart två år. Nu föreslås att fastlåsningen
skall fortsätta även under innevarande
år. Lika litet nu som tidigare
kunna vi finna, att det existerar några
sakliga skäl för denna jag måste säga
inkorrekta behandling av statstjänarna,
och det är därför som vi även i år ha
motionerat i saken och påyrkat en ändring.
Denna attack mot statstjänarnas
levnadsstandard bär osmaklighetens
prägel. Om rent spel kan man inte tala
i detta sammanhang. Visserligen kan
regeringen ge ett sken av förhandlingsmässighet
åt vad som åtgjorts i saken,
men skenet kan knappast lura någon
omdömesgill människa. Uppgörelserna
ha ju som bekant träffats utan att den
stora massan av medlemmar i statstjänarnas
organisationer haft sitt ord med
i laget, och dessutom bär motiveringen
för åtgärder att fastlåsa dyrtidstillägget
varit så pass skiftande, att man nog kan
tala om dubbel bokföring från regeringens
sida.

År 1947 var den enda motiveringen,
att fastlåsandet var nödvändigt med
hänsyn till att man uppmärksammat
vissa ojämnheter i indexregelns verkningar.
Vid det tillfället nämndes inte
ett ord om att det gällde införandet av
ett mera långvarigt lönestopp. Det uppgavs
endast, att det rörde sig om ett
tillfälligt uppskov med ikraftträdande
av regeln om rörligt tillägg betingat av

• 1:1.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

svårigheterna med indexberäkningen,
och det verkade ju mycket oskuldsfullt.
Men när statsmakterna väl låst fast dyrtidstillägget
och försäkrat sig om medverkan
från de ledande i statstjänarnas
organisationer, ansåg man lämpligt att
låta masken falla. Förlängningen av tillståndet
ansågs nu vara — jag citerar —
»ett nödvändigt led i stabiliseringspolitiken».
Vi avslöjade från början den
verkliga avsikten och betecknade saken
som inledningen till ett allmänt lönestopp.
Vi förklarade den 10 juni 1947 i
en motion, att förslaget att fastlåsa dyrtidstillägget
för statstjänarna inte var
något annat än ett led i strävandena
att införa nytt lönestopp. Detta visade
sig vara riktigt.

Statstjänarna skulle som vanligt få
tjänstgöra, som det så vackert heter,
som »ett föredömligt exempel» för
andra löntagare. Det blev lättare att
pressa de senare till underkastelse, om
staten kunde påvisa, att den betvingat
sina egna anställda. Det var mönsterarbetsgivarens
högt uppskattade bidrag
till stabiliseringen av den kapitalistiska
ekonomien. Att mönsterarbetsgivaren
gjorde sig skyldig till avtalsbrott
tycktes inte besvära något nämnvärt.
Det sökte man dölja genom att pressa
fram ett nytt avtal. Men det bör erinras
om att vid den första uppgörelsen om
fastlåsningen av dyrtidstilläggen var
det en organisation, nämligen Statstjänstemännens
riksförbund, som motsatte
sig förslaget och fasthöll vid vad
som tidigare avtalats. Då ett förbund
på detta sätt gjorde motstånd och då
säkerligen flertalet av de statsanställda
inte heller voro överens, kan det knappast
betecknas med ett annat ord än
avtalsbrott, att statsmakterna satte det
först träffade avtalet ur kraft.

Låt mig ta ytterligare exempel för att
visa, hur spelet i denna sak har gått
till. 1 1947 års proposition om fastlåsning
av det rörliga tillägget framfördes
den uppfattningen, att om tillägget fortsatte
att vara rörligt skulle detta med -

föra en sänkning av dyrtidstillägget under
år 1948 med 3 eller 6 procent. Man
skulle därigenom komma till ett lägre
procenttal än 12. Detta inträffade som
bekant inte. Tvärtom befann sig pristalet
under hela år 1948 vid 15 %, medan
statstjänarna fingo nöja sig med
12 r/c. Vi förklarade redan då, att någon
sänkning inte kunde förutses, då
ju prisrörelsen uppåt redan var i gång,
utan att man tvärtom måste räkna med
att en höjning av prisnivån måste ske,
och att därför uppgiften att pristalet
kunde beräknas bli sänkt med 3 eller
6 % bara var ett lockbete för att förmå
statstjänarna att finna sig i förslaget om
fastlåsande av dyrtidstillägget vid 12
procent. Detta är — jag upprepar det
— inte rent spel och rimmar dåligt
med talet om att staten som mönsterarbetsgivare
bör vara ett föredöme i
fråga om korrekthet vid behandlingen
av sina anställda.

I en motion ingiven till årets riksdag
ha vi i första hand yrkat att den i löneplansförordningen
intagna regeln för
automatiskt verkande dyrtidstillägg sättes
i kraft. Vi anse nämligen, att statstjänarna
länge nog varit utsatta för lönestoppets
välsignelser. Jag vill i detta
sammanhang betona, att statstjänarna
längre än övriga löntagare haft lönestopp.
Det var först fr. o. m. i år som
landets övriga löntagare påtvingades
lönestopp. Statstjänarna fingo sitt lönestopp
ett och ett halvt år tidigare, ja,
de fingo inte bara lönestopp utan faktiskt
en direkt lönereducering, därigenom
alt fastlåsandet skedde vid en tidpunkt,
då statstjänarna voro berättigade
till 15 procents tillägg. Lägger man
härtill — och det har inte tillräckligt
uppmärksammats — att statstjänarna
genom reglerna för det rörliga tilläggets
beräkning endast få tre fjärdedels
kompensation för dyrtiden, framgår det
klart, att underkompensationen för
statstjänarna är betydande. Alla skäl
tala därför enligt min mening för att
denna uppenbara orättvisa mot stats -

Onsdagen den 6 april 1949 fm. Nr 13.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

tjänarna bringas ur världen. Ingen kan
med skäl ha något att erinra däremot.
Om statstjänarna fått gå i spetsen vid
införandet av lönestoppet, är det också
på sin plats, att de få gå i spetsen, då
det gäller avveckling av lönestoppet.

I vår motion ha vi emellertid för säkerhets
skull ställt upp ett alternativt
yrkande, nämligen att om riksdagen
inte vill bifalla vårt första förslag, att
regeln om rörligt tillägg sättes i kraft,
dyrtidstillägget fastställes till 15 procent.
Detta yrkande innebär självfallet
inte, att vi ge avkall på vår uppfattning,
att lönestoppet inte har något sakligt
berättigande. Det innebär endast,
att vi vilja göra ett försök att åtminstone
åvägabringa den rättvisan åt statstjänarna,
att de få det dyrtidstillägg,
som de strängt taget voro berättigade
till, då man första gången låste tillägget.

Herr talman! Som jag tidigare sagt,
är det snart två år sedan det rörliga tilllägget
fastlåstes. Sedan dess har index,
såsom herr Henriksson här framhållit,
stigit med It enheter. Statstjänarna ha
således inte fått någon som helst kompensation
för den prisstegring, som ägt
rum under tiden, medan andra samhällsgrupper
i åtskilliga fall i icke obetydlig
utsträckning lyckats skaffa sig
sådan kompensation. Det enda statstjänarna
fått sedan dess är en proposition
om höjning av begravningshjälpen, vilken
nu ligger på riksdagens hord. Det
är i och för sig bra, men det verkar
ganska makabert, att finansministern
finner det mera angeläget att kompensera
statstjänaren efter döden för det
försämrade penningvärdet än att göra
det medan han ännu är i livet.

Då jag anser, att det första yrkandet
i vår motion tyvärr har ringa utsikt att
vinna gehör, vill jag inskränka mig till
att endast yrka bifall till alternativ 2 i
vår motion nr 302 i denna kammare,
vilket lyder: att riksdagen måtte be sluta,

att höjning av de belopp, som angivas
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna,

tills vidare under år 1949 skall ske med
15 procent.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skulle tro, att de flesta i denna kammare
äro av den uppfattningen, att
statstjänargrupperna äro de, som sist
borde klaga på löneläget. Vi ha ju sett
hur kraftig höjning av sina löner dessa
grupper fått under de senaste åren, och
jag trodde knappast, att vi i år skulle
behöva diskutera stabiliseringslinjen i
detta sammanhang. Den diskuterade vi
i fjol, och jag betonade mycket klart
i den debatten, att den omläggning beträffande
indexberäkningen, som då beslöts,
innebar ingen nackdel för statstjänarna
utan en given fördel. Visserligen
ha intervallen eller rättare sagt
antalet tal för indexberäkningen höjts
från förutvarande fyra till åtta. Förut
hade statstjänstemännen emellertid bara
täckning för tre fjärdedelar av levnadskostnadernas
ökning, men genom
de nya grunderna äro de garanterade
full täckning, när man kommer upp till
den linje, där index skall verka. Det är
alltså en betydande förmån utöver vad
som tidigare gällde.

Trots att herr Senander klagade mycket
på lönerna, kom han ändå in på en
sak, som tydligt visar, hur förmånligt
statstjänstemännen ha det ställt, nämligen
begravningshjälpen. Detta visar att
staten vårdar sig om sina tjänstemän
inte endast under deras levnad utan
t. o. in. efter döden. Största delen av
svenska folket får däremot ingen begravningshjälp,
utan när en person dör,
få de stackars stärbliusen själva bekosta
begravningen bäst de kunna. Det visar
ju tydligt, hur bra statstjänarna ha det.
Jag beundrar de riksdagsmän här i
kammaren, som äro statstjänstemän, för
att de alltid med synnerligt nit bevaka
statstjänstcmännens intressen. Det är
naturligtvis tack vare detta, som dessa
tjänstemän ha fått det så bra som de
ha det.

100 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning in. m.

Med anledning av att herr Henriksson
betonade, att man skall försöka slå
vakt om stabiliseringslinjen, vill jag säga,
att det går mycket bra för dem, som
kommit i ett så förmånligt läge som
statstjänstemännen, att framhålla detta.
Det betonades i propositionen nr 28G
vid fjolårets riksdag, att för flertalet
hade inkomsterna under de två senaste
åren ökats med 25 procent, men beträffande
jordbrukarna påpekades, att de
inte fått denna höjning, och läser man
statsverkspropositionen i år och ser på
inkomstläget för skilda folkgrupper,
finner man, att jordbrukarklassen fått
minst av alla, under fjolåret t. o. m. en
minskning med två procent mot förut.
Det är därför inte att undra på att man
från jordbrukarhåll kommer med krav
på en viss höjning av inkomsterna, så
att de bli litet mera jämställda med
andra grupper. Dessutom skola vi komma
ihåg, att för alla näringar i vårt
land gäller den regeln, att ökade kostnader
få tas ut i form av högre priser.
Detta gäller för industrien, och det borde
gälla även för jordbruket. Genom
lagstiftning angående arbetstiden, höjda
löner och höjning av priserna på
maskiner m. m. ha jordbrukarnas omkostnader
ökats, vilket måste täckas genom
bättre priser på jordbruksprodukterna.
Det är därför helt naturligt, att
man ställer krav på förbättring av jordbrukarnas
läge. Jag menar att detta inte
behöver hindra, att man håller stabiliseringslinjen,
ty vi vilja inte ligga över
andra grupper utan endast få täckning
för ökade omkostnader. Dessa synpunkter
böra beaktas vid de nu pågående
förhandlingarna, om inte jordbruket
skall bli ännu sämre ställt än tidigare.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mer att säga i denna sak, men jag nöjer
mig med detta och ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Herr Rubbestad säger, att statstjänar -

gruppen är den grupp, som sist skulle
ha anledning att klaga, och att det finns
andra samhällsgrupper, som ha det betydligt
sämre ställt än statstjänarna. Jag
vill icke bestrida, att det kan finnas
sådana grupper, men jag tror icke att
man nu längre skall räkna den grupp
herr Rubbestad företräder till de sämst
ställda.

Vad utvecklingen i lönehänseende beträffar,
så får man väl icke bara jämföra
med vad som kan ha skett under
ett år, utan man måste se på utvecklingen
under en något längre period. Gör
man det och undersöker, hur det varit
sedan förkrigstiden, kommer man i
detta fall till de siffror jag nämnde,
nämligen att lönestegringen icke varit
större än 58 %, medan prisstegringen
varit 54 %. Det är alltså en mycket
knapp reallönestegring för dessa grupper,
framför allt på de högsta dyrorterna.
Ser man på inkomststegringen vid
jordbruket, finner man alldeles säkert,
att siffrorna där äro betydligt högre.

Jag har här en liten skrift, som
Landsorganisationen givit ut och som
heter »Det ekonomiska läget», av vilken
man kan läsa sig till att inkomststegringen
för lantarbetarna sedan förkrigstiden
ligger vid 150 %. Med kännedom
om sambandet mellan inkomsterna
för de självägande jordbrukarna
och för lantarbetarna kan herr Rubbestad
icke gärna göra gällande, att denna
grupp fått en sämre inkomstökning än
den som kommit statstjänarna till del.
Jag kan också i detta sammanhang erinra
om att vi ha personer inom denna
grupp som i Stockholm äro hänvisade
att leva på en inkomst av 466 kronor
i månaden. Herr Rubbestad vill väl icke
göra gällande, att detta är en hög inkomst? Jag

vill vidare säga, att jag icke här
framfört något förslag om att det nu
bör inträda en inkomstökning för statstjänarna.
Jag är medveten om att en
sådan icke är möjlig i det läge vi nu
befinna oss, eftersom den skulle vara

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nr 13.

101

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

oförenlig med inkomststabiliseringen.
Våra organisationer ha resonerat på
samma sätt vid de överläggningar som
förts. Men vi måste väl ha rätt att säga,
att om en inkomstökning icke genomföres,
skola heller icke några prisstegringar
inträda under den tid statstjänarna
avstå från den löneförbättring
som de äro berättigade att erhålla enligt
tidigare fattade beslut — det må
vara prisstegringar för jordbrukets produkter
eller på andra håll. Skall det
vara någon mening med stabiliseringspolitiken
och de uttalanden som i tidigare
sammanhang gjorts från olika håll,
måste man från olika gruppers sida stå
för vad man sagt. Vi stå för vad vi sagt
på det sättet, att vi icke kräva inkomstökningar,
men vi kunna heller icke tolerera
några pris- eller inkomststegringar
för andra samhällsgrupper.

Herr Rubbestad erinrade om den omläggning
som gjorts så till vida, att vid
ett visst läge full kompensation skulle
erhållas för en del prisstegringar. Detta
är riktigt. Men vi utgå alla ifrån att man
icke skall nå upp till detta tal, eftersom
vi väl alla förmoda, att det i så fall
vore slut med stabiliseringspolitiken,
sådan den förts hittills. Då komme det
att bli en betydande inkomststegring för
vissa grupper, vilken komme att sprida
sig till andra.

Herr Senander gjorde en ingående
historik över utvecklingen i fråga om
det rörliga tillägget för statstjänstemännens
del. Jag skall icke gå in på den
saken. Den har diskuterats tidigare i
riksdagen och ute i de fackliga organisationerna.
Jag vill bara säga, att denna
fråga av de fackliga organisationerna
icke handlagts på annat sätt än statstjänarnas
tidigare lönefrågor. Herr Senander
sade, att de uppfattningar, som
företräddes av organisationsledningarna,
och de beslut man fattade icke delades
av omdömesgilla människor ute
bland statsjiinarna. Min uppfattning är
en helt annan, nämligen att den stora
kategorien omdömesgilla statstjänare

helt anslutit sig därtill. Man har alldeles
riktigt antagit, att om man skulle gå
den andra vägen med lönestegringar
och prisstegringar som följd, skulle läget
komma att bli sämre. Jag vill tilllägga,
att vi inom organisationsledningarna
icke äro av den uppfattningen —
med hänsyn till herr Senanders uttalanden
inom de fackliga organisationerna
och i riksdagen — att han just tillhör
de omdömesgilla personerna.

Jag vill också säga — och därmed
skall jag sluta, herr talman, — med anledning
av herr Senanders tal om att
de fackliga organisationerna skulle taga
som sin främsta uppgift icke att försvara
en inkomststabilisering utan att sträva
efter att få slut på lönestoppet, att detta
skola vi göra när vi komma i det läget,
att sådana åtgärder skulle vara till
gagn för de fackliga organisationernas
medlemmar. Men intill dess vi komma
därhän, förbehålla vi oss rätten alt ansluta
oss till den linje som vi och majoriteten
anse vara den riktiga, nämligen
en stabiliseringspolitik enligt de riktlinjer
som hittills följts av regeringen.

Herr SENANDER: Herr talman! Herr
Rubbestad resonerar precis som om
man alltjämt kunde leva på 5 kronor
om dagen. Jag vet ingen mer än herr
Rubbestad själv, som påstår att han kan
existera på detta belopp.

Herr Rubbestad säger, att statstjänarna
äro mer än väl kompenserade i jämförelse
med andra grupper i samhället.
Detta påstående är fullkomligt oriktigt.
Statstjänarna tillhöra faktiskt, just på
grund av att det varit så lång tid mellan
löneregleringarna för dem, de grupper
i samhället, som äro missgynnade
i lönehänseende. Jag kan berätta, att
jag ända till den 1 juli 1947 efter att
ha varit i tjänst hos staten i 36 år icke
kvitterade ut mer än allt som allt 453
kronor i månaden. På detta belopp hade
jag också skyldighet att hålla mig med
reglcmentsenlig uniform. Vid den tid -

102

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

punkten ansåg man 500 kronor i månaden
vara ett minimum att kunna existera
på — åtminstone på de dyrare orterna.
De höjningar, som sedermera vidlogos,
voro ganska betydande och vunno
också allmänt erkännande bland
slatstjänarna. Det höjdes icke en röst
av missnöje när man genomförde den
senaste löneregleringen. Men när man
sedan åsidosätter ett avtal, som träffats
mellan statstjänstemannen och staten
om ett rörligt tillägg, som skulle ge
statstjänarna kompensation för prisstegringar,
och t. o. in. startar från en utgångspunkt
av 12 %, medan statstjänarna
i verkligheten enligt fastställd regel
skulle haft 15 %, är det anledning att
klaga. Hur skulle herr Rubbestad fatta
det, om staten åsidosatte de uppgörelser,
som den träffar av och till med
jordbrukarna, och handlade ungefär
som den ville eller pressade böndernas
ledare att gå med på uppgörelser, som
satte tidigare och bättre uppgörelser ur
kraft? Jag tror att detta skulle utlösa
ett ramaskri bland bönderna.

Beträffande begravningshjälpen vill
jag säga att den höjning som nu skett
visserligen är tacknämlig i och för sig
men jag tillhör dem bland statstjänarna
som anse, att begravningshjälpen
mycket väl kunde försvinna om man i
stället betalade statstjänarna så mycket,
att deras efterlevande kunde sörja
för en hygglig begravning utan särskild
hjälp av staten.

Herr Henriksson sade, att allt varit i
sin ordning inom organisationerna när
det gällde dessa uppgörelser. Men om
det skall träffas en uppgörelse med
statsmakterna, som innebär alt en tidigare
bättre uppgörelse sättes ur kraft,
borde man väl i demokratiens, ja, i anständighetens
namn ha låtit medlemmarna
själva få ett ord med i laget. Det
har man icke gjort, och detta anse vi
vara en av de största försyndelserna i
denna sak. Jag är övertygad om att
därest en allmän omröstning eller en
bredare organisationsmässig behand -

ling skett, hade det blivit ett utslag
som gått ledningarna emot.

Herr BIRKE: Herr talman! Jag begärde
ordet i anledning av vad herr
Rubbestad sade om att statstjänarna
skulle intaga en särskilt gynnad ställning.
När 1945 års lönekommitté hade
att reglera lönerna förelåg det direktivet,
att lönerna skulle fastställas med
utgångspunkt från 1939 års levnadskostnader.
Detta kunde man genomföra
för de lägre befattningshavarna men
icke för de högre. Därför ha statstjänstemännen,
så vitt jag förstår, icke
fått de förbättrade villkor som herr
Rubbestad talar om. Så fanns det ju
också ett komplement till dessa löneavtal,
som innebar att statstjänarna skulle
ha tillägg enligt index för det fall att
levnadskostnaderna ökades. När nu
statstjänstemännen avstå en viss del av
detta med hänsyn till den allmänna stabiliseringspolitiken
tycker jag att man
skall hålla dem räkning därför.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Gentemot
herr Birke vill jag säga, att det
ju ändå är på det viset, att levnadskostnaderna
böra vara ungefär desamma
för den som har en lön på 20 000
kronor som för den som har, låt mig
säga 5 000 kronor. Jag tycker det skulle
vara en väldig orättvisa om den som
har 20 000 kronor skulle få procentuellt
lika mycket i löneförhöjning för
ökade levnadskostnader som den som
har 5 000 kronor. Därför tycker jag att
det inte alls är på sin plats att de som
ha högre löner skola ha lika mycket
i procentuell löneökning, utan de som
ha lägre löner måste med hänsyn till
levnadskostnaderna ha litet mera. Jag
tror nog att herr Birke bör fundera en
liten smula på om han verkligen vill
vara med om att de som ha den största
lönen skola ha procentuellt lika mycket
som de som ha den lägsta lönen.

Sedan vill jag till herr Henriksson,

Onsdagen den C april 1949 fm.

Nr 13.

103

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

som gör procentuella jämförelser med
jordbruket, säga, att det är ett tacknämligt
geschäft för den som vill syssla
med jämförelser mellan olika folkgruppers
löner att göra dessa jämförelser
procentuellt. Om en lantarbetare,
som har 1 800 kronor i lön, får 100
procents löneförhöjning, betyder det
ju inte lika mycket i pengar som om
den som har 5 000 kronor får 50 procents
förhöjning. Den senare får med
denna ökning på 50 procent en lönehöjning
av 2 500 kronor, medan lantarbetaren
med 100 procents löneökning
endast får 1 800 kronor. Jag tycker det
vore skäl för de herrar, som komma
med dessa jämförelser, att i stället för
procenttalet titta på antalet kronor och
ören, som kommer vederbörande till
del i de olika grupperna. Då skola ni
komma till annat resultat. Då skall det
visa sig att löneklyftan vidgats i stället
för minskats jämfört med vad som
gällt tidigare.

Sedan vill jag säga till herr Senander,
att vi ändå här i landet ha en synnerligen
ingående inkomststatistik för
olika folkgrupper, och vill herr Senander
titta på den, skall han konstatera,
att det finns ingen grupp som har det
så bra ställt genomsnittligt som statstjänstemännen.

Vidare frågade herr Senander mig,
om det går att leva på fem kronor om
dagen. Ja, det är ju nu åtminstone
fyra—fem år sedan jag sade att det bör
kunna gå för en person att klara sig
på fem kronor om dagen. Men trots
detta åtar jag mig, om herr Senander
är läraktig, att försöka liira honom att
göra (iet, åtminstone eu (lag.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Herr Rubbestad säger, att man när man
gör jämförelser inte skall räkna i procent
utan i kronor och ören och att
man då skall komma till ett annat resultat.
Ja, det må vara alt man då kommer
alt finna, att utgångsläget för jord -

brukets folk var ännu sämre än för de
statsanställda 1939. Men vi skola också
komma ihåg, att det om man räknar i
procent finns en betydande marginal
mellan den ökning, som kommit jordbrukets
folk till del, och den ökning,
som kommit statstjänarna till del, vilket
framgått av vad jag tidigare sagt. Jag
vill alltså understryka att vi nu äro i
det läget, att vi så länge stabiliseringspolitiken
skall föras få konservera vad
som nu är. När det läget inte längre är
för handen böra statstjänarna få en
förbättring.

Sedan har herr Senander anfört att
man ifrån organisationernas sida har
handlagt denna fråga på ett odemokratiskt
sätt. Det är ganska betecknande
för herr Senanders mentalitet, att han
här i kammaren står upp och angriper
andra för att handla odemokratiskt —
det är väl inte första gången han gjort
det — samtidigt som han i princip ansluter
sig till en lära, som har bra litet
med demokrati att skaffa. Nu är det
emellertid så med denna speciella fråga,
att man inte ifrån organisationernas
sida har handlagt den andra överenskommelsen
på annat sätt än den
första. Det är samma folk, som godkänt
överenskommelsen med 1945 års
lönekommitté och som sedan godkänt
den överenskommelse om det rörliga
tillägget, som har träffats efter överläggningar
med finansministern. Herr
Senander bör i den mån han har varit
verksam i de fackliga organisationerna
vara medveten om att det, så länge
man har den nuvarande formen med
riksdagen som den i sista hand avgörande
instansen i lönefrågorna, icke är
möjligt att tillämpa samma praxis som
ute på arbetsmarknaden, där man kan
sluta kollektivavtal, nämligen att skicka
ut frågorna till allmän omröstning.

Herr SENANDER: Herr talman! Om
herr Henriksson hade varit med i riksdagen
tidigare, så skulle han vetat, att

104

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Interpellation ang. landsvägstransporter

den klyscha han slungat ut mot mig,
nämligen att jag bekänner mig till en
ideologi som inte är demokratisk, är
så utsliten, att det verkar tjafsigt att
upprepa den.

Jag har här framhållit att just det
förhållandet, att man ändrar på en
uppgörelse som en gång är träffad,
borde ha föranlett statstjänarnas ledare
att ställa frågan under en mera djupgående
prövning inom organisationerna.
Det är sant att den första uppgörelsen
träffades under liknande förhållanden,
men det var en uppgörelse som
helt accepterades av statstjänarna, vilket
däremot inte var fallet och inte
heller kunde beräknas bli fallet med
den senare uppgörelsen.

Sedan vill jag säga till herr Rubbestad,
att jag betackar mig för att gå i
hans skola. Den betraktar jag nämligen
som en skola för svältkonstnärer,
och det har jag ingen anledning att utbilda
mig till.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Senander
under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta överläggningen
rörande övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 16.

Interpellation ang. landsvägstransporter
med jordbrukstraktorer m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Mysinge, som yttrade:
Herr talman! En av de viktigaste
förutsättningarna för jordbrukets rationalisering
är motoriseringen av drag -

med jordbrukstraktorer m. m.

kraften. Användningen av traktorer avolika
slag har ökats starkt under de
båda senaste årtiondena, och man beräknar
att för närvarande i runt tal
40 000 jordbrukstraktorer finnas. Traktorerna
utnyttjas för en mängd körslor,
där förr hästar användes, såsom
frakter av spannmål, handelsgödsel,
grus, ved och flyttlass. Denna användning
av traktorerna ligger helt i linje
med strävandena att rationalisera driften
inom jordbruket.

Emellertid ha vissa problem uppstått
i samband med traktorernas användning
vid körningar på landsväg.
Det synes sålunda råda en avsevärd
förbistring när det gäller att bestämma
vilka förordningar som skola tillämpas
på sådana körslor. Praxis har därför
kommit att bli högst skiftande inom
olika delar av landet. Vederbörande
myndigheter synas vara eniga i att
jordbrukarna ha rätt att med egna traktorer
jämte släpvagn få transportera
egna vid gården framställda produkter,
exempelvis spannmål till lagerhus, och
i retur hämta vissa av jordbrukets förnödenheter,
t. ex. handelsgödsel. Däremot
tycks tveksamhet råda om huruvida
jordbrukare enligt gällande förordningar
få i retur forsla eller hämta
andra förnödenheter såsom grus för
eget behov. Vidare synes på vissa håll
lagligheten beträffande körningar med
flyttlass för egna anställda ifrågasättas.
Därutöver förefaller det förhålla sig så,
att skillnad göres mellan vanliga traktorer
och s. k. epatraktorer, såtillvida
att större restriktivitet iakttages med
avseende på epatraktorerna. Det är
därför knappast förvånande att jordbrukarna
känna en viss irritation över
den ordning eller rättare brist på ordning,
som åtminstone för lekmannen
präglar här berörda område.

De bestämmelser som reglera landsvägstrafiken
återfinnas i vägtrafikstadgan
och motorfordonsförordningen.
Därjämte torde förordningen om yrkesmässig
biltrafik vara tillämplig be -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

105

Interpellation ang. den kooperativa bostadsbyggnadsverksamheten.

träffande körning med traktor. Slutligen
synes också i något fall ingripande
gentemot användning av traktor i vägtrafik
motiveras med hänvisning till
kungörelsen om ransonering av bilgummi
och med anledning därav av
industrikommissionen utfärdade föreskrifter.
Det torde knappast kunna
förhindras att den praktiska tillämpningen
i de enskilda fallen blir beroende
på vilken av nämnda förordningar
som åberopas. Ett förtydligande av
gällande bestämmelser med avseende
på körningar med traktor synes vara i
hög grad påkallat. I bl. a. detta syfte
tillsattes 1944 års trafikförfattningssakkunniga,
men deras 1948 avgivna betänkande
har ännu icke föranlett någon
åtgärd från regeringens sida.

När det gäller att bedöma frågan om
transporter med traktor på landsväg
är det utomordentligt viktigt att komma
ihåg, att dessa transporter ersätta
tidigare körningar med häst och vagn.
Om en jordbrukare vill köra ett lass
ved eller grus med häst och vagn till
sig själv eller till annan, synes ingen
ifrågasätta lagligheten. Det kan knappast
med fog hävdas att körningen blir
till den grad annorlunda beskaffad, när
han byter ut hästen mot traktorn, att
transporten icke får utföras. Den tolkning
av hithörande bestämmelser, som
synes tillämpas på vissa håll, står icke
i samklang med utvecklingen inom
jordbruket. Enligt min mening bör
lagstiftningen på detta område befrämja
rationaliseringssträvandena och icke
hämma dem såsom nu sker. En komplettering
av gällande förordningar
synes mig vara nödvändig i detta avseende.

Därutöver bör enligt min uppfattning
en uppmjukning i förordningen
om yrkesmässig biltrafik företagas, så
att jordbrukare med traktor och vagn
få utföra körslor t. ex. av ved och
grus även för annans räkning. Någon
rimlig anledning, utom snäva skråsynpunkter,
kan inte anföras för de hin -

der, som nu synas föreligga i fråga om
dylika körningar, vilka ju utan vidare
få utföras med häst och vagn. En sådan
uppmjukning synes kunna förenas
med den uppfattning kommunikationsministern
gav uttryck åt i ett svar på
en interpellation av mig vid föregående
års riksdag, då han förklarade att
han visserligen inte kunda tillstyrka
1944 års trafikutrednings förslag men
dock vore beredd att medverka till
lättnader i gällande trafikreglering.

Med stöd av det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande
frågor:

Har statsrådet observerat den växlande
praxis som gällande trafikförordningar
ge upphov till med avseende på
landsvägstransporter med jordbrukstraktorer
och s. k. epatraktorer?

Om så är fallet, är statsrådet beredd
att medverka till att en tydligare och
enhetligare lagstiftning på detta område
kommer till stånd?

Är statsrådet villig att med hänsyn
till jordbrukets speciella förhållanden
medverka till sådan lättnad i förordningen
om yrkesmässig biltrafik, att
jordbrukare medgivas rätt att utföra
körslor med traktor och vagn även för
annans räkning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Interpellation ang. den kooperativa
bostadsbyggnadsverksamheten.

Herr WEDÉN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Av uppgifter
i pressen har framgått, att en tvist
uppstått mellan några delägare i en bostadsrättsförening
i Stockholm och
HSB såsom byggherre av den ifrågavarande
fastigheten. Bostadsrättsinnehavarna
hävda, att HSB av bostadsrättsföreningen
uttagit eu högre likvid för
fastigheten än vad enligt gällande be -

106

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Interpellation ang. den kooperativa bostadsbyggnadsverksamheten.

stämmelser och bostadsstyrelsens beslut
varit berättigat. Härtill har från
ledande HSB-håll svarats, att anskaffningskostnaden
för fastigheten godkänts
av Stockholms stads fastighetskontor,
ehuru bostadsstyrelsen vid belåningen
åsatt ett lägre värde. Motsättningar
av liknande slag torde ha förekommit
i flera fall utan att detta väckt
någon särskild uppmärksamhet eller
det varit möjligt för en utomstående
att bedöma de föreliggande förhållandena.

Den kooperativa formen för bostadsbyggande
är säkerligen till gagn för
bostadsförsörjningen och av värde som
regulator på hyresmarknaden. Den åtnjuter
också i fråga om gällande bestämmelser
för lånevillkor en viss gynnad
position. Det är då också viktigt
att det icke kan ifrågasättas, att inom
densamma verksamma företag motsvara
detta förtroende.

Utan något ställningstagande till det
nu aktuella fallet vill jag framhålla, att
i sammanhang därmed påpekats, att
bostadsrättsföreningar interimistiskt bildas
av funktionärer hos det företag,
som uppför fastigheterna i fråga, och
att avtal om övertagande och likvid
för husen träffas av byggherren och
den av honom bildade interimsstyrelsen.
Det har ansetts, att de slutliga bostadsrättsinnehavarna
under sådana
förhållanden icke ha stora möjligheter
att bevaka sina intressen och att kontrollen
över kostnaderna för fastighetens
uppförande kan bli bristfällig.

Häremot har invänts, att HSB icke av
vederbörande bostadsrättsförening uttagit
mera än den faktiska produktionskostnaden.
Även i fråga om beräkningen
av de verkliga bostadskostnaderna
för varje enskild bostadsinnehavare ha
avsevärt skiljaktiga meningar framförts.

Bostadsstyrelsen kommer givetvis att
företaga undersökning med anledning
av till densamma inkommen anmälan.
Då emellertid det nu aktuella fallet
icke torde sakna motsvarigheter och
har stor principiell betydelse, borde
även en mera omfattande, allsidig utredning
komma till stånd i syfte att få
tillämpad praxis i de former av bostadsbyggande,
som av HSB användas,
vederhäftigt, opartiskt och klart belysta.
En sådan utredning kan endast
vara ägnad att säkra en sund utveckling
av den kooperativa bostadsbyggn
adsverksamheten.

Med stöd av det sagda får jag därför
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande interpellation: Är

herr statsrådet villig att medverka
till en allsidig utredning av de förhållanden
inom bostadsbyggnadsverksamheten,
som stå i samband med av
mig här påtalade omständigheter, i
syfte att få dessa fullständigt belysta?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

107

Onsdagen den 6 april.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder för en
effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridandet av
vissa förlikningskostnader.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt
motion.

Punkterna 1—V2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av vissa slag
av investeringsfonder;

nr 17, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för beskattning av
det engångsbelopp, som reservofficer

eller reservunderofficer kan erhålla i
stället för årlig pension;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt;
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från
tull för vissa från Finland införda
kreatur; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

18, i anledning av väckt motion
angående rätt för ämneslärarinnan Sigrid
Heffermehl, född Hjorth, att uppbära
pension från lärarinnornas pensionsanstalt
utan hinder av att hon
icke längre är svensk medborgare;

nr 19, angående användande av riksbankens
vinst för år 1948 m. in.; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
om anvisande av medel till en hyllningsgärd
från riksdagen till det färöiska
lagtinget.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden, utlåtanden och
memorial hemställt.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar in. m.

Punkterna A och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden:

108

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lindring i mindre bemedlade patienters

nr 5, i anledning av väckt motion
om slopande av sockerransoneringen
för de enskilda hushållen; och

nr 6, i anledning av väckt motion om
utredning rörande reglerna för enskild
vägs överförande till allmänt underhåll;
samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den C juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. in.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

i 6.

Lindring i mindre bemedlade patienters

å landsbygden sjukvårdskostnader.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under elfte huvudtiteln, punkt
116, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader
för budgetåret 1949/50 beräkna ett förslagsanslag
av 270 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 37, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 11 februari
1949, föreslagit, att förenämnda förslagsanslag
skulle för nästa budgetår
anvisas med det i propositionen nr 1
beräknade beloppet.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Näsgård m. fl. (1:237) och den

å landsbygden sjukvårdskostnader.

andra inom andra kammaren av herr
Jönsson i Rossbol in. fl. (II: 305), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels fastställa högsta beskattningsbara
inkomst för rätt till statsbidrag
till 1 000 kronor enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för ensamstående och för
familjer utan barn under 16 år samt att
nämnda summa ökades med 500 kronor
för varje barn för familjer med barn
under 16 år, dels ock anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor till lindring
i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader för
budgetåret 1949/50,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hansson i Skediga in. fl. väckt
motion (11:303), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att behovsprövningen
för erhållande av statsbidrag
till lindrande av sjukvårdskostnaderna
skulle slopas.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 237 och II: 305,
i vad de avsåge högsta beskattningsbara
inkomst för rätt till statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; II.

att motionen II: 303 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:237 och 11:305, i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader för
budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
270 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gränebo, Heiding, Sundelin
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets hemställan under
punkterna I. och III. bort hava följande
lydelse:

Onsdagen den 6 april 1949 csn.

Nr 13.

109

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

»I. att riksdagen må med bifall till
motionerna I: 237 och II: 305, i vad de
avse högsta beskattningsbara inkomst
för rätt till statsbidrag till lindring i
mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader, fastställa
nämnda inkomst till 1 000 kronor enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
för ensamstående och
för familjer utan barn under 16 år, vilket
belopp skall ökas med 500 kronor
för varje barn för familjer med barn
under 16 år;

III. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 237 och II: 305, i vad
de avse medelsanvisningen, till Lindring
i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader för
budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
300 000 kronor.»

2) av herr Rubbestad, som ansett, att
utskottet bort under punkterna II. och
III. hemställa,

»II. att riksdagen må med bifall till
motionen II: 303 besluta, att behovsprövningen
i fråga om statsbidrag till
lindring i patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader skall upphöra;

III. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 237 och II: 305, i vad de avse medelsanvisningen,
till Lindring i patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader
för budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
300 000 kronor.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman
! I fråga om de sociala åtgärderna
bar det alltid varit så att landsbygden
kommit i efterhand. Detta tror jag man
kan säga gäller i särskilt hög grad sjukvårdskostnaderna.
De sjuka på landsbygden
ha ju betydligt längre till läkare
än befolkningen i städer och tätorter.

Detta har medfört stora kostnader och
besvärligheter i övrigt för landsbygdens
befolkning. På sista tiden har man visserligen
försökt utjämna dessa missförhållanden,
men i de avseenden, som vi
nu gå att behandla i detta utskottsutlåtande,
har ingenting åtgjorts under
de senaste åren.

Den förordning i detta ämne, som nu
gäller, har varit i tillämpning sedan
1939. Denna förordning bygger på en
högsta beskattningsbar inkomst på 400
kronor som villkor för statsbidrag. Faktum
är emellertid den stora försämring
i penningvärdet, som skett sedan 1939.
Detta illustreras bäst av att konsumtionsprisindex
för 1948 var uppe i 152
enheter mot 100 för 1939.

I Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
har man nu visserligen förordat vissa
ändringar beträffande förmögenhetsförhållanden
o. d., men när det gäller själva
inkomstgränsen, har man inte föreslagit
någon ändring. Fortfarande skulle således
gälla den gamla förordningens bestämmelser
om detta högsta beskattningsbara
belopp av 400 kronor.

I propositionen redovisas ett förslag
från medicinalstyrelsen, som går ut på
att detta högsta inkomsttal på 400 kronor
skulle höjas till 1 000 kronor för den,
som uppbär allmänt barnbidrag för ett
barn, och till 1 500 kronor för den, som
uppbär barnbidrag för två barn. För
den, som uppbär barnbidrag för flera
än två barn, skulle den beskattningsbara
inkomsten bestämmas till 1 500
kronor, ökat med 1 000 kronor för varje
barn utöver två. Detta medicinalstyrelsens
förslag har varit föremål för remissyttranden,
och de flesta hörda instanserna
ha tillstyrkt förslaget. Endast
någon remissinstans har ställt sig tveksam.

I de föreliggande motionerna ha vi i
huvudsak gått på medicinalstyrelsens
förslag med den ändringen att vi yrkat,
att den högsta beskattningsbara inkomsten
för rätten till statsbidrag skall vara
1 000 kronor för ensamstående och fa -

Ilo Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 em.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

miljer utan barn under sexton år samt
att nämnda summa skulle ökas med
500 kronor för varje barn för familjer
med barn under sexton år.

Utskottet har funnit det av medicinalstyrelsen
och i motionerna framförda
förslaget förhållandevis komplicerat.
Ett genomförande av förslaget skulle,
enligt utskottet, sannolikt ställa ökade
krav på länsstyrelsernas granskning av
ifrågakommande ansökningar om statsbidrag.

På grund av detta uttalande finner
jag anledning att göra en kommentar
till hur det i verkligheten går till vid
behandling av dessa ansökningar om
statsbidrag. Det förhåller sig ju så att
varje patient får först och främst betala
3 kronor. Om nu inkomstläget skulle
vara sådant, att vederbörande patient
har rättighet till detta statsbidrag, har
han rätt att få hälften av det belopp,
som överskjuter 7 kronor. När provinsialläkaren
är ute på besök hos en patient,
är han skyldig att taga reda på
patientens inkomstförhållanden. Om det
är så att inkomsten inte uppgår till det
fastställda beskattningsbara beloppet enligt
gällande förordning, skall provinsialläkaren
hos länsstyrelsen rekvirera
det statsbidrag, som tillkommer patienten
i fråga. Länsstyrelsen gör sedan en
undersökning om hur det ligger till i
ärendet och remitterar frågan antingen
till landsfiskalen, vilket lär vara det
vanligaste i de flesta län, eller också till
vederbörande kommunalordförande. Sedan
utredningen är klar, går ärendet
tillbaka till länsstyrelsen och ersättning
utbetalas i förekommande fall.

Jag har frågat olika provinsialläkare,
hur de bruka göra i sådana här fall.
De ha då svarat, att det f. n. är ett så
litet antal personer, som falla under
detta inkomststreck, att provinsialläkarna
rekvirera dessa statsbidrag högst en
eller kanske ett par gånger om året.

Det är således uppenbart, att om de i
den av mig undertecknade motionen
framförda yrkandena skulle bifallas, så

skulle givetvis ett betydligt större antal
ärenden än hittills bli föremål för länsstyrelsernas
granskning och utredning.
Man kan emellertid mycket bestämt påstå,
att remissförfarandet och tillvägagångssättet
i övrigt vid handläggning av
dessa ärenden bli precis desamma antingen
Kungl. Maj ds eller motionens
förslag antages. I vilket fall som helst
måste dessa ärenden utredas av vederbörande
landsfiskal eller kommunalordförande
för att få bestyrkt att uppgifterna
om inkomstläget äro riktiga. Sedan
man med det nya skattesystemets införande
borttagit avdragsrätten för barn,
tillkommer i dessa fall, att utredningsmannen
måste göra en undersökning
även beträffande hur många barn under
sexton år vederbörande bidragssökare
har. Jag kan inte förstå att vårt förslag
om att man för varje barn under sexton
år skulle öka det beskattningsbara beloppet
med 500 kronor skulle komplicera
dessa utredningar. Det blir, enligt
min mening, i dessa ärenden icke något
större krångel efter ett genomförande
av motionärernas förslag. Den enda
skillnaden är att det blir ett större antal
fall, som bli föremål för utredning.

Kungl. Maj :t har i propositionen pekat
på det förhållandet, att genom det
större skattefria avdragsbeloppet och
genom de allmänna barnbidragen ha
barnfamiljerna kommit i ett annat läge.
Därför menar Kungl. Maj:t att det nu,
sedan denna ändring i skatteförordningen
kommit till, inte finns samma
skäl som tidigare att höja det beskattningsbara
beloppet. Jag erkänner, att
det visserligen skett en ändring i skatteförordningen,
men faktum kvarstår, att
det fastställda högsta beskattningsbara
beloppet är lika stort, oavsett liur skattesystemet
än ändrats. Man måste vidare
i rättvisans namn beakta, att detta beskattningsbara
belopp är lika stort i
städer som på landsbygden. Hur förhållandena
än ha ändrats på detta område,
så ha de i varje fall inte ändrats till
landsbygdsbefolkningens förmån utan i

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

111

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

stället till stadsbefolkningens, d. v.'', s. de
befolkningsgrupper, som inte behöva
lägga ut pengar för dessa läkarresor. Man
måste väl också medge, att eftersom de
nu utgående allmänna barnbidragen äro
skattefria och således skola komma
barnfamiljerna helt till godo, bör man
väl inte i detta fall taga hänsyn till
dessa barnbidrag.

I det föreliggande ärendet har väckts
även en motion av herr Hansson i Skediga
m. fl. Denna motion går ut på ett
slopande av all behovsprövning. Man
skulle således i fall som dessa låta alla
få ersättning för provinsialläkarresorna.
I fråga om det i motionen framförda
yrkandet har jag inte kunnat låta bli
att taga hänsyn till det beslut, som riksdagen
fattat rörande den fria sjukvården.
Departementschefen har även framhållit
detta faktum. Han har ansett, att
det nu ifrågavarande statsbidraget endast
kommer att gälla som ett provisorium
under en jämförelsevis kort tid
och att det därför inte skulle föreligga
någon anledning att nu vidtaga någon
ändring i de hittills gällande bestämmelserna.

När riksdagen beslutade om den fria
sjukvården och fria resor till läkare,
knäsatte riksdagen den principen att
alla skulle betala 3 kronor. Sedan skulle
sjukresan i övrigt vara fri. Då uppkommer
givetvis den frågan, om statsmakterna
skola släppa dessa resor helt och
hållet utan kontroll. Man var då på det
klara med, när riksdagen beslöt om den
fria sjukvården, att då det gällde en remiss
av en sjuk från eu tjänsteläkare till
ett lasarett, så rådde det ingen tvekan
om att resan skulle vara fri. Samma var
också förhållandet, när vederbörande
skulle bli intagen på lasarett eller sjukhus.
Då skulle resan både till och från
lasarettet eller sjukhuset vara fri. Nu
finns det emellertid en hel del patienter,
som behöva konsultera läkare men
som inte äro så dåliga, afl de inte samtidigt
kunna uträtta även andra ärenden.
När vi hade denna fråga till be -

handling i det särskilda utskottet vid
1946 års riksdag, förekom det mycket
tal om hur man skulle kunna kontrollera
dessa s. k. sjukresor. Då präglades
den mycket förnämliga satsen, att läkaren
skulle intyga att resan var till huvudsaklig
del föranledd av sjukdom.

Om nu riksdagen skulle besluta i enlighet
med det yrkande, som framförts
i den av herr Hansson i Skediga m. fl.
väckta motionen — herr Rubbestads reservation
går ju ut på ett bifall till den
motionen — skulle detta leda till att
alla dessa sjukresor måste kontrolleras.
Från länsstyrelsen måste dessa ärenden
skickas ut på remiss till vederbörande
landsfiskal eller kommunalordförande,
som sedan ha att verkställa en utredning
rörande resans längd samt huruvida
uppgifterna angående resekostnaderna
äro riktiga. Det måste vidare
företagas en undersökning, huruvida resan
föranletts till huvudsaklig del av
sjukdom. Jag kan inte tänka mig annat
än att riksdagen nu liksom tidigare icke
är beredd att släppa detta helt utan
kontroll. Under sådana förhållanden
har jag inte kunnat ansluta mig till
herr Rubbestads reservation, eftersom
ett bifall till denna reservation skulle
leda till ett oerhört stort arbete för de
utredningsinstanser, som skola ha hand
om dessa ärenden.

Herr talman! Om nu riksdagen verkligen
har viljan att skapa rättvisa åt
landsbygdens befolkning, så borde man
med gott samvete kunna ansluta sig till
den linje i detta ärende, som förordats
av medicinalstyrelsen. Den av herr
Gränebo m. fl. avgivna reservationen
har i huvudsak men med någon förenkling
anslutit sig till medicinalstyrelsens
förslag. Med vad jag nu anfört, hemställer
jag om bifall till berr Gränebos
in. fl. reservation.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Riksdagen bar ju tidigare skrivit
till Kungl. Maj :t i denna fråga, och

112

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lindring i mindre bemedlade patienters

med anledning av denna skrivelse har
medicinalstyrelsen gjort en utredning
och framlagt ett förslag. Jag skall inte
närmare gå in på de bestämmelser, som
här äro gällande, och jag skall inte heller
närmare ingå på medicinalstyrelsens
förslag, därför att herr Pettersson
i Dahl så grundligt redogjort för dessa
frågor.

Medicinalstyrelsens förslag innebär i
stort sett, att det beskattningsbara beloppet
skall höjas väsentligt. Den högsta
beskattningsbara inkomsten för att
statsbidrag skall kunna åtnjutas skulle
vidare göras beroende av om det finns
ett eller flera barn i familjen. Summan
skulle ökas med ett visst belopp för
varje barn. Därtill skulle komma, att
förmögenhetsgränsen skulle ökas från
nuvarande 12 000 till 30 000 kronor.

Departementschefen har inte kunnat
ansluta sig till detta förslag, utan han
har endast genomfört vissa partiella
ändringar av de regler, som för närvarande
äro gällande. Således slopas i
vissa fall gränsen ett högsta taxerat belopp
av 1 800 kronor, och vidare höjes
förmögenhetsgränsen från 12 000 till
30 000 kronor. Departementschefen har
ansett, att det inte skulle vara lämpligt
att genomföra ett så omfattande ändringsförslag
som medicinalstyrelsen förordat,
och detta framför allt på grund
av att den nya sjukförsäkringslagen
kommer att träda i kraft om ett par år.
Det nya förslaget skulle då endast få
gälla ett eller två år framåt. Vidare
skulle det av medicinalstyrelsen utarbetade
förslaget medföra ett mera omfattande
kontrollsystem än vad som för
närvarande är rådande. Om ifrågavarande
förslag skulle genomföras, så är
jag nästan övertygad om att den kontrollverksamhet,
som delvis fick utövas
inom länsstyrelserna, skulle få en sådan
omfattning, att starka skäl skulle
tala för att länsstyrelserna åtminstone
i någon mån skulle behöva anskaffa
extra personal. Jag tror knappast att
jag behöver säga mer gentemot den re -

å landsbygden sjukvårdskostnader.

servation, som här framförts av herrar
Gränebo in. fl., samt motionerna nr 237
i första och 305 i andra kammaren.

Vad sedan beträffar den andra motionen
nr 303 i andra kammaren, som är
framförd av herr Hansson i Skediga,
så går denna motion in för ett förenklat
system så till vida, att den vill taga
bort alla inkomst- och förmögenhetsbegränsningar
när det gäller bidrag för
läkarkostnaderna å landsbygden. Utskottet
har emellertid inte ansett det
vara lämpligt eller försvarbart att genomföra
ett så långt gående system som
herr Hansson i Skediga yrkat på i sin
motion och som herr Rubbestad anslutit
sig till i utskottet.

De som bo på landsbygden och äro
medlemmar i en sjukkassa få bidrag
från sjukkassan för de kostnader, som
de själva få betala i form av läkararvoden
in. in. Om staten skulle gå in för
att lämna ersättning åt dem som bo på
landsbygden i alla de fall, där läkararvode
och resekostnader överstiga
sammanlagt 10 kronor, då fick man
göra sig den frågan, om inte samma system
även måste genomföras inom städerna.
Även inom städerna finns det
många som tyvärr inte äro anslutna till
någon sjukkassa. För många av dessa
uppgå kostnaderna för läkararvode och
resor vid läkarbesök i hemmet till betydligt
över 10 kronor.

Om nu dessa nämnda förmåner skulle
givas åt dem som bo på landsbygden,
då måste väl även i rättvisans namn
samma förmåner givas åt dem som bo
inom städerna. Då frågar man sig: hur
mycket kommer detta att draga i merkostnader?
Herr Rubbestad har gjort
en liten beräkning av de ungefärliga
kostnadsökningar som det av honom
förordade förslaget skulle medföra för
landsbygdens del. Jag är inte säker på
att herr Rubbestads ekonomiska beräkningar
äro fullt tillförlitliga. Det är
dock självfallet, att om detta system
även skulle införas i städerna, så skulle
dessa kostnadsökningar komma att bli

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

113

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

ganska betydande. Jag tror inte att det
skulle vara lämpligt att under nuvarande
förhållanden genomföra en reform,
som skulle medföra betydande
kostnadsökningar på detta område. Det
vore olämpligt framför allt på grund
av att det, som jag förut sade, inte dröjer
så särskilt länge förrän sjukförsäkringslagen
kommer att genomföras.

Jag ber med dessa få ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall försöka koncentrera mig så mycket
som möjligt eftersom vi nu ha
många viktiga ärenden på föredragningslistan.
Då jag avgivit en reservation
på denna punkt vill jag emellertid
i korthet belysa orsaken till min ståndpunkt
i förevarande fråga.

Orsaken är ju den, att Kungl. Maj :t
här framlagt ändrade grunder för bidrag
till sjukresor för landsbygdens
folk i samband med besök av provinsialläkare
och extra provinsialläkare.
Tidigare har ju den regeln gällt, att
man fått statsbidrag med hela den del
av resekostnaden, som överstiger tre
kronor, samt med hälften av den del av
läkararvodet, som överstiger sju kronor.
För den som skulle få komma i åtnjutande
av denna förmån fick det beskattningsbara
beloppet vara högst 400
kronor.

Med hänsyn till omläggningen av
skattesystemet — man har ju bl. a. tagit
bort de skattefria avdragen för barn
— har departementschefen ansett det
nödvändigt att framlägga nya regler för
dem som skola komma i åtnjutande av
denna förmån. Han har därför lagt om
det nu gällande systemet. Om man
emellertid undersöker hur detta nya
system kommer att verka så finner man,
att stora delar av landet bli synnerligen
orättvist behandlade vid tillämpningen
av detta system i jämförelse med
det nu gällande. Framför allt blir det
nackdelar för dem som bo i Norrland,

där avstånden äro synnerligen stora,
och där man har många barn. För familjer
med upp till två barn blir skillnaden
inte så stor, men när barnantalet
uppgår till tre och fyra eller flera,
så blir läget betydligt försämrat enligt
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall som exempel taga en familj
med tre barn i Norrland. Den kan
nu komma i åtnjutande av detta bidrag
om inkomsten går upp till högst 4 510
kronor. Det nya förslaget innebär emellertid,
att en dylik familj inte får dessa
förmåner om inkomsten överstiger
3 400 kronor. Det är således här fråga
om en betydande sänkning. Har familjen
fyra barn åtnjuter den för närvarande
bidrag om inkomsten understiger
5 450 kronor. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
sjunker detta belopp till 3 400 kronor.
Har familjen större inkomst, så får
den ingen fördel enligt detta nya system.

Med hänsyn till de stora nackdelar,
som propositionen sålunda innebär för
stora delar av folket, anser jag att man
inte kan acceptera Kungl. Maj:ts förslag.
Skall det goda hjärtelaget någon
gång få komma till uttryck vid beviljandet
av sociala förmåner, så är det
väl just vid sådana ömmande omständigheter
som när folk drabbas av sjukdom.
Därför vill jag inte vara med om
en försämring härvidlag, utan det bör
åtminstone vara status quo.

Vid behandlingen av dessa ärenden
har det väckts två motioner. Den ena
går ut på en höjning av det belopp, som
Kungl. Maj:t föreslagit som skattefritt.
Herr Pettersson i Dahl har nyss redogjort
för det. Han sade, att förslaget i
stort sett ansluter sig till medicinalstyrelsens
förslag. Så är emellertid icke
förhållandet. Herr Petterssons i Dahl
förslag överstiger medicinalstyrelsens
förslag med 500 kronor när det gäller
minimiinkomsten för de skattefria avdragen,
om familjen har ett eller två
barn. Först när man kommer upp till
tre barn bli de båda förslagen lika.

8 — Andni kammarens protokoll 1949. Nr 19.

114

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

Vi ha emellertid också en annan motion,
som enligt min mening skänker
större rättvisa. Där föreslås, att det inte
skall vara någon som helst behovsprövning.
Alla som bo på landsbygden skola
enligt detta förslag ha denna förmån,
och detta för att kompensera den nackdel,
som ligger i att bo på landet. De
som bo i städer och tätorter där provinsialläkare
finnes behöva inte kosta
på någonting alls för resan till läkare.
Man behöver kanske där endast gå
några hundra eller tusen meter för att
få läkarhjälp. Landsbygdens folk ha
emellertid stora avstånd, och resorna
bli ofta ganska dryga. Dessa människor
böra således, enligt min mening, ha ett
utjämningsbidrag, för att nackdelarna
med att bo så långt från läkare skola
kompenseras. Detta är syftet med den
motion, som väckts av herr Hansson i
Skediga.

Om man nu granskar motionen av
herrar Pettersson i Dahl in. fl. måste man
konstatera, att de i grund och botten
äro inne på samma linje. Man vågar eller
vill emellertid inte draga konsekvenserna
av sina uttalanden. Man framhåller
i denna motion — vilken herr Pettersson
i Dahl underskrivit — »att det
är en viktig princip att sociala och
andra bidrag skola komma landsbygdens
folk till godo på samma villkor,
som gälla för tätorternas invånare.
Detta innebär att landsbygdens folk
skall kompenseras för de kostnader,
som man måste vidkännas på grund av
avstånden till stadssamhällena, dit en
rad sociala anordningar äro förlagda.
Bidragen böra utformas på ett sådant
sätt, att ersättning för vad man brukar
kalla avståndslcostnader utgår till de på
landsbygden boende. Det skall inte bli
dyrare för landsbygdens folk att komma
i åtnjutande av de förmåner, som
samhället ställer till medborgarnas förfogande,
utan det bör vara lika för
alla.» Om man har den uppfattning,
som dessa ord ge till känna, så är det
enligt min mening icke rimligt, att man

här går in för en beliovsprövning som
gör att endast en grupp av landsbygdens
befolkning får den förmån det gäller,
utan då bör man se till, att det för
alla grupper där sker en utjämning av
de kostnader, som avståndet medför för
landsbygdens folk när de skola söka
läkare.

Jag tror också att det system, som
motionen föreslår, skulle bli mycket
svårt att tillämpa i det praktiska livet.
Tidigare har det ju gått bra att med
hjälp av skattsedeln visa bur stort det
beskattningsbara beloppet är, men med
nuvarande uppbördssystem framgår
inte detta belopp av debetsedeln därest
man skall tillämpa skattefria avdrag
även för barnen. Varje provinsialläkare
måste därför, när han kommer ut i bygderna,
ha med sig en förteckning över
bur många barn det finns i de olika familjerna,
och sedan får han i de olika
fallen göra en rätt omfattande räkneoperation.
Först måste lian med ledning
av denna regel om en högsta beskattningsbar
inkomst av 1 000 kronor för
familj och 500 kronor för varje barn
räkna ut vilken inkomst familjen får ha
för att vara bidragsberättigad och därefter
får han ta reda på hur stor den
verkliga inkomsten är och vilka skattefria
avdrag som vederbörande bör åtnjuta.
Det är alltså en rätt invecklad
procedur som blir följden av det system
som herr Pettersson i Dahl bär
rekommenderar.

Herr Pettersson i Dahl ville göra gällande,
att kontrollen skulle bli besvärlig
även med det system med fria resor,
som jag föreslår i min reservation.
Jag vill därför erinra om att tillvägagångssättet
därvidlag blir precis detsamma
som nu, i det att provinsialläkaren
undan för undan antecknar på sin
reseräkning, att han den och den dagen
bar besökt den och den personen, som
bor där och där. På länsstyrelsen, där
man sedan har att pröva dessa reseräkningar,
har man ju tillgång till kartor
och kan lätt kontrollera, bur långt det

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

115

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

är från provinsialläkarens bostadsort
till de olika patienternas hem. På det
sättet kan man genast få klarhet om
huruvida provinsialläkarens uppgifter
äro riktiga. Hela detta system är mycket
enkelt, och jag tror inte att det kan
råda någon tvekan om vilken av de här
diskuterade linjerna som är den bästa.

Herr Mårtensson gjorde den invändningen,
att det skulle bli mycket dyrbart
med ett slopande av behovsprövningen
och att man inte heller kunde
med säkerhet avgöra, hur mycket det
skulle komma att kosta. Jag tror nog,
herr Mårtensson, att man därvidlag kan
ha en viss ledning av inkomststatistiken
i årets statsverksproposition. Om vi
följa statsrådets linje, blir det ju i stort
sett familjer med ett inkomstbelopp av
mellan 2 900 och 3 400 kronor som
komma att ha fördel av förslaget. En
undersökning av de olika inkomstkategorierna
här i landet visar, att inom
den grupp som jag nyss nämnt faller
nära hälften av svenska folket. Det är
självklart att om man, när det gäller
här ifrågavarande statsbidrag, tar med
även den andra hälften av medborgarna,
så måste kostnaderna för staten bli
omkring det dubbla, men mycket mer
behöver det å andra sidan inte bli
fråga om.

Det går alltså mycket väl att tillnärmelsevis
överblicka konsekvenserna av
en sådan omläggning, som jag föreslår
i min reservation, och det innebär inte
heller något revolutionerande att slopa
behovsprövningen. Såsom herr Pettersson
i Dahl nämnde, har riksdagen redan
genom sitt beslut år 1946 om sjukvårdsreformen
gått in för att alla medborgare
skola ha fria resor till läkare
med undantag för ett grundbelopp på
3 kronor. Enligt reservationen skall
också varje person, som kommer i åtnjutande
av statsbidrag, själv betala 3
kronor i reseersättning, och dessutom
måste han betala läkaren med minst
7 kronor. Det blir alltså fråga om eu
sammanlagd kostnad på lägst 10 kronor

för honom. Några okynneskallelser av
läkare behöver man nog inte förutsätta,
när patienten alltså i första hand får
betala 10 kronor och sedan kanske ännu
mera. Knappast någon kommer därför
att kalla på läkare, såvida det inte föreligger
trängande behov av läkarhjälp.

Jag tycker att det är många skäl som
tala för att riksdagen nu bifaller den
reservation som jag företräder. Särskilt
för dom ute på landsbygden, som bo
mycket långt från tätorterna — jag tänker
då närmast på befolkningen i Norrland
— finns det ett stort behov av att
nu få ifrågavarande statsbidrag i dess
fulla utsträckning och inte beskuret på
det sätt som föreslås i den kungl. propositionen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som jag har fogat till utskottets utlåtande.

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Finansministern har tidigare vid
dagens plenum lämnat en redogörelse
för den ökning av den nominella inkomsten,
som har ägt rum under de
allra senaste åren. Denna förskjutning
uppåt av inkomsterna måste ju medföra,
att ett förhållandevis litet antal
sjukvårdspatienter nu befinna sig under
den gräns, som i det här föreliggande
utskottsutlåtandet är satt för rätten
att utfå statsbidrag. Med hänsyn
härtill och även med hänsyn till verkningarna
av den senaste statsskattereformen,
i vad det gäller att fastställa
det beskattningsbara beloppets storlek,
har medicinalstyrelsen framlagt ett förslag
till ändring av de grunder, efter
vilka här ifrågavarande statsbidrag
skall utgå. Departementschefen har
inte ansett sig kunna upptaga medicinalstyrelsens
förslag, och statsutskottets
majoritet har också med åberopande av
i synnerhet två skiil förkastat detta förslag
och anslutit sig till inrikesministerns
förslag med de mindre ändringar

116

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

av bidragsgrunderna som detta innebär.

Medicinalstyrelsens förslag anses vara
komplicerat och vid tillämpningen administrativt
svårhanterligt. Det svårhanterliga
inskränker sig emellertid till
det förhållandet, att en graderad skala
skulle behöva tillämpas vid prövning
av rätten till statsbidrag. Detta förefaller
inte komma att bereda några särskilda
svårigheter. Ett stort antal länsstyrelser
har också förordat medicinalstyrelsens
»komplicerade» förslag. En
länsstyrelse har t. o. m. föreslagit en
ytterligare differentiering, vilket ju
skulle göra tillämpningen av förslaget
än mer komplicerad. Då det ankommer
på länsstyrelserna att pröva rätten
till statsbidrag, anser jag att stor
vikt bör fästas vid länsstyrelsernas yttranden
i detta avseende.

Det andra skäl, som utskottet anfört
för sin ståndpunkt, är den förhållandevis
korta övergångstid som man räknar
med innan den nya sjukvårdslagen får
gällande kraft. Men vi veta ju inte med
visshet hur lång denna övergångstid
kommer att bli, och jag tillåter mig påpeka,
att om den utvidgning av rätten
till statsbidrag, varom här är fråga,
kan komma till stånd, så skapas därigenom
en mjukare övergång till de
vida större förmåner som den obligatoriska
sjukförsäkringen öppnar möjlighet
till.

Då det här också, såvitt jag kan förstå,
är fråga om tillgodoseendet av en
klar rättvisesynpunkt för landsbygdens
vidkommande, eftersom landsbygdens
befolkning till följd av de längre resorna
har vida mer betungande sjukvårdskostnader
än tätorternas befolkning, så
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som vid detta utlåtande
är avgiven av herr Gränebo
m. fl.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Det
förslag som medicinalstyrelsen på sin

tid lade fram i detta ärende gick ut på
att man, när det gäller rätten till statsbidrag,
skulle ha en inkomstskala som
vore graderad efter barnantalet. Det är
klart att många och starka skäl kunna,
såsom herr Persson i Svensköp här
framhållit, anföras för denna medicinalstyrelsens
ståndpunkt. Men så som
saken nu ligger till, är det en annan
frågeställning som man inte kan komma
förbi, nämligen huruvida det finns
tillräckliga skäl för att under den, såsom
vi anse, korta övergångstiden innan
den nya sjukförsäkringslagen träder
i kraft lämna det gamla system
som tidigare tillämpats och övergå till
ett nytt, som är mera komplicerat och
svåröverskådligt. Det är detta avgörande
som har varit det väsentliga för oss
i departementet, när vi ha utarbetat
den föreliggande propositionen. Vi ha
varit medvetna om att det förslag, som
nu underställts riksdagens prövning,
inte ger full rättvisa åt alla håll. Det
blir sålunda en för stor höjning av inkomstgränsen
när det gäller de ensamstående;
gamla människor ute på landsbygden
t. ex. få det relativt sett för
bra, under det att de barnrika familjerna
komma i ett något sämre läge än
hittills. Men vi ha sagt oss att med den
plan, som uppgjorts för sjukförsäkringslagens
ikraftträdande, så blir det
här bara fråga om tiden fram till den
1 juli 1951, och det är inte lämpligt att
krångla till det hela alltför mycket under
den tiden.

Jag har med stort intresse lyssnat
till den debatt, som här förekommit,
och där jag först hörde herr Pettersson
i Dahl förklara, att systemet med
en graderad inkomstskala skulle bli
mycket enkelt i tillämpningen, medan
hans partivän herr Rubbestad sedan
framförde den uppfattningen, att det
skulle bli en synnerligen invecklad procedur
att omsätta det graderade systemet
i praktiken. Jag tror att jag i detta
avseende närmast skulle vilja ansluta
mig till herr Rubbestad.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

117

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

För att man skall ha klart för sig
hur det hela går till, vill jag framhålla
att det inte är provinsialläkaren, som
vid sitt besök hos en familj avgör, om
statsbidrag skall utgå eller inte. Han
gör endast en ytterst preliminär bedömning
av den saken, och om han
därvid kommer till den uppfattningen,
att familjen i fråga har rätt till statsbidrag,
så låter han vederbörande fylla
i en blankett och tar sedan bara ut av
familjen den del av arvodet, som ligger
över ett eventuellt statsbidrag. Sedan
skickar han in blanketten till länsstyrelsen,
vilken i efterhand har att
pröva om det skall utgå statsbidrag för
sjukbesöket eller ej. Det är då mycket
enkelt att slå upp i taxeringslängden
och se efter hur stor vederbörandes beskattningsbara
inkomst är. Men om
man inför en graderad skala, baserad
på barnantalet i familjerna, så måste
man först skaffa sig uppgift om hur
många barn under 16 år, som familjen
i fråga bar försörjningsskyldighet mot,
innan man kan fastställa den beskattningsbara
inkomst som skall ligga till
grund vid prövning av frågan, huruvida
statsbidrag skall utgå. Denna procedur
blir ju åtminstone krångligare
än den hittillsvarande ordningen.

Jag vet mig aldrig ha hört herr Rubbestad
tala med sådan iver för ett förslag,
som skulle innebära ökade statsutgifter,
som vad han gjort här i kväll,
och därtill var lian ganska optimistisk
beträffande den kostnadsökning, som
skulle följa med det av honom förordade
systemet med slopande av inkomstbegränsningen.
Herr Rubbestad
ville ju att vi skulle låta praktiskt taget
alla sjukbesök ute på landsbygden
ske på statsverkets bekostnad efter de
regler som gälla för statsbidrag, och
han menade att man mycket väl skulle
kunna överblicka konsekvenserna av
ett sådant beslut.

Rent principiellt bar jag stora sympatier
för en sådan tanke, ty det vore
otvivelaktigt ett led i strävandena att

göra befolkningen i städerna och på
landsbygden mer jämställd i fråga om
sjukvårdsmöjligheterna. Men när det
gäller kostnadsuppskattningen kan jag
inte vara lika optimistisk som herr
Rubbestad. Jag vill bara ta ett litet
exempel, som visar hur försiktig man
får vara, när man rubbar på de inkomstgränser,
som satts för erhållande
av statsbidrag.

När det gäller veterinärbesök på
landsbygden var tidigare det beskattningsbara
beloppet fastställt till 400
kronor, precis som nu är fallet beträffande
läkarbesök. Från den 1 juli 1946
höjdes detta belopp med 200 kronor,
alltså till 600 kronor. Dessförinnan
hade medelutgiften per år för statsverket
varit 158 000 kronor, men så fort
vi gjorde denna relativt lilla ändring i
fråga om inkomstgränsen, så sprungo
statsverkets utgifter upp till 551 000
kronor för första året och 651 000 kronor
för andra året, och sedan gjorde
statsrevisorerna anmärkning på saken.

Jag skulle därför tro, att om vi följa
lierr Rubbestads linje, så skulle reformen
bli mycket dyrare än herr Rubbestad
vill göra gällande, och eftersom
vi tyvärr nu råka leva vid en tidpunkt,
när man får iakttaga den allra största
sparsamhet och återhållsamhet med
nya reformer, så tycker jag nog att
herr Rubbestad och jag skulle kunna
förena oss om att det är klokt att skjuta
genomförandet av den utvidgning av
statsbidragssystemet, som herr Rubbestad
föreslagit, några år framåt i tiden.

Jag har, herr talman, velat säga detta
därför att jag önskar slå fast, att det
förhållandet att här ifrågavarande proposition
lagts på riksdagens bord inte
får tolkas som något utslag av bristande
förståelse för det behov av lätt tillgänglig
sjukvård, som landsbygdens
befolkning har, särskilt då familjer med
små inkomster. När sjukförsäkringsreformen
träder i kraft, så bortfaller ju
hela detta problem, ty då utgår statsbidrag
med tre fjärdedelar av alla

118 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lindring i mindre bemedlade patienters

kostnader för läkarvård, även för det
fall att patienterna själva resa till provinsialläkarens
mottagning.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Jag är tacksam
för att statsrådet erkände, att det egentligen
är många skäl som tala för medicinalstyrelsens
förslag, tv det förslag,
som jag här gjort mig till talesman
för, bygger ju på medicinalstyrelsens
förslag.

Men sedan vände herr statsrådet på
steken och sade, att även om det i och
för sig finns tillräckliga skäl som tala
för medicinalstyrelsens förslag, så anser
han inte att det för närvarande föreligger
tillräckliga skäl därför, eftersom
ju sjukförsäkringsreformen skall
genomföras om två år. Är det så tvärsäkert
att den nya sjukförsäkringen
kan träda i kraft om två år? Ha vi
verkligen de resurser, som fordras för
detta? Inom landstingen måste det nog
dessförinnan ha skett en utbyggnad av
både sjukhus och anstalter av olika
slag, men med den byggnadskvot, som
för närvarande är anslagen för landstingens
behov härvidlag och som, om
jag inte missminner mig, uppgår till
16 milj. kronor, så kommer man inte
så långt. Jag är därför inte lika säker
som herr statsrådet på att det om två
år finns möjlighet att effektuera sjukförsäkringsreformen.

Blir det dessutom verkligen så komplicerat,
om man går in för denna graderade
skatteskala efter barnantal? Jag
är inte riktigt säker på att statsrådets
historieskrivning var fullständigt korrekt.
Det är riktigt, att provinsialläkaren
är skyldig att taga del av det beskattningsbara
beloppet. Han är också
skyldig att i de fall då patienten har
rättighet till statsbidrag rekvirera detta
från länsstyrelsen; men det är ju
inte denna som gör utredningen, utan
länsstyrelsen uppdrager antingen åt
landsfiskalen i distriktet eller åt vederbörande
kommunalordförande att göra

å landsbygden sjukvårdskostnader.

den. Om provinsialläkaren är ute hos
en patient och av skattsedeln ser, att
denne har en beskattningsbar inkomst
av 2 000 kronor och två barn, skall patienten
enligt mitt förslag vara berättigad
till detta bidrag. Det är väl inte så
förskräckligt konstigt eller krångligt
att klara.

Av de remissinstanser som yttrat sig
över detta ha endast statskontoret och
länsstyrelsen i Kopparbergs län varit
litet reserverade. Den senare har sagt,
att därest man inte kan komma med
ett enklare system än medicinalstyrelsens
skall man inte gå in för detta. Nu
måste jag säga, att det förslag som jag
gjort mig till talesman för är enklare
än medicinalstyrelsens.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! De siffror som statsrådet
anförde om den höjda kostnad beträffande
veterinärvården som uppkommit
genom att det beskattningsbara beloppet
böjts med 200 kronor, tror jag inte bero
endast på höjningen, utan de bero säkerligen
på att detta förhållande med
statsbidrag har blivit känt i mycket
större utsträckning än vad tidigare varit
fallet, så att många som förut inte ha
kommit i åtnjutande av det nu ha utnyttjat
det. Jag tycker mig få stöd i detta
antagande av propositionen, ty skulle
dessa 200 kronor i höjning av det beskattningsbara
beloppet för veterinärvården
ha medfört så väldiga kostnader,
borde statsrådet ha beräknat helt
andra siffror vid förslaget om lindring
i sjukvården. Förut kostade dessa sjukresor
efter de gamla grunderna ca
200 000 kronor. Nu har statsrådet föreslagit
en höjning av inkomstnivån
med 900 kronor för ensamstående och
upp till 1 200 kronor för familjer men
har ändå inte beräknat mer än 70 000
kronor i ökade kostnader, trots denna
väldiga höjning av vad förut varit gällande.
Jag tycker, att det tyder på att
mina siffror nog i stort äro bättre

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

119

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

beräknade än vad statsrådet velat göra
gällande.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Vi känna alla mycket väl till hur
det går till vid placeringen av provinsialläkare.
Det är alldeles klart, att de
placeras i de orter, där den största bebyggelsen
och det mesta folket finns.
Det ha vi inte satt oss emot på landsbygden.
När det nu gäller att få litet
rättvisa skipad mellan stad och landsbygd
— jag måste tacka herr statsrådet
Mossberg för att han erkänner det berättigade
i det —• men då tycker man,
att det blir för stora kostnader om ersättning
skall utgå för resan till läkare.
Vilka drabba då kostnaderna för sjukvården?
De drabba de familjer där
sjukdom inträffar. Då kan man fråga:
Ha de större bärkraft att bära den utgiften
än om man skulle fördela den
på det hela? De beskattas lika alla människor
i övrigt, och de skatterna äro
minsann inte så lätta. De få säkert betala
sin tribut likaväl som alla andra.
När det då gäller att få denna lilla
sociala rättvisa i fråga om sjukvård
skola de inte få det. De få genom dessa
utgifter extra skatt.

Nu säger man här — statsrådet var
också inne på det — att det blir så
stora kostnader. Ja, kära statsrådet, vem
drabbar det om vi spara in detta för
samhället? Jo, det blir de som bo ute
på landsbygden som få taga den extra
beskattningen. Jag vet ju, att statsrådet
alltid lägger rättvisesynpunkt på frågorna,
och jag skulle också ha önskat,
att statsrådet gått på den linje herr
Rubbestad här förfäktade, nämligen att
det här inte skulle vara en extra kostnad
för landsbygden, utan att sjukvårdskostnaderna
skulle vara lika för
stad och landsbygd.

Då säger man: Vi kunna vänta några
år innan vi genomföra detta. Varför
skall man behålla denna orättvisa längre?
Jag tycker, att det skulle vara allra
skönast, om vi kunde få bort den. Det

är så mycket orättvisor kvar på landsbygden
då det gäller vägarna och andra
sociala förmåner ändå. Försök få slut
på det här och skapa rättvisa i stället!

Här nämndes något om sjukkassereformens
genomförande. Det skulle naturligtvis
vara glädjande, om den blev
genomförd fortast möjligt, men jag tror,
att den saken kan dröja ett, två eller
flera år. Hur det än är, är det ett stort
steg mot rättvisa om man följer motionen.
Varför inte pröva det redan nu,
då det gäller landsbygdens förhållanden? Jag

vill än en gång betona, att det
finns så mycket orättvisor kvar ändå,
då det gäller skillnaden mellan sociala
förmåner för stad och landsbygd. Vi
kunna bara tänka på distriktssköterskor
och de besvärligheter med de långa
avstånden vi ha därmed. Jag är med i
landstingets löne- och pensionsnämnd,
och då det gäller sådana frågor har det
diskuterats om vi skola skaffa bil åt
dem, så att de kunna få åka, eftersom
det är så långa vägar och de inte orka
cykla så mycket. Ja, det har också varit
för att försöka förbättra förhållandena.
I städerna finns det flera hemvårdarinnor
och flera sjuksystrar till hjälp i
hemmen och nära till läkare, medan vi
på landsbygden ha det svårare. När
riksdagen nu skall taga ställning till
den här frågan, vill jag säga: Rösta på
herr Rubbestads reservation — att ni
ha statsrådet med på den sidan hörde
ni av hans anförande — och flytta över
kostnaderna från de fattiga på landsbygden
till staten! Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som herr Rubbestad avgivit.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr andre vice
talmannen propositioner på l:o) bifall
(ill utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Gränebo in. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr Rubbestad
avgivna reservationen; och biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

120 Nr 13.

§ 7.

Fria resor för barn m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till fria resor för barn m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
47, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 11 februari 1949, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna, att reglerna rörande
fria resor för barn och husmödrar ändras
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för socialdepartementet
förordat,

dels under femte huvudtiteln till Fria
resor för barn för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor,

dels ock under femte huvudtiteln till
Bidrag till husmoderssemestern för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 2 350 000 kronor.

Utskottet hade i samband med förevarande
proposition till behandling
förehaft en inom första kammaren av
herrar Lundqvist och Ohlon väckt motion
(1:241), vari hemställts, att riksdagen
ville godkänna vissa ändringar i
de föreslagna reglerna rörande fria resor
för barn och husmödrar, innebärande
i huvudsak att en särskild expeditionsavgift
skulle uttagas med i regel
fyra kronor för äldre och två kronor
för barn. Då uttagandet av en sådan
avgift kunde beräknas minska anslagsbehovet
med 500 000 kronor, hade
vidare föreslagits, att förslagsanslagen
till fria resor för barn och till bidrag
för husmoderssemestern för nästkommande
budgetår skulle anvisas med
3 660 000 resp. 2 190 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen I: 241

a) godkänna, att reglerna rörande

fria resor för barn och husmödrar ändrades
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i sin motivering föreslagit; b)

till Fria resor för barn för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

3 830 000 kronor;

c) till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1949/50 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 270 000 kronor.

Utskottet hade i motiveringen förordat
uttagande av expeditionsavgift
med i regel två kronor för vuxna och
en krona för barn över 6 år.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gustaf Karlsson, Johan
Eric Ericson, Hesselbom, Andrée,
Bergström, Mårtensson i Uddevalla,
Thapper, fru Ericsson i Luleå och herr
Henriksson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag på motionen I: 241

a) godkänna, att reglerna rörande
fria resor för barn och husmödrar ändrades
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 11 februari 1949;

b) till Fria resor för barn för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

4 000 000 kronor;

c) till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1949/50 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 350 000 kronor;

2) av herr Pettersson i Dahl, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är endast på en punkt i detta
utlåtande som meningarna varit något
delade inom utskottet. Utskottets ma -

Nr 13.

121

Onsdagen den 6

joritet har anslutit sig till utredningens
förslag, att det skall uttagas en särskild
expeditionsavgift för samtliga som
komma i åtnjutande av de fria resorna
på järnvägarna. Denna skall utgå med
2 kronor för vuxna och 1 krona för
barn. Genom införandet av en dylik avgift
räknar man med att staten skall
göra en besparing på ca 250 000 kronor
om året. Denna besparing står naturligtvis
i ett visst förhållande till det
antal resor som kommer att företagas.
Om vi räkna med samma antal som
under de senaste åren, är jag inte övertygad
om att denna besparing skulle
bli så stor som utskottet och de sakkunniga
ha räknat med.

Ett flertal av de organisationer som
lia haft tillfälle att yttra sig över de
sakkunnigas förslag ha avstyrkt förslaget
om att införa en särskild avgift
för de resande. Socialstyrelsen finner
det olämpligt att förknippa denna allmänna
socialpolitiska förmån med en
generell avgift som skulle uttagas även
vid resor under den nuvarande maximigränsen.
Styrelsen avstyrker sålunda
en sådan åtgärd. Barnavårdsnämnderna
i Malmö och Nacka ställa sig tveksamma
till förslaget att införa eu expeditionsavgift,
och husmoderssemesternämnden
i Gävleborgs län avstyrker bestämt
en sådan. Även en del andra husmoderssemesternämnder
avstyrka införandet
av en sådan expeditionsavgift,
och ett flertal av de stora kvinnoorganisationerna
i landet ha på det bestämdaste
vänt sig emot det.

Även departementschefen har i sitt
förslag tagit avstånd från de sakkunnigas
tanke på införande av denna expeditionsavgift.
Reservanterna ha anslutit
sig till hans förslag. Vi finna det
nämligen olämpligt att dessa resor, som
skola vara en .social förmån, skola förknippas
med en särskild avgift.

Reservanterna äro även av den bestämda
uppfattningen, att ett uttagande
av denna särskilda expeditionsavgift
kommer att medföra betydligt mer ar -

april 1949 em.

Fria resor för barn m. m.

bete och mera krångel än vad de sakkunniga
ha räknat med. Man har visserligen
sagt, att järnvägsstyrelsen inte
skulle ha något särskilt att invända mot
att en sådan avgift uttages, men jag är
övertygad om att järnvägsstyrelsen inte
skulle bli särskilt glad, om riksdagen
går med på utskottets förslag om att
införa den. Det har vidare hänvisats
till att denna expeditionsavgift skulle
kunna uttagas av barnavårdsnämnderna,
men till och med en av de sakkunniga
har förklarat, att det skulle nog
medföra alltför stort besvär, alltför
mycket arbete för de olika barnavårdsnämnderna,
om de skulle ha hand om
detta.

Men det är inte enbart ur denna synpunkt
som reservanterna anse det vara
olämpligt med ett uttagande av en avgift,
utan vi anse vidare, att det inte
bör läggas alltför starka ekonomiska
synpunkter på dessa fria resor. De fria
resorna för barn och mödrar ha tillkommit
såsom en social åtgärd, och det
har ansetts som ett samhällets intresse,
att barn och fattiga mödrar ha kunnat
genom samhällets hjälp komma ut på
landet och till en annan miljö under
några korta sommarmånader. Jag tror,
att det är lämpligt, att dessa sociala
synpunkter få göra sig gällande även i
fortsättningen, när det gäller att fastställa
anslag och andra bestämmelser
om dessa fria resor.

Det är inte så många veckor sedan
andra kammaren behandlade anslagen
till en del andra verksamhetsgrenar,
bl. a. skytterörelsen och idrottsrörelsen.
När dessa frågor diskuterades här i
kammaren framfördes med skärpa, hur
nödvändigt det var att öka anslagen till
dessa organisationer. .Tåg tycker, att
det skulle vara önskvärt, om samma
patos kunde komma till uttryck även
i fråga om anslagen till denna sociala
verksamhet, vilken, som jag förut framhållit,
avser att bidraga till all bringa
hälsa och krafter åt barn och uttröttade
mödrar här i landet.

122

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Fria resor för barn m. m.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Gustaf
Karlsson in. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen.

Fru ERICSSON i Luleå: Herr talman!
Jag kunde gott ha inskränkt mig till att
endast instämma i det tal som herr
Mårtensson nyss hållit, eftersom det till
stor del sammanfaller med mina synpunkter,
men det är en del saker som
jag skulle vilja säga, därför att jag varit
med i den utredning som föregått den
här propositionen.

I utskottets utlåtande står det på ett
ställe, att de sakkunniga ha föreslagit
att en avgift skulle uttagas. Det kan
väl inte vara möjligt, att så är fallet,
utan de sakkunniga ha i stället ifrågasatt,
om man inte här hade en utväg att
göra besparingar på anslaget. Att de
inte gjort det beror helt säkert på att
det redan gjorts så stora besparingar på
anslaget. Vi ha inom utredningen, som
herr Mårtensson sade, alla varit eniga
om det mesta, och det är bara denna
expeditionsavgift det råder skiljaktiga
meningar om. För min del kan jag ju
inte fatta, att man, då man nyss givit
svenska familjer, mödrar och barn en
förmån, nästan genast är redo att liksom
förstöra denna genom att lägga på
dem den här avgiften. Att det där är
något som ingen anser önskvärt ha ju
också de många remissvaren givit vid
handen. Det var särskilt ett av dem som
jag fäste mig vid, vilket även herr Mårtensson
nämnde och som jag här vill
upprepa, och det var det som kom från
husmoderssemesternämnden i Gävleborgs
län. Den har framhållit precis
allt som över huvud taget behöver sägas
i detta fall. Den har haft ett mycket
talrikt besökt möte, och man har allmänt
tyckt, att det här varit något som
man inte skulle kunna lägga på de familjer
som ha det ekonomiskt svårt. De
som närmare tagit del av detta veta,
vilka svårigheter som redan nu föreligga
för dem som skola resa, och de

äro också övertygade om att om denna
avgift kominer till blir det än svårare.

Motionärerna och även majoriteten
i utskottet ha gjort en jämförelse mellan
minimiavgiften och maximiavgiften,
och man har tyckt, att om man inte
lager någon avgift av dem som göra
korta resor skall man som en motvikt
taga ut en avgift av dem som göra de
längre resorna. Man måste i sanningens
intresse fråga sig, om detta är logiskt
tänkt. Är det inte så, att den som gör
en lång resa redan i och med att han
måste lösa snälltågsbiljett och kanske
även resgodsbiljett får en hel del utgifter?
Vidare få vi komma ihåg, att
just de som resa inte heller ha så gott
om pengar, varför man helt enkelt inte
kan göra den jämförelse jag nyss talade
om.

Man har ju också förut haft en minimiavgift
på 3 kronor, och under den
tid denna fanns var det ingen som
gjorde den jämförelse som man nu har
gjort. De sakkunniga ha ansett, att en
höjning av minimiavgiften har man
måst göra därför att den allmänna inkomstnivån
har höjts. Man har liksom
tyckt, att 3 kronor förr skulle kunna
jämföras med 5 kronor nu. Jag tror, att
om kammarens ledamöter ta sig en liten
funderare i detta fall, så komma alla,
som verkligen tänka litet grand på saken,
att finna, att det är omöjligt att
vara med om att rösta för denna expeditionsavgift.
Jag tror inte heller, att
det kommer att ske någon större katastrof,
om vi gå in för Ivungl. Maj :ts förslag.
ty här har ju redan skett en besparing
på 1 lU miljon kronor. Och
vi få väl som sagt komma ihåg, att det
här ändå gäller ett skikt människor,
som äro väl värda att få denna förmån.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den av herr Gustaf Karlsson
avgivna reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
tillåter mig att ta till orda redan vid

Onsdagen den G april 1949 om.

Nr 13.

123

denna tidpunkt i debatten därför att
jag vill framhålla vissa synpunkter, som
kanske kunna ha någon betydelse för
kammaren, när den skall ta ståndpunkt
till saken.

Detta ärende har haft en i viss mån
ganska egendomlig utvecklingshistoria.
Redan kort efter det att de fria barnresorna
hade införts, yrkades det från
åtskilliga håll, att man skulle i sparsamhetens
intresse sänka reselängdens
gräns från GO till 40 mil och att man
även skulle sänka åldersgränsen för de
barn, som skulle ha rättighet att resa
med vårdare, från 10 till 8 år. Vid fjolårets
riksdag framställdes starka yrkanden
på att man då skulle besluta en
ytterligare begränsning av resornas
längd och ävenledes sänkning av barnens
åldersgräns. Det var åtskilliga av
statsutskottets ledamöter, som inte hade
anslutit sig till detta men begärde, att
man skulle göra en undersökning.

För min del hälsade jag med tillfredsställelse
denna önskan från riksdagens
sida, att man skulle närmare
undersöka de problem, som sammanhängde
med reselängden och även med
frågan om sänkningen av barnens ålder.
Jag var nämligen redan då ganska säker
på att om det blev en mera grundlig
undersökning, så skulle den komma
att visa, att de önskemålen inte voro
särskilt mycket värda. Det skulle nämligen
inte bli några nämnvärda besparingar,
om de genomfördes, och de
skulle leda till försämringar i olika avseenden,
vilket jag hoppades att en
kommitté snabbt nog skulle komma underfund
med. Jag satte med avsikt in i
kommittén ett par ledamöter av statsutskottets
tredje avdelning, däribland
en ledamot, herr Olilon, som hade anslutit
sig till yrkandet om omedelbara
ändringar både i fråga om begränsning
av reselängden och i fråga om barnaåldern.
Jag litade på att om han finge
tillfälle att litet mera noggrant sätta sig
in i det problem, som det här gällde,
skulle lians sinne för objektivitet leda

Fria resor för barn m. m.

till att han skulle komma till det resultatet,
att det inte vore lämpligt att införa
de ifrågasatta restriktionerna.

Vad hände då? Jo, kommittén, som
för övrigt arbetade ganska snabbt, kom
enhälligt till det resultatet, att man
ingalunda borde minska den dåvarande
reselängden utan att man helt enkelt
borde avskaffa all begränsning av reselängden.
Det betydde en ökning av utgifterna,
kanske inte så stor men i alla
fall en ökning. Man kom också enhälligt
till det resultatet, att man inte skulle
sänka åldersgränsen för de barn, som
skulle kunna resa med vårdare.

Vad innebär nu denna ståndpunktsändring
från vederbörandes sida? Jo,
den innebär uppenbarligen, att de förslag,
som hade biträtts av många ledamöter
i statsutskottet, voro rena improvisationer,
och resultatet av kommitténs
arbete och av årets prövning i statsutskottet
är att hela statsutskottet är totalt
omvänt. Det höjs inte en röst i statsutskottet
i år för att begränsa reselängden
eller för att sänka ovannämnda
gräns i fråga om barnaåldern. Det är
ju onekligen ett ganska märkligt resultat
av de studier kommitténs ledamöter
hade tillfälle att göra på dessa punkter.
De blevo inte bara själva omvända utan
de ha dessutom omvänt hela statsutskottet.

Jag måste för min del säga, att jag
ser i detta framför allt en mycket allvarlig
varning mot försök att improvisera
besparingsåtgärder, som inte äro
ordentligt genomtänkta. Det är ytterst
glädjande, att man, när man inser sina
misstag, erkänner dem, men jag ser i
hela denna utveckling ett bevis för att
man skall akta sig för att söka improvisera
åtgärder, vilka, när man granskar
dem litet noggrannare, kanske visa sig
i själva verket inte vara så hållbara.

När jag fick kommitténs betänkande
i mina händer, blev jag faktiskt överraskad
uteslutande i glädjande riktning.
Kommittén hade nämligen föreslagit åtgärder,
som inneburo, att man för fram -

124

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Fria resor för barn m. m.

tiden skulle slippa en mängd ur ekonomisk
synpunkt fullkomligt onödigt
arbete och en mängd krångel. Den miljon
räkneoperationer, som systemet med
en begränsning av reselängden hade inneburit,
skulle försvinna. Vidare skulle
man införa ett genomsnittsbiljettpris, så
att man på järnvägsstationerna inte alls
skulle behöva räkna ut hur mycket en
resa kostade, låt mig säga till Arboga
eller Örebro eller Malmö eller Kiruna
eller vart det vara månde, utan man
skulle, på grund av den erfarenhet man
hade, helt enkelt bara räkna igenom
hur många resor, som hade företagits,
och så skulle ett genomsnittspris bestämmas
för resorna. Det var en rationalisering
av hela denna verksamhet,
som jag fann mycket tillfredsställande.

På en punkt hade emellertid kommittén
funnit, att man skulle göra en
ny liten krångelsak, törs jag säga. Man
skulle införa en inkomstprövning, där
inkomsternas storlek skulle bestämmas
av barnantalet. Det skulle betyda, att
barnavårdsnämnderna, när de skulle
ordna detta, skulle göra en inkomstprövning
efter en hel rad av tabellariska
föreskrifter, och för min del fann
jag, att om man nu hade rationaliserat
och slopat krånglet på vissa punkter,
borde man inte införa det på en ny
punkt, utan man kunde mycket väl nöja
sig med att ha en enda inkomstgräns,
som skulle gälla för hela landet. Det
blev 4 000 kronors beskattningsbar inkomst
— dock inte fullt så mycket det
första året. Det kommer att medföra,
att en och annan familj i t. ex. Stockholm,
som förut har varit berättigad till
fria resor, kommer att förlora den förmånen,
under det att åtskilliga familjer
på landsbygden, som tidigare inte
varit berättigade till fria resor, nu komma
att bli berättigade till sådana resor.
Även på den punkten har statsutskottet
accepterat min ståndpunkt och inte fallit
tillbaka på kommitténs förslag. När jag
har läst utskottets utlåtande, dess majoritets
utlåtande, har jag fått det intryc -

ket, att man liksom hade på känn, att
man hade förtagit sig. Man hade rensat
bort praktiskt taget allt krångel, som
fanns i de gamla bestämmelserna, och
då ville man åtminstone skaffa ett nytt,
och så kom förslaget om expeditionsavgift.
Jag vill visst inte överdriva betydelsen
av de administrativa besvärligheter,
som införandet av en expeditionsavgift
innebär. Men vad jag vill
säga är, att förslaget om expeditionsavgift
är, precis som de föregående förslagen
om sänkning av ovannämnda åldersgräns
i fråga om barn och om begränsning
av reselängden, en improvisation.
Jag tycker, att den historia i
denna sak, som vi ha upplevt och som
ju alla böra känna till, borde utgöra en
tillräcklig varning för oss att inte ge
oss in på nya improvisationer. Vi veta
ganska litet om vad det i verkligheten
kommer att betyda ur låt mig säga administrativ
krångelsynpunkt. Att det
kommer att betyda en del är alldeles
uppenbart, även om det inte alls är
jämförligt med det, som nu kommer att
avskaffas. Men jag tycker, som sagt, att
man skulle ta varning av den erfarenhet,
som vi just på detta område ha
gjort i här omnämnda hänseenden.

Ja, mina ärade åhörare här i kammaren,
jag skulle tro, att man gör klokt i
att följa reservanterna i denna sak.
Första kammaren har gjort det med en
mycket betydande majoritet, för övrigt
större än jag för min del någonsin hade
väntat mig, eftersom ju reservationen
bara biträdes av nio av statsutskottets
tjugofyra ledamöter. Men jag blev mycket
glad över det beslutet, och jag tror,
att det vore klokt, om även denna kammaren
ville följa reservanterna i denna
sak. Om man verkligen önskar, att frågan
om expeditionsavgift skall undersökas
mera noggrant, skall jag gärna ge
en utfästelse i detta avseende. Men då
skall det i varje fall icke fattas något
beslut i år på denna punkt. Om jag
finge tillsätta en ny liten kommitté av
folk. som äro fallna för objektivitet,

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

125

skulle det inte förvåna mig ett dugg,
ifall denna kommitté skulle komma till
det resultatet, att det inte är värt besväret
att ha en sådan expeditionsavgift.
Besparingen blir för obetydlig för
att man över huvud taget skall kosta på
sig det extra arbete, som måste följa
med denna specialbiljett, som enligt vad
utskottets ledamöter ha sagt borde
tryckas.

Ja, herr talman, jag hoppas för min
del, att kammaren följer reservanterna.
Det är efter min bestämda uppfattning
det klokaste såsom saken ligger till nu.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Det går en anekdot här i kammaren
— jag vet inte, om den är sann
— att herr Ericsson i Sörsjön skulle ha
börjat ett anförande med att säga: »Herr
talman! Detta torde inte vara någon
stor fråga, det torde inte heller vara
någon liten fråga, man torde kunna säga,
att frågan är varken stor eller liten.»
Det är ungefär den bild man skulle kunna
ge av denna fråga, åtminstone i dagens
läge. Men vi kunna inte bortse
ifrån, att de fria resorna kanske om
några år kunna bli ett ganska stort problem
för riksdagen att knäcka. Det är
ju än så länge bara cirka tio procent
av dem, som äro berättigade att resa,
som för närvarande ha utnyttjat de fria
resorna. Antalet ökas emellertid för
varje år, och man utgår ifrån att så
småningom kanske 50 procent av dem,
som äro berättigade, komma att begagna
sig av förmånen av de fria resorna.
Då uppstår frågan, hur vi skola kunna
klara det problemet. Detta har åtminstone
för mig varit avgörande, när jag
har tagit ställning till denna fråga.

Förra året skrev ju riksdagen till
Kungl. Maj:t och begärde omprövning
av bestämmelserna. Jag kan emellertid
inte instämma med departementschefen,
när han här säger, att skrivningen

Fria resor för barn m. m.

innebar, att man uppställde som ett villkor,
att resornas längd skulle skäras
ned. Meningen var ju, att man skulle, i
den mån det var möjligt, nedbringa
kostnaderna. Man ville därför, att det
skulle undersökas, om detta skulle kunna
ske genom sänkning av resornas
längd eller av åldersgränsen för de
barn, som skulle ha vårdare med sig,
men detta uppställdes ju inte som något
villkor. Nu har ju utredningen, som
departementschefen sagt, gjort en kovändning.
De sakkunniga ha kommit
till det resultatet, att det nuvarande
systemet med avståndsgräns medför så
mycket arbete, så mycken kontroll och
så mycket krångel — bara utredningen
i fråga om tilläggsbiljett kan föranleda
ett tusental räkneoperationer — att det
är lika bra att slopa hela avståndsgränsen,
och man har också gått ifrån att
försöka nedbringa åldersgränsen för
barnen. Detta har man gjort för att förenkla
det hela. Men denna förenkling
betyder ju inte någon begränsning av
kostnaderna, vilket riksdagen ju avsåg
med sin begäran om utredning, utan
den betyder en utgiftsökning med ungefär
en halv miljon kronor.

För att i någon mån eliminera dessa
merutgifter har utredningen föreslagit
den här omnämnda expeditionsavgiften,
som skulle reducera ökningen med
ungefär en kvarts miljon kronor. Jag
måste säga, att hela kritiken mot denna
s. k. expeditionsavgift har mera riktats
mot namnet expeditionsavgift än mot
själva saken. Det kan dock inte vara
någon stor sak. Man skulle ju kunna
kalla den grundavgift eller ge den vilket
annat namn som helst. Det är alltså
om denna expeditionsavgift, som striden
här står. Motståndarna anse, att det
är en fruktansvärd förbrytelse, som här
skulle begås, om denna avgift skulle
införas, och jag skall inte diskutera ilen
saken. Jag vill emellertid erinra om att
enligt de gamla bestämmelserna fick
vederbörande betala resan själv, om resekostnaden
inte var högre än 3 kro -

126

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Fria resor för barn m. m.

nor. Nu har kommittén föreslagit och
Kungl. Maj :t har accepterat det förslaget,
att gränsen höjes upp till 5 kronor.
Om denna höjning säger man ingenting,
trots att den ändå måste sägas i regel
drabba de fattigaste bland de fattiga,
människor, som inte ha vare sig kläder
eller möjlighet att göra längre resor.
Däremot anser man det tydligen vara
något fruktansvärt, att de, som få förmånen
att resa över hela landet från
Luleå till södra Skåne, skulle få betala
2 kronor.

Jag är inte hunden av utredningens
förslag på något sätt, men nog tycker
jag att det ligger åtskilligt av förnuft i
det resonemang, som Gustav Iwar Anderson
i Arboga för på denna punkt,
när han säger, att skola vi införa en
avgift, böra vi göra det nu, när vi höja
det beskattningsbara beloppet från
2 500 kronor till 4 000 kronor och förmögenhetsgränsen
från 20 000 till
30 000 kronor och när vi slopa begränsningen
av resans längd. Vi ha
frågat dem, som stå för reservationen,
vad de skulle göra, om resorna skulle
ökas till 50 procent av de berättigade
— det är möjligt, att vi kunna komma
dithän. Ja, säger herr Karlsson i Munkedal,
då skola vi återinföra avståndsbegränsningen,
då skola vi överväga att
införa dessa avgifter och då kunna vi
införa andra restriktioner. Jag måste
säga, att klokheten bjuder väl ändå, att
man är litet försiktig. Man måste ställa
sig frågan, vilken väg är den klokaste:
att släppa loss nu och sedan bli tvungen
att införa restriktioner eller att börja
litet mera försiktigt och sedan kunna
släppa på bestämmelserna, alltså
förbättra den reform, som här föreligger? I

de olika yttranden, som här föreligga,
har det ju tydligt framkommit,
att det förekommer i viss mån missbruk
av de fria resorna. Detta borde
ju också tala för en viss försiktighet.
Man har sagt, att en social förmån skall
man inte betala för. Vad är det för

snack V Vi ha avgifter då det gäller
folkpensioner, sjukkassor, läkarvård,
sanatorievård, förlossningsvård m. m.
Vi höjde folkpensionsavgiften och hyran
i pensionärsbostäderna när våra
pensionärer fingo sin förbättring för
något år sedan. Det ha vi inte dragit
oss för, men här säger man, att här
skulle det inte vara klokt att uttaga avgift
för denna sociala förmån. Jag
måste för min del fråga: kan det över
huvud taget pekas på någon förmån,
som inte är belagd med avgift? För resten
brukar ju en förmån, som inte kostar
något, inte värdesättas så synnerligen
högt.

Jag vill, innan jag slutar, säga ett par
ord om det krångel, som det har talats
om här. Det har gjorts en förfrågan
hos järnvägsstyrelsen, och där säger
man, att om man skulle trycka biljetter
å en eller två kronor, som vederbörande,
när de komma från barnavårdsnämnden
och lämna sin rekvisition, få,
skulle tryckningskostnaden för dessa
biljetter uppgå till ungefär 2 000 kronor.
Det är allt. Vederbörande skola
som regel dit för att pollettera sitt resgods,
så att talet om krånglet är i detta
fall uppkonstruerat i mycket hög grad.
Jag vill säga, trots att Morgon-Tidningen
har ställt sig som pekpinne, hur riksdagsmännen
skola rösta, att mig har
man inte övertygat på denna punkt.

Jag har också, och jag tror det är
fler än jag som gjort det, lagt även
andra synpunkter på detta spörsmål.
Vi diskutera ju vid varje särskilt tillfälle,
då det är fråga om utgifter, stabiliseringen.
För min del måste jag
säga, att det är motbjudande, om man
t. ex. sitter i en egnahemsnämnd eller
något annat organ och skall av hänsyn
till den ekonomiska plan, som är uppgjord,
vara tvungen att yrka avslag på
ansökningar om några hundra kronor
i bostadsförbättringsbidrag, när människorna
sitta i gamla ruckel, där både
sol och måne skina igenom. Här kunna
vi spara ''/t miljon kronor utan att

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

127

människorna fara illa av det, och därför
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag skall
försöka att hålla mig utanför den strid,
som här pågår. Jag förstår väl utskottsmajoriteten,
och jag förstår också
motionärer och sakkunniga, att de, när
de i detta ärende hade fått bestämt
uppdrag att försöka nedbringa kostnaderna
och resultatet av utredningen i
stället syntes bli, att kostnaderna skulle
stegras, å andra sidan ville åstadkomma
en inkomstökning, som skulle
medverka till finansieringen. Det förstår
jag fuller väl, men jag kan trots
detta inte ansluta mig till det förslag
om en expeditionsavgift, som här är
framställt, detta med hänsyn till vad
jag tidigare många gånger har sagt i
denna kammare och det arbete jag
många år utfört på det sociala området,
varvid jag alltid har motsatt mig,
att man skulle krångla till verksamheten.
Även om denna expeditionsavgift
inte i alltför hög grad medför besvärligheter,
innebär den i alla fall ett visst
mått av tillkrångling, och den är inte
heller tekniskt utformad på det sätt
jag skulle önska att den skulle vara,
för att jag skulle kunna vara tillfredsställd.

Men när jag läser namnen på de reservanter,
som finnas under detta utskottsutlåtande,
måste jag erinra om
vad som hände för ett par, tre veckor
sedan, då vi här hade en diskussion
om ett höjt anslag, som gällde skyddskonsulenter
och assistenter. Det gällde
då viss ungdom, i något högre åldrar
måhända. Även nu är det ungdom, vi
här tänka på. Den gången ville dessa
reservanter — som i det fallet tillhörde
majoriteten — inte vara med om en
utgiftsökning. Denna gång vilja de inte
vara med om en inkomstökning, som
skulle medverka till att minska statsutgifterna.

Fria resor för barn m. m.

Men det var inte för detta, herr talman,
jag begärde ordet utan för att
peka på en sak, som jag är angelägen
att stryka under, nämligen frågan om
kontroll av denna verksamhet. Det är
nog riktigt, vilket herr Petterson i Degerfors
också varslat om, att denna
verksamhet kommer, i den mån den
blir känd och utnyttjad, att få stora dimensioner,
och detta ger oss anledning
att ännu mer tänka på den kontroll,
som här skall utövas. Statsrådet och
chefen för socialdepartementet har redan
påpekat, att det är nödvändigt att
underställa denna verksamhet en ganska
bestämd kontroll. Han pekar särskilt
på en detalj, att intyget för bortovaro
verkligen lämnas. Det finns kommuner
som under det sistförflutna året
ha haft mycket stora besvärligheter att
kunna utöva denna kontroll, och inte
minst husmödrarna ha nonchalerat bestämmelserna
på denna punkt. Därför
är det angeläget, anser jag, att man får
ett aktgivande i detta sammanhang.
Man har t. o. m. försökt att återkräva
beloppen från vederbörande, när de
uppenbarligen ha nonchalerat bestämmelserna,
och tillsynsmyndigheterna ha
dess bättre också behjärtat denna synpunkt
och givit direktiv, antagligen något
utöver vad statsrådet har velat antyda,
men jag hoppas det har skett med
hans goda minne.

Utskottet har senare i anslutning till
statsrevisorernas uttalande strukit under
först helt allmänt »angelägenheten
av att icke värdet av sociala förmåner
motverkas genom missbruk». Dessutom
har utskottet framhållit följande, som
är mycket tydligt. Det heter på s. 10:
»Utskottet vill i detta sammanhang
även framhålla nödvändigheten av att
socialstyrelsen och barnavårdsnämnderna
noggrant tillse, att de fria resorna
för vårdare bli föremål för erforderlig
kontroll så att de endast utnyttjas
för därmed avsedda ändamål.»

Herr talman! Jag har ansett att jag
borde stryka under detta ytterligare

128 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Fria resor för barn m. m.

och är tacksam för att statsrådet observerat
detta. Om han en annan gång
ville ännu tydligare stryka under detta
vore jag tacksam.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
vill i anledning av ett yttrande av herr
Petterson i Degerfors säga, att kammaren
skall veta, att järnvägsstyrelsen
ingalunda är intresserad av att få denna
expeditionsavgift genomförd. Vad
järnvägsstyrelsen sagt är, att ur affärsmässig
synpunkt har man intet intresse
för expeditionsavgiften, men om
statsmakterna bestämma att järnvägen
skall ta upp denna avgift, kommer
man att rätta sig efter statsmakternas
beslut. Det är ju självklart, att om ett
statens verk får en order utav regering
och riksdag att utföra ett visst arbete,
så måste det också göra det. Men någon
entusiasm för saken har man inte.
Även om det nu upplysts muntligen
under gårdagen av någon enskild tjänsteman,
att själva biljettryckningskostnaden
inte uppgår till mer än 2 000
kronor, så vill jag att kammaren skall
veta, att järnvägsstyrelsen med all säkerhet
är tacksam om den slipper detta
speciella jobb.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skall yttra mig om en punkt,
som ingen tidigare i debatten har ägnat
någon uppmärksamhet åt. Jag har
en blank reservation fogad till detta
utlåtande, vilket gör att jag ville framföra
några synpunkter.

Det är så, herr statsråd, att här inför
man en helt ny behovsprövning. Vi
ha i den debatt, som föregick behandlingen
av detta ärende, alltså rörande
statsutskottets utlåtande nr 54, diskuterat,
huruvida vi skulle ha behovsprövning
eller inte när det gäller sjukresorna.
Gäster till s. k. sommarhem ha
förut inte varit behovsprövade i annan
mån än att vid uttagningen husmorssemesternämnderna
haft att med hän -

syn till gästernas rekreationsbehov och
sociala förmåner bedöma dessa förhållanden.
Nu har kommittén anfört att
dessa resor kanske i något fall ha missbrukats,
och herr statsrådet har sagt
att han inte tror det är sannolikt att
dessa fria resor till semesterhem i större
omfattning ha kommit sådana till
godo, som egentligen inte skulle vara
berättigade därtill. Men han anser i
alla fall att det skall vara en prövning
och att den skall göras efter samma
normer som när det gäller barnresorna
och att omständigheterna skola prövas
av barnavårdsnämnden.

Jag måste säga som herr Hagård, att
det finns väl inte stor anledning, när
man går in för sådana saker, att krångla
till det mera än som behövs. Frågan
är om det inte vore skäl i att statsrådet
tar sig en funderare, om han inte egentligen
skulle kunna slippa denna prövning.
Utskottet har också redovisat
denna uppfattning på det sättet att utskottet
säger: »Utskottet har icke velat
motsätta sig Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag. Samtidigt vill utskottet
understryka betydelsen av det arbete
för anordnande av semesterhem», som
har utförts. Jag tror det ligger ganska
mycket i detta. Utskottet tillägger också,
att »det är av vikt, att icke sådana
bestämmelser utfärdas, att intresserades
frivilliga arbete onödigtvis hämmas».

När det gäller expeditionsavgiften så
anser jag att när nu första kammaren
har fattat sitt beslut, då jag vidare tror
det ligger så till, att det inte är stor
anledning att införa denna expeditionsavgift,
och då slutligen statsrådet själv
nu har sagt sig vilja undersöka, huruvida
det är möjligt att ordna saken på
ett mindre krångligt sätt än enligt detta
förslag, tycker jag närmast, att riksdagen
kan vara till freds därmed.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag skulle
inte ha tagit till orda i denna fråga
om jag inte vågar påstå, att jag har en

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

129

viss personlig erfarenhet av detta arbete.
Jag har i över trettio år varit lokalombud
för Stockholms stads barnavårdsnämnds
utackordering av barn,
fosterbarn och »sommarbarn» och har
under årens lopp placerat ut många
hundra barn. Jag måste säga, herr talman,
att när jag läser detta utskottsutlåtande
finner jag det i många avseenden
ganska remarkabelt. Det är ganska
lätt att läsa här mellan raderna hur utskottet,
enligt min uppfattning med
fullt fog, andas eu viss misstro emot
att denna mycket välbehövliga och vällovliga
sociala åtgärd kan brukas på ett
sätt, som inte riktigt överensstämmer
med skattebetalarnas verkliga intressen.
Jag skall bara ta ett enda exempel.

Här betonas »nödvändigheten av att
socialstyrelsen och barnavårdsnämnderna
noggrant tillse, att de fria resorna
för vårdare bli föremål för erforderlig
kontroll så att de endast utnyttjas
för därmed avsedda ändamål». Så kan
man ju säga, men hur tro damerna och
herrarna att man i praktiken kan utöva
denna kontroll? Jag vet mer än ett fall,
då mödrar komma resande och lämna
av sina barn och fortsätta till Norge
eller andra platser för att rekreera sig,
och det är dem väl unnat, eller som äro
ute i affärsresor o. d. Att det här förekommer
många former av missbruk är
alldeles uppenbart.

Jag vill särskilt påtala en sak, där
jag skulle vilja få ett uttalande ifrån
statsrådets sida. Kammarledamöterna
kanske erinra sig, att det häromdagen
var en interpellation av Waldemar
Svensson från Ljungskile angående hur
Stockholms uppbördsmyndigheter förfara
i fråga om existensminimum, och
vi minnas hur statsrådet Wigforss också
i huvudsak instämde i synpunkterna,
understödd av bevillningsutskottets ordförande,
herr Adolv Olsson. Nu har
Stockholm fortsatt på den traden på ett
siitt, som jag tycker det är värt att riksdagen
observerar, lliir har man nämligen
beslutat att i stället för de resor,

Fria resor för barn m. m.

som barn här ifrån Stockholm företa ut
på landsbygden — jag vet inte hur
många de äro men skulle gissa på åtminstone
3 000, kanske flera — varvid
de ledas av färdledare, ungdomsassistenter,
sköterskor eller andra, som ha
ett tjugotal barn med sig åt gången,
skulle nu varje barn få åtföljas av sin
mor. Det är klart att för Stockholm är
detta mycket fördelaktigt. Man slipper
en ganska dryg administrationsapparat,
som förut har gått dåligt i lås, och man
spar eu hel massa pengar — jag har
hört uppgivas 50 000 kronor. Men denna
stora skara av mödrar, som skall fara
fyra gånger fram och åter ut på landsbygden
och på obegränsade avstånd
för övrigt, vad kommer allt detta att
kosta statsverket och oss skattebetalare?
Det rör sig om belopp, som gå upp till
hundratusentals kronor!

Nu har utskottet, mycket riktigt för
övrigt, skrivit, att »särskilda åtgärder,
såsom vårdarresor med gemensam personal,
äro ägnade att underlätta resorna
för såväl barn som andra trafikanter,
i synnerhet vid trafikanhopningar».
Det skulle vara mycket värdefullt, om
statsrådet har den uppfattningen, att
man inte skall slösa alltför mycket med
pengarna, om statsrådet här kunde säga
ifrån, att där det inte stöter på praktiska
svårigheter böra de kommunala
myndigheterna, d. v. s. barnavårdsnämnderna,
låta dessa resor företagas
i grupper med lämpliga ledare. Det är
inte meningen att pengarna skola rulla
hur som helst. Jag tycker detta är ett
skäligt krav, och det vore som sagt
värdefullt att härvidlag få ett ord ifrån
statsrådets sida. Skulle det gå i samma
riktning som det utskottet här har uttalat
och som jag har velat accentuera,
tror jag det skulle stoppa den trafik,
som jag har tillåtit mig påtala.

Innan jag slutar, herr talman, måste
jag göra en liten bekännelse, som kanske
inte klingar så vid i somliga öron.
När bevillningsutskottet i dag har uttalat,
att vi om möjligt skola åstadkom -

9 Andra kammarens protokoll J.94.9. Nr 13.

130 Nr 13.

Onsdagen den 0 april 1949 em.

Fria resor för barn m. m.

ma en skattesänkning men med bibehållande
av den sociala standarden, äro
ju alla ense därom — frågan är bara
vad man skall räkna till social standard.
Vi minnas att när barnresorna
började var det som en evakueringsåtgärd
under en kritisk tid, och sedan
anlade man också den rent folkhygieniska
synpunkten på saken: det var
viktigt att framför allt städernas och
tätorternas bleksiktiga barn skulle få
komma ut på landet. Det var en av de
värdefullaste sociala skyddsåtgärder
som kan åstadkommas. Vi veta också
att en motion här i riksdagen bifölls om
en utvidgning av de fria resorna, så
att det hela skulle bli reciprokt. Man
menade: Varför skola inte även landsbygdens
barn, som äro uppväxta i naturen
och inte bo i städerna, ha en sådan
möjlighet?

Ja, det är inte för att på något sätt
missgynna landsbygdens barn i fråga
om dessa resor, som jag i alla fall vill
säga, att det ter sig konstigt, när barn
ifrån en underbar, vacker bygd skola
resa, låt oss säga till Stockholm för att
gå på Gröna Lund, på statens bekostnad
— ja, det behöver inte precis vara
Gröna Lund, men över huvud taget till
storstaden. Då får man anlägga en annan
synpunkt. Då är det fråga om behov
av miljöförändring och annan luft
— den är inte mycket att hurra för här
i Stockholm, men i alla fall.

Jag missunnar som sagt inte barnen
dessa resor. Jag tycker bara att när det
är knappt om pengar, så är det andra
som förr behövde resa, fattiga människor
som behöva söka specialist och
kanske inte kunna få landstingsbidrag
till sina resor. Det är angelägnare. Men
att resa bara för nöjes skull — jag är
kanske gammalmodig, herr talman, som
inte riktigt uppskattar detta. Resor som
däremot befordra hygien och stärkt
hälsa för bleka och svaga barn tycker
jag man inte kan lämna nog pengar till.

Detta är bara en liten marginalanmärkning
till protokollet, herr talman,

och jag tror nog att dessa tankar så
småningom åter komma att göra sig
hörda. Jag ber i alla fall att få yrka
bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Jag vore tacksam om statsrådet ville
säga sin mening om dessa gruppresor
eller icke gruppresor. Det kan betyda
några hundratusen kronor mer eller
mindre, vad statsrådet svarar på den
punkten.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Sedan
jag har hört statsrådets anförande
och även en del andra talare får jag
bekänna, att det var mycket uppfriskande
att höra herr Hallén. Han anlägger
ändå litet ekonomiska synpunkter
på denna fråga, och jag skulle önska,
att denna kammare måtte göra det i
större utsträckning än jag tyckte statsrådet
gjorde.

Vi diskuterade, som herr Hallén nyss
nämnde, för några timmar sedan ett
utlåtande av bevillningsutskottet, där
man gick in för en utredning angående
skattetrycket. Det är nästan synd om
statsrådet Wigforss, ty i det allmänna
medvetandet har han fått skulden till
våra tyngande skatter, men, mina herrar,
den som bär största ansvaret för de
höga skatterna är socialministern. Hans
goda hjärta har åstadkommit en väldig
massa reformer, som kosta pengar, och
är det någon av regeringens ledamöter,
som härvidlag skall klandras, bör det
rätteligen vara socialminister Möller.
Finansministern är den stackare, som
skall gå i spetsen och skaffa pengarna,
men orsakerna till de höga skatterna
äro som sagt till mycket stor del att
finna hos socialministern.

Socialministern ville göra gällande, ''
att statsutskottet hade gjort sig skyldigt
till rena improvisationen, då det i fjol
krävde återhållsamhet på detta område,
och han uttalade sin belåtenhet över att
statsutskottet nu totalt skulle ha ändrat
sig. Jag vill säga, att det har statsutskottet
inte gjort. Varken de som voro med

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 131

i denna utredning eller någon av
utskottsmajoriteten ha ändrat ståndpunkt.
Utredningen ville ha ett restriktivt
moment för resorna, och statsutskottets
majoritet föreslår också en viss
begränsning i dessa fria resor. Det är
självklart att statsrådet inte tycker om
detta och därför inte heller har gått in
för det i propositionen utan vill ha en
fri reserätt utan några som helst restriktioner.

Jag tror för min del, att det skulle
vara bra med ett litet återhållande moment,
ty säkert kan man, som herr Hallén
framhöll, ifrågasätta en viss begränsning
i dessa resor. Vi hörde ju
också finansministern säga, att vi inte
böra ytterligare utöka våra nuvarande
sociala förmåner, och han syntes vilja
göra gällande, att hans parti skulle motverka
en sådan utveckling, och slutligen
vädjade han till övriga partier att
inte komma med några anspråk i den
riktningen. Under sådana förhållanden
frågar jag, om det är riktigt att gå in
för en ytterligare utökning av den nu
ifrågavarande verksamheten, som inte
kan sättas som en av de främsta bland
våra socialvårdande uppgifter. Säkert
behövs det annan och bättre socialvård
än dessa fria resor, som inte alltid
äro till så stor nytta, som man skulle
kunna önska.

Jag tror därför att riksdagen gjorde
klokt i att bifalla utskottets förslag. Om
det nu är socialministerns mening att
göra en översyn av hithörande frågor,
så kommer hans ställningstagande nog
att påskyndas om han märker, att det
här råder en kraftig opposition mot
denna fria förmån, och jag skulle tro,
att det också skall gå upp för regeringen
i dess helhet, att detta system inte
går i längden.

Vi hörde av herr Petterson i Dcgerfors,
att hittills bara 10 procent av de
därtill berättigade ha utnyttjat dessa
fria resor. Men om nu dessa 10 procent
kosta staten 4,5 miljoner kronor skulle
ju det hela, om alla därtill berättigade

Fria resor för barn m. m.

utnyttjade denna förmån, kosta 45 miljoner
kronor om året. Nog tror jag för
min del, att man kan använda sådana
45 miljoner på ett bättre sätt än vad
blir fallet med dessa fria resor.

Jag vill slutligen i anledning av herr
Halléns anförande framhålla, att i jämförelse
med dem, som resa här ifrån
Stockholm, eller cirka 40 000 människor,
är det på landsbygden bara 10
procent härav, eller endast omkring
4 000 husmödrar, som utnyttja denna
förmån.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Med
anledning av herr Halléns yttrande vill
jag bara säga, att jag har samma uppfattning
som han, nämligen att man inte
gärna kan tolerera att en stad som
Stockholm försöker omöjliggöra gruppresor.
Jag hoppas, att socialstyrelsen,
som i detta fall är tillsynsmyndighet,
kommer att sörja för att Stockholms
stads planer i den vägen, som jag inte
kände tidigare, då jag tydligen har försummat
läsa tidningarna ordentligt,
inte skola kunna realiseras.

Jag tillåter mig med anledning av
herr Rubbestads anförande bara en
enda reflexion. Det försvar, som han
presterat för utskottet, måste väl ändå
vara ganska svagt, ty det är ju detsamma
som att helt enkelt förneka fakta.
Det är väl ett besynnerligt påstående
att säga att statsutskottet inte har ändrat
ståndpunkt. Jag kommer verkligen
inte ihåg, om det var en majoritet eller
mycket stor minoritet, som inte alls
ville vänta på någon utredning av dessa
frågor utan begärde att riksdagen utan
vidare skulle besluta en ytterligare begränsning
av restiden. Nu kommer ett
enhälligt statsutskott och föreslår att
alla gränser skola slopas. Om inte detta
är att ändra ståndpunkt måste min föreställning
om ords betydelse vara allde -

132 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Fria resor för barn m. m.

les galen. Detsamma gäller frågan om
sänkningen av barnens ålder. Det är
därför jag säger, att detta är en sak,
som man bör tänka på. Låt oss titta litet
närmare på den, ty det kan mycket
väl hända att man om något år, sedan
denna utredning om expeditionsavgiften
har verkställts, kommer att slippa
den improvisation, som det enligt min
mening härvidlag är fråga om, därför
att man kommer att finna, att den inte
är någon praktisk åtgärd.

Jag tycker ju inte heller att det är
något starkt försvar för utskottets
ståndpunkt att bara hänvisa till vad
som härvidlag eventuellt kan komma
att ske och hur många sådana fria resor
som om 10, 15 eller 20 år komma
att tagas ut. Vår erfarenhet hittills säger
oss väl, att antalet resor växer ganska
sakta. I år ha som sagt inte mer
än 10 procent av de därtill berättigade
utnyttjat denna förmån, och det borde
väl inte vara omöjligt för riksdagen att,
om det hela visar sig ta sådana dimensioner,
som man inte anser sig ha råd
med, då hitta på något botemedel.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag skulle kunna nöja mig med att instämma
i herr Halléns anförande, men
eftersom jag har begärt ordet ber jag
endast att få understryka, att jag i utskottet
har biträtt förslaget om en expeditionsavgift.
Jag har gjort det därför
att då man utvidgar möjligheterna
till resor så är det också rimligt att anvisa
medel för finansieringen av desamma.
Man talar här så mycket om
det finansiella läget, och då är det väl
inte oväsentligt, att de människor det
här är fråga om få betala en liten avgift
för de långa resorna, då de som ha
korta resor få betala dem själva.

Jag skall med hänsyn till den långt
framskridna tiden inte förlänga diskussionen
utan ber att med dessa ord få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Bara några få ord.

Herr Petterson i Degerfors sade, att
han var rädd för att dessa fria resor
skulle kunna få en sådan omfattning,
att de komma att överstiga en alltför
stor kostnadsram. Ja, det är möjligt att
dessa resor kunna få en större omfattning
än de för närvarande ha och att
detta kan förorsaka att utgifterna för
denna sociala förmån komma att bli
alltför stora. Men några sådana farhågor
föreligga inte för närvarande. För
innevarande budgetår ha anslagits, om
jag inte missminner mig, 5,5 miljoner
till fria resor, och för nästa budgetår
begäres anslag på 4 miljoner kronor,
alltså 1,5 miljoner mindre än det belopp,
som för närvarande utgår.

Om nu dessa resor skulle få den omfattning,
som herr Petterson i Degerfors
är rädd för, får naturligtvis denna fråga
tagas upp till förnyad prövning. Men
jag tror knappast att vi skulle kunna
avhjälpa svårigheterna genom en liten
expeditionsavgift sådan som den nu
föreslagna, utan då får nog en omprövning
ske efter andra grunder. Då kanhända
vi återigen behöva tänka på införandet
av en maximigräns för resornas
längd. Man kan ju även ifrågasätta
om det verkligen kan vara någon semester
för exempelvis en husmor att
resa från nordligaste delen av landet
till den sydligaste och tillbaka igen
inom loppet av cirka tio dagar. Under
sådana förhållanden är det som sagt
möjligt att frågan måste övervägas. Men
det är även en annan sak, som i sådant
sammanhang kan bli föremål för övervägande,
nämligen en eventuell sänkning
av inkomstgränsen för dem, som
skola kunna komma i åtnjutande av
denna förmån.

Sedan bara ett enda ord till herr Hagård.
Herr Hagård förvånade sig över
att en del av dem, som stå för reservationen,
inte ville vara med om att göra
en förbättring på ett annat område,
nämligen när för några veckor sedan

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 133

frågan om skyddskonsulentorganisationen
var föremål för behandling
Ja, om herr Hagård läser det utskottsutlåtande,
som var föremål för kammarens
behandling vid det tillfället, så
framgår det nog att de som då gingo
emot anställandet av flera skyddskonsulenter
i första hand motiverade detta
sitt ställningstagande med att denna
fråga var föremål för Kungl. Maj ds
prövning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mårtensson i Uddevalla begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit
den av herr Gustaf Karlsson in. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

beslut i fråga om anslag för budgetåret
1949/50 till avsättning till fonden för
idrottens främjande.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avslående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering,
ni. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffande av ny
apparatur för den allmänna skärmbildsundersökningen;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reparation och
ombyggnad av Falsterbokanalen in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lån till Svenska lastbilaktiebolaget
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 65 hade Kungl.

134 Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 em.

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 februari
1949, föreslagit riksdagen att till
Lån till svenska lastbilaktiebolaget
in. in. under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förchaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Lindblom
och Petrén (I: 244) och den andra
inom andra kammaren av herrar Kollberg
och Kristensson i Osby (II: 310),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte,
med ändring av det i förevarande proposition
framlagda förslaget, till Lån
till svenska lastbilaktiebolaget in. in.
för budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av allenast 1 000 000
kronor, att användas till minskning av
den i bolagets balansräkning upptagna
skuldposten Avräkning med statens
järnvägar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:244 och 11:310, till Lån till svenska
lastbilaktiebolaget m. in. för budgetåret
1949/50 under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Ohlon, Mannerskantz,
Bomun i Kieryd, Kollberg,
Birke och Widén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
1:244 och 11:310, till Lån till svenska
lastbilaktiebolaget in. in. för budgetåret
1949/50 under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Ilerr BIRKE: Herr talman! Statens
järnvägar driva sedan några år ett lastbilsföretag,
som omhänderhar en del
godstrafik. Av den kungl. propositionen
framgår, att kungl. järnvägsstyrelsen
beräknar, att de besparingar man
uppnår tack vare lastbilbolaget uppgå
till ungefär en halv miljon kronor
per år. Denna beräkning finner jag vara
i många avseenden behäftad med
osäkra moment. Lastbilbolaget har sålunda
i sina bokslut inte verkställt affärsmässiga
avskrivningar vare sig på
sitt goodwillvärde eller på sin materiel.

1 den nya aktiebolagslagen finns föreskrift
om att man i regel skall avskriva
10 procent på goodwillvärdet. Detta bolag
har nöjt sig med att avskriva 7 procent.
Revisorerna ha också gjort anmärkning
på dessa bokföringstransaktioner,
som man ju måste finna ganska
anmärkningsvärda. Inte heller har
bolaget tagit upp alla sina skulder i
boksluten och inte heller balanserat
skatteskulderna. Om bolaget hade verkställt
ett bokslut efter affärsmässiga
principer hade den vinst, som man nu
talar om, förbytts i underskott till ett
ganska stort belopp; det rör sig om inemot
en halv miljon kronor.

Kungl. järnvägsstyrelsen har vidare
lämnat detta företag ett lån på ungefär

2 miljoner kronor. Man kan fråga sig,
om ett statens affärsdrivande verk utan
att riksdagen hörts kan lämna ett sådant
bolag en dylik kredit; först nu i
efterskott har en sådan framställning
kommit. Det är klart att om man driver
ett statligt affärsföretag i bolagsform
och rör sig med sådana bokföringsmässiga
åtgärder, som det härvidlag
varit fråga om, kan man sätta de
taxor, som tillämpas för godstransporterna,
ganska låga, men därigenom blir
ju den konkurrens man har med de enskilda
åkeriägarna inte fullt lojal. Det
är enligt mitt sätt att se ett oeftergivligt
villkor från det enskilda näringslivets
sida, att konkurrensen mellan å
ena sidan ett statligt företag och å

Onsdagen den G april 1949 em.

Nr 13. 135

andra sidan ett enskilt företag sker under
likvärdiga former. Nu begär järnvägsstyrelsen
att få täckning för detta
lån på 2 miljoner kronor. Departementschefen
bär satt ner beloppet till
1,5 miljoner, medan vi, som äro reservanter
i utskottet, ha ansett att denna
summa borde skäras ner med ytterligare
en halv miljon kronor eller till en
miljon, detta allra helst som det pågår
en utredning om omorganisation av
järnvägarnas biltrafik. I avvaktan på
denna utrednings resultat anse vi, att
man inte bör bevilja ytterligare lån till
detta företag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Under
den senaste treårsperioden har riksdagen
successivt beviljat lån till Svenska
lastbilaktiebolaget med sammanlagt
3 000 000 kronor. Den proposition, som
nu föreligger, har framkommit efter
framställning från järnvägsstyrelsen,
såsom herr Birke nyss nämnde. Jag
kanske missuppfattade herr Birke, men
jag tyckte att herr Birke sade, att järnvägsstyrelsen
hade begärt 2 000 000 kronor
för täckande av skuld. Järnvägsstyrelsen
har begärt 1 000 000 kronor
för täckande av skuld och 1 000 000 kronor
för fortsatt utvidgning av bolagets
verksamhet.

Järnvägsstyrelsen understryker starkt,
att statens järnvägar ha eu betydande
nytta av lastbilaktiebolaget. Jag skall
icke upptaga tiden med att återgiva vad
propositionen säger i detta avseende.
Järnvägsstyrelsen säger, att en överslagsberäkning
har visat, att de besparingar,
som ha uppkommit tack vare
lastbilaktiebolagets verksamhet, kunna
uppskattas till 500 000 kronor per år.
Men om jag läser propositionen noga,
kan jag icke förstå annat än att det är
en bruttobesparing. Uppgifterna äro
ofullständiga i järnvägsstyrelsens framställning.
Man bringas lill den uppfattningen,
att för att få fram nettobespa -

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

ringen måste man från detta halvmiljonbelopp
draga de fraktavgifter från trafikanterna,
som statens järnvägar nu
icke få på grund av den minskade
fraktverksamheten. Det undandrager sig
givetvis mitt bedömande hur stor en
sådan eventuell minuspost blir.

Det framgår också av järnvägsstyrelsens
upplysningar, att man har lämnat
en subvention eller vad jag skall kalla
detta bidrag till lastbilaktiebolaget på
icke mindre än 288 000 kronor för 1947.
Denna post skall tydligen även dragas
ifrån den halva miljon, som man har
redovisat som bruttobesparing. Men materialet
för att bedöma detta är för
knapphändigt. Just detta, att ett klart
och tydligt siffermaterial saknas, gör
det ganska svårt för riksdagen att bevilja
något lån.

Jag vill i detta sammanhang icke underlåta
att understryka, att också kommunikationsministern
i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet har påpekat, att
statens järnvägars beräkningar äro behäftade
med vissa osäkerhetsmoment.
Man måste alltså sätta ett frågetecken
för hur mycket statens järnvägar verkligen
återvinna av vad staten som långivare
lägger ned i Svenska lastbilaktiebolaget.

Nu har Kungl. Maj:t med hänsyn till
det statsfinansiella läget icke upptagit
alla järnvägsstyrelsens äskanden i propositionen.
Miljonen för återbetalning
till statens järnvägar kvarstår, men för
bolagets fortsatta utbyggnad har Kungl.
Maj:t begränsat beloppet till 500 000
kronor.

Statsutskottets majoritet har följt propositionen,
men i utskottet finnas sju
reservanter. Vi reservanter ha ansett,
att medel för fortsatt utbyggnad av bolagets
verksamhet för närvarande över
huvud taget icke böra ställas till förfogande,
utan att anslaget skall inskränkas
till de 1 000 000 kronor, som erfordras
för betalning av skulden till statens
järnvägar.

Jag vill i likhet med herr Birke säga,

136 Nr 13.

Onsdagen den C

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

att det är anmärkningsvärt, att statens
järnvägar ha kunnat ställa ett så pass
stort belopp som 1 247 000 kronor —
vilket är den exakta redovisningen —
till lastbilaktiebolagets förfogande. Anslag
av denna storlek borde väl ha underställts
riksdagen. Men det är bara
en randanmärkning. Nu är det knappast
annat att göra än att bevilja medel
att betala denna skuld.

Vad beträffar bolagets fortsatta verksamhet
och den tilltänkta vidare utbyggnaden
vill jag erinra om att hela
frågan om den framtida organisationen
av statens järnvägars biltrafik befinner
sig under utredning. Det kan icke vara
välbetänkt att föregripa resultatet av
denna utredning genom att bevilja medel,
som giva tillfälle till åtgärder, vilka
kanske icke alls komma att ligga i linje
med de åtgärder, som efter utredningens
avslutande kunna komma att vidtagas.
Denna synpunkt är icke heller
kommunikationsministern främmande
för. Statsrådet har nämligen i propositionen
åberopat hänsynen till just denna
utredning som ett av de skäl, på vilka
Kungl. Maj :t ej har ansett sig kunna
sträcka sig till ett förslag att bevilja lån
i hela den utsträckning järnvägsstyrelsen
har äskat.

Men det finnes även andra skäl att
icke nu genom meddelande av lån
främja bolagets fortsatta utveckling efter
de hittills följda linjerna. Ett skäl
är, att man ej kan känna sig övertygad
om att bolaget givit ett affärsmässigt
sett försvarligt resultat för åren 1946
och 1947. Det föreligger nämligen definitiva
bokslutsuppgifter i en bilaga
till propositionen endast för åren 1946
och 1947. I propositionen finnas preliminära
uppgifter om resultatet för 1948,
men där säger man, att uppgifterna
kunna komma att undergå förändringar
vid upprättandet av definitivt bokslut.
Därför är jag naturligtvis i denna diskussion
förhindrad att gå in på dessa
preliminära uppgifter, som ju av olika
anledningar kunna förändras, när det

april 1949 em.

definitiva bokslutet kommer. Här får
jag alltså begränsa mig till 1946 och
1947 års förvaltning, där det finnes fastlåsta
bokslut.

Avskrivningen på materielen kan
knappast anses motsvara de fordringar,
som man har rätt att ställa på ett affärsmässigt
skött företag. Under de två
år som jag talat om har man gjort avskrivningar
på 13 respektive 12 procent
på bilmaterielen, inklusive värdet av
släpvagnar. På trafikrättigheterna, alltså
goodwillvärdet, har i strid mot god
köpmannased och vid jämförelse med
aktiebolagslagens bestämmelser avskrivning
gjorts med lägre procent än
10, nämligen med respektive 7 och 5
procent. En avskrivningsprocent av omkring
20 hade varit riktigare, icke minst
om man tar i betraktande, att bolagets
vagnpark enligt till statsutskottets fjärde
avdelning lämnad specifikation till
huvudsaklig del består av fordon, som
bolaget har övertagit vid inköp av enskilda
trafikföretag. Räknar man om
vinst- och förlusträkningarna för dessa
år med utgångspunkt från de angivna
20 procenten, kommer man fram
till en förlust av 219 000 kronor i stället
för den för dessa två år redovisade
vinsten på 2 000 kronor.

I de preliminära uppgifterna för 1948
har man meddelat, att vinsten möjligen
kommer att uppgå till 15 500 kronor.

Ett sådant sakligt riktigt avskrivningsförfarande
skulle också visa, att
bolaget ingalunda har tillgång av den
storleksordning, som framgår av bokslutet
för 1947. Denna iakttagelse är
emellertid icke bara reservanternas. I
revisionsberättelsen för 1947 framhåller
revisorn som sin mening dels att
»avskrivning på trafikrättigheten samt
avsättning för värdeminskning på bilmaterielen
synes ha gjorts med för låga
belopp, som icke svara mot de i förvaltningsberättelsen
angivna procentsatser»,
och dels att vissa skulder i strid
mot aktiebolagslagens bestämmelser
icke ha upptagits.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

137

Allt detta har mycket stor betydelse,
när man skall bedöma ett lån till ett
företag. På föreliggande uppgifter
skulle nog ingen bank bifalla en låneframställning.

För att det icke skall bli något missförstånd
ber jag få särskilt understryka,
att de anmärkningar, som göras,
riktas uteslutande mot bolagets
ekonomiska resultatredovisning. Däremot
bar jag ingen kännedom om bolagets
löpande förvaltning; den kan jag
ej yttra mig om, och den bar jag ingen
anledning att i detta sammanhang diskutera.

Bolagets hittills ådagalagda skötsel är
enligt reservanternas mening rent affärsmässigt
sett icke sådan, att ett bifall
till yrkandet om lån för fortsatt utbyggnad
kan anses motiverat. Det är
icke riktigt att uppmuntra till utvidgning
av en verksamhet efter linjer, som,
enligt vad man har anledning att antaga,
icke bli andra än de hittills följda.
Svenska lastbilaktiebolaget har redan
från staten fått 3 000 000 kronor. I den
mån dessa medel äro ett engångsanslag,
avsett att tillföra bolaget rörelsekapital,
är intet att invända. Men detta förutsätter,
att bolagets löpande ekonomi skötes
så, att medlen förräntas och ytterligare
anslag bli obehövliga. Får nu bolaget
ytterligare anslag från statens sida
och tillfälle att utvidga sin rörelse, uppkommer
ju den situation, som herr Birke
antydde, att bolaget blir i stånd att
utan egen bärighet konkurrera med privatägda
företag, driva dessa ut ur deras
sunda ekonomiska positioner och
slutligen inköpa dem för att inlemma
dem i sin egen rörelse.

Det stämmer illa med riksdagens hittills
ådagalagda månhet att bekämpa
illojal konkurrens mellan företagare.
Visst skall ett statligt företag utvidga
sin rörelse, om denna rörelse själv skapar
medel och möjligheter till utvidgning.
Jag anser inga principiella binder
föreligga för att ett .statligt företag skall
kunna konkurrera i den öppna mark -

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

naden. Det kan bli ett bra exempel på
sunt och välplanerat företagsskapande
till konsumenternas fromma. Men ställas
privatägda företag, som ej ha annat
att lita till än sin egen bärighet, i konkurrens
med statsägda företag, som utan
tillfredsställande ekonomisk resultatredovisning
erhålla medel till fortsatt
utvidgning, bar en situation uppkommit,
där man med skäl kan tala om illojal
konkurrens. Riksdagen måste vara
särskilt uppmärksam, när det gäller att
investera medel i statliga företag, som
drivas i aktiebolagsform. I fråga om
statens affärsdrivande verk har riksdagen
möjlighet att i detalj följa verkens
utveckling ur ekonomisk synpunkt. Men
när det gäller statliga företag av lastbilaktiebolagets
karaktär bar riksdagen
ingen insyn vare sig genom tillsättande
av revisorer eller genom riksdagens egna
revisorer.

Lastbilaktiebolaget bar erhållit ett
betydande rörelsekapital av riksdagen.
Ytterligare lån av skattebetalarnes medel
böra icke lämnas förrän pågående
utredning angående den framtida organisationen
av statens järnvägars biltrafik
avslutats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 63 fogade reservationen av herr
Johan Bernhard Johansson in. fl.

Häruti instämde herr Edström.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Det
är riktigt vad som sagts rörande svårigheten
att i propositionen läsa oss till
tillräckliga kunskaper om lastbilaktiebolaget.
Vi funno därför behov av att
begära en föredragning. Vi ha också fått
föredragning dels av direktören för
lastbilaktiebolaget och dels också av en
byråchef i järnvägsstyrelsen, vilka samtidigt
voro uppe i fjärde avdelningen
och lämnade alla de upplysningar som
vi begärde, jämväl i form av svar på
framställda frågor.

Efter detta föranleddes majoriteten
att säga vad som står i utskottets utlå -

138 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

tande: »Vad angår bolagets ekonomiska
ställning bär utskottet bibragts den
uppfattningen, att i stort sett inga mera
vägande anmärkningar kunna framställas
mot densamma. Det synes dock utskottet
angeläget att betona vikten av
att företaget skötes efter fullt affärsmässiga
grunder.»

Vi konstaterade vid denna föredragning
också, hurusom lastbilaktiebolaget
icke av järnvägsstyrelsen hade tagit ut
hela sin rätt för de tjänster, som det
gjort statens järnvägar. Om bolaget
skulle hava tagit ut fullt vad det var
berättigat till, så skulle det ha kunnat
prestera ett något bättre resultat än vad
som framgick av siffrorna.

Man bar nu från reservanternas och
motionärernas sida gjort stort nummer
av en revisionsberättelse, avseende verksamheten
år 1947. Enligt min mening
har man nog sökt få ut litet mera av
den erinran som där fanns än vad som
i själva verket ligger i det uttalandet.

Vi ha anledning att fråga oss, varför
icke motionärerna och reservanterna
ha intresserat sig för att taga reda på,
huruvida de preliminära uppgifter, som
ha lämnats i propositionen beträffande
det sannolika driftresultatet för lastbilaktiebolaget
under år 1948, äro hållbara.
Varför ha icke motionärerna och reservanterna
intresserat sig för att efterhöra,
vilket omdöme en revisor kunde
avgiva för det aktuella året 1948? För
oss framstår det såsom viktigare att
veta, vad en revisor skulle säga om
denna verksamhet under 1948 än under
ett tidigare år, ehuruväl omdömet om
dessa tidigare års verksamhet naturligtvis
inte saknar intresse i detta sammanhang.

När det gäller vad som sagts för 1948,
tar jag mig friheten att föredraga en
avskrift av vad revisorn sagt härutinnan.
Den lyder: »På uppdrag av Svenska
Lastbil AB får undertecknad, ordinarie
revisor i bolaget, härmed lämna
följande uppgifter hämtade ur de avskrivningstablåer,
som ställts till mitt

förfogande i samband med den ordinarie
revisionen för år 1948.

Avskrivning bär i bokslutet per 31/12
1948 verkställts efter följande grunder.
Trafikrättigheter: 10 procent på anskaffningsvärdet.
Lastbilar: 20 procent
på anskaffningsvärdet av vid årets slut
kvarvarande icke helt avskrivna bilar
med undantag för under året anskaffade
bilar på vilka i allmänhet avskrivits
10 procent, motsvarande ett beräknat
genomsnitt av 20 procent på den
tid, som bilarna nyttjats i bolaget. På
ett antal under året nyanskaffade bilar,
som tagits i trafik först under 1949, har
ingen avskrivning verkställts. Vissa bilar,
som vid anskaffandet icke voro nya,
hava avskrivits med upp till 60 procent
efter individuell värdering. Släpvagnar:
10 och 20 procent på anskaffningsvärdet
av vid årets slut kvarvarande icke
helt avskrivna vagnar, efter individuell
värdering. På en del vagnar, som anskaffats
under året, men enligt uppgift
tagits i bruk först under 1949, har ingen
avskrivning beräknats. Inventarier:
10 % på anskaffningsvärdet av vid årets
slut kvarvarande icke helt avskrivna
inventarier.

Enligt aktiebolagslagen skall på tillgångar
av detta slag avskrivning ''årligen
ske med belopp, som motsvarar tillgångarnas
värdeminskning på grund av
ålder, nyttjande eller annan därmed
jämförlig orsak’. De av bolaget tillämpade
avskrivningsmetoderna stå i överensstämmelse
med denna lagföreskrift
och äro allmänt godtagna och vanligt
förekommande. Avskrivningsprocenten
på lastbilar, 20 procent, synes visserligen
för bolagets bilar vara för hög, då
ett antal bilar alltjämt nyttjas, trots att
de räkenskapsmässigt äro helt avskrivna.
Den för höga avskrivningsprocentsatsen
är ur försiktighetssynpunkt fullt
riktig och står icke i strid med bokföringslagens
föreskrifter, att bokföring
skall ske i överensstämmelse med allmänna
bokföringsgrunder och med iakttagande
av god köpmannased.»

Nr 13. 139

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Detta revisorsutlåtande, som sålunda
avser det aktuella året, talar i motsatt
riktning mot det revisionsutlåtande för
1947, som jag tidigare berört. Faktum
är alltså, att för det aktuella året äro
avskrivningarna fullt tillfredsställande.

Det är tydligt, att man från visst håll
har ansett lämpligt att göra stort nummer
av detta spörsmål. I folkpartiets
landsortspress har det förekommit en
cirkulärledare, som man rubricerat
»Statens avskrivningspolitik». Propagandamakarna
inom folkpartiet ha
sträckt sig litet längre i fråga om att
göra bestämda uttalanden än motionärerna.
Motionärerna ha ändock talat
om, att om man t. ex. gör det räkneexperimentet
o. s. v. kan man komma
till det och det resultatet. I artikeln är
man mera bestämd på denna punkt.
Eftersom man på visst håll fäst sådan
vikt vid denna fråga är det anledning
att ägna den litet mera uppmärksamhet
här • i kammaren, liksom man också
skall ägna den uppmärksamhet på
grund av vad herr Kollberg anförde.
Bakom det hela torde ligga, att man
icke anser det nödvändigt att låta detta
lastbilaktiebolag sköta denna uppgift.
Man tycker nog att den kan överlåtas
åt enskilda bilägare och entreprenörer.
Vi kunna också vara med om att det
bör ske, försåvitt det går för SJ att träffa
uppgörelse på rimliga villkor med
vederbörande entreprenör. Men vi ha
fått exempel — det fingo vi vid föredragningen
— som visar att det inte
alltid är möjligt att få en uppgörelse på
rimliga villkor med entreprenörer, och
i dylika fall bör det självfallet finnas
möjlighet för statens järnvägar att lösa
frågan själva.

Om man nu följer reservanterna,
stänger man SJ från möjligheten att via
detta lastbilaktiebolag under kommande
budgetår klara av sådana här problem.
Exemplet vi fingo var ifrån en
stor stad i södra Sverige. Där hade en
lastbilsfirma tidigare skött dessa uppgifter,
men dess krav på ersättning steg

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

undan för undan därhän, att SJ inte
längre kunde vara med utan fann sig
föranlåten alt söka lösa frågan på egen
hand. Det skedde via detta bolag. I början
gjorde man förluster, men numera
är man framme vid att man kan tala
om ett någorlunda hyggligt ekonomiskt
utbyte av verksamheten.

Ifall man nu fruktar för att detta lastbilaktiebolag
skulle komma att växa sig
så stort och starkt, att ägarna av lastbilar
över huvud skulle komma att
trampas ned av detta mäktiga företag,
så är det skäl att erinra sig att bolaget
av de 70 000 lastbilar, som finnas här
i landet, förfogar över 300, säger och
skriver 300 stycken, fördelade på 70 orter
ute i landet. Det kan sålunda på
grund härav inte vara anledning att nu
göra någon större aktion för att hindra
att detta får växa ut i den takt, som betingas
av utvecklingens krav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Jag
skall först taga upp den sista punkten
som herr Åkerström så dramatiskt talade
om. Han sade, att det här i landet
finns 70 000 lastbilar, och här är
det blott fråga om 300. Inte får man
göra en sådan jämförelse! Herr Åkerström
vet väl att det finns ett otal företag
inom många branscher, som använda
lastbilar, och man får inte här
medräkna även dessa bilar. Man måste
jämföra med de lastbilar, som arbeta
inom här ifrågavarande verksamhetsgren
och om herr Åkerström gör det,
kommer herr Åkerström till helt andra
siffror. I detta sammanhang skall jag
bo att få referera vad 1944 års trafikutredning
sade beträffande statens
järnvägars buss- och lastbilstrafik. Den
säger, att trafiken i fråga »numera är
av så betydande storleksordning, att
järnvägarna äro landets största transportföretag
inom landsvägstrafikens
område». Det är samlad en sådan kraft

140

Nr 13.

Onsdagen den
Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

hos järnvägen, att den vida överstiger
envar konkurrent. Man kan inte, som
herr Åkerström gjorde, jämföra med
hela antalet lastbilar, som finnas i landet.
En sådan jämförelse blir missvisande.

När herr Åkerström säger, att om
man inte beviljar detta anslag, stänger
man statens järnvägars utveckling, vill
jag invända att rationaliseringsarbetet
och samarbetet mellan järnvägs- och
lastbilstrafik ju icke är beroende av
lastbilbolaget. Kommunikationsministern
säger i propositionen av år 1947,
att denna verksamhet skulle skötas dels
igenom ett statens eget bolag och dels
genom privata åkare. Statens järnvägar
kunna fortsätta rationaliseringen och
under detta år använda privata åkare
för utvecklingen på detta område. Både
för näringslivet och för de enskilda
trafikanterna är det av utomordentligt
stor betydelse att denna rationalisering
och kombination av järnvägs- och lastbilstrafik
fortgår. Det är bara lastbilbolagets
hittillsvarande verksamhet
som det anmärkts på.

Vidare sade herr Åkerström, att det
inte går att träffa uppgörelse på rimliga
villkor med vissa av de privata
åkerierna. Det är just denna verkan av
bolagets politik, herr Åkerström, som
reservanterna åsyfta. Jag talar nu tills
vidare om 1946 och 1947. Herr Åkerström
bestred inte mina uppgifter därutinnan,
det ber jag kammaren vara
uppmärksam på. Däremot nämnde han
vissa uppgifter för 1948, som jag skall
återkomma till. Under 1946 och 1947
drev bolaget en verksamhet, som med
den avskrivningspolitik, vilken jag anser
vara riktig — och min uppfattning
delas i detta avseende av revisorerna
för 1947 — skulle visat ett underskott
på 211 000 kronor. Varför lämnade då
rörelsen underskott? Jo, därför att bolaget
tillämpade så låga taxor, att enskilda
företag inte kunde konkurrera
med bolaget. Detta torde vara förklaringen
till att de privata åkarna inte

april 1949 em.

kunde få fram offerter som voro möjliga
för järnvägen att godta.

Vad beträffar folkpartiets landsortspress
faller det naturligtvis på sin egen
orimlighet att jag skulle kunna svara
för vad den skriver.

Herr Åkerström sade också, att efter
besök av en byråchef i järnvägsstyrelsen
och verkställande direktören i lastbilbolaget
hos statsutskottets fjärde
avdelning hade avdelningens majoritet
kommit till den uppfattningen, att i
stort sett ingen anledning till anmärkningar
förelåg. Även jag hoppades nog
efter det besöket att det skulle vara
så, men jag tyckte ändå att det fanns
en del egendomliga omständigheter,
och därför gick jag upp i patentverket
och fann då en revisionsberättelse med
anmärkningar, vilka icke omnämndes
vid vederbörandes besök på statsutskottets
fjärde avdelning.

Till slut skulle jag vilja svara på
herr Åkerströms fråga, varför jag inte
talat om resultatet för 1948. Jag har
talat om resultatet under det år för vilket
det enligt bilagan till propositionen
föreligger ett definitivt bokslut. Om
1948 säger man ju, att uppgifterna kunna
komma att undergå förändringar
vid upprättandet av det definitiva bokslutet.
Något definitivt bokslut finns
alltså inte för detta år. Vill herr Åkerström
då att jag inför kammaren skall
börja diskutera siffror, om vilka Kungl.
Maj :t själv sagt, att de icke äro definitiva?
Då hade kammaren kunnat bli
vilseledd, och därför föredrog jag att
Inte tala om 1948.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag vill från början deklarera,
att jag så långt är helt överens med motionärerna,
när de göra gällande att ett
statens företag av denna art skall drivas
efter rent affärsmässiga former.
Jag är också av samma uppfattning
som de som hävda, att man inte på

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

141

omvägar skall göra sig skyldig till vad
herr Kollberg kallade illojal konkurrens.
Det kan emellertid råda delade
meningar om, när ett företag skötes efter
fullt affärsmässiga principer. Järnvägsstyrelsen
har hävdat, att den anser
sig ha nytta av Svenska lastbilaktiebolaget,
och det har varken motionärerna
eller reservanterna i utskottet
velat bestrida. Man har däremot
gjort gällande, att dessa 500 000 kronor,
som järnvägsstyrelsen har ansett
sig förtjäna på kretskörningen, äro svåra
att beräkna, och det har jag också
medgivit i propositionen, alldenstund
det är många i och för sig ovägbara
värden, som där komma in. Frågan om
vad man spar på inställda tåg, på inbesparade
loktimmar, på minskad personal
och på inbesparade vagnsdygn,
är osäkert att beräkna. Det gäller emellertid
att skilja på dessa 500 000 kronor,
som inbesparas på kretskörning,
och de 288 000 kronor, som herr Kollberg
rubricerade som en subvention
från järnvägsstyrelsen till företaget.
Herr Kollberg, det ligger inte riktigt
till på det sättet! Statens järnvägar ha
på de flesta större platser i landet en
entreprenör, som kör ut godset från
SJ:s magasin till kunderna. Enligt entreprenadavtalet
äger entreprenören
uppbära en ersättning härför av kunden
enligt en fortaxa, som i allmänhet
är mycket lägre än den vanliga åkeritaxan.
Jag skulle tro att herr Kollberg,
som i viss mån är verksam på detta
område, känner till detta faktum. Då
tvingas statens järnvägar i den situationen
att till vederbörande entreprenör
betala mellanskillnaden mellan
denna låga fortaxa och den gängse
åkeritaxan. Jag kan som exempel nämna,
att i Stockholm har man Freys Express
som sådan entreprenör, och under
1947 erhöll Freys Express för dessa
ändamål 255 000 kronor. Herr Kollberg,
detta är eu motsvarighet till de
288 000 kronor, som herr Kollberg kallade
för subvention, när det gällde

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

Svenska lastbilakticbolaget! Svenska
lastbilaktiebolaget är nämligen entreprenör
för statens järnvägar på 45
platser i landet och får sålunda härför
dels en ersättning av kunderna enligt
fortaxan ocii dels av statens järnvägar
vad som fattas för att SLAB:s
hela ersättning skall uppgå till den
vanliga åkartaxan, minskad med en
viss rabatt. Jag hoppas sålunda att de
288 000 kronorna med detta skola vara
fullt klarlagda.

Sedan säger herr Kollberg, att man
inte skall föregripa den utredning, som
nu pågår. Jag kan vara överens med
honom att man inte skall föregripa
denna, men jag tror att kammarens ledamöter
också förstå att dessa 500 000
kronor, som företaget skulle erhålla i
lån utöver det man tidigare har erhållit,
kunna icke ha den avgörande betydelse
att man därmed skulle föregripa
den pågående utredningen. Det innebär
blott att företaget får vissa möjligheter
till en mycket måttlig expansion
under den närmaste tiden framåt.

Så komma vi då till avskrivningarna,
och om dessa kan det, det medger
jag, råda delade meningar, men här
har man tillämpat en metod, som i och
för sig enligt min mening kan anses
förklarlig. På de fabriksnya bilarna,
som sålunda äro nyinköpta, har man
inom företaget avskrivit 20 procent,
därest de ha använts under hela året.
Man har emellertid tillämpat en avskrivningsprocent
av 10 för sådana
som använts endast under en del av
året. Erfarenhetsmässigt har man nämligen
kommit fram till att en del bilar
inköpts under första halvåret, en del
bilar däremot så sent som kanske i november
eller december under det senare
halvåret, och då har den genomsnittliga
brukningstiden visat sig bli
ett halvt år, och följaktligen har man
verkställt en avskrivning på 10 procent.
Det är sålunda förklaringen till
att man här har kommit till det resultat
som herr Kollberg har vänt sig

142

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

emot. Nu ha emellertid motionärerna
roat sig med att räkna ut den förlust,
som de anse att företaget har lidit under
de tre verksamhetsåren. I stället
för till den vinst på 17 320 kronor som
bolaget redovisat har man kommit till
en förlust på 588 553 kronor.

Jag vet inte hur motionärerna exakt
kommit fram till denna siffra, men jag
tror att de ha räknat ungefär på följande
sätt: Först har man tagit reda på
det bokförda värdet av lastbilar, släpvagnar
och trafikrättigheter vid varje
års slut. Dessa värden äro bruttovärden,
som även innehålla det ursprungliga
värdet av bilar, som ha helt avskrivits.
Då lastbilarna avskrivas på
fem år men ha en livstid som är längre,
står bilarnas värde kvar i böckerna
både som en tillgång på tillgångssidan
och som en lika stor skuld på värdeminskningskontot.
Dessa helt avskrivna
tillgångar ha tydligen motionärerna
börjat avskriva en gång till. Det finns
som sagt affärsmässiga metoder av olika
slag, men jag har litet svårt att förstå
att herr Kollbcrg vill använda ett
sådant tillvägagångssätt.

Sedan vill jag göra vissa erinringar
beträffande avskrivningsprocenten. Motionärerna
ha ansett att tillgångarna
vid årets slut böra belastas med 20 procents
avskrivning, oavsett om tillgångarna
varit i bruk under hela året eller
inte. Nu skola vi komma ihåg, att det
bokförda värdet steg med 1,8 miljoner
under 1947 och med 2,7 miljoner under
1948. Herr Kollberg måste väl erkänna,
att detta är mycket stora belopp,
och om man antar att de nytillkomna
objekten varit i bruk i genomsnitt endast
halva året, blir avskrivningen i
själva verket 40 procent för ett helt år
räknat, och det sker under en period,
då företaget befinner sig under uppbyggnad,
och måste helt naturligt framkalla
stora svårigheter.

Herr Kollberg har enligt uppgift fått
under föredragning i utskottet en rapport,
som skulle innebära, att vagnpar -

ken till största delen utgöres av äldre
fordon, och detta skulle utgöra ytterligare
ett stöd för åsikten, att avskrivningarna
ha varit för låga. Nu vet jag
inte vad herr Kollberg menar med
gamla fordon, men av företagets 300 i
drift varande bilar äro 200 tillverkade
1943 eller därefter. Jag kan vidare upplysa
om att ett hundratal av bilarna
tillverkats så sent som 1947 och 1948.
Det är att märka att fordonen inte alltid
insättas i trafik samma år de tillverkas.
I allmänhet dröjer det omkring
ett år innan fordonet kommer i verklig
användning. I belysning av dessa
fakta måste väl påståendet att bolagets
vagnpark skulle vara ålderdomlig betraktas
i varje fall som en lindrig överdrift.

Till slut några ord om konkurrensfrågan.
Herr Kollberg vände sig mot
den jämförelse, som utskottets ärade talesman
gjorde mellan antalet lastbilar
i landet, 70 000, och antalet av de bilar,
som bolaget förfogar över, nämligen
300. Herr Kollberg sade att man kommer
till helt andra resultat, om man i
stället jämför med antalet bilar som äro
sysselsatta inom samma område som
Svenska lastbilaktiebolagets bilar. Jag
medger att resultatet då i någon mån
blir annorlunda, men, herr Kollberg, av
dessa 70 000 bilar äro dock 18 000 sysselsatta
i den yrkesmässiga trafiken. De
300 bilarna måste anses vara en ganska
blygsam del av de 18 000, och det kan
väl sannolikt inte bli någon nämnvärd
ytterligare ökning med hjälp av dessa
500 000 kronor. Det anslaget bör kunna
beviljas ulan att bolagets verksamhet
därför behöver betraktas som något allvarligare
hot mot den övriga lastbilstrafiken.

Jag har, herr talman, bara velat göra
dessa små erinringar och tillrättalägganden
i anledning av herr Kollbergs
anförande. Jag kommer till den slutsatsen,
att man utan någon större risk kan
bifalla utskottets förslag. Jag vill än en
gång understryka, att den organisation,

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 143

som så småningom skall växa fram som
en följd av den pågående utredningen
om biltrafiken som en komplettering
till järnvägstrafiken, inte kan föregripas
genom att kammaren ansluter sig
till utskottets förslag.

Herr KOLLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Den första punkten som jag
vill beröra är statsrådets förklaring rörande
de 288 000 kronorna. Jag förstår
mycket väl hur detta har tillkommit,
och det förstod jag förut också. Jag kallade
det för subvention, och det är faktiskt
ett belopp, som är utgivet utöver
den vanliga taxan, men vi skola kanske
inte strida om ord. Statsrådet synes
i alla fall medge att man bör draga
de 288 000 kronorna från de 500 000,
som statens järnvägar ansett vara en
utgiftsminskning, och i så fall får man
ett netto av bara 212 000 kronor.

Statsrådet sade, att det inte är så farligt
att bevilja det föreslagna begränsade
lånet på 500 000 kronor. Det kan
man ju säga, men å andra sidan se vi,
att om pengarna inte räcka till, lämna
statens järnvägar extra lån till lastbilbolaget.
Det har inte givits någon förklaring
till hur bolaget kommit i denna
stora skuld på 1,2 miljoner till statens
järnvägar.

Hur stora avskrivningarna på lastbilarna
skola vara är en bedömningsfråga.
Enligt aktiebolagslagen skola avskrivningar
göras till skäligt belopp.
Jag anser att man inte kan göra såsom
lastbilbolaget gjort, nämligen att skriva
av 20 procent på vissa bilar och 10 procent
på andra. Det är affärskutym att
man drar 20 procent på hela det bokförda
värdet, och det vet nog ledningen
för lastbilbolaget också. Men har inte
ett bolag inkomster som förslå till tillräckliga
avskrivningar, försöker det
stundom finna redovisningsformer som
äro ägnade alt dölja en reell förlust.

Med anledning av den anmärkning

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

statsrådet riktade mot mig beträffande
de beräkningar som gjorts i motionen
vill jag säga, att vi hämtat bokföringsvärdena
från propositionen. Nu har jag
roat mig med att räkna ut skillnaden
mellan det värde vi angivit i motionen
och det man får om man räknar med
de siffror statsrådet uppgivit. I motionen
ha vi beräknat förlusten till
588 553 kronor, men om man tar hänsyn
till de faktorer statsrådet nämnde,
blir förlusten i stället 572 672 kronor.
Det är alltså inte så mycket som skiljer.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Vi skola inte tvista om ord, men
om herr Kollberg framhärdar i att kalla
den ersättning, som statens järnvägar
lämna för mellanskillnaden mellan
fortaxan och den ordinarie åkeritaxan,
för subvention, då måste man komma
till den slutsatsen, att statens järnvägar
också subventionera Freys Express. Det
finns då plats för anmärkning av herr
Kollberg, ty det är ett privat företag,
och det skulle vara mycket mera upprörande
än om man subventionerar
Svenska lastbilaktiebolaget, som är ett
dotterföretag till statens järnvägar.

Jag anser dock att vi inte få betrakta
saken på detta sätt. Den fortaxa som
kunden betalar måste vara så låg i detta
fall, eftersom statens järnvägar helst
vilja se till att man kan överantvarda
godset direkt till kunden. Det finns
inget företag som kan verkställa distributionen
till den låga fortaxa, som för
närvarande gäller. Jag vill än en gång
understryka, att det här är fråga om
en helt annan körning än den kretskörning,
på vilken statens järnvägar anse
sig göra en årlig vinst om 500 000
kronor.

Beträffande avskrivningarna vill jag
slå fast, att Svenska lastbilaktiebolagets
lastbilar och släpfordon avskrivas på
eu lid av fem år, eftersöm man genomsnittligt
tillämpar eu avskrivningspro -

144 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

cent av 20. Jag medger, att det är en
bedömningsfråga, lnir mycket man
skall avskriva goodwillvärdet eller värdet
av trafikrättigheterna med. Nya aktiebolagslagen
säger, att det skall vara
10 procent. Lagen tillkom år 1948, och
från och med år 1948 verkställer också
Svenska lastbilaktiebolaget avskrivning
på goodwillvärdet med 10 procent.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman!

Statsrådet har redan svarat på ett par
av de frågor, som herr Kollberg ställde.

Det är riktigt att det är 18 000 av
de 70 000 lastbilarna i landet som gå i
yrkesmässig trafik, men det hindrar
inte att siffran 70 000 är riktig.

Herr Kollberg sade, att lastbilbolagets
taxor äro så låga, att de enskilda
företagen sakna förutsättningar att konkurrera.
Statsrådet har redan givit en
fullständig förklaring till att taxorna
äro så låga. När jag talade om taxorna,
avsåg jag kretskörningen vid SJ, som
får betraktas som en mera intern angelägenhet
för SJ. Kretskörningen anser
jag vara av sådant slag, att man över
huvud taget inte kan reflektera på att
använda entreprenörer för den.

Herr Kollberg har inte ansett sig behöva
intressera sig för huruvida det
fanns något revisorsuttalande över 1948
års verksamhet. Jag vill med anledning
därav fråga honom, huruvida han anser
att ett revisorsutlåtande över det senaste
årets verksamhet bör tillmätas det
allra största vitsord och att det bör betraktas
som mera aktuellt än revisorsutlåtanden
över de tidigare verksamhetsåren.

Herr LINDAHL: Herr talman! Trots
herr Kollbergs försäkran om sitt stora
intresse för samverkan mellan bil- och
järnvägstrafik finns det åtminstone någon
anledning att tvivla på detta intresse
när han letar fram så formella
ting för att hindra utvecklingen av
Svenska lastbilaktiebolaget som att det
pågår en utredning angående statens

järnvägars organisationsformer. Det är
riktigt att en utredning pågår, men denna
utredning kommer inte att bara behandla
SLAB, utan över huvud taget
den bil- och busstrafik som statens järnvägar
bedriva, och utredningen skall
söka få fram en form för hur denna del
av transportväsendet skall bedrivas i
fortsättningen.

Det är beklagligt att det görs försök
att bromsa upp en utveckling, som enligt
mitt förmenande är nödvändig,
nämligen att järnvägstrafiken kompletteras
med biltrafik på ett sådant sätt,
att det gamla idealet med trafik från
dörr till dörr, som det så många gånger
talats om, blir förverkligat.

Det är kanske inte alla av kammarens
ledamöter som ha reda på vilken
viktig uppgift dessa biltransportbolag
ändå ha att fylla. Det är genom dem
man har möjligheter att komma till
rätta med det stora problemet om konkurrensen
mellan vägar och järnvägar.
När det gäller långväga transporter
samla SLAB och andra statliga bilbolag
men även enskilda entreprenörer upp
godset och transportera det till järnvägsstationen.
Det går sedan med
snabbgående godståg till bestämmelseorten,
och där rycka åter bilbolagen in
och hämta godset och köra det till
adressaterna.

Det är alldeles givet att denna rationalisering
av transportväsendet har en
ofantlig betydelse inte bara för statens
järnvägar, utan även för samhället i
sin helhet, för företag av olika slag och
för enskilda trafikanter. Jag kan ta ett
annat exempel som visar, att kombinationen
mellan bil- och järnvägstrafik
medför att godset kan distribueras flera
dygn tidigare än vad som annars skulle
vara fallet. När gods från en stor station
skall passera en övergångsstation,
blir det i regel försenat ett halvt dygn
eller mera. Om man då har bilar till
förfogande, kunna dessa köra ut godset
från den stora stationen till en annan
station eller också direkt till mottaga -

Onsdagen den G april 1949 em.

Nr 13.

145

ren. Bilarna ha därvidlag det företrädet
framför tågen, att de inte behöva hålla
sig till rälssträngarna, och de kunna
därför betjäna allmänheten på ett annat
sätt än tågen.

Jag vill erinra om att denna kombination
mellan bil- och järnvägstrafik,
som jag för min del betraktar som så
ofantligt viktig, började tillämpas av
GDG-banorna, som kanske alltså voro
pionjärer för denna trafikform. Man
kom underfund med att det kunde dröja
tre å fyra dygn innan gods som lämnats
in i Göteborg kom fram till adressaten
vid någon liten station. Genom att kombinera
tågtrafiken med lastbilstrafik
kan man nu undvika dessa förseningar,
och man kom ner till att transporterna
över huvud taget inte behövde ta mer
än ett dygn.

Det är givet att dylika anordningar
ha en ofantlig betydelse både för näringslivet
och för enskilda människor.
Denna rationalisering syftar till att förbättra
transportväsendet här i landet,
och man borde väl därför inte bromsa
upp den som man här försöker göra,
antingen det nu beror på partipolitik
eller bristande kunskaper om det verkliga
förhållandet eller kanske bådadera
— det må nu lämnas därhän. SLAB:s
verksamhet innebar i vart fall ett försök
att på ett bättre sätt än hittills organisera
samarbetet mellan bil- och
järnvägstrafiken.

Man kan naturligtvis invända, att enskilda
företag skulle kunna klara upp
detta lika bra. Det har emellertid visat
sig, att man inte enbart kan lita till
de enskilda godsentreprenörerna. På
många platser vägra de enskilda företagen
att köra ut gods, och i åtskilliga fall
där man överlåtit transporterna till en
entreprenör har det inte gått bra, utan
man måste söka ut andra sätt att klara
transporterna. Det är därför nödvändigt
att i det här fallet svenska lastbilaktiebolaget
utvecklas och får en sådan
styrka, att det kan fullgöra de uppgifter,
som det har fått sig ålagda.

10 — Andra kammarens protokoll

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

Det skulle vara en hel del att tillägga
om denna sak. Jag vill bara till sist
säga, att om man såsom herr Kollberg
dubbar sig till riddare för en samverkan
mellan bil och järnväg, borde man
inte hänga upp sig på formella ting för
att komma fram till ett avslagsyrkande.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
ledamöterna hava röstat för bifall till
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 04, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 13.

146 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Pension åt K. J. Hedberg.

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar
in. in. jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49
under sjätte huvudtiteln till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

bevillningsutskottets betänkanden;
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsiitta
särskild tullavgift; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; och

nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av holländeriet vid Tumba bruk.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 12.

Pension åt K. J. Hedberg.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om pension åt assistenten hos riksdagens
revisorer K. J. Hedberg.

I två till bankoutskottets förberedande
handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren under nr 107 av herr Björkman
77i. fl. och den andra inom andra

kammaren under nr 127 av herr Spångberg
in. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte bevilja assistenten Karl Johan
Hedberg pension till det belopp som
kan befinnas skäligt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:107 och 11:127 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Mogård och Andersson i Örnsköldsvik,
som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner 1:107 och 11:127, måtte
medgiva, att assistenten hos riksdagens
revisorer Karl John Hedberg finge från
och med den 1 januari 1949 under sin
återstående livstid uppbära en årlig
pension av 600 kronor, att utgå av det
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m. uppförda förslagsanslaget
till pensioner åt f. d. befattningshavare
m. fl.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr MOSESSON: Herr talman! Mina
ord skola icke bli många. Då det emellertid
icke finns några reservanter från
denna kammare i föreliggande ärende
och då huvudmotionären, herr Spångberg,
icke har tillfälle att vara här, skall
jag be att få säga några ord.

Jag skulle vilja låta dessa ord få formen
av en vädjan till kammarens leda
möter. De yngre kamraterna här ha säkerligen
icke lärt känna herr Hedberg.
Han har varit i riksdagens tjänst i över
tjugu år, först såsom extra vaktmästare
och sedan såsom biträde åt statsrevisorerna.
Han hade tidigare på sätt och
viss anställning i det statliga, i det han
var lagerbokhållare i Aktiebolaget Vinoch
Spritcentralen, men denna sin
tjänst måste han lämna på grund av
indragningar. Han kom då hit. Hedberg
är en enkel, ödmjuk man, som med trohet
har skött sina åligganden. Nu är
han sextiofyra år gammal, och genom

Onsdagen den G april 1919 em.

Nr 13.

117

den omorganisation av arbetet i statsrevisionen,
som från och med detta år
vidtagits, har Hedberg icke längre utsikt
att få behålla sin syssla, vilken,
kan man säga, varit den fasta ekonomiska
punkten för honom. Herr Hedberg
har i detta stycke kommit i en annan
och sämre ställning än många andra,
som varit anställda i riksdagen och som
riksdagen ansett sig böra ge pension åt,
nämligen vår vaktmästarpersonal. Om
någon av utskottets medlemmar kan ge
en upplysning som går i annan riktning
är jag tacksam, men så vitt jag vet har
vid utmätandet av pension till våra vaktmästare
här i riksdagen tagits hänsyn
till vederbörandes tjänstgöring som underbefäl,
något som räknats som merit
för dem. Hedbergs tjänstgöring i Vinoch
Spritcentralen har icke räknats honom
till godo, utan man har blott tagit
hänsyn till de månader han har tjänstgjort
hos statsrevisorerna.

Nu ha de två reservanterna hemställt
om en så blygsam pension som 50 kronor
i månaden åt Hedberg. Det är ju
en mycket liten summa. Jag skulle dock
tro, att om riksdagen skulle bevilja den,
detta kan vara av värde för Hedberg
även ur en annan synpunkt. Han har
haft deltidsarbete i Centralsjukkassan
i många år, och jag förmodar, att den
ställning riksdagen intager till det föreliggande
förslaget om pension kommer
att bli prejudicerande när det gäller
pension från kassan.

.lag skall, herr talman, icke närmare
gå in på hur behjärtansvärt det är att
denna sak går igenom — det hör ju
egentligen icke hit — men jag vill blott
understryka, att denne man, som har
två barn, vilka äro kroniskt sjuka och
beroende av honom, så innerligt väl behöver
detta lilla handtag av riksdagen,
som dock varit hans arbetsgivare under
många år, låt vara att han blott
delvis haft arbete här.

Med dessa ord, herr talman, tillåter
jag mig hemställa om bifall till reservationen.

Pension åt K. J. Hedberg.

I detta anförande instämde herrar
Hedlund i Östersund, förste vice talmannen
Carlström, Sandberg, Andersson
i Surahammar, Vigelsbo, Iiellbacken,
Fast, Gunnarsson samt fröken
Öberg.

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Herr Mosesson har här vädjat
till kammaren att ge pension åt assistenten
J. Hedberg. Han har ju, såsom
bankoutskottet framhåller, endast 88
månaders tjänst hos riksdagen, men den
tiden sträcker sig över 21 år. Och det
är riksdagens revisorer som drivit fram
motionen. Det har rört sig om eu bisyssla,
men Hedberg har under hela
denna tid levt på bisysslor och har icke
från annat håll någon given pensionsförmån.
Det har redan påpekats, att
riksdagens ställningstagande har betydelse
för frågan om exempelvis pension
för Hedberg från Centralsjukkassan.

I reservationen ha herrar Mogård och
Andersson i Örnsköldsvik yrkat, att
Hedberg skall få från och med den 1
januari 1949 under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av 600
kronor. Han är nu sextiofyra år gammal.
Han har fått de bästa vitsord —
det framgår också av de många instämmandena
i motionens syfte. En tjänstetid
av 88 månader skall alltså icke vara
tillräcklig för denna ringa pension på
G00 kronor om året. Man bär anledning
alt ställa frågan, hur det rimmar med
att riksdagsmännen själva efter 48 månader
äro berättigade till en pension på
närmare dubbla beloppet. Detta är eu
inkonsekvens som bör påtalas. Men det
viktigaste skälet i detta sammanhang
är, att Hedberg är ett offer för den omorganisation
av statsrevisionen, som nu
sker, och detta vid en ålder av sextiofyra
år, då det sannerligen icke är liitt
att få ett annat arbete. Vi ställa ju alltid
i liknande fall stora krav på den enskilda
företagsamheten. Staten, mönsterarbetsgivaren,
bör väl icke uppträda
sämre bara därför att man är rädd för

148 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Pension åt K. J. Hedberg.

konsekvenserna, vilka skulle vara juridiskt
bindande i omorganisationsfall
som detta.

Jag vill vädja till andra kammarens
sociala samvete att rösta för herrar Mogårds
och Anderssons i Örnsköldsvik
reservation, vilken vill ge åt en trotjänare
i riksdagen fattiga 600 kronor i
pension. Reservationen samlade i första
kammaren 48 röster mot 52 för utskottets
förslag. Jag tror att andra kammaren
lugnt kan tillfredsställa sina revisorers
önskemål och bifalla yrkandet i
motionen nr 127.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
i förhoppning att frågan
skall falla framåt.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
Motionen om pension till Hedberg
har kommit efter framställning
från statsrevisorerna, och utskottet har
ägnat motionen en synnerligen samvetsgrann
utredning. Vi ha skjutit på behandlingen
för att vi skulle få en fullständig
och allsidig utredning av ärendet,
och vi ha varit inställda på att om
det ginge att göra något för Hedberg, så
skulle vi göra det. Men som man vet ha
vi i pensionsärenden vissa regler och
bestämmelser att följa, och hur vi ha
räknat på Hedbergs tjänstår, ha vi icke
kunnat komma längre än till en sammanlagd
tjänstetid för honom av 7 år
och 4 månader. Vi bruka ju kräva det
dubbla antalet år för att kunna bevilja
pension. Hedbergs tjänst har ju bara
varit en deltidstjänst, och han har varit
sysselsatt mycket kort tid av året. Han
har haft andra tjänster vid sidan, tjänster
som han fortfarande har. Om vi
icke äro fel underrättade, innehar Hedberg
en tjänst i Centralsjukkassan i
Stockholm, och han har enligt vad det
uppgivits även utsikt till en viss liten
pension därifrån.

Vi ha icke velat göra avsteg från de
regler som äro fastställda med hänsyn
till de konsekvenser det skulle föra

med sig i massor av fall. Vill andra
kammaren taga ansvaret för att bryta
mot reglerna, må det vara hänt. Men
utskottet har icke ansett sig kunna göra
det.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WARD: Herr talman! Såsom
förutvarande ledamot av statsrevisionen
och ordförande i densamma skulle
jag vilja understryka den vädjan, som
här framställts av herr Mosesson och
sedan av andra under den korta överläggningen.
Jag tycker att man i detta
fall icke behöver frukta för de konsekvenser,
som herr Persson i Norrby
nyss antydde. Man har i reservationen
anfört: »Det viktigaste skälet, varför

Hedberg bör erhålla pension av riksdagen
nu, ligger dock däruti, att statsrevisionens
arbete befinner sig i omorganisation
och att den syssla, som hittills
fyllts av Hedberg, genom denna omorganisation
blivit överflödig.» Riksdagen
har utrustat statsrevisionen med
mera arbetskraft på det sättet, att revisorerna
under längre tid än tidigare få
förfoga över ett sekretariat. Då har man
tydligen funnit inom revisionen — jag
tillhör icke längre densamma — att
man icke vidare kan bereda Hedberg
arbete. Hade man bibehållit den gamla
ordningen, hade han väl ännu några
år framåt, kanske fyra år, fått hålla på
med den uppgift inom revisionen, som
han skött under så många år. Då hade
han kanske kunnat redovisa så lång
tjänstgöringstid, att utskottet hade varit
något välvilligare än det ansett sig kunna
vara för närvarande.

Jag vill med dessa korta ord, herr talman,
vädja till kammaren att följa reservanterna.
Jag förstår mycket väl, att
vissa betänkligheter kunna resas mot
åtgärden, men jag är övertygad om att
fallet är så särpräglat, att man icke behöver
befara några konsekvenser av det
slag som herr Persson i Norrby avsåg.

149

Onsdagen den 6 april 1949 em. Nr 13.

Interpellation ang. avskaffande av dyrortsgrupperingen av de värnpliktigas familjepenning.

Häruti instämde herr Olsson i Mellerud.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i
den senare propositionen.

§ 13.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion angående
upphävande av 16 § 2 mom.
1947 års allmänna familjepensionsreglemente.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 181, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1949/50,
in. m.;

nr 182, med förslag till lag om förbud
mot spridning av vissa kartor
in. m.;

nr 183, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
in. in.; och

nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
16: o), lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att motionstiden i anledning
av samtliga i dag avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner måtte med
hänsyn till instundande påskhelg ut -

sträckas till det sammanträde, som infaller
närmast efter 15 dagar från propositionernas
avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 16.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till talmannen,
nämligen

nr 368, av herr Hedlund i Rådom
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 116, angående anslag för
budgetåret 1949/50 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering, in. m.;

nr 369, av herr Nilsson i Göteborg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 126, angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. in.;

nr 370, av herrar Hjalmarson och
Kyling, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 126,

nr 371, av herr Johansson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 153, angående anslag till
främjande av bostadsförsörjningen för
budgetåret 1949/50; och

nr 372, av herr Hedlund i Rådom
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 153.

Dessa motioner bordlädes.

Interpellation ang. avskaffande av dyrortsgrupperingen
av de värnpliktigas
familjepenning.

Herr ERICSSON i Näs erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Den av 1946 års riksdag godkända familjebidragsförordningen
innebar bl. a.
att dyrortsgraderingen av familjepenningen
bibehölls. Härvid skulle den
för 1935 års folkpensionering verkställda
indelningen av landets kommuner
gälla även för dyrortsgrupperingen av
familjepenningen. Emellertid framhöll
utskottet i anledning av väckta motio -

150 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Interpellation ang. avskaffande av dyrortsgrupperingen av de värnpliktigas familjepenning.

ner, att åtskilliga skäl otvivelaktigt talade
för avskaffandet av dyrortsgraderingen
beträffande familjepenningen.
Utskottet ansåg dock att riksdagen
först borde taga ställning till motsvarande
fråga rörande de nya folkpensionerna,
innan den slutgiltigt bestämde
sig för slopandet av dyrortsgraderingen
av familjepenningen. Utskottet
förutsatte härvid att Kungl. Maj:t, efter
det detta spörsmål blivit löst beträffande
folkpensionerna, snarast upptog
frågan om ändring av bestämmelserna
om familjepenning i samma riktning
till förnyat övervägande.

1946 års riksdag fattade sedermera
beslut om införande av lika stora
icke-dyrortsgrupperade ålderspensioner
kompletterade med behovsprövade och
dyrortsgraderade bostadstillägg. Då
frågan om de värnpliktigas familjebidrag
återkom vid 1947 års riksdag förklarade
emellertid departementschefen,
att de omständigheter som föranlett
dyrortsgraderingens slopande beträffande
folkpensionerna icke vore
tillämpliga i fråga om familjepenningen.
Han ansåg det av denna anledning
icke tillrådligt att slopa dyrortsgrupperingen
av familjepenningen utan särskild
utredning. I detta sammanhang
framhöll departementschefen i proposition
nr 122 vid 1947 års riksdag följande
bl. a.: »Då det emellertid är angeläget,
att frågan om dyrortsgrupperingens
bibehållande snarast möjligt
blir föremål för slutlig omprövning,
avser jag att uppdraga åt försvarets
socialbyrå att i samråd med socialstyrelsen
verkställa utredning i ämnet och
så snart ske kan till Kungl. Maj :t inkomma
med de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.»

Försvarets socialbyrå har sedermera
på uppdrag företagit nämnda utredning
och i december 1948 överlämnat
sitt betänkande till Kungl. Maj:t. Utredningen
har beträffande dyrorts -

grupperingen av familjepenningen kommit
till det resultatet att densamma bör
avskaffas och utgå med ett för hela
landet enhetligt belopp. Försvarets socialbyrå
föreslår sålunda med anledning
av sin undersökning att familjepenningen
fastställes att utgå med kr.
3:75 för hustru, med 2:— för annan
familjemedlem över 16 år och med
1: 50 för barn. Emellertid har Kungl.
Maj :t ännu icke berett riksdagen tillfälle
att taga ställning till socialbyråns
utredning.

Med stöd av vad ovan anförts vill jag
hemställa om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Ämnar statsrådet förelägga årets
riksdag proposition om avskaffande av
dyrortsgrupperingen av familjepenningen
till de värnpliktiga i enlighet
med vad försvarets socialbyrå föreslagit
i sin förra året framlagda utredning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom.
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet, m. in.;

från statsutskottet:

nr 116, i anledning av vissa av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1949/
50, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budget -

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 151

året 1949/50 till statens organisationsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för en
effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi; nr

120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
vissa förlikningskostnader;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fria resor för barn
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering
m. m., såvitt propositionen avser
anslagsfrågor;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
194G/47;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

getåret 1949/50 till anskaffande av ny
apparatur för den allmänna skärmbildsundersökningen; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reparation och
ombyggnad av Falsterbokanalen m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till svenska
lastbilsaktiebolaget m. m.;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
in. in.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar
m. in. jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49
under sjätte huvudtiteln till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 140, i anledning av väckta motioner
angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden,
m. in.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser ändringar i förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 8 förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker; och

152 Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 em.

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär
skatt.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1949

916638