Tisdagen den 5 april (Riksdagens protokoll 1949:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

2—G april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 april.

Svar på interpellation av herr Lundqvist ang. ifrågasatt kommunsammanslagning
i Stockholms län ......................

Interpellationer:

av herr Persson, Karl, ang. tillverkningsavgiften å standardiserat
hönsfoder ni. ........................................

av herr Domö ang. fortsatt utbyggnad av flygvapnet...........

Onsdagen den 6 april.

Mindre bemedlades sjukvårdskostnader

Fria resor för barn m. ........................................

Införande av kanalavgift för Falsterbokanalen

Lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. ........................

Det gällande skattesystemets verkningar m. in.

Interpellation av fröken Andersson, ang dispositionen av anslaget

till stipendier m. m. åt tonsättare ............................

Ändringar i förordningen om pappersskatt
Pension åt assistenten K. J. Hedberg

Utredning om stadsdomstolarnas förstatligande ..................

Gift kvinnas släktnamn

Lagförslag ang. regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete ......................

Förslag till ordningsstadga för första kammaren

75
79
82
85
90

105

108

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 6 april.

Yal av statsrevisorer jämte suppleanter

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. ändrad lydelse av 79 §

2 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet, in. m.........

Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. anslag till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygdens sjukvårdskostnader

— nr 55, ang. anslag till fria resor för barn m. m...........

_ memorial nr 56, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

avsättning till fonden för idrottens främjande

_ utlåtande nr 57, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag

_ nr 58, ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt

till arv ...................................................

15
22

1 Första kammarens protokoll 1949. Nr 13.

Nr 18. Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. m......................................... 36

— nr 60, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat

för budgetåret 1946/47 .................................... 36

— nr 61, ang. anslag till ny apparatur för den allmänna skärmbilds undersökningen

............................................ 36

— nr 62, ang. reparation och ombyggnad av Falsterbokanalen m. m. 36

— nr 63, ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. in........... 39

— nr 64, ang. anslag till viss lagerhållning inom väg- och vattenbyggnadsverket
............................................ 53

— nr 65, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m............................................. 53

— nr 66, ang. statsförvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds

järnvägar m. m............................................. 53

— nr 67, ang. anslag å tilläggsstat II under sjätte huvudtiteln till

kommittéer och utredningar genom sakkunniga .............. 53

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden, m. m............... 54

— nr 22, ang. ändringar i förordningen om pappersskatt ........ 75

— nr 23, ang. rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift .... 78

— nr 24, om ändrad lydelse av 27 § förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker ................... 79

— nr 25, ang. provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa

fall av preliminär skatt ...................................... 79

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. pensioner eller understöd åt

vissa i statens tjänst anställda personer m. fl............... 79

— nr 22, ang. utbyggnad av holländeriet vid Tumba bruk....... 79

nr 23, ang. pension åt assistenten hos riksdagens revisorer K. J.
Hedberg ............................................. 79

— nr 24, ang. upphävande av 16 § 2 mom. 1947 års allmänna fa miljepensionsreglemente

.................................... 82

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. beviljande av lagfart å

fastighet, som är föremål för kronans förköpsrätt........... 82

nr 20, ang. utredning om stadsdomstolarnas förstatligande .... 82

•—• nr 21, ang. gift kvinnas släktnamn .......................... 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, ang. reglering av förbrukningen

av elektrisk kraft ........................................ 90

nr 10, ang. fortsatt giltighet av förordningen om kristillägg å
daghjälp från erkända arbetslöshetskassor .................. 105

— nr 11, ang. utredning rörande tillämpningen av gällande bestämmelser
angående folkpension, som tillkommer sinnesslöa, m. m. 105

— nr 12, ang. viss ändring av 4 § 1 mom. lagen om folkpensione nng

......................................................

— nr 13, ang. grunderna för allmänna barnbidrag för barn, som inackorderats
för obligatorisk skolgång

nr 14, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar ..........................

— nr 15, ang. fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
...........................

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 4, ang. åtgärder för underlättande
av orienteringen i gällande lagar och författningar

— nr 5, ang. bättre tillgodoseende av landsbygdsbefolkningens intressen
beträffande postgång och telefonförbindelser

— nr 6, ang. enhetliga dagliga lästider i folk- och småskolan
Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. ordningsstadga för

riksdagens första kammare m. m........

105

108

Lördagen den 2 april 1949.

Nr 13.

Lördagen den 2 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
mars.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 11
juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp; samt
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 17
februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 108, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda
framställningar angående anslag å
kapitalbudgeten för budgetåret 1949/50
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till l ig om val
av borgmästare och rådman;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den 20
december 1946 (nr 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag (ingående
skyldighet att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift;

nr 112, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 113, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens justitieombudsman;

nr 114, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens militieomhudsman;
och

nr 115, i anledning av väckt motion
angående ändrad ordning för biskopsval.

Efter föredragning av ett från andra
kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 264, med delgivning av nämnda kammares
beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion angående åtgärder i syfte
att främja tillkomsten och spridningen
av lämplig och prisbillig litteratur för
barn i skilda åldrar, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första
tillfälliga utskott.

Nr 13.

Lördagen den 2 april 1949.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 175, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att medgiva befrielse i vissa
fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 176, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 177, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 178, angående prisutjämningsavgift
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 270, av herrar Bergh och Mannerskantz,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1949/50 in. m.;

nr 271, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 272, av herrar Wistrand och Forslund,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till universiteten och karolinska
institutet m. m.; samt

nr 273, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50 till
Stockholms och Göteborgs högskolor.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Petersson,
Emil, m. fl. väckta motionen, nr 274, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstillägg för
år 1949 å folkpensioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Persson, Ivar, m. fl.
väckta motionen, nr 275, i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositioner nr 135 och
138 gjorda framställningar rörande Södra
skånska infanteriregementets förläggning.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 276, av herr Lindström, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1949/50 m. in.;

nr 277, av herr Lindström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag till civilförsvaret för
budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 278, av herrar Bergvall och Lindström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 279, av herr Mogård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50
till Stockholms och Göteborgs högskolor; nr

280, av herr Petersson, Emil, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente, in. m.;

nr 281, av herr Isaksson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.;

nr 282, av herr Isaksson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida
verksamhet;

nr 283, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
subventionering av införseln av
vissa varor m. m.;

nr 284, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
subventionering av införseln av
vissa varor m. m.;

nr 285, av herr Domö, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statlig affärsbank m. m.;

Lördagen den 2 april 1949.

Nr 13.

nr 286, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en statlig affärsbank
m. m.;

nr 287, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattehigen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 288, av fröken Andersson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster m. m.; samt
nr 289, av herrar Johannesson och
Uhlén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6
juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, in. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fria resor för barn m.
in. jämte i ämnet väckt motion;

nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1949/50 till avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens riitt till
arv;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffande av ny apparatur
för den allmänna skärmbildsundersökningen; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reparation och
ombyggnad av Falsterbokanalen in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Svenska
lastbilaktiebolaget m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss lagerhållning inom
väg- och vattenbyggnadsverket;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsförvärv av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar
m. in. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49 under
sjätte huvudtiteln till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden, m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser ändringar i förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift;

Nr 13.

Lördagen den 2 april 1949.

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär
skatt;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.;

nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av holländeriet vid Tumba bruk;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om pension åt assistenten hos riksdagens
revisorer K. J. Hedberg; samt

nr 24, i anledning av väckt motion angående
upphävande av 16 § 2 mom. 1947
års allmänna familjepensionsreglemente;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beviljande av lagfart å fastighet,
som är föremål för kronans förköpsrätt; nr

20, i anledning av väckt motion angående
utredning om stadsdomstolarnas
förstatligande; samt

nr 21, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 5 kap. 15 § giftermålsbalken; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft, dels ock i ämnet väckta motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 11, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande tillämpning -

en av gällande bestämmelser angående
folkpension, som tillkommer sinnesslöa,
dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å
allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare; nr

12, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 4 § 1 mom.
lagen om folkpensionering;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna barnbidrag
för barn, som intagits på nomadskolhem
eller eljest inackorderats för
obligatorisk skolgång;

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion om
åtgärder för underlättande av orienteringen
i gällande lagar och författningar; nr

5, i anledning av väckt motion
angående bättre tillgodoseende av landsbygdsbefolkningens
intressen beträffande
postgång och telefonförbindelser;
samt

nr 6, i anledning av väckt motion angående
enhetliga dagliga lästider i folkoch
småskolan; ävensom

första kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, med förslag till
ordningsstadga för riksdagens första
kammare m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 179, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed anhåller jag om permission
från riksdagsarbetet från denna dag och
till utgången av april eller början av
maj, enär jag på grund av offentligt
uppdrag kommer att vistas utom riket.

Stockholm den 2 april 1949.

Axel Gjöres.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, under vilken herr Gjöres
på grund av berörda offentliga uppdrag
vore förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Ang. ifrågasatt kommunsammanslagning
i Stockholms län.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Lundqvists interpellation angående
ifrågasatt kommunsammanslagning i
Stockholms län, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Lundqvist frågat mig:

1) om jag är villig att redogöra för
min syn på den föreslagna kommunsammanslagningen
av Ed, Fresta och
Hammarby kommuner inom Stockholms
län samt

2) om jag, därest min syn på detta
problem i huvudsak överensstämmer
med herr Lundqvists uppfattning, är

villig att förorda, att den föreslagna
kommunsammanslagningen icke för
närvarande genomföres.

Kammarkollegiets förslag till ny kommunindelning
för Stockholms län har
ännu icke inkommit till inrikesdepartementet
men väntas någon av de närmaste
dagarna. Jag har därför ej haft
tillfälle att ta närmare del av förslaget
och bilda mig en uppfattning om hur
den nya indelningen lämpligen bör ske.
Av denna anledning kan jag icke nu redogöra
för min syn på den del av förslaget,
som berörts i interpellationen.

Härutöver vill jag endast framhålla,
att de tvistiga frågor som uppkomma i
samband med den nya kommunindelningen
äro så många och olikartade, att
det enligt min mening näppeligen skulle
låta sig göra att interpellationsvis behandla
dem i riksdagen.

Herr talman! Med detta anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få uttala mitt
tack för svaret, även om jag i ärlighetens
namn måste säga, att innehållet åtminstone
för mig ter sig något magert.

Att inrikesdepartementet ännu inte
har kommit i besittning av kammarkollegiets
förslag förvånar mig, redan därför
att så tidigt som den 24 mars innehöll
Morgon-Tidningen en redogörelse
för förslaget och dess innehåll. Jag har
alltså att ytterligare konstatera, att det
tycks vara litet dålig postgång mellan
kammarkollegiet och kanslihuset.

Då nu herr statsrådet säger, att förslaget
kan väntas komma in en av de
närmaste dagarna, skulle det givetvis ur
mina synpunkter och med hänsyn till
opinionen inom de berörda kommunerna
ha varit tacknämligare, om licrr
statsrådet hade velat vänta något med
svaret för alt på det sättet få tillfälle att

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Ang. ifrågasatt kommunsammanslagning i
själv bilda sig en personlig uppfattning
om hur kommunindelningen i
detta fall lämpligen bör ske. Av svaret
förstår jag emellertid, att herr statsrådet
nog helst vill undvika att över huvud
taget gå in på själva sakfrågan här
i riksdagen, och jag kanske därför också
vågar uttala en blygsam antydan om
att det väl egentligen är det som är orsaken
till att svaret lämnas ett par dagar
innan kammarkollegiets förslag ligger
på inrikesdepartementets bord.

Låt mig då, herr talman, i anledning
av statsrådets inställning till frågan om
detta ärendes behandling här i riksdagen
endast få säga, att om det i detta
fall hade gällt några små landskommuner
vilka som helst, hade jag förvisso
icke velat besvära herr statsrådet med
en interpellation i frågan. Nu äro emellertid
de kommuner, som jag har berört
i min interpellation, inte några små
rena landskommuner, utan samtliga ingå
såsom integrerande delar i det s. k.
Stor-Stockholm, där det ju allmänt räknas
med en fortsatt folkökning långt utöver
vanliga mått. Alla veta säkert, att
man sålunda inom Stor-Stockholm räknar
med en samlad befolkning på
1 200 000, 1 300 000, ja, kanske ända upp
till 1 500 000 inbyggare inom en inte
alltför avlägsen framtid. Huruvida dessa
beräkningar stå sig skall jag inte yttra
mig om. EU faktum är emellertid, att
man hittills åtminstone såväl inom
Stockholms stads förvaltning som vid
generalplanearbetet över huvud taget
har räknat med en folkmängdsökning i
Stor-Stockholm av ungefär dessa proportioner,
och det måste betyda, att vi
skulle få en mycket väsentlig befolkningstillväxt
inte bara inom själva huvudstaden
utan också och kanske inte
minst i alla de många landskommuner
runt huvudstaden, som ingå i detta
Stor-Stockholm och till vilka kommuner
också räknas de i min interpellation
berörda, nämligen Ed, Fresta och Hammarby.

Jag skulle i detta sammanhang gärna
vilja erinra om de överläggningar, som
under förra veckan ägde rum i Saltsjöbaden
mellan representanter för järn -

Stockholms län.

vägsstyrelsen och Stockholms stud, varom
ju tidningarna haft åtskilligt att berätta,
överläggningar som haft till syfte
att klara upp åtskilliga framtida kommunikationsproblem.
Jag måste säga att
vad som tidigare och nu också vid dessa
överläggningar har kommit fram ställer
tanken på dessa kommuners sammanslagning
på grund av ringa befolkning i
något underlig dager. Att det inte skulle
bli tillräckligt med folk i var och en av
dessa kommuner för att de alla skulle
kunna få fortsätta att leva sitt självständiga
liv är åtminstone för mig omöjligt
att förstå, sedan jag varit med om att
ta del av alla planer för fördelning mellan
å ena sidan själva huvudstaden, det
egentliga Stockholm, och å andra sidan
de olika förortskommunerna inom StorStockholm
av denna befolkning på omkring
1 300 000 invånare. Ganska anmärkningsvärt
måste det i alla fall, såvitt
jag förstår, få anses vara att man,
såsom nu tycks ske, i kommunindelningsfrågan
på vissa och väl mycket inflytelserika
håll räknar med att det
praktiskt taget inte skall bli någon befolkningsökning
av betydelse alls i dessa
kommuner, medan man samtidigt vid
det pågående generalplanearbetet synes
förutsätta en så kraftig stegring av invånarantalet,
att just i dessa tre kommuner
den samlade befolkningen kan
väntas bli fyra å fem gånger större än
den befolkning som i dag finns. Att bägge
dessa uppfattningar inte kunna vara
riktiga, är ju självklart. Möjligt — och
kanske troligast — är det väl, att utvecklingen
kommer att följa en linje som
ligger någonstans mellan dessa ytterliglietslinjer.
Att man under alla förhållanden
i envar av dessa kommuner utan
risk för att på något sätt ta fel kan räkna
med en framtida befolkningsökning
långt »utöver medeltalet för svensk
landsbygd» — jag citerar detta uttryck,
som är hämtat ur sakkunnigbetänkandet
— måste väl få anses ganska axiomatiskt.

Just med tanke på den icke obetydliga
befolkningsökning, som av allt att
döma inom en nära framtid måste vara
att vänta inom envar av ifrågava -

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Ang. ifrågasatt kommunsammanslagning i Stockholms län.

rande kommuner inom Stor-Stockholm,
förefaller det i ''varje fall mig som om
mycket starka skäl talade för att någon
sammanslagning i detta fall inte bör äga
rum. Jag hade också, när jag framställde
min interpellation, hoppats att herr
statsrådet efter studium av handlingarna
skulle komma till samma resultat
och därför även vid besvarandet av min
interpellation gärna skulle begagna tillfället
att lämna en förklaring eller åtminstone
en antydan om en sådan inställning.
Det hade förvisso verkat mycket
välgörande bland den berörda ortsbefolkningen
och dämpat den irritation
och oro, som nu härskar i dessa kommuner
inför hotet av en sammanslagning
mot en enhällig folkmening.

Då nu emellertid herr statsrådet har
valt en annan linje och det alltså med
stöd av interpellationen inte är möjligt
att draga någon som helst slutsats eller
att ens gissa sig till vilken lösning herr
statsrådet slutligen kan komma att stanna
för, nödgas jag ytterligare understryka
vissa synpunkter, som enligt mitt
förmenande starkt tala för status quo.

Jag kan naturligtvis förstå att kammarkollegiet
vid upprättandet av sina
förslag i dessa mycket besvärliga frågor
söker följa vissa bestämda riktlinjer och
inte gärna vill vara med om några undantag.
Jag kan emellertid å andra sidan
inte underlåta att framhålla, att enligt
de uttalanden, som under principfrågans
tidigare behandling ha gjorts
såväl inom vederbörande kommitté som
av föredragande departementschef, av
konstitutionsutskott och riksdag, bestämt
sugts ifrån att någon schablonmässig
lösning inte får komma i fråga.

Då de uttalanden, som gjorts under
ärendets tidigare behandling, synas mig
vara av siirskild betydelse inte minst
för det speciella fall som jag har tagit
upp i min interpellation, tillåter jag mig
att erinra om några av de sålunda gjorda
uttalandena.

Kommunindelningskommittén uppställde
den grundsatsen, ett en folkmängd
av 2 000—3 500 personer borde
eftersträvas vid sammanslagning av
mindre kommuner med normalt tillväx -

ande eller i stort sett oförändrad folkmängd.
Beträffande områden med tendens
till minskad folkmängd borde angivna
tal ökas med det tal, som motsvarar
den sannolika folkminskningen under
de närmaste 30 åren. Vid tendens
till ökning utöver medeltalet för svensk
landsbygd borde enligt kommunindelningskommittén
motsvarande avvikelse
nedåt kunna ske.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1946
års riksdag gjorde föredragande departementschefen
vissa uttalanden, som
delvis bekräftade, delvis kompletterade
och delvis något skärpte de av kommunindelningskommittén
uppdragna riktlinjerna.
Det hette, att en schablonmässig
lösning av frågan om kommunernas
storlek vore utesluten. Vissa andra hänsyn
måste tagas. Det kunde därför inte
komma i fråga, att kommunindelningen
skulle bindas vid vissa fixerade tal för
folkmängd och skatteunderlag. Vad beträffar
frågan om minimigräns för folkmängden
vore den fortgående befolkningsminskningen
på landsbygden ett
skäl att inte fastställa en för låg minimisiffra.
Bestämmes gränsen till 2 000
innevånare, borde den kunna så gott
som undantagslöst upprätthållas.

Denna gräns sattes alltså med hänsyn
till den pågående avfolkningen på landsbygden,
någonting som ju inte alls har
tillämpning när det gäller de tre här
ifrågavarande kommunerna.

Konstitutionsutskottet gjorde ett uttalande,
som icke oväsentligt uppmjukar
departementschefens direktiv om minimigräns
när det gäller folkmängden. Utskottet
anslöt sig till tanken på en fixerad
minimigräns, men betonade att denna
gräns icke kunde bliva undantagslös.
Utskottet underströk vidare, att nödig
hänsyn borde tagas till förefintligheten
av en utpräglad folkmening, så långt
detta vore förenligt med reformens huvudsyfte.
Liksom departementschefen
framhöll utskottet önskvärdheten av att
sådan kommunsammanslagning icke
tvångsvis genomfördes, som nödvändiggjorde
att förvaltningen väsentligen skulle
handhavas genom kommunaltjänstemän.

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Ang. ifrågasatt kommunsammanslagning

Jag har velat understryka dessa yttranden
från ansvarigt håll vid ärendets
tidigare behandling. De förefalla mig
vara av utomordentligt värde vid ställningstagandet
till de av mig berörda fallen.

Huvudsyftet med den nya kommunindelningen
har så vitt jag förstår varit
att skapa förutsättningar för att invånarna
i samtliga kommuner verkligen
skola komma i åtnjutande av de sociala
förmåner, som av statsmakterna beslutas.
Jag tror emellertid inte att någonting
i det hänseendet blivit eller kommer
att bli eftersatt i de kommuner det
bär gäller. Jag erinrar om vad jag i
min interpellation framhållit, nämligen
att den ekonomiska ställningen i samtliga
dessa kommuner är mycket god.
Ingen av dem behöver hjälp av någon
av de andra. Inte heller saknas kommunalt
intresserade personer med vilja och
förmåga att handha kommunens angelägenheter
på ett tillfredsställande sätt.
När det gäller dessa kommuner kan man
alltså inte säga, att det brister vare sig
i fråga om ekonomiska eller personella
resurser.

Jag ber till slut att få erinra om det
alternativ, som länsstyrelsen i Stockholms
län själv har framfört i denna fråga
vid avgivandet av sin specialmotivering
till förslaget rörande den nya kommunindelningen
i Stockholms län. Uttalandet,
som jag ber att få citera, lyder
på följande sätt: »Länsstyrelsen håller
icke för osannolikt att berörda kommuner
inom de närmaste åren kunna emotse
en viss ökning av folkmängden även
om den inte blir av sådan omfattning,
som kommunerna själva synas vilja göra
gällande. Med hänsyn härtill kan det
givetvis ifrågasättas, om man icke borde
låta tillsvidare anstå med frågan om den
i preliminära förslaget förutsatta sammanläggningen.
Ehuru denna alltjämt
förefaller länsstyrelsen ha goda skäl för
sig, vill länsstyrelsen fördenskull alternativt
framhålla möjligheten att lämna
ifrågavarande kommuner orubbade i förevarande
sammanhang eller att stanna
vid ett sammanförande av allenast Ham -

Stockholms län.

marby och Fresta kommuner, vilken
sistnämnda lösning av frågan emellertid,
frånsett att den avvisats av kommunerna
själva, närmast skulle te sig som en
halvmesyr.» I detta sista uttalande vill
jag helhjärtat instämma, liksom jag också
helhjärtat instämmer i att det finns
starka skäl för att på grund av den väntade
folkökningen låta med frågan om
sammanslagning i varje fall tills vidare
anstå. Om man betänker, herr talman,
att detta yttrande har avgivits av samma
länsstyrelse som något år tidigare
själv direkt förordat en sammanslagning,
så måste man väl tillmäta yttrandet
en ganska stor betydelse. Länsstyrelsen
skulle säkerligen inte ha framfört
detta alternativ, om inte enligt dess
uppfattning mycket starka skäl tillkommit
mot att i varje fall nu skrida till en
sammanslagning, som i alla de här berörda
kommunerna mötts av ett kompakt
motstånd.

Jag nöjer mig, herr talman, med vad
jag nu har framhållit. På grund av det
anförda och särskilt med tanke på de
uttalanden, som tidigare gjorts från föredragande
departementschefens likaväl
som från konstitutionsutskottets och
riksdagens sida, har jag mycket svårt att
föreställa mig att Kungl. Maj:t i det nu
förevarande fallet skulle kunna eller vilja
gå emot kommunernas enhälliga önskan.
Jag är säker om att herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet helt delar
min uppfattning, att man inte utan
mycket starka skäl bör förgripa sig på
kommunernas självbestämningsrätt. Därför
vill jag också i det längsta tro att
herr statsrådet vid sin prövning av frågan
— som jag hoppas inte skall behöva
dröja alltför länge — kommer att finna
övertygande skäl tala för att tillmötesgå
den allmänna folkmeningen inom
dessa kommuner.

Jag vill sluta med en vädjan till herr
statsrådet att om möjligt låta de tre här
ifrågavarande kommunerna få leva i
fred enligt deras egen enhälliga önskan.

Häri instämde herr Franzon.

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Herr talmannen meddelade, att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
Wigforss, som enligt å föredragningslistan
gjord anteckning tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Pålssons
interpellation angående deposition
hos skogsvårdsstyrelse av medel för
skogsvård, hos herr talmannen anmält
sig vara förhindrad att nu besvara nämnda
interpellation.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne mars samt den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

dels till fullmäktige i riksbanken, nr
122, angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

dels till fullmäktige i riksgäldskontoret,
nr 123, angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

dels till styrelsen för riksdagsbiblioteket,
nr 124, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning;

dels oek till Konungen:

nr 125, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; samt

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
ncdannämnda motioner:

nr 276, av herr Lindström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1949/50 in. in.;

nr 277, av herr Lindström in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1949/50 in. in.;

nr 278, av herrar Bergvall och Lindström,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 279, av herr Mogård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50 till
Stockholms och Göteborgs högskolor;

nr 280, av herr Petersson, Emil, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i statens allmänna
avlön ingsreglemente, m. m.;

nr 281, av herr Isaksson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente,
m. in.;

nr 282, av herr Isaksson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida
verksamhet;

nr 283, av herr Bergvall in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
subventionering av införseln av
vissa varor m. in.;

nr 284, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
subventionering av införseln av
vissa varor m. m.;

nr 285, av herr Domö, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande
av en statlig affärsbank m. m.;
och

nr 286, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en statlig affärsbank
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Åman m. fl.
väckta motionen, nr 287, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

288, av fröken Andersson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster m. m.; samt

Nr 13.

Tisdagen den 5 april 1949.

Interpellation ang. tillverkningsavgiften å standardiserat hönsfoder m. m.

nr 289, av herrar Johannesson och
Uhlén, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
54—67, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18 och 22—25, bankoutskottets
utlåtanden nr 21—24, första lagutskottets
utlåtanden nr 19—21, andra lagutskottets
utlåtanden nr 9—15, första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 4—6 samt kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts
denna dag avlämnade proposition nr
179.

Herr Lindblom avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr
290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 m. m.

Motionen bordlädes.

Interpellation ang. tillverkningsavgiften å
standardiserat hönsfoder m. m.

Herr PERSSON, KARL, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Sedan en tid tillbaka har vid tillverkning
av standardiserat höns- och kycklingfoder
betalts en avgift till Svenska
spannmålsbolaget, vilken avgift vid försäljning
till äggproducenter pålagts det
tillverkade fodret. Avgiften utgår för
närvarande med kr. 4: 65 och 5: 65 per
100 kg för höns- resp. kycklingfoderblandning.
Avgiften har tidigare kunnat
motiveras med att spannmålsbolaget vid
import av fodermedel betalat ett högre
pris än vad som bär uttagits vid försäljning
till jordbrukare. Denna statssubvention
av fodermedel torde för när -

varande vara så gott som helt bortfallen
genom prisfall på världsmarknaden.
Samtidigt har äggproduktionen blivit
mindre lönsam genom det starka prisfall
på ägg som förekommit och som
gjort att det beräknade medelpriset på
ägg under nu löpande produktionsår av
kr. 3:20 per kg inte på långt när kommer
att kunna hållas. För nästa produktionsår
har medelpriset på ägg preliminärt
beräknats till endast kr. 2: 50 per kg
till producenter.

De färdiga höns- och kycklingfoderblandningarna
fylla emellertid en viktig
uppgift i synnerhet för de mindre producenterna,
då det genom dessa vetenskapligt
sammansatta foderblandningar
är betydligt lättare att genomföra en allsidig
och rationell utfodring. För de
större producenterna däremot är det
betydligt lättare att själva anskaffa de
fodermedel och andra ingredienser som
behövas för alt åstadkomma en lämplig
foderblandning. För dem däremot, som
äro så gott som nödsakade att använda
det färdigblandade hönsfodret för att
åstadkomma en rationell utfodring, äro
de ovan påtalade avgifterna numera att
betrakta som en ren statsskatt som onödigtvis
belastar produktionen, varför en
avveckling av dessa avgifter snarast
möjligt både ur produktionssynpunkt
och inte minst ur rättvisesynpunkt är
starkt påkallad. Detta är i all synnerhet
behövligt för att det mindre jordbruket
skall kunna konkurrera med de
stora hönsgårdarna om denna för småbruket
så viktiga näringsgren.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga.

Är statsrådet villig att medverka till
att de avgifter som tillverkare av standardiserade
höns- och kycklingfoderblandningar
betala till Svenska spannmålsbolaget
snarast möjligt bli slopade?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Tisdagen den 5 april 1949.

Nr 13.

Interpellation ang. fortsatt utbyggnad av flygvapnet.

Interpellation ang. fortsatt utbyggnad av
flygvapnet.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr DOMÖ, som yttrade: Herr talman!
I proposition nr 20(5 till 1948 års
riksdag’ angående försvarets organisation
förklarade statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet: »Åtgärden

att inom flottiljorganisationens ram så
snart ske kan förstärka de tio dagjaktflottiljerna
med 50 %, varigenom ett
godtagbart dagjaktskydd skulle beredas
landets ur försvarssynpunkt mest vitala
delar, finner jag så angelägen för försvaret
i dess helhet, att förslaget i princip
bör läggas till grund för en successiv
förstärkning av dagjaktflyget».

Departementschefen ansåg det »dock
ej nödvändigt att» vid 1948 års riksdag
»besluta genomförande av större del av
detta program än som erfordras för att
trygga den närmast förestående materialleveransen
och personalrekryteringen».
Han föreslog därför, att i första
hand tre dagjaktflottiljer skulle förstärkas
med 50 %. En förutsättning för genomförandet
av planen som sådan inom
överskådlig tid var dock — enligt chefen
för försvarsdepartementet — att
förslag om fortsatt förstärkning komme
att föreläggas 1949 års riksdag. Framför
allt krävdes en proposition av denna
art för att materialleveranserna skulle
kunna tryggas.

Statsutskottet tillstyrkte och riksdagen
godtog propositionen, varmed principbeslut
om förstärkning av de tio dagjaktflottiljerna
med 50 % inom flottiljorganisationens
ram fattats — att genomföras
successivt så snart ske kunde.

I årets statsverksproposition anmälde
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att frågan om fortsatt förstärkning
av flygvapnet utretts genom chefen
för flygvapnet, som föreslagit dels att
1948 års principbeslut skulle fullföljas,
dels därutöver att ytterligare en attackflottilj
skulle ombildas till nattjaktflottilj
och alt — såsom kompensation för
den härav förorsakade minskningen av
attackflyget — två attackflottiljer skulle
förstärkas med 50 %.

Statsrådet förklarade för sin del att
han icke kunde taga ställning till förslaget
omedelbart. ».lag torde få framdeles
anmäla denna fråga för Kungl.
Maj:t», yttrade han.

Uppenbart är att såväl föredragande
departementschefen som riksdagen och
dess utskott utgått från att 1949 års riksdag
skulle beredas tillfälle att i anslutning
till en kungl. proposition taga ställning
till frågan om takten i det fortsatta
utbyggandet av vårt jaktförsvar. Om behovet
av snabb förstärkning av landets
försvar i detta hänseende råda inga delade
meningar. De synpunkter chefen
för flygvapnet anförde i sitt yttrande
över 1945 års försvarskommittés utlåtande
och den lösning han däri skisserade
ha i sina huvuddrag godtagits. För
segheten i det svenska försvaret, för
tryggandet av våra land-, sjö- och flvgstridskrafters
operationer och av vital
civil verksamhet är ett starkt jaktskydd
nödvändigt. Utvecklingen under senare
år har endast understrukit denna nödvändighet.

Då tiden för avlämnandet av en proposition
av ovan angiven art börjar lida
mot sitt slut, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få ställa
följande fråga:

Ämnar herr statsrådet föreslå Kungl.
Maj :t att avlåta proposition till innevarande
års riksdag om fortsatt utbyggnad
av flygvapnet i anslutning till av
1948 års riksdag därom fattat principbeslut? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Holmbäck för tiden den
21—den 26 innevarande månad för utrikes
resa.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.30 eftermiddagen.

In fidem
(i. //. Berggren.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Onsdag-en den 6 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs val av dels sex revisorer för
granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse
och förvaltning, dels ock sex suppleanter
för dessn revisorer; och befunnos
efter valförrättningens slut följande ledamöter
av riksdagens första kammare
hava blivit utsedda till

revisorer:
fröken Andersson, Ebon

herr	M. I., med Andersson, Gustav	99	röster,
	Emil, »	99	» ,
»	Forslund, J. Albert, »	99	» ,
»	Karlsson, K. Gustaf, »	99	» ,
»	Norman, David R., »	99	» >
»	Näslund, Per J., »	99	» >

suppleant för fröken Andersson:
herr Lundqvist, Ragnar, med 99 röster,
suppleant för herr Andersson:
herr Nilsson, Bror A., med 99 röster,

suppleant för herr Forslund:
herr Hällgren, Elow \V., med 99 röster,
suppleant för herr Karlsson:
herr Johanson, Karl

August, med 99 röster,

suppleant för herr Norman:
herr Sjödahl, H. L. Ed gar,

med 99 röster,

suppleant för herr Näslund:
herr Lindblom, Erik A., med 99 röster.

herr ministern för utrikes ärendena Undén
att i första kammaren uppläsa
Kungl. Maj:ts ifrågavarande öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén, som i enlighet
med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 187, angående
vissa grundlagsfrågor.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 181, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1949/
50, m. m.;

nr 182, med förslag till lag om förbud
mot spridning av vissa kartor m. m.;

nr 183, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
in. m.; samt

nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
16: o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 179, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Lindblom m. fl.
väckta motionen, nr 290, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1949/50 m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena LJndén avlämnade Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 186, angående förordnande
av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen
angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Miij :t förordnat hans excellens

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 37, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 11
februari 1949, föreslagit riksdagen att
till Lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader
för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 270 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

1) två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Näsgård m. fl. (I: 237) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Rossbol m. fl. (II: 305), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dels fastställa högsta beskattningsbara
inkomst för rätt till statsbidrag till 1 000
kronor enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för ensamstående
och för familjer utan barn
under 10 år samt att nämnda summa
skulle ökas med 500 kronor för varje
barn för familjer med barn under 16 år,
dels ock anvisa ett förslngsanslag av
300 000 kronor till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
för budgetåret 1949/50;

2) en inom andra kammaren av herr
Hansson i Skediga m. fl. väckt motion
(11:303), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att beliovsprövningen för
erhållande av statsbidrag till lindrande
av sjukvårdskostnaderna skulle slopas.

Utskottet, som icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:237 och 11:305, i
vad de avsåge högsta beskattningsbara

inkomst för rätt till statsbidrag till lindring
i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; II.

att motionen II: 303 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:237 och 11:305, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Lindring i
mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret
1949/50 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 270 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herrar Gränebo, Heiding, Sundelin
och Pettersson i Dahl, vilka ansett att utskottet
bort under punkterna I och III
hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:237 och 11:305, i vad de
avsåge högsta beskattningsbara inkomst
för rätt till statsbidrag till lindring i
mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader, fastställa
nämnda inkomst till 1 000 kronor enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
för ensamstående och för
familjer utan barn under 16 år, vilket
belopp skulle ökas med 500 kronor för
varje barn för familjer med barn under
16 år;

III. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:237 och 11:305, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret
1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 300 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Enligt detta utlåtande har
riksdagen att ta ställning till frågan om
statsbidrag till lindring i mindre be -

Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 fm.

Ang. mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

medlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
Det gäller egentligen
resekostnaden för provinsialläkare vid
sjukbesök hos patienter på landsbygden,
för vilket ändamål statsbidrag för
närvarande utgå. Rätten att erhålla bidrag
är doek begränsad av vissa bestämmelser
om vederbörande patients
inkomst. Gällande bestämmelser innebära,
att statsbidrag må åtnjutas av dels
person, för vilken det senast fastställda
beskattningsbara beloppet enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
icke överstiger 400 kronor,
dels ock person, för vilken det senast
fastställda taxerade beloppet enligt
nämnda förordning uppgår till högst
1 800 kronor, ändock att det beskattningsbara
beloppet överstiger 400 kronor.
Dock må statsbidrag icke tillkomma
den, som har en till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet
överstigande 12 000 kronor.
Bidraget utgår med dels hälften av den
del av läkararvodet, som överstiger sju
kronor, dels ock hela den del av resekostnaden,
som överstiger tre kronor.

Bestämmelserna innehålla alltså i huvudsak,
att den person, som har högre
beskattningsbar inkomst än 400 kronor,
inte kan komma i åtnjutande av sådant
bidrag. Hittills har det emellertid
varit så, att personer, som ha haft stora
familjer att försörja, haft rätt att erhålla
skatteavdrag med visst belopp för
varje barn, vilket gjort att det beskattningsbara
beloppet blivit mindre än det
blir, sedan barnbidragen nu införts, då
sådant avdrag inte får göras.

Medicinalstyrelsen har med anledning
härav inkommit till Kungl. Maj it med
utredning och förslag till ändrade grunder
för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade
patienter å landsbygden, och förslaget
innebär i huvudsak, att den högsta beskattningsbara
inkomsten nu skulle fastställas
till 1 000 kronor i stället för 400
kronor, som fallet tidigare varit för den,
som uppbär allmänt barnbidrag för ett
barn, och till 1 500 kronor för den, som
uppbär barnbidrag för två barn. För
den, som uppbär barnbidrag för flera

än två barn, skulle gränsen sättas vid
1 500 kronor, ökat med 1 000 kronor
för varje barn utöver två. Det skulle
alltså på detta sätt bli möjligt att erhålla
statsbidrag i något större utsträckning
än enligt vad som föreslås i den kungl.
propositionen.

Kungl. Maj :t säger i statsverkspropositionen
på denna punkt, att Kungl.
Maj :t »ännu icke varit i tillfälle att
taga ställning till de i medicinalstyrelsens
skrivelse framlagda förslagen». Det
har emellertid väckts två likalydande
motioner, dels en inom första kammaren
och dels en inom andra kammaren,
vari i huvudsak yrkas bifall till medicinalstyrelsens
framställning med någon
mindre ändring. Genom ett bifall till
dessa motioner skulle det bli möjligt för
barnrika familjer att i större utsträckning
än vad Kungl. Maj :t har föreslagit
få lindring i ifrågavarande kostnader.
Det kan ju inte vara skäligt, att
den, som har större familj och flera
barn att försörja och sannolikt också
måste anlita läkare i större utsträckning,
skall komma i en oförmånligare
ställning än den, som inte har så stor
försörjningsplikt. Bidraget gäller ju endast
sjukresor för provinsialläkare, varför
det inte kan röra sig om något stort
belopp, men det kan säkerligen för den
enskilde, i synnerhet om denne befinner
sig i små ekonomiska omständigheter,
betyda åtskilligt. Detta har varit anledningen
till att detta förslag motionsvis
förts fram och även fullföljts i en reservation.

Utskottsmajoriteten säger emellertid:
»Med hänsyn till att statsbidrag enligt
här ifrågavarande bestämmelser torde
komma att utgå allenast under en kortare
övergångstid, intill dess sjukvårdsförsäkringslagen
kommer att träda i
kraft, torde några genomgripande förändringar
av de hittills gällande grunderna
för statsbidrag icke böra företagas.
» Vidare säger utskottet, att utskottet
funnit medicinalstyrelsens förslag
»förhållandevis komplicerat, och ett
genomförande av förslaget skulle sannolikt
ställa ökade krav på länsstyrelsernas
granskning av ifrågakommande an -

Onsdagen den C april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

sökningar om statsbidrag». Men dessa
ansökningar skola ju redan nu granskas
av länsstyrelsen, och då är det väl inte
så besvärligt att ytterligare pröva, om
det finns några barn under 16 år, för
vilka vederbörande har försörjningsplikt.
Det kan inte vara ett tillräckligt
skäl för att man inte vill biträda
detta förslag.

Jag anser diirför, att det finns skäl
för att här nu hiträda denna reservation
nummer 1), som alltså innebär
ungefär detsamma som medicinalstyrelsens
förslag. Det kan komma att
dröja åtskillig tid, innan sjukvårdsförsäkringslagen
träder i kraft, och den
invändningen, att ett tillämpande av
medicinalstyrelsens förslag skulle vara
förenat med ett ökat besvär för länsstyrelserna,
tycker jag inte är så tungt
vägande, att det bör vara avgörande i
detta fall. Även om det inte skulle bli
fråga om något större antal familjer,
som ha tung försörjningsbörda och
som ha många barn att försörja, finns
det dock skäl för att i synnerhet bereda
dem den lättnad, som ett sådant bidrag
skulle medföra.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid denna punkt
av mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Herr förste vice talmannen har redogjort
även för utskottets skäl att inte
bifalla de i ämnet väckta motionerna.
Han har talat för bifall till den motion,
som vill ha en differentiering med hänsyn
till barnantalet, men har inte ställt
sig till förfogande för att stödja den motion,
vari man vill ta bort behovsprövningen
i dess helhet, och det håller jag
honom till en början räkning för, ty om
man helt skulle ta bort behovsprövningen,
skulle verkningarna inte vara möjliga
att bedöma, men kostnaderna skulle
säkerligen bli ganska avsevärda, och
resultatet skulle kanske dessutom i
många fall te sig stötande.

För utskottets majoritet har det varit
tämligen avgörande att man inte vill
åstadkomma besvärligheter av admi 2

Första kammarens protokoll 19i9. Nr 13.

nistrativ art, när det gäller sådana små
saker, som det här egentligen gör. Om
det vore fråga om en sak, som vore
mycket betydelsefull för en mängd människor,
finge man väl underkasta sig
även administrativa besvärligheter, men
denna sak kan ju inte bli någon så stor
sak. För det första äro ju inte människor
sjuka ständigt och jämt, utan de bli sjuka
någon gång emellanåt, och det är inte
tal om lindring i fråga om några löpande
utgifter. För det andra rör det sig
bara om relativt små belopp, ty det är
så, att patienterna själva skola betala en
del av dessa sjukvårdskostnader. Detta
har gjort att utskottets majoritet förmenat,
att tillräckliga skäl icke finnas
för att ställa till med en ökad administrativ
apparat för den relativt lilla
sak, som det här rör sig om. Dessutom
är det så, att det måste bli endast för ett
mycket ringa antal personer, som en direkt
försämring i fråga om bidragen
skulle inträda i förhållande till vad som
förut varit fallet. Det kan inte komma
att röra sig om något större klientel,
och de, som herr förste vice talmannen
närmast talade för, som äro i mycket
små omständigheter, få ju i alla fall denna
lindring. De komma nämligen under
det inkomststreck, som är utsatt såsom
gräns för rätten till sådant statsbidrag,
varför de ändå äro fria från det bekymret.

Inom den utskottsavdelning, som haft
att behandla detta ärende, ha vi att
handlägga även frågor om anslag till
länsstyrelserna. Det har därvid varit
ganska olustigt att se, hur kraven på
personal och lokaler för denna personal
ha stegrats. Yi ha därför ansett det önskvärt
att varje åtgärd vidtages som kan
göra att man kan slippa att öka deras
administrativa besvärligheter. Att det,
som sagt, råkat vara samma avdelning,
som haft det nu föreliggande ärendet och
anslagsäskandena från länsstyrelserna
att behandla, har kanske i någon mån
påverkat avdelningen i dess ställningstagande.
Om man nu skulle ordna denna
bidragsfråga i enlighet med motionärernas
förslag, vilket kanske bara skulle
komma att tillämpas under några få år

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

till dess sjukvårdsförsäkringslagen träder
i kraft, skulle man kanske ha tillgripit
onödigt stort våld. Det förhållandet
liar också varit en liten men bidragande
orsak till utskottets ställningstagande.

Det förslag, som herr förste vice talmannen
här kommit med, är eljest i sak
inte oriktigt — det är jag angelägen att
understryka —■ ty utskottets förslag innebär
i viss mån en försämring för några
av de högsta inkomstlagarna i det
skikt, som förut har fått sådant bidrag.
Det kan dock inte röra sig om så synnerligen
många personer. Man får ställa
de administrativa besvärligheterna, inte
minst nu för tiden när administrationen
växer, i visst förhållande till vad man
skulle kunna vinna med en utvidgning
av klientelet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Man
kunde av herr Mannerskantz’ yttrande få
det intrycket, att resevanterna här åsyfta
att införa något slags differentiering
av bidraget, som herr Mannerskantz uttryckte
sig. Det är inte alls fråga om
något sådant, utan det är fråga om, huruvida
bidrag skall beviljas eller icke.

Utskottets majoritet har ju ansett, att
kontrollen skulle bli så mycket besvärligare,
ifall man följde reservationen i
stället för utskottsförslaget. Jag kan inte
förstå att det skulle behöva bli så besvärligt.
Det är nämligen på det sättet,
att kontroll av det beskattningsbara beloppet
i varje fall måste företagas. Sedan
är det ju bara meningen att man till det
beskattningsbara beloppet skall lägga ett
visst belopp per barn för att få fram
den så att säga högsta gräns, inom vilken
statsbidrag skulle kunna beviljas.
Man har trott att detta skulle komma
att belasta länsstyrelserna i alldeles särskilt
hög grad. Jag tror inte alls, att detta
kommer att påverka länsstyrelsernas
arbete. Kontrollen av de uppgifter, som
lämnas i ansökningarna, verkställes i regel
av landsfiskalerna eller kommunalnämndsordförandena,
och medicinalstyrelsen
har, när det gäller uppgifterna

angående antal barn, förutsatt, att ingen
kontroll skulle företagas därav, utan att
man därvidlag skulle lita till vederbörandes
uppgifter. Men skulle en kontroll
på denna punkt anses nödvändig, så är
den inte så svår att åstadkomma. Del
går mycket lätt att få en kontroll genom
jämförelse med kommunernas barnbidragsregister.

Det kan inte förnekas att det för barnfamiljerna
kommer att innebära en försämring,
om de av Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagna bestämmelserna skola
gälla i fortsättningen. Jag kan som exempel
nämna, att om före statsskattereformens
genomförande en inkomst på upp
till 4 610 kronor i ortsgrupp II berättigade
en fyrbarnsfamilj till statsbidrag, blir
det numera enligt utskottets förslag eu
inkomst, överstigande 3 030 kronor, som
utesluter vederbörande från denna rätt.
Det är alldeles tydligt, att detta innebär
en försämring för barnfamiljerna.

Häremot invändes, att dessa familjer
ju ha fått barnbidrag. Ja, jag tycker inte,
att man i detta sammanhang kan dra
in frågan om barnbidraget. Detta bidrag
till läkarvårdskostnader är ju tillkommet
för att så att säga kompensera landsbygdens
folk för de högre kostnader, de
ha i fråga om läkarvård därför att de bo
på landet, och barnbidragen utgå ju inte
med högre belopp på landsbygden än i
städer och samhällen. Därför tycker jag
inte att man kan dra in frågan om barnbidragen
i detta sammanhang.

Det starkaste skälet i detta fall mot
att inte nu företa någon ändring i
Kungl. Maj:ts förslag är väl det, att
sjukkassereformen är tänkt att träda i
kraft den 1 juli 1951. Men vi veta ju inte
någonting om huruvida det blir möjligt
att låta denna reform träda i kraft vid
den tidpunkten.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Gränebo
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Det skulle vara alldeles obefogat
att göra gällande, att icke vissa sakskäl
kunna tala för den ståndpunkt, som herr

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

förste vice talmannen här i dag förfäktat.
Med det system, som vi hittills haft
för denna statsbidragsgivning, har direkt
hänsyn tagits till familjernas storlek.
När man nu inför skatterefomen var
tvungen att göra en ändring, har emellertid
den frågan uppkommit om den
hittillsvarande principiella uppläggningen
av detta statsbidragssystem skulle bibehållas
eller icke.

Jag vill då säga att liknande spörsmål
ha uppkommit även på ett par håll
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
t. ex. i fråga om moderskapspenningen
och rätten till fria resor för
barn, där man också hittills har lagt
den beskattningsbara inkomsten till
grund vid bedömandet. När man då bär
ställts inför frågan, hur man skulle lösa
detta problem efter skattereformens genomförande,
har det både för mig och
för socialministern varit en synpunkt,
som vi ha måst fästa det största avseende
vid, nämligen att inte skapa ett system,
som för sin kontroll skulle kräva
en större administrativ apparat än den,
som hittills varit behövlig. Detta har
lett till att vi på dessa tre punkter, där
vi nu måste göra ändringar, ha löst frågan
efter samma princip: vi ha tagit ett
enhetligt belopp och låtit detta slå igenom
oavsett familjernas storlek. Det är
riktigt som det sägs, att denna princip
leder till att ensamstående och familjer
med mindre antal barn få en förbättring,
under det att familjer med större
antal barn få en försämring i förhållande
till vad som tidigare gällt. Men jag
tror inte att det förhåller sig på det viset
som herr förste vice talmannen och
herr Sundelin gjorde gällande, nämligen
att kontrollsystemet, om man införde en
efter familjernas storlek graderad skala,
skulle bli så alldeles enkelt. För närvarande
går det ju till så, att en provinsialläkare,
när han reser ut, har med sig
ett antal blanketter i sin portfölj, och
om han tycker att familjens allmänna
standard tyder på att rätt till statsbidrag
skulle föreligga, frågar han, hur stor
den beskattningsbara inkomsten är. Får
han då det svaret, att den är under 400
kronor, låter han vederbörande fylla i

en blankett och tar därefter av familjen
ut bara det belopp som överstiger statsbidraget.
Familjen har alltså bara en
summa att hålla reda på: om den beskattningsbara
inkomsten är 400 kronor.
Men om man går över till systemet med
gradering, blir ju den beskattningsbara
inkomst, som skall utgöra gränsen, mycket
växlande efter dyrortsgrupp och familjens
storlek. Har man bara ett beskattningsbart
belopp att röra sig med,
är det naturligtvis enklare än om man
har flera olika belopp.

Sedan skickar provinsialläkaren in
blanketten till länsstyrelsen, som låter
kontrollera, om det beskattningsbara beloppet
ligger över eller under 400 kronor.
Ligger det under, betalas bidraget
ut. Skulle man gå ifrån detta system, såsom
motionärerna vilja, måste, såvitt
jag förstår, länsstyrelsen föra in ännu
ett kontrollmoment: hur många barn

har denna familj? Det är ju det som avgör,
vilket beskattningsbart belopp som
skall gälla. Om detta har länsstyrelsen
i varje fall ingen lättillgänglig uppgift.
Jag skulle tro att länsstyrelsen i varje
sådant fall finge fråga sig för ute i kommunerna,
och jag skulle tro att det vore
ganska olyckligt, om man skulle gå in för
ett statsbidragssystem, där man inte utan
större omgång skulle kunna kontrollera
förutsättningarna för huruvida statsbidrag
skulle utgå i det enskilda fallet eller
icke. Jag tror att detta skulle te sig
ganska olyckligt i tillämpningen.

Vad som emellertid till sist blev det
avgörande för mig, när jag anslöt mig
till den uppfattningen, att vi borde lösa
denna fråga genom att bestämma ett enhetligt
belopp, var den omständigheten,
att alla tecken tyda på att detta system
kommer att tillämpas endast under en
mycket kort tidsperiod. Arbetena på den
nya sjukförsäkringsreformens genomförande
pågå, och tanken är ju, att denna
reform skall träda i tillämpning år 1951.
Om man tittar på den tabell som finns
intagen i den proposition, till vilken
kammaren nu har att ta ställning, finner
man att i varje fall familjer med ett
barn få en direkt förbättring genom det
i propositionen föreslagna systemet och

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

att familjer med två och tre barn — om
man räknar med de utgående barnbidragen
och lägger dem till den taxerade inkomsten
— också få en, om än liten förbättring.
Först för familjer med fyra eller
flera barn blir det en försämring.
Det är naturligtvis betänkligt, att man
inte har kunnat hitta på ett system som
så att säga täcker även dessa fall, men i
betraktande av att förslaget är avsett att
gälla bara för en kort tidsperiod har jag
ansett, att de administrativa fördelar som
vinnas genom detsamma, äro så pass betydande,
att man får taga dessa relativt
små olägenheter under övergångstiden.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Det

är väl knappast riktigt att, som statsrådet
nu gör, lägga till barnbidragen i detta
sammanhang. Det har redan påpekats,
att de icke täcka barnkostnaderna, och
för resten blir det en underlig socialoch
befolkningspolitik, om man skall
hänvisa till barnbidragen i olika sammanhang.
Det var ju meningen, att dessa
bidrag skulle medföra en direkt förbättring,
och då bör man inte försämra
förhållandena i andra hänseenden under
hänvisning till barnbidragen. Ingen har
bestritt, att den nya ordningen för sjukvårdskostnaderna
på grund av omläggningen
av de statliga skatteavdragen visserligen
innebär en förbättring för ensamstående
och för familjer utan barn
men medför en faktisk försämring för
flerbarnsfamiljerna.

Man säger, att det bara dröjer till år
1951, innan sjukförsäkringsreformen
kommer att genomföras. Ja, för två år
sedan motionerade jag och några kamrater
i frågan med samma syfte som i
år, och då fingo vi det svaret, att man
inte borde göra någonting, emedan den
reformen skulle genomföras redan 1950.
Nu har tidpunkten flyttats fram ett år,
och det vore mycket trevligt och bra,
om reformen kunde genomföras 1951,
men det tror jag varken regeringen eller
statsutskottet kan ge någon garanti för.

Jag underskattar inte de administrativa
besvärligheterna. Det är klart att ett system,
sådant som vi önska, kan medfö -

ra vissa svårigheter, men jag vet också,
att om man verkligen vill genomföra en
sak, kommer man över sådana svårigheter.

Vi lia sagt i vår motion, att det är eu
viktig princip, att sociala och andra bidrag
skola komma landsbygdens folk till
godo på samma villkor som gälla för tätorternas
invånare, och jag tror att det
förslag, som framlagts i motionen, är
ett mycket viktigt led i det programmet.
Man skall inte låta folket på landsbygden
och de stora familjerna få onödigt
betungande kostnader när det gäller
sjukvård och dylikt. Det är en orättvisa
som bör avskaffas så snart som möjligt.

I denna fråga skulle jag gärna ha
gått på samma linje som herr Rubbestad
i sin reservation, alltså med helt borttagande
av behovsprövningen — en
länsstyrelse har ju också under remissbehandlingen
framställt det förslaget —
men när vi diskuterade saken, då propositionen
kom och det var fråga om att
motionera, så kommo vi till det resultatet,
att vi finge nöja oss med det förslag
som vi ha framlagt i motionen. För
min del var det av kostnadsskäl som jag
kom till den slutsatsen. Vi ville inte
medverka till några betydande kostnadsökningar,
men jag tycker att det förslag,
som innehålles i motionen, borde kunna
genomföras av riksdagen redan i år.

Jag får också säga, att det lilla anslaget
på 270 000 kronor till lindring av
mindre bemedlade patienters på landsbygden
sjukvårdskostnader är mycket
obetydligt, när man tänker på vårt lands
geografiska utsträckning och vår glest
befolkade landsbygd. Jag tror inte ens
att detta anslag har utnyttjats helt och
hållet, och efter ändringarna i avdragen
vid den statliga beskattningen misstänker
jag, att anslaget kommer att utnyttjas
i ännu mindre utsträckning under
följande år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Gränebo m. fl. avgivna
reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Statsrådet Mossberg ytt -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

rade, att genom barnbidragen komma
familjer, som ha intill fyra barn, att få
ett förbättrat läge då det gäller att erhålla
det statsbidrag som vi nu diskutera.
Men det är ju så, att statsbidraget
för detta ändamål har tillkommit för
att minska sjukvårdskostnaderna för
personer som bo avlägset från provinsialläkarens
bostadsort, alltså för att
åstadkomma en utjämning av dessa personers
kostnader i förhållande till dem,
som bo centralt och i närheten av provinsialläkaren.
Det är alltså inte fråga
om något försörjningsbidrag, utan man
har här sökt få till stånd en utjämning
av kostnaderna för sjukvården mellan
land och stad. Då är det väl inte riktigt
att sätta detta bidrag i förhållande till
det barnbidrag som alla erhålla, var de
än bo, i samhällen eller ute på landsbygden,
och att ta hänsyn till den ställning
som därigenom inträder. Det var
ju meningen med dessa barnbidrag, att
man skulle göra det förhållandevis
bättre för de barnfamiljer, som hade så
låg inkomst, att de icke kommo i åtnjutande
av något större skatteavdrag
för sin familj.

Vad beträffar ökningen av de administrativa
kostnaderna, tror jag att det
skälet har blivit betydligt förstorat såväl
i utskottsutlåtandet som här under
debatten. Det skulle inte bli så besvärligt
för länsstyrelserna att granska dessa
ansökningar.

Jag skulle helst liksom herr Näsgård
ha velat gå på den linje, på vilken herr
Rubbestad har gått, men då sjukvårdsreformens
genomförande förestår inom
icke alltför avlägsen framtid, ville jag i
nuvarande läge icke gå längre. Vad som
här iir föreslaget innebär ju ingen
nämnvärd förändring i de förhållanden
som för närvarande gälla, och därför
anser jag att det finns skäl för riksdagen
alt nu bifalla detta förslag.

llerr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr förste vice talmannen måste
ha missförstått det sammanhang, i
vilket jag gjorde en hänvisning till de
utgående barnbidragen.

Jag kan i stort sett vara med om
hela det resonemang om barnbidragen,
som herr förste vice talmannen framförde,
nämligen att barnbidragen ha
tillkommit för att lätta de barnrika familjernas
försörjningsbörda o. s. v.
Men jag tog med barnbidragen i beräkningen,
när jag gjorde en jämförelse
mellan den sammanlagda inkomsten för
de familjer, som kunde få statsbidrag
till sjukvårdskostnaderna före skattereformen
och dem som komnie att få det
enligt det förslag som nu ligger på
kammarens bord. Före skattereformen
kunde en trebarnsfamilj i ortsgrupp I
få statsbidrag till lindring av sjukvårdskostnaderna,
om familjen hade ett taxerat
belopp på högst 3 630 kronor. Om
jag däremot ser efter vilket taxerat belopp
som utgör gränsen enligt det nu
föreliggande förslaget finner jag att det
är 2 900 kronor. Men jag måste då konstatera,
att eftersom numera barnbidragen
utgå, har denna familj med 2 900
kronors taxerad inkomst faktiskt en
större sammanlagd inkomst att leva på,
eftersom den uppbär ett barnbidrag på
780 kronor. Om man skall göra en jämförelse
mellan förhållandena före skattereformen
och nu, bör man därför i
rättvisans namn räkna med hela det belopp,
som familjen har till sitt förfogande.

Det var endast ur den synpunkten,
jag tog med barnbidragen. Annars har
jag som sagt beträffande barnbidragens
karaktär i stort sett alldeles samma uppfattning
som herr förste vice talmannen.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Det har
här talats om att detta anslag kommer
att förlora sin betydelse, då den allmänna
sjukförsäkringen träder i kraft,
och det har invänts att det är något
osäkert, när detta kan ske. Jag skulle
då vilja erinra om att redan nu torde
de yngre familjerna med barn ute i
landsortskommunerna i stor utsträckning
tillhöra de nuvarande erkända
sjukkassorna och att de därigenom få
större delen av sina kostnader täckta
genom sjukkassorna. Det skulle vara

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

intresant att veta, vilka kategorier det
är som begagna sig av den hjälpform
som det nu är fråga om. Jag skulle för
min del tro, att det i stor utsträckning
är åldringar och dylika. De yngre torde
som sagt numera i allmänhet även
ute på landsbygden tillhöra de erkända
sjukkassorna, och om de inte göra
det, böra de ansluta sig till dem för
att få sina sjukvårdskostnader täckta
på den vägen.

För min del skulle jag i det föreliggande
läget vilja tillstyrka utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande del av
den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Gränebo och Sundelin begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 35.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till fria resor för barn m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fria resor för barn m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 47, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 11
februari 1949, föreslagit riksdagen att

dels godkänna, att reglerna rörande
fria resor för barn och husmödrar ändrades
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för socialdepartementet
förordat,

dels under femte huvudtiteln till Fria
resor för barn för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor,

dels ock under femte huvudtiteln till
Bidrag till husmoderssemestern för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 2 350 000 kronor.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herrar
Lundqvist och O hlon väckt motion (I:
241), vari hemställts, att riksdagen ville
godkänna vissa ändringar i de föreslagna
reglerna rörande fria resor för barn och
husmödrar, innebärande i huvudsak att
en särskild expeditionsavgift skulle uttagas
med i regel fyra kronor för äldre
och två kronor för barn. Då uttagandet
av en sådan avgift beräknades minska

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

anslagsbehovet med 500 000 kronor, hade
vidare föreslagits, att förslagsanslagen
till fria resor för barn och till bidrag
för husmoderssemestern för nästkommande
budgetår skulle anvisas med
3 660 000 respektive 2 190 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen I: 241

a) godkänna, att reglerna rörande fria
resor för barn och husmödrar ändrades

1 huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet föreslagit;

b) till Fria resor för barn för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 830 000 kronor; c)

till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1949/50 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 270 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I motionen I: 241 har beträffande frågan
om införande av en särskild expeditionsavgift
framhållits, att några principiella
skäl icke gärna med fog kunna
anföras emot att personer, som färdas
hur långt som helst inom landet, själva
få vidkännas åtminstone ungefär lika stora
resekostnader som de personer, som
åtnöjas med en så kort resa att de falla
för minimibegränsningen och därför själva
måste erlägga hela reseavgiften. Utskottet
delar motionärernas uppfattning.
Merarbetet för uttagande av en expeditionsavgift
torde bli obetydligt. De av
motionärerna föreslagna beloppen synas
emellertid väl höga. Utskottet förordar
därför en avgift av samma storlek som
de sakkunniga angivit, d. v. s. två kronor
för vuxna och eu krona för barn
över sex år, därvid högre avgift än tio
kronor för barn i samma familj vid eu
resa ej bör uttagas. Avgiften bör uttagas
av järnvägsmyndighctcrna. 1 enlighet
med vad de sakkunniga anfört beräknar
utskottet vid införandet av en sådan avgift
anslagsbehovet kunna minskas med
250 000 kronor. Utskottet förordar där -

Anslag till fria resor för barn m. m.
för, att till fria resor för barn anvisas
3 830 000 kronor samt till bidrag för husmoderssemestern
2 270 000 kronor.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Gustaf Karlsson, Johan
Eric Ericson, Hesselbom, Andrée,
Bergström, Mårtensson i Uddevalla och
Thapper, fru Ericsson i Luleå samt herr
Henriksson ansett

dels att det nyss återgivna stycket av
utskottets motivering bort hava följande
lydelse:

»Vad beträffar frågan om införande av
en särskild expeditionsavgift finner utskottet
det i likhet med socialstyrelsen
olämpligt, att dessa resor förknippas
med en generell avgift. Utskottet delar
på anförda skäl departementschefens
uppfattning, att dylik avgift icke bör uttagas,
och kan sålunda icke tillstyrka
den i motionen I: 241 föreslagna ändringen
i nämnda hänseende.»

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag på motionen
I: 241

a) godkänna, att reglerna rörande fria
resor för barn och husmödrar ändrades

1 huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
11 februari 1949;

b) till Fria resor för barn för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor; c)

till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1949/50 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 350 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
heslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten a).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
I propositionen nr 47, över vilken
statsutskottet har yttrat sig i det nu föredragna
utlåtandet, redovisas resultatet

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

av en sakkunnigutredning, som är ganska
märklig för att inte säga uppseendeväckande.
Som flertalet av kammarens
ledamöter säkerligen minnas, rådde delade
meningar förra året, då anslagen
till de fria resorna och till husmoderssemestrur
behandlades. Vid utskottsbehandlingen
hade man i stort sett blivit
enig om att de långa resorna kanske i
någon mån voro överskattade ur synpunkten
av att vederbörande genom dem
skulle erhålla vila, vederkvickelse och
stärkta krafter. En minoritet i utskottet
var till och med så säker på den saken,
att den utan vidare krävde, att maximilängden
för resorna skulle minskas. Majoriteten,
som ansåg, att denna fråga är
så pass komplicerad, att man inte utan
vidare kan skära ned reslängden, yrkade,
att en utredning skulle verkställas i
detta syfte. Det rådde således tvivel om
huruvida de långa resorna voro så bra,
som man tidigare hade ansett, och man
ville dessutom så vitt möjligt spara något
på utgifterna. Utskottet hade föreslagit
en icke oväsentlig anslagshöjning
till husmoderssemestern, och då ville
man enligt gammal utskottspraxis försöka
ta igen litet på någon annan punkt.
Detta var motiven till utredningen. Denna
kom till stånd, och nu redovisas som
sagt dess resultat i den kungl. propositionen
och i det utlåtande, som föreligger.

Som kammarens ledamöter finna, ha
de sakkunniga helt och hållet slopat den
där maximigränsen. De funno vid närmare
undersökning, att det var så krångligt
både för barnavårdsnämnderna och
järnvägsmyndigheterna, att det kostade
mer än det smakade att behålla den där
gränsen, och de föreslogo helt resolut,
att man skulle få resa fritt utan någon
begränsning av avstånden. När de hade
kommit fram till det resultatet, tänkte
de sakkunniga sig tydligen för ett slag
och sade sedan, att de ju också skulle
försöka spara en del, och så kommo de
med ett uppslag om införande av s. k.
expeditionsavgifter för de här resorna.
Man är tydligen nu så känslig för krångel
både i Kungl. Maj:ts kansli och bland
oss andra, att det — som damerna och

herrarna se — föreligger ett enhälligt
utskottsbetänkande, som godtar de sakkunnigas
uppfattning om slopandet av
begränsningen av resorna. Detta är naturligtvis
uppseendeväckande i och för
sig.

Men om införandet av dessa expeditionsavgifter
råder det delade meningar,
bland annat därför att reservanterna
inte helt och hållet tro på vad de sakkunniga
försäkra, att de där expeditionsavgifterna
skulle vara så enkla att
genomföra i administrativt avseende. Vi
ha en sakkunnig i tredje avdelningen,
som tillika är järnvägsman eller åtminstone
före detta järnvägsman, och han
har talat om, att han har varit biljettör
i många herrans år. Vi tro naturligtvis
på honom, då han försäkrar, att det går
så rasande enkelt; man trycker bara små
lappar och klistrar på de anvisningar,
som barnavårdsnämnderna skola skriva
ut med adresser vart vederbörande skola
resa. Vi tro, att det ändå blir litet
krångel. De där lapparna måste ju i alla
fall tryckas, medlen som inflyta — två
kronor per vuxen och en krona per barn
— måste ju redovisas, och tabeller kunna
väl inte undvikas. Det skall väl också
bli cirkulär till järnvägsfolket om hur
man skall lörfara på det här området.
Det förefaller nog oss, som i likhet med
departementschefen hävda, att de där
expeditionsavgifterna inte böra införas,
att de medföra en viss grad av krångel,
mot om man inga avgifter alls har.

Då frågar man oss: Menade inte statsutskottet
och riksdagen, eftersom den
godkände utskottets utlåtande, allvar
med vad de sade, att man skulle minska
på utgifterna? Var det ett tal i luften, att
man skulle försöka spara litet pengar där
man kunde? Det är klart, att när man
får en sådan fråga ställd till sig, ryggar
man och funderar ett slag. Ingen vill väl
i denna församling göra gällande, att
han inte menar allvar med både vad
han säger och vad han gör. Jag tillhör
inte dem, som anse, att små besparingar
äro utan värde, jag har fått lära mig på
olika områden, där man har med andras
pengar att göra, att även små anslag äro
värda allt beaktande. Eftersom man här

Onsdagen den C april 1949 fm.

Nr 13.

skulle spara omkring 225 000 kronor eller
någonting ditåt, är ju inte heller
summan så föraktlig.

Jag vill således inte förringa de ekonomiska
synpunkter, som de sakkunniga
och motionärerna ha lagt på detta ärende,
men jag vill fästa uppmärksamheten
på en, som jag tycker, viktig omständighet.
När förra årets statsutskott påyrkade
en minskning av utgifterna, skedde
det mot bakgrunden av den uppfattningen,
att de långa resorna kanske inte voro
så nyttiga som man i allmänhet tror.
Nu slopar man alla gränser för resorna
och inför utan vidare denna expeditionsavgift.
Jag vill för min del hävda, att
detta är mer än en enkel administrativ
fråga — det är fråga om mer än att
kunna införa en expeditionsavgift enkelt
och lättvindigt. Jag vill se saken ur
principiell synpunkt, nämligen ur synpunkten,
om vi skola pålägga avgifter
på dem, som utnyttja sociala förmåner
på skilda områden. Det är möjligt, att
det statsfinansiella läget en gång kan
komma att tvinga till ännu hårdare åtgärder
och till restriktioner på skilda
områden. Vi få hoppas att vi slippa det,
men sådana tider kunna ju komma, och
då blir det kanske nödvändigt att pröva,
i vad mån man skall inskränka de sociala
förmånerna. Men jag betraktar det
som oriktigt att låta dem, som skola utnyttja
vissa förmåner i vårt sociala välfärdsarbete,
erlägga särskilda avgifter.
Det måste ur principiell synpunkt anses
som i högsta grad olyckligt.

Vi skola erinra oss, att man prövar,
vilka som skola komma i åtnjutande av
ifrågavarande förmåner. Det är ett visst
skikt av medborgare nämligen obemedlade
och mindre bemedlade som komma
i fråga. Förmånerna ges således inte
åt vilken som helst utan endast åt dem,
som ha det sämre ställt i ekonomiskt
hänseende. Nu kan ju alltid den övre
gränsen för erhållande av sådana här bidrag
diskuteras, men det gör jag inte i
detta sammanhang, utan jag ser frågan
principiellt. Det kan då inte vara riktigt,
när man har en inkomstprövning,
att sedan kräva en särskild avgift för att
vederbörande skola få den förmån det

Anslag till fria resor för barn m. m.

här gäller. Det kan inte vara riktigt ur
principiell synpunkt.

Det finns dessutom en del andra omständigheter,
som sammanhänga med
dessa avgifter och som göra, att man
måste ställa sig avvisande till dem. Avgifterna
skola inte utgå för andra än
dem, som resa på järnväg. De, som resa
buss, slippa dem, och de, som begagna
andra färdmedel, t. ex. båt, slippa dem
också. Det är således bara fråga om
dem, som resa på järnväg. Och den, som
reser för en kostnad av fem kronor,
skall erlägga den där tvåkronan enligt
förslaget, men den som reser från Östratorp
nere i Skåne, som lär vara den sydligast
belägna järnvägsstationen i vårt
land, upp till Riksgränsen, som är den
längst norrut belägna, skall också betala
två kronor. Expeditionsavgiftens anhängare
anse detta vara en rimlig och
riktig anordning för att komma ifrån
en del krångel, men jag tycker, att man
har lagt på linjalen litet för vårdslöst
i detta sammanhang, och jag tror inte,
att man kan reflektera på det uppslag,
som de sakkunniga kommit med — det
är inte ett direkt förslag — och som
departementschefen inte velat använda,
utan som här har kommit fram motionsvägen.
Jag tar det verkligen som ett tecken
på att det här uppslaget inte är så
värst väl genomtänkt, att fastän det gick
ut på en avgift av två kronor per vuxen
person och en krona per barn, så ha
motionärerna herrar Lundqvist och
Ohlon, som också tillhörde de sakkunniga,
fördubblat avgifterna. De ha tydligen
kommit att ångra sig, niir de blivit
befriade från sitt sakkunniguppdrag
och kommit liit som ledamöter av denna
kammare. Då ha de fördubblat de avgifter,
som de rekommenderat departementschefen,
och ha föreslagit fyra
resp. två kronor. Jag tar detta, säger jag,
som ett tecken att förslaget om expeditionsavgifter
inte är väl genomtänkt.
När jag använder dessa ord, försöker
jag ändå vara artig mot både motionärerna
och de sakkunniga.

Det har ställts den frågan till oss: Vad
skulle ni göra, om de här resorna få en
sådan omfattning, att man inte statsfi -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

nansiellt kan klara dem? Jag skall försöka
svara på den frågan, därför att jag
misstänker, att den kommer att framställas
även nu, och jag vill, herr talman,
försöka att utveckla mitt ämne, så
att jag slipper att komma igen.

Vad vilja nu vi, som hävda, att expeditionsavgifterna
inte böra tas ut, vidta
för åtgärd för att möta en eventuell
situation, då utgifterna för resorna inte
kunna klaras utan extra åtgärder? Vi
svara: Då får man ta det där krånglet
igen. Då får man nog fundera på om
man inte bör beskära resorna. Situationen
torde då vara så svår, att man säkerligen
får diskutera ett större krångel
än det, som utskottsmajoriteten nu går
in för. Då får man kanske också i ett
sammanhang ta upp prövningen av hela
vår socialvård och kanske flytta ned
den övre inkomstgränsen ett stycke.

Det svaret tycker jag, att man kan ge
på den där retoriska frågan, som har
riktats till oss och som skulle kunna
framställas också i den här debatten.

Jag skulle vilja formulera en allmänt
hållen sammanfattning av vår synpunkt,
när det gäller de här expeditionsavgifterna,
ungefär så här: Har landet råd
att bekosta hur långa resor som helst
för här berörda medborgargrupper, har
det helt enkelt icke råd till de irritationer
och de orättvisor, som expeditionsavgifterna
utan tvivel komma att föra
med sig.

Till dessa synpunkter om expeditionsavgifterna
skulle jag vilja foga ett par
ord. Självfallet behandlas en hel del ting
i detta utskottsutlåtande, om vilka enighet
råder, och jag behöver därför inte
uppehålla tiden därmed. Men det är en
synpunkt, som jag ber att få föra fram
i detta sammanhang. Jag har deltagit
i husmoderssemesternämndens verksamhet
i mitt län, och där ha vi kommit
till den uppfattningen, att de här
förmånerna av fria resor för barn och
mödrar samt husmödrar inte ha kunnat
utnyttjas till fullo av de allra sämst
ställda. Det finns människor, som ha
det så miserabelt i sina hem, att man
inte kan få ut husmodern där på någon
ledighet. Det behövs betydligt kraftigare

åtgärder för att kunna lämna ekonomiskt
stöd åt henne, så att hon kan få kläder
och skodon och framför allt en ersättare
i hemmet. På detta område är
det utomordentligt viktigt, att någonting
göres. Jag vågar säga här, som jag har
sagt i utskottet: Detta är betydligt viktigare
än att förlänga de här resorna.
Nu bli säkert resorna förlängda, och då
återstå de åtgärderna, som böra komplettera
verksamheten, så att de sämst ställda
kvinnorna i samhället verkligen kunna
utnyttja dessa förmåner. Ett litet steg,
kanske ett litet fjät på vägen att hjälpa
dessa misärfall är departementschefens
förslag, att stipendierna i undantagsfall
kunna ökas till högst 100 kronor i stället
för 50. Jag hälsar detta lilla fjät med
tacksamhet, så mycket mer som uppslaget
har kommit från husmoderssemesternämnden
i Bohuslän, där vi ha konfronterats
med angivna svårigheter.

En nyhet är ju också, att husmödrarnas
resor till semesterhemmen nu
skola behovsprövas. Det har inte skett
förut. Det har kanske inte bland de
ordinarie ledamöterna i avdelningen
rått så stor tvekan på den punkten,
ehuru det nog har höjts en och annan
röst betänksam inför detta. För
min del tror jag inte, att det kommer
att betyda så särskilt mycket. Till gäster
vid husmoderssemesterhemmen skall
ske ett socialt urval, och man får kanske
en extra betoning därav genom att också
resorna skola behovsprövas, men
ingenting hindrar, att även andra komma
dit, men då få de själva bekosta resorna
till semesterhemmen. Vi ha emellertid
i utskottet varit angelägna att betona,
att de, som sköta husmoderssemesterhemmen,
skola få arbeta så självständigt
som möjligt. Det är nödvändigt
också med hänsyn till den utomordentliga
insats, som kvinnoorganisationer
och andra ha gjort på detta område. Vi
tro, att om samarbetet mellan dem, som
svara för husmoderssemesterhemmen,
och barnavårdsnämnderna ordnas praktiskt,
blir det inte några svårigheter på
detta område. Slutligen vill jag vädja till
både departementschefen och socialstyrelsen
att följa den här verksamheten

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

2 7

och framför allt inrikta åtgärderna på
att hjälpa dem, som ha det sämst ställt,
till de förmåner, som innefattas i föreliggande
utskottsbetänkande, vilket i allt
väsentligt, utom beträffande expeditionsavgifterna,
sammanfaller med Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I herr Gustaf Karlssons yttrande instämde
herrar Nåsström, Gillsiröm, Karl
August Johanson och Elmgren, fru Sjöström-Bengtsson
samt herr Gottfrid
Karlsson.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag skall försöka begränsa mig så mycket
som möjligt. Jag måste dock börja
med att erinra om att dessa fria resor
infördes för första gången under det senaste
världskriget, när man fann det
vara önskvärt, att de barnrika familjerna
i storstäderna skulle kunna resa ut
på landsbygden. Sedan har denna förmån
utsträckts etappvis, så att den nu
gäller hela landet.

Då jag hade tillfälle att som sakkunnig
delta i utredningen av det här ärendet,
ber jag att få omtala, att vi samtliga
i kommittén rätt snart blevo eniga
om att vi inte kunde effektuera det av
statsutskottet vid fjolårets riksdag framförda
önskemålet, som sedermera godkändes
av riksdagen, att man skulle försöka
bringa ned kostnaderna för dessa
resor genom att förkorta avstånden för
dem. Vi funno, att denna verksamhet
har lagts upp efter linjer, som förorsaka
såväl de resande som barnavårdsnämnderna,
järnvägen och i viss mån
även socialstyrelsen en massa extra besvär
och ett tidsödande samt även kostsamt
merarbete. Detta gjorde, att vi inte
kunde fullfölja den tankegång, som statsutskottet
utvecklade under fjolåret. Det
är till fullo klarlagt, alt om man vidtar
denna förkortning av reslängden, ökas
krånglet i flera tusental fall.

Jag medger gärna, att jag för min del
gjorde en fullkomlig helomvändning,
men jag iir å andra sidan mycket t i 11 -

Anslag till fria resor för barn m. m.

fredsställd över att få vara med och riva
litet grand i krångelnätet. Jag är också
mycket glad över att socialministern i
vissa avseenden följt de sakkunnigas
anvisningar.

Då vi riksdagsmän i kommittén trodde,
att det låg en smula allvar i riksdagens
uttalande i fjol, att man skulle
söka beskära utgifterna för det här ändamålet,
och då vi, som sagt, ville minska
krånglet genom att slopa avståndsbegränsningen,
måste vi fundera ut ett system,
som inbringade en hel del pengar
och samtidigt var enkelt och verkade
rättvist. Vi funno det i en enhetlig avgift,
som vi kallade expeditionsavgift.
Namnet är, det medger jag, långtifrån
idealiskt, men det borde väl inte spela
någon större roll. Nu har Kungl. Maj :t
godkänt de sakkunnigas anvisningar
men inte deras förslag om expeditionsavgift.
Kungl. Maj:t skyller bland annat
på att uttagningen av denna i och för
sig mycket ringa avgift skulle medföra
ökat arbete och ett nytt system för redovisning
och kontroll.

Jag hyser, herr talman, om inte precis
undersåtlig, så dock all tillbörlig aktning
för Kungl. Maj:t och den sakkunskap
som Kungl. Maj:t förfogar över i
åtskilliga ting. Men i det här fallet har
jag en helt annan mening än Kungl.
Maj:t, och jag stöder mig därvid på mer
än 20-årig erfarenhet som biljettör. Under
förutsättning att järnvägen uttager
avgiften, blir det inte något nytt system.
Det blir lika enkelt att uttaga och redovisa
denna avgift som exempelvis en
resgodsbiljett. Hade en biljettör inte mera
invecklade saker att klara, då vågar
jag försäkra, att köerna framför biljettluckorna
inte skulle bli så värst långa.

Beträffande kostnaden iir jag mycket
angelägen att röra mig med fakta, så
långt det går att få fram sådana. Jag
bär därför av järnvägsstyrelsen begärt
uppgift på vad det skulle komma att
kosta att anskaffa biljetterna, och i går
fick jag meddelande från järnvägsstyrelsen,
att en miljon dylika biljetter
skulle kosta cirka 2 000 kronor. Då få
väl kammarens ledamöter själva räkna
ul, vad varje biljett kostar och hur

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

många procent det blir på expeditionsavgiften
två kronor eller en kronn.

Herr Karlsson i Munkedal betecknade
de sakkunnigas förslag som »märkligt»
och »uppseendeväckande». Gent emot
detta vill jag säga, att det väl inte är
någon skam för en person med en smula
blick för det praktiska att göra en

— som jag sade tidigare — helomvändning
och komma med ett förnuftigt förslag.
De lappar, som herr Karlsson talade
om, voro bara ett av uppslagen.
Meningen är, att det skall tryckas särskilda
biljetter. Men herr Karlsson
nämnde också, att de sakkunnigas förslag
var dåligt genomtänkt, och han sade,
att förslaget innebar en stor orättvisa:
man hade en minimigräns, och
alla, som överskredo denna, skulle få betala
två kronor eller en krona. Jag
skulle vilja fråga herr Karlsson, som ju
själv biträder förslaget om minimigränsen,
om inte orättvisan blir ännu större
enligt reservanternas förslag, som innebär,
att de resande få åka alldeles gratis,
så snart minimigränsen överskrides.
lag undrar, om inte herr Karlsson i
Munkedal borde ändra sig åtminstone
beträffande denna del av motiveringen.

De sakkunnigas förslag har varit på
remiss, och det är särskilt ett yttrande
som gjort mig — jag kan gott säga det

— mycket förvånad, eftersom det förefaller
så verklighetsfrämmande; herr
Karlsson var nyss inne på samma linje.
I yttrandet sägs det nämligen, att
man inte bör behöva betala något för en
social förmån. Men man behöver blott gå
igenom de huvudtitlar, som statsutskottets
tredje avdelning behandlar, för att
finna att en hel räcka av utomordentligt
stora sociala förmåner belagts med
större eller mindre avgifter. Vi kunna
hugga en förmån i högen: folkpensioneringen.
Vi kunna för resten också
ta förmånen att få bo i våra pensionärshem.
Där få kommunerna sedan
fjolåret höj i hyrorna. Motivet härför
var väl närmast de höga byggnadskostnaderna,
men man kanske också
sneglade på den höjda folkpensionen
och tilläggen till denna. Utan
några jämförelser i övrigt måste jag sä -

ga, att ur de principiella synpunkter,
som herr Karlsson i Munkedal förfäktade,
är vad som här föreslås samma sak
som att ta upp folkpensionsavgifter och
hyror i pensionärshem. Och inte kan
man väl gärna påstå, att statens ekonomi
har förbättrats, sedan de fria resorna
infördes. Däremot ha barnbidragen
tillkommit.

Sedan ber jag att få erinra om att endast
10 procent av de därtill berättigade
utnyttjat de fria resorna. Man vet ju inte,
hur det kan bli redan till sommaren.
Jag har i utskottet — och nu kommer
jag till den fråga som herr Karlsson
signalerade att jag skulle framställa —
frågat reservanterna, om de äro beredda
att anslå, låt oss säga det femdubbla beloppet
om ett eller annat år. Herr Karlsson
svarade litet dunkelt i utskottet, och
jag måste säga, att han svävade på målet
även här i sitt anförande. Men lian
har tydligen inte släppt tanken på en
avståndsbegränsning om utgifterna skulle
stiga. Vad innebär då en sådan? Jo,
utöver det krångel, som jag tidigare talade
om, försvårar man för flera tusen
barn att komma ut till enskilda hem, tv
redan med hittills tillämpad begränsning
kunna de fria resorna inte utnyttjas av
de skåningar, som nu bo i Stockholm,
men som varit bosatta och ha sina släktingar,
låt mig säga söder om landsvägen.
Samma är förhållandet med de
norrlänningar, som nu bo i Stockholm.
Jag har nu liksom på känn, att det stora
flertalet skåningar i Stockholm faller på
inkomststrecket, men jag skulle ta mycket
fel, om inte de f. d. norrlänningarna
skulle med glädje hälsa slopandet av
maximigränsen. Jag vågar också hoppas
på att de äro villiga att betala denna
mycket blygsamma enhetliga avgift
hellre än att få avståndsbegränsningen
återinförd. Jag hade kanske bort tillägga,
att en fjärdedel av dessa resor företas
från Stockholm.

Jag ber att få uttala en bestämd varning:
Har man en gång slopat avståndsbegränsningen,
skall man inte tala om
den mera. Det är därför jag anser det
vara betydelsefullt, att man skapar en
möjlighet att i fortsättningen, om så be -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

höves, hålla dessa statliga utgifter nere,
och det bör ske samtidigt med att man

— såsom man nu ämnar göra — avsevärt
utvidgar förmånen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag
i ärendet.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr tal man!

Detta ärendes utveckling är av
mycket stort intresse. Ända från begynnelsen
har det varit vissa stridigheter
kring ett par av principerna för utnyttjandet
av detta anslag. Från början ansåg
man på vissa håll, att de föreslagna
reselängdsgränserna gåvo för stora förmåner,
och ville sänka dessa gränser.
Man var också emot, att barn som hade
kommit upp i tioårsåldern och däröver
skulle anses vara i behov av vårdare
under resan, och ville sänka denna åldersgräns
till åtta år.

När jag lyssnade på debatten i fjol,
sade jag mig, att det skulle bli av stort
intresse att få konfrontera åtminstone
ett par av ledamöterna i statsutskottets
tredje avdelning med denna fråga och
ge dem möjligheter till ett verkligt studium.
Jag litade nämligen på att de,
som hade biträtt förslagen om nedskärningarna,
icke skulle fasthålla vid sin
mening, om de finge sätta sig in i detta
ärende riktigt ordentligt. Jag medger

— om herr Ohlon inte tar illa upp —
att framför allt herr Ohlon var en av
dem som jag tänkte på i det avseendet.
Jag var nämligen övertygad om att han
skulle bedöma denna sak fullständigt
objektivt, men att han hade fallit för
vissa föga vederhäftiga argument under
utskottsbehandlingen i fjol.

Det tillsattes en liten kommitté. I den
ingingo två ledamöter av statsutskottets
tredje avdelning och en annan ärad
kammarledamot, en järnvägstjänsteman.
När de fingo tillfälle att verkligen noggrant
studera ärendet, måste de ha rivit
sig i håret. Riksdagen hade bestämt
och Kungl. Maj:t hade naturligtvis understrukit,
att man skulle försöka föreslå
kostnadsbesparingar på det här
anslaget, men när de hade gått igenom

Anslag till fria resor för barn m. m.
ärendet, hade de ingenting annat att
göra än att komma med förslag, som
måste betyda kostnadsökningar i stället
för kostnadsminskningar.

Jag tror, att detta ärendes utveckling
är ett mycket typiskt exempel på hur
farligt det är att söka improvisera, såsom
stora delar av statsutskottet ville
förmå riksdagen att göra i fjol — ty
förslaget att minska reselängden till
400 km och sänka åldersgränsen för
dem som skulle ha rätt att följas av
vårdare —• i regel blev det väl mödrarna
— var en improvisation och ingenting
annat.

Jag måste säga att det är uppseendeväckande,
att bakom slopandet av all
begränsning av reselängden och bakom
bibehållandet av den nuvarande åldersgränsen
står ett enhälligt utskott. Det
vittnar ju om att de gamla striderna i
själva verket bara ha orsakats av lösa
föreställningar utan någon verklig kunskap
i saken.

För min del hälsade jag de sakkunnigas
betänkande med mycket stor tillfredsställelse.
Det berodde i huvudsak
på två ändringsförslag, som skulle medföra
det resultatet att man slapp en
mängd rapporteringar, en mängd egentligen
ganska meningslösa arbetsuppgifter.
Tack vare de sakkunnigas betänkande
är Kungl. Maj:ts förslag — om
jag undantar, att man har bibehållit
en inkomstprövning — rensat från alla
krångligheter. Man slipper den miljon
räkneoperationer, som orsakas av stipulationen,
att de resande skola betala
själva, om en viss reselängd överskrides,
och man slipper många andra ting.
Man genomför ett enhetsbiljettpris. Man
behöver inte sitta och räkna ut vad varje
resa skall kosta, utan man säger: »Så
och så många ha rest, och erfarenheten
visar, alt det betyder ett genomsnittspris
på så och så mycket.» Sedan debiterar
järnvägsstyrelsen helt enkelt
statsverket detta genomsnittspris. Det
innebär en väldig förenkling.

Kommittén har emellertid fallit för en
frestelse av samma slag som bondeförbundet
hade fallit för i det föregående
ärendet, nämligen att föreslå att man

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

skulle göra inkomstprövningen efter
barnantalet. Jag sade mig, att det måste
bli besvärligt för barnavårdsnämnderna
att genomföra en rent tabellartad
inkomstprövning, och jag ansåg att man,
när man på det hela taget avskaffade
gammalt krångel, inte borde införa något
nytt krångel. Men statsutskottets
majoritet har tydligen funnit, att man
har gått litet för långt, och har därför
kommit med vad jag vågar säga vara en
ny improvisation. Med den erfarenhet
riksdagen har av tidigare försök till
improvisationer tycker jag för min del,
att den bör följa reservanterna i denna
sak. Vill man, att jag skall tillsätta en
ny kommitté, som noggrannare får studera,
hur ett system med expeditionsavgift
kommer att verka? Även om herr
Anderson i Arboga är en gammal biljettör,
bär han väl knappast varit biljettör
på de största stationerna i landet
— jag vet inte det, men jag utgår från
att han tjänstgjort på andra håll, där
köerna enligt sakens natur, inte kunna
bli alltför stora.

Jag förstår ju, att det tilltalar statsutskottets
ärelystnad att få göra en nedprutning
på någon punkt. Eftersom de
nedprutningar, som utskottet föreslog i
fjol, vid närmare granskning visade sig
vara totalt misslyckade, har utskottet
självfallet den honnetta ambitionen att
försöka komma fram till besparingar
på en ny väg. Men för min del tycker
jag, att vi skulle vara varnade av våra
erfarenheter och inte göra en ny improvisitation
utan då hellre utreda saken
ytterligare.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att järnvägsstyrelsen visserligen sagt, att
om den får en order från statsmakterna,
så skall den åta sig arbetet med expeditionsavgiften
och det särskilda biljettsystemet,
men den har väl ändå inte
visat någon nämnvärd entusiasm för
förslaget. Den har tvärtom sagt, att avgiften
är onödig. Ur affärsmässig synpunkt
är det komplett likgiltigt för
järnvägsstyrelsen, om den får de där två
kronorna eller inte. Men det är klart, att
om statsmakterna uppdra åt järnvägstyrelsen
att sköta denna angelägenhet, så

måste styrelsen göra det, helt enkelt
därför att den är en statsmakterna underordnad
myndighet, som inte kan
vägra att exekvera en order från dem.

Jag undrar i alla fall, om inte kammaren
gjorde klokast i att denna gång
följa reservanterna, men — som sagt
— gärna med den lilla reservation som
jag har gjort, att vi kunna utreda saken
ytterligare. Då kan det hända, att
vi så småningom komma fram till enighet
även i fråga om expeditionsavgiften.

Herr ANDERSON, IWAR (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet
på grund av att socialministern behagade
kalla förslaget om expeditionsavgift
för en improvisation. Det måste jag reagera
emot. Jag bär tjänstgjort på en biljettexpedition,
låt vara mycket liten. Men,
herr socialminister, det kan tänkas, att
just biljettörerna på en sådan få mera
rik erfarenhet i många avseenden än biljettörerna
på en större expedition.

Men det var närmast den där improvisationen
jag skulle tala om. Jag har i
hundratals fall varit med om att järnvägen
tryckt särskilda biljetter, när billighetsresor
ordnats till utställningar eller
annat, och jag försäkrar, att det där inte
alls är så avskräckande som socialministern
ansåg.

Talet om statsutskottets ärelystnad
lämnar jag helt å sido.

Fru SVENSON: Herr talman! Enligt
tidigare av riksdagen fattat beslut kunna
husmödrar för sin semestervistelse -—
såväl när det gäller vistelse på semesterhem
som när det gäller enskilt ordnad
semester, t. ex. i föräldrahem eller liknande
-— erhålla fria resor. Motsvarande
gäller för mödrar och barn. Utskottet
har nu i sitt förslag velat bibehålla
benämningen fria resor, men samtidigt
föreslagit, att en avgift skall uttagas
av varje husmoder respektive barn
för att vederbörande skall komma i åtnjutande
av dessa fria resor.

Man kanske anser, att dessa kronor
inte betyda så mycket för var och en av

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

de sökande. Men är det verkligen så? Ja,
om det gäller folk, som har gott om
pengar, kan det vara riktigt. Men de husmödrar,
som det här är fråga om, få i de
allra flesta fall vända på varje krona, innan
de våga lämna den ifrån sig. För en
husmoder är det nämligen inte bara att
ge sig i väg på en semester. Det är vanligtvis
åtskilligt hon behöver skaffa sig,
innan hon skall resa. Ävenså måste hon
ordna för sig och kanske betala någon
som sköter hemmet under bortovaron. Vi
ha visserligen i vårt land nu en hemvårdarinneinstitution,
men denna är långt
ifrån färdig, och arbetskraften där måste
ofta disponeras för andra, mera trängande
hem vårdssysslor, t. ex. vid sjukdomsfall.
Vidare är det inte så särdeles roligt
att fara bort och inte ha några slantar
alls för oförutsedda egna små utgifter.
Här kanske man kan säga, att en
husmor har möjlighet att söka husmodersstipendium,
vilket stipendium hon
får använda till vad hon själv finner vara
lämpligast. Såsom ordförande i en
husmoderssemesternämnd vill jag dock
lämna den upplysningen, att sådana
stipendier kunna lämnas endast för att
täcka de allra mest trängande behoven
— anslaget till stipendierna är nämligen
mycket begränsat.

Åtminstone inte på ett semesterhem lever
en husmor gratis, utan utöver vad
hon för sitt uppehälle erhåller i statsoch
landstingsbidrag måste hon själv betala
några kronor om dygnet av egna
medel. Om jag nu blott håller mig till
landsbygdens husmödrar, vet jag, att de
kontanta tillgångarna oftast äro mycket
små. Husmödrarna på landsbygden äro i
regel — på grund av det tunga arbete
som de måste utföra — i mycket stort
behov av vila och avkoppling. Det bör
därför vara särdeles angeläget, att de
kvinnor, som ännu finnas kvar på landsbygden,
och särskilt då husmödrarna, få
en verklig möjlighet till semestervistelse.
Det är inte ett tomt slagord, att det iir
brist på kvinnor på landsbygden, utan det
är rena rama allvaret, och det kan på lång
sikt betyda en allvarlig fara, alt kvinnorna
överge landsbygden. Det iir inte nog

Anslag till fria resor för barn m. m.

med att semestervistelsen betyder avkoppling
och vila, den förebygger i
många fall att vederbörande brytes ned
i förtid. Jag skulle vilja sträcka mig så
långt, att jag säger att semestervistelsen
är en förebyggande sjukvård.

Jag anser därför, att införandet av
en expeditionsavgift är olyckligt. Det
kommer att verka betungande för dem
som allra mest behöva semestervistelse.
Detta framgår ju också av remissyttrandena
från kvinnoorganisationerna m. fl.
Härtill kommer också -— såsom departementschefen
har antytt — att expeditionsavgiftens
ekonomiska värde för
statsverket icke synes böra tillmätas utslagsgivande
vikt.

Utskottet har velat understryka betydelsen
av det arbete som kvinnoorganisationerna
nedlagt och nedlägga för
att anordna semesterhem. Härtill vill jag
foga, att det inte är nog med att kvinnoorganisationerna
ordna semesterhem,
utan realiserandet av semesterhemstanken
i övrigt kräver ständigt återkommande
ekonomiska uppoffringar och
inte minst frivilliga arbetskrafter. Det
skulle säkert ha varit nyttigt, om de
sakkunniga eller utskottet gjort en överslagsberäkning
över vad kvinnoorganisationerna
presterat i frivilliga medel i detta
sammanhang. Hade man gjort detta,
hade utskottet sannolikt gått litet mildare
fram när det gäller behovsprövningen
för de fria resorna till semesterhemmen
och tagit större hänsyn till de sociala
behoven, vilka icke alltid stå i samklang
med den beskattningsbara inkomsten.

Man har hänvisat till att ett fåtal husmödrar
erhålla fria resor till semesterhem
utan att ekonomiska skäl motivera
detta. Av denna anledning har man föreslagit
en noggrannare tillsyn. Men härigenom
försvårar man även semesterhemsverksamheten
i stort, och detta kan
inte vara lyckligt eller välbetänkt.

Herr talman! Med anledning av vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall till
den av herr Karlsson m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde fru Flood.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fin.

Anslag till fria resor för barn m. m.

Herr OHLON: Herr talman! Departementschefen
yttrade i sitt anförande
nyss, att det var uppseendeväckande alt
ett par av utredningens ledamöter hade
ändrat ståndpunkt sedan i fjol. Men om
vi i fjol hade haft det material, som vi
fingo presenterat för oss i utredningen
senare under året, så hade säkert vår
ståndpunkt redan då blivit den som den
nu har blivit. Kungl. Maj:t har alltså
uraktlåtit att ställa till riksdagens förfogande
det siffermaterial, som hade
varit erforderligt för att man skulle
kunna bilda sig en objektiv uppfattning
av saken.

Vi voro från början liksom riksdagen
inställda på att man skulle kunna åvägabringa
en besparing genom att minska
resornas längd och på det sättet nedbringa
resekostnaderna, men när det sedan
konstaterades att de resor, som
gingo utöver den största fria längden,
gåvo staten en inkomst av 66 000 kronor
om året, under det att antalet beräkningar
i samband med bestämmelserna om
maximal reslängd gick upp till ungefär
en miljon per år, funno vi att det åtminstone
ur ekonomisk synpunkt var
meningslöst att hålla fast vid maximigränsen.

Herr Gustaf Karlsson har givit uttryck
åt samma förvåning som departementschefen.
Till det får jag säga att den omständigheten,
att ett par av oss ha ändrat
mening, visar att vi ta reson och
äro bildbara, vilket man skulle önska
att litet var skulle kunna göra.

Det är ingenting som bär förvånat
mig så vid den diskussion, som här har
förekommit, som påståendena om att införandet
av en expeditionsavgift skulle
innebära ett nytt krångel. De sakkunniga
hade dock till sitt förfogande den
förnämsta expertis — från järnvägsstyrelsen
— som landet har att uppvisa,
och den expertisen konstaterade att förslaget
inte kunde medföra något merarbete
— i varje fall inte av större storleksordning
— för statens järnvägar,
helst som de personer som utnyttja de
fria resorna ändå måste infinna sig vid
järnvägen med sina rekvisitioner från
barnavårdsnämnderna för att få rese -

biljett. Hur skall det kunna sägas bidraga
till ett ökande av krånglet, att de då
samtidigt skola betala en eller två kronor?
Talet härom påminner mig om en
upplevelse som jag hade för femton år
sedan, när jag var taxeringsnämndsordförande
i ett distrikt i Göteborg. En ung
dam hade avlämnat en deklaration som
var blank med det undantag, att hon
hade skrivit tvärs över deklarationen:
»Jag vill inte. Det är så krångligt.» På
samma sätt är det här: man vill inte,
därför att det är en ny sak, och inför en
ny sak sådan som den här expeditionsavgiften
bävar man. Man tar hellre den
orättvisa, som är en konsekvens av
Kungl. Maj ds förslag, nämligen att de
personer, som inskränka sina resor till
65 kilometers vägsträcka och alltså inte
ha att betala mer än fem kronor, inte
skola få ett öres ersättning av statsverket
för resekostnaderna, medan de som
resa för fem kronor och 20 öre eller för
övrigt hur långt som helst skola få hela
kostnaden betald av statsmedel. Kan
man säga att detta är rättvisa?

När de sakkunniga kommo fram till
sitt förslag var den ursprungliga synpunkten
den, att vi dock genom riksdagens
uttalande hade fått bestämda direktiv
att kostnaderna skulle nedbringas.
Då vi emellertid ansågo oss nödsakade
att utöka förmånerna genom ökade reselängder,
ansågo vi oss skyldiga att
komma med något förslag som medförde
en motsvarande kompensation i form
av en utgiftsminskning eller en inkomstökning.
Förslaget gick ut på en inkomstökning.

Vad som slutligen dikterade de sakkunnigas
uppfattning var emellertid
rättvisesynpunkten samt önskvärdheten
av att införa en sådan anordning, att
man inte direkt skulle gynna dem som
resa långa vägar, exempelvis över minimilängden
65 kilometer. Det kan ju inte
ligga i någons intresse att införa en anordning
som direkt uppmuntrar folk att
resa längre än vad de nödvändigtvis behöva
göra.

Nu har det sagts, att det ligger en inadvertens
i det här förslaget i det avseendet,
att man föreslår en expeditions -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

avgift för järnvägsresenärerna men inte
en motsvarande avgift för dem som resa
per buss eller båt. Den anmärkningen är
alldeles riktig, men orsaken till att sakkunnigberedningen
inte föreslog att expeditionsavgiften
även skulle gälla dessa
resor var just den, att ett sådant förslag
skulle innebära det verkliga krånglet,
eftersom vi lia ett sådant otal av busslinjer
här i landet och eftersom dessa i
stor utsträckning ligga i privata händer.

För övrigt bör man komma ihåg, att
97 procent av resorna företagas per tåg
och endast 3 procent per buss eller båt.
De senare resorna gälla dessutom i det
övervägande antalet fall norrlänningar,
som vi tyckte att man borde gynna i
detta sammanhang.

Nu håller man före att den där avgiften
på eu eller två kronor är en så
förfärligt stor sak, men vi få komma
ihåg att 50 procent av dem som resa från
Stockholms centralstation lösa snälltågsbiljetter
och resgodsbiljetter. Dessa avgifter
få de vidkännas själva. Stockholms
centralstation är visserligen den
enda station ifrån vilken man har någon
statistik på detta område, men jag föreställer
mig att det för norrlänningarnas
vidkommande är ett ännu större procenttal
bland resenärerna som lösa snälltågs-
och resgodsbiljetter. Om de här exexpeditionsavgifterna
skulle vara så
horribla, så tycker jag att man också
borde kräva att resenärerna skulle befrias
från kostnaderna för snälltågs- och
resgodsbiljetter.

Herr Gustaf Iwar Anderson har angivit
motiveringen till förslaget att införa
expeditionsavgifterna just nu. Vi anse
det vara lämpligt ur psykologisk synpunkt.
Här ha förmånerna i mycket hög
grad ökats genom att man tillåter de fria
resorna att gälla hur långa vägsträckor
som helst, och i övrigt genomföres det
en hel rad av anordningar som komma
att betydligt förenkla kontrollen på området.
Då vore det väl lämpligt att införa
denna avgift samtidigt och inte,
som socialministern tydligen avsåg, vänta
med den saken till en senare tidpunkt,
då staten på grund av den gröna nöden
skulle tvingas till restriktiva åtgärder.

3 Första kammarens protokoll 19b9. Nr 13,

Anslag till fria resor för barn m. m.

Trots att dessa fria resor endast utnyttjas
av tio procent av dem som äro berättigade
därtill, betyda dock dessa resor
under högsäsongen en belastning på
kommunikationsmedlen per bankilometer
med fem procent av den totala belastningen.
Det kommer att bli en mycket
svår påfrestning på trafikväsendet,
om verksamheten kommer att utsträckas
till allt större kadrer. Om det blir en sådan
här våldsam ökning, måste staten
såvitt jag förstår vidtaga åtgärder för
att skydda sina betalande resenärer på
järnvägarna.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr tal man!

Jag skall inte ingå på någon polemik
med den föregående ärade talaren.
Jag är mycket glad över att han har böjt
sig för de sakliga skäl som kunde presteras
i kommittén. Jag vill emellertid komplettera
mitt föregående anförande med
en enda upplysning. Under förutsättning
att man har räknat rätt innebär statsutskottets
förslag en besparing på anslaget
med fyra hundradels procent. Kan det
verkligen vara värt — jag höll på att
säga bara debatten här? Detta är den
besparing som äger rum om man följer
utskottet.1

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Endast några få ord.

Herr Anderson i Arboga sade att de
här avgifterna icke äro någon nyhet på
socialvårdsområdet. Ja, sådana avgifter
förekomma på skilda avsnitt, men jag
måste till vännen Iwar Anderson säga,
att detta nog bara gäller socialförsäkringsformerna
och inte några andra områden.
Man kan nog inte gärna jämställa
den form av social hjälp, som det nu är
fråga om, med de socialförsäkringsformer
av olika slag, som vi ha.

1 Beräkningen av besparingen är tyvärr felaktig.
Den rätta siffran på besparingen är i det
allra närmaste fyra procent. (Statsrådet Möllers
anmärkning vid justeringen av protokollet.)

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

Trots att jag hade försökt att föregripa
herr Anderson ställde han ju den där
frågan, hur vi skola ställa oss när de
statsfinansiella svårigheterna bli så stora
att vi inte kunna klara oss utan expeditionsavgifterna.
Han tyckte inte om
det svar som jag hade givit, och jag vill
därför nu ge honom ett ännu allmännare
och kortare svar: Den tiden, den
sorgen!

I fråga om herr Ohlons inlägg här och
hans förklaring till att han nu ser annorlunda
på saken noterar jag med största
tacksamhet, herr talman, det bevis som
här lämnades för att rektorn vid ett av
landets största läroverk är bildbar.

Det var också en annan sak som herr
Ohlon framhöll mycket starkt, nämligen
att utskottets förslag var baserat på rättvisa.
Jag tror mer om rättvisan än så.
Skola vi här diskutera vilket system som
är det rättvisaste, så blir det nog att klyva
hår, herr Ohlon. Som jag påpekade kan
det inte vara rättvist att den som reser
för något över fem kronor skall betala
en avgift på två kronor, under det att
den som reser hur långt som helst slipper
undan med samma avgift. Och det
finns ju ännu mera påtagliga exempel.
Tänk på Öland, eller tänk på Gotland,
där det också finns järnvägar. En husmor
som bor på någon av dessa Öar får
betala avgift för att resa till ett semesterhem
i närheten av hemorten, men reser
hon till fastlandet slipper hon betala biljetten.
Det är en konstig rättvisa det också,
herr Ohlon, det tycker åtminstone
jag, och det är därför som jag anser att
förespråkarna för förslaget om en expeditionsavgift
inte gärna kunna motivera
sin ståndpunkt med att de vilja skipa rättvisa,
ty om det verkligen är rättvisemotivet
som ligger bakom förslaget så är det
föreslagna systemet dåligt ägnat att fylla
sin uppgift, och detta kan ge en ytterligare
anledning för kammaren att åtminstone
inte nu antaga det förslag som
utskottsmajoriteten har ställt.

Herr ANDERSON, IWAR (kort genmäle):
Herr talman! Det här börjar likna
söndagsfamiljen i radio. Jag skall bara

be att till herr Karlsson i Munkedal få
säga, att orsaken till att de sakkunniga
inte gingo in för att föreslå en expeditionsavgift
även för bussresor, båtresor
och bilresor -— det är ju för övrigt endast
i enstaka fall, som man får använda
bilar — var den, att det finns så många
enskilda bussägare, bilägare och även
båtägare, att det just med hänsyn till det
krångel, som skulle uppstå, ansågs motiverat
endast låta expeditionsavgifterna
utgå för järnvägsresorna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den här debatten har kanske blivit litet
väl lång. Föredragningslistan är dryg,
och sovvagnsbiljetterna som äro utlösta
äro många, så jag skall inte göra annat
än försvara statsutskottets heder gentemot
socialministerns uttalande på ett
par punkter.

Socialministern menade att statsutskottet
och i detta fall särskilt dess tredje
avdelning handlar utan att kunna tillräckligt
mycket om det som utskottet
yttrar sig om. Jag tror att även fjolårets
ställningstagande i denna fråga visar att
så inte är fallet. Vi ha inte föreslagit för
kamrarna att man skulle sänka reslängden,
utan vi ha bara sagt att det borde
undersökas hur det skulle ställa sig med
en minskning av reslängden. Om det sedan
kommer fram ett förslag med ett
fullständigt material som visar att en sådan
minskning inte skulle innebära någon
nettovinst för kronan, så anser jag
att utskottet bör ha beröm såsom varande
en objektiv bedömare, när utskottet
tar detta ad notam.

En sak tycker jag för min del att socialministern
skall överlåta åt statsutskottet,
och det är att räkna matematik.
Den besparing, som utskottets förslag
innebär och som är beräknad till 170 000
kronor — jag tror ju att den bli större,
men låt oss utgå från den summan -—
utgör inte, som socialministern säger,
fyra hundradels procent, utan fyra procent.
Man får vara noggrann med nollorna
även om man är socialminister!

Socialministern säger, att utskottets
förslag innebär en ny improvisation och

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

att det inte kan vara riktigt att införa en
sådan. Men inte är det en improvisation
som denna kommitté föreslår, och det
är ju den kommitténs förslag som vi ha
accepterat. Det är ju kommittén som har
föreslagit denna expeditionsavgift. Sedan
har det i en motion föreslagits att
det skall uttagas en expeditionsavgift,
som är högre än kommittén har föreslagit
och som ungefär svarar mot den
summa som de, vilka göra de kortaste
resorna, ändå få betala. Genom detta
system skulle man inte uppnå full rättvisa,
herr Karlsson i Munkedal, men det
kan man inte uppnå. Emellertid skall
man väl inte håna strävandena att mildra
orättvisorna, och en sådan strävan
innebär i någon mån utskottets förslag.

Till fru Svenson får jag säga, att det
väl inte är rätt att tala om landsbygdens
avfolkning i samband med det här
förslaget. Inte kommer väl landsbygden
att avfolkas för att dess husmödrar få
betala två kronor för att resa från Karesuando
till Smygehuk. Jag tror att det
som fru Svenson sade var överord, som
inte behöva finnas med såsom argumentering.

Herr talman! Jag lovade att bli kortfattad,
och jag skall hålla mitt löfte. Jag
ber att få ansluta mig till yrkandet om
bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
av herr Gustaf Karlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

Anslag till fria resor för barn m. m.

des en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 55 punkten
a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Gustaf Karlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 78.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten b).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på den nu föredragna punkten
annat yrkande ej förekommit, än att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande del av den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt berörda
yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Om införande av kanalavgift för Falsterbokanalen.

Punkten c).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
förslag på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare, enligt herr
Gustaf Karlssons yrkande, därpå, att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 56, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1949/50 till avsättning
till fonden för idrottens främjande,
godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffande av ny apparatur
för den allmänna skärmbildsundersökningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställts
bifölls.

Om införande av kanalavgift för Falsterbokanalen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reparation och
ombyggnad av Falsterbokanalen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 63, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 25 februari 1949, föreslagit
riksdagen att å riksstaten för budgetåret
1949/50 under sjätte huvudtiteln
till Reparation och ombyggnad av
Falsterbokanalen anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Gustaf Elofsson
och Karl Persson (1:89) och den andra
inom andra kammaren av herr Norup
m. fl. (11:94), i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om införande av kanalavgift
för Falsterbokanalen i likhet med
den avgift som utginge för Södertälje
kanal.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet yttrat bland annat följande:

»I likhet med departementschefen
finner utskottet —• liksom ock vissa av
de i ärendet hörda myndigheterna och
organisationerna — det rimligt och motiverat
att staten tillförsäkras ett lämpligt
avvägt bidrag till de med kanalens
bibehållande och fortsatta drift förenade
kostnaderna. Utskottet har icke något
att erinra mot att Kungl. Maj:t efter
ytterligare utredning i ämnet beslutar
om utformningen, storleken och uppbörden
av kanalavgifterna. Enligt utskottets
mening bör därvid särskilt upp -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Om införande av kanalavgift för Falsterbokanalen.

märksamliet ägnas frågan huru uppbörden
av avgifterna bör på mest ändamålsenliga
sätt ordnas.

Vad departementschefen i förevarande
sammanhang i övrigt anfört och förordat
har icke givit utskottet anledning
till erinran.

Av det anförda framgår att, därest
riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag,
de i motionerna 1:89 och 11:94 framställda
yrkandena komma att bliva tillgodosedda.

Under åberopande av vad utskottet
sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt i anledning av motionerna
I: 89 och II: 94, till Reparation
och ombyggnad av Falsterbokanalen för
budgetåret 1949/50 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.»

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Utskottet har liksom remissinstanserna
ansett att Falsterbokanalen
bör bibehållas. Jag delar den uppfattningen.
Betydelsen av kanalen är ju
emellertid större under krigstid än under
fredstid, och man vet inte hurudan
utvecklingen blir därvidlag under den
tid som vi nu kunna se fram emot. Om
man nu är ense om att kanalen skall
fortbestå, är det av stor betydelse att
trafiken hålles i gång under fredstid, ty
en minskad eller nedlagd trafik skulle
betyda att kanalen skulle komma att om
inte direkt förfalla, så åtminstone inte
hållas i det skick som man anser att den
bör vara i. Erfarenheten har på många
andra områden visat att så brukar vara
fallet. Eu fabrik som inte användes eller
ett fartyg som ligger upplagt far alltid
sämre än en fabrik som användes och
ett fartyg som hålles i gång. Likadant
skulle det bli med kanalen. Det är mot
den bakgrunden, herr talman, som jag
ser på frågan om kanalavgifterna.

Nu vill jag i förbigående nämna att
såvitt jag har kunnat se ingen av de instanser
som ha hörts har haft någonting
alt erinra mot ett avgiftsbeläggande. Den
trafik som nu använder kanalen är i huvudsak
den s. k. lilla motortrafiken, allt -

så sådana små motor- och segelfartyg,
som i stor utsträckning sköta trafiken
utefter våra kuster. Vinsten för ett fartyg
av att gå kanalvägen är ganska ringa,
men den finns. Om man nu skall fastställa
en kanalavgift som blir av någon
ekonomisk betydelse, så kommer denna
tillsammans med lotsavgiften, som fartygen
få betala, att medföra att trafiken
söker sig fram utefter den yttre vägen.
Omvägen är, som de av kammarens ledamöter
veta vilka ha sett på kartan
eller läst propositionen, av ganska liten
betydelse för sådana här fartyg; den
varierar mellan fem och sexton distansminuter.
Dessa båda trafikleder, den genom
kanalen och den utefter kusten, äro
ju något så när parallella, och det är bara
att välja vilken väg man vill gå. Den
ekonomiska situationen för den trafik,
som det här gäller, är för närvarande
långt ifrån lysande. Befälhavarna och redarna
få räkna på ören. Såsom kanske
kammarens ledamöter ha observerat ha
ju också flera stödmotioner framlagts
vid denna riksdag i syfte att stödja denna
trafik.

Om utredningen kommer att leda till
att Kungl. Maj:t fastställer en låg avgift,
vilket väl är det sannolika, kommer det
möjligen i sin ordning att medföra en
minskad trafik och kommer då alltså inte
att medföra någon nämnvärd inkomst.
Men motionärerna och utskottet ha väl
just syftat till att staten skall tillföras
en inkomst genom avgiften. Införandet
av en avgift kommer i varje fall att innebära
ett ökat administrativt arbete
med ty åtföljande behov av ökad personal
för omhänderhavande av de nya uppgifter,
som kanalförvaltningen får sig
ålagda. Jag skulle därför, herr talman,
vilja understryka att det uttalande, som
kammaren nu på förslag av statsutskottet
kommer att göra, inte bör tolkas på det
sättet, att Kungl. Maj:t skall anses vara
skyldig att uttaga en kanalavgift, om det
efter utredning skulle visa sig, att införandet
av avgift inte kommer att medföra
någon inkomst för staten av någon
större betydelse, men väl en ökad administrativ
apparat. Jag vill alltså inte motsätta
mig, alt eu avgift uttages, men det

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Om införande av kanalavgift för Falsterbokanalen.

bör ske endast under den förutsättningen,
att det kommer att medföra eu fördel
för staten och att inte avgiften tillsammans
med övriga med kanalpassagen
förenade direkta och indirekta utgifter
leder till ett resultat, motsatt det som
man syftar till.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag kan inte underlåta att i denna
stund säga några ord beträffande den
föreslagna kanalavgiften.

Redan 1942 och 1943 motionerade vi
om införande av en kanalavgift, ty det
stod klart redan när kanalen var nybyggd,
att den skulle draga rätt stora
kostnader i underhåll. Båda gångerna
avstyrkte statsutskottet motionen med
den motiveringen, att om en avgift infördes,
skulle fartygen i stor utsträckning
gå runt kusten i stället för genom kanalen
och avgiften därför bli av ringa
betydelse för statsverket.

Nu har emellertid Kungl. Maj:t framlagt
en proposition, och då har statsutskottet
funnit, att en kanalavgift kan
vara av behovet påkallad. Hade riksdagen
redan 1942 beslutat införa denna kanalavgift,
hade vi inte i dag varit nödsakade
att till reparations- och ombyggnadsarbeten
av statsmedel anslå 600 000
kronor av de 3,9 miljoner kronor, som
enligt uppgift i propositionen erfordras
för iståndsättande av kanalen. Jag kan
inte underlåta att säga, att det är dålig
ekonomisk hushållning. Vi veta alla att
genom denna kanal passera inte bara
svenska fartyg, utan lika mycket också
utländska fartyg. Om riksdagen hade beslutat
att införa en kanalavgift, då det
första gången föreslogs här i riksdagen,
skulle statsverket ha tillförts en inkomst,
varigenom den nu erforderliga reparationen
kunnat genomföras utan att regeringen
behövt begära anslag av skattemedel.

Jag har intet yrkande, men jag har
inte kunnat underlåta att säga detta som
en protest mot att man inte i tid har vidtagit
erforderliga åtgärder.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Det tillkommer

inte mig att svara på den av herr Elofsson
framförda protesten. Det ankommer
väl närmast på kommunikationsministern
att göra det.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Ericssons anförande, av
vilket jag drog den slutsatsen, att han
befarade att avgiften skulle komma att
sättas för högt. I det avseendet vill jag
erinra om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i fråga om avgifternas storlek
uttalat, att den »med hänsyn till de
betydande allmänna intressen, som jämväl
äro knutna till kanalens bibehållande,
finner det skäligt, att avgifterna ändock
icke uttagas med belopp, som motsvarar
hela den beräknade driftkostnadsbesparingen
för de fartyg, som trafikera
kanalen». Här har sålunda uttalats, att
man bör iakttaga försiktighet och inte införa
en så hög avgift, att den driver bort
trafiken från kanalen, och departementschefen
har i stort sett anslutit sig till
detta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uttalande. Departementschefen instämmer
också med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i dess uttalande, att frågan bör
hänskjutas till en särskild utredning. I
detta uttalande förenar sig nu statsutskottet
med departementschefen och förordar,
att en ytterligare utredning verkställes,
varvid utformningen, storleken
och uppbörden av kanalavgifterna tagas
under övervägande.

Jag kan inte finna att det behöver föreligga
någon anledning till oro eller missförstånd
i fråga om detta spörsmål. Vi
få väl förutsätta att den omprövning, som
här skall ske med ledning av gjorda uttalanden,
skall bli sådan att man når ett
ur olika synpunkter tillfredsställande resultat.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag finner ingen anledning att lägga
mig i kontroversen mellan herr Elofsson
som motionär och statsutskottet. I
anslutning till herr Elofssons anförande
vill jag endast erinra om att skälet till
att vi i kommunikationsdepartementet

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

ställt oss avvaktande till frågan om införande
av kanalavgifter helt enkelt var
att vi ansågo att normala förhållanden
ännu inte hade inträtt. Kanalens tillkomst
berodde ju på att fartygen på
grund av minfaran inte kunde gå genom
leden runt Falsterborev. Yi sade oss, att
om det, när fredliga förhållanden på nytt
inträtt och minfaran var över, visade sig
att fartygen med hänsyn till tidsvinsten
alltjämt anlitade kanalen, fanns det skäl
att taga upp frågan om kanalavgift. När
vi nu tvingas att vidtaga åtgärder för
att bringa kanalen i fullgott skick, har
jag funnit tillfället lägligt att ta upp
saken, särskilt som minfaran nu i huvudsak
kan anses överstånden.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Jag befarade
inte att kanalavgifterna i och för
sig komma att bli höga. Efter vad statsutskottet
har anfört har jag all anledning
att tro att de komma att sättas låga.
Men om en kanalavgift, även om den
sättes mycket lågt, tillsammans med lotsavgiften
kommer att innebära en så stor
kostnad för fartygen, att dessa inte använda
kanalen, har man gjort en felkalkyl,
eftersom man önskar att kanalen
skall trafikeras. I stället för att utvidga
kanalförvaltningen, vilket kräver
personal och pengar, bör man om avgiften
leder till en mycket liten inkomst
för staten hellre slopa densamma.

Jag har med vad jag anfört, herr talman,
velat framhålla att Kungl. Maj:t
inte på grund av statsutskottets uttalande
skall vara nödsakad att införa en
kanalavgift.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lån till
svenska lastbilaktiebolaget in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 65, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 25 februari 1949, föreslagit
riksdagen att till Lån till svenska
lastbilaktiebolaget m. m. under statens
affärsverksfonder, statens järnvägar, för
budgetåret 1959/50 anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Lindblom
och Petrén (I: 244) och den andra inom
andra kammaren av herrar Kollberg och
Kristensson i Osby (11:310), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte, med
ändring av det i förevarande proposition
framlagda förslaget, till Lån till
svenska lastbilaktiebolaget m. m. för
budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av allenast 1 miljon kronor,
att användas till minskning av den i
bolagets balansräkning upptagna skuldposten
Avräkning med statens järnvägar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 244 och II: 310, till
Lån till svenska lastbilaktiebolaget
m. m. för budgetåret 1949/50 under statens
affärsverksfonder, statens järnvägar,
anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Ohlon, Mannerskantz
Boman i Kieryd, Kollberg,
Birke och Widén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:244 och
11:310, till Lån till svenska lastbilaktiebolaget
m. in. för budgetåret 1949/50
under statens affärsverksfonder, statens
järnvägar, anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Under behandlingen
av detta ärende ha vi efter införskaffande
av vissa upplysningar kommit
mer och mer underfund med att svenska
lastbilaktiebolaget inte driver sin
verksamhet under fullt affärsmässiga
former. Det har väckts motioner i ämnet,
där flera erinringar ha framställts
rörande de avskrivningar, som ha företagits
i bolaget, och det har införskaffats
uppgifter från patentverket om bolagets
ställning under år 1947, och därvid har
också påträffats en revisionsberättelse
av bolagets egna revisorer, vilken har
väckt en viss uppmärksamhet.

Den bilmateriel, som bolaget äger, utgöres
enligt de uppgifter, som vi ha lyckats
erhålla, till största delen av begagnade
bilar, vilka bolaget övertagit i
samband med inköp av privata åkeriföretag.
För att försvara sin avskrivningspolitik
har bolaget under hand
uppgivit, att man inte anser sig behöva
göra avskrivning med mera än 10 procent
på bilar under det år, då bilen förvärvats.
Inom näringslivet räknar man
med att fabriksnva lastbilar skola avskrivas
under fem år, alltså med 20
procent avskrivning, och man bör då
räkna med en ännu kortare avskrivningsperiod
för bilar, som redan före
övertagandet ha undergått en viss grad
av förslitning.

Då syftet med avskrivningarna är att
bibehålla företagets kapacitet vid samma
nivå genom successiva avskrivningar
av sådan storlek, att fordonsparken
kan förnyas utan ianspråktagande av
nyanskaffat kapital, anser jag inte att
man kan godtaga lastbilbolagets resonemang
om lägre avskrivning under det
första året. Det är dock här fråga om
ett tillskott till bolaget av nytt kapital,
som skattebetalarna skola tillskjuta.

Jag anser således att avskrivning med
20 procent å bilar även under det första
året är den lägsta avskrivning, som kan
ifrågakomma, i stället för de av bolaget
verkställda avskrivningarna med 10—
13 procent. Om en lastbil användes
längre tid än fem år, bli reparationskostnaderna
efter den tiden så stora,

m. m.

att det inte är företagsekonomiskt försvarligt
att utsträcka avskrivningsperioden.

I 1948 års preliminära bokslut ha trafikrättigheterna
bokförts såsom ett goodwillvärde,
uppgående till 757 000 kronor.
Å goodwillvärdet har bolaget avskrivit
7 procent under år 1946, 5,4 procent
år 1947 och 9 procent år 1948. Enligt
huvudregeln i aktiebolagslagen skall
sådan tillgång avskrivas med minst 10
procent. Lastbilbolaget har alltså avskrivit
mindre än vad man enligt aktiebolagslagen
anser i regel bör vara det
minsta beloppet. Det är ganska uppseendeväckande,
att ett statligt affärsverk
anser sig inte behöva följa aktiebolagslagens
bestämmelser. För lastbilbolagets
vidkommande böra goodwillvärdena avskrivas
under fem år eller med 20 procent.
Under alla förhållanden måste avskrivningarna
ske med minst det procenttal,
som aktiebolagslagen föreskriver.

Om bilar och goodwillvärden avskrivas
med 20 procent, hade förlusten för
bolaget under de gångna tre åren blivit
572 000 kronor. Om bilar avskrivas med
20 procent och trafikrättigheter och övriga
goodwillvärden med 10 procent,
uppgår förlusten till 414 000 kronor.

Jag nämnde att vi lyckats komma över
en berättelse av bolagets egna revisorer
för år 1947. I propositionen äro inte sådana
saker redovisade. Där yttrar departementschefen,
att beräkningarna äro
behäftade med vissa osäkerhetsmoment,
men han begär i alla fall ett investeringsanslag
av 1,5 miljoner kronor till
bolaget, vilket innebär att han prutar
en halv miljon på det ursprungligen begärda
beloppet. Nu sägs det i denna revisionsberättelse
bland annat följande:
»Avskrivning på trafikrättigheter samt
avsättning för värdeminskning på bilmaterielen
synes ha gjorts med för låga
belopp, som icke svara mot de i förvaltningsberättelsen
uppgivna procentsatserna.
» Dessutom anmärka revisorerna:
»Leverantörsskulder pr bokslutsdagen
ha icke balanserats liksom ej heller beräknad
skatteskuld på årets resultat.»

Man måste finna det anmärknings -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

värt, att bolaget inte redovisar sina
samtliga skulder. Hade så skett, skulle
redan av den anledningen det uppvisade
årsresultatet lia blivit ännu sämre.
Man måste fråga sig, vart det skall ta
vägen, om statliga företag på detta sätt
inte behöva följa affärsmässiga principer
och i vissa avseenden inte heller aktiebolagslagens
bestämmelser, utan bara
skola lita på att när rörelsen inte har
burit sig och företaget behöver tillskott
på pengar, behöva de endast gå till staten
och få ett anslag. I det här fallet gäller
det som sagt ett anslag på 1,5 miljoner
kronor.

I propositionen angives det, att genom
förenklingar av järnvägsdriften i samband
med övergång till landsvägstrafik
skulle statens järnvägar ha gjort en nettobesparing
av 500 000 kronor per år.
Å andra sidan har statens järnvägar före
varje års bokslut i avräkning tillfört
lastbilbolaget visst belopp såsom gottgörelse
för av detta för statens järnvägars
räkning utförda prestationer. För
1947 belöpte sig denna gottgörelse till
288 000 kronor. Nettobesparingen skulle
således bli ett par hundra tusen kronor,
men då upplysningarna på den punkten
äro ganska dimmiga, tror jag att även
detta belopp är diskutabelt. Denna uppfattning
delar, såsom jag erinrade om,
även departementschefen, när han säger
att beräkningarna äro behäftade med
vissa osäkerhetsmoment. Jag vill i övrigt
framhålla att de besparingar, som
järnvägsstyrelsen i detta sammanhang
kan ernå, uppstå på grund av de rationaliseringsåtgärder
järnvägen själv vidtager
genom en ökad och mera mångsidig
kombination av järnvägs- och landsvägstrafiken.
Svenska lastbilaktiebolagets
verksamhet utgör inte en förutsättning
för att dessa besparingar skola
kunna göras, emedan järnvägens rationaliseringsåtgiirder
kunna vidtagas med
hjälp av redan nu existerande privata
lastbilsföretag.

För rationaliseringens genomförande
behöver man alltså inte något .statligt
drivet bolag, men jag iir inte främmande
för — det vid jag ha sagt till undvikande
av missförstånd — att det kan

vara lämpligt att i en viss begränsad
utsträckning ha ett statligt lastbilbolag
vid sidan av de privata företagen och
i konkurrens med dessa, men jag vill
uttryckligen säga ifrån, att om så sker,
är det enligt min mening nödvändigt,
att det statliga bolaget lämnar en resultatredovisning
efter fullt affärsmässiga
grunder. Genom ett på sådana grunder
skött statligt lastbilbolag erhåller
järnvägen en vederhäftig kontroll på de
enskilda företagens taxepolitik. Men om
det statliga lastbilbolaget redovisar vinst,
där det skulle ha redovisat förlust, kan
bolaget icke godkännas som en regulator
och kontrolbmt på sitt verksamhetsområde.
De jämförelser, som göras, bli
då missvisande. Genom att lämna missvisande
redogörelser kan det statliga bolaget
erhålla subventioner, och tack vare
dessa kan bolaget genom att tillämpa
låga avgifter konkurrera ut de enskilda
företagen för att sedan, när det saknar
konkurrens, ta igen det förlorade genom
att tillämpa högre taxor. Men vad
blir resultatet härav? Jo, det hela kommer
att gå ut över trafikanterna och
konsumenterna i form av fördyrade varutransporter
o. s. v. Om man skall använda
de statliga företagen såsom kontrollanter
gentemot de enskilda företagen,
skall det vara enligt fullt affärsmässiga
grunder, så att det blir en rättvisande
bild av det hela.

Jag vill understryka, att riksdagen
måste vara särskilt uppmärksam, när
det gäller att investera medel i statliga
företag, som drivas i aktiebolags form.
I fråga om statens affärsdrivande verk
har riksdagen möjlighet att i detalj följa
verkens utveckling ur ekonomisk synpunkt.
När det gäller statliga aktiebolag
av lastbilbolagets karaktär, har riksdagen
insyn varken genom tillsättande
av revisorer eller genom riksdagens revisorer.
Därför har det synis oss angeläget,
när ärendet har bringats till riksdagen
i form av eu proposition med
anhållan om anslag för att reparera och
stärka bolagets affärsställning, att så
långt som det har varit möjligt närmare
undersöka företagets ställning. Lastbilbolaget
bär redan erhållit ett betydande

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

rörelsekapital av riksdagen. Reservanterna,
som föreslå att en miljon kronor
lånevägen anvisas lastbilaktiebolaget för
avräkning med statens järnvägar, anse
att ytterligare lån av skattebetalarnas
medel bör lämnas först sedan bolaget
konsoliderat sin ställning. Sedan tillkommer
också en annan sak: Frågan om
den framtida organisationen av statens
järnvägars biltrafik befinner sig alltjämt
under utredning. Man bör gå så
försiktigt fram som möjligt, innan denna
utredning har framlagts och man
kan få närmare insyn i detta med hänsyn
till sina konsekvenser ovissa ärende.

Herr talman! Jag har med detta velat
motivera reservanternas ståndpunkt och
hemställer om bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att
anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Det var en gruvlig svartmålning
av svenska lastbilaktiebolagets verksamhet,
som herr J. B. Johansson delgav
kammaren. Principiellt tycks han emellertid
inte vara motståndare till att staten
kan engagera sig i en sådan här verksamhet
och genom den få en regulator,
när det gäller prissättningen på de transportuppgifter,
som statens järnvägar
överlåter åt den privata företagsamheten.

Jag är helt ense med herr J. B. Johansson,
då han gör gällande att företag av
detta slag böra drivas efter affärsmässiga
grunder. Sedan kan delade meningar
råda om vad affärsmässighet i och
för sig innebär.

Herr J. B. Johansson påtalade till en
början, att enligt uppgifter som han erhållit
skulle bilparkens sammansättning
vara mindre god. Den skulle till största
delen bestå av äldre fordon, som anskaffats
genom inköp av olika åkerirörelser.
Jag vet inte var herr J. B. Johansson har
fått dessa uppgifter från. Jag kan emellertid
nämna det faktiska sakförhållandet,
att av företagets 300 i drift varan -

de bilar äro 200 tillverkade 1943 och
åren därefter och ungefär 100 1947 eller
1948. Att märka är vidare, att tillverkningsåret
inte är avgörande för när fordonen
insättas i trafik. I allmänhet dröjer
det ett år, innan fordonet kommer
till verklig användning. Herr J. B. Johanssons
påstående, att bolagets vagnpark
inte kan anses vara i fullgott skick,
synes sålunda vara en lindrig överdrift.

Beträffande avskrivningarna vill jag
understryka, att när det gällt avskrivningar
på fabriksnya bilar har man gjort
så, att man under det första året inte
har verkställt avskrivning med 20 procent,
därest inte bilen använts under
hela året. Man har nämligen erfarenhetsmässigt
kommit fram till att då en
del bilar inköpts i början av året, medan
andra inköpts under den senare delen
av året, låt oss säga i november och
december, bilarnas brukningstider i genomsnitt
uppgått till ett halvt år. Följaktligen
har man då för det första året
avskrivit hälften mot eljest, det vill säga
10 procent. Det är bakgrunden till det
avskrivningsförfarande, gent emot vilket
både motionärerna och herr J. B.
Johansson ha vänt sig.

Beträffande goodwillvärdena skall jag
medge, att det kan råda delade meningar
huruvida man på dem bör göra en
större avskrivning än 10 procent. Motionärerna
ha ansett detta vara en låg
avskrivning, och det kan hända att det
är. Bolaget har emellertid för det första
året tillämpat samma metod som beträffande
avskrivningar på bilar och släpvagnar.
Resultatet har blivit att man på
dylika objekt avskrivit endast 5 procent.
Jag vill emellertid understryka att från
och med 1948 har man avskrivit 10 procent
och kommer framdeles att göra så.

Efter vissa beräkningar, som herr J. B.
Johansson gjort och som motionärerna
också ha företagit, ha de kommit till
slutsatsen, att företaget borde visa en
förlust på 588 000 kronor i stället för
en vinst på 17 328 kronor. Hur är detta
möjligt? Hur har man kommit fram till
ett sådant resultat? Ja, efter vad jag kan
förstå ha motionärerna gått till väga på
det sättet att de ha tagit bokförda vär -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

det av lastbilar, släpvagnar och trafikrättigheter
vid varje års slut. Dessa värden
äro bruttovärden, som även innehålla
det ursprungligen bokförda värdet
av bilar, som äro helt avskrivna. Då lastbilar
avskrivas på fem år — jag vill
understryka att avskrivningarna ske på
fem år — men ha en livslängd, som i
allmänhet är längre, stå bilarna kvar i
böckerna såsom en tillgång på tillgångssidan
och som en lika stor skuld på värdeminskningskontot.
Dessa helt avskrivna
tillgångar ha nu motionärerna velat
avskriva en gång till. Det kan naturligtvis
också vara ett uttryck för affärsmässighet,
men det måste råda delade
meningar om det riktiga i ett sådant
förfarande.

Jag vill understryka att när jag beträffande
kretskörningarna talat om att det
råder en viss osäkerhet i fråga om beräkningarna
av de vinster, som statens
järnvägar skulle göra, gäller detta de
500 000 kronorna. Det är klart att det
måste råda en viss osäkerhet på denna
punkt. Statens järnvägar ha gjort vissa
beräkningar och säger, att man kan inställa
så och så många tåg, inbespara så
och så stor personal, göra så och så
stora besparingar på vagnshyror o. s. v.
Dessa vinster, som man ansett skulle
motsvara 500 000 kronor, äro ju svårberäkneliga,
och det har inte varit möjligt
att i detalj klarlägga, om beräkningarna
äro riktiga. Men otvivelaktigt har man
gjort stora besparingar. Nu invända både
motionärerna och herr J. B. Johansson,
att dessa besparingar hade statens
järnvägar kunnat göra alldeles oavsett
om man anlitat svenska lastbilaktiebolaget
eller lejda åkare. Det är alldeles riktigt
i och för sig. Det iir en organisationsfråga.
Men principiellt föreligger
det väl inga hinder för statens järnvägar
att anlita ett företag som svenska
lastbilaktiebolaget för denna organisatoriska
åtgärd och därigenom kunna göra
vissa vinster på sina trafikuppgifter.

Den post på 288 000 kronor, som omnämnts
av motionärerna och som även
påtalats av herr .1. B. Johansson, avser
emellertid en helt annan sak. Här föreligger
en verksamhet, där statens järn -

vägar utlämnar på entreprenad hemforsling
av godset till vederbörande trafikant.
För detta erhåller den som verkställer
körningen en fortaxa. Denna fortaxa
är emellertid så lågt avpassad, att
statens järnvägar tvingas att betala skillnaden
mellan gängse åkeritaxor och denna
fortaxa, och detta gör statens järnvägar
alldeles oavsett vilken entreprenör
som anlitas. Jag kan som ett exempel
nämna att Freys express här i Stockholm
under 1947 erhöll 255 000 kronor
av statens järnvägar för just detta ändamål.
Svenska lastbilaktiebolaget driver
entreprenörsverksamhet på 45 platser i
landet på precis samma sätt som Freys
express här i Stockholm, och för de
transporter, som svenska lastbilaktiebolaget
utfört, har bolaget fått 288 000 kronor,
motsvarande de 255 000 kronor som
Freys express erhållit. Vem som helst
förstår, att det inte kan vara fråga om
en subvention eller en särställning för
svenska lastbilaktiebolaget.

Såsom jag förut nämnde ske avskrivningarna
på bilar i svenska lastbilaktiebolaget
på fem år. Till vad som här anförts
beträffande revisorernas synpunkter
1947 vill jag läsa upp något ur ett
den 31 mars 1949 daterat intyg av bolagets
auktoriserade revisor. Efter det
han erinrat om vad saken gäller, gör han
följande konklusion: »De av bolaget tilllämpade
avskrivningsmetoderna stå i
överensstämmelse med denna lagföreskrift»
— den som det här är fråga om
— »och äro allmänt godtagna och vanligt
förekommande. Avskrivningsprocentsatsen
på lastbilar, 20 procent, synes
visserligen för bolagets bilar vara
för hög, då ett antal bilar alltjämt nyttjas,
trots att de räkenskapsmässigt äro
helt avskrivna. Den för liöga avskrivningsprocentsatscn
är ur försiktighetssynpunkt
fullt riktig och står icke i strid
med bokföringslagens föreskrifter, att
bokföring skall ske i överensstämmelse
med allmänna bokföringsgrunder och
med iakttagande av god köpmannased.»
Det är ett uttalande som står i en viss
motsättning till de uppgifter, som herr
J. B. Johansson nyss lämnade kammaren.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

Till slut skall jag bara säga några ord
om konkurrensen. Jag ser nämligen inte
som herr J. B. Johansson någon större
och allvarligare fara i den konkurrens,
som svenska lastbilaktiebolaget eventuellt
kan bjuda de privata företagen. Jag
måste säga, att principiellt har jag inte
något att invända mot att ett statligt
företag — om det nu skötes på affärsmässiga
grunder, vilket naturligtvis skall
ske — liar tillräcklig konkurrenskraft
för att i vissa situationer hävda sig väl
gent emot den privata företagsamheten.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om att för närvarande i hela landet
äro inregistrerade cirka 70 000 lastbilar,
av vilka 18 000 drivas i yrkesmässig
trafik och resten äro så kallade firmabilar.
Mot bakgrunden av dessa siffror
ter sig bolagets innehav av 300 bilar fördelade
på 70 platser ganska anspråkslös.
En ytterligare blygsam utökning i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag borde
kunna medges bolagets verksamhet utan
att detta skulle behöva betraktas som
något allvarligt hot mot landets övriga
lastbilsägare.

Herr talman! Jag har bara velat lämna
dessa uppgifter som komplettering
till herr J. B. Johanssons.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Efter
det anförande, som kommunikationsministern
här höll, behöver jag inte gå
in på detaljerna beträffande bolagets avskrivningspolitik
och dylikt. Men jag vill
ändå taga tillfället i akt att framföra några
allmänna synpunkter på denna fråga.

Svenska lastbilakliebolagets verksamhet
hänför sig väsentligen till två områden.
Det ena gäller kretskörningen, och
det andra gäller distributionskörningen.
Kretskörningen avser ju att ersätta vissa
lokalgodståg med lastbilar. Vad den betyder
för statens järnvägars ekonomi har
omnämnts i propositionen, och jag ber
att i det hänseendet också få hänvisa till
vad statens järnvägars överrevisorer säga
i sin senaste revisionsberättelse, där de
starkt rekommendera en utvidgning av
kretskörningen och även konstatera att
denna är till fördel jämväl för trafikan -

terna. Jag vill endast tillägga, att då statens
järnvägar kunnat på denna verksamhet
räkna fram en årlig vinst på en
halv miljon kronor har hänsyn icke tagits
till att man kunnat undvika att utföra
eljest nödvändiga magasinsbyggnader
och spårutvidgningar.

Vad distributionskörningen beträffar
är ju den reglerad i gällande järnvägstrafikstadga,
där det i 75 §, första momentet,
heter: »I fråga om styckegods, som
lossas av järnvägen, skall järnvägen på
mottagarens bekostnad forsla detsamma
med tillhörande fraktsedel till honom eller
ock underrätta honom om godsets ankomst.
» När alltså svenska lastbilaktiebolaget
eller en enskild entreprenör utför
denna distributionskörning, sker detta
för statens järnvägars räkning. Det är
då ganska självklart, att statens järnvägar
måste ersätta entreprenörerna för
denna prestation. Det är den summan,
såsom herr statsrådet Nilsson redan
nämnt, som har uppgått till 288 000 kronor
för år 1947.

Båda dessa verksamhetsområden, på
vilka svenska lastbilaktiebolaget bedriver
sin biltrafik, äro enligt min uppfattning
nödvändiga för statens järnvägar för att
detta företag skall kunna konkurrera med
långtradarna och kunna ha möjlighet att
ordna en »dörr till dörr-trafik» på ett
ekonomiskt och även på ett för trafikanterna
fördelaktigt sätt. Det råder väl icke
några delade meningar om lämpligheten
av denna art av verksamhet från statens
järnvägars sida. Det råder väl heller icke
några delade meningar om att vi allt framgent
här i landet måste ha kvar våra järnvägar;
därom torde det tvärtom råda en
ganska stor enighet. Skall man döma av
de motioner, som årligen väckas om byggande
av nya järnvägar och om breddning
av smalspåriga banor, tycks det i
varje fall inom riksdagen råda en ganska
enig uppfattning om att järnvägarna alltjämt
ha en stor uppgift att fylla. Har man
denna uppfattning, måste man också se
till att järnvägsföretaget håller sig på toppen,
så att det har möjlighet att konkurrera
med andra transportföretag. Vi
måste vara överens om att järnvägarna,
som vi ändå vilja behålla, måste hava en

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nr 13.

Ang.

sådan trafik, att de inte bliva en ekonomisk
belastning för samhället i sin helhet.
Om detta råder det som sagt knappast
några delade meningar.

Reservanterna anföra till stöd för sitt
yrkande huvudsakligen tre olika motiveringar.
Den första är att den av svenska
lastbilaktiebolaget utövade trafiken ej är
en nödvändig förutsättning för ett rationellt
ordnande av statens järnvägars trafik,
då det går lika bra att ordna denna
kompletterande biltrafik genom entreprenörer.
Den andra motiveringen är att
bolaget ej är affärsmässigt skött. Reservanterna
uppehålla sig därvid särskilt
vid bolagets avskrivningspolitik. Slutligen
anföres till stöd för reservationen,
att den pågående utredningen om statens
järnvägars organisation bör slutföras, innan
riksdagen tar ställning till en utvidgning
av den statliga biltrafiken.

Vad reservanternas första motivering
beträffar, tillämpar statens järnvägar systemet
med fraktbefordran på entreprenad
i mycket stor omfattning. Man har
gjort detta sedan gammalt och gör det
fortfarande. Systemet fungerar i viss mån
bra, men det har också visat sig ha vissa
allvarliga nackdelar. En entreprenör,
som anlitas exempelvis för kretskörning,
får en ganska god inblick i statens järnvägars
transportsystem och taxesystem.
Det finns exempel på att en sådan enskild
bilföretagare, som kört på entreprenad
för statens järnvägar, har utnyttjat
de inblickar, som han fått i statens järnvägars
olika transport- och taxeplaner,
och tagit upp en illojal konkurrens, som
lett till att även mycket långväga trafik
har överflyttats från järnvägen till landsvägen
till skada för hela vårt lands transportekonomi.
.lag tror knappast att ett
enskilt företag, som anlitar en sådan entreprenör,
skulle finna sig i att entreprenören
fick sådan insyn i företaget,
som skulle göra det möjligt för honom
att upptaga en illojal konkurrens med företaget.
Detta gäller närmast kretskörningen,
men det kan också sägas gälla i
någon mån om distributionskörningen.
Erfarenheten bar nämligen visat att .statens
järnvägar måste ha möjlighet att
ordna även distributionskörningen med

lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

egna bilar eller genom detta statens järnvägars
dotterföretag, svenska lastbilaktiebolaget.
Det har förekommit exempel på
att enskilda lastbilföretag undan för undan
ha ställt villkor, som varit obilliga
ur statens järnvägars synpunkt, och statens
järnvägar har då fått sätta in egna
bilar för att man inte skulle bli alltför
hårt skinnad av de enskilda entreprenörerna.
Så var fallet i en av våra största
landsortsstäder, där statens järnvägar
fann sig böra sätta in svenska lastbilaktiebolagets
bilar för distributionskörning.
Denna verksamhet gick till att börja
med med förlust, men sedan bolaget
verkat några år och dragit till sig trafik,
främst i fråga om köpmannagods, som
man från början inte kunnat räkna med,
gick det hela ihop även i det fallet. Det
är inte tu tal om att svenska lastbilaktiebolaget
genom sin verksamhet skapat en
ganska stor goodwill för statens järnvägar
såsom transportföretag i vårt land.

Den andra punkten, frågan om svenska
lastbilaktiebolagets affärsmässiga skötsel,
behöver jag inte uppehålla mig vid, sedan
kommunikationsministern nu har
lämnat klara uppgifter därom. Jag vill
emellertid i anslutning till vad kommunikationsministern
sade framhålla att bolagets
direktör och en representant för
järnvägsstyrelsen, vilka inför statsutskottets
fjärde avdelning lämnade en redogörelse
för bolaget och dess verksamhet,
i allt väsentligt lämnade samma uppgifter,
som statsrådet lämnat här i dag.
Statsrådets upplysningar kommo alltså
för mig inte som någon som helst överraskning.
Vi hade möjlighet att till dessa
representanter för bolaget och järnvägsstyrelsen
ställa vilka frågor som helst.
Vi diskuterade ganska ingående avskrivningspolitiken.
Bolagets direktör slog
fast, att man hade tillämpat en avskrivningspolitik
i enlighet med aktiebolagslagens
föreskrifter och i enlighet med
allmänt godtagna bokföringsregler.

Nu har man emellertid, herr talman,
speciellt från folkpartiets sida gjort ett
ganska stort politiskt nummer av detta
bolag och dess verksamhet. En artikel
i Svenska Morgonbladet för den 22 mars
har efterföljts av cirkulärledare i folk -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget
pnrtiets hela landsortspress, och man
har i dessa tidningsartiklar använt ungefär
samma argument och samma resonemang,
som motionärerna här ha begagnat
sig av och som reservanterna i
ganska stor utsträckning ha anslutit sig
till. Bolagets ordinarie revisor, som ju
är auktoriserad av Stockholms handelskammare,
har slagit fast, att bolagets avskrivningar
äro gjorda i enlighet med
aktiebolagslagens föreskrifter och i enlighet
med god köpmannased och att
om någon anmärkning skulle riktas mot
dessa avskrivningar skulle det vara att
de skett till för högt belopp och inte
till för lågt. Jag måste säga, att en avskrivningspolitik,
som innebär att bilar
avskrivas på fem år, när de faktiskt gå
i trafik i sju eller åtta år, är en ganska
säker politik. Skulle jag göra någon erinran
mot vad statsutskottets ärade ordförande
sade om att bilarna voro gamla,
skulle det vara, att avskrivningspolitiken
tydligen icke kan vara oriktig,
om nu bilbeståndet blivit så gammalt,
som statsutskottets ärade ordförande
gjorde gällande. Man kan också slå fast,
att de bilar som köpas begagnade icke
avskrivas med 10 eller 20 procent per
år, utan att avskrivningsprocenten bestämmes
efter individuell prövning. Det har
förekommit att ända upp till 60 procent
avskrivits vid bilarnas förvärvande för
att så snabbt som möjligt få dem ur räkenskaperna.

Man kan alltså slå fast att bolagets avskrivningspolitik
står i full överensstämmelse
med gällande regler och att
den skett på ett fullt betryggande sätt.
Hela denna aktion gentemot svenska
lastbilaktiebolaget, speciellt från folkpartiets
sida, faller därmed platt till
marken.

Det förhållandet att bolaget lämnat vissa
rabatter på sina prestationer har också
varit föremål för kritik. Dessa rabatter
ha emellertid uteslutande hänfört sig
till kretskörningar för statens järnvägars
räkning. Det blir alltså en intern bokföringsangelägenhet
emellan statens järnvägar
och bolaget, om man lämnar rabatter
eller till fullo tar ut den fastställda
taxan. Det förekommer alltså inte nå -

m. m.

gon illojal konkurrens på den öppna
transportmarknaden från bolagets sida
i detta hänseende. Dessa rabatter lära
enligt uppgift uppgå till ett par hundra
tusen kronor. Det är klart att om bolaget
tagit ut dessa 200 000 kronor av statens
järnvägar, så hade detta ur statens
järnvägars synpunkt blivit en sämre affär,
men ur bolagets synpunkt en bättre
affär. Nu tror jag emellertid knappast,
att det finns något företag med dotterbolag,
som uteslutande är till för att
tjäna moderbolagets intressen, där man
tillämpar en sådan bokföring, att onödigt
höga inkomster visas fram. När man
kritiserar bolaget i detta avseende, får
man också komma ihåg, att bolaget helt
äges av statens järnvägar. Det är statens
järnvägar, som tillsätter bolagets styrelse,
och det är statens järnvägar, som bestämmer
bolagets affärspolitik. När man har
inriktat kanonerna, eller jag kanske hellre
skall säga slangbössorna, på svenska
lastbilaktiebolaget, bär man alltså riktat
dem fel. Man borde ha riktat sina slangbössor
på järnvägsstyrelsen i stället. Men
detta kanske inte spelar så stor roll. Jag
misstänker att syftet med hela denna
aktion inte varit så mycket att komma
åt svenska lastbilaktiebolaget eller statens
järnvägar som att misstänkliggöra
hela den statliga verksamheten. Jag tror
att hela denna aktion bar skadat bolaget
och statens järnvägars verksamhet. Den
har skadat den goodwill, som bolaget
faktiskt bär varit i tillfälle att skapa för
statens järnvägar.

Vad reservanternas tredje motivering
beträffar — att en utredning pågår —
vill jag konstatera att denna utredning i
första hand avser statens järnvägars organisation.
Beträffande biltrafiken heter
det i utredningsdirektiven att undersökning
skall ske av »vad som organisatoriskt
kan göras för att skapa förutsättningar
för statens järnvägar att hävda
sig i konkurrens med andra trafikmedel».
Jag tror jag redan nu vågar säga,
att utredningen i detta avseende torde
komma att förorda en väsentlig utvidgning
i en eller annan form av statens
järnvägars biltrafik. Någon minskning
av denna verksamhet kan det i varje

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.
fall inte bli fråga om. Jag tror, att det

vore mycket olyckligt, om man nu skulle
klippa av utvecklingen och hindra statens
järnvägar att utveckla sin bilrörelse.
Jag vill i detta sammanhang till statsutskottets
ärade ordförande säga, att det
inte här är fråga om att med skattebetalarnas
medel subventionera (Svenska
lastbilaktiebolaget. Det är fråga om att
låna ut medel, på vilka sedan skall lämnas
fastställd ränta, och som skola ge
företaget möjlighet att utveckla sin verksamhet
och konsolidera sin ekonomi.

Man kan alltså slå fast, herr talman,
för det första att en utvidgning av statens
järnvägars bilrörelse är en nödvändig
förutsättning för statens järnvägars
konkurrensmöjligheter och därmed för
statens järnvägars ekonomi och att denna
utvidgning tills vidare bör ske genom
svenska lastbilaktiebolaget. För det andra
kan man slå fast, att detta bolag är
ett ekonomiskt sett välskött företag, mot
vars avskrivningspolitik inga berättigade
anmärkningar kunna göras. För det
tredje kan man slå fast, att ett uppskov
med frågan skuJle betyda svårigheter
för statens järnvägar att utveckla denna
del av sin verksamhet till förfång för
statens järnvägars ekonomi och för trafikanterna.

Herr talman! Enligt min bestämda
uppfattning hade det ur alla synpunkter
varit lyckligast, om riksdagen kunnat
ställa de två miljoner till statens
järnvägars förfogande, varom järnvägsstyrelsen
hemställt. Då nu emellertid
Kungl. Maj:t i dagens läge ej ansett sig
kunna förorda högre belopp än 1,5 miljoner
kronor — ett förhållande som jag
livligt beklagar — nödgas jag avstå från
ett yrkande om lån till svenska lastbilaktiebolaget
på två miljoner kronor och
inskränker mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr 1’ETRÉN: Herr talman! Som motionär
vill jag inte underlåta att säga
några ord, även om herr J. B. Johansson
ganska fullständigt har redovisat de
synpunkter som jag och min medmotioniir
i denna kammare ha framfört.

Som motivering för sin begäran om ett
anslag på ytterligare 500 000 kronor för
fortsatt utvidgning av den av svenska
lastbilaktiebolaget bedrivna rörelsen
hänvisar järnvägsstyrelsen till det goda
resultat som erhållits genom den hittills
vidtagna utvidgningen av rörelsen. Vari
består då detta goda resultat? För att få
en uppfattning om bolagets resultat har
man att i första hand gå till balansräkningen.
Såsom den presenteras i propositionen
ha vi motionärer inte kunnat
komma till andra slutsatser än vad som
här tidigare har utvecklats. Jag vill därmed
inte göra gällande, att de beräkningar,
som vi ha kommit fram till, till
alla delar äro riktiga. Det är nämligen
omöjligt att blott på grundval av en balansräkning
kunna träffa fullständigt
rätt. Kommunikationsministern har i sitt
anförande givit en del förklaringar på
olika punkter. Det är naturligtvis omöjligt
för mig att med det ringa material,
som har stått mig till buds, uppta en
debatt med honom om olika detaljfrågor.

Kommunikationsministern läste upp
vad den auktoriserade revisorn har anfört
om avskrivningarna 1948. Jag vill
svara med att citera revisionsberättelsen
för år 1947, vari det heter: »Avskrivning
på trafikrättigheter samt avsättning
för värdeminskning på bilmaterielen synes
ha gjorts med för låga belopp, som
icke svara emot de i förvaltningsberättelsen
angivna procentsatserna.» Det är
således inte bara vi motionärer, som ha
kommit till den uppfattningen, att avskrivningarna
ha varit för låga.

Herr Hesselbom beskyllde oss motionärer
för att inte ha byggt vår framställning
på saklig grund utan för att
handla i något slags propagandasyfte.
Jag vill då fråga honom, om han också
vill insinuera, att revisorerna ha skrivit
sin revisionsberättelse i samma syfte?

I propositionen åberopas även de rationaliseringsvinster
som statens järnvägar
kan göra tack vare svenska lastbilaktiebolagets
verksamhet. Jag konstaterar
med tillfredsställelse, att herr kommunikationsministern
erkände, att det
finnes ett visst berättigande i vår upp -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget

fattning att dessa rationaliseringsvinster
skulle kunna uppstå, även om transporterna
utfördes av enskilda företag.
Därmed faller också den argumenteringen
att den beräknade nettobesparingen
för statens järnvägar av 500 000 kronor
per år skulle utgöra ett motiv för att
ytterligare utvidga svenska lastbilaktiebolagets
verksamhet. Det är således ganska
ovidkommande.

Det torde finnas anledning att med
skepsis se på det även enligt propositionen
ganska blygsamma resultatet av
svenska lastbilaktiebolagets verksamhet.
Därtill kommer att hela frågan om järnvägarnas
biltrafik för närvarande ligger
under utredning. Under sådana förhållanden
anser jag att starka skäl tala för
att icke nu driva fram en ytterligare utvidgning
av svenska lastbilaktiebolaget
utan i stället i första hand eftersträva en
konsolidering av dess verksamhet. Jag
ber därför, herr talman, att få instämma
i det av herr J. B. Johansson framställda
yrkandet om bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (kort genmäle):
Herr talman! Bara ett par ord med anledning
av att herr Petrén åberopade ett
uttalande i revisorernas berättelse av år
1947.

Det är riktigt att revisorerna ha uttalat
som sin åsikt, att avskrivningarna ha
företagits med för låga belopp. Bolagets
ledning har emellertid bestritt riktigheten
av revisorernas uppfattning. Jag är
inte sakkunnig nog att kunna avgöra,
vem som därvidlag har rätt, revisorerna
eller styrelsen. Diskussionen om vilken
avskrivningsmetod som är den riktiga
måste därför, åtminstone från min sida,
bli helt akademisk.

Jag har naturligtvis aldrig trott, att
revisorerna ha gjort sitt uttalande för att
åstadkomma politisk propaganda. Men
att sedan folkpartiet har utnyttjat hela
denna fråga för politisk propaganda är
ju en annan sak.

Det avgörande för bedömandet av bolagets
ställning i dag är väl, hur läget
just nu är. Därvidlag har fastslagits av
bolagets auktoriserade revisor, att om

m. in.

det finns någon anmärkning att göra mot
avskrivningarna, förefalla de väl höga
och icke för låga.

Herr HEIDING: Herr talman! Svenska
lastbilaktiebolaget kom i statens ägo
genom det år 1945 beslutade statsförvärvet
av Stockholm—Västerås—Bergslagens
nya järnvägsaktiebolag. Under
den tid bolaget varit i statens ägo ha betydande
belopp beviljats till utvidgning
av dess verksamhet. Riksdagen har således
för detta ändamål under budgetåren
1947/48 och 1948/49 anvisat sammanlagt
3 miljoner kronor. Järnvägsstyrelsen
har nu begärt att få ytterligare
2 miljoner kronor, men departementschefen
har nöjt sig med att föreslå ett
anslag av 1 500 000 kronor, vilket riksdagen
enligt min mening bör bevilja.

Efter de upplysningar, som vi fingo
vid ärendets behandling, anser jag dock,
att anmärkningar på en del punkter
kunna framställas. Utskottet betonar
också i sitt utlåtande vikten av att företaget
skötes efter fullt affärsmässiga
grunder, framför allt i fråga om avskrivningspolitiken.
Av särskild betydelse
finner utskottet det vara att goodwillvärdena
avskrivas i tillräckligt snabb
takt.

Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet
har utan tvivel medfört vissa fördelar
för statens järnvägar. En viss utvidgning
av bolagets rörelse torde därför
vara tillrådlig. Norrlandsutredningen
har bl. a. påvisat behovet av stambillinjer
i Norrland. Man skulle kunna tänka
sig att dylika kombinerade buss- och
lastbilstamlinjer upprättades genom statens
försorg. Om detta bleve aktuellt,
skulle det helt visst vara fördelaktigt
att inom svenska lastbilaktiebolaget förfoga
över en tillräckligt stor lastbilpark.

Svenska lastbilaktiebolaget torde även
på andra områden vara till stor nytta
för statens järnvägar. Ibland kan man
t. ex. ersätta vissa godståg med lastbilstrafik.
Trafikanterna fordra nu för tiden
att bli betjänade på sådant sätt att de
inte ha anledning till klagomål. Genom
att statens järnvägar har tillgång till

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget in. m.

dessa lastbilar kunna transporterna ofta
ordnas på ett för kunderna mer tillfredsställande
sätt än vad som annars vore
möjligt. Meningen är naturligtvis icke,
att järnvägsstyrelsen i fortsättningen
helt skall avstå från att anlita privata
lastbilsföretag. Statens järnvägar bör
även i fortsättningen i lämplig omfattning
ta de privata lastbilsföretagens
tjänster i anspråk.

Järnvägsstyrelsen bär framhållit att
statens järnvägar har gjort vissa besparingar
genom de av svenska lastbilaktiebolaget
utförda biltransporterna. Det
visade sig också då staten övertog
Stockholm—Västerås—Bergslagens nya
järnvägsaktiebolag, att detta företag på
ett tillfredsställande sätt hade skött sina
affärer. Lastbilaktiebolaget grundades
på sin tid av detta järnvägsbolag. Det
bör därför finnas anledning att räkna
med att det även i fortsättningen skall
visa sig vara fördelaktigt att driva denna
verksamhet.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
iiro också ense om att rörelsen
bör fortsättas. Reservanterna anse dock,
att rörelsen icke nu bör ytterligare utvidgas,
utan att det hela tills vidare bör
förbli vid status quo. Utskottsmajoriteten
däremot hävdar, att riksdagen bör
ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag om
en viss utvidgning av bolagets verksamhet.
Riksdagen kan enligt min uppfattning
utan risk bevilja det belopp som
Kungl. Maj :t har begiirt. Utskottet har
ju i sitt utlåtande gjort vissa påpekanden,
och man torde kunna utgå från
att dessa komma att lända till efterrättelse.
Utskottet har bl. a. framhållit, att
de taxor, som svenska lastbilaktiebolaget
debiterar statens järnvägar, böra
vara desamma som tillämpas av de privata
företagarna. Om det sedan blir nödvändigt
att i viss utsträckning bevilja
rabatter, må lämnas därhän, men dessa
rabatter böra i varje fall icke göras så
stora, att svenska lastbilaktiebolaget inte
har möjlighet att företa erforderliga avskrivningar
både på lastbilparken och
goodwillvärdena.

■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

4 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 13.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det har här under debatten mest talats
om de avskrivningsprinciper som ha
tillämpats av svenska lastbilaktiebolaget.
Det har med full rätt gjorts gällande,
att bolaget bör skötas efter affärsmässiga
och vedertagna grunder för att
inte det intrycket skall växa sig allt
starkare, att detta statliga bolag bedriver
illojal konkurrens med enskilda företag
på området. Jag vill till herr kommunikationsministerns
begrundande tillföra
debatten ytterligare en synpunkt.
Jag önskar nämligen betona, att det förutom
att man tillämpar riktiga normer
för avskrivningarna är nödvändigt,
att bolagets drift handhas med tillräcklig
omtänksamhet.

Såsom herr Hesselbom påpekade, gäller
det här en verksamhet som utföres
i intimt samarbete med statens järnvägar.
Järnvägsstyrelsen förklarar, att de
genom svenska lastbilaktiebolaget utförda
biltransporterna medfört betydande
fördelar för statens järnvägar i form av
indragna lokalgodståg eller styckegodsvagnar,
kortare körtider för lokalgodstågen,
minskad bemanning på tåg och
stationer samt minskat växlingsarbete.
Jag betvivlar inte att man på många
håll kunnat göra dylika besparingar,
men jag känner också till ett fall då motsatsen
måste anses vara förhållandet.
Jag tillåter mig att uppmana herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
att söka få klarhet om
hur den kretskörning, som äger rum
inom Kalmar-Torsås järnvägs trafikområde
är anordnad. Enligt mitt förmenande
måste den vara rent förlustbringande.

Man har där satt in en stor bil som
varje dag kör ut gods. Bilens rutt går
parallellt med järnvägen. Den kör fram
till stationerna och avlämnar gödsel.
Efter vad jag kunnat utröna har man
inte kunnat dra in något lokalgodståg,
minska antalet styckegodsvagnar eller
uppnå kortare körtid för lokalgodstågen.
Man har inte heller, såvitt jag har
kunnat finna, kunnat minska bemanningen
på tågen eller stationerna — även
om jag naturligtvis har svårt att ha nå -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

gon klar uppfattning på den punkten
— och inte heller synes växlingsarbetet
ha kunnat nedbringas. Lastbilen kör
emellertid som sagt där varje dag, sliter
på vägarna och förslites så småningom
själv. Med bilen medfölja två man, vilkas
avlöning också går till stora belopp.
Befolkningen i trakten där bilen går
fram har en stark känsla för statens
järnvägars affärer och är upprörd över
detta sätt att sköta trafiken. Det är faktiskt
ingen som anser sig ha någon nytta
av denna kretskörning, varför man
har velat få bilen indragen.

Då svenska lastbilaktiebolaget tycks
skötas så schablonmässigt att något sådant
som detta kan förekomma på en
plats, undrar jag om inte något liknande
kan tänkas äga rum på andra håll i
landet. I så fall är det inte underligt,
om man måste tillgripa inte fullt affärsmässiga
avskrivningsprinciper för att få
rörelsen att gå ihop.

Jag har, herr talman, med vad jag här
anfört velat rikta uppmärksamheten på
att även bolagets löpande drift bör skötas
på ett mer omtänksamt sätt. När allmänheten
vid Kalmar-Torsås järnväg
påpekat det missförhållande, som där
föreligger, har man bara fått till svar,
att hela frågan om statens järnvägars
biltrafik för närvarande är under utredning.
Men det behövs väl ingen utredning
över hela linjen för att kunna
konstatera att det på en plats tillämpas
en så uppenbart felaktig ordning som
den som jag här beskrivit och omedelbart
rätta till den. Vore det fråga om
ett enskilt företag, skulle man genast
rätta till saken utan att först behöva
avvakta resultatet av en utredning över
hela linjen. Däri tycker jag mig se en
skillnad mellan den statliga och den s. k.
fria företagsamheten.

Jag har, herr talman, velat tillföra
debatten detta exempel såsom en upplysning
om att det inte alltid är säkert
att svenska lastbilaktiebolagets verksamhet
skötes såsom den rätteligen bör
handhavas.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag skall inte inlåta mig på någon

diskussion om huruvida man i anslutning
till denna motion har bedrivit propaganda
gentemot statsdrift som sådan
eller inte. Jag tror mig dock kunna göra
det påståendet, att det ytterst måttfulla
anförande, som herr Petrén nyss höll i
kammaren, på ett synnerligen fördelaktigt
sätt skiljer sig från de skriverier omkring
detta ämne som ha förekommit i
tidningar med samma partifärg som han
företräder.

Jag skall inte trötta kammaren med
att upprepa de argument som jag anförde
i mitt första inlägg i debatten. Jag ville
beträffande rationaliseringsvinsterna bara
säga, att det är alldeles riktigt att en
organisatorisk omläggning av den art
som det här gäller i och för sig tillför
statens järnvägar vissa vinster, oavsett
om man för dessa transporter anlitar ett
statligt företag eller privata sådana. Men
jag skulle för herr Mannerskantz och
herr Petrén kunna nämna exempel som
visa önskvärdheten och nyttan av att ha
ett statligt bolag som regulator gentemot
den privata prissättningen. Jag har i
min hand åtskilliga exempel härpå som
skulle kunna vara en nyttig lärdom även
för herrarna och inte minst för herr
Mannerskantz, som, efter vad jag kunde
förstå, i slutet av sitt anförande ville
göra gällande, att det finns en principiell
skillnad mellan statliga och privata
företags sätt att planera och bedriva sin
verksamhet.

Vad sedan avskrivningen av goodwillvärdena
beträffar, anförde herr Heiding,
att utskottet har gjort vissa påpekanden,
vilket ju är riktigt. Men vi måste komma
ihåg, att det här inte rör sig om några
svindlande belopp. Skillnaden mellan
den av motionären hävdade uppfattningen,
d. v. s. att goodwillvärdena böra avskrivas
på fem år, och den av bolaget
tillämpade metoden att avskriva goodwillvärdena
på tio år, utgör för den tid
som bolaget har bedrivit sin verksamhet,
d. v. s. 1946—1948, blott 150 000 kronor.
Skillnaden mellan den ena ytterligheten,
representerad av motionärerna, och
den andra, representerad av bolaget, är
således 50 000 kronor per år.

Vad gäller den avskrivning av bolagets

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Öl

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

tillgångar i övrigt, som motionärerna ha
uttryckt önskemål om, skall jag än en
gång ta upp denna fråga, eftersom herr
Petrén återkom till den i sitt anförande.
Motionärerna ha ansett, att tillgångarna
vid årets slut böra belastas med
20 procent avskrivning oavsett om tillgångarna
i fråga ha varit i bruk under
hela året eller inte. Jag vill göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på att
under år 1947 steg det bokförda värdet
av bolagets tillgångar med 1 800 000 kronor
och under år 1948 med 2 700 000
kronor. Detta är mycket stora belopp.
Om man antar att nytillkomna objekt
varit i bruk i genomsnitt endast halva
året — erfarenhetsmässigt kan man räkna
med detta — blir avskrivningen, därest
man följer motionärerna, i själva
verket 40 procent och icke 20. Var och
en förstår, vilka svårigheter som, om
man ser saken så schablonmässigt som
herr Petrén gjorde, kunna uppstå för
ett företag som befinner sig i en utveckling
som svenska lastbilaktiebolaget har
gjort under sitt uppbyggnadsskede.

Jag är den förste att vilja ansluta mig
till herr Mannerskantz’ önskemål att statliga
företag skola sköta sin drift på ett
omtänksamt sätt. Från mina principiella
ståndpunkter kommer jag absolut
fram till detta krav. Herr Mannerskantz
anförde ett exempel, som jag skall närmare
undersöka. Han redogjorde för ett
fall av kretskörning, som enligt hans
mening måste gå med förlust. Jag bar
inte möjlighet att i dag kontrollera,
hur det förhåller sig därmed. Då man
startar en verksamhet av den art, som
det här gäller, måste man emellertid
ta med i beräkningen, att man ibland
kan ställas inför problemet, huruvida
järnvägen skall behålla vissa kunder eller
inte. Det kan ju uppstå risk, att järnvägen
skall bli utkonkurrerad av andra
transportföretag. I en dylik situation kan
det bli nödvändigt att vidta åtgärder för
att eu dylik utveckling icke skall inträffa.
Man kan då under en uppbyggnadsperiod
tvingas företa anordningar som
åsamka det egna företaget en del förluster.
Även privata företag måste räkna
med dylika händelser. Jag vet i varje

fall att privata företagare, som arbeta
under likartade förhållanden, laborera
med s. k. uppbyggnadskostnader.

Herr talman! Även om frågan om statens
järnvägars biltrafik, såsom här påpekats,
ligger under utredning i den organisationsutredning
som pågår inom
statens järnvägar, kan jag inte underlåta
att påpeka, att det här rör sig om ett
så blygsamt belopp som 500 000 kronor.
Det förefaller mig därför som något av
ett de obotfärdigas förhinder när reservanterna
och motionärerna utnyttja utredningen
som argument för avslag. Ett
lån på 500 000 kronor kan inte komma
att föregripa utredningsresultatet.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Det är omöjligt
för mig att på rak arm bemöta alla de
sifferuppgifter som herr statsrådet lämnade
i sitt anförande.

Jag vill emellertid klart säga ifrån,
att jag icke har ansett mig göra någon
propagandatjänst i visst syfte genom att
isätta mitt namn under reservationen.
Den propaganda, som här har påtalats,
har jag faktiskt inte hört talas om förrän
just nu. Jag har behandlat detta
ärende pliktskyldigast såsom ledamot
av statsutskottet. Vi behandla i utskottet
propositioner och motioner lika. Vi
granska dem, plocka fram deras svagheter
och erkänna vad de kunna ha av
positiv och riktig inställning.

Att den föreliggande propositionen är
behäftad med vissa svagheter måste väl
också kunna erkännas. I propositionen
anför departementschefen: »Angående
svenska lastbilaktiebolagets ekonomiska
förhållanden torde jag få hänvisa till
bilagda vinst- och förlust- samt balansräkningar
för åren 1946 och 1947. För
verksamhetsåret 1948 ha lämnats preliminära
uppgifter.» När vi läste detta,
ansågo vi oss böra inhämta litet närmare
uppgifter om bolagets balansräkningar
för 1946 och 1947. Därvid upptäckte
vi den revisionsberättelse, ur vilken
jag har citerat vissa uttalanden, vilka
herr statsrådet i sin tur har bemött
genom att läsa upp ett intyg från en

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget m. m.

auktoriserad revisor över 1948 års förvaltning,
varom vi inte lia fått annat
än preliminära uppgifter.

Det skulle ju ha varit intressant om
vi fått höra revisionsberättelsen i sin
helhet uppläsas, men den är kanske inte
ännu färdig. I detta sammanhang har
måhända detta för övrigt mindre betydelse.
I revisionsberättelsen över 1947
års förvaltning, som vi skaffade oss och
som jag läste upp högt vid behandlingen
i vederbörande utskottsavdelning,
återfinnas de citat som jag här har anfört.

Jag har under debatten observerat,
att vad revisorerna yttrat om bristande
och otillräckliga avskrivningar, det betraktar
herr Hesselbom som en »akademisk
diskussion». Ja, vill man sköta affärerna
på det sättet, att man betraktar
en så viktig angelägenhet som att på
ett riktigt sätt verkställa avskrivningar
såsom bara en akademisk diskussion, då
förstår jag att vi inte kunna vänta oss
alltför mycket på de statliga företagens
område.

Det finns en annan passus i revisorernas
berättelse, som så vitt jag kan
se inte har bestritts. Statsrådet nämnde
ingenting om den, och jag begär det
inte heller. Revisorerna ha nämligen påtalat,
att leverantörskulder per bokslutsdagen
icke balanserats, liksom ej heller
skatteskuld på årsresultatet. Detta är enligt
min mening en ganska allvarlig
erinran, och när man läser en revisionsberättelse
av detta innehåll blir man naturligtvis
misstänksam och börjar titta
litet närmare på uppgifterna om företaget.

Nu säger herr statsrådet, att av företagets
300 bilar äro 100 tillverkade under
1947 och 1948, medan 200 bilar ha
tillverkats 1943 och därefter. Bilarna
äro alltså till stor del sex år gamla, och
de borde nu, enligt de avskrivningsregler
som jag förut har talat om, vara
helt avskrivna. Jag vet inte om det är
för att i det avseendet förbättra bilbeståndet
som detta nya lån skall komma
till.

Herr Hesselbom sade, att bolaget helt
äges av statens järnvägar. Jag förmodar

att herr Hesselbom inte med detta avsåg
att göra gällande, att ett dotterbolag
till ett statligt företag skall få skötas
nästan hur som helst, efter andra principer
än de affärsmässiga.

Jag tror att det var herr statsrådet
som yttrade, att 500 000 kronor är ett
blygsamt belopp. Jag skall inte se det
spörsmålet i sammanhang med det nu
förevarande ärendet, men jag vill fästa
uppmärksamheten på att man ofta får
höra detta argument. För en stund sedan
sades här i kammaren, att en besparing
med 250 000 kronor genom att
uttaga vissa avgifter i sammanhang med
de fria resorna för barn var så obetydlig,
att man inte borde fästa sig vid
den. Ja, så låter det och så har det låtit
i många år här i riksdagen! Man fäster
sig inte vid beloppens storlek, man tillvaratar
inte i tid möjligheterna att göra
begränsningar, där sådana äro möjliga.
Det är detta som lett oss fram till det
tillstånd i ekonomiskt avseende, där vi
nu befinna oss.

Det finns ju en rad statliga företag,
som under årens lopp fått subventioner
av riksdagen. Jag skall inte räkna upp
dem nu, men jag anser att riksdagen
har alla skäl att se upp och att vara
försiktig i fortsättningen.

Herr PETRÉN: Herr talman! I anslutning
till vad herr statsrådet nämnde
om bolagets uppgift och betydelse som
taxeregulator vill jag klart säga ifrån,
att bolaget får en sådan betydelse först
när det drives efter affärsmässiga principer.
Herr statsrådet har icke lyckats
övertyga mig om att bolaget skötes fullt
affärsmässigt. Utskottet har vid frågans
behandling icke haft att tillgå några definitiva
uppgifter om 1948 års drift,
utan endast uppgifter för åren 1946 och
1947. Revisionsberättelsen för år 1947
talar där sitt klara och otvetydiga språk.

I övrigt vill jag endast ytterligare understryka
vad her J. B. Johansson nyss
har anfört.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Jag
har aldrig beskyllt statsutskottets ärade

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. lån till Svenska lastbilaktiebolaget in. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

ordförande för att lägga propagandasynpunkter
på den här frågan — jag är
fullt medveten om att han inte har gjort
det -— utan vad jag sagt är, att folkpartiet
har lagt upp denna sak som en
stor politisk propagandahistoria. Och
ingen har ju heller kunnat vederlägga
att man i viss mån har gjort det.

Mitt uttalande, att en diskussion om
avskrivningarna skulle bli akademisk,
avsåg tvisten mellan bolagets ledning och
1947 års revisorer om huruvida det var
riktigt att endast avskriva 10 procent
under det år, då en bil förvärvats, eller
om avskrivning då borde ske med 20
procent, oavsett hur länge bilen varit i
trafik. Det var detta jag avsåg då jag
talade om en akademisk diskussion, som
jag i övrigt inte bär möjligheter att deltaga
i.

Herr Mannerskantz ville med ett exempel
visa, att kretskörningen i viss mån
är onödig och inte lämnar de resultat
den borde göra. Det är naturligtvis svårt
att bedöma just detta speciella fall, men
jag vill referera till vad överrevisorerna
vid statens järnvägar säga om kretskörningen
när de konstatera, att järnvägsföretaget
härmed vunnit stora ekonomiska
fördelar, och rekommendera en
fortsatt utveckling på detta område.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan
Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—-86;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
Norsliolm—Västervik—Hultsfreds järnvägar
m. m. järnte i ämnet väckt motion;
samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggstat IT
till riksstaten för budgetåret 1948/49
under sjätte huvudtiteln till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden,
m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 12 av
herr Domö m. fl. och II: 10 av herr andre
vice talmannen Skoglund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till förordning
om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
förordning angående restitution
av kvarlåtenskapsskatt m. m. i
samband med upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt samt förordning om
ändring i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;

2) de likalydande motionerna I: 13
av herr Domö m. fl. och II: 11 av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att en utredning
rörande det gällande skattesystemets
verkningar i de avseenden
som i motionerna berörts måtte skyndsamt
igångsättas ävensom att utredningens
resultat och de förslag, som av utredningen
föranleddes, måtte föreläggas
riksdagen;

3) de likalydande motionerna I: 101
av herr Heiding m. fl. och II: 116 av
herr Norup m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att lagen om
kvarlåtenskapsskatt skulle upphöra att
gälla senast den 1 juli 1949 samt att redan
debiterad men ej erlagd skatt icke
skulle uttagas;

4) de likalydande motionerna I: 149
av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och
II: 186 av herr Werner m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring i förordningen om
statlig inkomstskatt den 26 juli 1947, att
skattskyldig vid taxeringen till statlig

inkomstskatt berättigades åtnjuta avdrag
för honom påförd förmögenhetsskatt;

5) de likalydande motionerna 1:215
av herr Bergvall m. fl. och II: 269 av
herr förste vice talmannen Carlström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t dels uttala,
att den offentliga hushållningen under
de närmaste åren borde utmärkas
av en strävan att åstadkomma en allmän
sänkning av skattetrycket för alla
grupper av skattebetalare men utan sådana
åtgärder, att den under senare år
uppnådda socialpolitiska standarden beskures,
dels anhålla om en skyndsam
utredning rörande olika skatters och
skattekombinationers verkningar på de
viktigaste slagen av produktiva insatser
och därmed på nationalinkomstens utveckling
samt rörande möjligheterna att
genom en reduktion och omläggning av
beskattningen åstadkomma sådana nationalekonomiskt
sett gynnsamma verkningar,
som steg för steg kunde möjliggöra
en fortsatt sänkning av skattetrycket;
samt

6) de likalydande motionerna I: 216 av
herr Bergvall m. fl. och II: 270 av herr
förste vice talmannen Carlström m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
samt framläggande
för riksdagen av dels de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda, och dels
i samband därmed förslag om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet,
under åberopande av vad däri
anförts, hemställt, att riksdagen måtte —
i anledning av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 12
av herr Domö m. fl. och II: 10 av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl.,
de likalydande motionerna I: 13 av herr
Domö m. fl. och 11:11 av herr andre
vice talmannen Skoglund m. fl., de likalydande
motionerna I: 101 av herr Heiding
m. fl. och II: 116 av herr Norup
m. fl., de likalydande motionerna I: 149
av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och
11:186 av herr Werner m. fl., de likalydande
motionerna 1:215 av herr Berg -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

vall in. fl. och II: 269 av herr förste vice
talmannen Carlström in. fl. samt de likalydande
motionerna I: 216 av herr Bergvall
in. fl. och II: 270 av herr förste vice
talmannen Carlström in. fl., ävensom med
hänvisning till vad utskottet förut i betänkandet
anfört och under särskilt betonande
av att den uppnådda socialpolitiska
standarden icke finge beskäras —
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville låta verkställa en översyn
av skatterna till staten och dessas
verkningar samt att de förslag, som därav
föranleddes, måtte föreläggas riksdagen.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Den översyn av nu rådande skattesystem,
som utskottet vill förorda, kan sålunda
inte undgå att i viss mån vidgas
till att omfatta också överväganden om
ramen för statliga utgifter. Det är sannoligt
att på detta sätt riskerna för skiljaktiga
meningar bli större, än om utredningen
strängt begränsas till skattefrågan.
Men då det praktiska syftet med
utredningen uppenbarligen är att undersöka
möjligheterna till ett lägre samlat
skattetryck, och hur en rimlig fördelning
av detta skattetryck skall ha så litet
ogynnsamma verkningar som möjligt på
produktionen, synes det totala omfånget
av skatteintäkterna och därmed av statsutgifterna
inte kunna lämnas åsido. Några
begränsningar i utredningens frihet
att här uttala önskemål eller framställa
krav anser sig utskottet icke böra förorda
i annan mån än att en minskning
av det samlade skattetrycket icke får
sökas genom en sänkning av den uppnådda
sociala standarden.

En avvägning mellan den rimliga höjden
för statsutgifterna och en rimlig höjd
hos det samlade skattetrycket måste sålunda
utgöra förutsättningen för de ytterligare
avvägningar, som en utredning
om skattefrågan innebär. Den första av
dessa avvägningar är den mellan skatterna
på inkomst och förmögenhet å ena sidan
samt konsumtionsskattcrna å den
andra. Därefter kommer avvägningen
mellan de direkta skatterna inbördes.

Vad som föranleder utskottet att ingå på
den första av dessa avvägningar iir den
överbalansering av budgeten genom
en extraordinär konsumtionsbeskattning,
som just nu föreligger. Det synes inte
vara att föregripa utredningen om en
rimlig avvägning mellan beskattningen
av inkomster och av konsumtion, då utskottet
erinrar om att någon höjning av
konsumtionsbeskattningen icke vid skattereformen
år 1947 ansågs motiverad för
att möjliggöra en större sänkning av inkomstskatten
och att den extraordinära
höjningen vid 1948 års riksdag alltså bör
betraktas som tillfällig och åtminstone i
stort sett bör försvinna, innan en sänkning
av skatterna på inkomst och förmögenhet
överväges.

Vad dessa senare skatter beträffar utgöra
de uppenbarligen ett nödvändigt led
i skattesystemet, medan delade meningar
föreligga om den inbördes avvägningen
dem emellan. Det gäller såväl frågan i
vilken utsträckning enskilda skattebetalare
skola belastas i jämförelse med bolagen
som avvägningen mellan skatten på
inkomster å ena sidan och förmögenheter
å den andra. Dessa skiljaktiga meningar
togo sig uttryck vid 1947 års skattereform,
då det förslag som genomfördes
utsattes för kritik, därför att det ansågs
belasta förmögenheterna alltför hårt, medan
dess förespråkare ansågo en lättnad
för inkomsttagarna vara av sådan betydelse
att om en sänkning av hela skattesumman
varit finansiellt möjlig den borde
ha skett genom en ytterligare sänkning
av inkomstskatten. Såväl denna
motsättning som de skiljaktiga meningarna
om en riktig avvägning mellan den
årliga förmögenhetsskatten å ena sidan
och arvsskatterna å den andra kvarstå
fortfarande, och utskottet kan här tydligen
inte ge tillkänna någon enhetlig
uppfattning, lika litet som i fråga om utformningen
av skatteskalor med deras
olika tryck på olika grupper av inkomsttagare
och förmögcnhetsägare. Det är ett
för alla gemensamt intresse att hela skattesystemet
så utformas att det i minsta
möjliga grad lägger hinder i vägen för
en höjning av folkets välstånd genom fortsatt
utveckling av produktionen. Att där -

Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

vid skatternas inverkan både på sparandet
och arbetsviljan måste beaktas är lika
allmänt erkänt som det har visat sig svårt
att vinna enighet om verkningarna i
praktiken av skattesystemets utformning.
I den mån utredningen i detta hänseende
kan finna vägar till ett mera objektivt bedömande
av dessa olika verkningar, ökas
tydligen utsikterna till ett samförstånd
eller en sammanjämkning mellan uppfattningarna.

Å andra sidan synes det icke vara tillrådligt
att med hänvisning till de ekonomiskt
gynnsamma verkningarna av ett
lägre skattetryck föreslå sådana sänkningar
av skatterna, som leda till underskott
i budgeten, utan att detta är motiverat
av ekonomisk stagnation och kris,
eller som omöjliggöra en under högkonjunktur
önskvärd överbalansering av budgeten.
»

Reservationer hade anmälts

I) ''av herrar Veländer, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka på anförda skäl
hemställt,

a) att riksdagen måtte •— med bifall
till de likalydande motionerna I: 12 av
herr Domö m. fl. och II: 10 av herr andre
vice talmannen Skoglund m. fl. samt de
likalydande motionerna I: 101 av herr
Heiding m. fl. och II: 116 av herr Norup
m. fl. —- antaga de i motionerna 1:12 och
II: 10 framlagda förslagen till:

1) förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt,

2) förordning angående restitution av
kvarlåtenskapsskatt m. m. i samband
med upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt
samt

3) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt;

b) att riksdagen måtte •— i anledning
av följande motioner, nämligen de likalydande
motionerna 1:13 av herr Domö
m. fl. och II: 11 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl., de likalydande
motionerna I:, 149 av herr Carl Eric
Ericsson m. fl. och II: 186 av herr Wer -

ner in. fl. samt de likalydande motionerna
I: 215 av herr Bergvall m. fl. och
11:269 av herr förste vice talmannen
Carlström m. fl. ■— i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa en skyndsam översyn av de
årliga skatterna till staten och dessas
verkningar samt att de förslag, som därav
föranleddes, måtte snarast föreläggas
riksdagen; samt

c) att de likalydande motionerna I:
216 av herr Bergvall in. fl. och 11:270
av herr förste vice talmannen Carlström
m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) av herrar Elon Andersson, Sandberg,
Kristensson i Osby och Persson i
Svensköp, vilka biträtt utskottets hemställan
men ansett, att utskottets motivering
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade;

III) av herrar Gustaf Elofsson och
Jonsson i Skedsbygd, vilka likaledes biträtt
utskottets hemställan men ansett,
att utskottets motivering bort erhålla
den lydelse, som i denna reservation
anförts.

Herr VELANDER: Herr talman! Ur
högersynpunkt har självfallet bevillningsutskottets
föreliggande betänkande
utlöst en viss tillfredsställelse. Den översyn
av skattesystemets verkningar, som,
efter att ha mött hårt motstånd tidigare,
numera alla synas vara ense om, var
ju högerns linje under fjolårets debatter
i skattefrågan och för övrigt även
år 1947 vid genomtrumfandet av den gällande,
till sina verkningar i olika hänseenden
exceptionellt betungande skattebelastningen
å inkomst och förmögenhet.
Högern hävdade i det sammanhanget,
att varje mera ingripande förändring
av skattesystemet måste föregås av
en klarläggande utredning angående
förutsättningarna för och verkningarna
av en sådan åtgärd.

Det framstår åtminstone för mig såsom
naturligt, att man i det läge, vari denna
fråga nu kommit, inte skall söka överdriva
betydelsen av att skiftande moti -

Onsdagen den G april 1919 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

veringar åberopas för de skilda meningsriktningarnas
biträdande av utredningskravet.
Huvudsaken måste väl anses
vara, att en verklig översyn av eller utredning
om skattesystemets verkningar
kommer till stånd och alt denna översyn
eller utredning icke på något sätt
snedvrides. Det förtjänar måhända att i
det sammanhanget uppmärksamma, att
den enda begränsning i den föreslagna
utredningens frihet, som utskottsmajoriteten
för sitt vidkommande uppställer,
avser, att en minskning av det samlade
skattetrycket inte får sökas genom en
sänkning av den uppnådda sociala standarden.
Det förefaller som om någon
gensaga på den punkten inte skulle vara
påkallad från något håll. Uppenbart synes
nämligen vara att, så långt de ekonomiska
möjligheterna det medgiva, de
redan vunna framstegen på socialvårdens
område böra upprätthållas och befästas.
En argumentation till förmån för
en sådan inställning kan därför betecknas
såsom ett inslående av redan på vid
gavel ställda dörrar och alltså som helt
onödig.

Beträffande motiveringen i övrigt för
den utredning, som riksdagens kamrar
efter allt att döma nu stå i begrepp att
begära, vill jag för min del hänvisa till
högerreservationen. Reservanterna äro
där såsom i tidigare sammanhang angelägna
om att ställa i förgrunden betingelserna
för den samhälleliga produktionen
och dess utveckling, främst kapitalbildning
och sparande samt viljan och
lusten att arbeta, att anstränga sig för
att nå resultat, att taga initiativ och risker.
Elimineras dessa faktorer, motverkas
i samma mån möjligheterna för fortsatt
framåtskridande, ekonomiskt och i
andra hänseenden, och därmed förutsättningarna
för en fortsatt höjning av
vårt folks allmänna standard och allt
vad sociala förmåner och reformer heter.

Dylika utgångspunkter skymta väl
också i utskottsmajoritetens yttrande i
sådana satser som att en lättnad i beskattningen
framstår såsom ett naturligt
önskemål samt att det är »ett för
alla gemensamt intresse att hela skattesystemet
så utformas, att det i minsta

möjliga grad lägger hinder i vägen för
en höjning av folkets välstånd genom
fortsatt utveckling av produktionen».
Utskottsmajoriteten framhåller vidare,
att »då det praktiska syftet med utredningen
uppenbarligen är att undersöka
möjligheterna till ett lägre samlat skattetryck,
och hur en rimlig fördelning
av detta skattetryck skall ha så litet
ogynnsamma verkningar som möjligt på
produktionen, synes det totala omfånget
av skatteintäkterna och därmed av statsutgifterna
inte kunna lämnas åsido».
Jag förutsätter, att med den sista satsen
reellt sett icke menas någonting annat
än att man i olika sammanhang bör
låta sig vägledas av den gamla maximen
att rätta munnen efter matsäcken, och
jag kan för den händelse detta är meningen
helt instämma i det citerade uttalandet.
Om meningen däremot är någonting
annat, blir jag mycket tacksam
för ett klarläggande uttalande därom
från någon representant för utskottsmajoriteten.

Jag vill bär också rikta uppmärksamheten
på en annan passus i utskottets
yttrande. Jag avser vad som säges överst
på s. 17 i betänkandet, där det heter,
att det nya övervägande i skattefrågan,
som man eftersträvar, skall bedömas
»inte minst med hänsyn till den utveckling
av statens utgifter som anses sannolik».
Vad menas med detta? Meningen
är väl inte att man vid utredningen
skall söka beräkna statens utgifter exempelvis
åren 19G0, 1970 och 1980 samt
fastställa skatteunderlagets utveckling
vid dessa data för att från sådana utgångspunkter
avväga det skäliga skattetrycket!
Det måste vara av intresse att
av utskottsmajoriteten få höra något
härom. Detta är nu inte någon »listig»
fråga, den återspeglar endast en viss
undran, som har behärskat åtminstone
mig vid begrundandet av denna passus
i utskottets yttrande.

Till förebyggande av varje missförstånd
vill jag gärna för mitt vidkommande
säga, att jag självfallet icke är
anhängare av något så kortfristigt övervägande
i skattefrågan att eu skattelättnad
det ena året får återhämtas gc -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

nom en motsvarande skattehöjning det
därpå följande.

Det är också klart, att med min inställning
en skattelättnad icke får eftersträvas
på bekostnad av sunda budgetprinciper.
I det hänseendet är det väl här
tillräckligt att säga, att driftbudgetens
balansering under alla omständigheter
måste eftersträvas.

Alldeles oavsett vilket besked som
kommer att ges på de av mig ställda
frågorna, utgår jag från att utskottsmajoriteten
är beredd att med mig utan
reservation understryka den satsen i högerreservationen,
att »det framtida skattesystemet
måste konstrueras så att icke
någon medborgargrupp orimligt belastas
och så, att icke förutsättningarna
för svenska folkets försörjning försämras».

För högerreservanterna bar det framstått
såsom angeläget att betona att lättnader,
och bestående lättnader, i den
direkta beskattningen inte få eftersträvas
genom något slags permanentning av sådana
minst sagt tvivelaktiga framstötar
på beskattningens område som den vid
fjolårets riksdag genomförda straffbeskattningen
av motorismen samt pappersskatten.
Dessa skatter synas nämligen
enligt reservanternas mening böra
avskaffas redan vid årets riksdag.

Att högerreservanterna ansett, att frågan
om kvarlåtenskapsskattens vara eller
inte vara icke tarvar någon utredning,
kan näppeligen vara ägnat att överraska
någon. Högern har nämligen från första
stund ställt sig helt oförstående till denna
skatteform, och det bar skett på
grund av dess konstruktion, på grund av
dess i systematiskt hänseende inkonsekventa
och irrationella ställning, på
grund av dess påtagliga destruktiva
verkningar i skilda hänseenden samt på
grund av att densamma i sin helhet,
för att nu tala med en av våra främsta
på finansvetenskapens område, »är ett
juridiskt missfoster utan motstycke i vår
lagstiftning» och att den »utgör ett nederlag
för rättviseprincipen». Någon
kompromiss på denna punkt för högerns
del måste sålunda anses utesluten. Till
de antydda synpunkterna kan fogas, att

kvarlåtenskapsskatten icke ens ur rent
fiskaliska synpunkter lämnat en avkastning
tillnärmelsevis motsvarande vad i
sådant hänseende av dess tillskvndare
beräknats eller förutsatts.

Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda såsom
i alla hänseenden vilande på »bristande
verklighetsunderlag» och helt
konstruerade rättsliga grunder omedelbart
aMskaffas.

Med uttalande av den förhoppningen,
att den nu avsedda översynen eller
utredningen kommer att igångsättas och
fullföljas med all möjlig skyndsamhet,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade,
såsom I) betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
I likhet med den föregående ärade
talaren ber jag att få uttrycka min tillfredsställelse
över att utskottet har lyckats
uppnå en relativ enighet om behovet
av en översyn av vårt nuvarande
skattesystem och tillika ett försök till
bedömning av möjligheterna att åstadkomma
en lättnad i skattetrycket. Jag
vågar för min del göra det antagandet,
att flera av skiljaktigheterna i fråga om
motiveringen bero på olika sätt att uttrycka
sig och att ståndpunkterna i ganska
viktiga avseenden måhända ligga
betydligt närmare varandra än den skiljaktiga
skrivningen kan ge anledning att
förmoda.

För min del tvekar jag inte att säga,
att jag är rätt tillfredsställd med en del
av formuleringarna i utskottsmajoritetens
yttrande. Då det säges, att »det
praktiska syftet med utredningen uppenbarligen
är att undersöka möjligheterna
till ett lägre samlat skattetryck», så instämmer
jag för min del helt i detta
utskottsmajoritetens påstående. Samma
förhållande gäller, då utskottsmajoriteten
betonar det gemensamma intresset
att utforma skattesystemet så, att det i
minsta möjliga grad lägger hinder i vägen
för en höjning av folkets välstånd
genom fortsatt utveckling av produktionen.
Om jag därtill lägger också det en -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

skilda sparandet, så har man enligt min
mening kommit fram till vad även jag
anser vara kärnpunkten i varje diskussion
om skattesystemets utformning och
skatternas tyngd. Jag skulle anse det
vara en fördel, herr talman, om här kunde
slås fast att den relativa enigheten
gäller inte bara lydelsen av utskottets
hemställan, utan i långa stycken också
grunden och utgångspunkten för utredningen,
nämligen den principiella uppfattningen,
att beskattningens inverkan
på produktion och sparande skall höra
till de ofrånkomliga bedömningsgrunderna,
då man går att granska skattesystemets
lämplighet och beskattningens
tyngd.

Om man nu från denna utgångspunkt
anser en översyn av skattesystemet nödvändig,
ligger väl också däri ett erkännande
av att detta system företer brister,
som äro uppenbara och som i möjligaste
mån böra undanröjas. För min
del skulle jag bara ha önskat, att detta
fått ett klarare uttryck än utskottsmajoriteten
varit beredd att medgiva.

De nya skäl, som ha tillkommit sedan
riksdagen senast debatterade denna angelägenhet,
anses av utskottsmajoriteten
huvudsakligen vara tillkomsten av de nya
eller förhöjda konsumtionsskatterna. Enligt
min mening har det ingalunda varit
nödvändigt med denna kringgående rörelse.
Jag skulle för min del vara beredd
att kort och klart säga, att skattebetalarnas
reaktion inför den uppenbara och
öppna redovisning av skattetrycket, som
man har fått i och med källskattens införande,
har givit vid handen att skatterna
i sin nuvarande utformning och
tyngd visat sig motverka arbetsvilja, risktagande
och sparvilja.

Det är således enligt min mening inte
bara och inte heller i första hand de nya
konsumtionsskatternas tillkomst, som
motiverar den begärda översynen, utan
det är de erfarenheter som man redan
har gjort om de direkta skatternas inverkan
som göra en dylik översyn berättigad
och nödvändig.

Detta är, herr, talman, ingenting att
tvista om. Jag har bara velat redovisa,
alt för mig ha dessa skäl varit minst

lika avgörande som de av utskottsmajoriteten
i första hand anförda skälen.

I diskussionen om våra skatteproblem
framskymtar ofta den tanken, att skatterna
ovilkorligen måste bestämmas
med hänsyn till den nuvarande utgiftsnivån.
Man säger: Sådana utgifter ha vi
varit med om att besluta, sådana skatter
måste vi följaktligen ha för att kunna
täcka utgifterna. I viss mån framskymtar
detta också i utskottsmajoritetens
resonemang. För min del tror jag
att man måste karakterisera detta resonemang,
utdraget i sina mest benhårda
konsekvenser, såsom ett alltför statiskt
resonemang. Jag skulle vilja införa också
den synpunkten i överläggningarna, att
det kan tänkas, att man genom en förändring
av skattesystemet kan utvinna
så mycket mera av produktiv kraft i samhället
och följaktligen också så mycket
större gemensamma inkomster, att
man därigenom trots en sänkning av
skattenivån kan erhålla en tillräckligt
stark ekonomisk grund för att kunna bära
den utgiftsstandard som vi ha iklätt oss.

Det allmännas möjligheter att ta ut pålagor
vila ju till sist på det skatteunderlag,
som skapas av den produktiva
verksamheten. Om man genom en
lindring av beskattningen kan skapa förbättrade
möjligheter för den produktiva
verksamheten och därmed öka dess omfattning,
så ökar man ju också den gemensamma
inkomst, som ligger till grund
för skatteuttagen, och man kan på det
sättet med ett lägre skattetryck ställa
samma belopp till det allmännas förfogande.
Men man kan därutöver också
skapa bättre möjligheter till en fortsatt
standardhöjning, eftersom en sådan måste
bygga på en fortsatt produktiv utveckling
och ett ökat sparande, och denna
produktionsutveckling och detta ökade
.sparande ej kan åstadkommas, i varje
fall icke i samma takt, om en olämpligt
utformad och alltför hårt tyngande beskattning
får hämma utvecklingen. Det
kan således tänkas, att lägre skatter kunna
betyda ökade statsinkomster, och jag
tror som sagt inte att man i det resonemang,
som föres om vår skattepolitik,
bör alldeles förgäta möjligheten därav.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

Utskottsmajoritetens resonemang på
denna punkt förefaller mig inte alldeles
klart. Det är givet att skatterna ha sammanhang
med utgifterna. Den saken kan
ingen förnuftig människa bestrida. Men
när utskottsmajoriteten diskuterar denna
fråga, använder majoriteten en skrivning,
som ger anledning till det antagandet,
att man i samband med skatteutredningen
skall försöka göra en prognos
av statens beräknade framtida utgifter,
det vill säga att man skall räkna
fram inte bara vad staten för närvarande
har för utgifter att bära, utan också
vilka utgifter som kunna beräknas
komma att bli aktuella inom en överskådlig
tidsperiod. Denna summa skall
man sätta på den ena sidan och på den
andra sidan de inkomster, staten måste
skaffa sig för att kunna täcka dessa redan
förefintliga eller beräknade utgifter.
Sedan har man bara att konstatera, att
skatterna måste sättas så och så högt.

Jag vet inte om detta är utskottsmajoritetens
mening. Jag har, herr talman,
hört en annan tolkning, som skulle innebära,
att man med denna ekonomiska
prognos inte avser någonting annat än
att försöka konstatera, huruvida det
finns möjlighet att göra sådana besparingar
i de redan beslutade utgifterna,
att man på grundval därav kan våga tänka
sig en skattesänkning. Skulle det vara
på det sättet, finns det från min sida
ingenting att anmärka. Varje tillfälle att
granska möjligheterna att spara statens
utgifter bör givetvis hälsas med tillfredsställelse.

Jag har emellertid inte kunnat läsa utskottsmajoritetens
resonemang på det
sättet, utan har i stället fått den uppfattningen,
att det innebär att man skulle göra
en ekonomisk kalkyl, vars syfte till
sist skulle bli att visa omöjligheten av att
åstadkomma någon nämnvärd skattesänkning,
eftersom statens beräknade
behov måste bli så och så stort och måste
täckas. För min del skulle jag anse
det vara klokare att rekommendera en
alldeles motsatt princip, nämligen att
man först skapar de ekonomiska möjligheterna
och sedan fortsätter samhällsbyggande!
— att man således först

konstaterar, huruvida det finns ekonomiska
möjligheter att med en rimlig beskattning
åstadkomma de och de fortsatta
standardförbättringarna och sedan
man har gjort detta beslutar om att
de skola komma till stånd.

I en sådan politik ingår givetvis frågan
om beskattningens utformning såsom
ett mycket viktigt led. Det är nödvändigt
att tillse, att beskattningen inte
försvårar och hämmar en ekonomisk
utveckling, som skapar en hållbar
grund för en fortsatt standardhöjning,
utan att man i stället söker ordna det så,
att man trots beskattningen hastigt kan
befrämja en produktionsutveckling, som
möjliggör en fortsatt standardhöjning.

Kanske skall det emellertid, herr talman,
vara lättare än man tror att enas
om dessa grundläggande principer. Jag
skulle för min del inte alls anse det uteslutet,
att man vid en diskussion tämligen
väl skulle kunna komma överens om
att dylika ekonomiska principer böra
ligga till grund vid ett övervägande av
beskattningens utformning och tyngd.

Jag kommer här över till ett annat
problem, som kanhända är svårare att
ena sig om, nämligen frågan om avvägningen
mellan de olika skatterna.

Först stöter man då på frågan, huruvida
den nuvarande beskattningen verkligen
visat sådana verkningar, att en
översyn ur de av mig nyss angivna synpunkterna
kan vara berättigad och erforderlig.
Jag tror att man kan konstatera,
att det förhåller sig på det sättet.
Jag tror att det är obestridligt att det
hårda skattetryck, som vi för närvarande
leva under, och den utformning, som
beskattningen har fått, verkat så att ett
betydande antal medborgare i detta land
i olika samhällsställning och i olika inkomstklasser
blivit obenägna för ökade
ansträngningar på grund av marginalskattens
hårdhet. Det är ett förhållande
som är så mycket betänkligare just
nu, när ju alla tillgängliga krafter måste
tagas i anspråk för att vi skola kunna
klara vår ekonomiska situation.

Jag tror också att det är ganska obestridligt,
att den hårda beskattningen
verkar återhållande på det enskilda spa -

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar in. m.

randet. Jag tror att företagsbeskattningens
omfattning avtrubbar känslan för
största möjliga ckonomisering med vissa
slag av utgifter och att det likaså
är obestridligt, att den nuvarande beskattningen
bär verkat återhållande på
värdefulla ekonomiska initiativ.

För min del bedömer jag således saken
så, att det är klart att det nuvarande
skattetrycket, i synnerhet i vissa
kombinationer, där även förmögenhetsbeskattningen
inverkar, är så hårt, att
det verkar hämmande på arbetsvilja och
sparvilja och att därför en översyn är
berättigad.

Det är enligt min mening nödvändigt
att sträva hän mot en skattesänkning,
och det vore önskvärt om riksdagen
kunde ge omedelbara praktiska belägg
för en sådan vilja hän emot en skattereduktion.

Men enbart med ett sådant konstaterande
— om man nu kan ena sig om
det vet inte jag — är ju inte avvägningsproblemet
löst. Avvägningsproblemets
centrala punkt är ju i stället, vilka
skatter man i så fall skall sänka — de
indirekta eller de direkta skatterna. Och
vidare: om man stannar för en sänkning
av de direkta skatterna, vilka av
dem det är som i första hand skola
komma i fråga.

Jag har tolkat utskottsmajoritetens uttalande
på det viset, att man från majoritetens
sida inte är benägen att ta
upp till resonemang frågan om en sänkning
av de direkta skatterna förrän
man har avskaffat de nja och förhöjda
konsumtionsskatter, som riksdagen i
fjol beslöt i den ekonomiska stabiliseringens
tecken. Det är naturligt att man
här möter ett avvägningsproblem. Jag
skall för min del, herr talman, i dag
inte gå in på detta problem. Jag hyser
nämligen den förhoppningen, att det
skall bli möjligt för riksdagen att kunna
i ett sammanhang diskutera frågan om
de olika skatteformerna, att således i ett
sammanhang kunna diskutera såväl de
i fjol beslutade nya och förhöjda konsumtionsskatterna
som frågan om uttagningsprocenten
för den direkta skatten
under kommande budgetår. Jag avstår

således helt och hållet från att i dag ingå
på någon utförlig diskussion om vilka
slag av skatter, som i nuvarande läge
i första hand borde komma i fråga. Jag
skall bara framföra några synpunkter i
största korthet, eftersom denna sak i
varje fall har berörts i utskottets betänkande.

För mig är den viktigaste utgångspunkten
i hela denna diskussion frågan
om skatternas inverkan på produktion
och sparande. Om jag då skulle försöka
utreda för mig själv, vilken inverkan
t. ex. den förhöjda bensinskatten bär i
det avseendet, är jag utan någon som
helst tvekan beredd att konstatera, att
den sannolikt fördyrar en del av produktionen
genom de ökade transportkostnader
som därav uppkomma. Den
omständigheten att den redan har slagit
igenom i prisbildningen innebär ju ur
denna synpunkt inte något avgörande
skäl för att den skall bibehållas. Men om
jag frågar mig om den hindrar någon
från att anstränga sig mera för att öka
produktionens omfattning, är jag inte
lika övertygad om att svaret på den frågan
skall bli ett obetingat ja. Om jag
skulle våga en gissning skulle det vara,
att man hos yrkesmännen skulle sätta
större värde på att man kunde slopa
bensinransoneringen än att man kunde
avskaffa den höjda bensinskatten. Det
skulle ju även ur statsfinansiella synpunkter
vara en fördelaktigare utväg än
att slopa skatten. Bedömer jag således
denna beskattning ur synpunkten av
dess produktionshämmande inverkan
och dess inverkan på sparviljan hos
människorna, tror jag inte att den utövar
samma slags verkan som de direkta
skatterna.

Jag skulle tänka mig att man i rätt
stor utsträckning kan använda samma
resonemang om pappersskatten, även om
det är alldeles uppenbart att den i vissa
och ganska betydande avseenden är liinderlig
för produktionen.

Inkomstskatten har i det fallet en annan
karaktär. Det har under debatten
sagts, att när man för fram inkomstskatten
i förgrunden för de möjliga skattesänkningsåtgärderna
beror det på att

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

det skulle vara politiskt angenämast att
sänka inkomstskatten och därmed ge en
skänk åt alla. Jag vet inte hur stort allvar
det ligger i sådana beskyllningar.
För min del känner jag mig inte så särskilt
träffad av förebråelsen — om det
nu skall vara en förebråelse. Jag gör
nämligen gällande att en sänkning av
inkomstskatten, just därför att en sådan
innebär en sänkning för alla, också
är av större vikt för det hela. Det är
medborgarnas samlade insatser genom
ökade ansträngningar och ökat sparande,
som möjliggöra en produktionsutveckling
av det slag som vi alla önska,
och ur den synpunkten skulle en sådan
sänkning vara en åtgärd, som gagnar
alla men därigenom också blir av största
betydelse för det hela.

Måhända skulle också ett annat skäl
kunna åberopas för en sänkning av inkomstskatten
före övriga skatter. Jag
syftar på att penningvärdet sedan 1947
något försämrats och att i den mån lönerna
följt penningvärdets försämring
beskattningen sker på ett högre nominellt
belopp, som dock i själva verket
bar samma reella värde som år 1947.
Det innebär således i och för sig, att
den uttagningsprocent, som man då bestämde
sig för, genom penningvärdets
utveckling har blivit en annan. Det är
ett skäl som inte alldeles saknar betydelse.

Med de synpunkter, som jag nu anfört
i denna fråga, bar jag icke velat säga,
herr talman, att man vid bedömningen
av skattesänkningsmöjliglieterna skall
helt och hållet bortse från de i fjol vidtagna
höjningarna av konsumtionsskatterna.
Jag har påpekat att några av dem
sannolikt äro ytterst hindrande för produktionen
och innebära ett fördyrande
av denna. Med den grundsyn som jag
har på detta problem är det alldeles
självfallet, att man vid bedömningen av
skattetrycket skall beakta även dessa
indirekta skatters betydelse och inverkan
i detta avseende. Men jag kan inte
anse det självklart att alla de i fjol beslutade
nya eller förhöjda skatterna skola
avskaffas innan man kan börja uppta
en diskussion om sänkning av de di -

rekta skatterna. Det gäller även i detta
fall ett avvägningsproblem, som bör lösas
inte efter någon schablonmässig
princip rörande förhållandet mellan de
direkta och indirekta skatternas avkastning
och ändamål, utan med hänsyn till
verkningarna dels för olika folkgrupper,
varvid en eventuell höjning av de skattefria
avdragen vid kommunalbeskattningen
också får beaktas, och dels på
produktionens och nationalinkomstens
utveckling.

Till grund för hela den diskussion,
som kommer att upptagas i anslutning
till den utredning, som jag förmodar att
riksdagen kommer att begära på bevillningsutskottets
förslag, bör enligt min
mening ligga just denna hänsyn till beskattningens
inverkan på produktion
och sparande, och alla de olika aspekter
i vår beskattningsfråga, som därvid bli
aktuella, böra givetvis tagas i beaktande.

Om man nu skulle komma därhän att
en sänkning av de direkta skatterna
skulle befinnas möjlig — för min del betonar
jag att jag anser den nödvändig —
gäller det givetvis också en avvägning
mellan de direkta skatterna inbördes.
Det måste bli en av utredningens huvuduppgifter
att söka utröna, vilka olika
skatteformer som verka mest hämmande
på arbetslust och sparvilja. Måhända
skall man komma till olika resultat inom
olika skikt. Att här föreligger en mycket
svårlöst uppgift är enligt min mening
uppenbart.

Jag är t. ex. inte alldeles övertygad
om att inte en förnuftigt ordnad skatt
på efterlämnade förmögenbeter skall visa
sig mindre osympatisk än en hård årlig
förmögenhetsskatt. Detta innebär,
herr talman, inte på något sätt ett förord
för den nu gällande kvarlåtenskapsskatten,
som jag liksom ett stort antal
av kammarens ledamöter redan från början
har bekämpat såsom icke lämplig.
Det innebär bara ett påpekande av att
det här också föreligger ett problem,
som inte utan vidare kan anses vara
löst.

Jag skulle, herr talman, till slut bara
vilja ge uttryck åt den förhoppningen,

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

att det — trots de skiljaktiga uppfattningarna
beträffande de principiella utgångspunkterna
för och i viss mån också
den praktiska uppläggningen av en
utredning, som framskymtat i de olika
reservationerna — dock skall finnas vissa
möjligheter att kunna komma åtminstone
närmare ett resultat, som bättre än
nuvarande ordning tillgodoser den oundgängliga
samhällsnytta, som ligger i att
produktion och sparvilja icke hämmas
av en alltför hård och olämpligt utformad
beskattning.

Om man är ense om att skattesystemet
bör utformas så, att det i minsta
möjliga grad lägger hinder i vägen för
en höjning av folkets välstånd genom en
fortsatt utveckling av produktionen, som
det heter i utskottsmajoritetens betänkande,
och sparande, som jag för min
del vill tillägga, och om man finner anledning
föreligga att ur denna synpunkt
ägna det rådande skattesystemet en översyn,
bör det ju inte vara alldeles omöjligt
att vid ett objektivt bedömande finna
vägar, som leda fram till en sammanjämkning
mellan uppfattningarna.

En sak bör emellertid vara alldeles
klar, och det är att när man från mitt
partis sida medverkar till att besluta
om en dylik skatteutredning och hälsar
den med tillfredsställelse, utgör den förnämsta
riktlinjen en striivan att genom
sänkning av skattetrycket och genom en
bättre utformning och avvägning av de
olika skatterna komma fram till ett
system, som bättre än det nuvarande
främjar just produktionsmöjligheterna,
arbetsviljan och sparviljan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring
i utskottets motivering, som anges
i den av mig m. fl. undertecknade reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag kan i likhet med talarna före
mig uttala min tillfredsställelse över att
man inom bevillningsutskottet bar kommit
så långt, att man ansett sig kunna
föreslå riksdagen att begära en översyn
av det nuvarande skattesystemet.

När man vid 1947 års riksdag införde

det nuvarande systemet, uttalades från
de olika näringsgrenarnas sida farhågor
för att beskattningen skulle bli av sådan
art, att den skulle ta bort sparviljan och
att den inte skulle stimulera företagsamheten
i önskvärd utsträckning. Det har
också visat sig att de senaste årens skattepålagor
varit av sådan beskaffenhet,
att den sparvilja, som förut fanns hos
det svenska folket, till stor del har gått
förlorad.

Den skatt som ur alla synpunkter bär
varit den vedervärdigaste av de beslutade
skatterna har varit kvarlåtenskapsskatten.
Denna skatt är ju sådan, att när
en person har avlidit och dödsbotillgångarna
skola delas händer det många
gånger att skatten tar ut så mycket, att
arvtagarna inte ha möjligheter att kunna
fortsätta det verk, som deras förfäder
ha byggt upp. Jag tror inte heller att
denna kvarlåtenskapsskatt har givit
statskassan de inkomster, som man hade
räknat med. Det görs ju alla möjliga försök
att skingra förmögenheterna för att
undkomma denna skatt. Jag tror därför
att det skulle vara av den allra största
vikt att den utredning, som nu kommer
att pröva skatterna, ser till att kvarlåtenskapisskatten
avskaffas fortast möjligt.
Jag skulle också vara mycket tillfredsställd
om man kunde undvika en
skärpning av arvsbeskattningen, vilken
redan nu är ganska hög.

Om man ser på utvecklingen i landet
är det nog så, herr talman, att den enskilda
företagsamheten många gånger är
mycket tveksam när det gäller att sätta
igång företag, vilka kanske skulle kunna
leda till en produktionsökning och på
så sätt tillföra landet mer i skatter. Följden
av den hårda skattebelastning, som
vi ha i vårt land, blir att folk inte kan
fortsätta sin verksamhet, då de riskera
att förlora allt det som de avsett att satsa
in i ett företag.

Jag tror inte att man med en sådan
skärpt beskattning, som vi ha i vårt
land, gynnar den utveckling som skulle
vara önskvärd. Om det finns möjlighet
att sänka den direkta beskattningen i
någon mån, så skulle detta därför hälsas
med mycket stor tillfredsställelse.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

Det är ju självklart, att när man beslutar
stora utgifter i en eller annan
form, måste man skaffa pengar för att
finansiera dem. Finansministern har ju
också vid flera tillfällen påpekat, att
riksdagen har varit med om att besluta
de sociala utgifterna, som ju äro de mest
tyngande i vår budget, och att man då
får ta konsekvenserna av detta genom
att också skaffa motsvarande inkomster.

Jag är, herr talman, av samma åsikt
som majoriteten uttalat i utskottsbetänkande!,
alt den socialpolitiska standarden
inte får sänkas, men jag tror att det
vid en översyn av de sociala välfärdsåtgärderna
kanhända skulle kunna ske en
viss besparing utan att man därför behöver
göra det sämre för dem som bli
delaktiga av dessa sociala hjälpåtgärder.

Herr talman! Då de föregående talarna
utvecklat synpunkter på denna fråga,
som jag i viss mån kan biträda, skall
jag inte uppehålla mig längre vid detta
ärende. Jag vill med det sagda endast
yrka bifall till utskottets utlåtande med
den ändring som innefattas i den av
mig och herr Jonsson i Skedsbygd vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
också för min del uttala min glädje
över att de olika partigruppernas representanter
i bevillningsutskottet ha blivit
eniga — visserligen med skilda motiveringar
— om att en översyn av skattesystemet
och dess verkningar skall verkställas.
Jag kan dock inte vitsorda vad
herr Velander sade, då han yttrade att
det var först efter ett förut hårt motstånd
som detta skett. Jag vill erinra
kammaren om att den nya skattelagen
antogs 1947. Redan 1948 skrev bevillningsutskottet,
att en närmare belysning
av det nya skattesystemets verkningar
för vårt ekonomiska liv kunde anses
vara önskvärd, men att systemet borde
ha varit i tillämpning någon tid. Nu, året
efter, har utskottet gått med på att begära
utredningen, och vi ha varit eniga
på den punkten. Detta kan knappast betraktas
som något »hårt motstånd».

Vi ha alltså blivit eniga trots att er -

farenheterna om skattesystemets verkningar
måste vara mycket små — det
har ju nämligen bara existerat under år
1948 och den del av 1949, som gått, och
vad vi kunna veta om dess verkningar
måste vara ytterst begränsat. Om det likväl
finns en som jag tycker mycket
uppjagad opinion på den punkten, kan
man ju tillfredsställa den opinionen genom
att tillsätta en sådan utredning,
och vi kunna se vad den kan lända till
för resultat. Eftersom systemet varit så
kort tid i verksamhet befarar jag, att
undersökningen kommer att bli mycket
akademisk och teoretisk; den har ju
inte så värst mycket att bygga på. Men
det kan i alla fall bli en luftning av
olika principiella synpunkter, som kan
ha sitt värde, och varje försök till politisk
avspänning, vare sig på det ena
eller andra området, är jag för min
del villig att medverka till.

När denna undersökning skall sättas
i gång är det alldeles uppenbart, att
man måste ta hänsyn till det föreliggande
behovet av skatter, och detta har
också erkänts både av herr Velander
och herr Elon Andersson. Att så där
liksom i blindo sätta i gång en skattesänkning
kan ju inte vara rimligt, utan
man måste veta att en sådan skattesänkning
kan bibehållas. Därför är väl det
första man har att göra att undersöka,
vad vi behöva i samlad skatteinkomst.
Vi veta ju alla, att vi i år ha en samlad
utgiftssumma på nära 4,5 miljarder.
Vi veta också att budgeten är mycket
hårt pressad och att det finns en hel
del behov av anslagsökningar, som äro
provisoriskt utelämnade i årets budget
men som måste tillgodoses mycket snart.
På den ena huvudtiteln efter den andra
kunna vi leta upp sådana uppehållna
behov.

När man sätter sig till en sådan undersökning
som denna måste man alltså
göra klart för sig, vad det hela kan
innebära i fråga om inkomstbehov. Det
innebär inte 4,4 miljarder i samlade inkomster,
utan det måste sannolikt betyda
mera. Dessutom —- fastän detta är
mera en psykologisk bedömning — är
det ju inte bara så att riksdagen myc-.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar ni. m.

ket hårt värnar sin skatteinakt; den värnar
lika hårt sin anslagsmakt. Även under
de nuvarande mycket bekymmersamma
tiderna kunna vi se, hur enskilda
grupper eller personer i riksdagen
göra utomordentliga ansträngningar fpr
att försöka pressa upp utgifterna på olika
håll. Detta kan tyckas lovvärt, då vederbörande
äro övertygade om att vad
de föreslå är nyttigt och gagneligt för
riket och för folket. Men i ett sådant
läge skjuter man faktiskt undan hänsynen
till att de nödiga medlen måste anskaffas.
Riksdagsgrupperna ha två ansikten
— mr Hyde och dr Jekyll —
jag vet inte vilket jag skall karakterisera
som det ena eller det andra; de ha
två personligheter, som inte äro riktigt
sams när det gäller att framställa
sina olika synpunkter.

Det är därför som bevillningsutskottet
ansett, att en undersökning av våra
utgiftsbehov skall ske. En prognos är
såvitt jag kan begripa nödvändig, men
jag vill lugna herr Velander så till vida,
att jag aldrig räknat med att vi nu år
1949 skulle ställa en prognos på de utgifter
som vi skulle ha — jag tyckte att
han nämnde 1970 eller 1980; kanske
han gick ännu längre. Jag har aldrig
drömt om att någon vettig grupp här
i riksdagen skulle vilja sätta i gång en
sådan undersökning — om jag missförstod
herr Velander, ber jag att få återtaga
detta resonemang. Uppenbarligen
måste det här vara fråga om en mycket
kortare tid. Herr Velander sade, att det
borde vara en mycket kort frist; det
är jag ense om, men inte så kort frist,
att man inte ser längre än näsan
räcker — även ett krav på kortfristighet
måste kräva litet mera utrymme
än så.

Vid en utredning kan man väl inte
heller undgå att ta hänsyn till vad t. ex.
folkpartiet med en uppriktighet och en
reformvilja, som jag vill buga mig djupt
för, i sin motion i frågan säger, nämligen
att — enligt referatet i utskottsbetänkande
— »en del viktiga behov, t. ex.
på undervisningens område, måste tillgodoses».
Det är kanske litet uppmjukat
i reservationen, men det må ju vara

5 Första kammarens protokoll I9i9. Nr in.

hänt. Jag tror emellertid, att det finns
ett sådant område, där man såsom här
antytts i framtiden måste räkna med
en ökning av utgifterna.

Sedan vill jag för min del liksom herr
Elon Andersson hålla den frågan öppen,
om det skall kunna ske på budgetminskningens
väg. Det är ju möjligt att det
kan ske, och det skulle vara ytterst önskvärt.
Det kan ju hända mirakel här i
världen, som skulle kunna göra att vi
t. ex. skulle kunna minska våra försvarsutgifter.
Jag tror nu inte så mycket
på det miraklet, i varje fall inte på kort
frist, och då står man där och måste
överväga: Vill man tillgodose dessa viktiga
behov, även om det skulle medföra
bibehållen skatt? Eller vill man hellre
i ett sådant läge avstå från dessa s. k.
viktiga behov och sänka skatterna?

Det blir fråga om en avvägning mellan
skatter och utgifter, som man måste
göra, och det är uppenbart, att det kan
ställa sig olika vid olika tider även för
ett och samma parti liksom olika för
de olika partierna, hur den avvägningen
utfaller. För min del tror jag, att i nuvarande
läge kommer nog kravet på
skattesänkning att väga tungt, kanske
tyngst, men det beror ju alldeles på hur
man värderar de utgifter som det kan bli
fråga om.

När vi nu skola sätta i gång en utredning
om de statliga skatterna av olika
slag, vill jag för min del i detta sammanhang
påpeka, att vi också ha kommunalskatter
— även herr Elon Andersson
har talat om det, och det har berörts
i folkpartiets motion — och om vi på
det området t. ex. skulle plocka bort
barnavdragen och ersätta dem med ökade
barnbidrag, skulle bara den lilla historien
efter vad jag vid ett hastigt överslag
beräknat komma att kosta minst 40
miljoner. Skola vi sedan gå till eu höjning
av ortsavdragen som kan vara något
så när vettig — de nuvarande kommunala
ortsavdragen ligga ju under all
rimlig gräns — förstår jag inte hur det
skall kunna ske utan att staten på ett
eller annat sätt träder hjälpande till.
Det finns ingen skatt som träffar de
många inkomsttagarna här i landet så

Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

hårt som just kommunalskatten, och vill
man hjälpa de små skattebetalarna här i
landet är det en utväg att öka ortsavdragen
men på samma gång försöka åstadkomma,
att skajttetrycket ändock inte
blir högre för kommunens övriga skattebetalare.

Jag har samma tilltro till svenska politikers
möjligheter att vid överläggning
kring ett bord komma överens som herr
Elon Andersson nyss gav uttryck åt, så
att jag tror nog att man skall kunna
komma överens om en utgiftsberäkning,
som man sedan kan lägga till
grund för en bedömning av de skatter,
som framdeles komma att erfordras. Men
det är uppenbart att en sådan prognos
— och man måste ju göra en sådan även
för inkomsterna — kommer att utfalla
så, att ju gynnsammare man beräknar
skatteunderlagets utveckling, desto större
anledning har man att räkna med
ökade skatteinkomster och möjlighet att
sänka skattesatserna. Även i det fallet
måste man givetvis göra en prognos åtminstone
för några år framåt. Förtänksamhet
kan aldrig vara annat än en
dygd, även om dessa prognoser både på
det ena och det andra området ha all
den osäkerhet som det för med sig att
försöka lyfta på framtidens förlåt.

I detta sammanhang vill jag erinra
om den omständigheten, att när den nuvarande
överbalanseringen av budgeten
på 720 miljoner kronor kan upphävas,
så ger detta möjligheter att sänka skatterna
med motsvarande belopp. När det
ögonblicket kommer, det vet jag för närvarande
ingenting om och sannolikt ingen
annan heller, men det ger ju oss möjligheter
att sänka skatterna med 720
miljoner. Jag räknar dock med att ingen
vill gå fram med ett förslag att sänka
skatterna, även om därigenom budgeten
skulle bli underbalanserad i en normal
tid. Liksom vi överbalansera budgeten i
en högkonjunktur som denna för att
motverka inflationen, kan det naturligtvis
tänkas djupa lågkonjunkturer, då
det blir nödvändigt att underbalansera
budgeten för att pumpa ut pengar på
marknaden och få arbetslivet i gång. I
normala tider måste vi dock räkna med

balans mellan utgifter och inkomster —
en sänkning av skatterna så att man riskerar
en underbalansering i normala tider
vill väl ingen politiker från något
parti egentligen gå in för.

Vid en avvägning av skatterna måste
man också observera de punktskatter,
vilka såsom antiinflationsskatter kommo
till stånd förra året och som då beräknades
ge 500 miljoner kronor. När de
infördes, visade det sig råda eu hel del
tveksamhet, om de bara skulle införas i
inflationsbekämpande syfte, men det sades
ifrån både från utskottets och från
regeringens sida, att detta var motivet
för att man gick med på denna mycket
hårda indirekta beskattning. Jag tycker
att man året efter inte skall ha alldeles
glömt bort dessa utfästelser. Man borde
erinra sig syftet med dessa skatter, och
man borde komma ihåg att en utfästelse
bör stå fast. Detta hindrar givetvis inte,
att när man skall avveckla de indirekta
skatterna av denna typ, kan det vara speciella
skäl för bibehållande i ett visst
ändrat läge av den eller den skatten
eller den eller den skattehöjningen, fastän
jag för min del i motsats mot en av
de föregående talarna skulle vara mycket
obenägen att dröja allt för länge
med den extra bensinskattens avskaffande.

När vi införde dessa indirekta skatter,
åstadkommo vi en förskjutning i
balansen mellan direkta och indirekta
skatter. De direkta skatterna äro ju, särskilt
nu sedan vi fått källskatten — eller
kanske rättare sagt källskattetabellerna
— öppna. Det är uppenbart vad
det blir för skatt per vecka eller månad;
alla se det tydligt i debetsedeln eller skattetabellen.
En indirekt skatt däremot är
hal och lömsk och smyger sig på vederbörande
liksom bakifrån eller från
sidan. Han vet inte hur mycket han betalar
i skatt. Hur många av herrarna
veta, när ni röka en cigarr eller cigarrett,
hur mycket ni betala i skatt av
priset? Ni veta det inte, och folket vet
det inte heller. Därför ondgör sig svenska
folket i mycket ringa grad över den
indirekta beskattningen, som dock säkert,
när det gäller tobak, är en av de

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

hårdaste vi ha. Människorna se den
inte och märka den inte. Få de en kvarskatt
på 30 kronor, kan det betyda mycket
för personer i viss inkomstställning,
och då bli de upprörda, men om de i
tobaksskatt betala kanske det tiodubbla,
märka de det inte och oroa sig mycket
litet, för att nu inte tala om andra skatter
av liknande slag.

I en tid då folk har fått de direkta
skatternas höjd klar för sig genom källskattetabellerna,
kan det finnas en benägenhet
hos olika partier och enskilda
att försöka komma ifrån dessa direkta
skatter, som så att säga demokratiskt
öppna sig för det svenska folket
och säga vad de äro, och i stället börja
smussla med skatterna bakvägen. Indirekta
skatter äro alltid ett smusslande
med skatter på bakvägar! Detta hindrar
inte, att jag för min del inte kan tänka
mig inom överskådlig tid ett skattesystem
här i landet, där inte en mycket
ansenlig del av skatterna utgöras av indirekta
skatter. Men då dessa indirekta
skatter äro så hårda som de nu äro,
hoppas jag att folkpartiets något yrvakna
kärlek till de indirekta skatterna,
som har framlyst här i dag, inte skall
allt för mycket förmörka deras skattepolitiska
förnuft.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att erinra om vad herr Velander
nyss anförde, då han ville av 1948
års skatter omedelbart avskaffa både
bensinskatten och pappersskatten och
tillika kvarlåtenskapsskatten. Det betyder
tydligen, att i en tid som denna, då
vi ändå tämligen allmänt anse att överbalanseringen
av budgeten är av utomordentligt
värde, man vill minska denna
överbalansering med inemot 300 miljoner
kronor. Man kan ju alltid tvista om
hur mycket man behöver överbalansera,
men att i ett ögonblick som detta,
då vi tyckais återvinna balansen och
kunna hoppas att inom en inte allt för
avlägsen framtid kunna kasta bort de
kryckor, som bland annat antiinflationsskatterna
äro, på ett bräde minska
dem och därmed överbalanseringen
med 300 miljoner, det anser jag vara ett
mycket, mycket farligt råd —- knappast

hör det till »den kärva politikens» råd
i varje fall. När balansen är återvunnen,
då skall jag mycket gärna se att
både pappersskatten och bensinskatten
mycket snart gå sin kos, men till dess
skulle jag vilja varna för att upphäva
dem.

När nu denna beredning tillsättes, bär
man, herr talman, därmed inte upphävt
de skattepolitiska motsättningar som
finnas mellan de olika grupperna. Detta
har ju också påpekats av de föregående
talarna, vem man än lyssnade på. Vi
se rätt olika på direkta och indirekta
skatter; några äro mera förtjusta i de
indirekta skatterna, andra mindre. Vår
syn på saken är olika också när det
gäller hur skatterna skola uttagas och
fördelas mellan skatter på inkomst,
d. v. s. arbete, och skatter på örmögenhet
av olika slag. De motsättningarna
och de olika uppfattningarna i övrigt
finnas alldeles säkert kvar. Vi se också
på arvsbeskattningen med mycket
olika ögon; jag fick ett mycket starkt intryck
av det, när jag hörde herr Elofsson
tala om den »vedervärdiga» kvarlåtenskapsskatten.
Det som är vidrigt för
den ene kan för den andre vara en sak,
som man i alla fall kan diskutera, och
för en tredje kan det framstå som en åtgärd
av social rättvisa.

Även på skatteskalornas utformning
kunna vi se med mycket olika ögon, när
det gäller om de skola ge mer eller
mindre lättnad för olika inkomst- eller
förmögenhetsskikt.

När vi emellertid nu komma till en
utredning, är det ju rätt naturligt att
hoppas på en viss sammanjämkning av
åsikterna. Särskilt bondeförbundets och
folkpartiets reservationer tyckas mig
vara skrivna med en sådan mjukhet, att
de inge vissa förhoppningar om att utredningskommittén
inte bara skall bli
en klubb för dispyter, utan att där skall
kunna föras en verkligt utredande diskussion,
som kan kasta ljus över våra
skatteproblem — särskilt de skatteproblem,
om vilka vi mest tvista. Och kan
man inte finna en gemensam linje, vilket
naturligtvis skulle vara lyckligast, så
bör man ändå efter denna utredning

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

bättre kunna förstå varandras synpunkter
och ståndpunkter, och också detta
måste föranleda en viss avspänning i
den skattepolitiska diskussionen.

I den förhoppningen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
och likaså till utskottets motivering.

Herr ENGLUND: Herr talman! Det

problem som vi här diskutera är ett
fyrkantsproblem. Det gäller den sociala
standarden, det gäller den socialpolitiska
standarden vilken är liktydig med
statens utgifter för socialpolitiska ändamål,
det gäller de direkta skatterna,
och det gäller slutligen de indirekta
skatterna.

Beträffande den sociala standarden
skulle jag vilja säga, att den under inflytande
av en nationalekonomi, på jakt
bort från värdena, i den offentliga diskussionen
har blivit ett rent kvantitativt
begrepp. När Adam Smith en gång
i tiden skapade nationalekonomien som
vetenskap, så talade han om folkets välstånd.
Nu är den sociala standarden väl
närmast en fråga om folkets totala konsumtionsmängd.
Jag tror att den förskjutning,
som har ägt rum genom denna
kvantifiering av ett ursprungligt värdebegrepp,
i hög grad gjort våra skattedebatter
orealistiska. Det är, menar jag,
nödvändigt att vi, när vi diskutera skattesystemets
utformning, se på hur verkligen
den ena eller den andra skatteutformningen
påverkar folkets välstånd
och inte bara dess kvantitativa konsumtionsmöjliglieter.
Och när det i vår
allmänna ekonomiska debatt talas om
den större eller mindre standardhöjningen
för de breda folklagren, exempelvis
från 1860 eller 1920 och till nu,
när man talar om en fyrfaldig eller tvåfaldig
reell standardstegring, så är det
skäl att påminna om att denna standardstegring
i mycket vidsträckt omfattning
betyder en konsumtionsstegring, vars
värde ur samhällets synpunkter är ganska
tvivelaktigt. Jag skulle exempelvis vilja
påstå, att om det svenska folket dricker
dubbelt så mycket brännvin vid en

senare tidpunkt som vid en tidigare, är
detta visserligen med den nu härskande
terminologien en standardhöjning
men reellt, ur värdesynpunkt, en standardsänkning.
Detta gäller också om
konsumtionen av en hel rad av de andra
artiklar, som vi ha beskattat med
de indirekta skatterna.

Nyss var det exempelvis någon, som
på grund av sina iakttagelser uppvisade,
att sötsakerna skapade många sociala
olägenheter, och om det är riktigt skulle
ju ett borttagande av beskattningen på
sötsaker, som har ifrågasatts, medföra
icke en reell ökning av välståndet, utan
en sänkning därav.

När man vidare på samma sätt här
vill avgränsa problemet så, att man inte
får ompröva den hittillsvarande socialpolitiska
standarden — fortfarande rent
kvantitativt uppfattad såsom det totalbelopp,
som ges i form av social hjälp

— så tycker jag att man ger det förarbete,
som har skett i fråga om våra socialpolitiska
reformer, en prägel av divinatoriskt
förutseende. Det kan nämligen
mycket väl tänkas, att kausalsammanhanget
mellan denna socialpolitiska
standard med dess understödsformer
och det verkliga välståndet är sådant,
att en minskning av den socialpolitiska
standarden kan medföra en ökning av
det verkliga välståndet.

Jag skall inte trötta kammaren med
detta, men jag skulle kunna redovisa
många möjliga kausalkedjor, som göra
en sådan utveckling tänkbar. Och jag
skulle vilja säga, att när vi nu dryfta belastningen
av den höga direkta beskattningen,
är det skäl att erinra om att inte
mindre än ungefär en tredjedel av denna
skattebelastning är betingad av de
barnbidrag, som vi införde härom året.
Antag att det svenska folket bleve ställt
inför frågan: »Även om ni uppskattar
barnbidragen, vilket ni naturligtvis gör

— föredrar ni att få dessa barnbidrag
eller föredrar ni i stället en reduktion
av inkomstskatten med en tredjedel?»
Jag är inte alls övertygad om att en sådan
folkomröstning skulle ge majoritet
för barnbidragen.

Jag har redan berört en grundläggan -

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

de synpunkt när det gäller att avväga
den direkta och den indirekta beskattningen.
Den indirekta beskattningen
under senare år har haft att kämpa
med den belastning, som dess historiska
ursprung innebär. Den indirekta beskattningen
infördes vid en tidpunkt, då
statsmakten finanspolitiskt sett var mycket
svag. För att över huvud kunna få
bidrag från medborgarna, måste den använda
formen att beskatta de mest utpräglade
nödvändighetsvarorna: man

beskattade saltet, som vid denna tidpunkt
var en oundgänglig vara vid all
konservering, och man beskattade
spannmålen. Den debatt, som alltid försöker
utnyttja oviljan mot den indirekta
beskattningen, har tydligen inte observerat
den väsentliga förskjutningen i
den indirekta beskattningens natur, som
ägt rum under de senare åren, då alla
nödvändighetsvaror äro undantagna från
denna beskattning och det bara är de
umbärliga varorna, som äro underkastade
en sådan.

Jag tror att det är svårt för någon av

dem, som vilja gå igenom den serie
punktskatter, som vi införde förra året,
att kunna redovisa någon indirekt skattepost,
där inte det utpräglade inslaget
av umbärlighet är framträdande.

Herr Sjödahl har redan talat om den
utomordentliga fördel som den indirekta
skatten har när det gäller att driva in

den, nämligen dess egenskap att inte utlösa
ovilja, under det att de direkta skatterna
med sin nuvarande höjd ha en
motsvarande utpräglad nackdel. Och när
herr Sjödahl anser det angeläget att bekämpa
den indirekta beskattningen, så
är det tydligen med utgångspunkt från
någon vag föreställning om att det ligger
någon utpräglad orättvisa i att man
i någon större utsträckning utnyttjar
den indirekta beskattningen. Men jag
tror att en grundlig analys av förhållandet
mellan den indirekta och den direkta
beskattningen skall visa, alt en sådan
orättvisa näppeligen föreligger.

Det finns i fråga om konsumtionen
av de varor, som äro underkastade indirekt
beskattning, och de sociala utgifter,
för vilkas betalande de i vid -

sträckt omfattning användas, ett sådant
sammanhang, att ett mycket betydande
antal av dem, som betala de indirekta
skatterna, också i mycket stor omfattning
åtnjuter de sociala förmånerna. Det
är således på något sätt en rättviseutjämning
att i ett samhälle, där man har
betydande socialpolitiska förmåner, också
ha relativt höga indirekta skatter. Det
är dessutom så, att det är angeläget just
nu att motarbeta tendenserna till inriktning
av produktionen på produktionsgrenar,
som inte innebära en verklig
stegring av folkets välstånd. Om man då
genom en beskattning av dessa ur allmän
synpunkt icke önskvärda produktionsgrenar
får en sammanträngning av
dem, då, herr talman, vill jag bestämt
hävda, att den indirekta beskattningen i
ett modernt samhällsliv har utpräglade
fördelar, som det finns all anledning för
den kommande utredningen att beakta
på ett utförligare sätt än vad vi ha fått
anvisning på i de av de olika utskottsmotiveringarna
föreslagna direktiven.

Det är med andra ord fråga om en
avvägning ur rättvisesynpunkt icke mellan
de fattiga och de rika, som man på
socialdemokratiskt håll gärna vill driva
denna avvägning mellan de direkta och
de indirekta skatterna till, utan om en
avvägning ur synpunkten av rättvisa
mellan de skötsamma och slarvarna i
samhället. Och skall man favorisera de
sparsamma elementen i samhället, så
gör man det i vidsträckt omfattning genom
att pressa ned den direkta skatten
till rimlig höjd och ta en relativt hög
indirekt skatt på de ur samhällets synpunkt
mindre önskvärda arterna av konsumtion.

Social-Demokraten — Morgon-Tidningen
heter den ju numera — hade häromdagen
en kort kommentar till förslaget
om den indirekta beskattningen, där det
sades: »Vad tjänar det till att höja folkpensionerna,
om man samtidigt höjer de
indirekta skatterna?» Jag skulle vilja
svara att med den utformning, som
punktskatterna fingo i fjol, torde det inte
vara många kvinnliga folkpensionärer,
som ge något bidrag till dem. Det kan
vara annat med de män, som köpa tobak

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

och sprit, men jag förstår inte varför
de, som inrikta sin konsumtion på detta
sätt, i mindre grad än andra medborgare
skulle underkastas den skattebelastning
i indirekt form, som denna deras
konsumtion innebär.

Herr talman! Detta anförande går inte
i par med de anföranden, som tidigare ha
hållits här i debatten. Jag tycker dock
att det är så angeläget att de verkliga
värdesynpunkter, som spela in i deira
spörsmål, också bli belysta i kammarens
debatt, att jag inte har kunnat underlåta
att ett ögonblick besvära kammaren
med dessa synpunkter.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Det
var ett uttalande av herr Sjödahl, som
jag inte vill lämna alldeles utan kommentar.
Herr Sjödahl ansåg, att jag varit
en smula orättvis, när jag hade antytt, att
högerns krav på utredning i skattefrågorna
tidigare hade stött på hårt motstånd.
När det gäller att bedöma den
saken, skall man emellertid inte bara
fästa sig vid högerns framstötar 1947
och 1948, utan man bör också rikta uppmärksamheten
på andra omständigheter.

Det finns en kommitté, som herr Sjödahl
känner mycket väl till, eftersom
han numera, om jag inte misstar mig, är
dess ordförande. Den kommittén, 1944
års allmänna skattekommitté, kom till
efter mycket stora födslovåndor. Kommitténs
utredningsdirektiv togo sikte på
ett klarläggande av olika sidor av vår
beskattning, dess förutsättningar, dess
verkningar och dess utformning. Om
denna kommitté hade fått fullfölja sitt
arbete — jag misstänker, att det är definitivt
avbrutet nu •— kan jag tänka
mig, att 1947 års s. k. skattereform inte
alls hade kommit till — i varje fall vågar
jag säga, att den inte erhållit den form
och det innehåll, vari den nu kom att
framträda.

Det var ju min mening — det framgick
av mitt första anförande — att här
inte åstadkomma någon diskussion, som
skulle leda till alltför vidlyftiga utläggningar,
utan att, eftersom det äntligen
skulle bli en utredning, så skulle vi inte

tvista om det förflutna. Jag skall dock
tillåta mig ställa den frågan: Vad var
egentligen skälet för motståndet emot
högerframstötarna i fjol, som togo sikte
på en utredning av skattesystemet och
dess verkningar? »Jo», sade man ifrån
herr Sjödahls parti, och från andra partier
också, »vi kunna tänka oss, att vi
komma att vara med om en utredning,
men man måste först ha en viss tids erfarenhet
av det nya skattesystemets
verkningar.»

Vilken erfarenhet av skattesystemets
verkningar ha vi då i dag? Den första
taxering, som sker i anslutning till 1947
års skattesystem, är den, som för närvarande
pågår, och följaktligen vet man
inte ett enda dugg om dessa verkningar.
Man kan därför säga, att sakligt sett
läget på denna punkt i år är precis detsamma
som i fjol. Vad som har tillkommit
och som i år föranleder till ett annat
ställningstagande från övriga partiers
sida, vill jag inte inlåta mig på att
karakterisera i vidare mån än att jag
säger, att det är den rörelse, som har
förekommit ute i landet bland de människor,
som på grund av olika förhållanden
haft anledning att närmare reflektera
över det rådande skattetrycket, som
har gjort, att det nu är opportunt,
lämpligt och taktiskt, ja, kanske politiskt
sett det enda möjliga att inte längre
motsätta sig ett så väl motiverat högerkrav
som detta om en översyn av skattesystemet
och dess verkningar.

Herr Sjödahl menade, att man kanske
varit ganska lättsinnig, när man inom
utskottet hade vågat ta sikte på ett slopande
av bensinbeskattningen och av
den s. k. pappersskatten. Jag vill inte
för min del säga det! Herr Sjödahl
erinrade emellertid i samband härmed
om att man hade infört dessa skatter
i inflationsbekämpande syfte och att de
ur denna synpunkt alltjämt vore erforderliga.
Detta talesätt passar kanske att
föra in i sammanhanget, även om det
icke gäller högern. Det är emellertid något
överraskande att herr Sjödahl gör
det, ty när vi i fjol resonerade om dessa
skatter i bevillningsutskottet och i riksdagens
kamrar, vägrade herr Sjödahl

Onsdagen den 6 april 1919 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar in. in.

och hans parti att på något sätt diskutera
dem just ur synpunkten av deras betydelse
för inflationens bekämpande.
Det var en angelägenhet, som inte alls
ankom på bevillningsutskottet, sade man;
det var andra instanser, som man hade
att taga ställning därtill, icke bevillningsutskottet.

Eftersom herr Sjödahl nu tycks ha
börjat överväga betydelsen av dessa båda
skatter i fråga om deras värde ur inflationsbekämpandets
synpunkt, skulle
jag vilja anmäla en mot herr Sjödahl
fullkomligt motsatt mening. Jag gör detta
därför att jag alltid har förfäktat den
meningen, att t. ex. den extra bensinbeskattningen
har en utomordentligt inflationsdrivande
effekt. Dess verkningar
på prisbildning och på produktion och
även i en hel del andra hänseenden äro
nämligen sådana, att man inte kan säga,
att ett införande av den skärpta bensinbeskattningen,
på sätt som skett, har något
värde ur inflationsbekämpande synpunkt
utan tvärtom. Man eftersträvar ju
stabilisering och reda beträffande den
samhälliga produktionen och i andra
hänseenden, men detta når man ju inte
på något sätt fram till genom en sådan
beskattning som bensinbeskattningen.

Vad är nu förresten denna extra bensinbeskattning?
Ja, det är ju så, att finansministern
och många med honom i
olika sammanhang ha betonat, att den
inte är någonting annat än ett tvångslån
från motorismen och ett lån, som skall
återbetalas. Ju mera vi på detta sätt låna
av motorismen, desto svårare komma
vi alltså att få för att fullgöra vår återbetalningsskyldighet.

Jag vet inte om herr Sjödahl och andra
med honom mena, att detta lån skall
återbetalas på den indirekta eller den
direkta beskattningens väg, men när det
gäller att åstadkomma stabilisering och
reda, pcnningpolitiskt och skattemässigt,
för man inte underlåta att beakta även
den synpunkten.

Beträffande pappersskatten ligger det
så till, att finansministern själv var
högst tveksam och olustig inför denna
beskattning. Den kunde ju inte heller
motiveras ur finansministerns egna ut -

gångspunkter. Den gällde inte en umbärlig
utan en i högsta grad oumbärlig vara.
Man var också på det klara med att
pappersskatten skulle komma att få betydande
verkningar på prisbildning och
produktion, man konstaterade jämväl att
det var den enda av de indirekta skatterna,
som egentligen komme att belasta
våra exportnäringar, och detta, skulle
jag tro, är en synpunkt, som man har
mycket stor anledning att uppmärksamma
just med hänsyn till det läge, vari
exportmarknaden icke minst i fråga om
massa och papper nu befinner sig.

Jag gör alltså gällande, gentemot herr
Sjödahl och andra, att en stabilisering
av läget ekonomiskt och i andra hänseenden
förutsätter dessa båda skatters
avlyftning. Därtill kommer, att de alldeles
påtagligt äro så utomordentligt
orättvisa. Herr Sjödahl behöver bara
tänka på dem, som i sin verksamhet
och sin näring ha att bemästra den belastning
som de långa avstånden utgöra.
Om herr Sjödahl vore norrlänning i stället
för göteborgare — eller stockholmare
— skulle han kunna anföra åtminstone
någon synpunkt, som inte skulle väga
till fördel för bensinbeskattningen.

Herr Elon Andersson förde ett något
tveksamt resonemang, tyckte jag. Han
uppställer för sig frågan: Vilka skatter
böra i första hand avvecklas? Han säger
dock, att han inte tänker besvara den
frågan. Han menar i alla fall, att man
ur vissa synpunkter kan resonera som
så, att bensinskatten skall bort. Men, säger
han sedan, den »har redan slagit
igenom», och om det här gäller att göra
klart för sig, huruvida borttagandet av
den extra bensinbeskattningen främjar
produktionens omfattning, sparviljan
och andra ur samhällsekonomisk synpunkt
betydelsefulla syften, så kanske
man kan ställa sig tveksam till frågan,
huruvida den skall bort i första omgången.
Herr Elon Andersson är alltså
tveksam!

.lag bär redan förut svarat för mitt
vidkommande, när det gäller den extra
bensinbeskattningen och pappersskatten.
Jag tror inte heller att man inlåter sig
på några äventyrliga planer, ifall man

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

förklarar sig beredd att, i den mån man
kan, medverka till att just dessa båda
skatter snarast möjligt komma bort. Jag
anser, att den principvidriga belastningen
av motorismen resp. våra exportnäringar,
som dessa skatter innebära, inte
kan få fortsätta. Däremot vill jag betona,
att när det gäller de andra såsom
tillfälliga betecknade indirekta skatterna,
så ha högerrepresentanterna inom
bevillningsutskottet i sin reservation
inte talat om dem eller gjort något förbehåll
för dem. Följaktligen är man på
det hållet oförhindrad att resonera om
hur det skall ordnas med spritskatter,
tobaksskatter och en del andra dylika
skatter. Jag har också tolkat majoritetsståndpunkten,
sådan den har kommit
till uttryck i bevillningsutskottets föreliggande
betänkande, så, att den inte
innebär, att alla dessa indirekta skatter
skola bort utan vidare. Men jag har
trott, att utskottsmajoriteten inte heller
vill ta något ansvar för att upprätthålla
tvångslånet från motorismen eller denna
pappersskatt, som kan komma att få
mycket obehagliga verkningar med hänsyn
till vår utrikeshandel och när det
gäller inriktningen och anpassningen av
produktionen för tillgodoseende av hemmamarknadens
behov.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten vidare. Jag vidhåller emellertid
mitt tidigare ställda yrkande.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag fäste
mig vid ett par inlägg, som herr Sjödahl
gjort i denna debatt. Herr Velander
hade framhållit, att kravet på översyn
hade mötts av hårt motstånd, men
herr Sjödahl kunde inte förstå detta,
därför att de nya skatteförordningarna
hade antagits först 1947 och det väl inte
vore rimligt att underkasta dem en översyn
redan under det första år de voro
gällande. Han hänvisade därvid till bevillningsutskottets
uttalande i fjol.

Det förhåller sig emellertid så, att under
behandlingen av skattefrågan i utskottet
och i riksdagen anfördes det sådana
synpunkter — det minns jag mycket
väl från utskottsbehandlingen — att

man inom utskottet var så till den grad
tveksam att man knappast visste, om
man i vissa avseenden skulle kuinna
framföra förslaget. Jag skulle vilja hemställa,
att herr Sjödahl gjorde en översyn
över vad som framhölls i bevillningsutskottet,
vad som påvisades i de
reservationer, som voro fogade till utskottets
betänkande, och vad som senare
framförts i motioner under de gångna
åren. Jag tror, att herr Sjödahl med detta
material som underlag skulle kunna
finna anledning att medgiva att det var
mycket välgrundade påståenden, som då
framfördes såsom kritik emot det nya
skattesystemet.

De däri påtalade förhållandena ha ju
nu också hunnit att värka ut. Genom
källskatten, som också har kommit till,
ha förhållandena blivit än kraftigare belysta.
Det är uppenbarligen detta som
har medverkat till att man även inom
majoritetspartiet nu är villig att åstadkomma
en översyn.

Herr Sjödahl tänkte sig, enligt vad jag
förstod, att man ändå finge räkna med
att den undersökning av det nya skattesystemet,
som nu skall göras, måste bli
ganska akademisk eller teoretisk.

Jag hoppas verkligen att detta inte
skall bli fallet, ty då komma vi inte till
det resultat, som är önskvärt och nödvändigt.
.lag hoppas tvärtom att undersökningen
skall kunna bli mycket verklighetsbetonad
och realistisk i så måtto,
att man därvid observerar de olämpliga
verkningar, som faktiskt redan nu ha
framkommit och som jag inte tror skola
bli svåra att fastställa.

Herr talman! Herr Sjödahl gjorde också
ett uttalande om de indirekta skatter,
som infördes i fjol. Han påvisade, att
de ju tillkommo i inflationsbekiimpande
syfte, och under sådana förhållanden
kunde man ju inte tänka sig, att de skulle
bibehållas längre än de behövdes just för
detta ändamål. Men så sade han i fortsättningen,
att det väl ändå inte kunde
vara tal om att minska på dessa skatter
innan »vi hade nått balans», som orden
föllo — dessförinnan kunde man inte
tänka sig att avstå från inkomster på
300 miljoner kronor.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Nr 13.

Ang. det gällande skattesystemets verkningar m. m.

Del rimmar ju inte riktigt med vartannat,
men jag skall inte fästa något
större avseende därvid; det är väl inte
så lätt att manövrera vid bevisningen av
saker, som efter vad jag förstår äro ganska
ömtåliga. Nu skulle jag vilja framhålla,
att i herr Sjödahls anförande saknades
något, som får tillmätas stor betydelse
och som bär understrukits i utskottets
betänkande och än kraftigare i
de till detta fogade reservationerna samt
även framhållits här i debatten, nämligen
att man måste se till att skattetrycket
framdeles blir sådant, att skatterna,
för att citera utskottets egna ord, få »så
litet ogynnsamma verkningar som möjligt
på produktionen», på arbetslusten
och företagsamheten och att skatterna
inte som nu motverka viljan och möjligheten
att spara.

Det nämnde herr Sjödahl ingenting
om. Jag hoppas, att dessa synpunkter bli
allvarligt beaktade, när man går till en
översyn av vårt skattesystem.

Plerr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har bara två saker att säga.

Det första är, att jag instämmer i herr
Wehtjes förhoppning, att den karakteristik,
som herr Sjödahl lämnade av den
blivande utredningen såsom tillkommen
i första hand för att lugna den allmänna
opinionen, inte skall, när det kommer
till kritan, vara ett fullgiltigt uttryck
för vad herr Sjödahl och hans partivänner
mena med utredningen och dess
innebörd.

Den andra saken bär jag att säga i
anledning av herr Englunds anförande,
detta för att inte herr Sjödahls yrvakna
upptäckt av folkpartiets »yrvakna kärlek
till de indirekta skatterna» skall få
en ännu större omfattning än vad den
kanske skulle kunna få eljest. Jag är
därför angelägen att förklara, att jag
för min del icke delar herr Englunds
syn på de indirekta skatterna, och jag
tror inte heller att det parti gör det,
vars talan jag här har äran föra.

Herr SJÖDAHL: Jag vill bara säga, herr
talman, att den som lyssnade på mitt

anförande med något av den välvilja,
varmed man bör lyssna på en talare
även i riksdagens första kammare, inte
rimligen kunde ha uppfattat det på det
sätt som herr Elon Andersson gjorde.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, hade i avseende på
det nu ifrågavarande betänkandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle bifalla den av herr Veländer m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
licrr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets uttalanden skulle godkännas;
2 ro) att kammaren skulle godkänna herr
Elon Anderssons in. fl. vid betänkandet
avgivna reservation; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna den av herrar
Gustaf Elofsson och Jonsson i Skedsbygd
vid betänkandet anförda reservationen.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 fm.

Interpellation ang. dispositionen av anslaget till stipendier m. m. åt tonsättare.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

nr 293, av herrar Björkman och Nordenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
in. m.

Herr Andersson, Elon, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av den av honom m. fl. avgivna
reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 18
godkänner utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Elon Andersson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 181—183 och 185.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 291, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1949/
50 m. m.;

nr 292, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50 till
åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m.; samt

Interpellation ang. dispositionen av an
slaget till stipendier m. m. åt tonsättare.

Fröken ANDERSSON erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Det statliga anslaget till stipendier m. in.
åt tonsättare uppgår i år till 20 000 kr.
Musikaliska akademiens just offentliggjorda
förslag till disposition av medlen
visar följande fördelning å olika åldersgrupper: Till

tonsättare i åldern

under 30 år .
mellan 30—40 år
» 40—50 år

» 50—60 år

över 60 år .....

500: —
. 1 750: —
. 5 500: —
. 5 250:—
. 7 000: —

Som »uppmuntran» har däremot utdelats
bl. a. 750 kr. till en snart 80-årig
tonsättare.

Enligt Kungl. Maj :ts förordning den
7 november 1919 uppdelas anslagen i
tre huvudgrupper:

a) Stipendier åt yngre svenska musikidkare
med anlag för tonsättningskonst.

b) Uppmuntran av inhemska tonsättare
för åstadkommande av musikaliska
arbeten av högre värde.

c) Belöningar åt äldre framstående
tonsättare för av dem utförda musikaliska
arbeten.

Härav föreslås i år som stipendier
sammanlagt 3 500 kr. varav till tonsättare
under 50 år sammanlagt 1 500 kr.

Genomsnittsåldern för stipendienämndens
ledamöter, som intill 1949 legat
över 60 år, gick visserligen 1949 ner
till 57 år, men det torde ändå vara tvivelaktigt,
om kommitténs rekrytering
och sammansättning möjliggör ett rättvist
och sakkunnigt bedömande även av
den unga tonkonsten.

Dessvärre bar också formuleringen av
kungörelsen från 1919 gett upphov till
en praxis vid bedömningen av insända

Onsdagen den 6 april 1919 em.

Nr 13.

Ang. ändringar i förordningen om pappersskatt.

verk, vilken direkt motverkar de unga
komponisternas stipendiemöjligheter.

Rent allmänt kan vidare påpekas att
stipendierna och belöningarna uppdelats
på så små belopp att deras effektiva
värde för mottagaren kan ifrågasättas.

Det bör vara statsmakterna angeläget
att tillse, att de tendenser, som belysts
genom här nämnda missförhållanden, i
fortsättningen inte få äventyra de framväxande
tonsättargenerationernas möjligheter
att göra fullgoda insatser i
svenskt musikliv.

Med anledning av vad jag sålunda anfört,
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande fråga:

Anser herr statsrådet, att Musikaliska
akademiens förslag till disposition av
det statliga anslaget till stipendier m. m.
åt tonsättare står i god överensstämmelse
med de föreskrifter, som meddelats
i Kungl. Maj ds kungörelse den 29
november 1919?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 6 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. ändringar i förordningen om pappersskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 72, såvitt propositionen
avser ändringar i förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 25 februari 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 72, hade Kungl. Majd, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma (lag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen,

dels ock bemyndiga Kungl. Majd att
i enlighet med de grunder som angivits
i propositionen förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett sammanlagt
belopp av fyra miljoner kronor.

Ingressen till det av Kungl. Majd
framlagda förordningsförslaget, vilket
var avsett att träda i kraft den 1 april
1949, hade följande lydelse:

Härigenom förordnas, dels att 1 § 1
mom. samt 2—4, 7, 13, 14 och 22 §§ förordningen
den 11 juni 1948 om pappersskatt,
vilken förordning gäller till och
med den 30 juni 1949, skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives dels
ock att förordningen i sålunda ändrat
skick skall äga fortsatt giltighet intill
utgången av juni månad 1950.

1 de likalydande motionerna 1:255 av
herr Domö m. fl. och 11:320 av herrar
Hjalmarson och Staxcing hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 72 i vad den gällde förslag
till förordning angående ändring i

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Ang. ändringar i förordningen om pappersskatt.

förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen.

Utskottet, som i det nu förevarande
betänkandet endast behandlat de i den
kungl. propositionen föreslagna ändringarna
i förordningen om pappersskatt,
hade på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 72, till den del propositionen
av utskottet upptagits till behandling
i detta betänkande, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas — antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen med vissa i betänkandet
angivna ändringar;

B) att de likalydande motionerna I:
255 och II: 320, i vad motionerna avsåge
de delar av propositionen nr 72 som av
utskottet upptagits till behandling i detta
betänkande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

De av utskottet föreslagna ändringarna
inneburo bland annat, att rubriken
till författningsförslaget och ingressen
till detsamma skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt.

Härigenom förordnas, att 1—4, 7, 13,
14 och 22 §§ förordningen den 11 juni
1948 om pappersskatt, vilken förordning
gäller till och med den 30 juni 1949,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Vidare hade utskottet föreslagit, att i
1 § 2 mom. av förordningsförslaget skulle
införas en bestämmelse, avsedd att medföra
skattefrihet för isoleringsmaterialet
wellit. Slutligen hade utskottet föreslagit,
att förordningen skulle träda i
kraft å dag som Kungl. Maj :t bestämde.

Vid betänkandet hade reservation anmälts
av, utom andra, herrar Veländer,
Wehlje och Hagberg i Malmö, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr WEHTJE: Herr talman! 1 föreliggande
betänkande har bevillningsutskottet
upptagit till behandling en del detaljändringar
i förordningen om pappersskatt.
Den viktigaste går ut på att pappersmassa,
som användes i stället för
papp särskilt för byggnadsändamål,
skulle beläggas med samma skatt som
förut bestämts för papper och papp. Frågan
om fortbeståndet av pappersbeskattningen
avser utskottet att upptaga till
prövning och avgörande samtidigt med
behandlingen av frågor rörande övriga
indirekta skatter, som hänskjutits till utskottet.

Till utskottets betänkande ha herr Velander
och jag avgivit en blank reservation,
som jag nu vill motivera.

Först och främst är att märka att bevillningsutskottet
inom en månads tid
måste ta ställning till frågan om pappersskattens
bibehållande. Det är inte
uteslutet att man kommer till det resultatet,
att pappersskatten inte bör bibehållas
längre tid än förordningen nu
gäller eller till och med den 30 juni
1949. För min del håller jag det för det
mest sannolika. Jag utgår nämligen från
att det finns lika små förutsättningar att
bibehålla pappersskatten som det t. ex.
var möjligt att bibehålla prisutjämningsavgiften
på pappersmassa. Den fick ju
helt hastigt slopas i fjol. Att under sådana
förhållanden nu hasta och besluta
väsentliga ändringar i förordningen synes
mig inte vara välbetänkt.

Det har anförts ekonomiska skäl för
utvidgningen av förordningens tillämpningsområde,
men för den tid, som det
närmast är fråga om, kunna de ekonomiska
skälen inte spela någon sådan
roll, att man kan bortse från de olägenheter,
som uppkomma genom utvidgningen.

Utskottet har framhållit, att man avsett
att förebygga befarade eller eliminera
verkningarna av redan uppkom -

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

Ang. ändringar i förordningen om pappersskatt.

na snedvridningar inom produktionen.
Enligt mitt förmenande är det fara värt
att man genom de nu föreslagna ändringarna
i stället vrider produktionen
än mera snett. Jag vill påpeka, att om
inte ändringen vidtages skulle man nu
kunna frigöra papper för export i stället
för massa, och det måste i dagens
läge vara en fördel och kan ingalunda
betraktas som en icke önskvärd snedvridning.
Jag vill också peka på huru
den föreslagna anordningen även får
andra olyckliga verkningar. Det avses
exempelvis i förslaget att ett byggnadsmaterial,
som uteslutande tillverkas av
papper eller papp och som kallas wellit,
skall undantagas från den nu utgående
skatten. Statens bränslekommission har
emellertid gjort gällande, att under sådana
förhållanden borde även andra
med detta material jämförbara produkter,
t. ex. glasulls- och stenullsmattor,
fritagas från beskattning, men det skänker
utskottet inte något beaktande.

Vidare säger man i utskottets betänkande,
att den vidgade beskattningen
skulle bidraga till att beskattningen på
det nu förevarande området skulle bli
mera likformig och rättvis. Nu förhåller
det sig emellertid så, att likformighet
och rättvisa väl är det som mest saknas
i den pappersskatt som vi ha. Den är
inte alls avvägd efter sådana normer: en
vara drabbar den t. ex. med 15 å 20 procent
på värdet, en annan vara blir beskattad
ända upp till 50 procent, och
nu kommer den massa, som man avser
att införa skatt på, att fördyras från
200 kronor till 350 kronor per ton, vilket
innebär en skatt på 150 kronor eller
75 procent. I det sistnämnda fallet är
skatten alltså väsentligt mycket hårdare
än på någon av de varor, för vilka pappersskatt
uttages nu. Det är alltså bara
ett tomt talesätt att göra gällande rättvisesynpunker.
Argumentet synes mig
inte alls vara hållbart.

1 propositionen bär departementschefen,
fastän med tvekan, föreslagit uttagande
av skatt också på befintliga lager
av sådan massa, som nu skulle beskatten.
Bevillningsutskottet tillstyrker
för sin del också en lagerskatt, ehuru

med vissa oväsentliga justeringar av departementschefens
förslag.

Då pappersskatten infördes, övervägde
man också att beskatta lagren, men man
avstod från det, emedan man fann att
det skulle nödvändiggöra ett omständligt
deklarationsförfarande. Vidare ansåg
man sig inte kunna bortse från att
om lagren beskattades, skulle man vara
tvungen att lämna restitution vid skattens
upphörande. Man ansåg att några
allvarliga olägenheter inte skulle uppstå
genom att man avstod från en lagerbeskattning.

De lager, som det nu rör sig om, kunna
inte tillnärmelsevis jämföras med de papperslager,
som funnos vid pappersskattens
införande och som då lämnades obeskattade.
Såsom bränslekommissionen
framhåller i ett yttrande, som finns refererat
i propositionen, måste det i rättssäkerhetens
intresse anses i och för sig
önskvärt att de rättsliga och ekonomiska
förutsättningarna för näringslivets handlande
— av statsmakterna avsedda eller
icke — vilka faktiskt skapades genom
pappersskatteförordningens ikraftträdande
i den form den då hade, icke utan
tvingande skäl retroaktivt förändras. I
fråga om det nu aktuella fallet innebär
detta, att den som i god tro förvärvat
skattefri pappersmassa i stället för beskattat
papper eller papp bör kunna förlita
sig på att hans ekonomiska kalkyler
icke i efterhand kullkastas genom en
retroaktiv beskattning. Med beaktande
härav kan jag i motsats till utskottet
inte finna annat än att en beskattning
av befintliga lager inte bör komma i
fråga, så mycket mera som det kanske
rör sig om en beskattning för en relativt
kort tid.

Med stöd av vad jag anfört får jag,
herr talman, yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Utskottet
har inte kunnat finna det rättvist,
att om man lägger en skatt på papper
och papp och det då uppträder en vara
på marknaden, som närmast måste karakteriseras
som pappersmassa och vil -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Ang. ändringar i förordningen om pappersskatt.

ken kan konkurrera med papp eller papper
väsentligen eller i många fall endast
tack vare att statsmakterna lagt skatt
på papper och papp, denna pappersmassa
skall lämnas obeskattad. Skattelagstiftningen
får inte användas så, att
den möjliggör en sådan konkurrens. För
att undvika detta och få likhet och rättvisa
i beskattningen har regeringen
föreslagit ett utsträckande av beskattningen
till vissa arter av pappersmassa,
som kunna konkurrera med papp och i
verkligheten också göra det. Utskottet
har också funnit att det är en tillbörlig
åtgärd.

Den lagerskatt, som föreslås, har anknutits
till den tidpunkt, då det blev
allmänt bekant att en lagstiftning om
beskattning på vissa arter av pappersmassa
var å bane. Det blev bekant i slutet
av december eller början av januari.
Utskottet har därför valt tidpunkten den
1 januari. Jag tror att ur rättvisesynpunkt
är det nödvändigt att regeringens
förslag i den utformning utskottet har
givit det bifalles.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr WEHTJE: Herr talman! Det jag
vände mig mot var i första rummet att
man hastar på det sätt som sker, oaktat
det såsom jag förut framhöll kanske inte
är mer än en månad till dess riksdagen
skall ta ställning till frågan om bibehållande
av pappersskatten eller dess slopande.
Spörsmålet om utvidgningen av
skatten hade därför kunnat få anstå till
dess.

Herr Sjödahl gjorde vidare gällande,
att det var en ny företeelse, att man använder
massa i stället för papper för
vissa ändamål. Jag kan inte dela den
uppfattningen. Massan är dock ett väsentligt
mycket billigare material, som
kan användas i vissa fall, och då är det
ej rätt att bromsa utvecklingen genom
sådana åtgärder som den nu föreslagna.
Jag påvisade, att prisförhöjningen genom
skattens införande skulle komma
att innebära en fördyring med 75 procent,
och det kan jag inte finna rimligt.

Herr SJÖDAHL: När herr Welitje säger
att det inte är en ny företeelse, kan jag
inte finna att den omständigheten kan
åberopas såsom ett skäl för att inte låta
skatten träffa de konkurrerande varorna
likformigt. Att den ena varan skall
beskattas och den andra lämnas fri, innebär
väl en möjlighet till ett snedvridande
av produktionen.

Jag vill desslikes erinra om att från
det kontrollerande ämbetsverkets sida
har man bestämt sagt ifrån, att det är
synnerligen svårt att avgöra, om en vara
skall anses som skattepliktig papp eller
skattefri pappersmassa och att det därför
behövs en bestämmelse, varigenom
skatt lägges på den med pappen konkurrerande
pappersmassan.

Herr WEHTJE: Det herr Sjödahl nu
framhöll visar endast orimligheten av
att skattbelägga en sådan vara som papper
och papp.

Herr SJÖDAHL: När herr Wehtje talar
om orimligheten i denna skattbeläggning,
vill jag bara säga att det väl ofta
genom en skattbeläggning kan uppstå
en snedvridning av konkurrensen mellan
olika varor, men inte böra statsmakterna
blunda, utan de böra inskrida och
rätta till förhållandet snabbast möjligt.
Herr Wethje ser tydligtvis sitt politiska
ideal i den blundande statsmannen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift;

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker;
samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär
skatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av bankoutskottets utlåtande nr 21,
i anledning av framställning angående
pensioner eller understöd åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av
fullmäktiges i riksbanken framställning
om utbyggnad av holländeriet vid Tumba
bruk, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om pension åt assistenten K. J. Hedberg.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om pension åt assistenten hos
riksdagens revisorer K. J. Hedberg.

I två till bankoutskottets förberedande
handläggning hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
under nr 107 av herr Björkman
in. fl. och den andra inom andra kammaren
under nr 127 av herr Spångberg
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte bevilja assistenten Karl John Hedberg
pension till det belopp, som kunde
befinnas skäligt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner I: 107 och II:
127 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Om pension åt assistenten K. J. Hedberg.

Reservation hade avgivits av herrar
Mogård och Andei-sson i Örnsköldsvik,
som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
slutande med en hemställan, att riksdagen,
i anledning av förevarande motioner
I: 107 och II: 127, måtte medgiva,
att assistenten hos riksdagens revisorer
Karl John Hedberg finge från och med
den 1 januari 1949 under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension
av 600 kronor, att utgå av det under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. m.
uppförda förslagsanslaget till pensioner
åt f. d. befattningshavare m. fl.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Detta
bankoutskottets utlåtande är föranlett av
motioner i båda kamrarna av samtliga
statsrevisorer under föregående år. De
ha i sina motioner yrkat, att assistenten
K. J. Hedberg måtte beredas skälig pension
på grund av, såsom de skriva, att
»hans tjänst städse präglats av samvetsgrannhet
och plikttrohet» och att denna
tjänst i riksdagen varat under de senaste
21 åren. Bankoutskottet har icke
ansett honom berättigad till pension,
emedan hans tjänst icke varat längre än
88 månader, fördelade på dessa 21 år.
Det synes mig att statsrevisorerna, som
ha till uppgift att övervaka god hushållning
med statens medel, väl böra ha kunnat
bilda sig en riktig uppfattning om
huruvida assistenten Hedberg vid sina
64 levnadsår under 21 år i riksdagens
tjänst verkligen bör få en riksdagspension.
Utskottet har emellertid med hänsyn
till konsekvenserna, som det heter,
icke ansett sig kunna tillstyrka att Hedberg
får någon pension, oaktat fortsatt
anställning i statsrevisionen på grund av
omorganisation icke kan komma i fråga
för honom.

Det synes mig som om bankoutskottets
majoritet härvidlag har varit en smula
obarmhärtig. Det betyder inte att jag
ett ögonblick menar, att bankoutskottet
inte tillbörligen tar hänsyn till alla de
skäl, som kunna andragas för eller emot
en sådan bär pensionsansökan. Jag vill
heller inte andraga några sentimentala
skäl, ty det har man sagt mig lönar sig

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Om pension åt assistenten K. J. Hedberg,
föga i riksdagen. Jag skall därför inte
uppehålla mig vid att han är 64 år, är
ganska skröplig och har en sjuklig
hustru och en obotligt sjuk dotter eller
vid annat som rör hans mera personliga
förhållanden. Jag vill endast påpeka, att
om man anser att 88 månaders tjänstgöring
under 21 år är en otillräcklig grund
för pension, har man inte tagit hänsyn
till att Hedbergs tjänstgöring varit förlagd
till statsrevisionen, som åtminstone
hittills har varit samlad under endast ett
par månader om året. Hedberg, som i
övrigt är revisor i en sjukkassa -— en
befattning vars innehavare väljes varje
år — har i den sysslan åtnjutit en relativt
god inkomst, men han kan inte påräkna
någon pension från denna sin
bisyssla.

Vidare vill jag tillägga, att om man
skulle förfara så strängt att man räknar
endast fullgjort arbete under ett visst
antal månader såsom enda grund för
att en riksdagen närstående person skall
erhålla pension, hänga riksdagsmännens
pensioner i hög grad i luften. Hedberg
har dock under 21 år fullgjort arbete i
i riksdagens tjänst under sammanlagt 88
månader. Om han haft lyckan att vara
vald till riksdagsman, skulle han bara
behövt tjänstgöra under 8 år eller 48 månader,
om man räknar med att en normal
riksdag varar sex månader, för att
få dubbelt så stor pension som den jag
i min reservation har föreslagit. Jag tycker
därför att det är mindre gentilt av
riksdagen, om den inte här tillmötesgår
en framställning angående en person,
som nu är satt å sido, emedan hans
tjänst hos statsrevisionen försvinner, i
stället för att lämna honom en liten pension,
som skulle utgöra ett stöd för honom
på hans ålderdom. Av detta skäl är
det som jag har närslutit en reservation
till bankoutskottets hemställan, vari jag
yrkar att Hedberg måtte beredas en
riksdagspension på 600 kronor om året.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Forslund, fröken
Andersson samt herrar Franzon och
Kriigel.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Jag tycker nog att bankoutskottet
har behandlat frågan väl snävt. Visst är
det sant, att assistent Hedberg tjänstgjort
endast 88 månader. Matematiskt är det
riktigt, men dessa månader sträcka sig
dock över en tidrymd av 21 år. Det förhållandet
att han inte arbetat i revisionens
tjänst alla dagar under dessa år
kan han själv inte hjälpa. Han har kommit,
när man har kallat på honom, och
det arbete som ålagts honom bär han
fullgjort på ett utomordentligt förtjänstfullt
sätt. Därom vittnar bland annat den
omständigheten, att statsrevisorerna redan
i fjol i motion anhöllo, att han skulle
få pension. Vi skola lägga märke till att
han nu utan eget förvållande får lämna
statsrevisionen. Jag tycker, herr talman,
att detta är ett gränsfall, och det bör behandlas
såsom sådant. Man kan låsa fast
sig vid ståndpunkter och paragrafer, så
att man inte ser vägen.

Jag yrkar bifall till den reservation,
som fogats till utskottets utlåtande.

Herr FAHLANDER: Herr talman! Jag
tror knappast att det är bekant för de
kammarledamöter, som inte tillhöra bankoutskottet,
hur synnerligen besvärligt
det kan vara att ta ställning till sådana
motioner och framställningar som det nu
är fråga om. Vi ha oupphörligen att ta
ställning till dylika fall, och oftast betecknas
de såsom gränsfall. Vi måste följa
vissa principer vid bedömandet, och
vid behandlingen av denna motion ha
vi följt de principer, som vi bruka tilllämpa.
Skulle denna framställning bifallas,
skulle det rullas upp en hel mängd
andra fall, som vi tidigare avstyrkt och
riksdagen avslagit. Vi skulle som konsekvens
få en mängd liknande framställningar,
ty det finns dock i statens tjänst
tillfälligt anställda personer i stort antal,
som haft bisysslor av de mest skilda slag
och som givetvis skulle försöka att med
någon riksdagsmans hjälp om möjligt få
en pension vid den ålder, när de skola
avgå från sin tillfälliga anställning.

Nu fattas det ett år för denne man,
innan han uppnår den ålder, då han un -

Onsdagen den C april 1949 em.

Nr 13.

der vanliga förhållanden fått räkna med
att anställningen skulle upphöra. Genom
omorganisationen av statsrevisionen blir
han emellertid avpolletterad ett år tidigare.
Men även om han fått kvarstå i
tjänst ytterligare ett år, hade det med de
principer, vi måste följa, varit omöjligt
att tillerkänna honom pension.

Det är svårt att ta hänsyn till sådana
speciella skäl, som herr Mogård anförde,
ty vi måste klart hålla på våra principer.
Mannens anställning hos statsrevisorerna
bär i högre grad varit en bisyssla
än den anställning, som han har hos
Stockholms centralsjukkassa, där han
har varit siffergranskare och såsom sådan
uppburit 6 400 kronor om året. Sannolikt
får han fortsätta med den tjänstgöringen.
Visserligen väljes han där för
ett år i sänder, men det kan förutsättas
att han såsom gammal trotjänare i kassan
får fortsätta med arbetet.

Vi ha inte funnit tillräckliga skäl att
tillstyrka den i och för sig behjärtansvärda
framställningen med hänsyn tilll att
det skulle rubba våra tidigare tillämpade
principer och föranleda att i otaliga andra
fall av likartad beskaffenhet framställningar
skulle göras. Jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN: Herr talman! Jag är
medveten om att assistenten Hedberg inte
har så lång tjänstgöring som i allmänhet
fordras för pension, men såväl föregående
års som tidigare års statsrevisorer
ha ansett att han likväl bör få pension.
När han bär tjänstgjort en så pass
lång tid som 88 månader, borde han tillerkännas
ersättning i form av någon pension
eller om inte det anses kunna ske
åtminstone någon gratifikation. Jag fäste
mig vid att vi för en liten stund sedan
vid behandlingen av bankoutskottets utlåtande
nr 21 under punkten 15 beviljade
en gratifikation till en linjeförman i
Tärnaby, som inte just har längre tids
tjänstgöring än Hedberg, och frågan är
väl om denne linjeförmans arbete har
varit så ansvarsfullt som Hedbergs. Linjeförmannen
bär visserligen inte tillerkänts
pension, men han har fått eu grati tt

Förslå hammarens protokoll 19i9. Nr 13.

Om pension åt assistenten K. J. Hedberg,
fikation på 500 kronor. När bankoutskottet
har kunnat gå med på det, anser
jag att utskottet har handlat inkonsekvent,
då det inte har tillstyrkt någon
ersättning till Hedberg utan avstyrkt den
motion, som riksdagens församlade revisorer
i samråd med sitt kansli ha väckt.

Jag ber nu att få yrka bifall till reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Herr
Emil Petersson sade att detta är ett
gränsfall. Det kan man säga, men jag
vill betona, att assistenten Hedberg långt
ifrån tjänstgjort så lång tid, som vanligen
brukar fordras för beviljande av
pension i liknande fall. Det brukar fordras
sammanlagt 15 års tjänstgöringstid.
Hedberg har en anställningstid av allenast
7 år 4 månader, vilket är långt under
gränsen. Vidare anser man att den
statstjänst, varför pension skall beviljas,
skall vara vederbörandes huvudsakliga
sysselsättning och inte får vara att betrakta
som bisyssla. I det här fallet ligger
det så till, att Hedberg enligt inhämtade
upplysningar på grund av sin anställning
hos riksdagens revisorer under
de fem sista åren uppburit en inkomst
av i medeltal 1 944 kronor om året, varemot
han såsom revisor i centralsjukkassan
i Stockholm bär erhållit ungefär det
tredubbla. Även om han kanske av denna
inkomst från centralsjukkassan har
måst bestrida kostnaderna för någon biträdeshjälp,
har inkomsten därifrån dock
utgjort huvuddelen av hans intäkter.

Jag vill betona, att utskottet verkligen
bär försökt att se så välvilligt som möjligt
på den här saken, mer. vi ha varit
fullt på det klara med att vid ett bifall
till denna motion skulle gärdet vara upprivet
och de principer, som vi tidigare
ha tillämpat, ha åsidosatts. Det må förlåtas
oss, om vi sett på detta ärende mera
principiellt och kanske inte kunna se på
det fullt så — förlåt uttrycket — familjärt
som statsrevisorerna göra. Jag vill
inte klandra dem därför, men det är givet
att vi inte kunna betrakta fallet isolerat
utan måste se det mot bakgrunden
av övriga fall, som vi ha att ta ställning
till.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Ang. utredning om stadsdomstolarnas förstatligande.

Jag ber att få yrka bifall till utskot- Därjämte hade 8 ledamöter tillkännatets
förslag. givit, att de avstode från att rösta.

Herr DOMÖ: Jag inskränker mig till att
förklara, herr talman, att jag ansluter
mig till dem som uttalat sig till förmån
för en pension till assistenten Hedberg.
Jag hänvisar därvid till de omständigheter,
som föreligga i detta speciella
fall.

Jag vill deklarera, att jag kommer att
rösta för ett bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mogård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 52;

Nej — 48.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
väckt motion angående upphävande av
16 § 2 mom. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående
beviljande av lagfart å fastighet, som är
föremål för kronans förköpsrätt, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. utredning om stadsdomstolarnas
förstatligande.

Föredrogs ånyo första lagutskottets ututlåtande
nr 20, i anledning av väckt
motion angående utredning om stadsdomstolarnas
förstatligande.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 204,
vilken behandlats av första lagutskottet,
hade herr Larsson i Stockholm hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning, i
huvudsaklig anslutning till vad i motionen
anförts, rörande stadsdomstolarnas
förstatligande och därmed sammanhängande
spörsmål samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:

»Som utskottet ovan anmärkt, arbetar
för närvarande 1946 års kommunallagskommitté
med uppgiften att utarbeta förslag
till överflyttande av magistraternas
kommunala uppgifter på andra organ.
Denna fråga kan väntas få sin lösning
inom de närmaste åren. Även magistraternas
statligt administrativa bestyr torde
i sinom tid kunna avlösas. Innan dessa
reformer genomförts, lära förutsättningarna
för en utredning rörande stads -

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

Ang. utredning om stadsdomstolarnas förstatligande.

domstolarnas förstatligande icke vara
för handen. Utskottet kan under sådana
omständigheter icke förorda, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t nu anhåller om
den av motionären påyrkade utredningen.

Med stöd av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motion,
II: 204, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Herr BERLING: Herr talman! Jag nödgas
begära ordet i en fråga, där det föreligger
ett enhälligt utskottsutlåtande. Jag
gör det naturligtvis utan någon som helst
förhoppning om att kunna åstadkomma
någon ändring i det resultat, till vilket
utskottet har kommit, men jag tycker
ändå att denna fråga är så pass viktig,
att utlåtandet bör i någon mån kommenteras.

Den fråga, som här behandlas om
stadsdomstolarnas förstatligande, är en
gammal fråga. Det framgår också av reciten
i utlåtandet.

Jag kan för min del inte finna annat
än att om utskottet hade dragit de riktiga
slutsatserna av motionärens argumentering,
processkommissionens uttalande
för en del år sedan och Stadsförbundets
framställning, skulle de inte ha
blivit så negativa som nu har blivit fallet.

Det är huvudsakligast statsfinansiella
skäl, som åberopas för att man inte nu
kan genomföra reformen. Det argumentet
har framförts tidigare, nämligen år
1943, och jag undrar för övrigt vad det
årtal skall heta, då man anser att det
statsfinansiella läget medger denna reform.
För övrigt vill jag understryka
vad motionären uttalat om att ett överflyttande
av kostnaderna från magistratsstäderna
till staten icke innebär ökade
utgifter för det allmänna utan endast
eu omflyttning av kostnaderna. Dyrare
kan det icke bli, snarare skulle det enligt
mitt förmenande kunna bli billigare.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit,
att numera är det egentligen ingen
anmärkning att göra emot stadsdomsto -

larna, sedan man vidtagit en del reformer.
Numera besättas stadsdomarämbetena
med högt kvalificerade innehavare.
Detta är givetvis alldeles riktigt, men
jag vill också framhålla att framstöten
i denna fråga inte har motiverats med
att stadsdomarna skulle vara mindre
kvalificerade än de statliga domarna.

Vidare säger utskottet, att en ökad
cirkulation mellan statliga och kommunala
domstolar har kunnat iakttagas, och
det säges att statsjuristerna ofta övergå
till kommunal tjänst. Så är förhållandet,
och vi i städerna äro tacksamma
för att vi få duktigt folk, men vad är
anledningen till att stockliolmsjuristerna
söka sig till landsortsstäderna, t. ex.
när det gäller borgmästartjänsterna? Anledningen
är att dessa städer äro mycket
generösare i fråga om löner än vad staten
är. Kommunerna slåss inbördes om
att få de bästa krafterna -—• det är en
»saxning» mellan kommunerna — och det
åstadkommer naturligtvis svåra olägenheter.
Det har för resten också helt
nyligen i ett fall, som jag känner till, inträffat
att en borgmästare har kommit
tillbaka till statlig tjänst i en hög befattning
och fått lägre lön än han tidigare
hade som borgmästare i en stad. Det visar,
varför dessa kvalificerade befattningshavare
söka sig till kommunerna.

Det bör väl ändå vara så, att rättsväsendet
skall vara en statens angelägenhet.
Det tycker jag att man skulle kunna
slå fast, liksom också att lönerna skola
passa in i varandra. Befattningshavarna
skola vara jämställda i fråga om löner,
och dessutom kan det enligt mitt förmenande
inte vara riktigt, att en del, exempelvis
borgmästare och även rådmän,
skola tillsättas genom val under det att
däremot andra domartjänster tillsättas
på samma sätt som tjänster i allmänhet.
Det är motsättningar som man också bör
ta hänsyn till.

Så har det nämnts om magistratens
kommunala uppgifter. De kommunala
uppgifterna äro numera praktiskt taget
obefintliga. De inskränka sig till att magistraten
inför stadsfullmäktige framlägger
eu budget, upprättad av drätselkammaren.

Nr 13.

Onsdagen den C april 1949 em.

Ang. utredning om stadsdomstolarnas förstatligande.

Det har i utskottets utlåtande också
framhållits, att det kan vara vissa olägenheter
förenade med att förstatliga
stadsdomstolarna. Att märka är emellertid,
att staden Solna, som har omkring
37 000 invånare, skall bli egen domsaga
och således ha en domsagas karaktär.
Det blir alltså ingen rådhusrätt i den
staden. Anses det lämpligt, att en stad
med 37 000 invånare lägges under landsrätt
och skulle det tillämpas på andra
medelstora städer, skulle det om jag
inte tar fel endast återstå 13 städer, där
det skulle behövas rådshusrätt.

Jag tror att man förr eller senare —
helst förr — får ta upp denna fråga på
allvar. Man kan inte vara tillfreds med
förhållandena som de nu äro, och man
kan inte ständigt föra fram talet om att
de statsfinansiella skälen inte tillåta en
reform. En del städer ha rätt till vissa
särskilda inkomster, bland annat tolagsmedel,
och det har riktats attacker mot
dessa inkomster. Riksdagen har begärt
en utredning i den frågan. För min del
har jag ingen som helst invändning att
göra emot att frågan om städernas skyldigheter
och rättigheter tages upp i detta
sammanhang.

Nu sysslar man även utredningsvis
med frågan om magistratens avskaffande.
Utskottet säger att innan den frågan
är löst, kan man inte påbörja utredningsarbetet
rörande förstatligandet av
stadsdomstolarna. Jag förstår inte det
resonemanget. Det är väl frågor, som
hänga intimt samman, och jag vet inte,
varför man inte skall kunna göra dessa
utredningar i ett sammanhang.

Jag skulle, herr talman, helst vilja
yrka bifall till den i andra kammaren
av herr Larsson väckta motionen. Jag
skall emellertid inte göra det, eftersom
det inte är någon idé att göra det mot
ett enhälligt utskott. Jag skall dock uttala
den förhoppningen, att man håller
grytan kokande och kommer tillbaka tills
frågan blir avgjord på det enda sätt som
den kan lösas på.

Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Bergh, Elmgreri och Sten.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag

skulle kunnat instämma med herr Berling.
Jag gick verkligen upp i utskottet
och deltog i överläggningen i detta ärende
i tanke att yrka bifall till herr Larssons
motion. Det var emellertid ett enda
skäl som övertygade mig om att man
inte skulle ha någon utsikt att få Kungl.
Maj:t att fästa avseende vid en begäran
om utredning, och det var det skäl som
anges nederst på sidan 14 i utskottets
utlåtande och som herr Berling berörde,
nämligen att det för närvarande pågår
en utredning angående överflyttning av
magistratens kommunala uppgifter på
andra organ. Denna utredning begärdes
av riksdagen för några år sedan i skrivelse
till Kungl. Maj:t på förslag av
första lagutskottet. Då utredningen nu
pågår förefaller det att vara mycket
osannolikt att Kungl. Maj:t med de begränsade
utredningsresurser som stå till
förfogande verkligen skulle sätta in en
parallell utredning vid sidan om den redan
pågående. Detta är, herr talman,
skälet till att jag avstod från att yrka
bifall till herr Larssons motion inom
utskottet. Eljest är jag i alla avseenden
ense med herr Berling. Jag anser för övrigt
att utskottet har gått för långt i
prisandet av rådhusrätternas fördelar
framför häradsrätterna. Det står t. ex.
några rader ned på sidan 14 i utlåtandet:
»Dessas» — de kvarvarande rådhusrätternas
— »kollegiala sammansättning
i vissa betydelsefulla grupper av mål
utgör fastmera en icke oväsentlig rättssäkerhetgaranti.
» Jag har icke, herr talman,
hört talas om att det är någon brist
i häradsrätternas rättssäkerhetsgarantier.
Motionen avser emellertid icke rådhusrätternas
avskaffande.

Jag ber alltså att få instämma med
herr Berling i hans förhoppning om att
frågan skall hållas aktuell och att Kungl.
Maj:t så snart som möjligt skall taga
upp den till utredning. Rådhusrätterna
äro, såsom herr Berling antydde, populära
hland juristerna, eftersom de framskjutna
tjänsterna där äro så väl betalda.
Även för juristkåren i övrigt är
det i viss mån ett intresse att städerna
få fortsätta att hålla lönerna uppe, i det

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

att rådhusrätternas lönesättning kan åberopas
såsom ett skäl för att staten skall
betala bättre löner till sina domare. Den
frågan tror jag emellertid att lagutskottet
med sina utgångspunkter bortsett
ifrån. Det är mycket önskvärt att befattningshavarna
vid rättsskipningens
organ bli väl betalda, men jag tror inte
att rådhusrätternas bibehållande i kommunal
regi är nödvändigt för att främja
en gynnsam lönesättning för de statsavlönade
domarna.

Jag ber alltså, herr talman, att få understryka
önskvärdheten av att denna
fråga så snart som möjligt tages upp till
en grundlig utredning.

Herr KRDGEL: Herr talman! Jag kan
under åberopande av vad herr Schlyter
nyss anförde rörande den kommitté,
som är omnämnd i utlåtandet, 1946 års
kommunallagskommitté, som ännu inte
är färdig med sitt arbete, ansluta mig till
utskottets hemställan. Kommitténs arbete
tar ju bland annat sikte på att utreda
i vilken mån rådhusrätterna ha att handlägga
frågor som vi bruka kalla magistratsärenden.
Det var i första hand med
hänsyn härtill som utskottet stannade
för sitt ställningstagande, och jag ber
att med hänvisning till detta få yrka bifall
till utskottets hemställan om avslag
på motionen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Ett av
de skäl som anföras emot denna motion
är, att magistraten fortfarande har kommunala
funktioner, och att man därför,
eftersom magistrat och rådhusrätt höra
så intimt samman, inte nu kan skrida till
verket beträffande förstatligande av rådhusrätterna.
Jag har begärt ordet, herr
talman, för att påpeka, att riksdagen redan
år 1943 begärde en utredning om
upphörande av magistratens kommunala
funktioner. Den utredningen är efter
sex år ännu inte färdig, .lag tror man
kan säga att detta ärende inte har behandlats
med den skyndsamhet som hade
varit önskvärd.

Ang. gift kvinnas släktnamn.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevaran de utlåtande
hemställt.

Ang. gift kvinnas släktnamn.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 5 kap. 15 § giftermålsbalken.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 287,
vilken behandlats av första lagutskottet,
hade fru Gärde Widemar och herr von
Friesen hemställt, att kap. 5 § 15 giftermålsbalken
måtte ändras på det sätt, att
hustrun skulle äga rätt att bestämma,
huruvida hon efter vigseln skulle bära
sitt eget eller mannens släktnamn eller
båda i förening.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning angående möjlighet
för gift kvinna att bära sitt eget
namn som släktnamn samt om framläggande
av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Hedlund i Östersund,
Olofsson, Ivar Nilzon och Pettersson i
Ersbacken ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en
hemställan, att förevarande motion icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! jag
hade väntat, att någon av reservanterna
skulle ha begärt ordet först — det kanske
iir något fel i antecknandet — men
om så inte är fallet kanske jag i alla fall
får säga några ord som kommentar till
den utförliga reservationen till utlåtandet.
eftersom det kanske finns ledamöter
av denna kammare som ha läst utskottsutlåtandet
och reservationen parallellt
och därvid funnit reservationen tämligen
bestickande.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Ang. gift kvinnas släktnamn.

Den fråga som vi behandla här är ju
ingalunda någon stor fråga. Tvärtom,
den är en liten fråga, om man ser till
omfånget. Den uppmjukning av bestämmelserna
om gift kvinnas släktnamn,
som första lagutskottet finner tiden mogen
för eller i varje fall vill rekommendera
en utredning om, kommer nämligen
med all sannolikhet, ja, jag vågar säga
med all säkerhet, endast att utnyttjas av
ett ganska litet antal kvinnor. Vidare äro
inga kostnader förknippade med den
ifrågasatta reformen, och inte heller har
man att övervinna några svårigheter av
teknisk natur, vilka skulle kunna göra
denna fråga till ett stort organisatoriskt
problem. Endast i ett avseende är den
här frågan stor, nämligen ur principiell
rättvisesynpunkt. Och så förstås ur rent
personlig synpunkt för dem som drabbas
av den nuvarande stränga namnregeln.

Även reservanterna, som inte vilja ha
någon ändring av gällande regel att hustru
vid vigsel skall antaga sin makes
namn, erkänna att det kan inträffa att
en namnändring i samband med giftermål
kan medföra verkliga olägenheter
för den kvinnliga parten i de fall då hennes
namn som ogift vunnit goodwill i
yrke, affärsliv eller offentlig verksamhet.
Reservanterna mena emellertid att
denna olägenhet neutraliseras av att
hustrun har rätt att bära sitt eget namn
i förening med mannens eller att i dagligt
tal enbart använda sitt flicknamn —
tv någon straffpåföljd finns ju inte ännu.

Nu få nog även reservanterna medge
att dubbelnamn inte äro lätthanterliga,
varken för dem som skola bära namnen
eller för dem som skola titulera andra
med dessa dubbelnamn. Att jämnt kallas
låt oss säga fru Nilsson-Olofsson, om
jag nu får ta ett fingerat exempel, är
både tungt och obekvämt, och hela systemet
är klumpigt.

Gentemot vad reservanterna säga om
att något hinder inte föreligger för den
gifta kvinnan att i dagligt tal bära sitt
flicknamn även som gift får jag säga, att
detta i regel är omöjligt i alla officiella
sammanhang; utnämningar, befordringar
och all publicitet i samband med sådant
följa ju det legala namnet. Ett un -

dantag ha vi ju bevittnat, nämligen att
ett av rikets främsta ämbeten nu besittes
av en dam som har sådan pionjäranda
och ihärdighet, att hon har förmått
även vår vördade, i allting formellt korrekte
talman att kalla henne vid hennes
flicknamn fastän hon är gift, och i och
med att konstitutionsutskottet faktiskt
har lämnat utan anmärkning de statsrådsprotokoll,
som äro undertecknade
Karin Kock, har ju riksdagen indirekt
givit ett visst tyst samtycke till en uppmjukning
av nuvarande rigorösa bestämmelser
om gift kvinnas släktnamn.

Det faktum, att det har bebådats en
kommande namnlagstiftning som skall
bringa ordning i de för övrigt lösliga
förhållandena på namnrättens område,
gör också att man kan befara — fast reservanterna
nu inte göra detta — att det
i framtiden kan bli en straffpåföljd även
för mera självrådigt bärande av flicknamnet
som i detta fall, om inte riksdagen
nu tillkännager sin önskan att
denna fråga dessförinnan utredes med
litet mjukare handlag än vad nuvarande
lagstiftning är resultat av.

Det sägs slutligen i reservationen till
utskottets utlåtande, att »de angivna
nackdelarna för det relativt ringa antal
kvinnor, varom här är fråga, icke väga
så tungt, att de obestridliga praktiska
fördelar, (ten nu rådande namngemenskapen
medför i den allmänna samfärdseln,
för den skull böra offras.» Men
vem har nu sagt att rådande namngemenskap
skall offras? Inte har utskottsmajoriteten
gjort det. Den har varit fullt
på det klara med värdet av att man och
hustru i allmänhet bära samma namn.
Det övervägande flertalet kvinnor komma
säkerligen också att vilja fortsätta
med denna praxis. Men för det lilla fåtal
kvinnor, för vilka ett namnbyte innebär
så stora olägenheter, att de överstiga
nackdelarna av att bära ett annat namn
än mannens och de blivande barnens,
vilka självfallet få mannens-faderns namn,
borde det finnas en möjlighet att behålla
sin medborgerliga identitet under
sitt eget tidigare namn, om detta efter
överenskommelse mellan man och hustru
särskilt anmäles vid vigseln.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

Reservanterna ha inte funnit nackdelarna
av den nuvarande ordningen så
stora, säga de. Det är förståeligt därför
att de lika litet som någon av mankön
aldrig ha gjort eller behöva befara att
göra dessa erfarenheter. Men de av oss
kvinnor som ha gjort dessa erfarenheter
och känt vilket avbräck det kan innebära
att förlora ett namn, som kanske
inarbetats under en lång yrkesverksamhet,
vädja enträget till våra manliga kamrater
om förståelse, till deras sinne för
rättvisa och generositet. Vi vädja till dem
att hjälpa oss att genomföra vad vi på
grund av vårt ringa antal här i riksdagen
inte med egen kraft förmå genomdriva,
nämligen en viss uppmjukning av
gällande bestämmelser om gift kvinnas
släktnamn och i första etappen bara en
utredning om en sådan uppmjukning.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets yrkande.

I fru Lindströms yttrande instämde
herr Schlyter, fröken Osvald, herrar
Pauli och Löthner samt fru Flood.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Fru
I.indström blev förvånad när hon fick
ordet omedelbart. Även jag blev överraskad,
ty jag hade väntat att herr talmannen
först skulle ge mig ordet för att
jag skulle få utveckla reservanternas
synpunkter, men så blev nu inte fallet.
Jag ber emellertid nu att med några
ord få motivera reservanternas inställning.

I den föreliggande motionen hemställes,
att hustrun skall äga rätt att bestämma,
huruvida hon efter vigseln skall
bära sitt eget eller mannens släktnamn
eller båda i förening. När frågan behandlades
i utskottet stod det redan
från början klart, att ett direkt bifall
till motionen inte kunde ifrågakomma.
Därtill var frågan alltför komplicerad.
Utskottsmajoriteten inskränkte sig därför
till att gå på den linjen att begära
en utredning. Det kunde emellertid inte
uppnås full enighet ens om detta yrkande.
Åtskilliga av utskottets ledamöter
ansågo liksom jag, att det inte hade anförts
tillräckligt bärande skäl för att be -

Ang. gift kvinnas släktnamn,
gära en utredning. I den reservation, som
vi fogat till utskottets utlåtande, framhålla
vi, att vi anse det vara av stor betydelse
att alla medlemmar av en och
samma familj bära samma namn. Reservanterna
tänka då i främsta rummet på
de rent praktiska olägenheter som i
olika hänseenden, inte minst ur folkbokföringssynpunkt,
skulle uppstå, därest
det bleve mera allmänt brukligt att familjemedlemmarna
hade olika namn.
För min egen del vill jag även anföra en
annan synpunkt. Jag anser att det gemensamma
namnet i någon mån, även
om det inte kan vara av avgörande betydelse,
har ett värde för sammanhållningen
inom äktenskapet. Det är kanske en
gammalmodig uppfattning, men jag tilllåter
mig i alla fall att hävda den.

Reservanterna anse således att det
icke har förebragts tillräckliga skäl för
att frångå 1920 års lagstiftning. Vi vilja
visserligen inte förneka att det, såsom
fru Lindström har påpekat, kan finnas
ett visst begränsat antal kvinnor som
kunna ha en del obehag av att de inte
få behålla sitt eget namn när de ingå
äktenskap. Men gällande lagstiftning har
i någon mån redan tillgodosett dessa
kvinnors intressen genom bestämmelsen
att gift kvinna äger rätt att bära sitt
eget och mannens namn i förening.

Motionärerna tyckas ha glömt bort en
svårighet som reservanterna erinra om
då de skriva: »För övrigt kan påpekas,
att den av motionärerna begärda lagändringen
icke skulle beakta det allt
vanligare fallet, att en gift kvinna blivit
bekant under mannens namn men sedermera
ingår nytt äktenskap. Hon
skulle enligt motionens tanke då kunna
antaga antingen sitt flicknamn eller sin
nye mans namn, däremot icke sin förre
mans namn, under vilket hon gjort sig
känd.» Om den av utskottsmajoriteten
begärda utredningen kommer till stånd,
torde man väl kunna antaga att även
detta problem blir klarlagt.

Det har redan framhållits av fru
Lindström att vi ha åtminstone ett
exempel — det torde finnas flera -— på
att en kvinna, som efter giftermål egentligen
har ett dubbelnamn, i praktiken

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Ang. gift kvinnas släktnamn,
dock kan använda sitt eget flicknamn.
Detta exempel visar, anser jag, att den
olägenhet som motionärerna påstå vara
förenad med dessa dubbelnamn icke är
så stor som man gör gällande. I varje
fall är den icke det enligt reservanternas
uppfattning.

Utskottsmajoriteten har enats om att
en utredning bör komma till stånd och
skriver: »Utskottet är på nu angivna

skäl berett att förorda en utredning av
förevarande fråga. En lagändring av det
slag, som åsyftas i motionen, fordrar
nämligen överväganden i olika hänseenden.
Vid ett bifall till motionen måste,
såsom statistiska centralbyrån erinrat
om, även vissa andra namnrättsliga stadganden
ändras, liksom även återverkningarna
särskilt i folkbokföringshänseende
och vad därmed sammanhänger
måste närmare beaktas. Även de former,
varunder kvinnan skall äga utnyttja den
ifrågasatta valfriheten i namnhänseende,
måste bliva föremål för utredning. Det
kan sålunda knappast ifrågakomma, att
hustrun under äktenskapet skall äga byta
namn efter gottfinnande. Såvitt möjligt
torde ett avgörande böra träffas före
äktenskapets ingående och anmälan om
vilket namn kvinnan önskar bära göras
i samband med vigseln.

Med hänsyn till vad statistiska centralbyrån
anfört om förevarande frågas samband
med den allmänna namnrätten kan
ifrågasättas, om icke den av utskottet
förordade utredningen bör verkställas i
samband med den allmänna utredning
om namnrättens utformning, som i sinom
lid måste företagas. Vissa skäl tala
otvivelaktigt för en sådan ordning.» Reservanterna
tycka emellertid, att utskottsmajoriteten
har dragit en egendomlig
slutsats av sitt konstaterande,
att den föreliggande frågan bör utredas
i ett större sammanhang. Utskottet fortsätter
nämligen: »Utskottet anser sig
emellertid icke kunna föreslå en så vittgående
utredning i anledning av förevarande
motion och får därför förorda,
att den av motionärerna väckta frågan
upptages till särskild behandling.»

Reservanterna anse, att om denna fråga
nödvändigtvis behöver utredas, var -

om jag åtminstone för min del är tveksam,
kan väl saken ändå inte vara så
brådskande, att man måste ta upp denna
fråga särskilt, när den, såsom utskoftsmajoriteten
påpekar, torde komma upp
tillsammans med en större fråga som
även den måste utredas. Vi anse att den
föreliggande frågan, om den behöver utredas,
kan ligga till sig, till dess att denna
större utredning kommer till stånd.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Jag är
inte glad över att behöva uppta tiden
än en gång, men jag känner mig uppfordrad
att replikera på vad herr Nilzon
sade.

Beträffande hans hänvisning till svårigheterna
vid folkbokföringen vill jag
bara erinra om att denna fråga dels utförligt
har behandlats i reciten till utskottets
utlåtande, och dels grundligt
penetrerats under diskussionerna inom
utskottet. Det förhåller sig uppenbarligen
så, att ett medgivande att gift kvinna efter
anmälan skall få behålla sitt flicknamn
tekniskt sett ganska lätt låter sig
ordna. Nuvarande rätt för gift kvinna att
bära eget och mannens namn i förening
har nämligen medfört att man redan nu
har tvingats att vidta de tekniska ändringar
på namnplåtarna i folkbokföringsregistret
som ett par kvrkobokföringsinspektörer
ha åberopat såsom hinder
mot förslaget att nu gå ett steg längre
och låta de kvinnor, som vid vigseln anmäla
sig vilja behålla sitt flicknamn, få
göra detta. Det är varken besvärligare,
kostsammare eller mer utrymmeskrävande
att på namnplåten för folkbokföringen
prägla — jag tar samma exempel som i
mitt förra anförande — Nilsson, Gunborg,
g (alltså gift) Olovsson än att prägla
Olovsson, Gunborg, f (född) Nilsson
eller Nilsson-Olovsson, Gunborg, g Olovsson.
Redan nu sätter man in denna hustrus
plåt i kortregistret på bokstaven O,
d. v. s. den bokstav som mannens namn
börjar med. Någon oordning eller splittring
i namnregistret behöver den föreslagna
reformen således icke medföra.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

Samtliga kyrkobokföringsinspektörer,
som ha yttrat sig och som åberopas i reciten,
ha också förklarat, att den föreslagna
reformen är tekniskt genomförbar.
Det obetydliga merbesvär, som den
skulle kunna föranleda, har våldsamt
överdimensionerats i argumentationen
mot en uppmjukning av bestämmelserna
om gift kvinnas släktnamn.

Vad sedan angår vad herr Nilzon sade
om gemenskapen mellan man och hustru,
som skulle bringas i fara om hustrun
medgåves rätt att bära sitt flicknamn,
har jag aldrig hört påstås, att gemenskapen
i äktenskapet for illa under de tider
i vår historia, då det var vanligt både
inom allmogen och adeln att hustrun behöll
sitt flicknamn. I fråga om nutiden
tror jag att gemenskapen i äktenskapet
måste vara mycket starkare grundad än
på namnlikhet om skilsmässa skall kunna
undvikas. När utskottet tänker sig
att en kvinna vid vigseln skall få anmäla,
om hon vill behålla sitt flicknamn, har
det utgått från att de blivande makarna
ha resonerat igenom problemet och blivit
ense om detta före vigseln. Komma
de inte överens, får väl den ena parten
böja sig, eller också blir det intet äktenskap
av.

Slutligen påpekade herr Nilzon att motionärernas
förslag inte löser problemet
för de kvinnor som ha gjort sig kända
under sin förra makes namn, men sedan
gift om sig och därvid förlorat detta
namn. Han har alldeles rätt däri. Ett sådant
fall som mitt eget kan inte lösas
med en så försiktig uppmjukning av bestämmelserna
som utskottet har velat
sträcka sig till. Men om denna uppmjukning
kommer till stånd, kanske man kan
räkna med att de kvinnor, som målmedvetet
tänka sig en yrkesverksamhet livet
igenom vid sidan av äktenskapet, i något
större utsträckning komma att behålla
sitt flicknamn för att undvika att
eventuellt behöva byta namn och medborgerlig
identitet i sin medelålder. Personligen
tycker jag förstås att en människa,
man eller kvinna, som kanske i
tjugo år burit ett namn som kommit att
identifieras just med honom eller henne,
borde ha moralisk rätt att behålla detta

Ang. gift kvinnas släktnamn,
namn i livets alla skiften. I andra länder
är man också smidigare på detta område.
I vårt grannland Danmark t. ex. har den
nya danska ministern på Island, fru Bodil
Begtrup, utnämnts under namnet fru
Begtrup. Det är hennes förre makes
namn, således icke hennes nuvarande
makes eller ens hennes eget flicknamn.
Men danskarna ha också ett ganska mjukt
handlag i sådana här frågor.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman!
Bara en kort replik.

Fru Lindström sade, att de besvärligheter
som skulle uppstå för folkbokföringen
o. s. v. betydligt överdimensionerats.
Att det blir vissa besvärligheter
torde man inte kunna komma ifrån, och
dessa svårigheter bli enligt min mening
ganska betydande.

Fru Lindström påstod vidare, att jag
skulle ha sagt att äktenskapet skulle sättas
i fara, om makarna fingo ha olika
namn. Det har jag aldrig yttrat. Jag sade
att jag, även om det kanske är en gammalmodig
uppfattning, tror att det gemensamma
namnet i någon mån kan bidraga
till sammanhållningen inom äktenskapet.
Men jag sade inte, att jag tror
att namnet kan vara det avgörande för
makarnas sammanhållning.

Jag upprepar — och den saken berörde
inte fru Lindström — att denna frågas
samband med den större utredning,
som har signalerats, motiverar att vi vänta
med att ta upp detta problem till dess
att den större utredningen igångsättes.
Då kommer frågan upp i sitt rätta sammanhang.
Mer brådskande kan det heller
inte vara.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
skall inte uppta tiden med att bemöta
det argument som här på fullt allvar anförts
om att äktenskapet på något sätt
skulle äventyras, om makarna finge bära
olika namn. Jag uppkallades emellertid
att begära ordet då herr Nilzon nämnde
att det inte brådskade med denna fråga,

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

utan att den kunde ligga till sig något
innan man tog upp den.

Jag var med i första kammaren år
1920, då den nya giftermålsbalken behandlades.
Mauritz Hellberg, som satt
på Värmlandsbänken, väckte då en motion
om ändping i balken på denna
punkt. Det var naturligtvis för mycket
begärt att den tidens första kammare
skulle göra en sådan ändring i det föreliggande
förslaget till giftermålsbalk.
Men jag tycker, herr talman, att frågan
har legat till sig tillräckligt länge under
de 29 år som ha gått sedan dess för
att kammaren nu skulle kunna ansluta
sig till en begäran om utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan antaga det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilzon, Ivar, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 45;

Nej — 56.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft.

Första stycket av slutstadgandet till
det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
var så lydande:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949
och gäller till och med den 30 juni 1954.
Föreskrift, som meddelats med stöd av
lagen, skall ej gälla längre än lagen äger
giltighet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 249 av herr Domö m. fl. och

nr 250 av herr Osvald; ävensom

inom andra kammaren:

nr 315 av herr Sjölin m. fl. och

nr 316 av herr Håstad m. fl.

I motionerna 1:250 och 11:315, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
måtte avslå propositionen och i
stället besluta förlänga nuvarande lag

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

i ämnet att gälla till och med den 30
juni 1950.

I de likalydande motionerna I: 249 och
II: 316 hade yrkats dels att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition,
dock med den ändringen, att giltighetstiden
för den föreslagna lagen begränsades
till den 30 juni 1950, dels ock att
riksdagen i samband med lagens antagande
måtte göra ett uttalande i viss i
motionerna angiven riktning beträffande
prövningen av ransoneringsåtgärder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med förklaring, att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
lagförslaget, måtte med avslag å
motionerna I: 249, I: 250, II: 315 och II:
316 för sin del antaga i utlåtandet infört
förslag till lag om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft.

Slutstadgandet i utskottets lagförslag
var likalydande med motsvarande stadgande
i Kungl. Maj:ts förslag.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Holmbäck, Wistrand,
Hallagård, Jacobsson i Igelsbo, Ryberg
och Stjärne samt fru Ewerlöf, vilka hemställt,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga
förevarande lagförslag i enlighet
med den lydelse, varom utskottet hemställt,
dock med den avvikelsen, att
första stycket av slutstadgandet erhölle
följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949
och gäller till och med den 30 juni 1950.
Föreskrift, som meddelas med stöd av
lagen, skall ej gälla längre än lagen äger
giltighet.

15. att motionerna I: 249, I: 250, II: 315
och II: 316, i den mån de icke besvarats
genom vad under A. hemställts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
står utom diskussion att det för avsevärd
tid framåt kommer att behövas lag -

stadganden angående regleringen av förbrukningen
av elektrisk kraft. Det kommer
nämligen att dröja ytterligare ett
antal år innan tillräckligt med elektrisk
kraft kan erhållas genom utbyggnad av
våra vattenfall. Hur lång tid det kommer
att dröja, kan man inte nu säga.
Det beror dels på i vilken takt utbyggnaden
i realiteten kommer att ske och
dels på hur den ekonomiska utvecklingen
kommer att förlöpa, d. v. s. i vilken
omfattning industrien kommer att behöva
elektrisk kraft. Det föreligger således
ingen meningsskiljaktighet om att
Kungl. Maj:t bör erhålla en fullmakt av
den art som här begäres. Det är endast
i fråga om den tidrymd, för vilken fullmakten
bör ges, som delade meningar
råda.

Kungl. Maj :t och utskottet föreslå, att
fullmakten skall ges på fem år, medan
reservanterna anse, att tiden bör begränsas
till ett år. Jag tillhör, herr talman,
reservanterna, och den uppfattning
som har föranlett mig att biträda reservationen
är följande.

Hittills har riksdagen varit försiktig
med de fullmakter som ha givits åt den
administrativa makten att ingripa i det
civilrättsliga ekonomiska livet. Fullmakternas
giltighetstid har genomgående begränsats
till ett år. Riksdagen har därigenom
så att säga haft utvecklingen i
sin hand. Förfoganderättskommittén,
som nyligen har utarbetat ett förslag till
ny förfoganderättslagstiftning, har ansett
att visserligen bör själva förfogandelagen
bli permanent, men att de reella fullmakterna
från riksdagens sida böra ges
på ett år i sänder. Det synes mig icke
finnas tillräckliga skäl att tillämpa en
annan grundsats i fråga om regleringen
av förbrukningen av elektrisk kraft än
vad förfoganderättskommittén har ansett
böra gälla beträffande förfoganden i allmänhet.

Ett särskilt skäl att vara försiktig med
fullmaktstidens längd är att bestämmelserna
om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft gå in på redan uppgjorda
kontrakt om leverans av elektrisk energi.
Denna reglering kan, och har väl också
i en del fall gjort det, föra till det re -

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

sultatet, att yngre kontrakt få företräde
framför äldre sådana. Likaledes kunna
bestämmelserna, om frågan ställes på
sin spets, leda till att ersättningskraft,
varom vattenlagen innehåller ingående
och noga utarbetade föreskrifter, får
stå tillbaka för avtalsvis upplåten rätt
till elektrisk kraft.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag tillåter
mig att fästa kammarens uppmärksamhet
på att den föreliggande frågan är
mycket mer vittgående än vad den kan
förefalla vid första påseendet. Vi ha, säger
man kanske, redan sedan flera år
tillbaka haft en lag om reglering av förbrukningen
av elektrisk energi, varför
vad som här föreslås blott är ett fullföljande
av redan gällande ordning.
Men det ligger i själva verket annorlunda
till, vilket man finner om man
närmare ser på saken. Det är visserligen
sant, att vi sedan år 1941 ha haft en lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft, men denna lag har, liksom
krisregleringarna i allmänhet, varit motiverad
med hänsyn till de särskilda
förhållanden som föreligga vid »krig
eller krigsfara eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden».
Nu vill regeringen förlänga denna
lag på fem år. Förslaget har dessutom
utformats så, att det kommer att
innebära en generell fullmakt för Kungl.
Maj:t att utfärda bestämmelser om reglering
av elektrisk kraft. Vad som kan
gå för sig under »krig eller krigsfara
eller eljest under utomordentliga av krig
föranledda förhållanden» kan emellertid
inte utan vidare tillämpas i den situation
som nu råder.

Jag var på sin tid i det predikamentet
att under kriget få framlägga det första
förslaget till reglering på delta område.
Jag vet vilka svårigheter som det erbjöd
att komma fram till en utformning av
denna reglering som tog skälig hänsyn
till producenters och konsumenters rätt
och till det allmännas krav på hänsyn
för tillgodoseende av vissa stora allmän -

na intressen. Vi stannade därför vid att
utfärda allmänna lagbestämmelser, föreskrifter
om överförbrukningsavgift etc.,
men gingo inte in på grunderna för ersättning
för skada eller intrång som en
abonnent eller producent kunde komma
att lida. Vi ansågo att detta var ett så
ovisst område, att det var bättre att låta
eventuellt uppkommande tvister om ersättning
för lidet intrång eller skada avgöras
enligt gällande rätt. Lagen hade
vidare en giltighetstid av ett år och har
sedan förlängts med ett år i sänder under
den tid som gått sedan den först
framlades.

Kungl. Maj :t vill nu med en gång förlänga
lagen med fem år, fastän det är
helt andra förhållanden som numera äro
för handen än då lagen ursprungligen
framlades. Vad man kan tåla i fråga om
jämkningar på den allmänna rättsuppfattningen,
hänsyn till ingångna avtal
o. s. v. under ett tillstånd av »krig eller
krigsfara eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden»
kan emellertid icke utan vidare tillämpas
under mer normala förhållanden.
Jag har därför som motionär tillåtit mig
att framställa anmärkningar mot den föreslagna
lagen. Jag beklagar, herr talman,
att jag i alla fall inte tillräckligt
kritiskt har granskat dess bestämmelser,
ty det föreligger helt säkert ganska giltig
anledning att helt och hållet gå emot
denna lag i dess föreslagna utformning.
Det är emellertid inte lätt eller lönt att
vid denna timma på dagen ta upp en ingående
diskussion. Jag vill därför inskränka
mig till att framhålla, hur nödvändigt
det är att vi i varje fall inte giva
lagen giltighet för längre tid än ett år.

För många av de kraftproducenter,
som ha fått finna sig i en reglering på
detta område under de gångna åren, och
för många konsumenter har denna reglering
medfört stora besvärligheter. De
ha fått avstå från att i eget företag utnyttja
den elektriska kraft, som de själva
producerat. De ha fått vidkännas inskränkningar
i fabriksdriften, och det
egna brukets arbetare ha fått vidkännas
inskränkningar med avseende å sina arbetsmöjligheter.
Men det har hittills inte

Onsdagen den 6 april 1919 em.

Nr 13.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

erhållits klarhet om på vad sätt och i vilken
omfattning skälig ersättning skall
utgå i de fall, då personer lidit skada av
denna reglering. Man bär varit hänvisad
till att stämma vid allmän domstol, och
man har varit mycket oviss om hur det
hela skulle gå till. När man nu förlänger
lagen på fem år, är det ganska egendomligt
att man låter detta ovisshetstillstånd
bestå. Det har också visat sig att redan
inom lagrådet förelågo olika meningar
på denna punkt. Med hänvisning till att
lagstiftningen är av extraordinär karaktär
ha tre av ledamöterna inte velat motsätta
sig den föreslagna utvidgningen,
men den fjärde ledamoten har bestämt
reserverat sig och säger, att lagen kan
innebära ett stort intrång för den enskilde
och en avvikelse från vanlig rättstillämpning.
Nu skulle jag, herr talman,
vilja särskilt understryka vikten av att
från vederbörande statsråds sida — jag
ser tyvärr inte det statsråd närvarande,
som står för denna proposition — få ett
uttalande om att denna lag naturligtvis
inte får inskränka den allmänna rätten
till skadestånd för det intrång och den
skada, som drabbar en person genom
denna reglering. Det är inte i förarbetena
till lagen angående reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft uttalat, att
någon ersättning inte skall utgå för den
händelse en kraftförbrukare åsamkas
skada genom att han avhändes sin rätt
till elektrisk kraft. Då lär det ankomma
på allmän domstol i varje särskilt fall
att avgöra huruvida ersättning skall utgå.
Detta gäller inte endast dem, som
avtalsenligt ha rätt! till viss kvantitet
elektrisk kraft, utan det gäller också sådana
förbrukare, som själva producera
den kraft, som förbrukas, om de på
grund av lagen nödgas avstå sådan kraft.
Grunderna för ersättning för liden skada
äro inte närmare angivna, och det är
en hrist i det framlagda lagförslaget.

Nu hörde vi nyss av herr Holmbäck,
att förfogandcrättssakkunniga ha gjort
speciella undersökningar på detta område.
Om jag minns rätt, var det så att förfoganderättssakkunniga
övervägde att hos
Kung]. Maj:t begära en utredning om
grunderna för ersättning för liden skada

vid sådana här regleringsåtgärder. Nu
har detta inte skett. Om en abonnent har
ett gammalt kontrakt och inte kan utnyttja
det, får han gå den ovissa vägen
till domstolen. Det är förenat med stora
besvärligheter, och han drar sig kanske
för det. Därför borde givetvis i detta
sammanhang överväganden ha gjorts om
dessa ting. I varje fall tycker jag att klokheten
bjuder, att vi stanna vid att besluta
lagen för ett år. Motionärerna — jag är
en av dem — ha begärt att lagen inte
skall beslutas för mer än ett år och att
riksdagen skall, om detta är möjligt med
hänsyn till tiden för riksdagens sammanträden,
få tillfälle att yttra sig
över regleringens huvudgrunder. Det
är inte mer än rimligt att man går med
på detta.

Jag kan inte förstå att Kung], Maj:t
lagt fram denna lag, som är, om uttrycket
tillätes, så litet genomarbetad, då
den är tänkt att äga giltighet för fem år.
Ingen vill bestrida att det, i synnerhet
under de närmaste åren, kan föreligga
risk för att vi bli nödsakade att tillgripa
en ransonering av elektrisk kraft. Detta
är eu sak. Men att inrikta sig på en tid
av fem år och därunder uppehålla det
osäkerhetstillstånd, som råder i fråga om
ersättningsgrunderna, kan inte vara rimligt.
Därför vågar jag vädja till kammarens
ledamöter att inskränka sig till att
lämna fullmakten endast för ett år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr I5JÖRKMAN: Herr talman! Det
kan väl knappast förvåna, att det här
föreliggande lagförslaget väckt irritation
och olust bland alla dem, som kunna
komma att beröras av lagens bestämmelser.

Som en åtgärd under en för landet
kritisk tid har näringslivet trots besvärligheter
av olika slag, ekonomiska och
andra, funnit sig i de inskränkningar,
som blivit en följd av lagens tillämpning,
i förhoppning att då krisen anses
övervunnen få återgå till friare och mera
naturliga förhållanden. Men hur infrias
nu dessa förhoppningar? Efter det

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

att lagen under sin tidigare tillvaro haft
en rent kristidsbetonad karaktär med ettårig
giltighetstid, anser regeringen det
lämpligt att nu, sedan krisen anses övervunnen,
begära lagens förlängning på
fem år. Med de osäkra förhållanden,
som härigenom uppkomma, kan näringslivet
icke känna den trygghet, som är en
nödvändig förutsättning för den ökning
av produktionen, som av alla nu eftersträvas.
En företagare riskerar med den
makt, som nu lägges i Kungl. Maj:ts
hand, att han av orsaker, varöver han
själv icke kan råda, får sin produktion
stoppad med alla de besvärligheter och
förluster detta kan medföra.

Även på arbetsmarknaden kan känslan
av otrygghet komma att yppa sig
vid de industrier, som komma att drabbas
av lagens bestämmelser. Om man
inte ansett sig helt kunna avskaffa lagen,
borde man väl som tidigare nöjt
sig med en förlängning av ett år. Situationen
på kraftmarknaden lär väl i varje
fall inte ha försämrats på så oroande
sätt, ''att en skärpning av lagen är påkallad.

Beträffande frågan om ersättning för
genom lagens tillämpning lidna förluster
har utskottet icke uttalat någon mening,
och statsrådet har likaledes mycket
knapphändigt vidrört den saken.
Vid lagrådets granskning av lagen har,
såsom här framhållits, en av dess ledamöter
bland annat uttalat, att frågan blir,
huruvida lagstiftaren bör tillstädja att
de, som äga rätt till leverans av elektrisk
energi, nödgas utan gottgörelse vidkännas
inskränkning i sin rätt för att nytillkommande
abonnenter må få större
tilldelning än den, vartill de eljest skulle
kunna förvärva rätt. Samme ledamot av
lagrådet anförde vidare, att det är möjligt
att det här ytterst gäller så betydande
allmänna intressen, att ej ens under
fredstid grundsatsen om respekt för
välförvärvade rättigheter kan upprätthållas,
men att det ändock kan ifrågasättas,
huruvida icke gottgörelse för intrång
eller förlust borde utgå till innehavare
av äldre rätt.

Vid behandling av förslaget inom statsrådet
den 25 februari 1949 uttalade de -

partementschefen i nu ifrågavarande avseende,
att det på grund av lagstiftningens
speciella karaktär icke synes lämpligt
alt i lagen införa särskilda regler
om ersättning för förlust, som en kraftförbrukare
vållas genom att han icke utfår
den elektriska kraft, vartill han kontraktsenligt
är berättigad.

Vad angår själva saken synes det icke
kunna betvivlas, att det står i strid med
§ 16 regeringsformen att frånhända en
svensk medborgare hans egendom utan
att ersättning därför gives. Det är icke
i förarbetena till förslaget till lag angående
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft uttalat, att någon ersättning
icke skall utgå för den händelse någon
kraftförbrukare åsamkas skada genom
att han avhändes sin rätt till elektrisk
kraft. Det lär således ankomma på domstolarna
att i varje särskilt fall avgöra
huruvida ersättning skall utgå. Detta
gäller då icke endast dem, som ha avtalsenlig
rätt till viss kvantitet elektrisk
kraft, utan också sådana elektricitetsförbrukare,
vilka själva producera den
kraft, som de förbruka, om de på grund
av elektricitetsransoneringslagen nödgas
avstå sådan kraft.

Det kan ifrågasättas om det kan vara
lämpligt att överlämna ersättningsfrågan
åt domstolarna. Visserligen får antagas,
att en skadelidande får ersättning.
Men en rättegång därom är tidsödande
och kostsam, och det kan dröja länge,
innan ersättning verkligen utbetalas.
Dessutom är det ofördelaktigt för statsverket,
att ersättningens bestämmande
icke göres till föremål för lagstiftning.
Den ersättning, som utdömes av domstolarna,
måste nämligen täcka skadan till
fullo. Genom en sådan skadeståndsberäkning
kan statsverket åsamkas betydande
kostnader.

Jag förmenar att denna lag bort innehålla
bestämmelser om ersättning till
dem, som lida skada genom lagen. Vad
man närmast borde yrka vore återremiss
för skadeståndsfrågans utredning,
men det kanske kan synas lika lämpligt
att, eftersom ett sådant yrkande tidigare
framställts, yrka bifall till reservationen,
vari föreslås att lagen skall gälla endast

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

ett år. Jag ber alltså, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr FORSLUND: Herr talman! Då
andra lagutskottets ärade ordförande
icke är i tillfälle att närvara här, skall
jag be att på utskottsmajoritetens vägnar
få säga några ord.

Jag ber då först att få konstatera, att
utskottsutlåtandet inte vittnar om någon
annan tvist än den, huruvida den tidsperiod,
för vilken lagen skall förlängas,
skall vara ett eller fem år. Den kritik,
som herr Domö och nu senast herr Björkman
framförde, drabbar lika mycket reservanternas
som utskottsmajoritetens
förslag; det som herr Domö fördömde
av lagens innehåll och dess konsekvenser
och likaså vad herr Björkman sade
— han var framme ända vid § 16 regeringsformen
—- riktar sig lika mycket
mot alla dem, som undertecknat reservationen
och som ju höra hemma inom
herrarnas parti.

Här har inte framställts något annat
yrkande än att den fullmakt, som Kungl.
Maj :t begärt, skall gälla för ett år i ställer
för fem. Inom lagutskottet äro vi
mycket känsliga, när det gäller frågor om
på hur lång tid en fullmakt skall gälla
och givetvis också om det över huvud
taget skall ges någon fullmakt till Kungl.
Maj :t. Andra lagutskottet är inte till sitt
väsen så generöst, att det utan vidare
förordar sådana fullmakter. Men denna
gång har åtminstone jag, som inte brukar
tillhöra dem, vilka rekommendera avsteg
från tveksamheten, varit övertygad om
att på detta område bör en fullmakt ges,
och detta framför allt av de skäl, som
åberopas på sidan 5 i utskottsutlåtandet.
Det säges där att rent praktiska skäl tala
för att en ransonering skall kunna genomföras
av Kungl. Maj:t, om skäl därtill
föreligga, under eu tidsperiod av
fem år.

Även en annan sak talar för att detta
lagförslag och dess innehåll inte på sina
håll kan ha kommit som någon överraskning.
Andra lagutskottet brukar, när sådana
här ömtåliga lagstiftningsfrågor
komma före, uppvaktas dels med dcpu -

tationer, personliga besök, och dels med
skrivelser. Personer bruka gärna komma
till utskottet för att framföra sina synpunkter.
Men denna gång ha de människor,
som man kunde tänka sig skulle
ha intresse av denna sak, uteblivit. Det
förekommer icke i skriftlig form eller i
form av personliga uppvaktningar något
uttryck för att man skulle känna en fara
i att utskottet skulle biträda och rekommendera
Kungl. Maj:ts förslag. Detta
måste väl ändå innebära en ganska stor
grad av trygghet.

Jag tycker att det även skulle vara till
fördel för såväl producenterna av elektrisk
kraft som konsumenterna att veta,
vilken som i händelse av en ransonering
på detta område skall ha överinseendet
över det hela. De veta med vilken de
skola söka göra upp sina mellanhavanden,
såväl vid planläggning av nya industrier
som vid utvidgningar av gamla,
och i övrigt samordna det hela på bästa
möjliga sätt. Framför allt om den stunden
skulle komma, att en ransonering i
full utsträckning skulle behöva tillgripas,
kan detta vara värdefullt. Jag tycker att
det denna gång föreligger fullt giltiga
skäl för att biträda Kungl. Maj :ts förslag,
och jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Den siste ärade talaren trodde att
det var ringa risk att genomföra denna
lag; det hade inte gjorts några erinringar
mot den, och han menade, att andra lagutskottet
alltid prövar lagfrågorna mycket
ingående. Ja, herr Forslund, men nog
ha dylika invändningar rests mot lagen,
bland annat i den motion, som jag tillåtit
mig att väcka och vari dessa betänkligheter
framföras. Reservanten i lagrådet har
ju påvisat lagens bristande överensstämmelse
med vanlig rättsuppfattning -— så
nog har utskottet haft anledning till mera
ingående prövning än den det tydligen underkastat
förslaget. Men jag erkänner, att
om man skall rikta principiell kritik mot
lagen, triiffar denna kritik lagen även om
den förliings på bara ett år. Men det är
en stor skillnad mellan att förlänga lagen

96 Nr 13. Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

på en kortare, begränsad tidsperiod och
att förlänga den på hela fem år. Nu finns
det vissa risker för att det skall uppstå
en situation, i vilken det kan bli nödvändigt
att ransonera förbrukningen av elektrisk
kraft. Därför vilja vi inte utesluta
möjligheten att genomföra en ransonering.
Men med hänsyn till svagheterna i
lagen yrka vi, att den skall inskränkas
att gälla för ett år. Det är en billig fordran.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Jag
har undertecknat reservationen, i vilken
hemställes att den föreslagna fullmakten
skall gälla för blott ett år framåt.

Av principiella, och man kan säga
även demokratiska, skäl bör riksdagen ha
möjlighet att, om det skulle visa sig att
lagen om ett år skulle behöva ytterligare
förlängas, då pröva frågan på nytt.

Herr Forslund hävdar att fullmakten
skall gälla fem år framåt av praktiska
skäl. Men häremot kunna anföras principiella
skäl. Jag anser att den föreslagna
fullmakten bör ges blott på ett år, med
hänsyn till att denna tidsperiod tillämpats
för ett flertal andra fullmaktslagar.
Det kan inte vara riktigt, att riksdagen
avhänder sig beslutanderätten i ett fall
som detta för så lång tid framåt som fem
år. Jag vill tillägga att det ju är meningen,
att vi nästa år skola få ett tredje lagutskott.
Detta utskott bör kunna pröva
frågan om en ytterligare förlängning av
lagen, ifall det skulle bli nödvändigt.

Herr talman! Det förefaller mig som
om starka skäl tala för att fullmakten bör
ges blott på ett år, varför jag hemställer
om bifall till reservationen.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag uppfattar u ts k ot t s u 11 å t a n det
på samma sätt som herr Forslund, nämligen
att i sak är man ense om att Kungl.
Maj:t bör få denna fullmakt. Meningsmotsättningarna
gälla endast lagens giltighetstid.

Jag vill till en början erinra om såsom
något alldeles självklart, att denna lagstiftning
kommer att tillämpas med all

möjlig försiktighet. Jag har en personlig
erfarenhet av vilka svårigheter som kunna
uppstå, när man måste ransonera den
elektriska energien. Jag vill gärna betyga
att det vid en ransonering uppstår många
delikata problem, som måste lösas. Men
jag kan nog dra den slutsatsen av den
ransonerings- och regleringsverksamhet,
som vi voro tvungna att utöva på detta
område, att det gick förunderligt väl
att klara fördelningen av tillgängliga
kraftresurser. Det må vara sant, att det
fanns en del förbrukare, som ansågo att
de borde haft större kvantiteter, men det
ligger i sakens natur att så gärna blir
förhållandet. Men i stort sett gick det att
klara denna fördelning utan alltför stort
missnöje. Men vad man då fick lägga till
grund för en bedömning av fördelningen
var helt enkelt det intresse, som man
ur samhälleliga synpunkter kunde lägga
på respektive näringsgrenars verksamhet.
Det var ofrånkomligt att göra så.
Man måste ta hänsyn till inhemska försörjningsintressen,
till intresset av att
uppehålla en export o. s. v. Det var alltså
en mångfald faktorer, som man fick
ta hänsyn till. Det finns väl ingen anledning
att tro att Kungl. Maj :t åter
skulle ge -sig in på en sådan svårbedömbar
sak utan att det förelåge absolut
tvingande omständigheter.

Jag har bedömt saken ur den synpunkten,
att vi inte hinna utföra utbyggnaden
av våra krafttillgångar på så kort
tid, som skulle vara önskvärt. Om vissa
kraftleverantörer skriva kontrakt nu och
planera för framtiden måste det, för den
händelse det blir ett torrår, finnas möjlighet
att på ett eller annat sätt reglera
denna sak. Vi ha då funnit det mindre
ändamålsenligt att i denna situation, som
kanske kan lätta om fyra å fem år ■—
såvida inte expansionen av vårt näringsliv
avstannar, ty då blir situationen en
annan — hänvisa till en fullmakt, där
det talas om »under krig och av krig
föranledda förhållanden». Det är denna
motivering för en sådan här ransoneringsåtgärd,
som vi vilja ha bort. I stället
vilja vi för riksdagen redovisa ett
visst förhållande, som nödvändiggör denna
fullmakt. Jag kan inte förstå att detta

Onsdagen den 6 april 1949 ein.

Nr 13.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

skulle vara ogynnsamt på något sätt ur
riksdagens synpunkt. Tvärtom har man
flera gånger från riksdagens sida sagt,
att det kan inte vara rimligt att bibehålla
denna fullmaktslag, utan nu vilja vi öppet
redovisa att det föreligger risker
av visst slag och att ändamålsenligheten
bjuder att vi få möjligheter att, om
tvingande omständigheter skulle inträffa,
vidtaga åtgärder. Det är därför som
vi anse att denna lagstiftning är ändamålsenlig.
Jag erkänner att man kan tvista
om lagen bör ges för ett eller tre eller
fem år. Vi ha emellertid mycket noga
övervägt saken, och kommit till uppfattningen
att myndigheternas önskemål om
att lagen skall omfatta en femårsperiod
äro väl grundade. Det är motiveringen
för att vi gått in till riksdagen med begäran
om en giltighetstid för lagen av
fem år.

Herr WEHTJE: Herr talman! I propositionen
ha olika skäl anförts som motivering
till att lagen föreslås gälla under
en femårsperiod.

Man räknar med att balans mellan
krafttillgång och kraftförbrukning skulle
uppnås ett par år in på 1950-talet. Med
mitt sätt att räkna betyder detta, att balans
skulle vara uppnådd år 1952, men
man begär nu att få fullmakt till och
med år 1954. Redan där finner jag alltså
en bristande överensstämmelse mellan
förslag och motivering. Man skjuter något
över målet.

Det säges vidare, att fullmakten antagligen
inte kommer att behövas, om
inte den industriella expansionen fortsätter.
Och på den punkten kan man väl
hysa sina dubier. Det finns vissa tecken
som tyda på att de senaste årens kraftiga
industriella expansion inte med säkerhet
kommer att fortsätta. Dessutom
förutsätter man ett torrår för att kraftbristen
skall bli sådan, att en ransonering
av det slag vi hade förra vintern
skulle behöva ifrågakomma.

I propositionen har vidare anförts, att
kraftleverantörerna skulle kunna få svårigheter
att teckna nya kontrakt, för
den händelse den ifrågavarande fn11-

7 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 13.

maktslagen inte på en gång får denna
ovanligt långa giltighetstid. Kraftförsörjningen
för eventuellt nytillträdande
intressenter skulle därmed för framtiden
bli försvårad. Jag tycker att man
här på ett föga rimligt sätt bortser från
de gamla kontraktsinnehavarnas rätt och
ensidigt tänker på eventuellt nytillträdande
abonnenter och det energibehov, som
kan behöva täckas med nya kontrakt.
Den framtida kraftförsörjningen bör enligt
min mening mycket väl kunna tillgodoses,
även om inte fullmakt lämnas
för så lång tid som här har begärts. Den
situation, som vi ha försatt oss i när det
gäller försörjningen med elektrisk kraft,
måste innebära att det exempelvis för
vattenfallsstyrelsen under en övergångstid
blir uteslutet att teckna nya kontrakt
på precis samma villkor som tidigare.
För de närmaste åren, då det kan bli
fråga om en knapphet, får man väl i
kontrakten med de nytillträdande abonnenterna
intaga sådana bestämmelser,
att dessa abonnenter eventuellt få träda
tillbaka eller minska sitt kraftuttag eller
vidtaga andra anordningar för att få sitt
kraftbehov tillgodosett, något som jag
tror skall vara möjligt.

Jag vill också erinra om att vi ha råkat
i denna situation inte bara genom
eftersläpningen i materielleveranserna,
utan också genom en bristfällig planering
av kraftförsörjningen sedan mycket
lång tid tillbaka. Statsrådet Ericsson
minns nog, att vi behandlade denna
fråga i efterkrigsplaneringskommissionen.
Vi fingo där ta del av mycket
utförliga tablåer, som visade, hur utbyggnaden
av våra vattenfall var planerad
och vilken kraftförbrukning man räknade
med. Det framgick härav, att de
kraftlevererande verken hade varit alltför
litet förutseende och nöjt sig med en
låg marginal. Detta är en av anledningarna
till den situation vi nu befinna oss
i. Det är klart att kraftverksbyggena nu
måste ta längre tid än normalt och att
kostnaderna bli vida högre än de skulle
ha blivit på ett tidigare stadium. Men
man borde väl kunna begära, att någon
hänsyn tages till det sakförhållande jag
nu bär pekat på.

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Herr Forslund säger, att man i andra
lagutskottet inte brukar vara liberal när
det gäller att tillstyrka fullmakter och
lämna bemyndiganden och att man i
detta fall inte har tänkt sig vara liberal,
därför att det inte inkommit några skrivelser
eller gjorts några uppvaktningar
från sådana som känt, att deras rätt kunde
bli skjuten åt sidan. Men man får väl
ändå förutsätta, att ett riksdagens utskott
skall gå till en saklig och noggrann
prövning av varje förslag, även om utskottet
inte blir uppvaktat av organisationer
eller enskilda företagare. I detta
fall har man faktiskt visat en onödigt
stor generositet i fullmaktsgivningen.
Vad vållar det nämligen för besvär, att
statsrådet år efter år kommer till riksdagen
och begär förlängd fullmakt?

Innan statsrådet Ericsson kom in i
kammaren, riktades ju här i debatten
mycket stark kritik mot det föreliggande
förslaget även i annat avseende än
att fullmakten föreslås gälla under alltför
lång -tid. Här saknas helt bestämmelser
om hur deras rätt skall bli tillgodosedd,
som genom en ransonering nödgas
avstå från kontraktsenliga kraftleveranser.
De ha kanske därpå baserat utbyggnader
av mycket dyrbara anläggningar,
som åsamka dem stora fasta kostnader.
Denna fråga har man skjutit ifrån
sig i propositionen, och andra lagutskottet
har inte alls upptagit den, ehuru en
av lagrådets ledamöter gjort uttalanden,
som enligt min mening självfallet borde
ha tagits till utgångspunkt för ett
övervägande av hur man skall förfara
med dem, vilkas rättigheter bli skjutna
åt sidan i och med att man säger, att det
allmännas intresse måste gå före.

Jag kan för mitt eget vidkommande
säga, att vi ha lagt ned tiotals miljoner
kronor på utbyggnad av stora anläggningar.
Kraftförsörjningen är en av de
allra viktigaste detaljerna i detta program,
och vi ha gjort upp kontrakt som
vi trott skulle vara bindande och som
skulle garantera en regelmässig drift i
forsättningen. Men så befinnes det, att
kraftleverantörens åtaganden inte äro
värda mera än att man vid kraftbrist
och därav orsakad ransonering kanske

är bland de första, som få träda tillbaka,
utan att man blir tillförsäkrad någon som
helst ersättning för liden skada. Härför
skulle man bli hänvisad att gå rättegångsvägen,
om man önskar få ut ett
eventuellt skadestånd.

Statsrådet Ericsson nämnde att det
har gått bra vid de föregående tillfällen,
då man har behövt ransonera förbrukningen
av elektrisk kraft. Det gläder
mig att höra detta, ty industrien har
verkligen sökt visa största möjliga lojalitet.
Jag är övertygad om att så kommer
att ske också i fortsättningen, men då
hoppas man från industrihåll att inte
sådana kraftåtgärder tillgripas som den
här begärda fullmakten för fem år framåt
innebär. Lämnas fullmakt år efter år,
blir det ju tillfälle att diskutera utformningen
av ransoneringen liksom de
eventuella ekonomiska skadeverkningarna
och olägenheterna för dem, som
drabbas av en kraftransonering och som
äro beredda a-tt även i fortsättningen
lojalt finna sig i nödvändiga inskränkningar
i sin vällovliga verksamhet.

Jag hoppas, herr talman, att dessa
synpunkter måtte beaktas, och hemställer
-att kammaren, när den går att
fatta beslut, följer reservationens linje.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Om
jag inte missförstod statsrådet Ericsson,
argumenterade han till förmån för denna
lagstiftning på det sättet, att den
skulle tjäna såsom ett stöd för kraftleverantörerna
och såsom en bakgrund för
de kontrakt, som leverantörerna i framtiden
skulle uppgöra. Det kanske då kan
vara lämpligt att fråga: Ha kraftleverantörerna
verkligen begärt en lagstiftning
av denna typ för att ha i bakgrunden,
då de skola göra upp sina kontrakt?
Jag skulle tänka mig att det är mycket
lätt för kraftleverantörerna att göra upp
sina kontrakt på sådant sätt, att de äro
skyddade inte blott för force majeure
utan också för det fall, att kraftsituationen
i landet skulle nödvändiggöra
en reglering.

Jag hyser, herr talman, ingen som
helst misstro mot statsrådet Ericsson i

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

detta fall. Det finns ingen anledning att
förmoda, att han inte kommer att sköta
en eventuell framtida reglering på detta
område lika skickligt som den tidigare
regleringen handhafts. Men här gäller
det en fullmakt för en femårsperiod,
och under en så lång tidrymd måste man
räkna med att det kan komma nya personer
med skiftande åskådningar. Och
för min del förstår jag inte, varför man
just när det gäller denna kristidsreglering
skall behöva en längre giltighetstid
än den ettårsperiod, som man hittills
bär tillämpat beträffande krisregleringar
och som förfoganderättskommittén i
sitt förslag beträffande särskilda regleringar
anser böra bli gällande också för
framtiden.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill till herr Holmbäck säga
att det är kraftleverantörerna som ha
hemställt om denna lagstiftning, som ger
dem ett skydd vilket de anse sig behöva
med hänsyn till den speciella situation
som inträtt när det gäller kraftleveranser.

Naturligtvis kan man säga som herr
Wehtje gjorde, att här föreligger en dålig
planering och att vi skulle kunnat utbygga
våra vattenkraftsresurser mycket
snabbare än som skett. Nu vet emellertid
herr Wehtje mycket väl, att en serie
av omständigheter gjort det särskilt
vanskligt att bedöma utvecklingen på
detta område. Bland annat har förbrukningen
av elektrisk kraft blivit mycket
större än de av centrala driftledningen
uppgjorda prognoserna utvisade, och
detta har i sin tur sin orsak i den lyckosamma
utveckling vi haft i vårt näringsliv.

Den industriella sektorn får en allt
mer och mer dominerande betydelse när
det gäller förbrukningen av elektrisk
kraft. Även om en försämring i de allmänna
konjunkturerna skulle inträffa,
har jag därför den bestämda uppfattningen
att de investeringar, som nu ske
i svenskt näringsliv — inte minst i den
svenska järnindustrien — komma att innebära
så betydande efterfrågan på just

elektrisk energi, att vattenfallsstyrelsen
och andra kraftleverantörer ha mycket
goda skäl för den meningen, att en reglering
av förbrukningen blir oundviklig,
om ett typiskt torrår skulle inträffa.
Det finns väl ingen människa som tror,
att någon regering skulle vilja tillgripa
regleringsåtgärder utan att absolut tvingande
skäl föreligga. Vilket intresse skulle
en regering ha av att förfara på ett
sådant sätt att exempelvis en näringsidkare,
som varit etablerad under en
följd av år, skulle få sitta emellan? Jag
kan över huvud taget inte föreställa
mig något motiv till ett sådant handlingssätt
från regeringens sida. I en situation
med brist på elektrisk kraft kan
det däremot bli nödvändigt att med utgångspunkt
från samhällsnyttan göra en
bedömning och säga, att en viss industri
får nöja sig med exempelvis 85 eller
90 procent av de normala leveranserna,
medan en annan industri kanske får 95
eller 100 procent. Sådana bedömningar
ha vi fått lov att göra tidigare, och kunna
bli tvingande till det också i framtiden.

Finns det någon anledning att tro, att
det skulle vara en bättre ordning att
nästa år och de följande åren komma
tillbaka med nya propositioner än att nu
antaga det framlagda förslaget? Skulle
riksdagen nästa år, om situationen i stort
sett är densamma då som för närvarande,
vägra en fullmakt? Jag tror knappast
det. Kraftleverantörerna — i första
hand då kungl. vattenfallsstyrelsen —
räkna ju med att situationen undan för
undan skall förbättras, men att man under
ett antal år framöver kanske inte
kommer att kunna tillgodose alla önskemål
under de förhållanden, som jag tidigare
har antytt.

Det är från dessa utgångspunkter denna
lagstiftning har föreslagits. Det kan
inte vara tal om att man önskar dessa
befogenheter för att utnyttja dem i visst
syfte. Sådana synpunkter kan man enligt
min mening över huvud taget inte
lägga på denna fråga.

Nu säges det, att ett personskifte kan
inträffa. Men även om så skulle bli fallet,
utgår jag ifrån att denna sak ur

100 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

praktiska synpunkter inte kan hanteras
på ett annat sätt än så, att man tar den
allra största hänsyn till omständigheterna.

Om riksdagen över huvud taget inte
skulle vilja lämna en fullmakt som denna,
blir det naturligtvis en annan sak.
Då tvingas man ju att gå den vägen, att
man år efter år hemställer om ny fullmakt.
Men jag bär trott att det skulle
vara en opraktisk väg.

Herr DOMÖ: Herr talman! Statsrådet
Ericsson frågade nyss, om vi trodde, att
riksdagen nästa år skulle vägra erforderlig
fullmakt, om förhållandena då voro
sådana, att en reglering kunde tänkas
bli behövlig. Nej, det tror jag inte
att riksdagen skulle göra. Jag är tvärtom
övertygad att den med förståelse
skulle se på ett sådant förslag. Men det
kan finnas skäl att från delvis nya utgångspunkter
granska en nästa år eventuellt
framlagd proposition. I en ny situation
skulle det kanske inte vara ur
vägen att ta ställning till huvudgrunderna
för den reglering, som regeringen
eventuellt vill ha genomförd ur de synpunkter
situationen ger. Därför måste
det innebära ett kringskärande av
riksdagens möjligheter att följa utvecklingen
och i viss mån kunna inverka på
regleringens utformning, om man nu
lämnar en fullmakt på så lång tid som
föreslagits.

När därtill kommer, att ganska många
av oss anse, att själva lagens struktur,
dess brist på ersättningsregler och dylikt,
ytterligare tala för en närmare
granskning av frågan, föreligger det tydligen
fullgoda motiv för att ställa sig
kritisk då det gäller dess långa giltighetstid.

Jag skulle vilja rikta den frågan till
statsrådet Ericsson, om han ändå inte
anser att just bristen på ersättningsregler
och ovissheten hos dem, som kunna
lida skada genom en reglering, är en svårighet
som man bör försöka komma till
rätta med. Jag fäster uppmärksamheten
på vad statsrådet yttrade i denna fråga,
då den föreliggande propositionen av -

läts: »På grund av lagstiftningens speciella
karaktär synes det icke lämpligt
att i lagen införa särskilda regler om
ersättning för förlust, som en kraftförbrukare
kan vållas genom att han icke
kan utfå den kvantitet elektrisk kraft,
vartill han kontraktsenligt är berättigad.
» Man stannar alltså inför svårigheten,
men ger sig inte in på den utan hänvisar
bara till lagstiftningens speciella
karaktär.

Herr statsrådet yttrade, att den hittillsvarande
regleringen på detta område
i stort sett har gått bra. Det äro vi alla
glada över, men bakom detta statsrådets
uttalande måste ju också ligga kännedom
om att i vissa fall — och de äro
kanske inte så få — rätt avsevärda besvärligheter
ha uppstått i samband med
denna reglering. Nu vill jag fråga herr
statsrådet: Hur skall man förfara för att
få ut vederbörlig ersättning, om man lider
skada på grund av denna reglering?
Har man någon annan möjlighet än att
gå till domstol? Jag förmodar att statsrådet
i vart fall inte vill uttala, att någon
särskild ersättning inte kan utgå till
dem, som lidit en påvisbar skada på
grund av regleringen. Det skulle ju strida
mot alla de regler, som ha gällt också
under den svåra krigstiden.

Nu ber jag kammarens ledamöter lägga
märke till att det är majoritetspartiets
företrädare som stå för utskottsförslaget,
medan alla andra partiers representanter
äro emot förslaget. Det föreligger
således en skeptisk syn på kravet
om fem års giltighetstid för denna
lag. Skulle det inte vara anledning, herr
statsråd, att ta hänsyn till detta faktum
och nöja sig med att få fullmakten för
ett år? Man vet ju inte vad som inträffar,
och vi kunna inte undgå att uppfatta
kravet på denna långa giltighetstid
—■ med hänsyn till de förhållanden
under vilka lagen utarbetats — såsom
annat än ett uttryck för en viss onödig
önskan att få fullmakter. Det kan räcka
— jag tycker att vi borde kunna vara
överens om det, herr statsråd — om vi
förlänga denna lag för ett år. Jag skulle
vara mycket tacksam att få höra de
verkliga skälen till att man vill ha den -

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 101

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

na långa giltighetstid, trots den skepsis
förslaget väcker.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Detta är i själva verket en utpräglat
praktisk fråga, där de mera formella
synpunkterna inte kunna spela någon
större roll. Här bär sagts från deras
sida, som tala för reservationen, att lagförslaget
är till fördel för kraftleverantörerna
och till nackdel för kraftköparna.
Jag undrar ändå, om man kommer
till det resultatet, när man riktigt tänker
sig in i denna sak.

Herr Wethje rekommenderade i stället
för den föreslagna lagstiftningen, att
kraftsäljarna i sina kontrakt skulle intaga
bestämmelser, som garderade dem
för en besvärlig situation. Men om man
lämnar detta fält fritt från lagstiftning,
så blir väl följden att man tvingar kraftleverantörerna
att upprätta kontrakt,
som ta hänsyn till ett extremt läge. De
kunna alltså icke skriva kontrakten för
normala förhållanden, utan tvingas göra
inskränkningar i sina kontraktsmedgivanden
för det normala fallet. Bakgrunden
är ju att vår nuvarande kraftförsörjning
är så knapp, att en osedvanlig torkperiod
kan leda till en brist på elektrisk
kraft, som nödvändiggör ransonering.
Har man då en lagstiftning, som möjliggör
en fördelning av kraften just för detta
extrema fall, få kraftleverantörerna
möjlighet att skriva sina kontrakt med
syfte på de normala förhållandena och
behöva icke binda sina kontrahenter vid
bestämmelser, som ta hänsyn till möjligen
inträffade exceptionella omständigheter.
Och det måste väl ändå anses
vara i kraftköparens intresse att icke
behöva få eif mera begränsat kontrakt
än som normalt sett är nödvändigt. .lag
tror att man måste säga, att det bär
praktisk betydelse för hela näringslivet,
om man kan ordna denna sak på det
sättet.

Nu kan man naturligtvis diskutera,
hur lång giltighetstiden bör vara. Att
den skall vara längre än ett år, är väl
ändå uppenbart, eftersom lagstiftningen
just tar sikte på en övergångstid, då vi

genom ett forcerat kraftverksbygge sträva
att uppnå en garanterad tillgång på
elektrisk kraft. Det kan hända att vi
uppnå detta mål fram mot slutet av år
1952, och skulle utvecklingen bli så
lycklig, hade det räckt med en giltigtighetstid
av tre år för denna lagstiftning.
Men det kan också hända att vi inte
uppnå denna balans förrän på ett senare
stadium, och då frågar jag: Är det
verkligen förmånligt för affärerna på
detta område — om jag får uttrycka mig
så — att skapa en ovisshet? Om riksdagen
antar denna lag för ett år, måste ju
kraftleverantörerna i sina kontrakt gardera
sig för tiden efter detta års slut,
eftersom de sväva i ovisshet om huruvida
de för det extrema fallet komma att
få stöd av lagen också efter årets slut.
En lagstiftning, som med säkerhet täcker
hela perioden innan vi vunnit balans i
kraftförsörjningen, måste ge bättre möjligheter
att normalisera förhållandena,
eftersom kraftleverantörerna vid sina
överläggningar med köparna kunna känna
sig vara på den säkra sidan och binda
sig för normala kontrakt. Därför
finner jag det orimligt med en giltighetstid
av endast ett år. Naturligtvis kan
man diskutera en giltighetstid av tre eller
fyra år, men jag tror att det är klokast
att gå in för fem års giltighetstid,
ty då har man täckt det osäkra området
och skapat den trygghet, som är av behovet
påkallad.

Till sist vill jag bara säga några ord
beträffande talet om ersättning. Jag tror
att både herr Domö och jag, som äro
gamla här i gården och ha varit med
om att behandla många lagstiftningsfrågor,
av erfarenhet veta, hur fullständigt
omöjligt det skulle vara att i en lag dra
upp riktlinjer för ett skadeståndsförfarande.
Vi röra oss ju här på ett område,
där på grund av livets växlingar de uppkommande
situationerna äro otaligt
många, och eventuella skadeståndsanspråk
måste väl därför till sist bedömas
av domstolarna. Det finns säkert ingen
möjlighet att reglera dessa frågor i lagen.
Dessutom måste ju en skadeståndsreglering
på detta område alltid bli svår,
eftersom nöd bryter lag. Det är inte sä -

102 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

kert att man kan åstadkomma en lagstiftning
som skapar verklig rättvisa.
Skulle sådana fall inträffa, där ingreppen
bli uppenbart obilliga, få väl domstolarna
sätta sig och fundera på den saken.
Och om jag inte missminner mig, brukar
herr Doniö ha en utomordentligt stor
respekt för domstolarnas förmåga att lösa
sådana frågor. Herr Domö brukar ju,
om jag inte alldeles har glömt det förflutna,
vara på den linjen att vi hellre
kunna överlämna avgörandet i sådana
här ting åt domstolarna än åt andra, ja,
till och med hellre än åt oss själva.

Jag skulle därför vilja summera min
ståndpunkt i denna sak så, att det ur
praktisk synpunkt föreligger mycket väl
grundade skäl just för den ståndpunkt,
som innefattas i propositionens och utskottets
förslag.

Herr FORSLUND: Herr talman! Det är
givetvis en missuppfattning från herr
Wehtjes sida, när han tyder mitt uttalande
om lugnet vid behandlingen i utskottet
av detta ärende så, att vi inte
skulle ha sakligt behandlat proposition
och motioner. På det sättet arbeta vi
inte i andra lagutskottet, utan vi gå mycket
noga igenom de olika frågorna.

Jag sade att när vi kommit till det
slut, som redovisas i utlåtandet, har det
väl även berott på att här icke anmälts
något missnöje med den lagstiftning, som
vi för närvarande ha och som nu föreslås
skola förlängas. När man därtill
bland de första raderna i herr Domös
motion får läsa, att den nuvarande lagstiftningen
har visat sig i stort sett fungera
tillfredsställande, har det inte varit
någon appell till andra lagutskottet att
hysa någon särskild ängslan för att här
höll på att ske något galet.

Herr Wehtje liar dessutom i debatten
fört in ett resonemang, som inte alls återfinns
i herr Domös m. fl. motion. Han
talar om ersättningar, för den händelse
någon skulle lida skada.

Vidare har man sagt att huvudprinciperna
för ransoneringen borde prövas
varje år. Men då måste jag fråga både
herr Wehtje och herr Domö: Var ha ni
varit alla de år lagen har tillämpats?

Det är ingen som har begärt någon
granskning av huvudprinciperna för ransoneringen.
I den motion, som här föreligger,
är det endast med några få ord
på slutet av motionen som herrarna
föra på tal frågan om att riksdagen borde
få tillfälle att yttra sig över ransoneringens
huvudprinciper. På det har utskottet
svaret helt kort att ransoneringen
givetvis bör nära anpassas till det
vid varje tidpunkt rådande läget och att
på grund härav ransoneringens utformning
synes böra ankomma på Kungl.
Maj :t.

Det kan icke sägas, att andra lagutskottet
har underlåtit någonting i detta
fall. Jag tror tvärtom att herrarna, som
skrivit motionen, ha underlåtit att i denna
framföra just det som ni i dag ha
kommit på idén att framföra.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Med anledning av herr Forslunds
anförande nyss vill jag fästa kammarens
upmärksamhet på att vi i motionen
framhålla, att det framlagda förslaget
skiljer sig från gällande lagstiftning på
detta område därigenom, att det avser
möjlighet att genomföra en reglering,
även om en sådan icke påkallas av krig
eller krigsfara. Man flyttar således denna
lag till ett annat område, där man
kommer i en viss kollision med vanlig
rättsuppfattning om vad som skall gälla
under normala förhållanden.

Vidare vill jag säga, att jag är mycket
tacksam för det uttalande som statsrådet
Sköld gjorde. Han underströk vad jag
anser vara självfallet, nämligen att ersättning
skall tillkomma den som kan
styrka att han lidit skada på grund av
regleringen. Detta hans uttalande fanns
det anledning att ta fasta på.

När så herr statsrådet medger, att det
nog kan leda till en viss osäkerhet —
men att man å andra sidan får en annan
överblick — om vi ta den längre
fullmaktstiden, tycker jag att det är att
ge stöd för slutsatsen, att ju längre en
osäkerhet varar, desto bättre är det. Såvitt
jag förstår, är detta ett skäl för att
vi böra stanna för en giltighetstid av
ett år.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 103

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
har spelat en stor roll i debatten, huruvida
de personer, som inte få full kraftleverans
vid en reglering av förbrukningen,
skola ha rätt till ersättning eller
inte. Jag tror för min del i motsats till
statsrådet Sköld, att de inte ha någon
dylik rätt. Om kammarens ledamöter
se ett ögonblick på andra lagutskottets
utlåtande s. 3 nederst, så refereras där
ett uttalande av en ledamot av lagrådet,
där det heter: »Frågan blir, huruvida
lagstiftaren bör tillstädja att de,
som äga rätt till leverans, nödgas utan
gottgörelse vidkännas inskränkning i
sin rätt för att nytillkommande abonnenter
må få större tilldelning än den,
vartill de eljest skulle kunna förvärva
rätt.» Detta uttalande utgår från att rätt
till ersättning saknas. Jag tror således
för min del inte att man här kan argumentera
med blivande domstolsprocesser,
i varje fall tror jag inte att en process
inför domstol skulle kunna leda
till en positiv utgång för den som genom
avtal förskaffat sig rätt till elektrisk
kraft.

Min fråga, huruvida verkligen kraftleverantörerna,
i vilkas intresse delvis
denna lagstiftning kommit till för att de
skulle ha en bakgrund för sina kontrakt,
hade begärt denna lagstiftning,
besvarade statsrådet Ericsson jakande.
Jag kanske emellertid får precisera min
fråga. Är det någon annan kraftleverantör
än vattenfallsstyrelsen som har begärt
denna lagstiftning, och i så fall
vilken eller vilka av kraftleverantörerna? Jag

skulle vilja instämma med herr
Domö därutinnan, att riksdagen, om
denna fråga skulle komma tillbaka ett
följande år, säkert inte skulle vägra
Kungl. Maj :t en ny fullmakt. Men jag
tror att det vore lyckligt, att frågan
kom tillbaka till riksdagen, ty då finge
riksdagen tillfälle att granska den på
nytt, att ta kännedom om den reglering,
som ägt rum under det föregående året,
att pröva vilka principer som böra tilIlämpaLs
i fråga om kraftförsörjningen
för kommande år o. s. v., allt i överensstämmelse
med förfoganderättskommit -

téns uttalande, att riksdagen årligen bör
pröva alla kristidsregleringar.

Jag tror, herr talman, att det är nyttigt
att kristidsregleringarna granskas ej
blott i Kungl. Maj :ts kansli utan också
här i riksdagen, i den fulla offentlighet
som här finns och med de många
ögon som här se på sakerna.

Herr WEHTJE: Herr talman! Statsrådet
Sköld anförde gentemot vad jag tidigare
sade, att denna fråga fick betraktas
såsom en utpräglat praktisk fråga. Ja, det
kan man ju säga, om man vill förenkla
det hela, men jag sökte i mitt föregående
anförande påvisa, att det var en fråga av
mycket stor ekonomisk betydelse, och
jag kan inte förstå annat än att man
måste se vilka ekonomiska konsekvenser
som följa av tillämpningen av denna
fullmaktslag. Det är outrett. Man kommer
här in på saker, som jag inte vet,
om man själv har gjort klart för sig hur
de skola behandlas. Är ett dylikt förfogande
force majeure, och skall den, vars
rätt blir trädd för när eller skjuten åt
sidan, få lov att finna sig i detta, som om
det vore en åtgärd utanför kraftleverantörens
kontroll, eller är han berättigad
till ersättning av kraftleverantören eller
av den som får den kraft han går miste
om? Allt detta borde ju ha blivit utrett,
när man nu menar att förhållandena äro
sådana, att fullmakt att vidtaga reglering
behöver lämnas för en avsevärd tid
framåt.

Sedan skulle jag vilja påpeka att de
förhållanden, som man nu menar skulle
komma att råda, ju ha förelegat även tidigare,
och då har det varit möjligt för
kraftleverantörerna att det oaktat teckna
kontrakt. Numera är det ju vanligt, att
man säkerställer naturkraften med ångkraft
och säljer s. k. prima kraft, och det
är naturligtvis kraftleverantörernas önskan
att göra det i så stor utsträckning
som möjligt. Det är givetvis också kraftavnämarnas
önskan att få så mycket prima
kraft som möjligt. Men ingenting
hindrar alt de nytilltriidande kraftavnämarna
få finna sig i att åtminstone för
eu övergångstid endast bliva tillförsäkra -

104 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Lagförslag ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

de kraftleverans, av något sämre kvalitet.
Vad som faktiskt skulle komma att
inträffa, om nu denna fullmaktslag skulle
antagas och fullmakten tillämpas, vore
att det inte skulle finnas några gränser
för i vilken utsträckning en kraftleverantör
skulle kunna sälja kraft. Staten
som själv är den största kraftleverantören,
skulle sedan vid en åtstramning i krafttillgången
falla tillbaka på denna fullmaktslag,
och koppla av industrier eller
näringsidkare med åberopande endast av
att det inte finns tillräckligt med kraft
i landet.

Jag skulle till sist vilja fråga statsrådet
Ericsson, varför man går på en så lång
tid som fem år. Propositionen ger ju
snarare underlag för att det skulle räcka
med en kortare tid, då man där räknar
med att kraftbalans skall vara uppnådd
redan år 1952. Varför begär man då en
fullmakt ända till år 1954? Det vore ju
naturligt att kraftverken nöjde sig med
den kortare tiden och att statsrådet
Ericsson kom igen år 1952 och begärde
en förlängning, om det skulle visa sig att
en fullständig kraftförsörjning inte kan
uppnås förrän något längre fram. Jag
kan inte förstå, varför man under dessa
förhållanden begär en fullmakt på
fem år.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag är på
sätt och vis förekommen av herr Holmbäck.
Jag begärde ordet för att i likhet
med honom uttala starka tvivelsmål rörande
den optimism som statsrådet Sköld
gav uttryck åt, då han menade att dessa
ersättningsfrågor, som vi ha kommit att
stanna inför, nog i sinom tid skulle komma
att lösas av domstolarna.

Jag har i likhet med herr Holmbäck
fått det intrycket att denna lag, så som
den är skriven, avklipper alla anspråk
på ersättning eller skadestånd, och jag
får tillägga, att om en motsatt tolkning
är den riktiga, så öppnas slussarna på
ett oberäkneligt sätt för skadeståndskrav,
grundade på allsköns ransoneringsåtgärder
m. m., som vidtagits under kristiden.
Vi kunna naturligtvis såsom herr Domö
med tacksamhet annotera att herr stats -

rådet nu har uttalat att det skulle finnas
en ersättningsrätt. Det må ju gälla med
den kraft som lagstiftarens mening kan
ha. Men jag fruktar att kraften blir mycket
ringa, tv det är ju bär inte fråga om
skadestånd från statens sida utan om avnämarnas
rätt till skadestånd från leverantörerna,
och jag är mycket osäker,
huruvida domstolarna komma att inlåta
sig på en sådan sak.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill till herr Holmbäck säga,
att det är statens bränslekommission som
har gjort framställning i denna fråga
och att vattenfallsstyrelsen ju ligger
bakom detta. Jag utgår från såsom givet,
att vattenfallsstyrelsen därvid haft
kontakt med centrala driftsledningen,
helt enkelt därför att det på kraftförsörjningens
område numera förekommer
ett mycket intimt samarbete, som
tar sig uttryck på det sättet, att man
planerar gemensamma leveranser och i
övrigt söker fördela tillgängliga kraftresurser
på bästa möjliga sätt över hela
landet.

Jag utgår således från att vattenfallsstyrelsen
ger uttryck åt även vad de privata
kraftverken genom centrala driftsledningen
anse i denna fråga, men jag
kan inte uttala mig bestämt på den punkten.
Det skulle emellertid förvåna mig
mycket, om dessa i privat ägo varande
kraftverk, t. ex. de som kommunerna
äro intresserade i, skulle hysa en annan
mening än vattenfallsstyrelsen, ty de
svårigheter, som det här är fråga om,
gälla ju inte speciellt för de statliga verken,
utan äro desamma över hela linjen.

När den ledamot av lagrådet, som har
anmält avvikande mening, här åberopas,
skulle jag vilja bringa i erinran att
flertalet av lagrådets ledamöter dock
lämnat propositionen utan erinran. Det
tycker jag för min del är en garanti för
att uppläggningen i propositionen kan
vara acceptabel.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tror nog inte att mitt uttryckssätt

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 105

Ang. fortsatt tillstandstvång för byggnadsarbete,
var sådant, att jag gjorde mig till tolk'' Ja — 57;

för någon annan mening beträffande
möjligheten att vinna en skadeståndsprocess
än den som herrar Holmbäck och
Herlitz här ha givit uttryck åt. Jag tror
lika som de, att det nog måste vara
några alldeles särskilda omständigheter
som skulle kunna leda till en rätt till
skadestånd. Men jag vill säga, att även
om man försökte att i en lag ta in en
dylik ersättningsgrund, kunde den icke
hänföra sig till annat än speciella förhållanden
och icke till regelmässiga sådana.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 11, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser angående
folkpension, som tillkommer sinnesslöa,
dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å
allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare; nr

12, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 4 § 1 mom. lagen
om folkpensionering;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna barnbidrag
för barn, som intagits på nomadskolhem
eller eljest inackorderats för
obligatorisk skolgång; samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad
proposition, nr 62, vilken hän -

106 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

visats till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 23
april 1948 (nr 186) gäller till och med
den 30 juni 1949, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1950.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nr 247 i första kammaren av herr
Pålsson samt nr 313 i andra kammaren
av herr Hedlund i Rådom m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i anledning
av proposition nr 62 måtte dels uttala,
att till- och ombyggnadsarbete, avseende
byggnad eller anläggning för
eget stadigvarande bruk, som av någon
utfördes utan anlitande av annan arbetskraft
än hemmavarande familjemedlemmar,
borde få bedrivas utan byggnadstillstånd
och att lagen icke finge behandlas
så att den kunde komma att
verka som ett tvångsmedel för att förmå
utövarna av mindre jordbruk att lämna
sina fastigheter, dels ock i övrigt beakta
vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition nr 62; samt

B. att motionerna I: 247 och II: 313,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr HERLITZ: Herr talman! Kammaren
går nu att besluta om ett utomordentligt
stort och viktigt ärende, näm -

ligen om byggnadsregleringen för nästkommande
år. I detta sammanhang har
andra lagutskottet med mycket lätt hand
vidrört ett spörsmål av synnerligen stor
betydelse, som jag skall be att få något
understryka.

Utskottet relaterar det motionsvis
framförda önskemålet, att fullmakten för
Kungl. Maj :t skulle begränsas så att riksdagen
fick möjlighet att ta ställning till
regleringens huvudlinjer. »Även om»,
säger utskottet, »detta av olika anledningar
skulle medföra vissa svårigheter,
finner dock utskottet, i likhet med motionärerna,
att därest ytterligare förlängning
av lagen bliver erforderlig, det
är önskvärt, att riksdagen, i den mån
så är praktiskt möjligt, beredes tillfälle
till ett dylikt ställningstagande.» Detta
är ett mycket modest uttalande. Det hänför
sig t. ex. icke till den tid, under vilken
den nu föreslagna lagen skall gälla,
utan till tiden någon gång därefter.

Tillåt mig, herr talman, stryka under
denna frågas stora och principiella betydelse.
Såsom jag ser saken, är det väl
en folkrepresentations uppgift att såvitt
möjligt debattera, ta ståndpunkt till och
besluta om de viktigaste av de angelägenheter,
som förekomma i en stats styrelse.
Efter den tankegången är vår gamla
grundlag uppbyggd, ty i gammal tid
var det viktigaste som skedde från statens
sida, att det skrevs lag och framför
allt att statens pengar användes till allsköns
nyttiga ändamål. Och med dessa
gammaldags sysslor befatta vi oss ju med
en orubblig trofasthet. Vi ägna utomordentlig
omsorg åt alla detaljer i budgeten
och i lagstiftningen i övrigt.

Men tiden rider fort i dessa dagar,
och nu för tiden äro inte dylika angelägenheter
det viktigaste, utan det viktigaste
är att staten har tagit hela samhällsekonomien
om händer och leder
den framför allt genom att ge tillstånd
till allehanda företag. Det meddelas export-
och importförbud, och det är underlaget
för den tillståndsgivning som
ger riktlinjerna för hela vår utrikeshandel,
vi ha beslag och vi ha handelsregleringar,
som verka på samma sätt, och
så ha vi nu denna byggnadsreglering.

Onsdagen den C april 1949 em.

Nr 13. 107

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Hur är det då beställt med denna byggnadsreglering,
vars fundamentala betydelse
i vårt nutida liv är så känd, att
jag inte här behöver brodera ut den? Ja,
på senare tid har ju verkligen riksdagen
fått del av någonting, som — jag skulle
vilja säga med missbruk av ett gammalt
hederligt namn — kallas för nationalbudget
och i vilken även en s. k. tillståndsbudget
ingår, som avser just användningen
av byggnadsregleringslagen.
Jag säger att det är ett missbruk av ett
gammalt namn, ty budgeten utmärkes
ju framför allt därav, att det är någonting
som riksdagen har fastställt till efterlevnad
för statens styrelse, men denna
budget, som vi kanske ha tittat på
i statsverkspropositionen, är ju allenast
en plan, som Kungl. Maj:t anmäler till
riksdagen. Det ifrågakommer däremot
icke, att riksdagen skulle ta någon som
helst ståndpunkt till den.

Beträffande detta förhållande skulle
jag vilja göra samnla reflexion som en
mycket framskjuten medlem av den
norska regeringen, statsrådet Brofoss,
har gjort i en fullkomligt analog fråga i
det norska stortinget. Han sade en gång
följande: »Når Stortinget in optima forma
skal behandle bevilgning av f. eks.
I0nn til en ny assistent med 4—5 000
kröner, kan det vel ikke ligge utenfor
Stortingets oppgave å uttale seg om tallstprrelsene
i valutadisponeringsbudsjettet
— et budsjett som på avgjprende måte
griper inn i hele samfunnets pkonomi.»
Ja, enligt min tanke är det så sant som
det är sagt. Är det inte ett rimligt önskemål,
att dessa spörsmål bleve bedömda i
detta hus, naturligtvis inte i detaljer, det
kan det ju inte vara tal om, utan endast
de stora riktlinjerna? Här står man ju
inför problemen om hur man skall avväga
behovet av byggtillstånd lör industrien
och bostadsbyggandet, för lantbruket
etc. En mångfald sådana spörsmål
redovisas på flera tiotal sidor i statsverkspropositionen,
spörsmål som äro av
den betydelsen, alt de helt enkelt ge
nyckeln till utvecklingen av det ekonomiska
livet under de år, som denna budget
skall gälla.

Jag upprepar att det naturligtvis inte

är fråga om något sysslande med detaljer.
Jag älskar inte detaljer på detta område,
lika litet som jag är förtjust i att
votera om huruvida den eller den tjänstemannen
skall sättas i en högre lönegrad
eller inte, eller om en person skall
få 600 kronors pension eller inte. De
stora riktlinjerna borde dock Sveriges
riksdag ta ståndpunkt till. Jag tycker
inte att det är rimligt, att Sveriges riksdag
i det långa loppet fortsätter i sina
gamla banor, utstakade för länge sedan
under förhållanden, helt annorlunda beskaffade
än dem vi nu leva under, fortsätter
att pyssla med de småbestyr, som
sålunda äro oss anvisade, och liksom
blundar för att utanför dessa lugna murar
träffas de stora avgörandena, där lever
livet, där händer det någonting.

Det är ju en i statslivet mycket ofta
gjord erfarenhet, att man har en institution,
som en gång har varit betydelsefull,
därför att den haft viktiga avgöranden
att träffa, men så ändras förhållandena
i och med att dessa avgöranden få
mindre och mindre betydelse, och den
riktiga livsviljan och utvecklingsviljan
hos denna institution själv finns inte
längre. Den är till freds med sin principiellt
auktoritativa ställning och frågar
inte så mycket efter hurudan dess ställning
är i realiteten. Det är en känd företeelse,
säger jag, och det är på sådana
vägar som även ett konstitutionellt och
demokratiskt styrelseskick lätt nog kan
förvandlas utan att de, som äro medspelande
i denna process, egentligen märka
det.

Jag kan inte se det annorlunda än så,
att det är en angelägen uppgift för den
svenska riksdagen i detta nu, inte att kräva
makt och inflytande, inte alt träda
fram och säga, att det här skulle vi vilja
vara med att bestämma om, men att besinna
den plikt som åvilar oss: vår plikt
att utveckla denna gamla institution i
enlighet med tidens krav, vår plikt att
taga på oss de uppgifter som en ny tid
ställer oss inför.

Jag har bara velat göra dessa reflexioner.
Det sker givetvis utan något yrkande,
men det sker under uttalande av en
livlig förväntan, att dessa synpunkter

108

Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Förslag till ordningsstadga för första kammaren.

måtte behjärtas ifrån regeringshåll och
att de möjligen också kunna vinna litet
större insteg i riksdagskretsar än jag tror
att de ha för närvarande.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
tycker att professor Herlitz egentligen
borde vara tacksam mot andra lagutskottet
för vad det skrivit här. Vi dela ju i
stort sett hans uppfattning, att det på
detta område är klokt att förelägga riksdagen
en plan som kan bli allvarligt
prövad. Men samtidigt måste man väl
säga, att såväl professor Herlitz som alla
vi övriga haft möjlighet att årligen granska
den plan som åtföljer statsverkspropositionen
och i anledning av den framföra
de motioner som vi möjligen kunde
ha haft anledning till, fast vi inte kommit
på den tanken förrän nu andra lagutskottet
har framfört den.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion
om åtgärder för underlättande av
orienteringen i gällande lagar och författningar,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion angående
bättre tillgodoseende av landsbygdsbefolkningens
intressen beträffande
postgång och telefonförbindelser;
samt

nr 6, i anledning av väckt motion angående
enhetliga dagliga lästider i folkoch
småskolan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förslag till ordningsstadga för första
kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
med förslag till ordningsstadga för riksdagens
första kammare m. m.

Enligt första kammarens beslut den 2
mars 1949, innefattande bifall till en av
herr Andersson, Jones Erik, väckt motion,
nr 235, hade det ålegat utskottet
att utarbeta förslag till de ändringar i
ordningsstadgan för första kammaren,
som kunde erfordras till följd av ikraftträdandet
av det av innevarande riksdag
för dess del antagna, från 1948 års
riksdag vilande förslaget till ändrad lydelse
av regeringsformen och riksdagsordningen,
berörande riksdagens arbetsformer,
samt att i samband därmed föreslå
de jämkningar i ordningsstadgan
i övrigt, som till äventyrs kunde befinnas
av omständigheterna påkallade.

Till utskottets handläggning hade därjämte
från första kammaren hänvisats
en inom kammaren väckt motion, nr 158,
av herr Mannerskantz m. fl., vari hemställts,
att första kammaren måtte besluta
sådan ändring av sin ordningsstadga,
att replikrätt efter en talare skulle efter
talmannens beprövande medges alla de
ledamöter, som tidigare deltagit i debatten
och önskade ordet för dylikt kort
genmäle.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att första kammaren, under förutsättning
att de under punkterna 4) och
13) i konstitutionsutskottets memorial
nr 10 till innevarande riksdag, med uppgift
å vilande förslag till ändring i
grundlagarna, upptagna förslagen till
ändrad lydelse av regeringsformen och
riksdagsordningen slutligt genomfördes,
måtte antaga i utlåtandet infört förslag
till ordningsstadga för riksdagens första
kammare;

2) att den inom första kammaren
väckta motionen nr 158 måtte anses besvarad
genom vad utskottet under 1)
hemställt.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 109

Förslag till ordningsstadga för första kammaren.

Det av utskottet framlagda förslaget
till ordningsstadga var i nedan angivna
delar så lydande:

§ 17.

Mom. 1. Motion bör avlämnas i två
exemplar, av vilka det ena bilägges
kammarens protokoll och det andra
överlämnas till vederbörande utskott.
Ändring i avlämnad motion får ej ske
utan kammarens samtycke.

Mom. 2. Över alla i kammaren väckta
motioner samt dit inkomna ärenden
skall föras dagbok, som alltid bör finnas
i kansliet tillgänglig.

§ 20 mom. 2.

Interpellation skall vara skriftligen
uppställd och av bestämt innehåll samt
vara försedd med särskild motivering.
Interpellation skall i tre exemplar avlämnas
i kammaren samt skall uppläsas,
talmannen likväl obetaget att på begäran
medgiva uppläsning av interpellationen
blott i vissa delar.------

§ 20 mom. 4 första stycket.

Sedan vederbörande statsråd meddelat
talmannen sin avsikt att besvara
spörsmål, varav han undfått del, överenskommer
talmannen med statsrådet
om vid vilket sammanträde spörsmål
må besvaras. Uppgift om dagen för besvarandet
skall intagas i den dagens föredragningslista
samt senast klockan 6
eftermiddagen föregående dag anslås i
nedre förstugorna till riksdagens hus
och på de platser i övrigt, talmannen beslutar.
Vid sammanträdet erhåller statsrådet
ordet för spörsmålets besvarande,
innan föredragningsärendena för dagen
uppropas, dock ej före gemensam omröstning
eller val.

§ 21.

Mom. 1. Då omröstning till beslut eller
val skall företagas med slutna sedlar,
böra fyra ledamöter, vilka talmannen
därom anmodar, taga plats vid talmansbordet,
två för att biträda vid röstsedlarnas
öppnande och granskning samt
två för att jämte sekreteraren över valet
eller omröstningen föra särskilda
anteckningar. När därvid upprop av le -

damöterna ''anställes, bör varje ledamot
i den ordning, vari hans namn uppropas,
framträda till talmansbordet och
till talmannen avlämna sin röstsedel. Ej
må i annan än nu stadgad ordning röstsedel
avlämnas.

Mom. 2. Sedan samtliga avlämnade
röstsedlar, som godkänts, blivit av talmannen
upplästa och av sekreteraren
jämte de tvenne, för sådant ändamål utsedda
ledamöter antecknade, jämföras
de över omröstningen eller valet förda
anteckningar. Omedelbart härefter skall
vid omröstning till beslut talmannen tillkännagiva
för kammaren omröstningens
utgång samt vid val sekreteraren därom
upprätta och justera protokoll, vari de
valdas namn införas i den ordning, efter
vilken de tilldelats plats vid valet.
Utgången av valet meddelas kammaren
genom uppläsning och justering av omförmälda
protokoll. Den av sekreteraren
över valet förda anteckning skall med
hans underskrift bestyrkas samt därefter
fogas vid valprotokollet för att jämte
detla förvaras.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! i avseende å föredragningen av
tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr
1 hemställes, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten 1
på det sätt, att först föredrages förslaget
till ordningsstadga paragrafvis och,
där så erfordras, momentvis, med slutbestämmelser
och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages; att vid
behandlingen av den del av förslaget,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt
att stadgeförslagets text ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Utskottets förslag till ordningsstadga.

§§ 1—10.

Godkä ndes.

Ilo Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Förslag till ordningsstadga for forsta kammaren.

§ 17. Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skulle vilja höra, vad utskottet har
ansett angående tolkningen av denna paragraf,
som rör avlämnande av motioner.
Efter vad jag kan förstå, hade det
särskilda utskottet i fjol i enlighet med
framställda önskemål tänkt sig, att motionerna
skulle kunna avlämnas på kansliets
expedition, d. v. s. på ungefär samma
sätt som man tänkt sig att det skulle
kunna ske med propositionerna, och det
tycker jag för min del skulle vara en
god sak. Nu har det yppats tveksamhet
om den tolkningen, och jag skulle vilja
ha en upplysning på den punkten. Skulle
man inte kunna räkna med den tilllämpningen,
så måste jag säga att detta
är en brist i det förslaget, och jag skall
be att helt kort få motivera denna åsikt.

Motionstiden går ofta ut vid ett bordläggningssammanträde,
t. ex. en lördag,
då av naturliga skäl större delen av kammarens
ledamöter icke ha något annat
direkt skäl att vara närvarande men
kunna ha mycket viktiga ting att sköta
om i sina hemorter. Vid sådana tillfällen
inträffar det många gånger, att en motionär,
som lagt ned mycket arbete på en
motion och rätteligen borde vara den,
som bär fram den, icke kan vara här,
och då blir det ofta så, att man får be
andra föra fram den. Dessa bli då antecknade
som huvudmotionärer utan att
vara det. Detta ger ofta en felaktig bild
och vållar dessutom mycket enligt min
mening onödigt besvär och trassligheter.

Jag tycker inte det har någon betydelse,
att motionären är närvarande och
läser upp rubriken. Motionerna kunna
väl jämställas med propositionerna och
uppföras på nästa föredragningslista och
då bli bordlagda.

För min del hoppas jag att paragrafen
kan tolkas så, att detta blir möjligt, men
jag skulle vilja ha ett direkt uttalande
i frågan, och om bestämmelsen icke
skulle kunna tolkas så, menar jag, att
då får nog kammaren taga upp den frågan
till förnyad behandling vid något
lämpligt tillfälle.

talman! Den fråga, som herr Mannerskantz
nu vidrört, tog riksdagen ställning
till förra året i anledning av det
särskilda utskottets förslag i fråga om
grundlagstadgandet. Där är föreskrivet,
att avlämnandet av motion skall tas till
protokollet och att alltså motion skall
lämnas i kammaren.

Särskilda utskottet skrev i detta avseende
— i propositionen var det föreslaget
något friare former — att det i
denna punkt ej ansett sig kunna biträda
departementschefens förslag.

Det tillfälliga utskott, som har haft till
sin uppgift att omredigera kammarens
ordningsstadga, så att den står i överensstämmelse
med den riksdagsordning,
varom vi redan fattat beslut, har på den
punkt, som herr Mannerskantz nu fört
på tal, inte kunnat, även om vi hade
önskat det, formulera detta stadgande
på annat sätt än som här föreslagits, ty
då skulle det ha kommit att strida emot
den grundlag, som riksdagen redan fattat
beslut om. Motion skall alltså lämnas
i kammaren så att den tages till
protokollet enligt det beslut, som redan
är fattat.

Herr talman! Eftersom det nu uppstod
diskussion om § 17, skall jag bara med
några få ord yttra mig om förslaget i
dess helhet.

Utskottet har vid behandlingen av detta
ärende strävat efter att söka få till
stånd i sakligt hänseende så stor likhet
som det över huvud taget är möjligt att
åstadkomma mellan vår ordningsstadga
och andra kammarens ordningsstadga.
Vi ha därför haft samarbete med det tillfälliga
utskott i andra kammaren, som
haft att behandla förslaget om ordningsstadga
för den kammaren. I stort sett ha
vi också kommit fram till ett sådant förslag
att det ur sakliga synpunkter är
samstämmigt med ordningsstadgan för
andra kammaren.

Jag kommer sedermera att framställa
yrkanden på ett par punkter, som avvika
från utskottets förslag i det föreliggande
trycket, men anledning därtill föreligger
icke beträffande den nu före -

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Nr 13. 111

Förslag

dragna paragrafen, och jag hemställer
därför, herr talman, om bifall till den
föredragna paragrafen i enlighet med utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
den nu ifrågavarande paragrafen.

§§ 18 och 19 samt § 20 mom. 1.

Godkändes.

§ 20 mom. 2.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Sedan utskottets utlåtande blivit
tryckt och utdelat, har tvekan uppstått
om vissa formuleringar i § 20
mom. 2. Efter samråd mellan utskottets
ledamöter och kammarens presidium
ha vi kommit fram till ett litet
ändringsförslag i det nu föredragna momentet,
och jag skall därför be att få
föreslå, att andra meningen i 2 mom.,
som börjar med ordet »interpellation»
och slutar med orden »blott i vissa delar»,
måtte erhålla följande ändrade lydelse
:

»Interpellation skall uppläsas och i
tre exemplar avlämnas i kammaren.»

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till det av mig framställda yrkandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna momentet
endast yrkats, av herr Karlsson, Gottfrid,
att momentet skulle godkännas med den
ändring, att andra meningen erhölle följande
lydelse: »Interpellation skall uppläsas
och i tre exemplar avlämnas i
kammaren.»

Därefter gjordes propositioner, först
på godkännande av utskottets förslag till
momentets lydelse samt vidare enligt
herr Gottfrid Karlssons yrkande; och
förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

§ 20 mom. 3.

Godkändes.

till ordningsstadga för första kammaren.

§ 20 mom. 4.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Av samma skäl som jag nyss
anförde, skall jag be att få ställa ett
yrkande om ändring även i 4 mom.
Första meningen skulle bibehållas oförändrad,
men därefter skulle de båda
följande meningarna i det tryckta utlåtandet
erhålla följande lydelse:

»Meddelande härom skall intagas i den
dagens föredragningslista samt senast
klockan 3 eftermiddagen föregående
dag anslås i nedre förstugorna till riksdagens
hus och på de platser i övrigt,
talmannen beslutar. Vid sammanträdet
erhåller statsrådet ordet för
spörsmålets besvarande i enlighet med
den överenskommelse, som träffats med
talmannen, dock ej före gemensam omröstning
eller val.»

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den av mig nu föreslagna lydelsen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder annat yrkande ej förekommit,
än att det nu ifrågavarande momentet
skulle godkännas med den ändring,
att andra och tredje meningarna i första
stycket avfattades sålunda:

»Meddelande härom skall intagas i
den dagens föredragningslista samt senast
klockan 3 eftermiddagen föregående
dag anslås i nedre förstugorna till
riksdagens hus och på de platser i övrigt,
talmannen beslutar. Vid sammanträdet
erhåller statsrådet ordet för
spörsmålets besvarande i enlighet med
den överenskommelse, som träffats med
talmannen, dock ej före gemensam omröstning
eller val.»

Sedermera gjordes propositioner, först
på momentets godkännande i enlighet
med utskottets förslag samt vidare enligt
berörda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

§ 20 mom. 5.

Godkändes

112 Nr 13.

Onsdagen den 6 april 1949 em.

Förslag till ordningsstadga för första kammaren.
§ 21.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! I stället för den utformning av
§ 21, som här föreligger i tryck, skall
jag be att få föreslå följande lydelse:

»Mom. 1. Då omröstning till beslut eller
val skall företagas med slutna sedlar,
böra fyra ledamöter, vilka talmannen
därom anmodar, taga plats vid talmansbordet
för att jämte sekreteraren över
valet eller omröstningen föra anteckningar.
När därvid upprop av ledamöterna
anställes, bör varje ledamot i den
ordning, vård hans namn uppropas,
framträda till talmansbordet och till talmannen
avlämna sin röstsedel. Ej må i
annan än nu stadgad ordning röstsedel
avlämnas.

Mom. 2. Sedan samtliga avlämnade
röstsedlar, som godkänts, blivit av talmannen
öppnade och upplästa samt av
sekreteraren jämte de för sådant ändamål
utsedda ledamöter antecknade, jämföras
de över omröstningen eller valet
förda anteckningar. Omedelbart härefter
tillkännagiver talmannen omröstningens
eller valets utgång, och skall
över förrättningen genast uppsättas protokoll,
som underskrives av talmannen
och de fyra ledamöter, som tagit plats
vid talmansbordet.»

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den lydelse av § 21, som jag nu
har föredragit.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes propositioner, först på godkännande
av det nu förevarande momentet
enligt utskottets förslag samt vidare enligt
herr Gottfrid Karlssons yrkande;
och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av stadgeförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som yttrade:
Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg får jag anhålla, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts i dag avlämnade propositioner:

nr 181, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1949/50,
in. m.;

nr 182, med förslag till lag om förbud
mot spridning av vissa kartor m. m.;

nr 183, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
in. m.; samt

nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt,
utsträckes till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från
denna dag.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 1, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 116, i anledning av vissa av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

117, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 till statens organisationsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.;

Onsdagen den G april 1949 em.

Nr 13. 113

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder för en
effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi; nr

120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
vissa förlikningskostnader; samt

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader; nr

128, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fria resor för barn in. in.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering
m. in., såvitt propositionen avser anslagsfrågor; nr

132, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffande av ny apparatur
för den allmänna skärmbildsundersökningen; nr

134, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reparation och ombyggnad
av Falsterbokanalen in. in. jämte
i ämnet viiekta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Majds
proposition angående lån till Svenska
lastbilaktiebolaget in. in.;

8 Förslå kammarens protokoll /919. Nr 13.

nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss lagerhållning inom
väg- och vattenbyggnadsverket;

nr 137, i anledning av Kungl. Majds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
in. in.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsförvärv av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar
in. in. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49 under
sjätte huvudtiteln till kommittéer och
utredningar genom sakkunniga.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 140, i anledning av väckta motioner
angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden; m. in.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser ändringar i förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt; och
nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär skatt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift; samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker.

114 Nr 13.

Onsdagen den G april 1949 em.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

142, att utskottets hemställan i betänkande
nr 23 samt, i fråga om förslaget nr

143, att utskottets hemställan i betänkande
nr 24 bifölles även av andra kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 21 april till och med den 4 maj
på grund av utrikes resa i officiellt uppdrag.

Stockholm den 6 april 1949.

Harald Nordenson.

Till riksdagens första kammare.

På grund av utrikes resa i offentligt
uppdrag får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 21 innevarande april tills vidare.

Stockholm den 5 april 1949.

Erik von Heland.

De begärda ledigheterna beviljades, beträffande
herr von Heland för den tid,
varunder han på grund av den i ansökningen
omförmälda resan vore förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.53 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

491501