Tisdagen den 4 mars Sid (Riksdagens protokoll 1958:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 8

1—5 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 mars Sid.

Svar på interpellation av herr Elmgren ang. pressdebatten om utrikesdepartementet
och dess B-avdelning .................... 6

Svar på fråga av herr Berg, Gunnar, ang. utnyttjande av Karlskronavarvet
för underhåll och reparation av isbrytare m. m......... 9

Onsdagen den 5 mars

Avskaffande av statsrådseden.................................. 14

Anslag till utrikesförvaltningen ................................ 18

Avdragsrätt vid beskattning av vissa donationer.................. 26

Befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt från viss investeringsavgift.
..................................................... 32

Fullföljdsbegränsning i taxeringsmål .......................... 34

Vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag...... 41

Upphävande av lagen om utfyllnad av vissa underhållsbidrag .... 59

Begränsning av utgifterna för den allmänna sjukförsäkringen .... 60

Prisnedsättning å statens järnvägar för folkpensionärer .......... 65

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 5 mars

Gemensam omröstning i fråga om promilletalet för skogsvårdsavgiften
för år 1958 .......................................... 13

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om godkännande av överenskommelse
med Japan ang. reglering av vissa svenska fordringsanspråk 14
— nr 2, om ändring i ordningen för val av ombud och suppleanter

i Nordiska rådet.......................................... 14

Första kammarens protokoll 1958. Nr 8

Jfr 8

Innehåll

Siu.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, om avskaffande av statsrådseden
.................................................... 14

— nr 3, om utredning ang. ändrad ordning för val av statsrevisorer 18

— nr 4, om möjlighet för samtliga riksdagspartier att deltaga i riksdagsutskottens
arbete och beslut............................ 18

— nr 5, om ändrad ordning för kamrarnas val av talmän, sekreterare
och ledamöter i talmanskonferensen .................... 18

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) .............................. 18

— nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
.................................................. 26

— 33, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.: utrikesdepartementet
........................................ 26

— nr 34, ang. nedsättning av viss kronans fordran .............. 26

— nr 35, ang. vissa lån till Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets
främjande i Sverige .............................. 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. ändring av 3 § 2 mom.
förordningen om statlig förmögenhetsskatt .................. 26

— nr 12, om avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning ........................ 26

— nr 13, om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt från er läggande

av viss investeringsavgift.......................... 32

— nr 14, om viss ändring av förordningen ang. beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst .................. 34

— nr 15, om vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet ............................ 34

— nr 17, om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen, m. m. 34

— nr 23, om ändring i kommunalskattelagen, m. m............. 41

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. tillvaratagande av vävnader
och annat biologiskt material från avliden person ........ 41

— nr 6, ang. förslag till strålskyddslag m. m.................... 41

— nr 7, ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag
m. m............................................... 41

— nr 8, ang. upphävande av lagen om utfyllnad av vissa underhållsbidrag
.............................................. 59

— nr 9, om begränsning av utgifterna för den allmänna sjukförsäkringen
................................................ 60

— memorial nr 13, ang. överlämnande till särskilda utskottet av

väckta motioner ang. vissa ändrade bestämmelser rörande kommunernas
andel av folkpensioneringskostnaderna ............ 65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om höjning av den s. k. försvarsavgiften
enligt gruvlagen m. m......................... 65

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om vidgad rätt till
fria resor för värnpliktiga.................................. 65

— nr 2, ang. normgivande bestämmelser om nytryckning av vissa

lagar och förordningar .................................... 65

— nr 3, om prisnedsättning å statens järnvägar för folkpensionärer 65

Lördagen den 1 mars 1958

Nr 8

Lördagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 och
den 25 nästlidne februari.

Upplästes en till kammaren inkommen
skrift, som jämte däri åberopat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogat läkarintyg ber jag
härmed att från den 1 mars 1958 avsäga
mig uppdraget att vara ledamot i riksdagens
första kammare.

Stockholm den 25 februari 1958

Erik Englund

Riksdagsmannen, Fil. Dr Erik Englund
är på grund av cirkulationsåkomma
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
under vårriksdagen 1958, varder
härmed intygat.

Stockholm den 24 februari 1958

J. Tillgren
leg. läkare

På gjord proposition godkände kammaren
det hinder, som herr Englund
åberopat till stöd för sin avsägelse av
riksdagsmannabefattningen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; samt
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, med förslag till ändringar i
vägtrafikförordningen m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 70,
angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1957/58 till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel

m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 319, av herr
Hesselbom.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

68, med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl.,
m. m.;

nr 71, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59 m. m.;

nr 72, angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson;
och

Nr 8

Lördagen den 1 mars 1958

nr 73, angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret 1958/
59 m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Japan
angående reglering av vissa svenska
fordringsanspråk; samt

nr 2, i anledning av väckt motion om
ändring i ordningen för val av ombud
och suppleanter i Nordiska rådet;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av statsrådseden;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrad ordning
för val av statsrevisorer;

nr 4, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att bereda samtliga
riksdagspartier möjlighet att deltaga i
riksdagsutskottens arbete och beslut;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för kamrarnas val av
talmän, sekreterare och ledamöter i talmanskonferensen
;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde, jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; -

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av viss
kronans fordran; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
avtal rörande lån till Föreningen för
skidlöpningens och friluftslivets främjande
i Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning angående
ändring av 3 § 2 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt;

nr 12, i anledning av väckt motion
om avdragsrätt vid beskattning av donationer
till vetenskaplig undervisning och
forskning;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt
från erläggande av viss investeringsavgift; nr

14, i anledning av väckt motion om
viss ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avskrivning av kostnader
för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623), m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tillvaratagande
av vävnader och annat biologiskt
material från avliden person;

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till strålskyddslag
m. m., dels ock i ämnet väckt motion; nr

7, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag m. m.;

Lördagen den 1 mars 1958

Nr 8

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagen om utfyllnad
av vissa underhållsbidrag;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för begränsning av
statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen;
samt

nr 13, angående överlämnande till särskilda
utskottet av väckta motioner angående
vissa ändrade bestämmelser rörande
kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna; tredje

lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckta motioner om höjning
av den s. k. försvarsavgiften enligt
gruvlagen m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga; nr

2, i anledning av väckt motion angående
normgivande bestämmelser om
nytryckning av lagar och förordningar,
som blivit föremål för väsentliga eller
upprepade ändringar; samt

nr 3, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för folkpensionärer att
företaga resor å statens järnvägar till
nedsatt pris.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 320, av herr Lodenius och fru
Svenson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m.;

nr 321, av herr Aastrup och fru Gärde
Widemar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m.; samt

nr 322, av herr Palme m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.05.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 8

Tisdagen den 4 mars 1958

Tisdagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 88, till Konungen i anledning
av dels Kung. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd,
dels ock i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 89, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.;

nr 90, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 och 36 §g
lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar,
m. in.; samt

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag).

Ang. pressdebatten om utrikesdepartementet
och dess B-avdelning

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Elmgrens
interpellation angående pressdebatten
om utrikesdepartementet och dess
B-avdelning, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Elmgren, har i eu inter -

pellation riktat följande fråga till mig:

»År utrikesministern i tillfälle att lämna
kammaren något meddelande i anledning
av de många skriverierna i pressen
om utrikesdepartementet och dess B-avdelning,
föranledda av en rättegång vid
Stockholms rådhusrätt?»

I anledning härav önskar jag meddela
följande.

Nyligen har som bekant en rättegång
förts inför Stockholms rådhusrätt, varunder
såväl utrikesdepartementets numera
upplösta s. k. B-avdelning som också
tjänstemän i ordinarie UD-tjänst blivit
föremål för grava beskyllningar. Processen
hade anhängiggjorts genom allmänt
åtal mot en f. d. kamrer på B-avdelningen
för förskingring. Åklagaren
höll sig också till denna sak. Men den
åtalade och hans advokat sökte förbättra
den förres ställning genom anklagelser
mot andra som inte var parter i processen
och sålunda inte kunde bemöta anklagelserna.

De mest uppseendeväckande av dessa
går tillbaka till krigsåren och gäller påstådda
missbruk från diplomatiska tjänstemäns
sida vid växling av valutor. Då
jag inte var utrikesminister under krigsåren
och då det mesta av påtalade förhållanden
ligger åtminstone ett tiotal år
tillbaka i tiden kunde det synas överflödigt
för mig att nu bedriva historiska
forskningar i ämnet. Men på grund av
den stora publicitet, som rättegången och
särskilt alla beskyllningar mot UD fått
i pressen, begagnar jag detta tillfälle till
att söka klarlägga vissa fakta, som genom
tidningsreferaten från rättegången
kommit att framstå i förvanskad dager.

Jag vill först understryka att UD:s Bavdelning
var en fristående organisation,
tillkommen vid världskrigets början med
uppgift att omhänderha de göromål, som
följde därav att svenska regeringen åtog
sig att vara »skyddsmakt» för en mängd
krigförande länder. Chefen för B-avdel -

Tisdagen den 4 mars 1958

Nr 8

Ang. pressdebatten om utrikesdepartementet och dess B-avdeining

ningen tillsattes av utrikesministern men
hade för övrigt en helt självständig ställning.
Han var sålunda ensam ansvarig
för B-avdelningens ärenden, ehuru det
ibland kunde förekomma att han rådfrågade
någon högre UD-tjänsteman. Ärenden
från B-avdelningen behandlades alltså
i en annan ordning än vanliga UDärenden.
B-avdelningens övriga personal
i Stockholm utgjordes av särskilt anställda,
icke av diplomatiska tjänstemän.
Somliga lokala B-avdelningar vid beskickningar
utomlands utgjordes likaledes
av utomstående, särskilt anställda
personer, medan i andra fall ordinarie
diplomatiska tjänstemän kunde få i uppdrag
att sköta även B-avdelningsärenden,
stundom mot särskild ersättning.

Huruvida organisationen av B-avdelningen
var tillfredsställande, därom har
jag inte anledning uttala mig. När jag efter
krigets slut blev utrikesminister, inträdde
en avvecklingsperiod för B-avdelningen
och tanken på en omorganisation
kunde inte rimligen uppdyka. Sedan Bavdelningen
avvecklats, handläggs de enstaka
skyddsmaktsärenden, som alltjämt
förekommer, helt inom ramen av UD:s
ordinarie organisation. De medel, som
ställs till departementets förfogande av
de uppdragsgivande länderna, förvaltas
och kontrolleras i samma former som
anslagen över statsbudgeten, ehuru de
naturligtvis bokförs separat. Revisionsoch
kontrollmöjligheterna är sålunda lika
betryggande som för vanliga budgetanslag.
En ändring av formerna för denna
numera ytterst begränsade medelsförvaltning
förefaller helt opåkallad.

Såsom jag redan nämnt, torde det
mest uppseendeväckande i den åtalade
kamrerns beskyllningar vara att det
allmänt inom utrikesförvaltningen skulle
ha förekommit missbruk i fråga om växling
av valutor, i det att tjänstemännen
gjort sig kursvinster, ja, enligt den åtalade
kamrerns påstående gjort sig förmögenheter
på svarta börs-växlingar.

Dylika påståenden har kamrern emellertid
redan tidigare framfört. Det skedde
i två handlingar, som han överlämnade
till utrikesdepartementet den 18 juni
1950. Två dagar senare — den 20 juni

— överlämnade jag dessa handlingar till
justitiekanslersämbetet för den utredning
och åtgärd, som kunde befinnas påkallad.

JK-ämbetet gjorde genom en särskild
utredningsman en grundlig undersökning
i vad gällde UD-tjänstemäns växlingstransaktioner
i Tyskland. På grund av
kamrerns anklagelser behandlades dels
åren 1943—1945, dels året 1947.

Vad angår den förstnämnda perioden,
som framför allt gäller Berlin-beskickningen,
konstaterar JK att den kurs på
riksmark, som departementet tillämpade,
innebar en stor möjlighet för tjänstemännen
att bereda sig kursvinst. Men härefter
tillägger ämbetet:

»I anledning härav må framhållas: Under
förutsättning, att beskickningens
kassa varit i behov av förstärkning —
vilket departementet säkerligen ansett
vara fallet —• har kassaförstärkning genom
inbetalning av mark för överföring
till kronor i Sverige medfört samma
kostnad för statsverket som en förstärkning
genom transferering av kronor till
Berlin bankvägen. Från statsekonomisk
synpunkt har därför ej förelegat något
hinder mot transaktionerna. Ändock
måste man fråga sig, huruvida det varit
riktigt, att departementet låtit sina tjänstemän
verkställa marköverföringar under
sådana villkor, att kursvinst kunnat
uppstå. Det synes emellertid särskilt
vanskligt att inlåta sig på något bedömande
av denna fråga. De särartade förhållanden,
under vilka beskickningen
tjänstgjorde, då kriget pågick, voro i så
hög grad skilda från fredsförhållandena,
att vad som i fredstid bort från principiell
synpunkt anses otillåtet kunnat under
krigstiden te sig som en försvarlig
utväg att mildra de svårigheter, som kriget
orsakade. Den omständigheten, att
cirka 13 år förflutit, sedan transaktionerna
ägde rum, gör det också synnerligen
svårt att bilda sig en uppfattning
om det verkliga läget i de olika fall, då
överföringstillstånd blivit lämnade. Samma
omständighet medför, att ett sådant
bedömande, som nyss sagts, icke är påkallat
från rättslig synpunkt.»

I detta sammanhang har JK också ci -

Nr 8

Tisdagen den 4 mars 1958

Ang. pressdebatten om utrikesdepartementet och dess B-avdelning

terat uttalanden från tjänstemän som
vittnar om de kostnader de under kriget
med dess undantagsförhållanden måst
vidkännas i olika avseenden utan att få
dem täckta genom staten.

Vad året 1947 angår, hade den åtalade
kamrern vid sin utbetalning i riksmark
till vissa tyska befattningshavare tillämpat
en kurs av 36 öre. Genom att påstå
att denna kurs enligt departementets
praxis var sedvanlig ville den åtalade göra
gällande att hans växlingar till nämnda
kurs var i sin ordning. Kursvinsten
hade han emellertid till större delen behållit
själv.

JK-ämbetet konstaterar att två markkurser
tillämpats av B-avdelningen och
av departementet under denna period,
dels en kurs av 36 öre per riksmark, dels
en kurs av 15 öre. »Det verkar emellertid»,
säger ämbetet, »som om kursen å
15 öre av departementet betraktats såsom
en kurs i enlighet med markens värde,
i motsats till kursen å cirka 36 öre.»
En sådan kutym, som kamrern påstått
förefinnas, anser JK icke ha varit rådande
såvitt angår ersättningar till tjänstemän
efter cirka 36 öre per riksmark.
Sedan fortsätter JK efter en närmare motivering: »Ett

visst fog synes därför finnas för
antagande, att vid tiden för kamrerns
resa till Tyskland i departementet var
rådande en kutym av den av kamrern
angivna beskaffenheten, dock endast såvitt
avser ersättningar åt tjänstemän efter
en kurs av 15 öre per RM.

Det synes icke böra ifrågasättas, att
de utgivna ersättningarna till tjänstemän
efter 15 öre per RM utbetalats under sådana
omständigheter, att någon tjänsteman
därigenom gjort sig förfallen till ansvar.

Till sist bör framhållas, att, såsom av
det föregående framgått, utredningen icke
bestyrker den av kamrern lämnade
uppgiften, att svensk utlandspersonal
''kunnat skaffa sig’ förmögenheter på
svartväxlingar av valutor.»

Slut på citatet från JK:s utlåtande.
Jag vill sålunda understryka dels att dessa
påstådda växlingsmissbruk redan blivit
föremål för utredning av JK, såvitt

angår förhållandena i Tyskland, dels att
JK icke funnit skäl till åtgärd mot någon
tjänsteman.

Det torde under dessa förhållanden
icke vara erforderligt att jag uppehåller
mig närmare vid praxis beträffande växling.
Jag vill endast göra ytterligare den
reflexionen att de officiella valutakurserna
under de närmaste åren efter kriget
i många länder var rent fiktiva och
att som en reaktion häremot såväl främmande
beskickningar som enskilda resande
växlade till underkurs, vilket säkerligen
var känt för vederbörande lokala
myndigheter.

Såsom JK för övrigt påpekat, finnes
sedan flera år tillbaka i det s. k. utlandsresereglementet
föreskrift om att
utlägg i främmande valuta ersättes enligt
den växelkurs, efter vilken valutan
förvärvats. Även i andra sammanhang
har departementet sökt tillse att, där det
alltjämt kan bli fråga om kursvinster vid
växlingar, dessa vinster icke berikar den
enskilde tjänstemannen utan redovisas
och beaktas vid fastställande av ersättningar
och lönetillägg.

Under rättegången har framkommit
påståenden om att tjänstemän vid Bavdelningen
skulle ha enligt givna direktiv
från avdelningens chef uraktlåtit att
för beskattning deklarera vissa inkomster
från B-avdelningen. Jag har sökt få
reda på vad dessa anklagelser syftar på.
Sammanhanget tycks vara följande.

De ordinarie tjänstemännen vid svenska
beskickningar och konsulat skattar
till staten för sin »hemmalön» men åtnjuter
skattefrihet för utlandstillägg, som
avser att täcka merkostnaderna vid
tjänstgöring i utlandet. Vissa tjänstemän
i utlandet vid B-avdelningen har gjort
gällande — med stöd av B-avdelningens
chef -— att deras arvode från B-avdelningen
beräknats med utgångspunkt från
att det i skattehänseende skulle på samma
sätt få uppdelas i två kategorier, den ena
beskattningsbar, den andra skattefri. Målen
har helt nyss företagits till avgörande
i regeringsrätten, som därvid godkänt
vederbörande tjänstemäns yrkanden.

Under rättegången har ett av måls -

Tisdagen den 4 mars 1958 Nr 8

Ang. utnyttjande av Karlskronavarvet för underhåll och reparation av isbrytare

äganden åberopat vittne, en tidigare chef
för B-avdelningen under dess sista avvecklingsskede,
riktat kritik mot mig
personligen för att jag inte skulle ha tillräckligt
beaktat hans i talrika skrivelser
framförda anmälningar bl. a. mot förvaltningsåtgärder,
vidtagna före hans tid
som föreståndare för B-avdelningen.

I själva verket har jag låtit verkställa
rättslig prövning genom JK-ämbetet av
de anmärkningar som framställts i de
olika skrivelserna. Dessförinnan har jag
dock i enlighet med god förvaltningspraxis
givit de i saken inblandade personerna
tillfälle att yttra sig över anmärkningarna.

En grupp skrivelser från nämnda vittne
om B-avdelningens skötsel, vilka såvitt
jag vet icke varit på tal under processen,
överlämnades i juni 1953 till JKämbetet
och ledde till en särskild undersökning.
En annan grupp — skrivelser
avlåtna den 11, 12 och 19 januari 1954
och hänförande sig till de ersättningar
som lämnats de tyska befattningshavarna
vid B-avdelningen i Berlin 1947 — överlämnades
av mig efter vederbörandes hörande
den 18 februari 1954 till JK-ämbetet.

I den utredning, som därav föranleddes,
undersökte JK-ämbetet just det förfarande
som tillämpats gentemot de
nämnda befatningshavarna i Berlin. De
hade fått vissa tillgodohavanden i kronor
utbetalade i riksmark efter en markkurs
till cirka 36 öre. JK ansåg att marken
vid ifrågavarande tidpunkt — oavsett
officiellt i något sammanhang föreskrivna
eller tillämpade kurser — hade
ett värde av endast 11 öre. På grundval
härav har sedan genom utrikesdepartementet
uppgörelse skett med olika befattningshavare
vid B-avdelningen i Berlin.

Jag vill till slut blott framhålla att de
mer svårartade beskyllningar mot UDtjänstemän,
som virvlat omkring i luften
på grund av processen vid Stockholms
rådhusrätt, alltså redan tidigare varit på
min begäran föremål för prövning genom
JK-ämbetet, som verkställt tre särskilda,
omfattande utredningar. Justitic -

m. m.

kanslerns slutsatser och rekommendationer
har lagts till grund för vidtagna åtgärder.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för hans utförliga och
klargörande svar på min interpellation.

Vad jag personligen reagerat emot i
denna angelägenhet är att uppgifter om
en del statstjänstemäns valutatransaktioner
under kriget lämnats och fått vidsträckt
publicitet utan att vederbörande
haft motsvarande möjlighet att försvara
sig och att dessa uppgifter tagits till intäkt
för att inom en viktig del av statsförvaltningen
tala om en »anda» som i
viss mån till och med skulle vara moraliskt
nedbrytande. Jag hälsar med tillfredsställelse
att utrikesministern, såsom
av hans svar framgår, bringat de påtalade
valutatransaktionerna under rättslig
prövning. Den omständigheten att
justitiekanslern efter ingående granskning
av dessa valutaaffärer icke funnit
skäl till åtgärder mot någon av de tjänstemän,
som undersökningen avsett, förtjänar
i hög grad att observeras. Det borde
utgöra en tankeställare för dem som
talat om en miljö, som vore nedbrytande
för rättsmedvetandet.

Jag slutar med att än en gång tacka
utrikesministern för det upplysande svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utnyttjande av Karlskronavarvet
för underhåll och reparation av isbrytare
m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Berg, Gunnar, till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framställt följande fråga: »Har
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
observerat, att sjöfartsstyrelsen
icke utnyttjar det statliga företaget Karlskronavarvet
för underhåll och reparation
av isbrytarna och andra styrelsen

Nr 8

10 Nr 8 Tisdagen den 4 mars 1958

Ang. utnyttjande av Karlskronavarvet för underhåll

underställda fartyg, och har statsrådet
för avsikt att vidtaga åtgärder för att
ändra på detta förhållande?»

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Berg har frågat, om
jag observerat att sjöfartsstyrelsen icke
utnyttjar det statliga företaget Karlskronavarvet
för underhåll och reparation
av isbrytarna och andra styrelsen underställda
fartyg samt huruvida jag har
för avsikt att vidtaga åtgärder för att
ändra på detta förhållande.

Vad först isbrytarna beträffar, bär
sjöfartsstyrelsen ansvaret för utnyttjandet
och dirigeringen, medan vården
sköts av marinförvaltningen. Såsom redan
framgått av dagspressen har marinförvaltningen
den 25 februari 1958 beslutat,
att översynen av isbrytarna Atle
och Thule, vilken årligen tidigare i regel
utförts på Stockholms örlogsvarv, i
år skall förläggas till örlogsvarvet i
Karlskrona. Vidare har, efter framställning
av marinförvaltningen i skrivelse
den 28 februari 1958, genom generalorder
den 3 mars utfärdats ändrade bestämmelser
för isbrytarna i så måtto alt
underhållet av isbrytaren Atle i fortsättningen
helt skall övertagas av Karlskrona
örlogsvarv. Dessa omdisponeringar
innefattar med hänsyn till omständigheterna
betingade åtgärder till Karlskronovarvets
fördel. För egen del ser jag
gärna, att även sådana reparationsarbeten
på isbrytarna, som ej hänför sig till
årlig översyn och underhåll i övrigt, i
förekommande fall såvitt möjligt tillföres
örlogsvarven och därmed i första
hand Karlskronavarvet.

Vad angår de fartyg, beträffande vilka
ansvaret till fullo åvilar sjöfartsstyrelsen,
är jag medveten om att sjöfartsstyrelsen
med hänsyn till bestämmelser i upphandlingsförordningen
i många fall känt
sig nödsakad att anlita civila varv för
reparation och underhåll av fartygen. I
den utsträckning marinens varv i fort -

och reparation av isbrytare

sättningen blir mindre belastade av uppdrag
för försvarsmakten, torde deras
möjligheter att åtaga sig arbeten för sjöfartsstyrelsen
förbättras. För egen del
vill jag gärna, i den utsträckning det är
mig möjligt, medverka till att örlogsvarven
i framtiden i ökad omfattning skall
komma att tillföras dylika arbetsobjekt.

Till slut vill jag tillägga, att Kungl.
Maj:t den 28 februari 1958 uppdragit åt
en tjänsteman i försvarsdepartementet
att handlägga ärenden, som avser aktuella
sysselsättningssvårigheter vid
Karlskrona örlogsvarv. Det skall ankomma
på denne tjänsteman att till Kungl.
Maj:t eller vederbörande myndigheter
framlägga förslag till de åtgärder, som
må befinnas lämpliga i syfte att minska
eller avhjälpa angivna svårigheter.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för det svar, som han här
gett på min enkla fråga. Jag betraktar
svaret som på det hela taget mycket positivt.

Att jag över huvud taget ställt denna
fråga, sammanhänger med att de åtgärder,
som nu vidtas på grundval av beslut
av statsmakterna, hotar att nära nog
lamslå inte bara Karlskrona stad utan
hela den bygd, som ligger i dess närhet
och som är stadens uppland.

Jag tycker det är självklart, att de som
har ansvaret för dessa beslut och dessa
ingripanden, som påverkar hela området
på detta sätt, också finner det angeläget
att vidta åtgärder, som, så långt
det är möjligt, eliminerar de svårigheter
som uppstått och som kommer att uppstå.
Det svar som statsrådet Lange här
lämnat på min fråga visar tydligt, att
man genom smidig dirigering -— eller
skall vi kalla det för litet hårdare regi
här ifrån Stockholm — verkligen kan
vidta åtgärder, som relativt snabbt leder
till avsedd effekt.

I svaret lämnas en del upplysningar,
som jag är ytterligt tacksam för. De gäller
visserligen mest det fögderi, för vilket
handelsministern svarar, men jag tar
för givet att den anda, som genomsyrar

Tisdagen den 4 mars 1958 Nr 8

Ang. utnyttjande av Karlskronavarvet för underhåll och reparation av isbrytare

m. m.

detta svar, också skall sätta sin prägel
på handlandet från övriga berörda statsråds
sida och även av regeringen i dess
helhet. Då jag har all anledning att vara
ytterligare tillfredsställd.

Jag skall inte gå in på någon vidare
diskussion om dessa ting, som närmast
gäller sjöfartsstyrelsen och den snabbhet,
med vilken man handlade när det
gällde att omedelbart dirigera de två isbrytarna
ner till Karlskrona. Detta visar
att saken varit på tal, i varje fall
inom handelsdepartementet, och det är
jag, som sagt, belåten med. Självfallet
skulle jag ha varit ännu gladare, om
översynen av samtliga isbrytare bestämts
till Karlskrona. Men jag tar för
givet, att de fortsatta överväganden, som
kommer att ske beträffande Karlskronavarvet,
skall leda till att antalet arbetsobjekt,
i vad dessa avser sjöfartsverket,
skall kunna ökas.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det förekom i herr
Bergs anförande ett litet missförstånd
som jag är angelägen att korrigera.

Jag är inte mån om att få mera beröm
än det jag möjligen kan vara värd.
Det förhåller sig nämligen så, att de åtgärder,
som nu vidtagits att dirigera två
isbrytare till Karlskronavarvet för översyn,
svarar marinförvaltningen för och
i sista hand försvarsdepartementet och
sålunda icke handelsdepartementet, eftersom
marinförvaltningen fortfarande
och alltjämt skall ha om hand vården av
isbrytarna. Däremot skall jag, som jag
nämnde i mitt svar på frågan, gärna
överväga vilka möjligheter som i framtiden
kan finnas att i ökad utsträckning
även beträffande sjöfartsstyrelsens övriga
båtar, för vilka sjöfartsstyrelsen bär
ansvaret, tillse att översynen och vården
i första hand sker vid Karlskronavarvet.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag vill endast tillägga
att det är en händelse som ser ut som

en tanke, att beslutet om de två isbrytarnas
dirigering till Karlskronavarvet
kom dagen efter det att min enkla fråga
ställts här i kammaren.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till lag om
behandlingen av häktade och anhållna
in. fl., m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 71, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 72, angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson;
och

nr 73, angående anslag till strå!-skyddsverksamhet m. m. för budgetärt t
1958/59 m. in.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 320, av herr Lodenius och fru
Svenson, samt

nr 321, av herr Aastrnp och fru Gärde
Widemar.

Föredrogs och hänvsades till särskilda
utskottet motionen nr 322 av herr
Palme in. fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2—5,
statsutskottets utlåtanden nr 3, 12 och
33—35, bevillningsutskottets betämeanden
nr 9, 12—15, 17 och 23, andra lagutskottets
utlåtanden nr 4 och 6—9 samt
memorial nr 13, tredje lagutskottets utlåtande
nr 6 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1—3.

Nr 8

Tisdagen den 4 mars 1958

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

74, angående medel för år 1958 till
bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.; och

nr 75, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 22 maj 1953
(nr 269) angående byggnadsforskning.. -avgift, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 323, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.;

nr 324, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.;

nr 325, av herr Eliasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431'' om
folkpensionering, m. m.;

nr 326, av herr Ewerlöf m. fl., i auledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändiing i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.;

nr 327, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m.;

nr 328, av herr Olofsson, Per, och
herr Svedberg, Lage, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.;

nr 329, av herr Nyström och Grym,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.;

nr 330, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
högre utbildning av sjuksköterskor; nr

331, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ordnande av den andliga värden
vid sjukhusen, m. m.; och

nr 332, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.27.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Onsdagen den 5 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 22 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet hemställt i betänkande
nr 5 och alltså

A) i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående
skogsvårdsavgiften besluta, att
skogsvårdsavgift enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skall för år 1958 utgå
med 1,25 promille; samt

B) lämna följande motioner, nämligen

1) motionen 11:135 av herr Wachtmeister
samt

2) motionen 11:239 av herrar Rubbestad
och Börjesson utan åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen och
alltså beslutat att i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående skogsvårdsavgiften
samt motionen II: 135 av herr Wachtmeister
och motionen II: 239 av herrar
Rubbestad och Börjesson skogsvårdsavgiften
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skall för år 1958 utgå med
1,00 promille.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 160, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 107 ja och 114
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 189 ja
och 178 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 74, angående medel för år 1958 till
bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 22
maj 1953 (nr 269) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick anslag under
femte huvudtiteln, till statsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:
nr 323, av herr Ohloti m. fl.,
nr 324, av herr Ohlon m. fl.,
nr 325, av herr Eliasson m. fl.,
nr 326, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 327, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 328, av herr Olofsson, Per, och
herr Svedberg, Lage, samt

nr 329, av herrar Ngström och Grym.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 330, av herr Åman in. fl.,
nr 331, av herr Lindblom m. fl., och
nr 332, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om avskaffande av statsrådseden
Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Japan
angående reglering av vissa svenska
fordringsanspråk; samt

nr 2, i anledning av väckt motion om
ändring i ordningen för val av ombud
och suppleanter i Nordiska rådet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om avskaffande av statsrådseden

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av statsrådseden.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 8 i första
kammaren av herr Ollén och nr 8 i
andra kammaren av herr Larsson i
Stockholm hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om att Kungl. Maj:t måtte
gå i författning om statsrådsedens slopande.

Utskottet hade bl. a. erinrat om att vid
innevarande års riksdag hade herr Alemyr
i andra kammaren framställt en interpellation,
i vilken han tillfrågat statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
huruvida denne ansåge, att statsrådseden
i sin nuvarande utformning borde
bibehållas samt, därest svaret bleve nekande,
vilka åtgärder statsrådet i så fall
övervägde att vidtaga i saken.

Efter återgivande av statsrådets svar
härå hade utskottet för egen del anfört
följande:

»Utskottet finner i likhet med statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den nuvarande statsrådseden föråldrad
till såväl form som innehåll. Likaså delar
utskottet statsrådets uppfattning att
eden, i avbidan på resultatet av författningsutredningens
arbete, bör ersättas
med en högtidlig ämbetsförsäkran med
en mera tidsenlig och enklare form än

det gällande edsformuläret. Utskottet hälsar
sålunda statsrådets i interpellationssvaret
angivna inställning med tillfredsställelse
och förutsätter att statsrådseden
nu utbytes mot en på heder och samvete
avgiven statsrådsförsäkran med ett i
jämförelse med den nuvarande eden moderniserat
och förenklat innehåll. Utskottet
hemställer därför, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:8 och 11:8
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
ovan anfört.»

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Sveningsson och Magnusson
i Tumliult, vilka ansett, att någon
ändring av den nuvarande statsrådseden
i vart fall icke borde vidtagas innan författningsutredningen
blivit färdig med
sitt arbete och förty ansett att utskottet
bort hemställa, att motionerna I: 8 och
II: 8 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande angående statsrådsedens avskaffande
ger utskottet till känna som
sin uppfattning, att det bör hälsas med
tillfredsställelse att statsrådseden bytes
ut mot en högtidlig ämbetsförsäkran,
detta till och med i avbidan på författningsutredningens
förslag. Vi båda reservanter
till detta utskottsutlåtande har
icke kunnat dela denna uppfattning.

Det är väl ändå ganska ovanligt att
ett utskott —- och, såsom utskottet vill,
riksdagen — tar ställning i en fråga under
pågående utredningsarbete. Skall så
ske, brukar man allt få framlägga starkare
och mera bärande skäl än utskottet
har kunnat anföra i detta sammanhang.
Vid dagens plenum föreligger ett
par andra utlåtanden från konstitutionsutskottet,
föranledda av motioner i frågor
som författningsutredningen behandlar,
och där anser utskottet att motionerna
icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd med hänsyn till att utredningen
sysslar med dessa frågor. Och
hur ofta förekommer inte denna motivering
här i riksdagen, att en fråga är

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

under behandling i en utredningskoinmitté
och att man därför skall vänta och
se? Denna princip, att avvakta ett kommande
utredningsförslag, vill man inte
tillämpa i detta fall.

Vi båda reservanter har icke på något
sätt blivit övertygade om att brådskan
med statsrådsedens avskaffande är så
stor, att man icke skulle kunna invänta
författningsutredningens förslag. Man
har också vid utskottsbehandlingen av
denna fråga kunnat konstatera, vad som
är redovisat i utskottets utlåtande, att
denna fråga icke tidigare under årens
lopp har varit behandlad i brådskans
tecken. 1921 års riksdag beslutade efter
en motion här i första kammaren att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande
huruvida en revision av statsrådseden
borde äga rum eller eden borde utbytas
mot en högtidlig ämbetsförsäkran.

Först efter mer än 16 år eller den 23
december 1937 beslutade Kungl. Maj:t
att riksdagens beslut från 1921 icke skulle
föranleda någon ytterligare åtgärd,
icke heller bli föremål för någon vidare
behandling.

Även vid 1928 års riksdag — och det
är att märka att detta var senaste gången
före innevarande års — var denna
fråga föremål för motion i riksdagen.

Den gången hade man emellertid inte
mera brått än att man sade att vi inväntar
Kungl. Maj :ts åtgärd med anledning
av 1921 års beslut, det ställningstagande
som Kungl. Maj:t nio år senare lämnade
utan åtgärd.

Först i år, 30 år efter det frågan först
var uppe i riksdagen, har det väckts en
motion, och i andra kammaren har det
varit en interpellation. Konstitutionsutskottet
anser nu frågan vara så brådskande,
att man inte kan invänta författningsutredningens
förslag. Man tillråder
ett provisorium.

Utskottet godtar ett uttalande i ett interpellationssvar
av statsrådet och chefen
för justitiedepartementet och lägger
det till grund för sitt ställningstagande.

Visst kan man hålla med om att formuleringen
i statsrådseden icke är tidsenlig
och alt även innehållet iir litet

Om avskaffande av statsrådseden
gammalmodigt. Men hur skulle det kunna
vara på annat sätt, när denna formulering
tillkommit i början på 1800-talet
eller för 130—135 år sedan?

Man kan framhålla, att avläggandet
av statsrådseden är en högtidlighet, över
vilken vilar gammal tradition. Den bör
inte avskaffas hur enkelt och lätt som
helst. Även om man gjort ändringar i
andra sammanhang i edsavläggandet och
mjukat upp tidigare gällande bestämmelser,
så borde man dock, när det
gäller landets högsta ämbete, ha kvar
denna högtidlighet, över vilken det, som
sagts, vilar gammal tradition.

För min del tror jag att detta med
statsrådseden är en högtidlighet, som
har uppmärksammats av många människor
i detta land. Många skulle också
uppmärksamma en ändring.

Statsråden tar nog icke numera så
bokstavligt på t. ex. den meningen i
statsrådseden som lyder: »Jag skall ock
med liv och blod försvara det konungsliga
väldet . . .» Man har inte heller hört
talas om att statsråden haft några stora
bekymmer eller känt det som något lidande
eller att deras innersta känslor
blivit kränkta genom att de, för att tillträda
sitt höga ämbete, fått finna sig i
att avlägga denna ed. Man kan fråga:
Finns det någon, som vägrat att bli statsråd
på grund av denna formulering i
eller förekomsten över huvud av statsrådseden? Statsråden

möter i sitt ämbete också
många och stora uppgifter, att när det i
denna fråga redan på 20- och 30-talen
tog mer än sexton år för Kungl. Maj:t
att ta ställning till en riksdagsskrivelse,
man därav kan dra den slutsatsen, att
statsråden icke heller nu har så mycken
tid att ägna sin uppmärksamhet åt frågor
av detta slag.

Man måste också uppskatta och värdera
att det inte är statsråden -—• de
borde ju ha största intresset i denna
fråga — som har aktualiserat frågan,
utan det tycks vara så att det är riksdagsmän
som är mer irriterade över
statsrådseden iin statsråden själva.

Några bestämmelser om statsrådseden
iir icke intagna i grundlagen eller i nå -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om avskaffande av statsrådseden
gon annan lag, varför man även kan
framhålla att riksdagen i detta fall icke
behöver känna så ömmande för denna
fråga eller över huvud taget lägga sig i
den. Regeringen kan själv, när den så
finner lämpligt, börja tillämpa en annan
ordning än den nuvarande. Riksdagen
behöver icke i detta fall till statsråden
lämna några rekommendationer.

Man kan således av flera skäl konstatera
och framhålla att det är onödigt
och olämpligt att riksdagen gör ett uttalande
om att statsrådseden bör avskaffas.

Då jag i min egenskap av reservant
har den uppfattningen att det inte är så
stor brådska, att man inte har tid att
invänta författningsutredningens förslag,
och då jag finner det vara lämpligt att
den föreliggande motionen avslås, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den till utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Den irritation, som kan
råda bland riksdagsmännen över statsrådsedens
utformning, kan jag överlämna
åt motionärerna att yttra sig om.
Herr Sveningsson har naturligtvis rätt,
då han säger att det inte är brukligt, att
utskott under pågående utredningsarbete
kommer med förslag, men herr Sveningsson
bör observera, att denna fråga ligger
annorlunda till. Justitieministern har
ju meddelat, att riksarkivarien redan av
hans företrädare fått i uppdrag att göra
en översyn av statsrådseden, och med
kännedom om riksarkivariens kvalifikationer
tror jag nog att den formulering
han kommer att föreslå blir så värdig
och högtidlig, som herr Sveningsson önskar.

Om utskottet hade gått på avslag, skulle
detta ha betytt att man hade stoppat
upp ett initiativ, som Kungl. Maj:t redan
tagit och som utskottet menat att man
mycket väl kan ta, utan att avvakta resultatet
av författningsutredningens arbete.
Detta är detta som motiverar tillstyrkandet
om motionen. Jag finner detta
skäl bärande, i all synnerhet som kam -

maren kan se av följande utlåtanden, att
utskottet mer än väl tagit hänsyn till
bruklig praxis, att man i större frågor
inte fattar något beslut, när ett utredningsarbete
pågår.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! När herr Sveningsson i
sin reservation liksom nu här i kammaren
gör gällande, att frågan icke är särskilt
aktuell eller brådskande och att
man gott kan vänta och se, vad författningsutredningen
kan komma till för resultat,
vill jag till en början precis som
herr Elmgren erinra om att justitieministern
med anledning av en interpellation
i andra kammaren och min motion
begärt en opinionsyttring från riksdagens
sida. I sitt svar till herr Alemyr i
andra kammaren säger han, att både han
själv och hans företrädare anser, att en
reform är motiverad. Jag tycker att detta
är anledning nog för att riksdagen å
sin sida skall ge sin mening till känna.
Om justitieministern så anser önskvärt,
kan han ju lätt ta kontakt med författningsutredningens
ordförande. Det är ju
bara en ytterst begränsad fråga som det
rör sig om.

Man märker att herr Sveningsson inte
läser gamla riksdagsprotokoll, och det
må vara honom förlåtet. I så fall skulle
han känna till, att tro- och huldhetseden
från 1866 liksom ämbetseden från 1826
varit föremål för ständiga angrepp från
riksdagens sida. Redan vid 1871 års
riksdag framlade en meningsfrände till
herr Sveningsson — kapten C. E. Casparsson
—• i den på den tiden utomordentligt
konservativa första kammaren
ett mycket radikalt reformprogram, som
gick ut på ett avskaffande av ämbetseden
och ett utbytande av tro- och huldehtseden
mot en högtidlig försäkran.
Han nämnde inte speciellt statsrådseden,
men han gjorde ej heller något undantag
för densamma. Om riksdagen alltså i dag
fattar ett beslut i enlighet med herr Casparssons
önskan av årgång 1871, kan
man näppeligen påstå att den har förhastat
sig.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Jag kan inte neka mig nöjet att citera
några rader av herr Casparssons motivering
beträffande tro- och huldhetseden.
»Många av oss ännu levande hava
bevittnat», säger han, »huru en konung
blivit avsatt, en dynasti förjagad och
en grundlag kullkastad utan att en blodsdroppe
flutit eller knappt en arm blivit
lyftad till försvar för någondera, fastän
hela krigsmakten till lands och vatten,
jämte en stor del av den övriga befolkningen,
svurit att med liv och blod
försvara det konungsliga väldet.»

Osvuret är bäst, herr talman -— det
är också min uppfattning. Det kan också
vara värt att citera vad en annan hedersman,
Svenska missionsförbundets
förste missionsföreståndare E. J. Ekman,
yttrade i andra kammaren vid 1886 års
riksdag. Han skilde i sin motion mellan
bekräftelseeder — dit räknade han vittneseden
—■ och löfteseder — dit räknade
han bland annat tro- och huldhetseden
—• och han yttrade i motionen:
»Det är rent af oförnuftigt att sätta sin
själs frälsning i pant därpå, att man
vill och skall obrottsligt uppfylla en
mängd förpliktelser i framtiden, då denna
framtid bär i sitt sköte så många nya
förhållanden och växlingar, för att ej
tala om frestelser, vilka man i alla dess
mångfaldiga kombinationer icke kan förutse.
Det är i högsta grad tanklöst att
med ed bedyra, huru min tanke, min
vilja och mitt handlande skall i en framtid,
som icke är min, komma att gestalta
sig, då jag på förhand icke känner de
faktorer, som komma att bestämma mitt
tänkande, viljande och handlande i denna
framtid. Det är ock från statens sida
orimligt att begära något sådant. Men
just det att man fordrat saker, som ligga
inom det orimligas område, har haft
den sorgliga verkan, att dessa nu nämnda
eder i allmänhet övergått till eu tom
ceremoni.»

Dessa synpunkter kanske icke förlorat
all aktualitet i dag, då vi har politiker
som med samma friska humör svär
konungen evig trohet och samtidigt avslöjar
sitt livliga intresse för republiken.

Vittneseden spelar ju ännu en roll i
vårt rättsväsende. Här rör det sig också

2 Förslå kammarens protokoll 1958. Nr 8

Om avskaffande av statsrådseden
om att bekräfta ett händelseförlopp som
ägt rum, och varje domare erinrar vittnet
om edens vikt och betydelse — det
gäller att noga hålla sig till sanningen.
Det är under sådana förhållanden icke
lämpligt och icke önskvärt att hålla sig
med en annan högtidlig ed, förestavad
av landets justitieminister, en ed som
degraderats till en tom ceremoni utan
förpliktande innehåll. Förre justitieministern,
herr Zetterberg, har nyligen i
Dagens Nyheter förklarat, att han betraktat
statsrådseden som »en högtidlig
ram och ett historiskt kuriosum», och
jag förmodar att många blivande statsråd
har hyst samma uppfattning. Allmänheten
och pressen ser icke saken på
samma sätt utan riktar, som nu i höstas,
en frän månadslång kritik mot det gyckelspel
man här tycker sig kunna skönja.
Vad som vinnes i högtidlighet genom
statsrådseden går genom denna pressdebatt
omedelbart och mångdubbelt till
spillo.

Vi skall, herr talman, vårda oss om
det gamla, våra historiska minnen, gamla
ceremonier och bruk, som knyter
samman det förgångna med nutiden;
ingen i denna kammare vill säkerligen
bortta t. ex. riksdagens högtidliga öppnande,
ett vackert skådespel, minnande
om förgångna tider. Det finns blott ett
krav, nämligen att det gamla icke strider
eller kommer i konflikt med sanningskravet
och religionsfrihetens budord.

Beträffande den högtidliga försäkran,
som justitieministern lovat utforma,
finns det ju dock dess bättre många för
vårt folk omistliga gemensamma värden;
vår fred och frihet, vår höga kultur, vår
religionsfrihet, vår tryckfrihet, de
mänskliga rättigheterna, som blivit internationellt
fastslagna och som i 16 §
regeringsformen erhållit sådana oförglömliga
uttryck. Jag tror att alla vi, som
upplevde andra världskriget, kände, hur
varje inskränkning av vår frihet -—• inte
minst vår tryckfrihet — betydde en förlust
av sådana där oersättliga värden.
Om statsråden i en högtidlig försäkran
om sina förpliktelser gentemot författningen
även belyser och fastslår dessa
våra gemensamma värden, bör detta

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Anslag till utrikesförvaltningen

kunna ge både önskvärd högtid och behållning.

Med dessa ord ber jag, her talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill än en gång hävda
den uppfattningen, att denna fråga
om statsrådsedens avskaffande inte är
särskilt aktuell. Justitieministern underströk
— det skall vi uppmärksamma —
i sitt interpellationssvar, att det var hans
personliga uppfattning att eden borde
bytas ut mot en ämbetsförsäkran.

Jag har redan av herr Ollén fått förlåtelse
för att jag inte har studerat riksdagsprotokoll
långt tillbaka i tiden, från
1800-talet. Jag tycker inte att det finns
någon anledning att behöva gå så långt
tillbaka i protokollen. För min del räcker
det med att det är 30 år sedan frågan
senast var uppe i riksdagen och att det
tog 16 år för Kungl. Maj:t att ta ställning
till en riksdagsskrivelse på 20- och
30-talen. Det kan man inte kalla för något
stort intresse i denna fråga.

Det förvånar mig alltjämt att statsråden
själva inte här har visat ett större
intresse än de har, när det är så angeläget
att det skall bli en ändring.

Uttalandet om att statsrådseden är ett
gyckelspel var väl ändå onödigt, och när
man här åberopar den tidningsdebatt,
som har förekommit, vill jag passa på att
få till kammarens protokoll antecknat
vad tidningen Aftonbladet skrev i en ledare
den 18 januari i år. Man skrev
på följande sätt: »Förmodligen kommer
väl saken att ändå hänskjutas till förfatfningsutredningen
för att bli prövad i
ett större sammanhang. Har institutet
klarat sig helskinnat genom kritiken sedan
1866, lär det knappast kunna sägas
att det brådskar just våren 1958.» Litet
senare säger man i samma ledare om
statsråden: »Några av dem må ha varit
obehagligt berörda men åtskilliga, även
av de mer republikanskt sinnade, kan
antas ha varit gripna av stundens allvar.
»

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekom -

na yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrad ordning
för val av statsrevisorer;

nr 4, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att bereda samtliga
riksdagspartier möjlighet att deltaga i
riksdagsutskottens arbete och beslut;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för kamrarnas val av
talmän, sekreterare och ledamöter i talmanskonferensen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till utrikesförvaltningen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för
utrikesförvaltningen, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för utrikesförvaltningen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59, dels ock till Utrikesförvaltningen:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
31 394 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Löfroth m. fl. väckt motion

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

(II: 223) hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att anslaget
till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
skulle nedräknas med i motionen
angivna belopp och utföras med
30 648 300 kronor.

Till stöd för sitt yrkande hade motionärerna
anfört följande:

»Det ökade internationella samarbetet
och tillkomsten av nya stater ställer utrikesledningen
inför nya arbetsuppgifter,
som kräver en vidgad representation.
Med tanke på det aktuella budgetläget
vill vi likväl föreslå att det i år
får anstå med upprättandet av en tjänst
i rådsgraden Bo 1 med placering i Marocko
eller Tunisien.

Av samma skäl föreslår vi att tills vidare
får anstå med upprättandet av 2
nya tjänster som kanslister i lönegraden
Ao 19 vid beskickningarna i Bonn och
Rom.

På avlöningsstaten föreslår departementschefen
ökade anslag för prisutjämningstillägg
och särskilda förmåner i övrigt
till diplomatisk och konsulär personal
med 800 000 respektive 200 000
kronor.

Ökat anslag begärs vidare till posten
ortstillägg för administrativ personal och
posten ortstillägg för pressattachéer med
300 000 respektive 40 000 kronor.

Som motivering anförs de ökade levnadsomkostnaderna
utomlands. Dessa
torde emellertid till stor del kompenseras
med hjälp av löneplansrevisionen
och övriga särskilda förmåner.

Redovisningen av dessa anslag är så
oklar, att det är ogörligt för en utomstående
att bilda sig någon uppfattning om
medlens disposition. Vi föreslår därför
att de begärda anslagsökningarna nedsättes
med 50 procent.»

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, ail
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionen
11:223, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för utrikesförvaltningen
;

Anslag till utrikesförvaltningen

b) godkänna under denna punkt införd
avlöningsstat för utrikesförvaltningen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1958/59;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlö ningar

för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 31 394 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Boman, Aastrup och Malmborg,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Wedén, Nihlfors och Gerhard
Nilsson i Gävle, vilka ansett, att
utskottet i anledning av motionen II:
223 bort avstyrka Kungl. Maj ds förslag,
i vad avsåg inrättandet av en rådstjänst
i Bo 1 och en befattning som förste
kanslist i Ao 19, ävensom vidtaga
viss sänkning av delposten till prisutjämningstillägg,
och att därför utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen mätte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionen
II: 223, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
personalförteckning för utrikesförvaltningen; b)

godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för utrikesförvaltningen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1958/59;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 31 168 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Så här skriver statsutskottet
med anledning av sin behandling
av tredje huvudtiteln: »Utskottet har vid
sin behandling av anslagen under förevarande
huvudtitel funnit, att det material,
som legat till grund för anslagsberäkningarna,
i flera avseenden icke varit
så fullständigt, att utskottet på grundval
härav kunnat bilda sig en klar uppfattning
om det föreliggande behovet i
varje särskilt fall.»

Det skall mycket till, innan det partitrogna
svenska folket grymtar på detta
siitt. I själva verket är det många års

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Anslag till utrikesförvaltningen
ackumulerad förtrytelse, som tar sig ett
dylikt uttryck. Utrikesdepartementets
huvudtitel liar med åren blivit alltmer
intetsägande. Tidigare lämnade departementschefen
ordentliga motiveringar
för sina förslag. De närmast efter kriget
följande åren var statsverkspropositionen
inom hans område oklanderlig. Men
sedan har den blivit alltmer uttunnad,
inkrökt, förtegen.

I 1946 års statsverksproposition upptog
den egentliga utrikesförvaltningen
inte mindre än 39 sidor. Sedan har utförligheten
varit växlande, men från och
med år 1953 antog propositionen om utrikesförvaltningen
en rent av sfinxartad
karaktär. Sistnämnda år ägnades 11
sidor åt detta ämne, och i år liar man
kommit ned till 10 sidor.

Till och med inom statsutskottets första
avdelning, som dock genom föredragningar
från departementet fått upplysningar
om dunkla punkter, är man missnöjd
med den utveckling som här skett.
Men ännu värre ställt är det för oss
andra ledamöter inom statsutskottet, för
att nu inte tala om kamrarnas övriga
ledamöter, när det gäller att bedöma föreliggande
anslagsäskanden. De har att
famla i blindo.

Det skulle kanske inte vara så mycket
att säga om denna fåmäldhet från utrikesdepartementets
sida, om inte anslagskraven
stegrats för varje år som gått.
Jag vill belysa utvecklingen med några
siffror. Budgetåret 1949/50 anvisades på
tredje huvudtiteln 23 802 000 kronor. För
nästa budgetår äskas 61 289 500 kronor.
Detta innebär alltså en kostnadsökning
med 37 487 500 kronor, eller inemot 160
procent under en tioårsperiod. Man kan
invända, att under tredje huvudtiteln
har tillkommit en del nya anslag, t. ex.
för internationell verksamhet. Till Förenta
Nationerna, OEEC, Europarådet och
egentlig internationell hjälpverksamhet
utgår omkring 14 miljoner. Vidare har vi
en ökad aktivitet i fråga om underhandlingar
med främmande makter. Anslagsposten
till detta ändamål har stigit mycket
och utgör nu 1,7 miljoner; denna
ökning är ju ofrånkomlig. Men även med
hänsyn tagen till dessa omständigheter

är stegringen under tredje huvudtiteln
anmärkningsvärt hög.

Nu kan det invändas, att den svenska
skördetidens politik under efterkrigsåren
bedrivits i en konsekvent och målmedveten
inflations tecken, att vi haft
inflation även utomlands och att denna
trend helt naturligt måste medföra större
anspråk i försämrade kronor från
utrikesförvaltningens sida. I själva verket
har avlönings- och omkostnadsstaterna
efter kriget ökat med inte mindre
än 22 miljoner kronor. Detta är dock en
långt större ökning än som motsvarar
prisstegringarna efter år 1949. Konsumtionsprisindex
har i Sverige stigit med
46 procent sedan år 1949 och någonting
däromkring även i utlandet, i somliga
länder mer, i andra mindre.

Dessa prisstegringar förklarar dock
långt ifrån hela uppgången i kostnaderna
för utrikesförvaltningen. Det egendomliga
med den, jämfört med andra
statliga institutioner, är, att den utgör
en sammansmältning av en avdelning
i Kungl. Maj:ts kansli och ett stort centralt
ämbetsverk. Anslagsäskandena från
andra statliga verksamhetsområden
granskas först av vederbörande centrala
ämbetsverk och sedan av departementet,
men här är det departementet självt,
som ensamt har avgörandet i sin hand;
jag bortser tills vidare från finansministern.

Det är framför allt detta faktum, som
förklarar ansvällningen inom utrikesförvaltningen.
År 1949 fanns där 466 löneplacerade
tjänstemän, förra året var motsvarande
antal 759, alltså en ökning med
293 befattningshavare eller 65 procent
på åtta år, vilket måste sägas vara ganska
raskt marscherat på detta begränsade
men för all del mycket viktiga förvaltningsområde.

Den tredje huvudtiteln har svällt för
varje år. Låt oss ta de sista föregående
åren! År 1957 tillkom två sändebud, en
förste sekreterare samt upplyftning i
högre lönegrad av olika tjänstemän,
bland annat ett utrikesråd, därjämte en
ny tjänst i dåvarande 29 lönegraden. År
1956 tillkom fyra nya tjänster, därav en
i byråchefs grad samt tre i förstesek -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

reterargraden. År 1955 tillkom tre nya
tjänster, därav en i byråchefsgrad samt
två i förstesekreterargraden. Dessutom
förekom vikariatslöneförordnanden för
fem andre sekreterare i förstesekreterargrad
samt ordinarieplacering av två förste
sekreterare.

I år begär departementschefen en ny
post i rådsgraden samt två förste kanslister
i 19 lönegraden samt en arkivarie.
Om den nya befattningen i rådsgraden
heter det, att den bör inrättas någonstans
i Nordafrika, i Tunisien eller Marocko,
vilket anses vara synnerligen
nödvändigt. Det lär inte hända någon
katastrof, om dessa tjänsters inrättande
får anstå någon tid. I Tunis, exempelvis,
har vi ju redan en svenksfödd honoriirkonsul,
väl förtrogen med förhållandena
där nere, som, såvitt jag är rätt underrättad,
väl ryktat sitt värv. Han kanske
rent av är bättre anpassad för den säregna
atmosfären i detta land än vad en
man i karriären kommer att bli. Skulle
någon av dessa befattningar oundgängligen
behövas, torde de kunna fyllas från
den vidlyftiga personalkader, varöver utrikesdepartementet
förfogar.

Nu har inte reservanterna velat säga
nej till allt vad som här föreslås, men vi
har ansett att med befattningen i rådsgraden
och den ena kanslistbefattningen
bör kunna anstå tills vidare. Vad detta
betyder ekonomiskt kommer jag till
längre fram. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservationen på denna
punkt.

På utrikesdepartementets stat finns en
post, prisutjämningstillägg, som förra
året belöpte sig till drygt 5,5 miljoner
kronor. Denna summa vill nu utrikesministern
öka med 800 000 kronor till
6 333 000. Det lär inte ens ha varit första
avdelningen möjligt att få någon ordentlig
specifikation av beloppet. Anmärkas
må, att under 40-talet lämnades
utförliga redogörelser för luir dessa
pengar disponeras. Nu nämns endast en
klumpsumma, som departementets lönenäinnd
har att fördela. Den betydande
stegringen av anslagsposten prisutjämningstillägg
tycks ge vid handen, att
man räknar med en våldsam inflation

Anslag till utrikesförvaltningen

nästa budgetår, vilket må sägas vara ett
förtjusande framtidsperspektiv!

Enligt förljudande lär det finnas reserver
inom denna anslagspost. Jag anser
därför i likhet med de reservanter,
som inom första avdelningen ej lyckats
få någon rätsida på fördelningen av dessa
medel, att anslaget bör nedbringas
med 100 000 kronor och yrkar därför bifall
till reservationen även på denna
punkt.

Vad reservanterna här föreslår skulle
för statsverket innebära en besparing
med följande belopp: Avlöningar till ordinarie
tjänstemän 18 000 kronor, Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal
32 000 kronor, Särskilda löneförmåner
169 000 kronor och Rörligt tillägg 7 000
kronor eller inalles 226 000 kronor.

Man kan ställa den frågan, var finansministern
finns inom utrikesförvaltningens
fixeringsbild. Vi hade en debatt här
i första kammaren för fjorton dagar sedan,
och då yttrade finansministern, att
man inom regeringen har fått arbeta efter
den enkla tumregeln, att intet nytt
fick släppas fram, utan att det var bara
fråga om att fullfölja tidigare åtaganden.
Det har gjorts ett enda undantag från den
principen, tilläde finansministern. Det
avser åttonde huvudtiteln och gäller universitetsreformen.
Man kan ställa sig frågan,
var finansministern hade sin tumme,
när han mötte anslagskraven från
utrikesförvaltningen. Det kan väl aldrig
förhålla sig så, att finansministern hållit
tummen i mun, när han mötte hans
excellens herr utrikesministern?

Herr talman! Utrikesdepartementet
har varit ute i biåsväder på sista tiden.
Jag tänker då inte så mycket på vad som
hade samband med gårdagens interpellation
inom denna kammare. Interpellationen
gällde ju företeelser, som ligger
långt tillbaka i tiden och innan excellensen
Undén fattade rodret inom utrikesförvaltningen.
Nej, jag tänker på vad
riksdagens revisorer hade att omförmäla
i sin senaste berättelse.

Egentligen är det synd, att utrikesdepartementet
kommit i skottgluggen. Jag
liar nämligen den uppfattningen, att där
arbetas med nit och skicklighet. Före -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Anslag till utrikesförvaltningen

dragningarna inom utrikesutskottet av
tjänstemän från departementet är som
regel föredömliga i klarhet och reda.
Med detta vill jag inte ha sagt, att man
inte stundom kan vara tveksam, huruvida
avvägningen mellan de rent diplomatiska
intressena och de kommersiella
synpunkter, som utrikesförvaltningen har
att bevaka, på alla ställen är riktigt tillgodosedd.

Riksdagens revisorer påyrkade som
bekant en skyndsam översyn av utrikesdepartementets
organisation. Revisorerna
hade bl. a. —- liksom tydligen också
statsutskottet — fäst uppmärksamheten
på departementets ekonomibyrå. Ryrån
bör erhålla bättre möjlighet att pröva,
hur olika medel användes. Revisorerna
gav också en del exempel på att resor
och personalomflyttningar inte alltid
planlägges på ett ekonomiskt sätt. Utrikesministern
har känt sig manad att
tillmötesgå revisorerna. Kanslirådet Magnander
från justitiedepartementet har
fått i uppdrag att utarbeta och lägga
fram förslag till nya bestämmelser om
förvaltningen och redovisningen av de
pengar, som anvisats på tredje huvudtiteln.
Han skall också lämna förslag till
de organisatoriska förändringar inom
personalavdelningen, som kan vara motiverade.

Jag vill, herr talman, här uttala förhoppningen,
att herr Magnanders översyn
även skall leda till att landets kommersiella
intressen blir tillbörligt beaktade
inom utrikesförvaltningen. Om utredningsmannen
inte anser sig besitta
sakkunskap på detta område, anser jag
att det bör vara angeläget för utrikesministern
att komplettera honom med en
sakkunnig person i fråga om dessa ting.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Den avdelning inom
statsutskottet, som handlagt detta ärende,
har ägnat det en ingående prövning.
Motiveringarna i statsverkspropositionen
är ju något knapphändiga, som
ofta är fallet när det gäller tredje huvudtiteln,
varför det är svårt att enbart
med stöd härav bilda sig ett säkert om -

döme om det berättigade i utökningen av
utrikesrepresentationen. De föredragningar,
som har hållits inom avdelningen,
har emellertid övertygat majoriteten
inom avdelningen och också statsutskottet
i dess helhet att de förslag, som
har framlagts under tredje huvudtiteln,
är välgrundade. Herr Ohlon har här nyss
talat om att det inte varit möjligt att
få de uppgifter som han önskade. Med
anledning härav vill jag säga att alla
de uppgifter, som man har önskat inom
avdelningen, också beredvilligt lämnats.
Det finns inte någon anmärkning i det
avseendet att rikta mot de tjänstemän,
som har föredragit ärendet inom avdelningen.

Den föreslagna rådsgradstjänsten i
Nordafrika är ett bestämt krav från näringslivets
sida. Man har skaffat sig en
ganska väsentlig marknad där nere, och
det är nu angeläget att behålla och utveckla
den. Det är därför mycket tacknämligt
att denna tjänst kan tillsättas,
när det nu stramar åt på världsmarknaden.

Utöver detta har utrikesministern hänvisat
till den utveckling, som ägt rum
i fråga om utrikessjöfarten och turisttrafiken
samt den på senare år genomförda
utbyggnaden av sociallagstiftningen
för såväl svenska sjömän som svenska
medborgare i allmänhet utomlands. Han
har också hänvisat till det intensiva arbete,
som bedrives inom områdena för
den internationella lufttrafiken och
atomenergien. Vi har nog funnit att detta
är godtagbart för att föreslå, att denna
nya tjänst inrättas.

Vad beträffar de båda kanslisttjänsterna
bär det skett en översyn av kanslistorganisationen,
som har företett och
klarlagt att det var behövligt att dessa
båda kanslisttjänster inrättades. Det är
också ganska naturligt att den starkt
utvecklade turisttrafiken och den rörlighet,
som alltmer gör sig gällande på alla
områden, ställer allt större krav på beskickningarna
i utlandet. Att utrikesministern
och Kungl. Maj:t trots det ekonomiska
läget ansett sig kunna föreslå
denna utökning, är därför att hälsa med
den största tillfredsställelse.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Herr Ohlon sade en obetalbar kvickhet.
Han sade, att »finansministern säkert
haft tummen i munnen», när han
mötte utrikesministern. Kan det inte
vara så, herr Ohlon, att finansministern
har blivit övertygad om att kraven på
utökningar av utlandsrepresentationen
varit välgrundade? Jag tror att det är
på det sättet. Det är mycket tacknämligt
att man inom regeringen kunnat
enas om att föreslå dessa utökningar.

Om nu materialet för anslagsberäkningarna
inte är så fullständigt i huvudtiteln
som man kunde önska, vill jag
framhålla att materialet saknas alldeles
i den motion, på vilken reservanterna
grundar sitt förslag. Reservanterna har
ju inte heller kunnat följa motionens yrkande
om nedsättning av bland annat
posten prisutjämningstillägg med 50 procent
utan vidare. Men reservanterna har
yxat till ett annat belopp och föreslår
att man skall pruta 100 000 kronor. Någon
grund för denna prutning har inte
framkommit i de föredragningar som
har skett inom första avdelningen.

Herr Ohlon pekade på den starka ökningen
av utlandsrepresentationen under
de senaste tio åren och de stegrade kostnader
som denna har medfört. Men det
är väl ganska naturligt att man under
den gångna tiden erhållit en ökad utlandsrepresentation.
Förenta Nationerna
har tillkommit, vi har fått representation
i ett stort antal ytterligare länder, utvecklingen
av handeln har varit mycket
omfattande, och i stor utsträckning har
vi den ökade utlandsrepresentationen att
tacka för att vår handel på världsmarknaden
utvecklats alltmera. Jag tror inte
att det är slöseri med pengar att kosta
på utrikesrepresentationen en hel del.

Det skulle kunna vara åtskilligt mera
att säga om detta. Vad herr Ohlon här har
anfört gällde väl inte så mycket det förslag
som har redovisats i statsutskottets
utlåtande, utan det var nog mera en lust
att komma åt utrikesdepartementet som
förestavade herr Ohlons uttalande. Jag
ser att utrikesministern är här, och jag
förmodar att han har för avsikt att bemöta
en del av vad herr Ohlon har sagt.

Jag ber därför, herr talman, att få nöja

Anslag till utrikesförvaltningen
mig med att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Gustaf Andersson
förklarade sig nöjd med föredragningarna
inom första avdelningen i fråga om
tredje huvudtiteln. Det må ju vara hänt.
Jag hoppas att han är nöjd också med
vad han har fått reda på om prisutjämningstilläggen.
Eftersom denna post bara
anges i en klump, skulle det vara
tacknämligt, om herr Gustaf Andersson
inför första kammaren ville lämna en
översiktlig redogörelse rörande dispositionen
av prisutjämningstilläggen, varom
tydligen statsutskottets övriga ledamöter
— för att inte tala om kammarens ledamöter
— svävar i ovisshet. På 1940-talet
förekom i statsverkspropositionen varje
år en utförlig redogörelse för hur prisutjämningstilläggen
fördelades på våra
olika beskickningar, men så sker icke
längre.

Nu säger herr Gustaf Andersson, att
näringslivet har energiskt yrkat på att få
den nya tjänsten i Tunis. Det är egendomligt
att man får så olika uppgifter i
dessa frågor. Jag har hört raka motsatsen.
Från en näringsgren, som har speciell
förbindelse med Tunis, har man
fått den uppgiften, att den oavlönade
konsul, som vi har där nere, sköter våra
förbindelser på ett förträffligt sätt. Det
är svårt för en lekman att här fälla något
bestämt omdöme.

Herr Gustaf Andersson gjorde gällande
att besparingen på 100 000 kronor av
de 800 000 kronor, varmed prisutjämningstilläggen
skulle höjas, skulle ha varit
tillyxad. Förslaget har, herr Andersson,
kommit från våra representanter inom
första avdelningen, som åhört föredragningarna
och som med ledning av
dessa kommit till den slutsatsen att det
finns en möjlighet att göra en besparing
här.

Jag skulle vilja inlägga en gensaga
mot herr Anderssons uttolkning av våra
motiv. Vi har inte velat komma åt utrikesdepartementet,
utrikesförvaltningen
eller utrikesministern. Något sådant är

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Anslag till utrikesförvaltningen

fullkomligt främmande för oss. Tvärtom
uppskattar jag — det sade jag för övrigt
i mitt första anförande -—• det arbete som
har utförts inom utrikesförvaltningen.
Jag är ofta imponerad av vad som uträttas
där, och jag sade ju också att utrikesdepartementets
föredragningar inom
utrikesutskottet som regel är mönstergilla.
Inte heller mot utrikesministern
har jag någon som helst anmärkning.
Jag har som regel under årens lopp kunnat
följa honom på så gott som alla
punkter. Men, herr Andersson, vi sitter i
statsutskottet, och statsutskottets hävdvunna
uppgift har varit att se till att det
blir reda och ordning i statens affärer.
För närvarande laborerar man — trots
punktskatterna — med ett underskott till
och med på driftbudgeten, och då är det
angeläget att allting göres i syfte att nedbringa
kostnaderna för statens verksamhet.
Denna sak får ses i ett vidare sammanhang,
den får ses ur den synpunkten,
att vi måste nedbringa statens utgifter,
om vi skall få någon reda i statens
finanser.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Utskottet har framställt
det önskemålet — som har understrukits
av talare i kammaren — att redovisningen
för de olika anslagsäskandena
skulle göras mera utförlig, så att läsaren
av huvudtiteln får en bättre uppfattning
om motiveringen för de olika
kraven. Jag kan gott förstå detta önskemål.
Jag vill bara säga, att för de olika
huvudtitlarna har gällt som gemensam
riktlinje att man inte skulle ge sig in på
utförliga motiveringar för sådana krav
eller äskanden, där det var fråga om ren
automatik. Så är fallet beträffande ökningen
av prisutjämningsanslaget, där
reservanterna föreslagit en prutning på
100 000 kronor. Där rör man sig med en
utgift som har automatisk karaktär och
som har räknats ut mycket noggrant.
Prisutjämningsanslaget är ju beroende
av prisläget i en rad främmande länder,
och man kan självfallet inte i förväg bedöma
prisrörelserna i andra länder så

exakt, att man inte måste ha något slags
reserv.

Med denna reservation får jag nog säga,
att den begärda ökningen är intecknad
i detalj för de olika utgifter som
man väntar sig. Enligt de uppgifter jag
bär fått har för statsutskottets första avdelning
på begäran lämnats en muntlig
redogörelse för de olika poster som ingår
i den begärda anslagsökningen på
800 000 kronor.

Jag vill också säga, att vi givetvis skall
iaktta alla möjlig återhållsamhet när det
gäller fördelningen av dessa anslag. Det
finns en stark garanti för att en sådan
återhållsamhet iakttages. Utrikesdepartementet
har nämligen en lönenämnd med
bara två medlemmar från utrikesdepartementet
och fyra medlemmar från andra
håll — statssekreterarna i finansdepartementet
och civildepartementet, som
brukar föra sparsamhetens talan vid sådana
här tillfällen, en ledamot av riksdagen
och en representant för näringslivet.
Denna lönenämnd är alltid inkopplad.
Den sammanträder två gånger om
året just när det gäller att fördela prisutjämningsanslaget
på grundval av ingångna
färska uppgifter angående prisläget
i de olika länderna.

Herr Ohlon gjorde en reflexion som
jag uppfattade så, att man borde stärka
det handelspolitiska ekonomiska inslaget
i utrikesdepartementets personal. En
liknande synpunkt har framkommit i
andra kammarens debatt. Jag vill bara
påpeka, att vi ju inte utbildar tjänstemännen
inom utrikesförvaltningen till
specialister på det rent handelspolitiska
eller ekonomiska området, utan vi försöker
ge dem en så allsidig utbildning
som möjligt. Det är ju mycket vanligt att
en tjänsteman flyttas från en post, som
har mera politisk karaktär, till en post
som har mera handelspolitisk-ekonomisk
karaktär.

Vad slutligen beträffar motiveringen
för den begärda posten i Tunisien eller
Marocko vill jag endast framhålla att exportföreningen,
som lämnade in en lista
på önskemål i samband med budgetberedningen,
har satt denna post som nummer
ett. Exportföreningens uppfattning

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

om vad som var det angelägnaste har
alltså från departementets sida accepterats
vid upprättandet av huvudtiteln.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Ohlon gör gällande,
att föredragningarna i utrikesutskottet
av utrikesdepartementets tjänstemän varit
föredömliga. Han prisar dem mycket
och tycker att allting är bra. Däremot
anser han inte, att föredragningarna i
första avdelningen varit till fyllest för att
man skulle få de uppgifter man önskade.

Jag anser att det är rätt egendomligt,
att herr Ohlon kan ha den uppfattningen,
då han inte hört föredragningarna i
första avdelningen.

Han säger också, att det är på mycket
goda grunder, som reservanterna
vill pruta 100 000 kronor på prisutjämningstillägget.
Ja, motionärerna hade föreslagit
en prutning med 50 procent på
de 800 000 kronorna och således kommit
fram till en prutning på 400 000 kronor.
Det är inte här fråga om någon tillyxad
siffra på 100 000 kronor utan det
är det belopp man räknat sig fram till,
menar herr Ohlon. Men samtidigt säger
han, att det inte finns någon möjlighet
att kunna beräkna dessa bidrag. Jag tycker
att herr Ohlons hela resonemang i
det avseendet är något ologiskt. Är det
så att man inte kan bedöma dessa siffror,
har väl reservanterna inte heller
kunnat bedöma möjligheterna att göra
denna prutning på 100 000 kronor — lika
litet som den minskning på 400 000
kronor, som föreslagits i motionen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala
min tillfredsställelse över utrikesministerns
anförande. Excellensen Undén erkände
däri att det inom posten prisutjämningstillägg
finns reserver.

Det är alltså här fråga om hur stora
dessa reserver skall behöva vara. Herr
Andersson säger nu, att motionärerna
föreslog en nedprutning på inte mindre
än 400 000 kronor men att reservanterna
nöjer sig med att pruta 100 000. Ja, det
beror på att reservanterna har tagit skäl,

Anslag till utrikesförvaltningen
herr Andersson! Det är inte så konstigt
som herr Andersson tror. När motionärerna
skrev sin motion, hade de intet
som helst material att utgå ifrån mer än
en naken siffra i statsverkspropositionen.
Sedan har representanter i första
avdelningen hört föredragningar inom
denna avdelning, och man har då funnit
att här finns en besparingsmöjlighet
på 100 000 kronor.

Herr Andersson försöker göra gällande
att det skulle finnas en motsättning
i mitt yttrande, där jag prisade utrikesdepartementets
tjänstemäns föredragning
i utrikesutskottet men klandrade deras
föredragning inom första avdelningen
av statsutskottet. Det senare har jag aldrig
gjort, herr Andersson. Men det material
som bragtes under statsutskottets
ögon var så överväldigande, att man tydligen
på den korta tid som stod till förfogande
inte kunde behärska hela materialet.
Av den anledningen är det önskvärt
att man ett kommande år i propositionen
får en mera utförlig redogörelse
på de punkter där ökade anslag begäres.
Här sker dock en ökning av posten för
prisutjämningstillägg från drygt 5,5 miljoner
till drygt 6,3 miljoner kronor. Det
är ett så pass stort anslagskrav, att det
borde ha motiverats på något sätt. Efter
utrikesministerns senaste yttrande i dag
tror jag dock att man ett annat år kan
vänta en mera utförlig redogörelse för
utrikesdepartementets stat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu så
lydande omröstningsproposition:

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om avdragsrätt vid beskattning av vissa donationer

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 100;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde, jämte
en i ämnet väckt motion;

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss kronans fordran; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
avtal rörande lån till Föreningen för

skidlöpningens och friluftslivets främjande
i Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i an
ledning av väckta motioner med förslag
till förordning angående ändring av 3 §
2 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om avdragsrätt vid beskattning av vissa
donationer

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av väckt
motion om avdragsrätt vid beskattning
av donationer till vetenskaplig under visning
och forskning.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 330,
av herr Hdstad hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag i syfte att avdragsrätt
skulle införas för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning,
förutsatt att varje donations ändamål
godkändes av Kungl. Maj :t.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 330 av herr Hastad
om avdragsrätt vid taxering för donationer
till vetenskaplig undervisning
och forskning icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Kronstrand och Stenberg, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Det råder antagligen
enighet om åtminstone två punkter när
vi diskuterar detta bevillningsutskottets
betänkande. Utskottet är självt väl medvetet
om behovet av ekonomiskt stöd åt
vetenskaplig undervisning och forsk -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Om avdragsrätt vid beskattning av vissa donationer

ning; det är den ena punkten. Den
andra är att staten inte ens tillnärmelsevis
orkar med att i tillräcklig omfattning
försörja dessa allmännyttiga ändamål
genom direkta anslag och bidrag.

Kontentan av detta måste bli, att vi i
stället behöver uppmuntra enskilda bidragsgivare
att stödja verksamheten med
gåvor och donationer. Jag är inte med i
svängarna när utskottet motiverar sitt
yrkande om avslag på motionen med att
man inte kan bortse ifrån, att en avsevärd
del av gåvan komme att utgöras
av skatt, som skulle ha belöpt sig på
beloppet i fråga. Om vi utgår ifrån att
ungefär hälften av det donerade beloppet
annars skulle ha utgått som skatt,
blir det väl i all rimlighets namn ändock
billigare för staten att få ett arbete
utfört för halva kostnaden än om
man skulle behöva punga ut med hela
beloppet i form av statsanslag.

När vi i fjol diskuterade en motion av
ungefär samma fastän något mer vittsyftande
lydelse, tillät jag mig att yrka
på en utredning i frågan. Jag har under
den tid som gått sedan dess ytterligare
stärkts i min övertygelse att detta är en
riktig väg att gå. Jag har blivit övertygad
härom bl. a. genom samtal med personer
som är bosatta i länder, där avdragsrätt
för gåvor till vissa allmännyttiga ändamål
sedan länge praktiserats och med
gott resultat.

I det statsfinansiella läge, vari vi nu
befinner oss, har jag ansett det lönlöst
att ens yrka på en utredning. Men jag
har, herr talman, med min blanka reservation
och detta korta anförande velat
verka för att frågan skall förbli levande
och att den skall återkomma vid
ett senare och som jag hoppas mera
gynnsamt tillfälle, vilket jag tror att den
också kommer att göra.

Jag liar, herr talman, inget yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag hade närmast tänkt
avstå från att begära ordet eftersom herr
Kronstrand inte hade något yrkande.
.lag kan dock inte låta bli att göra en
reflexion med anledning av vad han sa -

de om att staten »inte ens tillnärmelsevis
orkar med» att lämna nödvändiga anslag
till vetenskap och forskning. Ett bifall
till motionen skulle faktiskt innebära,
att om en person med stora inkomster
donerar t. ex. 500 000 kronor,
skulle i realiteten mer än hälften av donationen
bestridas av medel som annars
skulle tillkomma staten eller kommunen
som skatt. Läget är ju faktiskt detta om
det gäller inkomsttagare med stora inkomster.
Då är det väl ändock bättre, att
staten så frikostigt som möjligt och efter
sin förmåga ger anslag till forskning och
vetenskap och gör detta med öppna
ögon så att säga, d. v. s. efter prövning i
varje särskilt fall. Det måste väl vara ett
bättre tillvägagångssätt än att staten med
förbundna ögon ändå ytterst får betala
pengarna, vilket skulle bli resultatet av
ett bifall till motionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Konsekvenserna av herr
Sjödahls resonemang skulle bli, att om
man får en donation eller gåva på cn
miljon kronor, bör man avstå från att ta
emot den därför att staten inte får dirigera
pengarnas användning, och att man
hellre skulle vilja ta emot en donation
på en halv miljon kronor där staten får
dirigera pengarnas användning. Även om
det praktiskt skulle medföra ingen donation
alls. Snart sagt varje vecka läser vi
i pressen meddelanden om att den ene
eller andre framstående vetenskapsmannen
erhållit stora belopp — ofta hundratusentals
kronor — från någon amerikansk
donationsfond för att kunna fullgöra
sina vetenskapliga forskningar. Oftast
är det fråga om betydelsefulla problem
som det gäller att få klarlagda. Att
få medel härför från de svenska vetenskapliga
råden eller på annat sätt har
ofta visat sig vara omöjligt. Våra begränsade
tillgångar har inte visat sig tillräckliga
för att ge erforderligt stöd.

Som herr Kronstrand påpekade är det
angeläget att vi i dagens situation söker
ge vetenskapen och forskningen allt det

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om avdragsrätt vid beskattning av vissa donationer

understöd den behöver. Det är detta
faktum som man måste utgå ifrån när
man bedömer det problem, som aktualiserats
genom motionen. Utskottet har såvitt
jag förstår gått förbi detta. Utskottet
har också gått förbi vad motionären
påpekat om framtiden och den oro som
vi alla måste hysa för att vi kan få en
statsfinansiell kris. Allt talar ju för att
vi i detta land kan komma in i ett läge
med sämre statsfinansiella förhållanden.
Då riskerar man att det kan bli en eftersläpning
i fråga om den nödvändiga och
successiva utbyggnaden av våra lärdomsanstalter.
Om något måste vara up
to date för framtiden är det just den
vetenskapliga utrustningen. Fem års
dröjsmål med inrättandet av en välbehövlig
institution t. ex. betyder, att en
hel generation studenter går miste om
att få bästa möjliga utbildning inom sitt
fack innan de går ut i det praktiska livet
eller produktionen.

Visserligen har utskottet rätt så till
vida, att staten under senare år, särskilt
på åttonde huvudtiteln, givit ökade anslag
för vetenskaplig forskning. Fortfarande
ger dock staten i vårt land jämförelsevis
små anslag för dylika ändamål.
Jag erinrar om att i år, trots den
miljard kronor som årligen förloras i
vårt land genom trafikolycksfallen och
trots det upprörande i att tusentals liv
årligen går till spillo — mest ungdomar
— föreslås inte någon ökning av anslagen
till trafiksäkerhetsforskningen. Trafiksäkerhetsrådet
har begärt två miljoner
kronor, som man anser vara nödvändigt
för att kunna få till stånd erforderlig
grundläggande forskning. Trots att trafiksäkerhetsrådet
väl motiverat sin begäran
om ökat anslag föreslår departementschefen
oförändrat anslag eller
100 000 kronor.

Vi vet av praktisk erfarenhet, att det
är en omöjlig och verklighetsfrämmande
tanke att staten helt skulle kunna tillgodose
behovet av stöd till den vetenskapliga
forskningen. I intet land är så
förhållandet. Att man måste sätta sättpotatisen
innan man börjar tänka på
skörd är en sanning, som en politisk regering
har mycket svårt att efterleva.

Man talar gärna om skördetid, men vill
helst att någon annan skall ordna utsädet.
Men då bör man väl i alla fall underlätta
för dessa andra att göra det. Här
har staten en utomordentlig möjlighet att
bredda vägen för gåvor och donationer
till stöd av den viktiga vetenskapliga
forskningen, som dock skall grundlägga
morgondagens välstånd.

Det är vetenskapen av i dag som formar
vardagen av i morgon. Sanningen i
detta har vi i våra dagar blivit varse.
Den mest teoretiska grundforskningen
inom fysikens område på 1910-talet, den
som rörde atomernas byggnad, har givit
oss underlaget för framtidens viktigaste
kraftkälla, atomkraften. Staten hade på
den tiden inte något som helst intresse
för denna sak, utan det är främst tack
vare enskildas gåvor och understöd vi
har kommit så långt på detta område som
vi har gjort.

Att den vetenskapliga forskningen går
så snabbt framåt i våra dagar har vi
främst att tacka de stora donationsfonderna
för, i dagens läge främst de fonder
som finns i Amerika. De få fonder
som vi har i vårt land har antingen skapats
utomlands, såsom Nobelfonden och
Wenner-Grenfonden, eller på en tid, när
skattetrycket inte var så högt som nu,
såsom den Wallenbergska fonden. I våra
dagar är det på grund av skattetrycket
omöjligt att få sådana fonder till
stånd utan skattebefrielse. Detta har man
insett i USA, och där har man skattefrihet
för sådana donationer. Detta leder
till att ständigt nya donationer till statens
hjälp där kommer till stånd. Vid
mitt senaste besök i Amerika, förra sommaren,
fick jag just en av de sista dagarna
uppleva tillkomsten av en ny donationsfond
på bortåt tre miljoner svenska
kronor, som skänktes av en framgångsrik
affärsman just för stöd åt den
vetenskapliga forskningen.

Är det inte en god affär för staten

— jag vänder mig nu till herr Sjödahl

— att få låt oss säga två miljoner kronor
för understöd åt den vetenskapliga forskningen,
även om man fördenskull måste
efterskänka ett skattebelopp på en miljon
kronor? Staten har ju i alla fall för -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Om avdragsrätt vid beskattning av vissa donationer

tjänat en miljon kronor, ty förr eller
senare hade staten i alla fall måst läinna
statsanslag för uppgiften; det är detta
som är det väsentliga. Därigenom kan
man även mången gång bidra till att
den vetenskapliga forskningen utan mera
omfattande utredningar och prövningar
kommer i gång åratal tidigare än
den eljest skulle ha gjort. Det är värdefullt
att få utsädet satt så tidigt som möjligt,
på så sätt får man bästa skörden.

Under åberopande av vad jag här har
anfört vill jag hemställa om bifall till
motionen nr II: 330 av herr Håstad om
avdragsrätt vid beskattning av donationer
till vetenskaplig undervisning och
forskning.

Häri instämde herr Arrhén (h).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Edström har vågat
sig på något som ingen i utskottet har
vågat sig på, nämligen att yrka bifall till
motionen. Inte ens de två reservanterna
har gjort detta, utan de har avgivit en
blank reservation.

Vad kan vara orsaken till detta herr
Edströms ställningstagande? Jo, herr
Edström är starkt intresserad av den
vetenskapliga forskningen. Men vem är
inte det i denna kammare! Det är väl
ingen diskussion om att inte den vetenskapliga
forskningen är något utomordentligt
nyttigt och gagnerikt, något nödvändigt,
som vi måste hjälpa på allt sätt
som vi över huvud taget orkar med.
Skillnaden mellan herr Edström och mig
— liksom mellan herr Edström och utskottet
— ligger på ett annat plan. Om
en enskild donerar exempelvis en miljon
och får skattebefrielse för detta belopp,
så betyder det att stat och kommun
sannolikt får bidraga med låt oss säga
650 000 kronor i form av en inkomstminskning.
Alltså, den enskilde skänker
en miljon, av vilken större delen -—
eftersom det får antas giilla ett belopp i
toppen på en stor inkomst — eljest skulle
ha gått till stat och kommun i form av
skatt. Herr Edström framhåller att samhällets
möjligheter att stödja vetenskap
och forskning är otillräckliga. Han före -

slår därför, att en donation till två tredjedelar
skall bestridas av stat och kommun
med deras otillräckliga inkomster.
Herr X skall bestämma att det allmänna
skall stå för två tredjedelar av en viss
gåva. Det är tycker jag, inte en god demokrati,
att den enskilde rikemannen på
detta sätt skall få bestämma vartill en
inte oväsentlig del av statens begränsade
tillgångar skall gå. Det är i en demokrati
riktigare, att vi samfällt prövar
hur långt vi har möjlighet att sträcka
fällen och att vi lägger pengarna där
vi anser att de bäst behövs.

Jag kan erinra om att utgifterna under
åttonde huvudtiteln, hur besvärligt
läget än är, har ökats med 230 miljoner
kronor. Den hör till de favoriserade huvudtitlarna.
Till större delen gäller det
en automatisk ökning, men också denna
kommer ju den vetenskapliga forskningen
till godo, och även den icke automatiska
delen går i stor utsträckning till
samma ändamål. Under åttonde huvudtiteln
har man vidare anmält att det
kommer en proposition rörande utbyggnad
av universiteten för att dessa bättre
än förr skall kunna tjäna undervisningen
och den vetenskapliga forskningen.
Den reformen kommer också att kosta
pengar, och den får vi ju fatta ställning
till under denna riksdag.

Skillnaden mellan herr Edströms och
utskottets inställning är, utom vad jag
förut har sagt, också den, att herr Edström
uppmanar riksdagen att med förbundna
ögon, utan att veta vartill pengarna
går, medge en skattelättnad och
låta den enskilde bestämma, medan utskottet
vill att staten skall pröva utgifterna
i jämförelse med alla andra utgifter
och avväga det hela på ett sätt
som är lämpligt för samhället i stort.

Jag undrar om inte herr Edström efter
denna debatt borde gå hem och sätta
sin potatis!

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är
tråkigt att jag skall behöva säga vad
jag nu säger till bevillningsutskottets
ordförande, men han tycks inte ha läst

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om avdragsrätt vid beskattning av vissa donationer

att det står i motionen, att avgörandet av
om avdragsrätt skulle föreligga på sätt,
här är skisserat, skulle läggas i Kungl.
Maj:ts hand. Kungl. Maj:t skulle alltså i
alla fall bestämma, huruvida avdragsrätt
skulle erhållas eller inte. Under sådana
förhållanden är det ju klart, att Kungl.
Maj:t också har inflytande över vilket
ändamål som skall kunna godkännas.
Den enskilde får ej ge dessa gåvor utan
prövning, Kungl. Maj :t har kontrollen i
sin hand. Därför faller herr Sjödahls
alltför långt gående replik helt och hållet
till marken.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag ber att få komplettera
herr Sjödahls anförande med ett
påpekande, att det är mycket få personer
här i Sverige som har en så stor
inkomst att de av denna kan ge en gåva
på en eller två miljoner kronor. I realiteten
kommer det att röra sig om mycket
mindre belopp.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Om dessa donatorer inte
ger av sin inkomst utan av sin förmögenhet,
kommer de ändå alltid att använda
den rätt de har att dra av det
från sin inkomst. Så mycket känner säkerligen
de förmögna till av de svenska
skattelagarna, att de använder alla avdragsmöjligheter
som finns; det kan herr
Kronstrand vara förvissad om.

Herr Edström påpekar nu, att det
ligger i Kungl. Maj:ts hand att pröva
saken. Ack, vad herr Edström är kungatrogen!
Herr Edström vill att riksdagen
skall helt kopplas bort och Kungl. Maj:t
bestämma, i vilken utsträckning skattemedel
faktiskt skall få användas för donationer.
Riksdagen håller emellertid
mycket bestämt på att den icke lämnar
åt Kungl. Maj:t rätt att bevilja utgifter
— utom i undantagsfall, där man inte
kan undvika det. Men här vill herr Edström,
att riksdagen skall avstå sin bestämmanderätt
över statens utgifter till
Kungl. Maj:t.

Jag hoppas att Kungl. Maj:t skall vara
glad över den något devote beundrare,
som Kungl. Maj:t har vunnit i herr Edström.
Men riksdagen som sådan har
ingen som helst anledning att känna någon
glädje över att en riksdagsman vill
beröva riksdagen en del av dess makt
och av dess finansiella inflytande.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Innan vi avslutar behandlingen
av detta problem skulle jag
vilja ställa några frågor till herr Sjödahl,
som kan vara av intresse i detta sammanhang.

Man kan ju till en början fråga sig,
vad anledningen är, att man på så många
ställen i världen tillämpar ett system,
som helt jävar den argumentering herr
Sjödahl här för, alltså hos de stora folken,
som dock har betydligt större tillgångar
och resurser än vi men som det
oaktat hittills icke velat avstå från de
möjligheter, som detta system, vi här talar
om, innebär. Ty det väsentliga i saken
är väl, som herr Edström nyss framhöll,
att det är på denna väg, som man
kan förvänta en möjlighet att få fram
nya initiativ, sådana som kan föra den
vetenskapliga utvecklingen vidare. Man
klandrar ingen, om man säger, att det
knappast är troligt, att t. ex. ett riksdagsutskott
skall ha den detaljerade kännedom
om de vetenskapliga problemen och
deras innebörd och möjligheter, som
erfordras för att kunna ge ett stöd i rätta
stunden.

Jag vill också understryka herr Edströms
påpekande, som redan finns inneslutet
i motionens argumentering, att
Kungl. Maj :t skall ha rätt att i sådana
här situationer verkställa den nödiga
prövningen. Jag anser att denna metod
innesluter den rimliga garantien för en
rätt användning av penningmedlen, som
man kan ställa i en parlamentarisk demokrati,
vilken bygger på den principen,
att Kungl. Maj :ts regering äger riksdagens
förtroende.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till herr Edströms yrkande.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Om avdragsrätt vid beskattning av vissa donationer

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Sjödahl uppförstorade
de besvärligheter, svårigheter och
nackdelar som kan vara förbundna med
att riksdagen i detta fall inte får så mycket
att säga till om. Dessa olägenheter
är såvitt jag förstår mera formella än
sakliga. Redan nu är det ju så, att Kungl.
Maj :t framlägger förslag om understöd
av vetenskaplig forskning, och riksdagen
godkänner sedan dessa förslag, I
dessa nya fall skulle det visserligen bli
så, att Kungl. Maj:t godkänner utan att
riksdagen efteråt fattar beslut om varje
detalj. Men det gäller ju statsekonomiskt
sett relativt blygsamma saker, även om
de är betydelsefulla för utvecklingen.
Vinsten skulle däremot bli att forskningens
utveckling skulle gå mycket
snabbare.

Jag kan inte heller förstå annat än
att när understöd ges på detta sätt, innebär
det oftast att givaren själv avstår
från allt detaljbestämmande. Oftast ges
donationerna generellt för allmänt vetenskapligt
ändamål inom visst område,
så att de kan användas för många olika
forskningsobjekt. Donationsnämnderna,
där staten i allmänhet har inflytande, ser
till att användningen sker på rätt sätt.

Jag kan fortfarande inte finna annat
än att herr Sjödahls invändningar i realiteten
är av ringa betydelse.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr Arrhén ställde frågan, varför inte
vi i Sverige skulle kunna tillämpa
samma system som i vissa andra länder.
Han tänkte väl då närmast på USA. Men
där har ju den högre forskningen i väsentlig
grad byggts upp med stöd av
enskilda donationer. Staten och delstaterna
har i mycket större utsträckning
än hos oss hållit sig borta från dessa
frågor.

Vi har ett helt annat system. Här är
det stat och kommun som sörjer för att
den vetenskapliga forskningen får resurser
och inte som i USA i stor utsträckning
enskilda donatorer.

Därtill kommer att vissa stater har
ringa direkta skatter. Vi har ju i vårt

land större direkta skatter än på många
andra håll, men våra indirekta skatter
är mindre, vilket gör att den samlade
skattebördan snarare är mindre hos oss
än på många andra håll. Det är emellertid
klart att genom systemet med stora
direkta skatter kommer donationer
att för stat och kommun betyda mycket
mera i ett land med ett finansväsen som
Sveriges än för stater där den väsentliga
delen utgörs av indirekta skatter.

Vad beträffar det parlamentariska
Sverige har detta byggts upp tack vare
riksdagens makt över finanserna, tack
vare riksdagens makt över utgifter och
inkomster. Det är tack vare detta som
parlamentarismen har kunnat skapas
och det är tack vare detta som den kan
upprätthållas. Den har ju varit utsatt för
påfrestningar även under herr Arrhéns
och min livstid vid ett par tillfällen.
Riksdagen bör hålla sin hand över utgifter
och inkomster, ty därpå beror dess
makt och därmed demokratien i detta
land.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara, herr talman,
till herr Sjödahl säga, att herr Sjödahls
skildring av förhållandena i USA
tillhör det förgångna. Det var möjligen
så i herr Sjödahls ungdom, men nu har
utvecklingen gått i en annan riktning.
För närvarande har man i USA den
kombination av systemen som vi skulle
vilja ha även hos oss. Nu lämnar de federala
myndigheterna väldiga anslag till
forskningsverksamheten, samtidigt som
också det andra systemet tillämpas.

Beträffande till sist herr Sjödahls reflexioner
om vår parlamentariska demokrati
och riksdagens makt och allt det
där, så var naturligtvis alltsammans riktigt.
Det jävar emellertid inte vad jag
sade i mitt förra anförande, nämligen att
principen är, att regeringen bygger sin
makt på det förtroende, som den har i
riksdagen. I det bär fallet blir alltså frågeställningen:
Skall vi i detta sammanhang
lita på herr Sjödahls omdöme eller
på omdömet i Kungl. Maj:ts kansli? Efter
de manifestationer vi i dag har hört

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt från viss investeringsavgift

herr Sjödahl göra sig skyldig till, är jag
mera böjd för att lita på Kungl. Maj:ts
kansli!

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill komplettera vad
herr Arrhén sade med att påpeka, att i
Sverige har exempelvis högskolan i Göteborg
liksom även högskolan i Stockholm
främst kommit till stånd tack vare
enskilda donationer. Det är i detta fall
bara en gradskillnad mellan USA och
Sverige. För närvarande är det så att
amerikanska staten ger ofantligt stora
bidrag till den vetenskapliga forskningen,
proportionsvis mer än hos oss.

Eftersom herr Sjödahl talade om finanser
och ekonomi vill jag erinra om
att tack vare den vetenskapliga forskningen
är i dag genomsnittliga vårdtiden
på våra sjukhus endast hälften av vad
den var för tio år sedan, vilket bättre än
något annat belyser den medicinska
forskningens inverkan på folkhälsan och
vad den betyder för landets finanser.

Sedan säger herr Sjödahl att han vill
hålla vakt om riksdagens makt över landets
ekonomi och finanser. Jag tycker,
att riksdagens makt över ekonomi och
finanser varit mycket dålig under senare
år. Det är regeringen, som har makten
över finanser och ekonomi. Riksdagen
säger bara ja till dess förslag.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag vill endast säga att det är alldeles
riktigt, att Göteborgs liksom Stockholms
högskola vuxit upp på grundval av enskilda
donationer. Men jag har själv som
medlem av Göteborgs högskolas styrelse
ivrat starkt för att man skulle i stället
få ett universitet där och att staten därmed
skulle övertaga de utgifter, som de
enskilda donatorerna inte längre orkar
med.

Utvecklingen har alltså gått dithän, att
för att man skall kunna hålla det hela
i gång måste staten inskrida, både när
det gäller Stockholms högskola och det
nuvarande Göteborgs universitet.

Så sade herr Arrhén någonting med
den logik, som är honom särdeles egen,
att här gällde det om man skulle lita

mera på herr Sjödahls omdöme än på
Kungl. Maj :ts omdöme. I riksdagen —
och den är jag inte diktator över, gudskelov
— åstadkommer varje man och
kvinna för sig med sin röst vad riksdagen
samfällt bestämmer. Det skulle vara
ohyggligt om vi skulle behöva lita på en
enda man. Tänk om vi skulle lita t. ex.
på herr Arrhén!

Vad jag i stället har satt emot Kungl.
Maj :ts omdöme är riksdagens omdöme,
utövat bl. a. av statsutskottet. I det ögonblicket
tänkte jag inte på att statsutskottet
också inbegriper herr Arrhén!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt
från viss investeringsavgift

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner om befrielse för Föreningen
Kristianstadsfrukt från erläggande av
viss investeringsavgift.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:116 av herr Gustaf
Elofsson in. fl. och II: 134 av herr Nilsson
i Bästekille m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att Kristianstadsfrukt,
ekonomisk förening, skulle
befrias från erläggande av investeringsskatt
med 98 400 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
116 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 134 av herr Nilsson i Bästekille m.
fl. om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt
från erläggande av viss investeringsavgift
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt från viss investeringsavgift

Reservation hade anmälts av herrar
Gustaf Elofsson och Nilsson i Bästekille,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Det företag, som här söker
befrielse från investeringsskatt, hör
ju till dem som startade sin verksamhet
då man från statsmakternas sida uttalat,
att någon förnyelse av investeringsskatten
inte skulle ske. Sedan visade det sig
emellertid, att investeringsskatt på nytt
infördes, men då hade detta företag redan
startat, och det fanns ingen återvändo.
Detta är anledningen till att man
nu önskat slippa investeringsavgiften,
som skulle belöpa sig till 98 400 kronor
för detta företag.

Det är ju ganska märkvärdigt, herr talman,
att man från statens sida har gett
detta företag 50 000 kronor i statsunderstöd
men sedan tar tillbaka dessa pengar
och 48 400 kronor därtill. Är det på detta
sätt man skall hjälpa företagen, då är det
sannerligen inte stor anledning att tacka
för bidraget från statens sida.

Motionen har ju mött starkt motstånd
i bevillningsutskottet, och jag skall inte
heller, herr talman, söka förmå kammarens
ledamöter att biträda den; jag vet
att det är omöjligt. Men jag kan ändå inte
underlåta att säga, herr talman, att
olusten är ganska stor. Fruktodlarna har
ju under en följd av år fått höra uppmaningen:
»Ni måste ordna lagerhus, så
att ni kan hålla frukten fin under en
längre tid fram på vintern och därmed
klara avsättningsproblemen.» Detta har
man gjort nere i Kristianstad genom att
bygga ett fruktlagerhus, som är det modernaste
i vårt land, och jag tror mig
våga säga: i hela Norden. Bygget har
kostat mycket pengar, och svårigheterna
för fruktodlingen var i fjol stora. De
urusla fruktpriserna ledde till en ganska
stor förlust, och därför hade man tänkt
sig, att om man kunde slippa betala denna
investeringsskatt på 98 000 kronor, så
skulle det ändå vara ett gott handtag för
föreningen som sådan.

Jag beklagar bara, att man från bevillningsutskottets
sida har ställt sig så avvisande
som man gjort. Jag skall som

!{ Första kammarens protokoll 195H. /Yr ti

sagt, herr talman, inte yrka bifall till
motionen, då jag vet att det inte finns
någon möjlighet att nå resultat. Med dessa
ord har jag endast velat belysa, hur
generös man ibland är från statsmakternas
sida, när man ger ett statsbidrag och
sedan tar igen det dubbla beloppet.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Då ordföranden i bevillningsutskottets
första avdelning ej är
närvarande, ber jag att få säga några ord
om utskottets inställning till denna fråga.

I de förevarande motionerna har, såsom
herr Elofsson nämnt, hemställts om
befrielse från erläggande av investeringsavgift
med cirka 98 400 kronor.
Man motiverar denna hemställan med
att Föreningen Kristianstadsfrukt igångsatt
byggnadsarbetet vid en tidpunkt, då
man trodde att någon investeringsavgift
för 1957 inte skulle utgå. Det bör därför
erinras om att riksdagens beslut rörande
investeringsavgift för 1957 till samma
belopp som för 1955 och 1956 fattades
vid höstsessionen 1956 på grund av proposition
nr 188 och bevillningsutskottets
betänkande nr 57. Det bör också uppmärksammas,
att föreningen hos Kungl.
Maj:t anhållit om befrielse från erläggande
av den investeringsavgift för 1957,
som det här talas om, men att Kungl.
Maj:t genom beslut den 22 februari 1957
funnit, att ansökan icke skulle föranleda
någon åtgärd, .lag utgår från att Kungl.
Maj:t noggrant prövat ärendet, då detta
beslut fattades.

När herr Elofsson säger, att man har
lämnat ett statsbidrag på 50 000 kronor,
som nu tas tillbaka plus ytterligare ett
belopp, så bör vi kanske inte heller
glömma bort att föreningen också har
fått en statlig lånegaranti på 1 150 000
kronor, varå ingen investeringsavgift utgår.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål
Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst; och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avskrivning av
kostnader för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 10 januari 1958 dagtecknad
proposition, nr 32, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

dels förordning om ändrad lydelse
av 98 § taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623);

dels ock — under förutsättning av
slutligt godkännande av det av 1956 års
riksdag såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av § 22 mom. 2
regeringsformen — lag angående tillägg
till lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
avsåg förslaget till lag angående tillägg
till lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, till behandling av
lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
innebar bland annat, att
fullföljd av talan i skattemål från kammarrätten
till regeringsrätten skulle
begränsas i viss anslutning till vad som
nu gällde vid fullföljd av talan till högsta
domstolen. Fullföljdsbegränsningen
skulle ernås genom en beloppsspärr,

summa revisibilis, differentierad med
hänsyn till målets ekonomiska betydelse
för den skattskyldige.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

A. Motionen 11:402 av herrar Sjölin
och Strandh, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta

1. att avslå i Kungl. Maj:ts proposition
nr 32/1958 framförda förslag om
begränsning av rätten att fullfölja taxeringsmål
till regeringsrätten m. m.

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att den utredning, som föreslagits
för granskning av kammarrättens
arbetsformer, även måtte anförtros
uppgiften att undersöka, vilka ytterligare
åtgärder som kunde företas i fråga
om taxeringsprocessen i syfte att nedbringa
besvärsfrekvensen, liksom ock
att vidare undersöka, om fördelar kunde
vinnas vid en koncentration av skattemålens
handläggning på viss eller
vissa avdelningar inom regeringsrätten;

B. motionen II: 403 av herrar Sjölin
och Strandh.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 32, i vad
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
samt med avslag å motionen
II: 402 av herrar Sjölin och Strandh i
detta avseende, för sin del antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändrad lydelse av 98 §
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

B. att följande motioner, nämligen

1) motionen 11:402 av herrar Sjölin
och Strandh, i vad motionen icke behandlats
under A., samt

2) motionen II: 403 av herrar Sjölin
och Strandh,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Reservationer hade anförts

I. av herr Spetz, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med anledning
av motionen 11:402 av herrar Sjölin
och Strandh avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, i vad propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

B. att motionen II: 403 av herrar Sjölin
och Strandh måtte av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

II. av herrar Söderqnist, Vigelsbo och
Magnusson i Borås, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Som framgår av redogörelse
i förevarande betänkande från bevillningsutskottet
ökar antalet till regeringsrätten
inkommande mål år för år.
Då antalet avgjorda mål inte kan öka i
samma takt, måste resultatet självfallet
bli att balansen oavgjorda mål ökar. I
propositionen och även i betänkandet
påstås, att det huvudsakligen är skattemålen
som ökar och att ökningen i balansen
också beror på dessa mål. Detta
är, om man ser på siffrorna för de senaste
åren, direkt felaktigt. Tvärtom synes
såväl antalet inkommande skattemål
som balansen av dessa i stort sett ha stabiliserats
sedan år 1953. Medan sålunda
ökningen i totalt inkomna mål från år
1949 — från och med vilket år propositionen
redovisar detaljsiffror ■— och till
år 1957 uppgår till 53 procent, har skattemålen
endast ökat med 28 procent. Tar
man år 1953 som utgångspunkt, visar
motsvarande siffror en ökning av totalt
inkomna mål till regeringsrätten med 18
procent men eu minskning av antalet
skattemål med 5 procent. Siffrorna återfinnes
i propositionen på s. 9 och 10
och i utskottets betänkande på s. 7
och 8.

Det är alltså andra mål som främst belastar
regeringsrätten, och bland dem
framträder, av naturliga skäl med en
ständig ökning, målen om körkortsindragningar.

En begränsning av fullföljdsrätten för

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål
skattemål löser sålunda icke problemet
med regeringsrättens arbetsbörda. Härför
kräves helt andra åtgärder, vilket utskottet
också pekar på men anser kräva
ytterligare utredning. Nu är det dock så
att utredning redan skett beträffande
vissa mål, och beträffande andra mål pågår
utredning, vars resultat kan väntas
rätt snart. Härtill kommer att ett beslut
om begränsning av fullföljdsrätten för
skattemålen icke kommer att medföra
någon som helst verkan för regeringsrätten
förrän tidigast år 1961. De skattemål,
som kommer att beröras av begränsningen,
är sådana som inkommer
till prövningsnämnderna efter den 1 januari
1958. Huvudparten av dessa besvär
till prövningsnämnderna kommer i
sommar, men så snart det gäller mera
invecklade besvär blir de icke avgjorda
av prövningsnämnderna förrän under
första halvåret 1959. Besvären i kammarrätten
får beräknas ta minst 2 å 3 årr
ofta det dubbla, och först därefter, alltså
år 1961 eller år 1962, kommer de
första målen till regeringsrätten.

Om inte andra åtgärder vidtages och
vidtages snabbt, torde balansen i regeringsrätten
år 1961, alltså innan fullföljdsbegränsningen
ens börjat visa några
verkningar —■ om trenden förblir densamma
— ha stigit till någonstans i närheten
av 9 000 mål, vilket väl får betraktas
som fullkomligt katastrofalt.

Nu har finansministern förklarat sig
beredd att sedan ståndpunkt tagits till
fullfölj dsbegriinsningen av skattemål
upptaga spörsmålet, huruvida vissa andra
mål kan avskiljas från regeringsrätten.
Detta är enligt mitt sätt att se en
bakvänd ordning. Först borde ju en rad
andra målkategorier kunna avskiljas, såsom
framhållits av regeringsrättens flesta
ledamöter. Om så sker och regeringsrätten
med nuvarande organisation kan
avgöra bortemot 4 000 mål per år, medan
inkommande skattemål utgör omkring
2 300, skulle balansen vara avarbetad
på 2 å 3 år.

Det är emellertid inte dessa synpunkter
som i första hand tvingar mig att
yrka avslag på Kungl. Maj :ts förslag.
Det för mig avgörande skälet är rättssä -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål
kerheten. Den var vi väl alla i utskottet
angelägna om att skydda, men vi kunde
inte enas om vad rättssäkerheten innebar.

För min del måste jag se problemet så,
att varje inskränkning i rätten att i
högsta instans få sin taxering prövad innebär
att ett antal skattskyldiga, som
skulle ha fullföljt sina besvär, berövas
sin rätt. Det är nämligen så, att bortemot
en tredjedel av i regeringsrätten anförda
besvär föranleder ändring av taxeringen.
Det finns ingen anledning förmoda att
de mål, som skulle komma att avvisas,
skulle skilja sig härutinnan från dem,
som finge prövas. Följden av en begränsning
till en viss summa revisibilis skulle
kunna bli den, att det ena av två likartade
mål avvisas och kammarrättens beslut
står fast, medan beslutet i det andra,
där tvisten rör något tiotal kronor högre
belopp, ändras i regeringsrätten. Detta
kallar inte jag rättssäkerhet.

Det är inte beloppets storlek som är
av betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.
Ett relativt högt engångsbelopp, som det
tvistas om, kan vara av väsentligt mindre
betydelse för en skattskyldig än ett
mindre belopp, som i fortsättningen blir
gällande för flera år för en annan skattskyldig,
t. ex. när det gäller frågan om
värdet av bilförmån eller beskattning av
traktamenten, som vi brottats med i bevillningsutskottet.

Nu invändes här säkerligen, att sådana
mål skall få fullföljas enligt någon av de
båda föreslagna dispensreglerna, prejudikat-
eller intressedispensen. Men, herr
talman, då försvinner tidsvinsten och
arbetsbesparingen blir problematisk, när
målet först skall prövas av tre och sedan
av fyra regeringsråd.

Så görs det gällande, att rättssäkerheten
fordrar att regeringsrättens utslag
inte dröjer alltför länge. Frånsett att
längsta tiden för prövning av en taxering
åtgår i prövningsnämnd och kammarrätt
— ofta som jag nämnde fyra,
fem år — anser jag mig nu ha visat att
det finns möjligheter till en relativt
snabb avarbetning av balansen i regeringsrätten.
Men jag är dessutom av den
bestämda uppfattningen, att det för rätts -

säkerheten är bättre att en skattskyldig,
som har rätt, också får rätt, även om
det dröjer två är, än att hans mål icke
ens blir upptaget till prövning och han
därmed förlorar sin rätt. Varför då inte
i stället resolut befria regeringsrätten
från de mål, som lämpligen kan avgöras
av andra instanser, och sedan avvakta

— såsom kammarrätten anför — dels
erfarenheterna av den sist vidtagna ökningen
av regeringsrådens antal, dels resultatet
av ändringen i taxeringsförordningen
när det gäller de båda första instanserna?
Det hade väl varit logiskt
att också ägna kammarrättens organisation
en översyn, innan en så drastisk
och omstridd åtgärd vidtages som en
fullföljdsbegränsning av skattemålen. Meningarna
om denna åtgärd är ju minst
sagt delade, icke minst inom regeringsrätten
själv. Såsom framhålles av fyra
regeringsråd är det inte bara så, att
fullföljdsbegränsningen berövar vissa
skattskyldiga rätten att föra sina taxeringsmål
under Kungl. Maj:ts prövning,
utan man försämrar möjligheterna för
regeringsrätten att leda beskattningspraxis.
En sådan ledning är nämligen
beroende på att ett tillräckligt antal
skattemål blir föremål för regeringsrättens
prövning.

Det synes, som om det verkliga skälet

— måhända också det enda skälet —
för det framlagda förslaget om en fullföljdsbegränsning
är panik inför arbetsbalansen.
Begränsningen av skattemål
har tillgripits som en nödfallsåtgärd, som
ingen är nöjd med eller ens anser önskvärd.

Nu anser jag mig, herr talman, ha
visat andra möjligheter att avarbeta denna
balans — möjligheter som helt enkelt,
oavsett hur dagens beslut blir, måste utnyttjas
snarast, långt innan resultatet
av detta beslut ett stycke in på 1960-talet, d. v. s. först om fyra, fem år, börjar
visa sig. I den mån dessa andra möjligheter
utnyttjas, bortfaller skälet för
den föreslagna fullföljdsbegränsningen
av skattemål i regeringsrätten.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den av mig vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

I detta anförande instämde herr
Hansson, Nils, (fp).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Mycket av vad herr Spetz
här anfört skulle jag för min del kunna
instämma i. Han har påpekat, att balansen
av ärenden i regeringsrätten är mycket
stor. Jag skulle kunna tillägga, att
det utan att några som helst åtgärder
vidtas skulle kunna ta ända till tio år,
innan denna balans blir vad som kan
kallas en normal arbetsbalans.

Det är därför tämligen uppenbart, att
åtgärder måste vidtas. Nu har inte statsmakterna
underlåtit att vidta åtgärder i
den förflutna tiden. Under åren 1946—
1956 ökade man de tjänstgörande regeringsrådens
antal från 6 till 15 och gjorde
därigenom regeringsrätten mera arbetsduglig;
den kunde arbeta på flera
avdelningar och därigenom hinna med
ett större antal mål. Men trots denna
kraftiga personalförstärkning, som —
om vi tänker på de tjänstgörande ledamöterna
—- innebär mer än en fördubbling,
d. v. s. från 6 till 15, har balansen
inte kunnat avverkas i den utsträckning,
som man hade önskat.

Nu är det ju sannolikt att man genom
vissa förändringar av mera intern
natur i regeringsrättens arbete skulle
kunna göra något för att främja en ännu
snabbare avverkning av målen, kanske
också genom någon statlig åtgärd. Men
skall man få en mera varaktig begränsning
av de balanserade målen, så måste
man vidta samma åtgärd, som vi för
länge sedan har ansett oss böra vidtaga
då det gäller högsta domstolen. Även
där är det rättsliga tvister, som blir avvisade,
där har man också en revisionssumma
och en prövning huruvida fullföljd
skall beviljas eller inte. Det var
åtskillig strid om det, när systemet infördes
för omkring 40 år sedan, men
denna strid har alldeles tystnat. Det är
inte någon som längre talar om att rättvisan
trampas under fotterna, därför
att eu hel del mål inte får fullföljas till
högsta domstolen. Man har ansett tillräckligt
att dessa mål priivas i underdomstol,
häradsrätt eller rådhusrätt, och

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål
sedermera i hovrätt. Det är ett begränsat
antal mål som förs vidare upp i högsta
domstolen. I allt det tal om rättsröta,
som mer eller mindre ovederhäftigt förs
här i landet, har jag inte hört, att man
har dragit in någon diskussion om att
alla mål inte får föras upp i högsta domstolen.
Nu är det samma sak då det
gäller regeringsrätten. Man har fastslagit
en revisionssumma, som är rörlig.
Den skall avse en tiondedel av inkomsten
med ett visst lägsta belopp, som
måste överskridas, nämligen 500 kronor.
Underskrides detta belopp, skall besvären
avvisas. Vidare har man en bestämmelse
om en viss högsta summa. Avser
besvären ett högre belopp än 5 000 kronor,
skall de alltid få tas upp till behandling.
Enligt beräkningar skulle denna
revisionssumma betyda, att mellan
en fjärdedel och en femtedel av de mål,
som tidigare skulle ha fått tas upp till
prövning, nu skulle avvisas, medan däremot
den stora massan av mål, mellan
75 och 80 procent, skulle upptagas till
prövning i regeringsrätten. Under sådana
omständigheter är det väl sannolikt,
att man får en sådan flora av olika slags
mål att man får ett tillräckligt underlag
för en rättstillämpning, som vi alla kan
lita till när det gäller dessa mål. Tack
vare denna begränsning skulle vidare
inte bara skattemålen, som det här närmast
gäller, utan även andra mål, som
förs upp i regeringsrätten, kunna snabbare
behandlas.

Man räknar alltså med att man skulle
kunna vinna snabbare avgöranden. Nu
tar det, som herr Spetz nämnde, fem
eller sex år efter avgörandet i taxeringsnämnd,
innan ett mål kommer upp till
avgörande i regeringsrätten. Det är ju
orimligt. Under denna tid kan det hopas
mål, som förs upp till högre instans, därför
att man inte har något prejudikat
från den högsta domstolen i dessa frågor.
Det iir uppenbart alt ju snabbare
man kommer fram till avgörande, ju mer
kommer antalet mål att begränsas, därför
att klargörande prejudikat kommer
att vinnas tidigare.

Utskottet har därför, med ett undantag,
herr Spetz, kommit till den uppfatt -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål
ningen, att det är bättre ur rättsvårdande
synpunkter att något begränsa antalet
mål som förs upp i regeringsrätten
för att därigenom få ett snabbare avgörande
av målen. Regeringsrätten kan
vidare spela en mer vägledande roll för
rättstillämpningen än eljest. Man menar
alltså, tvärtemot vad den ende reservanten
anser, att rättsvården och rättsutvecklingen
skulle främjas genom att begränsa
antalet av dessa mål. I kammarrätten
avgöres ungefär 10 000 taxeringsmål
per år, och av dem är det 2 000 som
hittills fullföljts till regeringsrätten. De
skulle nu begränsas till omkring 1 500.
Nu säger man att ändringar förekommer
i ganska stor utsträckning av de mål
som kommit upp i regeringsrätten. Men
av de 10 000 mål, som avgöres av kammarrätten,
är det 95 procent som står
fast, medan endast 5 procent ändras.
Detta enligt kammarrättens egen under
sökning, som återfinnes i propositionen.

Om man inte lämnade dispensrätt utan
höll strikt på dessa revisionssummor
skulle det vara fara på färde, men nu är
det föreslaget att när någon fråga av
mindre ekonomisk räckvidd anses äga
prejudicerande betydelse skall den föras
upp i regeringsrätten. De tre ledamöter
i regeringsrätten som skall sitta och
granska dessa frågor släpper fram alla
mål där detta erfordras för att man skall
få klara prejudikat, men de mål där fullföljd
inte behövs, därför att det redan
finns tydliga avgöranden, är avsedda att
stoppas. Jag tror inte att det är någon fara
alls för rättsvården här i landet. Det
kommer i längden att visa sig att denna
reform liksom den av högsta domstolen
varit en klok och riktig reform och har
varit till gagn för rättsvården och inte
tvärtom.

Jämfört med detta betyder ju den ekonomiska
sidan av saken rätt litet. En ä
två miljoner kronor får staten betala i
räntor beroende på den långa tidsutdräkten
innan avgörandena faller i regeringsrätten.
Ju mer tiden kan förkortas, dess
mindre blir dessa utgifter för statsverket.
Vad som framför allt är av vikt här är
emellertid inte dessa sparade miljoner,

även om de är värdefulla för staten, utan
det viktigaste är att man får ett snabbare
avgörande för de rättssökande och
att man tidigare får prejudicerande utslag
till gagn för rättsutvecklingen här
i landet.

Vidare säger herr Spetz att det finns
en del mål som inte berörs av denna reform,
nämligen de som rör nöjesskatt,
körkort och annat dylikt. Detta har också
utskottet uppmärksammat, och det har
skrivit rätt bestämt och krävt att regeringen
snarast möjligt prövar frågan, om
nöjesskattemålen kan avföras från regeringsrätten
eller inte. Det kan naturligtvis
ifrågasättas om man kan helt avföra
dessa mål från regeringsrätten, men
utskottet har begärt en prövning av denna
sak, och riksdagen begär detsamma
om den följer utskottets förslag, vilket
jag hoppas.

Detsamma gäller körkortsmålen och en
hel del andra mål. Särskilt körkortsmålens
antal ökas, beroende på att det blivit
fler bilister här i landet. Om man
även där skulle kunna genomföra någon
överflyttning eller någon begränsning vet
utskottet inte, men utskottet anser att det
är nödvändigt att man ordentligt prövar
denna sak.

De bör vid avgörandet av denna fråga
inte råda någon tveksamhet i kammaren
om att regeringsrättens samtliga ledamöter
utom en står bakom det förslag som
här lagts på riksdagens bord. Det kan ju
vara möjligt att denne ende har rätt, men
den starka majoriteten inom regeringsrätten
har ansett att man utan några
risker kan gå fram på denna väg. Inom
utskottet har alla medlemmar varit av
samma mening utom en, att man borde
kunna slå in på denna väg.

Jag vill erinra om att detta icke träder
i kraft förrän den nya taxeringsordningcn
är prövad. Det sker från och med det
år då de nya taxeringsnämnderna arbetar
efter sina bättre metoder och är utrustade
med mer personal än förut. Detta
håller man undan för undan på att
bygga upp. Den nu ifrågasatta ändringen
inträder från och med det år då prövningsnämnderna
kommer att tjänstgöra
som skattedomstolar och inte längre är

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

de där halvt lekmannamässiga prövningsnämnderna
som herr Spetz på sin
tid kämpade för att behålla. Trots detta,
herr Spetz, har riksdagen bifallit ett
förslag till omorganisation av prövningsnämnderna
så att de blir verkliga skattedomstolar.
På det sättet får man två
skattedomstolar, prövningsnämnden och
kammarrätten, som kan pröva alla mål,
och sedan kan det stora flertalet av överklagade
mål föras vidare upp i regeringsrätten,
medan man stoppar dem, för
vilka man inte kan finna något skäl för
att genom prejudikatdispens eller intressedispens
låta dem föras dit.

Jag tror att rättsordningen inte skadas
med detta förslag utan tvärtom
hjälps, därigenom att man får snabbare
beslut och tidigare kan ge vägledning
för taxeringsförfarandet i alla Sveriges
bygder.

Jag ber därför ur denna synpunkt, ur
den rättsvårdande synpunkten, för att
regeringsrätten skall kunna bättre fylla
sin uppgift, att få yrka bifall till utskottets
här föreliggande förslag.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Med min blanka reservation
till detta utskottsbetänkande har jag
endast velat ge tillkänna, att jag inte alldeles
utan vidare ansett mig kunna sälla
mig till dem inom utskottet, som velat
tillstyrka propositionen.

En hel del av de betänkligheter, som
herr Spetz givit till känna, har gjort
också mig fundersam. Alldeles särskilt
har jag känt olust inför det förhållandet,
att kammarrätten inte före ikraftträdandet
av den nya förordningen är så organiserad,
att den fullt tillfredsställande
skulle kunna tjänstgöra som den slutinstans
i vissa skattemål, som den nu är
avsedd att bli.

Jag hade alltså önskat, herr talman, att
organisationen av kammarrätten hade
varit klar på denna punkt innan den
här författningen trätt i kraft. Och jag
hade hoppats att den motion, sotn föreligger
i riksdagen i år om kammarrättens
organisation hade kunnat behandlas före
denna fråga eller i varje fall något så

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål
när samtidigt med den. Då nu så inte
skett, har jag emellertid funnit mig i att
ansluta mig till dem, som ansett sig
kunna tillstyrka propositionen. Jag har
gjort det därför, att jag hyser den bestämda
förhoppningen att statsmakterna
mycket snart kommer att få under behandling
frågan om kammarrättens organisation
och att ett beslut beträffande
den saken också mycket snart kommer
att bli fattat.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Sjödahl gick helt
förbi mitt påpekande att den stigande
arbetsbördan i regeringsrätten fram till
1961—1962 måste kräva andra åtgärder
än det beslut som vi skall fatta här i dag.
Herr Sjödahl framhöll bara att utskottet
i sin motivering hade sagt någonting om
att det ju finns möjlighet att avskilja
vissa mål. Jag har på grundval av de
siffror som finns gjort upp ett diagram,
men jag är tyvärr rädd att kammarens
ledamöter inte kan se det här. Diagrammet
visar att den totala ökningen av antalet
inkommande mål till regeringsrätten
har en trend som sticker i väg rakt i
höjden, under det att dit inkommande
skattemål bildar en stabiliserad linje.
Här finns alltså möjligheter, ja, jag skulle
vilja säga att det är självklart att man
här kan ordna det på det sättet att regeringsrätten
kan komma att avgöra
skattemålen på så kort tid som vi alla
önska. Regeringsrätten skulle alltså kunna
komma med prejudikat inom rimlig
tid och därigenom leda beskattningspraxis.
Men jag vill ännu en gång påpeka
att det icke är i regeringsrätten som
den längsta tiden går åt, utan det är i
prövningsnämnderna och kammarrätten,
alltså innan målen kommer till regeringsrätten.

■lag kan anföra ännu eu siffra för att
styrka mitt påstående. Medan skattemålen
under 1940-talet uppgick till ungefär
två tredjedelar av de till regeringsrätten
inkommande målen så utgjorde de
vid det senaste årsskiftet ungefär hälf -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. fullföljdsbegränsning i taxeringsmål
ten, och om något år kommer de säkerligen
att vara mindre än hälften av alla
de mål som går till regeringsrätten.

Beträffande herr Sjödahls jämförelse
med begränsningen av målen i högsta
domstolen vill jag säga att processgången
är så olika vid de allmänna domstolarna
och vid skattedomstolarna, att det är
omöjligt att göra någon jämförelse på
den punkten.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag vill bara bestyrka
vad herr Söderquist har sagt att vi om
någon tid, när vi fått in vissa remissutlåtanden
— även från kammarrätten ■—
kominer med ett betänkande om kammarrättens
organisation. Vad detta skall
innehålla kan jag ju inte profetera om,
men jag vill bara säga att denna fråga
ligger i blickfältet för bevillningsutskottet.

Beträffande vad herr Spetz här framförde
vill jag säga att det ju är alldeles
uppenbart att minskar man målen på ett
visst fält kommer detta att påverka hela
arbetskapaciteten. Vad som här föreslås
är att målen genom revisionssumman
skall kunna begränsas inom ett visst fält,
inom skattemålsfältet, men vi har ju å
andra sidan också påpekat önskvärdheten
av att man kunde genomföra en liknande
begränsning på andra håll. Då
inget förslag därom förelåg och ingen
prövning blivit verkställd i högsta instans,
kunde vi inte annat än begära att
denna prövning snarast möjligt ordnades.
Man kan ändå inte komma ifrån att
en minskning av de där fem—sex åren
som det nu dröjer — varav två å tre
år ligger i regeringsrätten — skulle vara
till gagn för rättstillämpningen, inte
bara på skattefältet utan över huvud taget
på alla de fält där regeringen arbetar.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Det är kanske litet vågat av mig att ta
till orda här, eftersom jag inte tillhör
bevillningsutskottet och inte har deltagit

i den mera ingående diskussionen. Att
jag ändå begärt ordet beror på dels att
jag vill att herr Spetz inte skall känna
sig för ensam — herr Sjödahl konstaterade
ju att herr Spetz var den ende i utskottet
som reserverat sig — dels på att
jag i snart 30 år har varit sakkunnig i
skattefrågor åt min länsstyrelse.

När herr Sjödahl nu säger att han tror
att besvärsbegränsningen snarast skulle
verka befordrande för rättsvården och
rättssäkerheten så vill jag säga att min
uppfattning är den helt motsatta. Herr
Spetz har redan betonat att antalet skattemål
hos regeringsrätten har stabiliserats,
och han har understrukit vad alla
nu vet, nämligen att i det allra närmaste
vart tredje skattemål som föres fram till
regeringsrätten blir föremål för en revision.
Detta bör ju ändå säga ganska mycket.
Detta är en orsak till att jag helt
vill stödja herr Spetz.

Men det viktigaste skälet för mitt ställningstagande
i detta ärende är min övertygelse
att vårt nuvarande skattesystem
står och faller med tilltron till den kontroll
som utövas besvärsvägen.

Av den anledningen, herr talman, ber
jag att få instämma i herr Spetz’ yrkande
om bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Spetz vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17,
röstar

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillvaratagande
av vävnader och annat biologiskt
material från avliden person;
samt

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till strålskyddslag
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väcKta
motioner angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 268 i första kammaren av lierr Ewerlöf
in. fl. samt nr 339 i andra kammaren
av herr Hjatmarson m. fl.

i bestämmelserna om allmänna barnbidrag
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till

1) lag om ändring av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag den 26 juli 1947; samt

2) lag om ändringar i lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn.

De i motionerna framlagda lagförslagen
avsågo ett slopande av det allmänna
barnbidraget till äldsta barnet
i varje familj och en differentiering av
barnbidragen beträffande övriga barn.
Sålunda hade bidraget föreslagits utgå
med 400 kronor för år till andra barnet,
med 500 kronor till tredje barnet och
med 600 kronor för varje ytterligare
barn. Beträffande första barnet i s. k.
ofullständiga familjer hade föreslagits
införande av ett icke behovsprövat särskilt
barnbidrag om 400 kronor per år
för barn, som enligt de föreslagna reglerna
icke skulle bliva berättigat till
allmänt barnbidrag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner 1:268 och
II: 339 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande motioner,
I: 268 och II: 339, måtte för sin
del antaga de i reservationen intagna
lagförslagen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Denna fråga rör de allmänna
barnbidragen. Högern har i en
partimotion yrkat att man skall ta bort
barnbidraget för det äldsta barnet men
samtidigt differentiera bland de återstående
så att de verkliga flerbarnsfamiljerna
snarare får en förbättring än en
försämring.

Den huvudsakliga bakgrunden till motionerna
och till den reservation, som är
knuten till utskottsutlåtandct och som

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

sammanfaller med motionerna, är den,
att statsfinanserna nu är så dåliga att
man enligt vår mening inte kan fortsätta
att ge ut så mycket pengar som staten
för närvarande gör. Vi menar också att
det inte heller för barnfamiljerna är
önskvärt att man fortsätter på detta sätt.
Vi motsatte oss i fjol den höjning av
barnbidraget som kom till stånd. Det är
nämligen så att de stora statliga utgiftsöverskotten
för närvarande är den kanske
förnämsta anledningen till hotet mot
vårt penningvärde. Om det blir fortsatt
inflation torde det vara just barnfamiljerna
som kanske mest drabbas. Det behövs
då inte många procents försämring
av det svenska penningvärdet förrän ett
av de här barnbidragen har gått till spillo.
Vi har med andra ord kommit in i
en situation då det knappast hjälper vad
vi än gör om vi inte ändrar på den allmänna
utgiftspolitiken. Fortsätter vi att
ge ut stora bidrag till människor, inklusive
barnfamiljerna, kommer de inte att
få den nytta av bidragen som det har
varit avsett. De blir urholkade. Enda
sättet att få stopp på den inflationistiska
utvecklingen här i landet är att staten
begränsar sina utgifter.

Jag lade under remissdebatten i år
märke till att flera talare var eniga om
att det är nödvändigt att minska statens
utgifter, och jag hörde också sådana uttryck
som att det borde kunna gå att
minska dem. Det är faktiskt på det sättet,
herr talman, att man kan minska litet
här och litet där, men man kan inte
åstadkomma några avgörande minskningar,
några sådana som påverkar hela
den finansiella utvecklingen och finanspolitiken
här i landet, med mindre än
att man minskar på anslag som är mycket
stora. Det är verklighetsfrämmande
att tro att man kan åstadkomma nödvändig
effekt genom att peta på ett anslag
här ocli ett anslag där av mindre omfattning.

Den svenska socialpolitiken måste i
sin helhet tas under omprövning under
den närmaste tiden. Även den har påverkats
av den allmänna inkomstutvecklingen.
Nu när realinkomsterna för så
gott som alla människor har stigit och

stigit ganska starkt är inte behovet av
direkt penningunderstöd till friska människor,
som kan försörja sig och som
försörjer sig, på långt när lika stort som
vad det var för decennier sedan, då inkomstläget
även realt sett var mycket
lägre och det kunde finnas visst fog för
att hjälpa de sämst ställda människorna
bär i landet.

Men förhållandena har ju ändrat sig
påtagligt — något som också meddelas
allt som oftast från regeringsbänken. Då
kan det knappast vara förståndigt, att
man låtsas som ingenting hänt när det
gäller utgiftssidan i statsbudgeten. Det är
ett av de skäl, som vi reservanter här vill
anföra, när vi nu vill minska kostnaderna
för barnbidragen. Vi föreslår att
minskningen skall ske på sådant sätt, att
de, som har mycket stora familjer, inte
skall känna något av den.

Jag vet att det under alla de år, då det
resonerats om barnbidrag, sagts att det
är just när man får det första barnet,
som den stora förändringen inträder i
familjen, och att det därför är fel att
inte ge barnbidrag åt dem, som har bara
ett barn. Å andra sidan har inkomstläget,
som jag nyss sade, förändrat sig så, att
det knappast för någon är någon stor
svårighet att försörja ett barn. Vi menar
att statsmakterna också skall taga hänsyn
till detta.

Varför det är så viktigt att åtgärder
vidtages nu, är att statens affärer är
direkt dåliga. Jag skulle ha velat fråga
finansministern, därest han varit inne i
kammaren, om han inte skulle vara tacksam
för att slippa låna upp pengar till
de löpande driftutgifterna för nästa budgetår.
Det är något, som egentligen inte
kan accepteras, att staten i en tid, då
produktionslivet dock ännu fungerar
normalt och tiderna ännu är goda, inte
skall kunna försörja sig och åtminstone
täcka driftutgifterna.

Man kan spetsa till saken ytterligare
och säga, att dessa pengar till barnbidrag
— åtminstone den översta delen av
det anslag som äskas ■— inte finns och
inte heller kan skaffas på ett godtagbart
sätt. Det betyder med andra ord, att
många miljoner kronor måste lånas upp

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag
i detta fall för att ges ut till barnfamiljer den allra största delen av barnfamiljerna
och av dessa begagnas till direkt kon- i det inkomstlaget att de verkligen kan
sumtion. Det kan inte vara det riktiga utnyttja ett sådant barnavdrag.

sättet, och jag tycker för övrigt också att
det är otillfredsställande, att andra lagutskottet
skall sitta och ta ställning till
sådana stora ekonomiska frågor utan att
behöva ta hänsyn till just hur statens
finanser är beskaffade. Det ankommer
ju på statsutskottet och bevillningsutskottet,
men inte på andra lagutskottet. Däri
ligger ett otillfredsställande förhållande
i hela vår riksdagsbehandling av kostnadskrävande
åtgärder.

Nu tror jag inte, herr talman, att det
är stor idé att utbreda sig för mycket
i denna fråga, ty jag har inte någon förhoppning
att — även om jag framför
aldrig så övertygande argument — omvända
kammaren i denna fråga. Men jag
skulle tro, att det inte kommer att dröja
så värst många år, förrän regering och
riksdag ställes inför den ofrånkomliga
nödvändigheten av att bringa balans i
statsfinanserna. Det är därför inte alldeles
ur vägen, tycker jag, att man
framför dessa synpunkter och att man
gör det ännu medan det är tid att rätta
till saker och ting. Det är ju bättre att
göra det nu, medan det ännu finns en
möjlighet att få balans i statens finanser,
än att vänta tills det blir nästan ogörligt
och vi kanske är i samma situation här
i landet som man var i vårt östra grannland,
där man helt enkelt inte hade pengar
att betala ut barnbidragen med och
där folk fick vänta på utbetalningarna.
Egentligen är vi ju i samma situation,
fastän riksbanken här i landet i strid
mot sin egentliga skyldighet har varit så
mycket hyggligare än Finlands riksbank.

Vi bär för vår del tänkt att man inte
i det långa loppet kan fortsätta med att
i beskattningshänseende låta barnfamiljerna
vara så bårt pressade som de nu
är. Den frågan kommer väl så småningom
att behandlas på herr Sjödahls rotel i
samband med vår motion om återinförande
av högre ortsavdrag för barnfamiljer.
Vi har visserligen inte vågat oss
på detta i någon stor skala ännu, utan
vi föreslår ett blygsamt ortsavdrag på
500 kronor, och numera iir väl faktiskt

Beträffande dessa ortsavdrag kan man
naturligtvis diskutera olika sätt att lägga
upp systemet, och jag vet att t. ex. herr
Wahlund har en modell, som man naturligtvis
kan diskutera sig samman om i en
framtid, allt efter som saken aktualiseras.
Över huvud taget kan man naturligtvis
tänka sig många olika alternativ i fråga
om utformningen av både barnbidrag
och barnavdrag, men man måste ju till
slut bestämma sig för någonting, och vi
har nu för vår del föreslagit den anordning
som anges i vår motion. Om man
är beredd att diskutera detaljer kan man
ju tänka sig andra lösningar än den som
vi har föreslagit, blott dessa är av den
beskaffenheten att de verkligen åstadkommer
de stora utgiftsminskningar som
är nödvändiga just i dagens läge.

Jag tror inte, herrr talman, att jag
på detta stadium bör uppta tiden längre.
Jag slutar med att yrka bifall till den
reservation som är fogad till utskottsutlåtandet,
och jag gör detta under hänvisning
till att vi icke har de pengar
som det gäller. Vi har icke råd att betala
ut så stora pengar. Ju förr vi rättar våra
utgifter efter de inkomster som är möjliga
att få in, desto gynnsammare är det
för penningvärdet och för alla dem som
är beroende av detta, och det är väl nästan
alla här i landet, inklusive barnfamiljerna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Mannerskantz tyckte
att dessa frågor, som rör relativt mycket
pengar, inte blir behandlade i den
ordning som rätteligen borde ske. Eftersom
andra lagutskottet inte har att
ta ställning till anslagsfrågor och heller
inte till bevillningar, menar herr Mannerskantz,
borde man behandla frågor
av den här beskaffenheten, vilka otvivelaktigt
rör sig om stora belopp, i annan
ordning än i ett lagutskott. Det är möjligt
att den anmärkningen gäller för i
år, men i fjol, när frågan om barnbidra -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

gen behandlades, förhöll det sig på det
sättet, att frågan liänsköts till ett sammansatt
stats- och andra lagutskott, just
för att det utskott inom riksdagen som
behandlar anslagsfrågor skulle få tillfälle
att vara med även vid behandlingen
av frågan om höjningen av barnbidragen.
Det är möjligt att vi har ägnat frågan
alltför liten uppmärksamhet eller
uppskattning i år, då vi inom andra lagutskottet
har ansett att den nu inte har
en sådan innebörd att det skulle vara
nödvändigt att besvära statsutskottet med
den föreliggande motionen.

Vid behandlingen av frågan om en
höjning av barnbidragen föregående år
förelåg det nämligen samma yrkande, att
barnbidraget för första barnet skulle
bortfalla. Det förelåg också ett yrkande
om att bidraget skulle utgå med ett
lägre belopp för första barnet och att
höjningen skulle avse endast följande
barn i familjen. Men det sammansatta
stats- och andra lagutskottet ansåg att
hela uppbyggnaden av barnbidragssystemet,
som ju i mycket stor utsträckning
återföll på de gamla barnavdragen vid
beskattningen, hade en sådan innebörd
att man borde låta barnbidragen utgå
med samma belopp för samtliga barn
inom familjen, och detta förslag från
andra lagutskottet godkändes av riksdagen.
Att riksdagen på denna punkt
skulle ha en annan uppfattning under år
1958 än den hade föregående år hade
vi i varje fall inom andra lagutskottet
inte någon som helst anledning att
tro, och den omständigheten att högern
motionerar två gånger i rad eller att
flera än herr Mannerskantz har talat
om frågan kan ju inte i och för sig utgöra
något underlag för ett antagande
att uppfattningen nu skulle ha svängt
så långt att man skulle vara beredd att
acceptera en försämring för barnfamiljerna.

I motionen redovisas hur det förhåller
sig med antalet barnfamiljer och antalet
barn per familj. Förslaget innebär att
883 000 familjer skulle få en försämring
i fråga om barnbidragen. 40 000 familjer
skulle få i stort sett samma hjälp som
hittills med uppfostran av barnen. De

skulle visserligen få 100 kronor mindre
i sammanlagt barnbidrag, men de skulle,
om bevillningsutskottet och kammaren
sedermera godkände förslaget om ett särskilt
barnavdrag vid beskattningen, få i
stort sett samma totala belopp som hittills.
22 000 familjer skulle få en liten
förbättring. De skulle erhålla 2 100 kronor
i sammanlagt barnbidrag mot nuvarande
2 000 kronor. Därtill skulle de
få det extra tillskott som kan komma
genom avdrag vid beskattningen, om nu
eu sådan ordning på nytt infördes i våra
skatteregler.

Det fanns ingen förståelse inom andra
lagutskottet för de synpunkter som framföres
i motionen. Vi var fullt medvetna
om att det ekonomiska läget i vårt land
är ganska pressat, men vi hade inte någon
känsla för att detta i första hand
borde gå ut över barnfamiljerna. Visserligen
får jag ge herr Mannerskantz en
honnör, inte för att han är någon framträdande
representant för de socialvårdande
synpunkterna, utan för att han
är en tapper tennsoldat när han försvarar
ganska orimliga ståndpunkter.

Jag har den bestämda uppfattningen
att det vore ett steg tillbaka i tiden, om
riksdagen nu på grund av de svårigheter,
som vi har i ekonomiskt avseende, skulle
låta det första beslutet i fråga om besparingar
gå ut över barnfamiljerna. Totalt
är det här fråga om ett ganska stort
belopp. Om högerns förslag skulle bifallas
av riksdagen, skulle den totala besparingen
röra sig om betydligt över 300
miljoner kronor.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Utöver vad utskottets
ärade ordförande här har sagt ber jag
att få yttra några ord med anledning av
herr Mannerskantz’ anförande. Hans och
högerreservanternas förslag att slopa
barnbidraget till det första barnet i varje
familj och bygga ut ett skattesystem
med ett visst barnavdrag i stället har
fått en ganska obarmhärtig belysning av
siffrorna från en utredning, som varit

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

publicerad i tidningspressen och som väl
lästs av de flesta av kammarens ledamöter.
Herr Mannerskantz yttrade bär, att
lians förslag innebär att man tar från
ettbarnsfamiljerna för att de verkliga
flerbarnsfamiljerna skall få det bättre.
Utöver de upplysningar, som herr Strand
gav, vill jag peka på det oriktiga i denna
uppgift från herr Mannerskantz. Det
är ett faktum att reservanternas förslag
betyder att i varje inkomstläge blir familjer
med upp till tre barn vanlottade
jämfört med familjer utan barn. Det
är först i inkomstläget över 30 000 kronor
som familjer med minst fyra barn
vinner på den föreslagna kombinationen
av barnbidragens omläggning och
införandet av barnavdraag.

Med dessa fakta för ögonen förstår
man vilket värde, eller rättare sagt obefintligt
värde, som detta förslag har för
folkets breda lager, där inkomstnivån för
40 procent av inkomsttagarna ligger under
6 000 kronor om året. Faktum är ju
att cirka två tredjedelar av alla minderåriga
barn i detta land växer upp i familjer
med mindre än 15 000 kronor om
året i inkomst. Men här motionerar nu
högern om och dess representanter i utskottet
reserverar sig till förmån för besparingar
av 255 miljoner kronor netto
på barnfamiljernas bekostnad. Det är ett
ganska häpnadsväckande utslag av befolkningspolitiskt
intresse. Tv högern gör
ju ändå gällande att den har ett bcfolkningspolitiskt
intresse. Samtidigt som
man väckt motion om denna omläggning
av barnbidragen har framskjutna högermän
motionerat om åtgärder i befolkningspolitiskt
positiv riktning, att vidtagas
så snart det statsfinansiella liiget det
medger — i denna kammare har motionen
väckts av herr Arrhén. Såvitt jag kan
se kan detta bara betyda två saker: antingen
anser man att barnbidrag till första
barnet icke är en befolkningspolitiskt
positiv åtgärd, eller också förmenar man,
att så visserligen är fallet, men att vi inte
har råd att betala dessa bidrag i nuvarande
samhällsekonomiska läge. Ilcrr
Mannerskantz tryckte också mycket på
det samhällsekonomiska liiget, .lag vill då
påminna om att vi nu i tio år haft råd att

utbetala barnbidrag även till det första
barnet och samtidigt bär vi kunnat sänka
skatterna, enbart under de senaste fyra
åren med bortåt 1 miljard kronor.

Herr Mannerskantz menar kanske, att
det inte är ett befolkningspolitiskt intresse
att ge barnbidrag till första barnet,
ty barn skaffar sig folk i alla fall
med eller utan barnbidrag. Det är säkert
riktigt. Men ett barn per familj räcker
inte för att uppehålla vårt nuvarande
befolkningstal. Om det första barnet
betyder en inte minst ekonomiskt besvärlig
omställningsprocess för två unga
människor -—• när modern får lämna sitt
förvärvsarbete och man måste göra nyanskaffningar
för det första barnet —
verkar detta knappast uppmuntrande på
lusten att skaffa syskon till den förstfödda.
Enligt de siffror, som institutet för
marknadsundersökningar (SIFO) kommit
till, är det 65 procent av de familjer
som tillämpar barnbegränsning som
anfört ekonomiska skäl för att de gör
detta.

Enligt det förslag som herr Mannerskantz
presenterat i reservationen får
en trebarnsfamilj 900 kronor i barnbidrag
i stället för nu 1 200 kronor, och
denna minskning på 300 kronor drabbar
i så fall familjens samlade ekonomi och
därmed i lika hög grad alla de tre barnens
konsumtion. Det är alldeles ovedersägligt,
att det överväldigande antalet
barnfamiljer i vårt land får en försämring
av sin ekonomi, om reservanternas
förslag skulle genomföras, och det vore
sannerligen inte någon befolkningspolitiskt
positiv gärning att följa reservanterna
i detta stycke.

Jag ber därför, herr talman, att som
förstakammarledamot få yrka detsamma
som andra lagutskottets ordförande om
bifall till utskottets förslag.

Ilerr WAHLUND (ep):

Ilcrr talman! .lag hade inte tänkt yttra
mig här i dag - herr Mannerskantz
och jag har ju diskuterat denna sak tidigare
i kammaren — men då herr Mannerskantz
direkt adresserat sig till mig,
vill jag säga några ord.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

Kanske jag skall börja med vad statsrådet
Lindström sade. Hon uppehöll sig
vid den befolkningspolitiska sidan av
det här problemet och hade uppmärksammat
den motion som avgivits av herr
Arrhén med flera, där det konstateras
att det svenska födelsetalet är det lägsta
i världen och att vi nu kommit ned
ungefär till den nivå, där den svenska
folkstammen nätt och jämnt kan reproducera
sig själv. Jag vill inte på alla
punkter godkänna motiveringen i herr
Arrhéns motion, men jag vill säga de
ärade kammarledamöterna, att den motionen
är förtjänt av att läsas. Vi har
anledning att se pessimistiskt på framtiden,
då det gäller befolkningsutvecklingen.
Herr Hjalmarson var i går inne
på den saken i radio, och på den här
punkten håller jag med högern, men det
är ju klart att det inte är lämpligt för
högern att komma dragande med de befolkningskvantitativa
argumenten i sammanhang
med den föreliggande motionen,
där man vill sätta barnfamiljerna
på undantag.

Nu skall jag hjälpa herr Mannerskantz
mot statsrådet Lindström; sedan får jag
se om herr Mannerskantz själv vill använda
sig av min argumentering. Det är
faktiskt så att det första barnet inte är
så viktigt ur befolkningskvantitativ synpunkt,
därför att 50 procent av de första
barnen är födda inom nio månader efter
äktenskapets ingående, och då förhåller
det sig i stort sett så, att det är barnet
som åstadkommit äktenskapet och inte
äktenskapet som åstadkommit barnet.

Herr Mannerskantz sade, och det påtalades
också av statsrådet Lindström, att
de verkliga flerbarnsfamiljerna får det
bättre om högern får som den vill. Statsrådet
Lindström uppehöll sig vid de inkomstmässiga
aspekterna på saken, men
vi skulle också kunna titta på de belopp
som skall utgå enligt högermotionen,
jämförda med de belopp som utgår
i barnbidrag enligt gällande ordning -—
jag återkommer till skattesidan senare.
Det visar sig då, att de flerbarnsfamiljer
som skulle få det bättre enligt högerns
förslag skulle vara familjer med fem eller
flera barn. Dessa familjer utgör blott un -

gefär en procent av barnfamiljerna i
vårt land och omfattar omkring 3, 4 procent
av barnen. Det är det fåtal s. k.
»verkliga» barnfamiljer som enligt högern
skulle »få det bättre».

Nu säger herr Mannerskantz liksom
det står i högermotionen, att högerförslaget
ändå är bra för barnfamiljerna, emedan
det är risk för inflation, och fördelen
av att penningvärdet bevaras måste
för barnfamiljerna vara av större värde
än den förlust som borttagandet av barnbidraget
för det första barnet innebär
för dem. Här tar man alltså 333 miljoner
kronor från barnfamiljerna men säger
till dem: »Ni skall inte vara ledsna,
tv det blir bättre för er, om vi tar ifrån
er pengarna.»

Hur man kan föra det resonemanget,
vet jag inte. Skulle man inte kunna
resonera på samma sätt när det gäller
folkpensionärerna och säga dem att vi
vill inte höja pensionerna utan snarare
minska dem, men det är bara till fördel
för dem, ty därigenom förhindrar
vi inflation. Vi är väldigt snälla mot er,
när vi prutar på edra folkpensioner!
Men så gör inte högern beträffande folkpensionärerna,
men man gör det beträffande
barnfamiljerna — vad det kan bero
på vet jag inte, men man kan ju ha
sina funderingar.

Ja, säger herr Mannerskantz, men vi
måste minska statens utgifter. Ja, det vill
vi alla. Men, tillägger herr Mannerskantz,
det måste bli avgörande minskningar,
och då får man ta till anslag som är
stora. Nå men, herr talman, är det verkligen
fråga om reella utgiftsminskningar
då högern vill pruta på barnbidragen?
Ja, det är det, om det gäller det fåtal
barnfamiljer, som befinner sig så lågt i
inkomstgrupperna, att de inte betalar
skatt. Som framhållits i motionen är det
emellertid ytterst få barnfamiljer som
inte vid beskattningen skulle helt kunna
tillgodogöra sig en rätt till barnavdrag.
Med andra ord, de flesta barnfamiljer
betalar skatt, och det betyder att denna
fråga i grunden inte är ett utgiftsproblem
utan ett skatteproblem. Så var det när
barnbidraget kom till. Man sade då: Vi
avskaffar ortsavdragen i beskattningen

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

och ersätter dem med barnbidrag för att
åstadkomma en rättvis skatteutjämning
efter försörjningsbörda.

Det är alldeles riktigt som högermotionärerna
säger att Sverige är det enda
land där man inte differentierat skattebördan
efter barnantalet. Men vi har ju
i stället barnbidragen som uppfyller denna
funktion. Och dessa är, det vill jag
understryka, herr talman, t. o. m. otillräckliga
som skattedifferentiering efter
försörjningsbördan. Barnbidraget är ju
400 kronor, men skillnaden i skatteförmåga
mellan en barnlös familj och en
1-barnsfamilj är större än vad som skulle
motivera en skatteskillnad på 400
kronor. Ett barn beräknas kosta i genomsnitt
två tredjedelar av vad en vuxen
kostar. Det betyder att en barnlös familj,
alltså två äkta makar med 9 000 kronors
inkomst, skulle ha samma skattekraft
som en enbarnsfamilj med 12 000 kronors
inkomst. En barnlös familj med
15 000 kronors inkomst skulle ha samma
skalteförmåga som en enbarnsfamilj
med 20 000 kronors inkomst.

Barnbidragen motiveras alltså i första
hand med den av oss alla erkända principen
att skatten skall gå ut efter skatteförmågan.
Det är beskattningsfrågorna,
ej utgiftsfrågorna, som borde utgöra det
dominerande inslaget i den här diskussionen.
På denna punkt föreslås nu i
högermotionen, att vi skall återinföra ett
ortsavdrag för barn, förslagsvis upptaget
tilll 500 kronor. Det betyder att högerns
ortsavdrag inte kommer någon till
del, som inte betalar skatt. Hur ställer
sig då saken i skatterayonerna? Säg att
vi börjar med en marginalskatt på runt
10 procent. Det skulle alltså innebära en
skattelindring för dem som befinner sig
i de lägsta skattesatserna, på runt 10
procent av 500 kronor, d. v. s. runt 50
kronor. Men vi vet ju att beskattningen
så småningom kommer opp till 50 procent
i marginalskatt, och då betyder högerns
förslag om skatteavdrag 250 kronor
i skattelindring. Ett sådant system
som gynnar de höga inkomsttagarna och
missgynnar de lägre kan inte godkännas
av andra partier än högern.

Från centerpartiet har vi från början

sagt att vi tänkte oss barnbidragssystemet
så utformat, att det blev ett avdrag
för varje barn på skattsedelns slutbelopp.
För de lägre inkomsttagarna, som
inte betalar skatt, skulle direkta barnbidrag
utgå. Det blev vi enhälliga om
i en utredning, där Elon Andersson var
ordförande och herr Håstad var representant
för högern. Men sedan kom saken
upp i befolkningsutredningen, och där
sades att detta system skulle bli för besvärligt
att administrera — det vore enklare
att koppla loss barnbidraget från
beskattningen och låta bidraget utgå
kontant. Vi sade från vår sida att vi
höll på vår gamla ståndpunkt, men eftersom
detta kunde betraktas som en
bokföringsfråga, kunde vi acceptera det
nya systemet.

Ett avdrag på skattsedelns slutbelopp
vill jag gärna vara med och diskutera
med högern om, men ingalunda ett ortsavdrag,
som stiger progressivt med inkomsten.
I avvaktan på vidare resonemang
på denna punkt vill jag rekommendera
lierr Mannerskantz att läsa centerpartiets
ursprungliga partimotion. Den
innehåller alla erforderliga fakta.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Bara en liten replik till herr Walilund.
Jag är fuller väl medveten om att det är
riktigt som herr Wahlund sade, att flertalet
första barn föds tidigare än nio
månader efter vigseln och alltså har föranlett
eller påskyndat denna. Men jag
sade inte heller, att barnbidraget till det
första barnet har varit betydelsefullt eller
stått i blickfältet vid tillblivelsen av
detta barn. Jag sade att kostnaderna för
det första barnet kan verka så överraskande,
så chockerande på de unga föräldrarna,
att det inte uppmuntrar dem
till att skaffa de syskon till det första
barnet, som de kanske skulle önska annars
och som behövs för att hålla befolkningstalet
uppe. Enbart för reproducering
av föräldrarna krävs ju två barn,
och 2—il erfordras om man skall ersätta
även dem, som dör ogifta. Men först
vid familjcstorlckar på minst fyra barn
och familjeinkomster på minst 30 000

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

kronor har högerns förslag några fördelaktiga
verkningar, och det vill jag här
understryka ytterligare.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill endast säga att
vad jag yttrade på den här punkten icke
var avsett som replik till fru Lindström.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
meddelade kammaren att det i år
inte har varit någon annan uppfattning
om barnbidragens storlek än i fjol. Ja,
herr talman, det är det som är felet.
Den ekonomiska situationen har ju försämrats;
om jag säger att den är katastrofal,
är det ingen större överdrift.
Jag menar alltså, att man väl måste ta
hänsyn till vad som händer. Om kammarkollegium
sagt någonting år 1686 och
vidhåller sitt yttrande, som det heter i
den gamla historien, är det väl inte säkert
att det gäller i dag. På samma sätt
kan man väl säga att vad andra lagutskottet
sade för många år sedan och
vad det sade i fjol inte kan vara gällande
vad som än inträffar. Nu har ju den saken
inträffat, att finansministern i sin
finansplan sagt, att han inte kan få
debet och kredit att gå ihop. Det är väl
någonting att ta hänsyn till, och därför
menar jag, att det är alltför lättvindigt
att ta på denna fråga på det sätt som
herr ordföranden här gör. Därför att
andra lagutskottet hade en uppfattning
i fjol, skall utskottet därför ovillkorligen
ha samma uppfattning i år? Det sker ju
saker och ting på denna jord, och det
får man inte vara okänslig för.

Såväl herr Wahlund som utskottets
ordförande och statsrådet Lindström
försöker bevisa att det genom vårt förslag
blir sämre för barnfamiljerna. Ja,
herr talman, jag har aldrig försökt att
bevisa motsatsen. Det blir sämre under
den närmaste tiden, men det blir sämre
för dem i alla fall, om vi får en kraftig
fortsatt inflationsutveckling. Anledningen
till att det blir svårare för barnfamiljerna
än för folkpensionärerna är,

herr Wahlund, att barnfamiljerna ju är
så pass stora konsumenter; det är en
massa munnar som skall mättas, kläder
som slites och mycket annat som drar
med sig stora utgifter. En gammal och
stillsam folkpensionär lever enklare.
Han har inte samma konsumtionsbehov
som en stor barnfamilj har, och däri ligger
ju en stor skillnad, som jag tycker
att det skulle vara ganska lätt för professor
Wahlund att inse.

Jag skulle dessutom kunna fråga: När
vi nu står inför så stora utgiftsökningar
just för folkpensionärerna och eventuellt
för annan pensionering, är det inte
då också en anledning att se till att inte
finanserna är i ett sådant skick, att dessa
utgifter kommer att få farliga verkningar
för vårt kostnadsläge i allmänhet
här i landet. Därför måste man väl också
ta hänsyn till framtida utgiftsökningar.

Utskottets ordförande fann det betänkligt
att det första besparingsbeslutet
vid denna riksdag skulle gå ut just över
barnfamiljerna. Jag vill inte mästra herr
Strand, men jag har faktiskt i denna
kammare tidigare i år föreslagit åtgärder,
som skulle minska utgifterna med,
som jag tror, 20 miljoner kronor, och det
har också varit ett par andra förslag i
den riktningen. Detta är alltså inte den
första besparingsåtgärden, men det är
den största hittills. Samtidigt vill jag
emellertid framhålla, att vi nu kommer
med ett program, som sammanlagt
gör att finansministern får sina bekymmer
minskade med ett belopp av
ungefär 800 miljoner kronor. Att detta är
den största enskilda posten, kan jag ju
inte bortresonera, men den utgör inte
hälften av det som skall åstadkommas.
Sorgligt nog blir det väl inte så mycket
av detta belopp, som kan användas till
skattesänkningar. Vi hade tänkt oss att
en del av beloppet, ungefär 75 miljoner
kronor, skulle hamna hos barnfamiljerna
för att något neutralisera verkningarna
av de andra förslag, som vi har
framlagt.

Jag måste reagera en smula mot den
allmänna tanken, att barnbidragen skall
användas som ett medel för att köpa oss

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar i
flera barn bär i landet. Jag tror liksom
herr Wahlund, åtminstone i princip, att
det första barnet nog ändå kommer ramlande.
Jag tror alltså inte att man med
barnbidraget till det första barnet köper
några fler barn här i landet. Det kommer
nog ändå vare sig det är på det ena eller
andra sättet. Jag som är bosatt på landet
vet ju, att moralen där tycks finnas
kvar i mycket större utsträckning än i
de stora städerna. På landsbygden går
det alltjämt i gammal god ordning.

Det är alltså inte en befolkningspolitisk
sak, att man drar in barnbidraget till
det äldsta barnet. Det kan ju tänkas vara
det just för dem som tvekar, om de
skall skaffa sig en stor barnkulL Jag
vågar mig inte på att säga vare sig det
ena eller det andra, men jag vill formulera
det så, att det finns större sannolikhet
för det. Men det är nog också andra
saker som åstadkommer att det blir en
större förnyelse av den svenska befolkningsstammen,
bland annat den omständigheten
att det nu finns många, som
hellre vill hålla sig med andra saker än
barn — det är ett slags materialistisk
syn som här kommer fram — de vill åka
bil, de vill ut och resa och vill inte göra
några andra uppoffringar för den stora
glädje som dock ägandet av barn innebär
och som väl alla i denna kammare,
som har barn, kan betyga.

När statsrådet Lindström säger, att
skatterna under de senare åren har
sänkts med ungefär en miljard, skulle jag
i all underdånighet vilja bestrida detta.
Sänkningen är endast formell, inte reell,
eftersom både reallönestegringen och
den inflationistiska utvecklingen har
verkat mycket kraftigare än de små skattesänkningar
som åstadkommits. Och det
finns ju inte många människor, som på
sin skattsedel kan märka att de fått färre
kronor alt betala; snarare har det väl
blivit tvärtom. Det enda man kan säga
är, att skattehöjningen hade blivit ännu
större om inte de relativt ringa sänkningarna
i skattesatserna ägt rum; det
torde vara sanningen.

Jag skulle tro att den kombination mellan
barnavdrag och barnbidrag dock är
den lämpligaste formen. Det kan väl inte

-1 Första hammarens protokoll Xr S

bestämmelserna om allmänna barnbidrag
gärna vara en slump, att eu sådan kombination
är det vanligaste i västerns länder.
Inte är vi så oerhört mycket klokare
än alla andra nationer, att vi kan ha
monopol på visheten i detta avseende.
Jag tycker för min del, att det är klokt
att litet grand ta hänsyn till erfarenheterna
från andra länder.

Hur sedan själva utformningen av en
sådan kombination bör ske, det skall jag
också be att så småningom få uppta resonemang
med professor Wahlund om. Jag
är mycket tacksam för att han nu har
sagt, att han inte har någonting emot
detta.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Samtliga som uppträder
i denna debatt tycks tillhöra de oförberedda
talarnas klubb, och även jag får
nog delvis ansluta mig till detta sällskap.
Jag trodde nämligen inte, att denna
fråga skulle bli föremål någon större
uppmärksamhet i dag.

Det konstitutiva i här föreliggande
problem är att man, när man går de befolkningsstatistiska
siffrorna just nu in
på livet, iakttar, hur antalet av dem, som
vi kallar åldringar, växer -—- alltså antalet
människor, som passerat gränsen 65
eller 67 år, vilkendera man nu i detta
sammanhang skall välja — under det
att ungdomsgenerationerna minskar.
Samtidigt pågår emellertid i detta hus,
herr talman, en ekonomisk planläggning
för framtiden av den innebörden, att
man avser, att på dessa krympande ungdomsgenerationer
lägga ekonomiska bördor
av en storleksordning, om vilken vi
t. o. m. svävar i okunnighet, men som
med säkerhet kommer att innebära en
väsentlig merbelastning. Det är med
hänsyn till denna pågående politiska utveckling,
som de reflexioner, vilka jag
tillåtit mig att framföra i motion nr 157
i denna kammare, har ett påtagligt intresse.

Också en del andra faktorer måste i
detta sammanhang tillerkännas primat,
ehuru herr andre vice talmannen nyss
karakteriserade det tänkesättet såsom
»orimliga ståndpunkter», vilket i mitt

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

tycke är ett rätt kuriöst uttalande. Penningvärdesförsämringen
fortskrider dag
för dag, vilket gör alla beräkningar om
skattesänkningar, skattehöjningar och
levnadsstandard nu jämfört med tidigare
till ytterst tvivelaktiga spekulationer.

Dessa fakta har säkert hos många i
detta hus under de allra senaste dagarna
föranlett en begynnande tankeverksamhet.
Jag har i varje fall gjort den
erfarenheten. Så har det t. ex. påpekats,
att problemet om statsbidragen är förtjänt
av att upptagas till ny bedömning
med hänsyn till kommunernas besvärligheter
i detta sammanhang. Statsbidragsbestämmelserna
är fortfarande desamma,
som när vi för tio, femton år sedan beslöt
dem, men i dagens läge utgör de till
mycket stor del enbart kulisser. De saknar
verkligt innehåll, och hela statsbidragssystemet
i sin nuvarande utformning
hotar att snarare stjälpa än hjälpa
kommunerna. Jag vet, att dessa problem
kommer att upptas till betraktande i olika
sammanhang vid det fortsatta politiska
arbetet i detta hus under den närmaste
tiden.

Någon talare •—- jag hann inte anteckna
vilken, men det synes ha varit herr
Wahlund — klandrade oss inom högern,
för att vi föreslagit besparingar på barnbidragsfronten
och menade, att orimligheten
i sådana förslag lättast belyses därav,
om man gör det tankeexperimentet,
att pengarna i stället tagits från folkpensionärerna.
Den jämförelsen är mycket
haltande. I ena fallet gäller det nämligen
människor, som tagit steget ut ur produktionsprocesssen
och på grund av omständigheterna
står vid sidan av vägen,
i andra fallet rör det sig om unga människor
i produktivt arbete. Det är den
stora skillnaden, som gör, att jämförelser
av den arten inte håller streck. Jag har
i min motion, herr talman, tillåtit mig
att bl. a. skriva, att den befolkningsstatistiska
strukturen hos ett folk inte minst
är av betydelse, då det gäller skatter och
andra bördor, som den nuvarande aktiva
generationen pålägger, med avsikt att
den skall bäras även av efterkommande.
Den meningen komprimerar just det
problem, som jag nyss berörde.

Jag har vidare sagt, att det för mig är
förenat med starka olustkänslor att över
huvud taget göra några ingrepp, när det
gäller barnfamiljerna men att det statsfinansiella
läget, vilket jag blev underkunnig
om, när jag skrev motionen, till
synes tvingar till dylika ingripanden.

När det här bollas med begreppen fyrbarnsfamiljer
och fembarnsfamiljer och
däröver, kan jag tillägga, att man skall
ha klart för sig, att dylika rara fåglar
visserligen ännu finns i vårt land men
i mycket litet antal. Vi har bara 40 000
fyrbarnsfamiljer i ett folk på nära 7,5
miljoner människor och bara 22 000 familjer
med fem barn eller däröver. Den
absoluta tyngdpunkten ligger på ettbarnsfamiljen,
som är den största kategorien.
Den näst största kategorien är
tvåbarnsfamiljen och sedan kommer efter
ett mycket stort intervall trebarnsfamiljen,
den familjetyp som borde vara
den normala. Av trebarnsfamiljer har
vi bara 112 000 men av ett- och tvåbarnsfamiljer
sammanlagt 799 000. Det är
fakta i målet, vilka vi inte kommer ifrån.

Vidare vill jag göra den erinringen,
när det gäller förstabarnsfamiljen och
dess problem, som det talats om här, att
jag aldrig har varit anhängare av att
barnbidrag skall utgå till ettbarnsfamiljer.
Det beror bl. a. på, att jag under 30-talet gjorde en större undersökning, som
för mig, inom parentes sagt, innebar ett
fasligt knåpande och som jag sedan publicerade
i en bok, som — högst få människor
torde ha läst, om jag skall vara
uppriktig! Den gick emellertid ut på att
med ett stort material påvisa, hur befolkningspolitiken
var upplagd i så gott
som hela världen, åtminstone i de s. k.
civiliserade länderna. Undersökningen
visade, att intet land i hela världen lämnade
barnbidrag åt det första barnet. Det
är inte alla länder, som använder befolkningspolitiken
som ett medel att få fram
ett större barnantal, men där man gör
det, anser man, att man vinner större
effekt genom att börja med att ge bidragen
först från och med det andra barnet.

Beträffande det första barnet vill jag
säga, att med den standardökning, som
ägt rum här i landet under de senaste

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

årtiondena, bör familjerna kunna bära
den kostnad, som det för med sig. Fru
statsrådet talade nyss om den chockartade
händelse, som inträffar, när det
första barnet kommer. Ja, men då blir
den chocken i varje fall fördelad över
nära ett års tid. Jag kan inte erinra mig
annat än att man hade mycket god tid
på sig att övervinna den eventuella
chock, som man kände inför förvissningen
att bli barnafader för första gången.
En klok människa förbereder den situtionen
och har i de flesta fall också
möjligheter att göra det.

Herr talman! För mig är alltså det hela
i mycket hög grad sammankopplat
med frågan om den smygande penningvärdeförsämringen.
Det är denna penningvärdeförsämring,
som kommer att
göra de barnbidrag, som vi talar om här
i dag, till en chimär, till ett slag i luften,
om vi inte kan bemästra det större problemet,
nämligen att hålla penningvärdet
fast. Den saken borde vara självklar,
och våra huvudsakliga ansträngningar
bör i dagens läge vara inriktade åt det
hållet. Kanske detta, herr talman, också
var anledningen till att fru statsrådet
nyss slutade sitt anförande med att säga,
att hon som förstakammarledamot tillstyrkte
andra lagutskottets utlåtande; det
är möjligt, att hon som statsråd hade
annan mening.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Ilerr talman! Det finns ett gammalt
ordspråk som säger: »Att vara sparsam
är en dygd men att vara snål är merendels
att bedraga visheten.» Det kom jag
att tänka på, när jag lyssnade till herr
Mannerskantz. Herr Mannerskantz går
ut från att staten sparar dessa 333 miljoner
kronor. Det är ju inte säkert, att
det blir på det sättet, herr Mannerskantz.
Herr Mannerskantz nämnde sjiilv att
barnbidragens uppgift iir att medverka
till att barnen får bl. a. mat och kläder,
andra ting att förtiga. Det innebär också
alt vi får en produktion för dessa 333
miljoner. Då vi nu talar om att spara
dessa 333 miljoner kronor, herr Mannerskantz,
så betyder det eu minskad pro -

duktion och en minskad konsumtion. Det
kan helt enkelt uppstå arbetslöshet, som
minskar herr Mannerskantz sparade 333
miljoner med åtskilliga miljoner i form
av utbetalade arbetslöshetsunderstöd. De
arbetslösa får bara ett understöd, som inte
räcker för att skapa en konsumtion.
Därmed rullar vi tillbaka, herr Mannerskantz,
dit där vi var förut, vilket föranlett
oss att vidta åtgärder för att upprätthålla
den produktion, som är i gång.

Herr Mannerskantz är ju så intresserad
av att spara. Då tycker jag att det
finns mera betydande områden som man
kan ge sig in på än det sociala välfärdsområdet.
Jag vill erinra herr Mannerskantz
-— och det gjorde jag även vid
utskottsbehandlingen — att vi står i begrepp
att besluta om en utgift på 2,7 miljarder
kronor. Vi har också fått vara
med om att man när det gäller försvaret
bara för ett år sedan kämpade hårt för
att riksdagen skulle besluta flera hundra
miljoner kronor till fartygsbyggen, som
man året efter föreslår skall reduceras,
och inte nog med det, utan man skall
också ta bort halva flottan. Jag anser att
det på detta område finns en arbetsuppgift
för herr Mannerskantz och hans
partivänner när det gäller möjligheterna
att spara pengar, ty jag förstår inte, hur
vi skall kunna ha förtroende för en militärledning,
som ena året kräver 3 miljarder
för militära ändamål och andra
året säger att den har gjort något galet
och att halva flottan därför skall tas bort.
Jag tycker att herr Mannerskantz kan
sätta in en ordentlig stöt där för att
spara pengar, och jag tror att det där
finns stora möjligheter att spara; jag
tror att man mycket väl kan spara in en
miljard kronor utan att försvaret blir
försämrat. Den uppgiften överlämnar jag
och mina partivänner till herr Mannerskantz
att klara upp.

Jag vill sedan återkomma till vad som
här sagts, nämligen att högerns motion
om en reducering av barnbidraget inte
kan innebära någon hjälp för barnfamiljerna.
Motionen går ju klart och tydligt
ut på att endast fyrabarnsfamiljerna får
behålla bidraget, och för alla familjer
med lägre antal barn reduceras bidraget.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

Skall man tala om att man vill hjälpa
barnfamiljerna, får vi i varje fall ha den
pretentionen, att motionärerna klargör
vem det är de vill hjälpa och inte bara
säger — som nu sker i pressen —• att de
vill hjälpa barnfamiljerna. De bör alltså
tala om, hur den hjälpen kommer att
fördelas i framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Det har här sagts många,
kanske onödiga ord om besparingar av
barnbidragen. Men jag skulle vilja fråga
högerns representanter, varför de vill att
besparingarna alltid skall gå ut över
barnfamiljerna och varför dessa alltid
skall drabbas först av besparingsåtgärder.
Jag är också övertygad om att man
från högerhåll inte vill förstå de stora
påfrestningar, som barnfamiljerna är utsatta
för. Ej heller vill man beakta den
stora betydelse, som barnbidragen har
haft för barnfamiljerna under alla de år
dessa uppburit bidrag. Jag vill här nämna
i vilka avseenden barnbidraget varit
av värde för oss under de år vi haft det.
I dagens samhälle märker vi ingen skillnad
när det gäller barnens klädsel, såsom
vi gjorde förut. Barnbidraget har
för barnfamiljerna betytt en mera hygienisk
bostad, bättre kostnadsvanor och
därmed har vi också fått friskare barn,
och detta betyder att vi har fått en friskare
ungdom som sedan går ut i förvärvslivet.

När man från högerns sida talar om
vilken stor betydelse reduceringen av
barnbidraget har för barnfamiljerna ur
skattesynpunkt, har jag mycket svårt att
förstå detta resonemang, ty barnbidraget
kommer på posten till modern i form
av kontanta medel som hon kan använda
till barnens och familjens hästa. När
avdraget däremot sker på skattsedeln,
har man ingen eller i varje fall mycket
liten känning av att man fått en skattelättnad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Min ärade broder Axel Svensson från
andra lagutskottet säger, att det blir en
mycket större konsumtion, om man ger
ut pengar från statens sida, och att det
blir mindre konsumtion, om staten inte
ger så mycket bidrag. Jag vill säga att
detta är en farlig nationalekonomisk tes
som han här för fram. Ett sådant försök
gjordes för några år sedan i staten Alberta
i Kanada, där det blivit majoritet
för ett underligt parti, som skulle dela
ut 3 000 kronor kontant till varje vuxen
människa. Vederbörande skulle få använda
pengarna till sin konsumtion och
på det sättet skulle näringslivet komma
i gång. Jag tror att det hela höll på ett
helt år, och sedan höll staten Alberta på
att göra konkurs, och den kanadensiska
federala staten fick lov att hand om alltsammans.

Jag vill varna för att tillämpa ett sådant
system. Jag tror tvärtom att det är
så, att om staten sköter sina finanser väl
och inte behöver ta ut så mycket i skatt,
kan de enskilda människorna antingen
spara mera eller konsumera mera. Men
nu är det så, att de pengar, som ges åt
barnfamiljerna, användes direkt i den
allmänna omsättningen, och jag tror inte
att konsumtionen därigenom blir större.

Sedan vill jag ta upp den fråga, som
berördes inom utskottet och som jag
trodde inte skulle behöva tas upp utom
utskottets slutna rum. Det frågas nämligen,
varför högern inte kan pruta på
försvaret utan endast vill göra besparingar,
som drabbar barnfamiljerna. Detsamma
säger fru Carlqvist: Varför skall
alltid besparingarna gå ut över barnfamiljerna?
Ja, herr talman, det gör de inte,
det säger jag för tredje gången i
dag. Vi har ett rikt register av besparingsförslag.
Att en stor post råkat komma
på barnbidragen är ju ett faktum,
men vi har föreslagit många andra besparingar,
och vi kan inte hjälpa att detta
är ett av de största anslagen på hela
statsbudgeten och att besparingsförslaget
därför också blir en stor post.

•lag säger angående försvarsväsendet,
all det inte är riktigt som herr Svensson

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar i
påstår, att försvarsledningen sagt, att den
måste ha tre miljarder kronor, och sedan
säger att det var tokigt och att den
kunde klara sig med 2,7 miljarder. Det
är ju inte försvarsledningen som sagt
detta. Den har fått ett åläggande av politikerna
som sagt: »Ni får 2,7 miljarder,
och så får ni göra det bästa möjliga av
det.» I så fall är det väl en förvanskning
att säga att överbefälhavaren uttalat att
det här går bra. Det har han inte sagt.
Han säger att det inte går lika bra, som
om han hade haft 300 miljoner till.

Jag är annars den förste att medge att
även på fjärde huvudtiteln skall sådana
rationaliseringar och kostnadsminskningar
göras som är möjliga utan att effekten
av vårt försvar minskas. Jag har
på min tid här i huset vid åtskilliga tillfällen
föreslagit sådana reduceringar.
Bland annat har jag föreslagit att krigsmaterielverket
inte skulle skapas och senare
att det borde avskaffas. Jag har en
gång i tiden föreslagit att försvarets civilförvaltning
inte skulle komma till. Där
blev det en överorganisation, tror jag. En
hel mängd sådana saker har varit uppe
under årens lopp. Jag är för min del beredd
att väcka alla sådana förslag, där
det inte går ut över effektiviteten. Men
vad hjälper det, hur stora barnbidrag vi
än har, om vi ökar risken för att bli erövrade
och för att inte få behålla vår
möjlighet att här i fred och ro käxa om
barnbidragens storlek? Då har vi inte
vunnit mycket med det hela.

Jag skulle tro att fru Carlqvist gör en
oriktig beskrivning, när hon säger att
barnbidragen har åstadkommit att barnen
nu är bättre klädda och friskare.
Jag tror att detta beror på näringslivets
och produktionens allmänna utveckling.
Eu ständigt ökad produktion har gjort
alt vi för hela folket har fått ett allt
större välstånd som varit det väsentliga
och betytt mycket mer iin själva barnbidragen.
Jag tror således att löneökningarna
har vägt tyngre än de höjningar
av barnbidragen som vi bär gjort, och
jag tror att de skulle betyda ännu mycket
mer, om vi kunde behålla clt fast
penningvärde, ty då blev det bättre värde
på vad människor får i sina avlö -

bestämmelserna om allmänna barnbidrag
ningskuvert. Dessutom är det väl så, att
om man kunde ta ut mindre i skatter och
i obligatoriska avgifter, bleve det också
mer över att klä barnungarna med. Den
tiden, då barnen inte kunde äta sig mätta,
är väl så långt avlägsen att i varje fall
fru Carlqvist inte kommer ihåg den —
det skulle jag nästan tro.

Herr talman! Här har gjorts en del försök
att bevisa att det inte skulle vara
klokt att följa reservationen. På mig har
detta inte verkat övertygande, och därför
ber jag att få vidhålla mitt yrkande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Mannerskantz underskattar värdet av de
beslut som statsmakterna fattat för att
befrämja konsumtionen, men vi har så
lätt för att glömma, herr Mannerskantz.
Det är inte mer än 25, högst 30 år sedan
vi befann oss i en lågkonjunktur, som
slutade med att näringslivet praktiskt taget
kollektivt kallade på statsmakterna
för att få hjälp, så att hjulen kunde snurra
runt i våra fabriker. Den gången kom
man i håg staten, och staten vidtog åtgärder
för att få produktionen i gång''.
Det är således inte på det sättet, som
herr Mannerskantz säger, att det här har
kommit av sig självt och att ungarna på
det viset har blivit fetare och mera välklädda.
Nej, det beror också på samhällets
åtgärder, och det är den progressiva
kraften hos arbetarrörelsen som har
pressat fram den högre produktiviteten.
Det skall vi inte glömma bort, herr Mannerskantz.
Jag tror att vi skall vara glada,
om staten kan ta ett tag, när det verkligen
behövs och när människor, till och
med herr Mannerskantz, kan behöva
hjälp för att hålla det hela i gång.

Nu skall vi inte ha någon försvarsdebatt
i dag. Den kommer väl vid ett senare
tillfälle, herr Mannerskantz. Jag
vet inte, varför herr Mannerskantz skulle
missförstå mig i dag, ty han gjorde
det inte i utskottet, ocli jag sade ungefär
detsamma där som här, nämligen att
jag tycker, att om vi skall vara sparsamma,
skall vi vara det över hela fältet,
och då skall vi inte bara titta på det som

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

herr Mannerskantz är intresserad av,
utan vi skall även titta på det som andra
kan vara intresserade av och där vi har
en känsla av att det kan sparas. Detta
kan ju den där besparingskommissionen
syssla med, som herr Mannerskantz partivänner
motionerade om en gång i tiden,
när den kommer till.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag får nog instämma i
vad herr Arrlién sade, att det har blivit
en betydligt större debatt i denna fråga
än någon hade väntat sig. Eftersom detta
konstaterande kom från en partivän
till herr Mannerskantz, tar jag det såsom
ett uttryck för att högern inte själv
räknat med att vi skulle ta motionen på
allvar, när den behandlades. Det har
emellertid i debatten kommit fram nya
synpunkter, som inte har diskuterats i
utskottet. I utskottet har man inte fört
någon debatt som har gått ut på att barnbidragen
skulle i ekonomiskt avseende
vara en faktor, när man skulle bekämpa
den alltjämt pågående inflationen, eller
att barnbidragen skulle vara en bricka
i spelet om försvarskostnaderna. Det är
synpunkter som har kommit upp först
i dag.

Herr Mannerskantz har sagt, att man
visserligen under de senaste åren beslutat
om rent formella skattesänkningar,
som möjligen kan summeras till en miljard,
men i verkligheten har det inte blivit
några märkbara skattesänkningar.
Skattesänkningarna har inte fått större
verkningar, eftersom inkomsthöjningarna
ju också beskattas. Resultatet har blivit
att man på skattsedeln icke fått ett
mindre antal kronor att betala i skatt,
och därför har man inte märkt skattesänkningarna.
Det ligger mycket i det.
Men när herr Mannerskantz vill beteckna
dessa skattesänkningar som mera formella
än reella, skall han också tänka
på att det inte har skett någon reell höjning
av barnbidragen, sedan de tillkom.
Tvärtom har det skett en ganska avsevärd
försämring, eftersom vi inte orkat
med att höja dem upp till det belopp —

460 kronor tror jag det var — till vilket
de rätteligen borde ha höjts år 1957. Vi
stannade vid 400 kronor. De först beslutade
barnbidragen hade alltså ett högre
realvärde än de i dag gällande barnbidragen
har.

Herr Wahlund ställde en fråga som
jag tycker är berättigad: »Hur skall man
kunna diskutera nödvändigheten av att
sänka barnbidragen och tro sig få folk
att förstå nödvändigheten av detta, samtidigt
som man liksom tävlar om att höja
folkpensionerna?» Herr Wahlund frågar
vad som är motivet. Man kan ha sina
funderingar. Herr Wahlund ville tydligen
inte tala om resultatet av sina egna
funderingar, och jag har ingen anledning
att i det avseendet göra någonting
annat än följa hans goda exempel. Men
visst kan man fråga sig, vad det är som
gör att exempelvis folkpensionerna anses
kunna höjas ganska avsevärt utan att
det blir några risker för penningvärdet
och att ett bibehållande av de nuvarande
barnbidragen medför risk för att penningvärdeförsämringen
kommer att äta
upp inte bara en del, utan hela barnbidragshöjningen,
medan det finns utsikt
för att det ordnar sig, om man slopar
barnbidraget för det första barnet. Jag
ställer den frågan till herr Arrhén.

Vi har i olika sammanhang under
årens lopp haft ekonomiska debatter,
och därvid har många vidtagna åtgärder
och många underlåtna åtgärder diskuterats.
Utvecklingen har liksom fört med
sig, att vi har prövat snart sagt allt vad
oppositionen under åren fört fram såsom
alldeles nödvändigt. Vi har infört
den rörliga räntan, och den har tills vidare
bara rört sig uppåt och har nått en
ganska avsevärd höjd. Vi har tvingats att
ta till kreditrestriktionerna. Jag kan inte
våga påstå att vi genom dessa åtgärder
har nått så långt, att vi kan känna
oss säkra på att behärska situationen
och upprätthålla ett stabilt penningvärde
i fortsättningen. Men jag håller med herr
Arrhén om alt vi ännu inte försökt använda
barnbidragen som ett medel att
hålla penningvärdet konstant. Jag tolkar
också herr Arrhéns yttrande på det sättet,
att man prövat vissa åtgärder och

Onsdagen den

Ang. vissa ändringar i

högern nu vill föra in en ny faktor i spelet,
för att se om den ändå inte kan fälla
det slutliga avgörandet och bringa oss i
den situationen, att vi verkligen får
grepp om den ekonomiska utvecklingen.

Jag har tillåtit mig att i mitt förra
anförande beteckna herr Mannerskantz’
ståndpunkt i detta avseende såsom ganska
orimlig. Jag har sagt, att om riksdagen
fattar ett beslut i enlighet med motionen,
blir detta det första beslutet i
besparingssyfte. Jag har inte sagt att det
är det första yrkande om besparingar
som har framlagts. Jag kan inte erinra
mig, hur många av högerns yrkanden
om besparingar som har blivit behandlade,
och följaktligen har jag inte heller
någon statistik över hur många som har
blivit avslagna, men jag förmodar att det
är alla som behandlats. Jag unnar det
här föreliggande förslaget precis samma
öde.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ändra mitt tidigare framställda yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! Det egendomliga synes
här vara, att talare efter talare stiger
upp och betygar sin hängivenhet för
barnbidragen, under det att våra omsorger
och bekymmer grundar sig på
den föreställningen, att vi befarar, att
den fortskridande penningvärdeförsämringen
kommer att medföra, att barnbidragen
liksom de sociala bidragen
över huvild taget blir av noll och intet
värde eller åtminstone av betydligt mindre
värde än i dag. Vi har nyss hört fru
Carlqvist sjunga barnbidragens höga
visa. Man kan givetvis dela hennes synpunkter,
men det är ju inte den saken
vi talar om. Vi står helt enkelt i eu
tvångssituation och om vi inte vill erkänna
den, om det inte liar trängt igenom
ännu, så kommer detta förhållande
att tränga igenom inom den allra närmaste
framtiden. Hur tror ni, mina damer
och herrar, att det kommer att se
ut redan nästa år niir vi skall fylla det
väldiga glapp i driftbudgeten, som redan
konstaterats och som beräknats till

5 mars 1958 Nr 8 55

bestämmelserna om allmänna barnbidrag
omkring 2 000 miljoner kronor? Penningvärdet
kommer att påverkas på ett
förkrossande sätt, när det blir fråga om
att även täcka den serie av andra utgifter,
som vi har projekterat och som
jag här inte närmare skall ange. Rutschen
utför är redan i gång och fara är,
att det vi i dag talar om snart nog blir
av mindre värde än just nu.

Jag kom nyss också att tänka på en
upplevelse, som jag hade i min hemort
för ett par veckor sedan. Värderas verkligen
de sociala bidragen av de enskilda?
Vilken roll spelar de i samhället
för den enskildes försörjning? Jag träffade
nämligen, som sagt, folk ute på
sta’n, som meddelade, att det tycktes
vara en allmän opinion bland skolungdomen
i staden, enligt vilken de här nya
bidragen på 34 kronor i månaden var
pengar, som föräldrarna icke skulle ha
hand om utan som eleverna skulle ta
hand om såsom en förstärkning av sina
fickpengar. Vad skall man göra åt det?
frågades det. Ja, snälla vänner, sade jag,
jag brukar i sådana fall själv säga ifrån,
hur jag vill ha det och jag kan inte ge
er annat råd än att ni får uppträda på
samma sätt. Om det inte går får vi väl
utlysa sammanträde i föräldraföreningarna
på respektive håll, så att de stackars
föräldrarna kan ta varandra i hand
och säga att vi är eniga om detta, och
sedan får ni traska hem och tala om det
för barnen. Detta exempel kan i någon
mån utgöra ett bidrag till att belysa situationen
på detta område. Vi måste
komma bort från 1800-talsbakgrunden,
när vi resonerar om dagens socialpolitik.
Vi bör ha dagens bakgrund klar
för oss. Det är mot den det hela bör avteckna
sig.

Den historieskrivning, som herr Svensson,
Axel, här nyss presterade beträffande
vad som hände 1932, gick i gammal
hederlig schablonstil av visst märke.
Det hör dock sägas i en debatt som
denna, att hans version av vad hom hände
vid det tillfället icke är den historiskt
vedertagna nu 25 år efteråt. Jag tycker,
att det nästan är komprometterande, att
man ens skall behöva göra denna erinran.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

Herr Strand gav i sitt senaste anförande
uttryck åt en förmodan, att vi
inom högern inte tog den här saken på
allvar. Han nämnde, att inledningen i
mitt första anförande i debatten här kunde
tydas i den riktningen. Det gäller i
så fall mig personligen. Jag är inte medlem
av andra lagutskottet. Jag hade verkligen
inte observerat att ärendet stod på
dagens föredragningslista. Jag kan emellertid
försäkra herr Strand, att jag tar
de här problemen med mycket djupt allvar.
Jag tror, att diskussionen här rört
sig om problemställningar, som redan nu
är de centrala och som kommer att bli
det alltmera i fortsättningen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr förste vice talmannen att jag är
förvånad över att han föll för frestelsen
att formulera sina uttalanden så, att jag
skulle ha sagt att barnbidragsminskningen
skulle klara hela vår ekonomi. Jag
har inte sagt detta. I mitt första anförande
antydde jag, hur meningen var,
nämligen att vi måste gå in för en allmän
begränsning i utgiftspolitiken över
hela fältet och dymedelst ta bort den inflationsfaktor
som statens utgiftspolitik
utgör. Däri ingår bidragsminskningen
endast såsom en del, och jag skulle vilja
säga såsom en ganska ringa del, om man
finge sätta sig och regera och bestämma
över alltsammans, ty här är mycket att
göra på administrationens område och
även på många andra områden. Jag kan
alltså inte godkänna påståendet att jag
sagt att en minskning av barnbidraget
skulle klara statsfinanserna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade från början
inte tänkt ge mig in i denna diskussion,
men det förekom ett par uttryck här som
jag inte anser bör stå oemotsagda.

Det har sagts att dessa barnbidrag inte
skulle spela någon roll vad det gäller
det första barnet i familjen. Hur är det
med den saken? Jag utgår ifrån att här
i kammaren sitter många som tillhör en

barnavårdsnämnd, flera kanske tillhör
en sjukkassestyrelse, och det finns kanske
sådana som tillhör en mödrahjälpsnämnd.
Jag skulle vilja fråga eder: Vad
har ni för erfarenheter på detta område,
ni som verkligen är insatta i dessa
saker? Är det inte så, att dessa nygifta
par många gånger har de största svårigheterna
under de första åren? Varför
bär vi t. ex. bosättningslån? Jo, det
är för att hjälpa just denna kategori, som
det här är fråga om. Den, som i många
år sysslat med dessa ting ute på fältet,
vet, att det inte ligger till så, som det
här gjorts gällande ifrån högerhåll, nämligen
att det skulle vara onödigt att lämna
bidrag till första barnet. Det är tvärtom
en åtgärd av högsta angelägenhetsgrad,
att dessa familjer blir hjälpta.

Vi skall inte resonera om hur en sak
måhända borde vara. Vi vet att många
ungdomar, som kanske gifter sig relativt
unga, har mycket ont om pengar vid
den tidpunkten. Kanske barnet kommer
rätt tidigt, och de skall skaffa allt vad
som tillhör ett hem och dessutom skaffa
utrustning för barnet. Detta är verkligheten
sådan den är; sedan får man gärna
önska att den borde vara annorlunda.

Herr Arrhén sade, att familjerna borde
klara det första barnet utan dessa
barnbidrag. Jag vill inte på något sätt
insinuera, men det är ändå så, att inte
alla relativt nygifta familjer har t. ex.
en adjunkts- eller lektorslön till sitt förfogande.
Vi har fortfarande en mycket
låg medelinkomst här i landet, och även
de med låg inkomst skall kunna klara
sig.

Herr Arrhén sade vidare, att en stor
del av dessa bidrag ibland går till fickpengar.
Jag kan inte bedöma riktigheten
av detta påstående, men måste nog säga,
att herr Arrhén delvis har rätt i att
fickpengarna ofta får för stora proportioner.
Jag vet inte, om det berör barnbidragen,
men man bör väl ändå inte
grunda sitt omdöme på undantagen. Det
är väl regeln, som skall vara utslagsgivande,
och håller man sig till regeln,
tror jag nog att dessa unga familjer, som
det här är fråga om, får vända på kro -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ang. vissa ändringar
norna många gånger, när de skall söka
få ekonomien att gå ihop.

Sedan tror jag, herr talman, att denna
debatt ändå haft viss nytta med sig. Jag
minns de debatter, som förekom på 1930-talet om dessa frågor och hur jag satt
och lyssnade, framför allt till herr Mannerskantz’
anföranden. Förhållandena
har inte ändrats så mycket sedan 1930-talet; det är den gamla högern i alla fall,
hur man än försökt att modernisera den
—- detta under förutsättning att herrar
Mannerskantz och Arrhén är representativa
för högern i denna kammare. Är
det så, vill jag djupt beklaga, att man
ändå inte i någon mån har kunnat se på
tingen ur den nya tidens aspekter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Jag tror att den ganska
ingående debatten i denna fråga inte
skadar med hänsyn till de tongångar,
man kan höra här, men framför allt
med tanke på de diskussioner, som förekommer
utanför detta hus. Man talar om
att dessa barnbidrag användes på det ena
eller andra sättet. Det förefaller mig, som
om man på vissa håll lever i den föreställningen,
att dessa barnbidrag skall
vara något slags sociala bidrag eller en
form av fattigvård. Man måste väl ändå
komma ihåg, att när barnbidragen kom
till, var det för att ersätta de skatteavdrag,
som inte kunde utnyttjas av många
barnfamiljer, helt enkelt därför att deras
inkomster var för små. Detta var i
hög grad fallet för barnrika familjer ute
på landsbygden, som inte hade möjlighet
att få en verklig utjämning i försörjningsbördan,
därför att deras inkomster
inte räckte till. Då införde man alltså i
stället barnbidragen, och detta faktum
måste man hålla i minnet. Man kan inte
säga att det på något sätt innebär en favorisering,
om bidrag nu utgår till första
barnet, ty om vi inte haft barnbidragen
i dag utan behållit avdragen, hade
säkerligen dessa ortsavdrag för barnen
varit högre och på så sätt kompenserat
dessa familjer.

i bestämmelserna om allmänna barnbidrag
Jag begärde ordet, herr talman, närmast
för att säga att det är klart att ett
statsfinansiellt läge, som är bekymmersamt,
tvingar oss att överväga besparingsmöjligheter
på olika områden. För
min del kan jag inte finna att femte huvudtiteln
skall vara undantagen från en
sådan prövning. Varje post i vår budget
måste prövas, vare sig det gäller försvaret,
sociala reformer eller något annat.
Men när man nu från högerhåll vill slopa
bidraget till första barnet, visar det att
det är framför allt beträffande barnfamiljerna
man vill göra besparingar. Det
sker i en tid, då vi är ganska optimistiska
beträffande möjligheterna att genomföra
pensionsreformer. Jag skulle tro
att de flesta människor i vårt land har
klart för sig de möjligheter som finns att
i framtiden få del av de goda pensionsförmånerna.
Dessa möjligheter, vare sig
de gäller folkpension eller tilläggspension,
beror i sista hand på om det i detta
land finns några människor, som producerar
olika nyttigheter. När herr Mannerskantz
därför talar om vad näringslivet
producerar är det nödvändigt att
komma ihåg att det behövs folk för produktionen,
och det får vi inte, om det
inte finns människor som föder barn.

Det är väl ändå så att barnbidragen
också i någon mån har ett familjepolitiskt
syfte. De gör det lättare att bära
de ekonomiska påfrestningar, som en
barnfamilj får vidkännas. Även om man
inte skall bedöma frågan om barn i familjerna
enbart med hänsyn till de
ekonomiska villkoren, får man inte se
bort från den synpunkten.

Om man accepterar den synpunkten
men ändå vill pruta på barnbidragsanslaget
i nuvarande statsfinansiella läge
och med hänsyn till den situation, som
kan inträda längre fram, kan man naturligtvis
göra det. Det är väl ändå inte, som
herr Arrhcn sade, så, att underskottet på
driftbudgeten kan beräknas till 2 000
miljoner kronor; jag förmodar att herr
Arrhén menade totalbudgeten, och det
är ju en annan sak.

När högern nu vill pruta på barnbidragsposten
för att minska statens utgifter,
så lägges denna besparing i första

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

hand på de minsta inkomsttagarna. Det
är just detta som har förvånat mig och
som har föranlett mig att begära ordet.
Högern erkänner principiellt att man bör
ta en viss hänsyn till försörjningsbördan.
Högern har inte sagt att man skall behandla
de barnlösa familjerna och barnfamiljerna
lika, utan högern erkänner
principen att beskattningen bör vara mildare
för familjer med barn. Det är ju
denna princip som barnbidraget avser
att ge uttryck för, när man inte har några
barnavdrag. Om man vill ta bort
barnbidraget för det första barnet och i
stället införa ett extra skatteavdrag för
barnfamiljer, så innebär detta att högern
är ense med oss andra om att man
principiellt skall tillämpa en mildare beskattning
för barnfamiljerna. Skillnaden
ligger bara däri, att högerns yrkande,
som herrar Arrhén och Mannerskantz talar
så varmt för, innebär ett klart missgynnande
av de minsta inkomsttagarna,
under det att de mycket stora inkomsttagarna
favoriseras. Ett ortsavdrag på
500 kronor kan vara tre gånger mera
värt för en mycket stor inkomsttagare
än för en mindre, bortsett från att det
också finns de, som skulle ha svårigheter
att utnyttja avdraget; det är en sak för
sig. Det är alltså när det gäller de mindre
inkomsttagarna som högern vill göra
besparingar. Man spar mest på bidragen
till de familjer, som har den sämsta ekonomien,
och minst i fråga om de familjer
som har de mycket stora inkomsterna.

Om man från högerns sida hade varit
inne på tanken på ett fixt avdrag på
skatten, hade det varit en annan sak. Det
förslag, som högern här har framlagt,
betyder helt enkelt att man beviljar ett
ortsavdrag vid den progressiva statliga
beskattningen för att på det sättet tillgodogöra
de större inkomsttagarna ett
bättre utbyte än de små. Herrar Mannerskantz
och Arrhén får ju ändå lov
att förstå att ett förslag med denna innebörd
inte kan te sig särskilt smakfullt i
det läge vi nu har. Och om det är så, att
inflation och penningvärdeförsämring
främst drabbar de små inkomsttagarna,
bör man inte ytterligare lägga på dem
den börda som ett bifall till högerns
förslag skulle innebära.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Näsströms inlägg här i debatten, vari
han beklagade min tillvaro i det parti
som jag tillhör, ber jag bara att helt
kort få säga, att jag skulle finna min
situation än mera beklagansvärd, om jag
tillhörde ett parti, vars befolkningspolitiska
resultat speglar sig på det sätt,
som jag har försökt ge en bild av i motion
nr 157 och vars ekonomiska politik
skulle kunna illustreras med bilden av
ett skogsrå, en varelse den där enligt
folksagan är slät på framsidan och fager
under ögonen men har en rygg, som
består av ett urholkat tråg.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde emellertid
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svensson, Axet,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Om upphävande av lagen om utfyllnad av’ vissa underhållsbidrag

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 125;

Nej — 14.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Kaijser anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna.

Om upphävande av lagen om utfyllnad av
vissa underhållsbidrag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av lagen
om utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr
128 i första kammaren av herr ilannerskantz
samt nr 152 i andra kammaren av
fru Ewerlöf och fröken Wetterström.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
upphäva lagen den 31 maj 1957
(nr 284) om utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner I: 128 och II:
152 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Mannerskantz
och fröken Wetterström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 128 och II: 152 måtte antaga
följande förslag till

Lag

om upphävande av lagen den 31 maj 1957 (nr 28b) om utfyllnad av vissa

underhållsbidrag

Härigenom förordnas att lagen den 31 maj 1957 (nr 284) om utfyllnad av vissa
underhållsbidrag skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1958.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skall inte tala länge
i denna fråga som är av mindre storleksordning
än både närmast föregående
ärende och det som kommer omedelbart
efter på föredragningslistan.

Vi vill här avskaffa den lag, som tillkom
i fjol om utfyllnad av vissa underhållsbidrag
från sådana personer, som
inte betalar vad de blivit dömda att erlägga
som underhållsbidrag för barn,
eller i sådana fall där underhållsbidrag
till barn utgår med orimligt låga belopp.
Andra lagutskottet var i fjol, när denna
lag antogs, mycket kritisk mot hela förslaget.
Mot bakgrunden av att lagen väl
kommer att få den effekten, att det blir
allt svårare att driva in dessa bidrag från

dem som ådömts att erlägga dem, beroende
på att de är medvetna om att lagen
existerar och barnet ändå får sitt bidrag,
anser vi att man borde avskaffa hela lagen.
Jag är visserligen medveten om att
en lag i regel bör få vara i kraft en tid,
innan man gör några ändringar. Det är
emellertid närmast av principiella skäl
som jag och min inedmotionär — vi är
också reservanter -—- för fram samma
förslag i år som i fjol, nämligen att förslaget
måtte avslås och lagen således
upphävas. Denna lag är faktiskt ett
monstrum. Vi måste därför reagera, när
man här vill förlänga en lag som vi icke
anser vara acceptabel. Därtill kommer,
som sagt, att lagens verkningar blir
ogynnsamma på så sätt, att de, som rätts -

Nr 8

Onstlagen den 5 mars 1958

Om begränsning av utgifterna för den allmänna sjukförsäkringen

ligt blivit ålagda att betala ett visst belopp,
genom lagens existens smiter ifrån
sina skyldigheter under den förevändningen,
att staten ju i alla fall träder in
och betalar bidraget i stället för dem.
Detta tycker jag är ett starkt skäl för
att omedelbart avskaffa lagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag delar herr Mannerskantz’
uppfattning, att den här frågan
är av betydligt mindre vikt än den vi
tidigare diskuterat.

På sätt och vis kan jag också hålla
med honom om att det rådde delade meningar
i andra lagutskottet i fjol när vi
behandlade frågan. Det var något nytt
som då föreslogs, och vi hade svårt att
liksom finna motiveringen för den nya
ordningen. Vi har väl för övrigt ännu
knappast hunnit se verkningarna av den
nya lagen. Inom utskottet har vi emellertid
varit på det klara med att lagen
om bidragsutfyllnad har en ganska begränsad
räckvidd. Utfyllnadsbidrag utgår
endast för understöd som fastställts
genom domstolsutslag eller frivillig överenskommelse,
i båda fallen före den 1
april 1957. Det tillkommer alltså inga
nya fall, utan hela frågan avvecklas automatiskt
i och med att de barn som berörs
av lagen uppnår 16 års ålder.

Det finns emellertid en särskild motivering
för dessa utfyllnadsbidrag, nämligen
den ståndpunkt som riksdagen i övrigt
har intagit i fråga om stöd åt barn
med försumliga försörjare eller inga försörjare
alls. I båda fallen ger staten genom
bidragsförskott eller särskilt barnbidrag
ett stöd av 720 kronor om året.
Genom den här berörda lagen berättigas
vissa kategorier barn, beträffande
vilka familjerättsligt underhållsbidrag å
belopp understigande 720 kronor för år
fastställts före den 1 april 1957, att av
allmänna medel utfå vad som brister i
nämnda belopp, s. k. utfyllnadsbidrag.

Eftersom riksdagen alltså funnit det
naturligt att ge ett stöd av upp till 720
kronor åt de nyssnämnda grupperna

barn, ansåg sig andra lagutskottet i fjol
kunna tillstyrka att också dessa andra
grupper barn ges ett stöd i form av utfyllnadsbidrag
upp till 720 kronor. Vi
bär inte kunnat finna att något inträffat
efter riksdagens beslut i fjol som skulle
motivera en ändring av det då fattade
beslutet. Utskottet hemställer därför, att
de i år väckta motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om begränsning av utgifterna för den
allmänna sjukförsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder för begränsning
av statens utgifter för den allmän
na sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
269 i första kammaren av herr Ewerlöf
in. fl. samt nr 340 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta 1)

sådan ändring av lagen om allmän
sjukförsäkring den 3 januari 1947 att
karenstiden fr. o. m. den 1 juli 1958
skulle utgöra sju dagar, dock att vid yrkesskada
skulle tillämpas en s. k. relativ
karenstid om tre dagar.

2) sådan ändring av förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel att karensbeloppet fr. o. m.
den 1 juli 1958 skulle utgöra 5 kronor i
stället för 3 kronor.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Öl

Om begränsning av utgifterna för den allmänna sjukförsäkringen

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 269 och II: 340,
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats en reservation
av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av förevarande motioner, 1:269
och II: 340, för sin del antaga i reservationen
införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26
§ lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

2) lag angående ändrad lydelse av 11
§ lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring; och

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § Kungl. Maj:ts förordning den 4
juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I reservationen vid detta
utlåtande och i de motioner, som ligger
bakom reservationen, föreslås ändringar
i tre olika avseenden. Det är väl
egentligen den första punkten, som kan
väcka någon större opposition och debatt.
Där föreslås att karenstiden vid
vanliga sjukdomsfall skall förlängas till
en vecka — sju dagar. Det andra förslaget
är att man skall återföra karenstiden
vid olycksfallen inte bara till vad den
var före sjukförsäkringens genomförande
utan ett steg längre, så att olycksfallsersättning
skall utgå redan från första dagen.
Tidigare var det från andra dagen,
och nu har det varit en karenstid på tre
dagar. Det tredje förslaget är att höja
karensbeloppet för statsbidragsberättigade
läkemedel från tre till fem kronor.
Det sista har föreslagits även i fjol.

Som motivering för dessa förslag skulle
jag vilja framföra dels det argument
som anfördes vid ärendet angående barnbidragen,
nämligen att de sociala bidragens
behövlighet måste komma att mins -

kas, ju mera välståndet bland befolkningen
på ett naturligt sätt stiger, och
att det därför inte är så svårt nu som
när sjukförsäkringen för tio år sedan
först beslöts utgå även vid en mindre
sjukdom på fyra eller fem dagar — en
vanlig influensa eller svårare förkylning
— utan att det numera måste anses naturligt,
att var och en har en sådan stabilitet
i sin ekonomi, att han inte behöver
få ersättning, förrän han har kommit
över den tid, då en sådan där vanlig,
kanske rätt ofta eller årligen återkommande
sjukdom varar. Det spelar en
synnerligen stor roll för kostnaderna, om
man ökar ut karenstiden till en vecka.
Utom att staten inte behöver utge medlemsbidrag
till sjukkassorna blir det då
också möjligt att sänka sjukkasseavgifterna.

Dessutom förhåller det sig ju faktiskt
så, att sjukkassornas verksamhet givit
ett bättre utfall än man i början trodde,
och denna tendens har väl icke i större
grad rubbats av den där asiatiska influensan
under hösten och vintern. I övrigt
har det ju visat sig att sjukkassorna fått
ganska stora behållningar och att det
alltså varit för stora avgifter eller för
stora statsbidrag eller bägge delarna. Det
kan väl nämligen inte vara nödvändigt
att sjukkassorna skall magasinera pengar,
särskilt när staten har så dålig råd
som den har och mer och mer har fått
under de senaste åren.

Jag tycker därför inte att dessa förändringar
kan vara ogynnsamma, särskilt
med tanke på att vi står inför reformer,
där det kräves mycket stora obligatoriska
avgifter, såsom när det gäller
folkpensioneringen, och även stora belopp
av vanliga skattemedel. Kan man
då uppnå, att man för en annan sak, i
detta fall sjukförsäkringen, kan komma
ifrån med lägre premier, så neutraliserar
detta åtminstone i någon mån den
höjning av de andra obligatoriska avgifterna
som kommer att inträda. Därigenom
kan också staten frigöra penningar,
och man har ändå inte gjort något
större ohägn, ty det bör inte vara svårare
för en människa i dagens Sverige
att svara för de dagar, då han är sjuk

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om begränsning av utgifterna för den allmänna sjukförsäkringen

upp till sju dagar, än det tidigare var att
svara för tre dagar.

Däremot medger jag att det finns ett
krux i detta, och det är att man bryter
samordningen mellan sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen. Detta har
andra lagutskottet ansett vara en så viktig
faktor, att redan den skulle avhålla
oss från att göra sådana ändringar. Det
var också detta som var orsaken till att
andra lagutskottet i fjol avstod från att
göra förbättringar som man annars velat
göra, och jag förmodar att det var samma
förhållande tidigare. Man har inte
vela bryta denna samordning. Nu har
emellertid motionärerna påvisat, att man
inte behöver ordna detta så, att det förorsaker
några stora olägenheter i fråga
om denna samordning, om man nämligen
förfar på det sättet, att sjukkassorna får
betala ut för olycksfall, då man tycker
att karaktären av olycksfall är ganska
klar, precis som om det hade varit vanliga
sjukdomsfall, och göra det redan
från första dagen. Sedan skulle man inte
vara så noga med att kräva tillbaka vad
som eventuellt hade betalts för mycket,
om det visade sig att det inte var ett
olycksfall. Om man förfar på sådant sätt
och kan få till stånd en god pravis på
området, så tycker jag inte att det skulle
behöva vara så stora olägenheter förenade
med ett sådant formellt brytande
av samordningen som ja|> ändå måste erkänna
att förslaget innebär.

Det finns en annan sak, som också
borde ändras, och det är att dessa 90 dagar,
under vilka nu full sjukpenning utgår,
skulle kunna avsevärt utökas, eventuellt
så, att tiden bleve helt och hållet
obegränsad, men det kommer väl en särskild
proposition som berör detta, och
därför har vi icke tagit upp den frågan.

Vi har menat att olycksfallen medför
ett civilrättsligt förhållande mellan arbetsgivare
och anställda. Därför anser
vi att ersättning bör utgå från första dagen
och att det faktiskt har varit oriktigt
att man med sjukkassereformens genomförande
ökade karenstiden. Om en
ändring nu skall ske, vill vi gärna återföra
det till det gamla, så att all oiycksfallsersättning
skall utgå från första da -

gen. Det blir arbetsgivarna som får klara
det hela, och vi finner inte något oriktigt
däri.

Genom den förlängda karenstiden för
de vanliga sjukdomsfallen minskas ju
arbetsgivarnas del i kostnaderna för
sjukförsäkringen, men den kommer samtidigt
att ökas genom att man tar bort
karenstiden för olycksfallen. Hur detta
kommer att verka rent matematiskt, är
svårt att säga, men troligen blir det väl
varken plus eller minus för arbetsgivarna.

Däremot måste kostnaden minskas i
fråga om avgifter för de sjukförsäkrade,
och även statens utgifter kommer att
minskas. Detsamma gäller för statens del
beträffande läkemedel. I fråga om dessa
har man ökat karensbeloppet till 5 kronor.
Därigenom inbesparas tiotusentals
expeditioner på apoteken. Även läkarnas
besvär minskas. Jag föreställer mig att
denna vinst i sig själv är tillräcklig för
att motivera en sådan utökning. Det var
inte långt ifrån att riksdagen i fjol hade
fattat beslut om höjning av karensbeloppet
för läkemedel. Jag tycker att det ligger
än mer naturligt till i år, när statsfinanserna
är så mycket sämre. Dessutom
kanske de här tre kronorna spelar
ännu mindre roll för de enskilda människorna
i år än för något år sedan.

Det är i huvudsak de synpunkter jag
har att framföra på denna sak, och jag
ber alltså få yrka bifall till reservationen
i dess helhet.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! När samordningen mellan
sjukförsäkringen samt olycksfallsoch
yrkesskadeförsäkringarna genomfördes,
föranledde detta missnöje på arbetsplatserna,
ty samordningen innebar
att den inom sjukkassevärlden tillämpade
tre-dagars-karenstiden också skulle
tillämpas vid yrkesskada och olycksfall.

Inom såväl utskottet som den utredning,
som hade sysslat med sjukförsäkringen,
hade man funnit så starka skäl
tala för en sådan samordning, att man
hade tagit den olägenhet, som man var

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Om begränsning av utgifterna för den allmänna sjukförsäkringen

på det klara med skulle följa med både
den karenstid, som skulle tillämpas vid
olycksfall och yrkesskada, och den del
av läkarvårdskostnaden, som den skadade
själv skulle få betala enligt de regler
som gäller inom sjukförsäkringen. Det
har ju alltid varit ett starkt intresse hos
dem, som drabbas av arbetsoförmåga på
grund av sjukdom, att få den rubricerad
som olycksfall eller yrkesskada, eftersom
ersättningarna här var betydligt bättre
än enligt den tidigare gällande frivilliga
sjukförsäkringen. Det är alltså i och för
sig inte så märkvärdigt att man, trots de
förbättringar som skett inom sjukförsäkringen,
ändå tycker att det blivit en
avsevärd försämring i fråga om ersättning
vid yrkesskada eller olycksfall, eftersom
man dels hade skyldighet att betala
en del av läkarvården, dels också
måste avstå från ersättning under tre
eller kanske riktigare två dagar.

Missnöjet har tagit sig uttryck dels i
uppvaktningar i kanslihuset, dels i motioner
till respektive förbunds kongresser,
med yrkande att de fackliga organisationerna
skulle medverka till en sådan
ändring i nu gällande regler, att man
återfick de gamla bestämmelserna i fråga
om ersättning vid olycksfall och yrkesskada.

Det bär också väckts motioner i riksdagen,
och dessa behandlades senast under
hösten 1956. Utskottet tillstyrkte en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om utredning, huruvida det var möjligt
att utan alltför stora olägenheter för
samordningen tillämpa sådana regler för
olycksfall och yrkesskada, att man slopade
kravet på karenstid. Utskottets utlåtande
i den delen bifölls, och däri ligger
följaktligen en sådan hemställan från
riksdagen till Kungl. Maj:t.

Vid den tidpunkten var herr Mannerskantz
av skiljaktig mening. Han reserverade
sig mot den delen i utskottets utlåtande
och säger beträffande dessa delar:
»Även i övrigt är samordningen utskilda
synpunkter förenad med sä stora
fördelar, att det icke bör ifrågakomma
att göra något avsteg från denna för
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
grundläggande princip. Då ett införande

i sjukförsäkringen av olika karensregler
för yrkesskador och andra sjukdomar
ofrånkomligen skulle medföra att grundvalen
för samordningen rycktes undan,
bör det enligt utskottets mening icke
komma i fråga att differentiera karenstiden.
»

På grund av vad sålunda anförts hemställde
reservanten, som var herr Mannerskantz,
att motionerna i det avseendet
skulle avslås.

Nu vill jag fråga, om herr Mannerskantz
tror att dessa olägenheter i fråga
om samordningen försvinner genom att
man utökar karenstiden för dem, som
drabbas av vanlig sjukdom, från nuvarande
tre dagar till sju dagar och ger de
olycksfallsskadade ersättning från och
med första dagen. Om det skulle ske någon
förändring i bedömningen, måste det
otvivelaktigt bli på det sättet, att olägenheterna
skulle bli större. Det blir ju ändå
sju dagar att vinna mot tidigare tre,
om man kunde få arbetsoförmågan godkänd
såsom föranledd av yrkesskada;
olycksfallen är väl i regel inte föremål
för några större tvister. Då slapp man ju
sju dagars karenstid.

Det är klart att man här sparar pengar
för staten, som lämnar statsbidrag till
grundsjukpenningen, som är 3 kronor.
Staten betalar 50 procent av det beloppet,
alltså 1 krona 50 öre om dagen. Tilläggssjukpenningen
betalar emellertid staten
ingenting till. De fyra dagarnas karenstid
skulle väl drabba flertalet av dem
som har sjukdom av den beskaffenheten
att de lyfter sjukhjälp. Därför tror
jag alldeles säkert att man vinner det belopp,
som herr Mannerskantz talar om
och som finns nämnt i motionen; jag
tror att det är 48 miljoner kronor, av
vilka en stor del skulle falla på de sjukförsiikrade
själva i form av minskade
kostnader och lägre avgifter.

I och för sig kan man alltid diskutera,
huruvida standardhöjningen för de löneanställda—
det är ju dem det i huvudsak
gäller — har fått en sådan omfattning
att man utan olägenhet kan utöka
karenstiden vid sjukdom från tre till sju
dagar. Detta är emellertid ingen synpunkt
på frågan som vunnit allmänt in -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om begränsning av utgifterna för den allmänna sjukförsäkringen

steg, ty alla som har mera fasta löner -—
tjänstemännen i stat och kommun och
på den enskilda arbetsmarknaden — har
full lön under de karensdagar som tilllämpas
i sjukkassan. De lyfter visserligen
sin ersättning i sjukkassan från och
med fjärde dagen, men under de tre dagarna
dessförinnan har de full lön från
sin arbetsgivare. Vid olycksfall i arbetet
är det inte alls ovanligt med sådana bestämmelser
för dylika kategorier av löneanställda,
att de har full lön så länge
olycksfallsskadan består.

Jag kan, herr talman, inte dela herr
Mannerskantz’ uppfattning att man skulle
vinna så mycket genom att försämra
ersättningen från sjukförsäkringen att
det skulle motsvara olägenheten av en
utsträckning av karenstiden till sju dagar.

Inte heller i de övriga avseenden, som
motionen avhandlar, tror jag att besparingarna
är av den beskaffenheten, att de
ger anledning till yrkade ändringar. Redan
under föregående år behandlade
riksdagen motioner om en höjning av
karensbeloppet för läkemedelsersättning
från 3 till 5 kronor. Då var motiveringen
att statsverket skulle spara vissa belopp
i statsbidrag, men motionärernas
beräkning var felaktig, eftersom statsbidraget
inte påverkas av en sådan förändring
i karensbeloppet; statsbidraget för
denna del av ersättningen från sjukkassa
utgår nämligen i form av fast bidrag med
kr. 1: 15 per medlem. Visserligen bleve
det billigare för sjukkassorna, och ändringen
skulle kanske även ta sig uttryck
i lägre totalkostnader, vilket kunde påverka
medlemmarnas avgifter; men statsbidraget
skulle inte påverkas.

Nu har man inte i reservationens yrkanden,
och heller inte i motionerna, tagit
upp frågan om att slopa statsbidraget.
Följaktligen är situationen i år precis
densamma, när vi behandlar frågan om
en höjning av karensbeloppet, som då vi
under föregående år behandlade läkemedelsersättningarna;
statsbidraget påverkas
inte. Visserligen finns frågan med i
motiven till motionerna men är inte upptagen
i motionernas yrkande, och såvitt
jag kan se finns den heller inte i re -

servationen. Vid sådant förhållande, och
framför allt då hela frågan om läkemedelsersättningen
är föremål för en utredning,
som snart torde bli färdig, finner
jag att det saknas anledning för riksdagen
att i berörda avseende bifalla reservationen.

Jag hemställer alltså även i denna del
om bifall till utskottets förslag.

Utskottets hemställan bifölls med 122
röster mot 13 för reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Karlsson, Göran,
hegärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 13.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Om prisnedsättning å statens järnvägar för folkpensionärer
Därjämte hade 3 ledamöter tillkänna- biljett även under vårmånaderna, förgivit,
att de avstode från att rösta. slagsvis 15 maj—15 juni med undantag

_ av pingsthelgen.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 13, angående
överlämnande till särskilda utskottet av
väckta motioner angående vissa ändrade
bestämmelser rörande kommunernas
andel av folkpensioneringskostnaderna,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckta motioner om höjning av
den s. k. försvarsavgiften enligt gruvlagen
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga;
samt

nr 2, i anledning av väckt motion angående
normgivande bestämmelser om
nytryckning av lagar och förordningar,
som blivit föremål för väsentliga eller
upprepade ändringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om prisnedsättning å statens järnvägar
för folkpensionärer

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
väckta motioner om vidgad rätt för folkpensionärer
att företaga resor å statens
järnvägar till nedsatt pris.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
76 av herr Karlsson, Göran, och II: 123
av herr Almgren hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga
järnvägsstyrelsen att medgiva
ålderspensionärer ocli förtidspensionärer
rätt att företaga resor å statens järnvägar
till halva priset av tur och retur u

Första kammarens protokoll 195N. Nr ,V

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
76 och II: 123 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Denna motion, som jag
har undertecknat, med begäran att folkpensionärerna
skulle få rätt att till nedsatt
pris göra tågresor på statens järnvägar,
tillhör naturligtvis inte de stora
frågorna och behöver inte föranleda några
längre utläggningar.

Redan tidigare har ju järnvägstyrelsen
beviljat folkpensionärerna rätt att
vid nyår göra en tågresa till nedsatt
pris. I princip är det alltså inte fråga
om någon nyhet, utan motionen gäller
bara att man skall till en mera lämpad
tidpunkt på året flytta över möjligheten
att göra sådana resor. Utskottet har inte
velat gå med på motionen, utan anser
att man bör avvakta pensionsfrågans lösning
innan denna fråga tas upp till förnyad
prövning, men jag tycker för min
del, att det just så länge som pensionsfrågan
inte blivit löst är viktigt att man
tillmötesgår det i motionen framställda
önskemålet.

Utskottets avslagsyrkande ter sig så
mycket mer anmärkningsvärt som man
ungefär samtidigt med att utskottet tog
ställning till denna fråga kunde läsa i
tidningspressen, att de, som vill åka tåg
till en VM-match i fotboll, får göra det
just till nedsatt pris på statens järnvägar.
Följaktligen har eu folkpensionär
förmånen av nedsatt pris hos SJ, om
han reser till en sådan fotbollsmatch,
men inte om han vill resa och hälsa på
en anhörig under samma tid.

För övrigt tycker jag nog, att SJ skulle
kunna passa på att göra litet reklam för
sig i detta sammanhang. Bilismen tar
ju resenärer från SJ i allt större utsträckning,
och därför kunde det kanske ha
varit lämpligt att popularisera hela folkets
järnväg genom en sådan åtgärd.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Om prisnedsättning å statens järnvägar
Folkpensionärerna har i regel inga bilar
och kan alltså inte använda det fortskaffningsmedlet,
men om det är riktigt
som det brukar påstås att SJ för en stelbent
taxepolitik, så skulle man ju ha kunnat
mjukat upp den vid ett sådant här
tillfälle och därigenom vunnit en hel del
goodwill.

Ja, lierr talman, jag inser ju, att det
är tämligen lönlöst att göra ett försök
att förmå kammarens ledamöter till ett
annat ställningstagande än utskottet
gjort. Men jag tycker att det ändå är i
sin ordning att yrka bifall till motionen
nr 76 i denna kammare.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Det är inte så, att allmänna
beredningsutskottet har velat vara
särskilt missunnsamt mot pensionärerna.
Kritiken har också kommit att
riktas mot kungl. järnvägsstyrelsen, men
dess handlande kan vi ju inte på något
sätt kommendera. Styrelsen har t. o. m.
gått ett steg längre än förut, ty jämfört
med vad styrelsen yttrade över en likartad
motion vid föregående års riksdag,
har styrelsen nu tillfogat, att styrelsen
ifrågasätter, om inte t. o. m. den förmån,
som nu tillkommer folkpensionärerna,
nämligen nedsättning i avgifterna
vid vissa speciella tidpunkter, i fortsättningen
bör tas ifrån dem. Det tyckte
vi inom utskottet var synnerligen hårt.

Som saken ligger till ankommer det,
såsom vi säger i utskottsutlåtandet, på
kungl. järnvägsstyrelsen att ta ställning
till frågan. Nu säger styrelsen att skall
förmånerna utvidgas, så bör också
svenska staten i fortsättningen betala resorna.
Och jag håller gärna med motionären
om att om man jämför detta
med resor till fotbollsmatcher, så låter
det litet underligt -—• men det skall väl
gå i en särskild klass, det där med fotbollsspelandet,
kan jag förstå!

Utskottet sade redan i fjol, att den förmån
det här gäller skulle få bli beroende
av de folkpensionsförmåner, som
kunde komma att beslutas. Om vi läser

för folkpensionärer

åldringsvårdsutredningens betänkande,
framgår därav, att pensionen skulle så
avvägas, att pensionärerna själva kunde
bestrida dessa utgifter. Detta argument
har ju nu ännu större betydelse än i
fjol, eftersom vi kommit ytterligare ett
steg framåt när det gäller att lösa frågan,
om folkpensionärerna skall få tillfredsställande
inkomster.

Utskottet ställer sig sålunda mycket
välvilligt till vad motionärerna anfört,
men på de grunder, som åberopades av
utskottet år 1957, yrkar vi avslag på motionerna
även i år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill tacka för den
välvilliga behandling, som herr Wolgast
i sitt anförande givit åt min motion. Vi
tycks vara ense i sak, det är bara det att
han inte velat dra samma konsekvenser
som jag velat göra när det gäller behandlingen
av min motion.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Det är inte jag som drar
oriktiga konsekvenser, utan det är kungl.
järnvägsstyrelsen, som inte drar konsekvenser
som är överensstämmande med
motionärernas åsikter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen
I: 76; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 105, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan
Sverige och Japan angående reglering av
vissa svenska fordringsanspråk.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Torsten, för tiden
den 7—den 12 i denna månad för
bevistande av sammanträde i Turin med
Europarådets kommitté för kommunala
frågor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.20.

In fidem
G. H. Berggren