Tisdagen den 4 mars gid (Riksdagens protokoll 1958:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr 8

1—5 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 mars gid

Interpellationer av:

herr Nilsson i Göingegården ang. frågan om fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av järnväg och ägoväg......... 9

herr Lindström ang. militära övningar under olämpliga väderleksförhållanden
............................................. 9

Onsdagen den 5 mars

Avskaffande av s atsrådseden................................... 12

Utredning i syfte att bereda samtliga riksdagspartier möjlighet att

deltaga i riksdagsutskottens arbete och beslut.................. 13

Utgifter under tredje huvudtiteln:

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.............................. 15

Bidrag till internationell hjälpverksamhet...................... 19

Avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig undervisning
och forskning........................................ 31

Befrielse för Föreningen Kristianstadstrakt från viss investeringsavgift 36

Beräkningen av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst..... 38

Vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader å

jordbruksfastighet .......................................... 41

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen..................... 43

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m........ 57

Upphävande av lagen om utfyllnad av vissa underhållsbidrag...... 81

Åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen
................................................ 33

Vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga........................ 89

Normer för nytryckning av lagar och förordningar, som blivit föremål
för väsentliga eller upprepade ändringar................... 89

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Vidgad rätt för folkpensionärer att resa å statens järnvägar till nedsatt
pris................................................... gi

Interpellationer av:

herr Hamrin i Jönköping ang. myndigheternas befogenhet att genom
upprepade beslut eller yrkanden göra en person till föremål

för sinnesundersökning m. m............................... 92

herr Johansson i Norrköping ang. osunda konkurrensmetoder från
textilimportörers sida..................................... 93

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 mars

Bevillningsutskottets memorial nr 22, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående promilletalet för skogsvårdsavgiften för år
1958 (gemensam votering)................................ n

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. överenskommelse med Japan om
reglering av svenska fordringsanspråk...................... 12

— nr 2, om ändrad ordning för val av ombud och suppleanter i Nordiska
rådet .............. 12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, om avskaffande av statsrådseden 12

— nr 3, om ändrad ordning för val av statsrevisorer ............ 13

— nr 4, om utredning i syfte att bereda samtliga riksdagspartier möjlighet
att deltaga i riksdagsutskottens arbete och beslut....... 13

— nr 5, om ändrad ordning för kamrarnas val av talmän, sekreterare
och ledamöter i talmanskonferensen.................... 14

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet)............................... 15

— nr 12, rörande utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet) 30
nr 33, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.

för utrikesdepartementet................................. 30

— nr 34, ang. nedsättning av viss kronans fordran.............. 30

— nr 35, ang. ändring av avtal rörande lån till Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande i Sverige.............. 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. ändring av 3 § 2 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt ..................... 31

— nr 12, om avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning........................... 31

— nr 13, om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt från viss

investeringsavgift......................................... # 3 g

— nr 14, om ändring av förordningen ang. beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst......................... 38

— nr 15, om vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet.............................. 41

— nr 17, om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen, m. m. .. 43

— nr 23, om ändring i kommunalskattelagen, m. m.............. 57

Innehåll

Nr 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. lag om tillvaratagande av
biologiskt material från avliden..............................

— nr 6, ang. strålskyddslag m. m...............................

_ nr 7, ang. ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

— nr 8, ang. upphävande av lagen om utfyllnad av vissa underhållsbidrag
.................................................. • •

_ nr 9, om begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen
.............................................

memorial nr 13, ang. överlämnande till särskilda utskottet av motioner
om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna....

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om höjning av försvarsavgiften enligt
gruvlagen m. ...................................••••••

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om vidgad rätt till fria
resor för värnpliktiga.......................................

— nr 2, ang. normer för nytryckning av lagar och förordningar, som

blivit föremål för väsentliga eller upprepade ändringar.........

_ nr 3, om vidgad rätt för folkpensionärer att resa å statens järnvägar
till nedsatt pris.......................................

Sid.

''■

• -In'' ■ KV v*r .. .

- . . . . .'' • juit. K

i." nr K iVnii.

r u-xas >4 : "T?; <*>t ; .... , •; ;

?! , f\

■uttit *A » /f> ,!4?sn _>\l . -.i it

‘ • 1 jJT (i''i*hUjjrifTjff}iiryt !*;&''!« it ?-*>*; r;: • ur. j rt * * t--u

''V, -iui,; • i a'' ■'' ■ \V.\... Aå‘ ,m .

.... ..........« - *....... • -/,T .-''J ; • JK.I .

■ : I--:; , : :• v,

■ ii >;■>■/ s !•»: - :

Lördagen den 1 mars 1958

Nr 8

Lördagen den 1 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21
nästlidna februari.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 69, med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m.;
och

till statsutskottet propositionen nr
70, angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den å kammarens bord
liggande motionen nr 410, av herr
Bengtsson i Varberg m. fl.

§ 4

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående lärarutbildningen
på det husliga området.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och

Japan angående reglering av vissa
svenska fordringsanspråk, och

nr 2, i anledning av väckt motion
om ändring i ordningen för val av ombud
och suppleanter i Nordiska rådet;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av statsrådseden,
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrad ordning
för val av statsrevisorer,

nr 4, i anledning av väckt motion
om utredning i syfte att bereda samtliga
riksdagspartier möjlighet att deltaga
i riksdagsutskottens arbete och
beslut, och

nr 5, i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för kamrarnas val
av talmän, sekreterare och ledamöter
i talmanskonferensen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

Nr 8

Lördagen den 1 mars 1958

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss kronans fordran, och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
avtal rörande lån till Föreningen för
skidlöpningens och friluftslivets främjande
i Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning angående
ändring av 3 § 2 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt,

nr 12, i anledning av väckt motion
om avdragsrätt vid beskattning av donationer
till vetenskaplig undervisning
och forskning,

nr 13, i anledning av väckta motioner
om befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt
från erläggande av viss
investeringsavgift,

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avskrivning av
kostnader för ekonomibyggnader å
jordbruksfastighet,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillvaratagande
av vävnader och annat
biologiskt material från avliden person,

nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till strålskyddslag
m. m., dels ock i ämnet
väckt motion,

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag m. m.,
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagen om utfyllnad
av vissa underhållsbidrag,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för begränsning av
statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen,
och

nr 13, angående överlämnande till
särskilda utskottet av väckta motioner
angående vissa ändrade bestämmelser
rörande kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna; tredje

lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckta motioner om höjning
av den s. k. försvarsavgiften enligt
gruvlagen m. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga,

nr 2, i anledning av väckt motion
angående normgivande bestämmelser
om nytryckning av lagar och förordningar,
som blivit föremål för väsentliga
eller upprepade ändringar, och
nr 3, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för folkpensionärer att
företaga resor å statens järnvägar till
nedsatt pris.

§ 6

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 1 mars 1958

Nr 8

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1958/59
till överståthållarämbetet och landsstaten,
Polisväsendet, Civilförsvaret,Brandväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 68, med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna
m. fl., m. m.,

nr 71, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59
in. m.,

nr 72, angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson,
och

nr 73, angående anslag till strål -

skyddsverksamhet m. m. för budgetåret
1958/59 m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 53, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror m. m. motionerna: nr

411, av herr Spångberg m. fl.,

nr 412, av herr Kollberg, och

nr 413, av herr Dickson m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 55, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering m. m.
motionerna:

nr 414, av herr Fredriksson m. fl.,
samt

nr 415 och 416, av herr Senander
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.05.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 8

Tisdagen den 4 mars 1958

Tisdagen den 4 mars

KI. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 25
och den 26 nästlidna februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram samt ansökan med därvid
fogat läkarintyg:

Andra kammarens talman

Riksdagshuset

Stockholm

Härmed meddelas att riksdagsman
Karl Kilsmo insjuknat i influensa och är
under min vård. Han beräknas oförmögen
till arbete under en vecka.

Robin Stråhle
Provinsialläkare,
Flen

Till Riksdagens Andra Kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
hemställa om tjänstledighet från
riksdagsarbetet under tiden 3—15 mars
1958.

Uppsala den 28 febr. 1958

Henrik Munktell

Härmed intygas att professor Henrik
Munktell på grund av akut överansträngning
är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet under cirka fjorton dagar
framåt.

Uppsala den 28 febr. 1958

Runar Brenning
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Kilsmo den 3—den 9 och
herr Munktell den 3—den 15 innevarande
mars.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.

Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 68, med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna
m. fl., m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 71, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59 m. m.;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 72, angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson,
och

nr 73, angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret 1958/
59 m. m.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord liggande motioner.
Därvid remitterades
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 411, av herr Spångberg m. fl.,
nr 412, av herr Kollberg, och
nr 413, av herr Dickson m. fl.; samt
till särskilda utskottet motionerna:
nr 414, av herr Fredriksson m. fl., och
nr 415 och 416, av herr Senander
m. fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2—5,
statsutskottets utlåtanden nr 3, 12 och
33—35, bevillningsutskottets betänkanden
nr 9, 12—15, 17 och 23, andra lagutskottets
utlåtanden och memorial nr
4, 6—9 och 13, tredje lagutskottets utlåtande
nr 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1—3.

Tisdagen den 4 mars 1958

Nr 8

§ 6

Interpellation ang. frågan om fördelning
av kostnader för anordningar i korsning
av järnväg och ägoväg

Herr NILSSON i Göingegården (h)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Sedan länge har vi på
riksdagsplanet diskuterat frågan om fördelning
av kostnaderna för anordningar
i korsning mellan järnväg och ägoväg
eller annan icke allmänneligen befaren
väg med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets
driftsförhållanden.

Frågan har varit föremål för uppmärksamhet
bl. a. vid 1948 års riksdag,
då motioner framlades i ärendet. Som
ett resultat av riksdagsbehandlingen tillkallades
en utredningsman. Det av denne
1951 framförda betänkandet lades
dock ej till grund för proposition. I
stället överlämnades hela frågan till
kommunikationsdepartementet för prövning
av andra åtgärder som kunde ifrågakomma
för att lösa problemet.

Motioner framfördes på nytt 1956.
Riksdagen fann det då angeläget, att
åtgärder snarast vidtogs för att få till
stånd en lösning av förevarande problem
samt hemställde därför om reglering
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som uppdragits i 1951
års betänkande. Ärendet överlämnades
till kommunikationsdepartementet för
vidare behandling.

Trots att nära tio år gått, sedan förevarande
fråga på allvar aktualiserades
i riksdagssammanhang, har en lösning
icke åstadkommits.

Med stöd av ovanstående hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
sådana åtgärder, att förslag till lösning
av frågan om fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av järnväg
och ägoväg eller annan icke allmänneligen
befaren väg med huvudsaklig betydelse
för jordbruksfastighets driftsförhållanden
framlägges inför 1958 års
riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. militära övningar under
olämpliga väderleksförhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Under nu pågående repetitionsövningar
vid Norrlands artilleriregemente
i Östersund bär övningar
bedrivits även under de tider, då temperaturen
varit exceptionellt låg. En
nattmarsch på 10 mil i 30° kyla medförde
att framför allt traktorförarna
ådrog sig köldskador i ansiktet.

En framställning från manskapet om
att erhålla ansiktsskydd av samma typ
som motorcykelordonnanserna är utrustade
med avslogs. Om de skulle ha
sådana, hänvisades de till sportaffärerna.

För lekmannen förefaller det minst
sagt oförsvarligt att tvinga de värnpliktiga
att utsätta sig för en så allvarlig
risk som en förfrysning ändå är. Sådan
omdömeslöshet undergräver befälets
auktoritet, och talet om träning för sådana
påfrestningar är grundfalskt.

Med hänvisning till förestående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framställa följande
fråga:

Anser statsrådet, att det är förenligt
med försvarets intressen att militära
övningar bedrives under väderleksförhållanden,
som innebär uppenbar risk
för förfrysningar och andra skador?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 S förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 8

Tisdagen den 4 mars 1958

proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen
den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar,
m. m.; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag), samt
från tredje lagutskottet:
nr 88, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 maj
1944 (nr 219) om djurskydd, dels ock
i ämnet väckt motion.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren: nr

74, angående medel för år 1958 till
bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m., och
nr 75, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 22 maj 1953
(nr 269) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 55, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering
m. m. motionerna:

nr 417 och 418, av herr Hjalmarson
m. fl,

nr 419 och 420, av herr Ohlin m. fl.,
nr 421, av herr Hedlund m. fl.,
nr 422, av herr Lundberg,
nr 423, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., och

nr 424, av herr Christenson i Malmö;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 66, angående högre utbildning
av sjuksköterskor motionerna:
nr 425, av fröken Höjer m. fl., och
nr 426, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda, samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 67, angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen m. m.
motionerna:

nr 427, av herr Rimmerfors m. fl,
nr 428, av herr Hallén m. fl., samt
nr 429, av fröken Olsson och herr
Alemyr.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

För kommittéarbete inom Europarådet
anhåller undertecknad om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 5—
12 mars.

Ingemar Andersson
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Onsdagen den 5 mars

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
bevillningsutskottet i dess memorial nr
22 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla
vad bevillningsutskottet hemställt i betänkande
nr 5 och alltså

A) i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skall
för år 1958 utgå med 1,25 promille;
samt

B) lämna följande motioner, nämligen

1) motionen II: 135 av herr Wachtmeister
samt

2) motionen II: 239 av herrar Rubbestad
och Börjesson utan åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen och
alltså beslutat att i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående skogsvårdsavgiften
samt motionen II: 135 av herr
Wachtmeister och motionen 11:239 av
herrar Rubbestad och Börjesson skogsvårdsavgiften
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skall för år 1958 utgå
med 1,00 promille.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,

verkställes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med ............ 107 Ja och 114 Nej

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 82 Ja och 64 Nej,

Vadan då därtill

lades andra kammarens
röster

eller.......... 107 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 189 Ja och 178 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 74,
angående medel för år 1958 till bostadslån
åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 75, med
förslag till förordning om ändring i
förordningen den 22 maj 1953 (nr
269) angående byggnadsforskningsavgift
in. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å
bordet liggande motioner. Därvid remitterades -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Avskaffande av statsrådseden

till särskilda utskottet motionerna:
nr 417 och 418, av herr Hjalmarson
m. fl.,

nr 419 och 420, av herr Ohlin m. fl.,
nr 421, av herr Hedlund m. fl.,
nr 422, av herr Lundberg,
nr 423, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., och

nr 424, av herr Christenson i Malmö;
samt

till statsutskottet motionerna:
nr 425, av fröken Höjer m. fl.,
nr 426, av herrar Olof son och Nilsson
i Lönsboda, samt

nr 427, av herr Rimmerfors m. fl.,
nr 428, av herr Hallén m. fl., och
nr 429, av fröken Olsson och herr
Alernyr.

§ 4

Föredrogs den av herr Nilsson i Göingegården
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående frågan om fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av
järnväg och ägoväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Lindström
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående militära
övningar under olämpliga väderleksförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och

Japan angående reglering av vissa svenska
fordringsanspråk, och

nr 2, i anledning av väckt motion
om ändring i ordningen för val av ombud
och suppleanter i Nordiska rådet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Avskaffande av statsrådseden

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av statsrådseden.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 8 i
första kammaren av herr Ollén och nr
8 i andra kammaren av herr Larsson
i Stockholm hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om att Kungl.
Maj:t måtte gå i författning om statsrådsedens
slopande».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:8 och 11:8
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Magnusson i Tumhult,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att motionerna I: 8 och II: 8 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
av motionerna om statsrådsedens slopande
har herr Sveningsson i första
kammaren och jag inte kunnat dela
majoritetens mening utan reserverat oss
mot utskottets hemställan om en riksdagsskrivelse.
Vi är av den uppfattningen,
att då riksdagens skrivelse i ärendet
av år 1921 icke föranledde någon
Kungl. Maj :ts åtgärd så sent som år

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Utredning i syfte att bereda samtliga riksdagspartier möjlighet att deltaga i riksdagsutskottens
arbete och beslut

1937, bör man nu kunna avvakta författningsutredningens
prövning av frågan.
Visserligen saknas i lagstiftningen
föreskrifter om statsrådseden, men fastän
den en gång tillkommit genom en
av Kungl. Maj:t utfärdad skrivelse till
hovkanslersämbetet och icke på riksdagens
initiativ, finns det dock anledning
förmoda att författningsutredningen
kommer att behandla även denna
fråga. I ett interpellationssvar här i
kammaren för endast några veckor sedan
i samma ärende framhöll justitieministern
också som sin mening, att
frågan om statsrådseden torde komma
att prövas av författningsutredningen
eller i vart fall få upptagas i anslutning
till det förslag angående vår författning,
som utredningen kommer att framlägga.

Statsrådet meddelade, att han därför
inte var beredd att ta närmare ståndpunkt
i frågan. Ingenting har heller inträffat
som givit anledning till någon
omedelbar ändring, men en sådan skulle
dock innebära ett föregripande av
utredningens prövning. Alltsedan eden
tillkom har den också tillämpats, och
motionärerna har inte kunnat påvisa
några icke önskvärda konsekvenser
därav. Motionärerna säger visserligen
att det främsta kravet på varje eds avläggande
måste vara, att eden svarar
mot den enskildes personliga uppfattning
och icke tvingar honom att svära
vid sådant, som strider mot hans egen
livsåskådning. Detta anser jag också
vara riktigt. Men även om statsrådseden
är ett villkor för tillträde till statsrådsämbetet,
så är tillträdet till ämbetet frivilligt,
och därigenom kan ju inte heller
någon tvingas att utan egen och fri
vilja avlägga denna ed.

Herr talman! Jag anser alltså att riksdagen
bör avvakta författningsutredningens
åtgöranden och ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är inte riksdagen

som har att avgöra frågan om statsrådsedens
vara eller icke vara, men i ett
interpellationssvar i januari uttalade
justitieministern, att han gärna ville
höra om riksdagen hade några synpunkter
att anlägga på frågan. Konstitutionsutskottet
har till skillnad från herr
Magnusson i Tumhult den meningen, att
man mycket väl kan företa en ändring
av statsrådsedens karaktär. Eden är föråldrad
till både form och innehåll; den
grundar sig på en livssyn och en samhällssyn
som är främmande för vår tids
människor. Visserligen kommer författningsutredningen
att syssla med frågan,
men i avvaktan på denna utredning är
det intet som hindrar konstitutionsutskottet
från att redan nu föreslå ett utbyte
av statsrådseden mot en i jämförelse
med den nuvarande eden väsentligt
förenklad försäkran.

Herr talman! Med detta ber jag bara
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
uttalande.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrad
ordning för val av statsrevisorer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Utredning i syfte att bereda samtliga

riksdagspartier möjlighet att deltaga

i riksdagsutskottens arbete och beslut

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion
om utredning i syfte att bereda
samtliga riksdagspartier möjlighet att
deltaga i riksdagsutskottens arbete och
beslut.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Utredning i syfte att bereda samtliga riksdagspartier möjlighet att deltaga i riksdagsutskottens
arbete och beslut

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 229 i andra kammaren
av herrar Henning Nilsson i Gävle
och Karlsson i Stuvsta hemställdes, »att
riksdagen med uttalandet att en demokratisk
rekrytering av samtliga utskott
måste eftersträvas i skrivelse till regeringen
begär utredning — exempelvis
genom 1954 års författningsutredning
— och förslag i syfte att bereda
samtliga riksdagspartier möjlighet att
deltaga i riksdagsutskottens arbete och
beslut».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion 11:229 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Vår motion rör ju ingen
större fråga, och jag skall inte heller
offra många ord på den. Som nykomling
i denna förnämliga församling
måste jag emellertid säga, att jag funnit
det relativt svårt att följa frågorna, när
man inte får delta i utskottsbehandlingen
av dem. Jag kan inte heller finna
några sakliga skäl för att inte åt samtliga
ledamöter av riksdagen skall kunna
ges denna möjlighet, och jag anser det
vara en diskriminering, ett sätt från
majoritetens sida att försvåra riksdagsarbetet
för en viss grupp. Jag förstår
emellertid att det, med den ställning
utskottet har tagit, inte är mycket att
göra just nu. Jag hänvisar bara till de
motiveringar vi angivit i motionen och
ber, herr talman, att få yrka bifall till
densamma.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Herr Henning Nilsson
i Gävle fann det anmärkningsvärt att
utskottet inte velat följa denna motion.
Jag behöver emellertid bara säga, att
vi skulle bryta sönder den proportionella
metod vi tillämpar, om vi ginge

in på det förfarande som motionärerna
åsyftar. Å andra sidan kan jag erinra
om att författningsutredningen även
undersöker frågan om en övergång från
proportionella val till majoritetsval i
enmansvalkretsar. Då kommer ju frågan
i ett annat läge. Dessutom finns det ett
sakligt skäl som inte motionärerna beaktat,
nämligen att utskotten skall avspegla
den sammansättning riksdagen
har. När ett parti har en så liten och
obetydlig uppsättning representanter
som fallet är med det kommunistiska,
kan man inte begära att det skall få en
utskottsplacering. Partiet får alltså ge
sig till tåls; om det blir nyval inom en
snar framtid har partiet kanske utsikter
att öka sin representation så pass
mycket, att det blir berättigat till en
proportionell representation i utskotten.
Därmed får det vara nog.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Om man »slår vakt om
demokratien» på det sätt som herr Hallén
skisserade i sin motivering nyss,
behöver det inte råda något tvivel om
att kommunisterna kommer att bli flera
i denna kammare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för kamrarnas
val av talmän, sekreterare och ledamöter
i talmanskonferensen.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

§ 11

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tredje huvudtiteln (punkt
1, s. 1—8 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1958) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
departementschefen förordad personalförteckning
för utrikesförvaltningen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för utrikesförvaltningen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1958/59, dels
ock till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 31 394 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Löfroth m. fl. väckt motion
(11:223) hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta, att
anslaget till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
skulle nedräknas och utföras
med 30 048 300 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 223,
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för utrikesförvaltningen; b)

godkänna däri framlagd avlöningsstat
för utrikesförvaltningen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlö -

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

ningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 31 394 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Aastrup och Malmborg,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i
Göingegården, Wedén, Nihlfors och Gerhard
Nilsson i Gävle, vilka ansett att
utskottet i anledning av motionen II:
223 bort avstyrka Kungl. Maj:ts förslag,
i vad avsåge inrättandet av en rådstjänst
i Bo 1 och en befattning som förste
kanslist i Ao 19, ävensom vidtaga
viss sänkning av delposten till prisutjämningstillägg,
och hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen II: 223, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna framlagd
personalförteckning för utrikesförvaltningen; b)

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för utrikesförvaltningen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 31 168 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag har varit med om
att avge en reservation vid denna punkt
i förevarande utlåtande, och jag vill
med några ord motivera mitt ställningstagande.

Vid behandlingen av utrikesdepartementets
anslagsäskanden var vi inom
statsutskottets första avdelning överens
om, vilket också framgår av utskottets
skrivning, att det varit mycket tillfredsställande
om departementet -—- alldeles
särskilt i några fall — hade presenterat
en mera fyllig redogörelse och motivering
för anslagsäskandena. Under senare
år har det faktiskt kunnat noteras,
hur utrikesdepartementets redovisning
härvidlag successivt minskat i fyllighet
och utförlighet. Samtidigt har ju en

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

mycket kraftig expansion skett inom utrikesdepartementet
både av antalet tjänster
och av de totala anslagen till departementet
— sedan budgetåret 1949/50
har en anslagsökning ägt rum från ungefär
24 miljoner till ungefär 61 miljoner,
och de löneplacerade tjänstemännens
antal har stigit från 466 till 759.

Med denna jämförelse vill jag inte göra
gällande, att utökningen av utrikesdepartementets
totala verksamhet i och
för sig skulle vara felaktig. Men enligt
min mening har emellertid så pass starka
skäl framkommit för att ur organisatoriska
och administrativa synpunkter
en grundlig genomgång av departementets
förvaltning vore påkallad, att jag
funnit anledning vara med om att här
reagera, när expansionen rullar vidare
innan någon sådan utredning skett. Och
statsutskottet har ju — för länge sedan
•—• liksom även statsrevisorerna anhållit
om en sådan undersökning.

Men får jag säga några ord till, herr
talman, så vill jag framhålla, att dessa
skäl kanske ändå inte för mig varit de
huvudsakliga. Nej, huvudskälen har
egentligen legat på ett annat plan, och
mina motiv har varit i stort sett desamma
som de herr Christenson i Malmö
anför i sin motion angående utrikesförvaltningens
organisation. Det gäller
avvägningen mellan de rent politiska
karriärposterna å ena sidan och å andra
sidan de poster, vilkas innehavare har
att syssla med tillvaratagandet av våra
kommersiella och handelspolitiska intressen.
Jag har en stark känsla av att vi
här kommit in i en utveckling, som inte
tillgodoser den sist nämnda av dessa
båda grenar. Utan att göra mig skyldig
till överord kan jag säga, att i varje
fall ett stort antal svenska affärsmän
med betydelsefulla exportintressen hyser
denna mening, att avvägningen mellan
tjänsterna för å ena sidan de rent
politiska specialisterna och å andra sidan
handelsspecialisterna inte blivit
den riktiga.

När det gäller de betydelsefulla poli -

tiska utlandsrepresentationerna måste
vi, herr talman, självfallet ha en så god
rent politisk och utrikespolitisk expertis
som det över huvud taget är möjligt
att få. Men jag är övertygad om att det
finns en rad poster inom utrikesförvaltningen,
som i större utsträckning än
vad som för närvarande är fallet skulle
kunna besättas med tjänstemän, som
från början är mera inriktade på och
vilkas väg genom karriären gjort dem
mera ägnade att tillvarataga de kommersiella
och handelspolitiska intressena.
Jag tror, herr talman, med andra
ord att man utan någon ytterligare total
utvidgning av hela utrikesförvaltningen
i större utsträckning skulle kunna tillgodose
de intressen, som jag här främst
gjort mig till tolk för och som jag tror
är viktiga.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Statsutskottet har på
denna punkt tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag. Vi har inte ansett att den nedsättning
av anslaget, som av reservanterna
föreslagits, i och för sig skulle
vara motiverad. Vad utrikesministern
önskar är tydligen att få rätt att, om så
behövs, använda en tjänst i rådsgraden
Bo 1 med placering i Marocko eller
Tunisien. Jag tror det är riktigt, det
händer åtskilligt där nere, som även
kan föranleda att vi bör bevaka våra
intressen. Det är ytterligare ett par
tjänster på kanslisidan och därutöver ett
par anslag som reservanterna har ifrågasatt,
och inte heller där har vi ansett oss
böra frångå Kungl. Maj:ts förslag.

Vad sedan beträffar de av herr Wedén
framförda synpunkterna om UD:s uppgifter
ute på arbetsfältet, så föreligger
ju här en motion av herr Christenson i
Malmö. Denna motion innehåller i och
för sig många intressanta synpunkter,

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

och vi har i statsutskottets första avdelning
ansett att den förtjänar all möjlig
uppmärksamhet. Därför har vi remitterat
den till ett stort antal av näringslivets
export- och importorganisationer,
och vi hoppas att vi skall ha ett
mera samlat och fullständigt material
för att kunna ta ställning till motionen,
när vi fått in remissyttrandena. I dag
tror jag inte vi har tillräckligt underlag
att diskutera den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skall bara taga
upp en enda punkt, som herr Wedén
vidrörde. Han nämnde att man inte
hade fått en tillräcklig eller fullständig
redovisning av de skäl, som föranlett
äskandena om vissa förhöjningar av anslagen.
Jag vill gärna medge att framställningen
är mycket kortfattad och
koncentrerad. Emellertid får jag kanske
avslöja att utrikesdepartementet från
början hade skrivit utförligare, men vid
den granskning som alltid sker av finansdepartementet
ansågs, att man i
tredje huvudtiteln liksom i andra huvudtitlar
inte skulle vara vidlyftig i
fråga om utgifter som gällde rena automatiken.
Det är i själva verket så att en
av de besparingspunkter, som reservanterna
har ifrågasatt, gäller den rena
automatiken. Men det är klart att om
riksdagens kamrar önskar, att man även
i sådana fall ger en utförligare redovisning,
skall vi nog tillgodose det önskemålet
ett kommande år.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

utbyggnad av utrikesförvaltningens organisation,
kan man inte undgå att se
denna lilla delfråga i samband med det
större perspektiv, som herr Christenson
dragit upp.

Till vad utrikesministern sade skulle
jag bara vilja foga den kommentaren,
att det väl ändå inte föreligger den helt
rena automatiken som han talar om,
t. ex. i fråga om dessa prisutjämningsbidrag
m. m. Den redovisning, som lämnades
inför avdelningen i utskottet beträffande
dessa, innehöll dock en diversepost
för oförutsedda ökningar och dylikt,
som inte var så litet avrundad, efter
vad jag kunde förstå. Det är på den
posten som vi ansett en prutning enligt
vår mening skulle kunna göras för att i
möjlig mån medverka till en stramare
hushållning.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Beträffande hans excellens
utrikesministerns yttrande om
skrivsättet i propositionen ber jag få
säga, att vi i utskottet nog varit av den
uppfattningen, att de redogörelser som
där förekommit varit knapphändiga. Om
det är en starkare makt än utrikesdepartementet
som ingripit vet jag inte,
men vi vill i alla fall uttala en önskan
om att motiveringen på de olika punkterna
en annan gång göres fullständigare.

Men jag kan göra det tillägget: Vi har
haft förstånd att fråga oss för om det
som varit oklart, och vi har fått en
utomordentlig föredragning från departementets
sida.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle: Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Får jag först säga till Herr talman! Jag tänker att vi alla är
herr Skoglund, att jag visst i hög grad tillfredsställda med den utfästelse, som
värdesätter hans beredvillighet att med- utrikesministern givit oss om att redoverka
till att de av herr Christenson i visningen under tredje huvudtiteln skall
en motion framförda synpunkterna får bli en annan och bättre än hittills,
en allsidig belysning. Men jag har för Jag skulle vidare utöver vad som
min del ansett, att när det nu gäller en här sagts om de redogörelser, som läm-—-
låt vara relativt obetydlig -— vidare nats på avdelningen, vilja säga, att det
2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

är nödvändigt, att de enskilda riksdagsmännen
i början av riksdagen får en så
fyllig redovisning, inte bara på denna
huvudtitel utan över huvud taget i
statsverkspropositionen, att de kan få
en bild av förvaltningen och med den
utgångspunkten göra sina äskanden.
Det är nästan omöjligt för en icke initierad
ledamot av kamrarna att av den
summariska framställning som finns i
tredje huvudtiteln göra sig en bild av
vad som föreslås och om personalläget
i departementet.

I anslutning till det sakliga innehållet
i reservationen vill jag säga, att det är
klart, att de som står bakom denna reservation
förstår behovet av t. ex. en
tjänst i Nordafrika, vilket herr förste
vice talmannen har understrukit. Men
vi befinner oss, som han också sade, i
det läget, att vi f. n. överväger en utredning
om fördelning av olika poster
och om organisationen. År det då nödvändigt
att just under ett i ekonomiskt
hänseende så ansträngt år som detta, då
vi dessutom står inför en utredning,
som begärts redan tidigare och nu i år
motionsvis, tillgodose detta önskemål
om inrättande av en befattning i Nordafrika,
som ändå har stått på tillväxt under
flera år? Är det inte rimligt att
skjuta det på framtiden, tills vi får se,
om just denna befattning är mest av
behovet påkallad? Eftersom det är nödvändigt
att pruta över lag och iaktta all
möjlig återhållsamhet, delar jag den
uppfattningen, att det är riktigt att låta
anstå med inrättandet av nya tjänster
under tredje huvudtiteln, tills man får
en klarare överblick av hela fältet.

Det är inte för att verka återhållande
i fråga om utrikestjänsten utan för att
ha garanti för att pengarna blir använda
på det riktigaste och bästa sättet som
jag också ber att få yrka bifall till reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill gärna säga ett

par ord i anledning av herr Ståhls anförande.

Den post som föreslås i rådsgraden
med placering i Nordafrika, Marocko
eller Tunisien, är ju i främsta rummet
betingad av handelspolitiska och alltså
ekonomiska skäl. En sådan befattning
står främst på Exportföreningens lista.
Exportföreningen inlämnade under budgetarbetet
en för övrigt ganska stor lista
på önskemål. Där stod just denna
post som nummer 1. Därför är det nog
ganska klart, att uppfattningen inom
näringskretsar är den, att det är angeläget
att just här få en svensk diplomatisk
representation.

Jag skulle vilja tillfoga, att när vi redan
hade tagit ståndpunkt till denna
fråga under budgetberedningen, kom
det ett brev från en framstående svensk
nationalekonom, professor Svennilson,
som var i Tunisien i Förenta Nationernas
tjänst, i vilket brev han med allra
största styrka strök under, att det enligt
hans mening vore ytterst värdefullt med
en permanent diplomatisk kontakt där,
framför allt ur handelspolitiska synpunkter.
Att även ur politiska synpunkter
en befattning där är av intresse, visar
väl de senaste veckornas händelser,
där Tunisien spelar en så stor roll och
är föremål för allmän uppmärksamhet
på grund av sitt förhållande till Frankrike.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag bestrider ingalunda
den handelspolitiska betydelsen av en
tjänst i Casablanca, som utrikesministern
nu senast uppehöll sig vid. Men
för att konkret sammanfatta vad som
för mig är frågeställningen vill jag säga
att jag i hög grad betvivlar, att det,
om man vill förstärka den handelspolitiska
sidan inom utrikesdepartementet,
är riktigt att göra det genom att placera
en rådstjänst i Casablanca, innan man
gjort något för att t. ex. skaffa en handelsattaché
i Milano eller Benelux. Alldeles
oavsett vad Exportföreningen har

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

sagt eller inte sagt, tror jag, att det för
många svenska exportintresserade affärsmän
framstår som ett mycket allvarligt
önskemål att i första hand förstärka
vår representation på den kommersiella,
handelspolitiska sidan vad
beträffar de stora marknader som betyder
så kolossalt mycket för vår handel
i allmänhet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 2—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Bidrag till internationell hjälpverksamhet Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 10, s. 13—17) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av
8 900 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av fru Segerstedt-Wiberg m. fl.
väckt motion (II: 314) hemställts, att
riksdagen måtte till Förenta Nationernas
barnfond (UNICEF) för budgetåret
1958/59 besluta anvisa 1 200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 314,
till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 8 900 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Först och främst vill
jag tacka för den välvilliga behandling
som motionen om ökat anslag till
UNICEF rönt. .lag vågar tyda det som
ett tecken på förståelse för de skäl, som

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

kommit motionärerna att föreslå höjt
anslag trots det dåliga finansiella läget.

För min del tror jag, att nöden i de
tekniskt underutvecklade länderna är
så stor och så skrämmande, att det trots
vårt läge är en tvingande nödvändighet
försöka bistå folken där, i första hand
för deras skull, i andra hand med tanke
på oss själva och våra efterkommande.
Hjälp — mestadels till självhjälp —
når folken i de tekniskt underutvecklade
länderna genom skilda FN-organ.
Genom dessa utföres ett storartat arbete,
fastän det inte går att alltid motsvara
förväntningarna. Därtill är medlen
som FN förfogar över alldeles för
små. För närvarande finns det också
risk för att de tävlande stormakterna
skall gå vid sidan av FN då det gäller
att bispringa folk i nöd för att på detta
sätt nå politiska fördelar. De samfällda
aktionerna inom FN:s ram blir av ett
annat slag och tar i främsta rummet
sikte på behovet, inte på de fördelar
som givarna kan uppnå.

Bland FN-organen motsvarar, tror jag
mig, herr talman, kunna påstå, UNICEF
— barnhjälpsfonden — så långt medlen
tillåter folkens högt ställda förväntningar.
Endast så till vida kan man
säga, att UNICEF inte lyckats helt, som
dess framgångar leder till ständigt ökad
efterfrågan och väcker förhoppningar,
som kan vara svåra att tillmötesgå. För
folken i deftekniskt underutvecklade
länderna framstår västerlandets standard
som något de möjligen kan drömma
om men inte uppnå inom rimlig
framtid. Men de hoppas på hjälp från
de länder som äger den högre standarden,
bland annat just genom UNICEF,
och detta så mycket mer som UNICEF:»
arbete bygger på hjälp till självhjälp, i
det de mottagande länderna betalar två
tredjedelar av kostnaderna.

Jag tror, herr talman, att man kan se
ett bevis för det utmärkta arbete som
utföres däri, att USA har lovat att höja
sitt bidrag till UNICEF, men endast under
den uttryckliga förutsättningen att

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

andra stater också gör det. Det är detta
förhållande som gör, att vi motionärer
vågat och ansett det nödvändigt att föreslå
en höjning av det svenska bidraget.
Ytterligare ett skäl har varit, att
det svenska anslaget användes till inköp
av svenska varor, vilket med andra
ord gagnar svenskt lantbruk och svensk
industri, på samma gång som genom
UNICEF :s förmedling barn och mödrar
många gånger räddas till livet. De undgår
den undernäring, som alltid ligger
på lur i de tekniskt underutvecklade
länderna. Det finns otaliga berättelser
om barn, som räddats till livet tack vare
UNICEF:s slagord: »Ett glas mjölk om
dagen till varje barn.» Märk väl att det
då är tal om skummjölk. Det är denna
som för många miljoner människor ter
sig som något ouppnåeligt och nära nog
lyxbetonat.

Det förhåller sig emellertid, herr talman,
inte bara så att den summa vi nu
anslår — 1 100 000 kronor — av

UNICEF användes till inköp inom Sverige.
Samtidigt köpes av UNICEF1 för betydligt
högre belopp i vårt land. Under
åren 1947—1957 uppgick det totala
svenska bidraget till 6 677 000 kronor,
medan UNICEF under samma tid köpte
för 21 350 000 kronor. Man kommer
sålunda fram till att de årliga inköpen
uppgått till ett genomsnittligt värde av
1 940 000 kronor, medan det årliga genomsnittliga
bidraget stannat vid
607 000 kronor. Inköpen har huvudsakligen
gällt mjölkprodukter, andra livsmedel,
mejeriutrustning och läkemedel.
Med ledning av dessa uppgifter vågar
jag ifrågasätta, huruvida det är klok
politik att inte följa den linje, som föreslagits
från amerikanskt håll och som
består i höjning av anslaget. Blir andra
staters bidrag — och däribland det
svenska — inte höjda, kommer det amerikanska
automatiskt att sänkas. Det betyder
att inköpen minskas, vilket ur
svensk synpunkt ingalunda kan vara
fördelaktigt, detta så mycket mindre
som det gäller att bygga ut våra affärs -

förbindelser och att få avsättning för
vårt överskott, något som kan följa med
denna hjälp till självhjälp. En fredlig
utbyggnad av de ekonomiska förbindelserna
ligger helt i linje med den verksamhet,
som sker inom ramen för Förenta
Nationerna, och medverkar till att
det internationella samarbetet förbättras.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
i hopp om att det inte skall dröja
alltför länge innan det sker en höjning
av det svenska bidraget till UNICEF.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill gärna instämma
med fru Segerstedt-Wiberg däri, att
F''N:s barnfond UNICEF har utfört och
utför ett mycket gott arbete och är väl
förtjänt av ökat ekonomiskt stöd. Men
hjälpbehoven är alltid större än hjälpresurserna
— i UNICEF liksom i övriga
internationella organisationer för
tekniskt, medicinskt eller humanitärt
bistånd. Vid avvägningen av de svenska
bidragen till sådana organisationer måste
vi därför ta hänsyn till att önskemål
om ökade anslag samtidigt framföres
från alla håll och att lyftningarna av anslagen
måste fördelas på olika mottagare
under olika budgetår.

Det svenska anslaget till UNICEF
höjdes så sent som i fjol, då med 10
procent såsom uttryck för Sveriges positiva
inställning till UNICEF:s verksamhet.
Denna höjning företogs inom
ramen för ett till sin totala storlek oförändrat
anslag för internationell hjälpverksamhet.
I år har Kungl. Maj:t i sin
tur föreslagit riksdagen en höjning av
anslaget till FN:s tekniska hjälpprogram,
också med 10 procent, och utskottet
har godtagit denna avvägning.
Denna gång ligger den totala anslagssumman
300 000 kronor lägre än i fjol,
men jag vill understryka att detta inte

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

betyder någon minskning av vår internationella
hjälpverksamhet. I nuvarande
statsfinansiella läge har vi föredragit
att äta upp reserverna innan vi äskat
nya pengar.

I detta sammanhang kanske jag får
tillrättalägga en liten missuppfattning.
Det är riktigt att bidragen till FN:s
fackorgan utgår efter kvoteringsprincipen,
men UNICEF tillhör inte denna
kategori, såsom UNESCO, världshälsoorganisationen,
internationella arbetsbyrån
m. fl. gör, utan dess verksamhet
finansieras genom frivilliga bidrag
från FN:s medlemsstater, och det ligger
i sakens natur att det alltid är svårare
att beräkna inkomsterna av frivilliga
bidrag, ökningen av UNICEF:s
inkomster har också gått ryckvis. Mellan
1955 och 1956 utgjorde ökningen
17,7 procent — det var alltså en ganska
avsevärd ökning — men från 1956 till
1957 utgjorde den endast 1,2 procent.
Det kan nämnas, att ökningen av det
svenska bidraget till UNICEF i fjol
svarade för hela femtedelen av den totala
ökningen av bidragen från samtliga
medlemsstater med undantag av USA.

På tal om det svenska bidraget vill
jag dessutom tillägga -— eftersom det i
motionens sista mening göres ett uttalande
som möjligen kan missuppfattas
— att detta bidrag lämnas uteslutande
i pengar, som UNICEF får disponera
utan alla villkor. Medlen användes
emellertid, såsom fru Segerstedt-Wiberg
här framhållit, i stor utsträckning för
inköp av svenska produkter. Vi brukar
dock inte motivera våra internationella
hjälpanslag med de handelspolitiska favörer
dessa kan medföra för vårt eget
land, och jag tycker inte heller att vi
skall göra det i detta fall. Det är alltså
även enligt min mening angeläget med
en förbättring av UNICEF:s finansiella
läge. Men vid avvägningen av det internationella
hjiilpanslaget för nästa
budgetår har vi inte ansett oss kunna
företa någon ny omedelbar höjning av
bidraget till FN:s barnfond.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! En av orsakerna till att
jag helhjärtat vill biträda det yrkande
som här förut i kammaren framställts
av fru Segerstedt-Wiberg är, att jag själv
haft tillfälle att ganska nyligen på nära
håll studera denna verksamhet. Jag
hade nämligen förmånen att under 14
dagar sistlidna höst som svensk representant
delta i styrelsens för UNICEF
arbete i New York. Jag hade då tillfälle
att ganska ingående ta del av det arbete
som där bedrivs.

Det som kanske frapperade mig allra
mest var, att de pengar som går till en
verksamhet av detta slag — en verksamhet
som alla är ense om är behjärtansvärd
— praktiskt taget oavkortat
går just till själva verksamheten. Några
större belopp blir alltså inte kvar för en
penningkrävande och alltför vidlyftig
administration. Det synes mig vara en
av de betydande fördelarna med denna
internationella organisation. Måhända
skiljer den sig i det avseendet från en
del andra.

Vad beträffar själva arbetet ute på
fältet i de skilda världsdelarna vill jag
bara här erinra om den sjukdomsbekämpande
uppgift som UNICEF", delvis
i samförstånd med världshälsoorganisationen,
tagit på sig och som har lett till
att förut mycket fruktade och allvarliga
folksjukdomar i dessa länder — t. ex.
syfilis, tuberkulos och malaria — har
trängts tillbaka högst väsentligt eller
också på vissa områden helt har kunnat
utrotas.

Från svensk synpunkt kan det i detta
sammanhang vara av intresse att nämna,
att hela verksamheten är grundad
efter mönster från svensk organisation
på mödra- och barnavårdens område.
Man skulle kunna säga att våra mödraoch
barnavårdscentraler varit förebilden
och att det blir liknande centraler
som blir basorganisationer för denna
verksamhet i de skilda delarna av världen.

Det är alldeles klart, som statsrådet

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

Lindström säger, att anspråken på medel
för en sådan här verksamhet kommer
att överstiga tillgången. Även om
vi nu skulle lämna 100 000 kronor och
andra länder skulle gå samma väg —
amerikanerna skulle lämna högre bidrag,
det är de som är de största bidragsgivarna
■— kommer man ständigt
att peka på det enorma, nästan omättliga
behovet av pengar. Dessa summor
är naturligtvis små, men då måste vi
komma ihåg att varje ekonomiskt tillskott
till en verksamhet som denna kommer
några till gagn — människor som
annars skulle duka under av sjukdomar
och av undernäring.

Jag betraktar den verksamhet som på
denna front bedrivs av Sverige som ett
sorts bidrag till våra försvarskostnader,
ett försvar på en frontlinje som inte är
mindre viktig än den som vi vanligen
tänker på när vi talar om försvaret.
Vår värld är uppdelad i de mätta och
de hungrande nationerna. Varje utjämning
mellan dessa grupper, varje bidrag
till denna utjämning är en god sak. Det
är ett led i vårt eget försvarsverk på
lång sikt. Vi behöver verkligen aldrig
ångra den hjälp vi ger en verksamhet
som denna. Då man dessutom skulle
kunna säga — som fru Segerstedt-Wiberg
här gjorde i sitt inlägg — att en
hel del av dessa pengar sedan kommer
oss själva till godo, finns det ju ytterligare
en motivering för bifall till denna
motion. Jag tror dessutom att det väsentligt
skulle öka vår goodwill ute i
världen om vi ännu en gång visade vår
goda vilja. Jag har visserligen ingen
illusion om att det skall bli möjligt att
vid detta plenum vinna en majoritet i
andra kammaren för motionen, men jag
skulle vilja begagna tillfället att vädja
både till regeringens härvarande representant
och till riksdagen att inte bara
i ord tala om att man tycker att den är
behjärtansvärd, utan också i handling
till kommande år visa hur behjärtansvärd
man i själva verket anser en sådan
här ökning av anslaget vara.

Jag yrkar följaktligen, herr talman,
bifall till motionen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Statsrådet Lindström
framhöll det kända faktum, att våra tillgångar
inte räcker till för att tillgodose
alla hjälpbehov som finns ute i världen.
Det är riktigt, men hur mycket vi
kan ställa till förfogande för den internationella
hjälpverksamheten är ju en
sak som beror på hur mycket vi kan
få fram av svenska folket i sådana här
sammanhang. Den summan är inte given
utan elastisk. Vi kan pressa den uppåt
om vi vill agitera för det, och det bör
vi göra, dels av de skäl som här nyss
framhölls, dels av rent mänskliga skäl.
Om man emellertid driver en allmän
agitation mot att samhället skall få resurser
till sitt förfogande, innebär det,
att man från vederbörande partiers sida
också driver en agitation mot möjligheterna
att lämna hjälp från det svenska
samhällets sida till de lidande människorna
i underutvecklade länder.

När man från högerns och folkpartiets
sida i val efter val kör fram som
sitt viktigaste argument kravet på en
kraftig skattesänkning innebär det, att
man rycker undan möjligheterna att
hjälpa dessa stackars människor ute i
världen. Om ni vill ändra er på den
punkten och inte vädja till människors
snålhet — den snålheten har ni inte
förgäves vädjat till hittills — utan vädja
till deras mänskliga sida, då kunde sådana
här hjälpförslag drivas igenom.
När ni emellertid fortsätter med er vädjan
till snålheten skall ni inte samtidigt
komma och begära medel som vi inte
har och inte heller får ta in till statskassan
på grund av er agitation. Om ni
samtidigt granskar era krav på större
statliga bidrag och era krav på kraftig
skattesänkning skall ni se, att ni agiterar
mot er själva. Det skulle vara glädjande
att få rösta för ett förslag till
ökad internationell hjälp. Det förutsätter
emellertid en höjning av de statliga

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

skatterna, en ordentlig höjning till förmån
för de hjälpbehövande människorna
utanför våra gränser.

Jag förstår emellertid att det inte är
en realistisk politik att komma med sådana
förslag nu. Man ser ju hur begärligt
människorna slickar i sig löftena
som slängs ut från högern och folkpartiet
om kraftiga skattesänkningar. Med
en sådan omänsklig agitation följer
omänskliga resultat, när det gäller att
ställa pengar till förfogande för hjälpbehövande
människor i andra delar av
världen.

Häri instämde herrar Gustafsson i
Bogla (s) och Landquist (s).

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan inte inse varför
vi i samband med överläggningen om
humanitära hjälpaktioner, som vi alla
ar överens om, skall dra upp en samhällsekonomisk
debatt såsom herr Hagnell
gjorde. Herr Hagnell vet ju att det,
också bland socialdemokrater, finns
olika uppfattningar om hur skattebördan
verkar på produktionslivet. En så
kunnig ekonom som han bör väl inse
att man av goda skäl kan ha uppfattningen,
att lägre skatter på längre
sikt ger samhället större resurser, herr
Hagnell må sedan själv ha en annan
åsikt. De olika partierna får när vi
kommer till budgeten redovisa sina
ståndpunktstaganden till olika utgifter.
Det kan väl inte vara herr Hagnells
mening att ett parti som yrkar på skattesänkning
inte skall få förorda utgiftsökning
på de poster, där så partiet
önskar. Dessa frågor får vi ta upp i
samband med de allmänna skattefrågorna.

Som antytts tidigare i denna debatt
är det för enskilda riksdagsmän, som
inte har speciella relationer till utrikesdepartementet,
praktiskt taget omöjligt
att skaffa upplysningar om fakta i
många utrikespolitiska frågor. Inte
minst när vi diskuterar flyktingfrågor -

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

na är det beklagligt att vi mest får reda
på att en så och så stor summa har gått
till flyktinghjälp. Vi har anledning att
fråga oss: Hur är det med flyktinglägren
i Europa? Vilka framsteg har gjorts under
de senaste tio åren? Hur är det med
flyktinglägrcn i Österrike? Jag ställde
den sista frågan nyligen inför ett annat
forum än detta till utrikesministern.
Jag fick beskedet att man sedan ett år
inte visste något om hur det förhöll sig
med flyktinglägren i Österrike. Två dagar
efteråt hölls visserligen en presskonferens
som enligt tidningarna gav
en del upplysningar om denna sak.

För flyktinghjälpen är ett miljonanslag
oerhört viktigt. När det gäller flyktinghjälp
blir det inte fråga om de
kolossala summor som när det gäller
den hjälpverksamhet, som berör de underutvecklade
länderna. Man skulle i
detta sammanhang kunna ta upp professor
Myrdals senaste bok, där professor
Myrdal säger att uppläggningen
av den internationella hjälpverksamheten
i många avseenden är felaktig, men
jag skall inte nu gå in på den framställningen.
Vad man kan kräva är att få
utförliga besked, inte minst om flyktingfrågan.
Flyktinghjälpen är sådan, att
man ofta med relativt små insatser i
pengar kan minska eller hindra mänsklig
nöd. Utförligare upplysningar är
en förutsättning för att vi i denna kammare
med större behållning skall kunna
diskutera dessa problem.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Den siste ärade talaren
efterlyste närmare uppgifter om flyktinghjälpen
och menade att det var
svårt att få sådana från utrikesdepartementet.
Av de 700 000 kronor som står
upptagna under denna punkt i utrikesliuvudtiteln
utbetalas emellertid större
delen, 000 000 kronor, i klump till FN:s
flyktingkommissarie, ocli vad som sedan
återstår används för transporter av
flyktingar som vi tar emot i Sverige

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

m. m. sådant. Hela kostnaden för vår
egen flyktinghjälp är redovisad under
femte huvudtiteln, som vi väl kommer
att behandla om någon vecka. Vid det
tillfället kan den siste ärade talaren
givetvis få de upplysningar han önskar
om detaljerna i den ekonomiska organisationen
av vår flyktinghjälp. Men
eftersom han är så ivrig att få reda
på hur det förhåller sig med lägren i
Österrike, skall jag gärna ge honom
några siffror redan nu, som antyder
omfånget av den svenska flyktinghjälpen
och flyktingsituationen ute i Europa.

Det ungerska flyktingproblemet är
nu inte långt från sin lösning. Endast
omkring 20 000 ungerska flyktingar
finns kvar i Österrike, och för deras
försörjning står internationella penningmedel
till förfogande. Hälften
ungefär av dessa 20 000 vill stanna i
Österrike och förbereder sin entré i
dess arbetsliv. Den andra hälften vill
emigrera till angivna andra länder och
kommer väl så småningom också att få
den förflyttning som de eftertraktar. I
varje fall är det inget stort antal ungerska
flyktingar som inger sitt värdland
Österrike bekymmer för närvarande.
Jugoslavien är i det närmaste helt tömt
på ungernflyktingar. Kvar inom flyktinglägren
i Europa är totalt cirka
53 000 gamla och nya flyktingar. I Sverige
har vi under åren 1956 och 1957
tagit emot cirka 6 700 ungrare och
drygt tusen s. k. gammalflyktingar. Erfarenheterna
av flyktingarnas arbetsplacering,
utbildning och sanatorievård
har varit positiva. Cirka 5 600 försörjer
sig gott själva. Drygt 700 genomgår
högre teoretisk eller lägre praktisk
utbildning och gör det med den äran.
Något hundratal har vi på sanatorier
med goda utsikter att tillfriskna lika
bra som de sjuka gammalflyktingar som
vi tagit emot i olika grupper sedan
1950. Endast några hundra befinner sig
ännu i läger, icke utplacerade i arbetslivet.

Detta är de uppgifter som jag tror
mig kunna lämna för dagen. De ekonomiska
implikationerna hör som sagt
hemma under femte huvudtiteln och
kan tas upp till diskussion i samband
därmed.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Denna

debatt har i stort sett förts på
det plan som är det enda värdiga för
denna kammare och denna fråga, nämligen
det rent humanitära. Här har både
regeringens representant och ledamöter
av kammaren uttalat önskvärdheten av
svenska bidrag. Regeringen har sagt,
att vi än så länge inte har pengar men
att man finner syftet behjärtansvärt,
och detsamma har utskottet sagt. Så
kommer herr Hagnell och drar ned debatten
genom en utomordentligt enkel
partipolitisk hänvisning till högerns och
folkpartiets skattesänkningsprogram,
som har mycket litet i detta sammanhang
att göra.

Såväl högern som folkpartiet har vid
årets riksdag motionerat om sänkningar
av statsutgifterna, sänkningar som är
många gånger större än det anslag som
vi här föreslår. Men alldeles bortsett
från detta förefaller mig den logiska
konsekvensen av herr Hagnells argumentation
vara den, att eftersom socialdemokraterna
har lyckats bibehålla
högskattepolitiken och vi har misslyckats
i våra försök att få till stånd
en ändring i den, så finns det desto
större anledning för socialdemokraterna
att biträda kravet i motionen. Det
är man tydligen inte beredd att göra,
utan man begagnar ett tillfälle som
detta till att driva en enkel partipolitisk
agitation, och det är mot detta
som jag har tillåtit mig reagera. Våra
väljare inom högern och folkpartiet är
inte hemfallna åt något snålhetstänkande.
Många av oss kan vittna om att
det finns mycket av hjärtats idealitet
och offervilja inom våra läger. Motive -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

ringen för skattesänkningsförslagen
ligger inte på ett så enkelt plan som
herr Hagnell här har velat göra gällande.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet Ulla Lindström
för den redogörelse vi har fått. Jag
tyckte emellertid att hon i sitt anförande
lade in ett klander mot mig för
att jag tagit upp frågan. Jag har flera
gånger interpellerat i dessa frågor, och
på en konferens för inte så länge sedan
efterlyste jag besked av utrikesministern
om läget i flyktinglägren i Österrike
och fick till svar, att man sedan
nära ett år inte haft några närmare
uppgifter därom.

Vad sedan gäller anslaget till internationella
flyktingkommissariet vill jag
säga att man reagerar mot att det tagit
så fantastiskt lång tid att avveckla de
gamla flyktinglägren i Europa, alltså
inte de som skapats på grund av händelserna
i Ungern — det är förvisso
beklagligt att det skall finnas så många
kvar av ungrarna i Österrike — utan de
läger som funnits i mer än ett decennium,
sedan andra världskrigets slut.

Jag tror att det är viktigt att vi på
olika punkter får närmare besked om
vart pengarna går. På längre sikt tror
jag nämligen att man skall kunna få
ett starkare intresse för dessa frågor.

Jag tackar än en gång för de uppgifter
som har lämnats.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herr von Friesen slutade
sitt första anförande med att säga,
att Sverige inte bara i ord utan också i
handling borde visa sin goda vilja. Jag
har den uppfattningen, att Sverige dess
bättre har gjort det i många sådana
här sammanhang. Utskottet undervärderar
icke på något sätt den hjälpverksamhet
som pågår och som det är stort
behov av, men utskottet har icke i den

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

situation, i vilken vi nu befinner oss,
ansett sig böra frångå Kungl. Maj:ts
förslag, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I anledning av den lilla extratur som
herr Hagnell här gjorde då han tog
upp en skattedebatt skulle jag endast
vilja säga, att inte heller herr Hagnells
partivänner förefaller ha brustit ut i
några glädjeyttringar över att vi under
sista tiden har beretts möjlighet att
betala högre skatter. Jag skulle snarare
vilja säga, att motsatsen är fallet.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag lyssnade med
spänd uppmärksamhet till herr von
Friesens inlägg om bidrag till folken i
de underutvecklade länderna, som jag
fann ganska sympatiskt. Han slutade
ju också med att rikta en vädjan till
riksdag och regering att i fortsättningen
beakta kraven på att medel i större utsträckning
ställs till förfogande för
detta ändamål.

Jag finner emellertid att herr Hagnell
inte handlade felaktigt när han
sedan hänvisade till att vi i denna församling
kanske måste tänka om då det
gäller att skaffa inkomster, om vi skall
kunna ställa medel till förfogande. Jag
instämmer med herr Hagnell på den
punkten, liksom jag kan instämma med
herr von Friesen när han säger, att
hjälpen åt de underutvecklade länderna
är en åtgärd i fredsfrämjande syfte.
Herr Hagnell har väl rätt att påminna
de partier, som jämt och samt talar om
skattesänkningar, att om man vill ha
ökade utgifter på olika områden, måste
man också skaffa inkomster.

Jag hänvisade i årets remissdebatt
till den kongress som Internationella
kooperativa alliansen föregående år
höll i Stockholm, och jag finner nu
anledning att än en gång påminna om
hur vi inom kooperationen ser på de
här problemen. Vi är sympatiskt inställda
till den hjälp som lämnas åt de
underutvecklade länderna. Jag vill er -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

inra om att Mauritz Bonow, en av de
ledande männen inom den kooperativa
rörelsen i landet, sade att de s. k.
rika länderna, d. v. s. Europa, Norden
inbegripet, endast har 5 procent av världens
befolkning men 62 procent av inkomsterna.
De fattigaste länderna, som
1949 hade en nationalinkomst på
mindre än 100 dollar per capita, hade
54 procent av världens befolkning men
endast 10 procent av de totala inkomsterna.

Det är väl ingen som tvivlar på att
vi på socialdemokratisk sida mot den
bakgrunden gärna ser att såväl regering
som riksdag i fortsättningen söker
åstadkomma största möjliga stöd på
detta område. Jag vill därför helt och
fullt instämma med herr Hagnell då
han hävdar att ifall vi vill taga utgifterna
för vissa hjälpåtgärder då måste
vi också skaffa inkomsterna för att
täcka kostnaderna för desamma.

Herr HAGNELL (s):

Herr von Friesen sade att debatten
hållits på det rent humanitära planet
tills jag drog ner den genom mitt inlägg.
Jag instämmer i att jag drog ner
debatten till det ekonomiska planet. När
det gäller utgifterna ligger denna fråga
på det humanitära planet, men när staten
skall ta ut de nödvändiga inkomsterna
från skattebetalarna är det en ekonomisk
fråga. Från andra synpunkter sett
är det inte att dra ned debatten att diskutera,
hur man skall få ihop medel till
avsevärda bidrag åt de underutvecklade
länderna. Även om det på denna punkt
i dag bara gäller 100 000 kronor, så har
detta inte varit huvudpunkten i mitt inlägg,
utan det är, såsom jag sade nyss,
fråga om att skaffa fram avsevärda bidrag
till de underutvecklade länderna.
Skulle vi få fram de 100 000 kronorna,
är problemet inte på något sätt löst vare
sig i förhållande till behovet i andra
länder eller i förhållande till de resurser
som vi har i det här landet om vi

bara vill ställa dem till förfogande för
nödlidande människor.

Det är ingen som förnekar att det
inom folkpartiets och högerns väljargrupper
finns många människor som —
för att använda herr von Friesens uttryck
— har offervilja och hjärtats idealitet,
men varför inte vända sig till de
grupperna, vädja till deras idealitet och
offervilja och begära att få mera pengar
så att vi kan hjälpa de underutvecklade
länderna? Varför vädjar man i
val efter val i första hand till väljarnas
snålhet och egoism och säger att de
skall ha sina skattepengar tillbaka? På
det sättet kan vi inte göra några stora
internationella hjälpinsatser.

Det skulle vara en glädje att få rösta
för ett förslag till en avsevärd skattehöjning
—- för att genom den skattehöjningen
få möjlighet att hjälpa folk i de
underutvecklade länderna, sådana som
lever på svältgränsen eller därunder.

Herr Skoglund sade att han inte har
märkt något större intresse för skattehöjningar
just nu bland mina partikamrater
ute i landet. Nej, det finns inte
något större intresse bland dem för den
form av skattehöjningar som högern
och folkpartiet med den majoritet som
de har tillsammans med bondeförbundet
förhandlade fram när det gällde
punktskatterna. Jag tänker i stället på
andra former av skattehöjningar. Hjälpen
till de underutvecklade länderna
borde finansieras genom en höjning av
den direkta statsskatten. Det skulle vara
en glädje om regeringen ville lägga
fram ett förslag vid något tillfälle om
en höjning av den statliga skatten med
10 procent, så att vi kunde få in kanske
300—350 miljoner till att hjälpa folk i
de underutvecklade länderna. Jag förstår
emellertid att så länge snålhetens
flagga är hissad över folkpartiet och högern
och man i val efter val vädjar till
människornas egoism i stället för till
den hjärtats idealitet och offervilja som
finns bland dessa väljargrupper, så är

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

det inte s. k. praktisk politik att lägga
fram ett sådant förslag.

Ni motarbetar med er agitation möjligheterna
att lägga fram praktiska förslag
att hjälpa de underutvecklade länderna
i någon avsevärd grad! Den hjälpen
skulle finansieras med skatter som
fördelas efter bärkraft. Om ni vädjade
till de ideella människor, som trots allt
finns i folkpartiets och högerns led,
men icke ledning, skulle man gott kunna
höja de svenska statsskatterna och
hjälpa folk i andra länder.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Hagnell sade i anslutning
till herr von Friesens yttrande
om människor med hjärtats idealitet
och offervilja, att man i fortsättningen
kunde vädja ytterligare till dessa människor
att de skulle ta på sig ökade utgifter
för hjälparbetet till stöd åt folket
i de underutvecklade länderna.

Jag begärde ordet bara för att ifrågasätta,
om det yttrandet är byggt på saklig
kunskap. Faktum är ju att de statliga
bidragen till de underutvecklade
länderna sedan många år tillbaka kommer
långt på efterkälken i jämförelse
med de frivilliga bidragen. De båda huvudgrupperna
av insatser på dessa områden
är det humanitära och kulturella
uppbyggnadsarbete, som den kristna
missionen utför, och det betydande arbete
som under efterkrigstiden bär utförts
av hjälporganisationerna för direkt
stöd till underutvecklade länder.
Det rör sig om avsevärda belopp. Jag
skall för säkerhets skull inte nämna antalet
miljoner per år, men jag vet att det
är många gånger större belopp än de
statliga bidragen.

Det är klart, att vi vill fortsätta att
mana de människorna till ansvar, ty det
hör oss till, men jag kan inte förstå, att
det på något sätt bör stå i strid med att
vi ger hela folket tillfälle att få bära
andras bördor. Så gör vi redan, och vi
vill om möjligt göra det i ökad utsträckning.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

Jag vill, herr talman, till alla delar instämma
i herr von Friesens yttrande.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill i anslutning till
herr Hagnells yttrande, när han talade
om snålheten, påpeka att hela den
svenska FN-rörelsen huvudsakligen vilar
på frivilliga bidrag, på bidrag som
kommer från samtliga partier utan någon
tanke på att det skulle göras skillnad
i detta hänseende.

Herr Rimmerfors har redan talat om
andra frivilliga aktioner. Jag vill även
nämna aktionen »Sverige hjälper», som
också har omfattats av hela svenska
folket. Vidare vill jag påpeka, att det
inte bara är så att UNICEF vilar på frivilligbidrag
från regeringarna. UNICEF
har även — om än i mindre grad, ty
man har ännu inte hunnit bygga ut den
delen av verksamheten —- frivilliga bidrag
från folk i alla länder som är i
stånd att hjälpa till.

Skälet till att vi har lagt fram denna
motion är att dessa 100 000 kronor, som
vi föreslår utöver de redan anslagna
medlen, kommer att betyda så mycket
mer än själva summan. En höjning betyder
nämligen, att länder på andra håll
och framför allt i Amerika ökar sina
bidrag, eftersom Amerika satt som villkor
för de 52,5 procent, som Amerika
är villigt att betala av UNICEF :s kostnader,
att stater på andra håll skall öka
sina bidrag. »Stater på andra håll» utgöres
till stor del av de mottagande länderna
som betalar två tredjedelar. De
har inte i samma utsträckning som vi
möjlighet att öka sina bidrag och därför
spelar vårt bidrag så mycket större
roll. Motionen har ingenting med partipolitik
att göra.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag får säga, att herr
Hagnell uppträder med stor frimodighet
och ställer ut växlar på hela det socialdemokratiska
partiets vägnar. Men
vi får sällan från rcgeringsbänken - -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

som för övrigt är tom — någon accept
på dessa växlar. Nu vill han senast dels
göra gällande att de borgerliga partierna
har prackat på folk punktskatterna.
Det är som bekant fel. Själv vill nu herr
Hagnell föreslå en höjning av den direkta
skatten med t. ex. 10 procent för
internationell hjälpverksamhet. Detta
förslag framställes så att det vänder
udden mot oppositionen men så att man
inkasserar den sympatiska sidan därav
för socialdemokratisk räkning. Men det
bör väl vara någon mer än herr Hagnell,
som utställer en sådan växel! Eller
också får väl herr Hagnell visa någon
fullmakt.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet, utan det var för
att säga följande: Jag tycker för min
del, att det skulle vara ganska sympatiskt,
om man på den svenska debetsedeln
ville införa en särskild rad för internationell
hjälpverksamhet. Man kunde
ju börja så smått med något slags
promillesats — jag kan inte på rak arm
säga vilken. Om man på det sättet friställde
denna fråga från den andra stora
skatte-, sparsamhets- och utgiftsdiskussionen
och lät detta vara detta, så
kunde man kanske pröva sig fram och
se vad svenska folket har lust att ge till
internationell hjälpverksamhet. Jag
hoppas och tror för min del, att det inte
skulle bli så litet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Fru Segerstedt-Wiberg
nämnde, att FN-hjälpen, »Sverige hjälper»
etc. bygger på frivilliga bidrag.
Vi vet allesammans, att de frivilliga bidragen
är avgörande, men det var för
att få mera resurser som vi, inte bara i
förhållande till dagens speciella fråga
utan för internationell hjälpverksamhet
över huvud taget, diskuterade möjligheten
att få ordentliga statliga anslag. De
frivilliga bidragen är inte tillräckligt
stora även om det är angeläget att de
kommer också i fortsättningen.

Herr Svensson i Ljungskile vill ha
accept på växlar och undrar, på vems
vägnar man talar. Jag antar då, att förslaget
om den där rutan, som herr
Svensson i Ljungskile vill ha med på debetsedeln,
har kommit fram efter moget
övervägande i den folkpartistiska partistyrelsen.
Inte sant, herr Svensson i
Ljungskile? I den rutan skulle stå en
viss promillesats. Går vi upp till 10 procent
av den direkta statsskatten, kan det
röra sig om 300 å 350 miljoner kronor,
som vi skulle få in. Drar vi ner det talet
till några promille, blir det endast
fråga om några miljoner kronor. Det är
ungefär vad vi nu ger.

Jag antar, att debatten i denna riksdag
inte skall vara remissbehandlingar
emellan de olika partistyrelserna, som
herr Svensson i Ljungskile tydligen föreställer
sig, fast jag tror inte han själv
tillämpar det systemet.

Det är angeläget att än en gång understryka,
att staten har begränsade resurser
för hjälp till underutvecklade
länder. De resurserna begränsas ytterligare
ju hårdare man från högerns och
folkpartiets sida vädjar till snålheten
och egoismen hos människorna i varenda
valrörelse. Ni får lägga om den stilen,
om vi skall kunna få ordentliga resurser
att hjälpa de underutvecklade
länderna med. Det är inte att dra ner
en debatt att konstatera det enkla faktum,
att pengarna måste fram. Då bör
ni också vara med, inte bara när det
gäller att använda pengarna.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men herr
Hagnells senaste anförande gör det kanske
ändå nödvändigt att jag här säger
några ord. För att inga missförstånd
skall uppstå, vill jag då genast säga
ifrån att jag inte har några som helst
fullmakter, utan talar uteslutande på egna
vägnar.

Herr Hagnell sade, att den propagan -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

da som förs från högerns och folkpartiets
sida — och för all del även från
bondeförbundets, jag vet inte varför
herr Hagnell inte tog med det i sammanhanget
— för att hålla skatterna
och statsutgifterna nere, utgör ett hinder
för hjälpen till de underutvecklade
länderna. Detta är emellertid fallet, endast
om man inte tänker längre än näsan
räcker. Vad det i vår propaganda
gäller — i varje fall har jag uppfattat
det så — är att vi skall försöka begränsa
utgifterna så mycket som möjligt utan
att vålla allvarlig skada och utan att
därigenom försumma sådant, som på
längre sikt är absolut nödvändigt. Vi får
säkerligen anledning att återkomma till
denna fråga senare i dag.

När det gäller att få medel till hjälpen
åt underutvecklade länder, bör vi
givetvis diskutera vad som behövs och
vad vi kan göra, d. v. s. frågan om vilken
storleksordning bidragen skall ha.
Däremot är det tämligen meningslöst
att här bara komma körande med det
ena eller andra beloppet men inte ha
klart för sig vad medlen skall användas
till.

Hjälpen är i detta fall av tre slag. Dels
är det fråga om den humanitära
hjälpverksamheten — och beträffande
UNICEF, som här är under diskussion,
är det framför allt den humanitära sidan
av arbetet som är av betydelse —
dels är det fråga om den tekniska biståndsverksamheten,
där man med relativt
små resurser kan åstadkomma
ganska goda resultat, och dels och slutligen
är det fråga om det stora och ännu
praktiskt taget helt olösta problemet
med kapitalhjälpen till de underutvecklade
länderna.

Låt mig börja med den sista hjälpformen.
Kapitalhjälpen till de underutvecklade
länderna är icke någon humanitär
hjälpverksamhet, utan det är en
fråga om investeringar, vilka på längre
sikt måste göras ekonomiskt lönande. Vi
har ännu inte funnit någon lösning på
hur vi skall pröva kapitalbehov av det

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

slaget med hänsyn tagen till den ekonomiska
lönsamheten. Det pågår för närvarande
försök i den riktningen med
de ökade medel, som nu har ställts till
förfogande, och jag tror att också Sverige
kommer att medverka i den nya
fond, som skapats för ändamålet. Låt
oss först avvakta verkningarna av de
försöken. Om det blir möjligt att göra
ekonomiskt lönande investeringar, så
tror jag inte att de nödvändigtvis måste
gå vägen över vare sig statsmedel eller
insamlingar. Man kan då räkna med
att även det enskilda kapitalet kommer
att visa ganska stor villighet att engagera
sig i den verksamheten.

Vad sedan gäller den tekniska biståndsverksamheten,
som hittills inte
har varit under debatt i särskilt hög
grad, så har jag för min personliga del
den uppfattningen att Sveriges bidrag
— både den hjälp som bedrives genom
internationella organisationer och den
som bedrives direkt från svensk sida —
bör kraftigt ökas. Jag tror det är mycket
angeläget att vi där går väsentligt längre
än hittills, även om det givetvis i och
för sig är mycket glädjande med den
ökning på 400 000 kronor, som i år har
föreslagits. Innan man går längre, måste
det dock företagas en grundlig prövning
beträffande avvägningen mellan
den bilaterala och den multilaterala
verksamheten. Dessutom måste vi här i
riksdagen få oss förelagd en ordentlig
plan över hur den svenska insatsen i det
avseendet skall utformas.

Det är inte enskilda riksdagsmäns och
motionärers uppgift att lägga fram sådana
planer. Det skall regeringen göra.
Regeringen har också till sitt förfogande
en del organ, t. ex. Centralkommittén
för svensk teknisk biståndsverksamhet,
som är ett kombinerat organ med
företrädare för regeringen och frivilliga
organisationer, och Nämnden för
internationella expert- och stipendieärendcn,
som iir ett regeringsorgan.
Dessa båda organ skulle mycket väl
kunna användas av regeringen för att

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

förbereda planläggningsarbetet därvidlag.

Herr talman! Jag tror att vi i detta
sammanhang måste göra klart för ledamöterna
på den nu tomma regeringsbänken,
att riksdagen önskar en dylik
planläggning och att riksdagen hoppas
att redan till nästa år få tillfälle att på
mera sakliga grunder än nu kunna ta
ställning till dessa frågor.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Hagnell. Han frågade om mitt förslag
var behandlat i folkpartiets partistyrelse,
eller hur han nu uttryckte sig. Jag
sade ju, herr Hagnell, att jag för min
personliga del inte skulle ha något emot
en sådan anordning att uttaxeringen för
internationell hjälpverksamhet komme
att stå alldeles fri från det inre partipolitiska
käbblet om alla de andra frågorna.
Det innebar ett tillmötesgående
av herr Hagnells synpunkter, men han
är tydligen inte nöjd med detta utan
vill nödvändigtvis ha en hopblandning
med den övriga finansdiskussionen.

Jag vill vidare framhålla att det till
att börja med i detta sammanhang får
övervägas om man skall räkna i procent
eller promille. Man får ju, som jag sade,
pröva sig fram och se vad svenska
folket vill vara med om i detta fall. Jag
påpekade också att man enligt min uppfattning
skulle kunna få fram åtskilligt
på den vägen.

Jag tror inte att herr Hagnell skall
tala så föraktfullt om försöken att hålla
skatterna nere. Om herr Hagnell får vara
kvar i detta hus i tio år torde han
få vara med om så mycket skattehöjningar
han någonsin orkar med.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Fru Segerstedt-Wiberg
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10:o) i utskottets utlåtande nr 3, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:314 av fru SegerstedtWiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 5 mars 1958 Nr 8

Avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig undervisning och forskning

proposition angående nedsättning av
viss kronans fordran, och

bevillningsutskottets betänkande nr
9, i anledning av väckta motioner med
förslag till förordning angående ändring
av 3 § 2 mom. förordningen om statlig
förmögenhetsskatt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 13

Avdragsrätt vid beskattning av donationer
till vetenskaplig undervisning
och forskning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckt
motion om avdragsrätt vid beskattning
av donationer till vetenskaplig undervisning
och forskning.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 330,
av herr Håstad hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att avdragsrätt
införes för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning,
förutsatt att varje donations ändamål
godkännes av Kungl. Maj:t».

Utskottet hemställde, att motionen
11:330 av herr Håstad om avdragsrätt
vid taxering för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Kronslrand och
Stenberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Det är en händelse som
ser ut som en tanke, att statsrådet Edenman
i går hade tillfälle att göra ett uttalande
om det utomordentligt stora
upprustningsbehov som föreligger på
det vetenskapliga och tekniska området.
Enligt ecklesiastikministerns uttalande
i går vid invigningen av den nya institutionen
på tekniska högskolan behöves
det en fördubbling av våra forskningsresurser
fram till år 1965.

Den motion som nu behandlas avser
avdragsrätt för vetenskapliga donationer
på villkor att Kungl. Maj :t godkänner
donationen. Utskottet hänvisar nu,
liksom när denna fråga tidigare behandlades,
till att det är bättre att gå
anslagsvägen än skatteavdragsvägen.
Det må vara tillåtet att uttala sina starka
tvivel beträffande möjligheterna att
under perioden fram till år 1965 kunna
i nuvarande finansiella situation gå i
land med detta program. Vi har ju hela
den stora upprustningen på skolväsendets
område, vi har socialpolitiken, utbyggnad
i olika former av pensioneringen,
vi har förbättringen av vårt vägväsende
och av våra trafikleder i allmänhet,
vi har fortfarande, så länge
världen är så beskaffad som den för
närvarande är, en avsevärd försvarsbörda,
rättsväsendet och rättssäkerheten
kräver stora utgifter. Samtidigt råder,
trots allt vad herr Ilagnell yttrade
i debatten om det förra ärendet, en
ganska allmänt utbredd mening i denna
kammare, att ytterligare skattehöjningar
så vitt möjligt måste undvikas.

I Sverige är det en gammal tradition
att vetenskapliga institutioner i hög
grad haft att lita till enskild offervillighet
eller enskilda initiativ när det
gäller forskningen. Jag behöver bara
hänvisa till att både Stockholms högskola
och Göteborgs högskola på sin
tid tillkom och under mer än ett halvsekel
upprätthölls genom donationer.
De donationer som Uppsala och Lunds
universitet liksom tekniska högskolan

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig undervisning och forskning

och andra fackhögskolor har fått under
årens lopp är legio och har i många fall
varit av utomordentligt stor betydelse
för forskningens framsteg.

Jag vill också hänvisa till att man i
Förenta staterna ordnat en viss begränsad
avdragsrätt i detta avseende. Vid
den tidpunkt då denna fråga sist behandlades
ägde varje skattedragare att
bekomma avdrag för donationer intill
femton procent av inkomsten, eller av
vinsten om det gällde företag, och alla
de stora universiteten, Harvard, Yale,
Northwestern University etc. i Amerika
har ju i huvudsak byggts upp genom
enskilda donationer.

Det nya i det förslag jag här framlagt
är att man, med hänsyn till de betänkligheter
som så många gånger yppats
från bevillningsutskottets sida, inte
skulle stadga en generell rätt till avdrag
utan i stället åstadkomma en prövning
från fall till fall. Jag har funnit det
enklast att lägga prövningen i Kungl.
Maj ds hand, kanske oftast i form av en
förhandsöverenskommelse, att en avdragsfrihet
skulle beviljas. På det sättet
skulle ju statsmakterna i varje särskilt
fall få tillfälle att göra en avvägning och
bedöma huruvida donationen fyller ett
sådant ändamål att skattefrihet anses
befogad. Det är just på grund av denna
nya metod som detta problem enligt
min mening skulle kunna förtjäna att
tas upp till förnyade överväganden.

Man kommer kanske att invända här
eller i någon debatt framdeles, att även
åtskilliga andra ändamål kunde tänkas,
som kunde vara så behjärtansvärda, att
de också skulle kunna bli föremål för
samma bestämmelser i avseende på beskattningen.
Jag vill inte ta någon generell
ställning till denna fråga men dock
peka på att vi bär har att göra med
utgifter som normalt skall täckas med
statsanslag. Detta gäller väl i regel inte
de flesta av de ändamål som har varit
föremål för framställningar om likartad
skattefrihet. Just detta att det rör sig
om ändamål som normalt åtnjuter eller

borde åtnjuta statsbidrag borde enligt
min mening göra det relativt lätt att
åstadkomma en gränsdragning.

Till sist, herr talman, vill jag erinra
om att jag 1950 väckte en i avseende
på yrkandena fullständigt likartad motion.
Jag har också delvis i den nu
aktuella motionen citerat den motivering
jag angav där. Jag hade då den
stora glädjen att som instämmande —
och som ende instämmande — registrera
nuvarande ecklesiastikministern,
Ragnar Edenman. Vidare blev jag särskilt
vänligt bemött av bevillningsutskottets
ordförande, vår värderade vän
Adolv Olsson, och jag tror inte att jag
bryter mot någon diskretionsplikt om
jag säger att han efteråt gick rätt över
gången fram till mig och yttrade: »Kom
tillbaka med den här motionen om
några år!»

Jag tror verkligen att den situation
nu har uppstått, som gör det befogat
och högeligen aktuellt att återkomma.
Vi har i dag ett större upprustningsprogram
för forskningen än vi kunde
föreställa oss 1950, vi bär framför allt
ett mycket större studentantal än man
normalt räknade med för några år sedan,
och dessutom har situationen på
den finansiella fronten försämrats i
utomordentligt mycket högre grad än
man 1950 kunde tänka sig. Jag tror fortfarande
att svensk vetenskap, framför
allt svensk teknik och naturvetenskap,
medicin samt den forskning som bedrivs
vid våra fackhögskolor, sådana
som Ultuna eller skogshögskolan etc.,
skulle haft mycket att vinna, om bevillningsutskottet
hade varit litet mera
behjärtande i denna fråga. Jag skulle
också tro att vår humanistiska forskning
i åtskilliga fall lättare skulle kunna
få donationer än tidigare. Och vi får
inte glömma, när nu bevillningsutskottet
så generöst vinkar med anslagshanden,
att det dock inte är detta utskott
utan statsutskottet som har hand om
anslagsgivningen, och bevillningsut -

Onsdagen den 5 mars 1958 Nr 8

Avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig undervisning och forskning

skottet kan väl knappast göra någon
utfästelse på statsutskottets vägnar.

Så har vi alltid ett allvarligt problem
att räkna med när det gäller upprustningen
vid våra universitet: de är fyra,
och krav från ett universitet leder ofta
till krav också från de övriga, så att
det lätt blir en fyrdubbling av anslagsäskandena.
Jag tror att man donationsvägen
i många fall mycket lättare, mycket
smidigare och framför allt mycket
fortare skulle kunna nå fram till målen.
Vad som nu tynger upprustningen härvidlag
är ju hela den långa proceduren
och turordningen för petita. I regel
får ju universiteten vänta tre, fyra eller
fem år innan ett anslagskrav kommer
tillräckligt långt fram i kön.

Jag är dock angelägen att betona, att
jag härmed inte alls vill uttala någon
allmän kritik mot den mycket positiva
inställning till vetenskap och forskning
som riksdagen traditionellt — under
det senaste decenniet och även långt
dessförinnan — haft. Men jag tror att
situationen nu är sådan, att vi behöver
söka oss fram även efter andra linjer
än den anslagsväg, som bevillningsutskottet
uteslutande har hänvisat till, när
utskottet avstyrkt den motion, som jag
väckt och som jag nu yrkar bifall till.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag deltog i behandlingen
av denna fråga i bevillningsutskottets
andra avdelning och yrkade då
bifall till herr Håstads motion. På
grund av pensionsförhandlingarna hade
jag inte tillfälle att deltaga i utskottets
plenarsammanträde, och jag vill därför
nu säga ifrån att jag inte delar den uppfattning
som kommer till synes i bevillningsutskottets
betänkande nr 12.

Mina utgångspunkter är kanske något
vidare än de som motionären angivit;
jag menar nämligen, att här snarast bör
komma till stånd en utredning rörande
möjligheterna att vid beskattningen få
ett visst belopp avdragsgillt för gåvor

till humanitära, litterära och religiösa
ändamål eller till undervisningsändamål.
Vi har tidigare vid upprepade tillfällen
diskuterat motioner med sådana
yrkanden i denna kammare — senast
förra året -— och jag tror att dessa motioner
kommer tillbaka. Vi inser ju undan
för undan, att det finns oerhört
många allmännyttiga ändamål och ömmande
behov, för vilka det i och för sig
vore angeläget att staten beviljade bidrag
men som vi av statsfinansiella skäl
inte kan säga ja till. Är det då inte rimligt
att genom en ändring av skattebestämmelserna
stimulera enskilda människor
att ge bidrag till dessa ändamål,
framför allt därför att man ju på det
sättet får tre å fyra gånger mera till
ifrågavarande ändamål än om det skall
ske en direkt utbetalning av skattemedel?
Tanken att på detta sätt kunna stimulera
människor att ge bidrag till allmännyttiga
ändamål har ju vunnit stark
anklang runt om i världen. Herr Håstad
nämnde USA, där en sådan här bestämmelse
tillämpats på försök och där resultaten
blev så positiva, att skattebefrielsen
utsträcktes ytterligare. Det är
likadant i Canada, i Västtyskland och
i en rad andra länder.

Nu föreligger ju inte någon hemställan
om en allmän utredning, och jag
kan därför inte ställa något bifallsyrkande
i den riktningen. Jag är emellertid,
som jag sade, säker om att de motioner
jag nämnde skall återkomma. Herr
Håstads förslag är enligt min mening
ett steg på vägen, och jag yrkar för dagen
bifall till hans motion.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det råder väl ingen
oenighet om behovet av en upprustning
av den vetenskapliga undervisningen
och forskningen. Ecklesiastikdepartementets
budget intar ju också en mycket
gynnad ställning i årets statsverksproposition
— den liar inte behandlats
med samma hårdhet som anslagsäskan -

3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr S

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig undervisning och forskning

dena från övriga departement. Jag tror
därför inte att jag behöver säga mera på
denna punkt i anledning av herr Håstads
konstaterande att behoven på detta
område är mycket stora.

Jag vill emellertid beröra ett av de
argument som framförts i herr Håstads
motion. Herr Håstad framhåller att staten
numera så gott som helt bär ansvaret
för den vetenskapliga undervisningen
och forskningen men att staten av
ekonomiska skäl i framtiden knappast
kan tänkas ensam klara denna uppgift,
varför skattelagstiftningen bör utformas
så, att enskilda och företag stimuleras
att i större utsträckning än hittills stödja
vetenskapen. Det kan verka rätt bestickande,
men jag är inte alldeles övertygad
om att detta argument är riktigt
hållbart, ty även gåvor som ges på detta
sätt med avdragsrätt kostar ju staten
rätt stora pengar. Herr Håstad säger
visserligen att Kungl. Maj:t skall ha
möjligheter att från fall till fall pröva
om den erbjudna donationen eller gåvan
skall anses acceptabel ur statens
synpunkt. Detta är naturligtvis ett korrektiv,
men det skulle väl ändå bli
ganska besvärligt för Kungl. Maj:t, om
en gåva eller framför allt en större donation
på grund av avdragsrätten för
med sig att statens kostnader blir så
väsentliga, att man vid det givna tillfället
inte anser sig kunna ta emot gåvan.
Den situationen kan åtminstone teoretiskt
uppkomma, att man på grund av
att gåvan skulle åsamka staten så pass
mycket extra utgifter ser sig nödsakad
att avböja. Den som då sitter som bestämmande
skulle komma i ett mycket
besvärligt läge. Därför menar jag, herr
talman, att detta argument, att man genom
en avdragsrätt kan stimulera denna
verksamhet, inte är riktigt vattentätt.

Jag skall be att få erinra om vad som
står här i utskottets betänkande, att vetenskaplig
forskning och undervisning
redan enligt gällande skattelagstiftning
intar en viss förmånsställning. Jag behöver
inte upprepa att det är stiftelser

och sammanslutningar med huvudsakligt
ändamål att bedriva forskning o. d.,
som är i denna gynnsamma ställning.

Herr Håstad säger att bevillningsutskottet
nu ger en vink om att man bör
gå anslagsvägen, vilket bevillningsutskottet
egentligen inte varit befullmäktigat
till eftersom detta hör till statsutskottet.
Det är naturligtvis riktigt,
men bevillningsutskottet har inte givit
någon vink om en viss anslagsväg. Utskottet
har bara refererat den ställning
som riksdagen vid ett flertal tillfällen
har intagit, nämligen att främjande av
allmännyttiga ändamål inte bör ske genom
en lättnad i beskattningen, utan i
den mån stöd från statens sida anses befogat
för ändamålet bör detta stöd ges
genom direkta anslag.

Herr talman! Bevillningsutskottet har
alltså inte ställt ut några växlar som det
räknar med att andra skall lösa in, utan
det har bara sagt att riksdagen vid tidigare
tillfällen ansett att frågan bör lösas
på detta sätt.

Till herr Gustafson i Göteborg, som
var mindre blygsam än herr Håstad och
yrkade bifall till herr Håstads motion,
vill jag säga att eftersom herr Gustafson
i Göteborg inte har sitt namn under bevillningsutskottets
betänkande nr 12
behöver han väl inte hysa någon rädsla
för att bli misstänkt för att ha anslutit
sig till utskottet. Det syns ju redan på
betänkandet att han inte har något som
helst ansvar för detta.

Jag ber slutligen att få yrka bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Det förefaller som om
herr Kärrlander ville göra gällande att
argumentet, att man på detta sätt skulle
stimulera till donationer för vetenskapliga
ändamål, inte skulle vara riktigt.
Jag förstår inte hur man kan göra ett
så kategoriskt påstående. Det är väl
ganska troligt, att ju större skattelättnaden
blir för donationer, desto lättare

Onsdagen den 5 mars 1958 Nr 8

donationer till vetenskaplig undervisning och forskning

Avdragsrätt vid beskattning av

blir det att få donationer. Detta är väl
nästan självklart, och var och en har ju
dessutom personligen en känning av
vad de höga skattesatserna hittills har
betytt när man t. ex. inom ett företag
diskuterat möjligheterna att anslå medel
till ett visst tekniskt ändamål. Herr
Kärrlanders argumentering här kan jag
alltså omöjligt godkänna.

Herr Kärrlander har också den uppfattningen,
att det skulle vara svårt för
Kungl. Maj:t att fullgöra denna prövning,
huruvida vederbörande donator
skulle komma att åtnjuta avdragsrätt
eller inte. Jag kan väl tänka mig fall
där Kungl. Maj:t ställer sig avvisande
och säger att donationen inte är så
märklig, att den inte gäller ett absolut
primärt önskemål och att den dessutom
drar med sig så stora framtida
kostnader att staten inte vill vara med
om att stödja den. Vill vederbörande
ändock lämna donationen utan skatteavdrag
är det deras ensak. Vi bär flera
gånger i riksdagen tagit ställning när
Kungl. Maj :t avvisat donationer utan att
skattefrihet varit på tal. Jag erinrar mig
ett fall vid Chalmers institut för ett par
år sedan. Men å andra sidan skall det
väl inte vara några svårigheter för
Kungl. Maj:t att ibland säga, att om vi
t. ex. får två miljoner till detta ändamål
och hehovet vid denna institution
är ytterst trängande, så är det ett statsintresse
att ta emot donationen. Jag
skulle vilja göra gällande, att Kungl.
Maj:t nog många gånger har mycket
svårare avvägningar att göra än i sådana
fall.

Slutligen vill jag än en gång framhålla,
att om vi verkligen önskar ett
framsteg i naturvetenskapligt och tekniskt
hänseende, eller när det gäller
skog eller jordbruk, så måste man öppna
alla dörrar för detta och inte envist stå
kvar vid en som jag tycker något föråldrad
skattesynpunkt. Det hör ju forskningen
till att befordra de materiella
framstegen, och det är enligt min mening
ett samhällsintresse att riksdagen

på allt sätt försöker att just befordra
forskningen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Kärrlander tycktes
vara förvånad över att jag tagit till
orda. Mitt motiv för att jag gjorde det
var dels mitt intresse för saken, som
ger mig obetingad rätt att yttra mig i
denna debatt, dels att jag hade deltagit
i den förberedande behandlingen av
frågan i bevillningsutskottet och därför
gärna ville göra den deklaration
som jag gjorde.

Nu anför herr Kärrlander en del tekniska
besvärligheter. Det finns många
fler tekniska besvärligheter, som har
anförts i tidigare debatter i denna fråga.
Men man har aldrig kunnat göra
gällande, att dessa tekniska besvärligheter
kunde vara oövervinnliga. Systemet
tillämpas i USA, Västtyskland, Canada
och flera andra länder. Jag skulle
inte tro att vår administration är mindre
kompetent att handha sådana frågor
än man är i nämnda länder, där det visat
sig gå alldeles utmärkt.

Här har sagts att de ändamål, som
herr Håstad har talat om, är det statens
sak att tillgodose. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på att utskottet
dock skriver, att man i viss omfattning
liksom hittills får lita till bidrag
från enskilda. Jag skulle tro att de av
mina kamrater här i kammaren, som i
början av detta år var med på en rundvandring
i filosofiska fakultetens byggnad
vid Göteborgs universitet, måste
hålla med om att härvidlag finns oerhört
stora behov som är eftersatta. Det
går därför inte att bara säga, att det får
staten ordna, utan man måste försöka
stimulera till bidrag också från enskilt
håll. Som jag tidigare sagt är det nu
föreslagna ett sätt, på vilket man kan få
in mera pengar än om man går anslagsvägen.
Jag tycker inte att vi här skall
låta snålheten bedra visheten.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt från viss investeringsavgift

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Herr Håstad sade att
ju större skattelättnader det blir desto
större blir möjligheterna till gåvor och
donationer. Jag har aldrig gjort gällande,
att så inte skulle bli fallet. Med anledning
av att herr Håstad sade, att
mitt resonemang inte är konsekvent, vill
jag erinra om att jag har sagt, att dessa
gåvor också åsamkar staten stora kostnader.
Jag kan ta det exemplet, att en
juridisk person, ett bolag, ger en större
gåva. Denna gåva består ju till minst
50 procent av skattemedel, om det finns
avdragsrätt. Om det i stället är fråga
om en fysisk person, som ger en större
donation och som på grund av progressionen
har en skatt ända upp till taket,
alltså 80 procent, är det ju till allra
största delen skattemedel som han ger.

Vi är överens, herr Håstad och jag,
om att ett genomförande av detta förslag
kunde stimulera till större gåvor, men
jag säger, att det samtidigt åsamkar staten
så stora kostnader, att den kan komma
i ett besvärligt läge, som skall avgöra,
om donationskostnaderna skall
läggas till de övriga kostnaderna staten
har på detta område.

Det är klart att herr Håstad har rätt
i att Kungl. Maj:t många gånger har en
ännu besvärligare avvägning att göra.
Jag har bara påvisat, att det är ett av
de problem som i vissa lägen skulle
kunna vara besvärliga.

Med anledning av herr Gustafsons i
Göteborg uttalande om att det gjorts
gällande, att de tekniska besvärligheterna
skulle vara till hinders, vill jag
framhålla, att jag åtminstone inte har
sagt, att de tekniska besvärligheterna
skulle vara av den storleksordningen,
att det inte skulle gå att lösa denna
fråga genom en ändring av skattelagstiftningen.
Det har inte heller sagts i
utskottsutlåtandet, att det just är på
det tekniska planet som det är omöjlig
att komma fram till en godtagbar
lösning.

Vad beträffar behoven, som herr Gus -

tafson också var inne på, är det ju ingen
tvekan om att de är stora. Jag har redan
från början sagt, att därom är vi
alla överens, men vad som skiljer oss
åt är, att utskottet har den uppfattningen,
att denna väg som motionären
föreslår inte är den bästa och lättast
framkomliga.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Denna debatt har inte
varit fruktlös. Man har vunnit en väsentlig
sak, nämligen att det från utskottsmajoritetens
sida har uttalats, att
några tekniska hinder mot att genomföra
en sådan här reform inte finns.
Man har i tidigare debatter angivit sådana
hinder såsom mycket stora. Det
är skönt att vi i alla fall har fått den
saken ur världen, när vi återkommer
med motioner i denna fråga följande år.

§ 14

Befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt
från viss investeringsavgift

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner om befrielse för Föreningen
Kristianstadsfrukt från erläggande av
viss investeringsavgift.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Vid många tillfällen,
när vi i denna kammare diskuterat frågan
om positiva förslag för den svenska
fruktodlingens framtida tryggande, har
man från regeringshåll yttrat: »Om ni
odlare ville samla er och själva göra
något, skulle ni ha större utsikter att
få förståelse från statsmakternas sida.»
Jag har aldrig bestridit det befogade i

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Befrielse för Föreningen Kristianstadsfrukt från viss investeringsavgift

denna invändning, och det har mig
veterligt ingen annan fruktodlare ute
i landet heller gjort, utan vi har ansett
och anser fortfarande, att denna invändning
eller — om man så vill —•
uppmaning från regeringen är riktig.

Man har tagit detta förslag på fullt
allvar, och överallt i det mest fruktodlande
länet i vårt land, Kristianstads
län, försökt skapa ekonomiska organisationer.
Man har hållit sammanträde efter
sammanträde. Jag vill inte dölja, att
arbetet mötte ganska stora svårigheter,
men så småningom vanns allt fler för
tanken att man själv behövde göra något
på detta område. Man blev först
färdig i kristianstadsområdet. Där fick
man närmare 250 fruktodlare att samlas
i en ekonomisk organisation. Att
detta också var nödvändigt kan utan
vidare sägas klart framgå av att de berörda
myndigheterna lämnade de tillstånd
som var behövliga efter en ganska
rask behandling av ärendet. De var också
välvilliga på annat sätt och menade,
att statsmakterna med hänsyn till det
behjärtansvärda ändamålet borde bidraga
med 50 000 kronor till uppförande
av ett fruktlagerhus. För detta
var vederbörande fruktodlare givetvis
tacksamma, och de såg mot framtiden
med litet större optimism. De räknade
också allmänt med att investeringsavgiften
skulle försvinna. Visserligen kan
någon säga här i kammaren, att den
som hade läst propositionen noggrant
skulle ha observerat, att där fanns en
liten brasklapp om att det kunde komma
något i efterhand, men den allmänna
inställningen var att man kunde räkna
med att det år, då man skulle få byggnaden
färdig, skulle investeringsavgiften
vara borta. Så blev emellertid icke
fallet. Riksdagens ledamöter kommer
ihåg, att vi på hösten 1956 fick en ny
proposition, vari föreslogs att investeringsavgiften
skulle utsträckas ytterligare
ett år, vilket också bifölls. I det
läget förstår var och cn, alt de som stod
bakom detta byggnadsföretag började

bli bekymrade, ty om staten med ena
handen gett 50 000 kronor i bidrag och
i nästa omgång med andra handen tog
tillbaka 98 400 kronor i investeringsavgift
var det naturligt, att de människor
som hade ansvaret för denna förening
ställde sig undrande över var konsekvensen
kunde ligga i ett sådant handlande.

Nu säger utskottet att man inte kan
bifalla föreningens framställning därför
att frågan har principiell natur. Ett bifall
till framställningen skulle medföra
att åtskilliga andra skulle komma att
begära befrielse från antingen redan
erlagda avgifter eller sådana som de
väntade att få erlägga. Utskottet framhåller
också att föreningen tidigare hos
finansdepartementet anhållit om befrielse
men att finansminister Sträng
avstyrkt framställningen. Det är alldeles
riktigt, men i det remissutlåtande,
som länsstyrelsen i Kristianstads län i
det sammanhanget fick tillfälle att avge,
säges tydligt och klart ifrån att befrielse
bör medges, och utlåtandet slutar med
uttalande om att åtminstone bör föreningen
delvis befrias från investeringsavgift.

Jag måste säga att det hela är ett
exempel på hur farligt det kan vara att
inte riktigt kunna lita på statsmakternas
utfästelser. Kostnaden för uppförandet
av Kristianstadstrakts lagerhus översteg
2 miljoner kronor. Nu kan det visserligen
sägas, såsom utskottet också
gjort, att föreningen fått ett relativt gott
stöd därigenom att man slipper betala
investeringsavgift på det belopp som
den statliga lånegarantien utgör. Det
är klart, att detta är en viss fördel,
men skulle föreningen ha fått betala investeringsavgift
på hela beloppet, d. v. s.
på över 2 miljoner kronor, hade företaget
varit ekonomiskt omöjligt och
skulle ha gått under redan innan det
börjat sin verksamhet.

För min del finner jag det mycket
beklagligt alt frågan kommit i det läge
som den gjort. Jag är nog inte ensam

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Beräkningen av statlig inkomstskatt för

om den uppfattningen att detta stora
fruktlagerhus med en omsättningskapacitet
på 4 å 5 miljoner kg per år är
till nytta inte bara för berörda odlare
utan även för samhället som sådant.
Åtskilliga ledamöter av denna kammare
har varit i tillfälle att personligen
studera anläggningen, och jag tror att
de kan instämma i vad jag här sagt.

Nu går det ju tyvärr inte att göra
någonting åt saken, men det skulle vara
skönt, om man för framtiden kunde
vara säker på att det stöd, varom riksdagen
på regeringens anmodan fattar
beslut, verkligen lämnas och att inte i
slutet av året nya förslag framlägges som
upphäver tidigare beslutade stödåtgärder.

I nuvarande läge anser jag det alltså
meningslöst att yrka bifall till motionen,
men jag har i någon mån velat
klargöra de motiv jag och mina medmotionärer
haft då vi avgivit vår motion.
Det har funnits en saklig grund
för vår hemställan. Men när det som
sagt är många andra som råkat illa ut
genom bibehållandet av investeringsavgiften,
så går det inte att göra någonting
åt saken, utan vi har bara att med
beklagande konstatera detta faktum.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall självfallet inte
i detta sammanhang gå in på de bevekelsegrunder
som var avgörnade för
att investeringsavgiften bibehölls under
år 195G, vilket ju föranledde att Kristianstadsfrukt
inte blev befriad från
sådan avgift på det sätt föreningen
hade hoppats.

Jag vill gärna vitsorda att de åtgärder,
som av Kristianstadsfrukt vidtagits
för att förbättra möjligheterna för
fruktodling, är berömvärda. Genom
personligt besök i föreningens anläggning
har jag kunnat konstatera att det
är märkliga ting som kan genomföras

ackumulerad inkomst

genom samverkan mellan fruktodlarna.

Vad som varit avgörande för utskottets
ställningstagande är att utskottet
fruktar — och herr Nilsson i Bästekille
ger mig säkerligen rätt i att det finns
grundad anledning att göra det —• att
det skulle komma en strid ström av
framställningar om befrielse från investeringsavgift,
därest man här skulle
öppna slussarna. Hur behjärtansvärt
det än kan vara att stödja ett företag
som Kristianstadsfrukt, vilket ju har
slagit ett slag för svensk fruktodling,
har utskottet därför ändå nödgats att
kallsinnigt yrka avslag på motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Beräkningen av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckt
motion om viss ändring av förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 136,
av herr Rydén in. fl. hade hemställts,
»att riksdagen må så ändra och förtydliga
Kungl. Maj :ts förordning nr 763
av den 30 november 1951 att möjligheter
beredes den som överlåter en rörelse
och därvid erhåller vad som är
att betrakta som ackumulerad inkomst
och som samtidigt tecknar pensionsförsäkring
mot engångspremie, att före
uppdelningen av den ackumulerade inkomsten
göra sin lagenliga avdragsrätt
för pensionspremier gällande. Härefter
må överskjutande ackumulerad inkomst
fördelas enligt i förordningen angivet
sätt.»

Utskottet hemställde, att motionen
11:136 av herr Rydén m. fl. om viss
ändring av förordningen angående be -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Beräkningen av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

räkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stenberg och Rydén, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionen II: 136 av herr
Rydén m. fl. om viss ändring av förordningen
angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Sedan år 1951 har vi en
lag med regler angående särskild beräkning
av statlig inkomstskatt för s. k.
ackumulerad inkomst, d. v. s. en inkomst
som man tjänar in under ett
flertal år men uppbär endast under ett
år. Lagen tillkom för att de skattskyldiga
icke skulle behöva drabbas orimligt
hårt av skatteskalans progessivitet.
Lagtexten är tyvärr inte tillräckligt
klar och entydig, och följden har blivit
att man tolkar den snävare för inkomst
som uppbäres av rörelseidkare än
för inkomst hänförlig till tjänst. I
motionen har jag exemplifierat detta.
Om t. ex. en affärsidkare säljer en
rörelse, som han har haft i 10 år, och
får 100 000 kronor för good will och
dold reserv, som han sparat ihop under
denna tid, kan han få denna inkomst
på 100 000 kronor fördelad på 10 år ur
statlig inkomstskattesynpunkt. Om han
emellertid samtidigt tar en pensionsförsäkring
med engångspremie på t. ex.
50 000 kronor, kan han inte först göra
avdrag för premien och sedan få resten
fördelad på 10 år. Det skulle diiremot
ha medgivits, om inkomsten kunnat
hänföras till tjänst.

Kan det anses vara rättvist och stå i
överensstämmelse med lagstiftningens
syfte till likhet inför lagen att eu viss

grupp av medborgare, d. v. s. rörelseidkare
— oftast hantverkare och detaljister
— icke kommer att beskattas
efter samma principer som andra? Det
kan inte vara rätt och riktigt, anser

jag.

Bevillningsutskottet har varit välvilligt
i sin skrivning och sagt, att förhållandet
kanske är sådant som jag har
anfört i motionen, men det menar att
frågan skall vila och eventuellt kan
tagas upp av en utredning, som gäller
resultatutjämning. Utskottet vill dock
inte direkt hänvisa motionen dit. Enligt
min uppfattning bör man handla snabbt
och inte låta åren gå med bibehållande
av den orättvisa som nu finns. Jag är
visserligen medveten om att detta inte
är någon stor fråga, i varje fall inte när
det gäller antalet skattefall, men det
är en fråga av stor betydelse för den
enskilde individen. Den gäller i första
hand småföretagare av skilda slag. På
sätt och vis hänger frågan också samman
med statens önskan att medverka
till att stimulera företagarnas vilja och
förmåga att pensionera sig själva på
ett förnuftigt sätt.

Med hänvisning till dessa mina synpunkter
ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr KÄIIRLANDER (s):

Herr talman! Det är riktigt som utskottet
säger att det finns vissa skäl för
en lagstiftning i den riktning som
motionärerna avser. Men det finns otvivelaktigt
också vissa skäl som talar
emot. Jag tänker då närmast på det
förhållandet att lagstiftningen om ackumulerad
inkomst, som ju redan har
berörts här, endast har till syfte att
mildra progressionen av onormalt höga
inkomster, som intjänats under ett flertal
år men som skall tagas till beskattning
under ett taxeringsår. Lagstiftningen
avser inte att fylla någon annan
funktion vid sidan härav. Vad motionärerna
avser är en fördelning av ut -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Beräkningen av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

gifterna, som skulle innebära detsamma
som en uppmjukning av bestämmelserna
om ackumulerad inkomst. Denna uppmjukning
ligger enligt mitt sätt att betrakta
problemet alldeles utanför området
för denna förordning om ackumulerad
inkomst. Därför är den väg
att lösa detta problem som framkommit
i utskottsutlåtandet, nämligen att lämna
det till den utredning som skall undersöka
möjligheterna att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlust- och resultatutjämning,
en lämpligare väg än
att försöka inpassa denna uppmjukning
i en lagstiftning där den egentligen
inte hör hemma.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
dessa korta reflexioner och ber att få
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte finna att
herr Kärrlander var riktigt konsekvent.
Det är inte fråga om uppmjukning utan
om att åstadkomma en likhet. Lagen
gäller faktiskt för det fall att det är
fråga om inkomst av tjänst men inte
för det fall att det är fråga om inkomst
av rörelse. Därför kan jag inte anse att
herr Kärrlander har motiverat sin
ståndpunkt.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är nog fråga om
en indirekt uppmjukning av bestämmelserna.
Om man följer motionärernas
förslag skall man få räkna av kostnaderna
för en livförsäkring, som man
tagit mot erläggande av engångspremie,
innan man gör fördelningen för att
beräkna skatten enligt förordningen om
ackumulerad inkomst. Följden blir att
det visserligen formellt sker en utgiftsfördelning
men att man reellt får fördelaktigare
utgångsläge. Det är detta
jag betraktar som en indirekt uppmjukning,
som inte passar i denna lagstiftning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När man läser bevillningsutskottets
betänkande nr 14 om
herr Rydéns motion och därefter hör
herr Kärrlanders argumentation, blir
man onekligen något förvånad. Det som
vi var överens om i utskottet var ju att
de problem motionärerna här har tagit
upp är värt allt beaktande, och efter
ingående prövning sade vi att det finns
många skäl som talar för en ändring
på detta område. Anledningen till att
jag för min del står på majoritetens
sida är helt enkelt den att majoriteten
klart säger ifrån, att det pågår en utredning
för närvarande som kan antas
ta upp denna fråga till behandling.
Skulle det visa sig att den utredningen
inte kommer till det resultat som
motionären åsyftar är jag beredd att
komma tillbaka här i riksdagen med ett
yrkande.

Det problem som motionärerna tagit
upp är verkligen aktuellt. Det kan inte
vara riktigt att den som har inkomst av
tjänst skall ha möjlighet att dra fördel av
regler om ackumulerad inkomst som
inte rörelseidkare kan utnyttja. Alla
borde vara överens om att vi här gemensamt
måste arbeta på att få bort
denna diskriminering som särskilt riktar
sig mot småföretagarna. Därför kan
man inte heller säga att en förändring
på detta område skulle vara främmande
för denna lags: syfte, eftersom just
denna lag ger möjlighet till en sådan
beräkning när det gäller inkomst av
tjänst och det faktiskt råder delade
meningar bland expertisen huruvida
den inte ger möjlighet till en sådan
beräkning även när det gäller annan
inkomst. Den saken är föremål för
prövning.

Jag vill deklarera att jag har ytterst
stora sympatier för det förslag som
framlagts i motionen och att jag under
utskottsbehandlingen fick det intrycket
att hela utskottet hade stora sympatier
för förslaget. Varför har jag då inte anslutit
mig till reservationen? Diirför

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958
Vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet

att jag inte tror att en skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle medverka till en
snabbare behandling av frågan, eftersom
det ändå finns en utredning och
eftersom majoriteten har sagt att det
kan antas att utredningen tar upp
denna fråga. Jag tror att vi på detta
sätt får så snabb behandling som vi i
dagens läge kan få.

Det är från dessa utgångspunkter
som jag yrkar bifall till utskottets;
förslag.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gustafson i Göteborg sade vill jag
framhålla, att min argumentation är
alldeles i överensstämmelse med vad
som står i utskottsbetänkandet, vilket
även godkänts av herr Gustafson. Jag
sade nämligen att det enligt utskottets
mening och enligt den mening jag företräder
finns vissa skäl för att lagstifta
i den riktning som motionärerna anser.
Det står ju alldeles ordagrant att »vissa
skäl talar» för det.

Därjämte sade jag att det även finns
vissa skäl som talar emot att man just
inom denna lagstiftning — således förordningen
om ackumulerad inkomst —
gör denna anordning, men detta ligger
mera på det rent tekniska planet.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag tycker nog att det
verkar som om utskottets talesmän kommit
i ett svårt dilemma här. Jag har full
förståelse för vad herr Gustafson i Göteborg
säger. Men jag tror det blir en
snabbare behandling av frågan, om
kammaren direkt begär att den här
frågan skall hänvisas till den pågående
utredningen. Vi kan naturligtvis bäst
lösa den genom att hänvisa den dit.
Sakligt sett har det ju inte från utskottets
sida kommit några invändningar
mot motionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde

propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rydén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 16

Vidgad rätt till avskrivning av kostnader

för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt till avskrivning
av kostnader för ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! .lag vill i största korthet
motivera varför jag avlämnat en blank
reservation till utskottets betänkande.

Den fråga som behandlas i förelig -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet

gande utskottsbetänkande -— avskrivningen
av anskaffningskostnaden för
jordbrukets ekonomibyggnader — är
ingalunda en fråga som utskottet och
riksdagen har att behandla för första
gången. Den har varit uppe till behandling
många gånger. Grundligast blev nog
frågan behandlad hösten 1951. Såsom
framgår såväl av reciten som utskottets
uttalande beslöt riksdagen 1951 att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en skyndsam utredning av frågan. Vi
skriver nu år 1958. Det är alltså snart
hela sju år sedan som riksdagen begärde
en utredning om avskrivningsreglerna
för jordbrukets ekonomibyggnader, och
ännu har ingenting blivit gjort åt saken
— åtminstone inte om man ser det praktiskt.
Även om man från utskottets sida
nu åstadkommit en skrivning i detta
ärende som bör föra saken fram till en
snabbare behandling, så hade nog jag
personligen önskat att bevillningsutskottet
begärt en ny skrivelse till Kungl.
Maj :t om utredning för att därmed markera
att utskottet verkligen väntar på en
utredning i denna sak.

Jag framhöll nyss, att praktiskt sett
ingenting har blivit gjort i denna fråga
trots att riksdagen år 1951 begärde en
utredning. Av utskottets betänkande
framgår visserligen att riksdagsskrivelsen
överlämnats till skattelagssakkunniga
i maj 1955, men det framgår också
att den — åtminstone tills vidare —
bara har överlämnats för »arkivering»,
tv skattelagssakkunniga har heller ingenting
gjort åt saken i fråga.

Jag vill genom min blanka reservation
även få tillfälle att här i kammaren
uttrycka min tveksamhet beträffande
lämpligheten av att hänskjuta denna
fråga till skattelagssakkunniga. Med all
respekt för deras arbete och kunnighet
anser jag nämligen att skattelagssakkunniga
är så hårt belastade med andra
uPPgifter, att de väl inte ännu på lång
tid, kanske inte på ytterligare sju år,
kan ta upp denna fråga till behandling.

Dessutom ifrågasätter jag, om inte

denna fråga är av sådan natur, att den
bör utredas av speciella sakkunniga,
bland vilka såväl en representant för
statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader
som en representant för
jordbrukets driftekonomer bör ingå. I
driftekonomiskt hänseende är nämligen
byggnadskostnaderna av stor betydelse
för jordbruket. Särskilt är, såsom jag
har framhållit i min motion, detta fallet
beträffande jordbruk med intensiv
kreatursskötsel och därav föranledd
stor byggnation. Den del av byggnadskostnaden
som motsvarar värdeminskning
torde inte stanna vid det belopp
som enligt den vanliga schablonmetoden
är avdragsgillt vid deklarationen.
Den deklarerade intäkten kommer i sådana
fall att bli högre än den driftekonomiskt
är, och berörda jordbrukare får
betala högre skatt än de i verkligheten
borde göra i förhållande till sin inkomst.
Samma blir ofta förhållandet vid
jordbruk där taxeringsvärdena på grund
av dålig jord är låga — där blir avskrivningsunderlaget
alltför ringa. För
att man skall få fram en metod, enligt
vilken värdeminskningsavdraget för
jordbrukets driftbyggnader kan så nära
som möjligt anslutas till den verkliga
värdeminskningen, fordras en ingående
utredning, i vilken även jordbrukets
driftekonomer bör få komma till tals.

Herr talman! Jag skulle hälsa med
glädje om finansministern, trots att en
ny skrivelse inte nu kommer att begäras,
ville ta under övervägande att göra
frågan om värdeminskningsavdraget för
jordbrukets ekonomibyggnader till föremål
för en speciell utredning och detta
fortast möjligt.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Eftersom herr Nilsson i
Svalöv inte lät sina önskemål följas av
något yrkande, skall jag för att inte förlänga
debatten inskränka mig till att
yrka bifall till bevillningsutkottets betänkande.

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 januari 1958 dagtecknad
proposition, nr 32, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av
98 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

dels ock — under förutsättning avslutligt
godkännande av det av 1956 års
riksdag såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen
— lag angående tillägg till
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj ds regeringsrätt.

Propositionen hade hänvisats såvitt
avsåge förslaget till lag angående tillägg
till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj ds regeringsrätt, till behandling
av lagutskott och i övrigt till
bevillningsutskottet.

I propositionen föreslogs, att fullföljd
av talan i skattemål från kammarrätten
till regeringsrätten skulle begränsas i
viss anslutning till vad som gällde vid
fullföljd av talan till högsta domstolen
genom en bcloppsspärr, differentierad
med hänsyn till målets ekonomiska betydelse
för den skattskyldige. Besvärstalan
i inkomsttaxeringsmål skulle icke,
utan att regeringsrätten meddelat parten
tillstånd därtill, få upptagas till prövning,
om vad parten tappat i fråga om
taxerad inkomst icke uppginge antingen
till minst 500 kronor och tillika minst

en tiondel av den taxerade inkomsten
eller också till minst 5 000 kronor. I mål
om förmögenhetstaxering skulle vad
parten tappat uppgå till minst 50 000
kronor. Prövningstillstånd för mål under
beloppsgränsen skulle kunna meddelas
under vissa förutsättningar (prejudikatdispens
och intressedispens),
varjämte vissa grupper av skattemål
skulle undantagas från fullfölj dsbegränsningen.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

A. motionen 11:402 av herrar Sjölin
och Strandh, vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta

1. att avslå i Kungl. Maj ds proposition
nr 32/1958 framförda förslag om
begränsning av rätten att fullfölja taxeringsmål
till regeringsrätten m. m.

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att den utredning, som föreslagits
för granskning av kammarrättens arbetsformer,
även måtte anförtros uppgiften
att undersöka, vilka ytterligare åtgärder
som kan företas i fråga om taxeringsprocessen
i syfte att nedbringa besvärsfrekvensen,
liksom ock att vidare undersöka,
om fördelar kan vinnas vid en
koncentration av skattemålens handläggning
på viss eller vissa avdelningar
inom regeringsrätten»;

B. motionen 11:403 av herrar Sjölin
och Strandh.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds proposition nr 32, i vad
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
samt med avslag å motionen
II: 402 av herrar Sjölin och Strandh i
detta avseende, för sin del antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändrad lydelse av 98 §
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

B. att följande motioner, nämligen

1) motionen 11:402 av herrar Sjölin

och Strandh, i vad motionen icke be -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

handlats under A. här ovan, samt

2) motionen II: 403 av herrar Sjölin
och Strandh,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herr Spetz, som ansett att utskottet
bort hemställa

A. att riksdagen måtte med anledning
av motionen II: 402 av herrar Sjölin och
Strandh avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 32, i vad propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet,

B. att motionen II: 403 av herrar Sjölin
och Strandh måtte av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

II. av herrar Söderquist, Vigelsbo och
Magnusson i Borås, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 17, som riksdagen nu
har att behandla, avser regeringens förslag
att begränsa de skattskyldigas rätt
att i regeringsrätten anföra besvär över
påförda skatter.

Den kungl. propositionens innebörd
är att som huvudregel skall gälla, att
rätt till klagomål skall fråntagas den
skattskyldige för belopp som är mindre
än 10 procent av den taxerade inkomsten
— jag bortser i sammanhanget från
vissa dispensregler. För belopp av 5 000
kronor och mer skall rätt till klagan
dock alltid finnas. För belopp som är
mindre än 500 kronor skall klagan däremot
aldrig få framföras, oavsett i vilket
förhållande detta belopp står till
den skattskyldiges inkomst.

Det kan inte hjälpas att detta måste
medföra en orättvisa mot de små inkomsttagarna
till förmån för de stora
inkomsttagarna. Det går enligt min mening
inte att, som utskottet gör, för -

skansa sig bakom den meningen, att
det rör sig om »förhållandevis små belopp».
Eftersom skatten skall utgå efter
bärkraft, bör väl relationen åtminstone
teoretiskt vara densamma. Är inte månne
500 kronor för en taxerad 5 000-kronorsinkomst
av minst lika stor betydelse
som 5 000 kronor för en 50 000-kronorskarl?
Den enkla sanningen är nu
den, att det inte går att med en procentregel
ange vilken summa som inte är
ekonomiskt betydelsefull för den enskilde.

Rent skrämmande är den uppfattning
som finansministern anför i den kungl.
propositionen. Han säger nämligen:
»Det kan ej med skäl hävdas att varje
skattskyldig har någon principiell rätt
att få alla skattefrågor, även de obetydligaste,
prövade i den högsta instansen.»

Det måste betecknas som mycket oroväckande
att en sådan uppfattning
framföres från ansvarigt håll. Skatteförfarandet
är ju dock en procedur för
att avgöra rättmätigheten av det allmännas
anspråk mot den enskilde. Att
den enskilde i något fall skulle hindras
från att få taxeringens riktighet prövad
är därför stötande, särskilt om hänsyn
tages till att det är skattelagarnas komplicerade
beskaffenhet som medför att
ovisshet ofta råder om vad som är riktig
skattläggning.

Det är än mer förvånande att det allmänna
kan tänkas undandra sig besväret
och kostnaden att med den yttersta
omsorg granska riktigheten av sina egna
anspråk mot de enkilda medborgarna,
när dessa själva nödgas nedlägga så
betydande kostnader för att tillvarata
sin rätt vid taxeringsförfarandet. Det
kan tacksamt noteras att flera remissinstanser
av principiella skäl gått emot
förslaget. Det kan också nämnas, att
första lagutskottet i sitt betänkande nr
34 år 1955 uttalade att varje försök att
genom generella regler avskära vissa
målgrupper från fullfölj dsrätt måste
väcka betänkligheter. 1947 års taxeringssakkunniga
uttalade i sitt i decem -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

ber 1949 avgivna betänkande att de ansåg
sig böra överväga, huruvida åtgärder
till minskande av antalet till regeringsrätten
fullföljda taxeringsmål skulle
vidtagas. De kom därvid till det resultatet
att det inte gärna kunde sättas
ifråga att begränsa de skattskyldigas
rätt att fullfölja talan till högsta instans
vare sig genom införande av en på
taxeringens storlek beroende spärr eller
genom upptagande av fullföljdsavgift.
Båda dessa åtgärder skulle, var för sig
eller sammanslagna, framstå såsom enbart
eller i varje fall huvudsakligen betingade
av omsorg för det allmännas
skatteintresse.

Kammarrätten sammanfattar i sitt remissvar
de föreliggande betänkligheterna
ur rättssäkerhetssynpunkt sålunda:
»Rent principiellt föreligger betänkligheter
emot en reform, som inskränker
rätten att i den högsta instansen föra
talan i skattemål. Det är i dessa mål fråga
om ett de allmännas skatteanspråk,
ocli den högsta skatteinstansens uppgift
är ej enbart att verka för en enhetlig
rättstillämpning utan ock att skipa
rättvisa i det enskilda fallet. Det kan
med hänsyn härtill och särskilt i betraktande
av det höga skattetrycket och
den invecklade skattelagstiftningen synas
som om de skattskyldiga borde ha
en oinskränkt rätt att få sina taxeringar
prövade av den högsta instansen. En
reform sådan som den föreslagna med
bortfall av mål genom en spärr och utgallring
av mål genom ett summariskt
processförfarande kan möjligen uppfattas
som ett tillvaratagande av det allmännas
intresse på bekostnad av de
skattskyldigas intresse och sålunda mötas
med misstro.»

Men även ur andra synpunkter är
kammarrätten mycket betänksam mot
ett generellt avskaffande av fullföljdsriitten
som den inte vill förorda. Den
säger att »utvecklingen av prövningsnämnderna
mot karaktär av verklig
domstolsinstans har åtminstone än så
länge inte hunnit så långt att icke kam -

marrätten alltjämt måste betraktas som
den första verkliga skattedomstol inför
vilken parterna ha att utföra sin talan.
Fullföljden till Kungl. Maj :t torde dessutom
av många rättssökande betraktas
som en rättighet, från vilken man icke
vill avstå.»

Just det! Svenska medborgare har urgammal
rätt att gå till kungen fram.
Den rätten bör gälla lika för alla — för
små såväl som för stora skattedragare.

1955 års utredning om fullföljdsrätt i
skattemål bär anfört att alltjämt ofullkomligheter
i taxeringsförfarandet kvarstår,
och även om förbättringar kan förväntas
bli resultatet av den nya taxeringsorganisationen,
lärer densamma
icke kunna motivera en så genomgripande
åtgärd som ett fullständigt avskärande
av rätten att föra talan mot
kammarrättens utslag.

För att få stöd för den föreslagna fullföljdsbegränsningen
för skattemål till regeringsrätten
göres i propositionen jämförelse
med den fullföljdsbegränsning
som gäller för mål till högsta domstolen,
där en generell tillståndsprövning
förekommer och därutöver en beloppsspärr
av 1 500 kronor. Emellertid föreligger
en betydelsefull artskillnad mellan
skattemålen och domstolarnas förmögenhetstvister.
Rättegångarna vid
domstolarna föranledes av tvister medborgarna
emellan, vilka ej kan slitas
godvilligt. Skattemålen är däremot föranledda
av samhällets anspråk att uttaga
skatt av medborgarna och alltså en
procedur, som den enskilde ej kan undgå
eller själv ha rådighet över i samma
bemärkelse som gäller procedurerna
vid de allmänna domstolarna. Fin begränsning
av medborgarnas rätt att utnyttja
det högsta rättsskipningsorganet
kan av praktiska skäl vara motiverad
då det gäller tvister medborgarna emellan
men är principcllt svårare att acceptera
då det gäller samhällets egna anspråk
på skatteprestationr från medborgarna.

Jag vill också erinra om att taxe -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

ringsnämnderna över huvud taget inte
kan jämställas med domstolsorgan. Inte
heller prövningsnämnderna kan ens efter
den förbättring, som den nya taxeringsförordningen
avses medföra, sägas
uppfylla en domstols kvalifikationer.
Skatteprocesserna i de lägre instanserna
kan därför ur rättssynpunkt inte alls
jämföras med de mål, som avgöres vid
de vanliga domstolarna.

Herr talman! Sedan jag nu behandlat
ärendet ur mera principiella synpunkter,
vill jag med några ord beröra
de faktiska förhållandena.

Skattetungan på medborgarna har sedan
tiden före kriget ökat avsevärt.
Skatternas ekonomiska betydelse för
den enskilde har stegrats i samma mån.
Antalet självdeklarationer torde röra
sig om cirka 4 miljoner per år. Taxeringsnämnderna
beslutar genomsnittligt
om avvikelser från självdeklarationerna
i cirka 30 procent av fallen. Ungefär
var tionde avvikelse medför en
skatteprocess inför prövningsnämnd.
Prövningsnämnderna lär därför ha cirka
125 000 mål per år att avverka. Till
jämförelse kan nämnas att antalet s. k.
allmänna mål vid underrätterna år 1956
beräknades till 56 800. Skattelagarnas
omfång och svårtillgänglighet torde
vara den viktigaste förklaringen till det
stora antalet avvikelser och processer.
Det är säkert mycket betydande tidsspillan
och kostnader, som den enskilde
måste prestera med anledning av taxeringsförfarandet.
Det borde därför inte
överraska att också samhällets organ
får känning av dessa besvärande förhållanden.
Antalet finansmål till regeringsrätten
har under de sista fem åren, 1953
till 1957, varit högst 2 454 (1953) och
lägst 2 021 (1954). 1957 var antalet

2 324. Antalet avverkade mål var 1957
2 618. Årsavverkningen var sålunda 294
mål flera än de inkomna. Sedan regeringsrätten
utbyggdes i oktober 1956
har t. o. m. 1957 balansen av finansmål
reducerats med cirka 600 mål. Dags -

situationen karakteriseras sålunda av
en sjunkande balans.

Man har velat göra gällande, att det
skulle vara finansmålen som medfört allt
större anhopning av mål i regeringsrätten.
Detta är oriktigt. Enligt uppgifter
i propositionen och i bevillningsutskottets
betänkande har de till regeringsrätten
inkomna målens totalantal
under tiden 1949—1957 stigit från 3 012
till 4 622, d. v. s. med 53 procent. Finansmålen
har stigit från 1 809 till
2 324, d. v. s. med endast 28 procent.
Det kan också uttryckas så att 1949 var
förhållandet mellan finansmål och totalantalet
mål 60 procent och 1957 endast
50 procent.

Justitiekanslersämbetet säger: »Något
trängande behov av att med hänsyn till
inneliggande balans av taxeringsmål inskränka
fullföljdsrätten till högsta instans
i nämnda mål finner ämbetet icke
föreligga.»

Jag kan också erinra om att enligt
propositionen har regeringsrådet Thelander
rekommenderat att man ställer
sig avvaktande med hänsyn till den tendens
som föreligger i regeringsrätten.

Av intresse att konstatera är också,
att ändringsprocenten i regeringsrätten
av kammarrättens domar är påfallande
stor. Den har hittills under 1950-talet
varierat mellan 26 och 32 procent. Dessa
siffror synes mig tala mycket starkt
för att den rättsliga prövning, som äger
rum i regeringsrätten, icke bör inskränkas.
Det kan tilläggas att denna slutsats
blir än mer giltig, om man ser enbart
till skönstaxeringarna. För dessa uppgick
ändringsprocenten till 40 procent
respektive 37 procent för åren 1954 och
1955. 1955 års utredning säger att »detta
visar att det för de skatteskyldiga
förelegat ett stort behov av att kunna
anföra besvär hos regeringsrätten även
i fråga om skönstaxeringar».

Även om kammarrätten inte oreserverat
accepterar det anförda som skäl
mot att göra kammarrätten till slutinstans,
anser den dock »att svnpunk -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

ten av krav på enhetlighet i rättsskipningen
och vägledning för författningstolkningen
ger anledning till stora betänkligheter
mot att som sista instans
antaga en domstol, som i likhet med
kammarrätten arbetar på inte mindre
än åtta olika avdelningar. Även andra
förhållanden, vilka åtminstone för närvarande
är svåra att reformera, utgör
anledning till invändningar mot kammarrätten
som sista instans.» Detta säger
alltså kammarrätten själv.

Att kammarrätten behöver reformeras
har också påpekats i en motion från
folkpartihåll till årets riksdag. Det synes
inig märkligt, att bevillningsutskottet
inte samtidigt med behandlingen av
fullföljdsvägran även tagit upp ifrågavarande
motion. Det beror kanske på
att även finansministern synes mena,
att man kan skjuta på frågan om kammarrättens
reformering.

För min del måste jag emellertid understryka
att det är ytterst betänkligt
att genomföra en fullföljdsbegränsning,
innan kammarrättens arbetsformer blivit
utredda.

Det kan också förtjäna påpekas, att
fyra regeringsråd, herrar Hedborg, Wilkens,
Rudewall och Björkholm, varnat
för regeringsrättens försämrade möjligheter
att leda beskattningspraxis’ utveckling
genom att möjligen för få mål
efter fullföljdsbegränsningen skulle
komma under regeringsrättens prövning.

För att relativt snabbt få avverkat balansmålen
i regeringsrätten har vi i vår
motion nr 402 föreslagit, att regeringsrätten
skulle utbyggas med en fjärde
avdelning. Vi menade att detta skulle
kunna ske utan allvarligare konsekvenser,
eftersom fyra av de nuvarande regeringsråden
blir pensionsmässiga under
åren 1959—1962. Vi medger gärna,
alt förslaget trots detta inte är odelat
sympatiskt. Då det dessutom synes som
om erfarenheterna från regeringsrättens
senaste utbyggnad ger anledning
till förhoppning om större effektivitet

än man tidigare räknat med och att den
nuvarande balansen därför inte tycks
inge några allvarligare farhågor, kommer
vi inte att yrka bifall till motionen
403 beträffande regeringsrättens utbyggnad.
Under förutsättning att den
kungliga propositionen avslås bör det
bli möjligt att närmare undersöka, om
inte det syfte man vill nå med fullföljdsbegränsning
kan uppnås på ett enklare
sätt och utan att den enskildes rätt behöver
inskränkas. Detta synes mig vara
så mycket mera motiverat som finansministern
säger om fullföljdsbegränsningen
»att det inte är anledning ställa
alltför stora förhoppningar på att reformen
skall leda till att arbetsbalansen
snart avvecklas». Detta är viktigt redan
på den grund att ett beslut nu inte kommer
att avspegla sig i regeringsrätten
förrän om flera år.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till herr Spetz’ reservation.

Ledningen av förhandlingarna hade
nu övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag skall inte som den
föregående ärade talaren yrka avslag
på Kungl. Maj:ts proposition, men då
jag till föreliggande utskottsbetänkande
har fogat en blank reservation, vill jag
här anföra några synpunkter på den
fråga som nu behandlas.

Man har pekat på en hel del olägenheter
av den i propositionen föreslagna
fullföljdsspärren, och vi är väl alla på
det klara med att det är vissa olägenheter
förknippade med densamma. Men
vi är väl också medvetna om att det
har varit starkt tvingande skäl som gjort
att finansministern lagt fram den proposition
vi i dag behandlar.

När man studerar propositionen, får
man väl det intrycket — ocli det har
redan förut i dag framhållits — att man
har varit njugg när det gällt att till -

Nr 8

Onsdagen den o mars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

mötesgå framkomna önskemål om skattefrihet
för gåvor till in- och utlandet.
Detta har givetvis berott på att man
varit rädd för att skapa ett prejudikat,
och det tror jag man skall vara. Frågan
är emellertid, om inte också departementschefen
har fallit offer för prejudikattänkande,
när han har skrivit propositionen.
Han hänvisar nämligen på
flera ställen i propositionen till fullfölj
elsspärren i högsta domstolen, och
departementschefen förklarar, att när
nu fullföljdsspärr finns i högsta domstolen,
varför skall den då inte få finnas
även i regeringsrätten? Jag är visserligen
inte rätt man att bedöma den
skillnad som finns i olika domstolsförfaranden,
men som lekman kommer
man ändå fram till att det kommer att
uppstå orättvisor på grund av den fullföljdspärr
som här föreslagits.

Sedan frågar man sig också vad orsaken
kan vara till att anhopningen av
mål i regeringsrätten har blivit så stor
som den är. Den har ökat successivt år
efter år, och vi har nu kommit i det
läget att vi ganska säkert måste räkna
med en väntetid på tre, fyra år innan
utslag kommer från regeringsrätten.
Detta är självklart en mycket stor olägenhet
för den klagande.

Finansministern säger att vi har fått
en effektivisering av taxeringsförfarandet,
och det är alldeles riktigt. Vi är
medvetna om det. Men den effektiviseringen
är knuten till taxeringsorganisationens
lägre instanser, taxeringsnämnderna
och prövningsnämnderna. Vi har
alla här i riksdagen varit med om att
genomföra den effektiviseringen, och
vi tror att den är riktig. Men när vi ser
anhopningen av besvärsmål i regeringsrätten
— och givetvis också i kammarrätten
— så måste man fråga sig om det
är riktigt att i dagens läge skära ned
den enskilde medborgarens möjligheter
att hos de rättsvårdande överinstanserna
få den rätt han åstundar — samtidigt
som vi bygger ut och effektiviserar den
fiskala delen av taxeringsorganisatio -

nen i de lägre instanserna. Medborgarna
kommer ovillkorligen att ställa den
frågan.

Vi har emellertid böjt oss för de faktiska
förhållandena, men i den anhopning
av mål som föreligger i kammarrätten
och regeringsrätten ser vi en stor
olägenhet, eftersom den medför att
skattebetalarna får vänta i flera år på
utslag i sina skatteärenden.

Det har sagts att detta avstängningsförfarande
kommer att verka så, att
mellan 20 och 25 procent av dem som
avsett att besvära sig hos regeringsrätten
skalas bort. Man skall kunna begära
dispens för att få sitt mål prövat
i regeringsrätten, men denna dispensansökan
måste väl också den bli föremål
för utredning, och om regeringsrätten
skall undersöka huruvida möjligheter
till dispens föreligger, så kommer
också detta att ta tid, ty jag utgår
ifrån att man vid denna prövning
även måste fördjupa sig rätt mycket i
själva sakfrågan. Det kan följaktligen
ifrågasättas om tidsvinsten verkligen
kommer att bli så stor som man räknat
med.

Jag skall emellertid icke utveckla
dessa synpunkter ytterligare. Jag har
anslutit mig till utskottets förslag, men
det är en sak som måste understrykas
i detta sammanhang. Man kan inte
komma ifrån att den föreslagna begränsningen
av fullföljdsrätten i hög
grad sker på de mindre inkomsttagarnas
bekostnad. Det blir just de minsta
inkomsttagarna som kommer att drabbas
av denna spärr. I något remissyttrande
har framhållits att det blir de
minst viktiga målen som kommer att
sållas bort. Jag tror att det är väldigt
svårt att angelägenhetsgradera de mål
som föres upp till regeringsrätten, ty
ett måls betydelse är ju beroende av
den klagandes ekonomiska ställning.
500 kronor kan i många fall ha lika
stor betydelse för en skattedragare som
kanske både 4 000 och 5 000 kronor för
en annan. Ur den synpunkten tycker

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

jag att denna bortsållning av mindre
betydande ärenden drabbar orättvist.

Riksdagen kommer i dag med största
sannolikhet att — i ett tvångsläge,
måste vi säga — besluta bifalla bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande
nr 17. Jag vill då uttala den
förhoppningen att man — såsom vissa
remissinstanser ställt i utsikt — skall
underkasta både kammarrättens och
regeringsrättens framtida organisation
en utredning. Jag hoppas som sagt
att så skall ske och att utredningen
skall utföras på sådant sätt att vi en
gång i framtiden kan återknyta till det
läge, som tidigare varit rådande och
som innebär att ingen medborgare på
grund av arbetsbelastningen hos de
högre rättsvårdande instanserna utestänges
från möjligheten att besvärsvägen
få sin sak bedömd och avgjord.

Med dessa erinringar ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det förslag, som vi i
dag har att diskutera, innebär att vi
skall besluta om en inskränkning i
rätten att fullfölja skattemålen i regeringsrätten.
Denna inskränkning tar
sig det uttrycket, att tvisten måste gälla
minst tio procent av den taxerade inkomsten
och tillika minst 500 kronor
taxerad inkomst. I mål om förmögenhetstaxering
skall det röra sig om minst
50 000 kronor. Jag kan för min del,
herr talman, inte underlåta att säga, att
jag finner denna åtgärd mycket allvarlig,
framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det måste vara en allvarlig
åtgärd att på detta sätt förvägra medborgarna
att få sin rätt prövad i allra
högsta instans. Man kan heller inte underlåta
att framhålla att här göres ett
allvarligt avsteg från principen om lika
rätt inför lagen.

Varför vidtas nu denna åtgärd? Anledningen
är helt enkelt den stora an -

hopningen av oavgjorda mål i regeringsrätten.
Denna balans uppgår för
närvarande till drygt 6 000 mål, vilket
— som också tidigare sagts i denna debatt
— medför att många klagande får
vänta i flera år på att få sina klagomål
prövade. Anledningen till den stora
balansen är emellertid att finna i att
vi har gjort våra skattelagar så invecklade
och så många att experterna ofta
har olika uppfattning om hur de skall
tolkas. Dessutom är skattetrycket på
medborgarna nu så hårt att alla måste
till det allra yttersta hävda sin rätt.

Det under efterkrigstiden ständigt
ökade kravet på människorna från stat
och kommun återspeglas ganska klart
också i det förhållandet, att trots att
regeringsrätten under åren efter 1946
har byggts ut inte mindre än tre
gånger, så har balansen ständigt vuxit.
Ansvaret för att läget blivit sådant det
är ligger alltså hos de ansvariga beslutande
myndigheterna.

Mot den bakgrunden frågar man sig
givetvis, om det kan vara riktigt att nu
införa en fullföljdsvägran. Det riktiga
och naturliga hade väl varit att man
i stället försökt minska skattetrycket
och försökt göra skattelagstiftningen
enklare och mera entydig. Därmed
hade man på det mest effektiva och
realistiska sättet nått målet att minska
regeringsrättens arbetsbalans.

Då detta emellertid nu inte låter sig
göra och då jag för min del finner det
nödvändigt att något göres för att
minska regeringsrättens arbetsbörda,
har jag inte velat motsätta mig den nu
föreslagna åtgärden. Jag vill emellertid
ifrågasätta, om det inte varit möjligt att
minska regeringsrättens arbetsbörda
genom att ta bort en del frågor, som är
mindre kontroversiella än skattelagarna.
Jag tänker närmast på sådana saker
som körkortsärenden, vilka ju i
alla fall måste prövas av brottmålsdomstolarna.
Jag vågar därför uttrycka
den förhoppningen att allt skall göras
för att i fortsättningen befria rege -

Andra kammarei is protokoll 1958. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 5 inars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

ringsrätten från sådana ärenden, som
med fördel kan läggas på annat håll,
så att den begränsaing i fullföljdsrätten
i skattemål, som nu kommer att beslutas
av riksdagen, blir av kortvarig
natur.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är alldeles självklart
att en begränsning av fullföljdsrätten
kan väcka uppseende och betänkligheter,
ty det är, som herr Sjölin påpekade,
en gammal rätt för var svensk
man att få gå till konungen fram med
sina klagomål. Jag vill emellertid försöka
klargöra, att i detta speciella fall
en viss inskränkning i denna rätt kan
vara till fördel för den rättssökande
själv. Jag utgår från att den arbetsbalans
som regeringsrätten nu har — den
uppgick vid årsskiftet till över 6 000
mål, av vilka inte mindre än 5 450 var
skattemål — ur rättssäkerhetssynpunkt
är alldeles ohållbar.

Vad innebär denna arbetsbalans? Jo,
den innebär helt enkelt, att även om
man kan något minska skattemålens antal,
vilket var fallet i fjol, då det minskades
med 334 mål, kommer det ändå
att dröja mellan sju och åtta år, innan
arbetsbalansen är avverkad, så att nyanhängiggjorda
mål kan prövas på normal
tid. Jag tror att tillståndet är ohållbart
ur två synpunkter. För det första
får den klagande vänta orimligt länge
— det inträffar till och med fall, att
den klagande hinner gå ur tiden, innan
han får sin sak avgjord. Detta är ju inte
något idealtillstånd, och man bör inte
behålla det en dag längre än som är
nödvändigt. För det andra är ju regeringsrättens
uppgift, vid sidan av att
vara den högsta prövande instansen när
det gäller den enskildes rätt, att ge vägledning
och praxis beträffande skattelagarnas
tillämpning.

Det klagas över att skattelagarna är
för komplicerade. Det skall alla veta att
de är! Men, handen på hjärtat, herr

Sjölin, jag erinrar mig livligt att på
den tiden då herr Sjölin satt i bevillningsutskottet
vann alltid varje ändringsförslag,
som var ägnat att ytterligare
komplicera skattelagarna, herr
Sjölins odelade gillande. Följaktligen
skall man inte skjuta ifrån sig på den
punkten, utan vi får nog erkänna att
vi alla bidragit till att göra skattelagarna
till vad de är.

Den utredning som nu arbetar —
1955 års utredning om fullföljdsrätt i
skattemål — ställdes faktiskt inför problemställningen,
att det å ena sidan
gällde att skala bort en del smärre intressetvister
för att å andra sidan
åstadkomma den tidsvinst som var nödvändig
för arbetsbalansens avverkning.
Då erbjöd sig olika utvägar. En möjlighet
var att införa en tillståndsprövning
i stil med vad som förekommer i högsta
domstolen. Emellertid förkastade de
sakkunniga den utvägen av det enkla
skälet, att det inte skulle medföra någon
tidsvinst, eftersom tillståndsprövningen
skulle ta i stort sett samma tid
som en prövning av själva målet. Sedan
har herr Sjölin här rekommenderat
en utökning av regeringsrätten. Det
är en utväg, som vi nu har prövat i
flera omgångar men som inte givit något
resultat.

Men alldeles frånsett om det vore
möjligt att komma fram på denna väg
är den inte att rekommendera. Redan
nu består regeringsrätten av 16 regeringsråd,
och inräknas sekreterare och
biträdespersonal är antalet anställda i
regeringsrätten 40. De arbetar på flera
avdelningar. Tillsätts nu fyra nya regeringsråd,
blir det också ytterligare sekreterare,
kanslister o. s. v. Det kan i och
för sig uthärdas — det är ju främst en
penningfråga — men faran ligger däri,
att om regeringsrätten spaltas upp på
ett flertal avdelningar, så kan dessa
inte hålla den önskvärda kontakt.en
med varandra och få den kontinuitet i
bedömningen som är nödvändig för att
en konsekvent och riktig praxis skall

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

ernäs vid tillämpningen av skattelagarna.

Den tredje utvägen skulle vara att, såsom
herr Vigelsbo förordat, avskilja
körkortsmålen och nöjesskattemålen.
Även utskottsmajoriteten har ansett att
körkortsmålen kan avskiljas från regeringsrätten
men att det då kräves en
ytterligare utredning. Sålunda är detta
spörsmål för dagen inte aktuellt. Frågan
om nöjesskattemålen är väl delvis
behandlad av nöjesskatteutredningen,
och dessa mål bör sålunda kunna överflyttas
på andra instanser för avgörande.

Det vore alltså lyckligt, om en överföring
kunde ske av dessa två slags
mål. Men en sådan överföring gör ingalunda
den nu föreslagna fullföljdsbegränsningen
överflödig, ty regeringsrätten
är ju så stor att den med fördel
skulle kunna krympas ytterligare genom
överföringar av mål. Emellertid:
de sakkunniga stannade för att förorda
en fullföljdsbegränsning i skattemål.

Herr Sjölin anförde nyss att förutsättningen
för att prövning skall få ske
är att det rör sig om ett belopp, som
representerar minst 10 procent av den
taxerade inkomsten, och att belopp under
500 kronor inte skulle få bli föremål
för prövning. Herr Sjölin hävdade,
att detta obestridligen vore en orättvisa
mot de små inkomsttagarna. Jag förmodar
att många i kammaren, som kanske
inte är så noga insatta i denna fråga,
föreställde sig att det gällde ett
Ivistebelopp på 500 kronor. Men så är
ju ingalunda fallet, utan vad det gäller
är, huruvida den inkomst som skall beskattas
skall vara 500 kronor större eller
mindre. Detta innebär ju, att det
tvistiga belopp det kan vara fråga om
är skatten på de 500 kronorna — alltså
elt belopp av låt oss säga 125 kronor.
Det gör ju denna »orättvisa» något
blygsammare.

.lag vill emellertid inte urgera, att
inte ett belopp på 125 kronor skall få
prövas, om det är rimligt och möjligt

att göra det. Men låt mig påpeka, att
frågan om dessa 125 kronor då först och
främst prövats i taxeringsnämnden,
som nu har bättre sakkunskap än tidigare
— taxeringsnämnderna har ju varit
föremål för översyn och avsevärt
förstärkts. Vidare har frågan prövats
av den förstärkta prövningsnämnden.
Därefter har den gått till kammarrätten.
Kammarrätten anses ju nu av många
vara mycket svag, men den har dock
behandlat frågan. Den skattskyldige har
sålunda fått sin sak prövad av inte
mindre än tre olika instanser.

På tal om kammarrätten har herr
Sjölin försökt göra gällande, att ändringsprocenten
i regeringsrätten är
ofantligt stor — han nämnde siffran 30
procent. Ja, ärade kammarledamöter,
det är ju alltid vanskligt att tala om
procent. Jag skall emellertid klargöra
hur det förhåller sig här.

Till kammarrätten inkommer årligen
12 000 skattemål. Av dessa går 2 000 till
regeringsrätten, och av dem ändrar regeringsrätten
30 procent, alltså 600 mål.
Det gör 5 procent av kammarrättens
12 000 mål.

Så var det rättssäkerheten. Jag vill bestämt
hävda att jag har samma känsla
för rättssäkerheten som någon annan.
Jag erinrar mig väl vilken strid som år
1915 stod i riksdagen — jag läste visserligen
bara om det i tidningarna —
när summa revisibilis skulle genomföras.
Karl Staaff gick mycket kraftigt
emot summa revisibilis, och man tyckte
det var förskräckligt att någonting sådant
skulle införas. Tiden har gått sedan
1915. Beloppet har höjts undan för
undan och utgör nu, som herr Sjölin
sade, 1 500 kronor. Detta har slagit
igenom i svensk rättsskipning utan att
man kan säga att det medfört några
vådor. Jag tror diirför att om den fullföljdsbegränsning
genomföres som här
föreslås, kominer man med tiden att
inse att det inte var fråga om några
vådor för den enskilde. Varför kommer
man att inse det? Jo, därför att förde -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

larna av en snabb behandling av frågorna
kommer att uppväga nackdelarna
som ligger i inskränkningen i rätten att
få sin sak prövad.

Herr Sjölin gjorde gällande att kammarrätten,
regeringsrådet Hedborg m. fl.
hade ställt sig kritiska till detta förslag
och citerade vad kammarrätten hade
anfört men uraktlät att nämna vad den
verkligen kommit till för slutsatser. Jag
skall därför redogöra för dessa slutsatser.
Man vägde mot varandra å ena
sidan det oinskränkta rättssäkerhetskravet
och å andra sidan de fördelar
som ligger i en snabbare behandling och
kom då till följande slutsats:

»Ett avsteg från principen om oinskränkt
rätt för de skattskyldiga att
föra talan i den högsta instansen, varigenom
skatteprocessen skulle kunna
förväntas betydligt förkortas i tiden,
synes därför enligt kammarrättens mening
böra från de rättssökandes synpunkt
övervägas trots de framförda olägenheterna
av en fullföljdsbegränsning.»

Regeringsrådet Hedborg, med vilken
tre andra regeringsråd instämde, kom
till samma slutsats: »Befinnes en fullföljdsbegränsning,
utformad enligt de
linjer till vilka regeringsrättens flesta
ledamöter anslutit sig, medföra en påtaglig
minskning i regeringsrättens arbetsbörda
och därigenom möjliggöra ett
avarbetande av den stora arbetsbalansen
samt för framtiden skapa förutsättningar
för snabbare avgöranden av till
regeringsrätten hänskjutna mål, är detta
något som väger tyngre än de med anordningen
förenade nackdelarna.»

Detta är sålunda vad myndigheter och
personer, vilkas nitälskan om rättssäkerheten
ingen kan betvivla, har sagt
när det gäller skyddet för den enskilde.

Dessutom är inte prövningen därmed
helt avslutad, tv i vissa fall, när det kan
vara till gagn för taxeringspraxis och
för en rätt tillämpning av skattelagarna,
skall det också finnas en prejudikatdispens.
Denna är icke bunden till något
visst belopp, vilket kan vara till för -

del för dem som har små men kanske
principiellt viktiga ärenden att andraga
för regeringsrätten. Det kommer att bli
möjligt att noga granska dessa och därigenom
skapa regler efter vilka ett stort
antal taxeringar sedermera kan bedömas.

Slutligen vill jag bara säga, att när
det gäller att extremt fullfölja vissa
principer kan det tänkas att det bästa
blir det godas fiende. Detta synes mig
vara ett talesätt som är väl tillämpligt
i detta fall. Jag tror sålunda att man
tjänar en god rättsskipning och bästa
möjliga rättvisa för alla, om man nu
tar detta förslag och ser till att målen
kan avgöras inom rimlig tid och bli
vägledande för taxeringsarbetet i stort.

Herr talman, jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström anmärkte
på att jag inte citerade de fyra
regeringsråden fullständigt. Det gällde
emellertid för min del att framföra de
principiella betänkligheter de hade mot
själva åtgärden. Att de sedan kan finna
sig i att den genomföres trots att de
finner den mycket osympatisk är ju en
helt annan sak.

För övrigt tycks herr Sundström ha
den uppfattningen, att den enskilde får
ett bättre rättsskydd genom de åtgärder
som nu skall vidtas. Jag förstår inte
hur han då resonerar. Jag hörde sägas
att det var någon inom bevillningsutskottet
som hade den uppfattningen, att
det var viktigare att man fick ett besked
snabbt, vilket besked det än blev, än att
verkligen alla rättvisekrav tillfredsställdes.
Det tycker jag i så fall är en egendomlig
uppfattning. För min del väntar
jag hellre ett år och får rätt än jag
får orätt genast.

Herr Sundström säger också att det
tar kanske sju å åtta år, innan balansen
avverkas i regeringsrätten. Jag kan inte

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

bedöma det, men jag har sett inånga uttalanden
från regeringsrådens sida, där
man hävdat, att det nog kan gå fortare,
om man vidtar vissa åtgärder.

Herr Sundström sade någonting om
att jag skulle ha fifflat med procentsatserna.
Det är i så fall inte jag som har
gjort det utan finansministern eller
kanske ytterst rent av kammarrätten.
Jag har nämligen återgivit siffrorna i
den kungl. propositionen. Herr Sundström
har själv bekräftat att de är riktiga.
Han skulle bara laborera litet för
att inge den föreställningen, att de var
oriktiga. Han säger emellertid att kammarrättens
domslut ändras i 30 procent
av de 2 300 mål, som regeringsrätten får
in, alltså i 690 eller 700 mål i runt tal.
Det är just denna ofullkomlighet vad
beträffar kammarrättens handläggning,
som herr Sundström också tycks vilja
bagatellisera. Kammarrätten är ju f. n.
inte särskilt väl skickad att bli en prejudikatinstans.
Den säger själv att den omständigheten
att den arbetar på åtta
avdelningar, är till stor nackdel och förhindrar
en önskvärd överensstämmelse
mellan de olika avdelningarnas beslut,
varför den inte är lämplig som prejudikatdomstol
under de förutsättningar
som nu råder. Detta hindrar inte att
kammarrätten kan reformeras, och det
är just detta jag har rekommenderat.

Herr Sundström anser att det inte betyder
någonting för den enskilde, om
denne inte får klaga, då det gäller bara
ett belopp på 500 kronor. Jag tycker att
det betyder ganska mycket. Han sade
att det betyder bara 125 kronor i skatt.
Att han tycker att 125 kronor inte är någonting
det må vara vara hans ensak.
För den stackare, som har 5 000 kronor
i taxerad inkomst och inte har rätt att
klaga, innebär ett belopp av 500 kronor
ganska mycket. Det är i själva verket
hälften av hans beskattningsbara belopp.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte anfört nå -

got annat i bevillningsutskottet än jag
har sagt här i dag. Herr Sjölin måste
tydligen ha uppspårat någon annan som
möjligen har fört ett äventyrligt tal i
utskottet. Tiden för avverkningen av
målen är lätt att räkna ut, om man ser,
hur mycket mindre balansen skulle bli,
om man minskade den med samma antal
mål, som avgjorts under det sist förflutna
året.

Jag har inte beskyllt herr Sjölin för
något fifflande med de 30 procenten,
utan jag har endast satt detta procenttal
i dess rätta sammanhang, nämligen i
förhållande till hela antalet i kammarrätten
överklagade mål. Det är på den
summan, som ändringsprocenten blir 5,
vilket jag anser är riktigare än att säga,
att den är 30 procent av de 2 000 mål
som hänskjuts till regeringsrätten.

Herr Sjölin säger att kammarrätten
inte är särskilt skickad att vara sista
instans. Den omständigheten att kammarrätten
avgör 10 000 å 12 000 mål
utan att någon klagar, är väl ändå ett
bevis på att kammarrätten inte är alldeles
inkompetent att bedöma skattemålen.

Dessutom vill jag erinra om att det
föreligger en motion om upprustning av
kammarrätten. Varje institution kan ju
göras bättre. Bevillningsutskottet kommer
i sinom tid att ta ställning till denna
motion och till äventyrs rekommendera
förbättringar av kammarrättens
organisation. Det kan tänkas att det nu
är kammarrättens tur att bli föremål
för en uppryckning.

Herr Sjölin erinrar om att kammarrätten
arbetar på åtta avdelningar. Det
är precis samma argument som jag anförde:
att en splittring av regeringsrätten
på så många avdelningar medför
en fara för icke enhetlig praxis.

Jag har icke gjort gällande att 125
kronor skulle vara ett oväsentligt belopp
för en skattebetalare med 5 000
kronors inkomst, men jag har gjort gällande
att när tre instanser har prövat
detla mål, kan man inte säga att rätts -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

säkerheten inte blivit rimligt tillgodosedd.
Att regeringsrättens medlemmar,
som ändå kostar så mycket pengar, skall
sitta och bedöma tvister om 30, 40 eller
75 kronor, som tidigare varit föremål
för trefaldig prövning, är väl ändå att
driva kravet på rättssäkerhet och process
in absurdum.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström säger
att det bör vara tillräcklig säkerhet därigenom
att det är två instanser som före
kammarrätten prövar ett skattemål. Jag
ber få påpeka att dessa båda instanser
ingalunda är några skattedomstolar,
utan det är i huvudsak vanliga enkla
medborgare som där behandlar ärendena.
Att prövningsnämnden genom ett
nyligen fattat beslut har fått viss karaktär
av domstol, skall erkännas. Men
denna nya organisation har ännu ej
trätt i funktion, och man kan inte veta
någonting om dess kapacitet.

När herr Sundström talar om förstärkning
av prövningsnämnden använder
han ett felaktigt uttryck, ty förstärkning
har den väl inte fått i egentlig
mening. Den stora skillnaden är,
att man inte kan vara övertygad om att
prövningen i de två lägsta instanserna
sker med tillräcklig sakkunskap och
tillräckligt hänsynstagande till alla omständigheter
som berör fallet. Det är
ingen domstol som dömer.

Man kan kanske inte heller säga att
kammarrätten i sin nuvarande form är
en domstol. Kammarrätten själv underkänner
sig i varje fall som prejudikatinstans.
Men herr Sundström tycks inte
finna något anmärkningsvärt i att regeringsrätten
ändrar ända till en tredjedel
av kammarrättens domar. Så länge regeringsrätten
ändrar en tredjedel av målen,
kan man emellertid enligt min mening
inte anse att kammarrättens utslag
kan omfattas med tillräckligt förtroende
för framtiden. Det måste först bli en
ändring av kammarrättens organisation.

Jag vill återgå till det exempel jag tog

upp i mitt förra anförande, men där
repliktiden inte medgav dess avslutning.
Det berörde mannen med en inkomst på
5 000 kronor. I Stockholm har han, om
han är gift, 4 000 kronor i ortsavdrag,
och det beskattningsbara beloppet bli
1 000 kronor. 500 kronor är alltså hälften
av den beskattningsbara inkomsten,
och i sådant fall måste de 500 kronorna
icke vara ett förhållandevis lågt utan i
stället ett ganska högt belopp.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga. Jag vill endast reagera emot
herr Sjölins nedvärdering av prövningsnämnden
och kammarrätten. I
prövningsnämnden sitter ju synnerligen
erfarna taxeringsmän. Om de får en
deklaration sig förelagd, där det beskattningsbara
beloppet uppgår till
1 000 kronor och där de har möjligheter
till lokal kännedom om den enskilde
skattedragarens förhållanden, är det väl
litet långsökt att säga, att dessa åtta till
tio erfarna personer inte skall kunna
bedöma den saken utan att vara juridiskt
bildade. Om kammarrätten anser
sig inte vara kompetent som prejudikatinstans,
så innebär det väl inte att kammarrätten
med sina tjänstemän och sina
högt kvalificerade avdelningschefer inte
skulle kunna bedöma den skattskyldige
från Stockholm, som herr Sjölin här
anfört som exempel. Jag tror att herr
Sjölin har drivit kravet på rättssäkerhet
för långt i det fallet.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I flera remissyttranden
och i flera anföranden här i dag har
anförts betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt
mot den i proposition nr
32 föreslagna begränsningen av fullföljdsrätten
i skattemål från kammarrätten
till regeringsrätten. Det har gjorts
gällande, att den skattskyldige borde i
princip ha oinskränkt rätt att få sina
taxeringar prövade av den högsta instansen
— regeringsrätten.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

I enlighet med denna uppfattning
måste hävdas, att det i princip skall stå
envar medborgare till buds att anlita
varje instans som samhället inrättat för
tillvaratagande av medborgarnas rättsliga
intressen. Rätten att i sista hand
vädja till Kungl. Maj:t i rättsliga avgöranden
har, som herr Sjölin påpekat,
också ett starkt fäste i vårt folks rättsmedvetande.

I likhet med de åsyftade remissinstanserna
finner jag sålunda att endast
mycket starka praktiska skäl motiverar
avsteg från dessa rättsprinciper. Att sådana
skäl beträffande skatteinålen faktiskt
föreligger framgår nog av propositionen
och kan enligt min mening
icke bestridas. Jag tillåter mig endast
att understryka vad som förut här i
kammaren påpekats, nämligen att, trots
att regeringsrätten sedan 1946 utökats
från 7 till 16 ledamöter, förflyter i genomsnitt
ungefär tre år mellan kammarrättens
och regeringsrättens avgöranden
i skattemål. I detta läge synes
det oundgängligen påkallat att för tillvaratagande
av såväl den enskildes som
det allmännas rätt vidtaga särskilda åtgärder
även om principiella betänkligheter
kan anföras däremot. Jag har därför,
om än med tvekan, funnit mig nödsakad
att ansluta mig till den i propositionen
föreslagna begränsningen i
rätten att fullfölja skattemål till regeringsrätten.

En förutsättning för ett sådant ställningstagande
från min sida är emellertid
— för att använda ett uttalande
av departementschefen i propositionen
— »att samhället tillhandahåller de
skattskyldiga en prövningsorganisation,
som i alla instanser arbetar tillfredsställande
och som erbjuder betryggande
möjligheter till en rättslig prövning
av beskattningsfrågorna».

I vad mån är då denna förutsättning
uppfylld?

Härvid bör särskilt beaktas att den
föreslagna begränsningen av fullföljdsrätten
i skattemål kommer att få sär -

skild betydelse för kammarrättens del.
Då begränsningen i fullföljande till
regeringsrätten i fråga om vissa mål
innebär, att kammarrätten i dessa mål
blir sista instans uppstår frågan, om
en sådan anordning erbjuder betryggande
möjligheter till en grundlig prövning
av beskattningsfrågorna.

För att belysa denna fråga vill jag
erinra om besvärssakkunnigas yttrande
över det betänkande, som ligger till
grund för propositionen. I detta anföres
bland annat följande:

»Den ökade tillströmningen av mål
till regeringsrätten torde icke enbart
bero på att antalet taxeringsmål ökat
hos underinstanserna utan torde även
sammanhänga med att underinstanserna
icke äro rustade att handlägga och
pröva målen. Härpå tyder bland annat
den höga ändringsprocenten i regeringsrätten.
»

Förfarandet hos kammarrätten har
inte blivit föremål för översyn. Det
hade varit naturligare att man, sedan
man vidtagit vissa åtgärder för att ge
prövningsnämnden karaktären av verklig
domstolsinstans hade fortsatt och
rustat upp kammarrätten och därefter
begränsat fullföljdsrätten till regeringsrätten.

Besvärssakkunniga fortsätter: »Det

kan ifrågasättas, om ej åtgärder för förbättring
av förfarandet i kammarrätten,
t. ex. omorganisation av föredragningen,
införande av en kraftigare processledning,
förbättring av möjligheterna
till bevisupptagning etc. borde vara väl
så viktiga.»

Kammarrätten har bl. a. framhållit,
att utvecklingen av prövningsnämnden
mot karaktären av verklig domstol åtminstone
ännu så länge icke har hunnit
så långt, att icke kammarrätten alltjämt
måste betrakas som den första
verkliga skattedomstol, inför vilken
parterna har att utföra sin talan.

Mot bakgrunden av besvärssakkunnigas
och kammarrättens remissyttranden,
som jag i största korthet åberopat,

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

synes det mig befogat att påstå, att en
begränsning av fullföljdsrätten till regeringsrätten
i skattemål icke för närvarande
erbjuder betryggande möjligheter
till en rättslig prövning av beskattningsfrågorna.
För att en sådan
trygghet skall kunna åstadkommas är
det enligt min mening ofrånkomligt,
att en effektivisering av handläggningen
av skattemål i kammarrätten och en
viss översyn av prövningsnämnderna,
efter den omläggning som ägde rum år
1956, kommer till stånd.

Departementschefen har för sin del
i propositionen funnit, att ett ställningstagande
till frågan om arbetsförhållandena
i kammarrätten bör kunna
anstå. Jag kan inte dela denna uppfattning.
Om man begränsar rätten till
fullföljd hos regeringsrätten — vilket
kommer att ha verkningar från år 1960
— kommer som sagt kammarrätten att
i dessa mål bli sista instans. Då måste
det ur rättssäkerhetssynpunkt vara
nödvändigt, att kammarrätten omedelbart
beredes möjlighet till den omorganisation
av arbetet, som de nya förhållandena
kommer att påkalla.

Frågan om kammarrättens omorganisation
kommer senare att behandlas
här i riksdagen i anledning av vissa
motioner, men jag har redan nu velat
understryka, att jag för min del anser
att en utredning om handläggning av
skattemål i kammarrätten och lägre instanser
är ofrånkomlig. Med detta förbehåll,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan
i betänkandet nr 17.

Under detta anförande återtog herr
talmannen förhandlingarnas ledning.

Herr ONSJö (ep):

Herr talman! Hittills är det bara bevillningsutskottets
ledamöter som har
debatterat denna fråga; det är då kanske
inte riktigt passande, att en utomstående
blandar sig i diskussionen. Det
som uppkallat mig är herr Sjölins ytt -

rande, att vi visserligen har fyra instanser
som prövar skattemålen, men
att de två lägsta — taxeringsnämnd och
prövningsnämnd — är sammansatta av
vanliga enkla människor och därför
inte är något att fästa sig vid. Först
när man kommer ovanför dem blir det
fråga om domstol.

Tyvärr förhåller det sig så, herr Sjölin,
att även kammarrätten och regeringsrätten
består av vanliga människor,
som också de har sin begränsning.
Jag vill inte på något sätt förringa
dessa domstolar, men jag menar
att vi inte heller skall ha någon övertro
på dem. Det är inte säkert att man
kommer rättssäkerheten närmare genom
att man staplar instans på instans.
Det ligger en viss fara för rättssäkerheten
just däri, att skatteprocesserna
ofta tar så lång tid. När det hinner förflyta
sju å åtta år innan ett mål slutligen
skall avgöras i regeringsrätten, så
har man kommit ifrån människorna
och de aktuella förhållandena på ett
sådant sätt, att det i varje fall inte
ökar rättssäkerheten.

Av egen erfarenhet — jag har själv
tillhört en prövningsnämnd i åtskilliga
år, men jag har inte här tagit till orda
därför att jag på något sätt känt mig
trampad på tårna — har jag blivit övertygad
om att vi måste försöka få till
stånd en förenkling. Samhället har inte
råd att göra domstolsapparaten omfattande
och tillkrånglad, och det är inte
alls säkert att man därigenom kommer
rättvisan närmare. Jag kan därför inte
finna annat än att den anordning, som
här föreslås och som innebär att tiden
för skatteprocessen skulle förkortas, är
ett steg i rätt riktning och att rättssäkerheten
på detta område inte behöver
bli sämre om vi tar utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! När jag talade om »van -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

liga enkla människor», skedde det inte
alls för att uttrycka någon ringaktning
för dem som sitter i taxeringsnämnder
och prövningsnämnder. Jag ville bara
erinra om att dessa personer vanligen
inte besitter någon speciell juridisk
sakkunskap, som kunde göra det berättigat
att ge institutionerna så att säga
karaktären av domstol.

Dessutom kan man inte komma ifrån
att verksamheten i dessa lägre instanser
ofta domineras av rent fiskaliska
synpunkter, vilket ju inte precis sammanfaller
med skattedragarnas intressen.
Vi bar nog litet var under årens
lopp kunnat spåra en sådan inställning
hos nämnderna. Därför är det kanske
förståeligt att man i varje fall inte kan
ha det rätta förtroendet för dessa instanser
såsom domstol.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr
Spetz; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjölin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen av
herr Spetz.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkande nr
23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tillvaratagande
av vävnader och annat biologiskt
material från avliden person, och
nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till strålskyddslag
in. in., dels ock i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 19

Ändringar i bestämmelserna om allmänna
barnbidrag m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
268 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 339 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
däri intagna förslag till

1) Lag om ändring av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag den 26 juli 1947,

2) Lag om ändringar i lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn.

Motionerna avsågo slopande av det
allmänna barnbidraget till äldsta barnet
i varje familj och differentiering av
barnbidragen till 400 kronor för år till
andra barnet, 500 kronor till tredje barnet
och 600 kronor för varje ytterligare
barn. Beträffande första barnet i s. k.
ofullständiga familjer föreslogs ett icke

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

behovsprövat särskilt barnbidrag om
400 kronor per år för barn som enligt
de föreslagna reglerna icke bleve berättigat
till allmänt barnbidrag.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1: 2G8 och 11:339 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:268 och 11:339, måtte för
sin del antaga i reservationen intagna
förslag till

1) Lag om ändring i lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,

2) Lag om ändring i lagen den 26
juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! När högerpartiet i den
motion som här behandlas påyrkat
borttagande av barnbidraget för det
första barnet, alltså de 400 kronor som
nu utgår till varje barn under 16 år,
har det skett mot bakgrunden av det
statsfinansiella läge vari vi befinner
oss. Något ont uppsåt eller något slags
attack mot barnfamiljerna är det naturligtvis
inte fråga om. Detta hade väl
knappast behövt framhållas, om det
inte varit så att man från vissa håll
fått höra sådana inisstänkliggöranden
av motionens syfte. Utan skygglappar
för ögonen ser vi läget vara sådant att
någonting måste göras för att åstadkomma
en rejäl sänkning av de statliga
utgifterna, om det verkligen skall vara
möjligt att på allvar hindra inflationen
med alla de vådor denna för med sig
och att undgå en ny engångsinflation.

När utgifterna på årets driftsbudget
är så stora att de inte kommer att kunna
täckas av löpande inkomster och

när vi med en statsskuld som för närvarande
överstiger 20 miljarder kronor
står inför behovet att låna till och med
för att täcka årets löpande utgifter,
måste det krafttag till för att få en
förbättring till stånd. Någon har räknat
ut att statsskulden under det senaste
året ökats med inte mindre än 196 000
kronor för var och en av dygnets 24
timmar. Det är siffror som talar sitt
tydliga språk.

Jag skulle vilja ställa den direkta
frågan till var och en av dem som
säger nej till de verkligt stora besparingar
som högerpartiet föreslår: Hur
vill ni skaffa pengar? Skall det ske
genom höjda skatter eller genom ökad
upplåning? Om man inte väljer något
av de alternativen återstår bara en
enda möjlighet att sanera statens affärer,
nämligen att skära ned utgifterna.
Det går då inte att plocka en miljon här
och en miljon där, ty det förslår inte.
Då måste man leta fram de verkligt
stora utgiftsposterna, och dem finner
man bland annat i socialhuvudtiteln,
exempelvis barnbidragen som för budgetåret
1958/59 beräknas uppgå till 734
miljoner kronor.

Vi menar på vårt håll att det viktigaste
inte minst för barnfamiljerna
måste vara att man bevarar penningvärdet.
Detta betyder mycket mera än
att man drar in barnbidraget för det
första barnet. Prisfördyringarna förra
året innebar ju en penningvärdeförsämring
på 4 procent. På en årsinkomst
på 10 000 kronor gör detta 400
kronor, alltså precis samma belopp som
barnbidraget. Personligen, det vill jag
tillstå, finner jag det inte särskilt lustbetonat
att behöva göra ett sådant ingrepp
i barnfamiljernas ofta bekymmersamma
ekonomi. Men varje familj
som resonerar sunt har nog under årens
lopp kommit till insikt om att både de
ökade löneförmånerna och de höjda
kontantbidragen äts upp av prisfördyringarna
och att man fått mindre och
mindre för varje krona man haft i port -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

monnän. Det är ett stabilt penningvärde,
jag säger detta igen, som vi först
och främst behöver.

När systemet med barnbidrag infördes
år 1948 och man samtidigt slopade
barnavdraget, skedde detta mot högerpartiets
protester. Vi står fast vid vår
inställning. Jag vågar påstå att stödet
till barnfamiljerna, om vi haft kvar
barnavdraget, i likhet med förhållandet
då det gäller ortsavdragen — barnavdraget
är ju ingenting annat än en
form av ortsavdrag — säkerligen skulle
ha följt med i svängarna, med andra
ord smidigare ha anpassat sig till prisutvecklingen
och verkligen kunnat ge
barnfamiljerna större rättvisa än vad
ett stelt fixerat bidrag någonsin kan
göra. Majoritetens motivering år 1948
var att de lägsta inkomsttagarna, i synnerhet
de med många barn, inte skulle
kunna utnyttja barnavdraget eftersom
de inte betalade någon statsskatt, medan
barnavdragen i de högre inkomsttagargrupperna
representerade en stor
förmån. Den orättvisan undanröjdes
genom det nya systemet, men detta medförde
i stället orättvisan att barnlösa
familjer och familjer med barn nu får
betala lika stor statsskatt vid samma
inkomst oavsett hur mågna barn familjen
har. Den orättvisan består och kan
inte rättas till även om barnbidragen
i sin nuvarande utformning blir bestående
och förmånerna rent av ökas
i form av ökade kontantbidrag.

Däremot kan man konstatera, att de
skäl, som på sin tid talade för att slopa
barnavdragen, inte längre finns. Anledningen
är den fortgående inkomstutvecklingen.
Det torde inte vara överord
att påstå att den genomsnittliga familjeinkomsten
i den högsta ortsgruppen nu
ligger vid 10 000 å 12 000 kronor. Låt
oss anta att en familj här i Stockholm
har 10 000 kronor. Det innebär att den
får ett ortsavdrag på 4 000 kronor. Om
den nu för varje barn fick åtnjuta ett
barnavdrag på 1 000 kronor — vårt förslag
sträcker sig inte längre än till 500

kronor — skulle familjen, om den har
tre barn, få barnavdrag på 3 000 kronor
och alltså totalt få dra av 7 000 kronor
på 10 000 kronors inkomst. Yi har inget
belägg för att de lägsta inkomsttagarna
är att finna just inom kategorien barnfamiljerna.
Den inkomststatistik som vi
har daterar sig till någon gång i början
av 40-talet och ger inte någon tillförlitlig
bild av förhållandena på detta
område i dag.

Frågan är vilken målsättning barnbidraget
åtminstone i första hand bör
ha. Är avsikten den, att det skall utgöra
ett befolkningspolitiskt instrument,
eller skall rättvisesynpunkten
vara avgörande? Skulle den befolkningspolitiska
tanken vara den dominerande,
då måste vårt förslag, som
innebär ökat statligt stöd åt de barnrika
familjerna vara ägnat att tillgodose
målsättningen. Är däremot rättvisesynpunkterna
mellan barnfamiljerna å ena
sidan och de barnlösa familjerna å
den andra det man eftersträvar med
barnbidraget — jag anser för min del
obetingat att det bör vara så — då löser
man inte frågan bidragsvägen. Skulle
verkligen någon i denna kammare vara
beredd att hålla barnfamiljerna skadeslösa
med ständiga årliga justeringar
uppåt så tilltagna att de verkligen skulle
motsvara penningvärdets fall och de
ständigt ökade levnadskostnaderna?
Detta måste ske skattevägen eller genom
barnavdrag.

Vår uppfattning är den, att till följd
av inkomstutvecklingen bör det i dagens
läge vara lättare för en familj att
dra försorg om ett barn än det var
vid den tidpunkt då barnbidragen först
infördes. Vi inser dock väl — och
detta framgår också fullt klart av motionen
och vårt yrkande — att detta
inte gäller för de s. k. ofullständiga
familjerna, särskilt inte de ensamstående
mödrarna. Vi har därför inte på
något sätt velat försämra deras förmåner
utan föreslår, att ett särskilt
barnbidrag på 400 kronor för det första

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

barnet skall utgå och detta utan behovsprövning
och utan att påverka några
övriga förmåner.

Som jag tidigare sagt anser vi det
som en stor orättvisa mot barnfamiljerna,
att de inte har rätt till högre ortsavdrag
än de barnlösa familjerna har.
Den inkomst som helt och hållet saknar
skattekraft är ovedersägligen större
för barnfamiljerna, och ortsavdragen
är ju avsedda att undantaga en sådan
inkomst från beskattningen. I ett system
som bygger på principen om skatteförmåga
borde det därför vara en
variation av ortsavdragen med hänsyn
till om det finns barn eller inte inom
familjen. Vi vill alltså ha ett införande
av barnavdrag vad gäller både den statliga
och den kommunala beskattningen.
I dagens läge anser vi oss emellertid
endast kunna taga ett första steg på
den vägen genom att förorda ett barnavdrag
på 500 kronor för alla barnfamiljer
både de fullständiga och de
ofullständiga, vid den statliga beskattningen.
Den frågan behandlas emellertid
av ett annat utskott, och det utskottsutlåtandet
har ännu ej kommit på
kammarens bord. För fullständighetens
skull och för att ge en rättvisande bild
av högerpartiets förslag har jag i alla
fall velat nämna detta.

De nettobesparingar vi skulle göra
med vårt förslag uppgår till cirka 333
miljoner kronor på helt budgetår. Om
ett särskilt ortsavdrag på 500 kronor
skulle införas, skulle det ge barnfamiljerna
en skattesänkning på cirka 75
miljoner kronor på helt år.

Herr talman! Med vad jag här sagt ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Mannerskantz och mig avlämnade reservationen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Denna motion och de
två närmast följande är lysande exempel
på högerns påstådda intresse för
vardagsmänniskan, speciellt sådana vardagsmänniskor
som skaffar sig barn

eller råkar bli sjuka. På deras bekostnad
vill högern spara in närmare 400
miljoner kronor till statskassan — nära
nog samma belopp som högern utan
tvekan var med om att taga ut i
punktskatter för att genomdriva den
upprustning, som främst påyrkats just
av högern.

Högerpartiets hyckleri blir skamlöst
när man påstår i motionen och genom
utskottets reservanter, att man gör detta
för att bevara penningvärdet i barnfamiljernas
intresse. Detta säger man
när högern nyss varit med om att garantera
en fortsatt penningvärdeförsämring
genom den stora höjningen av
rustningskostnaderna, som är inflationens
huvudkälla. Detta vill man inte
låtsas om, utan man tar växelvis lönerna,
barnbidragen och sjukförsäkringen
som inflationens orsak. Rustningskostnaderna
skall öka med 70 miljoner kronor
för varje nytt år och göras värdebeständiga
genom garanterad kompensation
för prisstegringar på robotar och
kanoner och allt det som nu beställs.
Jämför detta med högerns förslag beträffande
barnbidragen, som är allt annat
än värdebeständiga och ständigt
släpar efter prisstegringarna.

Högern föreslår att barnbidragen
skall slopas för första barnet, vilket innebär
att nära hälften av de fullständiga
barnfamiljerna blir utan barnbidrag.
Tvåbarnsfamiljernas barnbidrag
minskas med 400 kronor, trebarnsfamiljernas
med 300 kronor och fyrbarnsfamiljerna
får 100 kronor mindre än
nu om högern får sin vilja fram. Först
fembarnsfamiljerna, vilka är rätt sällsynta,
skulle tjäna 100 kronor på högerns
yrkande. Högern vill alltså beröva
barnfamiljerna 379 miljoner kronor
eller 333 miljoner netto, om man
drager ifrån de särskilda bidragen till
de ofullständiga familjerna.

Så ter sig högerns omsorg om vardagsmänniskorna
och deras barn! Under
den hycklade förklaringen vi nyss
hörde återupprepas, att det är ett sär -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Öl

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

skilt intresse för barnfamiljerna att
penningvärdet bevaras, berövar man
barnfamiljerna 333 miljoner, de sjuka
48 miljoner och de ensamstående mödrarna
statsbidragen till underhåll av
deras barn — allt under förutsättning
att högern skulle få sin vilja fram. Samtidigt
genomför man den penningvärdeförsämring,
som man säger sig vilja förhindra,
genom upprustning, punktskatter
och fördyring av för barnfamiljerna
så viktiga nödvändighetsvaror som
mjölk och socker.

Det finns ingen anledning att gradera
barnbidragen. Det är det första barnet
som brukar medföra den grundläggande
försämringen i barnfamiljens ekonomi.
Den kanske håller på att sätta
bo, den får hyra en dyr lägenhet och
betala en mängd extraordinära utgifter,
förutom det att den yrkesarbetande
kvinnan måste sluta sitt arbete, säkert
för lång tid framåt.

Det finns lika litet anledning, för att
nu beröra nästa fråga i debatten, att
dra in 48 miljoner från de sjuka genom
att öka karenstiden från tre till
sju dagar och genom att höja karensbeloppet
för prisnedsatta läkemedel
från tre till fem kronor. Fröken Wetterström
säger i sin reservation, att det är
»sunt och psykologiskt riktigt att de
enskilda själva får svara för en veckas
sjukdom». Om vardagsmänniskan blir
sjuk, får hon enligt högern skylla sig
själv och betala för den första veckan.
Husmodern i tjänstemanna- eller arbetarfamiljen,
som bara får tre kronor
om dagen från sjukkassan, skall enligt
högern få vänta i hela sju dagar innan
hon får dessa tre kronor, som inte räcker
till en timmes extrahjälp i hushållet.
I stället vill högern återinföra barnavdragen
vid beskattning, vilket alltjämt,
fröken Wetterström, är ett intresse
för de ekonomiskt bättre ställda
familjerna och tämligen värdelöst för
barnfamiljerna med små inkomster, men
då är högern inte rädd att beröva staten
en inkomst på 75 miljoner.

Fröken Wetterström frågar, vad vi
föreslår i stället. Jo, vi har föreslagit
prutningar på andra avgifter, som högern
vill öka. Jag skulle också kunna
nämna, att det skulle komma in mångdubbelt
fler miljoner till statskassan
om man med effektiva åtgärder stävjade
skatteflykten och skatteskojet i de
förmögna kretsarna, ty där finns det
pengar att ta till statskassan.

Folkpartiet, som i årets motionsflod
har trampat på i högerns fotspår när
det gäller en rad anslag, har dock inte
biträtt de här motionerna. Inom den
borgerliga front som bildas inför ett
majval har nämligen folkpartiet avdelats
för att lägga ut långrevar för arbetar-
och tjänstemannaväljarna, men
vi kan tänka oss vad som skulle bli
följden, om den borgerliga fronten
skulle vinna. Folkpartiet har utan egen
markerad linje följt högern när det
gällt upprustnings- och skattefrågorna
och många andra frågor. Skulle det bli
en borgerlig regering, skulle högern bli
riktrote också för socialpolitiken, och
vad det betyder för barnfamiljerna och
de av sjukdom drabbade, vet vi genom
de förslag som nu behandlas.

Fröken Wetterström försäkrade oss,
att det inte var med något lustbetonat
intresse hon vände sig mot barnfamiljernas
krav på att få dessa 333 miljoner.
Nej, det kanske inte är lustbetonat, men
så mycket mer intressebetonat. Högerns
motioner visar att högern företräder det
kalla, cyniska och snikna rikemansintresset.
Det är bra att detta avslöjas
så grundligt inför det val som stundar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! För att jag inte skall
glömma det ärende för vilket jag har
begärt ordet, ber jag redan nu att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Jag ber kammaren observera, att vi
så sent som i maj i fjol hade en lång

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

debatt om förbättring av barnbidragen.
Högern gick då emot förslaget, men
dess förslag avslogs med stor majoritet.
Debatten här i dag blir ju ingenting
annat än en upprepning av vad som sades
förra året, ty det har ju inte inträffat
någonting nytt sedan i fjol som
ger anledning för riksdagen att ändra
inställning.

Jag är inte angelägen att gå omkring
och spika upp reklamaffischer för högern
genom att förlänga debatten, tv
med förlov sagt är väl detta, herr talman,
ingenting annat än en politisk demonstration,
och med hänsyn till denna
frågas tidigare behandling har jag inte
så mycket att tillägga. Andra lagutskottet
har behandlat en hel serie av
motioner från högern, vilka går ut på
försämringar i olika avseenden av sociallagstiftningen,
om vilka riksdagen
nyligen har beslutat. Här skall vi nu
behandla ett förslag om försämringar
i lagen om barnbidragen; nästa ärende
gäller upphävande av lagen om utfyllnad
av vissa underhållsbidrag, och det
tredje ärendet gäller en begränsning av
statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen.
Nu har fröken Wetterström
hissat ridån för den första akten
i detta av högern författade skådespel.

Det må alltså förlåtas mig, herr talman,
att denna stort upplagda attack
har bibringat mig den uppfattningen,
att frågan om hjälp till barnfamiljerna
här göres till en partipolitisk fråga i
långt högre grad än en social fråga, vilket
den egentligen är. I varje fall diskuterar
man ju inte frågan från sociala
synpunkter och med tanke på — som
frasen lyder — den enkla vardagsmänniskan,
utan man behandlar detta fastmer
som en skattepolitisk fråga.

Högerns förslag innebär en påtaglig
försämring i ekonomiskt hänseende för
barnfamiljerna. Riksdagen beslöt i fjol
en höjning av de allmänna barnbidragen
från 290 till 400 kronor. Att riksdagen
i år skulle riva upp förra årets

beslut, är det väl ingen här som tror —-det gör i varje fall inte den som har
praktiskt sinne för politiska realiteter.
Här gäller det en ren demonstration
mot de olika partierna som har medverkat
till att förhjälpa barnfamiljerna
till den sociala trygghet som riksdagen
ansåg att de bör ha. En bedömning av
de allmänna barnbidragens värdeförskjutning
bör ha till utgångspunkt sommaren
1947, då lagen antogs. Utgår man
härvid från förändringen i levnadskostnadsindex,
finner man att indextalet i
juni 1947 var 155, medan motsvarande
tal i januari i fjol approximativt kan
beräknas till 239. Höjningen utgjorde
alltså drygt 54 procent. En motsvarande
höjning av barnbidragen, som före
höjningen i fjol utgjorde 290 kronor,
skulle alltså ge till resultat ett årligt bidrag
av 447 kronor. Andra lagutskottet
påpekade detta förhållande i fjol och
framhöll att barnfamiljerna borde ha
447 kronor, om man skulle följa kostnadsutvecklingen,
men med hänsyn till
budgetläget ansåg andra lagutskottet
och riksdagen, att bidraget inte kunde
höjas i denna utsträckning. Kvar står
emellertid att en större höjning skulle
ha vidtagits, om barnbidraget skulle
ha bibehållit sitt ursprungliga realvärde.

Av vad jag här sagt följer att barnbidraget
inte är för högt tilltaget, utan
att det tvärtom skulle utgå med ännu
högre belopp, om det skulle motsvara
de nu fördyrade levnadskostnaderna.

Så vill jag bemöta fröken Wetterströms
resonemang. Jag har personligen
stor respekt för fröken Wetterström,
men när jag lyssnade till hennes
anförande här, undrade jag hur
denna charmanta människa kunde vara
så kallsinnig och hårdhjärtad mot stora
grupper av människor, som så innerligt
väl behöver ett stöd när de skall
fostra det unga släktet. Det är en fråga
som jag inte kan komma till klarhet i.

Jag vill i övrigt, herr talman, hänvisa
till vad utskottet har sagt. Vi har

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

ju i utskottsutlåtandet utgått ifrån att
riksdagen så sent som i fjol behandlade
denna fråga, och vi har inte gjort
några större utvikningar från vad som
då sades.

Med hänvisning till vad jag här har
sagt och till vad utskottet har anfört
vill jag till slut, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Nilsson hänvisade
inledningsvis till den debatt som fördes
här i maj 1957, då högern gick emot
en höjning av barnbidraget. Ja, det är
en konsekvent linje som vi fullföljer,
herr Nilsson. Så sade herr Nilsson att
väl ingenting nytt hade inträffat sedan
dess. Jag tycker nog att mycket har inträffat
sedan maj 1957. Jag behöver
bara hänvisa till hur budgeten ser ut i
år — och de hål vi har att täppa till
där.

Sedan vill jag upprepa vad jag sade
i mitt anförande, att det naturligtvis
vore en förtjusande lösning om man
kunde finna ut varifrån vi kan ta pengarna
i tillräcklig omfattning utan att
det på något sätt drabbar barnfamiljerna.
Alla skulle vi väl hälsa en sådan
lösning med största tillfredsställelse.

En sak har förvånat mig när jag sett
tillbaka på detta ärendes behandling
vid tidigare tillfällen, bland annat 1952
och 1953. Då gav andra lagutskottet i
sina utlåtanden beträffande barnbidragen
till känna en ganska restriktiv hållning
ocli hänvisade till det statsfinansiella
läget. Något sådant förekommer
inte alls i år. Det är som om läget hade
undergått en väsentlig förbättring i stället
för tvärtom.

När slulligen herr Nilsson i Göteborg,
visserligen i mycket chevaleresk ton,
kom till det slutresultatet att det var ett
kallsinnigt tal jag förde, så vill jag
uppriktigt försäkra herr Nilsson, att det
alls inte är något kallsinnigt men däremot
elt mycket realistiskt tal.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag satt och lyssnade
på oppositionsledarna i TV i går
kväll fick jag en känsla av att det var
fadern, sonen och den orolige anden
som talade. Fadern var herr Hjalmarson,
som skulle försöka måla ut högern som
någon sorts vardagsmänniskans försvarare.
Han öppnade famnen för herr
Hedlund som den förlorade sonen och
skulle försöka tala om hur väl han ville
när det gällde att bilda ett borgerligt
block. Herr Ohlin var den osalige anden,
som irrade omkring och inte visste
vilken väg han skulle ta.

Jag har även — för att fortsätta med
bilden — en känsla av att fröken Wetterström
har blivit en högerns saltstod,
som så att säga skulle stiga upp och
försvara själva inledningen till en social
och kulturell avrustning i det här
landet, en avrustning som skulle innebära,
att vardagsmänniskorna fick känna,
hur kallsinnig högern är speciellt
mot barnfamiljerna och dem som har
det svårt ställt. Hela detta resonemang
är mycket cyniskt, trots att fröken Wetterström
försökte säga att någon attacklust
mot barnfamiljerna var förslaget i
reservationen inte uttryck för. Men det
är väl ändå på det sättet, fröken Wetterström
och herr Hjalmarson, att det
är inte ordet utan handlingen man skall
dömas efter.

Fröken Wetterström säger vidare, att
vi skal) sanera statsfinanserna och tala
om varifrån pengarna skall tas. Ja, herr
talman, vi har helt nyligen diskuterat
försvarsfrågan. Varför steg inte herr
Hjalmarson och fröken Wetterström
upp då och sade: Det är ekono miskt

vansinne att i en tid med dessa
statsfinanser utan att blinka företa en
höjning av försvaret till låt oss siiga att
det kanske kommer att stanna vid 3 000
miljoner kronor. Samtidigt gick högern
till attack mot barnfamiljerna även där,
eftersom dessa i första hand kommer
att drabbas av utgiftsökningen.

Innebär inte högerns ställningsta -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

gande i denna fråga i konsekvensens
namn att fröken Wetterström och herr
Hjalmarson när folkpensionerna skall
träda i kraft i detta land kommer att
stiga upp och säga: Visst liar vi ett gott
hjärta för de gamla här i landet, men
det kan av statsfinansiella skäl inte
vara rimligt att ge ut så många hundra
miljoner kronor till våra folkpensionärer
och de gamla. Vi skall nämligen
lägga märke till att man i det avseendet
försöker skapa en inflation utan att
vidta de dämpande åtgärder, som en
tilläggspension ändock skulle innebära.

Fröken Wetterström sade, att högerns
förslag inte var lustbetonat. Ja,
fröken Wetterström, jag måste säga att
det ingalunda finns någon lustgas i vad
högern här presterat. Det vittnar om en
hårdhet utan like och utan humanism.
Det innebär ingen »lusta» för barnfamiljerna
och de lägre inkomsttagarna
att mista 333 miljoner kronor, ty förslaget
innebär, att cirka 9/10 av samtliga
barnfamiljer i detta land drabbas
av minskningen. En sådan åtgärd smärtar
i stället i så hög grad, att man verkligen
tycker att en kvinna inte skulle
vilja låta medmänniskorna drabbas av
denna hårdhet.

Man talar så vackert här om hur man
skall bära sig åt för att nu få pengar,
och fröken Wetterström talade till och
med om statsskulden. Hon talade emellertid
inte om hur mycket värden vi
hade att sätta emot den. När man skall
göra en avvägning för att se om man
har skulder, skall man även ta hänsyn
till vilka värden man har på motsatta
sidan, men det glömde visst fröken
Wetterström bort.

När det gäller det första barnet är
det f. n. så, att ungdomen har ganska
stora svårigheter, när den bildar familj
och det första barnet kommer. Det innebär
en ganska stor påfrestning. Menar
högern nu, att man skall vara humanistisk
på ett annat sätt, så att man
skall tillämpa kärlek utan barn och att
högern skall lämna en sexuell upplys -

ning, som skall resultera i att de lägre
inkomsttagarna avhåller sig från barnalstring?
Fröken Wetterström sade
nämligen alldeles nyss, att barnfamiljerna
speciellt finns att söka bland de
lägre inkomsttagargrupperna. Jag skulle
här vilja göra det uttalandet gentemot
högern, att skall herrarna och damerna
slå in på den här vägen, skulle det förvåna
mig om i varje fall bondeförbundet
ville följa med i svängarna, ty det
skulle innebära en katastrof för den
svenska landsbygden.

Jag vet inte heller vad man menar att
man skall spara i detta fall och vad
man menar med att den inkomsthöjning
som skett för barnfamiljerna ute
på landsbygden skulle behöva dras in
i detta sammanhang. Jag har nämligen
en känsla av att inkomsterna stigit inte
bara för lantarbetarna. Motiveringen
bygger på en mentalitet, som jag tyvärr
alltför ofta mötte ute på landsbygden
för något årtionde sedan. Levnadsstandarden
har höjts för alla folkgrupper i
landet. Det skulle vara underligt, om
man låter barnfamiljerna få betala det
hela, när man försöker sanera ekonomien,
när man försöker lösa försvarsfrågan
och när man låter en familj i
en mycket stor bostad här i närheten
få vissa förhöjningar. Jag tycker verkligen,
att detta är höjden av cynism
från borgerlighetens sida, och därför,
herr talman, skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Jag hoppas även att man ute i bygderna
skall lägga märke till vad de
borgerliga håller på med. Om herr Hjalmarson
skall vara fadern i den här treenigheten,
tror jag nog, att den förlorade
sonen, som man nu försöker duka
upp fina bord för, kommer att ställa
sig frågan, om han inte har kommit
ur askan i elden. Hur den irrande anden,
herr Ohlin, ställer sig, vet man
inte, men nog måste det väl kännas
ganska obehagligt för honom i dagens
situation.

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

Ändringar

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är verkligen ytterst
skiftande personliga omdömen jag får
här i dag. Nu senast liknade herr Lundberg
mig vid en saltstod, och jag förstår
att det stämmer mycket bra med
den känslolöshet, som herr Lundberg
tillskriver mig.

Jag har också förstått, att när vi
diskuterade barnbidragen, så skulle det
bli goda tillfällen för herr Johansson i
Stockholm och herr Lundberg att komma
in på försvarsfrågan. Jag har emellertid
ansett — och det är jag inte ensam om —
att den överenskommelse som träffats i
försvarsfrågan och de punktskatter
som tillgripits för att finansiera vårt
försvar, har medlemmarna i samtliga
demokratiska partier med undantag av
herr Lundberg och några till varit ense
om. Försvarsfrågan tycker jag därför
kan helt bannlysas från den debatt vi
bär för.

Sedan frågade herr Lundberg, hur det
kunde komma sig att vi i högern blivit
ense om att successivt höja grundpensionen
och skapa trygghet för de äldre.

Jag ser den frågan så, att folkpensionärerna
inte står i produktionen och därför
har sämre försörjningsmöjligheter
än andra, som står mitt uppe i arbetslivet.

Slutligen vill jag säga att en hel del
av de angrepp herr Lundberg riktade
mot mig anser jag det vara ovärdigt att
svara på.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mer än väl
att det skulle ha varit mera angenämt
för fröken Wetterström, om vi här i
kammaren i stället hade diskuterat fröken
Wetterströms tilltalande yttre. Nu
är det emellertid frågan om barnbidragen
vi debatterar och den måste sättas
in i sitt stora sammanhang.

Vad försvaret beträffar ingår ju ungdomen
som en väsentlig faktor. Ty jag
undrar hur det skulle so ut, om inte
5 — Andra kammarens protokoll 1998. Nr 8

ungdomen fick ta törnarna där och om
exempelvis riksdagens ledamöter eller
de som ställer till med krig fick klara
upp försvaret själva. Fröken Wetterström
skall komma ihåg, att det var hon
själv som tog upp diskussionen om dessa
ting genom att dra in de ekonomiska
frågorna. Man frågar därför, varför de
inte togs upp i diskussionen om den
verkligt stora utgiftsposten, försvarskostnaderna,
då vi bland annat diskuterade
punktskatterna. Högern skall inte
försöka att här gömma sig bakom busken.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! När herr Lundberg talar
om högern, så borde vi väl egentligen
krypa under bänkarna och gömma
oss för de förfärliga salvor han avfyrar.
När vi nu ändå håller oss vid liv, är det
kanske därför att vi inte har fullt så
dåliga samveten, som herr Lundberg
tycker att vi borde ha.

I själva verket är det inte alls något
tecken på känslolöshet eller kallsinnighet,
när vi försöker resonera förnuftigt
även i sådana frågor, där våra känslor
är starkt engagerade. Jag vill inte alls
yttra mig om hur herr Lundberg gör
i det fallet, det må vara hans ensak, och
jag vill i motsats till herr Lundberg inte
använda några hårda ord. Jag vill bara
framhålla att vi försöker att se det hela
ur vettig, realistisk, praktisk synpunkt
också i sådana frågor där våra känslor
är engagerade. Nu har uppenbarligen
både herr Lundberg och herr Johansson
i Stockholm förväxlat årstiderna
litet grand och trott att detta är en remissdebatt,
där man skall tala om allting
på en gång. Det är säkerligen av denna
anledning dessa båda herrar nu så ivrigt
drar in försvarsfrågan. Jag förstår
att de inte kan ge sig till tåls tills
propositionen i försvarsfrågan föreliigges
riksdagen. De måste nödvändigtvis
ta upp den till diskussion redan nu,
innan den framlagts.

Låt mig siiga två saker i detta sam -

Nr 8

unsaagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna

manhang, herr talman. I försvarsfrågan,
såvitt man nu kan bedöma den, har det
gjorts eftergifter från båda sidorna.
Det är löjeväckande, om jag får använda
ett så hårt ord, då herr Johansson
i Stockholm talar om upprustning
av försvaret. Det är inte tal om någon
upprustning utan tvärtom en nedskärning
av den försvarsplanläggning riksdagen
en gång beslutat. Också i detta avseende
måste det göras en avvägning. I
den uppgörelse som träffats i försvarsfrågan
har hänsyn givetvis tagits till
det ekonomiska läget precis på samma
sätt som vi gör när det gäller andra
frågor. Det skulle vara ytterligt behagligt,
herr talman, att få intaga den ståndpunkt,
som här intagits av både hem
Lundberg och herr Nilsson i Göteborg,
och säga att frågan om barnbidragen
inte skall diskuteras ur statsfinansiella
synpunkter utan endast ur social synpunkt.
Tänk så trevligt det vore om vi
inte behövde diskutera försvarsfrågan
ur ekonomisk synpunkt utan bara ur
försvarspolitisk synpunkt! För min
personliga del måste jag säga att ingen
skulle vara gladare än jag om man fick
diskutera åttonde huvudtiteln enbart
ur forskningens och den vetenskapliga
och övriga utbildningens synpunkt
utan att ta hänsyn till några ekonomiska
omständigheter. Tänk vad vi skulle ha
det trevligt här om vi fick diskutera
varje huvudtitel för sig utan att ta hänsyn
till några ekonomiska omständigheter! Så

är det emellertid inte. Vi sitter inte
här i riksdagen för att bedriva den sortens
politik, utan vi sitter här för att
försöka se hur vi skall kunna fördela
de medel som finns till förfogande på
det sätt som är bäst för det svenska
samhället. Då har vi i högerpartiet för
vår del kommit til] den uppfattningen,
att det beslut, som riksdagen förra året
fattade beträffande barnbidragen, gick
för långt. Det var inte rimligt med hänsyn
till det budgetläge man då kunde
förutse och som nu blivit än mera

barnbidrag m. m.

uppenbart. Den förändring som inträtt
i budgetläget har visat sig vara allvarligare
än man trodde, då beslutet i
barnbidragsfrågan fattades förra året.
Det är detta som gör att vi för vår del
ansett att denna fråga nu bör upptas
till förnyad prövning precis på samma
sätt som man upptagit försvarsfrågan
till förnyad prövning och därvid gått
ifrån den plan riksdagen på sin tid ursprungligen
hade godkänt.

Den ståndpunkt, som motionärerna
och reservanterna intagit i det aktuella
ärendet och som jag för min del anslutit
mig till, innebär att om vi icke
har råd att på barnbidrag ge ut så mycket,
som skulle bli resultatet om förra
årets riksdagsbeslut fullföljdes, så skall
begränsningen i första hand gå ut över
de fullständiga familjer som har bara
ett barn. Man kan motivera detta ställningstagande
ur olika synpunkter. När
vi diskuterade denna fråga förra året
tillät jag mig att ta upp vissa befolkningspolitiska
synpunkter. Jag fick då
veta att dessa ting ville man inte höra
talas om här i riksdagen. Om vi nu är
för fina att diskutera befolkningspolitiken,
så skall jag underlåta att göra det
denna gång. Låt oss i stället se saken
litet praktiskt. Vad är det för familjer
som har bara ett bidragsberättigat barn?

För det första är det de familjer, där
det finns flera barn men endast ett av
dem är kvar i den bidragsberättigande
åldern. I dessa familjer har i regel flertalet
av barnen redan kommit ut i förvärvslivet.
För dessa familjer betyder en
förlust av barnbidraget för det enda
återstående barnet dels i allmänhet en
mycket kortvarig olägenhet och dels
inte någon så förfärligt stor belastning,
eftersom de å andra sidan kan räkna
med fördelen av att de äldre barnen
är ute i förvärvslivet.

Sedan finns det familjer som aldrig
har mer än ett barn. För dessa familjer
kan det väl sägas vara normalt och
även riktigt att inte bara mannen utan
också hustrun har förvärvsarbete. Dessa

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

familjer är därför — möjligen efter en
kort övergångstid — i ekonomiskt hänseende
mycket bättre ställda på inkomstsidan
än flerbarnsfamiljerna.

Slutligen har vi de unga familjer, som
ännu bara har ett barn. Herr Lundberg
var inne på deras förhållanden och
framhöll att det uppstår svårigheter i
samband med familjebildningen och
det första barnets tillkomst. Det är alldeles
klart, herr talman, att sådana svårigheter
uppkommer, men låt oss å andra
sidan komma ihåg att det i det svenska
samhället håller på att uppstå någol
som man har kallat den nya överklassen.
Det är den ungdom, som ännu inte
har bildat familj men som redan har
inkomster, som ligger på samma nivå
som familjeförsörjarnas. Det är utomordentligt
önskvärt att denna kategori av
medborgare i större utsträckning än
hittills sparar för familjebildningen. För
dem är en sådan sparverksamhet fullkomligt
möjlig. Deras utgifter är mycket
mindre än utgifterna för de äldre,
som har samma inkomster. Om man kan
göra klart för dessa ungdomar att de
måste och att de bör spara inför familjebildningen,
så löses utan särskilt
stor svårighet de ekonomiska problem
som blir aktuella vid det första barnets
tillkomst.

Jag tror, herr talman, att detta inte
är något känslolöst betraktelsesätt. Situationen
skulle vara en helt annan,
om vi hade en stor ungdomsarbetslöshet
eller om vi hade ett lönesystem,
där ungdomarna hade väsentligt lägre
inkomster än de äldre. Men så som det
svenska samhällets ekonomiska struktur
nu är, föreligger inte dessa förutsättningar.
Då kan det också vara rimligt,
att man vid den omfördelning av kostnaderna
för barnbidragen, som vi finner
nödvändig ur ekonomisk synpunkt,
särskilt tillgodoser de större barnfamiljerna.

.lag har med detta försökt klargöra
den tankegång som ligger bakom vårt
förslag. Det är, herr talman, en tanke -

gång, och jag tror att herr Lundberg
skulle göra klokt i att — om jag vågar
ge honom ett råd —- lyssna till en ännu
äldre medlem av det egna partiet som i
andra sammanhang än detta kraftigt
brukar varna för känsloladdade uttryck
och resonemang. I denna fråga liksom
i andra politiska frågor ligger visserligen
känslorna i botten, men förståndet
måste också få vara med och
tala.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Var finns logiken i fröken
Wetterströms och herr Heckschers
uttalanden, när de å ena sidan säger att
man inte skall behandla den enskilda
frågan utan att se till sammanhanget,
men å andra sidan säger att rustningsfrågan
måste bannlysas från resonemanget
— den är tabu? Man argumenterar
mot barnfamiljernas intressen och
talar om inflationsfaran men vill bannlysa
från debatten den främsta inflationsdrivande
faktorn. När man som
herr Heckscher säger, att det inte är
fråga om någon upprustning utan om
nedrustning, när vi ökar försvarskostnaderna
med 400 miljoner om året, då
har man gått vilse i sin egen dimbildning,
och det är på tiden att herrarna
vänder om.

Vi hör fröken Wetterström försäkra
att hennes attityd inte är lustbetonad,
och herr Heckscher säger, att även om
man är starkt känsloengagerad, så måste
man lägga känslorna åt sidan och tala
om realiteter. Detta med högerns
känsloengagemang för barnfamiljerna
och de sjuka tar jag inte riktigt på allvar.
Jag erinrar mig en numera bortgången
högerman, som delade alla era
uppfattningar och var lika cynisk men
som dessutom var rolig. Jag tänker på
framlidne Erik Wästberg i Svenska
Dagbladet. Han satt cn gång på ett hö -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

germöte i Stockholm och lyssnade till
en högerman, som representerade en
efterbildning av de socialkonservativa
i England. Han talade om högerns starka
sociala känslor och sade, att det inte
alls var någon sanning i den gamla
föreställningen, att högern endast företrädde
de besuttna och välbärgade.
Då reste sig Erik Wästberg och sade:
»Det är klart att högern företräder de
besuttna och välbärgade. Vad skulle
den annars ha för uppgift?»

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner högermännen
alltför väl för att veta, att de varken
kryper under bänkarna eller rodnar
vad de än tar för ord i sin mun
eller föreslår.

Herr Heckscher säger att man skall
resonera förnuftigt och inte engagera
känslorna. Han talar i det sammanhanget
om en äldre partikamrat till
mig, som skulle ha gjort den rekommendationen.
Ja, det kan ju hända att inte
heller den mannen hade något större
intresse för barnbidragen; han hade
kanske »vuxit» ifrån dem.

Herr Heckscher kritiserade mig vidare
för att jag skulle ha gjort denna debatt
till eu remissdebatt genom att ta
upp försvarsfrågan. Trots denna kritik
tog herr Heckscher själv omedelbart
upp en försvarsdebatt! Jag vill naturligtvis
inte därmed påstå att professorer
skulle behöva kunna eller vara mästare
i fråga om logik.

Herr Heckscher säger att ungdomen
är dagens överklass i ekonomiskt avseende.
Vi har emellertid fått en förlängd
skoltid. Under denna tid och under militärtjänstgöringen
tjänar man inte så
mycket pengar. När ungdomen sedan
kommer ut i förvärvslivet, utgår det
inte längre något barnbidrag. Jag tycker
sålunda att även detta resonemang
haltar en aning.

När herr Heckscher vill göra besparingar,
bör han nog sikta på andra ting
än familjerna och ungdomen.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ingen nyhet att
herr Lundberg tycker illa om både högermän
och professorer, och då förstås
alldeles särskilt illa om professorer som
är högermän. Detta får vi emellertid
försöka bära.

När det gäller sakfrågan vill jag bara
be herr Lundberg om ursäkt för att jag
svarade på vad han sade. När han tog
upp försvarsfrågan, ville jag bemöta
honom, men det var tydligen felaktigt.

Vi kan kanske också ta relativt
lugnt vad herr Lundberg säger om våra
känslor. Dem känner han så väl till
— tydligen bättre än vi själva —- och
jag gratulerar honom till den kunskapen.
Men i sak är det väl så, att man
tyvärr måste räkna med att kakan är
begränsad till sin storlek, och det är
fråga om var de pengar, som skall tas
ut, gör den största nyttan. Det är en
frågeställning som vi aldrig någonsin
kommer ifrån, vare sig vi är känsloengagerade
eller ej.

Jag har inte sagt, herr talman, att
man skall lämna känslorna åsido —
sannerligen, det skall man inte göra.
Vad jag sagt är, att också om man är
starkt känsloengagerad måste man ändå
samtidigt försöka använda sitt sunda
förnuft. I den situation, där vi för
närvarande befinner oss, är det helt
enkelt så, att en mängd utgifter som vi
skulle önska få göra, en mängd utgifter
på olika områden som våra känslor säger
oss att vi skulle vilja vara med om,
måste vi tyvärr avstå från att göra.

Jag förstår att herr Lundberg inte
tror mig, när jag säger att till dessa
utgifter hör enligt min uppfattning
hjälpen till barnfamiljerna. Jag skulle
för min del ingenting högre önska än
att vi kunde slippa gå emot detta tillskott
till barnfamiljernas ekonomi. För
mig personligen — och jag är övertygad
om att detsamma gäller för många
andra högermän — innebär det en stor
självövervinnelse att gå in på en sak
som denna. Men vi måste försöka se

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

verkligheten i ögonen även när vi i det
sammanhanget utsätter oss för herr
Lundbergs — och t. o. m. för herr Johanssons
i Stockholm — beskyllningar
och anklagelser.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det förslag reservanterna
framför skulle enligt deras uträkning
innebära en besparing för staten
på omkring 333 miljoner kronor — ur
både budget- och samhällssynpunkt ett
mycket stort belopp. Ett av motiven
för reservanternas yrkanden är följande:
»På grund av inkomstutvecklingen
torde det numera vara lättare för en familj
att draga försorg om ett barn än
vid den tidpunkt då barnbidragen först
infördes.»

Men, herr talman, det första barnet

6 938 ettbarnsfamiljer
4 278 tvåbarnsfamiljer
1 361 trebarnsfamiljer
313 fyrabarnsfamiljer

medför ju många gånger stora svårigheter
bl. a. på grund av det inkomstbortfall
som ofta uppstår genom att hustrun
för längre eller kortare tid måste lämna
sin anställning och man alltså endast
har mannens inkomst att leva på. Högerns
och reservanternas förslag innebär
emellertid en förlust inte bara för
ettbarnsfamiljerna utan för alla familjer
som har fyra barn eller mindre.
Den vinst som högerförslaget medför
för familjer med fem eller flera barn
blir ganska obetydlig. För att visa vad
högerförslaget innebär för barnfamiljerna
i en stad inom den valkrets som
högerns talesman här — fröken Wetterström
— tillhör, har jag gjort en liten
uträkning rörande Norrköping. Den är
faktiskt mycket talande och visar, att
de 333 miljoner som skulle sparas även
kan presenteras så att säga i smått. Uträkningen
innebär följande:

12 890 barnfamiljer	8 331 600 kr	3 405 600 kr
76 fembarnsfamiljer ........	152 000 kr	159 600 kr
14 sexbarnsfamiljer ........	33 600 »	37 800 »
4 sjubarnsfamiljer ..........	11 200 »	13 200 »
1 åttabarnsfamilj ..........	3 200 »	3 900 »
95 barnfamiljer	200 000 kr	214 500 kr

Nuvarande bidrag

2 775 200 kr

3 422 400 »

1 633 200 »

500 800 »

Högerns förslag

1 711 200 kr
1 224 900 »
469 500 »

Jag tvekar inte att säga, att inkomstförstärkningen
kan behövas i de stora
barnfamiljerna. Men jag vill kraftigt
understryka, att det ju blir stora inkomstbortfall
för de 12 890 barnfamiljerna.

Sådana här uträkningar skulle vi
kunna göra för alla våra län och alla
våra städer och se, hur högerförslaget
komme att slå.

Och jag vill tillägga, fröken Wetterström,
att det är inte några rika människor
som bor i den stad där jag hör
licmma. Det är arbetar- och tjänste -

mannafamiljer, som har en medelinkomst
mellan 9 000—10 000 kronor och
som kommer att få ett inkomstbortfall
enligt de regler högerpartiet propagerar
för och vill genomföra. Från den sidan
tycker jag man omedelbart bör sluta
upp med talet om de vanliga människorna
och vardagsmänniskorna. Det
enkla folket och då framför allt barnfamiljerna
har ingenting att vänta av
dagens högerparti. När man hör högermännens
vänlighet och omtanke, som
inte är någon omtanke, kommer man
att tänka på det gamla ordspråket:

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

Stor i orden men liten på jorden. Det
är, herr Heekscher, den kalla handens
politik och ingenting annat som högern
för i detta fall.

Herr talman! Jag har velat lämna
dessa uppgifter från min egen hemstad
framför allt till en av reservanterna,
fröken Wetterström, som en tankeställare
för henne i denna kampanj mot
barnfamiljerna. Enligt min uppfattning
är ändå familjerna och framför allt
barnen vårt lands framtid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Utskottets talesman och
flera talare efter honom har redan med
fakta och sunt förnuft — det är ju det
vi skall begagna i denna debatt och inte
känslor, det håller jag med herr Heckscher
om — bemött vad reservanterna
har anfört till förmån för sitt förslag
att slopa barnbidraget till det första
barnet i varje familj och i stället bygga
ut skattesystemet med ett visst barnavdrag.
Det kan därför tyckas överflödigt
att jag stiger upp för att ytterligare
kritisera ett förslag som tydligen är dåligt
genomtänkt, efter vad som framgått
både av utskottets skrivning och motivering
och av siffror, som för övrigt
har varit publicerade i pressen och
därför kunnat läsas av oss alla.

När jag ändå vill säga några ord i
denna fråga, är det inte därför att jag
hyser något tvivel om att riksdagen
kommer att underkänna detta förslag,
som ger alla familjer i alla inkomstlägen
med upp till tre barn sämre villkor
än barnlösa familjer och som gör
att alla familjer med inkomster upp till
18 000 kronor och som har ett eller två
barn skulle förlora på ändringen, utan
därför att jag skulle vilja peka på den
besynnerliga dubbelhet som präglar
högerriksdagsmännens hållning i denna
fråga. Samtidigt som de motionerat om
en nettobesparing av 255 miljoner kro -

nor på de allmänna barnbidragen föreslår
de, i en annan motion visserligen,
att berörda departement bör erhålla instruktioner
om att överväga åtgärder i
befolkningspolitiskt positiv riktning, åtgärder
som skall vidtas så snart det
statsfinansiella läget det medger.

Herr Heekscher säger att vi är för
fina för att anlägga befolkningssynpunkter
på denna fråga. Det tycker jag
inte vi skall vara. Hur skall man egentligen
tolka denna motion? Såvitt jag
kan se bör den tolkas så, att man anser
att barnbidraget till det första barnet
inte är någon befolkningspolitiskt positiv
åtgärd eller också så, att det visserligen
innebär en sådan åtgärd men att
vi inte har råd att betala det i nuvarande
samhällsekonomiska läge.

Denna synpunkt, att vi inte har råd,
har ju mycket starkt understrukits av
både fröken Wetterström och herr
Heekscher. Måste man då inte fatta
denna motion så, att man skulle vara
beredd att återinföra dessa barnbidrag
under gynnsammare betingelser, om
man lyckades avskaffa dem nu? Nå,
ett sådant antagande är väl inte så troligt,
eftersom vi i alla fall haft råd att
sedan tio år tillbaka utbetala barnbidrag
även till det första barnet i varje
familj på samma gång som vi också
kunnat sänka skatterna, bara under de
senaste fyra åren med cirka en miljard
kronor. Vi får väl se om herr Heckscher
i sin replik kan klargöra huruvida
han anser att barnbidraget till det
första barnet har någon befolkningspolitisk
betydelse eller ej. Ett barn
skaffar sig folk ändå med eller utan
barnbidrag, resonerar man. Detta är
nog riktigt. Som någon framhöll i första
kammaren för en stund sedan föds flertalet
förstabarn tidigare än nio månader
efter vigseln och har alltså föranlett
eller påskyndat denna. Men med
ett barn per familj uppehåller vi inte
vårt befolkningstal. Enbart reproduktionen
av föräldrarna kräver två barn,
och två eller tre barn är erforderliga

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

för att ersätta även dem som dör ogifta.
Om det första barnets tillkomst betyder
en besvärlig omställningsprocess, inte
minst ekonomiskt, för de unga familjerna
— modern får sluta sitt förvärvsarbete,
man skall göra idel nyanskaffningar
till barnet o. s. v. —- så verkar
detta knappast uppmuntrande på lusten
att skaffa syskon till den förstfödde.
Att döma av en marknadsundersökning
som utförts av Svenska institutet för
marknadsundersökningar har stora förändringar
skett i inställningen till barn
under de senaste åren.

Mot bakgrunden av det faktum, att
nativiteten i Sverige är den lägsta i
världen, får man begrunda uppgiften
att allt fler unga par vill vänta med att
skaffa sig barn. Mellan 40 och 45 procent
av alla tillfrågade under 40-årsåldern
i den ifrågavarande undersökningen
skjuter således medvetet fram
den tidpunkt då de tänker skaffa sig
barn. Det dominerande skälet, som anföres
av hela 65 procent av dem som
praktiserar barnbegränsning, är det
ekonomiska.

Enligt högerns förslag skulle en trebarnsfamilj
få 900 kronor om året i
barnbidrag i stället för som nu 1 200
kronor. Denna minskning på 300 kronor
drabbar i så fall hela den samlade
familjeekonomien och därmed alla tre
barnens konsumtion lika mycket. Det
är alldeles ovedersägligt att det överväldigande
antalet barnfamiljer i vårt
land finge en försämring av sin ekonomi,
om reservanternas förslag skulle
genomföras, ty cirka två tredjedelar av
alla barn, som nu växer upp i vårt land,
tillhör familjer med mindre än 15 000
kronor i årsinkomst. Och att de inte
har det för fett vet alla som sett en sådan
familjs budget på nära håll. Någon
befolkningspolitiskt positiv gärning vore
det sannerligen inte att följa reservanterna
i detta stycke, och jag utgår
också från att kammaren kommer att
följa utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte jag som
tyckte, att vi var för fina att tala om
befolkningspolitik, utan det var vid
fjolårets debatt en partivän till statsrådet
fru Lindström, som då förde utskottets
talan som var mycket indignerad
över att jag försökte dra in befolkningspolitiska
synpunkter i resonemanget.
För min del tycker jag det är
mycket klokt och rimligt att göra det.
Jag vill gärna bestyrka det som statsrådet
fru Lindström sade. Jag hyser
den uppfattningen, och det tror jag
ganska många gör, att barnbidraget till
första barnet inte har någon befolkningspolitisk
betydelse alls.

En annan fråga är naturligtvis den
som statsrådet fru Lindström tog upp,
nämligen att det samlade barnbidragsbeloppet
har en viss befolkningspolitisk
betydelse, dock inte så stor som
man i allmänhet föreställer sig. Det är
alldeles klart att man inte kan köpa
barn. Vad det gäller är i vilka fall de
som annars skulle välja att skaffa sig
barn måste avstå från det på grund av
ekonomiska svårigheter. Det är ett problem
som praktiskt taget aldrig är aktuellt
när det gäller det första barnet, som
sällan gäller det andra barnet, det blir
aktuellt först med det tredje barnet och
ännu mer med det fjärde. Ju större
barnantalet är i familjen desto mera
sannolikt är det, att man anlägger sådana
synpunkter.

Jag vill gärna erkänna, som jag sade
i mitt tidigare anförande, att jag av det
skälet vore mycket glad, om man kunde
gå på den linje som vi gjorde förra året
och som innebar ett större stöd åt de
mera barnrika familjerna än vi nu vågar
föreslå. För mig har saken tett sig
så att nu är det nödvändigt av rent
statsfinansiella skäl att göra vissa besparingar,
som beklagligtvis är mycket
större än man skulle önska behövde
göras, och då gäller det att åstadkomma
den lämpligaste fördelningen.

I anledning av vad statsrådet sade i

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

början vill jag också gärna framhålla,
att om betingelserna vore gynnsammare
skulle jag anse, att man borde ge
ut mera i barnbidrag än vad vi nu föreslår.
Om vi åter kommer i ett gynnsammare
ekonomiskt läge, exempelvis till
följd av en förnuftigare ekonomisk politik,
kommer jag för min del gärna att
stödja förslag i den riktningen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Heckscher använde
uttrycket »köpa barn». Det är klart
att vi båda två är överens om att barnbidragen
aldrig har varit avsedda att
med ekonomiska förmåner locka fram
flera barn, utan de har bara varit avsedda
att täcka de betungande barnkostnaderna
för familjerna, så att de inte känner
sig hindrade att skaffa önskade och
välkomna syskon till den förstfödde,
vilket de kanske nu gör därför att de
har det ekonomiskt knapert. Men vi kan
inte komma ifrån att vad högern föreslår
inte åstadkommer lindring för
några andra barnfamiljer än de med
mer än fyra barn och mer än 30 000
kronor i årsinkomst. Barn i sådana familjer
är ganska få i förhållande till
barnen i den stora massan familjer i
helt andra inkomstlägen.

När herr Heckscher i sitt första anförande
sade att han inte hade medverkat
till en upprustning av försvaret, en
fråga som jag inte alls vill dra in här,
må han ha rätt i det, men han har alldeles
uppenbart med detta förslag medverkat
till att förorda en nedrustning
av familjepolitiken.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Förslaget att differentiera
barnbidragen med hänsyn till antalet
barn i familjerna dyker då och då
upp i debatten. Det framfördes bland
annat av familjeutredningen. Det förefaller
mig som om man ganska sällan
har diskuterat konsekvenserna av ett
sådant förslag, detta vare sig man, som
reservanterna tänker sig, därigenom

skulle minska de totala kostnaderna för
barnbidragen, eller man tänker sig, att
man inom en given ram skulle göra en
omfördelning, så att de barnrika får
mer på de övrigas bekostnad. Vare sig
man menar det ena eller det andra,
finns det enligt min mening många invändningar
att göra både av principiell
och praktisk art.

Fröken Wetterström tog först upp
den fråga, som berörs i senaste replikskiftet
mellan statsrådet och herr Heckscher,
nämligen vad som är målsättningen
för familjepolitiken. Är den
verkligen befolkningspolitisk? Jag måste,
herr talman, bekänna att det bär mig
mycket emot att anlägga befolkningspolitiska
synpunkter på de åtgärder som
vi vidtar till stöd för barnfamiljerna.
Det för alldeles för mycket tankarna
på Mussolini och hans belöningar av
barnrika familjer. Familjestöd är väl
inte att betrakta som en belöning åt föräldrarna.
Vi är väl överens om att den
bästa belöningen åt föräldrarna är den
glädje de har av sina barn. Motiveringen
för familjepolitiken brukar ju vara
den, att man skall ge barnen så goda
uppväxtförhållanden som möjligt och
att inte, när ett nytt barn föds, de föregående
barnen, de äldre syskonen, skall
få sin levnadsstandard sänkt. I detta
sammanhang måste man ha i minnet,
att familjeekonomien ofta är utsatt för
stora påfrestningar vid första barnets
födelse. Redan av den anledningen
kommer jag att rösta för utskottets förslag.

Därtill kommer de praktiska svårigheter
som skulle följa av ett genomförande
av reservanternas yrkande. Varken
reservanterna eller motionärerna
har angivit vilka som skulle räknas som
barn i familjen. Vid en av de senaste
folkräkningarna gjorde man tre olika
slag av familjeundersökningar, och i
alla tre fallen avgränsades familjebegreppet
delvis olika. Vid en av dessa
undersökningar räknade man in i familjen
de barn som var kyrkobokförda

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

på samma håll, inte bara makarnas gemensamma
barn utan också endera
makens barn som var födda i annat
äktenskap eller utom äktenskapet, liksom
adoptivbarn och fosterbarn o. s. v.,
om de var kvrkobokförda tillsammans
med familjen. Om man granskar de siffror
högern angivit i sin motion, förefaller
det, som om det är det familjebegreppet
man anknyter till. Jag utgår
ifrån det i det följande resonemanget.

Hur utfaller då reservanternas förslag
i praktiken? Antag att det är fråga om
ett äktenskap med ett barn. Den familjen
har då inget barnbidrag. Så dör
mannen, och hustrun blir änka. Då får
hon enligt detta förslag ett särskilt
barnbidrag. Kanske hon sedan gifter
om sig. Då är detta barn att betrakta
som enda barnet i en fullständig familj,
och då faller barnbidraget bort. Så får
hon kanske ett barn till, och då skall
barnen från det första och det andra
äktenskapet dela på ett barnbidrag.

Vi tänker oss sedan, att vi har en familj
som har fyra barn. Låt oss kalla
dem med de just nu välkända namnen
Adam, Bertil, Caesar och David. För
Adam får de ingenting, för Bertil 400,
för Caesar 500 och för David 600, tillsammans
1 500 kronor. Det blir alltså
100 kronor mindre än nu, men detta kanske
kompenseras av skattelindringen.

Så blir Adam 16 år. Vad händer då?
Någon kanske säger att det händer
ingenting, familjen har aldrig haft barnbidrag
för honom. I själva verket förlorar
familjen 600 kronor, tv det är nu
bara tre barn i barnbidragsberättigande
ålder. Man förlorar då 400 kronor
för Bertil och får 100 kronor mindre
för var och en av de andra. Nu säger
man kanske att i stället en annan familj
med flera barn får dessa medel. Det är
visserligen sant, men jag vill framhålla
att förslaget förutsätter ett omfattande
registreringsarbete.

Vi bar 1,8 miljon barn i riket i barnbidragsberättigande
ålder. För närvarande
är det ju mycket enkelt att ad -

ministrera barnbidragen, eftersom alla
barn är berättigade till barnbidrag.
Myndigheterna behöver bara se på födelsenumret
för att konstatera att barnen
är i rätt ålder. Men om man skulle
följa reservanternas förslag skulle man
bli tvungen att i registren för vart och
ett av dessa barn sätta en kod, som utvisade
deras ordningsnummer i familjen
och angav om de tillhörde en fullständig
familj. Denna kod måste justeras
varje kvartal. Ibland blir det en
ökning för ett barn, ibland en minskning.
Det räcker inte då att bara se på
kortet för det individuella barnet, man
måste ta hela familjen i betraktande.

Familjeberedningen har sagt att detta
är tekniskt möjligt. Jag förstår fullkomligt
att det är tekniskt möjligt, och jag
kan räkna ut hur det skulle gå till. Med
hjälp av moderna databehandlingsmaskiner
skulle det kunna gå relativt
snabbt. Men man måste komma ihåg att
man då måste föra någon form av fortlöpande
familjeregister. Detta kommer
att kosta åtskilligt, och det blir många
tveksamma fall. Vi skulle få många
överklaganden från både föräldrar och
myndigheter i alla de fall då det är
tveksamt hur bestämmelserna skall tilllämpas
och hur familjerna skall avgränsas.
Vi måste avdela arbetskraft för
att handlägga alla dessa besvärsärenden.
Reservationen medför mycket
mera krångel än jag tror reservanterna
har tänkt sig, och detta krångel kommer
att sluka åtminstone en del av de
besparingar man hoppas kunna göra.
Även av den anledningen vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, och jag vill därför bara i
korthet säga att trots den allmänna höjning
av levnadsstandarden, som onekligen
har ägt rum, finns det fortfarande
mycket stora ekonomiska olikheter mellan
barnfamiljer och barnlösa, som bara
till en ringa del utjämnas av vår familjepolitik.
Detta är kanske den allra
främsta anledningen till alt jag röstar

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna

för utskottets förslag. Men jag beklagar,
herr talman, att jag därvidlag kommer
att befinna mig i sällskap med en person,
som i kammaren uppträtt på det
sätt som herr Lundberg gjorde i dag
emot fröken Wetterström.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Även om man inte har
barn själv bör det väl inte vara så svårt
att förstå, att det blir en omställning i
livsföringen för de unga familjerna, när
de måste övergå från två personers hushåll
på två inkomster till tre personers
hushåll på en inkomst. En sådan förändring
måste innebära en påfrestning
för familjen, så att den behöver samhällets
stöd lika väl som när den ytterligare
växer. Om man har bara ett barn
kvar av en barnskara kan ju utbildningskostnaderna
för de äldre barnen
försvaga familjens ekonomi, så att barnbidraget
mycket väl behövs för det barn
som är minderårigt.

Om man, som högern här föreslår,
tar ifrån familjer med mindre än fyra
barn 333 miljoner kronor, är det enligt
min mening inte så mycket att
skryta med att man sedan vill dela ut
75 miljoner kronor i skattelättnader till
barnfamiljer, som huvudsakligast tillhör
de högre inkomstgrupperna. Resultatet
blir att t. ex. en familj som har
8 000 kronors inkomst får en skattelättnad
på 55 kronor, under det att en med
20 000 kronors inkomst får 185 kronor
i skattelättnad. Det goda samvetet, som
herr Heckscher talade om, är bara att
gratulera till under sådana förhållanden.

För min del tycker jag, att detta förslag
ger en åskådningsundervisning i
högerns gamla stridsmetoder och dess
vakthållning kring de välsituerades intressen
under sken av att de är samhällsintressen.
Högern demonstrerar
här en reaktionär uppfattning, som inte
kan ha några utsikter att slå igenom
i ett samhälle, som vill framstå som

barnbidrag m. m.

barn- och familjevänligt. Mot dem som
tar på sig bördan av att fostra de barn
och den ungdom, som skall bli en garanti
för att fröken Wetterström och
jag och andra som inte själva har barn
skall få en tryggad ålderdom, bör vi enligt
min åsikt visa en så stor generositet,
att vi bidrar till samtliga barns
uppfostran. Jag tycker inte att det är
någon orättvisa, att vi, som är barnlösa,
skattevägen är med om att hjälpa
barnfamiljerna.

Herr talman! Jag vill med detta be
att få instämma i utskottets utlåtande.

Fru Wallin (s) och fröken Bergegren
(s) instämde i detta anförande.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Då jag har väckt en
motion i denna fråga vill jag säga några
ord, först och främst beträffande behandlingen
av ärendet. Den stora ananslagsfrågan
om 734 miljoner kronor
behandlas av statsutskottet, och den
lilla fråga om ändring av författningen,
som vi nu diskuterar, behandlas av
andra lagutskottet. Det beslut som nu
fattas blir emellertid bindande även för
statsutskottet. Förr i tiden har man
alltid i sådana här betydelsefulla frågor
om stora anslag från staten haft
ett sammansatt utskott, tillämpat på
detta fall alltså ett sammansatt statsoch
andra lagutskott. Det hade enligt
min mening varit den lämpligaste ordningen
även i år. Jag skulle bara vilja
hemställa, att man, när man får ytterligare
sådana frågor, som berör två utskott,
tillsätter ett sammansatt utskott,
så att de olika synpunkterna blir beaktade
vid utskottsbehandlingen. Vi vet
ju, att statsutskottet har en mera ekonomisk
blick på förhållandena och kan
låta den komma till uttryck på ett tidigt
stadium, vilket inte kan bli fallet, när
det ställes i efterhand såsom här har
skett.

Min motion syftar i stort sett till detsamma
som högerns, alltså till att bi -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

drag till det första barnet icke bör utgå.
Det är inte första gången jag har
väckt motion om detta; jag gjorde det
redan år 1955, och jag skulle tro att
den motion jag då väckte i viss grad
liar varit impulsen till att högern nu
ett par, tre år efteråt går på samma
linje. Jag förordade, att man skulle ordna
barnbidraget på det sättet, att det
blev till större hjälp åt de barnrika familjerna,
medan jag beträffande ettbarnsfamiljer
har den bestämda uppfattningen,
att det, såsom löneläget nu
är avvägt, går mycket bra för man och
hustru att föda ett barn utan att lida
någon brist eller sänka levnadsstandarden.

Fröken Sandell påpekade, att det första
barnet blir en påfrestning för dem
som inte haft något tidigare. Det är
självklart, men inte behöver det vara
en sådan påfrestning att folk som vill
ha barn därför skulle avstå från detta.
Att få barn medför nämligen en mycket
stor glädje för normala människor.
Statsrådet fru Lindström påstod, att en
mycket stor procent av dem som inte
hade barn hade förklarat, att det vore
av ekonomiska orsaker de avstått. Jag
vill inte alls biträda en dylik uppfattning.
Det är inte de ekonomiska skälen
som avhåller dem utan det är att de vill
ha det bekvämt och slippa höra barnskrik,
de vill ut på nöjen om kvällarna
o. d. Bara detta förhållande skulle, tycker
jag, i stället vara skäl för att man
kunde få ett barnbidrag avvägt på det
sättet, att just de som har många barn
finge hjälp i stället för sådana som bara
har ett.

För en del år sedan hade vi här i
riksdagen en diskussion om hur lönerna
skulle avvägas, om det skulle
vara familjelöner, som alltså en familj
skulle kunna klara sig på, eller om lönerna
bara skulle vara avsedda för dem
som själva hade tjänsterna. Riksdagen
beslöt då att det skulle vara familjelöner,
och i det läget befinner vi oss
nu. Lönerna här i landet är så pass

goda, att en familj om man och hustru
och ett barn utan vidare kan klara
sig på mannens inkomst.

Jag är ganska förvånad över den kritik
som här riktats mot högerförslaget
av herr Lundberg, herr Johansson i
Stockholm och andra. Det hela bara visar
att ni kritiker inte har följt med
utvecklingen i vårt land. Har ni verkligen
läst statsverkspropositionen och
sett alt samhällsekonomien uppvisar en
brist på inte mindre än 1 600 miljoner
kronor, som måste upplånas? Har ni
observerat att statsskulden nu uppgår
till 19 miljarder kronor? Detta och mycket
annat gör att jag förvånar mig över
att det kan göras sådana uttalanden som
herr Lundberg, herr Johansson i Stockholm
och andra, som kritiserat förslaget,
här kommit med. Enligt min mening
bör förslaget om borttagande av
barnbidraget för det första barnet utan
vidare accepteras av alla som vill få
till stånd en sund ekonomi i vårt land.

Ni skall inte inbilla er att folk ute i
bygderna kommer att värdesätta edra
uttalanden alltför mycket och att ni
skall vinna röster genom detta. Redan
nu finns det många — t. o. m. socialdemokrater
— som får dessa bidrag
men som tycker att det är slöseri med
statsmedel att det är ordnat på detta
sätt. De skulle säkerligen sätta större
värde på att ni toge större hänsyn till
statens finanser än nu är fallet. Jag
undrar, när man i denna församling
skall få så stort förnuft att man försöker
se till att staten inte lever över
tillgångarna, utan håller sig inom den
ram som är nödvändig för att det hela
skall gå ihop.

Det finns emellertid i högerns reservation
ett förslag som jag inte kan biträda.
Det gäller barnavdrag vid beskattningen.
Detta är ett gammalt system,
som vi inte nu bör gå in för, ty
det gynnar de ekonomiskt bäst ställda,
och något sådant vill jag inte vara med
om. I de fall, där barnbidrag skall utgå,
bör dessa betalas kontant i stället

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna

för att få formen av dessa skatteavdrag
som nu rekommenderas av högern.

.lag har alltså velat deklarera att jag
i det väsentliga instämmer i högerns
motion om borttagande av barnbidraget
för det första barnet. Folk i allmänhet
reder sig mycket bra, även om
de mister dessa 400 kronor för det första
barnet. När man åker på tåg, får
man ibland höra hur barnbidragen kritiseras.
Jag träffade en gång en dam
som tyckte att det var så beklagligt, att
barnen nu börjar betrakta dessa pengar
som sina egna och inte vill låta föräldrarna
ta hand om dem, utan själva skall
greja med dem som de önskar. Vill vi
att föräldrarna skall lära sig att ta vård
om och känna ansvar för sina barn,
bör vi ordna det så att de får känna
ett visst ansvar redan för det första
barnet. Jag går med på att det kan
vara nödvändigt med ekonomisk hjälp
från statens sida till dem som har
många barn, men när det gäller det
första barnet är det alldeles onödigt
med någon sådan hjälp i allmänhet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad kritiserar
här det förhållandet att denna fråga
inte behandlats av ett sammansatt utskott.
Jag vill då erinra om att när vi
föregående år hade att ta ställning till
sakfrågan behandlades denna av ett
sammansatt utskott, som även herr Rubbestad
tillhörde.

När herr Rubbestad här säger att man
räknar med att vinna röster genom att
låta barnbidraget utgå för alla barn, så
vill jag fråga: Tror herr Rubbestad att
vi inom socialdemokratien vinner några
röster med den jordbrukspolitik som
vi varit med om att föra hör i landet?

När vi för några dagar sedan resonerade
om en fråga, som gällde herr Rubbestad
mera närstående grupper, märkte
man ingenting av den hänförelse som
han i dag visar.

Jag kan ju inte göra någonting åt att

barnbidrag m. m.

fröken Vinge inte vill ha sällskap med
mig — jag har ju inte heller bett om
hennes sällskap — men huvudsaken är
att hon röstar på ett förnuftigt sätt.

Till herr Heckscher vill jag säga att
jag har sett alltför mycket av okänslighet
inför barnfamiljernas elände
både på landsbygden och i industrisamhällen
för att jag i dag skulle kunna
underlåta att nämna denna inställning
vid dess rätta namn. Herr
Heckscher får väl sedan ursäkta att jag
gör det. Han har tydligen själv ett mycket
utpräglat sinne för det rent estetiska
när det gäller formuleringar, men
i sak är han i hög grad oestetisk.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det var närmast ett
yttrande av herr Lundberg för en stund
sedan som kom mig att begära ordet.
Jag har ingenting att invända mot herr
Lundbergs försvar för barnfamiljerna.
Jag delar i sak hans grundsyn på stödet
till dessa. Jag tror dock att herr
Lundberg gjorde denna rättvisa sak en
björntjänst genom sina våldsamma
överdrifter.

Herr Lundberg låter sin piska vina
över hela borgerligheten, som han uttryckte
det. Dessutom gjorde han sig
skyldig till en föga smakfull jämförelse
mellan de borgerliga partiledarna och
treenigheten! Fadern, Sonen och Anden.
Jag tror inte att min vän herr
Lundberg menade det som en hädelse.
Det är kanske bara så att dagens politiska
konstellation lockat in herr Lundberg
på dessa avvägar. Jag hoppas att
han själv är villig att beklaga det.

Herr Lundberg är ute efter högern,
och det är i det här sammanhanget riktigt,
eftersom det gäller en högermotion
och en högerreservation. Som jag själv
suttit i andra lagutskottet och biträtt
utskottets utlåtande samt röstat mot
denna högermotion och därmed också
argumenterat för bibehållandet av barnbidraget
oförändrat — i varje fall i

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

dagens läge, det är ju den saken det
gäller —- kan jag inte stillatigande finna
mig i att folkpartiet räknas in bland
motståndarna till barnbidragens nuvarande
standard.

Jag kan respektera högermotionärernas
resonemang om hänsyn till statsfinanserna.
Det råder ingen tvekan om
att vi måste bli dubbelt vaksamma på
alla utgiftsposter. Spara skall vi men
på rätt ställe och med förnuft. Jag tycker
inte att det här är ett lämpligt
område att i första hand ta itu med.
Att jag inte kunnat biträda motionen
beror sålunda helt enkelt på att jag
har den uppfattningen, att även det
första barnet betyder en avsevärd utgiftsökning
— ja, i förhållande till de
kommande barnen givetvis den största
utgiftsökningen om man jämför med
tidigare standardläge.

Man skall inte — det är jag klar över

— resonera som om samhället vore
skyldigt att premiera den som föder
barn. Barn är en Guds gåva och det är
en välsignelse att få ta emot dem. Det
får inte bli fråga om en premiering.
Det är i stället fråga om en utjämning
mellan barnfamiljer och övriga medborgare,
vilket också har understrukits
av fröken Vinge och andra. Alla utredningar
hittills ger också vid handen,
att det är en påfallande skillnad
i levnadsstandard, i möjligheten att tillgodogöra
sig andra värden och nyttigheter,
mellan dem som har barn och
dem som inte har barn. Hela vår socialpolitik,
herr talman, är väl uppbyggd
på de båda grundsatserna att avhjälpa
nöd och att åstadkomma en utjämning
av bördorna. Inte minst det senare är
för mig ett avgörande motiv för att vi
skall ge barnfamiljerna det stöd vi kan

— i detta fall tänker jag också på dem
som endast har ett barn.

Herr Bubbestad var inne på resonemanget
om att ett par makar bör kunna
klara sitt första barn. Ja, det låter säga
sig; i regel gör de det med glädje. Här
kommer emellertid också rättvisesyn -

punkterna in i ekvationen. Herr Rubbestad
förbigick bekymren för de 80 000
ogifta mödrarna. Man kan beklaga att
det finns så många barn som inte har
tillgång till ett helt hem med allt vad
det innebär. Faktum är dock att det
finns ogifta mödrar och att man måste
utgå ifrån att det för dem är betungande,
även ekonomiskt.

Mot denna bakgrund vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara deklarera,
att i den motion jag har väckt är det
särskilt uttalat att de ofullständiga familjerna,
alltså ogifta mödrar med barn,
skall ha bidrag även för det första
barnet.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! När jag hörde herr
Rubbestad förklara att han fått en hel del
erfarenheter av att det inte ens i barnfamiljerna
fanns så värst stor entusiasm
över barnbidragen så vill jag säga, att
detta uttalande visar att han inte känner
till någonting om uppfattningen i
barnfamiljerna när det gäller barnbidragen.
Jag tror mig veta litet mer än
herr Rubbestad i det fallet. Det är nämligen
i allmänhet i de större städerna
som trycket över barnfamiljerna är
koncentrerat. Jag vet av egen erfarenhet
att barnfamiljerna hälsade barnbidragen
med största tillfredsställelse, ty de
betydde en lättnad i deras läge. Däremot
har jag aldrig hört någon som uttalat
sin förkastelsedom över barnbidragen.

Herr Rubbestad insinuerar att det
skulle vara fråga om försök att värva
röster. Det är cn anklagelse som ju
drabbar flertalet ledamöter i riksdagen
och som naturligtvis är absolut obefogad.
Det är ett faktum att vi här ofta
går med på impopulära åtgärder för att
åtminstone för tillfället kunna hjälpa

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

en samhällsgrupp ur ett beträngt läge.
Herr Lundberg pekade nyss på jordbruksstödet.
Detta har vi gett vår anslutning
till hela tiden, trots att vi vet
alt en stark opinion, inom industriarbetarkretsar
i främsta rummet, är motståndare
till höjda jordbrukspriser. Det
höjda smörpriset och i anslutning därtill
det höjda mjölkpriset framkallar
mycket stark förbittring inom barnfamiljerna,
det kan jag försäkra herr Rubbestad.
Trots detta har ju riksdagens
majoritet lämnat sitt medgivande till
genomförandet av jordbruksstödet. Jag
kan inte fatta att man kan inlåta sig
på att diskutera frågan om barnbidragen
från så absolut felaktig utgångspunkt
som herr Rubbestad gör, nämligen
att det skulle finnas motståndare
till barnbidragen i barnfamiljer, t. o. m.,
sade han, i socialdemokratiska barnfamiljer.

När jag hörde herr Heckscher här
använda all sin förmåga till att försvara
den omöjliga sak som högern företräder
i detta fall, hade jag en känsla
av att hans egen uppfattning i verkligheten
inte riktigt överensstämde med
den som här framläggs av högern. Av
en del omdömen jag hört fällas förstår
jag att herr Heckscher i själva verket
inte skulle vilja vara med om åtgärder
av det slag högern förordar.

I högerreservationen säger man:
»Fördelen av att penningvärdet bevaras
måste för barnfamiljerna vara av större
värde än den förlust borttagande av
barnbidraget för det första barnet medför
för dem.» Om herr Heckscher är
kvar här skulle jag vilja ha ett svar
direkt av honom, huruvida han verkligen
tror att han kan gå ut till de
468 000 enbarnsfamiljerna här i landet
och förklara för dem att bara de avstår
från 400 kronor om året så skall högern
klara penningvärdet, så att detta
inte försämras i fortsättningen. Herr
Heckscher kan omöjligen tro, att han
skulle kunna nå någon effekt med en
dylik propaganda. Hur kan man då

över huvud taget välja den linjen, när
man vet att den väcker ogillande hos
ett stort antal barnfamiljer här i landet?
Han gör det naturligtvis av rent klasspolitiska
skäl. Bara detta exempel visar
att högerns ståndpunkt är en klassståndpunkt.
Denna propaganda kan
bara gå i de kretsar där herr Heckscher
rör sig. Han kan möjligen övertyga
människorna där om riktigheten i högerns
uppfattning — men då får han
inte vända sig till sin professorskollega
Håstad som vid förra årets riksdag, när
vi också hade frågan om barnfamiljerna
på riksdagens bord, i ett alldeles
ypperligt anförande, naturligtvis beroende
på att han har en annan social
härstamning, försvarade barnbidragen.
Högerns förslag är ett klassbetonat förslag
och varje försök att överskyla detta
måste vara dömt att misslyckas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte förneka
att herr Senander och jag har olika
uppfattningar om stämningen på olika
håll. Jag har heller aldrig sagt att alla
är missnöjda, men jag tror att en hel
del är det. Jag medger att de flesta nog
tycker det är bra med dessa 400 kronor.

Vad beträffar jordbrukspriser och
dylikt, som herr Senander och andra
varit med om att besluta och som de
menar inte varit så tacknämliga ur
propagandasynpunkt, vill jag bara säga
att det inte kan vara rättvist att klandra
de priser som jordbrukarna får ut för
sina varor, om man vill att någon likställighet
skall nås mellan jordbrukarna
och andra. En stor del av det pris
som betalas av konsumenterna för jordbruksprodukterna
kommer ju inte heller
jordbrukarna till del utan stannar
t. ex. hos människor inom affärslivet.
När en flaska pilsner, som säkerligen
herr Senander tar med nöje, kostar
1:25 på restaurangerna, bör han inte

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

klaga över de 70 örena för mjölken då
det gäller en hel liter.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte beklagat
mig, men jag har resonerat om hur
barnfamiljerna känner det inför dessa
högre priser. Vi har ju i stort sett understött
den jordbrukspolitik som förs.
Då borde inte representanterna för
jordbruket, allra minst en så framträdande
representant som herr Rubbestad,
resonera på det krassa sätt som
han gör när det gäller barnfamiljerna,
ty dessa tillhör ju en grupp som man
bör slå vakt om och skydda, både nu
och i framtiden.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det har ju fällts ganska
många och ganska tvärsäkra omdömen
om motiven till denna motion. Jag vet
inte om jag är särskilt känslig, känsligare
än reservationens taleskvinnor
här, men jag tycker alltid att det är
tråkigt när riksdagen förfaller till sådana
där personliga angrepp. Jag undrar
om herr Senander, som jag känner
ganska väl, i grund och botten tror att
högerfolk är hårdare i hjärtat än vad
andra människor är. Jag tror inte heller
att herr Lundberg i grund och botten
tror det, fastän det låter så när han
talar.

Herr Rimmerfors sade, att vi skall
spara men att vi skall spara med förnuft.
Vi har inom högerpartiet försökt
att vidta de besparingsåtgärder som är
absolut nödvändiga. Alla här i kammaren
vet att de är nödvändiga. Vi har
skurit ned här och vi har skurit ned
där. Jag kan inte stå här och försäkra
att vi kommit fram till en absolut rättvis
avvägning, men kan herr Rimmerfors
eller någon annan tala om varifrån vi
skall få dessa pengar för att få finanserna
att gå ihop? Vi kan, när vi har råd,
använda hur myckel pengar som helst
för att ge ut till människor, och de kommer
att bli glada och tacksamma. Det

blir visserligen sedan mest omöjligt att
få bort dessa anslag. Men när vi nu inte
har några pengar, så är situationen en
helt annan.

Det är kanske inte riktigt tillämpligt
i det här fallet, men den tanken slog
mig som herr Adolv Olsson, som var
bevillningsutskottets ordförande i
många år, uttryckte en gång: att det
är lätt att vara generös med andras
pengar. Nu är det ju visserligen statens
pengar vi handskas med, och statens
pengar är ju allas våra pengar egentligen,
så det är som sagt inte riktigt tilllämpligt,
men jag har ändå velat citera
detta, eftersom det är ett klokt uttryck.

Herr Senander säger att det här förslaget
är ett utpräglat klassförslag. Jag
vet inte, vilken klass han egentligen
syftar på. Han talar till herr Rubbestad
som om lantbrukarna inte skulle ha
några barn alls och sålunda inte skulle
vara intresserade i den här frågan. Så
förhåller det sig nu inte, utan de har
nog också en del barn. Jag tror för
övrigt att herr Rubbestad i sin familj
inte varit helt utan välsignelse i det
avseendet.

Jag hade, herr talman, ett behov av
att redovisa de här tankarna. Inte kommer
det så mycket ut av dem, och inte
väntar jag mig precis heller att någon
skall stå upp och ge ett direkt svar på
min fråga var man annars skulle ta de
miljoner som vi har velat spara in här,
men jag begagnar tillfället att yrka bifall
till reservationen. Jag tror att det i
sinom tid, när historia en gång skall
skrivas om de här sakerna, kommer att
visa sig att det var klokt att man försökte
bromsa och verkligen lämnade
fram praktiska förslag om hur man skall
kunna klara vår finansiella situation.

Hem RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Dickson efterlyste
min mening om var man egentligen
skall ta de här medlen. Jag belönade
klart att jag respekterar högerns mo -

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

tivering för ett sådant här mindre angenämt
förslag, nämligen de statsfinansiella
svårigheterna.

Ja, vad skall man göra i detta läge?
Det är klart att man kan gripa sig an
med de här sakerna på olika ställen
och försöka att spara, men jag tänker
att herr Dickson och jag är överens om
att vi har en ännu viktigare, stor och
samlande uppgift i att försöka få till
stånd en sådan allmän omläggning av
landets ekonomiska politik, att vi får
råd att fullfölja det som är socialt försvarsbart.
Det är vad jag för ögonblicket
skulle vilja säga.

Med uttrycket att spara med förnuft
menade jag helt enkelt en avvägning som
bibehåller stödet till eftersatta vårdområden
och ömmande fall, där det måste
anses vara god statsekonomi att bibehålla
det. Det är svårt att anvisa andra områden.
Personligen skulle jag inte ha
någonting emot att spara litet mera på
försvarsutgifterna, men det är en sak
som för ögonblicket inte är aktuell.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Regeringspartiets företrädare
talar ju ofta såväl här i kammaren
som annorstädes om att vårt välstånd
är stort och vår standard hög. Jag
har hört det så många gånger förut, att
jag faktiskt har börjat tro på att så är
förhållandet. Men när jag i dag hörde
herr Lundberg m. fl. tala om barnbidragen,
måste jag säga att jag anser förhållandena
här i Sverige vara mer än
skrämmande. När ett par unga nygifta
människor inte ens kan försörja ett
barn, då frågar jag mig hur det är ställt
i folkhemmet efter 25 års socialdemokratiskt
maktinnehav.

Det har talats om att unga förvärvsarbetande
människor har det sämre ekonomisk
ställt än de äldre och större
svårigheter. Jag förmodar att herr Lundberg
väl känner till att av de unga arbetare,
som kommit ut i förvärvsarbetet
de senaste åren, har tempoarbetaren er -

hållit bättre betalt än yrkesarbetaren,
varför de yrkesarbetare som har flera
barn att försörja har större svårigheter
med ekonomien än exempelvis ett ungt
par med endast ett barn.

Här i kammaren beslutar vi om anslag
med flera hundratals miljoner kronor
till olika ändamål utan att täckning
för utgifterna finnes. Den dagen kan
snart komma då vi hamnar i samma
läge som Finland, där barnbidragen
inte kunde utbetalas vissa perioder under
fjolåret. Om en företagare iklädde
sig det ena stora utgiftsåtagandet efter
det andra utan täckning, skulle det
inte dröja länge förrän företaget blir
bankrutt, arbetarna kastades ut på gatan
och företagaren går ev. i konkurs,
och om företagaren fortsätter att binda
sig för stora utgifter trots att företaget
är på obestånd, kan ett åtal vara
att vänta till på köpet.

De flesta talarna här i dag har talat
som om vi hade pengar till allt detta,
men visa oss vägen att skaffa pengarna!
Den enda möjligheten är väl att trycka
nya sedlar.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Darlin talar om
att förhållandena i vårt land är dåliga
därför att vissa familjer behöver barnbidrag.
Jag skulle då vilja säga, att jag
gratulerar herr Darlin om inte han har
vid vissa tillfällen behövt ta emot hjälp
av samhället i större utsträckning än
det här gäller.

Herr Dickson talar om att det är lätt
att vara generös med andras pengar.
Ja, visst kan man formulera sådana
satser. Jag har en känsla av att herr
Dickson är en ärlig människa, som har
anammat vissa rättfärdighetsprinciper.
Jag kan förstå att han, som har fostrats
i en annan miljö än jag, försöker hålla
fast vid sin uppfattning, men för den
som har levt i en miljö, där barnbidragen
varit av avgörande betydelse och

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Upphävande av lag

där varje social reform bl. a. har inneburit
ökat människovärde, är det naturligt
att värna det som för många är
grunden till deras möjligheter att leva
som fria medborgare och känna människovärde.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Jag känner inte till, herr Lundberg,
att jag har fått några som helst subventioner
från staten. Om herr Lundberg
tänker på mitt företag vilket erhållit ett
företagarlån och där full säkerhet har
lämnats till banken är det min avsikt
att betala tillbaka lånet, och avsikten
med företaget är vidare att bereda arbetslösa
utkomstmöjligheter på platser
där utkomstmöjligheter saknas, då talar
vi om olika saker, herr Lundberg!

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Bara eif par ord!

Det är för mig inte alls någon överraskning
att den frågan tas upp, var vi
skall skaffa pengar när det gäller barn,
fattiga och änkor, dem som står på livets
skuggsida och dem som har det
svårt i samhället. Jag har lärt mig under
de många år jag varit med här i riksdagen,
att de borgerliga tar upp den frågan
i sådana här sammanhang.

Min gode vän herr Dickson ställde en
fråga till riksdagsmännen, om det finns
någon som kan säga, var vi skall ta de
pengar som vi nu skall använda till
barnbidrag. Jag skall försöka att helt
kort svara på det. Vi har ännu inte bestämt
om de stora miljardutgifterna till
den nya militärorganisationen. Här kan
vi utan att skada människor ta de
pengar som behövs till barnfamiljerna.
Än är det inte för sent att spara på det
beloppet. Det är bättre att slå vakt om
barnen och försvara deras intressen än
att kasta ut dessa hundrade miljoner i
onödan på en överdimensionerad militärorganisation.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
6 -—Andra kammarens protokoll 1958.

i om utfyllnad av vissa underhållsbidrag

ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann lierr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Darlin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
171 ja och 39 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Upphävande av lagen om utfyllnad av
vissa underhållsbidrag

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagen
om utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
128 i första kammaren av herr Mannerskantz
samt nr 152 i andra kammaren av
fru Ewerlöf och fröken IVetterström.

I motionerna, vilka voro likalydande,

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Upphävande av lagen om utfyllnad av vissa underhållsbidrag

hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta upphäva lagen den 31 maj 1957
(nr 284) om utfyllnad av vissa underhållsbidrag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:128 och 11:152 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 128 och II: 152 måtte antaga
följande förslag till Lag om upphävande
av lagen den 31 maj 1957 (nr
284) om utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

Härigenom förordnas att lagen den 31
maj 1957 (nr 284) om utfyllnad av vissa
underhållsbidrag skall upphöra att gälla
med utgången av juni månad 1958.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1958.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall be att med
några ord få kommentera den reservation,
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 8. Den gäller upphävandet
av lagen om utfyllnad av underhållsbidrag,
som är fastställda före den
1 april 1957 och understiger 60 kronor
per månad samt är reglerade genom
domstols beslut eller genom avtal.

När vi för ungefär ett år sedan i
andra lagutskottet behandlade propositionen
om denna lag fanns det åtskilliga
frågetecken, och hos flera en
tveksam inställning till hur man skulle
ställa sig till denna proposition. Det gjordes
nämligen gällande att det faktum att
endast underhållsbidrag, som var reglerade
genom avtal eller genom domstols
beslut och som understeg 60 kronor i månaden,
skulle fyllas ut genom statens försorg,
skapade ett otillfredsställande förhållande
gentemot de andra grupperna.
Det gjordes vidare gällande att de avtal,

som inte var fastställda före den 1 april
1957, också komme i ett otillfredsställande
förhållande till avtal ingångna
efter den 1 april 1957. Slutligen gjordes
gällande att man sammankopplade ett
civilrättsligt förfarande med ett ekonomiskt
ansvar från statens sida, som
inte kunde vara den rätta formen för
lagstiftning.

Herr talman! Jag skall bli ytterligt
kort, och jag skall därför inte komma
dragande med den statsfinansiella situationen.
Det gäller så små summor,
och det är så få fall, som blir indragna,
att detta vore meningslöst, även om
man vet, att den ekonomiska bakgrunden
är sämre nu än den var då. Men
trots att det här gäller en grupp, som
verkligen står mitt hjärta mycket nära,
nämligen de ensamstående mödrarna,
kan jag inte finna, att det är riktigt
att man på detta sätt stiftar en lag,
låt vara tidsbegränsad, eftersom fallen
undan för undan kommer att minska
och så småningom helt falla bort. Jag
anser trots detta, att de få människor
det här gäller, de ensamstående mödrarna,
får hjälpas genom socialvårdens
försorg. Vi talar så mycket om att vi
skall rehabilitera socialvården. Vi skall
inte ständigt säga, att det ligger något
nedvärderande i att man behöver anlita
den. Personligen anser jag, att kan
man komma fram på andra vägar bör
man göra det. När det emellertid gäller
avvägningar i ett sådant här fall — tillskapandet
av en lag som är direkt stridande
mot juridisk praxis och ett fåtal
människor som kan bli hjälpta — anser
jag att man bör gå den senare vägen.

Med den motiveringen ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström.

Häri instämde fröken Wetterström
(h).

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är med denna fråga
precis som med den föregående, nämli -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen

gen att fjolårets riksdag har beslutat om
en utfyllnad av vissa underhållsbidrag.
Vi hade en ingående överläggning vid
den tidpunkten, och sedan riksdagen
antog lagen har, säger utskottet, enligt
dess uppfattning inte inträffat någon
omständighet, som skulle motivera ett
ändrat ställningstagande från riksdagens
sida till förevarande fråga.

Jag skall därför be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall inte heller bli
mångordig här.

I serien av aktuella högerförslag för
nedrustning av familjepolitiken — vilken
rustades upp så sent som i fjol —
tycker jag nog att det förslag vi nu
diskuterar är det för förslagsställarna
mest genanta, om man betänker att det
skjuter in sig på de mest vanlottade
familjerna i vårt samhälle, nämligen
de ofullständiga, där modern ensam
vårdar och försörjer sitt eller sina
barn med stöd av ett underhållsbidrag
från den förlorade fadern — orimligt
lågt till dess utfyllnadsbidraget kom
den 1 juli 1957 och åtminstone garanterade
henne 60 kronor i månaden.

Det är heller inte så, fru Ewerlöf, att
det här bara rör sig om ett fåtal fall.
I den aktuella kategorien finns det omkring
60 000 barn under 16 år, och
även efter den automatiska uppräkning
av de äldre underhållsbidragen, som
riksdagen beslöt om i fjol, låg alltjämt
en fjärdedel av dessa äldre underhållsbidrag
vid eller under 60-kronorsnivån.
De uppgick vanligen till 40, 45, eller
50 kronor i månaden. I den situationen
beslöt riksdagen förra året att fylla ut
dessa bidrag, så att barnen åtminstone
skulle få 60 kronor i månaden.

Visst kan en förbättring av de äldre
underhållsbidragen genom en sådan här
anordning med temporär karaktär, vilken
kommer alt avveckla sig själv allteftersom
de barn växer upp som dessa

äldre bidrag avser, vara behäftad med
vissa skavanker i sin utformning.
Motionären erinrade t. cx. här om en
del anmärkningar i utskottets utlåtande
i fjol. Men efter vad jag har inhämtat
i socialstyrelsen, har ulfyllnadsbidragen
i praktiken bara givit positiva erfarenheter.
Administrationen går smidigt,
och inga ökade svårigheter har
förmärkts, när det gällt att driva in
uteblivna underhållsbidrag. Och, vad
bäst är, vi tycks ha uppnått den effekt
vi syftade till vid ingående av nya avtal,
och man betraktar nu 60 kronor
som ett minimibelopp. Därmed är vi
faktiskt på väg att höja underhållsbidragens
hela nivå.

Jag anser sålunda att våra goda
erfarenheter i detta fall är tillräckliga
för att utfyllnadsbidragen skall lämnas
i fred för besparingsaktioner av detta
slag.

§ 21

Åtgärder för begränsning av statens

utgifter för den allmänna sjukförsäkringen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för begränsning
av statens utgifter för den allmänna
sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
269 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 340 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts »att riksdagen måtte
besluta

1) sådan ändring av lagen om allmän

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen

sjukförsäkring den 3 januari 1947 att
karenstiden fr. o. m. den 1 juli 1958
skall utgöra sju dagar, dock att vid yrkesskada
skall tillämpas en s. k. relativ
karenstid om tre dagar,

2) sådan ändring av förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel att karensbeloppet fr. o. m.
den 1 juli 1958 skall utgöra 5 kronor i
stället för 3 kronor».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:269 och 11:340, ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motioner, 1:269 och 11:340,
för sin del antaga av reservanterna
framlagda förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av
26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring,

2) Lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

3) Förordning angående ändrad lydelse
av 3 § Kungl. Maj:ts förordning
den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Bakgrunden till motionärernas
framställning i detta ärende
är densamma som beträffande den fråga
vi nyss diskuterat, nämligen nödvändigheten
av att åstadkomma besparingar
på den statliga utgiftssidan. Det
är därför onödigt att jag här går in på
den saken igen.

Men vi menar också att det väl inte
är orimligt, utan att det tvärtom bör
vara en sund tanke, att varje förtänksam
människa bör sörja för sin ekonomi
genom att spara, och att alla
under en kortare sjukdomstid — vi har
föreslagit upp till en vecka — skall

kunna klara sig utan att behöva uppbära
sjukpenning.

Vårt förslag upptar två avsnilt. Det
första innebär att den nuvarande karenstiden
om tre dagar Vid såväl sjukdom
som yrkesskada förlänges till sju
dagar vid sjukdom, medan den vid yrkesskada
av längre varaktighet än tre
dagar helt borttages. Vi skulle med
andra ord få en relativ karenstid. I
princip bör det inte komma i fråga
att en försäkrad person tvingas återbetala
vad han enligt sjukkassans beslut
har uppburit i sjukpenning, om det inte
senare visar sig att yrkesskada icke
förelegat.

Motionärernas framställning i andra
avsnittet går ut på att karensbeloppet
för läkemedel höjes från tre till fem
kronor.

Utskottsmajoriteten säger bl. a. att
sju dagars karenstid måste medföra en
icke obetydlig försämring av de nuvarande
sjukpenningförmånerna. Det är
givet att det blir en försämring, men
jag tycker att man bör sätta i relation
till varandra de betydande kostnader,
som är förenade med en kortare karenstid,
och de ökade möjligheter, som
den enskilde numera har att stå en viss
självrisk. Realinkomsterna för landets
inkomsttagare har ju undergått en väsentlig
höjning under de år som förflutit
sedan principbeslutet om den allmänna
sjukförsäkringen fattades År
1955 var den genomsnittliga årsinkomsten
för anställda 8 413 kronor mot
3 947 kronor år 1916. Efter omräkning
med hänsyn till penningvärdeförsämringen
får man en inkomst 1955 i 1946
års penningvärde av 5 650 kronor, vilket
innebär en reallöneökning med 43
procent.

Utskottet pekar vidare på nackdelen
av att bryta samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen.
Ur administrativ synpunkt är
naturligtvis samordningen en fördel,
men jag tror nu inte att man skall överdriva
de administrativa fördelarna här -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen

vidlag. De uppvägs också av den förenkling
beträffande sjukförsäkringen
som blir en följd av vårt förslag; antalet
sjukdomsfall blir på grund av den
förlängda karenstiden givetvis mindre,
och därigenom kommer sjukkassornas
arbetsbörda att minska.

Samordningen innebar otvivelaktigt
en försämring för de yrkesskadeförsäkrade
i förhållande till de bestämmelser
som gällde i 1916 års lag om olycksfall
i arbete. Det måste givetvis finnas en
civilrättslig skyldighet för arbetsgivarna
att svara för ersättningen vid olycksfall
i arbete. Från vårt håll är vi medvetna
om att ett frångående av samordningen
kommer att medföra en del ökade
kostnader, något som vi också tagit
hänsyn till, men vi tror med mycket
stor säkerhet att dessa kostnadsökningar
kommer att bli relativt små.

Låt oss antaga att det i stället för t. ex.
10 000 yrkessjukdomsfall, som varar
längre tid än 3 månader, till sjukkassorna
kommer att anmälas 15 000 fall. Efter
en schablonmässig prövning finner sjukkassorna
att det är 12 500 fall som bör
ha ersättning från första dagen. Vid den
senare realprövning, som sker vid årets
slut, visar det sig kanske att 2 500 av
dessa fall inte var att hänföra till yrkessjukdom.
Det skulle innebära att
ersättning hade utbetalats för mycket
för 2 500 fall under 7 dagar. De antagna
siffrorna skulle naturligtvis gälla hela
landet.

I det andra avsnittet av motionerna
föreslås ett höjt karensbelopp för läkemedel
från 3 till 5 kronor. Vi är absolut
säkra på att det genom en sådan
höjning skulle kunna göras betydande
inbesparingar när det gäller det administrativa
arbetet, och för den enskilde
medlemmen skulle höjningen medföra
att förmånerna minskade med högst 1
krona. Utskottet hänvisar till den pågående
utredningen beträffande läkcmcdclsrabattcringen.
Det gör man alltid,
när det pågår en utredning. Men med
vetskap om vilken tid det brukar ta,

innan en utredning blir färdig och ett
eventuellt förslag kommer på riksdagens
bord, anser vi motionärer och reservanter
att man bör fatta beslut om denna
sak redan nu.

Ett genomförande av högerpartiets
förslag innebär för statens vidkommande
en besparing på ungefär 48 miljoner
kronor för ett budgetår. Vi skall dessutom
komma ihåg att man genom eu
sänkning av medlemsavgifterna åstadkommer
en ytterligare besparing på
ungefär 30 miljoner kronor, vilket faktiskt
innebär en direkt skattesänkning.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till den av herr
Mannerskantz och mig vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Även i de motioner som
nu behandlas föreslås att man skall
spara för staten men ta från de sjuka.

När det gäller den föreslagna höjningen
av karenstiden kan man givetvis
säga, att medborgarna genom sparande
skall gardera sig mot inkomstförlust
vid sjukdom. Jag gratulerar
emellertid reservanterna om de kan
spara någonting av den medellön på
5 650 kronor i 1946 års penningvärde,
som anförts av fröken Wetterström och
i reservationen.

Jag kan acceptera förslaget om slopande
av karensdagarna vid yrkessjukdom,
men då borde ju konsekvensen
bjuda att man yrkat på ett generellt
borttagande av karensdagarna, alltså
även vid vanlig sjukdom. I det sammanhanget
skulle jag vilja återge en
fråga, som ställts till fröken Wetterström
i eu tidning i Norrköping, som
står henne nära. Tidningen frågar: »Är
det meningen att de grupper som i likhet
med fröken Wetterström av sin arbetsgivare
är tillerkänd full sjuklön
även skall få vidkännas motsvarande
försämringar?»

Skall man fatta reservationen så, att

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen

reservanterna önskar minska sjuklöneförmånerna
även för stats- och kommunalanställda
eller andra som har förmånen
att ha denna fråga ordnad på samma
lyckliga sätt?

Beträffande läkemedlen pågår, som
här framhållits, en utredning, och jag
tror att man av den anledningen icke
nu bör gå in på denna fråga. Det är
emellertid typiskt att högerns företrädare
även i det avseendet försöker komma
in på samma resonemang och alltså
vill åstadkomma försämringar. Två kronor
kan givetvis sägas inte spela så stor
roll, men vi har i detta land eu hel del
gamlingar, som ofta är sjuka, och för
dem kan dessa pengar betyda ganska
mycket.

När man läser igenom reservationen
får man en känsla av att dessa besparingar
på 48 miljoner kronor avses skola
tas från dem som har det sämst
ställt. Jag vill erinra om vad jag tidigare
anfört i denna kammare, nämligen
ett uttalande av presidentkandidaten
Stevenson, återgivet i Dagens Nyheter
i december 1956. Där säges bland
annat: »Vi vet att kostnaderna för sjukvården
inte kan bäras av miljoner amerikanska
familjer. Nästan en kvarts
miljon människor dör årligen, vilka
skulle ha kunnat räddas om de fått en
god medicinsk vård. Vi vet att i hundratusentals
amerikanska hem har en allvarlig
sjukdom sopat bort ett livs besparingar
och ersatt dessa med en tryckande
skuldbörda.»

När man erinrar sig att högern förra
året gjorde en attack i fråga om läkartjänsterna
och nu beträffande sjukförsäkringen,
förstår man att högern på
sjukvårdens område torde syfta till att
skapa ett »idealland» liknande det stora
landet i väster.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag upptar tiden ytterligare några minuter,
men herr Darlin gav i sitt anförande
uttryck åt uppfattningen att det
skulle vara något slags understödstagaranda
som präglade hjälpen till barn -

familjerna och de sociala reformerna
över huvud taget. En ledamot av denna
kammare kom och gav mig ett urklipp
ur centerpartiets tidning Växjöbladet,
där en redogörelse lämnats för vissa
förhållanden i Kyrkhult. För att bereda
herr Darlin möjlighet till en dementi
skall jag be att få citera vad som där
säges:

»Darlins fabrik i Vilshult har byggts
av kommunen. Därigenom har Darlin
i motsats till konkurrenter i liknande
ställning undgått investeringsskatt. Detta
är väl inte anmärkningsvärt. Varje
företagare måste ju tänka även skattemässigt.
Av kommunen har herr Darlin
gratis fått fabrikstomten, värd 20 000—
25 000 kr. Vidare har han fått fri anslutning
av vatten och avlopp, vilket
kostat kommunen 40 000—50 000 kr. För
själva fabriksbygget har kommunen
lagt ut 480 000 kr., vilket betecknas
som lån till herr Darlin. Hans egen insats
är 40 000 kr. Det av kommunen försträckta
beloppet skall vara ränte- och
amorteringsfritt i fem år. Därefter skall
det amorteras med 15 000 kronor om
året i tjugu år. Detta gör en amortering
på 300 000 kr. Återstående 180 000 kr.
efterskänkes och är alltså även det en
direkt subvention till herr Darlin. Räntan
på lånet är fast och bestämd till 3
procent. Här föreligger alltså en betydande
räntesubvention.»

Jag har tagit upp detta eftersom herr
Darlin ju ville ge sken av att det bara
var andra men inte han som ville ha.
Sedan jag hört herr Darlins uttalande i
denna debatt förstår jag att denna tidningsuppgift
måste vara felaktig, men
det är ju ändå lämpligt att den dementeras.

I fråga om det föreliggande utskottsutlåtandet
vill jag, herr talman, endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (li) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror det är ganska
meningslöst att herr Lundberg fortsät -

Onsdagen den 5 mars 1958 Nr 8 87

Åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen

ter att misstänkliggöra mig och mina
partikamrater, ty dessa insinuanta tongångar
känner jag alltför väl till. Jag
skall därför inte ingå i svaromål i vidare
mån än att jag vill ta upp den
direkta fråga, som en tidning ställt
till mig och som herr Lundberg här
återgav. Den gällde hur de stats- och
kommunalanställda skall ställa sig till
de i motionerna berörda spörsmålen.

Enligt min uppfattning utgör detta
inte något svårare problem. Det är väl
här fråga om en anpassning på samma
sätt som det var då sjukförsäkringen infördes.
Det är sålunda — det torde
herr Lundberg inte kunna bestrida —
en förhandlingsfråga som vi här i riksdagen
inte kan lägga oss i.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
säger att detta är en anpassningsfråga
och en förhandlingsfråga. Det svenska
folket har emellertid fått förmånen att
kunna erhålla en viss hjälp vid sjukdom
m. m. Om man som högern lägger dessa
besparingssynpunkter på hela den rad
av motioner, som behandlats här i dag,
är det väl rimligt att fröken Wetterström
också anlägger samma synpunkter i de
fall, då detta skulle drabba de grupper
som hon och hennes meningsfränder
eventuellt företräder.

Fröken WETTERSTRÖM (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill meddela herr
Lundberg att jag nog inte kommer att
få förmånen att förhandla om dessa frågor,
och jag har alltså inte så stort inflytande
därvidlag.

Herr Lundberg gjorde tidigare gällande
att det vore rimligt att ta bort karenstiden
för såväl sjukdoms- som yrkesskadcfallen.
Gentemot detta vill jag
framhålla att herr Lundberg väl ändå
måste hålla med om att det är skillnad
på en kortvarig sjukdom och en yrkesskada.
Eftersom jag nu av herr Lundberg
blivit utmålad som den mest hård -

hjärtade människa man kan tänka sig
får jag väl fullfölja med att säga, att jag
för min del tror att en förlängning av
karenstiden från tre till sju dagar —
för småsjukdomar alltså — skulle verka
återhållande och återföra människor till
arbetslivet tidigare än det nu tillämpade
systemet gör.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg skulle
väl tala om karenstiden för sjukförsäkringen,
men han har talat om något
helt ovidkommande.

Trots allt måste jag ta upp en sak.
Har herr Lundberg ett något senare
nummer av Växjöbladet, där det mesta
av vad herr Lundberg läste upp dementeras?
Ägnar man sig åt innanläsning
skall man väl även ta i beaktande dementien
som följde. Jag vill fråga: Skulle
jag betala investeringsskatt för den
av Kyrkhults kommun ägda fabriken,
och skulle jag betala den av kommunen
likaledes ägda tomten?

Uppgiften att jag betalat endast 40 000
kronor är felaktig. Jag har lagt ut mycket
mer pengar — 140 000 kronor —
och jag skall betala ytterligare 60 000
kronor. För detta har jag inte någon
säkerhet, ty ägaren till fabriken är
Kyrkhults kommun.

Vad maskininköpet beträffar har jag
blivit befriad från investeringsavgift,
men givetvis hade jag inte satt i gång
en fabrik sex månader innan investeringsavgiften
slopades, ty jag visste ju
att avgiften skulle slopas den 1 januari
1958.

Uppgiften om subvention från Kyrkhults
kommun med 180 000 kronor är
också felaktig. Det skall erläggas ett
visst belopp varje år till dess att fabriken
är till fullo betald. Det enda som
är riktigt är en fast räntesats på 3
procent.

Jag har i dag i denna fabrik cirka 80
anställda. Det är stenarbetare, skogsarbetare
— människor som aldrig varit på
en industri. 1 vanliga fall brukar staten

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen

omskola sådana arbetare, så att de
skall kunna övergå till ett nytt yrke. I
detta fall har jag fått bekosta omskolningen,
som kostat mig flera hundra
tusen kronor.

Det förvånar mig mycket, att herr
Lundberg drar in sådana ovederhäftigheter
i debatten som han här gjort.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Darlin hade ju
bara behövt svara ja eller nej rörande
artikeln. Han har nu egentligen svarat
jaså och ingenting annat, och då får väl
saken stå på framtiden.

Till fröken Wetterström vill jag säga,
att vare sig man är tjänsteman eller arbetare
så är det lika påkostande om
man blir sjuk. Det är bara den skillnaden
att tjänstemannen får mera i sjukersättning
än den som endast har ersättning
från sjukkassan.

Fröken Wetterström säger att en förlängning
av karenstiden skulle verka
återhållande. Menar hon att folk då inte
skulle vara sjuka så mycket, eller menar
hon att folk skulle drivas ut i arbete
fortare? Skulle t. ex. stats- och
kommunalanställda vara bättre än andra
grupper i detta hänseende? Nej,
när man talar om frihet här och menar,
att en kroppsarbetare kan vara utan
lön i sju dagar, så får man lov att
följa upp det hela även till sina egna.
Det var det jag framhöll.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Sjukförsäkringslagen
har nu tillämpats i drygt tre år. En utomordentlig
organisatorisk sak som då
också trädde i kraft var samordningen
under 90 dagar mellan yrkesskada
och annan sjukdom. Nu vill reservanterna
helt slå sönder detta. Alla som
har följt denna fråga och känner till
hur svårt det är att fastställa, huruvida
en yrkesskada eller annan sjukdom föreligger,
vet också vilket lidande som
drabbar den sjuke, om han tror att det
är fråga om en yrkesskada, fast det

sedan efter upprepade besvärliga undersökningar
befinnes att läkaren inte
säkert kan säga om det rör sig om en
yrkesskada. Detta har vi sluppit genom
att vi samordnat yrkesskada och annan
sjukdom under 90 dagar.

Att tala om att det skulle förekomma
simulering från patienters och läkares
sida tycker jag är rent ut sagt oförsynt.
Den som haft att göra med detta
i åratal och vet vilka svårigheter det
ligger i att verkligen få fram riktiga
diagnoser är tacksam för att denna
samordning varar i dessa 90 dagar och
vill inte vara med om att nu förstöra
alltsammans så som reservanterna vill
göra.

I övrigt har herr Lundberg redogjort
för varför man i dagens läge inte vill
följa förslaget om läkemedelsrabattering.
Vi hoppas att snart på riksdagens
bord få ett mer ingående förslag i denna
fråga.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
På bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppres -

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga — Normer för nytryckning av lagar och
förordningar, som blivit föremål för väsentliga eller upprepade ändringar

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 170 ja och 39 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets memorial nr 13,
angående överlämnande till särskilda
utskottet av väckta motioner angående
vissa ändrade bestämmelser rörande
kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna;
och

tredje lagutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckta motioner om
höjning av den s. k. försvarsavgiften
enligt gruvlagen m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 23

Vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner om vidgad rätt till fria
resor för värnpliktiga.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra i denna fråga väckt
en motion som har behandlats av allmänna
beredningsutskottet. Vi understryker
i vår motion nödvändigheten av
att skapa möjligheter för att de värnpliktiga
skulle kunna få ett större antal

fria resor än de för närvarande har.
Utskottet säger att en utredning kommer
att ta upp denna fråga. Jag vill
därför, herr talman, bara framhålla att
jag hoppas att detta utskottets löfte om
att frågan skall ordnas kommer att
effektueras så fort som möjligt.

När vi anslår miljarder till försvaret,
kan jag inte finna att det är riktigt att
pojkarna som tjänstgör vid regementena
skall behöva stå efter vägarna och
lifta och försöka få skjuts från förläggningsplatsen
till hemorten. Många gånger
råkar de ut för olyckshändelser under
dessa färder. Jag skall bara anföra
ett exempel på vad de kan råka ut för
och vilka situationer de många gånger
kan befinna sig i.

Jag åkte en gång i höstas mellan
Krylbo och Sala och träffade på två
pojkar som var på väg från Falun till
Stockholm. De hade liftat från Falun
till Krylbo och sedan gått till fots. Jag
gav dem skjuts och lämnade av dem i
Sala klockan elva på kvällen. Jag frågade
hur de sedan skulle ta sig fram.
»Ja, vi får gå och vänta på lift här för
att komma till Stockholm i natt», svarade
de. »Men varför åker ni inte tåg?»
frågade jag. De svarade, att de inte hade
pengar till det.

Jag kan inte finna att det är riktigt
att behandla dem som offrar sig i vår
värnpliktsarmé så, att de skall behöva
ta sig fram på det sättet. Jag hoppas att
utskottet skall få rätt på den punkten,
att denna fråga kommer att lösas med
det snaraste och på ett tillfredsställande
sätt för dem som här berörs.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 24

Normer för nytryckning av lagar och

förordningar, som blivit föremål för

väsentliga eller upprepade ändringar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

Normer för nytryckning av lagar och förordningar, som blivit föremål för väsent
liga eller upprepade ändringar

väckt motion angående normgivande
bestämmelser om nytryckning av lagar
och förordningar, som blivit föremål
för väsentliga eller upprepade ändringar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag tar
kammarens tid i anspråk några minuter,
men eftersom det här är min egen
motion och denna sak ligger mig varmt
om hjärtat, vill jag i all korthet säga
några ord i detta ärende.

Jag har begärt att man skulle utarbeta
normgivande bestämmelser som
föreskrev att nytryckning av hel författning
skulle ske om väsentliga eller upprepade
ändringar förekommit. Förslaget
grundar sig helt och hållet på de erfarenheter
jag har såsom tjänsteman
av att det ofta är tidsödande och besvärligt
att slå i den ena författningssamlingen
efter den andra för att få
en överblick. Oftast trycks vid ändringar
bara en enda paragraf eller rent av
ett enda moment under paragrafen, och
så hänvisas det till tidigare utgivna
författningar.

Jag kan som exempel nämna att en
stadga från 1929 angående sinnessjukvården
i riket har ändrats 22 gånger.
Lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd — barnavårdslagen
— har ändrats 25 gånger.
Fn stadga den 26 september 1921 angående
folkundervisningen har ändrats
23 gånger.

Dessutom vill jag påpeka — jag har
inte nämnt det i motionen — att en hel
del av författningarna slutsålts och inte
finns att få, exempelvis 1891 års sjölag.
Vad gör man i en sådan situation?

Nu menar utskottet att kostnadsfrågan
inte får förbises, och det är en sak
som jag livligt vill hålla med om. Utskottet
nämner sedan att kostnaderna
för tryckning och distribution av

Svensk författningssamling uppgår till
ungefär 250 000 kronor om året. Emellertid
får man också ta hänsyn till eu
annan sak som inte kan värdesättas och
direkt anges i pengar, nämligen all den
tid som tjänstemän runt om i landet
får sätta till för ett både tidsödande
och improduktivt arbete, som — det
vill jag än en gång poängtera — inte
kostar så litet pengar.

Utskottet säger vidare att det här bör
vara en praktisk avvägningsfråga och
att det bör ske en bedömning från fall
till fall, och så fäster utskottet uppmärksamheten
på den möjlighet som
finns för både enskilda och korporationer
att göra direkta framställningar till
vederbörande departement eller statsråd
för att få ett önskemål om nytryckning
prövat.

Ja, jag får säga att en sådan rekommendation
inte kommer att lända till
någonting i praktiken. Har utskottet
månne tänkt sig att den möjligheten
skulle utannonseras för att en och annan
sedermera kanske skulle nappa på
kroken och i en högtidlig framställning
hemställa att herr statsrådet eller det
kungl. departementet måtte värdigas beakta
den underdåniga framställningen?

Det kan hända att min formulering
»normgivande bestämmelser» inte var
lyckligt vald, men om utskottet, såsom
jag till min glädje har tyckt mig finna
i utlåtandet, ändå anser det finnas fog
för min framställning, frågar jag om
utskottet inte skulle ha kunnat komma
till en annan slutsats, som i någon mån
hade tillmötesgått motionären. Jag tror
nämligen fullt och fast att en sådan här
ändring är ytterst behövlig och att den
skulle hälsas med stor tillfredsställelse
av var och en här i landet som har att
leta sig fram i författningarnas labyrinter.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fröken Wetterström

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Vidgad rätt för folkpensionärer att resa å statens järnvägar till nedsatt pris

frågar, vad vi i utskottet egentligen har
tänkt oss, och jag vill säga att vi nog
undrar vad fröken Wetterström har
tänkt sig. Fröken Wetterström har begärt
att det skulle uppställas normgivande
regler för nytryckning av författningar,
men vi vet inte, vilket slags
ordning man därvidlag skulle följa.
Skulle normerna innebära, att en författning
skall tryckas om, när den har
ändrats ett visst antal gånger, eller
skulle man rätta sig efter till vem författningen
vänder sig? Skulle man
trycka om ett slags författningar när
de blivit ändrade ett visst antal gånger
och ett annat slags författningar när de
ändrats ett annat antal gånger, eller
skulle författningen nytryckas om ändringen
omfattar så och så många rader?

Vi fann inga anvisningar härom i
motionen och heller ingen väg att själva
ge några anvisningar om normer
för nytryckning.

Det argument som har framförts så
många gånger i dag, nämligen att vi
bör vara återhållsamma med statens utgifter,
har också fått stor tyngd när vi
inte kunnat finna någon rationell väg
att avhjälpa de besvärligheter som enligt
vad vi är medvetna om faktiskt
finns.

Utskottets avstyrkande beror alltså
inte på nonchalans, utan på att det varit
omöjligt för oss att finna någon utväg.
Om vi skulle finna någon utväg,
skulle den i vårt tycke ändå bli för dyr
i förhållande till de fördelar som står
att vinna.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
utskottets ordförande, att jag visst har
angivit i motionen vad jag menar med
normgivande bestämmelser. .lag menar
i varje fall att författningen bör nytryckas,
om det skett upprepade ändringar
i den, så att det vållar stort besvär att
ta reda på vilka bestämmelser som gäller,
eller om det företagits en väsentlig
ändring på en gång.

Jag tror visst inte att avstyrkandet
beror på nonchalans från utskottets sida
— det vare mig fjärran att tro det
om något riksdagens utskott.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! En sådan prövning sker
redan nu utan några normgivande bestämmelser.
När det företagits många
ändringar, så att det vållar stort besvär
att ta reda på vad som gäller, nytrycks
författningen. En sådan prövning
efter gott förstånd tycker vi inte är någon
norm som vi behöver skissera i
utlåtandet.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Vidgad rätt för folkpensionärer att resa

å statens järnvägar till nedsatt pris

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner om vidgad rätt för
folkpensionärer att företaga resor å statens
järnvägar till nedsatt pris.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 76 av herr Karlsson, Göran, och
II: 123 av herr Almgren hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl.
Maj :t bemyndigade järnvägsstyrelsen att
medgiva ålderspensionärer och förtidspensionärer
rätt att företaga resor å statens
järnvägar till halva priset av tur
och returbiljett även under vårmånaderna,
förslagsvis 15 maj—15 juni med
undantag av pingsthelgen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 76 och II: 123 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Låt mig bara med några

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

ord vidröra denna fråga, i vilken jag är
motionär.

Sedan en del år tillbaka har folkpensionärerna
som bekant haft förmånen
att vid nyårstid få göra en resa å statens
järnvägar för halvt pris av tur- och
returbiljett. Detta tillmötesgående från
SJ :s sida har blivit uppskattat av våra
folkpensionärer, som härigenom beretts
tillfälle att besöka anhöriga vilka bor
på andra platser i landet.

Att företa resor vintertid i halka o. d.
är emellertid besvärligt även för människor
i yngre ålder och i ännu större
utsträckning besvärligt för gamla. Vi
har därför ansett att man lämpligen
borde undersöka, om det finns möjlighet
att tillåta dessa billiga resor även
på annan tid av året — det borde kunna
ordnas under tider då järnvägen inte
är toppbelastad, och vi har i motionen
förslagsvis angivit tiden 15 maj—15
juni, med undantag för pingsthelgen,
såsom en lämplig tid.

Utskottet yrkar avslag på motionen
och föreslår att frågan skall upptas till
prövning sedan pensionsreformen genomförts.
Jag tycker nu inte att pensionsreformen
utgör tillräckligt skäl för
uppskov. Vi vet ju alla att hur pensionsfrågan
än kommer att ordnas,
kommer pensionerna att höjas successivt,
och det kommer därför under
lång tid framöver att finnas behov av
dessa billiga resor för pensionärerna,
särskilt då för dem vilkas barn och övriga
anhöriga bor långt borta.

Jag vill med det sagda, herr talman,
yrka bifall till motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Interpellation ang. myndigheternas befogenhet
att genom upprepade beslut
eller yrkanden göra en person till föremål
för sinnesundersökning m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Jönköping (fp), som
yttrade:

Herr talman! Offentliga myndigheters
befogenhet att förordna om sinnesundersökning
av tjänstemän syftar till att
psykiatrien skall kunna anlitas till
skydd för allmänna och enskilda intressen.
I vissa, allmänt observerade sammanhang
har på senare tid den frågan
uppkommit, om bättre garantier mot
olämpligt bruk av sagda befogenhet kan
behövas för de enskilda tjänstemännens
del. Vad som härvid diskuterats, är
främst formerna för beslut om sinnesundersökning.
Förfarandet efter ett sådant
besluts fattande, det vill säga de
regler som omgärdar det psykiatriska
expertarbetet, har i mindre grad aktualiserats
i debatten.

Numera har emellertid allmänhetens
uppmärksamhet riktats mot vad som
framkommit om myndigheternas befogenhet
att under lång tid genom upprepade
yrkanden eller beslut göra en person
till föremål för sinnesundersökning
eller eljest hålla frågan om hans psykiska
hälsa svävande. Med andra ord: när
vissa handlingar av en tjänsteman lett
till att frågan om hans sinnesbeskaffenhet
upptagits, synes ärendet kunna förhalas
i åratal, ehuru den psykiatriska
vetenskapen och läkekonsten på ett tidigt
stadium anlitats.

För lekmannen måste det te sig naturligt,
att en bestämd tidsgräns stipulerades,
inom vilken den medicinska
frågan måste vara avgjord, samt att sedermera
en friskförklaring skall obetingat
gälla, så länge personen i fråga
icke befunnits ha begått nya gärningar,
i och för sig tillräckliga för beslut om
undersökning. Eljest synes risk föreligga
för att en myndighet — genom att
i upprepade omgångar föra frågan om

Onsdagen den 5 mars 1958

Nr 8

Interpellation ang. osunda konkurrensmetoder från textilimportörers sida

en persons mentala tillstånd på tal —
kan komma att öva en nedbrytande verkan
på vederbörande. Därest personen
sedermera, i trots av tidigare friskförklaring,
befinnes sjuk, kan detta komma
att för allmänheten framstå såsom
ett resultat av myndigheternas aktioner
och icke som en orsak till deras ingripanden.
Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt
synes här en klart otillfredsställande
ordning föreligga.

Med hänvisning till vad jag här framhållit,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
interpellation:

Delar herr statsrådet de farhågor,
som bland allmänheten uppkommit med
anledning av den myndigheterna medgivna
befogenheten att under långa tidsperioder
genom upprepade beslut eller
yrkanden göra en person till föremål
för sinnesundersökning eller eljest hålla
frågan om hans psykiska hälsa svävande?
Om så är fallet, är herr statsrådet
beredd ta något initiativ i syfte
att rätta till detta missförhållande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. osunda konkurrensmetoder
från textilimportörers sida

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Den svenska textilindustrien
har under de senaste åren haft
att kämpa med betydande svårigheter.
Den som är bosatt i ett textilcentrum
som Norrköping kan vittna om den oro
som tcxlilkriscn skapat bland de anställda.
Genom regeringens beslut sommaren
1955 att justera upp och modernisera
de svenska textiltullarna förbättrades
utan tvekan den svenska textilindustriens
allmänna konkurrensskydd
mot utlandet. Detta tullskydd är emellertid
inte tillräckligt mot sådan import
som är förbunden med s. k. dumpingpri -

ser. Därvid har särskilt uppmärksammats
den import som förekommer från
olika östeuropeiska länder, vilka uppenbarligen
tillämpar rena dumpingpriser.
I många fall överstiger färdigvarupriserna
inte råvarupriserna på världsmarknaden.
Det måste vara angeläget
att särskild uppmärksamhet ägnas
dumpingproblemet och att man på
allt sätt går in för att motverka osunda
konkurrensmetoder.

I pressen har förekommit uppgifter
om att förutom den direkta importen av
textilvaror till dumpingpriser det i Sverige
skulle pågå en indirekt import av
dumpingvaror på olagliga vägar. Stockholms
rådhusrätt behandlar ett mål,
som gäller import av ett parti damunderkläder,
som uppgivits vara tillverkade
i Holland men enligt utredningen
kommer från USA. För att undgå licenstvång
har Holland uppgivits som ursprungsland.
Enligt tidskriften Textil
och Konfektion, organ för den svenska
textil- och konfektionsindustrien, figurerar
falska firmapapper i denna affär.

Under åberopande av vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Har herr statsrådet observerat att
det förekommer osunda konkurrensmetoder
från textilimportörers sida och
i så fall om det i samband därmed också
förekommit indirekt import av textilvaror
på olagliga vägar samt i vilken
utsträckning?

2) Har herr statsrådet övervägt, huruvida
särskilda åtgärder bör vidtagas
för att motverka denna utveckling?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 105, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående

Nr 8

Onsdagen den 5 mars 1958

godkännande av överenskommelse mellan
Sverige och Japan angående reglering
av vissa svenska fordringsanspråk.

§ 29

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens II:a kammare, Stockholm

Härmed anhåller undertecknad om
ledighet från riksdagsarbetet den 5
mars—10 mars 1958 för deltagande i

Europarådets sociala kommittés förhandlingar
i Paris.

Stockholm d. 4/3 1958

Tore Bengtsson
Halmstad

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.47.

In fidem
Gunnar Britth