Tisdagen den 4 maj Sid (Riksdagens protokoll 1965:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

;£,i<

Nr 21

FÖRSTA KAMMAREN

1965

4—5 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av fru Segerstedt Wiberg ang. utlandssvenskarnas rösträtt .... 3

av herr Schött ang. avvecklingen av seminarieorganisationen .. 3

Svar på interpellation av herr Kilsnio ang. upplåtelse av kyrka för
jordfästning ............................................ 6

Onsdagen den 5 maj

Förslag till jordförvärvslag m. in............................. 10

Anslag till uppförande av vissa studentbostadshus ............ 112

Om åtgärder mot inflation, m. m............................. 113

Barnmorskeutbildningen .................................... 124

Visst kapitaltillskott till Udde vallavarvet aktiebolag............ 127

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 maj

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. förslag till jordförvärvslag
m. m...............................................

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 69, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat
II: ecklesiastikdepartementet.......................... 112

— nr 70, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
(socialdepartementet) ................................ 113

— nr 71, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus
m. m......................................... 113

Bankoutskottets utlåtande nr 15, om åtgärder mot inflation, m. m. 113

Statsutskottets utlåtande nr 72, ang. anslag till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor m. m............. 124

— nr 73, ang. bidrag till handelshamnar och farleder m. m.....127

— nr 74, ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m. 127

— nr 75, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter .............................................. 129

— nr 76, ang. inköp av vissa kulturföremål .................. 129

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

Tisdagen den 4 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
april.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 169, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1965/66, såvitt angår jordbruksärenden.

Ang. utlandssvenskarnas rösträtt

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara fru Segerstedt Wibergs
fråga angående utlandssvenskarnas
rösträtt, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 29 april, och anförde: Herr

talman! Fru Segerstedt Wiberg
har frågat mig när jag räknar med att
den utredning som behandlar frågan
om utlandssvenskarnas rösträtt har hunnit
så långt att ett positivt förslag till
frågans lösning kan föreläggas riksdagen.

Som svar härpå får jag meddela, att
utredningsmannen räknar med att slutföra
sitt arbete under hösten 1965.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret. Det anger ju
en något mer fixerad tidpunkt, då utredningsmannens
arbete beräknas vara
avslutat, än vad som framgår av riksdagsberättelsen.
Jag skulle emellertid
vilja vidga frågan; den gällde ju när ett
positivt förslag till frågans lösning kan

föreläggas riksdagen. Innebär svaret att
justitieministern har för avsikt att nästa
år lägga fram en proposition så att man
kan tänka sig att frågan är löst innan
kommunalvalet äger rum?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skulle kunna svara
med en annan fråga: Hur skall jag kunna
svara på det i dag, när jag i tidningspressen
förra veckan läste att majoriteten
i konstitutionsutskottet — visserligen
med lottens hjälp men en majoritet
vari dock fru Segerstedt Wiberg
ingår — säger att man brukar särskilt
uppmärksamma i vad mån regeringsärendena
före deras avgörande blir vederbörligen
beredda? Jag kan därför inte
stå här i dag och avgöra om det
skall bli en proposition eller inte.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag hade hoppats att
justitieministern kände ärendet så väl,
att han kunde svara mig att även med
en god beredning kunde ärendet föreläggas
nästa års riksdag. Detta är ju en
gammal fråga, som har behandlats sedan
år 1929. Det hade varit glädjande
om justitieministern hade kunnat ge ett
löfte, så att inte utlandssvenskarna skall
behöva tåga även i nästa års förstamajdemonstration.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. avvecklingen av seminarieorganisationen Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Schötts fråga
angående avvecklingen av seminarieorganisationen,
vilken fråga intagits i

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Ang. avvecklingen av seminarieorganisationen

kammarens protokoll för den 29 april,
och yttrade:

Herr talman! Herr Schött har frågat
dels om det med hänsyn till den förändrade
befolkningsprognosen är motiverat
med en revidering av den år 1964 tänkta
avvecklingsplanen för seminarieorganisationen,
innebärande en slutavveckling
år 1970, och vilket årtal i så fall enligt
min mening bör ersätta det nyss
nämnda, dels ock vilka åtgärder jag
med hänsyn till den hotande lärarflykten
från seminarierna avser vidtaga för
att under avvecklingstiden garantera seminarierna
erforderlig arbetsro och
fortsatt tillgång till högkvalificerad arbetskraft.

Frågan om klasslärarutbildningens
framtida organisation och därmed också
om avvecklingen av seminarieorganisationen
blir föremål för en grundlig
prövning när lärarutbildningssakkunnigas
huvudbetänkande inom den närmaste
framtiden framlägges. I det sammanhanget
kommer också den senare delen
av herr Schötts fråga att bli föremål för
prövning. Jag vill dessutom erinra om
att en särskild utredningsman inom
skolöverstyrelsen för närvarande handlägger
frågor rörande bl. a. de fortsatta
anställningsförhållandena för lärarna
vid seminarierna.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på
min fråga. Denna var föranledd av att
den senaste befolkningsprognosen avsevärt
avviker från de närmast föregående,
vilket enligt min uppfattning gör
det helt naturligt att ifrågasätta om inte
en revidering av tidigare tänkt avvecklingsplan
för våra seminarier är motiverad.

Ett faktum — redovisat bl. a. i proposition
nr 79 till årets riksdag angående
vissa frågor rörande lärarutbildningen
— är ju att den år 1963 framlagda
prognosen väsentligt underskattat exempelvis
antalet barn födda år 1964. Detta
antal, som i 1960 års prognos beräknats

till 109 700 och i 1963 års prognos angavs
till maximalt 112 000, uppgick således
i verkligheten till cirka 122 500.
Statistiska centralbyråns i år verkställda
revision av 1963 års befolkningsprognos
innebär också avsevärda avvikelser
från denna och har i sin tur föranlett
nya beräkningar av det framtida
lärarbeliovet, som givetvis blir större
än beräknat.

I det läget är det naturligt om man
frågar sig om inte också den tidigare
tänkta tidtabellen för avvecklingen av
seminarierna bör revideras. Man undrar
om det inte vore välbetänkt med en förlängning
av avvecklingstiden. År det
riktigt att i nuvarande situation, präglad
bl. a. av lärarbrist och investeringssvårigheter,
avveckla seminarierna så
snabbt som man tidigare beräknat?

För egen del tror jag det vore lyckligt
om denna fråga togs upp till omprövning.
En sådan bör emellertid ske
utan dröjsmål, så att ledningarna för
våra seminarier kunde få ett klart besked
på denna punkt.

Läget vid seminarierna är nämligen
bekymmersamt. Många lärare, som visserligen
trivs utmärkt på sin nuvarande
seminarieort och vet med sig att de där
fullgör en värdefull och uppskattad lärargärning,
känner otrygghet och anser
sig böra söka sig bort från seminariet,
ofta till lärarhögskolorna, där nu ett
stort antal tjänster är utannonserade.
Även om dessa tjänster givetvis måste
besättas, är det olyckligt att detta i så
hög grad skall gå ut över seminarierna
och onekligen innebära en allvarlig risk
för avsevärd försvagning av kvaliteten
på lärarutbildningen där. Såvitt jag kunnat
förstå har väl avsikten dock varit
att kvaliteten på utbildningen skulle
vara densamma vid seminarierna som
vid lärarhögskolorna, så länge seminarierna
finns kvar. Det är naturligt om
en flykt av de ofta nog bästa lärarkrafterna
från seminarierna inger oro icke
bara hos ledningarna för seminarierna
utan även bland lärarkandidater och
målsmän.

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

Ang. avvecklingen av seminarieorganisationen

Onekligen är det en besvärlig fråga
att föreslå tänkbara åtgärder för att
stoppa eller i varje fall mildra denna
lärarflykt. För egen del undrar jag om
man inte kunde överväga att åtminstone
i viss utsträckning återinföra ordinariesättning
av lärartjänsterna vid seminarierna
och att införa ett generellt
medgivande för seminarielärare, som
erhåller befattning vid lärarhögskola,
att tills vidare få tjänstledighet från
denna befattning för att alltjämt kunna
tjänstgöra vid seminariet.

Av statsrådets svar framgår, att frågan
om avvecklingen av seminarieorganisationen
blir föremål för en grundlig
prövning när lärarutbildningssakkunnigas
huvudbetänkande framlägges inom
den närmaste tiden. Det är givet att
detta betänkande motses med stort intresse.
Vad jag avsåg med min fråga var
emellertid att om möjligt få veta statsrådets
egen mening i detta avseende,
alltså hur statsrådet ser på spörsmålet
nu, ej vad LUS möjligen ämnar föreslå
i ett kommande betänkande.

Det är även för mig bekant att en särskild
utredningsman sysslar med frågorna
angående seminarielärarnas fortsatta
anställningsförhållanden. Utan tvekan
är många lärare tacksamma för
hans existens, men såvitt jag förstår kan
man knappast vänta att lian skall kunna
garantera seminarierna erforderlig
arbetsro och fortsatt tillgång på kvalificerad
arbetskraft. Ett lugnande besked
från statsrådet på denna punkt
hade varit värdefullt.

Avslutningsvis vill jag än en gång understryka
att läget vid våra seminarier
är mycket bekymmersamt, varför ledningarna
vid dem är i stort behov av
hjälp i sina svårigheter. Vad de främst
behöver, synes vara ett snart och klart
besked om tidpunkten för seminariernas
avveckling.

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Schött om att vi både i regeringen och

i detta hus liksom även lärarutbildningssakkunniga
arbetar mot den bakgrunden,
att ett riksdagsbeslut redan
finns om avskaffande av den gamla seminarieorganisationen
och dess ersättande
med ett lärarhögskolesystem. Däremot
är det självfallet — såsom jag hänvisade
till i mitt svar — att lärarutbildningssakkunniga
i sina prognoser måste
ta hänsyn till de nya befolkningstal som
vi nu har fått fram. Men detta kan ju
inte påverka själva principfrågan utan
endast den takt i vilken seminarierna
skall avvecklas. Det är självfallet omöjligt
att här i dag ange någon tidtabell,
innan det stora och rikhaltiga material,
som lärarutbildningssakkunniga har
samlat, ligger på bordet. De kommer att
lämna sitt betänkande i början av juni

— en del framlades ju redan för några
dagar sedan.

Så vill jag tillägga att den person i
skolöverstyrelsen, som nu har till specialuppgift
att försöka mildra övergången
för seminarierna, är det undervisningsråd
som i många år svarade för
seminarieroteln, alltså en verkligt sakkunnig
och för seminarierna varmt kännande
person.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för detta tillägg till hans svar

— jag tycker att det var värdefullt. Av
det kunde man utläsa att betänkandet
väntas komma redan i juni månad och
dessutom, såvitt jag förstår, att det enligt
statsrådets mening är motiverat
med en omprövning vad gäller taklen
för avvecklingen av seminarierna.

Jag ber än en gång att få tacka herr
statsrådet.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För att inte herr Schött
skall läsa in för mycket i mitt svar vill
jag upprepa, att takten vid avvecklingen
av seminarierna också beror på i
vilken takt vi kan bygga ut lärarhögskolorna.
Riksdagsbeslutet om seminarie -

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Ang. upplåtelse av kyrka för jordfästning

organisationens avskaffande kvarstår,
men takten bestäms alltså av bägge dessa
mekanismer. Uppbyggnaden av lärarhögskolorna
blir avgörande för i vilken
takt seminarierna kommer att avskaffas;
och om vi då har fått fram
nya prognoser kan man kanske räkna
med att processen blir långsammare än
man trodde för fyra, fem år sedan. Det
var detta jag menade med mitt svar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. upplåtelse av kyrka för jordfästning Ordet

lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Kilsmos interpellation angående
upplåtelse av kyrka för jordfästning,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Kilsmo har frågat
mig, om jag är beredd att föreslå sådan
ändring av 10 § jordfästningslagen att
bestämmelsen utesluter den godtycklighet
som enligt interpellantens mening
kan förekomma vid dess tillämpning.
Som svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Spörsmålet om kyrkas användning
till olika ändamål har under senare år
varit mycket diskuterat. Detta gäller
inte minst upplåtelse av kyrka till det
ändamål som interpellationen avser,
d. v. s. jordfästning utanför svenska
kyrkans ordning. Denna fråga har reglerats
i 10 § av 1957 års jordfästningslag.
Lagbestämmelsen säger att kyrkorum
som har invigts för svenska kyrkans
gudstjänst får upplåtas till jordfästning
i annan ordning än svenska
kyrkans, om det föreligger särskilda
skäl. Vad som är att hänföra till särskilda
skäl och vilka allmänna principer
över huvud som bör gälla vid den
praktiska tillämpningen av lagbestämmelsen
har lagstiftarna ansett framgå
tillräckligt klart av de utförliga motiv -

uttalandena. Av dessa vill jag särskilt
framhålla det i många sammanhang
upprepade uttalandet att bestämmelsen
bör tillämpas i en generös anda. Grundtanken
har varit att all rimlig hänsyn
skall tas till de efterlevandes önskemål
och de omständigheter som de har att
anföra.

För tydlighets skull vill jag understryka
att jordfästningslagens 10 § bara
avser upplåtelse av kyrkorum, som är
invigt för svenska kyrkans gudstjänst.
Begravningskapell, krematorier och liknande
omfattas således inte av paragrafen.
För upplåtelse av sådana anläggningar
gäller inte annan inskränkning
än som följer av lagens allmänna ordningsföreskrifter,
enligt vilka inget får
förekomma som strider mot förrättningens
lielgd och allvarliga innebörd.

I den praktiska tillämpningen förhåller
det sig så, att det sedan gammalt är
pastor som har att besluta om upplåtelse
av kyrkorummet till jordfästning,
när den har religiös karaktär och sker
i annan ordning än svenska kyrkans.
Om upplåtelse till jordfästning, som
äger rum enligt en utomreligiös ordning,
beslutar numera i princip kyrkorådet.
Det händer ibland — men inte
ofta — att man hör klagomål över bristande
tillmötesgående när det gäller att
ställa kyrkan till förfogande för jordfästning.
Det är givet att tillämpningen
i dessa många gånger ömtåliga frågor
kan bereda svårigheter. Såväl kyrkoråd
som pastor handlar under tjänsteansvar.
Jag vill också erinra om möjligheten
att vinna rättelse genom besvär
hos domkapitlet. Mitt allmänna intryck
är dock att den nuvarande tillämpningen
av jordfästningslagens 10 § präglas
av en förståelse och vidsynthet som
svarar mot lagstiftarens intentioner.
Jag är därför inte beredd att f. n. föreslå
en ändring av paragrafen.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepar -

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

tementet för det svar som jag har fått
på interpellationen. Trots att interpellationen
berör en mycket kortfattad
paragraf i jordfästningslagen, har justitieministern
ändå haft vänligheten att
ge sitt svar en omfattning, som jag också
är tacksam för, samt en repetition
av den allmänna syn som riksdagen på
olika sätt har givit till känna på tillämpningen
av denna paragraf. Man kan inte
heller misstaga sig på justitieministerns
allvar och önskan att lagen skall komma
att fungera friktionsfritt. Detta gör
den emellertid inte.

Min interpellation har självfallet haft
en anledning, för vilken jag dock i
detalj här inte kan redogöra, eftersom
det inte är praxis att nämna speciella
fall eller vissa personers namn, då de
inte kan vara här och försvara sig. lag
tycker nog att den sak som jag här har
tagit upp är värd att fästa uppmärksamheten
på. Jag känner från min egen
erfarenhet till ett flertal sådana tillfällen
då en pastor har vägrat upplåtelse
av kyrkorummet för jordfästning i annan
ordning än svenska kyrkans. Det
som närmast har kommit mig att ställa
denna interpellation var den egendomliga
motivering som förekom vid det
senaste tillfället.

En person hade avlidit och hade innan
dess givit till känna, att han önskade
bli jordfäst i sin hemsockens kyrka.
Han hade emellertid varit medlem i en
pingstförsamling under 30 år och önskade
därför att pingstförsamlingens pastor
skulle jordfästa. En av sönerna gick
till kyrkoherden i församlingen och anhöll
om att få låna kyrkan för jordfästningen.
Sonen fick till svar, att kyrkoherden
inte själv ville avgöra detta
utan skulle vända sig till kyrkorådet.
Kyrkorådet avvisade emellertid kyrkoherden
och sade, att det var hans egen
sak att bestämma. Ville han ha råd av
någon, kunde han vända sig till kyrkvärdarna.
Kyrkoherden ringde upp
kyrkvärdarna, talade om ärendet och
föreslog kyrkvärdarna att man skulle
avslå ansökningen med den egendomli -

Ang. upplåtelse av kyrka för jordfästning
ga motiveringen att pinstpastorn hade
lämnat statskyrkan och fördenskull inte
borde få komma in i kyrkan för att
jordfästa en församlingsmedlem. Detta
besked lämnade kyrkoherden sedan till
den avlidnes son som sin motivering
för avslag. Det är väl uppenbart, att en
sådan motivering inte kan vara i överensstämmelse
med lagens syfte.

I justitieministerns svar hänvisas till
att lagen skall tillämpas generöst. Givetvis
motsätter sig ingen detta, men lagen
har dock inte desto mindre en restriktiv
karaktär. Då inträffar det egendomliga
att pastorn glömmer generositeten
men mycket väl minns och tillämpar
restriktiviteten. I det svar som jag har
fått och som jag mycket uppskattar —
det vill jag återigen betyga — står det,
att det är de efterlevandes önskemål
som man bör ta hänsyn till, när kyrkorummet
skall upplåtas i detta bestämda
avseende. Det är dock inte detta som
sker. Det är inte de efterlevandes önskemål
som man tar hänsyn till utan pastorns
önskemål. Pastorn föreslog nämligen
den avlidnes son, att jordfästningen
gärna fick äga rum i kyrkan, bara
han själv fick jordfästa, men pingstpastorn,
som hade lämnat statskyrkan,
fick inte jordfästa där. Jag måste nog
säga att detta slagsmål om liken vid
gravens brädd är i högsta grad osmakligt.

Justitieministern upplyser också om
besvärsinstitutet. Ja, det är ett fint institut,
detta besvärsinstitut! Det är i själva
verket ett grymt gyckel med de efterlevande,
beroende på att besvärsinstitutets
ledning och pastorn i respektive
församling i regel har gjort upp krigsplanerna
i förväg. Dessutom är ju tiden
ett hinder för att besvärsinstitutet skall
kunna fungera normalt. I det fall som
jag nyss nämnde begärde man på måndagen
att få låna kyrkan. På onsdagen
fick man svaret att det inte kunde gå
för sig. Då måste man skicka en besvärsskrivelse
till domkapitlet. Jordfästningen
var utsatt till lördagen, och
det hade ju inte varit möjligt för dom -

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Ang. upplåtelse av kyrka för jordfästning
kapitlet att få besvärsskrivelsen förrän
på torsdagen. Man kan väl rimligtvis inte
tänka sig en snabbare expedition än
att besked skulle ha kunnat lämnas på
fredagen, och att det beskedet skulle ha
blivit negativt, det visste man på förhand.

Vad skall då de efterlevande göra?

I detta speciella fall låg dessutom det
skälet bakom, att den dödes församling
hade en kyrka över en mil från kyrkogården.
Den döde stod på bår i bårhuset
på kyrkogården. Det var vinter, och om
jordfästning skulle ske i hans egen församlings
kyrka måste man forsla honom
från den kyrkogård där han skulle
gravsättas över en mil till hans församlings
kyrka och så tillbaka. Släkt och
vänner och övriga som ville delta skulle
då färdas samma vägsträcka.

Det är väl ingen tvekan om att i jordfästningslagen
föreligger ett starkt motsatsförhållande
mellan 1 § och 10 §. I
1 § sägs det: När någon avlidit bör, såvitt
det är möjligt, hans önskan rörande
jordfästning och gravsättning iakttagas
av den som i egenskap av anhörig
eller närstående eller eljest ombesörjer
begravningen. Härvid skall särskilt beaktas,
om den avlidne givit uttryck åt
sin önskan i skriftligt förordnande eller
om denna framgår av hans anslutning
till visst trossamfund.» Här ställer
sig lagen sålunda positiv till att kyrkorummet
upplåtes, men i 10 § har införts
en bestämmelse som lyder: »För
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans må kyrkorum som invigts
för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas,
om särskilda skäl därtill äro.»

I det fall jag berört fann pastorn det
särskilda skälet för ett avslag däri att
officianten hade lämnat svenska kyrkan.
Kan det godkännas? Jag tror icke
att det är ett riktigt skäl.

Justitieministern säger att det är så
sällan detta förekommer. Ja, det är sällan,
beroende på det umärkta arrangemang
som justitieministern anför i sitt
svar om andra lokala möjligheter —
begravningskapell o. s. v. Sådana möj -

ligheter finns i städerna, men de finns
inte på landsbygden. Även på landsbygden
finns dock många frikyrkor t. ex.,
vilket gör att man inte behöver fråga
om upplåtelse av statskyrkan. Vidare
känner man till prästernas i princip
ogina inställning i detta sammanhang,
och det gör också att det inte förekommer
många förfrågningar huruvida man
vill upplåta statskyrkan eller icke. Därför
blir antalet sådana här erfarenheter
litet, och det får man ju i och för
sig vara tacksam för.

Jag kan inte finna annat än att justitieministern
har för stor tilltro till att
vidsynthet, tolerans och generositet
skulle ha säte och stämma i de lutherska
prästernas hjärtan i denna speciella angelägenhet.
Samtidigt borde man ju
observera den allt längre gående intolerans
som man oupphörligt möter i
detta sammanhang. Jag tror inte, att
någon bättring är möjlig utan lagändring.
Vi hoppas, att den skall komma
så småningom.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Utan att vilja uttala mig
om något enda enskilt fall vill jag bara
erinra herr Kilsmo om att det är mänskligt
att fela. Ett olycksfall i arbetet kan
inträffa. Jag anser det emellertid värdefullt
att denna fråga då och då kommer
upp till debatt och att debatten hålls
vid liv, så att den generösa anda som
vi talat om inte glöms bort på något
håll.

Den omständigheten att en lag måhända
i ett eller annat fall inte tillämpas
på rätt sätt eller att någon förbrutit
sig mot en lag kan i princip inte tas
till intäkt för en omedelbar ändring
av lagen.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 23—29 samt
memorial nr 30 och 31, första lagutskottets
utlåtanden nr 23 och 24, tredje lag -

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

utskottets utlåtande nr 22, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr 9,
10 och 12 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 29 och
31—33.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att tredje lagutskottets
utlåtande nr 22 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

127, angående godkännande av
protokoll rörande förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal; och

nr 128, angående vissa löneanslag
m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 25, angående återlämnande av
visst ärende; samt

nr 26, i anledning av motion om uppskov
med behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement;

bevillningsutskottets betänkande nr
28, i anledning av väckta motioner angående
åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet;

andra lagutskottets memorial nr 45,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner angående rätten till änkepension
enligt lagen om allmän försäkring;

jordbruksutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avtal om driften av Institutet
för växtförädling av frukt och bär,
m. m., jämte i ämnet väckt motion;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående alkohol- och nykterhetspolitiken.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:
nr 752, av herr Enarsson,
nr 753, av herr Lundström m. fl.,
nr 754, av fru Segerstedt W iberg och
nr 755, av fru Segerstedt Wiberg,

i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 67, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation; nr

756, av fru Nilsson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 106, med
förslag till lag angående ändring i lagen
om val till riksdagen m. m.;

nr 757, av herr Källqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 116, angående
utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse;
samt

nr 758, av herr Stefanson och herr
Petersson, Erik Filip, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 116, angående
utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.35.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Onsdagen den 5 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Fröken Andersson och fru Wallentheim,
anmälde, att de åter infunnit sig
vid riksdagen, den förra denna dag och
den senare under gårdagen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne april.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 12 maj företaga
val av ledamöter och suppleanter
i den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta
att i deras viktiga kall bibehållas.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 127, angående godkännande av
protokoll rörande förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
128, angående vissa löneanslag m. in.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 752 och 753 till bevillningsutskottet,

motionen nr 754 till statsutskottet,
motionen nr 755 till lagutskott,
motionen nr 756 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 757 och 758 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 24 och
25 samt utlåtande nr 26, bevillningsutskottets
betänkande nr 28, andra lagutskottets
memorial nr 45, jordbruksutskottets
utlåtande nr 11 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 34.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till jordförvärvslag
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad
proposition, nr 41, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) jordförvärvslag; och

2) lag angående ändrad lydelse av 19
kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

I propositionen hade förslag framlagts
till ny jordförvärvslag, avsedd att
ersätta dels 1955 års jordförvärvslag,
vilken skulle upphöra att gälla vid utgången
av juni i år, dels 1925 års s. k.
bolagsförbudslag. Till sin allmänna uppbyggnad
liknade förslaget den gällande
jordförvärvslagen. Jordbruks- och
skogsfastigheter skulle sålunda icke
genom bland annat köp, byte eller gåva
få förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd.
Från denna huvudregel, som
gällde för både fysiska och juridiska
personer, skulle göras åtskilliga undantag
i nära anslutning till vad som nu
gällde.

Viss följdändring hade föreslagits i
lagen om delning av jord å landet.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

I Kungl. Maj:ts förslag till jordförvärvslag
voro 1, 4 och 5 §■§ så lydande:

1 §

Fast egendom, som är taxerad såsom
jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd
av lantbruksnämnd förvärvas genom

köp, byte eller gåva;

tillskott till bolag eller förening;

utdelning eller skifte från bolag eller
förening;

fusion enligt 175 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej

1. om egendomen förvärvas från staten; 2.

om staten, landstingskommun, stad,
landskommun, köping, municipalsamhälle
eller kommunalförbund är förvärvare; 3.

om egendomen enligt medgivande
av Konungen förvärvas för kyrkligt ändamål
eller fånget prövats enligt lagen
den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord
i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt;

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning
vilken enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som
Konungen fastställt, är skyldig att åter
avyttra densamma;

5. om förvärvaren är fångesmannens
make och ej heller om förvärvaren eller,
när makar förvärva gemensamt, endera
av dem är fångesmannens eller också,
om denne är gift, hans makes avkomling,
adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns
eller syskons avkomling, allt
under förutsättning att fångesmannen
ej enligt 12 § är skyldig att avyttra
egendomen;

6. om fånget skall prövas enligt 1, 2
eller 4 § lagen den 39 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag;

7. om förvärvet sker genom inrop på
exekutiv auktion;

8. om egendomen ingår i stadsplan
eller enligt byggnadsplan, fastställd ef -

Förslag till jordförvärvslag m. m.

ter den 1 januari 1948, är avsedd för
annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk; 9.

om egendomen utgör fastighet som
genom avstyckning bildats för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk och
ej därefter undergått taxering;

10. om andel i fastighet förvärvas av
någon som redan äger till samma taxeringsenhet
hörande andel i fastigheten
och ej enligt 12 § är skyldig att avyttra
sistnämnda andel;

11. om egendomen utgör fideikommiss
eller ingår i fideikommissbo under
avveckling och förvärvet sker genom
tillskott i samband med teckning
av aktier.

4 §

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning
finnes till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget
icke är att själv eller, såvitt rör sambruksförening,
genom medlemmarna yrkesmässigt
och varaktigt ägna sig åt
jordbruk på egendomen eller driva
skogsbruk där som stöd åt förvärvaren
tillhörigt jordbruk.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd
av första stycket

1. om förvärvaren här i riket driver
industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller
skogsprodukter eller för distribution av
jordbruksprodukter och får antagas
med fånget huvudsakligen åsyfta att
varaktigt tillgodogöra sig egendomens
alster i rörelsen;

2. om fånget avser en för rationellt
skogsbruk lämpad brukningsenhet och
förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta att bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete
på egendomen;

3. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen
varken i befintligt skick eller
efter tekniska och ekonomiskt rimliga
rationaliseringsåtgärder kan ge sin
innehavare tillfredsställande försörjning; 4.

om fånget medför att brukningsen -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

het, som redan tillhör förvärvaren, vinner
i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla
ej när fånget avser skogsmark av någon
betydenhet och icke är ägnat att tillgodose
kraven på rationellt skogsbruk
och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen
och ej heller när andra särskilda
skäl föreligga mot att godtaga
fånget.

5 §

FörvärvstilLstånd må vägras, om egendomen
finnes böra tagas i anspråk för
att underlätta bildandet av brukningsenheter
med ändamålsenlig storlek och
ägoanordning.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd
av första stycket

1. om tillstånd sökes till förvärv på
auktion som avses i 13 §;

2. om fångesmannen eller tidigare
ägare utverkat lantbruksnämndens förklaring,
att egendomen må överlåtas
utan hinder av bestämmelserna i denna
paragraf, och fånget sker inom fem år
därefter eller inom den kortare tid som
må ha utsatts i förklaringen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna 1:647,
av herrar Adolfsson och Lager, samt II:
767, av herr Karlsson i Huddinge m. fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
godkänna Kungl. Maj :ts förslag till jordförvärvslag
med den ändringen, att till
4 § gjordes följande tillägg: »Förviirvstillstånd
må vägras förvärvare, som avses
i andra stycket punkt 1, om ej statlig
myndighet, som Konungen bestämmer,
och kommun lämnat skriftligt meddelande
av innebörd att staten eller
kommun icke vill förvärva egendomen»; b)

de likalydande motionerna 1:651,
av herr Dahlberg m. fl., och II: 771, av
herr Wikner m. fl., i vilka yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att erforderliga medel

på riksstat måtte tillföras domänverket
för inköp av mark i områden, där jordbruket
ginge tillbaka och en stagnerande
sysselsättning rådde;

c) de likalydande motionerna 1:652,
av herr Hedström m. fl., och II: 770, av
herr Lassinantti m. fl., i vilka anhållits,

dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, alt markfonden
borde tillföras erforderliga medel,
så att staten finge möjlighet att på samma
villkor som andra skogsägare öka
sitt markinnehav genom förvärv av
skogsmark,

dels att riksdagen måtte besluta, att,
när särskilda skäl förelåge, statligt kreditstöd
skulle lämnas vid förvärv och
yttre rationalisering av skogsbruksfastigheter,
där förvärvaren avsåge att försörja
sig genom eget skogsarbete,

dels ock att, när en förskjutning av
äganderättsförhållandena i fråga om
markinnehav nu accepterades, det allmänna
måtte givas möjlighet att leda
denna utveckling på sätt som anförts
i motionerna;

d) motionen I: 654, av herr Hansson,
Nils, vari hemställts,

att i förslaget till jordförvärvslag
första stycket i § 4 måtte avslutas sålunda
»--— varaktigt ägna sig åt jord bruk

på egendomen eller där driva
skogsbruk»;

att punkten 2 i samma paragraf måtte
få följande lydelse: »— —• — om
fånget avser en för rationellt skogsbruk
lämpad brukningsenliet och förvärvaren
får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta att bereda sig stadigvarande
inkomst genom egen drift av egendomen»;
samt

att de i motionen framförda synpunkterna
även i övrigt måtte beaktas;

e) de likalydande motionerna 1:657,
av herr Bengtson m. fl., och II: 777, av
herr Hedlund in. fl., i vilka föreslagits,

I. att riksdagen, med förklaring att
jordförvärvslagstiftningen borde reformeras
i samband med behandlingen av

Onsdagen den 5 maj 19G5 fm.

Nr 21

jordbruksutredningens och etableringsutredningens
förslag, skulle avslå propositionen
nr 41;

II. att riksdagen skulle besluta förlänga
gällande jordförvärvslags giltighetstid
till och med den 30 juni 1967;

III. att riksdagen skulle besluta överlämna
motionerna i den del de avsåge
huvudlinjer för en jordförvärvslagstiftningsreform
till 1960 års jordbruksutredning;
samt

IV. alternativt — därest riksdagen
dock skulle anse, att lagstiftningsbeslut
borde fattas i nuvarande sammanhang
— att riksdagen skulle besluta reformering
av jordförvärvslagstiftningen i
överensstämmelse med i motionerna angivna
8-punktersprogram;

f) de likalydande motionerna 1:658,
av herr Lundström m. fl., och 11:778,
av herr Ohlin m. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 41 måtte för sin
del besluta, att

a) 4 § i jordförvärvslagen skulle utformas
i enlighet med vad i motionerna
angivits, vilket förslag avsåg, att
spärregeln i 5 § skulle vara den enda
restriktion som uppställdes för fysisk
persons förvärv. För juridiska personers
förvärv, borde enligt motionärerna
utöver 5 § gälla, att tillstånd borde kunna
förenas med villkor att i viss omfattning
avstå mark för rationalisering
av annans fastighet. Möjlighet att vägra
förvärvstillstånd hade därjämte föreslagits
beträffande förvärv som gjordes
av vissa juridiska personer; samt

b) den nya jordförvärvslagens giltighetstid
skulle fastställas till fem år;

g) motionen I: 659, av herr Svedberg,
Erik, och herr Wanhainen, vari yrkats,
att i 1 § jordförvärvslagen skulle göras
det tillägget, att förvärvstillstånd ej erfordrades
om landstingskommun, stad,
landskommun, köping, municipalsamliälle
eller kommunalförbund vore förvärvare
inom det egna området-,

Förslag till jordförvärvslag m. m.

h) de likalydande motionerna 1:660,
av herr Virgin m. fl., och II: 776, av
herr Heckscher m. fl., i vilka hemställts,

1) att mom. 2 och 3 i 1 § jordförvärvslagen
måtte utgå samt återstående
moment erhålla ändrad nummerföljd;

2) att 4 § jämte 5 § måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

4 §

Tillstånd må dock ej vägras med stöd
av första stycket,

1. om förvärvaren här i riket driver
industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller
skogsprodukter eller för distribution avjordbruksprodukter
och kan göra troligt
att egendomen på ett rationellt sätt
kommer att utnyttjas inom nämnda rörelse; 2.

om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen
varken i befintligt skick
eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga
rationaliseringsåtgärder kan ge sin
innehavare tillfredsställande försörjning; 3.

om fånget medför att brukningsenhet,
som redan tillhör förvärvaren, vinner
i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla
ej när särskilda skäl föreligga mot att
godtaga fånget.

Fö? bifall till framställning om förvärv
må prövningsmyndighet uppställa
som villkor att förvärvaren i samband
därmed försäljer mark som erfordras
för rationalisering av annan tillhörigt
jord- eller skogsbruk och som för förvärvaren
är av ringa betydelse.

5 §

Förvärvstillstånd må dock utan hänsyn
till vad som sägs i 4 § vägras, om
egendomen finnes bör tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av bruk -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ningsenheter med ändamålsenlig storlek
och ägoanordning;

3) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna,

a) att köpare av skogsbruksenhet, vilka
i övrigt enligt bestämmelserna i 4 §
bleve förvärvsberättigade, även skulle
vara berättigade till statliga kreditkarantier
på sätt som gällde vid förvärv
av jordbruksfastighet;

b) att domänverkets förvärv måtte
begränsas till sådana markförvärv, som
vore ägnade att bidraga till en rationell
drift på den skog verket redan innehade;
samt

c) att de problem, som en liberaliserad
jordförvärvslagstiftning aktualiserade
för de kombinerade jordbruks- och
fiskefastigheterna, skyndsamt måtte göras
till föremål för särskild utredning;
ävensom

i) motionen II: 775, av herr Dahlgren

m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 657 och II: 777, såvitt däri yrkats
avslag på förevarande proposition,
nr 41;

B. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

a) I: 647 och II: 767,

b) I: 652 och II: 770,

c) 1:654,

d) I: 657 och II: 777,

e) I: 658 och II: 778,

f) 1:659,

g) I: 660 och II: 776 samt

h) 11:775,

såvitt däri yrkats ändring i det genom
propositionen framlagda förslaget till
jordförvärvslag, måtte antaga de framlagda
lagförslagen;

C. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) I: 652 och II: 770,

b) I: 657 och II: 777 samt

c) I: 660 och II: 776,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av frågan om statligt
kreditstöd vid förvärv och yttre rationalisering
av skogsbruksfastighet i
av utskottet angivna hänseenden;

D. att följande motioner, nämligen

a) I: 647 och II: 767,

b) I: 651 och II: 771,

c) I: 652 och II: 770,

d) 1:654,

e) I: 657 och II: 777,

f) I: 658 och II: 778,

g) 1:659,

h) I: 660 och II: 776 samt

i) 11:775,

i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan

1. av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 657 och II: 777 avslå propositionen
nr 41, med förklaring att
jordförvärvslagstiftningen borde reformeras
i samband med behandlingen av
jordbruksutredningens och etableringsutredningens
förslag;

II. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 657 och II: 777 måtte antaga i
reservationen infört förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 3
juni 1955 (nr 272) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen);

III. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 657 och II: 777 måtte besluta
att överlämna sagda motioner i den
del de avsåge huvudlinjer för en jordförvärvslagstiftningsreform
till 1960 års
jordbruksutredning;

IV. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

a) I: 647 och II: 767,

b) I: 651 och II: 771,

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

c) I: 652 och II: 770,

d) 1:654,

e) I: 658 och II: 778,

f) 1:659,

g) I: 660 och II: 776 samt

h) II: 775;

II. av herrar Åkesson och Nyberg,
vilka dock ej antytt sin mening;

vid B i utskottets hemställan

till 1 §

III. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand
— av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett, att utskottets yttrande vid denna
paragraf bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
beträffande 1 § bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:657 och 11:777, 1:658 och 11:778
samt I: 660 och II: 776 måtte för sin del
antaga förslag till jordförvärvslag med
sådan ändring, att 1 § erhölle i reservationen
angiven lydelse, vilket förslag
innebar, att i punkten 1 skulle stadgas
undantag jämväl beträffande förvärv
som gjordes av staten, att punkten 2
skulle utgå samt efterföljande punkter
erhålla ändrad numrering ävensom att
efter sista punkten skulle intagas bestämmelse
om att innan fast egendom
förvärvades av annan statlig myndighet
än lantbruksnämnd yttrande skulle
inhämtas från lantbruksnämnden, huruvida
egendomen borde tagas i anspråk
för rationaliseringsändamål;

till 4 §

IV. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand
—- av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
beträffande 4 § bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 654,
1:657 och 11:777, 1:658 och 11:778
samt I: 660 och II: 776 måtte för sin del
antaga förslaget till jordförvärvslag med

Förslag till jordförvärvslag m. m.

sådan ändring, att 4 § erhölle följande
lydelse:

4 §

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning
finnes till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget
icke är att själv eller, såvitt rör sambruksförening,
genom medlemmarna
yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt
jordbruk eller skogsbruk på egendomen.

Tillstånd må dock ej utan särskilda
skäl vägras med stöd av första stycket

1. om förvärvaren —--i rörelsen;

2. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen
varken i befintligt skick eller
efter tekniskt och ekonomiskt rimliga
rationaliseringsåtgärder kan ge sin
innehavare tillfredsställande försörjning; 3.

om fånget medför att brukningsenhet,
som redan tillhör förvärvaren vinner
i ändamålsenlighet.

Vid prövning enligt andra stycket bör
bland annat beaktas huruvida fånget är
ägnat att tillgodose kraven på rationellt
jord- och skogsbruk och ändamålsenligt
utnyttjande av avkastningen och huruvida
förvärvaren i samband med fånget
genom att avstå mark för i 5 § första
stycket angivna ändamål får anses ha
medverkat till jordbrukets eller skogsbrukets
rationalisering.

Tillstånd må ej med stöd av denna
paragraf vägras, om förvärvaren är
kommun eller annan dylik samfällighet;

till övergångsbestämmelserna

V. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand
— av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett, att utskottets yttrande vid
dessa stadganden bort erhålla i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet
beträffande övergångsbestämmelserna
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till därom i motionerna 1:658 och II:
778 framställt yrkande måtte för sin del
antaga förslag till jordförvärvslag med
sådan ändring, att första stycket i över -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

gångsbestämmelserna erhölle den lydelse,
som i reservationen angivits;

vid C i utskottets hemställan

VI. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt —• i andra hand

— av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:652 och 11:770, 1:657
och II: 777 samt I: 660 och II: 776 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört rörande statligt kreditstöd
till innehavare av faniiljeskogsbruk;

vid D i utskottets hemställan

beträffande domänverkets markförvärv VII.

av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand

— av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under D, såvitt nu vore i fråga, hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:657 och 11:777, 1:658 och
11:778 samt 1:660 och 11:776 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande domänverkets
markförvärv.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Ebbe
Ohlsson och Nilsson i Svalöv.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! När kammaren nu går
att diskutera förslaget till ny jordförvärvslag,
vill jag först uttala min stora
tillfredsställelse över att detta lagförslag
framlagts och att det blivit möjligt
att i så stor utsträckning nå anslutning
från alla partier. Här föreligger visserligen
från centerpartiets sida motioner
och en reservation om avslag eller rät -

tare sagt uppskov med lagstiftningsärendet
på basis av status quo, men
även i denna reservation har uttalats,
att en modernisering av förvärvslagstiftningen
är angelägen, och genom att
medverka till de av de borgerliga partierna
i några detaljfrågor avgivna reservationerna
har centerpartiets utskottsrepresentanter
givit vid handen
att dess ståndpunkt i frågan icke är
alltför avvikande. För övrigt ansluter
sig det i motionerna och reservationen
angivna 8-punktsprogrammet så när
som på en punkt mycket nära till propositionens
förslag med de jämkningar
däri, som gjorts i de borgerliga reservationerna.

Som jag redan nämnt är det anledning
att, trots den osedvanligt livliga
politiska debatt som uppstått i detta
ärende, mera påpeka den samstämmighet
i stort, som råder mellan alla partier,
än de mindre detaljer, där reservationer
avgivits. Från folkpartiets sida
har sedan länge hävdats, att nu gällande
jordförvärvslag och den därmed nära
besläktade bolagsförbudslagen icke
längre motsvarar den aktuella situationen
på jordbrukets och skogsbrukets
områden utan bör ge plats för en avsevärt
mera liberal lagstiftning. Så har
även skett genom propositionsförslaget,
som kan sägas lägga huvudvikten vid
att skapa ett effektivt instrument för
jordbrukets rationalisering, medan frågan
om olika personers rätt eller möjlighet
att förvärva jord och skog träder
mera i bakgrunden. Den liberala karaktären
kommer till uttryck icke minst
genom att man icke bibehåller den
gamla lagens uttryck, att förvärvstillstånd
i vissa fall skall vägras, utan i
stället allmänt anförtror de prövande
myndigheterna en diskretionär prövningsrätt.

Att den gamla bolagsförbudslagen
upphäves innebär vidare, att många kategoriska
förbud, som nu endast kan
brytas genom dispens av Kungl. Maj:t,
slopas. Med den nya lagens konstruktion
kommer lagens tillämpning givetvis att

Onsdagen den 5 maj 19G5 fm.

Nr 21

i mycket hög grad bli beroende av
prövningsmyndigheternas omdöme. Man
synes emellertid kunna förutsätta, med
hänsyn till de i propositionen givna uttalandena
och till att även den äldre lagen
under senare tider tillämpats relativt
liberalt, att möjligheten att enligt
den nya lagen vägra förvärvstillstånd
skall tillämpas endast då vägande skäl
föreligger. Närmare anvisningar om
vilka skäl som i första hand bör tillmätas
betydelse, ges såväl i viss omfattning
i själva lagtexten som också i
motiveringen.

Jag övergår så till att behandla de
särskilda punkter, där reservationer
avgivits av samtliga borgerliga partier.

Den nya lagen bör, som redan framhållits,
i första hand ses som ett instrument,
som ställes till lantbruksnämndernas
förfogande för att påskynda
jordbrukets yttre rationalisering. Det
ter sig därför naturligt, att även förvärv
av stat och kommun bör prövas ur
dessa synpunkter. Vad statliga förvärv
beträffar torde det i princip vara allmänt
erkänt, att de statliga myndigheterna
i dylika fall skall tillerkänna rationaliseringssynpunkten
mycket stor
betydelse. Detta har hittills kommit till
uttryck endast genom vissa administrativa
föreskrifter och genom den kontakt
myndigheterna emellan, som regelmässigt
förekommer. Enligt reservanternas
mening har det emellertid i
praktiken visat sig, att rationaliseringsintresset
icke beaktas i tillbörlig grad,
t. ex. då domänverket förvärvar egendom.
Enligt vår mening bör det därför
i författningen klart fastslås, att alla
statliga myndigheter utom lantbruksnämnd
vid dylikt förvärv skall inhämta
lantbruksnämndens yttrande, huruvida
egendomen bör tas i anspråk för rationaliseringsändamål.
Jag förutsätter att
ett positivt sådant uttalande respekteras,
såvida icke alldeles särskilt starka
skiil i annan riktning föreligger. Skulle
beslutet gå emot lantbruksnämnden, bör
någon möjlighet i regel föreligga att be 2

Första kammarens protokoll 1965. Nr 21

Förslag till jordförvärvslag m. m.
svärsvägen draga frågan under Kungl.
Maj:ts prövning.

Vad beträffar kommunernas förvärv
torde det vara angeläget att också dessa
blir föremål för prövning just ur rationaliseringssynpunkt.
I sådana fall skulle
eljest lantbruksnämnderna stå utan
möjlighet att hävda rationaliseringsintresset.
Givetvis bör man respektera
kommunernas intresse att förvärva
mark för t. ex. bostadsbebyggelse, som
kan förutses inom överskådlig tid, men
mången gång kan det förekomma att en
mindre del av ett sådant område icke
är lämpligt för bostadsbebyggelse men
är värdfullt som komplement till ett befintligt
närliggande jordbruk. Enligt reservanternas
mening bör med hänsyn
till det sagda i lagtexten klart fastslås,
att kommuners förvärv skall prövas ur
rationaliseringssynpunkt men samtidigt
också klarläggas att kommunerna som
sådana icke får diskvalificeras som förvärvare
av jordbruksfastighet.

I detta sammanhang må även behandlas
vissa allmänna synpunkter på frågan
om markförvärv för statens räkning.
Reservanterna vill i detta fall anföra,
att någon egentlig ökning av statens
markinnehav icke bör eftersträvas.
Domänverkets markförvärv bör i huvudsak
inskränkas till att gälla områden,
som medför arronderingsförbättringar.
Detta framhålles i den med VII
betecknade reservationen.

I 4 § lagförslaget anges vissa hållpunkter
för prövning av ansökningar
om förvärvstillstånd av enskilda personer,
såväl fysiska som juridiska. Folkpartiet
bär i sin motion yrkat, att denna
paragraf högst väsentligt förenklas
för att framhålla lagens primära syfte,
rationaliseringsintresset. Samma resultat
kan emellertid nås med en liberal
tillämpning av den i propositionen föreslagna
formuleringen, och — som jag
förut framhållit — bar några absoluta
gränser inte uppdragits för lantbruksnämndens
diskretionära prövning. Reservanterna
bär emellertid ansett det

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. ni.
önskvärt, att denna synpunkt särskilt
understrykes i motiveringen, vilket även
skett i den med IV betecknade reservationen.
Där framhålles bl. a. att det i
lagtexten förekommande uttrycket »förvärvstillstånd
må vägras» icke innebär
att så allmänt skall ske, utan tillstånd
bör efter prövning av omständigheterna
i det särskilda fallet meddelas även
för en icke jordbrukare, därest icke särskilda
skäl talar däremot.

Ett par jämkningar i paragrafens ordalydelse
har vi emellertid ansett påkallade.
Sålunda bör en självständig
skogsbruksfastighet till fullo jämställas
med jordbruksfastighet. Dylika brukningsenheter
förekommer redan i icke
obetydlig utsträckning och torde komma
att bli mer och mer vanliga. Det
torde i regel röra sig om personer med
viss skoglig utbildning, som ägnar hela
eller större delen av sin tid och sitt intresse
åt skötseln av en ren skogsfastighet.
För att genomföra detta förslag
fordras en mindre jämkning av första
stycket i 4 §. Därigenom bortfaller behovet
av jordbruksministerns förslag
om en mera begränsad prioritering av
vissa »skogsbrukare» — det gäller således
punkt 2 i 4 § andra stycket. De
självständiga skogsbrukarna bör inte
heller uteslutas från den möjlighet till
statlig kreditgaranti, som öppnats för
jordbrukare. Detta ståndpunktstagande
delas i princip av utskottsmajoriteten,
men reservanterna har ansett att det
bör komma till ett mera bestämt uttryck
i skrivningen. Så har skett i den med
VI betecknade reservationen.

Beträffande förädlingsindustriens förvärv
har i propositionen anförts att i
samband därmed ofta torde på frivillighetens
väg kunna träffas avtal om att
förvärvaren avstår annat område, som
är av intresse för rationalisering av angränsande
fastighet. Man har under tilllämpning
av nuvarande lagstiftning,
där dylik kompensation utgjort en särskild
grund för speciell behandling av
sådana fall, haft synnerligen goda er -

farenheter. Utskottets majoritet har visserligen
genom sin skrivning också i
hög grad tillgodosett detta önskemål,
men reservanterna har ansett att •— såsom
även påyrkats i motioner från bl. a.
folkpartiet — lantbruksnämnderna i
detta avseende bör ha stöd i själva lagtexten.
Det kan annars starkt ifrågasättas
om en omständighet, som inte hatdirekt
samband med den mark, om vars
förvärv är fråga, kan beaktas. Detta har
föranlett viss omskrivning av 4 § andra
och tredje styckena, vilka enligt reservanternas
mening härigenom även vunnit
i klarhet och förståelighet.

Slutligen har reservanterna upptagit
frågan, om lagen bör ges permanent karaktär
eller få tidsbegränsad giltighet.
Enighet föreligger inom utskottet om
att man i samband med prövningen av
jordbruksutredningens kommande förslag
om den allmänna målsättningen för
vår jordbrukspolitik och sätten för dess
förverkligande även bör överväga, huruvida
ändringar i den lag, som nu
kommer att antas, är påkallade. Enligt
reservanternas mening är det emellertid
inte tillräckligt med ett sådant övervägande,
som ju kan tänkas leda till
att frågan inte underställs riksdagen.
Det bör krävas att, sedan under viss
tid erfarenhet samlats, hela frågan om
förvärvslagstiftningen tas under omprövning
och att det samlade materialet
föreläggs riksdagen. Särskilt bör då
undersökas om tillämpningen motsvarar
den nu aktuella målsättningen, och
det bör även prövas om inte ytterligare
liberaliseringar då utan risk kan genomföras.

Reservanterna hemställer därför i enlighet
med motionsyrkande från folkpartiet,
att lagen ges en till fem år begränsad
giltighetstid.

Om här angivna ändringar i lagtext
och motiveringar vidtas, menar reservanterna
att vi får en bättre jordförvärvslag
utan att den allmänna målsättning,
som ligger till grund för propositionen,
ändras.

Onsdagen den 5 maj 1905 fm.

Nr 21

Under åberopande av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationerna III, IV, V, VI och VII.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om man studerar de
olika departementen och deras chefer
kan man utan större ansträngning finna,
att chefen för jordbruksdepartementet
i sitt talande och handlande skiljer
sig från sina kolleger på ett anmärkningsvärt
sätt. Det är ju både naturligt
och angeläget att en departementschef
omdömesgillt tager till vara de intressen
som han blivit satt att sköta. Chefen
för detta departement, herr Holmqvist,
synes inte anstränga sig över hövan
att med beaktande av jord- och
skogsbrukets intressen vidareutveckla
och bevara dessa näringar.

Den senaste tidens talande och framför
allt handlande — jag tänker då på
det förslag till ny jordlag som vi nu behandlar,
det provisoriska prisavtalet
och det nya organisationsförslaget -—
gör att man frågar sig om jordbruksministern
måhända missuppfattat sin uppgift.

I fråga om att i tal föra fram sin
åsikt vill jag referera till den intervju
med jordbruksministern, som Aftonbladet
har berikat sin läsekrets med. När
statsrådet i den intervjun säger, att vi
för närvarande har alldeles för höga
livsmedelspriser —■ och detta framgår
även av denna proposition — glömmer
herr Holmqvist bort tre mycket väsentliga
ting.

För det första: den nuvarande prissättningen
är ingen konstruktion av
jordbrukarna själva. Den är ett resultat
av förhandlingar, förslag från regeringen
och beslut fattade av riksdagen. Den
beslutade lönemässiga likställigheten
med jämförbara grupper har dessutom
icke infriats.

För det andra: det har sagts, att herr
Holmqvist är Danmarks genom tiderna
bäste jordbruksminister. Jag vill tillbakavisa
det påståendet, även om jag är
medveten om att vi de senaste åren

Förslag till jordförvärvslag m. m.
över budgeten har betalat cirka 20 miljoner
kronor till de danska jordbrukarna.
Men Danmarks jordbruksarbetare
och livsmedelsarbetare har löner, som
med cirka 30 procent understiger de
svenska. Tror jordbruksministern att i
den europeiska frihandelsmarknadens
anda vi i Sverige i en framtid — ens
om herr Holmqvist skulle vilja — kan
ockra på de danska arbetarnas låga löner? För

det tredje: Är en sänkning av vår
självförsörjningsgrad förenlig med vår
försvarsberedskap och neutralitet? Kan
det anses lämpligt att i ofredstid importera
livsmedel — om sådana skulle
finnas — från till Atlantpakten anslutna
länder?

Herr talman! Personligen tror jag att
det vore lyckligare och framför allt tryggare
för alla parter, om jordbruksdepartementet
avskaffades och de frågor som
nu där hör hemma överfördes till försvarsdepartementet
och eventuellt andra
departement.

Med den historiska bakgrunden i
åtanke till att vi fick bolagsförbudslagen
och jordförvärvslagen, ter det sig
minst sagt underligt med den nya målsättning
som nu föreslås. Den utgör en
helt ny syn på ägandet, där det statliga
och bolagsägda kapitalet blir prioriterat.
Förslaget innebär, att bolagsförbudslagen
upphör. I 4 § i det nya lagförslaget
heter det, att förvärvstillstånd
ej må vägras »om förvärvaren här i riket
driver industriell eller kommersiell
verksamhet för förädling av jordbrukseller
skogsprodukter eller för distribution
av jordbruksprodukter».

I vår nuvarande lagstiftning är här
angivna förvärvare den kategori som
vägras förvärv!

Utskottsmajoriteten säger att det ej
heller kan antas att de föreslagna lättnaderna
för företagen alltför mycket
skulle försvaga det skydd för de enskilda
jordbrukens möjligheter till etablering
och vidareutveckling som lagen
avser att bereda. Samma motivering
återfinnes även i propositionen.

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Vad är nu denna argumentering för
någonting? Lagen sägs det, avser alt bereda
större möjligheter för utveckling
och etablering. Samtidigt anföres, att företagens
frihet icke i alltför hög grad
skall försvåra det som man försöker att
i argumentnöd förklara vara lagens mening.

I proposition nr 10 för år 1963 med
förslag om förlängning av jordförvärvslagen
i två år säger jordbruksministern,
efter att ha hänvisat till remissyttranden
i anledning av 1958 års jordlagsutrednings
betänkande, följande: »I synnerhet
understryker man frågans beroende
av de resultat vartill 1960 års jordbruksutredning
kan komma. Men även
andra pågående utredningar och inte
minst rådande oklarhet om vårt tillträde
till den europeiska ekonomiska gemenskapen
anses motivera ett uppskov.
» Departementschefen pekar vidare
på etableringsutredningens uppdrag
och säger avslutningsvis: »Det synes
mig som om i rådande läge övervägande
skäl talar för ett anstånd med reformeringen
av jordförvärvslagstiftningen.
» Tredje lagutskottet hade ingen avvikande
mening, och riksdagen beslutade
i enlighet med propositionen.

Med hänvisning till de refererade
statsrådsorden vill jag fråga: Vad har
förändrats i sak från 1963 till 1965?
Jordbruksutredningen är inte klar, etableringsutredningen
fortsätter sitt arbete,
och frågan om vårt lands förhållande
till den gemensamma marknaden befinner
sig i samma läge som år 1963. I
denna oförändrade situation ber jag,
herr talman, med åberopande av jordbruksministerns
år 1963 angivna motivering
att i första hand få yrka bifall
till reservation I av mig och herr Grebäck
i andra kammaren.

I centerpartiets motioner 1:657 och
II: 777 har vi, i händelse att vårt yrkande
om avslag på propositionen och förlängning
av jordförvärvslagen samt hänskjutande
av frågan till 1960 års jordbruksutredning
skulle av riksdagen avslås,
i ett åttapunktsprogram angivit

riktlinjer för en ny jordlagstiftning.
Dessa har även kommit till uttryck i de
övriga reservationerna, vilka är framburna
av de tre borgerliga partierna.

Enligt referat av jordbruksministerns
förstamajtal skulle alla partier vara eniga
när vi i dag behandlar tredje lagutskottets
utlåtande nr 22. Läser man de
till utskottsutlåtandet fogade reservationerna,
kan man, vänligt uttryckt, säga
att herr Holmqvist varit dåligt informerad.
Det finns stora olikheter mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.

Reservanternas förslag om bibehållande
av kompensationskravet är en av
de väsentliga skiljelinjerna. Herr Holmqvist,
understödd av utskottsmajoriteten,
tror att bolagen skulle frivilligt avstå
från enklaver, insprängda i bondeskogar.
I verkligheten torde det bli så,
om riksdagen beslutar i enlighet med
utskottets utlåtande, att dessa enklaver
kommer att utgöra baser för bolagens
förvärv av intilliggande skog. I dessa
och andra geografiska områden är det
mycket troligt att bolagen sinsemellan
kvoterar lämpliga inköp. Med ett sådant
förfarande undviker man också
priskonkurrens. Detta har även kommit
till uttryck i personliga kommentarer
till lagförslaget av företrädare för
bolagen. Beaktar man dessutom att det
nya organisationsförslaget innebär att
bondeskogsbruket kommer att få ett
mycket ringa inflytande, förstår man
att jordbruksministerns cirkel är sluten.

Reservanterna föreslår att bolagen
skall lämna kompensation vid förvärv
av skog — detta framgår såväl av lagtexten
som av motiveringen. Det betyder,
som jag ser det, att bolagsförbudslagen
bibehålls till ca 75 procent.

När det gäller statens förvärv föreslås
i propositionen och utskottsutlåtandet,
att markfonden skall ökas med budgetmedel.
Detta innebär att vi medelst
skattepengar skulle möjliggöra en ökad
skogsköpsaktivitet från domänverkets,
d. v. s. statens sida. Reservanterna tar
klart avstånd från en dylik socialisering
av våra skogar.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Låt mig sedan fråga, vilka möjligheter
att förvärva skog exempelvis en småbrukare
eller skogsarbetare har enligt
utskottsutlåtandet. I den departementspromemoria
som föregick propositionen
fråntogs denna köparkategori helt
möjligheten att förvärva skog. Av detta
framgår regeringens inställning till denna
köparkategori. Remissinstanserna —
bl. a. Skogsarbetareförbundet — ansåg
att fysiska och juridiska personers förvärv
bör bedömas från samma utgångspunkter.

Propositionen skiljer sig från promemorian
på så sätt, att exempelvis en
skogsarbetare i vissa fall skall kunna
förvärva skog för sin egen utkomst. Har
då en skogsarbetare enligt det föreliggande
lagförslaget någon reell chans att
göra det? Beklagligt nog blir svaret nej.
Jordbruksministern utestänger en sådan
förvärvare från erhållande av statligt
kreditstöd. Finns det någon i den här
kammaren som tror att en skogsarbetare
med dessa begränsade kreditmöjligheter
skulle kunna konkurrera med bolagen
och staten? Utskottet tror sig ha
något vidgat dessa möjligheter men har
inte ändrat lagtexten. I motiveringen
framhålls nämligen att eu sådan enskild
förvärvare av skog skall kunna
sysselsätta sig själv och familjen medelst
skogsvård o. d. I fråga om kreditstödet
säger utskottsmajoriteten att saken
bör utredas, och avslutningsvis tillstyrker
utskottet lagförslaget i oförändrad
lydelse. Reservanterna har jämställt
en sådan förvärvare med familjejordbrukare
såväl i förvärvsavseende
som i fråga om kreditstöd.

Om man i övrigt skärskådar lagförslaget
med hänsyn till de skilda primärkommunernas
möjligheter att erhålla inkomster,
skall man finna att den enskilda
skogen lämnar eu avkastning som
ger kommunerna flerdubbelt större inkomst
än den bolagsägda skogen ger.

Herr talman! Jag vill sammanfatta
det sagda i fem punkter:

För det första: jorden och skogen utgör
realvärden, som i såväl freds- som

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ofredstid har eu avgörande betydelse
för vårt lands välstånd.

För det andra: varje enskild och samhället
i sin helhet har rätt att kräva att
dessa produktionsmedel används på ett
rationellt sätt.

För det tredje: det enskilda ägandet
har i fråga om jord och skog på samma
sätt som på många andra områden
visat såväl effektivitet som ekonomi.

För det fjärde: ett improviserat nytänkande
bara för tänkandets egen skull
måste anses förkastligt.

För det femte: hänsynstagande till
människan inte enbart som produktionsfaktor
utan till sådana väsentliga
ting som trivsel och intressegemenskap
bör vara grunden vid besluts fattande
i denna viktiga fråga.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att i första hand få yrka bifall till reservation
I. Om denna reservation mot
all förmodan inte skulle bifallas av
kammaren, ber jag i andra hand att få
ansluta mig till de yrkanden som här
har ställts av utskottets ordförande.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep) och herr Gustafsson, Nils-Eric,
(ep).

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Under de senaste månaderna
har det förts en mycket hetsig
debatt kring proposition nr 41 och den
tidigare departementspromemorian angående
förslag till ny jordförvärvslag.
Allvarliga och berättigade erinringar
har gjorts mot förslaget, men i stridens
hetta har kanske också många överord
fällts.

Man kan väl knappast säga att regeringen,
i det här fallet representerad av
jordbruksministern, lagt sig vinn om
att dämpa den oro som bär uppstått.
Snarare har jordbruksdepartementet
ökat aktiviteten med nya och mera oroande
förslag, som kommit på riksdagens
bord helt nyligen och som ännu inte
har slutbehandlats här. Jag skall naturligtvis,
herr talman, inte i det här sam -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

nianhanget gå in på den fråga som behandlas
i proposition nr 100 om hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas
omorganisation, eftersom
den helt enkelt inte hör hit. Vi har
emellertid i reservation vid detta utlåtande
fäst väsentlig vikt vid lantbruksnämndernas
skyldighet att pröva alla
kategorier av köpare till jord och skog.
Jordbrukarna har genom hushållningssällskapen
haft ett visst inflytande över
lantbruksnämndernas sammansättning,
men man kan ha anledning hysa oro
för att detta inflytande i mycket hög
grad minskar genom det nya förslaget,
då regeringen — om förslaget går igenom
— får ett dominerande inflytande
över nämndernas sammansättning. Vi
kan av den anledningen väl förstå den
oro som råder inom jordbrukarkretsar
litet varstans i landet. Jordbrukarna frågar
sig, vart man egentligen vill komma
och vad man syftar till på litet
längre sikt.

De människor som bär sin utkomst
av jord- och skogsbruk kan naturligtvis
inte undgå att påverkas av den
omdaningsprocess som hela vårt samhälle
befinner sig i. De förändringar
som bär skett särskilt under de senaste
tio åren till följd av den ökade bristen
på mänsklig arbetskraft och tack
vare den förbättrade mekaniska utrustning
som nu står till förfogande
inom både jord- och skogsbruk ställer
självklart helt andra krav på fastighetsbildningen
än vad tidigare var
fallet. Mera sammanhängande och bättre
arronderade fastigheter av lämplig
storlek är enligt de flestas uppfattning
en av de första förutsättningarna för
att unga människor i framtiden både
skall vilja och med någon utsikt till
framgång kunna ägna sig åt näringen
i fråga. En sådan strukturrationalisering
pågår också just nu varje dag över
hela vårt land med hjälp av den jordförvärvslag
som vi redan har. Nedläggning
och sammanläggning av jordbruk
sker till ett antal av flera tusen årligen,
varvid jordbrukarna själva på ett

intensivt sätt medverkar. Man måste
därför ge alla de instanser rätt som
hävdat, att större brådska var det väl
ändå inte än att 1960 års jordbruksutredning
först borde ha fått tillfälle att
framlägga resultatet av sin möda. I
nära samband med den redovisningen
hade då statsmakterna kunnat vidta
åtgärder för en liberalisering av jordförvärvslagen,
vilket jag vill framhålla
otvivelaktigt är behövligt.

Något av dessa synpunkter har vi
från högerhåll gett uttryck åt i ett särskilt
yttrande, som är fogat till tredje
lagutskottets utlåtande.

Jag vill bara tillägga, att det synes
mig ganska märkligt, att man tillsätter
en stor och för skattebetalarna mycket
dyrbar utredning och sedan inte
bryr sig om att invänta vad den beställda
utredningen har att säga.

Sådana erinringar kan med fullt fog
göras, men nu är propositionen framlagd,
den bär utskottsbehandlats och
skall slutbehandlas i riksdagen i dag.

Genom de föreslagna åtgärderna
kommer antalet köpare av jordbruksoch
skogsfastigheter att öka i betydande
utsträckning. Det är troligt att tillkomsten
av nya köparkategorier kommer
att medföra en stegring av markpriserna,
särskilt för sådana fastigheter
som lämpligen kan sammanföras till
bärkraftiga enheter. Frågan blir då, om
det kan förutsättas att de nya köparkategorierna
kommer att lägga samma
räntabilitetssynpunkter på förvärven
som en nystartad jordbrukare ovillkorligen
måste göra. Det är kanske inte alldeles
otänkbart att andra företagsekonomiska
beräkningar kan ligga till
grund för de nya köparkategoriernas
markförvärv. Om vi då inte ser till att
det blir en ordentlig utbyggnad av det
statliga kreditgarantisystemet med lång
amorteringstid, kommer den enskilde
jordbrukaren utan eget kapital att bli
alldeles utspelad av sina kapitalstarkare
konkurrenter.

Samma synpunkter gäller givetvis för
förvärv av s. k. familjeskogsbruk. På

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

denna punkt är departementschefen
klart avvisande i sin proposition. Det
är glädjande att konstatera att utskottet
anslår liberalare tongångar. Utskottet
anför: »Utskottet finner för sin del
att en alltför snäv gränsdragning i detta
hänseende mellan kombinerade jordoch
skogsbruk och rena skogsbruk kan
vara ägnat att leda till att olämpliga
brukningsenheter av förstnämnda slag

bibehålls.---Utskottet anser därför

att rationellt skogsbruk av familjetyp åtminstone
i viss utsträckning bör kunna
främjas av det allmänna genom statligt
kreditstöd.» Utskottet vill därför ha
till stånd en utredning. Reservanterna
delar i stort utskottets uppfattning med
den skillnaden att vi inte vill ha någon
utredning utan anser att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t bör ge till
känna vad utskottet anfört rörande kreditgarantier.
Det skall bli intressant att
se om jordbruksministern vill handla
i enlighet med utskottets uttalade mening
eller om hela frågan kommer att
läggas på is, som det heter.

Det är ur flera synpunkter en allvarlig
historia att staten genom domänverket
och dess punktköp även i de
södra delarna av landet skall få uppträda
som något slags fribytare i
skogsmarkerna. Räntabiliteten på domänverkets
skogsinnehav har väl hittills
åtminstone inte visat sig så lysande,
att den stimulerar till ytterligare
ansträngningar. Då jordbruksministern
nu — herr Sundin tog också upp den
frågan — förklarar sig beredd att genom
anslag på riksstaten öka domänverkets
möjligheter till markförvärv,
motsätter vi oss på det bestämdaste en
sådan utveckling. Domänverket har redan
nu med de normer som gäller en
absolut förmånsställning framför varje
annan köpare. Om inte ägofördelningen
i landet allvarligt skall rubbas, borde
väl i stället åtgärder vidtagas för att
begränsa en fortsatt expansion av statens
markinnehav.

Det skulle, herr talman, vara åtskilligt
att tilliigga i denna fråga, men

Förslag till jordförvärvslag m. m.
jag såg i min bänk en lista på 20 talare
efter mig, och jag tror att de får tillfälle
att allsidigt belysa dessa spörsmål.
Jag skall därför inte uppta tiden längre.

Jag begränsar mig nu till att yrka bifall
till de av herr Alexanderson m. fl.
avgivna reservationerna.

I detta anförande instämde herrar
Eskilsson (h), Yngve Nilsson (h) och
Arvidson (h).

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Folkpartiets ledare uttalade
i går att socialdemokratien inte
ville diskutera viktiga samhällsfrågor
utan väjde undan för debatt i dessa frågor.
Samtidigt som det talet hölls utsände
folkpartiets riksdagssekreterare
ett meddelande, i vilket han klargjorde
att folkpartiet inte ville diskutera jordförvärvslagen
i en TV-duell med socialdemokraterna.
Antingen måste det vara
dåliga kommunikationer mellan partiledaren
och riksdagssekreteraren eller
också betraktar tydligen folkpartiet
jordförvärvslagen som ointressant. Socialdemokratien
betraktar för sin del
inte jordförvärvslagen som en oviktig
eller ointressant fråga och vill inte heller
påstå att det är så litet som skiljer
partierna åt som herr Alexanderson ville
göra gällande. Man behövde bara
lyssna till det tal som omedelbart efter
herr Alexandersons anförande hölls av
herr Sundin för att vara på det klara
med att det är ganska mycket som skiljer
de övriga borgerliga partierna och
centerpartiet åt, och inte vill jag påstå
att man står varandra så särskilt nära
ens inom »Mittens rike» som herr Alexanderson
ville göra gällande.

Centerpartiet har tagit denna fråga
på entreprenad och har gått ut hårt i
kampen gentemot jordbruksministern.
Herr Sundin var inget undantag i den
vägen. Han beskyllde jordbruksministern
för att vara annorlunda än sina
kolleger i regeringen, han skulle ha
missuppfattat sin uppgift. Herr Sundin

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
var långt utanför jordförvärvslagens
gränser när han tog upp jordbrukets
prisfrågor i detta sammanhang. Det verkade
som om herr Sundin trodde att
han befann sig på en RLF-stämma i
stället för i riksdagen när han inledde
sitt anförande, i vilket han försökte
nedvärdera jordbruksminister Holmqvists
arbete. Jag vill till detta bara
säga att det inte kan vara så, att herr
Holmqvist skall behöva springa och fråga
RLF eller någon annan organisation
hur han skall agera. Han är satt att
sköta jordbruksdepartementet och han
har att ta hänsyn till hela folkhushållet
och inte bara till någon viss grupp.

När denna fråga handlagts från de
borgerligas sida har det offrats mycken
tid och kraft på att få fram motförslag
till regeringens förslag. Först använde
man dagar och nätter till att skriva motioner,
och sedan tog det lång tid, långt
utöver den tid som var utsatt för avlämnande
av reservationer — innan
man lyckades bli färdig med dessa
— om det nu kan sägas vara någonting
gemensamt när man använder det
i riksdagshistorien något unika förfaringssättet
att man säger att vissa ledamöter
»i andra hand» ansluter sig till
den reservation som har undertecknats
av de borgerliga ledamöterna.

Förslaget till ny jordförvärvslag innehåller
en hel del nyheter, men det
har också, såsom herr Alexanderson
framhöll, det mesta gemensamt med den
gamla lagen. Det väsentliga i det hela
är att man försöker åstadkomma effektivitet
inom skogsnäringen. Jag tror att
det är angeläget att framhålla just den
sidan av saken.

Tredje lagutskottets majoritet ansluter
sig helt till jordbruksministerns förslag.
Vi anser det vara ett medel för
förverkligande av den statliga politiken
på detta område. Tiden är utan tvekan
mogen för att modernisera lagstiftningen
i detta avseende. Det har skett oändligt
mycket sedan lagen antogs. Vi har
i dag ett annat samhälle än vi då hade.

Förhållandena har ändrats, och den nuvarande
lagstiftningen på jordens och
skogens område stämmer inte med det
förändrade läget.

Jordbruksministerns förslag har påtagliga
förtjänster. Det innebär inget
som helst hot mot bönderna, som så ofta
uttalats i den politiska agitationen. Bönderna
kommer fortfarande att ha en privilegierad
ställning när det gäller skogsförvärv,
men de får inte samma monopolställning
som de för närvarande har.
Jag anser att det är på tiden att lagstiftningen
i detta fall genomgår den
förändring som herr Holmqvist här har
föreslagit. Skogsindustrierna utgör inget
hot gentemot de privata jordägarna i
dag. Det gjorde de säkert när seklet var
ungt, men samhällsförhållandena har,
såsom jag tidigare framhållit, ändrats
väsentligt.

Det övervägande flertalet remissinstanser
står bakom förslaget: domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, Skogsindustriernas
samarbetsorgan, Skogsarbetareförbundet,
Industriförbundet och Sveriges
Skogsägareförbund, för att nämna
några av de viktigaste. Det är egentligen
bara RLF och någon annan organisation
på jordbrukssidan som är emot förslaget.
Något hinder för att reformen
nu skulle kunna genomföras anser vi
inte föreligga. Centerns påstående i det
avseendet har ingen relevans.

Herr Ebbe Ohlsson och andra bär
sagt att man kunde vänta på jordbruksutredningens
betänkande, innan man
tog upp frågan, men den utredningen
har ju ingenting med skogspolitiken att
göra. Etableringssakkunniga, som man
också hänvisar till, har sagt att de för
sin del inte motsätter sig lagförslaget.
Tredje lagutskottet uttalade för övrigt
år 1963 — och i det beslutet deltog
även herr Ebbe Ohlsson — att det är
viktigt att denna fråga snarast bringas
till sin lösning.

I flera remissvar har påpekats att
förslaget ger skogsindustrien ökade
möjligheter att tillgodose sitt behov av

Onsdagen den 5 maj 19C5 fm.

Nr 21

råvaror. Dårmed får den också möjlighet
att stärka sin ställning i konkurrensen
på det internationella området.

Utskottet framhåller att det finns starka
skäl att vidga förvärvsmöjligheterna
för sådana företag som förädlar skog;
man har helt enkelt inte längre någon
orsak att hindra en sådan utveckling.
Även samhällsekonomiska skäl talar för
att företag med inriktning på förädling
av skogsprodukter får tillfälle att kombinera
sin rörelse med råvaruproduktion
för eget behov.

I det län jag kommer ifrån finns
många träförädlingsföretag som behöver
stora mängder råvaror men som
riskerar att råka i en besvärlig situation
just på grund av det monopol som nu
präglar marknaden och som bl. a. tagit
sig uttryck i skogsägarföreningarnas
stadgar och paragrafer, vilka hindrar
enskilda att sälja till vissa företag.

Några motionärer har riktat den anmärkningen
mot lagförslaget, att det inte
ger möjlighet att kräva att förvärvaren
avstår mark på annat håll. Men utgångsläget
är nu ett helt annat än tidigare
— motivet till kravet att köpare
skall avstå annan mark när han beredes
tillfälle att köpa ny har helt enkelt
bortfallit.

Jag skall återkomma till detaljerna
när jag kommer till vad reservanterna
anfört, men låt mig först beröra den
föreliggande kommunistmotionen, som
begär att staten och kommunerna skall
få förköpsrätt till mark. Jag vill i det
sammanhanget betona, att 1963 års
markvärdeutredning sysslar med denna
sak; och jag tror mig kunna försäkra
att i varje fall den socialdemokratiska
delen av utredningen är beredd att
framlägga förslag som innebär att kommunerna
erhåller förköpsrätt till mark.

Centerreservationen målar bin på
väggen och är tydligen skriven för något
annat forum än riksdagen. Man säger
bl. a. att det kan uppstå svårigheter,
om .Sverige skulle anslutas till EEC och
marken då kom i utlänningars händer.
Vad vet centerpartiet om utformningen

Förslag till jordförvärvslag m. m.
av den lagstiftning beträffande både
skog och annat, som kan bli nödvändig
i händelse av svensk anslutning till
EEC?

Man säger sig också vara rädd för att
fastighetspriserna skall stiga. I det sammanhanget
vill jag notera herr Sundins
påstående, att bolagen skulle undvika
priskonkurrens. Hur rimmar det talet
här i kammaren med vad han har skrivit
i reservationen? Om bolagen undviker
priskonkurrens, blir det ju heller
ingen risk för att säljarna skall få för
mycket betalt.

Centerreservationen förklarar att bondebruket
helt skjutits åt sidan i propositionen
och utskottets förslag. Jag bara
undrar om det är att skjuta bondebruket
åt sidan när jordbrukarna fortfarande
kommer att ha en prioriterad ställning
vad gäller jordförvärv?

Man är vidare rädd för att staten skall
köpa mera skog, och man talar i det
sammanhanget om risken för en socialisering
av den svenska skogen. Herr
Ebbe Ohlsson var inne på liknande tankegångar.
Jag tillät mig att säga i utskottet,
att herrarna nog kan sova mycket
lugnt inför risken för en socialisering
av skogen —• hela utvecklingen under
detta århundrade visar ju att staten
har gjort ytterst obetydliga markförvärv
från enskilda, och jag tror att risken
inte blir större i fortsättningen, om det
inte uppstår exempelvis sådana förhållanden
att de enskilda missköter skogen
och staten av den anledningen kan
tvingas ta hand om mera skog. Är det
för övrigt något fel, om vi gemensamt
äger naturtillgångarna och utnyttjar
dem på ett effektivt sätt?

Centerpartireservationen talar också
om maktkoncentrationen till skogsförädlingsföretagen
och staten och säger
att detta innebiir en hård beslutsprocess,
men när skogsägarföreningarna
i sina stadgar bär något som kallas leveransplikt,
då är det tydligen inte något
fel att ha en hård beslutsprocess.

Kommunernas fria rätt att förvärva
mark skall endast få gälla inom de egna

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
gränserna, heter det vidare i centerns
reservation. Det betyder att exempelvis
Stockholm, Göteborg och Malmö, alltså
de stora regionerna som kan behöva
mark utanför sina egna områden, inte
skulle ha möjlighet att fritt förvärva sådan
utan tvingas begära tillstånd av
lantbruksnämnderna. Det måste väl ändå
vara rimligt att man bereder medborgarna
i de stora tätorterna möjlighet
till fritidsvistelse även i andra kommuner
genom kommunala markförvärv.
Det är en alldeles för snäv avgränsning
som man här vill göra.

Så talar man om att regeringsförslaget
skulle vara dåligt underbyggt. Det
är inte dåligt underbyggt — det är, som
jag tidigare sagt, remissbehandlat i vanlig
ordning och har tillstyrkts av de
flesta instanserna, och det är folk som
känner området som har avgivit dessa
yttranden.

De gemensamma reservationerna vill
jag kommentera på följande sätt: Man
vill i dessa reservationer klavbinda staten
och kommunerna, så att de skall behöva
gå till lantbruksnämnderna med
begäran om att få förvärva jord. Vidare
vill man att bolag som får förvärva
mark skall avstå annan mark i stället.
Jag har tidigare givit besked om hur
utskottsmajoriteten ser på den saken.

Vad beträffar den statliga kreditgarantien
är det utan tvekan risk för att
man kan få föga effektiva skogsbruk,
om reservationen skulle bifallas. Därför
finns det alla skäl att verkligen utreda
saken, så som utskottet har föreslagit,
innan man ger sig in på att besluta om
en sådan kreditgaranti.

Beträffande tidsbegränsningen som
föreslås i reservationerna vill jag bara
säga att det är möjligt att fem år är en
alltför lång tid för en justering av det
bär lagförslaget. Man får ju se hur utvecklingen
blir. Visar det sig att lagen
— mot vad jag förmodar — skulle få
en negativ inverkan, är det självfallet
att riksdagen, som ju samlas varje år,
har möjlighet att när som helst göra

de ändringar som man i reservationen
vill vänta med i fem år.

I fråga om socialiseringshotet, som
det talas om i den gemensamma reservationen,
vill jag bara understryka vad
jag sagt tidigare, nämligen att domänverkets
förvärv av skog har gått ytterligt
sakta, och jag tror inte att någon
behöver vara rädd för att det skall ske
någon språngartad utveckling i framtiden.

I ett särskilt yttrande har högern förklarat
att man borde invänta jordbruksutredningens
betänkande. I en replik
till herr Ebbe Ohlsson har jag klarlagt
hur utskottsmajoriteten ser på det.

Herr talman! Utöver vad jag redan
har sagt har jag ett visst behov av att
ta upp ytterligare en sak. Det har under
de senaste månaderna förekommit en
väldig kampanj gentemot jordbruksministern,
som påståtts gå bolagens ärenden.
Vid något tillfälle har det sagts —
det har förresten upprepats här i dag,
om än i litet krystade ordalag, av herr
Sundin —• att jordbruksminister Holmqvist
skulle vara jordbrukets fördärvare.
Jag tycker att det är ett ovärdigt
spel som här förekommer. Det har varit
en centraldirigerad kampanj mot
jordbruksministern. Den började vid det
beryktade Värnamo möte i höstas, då
7 000 bönder i bilar och bussar centraldirigerades
till smålandsmetropolen för
att protestera mot jordbruksministern
och hans förslag. Där uppträdde centerpartiets
ledare och — jag vågar kanske
använda ordet i detta fall — skogspatron
Hedlund som jordbruksministerns
främste vedersakare. På mötet trädde
centerpartiets riksdagsmän fram som på
ett snöre och talade om hur oriktigt
herr Holmqvist förfarit.

På RLF-stämmorna runt om i vårt land
bär det förekommit liknande kritik.
Jordbruksministern har utpekats såsom
varande den som ruinerar de svenska
bönderna. Det har inte förekommit
många nyanserade inlägg. Hot om repressalier
och tal om att man en mörk

Onsdagen den 5 maj 19G5 fm.

Nr 21

kväll och i en kanske likaledes mörk
gränd skulle »märka» herr Holmqvist
om man träffade på honom, har förekommit.
Jag tror inte att jordbruksministern
är rädd för den kampanjen. Han
tillhör inte de lättskrämda i landet, men
nog vittnar det om en politisk fanatism
och en facklig omogenhet att man använder
sådana metoder i de fackliga
och politiska striderna. Jordbrukets föreningsrörelse
har tydligen, i varje fall
i det avseendet, inte trampat ur barnskorna.

Jag vill för min del göra klart för de
protesterande att jordbruksministern
inte är ensam om sin uppfattning inom
socialdemokratien. Han har riksdagsgruppens
fulla stöd, något som väl också
kommer att framgå vid omröstningen
bär senare i dag. Jag vill bara tillägga
att man inte gör vare sig bönderna eller
deras organisationer starkare genom
sådana uttalanden som förekommit.
Sakligheten i jordbruksministerns förslag
går inte att komma förbi.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i alla delar.

I herr Göran Karlssons yttrande instämde
herrar, Hjorlh, Manne Ohlsson,
Söderberg, Ståhle och Larfors, fru Wallentheim,
herrar Erik Jansson, Lars
Larsson, Augustsson, Tage Johansson,
Mossberger, Fritz Persson, Bertil Petersson,
Hellebladh, Svante Kristiansson,
Wdåg, Rikard Svensson, Helge
Karlsson, Mårtensson och Rönnberg, fru
Nilsson, herrar Einar Persson, Möller,
Lundin, Paul Jansson och Undén, fröken
Ranmark, herrar Oscar Carlsson,
Wirmark, Åke Larsson, Karl Pettersson,
Dahl, Magnusson, Herbert Larsson och
John Ericsson, fröken Mattson samt fru
Carlqvist (samtliga s).

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig allra först få
konstatera, att herr Karlsson i Huskvarna
slutade sitt anförande med att bannlysa
de 7 000 bönderna för att de hade
demonstrerat. Det är väl tråkigt för herr

Förslag till jordförvärvslag m. m.
Karlsson att det inte finns 7 000 socialdemokrater
i denna kammare, ty då
hade det väl skett samma demonstration,
förmodar jag, från denna talarstol.
Ett faktum i detta sammanhang är att
bönderna bara ville ge sin vilja till känna
på samma sätt som de demonstrerande
här nyss gav uttryck för sin vilja.

När det gäller dessa frågors behandling
är det inte alls på det sättet, herr
Karlsson, att vi har tagit dem på entreprenad.
Jag anser dessa frågor lika viktiga
som skolfrågor, skattefrågor, socialpolitiska
frågor eller över huvud taget
vilka frågor som helst som rör och gestaltar
samhällsbilden. Då är det väl
också bara naturligt och riktigt att vi
säger ifrån, när vi har en annan uppfattning
än regeringen.

Sedan blev jag i viss mån anklagad
för att jag berörde frågor som inte hörde
till denna proposition, nämligen
prisfrågorna. Jag vill uppmana herr
Karlsson att läsa propositionen, remissyttrandena
och utskottsutlåtandet, i vilka
man även poängterar prisfrågornas
betydelse för livsmedelsproduktionen
till följd av det förslag som nu är framlagt.
Det finns väl anledning att mer än
hittills, herr Karlsson, studera vad som
framförts från de håll jag här har räknat
upp.

Det är väl inte unikt att förfara på det
sättet som vi har gjort, nämligen att
ha dels ett huvudyrkande och dels ett
annat yrkande. Det har förekommit tidigare
i riksdagens historia, så det är
väl en gängse form, som jag förmodar
att man har rätt att tillämpa även i detta
sammanhang.

När det enligt herr Karlsson inte har
kommit fram någonting som säger att
man skulle kunna följa den linje centerpartiet
här anvisar, vill jag påpeka att
jag tog upp vad jordbruksministern
själv sade år 1963 och bara ställa frågan:
Yad har inträffat sedan år 1963 i
de väsentliga frågor som då utgjorde orsaken
till att man även bland socialdemokraterna
ansåg det vara lämpligt
att skjuta på detta problem?

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Det var rätt intressant att höra vad
den talare som stod före mig i talarstolen
sade i fråga om en eventuell socialisering
eller ökat statligt köp. Å ena
sidan säger han nämligen att vi inte behöver
ligga sömnlösa för att staten eventuellt
kan köpa mera skog, men å andra
sidan slutade han sitt anförande
med den tankekullerbyttan, att det måste
vara riktigt eller åtminstone inte något
fel att staten äger landets råvarutillgångar.
Jag vill, herr talman, bara få
svar från utskottets talesman på de frågor
som jag här har ställt om den möjligheten
finns. Blir jag övertygad om att
svaret är realistiskt, är det klart att det
skall bedömas på samma sätt som när
man gör övriga bedömningar i denna
fråga.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Karlsson ville i
sitt anförande förringa innebörden av
den enighet i stort i denna fråga som
jag i mitt första anförande framhöll.
Det är så till vida riktigt, att det här
har yttrats ganska stora ord med hög
röst, men ser man till innehållet visar
det sig att skiljaktigheterna inte är så
stora. Herr Sundin gick ut med storsläggan
mot jordbruksministern i början
av sitt anförande, men det rörde sig
ju faktiskt inte om den frågan som vi
har att debattera i dag utan om helt
andra frågor.

Jag har kanske anledning att i detta
sammanhang något utförligare beröra
vad jag påpekade först angående innehållet
i centerns 8-punktsprogram för
en ny jordförvärvslagstiftning och hur
denna faktiskt överensstämmer med
propositionen med de jämkningar vi
där har föreslagit. Första punkten i
programmet handlar om förvärvstillstånd
för jordbruk eller kombinerade
brukningsenheter. Den är praktiskt taget
identisk med propositionen. Andra
punkten gäller juridiska personer, s. k.
bolag. Där går ju yrkandena ganska

långt. Det är den punkten där man inte
kan tala om några direkta likheter, men
vi har ju dock i reservationen genom
vissa jämkningar åstadkommit en kompromiss,
som går i den riktning som i
8-punktsprogrammet föreslagits. Denna
kompromiss har ju också accepterats av
centern. Tredje punkten överensstämmer
praktiskt helt med propositionen;
fjärde punkten likaså. Femte punkten
gäller skogsbruksföretag med bärkraft
motsvarande familjejordbruk. Denna
punkt ansluter sig ganska nära till
jordbruksministerns ändringsförslag,
som vidare utvecklats i reservationerna
så att den överensstämmer med centerns
program. Punkten 6 avser förvärvstillstånd
i fråga om överloppsskog.
Där är uppställd en viss prioritetsordning
mellan olika förvärvare,
som icke har någon motsvarighet i propositionen,
men när det gäller överloppsskog,
som blir ledig i samband
med nedläggande av jordbruk och sådant,
tror jag att det i realiteten inte
finns något problem att lösa. Punkt 7
avser inte själva lagförslaget, och punkt
8 gäller kommunernas förvärvsrätt. Där
har i reservationerna gjorts en modifiering,
som går t. o. m. något längre än
vad centerns program gör. En genomgång
av programmet punkt för punkt
visar sålunda, att överensstämmelsen
är väl dokumenterad.

När jag ändå har ordet vill jag be att
få förtydliga mitt yrkande. I reservation
IV till 4 § ingår ett sista stycke av
lagtexten som får betraktas som en
följdreservation till reservation III. Den
kan sålunda inte ställas under proposition
med mindre att reservationen III
blivit bifallen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar att herr
Sundin var betydligt mattare i sin
replik än vad han var när han höll
sitt huvudanförande här. Jag har för
min del inget att invända mot att bön -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

derna demonstrerar. Det gör jag själv
också vid olika tillfällen. Men vad jag
har sagt var att det var en centraldirigerad
demonstration som hade mäktiga
intressen bakom sig. Det var ett nytt
slags bondetåg, fast det var organiserat
av andra krafter än dem som för 50
år sedan organiserade ett bondetåg här
i landet.

Herr Sundin bemötte mig inte i sak
men hänvisade till utlåtande, proposition
och annat när det gäller prisfrågorna.
Vad herr Sundin tog upp i sitt
inlägg var helt enkelt sådant som gällde
helt andra saker än skogsfrågan. Vidare
påstod herr Sundin att jag skulle
ha gjort mig skyldig till en logisk kullerbytta
i samband med socialiseringsfrågan.
Nej, det gjorde jag inte. Jag
bara noterade sakligt hur mycket mark
som socialiserats under dessa år. Jag
underströk samtidigt att jag inte tycker
att det vore fel om staten förvärvade
mer mark.

Herr Alexanderson verifierade i sitt
inlägg egentligen vad jag tidigare sagt
till herr Sundin beträffande prisfrågorna.
Herr Alexanderson talade om enighet.
Men vi vet ju, herr Alexanderson,
hur denna enighet har uppstått. Det är
inte på det sättet att det i stort råder
någon enighet mellan centern och de
andra partierna på den borgerliga kanten.
Centern vill ju helt enkelt inte någon
ändrad lagstiftning, fast man redovisar
ett punktprogram i en motion —
detta för att man ändå skall ha något
att säga.

När herr Sundin i sitt anförande
sammanfattade sina synpunkter sade
han bl. a. att det är hänsyn till människan
som avgör att man skall gå på
centerlinjen. Herr Sundin, det finns
all anledning att ta hänsyn till människan
i sammanhanget, ty det gäller
också människor som bl. a. skall sysselsättas
inom industrien, och om bondemonopolet
får fortsätta och skogsägarföreningarna
får fortsätta sin politik
med hembudsplikt och allt vad det heter,
riskerar dessa människor att stå

Förslag till jordförvärvslag m. m.
utan jobb. Jag tycker att alla skäl talar
för att man skall ta hänsyn till människan,
men man skall fördenskull inte
låsa sig fast vid gamla och förlegade
lagar, ty tiderna bär ändrats, och vi
befinner oss i en annan situation än då
jordförvärvslagen tillkom.

Ännu en replik till herr Sundin! Den
gäller varför vi »ändrat» oss sedan
1963. Utskottet sade då klart ifrån att
den ansåg att frågan snabbt måste
bringas till sin lösning. Det är det som
nu har skett. Det finns ingenting i vare
sig herr Sundins anförande eller på
annat håll som motsäger uppfattningen
att vi nu befinner oss i det läget att vi
måste ändra lagstiftningen.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick så småningom
ett av de många svar som jag ville ha,
och det gällde vad som inträffat sedan
1963 fram till dags dato 1965. Men
det referat som jag gjorde av vad statsrådet
sade vid det tillfället och den
bild som vi har i dag bara bevisar att
det icke inträffat något som skulle motivera
denna lagstiftning, om man tar
hänsyn till den uppfattning som jordbruksministern
hade 1963.

Herr Karlsson säger att jag hade blivit
betydligt mattare i mitt andra anförande.
Ja, det är väl inte så underligt,
herr talman. Om det inte är så
mycket att svara på efter herr Karlssons
anförande, måste det ju inträda en
viss avmattning. Det är en helt naturlig
sak. Sådant måste ju inträffa för oss
allihop.

I fråga om centraldirigeringen av de
7000 bönderna, så känner jag över huvud
taget inte till något därom, men
jag förmodar att herr Karlsson bättre
än jag känner till hur man centraldirigerar
demonstrationer här i landet.
Han har kanske mycket större kännedom
om detta än jag har.

Jag förundrar mig något när man
från herr Karlssons sida som motiv för
att bolagen skulle få möjlighet att köpa

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
mera skog — ty det är kontentan av det
hela — åberopar att skogsägarföreningarna
nedåt södra Sverige kanske skulle
hindra bolagen att köpa skog. Är detta
förslag från jordbruksministerns sida
enligt den tolkning som herr Karlsson
ger det en bestämd påminnelse om att
skogsägarföreningarna inte är önskvärda
i vårt samhälle? Skall man tolka det
så?

Vad sedan gäller råvaran kan man
inte förändra den på något sätt, vare
sig den ags av staten, de enskilda eller
bolagen. Tanken är bara från vår sida
— vilket kommit till uttryck i motionen
— att man här förändrar helt i sak
det ägande som finns i samhället. Det
som förundrar mig allra mest är att
herr Sköld var en av de stora tillskyndarna
av jordförvärvslagen och att man
nu så kategoriskt tänkt om när det gäller
lagstiftning i denna fråga.

Sedan skall jag inte ta upp någon
diskussion med mittenbröderna i denna
fråga. Herr Alexanderson har fört fram
sin uppfattning. Jag är så till vida
glad att mittensamverkan har gett det
resultatet, att han refererade det åttapunktsprogram
som vi har tagit in i
vår motion, och jag har därför inte någon
anledning att hänga mig fast vid
detta. Men det är ingen som skall tro
att vi på något sätt har en konservativ
uppfattning när det gäller dessa frågor.
Vi har väl i stort sett följt det förslag
som 1958 års jordlagsutredning lade
fram, och i den utredningen fanns det
en majoritet som även bestod av socialdemokrater.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! År 1963 begärde utskottet
och riksdagen ett nytt förslag till
jordförvärvslag. Vi har den uppfattningen
att tiden nu är mogen att lämna
fram detta förslag, och så har gjorts.
Om herr Sundin har en annan uppfattning,
ändrar det inte vår uppfattning
att vad som skett är riktigt.

Beträffande centraldirigerade de -

monstrationer, herr Sundin, kan jag
förklara att jag aldrig varit med om
att dirigera demonstrationer på det
sätt som skett vid Värnamo möte. RLF
dirigerade människor dit från halva
Sydsverige.

Herr Sundin har en mycket underlig
diskussionsföring. Han gör gällande att
vi inte skulle anse skogsägarföreningarna
önskvärda. Jo, herr Sundin, det gör
vi. De skall finnas, men vi har skäl att
opponera oss mot de stadgar som de
har och vad de nu vill sätta i verket.
Jag skall läsa upp vad Förbundskontakt,
d. v. s. förbundsorganet för Sydsveriges
skogsägare, har skrivit i ett
av sina nummer. Man har där tagit upp
hembudsplikten och sagt att man skall
svartlista dem som levererar till andra
förädlingsindustrier än skogsägarföreningen
själv. Mitt ställningstagande beror
bl. a. på denna artikel. Jag skall citera
några rader för att herr Sundin
skall få klart för sig att det är en allvarlig
situation:

»Systemet med hembudsplikt, mer
eller mindre strikt tillämpat, förekommer
även inom andra branscher av föreningsrörelsen,
t. ex. inom slakteri- och
mejeriorganisationerna, och anses där
helt naturligt. Uppenbart är att man
inom alla ekonomiska föreningar begagnar
hembudsplikten för att nå den
större effektivitet som ett enat uppträdande
ger.» Så hoppar jag över några
rader, men herr Sundin kan läsa dem
själv, om han tror att jag citerar fel:
»Vid kontakter med bruken har förbundet
under de senaste säsongerna fått
kännedom om att smygleveranser från
medlemmar till bruken förekommit i
ganska många fall.» Så säger man:
»Det är helt enkelt ett renlighetskrav
gentemot förbundet och gentemot alla
lojala medlemmar att medlemskapets
stadgeenliga förpliktelser fullgörs. Förbundets
ledning har beslutat att, om
stadgeöverträdelser av detta slag fortsätter,
utkräva skadestånd och därjämte
publicera namnet på varje medlem
som bryter mot hembudsplikten.»

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Det är inte så egendomligt, herr Sundin,
om man inför detta blir fundersam
över det monopol som nu råder för
bondeskogsbruket.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller leveransplikten
är det bara så att varje jordbrukare
och skogsägare frivilligt ansluter
sig till en organisation, och då
åtar han sig de förpliktelser som den
organisationen kräver. Frivilligheten
finns i och med att han kan välja mellan
att inte vara med och att gå med
som medlem.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att frivilligheten
finns, men vad jag velat poängtera
är de konsekvenser som det s. k.
frivilliga medlemskapet för med sig.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den ändring av jordförvärvslagen
som vi nu behandlar är
alls inte en enkel anpassning till tidens
krav på lagstiftning, utan den innebär
inkörsporten till en fundamental förändring
i äganderätten till ett par av
våra viktigaste naturtillgångar, nämligen
jorden och skogen. Förändringen
kan få de mest vidsträckta konsekvenser,
som tillskyndarna av denna lagstiftning
inte har tänkt sig, inte velat inse
eller kanske med beräkning velat nå
fram till av ideologiska skäl. När nu
socialdemokraterna, delvis med högerns
och folkpartiets hjälp, kommer att driva
igenom denna lagstiftning, är det
risk för att man raserar stora delar av
den enskilda företagsamhet -som nu
finns.

Det är förvånande att högern och
folkpartiet har intagit den ståndpunkt
de gjort. Jag skulle vilja fråga herr Ebbe
Ohlsson ocli högerns gruppledare
som konnner att tala senare: Var finns

Förslag till jordförvärvslag m. m.

högerns egendomsägande demokrati,
som det talats om så mycket men- som
så föga kommer till uttryck när det gäller
behandlingen av en så stor grupp
som jordägarna och skogsägarna?

Det är samma sak med socialdemokraterna.
Vi har nu kommit fram till en
situation som visar att det är starka kapitalintressen
som man framför allt vill
främja. Det har redan framgått av vad
herr Göran Karlsson sagt. Det kan medföra
förändringar i dessa lagstiftningar
så att det blir större folkomflyttningar
än tidigare. Detta kan motverka den lokalisering
vi så intensivt talat om under
denna riksdag, och det kan även
komma att motverka rationaliseringen
inom jo-rdbruket — det bär påvisats
vid olika tillfällen.

Jag kan instämma i v-ad herr Göran
Karlsson sade på en punkt, och det är
den enda punkt där jag kan instämma
med honom. Det är nämligen inte så som
herr Alexanderson nämnde att det råder
så litet motsättningar i detta sammanhang,
utan det råder bestämda motsättningar.
Från centerns sida har vi
icke accepterat de ändringar i lagstiftningen
som den socialdemokratiska regeringen
föreslagit och som utskottet
till stor del tillstyrker. Vi har bestämt
yrkat på att förslaget avslås och att den
nuvarande jordförvärvslagen förlänges
samt att man därefter tar itu med att
ordna de förändringar som kan behövas.

Vad först och främst gäller själva behandlingen
av frågan har herr Göran
Karlsson haft en del att anmärka under
den debatt som förekommit. Jag vill
genast deklarera -—■ och jag har gjort
det flera gånger från denna talarstol —
att jag har den största respekt för industriens
fackföreningsrörelse och andra
fackorganisationer. Jag bär respekt
för de opinionsyttringar som kommer
till uttryck i form av demonstrationer
den första maj och vid andra tillfällen.
Jag vill erinra om att när första maj
gjordes till helgdag utan kyrklig karaktär,
var det parti jag tillhör en av till -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
skyndarna till att så blev fallet. Jag
skulle önska att det fanns samma respekt
från andra håll när det förekommer
opinionsyttringar t. ex. från jordbrukarnas
sida. Är det mera centraldirigering
när 7 000 jordbrukare samlas
i Värnamo för att demonstrera mot detta
lagförslag än när en förstamajdemonstration
anordnas? Är det inte så att
man i båda fallen uppmanar medlemmarna
av respektive organisationer att
komma till dessa möten? Jag vill inte
kalla det för centraldirigering om industriens
fackföreningsrörelse uppmanar
sina medlemmar att komma med på mötet
på Gärdet i Stockholm eller att komma
med i förstamajtåget. Det är inte
mer centraldirigering i det ena fallet
än i det andra.

Jag tycker att det är rätt egendomligt,
när herr Göran Karlsson talar om herr
Hedlund som en skogspatron. Vem skulle
väl tala på mötet i Värnamo om inte
ordföranden i Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Kan herr Göran
Karlsson leta upp någon som är mera
lämplig att tala på mötet i Värnamo?
Att ordet sedan var fritt och att vem
som helst kunde få tala som önskar det,
är väl klart. Jag såg tyvärr inte att herr
Göran Karlsson var närvarande där —
annars kunde han väl ha begärt ordet.
Däremot fanns det företrädare för högerpartiet
som yttrade sig i debatten.
Jag tror nog att vi skulle nå längre och
att vi skulle få den politiska mognad
som kan eftersträvas från diverse håll,
om man respekterar opinionsyttringar
sådana som den i Värnamo. Jag vill säga
att där förekom en stark opinionsyttring
som inte kunde betecknas såsom
mer centraldirigerad än opinionsyttringar
som skett på andra möten där
jag deltagit.

Herr talman! Frågan är nu: Är det
annorlunda med just jorden och skogen
eftersom dessa objekt skulle behandlas
på ett helt annat sätt? Jag tycker att det
är rätt egendomligt att man inte kan
förstå att jorden och skogen har en
helt annorlunda karaktär. Själva meto -

derna att bruka jorden måste ju bli helt
annorlunda. Jorden har en belägenhet,
och man kan därför inte flytta den som
en industri, utan den finns där den är.
Följden är att det blir fråga om en annan
bebyggelseform och att man måste
ägna en helt annan omsorg åt den. Även
med risk för att herr Göran Karlsson
säger att jag går in på andra ämnen vill
jag nämna att det klart visat sig att om
vi skall få fram en stor produktion,
måste vi förlita oss på denna personliga
omsorg. Jag har hört att man i en
del socialistiska länder — som de kallar
sig själva — skryter med hur många
procent de ökat sin jordbruksproduktion
med. Jag har frågat vederbörande:
»Varför bär ni inte talat om hur jordbruket
hos er själva drivs och hur stor
ökningen är i absoluta tal?» När de lovordat
sitt socialistiska system, som skulle
ge större produktion, verkar det nämligen
som det är själva systemet som
skulle ge en större produktion, men om
vi bara räknar för jordbrukets del bör
vi se på Danmarks och Hollands system,
ty det är de länder som har den högsta
produktiviteten per hektar, och då skulle
vi inte kunna tänka oss att det socialistiska
systemet skulle vara effektivare.

Herr Göran Karlsson har inte berört
eu sak som jag nu vill påpeka. Det är
en speciell sak med jorden -—- den kan
inte behandlas på samma sätt som andra
arbetsobjekt. Man kan inte lägga ned
ett jordbruk en tid — som en optimist
sagt — och sedan ta upp driften igen
när man behöver livsmedel vid eventuella
avstängningar. Var och en vet att
detta inte är möjligt; jorden har sin annorlunda
karaktär bl. a. därigenom att
man inte kan beräkna en produktion på
ett jordbruk. Man vet inte om vi får
vackert väder och en gynnsam skörd eller
missväxt. Detta kan man inte säga
i dag, när vårbruket är i full gång i vårt
land, ty det förhåller sig annorlunda
med jorden än med andra näringsgrenar
som vi har.

Jag kan inte heller förstå varför herr
Göran Karlsson anmärker på att herr

Onsdagen den 5 maj 1905 fin.

Nr 21

Sandin tog upp prisfrågan. Jag frågar
herr Göran Karlsson: »Vad syftar ni
egentligen till med jordbrukspolitiken?»
Är det inte så att målet är att frambringa
livsmedel till lägsta möjliga priser?
Vad är det för inopportunt i att ta
upp prisfrågan i detta sammanhang eller
i varje fall att snudda vid den? Jag
trodde att syftet var att få ett så effektivt
jordbruk som möjligt och då har
prisfrågan sin plats också i dagens debatt.

Vid behandlingen i övrigt sade herr
Göran Karlsson att jordbruksministern
Holmqvist inte kan springa och fråga
RLF och andra organisationer. Det behöver
han inte göra i annan form än att
han givetvis kan begära remissyttrande,
och det har han också gjort. Vi bör
beakta, vilket jag vill säga till herr Göran
Karlsson, den olika karaktären av
jordbrukarnas fackorganisationer. Jordbrukets
fackorganisationer, herr Göran
Karlsson, är RLF, men är också den
ekonomiska föreningsrörelsen. En arbetare
vid en industri säljer sin arbetskraft
direkt genom avtalet, och han
strävar efter att få bästa möjliga betalt
för sitt arbete därigenom. Men jordbrukaren
säljer sitt arbete i form av de
produkter han producerar, och följaktligen
är det en fullkomligt felaktig inskränkning
om det säges att RLF är
jordbrukets enda fackorganisation. Också
de ekonomiska föreningsrörelserna
är fackorganisationer.

Herr Karlsson gör också en attack
mot leveranskontrakt och dylika saker.
Om man beaktar vad jag nu sagt förstår
man att när jordbrukarnas och skogsägarnas
arbete skall säljas i form av
produkter, måste man tänka på att få
så jämn tillförsel som möjligt samt på
att man får ta emot sortiment av olika
slag, både av god och av sämre kvalitet.
Det iir följaktligen förklaringen till
alt om någon blir medlem i en sådan organisation,
måste han foga sig i att också
leverera sina produkter. Däremot är
han inte tvungen att vara medlem utan
kan stå utanför om han så önskar, vil 3

Första kammarens protokoll 1965. Nr 21

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ket jag väl inte tror att Göran Karlsson
som fackföreningsmän skulle rekommendera.

Vad gäller hur det skall gå med skogen
i fortsättningen, och vem som kommer
att äga den, så förvånar jag mig
över herr Karlssons resonemang, som
innehåller gamla högersynpunkter om
att man skall trygga industriens råvarutillgångar.
Jag förstår inte detta, herr
Karlsson. Blir det mer eller mindre
skog om den befinner sig i jordbrukarnas
eller i bolagens ägo? Blir arealerna
större i den enes eller andres ägo? Det
är väl frågan om vem som kan driva
skogarna mest effektivt, som bör avgöra
vem som skall äga dem. Då tror jag herr
Karlsson kan arbeta för att sälja statens
skogar totalt, ty räntabiliteten vid statens
skogar är, som tidigare har påvisats,
synnerligen svag. Vi har under
många år hört att statens skogar inte
ger så mycket. För trettio år sedan fördes
samma resonemang som nu, att statens
skogar sköttes så bra och att man,
när det blir ordnade förhållanden, kommer
att få bättre avkastning av dem.
Men vi har väntat och väntat och har
inte fått något större resultat av verksamheten
med statens skogar. Det har
gjorts en beräkning, som vad jag vet
inte liar vederlagts, att statens skogar
skulle förräntas med 1,9 procent, och
det är inte lysande. Beträffande böndernas
skogar kan jag hänvisa till riksskogstaxeringen,
där man kan se hur
utfallet varit. Jag kan inte förstå hur
t. ex. Bengtsfors skulle ha kunnat få
mera råvarutillgångar, om det hade varit
andra äganderättsförhållanden i
Dalsland. Därför gjorde herr Karlsson
en logisk kullerbytta, när han talade
om vem som skall äga skogen. Därmed
är också sagt en del om statens förvärv
av skog, som vi inte anser är nationalekonomiskt
förmånligt.

När det gäller jordbruket är det ganska
intressant att studera utvecklingen
under den nuvarande regeringens tid.
Ifrån det man bildade arbetarsmåbruken,
då det var dagens melodi att skapa

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
så många sådana som möjligt, fram till
den svåra jordbrukskrisen under 1930-talet, sade man till jordbrukarna, att
felet var att de inte drev tillräckligt
stor animalisk produktion. Gå över till
det, sade man, så blir det bättre! Det
gjorde de, men det blev naturligtvis
inte bättre resultat för det. Det var
inte lösningen på problemet. Så kom
kriget, och man bad jordbrukarna att
producera så mycket som de någonsin
kunde. I samråd med några av de dominerande
politikerna på den tiden,
Pehrsson-Bramstorp och Per Albin
Hansson, sade man till jordbrukarna:
Nu skall ni var justa och inte driva upp
priserna. I gengäld skall vi i en annan
situation tänka på att jordbruket också
skall ha skälig lön för sitt arbete. Jag
tycker regeringspartiets företrädare
borde komma ihåg vad som sades i början
av 1940-talet, då vi hade brist på
livsmedel i vårt land. Jordförvärvslagarna
kom till, och de skärptes. Jag minns
mycket väl när den nuvarande finansministern
från denna talarstol talade om
att här måste bli ordning och reda.
Det var fråga om gåvor som skett enligt
förvärvslagen på ett sätt som inte var
juste. Dåvarande jordbruksminister
Sträng sade att här måste bli en skärpning,
och en sådan genomfördes också
i jordförvärvslagarna. Bolagsförbudslagen
av år 1925 genomfördes nu definitivt
av en socialdemokratisk regering.

Nu har socialdemokraterna gjort en
markant omsvängning, och man undrar
vad som är orsaken till det. De har
hamnat i de starka kapitalintressenas
led, och det är mest det som man avser
att främja med de s. k. liberaliseringarna
i den lagstiftning som man nu kommit
fram till.

Det har talats en del om det socialdemokratiska
partiets fientlighet eller
vänlighet mot svenskt jordbruk. Vi har
ju haft en del socialdemokratiska jordbruksministrar
tidigare, men den nuvarande
jordbruksministern har uppträtt
betydligt mer arrogant mot jordbrukarna
än någon tidigare. Vi har hel -

ler aldrig tidigare haft sä kärva motsättningar
med en socialdemokratisk jordbruksminister
som nu mellan jordbruksminister
Holmqvist och jordbrukets organisationer.
Det ena utmanande förslaget
efter det andra läggs fram. Herr
Karlsson betygar att partiet står bakom
jordbruksminister Holmqvist, och han
har vidare sagt att herr Holmqvist inte
skall fästa sig så mycket vid det som här
kommer fram. Men det kan bli så att
jordbruksminister Holmqvist blir en
kringskuren kung, som visserligen kan
operera med hjälp av sitt partis majoritet,
men får en ytterst dålig kontakt
eller ingen kontakt alls med dem han
egentligen skulle företräda, d. v. s. jordbrukarna.
Det är inte bara det som bär
upprört jordbrukarna, utan det är också
andra statsråds tal om korvdiet o. d.,
vilka heller inte varit ägnade att främja
det goda förhållande som borde råda
mellan regeringen och jordbruket. Man
kan fråga sig om inte den kommunistiska
vänsterfalangens myckna tal om prisfrågorna
har föranlett regeringspartiet
att kasta sig över den låglönegrupp som
jordbrukarna utgör genom de förslag,
som man nu delvis har fått fram och har
varslat om skall komma i framtiden. Vi
har flera gånger påpekat att man borde
invänta 1960 års jordbruksutredning.
Herr Göran Karlsson visade då på att
det i ett utlåtande av tredje lagutskottet,
som antogs av riksdagen, står att
detta snarast möjligt skall genomföras.
Ja, det är riktigt, men det var inte hela
citatet, tv man sade också att det var
naturligt att man inväntade 1960 års
jordbruksutredning, och jag tycker att
det hade varit ganska självfallet att
göra så.

Herr Karlsson har talat om jordbrukarnas
monopol att inneha jord och
skog, och detta har också förekommit
i tidningspressen åtskilliga gånger. Lagstiftningen
kom inte alls till i det syftet.
Den tillkom för att förhindra spekulation,
och något monopol har inte förekommit
i den meningen, att inte alla
skulle kunna köpa jord. Enligt den nu -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

varande jordförvärvsiagstiftningen vill
man inte förhindra detta. Är det verkligen
någon som vill bli jordbrukare,
så har han också nu möjlighet att köpa
jord, men har inte möjlighet att köpa
den på spekulation. Det är detta lagstiftningen
har velat förhindra, den lagstiftning
som vi på sin tid genomförde
tillsammans med det socialdemokratiska
partiet.

Vi har nämligen inte tagit denna sak
på entreprenad. Den var på entreprenad
under en ganska lång tid just hos regeringspartiet
och centern, som främst
har drivit uppfattningen att vi borde
ha denna förvärvslagstiftning. Nu har
emellertid socialdemokraterna hoppat
övei till andra ståndpunkter och bedriver
en politik som vi naturligtvis
finner ganska besynnerlig.

Det talas om liberalisering, och det
låter ju vackert. Visst vill vi ha liberalisering,
men jag tror inte att vi kan
driva liberaliseringen hur långt som
helst på olika områden. Jag vill som
exempel nämna strandlagen. Skall man
driva liberalisering på det området?
Skall man säga att vem som helst får
köpa markområden vid stranden? Vad
skulle resultatet bli? Jo, de som har
gott om pengar köpte upp marken vid
stränderna och inhägnade den med
taggtråd och följden skulle bli att största
delen av det svenska folket inte kunde
komma ned till stränderna.

Vi kan inte driva liberalisering dithän
att det blir liberalisering för några
få och hinder för största delen av folket.

Anledningen till att bolagsförbudslagen
kom till var som bekant baggbölerict
som förekom i så stor utsträckning
på sin tid. Det kan inte förekomma
i våra dagar. Det är säkerligen så
som herr Göran Karlsson sade, men en
överföring, visserligen i annan form,
är mycket sannolik av skogarna från
enskilda till bolagen och staten. Där
får man beakta det förhållandet, att individen
alltid är den svagare parten

Förslag till jordförvärvslag m. m.
mot det kapitalstarka bolaget eller mot
staten. Det kan bli en fortgående överföring
av enskilt ägande till staten och
till bolagen. Det kommer att medföra
en avfolkning från landsbygden, och
det kommer att få många olyckliga konsekvenser
som vi har visat på tidigare.

Det är ytterligare en sak, herr talman,
som jag skulle vilja ta upp och
som man gärna velat nonchalera. Man
har gjort det i propositionen, och det
har gjorts i debatten i dag. Jag tänker
på frågan om vad som kommer att hända
om vi skulle inlemmas i ett mera
vidsträckt handelspolitiskt samarbete.
Jordbruksministern avfärdade detta
mycket lätt i propositionen med att
säga: »Eftersom frågan om Sveriges
anslutning till EEC eller en ännu större
europeisk marknad inte torde aktualiseras
inom överskådlig tid, finns det
inte någon anledning att av detta skäl
uppskjuta en för svenskt näringsliv angelägen
reform av den lagstiftning som
reglerar svenska rättssubjekts förvärv
av fast egendom.»

Det är det enda som sägs om denna
sak, men nog har det skett mycket på
det europeiska samarbetets område under
senare tid. Vi har inte någon fri
etableringsrätt inom EFTA, men var
och en som studerar EEC:s bestämmelser
vet att där finns en vidsträckt etableringsrätt.
Det kan bli så att denna
utvidgas, vilket alls inte är osannolikt.
Jag vill åter citera vad som sades i regeringsdeklarationen
i utrikesdebatten
i år. Där sades: »Den interna utvecklingen
inom frihandelsområdet hade
fram till införandet av de brittiska importavgifterna
fortskridit utan störningar
och i betydligt snabbare takt än
vad som förutsetts. Den hade satt sina
spår också på verksamhetsfält som ligger
vid sidan av själva tullavvecklingsprogrammet.

De avtal som träffades rörande handeln
med jordbruksprodukter var ur
nordisk synpunkt särskilt betydelsefulla.
Utredningar hade påbörjats bl. a.

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
om regler för statlig upphandling, etableringsrätt
och kartellfrågor. Arbetet
med dessa pågår.»

Det är inte alls uteslutet att vi får
ett vidsträcktare samarbete på etableringens
område, och vad blir resultatet
då? Jo, det blir att vi får införa en lagstiftning
som förbjuder bolag att förvärva
jord och skog, men den måste bli
lika för andra länder. Vi kan inte ha
en lagstiftning som säger att utländska
bolag inte får lov att förvärva svensk
jord och skog, ty får svenska bolag göra
det måste också de utländska få göra
det. Därför förhåller det sig inte alls
så som jordbruksministern säger i sin
proposition att den saken inte är aktuell.
Den är i högsta grad aktuell. Vi
vet inte hur snabbt utvecklingen kommer
att gå på detta område. Det kan
tänkas att vi får en friare etableringsrätt,
vilket kan leda därhän att utländska
intressen kommer att bli ägare
av svensk jord och skog.

Vi har erfarenhet av denna sak tidigare.
Jag kan erinra om att LKAB
förstatligades på förslag av en högerregering.
Vi vet att orsaken var att det
fanns utländska intressen som ämnade
lägga beslag på de svenska gruvorna.
Man förstatligade då hälften av LKAB,
och i mitten på 1950-talet förstatligade
man den andra delen.

Detta är en sak som man försökt nonchalera
i dag, men jag vill särskilt
starkt understryka att det inte är någonting
att nonchalera, utan det bör
observeras att det kan aktualiseras mycket
snabbare än vi tänkt oss i dag när
vi behandlar jordförvärvslagen.

Herr talman! Jag ber att ytterligare
få understryka denna frågas stora vikt.
Det är inte bara en sådan enkel sak
som att vi skall anpassa lagstiftningen
efter tidens krav. Frågan har en mycket
mera vidsträckt betydelse, och därför,
herr talman, ber jag att få instämma
i det yrkande som framställts tidigare
av herr Sundin.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har visst respekt
för andras rätt att demonstrera och jag
har ingenting mot demonstrationer, men
jag tar inte tillbaka vad jag påstått, att
de demonstrationer som skedde från
skogsinnehavarnas sida i Värnamo var
centraldirigerade.

Herr Bengtson bestod mig med undervisning
på jordbrukspolitikens område,
och jag får tacka för den. Men
herr Bengtson är inte någon särskilt
lysande pedagog. Han lämnar väldiga
blottor i sin bevisföring. Han tar upp
prisfrågan och säger att den har en bestämd
plats i debatten. Låt gå för det.
Men då kommer han inte ifrån att prisfrågan
hör samman med den effektivitet
man kan nå i de olika näringarna.
Skogsnäringen kan inte sättas i någon
särställning gentemot industrinäringar
och andra.

Herr Bengtson säger att jag har tagit
fram gamla högersynpunkter. Nej, herr
Bengtson, det är inga högersynpunkter.
Det är synpunkter uppkomna därför
att vi i dag har en annan situation än
vi hade då lagstiftningen tillkom. För
att belysa hur efterbliven herr Bengtson
är i sitt resonemang vill jag ta hans resonemang
om att socialdemokratien förde
fram förslaget om arbetarsmåbruken
på 1930-talet. Det är väl ändå en väsentlig
skillnad mellan 1930, när vi hade arbetslöshet
och nöd, och det läge som
består i ett samhälle som vårt i dag, då
vi har överfull sysselsättning och då
det inte längre skulle vara effektivt att
upprätthålla det slags produktion som
arbetarsmåbruken svarade för. Det var
nödtillståndet som gjorde att man tvingades
slå in på den vägen. Vi har inte
ett sådant tillstånd i dag, herr Bengtson!

Herr Bengtson tog delvis avstånd från
attackerna mot jordbruksministern,
men jag vill fråga herr Bengtson: Solidariserar
sig herr Bengtson med dem
som vill ha bort herr Holmqvist och
som använder »överstarka» ord gentemot
honom?

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Herr Bengtson siiger att jordbruksministern
«r en kringskuren kung. Nej,
det är han sannerligen inte. Han har
fortfarande förtroende hos dem som
står bakom den jordbrukspolitik, som
i dag förs i landet.

Herr Bengtson säger att det gäller att
hindra spekulation. Men blir det spekulation
om ett företag som sysslar med
förädling av skogsprodukter får möjlighet
att köpa mark som kan ge det
den skog företaget kan behöva för sitt
förädlingsändamål? Jag har svårt att
tänka mig att det skulle vara uttryck
för spekulationsköp.

I slutet på sitt anförande talade herr
Bengtson något om etableringsprobleinen
och vad som kan uppstå i en framtid
om vi skulle komma in i EEC. Men
vi får väl ta etableringslagstiftningen
när utredningen därom är klar. Låt oss
diskutera den frågan då. Det kan inte
ha någon betydelse därvidlag att vi i
dag ändrar på den jordförvärvslag vi
för närvarande liar.

Det finns mycket annat att bemöta i
herr Bengtsons anförande, men låt mig
bara säga några ord om hans resonemang
om jordbrukspriserna och behandlingen
av jordbruket under kriget.
Han säger att man då var överens om
alt jordbruket skulle skyddas i prishänseende.
Ja, det är riktigt, men om det
är någon näring som åtnjuter statens
skydd, både tidigare och nu, så är det
väl just jordbruksnäringen. Det kan
man inte komma ifrån.

Herr Bengtson sade också att herr
Holmqvist har uppträtt arrogant. Är
det arrogant att sakligt ta fram och redovisa
skälen till att man vill ha en
ändrad lagstiftning? De som varit arroganta,
herr Bengtson, är de som gått till
attack mot jordbruksministern.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Subjektiva synpunkter
förbättrar inte saken. Det första herr
Göran Karlsson sade var: Jag tar inte
tillbaka någonting i fråga om centraldirigeringen.
Men det bevisar inte ett

Förslag till jordförvärvslag m. m.
dugg mer än att Göran Karlsson har
litet svårt att ändra uppfattning •— sagt
med milda ord.

Prisfrågan tog jag ju upp till behandling,
och den var en ganska central sak.
Varför, herr Karlsson, avvaktar man
inte 1960 års utredning, som just har
med prisfrågorna att göra? Här har vi
ett direkt skäl att avvakta utredningen.

Jag vill inte använda ordet efterbliven
om herr Göran Karlsson. Han använder
det om mig, och det får stå för
honom. Men när jag talade om arbetarsmåbruken
skedde det i samband med
att jag drog en liten historik över dessa
frågors behandling vid olika tidpunkter.
Jag gjorde det mest för att visa att man
skulle tänka en smula på att inte vara
så självsäker i sina bedömanden. Saker
och ting kan under en liten tid förändras
ganska mycket.

Herr Karlsson sade i sitt tidigare anförande
att det inte skett överföring av
några större områden med skog till staten.
Nej, men under de senaste 30 åren
har vi i 16 år på jordbruksministerposten
haft en centerpartist. Han har sett
till att det inte blivit mera socialisering
än nödvändigt. Man har därför inte riktigt
hunnit med någon sådan och inte
heller haft tillräckliga resurser till den.

Beträffande talet om spekulation vill
jag säga att det kan bli spekulation i
många fall ändå. Det är ju inte bara de
företag herr Karlsson nämnde, som nu
får köpa, utan vi får över huvud taget
en större frihet att köpa skog.

Jag kan inte i en replik ta upp hela
resonemanget om arrogansen från herr
Holmqvists sida. Jag vill bara erinra
om att han inte lät denna oerhört stora
och betydelsefulla fråga avvakta utredningen.
Man gjorde bara en promemoria
i jordbruksdepartementet, vilken sedan
fick ligga till grund för denna betydelsefulla
ändring av jordförvärvslagen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom jordbruksutredningen
inte har med skogspolitiken

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
att göra, kan jag inte se att det finns
någon anledning att avvakta dess resultat.

Beträffande socialiseringen säger herr
Bengtson att det är tack vare att vi haft
centerpartister på jordbruksministerposten
under lång tid som det inte har
skett mer förstatligande av skogen.

Herr Bengtson, vi har ju haft socialdemokratiska
jordbruksministrar i lika
lång tid, och det väsentliga är väl att
det har varit socialdemokratisk majoritet
i riksdagen, men ändå har staten inte
förvärvat mycket mark från enskilda.
Jag vidhåller att herr Bengtson och
andra kan känna sig lugna, om socialiseringen
fortsätter i samma takt som
nu.

Herr Bengtson jämförde räntabiliteten
hos statens skogar och de enskilda
skogarna. Räntabiliteten beror emellertid
till mycket stor del på var skogarna
är belägna och i vad mån de i och
för sig är bärkraftiga. Staten äger ju
mycket skog av dålig kvalitet i Norrland,
och det är väl inte onaturligt om
räntabiliteten där inte skulle vara lika
stor som exempelvis i Sydsverige, där
skogen växer betydligt fortare, men herr
Bengtson vill inte vara med om att staten
förvärvar mera skog i Sydsverige.
Om den gjorde det, kanske räntabiliteten
rent av skulle bli bättre hos statsskogarna.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Den snabba utveckling
av vårt ekonomiska välstånd som har
kännetecknat efterkrigstiden, har ägt
rum inom ett förhållandevis fritt arbetande
enskilt näringsliv. En av dess
starkaste drivkrafter bär varit en fri
konkurrens. Vi inom högerpartiet ser
i ett sådant näringsliv och över huvud
taget i en marknadshushållning med så
få dirigerande ingrepp som möjligt den
bästa garantien för fortsatta framsteg i
snabbaste takt och den enda garantien
för en följsam anpassning av produktionen
till förändringar i dess yttre vill -

kor och i medborgarnas önskemål. En
gynnsam näringspolitik måste utformas
mot denna allmänna bakgrund. Det innebär
att de ekonomiska drivkrafternas
fria spel bör vara det normala och att
de inskränkningar som görs måste vara
motiverade av mycket starka samhälleliga
skäl.

Att vi inom högerpartiet nu står beredda
att i princip acceptera en fortsatt
lagstiftning om reglering av jordförvärv
beror på sådana skäl. Jordbruket
intar i viss mån en särställning i
svenskt näringsliv dels genom att dess
produktion är av avgörande betydelse
för vår utrikes- och försvarspolitik,
dels genom att en lång rad av värden i
samhället, som vi allmänt betraktar som
önskvärda eller rent av omistliga, i så
hög grad påverkas av utvecklingen inom
lantbruksnäringarna. Det är därför
som vi i Sverige — liksom fallet är i
de flesta jämförbara länder — har funnit
det vara riktigt och angeläget att
bygga upp ett regleringssystem till
skydd för jordbruket och dess folk. Men
det blir i en sådan situation kanske också
naturligt att allmänna krav kan ställas
på att det med samhällsstödet avsedda
syftet verkligen uppnås och att
jordbruksproduktionen skall bedrivas
så effektivt att kostnaderna blir godtagbara.
Samhället vill ha direkt inflytande
på det viktiga underlag för en rationell
produktion som en lämplig fastighetsbildning
utgör.

Jag har för min del visserligen den
uppfattningen att de effektivaste produktionsenheterna
snabbast och bäst
skulle växa fram vid en fri anpassning
till de ekonomiska faktorerna. Vi tror
inom högerpartiet, herr Torsten Bengtson,
att en egendomsägande demokrati
bäst tillgodoses vid en sådan fri anpassning
och inte alls att den gynnas genom
statliga regleringsåtgärder. Jag kan
däremot medge att samhällets övervakning
av och deltagande i strukturrationaliseringen
är det pris som måhända
måste erläggas för det nödvändiga stödet
åt jordbruksnäringen.

Onsdagen den 5 maj 1905 fm.

Nr 21

Skogsmarken kommer här också in i
bilden. I stora delar av landet är skog
ett ytterst värdefullt komplement till
jordbruket — inte för att subventionera
jordbruksdriften utan för att genom
en bättre arbetsfördelning och genom
ekonomiska utjämningsmöjligheter i
tiden åstadkomma en billigare sådan
drift.

Vi kan alltså acceptera en lagstiftning,
som reglerar jordförvärv, men
endast i den mån dess syfte och verkan
är att underlätta och driva på en ändamålsenlig
strukturomdaning. Några
andra öppna eller dolda avsikter får
den inte ha.

Jag måste därför något kommentera
ett uttalande som utskottet gör i sitt utlåtande,
där man säger att ett särskilt
skäl till att neka förvärvstillstånd
bör vara misstanke om spekulationsoch
kapitalplaceringsköp som till följd
av sin prishöjande effekt ej rimmar med
primära samhällsintressen.

Det finns naturligtvis inga delade meningar
om att vissa former av markspekulation
ingalunda bör tolereras, men
jag har en känsla av att man använder
begreppet litet för lösligt i det här sammanhanget.
Det verkar som om man
vore ute för att hålla en konstlat låg
prisnivå, att fördölja det marknadsmässiga
värdet och att förhindra att det
kommer till uttryck, t. ex. vid en försäljning.

Man menar vidare att det måste sättas
stopp för fastighetsförvärv som avser
att åstadkomma en värdesäker placering
av kapital — om det inte gäller
köpare som är jordbrukare eller kan
köpa mycket stora gårdar, tv då tillåts
det. Strävar man verkligen efter en
marknadshushållning är man här inne
på farliga vägar.

Visst är det av munga skäl bäst att
fastigheterna ägs av dem som brukar
dem och som lever på deras avkastning,
men detta är ju också faktiskt den form
för ägande som normalt mest gynnas av
de produktionsekonomiska faktorerna.
Om andra typer av jordägande alltför

Förslag till jordförvärvslag m. m.
starkt vill tränga fram så är det bevis,
inte på ofullständigheter i jordlagstiftningen,
utan på en felaktig och slapp
allmän ekonomisk politik. Företeelsen
skulle alldeles förlora sin betydelse om
regeringen kunde hålla penningvärdeförsämringen
på en måttlig nivå och
om man — på det sätt som vi från högerpartiets
sida gång på gång har föreslagit
och krävt — såge till att nysparandet
och kapital över huvudet taget
kunde finna tillräckligt med alternativa
placeringar i värdebeständiga objekt.

Jordförvärvslagstiftningen får inte
ha till ändamål att verka prisdämpande,
den måste i det avseendet så långt
möjligt vara neutral. Nu är det visserligen
ett mycket beklagligt faktum att
prisnivån på jordbruksfastigheter ligger
högre — ibland avsevärt högre -—■
än den avkastningsnivå som jordbrukaren
kan kalkylera med. Det gäller för
övrigt skogsfastigheter också. Svårigheterna
är betydande att i en normal drift
erhålla en marknadsmässig förräntning
av fastighetspriset. Jag vill emellertid
uprepa att det enda riktigt goda botemedlet
här är en ekonomisk politik som
dämpar inflationsförväntningarna och
därmed de överpriser som är motiverade
av dessa.

Fn lagstiftning som begränsar rätten
till förvärv av jordbruksjord är naturligtvis
intimt beroende av den typ av
jordbrukspolitik som man vill föra. Som
herr Ebbe Ohlsson nyss påpekade är
dennas framtida målsättning och innehåll
ännu inte fastlagda av statsmakterna
utan behandlas för närvarande av
1960 års jordbruksutredning. Det skulle
därför i och för sig förefalla naturligt
att invänta ett kommande beslut om politikens
allmänna inriktning innan man
gjorde ändringar i förvärvslagarna.

Emellertid är den lag, vars giltighet
utlöper vid budgetårsskiftet, behäftad
med betydande brister. Att förlänga den
ytterligare är föga tillfredsställande.
Vidare torde det vara helt orealistiskt
att räkna med att en framtida jordbrukspolitik
skulle komma att så ut -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
formas att den skulle minska kraven
på en fortsatt strukturrationalisering.

Vi vill därför inte motsätta oss en
ny lagstiftning nu, men vi kräver att
den skall behandla alla köparkategorier
lika och att den som enda grund
för prioritering skall ange fördelar från
strukturförbättringssynpunkt.

Den föreslagna lagen företer i det avseendet
brister. Man får en bestämd
känsla av att regeringen är ute efter
något annat och mera. Departementschefen
säger t. ex. i propositionen:
»Jag finner det angeläget att staten även
i fortsättningen har möjlighet att på
samma villkor som andra skogsägare
öka sitt markinnehav genom förvärv
av skogsmark, som enligt domänverkets
bedömning är lämplig att infoga
i dess förvaltning.»

Detta krav låter kanske naturligt, men
det tål inte en närmare granskning. Det
är inte med andra skogsägare man skall
jämföra staten, möjligen med andra
skogsägarkategorier. Men även om man
gör det, så haltar jämförelsen. Det är
ingen praktisk fråga eller rationaliseringsfråga
om staten skall öka sin andel
i ägandet av den svenska skogen
och jorden — det är i högsta grad en
jordpolitisk, ideologisk fråga. Vi kan
för vår del inte anse att ett statligt
ägande, som ökar på bekostnad av det
enskilda, är från någon synpunkt önskvärt
eller ens acceptabelt. Det är också
förrädiskt att uttrycka saken som om
det här vore fråga om något slags konkurrens
på lika villkor. Det är det verkligen
inte.

Staten kan själv fastställa den ränta
som krävs på dess investeringar —- en
utomordentligt betydelsefull sak när
det gäller jord- och skogsförvärv. Staten
behöver vidare inte konkurrera på
en knapp kapitalmarknad med de enskilda
om krediter. Det sägs i det bär
fallet klart ifrån i både propositionen
och utskottsmajoritetens utlåtande att
kostnaderna är tänkta att bestridas med
skattemedel.

Jag menar nu inte att domänverket

skall berövas möjligheten till en rationalisering,
som ger dess markinnehav
en bättre struktur. Jag menar bara att
detta visst inte behöver medföra att de
totala arealerna måste öka. Det finns
ingen anledning att inte staten skall
underkasta sig samma krav på avstående
från enklaver och småbitar som
man är så angelägen att ålägga andra
ägarkategorier att underkasta sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna III, IV, V, VI
och VII vid tredje lagutskottets utlåtande
nr 22.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är med verklig tillfredsställelse
som vi i folkpartiet ser
att denna viktiga fråga kommer upp till
avgörande. Visst hade väl en del önskat
att jordbruksutredningens resultat kunnat
beaktas vid avgörandet, men tyvärr
kan ingen för närvarande säga när
jordbruksutredningen kan ha slutfört
sitt uppdrag. Det är väl dessutom så
att om det skulle behövas vissa justeringar
i marklagarna, så torde dessa justeringar
kunna göras när man får se
vad jordbruksutredningens förslag innebär.

En liberalisering av jordförvärvslagen
i syfte att främja den yttre rationaliseringen
har i många år varit ett stående
önskemål inom folkpartiet. När
jordförvärvslagen ursprungligen tillkom
var dess utformning sådan, att den föranledde
starkt motstånd från den övervägande
delen av vårt parti i riksdagen.
Vi har sedan dess haft många tillfällen
att understryka och ytterligare
utveckla vår önskan om en ändring. Att
bolagsförbudslagen i detta sammanhang
följer med i liberaliseringen är ur såväl
principiella som praktiska synpunkter
naturligt.

Det förhållandet att vi vid några tillfällen
tidigare har hyst vissa förhoppningar
om att jordbruksutredningens
betänkande skulle lämnas inom rimlig
tid, vilket kunde motivera kortare upp -

Onsdagen den 5 mai 1965 fm.

Nr 21

skov med omprövning av jordförvärvslagen,
utgör icke någon anledning till
att nu ytterligare skjuta på avgörandet.
Tiden har alldeles ridit förbi dessa båda
lagar, som utgick från helt andra förhållanden
än dem som utmärker dagens
samhälle. En omarbetning har varit behövlig
så länge att det nu är dags att
den verkställes.

Den föreliggande propositionen visar
att man på socialdemokratiskt håll har
kommit på andra tankar än man tidigare
haft. Visserligen tycks jordbruksministern
nu vilja ge ett intryck av att
han med sitt förslag står i något slags
motsatsförhållande till folkpartiet, men
jag betraktar detta närmast som en
skenmanöver i något politiskt syfte. Jag
tar för givet att även jordbruksministern
har förmåga att notera hur den socialdemokratiska
ståndpunkten i själva
verket avsevärt närmat sig den som vi
i folkpartiet länge har intagit. Att detta
gläder en representant för folkpartiet
är väl rätt naturligt.

Herr Göran Karlsson ifrågasatte om
vi i folkpartiet skulle anse jordförvärvsfrågan
ointressant därför att vi avböjt
en radioduell om den frågan med socialdemokraterna.
Så är det nog inte,
berr Göran Karlsson. I likhet med flera
talare före mig vilt jag starkt understryka
vilken betydelse folkpartiet fäster
vid jordbruksfrågorna och den utveckling
av lagstiftningen rörande dessa
som det här gäller. Vi är väl medvetna
om den särställning som jordbruket i
vissa avseenden intar och om betydelsen
för landets försörjning av att rationalisering
kan ske i all möjlig utsträckning
även på detta område. Att vi anser
att det kan finnas frågor som är
lämpligare att diskutera med socialdemokraterna
än jordförvärvslagstiftningen
beror väl närmast på, som jag nyss
sade, att socialdemokraterna i så hög
grad närmat sig de ståndpunkter som
folkpartiet länge har intagit. .lag tror
inte att motsättningarna i dessa frågor
är så stora att de kan motivera en debatt
före andra frågor. När herr Göran

Förslag till jordförvärvslag m. m.
Karlsson säger att centerpartiet har tagit
denna fråga på entreprenad, kan
man undra varför inte socialdemokraterna
har utmanat centerpartisterna till
debatt; redan efter vad som har förekommit
här i dag förefaller det som om
motsättningarna skulle vara så väsentliga
att de kunde vara av betydelse för
radiolyssnarna att få ta del därav.

På några avsnitt i det föreliggande
förslaget bär folkpartiet inte kunnat följa
utskottet. Jag skall inte gå närmare
in på dessa speoialfrågor, för vilka utskottets
ordförande klart och utförligt
har redogjort.

Vi anser emellertid vissa frågor vara
av sådan vikt att de bör komma till uttryck
i själva lagtexten. Propositionens
lagtext ger ju möjligheter till tillämpning
inom rätt vida marginaler, och det
är angeläget att alltför stor restriktivitet
inte kommer till användning. Det är
i detta syfte som justeringen i 4 § har
skett. Den gäller särskilt två saker, dels
kravet på att skogsbolagen vid skogsförvärv
under vissa förhållanden skall avstå
ströskiften, dels jämställandet avjordbruk
och skogsbruk när det gäller
förvärv av enskild företagare. Vi betraktar
inte vår ståndpunkt beträffande
bolagen och de s. k. ströskiftena som
ett vidblivande av det gamla villkoret
om avstående av kompensationsmark,
som för närvarande gäller för skogsbolagens
nyförvärv. I det förslag som reservanterna
framlagt är det inte fråga
om något villkor utan ett betonande av
att avståendet av ströskiften i samband
med nyförvärv kan komma att tillmätas
betydelse i vissa fall. Den principiella
inställning rörande rationalisering av
jordbruk, som vi har intagit, vidhåller
vi alltså också här. Det är alldeles tydligt
att de insprängda ströskiften som
det är fråga om i och för sig i många
fall inte kan vara objekt för rationellt
skogsbruk. Däremot kan de vara av väsentlig
betydelse för rationalisering och
arrondering av kringliggande fastigheter.

Jag tror f. ö. — på tal om bolagens

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

skogsförvärv — uppriktigt sagt inte att
det föreligger risk för bolagsförvärv av
skog av sådan väldig omfattning som
vissa talare bär har utmålat.

Den andra av de frågor som berörs i
4 § är, som jag nämnde, kravet på att
skogsbruket skall ges en principiellt likaberättigad
ställning med jordbruket
i förvärvshänseende. En liberalisering
som inte tillgodoser detta krav är enligt
vår mening alltför insnörd. Vi anser det
likaså vara befogat att förvärvare av
s. k. familjeskogsbruk får statligt kreditstöd
i likhet med vad som gäller för
enskilda jordbrukare.

Låt mig också, herr talman, i detta
sammanhang understryka att det uttalande
rörande risken för omfattande
statliga förvärv, som görs i ett par reservationer,
ingalunda får betraktas som
någon tom fras, tillkommen liksom för
syns skull. Samtidigt som man givetvis
inte vill hindra staten från av arronderingsskäl
föranledda förvärv, råder
det inom många kretsar farhågor för en
fortgående socialisering av jord och
skog. Här gäller det väl mera en framtidsfråga
som kommer att kräva ordentlig
bevakning från deras sida som är
motståndare till sådana socialiseringssträvanden.
Den föreslagna femårsbegränsningen
av lagen kan i detta avseende
även vara av värde.

Reservanterna och utskottet har alltså
skilda uppfattningar på några viktiga
punkter, av vilka jag endast berört ett
par. Det är glädjande att oppositionen i
sakfrågorna kommit att stå på en gemensam
linje, varigenom vikten hos
dessa avvikelser från utskottsförslaget
understrykes.

Jag vill sluta med att notera att de
försök som gjorts att i denna fråga
söndra oppositionen har misslyckats.
Betydelsen härav blir än mer uppenbar
om man beaktar att denna fråga torde
vara vårriksdagens måhända viktigaste,
vid sidan av den ofullgångna skattereformen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var egentligen herr
Lundströms sista uttalande som föranledde
mig att begära ordet för en liten
kommentar.

Om detta skall vara uttryck för en
gemensam inställning från den borgerliga
oppositionens sida i fråga om jordförvärvslagen
så kan jag bara hänvisa
till vad som förekommit under debatten:
det har ju varit en väsentlig skillnad
mellan centerpartiets talesmän och
talarna från högern och folkpartiet. Om
man sedan lyckats skriva ihop sig i ett
utlåtande som egentligen inte förpliktar
till någonting så tycker jag att det inte
är särskilt mycket att yvas över. Faktum
är att det finns ganska starka intressemotsättningar
på borgerligt håll
i denna fråga, och de har kommit till
uttryck under debatten även om de
inte återspeglas så starkt i vad man har
skrivit.

Herr Lundström påstod att socialdemokratien
har närmat sig folkpartiet.
Då vill jag bara ställa frågan: Om skillnaderna
i sak inte är så stora utan vi
skulle ha närmat oss folkpartiets uppfattning
så mycket som herr Lundström
vill göra gällande, vilken anledning
har då folkpartiet att reservera sig mot
det föreliggande utskottsförslaget?

Att TV- eller radioduellen uteblivit
får vi väl ta med jämnmod. Men jag
tror att det kunde ha varit nyttigt för
svenska folket att få även den här frågan
belyst i en sådan debatt.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tycker att den hittillsvarande
debatten trots cp-talarna
har varit rätt stillsam i jämförelse med
det våldsamma politiska larm som föregått
riksdagsbehandlingen av detta
ärende. Också reservationernas formuleringar
är som milda fläktar jämfört
med den ordorkan som tidigare har
härjat i tidningarna och på annat sätt
i denna fråga. Det har tydligen varit en

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

lång och svår väg från Värnamo och
hit. De kraftiga orden mot jordbruksministern
i dagens debatt har ju i huvudsak
inte heller gällt just det ärende
vi nu behandlar utan ärenden som senare
kommer på riksdagens bord.

För egen del skall jag inte alls syssla
med vad centerpartiet anser om jordbruksministern
och hans politik i detta
fall och inte heller med centerns uppfattning
om den politik han företräder
i allmänhet, utan jag skall hålla mig
dill den fråga som nu behandlas, nämligen
jordförvärvslagen.

Då vill jag först säga att om känslotänkandet
fick ta ledningen skulle det
•driva mig att tala och rösta mot föreliggande
förslag till jordförjvärvslag.
Jag är född i en bygd där jag i unga
år fick se nog och mer än nog av bolagens
inträngande i bondejordbruk och
bondeskog; jag har sett mer än tillräckligt
av gårdsbyggnader som fått ruttna
ner sedan arrendatorn av de fattiga inägorna
tvingats ge upp. Men jag tycker
att dessa upprörande syner frän gången
tid inte bör få bestämma ståndspunktstagandet
till aktualiteter som formats
långt senare och i en väsentligt ändrad
situation. Vi lever nu i ett samhälle som
har blivit annorlunda, situationen inom
jord- och .skogsbruk har i hög grad förändrats.

Här är det fråga om att under vissa
omständigheter kunna släppa skogsbolag
och livsmedelsindustrier in i hittillsvarande
bondeskog och bondejord.
Jag tycker att man inte får låta känslorna
ta överhanden i det sammanhanget
eller låta föreställningar som är flera
decennier gamla bli avgörande för
ståndpunktstagandet. Hade det i dag
gällt att släppa konkurrensen om jord
och skog helt och hållet fri, då skulle
det ha varit en synnerligen allvarlig
fråga. Jag tror för egen del att jag i så
fall varit nödsakad att stiga upp bär
och tala mot ett sådant förslag till ny
lagstiftning — i en helt och hållet fri
konkurrens måste nämligen bonden,
jordbrukaren, lätt komma till korta.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

bl. a. av ekonomiska skäl. Men nu gäller
det så långt man kan förstå inte
alls någon helt fri konkurrens, utan
lagförslaget är försett med så många
spärrar för icke jordbrukares inträngande
i skogs- och jordbruket att man
tydligen inte behöver hysa alltför långt
gående farhågor. Det är detta som har
bestämt vårt ställningstagande till det
föreliggande förslaget. Vi har för vår
del sett det som en fråga om befrämjandet
av rationalitet men också som ett
uttryck för önskemålet att ge jordbrukare,
vilka anser sig inte längre kunna
fortsätta med jordbruket, en hyfsad
chans att sälja egendomen till acceptabelt
pris. Åtminstone centerpartister behöver
väl inte upplysas om att utvecklingen
på vissa håll i landet har gått
så långt, att nedlagda jordbruksenheter
saknar köpare bland den lokala jordbruksbefolkningen
— i vart fall saknar
de sådana köpare som är villiga att betala
ett rimligt pris för en egendom,
som ägaren inte längre anser sig ha
förmåga att bruka. Detta påpekas också
av departementschefen på ett par tre
ställen i promemorian och även i propositionen.

Det kan antas att svårigheten att sälja
sådana jordbruk och skogar kommer
att framöver accentueras mycket starkare
än vad som varit fallet under de
senaste åren, även om företeelsen redan
har varit tydligt märkbar. Den nya
jordförvärvslagen måste ovillkorligen
innebära en direkt hjälp till den, som
så att säga har avkastats ifrån sitt jordbruk.

Med mycket starkt understrykande av
rationalitetssynpunkterna vill jag nu
som ett särskilt motiv för godtagande
av lagen framhålla, att vad man kunde
kalla jordbrukarens förstfödslorätt till
jordbruk och skog kvarstår obruten.
Liksom hittills skall ju alla jordförvärv
med undantag för överlåtelser av mycket
små enheter granskas och godkännas
av lantbruksnämnden, det organ för
jordbruksrationalisering som finns i
varje län. Det betyder alt rationalise -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

ringsmomentet, d. v. s. upprättandet av
bärkraftigare brukningsenheter genom
förstärkning av mindre jordbruk med
ledigbliven jord och skog, fortfarande
ges prioritet. I det avseendet kvarstår
alltså böndernas förstfödslorätt till jorden
— jag använder här ordet förstfödslorätt
med anföringstecken.

Visserligen vet jag mycket väl att
verkligheten bakom granna ord kan
vara nog så grym. Förstfödslorättens användande
förutsätter bl. a. ordentligt
penninginnehav eller i annat fall god
lånemöjlighet, men i vart fall med dessa
förutsättningar givna har bonden
första rätten. Därnäst borde enligt vår
åsikt och i överensstämmelse med vår
motions argumentation och yrkande det
allmänna, d. v. s. stat och kommun, ha
förköpsrätt. Det innebär att bolag eller
andra inte skulle ha rätt att köpa med
mindre stat och kommun förklarat, att
de icke önskar förvärva marken. Först
efter bondens nej, statens nej och kommunens
nej skulle andra kunna komma
med på ett hörn.

Centerpartisterna är dock tydligen så
känslotänkande i denna fråga, att de
hellre går in för att jordbrukare i avfolkningsbygder
ställs utan möjlighet
att till rimligt pris avyttra jord och
skog än att de låter stat eller kommun
träda in som prioriterad köpare. Detta
är —- det får jag lov att säga — en stelbenthet
i bedömandet som vi bär mycket
svårt för att kunna respektera.

Vi anser — och det framgår av vår
motion, som ju i övrigt innebär tillstyrkande
av lagförslaget — att det uttalade
syftet med lagen kan till fullo säkras
endast om samhället ges förköpsrätt efter
det att jordbrukare inte har reflekterat
på köpet och således före alla
andra förvärvssökande. Beträffande detta
vårt förslag hänvisar utskottet bara
till markvärdekommittén. Herr Göran
Karlsson hänvisade också till denna
kommitté, ehuru han tydligen inte anser
något oriktigt ligga i att samhället
förvärvar mera mark, så vitt jag kunde
tolka hans anförande rätt.

Om alltså vårt förslag avslås, uppstår
ett starkt ökat behov av vaksamhet i
fråga om lagens praktiska konsekvenser.
Vi är sannerligen inte anhängare
av att i synnerhet bolag skulle få sådana
möjligheter att intränga i skogsbruket,
som man kan anse oberättigade och
icke önskvärda ur samhällelig synpunkt.
Departementschefen och med
honom utskottet har också talat för en
så kallad uppföljning av lagen och för
uppdrag åt lantbruksstyrelsen att efter
lämplig tid inkomma med redogörelser
för erfarenheterna. Detta skulle jag alldeles
särskilt starkt vilka understryka.

Som det möjligen kan observeras, talar
jag inte med någon särskild entusiasm
om lagen, men jag anser att omständigheterna
och utvecklingen har
gjort den nödvändig. Jag vill ha tillagt,
att skulle lagen ge utrymme för en ur
samhällets och den kvarvarande bondebefolkningens
synpunkt oriktig ägofördelning,
bör detta uppmärksammas i
god tid och en lagändring genomföras.

Jag lade märke till att herr Alexanderson
i denna fråga anförde, att det
kanske kunde vara motiverat med en ytterligare
liberalisering utöver den som
lagen i det föreslagna skicket innebär.
För egen del kan jag inte tro detta.
Jag menar att de praktiska erfarenheterna
av lagen tvärtom kan komma att
utvisa, att det har skett en för kraftigt
tilltagen liberalisering. Det är den enda
lilla farhåga vi hyser, och det är detta
som gör att jag särskilt starkt vill understryka
angelägenheten av uppföljning
och att det i god tid lämnas redogörelse
över hur lagen i praktiken kommit
att verka.

Slutligen, herr talman, vill jag yrka
bifall till de likalydande motionerna nr
647 i första kammaren och 767 i andra
kammaren, vilka återkommer under
punkten D, mom. a, i utskottets hemställan.
Visserligen hyser jag inga illusioner
utan vet att ett sådant yrkande
endast innebär att man demonstrerar,
att man vidhåller vad man har föreslagit
och att man fortsätter att anse det

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

föreslagna vara riktigt. Det är sålunda
skälet till att jag yrkar bifall till dessa
motioner. Det förslag som framförs där
avser 4 §, vilken enligt motionen skulle
få följande tillägg: »Förvärvstillstånd
må vägras förvärvare, som avses i andra
stycket punkt 1, om ej statlig myndighet,
som Konungen bestämmer, och
kommun lämnat skriftligt meddelande
av innebörd att staten eller kommun
icke vill förvärva egendomen.»

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Innan herr Karlsson
går ut ur salen skulle jag vilja säga ett
ord till honom före det att jag går in
på sakfrågan. Herr Karlsson diskuterade
frågan om skogsägareföreningarnas
metoder när det gäller virkesfångst att
hanteringen skedde på ett ojust sätt. Jag
skulle dela hans uppfattning'', om det
var så att jordbrukarna var kollektivt
anslutna till en skogsägareförening.
Det är de emellertid inte, tv de har full
frihet att gå in i eller ut ur föreningen.
Det kostar dessutom pengar i form
av insatser att vara med i föreningen.

Värnamo möte har intagit en central
plats i herr Karlssons resonemang i övrigt.
Jag kan inte underlåta att säga,
att jag tror att han känner de småländska
bönderna rätt illa, om han tror att
någon kan centraldirigera ihop 7 000
människor såvida dessa inte själva tycker
sig ha anledning att komma samman.
Jag tycker över huvud taget inte
om demonstrationer, jag är för mycket
individualist för att göra det, men
jag hyser full förståelse för dem som
ibland far på möten och demonstrerar
sin syn på exempelvis en så väsentlig
fråga som denna.

Jag tycker att remissbehandlingen
jämte utskottets behandling av denna
fråga har varit mycket välgörande. Det
har anförts att det kan sägas, att man
därvid helt fiiljt jordbruksministerns ursprungliga
promemorieförslag, men det
är dock inte någonting annat än en
ganska grov vantolkning av det hela.
Det har skett så pass betydande iind -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ringar i skrivningarna här att jag vågar
säga, att de som skall skriva tilllämpningsföreskrifterna
för denna lag
kommer, sett ur jordbruksrationaliseringens
synvinkel, att få väsentligt
mycket lättare att skriva kungörelser
och tillämpningsföreskrifter än om de
skulle gå efter den oförändrade promemorian.
Detta tycker jag är en mycket
väsentlig sak i denna debatt.

Det är väl ändå så, att de nuvarande
lagarna under senare år har tilllämpats
mycket liberalt och med en
praktisk syn på problemen. Jag tror
att man, om man vill ha ett skolexempel
på hur en strikt lag inom byråkratien
kan tillämpas med smidighet och
god anpassning, skall man studera de
nuvarande lagarna. Det är dock ändå
så att vi är överens om att vi behöver
en ny lagstiftning på detta område.
Även här kan man väl våga säga, att
just det förhållandet att bolagsförbudslagen
i många fall har varit ett hinder
för en bättre strukturanpassning
ändå är ett bevis för att det inte har
varit så rasande bråttom, utan att man
hade kunnat avvakta jordbruksutredningen.
Jag kan nämna exempel på bolag,
som under de senaste åren har bytt
betydande marker av privata skogsägare
genom lantbruksnämndernas förmedling
på ett smidigt och bra sätt.
Köpen har aldrig gått till Kungl. Maj:ts
prövning utan har behandlats helt på
länsplanet. Det finns emellertid andra
bolag, som inte har velat släppa en
aldrig så liten bit mark ifrån sig för
att förbättra andras rationalisering —
utan enbart sett till sina egna intressen.
Det har då inte varit möjligt att med
de utgångspunkterna nå en strukturrationalisering.

Detta förhållande har gjort, att man
frågar sig om inte lagen också i fortsättningen
borde ha en sådan utformning
som reservanterna har föreslagit,
nämligen att man i en sådan situation,
där någon vill köpa, det må vara ett
bolag eller en enskild person, men inte
vill se på något annat än sina egna

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
krassa intressen och inte vill se rationaliseringsverksamheten
i ett större
sammanhang, också ges en möjlighet
att tvinga dem till att avstå mark, som
de inte kan ha någon större glädje av
annat än såsom en bromsande effekt på
hela rationaliseringsverksamheten. Jag
tycker att det som har skrivits i reservationen
är ett minimikrav i detta avseende
för att över huvud taget få rationaliseringsverksamheten
så bra som
möjligt. Avsikten med en jordförvärvslag
är väl ändå att rationaliseringsverksamheten
skall kunna pågå på ett
riktigt sätt.

Vi har i dag inom skogsbruk och
även inom jordbruk en ägofördelning,
som inte på långt när är den bästa.
Inom vissa delar av vårt land är den
bedrövlig, och det måste ske någonting,
om vi över huvud taget skall kunna utnyttja
våra skogar på ett riktigt sätt.
Allt som kan göras för att smidigt anpassa
utvecklingen och utnyttja skogstillgångarna
på det mest rationella sättet
är väl värt att satsa på. Därför vill
jag också säga att § 5, som är en av de
väsentligaste i den nya lagen och som
framför allt är en paragraf som gäller
jordbrukets strukturanpassning och
rationalisering, bör sättas i förbindelse
med § 4 på det sätt, som reservanterna
anfört, att det ges en viss möjlighet
att tvinga köparna att avstå mark.
Då tror jag att man skulle få ut den
bästa och mest fullständiga effekten av
denna lagstiftning.

Det har talats mycket om intressearrondering
i sammanhanget. Intressearrondering
är ett ord som det i viss
mån »gått troll i». Många tror att man
vill åstadkomma någonting, som innebär
att man tvingar vissa ägarkategorier
att koncentrera sig till vissa områden.
Det är emellertid i stället fråga
om att inom strukturrationaliseringens
ram kunna få en lämplig anpassning
och en lämplig fördelning för att kunna
driva skogsbruket på mest ändamålsenliga
sätt.

Jag tror att jordbrukare, enskilda

skogsägare och industriintressen har
mycket gemensamt, i stället för att man
många gånger försöker skapa intressemotsättningar.
Vad är det i dag som
är hela näringslivets väsentligaste intressegemenskap?
Det är givetvis att råvaran
kan komma från stubben fram
till förädlingsplatserna och ut på exportmarknaden
på billigast möjliga
sätt. Den intressegemenskapen är så
väsentlig för oss alla på lång sikt, i
synnerhet som kostnaderna ökar så
starkt inom skogsbruket, som nu är fallet,
samtidigt som konkurrensen på den
utländska marknaden är så betydande.
Jag tror att sådan intressegemenskap
är det väsentliga i framtiden, och om
vi ser det hela från de utgångspunkterna
skall vi inte i onödan förstora motsättningarna
på det sätt som tyvärr
skett under senare tid.

Jag tror också att det beror mycket
på hur vissa intressen uppträder i fortsättningen.
Om starka ekonomiska intressen
uppträder på ett osmidigt sätt,
vilket gör att man får en känsla av att
de inte tar hänsyn till några andra än
sig själva. Och om jordbrukare kommer
att känna sig som sparv i tranedans när
den nya lagen skall tillämpas, är det
fara värt att den liårda debatt, som
förts under senare tid, inte kommer att
lugna ner sig utan kommer att vara
mycket eldfängd även i framtiden.

biksom herr Adolfsson påpekade att
lantbruksstyrelsen får en stor uppgift
i att bevaka denna lags tillämpning och
iakttaga dess verkningar, så tror jag
att det finns möjligheter för oss att få
de ändringar till stånd, som bör ske om
den nuvarande lagen inte skulle bli vad
den är avsedd att vara: ett lämpligt rationaliseringsinstrument.

Jag skall så tala något om frågan om
den nya lagen och jordbruksproblemen.
Det har sagts i flera sammanhang att
vår nuvarande jordförvärvslagstiftning
skulle vara ett binder för en rationell
livsmedelsproduktion. Det finns också
de som uttryckt sig något tydligare och
sagt, att i och med att vi får en ny

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

lagstiftning på detta område, som gör
att andra intressen än bara jordbrukarna
kan förvärva jord, så skapas det
möjligheter att förbilliga livsmedelsproduktionen.
Jag anser för min del att
det är roligt att få uppleva att inte det
sakskälet kan ligga i vägen för en billig
livsmedelsproduktion. Jag känner
något av skadeglädje när detta mål nu
skall förverkligas.

Jag tror att de förväntningar man
ställt på den nya lagen inte kommer
att infrias i nämnvärd utsträckning i
detta avseende.

Vad är det som nu sker i jordbruksdistrikten
i vårt land? Jo, det är en
stark prisstegring på fastigheterna. Den
kan härledas ur den allmänna inflationen
men också ur det som sker genom
tätorternas tillväxt. Jag har i
Skåne sett exempel på att man betalar
16 000 kronor per hektar för åkerjord.
Det är människor som har sålt mark
till städerna till höga priser, och vilka
snarast möjligt vill fortsätta att vara
jordbrukare och inköpa en annan egen
fastighet för att därmed också klara inflationsutvecklingen.
Vad innebär det

1 dagens situation? Jo, det innebär

2 000 kg vete i räntekostnader per
hektar för denna jordbruksfastighet.
Den jordbrukare, som skall låna dessa
pengar och tror att han kan klara sig
under sådana förhållanden med så högt
arrende per hektar, den jordbrukaren
är oerhört optimistisk.

Jag tror att utvecklingen i det avseendet
kan vara mycket farlig för
hela vår livsmedelsproduktion. Vi måste
se upp, så att inflationen inte gör att
vi får mycket svårt att rationalisera och
förbilliga livsmedelsproduktionen, just
genom att den strukturanpassning som
här sker kommer att kosta för mycket i
dessa jordbruksbygder.

Det har i debatten kring jordförvärvslagen
sagts att jordbrukets andel av
befolkningen är i starkt sjunkande, och
att detta är anledning till att ompröva
ägandefördelningen av jord och skog.
Jag vill inte dela den uppfattningen.

Förslag till jordförvärvslag m. ni.

Vad är det som har sagts till jordbrukarna
under många många år? Jo, man
har sagt: Ni måste strukturrationalisera
och ni måste göra era jordbruk och
era skogsbruk större! Det är en helt
naturlig inriktning ur alla synpunkter.
Ett större jordbruk har större möjligheter
att ge sin ägare en hygglig inkomst
och bättre utnyttja de tekniska
hjälpmedel o. s. v. som i dag står till
buds. Då skall man inte efteråt säga,
att jordbruksbefolkningen minskat så
starkt att det inte kan vara riktigt att
ni fortfarande skall äga jorden och skogen
i oförändrad volym.

De 50 procent av skogen som nu ägs
av Sveriges jordbrukare representerar
11 miljoner hektar. Om jag godtar jordbruksministerns
antagande, att vi om
tio år kommer att ha 100 000 jordbrukare
här i landet, och slår ut den siffran
på skogsarealen, så blir det inte mer
än 110 ha skogsmark på var och en.
Naturligtvis bor en del av jordbrukarna
på sådan plats, att de över huvud
taget inte kan bli skogsägare, men ändå
är siffran rätt intressant.

I Mellansverige och norra Sverige
anser man att en brukningsenhet med
kombinationen jord-skog ibland måste
hålla upp till 200 ha skog för att ge
full sysselsättning åt den arbetskraft,
som måste vara sysselsatt vid ett brukningsföretag.
Det finns ur den synpunkten
ingen som helst anledning att minska
böndernas andel av skog och jord.

Man kan anföra en annan rätt intressant
syn på denna fråga. Vem som äger
skogsfastigheterna är av betydelse även
ur kommunal synpunkt. Jag tror att de
som bor i områden, där bolagen i dag
äger huvudparten av skogen, är fullt
medvetna om att detta inte är en lämplig
utveckling. Det måste få vara så, att
det överallt finns möjlighet för enskilda
att etablera sig i tillräcklig omfattning.
Jag kan peka på socknar i vårt
län där bolagen i dag äger tre fjärdedelar
av skogen. Alla som känner förhållandena
är nog överens om att eu sådan
utveckling inte är acceptabel. Vi

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
måste ha en kombination som är så pass
markerad för de enskilda, att kommunerna
får behålla en bofast befolkning
av tillräcklig storlek för att de över
huvud taget skall bli beboeliga för människor,
för att den kommunala servicen
skall fungera och kommunalskatterna
bli tillräckligt stora.

Jag tror fördenskull att det är väsentligt
att det finns möjlighet också
för enskilda att bygga upp rena skogsfastigheter,
och jag tycker att det är
underligt att jordbruksministern och
sedan utskottsmajoriteten inte har förstått
detta. Vi bär ju i dag en jordbrukspolitik,
enligt vilken vi kan lämna
ut statliga kreditgarantier, om det
finns ett jordbruk i botten. Nu vill vi
lägga ner jordbruken. Vi vill effektivisera
jordbruket. Vi vet att det är så, att
jordbruken inte lönar sig i stora delar
av vårt land. De är av den storleken,
den arronderingen och den boniteten
att vi måste lägga ner dem. Det är en
utveckling som vi är beredda att acceptera.
Det bör då vara möjligt att få driva
rationella skogsbruk i stället i enskild
hand på samma sätt som man i
dag driver jordbruk, och det bör vara
en samhällets vällovliga åtgärd att hjälpa
till att skapa och utveckla sådana
skogsbruksfastigheter.

Detta är en fråga som inte enbart
ligger på det jordbruks- eller skogsbrukspolitiska
området. Det är en fråga
om lokalisering och även en fråga
om socialpolitik, tv det beror helt och
hållet på kommunens möjlighet att i
fortsättningen kunna lämna den nödvändiga
kommunala servicen, om orten
i fortsättningen skall vara acceptabel
ur boendesynpunkt.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord om domänverket. Domänverket har
under senare tid koncentrerat sina köp
till södra Sverige. Verket har under senare
år praktiskt taget inte köpt någonting
i norra Sverige, där det dock har
huvudparten av sina domäner. Dessa
köp i södra Sverige sker många gånger
på ett sätt som förvånar. Det sker

punktköp av små fastigheter, belägna
långt bort från de revir som är mera
sammanhängande. Man frågar sig då
vad domänverket syftar till med dessa
köp. Jag kan inte förstå annat än att
man syftar till att komma in och breda
ut sig och utveckla företagen undan för
undan och få alltmera mark. Det är i
regel i sådana områden, där jord- och
skogsbruket i dag är vikande men den
nuvarande jordförvärvslagen praktiskt
taget inte ger möjlighet för andra än
jordbrukare och domänverket att köpa.

Ur den synpunkten tycker jag det är
fullt riktigt och ur ägardemokratiens
synpunkt absolut nödvändigt att vi får
en liberalisering, som gör att också
andra som vill ägna sig åt skogsbruk får
möjlighet att förvärva mark. Det sätt
som domänverket handlar på kan inte
vara rätt, och jag kan inte förstå att
domänverket kan finna skäl för ett sådant
handlande. Det borde vara riktigt
att verket koncentrerar sina köp till
de områden där ur strukturrationaliseringssynpunkt
dess ägor många gånger
är mycket uppsplittrade och bör ses
över i det avseendet.

Till sist, herr talman, förhåller det
sig så att lagens tillämpning blir av
stor betydelse. Den kan tillämpas med
smidighet och förstånd, och därmed
kan vi mildra den mycket infekterade
stämning som nu råder. Men det är så
olyckligt, att vi just i detta sammanhang
har fått oss presenterat ett förslag
om de nya regionala organen, som görs
helt statliga och där jordbrukarnas inflytande
genom egna representanter
omöjliggöres. Jordbrukarna kan inte på
samma sätt som sker i dag i lantbruksnämnderna
vara med och diskutera dessa
frågor. Jag tror det hade varit mycket
klokt om man hade haft den möjligheten
även i fortsättningen. Under
den närmaste tiden kommer de gamla
lantbruksnämnderna att sköta tillämpningen
av den nya lagen, men om något
år blir det alltså en ny lantbruksnämnd
som skall tillträda och tillämpa
lagen.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Ett annat grepp på denna fråga skulle
säkert ha varit utomordentligt betydelsefullt
för att lagen skulle kunna tilllämpas
med den smidighet och den
omsikt som vi väl alla vill att den skall
tillämpas på. Skulle jordbrukarna här
känna att de på något sätt utgör en bricka
i ett större spel, en sparv i en tranedans,
kommer vi att få en utomordentligt
tråkig debatt också i fortsättningen.
Kommer de däremot att märka att
denna lag inte har den effekten och att
den tillämpas på ett smidigt sätt, kommer
också debatten mycket snart att
lugna ner sig, och vi får den strukturanpassning
och den strukturrationalisering,
som vi alla eftersträvar och som
är så väsentlig i sådana här betydelsefulla
frågor.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Den nu gällande jordförvärvslagen
har tillkommit bl. a. för
att ge möjligheter till en strukturrationalisering
av det svenska jordbruket.
Ett jordbruks lönsamhet är i många fall
beroende av dess storlek och struktur.
En hel del av våra småbruk har av den
anledningen ej ansetts lönsamma att
bruka och lagts ned eller sammanslagits
med andra närliggande egendomar. Brukaren
av dessa småbruk har ej haft
möjligheter att erhålla den inkomst av
brukningsenheten som han kunnat få
genom annat arbete. Det är av den anledningen
denna minskning av antalet
brukningsenheter har skett och sker.
Ungdomarna finner det ej heller lönsamt
att bli kvar på dessa småbruk och
kanske även på medelstora jordbruk,
utan tar anställning vid industrier eller
i andra arbeten, där arbets- och inkomstmöjligheterna
är bättre iin vid
jordbruket.

På ett jordbruks lönsamhet är det
många olika faktorer som inverkar.
Produktionsinriktningen är en av dessa
faktorer. Vissa kombinationer, t. ex.
jordbruk — specialodlingar kan således
ge en bättre lönsamhet än rena jord 4

Första kammarens protokoll 1965. Nr 21

Förslag till jordförvärvslag m. m.
bruk, men dessa specialodlingar är
mycket beroende av klimat och avsättningsmöjligheter
till rimliga priser.

En faktor som i hög grad påverkar
ett jordbruks lönsamhet är fastighetens
arrondering. Genom jordförvärvslagen
bär i många fall en förbättrad arrondering
kunnat ske av jordbruksfastigheterna.
Jämnare sysselsättning och även
bättre inkomstmöjligheter har ett jordbruk
kombinerat med skog än ett jordbruk
utan skog. Sysselsättning hela
året är av vikt för att man skall kunna
bibehålla arbetskraften i vårt jordbruk.

Vad som i dag är av den allra största
betydelse för ett jordbruk — det må vara
stort, medelstort eller litet — är
omkostnadsutvecklingen. Omkostnaderna
vid ett jordbruk har i likhet med vad
som är fallet vid en del andra näringar
stigit så att lönsamheten även vid större
jordbruk äventyras. I omkostnader
ingår förräntningen av brukningsenheten
ävensom förräntningen av kostnaderna
för inköp av levande och döda
inventarier. En viktig faktor är att omkostnaderna
för att bruka jordbruksfastigheten
ej stiger alltför högt. Med
den utveckling som skett och som sker
på omkostnadssektorn är det många
jordbrukare, som ser mörkt på möjligheterna
för jordbruket att ekonomiskt
löna sig i framtiden.

Den ekonomiska utvecklingen är i hög
grad beroende av vad 1960 års jordbruksutredning
kommer fram till i sitt
förslag angående framtida avtal för
jordbruket. Då den ekonomiska utvecklingen
bär intimt samband med strukturrationaliseringen
hade en förlängning
av nuvarande jordförvärvslag med
vissa uppmjukningar i tillämpningen av
densamma enligt min mening varit
lämplig till dess att 1960 års jordbruksutredning
framlagt sina förslag. Då det
här från Kungl. Maj :t föreligger ett konkret
förslag till ny jordförvärvslag, har
jag bedömt frågan så att ändringarna i
nuvarande jordförvärvslag bör bli i enlighet
med de i reservationerna framförda
synpunkterna.

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Herr talman! Då tredje lagutskottets
ordförande här motiverat reservanternas
ställningstagande till Kungl Maj:ts
förslag i detta ärande, behöver jag inte
ytterligare argumentera för de i reservationerna
angivna synpunkterna, utan
vill instämma i vad som här anförts
av tredje lagutskottets ordförande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
III—VII.

Herr TÅGMARK (ep):

Herr talman! .lag bär delvis blivit förekommen
under den debatt, som här
bar rasat, och jag skall försöka att inte
upprepa vad tidigare talare här anfört.
Låt mig bara säga att jag tillhör ledningen
för de organisationer, som herr
Göran Karlsson betecknat såsom omogna
■— jag vill inte uttala mig om huruvida
vi är det eller inte; däremot måste
jag säga att det varit klarläggande om
herr Göran Karlsson uttalat sig om sin
egen mognad, ty hur det var med den
framgick inte av sammanhanget.

Det är ju så, att om vi går litet tillbaka
i tiden — och jag ser nu herr
Ynge Persson komma in här i kammaren
— kan det kanske inte anses vara
förmätet att påminna litet grand om vad
som hänt i denna skogsdebatt från 1954.
Då skrev herr Yngve Persson sin
brandartikel i Morgon-Tidningen —
den existerade då hela dagen så att
säga. Han skrev i december 1954 en
brandartikel om »Skogsägardjungeln i
Dalom» -— jag förmodar att han minns
den. Han gick till storms mot bondeskogsbruket
och gjorde det delvis på
goda grunder. Han kritiserade arronderingsförhållandena,
kritiserade ansvarslösheten
från arbetsgivarnas sida
gentemot arbetarna och kritiserade rotförsäljningarna,
som ju strängt taget
inte i och för sig gjorde någon glad.
Han konstaterade också i sin kritik,
att de enskilda skogsägarna högg för
litet och inte skötte sin skog på ett för
landet rationellt sätt.

Låt mig sedan tillägga, att han sade

en hel del saker som det kunde finnas
anledning att rikta invändningar mot,
men jag skall inte gå in på dem nu.

Vid den tidpunkten hade vi på gång
en skogsägarrörelse i form av en kooperation,
som började på 1930-talet
men som inte fick någon större kraft
och utveckling förrän under slutet av
1940-talet och början av 1950-talet. Vi
har genom att många små har gått tillsammans
i en korporation kunnat åstadkomma
det som var och en av oss ensam
inte kunnat åstadkomma. Vi har
av alla småföretag skapat stora företag,
som arbetar både på individuell
ägarbasis och samtidigt inom korporativ
förädling. Det är alldeles självklart
att det inte går att driva en sådan
verksamhet på vilka lösliga grunder
som helst. Alan måste givetvis ha
någon form av stadgar, någon form av
kontraktsbindning för att klara en sådan
historia.

När Göran Karlsson mycket föraktfullt
talade om »skogspatronen Hedlund»,
borde han kanske samtidigt göra
klart för sig att denne skogspatron i
ganska stor utsträckning har effektuerat
vad Yngve Persson efterfrågade år
1954. Han har tillsammans med alla
övriga verksamma inom skogsägarrörelsen
byggt upp en integration alltifrån
den enskilde, över skogsbruksområdena
till de egna förädlingsindustrierna,
som på vår sida motsvarar storskogsbruket.

Man kan sedan givetvis diskutera
vad som är mest fritt, om man är ute
för att kritisera monopolsträvan. Om
man som herr Göran Karlsson säger,
att man med den nya jordförvärvslagen
är ute efter att bryta monopol och
ändra stadgar, som han uttryckte sig,
då tror jag det är lika enkelt att gå
den andra vägen via föreningslagen,
men den hör förmodligen inte hemma
på detta avsnitt.

År man däremot ute efter att stävja
den utveckling som de enskilda skogsägarna
har presterat under den senaste
tioårsperioden, d. v. s. förhindra att

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

den utvecklas och blir alltför stor, då
har man i varje fall redovisat, efter vad
jag kan förstå, de verkliga skålen i Göran
Karlssons motivering. Det måste
väl i alla fall vara så, att då en skogsägarrörelse
bygger upp en egen industrikedja,
som har skett i södra och norra
Sverige och nu också är på gång i mellersta
Sverige, där de egna produkterna
förädlas, då gör man såvitt jag kan
förstå ingenting annat än vänder upp
och ner på det resonemang som fördes
fram till år 1954 och som framhållits
dels av industrierna och Yngve Persson
och dels av industrierna själva samt
i pressen och i ett otal utredningar.
.lag har inte anledning att referera det
här, ty jag förmodar att ni känner till
det lika bra som jag. Det sägs att det
måste finnas råvaruunderlag för industrien.
Det är nödvändigt för industrien
att ha skog för att få råvarumaterial.
Vi har vänt på steken och sagt,
att vi har råvarumaterialet och själva
skapar förädlingen. På det sättet får vi
integrationen fullföljd. Det gör att vi
i dag ger sysselsättning åt tusentals och
åter tusentals människor, och det gör vi
i förädlingsindustrierna. Jordbrukets
förädlingsindustrier sysselsätter i dag
totalt 45 000 människor, och jag kan
inte påminna mig att vi blivit beskyllda
för att behandla våra anställda sämre
än industrien i övrigt.

Låt mig också säga att utvecklingen
på den enskilda skogssidan medför att
ett stort antal människor med förut
otrygga anställningsförhållanden genom
dessa åtgärder får fasta anställningsförhållanden
och en tryggad ställning,
något som tillkommer dem precis som
alla andra människor i detta samhälle.
Det betyder också att vi tar vara på råvarutillgångarna,
förädlar och sälja
dem till utlandet.

Beträffande prissättning och konkurrens
skall vi komma ihåg att det helt
och hållet iir utlandet som bestämmer
vad vi får för våra skogsprodukter. Jag
förmodar att det inte heller ur någon
synpunkt kan anses helt ovidkomman -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
de att påminna om att vi som skogsägare
inte liar någon anledning att driva
fabriker som inte är lönsamma. Vi är
ute efter att dels få en arbetsinkomst
som alla andra människor, dels att
våra primärföretag skall vara lönsamma.
Det betyder att vi inte har pengar
att satsa i omoderna fabriker, vilket
ju måste ge en ökad konkurrenskraft,
inte bara för oss själva utan för hela
landet på världsmarknaden. För att
göra en jämförelse med andra länder
som vi konkurrerar med -—- dessa är
t. ex. Kanada, Finland, Ryssland och
några till — så vill jag minnas att
Kanada, som har enormt stora fabriksenheter,
som är både tre och fyra
gånger större än våra, och följaktligen
har en produktionskostnad som är relativt
låg, skogsrationaliseringsmässigt
endast på 25 procent av råvaran, bär
fått fram en mekanisering och rationalisering
som överträffar vår.

I en artikel, införd i tidningen SIA
någon gång i höstas, berättades om de
75 procentens brist på rationalitet, som
furnerar fabrikerna i form av virke.
Det betyder att vi nog kan konstatera
att utvecklingen i skogen i detta land
rationaliseringsmässigt är ganska god
för närvarande, både på den privata
sidan och på bolagssidan. Det är samverkan
som åstadkommit detta. Skall vi
rationalisera för ökad prismässig konkurrens
på världsmarknaden, tror jag
nog det är anledning att titta litet också
på fabrikerna, om man är ute efter
syndabockar. Det kan tänkas att vi har
åtskilliga fabriker, som inte försvarar
sin plats i dag.

När det gäller denna lagstiftning vill
jag säga, att jag bor själv i ett län, som
är ett mycket utvecklat bolagslän. Vi
bär 40 procent bolagsskog i Värmland;
bara tre län har mer i detta land. Bolagen
är ingalunda i besittning av samlade
enheter. Enheterna är tvärtom
mycket splittrade; jag brukar säga, att
bolagen i Värmland är Värmlands största
småskogsägare. De har enstaka block
sammanhängande, för övrigt är de

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

blandade dels med varandra och dels
med bondeskogar. Under senare år bär
det kommit i gång en viss s. k. intressearrondering.
Lantbruksnämnden och
även jordbruksorganisationerna bär
strävat efter att åstadkomma någorlunda
stora och sammanhängande områden
för både bolag och enskilda. Detta
kallar vi för intressearrondering, och
det är någonting som måste ske om
båda parter skall få ett rationellt skogsbruk.
Som det nu är har bolagen det
inte rationellare än vi.

Låt mig också säga, att även om bolagsskogarna
inbördes är mycket hopblandade,
har på det området praktiskt
taget inga byten ägt rum. Bytena har i
huvudsak skett mellan enskilda och
bolag. Det är alltså inte säkert att det
är lättare att komma överens mellan
juridiska personer än mellan fysiska.

Oavsett politisk uppfattning är det
nog en ganska allmän mening i vårt län,
att vi inte önskar att bolagsinnehaven
procentuellt skall öka. Detta har kommit
till uttryck vid olika tillfällen, då
bolagen köpt mark. Det har förekommit,
att de köpt bolagsmark i andra län
och sedan försökt byta hem den mot
att de släppte till dessa marker i andra
län till privata köpare. Detta bär inte
alls hälsats med någon entusiasm i det
län som skulle ta hem marken, nämligen
Värmlands län. Efter vad jag kan
förstå har vi i allmänhet ingen traktan
efter att bolagens innehav skall öka. Vi
tycker att det räcker som det är.

Om bolagen nu behöver friare köp
för att kunna rationalisera, låt mig då
erinra om att de redan i dag köper enklaverna
utan att ge kompensation. Låt
mig vidare erinra om att storleken på
dessa tillåtna enklaver har ökat efter
hand.

När herr Göran Karlsson säger, att
skogspolitiken och jordbrukspolitiken
— underförstått jordbruksutredningens
arbete — inte hör ihop, tror jag att han
är ute på mycket underliga vägar. Även
om vi i mitt län har en viss koncentration
i dalgångar och annat måste vi

konstatera, att jordarealerna och skogsarealerna
är blandade om varandra, och
dessutom är olika slag av skogar blandade.
Under sådana förhållanden kan
man inte säga, att denna fråga inte hör
ihop med jordbrukspolitiken. Man kan
bara ställa frågan, hur det skall gå till
i framtiden med lantbruksnämndernas
arbete för rationaliseringen och mycket
annat, ifall man inte har grepp över båda
dessa saker. Det är alldeles givet,
att en slutlig behandling av denna fråga
måste ha tjänat på att båda dessa faktorer
hade behandlats på en gång. Som
jag ser det är brådskan med detta ärende
relativt svårbegriplig.

Det är naturligtvis mycket man bär
skulle kunna tillägga. Man skulle t. e>C.
kunna säga någonting om kommunerna.
Det går givetvis att säga, att det inte
spelar någon större roll om vissa kommuner
köper i andra kommuner. Min
personliga erfarenhet från mitt eget län
säger precis tvärtom. Då t. ex. vissa städer
köpt skogsfastigheter i andra kommuner,
har det omedelbart vållat förvecklingar,
både med dem som behövde
skogen för rationalisering och med den
kommun som köpet gjorts i. Det är
ingen som helst tvekan om att denna
sak behöver regleras.

Ehuru jag inte ofta brukar så att säga
bära hand på mina kolleger i de andra
borgerliga partierna måste jag i detta
sammanhang säga, att det är beklagligt,
att vi inte definitivt kunnat enas om att
behålla bolagsförbudslagen. Jag tror för
min del, att om man jämställer enskilt
ägande och bolagsägande, så gör man
sig medvetet eller omedvetet skyldig till
en mycket allvarlig begreppsförvirring.
På den punkten är jag definitivt besviken
på högerns och folkpartiets inställning.

Det är min uppfattning att i och för
sig, tekniskt och ekonomiskt, behöver
det individuella företagarintresset, kombinerat
med samverkan, inte vara rädd
för konkurrensen med bolagen. Vi kan
driva en lika effektiv integration som
bolagen. Vi kan driva den ända fram till

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

fabriken, om vi så vill, eller vi kan
bryta den dessförinnan och leverera
virket och råvaran till andra. På den
punkten har vi inget intresse av monopol
i och för sig. Men vi vill å andra
sidan undvika ett köparmonopol som
innebär att köparen ensam sätter priset
på varan. Vi har alltså precis samma
inställning som konsumentkooperationen
bär från sina utgångspunkter.

Vad vi däremot hela tiden måste vara
rädda för är de mycket ojämna konkurrensförhållanden
som råder på kapitalsidan.
En vanlig fysisk människa,
jordbrukare eller annan, har ju den
egenheten att han dör en gång, och efter
dödsfallet blir det en bouppteckning
och ett arvskifte då tillgångarna skingras.
Det betyder att eu effektiv mansålder
inom jordbruket beräknas till 30 å
35 år. Den som skall räkna med en sådan
mansålder har andra förräntningskrav
än en köpare med så att säga tidlösa
pengar, vilket både bolag och domänverket
har.

Man kan alltså konstatera att det är
just däri som skillnaden ligger, och
det är denna skillnad som har konstituerat
den situation som på sin tid
ledde till bolagsförbudslagens införande.
Den situationen kan vi inte komma
ur — jag förmodar nämligen att
det inte finns någon som är beredd i
det här landet att införa en arvslag i
stil med odelsrätten i Norge eller som
tidigare funnits i gammal germansk
lagstiftning och som inneburit prioritet
för någon av ättlingarna på gården.
Det är något som vi inte vill tillbaka till.
Men i och med att vi inte vill detta, får
vi också ett mycket ojämnt konkurrensförhållande
mellan den fysiska person,
som skall starta utan kapital men med
skulder, och ett företag som är etablerat
sedan generationer tillbaka och arbetar
med ett kapital som är mycket billigt.

.lag skall inte vidare förlänga debatten;
jag vill bara tillägga att det har
varit en ganska våldsam debatt före
denna riksdagsdebatt och att det möjligen
är anledningen till att riksdags -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
debatten kunnat föras på en något lugnare
nivå. Luften har så att säga gått
ur båda parter. Å andra sidan är jag
övertygad om att striden inte är slut i
dag, när den här lagen blir beslutad.
Jag är alldeles övertygad om — på samma
grunder som herr Isacson var inne
på då han talade om hur lantbruksnämnderna
kan komma att hantera detta
i framtiden — att med den sammansättning
som lantbruksnämnderna kan
komma att få har vi här frö till stora
framtida motsättningar, som kanske regionalt
kan få rätt så omfattande följder.
Jag tror att vi kan gå ut ifrån afl
det blir en strid om markbitarna ute i
socknarna och i kommunerna. I län där
bolagen tidigare är starkt representerade
och där känslan för att så att säga
hålla dem stången är väl utvecklad hos
alla, även hos regeringspartiets företrädare,
är jag övertygad om att striden
inte är slut utan snarare bara har
börjat.

Vi behöver en liberaliserad lagstiftning
för fysiska personer; lagen har
blivit för gammal. Vi behöver också
holagsförbudslagen. Jag vill därför, herr
talman, yrka bifall till reservation nr I
av herrar Sundin och Grebäck.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Vi har nu hört en värmländsk
skogsägare lägga sin syn på dessa
frågor. Jag är också värmlänning
och jag tror att jag har upplevt problemet
från en annan sida, nämligen som
skogsarbetare. Det är möjligt att mitt
anförande kommer att utmynna i helt
andra synpunkter än herr Tågmarks anförande.

Det lagförslag som vi nu diskuterar
avser att ersätta 1955 års jordförvärvslag,
vilken upphör att gälla vid utgången
av juni månad i år, dels också
1925 års s. k. bolagsförvärvslag. Dessa
lagar tillkom vid en tidpunkt då förhållandena
var helt annorlunda än i
dag. Alla utredningar och undersökningar
ger vid handen att såväl jord -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

brukets som skogsbrukets betingelser
radikalt har förändrats. Jordbruk försvinner,
i all synnerhet de s. k. stödjordbruken.
Vi är i stort ense om att
de inte ger sina innehavare den bärgning
och trygghet de har rätt att kräva.
Arbetskraften kan utnyttjas bättre
inom andra näringar, och de krav som
människorna ställer på en ökad standard
medverkar till att flykten från
jordbruket påskyndas. Vi lever i ett
samhälle där folk kräver full och också
trygg sysselsättning. Skogsbruket befinner
sig i ett liknande läge, där mekanisering
och rationalisering måste sättas
in för att kunna tillvarataga våra
skogstillgångar på ett effektivt sätt. Här
möter man också konkurrensen från
den internationella marknaden.

Skogsindustrien intar en nyckelställning
i vårt näringsliv. Skogsbruket har
därför i grunden förändrats. Från att
tidigare ha varit en verksamhet som
under en kortare tid av året berett
människorna en mager bärgning har det
övergått till att bli en näring med sysselsättning
året runt.

Storskogsbruket går nu in för årsanställd
arbetskraft. Skogsarbetarna kräver
också tryggare anställningsförhållanden.
Det samband som tidigare fanns
mellan jordbruk och skogsbruk håller
på att upplösas. De större och bärkraftigare
jordbruk man vill åstadkomma
har heller ingen arbetskraft att avvara
för skogsbruket. Det är denna radikala
förändring inom jord- och skogsnäringarna
som är bakgrunden till att dessa
lagar måste överses och förändras till
det nya läge som har uppstått.

I motionerna 1:651 och 11:771 har
jag och några andra socialdemokrater
tagit upp dessa problem. Det framlagda
lagförslaget har tagit hänsyn till berättigade
krav från jordbrukets sida att få
den mark de behöver för ett effektivt
jordbruk.

4 § första stycket i lagen ger klart
besked om att förvärvstillstånd skall
vägras om det är fråga om spekulation.
Jordbrukarna kan därför känna sig

ganska trygga att jordbrukets berättigade
anspråk skall tillgodoses. Lantbruksnämnderna
kopplas automatiskt
in vid alla förvärv utom när köparen är
staten eller en kommun. Bolag kan över
huvud taget inte förvärva någon mark
utan att lantbruksnämnderna först fåtf
säga sitt ord.

1 vår motion berör vi också problemet
med den mark som blir över sedan
jordbrukets behov blivit tillgodosedda.
Det gäller här framför allt mark
i bygder där jordbruket upphör eller
går tillbaka, glesbygder och avflyttningskommuner.
Där kommer mark att
bli över. Frågan är vem som skall ta
hand om denna överblivna mark. Här
kommer bolagen och domänverket in
i bilden. Om det är fråga om fastigheter
som ligger insprängda i en kronopark
förefaller det naturligt att domänverket
förvärvar marken. Om det gäller mark
som ligger insprängd bland ett bolags
ägor och som inte behövs för jordbrukets
rationalisering är det lika naturligt
att bolaget erbjuds att överta marken i
fråga. Det måste ju både från landets och
jordbruksnäringens synpunkter vara
angeläget att få till stånd en förnuftig
arrondering. Detta problem bär berörts
i en offentlig utredning 1963, nämligen
Promemoria upprättad på uppdrag av
1960 års jordbruksutredning. Jag skall
be att få citera vad där står på sid. 11.
»Den nu rådande fastighetsstrukturen
är inom stora delar av landet mycket
otillfredsställande för alla ägarekategorier
och orsakar flera olägenheter för
skogsbruket. Fn förbättring av strukturförhållandena
skulle kunna leda till
betydande kostnadsminskningar och
produktionsökningar. En snar lösning
av strukturproblemen framstår därför
som en av de mest angelägna åtgärderna
för landets skogsbruk.»

På sid. 15 i samma utredning heter
det beträffande brukningsdelarna: »Inom
den del av landets skogsareal, som
tillhör privatskogsbruket, har uppdelningen
på brukningsenheter gått mycket
långt. Drygt hälften av de ungefär

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

240 000 enheterna har en areal mindre
än 25 ha och varje enhet har ofta flera
skiften.» Det ger en klar bild av hur
splittrat det privata skogsbruket är. Det
är därför högst angeläget att få till stånd
en lagstiftning som ger möjlighet att
åstadkomma en bättre arrondering.

I vår motion har vi också tagit upp
frågan om domänverkets möjligheter att
förvärva mark. Som bekant har domänverket
en s. k. markfond. Den har uppstått
därigenom att medel, som inflyter
vid försäljning av mark framför allt
kring tätorterna, fonderas. Enligt riksdagens
beslut skall dessa medel användas
för fortsatta markköp. Något tillskott
i övrigt till markfonden har inte skett.
Vi föreslår i motionen att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära
att markfonden förstärks genom anslag
på riksstaten. Utskottet har berört frågan
på sid. 41, där utskottet skriver:
»Det måste emellertid från allmän synpunkt
anses befogat att verket i bygder
med vikande jordbruk genom inköp av
sådan mark söker skapa förutsättningar
för ett rationellt skogsbruk.» När det
gäller medelsanvisningen förutsätter utskottet
att departementschefen för riksdagen
framlägger eventuellt erforderliga
förslag. Utskottet har alltså inte sagt
nej till en förstärkning av markfonden,
men har inte velat tillstyrka vårt förslag
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall begära en dylik förstärkning.
•lag är i viss mån besviken över utskottets
hållning, men vill å andra sidan inte
nu framställa något yrkande om en
skrivelse, då jag inte tror att kammaren
kommer att gå med på ett sådant förslag.
Jag hoppas att statsrådet Holmqvist,
som är positiv i dessa stycken,
skall ge domänverket de resurser som
man behöver därest domänverket skall
kunna inköpa mark i bygder där jordbruket
går tillbaka och där den överblivna
marken är så belägen att det förefaller
naturligt att den övergår i domänverkets
ägo. Domänverket bör när
det gäller möjligheter att förvärva sådan
mark bli jämställt med bolag och

Förslag till jordförvärvslag m. m.
övriga intressenter på skogsbrukets område.

Jag ber, herr talman, till sist att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några kortfattade och öppenhjärtiga ord
i den här diskussionen.

Jag vill först säga att den otrivsel
som man har känt inför den diskussion
som förekommit i lantbrukskretsar
kring detta ärende nog inte beror på att
bönderna har reagerat i och för sig,
men i viss utsträckning på att bönderna
på sina möten ofta har betett sig som
konung Herodes’ konkubin, som begärde
Johannes Döparens huvud på ett
fat. Jag känner en viss olust inför att
man nu har begärt jordbruksminister
Holmqvists huvud på ett fat, men själva
sakfrågan har nog inte irriterat särskilt
många människor.

Jag har den stora glädjen att för en
gångs skulle kunna instämma i ett par
uttalanden av några högerreservanter.
Det ena citeras i Kungl. Maj:ts proposition
på sid. 20. Herr Haeggblom, som
var med i den utredning det här var
fråga om, har i eu reservation avstyrkt
all vidare jordförvärvslagstiftning och
sagt att skälet till yrkandet i första
hand är att jordbruket behöver befrias
från de hinder som en jordförvärvslag
lagt och enligt utredningens förslag kan
lägga i vägen för lösandet av den för
jordbrukets framtid mycket betydelsefulla
storleksrationaliseringen.

Instämmandet innebär att jag för min
del anser, att felet med jordbruksministerns
förslag är, att det över huvud taget
finns. Bäst hade varit om hela jordförvärvslagen
hade försvunnit från och
med detta halvårs utgång. Den rationalisering
som jordiförvärvslagstiftningen
har bidragit till att genomföra under de
år, då den varit i kraft, är enligt vad
jag kan förstå minimal. Det skedde en
lika stor rationalisering med de förut -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

sättningar som rådde innan jordförvärvslagen
kom till, och den mesta rationaliseringen
har nog skett vid sidan
av den nuvarande jordförvärvslagen.
Den gamla jordförvärvslagen hade dock
en förtjänst, som den nya i viss mån saknar
— den gamla jordförvärvslagen var
i vissa fall så orimlig, att lantbruksnämnderna
inte fäste sig vid den, utan
bröt den. De gjorde det i medvetande
om att där ingen åklagare finns, faller
ingen dom — de har själva givit klart
uttryck åt denna inställning.

Jag bär mått illa av en tanke som
har framställts under diskussionen här
gång på gång, lika väl som jag hoppas
att en del kan må illa av de tankar som
jag försöker framställa. Jag syftar på
dem som har sagt att det föreliggande
förslaget öppnar möjligheter för staten,
t. ex. domänverket, och kommunerna
att köpa mark och kallar detta för socialisering.

Detta måste innebära att man ger ett
nytt innehåll åt socialiseringsbegreppet.
Om staten på likvärdiga grunder
köper en sak i ett statligt verks namn,
så kan man väl inte säga att det är socialism.
Jag har studerat socialism sedan
jag var tio år gammal, men under
femtio år har jag aldrig fått den föreställningen
att här skulle föreligga någon
socialism. Om staten tvingar sig
till att köpa saker och ting mot ägarens
vilja -— t. ex. om riksdagen beslutade
att inköpa aktierna i Asea mot företagets
vilja — skulle jag möjligen kunna
kalla det för socialisering, låt vara i en
mycket angenäm form, eftersom staten
i socialistländerna ju inte köper någonting.

Det är väl naturligt att samhället,
d. v. s. staten och kommunerna, får vara
med i det bär fallet, i all synnerhet som
staten har vissa företag inom skogsförädlingsområdet
som likaväl som alla
andra företag har behov av att få köpa
skog. Skogsägarföreningarna har det
mycket enklare, eftersom de inte behöver
köpa men ändå har sin råvaruavsättning
garanterad.

Vad kommunerna beträffar måste
nog var och en av oss som har erfarenhet
från deras verksamhet säga att det
är lyckligt om kommunerna kan få köpa
mark utan hinder. Vi förstår nog liur
utvecklingen i framtiden kommer att se
ut just på detta område. Med precis
samma skäl som vi såsom enskilda företagare
kräver att få gå ut på marknaden
och köpa kan man hävda att statens
företag bör få gå ut i marknaden
och i konkurrens med andra köpa på
ett hederligt sätt det, som staten behöver
för sin verksamhet.

Den andre högermannen som jag ville
uttala min sympati för i detta sammanhang
är herr Virgin — det var verkligen
modigt gjort av honom att stå upp
och säga att han inte nämnvärt respekterade
motivet och argumentet om kapitalplacerings-
och spekulationsköp. Läser
vi utskottsutlåtandet, propositionen
och olika tidningsartiklar om detta,
finner vi att man använder orden kapitalplacering
och spekulationsköp helt
enkelt med en förnedrande innebörd -—
det är något skamligt att köpa jord och
mark för kapitalplacering. Varifrån har
herrarna fått den idén? Det är väl ingenting
skamligt utan tvärtom klokt! Här
ger man orden rent av en moraliskt dålig
klang, som de inte skulle ha. Jag
tycker att det är felaktigt att påstå att
folk inte skall köpa för kapitalplacering,
och det säger även jordbruksministern.
Syftet är i verkligheten att begränsa
konkurrensen, att skapa en köparens
marknad och inkräkta på säljarens
rätt. Är inte det oriktigt så vet inte
jag vad som är det.

Det var visst herr Isacson som sade
att han förkastade att man bara såg till
sitt eget, i detta fall när man köpte. Jag
har bott bland bönder i hela mitt liv,
och om jag undantar en enda bonde så
har jag aldrig träffat någon lantbrukare
som inte sett till sitt eget när han köpt;
undantaget var en man i Västergötland.
Han hette Kindbom, och folk trodde att
han inte var riktigt klok. Nej, om någon
har pengar är det nog förståndigt att

Onsdagen (lön 5 maj 19(i5 fm.

Nr 21

göra en kapitalplacering i mark. Menar
herrarna att pengarna i stället skall ligga
i skrivbordslådan, eller skall man
möjligen sätta in dem på banken? Är
det bättre att låta banken sköta pengarna
och ta hem vinsten? Någonstans
måste man väl placera sina pengar för
att de skall komma till nytta.

Detsamma gäller spekulationsköp,
som man här talar om. På sid. 13 i
utlåtandet står det att spekulationsköpen
skulle avse att ge »biinkomster»
till dem som förut har en god inkomst.
Vi kan tänka oss en direktör från Stockholm,
som köper ett lantbruk för att
skaffa sig biinkomster — vad blir det
han skaffar sig? Jo, stora biförluster!
Det är vad han får på sitt lantbruk.
Frågan är bara hur länge han kan hålla
ut. Jag har sett många direktörer, som
köpt jordbruk tack vare att lantbruksnämnderna
kringgått lagen — vilket
de inte skäms för. Dessa nya ägare har
rustat upp sina jordbruk och försökt
driva dem, men förlusterna har blivit
så stora att de måst sälja. Jag hade turen
att få köpa ett sådant jordbruk sista
gången, och den stockholmske direktören
gjorde en stor välgärning när han
lade ner så mycket pengar och sedan
ledsnade, så att jag kunde få köpa en
gård med hygglig bostad och bra hus
i övrigt.

Men spekulationsköparen kan gripa
till skogsskövling, säger man. Nej, om
skogsvårdsstyrelsen sköter sig kan man
inte skövla skog; det finns ingen möjlighet.

Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten
på att kostnaden för att avverka
skog är så stor att det inte blir mycket
kvar för den som inte avverkar själv.
För att belysa det kan jag nämna att
jag i fjol avverkade skog för 19 200 kronor
och fick 5 700 över. Och det var
ändå ganska lyckat eftersom den avverkningen
i stor utsträckning gällde
timmer — är det fråga om en normal
avverkning med rensning och gallring
av ungskog och timmerskog i lämpliga
proportioner, försäkrar jag att den som

Förslag till jordförvärvslag m. m.
tror att han kan spekulera i skogsköp
och tjäna pengar på det blir gruvligt besviken.
Men skulle han mot all förmodan
få några kronor över så finns det
en annan herre som vet att korrigera
historien, och den mannen heter Sträng

— han tar det som blir över. Jag tycker
alltså att vi inte skall ge mycket för argumentet
att man måste förhindra att
kapitalstarka människor köper mark.

Det är av rent demokratiska skäl jag
skulle önska en ännu friare jordförvärvslag
än den som nu föreslås. Jag
tycker att vi i dag har hört ett eko från
skråväsendets tider. Man säger: Vi skall
ha rätt att köpa och att köpa billigt.
Det finns ju inget förnuft i ett sådant
tal -— säljaren måste ha lika stor rätt
att sälja till det pris han kan få ut.

Man säger att denna lag ger säljaren
möjlighet att i alla fall få ut det priset

— om lantbruksnämnden säger nej, är
staten enligt denna lag pliktig att köpa
till det pris säljaren gjort upp om. Men
där inställer sig mycket stora betänkligheter,
ty sedan säljer lantbruksnämnden
denna gård till grannen för billigare
pris. Vem får betala skillnaden?
Jo, det får vi göra, som inte har med
detta speciella jordbruk att göra. När
samma person, som var klok nog att i
alla fall köpa jordbiten, säljer den om
tio år, har han placerat ett lånat kapital
på rätt objekt, och han får tillbaka
långt utöver vad han lade ut för tio år
sedan. Men vi som hjälpte honom att
köpa får inte tillbaka någonting. Staten
betalar alltså här för jordbruk som
köparen ensam vinner på i framtiden.
På samma sätt som det står vem som
helst fritt att köpa ett hus, en affär
eller en verkstad — han må förlora på
det hur mycket som helst eller tjäna
på det — bör det råda full frihet för
vem som helst att köpa ett jordbruk.

I debatten har man nu infört vad jag
skulle vilja kalla rationaliseringsdogmen,
som man tror är allena frälsande i
detta sammanhang, men det är en dyr
illusion, ty rationalisering kostar pengar.
Det finns en del gott folk, som inte

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
förstår sig på jordbruksproduktion och
som tänker att det är märkvärdigt att
livsmedelsprodukterna är så dyra, trots
att jordbruket har rationaliserats i så
hög grad. Såsom en talare redan har
sagt, dröjer det lång tid innan man får
betalt för rationaliseringen. Man kan
ju inte tänka sig att rationaliseringsavkastningen
omedelbart skall ge utslag
i låga livsmedelspriser. Jag skulle tro
att de jordbrukare, som inte har någon
komplicerad rationaliseringsapparat
och som får slita och arbeta dubbelt
så lång tid som andra människor, producerar
jordbruksprodukter allra billigast.
Vi har ju sett hur det förhåller
sig med rationaliseringen i skogen. Man
vräker sig upp i skogen med en massa
dyra maskiner men får inte på långa
vägar proportionsvis ut vad den får ut
som använder häst och traktor, som
tillsammans kostar 17 000 kronor, medan
dessa stora skogsmaskiner kostar
150 000 kronor. Förutom att de kostar
mycket går de ofta sönder. Vem får betala
dessa stora kostnader? Det får
skogsägaren göra, även om han, herr
Tågmark, tillhör skogsägareföreningens
område för gemensam drivning.

Jag skulle tro att livsmedelspriserna
över huvud taget kommer att ligga mycket
högt ju mera vi driver rationaliseringsdogmen.
Den enda möjligheten för
närvarande att nedbringa priserna är
att importera från de underutvecklade
länderna, där man inte betalar människorna
någonting för deras arbete,
vilket icke synes vara lämpligt för ett
kulturland som Sverige.

Man har på ett par håll jämrat sig något
över de nya lantbruksnämndernas
sammansättning. Jag skall inte uttala mig
om hur jag tror att den sammansättningen
kommer att verka. Jag kan emellertid
inte underlåta att säga, att jag betraktar
detta som en nemesis över den
ensidighet med vilken man hittills sammansatt
lantbruksnämnderna. Om man
får besök av lantbruksnämnden i det
egna länet — därmed inget ont sagt om
den i och för sig — känner man hela

centerpartigarnityret, tv där sitter det.
Och ve den som har en annan uppfattning
när han kommer in i lantbruksnämnden!
Men han behöver inte vara
orolig, tv han kommer aldrig dit. Nu
är det väl ödets dom, Nemesis, som enligt
naturens gång kommer att förändra
förhållandena också i detta sammanhang.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Kilsmo, sade jag till mina bänkkamrater,
att herr Kilsmo borde vara
dramatikerförfattare. Men det är han,
sade de, och det förklarar ju det mesta
av hans anförande med dess ordvalör.
Ytterligare en förklaring fick jag när
herr Kilsmo talade om direktörerna
som köper jordbruk och förlorar pengar
på dessa och tillägger: Det finns
ännu en som förlorar på det, nämligen
herr Sträng. När herr Kilsmo sedan
pläderade för att livsmedlen kunde bli
billigare om man avskaffade allt vad
jordförvärvslag heter och i demokratiens
namn krävde detta, kunde man
inte värja sig för tanken att han ännu
mer önskade frigöra sig från herr
Sträng. Herr Kilsmo upplyste oss ju att
han själv ägde ett sådant »dyrt jordbruk».

Jag skall, herr talman, i mitt anförande
mest uppehålla mig vid en sak som
herr Kilsmo nyss kritiserade, och jag
gör det i min egenskap av ledamot i
lantbruksnämnden i mitt län. Får jag
först säga att det huvudsakligen var två
ting som avsågs vid införandet av jordförvärvslagen
på sin tid. Det var först
och främst att skapa ekonomiskt bärkraftiga
produktionsenheter, arronderingsmässigt
sett, samt genom en rationell
byggnation, dränering och viss mekanisering
åstadkomma en rationalisering
även på den inre produktionsfronten.
För att detta skulle ske på ett smidigt
och även riktigt sätt har lantbruksstyrelsen
och -nämnderna kunnat
lämna statliga lånegarantier för en ka -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

pitalkrävande förbättring av svenskt
jordbruk. Efter att, såsom jag nämnde,
ha varit med under alla dessa år
i lantbruksnämnd vågar jag faktiskt påstå
att den yttre rationaliseringen inte
har behövt någon pådrivare i statlig eller
annan form. Åstundan att sammanlägga
jordbruken för att skapa större
och bättre produktionsunderlag har varit
mycket stor bland jordbrukarna själva.
Den har faktiskt varit större än vad
den första tidens jordförvärvslag gav
möjlighet till. På den punkten kan jag
instämma med herr Kilsmo.

Den starkaste pådrivaren till den
storleksrationalisering som har skett
har inte varit vare sig staten eller lantbruksnämnderna
utan mekaniseringen
och traktoriseringen, som under samma
tid utvecklats så enormt. När 1955 års
jordförvärvslag gav oss en ännu friare
och vidare tolkning av den yttre rationaliseringen,
tog denna ytterligare
ett språng framåt. Jordbrukarna själva
har på ett intensivt sätt följt upp detta,
varom nedläggningen av de beryktade
10 000 brukningsdelarna varje år vittnar.

.lag läste ett referat av jordbruksministerns
förstamajtal i Malmö. Statsrådet
Holmqvist sade då, att den verklige
fienden till jordbruket var att söka
bland rationaliseringsmotståndarna. Jag
skulle nu vara mycket intresserad av att
få fråga jordbruksministern eller någon
annan: Vilka avser jordbruksministern
med uttrycket rationaliseringsmotståndare?
Såvitt jag vet är alla här berörda
parter intresserade av en rationalisering
av det svenska jordbruket.
Vad som behövs och är väldigt betydelsefullt
härvidlag är den statliga lånegarantien
åt jordbruket. Särskilt tillfredsställande
är att den inte medför
några andra utgifter för staten än de
rent administrativa. Jämfört med annan
statlig låneverksamhet kan man nog
säga, att kostnaden här är ringa. 1 stället
för att tala om en rationell jordbruksdrift
vore det ju tacknämligt, om
man kunde ägna sig en del åt exempel -

Förslag till jordfiirvärvslag m. m.
vis den dyra och irrationella bostadsproduktionen.

Får jag sedan göra några reflexioner
kring det nya lagförslaget. Jag har den
uppfattningen att förslaget främst kommer
att ha sina företräden på just det
område som jag tidigare nämnde, nämligen
då det gäller en friare tolkning av
jordbrukarnas starka åstundan till rationalisering
av sin produktion. Nackdelen
är att bolag och enskilda kapitalstarka
intressen efter detta förslags
antagande så gott som fritt kan spekulera
i den realplacering som jorden
har blivit och som särskilt starkt accentuerats
under den allt starkare inflationen.
Propositionen ger dessa kapitalintressen
ett mycket stort spelrum. Visserligen
säger statsrådet att 5 § om
lantbruksnämndernas möjlighet att inlösa
jord för förstärkning av jordbruk
är oförändrad. Denna paragraf är ju
även den gamla lagens huvudparagraf,
och man avser väl här att den också
skall vara den nya lagens huvudparagraf.
Då ställer jag frågan: Kommer
lantbruksnämnderna, om priset på
brukningsdelarna till följd av en friare
kapitalmarknad blir kanske dubbelt
så högt som vad en produktionskalkvl
och räntabilitetskalkvl skulle kunna
medge, att i fortsättningen genom en
direkt bidragsform få möjlighet att
lata staten stå för mellanskillnaden beträffande
den kompletteringsjord som
skall inköpas enligt 5 §? I annat fall är
5 g, rationaliseringsparagrafen, fullständigt
värdelös i praktiken. Genom
den möjlighet som propositionen ger
kapitalintressen av olika art att här spekulera
under inflationstid, då man
kommer att överbjuda varandra, trissas
ju, som jag tidigare påpekat, priserna
på jordbruk upp till en höjd som givetvis
måste innebära en stark fördyring
av jordbrukets produkter. Om man
fördyrar produktionen, är det väldigt
svårt för det jordbruk att klara sig,
som skall ta ut en räntabilitet av denna
produktion. Ur konsumentsynvinkel
hade det därför kanske varit mera väl -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
betänkt om jordförvärvslagen på denna
punkt även i praktiken i stället givit
möjlighet till ett mera konkurrenskraftigt
jordbruk.

Ja, herr Kilsmo, och andra också, får
förlåta mig, men jag måste nog ändå
hävda, att de stora spekulations- och
bolagsintressena sannerligen kommer
att få anledning att vara tacksamma
mot den socialdemokratiska regeringen
för denna proposition. Att producenterna
och konsumenterna av jordbrukets
produkter har samma anledning att
rosa marknaden, tvivlar jag mycket
starkt på.

Ett gammalt ordspråk säger att nya
kvastar sopar bäst. Jordbruksministern
är ju relativt ny på sin post. Han sade
själv i början av sin ämbetsutövning
att han inte kunde mycket av svenskt
jordbruk. Med tanke på ordspråket
undrar jag om inte den här »kvasten» far
för hårt fram och åstadkommer en produktionsnedbantning
och en produktionsfördvring
som lätt kan bli till mera
skada än nytta för det svenska samhället.

Som det har sagts tidigare, är utskottsutlåtandet
och reservationerna på
vissa punkter rätt likartade vad beträffar
särskilt liberaliseringen av jordförvärvslagen,
men jag vill peka på
en praktisk detalj som jag har fäst mig
vid i egenskap av ledamot i en lantbruksnämnd.
Utskottsmajoriteten skriver
på sidan 37 att för bondebruk speciellt
lämpade brukningsdelar som
inte anses kunna lika rationellt utnyttjas
av företagen borde kunna kompletteras.
När jag läste detta frågade jag
mig: Hur har lantbruksnämnden någon
praktisk möjlighet att säga till företagen
att de inte kan sköta en fastighet
lika rationellt som en annan innehavare?
Det kommer att uppstå mycket
stora besvärligheter med den bevisbördan.
Man skriver här liksom bort vad
man har medgett i början av meningen.

Herr talman! När jag nu ansluter
mig till reservationerna, gör jag detta
därför att dessa mer tar hänsyn till

de ekonomiskt sämre lottade i samhället
än vad majoritetsförslaget gör.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av Kungl.
Majrts proposition nr 41 med förslag
till jordförvärvslag har jag tillsammans
med en del andra norrländska socialdemokrater
väckt en motion, nr 652 i
denna kammare, likalvdande med nr
770 i andra kammaren. Av det skälet
vill jag knyta några reflexioner till tredje
lagutskottets utlåtande nr 22, som
nu behandlas.

Som torde vara känt för alla som
sysslar med jordlagsfrågor är för närvarande
brukningsenheterna särskilt i
Norrland små. Dessutom kan en brukningsenhet
som i och för sig inte är så
stor omfatta flera långsmala skiften,
kanske på ganska stort avstånd från
varandra. Rationaliseringen både inom
jordbruket och inom skogsbruket bör
därför bedrivas intensivare.

Men ägosplittringen är stor inte bara
inom det enskilda jord- och skogsbruket
utan också mellan olika ägarkategorier.
Det förhållandet råder såväl
inom jordbruksbygd som mellanbygd
och skogsbygd. Det är väl främst storskogsbruket
som har påbörjat en intressearrondering,
men den förekommer
också — fastän i mindre omfattning —
mellan storskogsbruket och enskilda.

Vi har i vår motion anfört att en intressearrondering
inte bör avse lokalisering
till skilda trakter av olika ägares
eller ägarkategoriers innehav av i och
för sig rationella skogsbruksenheter.
Man bör i stället sträva att lokalisera
och sammanföra icke rationella enheter
till sådana enheter och områden att rationellt
skogsbruk kan bedrivas där.
Därjämte bör det ges möjlighet att dra
upp en intressegräns mellan den skog
som erfordras för det kombinerade
jord- och skogsbruket och för det renodlade
skogsbruket. I vissa områden i
vårt land, där det finns ett stort innehav
av relativt små skogsbruksenheter, kan

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

•det för det förvärvsbeviljande organet
vara mycket svårt att i förväg avgöra
till vilken ägarkategoris intresseområde
som skogen bör föras. Därför anser vi
att organet, d. v. s. lantbruksnämnden,
bör äga möjlighet att förvärva och samla
dessa enheter till rationella skogsbruksföretag.
De kan sedan överlåtas
till den ägarkategori dit de företagsekonomiskt
bör höra. Det kan då bli
fråga om domänverket, bolag eller enskilda.

Utskottet anför i detta sammanhang
att det i många remissyttranden har
framhållits att det ansetts vara en brist
i förslaget att man inte som villkor för
förvärvstillstånd skall kunna kräva att
förvärvaren för rationaliseringsändamål
avstår viss skogsmark som han redan
innehar. Härvid har bl. a. åberopats
bolagens obenägenhet att avstå
från mindre skogsskiften, som ligger
insprängda i annans skogsinnehav. Ufskottet
säger i denna fråga: »Vad sålunda
anförts är otvivelaktigt förtjänt av
allvarligt beaktande.» Departementschefen
framhåller i detta sammanhang, att
ett särskilt lämpligt tillfälle att inleda
förhandlingar om markbvte kan erbjuda
sig då en ägare söker tillstånd till
förvärv av annan mark. Enligt utskottets
mening kan det i vissa sådana fall
från rationaliseringssynpunkt framstå
som ett starkt allmänt intresse att sökanden
i utbyte ställer exempelvis en
enklav till förfogande för rationaliseringsändamål.
I ett sådant fall bör enligt
utskottet en vägran att gå med på
rationaliseringsorganets önskemål kunna
anses utgöra ett sådan särskilt skäl
som enligt 4 § sista stycket kan medföra
att förvärvstillstånd må vägras.
•lag instämmer helt i vad utskottet har
anfört, och jag vill framhålla att denna
möjlighet bör främst gälla enklaver som
ligger i jordbruksbygd och som är till
hinder för eller som erfordras för efl
rationellt kombinationsjordbruk.

Ett stadgande om att rationaliseringsmark
i vissa fall bör ställas till förfogande
utgör ett påtryckningsmedel i myn -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
digheternas hand och innefattar därmed
syftet med den i vår motion begärda
möjligheten att kräva kompensationsmark.
Möjlighet finnes visserligen
också att genom expropriationsförfarande
tvångsförvärva en enklav som erfordras
för jordbrukets rationalisering,
men detta förfarande blir i sådana fall
som här avses i regel alltför tidsödande
och kostnadskrävande. Då jordförvärvslagen
främst avser att vara ett rationaliseringsinstrument
bör samma bestämmelser
gälla såväl för fysiska som för
juridiska personers förvärv.

Kungl. Maj:t bör till ledning för lantbruksnämndernas
handlande utge närmare
föreskrifter för att få till stånd en
enhetlig praxis. Skulle det likväl visa
sig att lagen inte ger tillräckligt stöd
för rationaliseringsverksamheten, bör
Kungl. Maj:t skyndsamt ta initiativ till
erforderlig lagändring.

Som framhållits i vår motion saknas
inom stora delar av Norrland förutsättningar
att bilda företagsekonomiska heltidslantbruk,
baserade på det kombinerade
företaget jord och skog. Inom dessa
områden går utvecklingen alltmer
mot ett renodlat skogsbruk. Jordbrukarna
i dessa trakter har i huvudsak alltid
varit skogsarbetare med arbete förutom
i egen skog också i andras skogar,
främst skogar som tillhör storskogsbruket.
Men storskogsbrukets rationalisering
bar medfört att många skogsarbetare
utan eget fastighetsinneliav har
friställts. Vi motionärer anser det därför
tillfredsställande att i förslaget till
jordförvärvslag bildandet av skogsbruksfastigheter
i syfte att där bereda
ägaren stadigvarande inkomst genom
eget skogsarbete bar upptagits bland de
fall, där förvärvstillstånd bör vägras
endast när rationaliseringsskäl eller
andra skäl talar mot bifall.

Man kan också anföra andra skäl,
som talar för att prioriterad förviirvsmöjlighet
bör finnas för sådana människor
som vill förvärva och vidareutveckla
skogsbruksenheter där för att
försörja sig på skogsbruk genom eget

Onsdagen den 5 maj 196o fm.

62 Nr 21

Förslag til! jordförvärvslag m. m.
arbete. Det är både befolkningspolitiska,
näringspolitiska och i viss mån
också försvarspolitiska skäl som talar
för detta. Men då både förvärv och uppbyggnad
av dessa skogsfastigheter kan
bli kapitalkrävande för de brukare som
vi syftar på, har vi menat att statligt
kreditstöd skall kunna lämnas, när särskilda
skäl föreligger, vid förvärv och
yttre rationalisering av skogsbruksfastigheter,
där som jag tidigare sade förvärvaren
avser att försörja sig genom
eget skogsarbete. Vi fruktar eljest att utvecklingen
skall gå därhän att det blir
de särskilt kapitalstarka köparna, som
kan bli dominerande. Det föreligger
också en viss risk att lantbrukaren,
egentligen skogsbrukaren, som vill bygga
upp ett sådant företag, kan komma
i ett visst beroende av kapitalstarka
utomstående, som erbjuder sig att finansiera
utbyggnaden av skogsbruksföretaget.
Härigenom kan den ekonomiskt
starke genom företagsekonomiskt
tvivelaktig kortsiktig politik slå ut det
ekonomiskt svaga men i och för sig
konkurrenskraftiga företaget, ett förhållande
som enligt vår uppfattning
kan leda till försämrade möjligheter för
en samhällsekonomisk expansion.

T denna fråga finner utskottet för sin
del att en alltför snäv gränsdragning
mellan kombinerade jord- och skogsbruk
och rena skogsbruk kan vara ägnad
att leda till att olämpliga brukningsenlieter
av det förstnämnda slaget
bibehålies. Utskottet finner vidare att
den enskilde förvärvarens ekonomiska
ställning också kan tänkas omöjliggöra
en konkurrens med mera kapitalstarka
förvärvare om lämpliga skogsbruksenheter.
Detsamma gäller vid förvärv av
tillskottsmark för rationaliseringsändamål.
Utskottet anser därför att rationellt
skogsbruk av familjetyp åtminstone i
viss utsträckning bör kunna främjas av
det allmänna genom statligt kreditstöd.
Med hänsyn till att frågan om kreditstöd
är komplicerad och har stor räckvidd
har utskottet dock inte kunnat gå
med på den saken utan att den först

blivit föremål för utredning. Jag kara
bara tillägga att jag för min del är helt
nöjd med utskottets förslag även på
denna punkt.

Då alltså vår motion på alla punkter
fått en mycket välvillig behandling,
kan jag avsluta med att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag kan instämma med
den föregående talaren eftersom jag
varit medmotionär i den motion som
han talade om, då han tackade tredje
lagutskottet för den välvilliga behandlingen.
Jag har med intresse lyssnat på
debatten som förts här i dag, och jag
kan instämma med herr Kilsmo i stora
delar men inte beträffande frågan om
man hade förutsättningar att placera
skogsförsäljningarnas resultat. Det
finns skogskonton, vilket gör att finansministern
inte rycker till sig hela
det ekonomiska resultatet i form av
skatt omedelbart. Vad jag emellertid i
viss mån gladdes åt var den gamla liberalistiska
tongång som herr Kilsmo förkunnade
i denna kammare.

Om man forskar i riksdagsbiblioteket
bland debatterna i slutet av förra
århundradet när det gällde frågan om
en jordförvärvslag och en bolagsförbudslag
här i landet, finner man att
det fåtal socialdemokrater som fanns i
riksdagen gick sida vid sida med liberalerna
för att sträva efter ett stopp på
den plundring av realvärdena som föregick
bolagens tillkomst i detta land.
Det var ingalunda skogsbolagen som
plöjde den djupaste fåran som har satt
sin prägel på de norrländska jordbrukarnas
ekonomi i dag, utan det var köpmännen
och lanthandlarna, som kunde
utnyttja böndernas okunnighet om
skogens värde. De hade stora arealer.
Det var jakten och fisket som var den
mest dominerande bassängen, varifrån
familjen skulle ha sin existens. Med
kransågar hade man fått såga i flera

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

sekler för att över huvud taget kunna
räkna med att ha ned skog från 1 000
eller 2 000 hektar skog.

Redan under 1700-talet blev våra förfäder
där uppe tillerkända mark, och
man fick detta fastställt i början av
1800-talet, sedan man byggt upp åbyggnaderna.
Svedjebruket, fisket och jakten
var det dominerande.

I slutet av förra seklet väcktes i denna
kammare och i medkammaren motioner
om att tidpunkten var inne för
att försöka stävja den plundring av realvärden
som utnyttjades på grund av
folkets okunnighet. Det tog lång tid.
Det väcktes motioner som avslogs, och
1906 hade man ett kommittéförslag som
också förkastades. Först efter första
världskrigets slut var man 1925 färdig
med att ta ställning till en jordförvärvslag
och en bolagsförbudslag i riksdagen.
Då hade skördetiden redan varit
här i landet, och det var sannerligen
inte bolagen som gjorde de största skördeingreppen,
utan det var lanthandlarna
som hade vetskap om skogens framtida
värde, som gjorde den första plundringen
för att i sin tur få tillräckligt
andrahandspris.

Man kan naturligtvis diskutera huruvida
det är en våda för samhället att
uppmjuka förvärvslagen, men jag tror
att den är fullständigt nödvändig om
vi över huvud taget skall få en arronderingsförbättring.
Vad jag emellertid
har anledning belysa är RLF:s försök
att på sina stämmor göra gällande, att
jordbruksministern handlar på ett sätt
som skulle skada landsbygdens jordbruksföretag.
Vad får man bevittna
från RLF-mötena? Jo, det är att de
som rationaliseras bort i det här landet
står sida vid sida med dem som
får sin fastighet rationaliserad och
skriker om att departementschefen är
i fiird med att plundra det svenska
landsbygdssamhället, genom en uppmjukning
av bolagsförbudslagen.

Om det är tre gårdar, mina ärade
ledamöter, A, R och C, och lantbruksnämnden
finner att R är den fastighet

Förslag till jordförvärvslag m. ni.
som samhället skall satsa på och som
har det arronderingsförliållandet att
man kan medverka till att bygga upp
och förstora den med A och C, vad
blir då följden? Jo, de som nu skriker
i jämbredd med dem som innehar
en fastighet som skall storleksrationaliseras
kommer själva att ställas
åt sidan vid en storleksrationalisering,
vilket jag anser är nödvändigt. Men
fastigheten B, den fastighet som skall
storleksrationaliseras skall staten stödja,
men redan när fastigheten A kommer
till länsbostadsnämnden och kräver
tillstånd att upprusta sitt bostadshus
så säger man där stopp. Båda fastigheterna
A och C har ingen bärighet.
C måste tyvärr komma bort från en
rationalisering. Lantbruksnämnderna är
ställda att göra en karta över byarnas
innehav, jordbrukens läge, jordbrukens
förutsättningar, deras arronderingsförhållanden
o. s. v. och även ta hänsyn
till byggnadsbeståndet. Vad blir följden,
när de kommer till lantbruksnämnden?
Lantbruksnämnden måste
följa systemet och säger: »Här kan inte
ske någon medverkan från statens sida
i form av en investering.» Då är fastigheterna
A och C uteslutna från statligt
stöd, om centerpartiet liksom övriga
partier menar att det bör skapas
bärkraftiga jordbruk bär i landet som
skall ha förutsättningar att existera i
framtiden och ge utövarna inkomster
som är likvärdiga med dem som andra
samhällsgrupper har.

Av den .statistik som redovisas rörande
utvecklingen av rationaliseringen
på jordbrukets område, framgår att
det inom en så kort tidsperiod som
mellan åren 1956 och 1964 skett väsentliga
föriindringar. När det t. ex.
gäller fastigheter i storleksgruppen 2
—5 ha åker — skogen är då inte medräknad,
varför den totala arealen inte
kan nämnas — var antalet brukningsenheter
år 1956 87 554. År 1961 hade
antalet reducerats till 66 635 — alltså
en minskning från 32,7 procent till 28,6
procent. År 1964 var antalet fastigheter

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

58 456, vilket innebar att procentsiffran
reducerats till 27,1.

Följer vi sedan storleksordningen,
finner vi att fastigheter över 100 ha
odlad jord ökat från 0,8 till 1,0 procent,
i gruppen 50—100 ha åker från

2.0 till 2,8 procent — antalet hade ökat
från 5 373 till 5 999 år 1964. För fastigheterna
i gruppen 5—10 ha har det
vägt nästan jämnt under tidsperioden
1956—1964 — antalet hade ökat från

31.0 procent till 31,2 procent. När det
gäller fastigheterna i gruppen 10—20
ha hade antalet ökat från 22,2 procent
till 22,8 procent och när det gäller
gruppen 20—30 ha hade antalet ökat
från 6,9 till 9,1 procent. I gruppen 30—
50 ha hade antalet ökat från 4,4 till 6,0
procent. Men under tidsperioden hade
rationaliserats bort icke mindre än
52 359 fastigheter här i landet.

Det är således inte något litet antal
som genomgått rationalisering här i
landet. Men vad har skett med dem som
kommit med i detta rationaliseringssvep?
Jag anser, ärade företrädare för
RLF, att det är orimligt att den prissättning
som gäller för dessa fastigheter
inte är fri. När priset i den fria
marknaden är satt och fastigheten skall
rationaliseras bort, bör staten utnyttja
5 § i lagen om förköpsrätt och betala
mellanskillnaden. Det bör inte vara innehavarna
av fastigheterna, som alltså
dragit nitlotten och skall rationaliseras
bort, som skall betala rationaliseringen.
Det kan ingalunda, herr talman,
vara rätt att en stor del av de mindre
jordbrukarna här i landet skall bollas
mellan å ena sidan intresset för en
grupp och å andra sidan intresset för
en annan grupp. Det är hög tid att
riksdagen här säger ifrån. Det gör man
när det gäller skogen, och det är ingalunda
så — som här har sagts — att
statens skogar icke har fått utnyttjas
för kompletteringar av fastighetsbildningen
här i landet. Lantbruksnämnden
i Västerbottens län fick överta över
5 000 ha skog, och därvid har det skett

kompletteringar av tre byar. Vi har
fått erbjudanden från flera kronoparker,
som har legat inne i de större
jordbruksområdena. De större jordbruksområdena
är hela kuststräckan i
det län jag representerar. Men, ärade
ledamöter, det gäller att se upp med
den utveckling som nu äger rum inom
samhället och som flera talare här har
varit inne på, nämligen hur långt vi
kan sträcka oss när det gäller avfolkningen
i de norrländska skogsvidderna.
Man klarar inte en skogsbrandssituation,
om den mänskliga arbetskraften
där uppe uttunnas på det sätt
som skett de senaste åren.

Det har ju skett en överdimensionering
av de högre åldersgrupperna, under
det att de arbetsföra åldrarna har
skeppats till södra Sverige. Men vad
ger man i återbäring? Vad kostar utbildningen
av ungdom från skolåldern
upp till den arbetsföra åldern? Det
finns ingen här i riksdagen som kan
bestrida att de åldringar som är kvar
där uppe icke har varit med och bidragit
till dessa kostnader, men här
kommer bara order från arbetsmarknadsstyrelsen:
»Nu skall ungdomsgruppen
flyttas söderut, ty nu är det skördetid
här nere.» Norrland får alltså, trots
gruvorna och vattenfallen och andra
realvärden, ha kvar ett överdimensionerat
antal åldringar, medan arbetskraften
flyttar söderut. Herr Hedström
har även varit inne på dessa näringspolitiska
problem, och även ur neutralitetens
synpunkt borde det vara anledning
att samhället visade detta problem
sitt intresse, ty det gäller att i tid
bemästra dessa svårigheter när glesbygderna
nu är så stora som de är i
Norrlands inland.

Jag kunde tillföra debatten åtskilligt
genom att ta upp norrlandsproblemen
i hela sin räckvidd, men denna debatt
har förts här i kammaren tidigare och
kommer sannerligen att föras oavsett
vilket parti man än tillhör. När det gäller
dessa problem råder det — vilket

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

jag vill tala om för er ledamöter från
södra Sverige — ingen politisk skiljelinje.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få framföra en vädjan till dels riksdagen
och dels regeringen att se över
dessa samhällsproblem och vidta erforderliga
åtgärder. Visserligen har
man försökt med lokaliseringsåtgärder,
men det går för sakta. Det gäller här
att stämma i bäcken, innan man måste
stämma i ån, och det går inte att sätta
vår ungdom på svältkost i väntan på
att den skall få möjligheter att försörja
sig i den hemort där den växt upp.
Det är det problem, herr talman, som
är mest dominerande i övre Norrland.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var några ord i
Lage Svedbergs anförande som jag måste
säga att jag sympatiserar med. De
var mycket starkt betingade av den
kontakt med verkligheten, som man får
när man står mitt uppe i dessa problem.
Jag fäste mig särskilt vid hans
resonemang omkring 5 §. Jag ställde här
tidigare just samma fråga som han i
viss mån svarade på. Skall 5 § i den
nya jordförvärvslagen få någon betydelse
i fortsättningen, måste den samtidigt
ha ett ekonomiskt stöd. Staten
måste betala mellanskillnaden för de
priser som jordbruken kostar och vad
de förnuftsmässigt är värda. 5 § kommer
framöver helt enkelt att behöva ett
ekonomiskt stöd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vid denna tidpunkt i
debatten bär kammarens ledamöter i
stor omfattning bara ett intresse: att
debatten skall vara slut så att dagens
föredragningslista kan börja avverkas i
vanlig ordning. Detta ärende är emellertid,
som det också har sagts i debatten,
stort och betydelsefullt, och då har
kammaren säkert också gott tålamod.

5 Första kammarens protokoll 1965. Nr 21

Förslag till jordförvärvslag m. m.
Med den motiveringen och inför ärendets
storleksordning kanske en viss
återupprepning av redan anförda synpunkter
kan tolereras. Jag kan för min
del inte lämna någon garanti för att
bara komma med nya synpunkter. Jag
skall dock inte, som herr Lage Svedberg
nyss gjorde, försöka föra i väg
debatten till ett annat århundrade och
vad som då hände, när det gällde jordoeh
skogsfrågor. Då skulle det kanske
dröja ännu längre, innan debatten i
detta ärende slutar.

Herr Lage Svedberg tog upp en mycket
intressant synpunkt, när han ställde
frågan: Hur långt skall vi driva avfolkningen
i vissa delar av landet? Det
blir framöver aktuellt att ställa den frågan
i mycket sydligare nejder än norrlandslänen.

Det förslag vi i dag behandlar om ny
jordförvärvslag, är ett förslag som
ingen vid detta tillfälle kan överblicka
resultatet och verkningarna av. Detta
och en del andra förslag på jordbrukets
område, framlagda vid årets riksdag,
har väckt oro, bekymmer, irritation
och stark kritik från landets jordbrukare,
ja, en starkare kritik än vi vid
något tidigare tillfälle har upplevt. Dagens
debatt har också återspeglat detta
förhållande. Den kritik som förekommit
i jordbrukarleden har i viss mån varit
berättigad, även om det förekommit —-ocli det vill jag understryka -—• en del
överdrifter i den allmänna debatten.

Som herr Ebbe Ohlsson på ett tidigt
stadium i debatten uttalade har många
överord i detta sammanhang blivit sagda.
Att jordbrukarna varit och är irriterade
beror utan tvekan på det förhållandet,
att när jordbruksministerns
förslag i dag blir bifallet, kommer väsentliga
förändringar i framtiden att
ske beträffande ägandet av jordbruk,
skog och .skogsmark. Det kommer att
bli en större markpolitisk förändring
än som förekommit i vår tid eller förekommit
på mycket länge.

Även om det finns anledning till bekymmer
inför tillämpningen av denna

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

nya jordförvärvslag, så bär kanske ändå,
som sagt, oppositionen från jordbrukarna
i en del fall skjutit litet över
målet. Här kan ifrågasättas om det varit
berättigat att ute på stora stämmor
och sammankomster tala om att ödestimman
nu har slagit för landets jordbrukare,
och det kan ifrågasättas om
de centraldirigerade uttalanden som förekommit
över hela landet skapar förtroende
och har så stort värde. Jag
tycker inte att det finns någon anledning
att rikta någon personlig kritik
mot jordbruksminister Holmqvist eller
att vända sig till statsminister Erlander
för att få hjälp med den kritiken och
på sådana vägar försöka misstänkliggöra
den som är närmast ansvarig för
förslaget. Jag har för min del inte för
avsikt att föreslå att jordbruksdepartementet
skall avskaffas.

Jordbruksminister Holmqvist är ledamot
av en socialdemokratisk regering
och har således full rätt att lägga
fram starkt socialistiskt betonade förslag.
Som sådant måste detta förslag
uppfattas. Det är förslaget som skall
bedömas och kritiseras och ingenting
annat.

Jag tänker på den stora jordbruksdebatt
som fördes i mitten på 1940-talet
och som den gången ledde fram till beslut
år 1947 om den »framtida jordbrukspolitiken».
För den som den
gången var med om detta beslut i riksdagen
och efter bästa förmåga försökte
följa med den allmänna debatten ligger
det nära att dra den slutsatsen, att
det ändå är lätt för både enskilda personer
och statliga organ att göra en felbedömning
av utvecklingen och framtiden.
Efter 18 år finns det mycket litet
kvar av vad som då ansågs vara så
framsynt och av så stort värde för framtiden.

Jag tänker närmast på att vi 1947
skulle inrikta oss på att ha basjordbruk
med en åkerareal på 10—20 hektar.
Det var den areal som den gången
ansågs lönsam och skulle lämna jordbrukaren
en med andra yrkesgrupper

jämförbar ekonomisk ställning. Vidare
skulle det vara en allmän statlig förköpsrätt,
och vi skulle även ha möjlighet
att genom expropriation kunna
forma till brukningsdelarna så att de
fick en önskad storlek. Detta var, ansåg
man den gången, framtidens melodi.
De stora förändringar i rationaliseringsbestämmelserna
som nu skall ske
är om något ett bevis för att de bestämmelser
som varit många gånger har
fungerat som ett hinder för jordbrukets
rationalisering.

Nog finns det anledning till en förhoppning
om att det beslut som i dag
kommer att fattas blir mera hållbart och
bättre har kontakt med verkligheten än
vad beslutet hade 1947. Även om det
har uttalats i debatten att vi nu får en
effektiv jordlagstiftning, så vet vi med
den erfarenhet vi har bra litet om ett
framtida lyckat resultat.

Vad som här kan kritiseras i förslaget
är att när det här gäller en helt ny
grundsyn, som kommer att leda till en
annan äganderättsordning beträffande
jord och skog än vi haft tidigare, så
borde dessa förslag ha blivit föremål
för utredning utanför kanslihuset. Förslaget
om bolagsförbudslagens borttagande
och domänstyrelsens ställning
har inte lagts fram efter utredning i
vanlig ordning. Vad som mycket har
irriterat jordbrukarna på senaste tidlen
är de uttalanden jordbruksministern har
gjort i olika sammanhang om att vi för
närvarande har 200 000 brukningsdelar
men att rationaliseringsarbetet och avfolkningen
kommer att drivas i en sådan
takt, att vi om 10 år bara har 100 000
brukningsdelar. Jordbruksbefolkningen,
har det sagts, skall minska ytterligare
från nu med cirka 9 procent till 5—6
procent, och när det sedan har gjorts
uttalanden om att det kan vara praktiskt
att importera en god del av våra
livsmedel från Danmark, så kanske det
ändå borde klarläggas om detta blir till
fördel för konsumenterna. Kan det
verkligen, om vi bortser från beredskapssynpunkterna,
vilket måste vara

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

riskfyllt, skapas garantier för att livsmedlen,
då de en gång framdeles kanske
skall importeras i stora kvantiteter
från Danmark, inte får betalas med
ett sådant pris att det i verkligheten
inte blir några lägre livsmedelspriser?
Säkert är det många som i dag står frågande
inför vad syftemålet är och vad
som kommer att bli resultatet av detta
förslag till ny jordförvärvslag.

Här kan på allvar misstänkas att målsättningen
är den, att staten skall bli
den stora och dominerande jordägaren
i landet. Jag skulle tro att det inte finns
något större intresse för att driva jordbruk
i statsdrift — det är alltför dåligt
lönande — men att däremot äga skogen
och skogsmarken har man från regeringens
sida ingenting emot, även om
skogstillgångarna i statens ägo inte
kommer att lämna så stora överskott
till statskassan. Farhågorna för socialiserade
markinnehav är berättigade,
även om meningarna är olika i debatten
om vad som är socialisering eller
inte i detta sammanhang. Vad som redan
har hänt med äganderätten utgör
ingen garanti för vad som kan hända
i framtiden. Vad man i dag tror och
tänker ute på landsbygden är att jordbruket
kommer att gå en mycket oviss
och osäker framtid till mötes.

Domänstyrelsen har på senare år visat
ett stort och betydande intresse för
att förvärva jord och skog, inte bara
lägga nya marker till sina redan ägda
områden utan också göra punktköp här
och var på nya platser, vilket vid många
tillfällen har diskuterats här i riksdagen
och även påtalats i dagens debatt.
Vad som alltjämt binder människorna
vid jordbruket, skogsbruket och landsbygden
är den enskildes äganderätt till
den fastighet han brukar. Kollektivt
ägande varken är eller kan någonsin
bli av samma värde som enskilt ägande
i detta sammanhang. Den nuvarande
ägarbalansen borde så långt som
möjligt bibehållas. Det är svårt att förstå
nyttan och fördelen av att bolagsoch
statsskogsbruket skall öka. Att vi

Förslag till jordförvärvslag m. m.
skall få ett mer effektivt skogsbruk genom
ökat bolagsinnehav och större
statsägda skogar verkar inte till sitt
värde övertygande.

Här talas om att rationaliseringsintresset
skall vara avgörande för både
jordbruket och skogsbruket. Den saken
finns inget att erinra emot. Alla är och
bör vara intresserade av mera rationella
brukningsenheter. Men om de som
framdeles har för avsikt att bli jordbrukare
tycker det verkar dystert med de
riktlinjer som finns i förslaget, bör även
sådana synpunkter vinna förståelse.
Även om ett rationellt bedrivet jordoch
skogsbruk skall vara avgörande,
blir konkurrensen om jorden och skogen
mycket ojämn mellan å ena sidan
de enskilda och å andra sidan staten
och bolagen. Den enskildes äganderätt
kommer med stor sannolikhet här att få
vika. De ekonomiska resurserna blir så
olika för olika ägarkategorier, och det
kan framdeles komma att betyda mycket
mer än rationaliseringsintresset.
Vad man här kan befara att detta förslag
kommer att leda fram till i småbrukarbygderna
är att med stor sannolikhet
—■ som herr Svedberg här tidigare
berört — i vissa bygder, som med ett
ord kan kallas för glesbygder, kommer
med tillämpningen av detta förslag avfolkningen
att gå fram i ännu hastigare
takt. Där kommer att bli rena ödebygder,
och det blir allt svårare för det allmänna,
stat och kommun, att ordna den
service åt medborgarna, som är nödvändig
i vår tid. Ingen vet i dag, som
jag redan har sagt, om detta förslag till
ny jordförvärvslag, kommer att leda till
ett för landsbygden lyckligt resultat.

Herr talman! Jag ber även för min
del att få yrka bifall till reservationerna
av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson
m. fl.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det kanske i och för sig
kan vara överflödigt att på nytt ta upp

Nr 21

Onsdagen den 5 mai 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
socialiseringsfrågan till diskussion. Herr
Sveningsson tycks inte ha lyssnat så
mycket på vad jag har sagt förut i det
avseendet. Men låt mig ännu en gång
notera att statens skogsinnehav endast
har ökat med promilletal eller möjligen
någon procent under de senaste tio
åren. Jag tycker nog att även herr
Sveningsson kan vara lugn för utvecklingen.
Det kommer inte att ske några
snabba kastningar. Jag kanske också
skulle tillägga, att det mesta av den
skog som socialiserats har förts över i
statens ägo under borgerliga regimer,
så herr Sveningsson kan även ur den
synpunkten känna sig lugn.

När herr Sveningsson säger att glesbygderna
kommer att avfolkas i betydligt
snabbare takt på grund av att vi får
nya iigandemöjligheter till jorden, är
detta en fullständigt orimlig frågeställning.
Varför flyttar folk från glesbygderna?
Helt enkelt därför att det inte
finns tillräckligt med arbete och utkomst
där. Det har inte ett dugg att
göra med äganderätten till skogen. Man
kan tillägga, att om nu några människor
tvingas flytta från glesbygderna därför
att man måste åstadkomma en större
effektivitet när det gäller skogen, så är
väl också detta rimligt. Om de människorna
skall ha möjlighet att få leva
under villkor som liknar andras, måste
man tillämpa en effektivare ordning
när det gäller skogsbruket än vad som
nu sker på många håll.

Man bör inte glömma bort den aspekten,
att det är för att åstadkomma effektivare
enheter och därmed ökade möjligheter
till rationalisering som man
vill genomföra en lagändring, som möjliggör
för företag som förädlar skogsprodukter
att kunna få köpa de råvarutillgångar
som de kan behöva för sin
produktion.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan ju säga herr
Karlsson, att jag har lyssnat till alla

hans många anföranden under dagens
debatt, även om nu inte riktigt allt har
fastnat i minnet. Jag är medveten om
att herr Karlsson har utfärdat dessa garantier
för att det inte skall bli någon
fara för ett ökat statligt skogsinnehav,
men jag sade i mitt anförande i talarstolen,
att vad som har varit är ingen
garanti för vad som kan hända i framtiden.
Vi tycker nog att regeringen och
majoritetspartiet har blivit mer verksamma
och aktiva på detta område än
man har varit tidigare. Dessa uttalanden,
som man här ger sin anslutning
till, att när det behövs skall man över
budgeten anslå medel till domänstvrelsen
för ökade markköp, tycker vi verkar
oroande. Den uppfattningen anser
jag att vi kan få ha lika väl som herr
Karlsson har sin uppfattning att det inte
är någon fara å färde utan att jordbrukarna
skall kunna sova gott om nätterna.

Jag vill också än en gång framhålla
att jag tror att det kommer att gå ännu
fortare med avfolkningen av landsbygden
när denna nya lag skall tillämpas
än det gjort tidigare.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s>:

Herr talman! Anledningen till att jag
har begärt ordet i denna debatt är att
jag har varit med om att väcka en motion
som berör en detalj i förslaget till
ny jordförvärvslag, nämligen 1 § mom.
2. Vi föreslår att där göres det tillägget
att förvärvstillstånd ej erfordras om
landstingskommun, stad, landskommun,
köping, municipalsamhälle eller kommunalförbund
är förvärvare av jordbruksfastighet
inom det egna området.
När det gäller förvärv utanför den egna
kommunens gränser anser vi det däremot
riktigt att förvärvet får prövas på
vanligt sätt av lantbruksnämnden och
således undergå jordpolitisk prövning.

Det är inget plötsligt hugskott som vi
motionärer här kommer med. 1958 års
jordlagsutredning, som utarbetade förslag
till ny jordförvärvslag, föreslog att
kommunerna skulle ha fri förvärvsrätt

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

inom det egna området. Detta förslag
remissbehandlades i vanlig ordning,
och remissorganen hade inte några vägande
invändningar mot förslaget. 1
den under fjolåret avlämnade departementspromemorian
liksom nu i propositionen
har man emellertid frångått
utredningens förslag på denna punkt.
Även departementspromemorian har
varit ute på remiss. Jag vill erinra om
att Svenska kommunförbundet i sitt remissyttrande
klart vidhåller den mening
som man gett uttryck åt i sitt tidigare
remissvar, nämligen att kommunernas
fria förvärvsrätt enbart skall
gälla inom den egna kommunen.

Departementschefen har i det framlagda
förslaget gjort vissa reservationer.
Han förutsätter att när kommun
förvärvar jordbruks- eller skogsbruksfastighet
utanför kommunens gränser
skall samråd ske med lantbruksnämnden.
Utskottet har spunnit vidare på
detta och hävdat att samråd bör ske
med den berörda kommunen samt med
plan- och naturvårdsmyndigheterna.
Detta kommer att medföra en mycket
krånglig omgång. Man får enligt vår
uppfattning till stånd en bättre och effektivare
handläggning av ärendet, om
eu kommun som vill köpa mark utanför
kommunens gränser i vanlig ordning
får köpa fastigheten i fråga och sedan
får begära förvärvstillstånd av lantbruksnämnden.
Det blir då lantbruksnämndens
sak att ta erforderliga kontakter.
Lantbruksnämnden har experter
som är utbildade för sin uppgift och
som kan ta den kontakt som kan bli aktuell
i vissa fall, således med den berörda
andra kommunen samt med planoch
naturvårdsmyndigheterna. Med den
friare utformning som jordförvärvslagen
nu får behöver kommunerna säkert
inte riskera att få avslag på legala förvärv
för fritidsområden, naturvårdsändamål
eller sådant.

Jag anser därför att vad som föreslås
i motionen är riktigt och ber, herr talman,
att få yrka bifall till motionen I:
659.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Om jag sedan även skall säga några
ord om förslaget till ny jordförvärvslag
i dess helhet, är det väl så som flera
talare här poängterat att den jordbrukande
befolkningen i vårt land krymper
till antalet. Det motiverar att kretsen
av dem som är berättigade att förvärva
jordbruk bör vidgas. Den kvarvarande
jordbruksbefolkningen har helt enkelt
inte möjlighet att ta hand om all den
mark som kommer att friställas. De som
har erfarenhet från lantbruksnämnderna
vet att utbudet av jordbruksfastigheter
kraftigt ökat under senare år.
Det tyder på att säljarna inte har möjlighet
att i vanlig ordning finna köpare
bland jordbrukarna. Säljarna måste gå
över lantbruksnämnderna för att till
rimliga priser få sälja sina fastigheter.

Jordförvärvslagen kommer i den nya
utformning som den nu får att bli ett
instrument för samhället att kunna styra
utvecklingen när det gäller rationaliseringen
på jordbrukets område. Det
är, såsom det här erinrats om, i första
hand 5 § i jordförvärvslagen som kommer
att ge lantbruksnämnderna denna
möjlighet. Lantbruksnämnderna har
rätt att säja nej när de anser att en jordbruksfastighet
behövs för rationaliseringsverksamheten.
De meddelar då
avslag på ansökan om förvärv. Lantbruksnämnden
är sedan skyldig att inlösa
fastigheten i fråga till det pris som
tidigare har överenskommits, såvida
inte priset är alldeles orimligt. Det
finns nämligen en spärr i 10 §, där det
stadgas att om priset uppenbart är för
högt är lantbruksnämnden inte skyldig
att inlösa fastigheten.

En talare — jag tror det var herr
Thorsten Larsson — menade att priserna
skulle stiga i höjden på grund av
den nya jordförvärvslagen och frågade
om samhället var berett att godta denna
prisstegring. Ja, lantbruksnämnderna
har möjlighet att ge utjämningsbidrag
i den mån en fastighet har byggnader
som köparen inte kan använda,
och dessa bidrag kan ibland uppgå till
avseviirda belopp. Det finns givetvis

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
även möjlighet att ge lån i vanlig ordning
för dylika förvärv. Enligt 10 § har
vidare lantbruksnämnden möjlighet att
säga ifrån om det är uppenbart att priset
är för högt, och det blir även en
signal till säljaren att han har möjlighet
att sälja om han återkommer med
ett annat och lägre pris.

Bland andra herr Edström har påpekat,
att propositionen nu även ger en
skogsarbetare möjlighet att köpa en ren
skogsbruksfastighet, där han själv utför
arbetet. I den motion som herr Edström
talade för yrkas att staten skall kunna
ge lån även i sådana fall i samma form
som gäller för jordbruk och för kombinerade
fastigheter. Det är en möjlighet
som för närvarande inte finns enligt
lånekungörelsen — gälller det enbart
en skogsfastighet, så kan inte lantbruksnämnden
ge lån. I det här fallet
skulle alltså lånemöjligheterna utvidgas,
och utskottet anser att den saken
bör utredas. Detta bör vi notera med
tacksamhet.

Herr talman! Jag anser nog att vad
som här föreslås i fråga om ny jordförvärvslag
i stort sett är väl ägnat att
befrämja rationaliseringen inom jordoch
skogsbruket, men beträffande 1 §
mom. 2 ber jag att få yrka bifall till
motion nr 659.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Under dagens lopp har
så gott som alla frågorna ventilerats i
debatten, men jag kan inte underlåta
att beröra några av de synpunkter som
har anförts i reservationerna och i debatten
i kammaren.

Herr Sveningsson sade i sitt senaste
inlägg att utredningen borde ha ägt rum
utanför kanslihuset. Jag vill påpeka för
herr Sveningsson, att 1958 års jordlagsutredning
avgav ett förslag till jordförvärvslag
hösten 1961, alltså för fyra år
sedan, som i stort ligger till grund för
den proposition och det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar. Jordlagsutredningens
förslag gick på remiss till

olika myndigheter och organisationer,
och samma sak gäller det nu föreliggande
förslaget, alltså den PM som upprättats
inom kanslihuset. Förslaget har
tillstyrkts bl. a. av KF, LO, olika fackförbund,
Industriförbundet och en rad
statliga verk — bland andra lantbruksstyrelsen
—- men det har naturligtvis
även förekommit avstyrkanden, bl. a.
från jordbrukets ekonomiska rörelse,
som vi kan förstå av de inlägg i debatten
här i dag som gjorts av företrädare
för centerpartiet.

Sedan förslaget framlagts har det
även kommit fram andra förslag på
jordbrukets område, vilka kommer att
behandlas senare i den här kammaren,
bl. a. om prisöverenskommelsen med
jordbruket och om den nya organisation
som skall diskuteras här i kammaren
om en eller annan vecka. Även om
organisationsförslaget har berörts under
debatten i dag, tycker jag vi kan
vänta med en diskussion tills den frågan
kommer upp.

Sedan förslaget framlades har det
uppstått en intensiv debatt — om den
varit centraldirigerad eller ej skall jag
inte yttra mig om. Den debatten har
varit missvisande och demagogisk och
inte överensstämt med det verkliga
förhållandet. Jag skall, herr talman, senare
under ett par punkter återkomma
till detta.

Argumenten har varit många. Man
har skjutit in sig på jordbruksministern
och försökt misstänkliggöra honom. Det
är en taktik som under många år använts
av andra partier mot andra statsråd.
Man har sagt att han är jordbrukets
fiende och att han har missuppfattat
sin uppgift, och i dag fick vi höra att
han varit Danmarks bäste jordbruksminister.

Jag skulle för min del vilja instämma
med herr Göran Karlsson, som sade att
jordbruksministern har vårt fulla förtroende
i fråga om de förslag han har
lagt fram. Det utfall som herr Sundin
i sitt första anförande gjorde mot jordbruksministern
vittnar om att man när

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

de sakliga argumenten tryter går in på
personligheter för att överskyla bristen
på argument.

Herr Bengtson sade att jordbruksministern
skulle företräda Sveriges jordbrukare.
Det var något nytt. Han skall
väl, om jag har förstått rätt, företräda
det svenska jordbruket, skogsbruket och
andra områden som faller under jordbruksdepartementets
handläggning, och
han skall även företräda konsumenterna,
alltså inte enbart en grupp av människor
här i landet.

Det har vidare sagts att genomförandet
av denna lag skulle förhindra en
effektiv rationalisering av jordbruket.
Hur snabbt har rationaliseringen skett
med nuvarande lag? Resultatet av 1947
års målsättning i fråga om sammanslagning
av jordbruk till större enheter kan
sägas vara mindre tillfredsställande.
Anledningarna härtill kan vara flera,
inte minst motståndet från vissa håll.
Det nu framlagda förslaget kommer enligt
min mening att påskynda en rationalisering.
Både i motioner och i annat
sammanhang har det sagts att vi borde
skjuta på denna fråga genom att överlämna
den till eller vänta på 1960 års
jordbruksutredning. Jag har den erfarenheten
från jordbruksutskottets arbete
att alla motioner som rör jordbruket,
om de inte bifalles, skall överlämnas
till 1960 års jordbruksutredning. Det ser
nästan ut som om man hade intresse av
att förlänga livet på denna utredning så
länge som möjligt för att förhindra att
ett förslag över huvud taget kommer
upp till behandling.

Herr Bengtson sade också att det
kommer att bli större folkomflyttningar,
som kommer att hindra lokaliseringspolitiken.
Vad sker just nu, herr
Bengtson? Tiotusentals jordbruk har
nedlagts. Ingen får köpa dem. Det är en
nationalförlust för det svenska hushållet
att det finns en lag som gör att nedlagda
jordbruk skall få ligga obrukade
på detta sätt.

I reservationen av herrar Sundin och
Grebäck finns det ett par frågor som

Förslag till jordförvärvslag m. m.
jag skulle vilja något beröra. Herr Sundin
säger, med hänvisning till 1961 års
jordlagsutredning, att utredningen i
första hand tog sikte på att bevara bondebruket
och att den sålunda förordade
ett bibehållande av den målsättning som
gäller för nuvarande förvärvslagstiftning.
Han säger vidare att ägarbalansen
skall vidmakthållas. Jag vill peka på
vad utredningen i detta sammanhang
har sagt på s. 112 i sitt betänkande.
Efter att ha redogjort för strukturen
inom skogen säger utredningen att den
ändring i ägarbalansen som på så sätt
kan bli följden får accepteras med hänsyn
till minskningen av jordbruksbefolkningen
i dessa bygder. Man kan alltså
här konstatera att utredningen inte,
såsom sägs i reservationen och i motionen,
har slagit fast ägarbalansen definitivt
mellan de olika ägarna utan är
på det klara med att genomförandet av
detta förslag till jordförvärvslag i någon
mån skulle förskjuta balansen mellan
de olika ägarna.

Det har sagts att om förslaget genomföres
kommer utländska kapitalintressen
att kunna förvärva svenskt jordbruk
och svensk skog. Denna propaganda
bär drivits så långt — jag vill, herr
talman, säga att den är demagogisk —
att folk som jag har mött i skogsbygderna
har frågat, om utländska kapitalintressen
kommer att kunna köpa vår
jord och skog, därest jordförvärvslagen
nu genomföres. Det är demagogiskt att
propagera på det sättet, ty de som släpper
ut dessa paroller måste vara klart
medvetna om att jordförvärvslagen inte
har med den saken att göra. Den saken
regleras genom 1916 års lag om utlänningars
rätt att förvärva jord och skog
och andra fastigheter i Sverige och inte
genom jordförvärvslagen. 1916 års
lag beröres inte heller i detta sammanhang.
Även utredningen har tagit upp
denna fråga och sagt att för närvarande
någon ändring inte skall göras i 1916
års lag.

Det har gjorts gällande att därest en
anslutning till EEC kommer till stånd

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
skulle fältet vara öppet för utländska
markförvärv, men det är inte möjligt
med mindre än att riksdagen på nytt
behandlar dessa frågor; i annat fall kan
inte utlänningar få rätt att här i landet
förvärva mark. Dessa frågor avgörs i
vissa fall av länsstyrelserna men i de
flesta fallen av Kungl. Maj:t.

Jag övergår härefter till reservationen
III. I denna bär de tre borgerliga
partierna enats om en ändring i
lagförslaget, som innebär att man praktiskt
taget slopat en enda passus, nämligen
på så sätt att kommunernas fria
rätt att köpa jord har flyttats över till
4 §. Detta betyder att dessa ärenden
kommer att prövas av lantbruksnämnderna.
Om reservationen bifalles, kommer
detta att innebära en inskränkning
i kommunernas rätt att förvärva mark,
såsom förhållandet var före år 1958.

Planeringen av kommunernas bostadsfrågor
och av kommunernas markpolitik
över huvud taget måste åvila
kommunerna själva, och den planeringen
måste ske på lång sikt flera år fram
i tiden. Om man i detta fall måste vända
sig till en lantbruksnämnd och söka
förvärvstillstånd när man planerar ett
nytt bostadsområde, kommer ögonblickligen
offentlighetsprincipen in i bilden,
och det innebär över huvud taget ett
högre markpris. Kommunernas möjligheter
att planera på lång sikt, att köpa
mark till rimliga priser, kommer att
inskränkas om reservationen bifalles.
Här är det alltså fråga om att överlåta
till en eller två enskilda tjänstemän att
kanske jämte lantbruksdirektören i en
lantbruksnämnd avgöra en kommuns
planering för bostadsbebyggelse, för
planering av industriområden och annat.
Man avhänder alltså kommunerna
deras självbestämmanderätt, och man
överlåter helt enkelt åt en lantbruksnämnd
att göra denna planering inom
kommunen.

Kommunernas ledande män och kvinnor
underkännes i reservationen — de
är alltså inte mogna att föra en egen,
självständig politik. Men, mina herrar:

kommunalnämnden har ansvar för det
förvaltningsuppdrag den satts att sköta,
ansvar för samhället och människorna,
för jord, skog och industri inom kommunens
område och ansvar för människornas
försörjning. Enligt reservation
III är kommunalmännen inte mogna
för den uppgiften, utan de skall sättas
under en förmyndare som i regel
finns på en annan ort än den som är
berörd av ärendet.

I reservation I har herr Sundin en
skrivning som innebär avståndstagande
från förslaget i 4 § 1 mom. om en kommersiell
verksamhet för förädling av
jord- och skogsbruksprodukterna. När
det gäller jordbruksprodukterna vill jag
säga att Kooperativa förbundet, Findus
och andra större företag som driver
konserveringsindustrier har sökt förvärva
mark under årens lopp för att
själva bedriva försöksodlingar och genom
en rationell drift skapa möjligheter
att förbilliga produktionen och därmed
priserna. Man har med hänvisning
till nuvarande lag vägrat ge tillstånd till
sådana förvärv, och industrierna har
alltså inte fått möjligheter till en rationell
utveckling inom sitt område.
Otaliga framstötar har gjorts bl. a. av
Kooperativa förbundet i syfte att förvärva
mark för experiment och produktion,
men tillstånd har inte lämnats
under hänvisning till gällande lag. Det
nu föreliggande förslaget medger sådana
markförvärv, och det måste väl
ändå vara till konsumenternas och landets
bästa om man öppnar möjligheter
för dessa stora företag att själva producera
de råvaror som konserveringsindustrien
behöver.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få återvända till talet om ägarbalans. Är
det rimligt? Om man bibehåller nuvarande
ägarbalans skulle det ju innebära
att bönderna fick disponera samma
andel av landets jord och skog som tidigare,
alldeles oberoende av att den i
jordbruk sysselsatta befolkningen fortlöpande
sjunker. Antalet inom jordbruket
förvärvsarbetande har minskat från

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

623 000 —• eller 21 procent — år 1945
till 354 000 — eller 11 procent — år
1960, och gruppen kan väntas minska
till 5 å 6 procent år 1975. De 170 000
personer som troligen kommer att arbeta
i jordbruket år 1975 skulle således
enligt tanken i föreliggande reservationer
äga lika mycket jord och skog
som deras flera gånger så talrika företrädare
gjort. Dessutom skulle rätten
gälla i princip, antingen de behöver
skogen och jorden eller inte.

Antagligen har man inom centerpartiet
inte räknat med att man skulle kunna
förhindra tillkomsten av nu ifrågavarande
jordförvärvslag. Jag har här i
min hand en tidning från Sollefteå —
Nya Norrland för den 29 april 1965 —
som i ett referat nämner att Ådalarnas
skogsägare anslår en miljon kronor för
köp av bondeskog: Vid ett sammanträde
i Sollefteå på måndag beslöt styrelsen
för Ådalarnas skogsägareförening, heter
det i artikeln, att anslå en miljon kronor
som grundplåt till eventuellt markförvärv
om förslaget till ny jordförvärvslag
antages av riksdagen. Det betyder
ju att man själv bereder sig att
ta upp konkurrensen med bolag och
andra för att skaffa jord och skog till
sin industri och sina egna medlemmar.
Man är med andra ord redo att — om
det nu skulle ligga någon sanning i påståendena
— själv vara med och driva
upp priserna under den kommande tiden.
Personligen tror jag inte på att
prisläget kommer att förändras så mycket
genom den konkurrensen — kapitalmarknaden
är inte sådan att vare sig
skogsägare eller industrier har möjlighet
att lösgöra några större kapital för
att förvärva jord och skog i de bygder
som beröres av deras verksamhet.

Herr talman! Med dessa synpunkter
på frågan ber jag för min del att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I dagens debatt har man
hört en rad företrädare för regerings -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
partiet använda mycket starka uttryck
i sin iver att försvara bolagen. Jag har
fått veta att jag varit efterbliven, och
nu senast har det sagts att man fört ett
demagogiskt tal. Jag tar sådana påståenden
med en viss ro, men det kan inte
undgås att de kräver ett bemötande.

När herr Nilsson diskuterar de utländska
intressen som skulle kunna göra
sig gällande i fråga om svenskt jordbruk
och svensk skog så vill jag säga
att förutsättningen hela tiden har varit
ett utvidgat handelssamarbete och bestämmelser
för vår del liknande dem
som nu finns i EEC. Om herr Nilsson
har läst dem vet han att vi skulle få en
etableringsrätt som kunde medföra att
jord och skog här i landet kommer i
utländsk ägo. Det är självfallet att riksdagen
får ta ställning till lagstiftningen
av år 1916, men har man gått med i
ett sådant samarbete kan man väl inte
helt hastigt ordna en förbudslagstiftning
som innebär att svenska företag
skyddas, utan det måste bli en likställighet
för bolag i andra länder. En särlagstiftning
för svenska företag kommer
aldrig att kunna genomföras.

Beträffande rationaliseringen, som
herr Hjalmar Nilsson hade en hel del
att anmärka på, skulle jag vilja säga att
det svenska jordbruket i jämförelse
med andra länder står på en oerhört
hög nivå både i fråga om produktion
per areal och i andra avseenden. Man
kan inte säga att det svenska jordbruket
på något sätt är eftersatt i jämförelse
med andra. Det har påståtts att det
skulle bli färre som äger jorden. Självfallet
kommer det att bli på det sättet.
Vi har arbetat för att skapa bärkraftiga
brukningsdelar. Det är ingenting konstigt
i att varje jordägare måste äga mera
jord. Det faller helt av sig självt.

Herr Hjalmar Nilsson hade vissa funderingar
om huruvida man skulle tilllåta
skogsägarföreningarna att reservera
kapital för inköp av skog. År det
någonting egendomligt, när vi vet atl
det socialdemokratiska partiet delvis
med hjälp av högern och folkpartiet

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
tänker driva igenom denna lagstiftning?
Är det konstigt att skogsägarna på det
sätt som står dem till buds, d. v. s.
kollektivt, förbereder sig för att klara
den nya situationen?

Vi är inte orealistiska. Fastän vi vill
avslå propositionen vet vi nog hur röstningen
kommer att gå. Det har tidigare
talats om centraldirigering. Jag vill
dock inte beteckna det så utan såsom
praktisk sammanhållning. Det kommer
att gå till på det sättet och det är ingenting
att diskutera. Vi kommer att ge
vår avsikt till känna genom röstningen,
och så kommer det att gå precis så som
man har kunnat förespå. Det är då naturligt
att skogsägarföreningarna förbereder
sig inför den nya situationen
och för en eventuell konkurrens om
skogen.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte att herr
Hjalmar Nilsson något blandade bort
korten och ville sprida en dimridå. I
reservationen är det i alla fall sagt att
kommuners förvärv inom egna gränser
inte skall omöjliggöras. Det var i fråga
om förvärv utanför kommungränsen
som man ville ha en förändring.

Vad jag egentligen begärde ordet för
var herr Nilssons resonemang om Findus,
som han nämnde vid namn. Han
gjorde gällande att den nuvarande jordförvärvslagen
hindrade Findus m. fl.
att förvärva jord för sina försöksodlingar.
Detta är felaktigt. Findus har ju redan
sådana odlingar. Vad som är väsentligt
i detta sammanhang är att reservanterna
inte på något sätt har vänt
sig emot att livsmedelsproducenterna
skulle få möjligheter att köpa jord. Jag
har i mitt tidigare anförande sagt att vi
hälsar detta med tillfredsställelse. Man
har från visst håll länge sagt att jordförvärvslagen
står hindrande i vägen
för en rationellare jordbruksproduktion.
Flera remissinstanser har hälsat det nya
förslaget med tillfredsställelse ur denna
synpunkt och det finns många som

i dag hyser stora förhoppningar om dess
möjligheter. Jag tycker det blir intressant
att följa denna fråga. Jag skulle
då såsom ett litet exempel vilja fråga
herr Hjalmar Nilsson: Vad vill Findus
då använda jorden till? Findus är i dag
framför allt beroende av ärter och spenat.
Man kan emellertid inte odla ärter
år efter år på samma åkrar, utan man
måste ha en allsidig jordbruksproduktion.
F. n. anser man att man kan återkomma
med ärter vart åttonde år på
samma skifte. Detta säger en hel del
om de problem som följer med jordbruksproduktionen.

En del personer säger att vi i framtiden
skall ha spannmålsfabriker och
specialproduktion på alla områden. Det
är emellertid inte så rasande enkelt.
Man glömmer då bort att jordbruk inte
är enbart teknik utan också biologi och
genetik, vilket gör att det inte går så
lätt att åstadkomma storproduktion på
det enkla sätt som man i dag vill göra
gällande.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson,
min vän ifrån Y-länet, sade för en liten
stund sedan att man, när man inte
hade sakliga argument, gärna försökte
med personliga utfall exempelvis mot
den mäktige jordbruksministern. Är det
riktigt så, herr Nilsson? Vad jag frågade
efter och ännu inte har fått svar
på är: Vad bär förändrat sig i bilden
sedan vår nuvarande jordbruksminister
år 1963 fann skäl för ett uppskov med
denna lag?

Sedan, herr Hjalmar Nilsson, har jag
inte sagt att han var Danmarks bäste
jordbruksminister. Jag har tillbakavisat
dem som påstått att herr Holmqvist
skulle vara det med en motivering som
jag bär inte behöver upprepa. När det
gäller vår motion i övrigt har jag sagt
att den i sin helhet i princip sammanfaller
med de resultat som 1958 års jordlagsutredning
har kommit fram till. I
denna utredning fanns även herr Nilsson
med.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Det förvånar mig litet, herr talman,
att herr Nilsson säger att år 1975 kommer
endast 5—6 procent av befolkningen
att arbeta i jordbruk och skogsbruk
eller 170 000 personer —- en siffra som
han liar nämnt. Han påstår sedan att
det måste vara orimligt att ett sådant
fåtal skall äga lika mycket jord och
skog som de äger som nu är verksamma
inom svenskt jord- och skogsbruk.
Låt mig bara få ställa den frågan: Ökar
eller minskar man ägarantalet, herr
Nilsson, med den nu föreslagna lagen,
om den kommer att tillämpas på det
sätt man på regeringsliåll vill?

I övrigt upprepar jag vad jag sade
tidigare, nämligen att för mig är det
skillnaden i målsättningen i fråga om
ägandet som är det allra väsentligaste.
Vad beträffar att utnyttja detta produktionsmedel
förmodar jag att herr Hjalmar
Nilsson delar min uppfattning när
jag säger att om skogen sköts, så har det
ju ingen betydelse om det är bara 5 å
6 procent av befolkningen som är ägare
till den.

Vad sedan gäller den här miljonen
som Ådalens skogsägareförening välvilligt
har ställt till förfogande så förmodar
jag, herr Nilsson, att det inte må
vara den eller andra föreningar undantaget
att konkurrera med de bolag som
här ges en prioritetsställning. Det skulle
väl vara en ren orimlighet att inte
tänka sig att möjligheten för dem skulle
vara analog.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade att jag hade
mött demagogiska uttalanden från folk
uppe i skogsbygden när jag var där för
några veckor sedan, och det står jag
fast vi<l, herr Bengtson. Vad skulle dessa
bestämmelser innebära, om vi skulle
ansluta oss till EEC? säger herr Bengtson,
och så undrar lian om jag har läst
de bestämmelser som giiller för medlemsskap
i EEC. Jag bar verkligen läst
dem, och jag vet precis vad anslutning

Förslag till jordförvärvslag m. m.
till EEC innebär, politiskt och ekonomiskt
och på annat sätt. Den dagen frågan
om anslutning kommer upp lär väl
Sveriges riksdag få ta under noggrant
övervägande, huruvida den kan godta
de nuvarande bestämmelserna eller inte.
Man kan inte bygga ett ställningstagande
på vad som skulle inträffa om vi
ansluter oss. Bygger centerpartiet hela
sin framtid på antaganden om vad som
skulle kunna inträffa i ett sådant fall?
Har ni kanske stirrat er blinda på det
under hela debatten? Sverige tillhör inte
EEC!

Vad sedan beträffar att rationaliseringen
skall bedrivas i syfte att skapa
bärkraftiga jordbruk vill jag säga att de
strävanden som gjorts i enlighet med
den principen inte har givit det väntade
resultatet. Det är åtskilliga år sedan
den principen fastslogs, och ännu
har man inte nått ett sådant resultat
som man kunnat vänta med tanke på
de pengar som bär anslagits och de insatser
som gjorts på detta område.

Till herr Isacson vill jag bara säga:
Läs reservationen, så får herr Isacson
se vad som står där! Jag kan för resten
läsa på s. 48 i utlåtandet, där det står
i reservationen av herr Alexanderson
m. fl.: »De kommunala förvärven bör i
överensstämmelse med vad som gällde
enligt 1955 års jordförvärvslag i dess
ursprungliga lydelse i princip omfattas
av tillståndstvånget.» Man tar bort
passusen från 1 § och för in den under
4 §, som innebär att man måste
söka tillstånd från lantbruksnämnderna
för att få förvärva mark. Det förhåller
sig inte så, herr Isacson, att man
avser att inskränka kommunernas rätt
till den egna kommunens område. Man
vill sätta de kommunala myndigheterna
under förmynderskap av lantbruksnämndernas
tjänstemän, men det vill
jag inte vara med om. Jag bär en gång
fått en sådan bestämmelse upphävd genom
en motion som bifölls av båda
kamrarna. Jag hoppas alt det skall gå
på samma sätt i dag.

Jag antecknade noga vad herr Sun -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
din sade i sitt anförande. Han sade
bl. a. att departementschefen inte har
ansträngt sig över hövan att tillvarata
jord- och skogsbrukets intressen, att
jordbruksministern missuppfattat sin
uppgift och att han är Danmarks bäste
jordbruksminister. Är inte detta personliga
utfall? Är det exempel på realpolitik
från herr Sundins sida, då vet
inte jag vad realpolitik är.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fortsätta
att läsa där herr Nilsson slutade:
»Anledning kan dock ej anses föreligga
att pröva dessa förvärv enligt 4 §.
Däremot bör förvärv av kommun liksom
övriga förvärv prövas ur rationaliseringssvnpunkt
enligt de regler, som
innefattas i 5 och 6 §§.» Det är någonting
helt annat! Är man inte överens om
en sådan sak som att man över huvud
taget skall kunna få ur rationaliseringssynpunkt
pröva om en del av en egendom
skulle behöva användas till att förstärka
en annan fastighet, tror jag att
man är inne på en farlig väg. Man bör
inte låta kommuner köpa utanför kommunens
område utan möjlighet att tilllämpa
5 §. Jag tycker att man borde
kunna anse det vara möjligt att en kommun
skall kunna göra förvärv inom
den egna kommunen men absolut inte
utanför. I egen kommun är i alla fall
kommunen planmyndighet, men det är
den inte utanför sina egna gränser. Om
kommunerna är aktiva utanför den egna
kommunen kommer man att ställa till
mycket trassel ur rationaliseringssvnpunkt
om inte 5 § får tillämpas.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Sedan debatten har pågått
i närmare sex timmar är det inte
så lätt att komma med någonting nytt.
Åtskilligt har ju under denna tid sagts
både beträffande dessa lagars historia
och beträffande den nya lagens verkningar.

Det har sagts att bolagsförbudslagen
tillkom på initiativ av en socialdemokratisk
regering. Jag vill erinra om att
jordförvärvslagen är en produkt av
samverkan mellan socialdemokratien och
centerpartiets föregångare bondeförbundet.
Det var på den tiden då socialdemokratien
gick fram under devisen
»Folkets väl går före storfinansens».
Socialdemokraternas nya giv i detta
sammanhang tyder på att man inte längre
går fram under denna paroll eller
också att man i varje fall inte räknar
in bönderna i de skyddades krets.

Jag hör också till dem, herr talman,
som i likhet med många anser att den
brådska som jordbruksministern har
haft med reformeringen av jordlagstiftningen
är oförståelig. Den har också
fört med sig mycken alldeles onödig
irritation, som säkerligen hade kunnat
undgås om jordbruksutredningens resultat
hade avvaktats och även beaktats.

Helt naturligt måste en framtida jordlagstiftning
vara anpassad efter de förändringar
som skett i samhället. På den
punkten vill jag inte söka strid med
vare sig jordbruksministern eller utskottets
företrädare. Men vad som obestridligen
ändå står fast är att jordlagstiftningen,
som enligt utskottet är ett
medel att förverkliga den statliga jordpolitiken,
måste utformas och anpassas
efter den senare och inte tvärtom. Detta
är enligt min mening det mest bärande
motivet för centerns uppskovsförslag.
Det finns därtill skäl att fråga
sig vad det egentligen är för olyckor
som håller på att hända. Det sker såvitt
jag förstår en så pass liberal tillämpning
beträffande den nuvarande lagen
i lantbruksnämnderna i dag, att man
kan tala om en successiv anpassning i
takt med utvecklingen.

Vad som egentligen föranlett mig att
ta till orda i denna trängda debatt är
i första hand det allmänna talesättet
om denna lag såsom en klasslag — en
klasslag som prioriterar en viss grupp
människor, nämligen bönderna. Jag har

Onsdagen den 5 maj 1965 fin.

Nr 21

svårt att förstå detta resonemang, för såvitt
man inte menar att bönderna också
i andra sammanhang och andra avseenden
är en prioriterad samhällsgrupp
—- i ekonomiskt avseende beträffande
lönsamheten, i socialt hänseende,
beträffande arbetsförhållanden
etc. Det är inte min avsikt att här ta
upp dessa frågeställningar till debatt.
Det dröjer väl inte så länge tills denna
kammare får ta upp dem till speciellt
särskilt skärskådande. Det är i varje
fall inte svårt att ge belägg för att så
inte iir fallet. Om enbart detta faktum
att man måste äga eller i varje fall disponera
jord för sin näringsutövning i
och för sig är en fördel får bedömas
och beaktas i andra sammanhang.

Det bör dock sägas att varje svensk
medborgare med nuvarande lag ändå
har möjlighet att köpa ett jordbruk.
Enda förutsättningen är att han något
så när nöjaktigt kan bevisa att han
också skall försörja sig på detta. Det
föreligger således inget diskriminerande
hinder av födsel eller annat slag
för laglig rätt till jordförvärv.

I anknytning till detta vill jag säga
några ord om en annan sak, nämligen
kombinationen ägare-brukare av jord
och skog. Det är en sak som man ofta
förbigår. Genomgående i hittills gällande
lag, oavsett ändringar som skett under
senare år, har man sökt värna om
denna kombination. Motiven för detta
har självklart varit flera. Sociala och
ekonomiska skäl för jordbruksgruppen
som sådan har varit vägledande, och
jag skall inte på något sätt förringa
värdet härav.

1 detta sammanhang bör emellertid
denna frågeställning diskuteras ur en
helt annan synvinkel, ur hela samhällets
intressesfär. Det bör då först noteras
att jordbruket som näring måste
bygga på en långsiktig planering, som
helt enkelt förutsätter denna kombination.
Det gäller här att vårda och ta
vara på vad som finns i jorden och
i anslutning till densamma. Endast under
dessa förutsättningar kan jord -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
bruksnäringen fylla sin funktion i samhället
— ge sina yrkesutövare en rimlig
inkomst och konsumenterna acceptabla
priser. Andra former än kombinationen
ägare-brukare ger i regel ej
möjlighet till denna långsiktiga planering.
De leder ofta till motsatsen, en
rovdrift av svensk jord som kan stå
samhället dyrt.

Det bör också noteras att jordbruket
är en ekonomiskt känslig näringsutövning.
Det måste, som också i praktiken
visat sig, med naturnödvändighet ske
stora svängningar i lönsamhet från år
till år, beroende på skördevariationer,
på bärgningsförhållanden o. d. Även
med ett utbyggt skördeskadeskydd uppstår
situationer som t. ex. en arrendator
ofta inte kan klara upp. Han kommer
i ekonomiska besvärligheter och
vågar inte ta de risker som är nödvändiga
för att reda upp situationen och
som han skulle ha tagit om han också
hade ägt jorden.

Jag vill även komma med några synpunkter
på konkurrensförhållandena
mellan olika köparkategorier på fastighetsmarknaden
och på den framtida
ägarbalansen beträffande jord och skog.
I propositionen anges att konkurrens
efter den nya lagen sker på lika villkor
mellan olika köparkategorier. Ingen är
prioriterad, och ingen är diskriminerad.
I praktiken förhåller det sig ändå
på det sättet att de juridiska personerna
som regel har ekonomiskt övertag
beträffande kapitaldisposition samt
även bär helt andra och bättre möjligheter
då det gäller att följa upp utvecklingen
på fastighetsmarknaden, vilket
ingalunda är betydelselöst. Därtill
kommer också ägandets tidsfaktor in i
bilden såsom en väsentlig faktor när
det gäller ägarbalansen på lång sikt.

Det är ju på det sättet att den mark
som befinner sig i privat ägo byter
ägare i varje fall vid generationsväxlingar,
medan däremot mark som bolag
en gång köpt förblir bolagsmark
för all framtid. Man kan på dessa grunder
fastslå att eu förskjutning härvid -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
lag kommer att ske till andra ägarkategoriers
förmån, medan den privata sektorn
kommer att minskas.

Den mark som framdeles kommer att
salubjudas kommer sannolikt enbart
från den privata sektorn, och om den
salubjudna marken skall de olika kategorierna
konkurrera. Undan för undan
kommer självfallet mer mark att ägas
av bolagen, staten och kommunerna,
alltså andra ägarkategorier än de privata.

Under diskussionen har det förts fram
en hel del synpunkter som det skulle
finnas anledning att bemöta, men som
jag redan har antytt är debatten långt
framskriden, och en del saker har blivit
bemötta tidigare. Jag vill dock säga
att jag med stort intresse åhörde herr
Svedbergs inlägg som, såvitt jag kunde
förstå, var fotat på inlevelse och erfarenhet.
Jag har ingen anledning att polemisera
mot herr Svedberg. Jag vill
bara göra några reflexioner. De siffror
för rationaliseringsutvecklingen som
herr Svedberg angav har jag inte kontrollerat,
men jag tror att de är riktiga.
Jag tycker närmast att han bör använda
dem för att övertyga sin partibroder
jordbruksministern om att det ändå
skett något beträffande rationaliseringen
inom det svenska jordbruket.

Jag måste för min del säga att man
blir inte så litet konfunderad, när man
å ena sidan hör jordbruksministern i
ett förstamajtal närmast servera insinuationer
— såvitt jag förstår levererade
åt jordbruksorganisationerna — om
att vi vill förhindra en strukturrationalisering,
medan man å andra sidan
från herr Svedberg får en anklagelse för
att RLF inte följer upp och tar till vara
dem som enligt hans uppfattning blir
offer för en statligt dirigerad utveckling.
Det finns väl närmast anledning
för herr Svedberg att göra upp inom
sitt eget parti eller kanske med partiet.

När jag ändå har kommit in på rationaliseringen
av jordbruken kan jag
inte underlåta att ytterligare säga några
ord. Det har sagts att det finns ett mot -

stånd från jordbrukets sida vad gäller
den yttre rationaliseringen. Det har
sagts att rationaliseringen har gått för
sakta. Jag skall inte ta fram några siffror,
men jag vill säga att man nog bör
förstå och känna till situationen innan
man fäller något värdeomdöme. Den
stora förändringen vad gäller strukturen
av jordbruket måste komma först
vid en generationsväxling. Det är ofrånkomligt
att man måste vänta därpå. Det
är närmast där vi befinner oss nu, och
vi kan således förvänta att det kan inträffa
mycket stora förändringar på
detta område.

Det är inte fråga om en ovilja från
jordbrukssidan, utan det är närmast
fråga om att ställa tillräckligt med pengar
och personal till lantbruksnämndernas
förfogande, så att de kan köpa hembjuden
mark. Det är också fråga om
att kunna lämna tillräckliga lånegarantier
för de jordbrukare som vill köpa
ytterligare mark.

Jag skulle också till herr Hjalmar
Nilsson vilja säga något i första hand
beträffande kommunförvärven, där han
vill göra gällande att det är oriktigt att
hindra kommunerna från att köpa mark
i hur stor utsträckning som helst. Beträffande
de motiv som han angav för
kommunernas markköp, nämligen frågan
om uppgörande av bebyggelseplaner
och mark för fritidsändamål o. d.,
kommer det självfallet aldrig att göras
några invändningar från lantbruksnämndernas
sida. Men det förekommer
faktiskt också att man köper mark långt
ifrån sina egna gränser — svårförståeliga
markköp, där man inte kan begripa
att det kan finnas någon annan anledning
än möjligen att man vill ha bytesobjekt
för att kunna lösgöra mark på
annat håll. Det är väl närmast för den
händelse denna mark skulle behövas för
rationaliseringsändamål som det skulle
finnas anledning vägra detta.

Jag vill också återkomma till det resonemang
som herr Hjalmar Nilsson
tog upp om att det — när man kommer
ner till en procentsiffra för jord -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

bruksbefolkningen på 5 procent, eller
för att ta ett tal som jordbruksministern
använde, till att vi om några år
har bara 100 000 jordbrukare -— vore en
orimlighet att de skulle äga lika mycket
jord som jordbrukarna äger i dag.
Om man gör en mycket enkel räkneoperation
så finner man, att om man delar
den totala åker- och skogsarealen
med 100 000 så får man 26 hektar åker
och något över 100 hektar skog per
brukningsdel. Det räcker inte ens enligt
de ritningar som i dag göres upp.

Detta är ingen orimlighet av dem som
planerar på lång sikt för jordbruket,
och jag tror heller inte att det sett mot
förmåner, som andra kategorier i landet
har fått under dessa år, på något
sätt verkar orimligt jämfört med förhållandena
tidigare.

Herr talman, jag vill med dessa ord
och synpunkter yrka bifall till de reservationer
som herr Sundin yrkat bifall
till.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman, ärade kammarkolleger!
Det avgörande vi nu står inför i fråga
om jordförvärvslagstiftningen har föregåtts
av en mångårig intensiv och tidvis
frän debatt, där ståndpunkterna divergerat
starkt. Att döma av de motioner,
som föranletts av propositionen, tycks
emellertid ett visst närmande av ståndpunkterna
ha skett med åren, men alltfort
föreligger betydande meningsskiljaktigheter.
Frågans stora betydelse för
vårt land motiverar otvivelaktigt den
seriösa behandling den fått här i kammaren
i dag.

För egen del vill jag, ehuru jag knappast
kan anföra några nya synpunkter,
ge en starkt komprimerad men ändå
översikt över hur vi från fackligt håll
— och det kanske gäller inte bara DO
utan även TCO och SACO — ser på

Förslag till jordförvärvslag m. m.
förvärvspolitiken, varvid jag i allt väsentligt
kommer att behandla skogsbrukssidan.

Oomtvistligt torde vara att goda förutsättningar
för skogsproduktion gör
det naturligt för att inte säga oundvikligt
att tilldela skogsnäringen en framskjuten
roll i vår folkförsörjning även
i framtiden. Vi kan så mycket hellre
göra det som skogsnäringen är en av
de förvärvskällor som ger oss det bästa
ekonomiska utfallet per insatt dagsverke
och sålunda är rikedomsskapande i
särskild grad. I den internationella arbetsfördelningen
är det för övrigt en
naturlig uppgift för vårt land att bidra
till världens försörjning med skogsprodukter.
Någon tvekan bör därför enligt
min mening inte råda om att vi bör väl
tillvarata vår skogsnärings utvecklingsmöjligheter.

Även om uttaget ur våra skogar och
förädlingen av rundvirke ökat rätt
kraftigt under senare år, föreligger betydande
expansionsmöjligheter. Ännu
tas långt ifrån hela årstillväxten ut ur
skogarna, och en effektivare skogsvård
kan ge en betydande tillväxtökning.
Därigenom kan också förädlingsindustrien
utbyggas kraftigt, givetvis förutsatt
att den kan hävda sig på världsmarknaden.
Gjorda beräkningar pekar
på att vi på litet längre sikt kan åtminstone
fördubbla det relativa värdet
av skogsprodukterna, därest näringens
alla inneboende resurser utvecklas effektivt.
Självfallet bör målsättningen
vara att utnyttja dessa möjligheter ekonomiskt
optimalt.

Vår skogsnäring uppvisar många positiva
drag. På vissa håll har vi en god,
ja, föredömlig skogsvårdspolitik. En rad
förädlingsindustrier är väl disponerade
och besitter betydande konkurrenskraft
på världsmarknaden. Inom denna grupp
av skogs- och träförädlingsföretag har
också skapats en lönestandard och en
trygghet för de anställda som är relativt
tillfredsställande.

Denna bild är emellertid långt ifrån
representativ för hela näringen. Som

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

redan antytts är skogsvården otillfredsställande
inom stora områden, och industrien
har i betydande utsträckning
otillfredsställande struktur. Det stora
flertalet skogsägare och många tusen
sågverksarbetare har utpräglat säsongarbete
och på annat sätt instabila anställningar.
Lönestandarden för åtminstone
arbetarna inom skogsnäringen är
också sämre än genomsnittet för landet.

I min reservation till jordbruksutredningens
betänkande anförde jag att en
naturlig målsättning för skogsnäringen
borde vara:

1 > ett högt utnyttjande av våra skogsmarkers
produktionsförmåga genom en
rationell skogsvårds- och avverkningspolitik; 2)

förädling inom landet av all den
skog, som växer till, dels därför att
grundvirket inte lämpar sig för handel
av någon betydenhet och dels därför
att vi behöver, som jag ser det, förädlingsarbetet
som objekt för vår försörjning; 3)

en rationell och med avseende på
produktslag väl differentierad industri;

4i en inkomststandard för näringens
anställda likvärdig med andra gruppers;
och slutligen

5) stabilitet i arbetet och trygghet för
de anställda.

Mot bakgrunden av den situation vi
befinner oss i är målet högt men enligt
min mening ingalunda ouppnåeligt, förutsatt
att vi ger skogsnäringen en riktig
chans; detta har de företag visat
som haft möjlighet att arbeta något så
när i överensstämmelse med de villkor
som näringen som sådan uppställer.

Avgörande för att denna målsättning
skall kunna förverkligas och även upprätthållas
är naturligtvis att näringen
får en sådan konkurrenskraft att den
kan hävda sig på världsmarknaden, inte
bara i goda tider utan också i konjunktursvackor.
Att inte utnyttja en typisk
exportnärings latenta resurser effektivt
— särskilt som vår försörjning
är så beroende därav — måste vara
vårdslöst ur samhällets synpunkt och

inte så litet hänsynslöst mot dem som
är beroende av näringen för en anständig
försörjning.

Ett grundläggande villkor för en god
och riktig rundvirkesproduktion är hög
rationalitet inom skogsbruket samt
jämn och tryggad avsättning till skäliga
priser. Om dylik avsättning kan vinnas
på basis av förädling inom landet, vilket
jag tidigare sagt bör eftersträvas,
måste industrien i fråga om både produktionsvolym
och produktslag vara så
utbyggd att den kan suga upp all råvara
som växer till och förädla den på
ett ekonomiskt lönsamt sätt.

Denna industriens utbyggnad är i sin
tur starkt beroende av att den kan få
sitt råvarubehov kontinuerligt och långsiktigt
tryggat. Utan råvarutrygghet vågar
helt enkelt inte industrien bygga ut
till gränsen för råvarutillgångarna och
inte heller i de enskilda fallen riskera
de väldiga kapital en riktigt utformad
skogsindustri numera kräver.

Denna trygghet i fråga om råvaruförsörjningen
kan skapas på flera olika
vägar, och de möjligheter som står till
buds måste, som jag ser det, så snart
som möjligt utnyttjas, oavsett vad vi
diskuterar och beslutar om här i dag.
Det är en trängande nödvändighet. En
utväg är att skogsproducenter träffar
långtidsavtal om leveranser och prispolitik,
en annan att statsskogsbruket,
som har goda förutsättningar att åstadkomma
planmässig samverkan med förädlingsindustrien,
ökar sitt skogsinnehav
inte minst i södra Sverige, där dess
inflytande nu är mycket begränsat.

Emellertid är det ställt utom allt tvivel
att egna skogar är en utomordentlig
tillgång för ett väl organiserat skogsindustriföretag.
Den möjlighet till planering
samt ekonomiska avvägningar
och dispositioner över huvud taget som
detta medger, inte minst i konjunktursvängningar,
utgör ett utomordentligt
stvrkebälte för industrien. Eftersom
den kapitalstarka och välplanerade
skogsindustrien har mycket goda förutsättningar
som skogsproducent, kan

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

därför inga rimliga invändningar resas
mot industriägda storskogsbruk.

Det finns alltså ett mycket nära samband
mellan råvaruproduktion och förädling
och ett mycket påtagligt behov
av ett gott samspel mellan de olika leden
och grenarna i produktionskedjan.
Utan detta intima samspel kan skogsnäringen
helt enkelt aldrig få full slagkraft
och bli till högsta nytta för folkhushållet.
Detta är inget i princip unikt
för skogsnäringen, men det gör sig gällande
med särskild styrka inom denna,
framför allt på grund av den långa omloppstiden
för virkets tillväxt och på
grund av att vi inte liar och inte kan
ha en internationell råvarumarknad till
förfogande.

I dag tycks alla fackmän, som ser på
problemet utan skygglappar, vara ense
om att storskogsbruket är klart överlägset
småskogsbruket. Det sistnämndas
grundläggande men inte enda svaghet
ligger just i den arealmässiga begränsningen,
som inte ger rationella behandlingsytor
och inte tillåter mekaniserad
drift i tillfredsställande grad. Avsaknad
av ekonomiska förutsättningar, otillräckligt
yrkeskunnande, brist på arbetskraft,
benägenhet att låta skattetänkande
och andra personliga kortsiktiga
intressen bestämma dispositionerna är
några andra av de negativa faktorer
som vi möter inom småskogsbruket och
vilka allvarligt hindrar en kraftfull
skogspolitik. Det småskogsbruk, som
har karaktären av stödskog till jordbruket.
och det är ju den största delen,
har därjämte den självklara belastningen
som ligger i själva avsikten med
stödskog, nämligen att ge inkomstutfyllnad
till jordbruket. Resultatet blir
att stödskogsinnehavarnas behov av inkomstkomplettering
till jordbruket sällan
sammanfaller i tid och på annat
sätt med de krav en riktig skogspolitik
uppställer. De här antydda problemen
är så påtagliga, att trots att samhället
håller sig med en skogsvårdslag och en
omfattande övervakning och rådgivning

6 Första kammarens protokoll 1965. Nr 21

Förslag till jordförvärvslag m. m.
via skogsvårdsstyrelserna och därjämte
bidrar med ansenliga belopp till
skogsvården och på annat sätt, uppvisar
de enskilda skogarna brister, som
knappast eller rimligen kan tolereras i
framtiden. Detta kan, såvitt jag förstår,
inte avhjälpas inom småskogsbrukets
ram. För ett storskogsbruk med ekonomiska
resurser och ett påtagligt intresse
av att lägga långtidsaspekter på
skogsbrukspolitiken blir bilden helt annorlunda
och väsentligt gynsammare.

I den debatt vi har haft i många år
har småskogsbrukets företrädare velat
bestrida denna småskogsbrukets underlägsenhet.
Frågan har såvitt jag kunnat
märka inte debatterats i dag. Intressant
är emellertid att konstatera att
man i praktiken försöker olika utvägar,
ja ibland, märk väl herr Sundin, med
ganska desperata medel för att genom
samverkan mellan de många små enheterna
vinna något av storskogsbrukets
fördelar. Här går alltså lära och leverne
isär. Jag noterar med stor tillfredsställelse
att man i dag inte har fört till
torgs, åtminstone inte ännu, det resonemang
på denna punkt som varit vardagsmat
i 10 till 20 år i den allmänna
debatten. Storskogsbruk är alltså en avgörande
förutsättning för uppnående av
en stark skogsnäring. Betecknande är
att när jag för några år sedan hade en
debatt med en av de främsta och kunnigaste
företrädarna för skogsbrukets
intressen — inom parentes sagt en mycket
duktig karl, men jag säger inget
namn — och frågade honom i hans
egenskap av chef om det skogsindustriföretag
bönderna hade med stora skogar
nu skulle delas ut till bönderna,
svarade han så småningom: Under inga
förhållanden! Tv, sade han, skogsindustrien
behöver egen råvara.

Alltså, när skogsägarna-bönderna
skaffar sig ett industriföretag anses det
angeläget att industriföretaget som juridisk
person bär egen råvara, men när
man kommer från skogsnäringssidan,
som inte har egen råvara, och siiger att

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
det vore rimligt att skaffa sig sådan,
då får man till svar, att det behövs inte
alls.

Ett högt utvecklat skogsbruk kräver
sakkunnig ledning, gott yrkeskunnande
hos arbetarna, planmässig avverkningsoch
reproduktionsteknik, goda skogsvägar,
omfattande kapitalresurser och
långsiktiga investeringar. Dessutom kan
framtidens skogsbruk inte räkna med
erforderlig försörjning med arbetskraft
om det inte kan bjuda årsarbete och
trygg utkomst. Allt detta kan inte klaras
inom smådriftens ram.

Jag ville parentetiskt nämna på denna
punkt, att en framstående skogsnäringsexpert
— och det är nog många
om den åsikten — har kommit fram
till att det för att driva ett modernt
skogsbruk verkligt rationellt behövs en
enhet på 1 000 hektar. Att köpa in så
mycket i dag kostar väl en miljon kronor.
Han har också beräknat, att om
man skall vara riktigt försörjd med maskiner
för denna enhet, behöver man
750 000 kronor för inköp av dessa. Det
är naturligtvis något av den ideala lösningen
han har skissat upp, men jag
nämner den därför att den ger perspektiv
på diskussionen om små respektive
stora skogsbruk. Jag vågar dra slutsatsen,
att till och med vi, som nu har en
benägenhet att resonera som exempelvis
jag själv, om några få år skall vakna
upp och inse, att vi har varit litet för
tveksamma, litet för fantasilösa på denna
punkt.

Vare sig man alltså ser frågan ur
skogsbrukets eller ur skogsindustriens
synpunkt eller med hänsyn till deras
intressen, som har sin ordinarie försörjning
av skogen och inte bara en
biinkomst därifrån, kan man inte finna
något positivt i de små skogsbruken.

Hur skröpligt småskogsbruket egentligen
är framgår bl. a. därav, att vi länge
haft en skogsvårdslag som icke har tilllämplats.
Jag skulle vilja säga att detta
enligt min mening är logiskt. Man kan
inte ena ögonblicket ge stödskog och

andra ögonblicket ställa avancerade
skogsnäringsekonomiska krav, när folk
inte har de resurser detta kräver.

Stordrift inom skogsbruket och integration
mellan råvara och förädling
även ägandemässigt framstår som den
otvetydigt riktigaste ordningen i skogsnäringen.
Det är talande a.tt storskogsbruket
och de skogsintegrerade industrierna
betalar de bästa arbetslönerna,
bjuder de anställda den tryggaste
anställningen och den bästa sociala
omvårdnaden, är de bästa skattebetalarna
och de som bäst förmår hålla driften
i gång i krissituationer och på så
sätt även i dessa lägen tryggar vära exportinkomster.

Detta tror jag att företrädarna för
bondeskogsbruket i dag erkänner, somliga
öppet, andra mera förtäckt. Den
väldiga och låt mig säga prisvärda aktivitet
man har i gång för att få in de
många småägarna i stora brukningsenheter,
för att skaffa sig förädlingsindustri
och för att integrera med skogen,
pekar ju klart på att det program
och de föreställningar vi har skisserat
sedan länge och som vi har mött mycket
häcklande för i dag börjar bli även
bondeskogsbrukets egna föreställningar
om hur det bör vara.

Mot bakgrunden av vad här sagts ter
sig nuvarande förvärvslagstiftning enligt
min uppfattning direkt grotesk. Den
är inriktad på ett förment jordbruksintresse
och åsidosätter helt skogsnäringens
behov, trots att dennas produktionsvärde
väsentligt överstiger
jordbrukets och därjämte ger en avkastning
på insatt dagsvärde som vida överstiger
jordbrukets. Denna ordning är
unik och i högsta grad förnuftsvidrig
och hör inte hemma i 1965 års Sverige
och dess ekonomiska liv. Vi vet inte vad
denna bindning av skog till jordbruket
kostar samhället, men jag är övertygad
om att det är den dyraste posten i
svensk jordbrukspolitik även om den
inte officiellt hänförs dit.

När man nu kräver en nyordning,
som jordbruksministern gör, mobilise -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

ras alla tänkbara argument för ett fortsatt
jordbrukarmonopol på den svenska
skogen. Jag kan inte i detta sammanhang
ta upp dem alla till granskning.
Jag vill ändå säga att jag inte
kan finna att något av de argument man
anför är hållbara. Böndernas i och för
sig vällovliga strävan att genom samverkan
vinna stordriftens fördelar visar
bara, att det inte finns något rationellt
skogsnäringsmotiv att åberopa för
ett status quo i fråga om förvärvslagstiftningen.
Det är en ologisk slutsats
att begära status quo mot bakgrund av
den realitet man själv arbetar med på
detta område. Om jordbruket behöver
ekonomiskt stöd — och det behövs i
hela folkets intresse — kan detta stöd
ges på förnuftigare sätt än genom en
politik som hindrar en av våra viktigaste,
men samtidigt också känsligaste
näringar att fungera enligt sina egna
förutsättningar och villkor.

Att nu bondeintresset högljutt protesterar
och, som någon sade, kräver
jordbruksministerns huvud på ett fat är
egentligen ganska genant för svensk politik.
Men för den som har följt skogsnäringsdebatten
ett par årtionden är
förvåningen inte särskilt stor. Man reagerar
från centerhåll som om det vore
fråga om ett angrepp på bondens legitima
rättigheter, men så är inte alls fallet.
Vad man på den kanten eftersträvar
är att bibehålla ett monopol som
tillkommit i ett samhälle som var helt
annorlunda än dagens. Kort uttryckt:
Det är en kamp om skogsnäringskapitalet,
som man för all framtid vill tillförsäkra
honden. Ofta har man det intrycket,
att skogsnäringsintresset är det
primära för honden och inte jordbruket.
Skulle man lägga ned den enorma
möda från jordbrukets ledning på jordbruksfrågorna
som man offrar pa en
ofta oriktig sak i skogsnäringssammanliang,
skulle sannolikt både jord- ocli
skogsbruket i det här landet tjäna på
det.

Det är ett motiv man anför för sin
ståndpunkt som jag känner mig särskilt

Förslag till jordförvärvslag m. m.

frestad att ta upp — låt mig säga som
löntagarrepresentant. Det ideella motiv
man anför är att stödskogen ger
bättre möjligheter till arbetstillfällen
och smidig skiftning mellan jord- och
skogsarbete. För den som inte tänkt igenom
dessa frågor låter det där mycket
trevligt och bra, men i realiteten är det
inte alls på det sättet.

När nu bönderna i dag söker arbeta
fram stora kollektiv, så vet i varje fall
de mest framsynta att man på lång sikt
får lov att se till att upphäva den enskilde
bondens så att säga rätt att blanda
sig i skötseln. Han vet att i framtiden
kommer sambruk att drivas hårdhänt
med en fast ledning, där man eliminerar
den enskildes rätt att blanda
sig i detaljåtgörandena. Följaktligen
kommer man i framtiden inte ens på
bondeskogsbruket att kunna arbeta på
det sätt som man talar om i detta sammanhang.

Det förhåller sig på det viset, och det
är väl kärnfrågan i detta sammanhang,
att detta är eu exportnäring som måste
slåss och hävda sig på världsmarknaden.
Det var inte länge sedan vi hade
en kris som var smärtsam för dem som
arbetade i skogsnäringen. Om näringen
inte kan hävda sig på världsmarknaden
blir det inte heller något arbete
i bondeskogarna. Ju mer vi hävdar näringen,
ju bättre vi utnyttjar dess produktionskraft,
desto mer arbete blir det.

Slutligen vill jag på denna punkt säga,
att när man är helt på det klara med
att det blir alldeles för dyrt med hantverk
i skogen, att den blir fattig som
skall leva på hantverk, så kunde vi väl
vara överens om att det är en dålig omsorg
om bonden i det här sammanhanget
att kämpa för en ordning, där
han skall tvingas att utföra tungt arbete
med mycket dålig betalning. Det räknar
man naturligtvis inte med, men det
är den logiska konsekvensen av den situation
vi har.

Om det över huvud taget finns någon
grupp i samhället — fastän jag har ju
svårt att tänka i grupper i niiringspoli -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

tiska frågor — som kan resa särskilda
anspråk i sammanhanget, så borde det
vara skogsnäringens anställda, de vilkas
arbete och utkomst är direkt beroende
av skogsnäringen. De reser inte
krav på någon särskild prioritet, som
bönderna gör, till skogen men jag vill
ju säga att skogsnäringen bör i sitt eget
intresse göra sig något så när attraktiv
på lång sikt om vi över huvud taget
skall avverka svenska skogar i framtiden.
Sett på längre sikt kommer vi
inte att få folk att i svenskt skogsbruk
spela den roll som de bar gjort tidigare.

Föreliggande proposition överensstämmer
inte helt med de önskemål som
många av oss på fackligt håll, kanske
de allra flesta, bar. Den överensstämmer
i varje fall inte helt med min uppfattning
om hur en modern jordlagstiftning
skall se ut. Enligt mitt förmenande borde
lagen på ett entydigare sätt än vad
fallet är har beaktat kravet på ett rationellt
skogsbruk. Även föreliggande
förslag prioriterar bonden på ett omotiverat
sätt och öppnar dessutom möjligheter
för enskilda att förvärva och
driva enheter, som i praktiken ■—- i varje
fall om det resonemang jag här för
är riktigt -— innebär orationella enheter.

Förslaget är emellertid ett rejält steg,
det är ett erkännande av en ny situation,
nämligen att vi måste marschera
fram emot förnuft även på detta område.
Ur den synpunkten är det ett glädjande
och acceptabelt förslag vi har
fått, och alltid får vi tillfälle, både de
som är ängsliga för den här lagen ur
en annan synpunkt än min och de andra,
som velat ha den mera långtgående,
att diskutera den på nytt.

Herr talman! Jag vet att jag har hållit
på länge här men jag har svårt att
underlåta att kort bemöta några av debattinläggen.
Kammarens ledamöter
kanske kan förstå att denna fråga efter
all den debatt, som jag genom åren varit
invecklad i, för mig har oerhört stor
betydelse. Och det är här fråga om oer -

hört angelägna saker för skogsnäringens
folk.

Några har bemött herr Sundin, och
jag måste fortsätta. Han frågade sig,
om inte jordbruksministern har missuppfattat
sin uppgift. Om herr Sundin
tror att en svensk jordbruksministers
uppgift är att dansa efter centerpartiets
eller jordbrukarnas pipa, då har han
fullständigt missförstått det hela. Svea
rikes jordbruksminister är skyldig att
lyssna till alla, och han är ansvarig inför
hela samhället.

Jag försäkrar herr Sundin att inga
upprörda protester, inget trumpetande
i basuner oroar oss ett skvatt. Vi vet att
vi inte slåss på en skans som är förlorad.

»Det har sagts att Holmqvist är Danmarks
bäste jordbruksminister», citerade
herr Sundin, och så skyndade han
sig att tillägga: »Jag vill tillbakavisa
detta.» Men, herr Sundin, hade det inte
varit litet honnettare att inte citera?
Då hade han också sluppit att bemöta.

Så har jag antecknat att herr Sundin
sade, att vi under de här betingelserna
— alltså med Holmqvist som jordbruksminister
— borde flytta över jordbruket
till försvaret. Jag betraktar detta som ett
klart besked om nedrustning. Det lär
sedan inte bli ett öre över till försvaret.

Herr Sundin tog sedan upp en hjiirteknipande
sak och frågade, om vi skall
ockra på de danska lantarbetarnas låga
löner, som ligger 30 procent under de
svenska. Det säger herr Sundin, som
ogenerat år efter år ser vilka svårigheter
svensk skogsnärings folk har med
säsongarbetslöshet och annat! Han vägrar
att ta konsekvenserna av denna
otroliga omtanke om dem som nu definieras
som jordbrukare i det här landet.
Jag vill informera herr Sundin om
att de danska lantarbetarna drömmer
om den dag när jordbruket i Sverige
reducerats så att vi måste importera,
helst från Danmark. Det kan ju tänkas
att de får bättre konjunkturer då.

Jag tar en annan fråga. När som helst
har vi en jordbrukarbefolkning som ut -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

gör 8—9 procent av Sveriges produktiva
befolkning. Måste ni inte på centerhåll
inse att ni kräver alldeles orimliga
hänsyn när ni vill topprida också landets
väldiga skogsnäring? Skulle det
inte vara antagligt att jordbruket sköttes
bättre om bonden i lugn och ro
finge ägna sig åt ett rationellt jordbruk
utan bekymmer med skogen? Vad riksdagskollegan
Kilsmo sade på den punkten
är riktigt.

Jag vet att jag talar för den fackföreningsrörelse
som kallas LO-sidan när
jag säger, att jordbruksminister Holmqvist
där har ett alldeles ovanligt gott
öra. Han råkar i stort sett resonera som
vi, och för oss är det självklart att vi
inte skall backa ut på den här punkten.
Det är också självklart att vi slår vakt
om progressiva karlar, och till dem hör
Holmqvist. Han har framtiden för sig,
men det har inte centerns skogsnäringspolitik.

Herr Ebbe Ohlsson, som jag egentligen
har någonting otalt med, var oroad
över böndernas minskade inflytande i
lantbruksnämnderna. Det oroar inte
mig'', herr Ohlsson, men det roar mig
faktiskt efter alla år när man har försökt
på allt sätt hårdra svensk förvärvslagstiftning
till bondeintressets förman
— det gäller inte alla lantbruksnämnder
och alla ledamöter, men det gäller det
dominerande bondeintresset i lantbruksnämnderna.

Herr Sundin säger att han »inte är
konservativ på den punkten» -—- bär citerar
jag faktiskt. Han styrker det med
att hänvisa till att hans uppfattning är
i samklang med uppfattningen inom
jordlagsutredningens majoritet. Ja, om
det skulle vara ett bevis för att man är
progressiv och inte konservativ, då vet
jag inte vart värderingen av orden har
tagit vägen.

Torsten Bengtson och jag möttes nere
i Småland för länge sedan till en debatt
när vi knappt kände varandra — jag
kände bara hans sköna anlete — i en
skola som var alldeles fullsatt av jordbrukare,
som var intresserade av de här

Förslag till jordförvärvslag m. m.

frågorna. Om herr Bengtson fick börja
eller om han tog ordet först minns jag
inte, men han inledde i alla fall med att
säga, att han inte kunde ett dyft om
sakerna men hade blivit skickad för att
tala om dem. Efter att ha hört honom
intygade jag i mitt första anförande att
det var sant. Han förklarade vidare att
han inte hade haft tid att syssla med
de här sakerna förut. Jag har en känsla
av att han inte har fått många minuter
över på de tio åren som gått sedan dess.

Nu säger herr Bengtson patetiskt att
vi som företräder jordbruksministerns
linje — jag hade ju en något annan linje
— ligger i händerna på kapitalisterna.
Kan inte herr Bengtson få i sitt huvud
att skogsnäringens anställda, Sveriges
jordbruksminister och skogsindustriens
företrädare kan komma till samma
slutsats i en fråga, liksom jag är
övertygad om att herr Bengtson och jag
kan göra det — inte i denna fråga men
kanske i andra frågor? Är det alldeles
säkert att man ligger i händerna på någon?
Jag vet att ni många gånger talat
om för svenska folket, att jag är lakej
åt bolagen. Men det intressanta, herr
Bengtson, är att vad jag lärt mig om
svensk skogsnäring har jag faktiskt inte
i första hand lärt mig av bolagsgubbarna.
Vi har dock lärt oss att samsas. Det
innebär icke, herr Bengtson, att jag
går omkring med några illusioner. Jag
vet att den ena dagen är vi överens om
skogsnäringspolitiken och den andra
slåss vi om kakans fördelning. Men det
hör till spelet och är ingenting märkvärdigt.

Sedan sade herr Bengtson att herr
Holmqvist kan bli — han är det inte
ännu — »en kringskuren kung». Jag
undrar om inte herr Bengtson har större
förutsättningar för den rollen i skogsnäringspolitiken.

Sedan vill jag bara säga en enda sak
till herr Tågmark — mitt anförande blir
ju annars alldeles för långt. Herr Tågmark
sade, att jag redan för länge sedan
predikat det evangelium som jag
nu gjort mig till tolk för. .lag bara kon -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

staterar att centerpartisten Tågmark
därmed egentligen medger att jag bär
fått rätt. Därför är det ologiskt med
hela denna våldsamma figlit omkring
denna fråga.

Allra sist, lierr talman, vill jag komplimentera
herr Kilsmo för hans anförande.
Från hans utgångspunkter var
det logiskt, belysande och avslöjande;
det var helt enkelt en fest. Herr Kilsmo
fastslog bl. a. på punkten om spekulation,
att det var väl inget orimligt om
en person som har kapital också får
lov att köpa skog.

Jag skall inte ta upp den debatten,
men det intressanta är att från centerhåll
har man under alla dessa år talat
om för svenska folket, att man inte vågar
ändra något på denna lagstiftning,
ty då skulle det bli en våldsam spekulation
i svensk skogsnäring. Men i dag
ändrar man på lagen. Jag vill säga —
jag adresserar mina ord då med förkärlek
till herr Sundin — att värre spekulation
i svensk skogsnäring än den centern
sysslar med kan vi inte få uppleva.

Herr TÅGMARK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är givetvis förmätet
av mig såsom ny i denna kammare
— det är ju också herr Yngve Persson,
men han är äldre än jag i det game
som här behandlas — att gå i polemik.
Men eftersom jag enligt herr Yngve
Persson är en komprometterad kulak
som saknar framtid skall jag inte underlåta
att säga några ord.

Alldeles oavsett om jag är centerpartist
eller något annat tycker jag nog att
man bör erkänna om en person har rätt,
lika väl som det bör vara tillåtet att
konstatera om man tycker att en person
har fel. Herr Persson radade här
upp en hel rad påståenden, som han
inte på något sätt dokumenterade. Han
framförde dem bara som debattinlägg,
precis som allt annat. Han dokumenterade
inte på något sätt sina påståenden
så att man utan vidare kan acceptera
dem.

Även om det med fog kan sägas att
det i framtiden blir erforderligt med
större enheter på grund av mekaniseringen
i skogen, precis som utvecklingen
har blivit inom jordbruket, kan
man väl ändå hävda att samarbete i
kooperativ form, där alltså de små gemensamt
blir stora, kan fungera lika
bra i skogen som på andra områden.
Det gläder mig att herr Persson ser positivt
på den utveckling som här ägt
rum under de senaste tio åren. Det är
heller inte så underligt att det enskilda
skogsbruket under en period kom på
sladden. Det berodde helt enkelt på att
det var bolagen som först kunde tillägna
sig den nya yrkeskunskapen. Det
var bl. a. tack vare yrkeskunskapen
som bolagen på ett tidigt stadium kunde
lägga sig till med en stor del av
skogstillgångarna.

Trots att herr Persson hävdar motsatsen
tror jag att åtskilligt talar för
att kombinationen jordbruk-skogsbruk
kommer att vara lönsam. Såsom företagare
vill jag säga att jag varje år i
portmonnän får ett påtagligt bevis härför
— även om det beviset naturligtvis
är mera påtagligt för mig än för herr
Persson. I stora delar av vårt land är
arbetsförhållandena dessutom på grund
av klimatet sådana, att man aldrig kommer
att kunna driva enbart jordbruk
utan måste driva jordbruket i kombination
med skogsbruk.

Man driver ju nu med gott resultat
samverkan inom t. ex. SBO-området.
Jag kan inte förstå annat än att det enskilda
skogsbruket, om det samverkar
och får tillgång till erforderlig yrkeskunskap,
maskinservice etc., måste kunna
drivas minst lika effektivt som de
stora bolagens skogsbruk.

Jag tror att den utveckling som i dag
äger rum inom storskogsbruket är på
väg att omfatta även småskogsbruket.
Den är redan mer eller mindre applicerad,
men en del misstag på den punkten
har nog gjorts inom storskogsbruket
och kanske även inom småskogsbruket
när det gäller maskinerna. Vi

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

liar därvidlag ännu inte trampat ut
barnskorna. Det är kanske på detta område
bättre att skynda långsamt och
vänta med att släppa till pengarna. Det
räcker måhända med att någon får experimentera
i stället för att alla gör det.
Man bör kanske låta dem som har råd
experimentera.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Yngve Persson och
jag har tidigare suttit i samma utredning
och där haft mycket trevliga och
angenäma tankeutbyten. Min förnyade
bekantskap med herr Yngve Persson
som riksdagsman är inte mindre angenäm.
Tongångarna från jordlagsutredningen
är desamma. Ur den synpunkten
är herr Yngve Persson den absolut
ståndaktige tennsoldaten, och det skall
han, även om han har fel, helt naturligt
ha en honnör för.

Jag skulle vilja fråga, om inte herr
Persson har missförstått propositionen
och utskottets ställningstagande till den
när han enbart talar om storskogsbruket,
bolagen och staten. Herr Persson
tycks vara mycket nöjd med jordbruksministerns
proposition, trots att den inte
riktigt går i den anda som han vill.
Jag vill citera en mening som finns
inskriven både i propositionen och i
utskottsutlåtandet, där det heter: »Det
kan ej heller antas att de föreslagna
lättnaderna för företagen alltför mycket
skulle försvaga det skydd för de enskilda
jordbrukarnas möjligheter till
etablering och vidareutveckling som lagen
avser att bereda.»

Jag väntade att herr Persson skulle
yrka på att denna argumentering, i
enlighet med vad han sade från denna
talarstol, skulle strykas.

När det gäller den passus som rör
skogsarbetarnas möjligheter att förvärva
skog kunde man inte ens mellan raderna
i herr Perssons tal utläsa att han
biträder skrivningen i propositionen,
vilken jag anser vara helt värdelös; begränsningen
av krediterna gör att den

Förslag till jordförvärvslag m. m.
över huvud taget inte kommer att ha
någon betydelse.

Det har sagts att storskogsbruket betalar
bättre för arbetet. Herr Yngve
Persson gjorde här en riktig anmärkning
när han sade, att han var fackföreningsmän.
Skall vi inte betala avtalsenliga
löner både för arbetet inom
storskogsbruket och inom bondeskogsbruket?
Med erfarenhet från min egen
bygd gör jag den reflexionen, att bondeskogsbruket
får betala betydligt mera
för arbetskraften än vad bolagsskogsbruket
över huvud taget får göra.

När det gäller skatterna har jag tidigare
nämnt att jag har gjort en undersökning
i Björna kommun. Herr Yngve
Persson sade, om jag fattade honom
rätt, att också skatten blir högre. Kommunalt
sett kommer man fram till den
absolut motsatta bilden.

När herr Ymgve Persson i detta sammanhang
kom in på reservationen tyckte
han att jag var besjälad av konservatism.
Jag hoppas att jag inte på något
sätt skall inräknas bland de mörkblå,
när herr Persson idémässigt gör sin bedömning.
I så fall skulle jag vilja göra
det påpekandet att inte heller reservanterna
på något sätt accepterar den lag,
som nu gäller, utan föreslår en betydande
liberalisering, som helt eller delvis
sammanfaller med den uppfattning
som företräddes av majoriteten i jordlagsutredningen.
Om jag är konservativ
i mitt tänkande, må det kanske vara en
tröst att jag i mitt sällskap har herr
Hjalmar Nilsson från Kramfors såsom
ledamot av denna utredning samt landshövdingen
i Värmlands län, som ju tilllika
är socialdemokrat. Under sådana
förhållanden måste väl även de få samma
epitet som jag när det gäller denna
fråga.

När jag på det bestämdaste tillbakavisade
de påståenden, som hade velat
göra herr Holmqvist till Danmarks
bäste jordbruksminister, var det i all
välmening mot jordbruksministern. Jag
ville säga att inga svenska jordbrukare
skulle kunna ha den uppfattningen att

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
så skulle vara fallet, och jag gav ju
också en motivering för mitt uttalande.
Det förhållandet att jag nämnde denna
liknelse gav ju också herr Yngve Persson
tillfälle att i en trevlig replik till
mig knyta an till den.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Yngve
Persson i sitt långa anförande gjorde
sig skyldig till ett fundamentalt misstag
när han förklarade, att en storleksordning
på fastigheterna som nästan är hur
stor som helst skulle vara den mest rationella
driftformen. Amerikanska erfarenheter
ger vid handen att man
utom när det gäller en ren bandindustri
icke når större rationalitet när man
kommit upp till en viss storleksordning.
Det är mycket möjligt att herr Yrngve
Persson, om han studerar denna fråga
ytterligare under de närmaste tio åren,
kommer till den uppfattningen att det
tydligen finns en linje som innebär, att
ju större företagen blir, desto mera
kan man förlora av det personliga intresset,
och då kommer man fram till
att bärigheten inte är störst vid de
största företagen. Det har sedan länge
varit känt för jordbrukets del, att man
ingalunda når det bästa resultatet vid
de största brukningsdelarna utan vid
brukningsdelar av mindre omfattning.

Herr Persson nämnde bland sina övriga
anmärkningar beträffande jordbruket
den orimliga hänsynen till jordbruket.
Det har inte begärts något orimligt
hänsynstagande till jordbruket utan
endast krävts en räntabilitet, som skulle
ge samma ersättning som tillkommer
andra jämförbara grupper. När vi nu då
sexårsavtalet snart är till ända finner
att klyftan på 3 600 kronor, som skulle
jämnas ut, har ökat mycket starkt, nästan
fördubblats — innebär det då en
orimlig hänsyn, om man anser att det
är skäligt att jordbrukarna får något
bättre betalt för sitt arbete? När 20 ä
25 jordbruk om dagen försvinner, är
det en dålig rationaliseringstakt som
bedrives?

Herr Persson säger, att de danska
jordbrukarna drömmer om att det
svenska jordbruket skall reduceras. Ja,
man hör rätt ofta de där tongångarna
om att en reducering av vårt jordbruk
är så önskvärd. Men läs i tidningarna
vad Gunnar Myrdal sade häromdagen,
när han talade om världens jättelika
problem: Här diskuterar vi hjälpåtgärder
till andra länder, men vad världen
ropar efter är mat, mat! Och samtidigt
går vi målmedvetet in för att reducera
den svenska livsmedelsproduktionen.
Skall vi tala om att hjälpa andra länder
måste vi nog se på det fältet också.

Ja, herr Persson refererade den debatt
han och jag hade haft. Det han sade
var kanske inte alldeles riktigt ihågkommet.
Människorna i den där trakten
hade blivit så förargade på herr
Perssons uttalanden om bolagsskogarna
och annat att man i hans parti var rädd
att mista en massa röster, och så ordnades
en debatt mellan herr Persson och
mig. Jag sade där icke alls att jag inte
visste någonting om detta — det är ju
något som ingen erfaren debattör, hoppas
jag, skulle göra sig skyldig till. Ingen
är väl så dum att han själv säger någonting
dylikt — åhörarna märker ändå
ganska snart om en talare inte har
reda på det som diskussionen gäller!
Men det var inte nog med att stämningen
mot Yngve Persson var ganska hätsk
även efter debatten, utan detta resulterade
också i ett stort röstnederlag för
det parti han företrädde. Man hade vid
den debatten erfarit hur det egentligen
stod till med kunskaperna och varthän
detta skulle leda.

Sedan är jag förvånad över att herr
Persson helt anslöt sig till den ganska
klara manchesterliberalism som herr
Kilsmo i dag har förfäktat. Det var ju
alldeles klart att herr Kilsmos tankegångar
överensstämde med denna liberalism
från mitten och slutet av 1800-talet. Därför brydde jag mig inte ens om
att bemöta herr Kilsmo — skulle människors
spekulationsintresse ensamt få
diktera vad de gör så måste vi ju slopa

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

en massa sociala lagar, strandlagen och
mycket annat.

Vi har inte på något sätt begärt att
jordbruksministern skall dansa efter
centerpartiets pipa. När jag sade att
han kan bli en kringskuren kung menade
jag att ett statsråd så långt möjligt
bör samarbeta med den grupp vars
angelägenheter han har att handlägga.
Ställer han sig för mycket på kant med
dessa intressen kan han bli en kringskuren
kung; men det får väl framtiden
utvisa.

När herr Persson sätter sig på sina
höga hästar och talar om att vi skall
låta bli att blåsa i trumpet mot jordbruksministern
o. s. v., är det givet att
man kan göra så om man har en majoritet.
Men huruvida det nu är så juste
och riktigt att använda sådana metoder
gentemot en grupp som är litet mindre
kan ju ifrågasättas.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall svara så kort
jag kan på varje punkt, men jag hoppas
fä tid att svara på alla punkterna!

Jag avsåg att ge herr Tågmark en
eloge, men jag ville samtidigt utnyttja
hans tal för att rikta en tankeställare
till herr Sundin och andra.

Herr Sundin säger att jag är den
ståndaktige tennsoldaten. Ja, jag kan
vara det. Det är inte herr Sundin, men
han stretar emot så mycket han på något
vis kan; rentav mot bättre vetande,
har jag en känsla av.

Han påstår att jag missförstått propositionen
när jag bara har talat om
skogen. Jag sade dock klart ifrån att
jag i allt väsentligt skulle ägna mig åt
just skogens problem. Men låt mig tilllägga
att det är rätt intressant när herr
Sundin nu kryper bakom herr Holmqvist
—- som nyss skulle avsättas — genom
att åberopa vad som står i propositionen;
herr Sundin ville ju ställa mig
mot väggen genom att konstatera att jag
inte följer propositionen. Vad jag fak -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
tiskt sade, herr Sundin, var att jag tillstyrker
jordbruksministerns förslag
men inte är helt tillfredsställd med det.
Herr Sundin har följaktligen knappast
täckning för sin reflexion.

Herr Sundin nämnde att jag i mitt
anförande inte hade sagt någonting om
möjligheterna för skogsarbetare att
skaffa sig skog — det var väl rätt uppfattat?
Nej, jag gjorde inte det, men i
niånga års debatt med bondeintresset
om skogsfrågan har jag för att liksom
demonstrera ihåligheten i centerns
ståndpunkt konstaterat, att man slogs
för att bonden skulle ha prioritet på
skogsförvärv men accepterade inte att
skogsarbetaren eller skogstjänstemannen,
som hade möjligheter att själv sköta
sin skog, skulle få samma prioritet.
Det var ni bestämt emot ända tills
skansarna började falla. Då såg ni en
chans att delvis över den här formen
rädda något av det som nu är; en bonde
kan ju förskjuta sin verksamhet och bli
skogsbrukare från att ha varit jordbrukare.

Det är inte jag som har ändrat uppfattning.
Jag anser fortfarande att det
är olyckligt om vi fortsätter uppsplittringen.
Det är dock en bättre form, att
den som helt kan ägna sig åt skogsbruk
får äga de mindre enheterna än att en
bonde, som rimligtvis i första hand
måste sköta jordbruket, skall äga dem.

Jag vet inte om det påståendet är riktigt
att bönderna betalar mer i lön än
bolagen. Lägger vi ihop alla förmåner
— - trygghet och sådant — är jag helt
övertygad om att bönderna inte gör det.
Om så emellertid skulle vara fallet, att
de betalar mer, är det dock naturligt
eftersom de tingar arbetskraften för en
dag i stöten och det givetvis kostar mer
att rekvirera arbetskraft under de betingelserna.
Det är emellertid ett exempel
på nackdelarna med den driftformen.

Herr Sundin! Jag har ingenting emot
att herr Sundin är konservativ, om han
vill vara det. Jag sade bara att det inte
var något bevis för en progressiv in -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ställning och att herr Sundin var i gott
sällskap med jordlagsutredningen, vars
förslag jag betraktar som alldeles för
ihåligt.

Herr Bengtson säger att min framställning
av händelsen därnere var oriktig.
Det var ju emellertid mera ett
skämtsamt inpass från mig, men jag vidhåller
att det var en riktig beskrivning.

Herr Bengtson har genom en mängd
glidningar helt på sidan om det jag har
talat om försökt ge kammaren ett intryck
av att jag talade om andra saker
än jag gjorde. Det skall inte lyckas.

Herr Bengtson sade: Skall inte bonden
ha betalt för sitt arbete? Jag har
inte talat om det ämnet. Vad jag däremot
bär sagt i ett annat sammanhang
är att vi skall tillerkänna bonden en
tryggad försörjning.

Herr Persson säger, sade herr Bengtson,
att det svenska jordbruket skall
rationaliseras. Ja, men det är ni ju inne
på själva, såvitt jag förstår. Vad kan
det vara för klandervärt i det?

Vad beträffar påståendet att jag anslöt
mig till herr Kilsmos manchesterliberalism
vill jag säga: Det vet ni att
jag inte gjorde, herr Bengtson! Jag gav
herr Kilsmo en komplimang för ett logiskt
genomfört anförande med många
sanningar, vilket är en helt annan sak
än att jag skulle ha anslutit mig till
hans värderingar.

Jordbruksministern skall samarbeta
med bönderna, bär det sagts. Ja, men
det måste ju finnas en förutsättning för
det, och det vill inte bönderna medverka
till i den här frågan. Ni vill ha er
linje — om inte så skall jordbruksministern
väck!

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till
afton sammanträdet.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 205, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder för att stimulera
ökad invandring av utländsk arbetskraft,
dels angående utländska arbetstagares
utbildning och anpassning; samt
nr 206, i anledning av väckta motioner
om åtgärder att förhindra barnmisshandel.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 210, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i landstingslagen
m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1965/66 m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

Onsdagen den 5 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Debatten har pågått
så länge i denna kammare, att jag i
kväll inte skall trötta kammarens ledamöter
med ett längre anförande. Jag
har haft tillfälle att i medkammaren
utveckla synpunkter på denna fråga,
och jag har förstått att de som har talat
för utskottet redan tidigare i dag
anfört en del av de synpunkter som jag
eventuellt hade haft att lägga på detta
ärende.

Jag vill erinra om att man får se en
lagstiftning av detta slag som ett instrument
som skall användas för att
främja utvecklingen inom jordbruket
och inom skogsbruket. Efter hand som
förhållandena ändras i vårt samhälle
måste det ske en anpassning av lagstiftningen,
så att den kommer att kunna
följa med och fylla den avsedda
funktionen.

Man kan väl utan vidare säga att det
på åtskilliga områden under de senaste
åren varit anledning att ompröva en del
av samhällets åtgärder till jordbrukets
fromma. Jag kan erinra om att riksdagen
har tagit ställning till rationaliseringsstödet
och genomfört ändringar
som vi anser passar bättre till den målsättning
som vi i dag har för ett rationellt
jordbruk. Det är därför rätt naturligt
att man förr eller senare hade
anledning att ta upp frågan om revision
av jordförvärvslagstiftningen.

.lag har fått rätt mycket klander för
att frågan har förts fram just nu. Man

har sagt att vi borde ha väntat på 1960
års jordbruksutredning. Men det är underligt
att man inte observerat att det
inte finns något direkt samband mellan
jordbruksutredningens arbete och lagstiftningen
om rätten att förvärva mark.
När man tillsatte 1960 års jordbruksutredning,
arbetade redan 1958 års jordlagsutredning,
och det enda man sade
i direktiven till 1960 års utredning var
att den var oförhindrad att ta upp frågan
om jordförvärvslagstiftningen och
påyrka eventuella ändringar i gällande
lag eller den lag som kunde komma att
gälla sedan jordlagsutredningens förslag
hade behandlats. Det är således alldeles
felaktigt när man nu efteråt har försökt
koppla ihop dessa frågor. Det hade
man inte någon avsikt att göra, år
1959 i varje fall, och det har såvitt jag
kan se endast kunnat användas som ett
skäl för att få ett uppskov.

Jag tycker inte heller att skrivningen
i centerpartiets reservation, som i
utlåtandet är betecknad med nr I, är
riktigt rättvis. Där ges en beskrivning
av hur frågan behandlades 1963, då den
var uppe i tredje lagutskottet. Jag skall
inte besvära med detta, men var och en
kan ju själv kontrollera saken genom
att läsa reservationen, där det sägs att
det var naturligt och lämpligt, att frågan
löstes i samband med behandlingen
av främst jordbruksutredningens och
etableringsutredningens förslag. Om
man slår upp i utskottets utlåtande vad
tredje lagutskottet verkligen sade år
1963 — det finns återgivet på sidan 13
— kan vem som helst förvissa sig om
att utskottet där uttalade en förhoppning
om att man inte skulle dröja med
denna lagstiftningsåtgärd. På denna
punkt återger alltså centerpartiets första
reservation inte korrekt vad som
förevarit.

Jag skall inte gå in på denna reservation
i alla dess detaljer, men jag tror

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

att var och en kan övertyga sig om att
man där anför en hel del uppfattningar,
mycket godtyckligt valda, om vad
förslaget innebär och om vad som är
avsikten med det hela. Man säger att
bondeskogsbrukets intresse nu har skjutits
åt sidan, och man påstår att departementschefen
har givit ett klart förord
åt bolags- och statsskogsbruket framför
bondeskogsbruket. Dessa påståenden är
på intet sätt underbyggda. Tvärtom
finns det i propositionen klara uttryck
för vart man syftar. Det anföres bl. a.
att det inte finns några bärande skäl
att förmena den enskilde jordbrukaren
att fritt utveckla sitt företag annat än
när tillskottsmarken behövs för rationalisering
av andra brukningsenheter. I
samma stycke uttalas också att aktiva
jordbrukare, trots att invändningar har
riktats mot detta under remissbehandlingen,
bör fritt kunna förstärka sina
brukningsenheter med skog.

Nog är det alldels tydligt att propositionen
bygger på tanken att man även
framöver skall ha ett skydd för familjejordbruket
i vårt land. Sedan är det ett
annat förhållande att man också har
angett några andra fall, då det är möjligt
för andra förvärvare att få lov att
vara med. Det är som sagt en alldeles
oriktig beskrivning som man har gett.
Jag skall återkomma till frågan längre
fram, då jag skall säga några ord om
de gemensamma reservationerna.

Man har också funnit att det inte föreligger
tillräckligt underlag för en bedömning
av denna fråga. Det har jag
hört länge nu, men jag blir inte övertygad
om det. Jag vågar säga att jag
tycker att reformen är väl underbyggd.
Den grundar sig på en parlamentarisk
utredning, låt vara att denna inte var
enhällig. Majoriteten gick inte så långt
som man har gått i promemorian, men
det fanns reservanter, såsom redan har
framgått av den föregående debatten
här. Vi följde alla med stort intresse
när ledamoten Persson utvecklade sin
syn på skogens problem, enligt min
uppfattning på ett alldeles utomordent -

ligt intressant sätt. Han har ju under
många år arbetat för att man skulle få
till stånd en reformering på detla område.
Jag kan kanske säga att jag beklagar
att han inte är tillfreds med vad
jag gjort, att jag inte kunnat tillmötesgå
honom helt. Han var med i utredningen.
Det fanns en annan ledamot ai
andra kammaren, högermannen Haeggblom,
som också hade ett särskilt yttrande.
Om jag tar detta material, utskottsmajoritetens
och reservanternas
uppfattningar och samlar ihop alla de
önskemål de framfört, vågar jag säga
att det i den proposition som nu framlagts
inte finns några nya tankar, utan
antingen har majoriteten eller någon av
reservanterna fört fram de uppslag som
nu har kunnat läggas till grund för propositionen
i ärendet.

Jag tyckte att när jag tog så pass intryck
av reservanternas uppfattning
fanns det anledning att göra en promemoria.
Den skickades ut, och så fick
man en ny remissbehandling. Det hade
i och för sig inte varit något uppseendeväckande,
om man hade lagt jordlagsutredningens
förslag till grund för
en proposition. Det har skett betydligt
större avvikelser från en utredningsmajoritets
ståndpunkter i andra sammanhang,
och det borde kanske inte
ha varit så märkligt om man hade gjort
på det sättet, men vi var i regeringen
överens om att när vi kom fram till eu
ståndpunkt som ändå så mycket anknöt
till reservanterna, fanns det anledning
att företa en ny remissbehandling. Så
har vi då fått en remissbehandling, och
jag vågar säga att vi har fått till stånd
en debatt och att knappast någon annan
fråga under senare år varit föremål
för en så pass inträngande debatt
som just denna. Det finns alltså underlag
för bedömning, och det har inte varit
någon svårighet för remissinstanserna
att bilda sig en mening på grundval
av det material som föreligger. De
har i allmänhet kommit till den uppfattningen
att de kunnat stödja de tankar
som redovisats i promemorian och

Onsdagen den 5 maj 19G5 em.

Nr 21

som vi sedan i det väsentliga kunnat
knyta an till när det gäller utformningen
av propositionen. Jag tycker således
att det inte går att fortsätta resonemanget
om att frågan inte skulle vara tillräckligt
behandlad. Ett sådant resonemang
anser jag faktiskt vara ett uttryck
för de obotfärdigas förhinder.

Likaså har man sagt att det inte
finns en klart uttalad målsättning i sammanhanget.
Den som gör sig mödan att
läsa propositionen på denna punkt behöver
nog inte fara vill.

Detta om centerpartiets reservation.
Det var såeledes förstahandsyrkandet.
Sedan har centerpartiet i andra hand
anslutit sig till samma mening som
folkpartiet och högern, och vi har ju
kunnat läsa i tidningarna om hur man
skall uttolka det. Det finns de som sagt
att man skall uppfatta centerpartiets
första reservation närmast som en rent
formell sak och att man i realiteten nu
bär en gemensam uppfattning bland de
borgerliga partierna i denna fråga. Det
skulle vara rätt väsentligt för oss att
veta vad som är sanning i detta sammanhang.
Är det så att centerpartiet nu
betraktar sin anslutning till den gemensamma
höger-, folkparti- och centerutformningen
av förslaget som fullt tillfredsställande?
Är den tolkningen riktig
eller felaktig?

Man har behandlat några frågor i
denna reservation. Jag vill först konstatera
— och jag tycker det är väsentligt
att ha gjort det, inte minst i den
upprörda debatt som förekommit —
att jag är mycket tillfredsställd med det
positiva mottagande som propositionen
fått. Det är egentligen få förslag som
kunnat gå så pass smärtfritt igenom behandlingen
här. Man har godtagit tankarna
i propositionen. Man bär accepterat
att bolag och föreningar skall få
möjlighet att förvärva mark. Man har
accepterat de olika kategorier som är
angivna som prioriterade när det gäller
att förvärva mark. över huvud taget
har det inte gjorts några mera betydande
invändningar mot propositionen.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
Det finns anledning att säga att det är
med tillfredsställelse som vi konstaterar
att propositionen kunnat behandlas
i denna positiva anda.

Det är kring några detaljer — de är
kanske i vissa fall inte så betydelselösa
— som meningarna gått isär. Det gäller
de statliga förvärven. Redan nu gäller
att domänstyrelsen inte får besluta om
ett inköp utan att lantbruksnämnden eller
lantbruksstyrelsen har tillstyrkt förvärvet,
och där kan vi säga att den nuvarande
ordningen fungerar oklanderligt.
Det finns ingen remissinstans som
påyrkat någon ändring i detta avseende,
och det skulle strida mot god lagteknik
att betunga lagtexten med en
dylik föreskrift. Man kan mycket väl i
administrativ ordning utfärda föreskrifter
i detta avseende, och man har i reservationen
tappat bort en sak, nämligen
att det i dag är så att när domänverket
avyttrar mark till en statlig myndighet,
anmäler verket detta för lantbruksnämnden,
som då kan ge till känna
om den har behov av denna mark
för att förstärka ett familjejordbruk som
behöver förstärkning. Detta kommer att
falla bort om man följer reservanterna
på denna punkt. Jag måste säga att det
kommer att bli en sämre ordning. Man
kommer att ha kvar denna skyldighet
när det gäller inköpen, men däremot
kommer den att falla bort när det gäller
de statliga försäljningarna. Det kan
åtminstone vara anledning fundera en
smula på om detta kan vara någon förbättring.

Det har redan sagts en hel del här om
de kommunala förvärven. Herr Hjalmar
Nilsson bär, tycker jag, mycket kraftfullt
talat för kommunernas rätt att få
bestämma vad de tycker i egen sak,
och jag har inte anledning att tala ytterligare
om det. Jag skall bara ställa en
fråga: Vem har sett till att denna bestämmelse
skulle komma med? Centerpartiet
har ju ett förstahandsyrkande
som ingalunda är så snävt. Nu har de
— och det är en tanke som varit uppe
förut — begränsat sig till att yrka att

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
sådana förvärv, som ligger utanför den
egna kommunen skall vara föremål för
kontroll. Det är ett förstahandsyrkande,
som centern har fallit ifrån för att sedan
ansluta sig till den gemensamma
reservationen. Är det högerpartiet eller
folkpartiet som har påyrkat en ytterligare
inskränkning på denna punkt?
Jag tror det skulle vara nyttigt för medborgarna
att få veta detta; att man inte
här kryper bakom och menar, att det
är fråga om en kompromiss, där vi har
fått lov att ta en del och ge något annat.
Det är inte av nyfikenhet som jag
frågar vem som har påyrkat en skärpning
på denna punkt i förhållande till
vad som tidigare har gällt. Tanken att
kommunerna inte själva skulle få bestämma
över sina markförvärv har aldrig
tidigare varit på tal.

I kompensationsfrågan har man försökt
finna en skrivning, där man i lagtexten
helt enkelt skulle ta med att förutsättningarna
för att ett bolag eller en
förening skulle få förvärva mark, skulle
vara att man avstår från annan mark.
Man har dock inte varit tillfreds med
det, utan i motiveringen för lagtexten
har man varit tvungen att tumma på
detta. Även de som inte har möjlighet
att lämna någon kompensation skulle
ha rätt att förvärva mark.

Vad sägs då i propositionen? Jo, där
har man ansett att lantbruksnämnderna
skulle ha möjlighet att förvärva mark,
när försäljning av sådan aktualiserades
från ett bolag och det bolaget ägde en
fastighet som var så belägen att det vore
fördelaktigt om den kunde föras över
till någon annan ägare. Jag vill betona
att detta inte bara gäller för bolag och
föreningar. I propositionen är det tänkt
att den frågan skall aktualiseras i alla
sammanhang, om man i anslutning till
ett förvärv också kan få en arronderingsförbättring
till följd av att den
som vill förvärva också får lov att avstå.
Det är detta som är uttalat i motiven.

Det blir inte bättre, om man skulle
ta den lagtext som reservanterna har

föreslagit, särskilt som den inte kan
tillämpas utan avvikelser, vilka baseras
på de motiveringar som ligger bakom
lagen. Av den anledningen tycker
jag faktigt det är enklare att följa propositionen
på denna punkt.

En annan fråga som jag har haft anledning
att ställa i andra kammaren, är
hur man skall kunna förena de krav
som finns i reservationen om att inte
bara en jordbrukare utan även en människa
som ämnar bli jordbrukare skall
kunna förvärva mark för jordbruk. Vi
uppställer i dag kravet, att den som
önskar förvärva en bärkraftig jordbruksenhet
också skall slå sig ner på
fastigheten i fråga och mantalsskriva
sig där. Det är det vanliga kravet, vilket
också innebär att vederbörande
skall ägna sig åt jordbruk och ha sin
utkomst av det. Han blir med andra ord
bonde, oavsett vad han var från början.

I reservationen har man även tagit
upp kravet att andra människor skall
ha rätt att förvärva ett bärkraftigt jordbruk.
Tanken att så att säga släppa fritt
här är naturligtvis mycket lockande. Vi
har också funderat över många uppslag
när det gällt att göra denna revision i
lagstiftningen, men på den punkten har
jag ansett att det främst är det förhållandet
att vi vill ge ett skydd åt familjejordbruken
som gör, att vi har kvar
denna lagstiftning. Skulle vi överge den
målsättningen, ja då kan vi fråga oss
om vi över huvud taget skall ha någon
lagstiftning. Det skulle vara mycket intressant
att få veta vad det finns för
tecken på att »vi är mycket liberalare
än regeringen», såsom i varje fall folkpartiets
representanter uttryckt det.
Hur går det att förena ståndpunkten,
att man samtidigt skall vara mer radikal
och liberal än regeringen är, med
att centerpartiet, samtidigt som det anslutit
sig till den tanken, likväl i första
hand yrkat avslag på propositionen?
Är det inte ganska förbryllande att man
yrkar avslag på förslaget och säger att
man inte kan tolerera det, samtidigt
som man å andra sidan ansluter sig

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

till reservationen, där man önskar ökad
frihet för förvärv? Jag tycker det är
nödvändigt att de centerpartister, som
har skrivit på reservationen, förklarar
hur de har kunnat komma till en sådan
uppfattning, ty skulle det vara så, att
det i verkligheten är ett liberalare förslag
som är mer vittgående än regeringspropositionen;
varför då allt detta
rabalder, som har pågått det senaste
halvåret? Och vilken storm skall då inte
blåsa upp mot folkpartiledaren och
andra som har yrkat på att man skall
gå längre! Frågan är om centerpartiledaren
kan gå skottfri, om han har varit
med om att öppna dessa möjligheter.
Om jag misstolkat vad ni har avsett,
är jag naturligtvis ytterst tacksam
att få rätta till dessa missuppfattningar.
För mig är det åtminstone en smula förbryllande,
hur man har kunnat komma
fram till detta resultat.

Till sist vill jag beröra frågan om
tidsbegränsningen av lagen. Man tycker
att det vore en fördel om denna lag
finge en giltighetstid av endast fem år.
Jag tycker inte att detta är någon fördel,
särskilt som vi är överens om att
vi skall följa verkningarna av lagen. Vi
skall uppdra åt lantbruksstyrelsen att
registrera vad som händer, och då har
vi möjlighet att komma tillbaka till
riksdagen och redovisa hur denna nya
lag har verkat. Vi kan då diskutera detta,
och vi kan då ta upp frågan, om vi
bör gå längre i fråga om liberalisering
och om vi tagit miste på någon punkt,
där det finns anledning att göra korrigeringar.
Vi har möjlighet att tidigare
än om fem år göra en sådan omprövning.

Jag tror dessutom att det vore olyckligt
med en sådan tidsbegränsning. Fastighetsmarknaden
kan löpa den risken
att det hela avstannar, om man vet att
lagen upphör så där under fjärde året
efter det att vi fattat beslut. Man kan
fråga: Vad skall det bli efter detta?
Kommer det att bli svårare att köpa
mark i framtiden än nu, eller kommer
det att släppas loss mera? Jag kan inte

Förslag till jordförvärvslag m. m.
se att denna situation kan vara eftersträvansvärd,
och jag kan inte inse värdet
av att ha lagen tidsbegränsad. Det
har talats om de äventyrligheter soin
kan föreligga när det gäller vårt inträde
på en vidgad marknad i Europa. Det
skulle inte vara särskilt bra att ha det
hängande över oss, att vi skulle behöva
ta ställning till en ny lagstiftning som
skulle anpassas då och då och som vi
skulle vara beredda att ompröva. Jag
anser att vår position skulle bli sämre,
om lagstiftningen gjordes tidsbegränsad.
Enligt min mening är det en fördel
att anta det lagförslag som här föreligger,
särskilt som vi är överens om
att vi kan återkomma till riksdagen och
göra rättelser, om vi finner att det
föreligger felaktigheter på någon punkt.

Jag har inte något mer att anföra,
men jag tycker att man, innan man går
till beslut i denna fråga, bör ha klart
för sig vad det är som avses med den
reservation som det bär gäller.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet ställde
här några frågor om innebörden av och
motiveringarna till reservationerna, och
jag skall ta upp dem i tur och ordning.

Först och främst var det fråga om de
statliga förvärven. I detta fall är det
väl, som jag tidigare anfört, inte så stor
skillnad i saklig inställning. Det är bara
det att reservanterna har alldeles särskilt
starkt velat påpeka, att alla statliga
myndigheter bör underställa eventuella
förvärv prövning ur rationaliseringssynpunkt.
Det gäller inte bara domänverket,
utan det finns även andra
statliga myndigheter som kan förvärva
fastigheter. Då tar man allt i en omgång,
när detta skrives in i denna lag,
och då behöver man inte utfärda speciella
föreskrifter för de olika myndigheterna.

Herr statsrådet ifrågasatte också om

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
man inte tappat bort någonting som har
samband med att staten eventuellt säljer
en sådan här fastighet. Det gör man
väl inte, ty det är väl någon som köper
denna fastighet och detta köp skall i regel
underställas lantbruksnämnden för
prövning så att vederbörande kan få
förvärvstillstånd, och då får lantbruksnämnden
tillfälle att tillämpa 5 §.

Vad beträffar de kommunala förvärven
frågade herr statsrådet varifrån den
här relativt vittgående utvidgningen av
lagens tillämpningsområde kommer.
Det är väl lätt att påvisa, att yrkandet
finns i högermotionen, men de övriga
borgerliga partierna har anslutit sig till
detta yrkande, dock med en viss jämkning.
Vi har ansett detta liksom prövningen
av de statliga förvärven vara en
direkt konsekvens av att man lägger huvudvikten
vid rationaliseringssynpunkten,
och då är det ju rimligt att även
förvärven från det allmännas sida blir
föremål för en sådan prövning. Det är
ju tillagt att kommunerna är satta i paritet
med enskilda jordbrukare, så att
deras förvärv skall bara prövas ur rationaliseringssynpunkt
— så till vida är
det en jämkning av yrkandet i högermotionen
enligt de övriga partiernas
yrkanden.

Vidare frågade statsrådet efter motiveringen
till att även andra än enskillda
jordbrukare skulle få tillfälle att köpa
jordbruksfastigheter. Jag fattade inte
riktigt vilken passus i lagtexten som
avsågs — i reservationerna finns det i
varje fall i lagtexten såvitt jag kan förstå
ingen ändring som går i den riktningen.
Den ändring som är gjord i
första stycket av 4 § syftar endast till
att jämställa skogsbruk och jordbruk.
Det förutsättes även för skogsbruksfastigheter
att förvärvaren skall ägna sig
åt skogsbruket på fastigheten på samma
sätt som är föreskrivet för jordbrukare.
Vad man menar med detta är
ju närmare utvecklat i propositionen,
bland annat att detta anses tillämpligt
endast på fysiska personer. I motiveringen
är det däremot framhållet, att

man i en hel del fall räknar med att
även icke jordbrukare kan få tillfälle att
förvärva fastigheter, men det är ju bara
fråga om en tillämpning av den allmänna
uppläggningen av propositionen. Där
finns ju inte något direkt förbud för
förvärv utan endast en möjlighet för
lantbruksnämnden att med vissa undantag
vägra förvärvstillstånd. I reservationen
finns det ett resonemang som
går ut på en viss liberalitet vid prövningen.
Det rör sig i varje fall inom
det spelrum som propositionens uppläggning
av problemet har lämnat för
tillämpningen.

Vad tidsbegränsningen beträffar kan
jag hålla med om att det inte är någon
större fråga. Det finns ju möjligheter
att ändra lagar, men vi har ansett det
angeläget att på detta sätt inskärpa betydelsen
av att man verkligen följer den
här lagstiftningens verkningar och även
för riksdagen redovisar resultatet av
denna uppföljning. Ur den synpunkten
har vi ansett det vara lämpligt att lagstiftningen
ges en provisorisk karaktär,
men det är inte klart utsagt i vilken
riktning man tänker sig eventuella ändringar
vid denna omprövning.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju tidigare hela
dagen diskuterat den här frågan i denna
kammare och det finns ingen anledning
att upprepa vad som här tidigare
sagts, utan jag skall i stället försöka
att följa den uppläggning som
jordbruksministern här hade ifrån denna
talarstol för en kort stund sedan.

Han säger här så oskyldigt att man
nästan kan tro honom: Vad finns det
för anledning att man nu kritiserar att
lagförslaget förs fram just 1965? Ja, tidigare
har jag här ställt en fråga till
jordbruksministern, och låt mig göra
det med samma motivering i anledning
av hans anförande. Jag har refererat till
vad som sades i propositionen nr 10
år 1963. Statsrådet själv åberopade jordbruksutredningen,
andra pågående ut -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

redningar, etableringsutredningen och
vidare vårt förhållande till den europeiska
frihandelsmarknaden. Sedan blir
frågeställningen denna, och då använder
jag samma motivering som statsrådet
gjorde 1963: När det i sak icke har
förändrats något i dessa frågeställningar,
vad finns det då för anledning att
ändå föra fram propositionen vid detta
tillfälle?

Nästa frågeställning var varför man
ifrån centerpartiets sida anser att bondeskogsbruket
har satts åt sidan. Ja, det
skall jag, herr talman, i mycket korta
ordalag förklara med den lagtext som
finns i vår nuvarande lag och med den
lagtext som jag förmodar kommer att
finnes efter det att vi har fattat beslut
i den här frågan enligt gjorda deklarationer
av dem som makten haver i denna
kammare.

I det nya lagförslaget räknar man
upp att bolag av skilda slag »de må ej
vägras». I den gamla lagen tillhörde de
dem som vägrades att få förvärva. Del
säger väl rent ut att det finns en väsentlig
skillnad. Det är ju motsatta bestämmelser.

Det påstås att man tagit nödig hänsyn
dels till utredningarna i denna fråga,
med andra ord 1958 års jordlagsutredning,
dels ock till remissyttranden. Ja,
här åberopar statsrådet en reservation
som fördes fram dels av herr Yngve
Persson och dels av ledamoten i den
nämnda utredningen herr Haeggblom.
Får jag tolka saken på det sättet, herr
.statsråd, att det förslag som nu finns
liggande till en ny jordlag är en bastard
av dessa två reservationer, av dessa
skilda meningsriktningar i utredningen?
.Tåg har den bestämda uppfattningen,
att nödig hänsyn icke har tagits
till majoritetens förslag.

Om jag får synda på nåden bara i
fem sekunder, vill jag säga att den väsentliga
skillnaden emellan reservanterna
och utskottsmajoriteten är att vi vill
ha kvar kompensationskravet att staten
icke skall få förvärva mera skog och
vidare att skogsarbetare skall ges chan 7

Första hammarens protokoll 1965. Nr 21

Förslag till jordförvärvslag m. m.
sen att kunna förvärva ett familjeskogsbruk.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Holmqvist
tog upp vissa avsnitt och vissa
detaljer i sitt anförande. Jag skulle vilja
beröra två mycket väsentliga punkter
som inte alls har berörts så värst
mycket i dag. Den första frågan är vem
som kommer att och vem som bör äga
svensk jord och skog i fortsättningen.
Hur kommer utvecklingen att bli?

Ja, vi kan se på hur det har varit med
bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen.
Staten har i mycket ringa utsträckning
sålt något till enskilda personer,
och bolagen har vägrat att sälja något.
Det har varit med de nuvarande lagarna.
Hur skall det bli i fortsättningen
med de nya lagarna, som utgör en inkörsport
för en stor överflyttning av
jord och skog i juridiska personers ägo
och i viss mån också i statens ägo?

Jag skulle vilja fråga jordbruksministern:
Tror jordbruksministern att det
blir något av en ström i den andra riktningen,
att staten och bolagen kommer
att sälja så att det kan tänkas att det
blir flera jordbrukare som kommer att
kunna förvärva mark? Nej, hela lagen
gör att ägandet av jord och skog kommer
att flyttas ifrån bönderna och till
dessa juridiska personer och till staten.
Det är hela problemet; sedan kan vi
diskutera detaljer hur mycket som helst.
Där skönjer vi vad denna lagstiftning
kommer att ställa till. Därför har vi —
och det är inte formellt, herr Ilolmqvist
— yrkat avslag på detta. Reservation
I kommer vi att rösta på; den står
inte där bara för att se på.

En sak kanske jag skall tillägga i fråga
om vårt yrkande under punkten 1.
Motiveringen för ett bibehållande av
jordförvärvslagen kan herr Holmqvist
finna mycket lätt, t. ex. hos andra socialdemokratiska
jordbruksministrar.
Herr finansministern, som är närvarande
nu, har också givit alldeles ut -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
märkta skäl till att vi skall ha en jordförvärvslag,
när vi tidigare behandlat
frågan. Jag erinrar mig mycket väl hans
anförande, som var ett utmärkt försvar
för jordförvärvslagen.

Frågan om det europeiska samarbetet
avfärdade herr Holmqvist mycket
lätt förra gången vi diskuterade detta.
Han sade då att det inte var så aktuellt.
Men nu, herr Holmqvist, efter regeringsdeklarationen
i samband med utrikesdebatten
påvisar man, som jag tidigare
citerat här i dag, att frågan om
etableringsrätten är under utredning.
Då kan man inte säga att frågan inte är
aktuell. Det kan mycket väl hända att
utredningen resulterar i ett förslag i en
inte särskilt avlägsen framtid. Hur kommer
herr Holmqvist då att betrakta det?
Hur skall utländska bolag behandlas?
Om vi skall följa regeln i EEC, som
också tillämpas i EFTA, skall de behandlas
på precis samma sätt som de
svenska. Detta blir följaktligen en inkörsport
för utländska bolags förvärv
av svensk jord och skog.

Detta är två centrala saker. Vad händer
i fortsättningen? Hur blir det med
förflyttningen av äganderätten inom
landet och — om vi får en friare etableringsrätt
i det europeiska samarbetet
— till utlandet?

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är nödsakad att säga
till utskottets ärade ordförande, att i
reservation III, som jag här talat om,
finns angivet de grupper av förvärv
som inte är underkastade kontroll. Där
talas om förvärv av eller från staten.
Herr ordföranden har således fel, när
han menar att den som förvärvar egendom
av staten automatiskt får det förvärvet
prövat. Med den formulering
som reservationen nu har bortfaller
prövningen på denna punkt.

Det är väl riktigt som framhållits, att
vid förvärv inom den egna kommunen
skall det bara prövas i den mån så behövs
i rationaliseringssyfte. Men det

vanliga på landet är väl att den ena gården
tar vid där den andra slutar. Om
kommunen vill köpa en liten jordbruksfastighet
som gränsar till en större, är
det väl inte så osannolikt att ägaren till
den större skulle behöva förstärkning
med den jord som nu kommunen vill köpa.
Vad inträffar då om lantbruksnämnden
kommer fram till att jordbrukaren
bör få lov att köpa? Jo, staten blir inlösenskyldig
för den marken så att den
kan föras över till jordbrukaren som
behöver förstärkning. Kan det vara så
angenämt att tillskapa förutsättningar
för sådana situationer? Det är väl ändå
bättre att överlämna till de kommunala
myndigheterna, som ju ändå —
som herr Nilsson sade —- bär ansvaret
för utvecklingen inom sin kommun i
olika avseenden, att om de finner jordbrukarens
krav beaktansvärt, de självfallet
avstår från att göra förvärvet. Jag
tycker att kommunen skall vara suverän
att bestämma på denna punkt. Det förslag
som här förts fram framstår som
en tämligen onödig inskränkning i kommunernas
frihet.

När herr Alexanderson ville ge också
andra personer än jordbrukare rätt att
få förvärva jordbruk, fick jag inte samma
starka intryck av att detta var ett
stort nummer, som jag fick när jag hörde
hans partiordförande, som vill ta detta
som ett uttryck för en längre gående
liberalisering. När jag hörde herr Alexanderson
fick jag nästan intryck av att
han tyckte att det var hipp som happ
om man följde regeringen eller oppositionen.
Propositionens utformning
hindrar ju inte någon att förvärva, utan
i varje särskilt fall då det föreligger en
ansökan, får den väl prövas, och det
kan finnas starka särskilda skäl som
talar för att man skall medge ett förvärv.
Men normalt menar jag att förvärvaren
skall slå sig ned och bruka
egendomen och alltså fylla de krav som
i dag ställs. Det andra bör vara undantag.

När reservationen uttrycker det så,
att det skall vara särskilda skäl som

Onsdagen den 5 maj 19C5 ein.

Nr 21

talar emot förvarv för att man skall avslå
förvärvet, då tycker jag inte att
detta är tillräckligt starkt, herr Alexanderson!
Det är att lova för mycket. Man
kan inte förena de två sakerna. Antingen
skall vi slå vakt om familjejordbruken
som hittills, eller också går vi in
för att riva upp denna vakthållning.
Det blir inte lätt för lantbruksnämnderna
att göra en avvägning enligt reservationens
förslag.

Herr Sundin stod upp igen och beklagade
att han hade yttrat sig så många
gånger förut, men han ville ändå säga
några ord nu, och så frågade han varför
förslaget har kommit.

Jag vill säga herr Sundin, att han
har alldeles fel när han påstår att jag
i propositionen 19153 använde det ordval
han har uppgivit. Jag hade kommit
till den uppfattningen att det fanns viss
anledning att uppskjuta lagrevisionen,
men jag är icke bunden i mitt yttrande
av de skäl som har framkommit under
remissbehandlingen. Jag ber bara
herr Sundin att läsa detta en gång till
— då kommer han till uppfattningen att
jag har rätt i denna sak.

Sedan talade herr Sundin någonting
om skogsbruksfastigheter. Jag kunde
faktiskt inte följa honom riktigt, men så
småningom frågade han, om förslaget
skulle vara en bastard mellan herr
Haeggbloms och herr Perssons tankar.

Jag vet inte vad det skall finnas för
anledning att sätta särskilda beteckningar
på det ena eller andra förslaget.
Det finns väl ingen människa som kan
utarbeta ett förslag utan att ta intryck
av det som avhandlats förut. Jag vet
inte vad herr Sundin efterfrågar och
vad jag skall ge för svar. Jag kan inte
säga annat än vad jag sagt tidigare, att
jag vid utarbetandet av promemorian
har tagit intryck av vad både majoriteten
och reservanterna tyckte, och det
må väl inte vara någonting felaktigt i
det. Herr Sundin får förklara bättre
vad han menade med sin fråga.

Herr Bengtson ställde en fråga till
mig, vem som kommer att iiga jorden i

7f Första kammarens protokoll 1965. Nr SI

Förslag till jordförvärvslag m. m.
framtiden. Jag kan inte säga hur utvecklingen
kommer att gå, men med
tanke på de krav som ställs i dag på
stora kapitalinvesteringar i maskiner
och anläggningar inom jordbruket tror
jag att den tiden inte är långt borta,
då även den »vanliga jordbrukaren» i
det här landet kan komma att överväga,
om han inte skall ombilda sitt
företag till bolag för att lättare kunna
klara kapitalanskaffningen. Det är mycket
möjligt att utvecklingen blir sådan,
att jordbruket om fem eller tio år
inte kommer att finnas enbart i form av
personliga företag, utan att man av
olika skäl ställer om till bolag. Det behöver
inte betyda att det inte likväl
kan vara familjeföretag även i framtiden.

Om jordbrukarna eller skogsägarna
gemensamt vill förvärva en del skogar
för att ytterligare kunna säkra råvarubehovet
till sina industrier, som byggs
upp i allt mer ökad utsträckning, vet
jag inte om en sådan utveckling är att
beklaga. Det är omöjligt att veta någonting
om huruvida böndernas kollektiva
ägande av skogen kan få formen av
föreningar eller bolag, men behöver vi
känna oss särskilt oroade av detta, herr
Bengtson? Varje tid får väl anvisa sina
lösningar, och jag sitter inte inne med
några möjligheter att ge en mera hållbar
bedömning av hur det kommer att
gå i framtiden.

Herr Bengtson är nästan ensam nu
när han talar om rädslan för vad som
kan hända, om vi kommer in i ett vidgat
ekonomiskt samarbete med andra
länder i Europa. Det är väl ändå klart
för de flesta vid det här laget, att inte
vår jordförvärvslagstiftning utan en
särskild lagstiftning reglerar utländska
personers och företags möjligheter att
skaffa sig inflytande över svenskt näringsliv.
Om vi kommer med i ett vidgat
samarbete, får vi väl så småningom
ta upp till övervägande vad som skall
göras. Det är en naiv och verklighetsfrämmande
tanke att vi, om vi ansluter
oss till eu större ekonomisk gemenskap,

100

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
kan hålla oss för oss själva och inte bidra
till utvecklingen av den ekonomiska
gemenskapen men begära av andra länder
att de skall öppna möjligheter för
oss. Om man går in i sådana diskussioner,
får man naturligtvis vara beredd
att seriöst diskutera för- och nackdelar
i en sådan situation, men inte har
vi anledning att i dag, när vi tar ställning
till vad vi skall göra i detta nu beträffande
rätten till jordförvärv, känna
oss särskilt oroade av det förhållandet.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att jag citerade
proposition nr 10 för år 1963
felaktigt. Jag har nämligen skrivit av
vad jordbruksministern där har sagt
om jordbruksutredningen, etableringsutredningen
och andra utredningar och
statsrådets avslutande ord, att i nuvarande
läge skäl synes tala för .... etc.
Vi har sagt att läget i dessa avseenden
inte har förändrats sedan 1963 och att
jordbruksministern inte heller har anfört
någonting som förändrat bilden
från 1963 till 1965, varför vi ansett det
befogat att ta upp den frågeställning
vi för fram och göra de yrkanden vi
har ställt i motionen.

Statsrådet tycker att det är underligt
att vi i den första reservationen — låt
mig förenkla det — säger nej till de
förslag som förts fram och sedan är
med om den andra reservationen. Ja, vi
röstade om detta i tredje lagutskottet
och fick inte den majoritet vi önskade
för vårt förslag. I ett sådant läge ansåg
vi det vara på sin plats att medverka
till att få lagen utformad i enlighet med
det åttapunktsprogram som vi har lagt
fram i vår motion. Jag skall villigt erkänna
att det programmet inte har följts
till punkt och pricka, men en kompromiss
är ju en kompromiss; därav resultatet.

Statsrådet uttalade sin förundran
över att vi har kunnat vara med om en
ökad liberalsering när det gäller andra
enskilda köpare än sådana som det ta -

las om i propositionen. Här bör man
ha absolut klart för sig, att vi vill jämställa
familjeskogsbrukare med familjejordbrukare
och skapa möjligheter för
dem att få kreditstöd. Det är en väsentlig
skillnad, men statsrådet och utskottsmajoriteten
vill inte vara med om
någonting sådant.

Sedan vill jag, herr talman, bara klart
uttrycka mig på det sättet, att om man
ger familjeskogsbrukarna chansen att
förvärva ett skogsbruk som de har möjlighet
att arbeta på och leva på, har
jag ingenting emot att andra enskilda
köpare av jordbruk kapitalmässigt jämställes
med staten och bolagen. Förutsättningen
är dock att man först ger
den lille jordbrukaren och skogsarbetaren
samma möjligheter när det gäller
att få ekonomiskt kreditstöd.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När man hör herr jordbruksministern
tala om det europeiska
samarbetet får man nästan anledning
att, eftersom han tar med så lätt hand
på denna sak, fråga honom, om han är
vän av ett vidgat europeiskt samarbete.
Jag är nästan säker på att jag då får
svaret ja. Då tänker man genast på att
en friare etableringsrätt kan vara mycket
näraliggande. Jordbruksministern
förklarar då att detta regleras i så fall
inte i en jordförvärvslagstiftning. Jo,
det är just vad det skulle kunna göra.
I det europeiska samarbetet får man
nämligen ha kvar de lagar som redan
finns i de olika länderna, bara dessa
lagar inte diskriminerar övriga i samarbetet
deltagande länder. Om vi har
en jordlagstiftning som behandlar
svenska och utländska bolag på samma
sätt, innebär det inte någon diskriminering.
Jag kan inte tänka mig att jordbruksministern
anser att om vi skulle
få en vidgad etableringsrätt, skulle vi
just när diskussionen börjar med de
andra länderna säga, att vi skall förändra
våra jordlagar för att skydda oss
mot att utländska intressen kommer att

Onsdagen den 5 maj 19(35 em.

Nr 21

101

köpa upp jord och skog i Sverige. Sveriges
anseende skulle inte tåla ett dylikt
uppträdande. Därför är hela denna fråga
heller inte så enkel som jordbruksministern
söker göra gällande då han
viftar bort den.

Jag erinrar om att vi har andra lagstiftningar
i fråga om vilka man just
använt argumentet om det europeiska
samarbetet. När valutalagen förlängdes
sade man att det är så osäkert vad som
kommer att ske inom det europeiska
samarbetet, att vi för den skull inte
bör göra någon förändring, men i det
sammanhang som vi i dag diskuterar
har man inte tänkt på att det kan ligga
nära till hands att vi får till stånd ett
vidgat europeiskt samarbete.

Sedan var det intressant att höra
herr Holmqvists tankar om vem som
kommer att äga jorden och skogen. Det
är naturligtvis mycket lätt att säga att
det kan man inte uttala sig om i dag.
Mot bakgrunden av hur läget tidigare
varit kan man säkert utgå ifrån att efter
den nya jordlagstiftningens genomförande
kommer det inte att bli överföringar
av jord och skog till enskilda
från staten och bolagen.

När herr Holmqvist sedan talade om
familjejordbruk och skyddet för familjejordbruk,
fick vi ett svar som Sveriges
jordbrukare bör vara intresserade av.
Herr Holmqvist sade att det kan hända
att jordbruken i stället kommer att kunna
drivas i bolagsform. Jag vet inte om
man kan säga att det i så fall är fråga
om familjeföretag, men några familjejordbruk
blir det i varje fall inte. Det
var intressant att vi fick detta besked
av jordbruksministern om hur svensk
jord och skog skall ägas och brukas i
framtiden. Det är inte så värst tilltalande
perspektiv som jordbruksministern
här gett oss.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att något få
återkomma till frågan om förvärvstillstånd
för icke jordbrukare.

Förslag till jordförvärvslag m. ni.

I folkpartimotionen finns ett mera
vittgående yrkande i det avseendet, en
annan lagtext. I den kompromiss som
reservationen utgör har vi ansett oss
kunna acceptera den lagtext som finns
i propositionen, eftersom den är så pass
tänjbar och medger en olika tillämpning.
Det har visat sig bl. a. vid tilllämpningen
av gällande lag att den har
kunnat tillämpas på helt olika sätt under
olika tider. Det blir väl därför så
att även om man här kan enas om ett
beslut om en viss lagtext, så kan den
ene eller andre som biträder beslutet
kanske ha litet olika synpunkter på hur
tillämpningen bör bli. Reservanterna
har emellertid då ansett ett visst behov
föreligga av att i motiveringen ge en
viss anvisning på en liberalare tillämpning
än den som jordbruksministern
har förordat i propositionen.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Alexanderson borde
som jurist ha mycket större förutsättningar
än jag att bedöma detta sista
som han var inne på. För mig förefaller
det dock mindre tillfredsställande
att man skall ta ett beslut som innehåller
en lagtext, väl medveten om att
de som biträder beslutet kanske lägger
helt olika innebörd i densamma. Det
förefaller mig inte vara särskilt tilltalande
att grunda ett beslut på sådana
premisser.

Herr Sundin har här väsentligen talat
om skogsbruket. Han tycks inte ha
fäst avseende vid att när jag ställde
frågan, hur man skall hantera de problem
som kan uppstå om det är fråga
om en familjejordbrukare och en annan
köpare, har jag hela tiden talat
om jordbruk. Herr Sundin vill göra gällande
att det var fråga om skogsbruk.
Diir har vi vidhållit samma tanke som
när det gäller en jordbrukare. Det skall
alltså vara en person som ägnar sig åt
skogsbruket. Han skall själv arbeta i
skogen precis som en jordbrukare arbetar
ute på åkern o. s. v. Det är ut -

102

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
gångspunkten. Eftersom skogsbruk är
en sak och jordbruk något helt annat
kan man ju inte ställa upp exakt samma
kriterier och förutsättningar. Jag
tycker dock att vi i det förslag som
förelagts riksdagen har funnit en acceptabel
avvägning, som går ut på att den
som arbetar med skogsbruket också
skall ha rätt att förvärva det.

Det är, herr Bengtson, kanske inte
så stor mening med att vi fortsätter den
här debatten. Jag tycker fortfarande
att herr Bengtson går vid sidan av ämnet
när han ställer frågan till mig, hur
ett jordbruk kommer att se ut i framtiden.
Jag kastar fram några tankar om
hur man kan se på den frågan, och jag
är inte ensam om dem. Jag är ganska
förvånad över att herr Bengtson inte
vet att det i dag bland ekonomer föres
resonemang om hur det svenska jordbruket
kan tänkas utvecklas i detta avseende.
Jag har ingen speciell mening
om hur den utvecklingen kommer att te
sig, men den kan mycket väl tänkas gå
i den av mig angivna riktningen.

Herr Bengtson använder den metoden
att diskutera, att när han får ett
svar missbrukar han det, så att det passar
hans syften. Det är tyvärr en argumentering
som vi känner igen från tidigare
tillfällen.

Till herr Bengtson vill jag ytterligare
säga att etableringssakkunniga ju ändå
inte har haft någonting att invända mot
att vi nu tar en revision. Däremot har
de sagt att det bör intagas bestämmelser
som ger möjlighet att bedöma på vilket
sätt råvaran skall tas om hand och att
vi kan slå vakt om företag som här i
landet beredes sysselsättning genom att
förädla skogsprodukter och naturligtvis
även livsmedel. Vi måste, herr
Bengtson, vara medvetna om att lagförslaget
ger möjligheter att göra en sådan
bedömning när man skall väga den
ena förvärvaren mot den andra.

Skulle det vara så illa ställt som herr
Bengtson vill göra gällande — det är
kanske onödigt att upprepa det — skulle
fjärdedelen av vårt skogsinnehav i

dag ligga i farozonen, eftersom bolagen
för närvarande har så stor andel i våra
skogar, och då kan det ju bara röra sig
om en förskjutning med några procent.
Jag tycker att det är att göra alltför
stor affär av den här frågan, särskilt
som vi är överens om att utvecklingen
bör följas med uppmärksamhet och att
möjligheter finns att framöver återkomma
till diskussioner beträffande utformningen
av lagstiftningen.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
uppehållit mig speciellt vid skogsbruket
är helt naturlig: dels är jag kommen
från ett skogslän och dels finns det i
4 § ett moment som speciellt handlar
om de möjligheter som exempelvis en
skogsarbetare bär att kunna köpa skog.
Varken propositionen eller utskottsutlåtandet
ger skogsarbetaren en reell chans
att göra det, ty ger man inte kreditstöd
— och det vill ju statsrådet inte vara
med om — finns det hart när inga möjligheter
för honom att kunna konkurrera
med andra köpare.

Slutligen Till jag ställa en fråga till
statsrådet med anledning av den nya
given att familjejordbrukarna, om jag
fattade rätt, skulle kunna bilda bolag:
Denne lantarbetare blir ju då direktör,
men kommer han då att arbeta på samma
sätt som vanliga lantarbetare och
småbrukare i vårt samhälle?

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När vi nu i 64 minuter
har lyssnat på statsrådet Holmqvist och
fått bevittna den frågeeld som han har
varit utsatt för, är det kanske inte så
mycket att tillägga. Jag skulle ändå
vilja beröra ett av de två områden som
i dag har diskuterats, nämligen frågan
om bolagsförbudslagen och den förändring
beträffande den som är avsedd att
komma till stånd.

Låt mig emellertid först lägga några
principiella synpunkter på frågan om

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

103

jord och skog i framtiden. Det är självfallet
ett samhällsintresse, och ett intresse
även för den enskilde, att markens
produktionsförmåga när det gäller
jord och skog utnyttjas på bästa möjliga
sätt. Med de erfarenheter vi har vet
vi att den enskilda människans insatser,
den privata initiativkraften, den egna
viljan och företagarandan har skapat en
effektivitet som har varit av värde när
det gällt att på bästa möjliga sätt utnyttja
marken.

Visserligen sade herr Persson före
middagsrasten, att han inte kunde se
någonting positivt i ett enskilt ägande
av skog. Det finns inte några belägg för
att den ena driftformen är överlägsen
den andra. Man kan peka på fall där
storskogsbruket har sina fördelar, men
man kan också peka på fall där småskogsbruket
hävdar sig mycket gott i
konkurrensen med andra företagsformer.
Dessa båda företagsformer kompletterar
varandra. Den kritik som här
har anförts mot småskogsbruket innebär
ju också ett underkännande av de arbetsinsatser
som skogsvårdsstyrelserna
har gjort under en mycket lång tid.

Med anledning av den diskussion som
har gått ut på att det i morgondagens
skogsbruk inte finns utrymme för något
hantverk i skogen, som herr Persson uttryckte
sig — han kasserade kombinationen
av jord och skog — vill jag ha
sagt att ur såväl arbetssynpunkt som
ekonomisk synpunkt det är vissa fördelar
att vinna. Det finns inga belägg
för att den kombination som vi i dag
har av jord och skog är någon speciellt
dyrbar driftform.

För det andra måste man ju acceptera
— det är nödvändigt —■ att vi får en
lagstiftning som främjar rationalisering
och kan åstadkomma den strukturomdaning
som vi i dag ur många synpunkter
behöver. Låt mig också säga, att den
lagstiftningen måste förhindra spekulation
och jobberi; vilket är någonting
annat än kapitalplacering i jord- och
skogsbruk, som också har diskuterats i
denna debatt.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

För det tredje tror jag det är angeläget
att man vid bedömningen av frågan
om de framtida företagsformerna på
detta område tar hänsyn till ekonomiska
och befolkningspolitiska förhållanden,
till geografiska och klimatologiska
förutsättningar; man har nog en känsla
av att de aspekterna har kommit bort
i diskussionen. Det är självfallet att åtskilligt
har skett även på detta område,
när samhället förändrats så starkt som
fallet har varit under de 40 år som bolagsförbudslagen
funnits.

Fn moderniserad lagstiftning måste
dock utformas på sådant sätt, att den
vinner anklang och förståelse i största
utsträckning även hos respektive näringars
utövare. Det är bättre med samförstånd
än med strid mellan de parter
som här beröres. Från de utgångspunkterna
är det betydelsefullt att man också
tar hänsyn till de praktiska sidorna
av problemet, av hur bondeskogsbruket
ser på dessa frågor. Man kan naturligtvis
falla tillbaka på att man har makten.
Makt är inte alltid rätt.

Jordlagsutredningen föreslog inte något
sådant ingripande i bolagsförbudslagstiftningen
som här förordas. Utredningen
tänkte sig att den skulle finnas
kvar, dock med vissa modifikationer.
Man skapade begreppet avfolkningsbygder,
ett begrepp som var oklart och
olyckligt med hänsyn till vissa obehagliga
konsekvenser. Dels fick man på
många håll uppfattningen att den egna
bygden inte hade någon framtid, dels
fick man en utveckling som innebar att
bolagen i viss omfattning i dessa s. k.
avfolkningsbygder inte gav bygdens
eget folk arbete utan hellre anlitade inflyttad
arbetskraft; på det sättet skapades
också avfolkningsbygder.

Fn utredning om den framtida jordbrukspolitiken
pågår. Nog hade det väl
varit rimligt och riktigt att man avvaktat
resultat därav och därmed fått större
klarhet i hur jordlagstiftningen skall
utformas. Bolagsförbudslagen, som varit
i kraft under 40 år, bör inte upphävas
innan man har klarhet i alla konsekven -

104

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag in. m.
ser som kan följa av ett sådant beslut.

Jag sade nyss att det behövs en strukturrationalisering
och en förbättrad arrondering
skogen. Den är nödvändig,
men utvecklingen går sakta på en del
håll —• i mitt eget län krävs det ibland
en mansålder för att genomföra ett laga
skifte. Jag tror inte att man skall anklaga
jordbrukarna, skiftesdelägarna,
för detta — fördröjningen beror ofta på
att lantmäteri- och skiftesverksamheten
har bristande resurser. En ganska stor
utbytesverksamhet har också kommit
till stånd i syfte att uppnå rationalisering
och arronderingsförbättringar,
men tyvärr har erfarenheten på en del
håll visat, att denna verksamhet avstannade
när jordbruksdepartementets promemoria
om dessa förändringar i jordlagstiftningen
publicerades.

Vilka resultat kan då bolagsförbudslagens
upphävande föra med sig? Ja,
risken är väl att den enskilda äganderätten
kommer att trängas tillbaka, att
man får en annan ägarbalans i förhållande
till bolag och stat. Bolagsbygd är
ofta avfolkningsbygd. I dag bär man
emellertid ett gemensamt intresse mellan
LO och socialdemokratien på ena
sidan och bolagshögern på andra sidan:
att bolagsförbudslagen skall upphävas
och tas bort. Herr Yngve Persson
sade tidigare i debatten, att han inte var
konservativ på den punkten, men skall
det kallas ett radikalt grepp när man
har kommit på samma linje som den
gamla bolagshögern omfattade och som
tydligen omfattas på högerhåll även i
dag?

Ute i kommunerna har vi sett — såsom
herr Sundin varit inne på — att
där bolag äger mark i stor omfattning
har man också ett svagare skatteunderlag
än på andra håll.

Lokaliseringspolitiken torde vidare
komma att försvåras genom en sådan
här utveckling. Sociala konsekvenser
blir också oundvikliga, vilka säkerligen
kommer att skapa bekymmer och nödvändiggöra
omflyttning och omplantering
för de människor som beröres.

Visst kan man tala om rationalitet och
anlägga ekonomiska aspekter, men det
finns också mänskliga synpunkter som
man inte helt skall bortse från.

Varför tillkom denna bolagsförbudslagstiftning
en gång i världen? Jo, det
berodde på att bolagen lade under sig
stora markområden. De människor som
sålde visste inte alltid vad deras marker
var värda. Metoderna var inte heller
alla gånger hedrande — de mannar
som då representerade bolagen och
köpte upp skog använde, som någon
har sagt, alltefter råd och lägenhet
psalmbok eller brännvinsliter. Många
drastiska exempel finns på hur det kunde
gå till. Detta var bakgrunden till den
lagstiftning som genomfördes år 1906,
alltså för snart 60 år sedan, när man inskränkte
rätten att förvärva jord och
skog främst i Norrland. Denna lagstiftning
utvidgades provisoriskt år 1921,
och provisoriet blev definitivt genom
1925 års bolagsförbudslag. Den lagen
behandlades här i första kammaren den
29 maj 1925, alltså för snart 40 år sedan.
Det var en socialdemokratisk regering
som framlade förslaget, och den fick
stöd av dåvarande bondeförbundet och
av de frisinnade. Högern hade en annan
mening och gjorde den gången skäl
för namnet »bolagshögern»; på den
punkten har ju heller ingenting ändrats
i dag.

Visst har det hänt åtskilligt sedan
den tiden — det är inget tvivel om den
saken. Bland annat detta att en socialdemokratisk
regering går att ta bort
den lag som en socialdemokratisk regering
tog initiativ till år 1925, eu lag som
man den gången ansåg vara nödvändig
ur ekonomiska och sociala synpunkter
och därför att man ville ge rotfasthet
åt den befolkning som då fanns i skogsbygden.

Det har anförts mycket till försvar
för den nya syn man har i dag. Jag
skall inte fördjupa mig i detta, men
nog blev jag något förvånad, när exempelvis
herr Dahlberg sade — »som
skogsarbetare», som han uttryckte det

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

105

— att det är ett framsteg att man får
denna förändring i bolagsförbudslagstiftningen.
På den tiden när herr Dahlberg
var skogsarbetare —- jag minns
också dessa år tillbaka i tiden — vet
jag av egen erfarenhet att skogsarbetarna
inte var några större vänner av
bolagsvälde. De dåliga inkomsterna i
skogen hade inte blivit bättre den gången
heller om man haft ett vidgat bolagsvälde.
När man nu har fått perspektiv
på den tiden har man väl kommit fram
till nya synpunkter. Det kanske har blivit
någonting av efterrationalisering
för att motivera ny syn på »bolagsväldet».

Hur kommer då framtiden att te sig
med dessa förändringar? Det finns
mycket som ger anledning till betänkligheter.
I mitt eget län —• Kopparbergs

— har det gjorts en utredning angående
jord och skog och en uppdelning
av länet i »intresseområden», vad
det nu innebär. Vi har sett vissa verkningar
av denna indelning i intresseområden
som gör att det är med viss
bävan som vi frågar oss hur vårt län
skall se ut i framtiden. Om man i fortsättningen
inte skall behöva gå omvägen
över lantbruksnämnden, vilken blir
då utvecklingen? En del säger att det
blir bra priser på skogsmark och skog
i fortsättningen. Kanske är det så i något
fall, men inte i skogsbygden. Det
finns ett gammalt talesätt som man brukar
använda i Kopparbergs län och
som lyder: Korparna hackar inte ögonen
ur varandra. Det blir nog inte bara
en uppdelning i intresseområden inom
länet, utan det blir också en uppdelning
i intresseområden vederbörande
bolag emellan.

Det finns en rad av aspekter på denna
fråga. Jag tror att det hade varit väsentligt
att de blivit belysta mera innan
vi går att besluta om att upphäva den
bolagsförbudslag som dock fyllt en
uppgift till gagn för inte bara den enskilde
utan också för samhället ur både
social och ekonomisk synpunkt. Upphäver
man nu bolagsförbudslagen, på -

Förslag till jordförvärvslag m. m.

skyndar man avfolkningen av stora områden
i vårt land.

Vilken utveckling syftar man till? Vi
fick ett besked av herr Hjalmar Nilsson
att rationaliseringen har gått för sakta
hittills. Det gällde inte enbart skogsbruket
utan framför allt jordbruket. Man
hoppas nu att rationaliseringen efter
det här beslutet skall gå snabbare. Det
för med sig att man får en snabbare avfolkning
med alla konsekvenser därav,
vilket inte minst herr Lage Svedberg
varit inne på i sitt anförande.

I kammarens debatt tidigare i dag
har det berättats om diskussioner som
en del av kammarens ledamöter har varit
med om. Innan jag slutar vill jag berätta
en liten episod från en socialdemokratisk
jordbrukskonferens någon
gång i slutet av 1940-talet. Dåvarande
statsrådet Per Edvin Sköld var inledare
och han lade ut texten om det framtida
samhället och dess utformning. En socialdemokratisk
talare som deltog i debatten
— han kom från någon av Kopparbergs
läns skogsbygder och han var
»mån om sin bygd», som vi säger —
slutade sitt anförande med att säga,
»att han hoppades att när den siste enslingen
bärs bort från Hobergets by ett
statsråd måtte vara med som bärare».
Jag tror att dessa ord av denne enkle
man grep också statsrådet Sköld hårt
den gången. Låt mig säga, herr talman,
att skall detta Kungl. Maj:ts förslag bli
riksdagens beslut i dag, då riskerar
många byar i våra skogsbygder att bli
tomma på människor i framtiden. Jag
tror att det finns anledning att försöka
tänka igenom konsekvenserna av detta
innan man påskyndar den utvecklingen.

Herr talman! .lag ber åt få yrka bifall
till reservation I vid punkt A, avgiven
av herrar Sundin och Grebäck, innebärande
avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 41.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Efter en hel dags debatt
om jordförvärvslagen borde det väl

106

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
inte finnas så särskilt mycket att tilllägga,
men det är faktiskt en sak som
inte har berörts i debatten trots att den
titgör ett problem för oss på Västkusten
och i andra områden med fritidsbebyggelse.
Den nya jordförvärvslagen
kommer nämligen att öppna vissa möjligheter
för stadsbor att köpa jordbruksfastigheter.
Enligt 4 §, tredje stycket,
skall alla mindre jordbruk, som ej
efter en investering kan bli bärkraftiga
och ge sina ägare en tillfredsställande
utkomst, fritt kunna försäljas. Lantbruksnämnderna
har i dessa fall att
pröva huruvida det kan vara lämpligt
att medge köp eller om fastigheten kan
behövas för rationalisering. Det gäller
samtidigt att hålla emot det tryck som
kommer från en allt talrikare stadsbefolkning
som önskar köpa jordbruk.
Det finns redan nu exempel på att lantbruksnämnderna
har måst släppa rätt
stora jordbruksföretag bara därför att
priserna varit så höga, att lantbruksnämnderna
varit tveksamma om att med
statens medel betala skillnaden mellan
vad en jordbrukare kan ge för fastigheten
och det pris som en exploatör för
sommarstugebebyggelse betalar. Inom
mitt eget län har vi fått släppa ett par
projekt, som otvivelaktigt borde ha varit
förbehållna jordbrukarna men där
priserna har legat så högt att vi inte har
ansett oss med statens medel kunna betala
dem.

Vi har framfört våra synpunkter på
detta i våra remissvar. Jordbruksministern
har varit vänlig nog att beakta dem
och har även sagt att lantbruksnämnderna,
i de fall där en alltför stark efterfrågan
på jordbruk kan bli aktuell
genom den nya jordförvärvslagen, med
tillhjälp av planeringsmyndigheterna,
inom länsstyrelser och kommuner gör
en noggrann avvägning av huruvida ett
jordbruk skall användas för rationaliseringsändamål
eller för fritidsbebyggelse.
När det är fråga om små jordbruk,
som ägarna säljer på grund av sin höga
ålder eller därför att de anser sig kunna
genom annat arbete finna utkomst som

ger dem högre levnadsstandard än vad
som är möjligt inom ett litet jordbruk,
liar jag ingenting att invända. Det bör
vara riktigt att dessa brukare får ett
hyggligt pris för sina jordbruk. Om en
arbetare inom industrien eller med annan
sysselsättning vill äga ett sådant
jordbruk för sin egen fritidsverksamhet,
bör det vara riktigt att han får förvärva
detta jordbruk.

Det är emellertid inte sådana affärer
som oroar oss särskilt mycket, utan det
som oroar oss är de fastighetsmäklare
som köper upp så mycket jord de kan
komma åt i kustområdena för att sedan
stycka områdena i tomter och försälja
dem till höga priser. Det är en
investering som kommer att ge en mycket
hög avkastning. Jag är litet orolig
för om vi inom lantbruksnämnderna
kan hålla emot det tryck som kommer
från dessa fastighetsmäklare. Priserna
får ju inte vara hur höga som helst.
Visserligen kan lantbruksnämnden vägra
att ge förvärvstillstånd, men det uppstår
alltid svårigheter när en fastighetsmäklare
bjuder tre gånger taxeringsvärdet.
Även om lantbruksnämnden är beredd
att satsa högt, kan den inte satsa
hur mycket som helst. På ett sådant
sätt skall statens pengar inte användas.

Departementschefen liar i propositionen
gjort ett uttalande som är återgivet
på sidan 26 i tredje lagutskottets utlåtande,
vilket uttalande jag ber att få
citera.

»Mycket ofta är syftet med ett förvärv
att exploatera egendomen för fritidsbebyggelse
eller annan tätbebyggelse. Är
det fråga om ett svagt jordbruk, vars
mark inte finnes böra tas i anspråk för
rationaliseringsändamål, följer av vad
jag förut anfört att förvärvstillstånd
skall ges om ej särskilda skäl talar mot
bifall. Vid tillståndsprövningen bör
planmyndigheterna som regel höras.
Lämpligheten av den avsedda nya markanvändningen
skall visserligen sedan
prövas och avgöras i vanlig ordning enligt
byggnadslagstiftningen, och den
nya naturvårdslagen ger det allmänna

Onsdagen den 5 maj 19G5 em.

Nr 21

107

goda möjligheter att ingripa till skydd
för naturvårdsintressena oberoende av
ägandeförhållandena. Det är dock angeläget
att kommunerna och länsstyrelserna
får möjlighet att uttala sig om planoch
naturvårdssynpunkterna innan förvärvstillstånd
ges. Den omständigheten,
att förvärvstillstånd beviljas, hindrar
naturligtvis inte att man vid den slutliga
prövningen enligt nyssnämnda lagar
kan komma till en annan uppfattning
om den avsedda markanvändningen. —
Är det i stället fråga om förvärv i exploateringssyfte
av egendom, vars mark
helt eller delvis lämpar sig för fortsatt
jordbruks- eller skogsproduktion, bör
de olika markanvändningsändamålen
vägas mot varandra. För att efterge
jordbruks- och skogsbruksintresset i
sådana fall bör man, liksom nu är praxis,
i regel pröva exploateringens angelägenhetsgrad
från samhällelig synpunkt.
Hänsyn bör också tas till förvärvarens
vilja och förmåga att utföra
exploateringen på ett ur allmän synpunkt
tillfredsställande sätt. Vid prövningen
av sådana ärenden måste nära
samarbete ske med den berörda kommunen
samt med plan- och naturvårdsmyn
digheterna.»

Jag vill ta detta som intäkt för att vi
inom lantbruksnämnderna i fortsättningen
har möjlighet att pröva dessa
jordförvärv och se till att de kommer
till bästa användning.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag förmodar att det
inte är populärt att ta till orda vid en
så här sen tidpunkt, och i detta skede
av debatten har jag kanske inte heller
möjlighet att tillföra den så mycket
nytt. Jag gör dock inte anspråk på det.
Men eftersom jag lever och bor i ett
typiskt skogslän och haft många tillfällen
att studera verkningarna av sekelskiftets
baggböleri, må det tillåtas mig
att något kommentera lagförslaget i vad
det berör skogsförviirv.

Låt mig först säga att jag delar herr

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Yngve Perssons uppfattning om att
skogsbruket och skogsindustrien skall
ses som delar av den samlade skogsnäringen.
Ingen av de delarna kan utan
vidare ställa egoistiska anspråk på
långtgående anpassning av den andra
delen för att få sina egna intressen tillgodosedda.
De ömsesidiga kraven måste
baseras på förutsättningen att med
minsta samlade uppoffring nå största
möjliga resultat för hela skogsnäringen
och slutligen naturligtvis för hela samhället.

Låt oss också vara överens om att
den förda skogspolitiska debatten både
i dag och tidigare ensidigt inriktats på
skogsbrukets strukturfrågor och vilka
konsekvenser de kan ha på skogsindustriens
villkor. Samtidigt har man underlåtit
att kartlägga skogsindustriens
struktur och vilka konsekvenser den
har på skogsbrukets villkor.

Sedan vill jag säga att jag har svårt
att förstå motiveringen att skogsförädlingsföretagen
skall prioriteras när det
gäller att förvärva skog, även om herr
Y''ngve Persson använt sin — det skall
jag gärna erkänna — skickliga argumenteringskonst
för att försöka övertyga
kammarens ledamöter därom. Påståendet
att förädlingsföretagen måste förvärva
skogsmark för att trygga råvaruförsörjningen
är knappast riktigt. Det
har inte heller gjorts något egentligt försök
i propositionen att göra detta sannolikt.
Ingen svensk skogsindustri har
väl ännu behövt nedlägga driften på
grund av att det privata skogsbrukets
organisationer vägrat fysiskt möjliga leveranser.
Självfallet måste man i sådana
sammanhang ta hänsyn till den
faktiska tillgången på råvaror inom en
region och samtliga där verksamma industriers
behov.

Situationen är i stället den att landets
skogsindustrier ännu inte förmått
bereda avsättning för landets skogsbruk.
Varje år måste det svenska skogsbruket
avstå från att ta ut en tillväxt på mellan
10 och 15 miljoner skogskubikmeter
för att industrien inte kan ta emot

108

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
denna överskottskvantitet. Vid konjunkturväxlingar
har väl det privata skogsbruket
oftast fått tjäna som en buffert
för skogsbolagens inköp. Låt mig bara
erinra om att en stor del av den norrländska
skogsindustrien för några år sedan
i samband med prisförhandlingarna
anmälde ett köpbehov av den storleken
att enbart en enda av de sex i det
geografiska området befintliga skogsägareföreningarna
skulle ha kunnat fylla
den leveransen.

Man frågar sig också — det är närmast
av den anledningen, herr talman,
som jag har begärt ordet —- varför gemensamhetsskogarna,
det enskilda
skogsbrukets samverkansformer i skogsbruksområdet,
kommit i en sådan strykklass
i lagförslaget. Är inte den verksamhet,
som för ungefär tio år sedan
startade i Jämtland och som sedan utbrett
sig i hela landet värd att beaktas
mera? Även om denna utbredning —
det medger jag gärna — kunnat gå snabbare
fanns det ändå vid årsskiftet 1964
—-1965 drygt 250 skogsbruksområden i
landet med över en miljon hektar skogsmark
anslutna, och nybildningen fortgår
i allt snabbare takt. Dessutom har
vi alla samverkansområden som tillkommit
på skogsvårdsstyrelseinitiativ,
men jag har inga aktuella siffror för
dem.

Det skulle vara trevligt om herr Yngve
Persson ville besöka oss i Jämtland
och studera skogsbruksområdesverksamheten
där, studera hur vi genom
samverkan skapat tryggad anställning
åt skogsarbetarna, löst bostadsfrågorna,
löst mekaniseringsfrågorna o. s. v. Herr
Persson är hjärtligt välkommen. Vi hade
i vintras besök av generaldirektör
Bertil Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen,
ordföranden i Skogsarbetareförbundet,
Sixten Bäckström, jämte några till för
en exkursion i några av våra skogsbruksområden.
De blev av uttalanden
att döma mycket imponerade av vår
verksamhet. Inom parentes kan nämnas
att generaldirektör Bertil Olsson några
dagar efteråt ifrågasatte lämpligheten

av fortsatt statligt bidrag för flyttning
från länet till andra arbetsplatser —
ett uttalande som naturligtvis får stå
för hans räkning.

Herr Göran Karlsson sade i debatten
i förmiddags att en enig riksdagsgrupp
står bakom jordbruksministerns ställningstagande
i denna fråga. Jag har ingen
anledning betvivla det, men jag betvivlar
starkt att regeringspartiets sympatisörer
ute i våra skogsbygder står
bakom denna uppfattning. Jag betvivlar
också att kommunalpolitikerna ute i
dessa bygder gör det. De bär nog också
anledning till en sådan ståndpunkt.

Det är många obesvarade frågor som
följer med detta lagförslag. Jag vill ta
ett par exempel. Vilka befolkningspolitiska
konsekvenser för lagförslaget med
sig och vilka kommunalekonomiska?

I en kommun i Jämtland redovisas
följande siffror. I den kommunen äger
utboar 20 procent av skogsmarken. De
levererar 17 procent av skatteinkomsten.
Bolagen äger 64 procent av skogsmarken.
De levererar 35 procent av
skatteinkomsten, medan jordbruket som
äger 16 procent av skogsmarken levererar
48 procent av skatteinkomsten från
skogen. Jag är fullt medveten om att ett
exempel från en enda kommun inte
kan vara något bevis, kanske inte äga
något bevisvärde alls, men är det ändå
inte ett uttryck för att det kanske finns
anledning undersöka denna fråga? Hade
det inte varit klokt att undersöka
dessa problem i avvaktan på att 1960
års jordbruksutredning hade blivit klar?

Tillåt mig slutligen ställa följande fråga:
Vilka direktiv avser jordbruksministern
att lämna till den bebådade
skogsbruksutredningen? Det är möjligt
att det är ofint att fråga om en sådan
sak innan utredningen är tillsatt. I så
fall ber jag om tillgift. Men det skulle
onekligen ha varit intressant i detta
sammanhang att få besked härom.

Herr talman! Jag ber att få biträda
herr Sundins tidigare ställda yrkande
i detta ärende.

Onsdagen den 5 maj 19G5 em.

Nr 21

109

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan med viss uppdelning
av punkten B, i (Jet att där först
var för sig upptoges de stadganden i
förslaget till jordförvärvslag, beträffande
vilka annat yrkande ställts än om
bifall till utskottets hemställan och därefter
punkten i övrigt, ävensom viss
uppdelning av punkten D i anslutning
till reservationen vid denna punkt.

Punkten A

Beträffande denna punkt gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den av
herrar Sundin och Grebäck vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del; och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar
Sundin och Grebäck vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt lians uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —118;

Nej— 18.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till jordförvärvslag

1 §

I avseende å förevarande paragraf,
anförde nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o), av herr Alexanderson,
att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Svedberg, Erik, att kammaren skulle bifalla
motionen 1: 659.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
såvitt avsåge denna paragraf
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Alexandersons yrkande.

Herr Svedberg, Erik, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, punkten B, såvitt
avser 1 § förslaget till jordförvärvslag,
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med III betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall
till motionen I: 659, av herr Erik Svedberg
och herr Wanhainen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten B, såvitt avser 1 § förslaget
till jordförvärvslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 67.

7 §

Såvitt gällde förevarande paragraf,
fortsatte herr förste vice talmannen,
komme propositioner att framställas
först särskilt beträffande motionerna
I: 647 och II: 767 samt därefter särskilt
angående paragrafen i övrigt.

Sedermera gjordes propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag
å motionerna 1:647 och 11: 767; och
förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om 4 § i övrigt gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
såvitt avsåge 4 § samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Alexanderson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med IV betecknade
reservationen med av herr Alexanderson
angiven ändring, innebärande att
— till följd av att reservationen III fallit
— sista stycket i reservanternas förslag
till 4 § skulle utgå; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22 punkten
B, såvitt avser 4 § i förslaget till
jordförvärvslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med IV
betecknade reservationen med av herr
Alexanderson angiven ändring.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Onsdagen den 5 maj 19G5 em.

Nr 21

111

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 67.

övergångsbestämmelserna

I vad avsåge dessa stadganden, yttrade
vidare herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
hemställt, dels ock att utskottets hemställan
skulle godkännas med den ändring,
som innefattades i den av herr
Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med V betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan''
i denna del oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22 punkten
B, såvitt avser övergångsbestämmelserna
i förslaget till jordförvärvslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets
hemställan med den ändring som innefattas
i den av herr Alexanderson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

Förslag till jordförvärvslag m. m.
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan under punkten
B i övrigt

Bifölls.

Punkten C

Rörande denna punkt gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades 1 den av herr
Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med VI betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med VI
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

112

Nr 21

Onsdagen den o maj 1965 em.

Anslag till uppförande av vissa studentbostadshus

enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten D

I vad gällde denna punkt, anförde nu
herr förste vice talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt
angående mom. e, f och h samt vidare
särskilt beträffande punkten i övrigt.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
rörande mom. e, f och h propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Alexanderson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med VII betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad
utskottet hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten D mom. e, f och h, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med VII
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt under
punkten D.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till uppförande av vissa studentbostadshus Med

tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Uppförande av vissa studentbostadshus
på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1964/65 anvisa
ett investeringsanslag av 5 500 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Turesson,
som dock ej antytt sin mening.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till denna punkt är fogad
en blank reservation, och det är
med anledning av den som jag skall be
att få säga några ord.

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

113

Det framgår av statsrådsprotokollet
att regeringen givit arbetsmarknadsstyrelsen
i uppdrag att klara av en tillfällig
eftersläpning i produktionen av studentbostäder
genom att bygga 500 sådana
i Uppsala för 5,5 miljoner kronor.
När bostäderna var klara kunde man
konstatera att för den summan fick
man inte fram mer än 380 studentrum,
d. v. s. en kostnadsökning på 25 procent,
vilket i och för sig är rätt anmärkningsvärt
och vittnar, som jag ser det,
om en icke tillräckligt god planering.

Emellertid skulle jag vilja ta upp en
mera principiell allvarlig fråga i sammanhanget.
Under vilka premisser har
regeringen möjlighet att använda ett
anslag för sysselsättningspolitiska åtgärder?
Såvitt jag kan förstå lär det
inte råda några sådana arbetsmarknadspolitiska
förhållanden i Uppsala, att
man har anledning att där använda detta
anslag. Inte heller hade väl de fyra
trähusfabrikanter, som har anlitats, sådana
sysselsättningsproblem att det
fanns motiv.

Det är nu inte arbetsmarknadsstyrelsen
själv som gjort detta, utan det har
skett på regeringens uppdrag. Det öppnar
rätt vida perspektiv, om man kan
använda detta klumpanslag för att täcka
behov inom praktiskt taget vilket område
som helst. Skall man dra ut konsekvenserna
till deras yttersta spets,
kan man väl säga att riksdagen har i
princip två typer av anslag att ge: det
ena är transfereringsmedel, och det
andra är reella utgifter som ger sysselsättning
i någon form. Det är alldeles
givet att riksdagen skulle kunna förenkla
sitt arbete genom att ge regeringen
ett klumpanslag, som regeringen kunde
få disponera som den behagade. Det
kan dock inte vara meningen, att det
skall gå till på det viset.

Jag skulle vilja ställa den frågan till
regeringsbänken om det kan vara korrekt
att anlita ett sådant här anslag till
detta ändamål. Jag är inte säger på att
jag får ett svar i dag, men det kan vara

Om åtgärder mot inflation, m. m.
lämpligt att man förbereder ett svar till
konstitutionsutskottet i annat fall.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
eftersom utgiften är genomförd.
Vi kan inte åtgärda det hela, men jag
har velat framföra dessa synpunkter
och få dem antecknade till protokollet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
inom socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 71, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.,

varvid utlåtandet nr 71 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder mot inflation, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot inflation, in. in.

Till behandling i ett sammanhang
hade bankoutskottet upptagit följande
till utskottet hänvisade motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr
220 i första kammaren av herr Siindin
in. fl. och nr 269 i andra kammaren av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla,

1) att Kungl. Maj:t måtte låta göra en
sammanställning av det utredningsmaterial,
som förelåge för bedömning av
möjligheterna till en effektiv bekämp -

114

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Om åtgärder mot inflation, m. m.
ning av den inflationistiska utvecklingen
i samhällsekonomien, varvid borde
beaktas de regionala differenser i ekonomisk
expansion och utveckling, som
förefunnes i landet; samt

2) att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till samråd med arbetsmarknadsoch
intresseorganisationerna för övervägande
av åtgärder i syfte att bevara
stabiliteten i priser och samhällsekonomi; dels

motionen nr 314 i första kammaren
av herr Åkerlund, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i svfte att stabilisera
löner och priser;

dels ock de likalydande motionerna
nr 583 i första kammaren av herr Lundström
in. fl. och nr 706 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära inrättande av ett
ekonomiskt-socialt råd av det slag som
i motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att motionen I: 314 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna 1:220 och 11:269,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande samråd med vissa organisationer,
samt motionerna 1:583 och
II: 706 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna 1:220 och 11:269,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande sammanställning av visst
utredningsmaterial, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande punkten 1 i utskottets
hemställan

av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen

angivits, samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen I: 314 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i enlighet
med vad reservanterna anfört;

2) beträffande punkten 2 i utskottets
hemställan

a) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund, Wikberg, Regnéll och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 220 och II: 269, såvitt nu vore
i fråga, måtte i skrivelse Ull Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga initiativ till samråd mellan statsmakterna
och intresseorganisationerna
inom näringslivet och på arbetsmarknaden
i syfte att effektivt motverka den
pågående inflationen i enlighet med
vad reservanterna anfört; samt

att motionerna I: 583 och II: 706 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; b)

av herrar Hilding, Berglund och
Jonsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 583 och II: 706 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om inrättande
av ett ekonomiskt-socialt råd
av det slag som reservanterna angivit;
samt

att motionerna 1:220 och 11:269, såvitt
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande samråd med vissa organisationer,
i den mån de icke beaktats genom
hemställan i reservationen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 3)

beträffande utskottets motivering
i övrigt

av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, vilka ansett, att

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

115

utskottets yttrande i viss del bort hava
den avfattning, reservationen visade.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman 1 Detta utskottsutlåtande
har föranletts av motioner från de tre
borgerliga partiernas sida, vilka samtliga
går ut på krav på åtgärder mot inflationen,
Utskottsmajoriteten kan knappast,
att döma av vad den skriver, sägas
vara okänslig inför inflationsutvecklingen,
men den visar en ganska
påtaglig brist på initiativkraft när det
gäller att anvisa metoder att nå resultat.

Den pekar på förefintligheten av redan
kända och anlitade instrument, såsom
fast penning- och finanspolitik,
varom inga delade meningar egentligen
råder. Den förordar dock påfallande
nog ingen ändring i tillämpningen av
dessa instrument, om man inte vill utläsa
någonting speciellt i ett uttalande
att finans- och penningspolitiken bör
direkt påverka utbudet och efterfrågan
på arbetskraft.

Här skulle jag vilja rikta den frågan
till utskottets talesmän om de verkligen
syftar på avsikter att skapa arbetslöshet
med sådana generella medel. Klarhet
på den punkten är önskvärd. Vissa
ehuru i sammanhanget troligen rätt ineffektiva
åtgärder för att begränsa statlig
och kommunal byggnads- och annan
investeringsverksamhet vidtas eljest genom
regeringens försorg, och vi kan
konstatera att i den kompletteringsproposition
som just i dag har delats redovisar
finansministern vissa åtgärder på
detta område. Huruvida dessa kommer
att bli effektiva kan man kanske ifrågasätta.
För egen del tror jag inte mycket
på allvaret i utskottets uttalande att
generella och kraftiga penning- och finanspolitiska
åtgärder direkt skall påverka
utbudet och efterfrågan på arbetskraft.
Jag ifrågasätter till och med
önskvärdheten av sådana åtgärder. Jag
tycker därför att det är berättigat att
säga att utskottsutlåtandet vittnar om
en påtaglig kraftlöshet inför själva problemet.

Om åtgärder mot inflation, m. m.

Jag skall för egen del på intet sätt
göra gällande att de tre oppositionspartierna
kan visa på lösningar, än mindre
säkra lösningar på inflationsproblemet,
men nog är viljan större att söka
sparka i gång något slags handlande
för att söka dämpa en omvittnad olycklig
utveckling.

För min del skall jag redogöra för
hur högerreservanterna i dagens ärende
ser på den del av inflationsproblemet
som sammanhänger med inkomsterna,
enkannerligen penninginkomsternas
utveckling, vilket ju inte är något
annat än utvecklingen av lönerna och
priserna, och vad man där eventuellt
skulle kunna göra.

Jag vill börja med att erinra om att
riksbankschefen på senhösten 1962 ifrågasatte
om riksbanken inte inför då
förestående löneförhandlingar skulle
kunna lämna något bidrag till belysning
och bedömning av landets dåvarande
ekonomiska utveckling. Tanken avfärdades
emellertid tyvärr i den allmänna
diskussionen. I fjol återkom riksbanksfullmäktige
enhälligt till tanken i en annan
form i ett remissvar på ett motionspar
från centerpartihåll. Riksbanken
förordade eu teknisk utredning av frågan
om en inkomstpolitik och menade
också att man kunde undersöka vilka
praktiska åtgärder som kunde vidtas i
syfte att nå ett stabiliserande resultat.

Jag tycker att vi i dag bör kunna ge
riksbankschefen det erkännandet, att
han förutsåg inflationsutvecklingen på
ett tidigt stadium. Nu kan vi också konstatera
att inflationsutvecklingen blivit
kraftigare än tidigare, trots vad man då
trodde, och att det fanns fog för riksbankschefens
förslag. Det är obestridligt
att det kunde ha varit väsentligt
mycket mindre av inflation i vår ekonomi
om man redan då hade velat tänka
igenom detta problem.

Reservanterna har nu för sin del anslutit
sig till tanken på en teknisk utredning
under uttryckligt framhållande
av att man borde söka finna eu målsättning
för inkomstutvecklingen och

116

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Om åtgärder mot inflation, m. m.

klargöra denna för människorna. En
allmän stabilisering på det ekonomiska
området kan ju rimligen inte
utesluta människorna penninginkomster,
och skall dessa kunna stabiliseras
är det nödvändigt att kunna tala om i
vilken utsträckning och på vilket sätt
man vill stabilisera dessa så att människorna
förstår varför och kan vinnas
för syftet. Det finns tyvärr en alltför
spridd och osaklig föreställning att penninginkomsterna
skall vara så stora
som möjligt och att det är vad som behöver
sägas i sammanhanget. Det är
enligt min mening en olycklig demagogisk
behandling av en viktig ekonomisk
fråga.

Den oklarhet som råder på detta område
visar sig också i en benägenhet att
vilja skrämma människorna för en inkomstpolitik
genom att tala om en statlig
sådan, en statligt dirigerad sådan,
cn statligt reglerad sådan eller rent av
en statligt bestämd sådan med statlig
lönesättning och prisbestämning, precis
på det sätt man har i de kommunistiska
länderna. Inte ens utskottsmajoriteten
har hållit sig för god att säga något åt
det hållet. Jag tillåter mig att citera:
»Ehuru det inte klart utsagts i motionerna
torde det vara ofrånkomligt att
innebörden av de rekommenderade
överläggningarna blir att statsmakterna
mer eller mindre bestämt fastställer utrymmet
för lönestegringarna.» Vidare
säger utskottet: »Med inkomstpolitik avses
i regel att statsmakterna direkt medverkar
i inkomstavgörandena i samhället.
» Detta sistnämnda uttalande har vi
strukit, och det finns inte med i den
med nr 3 betecknade reservation som
är fogad till utskottets utlåtande.

Herr talman! Vad tjänar det egentligen
för nyttigt syfte att måla bin på
väggen på detta sätt? Vi har från vårt
håll klart sagt att vi avvisar statlig dirigering
av inkomsterna över hela linjen.
Vi har också klart sagt att arbetsmarknadens
frihet bör bevaras. Det står
också i högermotionen och i reservationen.
Vi anser att denna frihet är vä -

sentlig i vårt på fri företagsamhet byggda
ekonomiska system. Har inte högerpartiet
också konsekvent och med kraft
reagerat mot statlig planhushållning,
som dock är så omhuldad av socialdemokraterna
på andra områden än lönernas,
just därför att vi inser farorna
med planhushållning, nämligen
att ett sådant system slutar i en allmän
statlig dirigering även av lönerna.

Jag tycker att vi bör upphöra med
misstänkliggörandet och se till saken.
Jag vill också nu påtala en oklarhet av
annat slag i diskussionen. Vi menar att
den är så viktig att undanröja att vi
gjort en särskild reservation nr 3 för
den saken. Man bör ordentligt få framhävt
skillnaden mellan de två begreppen
inkomstbildning och inkomstutveckling.
Det är enligt min mening inte
en akademisk fråga. Inkomstbildningen
är det som arbetsmarknadsparterna
diskuterar, och den bör de självfallet
förhandla om. Men utvecklingen av inkomsterna
är ingenting annat än frågan
om inflationsgraden, och den diskuterar
ju alla och anser sig också ha rättighet
att fritt och oförhindrat kunna diskutera.
Håller vi oss till frågan om inkomstutvecklingen
och talar om denna
och inte om inkomstbildningen, är det
väl klart att frågan om arbetsmarknadsparternas
frihet kan lämnas utanför
denna diskussion. Det tror jag också
skulle vara en stor vinning ur saklig
synpunkt.

Jag skall tillåta mig att säga ett par
ord om hur frågan om en inkomstpolitik
behandlas utomlands. Det betyder
inte att jag för min del tar ställning till
de utländska exemplen på inkomstpolitik
eller åberopar dem som exempel på
metodens förtjänster eller användbarhet.
Jag är alltför väl medveten om problemets
svårighetsgrad, och det skulle
ju vara den av oss reservanter önskade
utredningens uppgift att studera och
framlägga förslag i inkomstpolitiskt
hänseende. För kammarens ledamöter
kan det ändå kanske ha sitt intresse att
veta att frågan är högaktuell utomlands

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

117

och att man synes gå fram på skilda
vägar.

I England har arbetarregeringen just
för någon månad sedan på basis av ett
utredningsförslag kommit överens med
arbetsgivarna och fackföreningarna om
en organisation för kontroll och studium
av inkomstutvecklingen. En nationell
styrelse för priser och inkomster
skall sättas upp med en byrå för prisundersökningar
— ungefär som vi har
i pris- och kartellnämnden — och en
byrå för inkomstundersökningar. Den
sistnämnda skall studera fordringar och
avtal rörande löner, arbetstid och tjänstevillkor
i övrigt samt även s. k. fria
inkomster. Allt skall i första hand ligga
på frivillig basis.

I Förenta staterna har den nuvarande
administrationen angivit s. k. lönevägvisare
och uppmanat företagare och
fackföreningar att hålla priser och löner
i samstämmighet med dessa lönevägvisare.
Sedan flera decennier tillbaka
finns det ett råd av ekonomiska rådgivare,
som avger årliga rapporter till
presidenten och kongressen och som
sedan några år även anger dessa s. k.
lönevägvisare.

Som jag antytt skall jag avstå från att
kommentera dessa inkomstpolitiska metoder.
Jag nöjer mig med att konstatera
deras faktiska förliandenvaro, liksom
att kritik givetvis kan riktas mot desamma
och också förekommer.

Jag tror inte att vi i vårt land i det
långa loppet kan undgå att ta upp till
prövning sådana problem som man i
ledande länder utomlands bedömer som
så viktiga att speciella och omfattande
åtgärder vidtas. Vår utveckling i fråga
om priser, löner och andra inkomster
företer inte i jämförelse med andra länder
tillfredsställande stabilitet, och när
nu riksbanksfullmäktiges majoritet
önskar en teknisk utredning och vi finner
den starkt motiverad, får jag yrka
bifall till reservationen nr 1.

Vad så beträffar formerna för att i
nuvarande liige åvägabringa ett samråd
mellan arbetsmarknadens parter

S Forsla kammarens protokoll 1965. Nr

Om åtgärder mot inflation, m. m.
och representanter för samhällets olika
organ vill jag i all anspråkslöshet lämna
en liten skiss på hur jag och mina
partikamrater skulle kunna tänka oss
tillvägagångssättet. Jag vill då särskilt
framhålla, att här föreligger en för centerpartiet
och oss gemensam reservation
med begäran om ett initiativ från
regeringens sida till ett samråd med
arbetsmarknadens parter och näringslivets
organisationer. Folkpartiets företrädare
har en något annan mening,
vilken jag inte har någon anledning att
här beröra. Jag tror emellertid att vi
och centerpartisterna är ganska ense
oan hur man skulle kunna gå till väga
för att inför de kommande löneförhandlingarna
i höst få i gång ett samråd, men
jag kan självfallet inte tala för någon
annan än mig själv och mina kamrater.

Man skulle — detta är självfallet en
mycket lös skiss — kunna tänka sig att
regeringen, såsom vi önskar, toge ett
initiativ till samråd i slutet av september
månad eller i början av oktober.
Det är just den tidpunkt då fackföreningarna
och naturligtvis även arbetsgivarorganisationerna
börjar diskutera
löneutvecklingen. Här skulle initiativet
behöva utgå från högsta ort, d. v. s.
från statsministern, finansministern och
civilministern såsom inkallande.

Vid tillfället skulle som föredragande
först och främst riksbankschefen anmodas
delta, eftersom han ju klart har sagt
ifrån att han önskar få en sådan teknisk
utredning och naturligtvis har förutsättningar
att bedöma situationen, särskilt
kreditmarknadssituationen och
förhållandet till utlandet. Vidare skulle
chefen för konjunkturinstitutet behöva
ge en redogörelse för hur man där bedömer
utsikterna under de närmaste 12
å 18 månaderna — ett arbete som man
ju just i den vevan håller på med.

Som representanter för arbetsmarknadens
parter skulle givetvis företrädare
för arbetsgivarnas organisation vara
med liksom företrädare för löntagarorganisationerna,
som jag inte behöver
räkna upp särskilt.

118

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Om åtgärder mot inflation, m. m.

Det skulle röra sig om ett fyrtiotal
personer, kanske med bisittare ytterligare
ett tiotal. Den församlingen skulle
i varje fall inte bli särskilt mycket större
än vårt eget statsutskott och skulle
alltså kunna gå in i en verklig sakdiskussion.

Jag vill understryka att syftet på detta
stadium naturligtvis ingalunda är en
permanent anordning — det vore ju
fel att på nuvarande stadium lägga fram
tanken i permanent form. Det som är
det aktuella problemet är ju den utveckling
om ett halvår som vi emotser med
en viss oro. Aktionen skulle alltså vara
ett försök att mota Olle i grind.

Att här skulle fordras noggrann förberedelse
genom en teknisk utredning
är självklart, och det är vad1 man har
syftat till. Jag tycker det borde vara
fullt möjligt rent tidsmässigt att genomföra
en sådan teknisk utredning under
de månader som är kvar till månadsskiftet
september—oktober.

Det är också intressant att notera att
bandsorganisationens utredningschef
givit uttryck åt tankar som går åt liknande
håll, även om jag har ett intryck
av att han mera syftar på permanenta
anordningar och vill lägga upp saken
mera storstilat och på litet längre sikt.
Jag vill inte på något sätt visa någon
klandrande eller negativ inställning till
detta, men när allt kommer omkring är
det som närmast förestår oss det viktigaste
just nu. Om jag inte vill ansluta
mig till dr Meidners tankar i detaljfrågorna
på det här stadiet, så sammanfaller
tydligen våra uppfattningar att man
bör göra något för att tänka igenom
problemet. Någonting av detta lyser också
igenom i Landsorganisationens remissvar
på motionerna, även om jag naturligtvis
till fullo kan förstå att Landsorganisationen
inte gärna kan tillstyrka
en motion som kommer från högerhåll.

På sätt och vis kan man säga att mycket
av våra meningsskiljaktigheter på
det här området sammanhänger med
hur vi bedömer inkomstutvecklingen
som resultat av nästa lönerörelse i höst.

Enligt min mening bagatelliserar regeringspartiet
inflationsutvecklingen. Finansministern
har också fått röna mycket
klander för att han väl legert behandlat
prisfrågan, och jag tror det är
en ganska allmänt spridd uppfattning
att han är mer lättsinnig än han egentligen
borde vara.

I den kompletteringsproposition som
vi fått i dag beräknas prisstegringen till
6 procent. Jag ställer frågan, hur man
tror att prisutvecklingen skall gå nästa
år efter en ny lönerörelse, som väl inte
precis kan väntas starta under de bästa
auspicier och i vilken det ligger
mycket dynamit inkapslad just på
grund av den prisstegring som vi inte
kommer ifrån under den närmaste tiden.
Vill man göra något åt inflationen,
så kan man nog inte vänta mycket
längre.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att på detta stadium ta upp några
av de förslag eller redogörelser för regeringens
åtgärder som lämnas i kompletteringspropositionen
— dem får vi
tillfälle att återkomma till i den ekonomiska
debatt som kommer senare i
vår.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till, förutom reservation
1, som jag nyss yrkade bifall till,
reservationerna 2 a och 3 vid detta utlåtande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Efter herr Åkerlunds
intressanta anförande om inflationsproblemen
skall jag endast i korthet säga
några ord om den motion som folkpartiet
väckt i denna fråga och som också
föranlett reservationen 2 b till bankoutskottets
utlåtande. Jag gör det därför
att herr Hilding, som skött ärendet i
bankoutskottet och som också är reservant,
har blivit hastigt sjuk.

Frågan om ett ekonomiskt-socialt råd
väcktes av folkpartiet år 1959 och har
sedan i flera sammanhang förekommit
i debatten. Såväl av de remissyttran -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

119

den som avgivits som av bankoutskottets
utlåtande tycks det som om man
där har fått uppfattningen att ett sådant
råd — liksom de nämnda rundabordskonferenserna
— skulle innebära
att statsmakterna mer eller mindre bestämt
skulle fastställa utrymmet för lönestegringarna.

Var har man fått detta ifrån? I folkpartiets
motion understrvkes med all
önskvärd tydlighet att det här gäller
eu saklig sammanställning av fakta och
prognoser, som kan tjäna det lovvärda
syftet att i första hand ge upplysning.
Om detta kunde leda till en enig bedömning
av läget inom rådet, skulle det
vara av stort värde. Grundmaterialet
för bedömningarna skulle levereras av
en »i förhållande till alla statliga myndigheter
fristående delegation av sakkunniga,
självständiga och oberoende
personer». Denna delegation skulle »på
grundval av statistiskt material som i
huvudsak utarbetats inom statliga eller
enskilda institutioner» uttala sig om
förutsättningarna för skapande och vidmakthållande
av full sysselsättning, därvid
utgångspunkten bl. a. skulle vara
en önskan att vidmakthålla ett penningvärde
med rimlig stabilitet. Hänsynstagande
måste ske till förhållandena i utlandet
och den stora betydelsen av att
kronans yttre värde inte försämras.

Kan detta vara en fråga om statlig
dirigering? Det är tvärtom fråga om
en information, som inte blott skulle
rikta sig till ledningen för parterna på
arbetsmarknaden utan ges en långt vidare
publicitet. Det är så riktigt när
när det påpekas, att avgörande för inkomstutvecklingen
på arbetsmarknaden
inte bara är avtalsuppgörelserna utan i
minst lika hög grad — ibland kanske
i högre grad — också den s. k. löneglidningen.
I båda fallen är en av eu
opartisk och auktoritativ institution utgiven
information i vidaste mening av
betydelse.

Det är säkert mindre förhandlingsdelegationerna
som behöver information
iin den breda medlemskader som står

Om åtgärder mot inflation, m. m.

bakom förhandlingsdelegationerna på
båda sidor. En sådan relativt kontinuerligt
given information kan ha väsentlig
betydelse även för inställningen till löneglidningen
både på arbetsgivar- och
arbetstagarsidan. Att de rundabordskonferenser,
som bl. a. folkpartiet förordat,
får en speciell betydelse i svåra
akuta lägen, är självklart.

Mot bakgrunden av vad jag här sagt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen 2 b.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Utskottet har haft att
behandla flera motioner som tagit upp
problematiken om ett fastare penningvärde.

Ett gemensamt drag för samtliga motioner
är ett allmänt hållet önskemål
om stabilisering av priser och löner. Ett
annat gemensamt drag är att ingen av
motionerna redovisar någon metod för
lösning av detta problem. 1 motionen
nr 314 i denna kammare talas om en
teknisk genomgång av förfaringssättet
vid en tänkt stabiliseringsaktion, och
i motionerna nr 220 i denna kammare
och nr 269 i andra kammaren talas det
bl. a. om att initiativ till samråd med
arbetsmarknads- och intresseorganisationerna
bör tagas i syfte att åstadkomma
stabilitet i priser och samhällsekonomi.

I motionerna nr 583 i första kammaren
och nr 706 i andra kammaren föreslås
inrättande av ett ekonomiskt-socialt
råd i samma syfte. Ingen vill väl förneka
inflationsproblemets betydelse,
och det intresse som visats för frågan
är naturligtvis tacknämligt, men det är
svårare att finna en framkomlig väg.
Vi vill ha arbetsmarknadens frihet kvar
och samtidigt en styrning av parternas
göranden och låtanden. I och för sig är
det ju en enkel sak att vi kan besluta
om utredningar som har begärts, att
Kungl. Maj:t tar initiativ till samråd
etc. mellan parterna och att vi tillsät -

120

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Om åtgärder mot inflation, m. m.

ter ett råd på mellan 40 och 50 medlemmar,
som herr Åkerlund här har föreslagit.
Men när motionärernas intentioner
skall omsättas i praktisk politik
är vi tillbaka i problemställningen.

Herr Åkerlund säger att vi inte i detta
sammanhang skall dra in problemställningen
om arbetsmarknadens frihet;
utskottsmajoriteten har målat hin
på väggen när den skrivit följande:
»Ehuru det inte klart utsagts i motionerna
torde det vara ofrånkomligt att innebörden
av de rekommenderade överläggningarna
blir att statsmakterna mer
eller mindre bestämt fastställer utrymmet
för lönestegringarna.»

Det är dock rimligt, att motionärerna
på den punkten borde ha klargjort, om
de menar att det är statens uppgift att
fastställa ett eventuellt löneutrymme,
som sedan arbetsmarknadens parter får
förhandla om.

Men då skall vi minnas att utöver avtalsrörelsen
kommer sedan också löneglidningen
in i bilden, och vem skall
förhindra den? I varje fall kan väl ingen
här tänka sig att något slags kommitté
kan komma åt en eventuell löneglidning
ute på arbetsplatserna.

Men om det nu inte är så, utan om
motionärerna i stället, såsom herr Åkerlund
har sagt, syftar enbart till att befrämja
eller rättare sagt organisera
kontakter och samråd mellan arbetsmarknadens
parter, vill jag konstatera
att dessa möjligheter redan nu finns.
Ingen av arbetsmarknadens parter har
i varje fall klagat på underlaget för sina
bedömningar i avtalsrörelserna. En stor
del av vad som fordras för att bedöma
de ekonomiska framtidsutsikterna erhåller
man genom material och analyser
som ställes till förfogande av offentliga
myndigheter, i första hand då
konjunkturinstitutet. Detta framhålles
exempelvis av TCO, som i sitt remisssvar
säger: »Genom det till finansdepartementets
ekonomiska avdelning knutna
utredningsrådet erhåller arbetsmarknadsorganisationer
och näringspolitiska
organisationer förstahandskontakt

med nationalbudgetarbetet.» TCO fortsätter:
»Genom det ekonomiska planeringsrådet
får organisationernas främsta
företrädare tillfälle att med representanter
för statsmakterna och ekonomisk
expertis överlägga i frågor av allmännare
samhällsekonomiskt intresse.»

Skulle det finnas behov av ytterligare
eller kanske mer organiserat samråd,
tror jag att ingen av de berörda
parterna är blygare än att de kan begära
detta.

Jag måste erkänna att vi inte i de föreliggande
motionerna bär funnit så
mycket att hämta i den riktningen som
kan peka hän mot en lösning. Utskottet
kan ej heller för dagen se något mer
angeläget behov av utredning eller annan
åtgärd i frågan och yrkar därför
avslag på motionerna i dessa delar.

När det gäller yrkandet i motionerna
1:220 och 11:269 om en sammanställning
av befintligt utredningsmaterial
samt beaktande av de regionala differenserna
i ekonomisk utveckling, vill
jag påpeka, att utskottet understryker
motionärernas synpunkter men anser
att det bör åvila berörda myndigheter,
främst konjunkturinstitutet, att åstadkomma
denna översyn. De regionala
aspekternas beaktande torde få ankomma
på den lokaliseringsutredning som
inom kort skall tillsättas.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Att diskutera ekonomi
klockan tio minuter över tio på kvällen
är naturligtvis att fresta ledamöternas
uppmärksamhet i överkant, och jag hade
inte tänkt att försöka dra upp någon
större debatt i frågan så dags på
dagen, men jag är i alla fall tvungen,
herr Augustsson, att på ett par punkter
komma med ett genmäle — jag tycker
att han så grundligt har missförstått
hela vår tankegång att jag inte kan lämna
hans inlägg helt obesvarat.

Onsdagen den 5 maj 1905 em.

Nr 21

121

Jag sade att vad man skulle kunna
göra inför den besvärliga situation, som
man tror sig böra räkna med för nästa
År, var att hos regeringen anhålla om
ett initiativ till samråd. Jag nämnde att
antalet personer som då kunde ifrågakomma
skulle vara 40 ä 50, men inte
större. Detta är ju inte detsamma som
att påkalla tillskapandet av ett permanent
råd med denna omfattning. Jag
tror inte att man har någon som helst
anledning att göra det; och i varje fall
kan man ju inte förorda en sådan sak
utan föregående grundlig penetrering.
Vad jag sade var, att i detta läge och inför
den här situationen är kontakter
och samråd mera nödvändiga en eljest.

Herr Augustsson säger att kontakter
och samråd redan nu existerar. Nej,
herr Augustsson, mig veterligt är det inte
så, utan de kontakter och det samråd
som förekommer beror på initiativ
som tas de olika arbetsmarknadsorganen
emellan. Det är en självklarhet
att Svenska arbetsgivareföreningen förhandlar
med LO och, i andra sammanhang,
i något annat rum, med tjänstemännens
organisationer, liksom att staten
förhandlar med tjänstemannaorganisationer
på sin kant. Men detta är
inte detsamma som att man har ett allomfattande
samråd över hela linjen med
de direkt berörda parterna. Jag vill i
det sammanhanget framhålla att riksdagen
nu har skapat en lönedelegation
med särskild uppgift att från arbetsgivarsynpunkt
studera avtalen med
statstjänsteinännen. Denna lönedelegation
bör givetvis också intressera sig
för en sådan här sak.

Det är i detta sammanhang dessutom
eu fråga som är utomordentligt besvärlig
att beakta; herr Augustsson nämnde
den, och jag förmodar då att jag får
säga ett par ord om den. Frågan jag
syftar på är vad man kan göra åt löneglidningen.

Herr Augustsson bär alldeles rätt i
att löneglidningen är eu ytterst besvärlig
historia. Det förhållandet att
den är besvärlig kan dock inte vara ett

Om åtgärder mot inflation, m. m.
tillräckligt skäl för att avstå ifrån att
över huvud taget göra någonting alls.
Det bör finnas möjligheter att komma
till rätta även med ett sådant problem.
Att kunna något dämpa själva löneglidningen
skall väl i varje fall inte vara
helt uteslutet. Det är också just av den
anledningen som riksbanksfullmäktige
önskar en utredning.

Jag vill icke underlåta, herr talman,
att hänvisa till ett uttalande, som landsorganisationen
gör i sitt remissvar. Uttalandet
är mycket belysande, även om
det inte berör förhållanden i vårt land
utan i andra länder. Man kan dock mycket
väl antaga att problemen är likartade
hos oss. I uttalandet sägs: »En viss
snedbetoning hos långsiktsplanerna i industriländerna
kan sägas ligga däri att
inkomst- och finansieringsaspekterna
på längre sikt underbetonats till förmån
för de realekonomiska tendenserna,
t. ex. beträffande investeringsvolymen
och tillväxttakten i olika näringsgrenar
och branscher.»

Häri ligger alldeles klart och tydligt
en fingervisning om att vi måste anpassa
den penningmässiga utvecklingen till
vad vi realekonomiskt rår med att
åstadkomma. Det är av den anledningen
som en sådan här utredning är önskvärd.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 15 är fogade några reservationer.
De är väl ett uttryck för att vi
vill använda litet grand olika medel för
att nå det som man väl dock tror är
samma mål, nämligen att skapa ett fast
och stabilt penningvärde, även om man
väl i det sammanhanget kanske måste
uttala bekymmer över den resignation
som utmärkte finansministerns uttalande
i finansplanen om inflationsutvecklingen.

Jag har liksom herr Åkerlund inte
någon anledning att nu gå in på någon
längre debatt. Jag skall även avstå från
att beröra vad andra har sagt i denna

122

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Om åtgärder mot inflation, m. m.
fråga. Får jag endast med några ord
beröra reservation 2 a, som ju grundar
sig på ett motionspar av herr Hedlund
in. fl. och vari vi i punkten 2 hemställer,
»att Kungl. Maj :t måtte ta initiativ
till samråd med arbetsmarknads- och
intresseorganisationerna för övervägande
av åtgärder i syfte att bevara stabiliteten
i priser och samhällsekonomi».

Vi anser att det behövs ett samlat
grepp, om man skall kunna skapa ett
effektivt instrument för penningvärdets
bevarande, och vi anser också att det
bör vara regeringens uppgift att i det
syftet hålla kontakt med berörda organisationer,
exempelvis i form av s. k.
rundabordskonferenser. Ett sådant samråd
bör med den utformning som samhällsekonomien
fått i vårt land ingå
som en mera kontinuerlig strävan i regeringens
arbete. Tanken på ett sådant
samråd som jag här har skisserat har
ju, vilket redan tidigare nämnts av herr
Åkerlund, haft stöd hos riksbanksfullmäktige.
Det har stöd även hos Saco
och hos RLF.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till vad jag anfört att få yrka bifall till
reservation 2 a till bankoutskottet utlåtande
nr 15.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Bara ett par ord till!

Herr Åkerlund nöjer sig inte med det
samråd som förekommer. Det måste bli
mera organiserat, o. s. v., o. s. v. Jag
är fortfarande skeptisk på den punkten.

Jag skulle vilja skjuta in en sak i bilden:
antingen bordet är runt eller fyrkantigt
måste ändå den slutna kretsens
tankar komma ut på ett vettigt och begripligt
sätt till vårt svenska folk och
där ge förutsättningar för en lugnare
lönepolitik. Jag skulle vilja fråga om
herr Åkerlund är intresserad av följande?
Förutsättningen för att få förståelse
från arbetsmarknadens parter är ju att
en befintlig lönestruktur är någorlunda
tillfredsställande, sett som helhet. Det
får inte vara så, att några kan jaga på

lönemarknaden som om den vore en
privat jaktmark, samtidigt som en hel
del människor har svårt att klara sig
på sina låga löner.

Ett förhållande som detta måste mera
beaktas, ty som det nu är finns ingen
god grundval för att vi skall få en lugn
och harmonisk utveckling på den fronten.
Jag hoppas att herr Åkerlund också
är intresserad av detta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt
därefter särskilt i fråga om viss del av
utskottets motivering.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten 1, fortsatte herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels bifall till densamma,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Gustaf Henrv Hansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

123

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt lians uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 27.

Därjämte liade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 2, anförde
vidare herr förste vice talmannen, hade
yrkats 1 :o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o), av herr Åkerlund,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gustaf Henry
Hansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 a betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Stefanson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen av herr Hilding
in. fl.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Åkerlunds yrkande.

Herr Stefanson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens inne -

Om åtgärder mot inflation, m. m.

håll, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 15 punkten 2 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Gustaf Henry Hansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna med
2 a betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
av herr Hilding m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste talmannen fann tvekan
kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 48; ,

Nej — 23.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

124

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Ang. barnmorskeutbildningen

förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 58.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 3 gjorda hemställan.

Vidkommande det avsnitt i utskottets
yttrande, som å sid. 10 i det tryckta
utlåtandet började med orden »I sitt
yttrande» och slutade med »att begränsa
inflationen» gjordes propositioner,
först på godkännande av utskottets yttrande
i denna del samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna det yttrande,
som föreslagits i den av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnniorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna l—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Ang. barnmorskeutbildningen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna avtal med Stockholms läns
landsting angående barnmorskeundervisning
vid Danderyds sjukhus, dels

ock till Utbildning av viss sjukvårdspersonal
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 670 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Kaijser och
Ottosson (1:649) samt den andra inom
andra kammaren av fru Kristensson och
herr Ringaby (11:769), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte 1. vid behandlingen
av förevarande proposition
besluta beträffande barnmorskeutbildningen
vid Danderyds sjukhus, att därvid
tillämpade kursplaner till alla delar
skulle överensstämma med de vid barnmorskeläroanstalterna
i Stockholm och
Göteborg gällande kursplanerna, samt
2. besluta att till Utbildning av viss
sjukvårdspersonal för budgetåret 1965/
66 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 557 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:649 och 11:769, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att godkänna av departementschefen
förordat avtal med Stockholms läns
landsting angående barnmorskeundervisning
vid Danderyds sjukhus;

b) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:649 och 11:769, såvitt
nu vore i fråga, till Utbildning av viss
sjukvårdspersonal för budgetåret 1965/
66 anvisa ett förslagsanslag av 670 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 649 och II: 769, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

125

Maj:t att med beaktande av vad reservanterna
anfört godkänna av departementschefen
förordat avtal med Stockholms
läns landsting angående barnmorskeundervisningen
vid Danderyds
sjukhus;

b) att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:649 och 11:769,
såvitt nu vore i fråga, till Utbildning av
viss sjukvårdspersonal för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
557 060 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.
I jämförelse med de stora
och viktiga frågor som diskuterats här i
kammaren tidigare i dag är detta en
liten fråga, som inte kan väcka så stort
intresse i kammaren, men jag vill ändå
framföra några synpunkter.

Bland de olika kategorier av sjukvårdspersonal
som det råder brist på
är också barnmorskorna. Man kan säga
att de förslag, som propositionen kommer
med, innebär två vägar att försöka
komma till rätta med denna brist, dels
genom ökad utbildning av barnmorskor,
dels genom att anförtro vissa uppgifter,
som eljest skulle ges till barnmorskorna,
åt folk som har en mindre
utbildning inom området. Det är klart
att vi i princip gärna är med på sådana
åtgärder som skall kunna minska
bristen på barnmorskor. Framför allt
är vi gärna med på att åstadkomma en
ökad utbildning av barnmorskor, så
att bristen kan reduceras. Men vi vill
inte att man skall åstadkomma detta på
bekostnad av kvaliteten av dem som
utbildas. Detta är det viktigaste motivet
för den reservation som är fogad till
denna punkt.

Reservationen hänför sig till två frågor.
Den ena gäller den nya utbildningen
av barnmorskor, vilken är avsedd att
äga rum på Danderyds lasarett. Vi tycker
att det är en rationell åtgärd. Där
har man ett stort material att utnyttja

Ang. barnmorskeutbildningen
för den praktiska undervisningen. Där
har man också goda möjligheter att få
kvalificerade lärare. Men vi tycker inte
om att man skall förkorta utbildningstiden.
Man avser nämligen att anlägga
en ny kursplan, som är sex veckor kortare
än den nuvarande. Man skall minska
utbildningen från 61 veckor till 55.
F''örkortningen skall huvudsakligen gå
ut över den praktiska utbildningen. Den
teoretiska utbildningen skall utökas
med cirka 40 föreläsningstimmar.

Barnmorskeutbildningen är för närvarande
under utredning. Enligt gängse
praxis brukar man inte ändra på en
sak som är under utredning. Vi tycker
att man även nu bör följa denna praxis.
Visserligen säger utredningen själv, att
det varit önskvärt att pröva t. o. m. en
mera radikal omläggning av barnmorskeutbildningen
än den av medicinalstyrelsen
föreslagna, men jag känner mig
personligen något orolig för utredningens
förslag i detta sammanhang.

I utredningen finns inte bland de
sakkunniga vare sig någon barnmorska
eller någon obstetriker eller gynekolog,
och utredningen fäster tydligen största
vikt vid att de för utbildningen ansvariga
tillvaratar möjligheten att pröva
olika slag av försöksverksamhet med
sikte på en ytterligare förkortning av
utbildningstiden.

Det är rätt anmärkningsvärt att man
gör detta samtidigt som läkarnas utbildning
i obstetrik och gynekologi förkortas
med 25 procent, från fyra till tre
månader. Fortfarande äger en mycket
betydande del av förlossningarna rum
på anstalter utan tillgång till specialutbildade
läkare. År 1962 föddes ungefär
30 000 barn på sjukvårdsinrättningar
utan särskilt anställd sådan specialist.
Det är klart att det på många av
dessa anstalter och lasarett ändå fanns
läkare med specialutbildning i obstetrik
och gynekologi, men det finns också
anstalter där det inte finns sådana läkare.
Genom den ökade uppdelningen
på specialavdelningar på framför allt
de lasarett, där de utbildade kirurger -

126

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Ang. barnmorskeutbildningen

na skaffar sig meriter i form av tjänsteår
för att sedan bli överläkare vid lasarett
där särskild obstetriker inte
finns, blir dessa kirurgers praktiska
kontakt med förlossningsvården mindre
än den tidigare varit.

Det vore därför i själva verket angeläget
att ge deras medhjälpare en ännu
bättre utbildning än tidigare, en utbildning
som såväl ur praktisk som ur teoretisk
synpunkt är god och tillräcklig.
Man får inte praktiska erfarenheter vid
skolbänken eller på stolarna i föreläsningssalen.
Man får dem vid sjuksängen
eller i det aktuella fallet vid förlossningssängen.
Man få den inte genom att
bara titta på vid några intressanta moment,
som hastigt passerar, utan man
får dem genom att följa ett längre förlopp
— ibland mycket långa förlopp.
Det är enligt min mening fel att tro att
man utan vidare kan korta ner den praktiska
utbildningen. Det medför en försämring,
och det är därför som jag har
motionerat i denna fråga och biträtt
denna reservation.

Den andra frågan gäller den försöksverksamhet
med utbildning i förebyggande
mödravård för distriktssköterskor,
som sedan några år anordnas av
medicinalstyrelsen. Vi tycker att riksdagen
skall få tillfälle att yttra sig om
hur man vill ha den förebyggande mödravården
organiserad och vilka krav
man skall ställa på den och på de personer
som skall ansvara för denna vård.
Dessa kurser betyder att man godtar en
väsentligt tunnare utbildning än man
tidigare avsåg. Naturligtvis kan man säga
att erfarenheterna av denna verksamhet
är goda. Det vore ju i själva verket
skrämmande, om man direkt kunde
påvisa motsatsen. Man kan också säga
att det är bättre med personal som har
denna utbildning än ingen personal
alls.

Men det finns vissa avigsidor. De
som vänder sig till den förebyggande
mödravården får inte tillfälle att diskutera
sina problem med sådana som
har en grundlig kunskap på området.

Och en sak till — hittills har det i princip
stått var och en fritt att välja, om
förlossningen skall äga rum i hemmet
eller på en anstalt. Det var mig främmande
att plädera för förlossning i
hemmet, tv jag har alltid haft min verksamhet
lokaliserad till sjukhus och kan
inte tänka mig att man i hemmet skall
kunna bjuda den trygghet för moder
och barn som sjukhusens resurser ändå
ger. Men i princip har det stått var och
en fritt att välja, och ännu 1962 var det
373 förlossningar som skedde i hemmet.
Nu blir det inte så. I första stycket
i instruktionen för distriktssköterska
med särskild utbildning i förebyggande
mödravård står, att distriktssköterskan
bör meddela de blivande mödrarna att
förlossningshjälp i hemmet inte kan påräknas
i försöksområdet. Det är en
ganska viktig principiell omläggning,
till vilken riksdagen inte på något sätt
fått ta ställning.

Vi tycker inte att det finns skäl att
fortsätta med denna utbildning. Hellre
vill vi ytterligare öka utbildningen av
barnmorskor, så att vi får flera av denna
värdefulla kategori, och vi vill att
de skall ha god och tillräcklig utbildning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Kaijser började
med att säga, att detta var en liten fråga
att diskutera efter de stora ting som
vi diskuterat tidigare i dag. Men har vi
lyssnat en hel dag på vår jordbruksnärings
bekymmer, kan vi väl nu också
tala en stund om våra jordemödrar.

Här har högern reserverat sig mot
vad som förordats. Man anser nämligen
att utbildningen av barnmorskor
vid Dandervds sjukhus skulle vara av
den karaktären att den inte kan godkännas,
beroende på att utbildningstiden
skall avkortas. Nu är det så, vilket
även herr Kaijser snuddade vid, att såväl
medicinalstyrelsen som den utred -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

127

Äng. visst kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

ning som sysslar med detta har förordat
vad som här föreslås och ansett att
denna korta utbildning bör prövas —
det får nära nog ingå som ett led i det
pågående utredningsarbetet. Inför dessa
argument har i varje fall majoriteten i
utskottet ansett, att inga skäl föreligger
■att göra någon avvikelse från det förslag
från regeringen som vi haft att behandla.

Vad sedan gäller försökskurserna för
distriktssköterskor har medicinalstyrelsen
i en bilaga, fogad till petitaskrivelsen
till departementet, mycket entusiastiskt
talat för dessa kurser och
ansett att de är värdefulla. Jag kan citera:
»Så gott som enstämmigt har verksamheten
bedömts gynnsam av de direkt
engagerade distriktssköterskorna
och deras läkarförmän samt av länsläkarna,
överläkarna vid kvinnoklinikerna
och av huvudmännen i berörda län.
Man har allmänt rekommenderat fortsatt
och utvidgad verksamhet.»

Inför dessa synpunkter, framförda av
medicinalstyrelsen, som är den högsta
ansvariga myndigheten för dessa ting,
har vi ansett att inga skäl förelåg att
tillstyrka de motioner som var väckta i
ämnet. Det är därför vi har förordat
propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes sand efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 72 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 29.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 73, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
bidrag till handelshamnar och farleder
för budgetåret 1965/66 in. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. visst kapitaltillskott till Uddevallavarvet
aktiebolag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till vissa
kreditgarantier åt svensk varvsindustri
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 46 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansiirenden
för den 26 februari 1965, föreslagit
riksdagen att a) för Tillskott till
Uddevallavarvet aktiebolag på tilläggs -

128

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Ang. visst kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

stat II till riksstaten för budgetåret
1964/65 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
40 000 000 kronor, b) bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti till ett sammanlagt belopp
av högst 500 000 000 kronor till
.svensk varvsindustri på de villkor och
enligt de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet,
samt c) beträffande de
år 1963 av riksdagen beslutade kreditgarantierna
godkänna de ändrade villkor
och grunder, som angivits i statsrådsprotokollet.

Kungl. Maj:ts förslag innebar dels
fortsatt finansieringshjälp åt svensk
varvsindustri, dels ock visst kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Yngve
Xilsson in. fl. (I: 662) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås in. fl. (II: 781).

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:662
och 11:781, såvitt nu vore i fråga, för
Tillskott till Uddevallavarvet aktiebolag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1964/65 på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 40 000 000 kronor;

b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att med beaktande av vad utskottet
i utlåtandet anfört ikläda staten
garanti till ett sammanlagt belopp
av högst 500 000 000 kronor till svensk
varvsindustri på de villkor och enligt
de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
26 februari 1965;

c) beträffande de år 1963 av riksdagen
beslutade kreditgarantierna godkänna
de ändrade villkor och grunder,
som angivits i statsrådsprotokollet;

II. att motionerna 1:662 och 11:781,
såvitt de avsåge utredning angående
Uddevallavarvet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Kaijser, Åkerlund,
Bohman och Björkman.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogat ett särskilt yttrande av
utskottets högerledamöter, vilket jag
skall be att få redogöra för och kommentera
med några ord.

Vad först beträffar förslaget om kreditgarantier
om 500 miljoner kronor utöver
de krediter, som beviljades varvsindustrien
för två år sedan, biträdes
detta av samtliga utskottsledamöter.
Detsamma gäller de föreslagna ändringarna
i villkoren för garantierna. Enighet
har också kunnat uppnås om att
föreslå riksdagen att bevilja Uddevallavarvet
det begärda lånet på 40 miljoner
kronor, sedan chefen för Eriksbergs
varv och ordföranden i Uddevallavarvets
styrelse inför avdelningen utförligt
motiverat begäran om ett nytt kapitaltillskott.

Tvekan har emellertid varit stor på
vårt håll inför tanken att ånyo göra
stora kapitalinsatser i Uddevallavarvet,
utan att dessförinnan genom en utredning
undersöka möjligheterna till produktionsomläggning,
eventuell prutning
av den förlustbringande verksamheten
eller beredande av andra sysselsättningsmöjligheter
åt varvspersonalen.
Det är ju bara två år sedan Uddevallavarvet
tillfördes 20 miljoner kronor i
friskt kapital, och inga säkerheter anses
kunna lämnas för att inte nya kapitaltillskott
kommer att begäras efter de
nu aktuella 40 miljoner kronorna. Om
detta skulle bli fallet, vilket tyvärr i
dag anses långtifrån osannolikt, kan läget
komma att utvecklas därhän, att
varvet i genomsnitt och på lång sikt får
ha statsstöd i en storleksordning av 10
å 20 miljoner kronor om året. Även för

Onsdagen den 5 maj 1965 ein.

Nr 21

129

Ang. visst kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

varvets egen ledning och personal måste
detta framstå som i hög grad otillfredsställande.
Liksom för all annan
ekonomisk verksamhet måste strävan
vara att framställa en till konkurrenskraftiga
priser säljbar produkt, i detta
fall bygga båtar så billigt att de kan
säljas med förtjänst.

När utskottets högerledamöter i alla
fall biträtt beslutet om kapitaltillskott,
har det varit därför att det först och
främst upplysts om att utfallet av fartygskontrakten
under de senaste två
åren inte varit sämre i Uddevalla på
det hela taget än vid andra svenska
varv. Det har vidare konstaterats, att
varvet inte är fullt rationellt trots förbättringar
i utrustningen på sistone. Att
båtarna som byggs är bra och att arbetsviljan
hos personalen är god, har också
vitsordats. Vi har därför med vårt särskilda
yttrande velat betona, att varvet
bör i möjligaste mån göras rationellt
med anlitande av det nya kapitalet.

Om arbetsviljan — som vi hoppas
och tror — är tillräckligt god och en
positiv anda finnes, kan mycket åstadkommas
— det visar erfarenheten från
välskötta privata företag — för att förbilliga
arbetsprocesserna. Båtarna måste
byggas billigare och samtidigt bättre.
Eljest kommer en krympning av skeppsbyggnadsverksamheten
förr eller senare
att tvinga sig fram obönhörligt.

Jag vill i detta sammanhang peka på
att den västtyska regeringen i dagarna
föreslagit årliga subventioner i en omfattning
av i svenskt mynt 88 miljoner
kronor till den tyska varvsindustrien,
vilket skärper konkurrensen ytterligare.
Konkurrenskraften måste höjas hos Uddevallavarvet
om detta på sikt skall
kunna bestå. Personalen måste anstränga
sig för att höja sina prestationer,
och den måste vara återhållsam i
sina anspråk på egna standardförbättringar.

Riksdagen har för sin del gjort vad
den kan göra, när den denna gång i
enighet tillskjuter nytt kapital. Men,
herr talman, bollen ligger nu hos varvets
hela personal.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av vissa
kulturföremål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr -förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställningar angående vissa lönegradsuppflyttningar
in. in. från dels
riksdagens justitieombudsman, dels
riksdagens militieombudsman, dels ock
styrelsen för riksdagsbiblioteket.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTK. STHLM 1965