Tisdagen den 30 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1954:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FORSTA KAMMAREN

Nr 12

27—31 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 30 mars. Sid.

Interpellationer:

av herr Elfving ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber
in. in........................................... 7

av herr Huss ang. behovet av läkare vid rättsläkarstationerna
m. m................................................... 10

Onsdagen den 31 mars.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar ............ 14

Anslag under tionde huvudtiteln:

Rationaliseringsundersökningar inom hantverket m. m....... 24

Hemmens forskningsinstitut ................................ 25

Avskaffande av terminsavgifterna vid handelshögskolan i Göteborg
.................................................. 28

Fonden för friluftslivets främjande ........................ 30

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m..................... 33

Ändring i dyrortsgrupperingen ................................ 40

Ersättning åt K. A. Hillblom för olycksfall i arbete .............. 55

Översyn av bestämmelserna ang. kallortstillägg ................ 61

Pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas pensionärer
................................................ 65

Insättningsmaximum på sparkasseräkning ...................... 68

Förstatligande av skogsindustrierna............................ 71

Förslag till utlänningslag .................................... 76

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m................. 80

Höjning av arbetsgivarbidraget till den allmänna sjukförsäkringen 86

Sjukhjälpstiden för vissa folkpensionärer ...................... 87

Tillhandahållande av ansökningshandlingar i vattenmål ........ 88

Anslag under nionde huvudtiteln:

Inrättande av en husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen........ 90

Lantbrukshögskolans avlöningsstat .......................... 96

Lantbrukshögskolans bibliotek ............................ 97

Inrättande av en fjäderfäskötarskola ...................... 98

Statens hingstdepåer och stuteri ............................ 99

Weibullsholms växtförädlingsanstalt ........................ 101

Skogsvårdsgårdar m. m................................... 110

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m......... 114

1 Första kammarens protokoll 1954. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Lantmäteristaten .......................................... 117

Svenska naturskyddsföreningen ............................ 119

Särskilda naturskyddsåtgärder ............................ 121

Gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt ........ 122

Anslag till fiskerilånefonden .................................. 123

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 31 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. åtgärder för sakkunnig
granskning av lagar och författningar ...................... 14

— nr 10, ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar........ 24

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1,

ang. effektivisering av justitieombudsmannaämbetet .......... 24

Statsutskottets utlåtade nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) .............................. 24

— nr 53, ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m....... 33

— nr 54, ang. ändring i dyrortsgrupperingen .................. 46

— nr 55, ang. ersättning åt K. A. Hillblom för olycksfall i arbete. . 55

— nr 56, ang. förhöjd ersättning åt L. E. Jonsson i Malung för

sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring ................ 61

— nr 57, ang. förhöjd livränta åt E. A. Göransson med anledning

av olycksfall i arbete .................................... 61

— nr 58, ang. översyn av kallortstillägget för tjänstemän i övre

Norrland ................................................ 61

— nr 59, ang. omreglering av pensionerna till av staten övertagna

enskilda järnvägars pensionärer ............................ 65

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. sänkning av vissa postavgifter
................................................ 67

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. upphävande av bestämmelsen
rörande insättningsmaximum på sparkasseräkning .......... 68

— nr 11, om ändringar i förordningen ang. postsparbanken...... 71

—• nr 12, ang. förste kammarskrivaren Eric Wigarts överförande

å indragningsstat ........................................ 71

— nr 13, ang. förstatligande av skogsindustrierna .............. 71

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. förslag till utlänningslag 76
Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om allmän

sjukförsäkring m. m....................................... 80

— nr 17, ang. höjning av arbetsgivarbidraget till den allmänna

sjukförsäkringen ........................................ 86

— nr 18, ang. ändrad lydelse av 29 § lagen om allmän sjukförsäkring
.................................................. 87

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring av 11 kap. 32 §

vattenlagen .............................................. 88

-— nr 15, ang. ändring i lagen om enskilda vägar m. m......... 89

— nr 16, ang. ändring av bestämmelserna för val av lantbruksom bud

till hushållningssällskapen ............................ 90

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln (jordbruksdepartementet) ...................... 90

— nr 9, ang. anslag till kapitalinvesteringar: jordbruksärenden. . 123

Lördagen den 27 mars 1954.

Nr 12.

Lördagen den 27 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 20 och
den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1954/55;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående markegångstaxor;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 137, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan kommunal

samfällighets utdebitering av skatt för år
1956, m. m., ävensom i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 144, till Konungen i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
lagen om skydd för vissa mönster och
modeller samt rörande lagens tillämpningsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 149, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 98, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Nr 12.

Lördagen den 27 mars 1954.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 471, av herrar Lindahl och Krugel,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till landstingslag m.m.; samt
nr 472, av herr Elof sson, Gustaf, m. fl.,
i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 473, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 474, av herr Mogård in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1954/
55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. m.;

nr 475, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 476, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 477, av herr Olsén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 478, av herr Andersson, Karl, och
herr Karlsson, Gustaf, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning
av statens lånefond för den
mindre skeppsfarten; samt

nr 479, av herr Bergvall och herr Anderson,
Carl Albert, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ordinarie lärartjänster på
försöksskolans högstadium, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Magnusson
m. fl. väckta motionen, nr 480, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 481, av herr Johansson, Anders,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m.;

nr 482, av fru Svenson och herr Andersson,
Alvar, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om moderskapshjälp in. m.;

nr 483, av herr Mossberger och herr
Persson, Ragnar, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel m. in.; samt
nr 484, av herrar Huss och Lundgren,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
herr Svärds motion, nr
485, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till Anskaffande
av framdrivningsmaskineri för undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:

nr 486, av herr Weiland m. fl., i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående alkoholforskning samt undervisning
och upplysning i alkoholfrågan
m. m., dels ock Kungl. Maj:ts
propositon angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.;

nr 487, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. in.;

nr 488, av herrar Lindblom och Sundelin,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55
m. in.; samt

nr 489, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

Lördagen den 27 mars 1954.

Nr 12.

nr 490, av herr Aastrup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till sinnesslövården m. in.;
och

nr 491, av herr Andersson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av ordinarie lärartjänster
på försöksskolans högstadium,
in. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 174, angående förstärkning av ordningsstatspolisen
m. in.;

nr 179, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 181, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 182, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och

nr 186, med förslag till förordning om
beskattning av vissa kapitalförsäkringar,

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för sakkunnig granskning
av lagar och författningar; samt
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr 629) angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för effektivisering
av justitieombudsmannaämbetet,
särskilt dess kontroll över förvaltningen,
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handels -

departementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i gällande dyrortsgruppering; nr

55, i anledning av väckt motion om
ersättning åt K. A. Hillblom för olycksfall
i arbete;

nr 56, i anledning av väckt motion om
förhöjd ersättning åt Lund Ernfrid Jonsson
i Malung för sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring;

nr 57, i anledning av väckt motion
om förhöjd livränta åt E. A. Göransson
med anledning av olycksfall i arbete;

nr 58, i anledning av väckta motioner
om översyn av kallortstillägget för tjänstemän
i övre Norrland; samt

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av pepsionerna till
av staten övertagna enskilda järnvägars
pensionärer;

bevillningsutskottets betänkande nr 33,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående sänkning av vissa postavgifter; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelsen rörande
insättningsmaximum på sparkasseräkning; nr

It, i anledning av dels Knngl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och
3 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om förste
kammarskrivaren Eric Wigarts överförande
å indragningsstat; samt

nr 13, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av skogsindustrierna; första

lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till utlänningslag, dels
ock i ämnet väckta motioner;

Nr 12.

Lördagen den 27 mars 1954.

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående dels ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, dels överarbetning av
samma lag m. m.;

nr 17, i anledning av väckt motion
om höjning av arbetsgivarbidraget till
den allmänna sjukförsäkringen; samt
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 29 § lagen om allmän
sjukförsäkring;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion om
ändring av 11 kap. 32 § vattenlagen;

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 16, i anledning av väckt motion om
viss ändring av bestämmelserna för val
av lantbruksombud till hushållningssällskapen;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde

huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ewerlöf under sammanträdet till herr
andre vice talmannen avlämnad, av honom
och herr Svärd undertecknad motion,
nr 492, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 30 mars 1954.

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00. löf och Svärd väckta motionen, nr 492,
- i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Justerades protokollen för den 24 och med försla8 tiU la§ om moderskapshjälp
den 27 innevarande månad. m'' m''

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 147, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige;
samt

nr 148, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1954/55 till Befrämjande av
fröodlingen m. m.: Särskilt bidrag till
Sveriges utsädesförening för kvalitetsundersökning
av lin m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 174, angående förstärkning av ordningsstatspolisen
m. m.; och

nr 179, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 181, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

182, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och
nr 186, med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Ewer -

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9 och
10, sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 53—59, bevillningsutskottets
betänkande nr 33,
bankoutskottets utlåtanden nr 7 och 11—•
13, första lagutskottets utlåtande nr 14,
andra lagutskottets utlåtanden nr 16—
18, tredje lagutskottets utlåtanden nr 14
—16 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 9.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 185,
angående anläggning av ett ångkraftverk
på västkusten.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Interpellation ang. åtgärder i anledning

av försöken med vätebomber m. m.

Herr ELFVING (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det har ännu inte gått
nio år sedan den första atombomben i
hemlighet fälldes över en sandöken i
New Mexico. Händelsen ägde rum den
16 juli 1945. Resultatet betraktades som
uppmuntrande i det läge som då rådde,
och den 6 augusti samma år bringades
den andra atombomben i mänsklighetens
historia att explodera. Denna gång skedde
det över den japanska staden Hiroshima,
och av dess 255 000 invånare dödades
66 000 och skadades 69 000. Ytterligare
tre dagar senare var det Nagasakis
tur. Här levde 195 000 människor, av
vilka 39 000 dödades och 25 000 skadades.
Mer än hälften av de omedelbart in -

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1954.

Interpellation ang. åtgärder i anledning

träffade dödsfallen berodde på brännskador.
Dylika förekom i Hiroshima på
2 km avstånd från bombcentrum, i Nagasaki
på upp till 4 km avstånd.

Mänskligheten hade nått atomåldern.

I en bok 1946, alltså året efter de
första atombomberna, vilka snabbt ledde
till Japans kapitulation, framhöll en
svensk författare att atombomben ännu
var ofullgången, men att man måste
befara nya vapen, »i slagkraft så långt
framom Hiroshimabomben som ett modernt
flygplan ligger framom de första
skröpliga flygmaskinerna».

Nu är vi redan där. Medan dödsfall
ännu förekommer bland de överlevande
från Hiroshima ■— en liten flicka dog
enligt telegrammen för kort tid sedan
på grund av efterverkningar från skador
hon ådragit sig genom radioaktiv strålning
— liar en vätebomb, eller kanske
rättare en superbomb, bringats att explodera
vid Bikiniatollen i Stilla havet
och avslöjat en förstörelsekraft som upprör
och skrämmer världen. Den japanska
stad som mottog den första som krigshandling
avfyrade atombomben förvandlades
till ett dödens och smärtans hemvist
genom en tingest, som motsvarade
20 000 ton trotyl. Bikinibombens sprängstyrka
får mätas i 12 miljoner ton trotyl
— 600 gånger större sprängverkan alltså.
Som en jämförelse må erinras att andra
världskrigets mest förödande bomber,
som användes för luftbombardemang av
städer i Europa, räknade 10 ton trotyl.
De försöksbomber som efter kriget använts
på amerikansk sida visar en oavlåtlig
stegring fram till den hittills uppnådda
höjdpunkt som markeras av bomben
vid Bikini den 1 mars i år. Om dess
fruktansvärda verkningsgrad har radio
och världspress varit fyllda de senaste
dygnen. Enligt dessa vittnesbörd åstadkom
bomben lufttrycksverkningar 300
km från sprängcentrum, och japanska
fiskare utsattes för radioaktiv strålning
130 km utanför det spärrade området.
Ännu på 350 km avstånd skadades fiskebåtars
fångst av strålningen, och radioaktivitet
har uppmätts ända till 1 500 km
från explosionsplatsen.

av försöken med vätebomber m. m.

Redan i fredags exploderade enligt
dagens pressuppgifter en ny vätebomb,
och innan april månad gått till ända
skall enligt offentliggjorda planer ytterligare
en vätebomb bringas att krevera,
ännu mycket farligare än de nu fällda,
med ännu större verkningsgrad]. En
färsk uppgift går ut på att den skulle
motsvara Hiroshimabomben 2 400 gånger.
Stilla havet räcker inte längre till
som experimentområde. »Vätebomberna
håller på att bli så stora att vi inte kommer
att kunna prova dem, om de växer
ytterligare», sade nyligen en amerikansk
talesman. Från japanskt och indiskt håll
har redan vädjanden framförts om inställande
av nya prov.

Tanken svindlar inför utvecklingen.
Den amerikanske atomforskaren och nobelpristagaren
Harold C. Ureys rop till
mänskligheten 1948 inför begynnelsen
av vätebombens konstruktion blir ett
adekvat uttryck för vad vi alla i dag
känner: »Jag är rädd.» Vi har alla skäl
att vara rädda inför det som nu är möjligt.

Det fulländade förstörelsemedlet finns
inte längre endast i en stats hand. Det
finns inte enbart hos en av de två stora
maktgrupperna. En japansk parlamentariker,
företrädare för ett av Japans två
socialistiska partier, dr Shigeyoshi Matsumaye,
berättade för någon dag sedan
att varenda gång som ryssarna låter en
atombomb detonera faller det radioaktiv
aska på Japan tre dagar senare. Efter
ytterligare en vecka, då askan av luftströmmarna
drivits jorden runt, kommer
ett nytt sådant regn. Radioaktivt stoff
från Sibirien har periodiskt fallit över
Japan. Nästa krig blir kanske just av
den typen, tilläde han, att icke bomber
men radioaktiv aska sänks över länderna.

1946 skrev Lewis Mumford i sin bok
»Programme for Survival» att ingen tidigare
kris i mänsklighetens historia kan
jämföras med denna: även istiderna utgjorde
ett svagare hot mot den biologiska
sfären, därför att de kom så sakta.
Frågan är inte längre, fortsatte han, om
den eller den nationen, den eller den

Tisdagen den 30 mars 1954.

Nr 12.

Interpellation ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. in.

civilisationen skall överleva. Frågan är
om mänskligheten har tillräcklig fantasi
att mobilisera för fred och samarbete,
krafter som människorna hittills frammanat
endast för krig och förstörelse.
Om denna kris inte åstadkommer en sådan
dynamisk vilja hos människan, kommer
hon att vara förlorad.

Orden var sanna då. De är det ännu
mera nu.

I fredens Stockholm välvs en vårlig
himmel över Strömmen. Härinne går debatterna
vidare om detaljer i folkhemsbygget.
Men ändå vet vi att en enda
angreppshandling vore tillräcklig för att
utplåna denna stad. En enda bomb mot
någon annan europeisk stad skulle utlösa
efterverkningar, som kunde drabba
också vårt land mycket hårt.

I det brittiska samväldets huvudstad
ges i dessa dagar uttryck för den största
oro. Det brittiska arbetarpartiets främsta
språkrör, Daily Herald, har tolkat vad
många människor världen över vill ha
sagt i utropet: »Call of tliat bomb!»,
sluta upp med det där bombprovet. Men
i själva verket är problemet givetvis större
än så. När i dag Labour Party bland
andra stämmor i brittiska parlamentet
ger sin mening till känna i en debatt om
vad som nu bör göras, kommer man säkerligen
att höra krav både på ett uppskov
med de fortsatta bombexperimenten
och — framför allt — ett snabbt
igångsatt, intensivt och långtsyftande arbete
att nå fram till en ordning, som
ställer atomkraften under internationell
kontroll.

Det måste slås fast att frågan inte
berör endast de stora makterna. Världen
är en och odelbar, trots den politiska
splittringen. De små folken lever lika väl
som de stora i vätebombens skugga.
Svenska vetenskapsmän bekräftar att radioaktiv
aska från försöken i Stilla havet
redan nu kan nå också oss liksom
den enligt uppgift nått USA och Canada.
Även om faran för vår del ännu betecknas
som i praktiken obefintlig, vem kan
veta något om framtiden? Redan de närmast
planerade proven utgör i detta avseende
ett frågetecken. En krigshandling,
vari suberbombfällning ingår, skulle i

Europa betyda en oerhörd risk för alla
europiska nationer.

Med hänsyn till alla folks delaktighet
av denna ödesgemenskap är det inte endast
en rättighet utan också en plikt att
ge en meningsyttring till känna inför planerna
på fortsatta bombfällningsprov i
stegrad skala. Från ett folk, som likt det
svenska under lång tid visat sin vilja
till fredligt samarbete med alla andra
nationer, kan en sådan opinionsyttring
icke missförstås.

Men det finns också skäl att fråga,
vilka initiativ som kan tas för att med
kunskap om den senaste utvecklingen av
förstörelsetekniken på något längre sikt
ompröva värdet av de ansträngningar vi
nedlägger på försvarsberedskap och civilskydd.
Amerikanska skribenter har
i dagarna framhållit att hela civilskyddstanken
måste prövas om. Inför superbomberna
hjälper inga skyddsrum och
reservlasarett. Utrymning av storstädernas
miljonbefolkning utgör enda chansen.
Om detta är riktigt i Amerika, ger
det också oss anledning till eftertanke.
Motsvarar över huvud taget våra nuvarande
anordningar och planer vad som
krävs i den nya situationen? Och sker i
vårt land tillräckligt starkt aktgivande på
den snabba utvecklingen? Den senare
frågan gäller även det enda hoppfulla i
situationen: möjligheten till ett fredligt
utnyttjande av kärnfysikens landvinningar.

Herr talman, dessa ord har endast
bristfälligt kunnat antyda några konturer
av det stora problemet och ger lika
ofullständigt uttryck åt allmänt hysta
känslor inför det som hänt. Jag vågar
likväl med hänvisning till dem anhålla
om kammarens tillstånd att få till statsministern
rikta en interpellation om vilken
syn regeringen har på läget och
vilka upplysningar den är beredd att
lämna kammaren och därigenom Sveriges
folk i denna för vår nation och
mänskligheten så betydelsefulla fråga.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1954.

Interpellation ang. behovet av läkare vid
rättsläkarstationerna m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
HUSS (fp), som yttrade:

Herr talman! Efter en rad av utredningar,
senast SOU 1943:20, som överlämnades
den 24 februari 1943, beslöt
1944 års riksdag (proposition 223, stats -

utskottets utlåtande 121, riksdagens skrivelse
277) i princip att skapa en organisation
av rättsläkarstationer (i
Stockholm, Lund och Göteborg) och att
omedelbart inrätta statens rättsläkarstation
i Stockholm.

Medicinalstyrelsen hade föreslagit en
läkarpersonal för denna, bestående av

Befattningshavare	Kompetensfordringar	Lönegrad el. arvode
1 föreståndare	Professorn i rättsmedicin vid karolinska institutet	3 000
2 bitr. rättsläkare	»6 års specialtjänstgöring efter examen	A 24
	jämte ådagalagd vetenskaplig skicklig-het»	(dåvarande)
1 assistent (avsedd	»4 års specialtjänstgöring efter exa-	6 000
som vikarie på öv-riga stationer)	men»
1 amanuens		3 000
Härtill skulle komma	arvoden enligt Riksdagen beslöt i stället »proviso-
en särskild taxa för rättsläkarförrätt- riskt» en läkarpersonal av
ningarna av olika slag.
Befattningshavare	Kompetensfordringar	Lönegrad el. arvode
1 föreståndare	som ovan	3 000
2 assistenter (i stället	» »
för de föreslagna bitr. rättsläkarna)	för assistent	6 000
1 amanuens		3 000

Den föreslagna taxan reducerades över
hela linjen med en tredjedel.

Den dåvarande departementschefen
yttrade härtill: »Skillnaden (mellan utredningens
och departementets förslag)
torde dock, i varje fall under tiden för
den provisoriska organisationen, icke behöva
befaras bli så stor, att svårigheter
därigenom skulle uppkomma för stationen
att förvärva personal med erforderlig
kompetens.»

Den 1 juli 1951 trädde statens rättsläkarstation
i Lund i verksamhet, och
assistenten för landsorten vid rättsläkarstationen
i Stockholm Hjalmar Sjövall utnämndes
till rättsläkare och föreståndare
i lönegrad Ce 29 (-f- taxa såsom i Stockholm).

Det visade sig snart mycket svårt att

rekrytera aspiranter till den nya specialiteten: Den

enda svenska läkare, som sedan
1946 börjat i yrket, är den nya assistenten
för landsorten vid rättsläkarstationen
i Stockholm Ingrid Lingmark, som utnämndes
1951.

Den 1945 utnämnde amanuensen i
Stockholm Anders Bergstrand övergick
1946 till verksamhet enbart inom patologien.

I brist på svenska läkare har vid statens
rättsläkarstation i Stockholm såsom
»extra assistenter» arbetat:

Dr. med. Heinrich Karplus till 1949,
då han återvände till Israel.

Professor Dr. med. Philip Sclineider
till sin död 1954.

Vid statens rättsläkarstation i Lund

Tisdagen den 30 mars 1954.

Nr 12.

Interpellation ang. behovet av läkare vid rättsläkarstationerna m. m.

liar professor emer. Einar Sjövall åtagit
sig det löpande arbetet fonder rättsläkarens
semestrar.

Medicinalstyrelsen har upprepade
gånger föreslagit förbättrade villkor för
rättsläkarna.

Bortsett generella (indexmotiverade)
höjningar har förbättring av rättsläkarnas
ställning skett två gånger, nämligen

1947, då assistenternas arvoden höjdes
till 9 000 kronor per år och amanuens
till 4 800 kronor per år och

1953, då — efter förhandlingar mellan
tjänsteförteckningskommittén och Sveriges
läkarförbund —• rättsläkaren i Lund
flyttades till lönegrad Ce 31, assistentarvodena
höjdes med 3 156 kronor per år
till 15 420 kronor per år och rättsläkartaxans
olika belopp höjdes med genomsnittligen
35 %. Taxan hade då varit
oförändrad sedan 1944, varför höjningen
i och för sig motiverades enbart
av penningvärdets fall.

Trots förbättringen år 1953 har den
sedan begynnelsen 1951 vakanta assistenttjänsten
i Lund icke lockat någon
sökande, ej heller amanuenstjänsten i
Stockholm.

Situationen, som sedan länge varit
kritisk för rättsläkarorganisationens vidare
utbyggnad, har nu blivit akut genom
att de aktiva rättsläkarnas antal det
senaste året minskat till hälften genom
professor Schneiders död samt genom
professor Einar Sjövalls och assistenten
vid statens rättsläkarstation i Stockholm
Karl Gustav Klings sjukdomar.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet upplysa om huruvida
åtgärder planeras för att tillgodose
det omedelbara behovet av läkare vid
statens rättsläkarstationer i Stockholm
och Lund och för att inom nära framtid
möjliggöra den mycket angelägna utbyggnaden
av den i princip beslutade
rättsläkarorganisationen i riket?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

Nr 493, av herr Ollén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
psykologiskt försvar m. m.;

nr 494, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1954/55 m. in.;

nr 495, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1954/55 m. m.;

nr 496, av herr Svensson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

nr 497, av herr Franzén och herr
Hermansson, Herbert, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 § § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.;

nr 498, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.;

nr 499, av herr Persson, Ola, och herr
Norling, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m.;

nr 500, av herr Bergh in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. in.;

nr 501, av herr Bergh in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 och 6 § § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.;

nr 502, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1954.

till förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.;

nr 503, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj.ds proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.;

nr 504, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §■§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.;

nr 505, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till vägväsendet för
budgetåret 1954/55;

nr 506, av herrar Huss och Kronstrand,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel in. in.; samt

nr 507, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag

till förordning angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel m. m.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan gjorda
anmälningar, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit framställningar 1)

om ändrad lydelse av § 18 mom. 1
första stycket bankoreglementet; samt

2) om godkännande av träffade avtal
om försäljning dels till Malmö stad av
riksbankens fastighet i Malmö, dels till
Norrköpings stad av riksbankens fastighet
därstädes och dels till Sundsvalls
stad av riksbankens därvarande fastighet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 185,
angående anläggning av ett ångkraftverk
på västkusten.

Föredrogos och lades till handlingarna
av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar, att till
utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställningar:

1) om ändrad lydelse av § 18 mom. 1
första stycket bankoreglementet; samt

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 493, av herr Ollén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
psykologiskt försvar m. m.;

nr 494, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1954/55 m. m.; och

nr 495, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1954/55 in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Svensson,
Axel, väckta motionen, nr 496, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 497, av herr Franzén och herr Hermansson,
Herbert,

nr 498, av herr Pålsson m. fl.,
nr 499, av herr Persson, Ola, och herr
Norling, samt

nr 500, av herr Bergh m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bergh m. fl. väckta
motionen, nr 501, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5
och 6 § § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 502, av herr Bergh,
nr 503, av herr Bergh, samt
nr 504, av herr Lindblom m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Lindblom m. fl.
väckta motionen, nr 505, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till vägväsendet för budgetåret
1954/55^

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 506, av herrar Huss och Kronstrand,
i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

position med förslag till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel in. m.; samt

nr 507, av herr Huss, i samma ämne.

Om sakkunnig granskning av lagar och
författningar.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder för sakkunnig
granskning av lagar och författningar.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 130 i
första kammaren av herr Herlitz och nr
318 i andra kammaren av herr Håstad
m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående åtgärder för sakkunnig
granskning, i större omfattning än nu
skedde, av lagar och författningar och
om framläggande för riksdagen av de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 130 och II: 318 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Weiland, von Friesen,
Olsson i Mora och Hammar, vilka dock
ej antytt sin mening;

2) av herrar Herlitz och Håstad, som
ansett, att utskottets utlåtande hort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:130
och II: 318 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående åtgärder
för sakkunnig granskning, i större
omfattning än nu skedde, av lagar och
författningar och om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Ilerr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
vid denna riksdag väcka ett antal mo -

tioner, som hänför sig till rättsvårdens
problem, och bland dessa problem får
jag väl säga, att frågan om vårt lagstiftande
är av särskilt fundamental betydelse.
Omsorgen om lagstiftningen blir
alltmera angelägen, ju mer omfattande
lagstiftningen blir och ju mer den betyder
för de enskilda människorna.

Det är alldeles självklart — ehuru det
kanske är säkrast att jag för min del
också framhåller det — att det ankommer
på Konungen och riksdagen att bestämma
vad de vill åstadkomma med
sin lagstiftning, och att det ankommer
på Konungen att bedöma vad han vill
med de författningar, som ankommer på
honom ensam. Det är klart att det är
statsmakternas vilja, som är avgörande
och ingenting annat.

Men det är ändå så, att vi i vår komplicerade
tid har ett mycket allvarligt
ansvar inför medborgarna för att vår
vilja framträder inför dem i en riktig
och bra form. Det är nu faktiskt så, att
det är en ganska svår sak att göra en
lagtext till ett fullt adekvat och riktigt
och tillfredställande uttryck för vad lagstiftarna
vill. Detta vet varje ledamot i
denna kammare, som själv har suttit
med i någon utredningskommitté och
varit med om mödorna då det gällt att
forma ut den ena eller andra lagtexten.

För vårt lagstiftande är alltså teknisk
sakkunskap, d. v. s. i detta fall juridisk
förfarenhet, av alldeles grundläggande
betydelse. Till att börja med är det en
kinkig sak att ge klara och tydliga uttryck
för vad man vill. Vidare är det
en svår sak att fullt avväga lagstiftningens
vapen, att se till att lagstiftningen
noga ansluter sig till de faktiska förhållanden
man vill reglera, att den inte når
längre fram och gör ett djupare ingrepp
än man verkligen har avsett, att den å
andra sidan också åstadkommer verkligen
allt vad man avsett, att den inte har
opåräknade konsekvenser och att den
inte medför komplikationer, som man
inte har tänkt på o. s. v.

Det är vidare angeläget att se en ny
lag eller en ny författning i dess sammanhang
med annan lagstiftning: att för
det första se till, att det hela klaffar och

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

går ihop, och för det andra se till, att
man är konsekvent, att lagstiftningen
blir likformig, att samma spörsmål regleras
på samma sätt i olika lagar och
författningar, då det inte finns någon
anledning till åtskillnad. Detta sista är
viktigt, då det för det första gäller att
behandla medborgarna på ett likformigt
och konsekvent sätt och då för det andra
opåkallade skillnader vållar stor osäkerhet
för medborgarna om vad de har
att rätta sig efter.

Jag skall genast tillägga, att det är en
erkänd sak, att det lägges ned utomordentligt
omsorgsfullt arbete på vår lagstiftning.
Det är en förnämlig tradition,
och jag vill inte neka några eloger åt
våra lagstiftningsexperter för det arbete,
som de utför. Det är också en känd sak,
inte bara i Sverige utan också i hela
Norden, att de lagar, som kommer till
under lagrådets medverkan, har eu utomordentlig
kvalitet; lagarna är verkligt
noga genomtänkta.

Men det visar sig å andra sidan också
många brister i vår lagstiftning. På denna
punkt behöver vi inte bara åberopa
det intryck, som både den ene och den
andre kan få av en lag, som inte är begriplig,
en lag, som inte hänger ihop
med en annan, av de inkonsekvenser,
som märkes i lagstiftningen o. s. v. Vi
kan även åberopa riksdagens eget uttalande,
då den vid flera tillfällen har
ställts inför den växande och oöverskådliga
mängden av författningar och slagit
näven i bordet och sagt: »Nej, detta
är alltför villsamt, alltför inkonsekvent,
alltför olikformigt; här får vi ta ett tag
för att reda upp sakerna!» Jag erinrar
om det intresse, som ur den synpunkten
visats från riksdagens sida t. ex. för ett
enhetliggörande av regler om förvaltningsförfarandet
och härom året för åtgärder
för ett förenhetligande av de oerhört
splittrade straffbestämmelser, som
finns i en mångfald olika författningar.
Jag får så kanske erinra om, hur riksdagen
för ett par år sedan tog initiativ
till en upprensning av de föga genomtänkta
författningar, som angår indirekt
beskattning av olika slag, t. ex. varuskatt,
och vad därmed sammanhänger.

Nu är det två skilda problem i detta
sammanhang, som jag tillåtit mig ta upp
till behandling i min motion. Det första
gäller lagrådet. Det är numera allmänt
erkänt, att lagrådet är en institution,
som vi har anledning att sätta värde på.
Dess styrka ligger däri, att utformningen
av lagstiftningen blir bedömd av höga
domare, d. v. s. av människor, som
i sin ämbetsgärning kan antas ha en särskilt
vidsträckt och ingående kännedom
om hur lagstiftningen verkar i sin tilllämpning.
Lagrådet har sålunda särskilda
förutsättningar att se till, att lagen
verkligen blir sådan, att den blir tillfredsställande
vid tillämpningen. Och
lagrådets betydelse erkänner vi ju dagligen
och stundligen genom att vi beslutar
lagarna i enlighet med anvisningar
och anmärkningar, som lagrådet
gjort.

Men den sjuka punkten är, att lagrådets
verksamhetsområde är angivet på
ett utomordentligt ålderdomligt sätt.
Gränsdragningen, som gjordes för mer
än 140 år sedan, är angiven med den berömda
termen allmän civil- och kriminallag;
det är det som lagrådet skall sysselsätta
sig med. Ingen människa vet för
resten nu för tiden vad den termen
egentligen innebär. Det är litet hipp som
som happ vad som kommer att behandlas
i den formen. Det är i varje fall alldeles
påtagligt, att om en förnuftig människa
nu skulle ha satts att överväga,
vilka lagstiftningsområden som vi bör
anförtro åt ett lagråd att granska och
vilka som kan skötas utan dess medverkan,
skulle han aldrig komma på den
idén att göra gränsdragningen på samma
sätt som en gång gjordes. Ty det är
alldeles uppenbart, att andra saker än
vad som står i allmän civil- och kriminallag
nu för tiden kan ha lika stor eller
kanske större betydelse för medborgarnas
liv och leverne.

Jag skall inte dra upp en massa olika
exempel, men jag skall fördrista mig att
nämna ett enda, nämligen skattelagstiftningen.
Jag säger att jag fördristar mig,
ty jag vet att jag därmed ger vapen i
handen åt någon som sitter i salen och
falkar på att säga: »Se där kommer pu -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

delns kärna fram! Motionären vill att
lagrådet skall ingripa och ge honom ett
politiskt stöd och säga ifrån, att skattelagstiftningen
är orättfärdig och grundlagsstridig».
Men jag tar risken, ty jag
är så fullkomligt renhjärtad i detta avseende.
Till en början vet jag nämligen
att lagrådets anmärkningar kan falla i
olika riktningar. Jag har råkat ut för
att jag i en sak, där jag var politiskt
mycket intresserad, nämligen beträffande
förfogandelagen, fick finna mig i att
lagrådet gick alldeles emot vad jag tyckte.
Lagrådets uttalanden kan gå i ena
eller andra riktningen. Men framför allt
vill jag säga, att även om lagrådet ibland
ger uttryck för meningar, som sammanfaller
med min politiska åskådning, vet
jag ju vilken hänsyn som tas till dem!
Jag är sannerligen inte intresserad av
att föra mycket väsen för att få lagrådet
att yttra sig om saker och ting,
som kammaren ändå inte fäster sig vid.

Nej, det är helt andra och mera praktiska
saker som jag har i tankarna. Vi
skall komma ihåg vad skattelagstiftningen
innebär. Där finnes t. ex. bestämmelser
angående förfarandet vid taxering
och de skattskyldigas rätt därvidlag o.
s. v. Är det inte lika rimligt, att de reglerna
blir underkastade lagrådets bedömande
som t. ex. de processrättsliga
reglerna i rättegångsbalken? Hela skatteskattelagstiftningen
står i det allra närmaste
sammanhang med allsköns civilrättslig
lagstiftning. Den sammanhänger
i vad angår äkta makars beskattning
med familjerätten. Den sammanhänger
med handelsrätten, bolagsrätten o. s. v.
Det är alldeles uppenbart att en rationell
avfattning av beskattningsstadgandena
förutsätter en mycket stor förtrogenhet
med hela vår civila lagstiftning,
och det är därför även uppenbart, att
lagrådets medverkan just i sådana hänseenden
skulle vara av synnerlig betydelse.

Jag är mycket tacksam för att utskottet
har givit en liten rekommendation till
Kungl. Maj :t, att, utan att några vidare
åtgärder företages med anledning av motionen,
Kungl. Maj:t ändå kunde skicka
litet flera lager till lagrådet. Samma re -

kommendation gjordes emellertid för
fem år sedan. Den ledde inte till det
minsta resultat, såvitt jag har kunnat
bedöma, och jag förstår därför inte riktigt,
att utskottet kan vara till freds med
att uttala samma fromma önskan även
nu.

Vidare har jag tillåtit mig att i motionen
beröra även ett annat problem,
nämligen frågan om det lagstiftningsarbete
som utföres i Kungl. Maj:ts kansli.
Nu är det inte fråga om särskilda grupper
av lagar, utan det gäller alla lagar
och författningar, vare sig riksdagen
medverkar vid deras tillkomst eller
Kungl. Maj :t ensamt svarar för dem.

Jag vet väl, att det utföres ett utomordentligt
arbete i de på senare tid uppvuxna
rättsavdelningarna i de olika departementen.
Men vad som saknas och
inte kan åstadkommas av dem är ett,
om jag så får säga, sammanhållande
grepp. Det fordras, att vi i likformighetens
och konsekvensens intresse i vår
lagstiftning för det första upprätthåller
en viss standard i fråga om vilka ämnen
som man skall tänka på, då man
skriver en författning i det ena eller
andra ämnet. För det andra fordras, att
då man upptar regler i ett ämne man
därutinnan så långt möjligt håller konsekvensen,
så att ett och samma spörsmål
löses lika, vare sig det uppträder i
författningar på t. ex. jordbruks- eller
finansdepartementets områden. Jag tänker
på sådana enkla saker som regler
angående viten och straff, besvär, uppgiftsskyldighet,
skyldigheten att lämna
tillgång för granskning av lokaler och
räkenskaper o. s. v., om utkrävande av
avgifter och mycket annat av sådant
slag.

Det är särskilt på sådana där punkter
som man ständigt och jämt iakttar att
det lagstiftas efter omständigheterna;
man yxar till en författning så som man
tycker att den kan passa för tillfället,
men man har ingen överblick över om
detta stämmer med vad man gjort på
andra områden.

Denna frågas räckvidd har alldeles
missförståtts av konstitutionsutskottet,
då det i anledning av mina resonemang

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12. 17

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

bete på olika områden som konsulterna

kommit med den litet överraskande idén
att vi skulle kunna tillsätta ett tredje
konsulativt statsråd. Det är, enligt min
mening, inte alls något sådant som det
här är fråga om. Det är inte tillräckligt
att än så dugande jurister sitter och noga
läser författningarna och gör de anmärkningar,
som deras skolade juridiska
omdöme då kan ge dem anledning till.
Det gäller mycket mera, ty det gäller sådana
saker som man inte kan begära att
en jurist ens av elt konsultativt statsråds
kvalitet kan ha i huvudet. Det gäller att
skapa en säker överblick över hur det
förhåller sig med lagstiftningen på olika
områden. Det gäller att till konsulternas
förfogande ha folk, som inte bara dunkelt
minns och har ett allmänt omdöme
om hur man bör göra, utan som verkligen
vet besked om hur man gjort i det
hänseendet på det ena eller andra området.
Man bör sålunda ha folk som blir
experter i fråga om de allmänna problem
som dyker upp i allsköns lagstiftning,
folk som naturligtvis då får se till att de
har ett rikligt material av register eller
förteckningar över olika slags författningar,
med hjälp av vilka de kan finna
sig till rätta i djungeln.

Man invänder att konsulternas granskning,
som jag hela tiden här anknyter
till, kommer för sent. Lagstiftningen är
redan utarbetad i departementen, och
så får de bara någon eller några få dagar
på sig. På detta vill jag svara: det finns
rakt inget hinder, om vi får experter hos
konsulterna, att de får fungera såsom en
central för åstadkommande av likformighet
och konsekvens i lagstiftningen och
stå till förfogande för de olika fackdepartementen
med råd och upplysningar
även på ett tidigare stadium. Detta är
gamla tankar, som jag framfört vid flera
olika tillfällen förut. Jag vidhåller att
om vi skall fullfölja vår uppgift att åstadkomma
konsekvens i vår lagstiftning, får
man lov vidtaga sådana åtgärder som
för ändamålet är erforderliga. Jag vet att
det redan finns arbetskraft till konsulternas
förfogande — det finns en av mig
personligen mycket högt skattad befattringshavare.
Men det är inte tillräckligt
med eu man som skall göra allt det ar 2

Första kammarens protokoll 195/t. Nr 12.

kan kräva.

Ja, herr talman, jag vet att om man
vid denna riksdag reser frågor om rättsvården,
så är det många som — ja, jag
skulle i detta sammanhang inte vilja säga
att de ser rött, utan det är väl mera
adekvat att säga ett de ser svart, när man
tar ordet rått i sin mun. Jag vill vädja
till kammaren att betänka, huruvida
detta är riktigt. Jag har skrivit en sammanfattande
motion om dessa ämnen,
och i denna försöker jag hela vägen att
ställa mig på en sådan standard att inga
politiska synpunkter finns medtagna,
inga, i fråga om vilka vi inte alla skulle
kunna enas. Då jag tittar tillbaka i protokollet
för fem år sedan, då vi behandlade
detta ärende, minns jag också med
tillfredsställelse att det var många som
intresserade sig för detta spörsmål. Jag
minns med tacksamhet att herr Branting
talade och röstade för samma yrkande
som jag nu framställt. Jag vädjar till
kammaren, herr talman, huruvida vi inte
kan betrakta dessa rent praktiska omsorger
om vår lagstiftning som en gemensam
angelägenhet, i vilken inga politiska
synpunkter behövde spela in.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Mycket av herr Herlitz’
allmänna resonemang har inte mött någon
gensaga i utskottet. Som herr Herlitz
nyss framhöll har utskottet också
gjort det uttalandet, att det finns vägande
skäl för en viss utvidgning av området
för lagrådets granskning. Men det
ar ju så, att Kungl. Maj:t i de fall granskningen
ej är obligatorisk har möjlighet
att från fall till fall sända lagarna till
lagrådet för granskning.

Vad den andra delen av herr Herlitz’
motion beträffar — den som rör de konsultativa
statsrådens granskning av lagförslagen
— säger herr Herlitz, att konstitutionsutskottet
har missuppfattat
hans inställning, när det rekommenderat
en ökning av de konsultativa .statsrådens
antal. Det är riktigt, att utskottet gör
ett sådant uttalande, men det kommer

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

först i slutet av utlåtandet. Huvuddelen
av utskottets utlåtande går ju ut på att
visa, vilka förbättringar som under senare
tid har införts på detta område, liur
rättsavdelningarna inom de olika departementen
har förstärkts.

Utskottet har nog den uppfattningen,
att det är bättre att de konsultativa statsråden
har tillgång till de experter, som
finns i de olika departementen, än att
man skall sätta till för många personer
som är inriktade enbart på den här uppgiften.

Det har vidare upplysts i utskottet,
att Kungl. Maj:t inte ansett sig behöva
utnyttja alla de medel som står till förfogande
för att anställa personal för detta
ändamål. Det ger mig anledning att
säga, att riksdagen har ställt medel till
Kungl. Maj ds förfogande, och att det
sedan må ankomma på Kungl. Majd att
bedöma, om man där anser sig behöva
anställa ytterligare personer för att speciellt
syssla med detta eller om man
skall förlita sig på de experter som finns
i de olika departementen.

Ja, herr talman, jag betvivlar inte att
herr Herlitz är renhjärtad. Jag tror, att
han i detta fall som i så många andra
är ytterst renhjärtad, och från hans sida
ligger väl inte någon hund begraven i
denna motion. Men jag är inte så övertygad
om att alla som tillhör oppositionen
är lika renhjärtade som han!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! I den motion som nu behandlas
hänvisar herr Herlitz till den
stora motionen nr 129 i denna kammare.
De grundsatser för rättsvården, som han
framlägger på s. 4 och 5 i sistnämnda
motion, är givetvis av den naturen att
alla kan godkänna dem. Det är väl självklart
för alla medborgare, att vår rättsvård
bör grundas på dessa principer.
Men när herr Herlitz sedan redogör för
hur man i praktiken tillämpar dessa
principer, kan jag inte hjälpa att jag
tycker att han målar väl mycket i svart.

Det hade också varit önskvärt, om
herr Herlitz för dem som i likhet med

mig inte är så bevandrad i lagar och
förordningar hade något utförligare
exemplifierat sina påståenden om de
dåliga förhållandena. Det sägs i motion
nr 129 på s. 8 — och det framgick
också av herr Herlitz’ anförande — att
man borde få en avsevärd förstärkning
av den arbetskraft, som biträder de
konsultativa statsråden vid granskningen
av texten till lagar och förordningar.

Nu har vi i konstitutionsutskottet haft
en föredragning, där just det framhölls,
som herr Herlitz pekar på i sin motion
och som han också nu talat om, nämligen
att vi bör ha konsekvens, enhetlighet,
planmässighet och sammanhang beträffande
dessa lagar och förordningar.
Det vill man ju också ha inom de organ
som har att granska utformningen av
lagar och förordningar — det är deras
strävan, så på den punkten är alla ju
ense. Nu erkänner herr Herlitz, att man
nog bär de bästa avsikter, men att man
saknar den översikt som behövs för att
få detta sammanhang, detta fasta grepp
om saken. Nu fick vi emellertid också,
herr Herlitz, vid föredragningen reda
på att man just för att tillgodose detta
krav har lagt upp moderna översikter,
register och kartotek, som jag inte närmare
känner till men som finns på olika
områden inom departementen.

Vi har en delegation inom konstitutionsutskottet,
i vilken herr Herlitz är
ordförande och som skall se över och
granska de författningar som utkommit
under år 1953. Det rör sig om 700 å 800
författningar. Det är alldeles uppenbart
att det inte ligger inom möjligheternas
gräns för denna delegation att noggrant
penetrera allt, men den vill titta på lagarna
ur vissa synpunkter. Det är en
stor fördel att ha en så utomordentligt
sakkunnig man som herr Herlitz till ordförande
i denna delegation, och jag inåste
säga, att jag är glad över att få vara med
där — det är mycket lärorikt.

Vad har vi nu funnit under den inte
alltför långa tid som vi har arbetet på
området? Ja, vi har t. ex. funnit, att
författningarna inte alltid kommer ut i
tid — de träder i kraft före utgivningsdagen.
Detta gäller särskilt vid tidpunk -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

ten omkring den 1 juli. Det är också rätt
förståeligt, att det kan bli besvärligt just
då; riksdagen har kanske inte fattat beslut
i frågorna förrän de sista dagarna
i maj, och det tar någon tid att få texten
utformad och tryckt o. s. v. Men det
har också visat sig, att i de fall det har
dröjt några dagar — eller i vissa fall
litet mera — har det inte haft någon
praktisk betydelse. Jag medger i alla
fall att det vore önskvärt, om sådana
förhållanden inte behövde förekomma.
Man kan dock konstatera vid den jämförelse
som gjorts mellan författningar
utkomna 1953 och tidigare år, att det
har skett en förbättring.

Riksdagen har också vid flera tillfällen
påpekat, att man borde försöka få förbättringar
till stånd. Det är möjligt att
så kan ske genom att vi ger de konsultativa
statsråden ökade arbetskrafter till
hjälp i deras arbete. Men det förefaller
mig litet egendomligt, att man skall gå
den vägen att säga: »Ni skall skaffa mer
arbetskraft till er hjälp!» Det är väl
uppenbart, att om dessa säkert mycket
ansvarskännande män hade den uppfattningen,
att de inte kunde följa de principer,
som herr Herlitz har gjort sig till
tolk för och som vi alla är överens om
bör följas, begär de ökad hjälp. Skulle
det verkligen göras några fel beträffande
lagar och förordningar —• intet
mänskligt är ju fullkomligt •— tror jag
att de ting som man kan anmärka emot
inte är av den storlek som herr Herlitz
har velat göra gällande. Skulle det vara
så, får vi väl anmärka på saken, men
inte i allmänna ordalag. Yi skall konstatera
att den och den författningen eller
lagen inte varit konsekvent och att
den måste ändras. I den mån eventuella
brister på föreliggande område kan avhjälpas
genom anställning av ytterligare
arbetskraft tvivlar jag inte på att Kungl.
Maj:t kommer att ta initiativ i denna
riktning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (li):

Herr talman! Herr Elmgren sade —
och herr Sigfrid Larsson uttalade sig i

samma riktning — att Kungl. Maj:t väl
får bedöma, om det behövs mer arbetskraft,
och att om Kungl. Maj :t tycker, att
det går bra, så får vi väl hålla oss lugna.
Jag vet mycket litet om hur regeringen
ser på behovet av effektivare arbete härvidlag.
Det skulle vara intressant att i
det hänseendet få veta litet närmare om
inte bara regeringens samfällda officiella
syn, som ju har kommit till uttryck i
att ingenting särskilt har gjorts, utan
också hur enskilda ledamöter av regeringen
rent praktiskt ser på detta behov.

Men alldeles oavsett detta, herr talman,
måste jag framhålla, att lagstiftningen
är Kungl. Maj :ts och riksdagens
gemensamma sak. Finner riksdagen, att
det behövs mera omsorg om lagstiftningen,
är det mycket rimligt att riksdagen
tar ett initiativ.

Nu sade herr Sigfrid Larsson i detta
sammanhang: »Var snäll och visa några
exempel på att det är dåligt!» Jag har
redan svarat på detta. Jag har nämnt,
att vi har det klarlagt på det ena området
efter det andra. Riksdagen begärde
år 1942 en utredning angående förvaltningsförfarandet.
Jag gjorde en förberedande
utredning härom, som dokumenterade
— herr Larsson kan läsa den —
hur inkonsekvent, hur tillfälligt och hur
godtyckligt sådana frågor är reglerade.
Vi kan också peka på riksdagens egna
iakttagelser för något år sedan angående
den så kallade specialstraffrätten. Man
fann, att bestämmelserna om straff och
konfiskation och beslag etc. — framför
allt om straffen — var utformade högst
olika i olika författningar. Där saknades
konsekvens och sammanhang, och
det begärdes en utredning. Jag tycker
att behovet är fullt tillräckligt exemplifierat
därmed.

Jag var något överraskad över att herr
Sigfrid Larsson i detta sammanhang drog
in vad konstitutionsutskottet i sitt dechargcarbete
sysselsätter sig med. För
egen del håller jag inte så högtidligt
på det, men en del brukar hålla på att
vad vi där gör är ytterst hemligt. Herr
Sigfrid Larsson drog emellertid inte
några slutsatser av vad han sade därom,

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om sakkunnig- granskning av lagar och författningar.

och jag skall därför inte diskutera detta
närmare. Men det ger mig anledning att
nämna för denna kammare något som
kan vara av intresse. I England har man
uppmärksamheten utomordentligt skarpt
riktad just på sådan lagstiftning, som regeringen
utfärdar på egen hand. Där
finns en stående kommitté — ett utskott
skulle vi säga — som systematiskt år
från år granskar dylik lagstiftning och
ser efter, huruvida det har kommit in
några nymodigheter eller något som strider
mot gamla principer eller som medför
olikformighet och inkonsekvens o.
s. v.

I mina anteckningar står här till sist,
att det är ådagalagt, t. ex. av föredragande
byråchefen i konstitutionsutskottet,
att man på regeringshåll strävar efter
precis detsamma som jag — man vill
ha samma saker uppmärksammade. Ja,
det fattas bara annat! Det är ju fullkomligt
självklara önskemål som jag har uppuppställt,
elementära för varje jurist,
som skall ta itu med en lagstiftningsfråga.
Det fattas bara, att vi inte skulle
vara ense om det!

Men vad sade föredraganden om möjligheterna
att genomföra det? Han talade
om de saker som skulle uppmärksammas,
men när vi frågade, om han hade material
till hands för att verkligen i varje
ögonblick kunna säga hur en viss fråga
har lösts i andra författningar, svarade
han nekande. Jag drar av dessa upplysningar
helt andra slutsatser än herr Larsson.
Yad herr Larsson sade om eventuellt
förefintliga register och sådant i
andra departement har ju — skulle jag
vilja säga med en viss tillspetsning —.
nästan ingenting med denna fråga att
göra, ty här gäller det just att åstadkomma,
att den högra handen vet vad
den vänstra gör — eller rättare sagt att
alla tolv händerna agerar efter samma
plan. Man är ju inte hjälpt med att
exempelvis jordbruksdepartementet har
översikt över sina författningar, utan
den fråga som det gäller att knäcka är
just att få sammanhang i det hela.

Herr LINDÉN (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i dag ingår i ett stort komplex

av problem ställda under debatt i andra
sammanhang bland annat av herr Berlitz
och nu under behandling i ett sammansatt
utskott. Man skulle således egentligen
ha kunnat vänta, att den rättsvårdsdebatt,
som skymtar bakom motionerna,
skulle ha kommit till stånd först då sammansatta
utskottet lagt fram sitt förslag.
Nu har emellertid herr Herlitz — i viss
mån också herr Larsson — tagit upp
rättsvårdsproblemet för att belysa det
förslag som föreligger, och det må kanske
därför tillåtas mig att säga några ord
i denna fråga.

Jag skulle först vilja uttrycka saken på
detta sätt. Herr Herlitz är uppenbarligen
inte endast en framstående vetenskapsman
på sitt område, han är också
någonting av en konstnär med konstnärens
förmåga att befrukta ett hugskott
eller en praktisk fråga och få dessa att
anta ganska fantastiska proportioner.
Ofta visar han dessutom prov på en
spänning mellan den objektivt kylige
professorn och den ambitiöse politikern.
Den ena stunden vill man gärna sitta
vid hans fötter och insupa hans visdom.
I den stunden tror man också gärna på
vad han själv beskrev som sitt renhjärtade
jag. Men den andra stunden hyser
man en besynnerlig lust att inte ta alltför
allvarligt på hans propåer.

Herr Herlitz sade i sitt anförande att
det är besynnerligt att det skall finnas
folk, som så snart de hör orden rätt
eller rättsvård ser inte bara rött utan till
och med svart. Om man går ut med så
renhjärtade föresatser som herr Herlitz,
yad skall det då tjäna till att genom sådana
insinuanta ord och sådana insinuanta
tonfall försöka misstänkliggöra
dem, som händelsevis inte råkar ha precis
samma uppfattning som herr Herlitz
om dessa frågor? Nog ligger det väl ändå
ett misstänkliggörande i att säga, att politiska
motståndare ser inte bara rött
utan till och med svart, när de hör talas
om rätt eller rättsvård.

Jag har egentligen begärt ordet bara
för att belysa denna egendomliga inställning.
Såvitt jag har kunnat fatta denna
fråga är det fråga, som herr Herlitz själv
antydde, om en praktisk angelägenhet.
Det är en praktisk angelägenhet, hur

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

man i lagråd eller hos Kungl. Maj :t skall
kunna få till stånd en hyfsad granskning
av lagtext och få det hela att sammanfalla
eller — som herr Herlitz själv
uttryckte saken — att »klaffa», hur man
skall undvika det som han dock kategoriskt
påstod var brister i lagstiftningen,
hur man skall försöka se till att lagstiftningen
går ihop, det vill säga försöka
hindra att situationen blir den som herr
Herlitz menar föreligger nu. Allt detta
äi enligt min mening, och alldeles påtagligt
enligt utskottets mening, en praktisk
angelägenhet.

För att lösa denna praktiska fråga
bygger herr Herlitz i sin motion upp ett
helt politiskt komplex med en rad av
de misstänkliggöranden, som nyss också
skymtade. Som bakgrund till sitt förslag
konstaterar han bl. a., att lagstiftningen
alltför mycket koncentreras hos regeringen,
att det nu gäller att särskilt vårda
sig om människornas rätt och frihet, att
väsentliga ingrepp däri inte borde få företas
utan att riksdagen så noga som möjligt
prövat deras art och deras behövlighet.
Han säger vidare, att de vidsträckta,
obestämda, dunkla och tänjbara
»fullmakterna» utgör ur rättsvårdens
synpunkt ett betänkligt inslag i vårt
statsliv, att i nutidslägets belysning allvarliga
brister framträder i lagstiftningsmaskineriet
och så vidare.

All right — detta låter säga sig, herr
talman! Det kan man ju försöka göra gällande,
och i sammanhanget kan man därvid
använda vilka tonfall som helst. Men
om man använder sådana tonfall och
ett sådant skrivsätt som herr Herlitz,
då skall man inte här i kammaren försöka
göra gällande att man inte har några
politiska bevekelsegrunder eller att
man uppträder »renhjärtat». Ty de stora
orden står icke på något sätt i samklang
med den praktiska fråga det här gäller.

.Tåg har, herr talman, inte anledning
att ytterligare orda i denna fråga denna
gång. Vi får tillfälle att diskutera
rättsfrågorna när det sammansatta utskottet
kommer med sitt betänkande.
Men jag tyckte det kunde vara på sin
plats att försöka ge de rätta propositionerna
åt denna fråga och de bevekelse -

grunder som till äventyrs kan ligga bakom.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Herlitz åberopade
den föredragning som skett i utskottet
och drog vissa slutsatser av den. Får jag
påpeka, herr talman, att den överväldigande
majoriteten av utskottets ledamöter
drog helt andra slutsatser ur den
föredragningen, ty herr Herlitz och herr
Håstad blev faktiskt vid voteringen ensamma.
Den reservation nr 1), som finns
avgiven, rör allenast en nyans i utskottets
skrivsätt och innebär inte att reservanterna
på den punkten tar avstånd
från den slutsats som utskottsmajoriteten
kommit till.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Herlitz. Han anmärkte på att jag talade
om vad som förekommit i denna delegation,
men det tycker jag inte var så farligt,
ty varje människa kan se när författningssamlingarna
kommer ut, så det
är ingen hemlighet.

Herr Herlitz och jag var överens om
att den uppfattning han har i detta avseende,
alltså beträffande konsekvens
och dylikt i lagar och förordningar, delas
av dem som handhar granskningen
på kanslihuset. Det hela är en praktisk
fråga; man vill ha överblick, och därför
behövs särskilda register. Men nu har vi
fått reda på, att sådana register finns på
de olika departementen. Herr Herlitz vill
ha allt samlat på ett ställe, och det är
väl en lämplighetsfråga. Emellertid får
vi också antaga, att de som sysslar med
dessa frågor bäst kan avgöra vilket system
som är lämpligast. De har ju samma
inställning till frågan som herr Herlitz,
men de anser tydligen att det nuvarande
systemet fungerar bra. De kan väl också
bäst avgöra om, som herr Herlitz menar,
det behövs mera arbetskraft för att
lösa uppgifterna.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Herr Lindéns anförande
började med en vältalig och på sitt sätt

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

vacker karakteristik av min personlighet.
Det talades något om mina konstnärliga
anlag! Kontentan därav kunde väl
egentligen något mera prosaiskt uttryckas
så: »Detta är en praktisk angelägenhet,
och herr Herlitz överdriver». Låt
oss uttrycka saken på det viset.

Ja, allt beror på från vilken synpunkt
man ser saker och ting, men jag ber
kammarens ledamöter komma ihåg att
det är min ämbetsuppgift att syssla med
den oändliga snårskog av författningar
som finns. .lag läser dem, jag plöjer i
dem, jag söker finna mig till rätta i dem,
och jag har ständigt levande för mig den
tanken, att inom denna snårskog dväljes
också det svenska folket. Det skall
också finna sig till rätta här.

Man kan naturligen även se denna sak
som en periferisk angelägenhet. Men har
man för ögonen den mångfald av lagar
och författningar, som folket lever under,
framstår detta verkligen som en
mycket stor angelägenhet. Var och en är
ju litet subjektiv, det kan inte hjälpas.

Sedan fick jag mot slutet av herr Lindens
anförande några förbråelser. Om
dem vill jag bara säga, att det smärtade
mig en mula att de ord, som herr Lindén
läste upp, av honom fattades som
uttryck för ett högeligen politiskt afficierat
sinnelag. Jag hade föreställt mig att
vi kunde vara ganska mycket ense om
just de uttalandena. Eller fann verkligen
herr Linden något förgripligt i denna
sats: att »alla väl är ense om — hur
mycket de än tvistar om hur långt människornas
frihet skall begränsas genom
statens bud och förbud — att när människornas
frihet skall begränsas intet
längre steg får tas i den riktningen än
som efter noggrann prövning verkligen
finnes behövligt»? Är detta ett uttalande,
om vilket herr Linden inte blott är oense
med mig, utan som han även finner vara
uttryck för ett utpräglat politiskt sinnelag?" Herr

MÖLLER (s):

Herr talman! Jag har dristat mig begära
ordet i denna fråga, inte därför att
jag kan svara för regeringens del, men
jag har ju som gammal ledamot av de

senaste regeringarna en viss erfarenhet
av sådana här saker.

Då vi på 1920-talet bl. a. hade att behandla
frågorna om arbetstidslagstiftningen
var det ganska självklart, att lagrådet
i sitt yttrande över förslagen förklarade,
att den lagstiftningen borde
man över huvud inte ha. Lagrådet gick
emot lagstiftningen, icke av tekniska
utan av principiella skäl.

Det må i och för sig vara en ståndpunkt.
Men har man sett en mängd sådana
exempel förstår man om det på
konservativt håll betraktas som en tillgång
att få ett större antal ämbetsmän,
som skall blandas in i laggranskningen.
Något sådant hände för inte så länge
sedan — jag vill minnas att när strandlagsförslaget
behandlades intog lagrådet
en principiellt avstyrkande ståndpunkt
åtminstone i det väsentliga — kanske i
alltsammans, jag kommer inte så noga
ihåg.

Jag skall tillåta mig att berätta en episod
som kan ha sitt intresse. Vi hade
ända fram till juni 1936 en rent socialdemokratisk
regering med herr Schlyter
som justitieminister. Socialiseringsnämnden
hade på sin tid framlagt ett förslag
till helt ny gruvlagstiftning, som bl. a.
upptog frågan om jordäganderättens inflytande
på delaktighet i fyndigheter i
marken. Socialiseringsnämnden hade föreslagit,
att jordägarens hälftenrätt till
fyndigheterna skulle avskaffas och flyttas
över på staten så att staten skulle bli
hälften delägare, i varje fall till alla nya
mineralfyndigheter.

Då propositionen var klar och allting
var färdigt, kom det besked från lagrådet
att det inte kunde hinna med att behandla
den. Lagrådet anförde bara som
skäl, att tiden inte medgav en behandling.
Det blev sedan regeringsskifte, först
ett på sommaren och sedan ett på hösten,
då vi bildade koalitionsregeringen.
Herr K. G. Westman blev då justitieminister
i stället för herr Schlyter. Då propositionen
låg färdig och lagrådsgranskningen
slutförts beslöt den nye justitieministern
— till min överraskning, det
medger jag — att lägga fram lagförslaget
inför riksdagen.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12. 23

Om sakkunnig granskning av lagar och författningar.

Detta föreföll vara ett ganska djärvt
steg från en av böndernas främste representant
i regeringen och i denna kammare
att beröva bönderna en urgammal
rätt till hälftenandel till varje mineralfyndighet
som kunde anträffas på deras
mark. Han gjorde det i alla fall. Jag vet
inte om jag avslöjar någon hemlighet
om jag säger, att det höll på att bli uppror
inom bondeförbundet. Det krävdes
mycken övertalning, och det blev slutligen
också en kompromiss i vederbörande
utskott innan lagstiftningen kunde föras
i hamn.

Jag har tagit detta som ett exempel på
att lagrådet ofta är en mycket besvärlig
flaskhals — eller rättare sagt den mest
besvärliga flaskhalsen när det gäller lagstiftningen
i vårt land. Det finns väl
knappast någon riksdag, då inte departementscheferna
slåss om vilka projekt
som skall gå före andra till lagrådet.
Man är på det klara med att lagrådet
inte kan hinna med att granska alla de
lagförslag som är preparerade.

Det finns två lagstiftningsområden
som är undandragna lagrådets speciella
lagtekniska granskning, nämligen skattelagarna
och kommunallagarna och vad
därmed sammanhör. Jag är den förste
att erkänna att så vitt jag förstår -— men
jag erkänner gärna att det inte är mycket
jag begriper på detta område •— är
våra skattelagar besvärliga och tillkrånglade.
Kunde en juridisk granskning
av andra än bara finansdepartementet
och konsulterna på den punkten åstadkomma
någon förenkling i lagstiftningen,
så vore det en gudi behaglig gärning. Jag
har emellertid aldrig fått det intrycket
att lagrådet fungerar på det viset. De
förenklingar som lagrådet föreslagit under
min statsrådstid tror jag man kan
räkna på händernas tio fingrar. På den
punkten har lagrådets granskning inte
varit av något större värde, utan lagrådets
uppgift har varit den lagtekniska
granskningen.

Jag upprepar att departementscheferna
slåss om att få komma till lagrådet
med sina förslag, så att statsråden i alla
fall kan komma fram till riksdagen med
förslagen samma år som dessa är färdiga.

Lagrådet kan väl icke rimligtvis belastas
med mera arbete än det nu har,
såvitt man icke avsiktligt menar att det
är nyttigt för samhället att en mängd
lagförslag blir i så hög grad fördröjda
som det över huvud är möjligt. Det skulle
inte förvåna mig om det på något håll
finns en sådan mening, ty det har ju
klagats ganska mycket över hetsen i lagstiftningsarbetet.
Jag skall emellertid
inte gå in på den sidan av saken. Jag vill
bara säga, att skulle herr Herlitz få sina
önskemål tillgodosedda i fråga om en utredning,
så får man också tänka sig att
skapa ett nytt organ, även om det skall
ha samma kvalifikationer som det nuvarande
lagrådet. I annat fall finge nog departementscheferna
bereda sig på att de
lagar, som de preparerar för en riksdag,
möjligen kan komma fram, låt mig säga,
tredje året därefter. Det tror jag skulle
bli den praktiska konsekvensen om man
inte skapar ett alldeles nytt organ, utan
belastar lagrådet även med sådana frågor
som nu är undandragna deras
granskning.

Jag har bara velat bidraga till en belysning
av denna punkt så gott jag kunnat
med min erfarenhet från en ganska
lång statsrådstid.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen, men jag vill berika den
med ännu en upplysning, nämligen att
det flaskhalsproblem, som herr Möller
talade om, i varje fall under en lång tid
av förra året varit föga framträdande.
Det har tvärtom varit så, att lagrådet
under en lång tid i höstas var sysslolöst,
vilket inte hänt på rätt länge.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar Herlitz
och Håstad vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propostionen
på bifall till utskottets hemstäl -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Anslag till rationaliseringsundersökningar inom hantverket m. m.

lan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Herlitz och
Hastad vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja _ 104;

Nej — 27.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 10 juli 1947 (nr 629) angående ändring
i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner om åtgärder för effektivisering
av justitieombudsmannaämbe -

tet, särskilt dess kontroll över förvaltningen,
m. in., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Anslag till rationaliseringsundersökningar
inom hantverket m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (1:308) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin m.
fl. (11:486), hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till Statens
hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:308 och 11:486, såvitt
nu vore i fråga, till Statens hantverksinstitut:
Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Under denna rubrik har
vi inom folkpartiet i år liksom föregående
år väckt förslag om ett anslag på
50 000 kronor för rationaliseringsverksamhet
inom hantverket och den mindre
industrien.

I fjol motsatte sig utskottet varje anslag
till detta ändamål. I år har vi i viss
mån haft framgång, i det att utskottet
gått oss till mötes till 50 procent och tillstyrkt
att ett anslag på 25 000 kronor

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

beviljas. Såsom hantverksinstitutet har
gjort gällande i sina petita är behovet
större än det anslag som nu av utskottet
föreslås. Men då jag håller före att
det är bättre med en mager förlikning
än en fet process, har jag inget annat
yrkande, herr talman, än om bifall till
utskottets hemställan. Samtidigt vill jag
jag uttala den förhoppningen, att utskottet
nästa år skall ha lärt sig litet mera
och går oss helt till mötes, när vi återigen
kommer tillbaka — för den händelse
inte Kungl. Maj:t kommer att uppta
frågan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna bl—b6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten bl.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 330 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Carl Albert Anderson (I:
180) och den andra inom andra kammaren
av herr Lundberg (II: 365), hemställts,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 355 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:180 och 11:365, till Bidrag till
Hemmens forskningsinstitut för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 330 000 kronor.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag har dristat mig att
begära ordet under denna punkt för att
huvudsakligen framför tre synpunkter.

För det första vill jag uttala min tillfredsställelse
över att en sammanslagning
nu kommer tillstånd mellan de två

Anslag till Hemmens forskningsinstitut,
institutionerna Hemmens forskningsinstitut
och Aktiv hushållning. För det
andra vill jag betyga den aktning, som
jag och många med mig känner inför
det arbete, som dessa två institutioner så
framgångsrikt utfört under många år.
För det tredje — och det är kanske det
väsentligaste — vill jag framhålla önskvärdheten
av att erforderliga resurser
ställes till förfogande för den nya sammanslagna
institutionen, så att den kan
bedriva sitt arbete på ett enligt dess egen
uppfattning fullgott sätt.

I handelsdepartementets förslag till
stat för nästa budgetår finns upptaget ett
reservationsanslag på 330 000 kronor till
Hemmens forskningsinstitut. I institutets
skrivelse till Konungen med begäran om
statbidrag framhålles, att medelsbehovet
efter sammanslagningen beräknas komma
att uppgå till 355 000 kronor. Härav
avses 175 000 kronor för den verksamhet
som tidigare bedrivits av Aktiv hushållning,
varjämte Hemmens forskningsinstitut
skulle få samma bidrag som tidigare,
nämligen 130 000 kronor. Man
hemställer att anslaget därutöver måtte
höjas med 50 000 kronor för att möjliggöra
en återgång till den omfattning som
institutets verksamhet hade före år 1952,
vilket år institutet av ekonomiska skäl
måste inskränka sin verksamhet.

Under remissbehandlingen har, såvitt
jag har kunnat se, inga större invändningar
rests mot institutets beräkningar
av kostnaderna för dess framtida verksamhet.
Statens sakrevision har visserligen
med instämmande av statskontoret
yrkat på att det sammanlagda anslaget
skulle skäras ned med 55 000 kronor,
motsvarande hela kostnaderna för hushållsavdelningen
inom Aktiv hushållning.
Ett sådant förslag förutsätter att
denna avdelning hade utfört precis samma
arbete som Hemmens forskningsinstitut
och att det här sålunda hade varit
fråga om ett dubbelarbete. Vid den penetrering,
som gjorts, har denna uppfattning
visat sig i hög grad felaktig,
även om det i någon utsträckning förekommit
ett visst dubbelarbete. Vad man
nu kan spara in enligt institutets egna
beräkningar är administrationskostna -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut,
der på ungefär 10 000 kronor. Det betraktelsesättet
förefaller mig mindre
verklighetsfrämmande än det som de
båda nyss nämnda remissinstanserna anlagt.

Jag skulle för min del gärna liksom
motionärerna vid förra årets riksdag ha
velat förorda en ytterligare utbyggnad
av institutets arbete och framför allt av
den upplysningsverksamhet som institutet
bedriver. I motion vid fjolårets
riksdag hemställdes om ett ytterligare anslag
på 50 000 kronor. Jag har icke sträckt
mig så långt men dock ansett, att om vi
vid årets riksdag kunde tillmötesgå institutet
med att ge det ytterligare 25 000
kronor, alltså det belopp som institutet
självt önskat, så är detta visserligen
25 000 kronor mindre än vad som begärdes
i motionen vid föregående års riksdag,
men anslaget kommer ändå att möjliggöra
för institutet att planera verksamheten
så som man önskar.

Det är ju av mycket stort intresse att
konstatera, att Hemmens forskningsinstituts
egna ledande kvinnor är i hög grad
bekymrade inför den beskärning, som
föreslås från såväl departementschefens
som utskottets sida. Det sägs i en särskild
promemoria, att om icke äskandet
på 355 000 kronor oavkortat bifalles, ligger
det fara i att hela tanken med sammanslagningen
blir förfelad. Institutet
får, menar man, i realiteten försämrade
resurser jämfört med tidigare. Det framhålls
vidare att det föreligger risk, att
man måste räkna med en nedskärning
av näringslivets anslag, jämfört med det
budgetförslag som man lade fram i petita.

Det är ju därför beklagligt att utskottet
icke velat biträda det äskande, som
framförts från institutets sida. Det har
i många sammanhang poängterats vilken
betydelse denna forsknings- och
upplysningsverksamhet har för de svenska
hemmen. Det är otvivelaktigt så, att
den ekonomiska standarden i ett hem
inte bara är beroende av familjeinkomsterna
utan i lika hög grad av förmågan
att på ett riktigt sätt handskas med utgifterna
för att få en riktig avvägning
mellan dessa två faktorer. Hemmens

forskningsinstitut och Aktiv hushållning
har ju på den punkten nedlagt ett utomordentligt
gott arbete, och det är beklagligt
att man inte vill främja en utveckling
av detta arbete genom att biträda
förslaget om en höjning av anslaget med
ytterligare 25 000 kronor, d. v. s. bifalla
de önskemål, som framförts från
institutets sida.

När man i visserligen välvilliga men
dock allmänna ordalag talar om att man
beaktar institutets önskemål om en utvidgad
och ökad upplysningsverksamhet
särskilt när det gäller konsumentområdena,
är det emellertid att märka, att
man inte gått in på frågan om hur medlen
skall fördelas eller utnyttjas. Institutet
nämner i sin skrivelse att vad det
önskar är, för det första, att kunna återbesätta
två befattningar som indrogs vid
sparsamhetsaktionen år 1951. Den ena
av dessa befattningshavare, en hushållslärarinna,
skulle syssla med livsmedelsfrågor
i samarbete med Institutet för
folkhälsan och Svenska institutet för
konserveringsforskning. Speciellt skulle
från hennes sida beaktas konsumentsynpunkterna
när det gäller förpackningar,
portionsstorlekar, inriktningen av produktionen
o. s. v. Den andra befattningen
är en ingenjörsbefattning för konstruktion
av redskap och maskiner. Den närmaste
arbetsuppgiften för denne befattningshavare
skulle vara att fullfölja redan
genomförda praktiska studier av ett
tjugotal maskiner för matberedning. För
det andra vill institutet i fråga om upplysningsverksamheten,
dess mera utåtriktade
sida, nyanställa en pressombudsman,
i gengäld kommer en redaktörstjänst,
som man tidigare haft på heltid,
att begränsas till halvtidstjänstgöring.
Detta är således vad man avsett att använda
50 000 kronor till, enligt departementschefens
och utskottets förslag får
institutet nu endast 25 000 kronor av det
önskade beloppet.

I såväl departementschefens som utskottets
skrivning hänvisas visserligen
till möjligheten att erhålla anslag från
de clearingkassemedel, som inom handels-
och sjöfartsfonden avsatts för forskning
samt försöks- och upplysningsverk -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

samhet av betydelse för konsumenterna.
Men även om man tolkar dettta uttalande
på det mest tillmötesgående sättet, nämligen
att möjligheten står öppen att få
detta anslag, innebär det ju inte det
säkra underlag för en framtida planering
som ett bifall från riksdagens sida till
det framställda äskandet skulle innebära.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få hemställa om bifall till den i
detta ärende väckta motionen, som alltså
innebär en höjning av anslaget med
25 000 kronor.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är inte så som den
föregående ärade talaren eventuellt föreställer
sig, att utskottet underskattar den
verksamhet, som bedrivs av Hemmens
forskningsinstitut, utan tvärtom. Men
herr Carl Albert Anderson, det är en
kinkig sak i statsutskottet att komma
med höjningar utöver vad Kungl. Maj:t
har äskat. Vi hade för en stund sedan
uppe ett ärende, där det föreslogs ett
anslag av 25 000 kronor på ett område,
där något bidrag tidigare inte utgått.
Jag har för min del tidigare försökt få
upp ett sådant anslag men inte lyckats.
Nu tänkte vi i allra största hemlighet gå
fram med denna höjning utöver Kungl.
Maj:ts förslag, och det hade väl också
lyckats, om inte herr Olilon hade hållit
ett litet reklamanförande. Kanske inte
ens herr talmannen eljest skulle ha
märkt det.

Vad beträffar Hemmens forskningsinstitut
är det ändå rätt väl tillgodosett
med medel. Efter sammanslagningen
har institutet fått dels sitt gamla anslag
på 130 000 kronor och en ökning av detta
med 25 000 kronor, och dels också det
anslag, som förut utgått till Aktiv hushållning,
eller 175 000 kronor, alltså tillsammans
330 000 kronor. Herr Carl Albert
Anderson var själv inne på att statens
sakrevision velat pruta 55 000 kronor,
men det rådet har inte departementschefen
följt utan tagit upp anslaget

Anslag till Hemmens forskningsinstitut.

i full utsträckning. Statens sakrevision
utgick för sin del från att sammanslagningen
skulle möjliggöra rationaliseringsvinster
till det nämnda beloppet.
Meningen med sammanslagningen av
Hemmens forskningsinstitut och Aktiv
hushållning var naturligtvis också att
man genom rationalisering skulle kunna
bättre utnyttja de medel, som ställdes till
förfogande.

Departementschefen har framhållit, att
institutet även torde kunna påräkna bidrag
till särskilda arbetsuppgifter från
de clearingkassemedel, som inom handels-
och sjöfartsfonden avsatts för
forskning samt försöks- och upplysningsverksamhet
av betydelse för konsumenterna.
Jag tror, herr talman, att det nu
tillstyrkta anslaget bör kunna räcka till,
om verksamheten drives och ledes förnuftigt
och om man tillvaratar de rationaliseringsmöjligheter
som sammanslagningen
måste ge.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr Näsgård säger att utskottet ingalunda
underskattar betydelsen av den
verksamhet Hemmens forskningsinstitut
bedriver. Detta är naturligtvis tacknämligt
att höra för dem som är intresserade
av denna verksamhet, och jag antar
att även institutet noterar det med en
viss tillfredsställelse. Man förstår också
— särskilt med tanke på hur kinkigt det
är att få utskottet med på en anslagshöjning
— att det är mycket enklare och
billigare att tala om sin välvilja än att
öppna portmonnän. Jag kan inte annat
än konstatera, att så har skett här liksom
i många andra sammanhang.

Herr Näsgård anser att institutet är
väl tillgodosett genom det här förordade
anslaget på 330 000 kronor. Allting
är ju också här i högsta grad relativt
— jag vill endast konstatera att det
tillstyrkta anslaget är 25 000 kronor lägre
än man hade tidigare.

Slutligen säger herr Näsgård att sammanslagningen
bör möjliggöra rationaliseringsvinster
och därmed besparingar.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om avskaffande av terminsavgifterna vid handelshögskolan i Göteborg.

Man förväntar att sammanslagningen
skall göra verksamheten billigare. Jag
kan förstå herr Näsgårds resonemang,
om det exempelvis gäller fastighetsförvaltning;
då två fastigheter lägges under
en och samme ägare, kan det mycket
väl tänkas att förvaltningen blir billigare.
Men i detta sammanhang tror jag att
man också bör anlägga den synpunkten,
att sammanslagningen av Hemmens
forskningsinstitut och Aktiv hushållning
gör det möjligt att bedriva en ännu mera
nyttig och gagnande verksamhet. Detta
är också en rationaliseringsvinst, men
en rationaliseringsvinst i progressiv mening,
och det är denna senare synpunkt
jag har velat göra mig till tolk för. Jag
skulle vilja hemställa till herr Näsgård
att överväga, om det inte i ett fall som
detta skulle vara lämpligt att avstå från
de, låt mig säga fastighetsekonomiska
förvaltningssynpunkterna och i stället se
saken så, att vi bör ge ökad näring åt
detta kunskapens träd för att på det sättet
tillförsäkra oss rikare skördar i framtiden.
Med tanke på herr Näsgårds politiska
uppfattning bör han kunna acceptera
detta senare betraktelsesätt.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Jag gratulerar herr Carl Albert Anderson
till fortsatt riksdagsverksamhet,
om han på alla punkter skall vara lika
generös när det gäller anslag som han
är i detta fall; jag undrar bara, om inte
budgeten med en sådan inställning skulle
få ett utseende, som kanske t. o. m.
skulle göra herr Carl Albert Anderson
förskräckt.

Jag vill också erinra om vad utskottet
framhåller, att förra årets riksdag gav
institutet ett tilläggsanslag på 50 000 kronor.
Riksdagen har icke varit njugg mot
Hemmens forskningsinstitut. Men det
kan ju hända att staten är fattigare än
Stockholms stad, och möjligen är detta
förklaringen till herr Carl Albert Andersons
uppfattning i denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad

utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, Carl Albert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 48—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Om avskaffande av terminsavgifterna vid
handelshögskolan i Göteborg.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad huvudstat för handelshögskolan
i Göteborg, att tillämpas tills vidare
under budgetåret 1954/55, dels ock
till Bidrag till handelshögskolan i Göte -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om avskaffande av terminsavgifterna vid handelshögskolan i Göteborg.

borg'' för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 394 600 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Arrhén och Lundqvist
(I: 184) och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson och herr Hraconier
(11:180), hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 407 600 kronor.
Motionärernas förslag avsåg, att terminsavgifterna
vid nämnda högskola
skulle helt avskaffas.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 184 och II: 180,

a) godkänna under punkten införd
huvudstat för handelshögskolan i Göteborg,
att tillämpas tills vidare under
budgetåret 1954/55;

b) till Bidrag till handelshögskolan i
Göteborg för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 394 600 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det är inte särskilt frestande
att ta till orda i kammaren för att
hålla ett begravningstal över en motion.
Det är visserligen på det sättet, att varje
motion innebär ett förslag, men jag
skulle vilja säga att jag när jag skrev
denna motion, uppfattade den mindre
såsom ett högtidligt förslag än såsom
ett påpekande.

I fjol fattade nämligen riksdagen beslut
om nedsättning av terminsavgifterna
vid de tekniska högskolorna i landet,
liksom vid handelshögskolorna. Man
placerade därvid — vilket kanske var
felaktigt —- Stockholms högskola som
riktrote. Vid Stockholms högskola gällde
nämligen den regeln, att det skulle tas
ut en formell avgift av 30 kronor per
elev och termin för att reglera tillströmningen
av studenter vid högskolan, framför
allt tillströmningen till seminarierna.
Vad som eftersträvades och ansågs önskvärt
var emellertid att uppnå parallellitet
i fråga om avgiftserläggandet vid

Stockholms högskola och vid fackhögskolorna
i landet.

Under den fortsatta utvecklingen har
emellertid överstyrelsen för de tekniska
högskolorna påpekat, att de motiv, som
vid Stockholms högskola förelåg för ett
uttagande av terminsavgiften, nämligen
att få till stånd en sovring av publiktillströmningen
— skulle man kunna säga
— gjorde sig inte gällande vid fackhögskolorna,
där man ju sovrar elevintagningen
efter helt andra metoder. Överstyrelsen
för de tekniska högskolorna
har följaktligen i sin petitaskrivning i
höstas framhållit detta och begärt slopandet
av den s. k. formella avgiften
av 60 kronor per elev och år.

När denna framställning kom till ecklesiastikdepartementet
— som det i detta
fall gäller — fann man denna synpunkt
mycket resonabel och man förklarade
sig vara av samma mening. Vid
behandlingen av denna fråga under åttonde
huvudtiteln sade sig departementschefen
i princip dela överstyrelsens uppfattning,
att terminsavgifterna för samtliga
kategorier studerande vid de tekniska
högskolorna borde helt avskaffas
och att tillräckliga skäl sålunda icke
förelåge för att bibehålla den »formella»
avgiften av 30 kronor per termin. Därpå
föreslog emellertid departementschefen,
att den formella avgiften skulle slopas i
takt med den successiva avskrivning av
avgifterna, som riksdagen i fjol beslutade.
Då vi i fjol alltså var eniga om
att det på detta område var naturligt att
koordinera avgifterna vid de tekniska
högskolorna och handelshögskolorna, förefaller
det i allra högsta grad rimligt,
att jag nu gjort detta påpekande, som
motionen redovisar. Härvid förutsattes
att anledningen till att någon koordinering
inte föreligger i årets statsverksproposition
är högst mänsklig och förklarlig,
nämligen beroende på att kontakten
mellan de två departement det här gäller,
ecklesiastikdepartementet och handelsdepartementet,
inte kunnat upprätthållas
under det forcerade propositionsskrivande,
som vi vet alltid ägde rum på
hösten. Därför har slutsatserna blivit
skiljaktiga.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande.

Utskottet påminner om — och det är
i detta sammanhang i viss mån olyckligt;
vilket jag får erkänna — att avtal
mellan staten, Stockholms stad, styrelserna
för respektive handelshögskolor och
direktionerna för dessa handelshögskolor,
gällande respektive Stockholms handelshögskola
och Göteborgs handelshögskola,
gjordes upp på hösten i fjol, och
då togs riksdagsbeslutet från 1953 ad
notam och överenskommelse träffades
efter den mall, som detta innehöll. Enligt
vad jag tidigare talat om har vad
som senare hänt på området ej förmått
att »tränga igenom», och det föranleder
nu utskottet att skriva att frågan om
dessa avgifters storlek nyligen varit föremål
för statsmakternas prövning, varvid
samstämmighet rått med högskoleintressenterna.
Utskottet finner för sin
del, att anledning inte föreligger att nu
föreslå ändring i avtalsbestämmelserna.

Vidare säger utskottet att denna motion
bara hänför sig till Göteborgs högskola.
Detta är också riktigt men berodde
vid motionens avfattande på att
punkt 75 i propositionen, som rör Stockholms
handelshögskola, låg under avbidan,
som det heter.

Följaktligen hade man av formella skäl
knappast möjlighet att vid motionens
avfattande föra in resonemanget på
Stockholms handelshögskola. Senare
kom Kungl. Maj :ts proposition nr 99
med statförslaget för Stockholms handelshögskola.
Formellt sett skulle vi då
ha motionerat en gång till om precis
samma sak — vi kunde ju praktiskt taget
ha skrivit av den förra motionen. Men
vi förutsatte, att det fanns möjlighet att
förvänta en viss hjärnverksamhet också
inom utskottet. Utskottet hade alla möjligheter
att tillämpa de principer, som
man var enig om vid fjolårets riksdagsbeslut,
också i fråga om handelshögskolan
i Stockholm. Det gäller här alltså
frågan om samordningen mellan de tekniska
högskolorna och handelshögskolorna
i riket.

Slutligen säger utskottet, att här icke
heller föreligger någon framställning
från högskolestyrelserna. Det är, som
jag vet, i riksdagssammanhang rätt gra -

verande, men det synes i det här fallet
bero på, att det inte varit något samarbete
mellan de tekniska högskolornas
överstyrelse och de direktioner, som det
här gäller. Detta hade man med god
vilja nu kunnat rätta till redan i år.

Jag vill bara ha sagt detta för att vid
detta tillfälle få uppmärksamheten fäst
på den här saken. Jag kommer inte att
framställa något yrkande dels därför att
det av kända skäl i en sådan här situation
kan synas meningslöst, dels av de
anledningar, som jag antytt i mitt anförande.
Jag hoppas emellertid, att genom
anförandet och utskottets konklusioner
uppmärksamheten blivit fäst vid
denna detalj, som rimligtvis bör kunna
rättas till vid nästa års propositionsskrivning.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Om motionen tillkommit
efter något hjärnarbete, skall jag
inte yttra mig om. Jag kan direkt konstatera,
att motionären på alla punkter
har anfört de skäl, som talar för att
motionen skulle avstyrkas. Propositionen
är ju grundad på en avtalsmässig
uppgörelse, som naturligtvis inte kan
ändras utan vidare. Motionen rör dessutom
endast Göteborgs handelshögskola,
medan man här avsett full överensstämmelse
mellan handelshögskolorna. Slutligen
har, såsom motionären också framhållit,
ingen framställning gjorts från
högskolestyrelsen. Jag drar av allt detta
den slutsatsen, att motionären varit ute
helt och hållet i ogjort väder och ber att
få yrka bifall till utskottet förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 74—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96.

Anslag till fonden för friluftslivets
främjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande.

1954/55 anvisa ett anslag av 1 000 000
kronor.

Vidare liade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Norman m. fl. (1:183)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hastad m. fl. (11:403), hemställts,
att förevarande anslag måtte höjas
med 250 000 kronor till 1 250 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 183 och II: 403, till Avsättning
till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1954/55 anvisa
ett anslag av 1 000 000 kronor.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag har nära nog såsom
princip att utan reservation godtaga de
äskanden, som respektive departementschefer
gjort under de olika huvudtitlarna.
Någon gång kan jag kanske följa
statsutskottets majoritet, även om den
har en välvilligare inställning än Kungl.
Maj:t, men jag gör det knappast ens då.
Jag anser nämligen, att man måste se anslagsfrågorna
såsom en helhet, där det
inte är så lätt att göra några avsevärda
rubbningar. En ökning på ena hållet kan
inte ifrågakomma, om man inte samtidigt
tillser, att det blir en minskning på
ett annat håll.

Jag har ibland gjort ett avsteg från
den principen, när det gällt en fråga,
som legat mig särskilt varmt om hjärtat.
I den situationen befinner jag mig nu.
Det är frågan om pengar till friluftslivets
främjande, och det är två skäl som
i det här fallet motiverar mitt avsteg
från en mera allmänt tillämpad princip
för mina ställningstaganden. Det ena
skälet är att friluftslivet från min tidiga
barndom har skänkt mig så mycket av
både glädje och rekreation, att jag unnar
såväl ungdomar som äldre att mer
och mer får utnyttja samma glädjekälla.
Det andra skälet är att dessa pengar är
av ett särskilt slag. Det är anslag från
tipsmedel, och den inkomstkällan tyc -

ker jag ligger litet vid sidan av de andra
inkomstkällorna, som vi har att bestämma
över. Vi har ju från början varit
inriktade på att dessa pengar i mycket
stor utsträckning skall användas för
idrottsverksamhetens och friluftslivets
främjande. När pengar första gången avsattes
till fonden för friluftslivets främjande,
utgick man ifrån att fonden skulle
få disponera 20 procent av tipsmedlen.
Om så hade skett skulle fonden, såsom
vi påpekat i vår motion, nu ha fått anslag
på sammanlagt 14 miljoner kronor.
Kungl. Maj:t begär i år en miljon kronor,
och det innebär en liten höjning —■
den är kanske inte så liten för övrigt,
den uppgår till en kvarts miljon kronor
— av det anslag som tidigare utgått. Motionärerna
är emellertid inte nöjda med
det. Statens fritidsnämnd, som fördelar
de här pengarna, har begärt en ganska
mycket större höjning, nämligen med
1 1/4 miljon kronor. Nu föreslås alltså
en höjning med en kvarts miljon.

I utlåtandet finns en uppgift som jag
tror kan vara litet vilseledande. I utskottets
motivering framhålles att det
vid ingången av innevarande budgetår
förefanns en behållning av 1 000 000 kronor.
Detta kunde möjligen anses tyda på
att anslaget varit störe än behovet givit
anledning till, då så mycket pengar
fanns kvar vid ett budgetårs ingång. I
vår motion erinrar vi emellertid om att
statens fritidsnämnd före ingången av
budgetåret 1954/55 kommer att ha fördelat
alla reserverade medel. Efter vad
jag kan förstå är därför påpekandet om
behållningen icke något skäl emot motionärernas
förslag. Att det fanns en reservation
på en miljon kronor vid budgetårets
början sammanhänger inte med
bristande intresse, utan det beror på de
byggnadsrestrilctioner som rått och som
har förhindrat att de stora behov, som
föreligger på friluftslivets område, kunnat
tillgodoses.

Alla de pengar, som fanns reserverade,
kommer alltså att förbrukas, och det har
ingivits så många ansökningar om anslag
ur fonden att man redan nu kan förutse
att det anslag, som Kungl. Maj:t har begärt,
blir alldeles otillräckligt i förhål -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande.

lande till de anläggningar som planeras
av kommuner och av organisationer som
har till sin uppgift att främja friluftslivet.
När byggnadsrestriktionerna nu har
lättat, skulle det ju vara av synnerligen
stor betydelse, om man genom ett ökat
anslag kunde i litet raskare takt ta igen
vad som måst eftersättas under de gångna
åren, då det varit så svårt att få tillstånd
att bygga upp fritidsanläggningar
av olika slag, där ungdomen kan samlas
och, som jag sade i början av mitt anförande,
finna både förströelse och rekreation.

Jag förstår mycket väl att jag inte i
dag kan komma längre än till det förslag,
som statsutskottet framlagt, och jag
skall därför inte framställa något yrkande,
även om jag helst hade velat göra
det för att därigenom ytterligare få poängtera
vikten av att ytterligare tipsmedel
anslås till denna verksamhet. Pengarna
finns ju, och jag tycker att de människor
som har sin glädje i att tippa,
skulle få en dubbel glädje, då de inte
bara kan gå och vänta på den stora
vinsten, utan också vet att de understöder
en gagnelig verksamhet.

Sedan är det ännu en sak, som jag
skulle vilja framhålla, när jag nu ser att
handelsministern är närvarande. Jag vet
att han själv är positivt intresserad av
dessa frågor, och jag förstår också att
det inte är så gott för en minister att få
alla sina önskemål tillgodosedda, då ju
det ena måste passa in i det andra i den
helhet som budgeten utgör. Men nu är
det ju så, att finansministern har ett
speciellt intresse för denna fråga i samband
med de reformer av rusdrycksförsäljningen
som förestår och som aktualiserar
åtgärder från statsmakternas sida
för att hålla tillbaka alkoholkonsumtionen.
Riksdagen får väl så småningom besluta
om rätt stora anslag till det ändamålet.
Jag vill då framhålla att vi här
har en väg att följa när det gäller att göra
en verklig positiv insats just för att
avhålla folk från otrevliga alkoholvanor.
Jag vill uttala en förhoppning att man,
när de frågorna diskuteras inom regering
och riksdag, inte glömmer bort den
möjlighet vi har att genom ökade anslag

till friluftsverksamheten främja nykterheten,
något som vi alla måste inrikta
oss på att göra, så mycket vi förmår, om
det inte skall följa alltför obehagliga
överraskningar av de reformer som nu
förberedande handläggs av särskilda utskottet.

Jag behöver ju inte vädja till handelsministern
att han fortfarande skall ha
sin uppmärksamhet riktad på detta, men
jag vill be honom att utnyttja alla de
möjligheter han har för att få hela regeringen
att omfatta detta intresse, så
att vi nästa år kan få ett större anslag
till detta ändamål än som nu föreslagits.

I detta anförande instämde fru Svenson
(bf).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Detta anslag har höjts
från 750 000 till 1 miljon kronor, alltså
med 250 000 kronor. Jag måste säga, att
om man finge höja alla anslag till behjärtansvärda
ändamål i samma proportion,
så skulle det vara ett rent nöje att
sitta i statsutskottet och behandla sådana
ärenden. Men det ligger ju inte så till,
utan även för mycket trängande behov
måste man slå dövörat till, när Kungl.
Maj :t inte ansett sig kunna framlägga något
förslag.

Utskottet har dessutom konstaterat, att
det vid budgetårets ingång fanns en behållning
på 1 miljon kronor. Nu sade motionären
bär liksom han har sagt i motionen,
att dessa pengar är fördelade. Jag
skall inte alis bestrida att det kan vara
så, men de fanns i alla fall tillgängliga
för arbeten under detta år och har nu
alltså kunnat komma till användning. Det
har sålunda funnits 1 750 000 kronor under
innevarande budgetår. Om man skulle
hinna förbruka hela detta belopp i år,
blir det i alla fall 1 miljon kronor för
nästa år.

Utskottet har som motivering för sitt
yrkande erinrat om att med avseende å
såväl nybyggnads- som underhållsarbeten
betydande investeringsbehov föreligger,
vilka icke kan tillgodoses med hänsyn
till den ekonomiska situationen och
restriktionerna på byggnadsmarknaden.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

Jag kan erinra motionären om en liten
debatt som vi hade i höstas med anledning
av en motion av herr Möller. Det
gällde bostäder i den gamla Djurgårdsstaden,
vilka inte är människovärdiga
men som på grund av brist på medel
ändå inte har kunnat upprustas. Man kan
ta många exempel på att byggnadsverksamheten
har måst inskränkas, och jag
tror inte att vad Kungl. Maj :t här har
föreslagit är så njuggt tillmätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag börjar bli ledsen
nu. Jag tyckte att jag var så vänlig jag
kunde och sade ingenting ont om statsutskottet,
och nu kommer herr Näsgård
och yttrar sig så, att man får den uppfattningen
att han anser, att det här inte
skulle föreligga något behov. Det menar
han kanske inte, och i varje fall hoppas
jag att kammaren inte har uppfattat hans
anförande så, utan att det står fast att
vi allesammans är eniga om att här
föreligger ett stort behov som vi skall
försöka tillgodose så fort det finns finansiella
möjligheter att göra det.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 97—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101.

Lades till handlingarna.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner

m. in.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 75, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsråds 3

Första kammarens protokoll 195t. Nr 12.

protokollet över civilärenden för den 12
februari 1954, föreslagit riksdagen att
dels utfärda polislönereglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med ett såsom
bilaga D till statsrådsprotokollet
fogat författningsförslag, att gälla från
och med den 1 juli 1954, dels under de
förutsättningar och i den omfattning,
som i statsrådsprotokollet angivits, vidtaga
ändringar i ifrågavarande reglemente,
dels ock utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga
i anledning av de ifrågavarande förslagen.

I propositionen hade framlagts förslag
till lönegradspiacering och övriga avlöningsvillkor
för rikets polispersonal.
Förslagen hade varit föremål för överläggningar
med Tjänstemännens centralorganisation
och Svenska polisförbundet
och hade därvid godkänts av dessa organisationer.
De framlagda förslagen
berörde sammanlagt omkring 8 300 polismän.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmquist in. fl. (I: 409) och den andra
inom andra kammaren av herr Adamsson
m. fl. (II: 525);

dels en inom första kammaren av herr
Herlitz väckt motion (I: 412);

dels en inom andra kammaren av herr
Neländer m. fl. väckt motion (II: 528);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Stockholm väckt motion
(II: 529).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna I: 409 och II: 525
icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionen II: 529 icke måtte av
riksdagen bifallas;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen I: 412, bemyndiga Kungl. Maj:t
att med iakttagande av vad utskottet anfört -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

a) utfärda polislönereglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med ett såsom
bilaga till utlåtandet fogat författningsförslag,
att gälla fr. o. m. den 1 juli
1954;

b) under de förutsättningar och i den
omfattning, som i statsrådsprotokollet
angivits, vidtaga ändringar i ifrågavarande
reglemente;

4. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen II: 528, bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga i anledning
av de under 3 omförmälda förslagen.

Reservationer hade anmälts av, utom
annan, fröken Andersson och fröken Elmén,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att i korthet
få motivera den blanka reservation
som jag har fogat till detta utlåtande.
Att reservationen är blank innebär inte,
herr talman, att jag anser att denna fråga
är oväsentlig — den är tvärtom utomordentligt
viktig, vilket jag strax skall
visa.

Det kan på en hel del punkter riktas
ganska stark kritik mot förslaget såsom
sådant, och jag tror också att konsekvenserna
för samhället, åtminstone inom
vissa områden, kommer att bli ganska
allvarliga. Med hänsyn till att det här rör
sig om ett förhandlingsresultat, har jag
för min del dock på sedvanligt sätt böjt
mig för detta resultat, men jag tror att
verkningarna av det som vi här strax
skall besluta blir sådana, att en allvarlig
omprövning är av behovet påkallad inom
en inte alltför avlägsen framtid.

Det är ett framsteg, att det har blivit
ett enhetligt, eller i varje fall mera enhetligt
reglemente för polisen, som gäller
för hela landet. Jag skall inte gå in på
detaljer och jag skall inte heller göra
jämförelser beträffande löneställningen
mellan olika polisgrupper. Inte heller
skall jag gå in på förhållandet mellan
stad och land och de speciella problem

som finns inom dessa områden. Jag tror

dock att det även här behövs en rätt snar
prövning av förhållandena, vilket även
en hel rad länsstyrelser har understrukit.
Dessa länsstyrelser betonar vikten
av — vilket ju i och för sig är självklart
— att kvalificerad personal knytes
till polisväsendet. När nu mot bakgrunden
av förhållandena sådana som de är,
vilket jag strax skall beröra, lägges fram
ett förslag, som de facto går ut på att
vissa grupper får en lönesänkning, förstår
man att det kan vålla en rätt stor
cro på olika håll. Såsom förhållandena
är, tycker jag att lönesänkningar åtminstone
inte borde få förekomma. Så
blir emellertid förhållandet i t. ex. Stockholm,
där vissa grupper får en direkt
lönesänkning.

Men om jag alltså bortser från förhållandet
mellan de olika grupperna, skulle
jag vilja framhålla, att den väsentligaste
invändningen man kan göra är att rekryteringslönen
sänks till lönegrad 11. Nu
är det ju i allmänhet lönegrad 12 och
för de tre största städerna 13. Man har
i propositionen hänvisat till att aspiranter
inom statsförvaltningen i allmänhet
är placerade två lönegrader lägre än
lägsta extra ordinarie- eller ordinarietjänster
i karriären.

Statspolisintendenten uttalar starka
betänkligheter esnot detta förslag, överståthållarämbetet
uttalar farhågor för poliskårens
rekrytering över huvud taget.
När polismästaren i Stockholm hade föredragning
inför femte avdelningen, tror
jag inte jag var ensam om att ta mycket
starkt intryck av den oro som han där
gav uttryck åt beträffande möjligheten
att över huvud taget upprätthålla ordning
och rätt i samhället. I det uttalande
som ett, väl att märka, enhälligt stadskollegium
i Göteborg har gjort till statsutskottet
säges det bland annat — jag
citerar det igen, fastän det anförts i en
interpellation i denna kammare den 23
mars: »Brottsligheten stiger. Procenten
uppklarade brott är mycket låg, ordningen
på gatorna lämnar mycket övrigt att
önska.» Den satsen kan man i hög grad
understryka — det tror jag litet var har
erfarenhet av.

Nu framhäves det i propositionen och

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

i överläggningarna över huvud taget att
det är befordringsmöjligheterna som har
den kanske väsentligaste betydelsen för
rekryteringen. Men man får i det sammanhanget,
menar jag, inte glömma bort
att rekryteringsåldern vid polisen är hög.
Den är som bekant 21 år. Detta betyder
att vederbörande i regel tidigare varit
ute i förvärvsarbete. Rekryteringen är
emellertid besvärlig inte bara i städerna
utan också på landsbygden. Så säger
t. ex. länsstyrelsen i Malmöhus län att
man där fått sänka kravet på allmänbildning,
och länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län säger, att om man har för
låg rekryteringslön, riskerar man att få
nöja sig med sådana som inte funnit sig
till rätta på annat håll i förvärvslivet.
Det är ju dock inte på det sättet en sådan
viktig kår skall rekryteras.

Nu säger departementschefen, såsom
jag nyss nämnde, att de goda befordringsmöjligheterna
har avgörande betydelse.
Frågan är — jag skall inte gå in
på den sidan av saken — om befordringsmöjligheterna
är så lysande. Utskottet
instämmer, jag höll på att säga naturligtvis,
i departementschefens uttalande
och säger att det fyller rimliga anspråk
i det hänseendet. Vilket skulle bevisas.

Om man tar Stockholm och Göteborg
som exempel visar det sig — och det
framfördes också av polismästaren inför
femte avdelningen — att det i Stockholm
finns cirka 70 vakanser, och i Göteborg
finns det 125 sådana. Man frågar sig hur
mot den bakgrunden en utökning, sådan
som den föreslagna, av statspolisen skall
kunna komma till stånd.

Nåväl, av skrivelser och uppvaktningar
från flera håll inför avdelningen har
man fått klart för sig att missnöjet är
ganska stort. Så är väl oftast fallet efter
ett förhandlingsresultat som detta. Men
jag undrar, om det inte i alla fall vore
lämpligt att värdera upprätthållandet av
ordning och säkerhet efter något andra
grunder än som här har skett. Det är
klart att det alltid är svårt att göra jämförelser
— det kan inte bestridas. Man
måste ju anse att alla önskvärda och
nödvändiga poster bör besättas på det

sättet att verksamheten fungerar tillfredsställande.
Men låt mig bara referera
de invändningar som statspolisintendenten
har gjort, när det gäller värderingen
av polisens arbete! Jag skall bara
räkna upp invändningarna utan att gå
in på dem. Han menar att mätmetoderna
inte är tillfredsställande. Det påvisas
också av statspolisintendenten att polispersonalen
har en särställning. Denna
har, säger intendenten, inte tillräckligt
beaktats. Inte heller har man beaktat de
särskilda krav som ställs på polisen.
Denna löper t. ex. stora personliga risker.
Slutligen tillkommer att även då polisen
är tjänstefri förefinns viss skyldighet
att träda i tjänstgöring.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län säger t. ex. i detta sammanhang följande:
»Vidare bör man också uppmärksamma,
att arbetets art är sådan, att det
kan medföra starka personliga påfrestningar
och stort obehag för den enskilde
polismannen, vilket medför, att yrket
i och för sig ej är särdeles lättrekryterat.
Polisarbetets beskaffenhet och de krav,
som detta arbete ställer på de enskilda
befattningshavarna, motivera enligt länsstyrelsens
mening, att polisens allmänna
löneläge lägges på en nivå, som kan te
sig relativt hög i förhållande till andra
tjänstemannagruppers lönenivå. Om man
vill tillgodose en god rekrytering till polisen,
synes det länsstyrelsen angeläget,
att så blir förhållandet.» Jag kan helt
instämma i detta uttalande. Jag kan däremot
inte instämma i departementschefens
ord att »de föreslagna avlöningsvillkoren
för polispersonalen som helhet
betraktade får anses skäliga i förhållande
till andra gruppers». Det beror naturligtvis
på vad man menar med »som helhet
betraktade». Rekryteringslönen anser
jag inte vara skälig.

Nu säger departementschefen emellertid
att placeringen skett efter — jag citerar
— »ingående värderingar av polispersonalens
arbetsuppgifter». Detta uttalande
ter sig ju litet egendomligt mot
bakgrunden av den kritik från polisintendentens
sida som jag nyss föredrog.
Till yttermera visso understryker departementschefen
att han inte har funnit.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

anledning till erinran mot den metod
som utredningen har använt vid arbetsvärderingen.

Beträffande själva löneavvägningen
hänvisar departementschefen till att
t. ex. statskontoret och statens lönenämnd,
som liar en överblick över hela
det statliga löneområdet, anser att förslaget
närmast ligger i överkant. Jag
skall inte bestrida att dessa organ har
överblick över själva lönefrågan i landet.
Den saken är alldeles riktig. Men
man kan heller inte bestrida att polismyndigheterna,
som måste se till verkningarna,
har en annan uppfattning på
väsentliga punkter, överståthållarämbetet
t. ex. har påtalat ensidigheten i urvalet
av de grupper som man har gjort
jämförelse med, och därför — säger
överståthållarämbetet — har jämförelsen
kommit att avse endast mycket begränsade
delar av polisarbetet. Länsstyrelsen
i Malmöhus län — jag skall sluta med
citaten nu — säger att utredningen inte
har redovisat hur jämförelserna utförs,
att beröringspunkterna mellan de jämförda
grupperna är ringa och att polispersonalen
utan tvekan intar en särställning.

Det är mot denna bakgrund förklarligt
att de ansvariga polismyndigheterna
här har uttalat sin oro. I Stockholm och
Göteborg närmar det sig katastrof —• det
är inget överord; det finns bevis för den
saken.

Nu säger utskottet — och jag skall
sluta därmed — att placeringen av enskilda
kommunala tjänster skall ske i
samarbete med polisväsendets organisationsnämnd.
Jag vill understryka detta
utskottets uttalande att placeringen blir
så riktig som möjligt i förhållande till
arbetsuppgifterna och andra föreliggande
omständigheter. Jag tror, som jag
sade i början av anförandet, att en snar
omprövning blir nödvändig, om inte
oefterrättliga förhållanden skall uppstå
eller konserveras på detta för samhällslivet
så livsviktiga område.

Herr talman! Jag kan för närvarande
inte annat än yrka bifall till utskottets
förslag, men jag har velat framföra dessa
synpunkter.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag vågar begära ordet
trots att jag inte står som reservant. Meningen
var att också jag skulle ha antecknat
en blank reservation, men på
något sätt kom den bort.

Någonstans i utskottets utlåtande säges
att i jämförelse med situationen för
andra tjänstemannakategorier är de här
ifrågasatta lönerna inte låga, utan de är
snarare högre än vad som gäller för
andra jämförliga kårer, detta särskilt om
man tar hänsyn till de stora befordringsmöjligheterna.
Det kan ligga någonting
i detta, men enligt mitt förmenande har
utskottet inte med detta uttalande gått
in på frågans kärnpunkt. Jag skall med
några siffror belysa, hur förhållandena
gestaltar sig i min hemstad Göteborg på
polisväsendets område.

Göteborgspolisen har 17 kommissarier,
varav en biträdande kommissarie, och
132 tjänster som överkonstapel i olika
kategorier. Dessutom vill jag minnas att
det finns 96 kriminalkonstaplar och 22
ordonnanskonstaplar. Samtliga nu nämnda
befattningar är tillsatta. Men går vi
till ordningspolisen är läget ett helt annat.
Staden har för närvarande, om jag
inte är alldeles felaktigt underättad, 407
ordinarie och 110 extra konstaplar i ordningspolisens
led, men av dessa tjänster
står icke mindre än 138 obesatta. När
stadskollegiet i Göteborg nyligen inlämnade
en skrivelse till statsutskottets femte
avdelning i frågan, var antalet vakanser
125. Vakansernas antal ökas alltså
för varje vecka. Man behöver ju inte
vara utrustad med någon högre grad av
fantasi för att förstå varthän detta tillstånd
kommer att leda i fråga om medborgarnas
trygghet till liv och egendom.
Samtidigt påtalas de! att standarden har
sänkts och att verkningarna kommer att
sträcka sig många år framåt i tiden.

Fröken Ebon Andersson citerade den
av mig nyss nämnda skrivelsen från
stadskollegiet i Göteborg till statsutskottets
femte avdelning. Jag vill därtill inflicka,
att det i Göteborg inte finns någon
motsvarighet till borgarrådsinstitutionen
i Stockholm. Göteborgs stadskollegium
fungerar som en styrelse för hela sta -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

den, och det är den inrättningen som
närmast har ansvaret för stadens skötsel
och förvaltning. Jag nämnde nyss att
när stadskollegiet skrev till statsutskottet
fanns det 125 vakanser. Stadskollegiet
anför vidare: »Det har länge varit svårt
att rekrytera polisen med unga män som
fylla de krav, som ställas i Kungl. Maj:ts
proposition nr 75 till årets riksdag och
ännu svårare att fylla de krav, som tidigare
gällt för Göteborgs poliskår.»

Jag tror inte att jag skryter, när jag
säger att Göteborgs poliskår kanske har
varit den bästa i riket. Vi har mer än
en gång kunnat konstatera, att brott som
andra poliskårer inte har klarat upp •—
jag tänker närmast på kriminalutredningar
— har göteborgspolisen lyckats
nysta upp.

Stadskollegiet fortsätter: »Polisnämnden
i Göteborg har tidigare uttalat sin
betänklighet mot att avlöningsförmånerna
för den kommunalt avlönade polispersonalen
bestämmas genom statliga
reglementsföreskrifter, då den kommunala
självbestämmanderätten därigenom
blir illusorisk. Stadskollegiet delar denna
uppfattning.»

Jag vill nämna att i stadskollegiet är
samtliga partier i Göteborgs stadsfullmäktige
representerade.

Litet längre fram i skrivelsen citeras
vad i propositionen säges angående förslaget
till polislönereglemente: »Utöver
vad i detta reglemente förutsattes eller
eljest medgivits av Kungl. Maj :t med stöd
av riksdagens beslut, må polisman icke
för tjänstgöring vid polisväsendet åtnjuta
ersättning eller förmån, så framt ej
Kungl. Maj :t för uppdrag eller arbete,
vilken kan anses falla utom polismannens
vanliga tjänsteutövning, anvisat särskilda
medel eller eljest finner skäl medgiva,
att särskild gottgörelse må utgå.»

Stadskollegiet fortsätter: »Det här citerade
utdraget ur förslaget till polislönereglemente
fråntar kommunerna varje
möjlighet att anpassa lönevillkoren efter
skiftande lokala förhållanden. Göteborgs
stadskollegium hyser allvarliga tvivel att
polisfrågan i Göteborg skall kunna lösas
vare sig på kortare eller längre sikt, om
en så rigorös bestämmelse kommer att

ingå i polislönereglementet. En uppmjukning
av ifrågavarande bestämmelse, så
att staden får friare händer att ordna
förhållandena, anser stadskollegiet i hög
grad av behovet påkallad.

Betänkligheterna mot ett strikt genomförande
av förslaget för stadens del
knytas först och främst till rekryteringen.
Den kungl. propositionen föreslår,
att nyanställd personal skall placeras i
11 :e lönegraden. Det går icke att få kvalificerade
aspiranter under sådana omständigheter.
Samtliga extrakonstaplar i
Göteborgs poliskår anställas sedan flera
år tillbaka i 13 :e lönegraden. Efter genomgången
polisskola få de omedelbart
inträda i tjänst som fotpatrullerande
konstaplar. Under de senare åren har
det, alldeles oavsett den nu föreliggande
blockaden, varit svårt att rekrytera
polismän. Har man haft svårt att få aspiranter
till 13:e lönegraden, blir det
självfallet ännu svårare att rekrytera i
11 :e lönegraden.» Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har i ett yttrande
över utredningens förslag om en lönereglering
för polispersonalen understrukit
detta förhållande.

Stadskollegiet fortsätter: »Den oro,

som länsstyrelsen ger till känna, delas
av stadskollegiet. Stadskollegiet vill uttryckligen
betona, att det icke är möjligt
att sänka nu utgående begynnelselön.
Kollegiet anser det önskvärt med en förbättring
av villkoren under den tid extrapolisen
genomgår polisskola.»

Jag vill erinra om vad jag sade i början
av mitt anförande, nämligen att det
nu inte längre är fråga om den ena eller
andra lönegraden, ntan det är fråga om
att vi över huvud taget skall kunna rekrytera
ordningspolisen, då närmast i
våra två största städer. Man får väl ändå
säga att det är en av kultursamhällets
viktigaste uppgifter att se till, att medborgarna
åtnjuter trygghet i samhället.

Redan nu kan man konstatera att ordningen
i Göteborgs stad, som tidigare
har varit mönstergill, börjar att bli sämre.
Förhållandena kommer att alltmer
försvåras, om här inte vidtas några extra
åtgärder. Det är angeläget att inrikesministern,
som ju närmast har ansvaret

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m.
för polisväsendet i landet, snarast besvarar
lierr Svärds interpellation och
upplyser kammaren om hur han tänker
sig att dessa saker skall klaras upp.

Man får det intrycket att det har gått
en smula dilettanteri i behandlingen av
detta ärende. Det gäller också om de
nya benämningarna. Här finns benämningar
på befattningar som man har
svårt att förstå vad de skall innebära.

Det finns en befattning där vederbörande
kallas för kriminalassistent. Vad menas
med kriminalassistent? Är det en
person som skall assistera de kriminella
i deras verksamhet? Nog hade man väl
kunnat hitta på en mera adekvat beteckning.
Vid närmare forskning i skrifterna
finner man att kriminalassistent är
detsamma som vi förut har benämnt kriminalkonstapel.
Varför inte låta den benämningen
stå kvar?

En annan benämning är polisassistent.

En polisassistent skulle man väl tänka
sig vara en person som assisterar polisen,
men i själva verket konstaterar man
att polisassistent är vad vi förr i världen
kallade överkonstapel. Det synes mig,
herr talman, som om vi i dagens läge
skulle ha fått pippi på vissa titlar, exempelvis
kurator och assistent •—- titlar
som brukats i alla möjliga, för att nu
inte säga omöjliga sammanhang. Jag
skulle önska att Kungl. Maj :t överväger
denna titelfråga litet mera, ty säkerligen
kommer de här föreslagna benämningarna
att vålla missförstånd i fortsättningen.

Vad som presenteras riksdagen i detta
sammanhang är en ganska tidstypisk
företeelse. Det är ett resultat av en förhandling
mellan två organisationer, vilket
riksdagen endast har att acceptera
eller förkasta. Återigen möter vi ett exempel
på det nya samhälle som växer
fram, nämligen det korporativa samhället.
Vi är bundna av överenskommelser,
och jag kan därför inte komma med något
yrkande.

Jag vill emellertid sluta, herr talman,
med att uttala den förhoppningen, att inrikesministern
till fullo inser det ansvar,
som han har för denna frågas vidare
behandling.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Av herr Ohlons anförande
kunde man möjligen få den uppfattningen,
att det föreliggande förslaget var
något som skulle påtvingas kommunerna.
Jag vill därför erinra om att detta
är kommunförbundens intiativ. Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund hemställde i en gemensam
skrivelse den It februari 1953
om att man skulle åstadkomma en samordning
av polispersonalens avlöningsoch
pensionsförmåner efter mönster av
vad som gäller exempelvis för folkskolans
lärarpersonal. Frågan har alltså
kommit upp på grund av en framställning
från dessa kommunförbund.

I proposition nr 168 vid förra årets
riksdag framlade Kungl. Maj:t ett principförslag
om att ett bindande statligt
avlöningsreglemente skulle införas för
den kommunala polispersonalen. Det var
alltså ett tillmötesgående av de framställningar
som hade gjorts från kommunförbunden,
och förslaget bifölls av
riksdagen.

Sedan tillsattes en utredningskommitté,
1953 års polislöneutredning, och
den framlade i höstas förslag angående
polispersonalens avlöningsförmåner
m. m. Detta förslag har sedermera varit
föremål för — som här redan sagts —
överläggningar mellan civildepartementet
å ena sidan samt TCO och polisförbundet
å andra sidan, och därvid har
personalorganisationerna förklarat sig
godkänna det förslag till lönereglering
för polispersonalen som sedan har framlagts
i den kungl. proposition som behandlas
i det statsutskottsutlåtande som
nu föreligger till avgörande här i kammaren.

Det har riktats en hel del kritik mot
polislöneutredningens förslag. Vad angår
förslaget till principer för ett nytt
lönesystem och till normer för lönegradsplaceringen
av polispersonalen,
har remissmyndigheterna i allmänhet
tillstyrkt lönesystemet men i många fall
haft erinringar mot lönegradsförslaget.

En del remissmyndigheter har ansett,
att den föreslagna lönesättningen var för
hög eller i vart fall inte för låg. Det är,

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

såsom här tidigare nämnts, statskontoret
och statens lönenämnd som har intagit
den ställningen. Vissa remissinstanser
har ansett den föreslagna lönesättningen
genomgående för låg, andra har underlåtit
att gå in på förslagets sakliga detaljer
med hänvisning till att förslaget
skulle bli föremål för förhandlingar.

Överståthållarämbetet ifrågasatte, om
icke en särskild löneplan borde upprättas
för polispersonalen i Stockholm. Det
är kanske just denna synpunkt som kommit
att i rätt hög grad dominera debatten
omkring polislöneförslaget. Man har
hävdat att polistjänsten i storstäderna —
i detta sammanhang har knappast
nämnts andra städer än Stockholm och
Göteborg — är så mycket mera krävande
än inom landet i övrigt och att polisen
i dessa städer därför borde ha en
högre löneställning. Man har till stöd
härför anfört också de svårigheter beträffande
polisväsendet som man har
haft i Göteborg och även i Stockholm.

När vi behandlade förslaget i statsutskottets
femte avdelning, hade vi en del
uppvaktningar, såsom fröken Andersson
redan nämnt. Bland dem som uppvaktat
har varit representanter för de grupper
av polispersonalen i Göteborg och i
Stockholm, vilka ställt sig utanför Svenska
polisförbundet och som därför ej
heller ansett sig ha godkänt det framlagda
löneförslaget. I en till avdelningen
överlämnad skrivelse säger dessa polismän
bland annat: »På grund av det allvarliga
läge, som är rådande inom ordningspolisen
i Stockholm och Göteborg,
hemställer vi, att riksdagens ledamöter
vid behandlingen av propositionen angående
polispersonalens avlöningsförmåner
medverkar till en lösning, som medför
arbetsfred och trivsel inom polisen.
Det är vår förhoppning, att frågan skall
lösas på sådant sätt, att den allvarliga
poliskonflikten i Göteborg skall kunna
hävas och att den konflikt, som kan befaras
i Stockholm, därest anställningsvillkoren
skulle försämras, ej behöver
tillgripas.»

Jag vill citera ytterligare något ur
samma skrivelse. Det heter: »Inledningsvis
vill vi betona, att vi med vår skrivel -

se icke avser något annat än att lämna
riksdagens ledamöter en saklig information
om det allvarliga läge, som sedan
lång tid varit rådande inom landets polisväsen.
Vi anser att frågan är så betydelsefull
för samhället, att vi vill lämna
vår medverkan för att åstadkomma en
lösning, som tillför polisen kvalificerad
arbetskraft och som möjliggör en snabb
uppbyggnad av ett effektivt polisväsen.»

Det är ju ett mycket positivt uttalande,
måste jag säga, som jag tycker i och för
sig icke är ägnat att inge pessimism för
framtiden.

Vi hade också uppvaktning av styrelsen
för en länsavdelning av Svenska polisförbundet.
Dessa representanter hade
en något annan syn på denna fråga. I
den skrivelse som de överlämnade säges
bland annat: »Att städerna och de större
polisdistrikten gynnats i föreliggande
proposition, torde någon tvekan icke råda
om.» Efter att ha erinrat om vissa
remissmyndigheters uttalanden, att utredningen
undervärderat landsbygdspolismännens
arbete, säger man i skrivelsen,
att det måhända är okunnighet om
landsbygdspolispersonalens arbetsbörda
och arbetsförhållanden, som är orsaken
till denna undervärdering. Man kommer
sedan i skrivelsen fram till att det bör
finnas ett lönesystem, som ger samma
lönegrad inom samma befattning, oavsett
om vederbörande är placerad i Stockholm,
i Göteborg, i Ystad eller i ett
landsbygdsdistrikt. Ett dylikt lönesystem
gäller, säger man, för andra yrkesgrupper
och bör kunna tillämpas även
för landets polispersonal.

Det förefaller nog tämligen klart, att
om man genom att tillämpa en högre
lönesättning för polispersonalen i Stockholm
och Göteborg i någon mån kunde
minska missnöjesanledningarna bland
polispersonalen i dessa städer, skulle
man i stället skapa missnöje och irritation
på andra håll. Vad skulle man exempelvis
säga i Malmö om ett lönesystem
som satte polispersonalen i Stockholm
och Göteborg i särställning? Inom polisutredningen
kom vi till den uppfattningen,
att ett enhetligt lönesystem för
hela landet vore att föredraga framför

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

ett ortsdifferentierat system. Denna inställning
har ju också godtagits av de i
överläggningarna med civildepartementet
deltagande personalorganisationerna.

Såväl fröken Andersson som herr
Ohlon har åberopat ett uttalande av
stadskollegiet i Göteborg. Jag måste säga
att detta uttalande i någon mån förvånar
mig. Det förslag som nu har framlagts
till ett statligt lönesystem för polispersonalen
kan ju inte gärna ha varit orsaken
till de tidigare svårigheterna i Göteborg.
Jag ber att få erinra om den
självklara saken, att polispersonalens löneförhållanden
hittills har reglerats rent
kommunalt. Jag kan inte underlåta att
i det sammanhanget erinra om vad styrelsen
för Svenska stadsförbundet anfört
i sitt remissyttrande över polislöneutredningen
— både Stockholm och Göteborg
är ju med i Svenska stadsförbundet.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet
tillstyrker, att polislöneutredningens förslag
lägges till grund för det fortsatta
arbetet på ett polislönereglemente under
förutsättning att vissa modifikationer i
förslaget företages och att vissa andra
av styrelsen framförda synpunkter iakttages.
De av styrelsen yrkade modifikationerna
avser främst en minskning av
antalet föreslagna befordringstjänster
för polispersonalen. En dylik åtgärd anser
styrelsen erforderlig för att den eftersträvade
likställigheten med statliga
tjänstemannagrupper skulle nås. I yttrandet
omnämnes sedan pensionsförhållandena,
som ju inte tagits upp i detta
sammanhang. Till närmare klarläggande
av styrelsens avgivna yrkanden och övriga
av styrelsen anförda synpunkter
har det i propositionen lämnats följande
sammandrag av styrelsens yttrande:
»Om man med ledning av utredningens
egna beräkningar rörande resultatet av
förslaget till lönegradsplacering undersöker
befordringsmöjligheter på polisbanan
enligt förslaget, visar det sig, att
mot 3 tjänster i lönegrad 13 eller 15 svarar
ungefär 2 tjänster i lönegrad 17 eller
högre. I de fyra största städerna visar
siffrorna ett ännu märkligare resultat;
där är tjänsterna i lönegrad 17 och högre
t. o. m. flera än sammanlagda antalet

tjänster i lönegrad 13 och 15. Även om
man flyttar ned gränsen mellan befordrade
och obefordrade och alltså räknar
tjänsterna i lönegrad 15 till befordringstjänster,
får man för tullbevakningspersonalen
endast en befordringstjänst på
fyra obefordrade. Om man även för polispersonalen
räknar tjänsterna i lönegrad
15 till befordringstjänsterna, får
man ej mindre än fem befordringstjänster
på en obefordrad.»

Herr Ohlon förde på tal de föreslagna
assistentbenämningarna. Utskottet har
föreslagit att Kungl. Maj:t skall ta den
frågan under övervägande. Jag vill påpeka,
att då utredningen har föreslagit
införande av dessa benämningar, är det
närmast ett tillmötesgående av önskemål
som har framställts från personalen.

Även på en annan punkt har stark kritik
riktats mot förslaget, nämligen i fråga
om rekryteringsgraden Cf 11, en fråga
som fröken Andersson var inne på. Jag
anser att man i det sammanhanget inte
bör glömma bort något som också påpekats
i propositionen, nämligen de fördelar
som förslaget inrymmer för personalen
i form av olika förmåner utöver månadslönen
samt de ökade möjligheterna
till befordran med därav följande förbättrat
pcnsionsunderlag. Jag tror inte
att man i detta sammanhang skall tänka
enbart på rekryteringsgraden Cf 11 utan
på det föreslagna systemet i sin helhet.
Praktiskt taget alla polismän har enligt
förslaget möjlighet att inom en tidrymd
av fem år från antagandet komma upp i
lönegrad 15.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr THUN, EDVIN (s):

Jag saknar anledning att gå närmare
in på förslaget till lönegradsplacering,
som i vanlig ordning blivit godkänt av
såväl Tjänstemännens centralorganisation
som Svenska polisförbundet. Däremot
skulle jag vilja se på frågan ur en
annan synpunkt, nämligen med tanke på
den oro som kunnat förmärkas bland
polismännen över hela landet. Speciellt
tänker jag på landsbygdens polismän,
som anser att förhandlingarnas resultat

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

inte blivit för dem fullt tillfredsställande.
Jag skall som sagt inte gå in på frågan
om deras lönegradsplacering'', men under
oron bland landsbygdens polismän ligger
vissa förhållanden, som jag gärna skulle
vilja något belysa.

Vi vet att landsbygdens polismän arbetar
under särskilt svåra förhållanden.
Deras tjänstgöringstid kan inte begränsas
till åtta timmar utan kommer ofta
att sträcka sig över betydligt längre tid.
Det är också känt att polismännens fruar
ibland får tjänstgöra som telefonvakter
i sådana små polisdistrikt, där det inte
finns tillräckligt antal polismän; sådant
händer ganska ofta, när polismännen är
ute i tjänsteärenden. Dessa förhållanden
för landsbygdens polismän är naturligtvis
besvärliga och torde i mycket hög
grad bidraga till oron bland dem.

Vårt lands polisorganisation har diskuterats
vid olika tillfällen, och man har
sökt finna en organisationsform som
skulle bli ändamålsenlig för såväl landsbygden
som städerna. Man kan nog konstatera,
att resultatet för landsbygdens
det inte blivit fullt tillfredsställande, och
anledningen är just att polisdistrikten i
allmänhet är för små och saknar de personella
resurser som behövs för att polismännen
skall kunna få den ordnade ledighet
de är så väl förtjänta av.

Man bör nog också tänka på att kvalifikationskraven
för landsbygdens polismän
undan för undan har skärpts. Antalet
trafikmål växer, och de måste på
landsbygden utredas efter samma grunder
och precis lika noggrant som i städerna;
i vissa fall ställs kanske högre
krav på landsbygdens polismän, därför
att de inte har någon expertis att tillgå
utan själva måste svara för att utredningarna
blir klarläggande och tillfredsställande.
För närvarande är det svårt att
komma till rätta med problemet, och
man frågar sig onekligen, om inte lönediskussionerna
i hög grad aktualiserar
den gamla tanken om polisväsendets slutgiltiga
förstatligande. Visar det sig att
man inte kan gå se långt, står vi nog
ändå inför problemet att eventuellt söka
lägga om den nuvarande distriktsindelningen.

Om jag tänker på min egen hemstad,
Enköping, så har landsfogden i länet
gjort en framställning till vår stad, huruvida
vi skulle ha intresse av att ingå
i en vidgad distriktsorganisation, där
landsbygden skulle bli bättre tillgodosedd.
I detta sammanhang pekar landsfogden
på de stora bekymmer den nuvarande
indelningen enligt hans uppfattning
vållar. Jag har mycket noggrant
satt mig in i problemställningen i
detta fall, och jag tror att det finns skäl
för att göra en närmare översyn av distriktsindelningen
i dess helhet.

Jag har som sagt inte framfört dessa
synpunkter i anslutning till frågan om
lönegradsplaceringen utan har närmast
velat ge en påminnelse om att det nog
inte står så väl till på olika områden när
det gäller speciellt landsbygdens polisväsen.
Jag tror att det skulle vara lämpligt
att vid något tillfälle göra en närmare
översyn av dessa problem.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Ohlon höll nyligen
här i kammaren ett särskilt i fråga om
göteborgspolisens löneförmåner mycket
välvilligt anförande; det rörde polismännens
ekonomiska bekymmer och
stadens svårigheter att rekrytera poliskåren,
därför att polismännens anspråk
inte blir tillgodosedda. Efter ett sådant
anförande hade man av herr Ohlon väntat
ett yrkande, som gått ut på en sådan
förändring att polisen i Göteborg, och
jag förmodar även i Stockholm, kunde
ha fått bättre löneförmåner än som enligt
propositionen tillerkännes dem.

Men något sådant förslag har inte
kommit från herr Ohlons sida, och man
frågar sig då vad det egentligen är för
mening med att stå upp här i kammaren
och bara deklamera och deklarera
sin goda vilja. Det föreställer jag mig
att vi kan göra allihop; här finns säkert
ingen, som inte gärna skulle se att polismännen
i Göteborg och Stockholm liksom
i övriga delar av landet fick bättre
betalt. Men nu är ju detta inte bara en
fråga om den goda viljan, utan det är ju
också fråga om förmågan liksom alltid
när det gäller statliga utgifter. Och då

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m.
tycker man ju, att om herr Ohlon liksom
sina partikamrater så många gånger
liar talat för ökade utgifter för stat och
kommun men lägger i dagen så litet intresse
att hjälpa till att skaffa fram de
inkomster som behövs för att täcka dessa
utgifter, borde han ådagalägga en liten
smula återhållsamhet när det gäller
att deklamera på detta sätt. Men det är
klart att när polisen i Göteborg i Göteborgs-Posten
eller i Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning läser om hur
herr Ohlon så vackert talat för att den
egentligen borde ha bättre betalt, ehuru
lian inte yrkat på det, röstar den hellre
på folkpartiet än på något annat parti.

Jag är också tämligen säker på att detta
i själva verket var meningen med hela
talet. Jag drar den slutsatsen så mycket
hellre som jag finner, att finansborgarrådet
i Stockholm, herr Bergvall, som
tillhör samma parti som herr Ohlon, inte
är här i dag och talar för högre polislöner.
Varför är lian inte det? Det där
får herr Bergvall och herr Ohlon göra
upp bäst de vill. Det bryr jag mig inte
om.

Jag skall inte heller, och kan över huvud
taget inte, ta upp frågan, huruvida
polislönerna är riktigt avvägda eller ej
mellan Stockholm och Göteborg och mellan
Stockholm och landsorten etc. Jag
vet bara, att om man skulle frånträda
den uppgörelse som här föreligger,
d. v. s. inte godkänna utskottets förslag,
skulle man i realiteten ha knäsatt en
princip, som skulle göra det praktiskt
taget omöjligt att sluta några kollektiva
avtal för detta slags personal i kommunnal
eller statlig förvaltning. En sådan
princip kan vi enligt mitt förmenande
inte gärna knäsätta. Vi kan under inga
förhållanden göra det på så lösa boliner,
att det inte finns ett alternativ. Det
skulle betyda, att vi ger oss ut i praktiskt
taget tomma intet. Att gå på blanka
reservationer eller att bara gå på välvilliga
talesätt, föreställer jag mig att
varken denna kammare eller den andra
kammaren är beredd att göra. Därför
anser jag, herr talman, att vi ingenting
annat har att göra än att ta utskottets
förslag.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att den föregående
ärade talaren var ganska förnuftig
i slutet av sitt anförande, när han
sade att här föreligger ett förhandlingsresultat,
som man inte utan vidare kan
riva upp. Men det var just det jag sade,
ärade representant på kristianstadsbänken!
Vi befinner oss inför ett fält accompli,
och det enda vi kan göra i nuvarande
situation är att hemställa hos
inrikesministern, att han ser till att förhållandena
blir uppordnade på ett eller
annat sätt. Inte kan väl ens den föregående
talaren hålla före, att det är ett
tillfredsställande och normalt förhållande,
att det bland 400 å 500 tjänster som
ordningspolis i Göteborg finns 138 vakanser.

. Vad beträffar herr Bergvall och Stockholm
får han svara för sig själv, men
Stockholm befinner sig inte i ett sådant
nödläge, i vilket Göteborg befinner sig
—• under socialdemokratisk ledning.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Att Göteborg lider under
socialdemokratisk partiledning, skall
vi väl hoppas att herr Ohlon snart kan
rätta till, så att det kan bli bättre förhållanden
i denna stad. Vi förstår ju, att
det behövs. Men när herr Ohlon försöker
slingra sig undan som han gör, då
han säger att vi här står inför ett fait
accompli, duger inte det. Herr Ohlon
har ju haft sin motionsrätt, herr Ohlon
sitter i utskottet, som behandlat denna
fråga, och herr Ohlon har kunnat reservera
sig. Det har funnits tre möjligheter
för herr Ohlon att göra någonting och
visa göteborgspolisen att han vill det
och det i stället för vad som är föreslaget.
Men det har inte herr Ohlon
gjort.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få upplysa
herr Elowsson om att jag inte sitter i
femte avdelningen av statsutskottet, där
denna fråga realiter avgjorts. Det är det

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

första, för det andra kommer man ju
inte med ett ändringsförslag så där utan
vidare utan att ha en utredning bakom,
och den utredningen förelåg inte.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Elowsson vände
sig inte mot mig utan mot herr Ohlon.
Jag blev emellertid uppkallad av det
sätt, på vilket det resoneras i denna
fråga. Jag har suttit i femte avdelningen
och har alltså gått igenom handlingarna
ordentligt. Det är nästan omöjligt,
ja, det är omöjligt att göra ändringar på
vissa punkter, om man inte vill riva upp
hela förhandlingsresultatet, vilket man
ju inte vill.

Anledningen till att jag begärde ordet
är att vi, herr civilminister, återigen
har fått ett bevis för att lönefrågorna
borde behandlas på ett annat sätt. Det
borde vara något slags förhandlingsnämnd,
och jag tror att civilministern
vid något tidigare tillfälle har varit inne
på den linjen.

Jag kunde inte följa herr Elowsson,
när han sade, att det är meningslöst med
deklarationer. Vi som sitter här har väl
ändå just på den grund möjlighet och
rättighet och till och med skyldighet att
framföra de synpunkter som vi har, särskilt
i en så viktig fråga som när det
gäller upprätthållande av lag och rätt
och ordning i samhället.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! När det gäller de svårigheter
som man bär fått speciellt i de
stora städerna beträffande polispersonalen,
skulle jag vilja fråga, om de inte
har sin grund i cn sak, som vållar svårigheter
även på andra fält än polisväsendets.
Jag tänker på den senaste
krympningen av dyrortsskalan, vilket
innebär att skillnaden mellan högsta och
lägsta tal i dyrortsskalan inte motsvarar
lönespännvidden på den privata arbetsmarknaden.
Resultatet blir, att de statsanställda
och de som eljest lyder under
statliga reglementen, i de högre dyror -

terna — jämfört med sina kolleger på
de lägre dyrorterna — finner sina relationstal
försämrade i förhållande till de
inom den fria marknaden anställda.

Till fröken Andersson skulle jag vilja
säga, att hon bör besinna detta. Hon påyrkar
nämligen i en kommande fråga
en skrivning, som skulle innebära ytterligare
ett steg i riktning mot avskaffande
av en dyrortsgrupp, varigenom
grupperna snarast möjligt skulle minskas
från 4 till 3. Det är, fröken Andersson,
just den sortens politik, som bidrar
till att sätta oss i dessa svårigheter
och skapa det missnöje, som växer hos
de statligt anställda i de högre dyrorterna,
framför allt i Stockholm och Göteborg.
Hur vetenskapligt motiverad denna
krympning än är, kan man konstatera,
att på den fria arbetsmarknaden
är lönespännvidden mellan högsta och
lägsta dyrort en helt annan. Minskar man
spännvidden och trycker ned de i offentlig
tjänst anställda i förhållande till
de privatanställda grupperna på de högre
dyrorterna, måste det leda till missnöje.
Jag säger alltså detta för att fröken
Andersson skall kunna besinna sig,
tills vi kommer till nästa fråga, så att
hon inte där medverkar till att skapa
ytterligare problem, varigenom vi får
nya bekymmer både för polispersonalen
och för andra.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att önska annat än att polismännen skulle
ha fått väsentligt bättre villkor än
de nu fått. Men det som man åstadkommit
förhandlingsvägen är väl som alltid
en kompromiss mellan två parter,
och jag förutsätter och vet, att polisens
egen organisation inte legat på latsidan
när det gällt att hävda de sinas intressen.

Jag fick en litet obehaglig smak i munnen,
när jag hörde herr Ohlons anförande.
Det gav mig intryck av att herr
Ohlon ville mena, att poliskårernas i
Stockholm och Göteborg intressen blivit
helt förbisedda till och med av deras
egna kolleger i landet och av deras
förbund. Hans anförande gav mig vidare
det intrycket, att herr Ohlon ansåg
att göteborgspolisen var så utomordent -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner
lig i förhållande till poliskårerna i övriga
landet, att maken inte kunde uppletas.
Jag måste säga, att alltihop var
ett prat för galleriet och så som det
lades upp alldeles speciellt för det göteborgska
galleriet med tanke på herr
Olilons betonande av hur denna utomordentliga
poliskår i Göteborg har åsidosatts.

Jag vill säga, herr talman, inte därför
att jag är stockholmare utan på
helt objektiva grunder, att det är en
våldsam överdrift att tro, att poliskåren
i Göteborg är så ofantligt mycket
bättre än poliskårerna i Stockholm och
Malmö och på andra platser. Jag tycker
inte att man i ett sådant sammanhang
som detta skall använda argument, som
framkallar felaktiga föreställningar hos
de befattningshavare som det är fråga
om.

När herr Ohlon talade om de vakanser
som uppstått i Göteborg, snuddade han
inte ens vid det faktum, att vakanserna
uppstått under två års nyanställningsblockad,
vilken vidtagits av göteborgspolisen
i strid mot gällande överenskommelse.
Det skulle ha varit trevligt, om
vi från en riksdagsman i Göteborg hade
fått höra, att göteborgspolisen i det sammanhanget
inte hade skött sig alldeles
formellt riktigt. Av herr Ohlons anförande
fick man det intrycket, att polismännen
i Göteborg är den förfördelade
parten, medan man å andra sidan
bryskt åsidosätter vederbörandes intressen.
Det kan ändå vara av värde
för kammaren att veta, att den nyanställningsblockad,
som föranlett vakanserna,
etablerats trots att det fanns en
överenskommelse mellan det förbund
som poliserna tillhörde och stadsförbundet.
Det är ändå någonting som vi måste
ta hänsyn till i detta sammanhang.

Jag skulle kanske ändå inte ha begärt
ordet, om inte herr Ohlon på ett rätt
spetsigt sätt hade talat om att vi höll
på att segla in i ett korporativistiskt system.
Jag kan bara svara för den ena
sidan. Jag har ingenting emot att Göteborgs
stad och vilka städer som helst
förblir oorganiserade, men jag kan inte
alls gå herr Ohlon till mötes genom att

m. in.

säga till landets tjänstemän, att de bör
upplösa sina organisationer. Vill herr
Ohlon rekommendera arbetsgivarna att
upplösa sina organisationer, är det klart
att jag inte har någonting emot det. Vår
position skulle inte komma att försämras
av en sådan åtgärd. Men om man med ordet
korporativistiskt skulle mena, att
tjänstemannaorganisationerna eller intresseorganisationerna
på löntagarsidan
skulle vara någonting rent av fördömligt,
vill jag bestämt protestera. När vi
sedan här i riksdagen kommer i det läget,
att vi har att ta ställning till förhandlingsuppgörelser,
måste dessa falla
under riksdagens bedömande. I detta avseende
är riksdagen dock fortfarande
suverän. Riksdagen kan säga, att den inte
tar denna uppgörelse. Detta löser emellertid
den andra parten från dess bindning
till en sådan uppgörelse. Visst finns
det möjlighet att förkasta ett avtalsförslag,
och jag måste fråga dem som anser,
att det är så omöjligt att gå på den
linjen: Varför är det omöjligt? Om man
anser att förslaget är fullständigt uppåt
väggarna, är det klart, att riksdagen
måste säga ifrån. Det får inte bli på det
sättet, att man får komma hit med vilka
förhandlingsuppgörelser som helst och
att riksdagen av pur princip skall svälja
dem. Det är väl inte meningen, utan
meningen är att riksdagen, om den finner
en sådan uppgörelse fullständigt
uppåt väggarna, skall kunna avvisa den,
och då är fältet öppet för nya förhandlingar
och nya friska tag, kanske främst
från den ena sidan. Detta skulle jag inte
ha anledning att beklaga i detta fall.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag vill först konstatera
att TCQ:s ordförande inledningsvis ansåg,
att det var en dålig uppgörelse som
här kommit till stånd. Så långt vill inte
jag uttala mig. Jag har inte försvarat polisens
blockad mot nyanställningar i Göteborg.
Jag har endast skildrat det faktiska
läget, sådant det för närvarande gestaltar
sig där nere i fråga om ordningspolisen,
och ingenting annat. Jag har
inte heller gjort någon jämförelse mellan

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

Stockholms- och göteborgspolisernas kvalifikationer
utan bara understrukit att vi
i Göteborg har haft en föredömlig poliskår.

Vad betyder korporativism? Det betyder
att organisationer utanför riksförsamlingen
gör upp sinsemellan sina ekonomiska
mellanhavanden och presenterar
förslaget för riksdagen, i vilket det
heter: »Ni har rätt att avslå eller godkänna,
men ändrar ni någonting i den
gjorda överenskommelsen, då faller det
hela.» Riksdagen kommer gång på gång
nu för tiden i lönefrågor inför ett på
förhand fattat avgörande, och riksdagen
kan inte gärna ta på sitt ansvar att riva
upp det beslut som har fattats i förberedande
instanser. Besluten är nämligen
fattade utan marginal.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! I anledning av herr
Ohlons senaste anförande skulle jag vilja
få ett förtydligande av herr Ohlon.

1953 års riksdag beslöt enhälligt att
hemställa, att Kungl. Maj:t skulle utarbeta
ett förslag till centrala lönebestämmelser
för polisen. Vi har handlagt frågan
på det sättet, att en undersökningförst
genomförts mycket skyndsamt men
tillika noggrant. Sedan vi fått detta material,
togs förhandlingar upp med berörda
personalorganisationer, innan förslag
i frågan förelädes riksdagen. Är det
på denna punkt herr Ohlon menar att
vi har begått fel? Skulle inte personalen
ha fått tillfälle att förhandla om förslaget?
Om herr Ohlon menar detta, tycker
jag att det vore rejält att säga ut det
för en gångs skull. Skall man inte förhandla
och inte resonera med personalen
på detta sätt för att uppnå en överenskommelse,
eller skall det upprättas
ett ensidigt förslag? Så snart man träder
i förhandlingar med berörda organisationer
och kommer överens med dem,
föreligger givetvis en överenskommelse.
Jag skulle vara synnerligen tacksam om
herr Ohlon nu, när vi är inne på denna
fråga, ville ge klart besked om hur han
ser på detta. Jag tror att det är nödvän -

digt för de fortsatta diskussionerna om
löneproblemen här i riksdagen.

Herr ÅMAN (s):

Jag vill konstatera, herr talman, att
jag inte sagt att det var någon dålig
överenskommelse som träffades. Herr
Ohlon måste ha hört fel. Jag skulle emellertid
inte ha haft någonting emot att det
blivit en bättre uppgörelse; det är klart
att ingen på löntagarsidan kan ha någonting
emot det.

Jag kan inte heller gilla herr Ohlons
förklaring av vad han menar med ett
korporativistiskt system. Med ett korporativistiskt
system menas inte, att man
förhandlar och för statsmakterna lägger
fram förhandlingsresultatet, utan någonting
mycket mer, men alldeles oavsett
vad som innefattas i detta begrepp kan
det inte vara på det sättet, att man först
förhandlar med en löntagarorganisation
och att sedan, när man framlägger detta
förslag för riksdagen, denna skulle sitta
och göra ensidiga ändringar i den överenskommelsen,
i detta fall tänkt till det
sämre, och så skulle den andra parten
ändå vara bunden av detta. I stället måste
det bli så som jag sade, att om riksdagen
är starkt missnöjd med ett förslag
— den rätten måste riksdagen kunna ta
sig — har man inte någonting annat än
att göra rent bord och säga: Detta får
göras om och det får bli en ny omgång
i denna fråga. Visst har herr Ohlon och
fröken Andersson haft möjlighet att påyrka
nya förhandlingar beträffande polislönerna.
Annars skulle det, såvitt jag
förstår, bli rent orimligt, om — civilministern
i all ära och förhandlarna å
andra sidan i all ära •—• de skulle få sitta
och plocka ihop vilka tokiga förslag som
helst och riksdagen, när dessa förslag
framlägges, av pur princip skulle säga,
att detta är en förhandlingsuppgörelse
och därför måste den antas. För min del
skulle jag aldrig vilja vara med om en
sådan ordning. Jag har inte haft något
att anmärka på förevarande förhandlingsuppgörelse,
men då andra har haft
anmärkningar däremot, förvånar det mig
att de inte ställt något yrkande i annan
riktning än vad som nu skett.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Yad herr Åman nyss
sade var precis detsamma som jag yttrade
för en stund sedan, nämligen att
debatten i riksdagen för närvarande är
ganska meningslös, eftersom frågorna är
avgjorda, innan de kommer på riksdagens
bord.

Till herr civilministern får jag svara,
att visst skall organisationerna få förhandla
— det förhandlades redan långt
före civildepartementets tillkomst -—•
men vad beträffar göteborgs- och stockholmspolisen
föreligger här ingen uppgörelse.
Åtminstone göteborgspoliserna
har aldrig godkänt överenskommelsen,
utan det är en organisation, som de står
utanför, som har godkänt den.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Efter herr Ohlons svar
på min fråga får jag väl utgå från att
herr Olilon anser att det är riktigt, att
man förhandlar och kommer överens
med organisationerna, och att det inte
är något fel, om riksdagen har en sådan
förhandlingsöverenskommelse att ta hänsyn
till. Jag tolkar herr Ohlons uttalanden
så, att han anser att vad som gjorts
i det avseendet är riktigt.

Sedan säger emellertid herr Ohlon, att
det här inte föreligger någon överenskommelse
med Stockholms- och göteborgspolisen.
Nu är det ju så, att förhandlingar
inte förts med polisen i varje
stad eller i varje landskommun för
sig, utan förhandlingarna har förts med
polispersonalens organisation, till vilken
den i Stockholms stad anställda polisen
var ansluten. Polispersonalen i Göteborg,
åtminstone en stor del av den, hade redan
före dessa förhandlingar utträtt ur
polisförbundet, förmodligen på grund
av att de inte fick Göteborgs stad att tillmötesgå
sina önskemål. Här har alltså
förts förhandlingar med polisförbundet,
som på vanligt sätt haft förslaget ute till
omprövning och omröstning bland sina
medlemmar, och resultatet härav har varit
sådant, att förbundet ansett sig kunna
godkänna överenskommelsen. Detta
utesluter givetvis inte, att det även på

andra platser än i Stockholm kan förefinnas
missnöje med uppgörelsen, det är
i och för sig ingenting märkvärdigt. Men
skulle man följa den tankegång, som jag
förmodar måste ligga bakom herr Ohlons
konstaterande att det inte föreligger någon
uppgörelse för Stockholm, så skulle
det omsatt på den enskilda marknaden
innebära, att om ett av våra större fackförbund
träffat en uppgörelse med motsvarande
förbund på arbetsgivarsidan
skulle man där kunna säga, att det trots
den allmänna uppgörelsen inte har träffats
något avtal för den och den industrien,
därför att där förelåg en majoritet
för avslag. Jag undrar, om inte herr
Ohlons tankegång skulle föra in rätt
krångliga faktorer att ta hänsyn till på
arbetsmarknaden, då det gäller att bedöma,
om ett avtal är godkänt eller inte.

Jag anser det emellertid vara värdefullt,
att herr Ohlon i detta sammanhang
har givit sin välsignelse till att det föres
förhandlingar i sådana här fall och att
den överenskommelse som eventuellt
uppnås kan föreläggas riksdagen. Herr
Ohlon menar väl också att en sådan
överenskommelse är en sak som riksdagen
bör ta hänsyn till, även om den kan
prövas på det sätt som herr Åman här
talat om.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återigen tar till orda. Oavsett alla
löneöverenskommelser bär jag ett enda
intresse vid denna frågas behandling,
och det är att få garanti för att vi får
polisen rekryterad.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i gällande
dyrortsgruppering.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritiof Karlsson m. fl. (I: 201) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Benestad m. fl. (II: 254), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala, att vid en
kommande reducering av ortsgrupperna
i den statliga löne- och skattegrupperingen
en nedflyttning av högsta ortsgrupp
borde övervägas, dock med särskilt
kompletterande tillägg för Norrland.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 201 och II: 254 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 201
och 11:254 i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att en reducering av antalet ortsgrupper
i den statliga löne- och skattegrupperingen
från fyra till tre snarast
borde övervägas;

2) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:

»Utskottet vill i anledning av motionerna
framhålla, att enligt utskottets
mening en successiv avveckling av dyrortssystemet
bör äga rum. Erfarenheterna
hittills har visat, att en sammankrympning
har skett i spännvidden mellan
dyrhet i lägsta och högsta dyrorterna.
Det av 1953 års riksdag fattade beslutet
om avveckling av dyrortsgrupp 1 bör
betraktas som ett första steg i fråga om
en successiv avveckling av hela dyrortssystemet
genom borttagande av de lägre
grupperna. Enligt utskottets mening är
det därför angeläget, att ytterligare steg
tages i avskaffande av löne- och skattegrupperingen,
så att antalet ortsgrupper
snarast möjligt minskas från fyra till tre.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

Det är enligt utskottets mening anledning
att understryka, att dyrortssystemet
innebär allvarligt hinder för strävandena
att skapa lika levnadsvillkor
för landsbygd och stad. Vid bedömning
av denna fråga måste hänsyn tagas även
till icke statistiskt mätbara faktorer. Den
skillnad i levnadskostnader mellan
landsbygd och stad, som fortfarande statistiskt
kan påvisas, torde i stor utsträckning
ha sin grund i att landsbygdens speciella
avståndskostnader inte i tillbörlig
grad beaktats. Den alltjämt pågående folkförflyttningen
till de stora städerna visar,
att dessa kan erbjuda en standard, som
oftast värderas högre än den som landsbygden
kan bjuda. Då dyrortssystemet
alltså främjar en för hela samhället oförmånlig
befolkningsomflyttning, bör det
enligt utskottets mening avvecklas.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må i
anledning av motionerna I: 201 och II:
254 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört.»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Om herr Åman — som
den gode debattör jag trodde att han var
— hade väntat tills vi kommit över till
det ärende, som han redan tidigare var
inne på, nämligen frågan om dyrortsgrupperingen,
hade han inte behövt
apostrofera min reservation. Det förhåller
sig nämligen så, ärade kammarledamöter,
att jag av en ren olyckshändelse
har hamnat på denna reservation.
Jag borde inte ha varit där, eftersom
jag såväl i avdelningen som i utskottet
har röstat för utskottetsutlåtandet sådant
det i dag ser ut. Jag kommer alltså också
i dag att ej mindre yrka än även rösta
på utskottets förslag.

Jag skall bara foga några reflexioner
till detta. Det är ingen större olyckshändelse
som skett —• det skall jag genast
betona — ty i sak skiljer sig inte den reservation
som jag står på så mycket från
utskottets förslag. Det är mest fråga om
takten. Jag har från tidigare tillfällen
både via reservationer och via inlägg i
kammaren alibin som visar, att jag anser
att en krympning av antalet dyrorts -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

grupper är eftersträvansvärd — jag arbetade
t. ex. på sin tid ivrigt för borttagandet
av ortsgrupp I — men det är
en annan sak, när man såsom nu från
bondeförbundshåll förklarar att en
minskning av antalet ortsgrupper skulle
vara möjlig genom att grupp V avskaffades
och Stockholm med förorter placerades
i toppen av grupp IV i stället för
som nu i botten av grupp V. Om så
skedde, vore den invändningen bärande
som herr Åman gjorde.

Jag måste rent principiellt deklarera,
att jag liksom reservanterna, vilka jag
dock inte tillhör, och för övrigt även utskottet
inte står främmande för ändringar
i dyrortsgrupperingen, när sådana av
objektiva skäl kan anses motiverade. Men
påståendet att det skulle förefinnas några
objektiva skäl för att topphugga ortsgrupp
V kan jag med förlov sagt icke begripa
ett uns av. Det har konstaterats att
spännvidden tenderar att minskas. Sannolikt
kommer den utvecklingen att fortsätta
också under kommande tider, och
då bör en successiv avveckling av dyrortsgrupperingen
ske. Det hör då snarast
möjligt tas ytterligare steg i riktning mot
avskaffande av den löne- och skattegruppering
som vi har. Men diskussionen gäller
här, om vi nu befinner oss i det läget
att vi utan vidare kan hoppa rakt på ett
avskaffande av ortsgrupp V. Jag tror inte
det.

Det säges i motionen, som utskottet
bemöter, att man bör ta hänsyn även till
icke statistiskt mätbara faktorer. Ja, det
håller jag med om, men jag vill understryka
att man bör ta hänsyn till dessa
icke mätbara faktorer inte bara åt ena
hållet utan åt bägge hållen. Det är ju
inte endast i de högre dyrorterna som
det finns fördelar som icke är statistiskt
mätbara. Man kan möjligen också tänka
sig att det finns fördelar, som landsbygden
har till skillnad från städerna.

I samband med avdelningens behandling
av motionerna fick vi ett utlåtande
från socialstyrelsen, och det framgår
klart och tydligt av tabeller som är uppställda,
att det finns en skillnad i dyrhetsgrad
mellan de olika ortsgrupperna;
särskilt pekas då på bostadsposten. Nu

säger motionärerna, att hyran i Stockholms
drivs upp på grund av tillströmningen
av folk till Stockholm. När man
läser det, undrar man om motionärerna
inte vet att det finns någonting som heter
hyresreglering, vilken ju sätter en viss
spärr för den stegringstendensen. För
övrigt skulle jag vilja göra den stilla reflexionen,
att det inte alls är säkert utan
tvärtom mycket osannolikt, att det skulle
vara till landsbygdens favör, om man
på detta sätt knipsade bort dyrortsgrupp
V, ty det kan tänkas att benägenheten att
placera industrier och företag utanför
t. ex. Stockholm därigenom skulle minskas.
Att detta skulle vara till fördel för
landsbygden återstår väl att bevisa. Socialstyrelsen
säger i sitt yttrande, att bostadsposten
sannolikt under överskådlig
tid kommer att ligga högre i Stockholm,
även om en viss tendens till utjämning
kan förmärkas.

Sedan får man ju inte glömma bort —
och därvid anknyter jag direkt till den
föregående debatten — att bortsett från
de statistiska övervägandena är hela denna
fråga ett lönepolitiskt problem. Ett
slopande av dyrortsgrupp V skulle såvitt
jag förstår förutsätta en omprövning av
hela det statliga lönesystemet. Jag tror
att även utskottet har framhållit detta.

Det förehåller sig ju så, att riksdagen
har att innan nästa löne- och skattegruppering
sker ta ställning till grupperingsprinciperna,
och jag kan bara understryka
vad utskottet i den delen säger,
nämligen att statsmakterna med uppmärksamhet
bör följa utvecklingen på
detta område, så att en snabb anpassning
efter ändrade förutsättningar kan ske.
.lag vill betona att det är mycket viktigt
att man följer denna utveckling.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Iierr BENGTSON (bf):

Herr talman! När man började tilllämpa
dyrortsgrupperingen, såsom vi
med ett gemensamt namn kallar dessa
differentieringar av löner och skatter
m. m., slog man in på en väg som enligt
min mening var högst diskutabel. I första

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

hand vill jag då peka på de stora svårigheter
som möter i fråga om själva beräkningarna.
Det är svårt att få kvaliteter
som är likvärdiga, det är svårt att bedöma
möjligheterna att köpa en viss vara,
om den över huvud taget finns att
få, och det stöter på en Del rad andra
svårigheter att finna någorlunda rimliga
bedömningsgrunder för uppskattningen
av de olika kostnaderna. Och även om vi
kunde utarbeta en någorlunda acceptabel
beräkningsmetod, som verkligen tillvann
sig förtroende hos gemene man, så finns
ju ändå dessa omätbara faktorer, som
också fröken Andersson erkände existerar.

Dyrortsgrupperingens mening är väl
att åstadkomma samma reala levnadsstandard
för alla, och alltså borde den
vara nödvändig för att tjänstemän och
andra över huvud taget skulle vilja stanna
kvar på de så kallade dyrare orterna.
Men om man ser på utvecklingen, finner
man att den vederlägger denna teori. Det
har inte alls varit svårt att få folk att
flytta till tätorterna, utan tvärtom har
det förekommit en så omfattande flykt
till de s. k. dyrorterna, att den åstadkommit
väldiga problem i fråga om bostäder,
kommunikationer, skolor och en
hel mängd andra samhällsinsatser. Finns
det då över huvud taget någon praktisk
motivering för att bibehålla dyrortsgrupperingen?
Inte kan motiveringen vara
att man måste bevara den reala levnadsstandarden
åt dem som bor i dyrorterna.

Systemet med dyrortsgruppering förekommer
också i andra länder men inte
på långt när i samma utsträckning som
här i Sverige. Man kan fråga sig, om
dessa länder som inte har infört någon
nämnvärd dyrortsgruppering, har gjort
den erfarenheten, att folk inte vill flytta
in till de s. k. dyrorterna därför att det
är så kostsamt att bo där. Jag tror inte
att man kan göra några sådana påståenden.
Jag vill inte orda alltför mycket
om dyrortsgrupperingen; det är ett ämne
som vi har diskuterat så många gånger
att det inte behöver sägas så mycket
mer. Jag vill bara uttala, att den teoretiska
grunden för dyrortsgrupperingen

4 Första kammarens protokoll 1954. Nr 12.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.
är synnerligen tvivelaktig och att den
praktiska bevisningen för dess berättigande
är obefintlig. De som försvarar
dyrortsgrupperingen har väl mer och
mer retirerat från de ståndpunkter som
de tidigare intagit. Vi har fått bort en
del av grupperingarna, vi har fått en
krympning, spännvidderna är inte lika
stora som tidigare. Det är glädjande att
se, att högern numera sluter upp på bondeförbundets
linje, om inte precis beträffande
hur avskaffandet skall gå till
så i varje fall rörande principen att
man så småningom skall komma fram
till ett avskaffande.

Dagens fråga är, vilka vägar man skall
gå vid ett sådant avskaffande. Vi har nu
liksom tidigare hävdat, att man skall
flytta upp ortsgrupperna så att man så
småningom kommer fram till att grupperingen
blir avskaffad, men vi har också
sagt att man även kan tänka sig att
den högsta ortsgruppen kan bli föremål
för åtgärder. I reservationen har vi sagt
att det må övervägas att flytta ned den
högsta ortsgruppen. De som betraktar
dessa siffror, vilka ligger till grund för
dyrortsgrupperingen, såsom riktiga vill
väl också hävda, att det är en objektiv
bedömning som ligger bakom placeringen
av de olika orterna i dyrortshänseende.
Men om dessa siffror är sådana
att man verkligen kan rätta sig efter
dem, då måste man väl också rimligen
biträda reservationen nr 1, vari säges
att man även skall ta hänsyn till sådana
omständigheter som kan motivera en
eventuell nedflyttning av Stockholm.
Fröken Andersson sade, att det i så fall
skulle fordras ett ingripande i det statliga
lönesystemet. Om det verkligen blir
förändringar i levnadskostnaderna, så
att Stockholm skulle bli billigare, då
finns det väl ingen rimlig anledning att
säga att tjänstemännen vid en dyrortsnedflyttning
i realiteten skulle få det
sämre. Det föreligger ju då faktiskt lägre
levnadskostnader. Yill man bedöma saken
efter objektiva grunder, såsom man
här påstår, då kan jag inte förstå att
det skulle möta några svårigheter att ge
denna lilla anvisning om en möjlighet
att avskaffa den högsta ortsgruppen.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

Utskottsmajoriteten har framhållit, att
den givetvis inte står främmande för
tanken att ändringar bör kunna ske i
gällande dyrortsgruppering. De skäl som
utskottet i första hand anför mot motionärernas
och reservanternas linje är att
utskottet inte kan finna tidpunkten
lämplig för att vidtaga några ändringar
nu. Mot detta vill jag framhålla, att i
reservationen står bara att vid den nya
dyrortsgrupperingen bör det övervägas
att ta hänsyn till vad som påvisats här.
Man bör kanske beakta vad som också
sagts av utskottsmajoriteten, att detta
stöter på stora praktiska och psykologiska
hinder. Men hur är det då med
objektiviteten i de absoluta siffror som
man skall rätta sig efter?

Fröken Andersson åberopade också ett
skäl som ofta anförts i debatten. Det är
att förläggningen av industrier till landsbygden
skulle bli svårare utan dyrortsgrupperingen.
Så enkelt går förläggningen
av industrierna nog inte till. De kommer
på sina olika platser av en hel del
skäl. Några företagsamma personer kan ha
börjat tillverka någon sak i mindre skala,
produktionen växer så småningom ut
till en större industri, och denna ligger
på den plats där vederbörande råkat
börja sin tillverkning. Fn annan bidragande
orsak är råvarornas läge. Man
måste tänka på att förlägga industrien
på en plats där man inte har för långt
till råvarorna, i varje fall inte till de
tyngre. Vidare inverkar belägenheten av
hamnar, kommunikationernas sträckning
och annat dylikt på var industrierna
förläggs. Jag är inte alls säker på att
dyrortsgrupperingen är av så stort intresse
i detta fall.

Jäg kan alltså inte finna något skäl,
herr talman, till att riksdagen inte skulle
kunna göra det uttalande, som är föreslaget
i motionerna. Därför ber jag
att få yrka bifall till den med 1) betecknade
reservationen av herr Pålsson m. fl.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Efter herr Bengtsons anförande
kan mitt anförande begränsas
rätt väsentligt, men som reservant vill

jag likväl knyta en del reflexioner till
detta ärende.

Jag kan inte helt acceptera vad utskottet
skriver i utlåtandets sista stycke, och
bland annat har detta varit anledningen
till att jag gått på reservationens linje.
Utskottet säger bl. a., att »utskottet
givetvis inte står främmande för tanken,
att ändringar i gällande dyrortsgruppering
— genom minskning av antalet
ortsgrupper eller annorledes — kan
förtjäna övervägas, under förutsättning
att sådana nya eller väsentligt ändrade
förhållanden inträtt, att en åtgärd i dylik
riktning verkligen framstår som objektivt
befogad». Man kan ju fråga sig,
om inte dessa ändrade förhållanden redan
har inträtt. Om man tittar på underlaget
för fjolårets riksdagsbeslut i
denna fråga, finner man av socialstyrelsens
siffror, hur spännvidden har minskats
från år 1946 fram till 1951 års undersökning.
På lägsta dyrort hade indextalet
ökat från 811 till 881, och på
högsta dyrort har det sjunkit från 1 100
till 1 015. Det innebär en skillnad på 70
enheter i första fallet och 85 enheter i
det andra fallet. Då kan man ju fråga
sig, om riksdagen drog konsekvenserna
fullt ut av denna utredning. Det förefaller
snarare som om riksdagen då gick
det minsta motståndets väg, när riksdagen
tog bort den lägsta ortsgruppen. Eljest
skulle väl, såvitt jag förstår, 85 enheter
normalt ha påverkat bedömandet
mer än 70. Under sådana förhållanden
kan jag för min del inte se, att det på
något sätt skulle vara för tidigt eller verka
tjatigt att nu återkomma med detta
spörsmål.

I den debatt som nyss fördes om polislönerna
framförde herr Åman ett resonemang,
där han tydligen uttalade en
varning till fröken Andersson, som i
hennes fall var obefogad, men som vi
andra reservanter uppenbarligen bör ta
åt oss så mycket mera. Han sade att dyrortsskalan
har krympt ihop på ett sådant
sätt, att det inverkade menligt i förhållande
till det enskilda näringslivet, som
tydligen gick andra vägar vid sin lönesättning.
Jag har mycket svårt att fatta,
att borttagandet av den lägsta dyrorts -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

gruppen skulle ha haft en sådan effekt,
och i övrigt har väl ingenting annat hänt
med dyrortssystemet än att det har blivit
en allmän omprövning av orternas
placering i de olika ortsgrupperna.

Jag vill vidare uppehålla mig vid några
synpunkter i reservationen av mig
och herr Bengtson med flera. Det gör jag
därför att fröken Andersson tog fasta
på ett resonemang, som förts i motionen
och i reservationen, om de icke mätbara
faktorerna på skilda håll. Fröken Andersson
menade att det skulle tas hänsyn
härtill både uppåt och nedåt. Det
är självfallet riktigt, men jag tillåter mig
mycket starkt tvivla på att denna erinran
är påkallad. Om det hade varit så
många icke mätbara faktorer till landsbygdens
fördel, skulle väl inte folkförflyttningen
ha företett den bild, som den
har visat de sista åren. Jag förstår stockholmare
och andra stadsbor, om de tycker
att det finns en del icke mätbara
fördelar ute på landet, men denna uppskattning
brukar väl som regel inskränka
sig till tre å fyra veckor under den
bästa semestertiden på sommaren och
möjligen en vecka vid påsk, om det passar
med skidföret. Jag tror inte att detta
väger upp de andra faktorerna, ty då
skulle vi inte ha haft en sådan omflyttning
av människor.

Då man resonerar om dessa spörsmål,
kan det komma en annan invändning.
Den har inte framförts här i debatten,
men jag vill redan nu ta fasta på den,
ty jag vet att den ligger bakom vissa resonemang.
Man brukar fråga, hur det
skulle gå med landets näringsliv, om
man tog bort dyrortsgrupperingen. Jag
tycker att denna fråga är mera aktuell
med det system vi har för närvarande.
Jag ser det nämligen så att det nuvarande
systemet snedvrider hela näringslivet.
Det dras till storstäder och andra
»dyrorter». Om det verkligen vore en
realitet bakom talet om dyrheten där,
skulle inte människorna dra sig dit.

Sedan vill jag peka på en annan sak,
som för all del beaktades något vid den
sista utredningen. Det är den där avståndsfaktorn,
som landsbygden har
mycket stora besvär av och som givet -

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

vis också inverkar på människornas bosättningsförhållanden
och möjligheter i
övrigt. Den sökte man mäta då, men det
kan ju inte bli ett exakt mått. Man kan
konstatera vad en resa mellan ett par
orter kostar, men ingen lär väl kunna
bedöma hur många gånger en människa
behöver resa den vägen. Statistiken i all
ära tror jag ändå att man får lov att
koppla in just de där faktorerna, som
det inte går att mäta i siffror med någon
större säkerhet, och ta hänsyn till
dem vid ett förnuftigt bedömande av
denna fråga.

Såsom herr Bengtsson sade är ju vår
linje sedan gammalt, att vi vill ha bort
dyrortsgrupperingen. Vi anser att detta
bör ske i första hand genom att man
lyfter upp de lägre dyrortsgrupperna,
men såsom vi har sagt här utesluter den
ena möjligheten inte den andra. Det kan
finnas lika goda skäl att — om den högsta
gruppen uppenbarligen skulle ligga
alldeles för högt -— överväga att krympa
dyrortsskalan från två håll som att
krympa den enbart från ett håll.

Herr talman! Jag har intet mer att tilllägga.
Jag yrkar bifall till den med 1)
betecknade reservationen.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Dyrortsfrågan har vid
många olika tillfällen debatterats i riksdagen,
inte minst debatterades den ganska
ingående vid fjolårets riksdag. Jag
anser mig därför i stort sett kunna inskränka
mig till att yrka bifall till den
med beteckningen 2) avgivna reservationen,
som har framförts av herrar
Skoglund i Doverstorp och Staxäng. Denna
reservation står i fullt konsekvent linje
med den inställning som högerpartiet
tidigare har haft till dyrortsfrågan, en
inställning som går ut på att avskaffa
de orättvisor som är förenade med systemet.

Jag är överens med herr Bengtson när
han säger att det finns många orsaker
som inte statistiskt kan mätas men som
kan ha en viss betydelse vid denna frågas
avgörande. Detta finns också angivet
i denna reservation. Men när herr Bengt -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

son gör en antydan om att högern numera
skulle ha en annan inställning än
tidigare i dyrortsfrågan så är detta felaktigt.
Jag tror att det i så fall skulle
vara nyttigare om herr Bengtson ville se
efter huruvida hans eget parti i alla delar
har fört en rak och konsekvent linje
i dyrortsfrågan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till den med beteckningen
2) avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! Såsom motionär vill jag
framdraga några synpunkter i denna fråga Från

vårt håll har vi ansett den nuvarande
dyrortsgrupperingen vara orättvis
och olycklig, och vi anser därför att
den med det snaraste borde försvinna.
Vid 1953 års riksdag togs ett steg i rätt
riktning därigenom att ortsgruppernas
antal minskades från 5 till 4, innebärande
att ortsgrupp 1 avskaffades. Den indexberäkning
som låg till grund för beslutet
visar emellertid inte bara en höjning
av index för lägsta dyrort med 70
enheter utan visade också en sänkning
med 85 enheter för högsta dyrort. Det
synes därför som om detta hort motivera
nedflyttning av högsta dyrort, varigenom
vi ej behövt ha mer än tre olika
dyrorter.

Skall man fortsätta på den nu inslagna
vägen att endast höja de lägre ortsgrupperna,
torde dyrortssystemet som sådant
vara fastlåst en mycket lång tid
framåt. En sådan omflyttning innebär
en allmän lönehöjning, som i sin mån
måste verka inflationsdrivande och därför,
i varje fall i nuvarande läge, ej bör
eftersträvas.

I diskussionen om dyrortssystemet synes
man enligt mitt förmenande i alltför
ringa utsträckning ha tagit sikte på
att själva systemet som sådant skapar
dyrortsskillnader, som annars inte skulle
finnas. En högre lönenivå skapar givetvis
ett högre pris på de tjänstbarlieter
som tillhandahålles. Om dyrortssystemet
borttoges skulle socialstyrelsens
siffermaterial alldeles säkert bli helt annorlunda.

Det kan knappast förnekas att den
folkomflyttning som alltjämt sker från
landsbygden till de större tätorterna,
skapar stora och svårbemästrade problem,
problem som på skilda håll vållar
stora och allvarliga bekymmer. Att
dyrortssystemet i stor utsträckning verkat
stimulerande på denna folkomflyttning
torde vara odiskutabelt.

Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande
med att eu nedflyttning av en ortsgrupp
erfarenhetsmässigt måste vara ägnat
att stöta på stora praktiska och psykologiska
hinder. Att så är förhållandet
har vi motionärer inte varit okunniga
om. Därom vittnar de påtryckningar som
gjorts från vissa städer efter förra årets
riksdagsbeslut, påtryckningar som gjorde
att socialstyrelsen och regeringen slog
till reträtt, varigenom en del städer fick
stå kvar i tidigare dyrortsgrupper. Den
plan, som genom fjolårets beslut ställdes
i utsikt om stora enhetliga områden,
blev därmed i viss mån förfuskad. Jag
tror att det varit lyckligare för framtiden
om större fasthet hade visats i detta
avseende.

Vi motionärer har inte heller yrkat annat
än att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t göra ett uttalande att vid
en kommande reducering av ortsgrupperna
i den statliga löne- och skattegrupperingen
en nedflyttning av högsta
ortsgrupp bör övervägas.

Som läget nu ligger till skall jag inte
yrka bifall till motionen utan ber att
få yrka bifall till herr Pålssons m. fl. reservation.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt mycket. Jag vill endast
nämna, vilket jag vid flera tillfällen tidigare
har givit till känna här i kammaren,
att jag inte är någon beundrare
av dyrortssystemet som sådant. Vid strävandet
att avveckla dyrortssystemet, vilket
jag anser att man bör avveckla i den
mån förutsättningar härför finns, bör
man emellertid ha sakliga skäl. Som det
nu ligger till är jag inte så övertygad
som motionärerna och reservanterna om

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

alt det redan nu skulle finnas förutsättningar
eller motiv för en saminankrympning
av dyrortsskalan. Det är möjligt att
en viss sammankrympning har skett i
dyrortsskillnaderna, men då den nu gällande
ortsgrupperingen fastställdes så
sent som förra året, tycker jag nog att
man kunde vänta åtminstone någon tid
ytterligare i avvaktan på säkrare uppgifter
om att en sammankrympning av
någon verklig storlek har skett. Att så
skulle vara förhållandet framgår i varje
fall inte av socialstyrelsens siffror.

Det finns en sak här, som jag tycker
är intressant. Det är då man säger i slutet
av reservation 1) att dyrortssystemet
bör avvecklas, frånsett att vissa tillägg
göres för delar av Norrland. Vi kommer
vid behandlingen av ett följande ärende,
nämligen statsutskottets utlåtande nr 58,
till de s. k. kallortstilläggen i Norrland.
Där har jag ställt mig bakom en reservation
för en utredning av frågan om dessa
tillägg, men det lyckades inte i statsutskottet
att få någon av bondeförbundets
representanter med på den reservationen.
Jag har dock nu vissa förhoppningar
om att ifrån bondeförbundets sida här
i kammaren få stöd för den reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemsällan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Bara några ord, till att
börja med i anledning av herr Bengtsons
reflexioner gentemot mitt påvisande av
att det inte är säkert att landsbygden
gagnas av att man t. ex. topphugger
Stockholm, emedan industrierna då inte
skulle ha samma intresse av att sprida
ut sig på landsbygden. Herr Bengtson säger,
att det inte är så enkelt med industriens
lokalisering. Men jag måste säga
att det väl i alla fall är så, att när en
företagare överväger var han skall placera
sin industri, så tar han hänsyn till
de kostnader som är förknippade därmed.
Jag vill inte föra herr Bengtsons
resonemang vidare, men hans resonemang
betyder detsamma som att säga,
att kostnaderna inte har någon nämnvärd
betydelse för industrien.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.

Jag skall inte gå in på alla de synpunkter
som har kommit fram. Jag hoppas
det bara var en lapsus linguae av
herr Pålsson när han sade: »Vi som står
för våra reservationer», och att det inte
var någon förtäckt spark mot mig. Jag
har deklarerat olyckshändelsen och står
för vad jag då sade.

Jag begärde emellertid ordet med anledning
av talet om att skillnaden inte
är så stor mellan dyrorterna. Jag har
här socialstyrelsens tabell över utgiftsposterna.
Bara bostadsposten t. ex. står
för ortsgrupp 5 i siffran 929 och i ortsgrupp
2 i 621. Samtliga utgifter står för
ortsgrupp 5, — inklusive Stockholm alltså
— i 995, medan de i ortsgrupp 2 står
i 906.

Jag tror inte att ens herrar Bengtsons
eller Pålssons eller några andra bondeförbundares
fantasi räcker till för att
fylla gapet mellan dessa klara och tydliga
siffror.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Herr Magnusson menade
att jag hade fört fram en felaktig uppgift
om högern när jag sade, att högern
slutit upp på vår linje. Men jag har bara
konstaterat de fakta som förekommit tidigare.
År 1942 hade vi den stora utredningen
om dyrortsgrupperingen. Det
fanns då inte någon högerman som reservant.
De som reserverade sig var herr
Nilson i Spånstad och lektor Ekegård.
Högern anslöt sig den gången — det sades
i utredningen också •— till en 22-procentig skillnad i dyrortsgrupperingen,
och sedan gick man från högerhåll
in för en 16-procentig spännvidd i fråga
om lönerna. Man deklarerade samtidigt
att man borde arbeta sig fram emot en
12-procentig skillnad. Vidare accepterade
man en annan procentsats i fråga om
folkpensionen. Jag har bara konstaterat
högerns ställningstagande tidigare. Vi
kan också se i dag att det inte gick att
ena högerrepresentanterna i utskottet om
en reservation, utan två gick på den ena
och två på den andra linjen.

Jag vill inte bortse från vad fröken
Andersson sade om att det kan vara

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ändring i dyrortsgrupperingen.
krafter av olika slag som kan inverka i
fråga om industriernas förläggning. Men
skall man se till kostnaderna är det inte
endast skillnaden i lönerna genom dyrortsgrupperingen,
som dikterar var industrien
kommer att förlägga sina företag.
Även de betydelsefulla faktorer jag
påvisade tidigare kommer alltid att beaktas
när en industri skall förläggas till
en eller annan plats.

Herr Sundelin sade, att också han är
av den uppfattningen att man bör avveckla
dyrortsgrupperingen, men han
hävdade att det bör finnas sakliga skäl
därtill i så fall. Man kan gott efterlysa
var de sakliga skälen i själva verket
finns för bibehållande. Vi har ytterst
ovissa beräkningar att röra oss med. Och
den faktiska utvecklingen visar att det
alls inte är svårt att få folk att flytta till
dyrare orter. Då föreligger alltså inte
längre det skälet. Och då kan man ställa
sig tveksam till vad det är för sakliga
skäl, som gör att man hehåller dyrortsgrupperingen
i fortsättningen också.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i det
nu förevarande utlåtandet hemställt skulle
bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna fröken Anderssons m.
fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition i
den förestående omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga godkännande
av det förslag, som innefattades i den av

herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr Magnusson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 54 antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av iierr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av fröken Anderssons m. fl. vid utlåtandet
anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 45.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12. 55

Om ersättning åt K. A. Hillblom för olycksfall i arbete.

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 30.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ersättning åt K. A. Hillblom för
olycksfall i arbete.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av väckt motion
om ersättning åt K. A. Hillblom för
olycksfall i arbete.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av en av herr Gustafsson i Stockholm
väckt motion, 11:38, medgiva, att till
Karl Arne Hillblom finge på grund av
en i motionen omförmäld skada från anslaget
till Diverse pensioner och understöd
m. m. utbetalas ersättning som om
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
varit tillämplig.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Detta är en fråga, som
val flertalet av kammarens ledamöter är
beredda att gå förbi såsom en detaljfråga
och icke ägna någon som helst uppmärksamhet.
För mig däremot är det en
mycket stor principfråga. Jag skall därför
be att med några ord få rikta uppmärksamheten
på den.

Vad som skett i detta fall är att av
de hundratals eller tusentals •— jag vet
inte hur många — människor som lider
ett olycksfall i -sammanhang med sitt
arbete, men som misslyckas att få ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen,
är det en man i Sandviken, som har
fått stöd av en motionär i riksdagen.
Hans sak har lagts inför statsutskottets
femte avdelning, och först femte avdel -

ningen och sedan statsutskottet in pleno
har tagit saken under omprövning och
har funnit, att försäkringsrådet bär
handlat fel.

Det är inte så i detta fall, att man har
ansett att det är skäligt och billigt att
vederbörande får ersättning, fastän han
inte är berättigad därtill enligt lag, utan
i stället för det avgörande, som fällts av
försäkringsrådet, sätter statsutskottet
med begagnande av sedvanliga domsmotiveringar
hos försäkringsrådet ett annat
beslut av lydelse, att utskottet finner det
»icke kunna med säkerhet uteslutas, att
samband förefinnes mellan ovannämnda
den 8 januari 1952 timade tilldragelse
och den åkomma, Hillblom samtidigt
ådrog sig».

Jag står mycket frågande inför denna
praxis och gör det givetvis ur rättssäkerhetssynpunkt.
Den första fråga, som jag
skulle vilja ställa till statsutskottets ledamöter
— jag riktar den icke bara till
femte avdelningen utan till samtliga de
trettio herrar och damer, som här har
konstituerat sig såsom domstol — är
denna: Är utskottet berett att uppta de
bekymmer, som anföres av alla andra
människor, vilka enligt utskottets mening
har lidit orätt hos försäkringsrådet?

Det är ju inte säkert att alla kommer.
Det blir ju litet slumpartat, beroende på
om vederbörande har en vän i viken här
i riksdagen eller ej. Men ponera att det
kommer massor av mål -— det skulle förvåna
mig om inte folk skulle uppmuntras
-av vad som här skett — är utskottet
då berett att uppta dessa mål till prövning?
Jag vill vidare fråga: Är utskottet
av den meningen att dessa olycksfallsförsäkringsmål
intager en särställning?
Varför skulle inte utskottet lika väl ta
upp ersättningsanspråk ifall någon person
sökt fattigvård och fått orätt hos
kammarrätten, ifall en tjänsteman har
klagat i avlöningsmål, och kammarrätten
har givit honom orätt, eller ifall regeringsrätten
har fällt ett utslag i skattemål,
som någon är missnöjd med, eller
Kungl. Maj :t bestämt något i en folkpensionsfråga,
som man icke är till freds
med? Är utskottet berett att ta upp alla
dessa frågor? Därest icke utskottet gör

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ersättning åt K. A. Hillblom för olycksfall i arbete.

det, skulle jag vilja säga att det är en
orättfärdighet som sker. Ty varför skulle
utskottet bara ta upp enskilda fall,
och varför skulle utskottet bara befatta
sig med mål enligt olycksfallsförsäkringslagen? En

annan fråga som jag ställer mig ur
rättssäkerhetssynpunkt, då utskottet här
vill sätta ett riksdagsbeslut i stället för
ett beslut av vederbörande domstol, är
hur utredningen bar tillgått. Har det
hörts vittnen? Har utskottet, såsom brukar
ske i varje besvärsmål, hört försäkringsrådets
förklaring över beslutet? Har
olika sakkunnigyttranden infordrats?
Har över huvud taget försiggått i statsutskottet
— det skulle förvåna mig mycket
om så skett — en med ett domstolsförfarande
likvärdig procedur, vilket
man ju måste vänta sig, därest ett riksdagsutskott
skall korrigera det beslut,
som en domstol kommit fram till?

Jag ställer dessa frågor med avseende
på det inträffade fallet och naturligtvis
också med avseende på fortsättningen,
då vi ju nu får tänka oss att svenska folket
genom vad som här förekommit inbjudes
att klaga hos utskottet. Är statsutskottet
alltså berett att för framtiden
konstituera sig såsom en överdomstol?

På sätt och vis är det ju litet skämtsamt
vad jag bär anfört — de antydda
konsekvenserna är ju för var och en
som tänker på saken fullkomligt orimliga.
Man kan helt enkelt icke acceptera
dem. Människorna har för länge sedan
lärt sig den erfarenheten, att man får
dela upp sysslorna: somligt skall folkrepresentationen
syssla med, annat skall
domstolarna syssla med. Det är självklart
att man icke kan acceptera sådana konsekvenser
som jag här antytt. Men efter
vad utskottet föreslår i dag är dessa konsekvenser
ofrånkomliga.

Jag glömde att säga en sak, nämligen
att det finns finesser i utskottets ståndpunktstagande.
Utskottet anser sig här
kunna bedöma, huruvida ett olycksfall
bär vållats av en föregående sjukdom eller
av en händelse i arbetet. Men närmast
efteråt på föredragningslistan har
vi två andra ärenden, där det är fråga
om att bedöma invaliditetsgraden. Av

någon anledning uppställer utskottet den
principen, att det inte ankommer på
utskottet att göra den bedömningen.

Sanningen är att det icke går att handla
på detta vis. Det är omöjligt att konsekvent
genomföra en sådan här ordning
och alltså vara beredd att ta upp
klagomål över hela linjen. Och det är
utomordentligt orättfärdigt att göra det
i ett enskilt fall men blunda för alla
andra människor här i Sveriges land,
som går omkring tigande och räknar
med att sedan den högsta instans har
sagt sitt ord får man vara nöjd.

Vi hjälper inte alls människorna i detta
land med denna enkla och simpla
metod att ta upp enskilda bekymmer som
råkar komma inom vår synkrets. Vad
har vi då att göra? Ja, det kan vara
varjehanda saker. Jag är fullkomligt
medveten om att det i arbetstagarkretsar
förekommer kritik mot försäkringsrådets
rättstillämpning. Ja, men res då
frågan huruvida vi möjligen skall anordna
någon högre instans över försäkringsrådet.
Eller sörj för att försäkringsrådet
får en bättre sammansättning, eller ändra
lagen på någon lämplig punkt. Jag
vill också rikta uppmärksamheten på en
utväg sois förefaller mig alldeles särskilt
praktisk. Om man tycker att lagen
må stå kvaf sådan den är, men att den
ställer sig obillig'' i det särskilda fallet,
vill jag rekommendera, att man inför i
lagstiftningen en allmän regel som t. ex.
gåve Kung], Maj:t frihet att i eventuellt
kommande fall medge ersättning oaktat
inte sådana förhållanden föreligger
som lagen anger. Jag kunde förstå ett
dylikt tillvägagångssätt. Då anvisas för
allmänheten en väg, som är öppen för
alla och inte bara för motionärers vänner,
och man får till stånd en prövning
i ämbetsmannamässiga former.

Men, herr talman, jag håller bestämt
på att det inte får gå till på det sätt
som utskottet här tänkt sig. Det må
tillåtas mig att säga att den, som en
gång i tiden skrev 90 § regeringsformen
om riksdagens sysslande med regeringsoch
domarmakternas beslut och enskilda
personers och korporationers angelägenheter,
föreställde sig icke att det

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om ersättning

skulle framställas proposition på sådana
förslag som jag här påtalat.

Jag yrkar, herr talman, avslag på utskottets
förslag.

I herr Herlitz’ yttrande instämde herr
Hansson (fp).

Herr LUNDGREN (h):

Herr förste vice talman! Vid åtskilliga
tillfällen har jag opponerat mig mot
att riksdagen beslutar ersättning åt enskilda
personer på grund av olycksfall
under militärtjänstgöring eller olycksfall
i arbete, och det är anledningen till att
jag inte heller kan biträda det föreliggande
förslaget. Nu är jag förekommen
av herr Herlitz och kan därför fatta
mig mycket kort.

Jag vill erinra om att det enligt olycksfallsförsäkringslagen
är riksförsäkringsanstalten
respektive försäkringsbolagen
som i första instans prövar, huruvida
olycksfall föreligger, och bestämmer invaliditetsersättningen.
över försäkringsanstalternas
beslut må besvär anföras
hos försäkringsrådet, men mot dess beslut
kan besvär icke anföras; samma bestämmelse
återfinnes för övrigt i den
yrkesskadelag, som om några veckor
skall behandlas av riksdagen. Det är uppenbart
att riksdagen saknar möjligheter
att bedöma de mycket invecklade och
svåra medicinska spörsmål som är avgörande
både när det gäller invaliditetsersättningens
storlek och när det gäller
frågan huruvida en skada beror på
olycksfall i arbete eller på sjukliga förändringar.
Riksdagens statsutskott saknar
givetvis möjligheter att bedöma dessa
problem, medan däremot försäkringsrådet
kan göra det och har tillgång till
medicinsk expertis med stor erfarenhet.

Ur rättssäkerhetens synpunkt är det
ett oeftergivligt villkor, att lika fall behandlas
lika. Om nu riksdagen i enstaka
fall — beroende på om den skadade har
förbindelser med någon riksdagsman
och möjligheter att få sin sak bragt inför
riksdagen — skall besluta om ersättning,
kommer ju inte lika fall att
behandlas lika. Detta är såvitt jag förstår
ytterst betänkligt.

åt K. A. Hillblom för olycksfall i arbete.

Jag tillåter mig, herr förste vice talman,
att instämma i det avslagsyrkande
som framställts av herr Herlitz.

Fröken ANDERSSON (h):

Det är varken lätt eller roligt att i
detta sammanhang försvara utskottet,
herr förste vice talman, särskilt som ett
par av utskottets ledamöter varit utomordentligt
tveksamma just inför detta
fall. Men mitt namn står under utlåtandet,
och jag skall därför söka ge en liten
bild av hur vi förfarit.

När avdelningen första gången behandlade
frågan, vägrade ett par av oss
i vändningen och önskade ytterligare
upplysningar, bl. a. om huruvida försäkringsrådet
varit enhälligt. Vi önskade
också mera ingående upplysningar från
vederbörande läkare, om det fanns möjligheter
att få sådana. Frågan bordlädes
alltså första gången. När den åter togs
upp i avdelningen, gick vi på de utlåtanden
i ärendet, som avgivits av professor
Lindblom och doktor Walheim.

Jag tror att ingen skulle vara mera
tacksam än femte avdelningens ledamöter,
om vi sluppe behandla ärenden av
detta slag. Vi kan ju inte göra annat än
gå på läkarnas utlåtanden, och jag tycker
att bl. a. herr Lundgren skulle ha
litet känsla för det. När alltså två läkare
säger, att det inte kan uteslutas att skadan
står i samband med det arbete vederbörande
utfört, ligger den bra nära
intill olycksfall i arbetet, om den inte
rentav kan rubriceras som ett sådant.

Jag instämmer i att det är ytterst
vanskligt att ta ställning till alla dessa
undersökningar, men jag kan ändå inte
följa min vördade före detta lärare i
uppfattningen att det är fel av utskottet
att behandla en fråga som denna. Ty
felet måste i så fall, mina damer och
herrar, ligga hos kammaren och riksdagen,
som hänvisar motioner av detta
slag till utskottsbehandling. Är det så
omöjligt för ett riksdagens utskott att
pröva och ta ställning till frågor av detta
slag, som herrarna med all sin statsrättskunskap
urgerar, då bör inte heller
riksdagens ledamöter ha rätt att väcka

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ersättning åt K. A. Hillblom för olycksfall i arbete.

motioner i sådana ärenden. Ergo: vi har
fått motionerna hänvisade till oss, vi har
behandlat och tagit ställning till dem efter
bästa förstånd — det är kanske gunås
inte så stort, särskilt när det gäller
specialfrågor av detta slag. Men vi har
i alla fall följt utlåtandena från den sakkunskap
vi haft möjligheter att få kontakt
med.

Man säger också, att det inte kan bli
en fullt objektiv och rättvis bedömning,
att det beror på slumpen om vederbörande
har kontakt med någon riksdagsman
o. s. v. Men det gäller ju också på
en hel del andra områden, att det är en
tillfällighet om folk genom kontakt med
riksdagsmän kan indirekt komma till tals
inför riksdagen.

Det var för mig någonting alldeles
nytt, att vi inte här skulle kunna ta upp
enskildas bekymmer. Herr Herlitz har ju
själv interpellerat beträffande enskildas
bekymmer, visserligen i ett större rättsligt
sammanhang; om några veckor får
riksdagen behandla ett ärende, i vilket
herr Herlitz för en del år sedan framställde
interpellation.

Jag erkänner öppet och villigt, att jag
har varit utomordentligt tveksam. Detta
är inte något försvar, ty är man tveksam
skall man ta steget fullt ut och gå emot.
Men jag stödde mig liksom mina kamrater
i avdelningen, och jag förmodar
också i utskottet över huvud taget, på
de sakkunniga läkarnas utlåtanden. På
den grunden har vi tillstyrkt motionen,
men jag understryker ännu en gång, att
om herrarna kan se till att vi för framtiden
slipper ta ställning till sådana problem
i avdelningen och utskottet, så
skall vi vara tacksamma litet var.

Trots allt yrkar jag, herr förste vice
talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det var ett mycket intressant
teoretiskt resonemang som herr
Herlitz här förde beträffande denna fråga,
men jag undrar om han inte hoppade
över ett led i bevisningen, som gör att
hans omdöme om hur det förhåller sig
i detta fall inte är alldeles i överensstämmelse
med verkliga förhållandet.

Herr Herlitz citerar vad utskottet har
sagt, att utskottet finner att »det kan
inte med säkerhet uteslutas ...» o. s. v.,
och han konstaterar med utgångspunkt
härifrån, att utskottet upphävt sig till
domare över vad en domstol har uttalat.
Jag tycker nog att vi skall läsa fortsättningen
också, där utskottet knyter an
till skälighetssynpunkten. Utskottet säger,
att det synes skäligt att vederbörande
beredes ersättning som om lagen om
försäkring för olycksfall i arbete i förevarande
fall varit tillämplig. Utskottet
konstaterar alltså att de som dömt ■—
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
— har dömt riktigt. Lagen är inte
tillämplig. Utskottet har enligt min mening
i detta fall inte upphävt sig till någon
överinstans över försäkringsrådet
som domstol, men konstaterar att här
föreligger sådana omständigheter, att det
är skäligt att vederbörande beredes ersättning
i annan ordning än han har
kunnat få på grund av lagen om olycksfall
i arbete.

Jag har haft en del resonemang i denna
fråga med herr Herlitz redan före
denna debatt, ehuru inte så i detalj, och
jag vill därför här redogöra för hur jag
ser på spörsmålet, om statsutskottet här
har uppträtt såsom överinstans över försäkringsrådet,
som domstol eller inte. Jag
kan inte finna att statsutskottet har gjort
något uttalande, som motiverar ett sådant
omdöme om dess ställningstagande
och inte heller att kammaren, om den
följer statsutskottet, upphäver sig till något
slags överinstans.

Vad sedan beträffar själva sakfrågan,
om vi här i riksdagen skall ha möjlighet
och har förutsättningar att bedöma
sådana här enstaka fall, är jag fullt överens
med statsutskottet. Herr Damström
berättade ett fall för mig i dag, som jag
skall be att få referera för att ge en
bakgrund till hur jag ser på spörsmål
av detta slag. Fallet rör sig om en gjuteriarbetare,
som någon gång på 30-talet
fick silikos. Han har kunnat arbeta. Han
har fått en liten livränta och har haft
sin inkomst. Nu har han i år insjuknat
och fått vatten i lungsäcken. Denna akut
påkommande sjukdom bedöms såsom en

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om ersättning
följd av denna yrkessjukdom, som han
fick på 30-talet. Med anledning härav
får han en mycket låg sjukpenning, som
minskar på grund av att han uppbär livränta.
Han får alltså en mycket liten
kompensation för det inkomstbortfall,
som denna nyinträffade sjukdom, vilken
vem som helst kan få, har medfört för
honom. En ledamot av kammaren, herr
Sten, har fått samma sjukdom; den kan
drabba vem som helst av oss. Därför att
det konstaterats, att denne arbetare sedan
lång tid tillbaka har en yrkessjukdom,
och den nytillkomna sjukdomen betraktas
såsom en följd av eller anses ha
mycket nära sammanhang med yrkessjukdomen,
så kommer hans sjukpenning
att grunda sig på den inkomst, som han
hade så långt tillbaka i tiden. Detta
fall är inte överklagat, men jag skulle, om
det visade sig att riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet bedömde fallet
vara sådant, att ersättning inte kunde
enligt lagen om ersättning för yrkessjukdom
utgå, annorlunda än vad som
nu bestämts, med gott samvete bära fram
en motion om att denne man skulle
bringas hjälp efter andra grunder än
dem som nu tillämpats på grund av förhållandena
sådana de utvecklat sig.

Jag håller alltså, herr talman, mycket
styvt på att vi skall ha möjlighet att i
fall som dessa kunna ge den hjälp, som
vederbörande skulle ha fått därest lagen
hade varit tillämplig.

Nu tror jag inte att det skall bli så
många dylika gränsfall i fortsättningen,
när den yrkesskadelag, som herr Lundgren
här erinrade om, träder i tillämpning.
På grund av den samordning, som
varken herr Lundgren eller herr Herlitz
vill ha, kommer det att i praktiken ordna
sig så att de, som behöver, får hjälp och
ersättning för inkomstbortfallet, och om
de inte på grund av bestämmelserna i
yrkesskadeförsäkringslagen får någon
ersättning, så får de sådan med stöd av
bestämmelserna i sjukförsäkringslagen.
Jag tror att det kommer att visa sig att
man får en möjlighet till en generösare
bedömning av de tveksamma fallen vid
tillämpningen av den nya lagen och att
det inte alltför ofta kommer att hända,

åt K. A. Hillblom för olycksfall i arbete,
att vi ställes inför sådana här fall, där
de ömmande omständigheterna för de
enskilda —• så som jag ser det — dock
ger oss anledning att besluta om en åtgärd,
som innebär att de ändock får
hjälp, trots att de inte kunnat få någon
hjälp med stöd av gällande bestämmelser.

Detta innebär alltså inte någon kritik
av det beslut, som vederbörande bedömningsinstans
har fattat, utan det innebär
ett erkännande av principen, att vi, när
gällande ersättningsregler inte kan tilllämpas,
ändå skall ha möjlighet att kunna
hjälpa en och annan människa i ekonomiskt
trångmål. Jag kan således inte
följa med resonemanget om att sådana
här ärenden skulle i princip vara undantagna
från riksdagens prövning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar
Werner (bf), Näsgård (bf), Grönkvist
(s), Krugel (s), Karl August Johanson
(s), Damström (s), Edvin Thun (s) och
Lage Svedberg (s).

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Den siste ärade talaren
tog upp frågan, huruvida statsutskottet
hade avkunnat någon dom i stället för
försäkringsrådet, och visade att det uttryckt
sig på ett helt annat sätt.

Ja, det är alldeles självklart, att statsutskottet
anständigtvis inte kan uppträda
på det sättet, att det rubbar all laglig
ordning här i landet och även i de
yttre formerna förklarar sig vara en
domstol — det har jag ju aldrig drömt
om. Vad jag anmärkt mot är däremot
att utskottet fört ett resonemang, som
grundade sig på att försäkringsrådets —
den högsta instansens — beslut var felaktigt.
Detta gör utskottet genom att kassera
försäkringsrådets motivering för
dess avslag och bygga på en annan
grund.

Då jag reagerade häremot, kallade herr
Norman det för »teoretiska betänkligheter».
Ja, mina damer och herrar, jag
skall ta åt mig detta ord, som alltid i
denna kammare är uttryck för kritik.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om ersättning åt K. A. Hillblom för

Jag tar det på mig i medvetande om att
om man liar teoretiska invändningar på
denna punkt, så betyder det att man i
någon mån bygger på de erfarenheter,
som har gjorts i detta land och i andra
länder i mångfaldiga sammanhang om
det olyckliga i att det inte finns en förnuftig
arbetsfördelning i samhället, i att
det anförtros åt en folkrepresentation att
pyssla med enskilda människors angelägenheter
på det sätt det här är fråga
om.

Jag vill här göra en parentes till fröken
Andersson. Sade jag någonting så
dumt som att riksdagen över huvud taget
inte borde syssla med enskildas bekymmer,
tar jag detta tillbaka; det var
ett alltför summariskt uttryck. Jag menade
naturligtvis, att man inte bör ta
upp enskildas angelägenheter på grund
av att de är missnöjda med en åtgärd av
en förvaltningsdomstol.

Herr Norman säger, att det ju finns
många människor, som det kunde vara
skäl i att hjälpa. Han nämnde den där
arbetaren, som hade silikos och vars ersättning
utdömdes efter fullkomligt otillfredsställande
grunder. Det är fullständigt
självklart, att jag behjärtar sådana
fall — jag vet inte om herr Norman lade
märke till att jag utförligt talade om att
jag kände till att det förelåg missnöje
med försäkringsrådets praxis i många
hänseenden och att många inte finner
sig hjälpta. Visst vill jag ha dem hjälpta;
ett motsatt intryck får inte kvarstå
av mitt förra anförande. Men jag sade
då, att vi får hjälpa dem på annat sätt.
Herr Norman gick lätt förbi den frågan.
För honom var det självklart, att om de
skall hjälpas, måste de hjälpas av riksdagen.
Detta är för mig kärnfrågan: Bör
de hjälpas av riksdagen eller inte? Och
anledningen till att detta är en så utomordentligt
viktig fråga är just, att vi
måste tänka på alla dem som inte blir
hjälpta. Om herr Norman tänker sig att
hjälpa den där silikosarbetaren, har då
inte herr Normans medvetande en smula
oroats och går inte herr Normans
tanke — liksom min— i så fall självklart
till alla andra arbetare, som befinner sig
i precis samma läge men som sitter tys -

olycksfall i arbete.

ta i sina hem och lider och har bekymmer
och inte känner till denna väg, som
inte är officiellt anvisad för dem men
som nu någon lyckligtvis har kunnat gå.

Ja, visst vill jag hjälpa. Jag har talat
om möjlighet för Kungl. Maj:t att bevilja
ersättning i särskilda fall, om behov
föreligger. Men om det är lämpligt alt
riksdagen gör det, det är den stora fråga,
som kvarstår, på den frågan fick
jag i herr Normans anförande intet svar.

Herr LUNDGREN (h):

Herr förste vice talman! Herr Norman
nämnde ett exempel, jag tror det var
från Värmland, om en man som fått vatten
i lungsäcken och vad som hände honom
därför att han tidigare hade ersättning
på grund av silikos. Huruvida han
skall få ersättning eller inte är ett utomordentligt
besvärligt medicinskt problem,
som ju försäkringsrådet får ta
ställning till med hjälp av den expertis
som rådet förfogar över. Jag kan inte
yttra mig i den frågan, ty jag sysslar inte
med sådana problem och har inte tillräcklig
kunskap om dem, men så mycket
medicin begriper jag i alla fall, att
jag förstår att det här gäller saker som
fordrar att man har mångårig erfarenhet
för att man skall kunna rättvist bedöma
dem.

Nu sade herr Norman, att det här problemet
inte blir så stort, när vi får den
nya lagen om yrkesskador. Jag är inte
så säker på det. Visserligen har man en
samordningstid på 90 dagar, men när
den tiden är slut inträder försäkringsanstalterna,
och när det är fråga om invaliditet
blir det alltid försäkringsanstalterna
som betalar livräntorna. Dessa
svåra fall kommer därför att kvarstå, då
det gäller att avgöra, huruvida invaliditet
föreligger eller inte. Det blir alltså
rätt svåra problem även i fortsättningen.

Slutligen vill jag bara säga, att mig veterligt
har varken det parti, som jag representerar,
eller jag själv motsatt mig
en samordning mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. Jag har i
rätt lång tid deltagit i detaljbehandlingen
i utskottet av yrkesskadeförsäkringen.
Vi har alltså från högern inte motsatt

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om översyn av bestämmelserna ang. kallortstillägg.

oss samordningen. En annan sak är frågan
om uppskov med sjukförsäkringen.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över herr Herlitz’ yttrande. Han menar,
att om vi skulle bifalla utskottets förslag
skulle vi kunna få massor av dylika mål,
och han frågade, om utskottet är berett
att ta upp dessa till behandling. Ja, herr
Herlitz, de motioner, som får väckas i
riksdagen och som hänvisas till utskottets
avdelning, får vi ta upp till behandling
i fortsättningen liksom hittills.

Herr Herlitz vet lika bra som jag, att
det är mycket få undantagsfall, då i första
hand avdelningen och sedan utskottet
vågar sig på ett tillstyrkande i strid mot
myndigheternas — t. ex. försäkringsrådets
— avstyrkande. Men i vissa fall kan
omständigheterna vara sådana, att det
sunda bondförnuftet —• och vi har ingenting
annat att lita till •—- säger oss, att
det både känslomässigt och förnuftsmässigt
kan råda mycket starka tvivel om
riktigheten av försäkringsrådets ställningstagande.
I sådana fall kan utskottet,
som dock har något större möjligheter
att ta hänsyn till ömmande omständigheter
och billighetsskäl, med fog anse sig
kunna tillstyrka ett förslag om ersättning.

Vad menar herr Herlitz, att vi skall
göra med dessa motioner? Skall vi tillbakavisa
dem eller avslå dem? Det är
naturligtvis gott och väl att säga, att man
skall avslå dem. Men hur skall utskottet
göra om omständigheterna är sådana, att
man finner att de inte bör avstyrkas?
Det måste bli en bedömning i varje särskilt
fall. Att på förhand deklarera, att
alla motioner som väckes i sådana här
ärenden skall avslås, tycker jag är att
gå alltför långt. Då är det bättre att försöka
få en annan ordning till stånd, så
att vi inte längre får behandla sådana
motioner.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Lundgrens påpekande om samordnings -

principen får jag i likhet med vad herr
Herlitz sade i sin replik till fröken Ebon
Andersson medge, att jag uttryckte mig
litet dumt och därför får be om ursäkt!

När herr Herlitz erinrar om dem, som
lider i tysthet, så kan jag inte förstå, att
därför att man nu kan hjälpa en eller
annan, så skulle de övrigas ställning bli
på något sätt försämrad. Då jag nu är
fullt och fast övertygad om att herr Herlitz
och jag har samma önskan att hjälpa
dem som lider i tysthet, vill jag bara
som ett positivt resultat framhålla, att
herr Herlitz och jag är överens om att
vi bör försöka finna en väg, där alla
som har behov av hjälp kan bli hjälpta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

56, i anledning av väckt motion
om förhöjd ersättning åt Lund Ernfrid
Jonsson i Malung för sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring; och

nr 57, i anledning av väckt motion
om förhöjd livränta åt E. A. Göransson
med anledning av olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om översyn av bestämmelserna ang.
kallortstillägg.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om översyn av kallortstillägget för tjänstemän
i övre Norrland.

I två likälydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:68) och den andra
inom andra kammaren av herr Nihlfors
m. fl. (11:84), hade hemställts, att riks -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om översyn av bestämmelserna ang. kallortstillägg.

dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en översyn av det nu utgående
kallorts tillägget för tjänstemän i övre
Norrland med hänsyn till såväl tilläggets
utformning som de utgående beloppens
storlek, i syfte att ge en rimligare kompensation
åt ifrågavarande tjänstemän,
samt att de förslag denna översyn kunde
föranleda måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 68 och II: 84
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Sundelin, Axel Andersson,
Sunne och Staxång, fröken Elmén,
herrar Nihlfors och Gustafsson i
Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 68 och II: 84, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
det till statstjänstemän m. fl. utgående
kallortstillägget samt framläggande
för riksdagen av de förslag denna utredning
kunde föranleda.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande har
statsutskottet behandlat två motioner, i
vilka det har föreslagits en översyn av
det utgående kallortstillägget. Utskottet
har föreslagit, att motionerna icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd, men
till utskottets utlåtande är fogad en reservation,
och det är med anledning av
denna reservation som jag här vill säga
några ord.

Det har i motionerna erinrats om att
kallortstillägget till sin konstruktion är
sådant, att det kanske inte helt motsvarar
vad man skulle önska av ett tillägg
till lönen för befattningshavare i Norrland.
I många sammanhang har det omvittnats,
hur svårt det är att få platser
besatta med befattningshavare uppe
i Norrland, och man har i olika sammanhang
gjort framställningar om att
åtgärder måtte vidtagas för att förbättra

möjligheterna att rekrytera tjänster där
uppe. Nu har väl kallortstillägget från
början varit avsett som en stimulans i
detta avseende, men såsom motionärerna
påpekar är nog systemet med kallortstillägg
och själva konstruktionen av kallortstillägget
tämligen föråldrat, och det
kunde därför vara fog för, har motionärerna
ansett, att det gjordes till föremål
för en översyn.

I samband med propositionen om det
nya dyrortssystemet uttalades, att denna
fråga kunde tänkas bli föremål för
övervägande i samband med det nya dyrortssystemets
införande. Nu blev så inte
fallet. Det enda som hänt på detta område
är att dyrortstillägget har uppräknats
med 25 procent, varför både motionärerna
och vi reservanter anser, att
man borde företa en översyn på detta
område. Vi reservanter anser, att det
hade varit rimligt att tillmötesgå motionärernas
begäran på den punkten, och
vi föreslår därför i reservationens kläm
att riksdagen må, i anledning av motionerna
I: 68 och II: 84, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
det till statstjänstemän m. fl. utgående
kallortstillägget samt framläggande
för riksdagen av de förslag denna utredning
kan föranleda. Vi föreslår alltså
endast en utredning, ett yrkande som vi
tycker är rimligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr förste vice talman! Riksdagen
har ju i åtskilliga sammanhang debatterat
de svårigheter som finns beträffande
rekryteringen av tjänstemän till
befattningar i övre Norrland. Detta gäller
ju kanske främst tjänstemän i högre
lönegrader, exempelvis läkare och lärare,
men även på andra områden föreligger
brist på kvalificerade befattningshavare.
Även kommunerna har svårigheter
att rekrytera befattningshavare när
det gäller mer kvalificerade befattningar.
Det är därför enligt min uppfattning
nödvändigt, att man så avväger lönerna
för tjänstemän i övre Norrland, att tjäns -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om översyn av bestämmelserna ang. kallortstillägg.

terna i övre Norrland blir reellt likvärdiga
med och lika attraktiva som
tjänster på andra håll. Detta kan ske exempelvis
därigenom att man, såsom det
på sin tid föreslogs av skolöverstyrelsen,
placerar tjänsterna i Västerbottens
och Norrbottens län fyra lönegrader och
i Västernorrlands och Jämtlands län två
lönegrader högre än motsvarande tjänster
på andra håll.

Det kan också ske på annat sätt genom
tillägg i olika former. Ett sådant
tillägg är kallortstillägget, som vi nu
diskuterar, men det är så litet, att det
inte spelar någon roll när det gäller rekryteringen.

Jag har emellertid, herr talman, velat
peka på nödvändigheten av att man tillerkänner
tjänstemännen i övre Norrland
en högre löneställning än motsvarande
befattningshavare i övriga delar av landet
för att befattningarna där uppe skall
locka kvalificerade sökande.

I det föreliggande ärendet ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av fröken Andersson m. fl.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Vi har uppe i Norrland
ett ordstäv, som osökt rann mig i minnet
när jag tittade på föreliggande ärende.
Jag vågar inte återge det på norrländskt
tungomål, även om det blir färgstarkare
och mustigare på det sättet —
jag är rädd att herrarna inte skulle förstå
det då —- men i översättning lyder det
ungefär: »När jag har fått det jag vill ha
och väl upp det, och andra har fått vad
de vill ha och nätt upp det, då är jag
nöjd!»

Vi har sannerligen inte anledning att
vara nöjda i Norrland när det gäller att
få tjänstemän på olika befattningar. Vi
har inte fått »väl upp det vi vill ha», vi
har inte ens fått »nätt upp det vi vill
ha», och vi kan inte heller glädja oss åt
att andra har det ännu sämre än vi. Tyvärr
— höll jag på att säga — har de
det bättre än vi har det uppe i Norrland.

Av utskottsutlåtandet tycks framgå att

det numera inte skulle vara nämnvärt
svårare att få tjänster tillsatta i Norrland
än på andra håll. Men om man ser på
elfte huvudtiteln finner man ju att departementschefen
där konstaterar att det
alltjämt är avsevärt svårare att få befattningshavare
till tjänster i Norrland än
på andra håll. Man kan peka på en sådan
sak som att för närvarande 22 provinsialläkartjänster
saknar innehavare i
Norrland. På samma sätt förhåller det
sig då det gäller bristen på lärare vid
läroverken. För närvarande är det 130
vakanser i statsläroverken i Norrland.
Om likformighet rådde i hela landet,
skulle vakanserna med norrlandsförhållandena
som utgångspunkt ha uppgått
till 910, men i verkligheten stannar de
vid 456. Det visar att det är dubbelt så
svårt att få lärartjänsterna besatta vid
läroverken i Norrland som det är på
andra håll.

Statsutskottets andra avdelning var i
början på december uppe i övre Norrbotten
och tittade på skolorna där. Vi
besökte bland annat realskolan i Kalix.
Vad vi kanske först fäste oss vid var
skolans synnerligen urusla lokaler. Många
klasser inrymdes i baracker av det allra
enklaste slag. Det visade sig emellertid
senare att detta inte var det allvarligaste
problemet. En av lärarna framhöll vid
ett sammanträde med statsutskottet att
det visserligen då och då inträffade att
det började falla regndroppar i huvudet
på honom medan han höll en lektion.
Men det, sade han, bara piggade upp undervisningen,
ty det tyckte eleverna var
lustigt. Värre var omöjligheten att få
kompetenta lärare till dessa skolor. Kallortstillägget
— bara namnet verkar ju
avskräckande — betyder nästan ingenting
när det gäller att komma till rätta
med detta svåra problem. Det minsta
man lean begära är väl att, såsom reservanterna
begärt, en utredning företas om
vad vi bör göra för att skaffa Norrland
såväl läkare, lärare och jurister som andra
befattningshavare som vi behöver där
uppe.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om översyn av bestämmelserna ang. kallortstillägg.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Det är nog i och för sig
riktigt, såsom motionärerna framhållit,
att namnet kallortstillägg inte täcker syftet
med denna särskilda form av lönetilllägg.
Kallortstillägget infördes för åtskilliga
decennier sedan lika mycket, om
inte mera, såsom en kompensation för
isoleringen och de stora avstånden till
inköpsorter och till samhällen med möjligheter
till kultur- och nöjesliv. Yi har
ju i lots- och fyrstaten någonting liknande
i de enslighetstillägg som där utgår
oberoende av de klimatiska förhållandena.

Den ödemarkens isolering, som var
motivet för kallortstillägget då det infördes,
har väl under senare decennier
brutits åtskilligt, men jag är fullt medveten
om att det ännu är mycket övrigt
att önska. Såsom norrlänning känner
naturligtvis herr Andersson till dessa
förhållanden betydligt bättre än jag, och
när han nu betonar svårigheterna att få
statstjänsterna rekryterade vill jag inte
förneka att det förhåller sig på det sätt
som han säger. Men jag måste också påpeka
att statens lönenämnd har framhållit
att de utredningar, som företogs
såväl år 1928 som åren 1936 och 1945,
synes ge vid handen att några mera avsevärda
svårigheter för rekrytering av
tjänsterna i Norrland inte skulle föreligga
och att de i varje fall inte är avsevårt
större än för riket i övrigt.

Som av lönenämndens yttrande framgår,
har det ifrågasatts huruvida kallortstilläggen
inte vore mogna för en avveckling.
Man behandlade problemet senast
1945. Det gällde då att ompröva
frågan om kallortstilläggens bibehållande.
Lönekommittén kom därvid, efter
ingående diskussion av skälen för och
emot, till det resultatet att kallortstillläggen
borde bibehållas, detta mycket
med hänsyn till att man på personalhåll
fäste stort avseende vid denna löneförmån.

Sedan dess har ju kallortstilläggen
höjts i samband med löneregleringen,
låt vara inte med mer än 25 procent. De
utgår nu med belopp varierande från
120 kronor i den varmaste kallorten —

om jag får använda detta paradoxala uttryck
— till 900 kronor per år i den kallaste.
Tillägget utgår oberoende av vederbörandes
lönegradsplacering. Detta
betonar motionärerna också, och de påpekar
dessutom att det enskilda näringslivet
i stor utsträckning synes ta hänsyn
till kallorterna vid lönesättningen för
befattningshavare med akademisk och
annan jämförlig utbildning. Man utgår
från att det framför allt är för sådana
personer som en förbättring behövs i lönetilläggen
— kallortstilläggen eller vad
man vill kalla dem. Motionärerna påpekar
att kallortstillägg utgår endast med
10 kronor per månad i Umeå och att detta
för en därstädes placerad lektor inte
gör mer än 0,5 procent av hans avlöning.

Kallortstillägget utgår som sagt med
lika belopp i alla lönegrader. Motionärerna
påpekar att på grund av den progressiva
beskattningen o. s. v. reduceras
realvärdet vid stigande lön. Detta minskar
alltså tilläggets värde för dessa befattningshavare.
Med hänsyn därtill bör
en omprövning komma till stånd även
av beloppen. Det vill med andra ord synas,
som om man skulle vilja införa en
helt ny princip. I stället för lika tillägg
för alla statstjänare på samma kallort
skulle man nu för övre Norrland införa
ett lönetillägg med en viss procentuell
gradering efter lönen i övrigt. Detta skulle
bli av värde framför allt för de högre
tjänstemännen med de högre avlöningarna.

Mig veterligt har inte frågan om översyn
av kallortstilläggen någon större aktualitet
inom personalorganisationerna.
Man kan konstatera att lönenämndens
beslut att avstyrka motionerna biträtts
av samtliga nämndens ledamöter med
undantag för rektor Ager och herr Sundelin.
Det kan ju ifrågasättas, om inte
herr Sundelins goda hjärta har fått honom
att i någon mån kompromissa med
hans ståndpunktstagande i övrigt och
med partisolidariteten — jag vill inte
säga att det är så, men jag anser det inte
vara helt uteslutet.

I motionen såväl som i reservationen
påpekas att kallortstillägget inte kom

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas pensionärer.

upp till övervägande i samband med den
nya dyrortsgrupperingen. Jag ber då att
få fästa uppmärksamheten på att den
nya dyrortsgrupperingen medförde betydande
omplaceringar i Norrland, i
det att stora områden som rent siffermässigt
skulle ha tillhört grupperna 3
och 4 nu placerats i grupp 5.

Bortsett från de olika sakskälen här
vill jag till sist påpeka att avlöningsförmånen
kallortstillägg ingår som en del
i det allmänna avlöningsreglementet.
Frågan därom bör följaktligen upptas
till behandling i samband med en översyn
av reglementet i övrigt. Vidare kan
jag, vilket utskottet också gör, påpeka
att motionen talar om övre Norrland,
men vi har ju kallortstillägg även på
andra håll i Sverige.

Jag vill än en gång betona att vad motionärerna
här önskar är en översyn inte
bara i syfte att förbättra kallortstillläggen
i och för sig utan också för att
få ett annat system, fördelaktigare framför
allt för de högre tjänstemännen i
Norrland.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

5 Första hammarens protokoll 195i. Nr 12

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 42.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om pensionsreglering för de statsövertagna
enskilda järnvägarnas pensionärer.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av pensionerna
till av staten övertagna enskilda järnvägars
pensionärer.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Fritjof
Thiin m. fl. (I: 206) och den andra
inom andra kammaren av herr Thapper
m. fl. (II: 259), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av frågan om sådan
omreglering av pensionerna till av
staten övertagna enskilda järnvägars
pensionärer, att i princip full likställighet
ernåddes med motsvarande pensioner
vid statens järnvägar, samt om framläggande
till 1955 års riksdag av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 206 och II: 259 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

G6 Nr 12. Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om pensionsreglering för de statsövertagna enskilda

Herr THUN, FRITIOF, (s):

Herr talman! Jag och några till har
motionerat angående förbättrad pension
åt avgångna järnvägsmän. Med ungefär
samma motivering som användes i fjol,
när man avfärdade motsvarande motioner,
har utskottet uttalat att en förbättring
inte gärna kan komma i fråga. Bildligt
talat kan man väl säga, att utskottet
har lagt sin mäktiga hand på bordet och
sagt ifrån, att »det skall inte vara mera
här». Man har ju strukit under bland annat,
att år 1948 hade särskilt framhållits,
att det inte åvilade staten några rättsliga
förpliktelser över huvud taget gentemot
dessa pensionärer och att pensionsförbättringen
därför närmast kunde karakteriseras
som ett statligt inskridande på
humanitära bevekelsegrunder. Man har
således åberopat, att man av idel välvilja
har gått så långt som man gjort i
detta fall. Angående pensionerna har
påpekats att det gäller 3 miljoner kronor
— jag tror emellertid att vi med
rätt kan understryka, att en förbättring
skulle skapa mycken glädje och trevnad
i många svenska hem, där gamla trotjänare
hos järnvägarna nu sitter och hoppas
på förståelse.

Lika väl som utskottet går på fjolårets
motivering kan vi erinra om vad vi
framhöll i fjol för att styrka angelägenheten
av denna förbättring. Vi pekade
på det osympatiska i kategoriklyvningen.
Vi erinrade om att en järnvägsman
kanske har fått sin pension efter de gamla
bestämmelserna, beroende på att han
slutade några dagar, innan järnvägen
övergick i statlig regi, under det att en
kamrat som stått sida vid sida med honom
i många år kommer i åtnjutande av
den höjda pensionen. Vi framhöll vidare,
att de flesta i många år själva bidragit
till sin pension med ganska avsevärda
belopp och att en del av tjänstemännen
varit anställda i ett fyrtital år. Nu
bidrar ju tjänstemannen inte till pensionen,
utan hela kostnaden betalas av huvudmannen,
men dessa pensionärer har
som sagt fått bära en del av bördan
själva.

Vi har vidare erinrat om, och jag
tillåter mig att göra det ånyo, att de

järnvägarnas pensionärer.

enskilda järnvägarna inte kom alldeles
tomhänta till staten. Det har åberopats,
och det kan gärna understrykas ännu
en gång, att ungefär 170 miljoner fördes
över från enskilda järnvägars pensionskassa
vid förstatligandet. Slutligen
har det också erinrats om att vissa företag
— det gäller framför allt Bergslagens
järnvägar — stått i en något bättre
ställning som tydligt ger vid handen,
att om järnvägen drivits i enskild regi,
skulle de anställda ha haft pensioner
ungefär motsvarande vad de nu skulle
ha fått av SJ, om de finge full pension.

Ingen har reserverat sig i utskottet,
och jag förstår att utgången är given.
Jag vill dock, herr talman, yrka bifall
till den av mig in. fl. avgivna motionen,
alltså nr 206 i första kammaren
och 259 i andra kammaren.

Häri instämde herrar Hesselbom (s),
Lindén (s) och Lnndqvist (h).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Denna fråga behandlades
vid förra årets riksdag. Några ändrade
förhållanden sedan dess har väl
knappast inträffat.

De pensionärer som gått i pension, innan
staten övertog vederbörande järnvägar,
har tillförsäkrats en pension motsvarande
80 procent eller i vissa fall 90
procent av den pension som tillkommer
SJ:s befattningshavare.

Herr Fritjof Thun påstod att det i
många fall skulle varit så, att om den
enskilda järnvägen inte övertagits av
staten, skulle dessa pensionärers pensioner
nu ha varit bättre. Det är antaganden
som väl är svåra att bevisa.

Här tillkommer en sak som man inte
helt får bortse ifrån, och det är vad
järnvägsstyrelsen har påpekat om de
kostnader ett bifall till motionerna skulle
orsaka statens järnvägar för pensioner
åt sådana tjänstemän som aldrig har varit
i SJ :s tjänst. Den årliga merkostnaden
för statens järnvägar beräknades
förra året till 3,6 miljoner, och järnvägsstyrelsen
säger att det inte kan vara någon
större ändring i det beloppet nu,
utan att man får räkna med samma be -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Om pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas pensionärer.

lopp. Järnvägsstyrelsen slutar sitt yttrande
med att säga, att »skulle likväl
riksdagen anse sig böra medgiva denna
pensionsreglering, förutsätter järnvägsstyrelsen
att kostnaderna icke skola belasta
statens järnvägar, utan att riksdagen
i så fall även anvisar för ändamålet
erforderliga medel». Det föreligger alltså
inget förslag om hur dessa kostnader
skall täckas. Jag har principiellt den
uppfattningen, att man inte alltför mycket
bör fästa vikt vid kostnadssumman
3,6 miljoner. Kunde man anse att denna
framställning grundades på någon som
helst rätt för pensionärerna, om det kunde
åberopas rättvisa i detta sammanhang,
tycker jag att man inte skulle fästa
sig alltför mycket vid beloppet. Jag anser
emellertid att här inte föreligger
några rättsliga förpliktelser från statens
sida gentemot pensionärerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord med anledning av vad herr Sundelin
anförde. Det är lätt att förstå, att
järnvägsstyrelsen i detta fail ställer sig
mycket tveksam, eftersom det är fråga
om en utgiftsökning. Jag ber emellertid
att få understryka, herr talman, att motionärerna
inte har sträckt sina krav
längre än att de har velat att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t begära en utredning
i denna fråga för att alltså få närmare
klarlagt, huruvida och i vilka fall
det kan finnas särskilda skäl som talar
för en ändring av hittills utgående pensioner.
Det har dock sagts — det sades
så bl. a. i fjol — att det beträffande vissa
kategorier förelåg starka rättvise- och
billighetsskäl som talade för en ändring.
.Tåg tror att det också utöver dessa förut
berörda kategorier finns andra, som pensionerats
för mycket länge sedan, för
vilka faktiskt, enligt upplysningar jag
fått, de nu utgående pensionerna är
orimligt låga.

Jag beklagar att man från statsutskottets
sida inte ens velat vara med om att
låta Kungl. Maj:t utreda en fråga av

denna art. När nu motionärerna i år har
ändrat sitt yrkande ifrån i fjol, borde det
väl ha varit nära till hands liggande att
visa den hänsynen att låta denna fråga
undergå en opartisk undersökning.

Jag har endast velat säga detta i anledning
av herr Sundelins anförande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Thun, Fritjof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
sänkning av vissa postavgifter,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. insättningsmaximum på sparkasséräkning.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelsen
rörande insättningsmaximum på sparkasseräkning.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 224 i första kammaren av herr
Weiland m. fl. samt nr 285 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att upphäva bestämmelsen om insättningsmaximum
på sparkasseräkning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört:

»Den i motionerna väckta frågan om
upphävande av bestämmelsen rörande
insättningsmaximum på sparkasseräkning
är såsom framgår av det föregående
för närvarande föremål för prövning
inom 1948 års sparbankssakkunniga,
som inom en nära framtid beräknas
framlägga sitt betänkande. Då enligt utskottets
mening resultatet av denna prövning
bör avvaktas innan frågan överväges
av riksdagen, hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna I: 224 och
11:285 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Då det gäller denna sak
skulle jag kort och gott kunna hänvisa
till vad som står i propositionen nr 84.
Utskottet har här kommit till den slutsatsen,
att det inte går an att bifalla denna
motion med hänsyn till att det för
närvarande pågår en utredning. Jag skulle
då vilja citera vad statsrådet Andersson
har sagt när det gäller nästa ärende
på föredragningslistan. Det gäller en
framställning från generalpoststyrelsen
att få höja insättningsmaximum för insättning
på postsparbanken. Därom säger
sålunda chefen för kommunikationsdepartementet,
att han »i samråd med
chefen för finansdepartementet kommit
till, att det förhållande, att lagstiftningen
för bl. a. affärsbanker och sparbanker
i en nära framtid kan bli föremål

för en omprövning, icke kan anses lägga
hinder i vägen för att generalpoststyrelsens
önskemål i viss utsträckning tillmötesgås».

Bankoutskottet har precis motsatt mening
i nu föreliggande ärende mot vad
utskottet har i nästa punkt på föredragningslistan.
Utskottet har där ansett att
man kunde vara med om att höja insättningsmaximum,
men när det gäller sparbankerna
har man inte ansett sig kunna
vara med om någonting liknande utan
vill avvakta vad 1948 års sparbankssakkunniga
har att säga i saken. Därmed
anser utskottet sig kunna försvara sitt
ställningstagande.

Jag tycker för min personliga del att
bankoutskottet har avfärdat denna fråga
alltför lättvindigt. När man har praktiserat
den av oss föreslagna ordningen
såsom t. ex. i Finland, i vilket land man
under åtskilliga år icke haft någon bestämmelse
i detta hänseende, har man
endast haft goda erfarenheter. Bestämmelsen
är för övrigt sådan att insättarna
i praktiken med lätthet kan kringgå
densamma. Man kan t. ex. öppna flera
konton under olika namn. Chefdirektören
för Helsingfors sparbank, K. Fr.
Nyman, gör dessa påpekanden i sin artikel
i Svensk Sparbanks Tidskrift, utan
att man på något sätt har opponerat sig
däremot i tidskriften som ju utges av
Svenska sparbanksföreningen.

Chefdirektör Nyman fortsätter: »Och
att ett sådant maximum är detsamma för
sparbanker av olika storleksgrad är ologiskt.
--— Jag vill påpeka att vi i

Finland lyckligtvis redan länge varit
fria från några tvingande lagbud i förevarande
avseende utan att några störningar
därigenom uppkommit.»

De som överträder lagens klara bestämmelser
i detta hänseende känner
därvid i regel inte några som helst
skrupler över att de bryter mot lagens
bud, utan snarare anser de, att de gjort
både sig själva och sin hembygds sparbank
en stor tjänst.

Det har med rätta sagts att man icke
bör stifta sådana lagar i samhället att
i övrigt hederliga och laglydiga medborgare
nästan måste anse det som en
plikt att överträda lagen i fråga.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. insättningsmaximum på sparkasseräkning.

Det har berättats för mig ett fall, där
sparbanksinspektionen upptäckte en sådan
här överträdelse. En person — vi
kan kalla honom för Pettersson — bröt
mot gällande lagbestämmelse och satte
in pengar på två sparbanksböcker. För
den ena sparbanksboken använde han
namnet A. Pettersson och för den andra
boken B. Pettersson. Sparbanksinspektionen
upptäckte rätta förhållandet och
anmärkte på saken. Vederbörande inspektör,
som var en fridens man, ville
inte sätta fast insättaren i fråga, och inte
heller ville han göra banken något illa.
Han föreslog därför att det hela skulle
ordnas på så sätt, att Pettersson hade
sina pengar kvar på sparbanken, men
de pengar, som han satt in på den ena
boken, kunde han ju kalla för »Petterssons
semesterfond». Då var nämligen
allt i sin ordning. Jag tycker för all
del att detta råd var ganska gott, men
jag undrar, om man i allmänhet verkligen
han handla på ett sådant sätt. Kammarens
ledamöter är nog ense med mig
om att ett dylikt tillvägagångssätt närmast
liknar humbug.

I ett av våra landsting har man en
skatteregleringsfond på omkring 8 miljoner
kronor. För att få högsta möjliga
ränta på dessa pengar och även nyttiggöra
dem inom den bygd, där de genom
skatter uppsamlats, vände man sig till
länets sparbanker, som mycket väl behövde
pengarna för att kunna tillgodose
fullt legitima lånebehov inom de orter,
där sparbankerna hade sin verksamhet,
och frågade, om man kunde få placera
pengarna där. Men bankerna kunde
inte tillmötesgå landstingets begäran.
De fick enligt gällande lag helt enkelt
inte ta emot ett så stort belopp. Bankerna
riktade då en framställning till
vederbörande myndigheter med begäran
om dispens från gällande bestämmelser
för att kunna ta emot det erbjudna beloppet.
Men framställningen avslogs. Man
fick placera 50 000 kronor på vardera
sparbanken i länet men ingenting därutöver.
I detta fall kunde man ju inte fuska
och placera pengarna under olika
namn, och så gick pengarna till största
delen ut ur länet.

I allmänhet sköter sparbankerna sin
verksamhet så väl, att omkostnaderna
är mycket må. Sparbankerna kan därför
tillämpa en mycket human räntepolitik,
vilket man kanske inte kan säga
att andra banker i detta land alltid gjort.
Under första världskriget uppsöktes jag
en gång i min hemstad av en man som
visade upp ett diskonteringskvitto ifrån
en av bankerna. Av kvittot framgick att
banken med de omkostnader som var
förenade med diskonteringen av växeln
tillgodogjort sig omkring 11 procent.
Sådant kan icke förekomma och har,
såvitt jag vet, heller aldrig förekommit
i en sparbank.

Om jag icke är fel underrättad, lär
sparbankerna vara den största kreditgivaren
för bostadsbyggandet i vårt land.
Sparbankernas verksamhet är därför ur
den synpunkten till gagn för både fastighetsägare
och hyresgäster. Det bör därför
just nu vara angeläget att ordna
det så, att denna deras mycket viktiga
funktion icke motverkas genom en
olämplig lagstiftning. Man kan utan överdrift
påstå att sparbankerna i vårt land
är småfolkets banker framför andra.
Småfolket utnyttjar sparbankerna på sådant
sätt att man har anledning att vara
tillfredsställd med denna verksamhet.

Även om jag inte tror att det är möjligt
att här i dag få igenom ett beslut i
av mig önskad riktning, då det ju inte
finns någon reservation till utskottets
utlåtande, ber jag i alla fall att få yrka
bifall till de motioner som föreligger i
detta ärende.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Såsom framgår av den
föregående ärade talarens utläggning, så
är det i det ärende, som närmast
står på föredragningslistan, icke fråga
om att höja insättningsmaximum för
sparbankerna, utan det är fråga om att
avskaffa insättningsmaximum för sparbankerna,
vilket innebär en mycket betydande
ändring i förhållande till de
regler som nu gäller. Våra sparbanker,
affärsbanker, jordbrukskreditkassor och
postsparbanken har samtliga vissa maxi -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fin.

Ang. insättningsmaximum på sparkasseräkning.

mibelopp för insättning, vilka är avvägda
i förhållande till varandra.

I detta ärende tillkommer, vilket ju
också framgår av handlingarna, att det
sitter en utredning, som kallas 1948 års
sparbankssakkunniga. De har bland annat
denna fråga till bedömande. De avstyrker
för sin del att det på detta stadium
skall företas någon ändring i fråga
om insättningsmaximum och anmäler
samtidigt att de kommer att framlägga
sitt förslag om några månader.
Det skulle vara i hög grad avvikande
från den praxis, som riksdagen brukar
följa, om riksdagen nu fattade beslut om
att avskaffa insättningsmaximum för
sparbankerna, då ju riksdagen härigenom
skulle föregripa en utredning, vars
resultat snart är att vänta.

Dessa påpekanden torde vara tillräckliga,
herr talman, såsom motivering för
att yrka bifall till bankoutskottets utlåtande
under denna punkt.

Samtidigt var emellertid den ärade talaren
inne på nästa punkt på föredragningslistan,
vilken gäller postsparbanken.
Det föreföll mig, som om han ville
göra gällande, att det förelåg någon inkonsekvens
mellan bankoutskottets ställningstagande
i den förra frågan och i
den senare. Så är ingalunda förhållandet.
Tvärtom är båda dessa förslag från
utskottets sida att betrakta som samordnade.
Det senare ärendet gäller en
Kungl. Maj:ts proposition om höjning av
insättningsmaximum i postsparbanken
från 10 000 till 20 000 kronor. Där har
bankoutskottet ansett, att det skulle innebära
en inkonsekvens att oförändrat
bifalla Kungl. Maj:ts proposition, just
med hänsyn till att vi inom en nära
framtid får tillfälle att samtidigt avväga
insättningsbestämmelserna för icke bara
postsparbanken utan också för affärsbankerna,
sparbankerna och jordbrukets
kreditkassor. Därför har bankoutskottet
i detta senare ärende stannat vid att
föreslå en höjning av insättningsmaximum
för postsparbanken från 10 000 till
15 000 kronor, med den motiveringen,
att höjningen därigenom skulle stanna
vid vad som motsvarade penningvärdeförsämringen,
sedan maximum 10 000

kronor på sin tid fastställdes. Att nu
vidta en dylik förändring anser vi icke
innebära ett föregripande av möjligheten
att framdeles göra en samtidig avvägning
av insättningsbestämmelserna för
samtliga banker.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! När det gäller insättningsmaximum
i sparbankerna framhåller
chefdirektör Nyman i Helsingfors i
den tidskrift, som jag nyss hänvisade
till, att han inte kan förstå, varför man
i Sverige med sådan seg envishet fasthåller
vid bestämmelsen om insättningsmaximum.
I Finland har det inte på något
sätt visat sig vara olyckligt vare sig
för sparbankerna eller någon annan att
man för länge sedan har avskaffat bestämmelsen
om insättningsmximum.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
orda i denna sak. Jag ber bara till slut
att av formella skäl få återta mitt yrkande
om bifall till motionerna.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! För den som i likhet
med mig under en lång följd av år ägnat
sig åt sparbanksverksamheten — denna
verksamhet vars samhällsnyttiga karaktär
och syfte nu med all rätt varmt ununderstrykes
av herr Weiland —• har det
varit mycket uppmuntrande att avlyssna
hans uttalanden här. Jag vill tillägga
att de synpunkter, som framföres i motionen
och som blivit ytterligare belysta
av herr Weiland i hans anförande, är
värda beaktande.

Det råder intet tvivel om, herr talman,
att de nu gällande bestämmelserna
beträffande insättningsmaximum i sparbankerna
är för snäva och verkar hämmande
på sparbankernas möjligheter att
tillgodose lånebehoven inom respektive
verksamhetsområden, speciellt för bostadsbyggandet,
som herr Weiland redan
talat om, men även för lantbruket.

Nu är det ju så att dispensvägen står
öppen. Det är dock en mycket osmidig
och tidsödande väg. Därtill kommer att
dispensbeviiljandet tillämpas mycket

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

restriktivt av myndigheterna, vilket också
framgick av de exempel, som herr
Wciland anförde, uppenbarligen från
Jönköpings län.

Visst är det väl även så som nämndes
i hans anförande, att en hel del folk
kringgår maximibestämmelsen: en och
samma person sätter in pengar på olika
böcker i samma sparbank, exempelvis
med utnyttjande av olika kombinationer
av förnamnet, något som sparbankstjänstemännens
inte alltid har möjlighet
att förhindra. Jag tvivlar emellertid på
att det är riktigt som herr Weiland sade,
att sparbanksinspektören skulle vid något
tillfälle ha förordat överinsättningar
åt någon person genom placering även
på en särskild semesterfond för dennes
räkning. Den uppgiften får stå helt för
herr Weilands räkning.

Som stöd för sitt yrkande åberopade
herr Weiland ett uttalande i Svensk
Sparbanks Tidskrift av bankdirektör Nyman
i Helsingfors. Jag vill vitsorda att
han är en bankman med mycket gott anseende
i sparbanksvärlden; han är chef
för en av Finlands största sparbanker,
han är framstående bankjurist och har
under åtskilliga år varit lagutskottsordförande
i finska riksdagen. I sparbankskretsar
sätter man mycket stort värde
på hans omdöme och erfarenhet.

Men, herr talman, trots att jag här i
viss mån talar till förmån för motionärernas
syfte, kan jag inte biträda deras
yrkande. Denna fråga är nämligen, såsom
utskottets talesman nyss nämnde,
föremål för utredning av 1948 års sparbankssakkunniga.
Deras förslag till ny
sparbankslag är så gott som färdigt och
kommer säkerligen att tillsammans med
förslag om nya lagbestämmelser för affärsbankerna
och jordbrukskassorna
framläggas för riksdagen under loppet
av nästa år. Under sådana förhållanden
är det väl ändå välbetänkt att, såsom
här tidigare sagts, vänta med denna detalj
i sparbankslagen, tills hela frågekomplexet
kan las upp i ett sammanhang.
Man får då ett bättre grepp på
frågan än nu och kan se den i sitt större
sammanhang. Jag vill trösta herr Weiland
och andra sparbanksvänner •— till

Om förstatligande av skogsindustrierna,
min glädje har jag märkt att det finns
många sådana här i riksdagen — med
att det förslag till uppmjukning av maximibestämmelserna,
som sparbankssakkunniga
kommer att framlägga, säkerligen
blir tillfredsställande för sparbankerna.

Jag delar alltså i mångt och mycket
herr Weilands synpunkter, herr talman,
men jag kan inte biträda hans yrkande
utan ber att få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. och 3 § 1 mom. förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 12, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
förste kammarskrivaren Eric Wigarts
överförande å indragningsstat.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förstatligande av skogsindustrierna.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av skogsindustrierna.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 227 i första kammaren av herr
Persson, Helmer, m. fl. samt nr 286 i
andra kammaren av fru Nilsson m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om snabb utredning om förstatligande
av bolagsskogarna, de stora sågverken
och hela den storindustri, som
utnyttjade skogen som råvarubas.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om förstatligande av skogsindustrierna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Utskottet finner att den i motionen
berörda frågan saknar aktualitet och kan
därför icke biträda förslaget om att riksdagen
hos Kungl. Maj.''t skulle hemställa
om en snabb utredning rörande skogsindustriernas
förstatligande.

Utskottet hemställer alltså, att de likalydande
motionerna I: 227 och II: 286
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
»

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Vi har i motion hemställt
om en snabbutredning om förstatligande
av bolagsskogarna, de stora sågverken
och hela den storindustri, som
utnyttjar skogen såsom råvarubas.

Vad säger så utskottet till detta vårt
förslag? Ja, egentligen säger utskottet
ingenting, utan nöjer sig med en tämligen
snorkig attityd och avfärdar hela
detta stora problemkomplex med tre ord:
»Frågan saknar aktualitet.»

Jag begriper mycket väl att frågan saknar
aktualitet för sådana som högerns
representant i utskottet, herr Ewerlöf,
och folkpartiets representant, herr De
Geer. Allt detta är fullkomligt klart. Men
när utskottets socialdemokratiska ledamöter
ansluter sig till borgerlighetens
motivering för avslag på vår motion, då
innebär detta att de begår våld mot vad
som är sant och riktigt.

Här är det väl uppenbart, att bankoutskottet
medvetet blundar för vad som
rör sig i tiden. Det mest uppseendeväckande
är kanske, att utskottets socialdemokratiska
ledamöter inte tycks veta
vad som rör sig inom deras eget parti.
Och ändå ligger det så till, att denna
fråga om förstatligande av skogsindustrierna
spelade en betydelsefull roll i
förberedelserna för socialdemokratiska
partiets senaste kongress. Jag tar mig
friheten att upplysa utskottets socialdemokratiska
ledamöter om vissa fakta,
som skall göra klart för dem att de är
ute i ogjort värder, när de ansluter sig
till den borgerliga uppfattningen att frågan
om skogsindustriernas förstatligande
»saknar aktualitet». Jag skall då bl. a.

läsa vissa avsnitt ur socialdemokratiska
partiets tidskrift Tiden, som visar att
stämningarna för skogsindustriernas förstatligande
är i rask tillväxt inom detta
partis djupa led.

I nämnda tidskrift nr 3 för år 1953
kan man bland annat läsa följande: »De
möjligheter, som statsmakterna för närvarande
t. ex. har att påverka utvecklingen
inom skogsindustrierna, står inte
i någon som helst rimlig proportion till
den enorma betydelse som dessa branscher
och deras prispolitik har för hela
vårt folkhushåll. Här har efterkrigstiden
och då speciellt det sista året stått till
tjänst med åskådligt undervisningsmaterial,
vilket t. o. m. avsatt sig i motioner
till årets partikongress med krav på
socialisering av skogar och skogsindustrier.
Om det hårda ekonomiska klimat,
som nu råder, klargjort nödvändigheten
av att partiet måste gå ett steg ''tillbaka’
i sin nuvarande inställning till socialiseringsfrågan
för att över huvud taget
någonsin kunna bygga upp en planmässig
hushållning, är utan tvivel skogsindustrien
den näringsgren som först inbjuder
till en aktion.» Alltså: den näringsgren
som först inbjuder till aktion.

Detta bör bankoutskottet uppmärksamma.
Men jag tror att det är nödvändigt
med ytterligare bevis för att övertyga
bankoutskottet om vad som är aktuellt.
Jag fortsätter att hämta bevisen
ur socialdemokratiens tidskrift, samma
nummer av årgång 1953. Där heter det
i fortsättningen: »Även rent allmänekonomiska
synpunkter talar för att skogsindustribolagen
och de skogar som ägs
av dessa överförs i samhällets ägo. Det
ter sig naturligt att en näringsgren med
den karaktär, som den svenska skogsindustrien
har, drives av samhället. Den är
hela baserad på den råvara som våra
skogar utgör, och dessa kan i likhet med
andra naturtillgångar anses tillhöra
svenska folket.»

Det heter i fortsättningen i samma tidskrift,
på följande sätt: »Men även ur
politiska synpunkter finns starka skäl
för att nu låta socialiseringsalternativet
få en mera framskjuten plats i den praktiska
politiken när det gäller att realisera

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

partiprogrammets målsättning om en effektiv
ekonomisk verksamhet under samhällets
ledning. Den fulla sysselsättningen
har visserligen kunnat genomföras
utan några socialiseringsaktioner, men
det har visat sig vara förenat med betydande
svårigheter att behärska den ekonomiska
utvecklingen i fullsysselsättningssamhället.
»

I slutet av denna artikel heter det:
»Det är givet att en socialisering av
skogsindustrierna, som det för närvarande
mest aktuella objektet, kräver noggranna
överväganden och omfattande
förberedelser, men tiden torde nu vara
mogen att ta upp frågan till allvarlig
prövning.»

Är det inte uppenbart att vad jag här
citerat ur den socialdemokratiska tidskriften
uttrycker stämningar, som är
rätt starka bland de socialdemokratiska
arbetarna? Detta borde, tycker man, vara
bekant även för bankoutskottets socialdemokratiska
ledamöter. Det borde
dessutom vara bekant för dem, att en
medlem av regeringen, statsrådet Sven
Andersson, vid senaste partikongressen
yttrade: »Det måste alltid höra till partiets
aktuella politik att söka vidga sektorn
av samägda företag inom näringslivet.
»

Nu återstår uppgiften framför allt för
de socialdemokratiska ledamöterna i bankoutskottet
att förklara närmare, varför
de är av annan mening än statsrådet Andersson.
För att inte underlätta uppgiften
för dem att slingra sig undan anser
jag det nödvändigt att toppa argumentationen
med synpunkter, som herr Wigforss
anfört på frågan om skogsindustriens
förstatligande i sin senaste bok
»Socialismen i vår tid». Denna stora auktoritet
inom socialdemokratien skriver
där bland annat följande: »Inför de hastiga
förändringar i realtillgångarnas värde
som i vårt näringsliv kan inträda,
just nyligen t. ex. i fråga om skogsproduktionen,
är det naturligt att alla andra
lösningar än samhällets rätt och möjlighet
att bestämma förefaller otillfredsställande.
Beskattningen som instrument
för en riktigare fördelning har sina tyd -

Om förstatligande av skogsindustrierna,
liga gränser. Om en av landets väsentliga
naturtillgångar hastigt får ett flerdubbelt
värde genom händelser på
världsmarknaden, står det inte i överensstämmelse
med rådande rättsföreställningar,
att denna värdestegring skall tillfalla
en relativt begränsad del av landets
befolkning, medan alla får bära
följderna av den samtidigt inträdda fördyringen
av vad som köpes utifrån. I
det nu aktuella fallet skulle en organisation
av den väsentliga delen av skogsindustrierna
i samhällets hand ha gjort
det ofantligt mycket lättare att dra fördel
av en gynnsam prisutveckling på
världsmarknaden, medan riskerna av de
inflatoriska följderna hölls undan.»

Av det jag här citerat ur socialdemokratiens
egna uttalanden framgår klart,
att denna fråga äger en brännande aktualitet.
Därtill vill jag foga, att nio av
de största fackföreningarna i Ådalen i
fjol uttalade sig för att skogsindustrierna
skulle förstatligas. Denna paroll har för
resten burits i spetsen för 1 maj-demonstrationerna
i Ådalen. Lägger jag så härtill
ett yttrande för några år sedan av
förre socialministern Gustav Möller, att
skogsindustrierna i statens händer vore
tillräckliga för att finansiera socialvårdsutgifterna,
så borde det väl stå klart för
även den mest förstockade, hur aktuell
denna fråga egentligen är i svensk politik.

Ur allmänt ekonomiska synpunkter är
det aktuellt med åtgärder för att överföra
skogsindustrierna i samhällets ägo.
Det kan inte försvaras, att dessa nyckelindustrier
befinner sig i händerna på de
privata monopolen. Möjligheterna för en
regering att genomföra en ekonomisk politik
i folkflertalets intresse begränsas i
avsevärd utsträckning genom nuvarande
ägoförhållanden.

Men vad som för oss framför allt aktualiserat
frågan om förstatligande av
skogsindustrierna är tillståndet i Norrland.
Vi har tidigare sagt klart ut i denna
fråga, att grundförutsättningen för
att verkligen skapa ett mångsidigt näringsliv
i norrlandslänen är att staten
äger skogsindustrierna. De som nu äger

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Om förstatligande av skogsindustrierna,
huvudparten av skogsindustrierna i
Norrland kommer inte att göra några
verkliga ansatser för att utveckla näringslivet
på det sätt som är erforderligt.
Detta är ett av historien redan bevisat
faktum. Men trots detta förflyter årtionde
efter årtionde utan att någonting blir
gjort. Måhända skulle jag något mildra
uttrycket »utan att någonting blir gjort».
Kanhända jag bör närmare precisera vad
jag menar, och då blir det på följande
sätt.

Först när de stora koncernerna har
lyckats förvandla hela socknar i Norrland
till industriella kyrkogårdar har
statsmakterna ingripit. När skall det bli
ett slut på den politiken, som inte ingriper,
förrän monopolkapitalet helt fullbordat
ruineringsprocessen? Ja, enligt
bankoutskottet saknar frågan aktualitet.
Vi är emellertid inte beredda att acceptera
denna av utskottet kungjorda massiva
»visdom».

Kommer de stora koncernerna inom
skogsindustrien att klara sysselsättningsfrågan
exempelvis i Västernorrland?
Ingalunda. Statsmakterna tillsätter utredningar,
och arbetsmarknadsstyrelsens
representanter färdas dit upp minst en
gång i månaden. Men vad skall de kunna
vidtaga för verkligt effektiva åtgärder
för att mera planmässigt lösa sysselsättningsproblemen
i denna hårt prövade
landsända? I stort sett blir det bara att
demonstrera hjälplösheten i fråga om bestående
åtgärder för ökad sysselsättning.

Och så kommer det att förbli intill den
dag man lär sig förstå nödvändigheten
av att staten måste i sin hand ha den
viktiga ekonomiska kommandohöj d som
skogsindustrierna utgör. Sanningen i
detta är redan klar för betydande grupper
inom arbetarrörelsen. Den kommer
att framstå i ännu klarare dager vad tiden
lider, och man får ju då hoppas, att
de krafterna växer sig så starka, att de
kan bringa bankoutskottets ledamöter till
insikt om att förstatligandet av skogsindustrierna
är en påtaglig aktuell fråga
i den svenska politiken.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till motionen 1:227 och II:
282.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att på utskottets
vägnar endast få konstatera, att det har
rått en fullkomlig enighet inom utskottet
om att den fråga, som väckts genom
dessa motioner, får anses sakna aktualitet
och att anan därför funnit sig böra
avstyrka motionerna. Att frågan, har aktualitet
på det kommunistiska propagandaplanet
har vi kunnat konstatera redan
på grund av de väckta motionerna, men
det är ju en helt annan sak.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Herr Persson efterlyste
de socialdemokratiska utskottsledamöternas
motivering för deras ståndpunktstagande.
Jag kan inte precis framföra deras
synpunkter och jag kanske inte skulle
ha tagit till orda här, om inte möjligen
den omständigheten, att jag en gång
varit suppleant i bankoutskottet, kan berättiga
mig att säga några ord. Jag tror
dock inte att detta skulle ha stimulerat
mig att begära ordet, men väl det intresse
jag har för detta spörsmål.

Jag har eu gång chockerat inte bara
mina vänner från bondeförbundet utan
även partivännerna i mitt utskott, när
jag uttryckte min förkärlek för socialisering
av skogarna. Och jag har inte varit
så måttfull som herr Persson och
hans medmotionärer, att jag bara inriktat
min åtrå på bolagsskogarna, utan jag
har faktiskt även tänkt på bondeskogarna.
Denna kärlek bär jag i viss mån kvar
— jag hoppas att det inte stimulerar till
någon större debatt bär i kammaren.

Anledningen till att jag tagit till orda
är att jag vill säga att jag, trots att jag
bär ett mycket allvarligt intresse för detta
spörsmål inte har någon svårighet såsom
socialdemokrat att acceptera den
ståndpunkt, som utskottet enhälligt här
har intagit. Jag kanske kan få motivera
detta mitt ställningstagande med att berätta
en liten historia från en socialdemokratisk
partikongress som roade mig
mycket i min ungdom. Det var så, att
riksdagsgruppen fick ganska mycket

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

klander av representanterna på kongressen,
därför att den inte var tillräckligt
intresserad av att göra aktioner i syfte
att nå resultat beträffande programpunkten
om militärväsendets avskaffande. Då
hade vi en representant i riksdagen, som
de äldre av oss i denna kammare mycket
väl känner till — han var förste vice
talman och hade en gång varit ecklesiastikminister;
det var herr Olov Olsson.
Han sade ungefär så här till partikongressens
representanter: »Målet, avrustningen,
bestämmer ni, medlet, den successiva
minskningen, bestämmer också
ni, men takten den bestämmer vi.» Och
det är min uppfattning, att herr Persson
inte alls behöver vara bekymrad, utan
när vi inom det socialdemokratiska arbetarpartiet
finner anledning att aktualisera
de önskemål, som nu här har
framlagts och som herr Persson citerat
ur vår tidningspress bl. a., tar vi de initiativ
som vi finner lämpliga.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag förstår herr Ewerlöfs
inställning och jag skall inte tala
mig hes för att försöka övertyga honom
om att det skulle vara aktuellt
med skogsindustriernas förstatligande,
ty då skulle jag lika gärna kunna välja
vilket dött objekt som helst och försöövertyga
det som att försöka övertyga
herr Ewerlöf.

Men jag måste säga herr Norman, att
han ger sig hän åt en hel rad ytterligheter,
och detta plägar utmärka folk,
som har en småborgerlig inställning; de
ramlar i väg från den ena ytterligheten
till den andra. När han säger, att han
har den uppfattningen, att man även
skulle förstatliga hondeskogarna, vill
jag ge honom det rådet: Far för all del
inte ut i valrörelsen och tala om sådana
dumheter! Jag begriper nämligen
att det skulle gå mycket galet för herr
Norman och hans parti i så fall.

Jag tycker också att man kunde låta
bli att inta denna dryga attityd och säga
så bär: »Tiden, när förstatligandet
skall ske, bestämmer vi.» Jag vet att så
har det varit också när det gäller skogs -

Oisi förstatligande av skogsindustrierna.

industrierna, och jag vet att tidpunkten
många gånger har varit mycket oläglig.
Jag erinrar herr Norman om att
det inte precis var så lämpligt att inskrida
och vidta statliga åtgärder, när
de privata bolagen faktiskt hade förvandlat
Norrbotten till eu industriell
kyrkogård. Menar herr Norman att detta
skulle vara det lämpligaste och mest
aktuella ögonblick, när staten skulle
träda in? Jag fick den uppfattningen,
att herr Norman ansåg att det just var
vid denna tidpunkt som staten borde
ingripa. Men om vi nu tar upp hela detta
problemkomplex, skulle jag vilja fråga
herr Norman: Anser inte herr Norman
att kraftåtgärder måste vidtas
exempelvis i Ådalen för att skapa ett
mångsidigare näringsliv? Kan staten
verksamt göra detta utan att äga tillgång
till de ekonomiska kommandohöjder,
som de privata koncernerna nu besitter?
Jag tror inte att staten effektivt
utan dem kan fullgöra denna viktiga
uppgift.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! En direkt fråga bör ju
ha ett direkt svar. På den fråga som
Helmer Persson här riktade till mig vill
jag svara, att jag utan att närmare ha
satt mig in i hur dessa frågor ligger
till visst tror att det kan behövas kraftåtgärder.
Och jag har på känn att det
pågår en hel del utredningar om vilka
kraftåtgärder som bör vidtagas. Jag tror
således inte att det ligger oss så fjärran
på vårt håll att uträtta någonting på
detta område som herr Persson velat
göra gällande.

Herr ELOPSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag får säga att jag inte
blev förvånad över vad herr Helmer
Persson yttrade. Jag blev mer förvånad
när jag hörde herr Normans anförande.
Om herrarna något litet hade jämfört
de inkomster, som staten har på de skogar
den redan äger, med de inkomster
som de enskilda skogarna ger, tror jag
att ni kanske hade fått en annan uppfattning
om huruvida det är fördelakti -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Förslag till utlänningslag,
gare med statsdrift än med enskild drift.
Jag tror inte att man förbättrar förhållandena
i norrlandsdistrikten genom
att överföra skogar i statens ägo, ty jag
tror att samhället får ut det mesta möjliga,
om vi behåller dem i enskild ägo.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Förslag till utlänningslag.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till utlänningslag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 december 1953 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 41, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till utlänningslag.

I 44—47 §§ i berörda lagförslag hade
upptagits bestämmelser angående fullföljd
av talan, vilka i sak överensstämde
med vad som nu gällde, frånsett att talan
mot länsstyrelses beslut i utvisningsärenden
icke längre skulle föras hos
högsta domstolen utan hos den centrala
utlänningsmyndigheten med rätt för utlänningen,
under vissa förutsättningar,
att fullfölja sin talan hos Kungl. Maj:t
i statsrådet.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande i
anledning av densamma inom riksdagen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 393 av herr Berlitz och

nr 394 av herr Damström samt

inom andra kammaren:

nr 502 av herr östrand m. fl.,

nr 503 av herr Landgren m. fl. och

nr 504 av herrar Svensson i Ljungskile
och Dahlén.

I motionerna 1:393 och 11:504 liade
föreslagits, att talan mot länsstyrelses
beslut i utvisningsärenden skulle föras
hos allmän domstol — hovrätt eller
högsta domstolen — eller hos regeringsrätten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
lagförslaget — måtte för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen,
att 15 | erhölle viss under punkten
angiven lydelse;

B) att motionerna I: 393 och 394 samt
II: 502, 503 och 504, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Rylander, Lindblom och Björnberg, fru
Gärde Widemar, herr Gezelius samt fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottets
utlåtande rörande 44—47 §§ bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sin
del antaga nämnda förslag med de ändringarna,
att 15, 44—47, 49 och 59 §§
erhölle den avfattning, som i reservationen
angivits;

B) att motionerna I: 393 och 394 samt
II: 502, 503 och 504, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
förut anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservanternas förslag innebar bland
annat, att talan mot länsstyrelses beslut

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

i utvisningsärende skulle föras hos vederbörande
hovrätt.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Såsom framgår av det
föreliggande betänkandet har några av
utskottets ledamöter till detsamma fogat
en särskild reservation. I stort sett har
utskottet varit enigt, och vi är också ense
med departementschefen om att det
är nödvändigt med en permanent lagstiftning
på ifrågavarande område. Läget
i världen är tyvärr sådant, att det
torde komma att dröja avsevärd tid innan
man kan tänka sig alldeles okontrollerade
förbindelser länderna emellan.
Det är endast i fråga om besvärsordningen
i utvisningsärenden som vi
reservanter har en avvikande mening.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag ligger däri,
att medan majoriteten i enlighet med
propositionen förordar att den centrala
utlänningsmyndigheten skall vara besvärsinstans,
varvid i vissa fall besvär
sedan kan föras hos Konungen, förordar
reservanterna att talan om besvär
skall föras hos allmän domstol.

När den nuvarande ordningen, enligt
vilken fullföljd sker till högsta domstolen,
på förslag av riksdagen tillkom vid
antagandet av vår första utlänningslag
1914, motiverades denna ordning med
att det i dessa ärenden förelåge frågor
om rättstillämpning och att prövningen
därför enligt allmänna grunder borde
tillkomma annan myndighet än Kungl.
Maj:t i statsrådet. Vad sålunda anfördes
vid 1914 års riksdag äger enligt vår mening
alltjämt giltighet. Reservanterna
har icke blivit övertygade av de skäl
som i propositionen anförts till stöd för
den däri föreslagna ordningen. Vid utformningen
av reglerna om fullföljd av
talan i utvisningsärenden måste självfallet
rättssäkerhetssynpunkterna tillmätas
en avgörande betydelse.

Efter tillkomsten av det nya institutet
förvisning för avlägsnande ur riket av
utlänning som begått brott här i landet
kommer utvisningsärendena att i än högre
grad än hittills bli av administrativ
karaktär. Med hänsyn härtill kunde det

Förslag till utlänningslag.

synas naturligast, att de i sista instans
överlämnades till regeringsrätten. Emellertid
torde utvisning i övervägande antal
fall komma att grunda sig på att utlänningen
begått brott utomlands. Prövningen
av utvisningsfrågan kommer i
dessa fall att i mycket likna prövningen
av frågor om förvisning. Även i övrigt
föreligger ett tydligt samband mellan utvisning
och förvisning. Detta samband
utgör enligt vår mening ett starkt skäl
för att fullföljd i utvisningsärendena
skall ske hos allmän domstol. Det kan i
detta sammanhang erinras om att processlagberedningen
på sin tid föreslog
att talan mot beslut av länsstyrelse i utvisningsärenden
skulle fullföljas vid
hovrätt. Yi är således i mycket auktoritativt
sällskap, då vi nu föreslår en liknande
ordning.

När jag vidare studerar departementschefens
resonemang på s. 71 i propositionen,
så förefaller det mig som om
hans argumentation där talar mycket
starkt för den princip som vi nu har
gjort oss till tolk för. Visserligen syftar
han där på frågan om förvisning, men
det är väl ändå tämligen klart, att även
om det är fråga om brott som begåtts
utom landet, så är dessa ärenden i behov
av rättsgiltig prövning, och det bästa
sättet att tillgodose denna synpunkt
är att överföra ärendena till domstol.
Jag tror att det skälet är bärande även
när det gäller utvisningsärendena.

Nu gällande ordning, enligt vilken
fullföljden går direkt från länsstyrelsen
till högsta domstolen, bör icke bibehållas.
Det måste nämligen anses oegentligt
att fullföljdsrätten i detta hänseende är
obegränsad, medan den i vanliga rättegångsmål
är starkt beskuren. Hovrätt
bör därför inskjutas som mellaninstans
mellan länsstyrelse och högsta domstolen.
Därmed vinnes också den fördelen,
att det i hovrätt är lättare och förenat
med mindre kostnader än i en central
besvärsinstans att vid behov fullständiga
utredningen och anställa förhör med utlänningen.

Vid bifall till reservanternas hemställan
sker vissa justeringar i en del paragrafer.
Detta framgår av utlåtandet, var -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Förslag till utlänningslag.

för jag inte anser mig behöva närmare
gå in på detta.

Med stöd av vad sålunda anförts ber
jag, herr talman, att får yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! I likhet med reservanternas
talesman skall jag nöja mig med
att säga några ord om den detalj i föreliggande
lagförslag, som föranlett delade
meningar i utskottet. Reservanterna
framhåller i sin reservation, att det är
självklart att rättssäkerhetssynpunkterna
måste tillmätas avgörande betydelse, och
detta har utskottsmajoriteten ingenting
att erinra mot — det anser vi tvärtom
vara självklart. Jag har emellertid svårt
att inse, att det skulle vara någon större
rättssäkerhetsfråga, huruvida en utlänning
skall få överklaga en länsstyrelses
beslut om utvisning hos den centrala
utlänningsmyndigheten eller vid domstol.
Utskottsmajoriteten anser, att propositionens
förslag här fyller högt ställda
krav på säkerhet, vilket jag strax
skall återkomma till.

Reservanterna säger vidare, att den
motivering som anfördes, när nu gällande
ordning genomfördes, alltjämt är
tillämplig. Jag är emellertid inte alldeles
övertygad om att man kan jämföra
de nuvarande förhållandena med dem
som rådde då denna ordning genomfördes.
Först och främst har sedan dess
tillkommit den centrala utlänningsmyndigheten
och utlänningsnämnden, och
vidare föreslås i föreliggande lagförslag
inrättandet av ett nytt institut, nämligen
förvisning.

När reservanterna hänvisar till de
gällande bestämmelserna, får jag kanske
med ett par ord nämna vad den
sistnämnda ändringen innebär. Man kan
här tala om tre olika institut, nämligen
dels avvisning, dels förvisning och dels
utvisning. Avvisningsbeslut meddelas av
polismyndighet vid utlännings ankomst
till riket, och det kan enligt gällande
ordning överklagas hos den centrala utlänningsmyndigheten.
I det hänseendet
föreslås ingen ändring, och reservanter -

na accepterar också denna ordning. Om
utvisning fattas enligt hittills gällande
ordning beslut av länsstyrelse, och detta
kan sedan, som herr Lindblom nämnde,
överklagas i högsta domstolen. Enligt
propositionens förslag uppdelas nu
dessa ärenden i förvisning och utvisning.
Förvisning kommer i fråga, när
brott begåtts inom landet och vederbörande
utlänning alltså är åtalad inför
svensk domstol. Propositionens förslag
innebär i dessa fall, att domstolen, när
den meddelar dom också har att fatta
beslut om huruvida förvisning skall äga
rum. Sådant beslut skall i vanlig ordning
kunna överklagas domstolsvägen.
Här har vi alltså en ganska betydande
detalj, där man har överfört ärendena
från administrativ myndighet till domstol.
Länsstyrelserna skall nämligen inte
i fortsättningen ta befattning med
dessa beslut om förvisning, utan förvisning
sker domstolsvägen. Det är som
sagt flertalet ärenden, som på det sättet
tagits bort från länsstyrelsens prövning.
Vad som sedan återstår är utvisning
i sådana fall där inte brott begåtts
inom riket, där alltså vederbörande icke
är åtalad inför svensk domstol. Reservanterna
säger själva, att med förvisningsinstitutets
tillkomst har de återstående
ärendena i högre grad än hittills
blivit av administrativ karaktär. Detta
vill utskottsmajoriteten gärna understryka.
Men reservanterna fortsätter med
att säga, att dessa ärenden i huvudsak
gäller sådana utlänningar som begått
brott i utlandet och att därför dessa
ärenden bör helt jämställas med dem
som kan bli föremål för beslut om förvisning.
Jag är inte helt övertygad om
att det förhåller sig på det sättet. Enligt
29 § i propositionens lagförslag är
det visst inte fråga om enbart sådana
personer som begått brott utomlands,
utan det gäller i första hand lösdrivare,
alkoholister och dylika. Det är alltså
rent administrativa ärenden.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja
säga, att när det gäller kategorien förvisningsärenden
— fall som är föranledda
av brott, begångna här i riket —
föreligger en fullständig domstolsutred -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

ning, icke enbart om brottets beskaffenhet
utan även om de förhållanden som
skall föranleda beslut om förvisning.
Det är alltså naturligt och praktiskt att
dessa ärenden sedan även genom överklagande
avgörs domstolsvägen. När det
däremot gäller de återstående ärendena,
där meningsskiljaktigheter föreligger,
har vi ingen sådan domstolsutredning.
De har inte varit föremål för någon
domstols prövning, utan här är det som
hittills länsstyrelsen som fattar beslutet
om avvisningen. Vi har då inom utskottsmajoriteten
ansett, att praktiska
skäl talar för att administrativ myndighet
här även blir överklagningsinstans.

Jag nämnde att utskottsmajoriteten
anser att denna ordning fyller högt ställda
rättssäkerhetskrav. I det sammanhanget
viil jag endast säga, att om någon
utlänning överklagar länsstyrelsens
beslut hos utlänningskommissionen, skall
utlänningsnämnden höras, innan kommissionen
avgör ärendet. I utlänningsnämnden
skall sitta en domare. För närvarande
sitter där en högt kvalificerad
domare som ordförande. Vidare skall utlänningen
höras muntligt. Jag kan tilllägga,
att utskottsmajoriteten inte är ensam
om den uppfattningen att den här
föreslagna ordningen fyller högt ställda
rättssäkerhctsanspråk. Jag vill erinra om
att 1949 års utlänningskommitté ingående
diskuterat detta spörsmål och enhälligt
beslutat föreslå att administrativ
myndighet skall vara överklagningsinstans,
inte enbart för utvisningsärendena
utan även för hela gruppen förvisningsärenden.
I denna 1949 års utlänningskommitté
satt också en mycket
högt kvalificerad domare som ordförande.
När majoriteten inom första lagutskottet
alltså ansett sig våga säga, att
vad som här föreslås fyller högt ställda
rättssäkerhetsanspråk, kan den därvid
stödja sig på auktoritativa uttalanden
av framstående domare.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag skall inte komma
med någon utförligare argumentering.

Förslag till utlänningslag.
Jag skall bara tillåta mig att på en punkt
göra några reflexioner angående detta
förslag, som ju innebär att överflytta en
grupp av ärenden från högsta domstolen
till Konungen i statsrådet — i första instans
till utlänningskommissionen. Jag
har sett en smula på de motiv som anförts
härför i utskottsutlåtandet. Jag noterar
med tillfredsställelse att då man
har avvisat den i motionerna diskuterade
möjligheten att lägga dessa mål hos
regeringsrätten, har man inte åberopat
det skäl som anförts i propositionen och
som helt enkelt går ut på att regeringsrätten
har så stor arbetsbörda att man
inte kan lägga ärendena där. Däremot
har man mot liänskjutande till regeringsrätten
åberopat det förhållandet, som jag
inte kan förneka har en viss tyngd, att
det inte kan bli en sådan prövning hos
regeringsrätten som hos andra domstolar,
därför att den saknar möjligheter
att anordna muntliga förhör. Jag är sysselsatt
med ett kommittéarbete, som siktar
till att regeringsrätten skall få vidsträcktare
möjligheter i det hänseendet,
men det dröjer ju innan detta kan genomföras.

Ser man då sedan till de positiva skäl
som i utskottsutlåtandet anförs emot tanken
att lägga dessa mål hos hovrätten,
möter man skäl som verkligen har förvånat
mig en liten smula. Det sägs: »Då
det, så vitt det nu kan bedömas, här torde
komma att röra sig om ett helt ringa
antal ärenden, synas hovrätterna ej bli
i tillfälle att förvärva någon på erfarenhet
grundad sakkunskap inom detta område.
» Herr talman, vad är det för skäl?
Stiftar vi inte på löpande band lagar, om
vilka vi vet, att de kommer att tillämpas
blott i ett fåtal fall och att därför hovrätterna
och andra domstolar inte kommer
att förvärva någon vidsträckt erfarenhet
om dem? I utskottsutlåtandet tilllägges
vidare: »Med hänsyn till att ärendena
på grund av reglerna om prövningstillstånd
i allmänhet torde komma
att stanna i hovrätterna synes vidare en
viss ojämnhet i praxis icke kunna undvikas.
» Jag säger detsamma om detta:
Det gäller ju om bokstavligen all vår lagstiftning.
Det är inte något skäl som kan

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

anföras i detta speciella fall, det är något
som helt naturligt följer med vår
domstolsorganisation.

Herr talman! Jag har inte velat förlänga
debatten, men dessa reflexioner
har jag inte kunnat hålla tillbaka. Jag
ansluter mig till yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Herlitz’ anförande ber jag endast att få
säga, att när det i utskottets motivering
har skrivits, att det här rör sig om ett fåtal
ärenden och att domstolarna därför
inte kommer att få någon större erfarenhet
utan det kan tänkas bli olika praxis,
har detta satts upp för att stödja majoritetens
åsikt, att det är lämpligare att
ärendena får handläggas av den centrala
utlänningsmyndigheten, som har erfarenhet
på området.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröst -

ningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående dels ändring i lagen om
allmän sjukförsäkring, dels överarbetning
av samma lag m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
384 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 490 i andra kammaren av
herr Hjalmar sou m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte

1) för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att i stället för
de tidpunkter, som angivas i 111 § samt
115—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring, skall gälla vad
Konungen med riksdagen därom framdeles
förordnar.

2) besluta att sjukdagsbidraget till sjukkassorna
från och med den 1 januari
1955 skulle utgöra 20 % av sjukdagsersättningen,
dock lägst 50 öre för sjukdag;
samt

3) uttala att lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring borde
överarbetas med beaktande av vad i förevarande
motioner samt i motionerna
I: 483 och II: 512 vid 1953 års riksdag
anförts och nytt förslag föreläggas riksdagen,
så snart detta ur statsfinansiella
och samhällsekonomiska synpunkter befunnes
möjligt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört:

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

»Proposition med förslag att sjukförsäkringsreformen
skulle genomföras den
1 januari 1955 förelädes riksdagen 1953.
Då propositionen behandlades av riksdagen,
hade riksdagen jämväl -att taga ställning
till motioner, i vilka, på väsentligen
samma skäl som i de nu förevarande
motionerna, yrkades på uppskov med
genomförandet. Riksdagen anslöt sig
emellertid till den i propositionen hävdade
uppfattningen, att ytterligare uppskov
icke borde ske.

Utskottet anser det utomordentligt angeläget,
att den allmänna sjukförsäkringens
genomförande ej ytterligare försenas.
Med utgångspunkt från denna uppfattning
har utskottet vid sin förnyade
prövning av frågan om tidpunkten för
genomförandet funnit de skäl, som låg
till grund för statsmakternas förra året
gjorda ställningstagande i frågan, fortfarande
äga giltighet. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna.

Utskottet hemställer, att förevarande
motioner, I: 384 och II: 490, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Reservation hade avgivits av herr
Landgren och fru Ewerlöf, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 384 och
II: 490 måtte

1) för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att i stället för
de tidpunkter, som angivas i 111 § samt
115—124 §§ lagen den 3 januari 1947
cm allmän sjukförsäkring, skall gälla vad
Konungen med riksdagen därom framdeles
förordnar.

2) besluta att sjukdagsbidraget till
sjukkassorna från och med den 1 januari
1955 skulle utgöra 20 % av sjukdagsersättningen,
dock lägst 50 öre för sjukdag;
samt

6 Första kammarens protokoll 1954. Nr 12.

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring borde överarbetas
med beaktande av vad i motionerna I:
384 och 11:490 vid årets riksdag ävensom
vad i motionerna 1:483 och 11:592
vid 1953 års riksdag anförts och nytt
förslag föreläggas riksdagen, så snart
detta ur statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter befunnes möjligt.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att när jag nu söker motivera den reservation
som är fogad till lagutskottets utlåtande,
kan jag inte komma med några
nya synpunkter, men jag vill i alla fall,
herr talman, sammanfatta vad som för
oss har varit vägledande, då vi har yrkat
bifall till de motioner, i vilka hemställts
om ett uppskov med sjukförsäkringsreformens
genomförande.

Jag vill, herr talman, till en början
deklarera, att högerns principiella inställning
till denna reform icke ändrats.
Högern anser alljämt att det är önskvärt
att genomföra en obligatorisk sjukförsäkring,
men vi menar att tidpunkten härför
ännu icke är inne, beroende på att
hänsyn måste tas till landets resurser.
Man måste, herr talman, väga behovet av
reformer emot skattesynpunkterna och
hänsynen till statens utgifter i övrigt.

Förre överståthållaren Nothin har
verkställt en utredning rörande de s. k.
automatiska utgiftsstegringarna under
de närmaste åren, och denna utredning
liar visat att man måste räkna med högst
avsevärda automatiska utgiftsstegringar.
Dessa torde bli så stora, att de väl motsvara
de ökade inkomster som man med
oförändrat skattetryck kan påräkna. För
att bestrida utgifter därutöver torde det
alltså vara nödvändigt att tillgripa skattehöjningar
i den ena eller andra formen.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet
har förklarat, att »någon
höjning av den direkta beskattningen
och då närmast inkomstskatten ej kan
komma i fråga». Därom torde nog de
flesta i denna kammare vara ense. Nu
har från regeringshåll föreslagits en höjning
av de indirekta skatterna för att på

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

detta sätt finansiera denna reform. Det
är emellertid av vikt att staten under
normala tider inte tar ut maximum av
skatter utan att man under särskilda kritiska
situationer har någon skattemöjlighet
outnyttjad. Någon sådan finns ju
knappast för närvarande. På många andra
håll har man i stället gått in för skattesänkningar,
och en skattesänkning
måste, såvitt jag förstår, herr talman, betraktas
som en angelägen social reform.

De reservanter — och jag förmodar
även motionärerna —■ som nu yrkar
uppskov med sjukförsäkringsreformen,
menar alltså att man skall skjuta på försäkringens
ikraftträdande till dess att utrymme
för ökade utgifter finnes i budgeten.
Utredningstiden bör enligt vår
uppfattning användas för ytterligare utredning
rörande vissa problem, som står
i samband med sjukkassereformen och
som ännu inte är lösta. Dit hör främst
statstjänstemännens ställning — det skall
ju komma en särskild proposition härom
under höstriksdagen — dels också de
privatanställda tjänstemännens ställning
till sjukförsäkringen. Det är även nödvändigt
att under utredningstiden undersöka
samordningen mellan sjukförsäkringen
och andra socialförsäkringsgrenar.
Jag tänker då på en sådan sak
som arbetslöshetsförsäkringen. Genom
att en person är både sjukförsäkrad och
försäkrad i arbetslöshetskassa kan han
i vissa situationer erhålla större inkomst
än då han arbetar. Detta medför självfallet
en viss risk för aggravation. Det
är ju inte så svårt att fastställa om en
person är sjuk, men det kan däremot
vara utomordentligt svårt att fastställa
att en person inte är sjuk.

När vi nu motsätter oss införandet av
en obligatorisk sjukförsäkring den 1 januari
1955, vill vi i stället öka anslagen
till de erkända sjukkassorna med 25 miljoner
kronor för att stimulera till ökad
anslutning till dem. Bidraget skulle bestämmas
till 20 procent av sjukdagsersättningen,
dock lägst 50 öre för varje
sjukdag.

Det är emellertid, lierr talman, inte
bara ekonomiska skäl och dessa organisatoriska
problem, vilkas lösning jag nu

har berört, som ligger bakom reservationen.
Det finns även andra överväganden.
Det råder, som alla vet, en avsevärd
brist på läkare i den öppna sjukvården,
särskilt är detta fallet i Norrland, där
det finns ett relativt stort antal tjänsteläkarbefattningar
vakanta. Den obligatoriska
sjukförsäkringen måste komma att
medföra en ökad belastning på läkarna
i den öppna sjukvården. Detta gör att det
i de mellersta och södra delarna av landet
kommer att uppstå ett ökat behov
av läkare. Därigenom kommer bristen på
läkare i övre Norrland att bli ytterligare
accentuerad. Brist på läkare råder för
övrigt kanske inte bara i Norrland utan
även på andra håll.

Jag vill, herr talman, också erinra om
bristen på vårdplatser på sjukhusen. Utbyggandet
av den slutna kroppssjukvården,
för vilken i första hand landstingen
och de städer som inte deltar i landsting
svarar, har hindrats av de nu gällande
byggnadsrestriktionerna. Detta medför
att vi åtminstone under de närmaste åren
får räkna med vissa svårigheter när det
gäller denna del av sjukvården. Att under
sådana omständigheter genomföra
en reform som i vart fall kommer att
medföra en ökad belastning för sjukvården,
anser vi icke välbetänkt.

Det är, herr talman, dessa skäl som
varit vägledande för reservanterna vid
deras ställningstagande till de föreliggande
motionerna om uppskov med sjukförsäkringsreformen,
och jag ber att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till andra lagutskottets utlåtande
av fru Ewerlöf m. fl.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Utskottet har en mycket
kort motivering för sitt avslagsyrkande
beträffande föreliggande motioner, och
det kanske skulle kunna räcka med att
jag hänvisade till den, men på grund
av den aktning jag har för reservanterna
och motionärerna skall jag säga något
mera än vad utskottet har sagt i sin motivering.

Reservanterna har i sin reservation
framhållit några synpunkter som stöd

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

för sitt yrkande, och herr Lundgren har
nu ytterligare utformat dessa synpunkter.
Om jag då börjar i slutet, med spörsmålet
om att den obligatariska sjukförsäkringen
kommer att medföra en ökad
belastning för såväl den öppna som den
slutna sjukvården, kan jag säga att det
ju är alldeles påtagligt att en sådan ökad
belastning kommer att inträffa, men frågan
är om det skälet har sådan tyngd, att
det kan motivera ett uppskov med den
beslutade reformen. Jag vill minnas att
när vi diskuterade detta spörsmål i fjol
i utskottet, hade herr Hagård inte någon
särskild anledning att trycka just på
dessa synpunkter, och han är ändå en
erfaren man både när det gäller socialförsäkring
och när det gäller praktisk
sjukvårdsverksamhet på grund av sin
sysselsättning inom det området.

Det är en mycket betydelsefull sak att
vi har fått en försäkring som skall hjälpa
till att täcka inkomstbortfallet. Det är
väl nu bara fråga om huruvida vi har
pengar att täcka detta inkomstbortfall.

I fråga om sjukvården innebär försäkringen,
att de försäkrade skall slippa betala
denna sjukvård, och då kan vi väl
inte komma längre än att de får sjukvården
i den mån som det finns möjligheter
att ge densamma. Vår strävan måste
bli att se till att vi får de resurser
som här behövs. Det kan inte ligga så
till, att vi ovillkorligen måste uppskjuta
reformen till dess vi fått de fullkomliga
resurserna. Det är i alla fall en hjälp,
att sjukvården, i den mån vi kan ge den,
icke blir ekonomiskt betungande för de
försäkrade, och försäkringen ger väl
också möjlighet att på ett bättre sätt tillgodose
förefintliga behov, utan att den
sjukes inkomstförhållanden skall behöva
spela någon roll vid bedömandet om han
skall få sjukvård eller inte.

Det andra skäl som anfördes var
spörsmålet om hur det skall bli beträffande
de lönearbetare och med dem jämställda
inkomsttagare, som nu har ordnad
lön under sjukdom. Men det spörsmålet
kommer att ligga ganska bra till,
skulle jag tro, när vi kommer fram till
den tid då lagen skall träda i kraft. Herr
Lundgren erinrade om att vad stats -

tjänstemännen beträffar kan vi vänta en
proposition i höst, och efter vad vi sett
av referat i tidningarna pågår underhandlingar
mellan de privatanställda
tjänstemännens organisationer och arbetsgivarna
om en lämplig överenskommelse
i det fallet. Jag tror således att
inte heller det spörsmålet behöver motivera
något uppskov, och det är väl inte
heller det viktigaste motivet för vare sig
motionärerna eller reservanterna, utan
det viktigaste motivet är väl vad som
här anfördes först, vår statsfinansiella
ställning och svårigheten att genomföra
skattesänkningar, om vi påtager oss stora
utgifter på det ena eller andra området
och således framför allt på detta
område.

Det är klart att man innan lagen trätt
i kraft kan göra vad som är möjligt för
alt få reformen framflyttad i tiden. Det
är också ganska naturligt alt det i fjol
väcktes en motion i detta syfte, men jag
tycker inte att det är lika naturligt att
motionen kommer igen i år. Det har
dock gjorts åtskilligt för att förbereda
reformen. Jag tror nog att motionärerna
och reservanterna skulle bli ytterst förvånade,
om de skulle vinna riksdagens
bifall för sitt yrkande. Det vore väl nämligen
ganska irrationellt, om riksdagen
efter alla de förberedelser, som redan
har vidtagits eller som håller på att vidtas
för att få den organisation färdig
som måste finnas klar när försäkringen
träder i kraft, nu skulle besluta ett uppskov.
Jag är övertygad om att såväl motionärerna
som reservanterna innerst
inne är medvetna om att det är för sent
att nu få till stånd en ändring. De har
blivit i minoritet, vilket de får finna
sig i. Nu är det väl för övrigt bara en
önskan att hålla högerlinjen klar, som
motiverat att man väckt en motion även
i år.

Jag tror inte att motionärerna och reservanterna
på något sätt kommer att
bli missräknade om riksdagen bifaller
utskottets hemställan att motionerna i
fråga icke skall föranleda någon åtgärd.
Jag hemställer därför, herr talman, om
bifall till detta yrkande.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 112;

Nej — 15.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 145, i anledning av väckta motioner
dels om en allmän översyn av gällande
bestämmelser om fridlysning och jakttider
dels ock om vissa ändringar av gällande
fridlysningsbestämmelser; samt
nr 146, i anledning av väckta motioner
angående kronoarrendatorernas jakträtt.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 150, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 §
1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 11 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 151, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående sänkning av vissa
postavgifter.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 33 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 173, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 183, med förslag till fiskeristadga
m. m.; samt

nr 190, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken
m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Undertecknad bär på grund av vatten
i lungsäcken intagits på S:t Eriks sjuk -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

hus och nödgas anhålla om fjorton dagars
ledighet från riksdagsgöromålen.

Stockholm den 31 mars 1954.

II. Sten.

Att riksdagsman Henning Sten på
grund av sjukdom (Cardioscleros +
incomp. cordis) är arbetsoförmögen
fr. o. m. den 31/3 i minst 14 dagar, intygas
härmed.

Sb Eriks sjukhus den 31/3 1954.

Lars Werkö.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 508, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m.;

nr 509, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m.;

nr 510, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1954/55 m. m.;

nr 511, av herr Huss m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
utbildning av viss sinnessjukvårdspersonal; nr

512, av herr Falk, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till statens polisskola för budgetåret
1954/55 m. m.;

nr 513, av herr Anderberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till statens polisskola för
budgetåret 1954/55 m. m.;

nr 514, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

nr 515, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 516, av fru Gärde Widemar m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;

nr 517, av herrar Björnberg och Velander,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.; samt

nr 518, av herrar Björnberg och Velander,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
in. in.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.08.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Onsdagen den 31 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 191, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

194, med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling;
och

nr 195, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring.

Om höjning av arbetsgivarbidraget till
den allmänna sjukförsäkringen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
om höjning av arbetsgivarbidraget
till den allmänna sjukförsäkringen.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 34, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Persson, Ola, m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta att höja arbetsgivarbidraget
till den allmänna sjukförsäkringen
från 1,1 procent till 3 procent
av den utbetalda lönesumman.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, I: 34, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, OLA, (k):

Herr talman! Då vi skrev och inlämnade
denna motion med krav om höjning
av arbetsgivarbidraget till allmänna sjukförsäkringen,
pågick diskussionen som
livligast om ett förslag av regeringen att
ta ut ca 100 miljoner kronor i höjda
sprit- och tobaksskatter för att täcka ett
underskott i budgeten på nämnda belopp.
Underskottet uppgavs då föranle -

das av kostnaderna för den allmänna
sjukförsäkringen.

Vi ansåg det under sådana förhållanden
vara fullt befogat att arbetsgivarbidraget
till allmänna sjukförsäkringen
i stället borde höjas så, att full täckning
kunde erhållas för sjukförsäkringsreformens
ekonomisering. Vi upprepar i motionen
vårt förslag vid 1953 års riksdag,
att arbetsgivarbidraget skall utgå
med 3 procent å utbetald lönesumma i
stället för av regeringen föreslagna och
av riksdagen beslutade 1,1 procent. Det
beräknades att vårt förslag skulle ge
450 miljoner i stället för regeringsförslagets
165 miljoner kronor.

Nu aktualiseras frågan om ytterligare
förhöjda avgifter till sjukförsäkringen
för medlemmarna för att täcka den andel
av kostnaderna för läkemedelsreformen,
som kommer att falla på dem
sedan staten bidragit med 6 miljoner och
arbetsgivarna med 0,1 procent å utbetald
lönesumma, i runt tal 15 miljoner
kronor. Försäkringstagarna får enligt
förslaget betala ungefär 13 miljoner kronor.

Fn höjning av arbetsgivarbidraget
skulle också ge utrymme för en bättre
läkemedelsreform än den nu föreslagna.

.Tåg anser det berättigat att vidhålla
motionens yrkande och hemställer därför
om bifall till densamma.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! I den debatt vi hade närmast
före middagspausen framhöll jag
i ett ärende, att utskottets motivering var
ganska kort, men att det kanske kunde
räcka med att bara hänvisa till den och
yrka bifall till utlåtandet. Utskottets motivering
i nu förevarande ärende är
ännu kortare, och det skulle kanske då
vara tillräckligt att jag utan att säga något
mera hänvisade till den. Men nu sade
jag före middagen också, att jag av aktning
för motionärerna och reservanterna
ändå skulle yttra några ord. Jag vill inte
att herr Ola Persson skall missuppfatta
mig, om jag nu bara hänvisar till utlå -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

Ang. sjukhjälpstiden för vissa folkpensionärer.

tandet, och tro att det innebär att jag
inte har någon aktning för honom! Om
jag bortser från hans partiståndpunkt
har jag sedan gammalt mycket kamratligt
vänliga känslor gentemot honom, alltsedan
vi gemensamt sökte förkovra vårt
ekonomiska vetande på en kurs där vi
var tillsammans.

Nu skall jag i alla fall säga några ord
i saken och inte bara hänvisa till utskottets
motivering. Jag gör det med
anledning av herr Ola Perssons yttrande,
att motionens tankegång anknyter
till en annan motion, där man yrkade
avslag på den då begärda höjningen av
de indirekta skatterna på sprit och tobak.
Jag tror visserligen inte att mina
ord kan ha någon större inverkan, men
jag tycker att det behöver sägas, att i
detta sammanhang har bedrivits en mycket
vulgär agitation i tidningspressen
och ute bland medborgarna, som går ut
på att läget är sådant att vi skall »supa
ihop pengar till sjukförsäkringen».

Bakgrunden är ju den, att i fjolårets
proposition om sjukförsäkringen yttrades
något om att kostnaderna inte kan
täckas utan skattehöjningar; från det uttalandet
har man kommit in på denna
vulgäragitation, som jag för min del skulle
vilja göra mitt till för att slå ihjäl.
Ökningen av de indirekta skatterna har
ju inte alls något så direkt samband med
kostnaderna för sjukförsäkringen som
man vill låta påskina. Vi måste se det
som en helhet: vi har allmänt de och
de utgifterna som måste täckas av inkomster,
och det gäller att på ett eller

annat sätt skaffa inkomsterna — inte en
inkomst till ett speciellt ändamål och en
annan inkomst till ett annat ändamål,
utan som helhet betraktat.

Jag har känt ett behov att säga detta
nu, eftersom herr Perssons yttrande gav
anledning till det. Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. sjukhjälpstiden för vissa folkpensionärer.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändrad lydelse av 29 $ lagen
om allmän sjukförsäkring.

Andra lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 360 i första kammaren
av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.
samt nr 291 i andra kammaren av fröken
Ager m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 29 § lagen om allmän sjukförsäkring
må erhålla följande ändrade
lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

29 §.

Sjukhjälp i form av sjukpenning eller
ersättning för sjukhusvård utgår vid
varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar, dock för högst nittio dagar för
tid efter utgången av den månad, varunder
försäkrad fyllt sextiosju år eller
varunder försäkrad börjat uppbära folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension
så länge förmånen åtnjutes.

Vid tillämpning —• -—---•— —

(Föreslagen lydelse:)

29 §.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Ang. tillhandahållande av ansökningshandlingar i vattenmål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 360 och II: 291,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag förstår så väl att
andra lagutskottet inte har kunnat göra
någonting åt den motion, som vi nu
behandlar. Lagutskottet säger ju självt,
att det är med hänsyn till den utredning,
som pågår om samverkan mellan sjukförsäkringen
och folkpensioneringen.

Men, herr talman, frågan om huruvida
de blinda eller andra invalidiserade personer,
som är fullt arbetsföra i sitt yrke
och som erhåller avtalsenlig lön, verkligen
alltjämt skall betraktas såsom folkpensionärer,
anser jag kan diskuteras.
Den grundpension av 200 kronor, som
dessa människor erhåller, tycker jag
knappast kan kompensera förmånen av
att sjukhjälpen utökas till 730 dagar i
stället för 90 dagar, som lagen om sjukförsäkring
har fastställt för dem som jag
nu talar om. Det kan inte heller anses
tillfredsställande att en blind i någon industri
•— jag bara tar detta som ett
exempel — skall ha en sämre ställning
i fråga om sjukhjälp än hans seende
kamrat, när han utför precis samma arbete
och har samma avtalsenliga lön som
den seende.

Jag skall emellertid inte ta upp någon
diskussion i denna fråga — det kan jag
över huvud taget inte göra efter det utlåtande,
som utskottet här har överlämnat
till kammaren. Men jag vill ändå,
herr talman, gärna uttrycka den förhoppningen,
att den utredning, som har
hand om dessa frågor, skall komma till
ett sådant resultat, att blinda och andra
invalidiserade människor, som utför ett
i alla avseenden fullvärdigt arbete, också
skall få samma förmåner i fråga om sjukhjälp
som tillkommer andra medborgare
i detta land.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Bror, (hf), fru Wallentheim (s) och
fru Carlqvist (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. tillhandahållande av ansökningshandlingar
i vattenmål.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion
om ändring av 11 kap. 32 § vattenlagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 117, i första kammaren
av herr Nilsson, Bror.

I motionen hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Konungen anhålla om utredning och förslag
till sådan ändring av 11 kap. 32 §
vattenlagen, att ansökningshandlingar i
vattenmål kunde lättare än hittills göras
tillgängliga för vederbörande sakägare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, 1:117,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka utskottet
för en grundlig behandling av
föreliggande ärende och den motion,
som jag har väckt i denna fråga.

Av de remissvar, som redovisas i utskottsutlåtandet,
kan man inhämta att
ett stort antal myndigheter har gillat
motionens syfte. Det har hland andra
de båda vattendomstolarna gjort, särskilt
Mellanbygdens vattendomstol, och ävenså
länsstyrelsen i Jämtlands län. Att däremot
vattenfallsstyrelsen och även svenska
vattenkraftföreningen skulle vara
mindre intresserade av denna motion
har jag nog tagit för givet.

Vattendomstolarna har i sina remisssvar
passat på att påpeka en sak, som vi
alla känner och tidigare haft anledning
att tänka över, nämligen att de saknar
tillräcklig arbetskraft. Det är ju en olägenhet,
som är förenad med deras verksamhet,
att man får vänta så länge på
deras domar. Detta beror på att de inte

Onsdagen den 31 niars 1954 em.

Nr 12.

Ang. tillhandahållande av ansökningshandlingar i vattenmål.

är så utrustade med personal som de
borde vara. Det kan ju inte heller vara
så trevligt att man, såsom fallet är särskilt
i de norrländska länen, skall behöva
resa 10—15 mil till ett landsfiskalskontor
för att där ta del av handlingarna
i ett vattenmål och sedan kanske behöva
sitta där i timmar eller kanske en
hel dag för att studera målet. Det är därför
enligt min mening angeläget att man
utökar sakägarnas möjligheter att bli
bättre tillgodosedda i detta avseende. Jag
har under mina färder uppe i Norrland
hört klagomål över att det är så svårt för
sakägarna att få del av handlingarna i
dessa mycket betydelsefulla mål.

Jag måste, herr talman, säga — och
det är därför som jag egentligen tagit till
orda — att jag reagerar mot det skäl,
som utskottet anfört för avslag på motionen,
nämligen att det är förenat med
ökade kostnader att införa en annan ordning.
Visserligen har det framhållits i
remissvaren, och det ligger i öppen dag,
att de kommer att orsaka kostnader,
men jag anser att beträffande frågan, hur
man på bästa sätt skall kunna tillgodose
den enskilde medborgarens rätt när det
gäller stora och betydelsefulla ingrepp i
hans ekonomiska förhållanden, bör kostnaderna
inte skjutas i förgrunden såsom
ett skäl att icke gå till mötes rimliga
anspråk på detta område. Jag anser att
vi är inne på felaktiga vägar om vi resonerar
på det sättet.

Då jag, herr talman, inte fått stöd av
någon reservation, har jag inte något yrkande.

Herr NILZON, IVAR, (bf):

Herr talman! När herr Bror Nilsson
inte hade något yrkande, skulle det kanske
inte vara anledning att någon från
tredje lagutskottet tar till orda, men jag
vill i alla fall säga ett par ord som motivering
till utskottets ställningstagande
i denna fråga.

Utskottet har nog ansett, att vissa skäl
i herr Bror Nilssons motion var beaktansvärda,
men när utskottet vägde de
skäl som skulle kunna åberopas för ett
tillstyrkande av motionen, och de skäl
som man kunde anföra för ett avstyr -

kande, kom utskottet till den uppfattningen,
att de senare skälen vägde tyngre.

Det är på det sättet, att enl. motionen
handlingarna skulle förvaras på flera
olika ställen än för närvarande. Såsom
utskottet har skrivit i sin motivering
torde den enskilde sakägaren ofta inte
själv ha möjlighet att tillgodogöra sig
den många gånger både vidlyftiga och
svårtillgängliga tekniska utredningen i
de stora vattenmålen. Det blir därför I
stor utsträckning nödvändigt för sakägarna
att anlita ett sakkunnigt ombud.
För kostnaden härför har de rätt till ersättning,
och de har även möjlighet att
få sina resor till aktförvarare ersatta.
Redan med nuvarande bestämmelser har
vattendomstolen rätt att utse flera aktförvarare,
varigenom resorna förkortas.

Vad jag nu sagt har kanske inte varit
de tyngst vägande skälen för utskottets
avslagsyrkande, utan de har legat på det
ekonomiska planet. För närvarande förekommer
en avsevärd eftersläpning i
arbetet hos vattendomstolarna, och denna
eftersläpning har aktualiserat frågan
om en ökning av personalen vid dessa
domstolar. Om vi nu skulle bifalla motionen,
skulle detta medföra en ännu större
arbetsbelastning på vattendomstolarna,
vilket skulle föranleda antingen en
ännu större eftersläpning eller också
krav på ökade personalresurser. I nuvarande
läge har inte tredje lagutskottet
ansett sig kunna gå på den linjen att
förorda en sådan utökning av personalen,
som ett bifall till motionen skulle
föranleda, då vi inte ansett, att olägenheterna
är så pass stora, att de i och för
sig skulle kunna motivera detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till tredje lagutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 septem -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Om inrättande av en husdjursbyrå inom

ber 1939 (nr 608) om enskilda vägar,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 16, i anledning av väckt motion om
viss ändring av bestämmelserna för val
av lantbruksombud till hushållningssällskapen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Om inrättande av en husdjursbyrå inom
lantbruksstyrelsen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
viss under punkten angiven ändring i
personalförteckningen för lantbruksstyrelsen; 2)

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

3) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 205 700 kronor;

B. att motionerna I: 121 samt I: 371
och 11:324, de två sistnämnda i förevarande
del, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motionen I: 121, av herr Larsson,
Sigfrid, och herr Nilsson, Bror, hade
hemställts, att rikdagen måte besluta, att
en husdjursbyrå skulle inrättas inom
lantbruksstyrelsen i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av styrelsen framlagt
förslag, dock med den modifikatio -

lantbruksstyrelsen.

nen, att stuteribyrån samtidigt skulle inordnas
i husdjursbyrån, och med sådan
begränsning av personalförteckningen,
att den av departementschefen föreslagna
kostnadsramen för lantbruksstyrelsen
bibehölles.

I de likalydande motionerna I: 371 av
herr Johansson, Anders, m. fl., och II:
324, av herr Widén m fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till nästa års riksdag om upprättande
av en husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen,
i samband varmed den
nuvarande stuteribyrån borde indragas.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Näslund, Nord, Franzén, Sigfrid
Larsson, Johnsson i Kastanjegården,
Pettersson i Dahl, Ahlsten och Widén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna 1:121 samt 1:371
och 11:324, de två sistnämnda i förevarande
del, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t efter verkställd
utredning ville förelägga 1955 års
riksdag förslag till omorganisation av
lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå i enlighet
med vad i reservationen angivits.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Utskottet säger beträffande
den ifrågasatta omorganisationen
av lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå, att
det finns anledning att överväga, att
från denna byrå utbryta de ärenden,
som rör våra husdjur, och överföra dessa
ärenden till en särskild byrå. Reservanterna
menar, att lantbruksstyrelsen
redan framlagt en så klarläggande utredning
av detta spörsmål, att det inte bör
råda någon tvekan om att en sådan omorganisation
av lantbruksbyrån snarast
bör komma till stånd.

Saken är inte ny. Redan 1932 ifrågasatte
den jordbruksutredning, som arbetade
då, att man skulle genomföra en
sådan reform. Det var för övrigt i samband
med att hästavelsärendena överför -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

Om inrättande av en husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen.

des från ett särskilt verk, överstyrelsen
för stuteriärenden, till lantbruksstyrelsen.
Nu tyckte man kanske den gången,
att det var att ta ett väl stort steg att låta
frågor rörande hästarna i stället för att
handläggas av en särskild överstyrelse
sjunka ned till att handläggas av en byrå
inom lantbruksstyrelsen. Det blev därför
så, att en särskild byrå i lantbruksstyrelsen
inrättades i stället för stuteriöverstyrelsen.
Denna byrå kallas för stuteribyrån
och finns ännu kvar.

År 1944 yrkade avelsföreningarna här
i landet på inrättandet av en särskild
husdjursbyrå. 1947 års centrala lantbrukskommitté
ansåg, att en särskild
husdjursbyrå borde inrättas. Men det är
ju så, att statens kvarnar mal långsamt.

Nu har emellertid lantbruksstyrelsen i
sina petita till detta års riksdag föreslagit
en omorganisation av lantbruksstyrelsen,
innebärande att ärenden, som
rör husdjursfrågor, skulle överföras till
en särskild byrå. Lantbruksstyrelsen tilllägger
vidare, att det givetvis hade varit
följdriktigt, om den byrå, som då
skulle inrättas, också skulle ha hand om
ärendena rörande hästavelsfrågan, eftersom
den skulle ha hand om alla de
andra husdjuren, och på det sättet skulle
stuteribyrån försvinna. Fastän styrelsen
påstår att detta är riktigt, tvekar den i
motiveringen och säger, att läget beträffande
hästaveln ännu är så ovisst, att
stuteribyrån av den anledningen tills vidare
bör bibehållas.

Motionärerna och reservanterna anser
inte, att läget inom hästaveln egentligen
är ovisst; det ligger ju så till, att
antalet hästar minskar undan för undan.
1946 hade vi över 700 000 hästar, nu har
vi omkring 340 000 hästar. Enligt en undersökning,
som utförts av jordbrukets
utredningsinstitut, beräknar man att vi
år 1960 inte bär kvar mer än 200 000
hästar.

Detta kan kanske beklagas ur vissa synpunkter,
men det spelar givetvis ingen
roll för denna utveckling, om vi har stuteribyrån
kvar eller låter hästavelsfrågorna
sortera under en särskild husdjursbyrå.

Då lantbruksstyrelsen vill inrätta en

ny byrå utan att samtidigt slopa stuteribyrån,
är det ju rätt förståeligt, att jordbruksministern
inte vill ta upp lantbruksstyrelsens
förslag i årets statsverksproposition,
ty detta skulle innebära en
ökning i kostnaderna. Lantbruksstyrelsens
förslag skulle alltså medföra ökade
utgifter för statsverket. Men saken kommer
givetvis i ett helt annat läge, om
man, samtidigt som man inrättar en husdjursbyrå,
slopar stuteribyrån. Jag skulle
inte hålla för otroligt, att den kostnadsram,
som för närvarande är föreslagen
i statsverkspropositionen, skulle
kunna bibehållas genom en sådan anordning,
ja, kanske rent av minskas.

Om vi fick det på det sätt som lantbruksstyrelsen
har föreslagit, med det
tillägget givetvis att stuteribyrån avvecklas,
skulle det enligt vad jag kan
finna kunna bli en mycket effektivare
och förnuftigare organisation inom lantbruksstyrelsen.
Såsom av reservationen
framgår har lantbruksbyrån ett mycket
stort antal ärenden på skilda områden
att handlägga. Den skall handlägga ärenden
rörande hushållningssällskapen,
frö- och växtodlingsfrågor, sortval, gödsling,
ensilering, växtskydd, markpartering,
maskinfrågor, lagerhus, spörsmål
beträffande vissa internationella organisationer
såsom FAO, trädgårdsärenden,
mejerifrågor, avels- och utfodringsfrågor
med nötkreatur, får, getter, svin,
fjäderfä och kaniner. Detta är en uppräkning
av vad lantbruksbyrån har att
göra.

Så har vi en annan byrå under ledning
av en byråchef, som enbart har att syssla
med hästavelsfrågor. Man måste ju
fråga sig, om det kan vara förnuftigt att
ha en sådan organisation inom lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen har
ju själv insett detta och vill ha en ändring
till stånd.

Härtill kommer ytterligare en sak i
detta sammanhang. I fråga om husdjursärendenas
behandling är det så — något
som inom lantbruksstyrelsen hör
ihop med den gamla organisationen och
som det inte kan göras någonting åt —
att man har specialister för varje djurslag.
Denna ordning har man numera

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Om inrättande av en husdjursbyrå inom

annars frångått. Jag kan som ett exempel
nämna, att man vid lantbrukshögskolan
inte har detta ämnesområde uppdelat
efter djurslag. I stället har man
t. ex. en specialist på avelsfrågor — vilket
djurslag det än är fråga om gäller
ju samma biologiska lagar. En avelsspecialist
kan naturligtvis handlägga frågor
för vilket husdjursslag som helst. Detsamma
gäller grunderna för utfodringen.
Näringsläran och vad därtill hör omfattar
ju alla husdjursslag, och därför
har man en specialist på utfodring och
vård. Nu föreslår lantbruksstyrelsen att
man gör en liknande uppdelning genom
att inrätta den föreslagna husdjursbyrån.

Vi två motionärer från denna kammare
tycker att frågan redan är så pass
utredd, att man skulle kunna fatta beslut
redan vid årets riksdag. Nu föreligger
emellertid ett par andra motioner med
samma syfte som vår, nämligen I: 371
och II: 324. I dessa motioner föreslås
en utredning, och vi har nu förenat oss
med yrkandet i dessa motioner.

Reservanternas yrkande skiljer sig
inte så mycket från utskottsmajoritetens.
Utskottsmajoriteten är något mera vag
och säger, att frågan kan övervägas och
att det nog kunde vara lämpligt med
den föreslagna anordningen. Vi reservanter
frågar oss, om det kan vara anledning
att töva längre; man har ju dock
sysslat med frågan i 22 år. Att det kan
behövas en utredning om vissa detaljer
förstår vi, även om lantbruksstyrelsens
utredning är ganska klarläggande. Reservanterna
hemställer därför, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t efter verkställd
utredning ville förelägga 1955 års
riksdag förslag till omorganisation av
lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå i enlighet
med de riktlinjer jag här angivit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag tror att man kan
säga, att utskottsmajoriteten och reservanterna
är överens om att den nuva -

lantbruksstyrelsen.

rande lantbruksbyrån inom lantbruksstyrelsen
är för stor. Den har många
uppgifter, vilket den föregående talaren
här bär pekat på, och det kan
ifrågasättas — åtminstone ser jag saken
så — om inte en omorganisation bör
företas. Det skulle enligt motionärerna
ske på så sätt, att en särskild husdjursbyrå
inrättades och att husdjursärendena
överfördes från lantbruksbyrån till
denna. Även stuteribyrån skulle ingå i
den nya byrån. Jag har också den
uppfattningen, att husdjursärendena utgör
en så pass avgränsad grupp av ärenden
inom lantbruksbyrån, att de gott
kan sammanföras till en byrå.

Det sägs i lantbruksstyrelsens skrivelse,
att styrelsen är beredd att medverka
till forskning och försöksverksamhet
i syfte att åstadkomma en rationell
utfodring och skötsel av husdjuren. Det
finns även andra eftersatta uppgifter,
som skulle kunna tillgodoses på ett bättre
sätt än hittills, om det bleve en särskild
byrå. Utskottet har ju också sagt, att det
anser det vara motiverat att överväga om
husdjursärendena bör utbrytas ur lantbruksbyrån
och överflyttas till en särskild
byrå. Det är således även utskottets
uppfattning, att ytterligare överväganden
och överarbetningar med anledning
av det av lantbruksstyrelsen presenterade
förslaget bör ske.

Vad som för mig har varit avgörande i
frågan, huruvida lantbruksstyrelsen bör
fortsätta med ytterligare överväganden
av denna fråga och bygga vidare på det
förslag den redan har kommit med, eller
om en särskild utredning skall företagas,
vilket reservanterna föreslår, är just den
omständigheten att lantbruksstyrelsen
redan har påbörjat undersökningar om
en omorganisation. Det förslag, som styrelsen
har framlagt, har Kungl. Maj :t visserligen
inte kunnat tä upp i propositionen,
men förslaget finns ju, och jag anser
det vara riktigt och naturligt, att
ett organ, som har börjat vissa utredningar,
också får fullfölja denna arbetsuppgift.
Jag tror också att man vågar
säga, att styrelsen har den största erfarenheten
av hur arbetet på de olika byråerna
inom lantbruksstyrelsen bör av -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

Om inrättande av en husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen.

''vägas och alltså har de största möjligheterna
att bedöma hur den nya organisationen
bör se ut.

Jag är nog också av den uppfattningen,
att stuteribyrån med hänsyn till den
minskning av antalet hästar i landet, som
har skett, nog kan överföras till husdjursbyrån,
om denna inrättas. Men jag
kan inte se annat än att övervägandet
därom bör kunna ske inom lantbruksstyrelsen,
som kan fortsätta prövningen
av det ärendet i samråd med jordbruksdepartementet.
Vare sig utredningen företas
av lantbruksstyrelsen, såsom utskottet
föreslår, eller om den sker på annat
sätt, tror jag nog att den kommer att
visa att det är lämpligast att stuteribyrån
inordnas i den nya husdjursbyrån. Men
med hänsyn till de väsentligt ökade kostnader,
som här kommer i fråga genom
anställandet av nya tjänstemän, bör lantbruksstyrelsen
också pröva huruvida inskränkningar
på någon annan byrå kan
ske eller om man genom att överföra och
samordna vissa arbetsuppgifter kan begränsa
antalet nya tjänstemän på den
nya byrån.

Jag kommer sålunda, herr talman,
fram till att det i dagens läge är riktigast
att man följer utskottet. Som jag
ser saken är det erforderligt att man
snart nog får till stånd en acceptabel
lösning av denna fråga, och jag anser
att lantbruksstyrelsen bör fortsätta med
det utredningsarbete som den redan har
påbörjat.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att skillnaden
mellan utskottets förslag och reservanternas
är den, att reservanterna har
yrkat på att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle rekvirera ett förslag
till nästa år. Utskottet har i sak samma
uppfattning som reservanterna i fråga
om behovet och önskvärdheten av en
omorganisation, men vill överlämna den
frågan till Kungl. Maj :ts eget övervägande.

Det kan ju hända att det är hugget
som stucket, om man beställer ett förslag
eller inte. Om riksdagen skriver till
Kungl. Maj:t och ber om ett förslag, har
Kungl. Maj :t naturligtvis fria händer och
kan handla såsom Kungl. Maj :t finner
lämpligt. Men nog har jag den uppfattningen,
och jag kan också säga erfarenheten,
att begär riksdagen en åtgärd, har
departementschefen större möjligheter
att framlägga ett förslag än eljest. Jag
föreställer mig nämligen att det inte bara
är inom jordbruksdepartementet som
man har varit försiktig i detta fall —
måhända beror det också på inflytande
från annat håll att jordbruksdepartementet
inte har framlagt ett förslag på denna
punkt.

Jag skall, herr talman, inte taga tiden
längre i anspråk. Jag har bara funnit det
vara angeläget att påpeka att skiljaktigheten
mellan utskottet och reservanterna
endast är den, att utskottet talar om utredningen
i mindre positiva ordalag än
reservanterna. Av herr Jon Jonssons anförande
tycktes framgå att reservanterna
skulle ha avsett någon särskilt stor
utredning, men det är ingalunda fallet.
Reservanterna menar ingenting annat än
att det spörsmål, som sammanhänger
med den omorganisation varom här är
fråga, bör kunna utredas inom departementet
och lantbruksstyrelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag instämmer helt i att
lantbruksstyrelsen är ett lämpligt organ
för den fortsatta utredningen, och jag
skulle tro att man där har kommit mycket
långt med den. Om — som jag hoppas
— reservationen blir bifallen, är det
väl inte omöjligt att chefen för jordbruksdepartementet
låter lantbruksstyrelsen
fortsätta med det arbetet, vilket
styrelsen förmodligen med glädje skulle
göra, eftersom den, såsom framgår av
dess petita, är mycket angelägen om att
få till stånd en sådan effektivisering av
sin verksamhet. Och när det nu, efter
vad jag förstår, inte alls blir fråga om

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Om inrättande av en husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen.

några ökade kostnader, såsom herr Jonsson
framhöll, utan man kan hålla sig
inom den nuvarande kostnadsramen, så
tycker jag inte att det finns någon anledning
att dröja. Jag anser således att
1955 års riksdag bör kunna motse ett förslag
i denna angelägenhet från jordbruksministern.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Näslund säger att
det inte är någon större skillnad mellan
det förslag, som Kungl. Maj :t framlagt
och som majoriteten av jordbruksutskottet
har biträtt och reservanternas förslag,
och det ligger så mycket i det att
jag har svårt att förstå att en reservation
över huvud taget har avgivits mot
detta jordbruksutskottets förslag.

Lantbruksstyrelsen har för sin del begärt
två nya byråer. I den situation där
vi nu befinner oss har det emellertid
inte visat sig vara möjligt att inrätta båda.
När vi inom departementet övervägde
vilken byrå man då borde välja, stannade
vi för den jordbruksekonomiska,
då vi ansåg denna vara mest nödvändig.

Reservanterna har nu tagit fasta på
lantbruksstyrelsens förslag — det är ju
för övrigt en gammal tanke — att det
även skulle inrättas en husdjursbyrå. Då
det nu varit omöjligt att skaffa medel även
till denna byrå föreslår de att man i stället
omorganiserar stuteribyrån. Men det
är nog inte så enkelt att omorganisera
en byrå som herr Larsson i Svalöv har
fått för sig. Det går nämligen inte att bara
helt enkelt flytta på vare sig människor
eller pengar. När det gäller stuteribyrån
skall vi komma ihåg, att den i
mycket hög grad finansieras av totalisatormedlen.
Jag medger gärna att stuteribyrån
i flera år har haft en storlek
som inte motsvarat dess uppgifter. Dock
är jag övertygad om att man inom lantbruksstyrelsen
kan fördela dessa uppgifter
på de olika krafterna så, att man
här kan tillgodose de behov som faller
inom husdjursområdet.

Om man följaktligen här vill sätta upp
pekfingret för Kungl. Maj:t och säga att

det är nödvändigt att till 1955 års riksdag
komma fram med ett nytt förslag
till omorganisation av husdjursbyrån
och stuteribyrån, så menar jag att den
saken får man väl ändå vänta med tills
lantbrukstyrelsen lägger fram ett förslag.
Jag är övertygad om att man där inom
den närmaste tiden kommer att vidta
vissa åtgärder för en omorganisation.
Herr Larsson säger att här har vi fått
vänta i tjugo år. Jag vågar säga, att denna
väntan väl ändå inte har inneburit
något större tillbakasättande av de intressen
som husdjursbyrån skall tillvarata.
Även om kanske arbetsbördan varit
tung för en del av personalen där, så
har det dock glädjande nog gått framåt
och vi har år för år kunnat notera bättre
förhållanden på olika områden inom
husdjursskötseln.

Lantbruksstyrelsen har när den tagit
upp problemet om husdjursbyrån sagt
att den visserligen på sista året fått en
förstärkning på lantbruksbyrån då det
gällt att handlägga husdjursärenden, men
när denna kraft kom till lantbruksbyrån
begärde han och fick ett års tjänstledighet.
Man försökte få en ersättare men
fann vid annonsering och andra undersökningar
att det inte fanns lämpliga
krafter för att besätta denna post. Om
man inte kan helt besätta de olika tjänster
som nu finns, då frågar man sig, hur
skall man då kunna besätta alla tjänsterna
om byrån omorganiseras.

Jag tror för min del att de tankegångar
som reservanterna här framför —
och som jag i stor utsträckning delar;
vi har säkert inte principiellt olika meningar
på detta område — blir tillgodosedda
med de tankegångar som Kungl.
Maj :t efter lantbruksstyrelsens förslag är
inne på. Och när nu en av reservanterna
säger, att det strängt taget inte finns
någon större skillnad mellan utskottets
förslag och reservationen, så frågar man
sig: Har reservationen kommit till bara
för att man skulle få göra en ändring?
Jag har nästan en känsla av att den har
kommit till av den anledningen, i synnerhet
som jordbrukets intressen blir lika
bra tillgodosedda genom Kungl.
Maj:ts förslag.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

Om inrättande av en husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet
sista yttrande vill jag begagna
tillfället att ta honom ur den villfarelsen,
att reservationen har kommit
till bara för nöjet att visa en avvikande
mening. Sådan är varken min eller övriga
reservanters arbetsmetod. Men vi
har trott att det skulle ha större effekt
om man skickade en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj :t i denna fråga.

Nu har jordbruksministern försäkrat
att här inte finns några principiella meningsmotsättningar.
Vi är på samma linje,
och han har också uttalat sig ganska
positivt och sagt att våra önskningar
nog skall komma att tillgodoses. Jag ber
att få ta fasta på detta löfte av jordbruksministern.
Jag menar att bara den
omständigheten, att man har fått ett så
pass positivt uttalande från statsrådsbänken,
är lön nog för besväret med den
reservation som vi här har framfört. Men
jag understryker än en gång att det uteslutande
ligger ett lugnt, stillsamt och
sakligt övervägande bakom reservanternas
ståndpunktstagande.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Herr statsrådet Norup
sade, att det väl inte skedde någon skada
om vi väntade ytterligare några år
med omorganisationen. Han framhöll, att
man inte kan besätta den viktiga tjänst
som har blivit ledig på grund av att en
befattningshavare har lämnat styrelsen.
Men varför har han gjort detta? Jo, därför
att hans lön och övriga anställningsvillkor
var sådana, att han fann det fördelaktigt
att övergå till annan verksamhet
— jag får hoppas att det är tillfälligt,
ty efter vad jag kan förstå är han en av
våra främsta krafter på detta område.
Om denna omorganisation kommer till
stånd kan vi besätta de två posterna beträffande
aveln och utfodringen och därvid
ha större utsikter att välja bland
våra bästa krafter, och det är givetvis
verksamheten betjänt av.

Statsrådet Norup säger vidare, att vi
bör vänta och höra lantbruksstyrelsens
mening. Men jag tycker, att lantbrukssty -

relsen inte kan komma mycket längre
än den redan gjort. Styrelsen säger att
den vill ha en husdjursbyrå. Det är
följdriktigt att i den byrån infoga också
hästärendena. Man talar om det ovissa
läget, men man talar inte alls om några
pengar som kommer in i form av totalisatormedel.
För övrigt tycker jag att
den saken inte skulle behöva inverka.
Om hästärendena förs över till husdjursbyrån,
kan väl de pengar som nu går
till stuteribyrån lika väl komma liusdjursbyrån
till godo.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
3 mom. B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Ang. lantbrukshögskolans avlöningsstat.
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 29.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4—J4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Ang. lantbrukshögskolans avlöningsstat.

Med förmälan, att Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning icke föranledde
någon erinran från utskottets sida,
hade utskottet i förevarande punkt hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök vidtaga
viss under punkten angiven ändring;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

c) til! Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
4 153 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill redan från början
säga, att jag inte har för avsikt att
framställa något annat yrkande än det
som framförts av utskottet, men jag vill
gärna knyta några reflexioner till denna
punkt, som rör lantbrukshögskolans
verksamhet.

Jag vill erinra om det av utskottet
återgivna yttrandet av departementschefen
beträffande de många förslag, som

har framförts från högskolestyrelsen,
nämligen att det har varit nödvändigt
ött underkasta yrkandena en noggrann
prövning med hänsyn till angelägenhetsgraden.
Jag förmodar att så har varit
fallet även då det har gällt den fråga
som först behandlas i departementschefens
yttrande, nämligen förändringen av
en assistenttjänst vid mikrobiologiska institutionen
till en förste assistenttjänst.
Det har väckt en viss undran på rätt
många håll, att just denna förändring
liar ansetts vara så angelägen. Det förhåller
sig nämligen så, att många av lantbrukshögskolans
mycket stora institutioner
alltjämt saknar förste assistenttjänster,
och det gäller dock institutioner, där
undervisningsbördan är större och där
forskningen är minst lika omfattande
som vid den mikrobiologiska institutionen.
Denna institution har redan förut
en förste assistenttjänst, och den kommer
nu alltså att få två sådana.

Jag vill också erinra om de svårigheter
som biblioteket har på grund av att
personalen är för knappt tilltagen i förhållande
till arbetsuppgifterna. Detta har
haft till följd att stora delar av bokbeståndet
vid lantbrukshögskolans bibliotek
inte har kunnat katalogiseras. I samband
med den omorganisation som gjordes
för några år sedan, då de förutvarande
försöksanstalterna jämte vall- och
mosskulturföreningen överfördes till högskolan,
fick högskolan också ganska betydande
boksamlingar. Likaledes har
högskolan fått överta en del boksamlingar
från statens växtskyddsanstalt — det
gäller särskilt litteratur om biskötsel.
Men av de tillskott, som högskolan på
detta sätt fått, är det på grund av personalbrist
endast en ringa del som kunnat
bearbetas och blivit ordentligt katalogiserad.
Det har till och med varit så allvarligt
på grund av personalbrist vid
lantbrukshögskolans bibliotek, att bibliotekarien
övervägt möjligheten att stänga
biblioteket under vissa tider, då det eljest
borde vara öppet, just för att underlätta
det inre arbetet vid biblioteket.

Jag kan också erinra om de önskemål
som länge framförts från högskolans sida,
nämligen en lönereglering för viss

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

del av institutionsvaktmästarepersonalen.
Där finns mycket angelägna önskemål i
fråga om lönegradsplaceringen för institutionsvaktmästare,
önskemål som enligt
mångas mening borde ha tillgodosetts
för länge sedan.

Jag vill till detta, herr talman, endast
knyta det önskemålet, att då de krav som
jag här nämnt återigen kommer att
framföras, det skall finnas möjligheter
att få dem tillgodosedda på bättre sätt
än vad som denna gång varit möjligt.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 16 och 17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Anslag till lantbrukshögskolans bibliotek.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bokinköp och bokbindning
för högskolans bibliotek för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 47 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att under denna
punkt få säga några ord om lantbrukshögskolans
bibliotek vad gäller dess omkostnader
och övriga verksamhet — det
som jag i föregående punkt yttrade hänförde
sig till personalbristen.

I fråga om högskolans bibliotek har
departementschefen framhållit — det
finns återgivet i utskottets utlåtande •—
att i olika avseenden mycket stora brister
vidlåder högskolans bibliotek och
att det är önskvärt att dessa brister snarast
möjligt avhjälpes. Utskottet har också
ytterligare understrukit detta.

Jag har inte heller under denna punkt
något yrkande att framställa, men jag
skulle gärna vilja här något belysa de
svårigheter, som man har att kämpa med
och som jag tycker bör komma till kam 7

Första kammarens protokoll 195i. Nr 12.

Anslag till lantbrukshögskolans bibliotek.

marens kännedom. Vi har t. ex. anslaget
för expenskostnader, från vilket man
skall betala en hel del småsaker som är
nödvändiga för att bibliotekets arbete
skall kunna fortgå ostört, t. ex. katalogiseringskort.
På grund av kostnadsökningar
under senare tid är läget i själva
verket för närvarande så allvarligt, att
bristen på medel äventyrar hela arbetet
med katalogiseringen, distributionen och
utlåningen från högskolans bibliotek.

Jag vill här också peka på det stora
publiceringsbeliovet vid högskolan. Det
är som bekant så, att antalet institutioner
och därmed också antalet forskare
vid lantbrukshögskolan har ökat under
senare tid. Därigenom har publiceringsbehovet
ökat mycket starkt, däremot
icke möjligheterna att publicera de resultat,
till vilka forskningen vid lantbrukshögskolan
kommer. Inte ens den
stegring som ägt rum i fråga om tryckningskostnaderna
har blivit kompenserad
genom en höjning av tryckningsanslaget,
långt mindre den ökning som härleds
från andra orsaker.

Detta är i själva verket en högst allvarlig
utveckling. Högskolans annaler utgör
nämligen ett av de allra viktigaste
objekt som högskolan har för att byta
till sig litteratur från andra institutioner,
såväl inländska som utländska. Genom
den inknappning, som har varit
nödvändig, förlorar lantbrukshögskolans
annaler i värde såsom bytesobjekt och
det är svårare för högskolan att få värdefulla
publikationer i utbyte än vad
det tidigare har varit. Just med tanke
på att kunna få värdefull litteratur i
byte emot högskolans annaler är det av
allra största vikt att man ser till afl anslaget
till tryckningskostnaderna kan höjas,
så att annalerna verkligen kan motsvara
sitt ändamål — både att möjliggöra
en tryckning av de forskningsresultat
som kommer fram vid högskolan och
att tjäna som bytesobjekt.

Jag vill också säga ett par ord om en
del tekniska anordningar, som numera
används vid alla moderna bibliotek: mikrofilmning
och fotostatering. Lantbrukshögskolans
bibliotek har inte haft möjlighet
att skaffa den apparatur som ford -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Ang. inrättande av en fjäderfäskötarskola.

ras för denna moderna fas av arbetet
inom biblioteket; det har emellertid
länge varit ett önskemål från bibliotekets
sida att kunna skaffa erforderlig
apparatur.

Vidare vill jag erinra om att de hyllutrymmen
som finns i högskolans bibliotek
numera är helt och hållet tagna i
anspråk. Den normala tillväxten vid biblioteket
motsvarar numera ungefär 100
hyllmeter per år. För närvarande finns
det 400 hyllmeter litteratur, som ligger
osorterad i brist på utrymme och som
måst magasineras på ett sådant sätt att
den inte är tillgänglig

Jag vill vidare, herr talman, framhålla
att den svenska lantbruksforskningen
blir lidande på att lantbruksliögskolan
inte är i stånd att inköpa tillräckligt
med litteratur. Därigenom hindras också
vetenskapsmännen vid högskolan att
snabbt bli delaktiga av vetenskapens
landvinningar i andra länder.

Slutligen vill jag framhålla en sak, som
jag också tycker är mycket angelägen,
nämligen att de relativt små anslag som
för närvarande finns tillgängliga för
bokbindning icke är till fyllest för att i
tillräcklig utsträckning inbinda ett betydande,
dyrbart material. Följaktligen
förslites lantbrukshögskolans boksamling
betydligt snabbare än vad den eljest
skulle göra.

Jag har som jag nämnde, herr talman,
inte något yrkande, men jag vill mycket
kraftigt understryka vad utskottet här
har sagt, nämligen att det är synnerligen
önskvärt att bristerna avhjälpes så snart
som möjligt. Det är nödvändigt för den
jordbruksvetenskapliga forskningen i
vårt land.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Utöver vad herr Osvald
anfört, i vilket jag ber att få instämma,
vill jag ytterligare understryka nödvändigheten
av att ökade anslag lämnas till
lantbrukshögskolans bibliotek. De snålt
tilltagna anslag, som utgått under de senaste
åren, har faktiskt vållat stora besvärligheter,
eftersom böckerna, inbindningen
och dylikt har ökat kraftigt i

pris. Detta har medfört att biblioteket
har kommit i ett mycket besvärligt läge.
Inköpen av en hel del betydelsefulla
skriftserier har därigenom fått lov att
avbrytas, vilket är synnerligen beklagligt.
För undervisning och forskning
mycket betydelsefull annan litteratur,
både svensk och utländsk, har inte heller
kunnat inköpas.

Jag vill, herr talman, endast erinra
om att det inte är riktigt logiskt att å
ena sidan anslå flera miljoner kronor
varje år till undervisning och forskning
på jordbrukets område, till byggnader
etc., men att å andra sidan snåla på ett
eller annat tiotal tusen kronor när det
gäller inköp av böcker till högskolans
bibliotek, vilket ändå har så ofantligt
stor betydelse när det gäller att främja
forskningen och undervisningen.

Jag vill speciellt understryka vad utskottet
här har sagt, herr talman, nämligen
att man bör se till att snarast möjligt
avhjälpa de stora brister, som faktiskt
vidlåder biblioteket vid lantbrukshögskolan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 19—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Ang. inrättande av en fjäderfäskötarskola.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen,
att till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Understöd åt vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Avlöningar för

budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 6 130 000 kronor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att en fjäderfäskötarskola
skulle inrättas å Lida säteri
i Åkers socken, Södermanlands län.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

Anslag till statens hingstdepåer och stuteri.

1) de likalydande motionerna I: 56 av
herr Ahlkvist och 11:59 av herr Johnsson
i Kastanjegården m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte avslå framställningen om inrättandet
av en särskild fjäderfäskötarskola
samt att förevarande anslag till
följd härav måtte nedsättas med det belopp,
som beräknats skola utgå till nämnda
skola;

2) de likalydande motionerna 1:105
av herr Nilsson, Bror, och II: 326 av herr
Hseggblom m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:248
av herr Andersson, Axel, m. fl. och II:
330 av herr Anderson i Sundsvall m. fl.;
samt

4) II: 334 av herrar Hansson i Önnarp
och Hansson i Skegrie.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten avfattat sin hemställan i fem
särskilda, med 1—5 betecknade moment.
I mom. 1 hade hemställts, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag i förevarande
del å motionerna I: 56 och II: 59, till
Lägre lantbruksundervisning m. m.: Understöd
åt vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Avlöningar för budgetåret

1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
6 130 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Mossberger, som dock ej antytt sin mening.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
fogat en blank reservation. Därmed har
jag velat ange att jag inte är säker på
att man behöver inrätta en särskild skola
för utbildning av fjäderfäskötare. Jag
tror, herr talman, i likhet med vad statskontoret
har anfört i sitt yttrande över
förslaget, att man mycket väl skulle kunna
bedriva denna utbildningsverksamhet
vid någon eller några av de redan
befintliga lantmannaskolorna. Inrättande
av en särskild skola för detta ändamål
var ju föremål för statsmakternas prövning
1951. Vid riksdagsbehandlingen uttalades
vissa betänkligheter emot försla -

get, och riksdagen ansåg att den föreslagna
utbildningen mycket väl skulle
kunna anslutas till redan befintliga lantmannaskolor.
Jag tycker nog att samma
skäl kan gälla även i dag.

Enligt det nu föreliggande förslaget
skulle det inrättas en särskild skola på
Lida säteri. Den skall betraktas som en
särskild lantmannaskola och således i
vanlig ordning få åtnjuta statsbidrag
enligt gällande grunder för den lägre
lantbruksundervisningen. Att statsbidrag
skall utgå bör man kanske inte helt sätta
sig emot, men att det för ändamålet
fordras en särskild skola har jag, som
jag tidigare nämnt, svårt att förstå, allra
helst som det redan nu är knapp tillgång
på elever till de vanliga lantmannaskolorna.

Därutöver kanske jag vågar säga att
en lantmannaskolekurs i regel inte tar
mer än fem å sex månader. Kurserna för
fjäderfäskötare skulle inte heller ta längre
tid. Det skulle med andra ord sagt
gå att inrymma båda de ifrågavarande
kurserna under ett läsår vid en lantmannaskola.

Jag har, herr talman, intet särskilt
yrkande utan har bara velat anföra dessa
synpunkter som en motivering för
min reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 37—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Anslag till statens hingstdepåer och
stuteri.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens hingstdepåer
och stuteri, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1954/55,
dels ock till Statens hingstdepåer och
stuteri: Avlöningar för budgetåret 1954/
55 anvisa ett förslagsanslag av 646 300
kronor.

100 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till statens hingstdepåer och stuteri.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 371 av herr Johansson,
Anders, m. fl. och II: 324 av herr
Widén m. fl., i vilka motioner hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t hemställa dels om
skyndsam utredning rörande omfattningen
och den inbördes avvägningen av statens
anslag till hästaveln och boskapsskötseln
i övrigt, dels — i anslutning till
den av motionärerna under lantbruksstyrelsens
avlöningsanslag yrkade indragningen
av stuteribyrån — om förslag
till nästa års riksdag om överförande
av statens hingstdepåer och stuteri
till försvarsdepartementet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens hingstdepåer och
stuteri, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1954/55;

b) till Statens hingstdepåer och stuteri:
Avlöningar för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 646 300 kronor
;

B. att motionerna 1:371 ocli 11:324,
såvitt anginge yrkandet om en skyndsam
utredning rörande omfattningen och den
inbördes avvägningen av statens anslag
till hästaveln och boskapsskötseln i övrigt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionerna 1:371 och 11:324,
såvitt avsåge yrkandet om förslag till
nästa års riksdag om överförande av statens
hingstdepåer och stuteri till försvarsdepartementet,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! I anslutning till den motion,
som jag m. fl. har burit fram i
denna fråga skall jag be att få göra några
korta allmänna erinringar.

Denna fråga har ett mycket nära sammanhang
med det spörsmål som vi nyss

diskuterade under punkt 3. Jag har därför
ingen anledning att i onödan förlänga
debatten. Jag skulle mycket väl
kunna nöja mig med den välvilliga skrivning
som utskottet har presterat, men
när man i detta fall, liksom i så många
andra, avfärdar en begärd utredning
med att hänvisa till vad som tidigare
har beslutats, vill jag erinra om att utvecklingen
på detta område under de
senaste åren har försiggått mycket hastigt
och betydligt snabbare än vad man
tidigare kunnat förutse. Jag syftar på
den expansion som skett i fråga om
traktordrift och maskinteknik över huvud
taget på jordbrukets område. Denna
utveckling har medfört att hästbeståndet
i vårt land krympt samman på
ett oroväckande sätt. Det synes mig därför
självfallet, att den föreslagna utredningen
måste ta hänsyn till alla de nya
faktorer som numera anmäler sig i detta
sammanhang.

Motionärerna har inte på något sätt
avsett att fråntaga hästaveln det berättigade
stöd som den utan tvekan är
förtjänt av inte minst i det ytterst prekära
läge vari hästaveln just nu befinner
sig. Vad vi föreslagit är tvärtom en
utredning som syftar till en inbördes
mer rättvis och proportionell fördelning
av anslaget till hästaveln och nötkreatursskötseln.
Vi vill alltså ha till stånd en
utredning som mycket väl kan komma
att resultera i ett mer omfattande och
mer berättigat stöd åt hästaveln.

När det i övrigt gäller stödet åt hästaveln,
får man enligt mitt förmenande
inte bortse från nödvändigheten att göra
klart för sig, vilken eller vilka hästraser
som i första rummet bör bli föremål
för stöd från det allmännas sida. I
våra utpräglade småbrukarbygder, där
de små jordbruken merendels drivs i
kombination med skogsbruk, måste man
ha en dragartyp som speciellt lämpar
sig för en dylik bygd och dylika arbeten.
Sedan lämnar jag åsido, huruvida
den varmblodiga hästen i fortsättningen
kan få någon nämnvärd betydelse som
dragare inom det svenska jordbruket,
vilket man i detta sammanhang från
visst håll har velat ifrågasätta. Den

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

101

Anslag

varmblodiga hästen hör kanske mer samman
med det militära behovet av dragare.

När det sedan gäller stuteribyråns avskaffande
eller dess framtida inlemmande
i en speciell husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen,
så är detta, liksom mycket
annat, en lämplighetsfråga. Men i anslutning
till vårt förslag om stuteriernas
och hingstdepåernas överförande till
försvaret anser vi, att stuteribyrån som
en logisk följd av ett sådant beslut bör
nedläggas.

Vad slutligen angår det föreslagna
överförandet av statens hingstdepåer
och stuterier till försvarsdepartementet,
så gör man som skäl för ett avslag på
den punkten gällande, att detta inte för
statsverket skulle innebära några ekonomiska
besparingar. Jag vill om det argumentet
endast säga, att inte heller vi
motionärer har räknat därmed. Vad som
dikterat vår framställning är, att vi anser
det vara principiellt oriktigt att jordbrukets
huvudtitel belastas med en så
betydande utgiftspost som denna, vilken
rätteligen bör höra hemma under försvaret.

Jag skall, herr talman, i det läge vari
frågan befinner sig, inte ställa något yrkande.
Jag uttalar allenast den förhoppningen
att de önskemål, som motionärerna
har gett uttryck för, i fortsättningen
måtte bli föremål för ett välvilligt
beaktande av vederbörande instanser.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag trodde att den siste
ärade talaren skulle framställa ett yrkande,
varför jag begärde ordet i förväg.
Nu hade han emellertid intet yrkande,
och jag behöver därför inte säga många
ord.

Jag vill bara i all korthet framhålla,
att de synpunkter, som den siste ärade
talaren anförde, ingalunda varit främmande
för utskottet. Tvärtom har vi
inom utskottet ingående diskuterat dessa
förhållanden och i stora delar också
haft samma åsikter som motionären. Vi
har emellertid icke under nuvarande för -

till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

hållanden ansett oss kunna gå med på
ett bifall till reservationen.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 47—83.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsliolm
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
anslag av 210 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 158, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:259
av herr Nord m. fl. och II: 332 av herr
Mårtensson in. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:260
av herr Osvald m. fl. och II: 333 av herr
Hansson i Önnarp m. fl.

I samtliga dessa motioner hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
anslaget till ifrågavarande ändamål skulle
för nästa budgetår utgå med 300 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna 11:158, 1:259 och II:
332 samt 1:260 och 11:333, till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av
250 000 kronor.

102 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Tjällgren, Bror Nilsson,
Gustafson i Dädesjö och Pettersson i
Dahl, vilka ansett, att utskottets utlåtande
hort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen måtte, med hifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna II: 158, I: 259
och 11:332 ävensom 1:260 och 11:333,
till Befrämjande av fröodlingen m. in.:
Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag
av 210000 kronor;

h) av herr Jon Jonsson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande på den nu föredragna
punkten, har utskottet beslutat att höja
anslaget till Weibullsholm med 40 000
kronor. Vi har några stycken inom utskottet
ansett, att man inte nu bör gå
med på denna höjning till Weibullsholm.
Skälet är icke att vi menar att Weibullsholm
icke gör stor nytta och utövar en
god verksamhet på sitt område. Vi har
emellertid icke ansett det lämpligt, att
när det nu finns en av Kungl. Maj:t tillsatt
utredning, som skall syssla just
med anslagen till våra fröförädlingsanstalter,
höja anslaget till en av anstalterna.
Därför har vi reservanter yrkat bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

När vi gjort detta, har vi som sagt icke
på något sätt velat underkänna den verksamhet
som bedrives vid Weibullsholm.
Tvärtom erkänner vi att den anstalten
gör stor nytta.

Jag tror inte, herr talman, att jag behöver
säga mer på denna punkt. Jag vill
bara konstatera att det ju är praxis, att
när en utredning pågår, riksdagen icke
ingriper och föreslår åtgärder på det
område, som utredningen avser.

Herr talman! Jag ber att med dessa
korta ord få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Denna fråga har ofta
varit föremål för diskussion här i riksdagen.
De som motionerat om högre anslag
till Weibullsholm har ofta framhållit
Weibullsholms mycket förnämliga
och för jordbruket mycket värdefulla
verksamhet. Jag vill livligt understryka,
att Weibullsholm har en oerhört stor
uppgift att fylla när det gäller förädlingsverksamheten
i vårt land. Att man
från Kungl. Maj:ts sida i år liksom tidigare
icke har varit beredd att tillgodose
Weibullsholm med höjda anslag,
har emellertid varit av olika skäl.

När statsmakterna en gång gick in
för att ge Weibullsholm anslag, skedde
detta under helt andra ekonomiska förhållanden
än för närvarande, såväl för
jordbruket i sin helhet som för förädlingsanstalten
vid Weibullsholm.

En annan förädlingsanstalt, som varit
föremål för statens intresse, är Svalöv,
och statsmakterna har under årens
lopp noga följt denna anstalts utveckling.
Det föreligger ju, såsom är känt,
en stor skillnad mellan dessa båda anstalter.
Svalöv är en förädlingsanstalt
som inte har några större möjligheter
att driva sin verksamhet merkantilt och
få in pengar. Weibullsholm är ett privat
affärsföretag, som vid sidan av sin fröodling
och jordbruk även tagit upp en
förädlingsverksamhet. Vid Svalöv finns
det ju ett särskilt bolag, Sveriges allmänna
utsädesbolag, vilket ombesörjer
försäljningen av de produkter som förädlas
vid Svalöv.

När det i år gällt att ta ställning till
denna fråga, så är det väl icke obekant
för utskottet i varje fall, och jag skulle
tro ej heller för de flesta av kammarens
ledamöter, att med anledning av de diskussioner,
som under de gångna åren
har förts i riksdagen, har Kungl. Maj:t
i oktober 1953 tillsatt en utredning. Denna
utredning skall ta upp till undersökning
och granskning i vilken utsträckning
och efter vilka principer statsbidrag
i fortsättningen skall utgå till dessa
olika förädlingsanstalter.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 103

Anslag

Jordbruksutskottets ordförande påpekade
ju, att det inte är vanligt att riksdagen
under pågående utredning ändrar
ett anslag. Och den av utskottsmajoriteten
förordade anslagsökningen har väl
inte på något sätt den storleksordningen,
att den nämnvärt påverkar Weibullsholms
ekonomiska möjligheter. Enskilda
medlemmar av utskottet har sagt, att förslaget
är avsett som eu uppmuntran, men
jag skulle inte tro att en uppmuntran eller
honnör som ekonomiskt stöd behöver ges
åt ett företag med sådana resultat, en sådan
ställning och sådana möjligheter
som Weibullsholm har. Följaktligen anser
jag det felaktigt att öka anslaget, när
frågan befinner sig under utredning.

Man kan givetvis ha olika meningar
rörande den omfattning statsmakternas
understödjande verksamhet på detta område
bör ha. Utom Weibullsholm kommer
andra förädlingsanstalter in i bilden;
de har visserligen inte nått lika
stor omfattning men arbetar i samma
syfte och under liknande villkor. I allmänhet
har de inga anslag av staten, om
jag undantar Holmberg & Son i Norrköping,
som fått ett visst anslag då det
gäller förädling av oljeväxter. Under
nu rådande förhållanden är det enligt
min mening riktigast att riksdagen följer
Kungl. Maj ds linje. Innan frågan blivit
utredd och klarlagd, bör man inte
ändra på Kungl. Maj ds förslag.

Vill man ge Weibullsholm en honnör,
kan man göra det genom att lämna anstalten
oförändrat anslag. Jag är inte säker
på att utskottsmajoriteten gagnar
Weibullsholm genom att på detta sätt aktualisera
frågan och framföra krav på
högre anslag. Jag för min del tror, att
Weibullsholm är bättre betjänt av att
man i år är återhållsam och låter det
bero vid vad Kungl. Majd föreslagit.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! När utskottets majoritet
i år förordat någon ökning av anslaget
till Weibullsholm, har det skett efter
mycket noggranna överväganden och efter
många och långa diskussioner i utskottet.

till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Denna fråga har under de senaste åren
debatterats mycket livligt. Det är riktigt
som statsrådet nyss sade, att en utredning
pågår, men utskottsmajoriteten har
ansett att den här ifrågasatta lilla anslagsökningen
både är behövlig och kunde
vara en stimulans under den tid utredningsarbetet
pågår.

Under debatterna i denna fråga tidigare
år bär vissa jämförelser gjorts mellan
Weibullsholm och Svalöv. Det har
sagts att Weibullsholms växtförädling är
mera merkantilt inriktad, men man får
nog konstatera att de bägge anstalterna
arbetar efter samma metoder och kompletterar
varandra. Ur samhällets synpunkt
är de båda lika nyttiga och nödvändiga.
Statsmakterna har dock mera
välvilligt lämnat sitt stöd åt Svalöv.

Genom att anslaget till Weibullsholm
under de senaste åren varit oförändrat,
samtidigt som utgifterna ökat, har det
visat sig allt svårare för anstalten att
täcka kostnaderna, och statsbidraget har
kommit att utgöra en allt mindre del i
förhållande till de totala kostnaderna.
Utskottet har granskat verksamheten vid
Weibullsholm och funnit att kostnadskrävande
åtgärder för forskningsarbete,
avlöningar till tjänstemän, kollektiva vtalsbunden
personal och dylikt gjort det
nödvändigt att man söker komma fram
till bättre anslag. När tjänstemännen i
Svalöv fått höjda löner, har man givetvis
vid Weibullsholm måst avlöna sina
befattningshavare efter samma grunder.

En beräkning har gjorts av statsbidragets
andel i Weibullsholms totalkostnader.
Från krigsutbrottet har den sjunkit
från omkring 40 till för närvarande 28,5
procent. Företaget har också deklarerat,
att man hyser oro för framtiden.

Utskottsförslaget innebär ett erkännande
av Weibullsholms insatser. Utskottmajoriteten
anser att det är ett rättvisekrav,
att man gagnar denna verksamhet,
som innebär ett löfte för framtiden.
Vi kan inte i detta land undvara Weibullsholm,
som betytt så mycket för vår
folkförsörjning. Ute bland människorna
har Weibullsholm ett gott namn, exempelvis
på rotfruktförädlingens område,
och man har litet varstans i vårt land

104 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

mycket god erfarenhet av dess förädlingsarbete.
Weibullsholms verksamhet
sträcker sig allt längre norrut, och man
arbetar numera ända uppe i Norrland.
Således har Weibullsholm stationer vid
Malgomaj, i Arbrå och i Umeå, och det
är ifrågasatt att man även skall igångsätta
förädlingsförsök vid Rödbäcksskolan.
Allt detta visar att arbetet bedrives
efter linjer, som är till gagn och nytta
för samhället.

Utskottetsmajoriteten har för sin del
funnit att den höjning av anslaget, som
här är ifrågasatt, innebär ett erkännande
av denna verksamhet. I övrigt får vi
avvakta vad den utredning, som numera
är tillsatt, kan ge vid handen. Vi anser
således att denna samhällsgagnande gärning
bör belönas på ett sätt, som är befogat.

Från utskottets sida var det ju en kompromiss,
att vi gick på det lägre beloppet.
I de i ärendet väckta motionerna hade
ju föreslagits en höjning med 100 000
kronor. Utskottet ansåg dock, att man
inte kunde gå längre än att utskottet
genom besparingar på andra håll i budgeten
kunde täcka den ökning, som bär
ifrågasättes. Därför stannade man också
för detta relativt låga belopp, men utskottsmajoriteten
anser att det finnes allt
skäl för riksdagen att i år göra denna
ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Anderberg upplyste
oss om att det varit mycket långa debatter
i jordbruksutskottet, innan utskottet
kom fram till den ståndpunkt,
som majoriteten nu intagit, och jag förstår
mycket väl att det behövdes långa
debatter för att komma fram till en
ståndpunkt, som ju för var och en, som
vill se opartiskt på saken, måste te sig
såsom i högsta grad oförklarlig. Jag förstår
att det behövdes stor självövervinnelse
för många i utskottet att komma
fram till den ståndpunkt, som utskottet
nu har presenterat.

Låt oss nämligen komma ihåg hur det

var i fjol. Då förelåg det också förslag
om att man skulle höja anslaget till Weibullsholm.
Då skrev utskottets majoritet,
att Weibullsholm var värt stöd och att
det var mycket möjligt att det behövdes
ett högre anslag för dess verksamhet.
Utskottet ville emellertid inte föreslå
något höjt anslag utan hemställde i stället,
att Kungl. Maj :t skulle sätta i gång
den utredning, som riksdagen redan begärt,
för att utreda behovet av ett ökat
statsbidrag, och riksdagen följde utskottet.
Riksdagen sade alltså i fjol, att den
inte ville höja anslaget utan ville ha en
utredning, som finge visa vad som skulle
göras i frågan. Nu har Kungl. Maj:t
tillmötesgått utskottet och riksdagen. Utredningen
är igångsatt, och nu föreslår
utskottsmajoriteten en anslagshöjning
till Weibullsholm. Det måste te sig såsom
oförklarligt.

När herr Anderberg drar upp frågan
om en jämförelse mellan Svalöv och
Weibullsholm, skall jag inte gå in på någon
sakdiskussion, ehuru det finnes
mycket att säga i denna fråga. Jag vill
endast säga, att just detta ju är en sak
som utredningen skall klara upp, nämligen
hur statsbidraget skall fördelas
mellan dessa båda anstalter. När herr
Anderberg säger, att det är ett rättvisekrav
som här tillgodoses, får man väl
säga att även det är en av de frågor, som
utredningen skall syssla med.

Om kammaren nu skulle följa utskottsmajoritetens
förslag, innebär det — det
får väl kammarens ledamöter ändå erkänna
— att man mitt under utredningsarbetet
ändrar utgångspunkterna. Det är
möjligt att utskottsmajoriteten därmed
tror sig tjäna Weibullsholm, men, såsom
jordbruksministern nyss sade, är det
inte alls säkert att man gör det, ty det
ligger någonting så nyckfullt i jordbruksutskottets
ståndpunktstagande i
denna fråga, att jag inte tror att utredningen
kan bygga så mycket på en sådan
tillfällighet, som man ändå får tro
att detta utskottsutlåtande innebär. Det
är väl ändå klokast att nu låta utredningen
ha sin gång. Vi hade ju en god
skörd förra året. Weibullsholm är ett
ekonomiskt starkt företag, och Weibuils -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

105

Anslag

holm har intresse av att utredningen får
ett så gynnsamt intryck som möjligt av
dess verksamhet. Det finnes ingen risk
för att Weibullsholm inte kommer att
fortsätta att utveckla sin växlförädlingsverksamhet.
Det skulle vara mot dess
eget intresse att göra annat. Därför förspills
ingenting, om man här väntar och
ser och om riksdagen vidhåller den
ståndpunkt den intog i fjol, nämligen
att utredningen skall komma till stånd
och att vi först därefter tar ståndpunkt
till frågan, om det behovs en anslagshöjning
eller ej.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När man tar del av vad
Weibullsholms växtförädlingsanstalt uträttat
på växtförädlingens område, kan
man inte komma till annan ståndpunkt
än att den är värd uppmuntran från
statsmakternas sida. En sådan uppmuntran
kan man säga tidigare har legat i
att anslaget till anstalten utgått med
210 000 kronor, men genom den senaste
tidens stegrade kostnader för Weibullsholm
har anslaget minskat i värde. Det
är väl också anledningen till att utskottet
gått med på att höja anslaget med
40 000 kronor.

Jag tror inte att man föregriper den
utredning, som det här har talats om,
genom att ge anstalten det högre anslaget.
I stället tror jag att man därigenom
befrämjar den växtförädling, som anstalten
utövar. Det är dock icke annat
än en kompensation från statsmakternas
sida för de höjda utgifter, som anstalten
fått vidkännas under de senaste åren.

Den utredning, som tillsattes i höstas,
har hållit ett konstituerande sammanträde,
men någonting mer har ännu inte
medhunnits. Det kan ännu dröja ett år,
kanske mera, innan utredningen blir
klar med sitt förslag. Det kan inte vara
mer än rättmätigt att för den tiden ge
Weibullsholm det extra bidrag som föreslagits
av utskottet.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre utan nöjer mig med att yrka
bifall till utskottets förslag.

till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med den
föregående talaren, men då jag ändå har
begärt ordet, skulle jag som lantbrukare
vilja erinra om till vilket oerhört stort
gagn för det svenska jordbruket Weibullsholms
försöksverksamhet har varit
under de gångna åren. Anstaltens verksamhet
har varit ett utomordentligt komplement
till Svalöv, och i fråga om
många sorter av vete och havre har
Weibullsholm legat före Svalöv. Därmed
har jag inte sagt något som skulle kunna
utgöra någon anmärkning mot Svalövs
förädlingsverksamhet. Men vi jordbrukare
har svårt att förstå, att Kungl.
Maj:t å ena sidan ger 915 000 kronor till
Svalöv och å andra sidan bara 210 000
kronor till Weibullsholm. Det rimmar
dåligt. Jag kan säga att det är miljoner
och åter miljoner kronor som det svenska
jordbruket och därmed även staten
har tillförts genom Weibullsholms försöksverksamhet.

Sedan må jag säga, att när riksdagen
i fjol beslutade om utredning av frågan
om anslaget till Weibullsholm, tycker
jag, att den utredningen borde ha kunnat
vara färdig på ett år. När det nu inte
har skett, tycker jag att det tyder på —
förlåt att jag säger det, herr jordbruksminister
— en mindre god vilja hos
jordbruksdepartementet att effektuera
vad riksdagen har begärt.

Min mening är att dessa 40 000 kronor,
som jordbruksutskottet velat höja
anslaget till Weibullsholm med, är väl
använda pengar och att det är befogat
att bevilja detta anslag med tanke på det
gagn som vi tidigare har haft och i
framtiden också kommer att få av Weibullsholmsanstaltens
verksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Alfred Nilsson sade,
att jordbrukarna ställer sig något
undrande till den stora skillnaden mellan
anslaget till Svalöv och anslaget till
Weibullsholm. Jag tror inte att Sveriges
jordbrukare undrar så mycket däröver.

106

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Dessa anstalter arbetar ju under helt
olika förhållanden. Svalövsanstalten har
ingen möjlighet att utnyttja en god skörd
för att betala ökade omkostnader för sina
tjänstemän ocli övriga utgifter, som
vidlåder en förädlingsanstalt. Weibullsholm
har däremot en sådan möjlighet.

Jag vill dessutom erinra om att jag
tillät mig säga i mitt förra anförande,
att dessa 40 000 kronor till Weibullsliolmsanstalteii
väl inte har någon som
helst betydelse för Weibullsholmsbolagets
ekonomi. När statsmakterna har höjt
anslagen till Svalöv, har det berott på
att den anstalten är för sin verksamhet
hänvisad dels till statsanslaget och dels
till det anslag, som den får från Allmänna
utsädesaktiebolaget. Det senare anslaget
blir i viss mån beroende på den
ekonomiska utvecklingen hos det bolaget.

Det är ju glädjande att kunna konstatera,
att en styrelseledamot i Svalöv är
så vidsynt, att han anser att det är anledning
att höja även anslaget till Weibullsholm.
Men jag kan inte tänka mig,
att när frågan om anslaget till Weibullsholm
är föremål för utredning, man
skall avvika från den praxis, som riksdagen
i sådana fall har brukat hålla på.

.lag har all respekt för Weibullsholm
och dess arbete. Dess växtförädlingsanstalt
gör en storartad insats, som i många
år varit av stor betydelse för det svenska
jordbruket. Men samtidigt som den
insatsen har varit till ekonomiskt gagn
för det svenska jordbruket, får jag ju
säga att det inte har varit någon självuppoffring
för Weibullsliolmsbolaget,
vars verksamhet har kunnat uppvisa en
stigande ekonomisk kurva. Jag är övertygad
om att det i dagens läge inte alls
är aktuellt att höja anslaget till Weibullsholm
med 40 000 kronor. Jag säger än
en gång, att jag tror att vi gagnar den
här saken bäst genom att följa Kungl.
Maj:ts och reservanternas förslag, som
innebär att vi skall vänta och se vad
den utredning, som nu är i gång, kan
komma till för resultat.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag måste säga att jag
för min del har svårt att inse, varför

inte en höjning av förevarande anslag
med 40 000 kronor skulle vara till gagn
för Weibullsholm.

Nu säger reservanterna, att det pågår
en utredning på detta område och att vi
bör vänta och se vad utredningen ger
för resultat. Saken ligger i själva verket
till på det sättet, att Weibullsholm tidigare
har haft ett anslag, som täckt en
större del av förädlingskostnaderna än
för närvarande. Det var denna proportion,
som man förra året genom motioner
försökte få återställd åtminstone i
viss utsträckning, men då begärde utskottet
en utredning. Nu är det visserligen
sant att denna utredning pågår,
men det kan väl inte vara fel om man
under den pågående utredningen söker
att återställa den proportion, som tidigare
rått och som statsmakterna tidigare
varit överens om borde finnas för att
främja den ytterligt värdefulla verksamhet,
som bedrives vid Weibullsholm.

Vi behöver säkerligen inte här tala om
den stora betydelse, som Weibullsholm
haft för det svenska jordbruket. Den är
så allmänt bekant, att den inte behöver
här ytterligare understrykas. Men vad
det här gäller, och i det avseendet kan
man faktiskt jämföra Svalöv och Weibullsholm,
är att staten, när kostnadsökningar
inträffat beträffande lönerna ■—■
till vilka staten tidigare lämnat visst bidrag
— ser till, att Weibullsholm får någon
kompensation härför liksom Svalöv
har fått. Det är inte fråga om någonting
annat än att ge en sådan kompensation.
Liksom Svalöv har Weibullsholm vetenskapsmän,
som sysslar med förädlingsproblemen,
och det är inte mer än rätt
att båda anstalterna i detta avseende behandlas
likformigt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det bär aldrig fastställts
någon andel, som statsbidraget skulle utgöra
av Weibullsholms förädlingskostnader.
Men det ligger i sakens natur, att
denna andel var större under den tid
detta företag hade ekonomiska svårigheter
och hade svårt att självt upprätt -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

107

Anslag

hålla sin växtförädlingsverksamhet. Men
förändringar har ju inträffat undan för
undan, och behovet av statsbidraget har
inte blivit lika stort. Jag vill emellertid
inte inta någon ståndpunkt till hur detta
bidrag skall se ut i framtiden — det
är just en fråga som är föremål för utredning.

Jag vill dock vidare fästa uppmärksamheten
på att herr Osvald inte kan vara
obekant med att utsädesföreningen
vid Svalöv de facto är en statsinstitution;
staten ansvarar för institutionens
alla kostnader, alla löner och ser till,
att debet och kredit går ihop. Weibullsholms
verksamhet däremot är en del av
en privat affärsföretagsverksamhet.

Vad herr Osvald sagt om behovet och
om likställighet är ungefär lika sant som
om man skulle säga, att eftersom staten
har ett skogsforskningsinstitut, som
bland annat omfattar en avdelning, som
sysslar med arbetslära, skulle det vara
lika naturligt att staten gav skogsbolagen
statsanslag till den verksamhet, som de
utför vid något så när motsvarande inrättningar,
som enligt vad herr Osvald
känner till existerar. Vi får inte utan vidare
jämföra båda dessa verksamheter;
det kommer riksdagen aldrig att kunna
göra, sanna mina ord.

Herr Osvald säger att dessa 40 000 kronor
helt säkert blir till nytta för Weibullsholm.
Ja, vem har bestridit detta,
herr Osvald? Men det kan väl ändå inte
vara på det sättet, att vi skall dela ut
statens pengar efter den nytta de kan
få för enskilda personer och enskilda
företag. Vi måste väl här anlägga den
synpunkten beträffande statsbidraget, att
det icke bör vara större än vad som är
nödvändigt ur det allmännas synpunkter.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Det förefaller nästan,
som om de talare, som gjort sig till talesmän
för utskottets förslag, skulle vara
av den uppfattningen, att vi reservanter
skulle ha för avsikt att inte tillstyrka
något som helst anslag till Weibullsholm.
Så är i alla fall inte förhål -

till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.
landet. Vi har tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag, som går ut på att för nämnda
ändamål skulle beviljas ett anslag av
210 000 kronor.

Såsom framgår av reservationen har
vi — såsom jag tidigare nämnt —• till
fullo insett nyttan av Weibullsholm och
det förtjänstfulla arbete, som denna anstalt
har nedlagt på växtförädlingens område.
Det är inte alls därför —• jag upprepar
det ännu en gång —■ som vi har
följt Kungl. Majts förslag. Men vi har
ansett — och jag återkommer ännu en
gång till det — att det, när det pågår
en utredning som riksdagen själv begärt
i syfte att undersöka vad som bör
beviljas till den ena och till den andra
anstalten på förevarande område, är
olämpligt att nu gå med på en ytterligare
höjning, varför vi har stannat för samma
anslag som utgått tidigare, helst som
riksdagen i fjol —- såsom herr statsrådet
Sköld också anförde —- av samma skäl
också beviljade samma belopp.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen, vilket
är detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det har här talats om
skillnaden mellan Svalöv och Weibullsholm,
och jag medger att det finns en
mycket stor organisatorisk olikhet. Skillnaden
är egentligen den att Weibullsholms
försäljningsorganisation är en del
av företaget. Det finnes emellertid också
eu stor försäljningsorganisation som tar
hand om de utsäden, som Svalöv förädlar,
och denna försäljningsorganisation
lämnar också pengar till förädlingsverksamheten.

Svalöv har ju betydligt större anslag
än Weibullsholm, men jag är för min del
övertygad om att ifall inte dess verksamhet
varit framgångsrik, hade anslagen
inte blivit så stora. När statsmakterna
en gång har givit ett ganska betydande
anslag till Weibullsholm, är det
naturligtvis därför att de har menat att
dess verksamhet var av så stor betydelse
för det svenska jordbruket att det var

108 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

skäl i att staten stödde den, eftersom
den var till det allmännas gagn.

Det är visserligen riktigt, såsom finansministern
säger, att det aldrig fastställts
någon bestämd norm efler vilken
anslaget till förädlingsverksamheten
skulle utgå, men det har dock under flera
år utgått med en betydligt högre procent
än för närvarande. Visserligen har
Weibullsholm nu en betydligt bättre ekonomisk
ställning än tidigare, men vi får
också komma ihåg att dess verksamhet
nu är betydligt mera omfattande än förr.
Det har sagts att skörden var god och
att naturligtvis även Weibullsholm dragit
nytta därav. Ja, men även det bolag
som säljer Svalövs utsäde har kunnat
dra nytta av den goda skörden, och dennas
välsignelser har alltså kommit även
Svalövsinstitutionen till godo.

Finansministern frågade vem som
skulle ha bestritt att 40 000 kronor var
av betydelse för Weibullsholm. Jo, det
var jordbruksministern, som nyss sade
att Weibullsholm har en så god ekonomisk
ställning att 40 000 kronor inte spelar
någon roll för företaget. Jag förmodar
att när utskottet velat ge ett större
anslag till Weibullsholm, har det inte i
främsta rummet varit på grund av ekonomiska
skäl, utan utskottet har naturligtvis
ansett att det med hänsyn till den
omständigheten, att Weibullsholms verksamhet
liar varit och är av stor betydelse
för vårt land, vore riktigt, om man åtminstone
i någon mån återställde anslaget
till de proportioner det tidigare hade.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! Av jordbruksministerns
senaste anförande tyckte jag mig förstå
att utredningen redan är klar — han sade
ifrån, att Weibullsholm inte behövde
de där 40 000 kronorna. Det gjorde mig
beklämd att höra, tv det betydde ju att
någon rättvisa inte kan bli skipad mellan
Svalöv och Weibullsholm. Jag vet inte,
om det var jordbruksministern som där
talade eller om det var styrelseledamoten
i Svalövsbolaget.

Sedan må jag säga att jag inte kan
tycka att det är tillfredsställande att inte

riksdagen på förslag av ett så gott som
enhälligt jordbruksutskott skall få skipa
rättvisa efter sitt sätt att se när det gäller
en sådan detaljfråga som den förevarande.
Mot bakgrunden av hela den
stora budgeten måste ju denna anslagsfråga
dock betraktas som en liten sak,
och jag tycker att det är litet egendomligt,
för att inte använda ett starkare ord,
att man skall så våldsamt reagera emot
vad jordbruksutskottets majoritet har ansett
sig böra föreslå. Jag vädjar till finansministern
och jordbruksministern
att inte ta i så hårt i denna fråga. Jag
tror att de pengar som jordbruksutskottets
majoritet har velat anslå till Weibullsholm
blir väl använda och att företaget
har gjort sig väl förtjänt av anslaget
under gången tid och kommer att
göra det också i framtiden.

Herr statsrådet NOItUP:

Herr talman! Den föregående ärade
talaren ansåg att vi inte behövde ta i så
hårt i den här frågan. Det måste emellertid
vara ett missförstånd av herr Nilsson
när han trodde — om jag fattade
honom rätt — att jag sagt att denna utredning
var färdig. Nej, det är den visst
inte.

När det gäller anslaget på 40 000 kronor,
så sade jag att detta inte betydde
något vidare för Weibullsholms ekonomi,
eftersom det är ett företag som har
flera miljoner kronors omsättning och
årliga överskott. Varken jag eller utskottsmajoriteten
har föreslagit statsbidraget
till Weibullsholm av hänsyn till
institutionens ekonomi.

Det var någon av talarna här — jag
vet inte vem — som sade att ökningen
av anslaget var avsett som en uppmuntran.
Ja, om man skall se känslomässigt
på den här saken och anse att det bör
ges en uppmuntran, då förstår jag utskottets
förslag. Men när frågan är under
utredning, bör man väl vänta, tills
denna bär avgivit sitt förslag, och sedan
kan man med ledning av det bestämma
sig för att ge Weibullsholm det eller det
anslaget. Då kan vi ju också bättre bedöma
hur stort anslaget bör vara, under

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

109

Anslag

det att man nu vill höja anslaget med
40 000 kronor bara därför att man önskar
ge Weibullsholm ett erkännande.

Det var väl ett missförstånd av herr
Nilsson, när han talade om att en styrelseledamot
i Svalövsbolaget hade yttrat
sig. Det var en ledamot av utsädesföreningens
styrelse —• herr Elofsson i Va
—- som yttrade sig, och jag är angelägen
om att detta missförstånd rättas till.

Herr OHLSSON, WILLIAM, (s):

Herr talman! Då denna fråga behandlades
av utskottet, kom jag händelsevis
att sitta vid bordet, och jag stödde utskottets
bär föreliggande hemställan.

Anledningen till att jag sympatiserar
med förslaget om ökat anslag till Weibullsholm
är att jag — om jag så får
säga — har haft nöjet att genomleva två
kristider i vårt land och erinrar mig, att
det första världskriget visade att Sverige
inte kunde försörja sig självt. När det
senaste kriget slutade, skrevs det allmänt
i tidningspressen och talades om bland
folk i allmänhet, att svenska folket, tack
vare att vetenskap och idogt arbete hade
gått hand i hand, nått fram till självförsörjning.
Jag sätter därför för min del ett
mycket stort värde på de vetenskapliga
rönen, ty man kan inte vara blind för
att dessa varit av oerhört stor nytta för
vårt land.

Då det äskades ett anslag av 300 000
kronor, ansåg sig utskottet inte kunna gå
med på detta, i synnerhet som frågan låg
under utredning, men däremot ansåg vi
att Weibullsholm bidragit till forskningen
så mycket, att institutionen var värd
en honnör för vad den utfört.

Jag hoppas, att utredningen skall ge
till resultat en bättre och rättvisare fördelning
av anslagen, men att döma av
debatten i dag skulle Weibullsholm i
fortsättningen inte kunna påräkna ytterligare
höjt anslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall be att med några
ord få bemöta jordbruksministerns ut -

till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

talande om att han förvånade sig litet
över att jag, som är ledamot i utsädesföreningens
styrelse, har påyrkat ett högre
anslag till Weibullsholm.

När det gäller växtförädlingen har
Svalövsinstitutionen fullt upp att göra —
den bedriver så omfattande verksamhet
som det är möjligt att göra. Men man
kan därför inte säga, att målet nås endast
genom denna verksamhet, utan vi
bör medverka till att andra som utövar
denna verksamhet också erhåller en
uppmuntran från statsmakternas sida.
Det är därför, herr talman, som jag under
många år har stött en motion om
något högre anslag till Weibullsholm. Visar
det sig vid den utredning, som nu
skall påbörjas, att Weibullsholm är så
starkt i ryggen, att det kan klara sig
självt utan någon statlig hjälp, ja, då
skall jag gärna böja mig för detta. Men
innan vi får klarhet om hur det ligger
till i det avseendet, anser jag, att man
från statsmakternas sida bör göra vad
man kan för att Weibullsholm skall kunna
fortsätta sin för hela folket gagnande
verksamhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Tjällgren in. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1,
punkten 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ilo Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till skogsvårdsgårdar m m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tjällgren in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 85—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Anslag till skogsvårdsgårdar m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
alt till Skogsvård in. in.: Bidrag 11
skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 5 766 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att en under förevarande rubrik
upptagen anslagspost till skogsvårdsgårdar,
som av skogsstyrelsen föreslagits
minskad med 24 900 kronor, skulle minskas
med 125 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:375 av herr Hansson
m. fl. samt II: 476 av herrar Widén och
Staxäng, vari hemställts, att riksdagen
måtte bifalla skogsstyrelsens begäran om
medel till skogsvårdsgårdar och därmed
besluta en höjning av förevarande anslag
till 5 866 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 375 och II: 476, till Skogsvård
m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
5 766 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Hansson, som dock ej antytt sin mening.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Till föreliggande punkt,
nr 163, har jag, såsom synes, fogat en
reservation. Den är inte fullt så menlös
som den kan förefalla, då den i sin
blankhet inte förråder något allvarligt
missnöje med de av Kungl. Maj:t under
nionde huvudtiteln gjorda framställningarna
angående skogsväsendets behov. Jag
skall här inte förråda inför kammaren,
vilka skäl som har föranlett mig att
placera reservationen just under denna
punkt — den kunde ha infogats under
någon av de redan behandlade punkterna,
och därmed vill jag ha antytt att
jag kommer att något beröra anslaget
till skogsväsendet i dess helhet.

Som nykomling i riksdagen för två år
sedan tillät jag mig att i ett anförande
peka på en del av skogsbrukets eftersatta
områden och framföra några blygsamma
krav på en ändring till det bättre.
Jag hade då inte möjlighet att föra
talan i jordbruksutskottet, vilket jag
däremot nu som suppleant emellanåt
har.

Efter behandlingen av nionde huvudtiteln
här i kammaren för två år sedan
var jag ganska betryckt. Jag fick en tyngande
känsla av att riksdagens majoritet
inte rätt fattade skogens utomordentliga
betydelse för vårt land och för vårt allmänna
välstånd eller att skogsbruket liksom
andra näringar med rätta krävde
mera effektivt stöd för undervisning,
yrkesutbildning, forskning, rationalisering
o. s. v. och att vi hade betydande
tidigare försummelser att gottgöra i fråga
om skogsbrukets förnyelse och vård.

Låt mig erkänna, att jag i dag ser
något litet ljusare på läget, detta dock
inte på grund av Kungl. Maj:ts framställningar
under nionde huvudtiteln, som
kammaren nu har att behandla. Dem kan
man, åtminstone som helhet tagna, knappast
kalla uppmuntrande, även om det
finns någon ljusglimt. Uppmuntrande är
däremot i viss mån propositionen nr
141 till årets riksdag med hemställan om
anslag till en intensifierad lägre skoglig
yrkesutbildning, vilken fråga riksdagen
senare kommer att behandla.

Behovet av en tidsenlig, intensifierad

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

111

skoglig yrkesutbildning tillät jag mig understryka
för två år sedan. Jag vågade
framhålla, att det var statsmakternas
oavvisliga skyldighet att bättre tillgodose
denna undervisning, och jag pekade
på det abderitiska förhållandet, att vi
utfärdade svårtolkade skogsvårdslagar,
men inte gav skogsägarna möjligheter att
förskaffa sig de kunskaper som fordrades
för att de skulle kunna följa dessa
lagars bestämmelser. Vidare framhöll jag
yrkesskicklighetens rent sociala betydelse
och vilka vinster som vore att nå
genom bättre skogsvård, bättre aptering,
bättre virkesvård o. s. v. Jag skall här
inte vidare upprepa vad jag anförde i
mars för två år sedan, men jag understryker
glädjen på skogsvårdshåll över
att vi i år synes kunna ta ett steg
framåt på det för skogsbruket grundläggande
fält som yrkesutbildningen utgör.

Min något större framtidstro för skogens
del grundar sig emellertid främst
på erfarenheterna från jordbruksutskottet.
Naturligtvis har några ledamöter inte
kunnat neka sig nöjet att i all vänskaplighet
försöka sätta sig på en kanske
något aggressiv nykomling — det hör
ju till pjäsen •— men uttalandena under
sista året, i ord och skrift, av utskottets
majoritet har varit så positiva gentemot
skogsbruket, att jag med berättigande vågar
hoppas på ett successivt ökat stöd
åt skogsnäringen. Jag vill t. ex. peka på
uttalandet i utskottets utlåtande nr 42
vid föregående års riksdag i anledning
av herr Stens motion, där utskottet understryker
önskemålet, att skälig del av
skogsinkomsterna återföres till skogen.
Jag hoppas att statsrådet Norup, som
tyvärr har lämnat kammaren, funnit sig
böra lägga detta uttalande på minnet.

Jag vill — för att nu återgå till de
aktuella ärendena •— även framhålla några
uttalanden med anledning av i år väckta
motioner, helst som jag samtidigt i all
korthet kan beröra några betänkliga
missförhållanden.

I ett par motioner under punkt 142,
Skogshögskolan: Avlöningar, bar an märkts,

att inte ens ett av de tre huvudämnena
vid högskolan, skogsteknologi
—• numera uppdelat på arbetslära och

Anslag till skogsvårdsgårdar m. m.
virkeslära — förfogar över den lärarpersonal
och de övriga resurser som oundgängligen
erfordras för en mera tillfredsställande
undervisning åt de blivande
jägmästarna, vilka sedan skall
bära ansvaret för och i sin tur föra ut
över landet de grundläggande och ofantligt
betydelsefulla kunskaperna om tillvaratagandet,
vården och utnyttjandet
av skörden från våra skogar. Här kan
man med skäl säga att snålheten bedrar
visheten. Motionärerna hade nog inte
väntat att utskottet skulle våga gå dem
helt till mötes och föreslå inrättandet
av nya tjänster. Departementschefen bör
emellertid uppmärksamma dels att utskottet
funnit att motionärerna anfört
synnerligen vägande skäl till stöd för sin
hemställan, dels vad utskottet vidare anfört
på s. 120 i utlåtandet, vilket kammaren
inte funnit anledning att rikta
någon erinran emot.

Om statens skogsskolor anser jag också
att jag bör säga ett par ord. Att skogsskolan
i Älvsbyn nu kommer till stånd
som en följd av föregående års riksdagsbeslut
är givetvis mycket glädjande, då
den är av vital betydelse för skogsbruket
i övre Norrland. Utskottet har emellertid
i anledning av motioner funnit sig genom
en delegation böra se på förhållandena
vid en annan skogsskola, Kolleberga
i Skåne, jordbruksministerns hemlän
-— för övrigt den av utländska skogsmän
mest besökta skogsskolan. Domänstyrelsen
har för andra året utan framgång
begärt anslag på 261 000 kronor
för skolans upprustning. Som kammaren
sett, fann delegationen synnerligen allvarliga
brister föreligga i fråga om byggnadsbeståndet,
och utskottet förutsätter
att förslag till upprustning föreläggs
1955 års riksdag.

Kolleberga var ett stickprov. Av domänstyrelsens
uttalande, »att det på
grund av otillräckliga anslag under en
följd av år icke har varit möjligt att
hålla byggnaderna vid skogsskolorna i
behörigt skick», kan man befara att flera
missförhållanden kan bli uppenbarade.
Men det är inte endast byggnaderna vid
skogsskolorna det gäller. Undervisningsmaterielen
och utrustningen i övrigt vid

112 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till skogsvårdsgårdar m m.

skolorna kräver också en komplettering
och modernisering, då man även härvidlag
börjat halka betänkligt efter.

Jag har, herr talman, velat anföra ett
par exempel som visar att de, vilka i år
motionerat till skogsväsendets fromma,
inte varit ute i ogjort väder. De har nog
liksom jag själv med hänsyn till det ekonomiska
läget ålagt sig den största återhållsamhet
och endast försökt åstadkomma
rättelser där missförhållandena har
varit mest påtagliga. För att nå en bestående
ändring till det bättre krävs det
helt andra tag.

På tal om skogsskolorna skulle jag vilja
inskjuta en påminnelse om de skogsskoleutbildades
löneställning och utbildning.
Det sistnämnda skall jag kanske
inte här ingå närmare på. Jag erinrar
bara om att den saken länge har varit
under diskussion och måste bli föremål
för en ny prövning. Löneställningen har
ingående debatterats i riksdagen. Det
var väl föregående år. Den allmänna
meningen var nog då att en rättelse måste
vinnas snarast möjligt. Skogsstyrelsen
återkommer i sina petita i år till denna
fråga. På s. 367 i propositionen är skogsstyrelsens
mening återgiven. Det heter
där att den nu genomförda tjänsteförteckningsrevisionen
lämnar en hel del
övrigt att önska, och vissa löneställningar
måste anses uppenbarligen otillfredsställande.
Man syftar naturligtvis då i
första hand på den största gruppen, d.
v. s. länsskogvaktarna.

Kammarens ärade ledamöter kan inte
ha undgått att märka hur det sjuder i
skogsmannaleden över att detta, såsom
skogsstyrelsen säger, uppenbarligen otillfredsställande
löneläge består. Kanske
blir det svårt att övertyga kammaren om
att det mindre är krasst ekonomiska
krav som det här faktiskt gäller. Fastmera
är det den successiva, jag vågar
säga konsekventa deklasseringen av flera
skogliga yrkeskårer som har vållat
oro ute i landet, lör övrigt inom många
kårer. Slitningarna hade man lätt, finner
jag, kunnat undvika med en smidigare
och mera rättvis behandling av lönesättningen
för vederbörande befattningshavare.

Att jag har bestämt mig för att foga
min reservation just till föreliggande
punkt om skogsvårdsstyrelscrnas omkostnader
har främst två anledningar.
Den ena är angiven i motionerna I: 375
och II: 476, vari hemställes att riksdagen
måtte bifalla skogsstyrelsens begäran om
medel till skogsvård, vilket skulle innebära
en höjning av bidraget till skogsvårdsstyrelsernas
omkostnader med 100 000
kronor. Den andra anledningen skulle
jag vilja kalla de försvunna skogsvårdsavgifterna.
Dessa två frågor hör i viss
mån ihop, och jag kan kanske därför för
tids vinnande behandla dem samtidigt
och dessutom tillfoga några synpunkter
på närliggande spörsmål.

Låt mig då först erinra om att det belopp
som sammanlagt anslås till skogsväsendet
enligt redovisningen under
nionde huvudtiteln uppgår till dryga 26
miljoner kronor. Ett litet tillskott därutöver
vågar vi väl senare hoppas på
under årets riksdag till skoglig yrkesutbildning.
För täckandet av en del av
skogsvårdens utgifter uttages som bekant
en särskild skatt i form av skogsvårdsavgifter,
vilken i år liksom i förra
året beräknas ge bortåt 8 miljoner kronor.
Det sammanlagda anslaget till skogsväsendet
—- till ämbetsverk, forskning,
undervisning av alla slag, skogsvård, rationalisering
o. s. v. —- uppgår sålunda
realiter till blott någonting mellan 18
och 19 miljoner kronor, trots att kontot
belastas med så tvivelaktiga poster som
belöningar för rovdjurs dödande, ersättningar
för av rovdjur dödade tamdjur
m. m. Rovdjur gör mig veterligt inte
skada på skogen, och skogen dödar inte
några tamdjur, varför dessa poster rätterligen
bort placeras på annat håll. Detta
är givetvis en bagatell, men jag kan
inte undgå att nämna den.

Jämför dessa dryga 18 miljoner med
jordbruksposterna! Enbart lantbruksstyrelsen
drar mer än 15 miljoner, jordbrukets
rationalisering över 21 miljoner,
jordbrukets undervisningsanstalter —
de rikligt flödande landstingsbidragen
oräknade —• drar 23 miljoner kronor
och så vidare. Jag är den förste att erkänna
jordbrukets stora behov och mång -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

113

skiftande arbetsfält. Men är inte disproportionen
iögonfallande? Är det så underligt
att skogsbruket känner sig missgynnat,
när det känner sitt eget stora
behov av forskning, yrkesutbildning,
uppbyggnad och rationalisering på snart
sagt alla områden? Trots detta har jag,
herr talman, som motionär i år dämpat
tonen med hänsyn till de medel skogsbruket
disponerar på andra vägar. Särskilt
på en punkt måste jag emellertid
be om en förklaring.

Riksdagen har som bekant beslutat bibehålla
skogsvårdsavgiften vid 1,5 promille
att utgå på de vid senaste fastighetstaxeringen
väsentligt höjda taxeringsvärdena
på skogen, vilket inneburit
en stegring av dessa skattemedel med 3,2
miljoner kronor. Alla väntade väl att
dessa medel skulle komma skogsvården
till godo. Bevillningutskottet uttalade
också vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts förslag i 1953 års statsverksproposition
om promillesatsen för skogsvårdsavgifterna,
att den ökade tillgången
på skogsvårdsavgiftsmedel av omkring
3,2 miljoner kronor borde tillförsäkras
skogsnäringen i form av ökat
anslag till stöd åt skogsvårdande åtgärder.

.lag har anmodat föredraganden i jordbruksutskottet
att räkna ut, i vad mån
detta bevillningsutskottets och riksdagens
uttalande har blivit iakttaget. Till
svar har jag fått att man även med välvillig
beräkning endast kan leta fram
några hundra tusen kronor. Hela ökningen
till skogsvårdsväsendet innevarande
år uppgår för övrigt bara till 450 000
kronor. Hur man än vill räkna är det
långt till de 3,2 miljonerna. Nog vittnar
det om ett, så vitt jag förstår, väl »ledigt»
sätt att mot riksdagens uttalade önskan
trolla bort pengar från anvisat ändamål
för att i stället låta dem gå till allmänna
budgetära ändamål. Herr talman! Jag
måste säga att jag finner detta förhållande
anmärkningsvärt.

När man upptäcker denna undanstuckna
medelstillgång, överväger man
givetvis, vilken brist som borde ha varit
den mest angelägna att täcka. Det finns
många att välja på. Jag erinrar om att

8 Första kammarens protokoll 1954. Nr 12.

Anslag till skogsvårdsgårdar m. m.
skogsvårdsstyrelserna ännu bara får arbeta
i två tredjedels takt, skogsvägsbyggnaderna
är ständigt aktuella, skogsodlingen
likaså, Norrlands stora problem
känner vi alla o. s. v. För min del har jag
på grund av mitt intresse för och tro
på den skogliga yrkesutbildningen såsom
den viktigaste förutsättningen för
en allmän höjning av skogsnäringen
stannat vid ett yrkande om en liten höjning
av anslaget till skogsvårdsgårdar
i enlighet med skogsstyrelsens förslag.
Jag vill betona att skogsstyrelsen redan
tidigare har prutat avsevärt på de önskemål
som skogsvårdsstyrelserna hade,
men departementschefen prutade ytterligare
100 000 kronor.

En förutsättning för intensifierad yrkesutbildning
på skogens område är givetvis
lämpliga lokaler och tidsenlig undervisningsmateriel.
Härvidlag är bristerna
ännu stora. Nedprutningen av
skogsstyrelsens förslag med 100 000 kronor
finner jag därför olycklig, än mer
därför att vådeld gjort en nybyggnad
snarast möjligt oundgängligen nödvändig
— dröjsmål skulle öka kostnaderna
väsentligt. En annan sida av saken är,
att vi motser ökade medel för vidgad undervisning
i den proposition jag nyss
nämnde, och då borde också lokaler för
denna undervisning tryggas.

Nu har utskottet tyvärr inte vågat gå
utöver den ekonomiska ram som departementschefen
dragit upp, och jag har
därför resignerat på denna punkt.

Kammarens tid har jag nu tagit i anspråk
i den grad jag vågar. Jag skulle
vilja sluta med att erinra om den vädjan
jag för två år sedan riktade till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet.
Den har hittills endast i ringa
mån blivit hörsammad. Vågar jag kanske
ändå se en svag antydan till morgonrodnad
över Sveriges, särskilt de norra delarnas
mycket slitna och trasiga gröna
kappa? Jag vill hoppas det.

Kan det glädja statsrådet något, vill
jag erkänna, att inte heller jag sätter någon
större tro till ett särskilt skogsdepartement
med en speciell skogsminister.
I förtroende kunde jag kanske få tillägga,
att den enda person som jag för när -

114 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

varande skulle vilja se som skogsminister
heter Per Edvin Sköld. Under hans
ledning i andra departement än det han
nu styr har alltid följt ökade resurser
och upprustning. Denna lösning torde
dock •— ur flera synpunkter tyvärr —•
inte vara tänkbar. Vi har emellertid ett
statligt skogligt ämbetsverk, som bl. a.
är till för att ge de råd och impulser
chefen för jordbruksdepartementet kan
behöva. I morgon tillträder en ny man
chefskapet för detta ämbetsverk. Må han
efter den morgonrodnad, som jag nyss
antydde att jag trodde mig skymta, gå
upp som en sol — och jag skulle vilja
vädja till jordbruksministern att förtroendefullt
lyssna till honom och stödja
honom, så att han inte tvingas gå ned
som en pannkaka.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 16U.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 165.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. in.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. för budgetåret 1954/55 anvisa ett
reservationsanslag av 1 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 261 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 351 av herr Hseggblom m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1954/
55 måtte anvisa ett anslag av 1 500 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:261 och 11:351, till Skogsvård
m. m.: Åtgärder för ökad skogs -

produktion i Norrland m. in. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Jacobson i Vilhelmina och
Hseggblom, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionerna 1:261 och
11:351, till Skogsvård m. m.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. in. för budgetåret 1954/55 anvisa ett
reservationsanslag av 1 500 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När ett ganska stort antal
av riksdagens ledamöter under förra
sommaren företog sin norrlandsresa, ägnade
vi särskilt stor uppmärksamhet åt
skogsbrukets problem. Både under den
tid vi var i Västerbotten och då vi var
i Norrbotten var en hel dag reserverad
uteslutande för skogsfrågor. Genom exkursioner
och diskussioner, genom orientering
från sakkunnigt håll och genom
demonstrationer ute i skogen fick
vi en klar bild av de svårigheter som
möter skogsbruket framför allt uppe i
lappmarken.

Men vi som kom från sydligare nejder
såg inte bara svårigheterna. Vi blev
också mycket imponerade av det intensiva
återuppbyggnadsarbetet som bedrives
för att reparera de skador som gångna
tiders avverkningar medfört och för
att återföra kalhyggen och restbestånd
till produktivt skick. Vi fick se olika faser
av detta arbete — inte minst under
en särskild skogsdag uppe i Lycksele
socken —• och vi kunde också konstatera
att resultatet av de vidtagna åtgärderna
redan bär börjat visa sig. Vi fick
också vid industribesök belägg för att
man från industrihåll ansåg detta återuppbyggnadsarbete
vara en mycket angelägen
uppgift, som skulle ha sin betydelse
för trävaruindustriens råvaruförsörjning
inom hela Norrland.

Vi kunde emellertid även konstatera,
att detta återuppbyggnadsarbete är ett

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

115

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

arbete på mycket lång sikt. Det är ett
arbete som inte ger resultat under de
närmaste åren utan som först långt fram
i tiden kommer att medföra några påtagliga
resultat. Det är den nuvarande
generationen som får utföra återuppbyggnadsarbetet,
men frukterna skördas
först långt i framtiden.

Vi kunde vidare konstatera, att det
finns fastigheter, där en betydande del
av skogsarealen upptas av improduktiva
bestånd som behövde förnyas. På
grund av de stora kostnaderna översteg
detta emellertid den enskilde fastighetsägarens
förmåga, och därför är ett effektivt
stöd från statsmakternas sida en
förutsättning för att återuppbyggnadsarbetet
skall kunna utföras inom rimlig
tid.

Vi behandlar nu ett anslag, som avses
just för sådana återuppbyggnadsarbeten,
det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget,
och det vitsordades, inte minst
från länsmyndigheterna, att detta anslag
har mycket stor betydelse för skogsvårdsprogrammets
genomförande. Från
detta skogsvårdsanslag utgår bidrag till
åtgärder, som inte lagligen åvilar markägarna.
Det förutsätter samverkan mellan
olika skogsägare: man måste slå sig
tillsammans i ett skogsvårdsområde för
att genomföra betesreglering, skogsvård,
väganläggningar m. m.

Detta anslag har under de senaste åren
utgått med oförändrat belopp. Det höjdes
år 1950 till det belopp som nu föreslås
även för nästa budgetår, 1 200 000
kronor. Men under dessa år har kostnaderna
för de arbeten som avses med
anslaget ökats väsentligt. Därigenom har
möjligheterna för den enskilde skogsägaren
att få bidrag minskats, och takten i
hela detta arbete har fördröjts i stället
för, såsom önskvärt vore, ökas.

Vi resonerade om dessa synpunkter
efter riksdagsresan. Den motion, som
några av oss framlade i båda kamrarna
vid riksdagens början, får betraktas såsom
ett resultat av våra överläggningar.
I motionen yrkas, att anslaget skall höjas
med 300 000 kronor till 1 500 000 kronor.
Därigenom skulle man få ökade möjligheter
att bedriva det skogliga återupp -

byggnadsarbetet i raskare takt än för
närvarande. Detta är som jag redan sagt
både en angelägen uppgift och ett arbete
som skulle ge goda resultat i framtiden.

Vår motion har nu under utskottsbehandlingen
rönt samma öde som så
många andra motioner. Utskottet har
inte velat vika från Kungl. Maj:ts förslag
och har därför avstyrkt motionen.
Man har från utskottets sida nöjt sig med
en för all del rätt välvillig skrivning.
Många gånger kan ju en motionär vara
tacksam för att hans framställning föranleder
en välvillig skrivning av utskottet.
Vi har emellertid inte velat nöja oss
enbart härmed, utan har velat gå litet
längre. Därför har vi, som kammarens
ärade ledamöter sett, fogat en reservation
till utskottsutlåtandet. I reservationen
hemställer vi om bifall till motionens
yrkande, d. v. s. att anslaget skall
höjas till 1 500 000 kronor. Vi anser att
bl. a. den omständighet, som herr Hansson
nyss påpekade, nämligen att statens
inkomster av skogsvårdsavgifter så väsentligt
ökats under de senaste åren,
kunde motivera att man även på denna
punkt visade litet större generositet och
beviljade ett något högre anslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 10 som är fogad
till den punkt som vi nu behandlar.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Såsom herr Eskilsson
nyss nämnde, bär motionärerna hemställt
om en höjning av här ifrågavarande
anslag från av Kungl. Maj :t begärda
1 200 000 till 1 500 000 kronor, alltså
med 300 000 kronor. Till stöd för sitt
yrkande har motionärerna bland annat
framhållit de svårigheter som möter, när
det gäller att åstadkomma föryngring i
de enskilda skogar som är högt belägna
och som nu består av värdelösa bestånd
av träd i mycket hög ålder. Motionärerna
framhåller vidare den stora betydelse
som de enskilda skogarna har för hela
näringen.

Jag kan vitsorda, att de av motionärerna
här framförda synpunkterna helt
delas av utskottet. Anledningen till att

116 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

Utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka
bifall till motionen är emellertid, att det
belopp som Kungl. Maj:t här begärt är
precis den summa som skogsstyrelsen
äskat. Man får väl ändå förutsätta, att
den myndighet som är tillsatt för att ha
hand om den högsta vården av de enskilda
skogarna skall ha bättre begrepp,
höll jag på att säga, om vad som behövs
för detta ändamål än några enskilda motionärer.
Utskottet har därför följt skogsstyrelsens
förslag, vilket är detsamma
som Kungl. Maj:ts.

Utskottet skriver vidare: »I anslutning
till det i motionerna framförda yrkandet
vill dock utskottet framhålla angelägenheten
av att Kungl. Maj :t ägnar fortsatt
uppmärksamhet åt behovet av att
genom erforderlig medelsanvisning få till
stånd nödvändiga skogliga kultiveringsåtgärder
i den mån förhållandena på arbetsmarknaden
gör detta möjligt.» Jag
tycker för min del att detta är en mycket
välvillig motivering från utskottets sida
och att motionärerna borde ha kunnat
nöja sig med detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Det kan kanske förefalla
egendomligt att jag inte finns med bland
reservanterna här. Jag har nog samma
inställning som herr Eskilsson, och jag
skulle givetvis stödja yrkandet om ett
ökat anslag, om det vore möjligt eller
lämpligt att göra det i nuvarande läge.

Såsom utskottets ärade ordförande redan
har påpekat, har skogsstyrelsen blott
begärt 1 200 000 kronor för detta ändamål.
Att skogsstyrelsen har stannat för
detta belopp beror nog på att själva
planläggningen av arbetet håller på att
läggas om. Inom skogsvårdsområdena söker
man i första hand ordna betesfrågan
och sedan planenligt vidta vissa skogliga
åtgärder. Orsaken till att en omläggning
övervägs torde närmast vara,
att betesfrågans handläggning nu kommit
att vila hos lantbruksnämnderna,
varför det krävs en annan gång i hela
arbetet. Det praktiska arbetet har nog

inte heller kunnat hålla takten med
själva planläggningen. Att kungl. skogsstyrelsen
bara har begärt oförändrat anslag
för det kommande budgetåret beror
alltså närmast på att den har måst
söka nya vägar för anslagets utnyttjande.

Det är också av denna anledning, som
jag inte bär motionerat eller deltagit i
reservationen för ett högre anslag. Jag
tror, herr talman, att herr Eskilsson
och jag bör avvakta ännu ett år, innan
vi eventuellt gör en ny framstöt på detta
område. Herr Eskilsson har ju eljest alldeles
rätt beträffande angelägenheten
och nödvändigheten av att kraftigare åtgärder
blir vidtagna.

Herr talman! Jag har velat nämna detta
såsom förklaring till att jag biträder
utskottets förslag.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Det förefaller måhända
litet märkligt, att jag inte befinner mig
bland reservanterna, då denna fråga närmast
berör den trakt, där jag har min
verksamhet och där jag hör hemma. Jag
är mycket överraskad av det varmhjärtade
tal som jag fick höra från östgötabänken.
Jag hoppas att det kommer att
fortsätta även sedan någon annan har
intagit min plats här på västerbottensbänken
och att det inte skall möta några
svårigheter, när förhållandena på arbetsmarknaden
gör det möjligt att använda
ett större belopp för detta ändamål
än för närvarande.

Jag ber att få påpeka för kammarens
ledamöter, att detta speciella anslag har
ett relativt begränsat användningsområde.
Det gäller Norrbotten och Västerbotten
och kanske något därutöver. Därtill
kommer att storskogsbruket icke erhåller
några bidrag från detta anslag. Det
är det enskilda bondeskogsbruket, som
i huvudsak får del av dessa medel.

Anledningen till att jag inte har ansett
mig böra ansluta mig till reservanterna
är närmast den omständigheten, att jag
tror att åtminstone under de senaste
åren har anslaget varit tillräckligt stort
med hänsyn till arbetsmarknaden och
möjligheten att förbruka medel. Skulle

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 117

en omsvängning ske, vilket kan ske mycket
snabbt, kanske på ett år eller så,
är det självklart att arbetsobjekt finns i
en sådan utsträckning, att en höjning
med 300 000 kronor och måhända ett
ännu större belopp är mycket välkommet.
Men så länge man svårligen kan
effektuera arbeten i större utsträckning
än för närvarande, har jag ansett att
man borde nöja sig med det anslag som
skogsstyrelsen har äskat och som Kungl.
Maj :t också har föreslagit.

Herr talman! Jag har velat nämna
detta för att kammarens ledamöter skall
förstå, att det icke är av bristande intresse
för skogsvården i dessa trakter
som jag bär anslutit mig till utskottet
utan på grund av de förhållanden, som
jag nu här försökt klargöra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 166—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Anslag till lantmäteristaten.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga av departementschefen angivna
ändringar i personalförteckningen för
lantmäteristaten, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
lantmäteristaten, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1954/55, dels
ock till Lantmäteristaten: Avlöningar för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 17 855 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

Anslag till lantmäteristaten.

1) de likalydande motionerna I: 122
av herrar Nyström och Grym samt II:
105 av herrar Jansson i Kalix och Gavelin,
vari hemställts, antingen och i första
hand att riksdagen måtte bifalla av
lantmäteristyrelsen framlagt förslag om
inrättande av en skiftesorganisation i
Norrbottens län, eller, därest nämnda
yrkande ej kunde bifallas, att riksdagen
måtte för nästa budgetår anvisa ett belopp
av 100 000 kronor för tillfälliga personalförstärkningar
i huvudsaklig överensstämmelse
med lantmäteristyrelsens
förslag till personaluppsättning vid organisationen
i fråga; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 369
av herr Spetz och herr Andersson, Karl,
samt II: 472 av herr Johansson i Torp
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
bevilja av lantmäteristyrelsen gjord
framställning om förstärkning av fiskelägesorganisationen
i Göteborgs och Bohus
län samt att förevarande anslag med
hänsyn härtill måtte uppräknas med
68 200 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: 122 och II:
105 samt 1:369 och 11:472,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
lantmäteristaten, som under punkten angivits; b)

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

c) till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 17 973 700 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Anderberg, Mossberger, Gustafson i Dädesjö,
Andersson i Hyssna, Jonsson i
Strömsund och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med av -

118 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till lanlmiiteristaten.

slag å motionerna I: 122 och II: 105 samt

I: 369 och II: 472,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantmäteristaten, som i reservationen
angivits;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

c) till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 17 855 500 kronor.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill när det gäller
punkt 173 först erinra om att riksdagen
förra året, när motsvarande punkt i
statsverkspropositionen då behandlades,
tog ställning i princip till också det förslag,
som motionsvägen har framförts i
år. Förra året beslöts det en icke obetydlig
förstärkning av lantmäteri organisationen.
Det inrättades nya tjänster i det
klart utsagda syftet att avarbeta den
rådande balansen i fråga om ärenden.
Man tillförde lantmäteriet nya tjänster
bland annat inom distriktsorganisationerna
i Göteborgs och Bobus län. Vad
som då föreslogs lämnade utskottet utan
erinran med ett enda undantag: utskottet
tillstyrkte 50 000 kronor till förstärkning
av lantmäteriorganisationen i Norrbottens
län. Detta bifölls av riksdagen.
Om man i år skulle gå vidare och väsentligt
öka vad Kungl. Maj:t har föreslagit
i fråga om Norrbottens samt Göteborgs
och Bohus län, vill jag framhålla,
att detta dels rubbar den avvägning
mellan olika orter, som gjordes förra
året, då propositionen framlades, dels
också kan tänkas rubba ställningstagandet
olika delar av landet emellan, när
det gäller prövningen av de mest väsentliga
behoven från olika landsdelar i
fortsättningen. Med hänsyn härtill tror
jag att det vore klokt, att kammaren nu
bifölle Kungl. Maj:ts förslag.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Lantmäteriväsendet måste
ju sägas ha grundläggande betydelse

för »ordningen på torpet» i vårt land.
Därför är det inte riktigt tillbörligt att
man i vissa trakter av landet skall ha
svårigheter att få sina lantmäteriförrättningar
utförda under överskådlig tid,
som det heter i handlingarna.

Så förhåller det sig uppe i Norrbottens
län, särskilt i Kiruna lantmäteridistrikt.
Visserligen är det sant att riksdagen i
fjol beviljade 50 000 kronor till förstärkning
av lantmäteriväsendet däruppe,
men lantmäteristyrelsen anför att detta
inte är tillräckligt. Man begär en särskild
organisation, som skulle kosta över
100 000 kronor, men statsrådet har avvisat
denna framställning. Inte heller utskottet
vill gå med på den, men det tillstyrker
att ytterligare medel anvisas för
anställande av lantmätare där uppe, så
att befolkningen skall kunna få sina lantmäteriförrättningar
utförda inom överskådlig
tid.

På samma sätt är det med lantmäteriväsendet
i västra Sverige. Herr statsrådet
tycktes inte lägga sig mot att dessa medel
ställes till förfogande. Kungl. Maj:t
har avvisat lantmäteristyrelsens krav,
men jordbruksutskottets majoritet har
ansett att lantmäteristyrelsens äskanden
när det gäller en sådan sak bör respekteras
åminstone i det väsentliga. Stora
olägenheter vållas för de markägare som
inte kan erhålla lantmäteriförrättningar.
Vid fiskelägena på västkusten har man
ingen möjlighet att få en tomt ordnad
och friköpt, därför att lantmäteriförhållandena
är så invecklade, och jordbruksutskottet
tycker inte att vi är försvarade
med att ha det så ställt här i landet.
Vi anser att det är statsmakternas skyldighet
att tillhandahålla befolkningen
lantmätare, så att förrättningarna kan
bli utförda, detta så mycket mera som
allmänheten själv får betala lantmätaren
för hans arbete.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
vid att staten inte behöver offra så
mycket pengar som här finnes upptaget.
Statsbudgeten upptar 7 miljoner i inkomster
för lantmäteriväsendet, och utgifterna
för hela lantmäteriorganisationen,
med löner, omkostnader o. s. v., är
upptagna till 21 miljoner; det är såle -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

119

Anslag till Svenska naturskyddsföreningen.

des en tredjedel av utgifterna som kommer
tillbaka på inkomstsidan.

När förhållandet är detta och lantmäteristyrelsen
säger att den önskar personal
för att kunna utföra de förrättningar
som begäres, kan jordbruksutskottets
majoritet inte inse att man bör
vägra att gå allmänheten till mötes genom
att tillhandahålla lantmätare i behövlig
utsträckning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 474—193.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19 b.

Anslag till Svenska naturskyddsföreningen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Naturskydd: Bidrag till Svenska
naturskyddsföreningen m. fl. för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av
50 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 125 av herr Osvald och
II: 166 av herr Netzén, vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
under förevarande anslag anvisa ett belopp
av 80 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 125 och II: 166, såvitt nu
vore i fråga, till Naturskydd: Bidrag till
Svenska naturskyddsföreningen m. fl.
för budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag
av 50 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I en motion som behandlas
under denna punkt har yrkats, att anslaget
till Svenska naturskyddsföreningen
skulle utgå med 80 000 kronor.

Utskottet är ense med motionärerna
om att naturskyddsföreningen sedan
den nya naturskyddslagstiftningen kom
till stånd har utfört ett mycket förtjänstfullt
arbete såsom den allmänt sakkunniga
naturskyddsinstitutionen. Utskottet
framhåller också sin tillfredsställelse
med att förhoppningarna på de frivilliga
arbetsinsatserna infriats. Vidare säger
utskottet att de i motionerna anförda
skälen för höjd medelsanvisning otvivelaktigt
är välgrundade och i flera avseenden
förtjänar uppmärksamhet. Med
hänsyn till att statsmakterna nyligen tagit
ställning till anslagets storlek kan utskottet
emellertid inte biträda motionärernas
yrkande.

Nu är det emellertid så att när naturskyddslagen
kom till, hade man helt naturligt
inte någon erfarenhet av den omfattning,
som arbetet skulle komma att
ta inom naturskyddsföreningen, men det
har man nu, och det har visat sig att naturskyddsföreningen
i själva verket har
fått en hel rad nya arbetsuppgifter. För
att kunna motsvara de anspråk som man
med rätta kan ställa på naturskyddsföreningen
har styrelsen därför funnit
det nödvändigt för det första att anställa
ytterligare någon arbetskraft och för det
andra att intensifiera arbetet inom styrelsen
på ett sådant sätt, att frivilliga
krafter har kunnat medverka i långt
högre grad än tidigare. För att främja
detta frivilliga arbete har man sålunda
inom styrelsen tillskapat ett flertal sektioner,
inte mindre än 17 stycken, där
varje sektion har hand om en viss grupp
av frågor, exempelvis frågor rörande
nationalparker, naturminnen, vägar, planering,
vattenregleringar, kraftbyggen,
vattenföroreningar och en mängd andra
saker. Det är inte bara medlemmarna
av föreningens styrelse som har deltagit
i detta mycket intensiva frivilliga arbete,
utan även en hel del utomstående bär
adjungerats av styrelsen. I själva verket
har det varit ett mycket omfattande
arbete, men man kan inte i längden räkna
med att dessa stora arbetsuppgifter
skall kunna bli tillgodosedda på ett tillfredsställande
sätt, om man i så stor utsträckning
som nu är fallet skall räkna

120 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till Svenska naturskyddsföreningen.

med frivilliga arbetsinsatser. Det är ju
nämligen bär i själva verket fråga om
en statlig uppgift.

Riksdagen följde på sin tid Kungl.
Maj:t och ansåg att man för naturskyddet
skulle kunna använda sig av en enskild
organisation för att fylla dessa rent
statliga uppgifter. Bland annat skulle
detta bli betydligt billigare än om man
tillskapade ett särskilt ämbetsverk. Det
är inte heller någon tvekan om att så är
fallet. De anslag, som för närvarande
ges till naturskyddsföreningen och till
annan verksamhet av samma art, är ju
av långt mindre storleksordning än som
skulle ha erfordrats, om man hade haft
ett ämbetsverk för ändamålet. Det bidrag,
som för närvarande utgår, alltså
50 000 kronor, av vilket belopp naturskyddsföreningen
får 40 000 kronor, är
alltför knappt tilltaget.

Det har, såsom jag nämnde, varit nödvändigt
att anställa en del extra arbetskraft,
och dessutom har föreningen under
det gångna året byggt ut sin länsombudsorganisation,
en åtgärd som naturligtvis
återigen bär medfört ytterligare
arbetsuppgifter för föreningen, .lag
skall här be att få nämna bara en del
av vad som gjorts. Det har förekommit
åtskilliga ärenden rörande naturminnen,
inte mindre än 00 stycken, och styrelsen
har dessutom vidtagit åtgärder för
att få till stånd en inventering av naturskyddsobjekt
i olika delar av landet.
Den har handlagt ett trettiotal ärenden
rörande vattenregleringar och kraftförsörjning
i inte mindre än tolv län. Jag
kan nämna sådana fall som Mörrumsån
i Blekinge, Hornborgasjön, flororna i
Uppland, regleringar i Ljusnans, Indalsälvens
och Umeälvens dalgångar, den
ifrågasatta regleringen av Siljan m. fl.
Föreningen har också haft att besvara
remisser från olika departement, bland
annat från kommunikationsdepartementet
rörande ångkraftverket vid Västkusten.
Styrelsen har dessutom haft ett
tjugotal ärenden rörande planeringsoch
byggnadsfrågor och ett lika stort
antal ärenden rörande landskapsvård,
skötseln av lövängar och reklamen
längs landsvägar. Det har också före -

kommit ett stort antal frågor om grusoch
stentäkt, inte mindre än 18 stycken.
Den kanske allra största av dessa
frågor är den som rör Smålands
Taberg, vilken ju nyligen förelagts riksdagen.
Kemiska bekämpningsmedel har,
såsom säkerligen många av kammarens
ledamöter har sig bekant, kommit att
tilldraga sig en stor uppmärksamhet under
senare tid, bland annat på grund av
det stora inflytande som kemiska gifter
har inte bara på vegetationen utan också
på djurlivet. Detta bär skapat en mängd
problem, som måste komma under naturskyddsföreningens
behandling. Jaktoch
fiskefrågor är en annan grupp, som
jag också vill nämna. Därvidlag vill jag
särskilt erinra om att föreningen har en
representant i den nordiska oljeskadekommitténs
svenska sektion. En annan
fråga, som faller inom samma grupp, är
det förslag till ändring i jaktstadgan,
som föreningen har gjort upp tillsammans
med Ornitologiska föreningen.

Det är, såsom framgår av denna uppräkning
av ärenden av olika art, en mycket
betydande verksamhet som föreningen
har utfört, och de anslag som stått
till dess förfogande har varit alldeles
otillräckliga. Föreningen har fått 34 000
kronor i direkta anslag på budgeten och
30 000 kronor från jaktvårdsfonden. Den
ökning, som föreningen har fått för det
nu löpande budgetåret är ingalunda tillräckligt
för att fylla behovet, något som
bl. a. framgår därav, att föreningen har
fått använda inte så små belopp av tillgängliga
fonder för att kunna bekosta
sin verksamhet.

Jag vill särskilt understryka, att det
arbete som Svenska naturskyddsföreningen
på detta sätt bedriver såsom
den allmänt sakkunniga naturskyddsinstitutionen
inte bara är av intresse ur
vetenskaplig och social synpunkt utan
även har ett mycket stort ekonomiskt intresse.
Det förhåller sig utan tvekan på
det sättet, att naturskyddssynpunkterna
numera beaktas på ett helt annat sätt
och långt mer än förr av både företagare
och andra. Detta beror väl kanske dels
på att man har den nya lagstiftningen
till sitt förfogande men dels också på

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 121

Anslag till särskilda naturskyddsåtgärder.

att de varningar som kommit från naturskyddshåll
tyvärr alltför ofta liar blivit
besannade. Jag vill bara erinra om
en sådan sak som vattenföroreningarna.
I detta fall har man från naturskyddshåll
på senare år ofta fäst uppmärksamheten
på de stora faror av olika art som
vattenföroreningen måste utgöra, och om
den saken fick hela den svenska allmänheten
en mycket allvarlig påminnelse
under förra sommaren.

För naturskyddsföreningens verksamhet
behövs mera medel än som för närvarande
ställts till förfogande. Det ligger
i hela samhällets intresse, att föreningen
för att kunna fylla de rent statliga uppgifter,
som den nu har att utföra, får
ett tillräckligt starkt ekonomiskt stöd.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den motion, som behandlas
under förevarande punkt.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag inskränka
mig till att under hänvisning till
utskottets motivering yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 195.

Anslag till särskilda naturskyddsåtgärder.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag i förevarande del å motionerna
1:125 och 11:166, till Naturskydd:
Bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett anslag av 50 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 125, av
herr Osvald, och II: 166, av herr Netzén,
hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte för ändamålet anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då detta anslag kom till,
var det ju meningen att man därifrån
skulle kunna lämna ersättningar till
markägare för de områden, som måste
avstås för att naturskyddsåtgärderna
skulle kunna genomföras. På denna
punkt säger utskottet, att det liksom motionärerna
anser det vara angeläget, att
medelsanvisningen för ändamålet avpassas
så att naturskyddsåtgärder, som föranledes
av den nya naturskyddslagstiftningen
och ofta måste vidtagas utan
dröjsmål, icke behöver uppskjutas i brist
på medel.

Nu förhåller det sig i själva verket på
det sättet, att det anslag som finns tillgängligt
ingalunda helt förbrukats. Detta
beror snarast därpå, att anslaget är
alldeles för litet för att över huvud taget
kunna räcka till. Man räknar nämligen
inte med att för 50 000 kronor kunna
åstadkomma någonting av värde. Svenska
naturskyddsföreningen bär därför
gjort gällande, att en höjning av anslaget
är nödvändig. Men det behövs inte
bara en ökning av anslaget, utan det
skulle också behövas en sådan förändring
av anslagets karaktär, att det uppfördes
såsom ett reservationsanslag i
stället för såsom ett obetecknat anslag.
Om detta genomfördes, skulle man få
större möjligheter att utnyttja de medel
som staten ställer till förfogande just för
att snabbt kunna vidta de åtgärder, som
kunde anses vara önskvärda.

Då nu utskottet har anfört, att det är
önskvärt att sådana åtgärder kan vidtas
snabbt, vill jag, herr talman, endast uttala
den förhoppningen, att anslaget till
ett kommande år skall kunna få en ändrad
karaktär på ett sådant sätt, att det
syftemål som jordbruksutskottet här har
anslutit sig till skall kunna nås på enklaste
och bästa sätt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

122 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Ang. gottgörelse till fiskerinäringen för

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 196—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 202.

Ang. gottgörelse till fiskerinäringen för
erlagd bensinskatt.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Gottgörelse till fiskerinäringen för
av dess utövare erlagd bensinskatt för
budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag av
1 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av 1 300 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;
samt

2) att riksdagen måtte avslå av Kungl.
Maj:t framlagt förslag om utökning av
ledamöterna i styrelsen för fiskerinäringens
bensinskattefond.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Under denna punkt har
jordbruksutskottet behandlat frågan om
gottgörelse till fiskerinäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt. Jordbruksutskottet
har tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag beträffande beloppet, vilket
överensstämmer med fiskeristyrelsens
förslag. Det bar emellertid inträffat
en händelse av betydelse för frågan,
sedan propositionen avlämnades. Till
riksdagen har nämligen överlämnats en
proposition om böjning av bensinskatten
med 4 öre per liter. Jordbruksutskottet
har i likhet med fiskeristyrelsen räknat
med en bensinskatt av 28 öre per liter.
Skulle riksdagen godkänna Kungl. Maj :ts
förslag om höjning av bensinskatten till
32 öre, är det uppenbart, att den nu föreslagna
restitutionen blir otillräcklig.
Behandlingen av denna punkt bör därför
anstå, till dess riksdagen fattat beslut i

erlagd bensinskatt.

bensinskattefrågan. Detta är inte någon
kritik mot jordbruksutskottets handläggning
av ärendet, varemot jag inte har
något att erinra, utan det är här fråga
om en logisk följd av en efter behandlingen
i jordbruksutskottet inträffad
händelse.

Jag kan nämna att statsutskottet, som
har ett liknande ärende under sjätte huvudtiteln,
bar beslutat att utbryta den
punkten i avbidan på riksdagens beslut
i bensinskattefrågan. För att få en likformig
behandling synes det vara riktigast
att även lägga denna punkt åt sidan
i avbidan på nyss nämnda beslut.
Jag yrkar därför att denna punkt återremitteras
till utskottet.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Med anledning av herr Karl Anderssons
yrkande om återremiss av förevarande
punkt skall jag, herr talman, be
att få lämna en del upplysningar i ärendet.
Det är så att förevarande anslag i
Kungl. Maj:ts förslag har upptagits med
ett bestämt belopp och alltså inte — såsom
fallet är med vissa andra anslag,
som skall avräknas mot bensinskattemedlen
— med endast ett beräknat belopp.
Detta står i överensstämmelse med
vad som anförts i bilaga 1 till statsverkspropositionen
under beräkningen av de
särskilda inkomsttitlarna, där det i fråga
om automobilskattemedlen har angivits
att, i avbidan på den bebådade särskilda
propositionen om beskattningen av motorfordonstrafiken,
endast huvuddelen
av — alltså inte samtliga — de anslag,
som skall avräknas mot bilskattemedlen,
upptagits med preliminärt beräknade belopp.

I överensstämmelse härmed har utskottet
vid behandlingen av förevarande anslag
icke tagit hänsyn till det förslag till
höjning av bensinskatten, som numera
avgivits av Kungl. Maj:t. Utskottet har
därvid utgått från att Kungl. Maj :t, därest
höjningen av bensinskatten genomföres,
har för avsikt att så snart som möjligt
inkomma till riksdagen med förslag om
den ytterligare medelsanvisning under
detta anslag, som kan föranledas därav.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 123

Jag har av både statskontoret och riksräkenskapsverket
fått bekräftat, att något
budgettekniskt hinder inte finns för en
sådan uppläggning. Även om jag inte har
något att erinra mot en återförvisning
av detta ärende till utskottet, kan jag
därför inte inse, att något skulle vara att
vinna med ett sådant beslut.

Jag yrkar fördenskull, herr talman,
bifall till utskottets utlåtande i nu ifrågavarande
del.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare därpå att
punkten skulle visas åter till utskottet;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 203—208.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 209.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Anslag till fiskerilånefonden.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till fiskerilånefonden för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av
700 000 kronor.

Kungl. Majrts förslag innebar bland
annat, att det belopp, som årligen finge
av Kungl. Maj:t disponeras såsom lån
från nämnda fond, skulle liksom tidigare
vara begränsat till 2 000 000 kronor.

Anslag till fiskerilånefonden.

I samband härmed hade riksdagen behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:269
av herr Persson, Karl, och herr Elofsson,
Gustaf, samt II: 344 av herr Jonsson
i Skedsbygd, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att Kungl.
Maj:t årligen finge disponera ett belopp
av 2 500 000 kronor såsom lån från fiskerilånefonden
samt att ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor skulle anvisas
till fonden för budgetåret 1954/55;
samt

2) de likalydande motionerna 1:376
av herr Spetz och herr Andersson, Karl,
samt II: 343 av herr Utbult m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
fatta beslut, att 3 000 000 kronor finge
av Kungl. Maj:t årligen disponeras såsom
lån från fiskerilånefonden och att
ett investeringsanslag av 1 700 000 kronor
skulle anvisas till fonden för budgetåret
1954/55.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) avslå motionerna I: 269 och II: 344
samt 1:376 och 11:343, såvitt däri yrkats,
att det belopp, som av Kungl. Maj :t
årligen finge disponeras för lån från fiskerilånefonden,
skulle höjas till 2 500 000
respektive 3 000 000 kronor; samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 269 och
11:344 samt 1:376 och 11:343 i övrigt
till Fiskerilånefonden för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av
700 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Johan Persson, Antby, Arweson
och Widén, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1) med bifall till motionerna 1:269
och 11:344 i förevarande del ävensom
med anledning av motionerna I: 376 och
II: 343, såvitt nu vore i fråga, medge att

124 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till fiskerilånefonden.

tills vidare från och med budgetåret
1954/55 ett belopp av 2 500 000 kronor
finge av Kungl. Maj:t årligen disponeras
för lån från fiskerilånefonden; samt

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:376 och II:
343 i övrigt ävensom med bifall till motionerna
1:269 och 11:344 i övrigt till
Fiskerilånefonden för budgetåret 1954/
55 anvisa ett investeringsanslag av
1 200 000 kronor.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Med anledning av Kungl.
Maj:ts förslag under denna punkt har
jag och en annan kammarledamot väckt
en motion, som sedan föranlett en reservation
från några utskottsledamöters
sida. I vår motion begäres en höjning
av investeringsanslaget till fiskerilånefonden
för budgetåret 1954/55 från av
Kungl. Maj:t föreslagna 700 000 kronor
till 1 200 000 kronor. Vidare hemställer
vi att det belopp, som av Kungl. Maj:t
årligen må disponeras till lån från fonden,
också skall höjas med en halv miljon
kronor från 2 till 2,5 miljoner kronor.

Fiskeristyrelsen har framhållit, att såväl
investeringsanslaget till fonden som
det belopp, som Kungl. Maj:t årligen må
disponera för lån ur fonden, behöver
höjas med en miljon kronor. Det finns
andra motionärer, som har begärt denna
av fiskeristyrelsen önskade höjning. Det
är endast med hänsyn till en allmän strävan
att begränsa anspråken så långt
som möjligt, som vi i vår motion har
nöjt oss med att föreslå en höjning med
en halv miljon kronor.

Det är i synnerhet två saker, som gjort
att anspråken på lån ur fonden blivit
större under senare år. Det är en känd
sak, att såväl båtbyggen som andra investeringar
för fiskets behov, till vilka
lån från fiskerilånefonden beviljas, går
till mycket större belopp än tidigare.
Detta beror inte enbart på kostnadsstegringarna
i och för sig, utan utvecklingen
har medfört anspråk på större och dyrbarare
båtar och utrustning än för bara
några år sedan. Fjolårets riksdag höjde

också maximigränsen för lån från fonden
från 60 000 till 120 000 kronor. En
annan sak som har gjort att anspråken
på lån från fonden är i stigande är att
investeringsavgiften från den 1 januari
i år har slopats. Det är klart att investeringsavgiften
har dämpat ned annars
normala behov av nybyggnader och därmed
även av lån under de senaste åren,
vilket givetvis kommer att medföra ökade
lånebehov under de närmaste åren.

Utskottet hänvisar i det nu föreliggande
utlåtandet till sitt utlåtande från

1 fjol, där det uttalade att höjningen av
maximibeloppet för lån från fonden icke
borde föranleda en utvidgning av den
årliga utlåningsramen, förrän erfarenhet
vunnits av den då beslutade ändringen
av lånebestämmelserna. Denna erfarenhet
har väl redan vunnits. Under 1953
ansöktes om lån från fonden för över
3 miljoner kronor, under det att endast

2 miljoner kronor stod till disposition.
Under innevarande år har vi givetvis
att vänta ännu större anspråk på lån
från fonden med hänsyn till vad jag nyss
sagt om den slopade investeringsavgiften.

Ännu en sak förtjänar att påpekas i
detta sammanhang. Det är ju bara fråga
om att ställa pengar till lån till förfogande.
För lånen skall ställas bankmässig
säkerhet, de skall förräntas och de skall
amorteras. Det är således inte fråga om
anslag, utan endast om möjlighet att få
låna behövligt belopp för rationalisering
av näringen.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet på denna punkt.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag tillät mig redan vid
remissdebatten att peka på det förslag i
detta ärende, som av Kungl. Maj:t förelädes
riksdagen i statsverkspropositionen.
Jag kan instämma i de synpunkter
som herr Persson anförde, och jag vill
ytterligare exemplifiera vad han sade
med ett par siffror.

Vid ansökningstidens utgång i höstas
hade enbart från Göteborgs och Bohus

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 125

län inkommit ansökningar om lån på
sammanlagt 2,9 miljoner kronor ur fiskerilånefonden,
men då inte mer än 2
miljoner kronor fanns tillgängliga för
hela landet, så måste fiskeristyrelsen
minska på det belopp, som kunde anslås
för Bohusläns del, varför landstingets
förvaltningsutskott, som har hand om
fördelningen av fiskerilånen, inte kunde
tillstyrka mer än 1 334 000 kronor, d.
v. s. mindre än hälften av de sökta beloppen.
Skall riksdagens beslut i fjol
bli någonting annat än en tom gest, så
är det uppenbart att en ändring måste
komma till stånd härvidlag, och jag
skulle verkligen vilja fråga majoriteten
i jordbruksutskottet, vad den egentligen
avser. Menar den att sabotera riksdagens
beslut i fjol eller är det meningen
att man skall ransonera lånen, så att
endast ett fåtal av de lånesökande skall
få lån ur denna fond?

Jag ber att få instämma i herr Karl
Perssons yrkande.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag vill svara herr Spetz,
att det ingalunda varit jordbruksutskottets
mening att sabotera riksdagens fjolårsbeslut.
Tvärtom har utskottet i motiveringen
framhållit, att vi nu bör avvakta
resultatet av det beslut som riksdagen
då fattade angående ramen för
denna låneverksamhet. Vi har alltså ansett,
att man bör avvakta för att vinna
någon erfarenhet av det beslut som då
fattades. Utskottet har inte alls velat sabotera
det, tvärtom.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill säga utskottets
ärade ordförande, att den erfarenhet
som han talade om kunde utskottet mycket
lätt ha fått, om utskottet gjort en
förfrågan exempelvis hos fiskeristyrelsen.
Den har ju klara siffror på hur
otillräcklig fiskerilånefonden är. Vad
utskottets ärade ordförande nu anförde
var helt enkelt ingenting annat än en förevändning.

Anslag till fiskerilånefonden.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag begär ordet vid denna sena timme,
men jag skall inte mycket förlänga
debatten.

Här föreligger dels motioner om att
fonden skulle ökas till 3 miljoner kronor,
dels en reservation som går ut på
att öka den till 2,5 miljoner kronor. Den
uppgår för närvarande till 2 miljoner
kronor.

Föregående års riksdag höjde lånemaximum
från 60 000 till 120 000 kronor
per båt eller båtlag. Det är ju här
inte fråga om något vanligt anslag utan
om en lånefond, och det förefaller då
helt naturligt att man ser till, att det
finns tillräckligt med medel i fonden,
så att fiskarna kan få uppta de lån de
behöver. Det är av stor betydelse att
båtmaterialet blir förbättrat, och man
får i det sammanhanget ta hänsyn inte
bara till den allmänna prisutvecklingen,
vilken lett till att båtarna blivit dyrare,
utan också till att fiskarna lägger sig
till med större och modernare båtar.

Det föreliggande ärendet berör emellertid
inte bara fiskerinäringen —• det
är också av betydelse för samhället i
dess helhet att vi har en modern fiskebåtsflotta.
Under det senaste världskriget
visade det sig att en mängd av dessa
båtar måste tas i anspråk av sjöförsvaret
för neutralitetsvakten, och det kan
vara bra om dylik tillgång finnes även
i framtiden, om vi skulle råka i liknande
svårigheter på nytt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

126 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Anslag till fiskerilånefonden.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering me -

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 78;

Nej — 30.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.13.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5H056