Tisdagen den 30 April

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:430

222

Den 30 April.

Tisdagen den 30 April.

Kl. 10 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 22 April.

§ 2.

Herr Talmannen gaf tillkänna, att gemensam omröstning öfver den i
Stats-Utskottets memorial N:o 67 intagna och af Kamrarne godkända voteringsproposition
komme att ske i början af morgondagens sammanträde.

§ 3.

Enligt inlemnadt och nu uppläst läkarebetyg var Herr S. G. von
Geijer af sjukdom hindrad att deltaga i detta sammanträde.

§ 4.

Föredrogos men blefvo för andra gången bordlagda:

Konstitutions-Utskottets memorial Nas 21 och 22, samt

Stats-Utskottets utlåtande N:o 68 och memorial N:o 69.

§ 5.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 33 i anledning
af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, om antagande åt
eu författning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting, dels ock enskilda motioner i samma eller dermed sammanhängande
ämnen.

I afseende på sättet för föredragningen hade ordet begärts af

Herr C ar lön, som anförde: Uti Lag-Utskottets förevarande betän kande

afhandlas i första och tredje punkterna samma sak. I första punkten
afstyrker Utskottet Herr Carl Ifvarssons motion i samma delar, som
särskildt behandlas i Kongl. Maj:ts förslag. I tredje punkten åter tillstyrker
Utskottet, att det Kongl. förslaget må bifallas. Jag hemställer derföre,
om Kammaren ej skulle behaga besluta, att diskussionen lår på en
gång omfatta båda dessa punkter, hvarefter jag förmodar att med ledning
af öfverläggningen, särskilda propositioner komma att af Herr Talmannen
framställas å första och tredje punkterna hvar för sig. Jag an -

Den 30 April. 223

håller således, att punkterna 1 och 3 i betänkandet nu måtte få diskuteras
gemensamt.

Kammaren biföll detta förslag, hvadan forsta och tredje punkterna af
Utskottets hemställan i ett sammanhang nu föredrogos. Derefter uppstod
öfverläggning, i hvilken deltogo:

Herr Carlén: Det kan naturligtvis för mig icke vara någon hemlighet,
att man intager en ganska svår ställning, då man uppträder i opposition
emot ett af Kongl. Maj:t framlagdt förslag uti lagfrågor i allmänhet.
Det är naturligt, att, då tvänne lagstiftande myndigheter finnas, ett starkt
stöd skall vara gifvet åt den mening, som vunnit understöd af den ena
myndigheten och följaktligen har det icke kunnat vara utan tvingande
skäl jag funnit mig ändock föranlåten att i afgifna reservationen framställa
en annan åsigt.

I förevarande fäll har svårigheten ökats derigenom, att den fråga, som
utgjort föremål för handläggning af regeringen, synnerligen länge stått på
dagordningen och en slutlig lösning af densamma sedan längre tid tillbaka
varit med otålighet förbidad. Och för min enskilda del är jag derför
lifligt intresserad. Jag erkänner således till fullo angelägenheten deraf,
att den vigtiga frågan nu må blifva löst, om ej fullständigt, så dock till
någon del, och det kan ej Heller förnekas, att den, i någon mån åtminstone,
vinner sin lösning genom Kongl. Maj:ts förslag.

Eu tredje omständighet slutligen, som medför en ej ringa svårighet
att i närvarande ögonblick framträda med ett motförslag, är den, att den
Kongl. propositionen i ämnet så sent blifvit till Riksdagen öfverlemnad,
att, när detta skedde, tiden för riksförsamlingens sammanvaro redan var
till hälften förliden, hvarigenom inträffat, att Lag-Utskottet icke kunnat
utsluta ärendets behandling tidigare än som skett, likasom icke heller Riksdagen
förr än nu fått emottaga Utskottets betänkande och kunnat företaga
detsamma till slutlig pröfning. Detta förhållande har för mig så till vida
inneburit eu ökad svårighet, att jag naturligtvis, då jag fann mig förhindrad
att i allo godkänna den nådiga propositionen, helst skulle hafva sett,
om tiden medgifvit en återförvisning af ärendet till Lag-Utskottet, så att,
i händelse Kamrarne icke skulle vilja bifalla det Kongl. förslaget i dess
helhet, tillfälle gifvits för Utskottet att taga frågan i förnyadt öfvervägande.
Nu lärer icke finnas någon sådan möjlighet, tiden är dertill allt
för långt framskriden, och jag har derföre funnit mig nödgad och tagit
mig friheten att framställa ett eget förslag såsom alternativ till det, som
föreligger i den Kongl. propositionen. En enskild riksdagsmans förslag
kan i allmänhet och helt naturligt icke hafva utsigt att tillvinna sig samma
förtroende som ett förslag, afgifvet af regeringen. Ilär eger likväl rum
det säregna förhållandet, att det motförslag, jag tillåtit mig underställa
Riksdagens ompröfning, undergått en vida omsorgsfullare och mera vidlyftig
granskning, än som kommit det Kongl. förslaget till del. Enligt
Riksdagsordningen är stadgadt, att öfver förslag, som angå lagfrågor och
hvilka regeringen vill framlägga för Riksdagen, Högsta domstolen först
skall höras. Jag vill nu icke säga, att regeringen åsidosatt denna föreskrift
i det hänseende, som här är i fråga, men jag vågar påstå, att bra

224

Den 30 April.

nära derintill gestaltar sig förhållandet. Här finnes nemligen i sjelfva verket
ingen af regeringen utarbetad proposition, hvaröfver Högsta domstolen
blifvit hörd. Det lagförslag, som här föreligger, var, förr än det kom till
Riksdagen icke något regeringens förslag. Jag tror icke heller man kan
säga, att det är de komiterades förslag, hvaröfver domstolen är hörd.
Det är ett förslag, som blifvit utarbetadt inom Högsta domstolen af fyra
bland dess ledamöter och öfver hvilket blifvit hörda endast dessa samma
fyra ledamöter. Det är möjligt, att detta förfarande kan försvaras, men
jag föreställer mig dock, att, då grundlagen bestämmer, att Högsta domstolen
skall höras öfver regeringens lagförslag, lagstiftarne dervid icke
tänkt sig, att granskare skulle vara samma personer som författarne.

Hvad deremot beträffar det förslag, jag framställt i min reservation,
är detsamma först och främst utarbetadt af en särskild komité. Sedermera
hafva yttranden deröfver infordrats af alla häradshöfdingar under
tvänne af rikets hofrätter samt af alla hofrätterna och vidare har detsamma
blifvit vederbörligen granskadt af Högsta domstolen. Jag nämner detta
endast derföre, att Herrarne må finna, att jag icke gjort mig skyldig till
den förmätenheten att framlägga ett af mig formuleradt lagförslag, ty det
är icke mitt, utan i sjelfva verket komiterades förslag, i hvilket jag endast
tillåtit mig att göra några små förändringar, hvilka varit föranledda af
den granskning, som förslaget genomgått.

Innan jag öfvergår till granskning af Kongl. Maj:ts förslag, ber jag
få förklara, att, äfven om jag kunnat till alla delar instämma i detta förslag,
jag ändock funnit mig tvungen att nedlägga min reservation mot
Lag-Utskottets betänkande, derföre att deruti ingenting finnes nämndt om
inledningen till den Kongl. propositionen. Den inledes nemligen med eu
förutskickad anmärkning och erinran till Riksdagen, att den af regeringen
tillstyrkta lagförändringen erhållit en inskränktare omfattning än komiterades
förslag, emedan det vore regeringens afsigt att låta verkställa särskild
undersökning derom, huruvida icke i stället för de nuvarande häradsrätterna
kollegiala domstolar af endast lagfarne män kunde i landet införas.
Jag har redan vid ett par föregående tillfällen tagit mig friheten
uttala den åsigt, att dylika vigtiga och djupt ingripande lagstiftningsprineiper
böra, innan regeringen antager dem såsom grundval för lagstiftningsarbetet
och bestämmer, att nya lagförslag skola med ledning af dem utarbetas,
vara så kända af representationen, att regeringen icke sväfvar i
någon okunnighet om representationens åsigter, på det hela lagarbetet
ej må blifva fruktlöst. Uti denna min mening, hvilken jag uttalade vid
sistlidne lagtima riksdag, instämde Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
och för några dagar sedan gjorde han ett dylikt instämmande i
samma åsigt.

I öfverensstämmelse med denna min uppfattning, som jag antager
ännu delas af Herr Justitie-statsministern, har jag således hållit före, att
det bör vara på sätt och vis en skyldighet för representationen, att, då
Kongl. Maj:t, utan något initiativ från Riksdagens sida, framkastat denna
stora fråga om formen för underdomstolarnes på landet organisation, genast
svara, huruvida den vill följa Kongl. Maj:t på den sålunda angifna banan,
och för egen del har jag i min reservation yttrat, att svaret syntes mig

böra

225

Den 30 April.

höra blifva nekande eller att Riksdagen bör uttala sig emot beträdandet
af den väg, som här blifvit åt regeringen antydningsvis anvisad. Jag föreställer
mig alltså, att det vore ganska fördelaktigt så väl för representationen
som regeringen och framför allt till fromma för den mängd af
öfriga^ lagstiftningsärenden, som skyndsamt påkalla regeringens åtgärd och
uppmärksamhet, om Kammaren ville nu uttala sig i det hänseende jag
omförmält. Jag vet väl, att hos en och annan ledamot den tanken gjort
sig gällande och möjligen äfven kommer att här uttalas, att detta är en
alltför stor fråga och att vi icke äro mogna att bedöma den. Sådant är
dock efter min öfvertygelse icke fallet. Frågan är, tror jag, sådan, att
den är fattlig för ett vanligt sundt begrepp, hvartill kommer, att så starka
historiska skäl finnas att åberopa till stöd för den nuvarande formen af
häradsrätterna, att den, som förmår till deras rätta värde uppskatta dessa
skäl, också bör begripa, att det måste vara en högeligen betänklig åtgärd
att öfvergifva den nuvarande, gamla och väl bepröfvade domstolsorganisationen
för chimären af ett förespegladt bättre, som man icke känner.
Om jag får förutsätta, att Herrarne läst detta utförliga betänkande och
min, tyvärr, äfven vidlyftiga reservation, behöfver jag icke heller nu mycket
yttra mig om det inbillade gagnet af kollegiala domstolar på landet.
Yi sväfva _ dessutom i okunnighet om, hvilka slag af kollegiala domstolar
Kongl. Maj:t åsyftar. Sådana gifvas nemligen af tvänne slag. Det ena är
det slag, som redan finnes i våra städer, eller rådstufvurätterna och h vilket
blifvit i tidningar och tidskrifter mycket framhållet såsom det för oss
lämpligaste att äfven å landet införa. Det andra slaget består deruti, att
för större kretsar, exempelvis länen, inrättas särskilda kollegiala domstolar
eller så kallade distriktsdomstolar med underordnade så kallade bagatelldomstolar.
Den förstnämnda formen är, mig veterligen, icke försökt i
något land i verlden utom hos oss i våra städer. Den sednare formen
bär deremot blifvit tillämpad i flera stater. Särskild! är detta förhållandet
i Frankrike och Tyskland. Det sednast uppgjorda förslaget till ny processlag
för Nordtyska Förbundet är ock bygdt på denna princip. Men
hvilkendera formen för kollegiala domstolar man än vill gifva företrädet,
anser jag, för min del, att det vore en stor olycka, om den gamla organisationen
af landtdomstolarne komme att rubbas. Det synes mig vara gifvet
och böra erkännas, att hos oss lagskipningen icke får betraktas endast
såsom ett skipande af rätt och lag. Den sammanhänger på den svenska
landsbygden till den grad med det nationela väsendet i öfrig!, att den
utgör en integrerande del af detsamma, som icke gerna kan derifrån lösbrytas.
Och om man har en dylik uppfattning af sakens sociala och politiska
sida, tror jag, att man lätt nog skall finna, att en domstolsformation
sådan som den ännu på landet gällande, eller institutionen af domare
och nämnd, utgör ett sfi dyrbart arf från våra fäder, att den icke bör
lättsinnigt kastas öfver bord. Man må om nämndens betydelse hysa hvilken
mening som helst — och jag vet, att de finnas, som ringakta den —
visst är, att hurudan nämnden i öfrigt än må vara, den dock är ett bevakande
öga på domstolen och ett vakande öga för folket. I den mån
som maktens tyngdpunkt alltmera glider nedåt, blir det ock i min tanke
alltmera nödvändigt och af vinst, att den folkets man, som hädanefter
Riksd. Prot. 1812, 2 Afd. 4 Band. 15

226

Den 30 April.

kommer att taga säte och stämma i denna församling, varit i tillfälle att
deltaga uti de ofta lika vigtiga förhandlingar, som försiggå vid domstolar^.

På sätt jag nyss antydt, anser jag ej för mig behöflig! att ingå djupare
på detta ämne, helst jag i min reservation redan mera utförligt betraktat
kollegialdomstolarnes beskaffenhet och verkan. Jag har med hvad
jag nu yttrat egentligen endast önskat att fästa Herrarnes uppmärksamhet
å angelägenheten deraf, att Kongl. Maj:t må blifva upplyst derom, huruvida
Riksdagen och särskild! denna Kammare vill bibehålla den nuvarande
organisationen af underdomstolarne på landet eller icke. Genom ett sådant
uttalande binder man sig ju icke på något sätt, men man förekommer
möjligen den bebådade utredningen, som derefter torde finnas mindre
behöflig. Att emellertid så väl sjelfva undersökningen som den sak, hvilken
derigenom skulle förberedas måtte ligga vederbörande mycket om
hjertat, sluter jag ej allenast derutaf, att, såsom jag redan nämnt, den
Kongl. propositionen inledes med ett spörsmål, som representationen
hvarken föranledt eller begärt, utan äfven af det motstånd, som komiterades
förslag rönte, och bakom hvilket allt skymtar fram eu viss märkbar
begärlighet för kollegiala domstolar.

Hvad nu särskildt vidkommer både de ifrågavarande förslagen i deras
förhållande till hvarandra inbördes, förefinuas i afseende å sjelfva detaljbestämmelserna
åtskilliga olikheter, men den enda väsendtliga skiljaktigheten
är dock den, som afser anordningen af tingen. Jag faster mig
härvid ej så mycket vid antalet af de rättegångstillfällen, hvilka genom
det ena eller det andra förslaget erbjudas allmänheten. Skilnaden är i
detta fall icke synnerligen stor. Enligt mitt förslag skulle visserligen uppkomma
ett ä två sammanträden mera för året än efter Kongl. Maj:ts förslag,
men på den omständigheten i och för sig lägger jag, säsong sagdt
är, mindre vigt. Hvad som deremot synes mig vara särdeles vigtigt är,
att allmänheten beredes en oafbruten och ständig tillgång till landtdomstolarne
vid vissa, bestämda tider. Allaredan klagas och har för öfrigt
länge klagats öfver, att ett dylikt förhållande icke egen rum. Jemlik! det
Kongl. förslaget skulle visserligen domstolssammanträdena under vissa årstider
blifva tätare än nu, men under andra årstider skulle deremot uppkomma
på åtskilliga ställen till och med ett mindre godt förhållande än
det, som i detta hänseende redan förefinnes. I domsaga af ett tingslag
kommer sålunda, enligt nämnda förslag, en tid af ej mindre än nära Henne
månader att skilja domstolens allmänna sammanträden från hvarandra.
Under dessa Henne månader finnes ingen möjlighet att anhängiggöra en
tvist. Om ett brott blifvit begånget och personen icke genast kan häktas,
kan den förorättade icke erhålla upprättelse eller lagföra honom under
denna tid. I domsaga åter af två tingslag skulle rättskipningen komma .att
ligga nere ända till närmare fyra månader. Månne detta är eu anordning,
som motsvarar hvad behofvet krafvel’. Det är ej nog dermed, att jag
under denna långa tid icke kan få anhängiggöra eu process, huru angelägen
den än må vara, utan — hvad nästan värre är — jag kan ej få
målet handlagdt, och behandlingen af detsamma måste uppskjutas i tre
till fyra månader. Månne verkligen, alltsedan de många föregående gånger
vi klagat öfver lagskipningens långsamhet, dessa klagomål numera blifvit

227

Den 30 April.

mindre befogade än de varit tillförene. Jag betviflar det. Särskildt ber
jag att äfven få fästa uppmärksamheten å det menliga inflytande Kongl.
Maj:ts förslag skulle utöfva å en sida af rättsväsendet, som är för vår tid
mera än förr af betydelse, eller den extra judiciela lagskipningen. Man
köper en fastighet och behöfver att få den snart lagfaren; — man behöfver
inteckna sin egendom; — det är angeläget, att förmyndare utan dröjsmål
förordnas för omyndiga barn; — i dessa och andra dylika fall kan det
vara af största vigt att utan dröjsmål få tillträde till domstolen. Men
äfven hår möta oss i det Kongl. förslaget dessa tre och fyra månader,
under hvilka det jemna tillträdet till domstolen är afbrutet.

Efter mitt förslag skulle deremot i de bäst lottade domsagorna ingen
månad förflyta, utan att dylikt tillträde till domstolen vore beredt för allmänheten,
och i domsagor af två tingslag komme högst 2 månaders spatium
mellan rättens lagbestämda sammanträden att ega rum. Jag kan ej finna
annat än att eu dylik indelning af häradsrätternas arbetstfd innebär ett
obestridligt företräde, och för min del må jag säga, att det i sanning är
för mig ofattligt, hvilken skada vållas, om man anordnar tingen så. Motståndet
kan väl icke hafva sin grund i farhågan, att en så beskaffad anordning
af tingen skulle komma att utfalla så lyckligt och tillfredsställande
i verkligheten, att hvarje tanke på införande af kollegiala domstolar
måste öfvergifvas. Men hvaruti skall man då söka anledningen? För
mig är det omöjligt att finna något plausibel! svar och jag tror, att äfven
I, mine Herrar, nödgas leta derefter. Den af mig tillstyrkta tingsanordningen
förorsakar inga ökade omkostnader; den vållar icke heller
någon svårighet för reglering af tingsarbetet. Det enda skäl, som möjligen
skulle kunna anses tala till förmån för Kongl. Maj:ts förslag i denna
del, är påståendet om behofvet af sommarferier. Men den, som under
denna årstid icke vill anhängiggöra ett mål, kan ju i sådant fäll det underlåta.
Den förnämsta olägenheten af häradsrättens permanens jemväl
under sommaren skulle väl egentligen drabba den, som manas till domstol
och icke kan undandraga sig inställelse, men å andra sidan får väl
förutsättas, att man stämmer en person, derföre att man behöfver få ut
sin rätt och nödgas utsöka den på laglig väg. Härtill kommer dessutom,
att folket verkligen är vant att sysselsätta sig med rättsliga angelägenheter
äfven under sommarmånaderna, ity att ingen domsaga med sommarting
lärer finnas, inom hvilken icke sommartingen afslutas just under högsommaren.
Och om de nuvarande tingsh östmålen fördelas på 12 månader,
tror jag icke, att de af mig föreslagna sommartingen komma att
blifva synnerligen mycket långvarigare än aislutningstingen äro för närvarande.
Emellertid har förslaget mött motstånd hos regeringen, och
gifvet är det väl, att några skäl dertill skola finnas, fastän de äro svåra
att utgrunda. Möjligen får man under denna öfverläggning någon upplysning
om anledningen till den afvikelse från komiterades förslag i detta
fäll, som den nådiga propositionen innehåller.

Detta är, såsom Herrarne finna, det väsendtligaste i afseende å tingsanordningen,
som skiljer den Kongl. propositionen från komiterades förslag.
Det af mig här framlagda förslaget innehåller dock något mera.
Jag har nemligen icke kunnat inse, hvarföre det ej skulle låta sig göra
att jemväl åt de domsagor, hvilka icke skulle komma att åtnjuta för -

228

Den 30 April.

månen af månadsting, bereda åtskilliga smärre fördelar, som kunna stå
tillsammans med den gamla tingsindelningen. Jag har fördenskull i mitt
förslag intagit några bestämmelser i sådan syftning.

Jag bar ock ansett, att ett särskildt företräde hos månadstingen vore
att söka deruti, att en tid skulle komma — och den kommer säkerligen
— då tätare sammanträden blefve behöfliga, dessa lättare kunna inrangeras
mellan dessa månadsting, som skulle blifva en följd af mitt förslag,
än om bifall lemnas till det Kongl. förslaget, hvilket för möjligheten af
en dylik förändring erfordrar en mera väsendtlig omarbetning.

Herr Justitie-statsministern och lagbyrån hafva förklarat, att Lagkomiténs
förslag skulle vara af Kongl. Maj:t adopteradt på den grund —
såsom det synes — att Riksdagen så begärt. Detta är dock ej förhållandet.
Ty Riksdagens skrifvelse af den 28 Maj 18(56 innehåller oförtydbart
och uttryckligen begäran derom, att ting måtte hållas hvarje månad. I
samma underdåniga skrifvelse uttalas till och med uttryckligen den åsigt,
att den gamla tingsindelningen skulle försvinna, om Riksdagens önskan
om månadsting vann bifall. Lagkomitén har ock i sina motiv framhållit
såsom Önskligt och eftersträfvansvärdt, att af landtdomstolarne komme att
hållas icke blott månadsting, utan ting i hvarje vecka såsom i Danmark.
Uti 18G6 års underdåniga skrifvelse talas derjemte om ändamålsenligheten
af sådana månadsting, som äro i bruk i Norge. Exemplet från detta
land utgör ock det klaraste bevis för riktigheten af det antagandet, att
man hos oss ej skulle få mycken anledning till belåtenhet med en så
beskaffad anordning af tingen, som Kongl. Maj:t tillstyrkt. Man har i
Norge gjort försök med “Kontinuationsting", som ungefärligen motsvara
de af Kongl. Maj:t nu föreslagna “allmänna sammanträden", men försöket
utföll icke lyckligt och man har i stället öfvergått in praxi till de lämpligare
månadstingen, hvilka äfven befunnits mera tillfyllestgörande. Jag
har hört detta af flera norska jurister. Särskildt har Schweigaard i sin
kommentar öfver norska processrätten bekräftat förhållandet. Och då
man har en sådan praktisk erfarenhet från brödralandet, vore det bra
besynnerligt om Sverige skall anses stå så långt tillbaka, att man här
skulle nödgas nöja sig år 1872 med hvad som ansågs nödigt redan år
1826, då lagkomiténs, af Kongl. Maj:t nu adopterade förslag utkom.
Förundran må det ock i sanning väcka, att, om det från början varit
regeringens mening att åvägabringa endast den förändring, som föreslogs
för 50 år tillbaka, förslaget icke förr blifvit Riksdagen till pröfning öfverlemnadt.
Fn dylik senfärdighet är för mig åtminstone alldeles ofattlig, i
all synnerhet som den Kongl. propositionen gifver vid handen, att ärendet
helt kort och efter denna riksdags början utgjort föremål för regeringens
behandling, men en ganska lång tid förflutit, sedan komiterades förslag
var slutligen granskadt af Högsta Domstolen.

Jag vill nu icke längre uppehålla Herrarne. Jag slutar med att
erinra om den fördel för sjelfva saken, som enligt min öfvertygelse skulle
vinnas derigenom, att man åtminstone uttalar sin mening, dels huruvida
kollegiala domstolar böra på landet inrättas och dels huruvida icke en ytterligare
förändring i tingsindelningen sker lämpligare på sätt komiterade
föreslagit än på det sätt, som Kongl. Maj:ts proposition innehåller.

229

Den 30 April.

Hans Excellens Herr Justitie-statsininistern Adlercreutz: Början
och slutet af den föregående talarens föredrag hade mycket nära sammanhang
med hvarandra. lian uttryckte sin förundran öfver att Kongl.
Maj:t så länge dröjt med framläggandet af förslag i det nu föreliggande
ämnet, och han klagade öfver att förslaget kommit så sent under Riksdagens
lopp. Jag ber då få erinra, att det var på grund åt en Rikets
Ständers skrifvelse år 1866, som detta ärende egentligen kom till lits.
Till följd af denna skrifvelse förordnades en komité, i hvilken bland andra
talaren sjelf var ledamot, och denna komité daterade sitt betänkande,
med förslag till lag i ämnet, den 30 Maj ISO8. En eller annan månad
derefter kom detta komitébetänkande till Kongl. Maj:t, som, jemlikt grundlagens
föreskrift, utställde detsamma till Högsta Domstolens yttrande. Detta
yttrande, dateradt i December 1869, inkom dock icke till Kongl. Maj:t
förr än mot sommaren följande året 1870. Första möjliga tillfället för
Kongl. Maj:t att framlägga ett förslag i ämnet för representationen hade
således varit vid sistlidet års lagtima riksdag. Innan denna riksdag inträdde,
uppstod emellertid, såsom Kammarens ledamöter torde hafva sig
val bekant, fråga om att Kongl. Maj:t borde för beredande af större lagfrågor
halva biträde af eu kollegial institution, och det derom till Riksdagen
framställda förslaget rönte i sjelfva saken intet motstånd. Detta
förslag motiverades bland annat just genom erinran om den förestående
omorganisationen af underrätterna, hvilken fråga jemväl under diskussionen
i Kamrarne alltid framhölls såsom ett bland föremålen för den blifvande
Lagbyråns eller Lagberedningens arbete. Ingen satte dock i fråga
att denna Lagbyrå eller beredning skulle sammanträda förr än vid innevarande
års början, och således blef det ju icke heller möjligt för densamma
att förr än i år börja behandlingen af frågan. Några få månader
sedan den nu i Justitie-departementet anordnade Lagbyrå trädt i
verksamhet framlade den sitt förslag inför Kongl. Maj:t, som omedelbart
derefter framställde detsamma för Riksdagen. Derförinnan rådförde jag
mig dock med ledamöter i Lag-Utskottet, hvilka förklarade det vara tillräckligt
tidigt om förslaget inkom till påsktiden, enär Utskottet till dess
var upptaget af andra göromål. Således kan jag icke finna att något
klander för dröjsmål rättvisligen kan drabba regeringen.

Den föregående talaren yttrade vidare, att det af honom reservationsvis
framställda förslaget hade det företrädet framför det Kongl., att
det undergått en fullständigare granskning i Högsta Domstolen. Jag
återfinner samma yttrande jemväl i hans skriftliga reservation, men med
denna uppgift hänger likväl icke så alldeles rätt tillsamman. Hvar och
en som genomläser Högsta Domstolens för Riksdagens ledamöter tillgängliga
protokoll, öfver granskningen af komiterades förslag, derifrån reservantens
förslag hufvudsakligen är hemtadt, finner nemligen att endast en af
ledamöterne ingått i en detaljgranskning, hvaremot sex ledamöter på
principiela skäl afstyrkt hela förslaget och sålunda ej i detalj granskat
detsamma. Man kan väl då icke gerna säga att reservantens förslag är
af Högsta Domstolen fullständigare granskadt än det af Kongl. Maj:t
framlagda, hvilket är grundadt på ett af fyra ledamöter i Högsta Domvid
granskning af komiterades förslag upprättadt, och vid hvars föredra -

230

Den 30 April.

gande hos Kong! Maj:t åter två ledamöter af Högsta Domstolen voro
närvarande, hvilka båda understödde detsamma.

En anmärkning, som den ärade talaren sedermera framställde, ligger
också egentligen utanför sjelfva det Kungliga förslagets innehåll. Den
gick ut på att visa, att detta af Kongl. Maj:t framlagda förslag skulle stå
i samband med samt vara till form och innehåll beroende af en påtänkt
framtida förändring af häradsrätterna ifrån enmansdomstolar till kollegiala;
och talaren har anmärkt att denna fråga vore för representationen
alldeles främmande, att sjelfva saken vore i och för sig olämplig och att
vid sådant förhållande den utredning, som Kongl. Maj:t förklarat sig sinnad
att låta anställa, vore onödig och derföre, om den redan blifvit satt
i verket, borde afbrytas. För min del får jag förklara att, när fråga är
om domstolarnes organisation och när, hvarom alla tyckas vara ense, en
fullständig revision af rättegångsordningen snart måste ega rum, jag icke
kan finna annat än att det måste vara regeringens pligt, såsom det ock
otvifvelaktigt är dess rättighet, att ingå i en så fullständig utredning som
möjligt af alla förhållanden som på domstols-organisationen kunna ega
inflytande. Skulle ett förslag till helt ny rättegångsordning af regeringen
framläggas, men en utredning i omförmälda hänseenden saknas, komme
representationen utan tvifvel att skarpt klandra eu sådan underlåtenhet,
och jag medgifver att den då äfven hade skäl dertill.

Frågan om kollegiala rättegångsformer är för öfrig! hos oss icke ny,
Den föregående talaren har i sin reservation mycket riktigt erinrat att
redan den för mera än 50 år sedan tillsatta Lagkomité!! tänkte på sådana.
Han begår dock ett, såsom jag förmodar, ofrivilligt misstag när han säger
att Lagkomitén skulle haft det af honom citerade yttrandet uti sin
motivering för bibehållande af enmansdomstolarne på landet. Det förhöll
sig icke alldeles så, utan var det när komité!! ville gifva ett afstyrkande
utlåtande rörande enmansdomstolar i andra instans eller de då befintliga
lagmansrätterna som den yttrade, att “vid första instansen, der
en sak beredes till pröfning och får sin egentliga form, är det ej olämpligt
att den behandlas af eu enda domare-4. Att det förhåller sig så, som jag
nu sagt, synes af hvad som redan följer i samma punkt, så lydande:
“men sedan han slutat sin handläggning och saken kommit i skick att
undergå ytterligare granskning, är det nödigt, att fleras insigt»- och urskiljning
förenas, för att upptäcka hvad som möjligtvis kan hafva undfallit
en endas uppmärksamhet/1 “Då Lagkomité!! deremot hade att
uttala sig öfver häradsrätternas organisation, yttrade den sig sålunda:
“Då man föreslagit att Häradsrätt, hädanefter som hittills, skall utgöras
af Domare och Nämnd, har det ej skett derföre, att man trott denna
organisation i allmänhet vara lämpligare för en väl ordnad lagskipning i
tvistemål, än om rätten bestod af flere lagfarna domare. Den nämnd,
som här är i fråga, svarar ej mot hvad man i andra länder kallar jury,
utan betecknar blott vissa ledamöter af den ständiga domstolen, under
en kollektiv benämning och med kollektiv rösträttighet. Det är klart,
att man af dessa, hos hvilka ingen egentlig lagkunskap förutsättes, hvarken
kan begära eller vänta, att de skola med samma lätthet urskilja och
med samma öfvade omdöme pröfva tvistiga och invecklade rättsfrågor,
som man. har skäl att fordra af lagkloka domare; men etc.” och sedan

Den 30 April.

231

framhåller komitén allt, som kan till stöd för den bestående institutionen
sägas och som är oss af gammalt väl bekant, samt slutar med följande
ord; ‘-det skall lända staten till förebråelse, om den icke eger tillgångar
nog, att i de underrätter, som på dess bekostnad hållas, löna flera lagfarna
domare.4'' Att komitén icke heller hade särskild afsigt att förorda
undersökningens förande af en person, synes af hvad den vidare säger om
stadsdomstolarne. “Komitén har ofvanför yttrat,44 heter det, “att den ej
anser en domstol, sammansatt af domare och nämnd, i allmänhet lämpligare
för lagskipningen i tvistemål, än eu rätt, som består af flira lagfarna,
domare. I de städer, der domstolarne finnas på sistnämnda sätt
organiserade, bör således, efter komiténs tanke, någon förändring i denna
inrättning ej göras.44 Så yttrar sig denna Lagkomité, och det torde vara
liändt att i densamma voro landtdomare-insigter representerade på ett
sådant sätt, att det väl svårligen kan sägas det komitén icke var i tillfälle
att kunna bedöma saken ur både juridisk och politisk synpunkt.
Och det var dock endast på det ekonomiska skälet som komitén härvidlag
synas hafva fastnat. Numera torde emellertid de ekonomiska förhållandena
vara så betydligt förändrade, att representationen, när frågan
framdeles bringas åter å bane, icke skall tveka att. om den eljest finner
en kollegial organisation af underrätterna å landet lämplig, anslå erforderliga
medel för dess genomförande, helst ej så obetydliga tillgångar dertill
skulle kunna beredas genom reducerande af de inkomster, som nu tillfalla
eu och annan häradshöfding vida utöfver hvad för tjenstens upprätthållande
må anses behöflig!.

Rösterna till förmån för den kollegiala formen vid underrätterna hafva
på sednare tider blifvit allt flera och flera; och att saken icke är för representationen
alldeles främmande, torde jag kunna bevisa medelst åberopande
af 1868 års Lag-Utskotts utlåtande N:o 12, deraf inhemtas, att
vid både 1867 och 1868 årens riksdagar väcktes af en landtrepresentant
från södra Sverige förslag om att inrätta kollegiala häradsrätter, bestående
“af trenne i lagkunskapen förfarna män med lika röst i besluten.44
Lag-Utskottet, som pröfvade detta förslag, sade båda gångerna, och åtminstone
sednare gången enhälligt, att “nuvarande organisation af underdomstolarna
på landet icke i allmänhet vore lämpligare för en väl ordnad
lagskipning, än om rätten bestode af flere lagfarna domare44, men på åtskilliga
skäl, deribland åter det ekonomiska, ansåg sig Utskottet emellertid
icke böra förorda förslaget.

För den åsigten att frågan huruvida underrätterna på landet böra
bestå af flere lagfarna domare legat inbegripen i frågan om dessa domstolars
arbetssätt, kan jag hemta ett ytterligare stöd af ett yttrande, som just den
föregående talaren hade när här i fjol diskuterades frågan om införande af
en lagbyrå eller en lagberedning. Herr Carlén uttalade sig då på följande
sätt: “För öfrigt, äfven om den föreslagna lagbyrån eller lagberedningen

endast skulle för närvarande granska och bearbeta de tvänne färdiga lagförslagen,
nemligen om underrätternas å landet omorganisation, ordnandet
af lagfarts- och inteckningsväsendet och vattenrätten, samt möjligen äfven
det under utarbetning varande fjerde förslaget, om ordnandet af utsökningsväsendet,
så ber jag att få anmärka, att dessa förslag utgöra hvar
för sig mera omfattande delar af de balkar, hvartill de höra. Underdom -

232

Den 30 April.

stolarnes organisation omfattar en så vigtig del af Rättegångs-balken, att
jag vågar påstå, att denna balks vidare utbildning beror deraf. Deri ingår
frågan hvilketdera slaget af domstolar, enmansdomstolar eller kollegiala
domstolar, är att föredraga. Besluter man sig för enmansdomstolarne —
eller sådana, der en enda lagfaren person och en af folket vald nämnd
fungera — finner man lätt behofvet deraf, att öfverrätterna bibehållas. Väljer
man åter för underrätterna den kollegiala domstolsformen, så — under
förutsättning att underdomstolarne erhålla en mera utsträckt jurisdiktion,
såsom kretsdomstolar, omfattande hvardera ett län — kan deraf blifva eu
följd etc. “ Jag skall icke upptaga tiden med att läsa längre, då af det
anförda redan synes, att den ärade talaren då tog frågan i dess aldra
största omfattning. Han kunde då icke mena att för dess lösning erfordrades
endast det arbete som några få personer på sin kammare kunna
åstadkomma, utan han måste hafva ansett, att eu fullständig utredning af
alla hithörande förhållanden, således äfven, bland annat, af de lokala måste
ske; men en sådan utredning verkställes visserligen icke på några få månader.
Då Herr Carlén yttrade nyss anförda ord, var han visserligen en
mycket ung och nykommen ledamot i Kammaren, men hans ord gällde
då rätt mycket: och alla de som med honom då instämde, kunna således
nu icke annat än gifva regeringen rätt deri att den anbefallt den ifrågavarande
undersökningen.

Bär finnes dessutom ett annat skäl, som hos Riksdagen måste anses
tala för denna Regeringens åtgärd. Riksdagen har nemligen till Kongl.
Maj:t inkommit med begäran om afskaffande af sportelväsendet, men någon
väsendtlig inskränkning deri, för så vidt angår underdomstolarne på
landet, torde icke utan stora svårigheter kunna göras, så länge dessa domstolar
äro organiserade såsom nu, hvaremot förändringen otvifvelaktigt
skulle mycket lättare kunna verkställas, om domstolarne blefve förvandlade
till kollegiala.

Organisationsfrågan ligger emellertid alldeles öppen, oberoende deraf
att en utredning först sker, och man har sedan, vare sig att Kongl. Maj:ts
eller reservantens förslag nu antages, fullt fria händer att göra som man
finner lämpligast. Jag kan icke annat än högligen förundra mig öfver
hvad reservanten yttrat derom att genom antagande af komiterades förslag
eller delar deraf, som han upptagit såsom eget förslag, frågan om införande
af kollegiala landtdomstolar skulle blifva afklippt. Jag tror mig
med visshet kunna säga, att han förut hyst en motsatt mening.

Hvilken tolkningsmetod reservanten användt för att kunna ur Kongl.
Maj:ts proposition draga den slutsatsen, att det deri framlagda förslaget
fått sitt innehåll och sin form på grund af den tillämnade utredningen
rörande lämpligheten af att införa kollegiala underrätter, förstår jag alldeles
icke. Ett sådant samband mellan de enskilda satserna i Kongl.
Maj:ts proposition finnes icke. Anledningen hvarför detta yttrande om
utredningen inflöt i propositionen var fastheldre den, att de riksdagsmän,
som redan vore deciderade för kollegiala underrätter, icke skulle af en
sådan åsigt finna sig förhindrade att under tiden intilldess eu i alla händelser
erforderlig utredning försiggått gå in på de förbättringar som nu
föreslogos. Motiven åter hvarför icke större lagförändringar nu föreslogos,
utan förslaget erhöll den mera begränsade omfattning, som reservan -

233

Den 30 April.

ten anmärkt ligga, inneslutna i den på lagstiftningens område erkända satsen,
att man icke skall stadga mer än som för ändamålet behöfves.
Hvad hade väl nu äfven följden blifvit, om man velat sammanbinda de föreslagna
lörändringarne med hvad som i komiterades förslag i öfrigt tinnes
upptaget? Jag tager nästan för gifvet att hvad der föreslås om “biträdande
domare11 icke blifvit antaget, helst redan bland de fem komiterade,
en ledamot afstyrkt denna institution, samt sedermera såväl Högsta Domstolen
som ock nu sednast Lag-Utskottet uttalat sig mot densamma, åtminstone
i den form, hvari de föreslagits, och då både det ju varit oklokt
af legeringen att genom intagandet i sitt förslag af något, som med hufvudsaken
ej stod i det oskiljaktigaste samband, riskera hela förslagets
kasserande. Just genom att på sätt som skett begränsa förslaget undviker
man ock en massa ändringar i lag och författningar, som deremot äro
oundgängliga om man vill hålla sig till komiterades eller reservantens förslag,
och hvaraf jemväl åtskilliga olägenheter i formelt hänseende skulle
blifva en följd.

Så t. ex. förekommer i reservantens från komiterades hemtade förslag
ett stadgande om förande af de så kallade småprotokollen. Om
Riksdagen nästa år, såsom ganska möjligt är, får att granska och antaga
ett förslag angående fastighetsböcker, hvilken fråga blifvit af särskilda
komiterade behandlad, sfi möter äfven i komitéledamoten Herr Carléns
särskildt afgifna förslag i ämnet samma stadgande angående dessa småprotokoll,
och vi skulle då ånyo få ompröfva samma sak och måhända
blifva tvungne att utur den förra året antagna förordningen utstryka hvad
den angående detta ämne innehölle, helst icke samma sak rimligtvis borde
finnas upptagen i tvänne författningar. Upprättades året derefter eu ny
författning angående förmynderskap, hade man samma sätt att tillvägagå
ännu en gång. Lämpligare synes då vara att vid partiela förändringar
hålla sig inom något trängre gränser, på det man måtte undgå de svårigheter,
som eljest nödvändigt skola uppkomma.

\idaie
för land och stad, enligt reservantens förslag sönderbrytas, i det att de
som angå landet afskiljas och upptagas i den nya författningen, under
det de, som röra stad, qvarstå oförändrade. Så är förhållandet med föreskriften
om insändandet till hofrätt af forenämnda småprotokoll, och hvarvid
såsom en särskild egenhet må anmärkas, att i afseende å påföljder
för underlåtenhet att vederbörligen insända protokollen hänvisas till hvad
om underrätt i stad finnes stadgadt, och när man eftersöker detta stadgande,
så hänvisas. man åter till just det upphäfda och i den föreslagna
nya författningen intagna stadgandet för häradshöfding. Icke kan väl
sådant vara förenligt med en god formel behandling af lagstiftningsärenden.

Icke mindre anmärkningsvärd i formelt hänseende finner jag den
omständigheten, att i eu författning, som sjelf angifver sig handla om
vissa lagförändringar i sammanhang med antagande af författning angående
förändrade bestämmelser om lagtima ting, der skulle jag hafva att
söka ratt på hvad _ som gäller för stad i de nu i 12 kap. Rättegångsbalken
behandlade vigtiga frågorna rörande kontumacial-förfarandet.

234

Den 30 April.

Här har såsom ett företräde i reservantens förslag uppgifvits att för
de domsagor, som ej erhölle förmånen af tätare domstolssammanträden
dock bereddes andra fördelar, såsom att sommarferierna något förkortades,
att tingens afslutningsdag skulle kungöras redan under tinget, att de ej
blefve utsatta alltför''''nära nästa ting och att domaren tillförbundes vårda
arkivet. Månne likväl ej allt detta kan hänföras till den småplocklagstiftning,
hvarom reservanten vid det förut omnämnda tillfället under
föregående riksdag yttrade sig sålunda: "Jag kan icke föreställa mig att
majoriteten inom Utskottet med sitt förslag haft till syfte att man vid
lagstiftningsarbetet skall gå ännu mera småplocksvis tillväga, utan att
äfven majoriteten vill att man skall bearbeta ämnena gruppvis, innan de
för Riksdagen framläggas." Hvad äro dock de omförmälda bestämmelserna
annat än småplock? I fråga om sommarferiernas förkortande skulle
medgifvas att de få dagar i Juni, som återstå efter midsommaren, må
kunna användas, äfven de, för sommartinget och att första hälften af
September kan få, men icke behöfver användas för liöstetinget, hvilken
sednare bestämmelse är en återgång till hvad 1784 års lag stadgade, men
hvari man gjorde en ändring, enär första hälften af den månaden ansågs
för allmogen behöflig till dess arbeten med landtbruket. Bestämmelsen
åter om kungörandet af tingens afslutningsdagar är så redigeradt, att ingen
förändring derigenom sker i hvad redan nu gäller, enär med "tinget",
under hvilket de skola kungöras, ej i den ställning hvari detta ord förekommer,
kunna förstås endast de dagar, hvarunder målens handläggning
pågår; och hvem ifrågasätter väl redan nu domarens skyldighet att vårda
arkivet? När reservanten så strängt utdömde småplockssystemet, då gällde
det att bereda en rättsökande möjlighet icke att eu eller par sommarmånader
tidigare, utan att någongång i sitt lif kunna instämma eu tredskande
part, som höll sig utanför sitt härads gränser, eller någon, som med
outredda affärer emigrerat till Amerika. Det var likväl då fråga om ett
Konungens förslag, men ett förslag, om hvars behöflighet representationen
likväl flera gånger uttalat sig. Här visar sig, huru hastigt åsigter och
principer kunna undergå förändring.

Innan jag härefter öfvergår till att yttra mig rörande de särskilda
förslagens innehåll i sjelfva hufvudsaken torde det vara nödigt att först
erinra om hvaruti skilnaden dem emellan egentligen består. Den komité,
som behandlade frågan om underdoinstolarnes arbetssätt, föreslog att i
tingslag, som ensamt utgjorde en domsaga, skulle ting hållas en gång i
hvarje månad, med undantag likväl af Januari månad, således elfva gånger
om året. Kongl. Maj:ts nu förevarande förslag åter bestämmer i afseende
å dessa tingslag två egentliga tingsterminer med sex ordinarie sammanträden
i den ena och fyra i den andra. I dessa tingslag, som naturligtvis
måste vara ganska ansenliga, eftersom de hvar för sig utgöra
er. domsaga, är det temligen påtagligt att den i förslaget medgifva rättigheten
att derjemte hålla ett särskildt slutting i hvardera terminen skall
begagnas, och följaktligen blifva enligt det Kongl. förslaget årligen inalles
tio sammanträden, till hvilka man eger rätt att instämma nya mål, och
otvifvelaktigt ytterligare tvänne, vid hvilka lagfarter, inteckningar och dylika
ärenden kunna handläggas. Reservanten går ännu längre i sitt förslag
och vill bestämma tingens antal till tolf i dessa domsagor, och han

Deri 30 April.

235

gör detta förslag utan att derför anföra något särskilt motiv och oaktadt
han, såsom ledamot af nyssnämnda komité, instämt med dess öfriga ledamöter
i följande uttalande: “Hvad nu angår det för de särskilda fallen
föreslagna antal ting och först det, som ansetts lämpligt för domsagor,
hvilka bestå af endast ett tingslag, så torde med visshet kunna antagas,
att den rättsökande allmänhetens intresse är tillfullo tillgodosedt
genom tillfället att hvarje månad, utom eu, äga tillträde till domstolen. “

I tingslag åter, som med ett annat sådant är förenad!, till en domsaga,
skulle, enligt komiténs förslag hållas sex månadsting årligen. Kongl.
Maj:ts förslag upptager äfven för dessa tingslag två ting om året med tre
allmänna sammanträden i det ena och två i det andra tinget, hvarjemte
medgifves rätt till afslutningsdagar, å hvilka de till småprotokollen hörande
ärenden kunna handläggas; och är slutligen llerr Carléns. förslag i
detta hänseende öfverensstämmande med det af komiterade framställda.

Nu anmärkes mot Kongl. Maj:ts förslag, att enligt detsamma skulle
sommarferierna blifva för stora. Dessa ferier, säger reservanten, blifva
nära tre månader i domsagor, som bestå af ett tingslag, och nära fyra
månader i de domsagor, som omfatta två sådana. För att komma till
en sådan beräkning, måste dock bland ferierna inräknas den månad, i
hvilken ting eller allmänt sammanträde hålles, och går man ut från en
sådan synpunkt, så skulle man kunna säga, att enligt reservantens förslag
domstolen har ferier hela året om med undantag af de få dagar i början
af hvarje månad, derunder målen vid tinget handläggas. Jag tror icke,
att någon erkänner en sådan åsigt vara riktig och torde således den uppgift™
längden på sommarferierna enligt Kongl. förslaget genast kunna
nedsättas till två månader i domsagor, som utgöras af endast ett tingslag,
och tre i dem, som bestå af två sådana. Under denna tid infalla dock
sluttingen, vid hvilka, såsom förut är nämndt, vissa ärenden kunna handläggas.

Då Herr Carlén i sin reservation föreslår tolf ting, söker han att för
detta förslag hemta stöd från Rikets Ständers skrifvelse den 28 Maj 1866.
Det torde då vara skäl att tillse, huruvida verkligen Kongl. Maj:ts förevarande
förslag afviker från hvad Ständerna i nyssnämnda skrifvelse uttalat.
Till stöd för sin mening anför reservanten fyra uttryck, som skulle
finnas i den underdåniga skrifvelsen. Han säger nemligen, att skrifvelsen
omnämner såsom ömkligt att häradsrätterna förvandlades till permanenta
domstolar, och att ting måtte hållas hvarje månad, vidare att i skrifvelsen
framhålles möjligheten af tolf ting årligen, till och med i domsagor bestående
af två tingslag, och slutligen, att deruti förekommer det yttrandet
— hvilket reservanten återgifvit kursiveradt — att, derest de i skrifvelsen
anförda grunder för häradsrätternas arbetssätt blefve gällande, “deraf
omedelbart komrne att följa, att den nuvarande indelningen af häradsrätternas
sammanträden å vissa årliga ting förlorade all betydelse och till
fördel för rättskipningen kunde upphöra. “ Härvid vill jag dock anmärka,
att då i skrifvelsen talas om önskvärdheten åt permanenta domstolar,
lägges der till de ganska vigtiga orden: “så vidt möjligt är“, hvilka ord
reservanten alldeles uteslutit ur sin relation om hvad skrifvelsen innehåller,
att jag i skrifvelsen icke lyckats återfinna yttrandet om tings hållande
hvarje månad samt att der bestämdt icke yttras något om tolf ting år -

236

Den 30 April.

ligen. Hvad angår det med kursiv stil återgifva yttrandet, så medgifver
jag, att det verkligen finnes i skrifvelsen och att deri möjligen kan ligga
någon anledning till en sådan uppfattning som Herr Carléns, men denna
motsäges åter uppenbart af andra yttranden i skrifvelsen, hvilka jag skall
taga mig friheten att uppläsa för att ådagalägga huru fullständigt dessa
passa in just med Kongl. Maj:ts förslag. Der säges nemligen: “I de bestå
härader och tingslag äro de årliga rättegångsdagarne åtminstone tio, ofta
tjugu och i ganska många stora härader och tingslag uppgå de till tretio
eller fyratio, undantagsvis till och med derutöfver. Tydligt är, att då,
oaktadt detta stora antal rättegångsdagar, stämningar icke kunna meddelas
till flera än tre, anordningen är i högsta måtto felaktig; hvaremot,
om stämning finge uttagas till flera af dessa rättegångsdagar, och dessa
fördelades på flera månader, rättvisan skulle vinna betydligt i skyndsamhet,
och målen derigenom sannolikt blifva mera jemnt fördelade på årets samtliga
rättegångsdagar, än nu är fallet. Likaledes skulle det vara en synnerlig
fördel, att icke, såsom för närvarande merendels sker, uppskjutna
måls handläggning utan verkligt behof utställdes till ett påföljande ting,
utan företoges så fort ske kunde, och der ej hinder mötte eller uppskofvet
sålunda blefve för kort för det dermed afsedda ändamål, helst å
nästa rättegångsdag. Deraf blefve väl en följd att icke flera rättegångsdagar
finge följa allt för tätt på hvarandra; men deras jemnare fördelning
på den tid, som tinget i allt fall, för expeditionens skull, måste räcka,
torde icke föranleda någon synnerlig olägenhet för domaren, helst behofvet
af särskilda rättegångsdagar för ransakningar med häktade personer derigenom
minskades. “ Efter detta och äfven sednare än det af reservanten
återgifna yttrandet heter det i skrifvelsen vidare: “Rikets Ständer anse
alltså, att man för vinnande af månadtliga ting eller rättegångsdagar, på
sätt lagkomitéin föreslagit — — —.“ Lagkomiténs förslag gick, såsom bekant
är, ut på två tingsterminer med nio rättegångsdagar, och Kongl.
Maj:ts förevarande förslag är i detta afseende dermed alldeles öfverensstämmande,
blott med den skilnad att rättegångsdagarnes antal är bestämdt
till tio.

Längre fram i skrifvelsen heter det ytterligare: “Enligt de upplysningar
Rikets Ständer kunnat inhemta finnas för närvarande endast nitton
domsagor med en för hela domsagan gemensam tingsstad; och för
dessa finnes intet hinder att genast införa månadtliga ting, på sätt lagkomitén
föreslagit.“ Derefter följa de ord, hvilka reservanten förmodligen
uttyder såsom åsyftande ting “hvarje månad“ och “tolf ting*'''', men hvarvid
ett tolkningssätt användes, som en domare icke gerna strafflöst skulle
kunna tillåta sig. Orden lyda så: “Rikets Ständer anse, att man, för
ett kraftigare befordrande af reformens genomförande, kunde utan fara
gå ett steg längre än lagkomitén föreslagit, och föreskrifva månadtliga
ting äfven för de domsagor, som hafva två tingsstäder. “ Ingen lärer väl
kunna tro att Rikets Ständer tänkt sig något så orimligt som att domsagor,
hvilka bestå af ett tingslag, skulle åtnöja sig med nio ting eller
allmänna sammanträden, under det att tolf sådana skulle hållas i tingslag,
som med ett annat är förenadt till en domsaga. Reservanten gör
sig således här åter skyldig till misstag i sina uppgifter, ty det finnes i

237

Den 30 April.

skrifvelsen verkligen icke en antydan om att tolf ting årligen skulle hållas
i något tingslag.

Beträffande vidare lämpligheten af dessa många ting, så vill jag fästa
uppmärksamheten på att, om det af reservanten framställda förslaget antoges,
så skulle det blifva alldeles omöjligt för domaren att sköta alla de
särskilda sysslor, som höra till hans embete. Han finge nemligen hålla
ting äfven under sommaren, då han tillika måste, förutom de bestyr, som
eljest ifrågakomma när som helst under året, hålla syner i egodelningsmål,
jorda- och vattenrättstvister samt förrätta boställssyner m. m.,
hvilka förättningar samtliga äro ganska vigtiga, men hvaråt han omöjligen
skulle kunna egna tillbörlig tid. Han bör under denna årstid, om‘möjligt,
vara fri från de egentliga tingsgöromålen. De komiterade, som utarbetade
förslag till häradsrätternas förändrade arbetssätt, voro af den
meningen, att häradshöfdingen skulle, om han det önskade, erhålla en
“biträdande domare''1 till hjelp. Reservanten har dock nu frångått denna
tanke och nämner ingenting derom; men fara värdt är, att hans förslag
icke skulle kunna genomföras utan ständiga biträden i domareembeteh
För dem, hvilka önska att bibehålla så mycket af den nuvarande organisationen,
som lämpligen kan bibehållas, borde det vara angeläget att
icke lägga på häradsrätterna mera, än de med säkerhet må anses kunna
bära; och för en vidare utveckling i den mån omständigheterna medgifva
lägger Kongl. förslaget lika litet hinder som reservantens, helst med lätthet
tingen kunna utsträckas och ytterligare allmänna sammanträden mellan
de redan bestämda inpassas.

I detta hänseende yttrade förutnämnda komiterade följande ganska
tänkvärda ord: "Då komiterade för de domsagor, som bestå af två tingslag,
uppställt den regel, att ting i hvart tingslag skola hållas endast hvarannan
månad, hafva de utgått från den grundsats, att det vid lagreformer,
hvilkas följder man ej med visshet kan beräkna, i allmänhet är vida att
föredraga, att icke gå fullt så långt, som man möjligen skulle kunna gä,
framför att gå längre, än man med säkerhet kan gå.“ I denna grundsats
instämmer jag med komitéledamoten Carlén, emot utskottsledamoten med
samma namn.

Åt såväl lagkomité!! som lagberedningen äro sommarferier föreslagna.
Dessa ferier förordas äfven af Högsta Domstolen, och jemväl i andra länder,
der domstolarne för öfrigt hafva sammanträden hela året om, begagnas
sådana ferier. I förordningar af år 1867 angående domstolsorganisationen
i de med Preussen förenade länder bestämdes för underdomstolaine
halfannan månads sommarferier, och i Belgien, detta i industrielt
afseende så högt utbildade land, stadgades år 1869, att dessa domstolar
skulle erhålla två månaders ferier, eller från den 15 Augusti till den 15
Oktober. A andra sidan framhålles af reservanten Norge såsom ett exempel
på motsatsen, men dervid förefaller det mig helt besynnerligt att, då
man i detta hänseende talar om Norge, man ej på samma gång omnämner
de ifrån våra egna alldeles afvikande förhållanden i afseende å rättegångsväsendet,
som der ega rum, i fråga om “skriftligt förfarande “ inför
råtta, advokatstvång in. m., hvarjemte domaren, om han önskar, har ett
edsvuret biträde vid sin sida. Man bör också se till huruledes det i
tillämpningen slagit sig ut med dessa s. k. månadtliga ting. Det är en -

238

Den SO April.

däst på ytterst få orter, som sådana finnas fulltaliga och på orter, der de
blifvit införda, är man numera stadd på en återgång. Jag har för att
närmare utreda förhållandet härutinnan, försett mig med ett arbete,
Schweigaards processrätt, hvarur jag tillåter mig uppläsa följande, på
svenska öfversatt:

“Det är dock endast på det minsta antal ställen, som dessa månadsting
hållas fulltaliga. Utom det att Ost- och Westfinnmarken efter förordningens
§ 1 Litt. a helt och hållet undantogos från denna nya distriktsindelning,
hvilket undantag redan genom Cancellieskrifvelsen den 26 Oktober
1799 utsträcktes till hela Norrlands och Finnmarkens Amt, bestämde
samma §:s Litt. b att i “So- och Fjeld-Distrikterne“ månadsting skulle
hållas blott några, gånger om året.“

Här synes att “månadsting11 icke betyda ting i hvarje månad under
året: ty det säges här “månadsting några gånger om året.* Härefter
heter det vidare:

“Sednare äro på särskilda ställen gjorda än flera inskränkningar
genom speciela bestämmelser, som kunna igenfinnas i registren under ofvananförda
rubriker. “

Detta är ju icke något föredöme för oss att följa.

I reservantens förslag finnes visserligen ännu ganska mycket, hvaremot
anmärkningar skulle kunna göras, men jag vill ej längre upptaga
tiden. Jag tror mig med hvad jag redan sagt hafva ådagalagt:

att Kongl. Maj:ts och reservantens förslag'' lika litet eller lika mycket
förhindra eller underlätta inrättandet af kollegiala domstolar, i fall statsmakterna
framdeles skulle komma att besluta sig för sådana;

att Kongl. Maj:ts förslag i formel! hänseende har betydligt företräde
framför reservantens;

att Kongl. Maj:ts förslag på det närmaste öfvereusstämmer ined Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Maj 1866; och slutligen

att nämnda förslag, i olikhet mot reservantens, innebär möjlighet för
häradshöfding att förrätta den tjenst, som åligger honom; och jag föreställer
mig att eu hvar skall finna dessa fördelar hvar för sig eller tillsammans
innebära så stort företräde framför dem, som reservanten velat
med sitt förslag åstadkomma, att ingen bör kunna hysa någon tvekan att
bifalla Kongl. Maj:ts förslag, hvadan jag ock hemställer om bifall till
Utskottets framställning i tredje punkten af förevarande betänkande.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag hvarken vill eller är doku menterad

för att kunna anställa någon egentlig jemförelse mellan Kongl.
Maj:ts och Lag-Utskottets förslag, å ena sidan, samt det af eu reservant
derjemte framställda förslaget, å den andra. Jag vill visserligen icke förneka,
att det sistnämnda möjligtvis i något afseende har företräde framför
Kongl. Maj:ts, men det vissa är dock att Kongl. Maj:ts förslag, med
hänsyn till de förhållanden, som nu existera, innebär ett betydligt framåtskridande
och skall åstadkomma väsendtliga förbättringar. Man har anmärkt
mot Kongl. Maj:ts förslag, att, i fall detsamma antoges, det skulle
föranleda dertill, att lagskipningen komme att ligga nere under en stor
del af året, men man måste dock betänka att detta i vida högre grad
är fallet för det närvarande. Särskild! vet jag att åtminstone i det hä -

239

Den 30 April,

råd, jag tillhör, lagskipningen vanligtvis ligger nere 7f månader årligen,
hvaraf 4| månader infalla under sommartiden; och således skulle, om
Kongl. Maj:ts förslag blefve lag, oss tillskyndas betydliga förbättringar.
Derjemte må man betänka att, om samma förslag nu af Riksdagen godkännes,
detsamma kan oförtöfvadt träda i verket såsom gällande lag, då
deremot reservantens förslag, om det lyckades tillvinna sig båda Kamrarnes
bifall, ändock måste, innan det af Kongl. Maj:t bifölles, genomgå Högsta
Domstolens granskning och bedömande, dervid möjligtvis — ja, ganska säkert
— åtskilliga delar deraf blefve underkända; och i allt fall skulle
denna omgång nödvändigt orsaka frågans undanskjutande under liera år.

Jag vill för min del icke påtaga mig någon anpart af ansvaret för
ett sådant uppskof, och derföre kommer jag ock att rösta för bifall till
Kong], Maj:ts förslag.

Herr Printzensköld: Redan allt för länge hafva talrika och
berättigade klagomål försports öfver långsamheten i rättskipningen inom
vårt land. Endast undantagsvis och i enstaka fäll har man kunnat tillskrifva
denna långsamhet vår domarekorps, som i sjelfva verket icke är
så dålig som man vid ett tillfälle här i Kammaren sökt att utmåla densamma.
Man har äfven trott sig finna skälet till denna långsamhet i
det förment tunga arbetssättet vid domstolarne, särdeles inom hofrätterna,
men äfven om en eller annan förenkling deri skulle, genomföras, tror jag
icke att derigenom någon nämnvärd fortfärdighet i lagskipningen skulle
åstadkommas. Med mera eller rättare allt fog bär man deremot sökt och
funnit skälen till berörda långsamhet uti de alltför sällan återkommande
tingen jemte deraf följande långa uppskof, uti skyldigheten att uttaga
stämning till första rättegångsdagen samt utslagens afkunnande endast
vid tingets slut. Man har slutligen anfört såsom en af orsakerna till
långsamheten i rättskipningen, att hos oss icke finnes en duglig, juridiskt
bildad sakförarekorps, och detta skäl kan jag icke annat än godkänna;
också har frågan om införande i vårt land af ett verkligt advokatstånd
vid denna riksdag förevarit, ehuru den till all lycka för denna gång fallit,
jag säger, till all lycka, ty jag anser Lag-Utskottets i detta afseende
framlagda förslag hafva varit särdeles otillfredsställande och olämpligt.
Bland alla de skäl till tvistemålens långsamma gång, man sålunda anfört,
förekommer dock icke ett, som är alltför litet uppmärksainmadt, men som
nu må påpekas, nemligen den orimligt långa inställelsetid, som nu är beviljad
för måls fullföljd från underrätt till hofrätt och vidare derifrån till Kongl.
Maj:t. Med de lätta kommunikationer, som vi nu ega, skulle man utan
olägenhet kunna inskränka denna tid till minst hälften af hvad den nu
är, och man skulle derigenom göra en tidsvinst af 50 å 75 dagar, något
som icke vore ringa, då man besinnar, att mångens väl eller ve beror på,
att han inom möjligen kortaste tid kan få sin rätt vid domstol slutligen
afgjord; och jag hoppas att denna fråga med snaraste skall blifva föremål
för den lagstiftande maktens ompröfvande.

Det nu vid våra underdomstolar på landet rådande rättegångsväsendet
är emellertid, såsom jag redan nämnt, det hufvudsakliga skälet till
den öfverklagade längsamheten, och detta har äfven närmast framkallat
den länge afhandlade frågan om en förändring i vår domstolsorganisation.

240

Den 30 April.

IJti denna förändring ingå såsom hufvudsakliga moment dels tingens anordnande
så att de oftare återkomma, dels domsagornas reglerande, så att
hvarje sådan erhåller ett ting och en tingsstad, och dels småstädernas förenande
med kringliggande landsbygd under en gemensam jurisdiktion.
Hit hörer äfven frågan om domstolarnes sammansättning; och då Kongl.
Maj:ts proposition innehåller en vink om inrättandet af kollegiala domstolar
äfven på landet, så ber jag att redan nu få uttala, att jag i detta
afseende hufvudsakligen ställer mig på samma ståndpunkt som Herr
Carlén. För min del anser jag nemligen, att häradsrätterna, sådana de
nu äro, utgångna från folket, nära förenade med folket och fortfarande
uppburna af folkets förtroende, äfven om deras upphäfvande ur juridisk
synpunkt skulle kunna försvaras, likväl från ekonomisk och isynnerhet
från politisk synpunkt, böra till sin hufvudsakliga form oförändrade bibehållas.
Detta i förbigående! Den förändring, som här blifvit ifrågasatt,
hänger så nära tillsammans med en mängd andra förhållanden, både administrativa
och ekonomiska, att en ganska vidlyftig utredning af dessa
förhållanden är behöflig. En sådan skulle emellertid sannolikt låta vänta
på sig ganska länge; hvadan och då vi väntat nära ett hälft sekel på det
förslag, som nu af regeringen framlagts, jag tror klokheten bjuda det vi,
då en lag erbjudes oss, som genast afhjelper de mest öfverklagade bristerna,
och sådan är det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, äfven göra
klokast uti att antaga detsamma. Komiterades förslag kan naturligtvis,
så litet omfattande det än i sjelfva verket är, icke nu komma i fråga,
enär det såsom öfvergångsförslag betraktadt är för stort, samt derjemte,
enligt hvad Högsta Domstolens granskning ådagalagt, är behäftad! med
stora brister, till hvilka jag i främsta rummet räknar föreskriften om en
biträdande domare, ett oting, hvars blifvande ställning såväl till rätten
och domaren som i staten och domsagan ingen kan göra sig reda för.
Herr Carléns förslag åter har alla de fel, som vidlåda komiterades och
derjemte — det kan låta besynnerligt men är dock sannt — derjemte
det felet, att han tagit bort just den biträdande domaren, utan hvilken
såväl Herr Carléns som komiterades förslag torde vara omöjliga att verkliggöra,
ty det ligger väl i öppen dag att, om man, såsom jag tror, lagstiftar
för en tjenstgörande och icke för en tjenstfri domare, man bör besinna
det rent af omöjliga för honom att, i saknad af sommarferier från
tingen, sjelf medhinna öfriga lika vigtiga göromål.

Kongl. Maj:ts förslag, som nu till behandling föreligger, synes mig
vara fritt från de brister, som de båda andra förslagen, komiterades och
reservantens hafva, och medför derjemte den fördel, att rättskipningen
inom hälften af rikets domsagor kommer att få en raskare gång. De anmärkningar,
som emot regeringens förslag framställts, äro icke af någon
synnerlig vigt, och hafva äfven blifvit af Herr Justitie-statsministern så
fullständigt bemötta, att jag icke behöfver dermed upptaga tiden. Jag
tror för öfrigt, att ett antagande af Kongl. Maj:ts förslag icke skall, såsom
Herr Carlén fruktat, undanskjuta frågan om sjelfva den mera vidtomfattande
regleringen, utan hoppas tvärtom att förslaget, såsom innehållande
ett öfvergångsstadgande, skall bereda vägen till denna reglerings slutliga
genomförande. För denna min åsigt anser jag mig hafva desto större skäl,

som

24:1

Den 30 April

som regeringen nu liksom gifvit på hand, att den antydda mera omfattande
förändringen i våra domstolsförhållanden snart skall komma att af
regeringen föreslås. Af dessa skäl och då lagbyrån i följd af det årliga
anslag, som för dess verksamhet behöfves, står "i beroende af Riksdagen,
tror jag det icke vara för frågans slutliga lösning i någon mån riskabelt,
att antaga hvad Kong!. Maj:t nu i ämnet löreslagit, och yrkar fördenskull
bifall till hvad Utskottet i tredje punkten af detta betänkande hemställt.

Herr Carllfvarsson: len fråga af sådan beskaffenhet, som den
förevarande, kan kanske mången tycka, att uteslutande jurister borde få
tillfälle att deri uttala ett omdöme. För min del har jag dock icke uppfattat
frågan om våra domstolars omorganisation från den synpunkten,
hvilket synes deraf, att jag vågat väcka motion uti ämnet. Jag har ansett
att, oaktadt jurister böra ega den största sakkännedom, när fråga är
om att skrifva en lagtext, de likväl icke besitta den uteslutande sakkunskap
i afseende på domstolsorganisationen och lagskipningen i öfrigt, som
erfordras för att kunna bedöma en fråga sådan som den förevarande.
Denna fråga rör allmogen så nära och så innerligt, att jag tror, att det
fullkomligt är på sin plats, att allmogens män deri gifva sitt utlåtande,
och jag tror till och med att ett sådant uttalande från allmogens sida är
mera nödvändigt än juristernas. Jag har tagit mig friheten att i ämnet
väcka motion, icke i den förmätna afsigten att mitt förslag, sorn öfverensstämmer
med hvad komiterade hemställt, skulle i sin helhet antagas, enär
jag visste, att fyrfaldiga anmärkningar emot samma förslag blifvit framställda,
utan derföre, att jag ansåg nödigt, att frågan väcktes till lif, och
emedan jag var förvissad om, att Lag-Utskottet, så vidt det icke afstyrkte
alltsammans, skulle egna frågan sådan uppmärksamhet, att, om i komiterades
förslag funnes något, som icke vore lämpligt och passande, Utskottet
skulle utsofra allt sådant. Sedan jag väckt denna fråga till lif under
förliden riksdag och den då fallit, har jag upptagit den under innevarande
riksdag, i hopp att den skulle leda till någon åtgärd och under den tid,
som sedan dess förflutit, hafva vi fått emottaga en af Kongl. Maj:t i ämnet
afiåten proposition. Jag tillstår, att jag anser komiterades förslag vida
mera omfattande, än det af Herr Carléu framlagda förslaget, och att detta
sistnämnda förslag åter är mera omfattande än hvad i den Kongl. propositionen
liemställes, äfvensom att jag helst skulle önska, att det mera omfattande
förslaget gjorde sig gällande, emedan då så lång tid förflutit,
sedan man uti en skrifvelse från Riksdagen ifrågasatte en förändring i
domstolsorganisationen, man, då frågan slutligen kom till behandling, borde
gå så långt som möjligt. Då jag emellertid nu icke har hopp, att komiterades
förslag skall antagas, och icke ens att reservantens förslag skall
kunna tillvinna sig bifall, så, oaktadt jag för min del gifver dessa förslag
företräde framför Kongl. Maj:ts proposition och jag helst skulle vilja antaga
något af dem, om jag ansåg dem möjliga att för närvarande genomföra,
, oaktadt detta, säger jag, tillstyrker jag nu bifall till den Kongl. propositionen,
såsom det enda förslag, som under nuvarande förhållanden har
någon, utsigt att gå igenom. Jag skulle dock icke beklaga så mycket, om
det Kongl. förslaget folie, emedan man genom detsamma kommer ett så
Riksd. Prål. Usl2. 2 ,4fd. 4 Band. 10

242

Den 30 April.

ofantligt litet steg framåt, så att dermed icke mycket linnés, men jag liar
anledning att antaga, att, om detta förslag blir lag, sä, hur obetydlig förändring
det än medför, är dock en väg öppnad, på hvilken man kan
framtvinga större reformer, och om regeringen vill dertill lemna sin medverkan,
så kan detta förslag i sinom tid föranleda till mera omfattande
förändringar. Det är från denna ståndpunkt, som jag tillstyrker antagandet
af det Kongl. förslaget.

Jag anser mig likväl höra nämna, i anledning af hvad i den Kongl.
propositionen uttalas derom, att en fullständig utredning bör göras, huruvida
en sådan ombildning af underdomstolarne må verkställas, att de samtliga
komma att bestå af flere lagfarne ledamöter, att jag för min del anser,
att i vårt glest befolkade land inrättandet af kollegiala domstolar på landet
inom de flesta orter icke är lämpligt. Det är möjligt, att i några
tätt bebodda trakter, såsom t. ex. i Skåne, kollegiala underdomstolar kunde
vara på sin plats, men inom öfriga trakter skulle en sådan domstolsorganisation
komma att medföra större olägenheter, än om man bibehölle de
gamla enmansdomstolarne. Jag tänker mig emellertid att. om man skall
draga någon nytta af det förslag, som nu föreligger, under förutsättning
att det blir lag, så måste antingen tingslagen sammanslås så, att högst
två tingslag komma på hvarje domsaga, eller ock att domsagorna fördelades
så, att hvar och en af dem komme att bestå af ett, eller på sin höjd af
två tingslag. Om emellertid kollegiala domstolar skulle inrättas tror jag
likväl, att en ändå ytterligare sammanslagning af domsagor vore af nöden,
ty i annat fall blefve det allt för kostsamt att underhålla tre å fyra jurister
för skötandet af eu domsaga, sådana de nu äro. Skulle likväl detta
inträffa, så finge en del rättsökande och vittnen så långt till tingsstället,
att jag fruktar, det folket heldre skulle anlita näfrätten än domstolen för
att slita sina tvister, och värst blefve det i brottmål, enär svårligen någon
skulle vilja omtala hvad han i fråga om ett brott sett eller hört, af fruktan
för, att han såsom vittne skulle få resa många mil till tingsstället
utan att derföre, åtminstone i de flesta fall, erhålla ersättning. Ej heller
skulle mången under sådana omständigheter vilja uppträda som part, ty
kostnaderna derför blefve alltför stora. Jag tror således att, om man i
följd af en sådan anordning skulle få alltför långt till tingsstället, detta
skulle vålla större olägenheter, än om man bölle fast vid nuvarande förhållanden.
Hvad man vunne i ena fallet, det förlorade man i det andra,
I fråga om domsagornas delning har jag i min år 1870 väckta och sedermera
åberopade motion utvecklat mina åsigter och framhållit åtskilliga omständigheter,
som jag tror skulle vara lämpliga att tagas i betraktande vid
en omreglering af domstolarne och livilka skulle möjliggöra att man, utan
särdeles uppoffring från statens eller allmänhetens sida, kunde åstadkomma
en ändamålsenlig reglering af domsagor och tingslag. Deribland förekommer
förnämligast, att man skulle söka förena de mindre städerna med
kringliggande landsbygd till eu domkrets och sålunda förlägga dessa städer
under landsrätt. För dessa städer är det utan tvifvel bäst att slippa särskild
jurisdiktion, emedan de derigenom undgå en del för dem ganska
dryga kostnader, och de skola troligen nöja sig med de domstolssammanträden
tio gånger om året, som Kongl. Maj:t föreslagit. Om man nu ämnar
verkställa domstolsorganisationen på sådant sätt, som jag nu och i

iM3

Dea 30 April.

min motion framhållit, så liar jag anledning att antaga, att det regeringens
förslag, hvarom här är fråga, kan medföra mera omfattande reformer.
Stannar man åter vid detta förslag, så är det så ytterst få, som
deraf röna någon nytta, att hela förslaget försjunker till en obetydlighet.
Jag hoppas emellertid det bästa i detta afseende och tillstyrker derföre
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, likväl endast under den förhoppning
jag förut uttalat.

Grefve Sparre: Eu föregående talare började sitt anförande i detta

ämne med en erinran om, att mer än ett hälft århundrade förflutit, sedan
frågan om en förändrad domstolsorganisation och en förändring i underrätternas
arbetsordning väcktes i Sverige. Detta är sannt. Det var straxt
efter införandet af 1809 års statsskick, som man började tänka på förändringar
i domstolsväsendet, och det var naturligt att man vid denna
tidpunkt, vid öfvergången till ett nytt statsskick, skulle fästa sin uppmärksamhet
vid denna fråga. Man tillsatte då för dess utredande en
komité, hvilken år 1815 afgaf sitt utlåtande. Frågan hade då mycket
stora dimensioner. Det var fråga om ingenting mindre än antagande af
en alldeles ny lag för Sverige eller åtminstone af en högst väsendtlig omarbetning
af den gamla lagen. Det är möjligt att, då förslaget afgafs på
eu tid, under hvilken dåvarande Kronprinsen Carl Johan förde riksstyrelsen
i Sverige, någon förebild af * Godo Napoleon11 hägrat för honom. Förhållandena
gestaltade sig emellertid snart helt annorlunda, och frågans
dimensioner förminskades alltmer, hvilket jag tror var både det försigtigaste
och riktigaste. Den svenska befolkningen har städse varit synnerligen
rädd om sina gamla lagar, och hvarje gång man velat genomföra
något större lagarbete, så har dertill erfordrats minst ett sekel. Första
gången, som man, efter de särskilda landskapernas sammanförande under
ett välde, började tänka på en gemensam lag för Sverige var, då man på
13-hundratalet under Konung Magnus Ericsson ville utgifva den så kallade
“medellagen “, men denna lag kunde dock aldrig fullt genomföras, och först
på 14-hundratalet kom en allmän lag, den så kallade " Christoflers landslag“,
till stånd. Sedermera försökte den bland Wasakungarne, som näst
Gustaf I hade den starkaste handen, nemligen Carl IX, att införa en ny
lag, och arbetade derför flitigt; men så styf karl han än var, han skonade
som vi veta för genomförande af sina afsigter hvarken hufvuden eller
egendom, eu ny lag kunde han dock icke införa. Hela 16-hundratalet
förflöt utan att någon ny lag infördes, och först år 1734 kom en sådan
till stånd. Att vi således 52 år efter det vi börjat arbeta på en lagförändring
uti ifrågavarande riktning icke kommit längre, är icke att undra
på. . Det kommer sannolikt att förgå ännu ganska lång tid, innan vi få
en fullständig ny lag. Detta oaktadt tillstår jag, att jag tillhör antalet af
dem, som icke vilja påskynda lagarbetet. Jag vet, att jag derför blifvit
förkättrad, och jag mins äfven att, då jag förordade, att den nya kriminallagen
skulle delvis genomföras, så hånades jag derför, men på det af
mig föreslagna sättet gick dock lagen på tre riksdagar igenom. På samma
sätt tror jag, att det kommer att gå nu, enär jag är öfvertygad att, om
man tager den nu ifrågavarande lagen om rättegångsordningen så som
man förfor vid kriminallagens genomförande, eller endast bitvis, så skall

244

Den 30 April.

man säkrast komma till målet. Man har här uttryckt den åsigt, att man
heldre vill hafva komiterades förslag än reservantens, emedan det_ förstnämnda
är mera omfattande, och heldre reservantens än regeringens,
emedan detta sista förslag är ännu mindre omfattande än reservantens.
För min del får jag deremot tillkännagifva, att efter min uppfattning
Kongl. Maj:t i detta afseende handlat ganska vist, ty just till följd af
den förkärlek, som svenska folket har för sina lagar, och den farhåga
det hyser för allt nytt i lagstiftningsväg, vinner man säkrast det åsyftade
resultatet, om man söker genomföra endast eu liten förändring i sender.
kläde Kongl. Maj:ts förslag varit af större omfattning, så är det mycket
osäkert, om det med bifall emottagits af oss alla. Det synes således alldeles
icke vara att ogilla, att Kongl. Maj:t beträdt denna bana, isynnerhet
då man genom Kongl. Maj:ts förslag vinner lika mycket, som genom
de öfriga förslagen. Regeringen har dessutom, på sätt Herr Justitiestatsministern
redan anfört, haft så mycket mera skäl till ett sådant förfarande,
som Rikets Ständers år 1866 aflåtna skrifvelse, hvilken ligger till
grund för Kongl. Maj:ts proposition, tydligt angifver, att Ständerna önskade,
att man i frågan skulle endast småningom gå framåt och icke gapa öfver
hela komiténs förslag på en gång. Om icke Herr Justitie-statsministern
redan derom lemnat upplysning, så skulle jag hafva visat, att det är just
hvad Rikets Ständer i nämnda skrifvelse begärt, som nu innehålles uti
deri Kongl. propositionen.

Man har här, reservanten i första rummet, börjat tala om att Kammaren
borde uttala sig huruvida den ansåg ett utbyte af nuvarande domstolsreform
mot en kollegial önskvärdt eller icke. Jag kan omöjligt förstå
anledningen härtill. Herr Justitie-statsministern har redan ådagalagt, att
i det fallet alldeles icke något initiativ är taget från regeringens sida.
Lagberedningen, som tillsattes på 1830-talet, nämnde för första gången
något om införande af kollegiala underdomstolar; sedermera har en ledamot
uti den för utarbetande af förslag till förändringar i häradsrätternas
arbetssätt tillsatta komité föreslagit kollegiala domstolar, och slutligen har
äfven Högsta Domstolen talat derom. Har då Kong!. Maj:t icke haft anledning
att uti inledningen till förevarande proposition nämna, att en utredning
bör göras i fråga om lämpligheten af kollegiala underdomstolars
införande? Kongl. Maj:t har icke med ett enda ord antydt, att han är benägen
för dylika domstolar, men dä lagberedningen, komitéledamoten och
Högsta Domstolen talat om dessa kollegiala domstolar, så må väl ingen
förundra sig öfver, att Kongl. Maj:t nu sagt, att han icke kan uttala sig
i fråga om sådana domstolar, förrän en utredning i det hänseendet egt
rum. Då nu saken förhåller sig på sådant sätt, så kan jag icke begripa,
hvartill allt detta väsen eller snarare oväsen i fråga om de kollegiala
domstolarne skall tjena. Att, då Kongl. Maj:t alldeles icke föreslagit dylika
domstolar, Riksdagen skulle på förhand säga: nej! för ingen del i
verlden vilja vi hafva kollegiala domstolar, det vore i sanning att gå för
långt, helst då vi, som reservanten sjelf sagt, sväfva i okunnighet om
hvad som menas med kollegiala domstolar. Ett sådant förfarande skulle
innebära, att Riksdagen i följd af Kongl. Maj:ts uttalande, att han icke
kan inkomma med något förslag rörande underdcmstolarnes form eller
sammansättning förr än en utredning derom egt rum, skulle taga sig an -

245

Den 30 April.

ledning att förkasta hela saken, och således ej ens tillåta någon utredning
att verkställas. Jag kan icke föreställa mig, att Kammaren vill till—
vägagå på sådant sätt, aldraininst då vi, enligt reservantens påstående, icke
halva någon kännedom om hvad som menas med kollegiala domstolar.
För min del förstår jag med införande af kollegiala domstolar alldeles
icke upphäfvande af våra nuvarande häradsrätter eller enmansdomstolarne.
1 motsats emot en ärad talare, som förut haft ordet, får jag förklara,
att jag icke känner något land i Europa, som icke har enmansdomstolar
i lägsta instansen. Jag tror således, att det aldrig blir fråga
om annat än att bibehålla, häradsrättsinstitutionen och enmansdomstolar
i Sverige. Deremot tror jag, att det kan blifva fråga om, att byta ut
våra nuvarande hofrätter emot en mängd kollegiala öfverrätter i landsorterna,
såsom förhållandet är i Norge och Danmark, och då skulle det
kunna hända, att de större juridiska frågorna — om hvilka reservanten
sjelf yttrar, att de så sällan förekomma vid våra landtdomstolar — skulle
komma att gå direkte till dessa kollegialrätter. Detta är ett sätt att
åstadkomma kollegiala domstolar, äfven med bibehållande af häradsrättsinstitutionen.
Det är således alldeles för tidigt, att nu, dä Kongl. Maj:t
icke sagt ett enda ord, om eller på hvad sätt dessa kollegiala domstolar
skulle organiseras, Riksdagen gör ett bestämdt uttalande i frågan.

Med anledning af hvad en talare nämnde derom, att reservantens
förslag skulle vara bättre än Kong], Maj:ts af Lag-Utskottet understödda
förslag, skall jag bo att få uppdraga eu jemförelse mellan berörda båda
förslag. Enligt reservantens förslag skulle i domsagor bestående af ett
tingslag tolf tingssammanträden ega rum årligen. Enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle i dylika domsagor hållas tio allmänna sammanträden, till
hvilka stämningar kunde utfärdas, plus två sammanträden för lagtima
tingens af slut ande, således jemväl tolf årliga sammanträden. Uti domsagor
med två tingslag skulle enligt reservantens förslag inalles sex ting
hållas i hvartdera tingslaget, samt enligt Kongl. Maj:ts förslag fem ordinarie
sammanträden och två afslutningsting, summa sju sammanträden i
hvartdera tingslaget. Hela skilnaden emellan de båda förslagen består således
uti att Kongl. Maj:t i begge slagen af domsagor föreslår två sammanträden,
till hvilka stämningar kunna uttagas, mindre än reservanten,
men icke kan jag finna att deri ligger något skäl att föredraga reservantens
framför Kongl. Majrts förslag.

Reservanten har vidare sagt, att enligt Kongl. Maj:ts förslag den
extra judiciela lagskipningen skulle komma att hvila i domsaga med ett
tingslag omkring tre månader och i domsaga af två tingslag bortåt fyra
månader; lagfarts-, intecknings-, förmynderskapsärenden m. m. skulle,
säger han, under sommarferierna i ifrågavarande tingslag ej blifva handlagda
under närmare fyra månaders tid. Men detta är ett misstag. Reservanten
har nemligen utgått från den förutsättningen, att något afslutningssammanträde
ej skulle komma att af domaren utsättas, hvilket, enligt
hans förmenande, enligt Kongl. Maj:ts förslag, ej heller skulle blifva
på långt när så behörigt som under nuvarande förhållanden. Jag hemställer
dock, om det är möjligt att afsluta ett ting genast, med sista
rättegångsdagen, utan särskilt slutsammanträde. Detta har hittills åtminstone
aldrig skett, och jag vet icke heller huru det skall kunna ske

248

Den 30 April.

hädanefter. Om således i eu domsaga med tvänne tingslag afslutningstinget
hålles i förra hälften af Juni månad, så kommer icke, såsom reservanten
säger, den extra judiciela rättskipningen att hvila fyra månader,
utan endast två och en half; afslutas tinget i Juli, räcker stilleståndet ej
längre än en och en half månad, ty i början af September börjas ju
tinget igen.

Ett vigtigt osh giltigt skäl för antagandet af Kongl. Maj:ts förslag,
så vida man nemligen verkligen vill hafva en reform, är att detsamma
redan blifvit af Högsta Domstolen granskadt, och således kan blifva lag
nästan i samma ögonblick det blifvit af Riksdagen bifallet. Antaga vi
Kongl. Maj:ts förslag, kunna vi således genast få denna reform, som under
en så lång följd af år påyrkats, genomförd. Och hvarföre skulle vi ej
göra det? Jo, säger reservanten, för att derigenom få något mera, för
att i lagen inblanda saker, som, strängt taget, icke höra dit, för att der
insätta stadgande!! om stämning, kontumacialförfarande m. in., hvilka i
lagen om häradsrätternas arbetssätt ej hafva sin plats, och hvarom Lagutskottet
också, alldeles oberoende af Ivongl. Maj:ts proposition, framställt
särskilda förslag. Att nu med förkastande af Kongl. Maj:ts förslag antaga
ett annat, uti hvilket finnas stadgande:!, som icke blifvit af Högsta
Domstolen godkända, och således vid den blifvande granskningen der skulle
kunna komma att möta samma motstånd förhållandet var med komiterades
förslag, vore väl icke för reformens snara vinnande nyttigt, utan
tvärtom menligt.

Man har slutligen sagt, att, för att få reformen fullständig, borde
antingen tingslagen sammanslås eller domsagorna fördelas. Detta är
sannt; men den frågan hör för det närvarande icke hit. Utskottet bär
dessutom på tvänne särskilda ställen i motiveringen angifvit sin åsigt
vara, att en förändring i den nuvarande regleringen af domsagorna och
tingslagen ej borde ske, utan efter vederbörande kommuners hörande, ja
Utskottet har till och med gått så långt, att det, i likhet med Rikets
Ständer vid 1866 års riksdag, ansett bäst att menigheterna sjelfva finge
taga initiativet. Och detta synes mig så mycket lämpligare, som de domsagor,
hvilka nu bestå af flera tingslag, kunna genom erfarenheten i en
granndomsaga med ett tingslag och flera ting få en anledning att besluta
sig för antingen en sammanslagning af tingslagen eller delning af domsagan,
så vida de nemligen icke föredraga det nuvarande tillståndet, utan
önska ett bättre.

Att, såsom reservanten föreslagit, i lagen intaga ett stadgande, huru
med tingen skall förfaras inom domsagor med flera än tvänne tingslag
anser jag ej heller behöfligt; jag kan nemligen icke förstå, hvartill det
skall gagna att i en ny lag införa hvad som i en annan lag redan finnes
stadgadt, aldrahelst då man önskar eller motser att dessa menigheter
skola söka bedrifva saken så, att äfven de få tingssammanträden oftare
än hittills.

Huru jag än ser saken, kan jag således icke finna det ringaste skäl
att frångå Kongl. Maj:ts förslag och antaga reservantens, hvars framställning
dessutom, såsom jag redan erinrat, innan den kan blifva lag, måste
undergå skärselden i Högsta Domstolen, hvilken såsom vi alla veta, mången
gång är så ytterst svår. Och man bör ej undra deröfver; med den

m

Deri 30 April.

betänksamhet, den försigtighet i fråga om lagstiftning, som hos representationen
är rådande, måste regeringen naturligtvis också vara betänksam.
Men, vid sådant förhållande, månne det icke är bäst att antaga det förslag
som Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Högsta Domstolens åsigt
framlagt, hvilket — jag upprepar det — om det bifalles af representationen,
i samma ögonblick kan anses såsom lag, hvarigenom ett stort
och lyckligt steg till reformerandet af rättskipningen i vårt land blir
taget.

Jag anhåller om proposition på bifall till Lag-Utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Inom Lag-Utskottet ha tvänne förslag
i denna fråga förelegat till behandling, det ena Kongl. Majrts proposition,
det andra Herr Carl Ifvarssons motion om antagande af det utaf
1866 års komiterade utarbetade "förslag till stadga angående underdomstolarnc
på landet", för hvilka förslag jag, då de blifvit tryckta och till
Kammarens ledamöter utdelade, och således torde för oss alla vara väl
bekanta, ej anser mig nu behöfva redogöra. Jag har. såsom ledamot af
Utskottet, ansett det för min pligt, att, i hvad på mig kunnat bero, arbeta
för det af dessa förslag, jag för min del ansett för det bästa, utan afseende
på huruvida någon bestämd utsigt att dertill vinna Riksdagens bifall
förefunnes eller ej; och jag har, efter så noggrann pröfning som varit
mig möjligt, kommit till den öfvertygelsen att det af Herr Carlén
framställda, på komiterades förslag hufvudsakligen bygda, förslaget vore
att föredraga framför Kongl. Maj:ts.

De hufvudsakliga anmärkningar jag har att göra mot Kongl. Maj:ts
förslag äro följande:

Kongl. Maj:t har i afseende på tingens antal inom domsagor med
trenne tingslag föreslagit en nedsättning från tre om året till två. Någon
giltig grund till denna förändring har jag ej kunnat finna; ty äfven om
man hade bibehållit de trenne tingen, icke hade derigenom de åsigter,
Kongl. Maj:t angående tingsorganisationen i öfrigt uttalat, behöft i ringaste
mån blifva rubbade. Men denna återgång till två ting om året, i
stället för tre, kommer att medföra den verkan, att den i lag nu stadgade
behandlingen af vissa extra-judiciela ärenden, såsom lagfarter,
bevakning af testamenten, inteckningar m. m., ovilkorligen kräfver längre
tid än som nu behöfves.

Jemför jag vidare Kongl. Maj:ts proposition i allmänhet med Herr
Carléns förslag, så förefaller det mig som hade detta sednare ett stort
företräde framför det förra, isynnerhet hvad beträffar de deri oftare påkommande
ordinarie domstolssammanträdena. Den näst föregående talaren
sökte visserligen göra det klart för oss, att så icke var förhållandet, att
reservantens förslag ej i något afseende vore bättre än Kongl. Maj:ts, men
huru uppmärksamt jag än åhörde honom, kunde jag dock icke förstå
hvad han menade med denna utredning. Den var för mig fullkomligt oklar,
och jag kunde icke i hans bevisning finna något stöd för den mening han
förfäktade. Reservantens förslag upptager tolf ting om året i tingslag,
som ensamt utgör en domsaga, samt sex i hvardera tingslaget der domsagan
utgöres af två tingslag. Kongl. Maj:ts proposition deremot endast tio
allmänna sammanträden i det förra, och fem i det sednare fallet. Enligt

248

Den 30 April.

reservantens förslag har den rättsökande således stämningsrätt tolf gånger
om året i domsaga med ett tingslag, samt sex gånger i domsaga med två
tingslag, men enligt Kongl. Maj:ts endast tio i förra och fem i sednare fallet;
och detta är en fördel hos det förra förslaget, som jag för min del icke anser
för obetydlig, utan tvärtom af ganska stor vigt. Ett annat stadgande i
Kong!. Maj:ts förslag, som i min tanke verkligen innebär ett tillbakagäende,
är föreskriften i 7 §: “Är mål af deri vidlyftighet att det ej kan, pa sätt
här blifvit stadgadt, å nästa allmänna sammanträde under tinget afslutas,
må med domens afsågande anstå till allmänt sammanträde under tinget
eller, om så erfordras, till tingets slut.11 I domsagor, som nu hafva tvenne
ting om året, kan part få sin dom afkunnad åtminstone inom fyra månader
efter det hans sak blifvit slutbehandlad, men enligt Kongl. Maj:ts
förslag riskerar han i vissa fall att få vänta ända till sex månader. Jag
vill visst icke utkasta några dåliga tankar om vår domarekorps i allmänhet,
men det oaktadt kan jag ej förneka, att det linnes domare som redan
nu söla med domens uppsättande så länge som möjligt — sådant
har händt och kommer nog äfven hädanefter att hända, Men dröjsmålet
kan dock nu ej blifva så långt som det enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle kunna blifva. Följden af förslaget i detta afseende lian åtminstone
blifva en för de rättssökande ännu längre och skadligare tidsutdrägt, än
den som nu kan ega rum. Ett annat fel i Kongl. Maj:ts förslag, som redan
förut blifvit af en talare påpekadt, är de långa ferierna, till tre å
fyra månader under sommaren, under hvilka all rättskipning på landsbygden
skulle komma att ligga nere. Förhållandet i det afseende! är visserligen
i närvarande stund på eu och annnan ort ännu beklagligare —
jag medgifver det gerna — men jag tror att, då man vill införa en förändring,
eu reform i rättegångsväsendet, så bör steget tagas fullt ut, utan
någon afvikelse från den princip af månadtliga sammanträden, hvilken
representationen i sin underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t 1866 uttalade.
Hans Excellens Justitie-statsministern har visserligen sagt, att det vore
omöjligt för domaren på landet att utan dessa ferier regelbundet sköta
öfriga med hans embete förenade göromål. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att 1866 års komiterade, hvilka alla voro landtdomare —
eller åtminstone innehaft sådan befattning — hade föreslagit elfva ting
om året i domsagor bestående af ett tingslag, och tolf i domsagor med
tvenne tingslag, sex i hvartdera tingslaget, hvadan således i det förra fallet
föreslogs endast en månads ferier (vid jultiden), och i det sednare
fallet hafva inga ferier för domare blifvit ens antydda. Men någon
protest eller något missnöje mot förslaget i det afseendet har ej från
domhafvandena i landsorten afhörts, ehuru de samtlige öfver förslaget varit
hörda och deröfver afgifvit yttrande, Landtdomarne ha, således sjelfva
erkänt, att de utan dylika ferier kunna fullgöra sina åligganden. För
den händelse Kongl. Maj:ts förslag blir antaget, tror jag att det skadliga,
i detta stadgande snart skall komma att visa sig, då man helt visst skall
finna, att dessa ferier ej äro behöfiiga för domareembetets utöfvande, utan
komma att begagnas lör helt andra ändamål, hvarjemte jag är fullt öfvertygad,
att, om man som Herr Carlén föreslagit, bestämde att ett ting
skulle hållas hvarje månad i domsaga bestående af ett tingslag, och hvarannan
månad i hvartdera tingslaget, der tvänne sådana utgöra en dom -

249

Ben 30 April.

saga, således tolf ting i hvarje domsaga, det snart skulle befinnas att de
af Kong], Maj:t föreslagna ferierna vore för domrarne obehöfliga och endast
medförde den påföljden, att fördröja rättskipningens behöriga gång.
Domrarnes arbete skulle derigenom vidare betydligt underlättas, ty då finge
de troligen icke mera än en eller två, högst tre rättegångsdagar vid hvarje
ting, hvarigenom det skulle blifva mycket lättare för dem att uppsätta
sina domar, då de väl kunde hafva den utredning, som inför rätten förekommit,
i färskt minne vid målets afgörande, än nu, då tingen i domsagor
med endast ett eller tvä tingsställen vanligen äro ganska långvariga,
och ibland räcka 8 å 10 dagar eller till och med ofta derutöfver.

För min del skulle jag helst hafva önskat antagandet af komiterades
förslag i dess helhet, med uteslutande af de delar, hvaremot anmärkningar
i Högsta Domstolen blifvit gjorda, då vi kunnat få någonting helt,
så att den, som nödsakas anlita rätten, icke behöfde söka än i den ena, än i
den andra lagen, för att få veta hvad han har att iakttaga i afseende på
formen för att få sin rättegång utförd; men det visade sig genast omöjligt
att inom Utskottet vinna understöd för denna åsigt, hvarföre jag
också snart afstod från alla försök i den syftningen. Jag hade dock föreställt
mig, att det nya förslaget borde varit sä uppstäldt, att det äfven
för den mindre bildade vore begripligt, och att hvar och en utan svårighet
kunde tillämpa detsamma. Så är dock icke förhållandet, åtminstone
ej i den grad jag för min del hade önskat. Så t. ex. har Kongl. Maj:t
föreslagit att allmänna sammanträden skulle hällas hvar fjerde eller hvar
åttonde vecka från Måndagen, reservanten deremot att ting skall hållas
hvar eller hvarannan månad första Tisdagen i månaden. Jag hemställer
om icke det sednare stadgandet är vida lättfattligare för den stora allmänheten,
än det förra: i förra fallet måste man först tänka efter, i hvilken
vecka det hölls, och sedan med anledning deraf, med eller utan
almanachor, för sig räkna ut, när nästa sammanträde skall börja; i det
sednare behöfs ej någon sådan operation, ty man visste då bestämdt hvilken
dag i hvarje månad tinget skulle börja, och huru förvillad mången af
Kongl. Maj:ts förslag i detta fall kan blifva, är lätt att inse.

Olägenheterna af kollegiala domstolar, såsom första instans på landsbygden,
hafva redan såväl af reservanten på stockholmsbänken, hvilken
redan yttrat sig i frågan, som af ett par andra talare så tydligt ådagalagts,
att derom ej torde vidare behöfva ordas. Jag vill endast tillägga,
att, om ett förslag till omorganisation af häradsrätterna i dylik syftning
skulle för representationen framläggas, jag för min del tror det ej skall
bli (Va välkommet; och jag tror tillika att, om ett sådant förslag af regeringen
någon gång blir framlagdt, det icke heller skall af representationen
bifallas, åtminstone under den närmaste framtiden. Den siste talaren
yttrade visserligen, att man ej visste, huru ett dylikt förslag skulle komma
att se ut, och således ej heller kunde bedöma om det vore godt eller
skadligt. Men den som vet hvad med uttrycket kollegiala domstolar förstås,
att nemligen bisittarne alltid skola vara fackmän, jurister, ej af folket
ur dess egen krets utsedde personer, han vet ock att följden skulle
blifva folkets utestängande från allt deltagande i rättskipningen. Och
dertill ville jag åtminstone ej bidraga och sannolikt ej heller flertalet
i denna Kammare ; jag tror att allmogen, det egentliga folket, långt ifrån
att vinna på en sådan reform, skulle ganska mycket förlora. Folkets

Den SO April.

250

rätt att deltaga i lagskipningen är vissserligen nu icke stor — nämnden
bär, som bekant, blott en röst tillsammans, och kan, endast om den är
enig, göra sin vilja gällande i strid mot domarens — men den är dock
någon, och detta lilla kan icke utan mycket motstånd borttagas, folket
ser deri en garanti för, att hvad som enligt dess föreställningssätt är
rätt, också inom domstolen skall göra sig gällande, och att fråntaga oss
denna rätt, skulle helt säkert verka till ett mycket stort missnöje.

Hans Excellens Justitie-statsministern yttrade, att reservantens förslag,
hvilket, som man vet, till stor del är bygd! på det förslag som af 1866
års komiterade afgafs, redan blifvit af Högsta Domstolen afstyrkt i och
med detsamma Högsta Domstolen förkastade komiterades förslag. Genomläser
man reservantens förslag samt Högsta Domstolens anmärkningar
deröfver, tror jag icke att man i detta förslag skall finna någonting, hvaremot
Högsta Domstolen, med anförande af skälen derför, gjort några anmärkningar.
Högsta Domstolen har visserligen -— detta är sannt — förkastat
komiterades förslag i dess helhet, men utan att angifva skälen
derför, utom hvad angår den af komiterade föreslagne biträdande domaren
och antalet af domför nämnd. Beträffande förslaget i öfrigt har
Högsta Domstolen endast sagt sig icke hafva funnit detsamma lämpligt —
ett förfarande, som jag för min del ej kan gilla, då enligt min tanke ett
lagförslag aldrig utan med stöd af uppgifna skäl och grunder bör af
någon auktoritet, som öfver detsamma har att yttra sig, det må nu vara
Högsta Domstolen eller någon annan myndighet, förkastas. Hade Högsta
Domstolen motiverat sitt afstyrkande af förslagets öfriga innehåll, skulle
jag visserligen kunnat blifva tveksam i afseende på Herr Carléns förslag;
men då så ej skett, och då reservanten ur sitt förslag uteslutit just de
tvänne punkter, för hvilkas afstyrkande skäl blifvit af Högsta Domstolen
anförda, så har jag för min del funnit ett ytterligare skäl för att biträda
reservationen, under den förhoppning, att hvarken Kongl. Maj:t eller
.Högsta Domstolen skulle kunna hafva några anmärkningar deremot att
gorå, då sådana icke ådagalagts vid den pröfning förslaget redan af dem
undergått.

Lag-Utskottets ordförande har framdragit åtskilliga andra argumenter
mot reservationen, utom dem jag nu i det anförda besvarat, hvilka
jag gerna skulle velat upptaga till bemötande, men då dessa i min tanka
ej äro af någon synnerlig vigt, och hvad som deraf kan vara skäligt
vederlägga säkerligen kommer att göras af reservanten sjelf, vill jag icke
dermed upptaga Kammarens tid. Jag inskränker mig derföre nu till att
helt enkelt yrka bifall till Herr Carléns förslag; detta så mycket heldre
som genom de anmärkningar Justitie-statsministern framställt mot detsamma,
det för mig blifvit tydligt att man på vissa håll verkligen funderar
på införandet af kollegiala domstolar •— en förändring, som genom
antagandet af Herr Carléns förslag skulle i väsendtlig del, åtminstone för
en lång framtid, förekommas. Bifalles Herr Carléns förslag, ha vi i min
tanke fått eu lag, hvarmed vi för lång tid kunna vara belåtne; men så
blir icke förhållandet, om vi antaga Kongl. Maj:ts proposition, hvilket jag
tror, om så sker, endast blir ett nödfallsantagande, då, som åtskilliga
talare yttrat och som tycks vara allmänna meningen, vi vid denna
riksdag ej hafva utsigt att kunna få något bättre, men hvaraf äfven

Den 30 April.

251

följer att vi oupphörligen vid kommande riksdagar få mottaga nya
förslag till ändringar i vårt domstolsväsende, tills det blir ordnadt på ett
mera tillfredsställande sätt, än det Kongl. förslaget kan bereda.

Jag slutar nu med att ånyo yrka bifall till Herr Carléns reservation
i den del deraf, som motsvarar den Kongl. propositionen, då jag för
min del anser, att de fördelar detta förslag innebär framför det Kongl.
förslaget, äro af den stora betydelse för landet, att de ej böra åsidosättas.

Herr C ar lön: Den särdeles välvilliga och om mycken aktning för

andras öfvertygelse vittnande uppmärksamhet, som Hans Excellens Justitiestatsministern
egnat icke allenast min reservation, utan äfven mina föregående
yttranden i andra ämnen inför representationen, tvingar mig att
ånyo begära ordet för en kort stund. Jag skall dervid taga mig friheten
att först fästa mig vid ett yttrande af Hans Excellens i afseende på den
citation af lagkomiténs yttrande om de kollegiala domstolarne, som förekommer
i min reservation. Hans Excellens medgaf visserligen att de af
mig citerade orden bönås i lagkomiténs motiv, men lian säde tillika, att
af lagkomiténs yttrande i dess helhet framginge, att lagkomitén “endast
af ekonomiska, skäl “ velat bibehålla domare och nämnd, och uppläste,
för att bestyrka sitt påstående, ett stycke ur komiténs betänkande. Jag
vågar dock tro, att det för afgörandet af meningsskiljaktigheten mellan
honom och mig hade varit angeläget att läsa till punkt ; derigenom hade
det utan tvifvel blifvit lättare för Herrarne att bedöma, huruvida verkligen
endast ekonomiska skäl legat till grund för lagkommiténs förslag om
nämndens bibehållande. De ord Hans Excellens uppläste lyda sålunda:
“Då man föreslagit, att häradsrätt, hädanefter som hittills, skall utgöras af
domare och nämnd, har det ej skett derföre, att man trott denna organisation
i allmänhet vara lämpligare för eu väl ordnad lagskipning i tvistemål,
än om rätten bestode af flere lagfarna domare*. Härvid tillåter jag
mig först anmärka att, om någon säger att detta icke är lämpligare än
detta, han väl dermed icke sagt att det torra är olämpligare än det sednare.
Såvidt jag förstår, har han, genom ett sådant sätt att yttra sig,
endast sagt att det förra ej är att föredraga framför det sednare. Men
jag behöfver ej stödja min uppgift endast härå. Jag stöder mig i stället
på sådana lagkomiténs uttalanden, som ej kunna underkastas olika tolkning.
De förekomma omedelbart efter de af Hans Excellens citerade ord, och som de
på ett temligen uttömmande sätt framhålla nämndens betydelse i vår samhällsinstitution,
tillåter jag mig att uppläsa dem. De lyda så: “Den nämnd,
som här är i fråga, svarar ej mot hvad man i andra länder kallar jury, utan
betecknar blott vissa ledamöter af den ständiga domstolen, under en kollektiv
benämning och med kollektiv rösträttighet. Det är klart, att man af dessa,
hos hvilka ingen egentlig lagkunskap förutsättes, hvarken kan begära eller
vänta, att de skola med samma lätthet urskilja och med samma öfvade
omdöme pröfva tvistiga och invecklade rättsfrågor, som man har skäl att
fordra af lagkloka domare; men de skola vara tillförlitliga vittnen om
hvad vid rätten förelöper, deras kännedom af folket, orten och sederna
skall under sakernas utförande gifva ljus i mången fråga, som eljest varit
svår att reda: och deras röst vid besluten skall vara allmänna vettets

252

Den 30 April.

och rättskänslans kontrollerande motvigt, i händelse af skefhet i åsigter
eller förgätenhet af pligt hos domaren. För öfrigt bör man taga i betraktande,
å ena sidan, att, genom en så beskaffad inrättning, den domstol,
som är menighetens första tillflykt och stöd i dess vigtigaste angelägenheter,
sättes i närmare samband med folket och har säkrare att räkna på
dess förtroende, med ett ord: mera populariseras — och å den andra, att
denna inrättning är ett medel att hos folket underhålla kärleken för lag
och rätt och känslan af medborgerligt värde, då den gör menigheten sjelf
delaktig i skipandet af fäderneslandets lagar. Med sådan bestämmelse skall
nämnden alltid förtjena sitt ruin i landets första domstol, och förtjena det
mer och mer, i samma mån som en tilltagande allmän upplysning gifver
den ökad förmåga, och eu upplifvande allmän medborgerlig anda ökadt
nit att fylla sitt dyrbara och aktningsvärda kall; och det skall ej-1 —
nu komma ånyo några ord, som Hans Excellens behagade citera — “lända
staten till förebråelse, om den icke egen tillgångar nog, att i de underrätter,
som på dess bekostnad hållas, löna flere lagfarna domare “.

Så lyder lagkomiténs yttrande i sitt hela sammanhang; och jag vädjar
till just detta allmänna vett och denna rättskänsla, hvarom lagkomitén
talar och som finnes hos Eder alla, mine Herrar, huruvida man kan med
full sanning säga att det endast var på grund af ekonomiska skäl som
lagkomitén förordade bibehållandet af nämnden.

Hans Excellens uppläste vidare, till stöd för sin uppgift om lagkomiténs
benägenhet för kollegiala domstolar, ett stycke af lagkomiténs principbetänkande
angående domstolsinriittningen i vårt land, men lian läste
icke heller der till slut, icke ens till punkt. Hvad lian uppläste lydde så:
“Vid första domstolen böra stridigheterna redas och sjelfva grundläggningen
till de påföljande besluten formeras; hvad i detta hänseende der blifva
tillgjordt pröfvas af andra-----“. Här stannade Hans Excellens, och

det är helt naturligt att man skulle af det upplästa taga det intryck att
sjelfva pröfmngen, domen, borde, efter lagkomiténs åsigt, verkställas af
någon annan än enmansdomstolen. Hade emellertid Hans Excellens läst vidare,
så skulle ni hafva funnit, mine Herrar, att lagkomitén icke heller här
lemna! något stöd för kollegiala domstolar på landet i första instans; ty med
“första domstolens“ eller enmansdomstolens tillgörande afsågs af lagkomitén
äfven första pröfningen eller domen. Läser man nemligen strofen
till slut, så lyder den så: “hvad i detta hänseende der (vid första
domstolen) blifvit tillgjordt pröfvas af andra domstolen dier öfver rätten-,
hvilken sednare i samma betänkande uttryckligen kallas “grauskningsdomstol“.
Alldeles otvetydigt framgår dessutom af ordalagen i eu följande punkt i
samma stycke, att lagkomitén ansåg enmansdomstolen lämplig såsom första
instans11. “Vid första domstolen — heter det nemligen — der en
sak beredes till pröfning och får sin egentliga form är det ej olämpligt,
att den behandlas af en enda domare; men sedan han slutat sin handläggning
och saken kommit i skick att undergå ytterligare granskning, är
det nödigt, att lieres insigter och urskiljning förenas, för att upptäcka
hvad som möjligtvis kan hafva undfallit en endas uppmärksamhet."

Detta i afseende på den olika uppfattning Hans Excellens och jag
haft om lagkomiténs åsigt i denna sak. Jag tillåter mig endast tillägga,
att då Hans Excellens funnit sig behöfva söka stöd hos lagkomiténs

253

Den 30 April.

auktoritet genom att citera dess yttranden, det väl må förvåna att man ej
funnit sig äfven behöfva citera dem så fullständigt som möjligt varit för
att inhemta komiténs verkliga mening. Genom ett dylikt sätt att citera
kan man möjligen tjena framgången af egna åsigter. Men om sanningen
betjenas är en annan sak.

Hans Excellens behagade äfven uppläsa några ord ur ett anförande
af mig i denna Kammare för något öfver ett år sedan. En sådan uppmärksamhet
från eu så framstående man borde visserligen för mig kännas
smickrande, men — det tår jag säga — sjelfva argumentations-metoden
kan jag ej uppskatta. Sjelf har jag aldrig tillåtit mig att, för nöjet att
beslå en motståndare med att hafva ändrat åsigt, söka upp och mer eller
mindre fritt tolka något föregående yttrande af honom, för att visa att
det stod i strid med den mening han sedan förfäktat. Man kan ju för
ifrigt den ena gången betrakta en fråga ur en synpunkt och den andra
gången ur en annan, men ändå i hufvudsaken hysa samma åsigter. Jag
må i fjol hafva sagt om en lagberedning att den kom att taga stora frågor
om hand, då den bland andra måste behandla frågan om kollegiala
underdomstolar, men jag tror att hvad jag då sade står mycket väl tillsammans
med hvad jag nu yttrat; ty om beredningen fått taga komiterades
förslag i hela dess omfattning i ompröfning, så hade frågan fått helt
andra proportioner och skulle kunnat kallas stor. Deremot har jag hvarken
trott eller sagt, att detta arbete af lagbyrån eller det af Kongl. Maj:t
nu framlagda förslag är något storverk. Såsom ett bland motiven för
dess framläggande har ju Justitie-statsministern sjelf anfört, att han nu ej
velat någon definitiv lösning, och medgifvit att regeringsförslaget är vida
mer begränsadt än komiterades förslag. Mycken möda lärer detta förslag
ej kunnat förorsaka, då det ju är eu nästan ordagrann afskrift dels af
lagkomité^ utaf Högsta Domstolen något förändrade förslag och dels af
komiterades. Mitt yttrande i fjol om lagberedningen står således, såvidt
jag kan finna, ej i den disharmoni med mina yttranden nu, som man velat
finna.

Hans Excellens, såväl som eu annan talare bakom honom, representant
för Jönköping, har hållit sig mycket vid en annan sak, hvarom här dock
icke varit fråga, nemligen de af komiterade föreslagna “biträdande domrarne.
“ Den institutionen ingår visserligen i Herr Carl Ifvarsons motion,
men hvarken jag i min reservation har påyrkat den, ej heller Herr Sven
Nilsson i Efveröd, den ende talare som hittills yrkat bifall till min reservation.
Hvad den frågan hade att göra med mitt i reservationen framlagda
förslag, vet jag verkligen icke, såvida de ärade talarne ej velat låta
påskina, att förslaget vore oantagligt, derföre att någon biträdande domare
der ej förekommer. Meningen med den biträdande domaren var
emellertid i väsendtlig mån helt enkelt den, att den ordinarie domaren
skulle blifva mera än nu i tillfälle att hålla de lagtima tingen, samt att
de biträden, eu domare alltid behöfver, skulle få en fastare ställning än
de nuvarande biträdena. Men icke blir sådant mindre nödigt med en
tings-anordning efter Kongl. Maj:ts förslag, än efter kommiterades. Man
lärer val ej kunna påstå, att tingsgöromålen skola förminskas derigenom att
de, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, koncentreras på en kortare tidrymd
af året. Den biträdande domaren synes mig derföre enligt Kongl. Maj:ts

254 Den 30 April.

förslag, vida mera behöflig, än enligt komiterades. Ty enligt det förra
förslaget skall domaren på sex månader göra hvad han, enligt det sednare,
skall göra på åtta. Såvida arbetet i begge fallen förblifver detsamma,
blir behofvet af dess fördelning i förra fallet således mycket större än i
det sednare, och jag tror således att en tings-anordning, sådan komiterade
föreslagit, låter lättare praktisera sig än den ordning Kongl. Maj:t
föreslagit. Besynnerligt kunde det väl annars varit att i Lag-Utskottet
fyra ordinarie häradshöfdingar under diskusionen förklarade sig föredraga
den af komiterade föreslagna stadga, hvarur mitt förslag är hemtadt,
framför den Kongl. propositionen; ty att de icke skulle kunna bedöma
hvad i detta afseende är verkställbar vill man väl ej påstå. Nu är det
visserligen sannt, att det icke står i någon ordinarie domares förmåga att,
äfven med eu biträdande domare, hela året om hålla sina ting; det vore
icke heller lyckligt om så kunde ske, ty hvarifrån skulle man få blifvande
domare, om de unge juristeme ej finge börja sin bana under en äldre,
mera erfaren domares ledning. Det måste så vara. Om så är förhållandet,
och om eu biträdande domare ej finnes, så är det mycket lätt att
tänka sig, huru han skall suppleras; den ordinarie domaren anmäler hos
Hofrätten att han under det han håller på med de lagtima tingen ej kan
sköta sina andra göromål, småbestyren, och särskildt för dem kan någon
annan förordnas. Tingsgöromålen kunna således, enligt mitt förslag,
skötas lika bra utan som med en biträdande domare. I allt fall gäller
anmärkningen i ännu högre grad om Kongl. Maj:ts förslag, ty, som sagdt,
domarens arbete blir enligt detta vida mera koncentreradt, än det skulle
blifva efter komiterades förslag.

Hans Excellens har äfven talat om den ‘-massa" lagförändringar, som
skulle blifva en följd af mitt förslag. Äfven representanten från Wenersborg
och Amål hade ett likadant yttrande. Jag skall bedja att fa fästa
Herrarnes närmare uppmärksamhet på den der "massan." Men dessförinnan
vill jag fråga, hvilket som är bäst, då man skall, förändra vissa delar
i en lag, antingen att inflicka förändringarne så att det blir något
helt äfven efter förändringarne, eller att utfärda en mängd särskilda stadgande^
det ena supplerande det andra, men alla hvar för sig fristående?
Har det icke varit ständiga klagomål öfver huru svårt det är, i synnerhet
för den icke juridiskt bildade, att veta hvad som är lag, just i följd af
den nu brukliga lagskrifningsmetoden? När en förändring sker i grundlagen,
så går man till väga på helt annat sätt: det nya sättes in i texten
på det gamlas ställe. Vore det icke bättre att gorå på samma sätt, äfven
med den allmänna lagen, vore det icke bättre att t. ex. hafva så
vigtiga saker, som behandlas i andra kapitlet Rättegångsbalken med dithörande
författningar, samlade i eu enda sammanhängande lag, än att söka
hvad till ämnet hörer i en mängd särskilda småförfattningar? Det är
detta jag med mitt förslag åsyftat, och det är detta som Hans Excellens
behagade kalla “en massa" onödiga lagförändringar och som Hans Excellens
gjorde till någonting dels kaotiskt, dels pyramidaliskt. Så t. ex. erinrade
Hans Excellens om olämpligheten att nu stadga något om skyldigheten
att föra domböcker och särskilda protokoll öfver inteckningar m. m.,
vårda arkivet, verkställa renovationer etc. Afsåg Hans Excellens härmed
att det var olämpligt att sammanföra de i dessa afseenden nu gällande

Den 30 April. 355

stadganden på ett ställe i lagen, så vågar jag för min del vara af olika
mening. De stadganden jag i reservationen i afseende härå föreslagit finnas
nemligen redan, fastän spridda än här än der. Att man genom att
sammanföra dem på ett ställe, i stället för att hafva dem i en mängd
olika författningar, skulle åstadkomma något koas kan jag för min del ej
finna, tvärtom tror jag att derigenom skulle vinnas ganska mycket i den
motsatta syftningen, enkelhet och reda. Ett sådant argument hade jag
— Ja8 må saga det — verkligen icke väntat af Hans Excellens Justitiestatsministern.
Ej heller kan jag rätt fatta, hvad Hans Exellens menade med
yttrandet, att mitt förslag innehölle hänvisning till redan upplinda
lagstadganden. Afsåga dermed hänvisningen i fjortonde § angående samma
påföljd för häradshöfding af uraktlåtenhet att inom föreskrifven tid till
Hofrätten insända vissa utdrag ur domboken, som för rådstufvurätt, så
finnes ju i 6 kap. 5 § Rättegångs-balken stadgadt, att rådstufvurätts dombok
skall för hvarje år sändas till Hofrätten inom Michaelsdag året derefter,
“vid hot tjugo daler.“ Var det åter småprotokollon, Hans Excellens
syftade på, så finnes uti tjuguåttonde § inteckningsförordningen föreskrifvet,
att dessa protokoll skola af häradshöfdingen till Hofrätten insändas
inom tre månader efter hvarje tings slut “vid bot tro daler för hvar dag
han uteblifver och att rådstufvurätt skall gorå det för hvar månad inom
utgången af nästa månad derefter “vid lika bot.“ Ingen kan väl nu påstå,
^ att icke böterna för dröjsmål med småprotokollen qvarstå, hvad rådstufvurätten
beträffar, och då måtte de väl, så vidt jag förstår, också
qvarstå för häradshöfding'', så snart han ställes i paritet med rådstufvurätt.
Att denna anmärkning åtminstone är bra liten att bygga argumentationen
på, torde väl medgifvas.

För dem bland Herran^, som icke äro jurister, och kanske äfven för
dem som äro det, hafva dessa anmärkningar emot mitt förslag kanske
förefallit särdeles betydande; men jag hoppas genom hvad jag nu anfört
hafva någorlunda reducerat dem till deras verkliga dimensioner. De Övriga
anmärkningarne äro ungefär af samma beskaffenhet. Hans Excellens
anmärkte t. ex. att enligt mitt förslag lagfartstiden och fatalietiden för
bevakning af testamenten, lösöreköp in. in. skulle blifva förändrad emot
hvad nu är. Hvad den anmärkningen skall betyda kan jag ej fatta. I
de orter, der flera än tre lagtima ting fortfarande komma att hållas, blir
lagfartstiden ej annan än den nu är, och hvad angår andra tingslag afser
mitt förslag just att förekomma alltför stora förändringar. Vid sådant
förhållande förstår jag ej hvarföre jag mera än Utskottet skall få bära
skulden för att lagfarts- och fatalietiden blifvit ändrade, såvida det icke
är derför, att Utskottet, i olikhet med mig, tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag,
hvilket dock bär till medelbar följd att förändring sker och sålunda
är i det afseendet beliäftadt med samma fel, som, enligt Hans Excellens’
åsigt, vidlåder mitt.

På tal om de långa sommarferierna anförde Hans Exellens, till försvar
för Kongl. Maj:ts förslag, att domstolsferier förekomme äfven i andra
länder, t. ex. Belgien. Jag ber att härvid få erinra om en omständighet,
som — om meningen varit att lemna en opartisk upplysning — ej bort
fördöljas, att i dessa länder finnes en notariats-institution som vi sakna,

256

Den 30 April.

och att man äfven under domstolsferierna hos notarien kan få sina extrajudiciel
angelägenheter handlagda. _ ....

Mitt yttrande om månadstingen i Norge gaf anledning till eu minst
sagdt besynnerlig anmärkning åt Hans Excellens. Han invände nemligen,
att månadstingen i Norge icke öfver allt hållas hvarje månad. Detta är
fullt riktigt. Men, mine Herrar, ting hållas dock der hvarje månad.
Norrmännen hafva, likasom vi, i allmänhet tre ordinarie ting och i de
månader, då lagtima ting ej hållas, hållas i stället de så kallade månadstingen.
Vid sådant förhållande lärer väl min uppgift, att man i allmänhet
har ting i Norge hvarje månad, icke kunna bortresonneras. Det bestyrkes
ju äfven af Schweigaard i hans Commentar öfver norska processrätten,
''hvilken Hans Excellens sjelf citerade.

Ett särskildt företräde hos månadstingen, som jag i reservationen i
förbigående påpekat, är att genom deras införande de smärre städernas
läggande under landsrätt skulle väsendtligen befrämjas. Innevånarne i
dessa småstäder skulle, om de tillförsäkrades tillträde till domstolen utan
långa och ojemna afbrott, utan tvifvel lika gerna afsåga sig den egna
jurisdiktionen, som de ogerna skulle vilja flytta sig under en jurisdiktion,
som tre u fyra månader om året knappast kan sägas existera.

Då jag sista gången hade ordet, framställde jag ej något yrkande
om bifall till min reservation; men då yrkande derom nu blifvit gjordt
af den näst föregående talaren, förenar jag mig med honom.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Jag anser
nödigt att bemöta åtskilligt af hvad den siste, likasom ett par föregående
talare yttrat. Den förstnämnde ville låta förstå att mitt ur motiven
till lagkomiténs förslag hemtade citat rörande domstolarnes omorganisation
och min derpå grundade slutledning icke skulle hafva varit fullt korrekta.
Jag uppgå!'' likväl, att lagkomitén anfört alla de skäl som kunna tala till
fördel för den nuvarande organisationen, och då komitén, efter anförande
häraf, ändock slutade med att åter upptaga det ekonomiska skälet, framgår
deraf, enligt min tanke, att lagkomitén i sjelfva verket gifvit företräde
åt den kollegiala domstolsformen.

Med ett visst klander har samme talare framhållit, att jag sökt upp
äldre yttranden af honom för att påvisa, det han gjort sig skyldig till
motsägelser. Det måtte väl vara alldeles klart, att, om regeringen eller
en dess ledamot angripes för sina åtgärder, han må anses berättigad att
söka ett stöd i yttranden, som afgifvits i den Kammare, der han angripes,
helst om dessa yttranden kunna anses till en del medverkat till de
klandrade åtgärdernas företagande. Jag kan icke hjelpa, att det var Herr
Carlén, som vid det af mig anförda tillfället förde ordet; men jag måste
taga vara på hans yttrande, till livilket en mängd ledamöter i Kammaren
slöto sig, för att visa, att jag stödt mig på åsigter, som i denna Kammare
med förtroende omfattats. Jag tror icke heller att det går för sig att
resonnera bort den slutsats jag gjort i afseende på det särskilda yttrandet,
deri uttryckligen sades, att redan den väckta frågan om underdomstol nes
arbetssätt innefatttade frågan, huruvida vi icke böra öfvergå till den kollegiala
formen för underdomstolarne å landet.

Åtskilliga

257

Den 30 April.

Åtskilliga obetydliga anmärkningar af reservanten, hvilka jag anser
mindre korrekta, vill jag förbigå. Till dessa räknar jag uppgiften, att
Kongl. Maj:ts förslag vore en ordagrann afskrift af ett inom Högsta Domstolen
uppgjordt förslag. Skulle emellertid så vara, desto mera öfverensstämde
då det Kongl. förslaget med Högsta Domstolens åsigter, och det
vore då äfven så mycket mindre hinder ur den synpunkten mot att antaga
samma förslag. I fråga om huru det förhölle sig redan i det förslag
reservanten framlagt, så yttrade jag mig derom endast i ändamål att visa
giltigheten af de _ skäl, som bos Kongl. Maj:t gjort sig gällande för att
gifva förslaget en inskränktare omfattning. Jag torde längre fram komma
att göra ytterligare erinringar vid reservantens förslag, hvartill jag icke
hade anledning, då jag förra gången yttrade mig.

I afseende på dessa småförfattningar, som åtfölja reservantens förslag
är att bemärka, det de föreslagna ändringarne knappast kunna undvikas
om reservantens förslag i hufvudfrågan antages, hvaremot det Kongl. förslaget
är af desamma fullkomligt oberoende.

Slutligen har reservanten äfven fäst sig vid mitt yttrande om månadstingen
i Norge. Mer än väl känner jag, att dessa från början aldrig varit afsedda
att hållas hvarje månad af året, utan endast de månader, då ordinarie
ting icke hållas. Det var emellertid om månadstingens hållande på
dessa mellanmånader, som de af mig meddelade upplysningar handlade.
Erfarenheten har visat att stadgandet gick för långt, och man måste nu
gå i riktning bakåt. Hvad talarens anmärkningar i öfrig! angår, så tror
jag mig hafva tillräckligt yttrat mig derom, då jag förra gången hade
ordet, hvadan jag nu ej vidare skall uppehålla mig vid desamma.

Deremot skall jag vända mig mot tvänne landsrepresentanter från
Skåne och Halland, hvilka förmenat, att reservantens förslag i sak egde
företräde framför Kongl. Maj:ts samt dervid först bemöta de anmärkningar
som äro gjorda mot det sistnämnda. Mot detta har anförts, att tiden för
lagfart, testamentsbevakning och lösöreköp blifvit för vissa orter på ett
mindre lyckligt sätt försenad. Hvad först lagfart beträffar, så är det
uppenbart, att stadgandena derom i allt fall med aldra första måste
ändras; och kan man icke blifva ense om annan förändring deri, nog kan
man blifva det derom, att i fall klander icke väckes, så kan fästa lika
väl gifvas på den första dagen af tinget som på den sista. Att nu stifta
en lag särskild! derom och sedan kanske upphäfva den nästa år anser
jag icke vara lämpligt. Jemför man i detta hänseende Kongl. Maj:ts förförslag
med reservantens, så kan visserligen, enligt det förra, i vissa orter
utfärdandet af laga fasta intill dess ny lag i det ämnet utfärdats blifva
något litet fördröjdt, men enligt reservantens förslag kan det hända, att
ett sådant utfärdande aldrig eger rum. Der stadgas nemligen: att fasta
skall utfärdas å det ting, som nästföljande år infaller i den månad, då
första uppbudet meddelades.

Jag tänker mig en domsaga med två tingslag, der tingen följaktligen
skola, infalla hvarannan månad. Nu hålles nästa år ett ting i Mars och
ett i Maj, men intet i April och Juni, och om då första uppbudet i år
meddelats i en af de sistnämnda månaderna, så inträffar aldrig det ting,
då fasta skall meddelas. 1 afseende å testamentsbevakning och anmälan

Riksd. Prof. 1872. 2 Åfd. 4 Band. 17

258

Den 30 April.

af lösöreköp blifver visserligen å några orter preskriptionstiden också förlängd.
Men att i allmänhet bestämma huru lång en preskriptionstid bör
vara, dertill saknas alla egentliga rättsgrunder, och värre blefve det icke
här, än hvad som för närvarande gäller på landet, i de trakter, der nu
endast två ting hållas om året. Här är dock derjemte det särskilda förhållandet
med både testamenten och lösöreköp, att bevakandet medför
fördelar, som ty förutan icke åtnjutas, hvilket ock gör, att man i allmänhet
med sådan åtgärd icke dröjer längre än nödigt är.

Vidare har det anmärkts, att stadgandet i 7 § af det Kongl. förslaget
skulle innebära ett tillbakagående, enär det lemnade domrarne tillfälle
att uppskjuta måls afgörande till slutet af tinget, hvaraf långa uppskof
skulle, synnerligen under vårtingen, kunna uppkomma. Den ledamot af
Kammaren, som yttrade sig härom, har läst upp sista delen af paragrafen,
men icke den första, der det linnes stadgadt, att när mål blifvit till
slut fördt, skall dom afkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan
författas kan, men eljest å nästa allmänna sammanträde under
tinget. Det är naturligt att domaren är underkastad ansvar om lian uppskjuter
längre med målets afgörande än nödigt och här medgifvet är.
Blifver ett mål fördt till slut först under de sednare sammanträdena af
ett ting, är dock nödigt att hafva tillgång till ett slutting för målets afdömande.
Tager man således paragrafen fett sammanhang, kan jag icke
inse, att någon olägenhet eller våda deraf är att motse.

Jag öfvergår nu till att framställa några anmärkningar i afseende på
reservantens förslag. Den första jag har att göra är helt och hållet principiel.
På grund deraf att de i hvarje månad förekommande tingen enligt
regeln icke kunna af en och samma domare hållas och att af sjelfva tingsauordningen
måste följa, att i allmänhet domarne i de till slut förda
målen blifva afkunnade på ett efterföljande ting, måste ofta inträffa hvad
som strider emot allmänt erkänd grundsats i lagstiftningen, eller att der
rättegångsförhandlingarne äro muntliga, den ene domaren bereder ett mål
till slut, men en annan deri dömer. Detta medför derjemte den stora
olägenheten att när en person blir förordnad att hålla ett ting, han skall
på första rättegångsdagen afdöma de mål som förut blitvit slutbehandlade.
Nu medgifver visserligen förslaget, att mål af mer än vanlig vidlyftighet
icke behöfva vid nästa ting afdömas, men stadgar för sådant fall,
att afdömandet ovilkorligen skall ske vid närmast derpå följande. Detta
är godt och väl, om det är eu och samme domare, som håller det ena
tinget efter det andra. Men, inträder en ny domare just vid det ting,
dertill det vidlyftiga målets afdömande blifvit utsatt, så har han ingen
undflykt, utan är nödsakad att utan anstånd afdöma målet.

Vidare förekommer i reservantens förslag benämningen “ting® under
ganska olika bemärkelser, nemligen dels såsom sammanfattningen endast
af de på hvarandra följande dagar, under Indika målen handläggas, dels
efter det gamla begreppet såsom innefattande ej blott nämnda dagar utan
hela den tid som derefter kan förflyta, till dess på eu af Häradshöfdingen
utsatt dag, vanligen benämnd slutting, alla mål, som under tinget förevarit,
blifvit afdömda eller till annat ting uppskjutna. Det kan icke vara
gagneligt och ländande till reda i uppfattningen att sammanföra så olika
begrepp i en författning, och det visar sig så mycket tydligare, hvilka följ -

■

Den 30 April. 259

der deraf kunna uppstå, då man finner att till och med den, som författat
lagförslaget, ej kunnat hålla begreppen klara, utan sjelf råkat i motsägelser.
_ Detta framgår redan deraf, att, på sätt reservanten erkänt, ett
misstag blifvit begånget i fråga om bestämmandet “under tinget11 af särskild
rättegångsdag för dess afslutande, derom 7 g handlar. Men jag skall
visa ett ännu påtagligare och betänkligare misstag. Ig 8 heter det:
''uppskofsdom, som föranledes af parts begäran eller utevaro, så ock beslut
öfver invändningar i rättegången, äfvensom dom öfver häktad, skall alltid
afkunnas innan tingets slut11. Detta stadgande afser jemväl tingen af
gamla slaget, som kunna räcka några månader; och alltså skulle man
enligt, denna paragraf, kunna dröja några månader med att döma en häktad,
hvaremot å andra sidan innan tingets slut dom måste afkunnas, äfven
om ransakningen ej är fullbordad. I 6 paragrafen förekommer äfven tvetydighet
i förevarande fall. Der heter det: “Pröfvar Konungen, att i tingslag,
som i 3, 4 eller 5 gg omtalas, flera ting hållas må, än der sägs;
gånge sopa särskildt förordnadt varder; dock må ej i något tingslag flera
ting påbjudas, än i 2 § skils“. Ja, mine Herrar! efter denna paragraf
kunna flera ting föreskrifvas; men af hvilket slag, derom nämnes icke ett
ord. Dock kan jag icke gerna tänka mig, att här är fråga om de gamla
tingen, ty dessa, äro för bestämdt afpassade till vissa tider, utan här måste
väl afses ting åt det nya slaget. Om nu Konungen finner att i ett
tingslag, som jemte två eller flera utgöra en domsaga, sex ting icke kunna
hållas, men väl t. ex., fyra, deraf två pa hösten, skola då alla fyra tingen
eller blott do två, som infalla på hösten, blifva af det nya slaget? 1 hvilketcleia
fallet som helst synes livad förslaget innehåller t. ex. om uppskof
med doms afkunnande icke blifva rätt användbart, likasom anmärkningen
om svårigheten i vissa fall att finna det ting, då fasta skall meddelas
hvilken anmärkning förut afsåg endast det första år, då i domsaga tingen
ordnades enligt 3 §, skulle äfven framgent ega betydelse. En bland de första
regim- vid lagstiftning är otvifvelaktigt att icke upptaga bestämmelser som
icke hafva ringaste nytta med sig. Detta inträffar dock med afseende på
2 § i reservantens förslag, der det står: “I tingslag, som ensamt ut gör

en domsaga, skola lagtima ting hållas i hvarje månad. De börjas första
Tisdagen i månaden, utom i Januari, då tinget skall börja andra Tisdagen.
Infäller helgedag å dag, som för tings början utsatt är; då skall
tinget börjas nästa söcknedag derefter1*. Ku är det uppenbart, att både
nyårsdag och trettondedag infalla före andra Tisdagen i Januari. Öfriga
helgedagar äro antingen bundna vid Söndag, Måndag, Thorsdag eller Fredag,
eller ock inträffa de så sent i månaden, att de omöjligen kunna infalla
på de för tingens begynnelse bestämda dagar, och strofen om helgedagame
står der således utan all nytta. Men icke blott det. Hos dem
som läsa författningen, skulle det otvifvelaktigt väcka eu billig förundran,
att lagstiftarne ej hade bättre reda på våra helgedagar eller sökte att
derom skaffa sig kännedom.

Ytterligare är det en vigtig regel i lagstiftningen att icke den ena
paragrafen strider mot den andra. Här bestämmes i §§ 2, 3 och 4, huru
många ting i hvarje tingslag skola hållas, allt efter som ett, två eller flera
sådana tillhöra en domsaga. I § 5 föreskrifves dock derefter något helt
annat, för vissa tingslag, nemligen: “I tingslag, der endast ett eller två

260

Den 30 April.

lagtima ting för närvarande årligen hållas, gäller om tingens antal och
tiden för desamma hvad hitintills särskildt stadgadt varit “. Jag förstår
mer än väl, det meningen är att denna paragraf skall utgöra ett undantag
från bestämmelserna i de föregående, men detta uttalas icke, hvaraf
uppstår motsägelse och tvetydighet. Så har ock liändt att bland de yttranden,
som i denna fråga inkommo från häradshöfdingarne var ett, hvari
en af dessa embetsmän, i hvilkens domsaga enligt 5 § endast två ting i
hvarje tingslag fortfarande skulle hållas, ansåg sig på grund af 4 § skola
hålla tre ting och sålunda få en betydlig tillökning i göromålen. Äfven
kan anmärkas huru i förslaget äro upptagna bestämmelser för lagtima ting
rörande domboks hållande och hvad dermed står i sammanhang, hvaremot
likartade bestämmelser för de urtima tingen komme att saknas.

Jag vill icke längre uppehålla Kammaren. Dock måste jag tillägga,
att det skulle mycket förvåna mig, om, oaktadt alla de anmärkta felen i
reservantens förslag, flertalet af Lag-Utskottets ledamöter ändock skulle,
såsom i reservationen uppgifves, hafva föredragit reservantens förslag framför
det Kongliga. 1 så fall skulle ock det oantagliga förhållandet hafva inträfiat,
att dessa ledamöter sagt ett och tänkt ett annat.

Herr Eng man: Ehuru här, enligt vanan, är taladt mycket, an håller

äfven jag, såsom varande ledamot i Lag-Utskottet, att få yttra
några ord. Jag för min del kan icke finna annat, än att det Kongl. förslaget
är ett steg framåt på den rätta vägen och att det derföre vore
oriktigt af representationen att afslå detsamma. Jag har derföre inom
Utskottet yrkat och kommer äfven här i Kammaren att yrka bifall till
detta Kongl. förslag, så mycket mer som ett antagande af Herr Garléns
förslag, som visserligen i ett och annat afseende kan hafva företräde framför
Kongl. Maj:ts, endast skulle leda derhän, att frågan folie för denna
riksdag, och mycket osäkert är när den åter kommer på dagordningen..

Man har visserligen gjort åtskilliga invändningar mot det Kongl. förslaget
och bland annat, att det skulle innehålla ett tillbakagående i stället
för framåt. Jag för min del kan icke finna att så är händelsen. Vi få
nu fem och tio ordinarie sammanträden och två afslutningsting om året;
då man således får sju i ena och tolf sammanträden i andra fallet om
året, har man sannerligen icke skäl till missbelåtenhet. Vidare har man
sagt att genom det nya förslaget utfärdande af uppbud och lagfart skulle
blifva fördröjdt mer än förut. Detta är dock mindre att fästa sig vid
sedan bördsrätten upphört, och hvad inteckning beträffar, så kan sådan
fås redan efter det att det första uppbudet blifvit beviljadt och står
alltid fast, synnerligast om de tagas för ogulden köpeskilling. Hvad Herr
Carlén och Sven Nilsson i detta och flera afseenden anmärkt anser jag
således icke utgöra tillräckligt skäl för utslag å den Kongl. propositionen.

Då man ser och vet hur svårt det är att få fram någon lagreform,
emedan den vanligen strandar dels mot Första Kammarens motstånd, dels
på Högsta domstolens anmärkningar, anser jag det vore i hög grad oklokt
att nu afslå Kongl. Maj:ts förslag. Det är derföre jag nu, i likhet med
hvad jag gjort inom Utskottet, yrkar bifall till dess hemställan i nu föredragna
lista och 3:dje puukterna. Förändringen berör visserligen icke
Norrland, ty de flesta domsagor der innehålla från tre till sju tingslag,

261

Den SO April.

men derföre anser jag, man ej bör missunna andra de förbättringar som
erbjudas, i hopp om att turen äfven i någon mån slutligen må komma till
Norrland.

Herr Carl Isak Bengtsson: Utan att upptaga Kammarens tid
genom att ingå i pröfning af de olika förslag till ändring af gällande bestämmelser
om häradsting, som nu föreligga, vill jag endast tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för Lag-Utskottets förslag, för att derigenom i
någon mån åstadkomma en förbättrad rättegångsordning, som af behofvet
är högligen påkallad. Jag vill för min del icke bidraga till att längre
hålla vårt rättsväsende qvar uti det bristfälliga skick, hvari det för närvarande
befinner sig.

Herr Gallen:

Herr Brunberg: Lag-Utskottets föreliggande förslag om förändrade
bestämmelser för häradsrätternas sammanträden och verksamhet, vill jag
för min del godkänna med särdeles tacksamhet, då det innebär ett undanrödjande
åt den hittills med rätta öfverklagade långsamheten i rättskipningen
på landet. Jag kan visserligen icke inse, hvarföre vördiga
presterskapet, som nu har förbindelse att vid hvarje af våra årliga tvenne
häradstings början hålla tingspredikan, skulle erhålla lindring i tjenstgöring
så till vida, att tingspredikan skulle hållas endast vid vintertinget,
ehuru presterskapet på sednare tider fått sig anslagna större löner än
förut och den tingssökande allmogen icke för ofta erbjudes tillfälle af
Guds ords hörande, hvarföre jag anser det önskvärdt, att stadgandet om
gudstjenst vid hvarje tings begynnelse får stå qvar, men jag är dock i
det hela betraktadt nöjd med förslaget, så mycket heldre som Kongl.
Maj:ts föreliggande nådiga proposition bebådar efterföljande förslag till
landsdomstolarnes ordnande med flere lagfarne män, i stället för den
nuvarande domhafvanden med nämndemans-institutionen, som mindre gagnat
såsom domare än bildningsanstalt och som numera — sedan landet
har att glädja sig åt folkskolor, högre folkskolor, folkhögskolor och andra
undervisningsverk — torde vara mindre behöflig.

Utaf livad jag nu haft äran anföra framgår, att jag ej delar de åsigter,
som innehållas uti de Lag-Utskottets betänkande bifogade reservationer
af Herr Carlén m. fl., utan får jag vördsamt anhålla, att Herr Talmannen
behagade framställa proposition å bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningeu förklarats slutad, blefvo, på framställda särskilda
propositioner, begge de föredragna punkterna bifallna.

Punkten 2.

Blef likaledes bifallen.

Vid punkten 4 anfördes af

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Ehuru denna Kammare för en

363

Den 30 April.

kort stund sedan, liksom förut Första Kammaren, beslutat bifall till
Kongl. Maj:ts proposition angående ändringar i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting, tror jag likväl, att det är af stor vigt, det
Kammaren uttalar sig något om huru saken skulle komma att regleras.
Då såväl den beslutade förändringen som ock, om man skall beträda samma
väg för hvad som återstår för domstolsväsendets ordnande på ett ändamålsenligt
sätt å landet, måste medföra stora förändringar i afseende
på organisationen och indelningen af domsagorna och tingslagen, och då
vi icke allenast från statsrådsbänken i dag, utan äfven i den ofvannämnda
Kongl. propositionen, såväl som från dera andra båll hört yttras, att regeringens
syfte tyckes vara att införa den kollegiala domstolsformen vid
underdomstolarne på landet, så anser jag derför nyttigt och nödvändigt,
att åtminstone denna Kammare gifver tillkänna den meningen, att vid
regleringen af domsagorna eller tingslagen, tingsmenigheterna dessförinnan
blifva hörde, och att regleringen sker så, att afståndet från tingsstället
ej blir allt för långt. Jag tillåter mig derföre att. dels med anledning af
Herr Carl Ifvarssons motion, dels på grund utaf de skäl, som på sidan
27 uti Herr Carléns af mig biträdda reservation finnas angifna, samt i
syfte att bereda sä många tingslag som möjligt fördelen af tätare domstolssammanträden,
utan att utsätta dem för de olägenheter, som till följd
af alltför lång väg till tingsstaden kunna uppstå, härmedelst föreslå, att
Riksdagen ville besluta, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, i fråga om reglering af domsagor och tingslag, höra
vederbörande innevånare, såväl å landsbygden som inom de mindre städer,
hvilka lämpligen kunna ifrågakomma till judiciel förening med landet,
samt derefter, så fort ske kan, genomföra berörda reglering på det
för hvarje ort särskilt mest lämpliga och minst kostsamma sätt.

Jag har trott, att eu antydan af sådan beskaffenhet från representationen
icke skulle, sakna sin betydelse, och anhåller vördsamt, att Herr
Talmannen härå måste framställa proposition.

Herr Carl Hvars son: Jag har redan förut under diskussionen ut talat

såsom min bestämda åsigt, att det förslag, som nu blifvit antaget, icke
är af synnerligen stort värde, så framt icke den dermed åsyftade reformen
i domstolsväsendet på landet vidare fortsättes. Bland de åtgärder,
som jag anser böra till följd af förslagets antagande vidtagas, räknar jag
i. första rummet domsagornas reglering på ett för olika orter lämpligt
sätt. Hvad nu beträffar den föregående talarens förslag i berörda afseende,
så vill jag förena mig med honom, så mycket mera som förslaget går i
samma riktning som den motion i ämnet, jag haft äran väcka, men mot
hvilken man anmärkt, att den innehåller ett alldeles för bestämdt förslag.
Jag anser det nödvändigt, att denna Kammare uttalar en opinionsyttring
derom, att den önskar en reglering af domsagorna, och yrkar derföre bifall
till Herr Sven Nilssons i Efveröd förslag.

Herr Grefve Sparre: I Lag-Utskottets föreliggande utlåtande augifvas
särskilt de skäl, som föra.nledt Utskottet att icke tillstyrka bifall till
den del af Herr Carl Ifvarssons motion, som innefattar förslag, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid reglering af domsa -

Den 30 April.

263

gor och tingslag ville tillse, det domskretsarne icke blifva större än att de
tingsbesökande få högst fyra mil till tingsstället, och jag vill icke uppehålla
Kammaren med att upprepa Utskottets argument. Men då den näst
siste talaren, Herr Sven Nilsson i Efveröd, väckt ett förslag, som, med
undantag af bestämmelsen om de fyra milen, öfverensstämmer med Herr
Carl Ifvarssons, anser jag mig å Lag-Utskottets vägnar böra motsätta
mig affärdande! till Kongl. Maj:t äfven af den underdåniga skrifvelse
Herr Sven Nilsson åsyftar. Först och främst skulle den framställning
rörande mindre städers förläggande under landsrätt, som skrifvelsen
skulle komma att innehålla, vara alldeles obehöflig, emedan representationen
redan förut gjort en dylik underdånig framställning till Kongl. Maj:t.
Uti 1866 års Rikets Ständers skrifvelse angående domstolsinrättningen å
landet anföres nemligen följande: “En särskild anledning härtill** — reglering
af domsagornas områden — “ligger i den omständighet, att, om lagskipningen
å landet vinner en ökad skyndsamhet, åtskilliga mindre städer
sannolikt skola önska att lägga sig under närmaste landsrätts domvärjo;
och då det otvifvelaktigt vore eu fördel för lagskipningen i dess helhet,
om dessa mindre stadsdomstolar kunde alldeles upphöra, så torde också
en sådan önskan, der den yppar sig, böra, så vidt möjligt är, tillfredsställas.
1* Frågan om de smärre städernas förläggande under landsrätt är
således redan af representationen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t på ett
tydligt sätt vidrörd. Det enda nya, som med afseende härå ligger i Herr
Sven Nilssons skrifvelseförslag är, att städerna skulle höras, men det är
ju klart, att Kongl. Maj:t, när regleringen skall företagas, icke förlägger
någon stad under landsrätt, utan att först inhemta stadens mening om
förändringen, ty frågan gällde ju i så fall att borttaga städernas numera
privilegierade domsrätt.

Å andra sidan kan jag icke underlåta att påpeka, att den föreslagna
skrifvelsen skulle utgöra en slags antydan till Kongl. Maj:t att, efter menigheternas
hörande och således äfven mot deras uttalade önskan, (ty uti
Herr Sven Nilssons förslag står ej att menigheterna skulle lemna bifall
till regleringen), genast gripa verket an. Men jag tror ej att det för
närvarande brådskar. Utaf den erfarenhet i denna sak, jag förvärfvat
inom det län jag tillhör, vet jag nogsamt, att menigheterna i allmänhet
icke äro benägna för att förena sig om gemensamma tingsstäder. Klokast
synes mig vara att låta folket få samla erfarenhet af de fördelar, som
medfölja antagandet af gemensamma tingsstäder, och öfverlemna åt menigheterna
sjelfva att göra framställningar om sammanslutningar eller andra
åtgärder i och för tätare domstolssammanträden. Ett tillfredsställande resultat
i det hänseendet kan svårligen åstadkommas utan delning af domsagorna,
hvadan — då saken sålunda bäst reglerar sig sjelf — jag anser
den föreslagna skrifvelsen olämplig.

Herr Johan Erik Johansson: Jag har ansett mig skyldig att yttra
några ord i denna fråga, isynnerhet som jag uti komiterades förslag varseblifvit
en oriktig uppgift derutinnan, att komiterade gifvit en antydan om
att inom domsagorna icke skulle förekomma längre afstånd till tingsstället
än fyra mil. Detta är ett misstag, ty jag har mig bekant, att uti min
ort finnas kommuner, som hafva 6 mil och derutöfver till tingsstället.

264

Den 30 April.

Jag kan icke instämma i den åsigten att domsagorna med många härader
skola sammanslås till ett tingsställe, hvarigenom kostnaden genom
vittnesersättningar och tingsresor skulle blifva så stora, att den rättsökande
ofta heldre måste afstå ifrån att å rättegångsväg vinna sin rätt —
än att underkasta sig oskäliga kostnader derför. Jag anser då bättre,
att stora domsagor blifva fördelade, och att menigheterna i hvarje förekommande
fall blifva hörda, så att de komma i tillfälle att få yttra
sina åsigter, hvarföre jag instämmer i det föreslagna skrifvelseförslaget till
Kongl. Maj:t i ämnet.

Herr Carl Hvar sson: I anledning af det yttrande Lag-Utskottets
ordförande sednast afgaf, tillåter jag mig påminna om, att för två år sedan,
då jag väckte motion rörande förändrad organisation af domstolsväsendet,
han var af en helt annan åsigt än han nu uttalat, beträffande
städernas hörande innan de sammanslås med landsbygden under eu jurisdiktion.
Han reserverade sig inom Lag-Utskottet mot dess afstyrkande
af min motion och framställde ett eget förslag, som till stor del öfverensstämde
med mitt, men han motsatte sig den delen af mitt förslag, att
vederbörande inom de städer, som i och för den ifrågasatta omorganisationen
kunde komma i fråga att sammanslås med landsbygden, skulle
höras innan regleringen företoges. Han anförde då, att det vore orimligt.
om städerna i fråga derom skulle hafva ett ord med i laget. Jag hade
denna omständighet i minnet, då jag affattade min motion vid innevarande
riksdag och undvek att deri nämna något om städernas hörande,
just för att icke stöta på patrull. Nu deremot har Lag-Utskottets ordförande,
i anledning af Herr Sven Nilssons förslag till skrifvelse, yttrat,
att han anser det helt naturligt, att Kongl. Maj:t hör vederbörande städer,
innan de sammanläggas med landsbygden i judicielt afseende af den
anledningen, att städerna hafva privilegierad domsrätt. Jag hemställer,
huruvida man icke om detta sätt att gå tillväga kan tillämpa ett uttryck,
som samme representant vid ett tillfälle förut använde, nemligen att det
är eu “cirkelgång11, hvarigenom målet svårligen kan vinnas.

Jag anser skrifvelseförslaget ganska välbetänkt och yrkar bifall.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Det är visst möjligt att frågan kan

kallas ömtålig, i synnerhet om man har sådana åsigter i densamma, som
Lag-Utskottets ärade ordförande här i dag uttalat, men jag tror, att det
ligger i frågans eget, såväl som hela landets intresse, att den skrifvelse,
jag föreslagit, kommer till stånd. Hvad beträffar Grefve Sparres yttrande,
att menigheterna sjelfva bäst skola sköta saken, så är det just hvad jag
vill och ingenting annat hvarom jag vill skrifva, och om Herr Grefven
hade behagat med uppmärksamhet afhöra uppläsandet af mitt förslag till
skrifvelsen, skulle han funnit, att vi härutinnan äro fullkomligt ense. Om
man skall rätt kunna tillgodogöra landet det förslag, som, enligt det i dag
fattade beslutet, troligen snart kommer att som lag träda i kraft och
verkan, torde det blifva nödvändigt att icke hafva mer än ett tingslag i
hvarje domsaga, men då uppstår också olägenheten af långa vägar för
de tingsbesökande, såvida man ej kan ordna domsagorna på ett annat
sätt än nu är förhållandet. Genom den föreslagna skrifvelsen skulle tings -

265

Den 30 April.

menigheterna komma i tillfälle att härutinnan gifva regeringen en antydan
derom, att heldre dela domsagorna i flera, än att sammanslå flera
tingslag till en sådan, en åtgärd hvarigenom större beqvämlighet beredes
åt de tingsbesökande, som bo aflägset, eller oek i andra afseenden uttala
sig för hvad de kunna anse vara för dem mest ändamålsenligt och minst
olägligt eller kostsamt, och hvarpå man väl bör kunna hoppas att Kongl.
Maj:t skall fästa behörigt afseende. Jag yrkar fortfarande bifall till mitt
skrifvelseförslag.

Herr Öar lön:

Grefve Sparre: Min önskan öfverensstämmer med Herr Sven Nilssons
i Efveröd med afseende å de förändringar i rättsväsendet på landet,
han åsyftar. Men jag vill ej, att regeringen skall taga initiativ till omreglering
af domsagor och tingslag, utan att menigheterna sjelfva skola
afgöra om förändring är nödvändig och lämplig samt derom till regeringen
ingå med begäran.

Jag yttrade nyss mina betänkligheter mot Herr Sven Nilssons skrifvelseförslag
och framhöll särskild!, att Kongl. Maj:t skulle utaf eu sådan
skrifvelse kunna föranledas att omreglera ett tingslag eller domsaga, visserligen
efter menighetens hörande, men tvärtemot dess uttalade mening.
Jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten på, att om nu Riksdagen
skulle i enlighet med förslaget besluta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran att få omregleringen verkställd så fort som möjligt, så kunde
det hända, att den företoges snart nog, men tvärtemot menighetens önskan,
och det vore väl ej ändamålsenligt. Uti skrifvelsen skulle också
begäras, att omregleringen må ske på minst kostsamma sätt. Gemensamma
tingsstäder äro onekligen minst kostsamma, men då sådana antagas,
blifva kretsarne ganska vidsträckta, och de åsyftade korta distanserna
kunna ej då åstadkommas.

Hvad beträffar Herr Carl Ifvarssons påstående, att jag vid 1870 års
riksdag skulle haft eu motsatt åsigt till den, jag nu uttalat, rörande
städernas rätt att sjelfva bestämma, om de vilja förläggas under landsrätt
eller fortfarande hafva egen jurisdiktion, erkänner jag villigt, att jag
uti en reservation, fogad vid Lag-Utskottets utlåtande N:o 12 vid 1870
års riksdag, i anledning af Herr Carl Ifvarssons motion om förändrad
organisation af domstolsväsendet, yttrat mig i denna sak på ett sätt, som
i viss mån kan anses afvika från det uttalande i ämnet, jag nyss hade.
Mitt yrkande uti berörda reservation hade följande lydelse: “Jag hemställer
derföre, att motionen måtte i så måtto bifallas:

att Riksdagen ville hos Kong! Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande dels om icke, vid inträffande
ledigheter, hädanefter och intilldess reformen hinner genomföras, det vilkor
må vid utnämnandet fästas, att innehafvarne af dessa befattningar
skola vara underkastade den förflyttning samt förändring i tjenstgöring
och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig“. Jag måste
härvid erkänna, att jag då icke hade någon kännedom om ett Kongl.
bref i ämnet, som jag först vid denna riksdag fått kunskap om. Jag
visste ej, att Kongl. Maj:t, i anledning af en skrifvelse från Rikets Ställ -

266

Deri SO April.

der vid 1865—1866 årens riksdag, föreskrifvit, “att den, som hädanefter
till häradshöfdingeembete varder i nåder utnämnd, skall tills vidare vara
skyldig underkasta sig den förändring icke allenast, på sätt hittills i
häradshöfdingefullmakten stadgats, i löneförmåner, utan jemväl i domsagans
område, som framdeles kan blifva bestämd, samt anbefallt hofrätterna
att, då häradshöfdingeembete kungöres ledigt, om detta vilkor i
kungörelsen införa underrättelse". Jag anser mig härmed hafva besvarat
den gjorda anmärkningen.

Herr Carl Ifvarsson: Hvad föregående talare menar med att
folket sjelft skall taga initiativet till omreglering af domsagorna, kan väl
ej vara annat, än att folket skall ingå till Kongl. Maj:t med begäran att
få saken ordnad på det och det sättet. År det så, kan jag ej inse, att
mindre afseende skulle fästas vid menighetens begäran, om denna komme
att afgifvas till svar på ett från Kongl. Maj:t, till följd af representationens
anhållan, framstäldt förslag, än om petitioner i ämnet inkomme från
menigheterna utan framställning eller förslag från annat håll. Fördelen
af förslag, som af menigheterna vore godkända på förhand, innan domsaga
till följd af inträffad ledighet ifrågakomme till reglering, vore deremot
gifven, ty regleringen kunde då utan tidsutdrägt vidtagas vid första
lägliga tillfälle.

Hvad beträffar anmärkningen derom att Kongl. Maj:t, för att efterkomma
representationens önskan att göra omregleringen på minst kostsamma
sätt, skulle kunna antaga motsatsen och således göra tingslagen
så stora, att olägenheten af långa distanser skulle uppstå, så får jag fästa
uppmärksamheten på, att Herr Sven Nilssons skrifvelseförslag innehåller
orden: “mest lämpliga och minst kostsamma sätt". Ett visst sätt kan
vara billigare än ett annat, men om det medför olägenheter, är det ej
lämpligt, och om Riksdagen begär ett både billigt och lämpligt sätt,
måste man naturligtvis taga i betraktande båda dessa egenskaper, icke
endast den ena.

Jag kan derför ej finna något skäl anfördt, som rubbat min öfvertygelse,
att Hem Sven Nilssons skrifvelseförslag är välbetänkt och yrkar
derföre fortfarande på bifall derå.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan och dels att, med afslag å berörda hemställan, en
sådan skrifvelse måtte beslutas, som Herr Sven Nilsson i Efveröd föreslagit.
Propositioner framställdes på dessa yrkanden, och blef, sedan propositionen
på bifall till Utskottets hemställan förnyats, ja förloradt vara
öfvervägande för samma proposition. Votering begärdes.

Justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i fjerde punkten af
dess Utlåtande N:o 33,

röstar ja;

Den, det ej vill.

röstar nej;

267

Dm SO April.

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutit,
att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, i fråga om reglering af domsagor och tingslag, höra
vederbörande innevånare såväl å landsbygden, som inom de mindre städer,
hvilka lämpligen kunna ifrågakomma till judiciel förening med landet,
samt derefter så fort ske kan, genomföra berörda reglering på det
för hvarje ort särskildt mest lämpliga och minst kostsamma sätt.

Röstsedlarne visade 79 ja mot 74 nej, hvadan Utskottets hemställan
bifallits.

Punkten 5.

Bifölls.

Punkten 6.

Härvid anförde:

Herr C ar lön: Utskottet har i 3 § af nyssupplästa författningsför slag

gjort den förändring af komiterades förslag, att orden “då skall han
ej för uteblifven anses“ blifvit uteslutna; och jag fruktar att genom denna
förändring meningen ej blifvit fullt tydlig och klar. Sedan dessutom tingen
blifvit delade i särskilda “allmänna sammanträden", passar det ej att
här tala om utevaro från hela tinget, utan torde utevaron böra afse
endast den dag, dertill målet är utsatt. Det är för att få rättelse härutinnan
jag anser det vara nödvändigt att till Utskottet återremittera
den nu föredragna punkten, och detta så mycket heldre, som, efter hvad
jag hört, äfven åtskilliga af Första Kammarens ledamöter fästat sin uppmärksamhet
vid behöfligheten af nu nämnda förändringar.

Grefve Sparre: Jag må tillstå, att jag varit med om Utskottets
beslut i afseende å formuleringen af nyssnämnda 3 §, emedan jag ansett
och fortfarande anser de af Utskottet uteslutna orden öfverflödiga; men
är det nu så, att Första Kammaren redan genom en återremiss fästat
sig vid och sökt ändring i detta förhållande, så vill jag ej motsätta
mig att eu återremiss af denna punkt äfven från denna Kammare må
ega rum.

Herr Ola Jönsson: Vid behandling af tredje punkten af Utskottets
förslag, hvari bifall tillstyrkes till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
begärde jag icke ordet, ehuru jag, för min del, var föga benägen
att bifalla det nya författningsförslaget, och detta hufvudsakligen af
det skål, att, då man redan så länge fått vänta på en reorganisation af
underdomstoiarne, man äfven kunde gifva sig till tåls till dess en helt
och hållet ny Rättegångsbalk vore färdig. Då nu emellertid Kongl.
Maj:ts proposition redan blifvit antagen och dermed äfven vissa delar af
en ny lag, så anser jag det vara nödigt, att de nya bestämmelserna blifva
så enkla, tydliga och klara, som möjligt. I detta afseende har jag fästat

268 Den 30 April.

mig vid sista mom. i 2 § af nu föredragna punkt, hvilket är af följande
lydelse:

“Vållas genom svarandens utevaro uppskof med målet, böte han från
och med tio till ett hundra daler. Visar han å nästa ting å landet, eller
inom en månad i stad, att han förfall haft och ej kunnat rätten det
kungöra; gånge böterna åter."

Först och främst tillåter jag mig härvid anmärka, att jag finner bötesbeloppet,
såsom uppgående ända till ett hundra daler, alltför högt, isynnerhet
om så stora böter ådömas svaranden första gången han från tinget
uteblifvit. Men dessutom finnes i slutet af samma paragraf eu bestämmelse
derom, att dessa böter, sedan de redan eu gång blifvit erlagda, i
vissa fall skola återgå till svaranden. Jag har ej så noga sett efter, men
jag tror, att detta stadgande är i öfverensstämmelse med nu gällande lag;
men då nu fråga är om att stifta en ny lag, så tror jag att man i detta

fäll borde hafva valt eu lyckligare stilisering af momentet, än nu varit

händelsen. Jag föreställer mig nemligen, att, derest en svarande, som en
gång uteblifvit, vid nästa ting kan visa sig hafva haft giltigt förfall, ehuru,
han ej varit i tillfälle att derom underrätta domstolen, det då kan vara
tids nog att afgöra den saken, huruvida han till böter bör fållas eller ej.
Det är på denna grund som jag föreslår, att det sista mom. af denna
2 §, måtte erhålla följande lydelse: "Vållas genom svarandens utevaro

uppskof med målet, böte han från 10 till och med 50 daler, såvida han
ej å nästa ting på landet, eller inom en månad i stad visar att han förfall
haft och ej kunnat rätten det kungöra/- Jag tror att det vore skäl

att taga detta i noggrant öfvervägande, då vi nu skrifva en ny lag, hvil ken

det sedan ej torde vara så lätt att få rättelse uti. Jag vågar derföre
anhålla, det Kammaren behagade återremittera den nu föredragna
punkten i det syfte, att det nyssnämnda mom. måtte erhålla den förändrade
lydelsen, hvilken jag nu tagit mig friheten föreslå.

Herr Öar lön: Då jag kommer i tillfälle att i Utskottet taga siste
talarens anmärkningar i öfvervägande, behöfver jag nu föga uppehålla mig
vid dem. Jag vill endast fästa den värde talarens uppmärksamhet derpå,
att dessa böter förlora sin betydelse, om de icke genast ådömas och uttagas.
Sker det icke, får måhända den uteblifne svaranden icke förr än
efter det han äfven försummat andra tinget och målet ånyo måst uppskjutas
veta, att han blifvit bötfälld samt fått sig inställelse ålagd å nytt
ting. På så sätt förloras naturligtvis den ökade skyndsamhet, som genom
böterna skulle framtvingas.

För öfrigt innebär det föreslagna stadgandet icke någon afvikelse från
redan gällande lag.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Detta stadgande, som Herr Ola

Jönsson klandrat, synes mig vara särdeles nödigt och af behofvet påkalladt.
Det måste finnas lagbestämmelser, enligt hvilka tredskande part
kan tvingas till inställelse så fort som möjligt. Att sätta ned böterna
vore säkert icke klokt, då genom ett måls förhalande ena parten ofta kan
vålla sin motpart kostnader och olägenheter, som icke kunna godtgöras.
Jag yrkar bifall till betänkandet i denna punkt.

269

Den 30 April.

Efter denna öfverläggning blef, i öfverensstämmelse med derom gjordt
yrkande, denna punkt till Utskottets förnyade behandling återförvisad.

Punkterna 7 ock 8.

Biföllos.

Punkten 9.

Herr Ribb ing: Jag bar till denna punkt af betänkandet fogat en
liten reservation i afseende på de föreslagna vilkoren för valbarhet till
nämndemansbefattning. Till en början hade jag tänkt låta vid den i betänkandet
intagna reservation bero, men jag har fått särskild anledning
att vidhålla och bär erinra om mitt i reservationen framställda förslag
deruti, att detsamma blifvit af Första Kammaren bifallet. Jag vill derföre
i korthet motivera min mening i ämnet.

Mina skäl i sak äro först och främst, att jag anser, det nämndemansbefattningen
till följd af sjelfva dess uppgift och betydelse bör innehafvas
endast af fullkomligt oförvitlige män och sådana, hvilkas medborgerliga
anseende icke lidit något afbräck eller någon minskning. Oförvitlighet
kan visserligen, undantagsvis, finnas hos en konkursgäldenär, som icke
kunnat befria sig från sina borgenärers kraf, ehuru dock oftast i och med
konkursen någon anmärkning eller fläck vidlåder hans nämnda egenskap.
Med hvad beträffar medborgerligt anseende, så fruktar jag, att en konkurs,
hvarpå icke följt borgenärernes förnöjande, aldrig kan vara egnad
att bibehålla gäldenären i fullt åtnjutande af sådant anseende. Derföre
synes mig, att den, som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke,
på sätt lag förmår, kan visa sig vara fri från deras kraf, icke bör vara
valbar till nämndeman. Derjemte har jag velat förtydliga meningen af
det i Utskottets förslag begagnade ordet välfrejdad, hvilket ord jag icke
anser lämpligt att här använda, då de icke begagnas i gällande strafflag.
Af båda dessa, skäl har jag i mitt förslag till redaktion af den ifrågavarande
paragrafeu följt ordalagen i den paragraf af kommunallagen, som
bestämmer vilkoren för valbarhet till ordförande i kommunalstämma.

Men utom dessa sakskäl kan jag för mitt förslag tillika anföra auktoritetsgrunder.
För att begagna de af mig föreslagna ordalag och för att,
i och med dessa, ställa fordringarne på ograverad! godt anseende lika.
högt i fråga om valbarhet till nämndeman, som sagde paragraf i kommunalstadgarne
uppger i afseende på valbarhet till ordförande i kommunalstämma
har jag haft stöd uti ett af denna Kammare sjelf tillförene fat tadt

beslut. Vid 1868 års riksdag tillstyrkte Lag-Utskottet, med anledning
af väckta motioner om ändring i Kap. 1 § 1 Rättegångs-balken, bland
annat ett stadgande, i öfrigt ungefär motsvarande det nu af mig före slagna,

och af innehåll, beträffande nu föreliggande fråga, att vilkoren för
valbarhet till nämndeman skulle vara desamma som för valbarhet till ordförande
i kommunalstämma. Vid Utskottets hemställan härom hade Herr
Bälter Sven Ersson fogat en reservation, som dock skiljde sig från Utskottets
förslag endast derutinnan, att reservanten önskade, det nämndeman
skulle väljas allenast för sex år, men i afseende på valbarhetsvilkoren

270

Den 30 April.

öfverensstäiiide med pluralitetens mening. Denna Kammare biföll Balter
Sven Erssons reservation och uttalade således såsom sin åsigt, att för valbarhet
till nämndeman borde gälla samma vilkor som för valbarhet till
ordförande i kommunalstämma. Bland dessa ingår äfven det att, derest
man gjort konkurs, kunna visa sig vara fri från borgenärernas kraf. Mitt
i reservationen framställda förslag innebär således icke något annat än
hvad Kammaren en gång beslutat, fastän Första Kammaren den gången
icke ville gå in derpå. Nu är händelsen deremot den, att, såsom sagd t,
Första Kammaren i dag genom votering bifallit mitt förslag till redaktion
af § 2 i förevarande punkt, och deri ligger ett ytterligare skäl för mig
att hemställa om ett sådant godkännande bär. Om nemligen denna Kammare
äfven bifaller detsamma, är full öfverensstämmelse i ärendet mellan
begge Kamrarne uppnådd utan behof af vidare omgång, hvilket för hela
frågans lösning, särdeles med afseende på Riksdagens snara slut, synes
mig önskvärdt.

På grund af hvad jag haft äran anföra, hemställer jag, att Kammaren
behagade bifalla Utskottets betänkande i denna punkt med den förändring
af 2 §:s lydelse, jag i min reservation föreslagit.

Herr Printzensköld: Då jag i allo delar Herr Ribbings åsigter i

förevarande punkt, vill jag instämma i hvad han yrkat, hvilket jag gör
så mycket heldre, som frågan skulle förfalla, derest Kamrarne stannade i
olika beslut.

Herr Carlén: Jag har icke något emot antagande af Herr Ribbings
förslag, så mycket mindre, som det blifvit godkändt af Första Kammaren.
Emellertid får jag hemställa, att Kammaren behagade återremittera punkten,
emedan i Herr Ribbings förslag förekommer ett uttryck, som numera
icke kan anses tillhöra vår lagstil. Den ärade reservanten är alldeles ursäktad
derför, emedan han hemtat uttrycket från kommunallagen, men
vår nya strafflag, som är af senare datum än kommunallagarne, känner
icke benämningen nesligt brott. På strafflagens språk bör det heta: brott,
som medför förlust af medborgerligt förtroende. Då tvetydighet kunde
uppstå, om lagstiftaren för samma sak begagnar olika uttryck, och då vid
antagande af ny lag den största tydlighet är att eftersträfva, synes mig
återremiss önskvärd för åstadkommande af den lilla ändring i Herr Ribbings
förslag, som jag nu antydt.

Grefve Sparre: Jag vill instämma i hvad den siste ärade talaren

yttrat. Det af honom anmärkta uttrycket i Herr Ribbings förslag bör,
äfven enligt min tanke, förändras, och jag kan icke föreställa mig, att icke
Första Kammaren skulle vilja bifalla denna lilla jeinnkning. Om punkten
återremitteras, skall jag försöka finna de ordalag, som i minsta möjliga
mån omgestalta förslaget.

Herr Ola Jönsson: Jag har begärt ordet endast för att af någon
af Utskottets ledamöter anhålla om upplysning, huru man rätteligen bör
förstå följande ord af den nyss upplästa l:sta §: “Äro flera socknar eller

271

Den 30 April.

socknedelar till gemensam valkrets förenade, bestämme rätten å hvilken
sockens kommunalstämma valet förrättas skall." Jag får säga, att dessa
ord förekomma mig något otydliga, enär det visserligen finnes bestämdt,
i hvilken sockens kommunalstämma valet skall förrättas; men deremot
namnes ingenting om huruvida meningen är att de röstberättigade från
andra kommuner skola infinna sig vid den af rätten bestämda kommunalstämman,
lika litet som något stadgande finnes derom, huruvida ordförandena
i de öfriga socknarnes kommunalstämmor med röstlängder skola
begifva sig till det förstnämnda stället, eller huru man på annat sätt skall
få reda på Indika som äro röstberättigade från de särskilda socknarna.
Jag tror nog, att Utskottets ledamöter hafva klart för sig huru härmed
skall tillgå, och det är derföre jag till dem förnyar min anhållan om upplysning
i denna sak.

Herr Carlén: 1 den nyssnämnda lista § af Utskottets förslag in nekålles
icke något nytt stadgande, ty redan förut är det föreskrifvet, att
rätten skall indelas i särskilda nämndemansdistrikt, och följaktligen komma
hädanefter samma bestämmelser i detta afseende att gälla, som hittills.
Det är äfven eu gifven sak, att valet måste ske på ett ställe och ej
på flere, och detta synes äfven tydligt i Utskottets förslag.

Herr Ola Jönsson: I anledning af den siste talarens yttrande ber
jag få nämna, att med dessa val hittills så tillgått, att domareu bestämt
för hvilken socken, som nämndeman skulle väljas, och valet har då skett
endast inom den kommunen. Nu åter synes meningen vara den, att flera
kommuner skola förena sig om ett gemensamt val, och det är just, huru
detta val skall tillgå, som jag ej har fullt klart för mig, hvarföre jag ock
derom tagit mig friheten anhålla om benägen upplysning af någon bland
Utskottets ledamöter.

Herr Carlén: Redan nu äro på flera ställen dels flera kommuner

förenade till en gemensam valkrets, dels ock en kommun klufven i flera
särskilda valdistrikt. Den nu ifrågavarande paragrafen innehåller följaktligen
icke heller i detta afseende några nya bestämmelser, hvilka icke
återfinnas i de hittills gällande bestämmelserna för dessa val.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag har, för min del, gjort den

erfarenheten, att der kommunerna i tvänne särskilda socknar gemensamt
välja nämndeman, detta val försiggått i båda kommunerna, då naturligtvis
röstpluraliteten inom de båda socknarna afgör valet. Så har t. ex. tillgått
inom Willands härad, hvarest Ifö och Kiaby socknar gemensamt utsett
nämndeman, ehuru detta val icke skett på en och samma sockenstämma,
utan det sammanräknade röstetalet från begge socknarne har
bestämt valets utgång. Jag föreställer mig att någon olägenhet likväl icke
oör kunna uppstå genom det nu föreslagna stadgandet, då domaren kommer
att bestämma å hvilken sockens kommunalstämma valet förrättas
skall.

Öfverläggningen var slutad. Efter framställda propositioner ä de olika

272

Den 30 April.

yrkandena blef förevarande punkt till Utskottets förnyade pröfning återförvisad.

Punkten 10.

Bifölls.

§ 6.

Upplästes och godkändes förslag till Riksdagens underdåniga skrifvelse!’,
nemligen:

af Stats-Utskottet:

N:o 39, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag; N:o

40, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende på de
statsbidrag, som under denna riksdag beviljats lör väganläggningar och
vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och andra
vattenaftappningsf öretag; och

N:o 41, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar,
som utan bidrag af allmänna medel utföras;

af Bevillnings-Utskottet:

N:o 42, i anledning af Ivongl. Maj:ts nådiga proposition angående
dels stadgande af förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran,
dels åtskilliga andra postväsendet rörande frågor; och

N:o 43, i fråga om kommunalförfattningarnes tillämpning i Norrbottens
och Westerbottens läns lappmarker;

samt af Lag-Utskottet:

N:o 44, om upphäfvande af den för beväringsskyldige medgifna legnings
och friköpningsrätt; och

N:o 45, angående rättighet för församlingarne att bestämma klockares
aflöning.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 70, i anledning af en punkt i den af Riksdagens år 1871 församlade
revisorers berättelse angående granskning af statsverkets samt
andra utaf allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1869;

N:o 71,

273

Den 30 April.

N:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
begrafnings- och öfriga kostnader med anledning af Hennes Maj:t Drottning
Lovisas dödliga frånfälle; och

N:o 72, i fråga om anslag till tvänne docentstipendier vid Carolinska
mediko-kirurgiska institutet;

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 16, i anledning af väckta motioner
om ändringar i nu gällande tullstadga; samt

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 34, i anledning af väckt motion om förändring i lagens stadganden
angående giftorätt i bo; och

N:o 35, i anledning af väckt motion om ändring i lagens stadganden
angående giftomannarätt.

Kammaren beslöt, att alla dessa ärenden, i syfte af ytterligare bordläggning,
skulle ånyo föredragas i nästa sammanträde, näst efter den gemensamma
omröstning, som då komme att ega rum.

§ 8.

Kammaren beviljade, enligt derom gjord begäran, Herr Olof Olsson i
Mosstakan ledighet från riksdagsgöromålen från den 6 Maj under 14
dagar.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. *4 3 e. m.

In fidem
H. Husberg.

fälad. Prat. 1X72.

2 Afd, 4 Band.

18