Tisdagen den 3 november (Riksdagens protokoll 1959:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 25

3—11 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Carbell i anledning av pressuppgifter om utnyttjande av militär
personal som drevkarlar vid älgjakt.................... 3

herr Ståhl i anledning av befarade personskador vid militära övningar
med radioaktiva ämnen .......................... 3

herr Persson i Appuna ang. den begärda utredningen rörande statsmakternas
möjligheter att påverka näringslivets lokalisering .. 5

herr Nilsson i Lönsboda ang. de förluster, som den senaste kraftiga

stormen vid den svenska sydkusten vållat fiskarna .......... 5

herr Elmvall ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av skördeskador
.............................................. 6

Svar på interpellation av herr Wahrendorff ang. stöd åt jordbrukare,

som drabbats av förluster till följd av torkan ................ 7

Interpellation av herr Jansson i Benestad ang. samordning av de militära
och civila intressena vid planeringen av flygfält .......... 13

Fredagen den 6 november

Interpellationer av:

fröken Sandell ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet .. 15

herr Heckscher ang. åtgärder för vidmakthållande och utvidgning
av det ekonomiska samarbetet inom OEEC ................ 15

Tisdagen den 10 november

Svar på fråga av herr Blidfors ang. utredningen om försvarets högsta

militära ledning ........................................ 18

Svar på interpellation av herr Senander ang. viss höjning av ålderspensionerna
............................................ 19

Interpellationer av:

herr Svenning ang. översyn av bestämmelserna om förverkande av
hyresrätt och avhysning................................ 25

1—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

herr Bengtsson i Varberg ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i

Stockholm, m. m..................................... 26

fröken Elmén ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm. 27
fru Torbrink ang. förvaringen av vapen och sprängämnen i militära
förråd, m. m......................................... 27

Onsdagen den 11 november

Svar på fråga av herr Braconier ang. censorernas befogenheter i studentexamen
............................................ 29

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Tvärålund ang. åtgärder med anledning av de av

norrländska vattenkraftutredningen avgivna förslagen........ 32

fru Löfqvist ang. husbockens skadeverkningar................ 33

Statligt stöd till försöksverksamhet vid lantbruks- och lantmannaskolor

med gengasdrift av traktorer och bilar...................... 39

Interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. sysselsättningsmöjligheterna vid örlogs varvet

i Karlskrona.................................... 43

herr Carlsson i Huskvarna ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer
.......................................... 44

fröken Karlsson ang. utbetalningen av sjukpenning i vissa fall .. 44

herr Eliasson i Sundborn ang. Dalarnas järnvägskommunikationer. 45

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. avtal med Österrike mot

dubbelbeskattning...................................... 39

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, ang. försäljning av Mjogaryd Mellangärden
21 i Jönköpings län m. fl. fastigheter.............. 39

— nr 36, ang. statligt stöd till försöksverksamhet vid lantbruks- och

lantmannaskolor med gengasdrift av traktorer och bilar ...... 39

Tisdagen den 3 november 1959

Nr 25

Tisdagen den 3 november

Kl. 16.00

§ 1

Svar på fråga i anledning av pressuppgifter
om utnyttjande av militär personal
som drevkarlar vid älgjakt

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Carbell har frågat
mig

1) om jag kan lämna kammaren upplysning,
huruvida de pressuppgifter är
riktiga som omtalat att älgjakt med militär
personal som drevkarlar förekommit
vid hemvärnets stridsskola i Vällinge,

2) om jag anser att vad därvid förekommit
är ett riktigt handhavande av
den militära personalen och utnyttjande
av dess utbildningstid och

3) om jag är i tillfälle meddela vad
som med anledning av det inträffade
företagits eller kommer att företagas
från departementets eller den militära
ledningens sida.

Det är riktigt att militär personal, huvudsakligen
till repetitionsövning inkallade
värnpliktiga hemvärnsmän och
några officerare, använts som drevkarlar
vid nämnda älgjakt. Deltagandet var
helt frivilligt. Några tillfrågade värnpliktiga
avböjde att deltaga i jakten. Den
övningstid som gick förlorad uppger
skolledningen har intjänats genom
kvällsövningar och en dygnsövning.
Dessutom har deltagandet i jakten bedömts
vara av värde ur utbildningssynpunkt.

Jakten anordnades av Stockholms stad
och ägde rum på av staden ägda egendomar.
Vällinge huvudbyggnad och

stridsskolans övningsmark utgör en del
av nämnda egendomar. Stockholms stad
upplåter Vällinge huvudbyggnad för en
symbolisk summa och övervägande delen
av övningsterrängen utan arrendeavgift.
Erhållen likvid vid avyttring av
de skjutna älgarna tillfaller Stockholms
stad. Mot bakgrunden härav har hemvärnets
ledning ansett det rimligt att
betrakta hemvärnsmännens deltagande i
jakten som en gentjänst gentemot Stockholms
stad.

Trots de speciella omständigheter,
som förebragts i det aktuella fallet, anser
jag det olämpligt att utnyttja värnpliktig
personal på det sätt som här
skett. Ett upprepande bör därför inte
ifrågakomma. Enligt vad jag inhämtat
utreder militieombudsmannen för närvarande
ärendet och torde härvid pröva
frågan om särskilda åtgärder är påkallade.

Härpå anförde

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min enkla fråga, ett
svar som jag i dess sista del finner helt
tillfredsställande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på fråga i anledning av befarade
personskador vid militära övningar med
radioaktiva ämnen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har bett mig

4 Nr 25 Tisdagen den 3 november 1959

Svar på fråga i anledning av befarade personskador vid militära övningar med
radioaktiva ämnen

lämna en redogörelse för orsaken till de
personskador, som befarades ha uppkommit
vid övningar med radioaktiva
ämnen vid Värmlands regemente, samt
frågat vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att förebygga ett upprepande.

I ett svar på en interpellation i denna
kammare av herr Gustafsson i Borås
lämnade jag den 20 mars 1959 en utförlig
redogörelse för utformning och säkerhetsbestämmelser
vid övningar med
radioaktivt preparat. Som jag därvid
nämnde skall varje övningsdeltagare
bära en filmdosmätare, som efter övningen
för kontroll insändes till radiofysiska
institutionen vid Karolinska
sjukhuset.

Vid dylik kontroll framkom, att tre
filmdosmätare, som burits av värnpliktiga
vid Värmlands regemente, visade
en stråldos liggande mellan 50 och 150
gånger högre än tillåten dos.

Utredning om orsaken härtill påbörjades
omedelbart. Hittills har följande
framkommit. De höga värdena på de aktuella
filmdosmätarna har förorsakats
av att de under några minuter varit intill
behållare med radiakpreparat i exponeringsläge.
Detta har skett vid en
övning i indikering — en övning av något
enklare slag än den som var aktuell
i mitt förut nämnda interpellationssvar.
Tre värnpliktiga har under övningen
biträtt vid utställande och iordningställande
av radiakpreparat som förvarats
i särskilda behållare. Sannolikt av experimentlust
har de då — i strid med meddelade
säkerhetsföreskrifter -—• tagit av
sig sina filmdosmätare och lagt dem intill
behållare med radiakpreparat i exponeringsläge.
Efter någon stund har
de tagit bort mätarna och satt dem på
sig. Då de genom detta förfaringssätt
kommit intill radiakpreparat i exponeringsläge,
har de utsatt sig själva för
en något större dos än övrigt personal
som deltagit i övningen. De har uppgivit,
att de varit intill preparatet högst
någon sekund. Den extra dosen kan på

grund härav beräknas ha uppgått till
omkring 20 milliröntgen. Högsta normaldos
för vecka är enligt i Sverige tilllämpade
bestämmelser 100 milliröntgen.
Genom kontinuerliga blodprov kommer
man att söka eventuella blodförändringar
hos de värnpliktiga.

Den hittills gjorda utredningen har
icke visat annat än att övningsledningen
till alla delar följt givna bestämmelser.
Enligt dessa skall övningsledaren
före varje övning orientera deltagarna
om gällande säkerhetsföreskrifter. Vad
som förekommit i förevarande fall —
då bestämmelserna avsiktligen överträtts
— anser jag inte påkalla någon
åtgärd från min sida.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! I herr Ståhls frånvaro
ber jag att få tacka försvarsministern
för svaret på herr Ståhls fråga.

Jag vill gärna tillägga, att jag finner
svaret klarläggande. Det är värdefullt
att det här har konstaterats, att det inte
rör sig om någon händelse, som oavsiktligt
drabbat vederbörande, utan om ett
avsiktligt överskridande av säkerhetsföreskrifterna.

Jag tror emellertid att många liksom
jag skulle sätta värde på om försvarsministern
kunde bekräfta, att det enligt
hans mening med gällande säkerhetsföreskrifter
och med de avspärrnings-,
bevaknings- och andra skyddsåtgärder
som vidtas inte behöver finnas några
farhågor för att strålning av denna storlek
— låt vara att det här varit fråga om
begränsade doser i jämförelse med vad
som är tillåtet beträffande t. ex. röntgenpersonal
— skall kunna oavsiktligi
drabba militär personal i övningstjänst
eller civila, som kan beträda ett övningsområde.
Jag tror alltså att det skulle
vara välgörande, om försvarsministern
kunde ge uttryck för uppfattningen, att
säkerhetsbestämmelserna är sådana, att

Tisdagen den 3 november 1959

Nr 25

Svar på fråga ang. den begärda utredningen rörande statsmakternas möjligheter att
påverka näringslivets lokalisering — Svar på fråga ang. de förluster, som den
senaste kraftiga stormen vid den svenska sydkusten vållat fiskarna

man inte behöver befara att en händelse
av den karaktär, som militär personal i
detta fall avsiktligt utsatt sig för, oavsiktligt
kan drabba någon.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror jag kan försäkra
herr Wedén och kammarens övriga
ledamöter, att inte bara säkerhetsbestämmelserna
utan även de åtgärder
som i praktiken vidtas vid dessa övningar
är så rigorösa, att det inte kan
inträffa att någon som deltar i övningarna
oavsiktligt erhåller skador. Här
har man avsiktligt överträtt bestämmelserna,
men så långt vi förstår har inte
heller någon i detta fall kommit till
skada.

Vi har mycket noggrant gått igenom
bestämmelserna, och jag tror att det som
inträffat är en varning för dem som
handhar dessa övningar att se till, att
de som sköter dessa behållare inte leker
med dem på sätt som här skett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. den begärda utredningen
rörande statsmakternas möjligheter
att påverka näringslivets lokalisering Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har frågat, hur långt socialdepartementets
handläggning av den av riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 maj
1959 begärda utredningen rörande statsmakternas
möjligheter att påverka näringslivets
lokalisering framskridit.

Mitt svar är, att frågan sedan en tid
övervägcs i departementet men att jag
ännu inte kommit till någon slutlig
ståndpunkt då det gäller formerna för
ett tillmötesgående av riksdagens önske -

mål. Orsaken härtill är, att jag inom
kort har för avsikt att begära bemyndigande
att tillkalla utredningsmän för
vissa bostadspolitiska frågor. Det råder
ett så nära samband mellan bostadsbyggandet,
sysselsättningen och bebyggelseplaneringen
i stort, att dessa frågor
måste bedömas samtidigt. Jag är inte
för dagen beredd att ange hur utredningsarbetet
på olika avsnitt av detta
vida område bör bedrivas.

Härpå anförde

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag har full förståelse
för statsrådets synpunkter, när han
poängterar sambandet mellan de tre
faktorerna bostadsbyggande, sysselsättning
och bebyggelseplanering och jag
är medveten om att dessa frågor nog
måste ses i ett sammanhang. Jag konstaterar
med tillfredsställelse, att statsrådet
inom kort avser att verkställa den
begärda utredningen och ber att få
tacka för svaret på min fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. de förluster, som den
senaste kraftiga stormen vid den svenska
sydkusten vållat fiskarna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Lönsboda
har frågat mig, om jag vill ta initiativ
till en undersökning av omfattningen av
de ekonomiska förluster, som den senaste
kraftiga stormen vid den svenska
sydkusten vållat fiskarna genom skador
på båtar och fiskredskap, samt av möjligheten
till ekonomisk ersättning från
samhällets sida genom härför lämpade
former.

Nr 25

Tisdagen den 3 november 1959

Svar på fråga ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av skördeskador

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Enligt vad jag under hand inhämtat
har fiskeristyrelsen i skrivelse den 28
oktober 1959 anmodat länsstyrelserna i
de av stormen berörda länen att skyndsamt
verkställa preliminär utredning
rörande skadorna. Enligt gällande av
riksdagen godkända grunder kan fiskare,
som råkat i nödställd belägenhet
genom förlust av eller skada å fiskredskap,
få ekonomiskt bistånd genom bidrag
utan återbetalningsskyldighet ur
anslaget Bidrag till fiskare för förlust
av fiskredskap m. m. samt räntefria lån
med en amorteringstid av högst åtta
år ur statens fiskredskapslånefond.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
herr Nilssons fråga.

Härefter anförde

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag vill först uttala mitt
tack till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för det både
snabba och positiva svaret på min enkla
fråga.

Den storm, som under förra måndagen
och tisdagen drog över delar av den
skånska kusten, orsakade stora skador.
Det anses att denna storm varit den
hårdaste, som dragit fram över dessa
trakter på 25 år. Den vållade stora
skador på fiskarnas redskap, vilka blåste
sönder och drev till havs. Det påstås
att det finns båtlag som gjort förluster
på inemot 100 000 kronor. Det är nödvändigt
att något slags ersättning ges
till dem som förorsakats sådana skador,
och det är därför jag med tacksamhet
noterar den undersökning, som fiskeristyrelsen
satt i gång genom länsstyrelserna
i de fyra berörda länen. Det är
min förhoppning, att denna undersökning
skall giva positiva resultat, så att
hjälpåtgärder kan insättas till de mest
behövande i denna yrkesgrupp, som alltid
får utföra sitt arbete under stora
risker både för liv och egendom.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. stöd åt jordbrukare,
som drabbats av skördeskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig, dels om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för regeringens syn
på frågan om stöd åt jordbrukare, vilka
drabbats av skördeskador flera år i
följd och vilkas svårigheter ytterligare
aktualiserats genom sommarens torka,
dels om jag avser att inom snar framtid
förelägga riksdagen förslag till permanent
skördeskadeskydd i form av försäkring
eller inkomstutjämningskonto
eller en kombination av båda.

Med anledning av frågorna får jag anföra
följande.

Riksbanken har redan enligt gällande
bestämmelser befogenhet att i fråga om
utestående stödlån meddela anstånd med
erläggande av amorteringar samt medge
förlängning av såväl i viss omfattning
den amorteringsfria tiden som av amorteringstiden.
Ställning till frågan om
ytterligare stödåtgärder för jordbrukare,
som drabbats av skador på 1959 års
skörd, kan lämpligen inte tagas förrän
resultatet av skördeskadeberäkningarna
enligt den s. k. 4-procentsregeln är tillgängligt.
Dessa beräkningar väntas bli
klara under senare hälften av november.

I den till riksdagen nyligen avlämnade
propositionen nr 162 med förslag till
förordning om allmän varuskatt m. m.
har finansministern anmält sin avsikt
att till nästa års riksdag framlägga förslag
om rätt till förlustutjämning och
till avskrivning på inventarier i jordbruksdrift.
Mot skördeskadeutredningens
förslag till permanent skördeskadeskydd
restes som bekant vid remissbe -

Nr 25

Tisdagen den 3 november 1959

Svar på interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster till följd
av torkan

handlingen åtskilliga invändningar.
Bland annat i anledning härav har såväl
hos statens jordbruksnämnd som
inom jordbruksdepartementet verkställts
ytterligare beräkningar och utredningar.
Utredningarna inom Jordbruksdepartementet
fortsätter. Jag kan emellertid
inte nu uttala mig om när ett förslag
kan föreläggas riksdagen.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
herr Elmwalls frågor.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret måste jag nog
beklaga, att effektiva former för skördeskadeersättning
inte har skapats långt
tidigare. Det har ju inte funnits några
regler för skördeskadeersättning, utan
ett tillfällig system har skapats varje
gång saken varit aktuell. Sedan jordbrukarna
sade nej till skördeskadeutredningens
förslag till skördeskadeförsäkring
har det förefallit som om hela frågan
legat på is. Det var därför glädjande
att höra jordbruksministerns besked
att arbetet med att lösa dessa spörsmål
pågår i departementet, och jag hoppas
på en snar lösning.

Att finansministern givit löfte om förlustutjämning
är gott och väl, men jag
tror inte att en sådan räcker för att lösa
problemen. Nej, det fordras nog en fullständig
resultatutjämning, en uppfattning
som ju även herr Hansson i Skegrie
häromdagen gav uttryck åt i kammaren.
En nybörjande jordbrukare har
till exempel de första åren inte några
reserver att sätta in vid eventuella skördeskador.
Därför torde en komplettering
med andra ersättningsformer behövas.

Jag vill understryka att det är av största
vikt, att dessa frågor löses i enlighet
med jordbrukarnas uppfattning och alltså
på ett för dem godtagbart sätt.

Jag hade hoppats att statsrådet skulle
haft möjlighet att ställa i utsikt en kreditsanering
för de jordbrukare som
flera år i följd drabbats av skördeskador.
Vi vet efter tidigare riksdagsbehandling
av dessa frågor, att det här
gäller problem som inte är lättlösta men
för dem som med biträde av statsrådet
i våras fick hjälp, t. ex. med utsäde och
andra produkter för vårsådden, hade det
varit av stort värde om denna hjälp kunnat
fullföljas, exempelvis genom en kreditsanering.

Det förefaller mig också som om stödlåneformen
är betydligt restriktivare
och hårdare i detta sammanhang än
andra samhällets stödlåneformer. Man
tycker att både amorteringstidens längd
och räntesatsen borde ha kunnat bli
rimligare, vilket väl skulle vara möjligt
att genomföra om man sammanförde
stödlånen för dem som har flera sådana
lån till en enda, mera långfristig kredit.

Jag kommer ihåg att när statsrådet var
i Nyköping lanserades där ett slagord,
att jordbruket lever på husröta och inflation.
Det första, att husrötan ökar
och underhållet försämras, är nog riktigt.
Däremot kan jag inte hålla med om
att jordbrukarna lever på inflationen.
Det förhåller sig snarare tvärtom. Under
jordbrukarens aktiva tid har han
inte stor nytta av inflationen. Om han
kan ha nytta av den den dag han lägger
upp, genom att få ut ett högre värde av
sin gård och sina inventarier, är en
öppen fråga.

Jag tackar ännu en gång statsrådet för
svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. stöd åt jordbrukare,
som drabbats av förluster till
följd av torkan

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Nr 25

Tisdagen den 3 november 1959

Svar på interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster till följd
av torkan

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Wahrendorff frågat
mig, dels om jag har för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att medge möjligheter
till uppskov under ett års tid med
amorteringar av olika stödlån för jordbrukare,
som till följd av torkan drabbats
av svåra ekonomiska förluster,
dels om jag har för avsikt att förelägga
riksdagen förslag till skyndsam hjälp åt
sådana jordbrukare på annat sätt, exempelvis
i form av arealbidrag.

Med anledning av frågorna får jag anföra
följande.

Riksbanken har redan enligt gällande
bestämmelser befogenhet att i fråga om
utestående stödlån meddela anstånd
med erläggande av amorteringar. Vidare
kan riksbanken medge förlängning
av såväl i viss omfattning den amorteringsfria
tiden som av amorteringstiden.
Ställning till frågan om ytterligare stödåtgärder
för jordbrukare, som drabbats
av skador på 1959 års skörd, kan lämpligen
inte tagas förrän resultatet av
skördeskadeberäkningarna enligt den
s, k. 4-procentsregeln är tillgängligt.
Dessa beräkningar väntas bli klara under
senare hälften av november.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
herr Wahrendorffs frågor.

Härpå anförde:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Svaret är ju knapphändigt och ger
ingen antydan om på vilket sätt regeringen
tänker ingripa för att ge ekonomiskt
stöd åt de jordbrukare som drabbats
av den svåra torkan under årets
vegetationsperiod. Statsrådet hänvisar
till riksbankens befogenhet att meddela
anstånd med erläggande av amorteringar
för utestående stödlån och till bankens
rätt att medge förlängning av så -

väl den amorteringsfria tiden som amorteringstiden.
Vidare anser statsrådet att
ställning till frågan om ytterligare stödåtgärder
för jordbrukare, som drabbats
av skador på 1959 års skörd, inte lämpligen
kan tas förrän resultatet av skördeskadeberäkningarna
enligt 4-procentsregeln
blivit tillgängligt.

Jag förstår att frågan om ytterligare
stödåtgärder på grund av årets torka
inte kan avgöras förrän beräkningarna
av skördeskadorna föreligger klara. Men
det är alldeles uppenbart, att oavsett om
4-procentsregeln utlöses eller inte måste
det allvarligt övervägas att genom speciella
åtgärder lämna hjälp åt de jordbrukare,
som genom den svåra torkan
innevarande år fått sin ekonomi starkt
försvagad eller i många fall helt undergrävd.
Nederbörden under vegetationsperioden
i år har som alla vet varit
otillräcklig i vidsträckta områden av
våra jordbruksbygder. Detta har inte
bara åsamkat de av torkan drabbade
jordbrukarna direkta förluster genom
skördebortfallet utan kommer också indirekt
att medföra förluster för framtiden.
Mjölkavkastningen till exempel
har gått ned på grund av den minskade
betestillgången och på grund av att höskörden
blev liten. Jordbrukarna tvingas
att i onormal omfattning slakta kreatur
och på så sätt tvångsrealisera sitt
kapital.

I Värmlands län, som är ett av de
av torkan svårast drabbade, har såväl
spannmåls- som potatis- och höskörden
blivit mycket ringa. Jämför man skörden
i år med skörden 1956, som var
den bästa under detta årtionde, finner
man att årets spannmålsskörd i medeltal
utgör endast 43 procent av skörden
år 1956. För potatis uppgår skörden till
41 procent och för hö till 86 procent av
1956 års skörd. Visserligen uppvisar
nederbördssiffrorna i år stora variationer
för olika län och även mellan
olika områden inom ett och samma län,
men faktum är att många jordbruksbyg -

Tisdagen den 3 november 1959 Nr 25

Svar på interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster till följd
av torkan

der i landets olika delar kan uppvisa
samma dåliga skördeutfall som Värmland
och enstaka områden kanske ett
ännu sämre.

Det är emellertid inte bara årets skördeskador,
som har gjort läget prekärt
för tusentals jordbrukare runtom i landet.
1950-talet har på det hela taget
präglats av väderleksförhållanden som
varit ogynnsamma för jordbruket. Vissa
år har alltför riklig nederbörd under
höstarna åsamkat skador på grödan under
bärgningen och andra år har utebliven
eller alltför ringa nederbörd
gjort skörderesultatet dåligt. Jordbrukare,
som år efter år fått vidkännas stora
ekonomiska förluster genom skador på
skörden, kan inte i längden bära sådana
bördor. De ställs till slut inför den situationen,
att deras ekonomi är fullständigt
undergrävd. Det torde knappast
vara någon överdrift att säga, att för
många jordbrukare, såväl i Värmland
som annorstädes, årets torka medfört
fullständig katastrof. Utan att effektiva
ekonomiska stödåtgärder sättes in kan
de inte fortsätta att driva sina jordbruk.

Låt mig anföra några siffror rörande
räntabiliteten hos jordbruk av olika storleksklasser
i Värmland under de senaste
fyra åren. De visar klart hur allvarligt
läget är. För åren 1955, 1956, 1957 och
1958 utgjorde förräntningsprocenten i
genomsnitt för jordbruk av storleksgruppen
20—50 hektar — 6,8 procent. För
gruppen 10—20 hektar var motsvarande
förräntningsprocent — 8,7 och för
jordbruk i gruppen 5—10 hektar — 11,7.
I samtliga fall rör det sig om s. k. bokföringsgårdar.
De större gårdarna har
som vi ser, klarat sig något bättre än de
mindre, men för samtliga jordbruk är
förräntningen kraftigt negativ. Så kan
det inte få fortgå, om vi över huvud
taget skall driva jordbruk.

Jag skal! tacksamt och villigt erkänna,
att stödåtgärder tidigare vidtagits
till hjälp åt jordbrukare, som drabbats
av skördeskador. Stödlån har lämnats

och vid något tillfälle har medel direkt
ställts till förfogande. År 1957 till exempel
togs sålunda genom riksdagsbeslut
25 miljoner kronor i anspråk till kompensationsändamål
av den s. k. grundplåten
till skördeskadeförsäkringen.
Stödlån skall emellertid förräntas och
amorteras och för de jordbrukare, som
ett år inte har någonting eller mycket
litet att sälja av sina produkter, blir det
omöjligt att fullgöra dessa skyldigheter.

Riksbanken kan ju, såsom statsrådet
framhåller, förlänga den amorteringsfria
tiden för stödlån, men förlängningen
kan inte omfatta mer än högst sex
månader. Ett så kort uppskov hjälper
inte en jordbrukare, som i höst inte har
några produkter att saluföra utan tvärtom
kanske måste köpa dyrt foder åt
sina kreatur. Hans ekonomiska ställning
är inte bättre efter sex månader än tidigare
utan tvärtom sämre, eftersom han
måste skaffa sig krediter för inköp av
gödning och utsäde m. m. för att grundlägga
nästa års skörd. Amorteringsanståndet
måste utsträckas åtminstone till
nästa höst, då en ny och — skall vi hoppas
— bättre skörd kan komma i marknaden.
Jag vill fördenskull vädja till
herr statsrådet att han måtte snarast
överväga möjligheterna att generellt
medge ett amorteringsanstånd på minst
ett år för innehavare av stödlån i sådana
områden, som i år särskilt hårt
drabbats av torkan.

För att de jordbrukare, som upprepade
gånger lidit ekonomiska förluster
på grund av dåliga skördar, skall kunna
sanera sin ekonomi skulle det vara värdefullt,
om de nu utelöpande stödlånen
kunde samlas till ett enda lån, för vilket
lån staten gåve garanti och för vilket
förräntningen anpassades efter de räntesatser
som nu gäller för egnahemslån.
Det kanske också skulle vara lämpligt,
om de lokala riksbankskontoren bemyndigades
alt inom ramen för eu maximal
amorteringstid ändra amorteringsplanen,
så att den smidigt kunde anpassas

Nr 25

Tisdagen den 3 november 1959

Svar på interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats
av torkan

efter låntagarnas betalningsförmåga vid
olika tidpunkter. Jag vill vädja till herr
statsrådet att allvarligt överväga en sådan
åtgärd, som säkerligen skulle vara
till stort gagn för vårt svenska jordbruk.
Jag vill i sammanhanget erinra
om att år 1957 beviljades ett dylikt generellt
amorteringsanstånd.

Enligt kungl. brev av den 20 december
1957 medgavs för stödlån, vilka förföll
till betalning under december 1957
— det gällde stödlånen A 1950, B 1951,
C 1952 och D 1954 — uppskov med kapitalamorteringarna
under ett år till den
31 december 1958 och befrielse från
erläggande av dröjsmålsränta. Kanske
ännu värdefullare var att amorteringstiden
flyttades till ett datum ett år senare,
så att endast en amortering behövde
erläggas i december 1958. Detta
bestämdes för vissa områden i landet,
som då var särskilt hårt drabbade. Men
samtidigt gavs möjligheter för jordbrukare
inom andra områden att efter särskild
ansökan erhålla samma favör.

Jag skulle återigen vilja vädja till
statsrådet att överväga motsvarande anordning
nu. Detta är nödvändigt för att
inte jordbrukarna frampå vårkanten, då
många måste köpa foder för att kunna
ha kvar sina djur, skall drabbas hårt av
kapitalbrist.

Dessa av mig här antydda åtgärder i
fråga om stödlånen blir med all sannolikhet
icke tillräckliga som hjälp åt de
jordbrukare, som lidit hårdast av torkan
i år. Det behövs också direkta bidrag
— t. ex. i form av arealbidrag utan
behovsprövning — till dessa, och jag
vill uttrycka den förhoppningen, att det
skall bli möjligt att redan till denna
höstriksdag lägga fram förslag härom.

Om de av mig här föreslagna åtgärderna
beträffande stödlånen måste föranleda
proposition till riksdagen och
inte kan framläggas förrän vid nästa
års vårriksdag, vill jag vädja till herr
statsrådet, att han måtte medverka till
att ett generellt betalningsanstånd be -

av förluster till följd

viljas till dess att statsmakterna hunnit
fatta beslut i frågan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Till herr Wahrendorffs
synpunkter önskar jag bara foga en
kort kommentar.

För att inte det korta svaret skall
kunna missuppfattas vill jag säga, att
det givetvis inte utan vidare är uteslutet,
att vissa av de åtgärder herr Wahrendorff
efterlyst kan komma i fråga
med hänsyn till den speciella typ av
skador, som har drabbat vissa landsdelar
just i år. Jag är fullt medveten om
att bl. a. Värmland är att hänföra till
skadeområdena. Departementet förfogar
över ett ganska fylligt lokalt material
som överlämnades i går av deputationer
för såväl hushållningssällskapet
som RLF i Värmland, och detta material
styrker till stora delar de uppgifter
herr Wahrendorff här givit.

Därutöver önskar jag säga två saker.
Riksbankens bemyndigande, som jag i
svaret till såväl herr Wahrendorff som
herr Elmwall erinrade om, har inneburit
väsentligt större möjligheter för
riksbanken och dess lokala kontor att ta
hänsyn till låntagarnas betalningsförmåga.
Jag tror inte det är nödvändigt
att redovisa vad som har kunnat ske mer
än i mycket kort sammanfattning.
T. o. in. den sista augusti i år har man
kunnat bevilja lättnader i betalningsvillkoren
beträffande samtliga stödlåneserier
från A till E. Detta har inneburit
dels förlängning av den amorteringsfria
tiden för närmare 3 000 lån, dels
förlängning av amorteringstiden för
i det närmaste lika många lån. Slutligen
har man kunnat förlänga både den
amorteringsfria tiden och amorteringstiden
för ungefär 1 150 lån. Detta kan
synas vara en blygsam andel, men tillsammans
blir det dock närmare 7 000
lån inom samtliga dessa serier.

Tisdagen den 3 november 1959 Nr 25

Svar på interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster till följd
av torkan

Beträffande storleksordningen kan jag Herr WAHRENDORFF (ep):

nöja mig med att nämna, att den 31 augusti
1958 utestod stödlån till ett sammanlagt
belopp av cirka 137 miljoner
kronor. Detta belopp hade nedbringats
till 117 miljoner kronor per den 31 augusti
i år. Utöver räntan har alltså ungefär
20 miljoner kronor kunnat amorteras.

Det är uppenbart att flera lånesökande
än de, för vilka betalningsuppskov
hittills medgivits, kan komma i
fråga. Med de uppmjukade bestämmelser
riksbanken nu tillämpar tror jag att
det i åtskilliga fall är möjligt att genomföra
det uppskov, som herr Wahrendorff
åsyftar.

Herr Wahrendorff förde även på tal
frågan om möjligheterna att sammanföra
de olika stödlån, som berör en och
samma jordbrukare. Jag vill bara framhålla,
att det föreligger svårigheter beroende
dels på de olika räntesatser, som
enligt särskilda beslut gäller för de olika
stödlånen, dels på att borgensmännen
också kommer in i bilden, vilket
gör saken extra komplicerad. Dessa svårigheter
är kanske inte alldeles oöverkomliga,
men jag har velat redovisa
dem bland de stora och bankmässigt
sett rätt besvärliga frågor, som det skulle
gälla att lösa.

Hur man slutgiltigt skall bedöma omfattningen
och lokaliseringen av årets
skador måste, anser jag, få anstå till
dess man har en föreställning om den
totala skördeuppskattningen per den
15 oktober i vanlig avtalsmässig ordning,
inte minst därför att denna uppskattning
i sin tur kan ge ett mått på
hur stora skadorna är i de exceptionella
fallen, exempelvis i Värmland, i vissa
delar av Älvsborgs län, i Kalmar län
o. s. v. Denna värdering och uppskattning
måste vara klar innan man kan
göra en bedömning.

Det var närmast med detta, herr talman,
jag avsåg att komplettera mitt
korta svar till herr Wahrendorff.

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det sista inlägget vad beträffar
de möjligheter som eventuellt
skulle stå till buds.

Jag har haft tillfälle att under augusti
och september månader bevista sammanträden
med jordbrukare i samtliga
kommuner inom Värmland. Där rådde
en mycket utbredd pessimism. Man frågade:
Skall vi över huvud taget kunna
hålla på att driva jordbruk, om det skall
fortsätta år efter år på samma sätt som
under de senaste åren? Man kan konstatera,
att i många delar av länet slutar åtskilliga
jordbrukare som bor i närheten
av industriorter med sitt jordbruk och
tar arbete i den närbelägna industrien
i stället. Detta gäller även jordbrukare
med 25, 30 och ända upp till 40 tunnland.

Vid den utredning, som jag har varit
med om och som varit anledningen till
att jag fått besöka dessa kommuner,
kunde vi konstatera, att mellan 5 000
och 6 000 värmländska brukningsdelar
var kreaturslösa, delvis beroende på att
man tvingats ta annat arbete. Man kan
inte arbeta hemma i sift jordbruk, när
man har åtta timmars arbetsdag i annat
arbete: skogsarbete, vägarbete eller arbete
i en närbelägen industri.

Jag ber att få tacka statsrådet för att
han har givit oss åtminstone någon
gnista av hopp; det är ju så att människan
lever på hoppet och att det bär
henne över de svåraste prövningar.

Jag tror man kan säga att riksbankens
avdelningskontor i Karlstad visat
ett gott handlag vid behandlingen av
stödlånen, vilket uppskattats mycket av
jordbrukarna. Man har undersökt varje
speciellt fall och givit uppskov i viss
utsträckning. Emellertid hjälper ju uppskov
endast för stunden — sedan blir
det en ny förfalloperiod, kanske i oktober,
november eller december året
därpå. Det blir för jordbrukarna en
ständig korrespondens med riksban -

12 Nr 25 Tisdagen den 3 november 1959

Svar på interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster till följd
av torkan

ken, där man säger att nu är den amorteringen
gjord och nästa skall komma
då och då. Jordbrukaren behöver även
pengar för att betala skulder för driften
som han fått genom att köpa gödningsmedel
och utsäde m. m.

Vad gäller sammanförandet av dessa
låneserier utgör, som statsrådet sade,
borgensförbindelsen kanske ett hinder,
men jag tror att man skulle kunna ordna
det hela med statlig garanti. Om man
granskar de borgensmän, som riksbanken
fick på stödlånen 1950 och 1951,
skulle det nog visa sig, att en hel del
av dessa borgensförbindelser numera
har mycket ringa värde. Skulle man
börja utkräva dessa borgensförbindelser,
kanske åtskilliga borgensmän finge
gå i konkurs, och det kan inte vara
statsmakternas mening.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för den gnista av hopp som tändes.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Interpellanten har rätt
utförligt berört det stora problem som
tagits upp i interpellationen. Jag hade
eljest haft för avsikt att verifiera hans
synpunkter. Vad han sagt gäller inte
minst det område jag företräder.

Jag noterade att jordbruksministern
i svaret nämnde, att utredning igångsatts
för att utröna den skada som genom
torkan uppstått i olika delar av
landet. Jag begärde närmast ordet, när
statsrådet hänvisade till jordbruksnämndens
beräkningar och överslag med hänsyn
till 4-procentsregeln. Det är emellertid
alldeles klart, att en generell förbättring
som erhålles, om 4-procentsregeln
skulle utlösas, inte kan hjälpa de
jordbrukare inom dessa områden, som
inte har nämnvärt att sälja. Jag vet från
det län jag företräder, att där har förlusterna
blivit betydande. Inte minst
gäller detta rotfrukter och trädgårdsodlingar,
vilket kanske inte är så lätt att
komma till rätta med. Det är ytterst angeläget,
att man därvidlag vidtar, för att

citera jordbruksministerns egna ord,
»speciella åtgärder».

Nu pågår som sagt utredning på detta
område, och jag skulle därför vilja ytterligare
vädja till jordbruksministern att
undersöka hur skördebortfallet blivit
lokalt. Jag är väl medveten om att skillnaden
kan vara rätt betydande även
inom ganska begränsade områden. Men
det är just med hänsyn till dessa speciella
förhållanden, som det är ganska
angeläget med en undersökning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 635.

§ 8

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående åtgärder mot den tilltagande
ungdomsbrottsligheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs herr Gustafssons i Skellefteå
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående prövningen av de i besparingsulredningens
betänkande påvisade besparingsmöjligheterna
inom statsverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa inter -

Tisdagen den 3 november 1959 Nr 25

Interpellation ang. samordning av de militära och civila intressena vid planeringen
av flygfält

pellation till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet i anledning
av viss propaganda för den svenska
krigsmaktens utrustning med atombomber.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Interpellation ang. samordning av de
militära och civila intressena vid planeringen
av flygfält

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (ep), som
yttrade:

Herr talman! I Väckelsångs kommun
i Kronobergs län har under senare år
nybyggts ett flygfält för försvarets behov.
Samtidigt har utredning pågått om
byggandet av ett flygfält, avsett att tillgodose
länets civila behov av ett trafikflygfält.
Därest det snart fördigställda
militära flygfältet skulle upplåtas för
civiltrafik, kommer det på grund av sin
belägenhet icke att kunna betjäna mer
än en del av det trafikunderlag som
finnes inom länet.

Bland allmänheten gör man sig den
frågan: Hade det icke varit möjligt att
placera det militära flygfältet så, att det
kunnat betjäna både de militära och civila
intressena? Härigenom skulle givetvis
betydande investeringskostnader
kunnat sparas.

Med anledning av vad som inträffat
anhålles om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kungl. kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Förekommer icke några överläggningar
mellan de militära och civila
luftfartsmyndigheterna vid planering
av dylika flygfält?

Om så icke är fallet, är statsrådet beredd
att för undvikande av framtida
misstag när flygfältsbyggen är aktuella
inom landet samordna de militära och

civila intressena, så att lämplig lokalisering
av flygfälten erhålles?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 173,
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr
523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 636, av herrar Hamrin och Nelander,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m.,

nr 637, av herr Hansson i Önnarp
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 162, och

nr 638, av herr Eriksson i Bäckmora,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens Andra Kammare
För fullgörande av uppdrag som ombud
vid Förenta Nationernas generalförsamling
anhåller jag om ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. m. 3 november
tills vidare.

Stockholm 30/10 1959

Manne Ståhl

Till Riksdagens Andra Kammare
För att fullgöra uppdraget som medlem
av svenska FN-delegationen anhåller
jag om ledighet från riksdagsgöro -

Nr 25

4 november 1959

Onsdagen den

målen från och med den 3 november
1959 tills vidare.

Stockholm den 1 november 1959

S. G. W. Wahlund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 28
nästlidne oktober.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att det
svar på en enkel fråga, som enligt anteckning
på föredragningslistan vid detta
plenum skulle ha lämnats av herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
på förekommen anledning
måste uppskjutas till ett senare
sammanträde.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition
nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner. Därvid remitterades -

till bevillningsutskottet motionen nr
636;

till statsutskottet motionen nr 637;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 638.

§ 5

Föredrogs den av herr Jansson i Benestad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
samordning av de militära och civila
intressena vid planeringen av flygfält.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 6 november 1959

Nr 25

Fredagen den 6 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
oktober.

§ 2

Interpellation ang. försvarets upplysningstjänsts
verksamhet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken SANDELL (s), som anförde:

Herr talman! Det har blivit känt att
försvarets upplysningstjänst i sin verksamhet
på ett uppseendeväckande sätt
avviker från sin egentliga uppgift, nämligen
att genom statlig upplysning ge
pressen och allmänheten informationer
beträffande försvarsfrågorna.

Senast i anslutning till den nyutkomna
boken »Nej! till svenska atomvapen»
har utsänts en PM i vilken försvarets
pressdetalj genom en allmän kommentar
jämte sex bilagor försöker påverka
opinionen i en fråga, i vilken statsmakterna
ännu inte tagit ställning.

Förekomsten av dylik propagandaverksamhet
föranleder mig att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
framställa följande fråga:

Kan en opinionsbildande verksamhet
av den karaktär som ovan nämnts anses
vara förenlig med de arbetsuppgifter
som är förelagda försvarets upplysningstjänst
inom ramen av de av riksdagen
beslutade anslagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3

Interpellation ang. åtgärder för vidmakthållande
och utvidgning av det ekonomiska
samarbetet inom OEEC

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (Ii), som yttrade:

Herr talman! Det avtal mellan de s. k.
sjumakterna, vilket nu av allt att döma
kommer till stånd, innebär en glädjande
utveckling av det ekonomiska
samarbetet i Europa. För svenskt näringsliv
som helhet kommer det otvivelaktigt
att innebära ökade möjligheter,
även om naturligtvis en rad problem
uppstår i samband med omställningen
till vidare marknader.

Å andra sidan är det uppenbart, att
en än vidare europeisk ekonomisk integration
skulle ha haft ännu större
värde, liksom att ett närmare ekonomiskt
samarbete i Norden speciellt
med avseende på Finland skulle ha
varit önskvärt. Den lösning som nu
synes komma till stånd är icke det
bästa som vi vågade hoppas, utan det
näst bästa. Det är därför angeläget att
man icke i tillfredsställelsen över de
uppnådda resultaten slår sig till ro med
dessa, utan att arbetet på ytterligare
utbyggnad omedelbart fortsätter. De
problem, som därvid anmäler sig, gäller
i första hand dels Finland, dels den
allmänna europeiska integrationen.

Vad det första problemet beträffar
synes det vara angeläget att möjligheter
skapas att i en eller annan form
ta hänsyn även till Finlands ekonomiska
intressen vid den fortsatta tilllämpningen
av sjumaktsavtalet. Möjligen
skulle detta kunna ske genom att
detta i likhet med sexmaktsavtalet förses
med en assoeiationsklausul, som
möjliggör speciella överenskommelser
med länder som icke kan eller vill inträda
som likaberättigade medlemmar.
En sådan åtgärd skulle också göra det
möjligt att ta hänsyn till stater sådana
som Island och Irland, vilka tills vidare
står utanför båda huvudgrupperna inom
den europeiska handelspolitiken.

Niir det gäller det vidare europeiska

Nr 25

Fredagen den 6 november 1959

Interpellation ang. åtgärder för vidmakthållande och utvidgning av det ekonomiska
samarbetet inom OEEC

samarbetet skulle jag särskilt vilja fästa
uppmärksamheten vid att Europarådets
rådgivande församling i september detta
år enhälligt antog en rekommendation,
nr 210, vilken yrkade på vissa
åtgärder för detta ändamål. Statsrådet
Lange, som själv deltog i debatten kring
denna rekommendation, uttalade sig
därvid positivt till huvudlinjerna i förslaget.
Rekommendationen har sedermera
tillställts samtliga de regeringar
vilka ingår i Europarådet. Huvudpunkten
var förslag om en prineipdeklaration
avseende bildandet av en vidare
europeisk association. Denna principdeklaration
borde godkännas av medlemsstaternas
parlament och under en
övergångstid möjliggöra vissa åtgärder
för hävande av handelshindren
inom Europa.

I sitt yttrande i Europarådsförsamlingens
debatt meddelade statsrådet
Lange bland annat, att de sju regeringarna
givit sina experter i uppdrag att
studera frågan om framtida förhandlingar
för en mera vidsträckt association.
Han uttalade vidare, att man borde
undvika dröjsmål i detta avseende. Den
sistnämnda synpunkten förtjänar att i
hög grad understrykas. Skapandet av
internationella marknader medför för
produktionen i medlemsländerna en
omställning, vilket kräver betydande
förberedelser. I detta hänseende är förväntningarna
på vad som förmodas ske
under de närmaste åren på det hela
taget nästan lika viktiga som avtalsmässigt
framställda grundsatser. Om näringslivet
i de sju länderna ställer in
sig på en marknad av den nu aktuella
mera begränsade omfattningen, kommer
det med all sannolikhet att vålla vissa
svårigheter att göra en ny omställning,
avseende en mera vidsträckt marknad.
Betydelsen härav framgår icke minst
av de erfarenheter som redan gjorts beträffande
sexstaternas näringsliv. Ur
denna synpunkt är det angeläget att resultaten
beträffande den mera vidsträck -

ta organisationen åtminstone är klart i
sikte, innan sjumaktsavtalet träder i
kraft den 1 juli 1960.

Uppenbart är, att åtgärder i denna
riktning förutsätter ständiga kontakter
även med sexstaternas regeringar. Man
kan icke slå sig till ro med endast en
bilateral kontakt mellan de gemensamma
organen på ömse sidor; åtminstone
på diplomatisk väg måste en ständig
aktivitet hos sexstaternas regeringar
vara erforderlig, och vi har all anledning
att därvidlag söka undvika onödiga
friktioner.

Å andra sidan är det också angeläget
att i detta sammanhang utnyttja organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete. Under de förflutna tio åren
har OEEC på många områden gjort synnerligen
beaktansvärda insatser, i vilka
även Sverige med full kraft medverkat.
Det skulle vara högst olyckligt om
detta samarbete nu försvagades till
följd av att två särskilda handelspolitiska
grupper bildats i Europa. Även om
formella förhandlingar inom OEEC av
den typ, som Maudling-kommittén prövade,
synes vara förenade med betydande
svårigheter, finns det all anledning
att i fortsättningen på olika vägar
pröva OEEC:s förmåga att medverka
till den vidare ekonomiska integration,
om vars betydelse alla medlemsländerna
åtminstone i princip förklarat
sig vara överens.

På dessa grunder anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder från den europeiska
frihandelsassociationens sida kan förväntas
för att i anslutning till Europarådsförsamlingens
rekommendation nr
210 förbereda en ekonomisk association
omfattande samtliga till OEEC anslutna
länder?

2. Vilka möjligheter erbjuder den
europeiska frihandelsassociationen för
ett närmare samarbete med länder så -

Nr 25

Fredagen den 6 november 1959

Interpellation ang. åtgärder för vidmakthållande och utvidgning av det ekonomiska
samarbetet inom OEEC

dana som Finland, Island och Irland,
vilka för närvarande icke är beredda
att inträda som medlemmar?

3. Vilka åtgärder kommer svenska
regeringen i övrigt att rekommendera,
när det gäller att vidmakthålla och utvidga
det ekonomiska samarbetet inom
OEEC?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkande nr
56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Österrike för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Mjogaryd Mellangärden 21 i Jönköpings
län m. fl. fastigheter, och

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående statligt stöd till försöksverksamhet
vid lantbruks- och lantmannaskolor
med gengasdrift av traktorer och
bilar.

§ 5

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren avlämnade propositioner,
nämligen

nr 174, angående anläggande av flygplatser
vid Skellefteå och Örnsköldsvik,
och

nr 176, angående medel för återuppförande
av viss byggnad.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 639—645, av herr Hjalmarson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m.,
nr 646, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, med förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt, m. m.,

nr 647, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt,

nr 648, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 169, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag, samt
nr 649 och 650, av herr Hjalmarson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, angående förbättring av
ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

Härefter anmäldes följande ytterligare
motioner i anledning av ovannämnda
proposition nr 162:

nr 651—657, av herr Ohlin m. fl.,
nr 658—667, av herr Hedlund m. fl.,
nr 668—674, av herr Hagberg m. fl.,
nr 675, av herr Christenson i Malmö,
nr 676 och 677, av herr Gustafsson i
Skellefteå m. fl.,

nr 678, av fröken Elmén,
nr 679, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

nr 680, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén,

nr 681, av herr Kollberg,
nr 682—680, av herr Kollberg m. fl.,
nr 687, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 688, av herr Antonsson m. fl.,
nr 689, av herr Setterberg i VilskeKleva
m. fl.,

nr 690, av herrar Nordgren och
Stiernsledt,

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 25

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959

nr 691, av herr Källenius m. fl.,
nr 692, av herr Elmwall m. fl.,
nr 693, av herr Eliasson i Sundborn
in. fl.,

nr 694, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 695, av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl.,

nr 696, av herrar Nilsson i Svalöv och
Magnusson i Borås,

nr 697, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 698, av herr Darlin in. fl.,
nr 699, av herrar Antonsson och Grebäck,

nr 700, av herrar C assel och Björkman,
samt

nr 701, av herr Larsson i Stockholm.

Slutligen anmäldes följande motioner,
nämligen

nr 702, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

163, med förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt, m. m.,

nr 703, av herrar Kollberg och Källenius,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 163, samt

nr 704, av fru Kristensson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 164, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 g 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 10 november

Kl. 16.00

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Landshövding Olov Rylander är sjuk
i febril luftvägsinfektion och fördenskull
förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 10/11 t. o. m. 17/11 1959,
vilket härmed intygas.

Lars Hallén

Herr Rylander beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
10—17 innevarande månad.

§ 3

Svar på fråga ang. utredningen om försvarets
högsta militära ledning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Blidfors har frågat,
om jag är i tillfälle att redogöra
för hur långt utredningsarbetet om försvarets
högsta ledning fortskridit.

Med anledning härav vill jag erinra
om att jag till propositionen 1958:110
meddelade, att Kungl. Maj :t genom generalorder
den 6 mars 1958 ställt en
utredningsgrupp till överbefälhavarens
förfogande för förberedande studier ro -

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959
Svar på interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna

rande försvarets högsta ledning. Sedan
undersökningarna i militär regi slutförts,
borde utredningsarbetet lämpligen
utvidgas för att ett allsidigt underlag
för förslag i ämnet skulle erhållas.

Enligt vad jag inhämtat förbereder
den militära utredningsgruppen — 1958
års försvarsledningskommitté — för
närvarande ett betänkande med förslag
i de väsentliga principfrågorna rörande
försvarets högsta ledning. Arbetet
bedrives med sikte på att ett betänkande
skall kunna överlämnas till överbefälhavaren
i januari 1960. Efter överläggningar
i militärledningen torde förslag
avges till Kungl. Maj:t under instundande
vår.

Härpå anförde

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för
det positiva svaret på min fråga.

Försvarskostnaderna är ju nu så betydande,
att alla rationaliseringsmöjligheter
bör tillvaratagas, och den nuvarande
tredelningen av försvaret har
medfört en stabs- och förvaltningsorganisation
som kräver betydande belopp.
Av statsrådets svar framgår, att utredningsarbetet
fortgår med all den skyndsamhet
man rimligen kan begära.

Jag ber att än en gång få framföra
mitt tack till statsrådet för det synnerligen
tillfredsställande svaret på min
enkla fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. viss höjning
av ålderspensionerna

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll pa begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Senander har frågat,
om jag ämnar föreslå regeringen

att till nästa års riksdag framlägga proposition
»i enlighet med pensionsberedningens
förslag om höjning av ålderspensionerna
inom folkpensioneringen
med 700 kr. för ensamstående och
820 kr för två pensionsberättigade makar».

Pensionsberedningens förslag innebar
som bekant inte bara en höjning av
själva pensionerna utan också en minskning
av pensionärernas bostadstillägg.
Öven en halv miljon pensionärer —
däribland det stora flertalet av änkorna
och invaliderna — skulle få sina bostadstillägg
minskade eller bli av med
dem helt. Varken regeringen eller riksdagen
har velat binda sig för en lösning
i enlighet med pensionsberedningens
förslag. Regeringen kommer inte
att till nästa års riksdag lägga fram en
proposition, som i enlighet med pensionsberedningens
förslag skulle innebära
att majoriteten av folkpensionärerna
— och därtill de som bäst behöver
sin folkpension — skulle få mindre
höjningar än andra.

I stället kommer riksdagens egna uttalanden
att bilda utgångspunkten för
regeringens förslag om förbättrade folkpensioner.
Som framgår av propositionen
om allmän varuskatt har regeringen
för avsikt att föreslå, att ålderspensionen
fr. o. m. den 1 juii 1960 höjs
med 250 kr. för en ensam pensionär
och med 350 kr. för två pensionsberättigade
makar. Ingen minskning av bostadstilläggen
förordas. Vidare skall
pensionsförmånerna för änkor och barn
förbättras väsentligt.

Ett genomförande av regeringens förslag
kan beräknas medföra en utgiftsökning
av mellan 300 och 400 miljoner
kr. för nästa budgetår, varav huvudparten
faller på staten. Ser man endast på
ålderspensionerna, blir det den största
höjningen av deras realvärde som inträffat
sedan 1953. Om man också tar
hänsyn till familjepensionerna, blir det
vid sidan om 1946 års folkpensionsreform
den största totala förbättring av

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959

Svar på interpellation ang. viss höjning

folkpensioneringen som någonsin kommit
till stånd på en gång.

Vidare anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
socialdepartementet för det svar han
nyss lämnat på min interpellation.

Detta svar har ju, som socialministern
nämnde, redan tidigare levererats
av finansministern i samband med propositionen
angående omsättningsskatt.
Socialministerns svar är emellertid intressant
så till vida som det närmare
motiverar varför folkpensionärerna än
en gång skall få tömma en bägare svikna
löften.

Statsrådet åberopar riksdagens »egna
uttalanden» som stöd för sin hållning
i frågan. Jag kan emellertid inte finna
att regeringen är bunden genom dessa
uttalanden.

De uttalanden som åsyftas lyder:
»Vad härefter angår den takt i vilken
höjningarna av folkpensionerna skall
ske för att man skall nå det uppställda
målet anser utskottet det icke lämpligt
att riksdagen redan nu binder sig. Vid
varje höjning av pensionsnivån utöver
den som föreslås för innevarande år
bör möjlighet föreligga för statsmakterna
att bestämma höjningarnas storlek
med hänsyn till den statsfinansiella
och samhällsekonomiska situationen. —
Utskottet vill dock uttala, att den av
pensionsberedningen föreslagna höjningen
år 1960 bör undvikas och en
jämnare successiv höjning eftersträvas.»

Jag har ingen anledning att söka
förklara detta uttalande från särskilda
utskottet och riksdagen. Men ingen kan
väl påstå att det binder regeringen och
tvingar den att inta en ståndpunkt som
innebär att nästa års förutsatta pensionshöjning
reduceras med nära 65
procent för ensamstående och nära 60
procent för två pensionsberättigade makar
i förhållande till vad pensionsberedningen
föreslagit och vad som förut -

av ålderspensionerna

sattes bli fallet under folkomröstningen
i pensionsfrågan.

Över huvud taget finns inget konkret
angivet från riksdagen i frågan. Såvitt
jag kan förstå har regeringen fria händer
att göra som den anser vara riktigast
med hänsyn till de åldringar som
aldrig kommer i åtnjutande av tilläggspensionens
fördelar utan tvingas dra
sig fram på folkpensioner, som enligt
socialministerns egna uttalanden i proposition
till riksdagen tidigare inte belöper
sig till mer än en fjärdedel av
en genomsnittlig industriarbetarlön.

Regeringen måste anses vara oförhindrad
att bedöma frågan som den
anser vara riktigast. Uttalandet från
riksdagen synes främst ha syftat till en
bedömning av det statsfinansiella och
samhällsekonomiska läget. Det är illa
nog att riksdagen ansett, att frågan om
de nuvarande folkpensionärernas utkomst
skall göras avhängig av sådana
faktorer. Men är nu det statsfinansiella
och samhällsekonomiska läget sådant
att regeringen fördenskull måste uppskjuta
— ty det är ju enbart fråga om
ett uppskov — uppfyllandet av det av
samtliga partier vid folkomröstningen
givna löftet om de etappvisa höjningarna
av folkpensionerna?

Jag bestrider att en så förtvivlad situation
föreligger att man fördenskull
måste utlämna åldringarna. Det är —
jag ber om ursäkt, herr talman — en
skam för vårt land att talet om de dåliga
statsfinanserna inte föranlett vare
sig regeringen eller de borgerliga partierna
att söka ta pengarna där de
finns att ta. Skonsamheten mot bolagen
och de rika i landet kommer i en
gräll belysning mot bakgrunden av inställningen
till de nuvarande folkpensionärerna.

Det är inte mindre anmärkningsvärt
att de våldsamt stegrade militärutgifterna
av både den beryktade besparingsutredningen
och regeringen betraktas
som tabu. Samtidigt får man
bevittna att den första punkt som re -

Tisdagen den 10 november 1959

Nr 25

Svar på interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna

geringen accepterar i besparingsutredarnas
förslag är den som gäller minskningen
av folkpensionsförliöjningen
nästa år.

Det förefaller emellertid som om regeringen
och socialministern finner det
litet genant att med åberopande av
statsfinansiella och samhällsekonomiska
skäl låta besparingarna gå ut över dem
som har det allra sämst ställt ekonomiskt.
Därför åberopar nu socialministern
att om pensionsberedningens förslag
beträffande etapphöjningarna genomföres,
så skall också bostadstilläggen
minskas eller helt försvinna. Man
får det intrycket, att den höjning som
regeringen tänker föreslå egentligen är
fördelaktig därför att den inte sammankopplas
med en minskning av bostadstilläggen.

Detta uttalande förvånar mig åtskilligt.
Såvitt jag kunnat förstå är socialministern
bestämd motståndare till avvecklingen
av bostadstilläggen, då en
sådan skulle försätta de sämst ställda
pensionärerna i ett sämre läge än det
de får som har egna inkomster vid sidan
av folkpensionen.

I propositionen till 1958 års riksdag
uttalade socialministern om pensionsberedningens
förslag i detta fall: »Då
en minskning av bostadstilläggen i första
hand drabbar de många pensionärer,
som inte har några andra inkomster
än folkpensionen eller endast mycket
små sådana, ansluter jag mig till
förslaget att frågan om bostadstilläggen
och inkomstprövningen i övrigt prövas
på nytt.»

I radiodebatten under nyvalet attackerade
socialministern synnerligen
skarpt de borgerliga representanterna
för deras krav på en likvidering av de
kommunala bostadstilläggen. Ingen åhörare
kunde få annan uppfattning än att
socialministern var en deciderad motståndare
till förslaget om avveckling av
de kommunala bostadstilläggen.

Men nu föreslår regeringen och socialministern
en reducering av nästa års

folkpensionsliöjning med hänvisning till
att höjningen inte sammankopplats med
en reducering av bostadstilläggen. Och
vad mera är, höjningen reduceras avsevärt
mera än vad som skulle ha
skett om pensionsberedningens förslag
om bostadstilläggen skulle ha genomförts.

Det har från högern, folkpartiet och
regeringen, som ju alltid är överens om
att spara på utgifterna till de gamla
och sjuka, som ett slags ursäkt anförts,
att det inte är fråga om en minskning
av det sammanlagda belopp som skall
tillkomma folkpensionärerna år 1968
utan endast om ett uppskov. Detta är
en ganska cynisk ursäkt. Hur många av
de gamla, som nu går miste om den under
folkomröstningen utlovade höjningen,
är det som upplever detta årtal?
Hundratusental av åldringarna och invaliderna
kommer då inte att finnas i
livet och har därför föga glädje av
löftet om att de någon gång år 1968
skall ha uppnått de belopp som utlovats
i slutlig folkpension. De får alltjämt
hanka sig fram på sina låga pensioner
på mellan 3 000 och 4 000 kronor
—- i vissa fall kanske något mer —
om året. Det är inte första gången som
landets åldringar fått lida för det statsfinansiella
och samhällsekonomiska lägets
skull. Det borde vara slut på besvikelserna
nu när samhällets produktiva
resurser ständigt stegras och rikedomarna
flödar hos bolagen. Tyvärr
ser det ut som om folkpensionärerna
alltjämt skall få sitta emellan trots alla
de vackra ord som de under årens lopp
fått höra om att man skall trygga de
gamlas utkomst på ålderns dagar.

Svaret var som kammarens ledamöter
hörde negativt, men vi lovar att
återkomma med folkpensionärernas
rättviseanspråk, när frågan behandlas
vid nästa års riksdag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Senander började

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959

Svar på interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna

med en enligt min mening retorisk överdrift,
när han gjorde gällande att landets
folkpensionärer ännu en gång
tvingats att tömma en de svikna löftenas
bägare. Det finns anledning att litet närmare
klara ut begreppen om de avgivna
löftena.

Är det någonsin på det sättet att en
utrednings eller som det i detta fall
kallas en berednings förslag utgör ett
löfte om att dess förslag obetingat skall
infrias? Det har väl inte heller varit
så i detta fall, men när riksdagen på sin
tid anslöt sig till pensionsberedningens
förslag, att man 1968 skulle komma fram
till en pensionsnivå på 5 400 respektive
3 600 kronor, uttalade riksdagen samtidigt
att den inte hade tänkt sig den
trappa beträffande pensionshöjningarna
som beredningen hade föreslagit. Det
är väl detta man skall fästa sig vid när
det gäller de politiska partiernas ansvar
för vad de har sagt, ty detta är vad de
ansvariga partiinstanserna har uttalat i
denna fråga. Men låt mig gå vidare.

Pensionsberedningens förslag innebar
faktiskt en samtidig avveckling av bostadstilläggen.
Vad herr Senander nu
understryker är sålunda ett löfte som
inte ens har givits av pensionsberedningen.
För mitt eget vidkommande har
jag både nu och tidigare uttalat att jag
inte anser att någon avveckling av bostadstilläggen
skall ske samtidigt som
man höjer pensionsbeloppens storlek.
Vad herr Senander här gör gällande är
alltså dubbelsidigt enligt min mening.
Han säger nämligen för det första att
pensionsberedningens förslag skulle innebära
enbart en höjning på 700 respektive
820 kronor 1960 och för det andra
att det socialdemokratiska partiet och
därmed regeringen skulle ha ställt sig
bakom ett sådant förslag.

Jag kan tyvärr inte vara så glatt oansvarig
när det gäller finansieringen av
dessa utgifter som herr Senander tydligen
kan vara på grund av den parlamentariska
styrka hans parti representerar.
Vi kan nämligen inte ha vatten -

täta skott mellan finansdepartementet
och socialdepartementet. Regeringen har
nu föreslagit en varuskatt, som herr Senander
själv inte vill ansluta sig till,
en varuskatt med vars hjälp vi också
skall finansiera den höjning av folkpensionerna
som regeringen kommer att föreslå
och som innebär att utgifterna för
folkpensionerna från budgetåret 1960/61
kommer att belöpa sig till i runt tal
2 800 miljoner kronor per år. Om vi
skulle acceptera det som herr Senander
nu gör sig till förespråkare för, skulle
det innebära att vi till dessa 2 800 miljoner
skulle lägga ytterligare 300—400
miljoner kronor. Jag erkänner utan vidare
att det skattehöjningsförslag som
regeringen lagt på riksdagens bord inte
medger denna ytterligare höjning. Då
måste vi på ett eller annat sätt skaffa
mera pengar. I det nuvarande statsfinansiella
läget har regeringen inte ansett
sig kunna göra det.

Jag vill för övrigt säga att jag inte
tror att folkpensionärerna gagnas av
att man, i den ekonomiska situation vi
för närvarande befinner oss, strör löften
omkring sig som man knappast har
någon ekonomisk täckning för. Det är
med utgångspunkt från denna realistiska
syn på den ekonomiska verkligheten
som regeringen har måst inta den ståndpunkt
vi tagit beträffande folkpensionshöjningarna
för budgetåret 1960/61.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är några helt andra
tongångar nu från socialministern än
vad man fick höra då vi behandlade
denna fråga senast. Jag tyckte då till och
med att socialministern talade mycket
varmt för de gamla. Han nämnde ingenting
i sin proposition och ingenting i sina
tal om att man skulle rubba pensionsberedningens
förslag i vad det avsåg
de etappvisa höjningarna. Inte heller
under radiodebatten fanns något sådant
med.

Talet om att vi är oansvariga anser
jag att jag kan lämna utan bemötande.

Tisdagen den 10 november 1959

Nr 25

Svar på interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna

Det får stå där som ett monument över
den ståndpunkt som regeringen brukar
inta gentemot oss kommunister. Det är
ju så bekvämt att bara beskylla oss för
oansvarighet. Men jag kan i det sammanhanget
nämna att det inte är något
nytt för oss att fälla en lans för folkpensionärerna.
Det har vi gjort under hela
den tid vi varit representerade i riksdagen,
och vi har därvidlag känt lika
stort ansvar som någonsin socialministern.

Dessutom vill jag erinra om att vi lagt
fram ett förslag till finansiering. Det är
den väsentliga skillnaden mellan det
förslaget och regeringens, att vi tar
pengarna där de finns att ta. Vi riktar
oss nämligen mot bolagen och de rika.
Vi anser att de som har större bärkraft
bör ta bördorna. Om man går på den
linjen finns det också möjligheter att
uppfylla löftet till folkpensionärerna,
tv jag betraktar det som ett löfte — inte
därför att pensionsberedningen lagt ett
visst förslag, herr socialminister, ty jag
vet mycket väl att vad en beredning
föreslår inte är något löfte, utan därför
att beredningens förslag stod till avgörande
under folkomröstningen. Det
fanns till och med i ingressen till propositionsordningen
under folkomröstningen.
Jag vill tillägga att det vid den
tidpunkten inte fanns något parti eller
någon talare i detta land och inte heller
någon av de kommittéer som representerade
de tre olika linjerna, som med
ett ord antydde något annat än att dessa
etappvisa höjningar skulle genomföras
i enlighet med, som det stod i denna
ingress, »pensionsberedningens enhälliga
förslag till höjning av folkpensionerna».

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Senander gör gällande
att kommunisterna alltid har talat
för de gamla, och det skall väl jag inte
bestrida. Det kan vara riktigt att kommunisterna
fällt lansar för folkpensio -

närerna, och det är väl i och för sig
inte så märkvärdigt att göra det. Det
har andra än kommunisterna gjort. Men
regeringen har skaffat pengarna och
lagt fram förslag om höjning, och det
tror jag betyder mera, i varje fall materiellt
sett, för folkpensionärerna än att
kommunisterna tid efter annan fäller
lansar, som herr Senander uttryckte det.

Herr Senander citerade ett stycke ur
min proposition till 1959 års riksdag.
Han förbigår emellertid de avsnitt, där
jag behandlar frågan om de etappvisa
höjningarna. Där yttrade jag bl. a. att
frågan om folkpensionernas närmare
utformning från och med den 1 juni
1960 alltjämt måste stå öppen. Vidare
säger jag: »Såväl regeringen som riksdagen
har förutsatt att de exakta beloppen
för varje tidpunkt under åren 1960—
1968 får bestämmas först då de statsfinansiella
förutsättningarna kan bedömas.
»

Detta avsnitt har herr Senander av
någon outgrundlig anledning hoppat
över när han läst min proposition.

En annan sak, som jag inte kan låta
bli att påpeka, är att vi enligt det förslag,
som herr Senander gör sig till förespråkare
för, behöver ytterligare 300—
400 miljoner kronor. Jag har ännu inte
varit i tillfälle att granska den motion,
i vilken kommunisterna framlagt sitt
förslag om hur vi bör klara statsfinanserna;
den föreligger ju ännu inte i
tryck. Men så mycket vet jag, att kommunisterna
anser att vi skall klara
statsfinanserna bl. a. med en besparing
för försvarets vidkommande under innevarande
budgetår på 250 miljoner
kronor. Eftersom jag som förutvarande
ansvarig departementschef på detta
verksamhetsområde känner till dessa
förhållanden, vet jag att det är praktiskt
och fysiskt omöjligt att göra denna besparing
för innevarande budgetår, över
hälften av försvarsutgifterna går nämligen
till materiel, beträffande vilken
industribeställningar redan är utlagda.
Det finns alltså inga möjligheter — även

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959

Svar på interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna

om man skulle ha den allra största och
hetaste vilja att göra denna prutning —
att skaffa dessa 250 miljoner kronor.

Jag känner som sagt inte till det kommunistiska
partiets besparings- och
skatteförslag i övrigt, men om de är lika
realistiska som detta förslag beträffande
de 250 miljoner kronorna, ja, då
blir det sannerligen inga pengar att
höja folkpensionerna med.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är underligt vad det
nu blivit svårt att tillgodose de behov
som landets åldringar har. Det stöter
tydligen på patrull överallt, men så fort
det gäller andra ändamål — exempelvis
de militära, som socialministern var
inne på — går det mycket bra att anslå
medel oberoende av vilket samhällsekonomiskt
eller statsfinansiellt läge vi har.

Jag tror att man mycket väl skulle
kunna göra den besparing på den militära
budgeten, som vi föreslår, bara regeringen
satte in sin kraft i sådant syfte.
Nu förklarar emellertid socialministern
att detta är omöjligt. Men jag kan inte
finna annat än att denna besparing är
så rimlig, att det borde gå att genomföra
den inom ramen för den militära budget
på 3,25 miljarder kronor som vi för
närvarande har.

Dessutom tycker jag att socialministern
borde intressera sig en smula för
de förslag vi har i övrigt. Vi föreslår
bl. a. en detaljerad ordning för beskattning
av förmögenheter. Vi anser — och
därvidlag är det mindre farligt att bryta
ett eventuellt löfte — att man inte
skall genomföra det beslut, som riksdagen
fattat beträffande bolagsskatten,
utan även i fortsättningen ta ut denna
skatt i enlighet med nuvarande regler.

Vidare har vi föreslagit — jag nämner
detta för att socialministern skall få
reda på saken — en beskattning av kursstegringsvinsterna
på aktier. Man skulle
kunna få ut mycket pengar om man bara
tog itu med att utreda frågan, hur man
skall beskatta dessa vinster. Omedel -

bart skulle man kunna få en inkomst
på 500 miljoner kronor genom en engångsbeskattning.

Med tanke på framtiden — det här
anslaget för att uppfylla löftet till folkpensionärerna
är ju en fråga om finansiering
också för framtiden — har vi
dessutom begärt att militärutgifterna
kraftigt skall skäras ned och att vårt
land i stället för att hålla en dålig kopia
av ett stormaktsfersvar skall upprätta
ett neutralitetsförsvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner,
nämligen

nr 174, angående anläggande av flygplatser
vid Skellefteå och Örnsköldsvik,
samt

nr 176, angående medel för återuppförande
av viss byggnad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande motioner. Därvid
hänvisades

till bevillningsutskottet motionen nr
639;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 640; samt

till statsutskottet motionerna nr 641
och 642.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 643 remitterades densamma
såvitt angick anslag till riksdagen och
dess verk m. m. till bankoutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande
på bordet liggande motioner; och
hänvisades därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
644;

Tisdagen den 10 november 1959 Nr 25

Interpellation ang. översyn av bestämmelserna om förverkande av hyresrätt och
avhysning

till behandling av lagutskott motionen
nr 645;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 646 och 647;

till behandling av lagutskott motionen
nr 648;

till statsutskottet motionen nr 649;

till behandling av lagutskott motionen
nr 650;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 651 och 652;

till statsutskottet motionerna nr 653—
655;

till bevillningsutskottet motionen nr
656;

till behandling av lagutskott motionen
nr 657;

till bevillningsutskottet motionerna nr
658—663;

till statsutskottet motionerna nr 664—
665;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 666 och 667;

till bevillningsutskottet motionerna nr
668—672;

till statsutskottet motionen nr 673;

till bevillningsutskottet motionen nr
674;

till statsutskottet motionerna nr 675
—677; och

till bevillningsutskottet motionerna
nr 678—704.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 56
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
35 och 36.

§ 8

Föredrogs den av fröken Sandell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående försvarets upplysningstjänsts
verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Heckscher vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder för vidmakthållande
och utvidgning av det ekonomiska
samarbetet inom OEEC.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. översyn av bestämmelserna
om förverkande av hyresrätt
och avhysning

Herr SVENNING (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under den senaste tiden
har en del uppmärksammade vräkningsfall
förekommit i vårt land, och
trots stora ansträngningar från såväl
partsorganisationerna på hyresmarknaden
som andra organisationer och enskilda
har man inte kunnat förhindra
att avhysning verkställts.

Jag vill här i korthet relatera ett av
fallen.

Det rör sig om en skilsmässa, där
hustrun först i sista stund fick reda på
att mannen sagts upp från bostaden
och där hon som medhyresgäst överlämnat
uppsägningsärendet till sin advokat,
som glömde bort att bevaka
ärendet, innan den stipulerade tiden utgick.
Fastighetsägaren fullföljde vräkningsmålct,
trots att vederbörande hyresgäst
redogjorde för ärendet inför
fastighetsägaren och förklarade sig beredd
alt betala halv- eller helårshyra

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959

och också att betala de kostnader, som
var förknippade med uppsägningsärendet.
T. o. in. de myndigheter som hade
att verkställa uppsägningen gjorde allt
vad de kunde för att medverka till en
uppgörelse, men det visade sig att detta
var omöjligt. Trots att lägenheten efter
uppsägningen stod tom i nära en och
en halv månad och bostadsförmedlingen
på platsen hade begärt endast en
kortare respit för att få tid på sig att
ordna hyresgästens bostadsförhållande
vägrade fastighetsägaren att tillmötesgå
denna rimliga begäran. Fastighetsägarens
enda motivering var att han
hade lagen på sin sida, och han fullföljde
också ärendet utan mänskliga
hänsyn. — De andra fallen har kanske
inte varit lika upprörande som det här
åberopade men mycket näraliggande.

Det är så mycket mer beklagligt att
man inte kunnat få en uppgörelse till
stånd i de fall, det här rör sig om,
då det har gällt oförvitliga hyresgäster,
som antingen lämnat sitt ärende till
ombud, vilka glömt bort saken, eller
saknat kännedom om sättet för tillvaratagandet
av sin rätt.

Att mista sin bostad i dagens besvärliga
läge på bostadsmarknaden innebär
ofta en mänsklig tragedi med svåra
konsekvenser. Det måste därför vara
angeläget att lagens bestämmelser utformas
så, att vräkning under vissa omständigheter
kan bli föremål för en bedömning
även ur sociala skälighetssynpunkter.

Med hänsyn till vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Anser statsrådet att det är möjligt
att hänskjuta till den nu arbetande hyreslagskommittén
att göra en översyn
av allmänna hyreslagens bestämmelser
om förverkande av hyresrätt och avhysning
i syfte att undvika ur sociala
synpunkter inte godtagbara vräkningsförfaranden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. förhållandena vid

Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSSON i Varberg (s), som
anförde:

Herr talman! I ett radioprogram den
30 oktober i år togs frågan om vården
av de spastiska och andra vanföra barn,
som vistas på Eugeniahemmet i Stockholm,
upp till behandling. Två f. d. elever
intervjuades om sina upplevelser
vid hemmet och kritiserade därvid den
vård och omsorg de fått där. I anslutning
till intervjuerna förekom en diskussion,
i vilken bl. a. två ledamöter i
hemmets styrelse och en föräldrarepresentant
deltog. Radioprogrammet och
den pressdebatt som sedan följde har i
någon mån belyst svårigheterna att ordna
en fullt tillfredsställande vård för
de svårt handikappade barn det här är
fråga om.

Debatten har emellertid inte lämnat
ett fullständigt svar på alla de frågor
som ställts. Enligt vad jag erfarit har
tillsynsmyndigheterna inlett en inspektion
av hemmet. Med utgångspunkt härifrån
anser jag att det skulle vara av
stort allmänt intresse, att en samlad
redogörelse för dessa frågor kunde ges.

Med stöd av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande frågor: År

herr statsrådet beredd att redovisa
vad eventuella föreliggande inspektionsrapporter
utvisar angående förhållandena
vid Eugeniahemmet?

Vill herr statsrådet vidare lämna en
redogörelse för den nuvarande organisationen
av vården och undervisningen
av de fysiskt handikappade barnen
samt för eventuella planer på en upprustning
av vårdområdet?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959

Interpellation ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm — Interpellation
ang. förvaringen av vapen och sprängämnen i militära förråd, m. m.

§ 12 Med hänvisning till det ovan anförda

Interpellation ang. förhållandena vid
Eugeniahemmet i Stockholm

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Efter ett TV-program
om Eugeniahemmet i Stokholm har en
livlig pressdebatt uppstått om vården
och utrustningen vid detta sjukhus.

Tydligen har en del av de inlägg som
gjorts i denna debatt givit en överdrivet
negativ bild av förhållandena vid
sjukhuset. Å andra sidan har man emellertid
från sjukhusets ledning vitsordat
att förhållandena inte i alla avseenden
är de bästa. Visserligen har under senare
år en viss upprustning skett både
personellt och materiellt. Men fortfarande
är — om man får döma av uttalanden
från ledningen — personalen
för liten och lokalerna delvis i ganska
dåligt skick.

Beträffande trivselförhållandena, stämningen
mellan patienter och personal,
behandlingsmetoder etc. har uppgift
stått mot uppgift.

Jag för min del är böjd att tro, att
personalen på Eugeniahemmet gör vad
den kan för att skapa en god atmosfär
och gynnsamma betingelser i övrigt för
de intagna. Liksom vid många andra
sjukhus eller vårdanstalter av liknande
slag har man emellertid att bemästra
de svårigheter som otidsenliga lokaler,
bristfällig materiell utrustning i övrigt
och personalbrist medför.

Med hänsyn till de många motstridiga
uppgifter som framförts i pressen beträffande
förhållandena vid det delvis
med statsbidrag drivna Eugeniahemmet
vore det enligt min mening både för
den vid hemmet arbetande personalen
och för allmänheten värdefullt, om man
från högsta ansvariga myndighets sida
ville företaga en objektiv undersökning
och på grundval härav avge elt utlåtande.

anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet med anledning av
den debatt som sedan en tid pågår beträffande
vården och utrustningen vid
Eugeniahemmet i Stockholm — och som
på många punkter skapat stor oklarhet
om förhållandena där — inför kammaren
lämna en redogörelse, som är ägnad
att lägga till rätta de missförstånd som
uppstått, och ge en riktig bild av de
förhållanden under vilka hemmet arbetar? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. förvaringen av vapen
och sprängämnen i militära förråd, m. m.

Fru TORBRINK (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Tid efter annan får vi
genom press och radio meddelande om
att grova våldsdåd eller rån under hot
om våld förövats med hjälp av vapen,
som stulits från militära förråd, liksom
om svåra olyckor eller risk för sådana
på grund av sprängämnen, som likaledes
stulits från militärförråd.

Enligt uppgift förkom mellan åren
1948 och 1958 från 400 militära uppbördsenheter
i genomsnitt 300 vapen
per tvåårsperiod. Av dessa förlorades
ungefär hälften genom stöld eller inbrott
i vapenförråd. Per tvåårsperiod
kom 135 av 300 vapen till rätta. Sprängämnesstölderna
har lägre frekvens än
vapenstölderna.

Man har en tydlig bild av att inbrottsfrekvensen
står i omvänt förhållande
till förrådens kvalitet och säkerhetsanordningar,
alltifrån sådana som
är inrymda i bergsrum till exempelvis
f. d. fordonsbaracker utan husgrund. I
de fall bevakning av förråd är anordnad,
skötes den av ickc-militära till -

Nr 25

Tisdagen den 10 november 1959

Interpellation ang. förvaringen av vapen

synsmän som gör kontrollbesök med
intervaller varierande mellan ett dygn
och en vecka. Dessa tillsynsmän kan av
naturliga skäl i regel endast rapportera
om inbrott förekommit mellan två besök.
Däremot kan de i regel inte hindra
ett inbrott eller aktivt medverka till att
en inbrottstjuv grips i andra fall än då
larmanordning finns med förbindelse
exempelvis med tillsynsmannens bostad.

Vid bedömningen av den grad av säkerhet
i förvaringen av vapen och
sprängämnen, som kan krävas vid de
militära förråden, har man naturligtvis
att göra en avvägning mellan säkerhetskravet,
de ekonomiska medel som
står till förfogande och den militära
beredskapen. Den fara för människoliv
och egendom, som vapen- och sprängämnesstölderna
innebär, synes emellertid
giva en stor tyngd åt säkerhetskravet
och berättiga frågan, om detta säkerhetskrav
uppfylles i tillräcklig utsträckning.

Exempel har också givits på att vapen
antingen i medvetet brottsligt syfte
eller genom oförstånd på ett otillbörligt
sätt och med risk för liv utnyttjats
av militär personal under permission.
Detta föranleder en fråga, om inte detta
på ett effektivare sätt än nu skulle
kunna förhindras genom att militär personal,
i vars personliga utrustning ingår
pistol eller kulsprutepistol, genom
centralt utfärdade regler ålades att vid
avresa från förläggningen överlämna
exempelvis pistolpipa och kulsprutepistolens
slutstycke till ett låst förråd,
i de fall då vapnen icke regelmässigt
förvaras i dylikt förråd mellan övningspassen.

Det ovan anförda föranleder mig att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ställa följande frågor:

Kan de nu gällande reglerna för förvaring
av vapen och sprängämnen i
militära förråd anses motsvara de krav
som kan ställas med hänsynstagande
till säkerhets- och beredskapssynpunk -

och sprängämnen i militära förråd, m. m.

terna samt de ekonomiska möjligheterna? Om

så icke är fallet, vad kan då göras
för att minska frekvensen av vapenoch
sprängämnesstölder från de nämnda
förråden?

Är kontrollen av de vapen som ingår
i den militära personalens personliga
utrustning tillfredsställande?

Om så icke är fallet, kan effektivare
bestämmelser i nämnda avseende bidraga
till att stärka kontrollen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 177, med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m., och

nr 178, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän.

Denna anmälan bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt, in. m., motionerna:

nr 705, av herrar Elmwall och Brandt
i Sätila,

Onsdagen den 11 november 1959

Nr 25

nr 706, av herr Hedlund m. fl., och
nr 707, av herrar Bohman och Löfgien; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, motionerna:
nr 708, av herr Ohlin m. fl., och
nr 709, av herr Hedlund m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 168, med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947
(nr 385) samt till byggnadsstadga, motionerna: nr

710, av herr Jonsson i Strömsund
m. fl.,

nr 711, av herr Bohman m. fl.,
nr 712, av herr Gustafsson i Skellefteå,

nr 713, av herr Fröding m. fl., samt
nr 714, av herrar Fröding och Anderson
i Sundsvall;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
motionerna:

nr 715, av herr Hedlund m. fl., och
nr 716, av herr Ohlin m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m., motionerna:

nr 717, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå,

nr 718, av herr Ohlin m. fl., samt
nr 719 och 720, av herr Hedlund m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.42.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 november

Kl. 14.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Rimmerfors, som vid kammarens sammanträde
den 16 nästlidne oktober beviljats
ledighet från riksdagsgöroinålen
tills vidare, denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 2

Svar på fråga ang. censorernas befogenheter
i studentexamen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Braconicr har frå -

gat, om jag avser att vidta några åtgärder
för att åstadkomma klarare bestämmelser
rörande censorernas befogenheter
i studentexamen.

Enligt min mening ger gällande censorsinstruktion
erforderliga regler om
censorernas befogenheter och skyldigheter;
att författningsvägen mera i detalj
reglera en verksamhet av detta slag
vore uppenbarligen inte lämpligt. Jag
vill vidare erinra om att en särskild utredning
— examensutredningen — för
närvarande prövar frågan om sådana
ändringar av
som betingas av den fortgående ökningen
av antalet examinander. Därvid kan
det bli anledning att uppta även frågan

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Svar på fråga ang. censorernas befogenheter i studentexamen

om censorernas ställning och uppgifter.
I avvaktan på examensutredningens
förslag anser jag inte någon ändring i
gällande bestämmelser vara påkallad.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för hans svar.

Kanske blev jag något konfunderad
över vad han sade på slutet, ty i början
av sitt anförande sade ecklesiastikministern,
att han finner de nuvarande
bestämmelserna tillräckliga. Jag hade
inte frågat om någon detaljreglering
utan jag hade bara undrat om statsrådet
ville utforma bestämmelserna så, att de
blev klarare. Vad herr Edenman sade i
början av svaret fattade jag först så, att
han menade att ingenting här fanns att
tillägga. I så fall måste jag fråga, varför
det över huvud taget har blivit en så
pass uppseendeväckande konflikt. År
reglerna så klara som herr Edenman
tycks anse, måste ju endera parten ha
tolkat dem helt fel. Jag förstår mycket
väl att statsrådet i denna stund inte kan
säga vilken av parterna som gjort det
felet. Men är reglerna verkligen så entydiga?
De personer, som är inkopplade
i denna konflikt, är ju ändå vana
att läsa och studera, och därför måste
det väl finnas fog för den uppfattningen,
att bestämmelserna på denna punkt
är oklara.

Herr Edenmans uppfattning strider,
såvitt jag kan se, helt mot vad läroverkslärarna
framhållit. De har ju krävt
en överarbetning av gällande bestämmelser.
Det är möjligt att vad ecklesiastikministern
sade i slutet av sitt anförande
inte helt överensstämde med
hans första ord, men i så fall behöver
svaret tydligen kompletteras.

Man må säga vad man vill om studentexamen
och dess värde, men studentbetygen
har en oerhörd betydelse
för många. Vi kan tänka på dem som

skall bli läkare. Ett halvt eller ett betyg
till i historia kan t. ex. avgöra om den
studerande kan tas in på en kurs omedelbart
eller om han skall behöva använda
ett eller ett par år för att få tillräckligt
antal poäng genom att ta några
universitetsbetyg i icke medicinska ämnen.
Det är givet att censorsinstitutionen
kan ha stor betydelse när det gäller
att få något så när rättvisa betyg de
olika skolorna emellan. Naturligtvis
finns risk för att vissa lärare skulle
sätta för höga betyg om det inte funnes
kontroll.

Vad som emellertid har inträffat i det
aktuella fallet är ju, att en visserligen
framstående vetenskapsman ingripit i
ett ämne som inte tillhör hans fack.
Enligt vad vederbörande lärare hävdar
har han skapat oro och ingripit på ett
sätt, som inte står i överensstämmelse
med gällande bestämmelser. Det måste
vara nervöst för lärarna och inte minst
för lärjungarna att inte alls kunna veta
ungefär vilka förhörsmetoder som kommer
att användas vid studentexamen.

Jag tror det vore all anledning för
ecklesiastikminister Edenman att närmare
fundera på denna fråga och tillmötesgå
läroverkslärarna. Det är ju ändå
lärarna som har ansvaret för undervisningen
och inte censorerna. Har dessa
lärare en känsla av att bestämmelserna
ger anledning till konflikter, låt vara
ganska sällan — mycket sällan i så uppseendeväckande
former som denna gång
— så måste det ju skapa mindre gynnsamma
betingelser för studentexamen.
Jag tror man hade väntat sig ett mera
klargörande och positivt besked än som
givits i svaret på min fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är uppenbart, som
ju också herr Braconier förutskickar,
att jag inte här kan diskutera ett enskilt
fall, så mycket mindre som det för
närvarande är under utredning av skolöverstyrelsen.

Onsdagen den 11 november 1959

Nr 25

Svar på fråga ang. censorernas befogenheter i studentexamen

Jag begärde ordet för att rätta herr
Braconier på en punkt. Man kunde möjligen
få det intrycket av hans inlägg,
att censorerna är oerhört maktfullkomliga
personer, som kan avgöra om en
elev skall ha B, Ba, Ba + eller AB—.
Det är ingalunda fallet. Censorsinstruktionen
har på den punkten följande lydelse: »Vitsorden

skall ha sammanfattande
karaktär på det sätt stadgan anger. De
sättes helt av examinator. Censor i studentexamen
har att på grundval av sin
kännedom om elevens tidigare prestationer
och sina under förhören gjorda
iakttagelser ta ställning till frågan om
examens godkännande eller underkännande
som helhet.» Censorernas eller
rättare sagt censorskollegiets makt är
onekligen betydande när det gäller att
godkänna eller icke godkänna en elev.
Men några möjligheter att påverka betygsskalan
har inte censorerna.

För några dagar sedan utgav skolöverstyrelsen
»Allmänna anvisningar
för undervisning och foslran på skolans
högre stadier». Där har man fogat följande
kommentar till ovannämnda punkt
i censorsinstruktionen: »Genom sin

större överblick kan han dessutom i
tveksamma fall ge läraren stöd vid betygsättningen
och påpeka, om kunskapsfordringarna
synes mera markant avvika
från de i allmänhet gängse.» Det är
alldeles klart, att censorn kan komma
med påpekanden, men inte någonting
annat.

Sedan vill jag, herr talman, eftersom
det tydligen är nödvändigt, kommentera
mina sista meningar i svaret på den
enkla frågan, där jag hänvisade till den
undersökning som examensutredningen
för närvarande gör. Kvantitetsproblemet
när det gäller censorerna har ju
blivit ytterligt besvärligt. Det går inte
längre att bara låta universitets- och
högskoleprofessorer tjänstgöra som
censorer utan även en mängd erfarna
läroverkslärare, före detta läroverkslärarc
och även aktiva sådana, har nu in -

kopplats som censorer. Ju fler gymnasier
och ju fler elever som avlägger studentexamen
det blir, desto svårare
blir det att under några korta vårveckor
få censorerna i studentexamen att över
huvud taget räcka till. Vi vet alltså inte
om den nuvarande censorsinstitutionen
kan överleva i nu gängse former eller
om det blir nödvändigt att finna andra
organisationsformer för den prövning
det här är fråga om.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Av ecklesiastikministerns
sista yttrande skulle det såvitt jag
kan fatta framgå, att en censor inte
skulle kunna ingripa på det sätt som
skett i det omdiskuterade aktuella fallet.
Det är just för att förebygga sådant
som läroverkslärarna krävt så klara
bestämmelser, att det inte uppstår sådana
konfliktanledningar som i detta
fall.

Dessutom skall ju censorn i alla fall
ha den uppgiften, att han, även om han
inte skall bestämma de enskilda betygen,
skall verka för en likformig bedömning
av studieresultaten i olika skolor.
När censorn som i detta fall övertar förhöret
bör det väl vara för att skapa
en likformig bedömning av studieresultaten
men inte för att vara förmyndare
över läraren. Har han gjort det för att
på något sätt kritisera lärarens undervisning,
så har han uppenbarligen handlat
fel.

Anledningen till att läroverkslärarna
begärt en omprövning av bestämmelserna
är att de vill ha så klara normer
som möjligt. Jag tycker alt ecklesiastikministerns
uttalande kan uppfattas så,
att han vänder sig mot läroverkslärarna
och vill säga att de egentligen inte
vet vad de talar om. De har ju avgivit
ett remissyttrande i denna fråga, men
inte avger läroverkslärarna ett yttrande
i denna fråga, om de inte är säkra på
att det finns anledning till missförstånd.
Deras remissyttrande avgavs
långt före denna konflikt. Konflikten

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder med

kraftutredningen avgivna förslagen

har ju visat, låt vara i uppseendeväckande
former, att bestämmelserna inte
är så klara, utan att det råder strid om
de former, i vilka en censor skall ingripa
för att utöva sin normerande
funktion.

Jag tror det vore anledning för ecklesiastikministern
att beakta den starka
opinion som här framkommit med krav
på nya bestämmelser, som inte behöver
ge anledning till missförstånd och än
mindre skapa sådana tråkiga konflikter
som nu skett.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder med
anledning av de av norrländska vattenkraftutredningen
avgivna förslagen

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nilsson i Tvärålund
frågat mig, när förslag till riksdagen
är att vänta med anledning av de av
norrländska vattenkraftutredningen avgivna
förslag till ändringar i vattenlagen
m. m., som ännu icke föranlett någon
åtgärd.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Såsom interpellanten framhåller har
i norrländska vattenkraftutredningens
betänkande föreslagits ett flertal olika
reformer inom vattenlagstiftningen.
Förslagen går i huvudsak ut på att bereda
de bygder som beröres av den pågående
vattenkraftexploateringen en
bättre ställning än tidigare. Jag hade
tillfälle att i ett interpellationssvar i
denna kammare den 5 december 1958
redovisa min inställning till dessa lagstiftningsfrågor.
Som jag då anförde har
det visat sig svårt att i ett sammanhang
behandla de olika förslagen. Dessa har
i stället successivt upptagits till prövning
allt efter angelägenhetsgraden. Så -

anledning av de av norrländska vattensom
särskilt angeläget har bedömts att
revidera bestämmelserna om regleringsavgifterna.
Proposition härom framlades
vid vårriksdagen, och nya bestämmelser
har trätt i kraft den 1 juli i år.
Arbetet har därefter inriktats bl. a. på
den i intepellationen särskilt berörda
frågan om realersättningar i vattenmål.
Jag framhöll redan i mitt förra interpellationssvar,
att denna fråga är av
komplicerad natur, och det har också
visat sig erforderligt att i samband med
departementsbehandlingen närmare undersöka
vissa praktiska problem, som
kan väntas uppkomma i samband med
införande av realersättningar. Jag hoppas
emellertid att det skall bli möjligt
att till 1960 års riksdag framlägga förslag
beträffande denna fråga liksom
även beträffande vissa andra av norrländska
vattenkraftutredningen behandlade
vattenlagsfrågor.

Interpellanten har även tagit upp frågan
om kraftverkens och sjöregleringarnas
kommunala beskattning. Jag vill
nämna att en särskild sektion inom
skattelagssakkunniga för närvarande
är sysselsatt med denna fråga. Utredningsarbetet
bedrives i nära samråd
med fastighetsskattesakkunniga, vilka
behandlar frågan om fastighetsbeskattningens
avveckling. Enligt vad jag erfarit
är förslag angående beskattningen
av kraftverk m. m. att vänta snarast
efter det fastighetsskattesakkunniga -—
troligtvis omkring årsskiftet — avgivit
sitt betänkande.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för svaret på
min interpellation. Såsom statsrådet
framhåller i sitt svar har riksdagen redan
i våras varit i tillfälle att besluta
om lagstiftning angående regleringsavgifterna.
Regeringens proposition var

Onsdagen den 11 november 1959

Nr 25

Svar på interp

dock utformad på sådant sätt, att den
inte kunde anses tillfredsställande för
de berörda bygderna. Detta förhållande
rättades emellertid under riksdagsbehandlingen
och genom riksdagens beslut.
Jag vill i detta sammanhang understryka
vad norrländska vattenkraftutredningen
uttalar i sitt betänkande:
»De intressen, som beröres av den fortsatta
utbyggnaden, få självfallet ej onödigtvis
bli lidande». Jag hoppas, att
statsrådet lägger detta uttalande på
minnet, när statsrådet framlägger ytterligare
förslag på grundval av de utredningar
som föreligger på detta område.
De berörda bygdernas människor
hoppas och tror, att det, när deras
bygd producerar väldiga resurser för
standardstegring och trevnad för hela
vårt folk, skall framstå såsom självklart
för regering och riksdag att bygden inte
skall behöva drabbas av onödiga skadeverkningar
utan ges förutsättningar att
fortleva och blomstra. Det gäller såväl
enskilda sakägare som den berörda bygdens
kommuner. Det är därför angeläget
att även kommuner får uppträda
som sakägare i vattenmål.

Vattenkraftutbyggnaden fortsätter
med snabb takt. För många framstår det
som ett onödigt dröjsmål att ännu så
litet blivit gjort åt den nu otidsenliga
vattenlagen och de orättvisa beskattningsreglerna
beträffande kraftverk och
regleringsdammar. Denna senare fråga
om beskattningen sorterar inte under
justitiedepartementet utan under finansdepartementet.
Av statsrådets svar
framgår emellertid, att regeringen, så
snart frågan om beskattningen är utredd,
ämnar framlägga proposition för
riksdagen. Jag är tacksam för detta uttalande
och hoppas att utredningen påskyndar
sitt arbete.

Det finns emellertid många andra frågor
som är utredda och som justitieministern
handlägger. Åtskilliga av dem
är naturligt nog av komplicerad natur
och framläggandet av propositioner kan
därigenom fördröjas. Detta gäller kan3
— Andra kammarens protokoll 1959. .

nation ang. husbockens skadeverkningar

ske inte minst den till årets riksdag
annonserade propositionen om realersättningar
i vattenmål. Statsrådet hoppas
nu, att förslag i denna fråga kan
föreläggas nästa års riksdag i likhet
med vissa andra av norrländska vattenkraftutredningen
behandlade vattenlagsfrågor
som jag berört i min interpellation.
Jag vill uttrycka en förhoppning
om att statsrådet med all kraft vill
fullfölja denna avsikt. Det är dock nu
mer än två år sedan norrländska vattenkraftutredningen
avlämnade sitt betänkande.
Jag hoppas också, att inga
slutgiltiga domar skall avkunnas innan
den nya lagstiftningen på detta område
har trätt i kraft.

Genom ett ytterligare dröjsmål med
denna lagstiftning sprider sig inom berörda
bygder en pessimism och osäkerhet
inför framtiden, som ibland utvecklas
till en viss misstro beträffande
statsmakternas goda vilja. En sådan
utveckling är onödig och särskilt skadlig
just för dessa bygder. I de flesta
fall hotas dessa redan förut av en kraftig
folkavflyttning och ett vikande skatteunderlag.

Jag tror mig veta att justitieministern
är väl underrättad om förhållandena,
varför det bör vara överflödigt att här
komma med någon mer ingående redogörelse
för nödvändigheten av att olika
förslag snarast genomföres. Dessa är
för övrigt redan kartlagda i norrländska
vattenkraftutredningens betänkande.

Till sist vill jag bara säga, att alla de
av denna lagstiftning berörda förväntar
att statsrådet verkligen bemödar sig om
att snarast möjligt framlägga förslag till
lagändringar på området.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. husbockens
skadeverkningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdeparte [•

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Svar på interpellation ang. husbockens skadeverkningar

mentet, herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
fru Löfqvist framställt vissa frågor rörande
de skadeverkningar på byggnadsbeståndet,
som orsakas av den virkesförstörande
insekten husbocken.

Interpellanten frågar till en början,
vilka åtgärder som vidtagits eller kan
tänkas bli vidtagna för att i vårt land
ordna en tillfredsställande forskning i
ändamål att kartlägga husbockens skadeverkningar
samt att råda bot på dem
i dag och bereda skydd för dem i framtiden.

Vidare frågar interpellanten efter
vilka möjligheter det finns att genom
lagstiftning åstadkomma att erforderliga
skyddsåtgärder vidtages, att den
drabbade hålles ekonomiskt skadeslös
för åverkan som husbocken åstadkommit
på hans egendom, att av husbock
angripet virke icke levereras som byggnadsmaterial
samt att byggnadsvirke
genom preparering redan på sågningsplatsen
göres oangripbart för husbocken.

Som svar på dessa frågor vill jag lämna
följande upplysningar. Vad först angår
den vetenskapliga forskningen på
området må nämnas, att två relativt omfattande
undersökningar ägt rum för utrönande
av husbockens utbredning och
skadegörelse. Undersökningarna utfördes
åren 1934 och 1948. Det bör också
nämnas, att byggnadsstyrelsen organiserat
viss verksamhet för att i samarbete
med byggnadsnämnder, statens
skogsforskningsinstitut och av frågan
intresserade enskilda personer införskaffa
och granska uppgifter angående
husbocksangrepp och på så sätt få en
fortlöpande kontroll över insektens utbredning.

Åtskillig uppmärksamhet har också
ägnats åt frågan, hur man bäst skall
kunna bekämpa husbocken. År 1951 bildades
på initiativ av vissa statliga myndigheter
ett arbetsutskott, kallat »1951
års husbockskommitté». I ett år 1953

avgivet betänkande föreslog kommittén
bland annat, att byggnadsstyrelsen
skulle få i uppdrag att samordna bekämpningsverksamheten,
att åt statens
skogsforskningsinstitut skulle uppdragas
att bedriva fortsatt forskning samt
att åtgärder skulle vidtagas för ordnande
av upplysningsverksamhet.

I beslut den 2 april 1954 förutsatte
Kungl. Maj:t, att byggnadsstyrelsen
skulle ägna frågan om bekämpande av
de virkesförstörande insekterna fortsatt
uppmärksamhet samt vidtaga de åtgärder
på detta område, som låg inom ramen
för styrelsens befogenhet och resurser.
Styrelsen, som redan år 1949
låtit publicera resultatet av dittills
gjorda undersökningar, har sedermera
år 1955 låtit trycka en skrift om bekämpning
av liusbock och andra virkesförstörande
insekter med bl. a. beskrivning
av olika bekämpningsmetoder och
deras verkningssätt. Skriften har tillställts
byggnadsnämnderna i de områden,
där husbock förekommer, och har
även i övrigt fått ganska stor spridning.
Efter vad jag inhämtat har styrelsen
också för avsikt att söka få till
stånd informationskurser.

Vidare har i överensstämmelse med
en rekommendation av nämnda kommitté
ett antal preparat för bekämpning
av husbock blivit utprovade och godkända
genom statens provningsanstalt.
Dessa preparat är avsedda såväl för
utrotning av husbock i angripna träkonstruktioner
som för förebyggande
behandling av trävirke.

Vad beträffar statens skogsforskningsinstitut
har institutet i olika sammanhang
medverkat på detta område
och därvid bl. a. bistått statliga och
kommunala myndigheter in. fl. i frågor
rörande av dessa insekter förorsakade
skador. Spörsmålet om hur forskningen
på hithörande entomologiska område i
fortsättningen skall bedrivas torde komma
att beröras av 1956 års skogshögskole-
och skogsforskningskommitté.

De lagstiftningsåtgärder, som kan

Onsdagen den 11 november 1959

Nr 25

Svar på interpellation ang. husbockens skadeverkningar

övervägas, synes i huvudsak böra gå
ut på att hindra eller åtminstone försvåra
en ytterligare spridning av husbocken.
Någon fullt effektiv metod att
hindra spridningen torde emellertid
f. n. icke stå till buds.

Spridning genom smitta från hus till
hus anses vara mycket svår att förhindra.
Vissa privata företag, som tagit
till uppgift att verkställa inspektioner
och utföra desinfektion i syfte att
bekämpa ohyra, har emellertid numera
i stor utsträckning börjat ägna sig
även åt bekämpning av husbock.

Insektens spridning från ort till annan
torde nästan uteslutande ske genom
att rivningsvirke kommer till användning
på annat håll såsom byggnadsmaterial
m. m. Denna form för
spridningen torde i fortsättningen kunna
förhindras eller åtminstone försvåras
genom komplettering av föreskrifterna
i byggnadsstadgan om vad som
skall iakttagas vid rivning av byggnad.
I det förslag till ny byggnadsstadga,
som nyligen framlagts för riksdagen,
har därför intagits en bestämmelse om
skyldighet i vissa fall att i samband
med rivning av byggnad vidtaga åtgärder
till utrotande av virkesförstörande
insekter.

Det torde hittills inte ha varit särskilt
vanligt att nytt virke varit angripet av
husbock. Om det för framtiden skulle
visa sig erforderligt att införa bestämmelser
i syfte att minska riskerna för
husbock i nytt virke ligger närmast till
hands att skärpa de bestämmelser om
byggnadsmaterial m. m., som byggnadsstyrelsen
har att utfärda. Tills vidare
torde det dock vara skäl att intaga en
avvaktande hållning. Därvid förutsätter
jag emellertid, att byggnadsstyrelsen
med uppmärksamhet följer utvecklingen
samt vid behov vidtager eller
framlägger förslag om de åtgärder, som
må finnas påkallade.

Vad slutligen angår möjligheterna att
hålla enskilda fastighetsägare skadeslösa
för åverkan som åstadkommits av

husbock, vill jag framhålla, att flera
försäkringsbolag numera efter medgivande
av Kungl. Maj:t börjat meddela
försäkringar mot husbock. Enligt uppgift
har redan ett stort antal fastighetsägare
inom de områden, där husbocksangrepp
förekommer, tecknat dylika
försäkringar. Försäkringen innebär icke
blott ekonomisk trygghet för den försäkrade
utan medför dessutom den från
allmän synpunkt önskvärda konsekvensen,
att byggnaderna blir regelbundet
besiktigade i syfte att fastslå förekomsten
av husbock.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat fru Löfqvists interpellation.

Vidare anförde

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min interpellation. I inledningen till
svaret redogör statsrådet för de undersökningar
och utredningar som har
verkställts från 1934 fram till 1953, då
1951 års s. k. husbockskommitté i sitt
betänkande föreslog bl. a., att byggnadsstyrelsen
skulle få i uppdrag att samordna
bekämpningsverksamheten, att åt
statens skogsforskningsinstitut skulle
uppdras att bedriva fortsatt forskning
samt att åtgärder skulle vidtagas för
anordnandet av en upplysningsverksamhet.

Så redogör statsrådet i fortsättningen
för några av de detaljer jag har frågat
om i min interpellation. När det gäller
svaret på min första fråga, som avsåg
forskningen, vill jag av svaret utläsa,
att jag inte kan få något definitivt svar
förrän 1956 års liögskole- och skogsforskningskommitté
har avgivit sitt betänkande.

Statsrådet pekar vidare på att Kungl.
Maj:t har tagit fasta på vad som är rekommenderat
i kommittéförslaget och
att Kungl. Maj:t i beslut så sent som den

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Svar på interpellation ang. husbockens skadeverkningar

2 april 1954 förutsatte, att byggnadsstyrelsen
skulle ägna frågan fortsatt
uppmärksamhet och vidtaga de åtgärder
på området, som låg inom ramen
för styrelsens befogenhet och resurser.

Statsrådet nämner även att en publikation
har gått ut till berörda styrelser
och nämnder så sent som 1955 och att
vi nu tycks ha fått ett besked från byggnadsstyrelsen
om att den har för avsikt
att sätta i gång med informationskurser
på området. Jag anser det inte bara
tacknämligt utan helt enkelt nödvändigt,
att denna informationsverksamhet
kommer till stånd. Jag anser det
även nödvändigt att byggnadsstyrelsen
i fortsättningen får utökade resurser
för att därmed söka få bukt med den
stora skadegörelse, som äger rum inte
bara genom husbockens utan också genom
övriga träförstörande insekters inverkan.
Det är ju, herr statsråd, inte
bara på det sättet, att den enskilde blir
hårt drabbad, i vissa fall hart när
ruinerad, utan det är också fråga om
oerhörda nationalförluster, som åstadkommes
genom vad husbocken bokstavligen
äter upp.

Statsrådet talar vidare om för oss, att
genom de rekommendationer som kommittén
har gjort har ett antal preparat
för bekämpande av husbock blivit utprovade
och godkända av statens provningsanstalt.
Vill detta med andra ord
säga, att de provade och godkända preparaten
är av den karaktären, att de
åstadkommer fullständig utrotning eller
medför en så hård preparering av virket,
att vederbörande insekter inte längre
har möjligheter att tränga in i materialet
och förstöra det?

Många av dem som handskas med
dessa uppgifter — framför allt saneringsbolagen
— har velat göra gällande,
att vi i dag har ett preparat, som
skulle vara så effektivt, att husbocken
inte skulle ha någon som helst möjlighet
att tränga in i ett behandlat virke.
Jag frågar mig då givetvis, huruvida
det inte skulle vara möjligt att

virket blir preparerat redan när ett
husbygge startas, alltså en rent förebyggande
åtgärd.

Vi är medvetna om att det trävirke
som används i våra bostadshus — givetvis
blir detta mest betydelsefullt i
fråga om egnahems- och villabebyggelse
— numera har betydligt klenare dimensioner
än tidigare. Om vi granskar
de gamla byggnaderna med 4 till 41/»-tumstimmer märker vi, att det i mitten
av varje timmerstock finns en kärna,
som enligt experter husbocken eller
andra träinsekter inte ger sig på, vilket
medför att virket i dessa hus alltid
har en viss möjlighet att hålla konstruktionen
fast. Virkets dimensioner
har nu för tiden alltmer skurits ned.
Vi bygger i dag hus, där hela byggnadskroppen
bärs upp av material som har
dimensioner på D/a till 2x3 tum. Därtill
är det även vetenskapligt fastslaget
och bevisat, att det nu alltmera snabbväxande
virket blir betydligt lösare och
alltså ger ett material, i vilket husbocken
och övriga insekter har betydilgt
lättare att tränga in. De har även lättare
att konsumera och förstöra hela
materialet. Eftersom endast en mycket
liten del av virket i byggnadskroppen i
nuvarande skede kan bestå av den verkliga
kärnan, finns risker för att hela
den bärande konstruktionen ganska
snart skall förätas och förintas.

Avsikten med min interpellation var
givetvis, att jag ville påvisa de bekymmer
som så många egnahems- och villaägare
ute i landet har. De är givetvis
mycket oroliga för utvecklingen. Det
står allt mer och mer klart för var och
en, att det även i nybyggda fastigheter,
där inget gammat virke är använt,
kan uppstå husbocksangrepp efter ganska
kort tidsperiod. Som ett bevis på
denna farhågas berättigande vill jag
nämna ett exempel, som relaterats för
mig direkt från ett försäkringsföretag.
I en villa, som var sex år gammal och
som byggts med hjälp av statsbidrag
upptäckte villaägaren ett fel i vatten -

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Svar på interpellation ang. husbockens skadeverkningar

ledningsanläggningen. Vid reparationen
av denna befanns det, att hela fastigheten
var infekterad av husbocken.

Ett annat exempel som också visar
husbocksangrepp i nytt virke berättas
av en byggnadsarbetare, som deltog i
den lilla festlighet värden hade anordnat
för arbetarna när huset var färdigbyggt.
Alla hade samlats kring kaffebordet
och man tittade sig omkring.
Byggmästaren var nöjd, och även byggherren
— alltså egnahemsägaren — verkade
nöjd och belåten. Det var fröjd
och gamman tills en murare råkat kasta
blicken mot taket och upptäcka ett
hål på det ställe där väggen och taket
möts. Muraren sade åt målaren att denne
troligen hade en s. k. spekgädda på
väggen. Vid undersökningen visade det
sig, att det var ett hål av husbocken.
Detta upptäcktes alltså innan någon
hade hunnit flytta in i fastigheten! En
utredning tycktes visa, att virket i detta
fall hade blivit angripet redan i det
upplag, varifrån det levererats. Under
sådana förutsättningar är det givetvis
inte märkvärdigt, om vi en vacker dag
märker, att alla de hus som under de
senast förflutna åren är byggda har blivit
angripna tämligen hårt av husbocken
och förstörda.

Det är gott och väl att försäkringsbolagen
tycks vara förutseende när det
gäller den förebyggande detaljen. När
den blivande egnahemsägaren eller fastighetsägaren
tecknar en försäkring redan
innan byggnaden står färdig, så är
i varje fall han skyddad mot ekonomiska
förluster. Men hur går det i alla de
fall där vederbörande inte haft tillräcklig
inblick i vad situationen kräver
och inte skriver sin försäkring förrän
huset är något år gammall? Jo, vederbörande
anmäler till försäkringsföretaget
att han vill försäkra huset mot husbocken.
Helt naturligt gör då bolaget
en undersökning. Man upptäcker då
husbocksangrepp. För att försäkringsbolaget
över huvud taget skall kunna
fullfölja sina åtaganden måste givetvis

byggnadskroppen saneras innan försäkringen
kan träda i kraft. Detta innebär
inte bara saneringskostnader. Dessa
kostnader är väl de minsta av alla de
kostnader som drabbar villaägaren,
även om man inte kan vara så optimistisk
att man tror, att några av våra små
egnahem kan saneras till den kostnad
som anges i utredningen. I dag kostar
en sanering av en vanlig enfamiljsvilla
mellan 800 och 1 100 kronor. Detta är
således själva saneringskostnaden. Därmed
är emellertid inte kostnaderna för
att plocka bort ytterbeklädnaden på
villan och återföra denna på sin plats
täckta. Inte heller finns här inräknade
några som helst kostnader för bortplockande
av all beklädnad som finns
på insidan eller kostnader för att rusta
upp bostaden och få den i användbart
skick. När villaägaren kommit så långt
har han i allmänhet upptäckt, att kostnaderna
för att bli av med husbocken
inte stannat vid 800 eller 1 100 kronor
utan uppgår till omkring det tiodubbla.
Under dessa förutsättningar är det alldeles
självklart, att många av de villaägare,
som i dag är på det klara med
att de bor i av husbocken mer eller
mindre infekterade fastigheter och
även är på det klara med smittorisken
för grannarna, inte har råd att göra någonting
åt detta. Det gäller här inte
bara saneringskostnaderna utan också
reparationskostnaderna, vilka senare
blir det mesta.

Jag är medveten om att varken statsrådet
eller någon annan i dag är benägen
att säga, att vi skulle kunna skydda
fastighetsägarna i angripna äldre fastigheter
för dessa omkostnader vid
bortsanerandet av »odjuren». 1 fortsättningen
bör det emellertid vara ett lika
stort intresse när byggkroppen skall
börja resas, att den försäkras mot husbocksangrepp,
som att den brandförsäkras.
En försäkring redan från starten
bör vara en förebyggande åtgärd av
lika stor vikt som en brandförsäkring.
Detta bör enligt min mening påpekas

Nr 23

Onsdagen den 11 november 1959

Svar på interpellation ang. husbockens skadeverkningar

och genomföras i och med att ett lån
beviljas för ett bygge.

Utredningen har hänvisat till att man
i vissa delstater i Tyskland har tagit
upp de här problemen. Även om jag
inte vill rekommendera precis samma
åtgärder vill jag nämna, att det i en
delstat i Tyskland sedan 1951 finns en
lag, enligt vilken de kommuner inom
vilka husbocken har härjat kan ålägga
en byggherre att se till, att virket redan
när det flyttas till byggplatsen är preparerat
så, att det inte är aptitligt för
husbocken.

Herr talman! Otaliga egnahemsägare
har under den senaste tiden från försäkringsbolagen
fått broschyrer om
husbockens härjningar. Det är inte så
märkvärdigt om den som råkar ha sina
bopålar i Blekinge eller på Gotland eller
vid ostkusten blir mörkrädd när
han får se en karta sådan som den jag
har här.

Något år före 1951 gjordes det en
undersökning som visade, att byggnadsbeståndet
i vissa kommuner i Blekinge
var till 72 procent angripet av husbock.
Om man följer den tabell som gjordes i
samband med utredningen och utgår
från uppgifterna om att varje hona ger
upphov till så och så många larver, att
beståndet utvecklas så och så snabbt
och att varje larv konsumerar så och
så mycket trä under de tre månader på
året då den över huvud taget företar
sig någonting, börjar man undra om
inte även i de bäst ställda kommunerna
i Blekinge län minst 72 procent av byggnadsbeståndet
numera är härjat av husbock
och om inte spridningen är betydligt
större än som framgår av punkterna
på denna karta. Enligt utredningens
teorier skulle avkomman av
en enda hona konsumera 555 000 kilogram
virke under 30 år. Detta under
förutsättning att endast 10 procent av
avkomman blir funktionsduglig. Den
uppgiften ensam säger kanske ingenting,
men det lär väl ligga ett stort mått

av kunskaper och vetande bakom dessa
beräkningar.

Det säkraste sättet att bli av med husbocken
vore väl att ge myndigheterna
befogenheter och resurser att så snabbt
som möjligt sätta i gång en utrotningskampanj
ungefär sådan som den utrotningskampanj
mot berberisbusken
som bedrevs för några år sedan. Det är
särskilt angeläget att bespruta byggnaderna
utvändigt och därmed ta död
på de flyende husbockarna, som ger
sig i väg för att angripa nästa fastighet.
Samtidigt som samhället gör detta
bör byggherrarna gardera sig mot vidare
förstöring av virket.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig och remitterades
till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts
på bordet liggande propositioner:

nr 177, med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m., och

nr 178, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets å kammarens bord vilande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner. Därvid
hänvisades

till bevillningsutskottet motionerna nr
705—709;

Onsdagen den 11 november 1959 Nr 25 3*

Statligt stöd till försöksverksamhet vid lantbruks- och lantmannaskolor med gengasdrift
av traktorer och bilar

till behandling av lagutskott motionerna
nr 710—716;

till statsutskottet motionen nr 717;

till behandling av lagutskott motionen
nr 718;

till statsutskottet motionen nr 719;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 720.

§ 8

Föredrogs den av herr Svenning vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående översyn av bestämmelserna
om förverkande av hyresrätt
och avhysning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Bengtsson i
Varberg vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förhållandena
vid Eugeniahemmet i Stockholm,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs fröken Elméns vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående förhållandena vid Eugeniahemmet
i Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av fru Torbrink vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående förvaringen av
vapen och sprängämnen i militära förråd,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr
56, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Österrike för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser Mjogaryd
Mellangärden 2l i Jönköpings län
m. fl. fastigheter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 13

Statligt stöd till försöksverksamhet vid

lantbruks- och lantmannaskolor med
gengasdrift av traktorer och bilar

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående statligt stöd till försöksverksamhet
vid lantbruks- och lantmannaskolor
med gengasdrift av traktorer
och bilar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Någon reservation är ej
fogad till jordbruksutskottets utlåtande
nr 36 över motion 439 i denna kammare.
Det skulle fördenskull kanske kunna
anses onödigt att här ta upp någon
debatt i sammanhanget. Då jag det oak -

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Statligt stöd till försöksverksamhet vid lantbruks- och lantmannaskolor med gengas drift

av traktorer och bilar

tat tar till orda är det för att som en
av motionärerna göra en kommentar till
utlåtandet. Något yrkande kommer jag
inte att ställa.

Om man läser igenom de remissyttranden,
vilka är föranledda av denna
motion, framgår det tydligt att motionen
har aktualiserat ett ärende av största
vikt. Kungl. lantbruksstyrelsen, statskontoret,
riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap och statens maskinprovningar
i Ultuna vitsordar allesamman
behovet av forsknings- och försöksverksamhet
på gengasområdet såsom beredskapsåtgärd.
Man redovisar också vad
som har gjorts på området liksom den
forsknings- och försöksverksamhet, som
för närvarande bedrives.

I motionen framhålles det starkt ökade
beroende, som exempelvis jordbruket
för närvarande har av en kontinuerlig
tillförsel av drivmedel och
smörjmedel för det under senare år
starkt ökade traktorsbeståndet. Man
framhåller också i motionen, att det
måste bedömas utsiktslöst att i händelse
av ofred och avspärrning från drivoch
smörjmedelstillförsel ersätta traktorerna
som dragkraft med hästar. Det
framstår därför som en bjudande nödvändighet
att redan i fredstid förbereda
en övergång till ersättningsbränsle
för traktorerna, därest tillförsel av
ordinarie bränsletyp omöjliggöres.

I syfte att så snabbt som möjligt till
det praktiska jordbruket föra ut och
bekantgöra de tekniska resultaten av
forsknings- och försöksverksamheten
på gengasområdet föreslås vidare i
motionen, att viss försöksverksamhet
förlägges till jordbrukets undervisningsanstalter.
I denna tankegång instämmer
också statens maskinprovningar,
då institutionen i fråga i sitt
remissyttrande skriver: »Det är givetvis
icke möjligt att vid jordbrukets skolor
driva någon mera omfattande egentlig
försöksverksamhet på gengasområdet,
eftersom en sådan kräver dyrbar

utrustning och specialtränad personal»,
men motionen avser sannolikt inte heller
detta. Yttrandet fortsätter: » Det
skulle vara en för landet betydelsefull
tillgång om skolorna vore utrustade
med gengastraktorer vid sidan av normal
traktorutrustning. Såväl lärare och
instruktörer som elever och en del av
bygdens jordbrukare kunde då få möjlighet
att uppehålla en visserligen begränsad
men värdefull kunskap om och
förtrogenhet med hur gengasdrift skall
ordnas och utnyttjas. Både tekniskt och
psykiskt skulle detta underlätta en
övergång, om en sådan blir en tvingande
nödvändighet.»

Jag skulle tro att det är skilda uppfattningar
om vad som i detta sammanhang
skall anses vara forsknings- och
försöksverksamhet, som är orsaken till
att jordbruksutskottets och motionärernas
uppfattning icke har kunnat samordnas.
Jordbruksutskottet har, som synes
av dess utlåtande, icke ansett sig
böra förorda, att en rent teknisk försöksverksamhet
förlägges till jordbrukets
skolor. Kostnadsskäl talar enligt
utskottet mot detta. Motionens syfte var
inte heller detta utan fastmer att försöksmässigt
i praktisk drift pröva och
lämna undervisning om de tekniska lösningar
på gengasområdet som av de
kvalificerade forsknings- och försöksenheterna
bedömts värda att prövas i
praktiken. Jag vill hoppas att den form
för bekantgörande, som här avses, inte
framdeles skall behöva försvåras på
grund av den formulering som jordbruksutskottets
utlåtande fått på denna
punkt. Det kan ju tänkas att så skulle
kunna bli fallet.

Motionen liksom remissyttrandena
ger emellertid anledning också till kommentarer
av annat slag än de hittills
framförda. Vid genomläsningen av statens
maskinprovningars yttrande över
motionen lägger man märke till att institutionen
anser det mycket angeläget
att söka komma fram till en ändamåls -

Onsdagen den 11 november 1959

Nr 25

Statligt stöd till försöksverksamhet vid lantbruks- och lantmannaskolor med gengas''

drift av traktorer och bilar

enligt teknisk lösning beträffande gengasdrift
på dieseltraktorer och dieselbilar.
Man nämner därvid den i Tyskland
prövade dieselgasmetodcn. Det är
uppenbart att det under senare år starkt
ökade antalet dieselmotorförsedda traktorer
inte endast inom jordbruk och
skogsbruk utan också på andra användningsområden
synnerligen starkt motiverar
att denna metod ytterligare utforskas
och prövas.

I detta sammanhang aktualiseras
emellertid ett annat spörsmål. Hur skall
man säkerställa tillgången på den dieselolja,
varav denna kombinationsmetods
tillämpning är beroende? Detta är
ett nytt led i gengasberedskapen. Metoden
bygger på att man skall använda,
vid sidan om ved- eller kolgengas, dieselolja,
och en bränslegasblandning av
dessa två komponenter blir alltså det
egentliga drivmedlet.

Som bekant är det inte ovanligt att
på de enskilda jordbruken s. k. farmaggregat
är uppställda. Det tillgår i regel
så att en oljefirma, mot att vederbörande
jordbrukare tillförsäkrar firman
i fråga ensamrätt att leverera dieseloljan,
kostnadsfritt tillhandahåller
dessa tankar. I viss omfattning köper
också jordbrukarna privat tankar.

Jordbrukets utredningsinstitut har genom
sina kontaktmän i de lokala
RLF-avdelningarna försökt få en uppfattning
om i vilken omfattning drivmedel
på detta sätt lagras i jordbruket.
Såvitt jag har mig bekant har något resultat
av denna undersökning inte publicerats.
Enligt utsago har det likväl
försports att man inte skall överdriva
betydelsen av denna form av bränslelagring
för traktorerna. På denna väg
kan inte en erforderlig beredskapslagring
för närvarande anses tillnärmelsevis
genomförd.

Man kan då fråga sig varför jordbruket
trots medvetandet om sitt mycket
stora beroende av tillgång på traklorbränsle
i händelse av ofred inte redan

i fredstid sörjer för vissa marginaltillgångar,
som kan utnyttjas i en kritisk
situation. Skälen härtill är givetvis flera,
men ett av dem skulle jag i detta
sammanhang vilja aktualisera.

I visst beredskapsläge liksom under
krig gäller förfogandelagen. Såväl militärt
försvar som civilförsvar kan använda
sig av de befogenheter denna lag
ger. Det är säkerligen ovissheten om
huruvida man i den kritiska situationen
över huvud taget får disponera det
bränsle man lagrat, som förtar mången
lusten att arrangera för beredskapslagringar.
Om vi nu i fortsättningen arbetar
på att lösa gengasdriften i händelse
av avspärrning med hjälp av en metod,
som förutsätter tillgång till viss del
dieselolja, vore det väl skäl att träffa
avgöranden som leder till att de jordbruk,
som innehar dieseltraktorer och
som vid gengasdrift av dessa alltjämt
i viss omfattning blir beroende av dieselolja,
verkligen säkerställes beträffande
tillgången på denna olja. Det kan
tänkas att fördenskull vissa undantagsbestämmelser
i gällande förfogandelag
vore befogade. Det kan vidare tänkas att
jordbruket i samma syfte borde sättas i
samband med vissa åtaganden beträffande
undanförseln o. s. v. i händelse
av krig.

Det vore synnerligen värdefullt om
åtgärder av det slag jag nu endast antydningsvis
kunnat anföra kunde tagas
upp till prövning exempelvis inom riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
därest den framtida tekniska utformningen
av gengasdrift på våra traktorer
motiverar detta. Det skulle också
vara av värde om jordbruk, skogsbruk
och industri finge en viss uppfattning
om under vilka förhållanden riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
tänker sig att genom sin medverkan i
möjlig utsträckning säkerställa dessa
näringsgrenars oundgängliga energibehov
i den mån dessa beror av motorbränsle.

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Statligt stöd till försöksverksamhet vid lantbruks- och lantmannaskolor med gengas drift

av traktorer och bilar

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Brandt i Sätila
framställde inte något yrkande, och då
kunde det kanske vara onödigt av mig
att här ta till orda. Jag skall heller inte
polemisera mot herr Brandt beträffande
nyttan av de undersökningar, som
det här är fråga om. Men herr Brandt
sade, att det rådde skilda uppfattningar
mellan utskottet samt statens maskinprovningar
och motionärerna, och det
är ett påstående som jag måste något
ingå på. Motionärerna talar om värdet
av försöksverksamhet på detta område
vid lantbruks- och lantmannaskolor, och
de säger i det sammanhanget följande:
»Det synes oss därför angeläget, att man
redan nu söker få i gång särskild försöksverksamhet
i detta syfte.» Det gäller
alltså en försöksverksamhet med
gengasdrift av traktorer och bilar.

Statens maskinprovningar har yttrat
sig över motionen i denna del, och det
läste också herr Brandt upp. Men herr
Brandt citerade inte rätt. Det är det
som är det anmärkningsvärda. Statens
maskinprovningar skriver nämligen
följande: »Det är givetvis icke möjligt
att vid jordbrukets skolor driva någon
mera omfattande egentlig försöksverksamhet
på gengasområdet eftersom en
sådan kräver dyrbar utrustning och specialtränad
personal. Detta torde icke
heller vara avsikten med de framlagda
motionerna.»

Men herr Brandt sade i stället att
statens maskinprovningar framhållit,
att »motionen avser sannolikt inte detta».
Jag antecknade den exakta ordalydelsen,
och jag förstår inte vad det
kan finnas för anledning att citera på
annat sätt än det är skrivet. Det går väl
lika bra att citera rätt.

Statens maskinprovningar har i sitt
yttrande utgått ifrån att försöksverksamheten
kräver dyrbar utrustning och
specialtränad personal, men utskottet
har i det sammanhanget bara sagt följande:
»Att såsom motionärerna avsett

förlägga viss rent teknisk försöksverksamhet
med gengasdrift av traktorer och
bilar jämväl till lantbruks- och lantmannaskolor
finner sig utskottet icke
böra förorda — — —.» Utskottet har
sålunda där helt stött sig på statens maskinprovningar.

Sedan slutar utskottsutlåtandet sålunda:
»Däremot anser utskottet det
önskvärt och lämpligt att elever vid
skolor av nyssnämnt slag kan meddelas
viss utbildning beträffande handhavande
och drift av gengasdrivna traktorer»
samt tillägger, att kostnaderna för anskaffande
senare av erforderlig specialutrustning
till de skolor, där nämnda
utbildnings- och kursverksamhet befinnes
böra anordnas, torde böra täckas
inom ramen för de medel som må komma
att anvisas under anslaget Bidrag
till undervisningsmateriel för maskinundervisning.
Utskottet har där inte sagt
någonting om huruvida nu utgående
anslag räcker eller inte. Det vet vi inte.
Men med en sådan skrivning är det väl
förutsatt att erforderliga anslag anvisas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Vi har i motionen använt
uttrycket »särskild försöksverksamhet».
Därmed har vi givetvis avsett
sådan form av försöksverksamhet som
skolenheterna kan bedömas ha resurser
för. Statens maskinprovningar framhåller
betydelsen av att skolorna är utrustade
med gengastraktorer vid sidan av
normal traktorutrustning för att därigenom
kunna meddela undervisning till
elever och en del av bygdens jordbrukare
och bekantgöra vad som kommit
fram på gengasområdet. Detta är en försöksverksamhet
av sådant slag som skolorna
har resurser för.

Låt mig göra en jämförelse! Om forskningen
inom växtförädlingen kommer
fram till vissa sorter som anses prövningsvärda,
placeras de ut i försöks -

Onsdagen den 11 november 1959

Nr 25

Interpellation ang. sysselsättningsmöjligheterna vid örlogsvarvet i Karlskrona

verksamhet hos enskilda jordbrukare
och på skolor för att man skall få möjlighet
att bedöma vad de kan duga till
i praktiskt sammanhang. Precis detsamma
avser vi med motionen om denna
försöksverksamhet. Vi vill alltså med
skolornas biträde ge statens maskinprovningar
och även andra forskningsoch
försöksanstalter möjlighet att i praktiken
pröva de tekniska lösningar de
kommit fram till.

När jordbruksutskottet säger att motionärerna
avser en rent teknisk försöksverksamhet
och bedömer denna
som olämplig för skolorna, är detta
jordbruksutskottets egen uppfattning
om vad försöksverksamheten vid skolorna
skall avse. Det är detta som givit
mig anledning att säga att jag tror att
det råder skilda uppfattningar om vad
som i detta sammanhang skall anses
vara forsknings- och försöksverksamhet
och att detta medfört att motionärernas
och jordbruksutskottets uppfattningar
nte kunnat samordnas. Jag håller alltså
före att utskottet här har lagt in en
2gen uppfattning om vad slags försöksverksamhet
skolorna skall bedriva och
bedömt den nu föreslagna som alltför
kvalifikationskrävande. Hade utskottet
följt den andra delen i statens maskinprovningars
yttrande — vilket det varit
oförhindrat att göra — hade utskottet
däremot kunnat ställa sig positivt
till motionärernas förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Interpellation ang. sysselsättningsmöjligheterna
vid örlogsvarvet i Karlskrona

Herr NILSSON i Gävle (k) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Osäkerhetstillståndet
rörande örlogsvarvets i Karlskrona
framtid och avsaknaden av bestämda
långsiktiga perspektiv har försatt de
anställda inte bara i ett materiellt osäkerhetstillstånd
utan jämväl för många

skapat svåra psykiska påfrestningar.
Hur skall framtiden gestalta sig? Skall
jag få behålla mitt arbete eller tillhör
just jag dem som kommer att drabbas
av eventuella personalminskningar?
Detta är frågor, som de anställda dagligen
ställer sig.

Karlskronautredningen, vars utredning
— i sina slutledningar — utsatts
för en nedgörande kritik, en kritik, som
för alla som följt frågans handläggning
synes vara berättigad, har bl. a. fört
fram två alternativ. Enligt alternativ
I beräknas arbetarantalet komma att
uppgå till ca 1 800 man och enligt alternativ
II till 1 200 man. I september
månad i år var ca 1 650 man anställda.

Av lättförklarliga skäl tilldrar sig det
största intresset just nu frågan: Vilket
alternativ kommer regeringen att biträda
vid ett slutligt avgörande beträffande
örlogsvarvets framtida uppgifter?
Skillnaden i de olika alternativen är ca
600 anställda och utgör därför ett av de
dominerande frågetecken som arbetarna
brottas med. Ett klart besked från
regeringen på just denna punkt skulle
skingra mycket av den oluststämning
som nu råder vid varvet bland de anställda.

Jag utgår ifrån att regeringen söker
en lösning enligt alternativ I, dvs. att
arbetstillfällen skapas för minst 1 800
man. Skulle det emellertid av skäl, som
ännu icke är kända, ej vara möjligt att
stadga sysselsättningsgraden vid varvet
och helst öka densamma något, inställer
sig frågan om att skapa fram nya
sysselsättningsobjekt för arbetarna och
tjänstemännen i Karlskrona stad men
även för hela östra Blekinge.

Med hänvisning till denna motivering
ber undertecknad få rikta följande frågor
till statsrådet och chefen för socialdepartementet: 1)

Vilket av de två alternativen i den
s. k. karlskronautredningen kan tänkas
få regeringens stöd?

2) Har regeringen övervägt starta annan
statlig industri i Karlskrona med

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer — Interpellation
ang. utbetalningen av sjukpenning i vissa fall

omnejd därest sysselsättningsmöjligheterna
vid varvet skulle tendera till
att bli sämre?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. rabatterade järnvägsresor
för folkpensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:

Herr talman! De senare åren har folkpensionärer
under en kort tidsperiod
åtnjutit rabatt vid resor på statens
järnvägar. Jul- och nyårshelgen 1958—
1959 gällde sålunda halvt pris på tur
och retur-biljetter under tiden 26 december—10
januari, vissa dagar dock
undantagna. Blandi folkpensionärerna
har dessa billiga resor varit mycket
uppskattade. Många, som annars inte
hade haft råd att resa, har på detta sätt
fått tillfälle att t. ex. besöka släkt och
vänner. Jar förmodar, att liknande reserabatter
kommer att tillämpas under
den kommande jul- och nyårshelgen.

Fråga är, om man inte på detta område
skulle kunna gå ett steg längre
genom att utvidga tiden för dessa reserabatter
vid de nämnda helgerna eller
ännu hellre införa flera perioder med
billiga folkpensionärsresor. Kanske kan
Danmarks exempel härvidlag vara till
en viss ledning.

I Danmark reser folkpensionärerna
på halv biljett på järnvägarna under
tiden september till maj vid färd över
50 km och med vissa inskränkningar.
Biljetterna gäller endast tisdag—fredag
i varje vecka, dock inte — för att ta
det aktuella läget — under tiden 19
december—4 januari, ej heller 9 april—
19 april. Danskarna är alltså mera generösa
under en stor del av året men
medger ej resor under jul- och påskhelgerna.
Det är helt naturligt, att den

svenska rabatten vid jul- och nyårshelgerna
måste vara kvar, men därtill
borde kunna läggas rabatt vid andra
tidpunkter.

Flertalet folkpensionärer har mindre
pengar att röra sig med än de som befinner
sig i de arbetsföra åldrarna. Om
SJ skulle införa en utvidgning av reserabatterna,
måste detta innebära att
betydligt fler pensionärer reser än annars
vore fallet. Det är troligt, att en
utvidgning i själva verket skulle ge SJ
större inkomster och alltså vara till
förmån även för järnvägarna. Med nuvarande
konkurrensförhållanden och
de i regel mycket goda utrymmena på
järnvägarna skulle vidgade folkpensionärsrabatter
inte medföra några som
helst ökade utgifter för SJ, enbart en
chans till ökade inkomster.

Det förefaller mig alltså som skulle
en reform i här antydd riktning innebära
fördelar för såväl folkpensionärerna
som statens järnvägar och därför
vara i bägges intresse. Naturligtvis vore
det önskvärt att en utvidgning av tiden
för dessa resor gjordes så generös
som möjligt. Jag skall dock härvidlag
inte framställa några förslag.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet ta upp till prövning
frågan om att på sätt som tidigare
förekommit låta folkpensionärerna få
rabatt vid tur och retur-resor på statens
järnvägar och att därvidlag betydligt
utvidga den tid, under vilken dessa
resor får företagas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. utbetalningen av
sjukpenning i vissa fall

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Onsdagen den 11 november 1959

Nr 25

Fröken KARLSSON (h), som anförde:

Herr talman! I skrivelse den 5 februari
1954 till Kungl. Maj:t föreslog riksförsäkringsanstalten,
att i 27 § sjukförsäkringslagen
borde införas en bestämmelse
om att sjukkassa på framställning
av nykterhetsnämnd skulle äga
förordna, att sjukpenning jämte barntillägg,
tillkommande den som vore eller
nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk,
skulle utbetalas till kommunal
myndighet eller den sjukes make
eller annan person för att användas till
den sjukes eller hans familjs uppehälle.

Riksförsäkringsanstaltens förslag har
hittills inte föranlett någon Kungl.
Maj :ts åtgärd, vilket enligt mitt förmenande
är förvånande. Som bestämmelserna
i sjukförsäkringslagen nu är utformade
har sjukkassa inte någon möjlighet
att förhindra att en alkoholskadad
person får ut sjukpenningersättning,
även om han använder pengarna
till spritinköp. Endast om han är intagen
på alkoholistanstalt skall sjukpenning
ej utgå. Meningen med sjukförsäkringen
är väl ändå inte att sjukpenningen
till en alkoholskadad person
skall ge honom möjlighet till ytterligare
spritinköp och härigenom bidraga
till att förvärra hans sjukdomstillstånd.
Infördes i sjukförsäkringslagen en bestämmelse
av den innebörd riksförsäkringsanstalten
föreslagit, torde dylikt
kunna undvikas.

Under åberopande av vad ovan anförts
får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att föreslå
att i sjukförsäkringslagen införes en
bestämmelse av det innehåll riksförsäkringsanstalten
föreslagit i skrivelse den
5 februari 1954?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. Dalarnas järnvägskommunikationer Herr

ELIASSON i Sundborn (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Inom Kopparbergs län
råder en utbredd uppfattning om att
järnvägsförbindelserna med huvudstaden
icke är tillfredsställande. I varje
fall beträffande mellersta Dalarnas, Siljansbygdens,
Norra Dalarnas och Västerdalarnas
kommunikationer kan berättigad
kritik anföras. Kopparbergs
län har ett relativt differentierat näringsliv
och en betydande folkmängd.
Därtill kommer, att Dalarna är ett av
landets främsta turistlandskap. Turisterna
söker sig till alla delar av Dalarna,
men det största antalet besöker Siljansbygden,
där turistnäringen är starkt
utvecklad. Även Dalarnas fjällvärld har
en betydande besöksfrekvens.

Ett län med så stor folkmängd och
omfattande turism borde kunna påräkna
särskild uppmärksamhet från järnvägsmyndigheternas
sida. Behovet av
snabba och bekväma förbindelser med
huvudstaden är emellertid icke nöjaktigt
tillgodosett. Några exempel illustrerar
detta.

Från Falun till Stockholm är avståndet
249 km. Med den snabbaste förbindelsen
över Krylbo (»Dalpilen») tar resan
för närvarande 3 timmar 40 minuter.
Övriga tåg kräver väsentligt längre
restid. Som jämförelse kan nämnas att
avståndet från Örebro till Stockholm är
223 km och restiden med »Värmlänningen»
2 timmar 24 minuter. En resa
med detta tåg från Karlstad till Stockholm
— avståndet är 329 km — kan
företas på 4 timmar 3 minuter.

»Dalpilen» kan än mindre tillgodose
behovet av en snabb och bekväm förbindelse
för Siljansbygden och norra
Dalarna, eftersom passagerarna från
dessa delar av länet är nödsakade att
färdas med rälsbuss till och från Borlänge.

De otillfredsställande järnvägsförbindelserna
mellan Siljansbygden och

Nr 25

Onsdagen den 11 november 1959

Interpellation ang. Dalarnas järnvägskommunikationer

Stockholm må belysas med ytterligare
exempel. Från Rättvik till Stockholm
är avståndet 290 km och den kortaste
restiden 4 timmar 42 minuter. Avgångstiden
från Rättvik är då kl. 5.28
och passagerarna måste byta tåg i Borlänge.
Övriga tåglägenheter kräver en
restid av 5%—drygt 6 timmar.

Övre Siljansbygden är också uppenbart
missgynnad. Med den snabbaste
förbindelsen från Mora till Stockholm
(avståndet är 329 km) blir restiden

5 timmar 20 minuter. Rälsbussen avgår
då från Mora redan kl. 4.50 på morgonen,
vilket för många resenärer utan
tvivel ter sig avskräckande. Övriga tågförbindelser
å sträckan Mora—Krylbo
—Stockholm kräver en restid av över

6 timmar. Det är ingen överdrift att
påstå, att dylika järnvägsförbindelser
icke tillgodoser ortsbefolkningens och
turismens berättigade anspråk på goda
kommunikationer.

Även för Västerdalarna föreligger behov
av snabbare kommunikationer med
huvudstaden. Från Malung, ett samhälle
med starkt utvecklad företagsamhet och
beläget relativt nära fjällbygden, är avståndet
till Stockholm cirka 350 km. En
tågresa Malung—Stockholm tar för närvarande
drygt 7 timmar och det är
omöjligt att göra fram- och återresan
med tåg på samma dag.

Med hänsyn till länets folkmängd, den
omfattande turismen, bristen på reguljärt
linjeflyg samt att möjlighet att utnyttja
sovvagnsförbindelser saknas,
framstår det som angeläget att järn -

vägskommunikationerna väsentligt förbättras.
En åtgärd i detta syfte vore en
elektrifiering å vissa bandelar. Vidare
borde lättare tågsätt med diesel- eller
dieselelektrisk drift kunna insättas för
att möjliggöra väsentligt snabbare och
bekvämare förbindelser. Härigenom
skulle det bli möjligt att även öka resandetrafiken
på tågen, eftersom många
personer för närvarande föredrager att
göra resan till och från Stockholm med
bil för att minska restiden. Därtill kommer,
att ett ökat antal turister kan väntas
resa till Dalarna om snabbare och
bekvämare järnvägsförbindelser skapas.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
att Dalarnas järnvägskommunikationer
icke är tillfredsställande?

2. Planeras några åtgärder för att
förbättra dessa kommunikationer, t. ex.
elektrifering av vissa bandelar och utnyttjande
av lättare tågsätt för att nedbringa
restiderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.19.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 59
909153