Tisdagen den 3 november. Sid (Riksdagens protokoll 1953:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FORSTA KAMMAREN

Nr 27

3—4 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Lundqvist ang. dyrortsindelningen
för Stockholms inre förortsområde ........................ 3

Interpellationer:

av herr Wehtje ang. behovet av fortsatt valutareglering ...... 14

av herr Franzén om åtgärder i anledning av gotlandskommitténs
förslag .......................................... 15

Onsdagen den 4 november.

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition ang. upphävande
av bestämmelserna om värdering av varulager .............. 17

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Tisdag-en den 3 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram:

Johannesburg 30/10 1953.

Riksdagens första kammare, Stockholm.

Anhåller om förlängd ledighet t. o. m.
14 november för fullföljande av mitt
uppdrag.

Gerard De Geer.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms
inre förortsområde.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundqvists
interpellation angående dyrortsindelningen
för Stockholms inre förortsområde,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Herr Lundqvist har frågat mig,
om jag vill redogöra för de motiv, som
legat till grund för Kungl. Maj:ts frångående
av socialstyrelsens och dyrortsnämndens
förslag till ortsindelning för
Stockholms inre förortsområde och om
jag har för avsikt att inom en nära
framtid skapa en enhetlig ortsindelning
för Stockholm och dess inre förortsområde.

Vid de två tillfällen riksdagen behandlat
den nu aktuella ortsgrupperingen
— 1951 vid behandlingen av proposition
nr 111 om anslag för en dyrortsundersökning
och under denna riksdags
vårsession vid behandlingen av proposition
nr 132 angående ny lönegruppering
-— har det från skilda håll understrukits,
att det gällde att erhålla en indelning i

områden, som från dyrhetssynpunkt var
någorlunda enhetliga. Riksdagen har i
överensstämmelse härmed godkänt förslag
till riktlinjer för en dyrortsundersökning
så utformad, att huvudvikten
inte lades vid att mycket fint gradera
kostnadsförhållandena mellan de
särskilda kommunerna eller orterna utan
vid att ange kostnadsrelationerna mellan
större likartade områden.

Detta utjämningsförfarande, som kommit
till användning vid prisundersökningen
och i sifferbearbetningen och
därefter även vid de skälighetsbedömningar,
som varit ett viktigt moment
vid placeringen i ortsgrupp av de skilda
kommunerna, har nu kritiserats från
två olika utgångspunkter. Sålunda har
missnöje framkommit från kommuner,
som ansett att metoden medfört att ett
lägre indextal erhållits än som skulle
ha blivit fallet om kommunens förhållanden
ensamma fått bestämma siffrorna.
Den andra utgångspunkten representeras
av kommuner, som haft indextal
uppgående till eller nära svarande mot
gränsen till en högre ortsgrupp än den
som slutligen fastställts för kommunerna.
När det gäller den förstnämnda kategorien
av kommuner, så har dessa kommuner
med sina högre kostnader medverkat
till att höja ett helt områdes indextal.
Skulle man inrikta sig på att
i efterhand justera upp de kommuner,
som har de något högre kostnaderna,
bjuder konsekvensen att man helt överger
tanken på enhetliga områden och
genomför även de nedflyttningar som
blir en följd härav. Den andra kategorien
av kommuner, d. v. s. de som siffermässigt
uppfyller eller har indextal
nära svarande mot de uppställda kraven
för placering i högre ortsgrupp,
har i flera fall vid den slutliga prövningen
inte ansetts vara så särpräglade
i förhållande till de omgivande kommunerna
att en utbrytning ur området kun -

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

nät försvaras. Det har här närmast gällt
att i efterhand företaga en korrigering
som motiverats av att ett så vitt möjligt
likartat betraktelsesätt bör tillämpas för
hela landet.

Den som regel i grupperingsarbetet
tillämpade områdesenheten har varit länet.
För stockholmsområdet har socialstyrelsen
emellertid räknat med en särskild
områdesindelning med ett yttre
och ett inre förortsområde. Det inre förortsområdet
har vid prisundersökningarna
i vissa delar jämställts med Stockholm.
En liknande metod har av socialstyrelsen
tillämpats i fråga om Göteborg.

Vad sedan angår inplaceringen i ortsgrupp
av förortsområdena, föreslog socialstyrelsen
för stockholmsområdets del
ett 5-ortsområde omgivet av ett 4-ortsområde.
Tanken bakom detta förslag var
uppenbarligen, att övergången till det
kringliggande 3-ortsområdet inte skulle
bli alltför brant. Socialstyrelsen utformade
sitt förslag så att antalet kommuner
i 5-ort i stockholmsområdet utökades
från 4 till 13. I sitt yttrande över
de besvär, som inkom i anledning av socialstyrelsens
förslag, förordade dyrortsnämnden
som en konsekvens av de av
socialstyrelsen föreslagna uppflyttningarna,
att ytterligare två kommuner skulle
uppflyttas till 5-ort. Men inte heller
en sådan indelning har på vissa håll ansetts
tillräcklig. Vid uppvaktning i civildepartementet
föreslog sålunda Stockholms
förorters samarbetsnämnd en sådan
utvidgning av 5-ortsområdet, att därinom
skulle falla ytterligare It kommuner,
däribland kommuner med indextal,
lägre än indextalen för många av de
orter som ute i landet hänförts till ortsgrupp
3. Enligt min mening kan det inte
anföras tillräckligt starka motiv för att
för dessa kommuner tillämpa ett betraktelsesätt,
som alltför mycket avviker från
det som kommit till användning för landet
i övrigt. Det har därför gällt att
noga beakta de tillämpade beräkningsmetoderna
och arten av de framkomna
indextalen och att för förortsområdena
liksom för andra landsändar fullfölja
den tanke på enhetliga områden som

utmärker hela den nu fastställda ortsgrupperingen.

Vad särskilt beträffar siffermaterialet,
så har socialstyrelsen i fråga om resekostnaderna
tillgodoräknat både det yttre
och det inre förortsområdet till Stockholm
samma resekostnader som tillämpats
för Stockholm. En liknande metod
har kommit till användning i fråga om
Stor-Göteborg. Det kan givetvis diskuteras,
om detta förfaringssätt varit lämpligt.
Den person i Stockholms förortskommuner,
som arbetar på den egna orten,
har ju i regel inte så stora kostnader
för arbetsresor som de för Stockholm
beräknade. Det är den som arbetar
utom kommunen, d. v. s. i regel i Stockholm,
som får de högre resekostnaderna.
Men för den personen utgår redan lönen
enligt Stockholms ortsgrupp och
hans resekostnader kan inte motivera
en höjd lön för den som inte har samma
utgifter. Det låter sig givetvis göra
att räkna om indextalen för olika förortskommuner
och härvid tillämpa den
metod som utnyttjats för landet i övrigt
och låta resekostnaden variera efter
avståndet till närmaste inköpsort. För
nära nog samtliga förortskommuner skulle
man då erhålla lägre kostnadstal än
de nu redovisade.

Herr Lundqvist synes ha funnit det
särskilt anmärkningsvärt att Kungl.
Maj:t i fråga om stockholmsområdet på
vissa punkter frångått socialstyrelsens
och dyrortsnämndens förslag och inte
endast expedierat de slutsatser, som dragits
av dessa instanser. Jag vill då erinra
om att socialstyrelsen i sin skrivelse
den 30 oktober 1952, vari resultaten
av 1951 års dyrortsundersökning
redovisades, uttryckligen framhöll, att de
av styrelsen tillämpade principerna för
Stockholms och Göteborgs förortsområden
inte skulle betraktas som definitiva
utan kunna upptagas till förnyat övervägande
vid skälighetsprövningen av orternas
slutliga placering i ortsgrupp.
Detta uttalande har av riksdagen lämnats
utan erinran.

Den ståndpunkt, jag intagit när det
gäller stockholms- och göteborgsområ -

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

dena, har som jag redan understrukit,
influerats av de jämförelser, som kan
göras med ortsgrupperingen i landet i
övrigt. Jag har vid dessa jämförelser
kommit till den uppfattningen, att socialstyrelsens
och dyrortsnämndens förslag
genom särskilda beräkningsmetoder
kommit att gynna förortskommunerna
och att en sådan gränsdragning för förortsområdena
skulle ha tolkats som ett
missgynnande av andra landsändar och
kommit att framkalla svårigheter både
i förortsområdena utanför de särskilt
gynnade zonerna och på andra håll i landet.
Ett tillmötesgående av de krav, som
framkommit från förortskommunerna,
skulle innebära att gränsdragningsproblemen
så att säga flyttades längre ut
från cirkelns centrum. Därigenom skulle
svårigheterna endast bli ännu större.

Frågan har ställts om jag skulle vilja
medverka till att inplaceringen i ortsgrupp
av stockholmsområdet på nytt
upptages till behandling. Härpå vill jag
svara, att det vore synnerligen olyckligt
om man ingav löntagare och företagare
den föreställningen, att ortsgrupperingen
skulle vara uppgjord för mycket
kort tid och kunna omprövas med
täta mellanrum. Detta behöver dock inte
utesluta att placeringen av enskilda orter
framdeles kan omprövas, om nya och
vägande motiv härför föreligger.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag ber först att till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet få framföra
mitt tack för vänligheten att vilja
besvara interpellationen och göra det så
snart som skett. Om sedan svarets innehåll
inte skänker mig någon särskild
glädje eller ger anledning till någon särskild
tacksamhet, hoppas jag att herr
statsrådet förstår, varför så är fallet.

På en punkt tror jag nog att vi alla
är tämligen ense, nämligen därutinnan,
att dyrortsfrågan är i hög grad invecklad
och därför också en av de
besvärligaste att komma till rätta med.
I och för sig är det väl inte så
märkvärdigt att regeringens beslut i
frågan har framkallat kritik på många

håll ute i landet. Stockholms län utgör
därutinnan intet undantag. Många och
av skilda slag är de kommuner där man
starkt reagerat mot den beslutade inplaceringen
i de olika dyrortsgrupperna.
Detta är alltså, såvitt jag förstår,
lättförståeligt.

Att jag, herr talman, har tillåtit mig
att interpellationsvägen ta upp frågan
rörande inplaceringen av förortskommunerna
närmast Stockholm, är emellertid
dels därför att, såvitt jag kan finna, den
inplacering som regeringen beslutat beträffande
dem — mot socialstyrelsen och
dyrortsnämnden — stämmer mycket dåligt
med de principiella uttalanden som
riksdagen tidigare har gjort i frågan,
dels därför att själva slutbehandlingen
av ärendet inom regeringen i de delar,
som jag i interpellationen berört, ur demokratisk
synpunkt synes mig lämna
mycket övrigt att önska.

Låt mig, herr talman, till belysning
endast få erinra om att bland de principer
för dyrortsgrupperingen, som på sin
tid framlades av 1950 års dyrortssakkunniga
och som sedermera i huvudsak godtogs
av regeringen och riksdagen, ingick
bl. a., att den administrativa avgränsningen
av Stockholm och Göteborg
inte rimligen kunde få vara avgörande
vid placeringen av förorterna till dessa
städer. En uppdelning av det slag som
regeringen nu på egen hand gjort av
kommunerna inom dessa tätbebyggda
områden måste självfallet medföra en
rad egendomliga gränsfall med därmed
följande ökad misstro mot hela dyrortsgrupperingen
över huvud taget. — Varför
skall t. ex. en folkskollärare eller
posttjänsteman i Stocksund ha lägre lön
än en i Solna? Eller varför skall en motsvarande
tjänsteman i Huddinge kommun
ha lägre lön än en som är anställd
i Lidingö? Dyrortstalet för Huddinge är
ju t. o. m. högre än för både Stockholm
och Lidingö stad.

Ingen lärer väl heller kunna förneka
att regeringens frångående av socialstyrelsens
och dyrortsnämndens förslag rörande
förortskommunerna direkt strider
mot de av riksdagen fastställda principerna
för dyrortsgrupperingen även

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

därutinnan, att den oenhetlighet i fråga
om löner och skatteavdrag, som nu uppstår
inom Stor-Stockliolm, stämmer illa
med riksdagens direktiv om ökad enhetlighet.

Vad sedan rör själva handläggningsförfarandet
inom regeringen kan givetvis
strängt formellt och konstitutionellt,
såvitt jag förstår, ingen anmärkning riktas
mot detsamma. Men nog måste det
väl ändå sägas, att tillvägagångssättet ur
vanliga demokratiska synpunkter är allt
annat än tilltalande. Ingen kunde väl,
herr talman, så som frågan hade lagts
upp i propositionen i våras och även i
herr civilministerns uttalanden under
riksdagsdebatten i ärendet, tänka sig alt
slutbehandlingen inom regeringen av
denna fråga skulle kunna medföra sådana
försämringar i jämförelse med socialstyrelsens
förslag som har blivit fallet
just vad rör Stockholms förortsområden.

Så som frågan nu i slutupploppet behandlades
av regeringen, blev ju de av
mig berörda kommunerna fullständigt
överrumplade, för att nu inte använda
för starka ord. Om dessa kommuner åtminstone
på något sätt i förväg varskotts
av regeringen om eventuella försämringsplaner,
så skulle de givetvis ha
begagnat sig av möjligheten att inför
regeringen framlägga sina särskilda synpunkter
på frågan. Nu kom ju emellertid
regeringsbeslutet som en blixt från klar
himmel och därtill åtskilligt senare än
som i våras hade ställts i utsikt.

Ett obestridligt faktum är att de kommuner,
som av regeringen nedflyttats
i förhållande till socialstyrelsens förslag,
utan egen förskyllan kommit i ett
vida sämre läge än de kommuner, för
vilka socialstyrelsen eller dyrortsnämnden
tidigare under ärendets behandling
ifrågasatt nedsättningar. Dessa kommuner
har ju haft tillfälle att framföra sina
synpunkter och få dem ingående prövade.
Jag är angelägen att understryka
att, såvitt jag vet, ingen motsvarande
uppmaning utgått till någon av de kommuner
som socialstyrelsen placerat i
dyrortsgrupp 5, något som ju f. ö. är
ganska naturligt, eftersom dessa inte

gärna kunde ha några erinringar att göra
mot förslaget. Men nog tycker man
att regeringen hade bort känna det som
en kär plikt i vår demokratiska tid att
åtminstone lämna de berörda kommunerna
tillfälle att framföra sina synpunkter,
innan regeringen fattade sitt
ytterst överraskande beslut om nedflyttning
i förhållande till vad socialstyrelsen
föreslagit.

Vad sedan angår de motiv, som kan
ha föranlett regeringens uppseendeväckande
handlingssätt, vill jag ännu en
gång erinra om vad jag nyss sade beträffande
1950 års sakkunnigas uttalande
rörande förhållandet mellan Stockholm
och Göteborg å ena sidan och
kringliggande förortskommuner å den
andra. I ett tidningsuttalande av den
14 oktober, om jag inte minns fel, säger
statsrådet Lingman »att regeringen
med hänsyn till rättvisa och billighet
ansåg sig icke kunna behandla Stockholms
förorter mera generöst än kommunerna
ute i landet, där många med
samma dyrortstal som Stockholms förorter
också ligger kvar i ortsgrupp 4».
Liknande tankegångar återkommer även
i det nu föredragna interpellationssvaret,
där det till och med nära nog direkt
utsäges, att förortskommunerna på ett
otillbörligt sätt skulle blivit gynnade,
om socialstyrelsens av dyrortsnämnden
tillstyrkta förslag genomförts.

Alldeles bortsett från förutnämnda uttalande
av år 1950 års sakkunniga skulle
jag i anledning av dessa civilministerns
uttalanden gärna vilja ställa frågan,
om herr statsrådet verkligen anser
att det ur rättvise- och billighetssynpunkt
kan vara mera motiverat att jämföra
de av mig berörda förortskommunerna
med kommuner långt inne i landet
än med tätortskommunerna alldeles
inpå knutarna, d. v. s. med Stockholm
och de förortskommuner som även regeringen
placerat i grupp 5. Anser verkligen
herr statsrådet att det är fullt rimligt,
att även sådana förortskommuner,
som har högre dyrortstal än Stockholm
och andra städer i huvudstadens närhet,
placeras i lägre dyrortsgrupp än dessa?
Jag skall sedan inte tvista med herr ci -

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

vilministern om de olika indextalens
värde i nu förevarande avseende. Det är
säkert tämligen överflödigt, ty var och
en, som det allra minsta känner till
kostnads förhållandena i Stockholm och
dess närmaste förortskommuner, måste
veta, herr statsråd, att kostnaderna är
minst lika höga för den berörda befolkningen
utanför det administrativa Stockholm
som för Stockholms befolkning.
Livsmedel, kläder o. s. v. är sannerligen
inte billigare i förortskommunerna,
och hyrorna är förvisso inte lägre i
hyreshusen utanför än innanför tullarna.
Resekostnaderna för de många förortsbor
som arbetar i huvudstaden blir
slutligen betydligt högre än resekostnaderna
för dem som bor i själva huvudstaden.

I sitt radioanförande fredagen den 9
oktober, när konseljen hållits, framhöll
statsrådet Lindman bl. a., att man nödgats
ta hänsyn till åtskilliga omständigheter
som ligger utanför den enskilda
ortens intressen, men att man strävat efter
att genom skälighetsprövningar uppnå
ett någorlunda rimligt resultat. Jag
frågar: År det verkligen herr statsrådets
uppfattning, att regeringens behandling
av förortskommunerna i detta avseende
uppfyller de krav, som statsrådet själv
uppställt såsom normgivande för orternas
inplacering i olika dyrortsgrupper?

I min interpellation utgick jag från
socialstyrelsens av dyrortsnämnden förordade
förslag till inplacering. Herr
statsrådet har nu i sitt interpellationssvar
bl. a. meddelat, att Stockholms förorters
samarbetsnämnd vid uppvaktning i civildepartementet
hade förslagit en sådan
utvidgning av 5-ortsområdet att
inom det skulle falla ytterligare It kommuner,
däribland kommuner med indextal
lägre än indextalen för många av
de orter ute i landet, som hänförts till
ortsgrupp 3. Statsrådet säger sig hysa
den meningen, att tillräckligt starka motiv
inte kan åberopas för att när det
gäller dessa kommuner tillämpa ett betraktelsesätt,
som alltför mycket avviker
från det som kommit till användning
för landet i övrigt. Jag vill inte
här ingå på någon närmare bedömning

av statsrådets uttalande på denna punkt,
inte minst därför att tiden, som beretts
mig, varit för kort för att jag redan nu
skulle kunna hinna undersöka alla dessa
olika elva fall och bilda mig någon egen
uppfattning i frågan. Oförbehållsamt vill
jag emellertid gärna i detta sammanhang
deklarera såsom min mening att åtminstone
i vissa fall mycket starka skäl
talar för en uppflyttning även av sådana
ytterkommuner. Jag nämner bara
såsom ett enda exempel — jag skulle
kunna räkna upp flera — Vaxholms
stad, som ju inte ligger bara på en ö,
utan även omfattar ett stort antal Öar
runt omkring Vaxön, nyligen inkorporerade
med staden.

Jag nöjer mig alltså med att utöver
vad jag sagt på denna sista punkt endast
understryka att de kommuner, som berörts
i min interpellation, i varje fall
inte kan hänföras till kategorien »tveksamma
fall». Även om statsrådet alltså
inte ansett sig över hela linjen kunna
tillmötesgå vad samarbetsnämnden föreslagit,
kan detta, såvitt jag förstår, inte
på något sätt tagas till intäkt för att inte
följa socialstyrelsen och dyrortsnämnden
i vad gäller de av mig berörda inre
förortskommunerna, alla med höga dyrortstal.
Jag är för min del också alldeles
övertygad om att samarbetsnämnden
aldrig kunnat tänka sig att dess uppvaktning
skulle kunna få sådana konsekvenser
som den nu tycks ha fått.

Jag beklagar att det svar, som civilministern
här i dag lämnat, är så föga
givande och andas så ringa förståelse för
de synpunkter och den reaktion, som
inom här ifrågavarande förortskommuner
gör sig gällande inom de mest skiftande
läger.

När jag bestämde mig för att interpellera
i frågan, var jag redan från början
inställd på att jag också skulle ställa
min fråga nummer två, i vilken jag efterlyst
eventuella nya initiativ från civilministerns
sida. Jag ville göra detta
för att lämna herr statsrådet tillfälle att
i detta sammanhang åtminstone uttala
något tröstens eller hoppets ord till de
i mina ögon misshandlade kommunerna.
Jag är ledsen att jag även i detta avse -

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

ende tydligen har räknat fel. Det vaga
uttalande, som herr statsrådet har gjort
allra sist i svaret, kan ju inte betraktas
såsom vidare hoppingivande. Vi får väl
därför nu tänka oss att taga under övervägande
andra initiativ för att söka vinna
en rättelse, som enligt mitt förmenande
ur rättvise- och även ur andra
synpunkter är högeligen angelägen.

Herr statsrådet UNGMAN: Herr talman!
Jag begärde ordet omedelbart efter
interpellantens anförande, därför att
jag kanske snart måste avlägsna mig till
medkammaren för att där lämna svar på
samma frågor.

Herr Lundqvist började med att erkänna,
att det är mycket svårt att lösa
dyrortsfrågan på ett sätt som kan någorlunda
tillfredsställa alla, och jag tror
att herr Lundqvist med de exempel, som
han anförde, har visat, hur besvärligt
det kan vara då man skall ge sig i kast
med detta problem. Nu har herr Lundqvist
den förmånen framför mig, att han
kan bedöma frågan uteslutande såsom en
förortsfråga, medan regeringen måste
handla någorlunda konsekvent då det
gäller inplaceringen av orterna i riket i
dess helhet.

Vid alla de uppvaktningar, som har
förekommit i denna fråga, har man från
landsortskommunernas sida alltid framhållit
de extra kostnaderna för resor
till närmaste inköpsort, som ofta ligger
långt borta, och för de kanske ännu
längre resorna till den ort, där länet har
sin administrativa förvaltning. Det hänvisas
till att det drar stora kostnader
och tar mycket tid i anspråk, då vederbörande
skall utföra sina förrättningar.
Man bar fördenskull räknat med vissa
avståndstillägg, som inte helt kan kompensera
alla kommuner för dessa olägenheter
men som ger en viss ersättning
vid beräkningen av pristalen. Om man
nu skulle vända på det hela och säga att
vi inte helt kan tillgodose kommunerna
långt ute i landet men att vi måste kompensera
kommunerna i Stockholms närhet,
eftersom de ligger så nära ett administrativt
centrum, kommer det att

bli mycket svårt att vinna förståelse för
dylika synpunkter på andra håll. Man
kan således inte helt avskilja förorterna
kring Stockholm från bedömningen av
problemet för kommunerna i landet i
övrigt.

Jag erkänner gärna att stockholmsförhållandena
så att säga smittar av sig på
de näraliggande kommunerna både i fråga
om bostadskostnader och en del andra
saker. Det har emellertid också visat
sig vid den prisinsamling, som har
gjorts, att dessa kommuner har fått pristal,
som ligger högre för kommuner på
längre avstånd från Stockholm. De kommuner
i Uppland, som ligger närmast
Stockholm, har exempelvis högre pristal
än kommunerna längre bort i detta
landskap. Dessa pristal måste således ha
återspeglat den högre kostnaden, men
pristalen är ändå inte tillräckliga för att
lyfta upp kommunerna i den allra högsta
gruppen.

Om man nu följer av riksdagen godkända
riktlinjer att inte bryta enhetligheten
inom ett område •— såvida det
inte föreligger alldeles speciella skäl —
och man med anledning härav placerar
vissa orter i en lägre dyrort än deras
pristal skulle berättiga dem till, så är
det inte riktigt konsekvent att de orter,
som ligger invid Stockholm, enbart därför
skall flyttas upp i en högre dyrort
än deras pristal ger anledning till.

Bland förorterna norr om Stockholm
ligger Täby på gränsen till 5-ortsgruppen,
medan de övriga förorterna ligger
under denna gräns. Nu betecknade herr
Lundqvist det såsom rätt underligt att
en befattningshavare i Stocksund skulle
ha lägre lön än motsvarande befattningshavare
i Solna. Sådana ojämnheter uppkommer
tyvärr på många ställen här i
landet, när kommunerna är inplacerade
i olika ortsgupper. Nu hör det till
saken, att Stocksund har ett pristal på
990, medan Solna har ett pristal på
1 004,5. Om pristalen kan sägas återspegla
kostnaderna, visar det att Solna ligger
högre i kostnadshänseende än Stocksund.
Men skulle vi komma ifrån dessa
olägenheter, om vi följde socialstyrel -

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

sens förslag, som herr Lundqvist ansåg
vara mera rättvist? Det skulle ha inneburit,
att Järfälla, som har ett pristal
ungefär i mitten av ortsgrupp 3, nämligen
945, skulle ha flyttats upp i 5-ort,
för vilket nu erfordras ett pristal på
1 000, medan Upplands Väsby, som gränsar
intill, har ett pristal på 943, alltså
två enheter under pristalet för Järfälla,
skulle stanna i ortsgrupp 4. Vore det
inte lika orimligt med lönejämförelsen
dessa kommuner emellan? Det visar, hur
svårt det är att få en absolut utjämning,
och de olägenheter det här gäller
skulle man inte få bort vid ett genomförande
av det av herr Lundqvist
rekommenderade förslaget.

Jag tror inte att det kan göras gällande,
att Kungl. Maj :ts beslut om orternas
inplacering strider mot riksdagens
uttalande och beslut. Vad gäller
stockholmsområdet hade socialstyrelsen
i sitt preliminära förslag angivit en
viss placering av kommunerna omkring
de större städerna, men socialstyrelsen
betecknade det såsom ett preliminärt förslag
och ansåg att det skulle kunna göras
till föremål för ytterligare prövning liksom
dess förslag beträffande en hel del
orter inom övriga delen av landet.

Kungl. Maj :t som nu prövat socialstyrelsens
förslag har funnit det vara skäligt
att skydda ett stort antal orter från
nedflyttning och i detta avseende varit
mera generös. Samtidigt har man varit
något mer återhållsam då det gällt uppflyttning
av orter, i all synnerhet sådana
orter, som inte haft pristal som motiverat
inplacering i högre dyrortsgrupp.

Herr Lundqvist ansåg att det kanske
var onödigt att jag i detta sammanhang
blandat in förorternas samarbetskommitté.
Jag vill säga att jag gjort det för
att belysa, hur krånglig den här frågan
är. Socialstyrelsen hade försökt att så
att säga fånga in Stor-Stockholm i sitt
första preliminära förslag. Dyrortsnämnden
hade intej vill jag säga, gått in på
någon prövning av socialstyrelsens första
förslag, utan sade i sitt yttrande att
konsekvenserna därav väl ändå måste bli
att man tar med ytterligare kommuner

för att få med Stor-Stockholm. Men förortskommittén,
som ju bör känna till
förhållandena i stockholmsomgivningen,
ansåg att Stor-Stockholm är mycket större.
Skulle man tala om Stor-Stockholm,
måste man ta med elva kommuner till.
Därvid skulle emellertid området ha
sträckts ut så långt, att inom 5-ortsområdet
inrymts kommuner, som, om de
varit placerade ute på landsbygden, hade
hänförts till 3-ortsgruppen. Jag tror
inte att det skulle betraktas som en särskild
upphöjd rättvisa, om man handlade
på detta sätt.

Slutligen gäller det frågan nr 2, som
interpellanten hade ställt. Herr Lundqvist
var inte riktigt nöjd med mitt svar,
därför att det inte innebar ett direkt
löfte. Jag tycker verkligen att man bör
vara försiktig med att ge löften. Även
om kritiken är stark, bör man inte försöka
komma ifrån den genom att ge
löften, med mindre man vet att det
finns ett underlag för infriandet av löftena.
Jag har i mitt svar sagt, att man
inte alltför ofta kan ompröva dyrortsgrupperingen,
men att detta inte behöver
utesluta att placeringen av enskilda
orter framdeles kan omprövas,
om nya och vägande motiv härför föreligger.
Kan sådana motiv anföras, är
det ingen prestigesak för vare sig mig
eller regeringen att rätta till det. Men
jag kan inte ge löfte om att vidtaga de
och de ändringarna, förrän jag har fått
se de skäl, som kan anföras.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! Jag skall inte direkt lägga mig i
denna interpeilationsdebatt, men jag
skulle vilja knyta några allmänna reflexioner
till denna fråga.

Civilministern har på ett utomordentligt
sätt här klargjort de stora svårigheter,
som är förknippade med att åstadkomma
resultat som kan accepteras på
så många håll som möjligt — att uppnå
resultat, som blir tillfredsställande för
alla, han kanske själv är den förste att
erkänna är omöjligt, och det är väl allas
vår uppfattning.

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

Även interpellanten har gett till känna
sin förståelse för dessa svårigheter. De
är ju, som jag nämnde, inte obekanta för
någon. Varje gång det genomförs en förändring
i dyrortsgrupperingen uppstår
det irritation, kritik och klagan. Det är
för övrigt inte bara när förändringen
sker som sådan klagan förekommer, utan
även under tiden mellan dylika förändringar.
Man skulle kunna säga att det
förekommer en nästan oavbruten klagan
och irritation över verkliga eller förmenta
orättvisor. Det är väl så, att så
länge vi har ett dyrortssystem, kommer
detta att förbli mer eller mindre orättvist
till sina verkningar. Det kan man
aldrig komma ifrån, och det kan heller
aldrig förnekas. Tidigare har ju orättvisorna
i detta system starkast framträtt
i skillnaden mellan å ena sidan städer
och tätorter och å andra sidan rena
landsbygden.

Den beslutade ändringen särskilt med
hänsyn till att det nu blir större områden
bär ju eliminerat de mest i ögonen
fallande orättvisorna. Man kan säga att
gränserna för de större eller mindre
orättvisorna i detta system liksom har
flyttats bort. Jag skulle nästan vara frestad
att säga att samhället med detta dyrortssystem
blir som en gubbe som lider
av reumatisk värk. Herrarna vet hur den
gestaltar sig, om Ni har prövat den. Än
får man ont i huvudet, än sitter det onda
i fotterna, än är det i armarna, än i benen.
Det flyttar på sig, men värken är
aldrig helt borta. Det onda sitter kvar i
kroppen. Jag tror att det finns anledning
att säga, att så länge vi har detta dyrortssystem,
finns alltid någon värk kvar
i den svenska samhällskroppen. Man får
både genom civilministerns klarläggande
av dessa stora svårigheter och genom
interpellantens bekräftande av hur
besvärligt det är att komma fram till
rättvisa, faktiskt stöd för den uppfattningen
att de, som har talat för att detta
system bör helt avskaffas, har fått och
ständigt får rätt. Man når enligt mitt förmenande
aldrig ro och och rättvisa, förrän
man är framme vid detta mål. Det
parti, som jag företräder, har ju också
sedan länge haft dyrortsgrupperingens

avskaffande som en av sina förnämsta
programpunkter, och det har i sitt arbete
ständigt strävat efter att nå allt
längre på denna väg.

Man kan ju säga att vi har fullbordat
en etapp på vägen i och med att vi har
fått större områden, men rättvisa är inte
nådd. Här har interpellanten frågat, om
det kan vara riktigt att en tjänsteman i
Stocksund skall ha lägre lön än hans kollega
i Solna. Sådana frågor kan man
ställa i massa. Halland, Skåne och Småland
hör till största delen — om jag
minns rätt — till lägsta dyrortsgrupp. Vi
frågar oss därnere i Halland: Har vi det
verkligen så mycket billigare här än de
har det exempelvis i Bohuslän, som ligger
strax intill vårt län? Detta vill vi
naturligtvis inte erkänna. Sådana frågor
kommer man alltid att kunna ställa, så
länge detta system finns kvar.

Interpellanten nämnde att man får söka
andra vägar och ta andra initiativ.
Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen
att vi så småningom skall kunna
enas om att samt och synnerligen arbeta
för systemets avskaffande. Detta är en
målsättning som jag menar är den enda
riktiga. Det här är ett spörsmål av rätt
stor ekonomisk räckvidd, då man antagligen
inte kan lösa problemet på annat
sätt än genom att skära bort de lägsta
grupperna. Men detta ekonomiska och
statsfinansiella skäl får inte hur länge
som helst skjuta undan ett avskaffande
av det nuvarande systemets orättvisor,
vilka omvittnas på många håll. Vi har
här i dag i denna kammare hört — och
även i andra kammaren har saken dragits
fram genom där gjorda frågor och
interpellationer —• att man är missnöjd;
man känner sig orättvist behandlad, man
vill ha det på annat sätt. Låt oss då enas
om att arbeta för systemets avskaffande!

Herr SöDERQUIST (fp): Herr talman!
Det är många som i likhet med interpellanten
funnit regeringens ställningstagande
till denna fråga svårförståelig.
Skälen härför har de senaste veckorna
så ofta och i så många sammanhang redovisats
— det har ju också skett här,

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

exempelvis av interpellanten — att jag
för min del inte behöver erinra om dem.

Jag bar begärt ordet endast för att
liksom herr Lundqvist understryka, att
befolkningen — i varje fall en mycket
stor part av den — i de kommuner det
här gäller, och jag nämner som exempel
Huddinge, livligt önskar, att dyrortsgrupperingsfrågan
för dessa kommuners
vidkommande snarast måtte omprövas.
Man kan inte förstå, att regeringens beslut
innebär rättvisa, även om man begriper,
att gränsproblem kan finnas och
att det här möjligen kan vara fråga om
sådana gränsproblem. Man menar nämligen,
att också sådana problem bör lösas
så, att man inte nästan utan vidare
kan finna anledning tro sig orättvist behandlad.
Detta är emellertid, som herr
Lundqvist påpekat, fallet beträffande
den lösning, som regeringsbeslutet innebär.

Jag vill alltså, herr talman, med dessa
få ord endast ge uttryck för den önskan
och den förhoppningen, att regeringen
— trots vad civilministern här har sagt
beträffande svårigheterna i det sammanhanget
— måtte finna möjlighet att snarast
ompröva det problem, som interpellanten
berört.

Herr THUN, FRITJOF (s): Herr talman!
Även jag måste tillåta mig att
framföra några synpunkter här, eftersom
det ändå har blivit en interpellation
i ärendet.

Det har överallt väckt bestörtning och
häpnad, när man konstaterat att regeringen
gått emot dyrortsnämnden och
socialstyrelsen i dessa frågor. Jag har
blivit uppvaktad av många som bor i
förorterna — även av arbetarorganisationer
— varvid man påpekat det alldeles
orimliga i den dyrortssättning, som här
har skett. Man har då kommit med de
vanliga bevisen, t. ex. om att hyrorna i
dessa orter inte är lägre än i Stockholm,
snarare tvärtom, och att även skatterna
är högre än i Stockholm. Skillnaden blir
ännu större, eftersom man ämnar sänka
skatten i Stockholm. Dessutom erinras
det om att de flesta inköp får lov att gö -

ras i Stockholm, och då tillkommer ju
resekostnader. Det har visserligen påpekats
att dessa har lagts ovanpå det hela
vid beräkningen och att detta således
skulle ha medfört en viss utjämning.

Om jag gör sådana allmänna reflexioner,
finner jag att t. ex. min egen kommun
blivit på ett alldeles särskilt sätt
illa behandlad. Det är fråga om en kommun,
som håller på att bilda ett tätortssamhälle
— av kommunens cirka 4 000
invånare bor något över 3 000 i tätorten.
Denna kommun, som tidigare har kämpat
rätt mycket för att få rättvisa och
komma upp i fjärde dyrortsgruppen, hade
nu av dyrortsnämnden och socialstyrelsen
placerats i grupp 4, och vi räknade
med att vi äntligen skulle vederfaras
den rättvisa, som vi begärt att få vid
de tillfällen, då frågan om dyrortsgraderingen
tidigare varit uppe.

Som interpellanten mycket riktigt har
framhållit, skulle vi ha kunnat uppvakta
Kungl. Maj :t tidigare i denna fråga, om
vi hade haft en aning om att Kungl.
Maj :t ämnade gå emot vad dessa institutioner
föreslagit. Någon uppvaktning
blev emellertid inte av; vi visste ju att
Kungl. Maj:t var till den grad hetsad
av dylika uppvaktningar, att jag avrådde,
när jag blev tillspord om huruvida
vi ändå inte skulle göra en uppvaktning.
Jag sade, att jag trodde att vi skulle få
rättvisa nu och att vi inte borde besvära
med en uppvaktning — och så blev
slutliga resultatet det som nu föreligger!

Vi har, som sagt, i Österåker hyror,
som ligger högre än i vissa delar av
Stockholm, och skatten hos oss var i
fjol den högsta i Stockholms län. Vi har
en mycket stor enhetsskola med ett 35-tal lärare anställda. När det gäller denna
enhetsskolas högstadier, d. v. s. sjunde,
åttonde och nionde klasserna, vill
vi där ha lärare av särskilt hög kompetens.
Vi vill nämligen inte ha den skolan
av »Epatyp», utan vill visa att enhetsskolan
kan slå igenom. Men det är
väl ingen, som förvånar sig över att lärarna
inte vill betala hyror som är högre
än i Stockholm, samtidigt som de får
lön efter 3-ort. Ortsgrupperingen har
höjts till fjärde ortsgruppen i t. ex.

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

Ljusterö, Värmdö och i Vaxholm. Lidingö
har kommit i femte ortsgruppen,
Täby i fjärde. Men så ligger österåker,
inklämd mellan dessa andra orter, i
grupp 3. Det är inte svårt att räkna ut,
hur det kommer att bli, när vi skall
försöka skaffa lärare för högstadierna
— och likadant är det på andra håll
inom länet. Det är inte endast tjänstemän
utan även andra löntagare, som är
förtvivlade över att de skall hållas nere
i grupp 3, i synnerhet som de vet, att de
i Stockholm måste köpa vad de behöver
för sin livsföring. Vi har på senaste tiden
gjort en uppvaktning och fått ett
ganska negativt svar. Emellertid tar vi
ad notam vad här har sagts, nämligen
att en omprövning skall kunna göras i
fråga om orter, som särskilt kan trycka
på att de har kommit att placeras orättvist,
så att de skall kunna få rättelse.

Jag tror nog att Kungl. Maj:t får lov
att räkna med att efter en sådan omprövning
göra justeringar för orterna
runtom Stockholm och inte minst när
det gäller österåkers kommun.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag är givetvis ledsen över att statsrådet
Lingman har måst lämna plenisalen,
men det kan inte föranleda mig att avstå
från några kompletterande ord i
anledning av vad statsrådet här sade.

Han gjorde gällande, att jag befann
mig i den fördelaktiga situationen att
kunna betrakta denna fråga uteslutande
som en förortsfråga, under det att regeringen
är skyldig att se den ur hela
landets synpunkt. Det kan givetvis sägas.
Men jag skulle, om statsrådet Lingman
hade varit närvarande, velat be
honom att slå upp protokollet från debatten
i denna fråga i våras och där studera
vad han själv sade särskilt på sidorna
10 och 11. Han ger där klart och
tydligt till känna, att just stockholmsområdet
intar en särställning i landet. I det
avseendet kan han också stödja denna
sin uppfattning på vad bland annat 1950
års dyrortssakkunniga själva har anfört.
Man måste komma ihåg, att det här gäl -

ler ett knippe av kommuner som hänger
mycket intimt samman med Stockholm.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga, att nog är det väl ganska egendomligt
hur man ser på förorterna i olika
sammanhang. När det gäller att skaffa
bostäder åt alla dem som söker sig till
Stockholm, räknas det med, även på högre
håll, såsom någonting självfallet, att
de närmaste förortskommunerna skall
vara med och hjälpa till och därmed
ikläda sig och sin befolkning både högre
skatter och mycket väsentliga kostnader,
inte minst för bostads- och skoländamål.
Men när det, mina herrar, sedan
gäller att ordna dyrortskompensationen,
är det uppenbarligen alldeles
slut med gemenskapen med huvudstaden.
Då anses det tydligen på högsta håll
vara fullt i sin ordning att beskära kompensationen
för förortskommunerna.
Nog tycker man, att det borde vara litet
bättre kontakt mellan ledningens vänstra
och högra hand.

Statsrådet Lingman hade ju mycket
ont om tid, och det får kanske tas som
en förklaring till att han i sitt första anförande
bara tog upp det ena av de exempel
som jag lämnat för att bevisa det
orimliga i det nya system som regeringen
har skapat. Jag frågade, varför en
folkskollärare eller posttjänsteman skulle
ha högre lön i Solna än i Stocksund.
Det exemplet passade civilministern att
referera, ty Solna ligger ju beträffande
dyrortstal en aning över Stocksund. Men
civilministern teg av någon underlig anledning
fullständigt när det gällde det
andra exemplet. Jag frågade nämligen
också, om en person i Huddinge, vilken
kommun har högre dyrortstal än Stockholm,
ändå skall ha lägre lön. Det hade
naturligtvis varit roligt att få ett uttalande
även på den punkten, men nu får
vi tydligen gå miste om det.

Jag har i mitt första anförande särskilt
tryckt på — men inte heller på
denna punkt fick jag något svar av civilministern
— att nog borde väl regeringen
i demokratiens heliga namn ha känt
det som en plikt, när man nu — tvärtemot
vad civilministern sade i våras —

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Ang. dyrortsindelningen för Stockholms inre förortsområde.

gjorde en försämring i socialstyrelsens
förslag, att varsko de kommuner, som
därigenom sattes i farozonen, så att de
liksom de kommuner, som i förväg hade
blivit hotade, åtminstone skulle få
tillfälle att komma in med sina påminnelser
och synpunkter. Det svarade civilministern
tyvärr inte heller någonting
på.

Jag vill tillägga, att man inte ens
inom socialstyrelsen, i varje fall så sent
som på eftersommaren, synes ha haft
den minsta aning om att regeringen hade
planer på att försämra dess förslag.
När de olika kommunerna skulle göra
upp sina statförslag, vände de sig ju till
socialstyrelsen för att få höra vilken
dyrortsgrupp de borde räkna med att
bli placerade i. I varje fall fick då vi i
min hemkommun det beskedet — och
jag tror inte att jag blivit felaktigt underrättad,
då jag hört att detta också
gäller alla de andra kommuner som hade
blivit uppflyttade i socialstyrelsens
förslag — att vi självfallet kunde räkna
med den höjda dyrortsgrupperingen, eftersom
det inte fanns något annat förslag
beträffande oss. På grundval av
denna uppgift gjorde vi alltså upp statförslaget
och fick det färdigt dagen innan
eller samma dag som konseljbeslutet
kom — med ett helt annat innehåll
än socialstyrelsens förslag.

Jag upprepar ännu en sista gång mitt
beklagande av den hållning som regeringen
intagit gentemot förortskommunerna,
och jag tror att den allmänna opinionen
i dessa kommuner nog aldrig
lär komma att finna det handlingssätt,
som regeringen i denna fråga lagt i dagen,
rättvist eller rimligt. Mer och mer
tränger sig tyvärr nog i stället den meningen
fram, att det som här skett mer
vittnar om godtycke än om en ärlig vilja
att skipa rättvisa.

Herr BERLITZ (h): Herr talman! Jag
hör till dem som har stått och står förvånade
inför de beslut som regeringen
har fattat i detta ärende. Jag har inte
begärt ordet för att få utveckla denna
min uppfattning, men den är en för -

klaring till att jag för min del med mycket
stort intresse har åhört denna debatt,
som för övrigt också inneburit perspektiv
i en annan principiell riktning
som intresserar mig. Det har här nämligen
kommit fram saker, som berör en
för mig utomordentligt viktig princip i
allt administrativt förfarande, nämligen
att man skall till det yttersta sörja för
att de som har intresse av en angelägenhet,
eller låt oss säga de som är parter
i ett administrativt ärende, skall få tillfälle
att så långt möjligt är framlägga
sitt kunskapsmaterial och sina synpunkter
innan beslut fattas. Det är ju tydligt,
att det har varit klent beställt med det
i detta ärende.

Men det var egentligen inte heller för
detta som jag begärde ordet, utan jag
önskade, herr talman, till protokollet
markera det mycket ovanliga förhållandet,
att vi här under en lång stund har
fört en interpellationsdebatt, utan att
det svarande statsrådet har varit närvarande.
Det är ju klart att det förhållandet,
att kritiken har rört sig ensam, utan
att det bär kunnat bli det tankeutbyte
med regeringsbänken som vore önskvärt,
har varit till stor skada. Det är
alldeles uppenbart, att detta icke är interpellationsinstitutets
syfte, utan avsikten
är att det skall bli ett fortlöpande
meningsutbyte mellan regeringsbänk
och interpellanter. Man måste bygga på
den förhoppningen, att regeringens ledamöter
har tillfälle att offra den tid
som behövs för detta ändamål. Nu är
jag alldeles på det klara med att skälet
till att statsrådet Lingman har avlägsnat
sig är att han bär att besvara en
interpellation i andra kammaren, till på
köpet en interpellation i ett besläktat
ärende. Herr statsrådet har varit angelägen
att eftersom det är samma slags
frågor som väckts i båda kamrarna,
skall de såvitt möjligt behandlas samtidigt
liksom då vi har andra ärenden
uppe. Denna samtidighet är över huvud
taget en olycklig princip, som vi är på
väg att komma ifrån, men den är uppenbart
orimlig i ett sådant här fall, då
det gäller interpellationer, om detta
skall leda till att statsrådet bara får till -

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Interpellation ang. behovet av fortsatt

fälle att ägna ett halvt öra åt den ena
kammaren.

Jag skulle sålunda i anledning av den
här förda debatten vilja tillåta mig att
till regeringen uttala (ten förhoppningen,
att den skall finna möjlighet att hädanefter
ordna interpellationssvaren på
ett sådant sätt, att vederbörande statsråd
har tillfälle att bevista debatten så
länge kammaren känner behov att fortsätta
den.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 233, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt;

nr 235, angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
och

nr 236, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska offentliga
förkrigslån.

Interpellation ang. behovet av fortsatt
valutareglering.

Herr WEIITJE (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Av
alla de regleringar, som infördes under
senaste världskriget och därefter blivit
kvar under efterkrigstiden, är valutaregleringen
den, som syns och märks
minst av den stora allmänheten. Inte
desto mindre griper den djupt in i det
ekonomiska livet och är därför av stor
betydelse för landet i dess helhet.

När valutalagen och den med dennas
stöd möjliggjorda valutaförordningen
tillkom år 1939, skedde det som en beredskapslagstiftning
inför det då befara -

valutareglering.

de krigsutbrottet. Valutalagen fick formen
av en fullmaktslag, som skulle tilllämpas
vid krig, krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest utomordentliga
av krig föranledda förhållanden. Syftet
med lagen var att skydda valutareserven
och minska riskerna av sådana inflytelser
utifrån, som kunde försvåra riksbankens
valutavårdande verksamhet, men
däremot inte att möjliggöra en reglering
av utrikeshandeln. Det förutsattes
såväl av departementschefen som av bankoutskottet,
att lagens tillämpning skulle
genomföras under hänsynstagande till
handelns och samfärdselns intressen och
att förordnanden enligt lagen skulle föregås
av förhandlingar. Sedan lagens tillkomst
har det nu förflutit inte mindre
än 14 år, och det är naturligt att åtskilligt
hunnit ändra sig under denna
tid. Nya problem har dykt upp, och läget
är i väsentliga hänseenden i dag
ett annat än 1939.

Över hela den västliga världen går nu
strävandena ut på att avveckla respektive
uppmjuka valutaregleringarna.
Hand i hand härmed göres stora ansträngningar
att enhetliggöra befintliga
regionala internationella valutasystem
och skapa allmän konvertibilitet mellan
valutorna. Det är inte nödvändigt att
här diskutera utsikterna och tidrymderna
för att nå de uppställda målen,
ej heller omfattningen eller begränsningen
av den konvertiblitet, som kan förverkligas.
Det räcker med att konstatera
målsättningen och att i varje fall en till
vissa affärsområden begränsad konvertibilitet
redan är ett faktum i olika länder.
Till en fullständig frigörelse av utrikeshandeln
är steget måhända ännu långt,
men att det är ett allmänt önskemål hos
förespråkarna för en vidgad internationell
handel att öka denna frihet är uppenbart.

Även i vårt land bör vi medvetet
sträva att avskaffa valutaregleringen och
komma bort från det bundna system, vari
också svensk utrikeshandel fortfarande
får finna sig. Det står så mycket att vinna
av en sådan allmän strävan, att vi
bör fasthålla vid den principen och

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Interpellation om åtgärder i anledning av gotlandskommitténs förslag.

söka skapa erforderliga förutsättningar
för större frihet i utrikeshandel och internationella
betalningar. Det ligger också
en betydande fara i att inte på de
områden, där det kan gå, utnyttja tillfället
och mjuka upp det bundna systemet.
Detta gäller även i nuvarande läge
valutaregleringen. Under övergångstiden
till dennas avskaffande är det särskilt
angeläget, att tillämpningen sker med
erforderlig smidighet och med förståelse
för de internationella affärernas natur.
Farligt är det också att tilägga valutaregleringen
främmande syften, t, ex. av
dirigerande art, när det gäller import
och export. I fråga om garantigivning,
transitoaffärer, finansiering av import
och export, investeringar utomlands
m. m. är det av förklarliga skäl vanskligt
för myndigheterna att ge sig på bedömningar.
Därtill kommer, att tidsfaktorn
spelar en många gånger avgörande
roll i sådana sammanhang, vilket kräver
snabbare beslut än myndigheterna mäktar
med. Praktiska förenklingar i valutaregleringen
skulle, i den mån de är
möjliga, därför vara starkt önskvärda.

På grund av valutalagens karaktär av
fullmaktslag har Kungl. Maj:t årligen
hemställt hos riksdagen om förlängning
av lagens giltighet. Senast skedde detta
vid vårriksdagen för en tid av
ett år. En ny proposition i ärendet
är därför sannolikt att vänta i
början av nästa år. Det borde under
den tid, som återstår tills dess, vara
möjligt att i kontakt med näringslivet
och dess organisationer närmare undersöka,
under vilka betingelser valutalagen
kan tänkas avskaffas helt eller delvis
och i vilken utsträckning den ännu
u,nder nästkommandq budgetår måste
anses ofrånkomlig. Så snabbt som möjligt
och helst under den närmaste framtiden
bör även övervägas, om inte praktiska
förenklingar kan genomföras i tilllämpningen
av valutaförordningen för
att göra denna smidigare samt mindre
formalistisk, tidsödande och besvärande
för affärslivet.

.Tåg får därför anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och che -

fen för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att före framläggande
av eventuell proposition om
förlängning av valutalagen låta närmare
undersöka, i vilken omfattning fortsatt
lagstiftning på detta område är erforderlig
samt överväga möjligheterna
att uppmjuka gällande bestämmelser i
syfte att åstadkomma smidigare tillämpning
av förordningen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder i anledning
av gotlandskommitténs förslag.

Ordet lämnades härefter på begäran till
herr FRANZÉN (bf), som anförde: Herr
talman! Efter motioner av herrar Svensson
i Stenkyrka, Engström i Slite och
Söderdahl i Visby (1:134/1945 och II:
249/1945) tillsattes genom beslut den 27
september 1945 en utredning med uppgift
att utreda den framtida formen för
sjöfartsförbindelser mellan Gotland och
fastlandet samt om detta borde påräkna
statligt stöd. Utredningsmännen framlade
efter slutfört uppdrag sitt betänkande
den 18 januari 1951. Dess majoritet
rekommenderade därvid en helt ny trafikorganisation,
ägd av gotländska företag,
organisationer och institutioner.
För de investeringar förslaget skulle föra
med sig avsågs statlig hjälp i form
av lån.

Som väl alla vet är jordbruket den
gotländska befolkningens huvudsysselsättning.
Gotlands näringsliv i övrigt har
icke den mångsidighet som man finner
i andra delar av vårt land. Strävanden
har gjorts att öka antalet industrier, och
den hantverksmässiga företagsamheten
har understötts. Men så snart man försöker
med något som ligger vid sidan
om den mera servicebetonade verksamhet,
som tillgodoser den egna begränsade
marknaden, stöter man på stora
svårigheter. Orsaken härtill är kostsamma,
tidsödande och ofta även kvalitets -

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Interpellation om åtgärder i anledning

försämrande transporter över havet.
Den transportorganisation vi nu har verkar
hämmande genom sin otillräckliga
kapacitet och föga rationella utformning.

Även passagerartrafiken lämnar mycket
övrigt att önska. Den som vill färdas
med gotlandsbåtarna sommartid bör
vara förutseende och göra biljettbeställningar
i mycket god tid, såvida vederbörande
inte vill åka däck, vilket är
något slags tredje klass, fast utan motstycke
inom andra kommunikationsmedel.
Vill man eventuellt ha en bil med
— och det vill den resande numera ofta
■—• måste plats beställas för denna flera
veckor i förväg. Detta verkar i hög grad
dämpande på reseintresset och är en av
orsakerna till att turismen på Gotland
ingalunda haft den utveckling under senare
år som man haft anledning vänta
sig i jämförelse med andra håll i landet.
Den vidgade semesterrätten har inte
proportionsvis ökat antalet gotlandsresenärer,
man väljer i stället platser

av gotlandskommitténs förslag.

dit man kan komma bekvämt och billigt
och där man kan ta bilen med.

I övrigt vill jag endast hänvisa till
vad 1945 års gotlandskommitté yttrat i
sitt framlagda betänkande.

Då det snart är tre år sedan utredningsmännen
framlade sitt betänkande,
vill jag med stöd av vad här anförts,
anhålla om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta en fråga,
huruvida man kan förvänta något
initiativ från statsrådets sida inom den
närmaste tiden i den riktning som gotlandskommittén
föreslagit.

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 3.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Onsdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
oktober.

Kungl. proposition ang. upphävande av
bestämmelserna om värdering av varulager.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 233, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! I
sammanhang med den nu inledda höstriksdagen
har det spekulerats om huruvida
den skall bli regeringspartiernas
eller oppositionens. Statsministern har
passat på att förklara att vårriksdagen
i varje fall blev regeringspartiernas. Vad
värde har egentligen ett sådant konstaterande?
Säger det mer än att i händelse
av delade meningar regeringspartierna
tar hem spelet med hjälp av sin
på förhand givna majoritet? Om det gäller
att uttala ett omdöme om vilken sida
som haft den starkaste motiveringen för
sin ståndpunkt så är vi själva jäviga och
måste överlåta åt den framtida utvecklingen
att ge svar på den frågan.

Vad särskilt höstriksdagen beträffar,
sådan den konstruerats enligt 1949 års
beslut, framstår den enligt min mening
som ett mycket bristfälligt politiskt instrument.
Arbetsmaterialet begränsas ju
i allt väsentligt till ärenden som uppskjutits
från vårriksdagen, och propositioner
kan endast väckas i speciella undantagsfall.
Urvalet av de ärenden, som
uppskjuts vid vårriksdagen, sker först
vid slutet av densamma och på ett ganska
slumpartat sätt. Systemet är föga äg Första

kammarens protokoll 1953. Nr 27.

4 november.

nät att ge höstriksdagen en väl avvägd
och någorlunda jämnt fördelad sysselsättning.
Parlamentsledan ligger under
hösten på lur både inom och utom riksdagen.
Jag tror att tiden snart är mogen
för att med stöd av erfarenheterna av
den nya ordningen söka finna en bättre
lösning på detta betydelsefulla problem.

I fortsättningen avser jag att fästa uppmärksamheten
vid vissa saker som hänt
under den korta tid som förflutit sedan
riksdagen var samlad.

Först vill jag dock stanna inför något
som inte hänt. Vi möter regeringen i
oförändrad sammansättning. Sedan
högsta domstolens utslag fallit i det
uppmärksammade målet mot statsrådet
Hedlund, avvaktades med spänning vilka
konsekvenser främst statsministern
skulle draga av vad som förekommit.
Beskedet kom i form av en kommuniké
den 4 juli. I första delen av kommunikén
konstateras att herr Hedlunds förseelse
berott av glömska sajnt att ingen
ifrågasätter att glömskan skulle ha varit
avsiktlig eller eljest sätter hans hederlighet
i tvivelsmål, varför ur denna
synpunkt ingen anledning finns att
kräva hans avgång ur regeringen. Att
förseelsen berott av glömska var ingen
nyhet. Åtalet gällde ända från början
grov oaktsamhet. Man kan väl inte gärna
tala om avsiktlig glömska! Om man
misstänkt att förseelsen varit avsiktlig
skulle åtalet ha gällt falskdeklaration.

Statsministerns slutsats innebär att
grov oaktsamhet vid deklaration icke innebär
något som helst personligen diskriminerande,
icke ens om den som
gjort sig skyldig härtill tillhör regeringen
och inom denna är högste målsman
för det till länsstyrelserna knutna taxeringsarbetet.
Jag kan omöjligen följa
statsministern i denna slutsats, som ter
sig så mycket allvarligare som man sedan
år tillbaka på grund av sviktande
deklarationsmoral sökt på olika vägar

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

hos vårt folk inskärpa kravet på ett noggrant
och strikt uppfyllande av deklarationsförpliktelserna.

Under hänvisning till att herr Hedlund
vid bondeförbundets stämma, som
dock hölls före högsta domstolens utslag,
omvalts till partiets ordförande, anser
sig statsministern i den senare delen
av kommunikén kunna konstatera att
ingenting förekommit som är ägnat att
rubba det politiska förtroende som ett
statsråd bör åtnjuta. Statsministern tycks
med andra ord betrakta frågan om det
politiska förtroendet som bondeförbundets
ensak. I själva verket är det ett gemensamt
intresse för alla partier att
de stränga kraven på statsrådsämbetets
anseende upprätthålls. Den vitt spridda
opinion som oavsett partigränser kommit
till uttryck mot statsministerns handläggning
av denna fråga betrakta jag som
ett hälsotecken.

Jag skall härefter övergå till att något
kommentera utvecklingen särskilt
på den ekonomiska fronten sedan vi
sist var samlade. Den har i åtskilliga betydelsefulla
hänseenden varit tursammare
än vi både på regeringshåll och oppositionshåll
hade anledning räkna med.
När statsverkspropositionen framlades
beräknades valutareserven under år 1953
komma att nedgå med bortåt en halv
miljard kronor, ett belopp som vid vårriksdagens
beslut modifierades till 300
miljoner. Som det nu ser ut kommer
valutareserven att utgå ur detta år i ograverat
skick. Importen har blivit avsevärt
mindre än beräknat, exporten något
större, och dessutom har våra terms
of trade förbättrats med cirka 5 procent.
lag betecknar detta som en tursam
utveckling, då den beror av omständigheter
utanför vår egen rådighet
och icke beror av en vis och förutseende
planhushållning.

När finansministern var beredd att
vid årets början acceptera en finansplan
som förutsatte en avtappning av
valutareserven med en halv miljard,
skedde det med hänvisning till önskemålet
om upprätthållande av full sysselsättning.
Från vår sida gjordes gällande
att en stark valutareserv var en

förutsättning för att vi i ett depressionsläge
skulle kunna bemästra sysselsättningsproblemet.
Jag konstaterar med
tillfredsställelse att finansministern nyligen
uttalat sig till förmån för en fortsatt
ökning av valutareserven med tanke
på att kunna möta sysselsättningsproblemet
i en lågkonjunktur.

Det vore förhastat att av den jämförelsevis
gynnsamma utvecklingen av
vår utrikeshandel dra den slutsatsen, att
allting är väl tillrättalagt även för följande
år. Minskningen av importen i år
torde i icke obetydlig omfattning bero
på lagerförtäring av engångsnatur, och
upprätthållandet av exporten torde delvis
förklaras av lagerpåfyllnad utomlands
och verkställandet av Iångtidskontrakt,
som ingåtts under andra betingelser
än de nu rådande. Jag varnar för
en underskattning av den fara, som vårt
höga kostnadsläge innebär. En konjunkturnedgång
i USA under nästa år, som
våra väderleksspåmän finner sannolik,
skulle säkert med all tydlighet visa hur
sårbara vi är på grund av våra höga
kostnader.

Ett framträdande rum i våra debatter
under vårriksdagen intog frågan om
huruvida våra kapitalresurser skulle förslå
för de beräknade offentliga investeringarna.
För egen del gjorde jag gällande,
att med den förda penningpolitiken
skulle den egentliga kapitalmarknaden
icke räcka till. Jag förutsatte, att
en kreditexpansion av ett eller annat
slag skulle krävas. En kreditexpansion
kan komma till stånd antingen genom
riksbanken eller genom affärsbankerna.
Med hänsyn till de ödesdigra verkningar,
som riksbankens tidigare expansionistiska
politik haft på vårt penningvärde,
låg det närmast till hands att
varna för ett nytt beträdande av denna
väg. Beträffande en kreditexpansion genom
affärsbankerna yttrade jag mig mera
förbehållsamt om också kritiskt.

Hittills under året har det statliga utgiftsöverskottet
i allt väsentligt täckts
genom lån i affärsbankerna. Beloppet
uppgår till cirka 1 700 miljoner. Riksbanken
har icke behövt anlitas och har
under tiden 1 januari—31 oktober mins -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

kat sitt innehav av statspapper med ett
belopp av 980 miljoner. Under samma
tid har affärsbankernas inlåning stigit
med en miljard. I förhållande till inlåningen
har bankernas behållning av likvida
medel stigit från 26 till 31 procent.
Hur har nu detta gått till?

När bankerna lånar pengar till staten
genom att köpa statspapper, minskar
detta inte deras likviditet på det sätt som
sker när de lånar ut pengar till allmänheten.
Statspapperen räknas nämligen i
och för sig som likvida tillgångar och inräknas
också i bankernas likviditetskvoter
enligt gällande överenskommelse
med riksbanken beträffande bankernas
likviditetspolitik. De utlånade medlen
flyter i större eller mindre mån tillbaka
till bankernas inlåningsräkningar. Genom
en kreditexpansion av detta slag förbättrar
bankerna alltså sin likviditet i
stället för att försämra den.

Detta kan låta rätt märkligt, men det
beror på det konventionella likviditetsbegrepp
som vi rör oss med. Funktionen
är den, att staten eller riksgäldskontoret
lånar ett visst belopp av affärsbankerna
för att täcka det statliga utgiftsöverskottet.
Detta belopp kommer ut i den allmänna
rörelsen genom att de olika arbetena
sätts i gång, för vilka medlen är
avsedda, och så småningom flyter dessa
pengar tillbaka från alla de olika kanalerna
till inlåningsräkningarna i affärsbankerna.
Resultatet är då, att både det
belopp, som lånats ut och som ersatts
med statsskuldförbindelser, och de pengar,
som av dessa utlånade medel flyter
tillbaka, räknas såsom likvida tillgångar
i bankerna. Genom att bankerna har lånat
ut ett visst belopp till staten, får de
efter någon tid en likviditet som är större
än före utlåningen. När så tiden är
mogen för att liämta nya pengar i bankerna
börjar precis samma förlopp igen,
och på det sättet har bankernas likviditet
stigit och deras inlåningsräkningar
vuxit så att ökningen av deras likviditet
under den hittills gångna delen av innevarande
år är inte mindre än en miljard.

Än så länge har kreditexpansionen
inte varit förknippad med någon pris -

och lönestegringstendens som eljest är
vanlig under tider av kreditexpansion.
Betalningsrörelsens krav på sedlar har
därför inte ökats, och de utlånade pengarna
har utan någon egentlig åderlåtning
flutit tillbaka till bankerna.

Kan då en kreditexpansion av denna
typ fortgå hur länge som helst? En sådan
ständigt fortgående process skulle
innebära, att betalningsströmmen från
bankerna till staten, från staten till allmänheten
och från allmänheten tillbaka
till bankerna skulle ske i form av ett
fullständigt slutet kretslopp. Det föreligger
nämligen i praktiken alltid stora
risker för läckage i detta kretslopp.

En ökning av betalningsrörelsens behov
av sedlar kan komma att inträda,
om de stora statsutgifterna leder till en
överansträngning av samhällsekonomiens
reala resurser med ty åtföljande uppdrivning
av priser och löner. En sådan
utveckling kan också aktualiseras av en
tendens till ökad konsumtion hos allmänheten
eller av en tendens till ökade
privata investeringar. I vilket fall som
helst kommer behoven av mera kontanta
medel i betalningsrörelsen att resultera
i ökade anspråk på bankerna. Dessa
kan då få komma att möta dessa anspråk
antingen genom en ökad utlåning till allmänheten
eller i form av en utströmning
av medel från inlåningsräkningarna. Den
förra tendensen kan möjligen mötas genom
skärpta kreditrestriktioner. Men
hur skall man kunna hindra folk från
att lyfta pengar från sina tillgodohavanden
hos bankerna? I ett sådant läge
blir bankerna tvungna att falla tillbaka
på riksbanken genom att sälja eller belåna
statspapper.

Att finansieringen av statens utgiftsöverskott
hittills i år kunnat ske genom
att staten tagit bankernas kreditgivningsförmåga
i anspråk och icke behövt anlita
riksbanken innebär därför inte att
statsupplåningen skett på ett ur inflationssynpunkt
riskfritt sätt. Den ökade
likviditet, som genom sättet för statsupplåningens
finansiering skapats i sam-1
hällsekonomien och som återspeglas i de
stigande inlåningssiffrorna i bankerna,
har visserligen hittills inte vållat några

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

skadeverkningar. Men skulle nya inflationsimpulser
stöta till, har man genom
denna likviditetsökning skapat de monetära
förutsättningarna för en ny inflationsutveckling.

Denna risk liade kunnat undvikas endast
genom en sådan finansiering av de
statliga utgifterna, att dessa icke lett till
en likviditetsökning i samhällsekonomien,
d. v. s. antingen en skattefinansiering
eller en långfristig upplåning på
marknaden utanför bankerna. En upplåning
av sistnämnda slag borde ha varit
möjlig, om man fört en ekonomisk politik
av det märke vi förordat och som nu
med stor framgång tillämpas i en rad
av länder. Alla åtgärder, som krävs för
att kringgå en politik med rörlig ränta,
tvingar oss att leva mer eller mindre
farligt. Endast med ett sådant fritt system
kan vi räkna med en fri kapitalmarknad
av sådan styrka, att den direkt
tar hand om de statliga lånen.

Vi befinner oss nu vid den tid av året,
då finansministern som bäst bryr sin
hjärna med att försöka få debet och kredit
att gå ihop i det nya budgetförslaget.
Att uppgiften inte är lätt, det visste vi
förut, men lägets allvar framstår med
ökad klarhet genom den utredning rörande
automatiska utgiftsstegringar inom
statens verksamhet, som förre överståthållaren
Nothin med för honom karakteristisk
skyndsamhet och kraft genomfört.

Utredningens syfte har varit att fastslå
omfattningen av de av statsmakterna redan
gjorda åtaganden, som medför ökad
belastning för statsfinanserna under de
närmaste budgetåren. Utredningen har
därvid självfallet måst utgå från de beslut,
som redan är fattade, liksom från
den löne- och prisnivå, som nu gäller.
Redan däri ligger ett betydande osäkerhetsmoment,
som emellertid är ofrånkomligt.
Det synes ha varit utredningens
mening att söka utsträcka sina kalkyler
till 1960-talet för att därmed kunna ge
ett större perspektiv. Svårigheterna har
emellertid visat sig så stora, att man
stannat vid att söka belysa de troliga utgiftsökningarna
under femårsperioden
1954/55—1958/59.

Den sammanlagda automatiska ök -

ningen av de egentliga statsutgifterna
från innevarande budgetår till och med
budgetåret 1958/1959 har av utredningen
beräknats till 850 miljoner kronor. Härav
faller på budgetåret 1954/1955 inte
mindre än 448 miljoner kronor. Vid en
hypotetisk uppskattning av sådana automatiska
utgiftsstegringar, som icke kunnat
till beloppet fastställas, såsom effekten
av löneklassförskjutningar, lokalkostnader,
räntekostnader och kostnader
för nya kapitalinvesteringar kommer utredningsmannen
fram till en total automatisk
utgiftsstegring under femårsperioden
på 1 300 miljoner kronor, därav
under nästa budgetår 575 miljoner kronor.

Att en så stor del av ökningen faller
på budgetåret 1954/1955 är icke ägnat
att förvåna. Å ena sidan har riksdagen
redan — i betydande utsträckning mot
högerpartiets votum — fattat beslut, som
medför väsentliga utgiftsstegringar, vilka
slår igenom just under femårsperiodens
första år. Å andra sidan har utredningen
—■ helt naturligt —• inte haft att taga
med i beräkningen sådana utgiftsökningar,
som ännu inte beslutats men som kan
komma att beslutas under perioden. Sålunda
har hänsyn icke kunnat tagas till
eventuell ökning av den statliga administrationen,
till de krav den fortgående
tekniska utvecklingen kan ställa, till pågående
utredningar eller visserligen avslutade
men ännu ej färdigbehandlade
sådana, till ändringar i sysselsättningsgraden
m. m. Om utgiftsökningar av denna
karaktär uttalar utredningsmannen,
att det ingalunda synes osannolikt att de
på längre sikt kan medföra kostnadsstegringar
av än större omfattning än de
automatiska.

Med hänsyn till de stora krav på
ökade anslag till försvaret, som anmälts
för nästa budgetår, vill jag här inskjuta
en fråga till statsministern, om han
vill möta vår önskan att hålla försvaret
över partierna genom att liksom i
fjol'' bereda ledningarna för de demokratiska
partierna tillfälle att dryfta frågan
med regeringen, denna gång dock
på ett sådant sta,dium att regeringen
ännu icke träffat sitt avgörande.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Utredningsmannen sammanfattar resultatet
av utredningen i följande uttalande:
»Man har att välja mellan

mycket stora utgiftsstegringar eller en
mycket restriktiv utgiftspolitik. Utan
att närmare ingå på de allmänekonomiska
och statsfinansiella förutsättningarna
i framtiden torde det stå klart,
att man mycket lätt kan komma i ett
läge, där inga marginaler finnas för att
möta oförutsedda påfrestningar, med
därav följande risker i form av bunden
handlingsfrihet och försämring av penningvärdet.
»

För högerns del är valet mellan de
uppställda alternativen icke svårt. Vi
väljer nu som tidigare en mycket restriktiv
utgiftspolitik. Utredningsresultatet
har för oss icke inneburit någon överraskning.
För oss står det klart att om
statsmakterna inte får ett ordentligt
grepp över utgiftsutvecklingen i statens
verksamhet, då saknas den avgörande
förutsättningen för en ekonomisk politik
som kan ge stabilitet och grunden för
fortsatt välståndsutveckling. Då riskerar
vi att maktlösa nödgas åse, hur vårt sociala
reformvedk urholkas inifrån och
hur våra möjligheter att bereda människorna
säkerhet i sysselsättningen försvåras.
Då måste vi räkna med risken
för permanent överansträngda skattebetalare,
för en ständigt sjunkande skattemoral
och därmed också för en upplösning
av värden som är avgörande för
varje samhälles bestånd och förkovran.

Om man föreställer sig att den Notliinska
utredningen skulle ha minskat
vår beslutsamhet att för vår del försöka
skapa förutsättningar för en hållbar
skattesänkning, misstar man sig. De allvarliga
fakta vi nu fått på bordet gör
oss endast än mer övertygade om nödvändigheten
att hålla tillbaka utgiftsökningar
och att minska redan beslutade
utgifter. Vi tar det som en väsentlig uppgift
i vår verksamhet att söka visa
svenska folket, att det går att minska
statens utgifter så att anspråken på de
enskilda kan begränsas.

De formella skattelättnader, som genomförts
efter 1947, då krigsårens onormala
skattebörda konserverades, har

mer än förtärts av den skatteskärpning
som kommit via penningvärdeförsämringen.
De direkta skatterna kan i dag
inte höjas. På den punkten tycks enighet
råda. Och nu förestår uppenbarligen
en skatteoffensiv på de indirekta skatternas
område. Man tycks föreställa sig
att där skulle finnas stora outnyttjade
reserver. Om det är så lyckligt, är det
då klokt att krama ur dem i ett så pass
gynnsamt konjunkturläge som det nuvarande?
Det kan ur många synpunkter
anses motiverat att överväga justeringar
i den totala skattebördans fördelning på
direkta och indirekta skatter. Detta är
en sak. En annan måste vara att vi måste
räkna med att människorna snabbt känner
igen en skatt, hur den än utstyrts,
och att följaktligen den reaktion, som vi
redan kunnat märka på de direkta skatternas
område, snabbt kommer att
fortplantas till det indirekta skatteområdet.

Det går inte i längden att komma ifrån
det centrala utgiftsproblemet genom provisoriska
eller mera permanenta skattehöjningar.
På bekostnad av en stigande
olust i landet kan man på det sättet vinna
tid, men under den tiden bara skärps
själva problemet, problemet om den
ofrånkomliga begränsningen av statens
utgifter.

Vilket svar kommer de som makten
hava att ge på den Nothinska frågeställningen?
Ja, det svaret kommer väl närmast
i form av statsverkspropositionen
om några månader. Finansministern har
förklarat, att han kommer att gå mycket
liårt fram mot både automatiska och nya
utgiftsökningar, och fällde nyligen yttrandet
att det borde vara straffbelagt
att framställda förslag om ökade statsutgifter
utan att förslaget åtföljes av ett
praktiskt genomförbart förslag till var
pengarna skall tas. Denna barska attityd
skulle ha imponerat mera, om man inte
hade i färskt minne, hurusom riksdagen
i våras serverades förslaget om sjukförsäkring
på beräknade 160 miljoner kronor
för statens del utan annan täckning
än uppgiften att skattehöjning för förslagets
genomförande erfordrades. Det
gällde dessutom en reform, som skulle

22 Nr 27. Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

komma att belasta folkhushållet direkt
med ytterligare hundratals miljoner och
som innehåller fröet till ständiga automatiska
utgiftsstegringar i framtiden.

Finansministern yttrade vid samma
tillfälle som jag nyss åberopade, att
han hade den allra största respekt för
människor som ärligt kommer och säger:
»Slopa den statsutgiften, och om
ni gör det får ni möjlighet att sänka
skatterna.» Ja, det är ju just det som
högerpartiet gjort och gjorde vid förra
riksdagen i samband med behandlingen
av denna fråga. Emellertid tilläde finansministern
med en suck: »Men det är så
få som är så beskaffade!» Vi tackar för
respekten och skall nog se till att vi blir
flera vad det lider.

Någon skattesänkning kunde finansministern
vid det tillfälle jag åsyftar inte
ställa i utsikt nu. Men han tilläde: »Det
är absolut orimligt att man bara skall
röra sig med skattehöjningar. Det skall
finnas bådadera, och det är väl inte i
och för sig en otänkbar tanke att vi
skall kunna växa in i kläderna så att
det skall bli möjligt att genomföra en
skattesänkning.»

Ja, jag har mina allvarliga tvivel på
denna möjlighet så länge den nuvarande
regimen består, som trots en lång
följd av högkonjunkturår ännu inte låtit
oss växa in i kläderna. Man fortsätter
att plocka omogna frukter och
diskonterar produktivitetsstegringar, innan
de inträtt. Jag har observerat att
statsministern vid höstriksdagens början
funnit anledning framhålla att vårt konkurrensläge
gentemot utlandet inte tål
kostnadsstegringar här hemma och att
man får vara försiktig med att inkassera
framstegen i förskott. Men efter min diskussion
med statsministern i våras kring
sjukförsäkringsfrågan vet jag inte hur
mycket allvar jag vågar inlägga i hans
uttalande.

Vi får nu se om dagens debatt kan
skänka ökad klarhet i frågan, om man
på bestämmande håll alltjämt anser vägen
öppen för nya allmänna standardhöjningar
eller om man nu finner tiden
inne att först söka smälta de åtaganden
som redan gjorts med tanke på

produktivitetsstegringar, som börjar lysa
med sin frånvaro.

Herr talman! En fluga gör ingen sommar.
Men det är ändå med tillfredsställelse
som jag yrkar remiss till vederbörligt
utskott av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
19 december 1952 med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt.
Med bifall till denna proposition
skulle vårt näringsliv i alla fall lösas
från en av de många, om också inte en
av de väsentligaste, fjättrar, som enligt
mitt sätt att se håller tillbaka utvecklingen
mot ökad produktivitet.

Herr OHLON (fp): Herr talman! I den
nu för riksdagen framlagda propositionen
med förslag om upphävande av restriktiva
bestämmelser om varulagersvärderingen
har finansministern dragit
åtminstone en konsekvens av den ekonomiska
utvecklingen i landet i år. I statsrådsprotokollet
säger sig finansministern
inte i detta sammanhang i övrigt vilja
lämna någon redogörelse för det i dag
rådande ekonomiska läget. Han nöjer sig
med att konstatera, att några spekulativa
lagerökningar, vilka ju skulle hejdas
genom de inskränkande bestämmelserna,
inte torde ha förekommit i år.
Man skulle kanske kunna tillägga att lagerhållningen
i landet snarare minskats
än ökats, vilket framgår av det sista
meddelandet från konjunkturinstitutet,
som lagts på kamrarnas bord samtidigt
med nyssnämnda kungl. proposition.

Jag förmodar att presentationen av
konjunkturinstitutets rapport om det rådande
ekonomiska läget parallellt med
propositionen är avsedd såsom en inbjudan
till en ekonomisk debatt.

Det har från åtskilliga håll befarats,
att ett vapenstillestånd i Korea ganska
snart skulle utlösa en depressiv effekt på
den internationella konjunkturen. Någon
sådan effekt har dock inte försports.
Tvärtom tycks den internationella konjunkturen
kvarstå obruten; hur länge
återstår att se.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Vårt beroende av utrikeshandeln gör
oss starkt känsliga för konjunkturen i
världen i övrigt. Det är alltså helt naturligt,
att förhållandena här hemma utvecklats
bättre än vad flertalet tidigare
vågat förutsätta. Man skulle kunna säga,
att vår regering i år har varit framgångsrikare
än förut med sin ekonomiska
politik eller att den haft mera tur,
beroende på den olika inställningen vid
bedömningen av regeringens förehavanden.
Ännu större tur har emellertid de
haft, som vid senaste årsskifte vågade
bedöma läget ännu mera optimistiskt än
vad regeringen då gjorde.

Vi har för närvarande praktiskt taget
ingen arbetslöshet, och för den kommande
vintern anses sysselsättningen
som helhet bli något bättre än förra vintern,
i varje fall inte sämre. Inflationen
har hejdats eller åtminstone inkapslats.
Detta bör kraftigt understrykas. Det senaste
årets händelser har klart visat vikten
av ett konstant penningvärde för en
lugn samhällsutveckling. Näringslivet
tycks nu på det hela taget ganska väl
ha anpassat sig efter de mera normala
förhållanden, som inträtt efter inflationens
hejdande. Det ligger därför vikt
uppå att en sådan politik föres, att latenta
inflationstendenser hålles nere
även i fortsättningen. Att sådana tendenser
finns — herr Ewerlöf har nyss
starkt understrukit att så är fallet —• ej
minst såsom följ dresultat av den dogmatik,
som varit normgivande för de ekonomiska
frågornas behandling här i landet,
torde ej kunna bestridas.

En gynnsam faktor i år är den goda
skörden, men även andra gynnsamma
omständigheter har stött till. Så har återhämtningen
i skogsindustrierna påskyndats,
nedgången i sysselsättningen inom
verkstadsindustrien har avstannat, och
endast undantagsvis har varsel om ytterligare
permitteringar förekommit där
eller inom industrien i övrigt. Visserligen
har vinstmarginalen reducerats,
inom vissa näringsgrenar högst avsevärt,
men samtidigt har rationaliseringssträvandena
fått ökad betydelse. Trots vinstmarginalens
minskning har tecken på en
viss ökning, låt vara ringa, i industriens

benägenhet att investera visat sig mot
slutet av året, i det att ansökningarna
om byggnadstillstånd tenderat att öka
jämfört med stagnationen i början av
året. Som en följd av allt detta kan man
nu räkna med att landets samlade valutareserv
i år skall förbli intakt eller rent
av stiga.

Någon av regeringens ledamöter —
jag tror att det var handelsministern —
gjorde nyligen gällande att handels- och
betalningsbalansens förbättring i första
hand kunde tillskrivas den oväntat gynnsamma
exporten av skogsprodukter. Fråga
torde vara, om inte den undernormala
importen haft ungefär lika stor betydelse
för valutareservens tillväxt. Vi köper
inte lika mycket som förr utifrån
och förbrukar inte så mycket av de intjänta
valutorna. I stor utsträckning är
det nog lagerminskningen som utlöst valutareservens
förstoring; den föreliggande
propositionen bör ses i detta sammanhang.

Det är glädjande att guld- och valutareserven
tillvuxit, men det är inte likgiltigt,
hur denna tillväxt finansieras
från riksbankens sida. Riksbanken betalar
de inströmmande valutorna med nya
sedlar i stället för att minska sitt obligationsinnehav
i samma utsträckning
som valutabehållningen ökas. Onödigt
med pengar släppes sålunda ut i marknaden.
Herr Ewerlöf har nyss mycket
drastiskt skildrat hur detta tagit sig uttryck
i en oväntat hög stegring av bankernas
inlåning. Jag vet mycket väl att
ett ökat utbjudande av statliga obligationer
skulle kollidera med den ekonomiska
politik, som under rådande regim
knäsatts i landet och som har sin tyngdpunkt
i det fastlåsta ränteläget. Ingen
torde kunna bestrida, att denna fastlåsning
av räntenivån med dess följder utgör
en permanent verksam, latent inflationsfara.
Här gäller det för myndigheterna
att vara vaksamma.

Det mörkaste inslaget i bilden av vårt
näringsliv utgör för närvarande sjöfarten.
De lägre frakterna har medfört ett
avsevärt antal uppläggningar, särskilt av
mindre tonnage. Skulle den försämrade
sjöfartskonjunkturen hålla i sig, måste

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang*, upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

detta medföra en minskning av orderstocken
vid varven med ty åtföljande
produktionsminskning där på längre
sikt, i all synnerhet som andra sjöfarande
nationer har att brottas med samma
svårigheter som vi.

Vår skeppsvarvsindustri har ju utvecklats
till en av våra stora exportindustrier.
Det är väl mot bakgrunden härav
man får se den uppmärksammade förmedlingen
genom svenska myndigheter
av lån till Norge, först i fjol och sist
under sensommaren i år. Norge har som
bekant fört en ännu mera restriktiv räntepolitik
än vi. Där får den s. k. långa
räntan inte överstiga 3 procent, endast
undantagsvis 3,5 procent. Men den högra
handen vet inte alltid vad den vänstra
gör. Ett bevis härför har man i att
de svenska myndigheterna i augusti till
Norge förmedlade ett obligationslån, som
löper med 4,5 procents ränta; i detta
sammanhang har man alltså både på
svenskt och norskt regeringshåll struntat
i sina egna föreskrifter. Eller kanske
rättare: man har måst böja sig inför
den hårda verklighetens tryck. Skulle
vi inte må bättre, om kreditgivningen
i fortsättningen litet mindre än nu
dirigerades av de politiska makthavarna? Då

vårsessionen i år upplöstes, stod
det klart för oss alla att avsevärda svårigheter
skulle uppstå när det gäller att
finansiera de stora investeringar i offentlig
regi, som planerats för innevarande
budgetår. Man kunde befara att det
offentligas anspråk på kapitalmarknaden
skulle tränga undan det privata näringslivets
krav, med risk för minskning
av produktion och sysselsättning.

Det var med utgångspunkt härifrån,
som riksbanken i juni tog förnyad kontakt
med penninginstituten. Med försäkringsbolagen
har träffats en fullt frivillig
överenskommelse om kreditgivningen,
och jag lyckönskar riksbanksledningen
och väl också finansministern
till denna framgång. Avsikten med kontakten
var att få en garanti för att bostadsbyggandet
skulle kunna upprätthållas
i planerad omfattning utan att hindras
av knapphet på kredit. Till den förut

träffade överenskommelsen hade fogats
en bestämmelse, att affärsbankerna skulle
ställa tillräckliga byggnadskreditiv till
förfogande. Samtidigt skulle kommunernas
finansiering av bostadsbyggandet
upphöra. Bankerna hade i princip ingenting
att erinra mot denna anordning. Genom
att koppla bort kommunerna från
finansiering av bostadsproduktionen
vann man också en klarare redovisning
av de i egentlig mening kommunala lånebehoven.
Särskilt här i Stockholm har ju
låneanspråken för bostadsbyggandet och
de egentliga kommunala lånebehoven visat
en tendens att blandas ihop.

Det saknades inte röster som gjorde
gällande att affärsbankerna genom denna
överenskommelse skulle komma i
skottgluggen. Om bankernas likviditet
inte skulle räcka till för att bestrida
byggnadskostnaden, skulle de bli syndabockar
för utebliven byggnadsverksamhet.
Tack vare en stegrad inlåning till
bankerna, beroende på ökad export och
minskad import, har dessa hittills över
förväntan lyckats med sitt åtagande. Man
är emellertid orolig för att överenskommelsen
i det långa loppet kan leda till en
ytterligare nedskärning av krediterna till
det privata näringslivet, och detta skulle
kunna medföra en dämpning av utvecklingstakten
i landet. Hittills har emellertid
riksbanksledningen och finansministern
— som väl är den bestämmande,
föreställer jag mig — haft framgång
även här. Hurudant utrymmet på lånemarknaden
kommer att gestalta sig under
år 1954 återstår att se. Mycket beror
på den internationella konjunkturen. De
alltmera pessimistiska förutsägelserna i
USA beträffande den framtida ekonomiska
utvecklingen tvingar oss till vaksamhet.
Man behöver inte vistas många
dagar där ute, förrän man får klart för
sig, att man där i finans- och industrikretsar
hyser stora farhågor för hur utvecklingen
kommer att gestalta sig fram
emot slutet av 1954.

Affärsbankerna har som sagt kunnat
glädja sig åt en förbättrad likviditet. Men
hur förhåller det sig med den sparverksamhet,
som skall möjliggöra en avlyftning
av byggnadskreditiven, när bygg -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

naderna färdigställts? Sparverksamheten
genom posten och sparbankerna har
minskat i år jämfört med i fjol, och det
finns föga anledning att tro, att försäkringssparandet
skulle ha ökat i någon
nämnvärd grad. Detta borde ge oss anledning
till att överväga, hur sparandet
skall kunna främjas. Prisstegringarna
har åtminstone för tillfället avstannat,
och ändå är inte sparverksamheten tillräcklig
för att täcka våra behov. Om
man finge till stånd ett ökat sparande,
skulle vi komma ifrån åtskilliga av de besvärligheter,
som hör samman med ransoneringen
och dirigeringen av de alltför
knappa medlen. Sistnämnda verksamhet
kan ju näppeligen sägas vara av
produktiv natur.

Här kommer skattefrågan in i bilden.
Vi har alltför höga skatter av olika slag.
Och vi har en alltför tillkrånglad skattelagstiftning.
I fråga om vissa skattedragare,
främst då spararna, är skattelagstiftningen
dessutom klart orättvis. Det
otillräckliga sparandet hör samman härmed.

På senare tider har man emellanåt
hört den synpunkten förfäktas, att samhällets
lagar i och för sig varken är
rättvisa eller orättvisa. De är bara regler
för samlevnaden och bottnar sålunda
inte i vad man i allmänhet menar med
rättvisa i annan mån än att de är lika
för alla i samma omständigheter. Den avgörande
faktorn skulle sålunda vara
riksdagsmajoritetens uppfattning i en
viss situation. Ju längre en lag får tillfälle
att verka desto djupare tränger den
emellertid in i allmänhetens medvetande.
Förutsättningen är, att lagen är klar
och otvetydig och tillämpas på ett vettigt
sätt samt att den får tid på sig att
vinna burskap.

Är nu denna förutsättning uppfylld i
fråga om vår skattelagstiftning? I ett avseende
fyller den onekligen det uppställda
villkoret om tillvänjningens betydelse,
nämligen vad skatternas storlek beträffar.
De har numera uppnått en sådan
nivå, att denna hade varit otänkbar för
ett kvarts sekel sedan. Här har vanan
gjort sig gällande med hela sin tyngd.
Även folkpartiets kritik av vår skattepo -

litik de senaste åren har ju rört sig om
så blygsamma ting som ett återförande
av skattesatserna till 1947 års nivå, innebärande
ett förverkligande av 1949
års skatteutrednings enhälliga förslag.
Det är inte bara de stora inkomsttagarna,
som fått sina skatter ökade sedan
1946, utan det gäller även om mindre
inkomsttagare i arbetares och likställdas
löneställning. Jag har en tablå, som klart
visar detta. Av den framgår att skatterna
ökats för de mindre inkomsttagarna,
även om man tar hänsyn till penningvärdets
fall.

Värre är det ställt med skattelagstiftningens
klarhet och otvetydighet. Få
rättsområden har också utsatts för så
många växlingar och ändringar som just
detta. Ständigt fogas nya bitar in i skatterättens
väldiga lapptäcke. Ja, inte nog
härmed. Gamla uppsprättade lappar fogas
in i mönstret igen. Ändringar under
ett år i den grundläggande skattelagen,
kommunalskattelagen, sammanfogas inte
alltid i samma författning, utan plottras
sönder i skilda författningar. Den 5 juni
i år ändrades ett lagrum i kommunalskattelagen,
SFS nr 400, som ändrats i
närmast föregående författning samma
dag, SFS nr 399.

I själva verket är skattelagstiftningen
stundom så oklar och svårtillgänglig, att
inte ens de rättslärde i dag alltid kan tolka
skriften med full visshet. Detta hör
samman med de ideliga förändringarna
och med att olika tankegångar bryter sig
mot varandra. Om det sålunda är svårt
för experterna att läsa ut, hur överheten
tänkt sig, förstår man, hur det är ställt
för gemene man. Deklarationsperioden i
början av året har blivit en svenska folkets
prövotid i dubbel bemärkelse. Från
de statliga skattehabituéernas sida brukar
man göra gällande, att det ju bara
är fråga om att fylla i blanketter och
formulär av olika slag. Och det är i stort
sett sant för löntagarnas vidkommande.
De har väl i huvudsak endast det egna
samvetet att kämpa med.

Värre ställt är det för rörelseidkarna.
De måste föra ett tvåfrontskrig, där den
hårdaste motståndaren utgör svårigheten
att uttolka lagstiftarens verkliga mening.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

För dem räcker blanketterna inte till.
En riktig taxering förutsätter av dem en
avvägning och ett arbete, som går långt
utöver själva blankettskriveriet.

Alltför mycket av andlig energi förbrukas
av folk i detta land för att ernå
en enligt deras mening skälig beskattning.
Det torde vara tillräckligt att hänvisa
till den vildvuxna floran av taxeringskurser
och taxeringsbyråer, som
med tropisk grönska skjuter upp i början
av varje år, för att nu inte nämna
de statliga och privata skatteexperternas
svåröverskådliga kadrer. Det var därför
glädjande, när statsrådet Sköld häromdagen
affischerade möjligheten att få till
stånd en förenkling av taxerings- och
uppbördsförfarandet. Man bör, menade
han, pröva sig fram, om det inte går att
förenkla skattereglerna och på så sätt
söka sig bort från den nuvarande formella,
ofta illusoriska millimeterrättvisan
för att finna mer schablonartade men
likväl godtagbara regler. Statsrådet Sköld
tycktes i främsta rummet sikta på löntagarnas
deklarationer, för vilka genomsnittliga
avdragsbestämmelser borde
kunna utfärdas. Om möjligt borde, menade
han, också folkpensionärerna befrias
från skatt och enhetliga regler med bottenavdrag
vid inkomst av egnahemsfastighet
och kapital stadgas.

Tråkigt nog inskränkte sig finansministerns
löfte om enklare taxering till
att i främsta rummet gälla löntagarna,
låt vara att de numerärt överväger bland
skattebetalarna. Meningen är tydligen,
att vår skatteexpertis på detta sätt skall
få så mycket mera tid över till att ägna
sig åt rörelse- och näringsidkarnas deklarationer.
Men skulle man inte, även
för de sistnämndas vidkommande, kunna
tänka sig vissa förenklingar vid taxeringen?
Under alla omständigheter borde
man kunna kräva en klar målsättning
för beskattningen och enhetliga tankelinjer
för dess utformning. Författningstexten
borde samtidigt underkastas en
översyn i riktning mot bättre begriplighet.

Svenska folket har rättvise- och likformighetskravet
i blodet, och det skall bli
intressant att se, hur reaktionen utlöser

sig, om dessa finansministerns projekt
förverkligas. I taxeringsförordningen är
stadgat, att taxeringen skall ske rättvist
och likformigt. Men frågan är, om inte
denna bestämmelse med vårt nuvarande
beskattningssystem har alltför mycket
av formell karaktär. Här möter vi ett
allvarligt problem. Ty om medborgarna
med rätt eller orätt får den uppfattningen,
att lagstiftningen ej verkar rättvist
och likformigt, ligger det snubblande
nära att de försöker sko sig på det
allmännas, d. v. s. sina medmänniskors,
bekostnad. En del skulle väl försöka sko
sig i alla fall — om inte på annat sätt så
genom glömska.

Någon gång på sensommaren kunde
pressen meddela, att omkring 150 skogsägare
i nordligare landsändar sålt telefonstolpar
till ett företag i Göteborg men
underlåtit att upptaga inkomsterna i sina
självdeklarationer. De utelämnade posterna
hade rört sig om småbelopp —
mellan 1 000 och 2 000 kronor. Det var
taxeringsmyndigheterna i Göteborg som
varskodde övriga länsstyrelser. Företaget,
som köpt dessa stolpar, hade först efter
vitesföreläggande lämnat kontrolluppgifter
till taxeringsmyndigheten. En fortsatt
undersökning visade, alt av säljarna
endast trettio procent tagit upp inkomsterna
i sina deklarationer. En del av deklaranterna
hade redan dömts, men i
andra fall hade domstolarna bidat med
domen. Jag förutsätter, alt tidningarna
hade fel, när de påstod, att de avbidande
domstolarna väntade på högsta domstolens
utslag i målet mot statsrådet Hedlund.
Hans fall var ju inte alldeles liktydigt
med de uteblivna telefonstolpsdeklarationerna.

Vi är här ute på ett område, där föredömet
från de styrande i landet är avgörande.
Jag skall inte närmare gå in på
detta kapitel, jag vill bara instämma i
herr Ewerlöfs uttalande angående statsministerns
kommuniké den 4 juli i år
om Hedlundsprocessen genom att uttala,
att jag finner herr statsministerns behandling
av denna fråga långt ifrån tillfredsställande.

I begynnelsen av förra årets valrörelse
uppvaktade en socialdemokratisk

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

tjänstemannaorganisation finansdepartementet
och krävde en effektivare deklarationskontroll.
.Tåg vill minnas, att det i
detta sammanhang anfördes, att inkomster
på inte mindre än tre miljarder kronor
eller så omkring i detta land undandrogs
beskattning. Jag vet inte varifrån
petitionärerna fått sina siffror. Sannolikt
var de för höga. Men så mycket torde
man kunna säga, efter en jämförelse
mellan uppgifterna i nationalbudgeten

— om den nu inte är alldeles för galen

— och de sammanlagda deklarerade inkomsterna
i landet, att betydande inkomster
inte beskattas. Sannolikt får
man söka dessa sistnämnda inkomster i
alla samhällslager, och det finns ingen
anledning för någon viss grupp i samhället
att träda fram och säga, att endast
den visar samhällsanda. När så är
fallet, kan man fråga sig, om vi inte kört
fast med vårt mot perfektionism syftande,
invecklade skattesystem. Det utgör
synbarligen inte den garanti för likformighet
och rättvisa, som åsyftats. Inte
heller torde vi med våra otillräckliga
personella tillgångar ha råd att avdela
mera folk än nu för deklaration och beskattning.
Finansministerns senaste
framstöt i riktning mot ett förenklat
taxeringsförfarande får ses mot denna
bakgrund.

Vart jag till sist vill komma är, att eu
skattesänkning skulle ligga inom nära
räckhåll i detta land, om vi finge fram
ett mera tillfredsställande, med verkligheten
bättre överensstämmande skatteunderlag.

En av anledningarna till att vårt skatteväsen
i viss män kommit på avvägar
är, att man inte alltid haft en klar målsättning
för rättsreglerna. Beskattningens
enda uppgift borde väl vara att skaffa
pengar för det allmännas verksamhet
inom stat och kommuner, gärna med
större uttag i tider med stort skatteunderlag
för att utjämna skatten mellan
olika skatteår. Men det har kommit in
främmande element i systemet. Man har
sålunda uttagit skatter, vilkas tillkomst
inte bara motiveras med att det allmänna
behöver pengar utan även med diffusa
nationalekonomiska tankegångar, syf -

tande till att förhindra en fortsatt inflation.
överskotten i den statliga Juidgeten
har tillskrivits dylika magiska verkningar.
Det sorgliga är dock att den svenska
kronans minskade värde, prisstegringarna
med andra ord, aldrig har varit så
utpräglat som under de statliga budgetöverskottens
period.

Av vikt är också, att en samordning
kommer till stånd mellan de principer,
som tillämpas vid den statliga skatteuttagningen
och vid fastställandet av de
kommunala utdebiteringarna. I de yttersta
av dessa dagar har utpräglade meningsmotsättningar
yppats mellan den
politik, som tillämpas av statsledningen,
och den, som företrädes av samma statslednings
meningsfränder i huvudstaden.

Dock syns mig sällsamt, att det enda
sanna

så underbart kan byta form och färg.

Det, som är sanning i Berlin och
Jena,

är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Vad som anses vara sanning i kanslihuset,
uppfattas synbarligen som dåligt
skämt av de socialdemokratiska politikerna
i Stockholms stadshus.

Jag skall, herr talman, inte ingå på
andra spörsmål som fångat de intresserades
uppmärksamhet under den senaste
tiden. Jag vill endast konstatera, att de
åtgärder, som av statsmakterna vidtagits
för att stimulera tillströmningen av lärare
till de högre skolorna, inte ännu
åtminstone givit det utslag, som man
hoppats på. Det behövs tydligen ytterligare
incitament. Vad man måste kräva
är, att universiteten får tillräckligt med
lärarkrafter — jag tänker närmast på
biträdande sådana — sä att de unga läraraspiranterna
inte tvingas att stå i ko
för att vinna inträde på institutioner av
olika slag. Åtskilliga avskräcks på så sätt
att skaffa sig den erforderliga utbildningen,
och de uthålliga tvingas till en
meningslös förlängning av studietiden.
Man har desto större anledning att ställa
sig kritisk gentemot statsmakternas hållning
som en förbättring skulle kunna ernås
genom mycket enkla medel.

Många ställer sig också undrande in -

28 Nr 27. Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

för vissa andra aspekter av vår kulturpolitik.
Det kan inte anses vara tillfredsställande,
att lärarkompetensen i viss
mån fastställes inte i ecklesiastikdepartementet
utan i civildepartementet genom
så kallade överenskommelser mellan
detta departement och personalorganisationerna.
Eftersom ecklesiastikministern
är närvarande vill jag säga honom,
att jag har större tilltro till hans sakkunskap
på detta område än vad jag har
till civilministerns. Man behöver inte
vara begåvad med någon psykologisk
skarpblick för att inse, vilken ogynnsam
effekt denna metod måste utöva på rekryteringen
av lärare med fullgod akademisk
utbildning.

Och så allra sist, herr talman! När jag
nu yrkar på remiss till bevillningsutskottet
av föreliggande proposition, vill jag
uttala den förhoppningen, att Kungl.
Maj :t inom kort kompletterar denna proposition
med en proposition om upphävande
av inskränkningarna i den fria avskrivningsrätten.
Den fria avskrivningsrätten
utgjorde dock en hörnsten i 1947
års riksdags beslut om företagsbeskattningen.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Det
kan ju inte vara min uppgift här att
börja polemisera med de två föregående
ärade talarna. Det får väl regeringen göra,
om den finner mödan lönt. Jag skall
för min del liksom de två föregående
talarna göra några stillsamma reflexioner
över läget såsom jag ser det, Jag
konstaterar, att varken herr Ewerlöf eller
herr Ohlon hade mycket kritik att
komma med. Herr Ewerlöf sade, att den
ekonomiska utvecklingen har blivit tursammare
än vad både regeringen och oppositionen
egentligen hade tänkt sig. Jag
tror att jag citerar herr Ewerlöf någorlunda
riktigt. Visserligen kritiserade herr
Ewerlöf riksbankspolitiken, men jag fattade
honom som om han tyckte att den
inte var så tokig numera. Han talade
bl. a. om riksbankens tidigare expansiva
politik.

Vidare var naturligtvis herr Ewerlöf
inne på frågan om den rörliga räntan.

Om den får vi väl höra litet mera, när
herr Nordenson om en liten stund har
ordet.

För inte länge sedan var den bristande
ekonomiska jämvikten det allt överskuggande
orosmolnet. Ännu i fjol höst
vid denna tid var de ekonomiska spådomarna
dystra. Läget har avsevärt förbättrats
under 1953. Det tycks vi alla vara
överens om. Utbytet av utrikeshandeln
har blivit gynnsammare än beräknat,
och i stället för en befarad stark avtappning
av valutareserven har riksbankens
innehav av guld och valutor under året
ökats med ett par hundra miljoner kronor.
Det är ännu inte någon som vet,
om denna ökning kommer att bestå till
årets slut, men jämfört med vad man
befarade i våras, nämligen att det skulle
bli en avtappning på en halv miljard,
är denna utveckling synnerligen gynnsam.
Penningvärdet har stabiliserats, och
vi har nått ett visst mått av ekonomisk
jämvikt, även om en del älskar att påstå
att talet om stoppande av inflationen
är tomt skryt. Nu vänder man på steken
och konstaterar — alldeles riktigt
för övrigt — att vad som förlorats genom
inflationen inte blivit återställt. Det var
nyligen en framskjuten högerman med
anknytning till tjänstemannarörelsen
som i ett offentligt föredrag gjorde den
reflexionen: De pengar vi behöver för
att köpa våra varor har inte återhämtat
sin styrka. Nej, det är klart, ty härför
skulle fordras en ordentlig deflation,
men vi känner från tidigare tillfällen
alltför väl de förödande verkningarna
av en sådan utveckling. Jag tror
inte att någon i ansvarig ställning vågar
driva den satsen, att vi skulle återställa
penningens köpkraft till vad den
var före inflationen.

Att småspararna fått sitta emellan är
beklagligt, men ingen tror väl på allvar
att deras situation i längden skulle ha
varit bättre, om inflationen bekämpats
med tillfälligt höjda räntor i stället för
med andra medel. Den fulla sysselsättningen
har upprätthållits, och vad löntagarna
beträffar har det ju konstaterats,
att såväl de statliga tjänstemännen
som övriga löntagare inte endast fått

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

kompensation för de ökade levnadskostnaderna
utan även betydande reallöneökningar.
Detsamma gäller för de stora
grupper som uppbär statlig eller likvärdig
pension. Löntagarnas organisationer
får väl också taga på sig en dryg del av
ansvaret för att inflationen blev så kraftig.
Den situation, som den överfalla sysselsättningen
erbjöd, utnyttjades mycket
effektivt.

Om någon skulle ha särskild anledning
att klaga — även efter den avsevärda
förbättring som beslöts av vårriksdagen
— så vore det de stora grupper
av vårt folk som får nöja sig med
folkpensionen.

Den stora sociala frågan är enligt min
mening, hur man skall kunna lösa hela
folkets pensionsfråga på ett rättvist och
tillfredsställande sätt. Den pågående utredningen
bör inte få dra ut på tiden
alltför länge. Man gör gällande, att den
statliga pensionen är intjänt lön, men
staten betalar ju inte mindre lön än enskilda
företagare för likvärdigt arbete.
Varför skall då den ena gruppen få sina
pensioner betalade med skattemedel, medan
den andra och större gruppen får
klara sig så gott den kan?

I år har vi ju att anteckna ett beslut i
en fråga, som bondeförbundet har intresserat
sig för i högsta grad under många
år. Jag syftar på dyrortsgrupperingen.
Det beslut som fattades vid vårriksdagen
innebär ett betydande steg i riktning
mot ökad rättvisa genom den minskning
av spännvidden mellan lönegrupperna
som åstadkommits. Lägsta ortsgruppen
försvinner, och en stor del av hittillsvarande
grupp 2 flyttas upp i grupp 3.
Att reformen skulle kunna genomföras
utan gnissel var naturligtvis inte att vänta,
och vi hörde i går här i första kammaren
en mycket animerad debatt i samband
med en interpellation som rörde
Stockholms förorter. Jag kan fullt och
helt förstå interpellanten och de övriga
deltagarna i debatten. De toner man fick
höra då har vi hört på landsbygden under
många år. Det var bara den skillnaden,
att på landsbygden har det vanligtvis
gällt uppflyttning från grupp 1 till
grupp 2 eller från grupp 2 till grupp 3,

medan det här gällde uppflyttning från
grupp 4 till grupp 5. Jag vill särskilt citera
ett uttryck i interpellationen, som
jag tycker är värt begrundan: »En bosättning
i förorterna innebär dyra resor,
högre skatter etc. Det synes mig vara
orimligt, att människor inom dessa orter
skall ha såväl lägre löner som lägre
ortsavdrag.» Det är just vad vi har sagt
på landsbygden under många år, ocli
nu hoppas jag att företrädarna för Stockholms
förorter en annan gång, när dyrortsregleringen
ånyo blir aktuell, står
på vår sida och instämmer i våra yrkanden.

Vårt parti har sedan länge krävt en
successiv avveckling av dyrortsgrupperingen,
och vi har därför hälsat årets
beslut med tillfredsställelse. Vi skulle
gärna lia fortsatt ett stycke till på samma
väg, om kostnaderna hade varit överkomliga.
Men som bekant är de ju inte
det för närvarande, och även om jag
knappast tror att vi nu kan få någon
skattesänkning — det tycktes inte heller
herr Ewerlöf tro — förstår jag att man
inte kan begära hundratals miljoner för
att helt avveckla dyrortsregleringen.

De ledande folkpartitidningarna driver
sedan år tillbaka en systematisk aktion
emot jordbrukarna — storbönderna
heter det, men vi har ju så få storbönder
bland våra mer än 300 000 jordbrukare
—- en aktion i syfte att förgifta den politiska
atmosfären. Nu inför stadsfullmäktigevalen
i Stockholm och Göteborg
har dessa tidningar riktigt tagit jordbruket
på entreprenad med försiktigt instämmande
en och annan gång av partichefen,
medan högerpartiet, som också
har intressen att bevaka i de stora städerna,
oroligt flyttar sig hit och dit och
inte riktigt vet på vilket ben det skall
stå.

Vi håller alla ett vaksamt öga på levnadskostnadsindex
efter erfarenheterna
från inflationstiden, men man skall inte
skjuta jordbruket i förgrunden mer än
som är rättvist. För det första ingår
livsmedelspriserna endast som en del i
levnadskostnadsindex — hyror, kläder
o. s. v. är viktiga poster —• och för de!
andra ligger inte våra livsmedelspriser

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulaver.

högt i förhållande till övriga länders.
De ligger nu något över det s. k. världsmarknadspriset,
d. v. s. exportpriset på
överproduktionen av vissa varuslag, men
det är knappt två år sedan de låg lika
mycket under. Gör man en jämförelse
mellan arbetslön och livsmedelskostnad
i Sverige och andra länder, visar det
sig, att vårt land är gynnsamt ställt
i fråga om billiga livsmedel. Tar vi som
jämförelse Belgien med dess liberalt dirigerade
ekonomi, finner vi, att det inom
ett arbetsområde för att förvärva en
viss kvantitet livsmedel erfordras mer än
dubbelt så många arbetstimmar som i
Sverige. Och om smör kostar 13 kr. 20
öre i Schweiz men 6 kr. 90 öre i Stockholm
samt mjölk 62 öre i Schweiz men
43 öre i Stockholm, bör man väl inte
klaga här hemma. Till och med margarinet
är mer än en tredjedel billigare i
Sverige än i Schweiz. Att det är ändå
billigare i Norge har ju våra husmödrar
upptäckt, och det kan väl inte vara för
mycket att svenskarna en gång reser till
Norge för att köpa något billigt, när
norrmännen under så många år rest till
Sverige för att göra det! Däremot är
kaffet 5 å 6 kronor dyrare i Sverige än
i Schweiz, men det kan ju inte jordbrukarna
ha någon skuld i.

Livsmedelsförsörjningen i världen är
allt annat än tillfredsställande. Två tredjedelar
av världens befolkning svälter eller
är undernärd, men vi har överflöd,
vilket anses vara en stor olycka. Världsorganisationen
FAO, av vilken Sverige
är medlem sedan år 1949 och till vilken
67 stater för närvarande är anslutna, har
till uppgift att öka effektiviteten av
jordbruks- och livsmedelsproduktionen
ävensom distributionen av jordbruksprodukter
och livsmedel, förbättra landsbygdsbefolkningens
levnadsförhållanden
och därigenom medverka till världens
ekonomiska framåtskridande. Det är ett
bondeförbundsprogram så gott som något!
Enligt en FAO-rapport från detta år
råder livsmedelsbrist i de överbefolkade
delarna av Asien, stora delar av Afrika,
Mellan- och Sydamerika och omfattande
delar av Europa. Folkökningen i de
redan nu undernärda delarna av värl -

den gör att situationen förvärras mer
och mer för varje år, så länge man inte
lyckas organisera en byteshushållning
mellan brist- och överflödsområden. Jag
tycker inte att vi skulle tala så mycket
om att det är olycka att ha överproduktion
av jordbruksprodukter, när livsmedelsläget
i världen är sådant som det
är och det huvudsakligen är endast en
organisationsfråga, hur dessa svältande
länder på ett eller annat sätt skall kunna
få möjlighet att köpa de livsmedel som
de behöver.

När Sverige år 1951 importerade
40 000 ton råg från Argentina för att
skaffa utrymme för export av industrivaror,
då var allt i sin ordning, fastän
vi inte hade något behov av denna råg.
När vi år 1953 exporterar 50 000 ton vete
till Brasilien, därför att vi har överskott
på brödsäd och Brasilien underskott,
kommer det kraftiga protester. Då kräves
det att jordbruksproduktionen skall läggas
om. Sådant brukar kallas att mäta
med olika mått.

Konsumenterna bör få del i sänkningen
av världsmarknadspriserna på livsmedel,
framhåller man. Det låter höra
sig> men när förbrukarpriset på vete
sänktes med 3 kronor per 100 kg under
detta år, visade det sig svårare att få
till stånd någon sänkning av mjöl- och
brödpriserna. Tvärsäkra påståenden, att
prispolitiken beträffande jordbruksprodukterna
är avgörande för den svenska
prisnivåns fortsatta gestaltning, som man
kan få se i ekonomiska översikter, får sin
belysning genom exempel av detta slag.

Herr talman! Jag har endast velat
göra dessa reflexioner och hemställer om
remiss av den föreliggande propositionen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s): Herr talman! Jag vet inte, om oppositionen
känner sig tillfredsställd med
den ordning som det har blivit beträffande
remissdebatten i höst, då den har
knutits till remissen av en proposition,
som bättre än något annat ger ett uttryck
för att utvecklingen har varit så gynnsam,
att en ifrågasatt inskränkning i la -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

gervärderingsrätten aldrig har behövt
sättas i kraft. Faktiskt har situationen
sålunda utvecklats i den riktningen, att
oppositionen inte har någonting annat
att uttrycka sitt missnöje över än att regeringen
har haft en sådan tur, att det
inte finns någonting att vara missnöjd
över. Jag vet inte, om oppositionen känner
sig ha behov av det, men jag vill
gärna framföra mitt beklagande av att
oppositionen har kommit i en sådan
obehaglig ställning.

Herr Ewerlöf började sitt anförande
med att undra över om höstriksdagen
skulle bli regeringens eller oppositionens.
Jag fattade honom på det sättet,
att regeringspartierna i varje fall skulle
kunna tillgodoräkna sig vårriksdagen.
Ja, om man skall acceptera herr Ewerlöfs
bedömning av utvecklingen och tala
om tur och otur, tycker jag, att ställningen
i dag är 2—1 för regeringspartierna.
1951 var ett sådant tursamt år,
då utvecklingen var bättre än man vågade
räkna med vid årets början. 1953
har utfallit lika lyckligt. 1952 gick det
däremot något sämre än vi hade räknat
med. Om vi skall ta de goda åren såsom
ett uttryck för regeringens tur och de dåliga
såsom ett uttryck för oppositionens
framsynthet, är faktiskt ställningen i
dag 2—1.

Nu säger herr Ewerlöf, att den ekonomiska
utvecklingen, framför allt i fråga
om utrikeshandeln, måste vara ett uttryck
för lagerminskning i Sverige och
lagerpåfyllning i de länder som köper
våra exportvaror. Inte ens i det avseendet
kan jag ge någon tröst. Konjunkturinstitutets
höstrapport lämnar nämligen
vissa uppgifter, som knappast kan tas såsom
ett uttryck för att det har gått så
som herr Ewerlöf ville förmoda. Visserligen
sägs det i denna konjunkturinstitutets
översikt över utrikeshandelns värde
och volym, att i fråga om den värdemässiga
utvecklingen har exportpriserna
under 1953 sjunkit med 13 procent i
förhållande till 1952, medan däremot
importpriserna bara har sjunkit med 9
procent. Det är alltså 4 procent till vår
nackdel. Det sägs emellertid i översikten,
att detta beror på att vi hade ett

så pass gynnsamt läge i fråga om exportpriserna
under första halvdelen av 1952.

I verkligheten, om vi bortser från de
särskilt gynnsamma exportpriserna under
första halvdelen av 1952, har det
skett någon liten förbättring 1953. Det
spelar emellertid ingen roll ur de synpunkter
som herr Ewerlöf ville lägga på
konsekvenserna av vår utrikeshandel.
Där är det ju närmast volymutvecklingen
som spelar in. Därom säger konjunkturinstitutet,
att man räknar med att återhämtningen
i exporten begränsas till cirka
2 procent, när det är fråga om volymen,
medan importen har sjunkit med
3 procent. Men om vi säger, att 1951 var
ett så gynnsamt år i vår utrikeshandel,
att man inte bara kunde öka valutareserven
med väsentliga belopp utan också
kan räkna med att det blev en ganska
betydande lagerökning under året, tyder
inte volymsiffrorna för utvecklingen
från 1951 till 1953 på att det skulle
kunna ha skett så mycket i den riktning
som herr Ewerlöf befarade. Om
exportvolymen 1950 sättes till siffran
100, hade exporten 1951 nämligen siffran
104, och 1953 hade den sjunkit till
95, alltså 9 enheter. Importen beräknades
1951 till siffran 118 och 1953 till
107, vilket alltså visar en något kraftigare
nedgång. Eftersom vi 1951 hade
en så väsentlig ökning av lagerhållningen
som över en miljard, kan man knappast
anse, att förskjutningarna är av sådan
storleksordning att man skall behöva
tolka dessa siffror så ogynnsamt som att
vi skulle ha haft en lagerminskning
1953, i all synnerhet inte om man läser
konjunkturinstitutets rapport, i vilken
sägs, att importvolymen — och det är
nedgången i den som i första hand skulle
kunna påverka lagerhållningen — beräknas
ha sjunkit med 3 procent på
grund av den starkt nedskurna importen
av handelsjärn och stål och en mindre
nedgång av bland annat bränsleimporten.
Jag tror inte nedgången i importen
av handelsjärn har sin grund i minskad
lagerhållning. Det är väl närmast så, att
våra egna företag i denna bransch hunnit
rationalisera och utbygga i sådan utsträckning,
att vi 1953 är i betydligt

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

högre grad självförsörjande än vi var
1952 och 1951, och att detta är anledningen
till att vi kunnat importera
mindre.

När vi förde våra diskussioner hösten
1952, och jag tror också vid vårriksdagens
remissdebatt innevarande år, uttalades
mycket starka betänkligheter
mot kostnadsutvecklingen i vårt land i
jämförelse med andra länder. Detta kunde
få konsekvenser för utrikeshandeln i
ogynnsam riktning, sades det. Numera
kan konstateras, att den faktorn i utrikeshandeln
har spelat en betydligt
mindre roll för våra exportindustriers
avsättningsmöjligheter än de handelsrestriktioner
och valutasvårigheter som
förelegat i vissa av de länder vi säljer
till. Den minskning som kan konstateras
har alltså huvudsakligen ägt rum i
exporten till sådana länder, där handelsrestriktioner
eller valutasvårigheter har
lagt hinder i vägen för ett handelsutbyte
med oss. Minskningen till andra länder,
där förhållandena är mera normala på
det handelspolitiska området, har varit
ganska obetydlig. Det är, såvitt jag kan
förstå, ett uttryck för att våra exportindustrier
har en starkare konkurrenskraft
än man befarade i början av innevarande
år.

Herr Ewerlöf var också inne på finansieringen
av statens utgifter och den
politik som bedrivs av riksbanken. Även
i fråga om kapitalmarknaden tror jag
man kan säga, att året utvecklats betydligt
bättre än någon har vågat hoppas.
När vi i början av innevarande år hade
överläggningar i riksbanken och riksgäldsfullmäktige
om möjligheten att finansiera
statens stora lånebehov, tror
jag man allvarligt befarade, att riksbanken
skulle behöva träda till med ganska
stora belopp. Detta har visat sig överflödigt.
Riksbanken har kunnat lätta
sin portfölj ganska väsentligt, med mellan
900 och 1 000 miljoner. Det är visserligen
sant, att affärsbankerna övertagit
både det beloppet och lika mycket
till, men det har varit en naturlig konsekvens
av de restriktioner som har införts
och den skyldighet bankerna har
haft att hålla kassareserver i större ut -

sträckning än tidigare. Bankerna måste
ju göra dessa medel räntebärande och
ändå betrakta dem som likvidmässiga,
och det har skett genom att man köpt
statens skattkammarväxlar, som i regel
löper på tre månader upp till högst ett
år. Vederbörande banker har själva fått
avgöra, vilken tid man velat binda kassamedlen.

Jag beklagar själv att det inte varit
möjligt att placera större del av statens
upplåningsbehov på den fasta marknaden,
utan att man i så stor utsträckning
fått anlita tillfälliga krediter, men
utöver det staten har fått i fasta lån har
ändå en del andra lånebehov kunnat tillgodoses
utan att riksbanken i varje fall
till synes har behövt träda emellan.

Hypoteksinrättningarna lämnar i huvudsak
sina krediter till bostadsmarknaden.
De har fått anlita riksbanken
som mellanhand för att få erforderliga
medel — jag skulle tro att riksbanken
förmedlat mellan 150 och 200 miljoner
— men riksbanken har kunnat lätta sitt
innehav av andra obligationer, så att i
deras innehav icke har framträtt något
som tyder på att riksbanken har behövt
finansiera dessa lån. Lån till kommuner
och kraftverk har i mycket stor utsträckning,
även när det gäller långsiktiga
lån, sugits upp av försäkringsbolag
och andra kapitalsamlande företag och
institutioner, så att vi har kunnat klara
året, jag kan gärna säga betydligt bättre
än jag trodde när vi diskuterade samma
fråga i januari månad. Även ur dessa
synpunkter tror jag alltså det finns
skäl för att säga, att missnöjesanledningar
egentligen inte finns.

Det är däremot klart, att den nedgång
i sparandet som kan konstateras 1953
är beklaglig. De statistiska uppgifter,
som olika institutioner med t. ex. sparkasseräkningar
ställer upp för att ge
överblick, tyder på en minskning jämfört
med 1952, som närmar sig 200 miljoner
kronor. Någon översikt över i
vilken utsträckning sparandet har överflyttats
till exempelvis försäkringsinrättningarna
föreligger inte nu, men jag tror
i varje fall inte att de fått allt det som
har fallit bort från exempelvis spar -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

kasseräkningarna. Jag tror också att man
kan konstatera, att när det gäller de lånetransaktioner
av mera långsiktig karaktär,
som företagits både år 1952 och
år 1953, är det sparbankerna, försäkringsbolagen
och andra institutioner av
samma slag som köpt de obligationer
som bjudits ut. Det är dessa institutioner
som får svara för uppköpen av de
mera långfristiga obligationer som emitteras.

Inom fackföreningsrörelsen har vi i
dessa dagar haft anledning att syssla med
frågan om den ekonomiska utvecklingen,
eftersom vi skall hålla vårt representantskapsmöte
på torsdag och då ta
ställning både till utvecklingen i år och
till vad man kan vänta sig av år 1954.
Vi är nog ganska tillfredsställda med
utvecklingen, eftersom det ju ändå har
varit möjligt att upprätthålla en full
sysselsättning och samtidigt en relativt
stabil prisnivå. Vi är naturligtvis också
nöjda med att den skärpta utländska
konkurrensen — vi är ju medvetna om
att den existerar —• hittills inte på ett
mera avgörande sätt har påverkat exportmöjligheterna
och sysselsättningen
inom landet. Utrikeshandeln och valutaläget
har, såsom jag redan tidigare påpekade,
utvecklat sig gynnsammare än
väntat, och detta är naturligtvis också
ett plus när man går att bedöma utvecklingen
hittills och vad man kan satsa på
för år 1954.

Vi hade nog emellertid väntat oss att
levnadskostnaderna skulle sjunka mer än
de har gjort. Det har ändock skett ganska
väsentliga kostnadssänkningar på de områden
som närmast är att hänföra till
råvarorna. Sänkningen med 9 procent på
importpriserna måste väl ändå på ett
eller annat sätt slå igenom även i levnadskostnadsindex.
Det har den hittills
inte gjort i någon större utsträckning.
Levnadskostnadsindex är i dag 212 och
var för ett år sedan 213. Index har alltså
sjunkit med mindre än en halv procent.
Vi är alldeles på det klara med
att om den tendensen hade varit mera
påtaglig och sannolikheten för en ytterligare
sänkning av prisnivån större,

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 27.

skulle detta i våra diskussioner om avtalen
för år 1954 ha varit ett utomordentligt
argument för att man borde avvakta
och se, om vi inte kunde räkna
med en standardförbättring genom kostnadssänkningar,
som ju skulle vara både
säkrare att inkassera och förmånligare
när det gäller våra möjligheter att hävda
oss på utlandsmarknaden. Huruvida denna
tröghet i prisutvecklingen nedåt beror
på att det tar ganska lång tid innan
de lägre priserna på råvarorna slår igenom
i den färdiga varans pris, vet jag
inte. Om vi hade att räkna med att den
nedåtgående tendensen består, borde ju
detta i och för sig verka stabiliserande
när det gäller våra överläggningar om
avtalen för år 1954.

Det är sant som herr Näsgård sade i
sitt anförande, att även vi på arbetarsidan
har ett mycket stort intresse av
att komma fram till en lösning av pensionsfrågan
som leder till att inte endast
en tredjedel av de löneanställda
har en erkänd, naturlig rätt till pension,
medan två tredjedelar är ställda vid sidan
om. Detta är en mycket stor ekonomisk
fråga, och en reform kan väl inte
genomföras annat än om man är beredd
att fördela livsinkomsten — för att
nu använda ett uttryck som jag tror en
gång i tiden myntades i artiklar i Svenska
Dagbladet — på sådant sätt att man
avsätter tillräckligt mycket därav för att
få en tryggad ålderdom. Det är emellertid
nödvändigt att frågan aktualiseras.
Den kan inte skjutas undan bara med
påpekandet att vi inte har råd att lösa
problemet. Ty har man råd till och finner
det naturligt att stats- och kommunalanställda
och tjänstemännen på den
enskilda arbetsmarknaden har sin pensionsfråga
ordnad, så måste frågan lösas
också för arbetarnas del. Det är nödvändigt.
Det är väl också mycket naturligt
att man inte på längre sikt upprätthåller
gränsdragningen i detta avseende
mellan tjänstemän och arbetare.

Ytterligare en fråga har ägnats stort
intresse vid kongresserna innevarande
år, nämligen frågan om kortare arbetstid.
Jag skulle tro att kongresserna när -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

mast siktat till en generell förkortning
av arbetstiden genom en ändring av arbetstidslagen.
Frågan var uppe vid vårriksdagen
genom motioner, där man påyrkade
en utredning om möjligheterna
att genomföra en kortare arbetstid. Tyvärr
avslogs yrkandena, men jag hoppas
att det inte betyder att en utredning inte
kan sättas i gång. Det är över 30 år
sedan någon arbetstidsförkortning genomfördes,
om man undantar förlängningen
av semestern, som naturligtvis
medför en kortare arbetstid. Sedan dess
har produktionen ökats avsevärt. Det är
visserligen sant, att vi har föredragit att
ta ut de ökade resurser, som därigenom
ställts till förfogande, i form av en höjd
materiell standard. Men rationaliseringen
pressar den mänskliga arbetskraften,
maskinen anger takten i mycket större
utsträckning än tidigare. Detta sliter arbetskraften,
och behovet av längre ledighet
är ett faktum. Det minsta man kan
begära är att en utredning sättes i gång
snarast möjligt. Frågan om en generell
förkortning av arbetstiden torde inte på
allvar komma att aktualiseras under avtalsförhandlingarna.
Det är väl närmast
en lagstiftningsfråga. Däremot finns vissa
önskemål om partiell förkortning av
arbetstiden vid intermittent drift, bl. a.
en önskan från treskiftsarbetarna om
längre sammanhängande ledighet i samband
med söndagarna. Vid förhandlingar
med arbetsgivarna har man från treskiftsarbetarnas
sida vid ett par tillfällen
begärt, att nattskiftet på lördagen
skulle falla bort. Det innebär att en treskiftsarbetare
i den vecka, då han har
nattskift, skulle arbeta fem skift, varigenom
arbetstiden under en treveckorsperiod
skulle förkortas med 8 timmar.

Skiftningen och arbetstidens längd är
ju i och för sig ganska pressande. Inte
alla kan utan fysiska olägenheter anpassa
sina sov- och mattider efter skiftgången.
Den olika förläggningen av skiften
under dygnet medför också olägenheter
för vederbörandes familj. Om i en
familj flera personer har arbete, har de
oftast olika arbetstid och sovtid. Allt detta
medför att treskiftsarbetarna blir mer
slitna och är i större behov av ledighet

än andra arbetare. Det är ju inte LO
som avgör om någonting skall göras i
denna fråga, utan respektive förbund,
men jag tror att ytterligare försök kommer
att göras från förbundens sida att
vid innevarande års avtalsförhandlingar
lösa kravet om förkortning av treskiftsarbetarnas
arbetstid på sätt som jag här
skisserat, dvs. att ett skift skulle falla
bort var tredje vecka.

I detta sammanhang har även frågan
om kontinuerlig drift aktualiserats. För
några år sedan åstadkoms förhandlingsvägen
en förkortning av arbetstiden på
så sätt att man vid kontinuerlig drift
tillämpar 42 timmars arbetsvecka. Inom
de industrier, där mycket dyra maskiner
och anläggningar i övrigt användes,
skulle kanske en förkortning av arbetstiden
från 48 till 42 timmar kunna klaras
utan större produktionsbortfall och kanske
också utan kostnadshöjning, om det
vore möjligt att övergå till kontinuerlig
drift. Man skulle få en ökning av produktionen,
visserligen med anlitande av
ett större antal arbetare. Genom att använda
den dyrbara produktionsapparaten
i större utsträckning än hittills skulle
man kunna kompensera den bortfallna
arbetstiden utan att behöva räkna med
någon kostnadshöjning. Detta är innebörden
av den s. k. brandfackla som utslungades
i Västerås häromdagen. Jag
vågar inte ha någon mening om huruvida
det uppslaget kommer att föranleda
övergång till kontinuerlig drift i större
utsträckning än vad som nu förekommer.
Det är nämligen inte bara maskiner och
och kostnader som spelar in i ett sådant
resonemang som detta, utan även den
mänskliga arbetskraften utgör en viktig
faktor. Söndagsvilan är populär, framför
allt i de kretsar där man inte tidigare
varit van vid att arbeta på söndagarna.
Det faktum att andra grupper tycker,
att det går bra med kontinuerlig drift,
anses inte av dem som nu har söndagsledigt
såsom något skäl för att de för sin
del skulle offra söndagsvilan. Det är därför
svårt att uttala sig om huruvida en
övergång till kontinuerlig drift kan genomföras
på de områden, där man nu reser
motstånd mot en sådan omläggning.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Att kontinuerlig drift har många fördelar
är en sak för sig. Faktum är ju att
den också medför vissa olägenheter.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat anföra några synpunkter på utvecklingen
och de önskemål, som kan finnas
på vårt håll, om vi nu skulle våga räkna
med ett gynnsamt läge även under 1954.

Jag bär, herr talman, intet annat yrkande
än om remiss till utskottet av den
föreliggande propositionen.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Jag skall icke alltför mycket fördjupa
mig i den ekonomiska politikens många
irrgångar, men jag vill taga upp en speciell
punkt, nämligen frågan om de offentliga
investeringarna och deras finansiering,
såsom dessa skisserats i våras
av regeringen, och beröra de konsekvenser
som kan följa därav.

Frågan var föremål för en mycket
summarisk behandling under vårriksdagen,
men debatten har sedan fortsatt
i dags- och tidskriftspressen. Vi kunde
i våras konstatera, att det totala lånebehovet
under innevarande budgetår för
täckande av såväl underskottet i budgeten
som planerade investeringar kunde
väntas uppgå till cirka 4 miljarder och
med cirka 2 miljarder överskrida det belopp,
som sparandet kunde väntas ställa
till förfogande. Frågan var då, hur dessa
senare medel skulle uppbringas och hur
utpumpningen på marknaden av dessa
stora belopp kunde väntas verka på den
samhällsekonomiska balansen. Dessa frågor
har ingående behandlats i en artikel
i tidskriften Balans av byråchefen Westerlind,
vilkens synpunkter kan förmodas
sammanfalla med dem som regeringen
mer allmänt angav i våras.

Artikelförfattaren menar, att de nödiga
medlen alltid kan uppbringas genom
upplåning hos bankerna mot skattkammarväxlar
och kortfristiga lån, och därmed
skulle statsmakterna få i sin hand
de nödvändiga finansiella resurserna för
sina investeringar. De medel, som sålunda
flyter ut i marknaden för investeringsändamål,
kommer givetvis efter
hand att återinflyta till bankerna, öka

deras likvida medel och därmed skapa
möjligheter till förnyad upplåning och
fortsatt expansion på den offentliga sektorn.
Rent tekniskt torde, menar artikelförfattaren
— och däri tror jag att han
har rätt — på detta sätt de nödiga medlen
efter hand komma att stå till statsmakternas
förfogande, även om återinflödet
av medlen inte sker i den hastiga
takt som förutsatts. Det verkliga problemet
uppkommer emellertid, när det gäller
att bedöma verkningarna på marknaden
och av de sålunda utpumpade medlen
och deras ständigt fortgående cirkulation.
Gentemot de farhågor som uttalats
för en inflationistisk verkan understryker
artikelförfattaren, att man inte
kan investera mer än vad tillgängliga
produktiva resurser, d. v. s. arbetskraft
och material, tillåter och att därmed en
automatisk gräns skulle vara satt.

Artikelförfattaren synes ha anlagt ett
mycket statiskt betraktelsesätt. I verkligheten
torde samhällsekonomien reagera
mycket mera elastiskt. Om en omfattande
investeringsaktion sättes i gång under
en relativt balanserad konjunktur, kommer
den att genom den rikligare penningtillgången
skapa ökad efterfrågan
och därmed ökad aktivitet på alla samhällets
områden, och om investeringsaktionen
fortsätter under en längre tid,
kan det mycket lätt och snabbt leda till
en översysselsättning med åtföljande
risk för inflation. Att kunna så på pricken
avväga sina ingripanden, att en
exakt balanserad sysselsättning av de
produktiva krafterna äger rum, är nog
att i hög grad överskatta en planhushållnings
möjligheter. Under alla förhållanden
medför denna spridning av medel
ökade tillgodohavanden för enskilda och
företag i bankerna.

Under en livligare konjunktur med
dess ökade benägenhet till investeringar
bereder dessa tillgodohavanden möjligheter
till en ytterligare expansion. De
ökade offentliga investeringarna kommer
sålunda att skapa en ökad latent fara
för överkonjunktur.

I själva verket har artikelförfattaren indirekt
medgivit att en expansiv offentlig
investeringspolitik av företagsamhetens

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

och krediternas ansvällning kan medföra
risk för överkonjunktur. Han säger nämligen
uttryckligen ifrån, att en expansiv
investeringspolitik i den offentliga
sektorn förutsätter en »stram» ekonomisk
politik, »som skapar garanti för
att de lånefinansierade statsutgifterna
inte orsaka ansvällning av importen,
konsumtionen och de privata investeringarna».
Med andra ord, vi skall driva
en expansiv politik på den offentliga
sektorn och samtidigt en stram politik
gentemot konsumtionen och den enskilda
sektorn. Den lättnad i marknaden,
som sålunda skapas genom ökad offentlig
investering, skall motverkas genom
skärpta restriktioner på den privata sektorn.
Medan parollen hittills har varit
att genom en allmän restriktivitet åstadkomma
en generell dämpning av marknaden,
innebär detta nya program, att
den ökade aktiviteten på den offentliga
sektorn skall, där så kommer att påfordras,
åtföljas av en fortgående skärpning
av restriktionerna på den privata sektorn.
Helt allmänt kan man säga, att de
offentliga investeringarna till sin natur
först på lång sikt och ofta endast indirekt
är räntabla, medan det produktiva
livets investeringar är att betrakta som
direkt räntabla på betydligt kortare sikt.

Vi befinner oss i en tid, då det gäller
för oss mer än någonsin göra vårt näringsliv
konkurrenskraftigt i den internationella
tävlingen. Det borde då givetvis
vara angeläget att ge de hastigt kostnadsbesparande
investeringarna företräde.
Det framförda programmet pekar
emellertid i rakt motsatt riktning. Ett
ensidigt gynnande av investeringarna i
den offentliga sektorn till men för den
enskilda sektorn kan förväntas mycket
ogynnsamt påverka våra ekonomiska
möjligheter under den fortsatta utvecklingen.

■lag vill, herr talman, vidare begagna
detta tillfälle att beröra några tendenser
i den nuvarande, tyvärr alltför ymniga
regleringslagstiftningen, som synes mig
vara något för litet beaktade. Jag tänker
på benägenheten att bibehålla och i vissa
fall skärpa lagar och förordningar,
som tillkommit för extraordinära kris -

förhållanden, även sedan de förhållanden,
som betingat dem, för länge sedan
upphört. Ännu åtta år efter kriget har vi
kvar bl. a. valutaregleringen, byggnadsregleringen
och priskontrollen, som alla
tillkommit för att tillämpas endast
vid »krig eller krigsfara». Jag tänker vidare
på de synnerligen vittgående och
allmänt utformade befogenheterna, som
tilldelas de administrativa myndigheterna
vid handhavandet av dessa regleringar
och som är ägnade att skapa stor osäkerhet
för den enskilde och stora risker
för godtycke.

Jag skall tillåta mig att som ett exempel
beröra en fråga, som var uppe redan
i våras, nämligen priskontrollnämndens
och regeringens behandling av frågan
om riktprisers tillämpning för vissa varor.
Då på våren 1952 riklig varutillgång
rådde inom den kemisk-tekniska branschen
och även inom konserveringsbranschen,
begärde en del producenter på
dessa områden att bli frigivna från kontroll.
Priskontrollnämnden medgav att
skäl fanns för frigivande men uppställde
som villkor, att fabrikanterna skulle förbinda
sig att avstå inte blott från bruttopriser
utan även från angivande av riktpriser.
När producenterna, för övrigt under
protester, accepterade även det senare
villkoret, skedde det med hänsyn
till att frågan om brutto- och riktprisernas
tillåtlighet stod inför avgörande i
samband med lagstiftningen mot konkurrensbegränsning.
Man fattade av naturliga
skäl detta villkor som en övergångsbestämmelse
i avvaktan på statsmakternas
ställningstagande. Den nya lagen
kom till i våras. Den förbjuder bruttopriser
men anger klart, att riktpriser är
tillåtna. Med anledning härav gjorde fabrikanterna
framställning till priskontrollnämnden
och sedermera till regeringen
om att förbudet mot riktpriser
skulle hävas, men regeringen fattade det
högst uppseendeväckande beslutet att avslå
framställningen.

Regeringen kan naturligtvis göra gällande,
att här föreligger en frivillig överenskommelse,
som den inte har med att
göra. Regeringen bortser då emellertid
alldeles ifrån att saken kommit i ett helt

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

nytt läge. Den passus i direktiven för
priskontrollen, som priskontrollnämnden
stödde sig på, då den uppställde sitt
villkor, är att priskontrollen skall utövas
»med hänsyn till monopolitiskt bestämda
prissättningar». Priskontrollnämnden
har menat, att riktpriser skulle
falla under denna bestämmelse, fabrikanterna
har hävdat motsatsen. Nu har
statsmakterna, riksdag och regering, tagit
ställning till frågan och förklarat,
att riktpriser ur konkurrensbegränsande
synpunkt skall vara tillåtna.

Därmed har — det vill jag bestämt
göra gällande — rättsgrunden bortfallit
för priskontrollnämndens ståndpunkt.
När regeringen avslog fabrikanternas begäran
om förbudets upphävande, slog
den därför vakt om en administrativ
åtgärd, som genom dess eget ställningstagande
förlorat sin sakliga och formella
grund. Man måste för övrigt fråga sig,
hur länge riktpriser skall vara förbjudna
för kemisk-tekniska preparat såsom
tvål, tvättmedel och kosmetika, för silloch
fiskkonserver och för ättiksinläggningar,
men vara tillåtna för alla andra
kemiska produkter såsom färger och dylikt,
för konfektyrer, frukt- och andra
konserveringsmedel, över huvud taget
för alla andra varor av skilda slag. En
sådan situation måste i längden framstå
såsom fullkomligt absurd.

Tendensen att ge myndigheter vidsträckta
maktbefogenheter utan att samtidigt
ge klara instruktioner om fullmakternas
tillämpning kan tyvärr mycket
rikligt exemplifieras. Jag skall inte
fördjupa mig i detta stora ämne utan endast
ta ett par exempel. Jag vill erinra
om ränteregleringslagen, som tillkom för
att ge riksbanken möjlighet att hindra
bankerna att tillämpa högre utlåningsräntor
än riksbanken fann betingade
med hänsyn till den ekonomiska politik
riksbanken önskade föra. Men samtidigt
har i lagen med en ytterligt allmänt hållen
motivering på tre rader inryckts
en bestämmelse, som bemyndigar riksbanken
att ingripa även beträffande inlåningsräntorna
och fastslå minimiräntor.
Därmed har man givit denna institution
en utomordentligt vittgående be -

fogenhet över hela det svenska kreditväsendet
utan att det på något sätt anges
efter vilka riktlinjer befogenheten
skall tillämpas. Man kan inte komma
ifrån, att sådant öppnar stora möjligheter
för allsköns administrativt godr
tycke.

Jag tar ett annat exempel. I våras genomfördes
en bestämmelse angående
fettreglering, som bringades att omfatta
icke endast fett för matändamål, utan
även det tekniska fettet. För att undvika
att fett, som är inköpt för tekniskt
bruk, på omvägar efter rening skall
komma till användning för matfettändamål
och därigenom undgå den fördyring,
som matfettet är underkastat, skall
nu även för det tekniska fettet erläggas
en clearingavgift av samma storleksordning
som för matfett. Sedan fabrikanten
visat, att den inköpta varan kommit till
användning för tekniskt ändamål, skall
avgiften återbetalas. Men åt jordbruksnämnden
har lämnats befogenhet att avgöra,
till vilken del denna återbetalning
skall ske. Jordbruksnämnden har sålunda
fått befogenhet att på ett ytterst djupgående
och ingripande sätt reglera priserna
för råvarorna för hela den tekniska
fettindustrien. För närvarande gäller,
att 90 procent av avgiften skall återbetalas,
men beloppet bestämmes endast
för en månad i sänder och i efterhand.
I själva verket innebär detta, att producenten
av de tekniska produkterna i
fråga principiellt inte kan kalkylera sin
vara, förrän den är färdigtillverkad, något
som onekligen måste betraktas såsom
ett anmärkningsvärt osäkerhetsmoment,
tillskapat av statsmakterna. Det
kan förtjäna nämnas, att under diskussionen
om återbäringsbeloppet inom
jordbruksnämnden ifrågasattes, att endast
två tredjedelar av avgiften skulle
återbetalas, innebärande en fördyring av
råvaran för de tekniska fabrikanterna
med inte mindre än 48 öre, vilket i vissa
fall motsvarar upp till 50 procent av råvarans
värde. På detta sätt har genomförts
ett regleringssystem som ger en
administrativ myndighet befogenheter
som på det mest eklatanta sätt strider
mot tidigare svensk lagpraxis. Vi behö -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

ver bara jämföra med ett restitutionsförfarande
av samma art på ett annat område,
nämligen industrirestitutionen. En
företagare, som för sin tillverkning av
exportprodukter behöver tullbelagd råvara,
måste visserligen erlägga tullen,
men äger rätt att sedan den färdiga varan
exporterats återfå den erlagda tullen.
Skulle samma princip tillämpas för
denna restituiion som för fettregleringen,
skulle det innebära att tullverket erhöll
befogenhet att avgöra, hur stor de!
av tullen som skulle återbetalas, och
detta utan att särskilda regler angavs
för hur ett sådant avgörande borde
träffas. Jag tror att detta exempel ganska
klart belyser, hur långt vi numera
i vissa fall kommit från gammal
traditionell rättspraxis här i landet och
vilka möjligheter för administrativt godtycke
som skapats. — Jag vill med detta
inte göra gällande, att jordbruksnämnden
missbrukat sina befogenheter, men
jag har velat kraftigt understryka den
latenta fara som ligger i de vidsträckta
befogenheter man lämnar vissa myndigheter.
Bemyndigandet i fråga innebär i
själva verket, att ett ämbetsverk kan genomföra
en ytterligt vittgående punktbeskattning
av företagsamheten på ett
visst område, något som hittills mycket
strängt varit förbehållet regering och
riksdag.

Vi i oppositionen har ju ständigt fått
höra, att vi saknar alternativ till regeringens
politik, och våra bekymmer och
vår oro för utvecklingen på olika punkter
bär alltid studsat tillbaka mot de
maktägandes belåtna trosvisshet att de
ensamma sitter inne med de rätta lösningarna.
Det förefaller mig emellertid,
som om härvidlag hade skett en liten
ändring.

I ett föredrag häromdagen om vårt
ekonomiska läge kunde finansministern
peka på den relativt gynnsamma utvecklingen,
särskilt i fråga om valutareserven,
men trots detta erkände han oförbehållsamt,
att han såg emot framtiden
med ett icke ringa mått av oro. Jag måste
säga, att detta var ett mycket hugnesamt
meddelande och ägnat att i någon
mån dämpa vår oro. Här skulle jag vilja

inflika en liten historia för att belysa
vad jag menar. Det hände en gång i styrelsen
för ett företag, då dess problem
och framtidsutsikter diskuterades, att det
från styrelseledamöternas sida uttalades
en hel del oro och bekymmer. Så småningom
tog verkställande direktören till
orda och sade: »Jag förstår inte, varför
herrarna är så oroliga. Jag är inte alls
orolig.» Repliken kom omedelbart: »Det
är just det, att verkställande direktören
inte är orolig, som framför allt oroar
oss.» Jag kan inom parentes tillägga, att
denne verkställande direktör efter ett år
var förtidspensionerad. — Det är därför
glädjande att finansministern nu anmäler,
att han åtminstone på någon punkt
hyser oro för vår framtid.

Vi har, herr talman, genom de senaste
decenniernas politik drivit upp våra offentliga
utgifter och därmed också våra
skatter till en utomordentligt hög nivå,
och likaså har vi låtit våra produktionskostnader
gå upp högst avsevärt, så
högt, att vi måste fråga oss vilka latenta
resurser vi egentligen har att tillgripa för
att möta ett exceptionellt läge, exempelvis
en beredskap, en djupgående lågkonjunktur
eller en mycket skarpt hårdnande
konkurrens för våra produkter. Det
finns enligt min mening verkligen anledning
till oro på en mycket bred front.
Det vore tacknämligt, om finansministern
ville utsträcka sin nyvaknade oro,
som närmast tycktes gälla frågan om valutareservens
utveckling, att omfatta
även dessa för vår framtid så betydelsefulla
problem. Jag vill tillfoga, att jag
tror det vore lyckligt, om även justitieministern,
den främste vårdaren av vår
rättsordning, likaledes skulle gripas av
oro över de tendenser inom vår lagstiftning,
som jag här påtalat och som på ett
så djupgående sätt skiljer sig från gammal
förnämlig tradition i vårt rättsväsende
och som är ägnade att öppna dörrarna
för ett farligt administrativt godtycke.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Vad jag hittills har hört av debatten i
denna kammare och de upplysningar
jag fått beträffande den del av densam -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

ma, som jag icke haft tillfälle att ahöra,
har närmast givit mig det intrycket, att
debatten är rätt stillsam, och jag skall
inte försöka att blåsa några stridssignaler,
utan också vara rätt stillsam.

Det är emellertid klart, att jag ändå
inte kan — låt vara att det bara är i
pedagogiskt syfte — underlåta att peka
litet på det läge, vi hade för ett år sedan.
Den ekonomiska utvecklingen har
otvivelaktigt gått i en helt annan riktning
än oppositionen den gången förespådde.
Det har inte alls blivit den lågkonjunktur,
som man då fruktade. Regeringens
uppfattning, att vi stod inför
en anpassning till en fortsatt men mera
dämpad högkonjunktur, visade sig vara
riktig. Jag säger inte detta för att på
något sätt framhålla, att vi skulle vara
bättre spåmän än oppositionen —• när det
gäller att se in i framtiden har inte någon
av oss någon större förmåga —
men den omständigheten, att oppositionen
kan beslås med att ha bedömt läget
felaktigt, bör naturligtvis leda till att
man talar med mindre stora bokstäver,
och det har man ju också gjort här i
dag. Jag bara hoppas att det skall bli
en lärdom för framtiden.

Jag behöver emellertid inte gå in på
alla de olika element, som ingick i de i
fjol utmålade farhågorna, för att visa
att utvecklingen har blivit en annan.
Den framlagda konjunkturrapporten
ger tillräckligt belägg för detta, och jag
skall därför inte ta upp tiden med den
saken.

Det är klart att de överdrifter, sor
man från oppositionens sida lätt falle
offer för, då man utmålar situationen
mycket värre än den i verkligheten är
och gör en bedömning för framtiden,
som också är överdriven, kan ge det
intrycket att regeringen anser att allting
är bra som det är, att inte någonting
skulle kunna vara eller göras bättre.
Det är emellertid inte alls på det sättet.

Man skall inte i det tillrättaläggande
av oppositionens överdrifter, som vi
måste göra, se någon inställning av allmän
belåtenhet med vad som föreligger.

Jag skulle emellertid vilja litet närmare
beröra utformningen av penning -

politiken och de farhågor, som oppositionen
uttalade under förra vintersäsongen.
Jag tar upp den saken här, emedan
den har spelat en stor roll i åtskilliga
av de anföranden som har hållits.

När den nya formen av penningpolitik
presenterades för riksdagen, var den
första invändningen som vi mötte, att
det inte var möjligt att enligt de riktlinjer
för investeringarna, som då uppdrogs,
täcka statens behov av lånemedel
utan att skapa inflation. Jag tror att det
är klart, att det inte gick på det sättet,
utan behovet har kunnat täckas utan att
några inflationstendenser uppstått. I dag
har faktiskt denna fråga reducerats till
ett spörsmål om framtidsrisker.

Herr Nordenson yttrade och även herr
Ewerlöf har sagt, att när nu på detta
sätt bankerna får ett tillgodohavande i
riksgäldskontoret med kort uppsägning,
är det medel, som snabbt kan mobiliseras
och följaktligen kan sättas i rörelse,
och i ett läge, där det hotar någonting
som skulle kunna likna koreakrisen,
kan denna bankernas likviditet bli farlig
för den ekonomiska utvecklingen. Det
är alltså samma slutsatser, som konjunkturinstitutet
också har kommit till.
Det är inte någon fara för dagen eller
för morgondagen, ty i dag har alla människor
den uppfattningen, att det som
man närmast har att vänta är inte någon
uppflammande inflationsperiod,
utan en konjunkturavmattning, och då
skjuter man farhågorna till ett ovisst
fjärran. Vad jag nu har sagt innebär
inte, att jag på något sätt vill bagatellisera
dessa risker, ty det är alldeles
uppenbart, att vi måste möta dessa risker
med överväganden och åtgärder —
överväganden i dag och åtgärder den
gång den befarade situationen inträffar.
Det ligger i sakens natur, att en skärpt
kreditpolitik måste vara det första medel,
med vilket vi möter en sådan situation.

Nu kan man visserligen säga: »Ja,
men ni tänker väl inte hindra folk från
att ta ut de pengar som de har i bankerna?»
Nej, naturligtvis inte, men en åtstramning
av krediten leder ju till en
sammansnörning av den ekonomiska

40 Nr 27. Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

verksamheten. Den kommer naturligtvis
att i främsta rummet drabba dem, sorl
inte har likvida medel utan måste låna
Det kan inte hjälpas. Det är en traditionell
politik, som man alltid har fått
tillämpa. Sedan kan det bli fråga om
vilka medel man skall använda för att
åstadkomma åtstramning. Det kan vi
diskutera hur länge som helst. Det är
frågan, om vi skall göra det med tilllämpning
av en fri och rörlig ränta, som
får stiga så högt, att den verkar bromsande,
eller om det skall ske med tillhjälp
av andra medel.

Men jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på att det måste skapas flexibilitet
i de offentliga investeringarna.
Vi har länge och inte minst i dessa dagar
särskilt från folkpartiets sida fått
uppbära anmärkningar för att vi för ett
par år sedan byggde så litet bostäder.
Produktionen var till och med nere i
40 000 lägenheter, medan vi nu är uppe
i 50 000. Jag förstår, att folkpartiet nu
är i färd med att försöka att få folk att
tro, att det går att bygga mer än 50 000
lägenheter om året. Det kan nog hända
att det går, nämligen om konjunkturerna
medger det. Som jag många gånger har
framhållit, lever vi i ett samhälle, som
har marknadshushållning, och jag har
också sagt, att vi vill ha ett sådant samhälle.
I ett sådant kan man emellertid
inte reglera sig fram till en bestämd
tröskel. I en högkonjunktur blir anspråken
på nya investeringar från den privata
sektorn så stora, att man icke är i
stånd att med några regleringar helt
och hållet hålla anspråken tillbaka. Man
har då intet annat att göra än att ge
efter en bit och något minska bostadsproduktionen.
Det gjorde vi under koreakrisen,
då produktionen sjönk till
40 000 lägenheter. När konjunkturen
åter blev mera stabiliserad, lät vi bostadsbyggandet
stiga till 50 000 lägenheter.
Om det kommer en lågkonjuntur
med bristande investeringsvilja inom
den privata sektorn, är det klart att vi
kan få en bostadsproduktion som överstiger
50 000 lägenheter.

Om vi går tillbaka till frågan om vad
bankernas likvida medel kan betyda i

en inflationskonjunktur, är det klart, att
i ett sådant riskläge får vi räkna med
att det privata näringslivet pressar upp
sina investeringar och att vi får möta
detta med en minskning av de offentliga
investeringarna.

Jag tar bara dessa två huvudpunkter
för att visa att riskerna av mig naturligtvis
icke förnekas, men man kan mycket
väl säga, att man nog vet, hur man
skall göra för att förminska dessa risker
så långt, att de inte blir av någon
egentlig betydelse.

Jag fick av herr Nordenson veta, att
riktlinjerna för vår investeringsverksamhet
är felaktiga och att vi inte skulle
ha så stora offentliga investeringar som
vi har, utan att vi borde göra det möjligt
för den privata sektorn att få göra
mer investeringar. Detta är ju en tvistefråga,
som inte är ny för i dag. Den
hade vi, när riksdagen bestämde sig för
att ställa sig bakom regeringens plan
härvidlag. Vi bör dock komma ihåg, att
det inte här sker några offentliga investeringar,
som riksdagen inte har voterat
om. Och, herr Nordenson, jag vet
inte, om hem Nordenson har varit någon
ståndaktig tennsoldat i detta fall
och konsekvent röstat så, att det skulle
bli mindre offentliga investeringar. I
varje fall har ingalunda högerpartiet i
sin helhet gjort detta. Men naturligtvis
kan jag väl medge att högerpartiet här
har haft en något hårdare inställning
än vad övriga partier har haft, och detta
är ju helt och hållet en avvägningsfråga.
Det är ju en fråga om vilka slags
investeringar som i en given situation
är angelägnast. Det är ett faktum, att de
offentliga investeringarna av naturliga
skäl måst ha blivit tillbakasatta under
de inflationsperioder, som vi haft tidigare,
och att på detta område blivit en
eftersläpning, som bör återinhämtas. Det
är av betydelse även för det ekonomiska
livets utveckling, att man inte får en
alltför stark snedvridning på detta område.
Utan att fördjupa mig mer i detta
spörsmål vill jag för min del säga
att vi från regeringens sida inte hyser
någon tvekan på den punkten, att det
varit riktigt att under 1953 öka de of -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

fentliga investeringarna, och vi säger att
det kommer att vara lämpligt att — såvitt
vi nu kan se — under nästan hela
år 1954 inte låta denna investeringsvolym
sjunka tillbaka. Det kan t. o. m.
hända, om det blir en avmattning, att
det finns anledning att låta de offentliga
investeringarnas andel ytterligare stiga.

Det är klart att det i år finns starkare
skäl att vänta en avmattning mot slutet
av 1954 än det förra året var att vänta
en avmattning mot slutet av år 1953.
Och det är klart att det kan bli så, att
vi får svårigheter att upprätthålla vår
export i ett läge, där man ute i världen
och framför allt i Förenta staterna kanske
köper mindre än nu. Det är också
klart att frågan om vår konkurrenskraft
då blir av betydelse. Det är ju fastslaget
nu, att konkurrensförmåga generellt
sett inte saknats 1953. Att den kan bli
svag i en avmattningsperiod, är någonting
som vi i dag inte kan ha någon mening
om. Det är emellertid klart att det
är viktigt, att vi kan minska våra kostnader
inom industrien genom rationalisering.

Nu förmenar man, att regeringens politik
förhindrar detta och att industrien
har fått för litet investeringsutrymme.
•lag skulle inte tro det. Jag tror att det
investeringsutrymme, som har utmätts
för de privata investeringarna under
detta år, har visat sig ungefär motsvara
de viktigaste behoven. Det är klart att
det finns åtskilliga investeringar, som
fått stoppas i säcken, men det har kanske
ofta varit bra att de blivit stoppade
i säcken, därför att de har varit för storvulet
tänkta — de har tänkts fram i en
inflationskonjunktur — men i det stora
hela är det inte så stora minskningar
som har inträtt.

Det är kolossalt mycket som har kunnat
göras, och det är inte, såvitt jag kan
förstå, någon anledning från regeringens
sida att säga, att det borde bli mindre
investeringsutrymme för 1954 — det anser
jag inte att det behöver bli. Jag tror
att det finns möjligheter för näringslivet
att i den situation vi har i vår ekonomi
och med den politik, som tillämpas, genomföra
betydande rationaliseringar.

Jag är den förste att medge, att det är
av vikt för oss att vi, om det kommer
att bli en avmattning, har en så stor
valutareserv som möjligt. Jag tillhör
ingalunda dem, som säger att läget är
tillfredsställande i detta avseende. Det
är icke tillfredsställande. Men vi delar
det ödet med de flesta andra länder. .lag
är visserligen inte böjd för att göra några
internationella jämförelser, men jag
får ju ständigt höra att valutautvecklingen
i Sverige är mycket mer otillfredsställande
än den är i andra länder.
Jag måste för min del säga att detta tal
är fullkomligt oriktigt. Man jämför t. ex.
vårt land med Schweiz, och jag kan
mycket väl gå med på att man gör så,
därför att vårt land och Schweiz är de
enda länder i Europa, som inte har fått
någon Marshallhjälp och som inte tagit
emot något upprustningsbidrag från Förenta
staterna och på grund därav inte
har fått någon extra tilldelning av dollars.

Utvecklingen från 1949 och fram till
sommaren 1950 visar, att valutareserven
i Schweiz har ökat med 30 dollars per
invånare och i Sverige med 23. Det är
en skillnad, det vill jag inte förneka,
men den är inte så överväldigande stor.
Vid en jämförelse mellan dessa två länder
och de länder, som har fått Marshalldollars
eller andra dollars på ett
lättare sätt än vad vi kunnat få dem,
behöver vi inte skämmas för vår del;
Belgien har ökat valutareserven med 14
dollars per invånare, Danmark med 13,
England med 15 och — här kommer ett
undantag — Holland med 66. Men det
finns inte någon möjlighet att påstå att
det ena eller andra systemet i fråga om
den ekonomiska politiken har skapat ett
bättre eller ett sämre läge i valutaavseende.

Det har också sagts här, att vi för en
politik utan rörlig ränta och att det
tvingar oss att leva mer eller mindre farligt
— det är herr Ewerlöf, som har
sagt detta. Jag är inte någon motståndare
till en rörlig ränta, och jag har aldrig
varit det. Men jag är anhängare av en
lågräntepolitik, och jag anser, att räntans
rörlighet skall hållas inom något

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

som jag kanske något diffust kallat för
lågräntans ram. Men en rörlig ränta i
en inflationskonjunktur, en rörlig ränta
såsom ett medel att bekämpa inflationen,
kan ju inte betyda annat än en höjd
ränta. När man dessutom säger, att räntan
måste spegla priset på pengar, så
måste räntan i en inflationsperiod bli
mycket hög.

Är nu en hög ränta något nyttigt?
Jag tycker tvärtom, att det har varit
lyckosamt för oss att vi har nått fram
till en ekonomisk balans utan att behöva
ta till den kostnadsökande faktor,
som en räntestegring är. Det skall vi
vara tacksamma för i ett läge, där vi
eftersträvar att inte få några höjda kostnader.

Nu är ju läget annorlunda; vi har
inget inflationstryck. Det är alldeles uppenbart,
att ränteläget är i det närmaste
i sjunkande, och därför är ju hela
diskussionen nu av alldeles akademisk
natur, och jag går inte in på den, därför
att den för närvarande inte är av
någon betydelse.

Jag skulle bara vilja göra en reflexion
och det är denna: månne det inte är så,
att ni, som är anhängare av den rörliga
räntans politik som ett inflationsbekämpande
medel, i verkligheten hyser
en kärlek till den, som är mycket
mindre än vad ni ger uttryck åt. Ni
vill ju ha en ekonomisk politik utan,
som det heter, regleringar men i stället
ha räntan som en reglerande faktor. Ni
har många gånger talat om för mig att
det numera finns vissa länder, där man
för den politiken. I t. ex. England lär
man ju föra den politiken, och där sänktes
nyligen räntan. Därom är väl ingenting
att säga, och det kritiserar inte jag.
Det kan vara ett uttryck för uppfattningen
om ränteläget på den engelska
marknaden. Men kom ihåg en sak, och
det är, att den engelska ekonomien hålles
nu i balans med följande ting: importreglering,
byggnadsreglering, investeringskontroll
och kreditrestriktioner,
alltså en hel karta av hårda regleringar,
mycket hårdare än vad vi här någon
gång har haft, skulle jag nästan
vilja säga. Om det hade varit så, att

de, som styr den engelska politiken, hade
haft den uppfattningen, att regleringarna
är vad man först skall söka komma
bort ifrån och att räntan är det naturliga
medlet, borde man inte då i första
hand använda den så, att man till slut
kan bli fri från alla regleringar och
bara har räntan som en regulator? Det
måste ju vara logiskt, och det är väl
så som ni tänker er saken? Men läget
är praktiskt det, att den engelska ekonomien
icke kan hållas i balans med räntepolitik.
Det fordrar en långt driven
regleringspolitik. Säger inte detta er någonting,
nämligen att frågan, om man
skall ha regleringar eller inte, måste bedömas
i varje läge för sig. Det är fullkomligt
meningslöst att säga, att regleringspolitiken
är det, som man sist skal!
ta till. Om oppositionen någon gång blir
i tillfälle att arbeta för detta land på
eget ansvar, kommer den att få göra
bittra erfarenheter om förhållandet mellan
åskådning och praktiskt handlande.

Det är alldeles uppenbart, att det är
av betydelse, att i vårt land människorna
sparar så mycket som möjligt av
sina inkomster för att möjliggöra investeringar.
Naturligtvis är det principiellt
alldeles riktigt, när man säger, att vi
borde vidtaga åtgärder för att öka sparandet.
Jag har inte träffat på några
sådana åtgärder i förslaget från oppositionen.
Jag försökte häromåret verkligen
pröva, om det fanns möjlighet att
införa någon sparpremiering, och fann
då att det inte kunde ske på ett praktiskt
sätt. Jag skulle tro att oppositionens
tanke på den punkten blivit dunklare
och dunklare med åren, och jag
tror inte att vi får igen det gamla projektet.

Nu har man en sak kvar och säger:
sänk skatterna och ge människorna därigenom
möjlighet att spara mer! Jag
tycker inte alls, att det är någon oäven
tanke, om den kan praktiskt genomföras.
Jag har inte alls den uppfattningen,
att det är bra med så höga skatter som
möjligt. När man pådyvlar mig och mitt
parti en sådan åskådning, är det en ren
karikatyr. Vi anser inte, att höga skatter
är någonting eftersträvansvärt, men

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

den ena saken får ju vägas mot den
andra. Jag vill bara helt frankt förklara
— jag jämför här inte med det
som gällde för ett år sedan — att om
jag i dagens läge hade varit i stånd att
skapa ett överskott i statsbudgeten, så
skulle jag inte dra mig för att använda
detta överskott till en skattesänkning.
Det tycker jag är en naturlig inställning.
Lika naturligt som det är att i en utpräglad
inflationskonjunktur överbalansera
budgeten anser jag det vara att i
en utpräglad lågkonjunktur, då produktion
och konsumtion sjunker på grund
av konjunkturavmattningen, sänka skatterna,
även om det blir brist i statskassan.
Men i dag lever vi fortfarande
i en högkonjunktur, där vi utnyttjar
alla våra produktionsresurser och där
det inte finns den minsta anledning att
försöka utnyttja mer än vi har. Man kan
aldrig utnyttja mer än man har. Herr
Nordenson har rätt, när han säger, att
om man försöker utnyttja mer än man
har, så driver man upp priserna och
skapar inflation. Därför kan det inte
vara rimligt att i denna situation göra
upp en statsbudget, som är underbalanserad
och där vi lånar pengar till statens
löpande utgifter. Detta måste medföra
en ökad efterfrågan och en pressning
uppåt av priserna.

Kan det då bli ett överskott i statens
budget för nästa år? Nej, det går inte
att få något överskott, därför att utgifterna
är så höga, att det inte ens
med den allra hårdaste budgetbehandling
är möjligt att få budgeten att gå
ihop, om icke staten får nya inkomster
i form av en ökad beskattning. Jag måste
därför för min del i ärlighetens namn
säga att det inte går att få ett överskott,
som kan användas till skattesänkning,
utan att det i stället är nödvändigt med
en skattehöjning.

Detta är saker och ting som vi icke
behöver diskutera nu, då vi inte har något
material och skall diskutera dessa
frågor om ett par månader, när vi har
material. En diskussion i dag fyller sålunda
icke någon uppgift.

Jag skulle en passant vilja säga till
herr Ohlon, som efterlyser enklare skat -

telagar och ett förståndigt utgivande av
förordningar, att hans exempel var illa
valt. Det är synd att herr Ohlon lät lura
sig av den där skattejuristen som skrev
i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
— jag tror det var den — tv den juristen
tänkte sig inte för. Sakläget var ju
det, att vi hade utfärdat två författningar
som båda innebär ändring i 2 § kommunalskattelagen.
Det skulle emellertid ha
varit mycket förvirrande, om vi hade
försökt att slå ihop dessa till en enda
författning. Riksdagen hade beslutat sänka
repartitionstalet för fastighetsskatt
från 5 till 4 och ville sålunda på den vägen
bereda fastighetsägarna någon lindring
i deras fastighetsskatt. Vi var överens
om att denna lindring skulle träda i
kraft den 1 januari 1954, för att de skulle
få del av lindringen så snart som möjligt.
Samtidigt beslöt vi att fastighetsskatten
skulle formellt försvinna och göras till en
detalj i inkomstbeskattningen. Denna omläggning
kunde av tekniska skäl icke genomföras
den 1 januari 1954 — den kan
inte träda i kraft förrän 1 januari 1955.
Det kunde inte vara i klarhetens intresse
att blanda samman dessa båda ting i en
och samma författning. Det skulle ha lett
till många missförstånd; det var otvivelaktigt
redigast att de, som skall tillämpa
skattelagarna, fick två olika författningar,
av vilka den ena gäller från och med
den 1 januari 1954 och den andra från
och med den 1 januari 1955. Med detta
vill jag dock inte ha sagt att det inte
finns oerhört mycket i skattelagarna som
kan förenklas. Herr Ohlon vet ju att vi
arbetar på att försöka komma fram till
förenklingar, och jag hoppas att vi också
skall lyckas därmed.

Jag återvänder till frågan om statens
utgifter och inkomster. Riksdagens ledamöter
kan väl ändå inte ha glömt bort,
att vi i våras beslöt införa en sjukförsäkring.
När det beslutet fattades, innebar
det att vi skapade en ny automatisk
utgiftsstegring. Reslutet medförde inga
omedelbara utgifter, men det kommer att
medföra betydande sådana. När saken
förelädes riksdagen, sades det ifrån, att
om försäkringen genomförs, blir det med
all sannolikhet nödvändigt att företa en

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kimgl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

skattehöjning. Det sades också att denna
med all sannolikhet kommer att få läggas
på den indirekta beskattningen. Här
hade alltså vi riksdagsmän att välja mellan
att säga ja till sjukförsäkringen, och
därmed ta risken av en skattehöjning,
och att säga nej till sjukförsäkringen och
därmed slippa skattehöjningen. Jag vet
att högern inte valde på samma sätt som
de andra partierna, jag vet att högern
försökte få ned bostadssubventionerna,
försökte förvandla bidrag från statskassan
åt folkpensioneringen till folkpensionsavgifter,
försökte ge sjukförsäkringen
begränsad räckvidd med lägre utgifter.
På den punkten kan naturligtvis högern
säga: »Vi valde den andra vägen''»
Men de andra partierna valde med öppna
ögon sjukförsäkringen. Från regeringens
och regeringspartiernas sida har vi ingenting
annat att göra, herr Ohlon, än att
hålla oss till vår buske. Vi får ju stå vid
vårt ord. Om sedan folkpartiet väljer att
säga: »Vi har visserligen röstat för sjukförsäkringen,
men vi vill inte vara med
om att skaffa pengarna till den», så får
det ju bli en sak för sig. Den får vi väl
närmare begrunda, när vi ställs inför det
beslut som här måste fattas.

Till sist några ord till herr Ewerlöf.
Han sade att högern är sådan, att den
inte går med på en utgiftsökning utan att
vara med om att visa praktiska utvägar
för hur pengarna skall skaffas. Herr
Ewerlöf menar väl att högern framför
allt är hård motståndare till utgiftsökningar.
Faktum är att jag i våras trodde
att högern nu hade slagit in på en ny
väg och tänkte följa denna linje. Sedan
har jag sett, hur högertidningarna landet
runt skrivit och uppmanat till ökade
utgifter på alla möjliga områden: man
vill ha högertrafik, mera vägbyggen, öresundsbro
och jag vet inte vad det är.
Försök inte att förneka det — här finns
många belägg för att även högerpressen
försöker ge folket den föreställningen att
det finns möjlighet att göra nya statsutgifter.
Detta säger man på den ena sidan,
och på den andra säger man att vi måste
sänka skatterna.

Jag vill bara hemställa till högern att
göra en liten smula självprövning om

detta och överväga, om högern här skall
ha en annan linje än folkpartiet, eller
om det i sak skall vara samma linje.

Herr NORDENSON (h) kort genmäle:
Finansministern gjorde gällande att de
riktlinjer för investeringspolitiken och
dess finansiering som jag förde på tal,
skulle inrymmas i de beslut som fattats
av kammaren. Jag kan inte gå med på
att så är fallet. Vad vi enat oss om är
allmänna restriktioner för att hålla tillbaka
över hela fronten, och vi har även
ganska uttryckligt hävdat den principen,
att vi i möjligaste mån skall klara
finansieringen av offentliga investeringar
med sparmedel. Vi har exempelvis
varit eniga om att man icke borde låna
i riksbanken och på det sättet skaffa
medel.

Nu säger man att vi kan öka våra
investeringar väsentligt och bör låna till
detta i bankerna. Det är ett nytt moment,
och vad jag åsyftat är, att vi skall försöka
att göra klart för oss vad denna tankegång
betyder. Jag har gjort gällande att
genom att ständigt låna upp dessa medel,
som kommer tillbaka till bankerna, och
ge ut dem igen, får vi en ökad rörlighet
i konjunkturen. Om vi då, såsom det
antyddes i den nämnda tidskriftsartikeln,
samtidigt skall föra en stram politik,
finnes det inget annat val än att
vi stramar åt på den enskilda investeringsmarknaden.
Konsekvensen av detta
är sålunda inte att man för en allmänt
restriktiv politik och därmed håller
balansen, utan man släpper efter på
den ena sektorn och möjliggör detta genom
att skärpa restriktionerna på det
andra hållet. Detta anser jag vara olyckligt,
därför att det försvagar vår konkurrenskraft,
och det är detta jag har velat
varna för i mitt föregående yttrande.

Vidare säger finansministern, att det
har visat sig att regeringens bedömning
av utvecklingen var riktig. Han var mycket
anspråkslös och ville inte tillskriva
sig någon särskild förtjänst, vilket jag
noterar med tillfredsställelse. Vi ser
emellertid dessa förhållanden på ett annat
sätt. Jag tror att den grundläggande
skillnaden ligger i att regering -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

en vill föra en mer optimistisk politik,
under det att vi är inställda på att föra
en politik som kan möta även större
och skärpta svårigheter. Vi tror inte att
den politik, som regeringen vill driva,
klarar sig annat än om utvecklingen i
världen över huvud taget är gynnsam.
Som exempel behöver vi bara anföra
valutafrågan. Utvecklingen har varit
mycket god, men regeringen erkänner
själv att detta har vi inte gärna kunnat
påverka i väsentlig grad. Andra faktorer
har varit bestämmande, och de har blivit
gynnsamma och hjälpt oss. Det kan
likaväl tänkas att utvecklingen hade gått
i jnotsatt riktning. Vi menar då att det
är riktigare att föra en politik med mera
revade segel, så att man i en tid som
denna finge det lättare att möta svårigheter,
om vilka vi dock på grund av
utvecklingen i världen har anledning
att säga oss att de när som helst ganska
oförutsett kan dyka upp. Där ligger den
grundläggande skillnaden. Jag tror att
man i maktägande kretsar har fått en
skev inställning till utvecklingens gång.
Jag vet inte, om finansministern någonsin
spelat roulett. Där kan det hända,
att rött kommer upp många gånger i
följd. För den socialdemokratiska politiken
under de sista 20 åren har det
varit på det sättet, att rött praktiskt taget
hela tiden kommit upp. — I någon
mån är ju politik ett hasardspel och jag
menar att förhållandena utfallit påfallande
gynnsamt.

Vad vi vill förorda är en politik, där
man även kan förutse att den mörka utvecklingen
— det svarta — kommer och
där man skall bara beredd att klara sig
också under sådana förhållanden.

Vad regleringarna beträffar har vi inte
sagt att man utan vidare kan slopa dem
alla, men vi har ställt som ett mål en
avveckling av regleringarna så långt och
fort som möjligt. Man bör alltså inte i
stället skärpa dem, såsom skett bl. a.
med priskontrollen. Det finns ett strålande
exempel på onödiga regleringsåtgärder
— det är räntelagen. Där har regeringen
direkt tillgripit en åtgärd som
icke på något sätt blivit sakligt motiverad.

Till sist några ord beträffande finansministerns
uppfattning om räntan. Han
sade, att han är för en rörlig ränta. Det
påminner om en historia. Det klagades
hos Ford över att han bara tillhandahöll
svarta bilar och inga i andra färger.
Han svarade: »Folk får absolut den färg
som önskas, bara man väljer svart.»
Detta var förutsättningen. Finansministern
synes mig föra ett likartat resonemang.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern började
med att låta förstå att våra förutsägelser
i fjol eller i början av detta år inte
ails gått i uppfyllelse, men däremot hade
regeringens bedömande visat sig vara
det rätta. Han var mycket anspråkslös
och sade, att man inte har några garantier
för att det skall gå så lyckligt
i fortsättningen också. Jag är för min
del icke medveten om att ha gett uttryck
åt någon mera pessimistisk uppfattning
om själva utvecklingen under detta år
än den som var den gemensamma på
grundval av det siffermaterial vi hade
från konjunkturinstitutet och i statsverkspropositionen.

Det är ju särskilt med avseende på
valutareservens utveckling som förhållandena
blivit bättre än vi trodde. Det
var finansministern själv som serverade
oss den uppgiften, att bortåt en halv
miljard fick man räkna med att valutareserven
skulle gå ned. Detta betraktade
vi som en utomordentligt allvarlig omständighet,
och det var från den utgångspunkten
vi gjorde våra kritiska anmärkningar.
Men jag tror inte att det
sades ett ord — i varje fall inte från
min sida — som gick i den riktningen
att själva konjunkturläget bedömdes mera
pessimistiskt än det material gav anledning
till som finansministern själv
presenterade.

Vad sedan beträffar frågan om upplåningen
tillät jag mig vid vårriksdagen
framhålla, att det mycket vida program
för offentliga investeringar, som budgeten
innehöll, icke skulle kunna finansieras
på kapitalmarknaden, utan måste

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

förutsätta en kreditexpansion, och jag
sysslade närmast med frågan om verkningarna
av en sådan kreditexpansion i
riksbanken. Nu har man gått den andra
vägen, som också är möjlig då det gäller
att skapa kreditexpansion, nämligen att
vända sig till affärsbankerna. Jag har
försökt utveckla vilka risker en sådan
utveckling medför. Finansministern
tycks inte räkna med att det föreligger
några sådana risker, och så vitt jag förstod
honom utgår lian ifrån att detta
perpetuum mobile med statens upplåning
i bankerna av pengar, som går från staten
till allmänheten och sedan tillbaka
till bankerna, skulle kunna fungera även
under år 1954. Det är väl alldeles obestridligt
att genom denna metod har skapats
en ökning av den monetära köpkraften,
och dock bär vi ju tagit såsom
riktmärke för den ekonomiska politik,
som skulle föras under den konjunktur
som nu råder, att vi skulle åstadkomma
en kreditåtstramning. Under detta år har
vi icke fått en kreditåtstramning, utan
vi har fått en kreditexpansion, och frågan
är, hur länge man kan hindra denna
från att komma till uttryck på marknaden
och i vad mån man skall kunna
på det sättet motverka den inflationstendens
som ligger redan i att köpkraften
har ökats.

Det är klart att detta ger mig anledning
att komma tillbaka till min gamla
käpphäst och tala om det väsentliga som
skiljer opposition och regering åt i fråga
om hela den ekonomiska politiken. Jag
utgår ifrån att om vi hade vårdat oss om
en fri kapitalmarknad och om vi hade
fört en penningpolitik med en rörlig ränta,
så hade vi kunnat räkna med en kapitalmarknad
som vi skulle ha kunnat falla
tillbaka på i denna situation utan några
som helst risker för inflationistiska verkningar.
Tv det är ju sfi, att de långa lånen
på kapitalmarknaden inte medför
sådan risker.

Nu gör finansministern vissa jämförelser
med utlandet och säger, att en sådan
politik inte alls skulle ha varit av
något värde. Jag brukar inte gärna åberopa
utländska förhållanden, ty jag har
funnit sådana jämförelser vara ganska

värdelösa, eftersom den ene lägger in ett
däri och den andre ett annat. Men det
finns dock vissa siffror som är talande.
Jag fick av vad finansministern sade det
intrycket att han menade att de länder,
som tillämpat den fria politiken i vår
mening, inte skulle ha lyckats bättre än
vi. Vad beträffar frågan om valutareserven
bär jag en uppgift om att den schweiziska
valutareserven motsvarar femton
månaders import. Västtyskland, som
ifrån sitt djupt deprimerade läge år 1948
har tagit sig upp till den nivå där det
nu befinner sig, har under denna tid
lyckats samla en valutareserv som motsvarar
sex månaders import. Den svenska
valutareserven motsvarar alltjämt
inte mer än tre månaders import.

Om jag ser på konjunkturläget i stort
finner jag av de senaste siffrorna rörande
industriproduktionen i länder med
det friare systemet att USA under tiden
januari—augusti haft en produktionsstegring
på 12 procent, England under
samma tid en produktionsstegring på 4,4
procent, Tyskland under januari—juli
en produktionsstegring på 8 procent, under
det att konjunkturrapporten visar att
vi väl knappast har haft någon stegring
alls av industriproduktionen under detta
år.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministern var så vänlig
i dag att jag blev nästan förlägen. Man
kan säga att statsrådet Sköld frossade i
en sorts anständighetens vällust. Det är
därför rätt svårt att svara honom, men
det var ett par punkter jag fäste mig vid.

Han drog upp en jämförelse med England
och talade om alla restriktioner
som England är underkastat. Han talade
också om den stora Marshallhjälpen till
England. Men man bör i det sammanhanget
inte glömma alt England dock
har burit den tyngsta bördan under två
världskrig. Och vad Marshallhjälpen till
England beträffar meddelade en auktoritativ
talesman vid interparlamentariska
unionens sammanträde i Washington nyligen,
att England givit ut i hjälp till
andra länder lika mycket som det har
mottagit i Marshallhjälp från USA.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

I det sammanhanget gjorde finansministern
gällande att vi liksom Schweiz
har ställt oss utanför Marshallhjälpen.
Det är väl ändå inte alldeles med sanningen
överensstämmande. Vi har ju
dock fått kredit i enlighet med Marshallplanen,
och vi har fått beställningar,
speciellt från Norge, och jag vill minnas
även från Västtyskland, som finansierats
med Marshallhjälpens medel.

Herr Ewerlöf har redan berört frågan
om valutareserven. Det är glädjande att
den har utvecklats i år på ett helt annat
sätt än vad någon av oss vågade hoppas
i början av året. Den måste dock sägas,
med hänsyn till vår samlade import, alltjämt
vara otillfredsställande.

Oppositionen har inte kommit med
några konkreta sparförslag, säger finansministern.
Jo, oppositionen har yrkat på
lägre beskattning, och då speciellt i fråga
om förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten.
När kvarlåtenskapsskatten
infördes 1947, resonerades så här:
USA har förmögenhetsskatt och England
har kvarlåtenskapsskatt — vi tar
det ena från USA och det andra från
England, och så lägger vi på bägge dessa
skatter här i vårt land. Det råder inget
tvivel om att dessa två skatter lagda på
varandra har varit ett hinder för sparandet
i landet.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill ännu en gång understyrka, att
jag inte gjorde några internationella
jämförelser för att ställa den svenska regeringen
i en fördelaktigare dager. Jag
använde dem uteslutande för att visa,
hurusom den propaganda, som pågår t.
ex. i pressen med påstående att utvecklingen
hos oss har varit sämre än i alla
andra länder, är fullkomligt felaktig. Nu
skall jag inte fördjupa mig så mycket i
detta, men jag vill ändå med hänsyn till
vad herr Ewerlöf här yttrade ta upp
vissa ting.

Det är alldeles riktigt att Schweiz har
en valutareserv, som utgör 356 dollar
per invånare. Schweiz har en mycket
stark valutaställning, och jag skall inte
gå in på hur den kommit till. Jag vill
bara tala om för herr Ewerlöf, att under

de år när den sista högerregeringen
fanns i detta land var den svenska riksbankens
valutabehållning 18 procent av
den schweiziska nationalbankens. I dag
är den 36 procent. Den är alltså dubbelt
så stor, relativt sett, som den var när
herr Ewerlöfs partivänner en gång i tiden
svarade för styrelsen i detta land.

Tyskland har utnyttjats oerhört i propagandan.
Men blir inte resultatet ganska
obetydligt när jag kan säga, att i
Tyskland var valutabehållningen den 30
juni i år 41 dollar per invånare, medan
den i Sverige var 61 dollar per invånare?
Tyskland måtte ha en förhållandevis
liten utrikeshandel, om den vallutareserven
räcker för flera månaders
import än vår. När man hör siffrorna,
blir man inte så särskilt imponerad.

Herr Ewerlöf kom också in på frågan
om produktionsstegringen. Det är klart,
att det i ett land som Tyskland med stora
outnyttjade produktionsresurser, nämligen
arbetskraft — och detsamma gäller
för Italien — inte är något märkvärdigt
att öka produktionen. Det är mycket värre
att göra detta i länder med full sysselsättning,
där produktionsökningen endast
kan vara en följd av den ökade produktiviteten.
Att jämföra de andra europeiska
länderna med man kan gott säga
arbetslöshetsländer som Västtyskland
och Italien är rätt meningslöst. Gör man
jämförelser med icke arbetslöshetsländer,
blir resultatet helt annorlunda, herr
Ewerlöf. Låt oss titta på tiden från högkonjunkturen.
Om vi tar andra kvartalet
1951 till utgångspunkt och går fram
till andra kvartalet 1953 — vad har
hänt? Belgien har minskat sin industriproduktion
med 5 procent, Danmark
med 3, Storbritannien med 2, medan
Sverige har ökat sin med bortemot 1
procent. Den ökningen är inte mycket
att skryta med, men vi befinner oss i
alla fall på ökningssidan. Av fullsysselsättningsländerna
är det bara ett land,
som kan skryta med en produktionsökning
som är något att tala om, och det
är Norge, som har ökat med 7 procent.
Men den ekonomiska politiken i Norge
vinner ju inte herr Ewerlöfs godkännande.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Det är emellertid alldeles riktigt att
Västtyskland har ökat sin produktion
under samma tid med 14 procent och
Italien med 7 procent. Hade vi haft en
förhållandevis lika stor arbetslöshet här
i Sverige, skulle jag kunnat garantera att
vi gjort detsamma. Men en sådan arbetslöshet
har vi inte haft och vill vi inte
heller ha.

Men, som sagt, jag anför inte detta för
att säga, att vad vi har gjort har varit det
enda riktiga eller att vår politik har varit
den bästa och felfriaste. Jag vill bara
visa, att talet om att utvecklingen här
skulle varit sämre än i andra länder
icke vinner stöd i den internationella
statistiken.

Herr Ewerlöf talade om att vi borde
ha vårdat oss om vår kapitalmarknad,
men i verkligheten har vi knappast haft
någon kapitalmarknad i Sverige. Det är
dock sannolikt, att om riksbanken kan
fortsätta sin nuvarande politik några år
till, så kommer det att bli en kapitalmarknad
i Sverige.

Så kommer jag över till frågan om
konsekvenserna av statens sätt att finansiera
sina investeringar. Jag skall lägga
det som ett bemötande av vad herr Nordenson
sade, ty jag tror att jag då kommer
kärnan närmast inpå livet. Herr
Nordenson säger, att staten lånar, ger
ut pengarna, att pengarna sedan går
till affärsbankerna, staten lånar, staten
ger ut pengarna o. s. v., och att man
på det sättet skapar en inflatorisk rörelse.

Ja, herr Nordenson, detta resonemang
skulle vara riktigt, om staten hade intagit
den ståndpunkten, att alla pengar,
som staten lånar upp, skall sättas i rörelse.
Men eftersom vi inte låter tillgången
på de sparmedel — det är ju här
fråga om sparmedel — som riksgäldskontoret
kan låna upp, bli avgörande
för de offentliga investeringarnas storlek
i så måtto, att vi icke tänker öka investeringarna
utöver programmets och de
reella resursernas ram, även om riksgäldskontoret
får in mer pengar än vad
som går åt, kommer denna situation icke
att uppstå. Vi har, såvitt jag förstår, hittills
lyckats med vår politik.

Till slut har jag en liten uppgörelse
med herr Ewerlöf. Jag har verkligen
inget belägg för att påstå, att herr Ewerlöf
var särskilt pessimistisk förra året.
Nu säger han ju också, att det egentligen
bara var i fråga om valutareservens
utveckling som han var bekymrad. Men,
herr Ewerlöf, var man inte bekymrad
också för produktionsutvecklingen och
produktionskostnadernas stegring? Jag
tror att man i dag kan konstatera, att
inte heller farhågorna på dessa båda
punkter har slagit in. Jag påstår dock
inte, att herr Ewerlöf tillhörde de mest
pessimistiska. Det beror nämligen på hur
man tolkar vad han sade. Herr Ewerlöf
yttrade: »Jag bedömer läget på det sättet,
att om vi inte använder kloka och
riktiga medel för att bemästra den situation,
i vilken vi nu befinner oss,
är det mycket stor risk att vi hamnar i
en allvarlig depression.»

Nu har vi icke hamnat i en allvarlig
depression. Det måste väl, herr Ewerlöf,
betyda, att vi för att komma i den situationen
har använt »kloka och riktiga
medel».

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag känner inte precis
igen, varifrån detta citat är hämtat, men
jag har ju ingen som helst anledning
att bestrida dess riktighet. Jag vill bara
påpeka, att jag inte lagt upp mitt anförande
så, att jag har skildrat det läge,
i vilket vi för dagen befinner oss såsom
varande annat än balanserat. Men
det finns ju anledning att tala om den
närmaste framtiden och vad den kan
bära i sitt sköte på grund av vad som
händer och sker i den ekonomiska politiken
för närvarande, och dit hör hela
denna upplåningsmetod.

Jag skall inte komma tillbaka till de
utländska jämförelserna. Jag vill bara
säga, att när finansministern talar om
att det tyska utgångsläget skulle ha varit
så mycket gynnsammare, förstår jag,
att han syftar på att man i Tyskland
hade mycket outnyttjad arbetskraft.
Men man måste väl betänka vad det har
betytt att man där hade 7—8 miljoner

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

flyktingar, som det gällde '' att bereda
arbete, och att produktionsanläggningarna
efter krigets slut var totalt förstörda.
Trots dessa svårigheter har man
i Tyskland på dessa få år kommit fram
till dagens situation. Ingen torde med
framgång kunna bestrida, att vad som
där åstadkommits är resultatet av den
fria och näringsvänliga ekonomiska politik,
som är av ekonomiminister Erhards
märke. Vi har just haft äran att
ha honom som gäst bär i Stockholm
några dagar. Den frihetens höga visa,
som hans föredrag häromdagen innebar,
var i varje fall musik för mitt öra. Det
vore från mina utgångspunkter mycket
önskvärt att vi även bär i landet kunde
få något av en sådan näringsvänlig politik,
som skulle medföra en ökad produktivitet
och ett större utrymme för
alla samhällsklasser än vad som för
närvarande är möjligt med den mer statiska
politik som här föres.

Det gjorde ett starkt intryck på mig
vad minister Erhard sade, om hur mycket
mindre världen blivit och hur det
icke är möjligt att föra en nationell
ekonomisk politik. Man måste, yttrade
han, i varje fall inom de fria länderna
räkna med det större sammanhang, som
förutsätter en liberalisering av handelspolitiken
— jag erkänner, att vi i det
avseendet har gått i spetsen. Utvecklingen
kommer, sade herr Erhard, i fortsättningen
att dra med sig att man måste
föra en friare ekonomisk politik
även inom de olika nationella gränserna
för att så småningom komma fram
till en konvertibilitct mellan de olika
valutorna inom detta stora område.
Hela detta perspektiv, tycker jag, förtjänar
att hållas i blickfältet.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har inte kritiserat den tyska politiken.
Jag diskuterar över huvud taget
icke den ekonomiska politiken i andra
länder, ty vad jag än säger därom, kommer
det alltid att uppfattas som om jag
kritiserade regeringarna i de länderna.
Jag har bara visat, att om man vill göra
internationella jämförelse, så står vi oss
icke slätt.

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Ingen bestrider ju den tyska folkhushållningens
oerhörda förbättring. Det
faller mig inte in att säga, att den skulle
varit ännu bättre om man inte fört den
politik som man där för. .lag vill bara
fästa herr Ewerlöfs uppmärksamhet på
att den politik, som förts i Tyskland,
har varit en politik i ett samhälle, där
man haft stora mängder arbetskraft,
som man behövt sätta i rörelse. Det är
klart att man behöver föra en annan
politik i ett sådant samhälle än i ett
samhälle med full sysselsättning. Herr
Ewerlöf förstår väl ändå, att om vi skulle
ha tillämpat den tyska politiken åtminstone
under vissa perioder av de
närmast gångna åren, så skulle det ha
varit en vansinnespolitik. Den skulle
inte alls ha passat in i ett samhälle med
full sysselsättning. Herr Ewerlöf kan
vara övertygad om att om herr Erhardt
får fortsätta på sin post och en vacker
dag finner sig vara ekonomiminister i
ett Tyskland med full sysselsättning, så
kommer han att bli nödsakad att föra
en helt annan politik än den han kunnat
föra nu.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Den i
somras uppkomna och utomordentligt
omfattande paratyfusepidemien, som för
övrigt ännu inte är definitivt besegrad,
är en företeelse till vilken åtminstone
vår moderna historia saknar motsvarighet.
Antalet sjukdomsfall var intill den 1
september närmare 8 000 och dödsfallen
90. Det är därför inte så underligt, att
den av medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen
gemensamt lämnade redogörelsen,
för övrigt daterad den 7 oktober,
studerats med stort intresse av dem, som
haft tillfälle att ta del av densamma.

Till en början finner man att infektionen
av köttet började i omedelbar anslutning
till den efter livsmedelskonfliktens
slut återupptagna slakten. Anhopningen
av slaktdjur var då utomordentligt
stor och ledde till en våldsam forcering
av slakten, dokumenterad bl. a.
genom en fördubbling av den normala
slakten av kalv och en 60-procentig ökning
av svinslakten. Rapporten understry -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

ker som en väsentlig anledning till epidemien
den stora anhopningen av slaktdjur
efter arbetskonflikten och överbelastningen
av kylrummen. De båda ämbetsverken
underlåter att dra den viktigaste
slutsatsen av detta faktum, nämligen
att samhället måste för framtiden
söka med alla till buds stående medel förebygga
en ny livsmedelskonflikt, i varje
fall på det synnerligen känsliga och
svårbemästrade område, som slakterierna
representerar.

Hur nu en sådan konflikt skall kunna
undvikas för framtiden är visserligen ett
problem, på vilket jag ingalunda är beredd
att framlägga någon lösning. Under
alla förhållanden förefaller det mig föga
tilltalande, att medicinalpersonal skall
åläggas tjänsteplikt på grund av olyckliga
följder av en livsmedelskonflikt. Det
hade därför varit lyckligt, om Landsorganisationen,
som ju var en av parterna
i den stora konflikten, hade iakttagit
återhållsamhet i sitt ståndpunktstagande
till tjänstepliktsförslaget i stället för
att tillstyrka detsamma, vilket endast få
andra remissinstanser har gjort.

Rapporten om paratyfusepidemien avslöjar
emellertid även betydande tekniska
brister på slakteriet och hos transportmedlen
liksom också en sviktande
livsmedelsövervakning. Temperaturen i
slakteriets kylrum visade sig vara flera
grader för låg. Någon kontroll av de s. k.
butiksbussarnas kylning hade inte förekommit
och ingen kontroll av de iskylda
järnvägsvagnarna; kontrollen av slakteriets
brunnsvatten hade varit otillräcklig,
råttförekomsten för stor och åtminstone
en del av lokalerna bristfälligt råttsäkrade.

Ansvariga för de hygieniska förhållandena
på ett slakteri är besiktningsveterinärerna.
Medicinal- och veterinärstyrelserna
är nog välvilliga att uttala att man
inte torde »i den auktuella situationen
kunna rikta någon berättigad anmärkning
mot hälsovårdsmyndigheternas livsmedelsövervakning».
Jag delar inte den
uppfattningen, som förefaller alltför
överslätande, men tror inte alt det är
rätt att leta fram någon syndabock. I
stället anser jag att felet ligger i att be -

siktningsveterinärerna har tillräckligt
och ofta alltför mycket arbete med köttkontrollen.
De hinner helt enkelt inte
med att dessutom övervaka de hygieniska
förhållandena. Länsveterinärerna
har mycket att göra och hinner heller
inte med denna övervakning, och detsamma
gäller den hälsovårdsinspektör,
som till äventyrs kan finnas inom området.
Det torde alltså bli nödvändigt
föreskriva, att varje slakteri skall ha en
särskild hälsovårdsinspektör, som underställts
länsveterinären och alltså blir oberoende
av slakteriledningen. Jag tror att
en sådan utgift skulle vara väl använd
med hänsyn till de många miljoner, som
årets epidemi kostat enskilda och det
allmänna, alldeles oavsett de konsekvenser
som inte kan mätas i pengar.

Av övriga erfarenheter från årets epidemi
har man anledning att särskilt peka
på nödvändigheten av en förbättrad
organisation av den bakteriologiska laboratorieverksamheten
i landet samt av
en effektiv personell epidemiberedskap.
Vad laboratorieverksamheten beträffar
var de befintliga laboratoriernas kapacitet
under epidemien pressad till och ofta
över bristningsgränsen. Vid statens bakteriologiska
laboratorium hade man —
vilket i detta avseende säger ganska
mycket — under fyra på varandra följande
dygn ett provantal, som motsvarade
den årliga genomsnittsfrekvensen under
åren 1951 och 1952.

Den personella epidemiberedskapen
är säkerligen också i behov av en översyn.
Denna fråga kan ovtivelaktigt lösas
på annat och bättre sätt än det mest extrema
och mest osympatiska, nämligen
tjänsteplikten. Riktlinjer för en positiv
lösning efter mera tilltalande principer
har framlagts i en interpellation i andra
kammaren av herr von Friesen. Jag vill
därför inte nu ta upp detta problem till
en mera detaljerad granskning.

Paratyfusepidemien har slutligen också
riktat uppmärksamheten på mjölkhygienska
förhållanden. I den förut omnämnda
redogörelsen för epidemien har
de båda ämbetsverken på sid. 55 berört
frågan om ett utvidgat mjölkpastöriseringstvång.
Nu förhåller det sig ju så, att

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

man genom den upphettning av mjölken,
som benämns pastörisering, uppnår en
ganska pålitlig destruktion av sjukdomsalstrande
bakterier. Med mjölk som icke
pastöriserats sprids mellanåt till människan
sådana sjukdomar som bovin tuberkulos,
undulantfeber, halsfluss, scharlakansfeber,
tyfus och paratyfus, men
detta är praktiskt taget uteslutet efter en
pastörisering. Emellertid gäller pastöriseringstvånget
för närvarande endast för
mjölk, som försäljs i städerna eller med
andra ord inom områden, där hälsovårdsstadgans
första kapitel är gällande.
Egendomligt nog har man inte haft något
intresse för att skydda befolkningen
i mindre orter för tuberkelsmitta eller
annan smitta i mjölk, Man måste hoppas,
att när den nya hälsovårdsstadgan
enligt förljudande i princip utsuddar
gränserna mellan stad och landsbygd,
även pastöriseringsskyddet ges en vidare
tillämpning.

Våra mjölkhygieniska förhållanden är
emellertid även i övrigt dåliga. I dagspressen
liksom under gårdagens interpellationsdebatt
har det slagits fast, att
vårt land kan betecknas som efterblivet
på detta område. Herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet lovade
emellertid i går att tillsätta en kommitté
för att utreda frågan. För detta löfte vill
nu även jag gärna uttala min tacksamhet,
allra helst som det innebär det första
steget till ett mål, mot vilket man
länge strävat inom alla hygieniska kretsar
i vårt land både på human- och veterinärmedicinskt
område.

I statsrådets försvar för åtgärden att
vänta två år med kommitténs tillsättande
spelade hänvisningen till hälsovårdsstadgekommitténs
just nu avslutade arbete
en huvudroll. Denna kommitté skulle,
vilket uppgavs få särskild betydelse,
komma att föreslå bestämmelser om förbättrad
ladugårdshygien. Nu står det
emellertid klart för alla sakkunniga, att
flertalet hälsovårdsnämnder inte kan
prestera någon nämndvärd fortlöpande
övervakning av hygienen i ladugårdarna,
inte ens med hjälp av en eller ett
par länskonsulenter. Det räcker ju inte
med att det finns kylanordningar — som

för övrigt inte skulle krävas för de minsta
besättningarna och över huvud taget
inte för de redan uppförda ladugårdarna
— om den rutinmässiga hygienen i
övrigt inte håller måttet.

Otvivelaktigt har i det fallet Svenska
mejeriernas riksförbund slagit in på en
långt mera realistisk och klok väg. Där
resonerar man så här. Vi måste lära våra
mjölkbedömare praktisk mjölkhygien.
Sedan får vi skicka ut dem till innehavare
av besättningar vars mjölk vid
analyserna visar oftare återkommande
och allvarliga kvalitetsfel. Där ska bedömarna
ta reda på orsaken till kvalitetsfelen
och instruera vederbörande om
hur man ska få bort dem.

Därför har nog statsrådet Hedlund
rät! när han säger att producenterna inte
ställt sig negativa till mjölkkontrollen.
Men det är alldeles uppenbart, att man
velat göra denna fråga till ett internt
producentintresse och även i fortsättningen
låta mejerierna sköta kontrollen
själva. På den punkten har de hittills
endast störts av de undersökningar, som
de stora städerna låtit utföra på sina
egna laboratorier. Det är nog här man
har att söka huvudanledningen till att
man dröjt med att tillsätta en officiell
utredningskommitté. När nu en sådan
äntligen tycks komma till stånd, tillgodoses
sent omsider ett viktigt konsumentintresse.

Jag tror, herr talman, att om den blivande
utredningen ger oss en väl avvägd,
alltså inte för byråkratisk och
tungrodd apparat för obligatorisk mjölkkontroll
— gärna uppbyggd efter mönstret
av de stora städernas hälsovårdsnämnders
laboratorer — så kommer
denna apparat, helst i samarbete med
mejeriförbunden att fungera på ett sätt,
som garanterar konsumenterna en mjölk
av god kvalitet. Vi får då också den möjlighet,
som vi nu inte har, nämligen att
fastställa vissa minimifordringar i fråga
om mjölkens beskaffenhet och att se till,
att man inte saluför mjölk som är uppenbart
olämplig till människoföda.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Vi
befinner oss i den rätt osedvanliga si -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

tuationen, att diskussionen i dag har
kommit att röra sig om en proposition,
som vinner oppositionens hela och fulla
gillande. Kan inte detta utgöra ett bevis
på att alla de olycksspådomar, som
kännetecknade inläggen från oppositionens
sida under vårriksdagen, inte riktigt
har slagit in, att vi befinner oss i
en utveckling, där vi — låt vara endast
beträffande vissa detaljspörsmål — kan
avveckla de ingrepp, som visat sig nödvändiga
för att bringa balans och jämvikt
i en förut rubbad ekonomisk situation? De

förbättringar som konstaterats,
bland annat i fråga om vår valutareserv,
hänför sig i hög grad till det gynnsammare
handelsutbyte med utlandet, som
statistiken visar. Vi har haft en export
som är större än vad som beräknats.
Det kan ju tänkas, att det kan vara en
temporär situation och att vi har att
gå till mötes bistrare tider på våra exportmarknader
med en hårdnande konkurrens,
som ingalunda utesluter vaksamhet
från vår sida. När det gäller
importen har det konstaterats att den
beträffande viss lagerhållning har visat
en minskning, men att importen däremot
på vissa områden visat en mycket
stark ökning, som gör att man kan ifrågasätta
huruvida vi inte i ett beträngt
läge borde kunna ingripa med restriktiva
åtgärder. Vi har bland annat under
årets första månader importerat automobiler
och automobildelar för 334 miljoner
kronor, varav personbilar för 195
miljoner kronor. Vi har importerat frukt
för 180 miljoner kronor. Detta är ju
en nödvändighetsvara, men jag var under
sommaren i Norge och fann där att
importfrukten är ytterligt sällsynt, för
alt inte säga att den inte fanns att köpa.
Under årets första åtta månader har vi
importerat kaffe för 220 miljoner kronor.
Åtskilliga andra exempel skulle kunna
nämnas för att belysa det faktum, att
vi inte behövt ålägga oss någon återhållsamhet
i fråga om importen för att
stärka vår valutareserv.

Dagens diskussion rör sig i gamla
kända banor. Man skulle nästan kunna
ifrågasätta, om inte de med korta mel -

lanrum återkommande remissdebatterna
och ekonomiska debatterna skapar inflation
på ett annat område, nämligen i
fråga om värdet av själva dessa debatter.
Å andra sidan är det klart att vissa
förhållanden är av den arten, att de
bör ventileras i en riksdagsdebatt.

Diskussionen i dag har bl. a. gällt frågan
om investering genom lånemedel i
den allmänna eller i den enskilda sektorn.
Årets budget bygger på antagandet
av ett lånebehov för kapitalinvesteringar
på 2 miljarder och en beräknad brist
i driftbudgeten på 50 miljoner, som kan
visa sig uppgå till kanske 150 miljoner,
när vi får sluträkningen. Jag medger
att detta i och för sig kan väcka betänkligheter,
men jag vill framhålla att
de av vårriksdagen beslutade kapitalinvesteringarna
bl. a. gäller utbyggnad av
ett kraftverk i Stornorrfors i Umeälven,
Sveriges största kraftverk på 500 000
hästkrafter med en årseffekt av omkring
3,5 miljarder kWh.

Jag tror för min del att en sådan investering
väl mäter sig med exempelvis
Stockholms stads investeringar. Jag
skall kanske inte utmana herr Bergvall,
men det är ett faktum att Stockholm,
med sina rika tillgångar, på ett oroande
sätt belastar lånemarlcnaden för investeringar
som rakt inte är produktiva. Detta
är något som vi i längden kanske inte
riktigt vill vara med om, när vi har att
ta ansvar för en belastning av lånemarknaden,
som i någon mån måste regleras
till förmån för produktiva investeringar.
Stockholms stads lånebehov var i fjol,
om jag inte misstar mig, nära 500 miljoner
kronor. I år har det, efter vad man
sett av tidningarna, varit svårt att tillfredsställa
stadens låneanspråk. Man
skulle under sådana förhållanden vänta,
att ledningen av Stockholms stads finansväsen
låter stadens verkliga kapitalbehov
i någon mån slå igenom i uttaxeringarna.
Jag har under ett trettiotal
år varit delaktig av ledningen i ett
landsting, där vi betalar våra utgifter
och skapar reserver för kommande besvärliga
förhållanden. Om det verkliga
uttaxeringsbehovet komme till uttryck i
Stockholms kommunala utdebitering, är

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

det möjligt att inflyttningen till Stockholm
skulle minska, något som eventuellt
kunde medföra en viss lättnad på
bostadsmarknaden i samma stad.

Vårt lands ekonomiska läge grundas
under alla förhållanden i hög grad på
våra naturtillgångar, som kan betecknas
såsom mycket rika. Vår ekonomiska situation
utvecklas i takt med tillgången
på arbetskraft, som kan sättas in på tillgodogörandet
av våra naturtillgångar
och råvarukällor. Det finns anledning
att känna en viss optimism inför framtiden.
Vi hoppas måhända att kunna
skapa ett idealsamhälle. Ett gott riktmärke
för våra politiska strävanden är
att så långt möjligt ge medborgarna större
trygghet och bättre ekonomisk standard.
Men vi kan inte lyfta oss själva i
håret, vi kan inte gå snabbare fram
än värdeskapandet ger oss möjligheter
till; eljest åstadkommer vi någonting annat
än ett allmänt välstånd.

Jag kan ansluta mig till den förhoppningen,
att vi skall kunna uppnå skattelättnader
här i landet. Men jag kan inte
förstå, hur det skall kunna vara möjligt
med den politik, som folkpartiet vill föra.
Här sade herr Ohlon nyss, att folkpartiet
krävt skattelättnader, men jag
har aldrig hört samma parti kräva minskade
statsutgifter, som dock är en förutsättning
för att skattelättnader skall
kunna ske. Vi kommer så småningom att
få ta ställning till frågan om införande
av högertrafik här i landet. Då blir det
mycket intressant att se, i vad mån kraven
på återhållsamhet i utgifterna tar
sig uttryck. En omläggning av trafiken
kommer inte att stanna vid 150 miljoner,
utan den kommer antagligen att kräva
mycket högre belopp. Och dock är det
en insats, som inte är värdeskapande, i
varje fall inte i jämförelse med utbyggnaden
av Umeälvens Stornorrfors.

Vi har i det svenska jordbruket, våra
skogar, vattenfallen, gruvorna, vår arbetskraft
och vår mekaniserade produktionsapparat
tillgångar, som kan ge anledning
till optimism för framtiden, förutsatt
att vi också begär av medborgarna
ett vederlag i produktivt skapande
arbete för de förmåner, som medborgar -

na kräver och endast under denna förutsättning
har rätt att kräva av samhället.
Innan vi alltför mycket förkortar arbetstiden,
är det kanske nödvändigt att
genom en tekniskt uppdriven maskinell
utrustning i stor utsträckning ersätta
människans arbetskraft.

I det svenska jordbruket har vi en
produktionskälla av mycket stora mått.
Den ger åt landet en tryggad materiell
försörjning. Trots det har jordbruket inte
precis rönt något särskilt erkännande
annat än möjligen i form av några vackra
tal under avspärrningstiden och kriget.
Jordbruksproduktionen intar i själva
verket en missgynnad ställning på
grund av hårdheten i arbetsvillkoren och
i jämförelse med andra näringar lägre
ekonomiska lönsamheten som gör att
ungdomen flyr i stora skaror från landsbygden.
Om tio år, när de 60- och 65-åringar, som nu upprätthåller produktionen
där ute, är borta och de yngre
har flyttat till hyresvåningarna i Stockholms
stad eller till industrien, kommer
åtminstone i de mindre bördiga trakterna
åkrarna att börja växa igen. Vi får
då en situation som blir mycket svår att
reparera. Med den ökade bristen på arbetskraft
följer svårigheter att utvinna
råvarutillgångarna i våra skogar och
skapa värden, vilket väl är grunden för
sund nationalekonomi.

Man blir verkligen ledsen, när man
ser den organiserade, förgiftade kampanj
mot det svenska jordbruket och dess
utövare, som förs i vissa ledande folkpartiorgan.
Rubrikerna talar om att
storbönderna får ökade förmåner, och
det talas om det ocker, som utövas av
jordbrukets ekonomiska föreningar, som
antages inneha en monopolställning.
Man vill inte erkänna att bakom jordbrukarnas
prestationer ligger ett krävande
arbete och stora investeringar i
byggnader och jord och moderna inventarier.
Jordbrukets arbetskraft bör väl
i någon mån få del av den allmänna lönestegringen
här i landet, om man inte
skulle våga gå så långt som att även tillerkänna
denna arbetskraft någon del i
den allmänna standardhöjningen i landet.
Det är önskemål, som är främman -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

de för Dagens Nyheter och dess avläggare.

Men frågan är ju, om detta skall betraktas
såsom en folkpartiets nya giv
när det gäller jordbruket och dess framtid.
Vi fruktar att så är förhållandet.
Vissa antydningar från partiledaren
herr Ohlin gör, att vi starkt misstänker,
att tidningarna hämtat sina impulser
från partiets centrala ledning. Det skulle
därför vara klargörande om vi kunde
få ett svar från partiledningen här i
kammaren på frågan, om folkpartiet solidariserar
sig med den hetslkampanj,
som planmässigt bedrives exempelvis
från Dagens Nyheters sida.

Jag beklagar dessa skriverier, som bara
ökar flykten från landsbygden och
ökar missmodet där ute och harmen
över den bristande förståelsen för den
för landet omistliga produktion, som är
förankrad i det svenska jordbruket.

Jag lyssnade till den siste talaren,
och jag instämmer med honom i att det
är ett allmänt önskemål, att den mjölk
som tillhandahålles är fullständigt fri
från smitta. Men har det inte varit jordbrukets
och dess organisationers strävan
under långa tider? En del anföranden i
denna sak — särskilt den siste talarens
— vittnar om en genant allmän okunnighet
om det verkliga förhållandet. Vet
man inte, att en ladugårdsbesättning,
som levererar mjölk till ett mejeri, kontinuerligt
måste undergå tuberkulinprov?
Det finns hela län i dag, såsom
Värmlands län, där man kan säga, att
man har fullständigt tbc-fria djurbesättningar.
Vet man inte, hur det strävas efter
att få hög kvalitet på mjölken och
hur noggrann ladugårds- och lagringshygienen
i dessa dagar är? Givetvis finnes
det ännu brister i fråga om ladugårdslokaler
och deras standard. För att
avhjälpa dessa brister krävs det kapital
i stora mått. Det är klart, att om tillgången
på arbetskraft medger det och
det i övrigt finns resurser, så är vi villiga
att tillmötesgå ännu längre gående
krav, i fråga om ladugårdarnas utrustning
och standard.

Men är konsumenterna villiga att betala
de ökade kostnaderna härför? I an -

nat fall blir följden en fortsatt nedgång
i kreatursstammen med därav följande
brist på mjölk, vilken vara i Dagens Nyheter
betecknats som sämre i bakteriehänseende
än badvatten. Kan man komma
längre i fråga om smutskastning? Del
är ett moraliskt gift, som sprides genom
Bonnierkoncernen och dess olika publikationer,
ett moralisk gift som är mera
fördärvbringande än den fysiska förgiftning,
som mjölken någonsin kan
åstadkomma.

Herr talman! Jag har såsom en gammal
jordbrukare inte kunnat underlåta
att ge uttryck åt några synpunkter, när
jag hör och ser den vettlösa tidningskampanj
som nu satts i system mot
jordbrukarna. Jag måste uttala mina
starka betänkligheter för framtiden när
det gäller det svenska jordbruket och
dess möjligheter att behålla sin arbetskraft,
i all synnerhet med hänsyn tagen
till den ringa uppskattning, som från
stadsintressenas sida kommer till synes.

Häri instämde herr Niklasson (bf).

Herr WEHTJE (h): Herr talman! När
riksdagen denna höst håller sin ordinarie
remissdebatt efter sommarens ferier,
d. v. s. den debatt i vilken den senaste
tidens viktigare förhållanden, särskilt på
det ekonomiska området, behandlas, sker
det under nog så egendomliga former.
Debatten knyts till en proposition om
upphävande av de inskränkande bestämmelserna
rörande varulagervärderingen
med en motivering på fem rader. Men
trots att det är angeläget för oss av
många skäl att få de nu aktuella ekonomiska
frågorna belysta, undanhåller finansministern
oss vid detta tillfälle i propositionen
sin egen syn på den ekonomiska
utvecklingen och den ekonomiska
politiken. Om nu denna enkla utväg, att
— som det sägs i propositionen -- finansministern
inte avsett att i detta sammanhang
lämna någon redogörelse för
dagens ekonomiska läge i olika hänseenden,
har valts, hade det väl ej varit för
mycket begärt att riksdagen redan vid
debattens början fått del av finansministerns
uppfattning om ekonomien.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Utvecklingen har ju hittills i år varit
väsentligt gynnsammare än kanske någon
vågade räkna med i våras. Den befarade
arbetslösheten inställde sig inte,
och valutareserven har inte gått tillbaka.
Priserna är stabila. Utvecklingen
tycks ha kommit in i ett lugnare skede,
åtminstone för ögonblicket.

Men är det så, att vi har nått en naturlig
balans, vilket man nog kan vara tveksam
om, borde man väl sträva efter att
hålla den balansen utan regleringsåtgärder
av olika slag. Så länge vi på så
många, så stora och så betydelsefulla
områden av vår ekonomi har statsingripanden,
synes det mig att vi ingalunda
har en naturlig balans. Men naturlig balans
bör vara målet för våra strävanden
just nu. Alltjämt är blott det karakteristiska
för den ekonomiska politiken en
balansgång mellan inflation och deflation
med inflationsbekämpande åtgärder
å ena sidan och deflationsmotverkande å
andra. Kreditrestriktioner upprätthålles
mot den privata investeringsverksamheten,
byggenskapen står under tillståndstvång
och företagens avskrivningsrätt är
beskuren. Samtidigt har stat och kommun
utvidgat sina investeringar kraftigt
för att hålla uppe verksamhet och sysselsättning.

Regeringen vill göra gällande att det
här blott är fråga om ett slags omdirigering
i enlighet med långtidsutredningens
rekommendationer. Det är möjligt att det
för ögonblicket och på mycket kort sikt
förhåller sig så, men nog förefaller det
mig att riskerna för felinriktning av resurserna
är mycket stora på litet längre
sikt, om man fortsätter på den inslagna
vägen.

I de i detta sammanhang gjorda uttalandena
svävar man påfallande på målet
i fråga om produktionens utveckling inom
landet. Det är kanske delvis förklarligt
med hänsyn till bristen på fullständig
statistik vid denna tid på året. Men
nog finns det ändå en hel del material,
som kan ge någon belysning av frågan.
Det rör främst produktionen i vårt land.
Skörden har visserligen varit god, och
man räknar med en tvåprocentig ökning
för lieia jordbruksproduktionen i år. Bo -

stadsbyggandet är ungefär 10 procent
större än i fjol. Men för industrien, som
svarar för den största delen av landets
totalproduktion, räknas med oförändrat
resultat. Detta inger åtminstone mig betänkligheter
om man jämför med utvecklingen
av industriproduktionen i de stora
industriländerna. I Förenta staterna
ligger industriproduktionen 15 procent
över fjolårets, i England 5 procent och i
Väst-Tyskland 10 procent. Vi kan ej bortse
från detta ogynnsamma drag i bilden.

Särskilt ogynnsam ter sig utvecklingen
för de svenska verkstäderna. Enligt uppgjorda
beräkningar skulle produktionen
i år ha gått tillbaka med hela 9 procent.

I Förenta staterna, det enda land jag har
siffror tillgängliga för, ligger dessa verksamhetsgrenar
inte mindre än 19 procent
över fjolårets och nog finns det anledning
att anta, att den tyska verkstadsindustrien
också gått framåt, fast jag inte
vet hur mycket. Den minskade verkstadsproduktionen
har självfallet medfört
minskad sysselsättning, och arbetsstyrkan
har reducerats ganska starkt. Delta
har sina sidor. Det är ingen lätt sak för
företagen att placera den ledigblivna arbetskraften
i nya tillverkningar, när konkurrensen
ligger på så hårt som den gör.
Kostnaderna är också ett verkligt problem
i en näring, när lönerna utgör så
stor del av priset på slutprodukten och
man med sådan energi motsätter sig en
anpassning. Jag är därför rädd för att,
om ingen ljusning inträder, riskerna är
överhängande för en fortsatt krympning
av verkstadsindustriens produktion och
arbetsstyrka.

Den utländska expansionen inom denna
näringsgren pressar samman utrymmet
för svensk verksamhet inom detta
område. Frågan är blott, om det inte
på litet längre sikt vore värt även ur
de anställdas synpunkt att nu gå in
för en politik, som på allt sätt befrämjar
och stödjer den industriella verksamheten,
så att vi bevarar det mesta
av den verkstadsindustri vi har. Det
måste vara mera välbetänkt än att planera
för att den ledigblivna arbetsstyrkan
i viss mån skall gå till offentliga
arbeten av olika slag.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungi. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Nu vill man ofta göra gällande, att
industriens påstående om att vår kostnadsnivå
är hög och hämmar vår konkurrenskraft
är överdrivet, och man
hänvisar till att vår export till andra
länder än östblockets ändå hållit sig
uppe rätt bra. Ja, det är väl riktigt enligt
statistiken, men vi får inte glömma,
att det här rör sig om leveranser på
gamla order. Den orderstock som industrien
med några undantag — t. ex. varven
— haft, har nu reducerats åtskilligt;
det kommer därefter inte att vara
möjligt att hålla högre produktion och
sysselsättning än de inströmmande orderna
medger, och det kan bli något
helt annat än vad vi varit vana vid.

Om vi ser på redovisningen i konjunkturinstitutets
rapport, finner vi att kurvorna
över ingående beställningar praktiskt
taget går rakt nedåt inte bara för
verkstäderna i gemen utan även för enskilda
där redovisade grenar av denna
viktiga industri. För dem går kurvan
för orderstockarna nedåt på ett katastrofalt
sätt. Jag vill inte vara någon
olyckskorp, men jag tycker att man bör
se till realiteterna och även beakta vad
orderstockarna utvisar. Konjunkturinstitutet
har också understrukit den roll
som buffert, som orderreserven spelat,
men framhåller också riskerna i nuvarande
läge.

Man får även betrakta vår export av
verkstadsprodukter till öststaterna från
andra utgångspunkter, nämligen det ryska
kreditavtalets. Nu visar sig den verkliga
innebörden och följderna av detta
avtal. Industrien var först tvungen att
omställa och bygga ut sin kapacitet för
att kunna åta sig och fullfölja leveranserna
dit. Men när nu krediterna är slut,
har också beställningarna upphört. Marknaden
var borta i samma stund som
krediten tog slut. Det fanns ingen naturlig
marknad därunder. Men på andra
håll, när man under dessa efterkrigsår
hade kunnat bygga upp pålitliga marknader,
har det blivit omöjligt att få sådana
marknader, och i dag är det mycket,
mycket svårt att arbeta upp nya
marknader. Det är det som är den andra
sidan av vad finansministern talar

om, när han förklarar orsakerna till
minskningen i exporten av verkstadsprodukter.

Man kan naturligtvis fråga, vad som
kan göras för att höja konkurrensförmågan
inom industrien över lag, inte endast
inom verkstäderna. De tankar, som
Landsorganisationens andre ordförande
herr Norrman nyligen framfört i Västerås
om kontinuerlig drift, synes mig
förtjäna beaktande. Någon tvekan kan
väl knappast råda om att det är ett
stort slöseri att låta vår dyrbara kapitalutrustning,
maskiner och dylikt, stå oanvänd
under långa tider av dygnet. Ett
bättre utnyttjande av denna utrustning
skulle inom många industrier otvivelaktigt
medföra lägre kostnader. Att det
också är stora nackdelar för de anställda
förenade med den kontinuerliga driften,
skall jag visst inte förneka. Man
tvingas väl att söka väga dessa mot de
andra nackdelar, som kan följa för de
anställda i den växande konkurrensens
spår, och utan fördelar behöver den
kontinuerliga driften inte bli för de anställda.
I alla händelser synes det mig,
att arbetsmarknadens parter i samförstånd
bör utreda denna fråga för att
söka finna godtagbara lösningar att öka
konkurrenskraften. Vissa försök har ju
redan gjorts och utfallit till belåtenhet,
såvitt jag vet. Herr förste vice talmannens
uttalande här i kammaren för en
stund sedan visar också, att det finns
förståelse för olika synpunkter, att det
finns förutsättningar för överläggningar
och för att man på förhandlingsvägen
skall kunna lösa de problem, som
är av stor betydelse inte blott för företagen
och deras anställda utan också
för hela vårt land.

Jag skulle också i detta sammanhang
helt kort vilja ta upp några av de punkter,
som förste vice talmannen berörde
i sitt anförande. Han nämnde, att utvecklingen
hade blivit gynnsammare än
vad man hade räknat med. Herr förste
vice talmannen förmenade dock, att talet
om att man borde ha beaktat lagerminskningarna
vid sina beräkningar på
ett annat sätt än som var gjort, var
överdrivet. Men man får dock beakta,

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

vad konjunkturinstitutet angivit i sin
rapport och även de uppgifter som i
övrigt lämnats på olika ställen. Jag skall
bara peka på en enda sak, nämligen de
stora lager av skogsprodukter, som vi
hade vid det senaste årsskiftet. Det har
sagts att den minskade avsättningen till
utlandet av dessa produkter hade medfört
en lagerhållning vid årsskiftet 1952/
53 som uppgick till 425 000 ton, motsvarande
två månaders produktion. Det
var ju ett onormalt stort lager vid det
tillfället. Enligt vad vi vet har det kunnat
försäljas och skeppas i år. På det
området är alltså lagerhållningen så
mycket mindre, och detta påverkar ju
företagens ekonomiska ställning och vårt
lands ställning i valutahänseende vid en
jämförelse mellan det nuvarande läget
och det som rådde vid årsskiftet.

Herr förste vice talmannen berörde
också utsikterna för vår industri särskilt
med hänsyn till exporten. Jag har
redan på denna punkt påvisat, att man
givetvis inte bara kan uppehålla sig vid
de verkställda leveranserna utan att
man också måste ta med de löpande
försäljningarna i beräkningen, och de
visar en helt annan bild. Det får man
också ett belägg för, när man ser på
orderstockarnas utveckling. Jag har redan
framhållit mina synpunkter i detta
avseende.

Finansministerns recept att öka konkurrenskraften
var ju i våras bl. a. rationaliseringar
med ett minimum av investeringar.
Det är ju givetvis dessa rationaliseringsåtgärder,
som i första
hand kommer under övervägande inom
företagen. Det tror jag inte finansministern
har någon anledning att betvivla.
Men därutöver har ju den investeringsavgift,
som vi haft att betala, haft
till syfte att hålla tillbaka företagens
investeringar. Nu utgår denna lags giltighet
med detta år, vilket hälsas med
tillfredsställelse. En sådan lag kan nämligen
ställa till stor skada, om den hålles
vid liv under någon längre tid. Den
moderna teknikens snabba utveckling
och behovet av att ersätta försliten maskinpark
och annan produktiv utrustning
gör det ofrånkomligt att moderni -

sera och förnya denna. De privata investeringarna
kan följaktligen inte längre
sättas tillbaka, och vi måste räkna
med erforderligt utrymme för dessa fr.
o. m. nästa år. En stel avvägning mellan
privata och offentliga investeringar
kan inte vidmakthållas. Enligt konjunkturrapporten
har stat och kommun i år
kraftigt ökat sina investeringar, medan
industrien minskat sina. Iiur det kan
bli nästa år vet vi inte, men utsikterna
bedöms för industriens del så, att man
räknar med stor återhållsamhet även
för nästa år. Det är under sådana omständigheter
inte berättigat att försöka
att konstlat hålla tillbaka dessa för industriens
konkurrenskraft så angelägna
investeringar i både inventarier och lager
för alt bereda utrymme för de offentliga,
såsom finansministern tydligen
syftar till i händelse av ett ändrat läge
med växande investeringslust nästa år.
Det kan tvärtom visa sig vara just ur
denna synpunkt nödvändigt att verkställa
en omfördelning till förmån för
de privata investeringarna och eventuellt
skjuta på vissa offentliga, särskilt
med hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla
vår konkurrenskraft. Det är
det säkraste sättet att på längre sikt
trygga sysselsättningen och vårt välstånd.

Konjunkturinstitutet förutspår ett försämrat
valutaläge nästa år, även om vi
inte får en försämring av världskonjunkturen.
Två skäl härför anför institutet,
nämligen dels att prisfallet i år
på våra exportprodukter, främst verkstadsprodukterna,
inte slår igenom fullt
förrän nästa år, och dels att lagren av
råvaror, kol och halvfabrikat skurits
ner mer än i förhållande till den rådande
aktiviteten och därför sannolikt
måste fyllas på nästa år. Om institutet
bedömer saken rätt, ställs den oväntat
gynnsamma valutautvecklingen i år i
gynnsammare belysning än som förtjänas.
Antingen det nu blir som institutet
tror, varken ökning eller minskning i
valutareserven, eller någon ökning som
finansministern hoppas, är det i realiteten
blott så, att den för i år beräknade
valutaförlusten uppskjutits till

Nr 27.

Onsdagen dén 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

nästa år, om vi nu tärt på våra lager.
Den svenska valutautvecklmgen i år är
med hänsyn till detta förhållande ingenting
att yvas över. Men vi bör se den
svenska valutautvecklingen ur en annan
synpunkt också och sätta in den i sitt
samband med den allmänna utvecklingen
av valutareserverna i världen. Yad
som därvid främst bör observeras är
de stora guld- och dollartillgångar, som
den västliga världen utanför Förenta
staterna, främst Västeuropa, kunnat skapa
under detta år. Tillsammans rör det
sig om inte mindre än 1 700 miljoner
dollars, och det är visst inte uteslutet
att det för hela året kan bli över 2 miljarder
dollars, varmed guld- och dollarreserverna
förstärks i dessa länder. Sverige
har fått en viss andel däri, men
mycket blygsam.

Eftersom jordbruket nu kommit med
i bilden, när det är fråga om vår utrikeshandel,
på ett helt annat sätt och i
större omfattning än tidigare varit fallet
-— det har bl. a. herr Näsgård berört
i dagens debatt — vill jag gärna nu
också framföra några synpunkter på
jordbrukspolitiken. Jag har aldrig förstått,
hur man kan låta bli att se på
ett jordbruk som ett företag och en jordbrukare
som en företagare. De som producerar
huvuddelen av våra livsmedel
arbetar under alldeles särskilda betingelser,
som kräver speciell hänsyn. Det
är sant, men lika sant är det, att jordbrukarna
brottats med precis samma
problem som alla vi andra som är ansvariga
för större eller ■ mindre företag.
Vi har kostnadsproblemet gemensamt.
Jag har nämnt att det är högaktuellt för
oss. Vi har de ständigt överhängande
rationaliseringsfrågorna. På den punkten
skall jag passa på tillfället att som
industriman uttala min beundran för
vad jordbrukarna åstadkommit inte
minst på senare år. Att kunna öka sin
totalproduktion med 14 procent, vilket
jordbruket har gjort sedan 1939, samtidigt
som arbetsstyrkan minskas med 26
procent, är som genomsnittligt resultat
av en rationalisering synnerligen bra
marscherat under rådande förhållanden.

De mer än trehundratusen jordbruks -

företag vi har i landet arbetar naturligtvis
under ytterst skiftande villkor.
Det är då väsentligt, som jag ser saken,
att i princip varje enskilt företag inriktas
på den speciella produktion som
passar just det företaget. Denna strävan
har ju också i stigande grad kommit
till synes i de senaste årens iordbruksuppgörelser.
Jag undrar emellertid, om
man inte måste i än högre grad än tidigare
koncentrera det allmännas uppmärksamhet
på att skapa en gemensam
ram för jordbrukets produktion under
ett produktionsår för att sedan inom
denna ge jordbrukarna och deras organisationer
handlingsfrihet. Under alla
förhållanden tror jag, att både jordbrukare
och konsumenter bör undanbe sig
den statliga detaljinblandning i prisbildningen,
vartill den kritik skulle leda,
som på sista tiden har framförts
från förmenta konsumentintressen.

Lika litet som det finns några skäl
för de trehundratusen företagarna inom
jordbruket att låta sig drivas till någon
inbördes splittring, lika litet finns det
enligt min uppfattning några motsättningar
mellan jordbrukets folk och industriens,
som vi inte genom förtroendefulla
resonemang oss emellan skulle
kunna undanröja. Att vi därvid gemensamt
kan utgå ifrån de huvudprinciper
som riksdagen enhälligt godtog 1947 är
självklart. För mig personligen är det
särskilt självklart, eftersom jag var med
och förberedde 1947 års jordbruksbeslut.

Det talas i dessa dagar mycket, kanske
alltför mycket, om det svenska jordbrukets
exportproblem. Om man skali
gå ut och sälja varor, är det inte vidare
välbetänkt att ideligen påpeka, vilka
stora kvantiteter man har som måste
säljas. Men nu är debatten i gång, och
nu lär det inte tjäna mycket till att försöka
dämpa den.

Vilken är då bakgrunden till de
exceptionellt stora mängder av framför
allt brödspannmål som vi just i år kan
erbjuda världen?

Först naturligtvis den goda skörd,
som väl nu snart är definitivt bärgad.
Jag förstår inte att en god skörd kan

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

vara något av en katastrof. Att försynen
låter solen skina lagom och regnet falla
när det behövs kan jag inte se som en
olycka. Fyllda lador ger oss vissa problem,
men små problem mot vad tomma
lador ger oss.

Den 1 juli i år hade vid 650 000 ton
brödspannmål i lager. Detta är ett orimligt
stort lager. Att våra lagerhus var så
fyllda berodde emellertid inte minst på
en våldsam import, som man sannerligen
inte kan ge jordbrukarna skulden
för. Förra året köpte vårt land netto
323 000 ton brödsäd, och importen har
fortsatt långt in på detta år. I hög grad
beror den på att vi av försiktighetsskäl
velat skaffa oss ett beredskapslager.
Nödvändigheten av ett sådant är klar.
Frågan är bara, om det med vår nuvarande
produktionskapacitet behöver vara
så stort som 300 000 ton eller om det
inte, som Spannmålsbolaget menar, skulle
kunna sänkas till 200 000 ton. Under
alla förhållanden skall naturligtvis utgifterna
för detta slag av ekonomisk försvarsberedskap
inte föras på jordbrukets
konto.

Allt tyder på att det överskott vi i år
har, främst av brödsäd men även av
vissa animalieprodukter, skall vinna avsättning
på olika marknader ute i världen.
Eftersom alla jordbruksländer just
i år haft mycket stora skördar, är svårigheterna
naturligtvis särskilt stora,
men som jag nyss sade inte större än
att det går att övervinna dem med ett
beslutsamt uppträdande. På vissa håll
har man försökt konstruera en motsättning
mellan exportindustriens och jordbrukets
intressen i dagens situation. Det
är klart att marknaden är trång och att
vi också på begränsade områden måste
räkna med en sammanlagd export inom
en i viss mån given ram. Det är emellertid
min bestämda uppfattning, att intressena
här utan mera betydande svårigheter
skall kunna sammanjämkas, så
att vi når ut med både vår jordbruksexport
och vår industriexport. Det är
inte berättigat att försöka dra slutsatser
av mera tillfälliga kollisioner på begränsade
punkter. Vad det här rör sig om
är ett gemensamt exportproblem, och det

bör kunna lösas i en anda av samförstånd.

Att alla vi som sysslar med export anser
oss ha rätt att hysa särskilda förväntningar
på möjligheterna att komma
in på den västtyska marknaden — även
med jordbruksprodukter — beror ju på
det enkla förhållandet, att vi gentemot
Västtyskland har ett mycket stort underskott
i vårt handelsutbyte. Det borde
vara möjligt att minska detta genom en
totalt sett ökad export. Att jordbrukets
intressen därvidlag bör kunna få ett
betydande utrymme synes mig självklart.

Mänskligt att döma måste vi framgent
räkna med det svenska jordbruket som
en delvis exporterande näring. Det är
helt enkelt en följd av vår strävan att
hålla en jordbruksproduktion, som under
alla förhållanden kan försörja svenska
folket med livsmedel. Såvitt jag förstår
leder detta till att jordbruket måste
få samma intresse som andra näringar av
en så stark svensk position som möjligt i
förhållandet till våra marknader. Jag
har redan framhållit att modernäringen
har kostnadsproblemet gemensamt med
företagen inom industrien. Mycket tyder
på att särskilt den svenska spannmålsodlingen
kan ske till kostnader, som inte
alltför mycket avviker från dem, vilka
vid normal skörd bestämmer världsmarknadspriset.
Något återstår väl att
göra, och detta är ett skäl för ytterligare
kostnadsnedpressande rationaliseringar
inom det svenska jordbruket. Både direkt
och indirekt kommer denna strävan
de inhemska konsumenterna till godo.
I själva verket är tillräckligt ekonomiskt
utrymme för rationaliseringar inom
jordbruket ett konsumentintresse på
samma gång som det är ett intresse för
dem som har sin utkomst i jordbruket.
Någon skillnad därvidlag föreligger inte
mellan industri och jordbruk.

Kerr talman! Man säljer inte sina varor
numera bara genom att erbjuda goda
varor till konkurrenskraftiga priser.
Tyvärr spelar andra, politiskt bestämda
faktorer en mera avgörande roll. Vi måste
förhandla oss till rätt att söka våra
kunder och att vinna dem. Detta gäller

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

alla varor, vare sig de tillverkas i fabriker
eller ute på gårdarna. Med den utgångspunkten
har hela näringslivet —
och dit räknar jag naturligtvis jordbruket
— ett gemensamt intresse av att
det svenska förhandlingsläget i varje
ögonblick är så starkt som möjligt. Men
tyvärr — jag får verkligen säga tyvärr
— förutsätter detta en beredskap för
våra förhandlingar, som bl. a. måste ta
formen av en moderniserad och effektiviserad
förhandlingstulltaxa. Vi måste
ha någonting att byta med. Jag vet att
arbetet inom tullkommittén är i full
gång. Därför begränsar jag mig till att
nu uttala förhoppningen om snabba resultat
av detta utredningsarbete och om
resultat som gör oss jämbördiga med
dem som våra företrädare skall möta
vid förhandlingsborden ute i världen.

Till sist, herr talman, några ord om
våra finansiella resurser. Dessa har varit
hårt anlitade för att upprätthålla den investeringsverksamhet
som bedrivits av
det allmänna, stat och kommun, för dessas
ändamål och för bostadsbyggande.
De medel, som tagits i anspråk, har i stor
utsträckning varit sparmedlen i affärsbankerna.
Såsom i debatten tidigare
framhållits är det möjligt att detta hittills
inte medfört några skadeverkningar,
i det att man hållit sig inom ramen för
de reala resurserna. Man kan sätta ett
frågetecken därför. Arbetskraften är ju
nämligen ännu på sina håll alltför knapp,
och ett bevis för att man insett att eu
viss återhållsamhet varit nödvändig var
väl regeringens ukas i somras med förbud
för ytterligare nyanställning. Men
sparmedlen är inte resultat av enskilt
sparande — detta har snarast gått tillbaka
— utan de sparmedel som nu har
tagits i anspråk för det allmännas utgifter
är företagssparande. Dessa medel
kommer ju i stor utsträckning att åter
behövas för investeringar i produktionsapparaten
och i lagren, och det kan innebära
risker för att de nu gjorda dispositionerna
kommer att verka i inflationistisk
riktning. För att undgå den faran
och för att möjliggöra en sund, av många
skäl önskvärd utveckling med bibehållande
av den fulla sysselsättningen vore

det helt visst befogat att söka främja del
enskilda sparandet. Detta har hittills visat
sig mycket, svårt.

Jag skulle nu vilja ta upp detta enskilda
sparande i samband med en annan
angelägen fråga, den om vår bostadsförsörjning.
Möjligheten att lösa vår
bostadsförsörjning, denna stora sociala
uppgift, ter sig ju allt mera avlägsen,
trots de stora ansträngningar som görs
och trots växande ekonomiska uppoffringar
från det allmännas sida. Jag ifrågasätter
därför, om man inte exempelvis
skulle kunna göra så, att man för att
väcka intresse för sparandet sökte kombinera
detta med bostadsförsörjningen
genom att låta dem som själva insätter
sparmedel för anskaffande av lägenhet
få rätt att erhålla sådan. Detta skulle ju
utgöra en mycket stark stimulans till
egna insatser. En viss förskjutning i turordningen
inträder visserligen, men den
blir överkomlig och efter mitt förmenande
övergående. Kritiken om företrädet
för de välbärgade, som det sägs, kan väl
ändå bemötas dels med att många nu har
möjlighet att komma till denna kategori,
dels också med att det ju ändå är av
utomordentligt stor betydelse att man i
dessa tider får konsumtionen i viss män
uppskjuten.

Låt mig ta ett exempel. Jag vill då anföra
de omfattande bilköpen. Vilka stora
fördelar skulle vi inte vinna, om alla de
pengar som nu offras av människor, vilka
inte kan skaffa sig ett eget hem, i
stället fick sättas in i bostadsbyggandet!
Jag vädjar till socialministern att ta denna
enkla tanke under allvarligt övervägande.
Sådana förslag har ju förts fram
i olika länder och prövats med mycket
stor framgång. Varför skulle inte vi, med
bortseende från politiskt betonade inställningar,
kunna försöka på verklighetens
grund få fram en åtgärd som vi
skulle vinna så oerhört mycket på? Det
är ju ändå angeläget att detta prövas,
och det vore sorgligt om man inte skulle
kunna vinna en annan inställning hos
vårt folk, en inställning att de enskilda
i stor utsträckning bör lita till sina egna
krafter och sina egna resurser. Detta
måste ge en annan känsla av tillfreds -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

ställelse och trygghet än att behöva lita
till hjälp och subventioner från det allmänna.

Detta om sparandets betydelse i våra
inre ekonomiska sammanhang. Också
vår yttre ekonomi skulle emellertid påverkas
av en uppskjuten konsumtion och
minskade utgifter. Jag har förut talat om
vår valutareserv och sagt att vi undgått
den stora olyckan att under nuvarande
goda konjunkturförhållanden ute i världen
se den krympa. Enighet råder om
att det är verkligt angeläget att öka våra
valutatillgångar. Givet är att en ökad
export i främsta rummet är ägnad att
stärka vår valutaställning, och därför
gäller det i första hand att försöka främja
och underlätta avsättningen av våra
produkter på utlandet. En begränsning
av importen verkar emellertid på samma
sätt, och båda påverkas i gynnsam
riktning genom att vi här hemma begränsar
våra anspråk på varor och nyttigheter,
genom att vi sparar. Ett handlingsprogram
som syftar mot ett sådant
mål, ett mål som ju på ett betänkligt sätt
har kommit i skymundan, skulle i dagens
läge ge de bästa förutsättningar för
en gynnsam utveckling och trygghet för
framtiden.

Herr talman! Med detta ber jag att få
instämma i tidigare ställda yrkanden om
remiss av den föreliggande propositionen.
Jag vill också ansluta mig till den
redan tidigare här uttalade förhoppningen,
att detta förslag i sinom tid skall åtföljas
av ett förslag om slopande även av
begränsningen i avskrivningsrätten m. m.

Herr ARRHÉN (h): Herr förste vice
talman! Jag har närmast begärt ordet i
denna debatt för att få en del problem
på vår kulturfront tillbörligt uppmärksammade.
Under den tid, som har förflutit
sedan vårriksdagens avslutning,
har man då och då sett notiser i pressen,
som har tytt på, att en stor aktivitet
för närvarande utvecklas i kulisserna.
Det är emellertid icke klart i detaljerna
vad denna aktivitet går ut på, och
detta är kanske någonting som man för
närvarande skulle kunna kalla för ett
utmärkande drag i regeringens allmän -

na metodik, nämligen att man resonerar
enligt andan i orden: »Vad stort sker,
det sker tyst.»

Det är typiskt, att om man, när det
gäller skolfrågorna, i nuvarande stund
vänder sig till de centrala organisationerna
på området, finner man, att dessa
icke har sig bekant vad de centrala
ämbetsverken i dessa stycken sysslar
med. Man har inte haft några kontakter,
man har icke ombetts yttra sig ens,
när det gäller mycket viktiga spörsmål.
Detta kommer antagligen att leda till,
att vi i januari plötsligt på riksdagens
bord får oss propositioner presenterade,
som kommer mer eller mindre chockartat.
Läget kommer att kännetecknas
av ungefär samma stämningar, som fått
sitt uttryck i orden från Karl XI:s tid:
Vad göras skall är allaredan gjort, I
herredagsmän resen icke så fort.

Vi befinner oss emellertid för närvarande,
när det gäller försöksverksamheten,
i ett ganska intressant skede. Inom
elva av landets försöksdistrikt för enlietsskolan
står man nu inför undervisning
i nionde klassen och har alltså
denna höst börjat med det första läsåret
på yrkeslinjen.

Av de tre linjerna i nionde klassen är
onekligen 9 y den som är mest ägnad
att påkalla uppmärksamheten. Verksamheten
har föregåtts av en yrkesorientering
i sjunde och åttonde klasserna inom
enhetsskolan, och skolöverstyrelsen har
för sin del rekommenderat, att eleverna
i 9 y placeras i två grupper, de definitivt
yrkesbestämdas grupp och de preliminärt
branschbestämdas. De odeciderade,
som dock måste vara en mycket
stor grupp, har man däremot hört betydligt
mindre talas om.

Kritiken mot denna uppläggning har
varit tämligen hård hittills. Det har
bland annat sagts, och inte utan skäl,
att den branschbestämda linjen, som
räknar med sex ämnesområden, av vilka
i genomsnitt tre skulle finnas i varje
försöksdistrikt, inte ter sig stort annorlunda
än en moderniserad upplaga
av den gamla yrkesbetonade fortsättningsskolan.
Det förefaller, som om här
en gammal bekant åter tittat fram. De

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Itungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

stora nyheter på området, som man var
inställd på, får man se sig om efter.
Man hade nog tänkt sig något annat. Det
har talats om ett friare, ett mera rörligt
och individuellt system, och man hade
trott, att sådana former nu skulle åtminstone
prövas.

Det förefaller, som om konstruktörerna
av den nya linjen 9 y inte heller
haft den intima kontakt med överstyrelsen
för yrkesutbildningen, som varit
önskvärd, eller med det kommunala yrkesskolväsendet.
Från det hållet har
nämligen under det sista året hörts helt
andra toner när det gällt planeringar
av denna verksamhet än vad som nu
föreslås från skolöverstyrelsens sida.

Jag vill för min del understryka att
jag i likhet med vad som sades i skolbeslutet
1950 vill att försök skulle göras
av olika slag, även försök som enligt
min mening kunde te sig mindre nödiga
eller välbetänkta. Det är nämligen enligt
min mening så, att det är av försöken
som vi måste iära och även av de
misstag som vi därvidlag gör. Jag har
emellertid på sistone, herr förste vice
talman, fått den kusliga känslan, att man
på vissa håll nu inte längre betraktar
försöksverksamheten på detta sätt, utan
att man mera pliktskyldigast fullföljer
denna verksamhet av den anledningen,
att bestämmelser därom av en ren
olyckshändelse, som det förmenas, blev
inskrivna i 1950 års skolbeslut, att man
alltså före upprättandet av en enhetsskola
skulle ha en försöksverksamhet,
en enhetsskola, avsedd att ersätta de
särskilt uppräknade, tidigare förekommande
skolformerna.

Man synes därför nu vid planeringen
följa mallar, som hos en del människor
som nu sysslar med dessa ting sedan
länge legat färdiga i form av produkter
av ett skrivbordstänjkande. Den största
fara som hotar oss i dag är förvisso,
att man handlar efter andan i orden:
Om nu inte verkligheten vill rätta sig
efter de formella mallar som vi här presenterar,
desto värre för verkligheten.

Man kan också fråga sig: Vad är anledningen
till att man nu försöker forcera
fram en utveckling på detta om -

råde? Om man gör detta utan tidigare
försöksverksamhet, är det inte rent av
politiskt livsfarligt att gå till väga på
ett dylikt sätt? Tänk, om det nu blir
bakslag — och fackfolket misstänker det
mycket starkt — var kommer då skulden
att läggas? Givetvis på de politiska
partier, som efter vanligheten ställt sig
bakom obetänksamma beslut. Jag tycker
att enbart den synpunkten skulle
vara värd att beakta i denna politiska
församling.

Vad som saknas i den pågående försöksverksamheten
är utan varje tvivel
möjligheten till det objektiva bedömande
som skrivningen år 1950 räknade
med. Det finns uppenbarligen mycket litet
intresse för denna viktiga, oerhört
betydelsefulla uppgift hos dem som i dag
handhar försöksverksamheten. Man har
—■ och det framgick också av debatten
om dessa ting här i kammaren i våras
— ingalunda för avsikt att ens över huvud
taget ställa det samlade materialet
från försöksverksamheten till allmänhetens
förfogande genom att trycka det.
Nej, den fåkunnige hänvisas till de summariska
redogörelser och de bearbetningar
i samband därmed som skall silas
fram av det organ, som nu har hand om
försöksverksamheten. Det organet skall
tydligen bedöma och kontrollera sig
självt. Att detta organ alltid kommer att
finna sina egna åtgöranden utomordentliga,
det ligger i sakens natur. Men har
man någonsin i vårt parlamentariska liv
sett prov på ett dylikt tillvägagångssätt?
Jag tror det knappast. Det är som om
man fruktade den »insyn» i verkstaden
som dock i andra sammanhang anses vara
en medborgerlig rättighet eller åtminstone
i allra högsta grad önskvärd.
Kanske det där sättet att gå till väga är
dessa dagar, som jag nyss nämnde om.
Det finns vissa tecken, som tyder på
det.

Ändå har många personer redan yttrat
sig i ämnet, vilkas utgångspunkter
varit strängt objektiva. Man kan därvidlag
bara erinra om det uttalande, som i
våras gjordes av professorn i pedagogik
och pedagogisk psykologi i Uppsala Wilhelm
Sjöstrand, som har granskat den

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

pedagogisk-psykologiska grundvalen för
skolkommissionens enhetsskolekonstruktion
och kommit till det resultatet, att
skolkommissionen dragit alltför djärva
slutsatser av materialet. Han säger, att
»riksdagens principbeslut 1950 fattades
i så måtto på en mindre förtroendeingivande
grundval». Det är en ganska uppseendeväckande
karakteristik som därmed
gives i fråga om själva den grundval,
på vilken liela resonemanget i propositionen
och även stora delar av utskottsbehandlingen
år 1950 vilar.

En författare i tidskriften Perspektiv,
Ragnar Oldberg, skrev också i våras,
»att enhetsskolan erbjuder alla, oberoende
av barnens förutsättningar, fallenheter
och önskemål, en plats i enhetsskolan.
En del av de barn för vilka enhetsskolan
kommit till är emellertid inte
så funtade, att de har den minsta behållning
av det sista skolåret». Han säger
sig också frukta, att skolreformen
visserligen skall verka »som ett utrotningsmedel
mot det numera sparsamt
förekommande ogräs som heter hinder
för skolväsendets demokratisering, men
ett utrotningsmedel som förstör jordmånen
för all ädlare växtlighet». Jag skall
återkomma till den sista synpunkten senare.

Den kritik, som jag här antytt, är amper,
men det är att märka, att den inte
riktar sig mot enhetsskoletanken i och
för sig, och det gör givetvis inte jag heller,
detta desto mindre som initiativet
till hela enhetsskolan är taget av en konservativ
poltiker, Gösta Bagge, då han
var ecklesiastikminister under det andra
världskriget. Vad man angriper är emellertid
vissa dogmer, som fått nästan tabukaraktär:
att vi har hart när obegränsade
begåvningsreserver och en elevernas
inneboende kunskapstörst och godhet,
som ändå verkligheten icke känner
mera än i högst begränsad utsträckning.
Varför inte acceptera sanningen sådan
den är: att begåvning är mycket sällsynt
och att bildningshungern är ett
högst relativt begrepp?

Hur går det nu med den s. k. begåvningsreserven
och dess vederlikar inom
den dogmatiska enhetsskolan, som för

närvarande synes befinna sig icke under
observation i samband med den av
riksdagen år 1950 rekommenderade försöksverksamheten
men under planering
för ett definitivt fastställande? Det förefaller,
som om avsikten vore att låta alla
elever hålla ihop de sex första åren utan
differentiering av klasserna. Sedan skulle
följa en treårig skola, som åtminstone
för realskolans del bleve differentierad.
Denna tid — det synes vara klart
och det erkännes nu av de s. k. auktoriteterna
på detta håll — räcker inte till
för att ge en tillfredsställande grundval
för gymnasieundervisningen. Detta måste
antingen leda till att de, som vill fortsätta
på gymnasiet, får underkasta sig
inträdesprövningar eller också att man
ger dem fri tillgång till ett gymnasium
med lägre standard än det nuvarande.
Detta senare leder till antingen ett collegeår
före tillträde till universitetet och
fackhögskolor eller i varje fall till en
förlängd studietid. Och vad betyder detta?
Jo, det betyder, att den demokratisering
av undervisningen, som vi talar
om, leder till, att vi får en förlust i tid,
som samtidigt betyder en förlust i pengar
för föräldrarna. Varken eleven, när
han blir så gammal, att han begriper,
vad det hela rör sig om, eller föräldrarna
kan förväntas bli förtjusta över dylika
resultat av skolreformen. Vad de
begär och vad de har rätt att begära
är naturligtvis en utbildning, vilken berättigar
till omedelbar fortsättning vid
ett gymnasium och därefter till — beroende
på betyg i viss mån, men i varje
fall principiellt — omedelbart inträde
vid universitet och fackhögskolor. Detta
ligger i begravningarnas och den s. k.
begåvningsreservens intresse. Vi har sannerligen
icke råd att offra dessa kategorier
för att ge likriktningstendenserna
fritt spelrum. Den ekonomiska medelklassen,
som hittills i huvudsak levererat
begåvningstillskottet och till vilken
nu kan förväntas förstärkning från
bl. a. socialgrupp 3, har här ett gemensamt
intresse. Dessa föräldrakategorier
löper faran att bli föremål för en ng
form av indirekt beskattning, som är
mera oaptitlig än vanligt, och där en

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

opinion redan börjar att mobiliseras.
Den har redan vaknat, den har redan
börjat förstå vad det hela rör sig om.
Den nya skolan blir alltså dyrare för
föräldrarna än den äldre. Blir den sedan
bättre? Ja, det är en annan fråga.

Det har, herr förste vice talman, vidare
sagts, att den nya skolan skulle få
båttre lärare, och därigenom också kunna
ge bättre undervisningsresnltat. Jag
frågar: Yar kan vi i dag se tecken på,
att dessa bättre lärare är under frammarsch?
De överenskommelser som nu
är på väg att träffas visar, att statsmakterna
är inriktade på att sänka lärarstandarden
över hela linjen. Det är vad
man är inne på. Det föreligger därvidlag
en underlig motsägelse mellan företrädaren
för kulturdepartementet här i
landet och hans statssekreterare. Statsrådet
Persson har nämligen någon gång,
jag skulle tro under årets lopp, uttalat
bl. a. följande: »Jag anser det icke som
någon standardsänkning, att folkskollärare
med begränsad akademisk examen
får samma kompetens som filosofie magistrar.
» Jag har å ena sidan blivit konfunderad
över detta uttalande, ty det
förefaller onekligen tämligen apokryfiskt.
Å andra sidan har uttalandet återgivits
i en tidskrift av en sådan halt, att
jag måste anse, att orden verkligen blivit
sagda. Men då står, som sagt, detta
uttalande i flagrant motsättning till vad
statssekreterare Edenman häromdagen
sade i Uppsala. Han yttrade, att det här
rör sig om en fullt försvarbar och nödvändig
standardsänkning av lärarnas
utbildning. Där har alltså erkännandet
gjorts. Det skedde inför Uppsala studentkår
den 29 oktober. Tills vidare är
det väl att betrakta som ett kungsord,
vilket emellertid, för att återupprepa
det, står i motsättning till vad statssekreterare
Edenmans aktade chef har uttalat.

Jag vill för min del erkänna, att jag
naturligtvis gör de nödvändiga distinktionerna,
när det gäller att bedöma de
annonserade åtgärderna på detta område,
därför att jag känner till siffermaterialet.
De aviserade åtgärderna är i
sig inte så oerhört märkvärdiga som ny -

heter betraktade. Det är riktigt att enligt
den mall, efter vilken man måste
arbeta, kan inte behovet av ämneslärare
på enhetsskolans högstadium fyllas med
låt mig säga filosofie magistrar eller ens
folkskollärare med fyra akademiska betyg.
Det kvarstår emellertid, att det här
rör sig om en standardsänkning. Vad
som vidare kvarstår är, att med de annonserade
åtgärderna en flagrant kategoriklyvning
kommer att ske, en uppdelning
av de studenter eller vederlikar,
som kan komma i fråga för utbildning
till lärare. Orättvisor kommer att begås
mot de akademiker som nu befinner sig
under utbildning. Det kan knappast sägas
vara rättvist att ge en person med
folkskollärarutbildning tjänstledighet
under — enligt vad som föreslås — ett
år med bibehållande av två tredjedelar
av lönen för akademiska studier och att
sedan efter tre års folkskollärartjänst
låta honom få fast anställning som ämneslärare
i Ca 23. För varje lärarkandidat,
som får behålla två tredjedelar av
sin folkskollärarlön och därtill får ett
stipendium på 500 kronor för varje akademiskt
betyg, kommer utgiften för
statsverket att bli 10 000 kronor.

Det är att märka att när herr Edenman
talade om denna sak i Uppsala,
sade han för att lugna den mycket upphetsade
stämningen i universitetsaulan,
att avsikten icke var, att dessa lärare
skall tjänstgöra på realskolans högstadium
utan endast på dess lågstadium.
Det skulle med andra ord innebära, att
man avser dessa lärare för tjänstgöring
i 1: 5 respektive 2: 5 och 1: 4, efter herr
Edenmans resonemang. En dylik distinktion
är emellertid ur schematekniska
synpunkter fullkomligt otänkbar. Man
måste helt enkelt förutsätta, att dessa lärare
får full tjänstgöring genom hela det
s. k. högstadiet. Man kan inte tänka sig
att på detta sätt avgränsa en grupp som
undervisar enbart i de allra lägsta klasserna.
Det är omöjligt att arbeta med en
dylik förutsättning. En dylik lösning ter
sig desto orimligare som staten säger sig
tro —- vilket jag inte gör — att det är
möjligt att på tre år få fram en fil. mag.
Men även om man säger att det är möj -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

ligt på 3 å 4 år, så blir jämförelsesiffrorna
tillräckligt förvånande i falla fall. Då
kommer nämligen den föreslagna lösningen
att betyda, att staten skulle välja
en dyrare och sämre väg för att mata
fram det folk som behövs i undervisningens
tjänst.

Den nya skolan synes alltså inte bara
bli dyrare för föräldrarna än den nuvarande
utan den synes bli dyrare också
för staten och även kunna väcka vissa
tvivel beträffande undervisningens standard.

Det har vidare, herr talman, talats om
risken för explosion bland föräldrarna
— ett uttryck som herr Edenman använde
i Uppsala — om man inte i allo följer
de riktlinjer, som genom de av mig antydda
åtgärderna uppdragits. Explosionsrisken
skulle bestå däri att föräldrarna
skulle kräva att få in sina barn i den
s. k. högre skolan, men, märk väl, i en
högre skola som har lägre standard än
den nuvarande och som säkerligen inte
ger fri övergång till gymnasium utan
som där förutsätter en ny prövning och
som i varje fall skulle innebära en förlängning
och fördyring av studierna. Det
är möjligt att den explosionsrisk som
man här talar om blir ännu större, då
föräldrar och elever en vacker dag gör
denna verkligt sensationella upptäckt.

Om talet om enhetsskolan som en bättre
skola än den nuvarande skolan skall
bli mer än ett vackert tal, ett tänkespråk
på fariséers kläder, så måste det innebära,
att statsmakterna lägger sig vinn
om att få fram kunnigare och bättre utbildade
lärare än dem vi har att dras
med i dag, att med andra ord universiteten
rustas upp för att ta emot och undervisa
dessa morgondagens lärare. Man
måste beakta, att det sistnämnda kravet
i det sammanhanget är det primära, eftersom
det nu en gång är så att orsak
kommer före verkan och inte tvärtom.
Det har emellertid redan nu från våra
universitet och högskolor helt kort konstaterats
och klarlagts, att man i dagens
läge saknar varje som helst möjlighet att
motta den tillströmning av nya studenter
som kan tänkas bli följden t. ex. av bl. a.
beslut som vi fattade i våras, att även

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 27.

andra elevkategorier än studenter skall
få tillräde till den akademiska undervisningen,
ett beslut som jag själv under
vissa givna förutsättningar inte alls var
motståndare till utan snarare tvärtom.
Det är därför som jag med intresse kommer
att ta del av nästa års statsverksproposition
och undersöka vad den kommer
att innehålla beträffande statsmakternas
sätt att ta ställning till den situation,
som här föreligger. Blir det till sist någon
möjlighet att spåra en logisk tankegång
hos Kungl. Maj:t? Skall allt förbli
som hittills, en s. k. reform här, som
saknar grundval för att fortbestå, en reform
där, som skulle ha krävt en serie
andra för att bli livsduglig, allt under
det att man hela tiden talar om den äldre
skolans dålighet och den nya skolans
förträfflighet?

Vi lever, herr talman, på detta område
i den »stora oredans» tidevarv. Vi bevittnar
eller kommer att få bevittna ett raserande
av äldre och vanda former. Det
kan ibland vara högst nödigt och nyttigt.
Vi ser dock mindre tecken på att vi
går mot nyare och ljusare tider, vilket
man ändock gärna vill hoppas. För att
så skall ske, fordras det emellertid onekligen
mindre av vackert tal och mera av
riktigt handlande, obundet av dogmatik,
byggt på vår tids erfarenheter ute i den
svenska vardagen, ute i våra skoldistrikt
och av de behov som där gör sig gällande.
Det främsta kravet måste bli en
upprustning av våra universitet och högskolor
och därefter en sådan uppläggning
från statens sida, att de förmåner,
som kommer de studerande till del, vilka
avser att utbilda sig för en kommande
lärarverksamhet, blir rättvist fördelade
på de kategorier som det här rör sig om.
Man har redan präglat uttrycket »akademiskt
frälse». Det är ytterst farligt för
den kommande lärarrekryteringen och
ovärdigt, att detta uttryck i dag verkligen
kan sägas ha åtminstone ett visst
verklighetsunderlag. Detta kommer också,
herr talman, att föranleda mig att vid
läsningen av statsverkspropositionen i
januari med största nyfikenhet undersöka
dispositionerna beträffande de studentsociala
anslagen och att undersöka,

66 Nr 27. Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

huruvida de står i något så när överensstämmelse
med t. ex. de fordringar som
ventilerades och framlades på den s. k.
studentriksdagen i Lund i maj detta år.

Om detta mitt lilla inlägg skulle kunna
bidraga till att få en mera positiv skrivning
i åttonde huvudtiteln nästa år skulle
det gäldje mig. Jag tror, att de synpunkter,
jag här anlagt, kunde vara till
fromma för den nya skolan, som vi alla
har intresse av att få ut i livet.

Herr ELIASSON (bf): Herr talman!
Vid denna remissdebatt ligger det nära
till hands att på nytt göra en jämförelse
mellan de pessimistiska profetiorna och
den faktiska utvecklingen. Är det inte
ganska betecknande för den klimatförändring,
som har skett på det ekonomiska
området, att remissdebatten har knutits
till en proposition, som förordar ett
upphävande av ytterligare en av de regleringsåtgärder,
som kampen mot inflationen
nödvändiggjorde?

De senaste månadernas utveckling har
kännetecknats av fortsatt stabilitet. Levnadskostnaderna,
som länge har legat
oförändrade, har nu till och med sjunkit
något. Sysselsättningen har varit god. De
dystra farhågorna för vår export har
lyckligtvis kommit på skam, och i stället
för en nedgång av valutareserven med
400 miljoner kronor — eller 300 miljoner
kronor, som man räknade med i
april —■ kan man nu till och med räkna
med en liten ökning av densamma. Valutareserven
torde för övrigt få en bättre
kvalitativ sammansättning på grund av
ökningen av guld- och dollartillgångarna.
Farhågorna för att riksbanken skulle
späda på marknaden för att finansiera
en betydande valutautströmning eller för
att klara de ökade lånebehoven hos stat
och kommun har också visat sig obefogade.
Det är knappast någon överdrift
att säga, att utvecklingen både beträffande
den interna ekonomien och i fråga
om utrikeshandeln har varit betydligt
gynnsammare än man räknade med för
några månader sedan.

Men, herr talman, man får ju inte
därför bortse från att svårare tider kan

stunda. Andra länders importrestriktioner
men också det relativt höga kostnadsläget
här hemma kan ju bli bekymmersamma
faktorer, om konjunkturinstitutets
farhågor för en leonjunkturavmattning
i Amerika skulle visa sig befogade.
Det är mot den bakgrunden som man
för debatten om möjligheterna att få en
nedpressning av kostnadsläget.

Jag skall, herr talman, inte ge mig in
på någon diskussion om hur nödvändigt
det kan vara att åstadkomma en
nedpressning av kostnaderna. Jag tycker
emellertid att diskussionen rörande
detta problem föres på ett sätt, som
ger anledning till åtskillig förvåning. Det
förefaller nämligen, som om man på
vissa håll vill göra gällande, att det
är jordbruket som främst skall bidraga
till en kostnadsnedpressning. Det är tydligen
meningen att jordbruket skall ta
den första stöten och kanske också den
enda.

En av folkpartiets medlemmar i denna
kammare — han är inte närvarande
här i dag — har skrivit en artikel i Finanstidningen,
i vilken han uttalar önskemål
om »fallande livsmedelspriser över
en bred front». I Dagens Nyheter och
Expressen är som bekant tongångarna
betydligt fränare, men jag tror inte
att dessa pressorgan är ensamma i fråga
om intresseinriktningen. Folkpartiledaren
herr Ohlin har på senare tid haft
en argumentation, som alltmer börjar
likna huvudorganets, och åtskilliga av
folkpartiets riksdagsmän har ju uttryckligen
sagt upp bekantskapen med jordbrukskalkylen.
Man undrar, om detta är
ett steg mot det mål som Dagens Nyheter
har ställt upp, nämligen att folkpartiet
skall säga upp bekantskapen med
jordbrukets folk.

Nu tror jag ingalunda att dessa attacker
— när man studerar vissa yttringar,
känner man sig frestad att tala om hetskampanj
— syftar enbart till att jordbruksbefolkningen
skall ta första stöten
när det gäller en kostnadssänkning.
Man tar nog inte miste, om man förmodar
att attackerna i minst lika hög
grad gäller koalitionspartiernas samarbete.
Inom parentes sagt har vissa kret -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

sar inom folkpartiet alltid önskat ett
samarbete för mellanpartiernas vidkommande,
och i dag har vi faktiskt ett sådant
samarbete i regeringsställning, eftersom
folkpartiet, av vissa uttalanden
att döma, står till vänster om socialdemokratien.
Man hoppas alltså att kampanjen
mot jordbruket skall bli den
dynamit som spränger koalitionsregeringen.
Det är därför man med så stor
iver odlar myterna om det »privilegierade»
jordbruket och om oöverkomliga
motsättningar mellan producenter och
konsumenter på jordbrukets område. Eftersom
dessa myter av allt alt döma kommer
att bli den socialliberala förkunnelsen
också i nästa valrörelse, tror jag
att det är befogat att i detta sammanhang
ägna dem ett något närmare studium.

Låt mig först säga, att man från liberalt
håll i många sammanhang varit
angelägen att framhålla, att klassamhället
är ett förlegat begrepp. Man har sagt
att det är ett liberalt strävande att bekämpa
alla klasspolitiska tendenser.

Tillåt mig fråga: Hur är det i verkligheten
med den saken? Är inte ‘klappjakten
mot jordbruket —• det är befogat
att använda detta ord — ett övertygande
bevis för att man på vissa håll medvetet
söker odla ett missnöje bland konsumenterna
av livsmedel och skapa en
klasskampsartad strid mellan konsumenter
och producenter på jordbrukets område?
För alla som strävar att utjämna
motsättningar mellan olika folkgrupper
måste sådana tendenser i den politiska
diskussionen framstå som reaktionära.

Jordbruket är inte privilegierat. Motsättningen
producent—konsument är ingalunda
större när det gäller livsmedlen
än i fråga om andra varor och tjänster.
Jordbruksbefolkningen har genomsnittligt
ingalunda bättre inkomster än andra
folkgrupper här i landet. Det är sant
att vi har ett begränsat antal storjordbrukare
— för att nu använda Dagens
Nyheters terminologi — som i inkomsthänseende
ligger bättre till, men jag
skulle till folkpartiets talesman här i
kammaren vilja ställa frågan: Har dessa
s. k. stor jordbrukare, om man tar hän -

syn till deras kapitalinsatser och produktionsrisker,
i genomsnitt en bättre
ekonomisk ställning än företagare på
andra områden med motsvarande kapitalinsatser
och produktionsrisker? Det
förefaller, som om den sidan av saken
mycket litet intresserar folkpartiet.

Man bör i detta sammanhang inte
heller glömma en skillnad mellan jordbruket
och andra näringar. Inom jordbrukskalkylens
ram förekommer nämligen
en prisdifferentiering till förmån
för de mindre och medelstora företagen.
Det är för övrigt något av en gåta —
kanske herr Ohlon kan ge lösningen? •—
hur man på folkpartihåll skall kunna förena
tanken att bereda de mindre och
medelstora jordbrukarna en nämnvärt
bättre ställning med kravet på sänkta
livsmedelspriser.

Ser vi på de sociala förhållandena,
kan jag inte heller finna att jordbruksbefolkningen
på något sätt är privilegierad.
Jämför man jordbrukets folk och
andra grupper exempelvis i fråga om arbetstid,
pensionsförhållanden o. d„ finns
ingenting som berättigar påståendet att
jordbruksbefolkningen skulle vara privilegierad.

Det är emellertid obestridligt — det
vill jag utan vidare erkänna -— att motsättningen
producent—konsument kommit
att på jordbrukets område förefalla större
än den är, just därför att prisuppgörelserna
i sista hand skall fastställas
av riksdagen, alltså på det politiska planet.
Jordbrukets prisuppgörelser ger
därför i motsats till andra avtalsuppgörelser
utrymme för en mängd partitaktiska
manövrer.

Jordbrukets organisationer har numera
förhandlingsrätt med statsmakterna, men
varför vill man då inte respektera den
förhandlingsrätten och de uppgörelser,
som preliminärt träffas av parterna?
När det gäller vissa andra grupper anses
det inte riktigt här i riksdagen, att
riksdagen ensidigt ändrar på de uppgörelser,
som preliminärt träffats. Man
måste då fråga sig, varför jordbrukets
preliminära uppgörelser, som träffats
mellan parterna, skall betraktas på ett
annat sätt. Vilket är syftet med alla de

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

ändringsyrkanden, som framförs motionsledes
här i riksdagen? Är det att
begå en överdrift, om man ställer frågan,
om man möjligen är i färd med att söka
undergräva värdet av den förhandlingsrätt,
som jordbrukets organisationer numera
har.

När man diskuterar jordbruket, är det
kanske inte ur vägen att påminna om ett
par andra saker. Jordbrukarna och lantarbetarna
har under de senaste tio åren försökt
minska inkomstklyftan, och den klyftan
är ingalunda helt försvunnen. Men
trots att det blivit en viss utjämning, kostar
i dag livsmedlen avsevärt mindre än
före kriget, om man räknar med den arbetstid,
som konsumenten behöver för att
få den inkomst, som möjliggör inköpen av
livsmedlen. Rationaliseringstakten har,
som herr Wehtje påpekade, varit imponerande
stor inom jordbruket. Den är
långt större än på många andra områden
av näringslivet, vilka emellertid i den
här diskussionen inte alls ägnas samma
närgångna intresse av folkpartiet som
jordbruket.

Om man utgår från indexfamiljens nuvarande
konsumtion och ser efter, hur
mycket livsmedelsposten kostade för en
industriarbetare år 1935 och kostar år
1953, skall man finna följande. År 1935
tog livsmedelsposten 48 procent av industriarbetarens
inkomst, och i dag har
den procentsiffran sjunkit till 39. Med industriarbetarens
inkomst menas här
hans behållna inkomst, sedan skatterna
fråndragits.

Vidare skulle jag vilja understryka, att
det pris, som jordbrukarna får för sina
produkter, i genomsnitt är ungefär hälften
av livsmedlens detaljpris. Även på
andra områden av näringslivet finns i
vissa fall en sådan proportion mellan fabrikant-
och detaljpriserna. Jag tycker
därför att det inte bara är förhållandena
i producentledet, som bör uppmärksammas,
om man nu med ljus och lykta söker
efter möjligheter till en kostnadssänkning.

Min slutsats blir alltså, herr talman,
att de, som leker med tanken på en jordbrukskris,
bör se litet mindre enögt på
problemen inom näringslivet. Det finns

enligt min mening inte något berättigande
i talet om att jordbruket är privilegierat
eller att motsättningarna mellan producenter
och konsumenter nödvändigtvis
måste vara större på jordbrukets område
än på andra områden. Först och
sist beror förståelsen mellan folkgrupperna
på om det finns en ömsesidig vilja
till saklig debatt. Tyvärr måste det sägas,
att den goda viljan saknas på sina
håll.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Eliasson utlovade för nästa
år ett grundligt studium av folkpartiets
jordbruksprogram. Jag är glad över att
han har gett det löftet, och jag hoppas
att han skall läsa ut vad som verkligen
står där och inte försöka att dikta in saker
och ting, som inte finns.

Herr Eliasson frågade mig, om det var
meningen, att vi skulle vilja köra ut jordbrukarna
ur folkpartiet. Nej, herr Eliasson,
tvärtom! De tio jordbrukare, som
finns i andra kammaren och de sju, som
finns i första, i våra led tror jag med en
mun .skall vittna om att herr Eliassons
uttalande ingenting annat var än hans
eget önskemål.

Jag har ingen anledning att gå in i
debatt med herr Eliasson om vad som
eventuellt har förekommit i det ena eller
andra tidningsorganet. Jag har endast
anledning att behandla jordbrukspolitiken
så som vi har sett på den här i
riksdagen. Jag har nu fått en uppgift på
vad folkpartiledaren herr Ohlin yttrade
i andra kammaren. Han sade att vad
man först och främst bör rikta in sig på
beträffande jordbruket är att få livsmedelsförsörjningen
tryggad. För det andra
bör man inrikta sig på ett tillgodoseende
av det mindre jordbrukets krav på likvärdig
standard och för det tredje ett
skydd för jordbruket mot en eventuellt
inträffande jordbrukskris. Detta är inte
oförenligt med att företagare av viss
storlek i jordbruket behandlas kanske
något annorlunda än vad som sker inom
övriga näringsgrenar.

Vad kritiken har gällt —- det skall jag
inte gå in på i dag — är att det beträf -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

fande våra jordbruk förelegat en tendens
till en monopolbildning, som vi i
egenskap av liberalt parti måste ha vår
kritiska uppmärksamhet inriktad på. Jag
föreställer mig att vad som framför allt
har uppkallat herr Eliasson i dag var
folkpartiledarens yttrande i morse angående
margarinaccisen, och jag tror att vi
har stora skaror av svenska medborgare,
även bland jordbrukarna, bakom oss,
när vi gör gällande, att margarinaccisen
är alldeles för hög. Vad som försiggår
utefter den svensk-norska gränsen i våra
dagar utgör ett vittnesbörd om hur folk
reagerar i fråga om denna margarinaccis.
Vi har vid flera tillfällen yrkat på
att den skulle sänkas, men vi har inte
fått någon större hjälp från annat håll
inom riksdagen.

När det talas om likvärdig standard,
möter man ju i det sammanhanget en hel
del imponderabilia, och det kan vara
svårt att i en kalkyl få in allt vad som
hör till den olika standarden. Men nog
kan man väl säga, att det större jordbrukets
standard för närvarande i varje fall
är säkrare grundad än standarden för
näringsidkare inom andra områden av
svenskt samhällsliv i motsvarande ekonomiska
omständigheter.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:
Herr talman! Det var inte alls herr
Ohlins yttrande om margarinaccisen,
som föranledde mig att ta upp de spörsmål
det här gäller, utan anledningen var
att jag läste i tidningarna om herr Ohlins
uttalande om jordbrukets privilegierade
ställning, vilket faktiskt anknöt till Dagens
Nyheters diskussionsmetoder, och
jag tyckte att det fanns anledning att reagera
mot dem.

Nu har herr Ohlon inte gått in på någon
sakdebatt i de frågor jag tog upp,
utan han lämnade endast undvikande
svar. Jag har därför inte någon anledning
att fortsätta diskussionen. Jag bara
noterar, att det inte förekommit något
avståndstagande från de diskussionsmetoder,
som jag har påtalat, och inte heller
något fasthållande vid att jordbruket
skulle ha en privilegierad ställning, nå -

got som inte minst Dagens Nyheter har
gjort gällande. Herr Ohlon har för övrigt
i andra kammaren på göteborgsbänken
en partivän, vilken har skrivit en
artikel om att jordbrukarna bör lämnas
åt sig själva, varför det nog finns bevis
för att sådana metoder, sam jag nämnde,
inte bara förekommit i tidningspressen.
Men, herr Ohlon, nog tycker jag att det
hade varit motiverat, om herr Ohlon hade
svarat på herr Werners fråga, om
folkpartiet verkligen toge avstånd från
Dagens Nyheters och Expressens metoder,
alldeles bortsett, herr Ohlon, från
den bild i Expressen, som visade en pojke,
vilken efter att ha druckit ett glas
mjölk torkade sig om munnen med ett
papper — jag förmodar att det var ett
toalettpapper. Sådant betraktar jag som
en reaktionär liberalism.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag vet inte vad herr Eliasson
talade om nu senast, eftersom jag inte
tagit del av denna bild. Jag föreställer
mig, att den var förgriplig, och i så fall
anser jag också, att en sådan journalistik
kanske inte är den lämpligaste. Men jag
ber att ytterligare få understryka utöver
vad jag nyss sade, att vi inte diskuterar
skriverierna i en viss tidning, utan vi
diskuterar den politik, som föres inom
detta hus’ murar.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Den
debatt, som vi här för, har som formell
utgångspunkt regeringens förslag att
riksdagen skall tillmötesgå storfinansens
krav på fri värdering av varulager. Ett
beslut i denna riktning, som väl i sinom
tid kommer, kan innebära ett betydande
skattebortfall för staten och en motsvarande
skattelättnad för de stora företagarna.
Sedan får de mindre inkomsttagarna
fylla i både detta skattebortfall
och mera till genom de indirekta skatter,
som förebådats från regeringens sida.

Det är under dessa omständigheter inte
förvånande, att den borgerliga oppositionen
inte har visat något större intresse
för en debatt kring föreliggande

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

proposition. Den innebär för övrigt en
seger för de fordringar som högern och
folkpartiet tidigare har fört fram här i
riksdagen. Men ändå försiggår här sedan
mer än fem timmar en debatt, som handlar
om snart sagt allt mellan himmel och
jord, från statsrådet Hedlunds deklarationsglömska,
deklarationsblankettens
utformning, enhetsskolan, räntepolitiken
och epidemiberedskapen. Jag gör dessa
reflexioner inledningsvis därför att jag
har en mycket bestämd känsla av att
riksdagens debatter, om de skall kunna
tillraga sig ett allmänt intresse, nog bör
knytas an till konkreta frågor av betydelse
för vårt folk och om möjligt läggas
så, att efter debatterna beslut kan
fattas i den ena eller andra riktningen.
Jag tror att det räcker med en allmän
remissdebatt varje år, nämligen den som
hålles när statsverkspropositionen förelägges.

Om jag efter dessa allmänna anmärkningar
skulle anföra några synpunkter
på den politiska situationen, kommer
också jag, som denna debatt är upplagd,
naturligtvis att endast kunna ha en svag
anknytning till det regeringsförslag som
ligger till grund för debatten. Men det är
ju lyckligtvis så, att på bänkarna ligger
inte bara det formella diskussionsämnet
på fyra trycksidor från finansministern,
utan också ett annat digert betänkande
på 110 stencilerade sidor plus ett antal
bilagor från konjunkturinstitutet. Denna
lunta har ju också spelat en viss roll i
den diskussion som vi hittills fört.

Alla, som haft intresse och energi nog
att gå igenom konjunkturinstitutets rapport,
har säkert fått det bestämda intrycket,
att vår ekonomiska expertis är
mycket försiktig beträffande prognoser
för framtiden. Det framgår av rapporten
att vapenstilleståndet i Korea — som i
förbigående sagt var en väldig seger för
fredens krafter i alla länder — redan
börjat skapa väldiga problem inom de
kapitalistiska länderna och inte minst i
själva upphovslandet till koreakriget,
nämligen Amerika, där en ny ekonomisk
kris redan avtecknar sig mot horisonten.

Låt mig erinra om vad man från konjunkturinstitutet
har att säga i fråga om

perspektiven på den allmänna ekonomiska
utvecklingen, som man nu kan se
den. Jag citerar några satser ur höstrapporten:
»Pristryckande överskott har
uppstått för ett flertal råvaror på grund
av stora skördar och stigande produktionskapacitet.
Denna radikala omkastning
i läget — i jämförelse med förhållandena
under åren fram till 1951 —
kan förklaras med att det uppstått ökat
utbud av flertalet råvaror, samtidigt som
efterfrågan mattats av. Det internationella
organet för reglering av knappa råvaror
har under 1953 släppt allokeringen
av de sista knappa råvarorna och alldeles
motsatta problem har blivit dominerande:
att med olika metoder förhindra
överskotten att medföra alltför våldsamma
prisfall. Gamla problemställningar
från 1920-talets kroniska överskott av
olika råvaror har återuppstått.»

Dessa satser ger i ett nötskal det dilemma
som den kapitalistiska hushållningen
befinner sig i. När jorden ger
rika skördar och produktionskapaciteten
stiger över en viss gräns, betraktas detta
som en stor olycka i ledande kapitalistiska
kretsar. Risk uppstår att priserna
skall falla och därmed vinsterna. Med
andra ord: det uppstår risk för att vanligt
folk skall kunna köpa sina förnödenheter
billigare. Därför är nu det »dominerande
problemet», som det står i rapporten,
för de kapitalistiska företagarsammanslutningarna
att hindra ett prisfall.
Ett av medlen härför är ju krig
och våldsamma rustningar, och detta
kanske ger åtskilligt av förklaringen till
att frågan om fredskonferensen i Korea
är så svår att lösa. En engelsk general
präglade för något år sedan satsen, att
förr behövde kriget industrien, nu behöver
industrien kriget. Jag tror att det var
en mycket riktig iakttagelse denne militär
hade gjort.

De satser, som jag nyss citerade ur
konjunkturinstitutets rapport, är intressanta
också ur en annan synpunkt, då de
enligt vår mening utgör en utomordentlig
bekräftelse på den marxistiska samhällsvetenskapens
hållfasthet. Här skildrar
folk, som sannolikt inte själva är
marxister, det faktiska förlopp inom den

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

kapitalistiska ekonomien, som är ofrånkomligt
och lagbundet.

De kapitalistiska monopolen kan inte
bemästra det produktionsmaskineri, som
de själva frambringar. Det uppstår stockningar
och överproduktion, samtidigt
som hundratals och åter hundratals miljoner
människor här på jorden tvingas
att leva i den största misär. De stora
privatkapitalistiska monopolen sätter i
sådana lägen in sina krafter på att hindra
prisfall, d. v. s. att hindra att varorna
blir så billiga att folk kan köpa dem i
tillräcklig omfattning och man därmed
får en tryggad avsättning. Följderna av
en sådan politik — det visar all erfarenhet
— kan endast bli en, nämligen
att krisen fördjupas och att kraschen
blir så mycket värre, när den ändå en
dag kommer. Jag tror att vi gör klokt
i att räkna med detta också för vårt
lands vidkommande, så länge de styrande
inom regeringen och i det privata näringslivet
bedriver en politik som binder
Sverige vid de kapitalistiska stormakterna.
Även om den ekonomiska situationen
för dagen ser relativt hygglig
ut, tror jag inte att det är klok politik
att härvidlag invagga oss i några som
helst illusioner. Detta erkännes också i
konjunkturinstitutets rapport, som förklarar,
att »ett amerikanskt konjunkturbakslag,
för vilket det finns en betydande
risk . ..» skulle medföra stora svårigheter
för Sveriges ekonomiska läge.

Samtidigt konstateras som sagt, att
den ekonomiska situationen för vårt land
alltjämt är mycket gynnsam. Jordbruket
redovisar en skörd, avsevärt över den
genomsnittliga, och ett betydande exportbehov
väntas uppstå under de närmaste
åren, om skördarna blir normala.

Industrien visar en liknande bild.
Produktionsvolymen ligger alltjämt något
över 1951 års toppnivå, ett läge
som framför allt tycks bero på en väsentligt
ökad produktivitet. Ty samtidigt
som produktionen ligger på toppnivå
har ju antalet arbetare inom industrien
minskat med omkring 6 % i jämförelse
med år 1951. Det beräknas att
produktiviteten, alltså resultatet av varje
arbetares insats, har ökat med omkring

2 % under samma lid. Naturligtvis har
här olika rationaliseringsåtgärder spelat
in, men produktivitetsökningen innebär
i allmänhet att den mänskliga arbetskraften
utsattes för allt hårdare påfrestningar.
Det är framför allt ökade prestationer
från de enskilda arbetarnas sida,
som har åstadkommit den produktivitetsökning
som kan redovisas.

Slutligen bör noteras, att företagens
vinster är mycket goda, och att kapitalisterna
här i landet egentligen inte har
någon som helst anledning att klaga på
de år som gått, vilka kan karakteriseras
som en verklig guldålder. Vid de förestående
avtalsrörelserna bär arbetarna
ett gott utgångsläge — jag hoppas att
det utnyttjas — för att tillkämpa sig en
större andel av produktionsresultatet än
vad de hittills lyckats uppnå.

Nu vet vi, att det säkerligen från företagarhåll
kommer att vid avtalsuppgörelserna
hänvisas till riskerna för ett
konjunkturomslag i Amerikas förenta
stater och de därav följande ekonomiska
svårigheterna här i landet. Ja, ingen
skall bestrida, att det kommer att uppstå
ekonomiska svårigheter, om den nuvarande
sammankopplingen av den
svenska ekonomien med Amerika skall
fortsätta. Men det är enligt vår mening
inte nödvändigt — det finns också en
annan väg att beträda.

Att beträda den vägen förutsätter
emellertid framsynthet, frihet från fördomar,
litet djärvhet och framför allt
förmåga att se realpolitiskt och utan
skygglappar på den värld, i vilken vi
lever. Det gäller frågan om avsättningsmöjligheterna
för den svenska industrien.
Handelsministern erinrade i sitt tal
på Arosmässan för några dagar sedan,
att var fjärde industriarbetare i Sverige
är beroende av exporten. Det är naturligtvis
helt riktigt. Men när förhållandena
är sådana måste man också dra
nödvändiga konsekvenser. Det erkännes
mer eller mindre öppet av alla, att exportmöjligheterna
på den västliga världsmarknaden
skrumpnar ihop, att konkurrensen
just där är som hårdast, att handelskriget
skärpes, att tullbarriärerna
blir alltså svårare att forcera — en sak

72 Nr 27. Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

som nyligen har föranlett en svensk
protest hos den amerikanska regeringen
för dess tullpolitik. Dessa förhållanden
är allmänt kända. De redovisas också i
konjunkturinstitutets rapport. Men man
konstaterar endast fakta och sätter punkt
utan att dra nödiga slutsatser.

Jag vill därför på den punkten verkligen
efterlysa ett konstruktivt grepp
från den svenska företagarvärldens sida
— och från regeringen. Är det inte på
tiden att allvarligt överväga klokheten
i att den svenska utrikeshandeln skall
vara så ensidigt inriktad i ett vädersträck?
Varför skall Sverige inte bevaka
sina gamla avsättningsområden bara
därför att det har skett politiska förändringar
i statssystemen? Varför skall
svenska kapitalister inom exportindustrierna
avstå från att förtjäna pengar
på export till Sovjetunionen, Kina och
de europeiska folkdemokratierna? Varför
skall sysselsättningssvåriglieter, som
redan finns inom verkstadsindustrien,
uppstå för svenska arbetare på grund
av en ensidigt inriktad utrikeshandel?
Jag skulle tro, att åtskilliga framsynta
män inom de grupper det här gäller
ändå kanske i ensamma stunder har funderat
över varför det skall vara på detta
sätt. Det finns anledning till allvarliga
sådana funderingar, ty praktiskt taget alla
förlorar på det nuvarande tillståndet.

När man talar om dylika problem,
skall man ju inte bortse från en mycket
väsentlig sak, nämligen att den mellanfolkliga
handeln under de senare åren
har blivit politiserad i en grad som
kanske aldrig förr i vår historia. Det
är härvidlag inte det svenska folket som
bär huvudansvaret. Det är mäktiga krafter
utanför vårt land som ligger bakom,
som konspirerar med vissa grupper här
i landet och som med otaliga medel och
ofta med mycket skrupelfria metoder
dirigerar den svenska utrikeshandeln till
den västliga marknaden, där Sverige blir
ett relativt lätt byte för mäktiga kapitalsammanslutningar.
Om man lydigt
fortsätter att följa denna linje, skadar
man vårt land och vårt folk, och därför
menar vi, att en ändring bör åstadkommas
så snabbt som möjligt.

Vem är det egentligen som tar hem
potten med den ensidiga utveckling av
den svenska utrikeshandeln, som jag här
har antytt? Jag skall bara ta ett exempel,
hämtat från konjunkturinstitutets rapport.
Där redovisar man exporten av maskiner
och elektrisk materiel under tiden
januari—juni innevarande år. Därav
framgår, att Amerika ökat sin export
med 6 % och Västtyskland sin export
med 15 procent, medan Sveriges export
av dessa varor har minskat med 21 %.
Man ser varåt det tenderar, och man
ser vem som tar hem potten vid den
nuvarande handelspolitiken. Det anmärkes
också mycket riktigt i rapporten,
att minskningen är praktiskt taget helt
koncentrerad till den östliga marknaden.
Det har skett en stor minskning av exporten
åt det hållet från flera länder.
Men vårt östra grannland, Finland, som
har slagit in på en annan handelspolitik,
utgör ett lysande undantag. För Finland
noteras en ökning av maskinexporten
med 10 % under samma tid. Anledningen
är ju uppenbar: Finland är
inte engagerat i Marshallpolitiken och i
blockadpolitiken emot de länder, där folket
har tagit makten.

Låt mig tillägga ytterligare en reflexion
i detta sammanhang. När regeringens
talesmän skall förklara de oförmånliga
tendenser i utrikeshandeln, som
jag nyss har refererat, åberopas ofta en
massa tekniska frågor. Det är betalningssvårigheter,
säger man. Det är att länderna
i öster inte har sådana varor som
Sverige vill ha, och det är andra svårigheter
när det gäller att sluta handelsöverenskommelser.
Jag bestrider inte, att
det finns svårigheter för handeln också
åt det hållet, men jag bestrider, att man
här lägger fram hela sanningen. Det är
inte handelstekniska svårigheter som är
grundläggande, utan det är framför allt
politiska ståndpunktstaganden som hindrar
ett vidgat handelsutbyte med den
krisfria östra världsmarknaden. Talet
om att det inte finns varor att få i utbyte
för vad Sverige vill sälja stämmer
inte med verkligheten. Det är numera
allmänt känt, att vårt land kan få hela
sin förbrukning av bensin, olja och kol

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

från den östra värdsmarknaden, samtidigt
som de;n svenska verkstadsindustrien
kan få avsättning för hela sin
exportproduktion på dessa marknader.
Svårigheterna att utveckla handeln i
denna riktning till gagn för folket är
alltså inte vare sig av den art som man
gör gällande eller så stora som man påstår.
Sanningen är ju den, att vårt land
deltar i den handelsblockad, som man
försöker att genomföra emot de östliga
länderna under ledning av det amerikanska
monopolkapitalet, .lag tycker att
det är en kortsynt politik, och jag skulle
vilja appellera till det sunda förnuft som
finns hos dem i denna kammare som
representerar de svenska exportföretagens
intressen. Vore det inte klokt att
än en gång tänka över dessa problem
både ur egen synpunkt och — om det är
möjligt — ur landets synpunkt, sett på
något längre sikt?

Herr talman! När jag talar om vad
som enligt min mening är landets intresse,
tänker jag självklart i första hand
på arbetarna och med arbetarna jämförliga
folkgrupper. För dessa står i dag
frågan om trygghet i anställningen, trygghet
för morgondagen, trygghet mot arbetslöshet
och trygghet vid sjukdom och
ålderdom som det allt annat överskuggande
problemet. Jag tror att ett gott underlag
för att genomföra eu sådan trygghet
finns i den omorientering av vår utrikeshandel,
varom jag tidigare talat.

I dagens läge tillkommer en annan fråga
som redan har berörts av Landsorganisationens
ordförande, herr Strand,
nämligen frågan om de åtgärder som
måste vidtas för att kunna bevara prestationsförmågan
hos våra yrkesskickliga
och förstklassiga arbetare. Det är frågan
om arbetstiden. Från vårt håll har vi sedan
flera år aktualiserat denna fråga.
Från början möttes våra förslag av skepsis
och ett kompakt motstånd här i riksdagen.
Numera, och det är mycket glädjande,
har tanken på femdagarsveckan
eller annan form för arbetstidsförkortning
vunnit en sådan anslutning inom
arbetarrörelsen, att den nästan kan jämföras
med opinionen för åttatimmarsdagen
för över trettio år sedan. Det är en

utveckling som bådar att frågan kommer
att lösas på ett eller annat sätt. Statsmakterna
och företagarsammanslutningarna
står nu i denna fråga inför en praktiskt
taget enhällig opinion från arbetarhåll.
De krav som ställs är synnerligen
välmotiverade. Enbart detta som jag tidigare
antydde, att produktiviteten per
arbetad timme har ökat med 2 % sedan
1951, säger en hel del om hur berättigad
en förkortning av arbetstiden i själva
verket är. Nuvarande metoder, tidsstudier,
löpande band, kedjesystem och andra
finesser i fabriker och verkstäder
pressar arbetskraften till den grad, att
en förkortning av arbetstiden måste anses
som ofrånkomlig.

Jag vill till detta foga ytterligare ett
skäl, nämligen den stora olycksfallsfrekvensen
bland arbetarna. På det området
är utvecklingen verkligen beklämmande.
Numera inträffar inom industrien
omkring 300 000 olycksfall om året,
Det betyder, att varje arbetsdag skadas
1 000 arbetare, därav ett tiotal med livstids
invaliditet som följd, och ett par får
dagligen sätta till sina liv på grund av
olyckor som händer under arbetet. Det
råder väl knappast något tvivel om att
den stora mängden olycksfall måste tillskrivas
det hårda arbetstempot och den
långa arbetstiden, som medför att uppmärksamheten
slappnar. Det var en betydlig
skillnad för trettio år sedan att
stå vid en maskin eller vid en arbetsbänk
mot vad det är i våra dagar. Då
var tempot och kontrollen över den enskilde
inte tillnärmelsevis sådana som i
dag. Därför betraktar vi på vårt håll frågan
om förkortning av arbetstiden som
en av de stora frågorna som arbetarna
måste få tillfredsställande löst.

Det finns också, som jag sade, en rad
andra trygghetsproblem som börjar aktualiseras.
Låt mig bara nämna frågan
om sjuklön. Stora delar av tjänstemannakåren
har denna fråga löst på ett mer
eller mindre tillfredsställande sätt, men
för arbetarna finns i allmänhet ingen bestämmelse
som garanterar utkomsten vid
sjukdomsfall. Också den frågan pockar
på sin lösning och bör ställas högt upp
på det sociala reformprogrammet.

74 Nr 27. Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Till sist, herr talman, bara ett par ord
om bostadsfrågan. Jag tar upp den framför
allt därför att den på sistone tycks
ha blivit den fråga i vilken högern och
folkpartiet utvecklar sin mest ohämmade
sociala demagogi. Det uppmärksammades
kanske i pressen häromdagen, att
högerledaren i ett par tal gjort sitt parti
till förkämpe för sänkta byggnadskostnader
och ett forcerat bostadsbyggande.
Han anmärkte på att byggnadsproduktionen
inte utvecklas i samma takt som
andra näringsgrenar gjort sedan före
kriget, ty, sade han, om så hade skett
skulle årsproduktionen nu vara uppe i
mellan 80 000 och 90 000 lägenheter, medan
vi i fjol byggde endast 44 500. Han
lade naturligtvis skulden för denna eftersläpning
på hyresregleringen och subventionspolitiken
som statsmakterna genomför
för att kunna hålla hyrorna på
en något så när hygglig nivå. När högern
är ute och talar om bostadsnöd — och
detsamma gäller folkpartiet — bör folk
uppmärksamma att högerlinjen kort sagt
är denna: Släpp spekulationsbyggnationen
fri, upphäv hyresregleringen, slopa
bostadssubventionerna och låt hyrorna
springa upp, då löser man bostadskrisen
i en handvändning!

Men det är ingen lösning, som är acceptabel
för de breda folklagren, högern
här talar för. Högerns förslag innebär att
de som är ekonomiskt bäst situerade får
ännu lättare än de har nu att ordna sin
bostadsfråga, medan de som har det
svårt ekonomiskt får det ännu svårare
att skaffa bostad och att kunna betala
sin hyra. Ända fram till början av 1940-talet var, som vi minns, den s. k. privata
företagsamheten så gott som allenarådande
på bostadsbyggandets område.
Men vi erinrar oss också vilket resultatet
blev. När kriget kom och det blev mer
räntabelt att sätta in kapitalet i andra
grenar av näringslivet, stoppade byggnationen
praktiskt taget upp, och det var
först när stat och kommun tog itu med
bostadsbyggandet som det kom i gång
igen. Yi vill inte ha de där tiderna tillbaka.
Vi anser det vara ett minimikrav
att byggnationen uppgår till 60 000 lägenheter
om året, vilket också överens -

stämmer med de en gång uppgjorda planerna.
Vi är övertygade om att det finns
resurser för ett sådant bostadsbyggande.
Byggnadsmaterial finns och arbetskraft
finns. Och behov av ett sådant bostadsbyggande
föreligger också — icke blott
för det men för mera därtill.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Jag vet inte, om det är den föregående
talarens eller min skuld att regeringsbänken
står fullkomligt tom. Jag tycker
verkligen att det vore ett bevis på aktning
för kammaren att åtminstone någon
representant för regeringen funnes
närvarande vid en debatt av det slag,
som vi har i dag.

Den debatten har ju i mycket stor
utsträckning kommit att föras i de ökade
skatternas tecken. Regeringspolitiken
har under en lång följd av år kännetecknats
av oupphörligt ökade statsutgifter,
statsutgifter som till en del varit
följden av tidigare beslut, till en del
också grundats på nya beslut. Men tendensen
har alltid varit densamma: ökade
krav på medborgarna. Som följden
av ett så gott som oavbrutet 20-årigt
socialdemokratiskt regemente står vi nu
vid någonting som man litet varstädes
betraktar som bristningspunkten.

Om nu politikerna ville litet mera studera
historien, skulle de finna att folkets
olust vid en outhärdlig skattebelastning
alltid har följts av regementsförändringar.
Regimer som saknat sinne
för detta faller förr eller senare offer
för sin egen politik. Vad var det som
gav anledning exempelvis till demokratiens
genombrott genom den franska och
andra revolutioner, om inte känslan av
en tyngande skattebelastning som folket
till slut vägrade bära?

I ett uppmärksammat anförande har
finansministern nyligen yttrat att det
vore brottsligt att föreslå utgifter utan
att samtidigt meddela anvisning om hur
medlen skall anskaffas. Finansministern
får nog själv placera sig på de anklagades
bänk för att svara på anklagelser
för till och med mycket färska brott i det
avseendet.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Nu vill jag ingalunda fritaga finansministern
från en viss benägenhet att
vidtaga besparingar. Tvärtom — när det
gäller de små besparingarna silar han
och hans departement hårt och nitiskt
myggen, under det att man håller på att
smälta den ena kamelen efter den andra,
som man har svalt. Denna irrationella
besparingslusta i det lilla ger en
pittoresk relief åt den oövertänkta utgiftspolitiken
i det stora. Den hårda
hand, som hålles över utgiftsframställningar
från statliga verk och inrättningar,
framställningar som ofta föranletts
av nödvändigheten att uppehålla endast
en normal utveckling, kontrasterar i
själva verket bjärt mot den lätthet, varmed
man lanserar väldiga utgifter för
nya ändamål och behov. I förskräckelsen
över de utgifter, som man nyss har
beslutat, klipper man kort och onyanserat
av krav på underhåll och utveckling
av det som redan finnes utan att därför
egentligen komma en sund finanspolitik
ett fjät närmare.

Denna dubbelbottnade inställning till
sparsamheten komprometterar i själva
verket den statliga besparingsverksamheten
som sådan. En sparsamhet, som
endast tillämpas i det lilla, blir på grund
av sin reella meningslöshet lika odiös
som den samtidigt praktiserade frånvaron
av sparsamhet i det stora. Ty det
blir snart uppenbart för alla att den
sparsamhet, som praktiseras endast i det
lilla, icke är utslag en en verksamhet,
som skulle lätta det minsta av den börda,
som skattebetalarna har att bära
för den statliga utgiftspolitiken.

Låt oss t. ex. ta denna riksdags beslut
om obligatorisk sjukförsäkring. Vad
den kommer att kosta vet vi ju —- egentligen
vet vi icke ens det — men i
varje fall vet vi ännu icke hur utgifterna
skall täckas. I vårens debatt tröstade
oss finansministern med att han
hade tänkt över saken. Jag fick då för
min del, inom parentes sagt, när jag
hörde riksdagsdebatten i den frågan och
hörde detta yttrande fällas, som jag vill
minnas, just från denna plats, reminiscenser
från Hitlertiden och dess slagord:
»Der Fiihrer denkt för uns» — le -

daren tänker för oss. Men det är nu
inte vid den saken som jag främst skulle
vilja uppehålla mig.

För att denna sjukförsäkring skall
kunna fungera, måste dock sjukhusväsendet
vara rustat och inte hämmas i
sin utveckling. För att sjukhusväsendet
skall motsvara de krav, som kommer att
ställas på det, måste den medicinska
undervisningen inte endast hållas uppe
utan även utvecklas. Jag tror att ingen
på allvar skulle vilja lösa den frågan
efter exempel från annat håll genom att
sätta ned kvalifikationerna för läkarna.
Inom medicinen pågår för närvarande
en stark dynamisk utveckling,
och vår forskning, vår undervisning och
vårt sjukhusväsende måste anpassa sig
därefter och följa med. Samtidigt tilllämpas
på de statliga undervisningssjukhusens
anslagskrav en återhållsamhetens
politik, som har gjort dessa sjukhus
till föremål för statsmakternas alldeles
speciella avslagsverksamhet. Statskontor,
regering och statsutskott har
här samverkat på ett sätt, för vilket
man på initierat håll känt sig starkt
oroad och som för den initierade ter
sig meningslöst, för att nu använda ett
milt uttryck.

Jag vill från detta område ta endast
ett exempel. Två år å rad har karolinska
sjukhusets direktion begärt en
narkosöverläkare vid serafimerlasarettet.
De nya formerna för anastesi, d.
v. s. narkos, är i allt väsentligt grundläggande
för medicinens väldiga utveckling
under de sista tio, femton åren.
Hela kirurgiens utveckling är beroende
av dessa nya narkosformer. Professor
Crafoords världsbekanta hjärtoperationer
t. ex. skulle vara fullkomligt otänkbara
utan dem, och en mängd människoliv
har räddats just genom narkosens
utveckling. Det är en sak som man börjar
bli medveten om ute i landet, och
allt fler av Sveriges lasarett har också
sökt gå i författning om att anställa särskilt
utbildade narkosöverläkare. Av 14
platser har emellertid endast 4 kunnat
besättas, de övriga 10 står lediga fortfarande
i brist på utbildade sökande.
Och varför finns inte utbildade sökan -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

de? Därför att man inte tillmötesgått utvecklingens
krav på utbildning av kompetenta
narkosläkare. Vad vore angelägnare
än att man gjorde allt i detta avseende
för att ge den kliniska undervisningen
de nödvändiga resurserna? 1
stället har lösningen till stor skada för
sjukvården fördröjts för att en futtigt
liten anslagssumma skall kunna inbesparas.
Exemplen kan mångfaldigas.

Man talar sig alltför ofta varm om de
krav den sociala utvecklingen ställer på
staten och ger bildligt talat obesett ut
miljoner, samtidigt som man i felriktat
sparsamhetsnit prutar på de minsta beloppen
och därigenom åstadkommer
skador, som är långt större än vinsten
av de obetydliga besparingar statsverket
kan göra. Deras budgettäckande verkan
försvinner helt i de lätt voterade
hundramiljonersanslagens gap. Det är
hela denna inriktning av socialpolitiken
som är felaktig. Den kännetecknas
av frikostighet när det gäller direkt utdelning
av statsmedel, men samtidigt en
ängslig och felplacerad sparsamhet när
det gäller vidmakthållande och utvecklande
av de institutioner som skall tjäna
den sociala utvecklingen.

Jag vill rikta en anmaning till den
frånvarande finansministern att när
han genomgår årets petita ägna dessa
tankegångar den uppmärksamhet som
de är värda. Det är inte nödvändigt att
varje eller vartannat år medför en stor
social reform. I varje fall är det mycket
mer nödvändigt att de sociala inrättningar
som finns sättes i stånd att på
det mest effektiva sättet fylla sina uppgifter
i samhället. Utsträckningen av en
frivillig sjukförsäkring till en obligatorisk
blir direkt skadlig för den vårdbehövande
allmänheten om den skall köpas
med eftersättande och långsam nedvärdering
av vårt sjukhusväsen och av
vår läkarutbildning. Det är ingen glädje
eller vinst med att i ovist nit skära
av hälsenorna för den på vilkens språngförmåga
man satsar.

Detta är, herr talman, vad jag velat
anföra i denna debatt. Det kanske på
sätt och vis bättre skulle göra sig gällande
när riksdagen nästa år går att

diskutera statsverkspropositionen, men
dels har jag inte tillfälle att då vara
med, eftersom jag med innevarande års
utgång kommer att lämna riksdagen, och
dels har jag verkligen en liten förhoppning
att Kungl. Maj:t vid uppgörandet
av nästa års budget låter sig något påverkas
av dessa synpunkter.

Herr LANGE (s): Herr talman! Herr
Wistrand nämnde att vad som i viss
mån karakteriserade finansdepartementets
arbete var en dubbelbottnad inställning
till sparsamheten. Jag är lika litet
som herr Wistrand någon vän av dubbelbottnade
inställningar, men jag måste
erkänna och även fästa kammarens uppmärksamhet
på att när det har gällt att
verkligen komma fram till besparingar,
har vi haft en viss nytta av herr Wistrand
i hans egenskap av ledamot i sakrevisionen.
Det har emellertid då många
gånger gällt de små besparingarna. Vi
har, såvitt jag förstår, tillvaratagit de
chanser till besparingar som man på den
vägen fäst vår uppmärksamhet på. När
herr Wistrand säger, att man sparar i det
lilla men inte tillvaratar möjligheterna
att när det gäller de stora statsutgifterna
hålla tillbaka utgiftsökningarna, vill jag
bara tillägga, att det enda exempel som
herr Wistrand här kunde peka på var
den under vårriksdagen mot högerns röster
beslutade sjukförsäkringsreformen.
Herr Wistrand kunde inte anföra något
som helst annat exempel som stöd för
sin uppfattning, att riksdagsmajoriteten
och kanske först och främst regeringen
inte skulle tillvarataga de stora möjligheter,
som han ansåg föreligga till betydande
besparingar.

Debatten i dag har, herr talman, förts
i en lugnare och mindre tillspetsad
form än kanske någon av de senare
årens ekonomiska riksdagsdebatter. Denna
debatt lär väl inte heller kunna påräkna
samma intresse eller samma uppmärksamhet
från pressens och allmänhetens
sida som exempelvis fjolårets debatter.
Om det intryck jag fått är riktigt,
måste det enligt min mening betraktas
som ett hälsotecken. Det åter -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

speglar nämligen det faktum, att den ekonomiska
utvecklingen i vårt land ingått
i ett lugnare skede. Hur dagsläget gestaltar
sig är vid det här laget rätt allmänt
känt. I anslutning till den föregående
diskussionen vill jag ändock vid denna
sena timme av debatten understryka
några av utvecklingens huvuddrag.

Produktionen företer en viss ökning,
även om den är rätt liten. Det är dock
ingen nedgång, som herr Wehtje sökte
göra gällande. Jag medger att ökningen
är ganska obetydlig — såvitt man nu
kan se kommer den att belöpa sig till
någon eller några få procent, ökningen
når alltså inte upp till samma storlek
som under rekordåren under tiden efter
kriget. Stegringen är dock rätt aktningsvärd,
om man tar i betraktande att den
skett under en period då vi möter något
svårare konkurrensförhållande för
vår industri utomlands och då vi samtidigt
känner hela effekten av treveckorsscmesterns
införande. Utvecklingen
överträffar i varje fall de förväntningar
som såväl regeringen som oppositionen
vågade hysa vid riksdagens början i år.

Även på investeringarnas område måste
vi konstatera att utvecklingen har varit
väl hävdad. Det har visserligen varit
någon nedgång i den privata sektorn,
men denna tillbakagång är betydligt
mindre än vad man befarade vid årets
början. Det framgår bl. a. att maskininvesteringarna
förmodligen ingalunda
nedgått i den utsträckning som vissa förutsägelser
gjorde gällande vid årets ingång.
.Tåg kan i detta sammanhang hänvisa
till att vi exempelvis inom jordbruket
förmodligen får en nyanskaffning av
maskiner, som väl mäter sig med toppåren
under efterkrigstiden. Jag vill här
åter konstatera, att inte heller i det avseendet
har de värsta spådomarna besannats,
som väl är.

Utrikeshandeln företer också något
gynnsammare drag än vad vi kunde befara
vid årets ingång. Exporten av verkstadsprodukter
har, såsom vi vet, nedgått,
men vi vet också att hittills sammanhänger
denna nedgång inte med det
försämrade konkurrensläget utan den beror
uteslutande på att exporten till Öst -

europa och Sydamerika gått tillbaka på
grund av betalningssvårigheter i dessa
länder. Vi har sålunda ännu inte fått någon
känning av det försämrade konkurrensläge,
som man kanske med viss rätt
gör gällande att vår verkstadsindustri
för närvarande råkat in i. Det har i varje
fall inte ännu kommit till uttryck i
de aktuella exportuppgifterna.

Prisrelationerna, förhållandet mellan
import- och exportpriser, har också gestaltat
sig gynnsammare än mången vågade
hoppas vid årets början. Det är
framför allt detta faktum som gör att vi
inte behöver räkna med någon avtappning
av vår valutareserv under innevarande
år.

Sysselsättningen har, vill jag också
understryka, varit hög, kanske t. o. m.
för hög under sommarmånaderna. Förutsägelserna
vid slutet av fjolåret i pressen
och i viss mån även i riksdagen om
omfattande driftsinskränkningar och arbetslöshet
har icke slagit in.

Jag vill vidare peka på att priserna
närmast är på nedåtgående. Denna tendens
har starkast kommit till uttryck i
fråga om partipriserna, men det föreligger
en vikande tendens även i fråga om
detaljpriserna.

Slutsatsen kan, såvitt jag förstår, inte
gärna blir mer än en, nämligen att stabiliseringspolitiken
icke medfört de vådliga
konsekvenser, som både högern och
folkpartiet ansåg oundvikliga när de
under denna och föregående riksdag
motsatte sig investeringsavgiftens förlängning
och begränsningen av den fria
avskrivningsrätten samt när man från
dessa partiers sida förordade en avveckling
av byggnadsregleringen och priskontrollen.
Utvecklingen har i själva
verket gett stabiliseringspolitiken ett betydligt
bättre betyg än vad man från
oppositionens sida räknade med för ungefär
ett år sedan.

Om jag, herr talman, för ett ögonblick
får uppehålla mig i framtiden, finns
det väl ingen som inte har anledning att
känna en viss oro inför utsikterna. Helt
trygg kan ingen känna sig. Konjunkturinstitutet
pekar på faran för en nedgång
i den amerikanska konjunkturen. Den

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

kan bli begränsad, men likväl kommer
den att inverka ganska kraftigt på Västeuropas
ekonomiska utveckling. Jag vill
i detta sammanhang dock understryka
vad som sagts tidigare här i kammaren,
att vi ingalunda står helt försvarslösa
mot de svårigheter, som skulle kunna
uppstå på grund av sådana nedgångsimpulser
i konjunkturen som kan nå oss
utifrån.

Vårt kostnadsläge utgör i viss mån ett
bekymmer, vilket vi ju är medvetna om,
även om exportsiffrorna inte ger något
stöd för uppfattningen att vår konkurrensförmåga
allvarligt försvagats. Men
det är många som på den punkten känner
oro. Man pekar i detta sammanhang
ofta på sambandet mellan arbetslönernas
utveckling och kostnadsutvecklingen. Internationella
jämförelser får naturligtvis
göras med stor försiktighet. Jag vill bara
erinra om vad finansministern sade i
förmiddags här i kammaren. Att döma
av konjunkturinstitutets siffror ligger
vårt land i varje fall inte sämst till när
det gäller stegringen av arbetskostnaderna
per produktenhet. USA företer en betydligt
större stegring, liksom Canada.
Frankrike ligger i det avseendet över
oss, och i Belgien ligger den relativa arbetskostnadsnivån
vid ungefär samma
nivå som i vårt land.

Ingen vill förneka att vårt läge i detta
hänseende kan bli bekymmersamt. Det
är medaljens frånsida. Men den har också
en framsida. Vi har i själva verket
haft en utomordentligt gynnsam arbeislöneutveckling
här i landet, som medfört
stegrade reallöner. Om man ser hur
reallönen förändrat sig i vårt land jämfört
med utvecklingen i en rad andra
länder — jag beklagar att jag inte har
papperen med mig, men jag tror ändå
att jag kan ange de rätta siffrorna — visar
det sig att reallönestegringen i Sverige
uppgår till mellan 20 och 25 procent.
Och varken USA eller Schweiz och
en rad andra länder kan uppvisa något
liknande. Hittills har vi endast funnit ett
land i världen, nämligen Västtyskland,
som överträffar Sverige i fråga om reallönestegring
från 1948 till 1952/53. I
Västtyskland uppgår reallönestegringen

till 57 procent, om jag minns rätt, mot
23 procent i vårt eget land. Det finns
t. o. m. en del länder där reallönen enligt
dessa uppgifter har gått tillbaka. Det
gäller bl. a. Storbritannien, där reallönen
sjunkit med 1 procent.

Här har vi ett uttryck för att vi under
denna period, som sannerligen varit bemängd
med betydande svårigheter, likväl
kunnat upprätthålla och t. o. m. kraftigt
höja den svenska levnadsstandarden
för dem som deltar i produktionsprocessen.
Jag tror att man bör hålla detta
faktum i minnet när man bedömer de
bekymmer som det förhöjda kostnadsläget
kan ha medfört. Ingen torde väl vara
beredd att dra den slutsatsen, att vi borde
ha hållit tillbaka arbetslönernas utveckling
här i landet. I varje fall aktar
man sig noga från oppositionens sida att
framföra en sådan uppfattning offentligt.

När man vill bedöma vilka möjligheter
vi har att i framtiden inför nedgångsimpulser
utifrån upprätthålla produktionen
och sysselsättningen, spelar vår valutareserv
en mycket betydelsefull roll.
Vi vet att valutareserven är för knapp.
Jag håller gärna med herr Wehtje om
den saken. Däremot har jag svårare att
följa honom, när han i en interpellation
häromdagen till finansministern gör
sig till tolk för den uppfattningen, att vi
borde vara mogna för att avskaffa valutaregleringen.
Jag undrar om inte detta
djärva grepp inspirerats av herr Erhards
besök i Stockholm och de följder som
det besöket haft med sig. Den västtyske
ekonomiministern har alldeles tydligt
ryckt med sig den svenska högern genom
sina tal. Det är emellertid betecknande
att herr Erhard i Paris haft svårare
att vinna gehör för sin uppfattning
om var vi för närvarande står i världsekonomien
och vilka möjligheter till avveckling
av olika ingripanden och åtgärder,
som kan föreligga, än han haft här i
Stockholm. Herr Erhards starkaste kritiker
i Paris var i själva verket den
engelske konservative finansministern
Butler, som på det bestämdaste avrådde
från att man i dagens läge skulle förhasta
sig och därmed äventyra de ekonomiska
framsteg som uppnåtts under de

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

senaste årens i så många avseenden reglerade
hushållning. Där var överensstämmelsen
mindre god mellan den tyska varianten
av ekonomisk liberalism och
engelsk konservatism. Tydligen hade
herr Erhard större framgång när det
gällde att övertyga den borgerliga opinionen
i vårt eget land.

Jag är emellertid medveten om att
möjligheterna att föra en sysselsättningsskapande
politik minskas på grund av
vår begränsade valutareserv. Det tror
jag är en av anledningarna till att en beredskap
på detta område mycket omsorgsfulls
måste planläggas på förhand.
Det finns också, det vill jag erinra kammarens
ledamöter om, en särskild utredning,
som just är sysselsatt med denna
problemställning. Jag undrar emellertid
om det inte också är möjligt att knyta
vissa förhoppningar till vad som framkommit
i det internationella samarbetet
under den allra senaste tiden. Skulle vi
möta påfrestningar utifrån, kommer inte
vårt land att vara det enda, som står inför
svårigheter. I själva verket kommer
vi väl att i viss mån befinna oss i samma
läge som det övriga Västeuropa. De
möjligheter vi har att i en sådan situation
övervinna och bemästra svårigheterna
och att hålla produktionen och
sysselsättningen uppe är ju delvis beroende
av vad andra länder företar sig i
samma syfte. Vid det senaste OEEC-sammanträdet
i Paris betonades också att
man inom denna organisation i framtiden
borde ägna frågor rörande den ekonomiska
expansionen och sysselsättningspolitiken
ökad uppmärksamhet.
Samordnade åtgärder kommer att bidraga
till att lösa de svårigheter, som vi
kan komma att ställas inför, och likaså
möjliggöra att vi går vidare i det ekonomiska
framstegsarbetet. Varje enskilt
land kan göra rätt litet. Gemensamma
åtgärder ökar möjligheterna i hög grad.

Det var också av den anledningen som
en resolution rörande dessa frågor enhälligt
antogs vid det senaste ministerrådsmötet.
Det var ett klart uttryck för
att man allmänt börjar komma till insikt
om att vissa krav bör kunna ställas på
varje medlemsstat, inte bara när det gäl -

ler att bibehålla liberaliseringsåtgärderna
för handeln och stärka betalningsbalansen
utan också när det gäller att upprätthålla
produktionen och sysselsättningen.

Jag har, herr talman, nu kommit till
slutet av mitt korta anförande. Jag vill
bara framhålla, att det samhällsekonomiska
läget under innevarande år varit
ovanligt väl balanserat. Det är alla bedömare
överens om. Men då är det också
uppenbart att alla, som i höstas och
ännu så sent som i våras panikartat
profeterade om att depressionen stod för
dörren, har huggit i sten. Nu efteråt
måste väl alla regeringskritiker medge,
att det var tur för landet att de inte lyckades
driva statsmakterna att i förtid
släppa stabiliseringspolitiken. I så fall
hade också beredskapen att möta framtida
påfrestningar varit betydligt sämre
än den är i dag.

Herr WISTRAND (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lange sade, att jag
inte kunde anföra något annat exempel
på att man beslutat stora statsutgifter
utan att riktigt göra klart för sig deras
ekonomiska innebörd än beslutet om
sjukförsäkringen. Jag skulle kunna anföra
sådana exempel i det oändliga, men
jag trodde verkligen att den saken stod
klar för alla. Jag tyckte därför inte det
fanns någon anledning för mig att anföra
flera exempel, så mycket mera som
jag lade upp hela mitt anförande såsom
en varningssignal beträffande undervisningssjukhusen
och sjukvården i allmänhet.

Herr Lange sade inledningsvis, att dagens
debatt har varit mycket lugn, och
det vill jag instämma i. Jag är mycket
glad åt detta. Jag beklagar bara — eftersom
ett statsråd nu har infunnit sig
— att debatten från regeringens sida
tydligen har ansetts vara så lugn, att
regeringen känt sig långa stunder sakna
anledning att låta sig representeras
i kammaren.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Min avsikt är inte att kommentera
gångna händelser, i första hand då

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

den ekonomiska utvecklingen, utan jag
har begärt ordet i anledning av ett par
inlägg i debatten, det ena av herr
Wehtje och det andra av herr Öhman.

Herr Wehtje framhöll att vår verkstadsindustri
befinner sig i svårigheter.
Han angav en del av orsakerna till dessa
svårigheter. Han nämnde bland annat
att ryssavtalet — jag förmodar att det
var kreditavtalet herr Wehtje syftade
på — innebar en expansion av vår verkstadsindustri
och att man nu, när denna
export faller bort, måste ha nya
marknader.

Det är riktigt att vår verkstadsindustri
har fått vissa avsättningssvårigheter,
och det gäller i första hand de
marknader som vi har haft i de s. k.
öststaterna. Att vi har fått svårigheter
där sammanhänger ingalunda med en
bristande konkurrenskraft från vår sida.
Jag tror att det är lätt att bevisa
vari svårigheterna består. Vi har ju med
dessa länder haft bilaterala, d. v. s. tvåsidiga
avtal. Eftersom valutorna inte
varit utväxlingsbara med varandra har
man strävat efter att få ett någorlunda
jämnt utbyte betalningsmässigt sett. Sådana
arrangemang förutsätter uppenbart,
att de bägge parterna har ungefär
lika goda möjligheter att sälja på varandras
marknader. Om vi tar som exempel
vår handel med Polen, känner herr
Wehtje mycket väl till att de polska försäljningarna
av kol till Sverige minskat
därför att de svenska förbrukarna funnit
med sina intressen förenligt att köpa
andra bränslen än kol. Delta har automatiskt
lett till att polackerna fått mindre
tillgångar i svenska kronor och därmed
sämre möjligheter än tidigare att
köpa i Sverige, om de nämligen inte vill
disponera s. k. fria valutor för ändamålet.
Det har polackerna inte velat göra,
och därför har vårt handelsutbyte med
Polen tyvärr reducerats.

Precis samma fenomen uppträder i
vår handel med Tjeckoslovakien. Sedan
maj månad har vi förhandlat med tjeckerna
om ett nytt handelsavtal, men
inte lyckats komma överens. En av de
grundläggande orsakerna till att någon
uppgörelse inte kunnat träffas är svå -

righeter av samma slag som polackernas
när det gäller att sälja på den svenska
marknaden. Vi har inte på något sätt
hindrat sådan export utan tvärtom. I
vår importpolitik är dessa stater jämställda
med alla de övriga stater, som
beröres av vår s. k. frilistning.

Man har chansen att sälja på den
svenska marknaden, men tyvärr har
man inte lyckats göra det. Detta leder
i sin tur till att dessa länder köper
mindre från Sverige. Resultatet blir en
belastning för svensk export. Jag är väl
medveten om att många svenska företag
beklagar denna utveckling därför att
de tidigare hade räknat med att kunna
sälja till dessa länder.

Jag behöver inte upprepa vad som
är känt för denna kammares ledamöter,
att vi i handeln med Sovjetunionen inte
nått fram till det önskade resultatet,
nämligen att vid sidan av det s. k. kreditavtalet
få till stånd en allt större och
större handel på grundval av det s. k.
varubytesavtalet. Jag vet att herr Öhman
och hans partivänner säger, att det inte
är så konstigt att utvecklingen gått i
denna riktning, när det i sista hand är
amerikanska ambassaden här i Stockholm
som bestämmer vad vi skall göra.
Jag tror att det står klart för alla utom
för våra kommunister, att vi här i landet
för en självständig handelspolitik.
När herr öhman påstår att vi inte talar
om sanningen och säger, att han vet att
det finns varor i Sovjetunionen som vi
kan köpa och som ger betalningsutrymme
för export till Sovjetunionen, låter
det mycket intressant. Herr Öhman har
kanske bättre förutsättningar än vi andra
att bedöma, vilka möjligheter man
från rysk sida har att sälja på den svenska
marknaden, och det skulle vara intressant
att liöra om han vill göra gällande,
att det är svenska myndigheters
fel att exempelvis den ryska exporten
av olja till Sverige varit så obetydlig;
detta var en av de varor som herr
Öhman sade att man kan köpa från Sovjetunionen.

Jag delar den meningen, att det är
ett svenskt intresse att bibehålla de
marknader vi haft i dessa länder. Jag

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

har flera gånger sagt detta offentligt,
och jag vill gärna tillägga, att i den mån
besvärligheter uppstår för dessa länder
att i fullt fri konkurrens sälja på den
svenska marknaden är jag villig att undersöka
möjligheterna att samordna vår
import från dessa stater. Det är ju inte
den svenska staten utan fria företagare
och affärsmän som köper varorna, men
i den mån det är möjligt att genom en
samordning öka våra inköp, anser jag
att ett allmänt intresse tillgodoses, eftersom
nya exportmöjligheter för vår
industri och vårt näringsliv därigenom
öppnas. Men jag har inte hört att herr
Öhman ger några konkreta anvisningar,
han slänger bara ut allmänna påståenden.
En sådan import måste naturligtvis
ske i fri konkurrens med andra; statsmakterna
kommer inte att särskilt gynna
importen från dessa länder. Vårt intresse
är att kunna köpa prima varor,
som vi behöver, till marknadsmässiga
priser. I den mån dessa stater kan konkurrera
på den svenska marknaden och
skaffa sig betalningsmedel i form av
svenska kronor, kommer vi också att
köpa varor därifrån.

Jag vill ytterligare tillägga, att dessa
ständigt återkommande påståenden att
vi saboterar handelsförhandlingarna och
på annat sätt minskar dessa länders
möjligheter att göra affärer med Sverige
är något som man borde kunna
upphöra med. Sådana påståenden tjänar
i vart fall inte de intressen av en större
handel, som exempelvis herr öhman nu
sade sig vilja uppmuntra. Jag får för
övrigt, herr talman, tillfälle att närmare
diskutera dessa ting i ett interpellationssvar
till herr Öhman.

Herr Wehtje hade ett uttalande av
stort intresse. Han framhöll att det är
ett gemensamt intresse för jordbruket
och industrien att söka finna avsättning
för jordbrukets överskottsvaror. Jag noterar
med tillfredsställelse, att herr
Wehtje gjorde ett sådant uttalande, ty
det har inte saknats röster som velat
göra gällande, att den stora skörd, som
vi har fått, har bragt oss i alldeles särskilt
stora svårigheter. Vid ett annat tillfälle
har jag framhållit, att vi nog skulle

6 Första kammarens protokoll 1953. Nr 27.

ha kunnat råka ut för en större olycka
än att få en god skörd. Det är klart, att
det är ett nationellt intresse att försöka
vinna avsättning för överskottet av jordbruksvaror,
men lika klart är, att det
blir ett intrång, om man vill exportera
jordbruksprodukter till sådana marknader,
som kan betraktas som stängda för
andra produkter än dem som man traditionellt
brukar exportera dit.

Det har ju i den allmänna debatten
förekommit påståenden, att vi förstör vår
marknad för industrivaror t. ex. i Brasilien
om vi exporterar spannmål till
denna marknad. Jag vill då bara framhålla,
att före kriget uppgick värdet av vår
handel på Brasilien till ungefär 20 miljoner
kronor, medan exporten nu till samma
marknad regelmässigt uppgår till något
mellan 250 och 300 miljoner. De
kvantiteter spannmål, som vi exporterar
till Brasilien, är inte alltför imponerande,
men vi har sålt en kvantitet dit. Jag
är inte så optimistisk, att jag tror att
den exporten kommer att bestå. Alla
som försöker tänka igenom dessa sammanhang
begriper säkerligen, att det är
speciella omständigheter, som möjliggör
för oss att exportera spannmål till Brasilien.
Anledningen är helt enkelt den, att
Brasilien har intresse av att få konkurrens
på sin marknad och därigenom
pressa ned de priser, som landet får betala.
Jag säger inte för mycket om jag
säger, att det målet har Brasilien nu uppnått,
och vi har nog mycket små möj
ligheter att få behålla (ten marknaden,
som i stället förbeliålles andra mera närliggande
exportörer. De har tidigare levererat
spannmål till Brasilien och kommer
nog att få behålla den marknaden.

Men det gläder mig ändå att från den
svenska industriens sida få höra uttalanden,
som visar att man har gjort klart
för sig, att man måste lösa dessa frågor
i hela nationens intresse.

Jag har också samma uppfattning som
herr Wehtje, när det gäller att bedöma
den framtida marknaden i Västtyskland.
För ett par dagar sedan hade jag tillfälle
att för den tyske ekonomiministern
framhålla den vikt och det värde vi kommer
att sätta på att få möjligheter att

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

på samma villkor som andra försöka avsätta
jordbruksprodukter på den västtyska
marknaden. Vi vet ju att det där
råder speciella förhållanden, och de som
talar om den stora frihet, som råder för
näringslivet i Västtyskland, kan ju ta sig
en funderare på hur det kommer sig, att
man där har frilistat spannmålsimporten
men att vi, som har en kontingent spannmål
i vårt handelsavtal med dem och
bjuder ut spannmål till dem till världsmarknadspris,
trots detta inte har någon
chans att få sälja spannmål dit. Det sammanhänger
med att ekonomien där tyvärr
inte är så fri, som man ofta vill
göra gällande. Man har helt enkelt utnyttjat
den möjlighet som en nation naturligtvis
har att låta myndigheterna dirigera
inköpen från visst land för att
bereda lättnad för det egna landets export
dit av sina produkter. Det är klart
att detta får den verkan, att vi inte kan
sälja den kvantitet spannmål till Västtyskland,
som vi hade önskat, och det
beklagar vi.

Om det dessutom är så, att detta land
genom extra ordinära tullar även i andra
avseenden försvårar exporten, måste det
vara ett förstahandsintresse för Sverige
och vårt jordbruk att få till stånd överläggningar
därom. Det kommer nu att
ske vid speciella förhandlingar om
jordbruksfrågorna under innevarande
månad, och jag misstänker att frågan
kommer att tagas upp även under de reguljära
handelsförhandlingarna i höst.
Vi kommer att från regeringens sida försöka
tillvarata de möjligheter som finns.
Om vi kommer att lyckas eller inte, vet
jag inte. Så mycket är i alla fall säkert,
att de båda ländernas näringsliv kompletterar
varandra på ett utmärkt sätt,
och vi anser det naturligt, att vi i den
mån vi får överskott på jordbruksprodukter
i första hand tänker oss möjligheten
att placera det på den västtyska
marknaden.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle: Herr
talman! Jag beklagar, att jag inte var
närvarande i början av handelsministerns
anförande. Jag satt då i andra kam -

maren och hörde på statsministern. Jag
visste inte, att handelsministern från regeringsbänken
skulle ta upp mina synpunkter
till diskussion.

Av vad jag hörde av handelsministerns
anförande vill jag emellertid såsom
någonting positivt notera, att handelsministern
säger, att det från regeringens
sida finns ett stort intresse för ökad
handel på de östliga marknader, om vilka
jag talade något i mitt anförande. Nu
fick handelsministern del av mitt anförande
i andra hand. Om han själv hade
lyssnat på det, hade han säkert uppfattat,
att min kritik i fråga om handelspolitiken
icke enbart och kanske inte ens
i första hand riktade sig mot regeringen.
Jag vände mig framför allt till de svenska
företag, som sysslar med export- och
importaffärer och som enligt min mening
ofta gör det med politiska skygglappar
för ögonen och icke alltid har
landets intressen i åtanke.

Jag kan självklart inte här lägga fram
någon lista på vad Sovjetunionen eller
Polen eller något annat land kan leverera
till svenska firmor. Det är ju en sak
som det måste bli förhandlingar om.
Men jag antydde i mitt anförande att det
fanns möjligheter att klara Sveriges oljebehov
och kolbehov från den marknaden,
och jag undrar om verkligen handelsministern
är frejdig nog att förneka
att det går. Jag vill erinra om att i det
avtal, som finns i år mellan Sovjetunionen
och Sverige, förutsågs svensk import
av 100 000 ton olja. Det meddelades häromdagen,
att man nu är uppe i 200 000
ton och att priserna och kvaliteten var
mycket fördelaktiga för Sveriges vidkommande.
Men är det inte här handelspolitiska
frågor, som ligger i fatet? Jag vill
erinra om att Danmark nyligen blev erbjudet
att få sitt oljeförråd täckt från
den östra marknaden, varpå de svenskengelska
och de danska bolagen sade
stopp och vägrade att ställa sitt material
till förfogande.

Herr NILSSON, BROR (bf): Herr talman!
Den mörkmålning av den svenska
mjölkproduktionens hygieniska beskaf -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

fenhet, som här tidigare i dag presterats
av herr Huss, tarvar en kraftig gensaga.

Det är välbekant att stora och framgångsrika
ansträngningar under de senaste
tre årtiondena gjorts för att förbättra
mjölkens kvalitet i vårt land.
Låt mig endast anföra några korta data
angående vår mjölkproduktion! Huvudparten
av denna produktion — 81
procent — går till mejerierna och underkastas
där en mycket noggrann undersökning
och kvalitetsbedömning.
Dessa mejerier är till 98 procent anslutna
till Svenska mejeriernas riksförbund.
Genom detta förbund sker en enhetlig
värdering och bedömning av mjölken,
och den är mycket grundlig. Sålunda
tas prov på fetthalten fyra gånger
i månaden, och vidare tas reduktasprov
tre gånger i månaden. Reduktasprovens
längd varierar från 2 till 5Va timmar,
varvid en tidslängd på 5Va timmar är
lämpligast och förekommer på de flesta
mejerierna. Därigenom kan mängden av
bakterier i mjölken konstateras.

Men det göres också renlighetsprov
med silning genom vadd två gånger i
månaden. Vidare tas lukt- och smakprov
två gånger i månaden. Detta sker för att
kontrollera leverantörerna och hur dessa
behandlar mjölken. Dessa leverantörer
får sedan betalt efter kvaliteten. Det
har i den debatt, som för närvarande
pågår beträffande mjölken i Stockholm,
framhållits att jordbrukarna borde få
betalt efter kvalitet. De har haft betalt
efter kvalitet ända sedan 1932, ty priset
sättes efter dessa prov efter en skala,
som är alltför invecklad för att jag här
skall kunna redogöra för den. Mjölkleverantörerna
har alltså länge fått betalt
efter kvalitet, och kvaliteten fastställes
mycket noga genom prov, som jag nu redogjort
för.

När mjölken sedan kommer till mejeriet,
blir den utsatt för pastörisering,
och även herr Huss ansåg att denna behandling
var den bästa ur sanitär synpunkt.
Men det sker också andra behandlingar.
En reningscentrifiguering
samt kylning av konsumtionsmjölken
äger rum.

Jag tycker att det är tråkigt att det
kan sägas — vare sig här i riksdagen
eller i någon tidning — att konsumtionsmjölken
här i Stockholm är dålig. Det
är tvärtom så, att den är mycket god.
Jag skulle tro att det inte är möjligt
att i någon av världens huvudstäder få
tag i bättre mjölk än den som finns här
i Stockholm. Jag är glad över att jag
fått den upplysningen, att konsumtionen
ingalunda sjunkit genom de attacker,
som har gjorts mot mjölkens kvalitet
och som det tidigare i dag från
denna plats har talats om. Stockholms
husmödrar anser tydligen, att mjölken
i alla fall är ett gott födoämne, och den
är ju som vi alla vet i själva verket ett
både gott och förhållandevis billigt sådant,
varför våra husmödrar handlar
klokt, när de använder den i sin hushållning.

Det har också talats om den mjölk
som inte går genom mejerierna, och herr
Huss menade, att det var särskild våda
med den. Det är dock inte så mycket
som går den vägen: 10 procent förbrukar
jordbrukarna själva i sina hushåll,
3 procent konsumeras i andra hushåll
på landet, 5 procent går ut till foder åt
djur: kalvar grisar och höns, och 1 procent
av den övriga mjölken kärnas till
s. k. lantsmör. Det är i stora drag en
uppgift på vart den svenska mjölken tar
vägen.

Det har också talats om risken att tuberkulos
överföres genom mjölken. Den
risken har funnits, kan man säga, men
för närvarande är tuberkulosen bland
nötkreaturen här i landet så gott som
försvunnen tack vare den av hushållningssällskapen
bedrivna planmässiga
kampen mot tuberkulosen bland nötkreaturen.
Därigenom har allt större och
större områden här i landet kunnat förklaras
fria från tuberkulos i kreatursbesättningarna.
Alltså är faran för tuberkulossmittas
spridande genom mjölk
för närvarande så gott som ingen och
på samma sätt förhåller det sig med
faran för spridning av smittosam kastning.
För att få bort denna sjukdom är
hushållningssällskapen ute på samma
metodiska väg som i fråga om tuberku -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

los bland nötkreaturen, och det är bara
en tidsfråga när de har lyckats helt därmed.

Jag har sysslat med mjölkhushållning
i många år under min verksamhet bland
lantmännen här i landet, men jag har
inte hört talas om att någon epidemi
skulle ha spritts genom mjölken. Ännu
mindre har jag hört talas om att den
paratyfusepidemi, som vi haft att dras
med i år, har spritts genom mjölken.
Jag har inte hört det sägas eller sett det
påstås i någon rapport till medicinalstyrelsen,
och jag skulle vara mycket
förvånad, om det finns någon här som
skulle kunna stiga upp och säga, att
mjölken har varit spridare av farsoten.

Yi har här i landet en organisation,
som i detta sammanhang bör omnämnas,
därför att den har utfört ett mångårigt
och gott arbete och sedan 1923
bedrivit en både uppmärksammad och
framgångsrik verksamhet när det gällt
att höja mjölkens kvalitet på själva produktionsorten,
d. v. s. i ladugårdarna.
Det är Föreningen Mjölkpropaganda här
i landet. Den har tillämpat många metider.
Jag skall inte gå in på dem här,
men jag vill omnämna den mycket använda
metoden att premiera sådana ladugårdar,
varifrån t. ex. under loppet av
en viss tid endast felfri mjölk produceras.
Jag kan också nämna en annan intressant
siffra, nämligen den, att av all
mjölk som levereras till mejerierna har
95 procent hänförts till klass I. Så prima
är alltså vår mjölk här i landet. Om,
sedan alla dessa olika prov på mjölken
har företagits, den har visat sig vara felfri,
har sådana besättningar, som under
en längre tid kunnat producera en sådan
mjölk, av Föreningen Mjölkpropaganda
fått ett diplom, alltså ett pris, därför.
Detta eggar naturligtvis lantmännen,
liksom det också däri att den mjölken
åsättes ett högre pris ligger en eggelse
att söka producera felfri mjölk.

Jag medger gärna, herr talman, att ingenting
finns som inte kan bli bättre,
men att här i riksdagen karakterisera
mjölkhanteringen i vårt land som dålig
och efterbliven är en över hövan verklighetsfrämmande
utsaga.

Herr HUSS (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag'' behöver med hänsyn till herr
Nilssons uttalanden bara framhålla, att
all medicinsk, både humanmedicinsk och
veterinärmedicinsk expertis är enig om
att begära införandet av en obligatorisk
mjölkkontroll i landet och om att pastöriseringstvånget
bör utsträckas till
landsbygden. Bakom detta ligger givetvis
den erfarenheten, att även om mjölken
i huvudsak kan vara god, finns det
en viss kvantitet mindervärdig mjölk,
som med nuvarande bestämmelser inte
kan avföras från marknaden. Inte ens
sådan mjölk, vars reduktasprov har gått
ned ända till 20 minuter eller en halv
timme, kasseras utan överlämnas till
marknaden. Under sådana förhållanden
kan det inte hjälpas, att vi är sämre
ställda här i landet än i t. ex. grannländer,
där det redan finns obligatorisk
mjölkkontroll genomförd, och herr Nilssons
uttalande om att vi kan vara säkra
på att få bättre mjölk här än i våra
grannländers huvudstäder är säkerligen
inte fullt berättigat.

Jag vill därmed inte ha sagt, att inte
herr Nilssons uppgift, att 95 procent av
mjölken tillhör klass I, kan vara riktig
— jag tror att siffran håller sig vid
den storleksordningen.

Vidare vill jag framhålla, att nötkreaturstuberkulosen
visserligen minskat
men inte helt försvunnit. Under de tio
år jag var assistent och laborator vid
statens bakteriologiska laboratorium,
åren 1925—1935, hade åtminstone ett
tiotal smärre epidemier spritts genom
mjölk. Det var dels fråga om paratyfus,
dels om tyfus och dels i ett par
fall även om halsfluss och scharlakansfeber.
Det är mig inte med säkerhet bekant,
om det har förekommit sådana
epidemier under senare år. Jag har i
alla fall inte påstått, att den paratyfusepidemi
vi haft i sommar var förorsakad
av mjölk, men jag framhöll i mitt förra
anförande, att mjölkpastöriseringstvångets
utsträckande till landsbygden diskuterats
av medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen
i deras gemensamma redogörelse
för epidemien i fråga.

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

Herr WEHTJE (h): Vid denna sena
timme skall jag fatta mig kort. Det är
emellertid två frågor, som jag anser det
önskvärt att ytterligare belysa.

Den ena frågan gäller vår handel med
öststaterna. Den har jag redan förut
ganska ingående uppehållit mig vid. Jag
vill nu endast säga, att man från det
svenska näringslivets sida givetvis beklagar
utvecklingen av vårt varuutbyte med
öststaterna. Genom vårt geografiska läge
och näringslivets inriktning i ifrågavarande
länder synes det oss, som om
det borde finnas naturliga förutsättningar
för ett varuutbyte, som kunde ge
fördelar åt båda hållen. De ifrågavarande
länderna skulle kunna ge oss vissa
produkter och fabrikat men kanske
främst råvaror, och vi skulle kunna ge
dem vissa råvaror, men kanske främst
fabrikat och produkter, som dessa länder
inte framställa eller inte framställa
i tillräcklig utsträckning. Enligt min mening
skulle vi kunna mötas i ett fördelaktigt
utbyte av varor av god kvalitet
och till konkurrenskraftiga priser, om
man verkligen lade sig vinn om det. Jag
beklagar utvecklingen, sådan den har
blivit, ty av skäl som jag anfört borde
den ha kunnat bliva en helt annan.

Sedan vill jag säga några ord om vår
kostnadsnivå och vårt konkurrensläge.
Jag tycker att man, när man bedömer
dessa frågor, ser på orätta siffror och
orätta uppgifter. Det gäller inte bara att
konstatera vad vi levererar, ty det är ju
sådant som sålts tidigare, särskilt när
det gäller den tunga industriens produkter,
utan vi skall se, hur det kommer
att bli för oss i framtiden: vad har vi
för möjligheter att sälja nu för leverans
framdeles? Det är det — vilket jag framhållit
i mitt tidigare anförande här i
kammaren — som ser verkligt dystert
ut.

Av ett diagram, som fogats till konjunkturinstitutets
rapport, framgår —
och jag har inte någon anledning att
tro annat än att dessa siffror är samlade
med alla omsorg — att orderstockarna
för järn- och stålmanufaktur, skeppsvarven,
den mekaniska industrien och den
elektriska industrien har gått ner på ett

sådant sätt, att det för mig verkligen
ger anledning till oro för framtiden. Det
är inte så lätt att arbeta upp orderstockar,
som har gått ned i botten, särskilt
på en marknad, där konkurrensen
är hård. Jag tror inte att man skall bagatellisera
detta och säga, att denna utveckling
är en följd av importrestriktioner
och övriga diskriminerande åtgärder
mot importen, utan den är också
säkert att hänföra till att våra priser i
många fall inte är så avvägda att de
passar köparna.

Herr LANGE (s): Herr talman! När
jag gjorde gällande att man inte skall
överdriva betydelsen av en kostnadsstegring
under innevarande år, var jag
inte blind för att utvecklingen kan medföra
svårigheter för en kommande period,
men när jag ansåg att jag i kammaren
ville varna för att överdriva betydelsen
av kostnadslägesförskjutningar, så
var det mot bakgrunden av det uttalande,
som herr Wehtje gjorde i slutet av
förra året angående de vådliga konsekvenser
för den svenska exporten, som
den då inträffade förskjutningen av kostnadsläget
skulle komma att medföra redan
i år. Utvecklingen har inte besannat
dessa farhågor, och det tror jag att
både herr Wehtje och jag kan vara tacksamma
för. Ingen vill bestrida att vi
kan komma att stå inför framtida svårigheter.
Det är vi alla medvetna om.
Men jag anser att det är riktigt, att man
inte bara fäster sig vid den ena sidan av
saken utan också beaktar den andra.

I ett avseende har uvecklingen i vårt
land varit synnerligen gynnsam, nämligen
— som jag sade i mitt första anförande
— beträffande reallönerna. Jag
har nu de uppgifter tillgängliga, som jag
saknade vid mitt första anförande. Jag
kanske bara till kammarens protokoll
får anteckna, att enligt de undersökningar
som verkställts har den procentuella
reallöneförändringen från 1948 till mitten
av 1953 varit 19,3 procent i Belgien,
57,3 procent i Tyskland, 10,5 procent i
Norge, 23,2 procent i Sverige, endast 2,i
procent i Schweiz, 19,8 procent i USA,

86 Nr 27. Onsdagen den 4 november 1953.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

minus 3,8 procent i Holland och minus
1,0 procent i Storbritannien. När man
läser dessa siffror, bör man hålla i minnet,
att trots att reallönestegringen i Sverige
varit starkare än i Förenta staterna,
har likväl arbetskostnaden per produktionsenhet
förskjutits i ogynnsammare
riktning i Förenta staterna än hos oss.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
skall inte foga många ord till vad jag
förut har sagt, jag är fullt ense med
herr Lange om att vi givetvis skall slå
vakt om våra höga reallöner och vår levnadsstandard,
som bygger på dem. Men
jag hoppas att herr Lange håller med
mig om att det enda sätt, på vilket vi
kan göra detta, är att hålla vår produktionsapparat
och vår produktivitet på
toppen. Sedan vi nu har hållit tillbaka
utvecklingen, främst för industrien, under
en följd av år genom pålagor som
investeringsavgift, byggnadsreglering och
inskränkt rätt till avskrivning, så släpp
nu allt detta och låt industrien visa, vad
den själv kan göra! Får den inte handla
med utnyttjande av sina egna krafter,
kan vi inte hålla uppe den standard vi
nu har nått.

Herr LANGE (s): Jag är överens med
herr Wehtje om att det är angeläget att
den svenska industrien utnyttjar alla de
möjligheter till rationalisering som kan
föreligga, men jag är inte ense med herr
Wehtje om att det är aktuellt att slopa
exempelvis den tillfälliga begränsningen
av företagens fria rätt till skatteavdrag
för avskrivningar. Jag vill bara säga, att
den rekommendation som herr Wehtje
nu gör därom, den gjorde han redan för
ungefär ett år sedan. Utvecklingen har
emellertid i viss mån visat, att hade vi
då följt herr Wehtjes rekommendation,
skulle vi förmodligen haft svårare att
hålla en stabil konjunktur än vad vi nu
haft. Utvecklingen har, såvitt jag förstår,
givit riksdagsmajoriteten rätt, när
den följde regeringens rekommendation
på den punkten och icke oppositionens.
Att man inte drar sig för att avskaffa
regleringsåtgärder när tiden blir mogen,
därom vittnar väl bland annat den pro -

position som nu ligger på riksdagens
bord och som föranleder debatten i dag,
likaväl som beslutet om slopande av investeringsavgiften
från och med 1954.

Herr SVÄRD (li): Låt mig, herr talman,
bara notera, att statssekreteraren i
finansdepartementet är så utomordentligt
angelägen om att till kammarens
protokoll ha antecknat att han har fått
rätt i sina profetior, att han med hänsyn
därtill alldeles avstår från att ge något
som helst besked om hur han betraktar
framtiden. Jag förmodar, att detta avstående
från hans sida är utgångspunkten
för att han om ytterligare ett år skall
kunna konstatera att han har fått rätt,
och jag är säker på att den som intager
den attityd till problemen som på detta
sätt kommer till uttryck alltid kommer
att få rätt.

Låt mig sedan bara tillägga, att jag
skulle personligen sätta stort värde på
att få belyst på ett något så när objektivt
sätt, hur herr Lange har ansett sig
kunna konstatera, att en friare linje i
svensk ekonomi, iscensatt för ett år sedan,
skulle ha lett till ett sämre resultat
än det som har uppnåtts med regleringar,
med ransoneringar och med ingripanden,
inte minst i företagens möjligheter
att skapa en mot det internationella
konkurrensläget svarande effektivitet i
svensk industri.

Herr LANGE (s): Herr talman! Till
herr Svärd vill jag endast säga, att han
inte måtte ha befunnit sig i kammaren,
när jag höll mitt inledningsanförande.
Där talade jag om framtiden, och det torde
vid denna sena timme räcka med att
jag hänvisar till protokollet.

Sedan finns det ju ett ordspråk som
säger, att man bör tala med lärde män
på latin och med bönder på bönders sätt.
Jag håller det i minnet när jag talar med
herr Svärd, och därför bemödar jag mig
inte så mycket om att vara objektiv i det
sammanhanget.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
får också hänvisa till vad som tidigare
är sagt här i debatten. Jag vill nu en -

Onsdagen den 4 november 1953.

Nr 27.

Kungl. proposition ang. upphävande av bestämmelserna om värdering av varulager.

dast framhålla, att jag inte tror att de åtgärder,
som herr Lange åberopat och
som jag tidigare här i riksdagen har ansett
önskvärt att få slopade, har bidragit
till den lyckligare utvecklingen under
den hittills gångna delen av året.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Jag
konstaterar med betydande tillfredsställelse,
att herr Lange ändrar språkbruk
allt efter den med vilken han talar. Låt
mig bara fråga: Vilket språkbruk använder
herr Lange, när han talar nationalekonomi
med sina koalitionsbröder?

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition
till bevillningsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

235, angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
och

nr 236, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska offentliga
förkrigslån.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.22 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.