Tisdagen den 3 februari Sid (Riksdagens protokoll 1970:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 5

FÖRSTA KAMMAREN

1970

3—6 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 februari Sid.

Interpellationer:

av herr Augustsson (s) ang. indragningen av domkretsar .... 5

av herr Brundin (m) om en översiktsplan för användningen av
mark för industri- samt bostads- och fritidsändamål...... 6

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wallmark (m) om samordning
av remisstiden för vissa betänkanden.................. 7

Onsdagen den 4 februari

Höjd mervärdeskatt på vissa varor............................ 8

Beräkningen av ränta på kvarstående skatt och överskjutande preliminär
skatt ............................................ 15

Torsdagen den 5 februari

Svar på enkla frågor:

av fru Florén-Winther (m) ang. tillgodoräknande som merit av

viss tid vid statlig tjänst................................ 18

av herr Wallmark (m) om samordning av remisstiden för vissa

betänkanden .......................................... 19

av herr Österdahl (fp) ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet
................................................ 21

Svar på interpellation av herr Wikström (fp) om åtgärder för att
förbättra arbetssituationen i skolan ........................ 25

Interpellation av herr Werner (vpk) ang. skatteflykt av utländska
företag i Sverige.......................................... 29

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 5

Nr 5

Innehåll

Fredagen den 6 februari sid.

Svar på interpellation av herr Nyman (fp) om effektivare kontroll
av sjukhusapparatur ...................................... 31

Interpellation av herr Skärman (fp) ang. stadsplanefrågor och
riksplanering vid lokalisering av industrier till västkusten____ 34

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 3 februari

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning .. 3

Onsdagen den 4 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. höjd mervärdeskatt på
vissa varor .............................................. 8

— nr 2, ang. ändring i förordningen om tobaksskatt, m. m....... 14

— nr 3, ang. ändring i uppbördsförordningen ................ 15

Tisdagen den 3 februari 1970

Nr 5

Tisdagen den 3 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 21, 22
och 23 nästlidne januari.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna DEPARTEMENTSPROTOKOLL

den 29/1 1970

Granskning av fullmakt för ledamot av
riksdagens första kammare

Till justitiedepartementet har från
länsstyrelsen i Södermanlands län inkommit
fullmakt för ombudsmannen
Roland Sundgren, Hökåsen, som vid ny
röstsammanräkning utsetts till ledamot
av riksdagens första kammare i stället
för avgången ledamot av kammaren.

Granskning av fullmakten företas inför
chefen för justitiedepartementet i
närvaro av vederbörande fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret.

Någon anmärkning framställs ej mot
fullmakten.

Protokoll över den företagna granskningen
skall tillsammans med fullmakten
överlämnas till första kammaren.

Enligt uppdrag
Margit Hirén

Det antecknades, att herr Sundgren
(s) utsetts att inträda såsom ledamot av
kammaren i stället för herr Svensson,
Erik, (s), vilken avsagt sig riksdagsmannabefattningen.

Herr Sundgren infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden den 3
februari—den 6 februari 1970 för deltagande
i folk- och försvarskonferens.

Stockholm den 29 januari 1970

Hans Lindblad

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 443 och 444 till utrikesutskottet,

motionerna nr 445—448 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 449—471 till statsutskottet,

motionen nr 472 till bankoutskottet,
motionerna nr 473 och 474 till statsutskottet
samt

motionen nr 475 till lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 476
hänvisades densamma, såvitt avsåge
grunderna för bidrag till politiska partier,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 477—492 till statsutskottet,

motionerna nr 493—497 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 498—500 till bankoutskottet,

motionerna nr 501—517 till lagutskott,

motionerna nr 518—522 till jordbruksutskottet,

fl Första kammarens protokoll 1970. Nr 5

Tisdagen den 3 februari 1970

4 Nr 5

motionerna nr 523—525 till allmänna
beredningsutskottet,

motionen nr 526 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 527—529 till allmänna
beredningsutskottet,
motionerna nr 534—536 till utrikesutskottet
och

motionerna nr 537—544 till konstitutionsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 545
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
rösträttsåldern, till konstitutionsutskottet
samt, såvitt den anginge myndighetsåldern,
till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 546.

Vid föredragning av motionen nr
547 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge förbud mot tobaks- och alkoholreklam,
till konstitutionsutskottet, såvitt
den anginge köplagen, till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 548 och 549 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 550—635 till statsutskottet,

motionen nr 636 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 637—644 till statsutskottet,

motionen nr 645 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 646—650 till statsutskottet,

motionen nr 651 till allmänna beredningsutskottet
samt

motionerna nr 652—686 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 687
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
grunderna för bidrag till politiska
partier, till konstitutionsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 688—752.

Vid föredragning av motionen nr 753
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, till statsutskottet samt i
övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 754 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 755—768 till statsutskottet
och

motionerna nr 769—-797 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 798
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
tillsyn över stiftelser, till lagutskott, i
vad den anginge skattefrihet för stiftelser,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 799—801 till bevillningsutskottet
samt
motionerna nr 802 och 803 till bankoutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 804
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
ändring i riksdagsstadgan, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
motionerna nr 805—808.

Vid föredragning av motionen nr 809
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
forskning beträffande arbetsmiljön,
till allmänna beredningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 810 till bankoutskottet,
motionen nr 811 till konstitutionsutskottet,

Tisdagen den 3 februari 1970

Nr 5

Interpellation ang. indragningen av domkretsar

motionerna nr 812—829 till bankoutskottet,

motionerna nr 830—888 till lagutskott,

motionen nr 889 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 890—913 till lagutskott,

motionerna nr 914—948 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 949—967 till allmänna
beredningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 968
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
införande av förbud mot könsdiskriminering
i anslutning till lagstiftning om
förbud mot rasdiskriminering, till lagutskott
och i övrigt till allmänna beredningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 969—989 till allmänna
beredningsutskottet,

motionerna nr 990 och 991 till statsutskottet,

motionerna nr 992—994 till lagutskott
samt

motionen nr 995 till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 3, med redogörelse
för behandlingen hos Kungl.
Maj :t av riksdagens skrivelser,

dels ock Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade proposition nr 17, med
förslag till stadga om enskilda vårdhem
m. m.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om höjd mervärdeskatt på vissa varor
jämte motioner;

nr 2, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning

om ändring i förordningen (1961:394)
om tobaksskatt, in. m. jämte motion;
och

nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i uppbördsförordningen (1953:
272) jämte motioner.

Interpellation ang. indragningen av
domkretsar

Herr AUGUSTSSON (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den 29 maj 1969 behandlades
här i riksdagen Kungl.
Maj:ts proposition nr 44 år 1969 angående
de allmänna underrätternas
organisationer m. m. I denna fråga ingick
också förändringar av domkretsindelningen.
I propositionerna föreslogs
som minsta underlag kretsar med
tre domare med visst undantag. Förslaget
möttes av stark opinion ute i
landet, och i ett flertal motioner framfördes
krav att även kretsar med arbetsunderlag
för en å två domare skulle
kunna bibehållas.

Utskottets utlåtande och riksdagens
beslut blev också att domsagokansli i
centralort så långt möjligt bör bibehållas.
Riksdagens beslut blev också
att efter utredning i varje sådan fråga
som gäller ändrad indelning Kungl.
Maj:t noga överväger frågan och utnyttjar
de möjligheter som finns att
bevara även domstolar med endast två
domare. Vidare framhölls i beslutet att
domkrets med endast en domare på
samma grunder skulle kunna bibehållas.

Efter riksdagens beslut har enligt
pressuppgifter redan nu beslut om
indragningar aviserats. Dessa tycks
gälla Säffle, Mjölby och Vetlanda. Av
dessa tre nämnda har Mjölby och Vetlanda
underlag för mer än en domare.
Beträffande Mjölbyregionen som jag
känner närmast föreligger även en betydande
industriell expansion och därmed
en ökad befolkningsökning.

Tisdagen den 3 februari 1970

6 Nr 5

Interpellation om en översiktsplan för användningen av mark för industri- samt
bostads- och fritidsändamål

Med stöd av vad som här framförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställa följande interpellation: Anser

justitieministern att dessa aviserade
indragningar av domkretsar är
i överensstämmelse med riksdagens uttalade
mening och i så fall på vilka
grunder eller principer baseras indragningarna? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om en översiktsplan för
användningen av mark för industri- samt
bostads- och fritidsändamål

Ordet lämnades härefter till herr
BRUNDIN (m), som yttrade:

Herr talman! Samtidigt som man
har anledning att med tillfredsställelse
konstatera den kraftiga expansion som
svenskt näringsliv genomgått under de
senaste årtiondena, finns det anledning
att fästa speciell uppmärksamhet
på de problem som med största sannolikhet
kommer att uppstå om utbyggnaden
inte samordnas med hänsyn till
naturresurserna. Det är t. ex. den kemisk-tekniska
industrin som blir föremål
för intresse då denna industri lätt
kan kollidera med starka miljövårdsoch
friluftsintressen.

Den utveckling som under 1960-talet
skett inom Göteborgsregionen ger anledning
till mycket starka farhågor.
Det råder ingen tvekan om att vi i dag
mer än tidigare är beroende av fritidsområden
för vila och rekreation.
Såväl Bohuslän som Halland har genom
sina, var för sig, särpräglade
kustområden kunnat erbjuda goda
möjligheter till frilufts- och fritidsverksamhet.
Då samtidigt framför allt

Bohuslän haft att kämpa med besvärliga
sysselsättningsproblem för den
bofasta befolkningen, har det varit naturligt
att man med tillfredsställelse
hälsat etablerandet av nya industrier.
Av denna anledning har det också inom
detta område kommit att uppstå
något av en tävlan för att säkerställa
den egna kommunens framtid.

Samtidigt som det naturligtvis är
angeläget att man tillgodoser kravet
på sysselsättningstillfällen är det oundgängligen
nödvändigt att man tar ställning
till frågan om den framtida utbyggnaden
av de svenska kustområdena.
Då det f. n. pågår intensiva debatter
om utbyggnader i bl. a. de bohuslänska
fjordarna måste man konstatera
att det är djupt olyckligt att
dessa beslut icke kan grundas på en
samordning och förutseende planering.
Då det i sista hand måste vara
riksdagen som har att bära ansvaret
för miljövårdande åtgärder av mera
betydande omfattning, anser jag det
nödvändigt att riksdagen ges tillfälle
till en skyndsam behandling av frågan.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att riksdagen,
innan nya beslut fattas om väsentlig
industrilokalisering till Västkusten,
får tillfälle att ta ställning till
en översiktsplan omfattande markanvändningen
såväl för industriella som
bostads- och fritidsändamål?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lidgard avlämnad motion, nr 996, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
4, angående huvudmannaskapet för
mellanskolan.

Tisdagen den 3 februari 1970

Nr 5

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 29 januari framställts av herr
Wallmark (m) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:
”Vill Statsrådet medverka till att remisstiden
för Norrlandsberedningens
betänkande ''Högre teknisk utbildning
i Norrland’ samordnas med remisstiden
för Universitetskanslersämbetets utred -

ning av teknisk magisterutbildning
m. m. ’tema’?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Onsdagen den 4 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne januari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr andre vice talmannen Ivar
Johansson för tiden till och med den
9 innevarande månad på grund av ett
från honom inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd
av dysakusis vore inlagd för oto-neurologisk
utredning å öronkliniken vid regionsjukhuset
i Linköping samt sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts skrivelse nr 3, med redogörelse
för behandlingen hos Kungl.
Maj :t av riksdagens skrivelser.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 17,
med förslag till stadga om enskilda
vårdhem m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 996.

Ang. höjd mervärdeskatt på vissa
varor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om höjd mervärdeskatt på vissa
varor jämte motioner.

I propositionen nr 7 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden

för den 2 januari 1970, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om höjd mervärdeskatt
på vissa varor.

Såsom aviserats i statsverkspropositionen
vore avsikten, att förslag skulle
framläggas om höjning av mervärdeskatten
till 14 procent vid årsskiftet
1970/71. För att motverka den köprush
som därigenom kunde befaras under år
1970 främst beträffande kapitalvaror
hade i denna proposition föreslagits, att
skattehöjningen i fråga om vissa sådana
varor skulle genomföras redan den 1
februari 1970.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
hade bland annat, i
punkten 5, förordats en höjd beskattning
av hushållsapparater, kylskåp och
spisar m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

1. motionerna 1:439, av herr Ottosson,
och 11:485, av fröken Ljungberg;

2. motionerna I: 440, av herr Schött
m. fl., samt II: 486, av herr Regnéll och
fru Sundberg;

3. motionerna I: 441, av herr Werner,
och II: 484, av herr Hermansson m. fl.;

4. motionerna I: 530, av herr Brundin
m. fl., och II: 621, av herr Ericsson i
Åtvidaberg m. fl.;

5. motionerna I: 531, av herr Stefanson
m. fl., och II: 623, av herr Löfgren
m. fl.; samt

6. motionerna I: 532, av herr Stefanson
m. fl., och II: 622, av herr Löfgren
m. fl.

I motionerna 1:440 och 11:486 hade
anhållits, att riksdagen måtte antaga
propositionen med den ändringen, att
punkten 5 i den föreslagna förordningen
utginge.

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

I motionerna 1:441 och 11:484 hade
yrkats, att riksdagen skulle avslå förevarande
proposition.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 och med
bifall till motionerna 1:440 och II: 48G
samt med avslag på följande motioner,
nämligen

1) I: 439 och II: 485

2) I: 441 och II: 484

3) I: 530 och II: 621

4) I: 531 och II: 623

5) I: 532 och II: 622,

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om höjd mervärdeskatt
på vissa varor med den ändringen,
att förordningen erhölle i betänkandet
angiven lydelse, vilket förslag
innebure, att punkten 5 i förordningen
skulle utgå samt att förordningen
skulle träda i kraft den 9 februari
1970.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
detta ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att ärendet skulle nu företagas till
avgörande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Med hänsyn till den
långtgående enighet som förelegat inom
bevillningsutskottet i detta ärende, bevillningsutskottets
betänkande nr 1, hade
det måhända kunnat passera utan
kommentarer, men av särskilda skäl
kan några synpunkter vara befogade.

Ärendet ingår som en liten detalj i
det stora skattepaket som av finansministern
aviserats i finansplanen. Ovissheten
om skattepaketets innehåll är betydande.
Bortsett från vissa allmänna
riktlinjer för den blivande propositionens
utformning vet riksdagen ytterst
litet om hur propositionen kommer att
bli upplagd i sina enskildheter och hur
skatteskalorna blir utformade.

Ang. höjd mervärdeskatt på vissa varor

Endast en sak har vi trott vara klar,
nämligen att momsen skulle komma att
fr. o. m. den 1 januari 1971 höjas med
generellt 4 procent över hela linjen. I
den förvissningen att förslaget därom
stod fast från regeringens sida fattade
bevillningsutskottet i torsdags beslutet
att med viss ändring tillstyrka Kungl.
Maj:ts proposition om höjning omedelbart
av momsen med den angivna siffran
4 procent för vissa kapitalvaror,
ehuru detta kanske skedde med ett visst
föregripande av det senare ställningstagandet
till den större frågan om den
generella momshöjningen.

Det är onekligen något avigt och
kanske olyckligt att man tar den lilla
frågan först utan att avvakta propositionen
i den stora frågan; det är som
att kasta jästen inte efter brödet utan
före brödet. Med tanke på det ådagalagda
behovet av en skärpt finanspolitik
för att hejda överhettningstendenserna
inom samhällsekonomin har vi
i bevillningsutskottet som sagt i enighetens
tecken dock accepterat propositionens
förslag i denna del.

Men vi hade knappt kommit hem
förrän vi i förrgår genom tidningar
och TV fick reda på att finansministern
i ett föredrag i Nässjö givit skattebetalarna
en förvarning om att han
funderade på att generellt höja momsen
inte med fyra procent, som det sagts
i finansplanen och i propositionen, utan
med fem procent eller kanske mer. En
ytterligare momshöjning har alltså på
detta sätt aviserats. Många skattebetalare
ställer sig fundersamma, skulle jag
tro, till denna finansministerns propå.
Skatten bara stiger och stiger utan någon
skönjbar övre gräns, och priser,
lönekostnader och löneanspråk pressas
uppåt. Vi måste enligt min mening vara
försiktiga och avstå från ytterligare
momshöjningar.

Den aviserade momshöjningen med
ytterligare en procent — eller två procent
eller vad det kan bli — behövs
inte för att balansera budgeten. Här
ligger alltså inte finansministerns mo -

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Ang. höjd mervärdeskatt på vissa varor
tiv. Jag hade tänkt fråga finansministern
— som tyvärr inte är närvarande
— hur det blir med denna höjning och
med hur stor procent höjningen kommer
att uttagas.

Behovet av övergångsbestämmelser
till förekommande av att redan ingångna
köpeavtal träffas av momshöjningar
har understrukits i ett flertal framställningar
till utskottet och i flera motioner.
Yrkanden därom har utan tvivel
haft ett visst fog för sig. I fråga om
varugruppen 5, som enligt propositionen
skulle omfattas av skattehöjningen,
har problemen röjts ur världen genom
utskottskompromissen angående denna
grupp, d. v. s. slopande av hushållsmaskinerna.
Utskottets beslut innebar som
bekant att med bifall till den av herr
Schött m. fl. från moderata samlingspartiet
väckta motionen dessa hushållsmaskiner
slipper skattehöjningar nu
och får vänta till senare. Man har visat
en berömvärd omtanke om husmödrarna
och på samma gång med ett Alexanderhugg
— eller kanske ett Kinnahugg
—- löst den gordiska knuten och skilt
sig från en del besvärliga övergångsproblem.
Det är endast att beklaga att
i en del andra fall dessa senare problem
kvarstår och att även före dagens
beslut gjorda köp drabbas av skattehöjningar
på resterande avbetalningar.
Kanske konsumenterna drabbas mest.

I fråga om en varugrupp, nämligen
båtarna från småvarven, utgår jag från
att finansministern, i enlighet med bevillningsutskottets
skrivning, ser till att
varven befrias från den fyraprocentiga
höjningen på tidigare ingångna leveransavtal.

I fråga om hushållsmaskinerna förelåg
förutom omtanken om hushållens
mekanisering två bekymmer som väsentligt
medverkade till att utskottet
slopade denna varugrupp. Först och
främst gällde det en konkurrensfråga,
eftersom skatten till följd av konstruktionen
är högre vid köp i butik än om
maskinen monteras in i huset av en
entreprenör. Prisskillnaden skulle bli

inte mindre än 8,5 procent. Därtill kommer
att grosshandeln skulle hamna i
en besvärlig mellanställning genom att
man skulle bli nödsakad att bland utestående
fordringar sortera ut ett antal
poster där tilläggsskatt skulle utgå, utan
att staten skulle få ett enda öre med
i skatt av detta.

Bevillningsutskottet är medvetet om
att vissa övergångs- och ikraftträdandeproblem
trots allt kvarstår olösta. Det
blir bekymmer även vid den generella
höjningens ikraftträdande den 1 januari
1971. Utskottet riktar därför i sitt betänkande
en maning till samtliga berörda
näringsorganisationer att orientera
sina medlemmar om läget och om
att det inte blir några speciella övergångsbestämmelser
i fortsättningen. Jag
vill gärna här i kammaren upprepa och
understryka denna maning till näringsorganisationerna.
I många enskilda fall
kan det vara till fördel för båda parter
om säljaren tillämpar redovisning efter
bokföringsmässiga grunder. Varje redovisningspliktigt
företag bör kanske ännu
en gång se över sina redovisningsproblem
för att kunna klargöra vilken
redovisningsmetod som lämpligen bör
användas.

Sedan vill jag säga några ord om den
s. k. mörkläggningen kring det bebådade
stora skattepaketet. Jag motser personligen
den kommande propositionen
med stort bekymmer. Meningen tycks
ju från regeringens sida vara att förslagets
detaljer skall offentliggöras först
i samband med propositionens avlämnande
och att oppositionspartierna sedan
endast får förlängd motionstid,
d. v. s. 15 dagar, för att sätta sig in i
de olika förslagen och deras konsekvenser
samt utforma sina motioner. Det är
egentligen ganska orimliga krav som
ställs på oppositionens representanter
och på riksdagen. Tiden är för knapp.
Vad regeringen med tillgång till landets
bästa expertis inom förvaltningen
sysslat med i flera månader, kanske år,
skall vi klara på 14 dagar. Detta är inte
värdigt svensk demokrati. Jag skulle

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

vilja vädja till finansministern att se
till att åtminstone en begränsad krets
av representanter för oppositionen på
ett eller annat sätt i förväg konfidentiellt
informeras om detaljerna i den
stora skattereform som här är att vänta.

Finansministern kan inte heller vara
omedveten om att det råder en viss oro
i vida kretsar av svenska folket inför
den planerade reformen. Redan nu är
skattetrycket så högt att många enskilda
skattebetalare känner sig hotade.
Man vet inte hur man skall kunna klara
skattehöjningarna, och hur det blir
med skattelättnaderna vet man inte
heller någonting om. Även svenska folket
borde ha rätt att veta vad som kommer
att hända på skattefronten. Det är
kanske särskilt viktigt i dessa dagar då
alla sysslar med sina självdeklarationer
och i samband därmed — som man
brukar göra en gång om året — funderar
över sina personliga skatteproblem.
Det kan även av denna anledning vara
befogat att finansministern hissar upp
mörkläggningsgardinerna och presenterar
sina förslag.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets betänkande.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Situationen för dagens
skattedebatt kan beskrivas på det sättet
att medan vi nu behandlar förslag
om höjd moms på vissa kapitalvaror
för ett tidigare ikraftträdande, så vet
vi inte om vi får tillbaka samma ärende
för att besluta om ytterligare en
höjning -— nummer två från årsskiftet
1970—1971. Finansministern har ju,
som också herr Gösta Jacobsson alldeles
nyss anförde, förvarnat om att momshöjningen
eventuellt blir högre än den
förebådade på fyra procent. Naturligtvis
kan inte regeringen mena att momshöjningen
på matvaror och andra konsumtionsvaror
skall bli högre än på
exempelvis bilar. I det besynnerliga läget
hamnar riksdagen när den ordning |2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 5

Ang. höjd mervärdeskatt på vissa varor
en tillämpas att förslagen kommer bitvis.
Ännu mer: Man vet inte vid ena
tillfället om det som förebådats är värt
att senare ta fasta på eller inte.

Det finns dock en fast punkt: Såväl
regeringen, den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten som de borgerliga
representanterna i riksdagen är eniga
om en skärpt indirekt beskattning. Lika
klart är att vpk-representanterna är
emot en skärpt indirekt skatt.

Nu har man undantagit från höjningen
vad som tillhör varukategorin hushållsmaskiner,
alltså disk- och tvättmaskiner
etc. Höjningen får här anstå till
den allmänna höjningen vid årsskiftet.
Det blir alltså några fler än de som
i varje ögonblick kan lägga pengarna
på bordet som får en frist med att företa
inköp, innan höjningen fr. o. m. årsskiftet
träder i kraft. Skälet för det undantaget
skall jag inte gå in på. Den
poängen kan de få, som sedan skall försvara
höjningen av skatten på livsmedel,
kläder och andra förnödenheter
folk inte kan avstå ifrån.

Vi är således för vår del emot en
ytterligare skärpt indirekt beskattning.
Det är vi därför att inget siffertrolleri
i världen kan dölja det faktum att
skärpt indirekt beskattning slår hårdare
emot de lägre inkomstgrupperna än
vad fallet är när det gäller högavlönade
och besuttna i samhället.

Med uttrycket lägre inkomstgrupper
menar jag inte bara dem som enligt vedertagen
mening hör till låglönegrupperna.
Enligt LO-uttalande skall det
röra sig om grupper med inkomster
upp till ca 20 000 kronor per år. Om
dem kan man säga att de är verkligt
lågavlönade. Hur de lever kanske alla
sådana som har inkomster flerdubbelt
högre skulle försöka sätta sig in i. Men
här gäller det också inkomsttagare med
upp till 30 000 kronor och även därutöver.
Blir det i dessa grupper — alltså
från de extremt lågavlönade och till
nyssnämnda inkomstgrupper — något
utrymme över för sparande? Jag bortser
då från kortsiktigt sparande, såsom

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Ang. höjd mervärdeskatt på vissa varor
för visst ändamål. Höjd indirekt beskattning
betyder sänkt konsumtion,
och vad skall man dra in på? Skall man
ha anspråkslösare mat? Skall det bli
längre mellanrum mellan förvärv av
kläder o. s. v.?

Saken har också en annan aspekt.
Sänkt konsumtion från mångas sida lär
på längre sikt inte ha någon direkt
gynnsam effekt ur sysselsättningssynpunkt.
Så fungerar ju saker och ting
i ett kapitalistiskt samhälle som det vi
lever i. En klyfta uppstår mellan produktioskapacitet
och konsumtionsförmåga,
med kända resultat.

Men tillbaka till resonemanget. Den
andra kategorin, nämligen de högavlönade,
kan tåla en skärpt indirekt beskattning
utan att det måste medföra
konsumtionsbegränsningar. I fråga om
de lågavlönade är marginalen liten för
vad man kan pruta på. Det ger hela
bilden.

Vi är därför motståndare till en sådan
skattepolitisk linje som vi anser
vara allt annat än en demokratisk skattepolitik.
Det blir tillfälle att återkomma
till det skattepolitiska sammanhanget
i dess helhet, men jag kan naturligtvis
inte begränsa mig till att bara motivera
vårt avslagsyrkande på förevarande
förslag.

Vi hävdar att det finns möjlighet att
inom rimlig gräns tillgodose behovet
av reformer på olika områden och ändå
lätta på det direkta skattetrycket
för de lägst avlönade. Det kan man
göra genom att skärpa beskattningen
där den verkliga bärkraften finns. Det
karakteristiska för regeringens politik
är att man i dessa avseenden annonserar
bara vissa uppenbarligen mycket
blygsamma förslag, som tycks grunda
sig på kapitalskatteutredningens likaledes
mycket blygsamma förslag. I övrigt
— och med övrigt menar jag beskattningen
av bolagsvinsterna och jämförbara
objekt — har regeringen inga
förslag alls. Det måste väl ändå vara
så att regeringen med sin ansenliga stab
av experter och kunniga medarbetare

borde ha haft tid till detta. I flera fall
kan beslut fattas utan några egentliga
utredningar, och i de fall där utredningar
bör företagas måste man fråga
varför de inte har tillsatts tidigare så
att resultat har kunnat föreligga.

När det gäller det förslag som riksdagen
skall besluta om i dag har skyndsamheten
varit så stor att inte ens en
normal procedur för ärendets behandling
har medhunnits. Erforderliga
handlingar, utskottets betänkande, föreligger
nätt och jämt dagen före riksdagens
avgörande i frågan. Men när man
skall angripa de källor för beskattning
där det verkligen finns bärkraft går det
ungefär lika trögt som för en lus på en
tjärsticka.

Låt mig erinra om att företagen inte
är berörda av den omfördelning av
skattebördorna till de lågavlönades förmån
som hela skattereformen sägs ha
till innebörd. Den skall ju inte leda till
ökade statsinkomster utan endast till en
omfördelning. Hur var det för nio år
sedan då riksdagen beslöt att slopa den
extra bolagsskatten och återgå till 40-procentigt skatteuttag? Det beslutet föregicks
inte av någon utredning. Kan
man inte, som vi flera gånger föreslagit,
besluta återvända till det 50-procentiga
uttaget utan att avvakta någon utredning?
Jag påvisade så sent som i remissdebatten
att under dessa år har statskassan
tillsammans med andra lättnader
avstått från skatteintäkter på 4 miljarder
kronor från företagen. Mot den
bakgrunden går vi alltså emot förslaget
till beslut om skärpt indirekt beskattning,
eftersom bolagen fortfarande inte
bidrar med någon ökad skatteandel.

Jag tycker att det är i sanning betecknande
för arten av den förda regeringspolitiken
att det har kunnat skapas
enighet mellan regeringen och de
borgerliga representanterna. Diskussionen
kan sedan fortsätta om detaljer
inom den givna ramen för denna, som
jag tidigare framhållit, i grunden antidemokratiska
skattepolitik. Vår riksdagsgrupp
har inte ansett sig kunna

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

viinta på resten av regeringens skattepolitik
för att i anslutning därtill framställa
våra förslag — de formella möjligheterna
skulle i så fall ha uteblivit.
Vi har därför redan under den fria motionstiden
ställt en rad förslag, och det
blir tillfälle att återkomma vid behandlingen
av dessa. Det är bl. a. förslag om
höjd bolagsskatt, att rätten till avdrag
för reklamutgifter skall begränsas till
50 procent av dessa utgifter, att markoch
aktievinstbeskattningen höjs och att
taket för folkpensionsavgiften slopas. Vi
föreslår vidare att de ändrade avskrivningsregler
för rörelse- och hyresfastigheter,
som fjolårets riksdag beviljade
—- mot vilka vi från vänsterpartiet kommunisterna
vände oss — återtas, d. v. s.
att vi vill ha en återgång till förutvarande
regler. Vi begär också på längre
sikt verkande åtgärder och har bl. a.
föreslagit en översyn av de skattefria
pensionsstiftelserna.

Det finns alltså möjligheter att åstadkomma
medel till en skattelättnad för
lägre inkomstgrupper utan att behöva
slå in på en väg av ytterligare skärpt
indirekt beskattning som, när det kommer
till kritan, drabbar dem man säger
sig vilja åstadkomma en lättnad för.
Denna vår linje innebär att vi samtidigt
vänder oss mot en skärpt total beskattning
av stora inkomstgrupper på s. k.
medelinkomstnivå, allt medan bolagen
slipper undan. Vi är avgjort mot en
sådan väg.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till motionsparet I: 441 och II: 484, som
innebär avslag på bevillningsutskottets
betänkande nr 1 och därmed också på
det grundläggande förslaget i propositionen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De båda föregående talarnas
anföranden har gett en ganska
god bild av ställningen i riksdagen. Av
utskottets betänkande framgår att vi i
princip är ense om att tillstyrka en
ökad indirekt beskattning genom att

Ang. höjd mervärdeskatt på vissa varor
höja mervärdeskatten. Herr Werner har
nämnt att han och hans meningsfränder
är motståndare till detta, men det
vet vi redan tidigare.

Jag skall säga några ord om herr
Werners yttrande angående behandlingen
av detta ärende. Han nämnde
att det har forcerats på ett orimligt sätt,
men jag är närmast av motsatt uppfattning.
Det kanske hade funnits tekniska
möjligheter att framlägga dessa propositioner
något senare än vad som nu
skett. Men nu var bevillningsutskottet
vid sin behandling bundet av den allmänna
motionstidens utgång. Motioner
rörande dessa frågor kunde annars ha
väckts efter det att vi avgett vårt betänkande,
och sådant måste undvikas.

Det är klart att ett sådant här ärende
är av den karaktären att ju längre tid
som går från det propositionen offentliggörs
till dess riksdagen fattar sitt
beslut desto större blir risken för att
det uppstår rubbningar av olika slag.
Sådana rubbningar har inträffat den
här gången liksom många gånger tidigare,
och detta är ju inte någonting
som vi bör främja utan tvärtom söka
förhindra. Det blir en uppgift för framtida
tänkare att få fram en konstruktion
rent beslutsmässigt som skulle
kunna förhindra en upprepning av sådana
här saker, som vi har gammal erferenhet
av.

Beträffande det herr Gösta Jacobsson
yttrade om nödvändigheten av att
genomföra höjda indirekta skatter så
uppfattade jag väl honom rätt när jag
tyckte att han sade att det inte behövs
någon höjning av mervärdeskatten för
att balansera budgeten. Jag kanske har
läst papperen fel, men jag har kommit
till den slutsatsen att driftbudgeten formellt
slutar på ett underskott av 800
miljoner kronor. Finansministern antyder
att det kanske blir dubbla beloppet.
Vad som har hänt sedan statsverkspropositionen
avgavs är väl närmast av
den arten, att risk föreligger att det
blir ett ännu större belopp. I ett sådant
läge tycker jag att det är mycket ange -

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Ang. höjd mervärdeskatt på vissa varor
läget att finanspolitiken skarpes. I stället
för att i ett konjunkturläge som det
nuvarande ha underskott i budgeten
borde man ha överskott för att, om
konjunkturen sedan mattas, då se till
att öka de statliga utgifterna. Jag kanske
missförstod herr Gösta Jacobsson
eller hörde fel, men nog tyckte jag att
han förde ett resonemang, som inte
hade förankring i verkligheten.

Jag har ingen anledning att tala om
blivande skattehöjningar därför att finansministern
hållit ett föredrag och
antytt detta. Det är inte min uppgift
att svara för regeringen, utan jag går
förbi den saken. Vi får måhända tillfälle
att tala härom framöver.

Beträffande utskottets betänkande
vill jag ha sagt att det är rent praktiska
skäl som gjort att utskottets ledamöter,
i varje fall de socialdemokratiska, gått
med på att slopa höjningen på hushållsmaskiner.
De praktiska skälen är att vi
inte finner det ändamålsenligt att avbetalningsköparna
skulle få betala en
högre mervärdeskatt på sina avbetalningar
än vad de gör nu. Herr Werner
antydde något liknande, nämligen att
de som har pengar skulle slippa ifrån
att betala höjd mervärdeskatt, medan
de som köper på avbetalning skulle
drabbas. Det är sådana skäl som gjort
att utskottets socialdemokrater inte velat
stödja propositionen i denna del.
Sedan kom utskottet, som herr Jacobsson
antydde, fram till en kompromiss,
som jag tror rent praktiskt fyller en
uppgift i förenklande syfte. Ändringen
skedde emellertid inte därför att vi i
och för sig skulle vara motståndare till
mervärdeskatt på dessa varor, men beslut
därom får fattas vid ett annat tillfälle.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Jag tror att herr John
Ericsson missuppfattade mig. Det var

givetvis inte så att jag vände mig emot
den fyraprocentiga höjning som vi i
utskottet varit överens om att acceptera.
Naturligtvis inte.

Däremot ställer jag mig kritisk till
ytterligare höjningar av momsen — de
av herr Sträng i hans tal i Nässjö aviserade
ytterligare höjningarna. Man vet
nämligen aldrig riktigt vilka konsekvenser
momsen egentligen har. Det
sägs att momsen skall hålla nere priser
och ta i anspråk köpkraft, men de mera
djupliggande konsekvenserna av en
momshöjning ligger nog på ett annat
plan. En momshöjning blir alltid en
press uppåt på prisnivån, på löneanspråk
och följaktligen på lönekostnaderna.
Den kan få vittgående inflatoriska
verkningar. Jag tror därför att
man bör vara litet försiktig och inte
höja för ofta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till motionerna I: 441 och
11:484; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 2, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1961:394) om tobaksskatt,
m. in. jämte motion.

Beträffande detta betänkande hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

Ang. beräkningen av ränta på kvarstå ende

skatt och överskjutande preliminär

skatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 3, med anledning av
Kung], Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272) jämte motioner.

I propositionen nr 9 hade Kung].
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 januari 1970, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272).

I propositionen hade föreslagits ändring
av reglerna för beräkning av ränta
på kvarstående skatt och överskjutande
preliminär skatt. Bland annat föresloges
att räntesatserna skulle höjas,
för den kvarstående skatten från 9 till
12 procent och för den överskjutande
skatten från 5 till 7 procent. Ränta avsåges
— liksom hittills — icke skola
debiteras på kvarstående skatt på 1 000
kronor eller lägre belopp, överstege den
kvarstående skatten 1 000 kronor skulle
ränta utgå om den kvarstående skatten
uppginge till minst en tiondel av den
slutliga skatten eller överstege 5 000
kronor. Enligt nuvarande regler utginge
ränta på den kvarstående skatten om
den slutliga skatten överstege den erlagda
preliminära skatten med minst
en femtedel av den slutliga skatten eller
med minst 10 000 kronor.

De nya bestämmelserna avsåges träda
i kraft omedelbart men icke tillämpas
på skatt enligt 1969 eller tidigare
års taxering.

Med anledning av propositionen hade
i de likalydande motionerna 1: 442, av
herr Åkerlund, och 11:487, av herr
Wennerfors, yrkats, att riksdagen skulle
antaga i motionerna infört förslag till
lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272), vilket förslag avsåge, att
nuvarande spärregler för skyldighet att
erlägga ränta på kvarstående skatt skulle
bibehållas oförändrade.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds proposition nr 9
och med avslag på motionerna 1:442
och 11:487 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i uppbördsförordningen (1953:
272).

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (m), Gösta Jacobsson
(m) och Magnusson i Borås (m), vilka,
under åberopande av innehållet i motionerna
1:442 och 11:487, ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
— med anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 9 och med bifall till motionerna
I: 442 och II: 487 — måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272) med den ändringen,
att 27 § 3 mom. erliölle i reservationen
angiven lydelse.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att detta ärende skulle nu företagas
till avgörande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Till detta betänkande
är fogad en reservation av herr Yngve
Nilsson m. fl. Reservanterna går inte
emot den höjning av räntesatserna det
här är fråga om med det uttalade syftet
att driva fram en snabbare betalning
av skatten; det gäller egentligen
mera en ordningsfråga. Vi anser att nuvarande
spärregler skall bibehållas
oförändrade. Ett bifall till propositionen
i denna del skulle nämligen medföra
att ett ökat antal skattskyldiga
drabbas av räntepåföringar, att beräkningarna
av fyllnadsbetalningar försvåras
och — fast detta är av mindre betydelse
— att uppbördsmyndigheterna
förorsakas merarbete. Genom att utrymmet
blir så snävt är det inte så lätt
för skattebetalarna att avgöra om de

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Ang. beräkningen av ränta på kvarstående skatt och överskjutande preliminär skatt

skall betala in skatt i förväg eller inte.
Utrymmet blir väldigt knappt, om skyldighet
att erlägga ränta inträder när
den slutliga skatten överstiger den preliminära
med minst en tiondel av den
slutliga skatten eller med minst 5 000
kronor i stället för nuvarande en femtedel
och gränsbeloppet 10 000 kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Utskottets majoritet har
inte kunnat godkänna de synpunkter
som herr Jacobsson nyss anförde och
som finns i den motion varpå reservationen
är uppbyggd. Om man nu har
syftet att söka få till stånd så stora
fyllnadsinbetalningar som möjligt, är
det inte nog med att enbart höja räntesatsen
och anpassa den till nuvarande
ränteläge. Man måste också försöka
angripa en annan svaghet i inbetalningssystemet,
nämligen att den skattskyldige
med nuvarande spärregler kan
undandra sig att betala ränta på avsevärda
belopp. Med oförändrade spärrregler
skulle man kunna skaffa sig en
räntefri skattekredit på 1 080 kronor.
Enligt propositionens förslag sänkes
denna summa med ungefär 600 kronor,
vilket är det maximala som här kan
åstadkommas.

En räntefri skattekredit där räntebeloppet
uppgår till 600 kronor är av avgörande
betydelse när det gäller att
verkligen lyckas i syftet att få in större
fyllnadsinbetalningar. Antalet skattebetalare
som gör fyllnadsinbetalningar
tenderar att öka, och man vill nu se
till att utestående belopp inte blir för
stora.

Jag har svårt att begripa den argumentering
som innebär att man inte
vill vara med om detta därför att ett
ökat antal skattskyldiga skulle drabbas
av räntepåföringar. Hur skall det
annars gå till? Ett ökat antal skattskyldiga
måste ju drabbas om man skall få
in mera pengar, det är ganska natur -

ligt. Dessutom vill man undvika merarbete
hos skattemyndigheterna. Jag
förstår inte var det merarbetet skulle
ligga. Om man ändå skall kontrollera
spärregeln, spelar det väl ingen roll vilket
belopp spärregeln gäller, den skall
ju ändå kontrolleras. Det merarbete
som uppkommer genom att man måste
föra in ett skattebelopp på ytterligare
några skattsedlar, kan inte heller vara
det som herr Jacobsson menar. Jag förstår
alltså inte argumenteringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Ett ord till herr Wärnberg.
Det är inte så enkelt för skattebetalarna
att sätta sig ner och i förväg
räkna ut hur skatterna skall bli.
Det är därför rimligt att det finns en
icke alltför snäv marginal. Minskas marginalen,
tvingas ett allt större antal
skattebetalare att försöka göra de något
invecklade räkneoperationer det här
gäller. Många klarar inte den saken.
Jag anser vidare att det ur statens synpunkt
inte spelar någon nämnvärd roll,
om spärregeln utformas så att marginalen
sätts vid 10 000 eller om den sätts
vid 5 000 kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

Ang. beräkningen av ränta på kvarstående skatt och överskjutande preliminär skatt

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

51, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om höjd mervärdeskatt på vissa
varor jämte motioner;

nr 52, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1961:394)
om tobaksskatt, m. m. jämte motion;
och

nr 53, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i uppbördsförordningen (1953:
272) jämte motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.46.

In fidem

K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Torsdagen den 5 februari

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 28
nästlidne januari.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden den 16—den 22 februari för deltagande
i studiedelegation till Österrike
(socialdemokratiska partiet).

Stockholm den 4 februari 1970

Roland Sundgren

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 10—den 12 februari 1970 för deltagande
i Nordiska rådets session i Reykjavik.

Stockholm den 4 februari 1970

Gunnar Lange

De begärda ledigheterna beviljades.

Ang. tillgodoräknande som merit av viss
tid vid statlig tjänst

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara fru Florén-Winthers (m)
fråga till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående tillgodoräknande
som merit av viss tid vid statlig
tjänst, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 20 januari,
och anförde:

Herr talman! Fru Florén-Winther
har frågat finansministern om han an -

ser det tillfredsställande att kvinnliga
befattningshavare i statlig tjänst, som
under kortare perioder åtnjutit tjänstledighet
med C-avdrag för omhändertagande
av eget barn, ej får tillgodoräkna
sig sådana tidsperioder vid befordran.
Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Den grundläggande bestämmelsen
om vad som skall vara avgörande i befordringsärenden
finns i 28 § regeringsformen.
Enligt denna bestämmelse
är det de sökandes förtjänst och
skicklighet som är avgörande. Med förtjänst
menas den förvärvade rutinen
bedömd med ledning av tjänstetiden.
Med skicklighet avses kompetens och
lämplighet för den sökta tjänsten. Som
utredning i den delen tjänar bevis om
teoretisk och praktisk utbildning samt
omdömen från sökandens dittillsvarande
verksamhet.

I ett befordringsärende skall en avvägning
göras mellan tjänstetiden och
skickligheten. Några generella regler
om i vilken utsträckning en längre
tjänstetid kan anses kompensera en
mindre skicklighet eller när en större
skicklighet väger upp en kortare tjänstetid
finns inte och bör inte heller
uppställas. I vissa karriärer och på
vissa befattningsnivåer tillämpas visserligen
ett schematiskt system, där
tjänstetiden blir avgörande om inte
särskilda omständigheter ger anledning
till en annan bedömning. Huvudregeln
måste dock vara att man i varje
befordringsärende har att göra en fri
avvägning mellan tjänstetidsfaktorn
och skicklighetsfaktorn.

Eftersom några regler sålunda inte
kan ges i fråga om tjänstetidens inverkan
i befordringshänseende vid sidan
av skickligheten, har det ej heller funnits
anledning att uppställa bestäm -

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Om samordning av remisstiden för vissa betänkanden

melser för hur i detta hänseende tjänstetiden
skall beräknas. När fru FlorénWinther
i sin fråga utgår från att
tjänstledighet för omhändertagande av
eget barn ej får tillgodoräknas i befordringshänseende,
är detta således
inte riktigt. Det finns inte någon sådan
regel.

Med anledning av fru Florén-Winthers
fråga vill jag ge uttryck åt den
principiella uppfattningen att kortare
ledighet för omhändertagande av småbarn
bör tillgodoräknas som tjänstetid
och alltså tillmätas den betydelse tjänstetid
har i ett befordringsärende vid
sidan av skickligheten. Beträffande
tjänstledighet under längre tid torde
i regel gälla att ledigheten inte kan
undgå att påverka skickligheten och
därmed eventuellt även befordringsärendet.
Förhållandena är emellertid
så varierande att jag inte är beredd
att göra några generella uttalanden.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för detta svar, som är mycket
intressant. Jag har väl bara att anmärka
på att det enligt min uppfattning
inte är fullt uttömmande.

.lag ser det närmast så att statsrådet
med en viss skicklighet har lyckats
undgå den väsentliga fråga som jag
ställde. En jämförelse med en manlig
statstjänsteman, som åtnjuter tjänstledighet
för fullgörande av militärtjänst,
visar nämligen att en kvinnlig tjänsteman
har ett handikapp.

Det är naturligtvis bra att kunna
konstatera statsrådets principiella uppfattning
att ledighet för omhändertagande
av småbarn bör tillgodoräknas
som tjänstetid. Jag hoppas att det inte
behöver stanna vid en principiell
ståndpunkt utan att denna skall kunna
föranleda en reell ändring av den nuvarande
ordningen.

Statsrådet talade om längre tjänstledighetstid.
Vad som är längre tjänst -

ledighetstid får väl ändå betraktas som
en tolkningsfråga. Med kortare tjänstledighet
menade jag i det här sammanhanget
en tid på t. ex. upp till ett år,
men den frågan skulle jag velat få litet
närmare belyst, allra helst som det är
tydligt att det finns ett visst utrymme
för olika handlande i olika statliga
förvaltningar. Det är väl då en riktig
konsekvens att vilja litet grand närmare
höra hur statsrådet ställer sig till
jämförelsen mellan en manlig tjänstemans
militärtjänstgöring och en kvinnlig
tjänstemans kortare tids tjänstledighet
för vården av småbarn.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! På fru Florén-Winthers
sista fråga vill jag svara att samma bedömning
får göras när det gäller en
manlig befattningshavare och den tid
han har varit borta som vad jag har
givit uttryck åt när det gäller en kvinnlig
befattningshavare i detta speciella
fall.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om samordning av remisstiden för
vissa betänkanden

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Wallmarks (m) fråga
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
om samordning
av remisstiden för vissa betänkanden,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 3 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han vill medverka till att
remisstiden för Norrlandsberedningens
betänkande Högre teknisk utbildning
i Norrland samordnas med remisstiden
för universitetskanslersämbetets
utredning om teknisk magisterutbildning
in. m., ”TEMA”. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Om samordning av remisstiden för vissa betänkanden

Förslagen i Norrlandsberedningens
betänkande Högre teknisk utbildning i
Norrland och i universitetskanslersämbetets
utredning om teknisk magisterutbildning,
TEMA, har beröringspunkter
främst i fråga om utbildningens
uppläggning. Enligt vad jag erfarit
framhöll ämbetet i samband med remissen
på TEMA-utredningen det önskvärda
i att remissorganen samtidigt
beaktade Norrlandsberedningens förslag.
Norrlandsberedningens sammansättning
innebär vidare att en samordning
i det fortsatta arbetet kommer till
stånd.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret. Jag har velat ta upp
den här frågan därför att när vi rätt
ingående behandlade ärendet om den
högre utbildningen över huvud taget
ansågs det inte möjligt — på grund av
bristande industriella resurser — att
förlägga någon högre teknisk utbildning
till Norrland.

Nu har Norrlandsberedningen arbetat
några år och sökt finna någon form
för högre teknisk utbildning i Norrland.
Beredningen har relativt nyligen
framlagt ett förslag som är föremål för
diskussioner och remissbehandling.
Samtidigt har universitetskanslersämbetet
lämnat ett betänkande om teknisk
magisterutbildning, TEMA, som
också är ute på remiss. I det betänkandet
sägs att den typen av teknisk utbildning
skulle utan alltför stora svårigheter
kunna förläggas till Norrland.

Det är i och för sig oerhört intressant
att det nu har kommit fram alternativa
förslag, men det finns också anledning
— med hänsyn till att problemet
är så komplicerat — att ge remissinstanserna
tillräcklig tid att fundera
på frågorna.

Här föreligger ju inga kostnadsberäkningar.
Det finns förslag från Norrlandsberedningen
om en rad sidoåtgärder,
som det anses nödvändigt att

vidta för att man skall kunna förverkliga
dess förslag; det är en rad åtgärder
exempelvis inom industridepartementets
område, men där har ännu
ingenting gjorts.

Den korta remisstid man satt på
Norrlandsberedningens förslag tyder
på att man har oerhört bråttom. Det
har antytts att man skulle vilja komma
i gång med utbildningen redan i höst.
Jag tror att det av flera skäl inte är
möjligt att klara detta, och jag anser
att panikåtgärder vore farliga med
hänsyn till elevurvalet.

Jag tog upp frågan nu därför att det
vore rimligt att man samordnar remissbehandlingen
av dessa två alternativa
förslag och då följer UKÄ:s förslag.
När UKÄ anser att det är önskvärt
att man beaktar detta skulle jag
vilja säga att enda förutsättningen härför
är att regeringen medger en förlängning
av remisstiden för Norrlandsberedningens
betänkande i detta avseende
och låter den sammanfalla med
UKÄ:s. Då får remissinstanserna ytterligare
en månad på sig.

De remissinstanser som jag haft kontakt
med under hand har uttryckt en
stark önskan att få ytterligare en månad
på sig att analysera detta problem,
så att det kan komma ett fylligt och
värdefullt remissyttrande.

Herr talman! Jag hoppas att jag har
fel, men jag kan inte tolka interpellationssvaret
på annat sätt än att statsrådet
icke är beredd att vidta åtgärder
för att förlänga remisstiden för Norrlandsberedningens
betänkande, och det
är för sakens skull djupt beklagligt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag kan bekräfta herr
Wallmarks tolkning. Jag tänker icke
medge en förlängning av remisstiden
för behandling av Norrlandsberedningens
betänkande.

Det var något överraskande att höra
att så många hade vänt sig till herr
Wallmark och önskat förlängning.

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet

Ingen har hos departementet begärt
sådan förlängning, annat än med någon
enstaka dag.

Jag vill dock upprepa vad som framgår
av svaret, nämligen att de som arbetar
med de här frågorna har möjlighet
att ta hänsyn till de två utredningarna.
Från saklig synpunkt är det alltså
inte så allvarligt att TEMA-utredningen,
som kom in till kanslersämbetet i
januari, har en månads längre remisstid
än Norrlandsberedningens betänkande
har.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag hoppas att statsrådet
tror mig när jag säger att jag
haft kontakt med en rad remissinstanser.
Dessa har uttryckt sitt beklagande
över att remisstiden inte är längre än
vad den är. I den mån man anser att
remisstiden skall utnyttjas till att ge
ett fylligt och sakligt utlåtande är det
väl alldeles självklart att ytterligare en
månads tid skulle vara utomordentligt
värdefull.

Jag tolkar statsrådets svar så, att
frågan kommer att handläggas med
utomordentlig brådska, och detta bekräftar
vad jag hört, nämligen att man
fortfarande siktar på att söka få i gång
ifrågavarande högre tekniska utbildning
i Norrland redan denna höst. Om
så är fallet, tror jag att man gör saken
en stor otjänst. Det kunde vara av värde
att höra om statsrådet har start i
höst som målsättning.

Fortfarande är emellertid min kommentar
till det svar jag fått, att det är
mycket beklagligt att statsrådet inte inser
betydelsen av en ordentlig remissbehandling
av detta komplicerade problem.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! I motsats till herr Wallmark
har jag inte bestämt mig för någon
ståndpunkt. Herr Wallmark sade
i sitt första inlägg att han ansåg att det

inte gick att få i gång högre teknisk
utbildning i Norrland till hösten. Jag
vill inte ha någon mening om detta
förrän betänkandets remissbehandling
är avslutad och vi haft möjligheter att
pröva frågan.

Utgångspunkten för mitt agerande är
att det skall vara möjligt att följa utredningens
förslag på denna punkt.
Utredningen föreslår nämligen att man
skall starta till hösten, och jag vill
pröva om detta är realistiskt. Jag måste
därför sätta remisstiden till den 15
februari för att ha någon valmöjlighet.
Däri ligger en väsentlig skillnad mellan
herr Wallmarks och min uppfattning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. trafiken mellan Gotland och
fastlandet

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Österdahls
(fp) fråga angående trafiken mellan
Gotland och fastlandet, vilken fråga
intagits i kammaren protokoll för den
27 januari, och anförde:

Herr talman! Herr Österdahl har
frågat mig dels vilka åtgärder jag vidtagit
för att lösa trafikproblemen mellan
Gotland och fastlandet sedan oktober
1969, då frågan senast var uppe
i riksdagen, dels vilka initiativ som
kan emotses från min sida i denna fråga
under den närmaste tiden.

Den fortsatta hanteringen av denna
fråga har komplicerats genom att Rederi
AB Gotland, vari huvudparten av
aktieägarna är gotländska intressenter,
avstått från att gå med i den samarbetsöverenskommelse
varom övriga intressenter
i den reguljära sjöfarten
mellan Gotland och fastlandet varit
överens.

Jag beklagar verkligen, att det inte
var möjligt att nå en uppgörelse som
enligt min mening skulle tillgodosett

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet

Gotlandsbefolkningens intressen. Inom
kommunikationsdepartementet övervägs
frågan vidare, dock utan att jag
för dagen kan säga något närmare om
vad dessa överväganden kan leda till.

Jag vill emellertid fastslå, att staten
— som framgått av de initiativ som
tidigare tagits — i princip är beredd
att medverka till arrangemang som
medger en rationell transportorganisation
för den reguljära sjötrafiken mellan
Gotland och fastlandet i former
som innebär att en statlig insats verkligen
kommer gotlänningarna och den
allmänna utvecklingen på ön till godo.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga. Tydligt är att
ingenting har hänt i denna sak sedan
oktober 1969 när den senast var uppe
till behandling här.

Det är, herr talman, som om man vid
vissa tidpunkter här i livet behöver
stanna upp och tänka efter litet. Detta
sker ju ofta i form av jubileer och minnesstunder
när 5, 10 eller 25 år förflutit
sedan någon bestämd händelse
inträffade. Det hände för många år
sedan en sådan sak här i riksdagen
som jag tror vi har skäl att minnas,
och det med vemod. Åtminstone alla
som känner för Gotland och anser att
denna provins är en säregen klenod
bland Sveriges landskap måste i det
här fallet känna vemod. Alla som vill
att denna provins skall leva vidare
inte bara genom sina minnen och sin
skönhet utan också genom att ge möjlighet
för människorna där att leva ett
verksamt liv med en från svensk synpunkt
godtagbar standard — såväl ekonomisk
som kulturell — bör tänka på
den här händelsen. Jag tror att tillbakablicken
närmast borde ske i form
av en minnesstund här i dag.

För 25 år sedan lämnades nämligen
en motion i denna kammare om just
sjöfartsförbindelserna mellan Gotland
och fastlandet. Det var den 23 januari
1945 som socialdemokraten K. F. Sö -

derdahl i denna kammare och bondeförbundaren
Svensson i Stenkyrka i
andra kammaren lämnade dessa motioner.
Riksdagen biföll motionerna
med smärre ändringar. Men någon lösning
på problemen har ännu inte kunnat
skönjas.

Under tiden har den ene kommunikationsministern
efter den andre kommit
och gått. Inte mindre än sex stycken
har vandrat den vägen, och den
sjunde svarar här i dag att frågan har
komplicerats genom att Rederi AB
Gotland har ”avstått från att gå med
i den samarbetsöverenskommelse varom
övriga intressenter i den reguljära
sjöfarten mellan Gotland och fastlandet
varit överens”. När ett enskilt bolag
säger nej, släpper man helt och
hållet denna fråga, som rör vitala problem
för en hel provins.

Ett par statsråd har gjort s. k. krafttag
genom initiativ i form av någon ny
utredning. Det är allt. Ingen utredning
har föranlett någon åtgärd. En kommunikationsminister
sände en statssekreterare
till Gotland och han träffade
den överenskommelse som det nyligen
har talats om. Det var verkligen den
starkes grepp på den svage.

Man måste ju bli besviken när man
i dag hör, att statsrådet beklagar ”att
det inte var möjligt att nå en uppgörelse,
som enligt min mening skulle
tillgodosett Gotlandsbefolkningens intressen”.
Menar statsrådet verkligen
att det skulle gå att tillgodose Gotlandsbefolkningens
intressen med 15 miljoner
kronor på tio år, när Westerlindutredningen
ansåg att det behövdes 5
miljoner kronor per år för att få någon
utjämning?

I dag har vi fraktkostnader som är
tre gånger så höga som för motsvarande
sträckor på fastlandet. Även om det
bilburna godset stod gratis på båtarna,
skulle fraktkostnaderna mellan Stockholm
och Visby — en sträcka på cirka
20 mil — bli avsevärt högre än mellan
två orter på samma avstånd på fastlandet.
Kostnaden är 35 kronor per ton

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet

på fastlandet; det skulle kosta 55 kronor
per ton att få över godset till Gotland,
även om bilarna stod gratis på
båtarna.

Nej, herr .statsråd, detta förslag tillgodosåg
inte Gotlands intressen. Ändå
är det så att riksdagen varje gång frågan
behandlats har varit positivt inställd
till den. 1945 års riksdag var
positiv. 1963 års riksdag uttalade i
samband med sitt beslut om den statliga
trafikpolitiken att ”staten skall i
den utsträckning som blir behövlig
lämna ekonomiskt stöd åt gotlandstrafiken,
så att kostnaderna för gods- och
personbefordran mellan Gotland och
fastlandet blir i huvudsak lika med
kostnaderna för transport per järnväg
med motsvarande trafikstandard på
sträckor av samma längd”. Även 1969
års riksdag gjorde ett uttalande i frågan.
”Slutligen må framhållas” — sade
statsutskottet — ”att utskottet finner
det angeläget att de frågor som sammanhänger
med kommunikationerna i
deras helhet mellan Gotland och fastlandet
snarast får en tillfredsställande
lösning.” Det räcker inte, som statsrådet
säger, att staten i princip är beredd
att medverka till en rationell
transportorganisation med statlig insats,
så länge staten inte är beredd att
göra en verklig insats. Det erfordras
alltså pengar för att kunna göra denna
insats.

Det är verkligen svårt att förstå, tycker
jag, att det ena statsrådet efter det
andra kan gå förbi detta riksdagens
uttalande. Jag tycker att man i viss
mån nonchalerar riksdagens vilja när
ingenting görs. Om bara viljan funnes,
tror jag att det inte vore några större
svårigheter att lösa detta problem,
som dock främst är av ekonomisk natur.
Ställs bara medel till förfogande,
är det säkert tekniskt lätt att finna lösningar.
Men vi vill ha lösningar som
gör oss jämställda med riket i övrigt.
När det gäller de reguljära båtförbindelserna
vill vi alltså ha samma transportkostnader
för godset som om vi

hade haft landförbindelse med övriga
Sverige.

Har regeringen ännu ingen plan för
sitt fortsatta handlande i denna fråga?
När tänker regeringen på nytt ta kontakt
med gotlänningarna?

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill till att börja
med framhålla att jag helt instämmer
i herr österdahls uppfattning om Gotland
såsom ett naturskönt område. Jag
ber att till kammarens protokoll få
anteckna detta.

Nu var det dock fråga om kommunikationerna.
Av herr österdahls redogörelse
här skulle man lätt kunna få
den uppfattningen att det i första
hand är staten som har bromsat ett
försök till lösning av dessa problem.
Herr Österdahl talar om att utredningar,
diskussioner och kontakter har pågått
sedan 1945, vilket i sak kan vara
riktigt.

Eftersom det i herr österdahls fråga
hänvisas till vad som skett sedan oktober
i fjol, när ärendet senast var aktuellt
här i riksdagen, kan det vara
värt att nämna att frågeställaren den
gången i en replik yttrade att Gotland
under alla dessa år som den enda av
landets provinser fått lösa sina kommunikationsproblem
helt utan statlig
medverkan. Han tilläde att sänkta
transportkostnader skulle utveckla näringslivet,
ge högre trafikintensitet
o. s. v., och bakgrunden till — eller
baktanken med — hela hans resonemang
var att om bara staten visade
mer av god vilja skulle man snart komma
fram till en lösning.

Man får inte hantera sanningen på
det viset, herr Österdahl. Man får inte
mot bakgrunden av vad jag sagt i mitt
svar i dag försöka göra gällande att
det avtalsförslag som i fjol sent på
hösten i sista omgången förkastades av
en av förhandlingsintressenterna —
blott en, nämligen Rederi AB Gotland

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet

— skulle vara ett bevis på bristande
intresse från statens sida för att lösa
dessa frågor.

Jag måste på nytt upprepa, även om
det vid det här laget borde vara känt,
att i de förhandlingar som föregick
förslaget till avtal hade deltagit representanter
för olika intressen på Gotland,
bl. a. kommuner. Men i slutomgången,
när alla andra intressenter hade
sagt preliminärt ja till förslaget,
kom Rederi AB Gotland med sitt definitiva
nej. Förslaget innebar inte, herr
Österdahl, bara att staten skulle ge 15
miljoner kronor. Det innebar också,
vilket är angeläget att konstatera, rationellare
transporter i framtiden och
en hel del annat därtill.

När herr Österdahl här försöker spela
ut Gotlandsförhållandena mot fastlandsförhållandena,
är det ur min synpunkt
angeläget att till herr Österdahl
ställa frågan: Vilka taxor är det man
jämför med, när man enligt herr Österdahl
skall söka sig fram till en helt
annan taxesättning än den som bjuds
gotlänningarna i dag? Herr Österdahl
får inte missförstå mig, när jag säger
att staten med det här avtalsförslaget
har gjort ett allvarligt försök att slå
hål på den gamla bubblan. Men gotlänningarna
— Rederi AB Gotland
m. fl. — måste själva bjuda till, om
här skall bli något resultat.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för det senaste inlägget.

Statsrådet sade att det var Gotlandsbolaget
som avvisade avtalsförslaget. I
mitt anförande påpekade jag också att
om ett enskilt bolag säger nej så släpper
regeringen taget. Gotland skall väl
inte för sina förbindelser med ”moderlandet”
vara helt och hållet beroende
av ett enskilt bolag och dess åtgärder.
Avtalsförslaget innebar ju också att
Gotlandsbolaget skulle avsäga sig rätten
till inflytande på taxesättningen,
som skulle överlåtas till delegationen,

men bolaget ansåg att detta inte gick
enligt aktiebolagslagen. Jag känner inte
till hur det är med den bestämmelsen,
men faktum kvarstår att när ett enskilt
bolag säger nej i en för Gotland vital
fråga, så ligger regeringen på frågan
ett helt år utan att göra någonting åt
den. Kanske väntar regeringen på att
bolaget skall ändra uppfattning och
skriva under avtalet.

Vidare är det väl något felaktigt att,
som statsrådet sade, alla andra skrev
på. Det var inte så att alla andra som
deltog i förhandlingarna skrev på.
(Statsrådet Norling: Jag sade preliminärt.
) Jag kan upplysa statsrådet om
att landstinget icke skrev på, och
landstinget representerar väl ändå Gotland
i större utsträckning än de tre
hamnkommuner som deltog i förhandlingarna.
Dessa tre kommuner skrev
på, men landstinget skrev icke på. Därför
anser jag det vara felaktigt att säga
att de som skrev på avtalet representerade
Gotlands folk; de representerade
de hamnkommuner och de företag som
drivit verksamheten.

Vilka taxor jämför man med? Jag
förstår inte riktigt vad statsrådet menar.
För att förenkla denna fråga har
jag sagt att vi skulle behöva ha samma
fraktkostnader som om vi hade
haft landsvägsförbindelse med fastlandet.
Vi skulle alltså betala samma kostnader
för gods på bilar, som fraktas
över per båt, som om det gällt landsvägstransporter
på fastlandet med exempelvis
ASG eller Bilspedition. Vi kan
naturligtvis också tänka oss andra arrangemang.
Det finns många olika sätt
att lösa denna fråga, men när man jämför
taxorna måste man jämföra med
taxor för samma avstånd på fastlandet.

Jag tror att det är mycket lätt att
lösa denna fråga, om man bara vill
satsa pengar. Är statsrådet beredd att
satsa medel — inte bara 1,5 miljoner om
året — och medverka till en rationell
sjöfartsorganisation? Jag tror emellertid
inte att där är så stora pengar att
tjäna, även om man naturligtvis på

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Om åtgärder

alla sätt bör se till att få en rationell
organisation.

Huvuddelen av det gods som fraktas
med reguljära trafikmedel går på lastbilar
och trailers. Dessa fordon fraktas
över med båt, och kostnaderna för
denna övertransport tas slutligen ut av
dem som skall betala frakten för godset.
Det är naturligtvis då angeläget att
man träffar en överenskommelse med
dessa biltransportföretag, bl. a. ASG,
där jag tror staten har 67 procent av
aktierna och därför bör kunna få en
ordentlig kontroll över att de pengar
som staten eventuellt satsar på denna
trafik verkligen kommer Gotlandsintressena
till godo.

Jag har inte fått något svar på min
fråga, när statsrådet tänker ta upp nya
överläggningar. Jag vore mycket tacksam
om överläggningar kunde komma
till stånd inom den närmaste tiden, ty
gotlänningarna kan inte i längden fortsätta
att betala dessa fraktkostnader,
som blir allt högre och högre.

Frågan gäller i dag inte enbart de
direkta fraktkostnaderna för sjötransporten,
utan den gäller också att det
kostar mer att föra över dessa trailers
och bilar från exempelvis Nynäshamn
till Visby, när de står stilla på båten,
än vad det kostar att framföra dem samma
sträcka på landsväg på fastlandet.

Herr talmanen erinrade om att enkel
fråga krävde kort debatt.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort — bara ett par saker.

Alla de berörda kommunerna, herr
Österdahl, och de direkt berörda transportföretagen
var beredda att skriva
på. Detta vill jag säga som svar på
uppgiften att landstinget inte var berett
att skriva på. Om detta påstående
är riktigt, vill jag alltså konstatera att
de direkt berörda, kommuner och
transportföretag, var beredda att skriva
på avtalet.

för att förbättra arbetssituationen i skolan

Det avtalsförslag som man sade nej
till hade litet längre syftning, herr Österdahl,
än de 15 miljoner kronorna.
Själva avtalets tillkomst hade bl. a. till
syfte att så att säga strama upp alla
intressenter, staten, intressenterna på
Gotland och transportföretagen, till
egna insatser i avtalets anda. Detta avtal
får i och för sig ses i ett litet längre
perspektiv. Här gjordes ett försök att
få ett avtal, som i sin förlängning skulle
kunna ge betydligt mer än 15 miljoner
kronor, den siffra som nämns och
som naturligtvis är riktig i sak. Vad
vi ville med det avtal som Rederi AB
Gotland sade nej till var kort sagt att
se till att för gotlänningarna i första
hand skapa öppna och säkra garantier
för att de skulle bli jämställda med
landets befolkning i övrigt på kommunikationsområdet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder för att förbättra arbetssituationen
i skolan

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Wikströms
(fp) interpellation om åtgärder
för att förbättra arbetssituationen i
skolan, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Wikström har
frågat mig, vilka åtgärder jag avser att
vidta för att förbättra arbetssituationen
i skolan.

Samtidigt med reformeringen av utbildningssystemets
struktur har växande
uppmärksamhet ägnats åt vad som
brukar kallas skolans inre arbete. I
maj 1968 utfärdade regeringen riktlinjer
för skolöverstyrelsens arbete för
främjande av goda arbetsförhållanden
i skolan.

Utredningsarbetet skall i första hand
ta sikte på arbetssituationen och ar -

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Om åtgärder för att förbättra arbetssituationen i skolan

betstrivseln i skolan. Därmed avses
inte bara beteendeproblem utan också
den inställning som elever, föräldrar
och skolpersonal samt de lokala skolmyndigheterna
har till skolans mål,
arbetsformer, kursinnehåll och yttre
organisation. Överstyrelsen skall vidare
pröva behovet av ytterligare åtgärder
i fråga om elevvård. De problem
som sammanhänger med skoldemokrati
och elevernas utveckling till medansvar
och medinflytande utgör ett annat
betydelsefullt område för överstyrelsens
arbete.

I ett första skede har arbetet koncentrerats
till formerna för organiserad
samverkan mellan skolstyrelse,
personal och elever. Det är enligt min
mening angeläget att — i enlighet med
skolöverstyrelsens egen planering —
större tyngd nu ges åt övriga delar av
programmet.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern
för svaret, men jag skulle
bedra kammaren om jag sade att jag
är nöjd med det.

I interpellationen tecknar jag — visserligen
mycket skissartat men dock
— den situation som många i skolan
i dag verksamma upplever. Det förekommer
många uttryck där av oro inför
den egna framtiden och trötthet
inför undervisningssituationen. Jag
hävdar också att det för samhället inte
räcker med att stödja lärarna genom
anslag — även om detta i och för sig
är utomordentligt viktigt — utan att
det gäller att markera sin solidaritet
med dem som i en svår situation har
att förverkliga den nya skolans målsättningar.
Inte minst för oss politiker
gäller det att inte ta ställning för eleverna
mot lärarna eller vice versa utan
att genom medelsanvisning och genom
vår hållning markera att vi är engagerade
för en utbyggd samverkan i
skolsamhället, där alla parter skall
kunna uppleva arbetstrivsel. Det var

mot bakgrunden av den växande pressen
på både elever och lärare och mot
bakgrunden av allt fler uttryck för
upplevelser av en svår arbetssituation
som jag bad utbildningsministern redogöra
för vilka åtgärder han planerar
för att förbättra arbetssituationen i
skolan.

Man kan väl tolka utbildningsministerns
svar på två sätt. Antingen anser
han att uttrycken av oro inför arbetsläget
i skolan är överdrivna och att
det fördenskull inte finns anledning
till några särskilda åtgärder, eller också
delar han min och mångas uppfattning
att det finns många symtom på
växande oro. Men han har ändå inte
några förslag till åtgärder utan nöjer
sig med att redovisa de riktlinjer som
gavs i maj 1968 när en utredning tillsattes
i syfte att främja goda arbetsförhållanden
i skolan.

För några veckor sedan skrev en lärare
i en av våra stora dagstidningar
om läget i skolorna, som han bedömde
såsom kritiskt. Han ansåg att åtskilligt
kunde göras för att förbättra situationen,
och han nämnde bl. a. mera tid
för klassföreståndarna att utöva elevvård,
fler heltidsanställda kuratorer
och utökad klinikverksamhet. Han
ställde sig vidare tveksam till om skolreformerna
behövde komma så tätt
som fallet nu är, och han kommenterade
det med orden att om man ständigt
gräver och bökar i jorden får man
ju aldrig någon gräsmatta.

För min del kan jag inte acceptera
att man slår av på reformtakten i den
nya skolan. Om detta tror jag att vi är
överens. Det är emellertid alldeles
självklart att de krav på en ständig
och fortlöpande nydaning av skolan
som vi från politiskt håll ställer på
skolledare, lärare och elever också innebär
att vi måste ta vår del av ansvaret
för att förbättra arbetssituationen.

Jag hade kanske väntat mig att utbildningsministern
något mera utförligt
skulle ha redogjort för både vad
som hittills har planerats i den rikt -

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Om åtgärder för att förbättra arbetssituationen i skolan

ningen och vad som ytterligare kan
göras.

Det finns anledning till oro. Vid ett
symposium, som Stockholms skoldirektion
anordnade för några månader sedan
om lågstadieelevernas psykiska
hälsa, kom det fram starka uttryck av
oro inför ökande tecken på psykiska
störningar redan på lågstadiet. Från
skolpsykologer, kuratorer och lärare
krävdes kraftigt ökade insatser för att
i tid hjälpa eleverna med anpassningen
till skolan. Det tror jag är utomordentligt
viktigt. Men samtidigt framfördes
också önskemål om en utökad
kurativ verksamhet bland lärarna. Jag
tror att det är riktigt att större uppmärksamhet
ägnas åt arbetsförhållandena
för lärarna både i grundskolan
och på det gymnasiala stadiet. Det gäller
arbetsutrymmen och tekniska hjälpmedel.
Det gäller utbyggnad av den
förebyggande skolhälsovården, som i
framtiden kanske bör omfatta både
elever, lärare och annan personal vid
skolorna. Det pågår för övrigt en intressant
experimentverksamhet på den
punkten här i Stockholm. Det gäller
bättre personalvård för de i skolan anställda
kategorierna med ökade möjligheter
till omplaceringar och snabba
stödåtgärder när disciplinsvårigheter
anmäler sig i en klass eller skola.

Den nya skolan behöver pedagogisk
stödpersonal, biträdeshjälp, ändamålsenliga
lokaler, adekvata hjälpmedel,
ökad satsning på fortbildning för lärare
och över huvud taget en ökad satsning
på hela det pedagogiska utvecklingsarbetet.
Det finns oerhört mycket
att göra här, och jag är glad över att
utbildningsministern i sitt svar hävdar
att skolöverstyrelsen nu bör ägna mer
omsorg åt dessa sidor i det väldiga
problemkomplex som arbetssituationen
och arbetstrivseln i skolan utgör.

Jag berörde i min interpellation frågan
om politikernas hållning till detta
problemkomplex. I ett uppmärksammat
anförande i andra kammarens remissdebatt
i höstas talade rektor Eva

Åsbrink om dessa frågor och sade bl. a.:
”Man frågar sig onekligen om det finns
många yrkeskategorier i vårt land som
för närvarande får utstå så hård press,
inte minst på sin arbetsplats, som lärarkåren.
Lojalt och ambitiöst har den
följt alla de nya direktiven för skolans
arbetsformer, och på alla vis har den
sökt sätta sig in i de nya ämneskraven,
eftersom lärarkåren är eu kår, som
faktiskt av fri och glad vilja valt sitt
yrke. Lärarkåren har de senaste åren
varit och är alltjämt tyvärr utsatt för
något som liknar en hetsjakt, inte
minst i pressen. När därtill kommer
den disciplinlöshet som omvittnas från
så många håll —---kan yrket inne bära

en nästan övermänsklig påfrestning.
Jag tror att var och en som sakligt
undersöker förhållandena skall
finna att den lärarkår vårt land har
är värd beundran. Äntligen har denna
kår börjat få stöd från SÖ:s sida genom
SÖ-chefens uttalande efter att tidigare
alltid ha fått höra att alla fel
berodde på lärarna.”

De förhållanden som fru Åsbrink berörde
är kanske de som för närvarande
upplevs såsom mest problematiska
av lärarna. Det är därför som jag anser
det viktigt att den debatten förs
vidare också i politiska sammanhang.

När generaldirektören i So tog upp
dessa frågor i sitt anförande i Östersund
väckte det stor uppmärksamhet.
Så här efteråt kanske man kan fundera
på varför det väckte så stor uppmärksamhet.
Det kan ju inte anses orimligt
att chefen för ett statligt ämbetsverk
diskuterar centrala angelägenheter för
den personal, som han är satt att leda,
och tar den i försvar mot ensidiga och
orättvisa beskyllningar och mot det
som Eva Åsbrink kallade ”en hetsjakt”
mot lärarkåren. Vad som förvånar är
faktiskt att det skall väcka uppmärksamhet,
när SÖ:s chef säger det. Detta
i sin tur -— det är min poäng ■—• antyder
behovet av att även vi politiska
förtroendemän engagerar oss mer i
dessa frågor och ger lärarna vårt mo -

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Om åtgärder för att förbättra arbetssituationen i skolan

raliska stöd i deras dagliga arbete för
att förverkliga de skolreformer som
vi har beslutat. Här hade väl varit ett
utmärkt tillfälle för utbildningsministern
att göra detta.

Jag är inte säker på att lärarna tycker
att utbildningsministerns svar på
frågan, vilka åtgärder han avser att
vidta för att förbättra arbetssituationen
i skolan, är vare sig uttömmande
eller tillfredsställande. Jag vill tillägga
att också eleverna naturligtvis har allt
intresse av att arbetstrivseln i skolan
ökar och att arbetsförhållandena förbättras.
Deras studieresultat är i hög
grad beroende av att de hjälpmedel
finns som jag har antytt och att arbetssituationen
i sin helhet blir så positiv
som möjligt.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Om herr Wikströms
interpellation haft samma innehåll som
hans replik här, hade kanske också
mitt svar varit något annorlunda utformat! Men

detta kan måhända repareras
genom att jag hänvisar till det anförande
som jag höll på skolveckan, där
jag mycket utförligt utvecklade den
problematik som herr Wikström nu
har tagit upp. Sådana åtgärder som
herr Wikström gav exempel på såsom
önskvärda är i långa stycken precis
vad vi nu förbereder. Det är en reformverksamhet
som vi anser önskvärd
och riktig och som vi bygger ut i takt
med våra resurser.

Jag vill nämna, eftersom de mera
långsiktiga perspektiven kom in i bilden,
att jag anser att införandet av
t. ex. en obligatorisk förskola ger stora
möjligheter att komma till rätta med
en hel del av de problem som skolan
i dag upplever. Det är säkerligen riktigt
att en rätt stor grupp av barn som
börjar skolan har problem vilka borde
ha behandlats tidigare än vad som i
dag är fallet. Här skulle utan tvekan
ett samarbete mellan skola och barna -

vård kunna åstadkomma en hel del positiva
resultat. Man kan tänka sig åtgärder
insatta ända från spädbarnsåldern,
via 4-årsundersökningen, i förskolan
och när det gäller själva skolan.
Det är bara en skiss som jag här anger,
men jag tror att det är en möjlig reform.

En annan punkt är den sociala segregationen,
som i dag tyvärr förekommer
i våra skolor och som gör att en
del lärare säkerligen blir extra belastade,
får fler problem att arbeta med
än om vi hade en jämnare fördelning
på olika klasser och skolor.

En tredje faktor som jag tror man
skall ha med i bilden är den konflikt
med läroplanen som existensen av betyg
innebär, där jag tror betygen
ibland kan ha en klart negativ betydelse.

Detta gäller långsiktiga åtgärder,
som jag emellertid tror det är utomordentligt
viktigt att föra in i diskussionen
och i reformverksamheten. Jag
har gärna velat säga det efter herr
Wikströms replik här.

Beträffande den ursprungliga interpellationen
skulle jag vilja säga att jag
för min del finner det rätt förvånande
att man i den allmänna diskussionen
lyckas konstruera en motsatsställning
mellan ökad elevdemokrati och lärarens
roll. Jag ser det så att ett vidgat
samarbete i skolan med nödvändighet
ställer större krav på läraren. Det är
säkerligen svårare att vara lärare i ett
sådant skolsamhälle än vad det var i
det gamla, mer auktoritärt inriktade
skolsamhället.

Med det följer att i den experimentverksamhet
som vi nu är inne på är
det utomordentligt viktigt att elever
och lärare känner både ansvar och
vilja att på ett så bra sätt som möjligt
utnyttja den frihet som den nya situationen
innebär. Varje konstruktion av
motsatsställningar mellan elever, lärare
och övrig personal tror jag är inte
bara olycklig utan också i allra högsta
grad obefogad.

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Interpellation ang.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Utbildningsministern
tyckte bättre om mitt inlägg i dag än
om min interpellation. Jag får väl replikera
på samma sätt, nämligen att
jag tyckte att utbildningsministerns
replik nu var bättre än interpellationssvaret.

Vi är överens om behovet av obligatorisk
förskola, om utbyggt samarbete
mellan skola och barnavård och om
allt det andra. Jag tror att det är väldigt
angeläget att understryka, att det
inte bör och inte får råda någon motsatsställning
mellan elevdemokrati och
omsorg om lärarnas arbetsförhållanden.
Svårigheten är väl att så många
lärare upplever omvandlingen som påfrestande.
Vad jag ville framhålla var
också behovet av att vi politiker tar
vår del av ansvaret. Vi måste satsa lika
stor uppmärksamhet på en utbyggd
elevdemokrati som på åtgärder för att
möta lärarnas förändrade arbetssituation.

Jag tror att vi är överens om många
av de åtgärder som här behöver genomföras,
och jag tror att vi även är
överens om att det är nödvändigt att
om möjligt öka takten, så att redan den
lärargeneration som nu tjänstgör ute
i skolorna skall få uppleva åtgärder
som underlättar arbetssituationen och
skapar ökad trivsel för den.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Nordiska rådets adertonde
session i Reykjavik beviljades herrar
Helén, Hernelius, Arne Geijer, Palm och
Lars Larsson, fru Segerstedt Wiberg,
herr Paul Jansson, fröken Banmark
samt herrar Eric Carlsson och Sundin
för tiden den 6—den 12 innevarande
månad.

skatteflykt av utländska företag i Sverige
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

12, angående överlåtelse av en fastighet
i Jokkmokks kommun; och

nr 21, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut.

Interpellation ang. skatteflykt av utländska
företag i Sverige

Herr WERNER (vpk) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Antalet utlandsägda
företag i Sverige ökar. Det förefaller
vara en utbredd företeelse att dessa
bolag reglerar sina förbindelser med
moderbolagen på ett sådant sätt, att
de intar en särställning i skattehänseende
gentemot svenska företag av
motsvarande storlek och verkande inom
samma bransch. När det exempelvis
gäller bensin- och oljebolagen tycks
moderbolagen vid sina leveranser betinga
sig sådana priser, att de i Sverige
verksamma bolagen praktiskt taget inte
erlägger någon skatt alls. Även om
förutsättningarna skiljer sig för andra
typer av företag, kan förhållandet i
sak vara likartat.

Följande uppgifter avser i Sverige
verksamma bensin- och oljebolag, varav
merparten i utländsk ägo. Uppgifterna
gäller taxeringsåret 1969 (inkomståret
1968). För Texaco Oil AB
saknas uppgifter.

Jämförelsen med det svenska Oljekonsumenterna
— OK — ger en föreställning
om problemets omfattning.

Dessa förhållanden måste anses oefterrättliga
och kan inte accepteras.
Med det växande antalet utlandsägda
företag kan det sammanlagda undanhållna
skattebeloppet öka. I samband
med den skattereform som skall genomföras
bör åtgärder vidtas för att
komma till rätta med undanhållande

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Interpellation ang. skatteflykt av utländska företag i Sverige
Bolag Omsättning Rörelsekronor
intäkt

kronor

Taxering till
statlig inkomstskatt

kronor

Koppartrans

Försäljnings AB Mobil Oil AB	171 491 584	319 726	0
Sweden Oljekonsumenterna	140 198 732	1 335 731	0
— OK Svenska BP	820 785 305	3 166 547	2 253 600
Olje AB Svenska Esso	1 035 100 000	513 064	0
AB Svenska Fina	1 027 000 000	2 086 499	0
AB	26 451 464	58 221	0
Svenska Gulf AB Svenska Murco	281 535 836	343 813	0
Petroleum AB	49 544 218	344 079	0
AB Svenska Shell	1 199 304 662	635 174	0
AB Svenska Uno-X	86 900 000	633 950	178 820
av skattebelopp på vägar som här illu-strerats. Med hänvisning till det anförda hem-	kommer förslag härom i samband den skattepolitiska reformen?

ställer jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Kan statsrådet upplysa om i vilken
omfattning i Sverige verksamma
utlandsägda företag undanhåller belopp
från statlig och kommunal beskattning? 2.

Avser statsrådet att vidta några
åtgärder i syfte att hindra utlandsägda
företag att undanhålla belopp från
statlig och kommunal beskattning, och

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 15.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 6 februari 1970

Nr 5

Fredagen den 6 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Om effektivare kontroll av sjukhusapparatur Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Nymans
(fp) interpellation om effektivare kontroll
av sjukhusapparatur, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta för
ökad kontroll av ny teknisk-medicinsk
utrustning samt för noggrannare övervakning
och bättre omvårdnad av sådan
utrustning. I interpellationen framhålls
särskilt behovet av kontroll i fråga
om elektrisk utrustning.

Normer för elektrisk utrustning, fastställs
av Svenska elektriska kommissionen.
Tillsammans med denna kommission
arbetar sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut
— SPRI — på att få fram ett underlag
för svenska normer för elektriska
installationer på sjukhus. SPRI deltar
även i ett internationellt normarbete,
som behandlar säkerhet hos elektro-medicinsk
apparatur. Vidare kommer
SPRI i samarbete med kommerskollegium
att i vår ge ut ett sammandrag
av gällande elektriska säkerhetsföreskrifter
avsett för tekniker inom
sjukvården. SPRI ger också ut s. k.
svenska sjukhusstandards, vari olika
inom sjukvården använda apparater
m. m. specificeras. Slutligen kommer
en av Svenska landstingsförbundet och
SPRI tillsatt kommitté att inom kort
publicera en rapport om den tekniska
tjänstens omfattning och organisation
vid sjukhusen.

I fråga om egenskapsredovisningen utför
SPRI en rad undersökningar av teknisk-medicinsk
apparatur, t. ex. EKGoch
intensivvårdsapparater, pacemaker
och dialysapparater. SPRI kommer
även att kliniskt pröva röntgenapparater.

Det bör även framhållas att en specialutbildning
i medicinsk teknik, som
kommer att anordnas vid högskolan i
Linköping, ger ökade möjligheter för
sjukvårdshuvudmännen att få specialutbildad
personal för skötsel och övervakning
av teknisk-medicinsk utrustning.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Av svaret framgår att åtskilligt håller
på att ske inom medicinsk teknik
och när det gäller säkerhetsföreskrifter.
Vi kommer att få ett underlag för
svenska normer för elektriska installationer
på sjukhus. Vi kommer att få
sammandrag av gällande elektriska säkerhetsföreskrifter
avsedda för tekniker
inom sjukvården. Vi får en specifikation
av svenska sjukhusstandards
för olika inom sjukvården använda apparater
och dessutom en rapport om
den tekniska tjänstens omfattning och
organisation. Vidare skall röntgenapparater
m. m. kliniskt prövas.

Herr talman! Någon har frågat: Hur
länge skall det dröja, hur stora onödiga
kostnader skall vi anse oss ha råd med,
hur många olyckor skall inträffa, innan
adekvata åtgärder vidtages? Herr statsrådet
har svarat med att tala om vad
som nu är att vänta, och jag är som

Nr 5

Fredagen den 6 februari 1970

Om effektivare kontroll av sjukhusapparatur

interpellant tacksam för det positiva
svaret och hoppas att åtgärderna skall
få önskad effekt.

Men må det tillåtas mig att ändå ge
några kommentarer till nuvarande förhållanden,
som starkt motiverar skyndsamma
åtgärder, inte minst då det gäller
att skapa en organisation av specialutbildad
personal för skötsel och övervakning
av teknisk-medicinsk utrustning.
Och då kanske jag i första hand
inte tänker på högskoleingenjörer och
licentiater utan på läroverksingenjörer.

Den medicinska tekniken inrymmer
en rad av uppgifter från kvalificerad
forskning till service av utrustningar,
enkla och komplicerade. Vi vet att behovet
av tekniker med viss medicinsk
utbildning som kan utvälja, sköta,
granska och kontrollera sjukhusens
tekniska apparatur stiger i takt med
den tekniska expansionen inom sjukvården.
Men man måste tyvärr ändå
säga att utvecklingen har gått relativt
långsamt när det gäller att anställa teknisk
personal på våra sjuk- och vårdanstalter.
Jag är dock medveten om,
herr talman, att en hel del pågår, att
man håller på med försöksverksamhet
vid Södersjukhuset, att man i Umeå har
en särskild medicinsk-teknisk avdelning
med åtta anställda, att man i Linköping
planerar en central serviceverkstad
och att det händer en hel del också
i Lund och Malmö, men i stort har
utvecklingen tyvärr gått litet för långsamt.

Det finns naturligtvis orsaker till
detta. En orsak har framhållits vara att
sjukvårdens organisation är splittrad
på olika huvudmän. Man kanske också
kan säga att staten tyvärr inte har gått
före i utvecklingen på detta område.
SPRI har hitintills kanske haft alltför
små resurser för att följa upp den tekniska
säkerheten på utrustningar och
apparatur. Landstingens inköpscentral
har tidigare saknat experter, speciellt
i fråga om apparater. Jag vet emellertid
att man helt nyligen har tillskapat
en försäljningsorganisation för elektro -

nisk sjukhusapparatur. Och hur har
statsrådet det inom sitt eget departement
när det gäller medicinsk-tekniska
experter? De centrala initiativen har
låtit vänta på sig, och under tiden har
landstingen i allmänhet, även om som
jag nämnt det finns undantag, varit avvaktande
i fråga om att anställa tekniker
i den omfattning som skulle ha varit
önskvärd.

Förutsättningen för en noggrannare
övervakning och ett bättre underhåll
av apparaturen vid sjukhusen och vårdanstalterna
är att en organisation av
sjukhusingenjörer byggs ut. Man måste
väl ändå säga att med hänsyn till de
stora kostnader som lagts ned i denna
dyrbara apparatur — jag har hört siffran
10 miljarder kronor för de mobila
utrustningarna i vårt land — skulle det
vara väl värt att satsa på tekniker som
ägnar tillbörlig vård åt dessa utrustningar.
Främst tror jag att det gäller
att fortbilda läroverksingenjörer som
det nu finns god tillgång på.

Köparna, d. v. s. landstingen och sjukhusen,
saknar troligen fortfarande tillräckliga
upplysningar om den medicinska
apparaturen och utrustningen
och därtill också en egen uppfattning
när det gäller att bedöma den ofta invecklade
apparaturens funktion. Vad
beträffar narkosutrustning har det tillsatts
en arbetsgrupp för att utfärda säkerhetsbestämmelser.
Anledningen var
några olycksfall i mitten av 1960-talet.
Villkor som borde ställas på en utrustning
som bjuds ut av tillverkaren inom
eller utom landet är att utrustningen
noga prövats medicinskt, ett slags egenskapsredovisning
och i vissa fall typgodkännande.
Herr statsrådet har nu
meddelat att SPRI kommer att kliniskt
pröva röntgenapparater och att institutet
redan i fråga om egenskapsredovisningar
utför en rad undersökningar
av viss teknisk-medicinsk apparatur.
Jag är angelägen att framhålla att jag
tror att denna verksamhet inte alltför
mycket bör begränsas. Jag tror att mycket
skulle vara att vinna om den blev

Fredagen den 6 februari 1970

Nr 5

mer omfattande än att kanske enbart
gälla eu och annan utrustning.

En organisation bestående av några
tiotal tekniker med möjlighet att utnyttja
befintliga laboratorier och med
tid att utföra provning och kontroll av
ny utrustning, skulle snart förhindra
att undermåliga hjälpmedel släpps ut
på marknaden. Vi behöver ett konsumentmedvetande
hos beställarna, hos
köparna, så att de själva kan kontrollera
vad de får för slags utrustningar.
Detta har nu i alltför stor utsträckning
saknats inom vårt svenska sjukhusväsende.
Det räcker inte att man köper
service på kommersiell basis i samband
med att utrustningarna beställes och
att denna service endast omfattar en
kort tid. Service behövs under så att
säga hela livsperioden av våra utrustningar,
om de inte skall fördärvas.

Om man på sjukhusen hade bättre
tillgång till opartisk teknisk personal,
skulle det kunna medföra väsentliga besparingar,
eftersom sådan utrustning
är dyr och nu ofta inköps av icke sakkunniga.
Det är inte lätt att välja rätt
utrustning. Jag kan ge ett exempel: Det
finns kardioskop som kostar 6 000 kronor;
motsvarande instrument som används
i andra sammanhang kostar kanske
bara en fjärdedel. Det finns mycket
stora besparingar att göra på detta
område, om man har sakkunniga inköpare
och beställare.

En annan allvarlig fråga är den vardagliga
elsäkerheten. Respekten för de
faror som är förknippade med elektrisk
utrustning på våra sjukhus och vårdanstalter
liksom överallt i samhället behöver
verkligen höjas. Denna respekt
är alltför låg i synnerhet på våra sjukhus,
framhåller en del experter. Här
behövs upplysning, föreskrifter och
kontroll. Det finns med andra ord, herr
talman, inom säkerhetsområdet på sjukhusen
oerhört mycket att förbättra, liksom
då det gäller upphandling av medicinsk
apparatur och vård av den.

Herr talman! Det kommer troligen
att ta relativt lång tid innan en effektiv

effektivare kontroll av sjukhusapparatur
organisation av tekniker på våra sjukhus
blir funktionsduglig och klar. Egenskapsredovisning
och krav på typbesiktning
fordrar däremot inte så lång
tid att organisera, och det kan omedelbart
ge effekt. Det vore därför värdefullt
att man till att börja med satte in
sin kraft på att få fram en sådan egenskapsredovisning,
vilket också antytts
i socialministerns svar.

Min förhoppning är att statsrådet genom
nu angivna och även andra åtgärder
ser till att det skapas en ökad säkerhet
inom sjukvårdsväsendet och att
vi får erforderligt underhåll av medicinsk-teknisk
utrustning.

Med detta, herr talman, ber jag än en
gång att få tacka statsrådet för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är säkerligen så att
vi här har ett område där mycket är
att göra. På den punkten delar jag herr
Nymans mening. Tillkomsten av SPRI
var i sig själv ett uttryck för att bl. a.
den tekniska utvecklingen nu kräver
alldeles speciella åtgärder och insatser.
SPRI verkar ju i hög grad på detta fält.
Jag har i korthet redovisat en del av
de aktiviteterna.

Herr Nyman säger att det går långsamt
då det gäller att anställa tekniker
på sjukhusen. Det är möjligt, men jag
vill parentetiskt säga till herr Nyman
att det inom detta område har inrättats
ingenjörstjänster på statens eget sjukhus,
KS. Där har vi också en institution
för medicinsk-teknisk utveckling. Det
är alltså mycket på gång. Men vad som
är intressant på detta område är naturligtvis
att just den teknisk-medicinska
utvecklingen har gått så kolossalt fort
under 1960-talet. Detta i sig självt uppfordrar
ju huvudmännen till specifika
och speciella insatser. Dessa insatser
är nu under planering där man inte redan
har etablerat konkreta åtgärder,
vilket är fallet på åtskilliga håll.

Jag vill slutligen, herr talman, endast
hänvisa till att jag i mitt interpella -

34 Nr 5 Fredagen den 6 februari 1970

Interpellation ang. stadsplanefrågor och riksplanering vid lokalisering av industrier

till västkusten

tionssvar påpekat att SPRI utför en säkerligen
mycket viktig och värdefull
egenskapsredovisning av teknisk-medicinsk
apparatur av särskilt det slag
som är av stor betydelse, t. ex. EKG- och
intensivvårdsapparater, pacemakers och
dialysapparater, som vi alla vet är
känsliga tekniska instrument men utomordentligt
viktiga och värdefulla för
de medicinska insatserna.

Herr talman! Jag tror att herr Nyman
har tagit upp en viktig fråga i sin
interpellation till mig och att det är ett
område som kräver fortsatt uppmärksamhet
och fortsatta insatser.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag är glad över det sätt
på vilket socialministern har behandlat
detta problem. Det råder inga delade
uppfattningar mellan socialministern
och mig i fråga om att detta är ett viktigt
område och att det finns utomordentligt
mycket att uträtta här.

När jag säger att det har gått långsamt,
är jag också medveten om att det
rör sig om en stor organisation och att
det är olika organ som har att bestämma.
Men det är kanske inte okänt för
socialministern att man i Göteborg vid
Chalmers har utbildat ett 40-tal civilingenjörer
till sjukhusingenjörer och
att det hittills varit rätt svårt att placera
dessa, åtminstone enligt en notis
som jag såg i fjol. Det går alltså litet
trögt. Det beror kanske på att man inte
har fått några anvisningar centralt, men
i den mån sådana anvisningar utfärdas
och efter den utredning, som ligger färdig
och som jag faktiskt fått tillfälle att
ta del av i dag, kanske anställandet av
tekniker tar fart och vi sålunda får en
organisation som kommer att fylla en
stor uppgift.

Statsrådet Aspling och jag har, som
sagt, inga delade uppfattningar i denna
fråga. Jag önskar att socialministern
skall få uppleva framgång inom detta
område.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl Maj:ts proposition nr 12,
angående överlåtelse av en fastighet i
Jokkmokks kommun.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 21,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1969 vid dess femtiotredje sammanträde
fattade beslut.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning;
samt

nr 5, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1969; ävensom

första lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av verkställd granskning av
riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning.

Interpellation ang. stadsplanefrågor och
riksplanering vid lokalisering av industrier
till västkusten

Herr SKÄRMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I april 1964, då striden
stod hård om skogsägarnas planerade
sulfatfabrik vid Lahäll i Värö, ställde
jag en enkel fråga till dåvarande kommunikationsministern
om en översiktlig
riksplanering av i första hand våra
kusttrakter. Avsikten var att genom en
sådan plan i grova drag lämna besked
om var fältet var fritt för olika slag av
markutnyttjanden och därigenom undvika
sådana överraskningar, ingrepp i
människors planer och upprivande

Nr 5

Fredagen den 6 februari 1970

Interpellation ang. staänplanefrågor och riksplanering vid lokalisering av industrier

motsättningar, som bl. a. massafabriken
i Vård åstadkom. I svaret konstaterade
statsrådet Skoglund, att det rörde sig
om en fråga av mycket stor räckvidd
men påpekade även att ett stort material
var samlat i kustkommunernas generalplaner
och i de regionplaner, som
omfattar kustbygder. Men inget hände.

Tillsammans med några andra riksdagsmän
återkom jag därför till saken
i en motion året därpå. I denna begärdes
en ”översiktlig riksplanering av i
första hand våra kusttrakter”. Motionen
fick stöd av remissmyndigheterna och
fick av allmänna beredningsutskottet
en s. k. välvillig skrivning, däri man
gav Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört. Men åtminstone utåt syntes
inget hända, varför jag fann mig föranlåten
alt i februari 1966 framställa
en interpellation, som besvarades onsdagen
den 25 maj med i huvudsak hänvisning
till ett föredrag inför Föreningen
för samhällsplanering två dagar tidigare.

Dåvarande kommunikationsministern
Palme ställde därvid i utsikt en riksomfattande
markanvändningsplan och
meddelade, att arbetet med hur planeringen
skulle organiseras pågick inom
departementet. Detta resulterade i studier
inom kommunikationsdepartementet
genom en riksplaneringsgrupp, som
i juni 1969 under rubriken Fysisk riksplanering
i tre häften, som kommit
riksdagsmännen till handa, redovisade
sina ”Förarbeten för riksomfattande
översiktlig fysisk planering, materialredovisning
juni 69”.

Men när naturvårdsverket i oktober
1968 med anledning av planerad industrialisering
av Brofjordenområdet vid
Sjöbol-Humlekärr i Lysekils stad efterfrågar
hur denna lokalisering stämmer
med den översiktliga länsplaneringen
kan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län i denna del blott svara: ”Någon
fysisk översiktlig länsplanering föreligger
icke för länet.” Trots detta och
fastän det rör sig om landets kanske

till västkusten

allra förnämsta fritidsregion kan länsstyrelsen
genom länschefen, men med
reservation från förutom föredraganden
alla övriga som deltagit i ärendets
slutliga behandling, tillstyrka lokalisering
av oljeraffinaderi in. in. till Brofjorden.
Därmed hade man även här
åstadkommit en upprivande strid mellan
å ena sidan främst Lysekils stad
och å andra sidan de markägare som,
ehuru de flesta är enligt lag icke direkt
berörda sakägare, dock ser både sin
trivsel och sina fastighetsvärden hotade.

Frågan har emellertid även elt mera
allmänt och principiellt intresse. När
länets naturvårdsråd tillstyrker lokaliseringen
i yttrande den 24 september
1968 så gör man det med den reservationen
att en lokalisering av OK-raffinaderiet
till Brofjorden ”icke får föregripa
den nödvändiga och pågående
riksplaneringen”. Jag har ovan redovisat
hur långt riksplaneringen hunnit
och för att icke föregripa denna borde
således med lokaliseringen anstå. Icke
desto mindre har man gått i författning
om antagande av stadsplan. Dess fastställelse
i befintligt skick har icke kunnat
tillstyrkes av överlantmätaren och
har av länsarkitekten alls icke kunnat
tillstyrkas. Icke desto mindre har länsstyrelsen
om ock på vissa villkor tillstyrkt
dess fastställelse och den 1 december
1969 översänt ärendet till civildepartementet.

Överlantmätaren påpekar i sitt yttrande
rent allmänt hur man genom Lysekilslokaliseringen
bildar en kedja av
miljövådliga industrier från massafabriken
vid Lahäll med atomkraftverket
i Ringhals, via Göteborg 5 mil norr därom,
via Stenungsund 4 mil norr om
Göteborg, via Brofjorden 4 mil norr om
Stenungsund, via den tänkta plutoniumfabriken
vid Sannäs, 5 mil norr om Brofjorden
till Idefjorden (Halden) vid
norska gränsen 4 mil norr om Sannäs.
Då enligt professor Brosset luftföroreningen
från en industri av ovanstående

Fredagen den 6 februari 1970

36 Nr 5

Interpellation ang. stadsplanefrågor och riksplanering vid lokalisering av industrier
till västkusten

art har en verkningsradie på 2 mil så
täcks praktiskt taget hela kustremsan
in.

Behandlingen av hela ärendet, som
sålunda renodlats till en stadsplanefråga,
är full av motsättningar och reservationer.

Enligt sjöfartsverket finns t. ex. inte
något hamnläge med bättre angöringsoch
inseglingsförhållanden på Västkusten
än Brofjorden. Enligt professor Curt
Falkemos undersökningar och beräkning
av strömmar och avdrift ”erfordras
den yttersta kallblodighet och skicklighet
hos befäl och lots” för att lyckas
med inseglingen. Vi vet vad en olycka
med en supertanker i dessa vatten skulle
betyda. Här skall enligt uppgift dock
en förutsättningslös utredning ske, och
jag förutsätter att denna måste föregå
stadsplaneärendets slutbehandling.

Värre torde vara att i hela detta stora
och komplicerade ärende inte redovisas
några företagsekonomiska eller
kommunalekonomiska utredningar. Hur
gärna man än skulle önska Lysekilsområdet
och hela norra Bohuslän en
industrilokalisering, om ock av mindre
nedsmutsande och riskfyllda industrier,
så kan man inte undgå att konstatera
de stora ekonomiska åtaganden, som
staden påtagit sig och som bort redovisas
i en ekonomisk kalkyl till stadsplanen.
Man är även frestad att instämma
i länsarkitektens yttrande, när
han säger: ”Inte ens för det alternativ
som OK nu sedan länge varit inriktad
på har emellertid material tagits fram
som möjliggör en mera total samhällelig
bedömning, och underlaget för jämförelse
mellan denna lokalisering och
tänkbara alternativ ger i flera avseenden
utrymme endast för förmodanden.”

Vidare finns vid en sådan jämförelse
inga ekonomiskt uppskattade värden
på de ytterst dyrbara natur- och fritidstillgångar,
som här delvis går till
spillo men framför allt ställs i riskzon.

Med stöd av vad jag ovan anfört och
med hänsyn till de stora värden det
gäller och de risker en lokalisering till
Brofjorden av detta slag oundvikligen
medför för både direkt berörda parter
och en bredare allmänhet hemställer
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet det möjligt att avgöra
komplicerade och kontroversiella
stadsplanefrågor utan att avvakta riksplaneringen? 2.

Om så anses möjligt, bör inte före
ärendets slutbehandling detsamma kompletteras
med företagsekonomiska och
kommunalekonomiska utredningar så
att en totalbedömning av lokaliseringen
kan ske?

3. Har statsrådet till sitt förfogande
vid bedömningen metoder, som möjliggör
att sätta ett pris på naturen, eller
hur bedömes denna komponents värde
i sammanhanget?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970