Tisdagen den 3 december (Riksdagens protokoll 1968:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41

ANDRA KAMMAREN

3—4 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 december

Svar på interpellationer av:

herr Thylén (h) ang. anvisande av statliga medel för Lutherhj alpens

och Röda Korsets hjälpverksamhet..........................

herr Lorentzon (vpk) ang. tillverkning av visst bekämpningsmedel

mot oljeskador............................................

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. statsbidragen till avloppsreningsverk
................................................

herr Lundberg (s) ang. transportfrågornas betydelse för näringslivet,

m. ......................................................

herr Thylén (h) ang. åtgärder för att tillgodose tätorternas behov

av fritidsområden.........................................

fru Sundberg (h) ang. åtgärder mot brandrisker vid användning av

syntetiskt material........................................

herr Persson i Heden (ep) ang. ökad användning av arbetslöshets medel

för underhåll av allmänna vägar.......................

herr Nilsson i Östersund (s) ang. åtgärder mot arbetslösheten inom

skogslänen...............................................

herr Jonasson (ep) ang. åtgärder för att skapa ett differentierat

näringsliv i glesbygdsområden..............................

herr Källstad (fp) ang. förstärkning av utbildningen i psykologi

vid universiteten..........................................

herr Jönsson i Arlöv (s) ang. besvär över skolstyrelses beslut beträffande
tjänstetillsättning....................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Werbro (fp) ang. tidpunkten för beslut beträffande tjänsteställning
inom krigsmakten.................................

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr il

Nr 41

Innehåll

Sid.

herr Hugosson (s) ang. den grekiska konsulärrepresentationen i

Sverige.................................................. 35

herr Lorentzon (vpk) ang. pälsdjursuppfödning i Norrland i syssel sättningsfrämjande

syfte................................... 35

herr Nordgren (h) ang. beslutad utredning om samordning och förenkling
av företagens uppgifts- och uppbördsskyldigheter...... 35

fröken Wetterström (h) ang. åtgärder mot illegal narkotikadistribution.
.................................................. 35

Onsdagen den 4 december fm.

Meddelande ang. plena torsdagen den 5 och fredagen den 6 december 36
Svar på interpellationer av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. åtgärder
mot buller och herr Andersson i Örebro (fp) i samma ämne.... 36

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken 45

Riktlinjerna för utrikespolitiken................,................ 59

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m..................... 60

Meddelande ang. 1969 års remissdebatt.......................... 119

Onsdagen den 4 december em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m. (forts.)............. 120

Vissa ändringar i skollagen..................................... 148

Undervisningen i kristendomskunskap........................... 149

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m......... 150

Ändringar i banklagstiftningen.................................. 157

Ökad statlig företagsamhet i Norrland m. m...................... 162

Förstatligande av gruvindustrin m. m............................ 165

Införsellag m. m............................................... 170

Meddelande om enkel fråga av herr Lindahl (s) ang. viss rådgivning
till beskickningschefer....................................... 187

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 december fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, om inrättande av en handelskammare
i Tyska Demokratiska Republiken....................... 45

— nr 12, ang. riktlinjerna för utrikespolitiken.................... 59

— nr 13, om förhandlingar angående möjligheterna att skapa ett

nordiskt neutralitetsförbund................................. 60

Statsutskottets utlåtande nr 176, om ändrade inryckningstider för vissa

värnpliktiga............................................... 60

—- nr 177, om bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet......... 60

— nr 178, ang. behandlingen av värnpliktsfrågor................. 60

Innehåll

Nr 41

Onsdagen den 4 december em.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. revidering av läroplan för

grundskolan............................................... 120

Andra lagutskottets utlåtande nr 71, ang. revidering av läroplan för

grundskolan............................................... 148

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 44, om utarbetande av en
kristen elementarlärobok för skolundervisningen, om den kristna
etikens roll vid ungdomens fostran samt om undervisningen i
kristendomskunskap........................................ 149

Statsutskottets utlåtande nr 180, ang. kostnadsfördelningen mellan

staten och kommunerna m. m................................ 150

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för
belopp, som tillförts vissa för prisreglering bildade stiftelser, m. m. 157

— nr 67, ang. ändring i förordningen om kupongskatt, m. m........ 157

Bankoutskottets utlåtande nr 60, ang. ändringar i banklagstiftningen 157

— nr 61, om utredning angående bankväsendet................... 162

— nr 62, ang. förordning om fusion inom stadshypoteks- och bostads kreditinstitutionerna,

m. m.................................. 162

■— nr 63, ang. vissa inrednings- och anslagsfrågor avseende provisoriska
lokaler för riksdagen................................... 162

— nr 64, om ökad statlig företagsamhet i Norrland m. m............ 162

— nr 65, om förstatligande av gruvindustrin m. m................. 165

Första lagutskottets utlåtande nr 48, ang. införsellag m. m........... 170

— nr 50, ang. lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för

den allmänna gudstjänsten, m. m............................. 187

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

;)

Tisdagen den 3 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den22nästlidne
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. anvisande av
statliga medel för Lutherhjälpens och
Röda Korsets hjälpverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Thylén har frågat
statsministern om man från regeringens
sida vore beredd att ställa medel till förfogande
för att möjliggöra att den nuvarande
hjälpverksamheten som bedrives
av Lutherhjälpen och Röda korset
i Nigeria/Biafra kan fortsätta. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Regeringen har sedan i somras successivt
ställt sammanlagt 3 miljoner kronor
till olika hjälporgans förfogande för
detta ändamål. Detta belopp har via
SIDA disponerats så att Svenska röda
korset tilldelats 2 miljoner kronor, Lutherhjälpen
600 000 kronor och Rädda
barnen 150 000 kronor. 250 000 kronor
är ännu odisponerade, för att av SIDA
fördelas vid senare lämpligt tillfälle. För
Svenska röda korsets verksamhet förutses
under november månad ett underskott
på cirka 1,5 miljon kronor. Organisationen
har hemställt om ytterligare
statligt bidrag till verksamheten
med 1 miljon kronor, vilket beviljades
den 29 november.

För Lutherhjälpen och Rädda barnen
kan medelsbehov, som inte kan täckas
utan statlig hjälp, komma att uppstå

längre fram, varvid framställningar om
statliga bidrag från dessa kan förväntas.
Regeringen följer fortlöpande utvecklingen
i området och kommer att i samråd
med organisationerna fortlöpande
bedöma deras medelsbehov.

Vidare anförde:

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för hans positiva svar.

Det är med tacksamhet jag konstaterar
att regeringen är beredd att vidta
snabba åtgärder för att förbättra den nu
akuta situationen. Ty akut är situationen
verkligen i dag. Den senaste tidens
redovisningar från läget i Biafra visar
att förhållandena är värre än någonsin.
Tidningarnas skriverier om Biafra är
inte något utslag av sensationsjournalistik
utan avspeglar den trista verkligheten.

Så här stöd det i en göteborgstidning
i går: »I november svalt 300 000 ihjäl.
I december kommer 500 000 att do. I
maj finns ingen befolkning kvar.» Dessa
siffror är statistiska, men bakom varje
siffra döljer sig människor vilkas liv
hade kunnat räddas.

Det är framför allt en sak som gör att
situationen bara blir värre i Biafra,
nämligen den som jag i min interpellation
har pekat på: penningnöden. Hjälporganisationernas
pengar håller på att
ta slut. Utrikesministern erinrar också
i sitt svar om svårigheterna därvidlag
och det underskott som redan finns. Röda
korset — för att bara ta en av hjälporganisationerna
— räknar inte med att
kunna fortsätta med sina hjälpflygningar
mer än några veckor till. Även de

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. anvisande av statliga medel för Lutherhjälpens och
Röda Korsets hjälpverksamhet

andra hjälporganisationerna har dåligt
med pengar. Huvudanledningen härtill
är att människor inte längre skänker så
mycket som tidigare till hjälpen åt Biafra.
Olyckligt är också att jultiden är en
svår tid för insamlingar.

Bakom föreliggande siffror finns det
en så skrämmande realitet att de flesta
människor säkert delar min uppfattning,
när jag säger att de medel som regeringen
kommer att ställa till hjälporganisationernas
förfogande är väl använda
pengar. Från Lutherhjälpen har
man låtit mig veta att man så sent som
fredagen den 29 november inlämnade
en ansökan till SIDA om stöd för den
fortsatta verksamheten fram till januari
månad 1969. Det belopp som organisationen
ansöker om uppgår till 1 450 000
kronor, alltså ett avsevärt större belopp
än det som enligt utrikesministern nu
finns tillgängligt hos SIDA och som omnämns
i interpellationssvaret. Jag tolkar
emellertid själv utrikesministerns
positiva svar på det sättet, att man kommer
att tillmötesgå organisationens
framställning så långt det är möjligt.
Och jag återknyter, herr talman, till det
jag sade tidigare: Lyckas vi inte häva
svälten i det aktuella området kommer
hela befolkningen att vara utrotad innan
vi skils åt efter vårsessionen nästa
år.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Som väl är är ju Sverige
inte ensamt om att hjälpa Nigeria och
Biafra. Det svåraste problemet är måhända
inte att anskaffa de pengar som
erfordras för att ställa livsmedel och
medicinsk utrustning till befolkningens
förfogande, utan kruxet är kriget som
lägger hinder i vägen för hjälporganisationerna
att komma den nödlidande befolkningen
till hjälp.

Jag kan också nämna för herr Thylén
att statsmakterna hittills beviljat de medel
som Röda korset, Lutherhjälpen och

övriga organisationer begärt. Vidare
kan jag nämna att Radiohjälpen tidigare
lämnat 300 000 kronor till vardera
Svenska röda korset, Rädda barnen och
Lutherhjälpen — alltså sammanlagt
900 000 kronor. Och den 28 november
anvisades från Radiohjälpen till Röda
korset 1,25 miljon kronor, till Lutherhjälpen
likaledes 1,25 miljon kronor
och till Rädda barnen 0,5 miljon kronor
—• sammanlagt 3 miljoner kronor. Därmed
har Radiohjälpen givit 3,9 miljoner
för detta ändamål, och statens bidrag
har samtidigt varit 4 miljoner kronor
eller med andra ord just de belopp som
hjälporganisationerna begärt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det kan ju vara av intresse
att veta att Lutherhjälpen genom
Nord Church Aid lämnat ungefär 5 miljoner
kronor för de ändamål det här
gäller sedan den 1 juli i år — en stor
frivillig insats. Detta motiverar väl att
staten hjälper till så långt det går, och
jag har även med stor tillfredsställelse
noterat utrikesministerns svar.

Lutherhjälpen räknar med att under
den kommande tremånadersperioden
behöva sätta in 5,3 miljoner kronor. Det
är ju märkligt att kriget ännu inte är
slut i Biafra och Nigeria. Det verkar som
om ett av vapnen i kampen nu medvetet
är svälten och att det därför drar ut på
tiden. Uppenbarligen kommer biafranerna
inte att ge sig på annat sätt.

Det kommer naturligtvis att krävas
mycket av de enskilda hjälporganisationerna
också sedan kriget upphört. Kyrkornas
världsråd har redan gjort upp ett
omfattande uppbyggnadsprogram, och
därvidlag hoppas man även på bidrag
av statsmedel. Årets statsbudget upptar
emellertid endast 7 miljoner kronor till
hjälp genom frivilligorganisationerna.
Det anges dock att vid behov kan ytterligare
medel utgå. Men då budgeten
gjordes upp var ju biafraproblemet inte
aktuellt, och därför får man väl räkna

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

Svar på interpellation ang. tillverkning av visst bekämpningsmedel mot oljeskador

med att dels överskrida ramen 7 miljoner
kronor, dels prioritera hjälpen till
Biafra, även om detta skulle gå ut över
andra projekt som SIDA planerat.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag är tacksam för att
utrikesministerns komplettering av interpellationssvaret
fortfarande andas en
så positiv syn på hela frågan.

Det är alldeles riktigt, herr utrikesminister,
att vi inte är ensamma i världen
i denna hjälpverksamhet, men jag
tror att vi är ganska ensamma om så väl
etablerade hjälporganisationer som
Svenska röda korset och Lutherhjälpen.
De har ju en underbar förmåga att nå
den svältande befolkningen, och vi tror
oss veta att de pengar, som den svenska
regeringen eventuellt ställer till förfogande,
via dessa kanaler verkligen kommer
till snabb och effektiv hjälp.

Härmed var överläggningen slutad.

I 3

Svar på interpellation ang. tillverkning
av visst bekämpningsmedel mot oljeskador Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQYIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lorentzon har
frågat om jag vill låta undersöka möjligheterna
att tillverka mjöl av tallbark
för att användas som bekämpningsmedel
mot olja och för att skapa
ökade sysselsättningstillfällen inom
skogsindustrin.

Flera metoder har under senare år
prövats för att angripa olja som släppts
ut från fartyg. Man har t. ex. försökt
att binda oljan genom olika slag av
oljeuppsugande medel, bl. a. halm och
torv. Att använda mjöl av tallbark i

samma syfte är ett relativt nytt uppslag,
som ännu inte prövats i större
skala. Metoden behöver därför undersökas
närmare. Jag vill i det sammanhanget
nämna att naturvårdsverkets
forskningsnämnd disponerar medel för
bl. a. undersökningar rörande bekämpningsmedel
mot olja.

Innan en ingående undersökning skett
av barkmjölets effektivitet och lämplighet
som oljebekämpningsmedel är det
självfallet inte möjligt att ta ställning
till frågan om en industriell tillverkning
av medlet bör sättas i gång.

Vidare anförde

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern
för svaret på den fråga jag
ställt. Orsaken till min interpellation
är den bekämpning av oljeutsläpp — i
vissa fall rätt omfattande -— som måste
sättas in vid olyckor till sjöss. I detta
sammanhang gäller även att kunna upprätthålla
en omfattande beredskap, så
att skadorna blir så små som möjligt.
Detta reningsarbete är ingen nyhet i
och för sig; det har varit aktuellt under
flera år. Den stora katastrofen vid
den engelska sydkusten för något år sedan
blev dock alarmerande, och forskare
sökte finna de effektivaste bekämpningsmedlen
för att uppsamla den flytande
oljan.

Bland de medel som hittills försöksvis
använts i vårt land för att uppsamla
den flytande oljan har mjöl av tallbark
visat sig inte endast effektivt
utan även prisbilligt. Jag är helt överens
med jordbruksministern om att malen
tallbark som oljebekämpande medel
inte prövats i större skala. Statsrådets
svar, att metoden närmare skall
undersökas och att naturvårdsverket
kommer att sköta dessa undersökningar
borgar för att frågan kommer att
grundligt prövas. Jag tror att sådana
undersökningar kommer att uppvisa ett
positivt resultat.

Nr 41

Svar på interpellation ang.

Detta får också betydelse från en
annan synpunkt. En av anledningarna
till att denna interpellation har
framställts var möjligheten att skapa
nya sysselsättningstillfällen inom skogsindustrin
i anslutning till en produkt,
som hittills ansetts vara endast en avfallsvara.
Jag vill återigen tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. statsbidragen
till avloppsreningsverk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat om jag vill medverka
till att bestämmelserna rörande statsbidrag
till avloppsreningsverk utformas
så, att bidrag kan utgå till anläggningar,
som är avsedda att betjäna friliggande
sjukhusområden, bostadsområden
i anslutning till militära anläggningar
och liknande avgränsade speciella
samhällsbildningar, vilka i övrigt
uppfyller statsbidragsbestämmelserna.

Interpellantens fråga synes stå i direkt
samband med ett ärende som för
närvarande bereds inom jordbruksdepartementet.
Med hänsyn härtill är jag
inte beredd att nu uttala mig om bestämmelsernas
utformning.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Då min

till avloppsreningsverk

fråga synes stå i samband med ett
ärende som för närvarande bereds inom
departementet är jordbruksministern
inte beredd att svara på den. Frågan
är tydligen aktuell och känslig.

I Kungl. Maj:ts kungörelse om statsbidrag
till avloppsreningsverk heter det
i 1 §: ”Bidrag lämnas kommun eller huvudman
för sådan anläggning som förklarats
för allmän enligt lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar.
” I statens naturvårdsverks anvisningar
till kungörelsen heter det bl. a.:
”Avloppsvatten från kasern, hotell,
sjukhus eller därmed jämförlig inrättning
jämställes med avloppsvatten från
bostadsbebyggelse.”

Inte sällan är sjukhus och andra vårdinrättningar
placerade i utkanten av eller
på något avstånd från en tätort. De
egentliga vårdanläggningarna utgör i
allmänhet tillsammans med personalbostäder
en avgränsad samhällsbildning,
där kraven på avloppsanläggningar,
väghållning o. d. i stort sett är desamma
som i annan tätbebyggelse. Samma
typ kan förekomma i anslutning till
andra anläggningar.

Den i bidragskungörelsen intagna bestämmelsen
att bidrag endast skall lämnas
till kommun eller annan huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning
har hittills tillämpats så, att statsbidrag
bara utgått till reningsanläggningar
som är avsedda att betjäna »normala
samhällsbildningar». Bidrag har
däremot inte beviljats exempelvis kommuner
som velat ansluta avlopp från
den nämnda typen av bebyggelse kring
sjukhus och liknande anläggningar till
de kommunala avloppsanläggningarna
i en närbelägen tätort.

Det är uppenbart att bestämmelser
med den angivna innebörden kan få
mycket otillfredsställande verkningar
från vattenvårdssynpunkt. Inte heller
av andra skäl finns det motiv för att
göra åtskillnad mellan »normala samhällsbildningar»
och friliggande anhopningar
av bebyggelse när det gäller

Tisdagen den 3 december 1968
statsbidragen

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

statsbidrag till reningsanläggningar. Inom
kommuner där det under de senaste
åren varit aktuellt att uppföra reningsanläggningar
för den senare typen
av bebyggelse torde man också ha
utgått från att statsbidrag skulle komma
att beviljas.

I det aktuella fallet är det fråga om
ett sjukhem med bostadsbebyggelse omkring
som planerat ombyggnad av en
föråldrad, överbelastad och bristfällig
avloppsreningsanläggning. Man fick avslag
på sin ansökan om statsbidrag och
frågade sig då, om tolkningen av kungörelsen
verkligen var riktig. I det
fall som jag sålunda tänker på är det
staden inom vars område sjukhuset är
beläget som sökt statsbidrag.

Det är min förhoppning att statsrådet
vill medverka till att bestämmelserna
rörande statsbidrag till avloppsreningsverk
utformas så, att bidrag kan
utgå till anläggningar som är avsedda
att betjäna sjukhusområden, bostadsområden
i anslutning till militära anläggningar
och liknande avgränsade
speciella samhällsbildningar, vilka i övrigt
uppfyller statsbidragsbestämmelserna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Interpellanten angav
själv att frågan gällde ett konkret ärende.
Såvitt jag vet har detta problem
inte uppstått i mer än ett enstaka fall.
Av förklarliga skäl kan jag således inte
gå in på en diskussion. Jag kan bara
säga att ärendet kommer att prövas i
departementet.

Naturligtvis blir den första frågan
då om naturvårdsverket har handlat i
överensstämmelse med gällande författning.
Eftersom jag inte har tagit del av
ärendet kan jag inte göra något uttalande
om huruvida det behövs några
ändringar i gällande författning.

Det är som sagt för tidigt att göra något
uttalande härom.

Härmed var överläggningen slutad.
1* — Andra kammarens protokoll 1968.

§ 5

Svar på interpellation ang. transportfrågornas
betydelse för näringslivet, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
mig om jag uppmärksammat transportfrågornas
betydelse för det svenska
näringslivets industriella verksamhet
och lokalisering samt för tryggheten i
arbetet. Därest så är fallet undrar herr
Lundberg, om jag är beredd att ta initiativ
till att omedelbart, och i varje fall
under år 1969, sätta i gång arbetet med
att bygga nya broar över Dalälven i
Söderfors och vid Domnarvet samt i övrigt
till att aktivera byggande eller förstärkning
av broar och vägar för att
dessa skall kunna tillgodose kraven från
de tunga transporterna och trafiken i
övrigt.

På den första frågan kan jag svara ja.

Vad gäller den andra frågan kan jag
nämna att ny bro över Dalälven håller
på att byggas vid Borlänge. Bron kommer
att öppnas för trafik denna månad.
I övrigt vill jag erinra om att riksdagen
vid behandlingen av medelstilldelningen
till vägbyggandet under år 1969 godtog
förslagen i denna del i statsverkspropositionen.
Jag finner inte nu någon
anledning till ändrad bedömning av den
av riksdagen godtagna fördelningen av
samhällets resurser inom olika grenar
av transportsektorn.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för hans ja.
Det är ett tecken på en långt driven rationalisering,
som hos de ansvariga kan
döda intresset för och hänsynen till allmänheten,
i detta fall känslan för transportfrågornas
ökade betydelse för
svenskt näringsliv. Dessa frågor är av
stor vikt för att vårt moderna och förNr
''i l

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968
Svar på interpellation ang. transportfrågornas betydelse för näringslivet m. m.

änderliga samhälle skall kunna fungera,
och jag vill påminna kommunikationsministern
om det allt större behovet av
snabba åtgärder på detta område.

På den tid när kommunikationsministern
i sitt praktiska arbete förestod
transport- och serviceverksamhet inom
vårt postväsende hade faktiskt orden
»säkert som ett brev på posten» eu viss
giltighet. I dag får vi förgäves se oss
omkring efter en motsvarande service
på de områden, där samhället tagit på
sitt ansvar att förmedla tjänsterna.

Jag hade hoppats att man inom kommunikationsdepartementet
skulle ha
uppmärksammat konsekvenserna av rationaliseringsverksamheten
inom statens
järnvägar, indragningarna av busslinjer,
nedläggningen av flottleder samt koncentrationen
av industri, handel, sjukvård
och annan verksamhet i samhället
till ett allt mindre antal tätorter. Jag
hade till och med trott att kommunikationsministern
skulle ha tänkt igenom
vilka verkningar de planerade kommunoch
landstingsblocken kommer att få för
de personer, som inte bor i tätorterna.
Även de har ju rätt till arbete, trygghet
och en låt vara begränsad hänsyn från
samhället till sina behov.

Jag har tyvärr ett mycket starkt intryck
av att vi mera hänger oss åt slumpens
skördar när vi vidtar åtgärder i
fråga om vårt transportväsende än åt
ett realistiskt hänsynstagande till de
människor och bygder detta transportväsende
skall tjäna. På en del håll har
vi lagt ned alla dessa olika trafikmedel,
och vi har därför självklart även tvingats
att rationalisera.

Sett ur min synpunkt har emellertid
rationaliseringarna börjat i fel ände; vi
skulle ha försökt att skapa förutsättningar
för en omdaning av hela vårt
transportväsende innan vi lade ned
transportmedel på väsentliga områden.
Kanske det hos oss, liksom för närvarande
är fallet i Tyskland, framtvingas
en återgång till järnvägarna. Den trängsel
vi har på vägarna med blandad indu -

stritrafik och persontrafik medför stora
problem. Vägbanan tål inte den tunga
trafik som vi för närvarande tvingar ut
på vägarna, och brosystemet består i
regel av broar med en enda brobana,
som både den tunga trafiken och persontrafiken
måste använda.

När jag tog exemplet med Borlänge
väntade jag mig få svaret att det skulle
byggas en ny bro. Samtidigt vet herr
kommunikationsministern att man genom
byggandet av en ny bro tvingar ut
den tunga trafiken i samhället, i stället
för att man borde försöka åstadkomma
en avlastning genom förstärkning av
den äldre bron på sådant sätt att den
tål även tung trafik.

Förhållandena är liknande även på
andra ställen. Vi har därför själva medverkat
i en utveckling som försatt oss
i en tvångssituation. I och med att vi
lagt ned järnvägar och flottleder har
den tunga trafiken tvingats ut på vägarna,
och den svenska industrin har på
olika områden råkat in i transportsituationer
som är sårbara. Oavsett hur vi
resonerar tvingas samhället att utöver
de miljarder, som redan offrats för att
bygga vägar och broar, göra ytterligare
insatser för hela Mellansverige — ja, för
hela Norrland. All ledig arbetskraft
måste utnyttjas för att bygga ut vårt vägväsende.

Lönsamhetsprincipen har ju börjat
komma till tillämpning på olika områden,
och det borde även gälla trafiksektorn.
Det är felaktigt att så många olika
instanser skall syssla med transportfrågor
i vårt land. I fråga om hela denna
sektor, som omfattar järnvägar, post, telegraf,
vägar och broar, måste vi åstadkomma
en vettig rationalisering och anpassning
som tar hänsyn till aktuella situationer
och behov.

I vårt avlånga land är transporterna
av sådan betydelse att vi måste se på
transportmedlen på ungefär samma sätt
som på sjukvården. Det är en service
som samhället måste stå för. Taxorna
måste anpassas så, att transportkostna -

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

transportfrågornas betydelse för näringslivet m. m.

Svar på interpellation ang.

derna utjämnas mellan exempelvis
Norrland och det övriga Sverige. Norrland
får inte göras till en avfolkad industrizon.
Vi löser inte Norrlands problem
bara genom att låta några bilar med
turister köra dit upp, utan vi är tvungna
att bygga upp ett transport- och taxesystem
som verkar utjämnande.

I min interpellation och i diskussionen
om dessa frågor har jag hävdat att
den koncentration av samhällets service
till tätorterna som nu pågår skapar svårigheter
som måste lösas, om vi över
huvud taget skall få vårt samhälle att
fungera. Vi måste också ta hänsyn till
att genom denna koncentration av service,
handel, industri o. s. v. tvingas de
människor som bor flera mil från tätorterna
att söka sig in dit för att göra
sina inköp eller för att utföra sitt arbete,
och därigenom har det skapats ett behov
av biltransporter som hittills inte
har tillräckligt beaktats. Vi måste i dag
acceptera bilen som transportmedel,
men den får inte genom olika pålagor
göras så dyr att vanliga arbetare, som
till största delen hör till låglönegrupperna,
utestänges från att ha bil. Bilen får
inte bli en statussymbol och en överklassvara.

Hade det inte varit rimligt, herr kommunikationsminister,
att vid nedläggning
av järnvägstrafik och annan trafik
rådgöra med människor som står i
det praktiska trafikarbetet, t. ex. banarbetare
och andra som tjänstgör i den
rullande trafiken eller vid stationerna?
Om man hade diskuterat igenom trafikfrågorna
med dem, skulle man ha funnit
att det inte går att skapa så dyra anordningar
i vår vägtrafik att vanliga
människor stängs ute från de transporter
som måste finnas för att samhällslivet
skall fungera.

När vi genomförde högertrafiken räddade
vi människoliv och sparade samtidigt
många miljoner kronor. Men lika
stor anhängare av högertrafik som jag
då var, lika missbelåten har jag sedan
blivit på grund av att de experter som

engagerades för omläggningen har gjort
vårt land till ett ännu större Krångelsverige
genom att på olika områden experimentera
på ett både dyrt och förkastligt
sätt. När man skulle ha dessa
nya strålkastare på bilarna sades det,
att nu skall det vara insatser som kostar
150 kronor. Varför kunde inte dessa experter
tala om, att det gick att göra ett
mycket litet ingrepp som kostade endast
10—20 kronor per strålkastare? Nej, i
stället fick bilisterna kasta ut miljoner
och åter miljoner.

En särskild bilinspektion har införts,
och det kan vara bra i och för sig. Arbetskraften
till denna bilinspektion togs
emellertid från bilverkstäderna, och
många av dem som tidigare arbetade på
verkstäder går nu och inspekterar bilarna
och har moderna redskap för det.
Men det viktigaste i sammanhanget har
man glömt bort, nämligen att vi behöver
folk som reparerar bilarna och inte
minst folk som kontrollerar att de arbeten
som sätts upp på räkningarna verkligen
är utförda.

Vi har tagit den bästa arbetskraften
från verkstäderna och satt den till att
göra ett ganska improduktivt arbete,
som inte på något sätt bidrar till strävandena
att förhindra olyckor. Fusket
på bilverkstäderna är synnerligen omfattande
i dag; jag skulle kunna anföra
slående exempel.

Låt mig till herr statsrådet ställa frågan:
Är vi inte nu i den situationen
att det vore rimligt att göra om bilinspektionens
lokaler till bilverkstäder
och använda utrustningen där för sådana
reparationer, att bilisterna verkligen
kunde vara förvissade om att bilarna
blivit reparerade och att det inte bara
förts upp en viss summa på räkningen?
Det kan naturligtvis vara besvärligt att
svara på en sådan fråga, men frågan
måste ändå ställas.

Och varför har inte kommunikationsdepartementet
påskyndat en förändring
av hela vår lagstiftning rörande körkort
m. m.? Det kan inte vara rimligt att

12 Nr 41 Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. transportfrågornas betydelse för näringslivet m. m.

exempelvis ett lämplighetsintyg erfordras
som avser saker och ting som ligger
20—30 år tillbaka i tiden. Inte heller
kan det vara riktigt att ungdomar
utestängs från möjligheten att ta körkort
därför att vi vet att samhället på ett
sätt som helt enkelt är oansvarigt producerar
brottslingar bland ungdomen.
Jag är ju absolutist och använder varken
sprit eller tobak, men denna utveckling
av, låt mig säga lukt- och promilletänkandet
och den balansgång som sker
i olika avseenden finner jag vedervärdig.
Deit kan knappast ha någon uppgift
att fylla i dagens samhälle. Att samhället
tillåter sig att tjäna miljoner på
försäljningen av spritdrycker finner
man rimligt och naturligt — men sedan
tillämpas lukt- och promilletänkandet
för att bestämma att den och den skall
fråntas sitt körkort i två år, och så skall
det vara en väldig procedur för att vederbörande
skall få körkortet tillbaka.

Låt oss komma ihåg att bötesstraffet
är det lägsta men att följdverkningarna
blir de hårdaste som förekommer inom
svenskt rättsväsende. Och hur skall exempelvis
en norrlänning som har 10—20
mil till en tätort kunna klara sig utan
sitt fordon?

Nej, låt oss få till stånd ett annat tänkesätt,
en annan bedömning härvidlag.
Det måste fastställas att vederbörande
allmänt sett är olämplig i trafiken, innan
sådana här drastiska åtgärder vidtas.

Jag har också erfarit att man skall
börja se efter om t. ex. gamla människor
skall få ha sitt körkort kvar. Man säger
att det skall införas läkarbesiktning med
ögonundersökning m. m. Jag måste fråga:
Tar man ingen som helst hänsyn
till den situation som råder inom sjukvården
i allmänhet? Vi har ju brist på
ögonläkare och på andra läkare, vi har
brist på sjuksköterskor och på personal
över huvud taget. I alla diskussioner om
trafiken säger man sig ändå vara beredd
att även ge sig in på detta område. Borde
inte den person, som mer än andra

har varit med om att lägga ned järnvägarna
i detta land och som nu har fått
en högt uppsatt plats inom kontrollen
av biltrafiken, tänka sig för litet grand
innan han slår sig på något sådant?

Jag tror att vi i dag är i den situationen
att vi inte kan fortsätta att nonchalera
trafikfrågorna på samma sätt
som hittills. Vi måste ha en samordning
av det hela. Har vi nu sagt A i fråga om
nedläggningar m. m., får vi också säga
B genom att ge vägväsendet sådana möjligheter
att vi kan lägga om trafiken på
landsvägarna — eller också får vi ta ett
steg tillbaka till de gamla trygga hjälpmedlen.

Jag har framställt denna interpellation
speciellt för att ge kommunikationsministern
möjlighet att försöka redovisa
de nya linjer han är beredd att
följa för att möta dagens situation i
fråga om transportväsendet. Om vi inte
löser den tunga trafikens problem, kommer
vi att skada sysselsättningen i vårt
land, ty man tvingas då att frakta både
råvaran och den färdiga produkten på
lastbilar.

Nu befinner vi oss i ett sådant läge att
vi inte bara får tänka och tro. Homeopater
och homeopatmedicin kan vara
bra, men de passar knappast inom trafiken.
Låt mig ge ett litet vänligt råd:
Tänk om det kunde föras en transportpolitik
som gjorde att vi fick tillbaka
den gamla, fina stammen inom järnvägstrafiken,
inom posten, inom televerket
o. s. v.! Det kan vara trevligt att se sin
post ligga i en låst väska nere i farstun
en morgon kl. 8, men det hade varit
ännu trevligare om någon ungdom hade
haft tillfälle att dela ut den tidigare än
kl. 11 eller 12 på dagen. Vi i Sverige
med vår levnadsstandard har väl ändå
inte kommit dithän att vi icke har råd
med en någorlunda god service till människorna?
Hade det gamla samhället
råd med en sådan service i viss utsträckning,
borde vi ha det även i vårt
moderna samhälle. Det är därför jag
tycker att trafikfrågorna behöver ägnas

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

Svar på interpellation ang. transportfrågornas betydelse för näringslivet m. m.

större uppmärksamhet. Det krävs mera
handling än vad man förefaller att vara
villig till.

Med dessa ord tackar jag herr statsrådet
och hoppas att dessa frågor, när
de kommer under hans ögon, skall behandlas
med all varsamhet och att experterna
skall ta nya tag för att i handling
skapa ett resultat så snart som möjligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Lundberg hade
frågat mig, om jag uppmärksammat
transportfrågornas betydelse för det
svenska näringslivets industriella verksamhet
och lokalisering samt för tryggheten
i arbetet. Härpå tyckte jag att jag
med gott samvete kunde svara ja, eftersom
vi i kommunikationsdepartementet
just nu ägnar de frågorna särskilt stor
uppmärksamhet. Sedan inbjöd herr
Lundberg mig till debatt över ett mycket
vitt fält, men jag skall nöja mig med
några kommentarer i anslutning till den
ursprungligen resta frågan.

När herr Lundberg vill göra gällande
att nedläggningar av bandelar beror på
slumpens skördar och när han menar
att transportpolitiken är någonting som
svävar för sig själv fritt i luften vid sidan
om all övrig samhällsplanering har
han fel. Man lägger inte ned järnvägstrafik
som ett resultat av några slumpens
skördar utan man prövar frågorna
mycket noggrant bl. a. mot bakgrunden
av vilken betydelse som nedläggningen
av en handel kan få från såväl sociala
synpunkter som arbetsmarknads- och
lokaliseringssynpunkter. Handläggningen
av dessa frågor är nu sådan, att jag
vågar garantera herr Lundberg att om
det finns någon som helst möjlighet att
hålla i gång järnvägstrafik för godstransporter
så görs detta. Även i situationer
då man räknar med att kunna
träffa överenskommelse om att ta över
virkestransporter, när det ä raktuellt att
lägga ned flottningsleder, väntar man

med att besluta om nedläggningar som
annars skulle te sig realistiska för att se
i vilken mån man kan tillgodose de nya
transportbehov som kan uppstå.

Den transportpolitik som vi nu försöker
tillämpa innebär egentligen bara
att vi även på detta område använder
den fria konkurrensen och prisbildningen
som ett av medlen för att få effektivast
möjliga trafikapparat och för att
nå den målsättning som vi är överens
om: en så god trafikförsörjning som
möjligt över landets olika delar till lägsta
möjliga kostnader. Om vi ser på transporternas
betydelse för utvecklingen i
dess helhet bör vi även på detta område
främja största möjliga grad av effektivitet
med hänsyn tagen till såväl sociala
som lokaliseringspolitiska och övriga
samhälleliga skäl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Visst kan man tala om
effektiviteten och om den fria konkurrensen.
Men, herr statsråd, på transportområdet
är det fråga om en service;
transportmöjligheterna är till för människorna
och för att samhället skall
kunna fungera. Här gäller inte den fria
konkurrensens lagar. Någon sade en gång
i tiden att konkurrens dödar konkurrens,
och den regeln gäller speciellt på
detta område.

Inom departementet har man kanske
ägnat dessa frågor uppmärksamhet, men
jag kan inte frigöra mig från en känsla
av att åtskilligt på kommunikationernas
område har skett som ett resultat av
slumpens skördar. Transportfrågan måste
nämligen ses mot bakgrunden av lokaliseringsfrågorna,
förläggningen avvåra
industrier, tätortsförhållandena
o. s. v. Med hänsyn till vårt lands utformning
är det nödvändigt att vi tar
krafttag på detta område.

Många människor vilka inte liksom
jag och herr statsrådet råkar bo i en
stad eller en tätort har mycket stora
bekymmer, som blir särskilt kännbara
när deras sysselsättning kommer i faro -

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för
områden

zonen. Det är ganska allvarliga saker.
Jag hoppas därför att herr statsrådet
förstår att detta för mig och många
andra är en viktig fråga, för vilkens lösning
det krävs handlingskraft och snabba
åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att tillgodose tätorternas behov av fritidsområden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Thylén tar i sin
interpellation upp konkurrensen mellan
tätortsbefolkningens behov av friområden
och näringslivets krav på expansionsutrymme.
Han påpekar västkustens
sårbarhet och friluftslivets underläge i
konkurrensen med industrin, vilket han
framför allt tillskriver kommunernas intresse
av ökat skatteunderlag genom industrietablering
och bristen på effektiv
lagstiftning om riksplanering.

Herr Thylén frågar mig nu, om jag
observerat denna brist i lagstiftningen
och om jag vill medverka till en riksomfattande
planläggning för att tillgodose
tätorternas behov av friområden
för vila och rekreation. Beträffande
västkusten frågar han vilka åtgärder jag
är beredd att vidta för att förhindra en
fortlöpande förslitning av kustområdena
i göteborgsregionen. Han undrar
slutligen, om jag vill medverka till en
omprövning av skatteplikten för fritidsbebyggelse.

Herr Thylén tar här upp frågor som
i hög grad har intresserat den allmänna
opinionen under senare år. Herr Thylén
uttrycker förståelse för både tätortsbornas
och industrins önskemål om ut -

att tillgodose tätorternas behov av fritids rymme

för sina respektive behov men
menar att man med hänsyn till fritidsintressenas
bristande förmåga att göra
sig tillräckligt gällande bör införa någon
form av lagstiftning om riksplanering,
tydligen då med tvingande rättsverkningar.

Regeringen har i tidigare sammanhang
uttalat att en fysisk riksplanering
är angelägen och bör komma till stånd.
Det förberedande arbetet är som bekant
redan i gång. I arbetet ingår inventering
av områden som är värdefulla för
rekreationsändamål som ett viktigt led.

I direktiven för bygglagutredningen,
som nu börjat sitt arbete, har angetts att
utredningen skall utgå från att en riksplan,
som anger markanvändningen i
stora drag, skall finnas. Några detaljerade
rättsverkningar förutsätts inte behöva
knytas till riksplanen. Riksplanen
skall tjäna till ledning vid regional och
lokal planläggning. En översiktlig markanvändningsplanering
i form av en fysisk
riksplan förutsätter inte någon ändring
i gällande lagstiftning. Frågan om
den lagstiftning som på längre sikt kan
vara motiverad får bedömas i anslutning
till den reformering av byggnadslagstiftningen
som arbetet inom bygglagutredningen
syftar till.

Det är oklart vad herr Thylén menar
med sin fråga, om jag vill medverka till
att minska förslitningen av kustområdena
i göteborgsregionen. Om han menar
att man skall undvika en alltför
hård exploatering av dessa områden för
industri eller för fritidsbebyggelse, campingplatser,
turistanläggningar, sportområden
etc. delar jag hans uppfattning,
men detta är en fråga som i första hand
ankommer på de olika kommunerna att
beakta i sin planering. I den mån planer
av detta slag kommer under Kungl.
Maj:ts prövning är jag givetvis beredd
att söka förhindra sådan överexploatering.

Yad slutligen angår frågan om skatt
på fritidsbebyggelse vill jag efter sam -

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose tätorternas behov av fritids -

områden

råd med finansministern i korthet svara,
att regeringen inte avser att förelägga
riksdagen någon proposition i anledning
av fritidsutredningens förslag
till stugavgift.

Vidare anförde

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det positiva
svaret på min andra interpellation
på dagens föredragningslista. Svaret
är hållet i samma positiva och goda
anda som det tidigare. Detta är väl närmast,
herr kommunikationsminister, en
fortsättning på följetongen från föregående
session, då vi diskuterade väröbackafallet.

I interpellationssvaret använder kommunikationsministern
nu vid två tillfällen
uttrycket »friområde». Jag vet
inte huruvida detta är ett nytt ord i
den miljöpolitiska vokabulären, men
jag tycker att det är ett bra uttryck
som täcker mycket. Det var bara ett
litet påpekande i förbigående.

Jag vill närmast mycket kortfattat
koncentrera mig på ett par punkter.
Det gäller först de stora intressegrupper
som blir mer eller mindre trampade
på tårna i samband med de industriella
lokaliseringsproblem som vi
fått på västkusten. Så fort man märker
att en kommun har intresse av att dra
till sig en industri till västkusten ■—•
närmast av ett oljeraffinaderis storlek
— uppstår det omedelbart påtryckningsgrupper,
aktionsgrupper och motståndsföreningar
till projektet. Detta
tycker jag är beklagligt. Det måste vara
mer eller mindre bortkastade pengar
och bortkastad tid. Visserligen kan
det finnas en liten chans att få en
ändring till stånd, men i allmänhet
är utsikterna mycket små. Jag beklagar
att det skall behöva uppstå sådana
motaktioner. Därför har jag i min
interpellation till kommunikationsmi -

nistern velat peka på önskvärdheten av
att vi på något sätt får en regionindelning
och en riksplanering av våra friområden.
På detta svarar kommunikationsministern
mycket positivt.

1 fråga om förslitningen av västkustområdet
yttrar kommunikationsministern
— han säger att han inte vet om
det är i denna anda jag frågar —
klart och tydligt just vad jag ville få
fram, nämligen att man skall undvika
alltför hård exploatering.

Västkusten är så beskaffad att den
har djupa fjordar. Den är tacksam att
närma sig med stora fartygsenheter.
Därför har också detta pärlband av
önskemål kommit fram att från Göteborg
och upp till norska gränsen få
bygga mer eller mindre stora hamnar.

Detta kan inte vara riktigt, herr
kommunikationsminister. Man måste få
fram en strukturrationalisering även
i den s. k. riksplaneringen. Vi vet att
vi måste koncentrera oss på ett fåtal
effektiva och goda hamnar. Jag talar
här inte bara på Göteborgs hamns vägnar,
även om jag vill trycka på den
önskan som finns att man koncentrerar
den verksamhet som interpellationen
handlar om. Det är bättre att i
framtiden få fram goda kommunikationer
till de känsliga kommuner som
ligger runt ett storstadsområde. Jag
tror att ett avstånd på fem mil till arbetsplatsen
inom en mycket snar framtid
inte kommer att utgöra någon
orimlighet, om det finns goda tillfartsvägar
och goda förbindelser i övrigt.
Då kan det inte vara vettigt att kommunerna
intresserar sig för större projekt.
Att jag skulle vara motståndare
till industrialisering över huvud taget
är felaktigt, men man måste få fram
en koncentration av de stora projekten.

Efter samråd med finansministern
har kommunikationsministern lämnat
besked om stugavgiften. Det är dock
inte denna jag efterlyst, ty jag skulle
tro att en sådan skulle gå till staten

16 Nr 41 Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot brandrisker vid användning av syntetiskt
material

och dess kassa. Yad jag är mera intresserad
av är att kommunen skall kunna
få ett bättre skatteunderlag på annat
sätt än genom den mer eller mindre
registreringsbetonade avgift som
sommarstugeägaren i dag lämnar till
en främmande kommun. Han bor i sin
stuga, han verkar där och han avstressas.
Han njuter mycket mer nu och under
en avsevärt längre tid än han gjorde
tidigare, då han fick koncentrera
sin vistelse där endast till sommaruppehållet.

Jag har funnit anledning att peka på
även detta problem, och jag hoppas
också där på en snar lösning. Jag tror
att vi får anledning att fortsätta denna
följetong vid annat tillfälle.

Jag tackar än en gång kommunikationsministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
brandrisker vid användning av syntetiskt
material

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
inrikesministern vilka åtgärder han
anser motiverade med hänsyn till de
brandrisker som uppstår i samband
med en ökad användning av plast och
andra syntetiska material.

Då interpellationen huvudsakligen
berör brand- och byggnadstekniska
spörsmål har den överlämnats till mig
för besvarande.

Plaster och andra syntetiska material
har fått ett vidsträckt användningsområde
som kan väntas öka avsevärt
på grund av dessa materials många positiva
egenskaper och relativt låga kost -

nader. Materialen har emellertid även
vissa negativa egenskaper och till de
allvarligaste hör, som fru Sundberg
framhåller, deras brandfarlighet. Brand
i dessa material innebär otvivelaktigt
större och annorlunda risker än vad vi
är vana vid. En okontrollerad användning
i olika sammanhang, såsom i konstruktioner,
textilier, möbler och kläder,
skulle medföra att riskerna för
brands uppkomst och spridning skulle
öka avsevärt. Emellertid vill jag framhålla
att man i vårt land liksom flerstädes
utomlands sedan lång tid tillbaka
har uppmärksamheten riktad på dessa
frågor och allteftersom nya produkter
och användningssätt kommer fram
söker vidta förebyggande åtgärder.

I fråga om användningen av dessa
material inom husbyggandet vill jag
erinra om byggnadsstadgans föreskrifter
att byggnader skall anordnas så att
de bl. a. erbjuder erforderlig trygghet
vid brand. I planverkets föreskrifter,
råd och anvisningar till stadgan, Svensk
Byggnorm 67, har uppställts brandtekniska
funktionskrav på bl. a. avskiljande
och bärande byggnadsdelar samt
ytbeklädnader. Användning av plast
och liknande syntetiska material har i
stor utsträckning kunnat inordnas i
detta system. Vissa svårigheter föreligger
dock på grund av plasternas låga
smältpunkt och benägenhet att vid
brand snabbt utveckla rök i besvärande
mängd. För att möta dessa risker
har utformats särskilda brandskyddskrav
för invändiga väggar och tak, utrymningsvägar,
isolering och fasadbeklädnad
m. m. i första hand för byggnader
som enligt byggnadsstadgan skall
vara brandsäkra eller brandhärdiga
men även i viss utsträckning för andra
byggnader. Huruvida kraven uppfylls
fastställs i regel vid klassificering
som utförs av planverket i samråd med
statens provningsanstalt. Från planverkets
sida följer man utvecklingen mycket
noga i samarbete med bl. a. statens

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot brandrisker vid användning av syntetiskt
material

råd för byggnadsforskning, statens
brandinspektion och provningsanstalten.
Undersökningar utförs kontinuerligt,
ofta under medverkan från berörda
materialindustrier. Lämplig information
om nya material och konstruktioner
publiceras genom planverkets
försorg. Bristen på exakt kunskapsunderlag
i form av forskningsresultat och
andra erfarenheter kan ibland nödvändiggöra
tillfälliga restriktioner. Dessa
kan dock efter hand mildras, när utvecklingen
medger detta.

De särskilda risker, som kan vara
förbundna med användning av plast
och andra liknande syntetiska material
inom husbyggandet, har således
inte lämnats obeaktade.

Vad gäller användningen av de nu
aktuella materialen inom heminrednings-
och beklädnadsbranscherna kan
jag meddela att det av interpellanten
omnämnda arbete, som på statens
brandinspektions initiativ pågår hos
textilforskningsinstitutet i Göteborg i
samarbete med varudeklarationsnämnden,
har framskridit så långt att åtskilliga
textilier och klädesplagg inom
den närmaste tiden kan varudeklareras
även i fråga om de ingående materialens
brandegenskaper och att man diskuterar
redovisning av brandfarlighet
för flera andra sådana varor.

Det kan vidare nämnas att gällande
brandlagstiftning ger de lokala
brandförsvarsmyndigheterna möjligheter
att komma till rätta med brister från
brandtekniska synpunkter hos de nu
aktuella materialen. Om en brandsyneförrättare
träffar på material, som enligt
hans bedömning är särskilt brandfarliga
eller vid brand kan utgöra fara
för ett större antal människor, är han
skyldig att meddela föreläggande om
rättelse. Om brandsyneförrättaren finner
synnerlig fara för brand vara för
handen, skall han genast meddela föreskrifter
om omedelbar förebyggande
åtgärd.

Förutom de tidigare nämnda statliga
myndigheterna och de lokala brandförsvarsmyndigheterna
har ett stort antal
andra myndigheter och organ att ta
befattning med sådana material som
åsyftas i interpellationen. Vidare förekommer
inom berörda grenar av näringslivet
på skilda nivåer forskning
och utveckling av åtskilliga material,
varvid även brandsäkerhetsproblemen
beaktas. Också på försäkringshåll är
man starkt medveten om problemets
stora vikt, och Svenska brandförsvarsföreningen
bedriver upplysningsverksamhet
även på detta område.

Av vad jag har sagt framgår att gällande
byggnads-, brand- och därmed
närstående säkerhetslagstiftning ger
myndigheterna stöd för åtgärder att
minska de brandrisker som är förenade
med de nu aktuella materialen och
att ett stort antal myndigheter, organisationer
och näringslivsorgan var och
en på sitt område söker finna lösningar
för att i möjligaste mån eliminera
befintliga risker. De av interpellanten
aktualiserade spörsmålen ägnas stor
uppmärksamhet i den propaganda och
upplysningsverksamhet som skilda huvudmän
på detta område bedriver och
försäkringsgivarna strävar inom ramen
för sin verksamhet att komma till rätta
med de föreliggande riskerna.

Hos berörda myndigheter och organ
pågår alltså ett livligt arbete med de
problem som interpellanten har aktualiserat
och man samarbetar på olika
håll med varandra för att lösa problemen.
Detta utesluter emellertid inte att
det, som interpellanten framhållit, skulle
vara av värde om man kunde få till
stånd en mera enhetlig och samlad syn
på denna brandsäkerhetsfråga. Om en
sådan samordning över hela det aktuella
fältet är möjlig och i vilken form
den i så fall bör ske är jag inte nu beredd
att uttala mig om, men jag avser
att ta upp frågan till närmare övervägande
inom departementet.

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

material

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Statsrådets svar på min
interpellation var uttömmande och välkommet,
och jag ber att få tacka för
det.

Frågan om den växande brandrisken
och de allt vanligare brandskadorna
beroende på ett ökat användande av
syntetiska material, har i hög grad
aktualiserats, och huvudsyftet med min
interpellation var att få reda på om
man inom departementet överväger att
få till stånd en översyn av det relativt
nya problem som här dykt upp. Därför
gläder det mig mycket att statsrådet
i sitt svar meddelat att frågan om
en sådan översyn skall tas upp till
övervägande inom departementet.

Jag skulle emellertid vilja passa på
tillfället att framföra några synpunkter
som jag vid närmare studium av dessa
frågor kommit fram till.

I våras tillsattes en arbetsgrupp som
arbetar inom statens råd för byggnadsforskning
och som uteslutande sysslar
med plastens användning som byggnadsmaterial.
Den gruppen skall också fastställa
riktlinjer för framtida forskningsobjekt.
Plast är ju inget absolut
nytt byggnadsmaterial. Så här i efterhand
kan man kanske uttrycka sin förvåning
över att denna arbetsgrupp kom
till stånd så sent. Statsrådet säger också
att i planverkets föreskrifter, råd och
anvisningar till byggnadsstadgan,
Svensk Byggnorm 67, har uppställts
brandtekniska funktionskrav på bl. a.
avskiljande och bärande byggnadsdelar
samt ytbeklädnader. Men det finns
också andra byggnadsmaterial. Jag vill
bara erinra om att det numera är ytterst
vanligt att plaströr används till elledningar.
Vilka garantier har vi för att
det inte framkommer nya material vil -

december 1968
brandrisker vid användning av syntetiskt

kas smältpunkt är så låg, att allvarliga
risker föreligger för överhettning och
brandfara? De rör som i dag används
är med all sannolikhet redan testade i
detta avseende, men jag tog detta som
exempel därför att det kan komma
material som har användningsområden
vilka ställer andra hållfasthetstekniska
eller temperaturmässiga krav, innebärande
att just brandhärdigheten åsidosättes.
Vad finns det för garantier
i det fallet?

Men trots allt är det väl ändå på textilsidan
och heminredningssidan som
problemet oroar mest. Det är inte så
länge sedan två händelser med ganska
kort tids mellanrum inträffade där
skumplast var inblandad. I ena fallet
uppstod eld i ett lager på ett varuhus i
England. Elden spred sig explosionsartat
och elva personer omkom, om jag
minns rätt. Det var skumplastmadrasser
och möbler stoppade med skumplast
som antändes.

Ungefär samtidigt hade Moderna museet
en utställning — det var det andra
fallet — där man prövade ett nytt sätt
för barns aktivitet: man lät dem leka
i ett hav av skumplast. Jag kunde inte
låta bli att tänka på vad som skulle
ha hänt om en tändsticka satts till
plasten. Det föredömliga initiativ som
Moderna museet tog för att på detta
sätt skapa nya material i en miljö för
barns aktivitet kommer säkerligen att
följas upp, och det tycker jag är alldeles
riktigt, ty denna sida av vårt miljöuppbyggande
har varit eftersatt. Men
jag har i diskussionen inte hört någon
tala om att denna plast eller eventuell
annan plast skulle kunna vara brandfarlig.
Jag vågar inte tänka på vad
som skulle kunna inträffa under sådana
omständigheter. Barn kan ju vara
ovarsamma med eld.

Statsrådet sade att varudeklarationsnämnden
är inkopplad. Det är riktigt
•—- man håller på att göra en undersökning
för att få fram varufakta när

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

Svar på interpellation ang. ökad användning av arbetslöshetsmedel för underhåll
av allmänna vägar

det gäller brandfarlighet. Men det är
ju så med de syntetiska materialen att
de kan brinna i öppen låga, men också
utveckla rök, som statsrådet påpekade.
Vi har emellertid också en tredje faktor,
och det är den som ur läkarsynpunkt
bedöms som allvarligast när det
gäller dessa brandskador. Jag syftar
på de syntetiska material som smälter.
Du Pont-nylonet har smältpunkten
vid 250 grader och smältbrinner vid
600 grader: perlon brinner redan vid
210 grader. Det är de smältande syntetmaterialen
som i dag förorsakar de
allra gravaste brännskadorna, så grava
att man i många fall räknar med en
totalförbränning av huden med transplantation
som enda hjälp. Dessutom
inträffar åtskilliga dödsfall om året av
denna anledning. I sådana fall hjälper
inte varudeklaration, ty vilka är det
som deklarerar? Det är de ansvarskännande
fabrikanterna, som har gjort
fullständiga prov och är medvetna om
att den vara de saluför inte är brandfarlig.

Jag vill göra en jämförelse med andra
länder. England har en mycket begränsad
lagstiftning. Den innebär — om jag
minns rätt — att man inte får sälja
nattdräkter för barn utan att de är garanterat
motståndskraftiga mot alla former
av eld. USA har en strängare lagstiftning,
och Schweiz har sina förordningar.
Här hemma har vi ingen lagstiftning.
Skall vi ha det? Jag vill dra
en parallell med S-märkningen på elsidan.
Det är allmänt accepterat och
stadfäst att av säkerhetsskäl vissa krav
måste uppfyllas för att en vara skall
få säljas. Vi måste kanske med hänsyn
till den ökade spridningen av syntetmaterial
överväga att slå fast normer
för åtminstone de varor som innebär
en direkt brandrisk för människor.
Olycksfall uppstår bl. a. ofta av sängrökning
och levande ljus. Vi bör också
lägga märke till en annan sak, som
påpekades på textilforskningskongres -

sen i Göteborg, nämligen att två i och
för sig brandhärdiga material i förening
kan flamma upp och förorsaka
brand. Som exempel nämndes nylonskjortor
som hade spra5''ats med någon
form av stärkelse och blivit direkt eldfängda.

Jag är medveten om att det behöver
göras mycket på detta område. Kanske
är det just därför jag är så glad över den
positiva inställning statsrådet visat. Jag
vill emellertid erinra om ytterligare
ett område, nämligen militärens beklädnad.
Jag har svårt att tänka mig
att man på försvarets forskningsanstalt
inte har tagit hänsyn till de eventuella
brandrisker som kan uppkomma i och
med användning av syntetmaterial i de
militära persedlarna.

Det gläder mig alltså att det — som
jag hoppas — kommer en översyn till
stånd. Varudeklaration är bra, men den
är inte tillräcklig med tanke på att det
i allmänhet icke är de mest förstklassiga
materialen som förorsakar det mänskliga
lidande och de brandskador som
vi i dag kan se talande exempel på.

Jag tackar för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. ökad användning
av arbetslöshetsmedel för underhåll
av allmänna vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat, om jag är beredd medverka
till att arbetslöshetsmedel i ökad utsträckning
kommer till användning för
underhåll av mindre, allmänna vägar.

Beredskapsarbeten bedrivs i stor utsträckning
som vägarbeten. Arbetena
omfattar nybyggnad, omläggningar och

20 Nr 41 Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. ökad användning av arbetslöshetsniedel för underhåll
av allmänna vägar

förbättringsarbeten och de bedrivs på
allmänna vägar, skogsbilvägar och övriga
vägar. De totala kostnaderna för dessa
arbeten uppgick under budgetåret 1966/
67 till 273 miljoner kronor och under
budgetåret 1967/68 till 330 miljoner kronor.
För budgetåret 1968/69 hade fram
till den 13 november 1968 beslutats beredskapsarbeten
på vägar till en kostnad
av 375 miljoner kronor.

De vägarbeten som närmast avses i
interpellationen redovisas av arbetsmarknadsstyrelsen
under rubriken
Mindre omläggnings- och förbättringsarbeten.
Den totala kostnaden för sådana
arbeten uppgick under budgetåret
1966/67 till 50 miljoner kronor och under
budgetåret 1967/68 till 81 miljoner
kronor. För budgetåret 1968/69 hade
fram till den 13 november 1968 beslutats
beredskapsarbeten av sådan art till
en kostnad av 83 miljoner kronor.

Det är, som framgår av denna redogörelse,
betydande summor som via arbetsmarknadsanslagen
tillförs vägbyggandet.
Jämfört med budgetåret 1966/67
kommer de totala kostnaderna för beredskapsarbeten
på vägar som skall bedrivas
under innevarande budgetår enligt
av arbetsmarknadsstyrelsen hittills
föreliggande beslut att öka med drygt
100 miljoner kronor. Motsvarande kostnadsökning
för enbart mindre omläggnings-
och förbättringsarbeten blir 33
miljoner kronor. Ytterligare medelsanvisning
blir beroende av arbetsmarknadsläget.

Jag vill i detta sammanhang också erinra
om att enligt de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som beslutades
av 1966 års riksdag en differentiering
av beredskapsarbetena skall eftersträvas.
Det har också lyckats att under
senare år bredda registret för beredskapsarbetena.
Detta anser jag alltjämt
vara angeläget, inte minst med hänsyn
till att vägarbete långt ifrån alltid är
lämpligt för den som på grund av arbetslöshet
anvisas beredskapsarbete.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation
och för de däri redovisade uppgifterna
om vilka summor som via
arbetsmarknadsanslagen gått till omläggnings-
och förbättringsarbeten på
vägar.

Av redogörelsen framgår att i jämförelse
med budgetåret 1966/67 hade de
totala kostnaderna för beredskapsarbeten
i form av vägarbeten för budgetåret
1968/69 fram till den 13 november
ökat med cirka 100 miljoner kronor.
Därav har cirka 33 miljoner kronor gått
till sådana vägtyper som jag nämnt i
min interpellation, alltså mindre, allmänna
vägar. Dessa är så att säga matarleder
till de stora trafiklederna och
är utan tvekan en betydelsefull faktor
i den gemensamma trafikapparaten.
Man är glad för varje litet ökat anslag
till förbättring av våra trafikleder. Inte
minst med tanke på vägarnas dåliga
beskaffenhet både i fråga om bärighet
och allmän standard, vilken beror på
dels eftersläpning av underhåll under
flera år på grund av för ringa medelsanvisningar,
dels den samtidigt starkt
ökade trafiken är det glädjande att mera
medel ställts till förfogande.

Ökningen av AMS-medel till vägändamål
är emellertid ändå av blygsam karaktär
med hänsyn till rådande arbetslöshetssiffror.
Naturligtvis skall en
differentierad arbetsmarknadspolitik eftersträvas
så att personer, som rent fysiskt
inte har möjlighet att utföra dylikt
arbete, under inga omständigheter
tvingas därtill. Detta är vi säkerligen
överens om. I den nuvarande situationen
tror jag dock det vore befogat från
arbetsmarknadssynpunkt att ge ökade
anslag till vägändamål.

Jag känner inte till principerna för
hur dessa medel fördelas, men jag vet

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder

att exempelvis Älvsborgs län fått en
mycket blygsam andel; mellan 1 och 2
miljoner kronor har enligt uppgift utgått
av AMS-pengar till vägändamål.
Detta län borde kunna få en större del
av rikspotten.

Den 1 januari i år ökades motorfordonsskatten
med 50 procent. Anslaget
till vägändamål är dock i huvudsak
detsamma; möjligen har det skett en
ändring men i så fall i negativ riktning
på grund av den allmänna kostnadsstegringen.
Av bilskattemedel överfördes
cirka 600 miljoner kronor direkt till
budgetregleringsfonden, kanske med
tanke på behovet av medel till beredskapsarbeten
för — hoppas jag — vägförbättringar.
Den för några år sedan
beslutade extra bensinskatten går liksom
bilaccisen direkt till den allmänna
budgeten. Sålunda finns det medel, direkt
tagna från en viss grupp människor
i detta land — motorfordonsägarna
— för vägändamål.

Det finns vägar som är av en sådan
bärighetsklass att de måste stängas av
för viss trafik under delar av året: vägar
som leder till stora industrier med
tung trafik. Industrier tvingas därför
att slå igen eller inskränka driften under
vissa tider på grund av trafikledens
beskaffenhet. Detta gäller inte minst
skogsindustrin, som måste ha starka
vägar på grund av de tunga transporterna.
När man är beredd att satsa stora
pengar på industrilokalisering av olika
slag — vilket jag anser är positivt —
borde en av de första åtgärderna vara
att se till att det finns trafikleder som
är framkomliga alla tider på året.

Inrikesministern kan möjligen nu anföra
att det sist nämnda inte tillhör
inrikesdepartementets område. Låt mig
emellertid framhålla att man när det
gäller att skapa arbetstillfällen ändå så
långt sig göra låter bör främja sådan
verksamhet, som indirekt befrämjar en
produktionsökning och därmed också
i dubbel mening innebär en bekämpning
av arbetslösheten. .Tåg tror att en för -

mot arbetslösheten inom skogslänen

stärkning av vägnätet skulle vara ett
verksamt led härutinnan.

Samtidigt som jag än en gång tackar
statsrådet Johansson för svaret vill jag
gärna hemställa att han, så långt därtill
ges möjlighet, ville medverka till en
ökad anvisning av arbetsmarknadsmedel
i syfte att lägga om och förstärka
vårt lands vägnät. Detta gäller speciellt
de eftersatta mindre, allmänna vägarna,
vilka utgör anslutningsleder till de stora
riksvägarna och sålunda befrämjar
utbyggnaden av bl. a. den tunga industrin,
såsom skogsnäringen och därtill
hörande verksamhet. Detta torde vara
ett värdefullt led i arbetsmarknadsstyrelsens
arbete i syfte att förhindra en
fortsatt arbetslöshet, eftersom det därigenom
skapas ökade arbetstillfällen
ute i bygderna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
arbetslösheten inom skogslänen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat, om jag vill lämna en
redogörelse för de olika åtgärder som
kommer att sättas in från samhällets sida
i syfte att motverka en befarad ökning
av arbetslösheten i skogslänen
under stundande vinterhalvår.

Den beskrivning av tendenserna på
arbetsmarknaden i skogslänen som interpellanten
lämnar kan jag i stort sett
instämma i. Särskilt vill jag understryka
att sysselsättningsläget i skogslänen
på ett markant sätt skiljer sig från
situationen i stora delar av landet i
övrigt. Den minskade efterfrågan på
arbetskraft som följde med konjunkturdämpningen
under åren 1966 och 1967
var relativt sett kraftigast i södra och

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot arbetslösheten inom skogslänen

mellersta Sverige. Detta medförde en
viss utjämning mellan skogslänen ocli
övriga delar av landet. Skillnaderna
har därefter återigen blivit större. Antalet
arbetstillfällen i skogslänen har
alltmer kommit att framstå som otillräckligt
i förhållande till arbetskraftstillgångarna.

Skillnaderna mellan skogslänen och
övriga län kan belysas bl. a. med hjälp
av uppgifter rörande den vid arbetsförmedlingarna
registrerade arbetslösheten
vid mitten av november. Av uppgifterna
framgår att antalet arbetslösa
mellan november 1907 och samma månad
i år minskade med cirka 1 300 i
storstadslänen och med 1 100 i övriga
län utanför skogslänen, medan i de
senare antalet ökade med 2 200. Även
statistiken över antalet vid månadens
mitt obesatta platser ger en antydan
om att skillnaderna åter har blivit större.
Mellan november i fjol och samma
månad i år ökade nämligen antalet obesatta
platser i hela landet med cirka
8 000. Därav kom 3 000 på storstadslänen,
4 000 på övriga län utanför skogslänen
och knappt 1 000 på skogslänen.
Utgångsläget vad gäller arbetslöshet
och otillfredsställd arbetskraftsefterfrågan
inför vintern är alltså ogynnsammare
för skogslänen än för landet i
övrigt. Främst gäller detta de nordligaste
länen och inom dessa i synnerhet
de glesbygdsbetonade delarna.

Arbetsmarknadsutvecklingen under
kommande vinter förutses av arbetsmarknadsstyrelsen
totalt sett bli något gynnsammare
än under föregående vinter till
följd av ett något stigande arbetskraftsbehov
inom industri- och byggnadsverkamhet.
Den väntade uppgången av
arbetskraftsefterfrågan bedöms dock
ske relativt långsamt och parallellt med
en fortsatt snabb omställningstakt i näringslivet.
Den något livligare efterfrågan
som förutses torde främst komma
att bli märkbar i södra och mellersta
Sverige medan flera av länsarbetsnämnderna
i skogslänen räknar med

en bekymmersam arbetsmarknadssituation
i vinter.

Som bekant vidtogs under sommaren
och hösten förra året en rad olika åtgärder
för att begränsa arbetslösheten
under vintern 1967—1968. Bl. a. kan
nämnas bemyndigande för företag att
utnyttja investeringsfonderna, ökning
av de allmänna investeringarna, kraftig
satsning på olika former av sysselsättningsskapande
åtgärder såsom beredskapsarbeten,
skyddad och halvskyddad
verksamhet samt sist men inte minst
viktigt en väsentligt höjd kapacitet på
arbetsmarknadsutbildningen. Det har
beräknats att den samlade effekten av
dessa åtgärder gav sysselsättnings- och
utbildningsmöjligheter för ungefär
100 000 personer i mars 1968.

Under våren och sommaren i år har
olika åtgärder vidtagits för att upprätthålla
sysselsättningen i vinter. Bl. a.
har ramen för bostads- och ålderdomshemsbyggandet
vidgats ytterligare, möjligheter
har skapats för att öka det kommunala
barnstugebyggandet och investeringsfonder
har frisläppts. Dessa åtgärder
är inte begränsade till skogslänen
men är naturligtvis av stor betydelse
även där. För skogslänen har befrielse
från investeringsavgift i regel
medgivits.

Enligt styrelsens bedömning torde
den kommande vintern kräva en insats
av minst samma omfattning som under
den föregående. Styrelsen har därför
lagt upp en planeringsberedskap som
syftar till att minst cirka 100 000 personer
skall kunna beredas sysselsättning
eller utbildning i vinter genom arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Med hänsyn till arbetsmarknadsläget
i skogslänen koncentreras de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna till dessa
områden. Av hela den beräknade sysselsättnings-
och utbildningseffekten
förra vintern föll drygt en tredjedel på
skogslänen. För instundande vinter beräknas
omkring 40 procent av de planerade
sysselsättnings- och utbildnings -

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder

åtgärderna gälla denna del av landet.
Samtidigt räknar arbetsmarknadsstyrelsen
med att ökade möjligheter kommer
att finnas att bereda arbetskraft
från skogslänen sysselsättning i andra
delar av landet, där efterfrågan på arbetskraft
i vinter väntas komma att
överträffa förra vinterns nivå.

Genom lokaliseringspolitiska åtgärder
har det skett ett inte oväsentligt tillskott
av nya arbetstillfällen under senare
år. Lokaliseringsverksamheten
kommer att fortsätta i syfte att finna
långsiktiga lösningar på skogslänens
sysselsättningsproblem.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min interpellation
angående arbetsmarknadsläget
inom skogslänen, vilket just nu
upplevs som ett brännande samhällsproblem
för befolkningen i dessa län. Samtidigt
vill jag understryka det som framgår
av statsrådets svar, nämligen att
samhället gör mycket kraftiga satsningar
för att komma till rätta med den arbetslöshet,
som vi har inom dessa delar
av landet.

Situationen är utan tvekan mycket
allvarlig. Vi tog oss igenom den förra
vintern tack vare en totalmobilisering
av arbetsmarknadspolitikens alla resurser.
Vi möter en ny vinter då det, trots
att man kan skönja en svag konjunkturuppgång
inom skogsbruket, kommer
att krävas ännu kraftigare insatser för
att klara sysselsättningen. Frågans allvar
gör att jag vill gå in litet närmare
på den och försöka skildra den situation
som råder i dessa trakter.

Man skulle med några korta ord kunna
skildra situationen i skogslänen på
följande sätt:

En mycket stor procent av de förvärvsarbetande
i dessa län är sysselsatta
inom jord- och skogsbruk, två näringar
där strukturrationaliseringen sveper

mot arbetslösheten inom skogslänen

fram med allt större styrka. Samtidigt
är industrin mycket svagt utvecklad,
och den kan inte på långa vägar bereda
sysselsättning åt den arbetskraft som
friställs inom de förstnämnda näringarna.
Servicesektorn kan ta en del,
men inte så många. Byggnadsverksamheten
tar en del. Resten är hänvisade
till de arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
som i allt större utsträckning vidtas
från samhällets sida.

Det kan finnas anledning att ställa en
väsentlig fråga som utgångspunkt för
det följande resonemanget: Vilka krafter
är det som väsentligen orsakar de
höga arbetslöshetssiffrorna i dessa län?
Ja, under det senaste året har skogsbrukets
arbetsgivare avskedat cirka 2 000
man inom Jämtlands län, huvudsakligen
inom bolags- och bondeskogsbruket. Genom
flottningens nedläggande har cirka
150 man friställts under den säsongen,
och genom kraftverk som färdigställts
har cirka 250 man blivit arbetslösa.

Det blir sannerligen inga stora rubriker
i tidningarna när 2 000 skogsarbetare
blir arbetslösa i Jämtlands län. Det
är tydligen mera intressant att skriva
om en fabrik i Mellansverige som avskedar
ett par hundra man, där det ofta
finns nya sysselsättningsmöjligheter
runt om knuten.

Jag kan omvittna att det råder stor
oro och bitterhet inom skogsarbetarkåren,
som alltid få ta första stöten när
lönsamheten sjunker inom skogsbruket,
eller när rationaliseringsåtgärderna
sätts in, en bitterhet som riktar sig mot
skogsarbetsgivarna, som med kort varsel
avskedar i första hand den äldre arbetskraften,
som kanske har jobbat ett helt
liv i skogen och plötsligt står utan försörjning
och med små möjligheter att få
ett annat jobb.

För några år sedan, under skogsbrukets
höjdkonjunkturår, verkade det som
om skogsbrukets arbetsgivare var beredda
att ta ett långsiktigt ansvar för sin
arbetskraft. Man skrev kontrakt om fast
anställning och gav subventioner till

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot arbetslösheten inom skogslänen

egnahem samt gav även andra trygghetsgarantier.
Utvecklingen under den
sista tiden talar ett anant språk. I dag
är inte anställningskontraktet mycket
värt, och anställningstryggheten är också
symbolisk. Det verkar som om arbetsgivarnas
sociala ansvar står i direkt
proportion till konjunkturutvecklingen
inom denna näring. Nu är det samhället
som får rycka in och överta ansvaret
för den äldre, förbrukade arbetskraften
och för dem som blir arbetslösa. Det är
att märka att 50—60 procent av de arbetslösa
är över 45 år och starkt ortshundna.

Under innevarande budgetår satsas
det 80 miljoner på beredskapsarbeten av
olika slag inom Jämtlands län, varav
hälften läggs ner på vägarna. Det är den
största satsning som gjorts hittills. Hade
inte den gjorts skulle problemen varit
oss övermäktiga.

Jag har talat med många arbetslösa
ute i skogslänen, och det är föreståeligt
att bitterheten mot arbetsgivarna lyser
igenom i resonemangen. Man resonerar
så, att eftersom samhället i regel får
överta ansvaret för deras bärgning när
de blir äldre vore det lika bra att staten
övertoge råvaran och ansvaret för dem
även under deras produktiva ålder. Något
ligger det väl i det resonemanget.
Det ligger också en hel del i kravet på
en lägre pensionsålder för arbetare i
tunga yrken.

Men trots de satsningar som görs från
samhällets sida för att skaffa fram nya
jobb åt de arbetslösa är åtgärderna ändå
inte tillräckliga. Andra och kraftigare
åtgärder måste till, om vi skall klara
skogslänen i framtiden. Jag är i dag
ganska övertygad om att det privata näringslivet
inte ensamt räcker till för den
uPPgiften, även om lokaliseringsstödet
betytt en hel del. Staten måste gå in med
nya industrier och inrättningar med det
snaraste. Både tidskriften Fackföreningsrörelsen
och tidskriften Ekonomisk
Revy har varit inne på det temat
i sina näringspolitiska analyser. De har

i sina artiklar pekat speciellt på Jämtland
som det mest utsatta länet. Det
finns alltsa en starkt utbredd opinion
för att göra en speciell näringspolitisk
satsning på detta län.

Till inrikesministern vill jag säga:
Gör den satsningen i form av en koncentrerad
blocklokalisering på fyra—■
fem orter inom detta län! Kalla det gärna
försöksverksamhet. Gör en samplanering
med en koncentrerad satsning
på service och vårdanläggningar samt
statlig, privat och kooperativ industri
till dessa block! Inbjud företagare, samhällsplanerare,
sociologer och arbetsmarknadsexperter
till en praktisk försöksverksamhet
med sikte på att skapa
en modell, ett alternativ till den nuvarande
negativa utvecklingen i inlandet!
Jag tror att intresse på många håll finns
att gripa sig an den uppgiften.

Jag är inte pessimist när det gäller
framtiden. Men jag tror heller inte att
den högsta lycka som kan vederfaras
framtida generationer är att få bo i tre
eller fyra storstadsområden. Jag tror att
den utvecklingen kan och bör brytas.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka inrikesministern för svaret.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna debatt därför att de problem,
som herr Nilsson i Östersund har berört
i sin interpellation, i stor utsträckning
också förefinnes i den del av Gävleborgs
län där jag är bosatt. Därför skulle jag
mycket gärna se att de åtgärder som
statsrådet här talat om utsträcktes till
att gälla även den delen av mitt hemlän.

I sitt svar talar statsrådet mycket om
de ökade satsningar som gjorts för att
främja sysselsättningen och stimulera
till ökad aktivitet i bl. a. skogslänen. De
åtgärderna är vi naturligtvis mycket
tacksamma för. Det är bara det att vi
har fått vänta så länge förgäves på något
resultat av dessa stimulerande åtgärder.
Själv hade jag trott att vi nu
skulle ha en basindustri som kunde

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder för att skapa ett differentierat näringsliv i gles -

bygdsområden

stoppa det utflöde av arbetskraft som
dagligen pågår. Det måste till något
konkret, som herr Nilsson i Östersund
också framhöll. Det verkar som om företagen
inte kommer till bygden, trots löften
om ökade bidrag av olika slag och
trots att kommunikationerna och transportmöjligheterna
är goda från de trakter
som både herr Nilsson i Östersund
och jag nu vill representera.

För åtskilliga år sedan erinrade jag
i en debatt om dessa frågor här i kammaren,
herr talman, om det gamla talesättet
att medan gräset växer dör kon.
Om det blivit något resultat av våra resonemang
redan vid den tidpunkten
hade jag kanske inte behövt ta till orda
i dag. Jag har emellertid anledning att
erinra om samma talesätt även vid detta
tillfälle, och nu är faran nära. Medan
vi diskuterar och utreder och väntar på
insatser på frivillig väg flyttar människorna,
så att man inte har den personal
som behövs när man funnit de företag
som kan etablera sig i området eller
när myndigheterna beslutat sig för en
viss styrning för att rädda denna del av
vårt land. Detta sistnämnda är något
som jag hoppats på rätt länge. Och det
är hög tid, om inte vissa andra myndig
heter skall hinna plocka bort de serviceorgan
som behövs i en aktiv och levande
bygd och som är nödvändiga för att
göra ett område attraktivt för dem som
skall leva och verka där.

Mot denna bakgrund förväntar jag att
inrikesministern, generaldirektören för
arbetsmarknadsstyrelsen och de, som i
övrigt på toppnivå sysslar med dessa
problem med de i interpellationssvaret
redovisade möjligheterna som utgångspunkt
verkligen begrundar situationen
och tar erforderliga initiativ. Jag förstår
att ni tidigare tänkt över situationen,
men jag vill be er att göra det än en
gång med avseende på det jag här talat
om. Ni måste hjälpa oss att finna en
utväg ur den återvändsgränd som vi
hamnat i.

Liksom herr Nilsson i Östersund hoppas
och tror jag på den bygd där jag
verkar. Men vi behöver stöd och hjälp
nu, vi behöver ytterligare sysselsättning
för människorna i bygden. Att trakten
är vacker och att vi har goda möjligheter
för turism är inte nog; en
bygd eller en stor region kan inte fortsätta
att leva enbart med sådant som
bas. Nej, det behövs industrier och arbetsmöjligheter
i större utsträckning än
vi hittills lyckats få till vår region.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att skapa ett differentierat näringsliv i
glesbygdsområden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har
frågat om regeringen avser att för norra
Värmland och liknande glesbygdsområden
vidta särskilda åtgärder i syfte
att skapa ett differentierat näringsliv,
som kan ge underlag för tillfredsställande
service åt befolkningen och bevara
en levande kulturbygd.

Strukturomvandlingen inom jordoch
skogsbruk har medfört att sysselsättningen
inom dessa näringar snabbt
har minskat, och denna utveckling är
ännu inte avslutad. Detta blir från sysselsättningssynpunkt
mest kännbart för
områden som till stor del baserar sitt
näringsliv på nämnda sektor, vilket är
fallet i norra Värmland. Expansionen
inom andra delar av näringslivet har
vidare varit för otillräcklig inom området
för att uppväga sysselsättningsminskningen
i jord- och skogsbruk.

Norra Värmland ligger inom lokaliseringsverksamhetens
stödområde. Genom
denna verksamhet, beredskapsar -

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för att skapa ett differentierat näringsliv i glesbygdsområden -

beten och investeringsfonder har 44 företag
inom området fått stöd fr. o. m. år
1963. Vid 27 arbetsplatser har det vidare
utgått bidrag till omskolning och
annan utbildning av arbetskraft i samband
med lokalisering av industriföretag.
Därtill kommer att lokaliseringsstöd
även utgått till företag i andra delar
av Värmlands län. En förstärkning
av näringslivet i dessa delar av
länet har också intresse för det område
som interpellationen avser.

För många av dem som friställts genom
strukturomvandlingen är någon
form av omskolning eller vidareutbildning
en förutsättning för att de skall få
ett nytt arbete. Arbetsmarknadsutbildningen
fyller därför en viktig funktion
för att underlätta omställningen. I
Värmlands län har under de båda senaste
åren omkring 4 000 personer påbörjat
arbetsmarknadsutbildning.

Omfattande beredskapsarbeten har
också bedrivits i Värmlands län. I mitten
av oktober i år var sålunda drygt
900 personer sysselsatta i beredskapsarbete.
Vid samma tid i fjol var cirka
600 sysselsatta i sådana arbeten.

Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
åtgärder kommer självfallet framdeles
liksom hittills att vidtas intensivt
i sådana områden, vilka i likhet
med norra Värmland är i behov av ett
mera differentierat näringsliv och tillskott
av nya arbetstillfällen. Möjligheter
finns redan nu att anpassa åtgärderna
efter de lokala behoven. I fråga
om lokaliseringsverksamheten har vidare
en utredningsman tillkallats för
att utreda dess framtida utformning.
Denne kommer att bl. a. undersöka möjligheterna
att på olika vägar göra lokaliseringsstödet
mer effektivt när det
gäller de mest utsatta områdena.

Interpellanten menar att det endast är
fråga om initiativ och god vilja för att
goda lokaliseringsresultat skall nås i
glesbygderna. Denna uppfattning bestyrks
tyvärr inte av erfarenheterna.

Det har inte saknats initiativkraft eller
god vilja i vare sig kommunerna, länsorganen,
de centrala myndigheterna eller
— det vågar jag påstå — kanslihuset.
Vad som har saknats för att kunna
tillgodose alla de redovisade behoven
är helt enkelt tillräckligt många företag
som varit villiga och från lönsamhetssynpunkt
lämpliga att etablera sig
i sådana områden.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Han har i detta redogjort
för vad som har gjorts. Det är jag
tacksam att notera, men det har ej
varit tillräckligt. Inrikesministern är
dock positivt inställd, även om svaret
inte ger någon direkt lösning av framtidsproblemen
-— men det kanske skulle
ha varit att fordra för mycket.

Anledningen till min interpellation är
den stora arbetslöshet som råder i våra
glesbygdsområden i Värmland som helhet
men i synnerhet i norra Värmland.
Frågan är inte ny, och att den
återkommer beror väl på att situationen
inte förbättrats utan snarare försämrats.
När jag för cirka en månad
sedan framställde denna interpellation
omfattade arbetslösheten i länet omkring
2 200 personer; nu torde den
överstiga 2 500. Lägger man därtill de
ungefär 1 100 personer som på grund
av visst handikapp inte kan beredas
lämpligt arbete, de över 1 100 som går
på omskolningskurser samt de 400 som
sysselsätts i skyddad verkstad eller med
arkivarbete, kommer man upp till ett
antal som överstiger 5 000 personer.
Därutöver har man alla som sysslar
med beredskapsarbeten samt en hel del
dold arbetslöshet. Arbetslösheten torde
öka ytterligare. Under dessa omständigheter
borde regeringen enligt min
mening innevarande höst ha talat med

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder för att skapa ett differentierat näringsliv i gles -

bygdsområden

betydligt mindre bokstäver om tryggheten
för vårt folk. Möjligheten att erhålla
arbete och utkomst är ju en av våra
största trygghetsfrågor.

Värmland har ett gott geografiskt läge,
men i befolkningshänseende har
länet — speciellt glesbygderna — sackat
efter i jämförelse med det övriga landets
utveckling. År 1850 hade vi 5,6
procent av Sveriges befolkning men år
1965 endast 3,7 procent. Vi har nu en
befolkningsminskning omfattande cirka
2 000 personer per år, och på så vis får
vi även en snedvriden åldersfördelning.
Det är de unga som flyttar och de äldre
som blir kvar.

Situationen är besvärlig. Vilka kan
orsakerna vara? De är naturligtvis flera.
En anledning är strukturrationaliseringen
inom jord- och skogsbruket, vilket
också inrikesministern har varit
inne på. Härigenom har många människor
friställts, och flera kommer att
friställas. Enligt lantbruksstyrelsens
prognoser skall bortemot hälften av
Värmlands åkerjord tas ur produktionen
fram till år 1980 på grund av produktionsmålsättningen
och regeringens
jordbrukspolitik.

Förutom att vi får en fortskridande
förbuskning, när vår vackra kulturbygd
försvinner, friställs arbetskraft, som på
grund av att andra sysselsättningsmöjligheter
inte föreligger blir arbetslös.
Som en ytterligare följd av regeringens
jordbrukspolitik kommer att småjordbruk
inte kan erhålla rationaliseringsstöd.
Sådant borde ifrågakomma för
att bygga upp bärkraftiga brukningsenheter.
Uppbyggnaden av sådana kan
inte äga rum på en gång i dessa bygder,
eftersom enheterna är för små.

Till den successiva uppbyggnad som
här borde ske kan rationaliseringsstöd
alltså inte utgå. Att dylikt bör lämnas till
stödjordbruk i sådana bygder är enligt
min uppfattning självklart. Jag är
inte motståndare till en rationalisering
av jordbruket, men att genomdriva des -

sa åtgärder enligt regeringens system
när annat arbete inte står till buds
måste vara felaktigt.

Regeringen har inte sett helhetssynen;
det gäller både jordbrukspolitiken,
arbetsmarknadspolitiken och naturvårdspolitiken.
En bättre samordning
måste enligt min mening komma
till stånd, om problmen skall kunna
lösas.

En annan orsak är att industrin har
rationaliserats — och det har varit nödvändigt
— men vissa företag har också
lagts ned. Vi har fått stora friställningar
men för få nya industrier och för
liten differentiering. Det statliga lokaliseringsstödet
har gjort god verkan
men har inte varit tillräckligt. Det senaste
året har det dessutom visat sjunkande
trend. För länet som helhet skulle
en upprustning a^ kanalleden från Vänern
till Västerhavet vara en av de
främsta hävstängerna för att få företag
att bygga ut och nyetablera sig. Det är
helt enkelt en förutsättning för att lokaliseringspolitiken
skall få effekt. Detta
har jag nyligen påtalat i en annan
debatt, och jag skall inte kommentera
det ytterligare. En förbättring av vägarna
är också viktig.

Det är ändå underligt att vi inte skall
kunna få bättre sysselsättning i vårt
län. Om man går över gränsen till Norge,
som har samma förutsättningar och
förhållanden, finner man att det där
är betydligt bättre sysselsättning, och
man frågar sig vad detta kan bero på.

Inrikesministern säger i slutet av
svaret: »Interpellanten menar att det
endast är fråga om initiativ och god
vilja för att goda lokaliseringsresultat
skall nås i glesbygderna.» Det har jag
inte sagt, herr statsråd. Jag har sagt att
till stor del är det fråga om initiativ
och vilja. Inrikesministern fortsätter:
»Det har inte saknats initiativkraft eller
god vilja vare sig i kommunerna,
länsorganen, de centrala myndigheterna
eller — det vågar jag påstå — i kansli -

28 Nr 41 Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för att skapa ett differentierat näringsliv i glesbygdsområden -

huset. Vad som har saknats för att
kunna tillgodose alla de redovisade behoven
är helt enkelt tillräckligt många
företag som varit villiga och från lönsamhetssynpunkt
lämpliga att etablera
sig i sådana områden.»

Detta har inrikesministern givetvis
rätt i — åtminstone är detta fallet beträffande
kommunerna och länsorganen.
Om det även gäller de centrala
myndigheterna och kanslihuset får vi
väl besked om inom den närmaste tiden,
då ansökan om lokaliseringsstöd till
en spånplattfabrik i norra Värmland
skall avgöras av regeringen. I nära sex
år har man från enskilt håll och inom
kommuner arbetat med detta projekt,
som skulle kunna bli en injektion för
dessa bygder genom att ge ökade sysselsättningsmöjligheter
dels direkt i
fabriken, dels indirekt i ökat skogsarbete.
Framför allt skulle en satsning
bli ett erkännande av bygdens fortbestånd.
Människorna i dessa bygder ser
i denna fråga en mätare på om regeringen
vill göra något eller inte i denna
landsdel.

Det har ifrågasatts om denna fabrik
är en riktig satsning. Här gäller det
dock att tillvarata en råvara som eljest
till stor del skulle bli outnyttjad. Det
måste vara riktigare att frakta en färdig
vara än en betydligt tyngre råvara. Därest
denna fabrik inte kommer till stånd
riskerar man att skogsvärdena går ned
eller försvinner. Avfolkas bygden raseras
alla värden både i byggnader, rörelser,
jordbruk etc. Vill man inte satsa
på detta projekt, på vilket sfi mycket
arbete lagts ned, bör staten ta egna
initiativ till någonting annat — det är
en rimlig begäran. Kommuner och människor
sätts i kläm och det är samhällets
skyldighet att hjälpa. Landsdelens
människor avvaktar beskedet,
och läget är oroligt.

Inrikesministerns svar vill jag dock
tolka som pricipiellt positivt, och jag
tackar än en gång för detsamma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden hade jag inte
tänkt gå in i polemik. Jag tycker emellertid
att herr Jonasson tog i litet väl
hårt.

Vad han menade med sitt tal om att
situationen är mycket bättre i Norge
vet jag inte, och jag skall inte ägna
mig åt någon spekulation om huruvida
det var menat som ett hot under hand
om en separatistisk rörelse i Värmland
med strävan att åstadkomma en tudelning
— det får väl framtiden utvisa.

Jag fäste mig särskilt vid att herr Jonasson
sade att regeringen under hösten
inte borde ha talat med så stora
bokstäver om tryggheten. Ja, herr Jonasson,
vad är det som vi har talat
om? Jo, vi har talat om en aktiv samhällspolitik:
en aktiv lokaliserings- och
arbetsmarknadspolitik och en aktiv näringspolitik.
Vi har talat om ett vidgat
samhällsengagemang som ett alternativ
till den trygghet som ett privat näringsliv
—- kring vilket herr Jonasson är
en av vakthållarna — kunnat ge.

I Värmland, som vi just nu diskuterar,
förekommer det mig veterligt knappast
någon statlig företagsverksamhet.
Någon sådan verksamhet har visserligen
lokaliserats dit under den senaste
tiden, men det är i huvudsak — jag
understryker detta — fråga om ett privat
näringsliv. Detta privata näringsliv
har nu friställt tusentals och åter
tusentals skogsarbetare, och det förväntas
att samhället skall ta på sig ansvaret
för att ge dem trygghet och utkomst
i den belägenhet i vilken de nu befinner
sig. Det är samhällets uppgift, och
samhället skall också åta sig den. Vi är
beredda att ge denna trygghet åt de
friställda människorna även i Värmland.
Detta kostar pengar, och vi har
kämpat för att få fram de medel som
varit nödvändiga för en sådan aktiv
samhällspolitik.

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder för att

bygdsområden

Vi har vidare strukturproblem, vilka
inte kan vara obekanta för herr
Jonasson. Vi har i stort sett ett arbetsmarknadsläge,
som skulle kunna ge eu
i det närmaste full sysselsättning. Svårigheten
är att vi har en så beklaglig
obalans i efterfrågan på arbetskraft i
vårt land, med brist på arbetskraft i de
mellansvenska och södra länen och en
inte obetydlig arbetslöshet i skogslänen.
Det är denna problematik som är så
svår, och det är i detta sammanhang
som arbetsmarknadspolitiken, innefattande
omskolning och omflyttning av
arbetskraft, sätts in. Därvidlag är också
frågan om lokalisering av företag lika
angelägen och viktig.

Det är emellertid då också, herr Jonasson,
av vikt att man till de aktuella
orterna lokaliserar och där försöker
bygga upp så bra företag som möjligt,
som ger sysselsättning, och även en så
lönsam sådan som möjligt, varigenom
de bidrar till att befrämja utvecklingen
av vårt näringsliv. I vissa fall får
man i det lokaliseringspolitiska handlandet
bortse ifrån en del av de företagsekonomiska
aspekterna och i stället
anlägga sociala synpunkter. Vi är beredda
på att göra detta, dock inte till
vilket pris och under vilka omständigheter
som helst.

Jag tycker, herr Jonasson, att vi
skall föra denna debatt på ett lugnt
och sansat sätt och se med realism
på problemen. Vi är på statligt håll beredda
till ett samarbete med det enskilda
näringslivet, men vi är inte minst
inställda på att utvidga den samhälleliga
företagsamheten för att ge möjligheter
för de bygder, där det är nödvändigt
att försöka upprätthålla en rimlig
social standard för människorna.

Vi måste emellertid också ha produkter
som vi kan bygga upp dessa
statliga företag på. Det pågår nu ett
mycket intensivt arbete för att få fram
sådana projekt. I den mån och när vi
får fram dessa kommer vi inte att ha

skapa ett differentierat näringsliv i gles några

svårigheter att lokalisera dem
på ett ändamålsenligt och lämpligt sätt.

Jag skall inte gå in på någon diskussion
om spånskivefabriken. Jag understryker
bara vad jag sade i den sista
meningen av mitt svar, nämligen att det
måste vara fråga om företag som ur
lönsamhetssynpunkt är lämpliga att
etablera. Vi tillåter oss nu i kanslihuset
att göra denna bedömning.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Inrikesministern underströk,
när han talade om den aktiva
näringspolitiken, den vikt som regeringen
lagt vid denna. Vi är medvetna
om att den har varit till nytta, och vi
har också inom centern i hög grad
verkat för den. Det var ju vi som började
arbeta för denna politik.

Jag vill ge inrikesministern rätt i att
den privata företagsamheten inte har
lyckats i sin uppgift att skapa trygghet
och sysselsättning. Vi har i länet haft
för stora företag, som varit alltför dominerande.
När dessa undergår omvälvningar
blir därför situationen besvärlig.
Detta gäller för länet i stort.
Vi har haft för få mindre företag, och
näringslivet har varit för litet differentierat.
Detta vill vi nu komma till rätta
med.

För norra Värmland har detta emellertid
inte varit huvudorsaken till svårigheterna.
Där är det förändringarna
på jord- och skogsbruksområdena som
är de mest väsentliga.

Inrikesministern sade att vi har råkat
ut för obalans, och det är väl riktigt.
Men om man ser på alla de möjligheter
som detta län kan erbjuda anser
jag för min del att det är betydligt
bättre att flytta industrier eller lokalisera
nya industrier till orter där människorna
finns. På det sättet gör vi säkert
de minsta nationalekonomiska förlusterna.

Vad jag slutligen vill säga är, att om
man i här ifrågavarande områden kan

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. förstärkning
teten

lägga ut lämpliga statliga företag, så
skulle vi hälsa det med stor tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. förstärkning
av utbildningen i psykologi vid universiteten Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
vilka åtgärder chefen för utbildningsdepartementet
ämnar vidta för att
förstärka utbildningen i psykologi vid
våra universitet. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

Universitetskanslersämbetet har i sin
anslagsframställning för budgetåret
1969/70 begärt medel för bl. a. personalförstärkningar
i sådana universitetsämnen
som enligt ämbetets mening
har otillräckliga resurser för forskarutbildning
och forskarhandledning och
som är inriktade på verksamhet inom
samhällsområden med brist på vetenskapligt
skolad arbetskraft. Ett av de
ämnen som ämbetet åsyftar är just psykologi.
Frågan om medel för dylika
förstärkningsåtgärder prövas i det pågående
budgetarbetet.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp);

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Moberg för att han svarat på min interpellation,
även om jag måste tillstå att
svaret bara förmedlar kända fakta. Något
egentligt nytt ger svaret inte. För att
vara ett interpellationssvar var det
verkligen magert. Om det hade varit
svar på en enkel fråga hade jag kunnat

av utbildningen i psykologi vid universi förstå

att statsrådet Moberg svarat så
kortfattat, men nu var det ju fråga om
en interpellation som är ganska grundligt
underbyggd. Såvitt jag vet har statsrådet
Moberg också uppvaktats tidigare
av företrädare för Göteborgs universitet
i just denna fråga, och jag hoppas att
statsrådet i ett kommande anförande i
dag har ytterligare något att säga.

Faktum är att vårt samhälles behov av
psykologer för närvarande är avsevärt.
Enligt gjorda beräkningar kommer det
behovet att stiga ytterligare under 1970-talet. Minimibehovet fram till 1970 har
beräknats till 2 660. För närvarande
finns det cirka 1 300 yrkesverksamma
psykologer. Fram till 1970 behöver man
altså utbilda ungefär 1 360 nya psykologer.
Nu är det såvitt jag förstår verkligen
angeläget att söka täcka de värsta
bristerna genom en förbättrad utexamination.
Näringslivets och övriga samhällsområdens
behov av psykologer
ökar ständigt, t. ex. inom socialvård,
rehabilitering och yrkesvägledning samt
för att effektuera de arbetspolitiska
målsättningarna. Dessa arbetsuppgifter
ställer verkligen krav på en specialinriktad
psykologisk utbildning.

Enligt universitetskanslersämbetets
anslagsäskanden för 1969/70 är ämnena
psykologi och pedagogik allmänt sett
ganska illa tillgodosedda med handledare
i förhållande till övriga ämnen.
Antalet licentiander och doktorander
per fast professor och laborator uppgick
totalt i landet 1966 till 6,7 mot
36,9 i ämnena psykologi och pedagogik.
Antalet licentiander per handledare är
i Uppsala 39, i Stockholm 26 och i Lund
33. I Göteborg är antalet så stort som
64.

Ser man på antalet studerande på
olika betygsnivåer vid de psykologiska
institutionerna i Uppsala, Stockholm,
Lund och Göteborg 1968 finner man att
antalet var i Uppsala 366, i Stockholm
356, i Lund 243 och i Göteborg inte
mindre än 443. Vad tjänsterna beträffar

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

Svar på interpellation ang. förstärkning av utbildningen i psykologi vid universiteten -

har Uppsala och Stockholm 2 professorer
i ämnet, medan Lund och Göteborg
har 1. I Uppsala finns t. ex. 10
extra lektorer, medan Göteborg har 3.
Uppsala, Stockholm och Lund har 18—
20 assistenter, amanuenser och adjunkter,
medan Göteborg med sitt större antal
studerande får nöja sig med 13.

Också när det gäller stipendier för
att främja högre vetenskapliga studier
vid samhällsvetenskaplig fakultet, när
det gäller forskningsanslag till ograduerade
forskare och när det gäller materialanslag
har märkligt nog Göteborg
ett betydande underläge i förhållande
till de tre andra universitet jag nämnt.

Tre typer av psykologer behövs: kliniska
psykologer, skolpsykologer och
arbetspsykologer. Av de förut nämnda
2 660 psykologerna beräknas behovet
av kliniska psykologer 1970 vara 1 260.
De behövs för barnpsykiatriska team
och för vuxenkliniker. Till den kliniska
psykologins område hör kriminalvård
och alkoholistvård.

När det gäller skolpsykologerna kan
jag nämna att man utgår från att 2 500
elever är ett rimligt underlag för en skolpsykologtjänst
och att det är ganska realistiskt
att räkna med ett behov av cirka
500 skolpsykologer under 1970-talet.

Arbetspsykologerna sysslar ju med
anlags- och urvalsundersökningar inom
företag, förvaltningar och försvar. Psykologer
efterfrågas alltmer för personaladministrativa
och organisatoriska uppgifter
och för uppgifter som går ut på
att anpassa arbetsmiljön till individens
förutsättningar. Man kan beräkna att
det behövs en arbetspsykolog per
10 000 individer. Detta skulle leda fram
till ett behov av 450 sådana psykologer,
varjämte behövs forskare och chefer.
Lägger vi därtill 300 arbets- och urvalspsykologer
samt 50 militärpsykologer
kommer vi fram till ett behov av
cirka 900.

Jag har ju tagit upp denna fråga inte
bara från Göteborgs horisont sett men

naturligtvis inte minst på grund av förhållandena
vid den psykologiska institutionen
vid Göteborgs universitet. Att
dessa är särskilt prekära har ju kraftigt
framhållits av professor John Elmgren,
och jag förmodar att saken också
påtalats vid uppvaktning hos statsrådet
Moberg i denna fråga. Institutionen har
måst arbeta med betydligt mindre resurser
än övriga institutioner i landet.
När det gäller en förbättrad utexamination
skulle Göteborgs universitets psykologiska
institution kunna spela en
stor roll, eftersom den är landets största
vad fackutbildningen beträffar. Ett
minimikrav vore sådana förstärkningsåtgärder
i fråga om tjänsterna att göteborgsinstitutionen
komme i paritet med
övriga psykologiska institutioner. För
handledning av 130 trebetygsstuderande,
161 licentiander och 8 doktorander
disponerar institutionen 1 professur och
1 extra laboratur, vilken innebär drygt
80 studerande per handledare. Detta bör
ställas i relation till den av universitetskanslersämbetet
tillstyrkta normen,
6 heltidsstuderande per fast handledare.
Det är uppenbart att sådana förhållanden
för studenternas del leder till
svåra för att inte säga absurda konsekvenser.

Jag skulle alltså vilja fråga statsrådet
Moberg, mot bakgrund av det behov
som vårt samhälle har av psykologer
och den underbemanning i fråga om
tjänster som förekommer vid institutionerna,
särskilt i Göteborg: Behövs det
verkligen inte en förstärkning av utbildningen
i psykologi vid våra universitet
och speciellt vid Göteborgs universitet?
Vad vill statsrådet Moberg göra
för att medverka till att de önskemål
som universitetskanslersämbetet
framfört skall realiseras?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som man frågar får man
svar. Herr Källstad har ställt en fråga
som har direkt anknytning till det ar -

32 Nr 41 Tisdagen den 3 december 1968

Svar på interpellation ang. förstärkning av utbildningen i psykologi vid universi
teten

bete som nu pågår i kanslihuset inför
nästa års statsverksproposition, och
då blir svaret i detta som i andra fall
att vi får ge oss till tåls och se vad som
kommer fram ur propositionen. Den
konkreta fråga som ställts i interpellationen
och som nu upprepats kommer
att besvaras under vårriksdagen. Mer
kan jag inte säga nu.

Jag vill dock tillägga att kanslersämbetet
nyligen har beslutat att av de anslag,
som riksdagen ställt till dess disposition
för innevarande år, avdela
särskilda medel för förstärkning av
forskarhandledningen vid psykologiska
institutionen i Göteborg. Det kommer
att tillåta institutionen att anställa en
extra laborator med halvtidstjänstgöring
under vårterminen.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsrådet Moberg säger
att vi får ge oss till tåls, och det kan
jag från viss synpunkt förstå. Han har
dock givit ett något mera positivt besked
i sitt senaste inlägg.

Emellertid är det väl inte bara fråga
om forskarhandledning utan också om
grundutbildning och över huvud taget
om inställningen till utbildningen av
psykologer. De som utbildas till grundexamen
— filosofie kandidat-examen
— kan anställas som biträdande psykologer,
och de som utbildas till licentiater
kan anställas som psykologer. Problemet
gäller alltså båda dessa steg.

I våras ställde jag en enkel fråga till
utbildningsministern om vad han ville
göra med anledning av det förslag till
förbättrad psykologutbildning som överlämnades
till dåvarande ecklesiastikdepartementet
år 1965 och sedan dess
vilat i avvaktan på UKAS-förslaget. Jag
fick svar av statsrådet Moberg den 22
maj, och han hänvisade då till UKASarbetet
och till förslaget om reformerad
forskarutbildning, som var under beredning.
Statsrådet sade avslutningsvis:
»Jag är därför inte beredd att nu redo -

visa några förslag till reformerad psykologutbildning.
»

Nu, den 3 december, tycks vi inte ha
kommit så värst mycket längre. Vi har
i alla fall en historia bakom oss som är
ganska intressant. Professor Kjell Härnqvist
arbetade åren 1961—1964 med en
utredning på detta område, vilken föranledde
universitetskanslersämbetet att
i februari 1965 lägga fram vissa förslag
till en utbildningsplan. I juli samma år
gjorde ämbetet en hemställan till
Kungl. Maj:t. Det hela gick ut på att
åstadkomma en mera målinriktad utbildning,
som inte bara skulle innefatta
teori utan även kvalificerad tillämpning
vid utbildningsinstitutioner. Framför
allt krävdes ämnet tillämpad psykologi
för att utbildningen skulle bli moderniserad.

Detta är ett område som har försummats
på något sätt. Jag vill inte påstå att
det är en skandal, men det är fråga om
huruvida det inte är snudd på skandal.
Psykologerna och deras organisation,
Sveriges psykologförbund, har naturligtvis
en positiv inställning till samarbete
med läkare och socionomer för
att genomföra en satsning på psykoterapeutisk
utbildning, men såvitt jag vet
har det ännu inte blivit något resultat.

Anledningen till detta är att psykologernas
grundläggande utbildningsfrågor
varit olösta under en lång tid.

Det är de praktiska, de s. k. klientcentrerade
eller klientinriktade utbildningsmomenten
som mest blivit lidande
härpå. För att hjälpligt tillgodose de
klientinriktade utbildningsmomenten
har Psykologförbundet tvingats att administrera
psykologernas utbildning i
detta avseende. Detta är väl ett unikt arrangemang
då det gäller en kvalificerad
akademisk utbildning. Såvitt jag kan påminna
mig förhåller det sig så, att förslaget
enligt UKAS innebar en reducering
av de tillämpade momenten i psykologutbildningen
— något som jag måste
betrakta som ganska orimligt. Sedan

Tisdagen den 3 december 1968 Nr 41

besvär över skolstyrelses beslut beträffande tjänste -

Svar på interpellation ang.

tillsättning

har det skett en hel del här; jag är ännu
inte på det klara med om det skett en
förändring till det bättre.

Vi måste få en utbildning av psykologer
där integreringen av de teoretiska
och de tillämpade momenten får en acceptabel
utformning —- en utbildning
som kan ligga till grund för specialistkompetens
även inom området psykoterapi.
Detta kan inte ske om vi inte satsar
hårdare på psykologutbildningen.
Vad statsrådet Moberg anfört beträffande
Göteborg inger förhoppningen att vi
under vårriksdagen 1969 kan ta ett steg
på vägen, även om det steget blir litet.

Jag hoppas på en kraftfull satsning på
detta område för att vi skall kunna tillgodose
samhällets stora behov av kvalificerade
och väl utbildade psykologer.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag anser mig fortfarande
förhindrad att ingå i en sakdebatt.
Vad herr Källstad senast sade om vad
jag hade framhållit i våras bekräftas av
det svar jag nyss gav. De två frågorna
om psykologutbildningen fram till den
grundläggande examen och om psykologutbildningen
på litet mer avancerad
nivå finns med bland de frågor som behandlas
i departementet inför propositionerna
till vårriksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. besvär över
skolstyrelses beslut beträffande
tjänstetillsättning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Jönsson i År löv
har frågat, om jag anser mig kunna medverka
till en sådan ändring i skolstad -

gan att en återgång till tidigare gällande
bestämmelser om besvär över skolstyrelses
beslut beträffande viss tjänstetillsättning
blir möjlig.

Jag vill först erinra om att enligt 39 §
statstjänstemannalagen rätten att föra
talan mot myndighets beslut enligt lagen
eller enligt bestämmelse som meddelats
med stöd av lagen inte får inskränkas. I
enlighet härmed meddelas i 18 § allmänna
verksstadgan bestämmelser om besvär
bl. a. över myndighets förslag till
tjänstetillsättning. Statstjänstemannalagen
och den nu gällande allmänna verksstadgan
trädde i kraft i samband med
den förhandlingsrättsreform för offentliga
tjänstemän, som genomfördes den
1 januari 1966. För de kommunala skolledarna
och lärarna meddelades därvid
regler av väsentligen samma innebörd
som för statstjänstemän. Bl. a. upphävdes
förbudet mot att anföra besvär över
skolstyrelsens förslag till tjänstetillsättning.

Jag är medveten om att besvärsrätten
i detta liksom i andra fall kan försena
ett ärendes avgörande. Olägenheten härav
måste emellertid vägas mot intresset
av att skolstyrelsens förslag, som är av
stor betydelse vid tillsättningen av skolledare
och lärare, kan bli föremål för
prövning på ett tidigt stadium, redan
innan något beslut om tjänstetillsättning
föreligger. Det är också naturligt, att
sökande till kommunala skolledar- och
lärartjänster har samma rätt till besvär
över tjänsteförslag som sökande till
statstjänst. Jag är därför inte beredd att
nu aktualisera frågan om en sådan ändring
av skolstadgan att förbud mot besvär
över skolstyrelses förslag till
tjänstetillsättning återinförs. Jag vill
tillägga, att frågor om besvärsrätt torde
tas upp till prövning från allmänna synpunkter
vid behandlingen av det förslag
till förvaltningslag som nu remissbehandlas.

Vidare anförde

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

34 Nr 41 Tisdagen den 3

Svar på interpellation ang. besvär över

tillsättning

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Moberg för svaret på min interpellation.
Trots att han inte är beredd
att nu aktualisera frågan om en ändring
beträffande bestämmelserna om rätt att
överklaga skolstyrelses yttrande är han
ändå införstådd med vilka olägenheter
som är förenade med att förseningar
kan inträffa i samband med ärendenas
avgörande.

För mig är frågan emellertid av både
principiell och praktisk art. Rätten att
överklaga ett tillsättningsbeslut från en
skolstyrelse är självklar, och det är inte
detta saken gäller. Vad det här gäller är
om man skall ha rätt att överklaga en
uppfattning, som en skolstyrelses ledamöter
ger till känna när de endast haft
att yttra sig i tillsättningsärenden, som
senare skall avgöras av Kungl. Maj:t,
skolöverstyrelsen eller länsskolnämnd.
Den avgörande instansen har vid ärendets
bedömning att ta hänsyn till alla
faktorer som föreligger beträffande de
sökande. Om ärendet avgöres av länsskolnämnd
eller av skolöverstyrelsen
har man besvärsrätt hos Kungl. Maj:t,
vilket bör vara tillräcklig garanti för de
sökandes rättssäkerhet.

Denna rätt att anföra besvär över
skolstyrelses yttrande är enligt min
mening ett ingrepp i den kommunala
demokratin. Den innebär att ledamöter
i en skolstyrelse, vald av kommunaleller
stadsfullmäktige, inte har full frihet
att tillkännage sin uppfattning om
vilken sökande som de anser att den
beslutande myndigheten skall utse.

Därutöver tillkommer de praktiska
olägenheterna. Tillsättningsärenden kan
dra ut långt på tiden. De kan i extrema
fall till och med fördröjas mycket länge.
Jag känner till exempel på att behandlingen
av ett sådant ärende har tagit
över tio månader i anspråk innan det
slutgiltigt avgjorts. Det gällde i detta fall
ett rektorsförordnande. Dröjsmålet medförde
att tjänsten under en mycket stor

december 1968

skolstyrelses beslut beträffande tjänste del

av året fick besättas av en vikarie.
Naturligtvis kan vikariat inte undvikas,
men det måste väl ändå vara ett önskemål
att den som skall ha tjänsten också
i så stor utsträckning som möjligt kan
tillträda sin tjänst vid läsårets början.

Det är inte enbart på det lokala planet
man anser att en ändring av bestämmelserna
borde genomföras. Sedan
jag framställt min interpellation har jag
blivit uppmärksammad på att även skolöverstyrelsen
har en liknande uppfattning.
I skrivelse från skolöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t av den 5 februari i år
föreslås en del ändringar i fråga om beslutsrätt,
och bland dessa förslag finnes
också ett yrkande om avskaffande av
besvärsrätten över skolstyrelses förslag
i tjänstetillsättningsärenden. I sina kommentarer
till detta förslag skriver skolöverstyrelsen
följande:

»Bestämmelsen om att förslag om
tjänstetillsättning skall anslås och skyldigheten
att därefter avvakta besvärstidens
utgång innan tillsättningsbeslut
meddelas utgör ett helt onödigt fördröjande
moment i tillsättningsproceduren,
som ändå är tillräckligt komplicerad
och leder till beslut alltför nära inpå
tillträdesdagen. Det är för alla berörda
till fyllest med besvärsrätten över beslutet
om tillsättning. Bestämmelse om
att besvär icke får anföras över skolstyrelses
förslag om tjänstetillsättning, då
tjänsten tillsättes av länsskolnämnd eller
So, bör meddelas.»

Tydligen har SO funnit olägenheterna
med det nya systemet så pass stora att
man trots den relativt korta tid det gällt
redan nu vill ha bort bestämmelsen.

Då statsrådet Moberg i sitt interpellationssvar
säger att han inte nu är beredd
att aktualisera frågan vill jag gärna tolka
ordet nu på det sättet att frågan på
nytt kan aktualiseras.

Härined var överläggningen slutad.

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 11—-13,
statsutskottets utlåtanden nr 176—180,
bevillningsutskottets betänkanden nr 66
och 67, bankoutskottets utlåtanden nr
60—65, första lagutskottets utlåtanden
nr 48 och 50, andra lagutskottets utlåtanden
nr 66 och 68—71, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 68 och 69, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 44 och
45 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 44 och 56.

§ 14

Föredrogs den av herr Löfgren (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående en ny
mönsterskyddslag m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista andra lagutskottets
utlåtande nr 71 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44 i nu
nämnd ordning måtte uppföras närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 179.

Denna hemställan bifölls.

§ 16

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge om avgränsning
av kontinentalsockeln;

bevillningsutskottets betänkande nr 65,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nied förslag till lag om ändring i komniunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m. jämte motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 72, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition

med förslag till lag angående ändring i
lagen den 2 juni 1961 (nr 300) om redareavgift
för sjöfolks pensionering; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av motioner om
särskilda naturcentra vid Vindelälven
för forskning och turism, om vissa stödåtgärder
inom vindelälvsområdet samt
om en plan för vindelälvsområdets användning
för friluftsliv och rekreation,
och

nr 57, i anledning av motioner om åtgärder
till hjälp åt ensamstående och om
utredning angående de ensamståendes
problem.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 359, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 360, i anledning av motioner om
utredningar beträffande vissa åtgärder
i syfte att främja exporten; och
nr 361, i anledning av motioner om
pension åt förra byråföreståndaren vid
Centralbyrån i Lund för populärvetenskapliga
föreläsningar Anna-Brita Pontén;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 356, i anledning av motioner om
utredning angående fiskerinäringens
framtid.

§ 18

Anmäldes motionen nr 1313, av herr
Dahlgren m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 166, angående
domartjänster vid vissa underrätter.

Denna motion bordlädes.

§ 19

Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen till -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

ställts fem enkla frågor, nämligen av:

herr TVerbro (fp), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående tidpunkten för beslut beträffande
tjänsteställning inom krigsmakten,

herr Hugosson (s), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
den grekiska konsulärrepresentationen
i Sverige,

herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående pälsdjursuppfödning
i Norrland i sysselsättningsfrämjande
syfte,

herr Nordgren (h), till herr statsrå -

det och chefen för finansdepartementet
angående beslutad utredning om samordning
och förenkling av företagens
uppgifts- och uppbördsskyldigheter,
samt

fröken TV etterström (h), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder mot illegal
narkotikadistribution.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.21.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
november.

§ 2

Meddelande ang. plena torsdagen den
5 och fredagen den 6 december

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats börjar sammanträdet
i morgon, torsdagen den 5
december, kl. 10.00 med en frågestund.
Därpå besvarar handelsministern i ett
sammanhang två interpellationer angående
Sveriges EEC-politik och angående
åtgärder med anledning av begränsningen
av importen till Storbritannien, varefter
följer behandling av två gånger
bordlagda ärenden. Först därefter lämnas
återstående åtta interpellationssvar.
Sammanträdet kommer inte att fortsättas
på kvällen.

Sammanträdet fredagen den 6 december
blir ett bordläggningsplenum och
tar sin början kl. 14.00.

§ 3

Svar på interpellationer ang. åtgärder
mot buller

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stockholm
och herr Andersson i Örebro har
frågat om regeringen har för avsikt att
lägga fram förslag om gränsvärden för
bullerstörningar och om naturvårdsverket
kommer att förstärkas med en enhet
för bullerfrågor. Herr Wiklund har
dessutom frågat om regeringen är beredd
att medverka till att en internationell
överenskommelse kommer till
stånd om förbud mot trafik med överIjudsplan
över befolkade områden. Jag
ber att få besvara interpellationerna i
ett sammanhang.

Behovet av normer för högsta tilllåtna
buller har under senare år blivit

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot buller

alltmer uppenbart. Sådana normer utarbetas
nu av berörda myndigheter inom
ramen för den lagstiftning som dessa
har att tillämpa. Ett fortlöpande arbete
pågår för att anpassa dessa normer
till utvecklingens krav. Det är därför
inte för närvarande aktuellt att från
min sida ta initiativ till att förslag läggs
fram för riksdagen om normer för bullerstörningar.

Naturvårdsverket har för nästa budgetår
begärt att en sektion för bullerfrågor
inrättas inom verket. Frågan behandlas
i budgetarbetet.

Vad gäller frågan om förbud mot
överljudsplan vill jag erinra om att
svenska regeringen — såsom framhölls
i ett interpellationssvar den 28 maj i
år i första kammaren — inte kommer
att tillåta trafik med överljudsplan över
Sverige, om den medför hälsovådliga
förhållanden eller leder till skador på
byggnader. På svenskt initiativ har nyligen
Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO) beslutat om vissa
åtgärder för att få till stånd en internationell
reglering av de problem som
sammanhänger med det civila överljudsflyget.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
jordbruksministern för svaret på min
interpellation tillåter jag mig anföra
några synpunkter på bullerproblemen,
trots att man låtit förstå att vi icke-experter
helst bör hålla oss borta från
debatten om sådana naturvårdsfrågor,
som bl. a. luftens »nedsmutsning» med
buller, frågor som ju är av största vikt
för medborgarnas hälsa.

Det är mycket tillfredsställande att
det i interpellationssvaret konstateras
att behovet av normativa gränsvärden
för bullerstörningar klart inses även på
högsta nivå och att sådana värden nu
utarbetas av berörda myndigheter. Man

tycks således ha övervunnit sin tidigare
osäkerhet, som gjorde att man — i motsats
till exempelvis Västtyskland, Norge
och Finland —- inte ansåg sig kunna
fastställa maximigränser för motorfordonsbuller.

Det låter emellertid litet oroande att
flera myndigheter tycks vara inkopplade
på att fixera tillåtna högstvärden
för buller. Är det inte naturvårdsverket
som därvidlag i varje fall skall verka
samordnande? Över huvud taget är det
väl en bättre samordning som krävs
och ett mera samlat grepp på dessa
problem, som behöver få en snabb lösning,
även om det onekligen förhåller
sig så som jag har utvecklat i min interpellation,
att det finns mycket individuella
variationer i fråga om motståndskraft
och känslighet för buller
och att fixa värden gällande alla miljöer
därför kan vara svåra att fastställa.

Människor med vacklande hälsa, t. ex.
nyopererade, personer med hjärt- och
cirkulationsbesvär, psykiskt labila, uttröttade
eller gamla människor, utsätts
av allt att döma lättare för hälsofara
och sömnrubbningar genom buller än
andra gör. Hörselskador av t. ex. gruvindustrins
buller är däremot en mera
generellt förekommande skadeeffekt
som drabbar alla eller nästan alla som
är verksamma inom sådan industri.

Vid den nyligen hållna medicinska
riksstämman påvisades att buller ger
stressupplevelser som varierar med hur
man subjektivt tolkar bullret. Ett såsom
meningslöst uppfattat buller stör
t. ex. hjärtverksamheten mera än annat
buller, som man finner mera förklarligt
till sina orsaker. Det är givet att optimala
bullernivåer, gällande mera generellt
på olika områden, med hänsyn
härtill blir svårare att lägga fast. Men
hur mycket besvärligare måste detta
inte vara, om beslutsprocessen är utspridd
på många myndigheter? Utom
naturvårdsverket är arbetarskyddsstyrelsen,
luftfartsverket, statens institut
för folkhälsan, hälsovårdsnämnderna

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot buller

och kanske ytterligare myndigheter inblandade
i detta sammanhang. Ett divisionsansvar
är aldrig bra, och förhållandena
tycks inte bli bättre när den
föreliggande lagrådsremissen angående
lagstiftning till skydd mot miljöfarlig
verksamhet liksom angående en koncessionsnämnd
resulterar i en proposition
och så småningom i en utfärdad
lag rörande denna verksamhet. Ett flyktigt
studium av remissen ger ingen klar
upplysning om huruvida störning genom
buller, som enligt lagrådsremissen
betraktas — såvida störningen inte är
tillfällig — såsom just miljöfarlig verksamhet,
är en företeelse som skall bli
föremål för bedömning av en myndighet
på t. ex. det kommunala planet.
Jag har inte kunnat finna att buller ens
särskilt är nämnt i hälsovårdsstadgan
såsom en typ av hälsofara, som skall
ägnas uppmärksamhet inom hälsovårdsnämnderna.
Det kommer dock enligt
lagrådsremissen ett förslag om ändring
av hälsovårdsstadgan på denna punkt,
vilket är att hälsa med tillfredsställelse.
Den blivande koncessionsnämndens
verksamhet är i varje fall, enligt vad jag
kan finna, vagt avgränsad. Det splittrade
ansvaret tycks alltså kvarstå.

Statsrådet meddelar nu att naturvårdsverket
har begärt en sektion för
antibullerverksamhet, i tidningen Aftonbladet
t. o. m. betecknad som »en
antibullermyndighet som skall ledas av
statens naturvårdsverk». Det är mycket
tacknämligt, herr statsråd, att ett äskande
har gjorts och att frågan prövas
i budgetarbetet, men vi har alltså ännu
inte någon arbetsenhet ens i form av en
sektion. Själv skulle jag tycka att en
rejäl fackbyrå vore behövlig på detta
område.

Det föreligger således bara ett förslag
från naturvårdsverket om inrättande
av en sektion, även om verkets
chef enligt Svenska Dagbladet så sent
som den 30 november i år uttalat att
det redan är klart att denna sektion
kommer att inrättas den 1 juli nästa år.

Bullerfrågorna är så stora och svårbemästrade
att en sektion enligt min uppfattning
uppenbart utgör en för liten
arbetsenhet för en effektivt initiativtagande
och samordnande antibullerverksamhet.

Men det förefaller dock som om vi får
eu sådan arbetsenhet från den 1 juli
nästa år, och det är ändå en början. Jag
tycker att detta är värt att notera såsom
inledning och första steg på vägen
till en verklig antibullerverksamhet.

När det gäller /7i/#bullret finns det
tydligen inte anledning att vara lika
optimistisk som i fråga om bekämpande
av buller i allmänhet. Regeringens jetplansförbud
för Bromma var mycket begränsat,
eftersom det endast gällde reguljär
trafik med det nya jetplanet DC
9-20. Jag skall inte närmare gå in på
denna fråga även om det vore frestande.
Det har ju till mångas förvåning visat
sig att det alltfort förekommer jettrafik
på Bromma, f. ö. i växande omfattning,
vilket särskilt oroat breda grupper. Men
jag är säker på att vi får tillfälle till
en debatt tämligen snart kring dessa
frågor i anslutning till behandlingen
av motioner om Stockholms lokalflygplatsfråga.

Jag skall i stället be att få säga några
ord om problematiken med överljudsflyg
närmast vad gäller behovet att uppställa
hinder för civila överljudsplan
att passera över befolkade områden.

Vid det här laget torde faran av s. k.
ljudbangar vara så välkänd, att vi inte
behöver närmare diskutera den saken.
Det som aktualiserat jetbullerfrågan
över huvud taget är ju den mycket snabba
utvecklingen av jetflyget med ökade
bullerstörningar som följd. Sedan jetflyget
började för tio år tillbaka har
trafiken med sådant flyg tredubblats
och väntas under de närmaste fem åren
ytterligare fördubblas.

Ingen vill självfallet i och för sig
hindra att vi tillgodogör oss den tekniska
utvecklingen inom flygindustrin,
men det får inte ske på bekostnad av

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot buller

folkhälsan, framförallt inte på bekostnad
av stora grupper speciellt bullerkänsliga
människors hälsa. Vad gäller
överljudsplanen producerar ju dessa
under sin färd ljudbangar inte bara då
de bryter igenom ljudvallen utan även
under vanlig färd — snabbare alltså än
ljudet — och detta på en koniskt formad
bredd av buller på över 100 kilometer,
drabbande under dessa plans
ohyggligt snabba framfart folk, djur och
hus på marken.

Man kan, om man så vill, hänga upp
jetbullerproblematiken på två nyckelord.
Det första är restriktion — restriktiva
bestämmelser i fråga om flygplansrörelser
av olika slag, där man kunde
ingå på en vidlyftig detalj diskussion.
Det andra nyckelordet är konstruktion
— det gäller att minska »bullret vid
källan» genom nya motorkonstruktioner,
föranledda eller »frampressade»
av opinionens krav på mindre bullerstörningar.
Här måste internationella
överenskommelser till för att få fram
bestämmelser om viss låg bullereffekt
som absolut krav vid typbesiktningen
och flygvärdighetsbedömningen av flygplanen.

Den 4 april i år yttrade den engelske
transportministern i underhuset att
det nu finns tekniska grundvalar för en
reducering av jetflygbullret med 50 procent,
och han framhöll att man planerar
en lagstiftning för att säkerställa dessa
framsteg. Situationen är likartad i Västtyskland
lagstiftningsmässigt. Under intryck
av dessa märkliga och av teknikerna
verifierade upplysningar, kompletterade
med besked om svåra effekter
av de bekanta proven med överljudsplan
över Oklahoma City 1964 och i
England 1967 samt på vissa andra håll,
föreslog ett Europarådsutskott att Europarådets
rådgivande församling skulle
besluta uttala att en internationell överenskommelse
snarast måste träffas om
förbud för flygning med överljudsplan
över befolkade områden och att rekommendera
rådets ministerkommitté att

redan innan överljudsplanen börjar användas
få till stånd ett internationellt
avtal om denna sak. Rådsförsamlingen
beslöt — för övrigt med avslag på ändringsyrkanden,
som syftade till att mjuka
upp den av utskottet intagna ståndpunkten
— med stor majoritet att bifalla
utskottets förslag. Detta skedde efter
viss debatt så sent som den 26 september
i år, f. ö. sedan den som nu talar
haft förmånen att på utskottets vägnar
presentera förslaget inför församlingen,
där som bekant 18 stater i Europa är
representerade.

Herr talman! Helt nyligen offentliggjordes
vidare att en av den amerikanske
inrikesministern Stewart Udalls tillkallad
expertgrupp uttalat att alla flygningar
i överljudsfart över landområden
bör förbjudas tills man har hunnit göra
noggrannare undersökningar av överljudsbangens
inverkan på människor.
Europarådsförsamlingens och den amerikanska
expertgruppens uttalanden går
alltså i viss mån längre vad gäller överljudsplanen
än vad vederbörande statsråd
gjorde i sitt interpellationssvar i
iimnet den 28 maj i första kammaren.
Där heter det att regeringen inte kommer
att tillåta trafik med överljudsplan
över Sverige, om denna trafik förorsakar
hälsovådliga förhållanden eller leder
till skador på byggnader. Denna
villkorliga hållning till överljudstrafiken
är visserligen uttalat reserverad —
och som sådan värd uppskattning —
men hållningen är inte så bestämd som
den som intagits av de båda nyss nämnda
instanserna.

Sverige har enligt dagens interpellationssvar
såsom initiativtagare medverkat
till att Internationella civila luftfartsorganisationen
beslutat om vissa
åtgärder för att få till stånd en internationell
reglering av de problem som
sammanhänger med det civila överljudsflyget.
Denna metod att nå skydd mot
överljudsbuller är lovvärd och bra, men
jag och säkert många andra frågar oss
vari dessa åtgärder består. Av interpel -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot buller

lationssvaret i första kammaren den 28
maj framgår att åtgärderna endast syftar
till att uppnå internationella överenskommelser
vad beträffar bullermätningens
metodik och kvalitets- och
kvantitetsgränser, som inte får överskridas.
Vidare vill man få länder som producerar
överljudsflyg att informera om
åtgärder som de ämnar vidta för att
uppfylla den internationella luftfartsorganisationens
krav. Också här gäller
det tydligen buller, allt sålunda åtgärder
med begränsad räckvidd.

Herr talman! Jag skulle också vilja
ställa följande fråga: Kommer Sverige
att ansluta sig till Europarådsförsamlingens
rekommendation till ministerkommittén
om att söka få till stånd en
internationell överenskommelse om förbud
mot överljudsplan över befolkat
område redan innan dessa plan står färdiga
att tas i bruk? Det finns litet olika
besked om tidpunkten för dessa plans
verkliga debut, men t. ex. Concorden
väntas tas i bruk 1972, enligt för mig senast
tillgängliga uppgifter. Det är därför
nu man måste ta ställning, om man skall
ha någon utsikt att påverka utvecklingen.

För övrigt lär det vara möjligt att
framföra dessa överljudsplan med hastigheter
som understiger ljudets utan att
detta blir särskilt oekonomiskt.

Jag skulle vara mycket tacksam, om
herr statsrådet ville komplettera svaret
något på de punkter, där jag ställt frågor.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Holmqvist för svaret på min interpellation.
Det torde inte finnas några skiljaktigheter
mellan de olika partierna i
fråga om målsättningen att värna människan
och hennes miljö mot de förstörande
faktorerna. Ändå kan vi konstatera
att bullernivån i de större städerna
bara ökar och utgör en betydande sanitär
olägenhet i stadsmiljön. Bullret

förorsakar såväl psykiska som fysiska
sjukdomstillstånd.

Det har visat sig svårt att komma till
rätta med dessa problem. Lagstiftningen
på området är mycket ofullständig,
och jag är självfallet medveten om att
svårigheter förelegat för en adekvat lagstiftning
mot buller, eftersom de medicinska
och hygieniska grunderna för
bedömning i många avseenden varit vaga.
Huruvida ett ljud skall uppfattas som
buller och i vilken utsträckning buller
skall uppfattas som störande beror i hög
grad på subjektiva bedömningar, inte
bara av ljudets fysiska egenskaper. Dessutom
sammanhänger dessa bedömningar
med den psykologiska upplevelsen.

De rörliga bullerkällorna är de mest
besvärande i stadsmiljön och måste därför
bekämpas aktivt. Finge vi normer
som klargör vilka högsta värden som får
finnas för buller skulle säkerligen mycket
vara vunnet i detta avseende.

Vi har här i riksdagen vid ett flertal
tillfällen diskuterat bullerproblemen, senast
under vårriksdagen i samband med
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 30, vari behandlas motioner med
yrkanden om att man skulle fastställa
högsta normvärden för buller. I de remissyttranden
som återgavs i utlåtandet,
bl. a. från Ingeniörsvetenskapsakademien
och statens institut för folkhälsan,
sades att det fanns mycket gynnsamma
förutsättningar för att införa
normer beträffande bullerstörningar.
Den reservation som var fogad till allmänna
beredningsutskottets utlåtande
bifölls av andra kammaren.

Det är klart att normer för tillåtet
buller inte kan få en enhetlig utformning;
de måste vägas mot medicinska,
hygieniska, tekniska, ekonomiska och
sociala faktorer, och dessa kan skifta
starkt inom olika verksamhetsområden
och miljöer. Givetvis måste dessa normer
omprövas allteftersom utvecklingen
ställer sådana krav.

I sitt svar säger statsrådet att han har
klart för sig att normer behövs och att

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Svar på interpellationer ang-, åtgärder mot buller

sådana också skall utarbetas. Som herr
Wiklund i Stockholm nämnde kommer
en hel rad av myndigheter att beröras
av denna verksamhet.

Det kan naturligtvis beklagas att vi
inte i dag har fått ett svar som visar att
riksdagen så småningom skall få ta ställning
till frågan om normer för högsta
bullervärden. Jag inser självfallet att det
är svårt att på en gång framlägga förslag
om bullernormer, men ändå trodde
jag att vi skulle kunna få ett snabbare
resultat efter de positiva remissyttrandena
i våras; statens institut för folkhälsan
ansåg ju att gynnsamma förutsättningar
förelåg för ett införande av
normer för bullerstörningar, och Ingeniörsvetenskapsakademien
anförde att
»det erforderliga vetenskapliga och tekniska
underlaget redan finns framtaget
för att möjliggöra fastläggandet av normer
och gränsvärden».

Vad beträffar min andra fråga — huruvida
regeringen avser att förstärka
naturvårdsverket med en enhet för bullerfrågor
— framgår det av svaret att
naturvårdsverket i sina petita har begärt
att en sådan sektion skall inrättas.
Jag hoppas livligt att denna framställning
vinner gehör. 1 olika sammanhang
här i riksdagen har skilda utskott —
bl. a. andra lagutskottet och allmänna
beredningsutskottet — betonat vikten av
att vi får en central handläggning av
bullerfrågorna. Jag tror att det med en
sådan ordning skulle bli lättare att överblicka
vilka åtgärder som borde vidtagas
genom lagstiftning och på annat sätt
för att komma till rätta med bullerproblemen.

Enligt min mening borde också landets
kommuner i större utsträckning än
för närvarande begära en översyn av sina
bullerproblem, naturligtvis mot självkostnad.
Om vi hade ett statligt organ
som naturvårdsverket, som centralt
handhade bullerfrågorna, skulle det vana
en styrka för kommunerna när de
begär utredningar. Nu får de vända sig
till privata specialister hos firmor som

sysslar med bullerfrågor, och dessa har
inte samma helhetssyn på miljöfrågorna
som naturvårdsverket.

Det är viktigt att vi får ett centralt
organ av detta slag, ty kommunerna är
rätt beroende av att staten ställer sådan
service till deras förfogande. Det framgick
bl. a. av ett TV-program nu i höst
om bullerproblematiken, hur man
bygger ålderdomshem och sjukhus intill
gator och vägar, vilka utgör ett verkligt
störningsmoment för de patienter
och åldringar som vistas där. Detta är
ett mycket aktuellt och väsentligt problem,
som enligt min mening skulle lösas
på ett adekvat sätt, om naturvårdsverket
finge den önskade sektionen för
bullerfrågor.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka
statsrådet för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST: .

Herr talman! Det föreföll som om
herr Wiklund väntade att det skulle anses
opassande att han lade sig i debatten
om bullerfrågorna. Jag tror inte att
någon har uppfattat det så. Jag vet att
herr Wiklund är starkt intresserad av
dessa frågor och att han inte minst i
Europarådet har engagerat sig i dem.
Jag tycker att det är helt naturligt att
vi skall diskutera problemen.

Däremot är jag litet förvånad över
att herr Wiklund tycks mena att de
olika frågorna skulle kunna sammanföras
och handläggas av en enda myndighet.
Jag tror inte att en sådan lösning
är möjlig. Buller förekommer i
dag dessvärre överallt och i skilda
miljöer. Därför måste intresset av att
skapa ett tystare och trevligare samhälle
bevakas på många fronter. I
verkligheten är detta också vad som
sker. I fråga om vårt bostadsbyggande,
stadsplanering och trafikpolitik är det
naturligt att bullerfrågorna kommer
in i bedömningen. Detsamma är fallet
när det gäller arbetarskyddet och förhållandena
på arbetsplatserna. I själva

2* —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 44

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot buller

verket har vi när det gäller både bostadsbyggandet,
trafiken och arbetsplatsförhållandena
sedan ganska lång
tid tillbaka sysslat med bullerproblemen.

Jag kan peka på att socialstyrelsen
har utfärdat vissa riktvärden för att
ge hälsovårdsnämnderna ledning vid
deras bedömning av vad som är att
anse såsom sanitär olägenhet i fråga
om buller. Dessa riktvärden har man
alltså att hålla sig till när man skall
bedöma huruvida en lägenhet är att
anse såsom olämplig för bostadsändamål
på grund av bullerstörningar.

Inom statens planverk har utgivits
Svenska byggnormer, som innehåller
generella anvisningar i anslutning till
byggnadsstadgans bestämmelser och
vari anges vilken ljudnivå som kan tolereras
vid uppförande av nya bostäder.

Byggnadsstyrelsen har ägnat frågorna
om trafikbullret uppmärksamhet.
Man har bl. a. företagit vissa studier
av bullret på motorvägen mellan Göteborg
och Kungälv, varvid förhållandena
i ett bostadsområde noga har registrerats.
Därvid har man kommit till
den uppfattningen, att avståndet mellan
motorvägen och bebyggelsen bör vara
cirka 150 meter — det synes som om
redan dessa utredningar har givit vissa
anvisningar om hur man bör handla
på detta område.

Statens institut för byggnadsforskning
samt statens institut för folkhälsan
sysslar likaledes med frågor som
rör trafikbullret i bostadsområden.
Även här har man försökt skaffa fram
material som kan tjäna som underlag
för normer beträffande trafikbuller
inne i bostadsområdena.

Jag skulle kunna anföra ytterligare
några exempel, men jag kanske till sist
bara skall nämna arbetarskvddsområdet.
Som vi känner väl till har arbetarskyddsstyrelsen
sedan gammalt sysselsatt
sig med dessa problem och försökt
väcka intresse för införande av olika

skyddsanordningar, såsom hörselskydd
och andra åtgärder mot bullret. Nu har
frågan tagits upp också inom den internationella
standardiseringsorganisationen.
Arbetarskvddsstyrelsen har vidare
i mars 1968 meddelat vissa generella
föreskrifter till förebyggande
av skada genom buller, och riktvärden
har angivits för bedömningen av riskerna
för uppkomsten av hörselskador.

Som redan framgått under denna interpellationsdebatt
har flygbullret varit
föremål för ett betydande intresse.

För min del är jag således förvissad
om att vi även framöver måste räkna
med att olika myndigheter intresserar
sig för dessa frågor.

När det sedan gäller samordningen
förhåller det sig så som herr Wiklund
sade. I det förslag till miljöskyddslag
som nu översänts till lagrådet ges en
anvisning om att naturvårdsverket i
framtiden beräknas bli det samordnande
organet. Verket skall alltså få
möjlighet att mera effektivt syssla med
dessa frågor. Jag tror därför inte att
det finns så stor anledning att nu ta
upp en debatt om samordningen. Vi
borde kunna vänta till dess att vi, som
jag hoppas, i vår får möjlighet att ta
upp en diskussion i anslutning till att
förslaget kommer till riksdagen.

Sedan kanske jag med herr Wiklund
skall något diskutera frågan om Europarådets
behandling av bullerproblemen
i samband med flygtrafiken. Herr
Wiklund tycks se ett visst motsatsförhållande
mellan handläggningen i Europarådet
och de deklarationer som
kommunikationsministern gjort här i
kammaren under 1967 och våren 1968.
Jag tror inte, herr Wiklund, att vi behöver
befara att den svenska regeringen
skall ställa sig ointresserad eller negativ
till åtgärder mot flygbullret. Men
dessa problem handlägges för närvarande
inte bara i Europarådet, utan de
har också tagits upp i Internationella
civila luftfartsorganisationen, såsom
herr Wiklund även talade om. Frågan

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot buller

är väl då närmast hur vi skall kunna
samordna vårt agerande i de olika institutionerna.

Om vi skall kunna lösa bullerfrågorna,
tror jag att det är oerhört viktigt att
i förhandlingar även få med de stora
luftfartsländerna. Det är synnerligen
angeläget att få med exempelvis Amerika
när det gäller att i detta sammanhang
fastställa normer och att få till stånd
en lagstiftning i de olika länderna för
att komma till rätta med flygbullret.
Den svenska regeringen har redan beträffande
överljudsplanen gjort den deklarationen
att om dessa kommer att
förorsaka störande buller kommer regeringen
att förbjuda dem. Såvitt jag
vet har man inte i något annat land
fattat ett sådant beslut som vi gjort
här i Sverige, och detta ger väl uttryck
för vårt intresse i dessa frågor.

Jag har inte någon anledning att polemisera
mot herr Andersson i Örebro.
Den redogörelse jag här lämnat om att
problemen nu är föremål för intresse
på olika håll bör kunna utgöra ett svar
på herr Anderssons inlägg. Jag tror
också att herr Andersson förstår att
jag i dag inte kan ge ett besked om
hur det skall bli med bullervårdssektionen
vid naturvårdsverket utöver vad jag
har sagt om att förslaget finns framlagt
och är under beredning i budgetarbetet.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
säger att det ställer sig svårt att låta
ett enda organ handha alla bullerfrågor.
Detta är jag medveten om. Immissionssakkunniga
sysslar ju med immissionsstörningar
från fast egendom och
detta är ett stort område. När jag tänkte
på den enhet som naturvårdsverket
begärt i bullerfrågorna, avsåg jag ett
handhavande av immissionsstörningar
som kommer från icke fast egendom.

Jag har tidigare i ett annat sammanhang
diskuterat denna fråga med stats -

rådet Holmqvist, nämligen när en expertgrupp
i statskontoret skulle dra
upp riktlinjer för det framtida naturvårdsorganet.
Då frågade jag statsrådet,
om tilläggsdirektiv kunde utfärdas
så att naturvårdsorganet fick ta upp
frågor som berör immissionsstörningar
från icke fast egendom. Jag tror fortfarande
att det skulle varit värdefullt,
om naturvårdsverket redan från starten
hade haft sådana möjligheter och
därmed kunnat få en helhetssyn på
miljöproblemet.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman: Jag vill försäkra statsrådet
Holmqvist att han inte på något
sätt velat begränsa våra möjligheter
att debattera här i kammaren, men en
mycket framstående person på naturvårdsområdet
lät nyligen enligt dagspressen
förstå att alltför många deltar
i debatten om miljöfrågorna och uppträder
som experter. Det var denne naturvårdare
jag syftade på när jag sade
att jag likväl tillät mig att som företrädare
för medborgarna delta i debatten
utan att på något sätt därför göra
anspråk på att vara expert på dessa
frågor.

Det är värdefullt att statsrådet här
understryker att naturvårdsverket nu
skall få en samordningsfunktion. Det
är ytterst viktigt att denna samordning
omfattar även de bullerbekämpande
åtgärderna och verkligen snarast kommer
i gång mellan de olika myndigheterna.

Jag har inte på något sätt velat göra
gällande att regeringen skulle vara ointresserad
av att bekämpa flygbuller eller
överljudsflygbuller. Jag medger gärna
att den svenska regeringen gått
långt och kanske längst bland de europeiska
staterna. Europarådet har emellertid
tagit en ståndpunkt som syftar
ännu längre: man har rekommenderat
ministerkommittén att driva frågan om
att få till stånd en internationell över -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot buller

enskommelse om förbud mot användande
av överljudsplan, i varje fall
i överljudsfart, över befolkade områden.
Det var på den punkten jag undrade
om man från svensk sida kommer
att stödja rekommendationen från
Europarådets församling. .Tåg vill gärna
tillägga att jag tvivlar rätt mycket
på att överljudstrafik över huvud taget
behövs. Det vore mycket att säga härom;
jag skall kanske inte ta upp den
diskussionen nu men jag vill illustrera
min uppfattning med ett exempel på
vad man lätt och ofta förlorar tid även
med ordinärt flyg. Det är ju tidsvinsterna
som åberopas som motiv för
överljudsplanen och även jetflyget.

Jag kom i dag från Gotland med flyg
och förlorade en halvtimme bara på
den korta resan — det var därför snudd
på att jag inte hade hunnit fram i tid
för att ta emot statsrådets svar här i
dag. Det finns ju alltjämt en mängd
olika moment i samband med ordinär
flygning, där man genom rationaliseringar
verkligen skulle kunna göra stora
tidsvinster. Jag tvivlar därför på
värdet av de tidsbesparingar som överljudstrafiken
som sådan skulle medföra.
Men dessa frågor får vi kanske
ta upp när vi kommer något närmare
den dag, då överljudstrafikplanen kan
komma i trafik.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag i Örebro läns landsting väckt
en motion i denna fråga. Motionen som
enhälligt bifölls av samtliga partier gick
ut på att Landstingsförbundet skulle
tillskrivas i bullerfrågan eftersom bullerstörningarna
betraktas som en sanitär
olägenhet, en hälsovårdsfråga.
Jag misstänker att Landstingsförbundet
så småningom kommer att låta höra
av sig i bullerfrågan, kanske också
till regeringen.

Jordbruksminister Holmqvist nämnde
bebyggelsen och planeringen. Det är
ganska märkligt att man i våra dagar

kan bygga ett bostadsområde intill en
Europaväg, såsom skett i Karlskoga. Där
står nu ett bostadsområde färdigt alldeles
intill E 3. Husen skakar av trafiken
och de som bor där är mycket upprörda
över bullerstörningarna i lägenheterna.
Hur kan det över huvud taget få förekomma
i våra dagar, att ett bostadsområde
byggs på detta sätt?

Jag väckte även i riksdagen i fjol en
motion i denna fråga, som behandlades
av allmänna beredningsutskottet. Såvitt
jag kan minnas tillstyrktes den enhälligt
av samtliga remissinstanser.
Även Linjeflyg och SAS, som skulle få
besvär av en lagstiftning på detta område,
tillstyrkte förslaget att det skulle
skapas normer för högsta tillåtna buller.
Samtliga borgerliga ledamöter i utskottet
reserverade sig för bifall till
denna och andra motioner i samma
syfte, men socialdemokraterna gick
emot dem. Därefter har man debatterat
bullerfrågan i ett helt år, och folk är
upprörda över att ingenting sker.

Nu hoppas jag, herr statsråd, att regeringen
verkligen handlar, så att vi
får någonting gjort i detta angelägna
ärende.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Till herr Ringabv vill
jag säga att det är kommunerna som genom
planmonopolet bär ansvaret för
planeringen av bostadsbyggandet. Det
måste därför ute i kommunerna finnas
ett intresse för dessa angelägenheter.
Vi bör inte räkna med att driva statskontrollen
så långt, att kommunerna
befrias från det primära ansvaret i detta
sammanhang.

Jag är också övertygad om att hälsovårdsnämnderna
i framtiden måste få
en starkare ställning och att deras råd
måste respekteras i större utsträckning
än vad som nu är fallet. Det är ett allmänt
intresse att se till att hälsovårdsnämnderna
får sådana resurser att de
i sitt arbete kan tillvarata miljöintres -

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

sena. Jag tror inte, herr Ringaby, att
vi kan komma till rätta med dessa problem
genom uttalanden här i kammaren,
utan insatserna för en bättre miljö
i de avseenden som herr Ringaby
berör bör nog göras på det kommunala
planet.

Till herr Wiklund vill jag säga, att
regeringen har fattat beslut som visar
— och det erkänner även herr Wiklund
—• att den är intresserad av bullerfrågorna.
Vi bör väl då kunna vänta med
diskussionen till dess det aktuella lagförslaget
ligger på kammarens bord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1313.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 14, bevillningsutskottets
betänkande nr 65, andra
lagutskottets utlåtande nr 72 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 50 och 57.

§ 6

Inrättande av en handelskammare i
Tyska Demokratiska Republiken

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner om inrättande
av en handelskammare i Tyska
Demokratiska Republiken.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, I: 504 av herrar
Axel Kristiansson och Wikberg och
II: 635 av fru Torbrinlt m. fl., i vilka
föreslogs »att riksdagen i skrivelse till
regeringen hemställer om en snabb utredning
och förslag till åtgärder för inrättande
av en handelskammare i Tyska
Demokratiska Republiken».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 504 och II: 635 måtte avslås.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! På det ärende som nu
föreligger till behandling behöver vi
kanske inte -— som man på vissa håll
velat göra — anlägga några storpolitiska
aspekter.

En grupp riksdagsmän av olika politiska
schatteringar har vid ett par tillfällen
motionerat om en normalisering
av handelsförbindelserna med Tyska
Demokratiska Republiken. En sådan
normalisering är eu klar följd av att vi
handlar med andra öststater; Östtyskland
har däremot inte kunnat skaffa sig
någon särskilt stor goodwill i Sverige.

Utrikesutskottet har avgivit ett mycket
knapphändigt utlåtande. Jag skall
därför för att friska upp minnet på ledamöterna
redogöra för vad som sägs
i motionen.

Det är inte fråga om att göra några
stora politiska ställningstaganden utan
det är fråga om att göra det möjligt att
driva handel. Vilka politiska åskådningar
man än har måste man leva och
driva handel med varandra. Regeringen
har tidigare motiverat sin hållning
med att ett erkännande av TDR — det
är emellertid inte detta saken nu gäller
— skulle innebära ett erkännande också
av den tyska nationens splittring i
två stater. Ett sådant erkännande har
ansetts vara oriktigt, då det skulle bidra
till att försvåra en tysk återförening.
Vi tror inte att dessa skäl kan
anses relevanta. Då Sverige erkänt Västtyskland
och upprätthåller normala diplomatiska
relationer liksom mycket omfattande
handelsförbindelser med denna
stat, talar allt för att Sverige utifrån
sin neutralitetsposition bör behandla
de båda tyska staterna lika. Båda dessa
statsbildningar är en produkt av ett
världskrig, efter vilket Tyskland delades
upp i två stater som sedan blivit
brickor i det politiska spelet i världen.

Handeln mellan Sverige och Västtysk -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Inrättande av en handelskammare i Tyska

land är sedan lång tid mycket omfattande,
vilket måste anses naturligt på
grund av den geografiska närheten. Den
enda öststat vi inte handlar med på
samma villkor som med de övriga ar
just Östtyskland. Vi har infört bl. a.
licensbestämmelser som gör det svårt
för detta land att handla med oss. Naturligtvis
har vi våra största handelsförbindelser
med Västtyskland — det
har vi också framhållit i vår motion —
men vi kan inte bortse från att TDR är
en högt industrialiserad stat som har
behov av och kapacitet för ett omfattande
handelsutbyte. Ingenting är därför
naturligare än att Sverige utvecklar
sin handel också med denna tyska stat.
Man får se tingen som de är i nuläget
och inte snegla på sådant som ligger
i framtiden. Det får bli de tyska staternas
eller stormakternas sak att komma
överens om ett enande. Men vi har som
neutral stat all anledning att behandla
de båda tyska staterna lika i handelshänseende.

Vi har också en mycket omfattande
turism inom den Tyska Demokratiska
Republiken, men denna hämmas också
av de bestämmelser som gäller; det är
inte så lätt att resa som turist i Östtyskland
som exempelvis i Västtyskland.

I uttalanden har TDRts regering
framhållit att Tyska Demokratiska Republiken
önskar utveckla sin handel
med alla västeuropeiska länder på
grundval av principen om handel till
ömsesidig nytta. Då TDR tycks sträva
efter handelspartners som erbjuder kvalitetsprodukter
på fördelaktiga villkor
och då vårt land uppfyller dessa krav
och därför har förutsättningar att exportera
bl. a. stora anläggningar, kvalitetsprodukter
från svensk verkstadsindustri
liksom råvaror och vidare har
en betydande kulturproduktion bör en
gynnsam utveckling av vår handel i
denna riktning vara möjlig.

Handeln mellan Sverige och TDR
uppvisar en viss ökning. Utrikesutskot -

Demokratiska Republiken

tet säger också att vi ökar vår handel
med TDR och att det inte behövs några
särskilda ansträngningar för det. Jag
tillät mig i fjol att anknyta till titeln på
musikalen »Hur man lyckas i affärer
utan att egentligen anstränga sig», men
jag skall avstå från det i år.

TDR är det enda av de socialistiska
länderna som är utestängt från de 1965
beslutade licensbefrielserna. Licenstvånget
medför tidsförluster för handelsutbytet
och främjar inte de svenska
inportörernas intressen, överallt hör
man ändå att vi måste utöka vår handel
med öststaterna. Vi hade en gång
en finansminister som på tal om Ryssland
sade att när det gäller handel, så
får man handla med alla som har pengar
och varor att byta med. Det är ett
uttalande som är relevant än i dag.

Turismen mellan vårt land och TDR
uppvisar en ständig ökning på grund av
att TDR bar turistorter som svenska
medborgare sedan gammalt är intresserade
av att resa till. Men även detta
försvåras exempelvis på grund av obefintliga
konsulära förbindelser. Visum
till Sverige för medborgare från TDR
erliålles endast via Västberlin efter uppvisande
av en inbjudan från namngiven
svensk person — det är också en sak
som försvårar förbindelserna. För
svenska medborgare som avser att resa
till TDR ges inga möjligheter att få
visum innan gränsen passeras.

Vi har också ett stort idrottsutbyte
mellan Sverige och TDR och det utvecklas.
På det kulturella området vidgas
förbindelserna också i form av delegationer,
svenska gästföreläsare vid
universitet och högskolor, konstutställningar
och andra kulturella evenemang.
Vi har all anledning att försöka förbättra
de relationerna. Det existerar en
östtysk handelskammare — det vet vi
— och en trafikbyrå i Stockholm, som
har goda förbindelser också med statliga
verk, exempelvis med statens järnvägar.

Västtyskland har för sin del byggt ut

Onsdagen den 4 december 19C8 fm. Nr 41 47

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

sina förbindelser med socialistiska stater
i Öst- och Sydeuropa och slutit avtal
med regeringar i dessa länder om
etablering av officiell handelsrepresentation.
Även om Västtyskland avstått
från att på samma sätt sluta avtal
med sin närmaste granne TDR, så har
likväl handelsförbindelserna undergått
en stark utveckling mellan de båda tyska
staterna. Det är någonting att ta
vara på, därför att det kan i alla fall
förbättra förhållandena mellan två
grannar och inte försvåra dem.

Jag tror att man, när man här vill
göra gällande att våra handelsförbindelser
med Västtyskland skulle försvåras,
om vi införde lättnader i fråga om
handelsförbindelserna med Östtyskland,
är för elak mot Västtyskland. Jag tror
inte att Västtyskland skulle uppfatta
det så.

När det gäller affärer skall man handla
utan att göra det svårare för varandra
och man skall också komma ihåg att
en viss aggressivitet mot någon — det
må vara en människa eller ett land eller
en statsbildning -— föder aggressivitet.
Man har ingen orsak att underblåsa
aggressiva vindar. Som neutralt
land har Sverige all anledning att få i
gång samtal för att förbättra förhållandena.
Det är sant att det politiska, klimatiska
förhållandet är kärvt, men det
blir inte bättre om Sverige tar ställning
på detta sätt.

Vi säger också i motionen att »det
förefaller rimligt att Sverige, med sin
klart deklarerade neutralitet, normaliserar
sina förbindelser till TDR på samma
sätt som exempelvis Västtyskland
gjort med andra socialistiska länder».
Vi skall komma ihåg att Frankrike, Relgien,
Italien och andra länder har undertecknat
handelsavtal med TDR utan
att diplomatiska förbindelser upptagits.
Och vi har i vår motion inte talat om
diplomatiska förbindelser utan endast
om inrättande av en handelskammare.

Med anledning därav säger utrikesutskottet,
att vårt yrkande är felaktigt,

därför att det är industrin och näringslivet
som skall begära en handelskammare;
sedan utgår statsbidrag. Men vi
har i vår motion inte sagt att regeringen
skall inrätta en handelskammare,
utan vi har i motionens slutkläm sagt
att vi med hänvisning till vad vi anfört
begär »att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställer om en snabb utredning
och förslag till åtgärder för inrättande
av en handelskammare i Tyska
Demokratiska Republiken».

Motionen är undertecknad av 23 ledamöter
från olika partier i denna kammare.

Med stöd av vad vi anfört i motionen
och de sakliga uppgifter vi där har
lämnat ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motionen.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar med anledning av
motioner i såväl första som andra kammaren,
undertecknade av ledamöter
från riksdagens samtliga partier, med
en hemställan om utredning och förslag
till åtgärder för inrättande av en
handelskammare i Tyska Demokratiska
Republiken gäller ett ämne som två
gånger tidigare varit uppe till behandling
i riksdagen. Vid dessa tillfällen
har jag yrkat bifall till motionerna.
Denna gång skall jag trots att jag är motionär
yrka bifall till utskottets hemställan
om avslag på motionerna. Jag vill
motivera detta mitt ställningstagande på
följande sätt.

Rent principiellt har jag inte ändrat
uppfattning om betydelsen av att skapa
förutsättningar för en fredlig samvaro
och samverkan mellan olika folk och
att etablera samarbete över gränserna
oavsett politiskt system och styrelseskick.
Detta mitt principiella ställningstagande
står fast men — och detta måste
man i högsta grad ta fasta på — samverkan
måste bygga på ett ömsesidigt
förtroende. Jag måste bekänna att det

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

som timat i Europa denna höst har
gjort att förtroendet spolierats.

Vid en parlamentarisk konferens i
somras i Östtyskland, varvid ledamöter
från samtliga svenska riksdagspartier
deltog liksom också parlamentariker
från det övriga Norden samt andra östersjöstater,
gjordes ett enhälligt uttalande
utan några som helst reservationer
från något land. Det sades där bl. a.
följande:

»Mellan alla stater i Nordeuropa och
i östersjöområdet måste det oaktat deras
skilda samhällssystem skapas förtroendefulla
relationer och god grannsämja
som baserar på den fredliga samlevnaden.
Därvid måste man förverkliga
principerna för likaberättigande,
ömsesidig aktning och» -— detta vill
jag betona — »icke-inblandning i de inre
angelägenheterna».

Resolutionen antogs som sagt enhälligt
och vi var alla glada och överens
om att den måhända skulle kunna leda
till en avspänning i Europa. Men det
som hände senare på hösten — vilket
det inte finns någon anledning att relatera
i det här sammanhanget eftersom
alla känner väl till det — har gjort att
denna förhoppning helt enkelt grusats.

Jag delar därför utrikesutskottets enhälliga
uppfattning att det inte är lämpligt
att riksdagen nu — jag understryker
ordet nu — tar initiativ i enlighet med
motionens syfte. Det är endast att beklaga
att en begynnande samverkan som
måhända skulle ha kunnat leda till normala
förbindelser spolierades så att
säga över en natt. Man kan inte göra
någonting åt detta i nuläget utan har
bara att konstatera faktum.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat förklara mitt ställningstagande,
som innebär ett yrkande om bifall till
utrikesutskottets hemställan.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Förra året hade vi en
ganska lång debatt i denna fråga. Att
jag inte nu kan agera på samma sätt

som då har sina orsaker som jag vill
redogöra för.

I sak har jag liksom den föregående
talaren samma uppfattning i år som
i fjol. De två tyska rikena existerar sida
vid sida sedan 20 år tillbaka, och jag
tror inte att en återförening av dem
kan ske med fredliga medel. Även om
de två tyska staterna själva skulle komma
överens härom skulle Ryssland aldrig
tillåta en återförening. Det har händelserna
under den gångna sommaren
och hösten bekräftat. Nuvarande gränser
torde därför komma att bestå, och
med tiden torde Östtyskland också komma
att erkännas — även om det kommer
att betraktas som en katastrof av
många medborgare i Östtyskland, d. v. s.
av människor som endast med svårighet
böjer sig under den kommunistiska
regimens tvångsregler.

Min principiella ståndpunkt är sålunda
oförändrad. Av rent sakliga skäl,
som utskottet har redovisat, är det
knappast möjligt att yrka bifall till motionens
förslag om en utredning rörande
inrättandet av en handelskammare
i Tyska Demokratiska Republiken. Handelskamrar
tillkommer inte på det sättet,
vilket utskottet också har redogjort
för. De svenska handelskamrarna är
inga statliga organ. Initiativet till att
bilda en svensk handelskammare i utlandet
tas av intresserade exportindustrier
och importörer. Sedan handelskammaren
bildats åtnjuter den dock
statsbidrag, om man ansöker om det,
dels ett allmänt bidrag motsvarande 50
procent av handelskammarens intäkter
från medlemmarna, dels bidrag till lönekostnaderna.
Den väg motionärerna
föreslår är sålunda inte den som brukar
användas vid upprättande av handelskamrar
utomlands.

Vi har i år fått uppleva tragiska
händelser som gör att jag trots min
principiella ståndpunkt nu inte kan
agera för motionen eller argumentera
för dess krav eller ta något annat steg
för att börja normalisera förbindelserna

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

med grannlandet på Östersjöns andra
strand. Man måste på något sätt protestera
mot vad som skett och inte bara
uppträda som om man i tysthet accepterade
händelserna. Och den enda möjligheten
att ge uttryck för en sådan
protest på ett sätt som märks är att
göra det här och i detta sammanhang.

Som redan sagts deltog en grupp
riksdagsledamöter bestående av medlemmar
i samtliga partier här i riksdagen
i början av juli i en tvådagarskonferens
i Östtyskland. I den konferensen
deltog parlamentariker från alla
länder runt Östersjön. Efter två dagars
flitiga överläggningar kom vi fram till
ett gemensamt uttalande som godtogs av
alla. Däri redovisades de skäl som talade
för ett stegvis uppmjukande av
motsättningarna i riktning mot ett slutligt
erkännande av Östtyskland. Vi kände
då — liksom jag förmodar att statsministern
gjorde i en liknande situation
vid ministerpresident Kosygins besök
här i landet — stor tillfredsställelse med
att Östtysklands, Polens och Sovjets representanter
accepterat principen om
icke-inblandning i andra länders inre
angelägenheter. Vi fick den gången ett
löfte om att uttalandet skulle översättas
till svenska, men jag har aldrig mottagit
det. Nu hörde jag att herr Persson
i Heden hade fått det. Men jag har
en minnesbild av att det inte förekom
någon inskränkning i uttalandet, utan
att man godtog principen om icke-inblandning
i andra länders inre angelägenheter.
Vi ansåg det vara mycket
viktigt att detta uttalande antogs.

En morgon i Rostock hörde jag på
den svenska radions nyhetsutsändning
om brevet från Warszawa till Tjeckoslovakien,
och då framförde jag mycket
kritiska åsikter mot denna iblandning
i Tjeckoslovakiens inre angelägenheter.
Våra värdar visste emellertid som vanligt
ingenting men hörde sig för med
Berlin och återkom sedan med en försäkran
om att det inte var regeringarna
som hade skickat brevet. Det skulle

inte ha någon officiell karaktär. Det
var bara partierna som hade skrivit ett
brev med »broderliga råd» till partiet
i Tjeckoslovakien. Jag ansåg inte att
detta nämnvärt förändrade saken, eftersom
parti och regering i diktaturländer
är samma sak, och det framhöll
jag också.

Inte desto mindre kände vi tillfredsställelse
över att icke-inblandningsprincipen
ingick i uttalandet och godtogs av
öststatsrepresentanterna. När man vet
hur politiken fungerar i ett kommunistiskt
land vet man också att dess representanter
icke agerar utan godkännande
av landets regering, och vi var som
sagt tillfredsställda med att alla nu hade
godtagit principen om länders rätt att
självständigt bestämma över sina egna
inre angelägenheter.

Sedan kom händelserna slag i slag
med allt aggressivare och hårdare angrepp
mot Tjeckoslovakien tills de s. k.
broderfolken ockuperade landet den
21 augusti. Varför gjorde de det? Jo,
Tjeckslovakien angreps därför att folket
fått yttrande- och pressfrihet samt
församlingsfrihet. Censuren hade avskaffats
och en liten grupp människor
hade till och med börjat undersöka
möjligheterna att bilda ett socialdemokratiskt
parti igen i Tjeckoslovakien.
Detta ansågs av de ockuperande ländernas
regeringar vara oerhört farligt och
måste förhindras.

Man erinrar sig i detta sammanhang
den förtrytelse varmed östtyskar talar
om att det kommunistiska partiet är
förbjudet i Västtyskland — vilket också
jag beklagar —- medan de själva framhåller
att fem olika partier agerar i Östtyskland.
I själva verket är det bara
fråga om fem olika sektioner av det
kommunistiska partiet och ingenting
annat. Det är på samma sätt överallt i
öststaterna. östyskarnas förtrytelse
framstår alltså i en egendomlig dager
mot bakgrunden av att endast ett enda
parti är tillåtet hos dem själva.

Det ansågs vara ett brott mot de

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

kommunistiska partierna, om ett socialdemokratiskt
parti skulle tillåtas uppstå
i Tjeckoslovakien. Så hade emellertid
inte skett. Det var bara en grupp människor
i landet som hade diskuterat
om något sådant över huvud taget var
möjligt.

Genom överfallet på Tjeckoslovakien,
varvid Östtysklands ledare herr Ulbricht
hela tiden uppträdde med särskild
aggressivitet, visades ett förakt för
principen om icke-inblandning och därmed
naturligtvis också för det uttalande
som vi hade enats om. Hela uttalandet
revs upp av öststaterna och blev
ingenting värt.

Jag kan inte agera som om ingenting
hänt och som om allt vore bra. Det
skulle vara att godkänna de nämnda
händelserna och i tysthet acceptera det
upprörande angreppet mot Tjeckoslovakien
liksom den fullständiga nonchalansen
av vad som förevarit i Rostock.
Det känns kränkande för oss andra deltagare
i konferensen att bli utsatta för
sådant. Jag hoppas dock, herr talman,
att med tiden ledamöter av vår riksdag
skall finna att utvecklingen går i en
sådan riktning att läget i Europa normaliseras
och fredliga förhållanden uppstår.
Då kommer också den tyska frågan
att finna sin lösning på ett tillfredsställande
sätt. För dagen yrkar jag emellertid
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Svensson,
fru Holmberg och fru Jäderberg
(samtliga s).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Persson i Heden
har givetvis rätt då han framhåller att
det just nu är en ogynnsam tidpunkt
för varje framstöt i akt och mening att
skapa normala förhållanden mellan Sverige
och Tyska Demokratiska Republiken.
Bakom ligger händelserna i Tjeckoslovakien.
Fru Renström-Ingenäs har redan
givit ett uttryck för hur man i allmänhet
i Sverige reagerar inför de fem

förbundna staternas ingripande i Tjeckoslovakien.
Hela Sverige, från den yttersta
högern till den yttersta vänstern,
har protesterat — gjorde det spontant
— och det råder inget tvivel om allvaret
i den opinionen. Det är alltså i Sverige
ingen strid om detta. Den verkliga
innebörden av händelserna kan sedan
diskuteras, men att man från svensk sida
ganska enhälligt har fördömt ingripandet
i Tjeckoslovakien, därom råder
inget tvivel.

Frågan är emellertid om dessa händelser
har någonting med frågan om erkännande
av Östtyskland eller med frågan
om handelsförbindelser med Östtyskland
att skaffa. Jag tror att rent sakligt
sett har de två tingen inte med varandra
att göra. Eller rättare sagt: Det
som har skett talar klart för ett erkännande
av Östtyskland. Och jag skall försöka
att något motivera det påståendet.

När Kosygin hade varit i Sverige —
det var strax före händelserna i Tjeckoslovakien
•— förklarade statsminister
Erlander att han hade frapperats av hur
allvarligt Sovjetunionen tog på hotet
från Västtyskland, från den tyska Förbundsrepubliken.
Den iakttagelsen var
säkerligen riktig.

Jag behöver inte påminna om själva
huvudfakta här. Alltsedan slutet av andra
världskriget har Tyskland varit uppdelat,
först i besättningszoner och sedan
1949 i två suveräna stater. Något
fredsslut har emellertid inte ingåtts,
och ingen av de båda staterna är med i
Förenta Nationerna. Det föreligger en
ansökan från Östtyskland om medlemskap,
men Västtyskland har inte ansökt
om sådant. Anledningen till detta är
fullt klar: om Förbundsrepubliken skulle
erkännas, skulle tas upp i Förenta
Nationerna, skulle det automatiskt medföra
att också Tyska Demokratiska Republiken
skulle upptagas i världsorganisationen,
och det vill man från västtyskt
håll till varje pris förhindra.

Från början hävdade Västtyskland
att det ensamt företrädde det tyska fol -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 51

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

ket. Motiveringen för denna »Alleinvertretung»
var den att Västtyskland är
den enda tyska staten som har fria val
och att Östtyskland alltjämt är en ockuperad
zon. I många västtyska tidningar
är »die Zone» fortfarande beteckningen
på Tyska Demokratiska Republiken, och
det är en gemensam ståndpunkt för
NATO-länderna, att Västtyskland med
rätta kan göra anspråk på denna
»Alleinvertretung».

Nu är dogmen om denna »Alleinvertretung»
kombinerad med den s. k.
Hallsteindoktrinen, som innebär att
Västtyskland inte skall ha diplomatiska
förbindelser med stater som erkänner
Östtyskland. Hallsteindoktrinen har under
årens lopp urholkats ganska kraftigt.
Undantag har gjorts för vissa kommunistiska
stater och vissa stater utom
Europa, där hänsynen till handeln har
varit utslagsgivande för den västtyska
hållningen. Men man söker alltjämt vidhålla
Hallsteindoktrinens princip. Utanför
den krets som jag har nämnt riskerar
den stat som erkänner Östtyskland
att mista sina förbindelser med Västtyskland.
Av omsorg om sin ekonomi
har de europeiska staterna, bland dem
Sverige, fogat sig i den inblandning i
andra staters angelägenheter som Hallsteindoktrinen
innebär.

Bakom anspråket att ensamt få företräda
det tyska folket ligger territoriella
krav. Det är det enda territoriella
krav som finns i Europa. Man anser sig
i Västtyskland ha anspråk på det östtyska
området. Men man har också
territoriella krav på Polen. Man vägrar
att erkänna Oder-Neisse-linjen, den nuvarande
gränsen mellan Polen och Tyskland.
Kraven sträcker sig in på ryskt
och tjeckoslovakiskt område. Det förhållandet
att dessa territoriella krav
upprätthålles kan inte betyda annat än
att Västtyskland inväntar ett tillfälle
att aktualisera dem och däri ligger ett
ständigt hot mot östmakterna.

När man samtidigt vet att den västtyska
upprustningen pågår och har ame -

rikanskt stöd, när man vidare vet att
nynazistiska strömningar håller på att
växa sig starka i Västtyskland — även
de senaste valen pekar i den riktningen,
fast den svenska pressen gett en felaktig
bild av detta — och att de gamla
flyktingsskikten från öster vädrat morgonluft
under liberaliseringstiden i
Tjeckoslovakien och när man till yttermera
visso känner till de västtyska storkoncernernas
behov av marknader österut
har man ingen svårighet att räkna ut
att det västtyska hot som öststaterna
känner har reell bakgrund.

Det var Bismarck som först ställde militär
makt bakom Tysklands »Drang
nach Osten». Sedan dess har tyska riket
igångsatt två världskrig. Västtyskland
under Kiesinger och Strauss har
inte brutit linjen från Bismarck. Sovjetblocket
känner därför sin västgräns
hotad.

Den svagaste länken i västförsvaret
var Tjeckoslovakien. Detta land kan,
menar man, på ryskt håll försvaras åt
väster endast med hjälp av ryska trupper,
men tjeckerna förklarade sig under
liberaliseringstiden vilja ordna sitt västförsvar
själva. Det är givet att oron i
Östtyskland steg. Det var dock det östtyska
territoriet som ett eventuellt västtyskt
angrepp ytterst syftade till att nå.

Det har talats mycket om västtysk
aktivitet i Tjeckoslovakien under liberaliseringsperioden.
Efter tillspetsningen
av den rysk-tjeckiska konflikten förhöll
sig Västtyskland alldeles stilla för
att inte provocera, och det var klokt.
Men hur var det tidigare? Bilden är inte
fullt klar. Man har sagt att västtyske
riksbankschefen och många företrädare
för de stora västtyska koncernerna var
verksamma i Tjeckoslovakien och att
detta land var överfyllt av västtyska turister
— också militärer — vid sidan
av CIA-agenter.

Under alla förhållanden var man i
Västtyskland beredd att i takt med liberaliseringens
landvinningar skaffa sig
ekonomiskt inflytande i Tjeckoslovaki -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

en. Underligt skulle det ha varit annars,
och något fel kan Västtyskland inte anklagas
för i så måtto. Hade läget i Europa
varit stabilt, skulle ett ökat handelsutbyte
mellan Väst och öst endast
ha hälsats med tillfredsställelse från alla
parter, men nu var läget i Europa
inte stabilt. Den europeiska säkerheten
har hela tiden varit hotad av Förbundsrepublikens
östpolitik, av dess vägran
att erkänna bestående gränser, av dess
vägran att erkänna Tyska Demokratiska
Republiken och av det tvång andra stater
känt att skjuta på detta erkännande.
Vill man nu, sedan protesternas flöde
har ebbat ut, se framåt och söka göra
det gjorda ogjort, har man först och
främst att skapa europeisk säkerhet genom
att erkänna Tyska Demokratiska
Republiken och garantera dess gränser.
Enklast kan detta ske genom att de båda
tyska staterna upptas i Förenta Nationerna.

Ett erkännande av Tyska Demokratiska
Republiken — vilket vi i dag inte
diskuterar men som jag gärna vill ägna
en stund åt — är, som man tycker, en
självklar sak. En ny stat — den må vara
fascistisk eller kommunistisk eller
kapitalistisk-demokratisk -— brukar erkännas
sedan den något eller några år
har bevisat sin stabilitet. Tyska Demokratiska
Republiken kan nästa år fira
sitt tjugoårsjubileum. Under sin nittonåriga
tillvaro har Östtyskland utvecklat
sig till en ledande industristat. Det
har världens bäst utvecklade utbildningssystem,
världens högsta folkbildning
och en förstklassig social omvårdnad,
och det har på många områden —
det vetenskapliga, det konstnärliga, det
idrottsliga — gjort sig gällande i världssammanhang.
Men för oss existerar denna
stat inte. Det är en dum politik.
Den är skadlig, och den kan också vara
farlig. Jag har velat säga detta, eftersom
jag inte får tillfälle att någon gång mera
i denna kammare ta ställning till frågan.

I sin behandling av dagens ärende

hänvisar utrikesutskottet till sitt eget uttalande
från år 1965. Det hävdade då
att ett erkännande av Östtyskland skulle
vara »ett erkännande av Tysklands
delning på två självständiga stater». Det
är riktigt. Erkänner man Östtyskland,
erkänner man att Tyskland är uppdelat
på två suveräna stater -—■ men detta är
ett skäl för ett erkännande, inte ett skäl
emot ett erkännande. Analyserar man
frågan, skall man snart komma fram
till uppfattningen att en framtida återförening
av de båda tyska staterna endast
kan genomföras på likställighetens
grund. Erkännandet av Östtyskland är
alltså ett steg på vägen mot Tysklands
återförening; inte något nytt hinder. Det
bör väl sägas, när man talar om en inblandning
i andra staters angelägenheter,
att Sverige gör sig skyldigt till en
inblandning i de tyska angelägenheterna
då Sverige tar ställning till förmån
för den ena statens anspråk på bekostnad
av den andra staten.

Man hänvisar också till uttalandet
från 1967. Där sägs det att den tyska
frågan är känslig och ömtålig. Och förvisso
är den det. Vi vet att om Sverige
skulle närma sig ståndpunkten av ett
erkännande av Östtyskland, skulle detta
komma att framkalla irritation i
Västtyskland. Sverige går i Västtysklands
ledband. Detta är allvarligt i och
för sig, men det är allvarligt också med
hänsyn till vår neutralitet, såsom här
tidigare har sagts. I och med att vi icke
erkänner Östtyskland erkänner vi de
västtyska anspråken på »Alleinvertretung»
i NATO:s anda. Att Sverige här
ger efter för Västtyskland är allvarligt
också för den europeiska säkerheten.
Och kanske framför allt: man underlåter
därigenom att stödja de starka västtyska
krafter som arbetar på ett närmande
mellan de båda tyska staterna.
Sveriges hållning är tvärtom ett stöd för
motparten: de obotfärdiga krafterna i
Västtyskland, som sätter sig emot ett
närmande.

Denna gång, herr talman, gäller ären -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 53

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

det emellertid ett förslag om att snabbt
utreda frågan om hur man skall kunna
inrätta en handelskammare i Tyska Demokratiska
Republiken. Det uppstod en
debatt om samma sak i det danska folketinget
i början av november i år —
det var den stora utrikesdebatten som
hölls då. Därvid ställdes från socialdemokratisk
sida förslaget — det var Per
Haekkerup som framlade det — att
folketinget skulle göra ett uttalande om
att en dansk handelskammare i Östtyskland
skulle upprättas, och eftersom
under debatten radikale venstre hade
givit uttryck för samma uppfattning,
fastslog Per Haekkerup att det förelåg
majoritet för detta förslag i folketinget.
Mot slutet av debatten sade Jens Otto
Krag: »Förslaget om en handelskammare
i Östtyskland — ja, varför skulle det
vara överraskande? I varje fall är Östtyskland
sedan länge det östeuropeiska
land, med vilket vi har den kraftigast
stigande handeln — därför kan det vara
av praktisk nytta att ha en handelskammare.
» Under press uppifrån ändrade
under debattens gång radikale venstre
sin hållning, men den danska socialdemokratin
gjorde det inte — den hoppar
inte av på det sätt som fru Renström-Ingenäs
här har gjort. Med 91
röster mot 61 — den socialdemokratiska
gruppen stod samlad -—• förkastades
alltså förslaget av det danska folketinget.

Nu har jag en direkt fråga, som jag
riktar till den utskottets talesman som
skall ta ordet här så småningom. Jag vill
fråga, i den mån han är socialdemokrat:
Varför intar den svenska socialdemokratin,
som arbetar i ett neutralt land,
en annan hållning än den danska socialdemokratin,
som arbetar i ett NATOland? Herr

talman! Jag vill bara tillägga en
sak. I samband med de olympiska spelen
i Mexico City var i somras frågan
om Östtysklands erkännande som stat
uppe i den Internationella olympiska
kommittén. Denna kommitté har icke

gjort sig känd som någon särskilt radikal
församling.

Mot de västtyska protesterna — Västtyskland
stod dock ganska ensamt —
beslöt den Olympiska kommittén med
överväldigande majoritet att Tyska Demokratiska
Republiken skulle erkännas
som stat med egen flagga och nationalsång
i olympiska idrottsliga sammanhang.
Kommittén ställde alltså detta erkännande
som villkor för att olympiska
spelen skulle komma att förläggas till
Munclien år 1972. Västtyskland hade bara
att acceptera detta, om landet över
huvud taget ville föra de olympiska
spelen i hamn. Hur man reagerat i Västtyskland
inför detta känner jag inte
till.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få instämma i fru Torbrinks yrkande
om bifall till motionen.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Får jag allra först säga
att jag inte kommer att replikera det anförande
som herr Arvidson nyss har
hållit, eftersom han i detta uppehållit
sig vid ett ämne som inte upptas i det
utskottsutlåtande som vi nu har att behandla.
Utrikesutskottets utlåtande nr
11 rör, såsom kammarens ledamöter i
övrigt torde ha upptäckt, frågan om inrättande
av en svensk handelskammare
i Östtyskland och inte frågan om ett
svenskt erkännande av Östtyskland såsom
stat.

Från några talare har redan påpekats
att frågan om inrättandet av en
svensk handelskammare i Östtyskland
har varit uppe till diskussion vid två
olika tillfällen, 1965 och 1967. Utskottet
har också i dagens utlåtande refererat
de synpunkter som tidigare anlagts
på frågan och varför man kommit fram
till ett avstyrkande av motionerna.

Det ansågs att de kontakter som redan
finns såväl på handelns område som
i fråga om kommunikationer, rättsfrågor,
kulturutbyte, idrottsutbyte och annat
utvecklas på ett tillfredsställande

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

sätt. Både 1965 och 1967 förklarade utskottet
att goda möjligheter förelåg att
inom föreliggande ram ytterligare utvidga
kontakterna, inte minst i fråga
om det kulturella utbytet. Men även 1965
och 1967 påpekades att frågan som sådan
inte får prövas isolerat, ty den har
också vissa politiska aspekter. Om sådana
förelåg under åren 1965 och 1967,
kan man säga att de i år vidgats och
att frågan blivit ännu känsligare med
hänsyn till den utveckling som skett i
Mellaneuropa sedan några månader.
Detta har f. ö. åtskilliga talare redan
uppehållit sig vid.

För att man inte skall tro att något
samarbete inte äger rum mellan Sverige
och Östtyskland vill jag påminna om
att vi på sjöfartssidan har livliga förbindelser
mellan de östtyska myndigheterna
och den svenska organisationen
Sukab, en sammanslutning av importörer
och exportörer. Även i fråga om
luftfarten förekommer kontakter; luftfartsstyrelsen
ger tillstånd till flygningar
till Sverige. Tekniskt samarbete förekommer
mellan posten och telegrafverken
i Sverige och Östtyskland. Statens
järnvägar har ett tekniskt samarbete
med Östtyskland och persontrafiken
utvecklas. På den kulturella sidan
har vi ett utbyte inte bara på forskarsidan
utan i fråga om kulturen i största
allmänhet. Svenska universitet och högre
undervisningsanstalter mottar årligen
ett antal östtyska gästföreläsare och
gästforskare. Svenska institutet har fått
bidrag från utrikesdepartementet för
projekt som befunnits värda finansiellt
stöd. Jag skall inte fortsätta med denna
uppräkning; jag vill bara med dessa
exempel framhålla vilka kontakter vi
har och vilka utbyten som sker.

Det väsentliga är emellertid frågan
om handelsutbytet. Sveriges handel med
Östtyskland regleras genom eu årlig
global överenskommelse mellan å ena
sidan AB Sukab i Sverige — det är, som
jag nyss sade, en sammanslutning av
importörer och exportörer — och å

andra sidan den östtyska Kaminer för
Aussenhandel der Deutschen Demokratischen
Republik. Avtal godkänns på
svensk sida av kommerskollegium och
på östtysk sida av Ministerium för Aussenhandel
und Innerdeutschen Handel.
I realiteten är det alltså en fråga om
statlig affärsverksamhet på den östtyska
sidan, d. v. s. handel genom ministeriet,
d. v. s. regeringen själv.

Det kanske i detta sammanhang kan
vara av värde att nämna den omfattning
som handeln mellan de båda staterna
har haft och har. År 1961 uppgick
exporten till 105 miljoner kronor och
importen till 82 miljoner kronor, tillsammans
alltså 187 miljoner kronor.
1967 var motsvarande siffra 354,2 miljoner
kronor.

Utskottet menar för sin del att det
inte finns någon anledning att tro att
denna utveckling inte skall fortsätta.
Från svensk sida anstränger man sig
också vid förhandlingar och affärskontakter
att försöka öka de svenska försäljningarna
till Östtyskland, liksom
man från östtysk sida försöker att så
effektivt som möjligt bearbeta den
svenska marknaden.

En väsentlig synpunkt bör man emellertid
i detta fall uppmärksamma. Det
avgörande för omfattningen av vår export
till Östtyskland är inte så mycket
uppvaktningar hos myndigheter eller
andra försök att påverka köparsidan,
utan det är främst tillgången på betalningsmedel,
d. v. s. östtyskarnas förmåga
att avsätta sina varor i Sverige. Det
är följaktligen de östtyska försäljningsansträngningarna
här i landet som blir
avgörande även för vår export till Östtyskland
och därmed för hela handelsutvecklingen
mellan de båda staterna.
Det är därför, menar utskottet, helt logiskt
att Östtyskland har en representation
för sin utrikeshandel i Stockholm.
Sverige drog 1965 tillbaka sin handelssekreterare,
som då var stationerad i
Berlin, på grund av att han saknade arbetsuppgifter.
Jag tror att det senare är

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 oo

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

en sak värd att uppmärksammas, framför
allt av motionärerna.

Från östtysk sida betraktar man handelskammaren,
såvitt utskottet förstår,
som ett statligt organ av måhända halvdiplomatisk
karaktär. Men som en del
talare redan framhållit är våra handelskammare
inga statliga organ, utan de
upprättas på enskilt initiativ. De kan
efter ansökan få statsbidrag för sin verksamhet
med ungefär hälften av kostnaderna.

Den svenska handelssekreterarorganisationen
i utlandet, som sorterar under
handelsdepartementet, är till skillnad
från handelskamrarna statlig. Kostnaderna
för handelssekreterarorganisationen
betalas helt av handelsdepartementet,
och handelssekreterarna rekryteras
som regel, kanske uteslutande, från
svenska exportföretag för tre eller fyra
års tjänstgöring på för Sverige intressanta
exportmarknader.

För närvarande har Sverige 13 handelssekreterare,
alla i utomeuropeiska
länder. En handelssekreterare har som
jag nämnde nyss, funnits vid svenska
generalkonsulatet i Berlin, men den befattningen
drogs in i brist på arbetsuppgifter.

Till grund för utskottets ställningstagande
har legat de uppgifter jag nu
lämnat och givetvis åtskilligt därutöver
som jag inte velat trötta kammaren med
i fråga om det samarbete som ändå äger
rum på handelns, kulturens och kommunikationernas
område och på områden
därutöver.

Man skulle kunna sammanfatta utskottets
ställningstagande i följande ord.

De kontakter som finns mellan Östtysklands
handelsrepresentation i Stockholm
och AB Sukab har visat sig vara
tillfredställande för utvecklingen av
handelsutbytet, varför inrättandet av en
svensk handelsrepresentation i Östberlin
inte skulle fylla någon praktisk kommersiell
funktion. Vidare är handelns
omfattning avhängig av Östtysklands
betalningsförmåga, och denna torde bäst

främjas genom östtyska åtgärder för att
åstadkomma ökad avsättning för sina
produkter i Sverige. Eftersom Östtyskland
har en handelskammare i Stockholm
torde detta intresse vara i huvudsak
tillgodosett.

Herr talman! Detta är den sammanfattning
som utskottet gjort av sina diskussioner
och sin prövning av föreliggande
material och som lett fram till
utskottets hemställan, att motionen måtte
avslås. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Den motion, II: 635, som
nu behandlas syftade till att skapa goda
och fruktbärande relationer med Östtyskland.
Ett led i dessa strävanden
skulle enligt motionärerna vara inrättandet
av en handelskammare i Östtyskland.
I motionen hänvisas till årets
trontal där det konstaterades, att en viss
avspänning präglar utvecklingen i Europa
och att vårt land gett vissa bidrag
till denna utveckling.

Tyvärr har det senaste halvåret präglats
av en skärpning av motsättningarna
ute i Europa. Händelserna i Tjeckoslovakien
utgör belägg härför. Ockupationen
av Tjeckoslovakien är ett bevis på
hur ett litet land, som inget högre önskar
än att få leva i fred, ändå måste
böja sig för en stormakt. Denna stormakt
— Sovjetunionen — kunde icke
åse att detta lilla land — Tjeckoslovakien
— utvecklade sig till en demokratisk
stat med de friheter och rättigheter
som däri inbegripes. Sovjetledningen
kunde ej tolerera den demokratiseringsprocess
som påbörjats i Tjeckoslovakien,
därför att den kunde ha spritt sig
till Sovjetunionens övriga vasallstater,
och då vore det fara å färde. Här gällde
det, då inga andra möjligheter stod till
buds, att med vapenmakt förkväva det
tjeckiska folkets frihetskamp och så
skedde. Med stöd av bl. a. Östtyskland
krossade Sovjetunionen det tjeckiska
folkets kamp för frihet och demokrati.

;j6 Nr 41 Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

Efter händelserna i Tjeckoslovakien
tycks det mig som ett hån när bl. a. den
östtyska regeringen talar om fred och
vänskap, om förståelse och avspänning
folken emellan. Även om jag är medveten
om att vårt lilla land har en uppgift
oss given att söka medverka till att
skapa förståelse folken emellan, kan
jag icke efter vad som skett i Tjeckoslovakien
rösta för bifall till motionen,
trots att jag är med bland motionärerna.
Östtyskland har aktivt medverkat i krossandet
av det tjeckiska folkets demokratiseringssträvanden
och därmed givit
klart belägg för att det inte vill acceptera
principen om folkens självbestämmanderätt.

Även om det kan tyckas att frågan om
inrättandet av en handelskammare i
Östtyskland inte har med händelserna
i Tjeckoslovakien att göra, så måste man
inse att ett bifall till motionen — inte
minst med tanke på de politiska konsekvenserna
av ett sådant beslut — medför
att motsättningarna skärps. Vi har
anledning att efter vad som har skett i
stället bifalla utskottets förslag. Man
kan göra det med beklagande, därför
att man är medveten om att ökade kontakter
är nödvändiga både på lång sikt
och på kort sikt och att en ökad förståelse
folken emellan påkallas för att
byg§a upp en bättre värld, en värld utan
fruktan. Men efter vad som skett kan
inte jag, i varje fall inte på nuvarande
stadium, yrka bifall till den motion som
jag har undertecknat.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Utrikesutskottet säger

— detta har herr Skoglund upprepat här

— att inrättandet av en handelskammare
i Östtyskland måste ses i sitt politiska
sammanhang. Man understryker
den tyska frågans ömtåliga karaktär och
citerar ett utlåtande till 1965 års riksdag,
där det heter: »I Sverige har man
icke uppgivit hoppet om en tysk återförening.
»

Jag tycker det är djupt beklagligt att

utrikesutskottet har låst sig vid värderingar
och formuleringar som man av
någon anledning — möjligen av prestigeskäl
— inte kan komma loss från.
Om det verkligen förhåller sig på det
viset att utskottet hoppas på en tysk
återförening, så måste man säga att utskottet
har ett långt perspektiv på den
tyska frågan. Herr Arvidson har tidigare
redogjort för de historiska sammanhangen.
Jag skall bara i korthet
erinra om följande fakta.

Det är över 23 år sedan Tredje riket
krossades och det egentliga Tyskland
delades i fyra ockupationszoner, och
drygt 19 år har förflutit sedan de existerande
två staterna proklamerades. De
ekonomiska och politiska grundvalarna
för de båda statsbildningarna var ju
som bekant helt olika, socialistiska
kontra kapitalistiska. Eftersom båda
staterna utvecklats efter de linjer som
låg till grund för deras konstituerande
och de dessutom tillhör olika ekonomiska
och militära block, förefaller det
mig verklighetsfrämmande att tro på en
återförening inom överskådlig tid, nota
bene — och det utgår jag ifrån att utskottet
menar — en återförening på
fredlig väg.

De kretsar i Västtyskland och i förbundsdagen
som talar om »Wiedervereinigung»
har ju som bekant en längre
gående målsättning än en förening av
de båda tyska staterna. Kurt Georg Kiesingers
och Franz Josef Strauss’ forna
partivänner i de s. k. »Landmannschaften»
har som bekant betydligt mera vittgående
territoriella krav. Alla de som
tar del av en västtysk karta kan se att
för dessa kretsar är inte Östtyskland
Ostdeutschland utan Mitteldeutschland
och till Tyskland räknar de såväl Schlesien
som det forna Ostpreussen. Det är
inte heller obekant att dessa kretsar
inte är främmande för att nå sitt mål
med andra medel än fredliga. De motsätter
sig officiella närmanden till DDR
såväl från Förbundsrepublikens som
från övriga kapitalistiska staters sida.

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 57

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

I gårdagens DN gav tidningens tysklandskorrespondent
Per Sjögren en bild
av det politiska livet i Västtyskland
just nu. Han berättade om hur Strauss’
tidning Bayern-Kurier startat en kampanj
mot socialdemokraten ambassadör
Egon Bahr för att denne lär ha talat
med ledande politiker i DDR och hur
den reaktionära kampanjen följs upp
med angrepp på justitieminister Gustav
Heinemann och utrikesminister
Willy Brandt som anklagas för samma
brott. Dagens tidningar ger ytterligare
en interiör genom att berätta att författningsdomstolen
i Karlsruhe har tillerkänt
det nynazistiska partiet NPD ett
årligt statsstöd med 2 miljoner mark.

Det är naturligtvis allvarligt så länge
dessa krafter är så politiskt och propagandamässigt
starka som de är i Västtyskland.
Och det är ännu allvarligare
att de fortfarande är i stånd att påtvinga
andra stater sin mening beträffande
relationerna till DDR. Trots vad jag nu
har relaterat finns det ingen anledning
att se för pessimistiskt på den frågan.
Majoriteten av befolkningen i Västtyskland
har nämligen en annan uppfattning
härvidlag än Kiesinger och Strauss.
I nr 37 av Der Spiegel — den utkom
den 9 september — finns en artikel
under rubriken »MIT DENEN DRUBEN
VERHANDELN» — fritt översatt: »Förhandla
med dem på andra sidan».

Herr talman! Utskottet understryker
den tyska frågans ömtåliga karaktär
med följande ord: »Detta argument har
snarast fått ökad tyngd genom de händelser
som har inträffat i Europa under
de senaste månaderna.» Med anledning
härav tillåter jag mig att i korthet
referera något ur artikeln i Der Spiegel.

Tidningen publicerar och kommenterar
en opinions- eller gallupundersökning
som utförts av Allensbacher Institut
fur Demoskopie. En av de frågor
som ställdes hade följande lydelse: Vilken
är efter händelserna i Tjeckoslovakien
den enligt er åsikt nu riktiga
politiken? Skall vi hålla fast vid att

ministrar från Bonn talar med ministrar
från Östberlin eller skall vi inte
föra några samtal? 58 procent av de
tillfrågade ville ha samtal på ministernivå,
22 procent avvisade sådana och
20 procent hade ingen uppfattning. Tidningen
tillägger vidare att 66 procent
av befolkningen i Västtyskland bekänner
sig till uppfattningen, att Förbundsrepubliken
alltid måste vara beredd att
förhandla, och att en ännu större majoritet
av befolkningen, 75 procent, avvisar
de gamla Bonn-teserna.

Herr talman! När man tar del av
uppfattningarna i Förbundsrepubliken
ställer man sig osökt frågan om inte
också utrikesutskottets teser är en
aning förlegade. Såväl i vårt land, i de
övriga nordiska länderna som i Europa
över huvud taget växer den meningen
fram att de gränser och statsbildningar
som funits efter det andra världskriget
är definitiva och att man i det politiska
handlandet måste utgå från detta
faktum.

Herr Arvidson har refererat utrikesdebatten
i det danska folketinget för
ungefär en månad sedan och jag skall
inte upprepa vad han sade. Jag kan inskränka
mig till att säga att den socialdemokratiske
partiordföranden Jens
Otto Krag framhöll, att man ville göra
tinget uppmärksamt på att denna dagordning
till punkt och pricka uttrycker
socialdemokratins politik. För ordningens
skull bör det nämnas att utrikesminister
Poul Hartling gav uttryck för
samma uppfattning som den svenska
riksdagens utrikesutskott har, nämligen
att allt är bra som det är och att handelsförbindelserna
sköts bättre av en
privat sammanslutning. Detta överensstämmer
alltså med vad herr Skoglund
nyligen yttrat.

Men de kretsar i vårt land som sysslar
med handeln på DDR anser inte
att dagens situation är tillfredsställande.
Herr Skoglund gav en mycket vacker
bild av förhållandena. I nr 40 av
Veckans Affärer finns emellertid en in -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Inrättande av en handelskammare i Tyska Demokratiska Republiken

tervju med verkställande direktören i
Sveriges allmänna exportförening, Jonas
Nordenson. En av de tolv frågor
som tidningen ställde lydde så här:
»Är våra beskickningar tillräckligt på
alerten med informationer och kontaktverksamhet
till nytta för svensk export
på Östeuropa?» Jag tillåter mig,
herr talman, att citera herr Nordensons
svar som löd: »Inom ramen för sin kapacitet.
Men beskickningarna bör förstärkas
kommersiellt och tekniskt så att
man ännu effektivare kan bygga upp
kontakthjälp för svenska företag. Med
skickliga personer som följer planeringen
i respektive land. Som vet vad
som händer i ministerier, tekniska kommittéer
och akademier. Som kan avgöra
vilka projekt ett svenskt företag bör
satsa på. Och vilka man skall avstå från
därför att de inte passar in i landets
näringspolitiska mönster och planering.
Folk som har en aktuell och rejäl kännedom
om företagsamheten hemma i
Sverige — något som rimligen inte de
kan ha som cirkulerat tjugo år mellan
beskickningar utomlands. Teknisktkommersiellt
folk som kan tala direkt
till de företag vi vill göra affärer med.
Som kan föra ihop representanter för
en produktgrupp eller bransch med deras
kolleger från Sverige. Som kan konsten
att placera dessa personer mitt
emot varandra och få i gång en diskussion
om tekniska frågor, om behovsoch
framtidsfrågor. Folk som tar fatt
på det förenande och ej det skiljande
mellan socialism och kapitalism.»

Så långt herr Nordenson.

Utskottet och herr Skoglund hänvisar
till att man fick en arbetslös handelssekreterare
i Berlin. Men utskottet
skriver inte att han verkade vid generalkonsulatet
i Västberlin, och alla som
känner till förhållandena i den forna
tyska huvudstaden vet att det är lättare
för företag i DDR att sända representanter
till Stockholm för diskussion
än att föra resonemangen vid general -

konsulatet i Västberlin. Följaktligen var
inte några av de kriterier som herr
Nordenson uppställer som minimum i
det fallet uppfyllda. Möjligen fyllde inte
heller personen i fråga — jag vet inte
vem det var —• de krav som Exportföreningen
uppställer. Herr Nordensons
krav på beskickningar gäller de socialistiska
länderna över huvud taget;
följaktligen måste de rimligtvis gälla
även DDR. Därför är det ofattbart att
man från statens håll år efter år kan
nöja sig med att notera en ökning av
handeln men i övrigt lita på försynen
och på att privata initiativ skall kunna
upprätthålla och vidga handelsutbytet.

Räknat i procent av den totala utrikeshandeln
är handelsutbytet av rätt
liten omfattning men visar å andra sidan
en stark ökning. Vad som inte heller
är oväsentligt, framför allt inte när
det gäller tysklandshandeln, är att exporten
där visar överskott. Vid sammanträden
4—6 november i år med
Kommittén för främjande av handeln
mellan Tyska Demokratiska Republiken
och Sverige —- en organisation som bildades
1966 och som har 132 svenska
och 68 tyska företag som medlemmar
— framhölls att varuutbytet 1966 uppgick
till 320 miljoner kronor och att
man förutsåg att det år 1969 skulle
överstiga 500 miljoner kronor. Jag anser
emellertid inte att man kan slå sig
till ro med det. Här handlar det ju
om ett land med 18 miljoner invånare,
ett land som befinner sig i snabb teknisk
utveckling. I perspektivplanen för
den ekonomiska utvecklingen i DDR
fram till 1970 förutses bl. a. en stark
stegring av utrikeshandeln. Den förutsättes
då uppgå till ett belopp på 33 å
35 miljarder mark, alltså en stegring
från 1966 till 1970 på 135—145 procent.
För handeln med de kapitalistiska industriländerna
är det reserverat hårdvaluta
uppgående till cirka 8,5 miljarder
mark.

Det förefaller mig ganska egendom -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 59

ligt om Sverige, ett grannland med goda
transportförbindelser med Östtyskland
— det känner den förra kommunikationsministern
till — inte skulle visa sig
intresserat av denna marknad. Det är
nämligen så, vilket alla ledamöter av
denna kammare känner till, att den
tekniska utvecklingen förutsätter en
långsiktig planering av industriproduktionen.
Detta fordrar i sin tur långfristiga
handels- och betalningsavtal. De
nuvarande och av utskottet lovordade
icke-statliga — på ett år löpande —
handelsavtalen är således icke tillräckliga
för att motsvara dagens krav och
i ännu mindre grad när det gäller att
tillvarata de framtida handelsmöjligheterna.

Herr Arvidson har redan påpekat att
åtminstone halva det danska folketinget
har kommit till insikt om dessa förhållanden.
Men riksdagens utrikesutskott
tvekar. Man vill hanka sig fram med
provisorier. Det förvånar mig att man
kunnat lovorda kristidsorganet Sukab
såsom ett fungerande instrument i detta
sammanhang. Man avvecklar ju alla
andra kristidsorgan men anser att Sukab
duger när det gäller att reglera
betalningsfrågorna mellan Sverige och
exempelvis DDR. Bevarandet av denna
kristidsföreteelse måste betraktas
som en strävan att försvåra alla sådana
ekonomiska transaktioner.

Jag tillåter mig, herr talman, att återge
ett exempel på hur det kan gå till
när Sukab kopplas in. En svensk redaktör
skrev vid ett tillfälle en artikel
i en tysk tidskrift. För detta fick han
ett honorar över Deutsche Notenbank
på 344 kronor 87 öre. Skandinaviska
Banken tog tre kronor i provision på
denna summa. Detta skedde i juni. I
september fick redaktören ett krav på
6 kronor 90 öre från Sukab, som skulle
ha 2 procent på bruttobeloppet. Redaktören
i fråga bestred kravet men
tröttnade på brevväxlingen och betalade
in beloppet. I oktober året därpå

Riktlinjerna för utrikespolitiken

fick han en check från Sukab på 4
kronor 17 öre. Man hade uppenbarligen
upptäckt att man tagit för hög provision.

Herr talman! Är inte detta krångel
upphöjt i kubik? Det är, såsom jag tidigare
sagt, ytterst egendomligt att utskottet
inte anser tiden vara inne för
en sanering och upprustning av våra
ekonomiska förbindelser med Tyska
Demokratiska Republiken. Det är ju detta
det handlar om.

Utskottet hänvisar slutligen till möjligheten
av privata initiativ. Jag vill
varken under- eller överskatta dessa
möjligheter, men motionen i fråga innehåller
ju ett yrkande om statliga åtgärder.
I förvissningen om att sådana
måste vidtas, om inte Sverige skall bli
akterseglat på den östtyska marknaden,
vill jag i likhet med fru Torbrink och
herr Arvidson yrka bifall till motionsparet
1:504 och 11:635.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 504
och II: 635; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7

Riktlinjerna för utrikespolitiken

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för utrikespolitiken.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Den motion som behandlas
i förevarande utskottsutlåtande
är daterad den 26 januari 1968. Behand -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

lingen här i kammaren äger alltså rum
tio månader efter det att motionen
väcktes.

Enligt min uppfattning var de önskemål
som framställdes i motionen väl
motiverade redan vid den tidpunkt då
motionen avlämnades. Men sedan dess
har händelser utspelats inom vår egen
världsdel och längre ut i världen av
sådan art att den relativa avspänning,
som många trodde sig kunna räkna
med, utbytts mot ett hårdare och bistrare
internationellt klimat. I dagens
situation är det mera värdefullt än det
har varit på flera år att riksdagen gör
ett klart och otvetydigt uttalande, precis
sådant som det som utrikesutskottet
nu enhälligt har hemställt om. Ett sådant
uttalande vänder sig både till omvärlden
och till landets egna medborgare
och visar på ett sätt, som inte kan
missförstås, att alla de demokratiska
partierna helt och till alla delar är ense
om grundvalarna för vår utrikespolitik.

Sedan år 1956 har något sådant uttalande
från riksdagen sida inte gjorts.
Det kan därför inte vara opåkallat att
vad som sades 1956 nu tolv år efteråt
upprepas. Att ett parlament med tolv
års mellanrum gör enahanda uttalande
rörande landets utrikespolitik torde vara
någonting tämligen enastående och
måste tjäna till att stärka tilltron till
pålitligheten, fastheten och konsekvensen
hos den förda politiken.

Jag är, herr talman, övertygad om
att det i besvärliga lägen och svåra
stunder måste kännas som en utomordentlig
styrka för den svenska regeringen
— och detta alldeles oavsett vem
som för tillfället innehar regeringsmakten
— att i utrikespolitiskt avseende ha
en enhällig riksdag bakom sig. Det är
väl inte sannolikt att många flera regeringar
i världen befinner sig i en så
gynnsam situation — åtminstone inte
regeringar i sådana länder där en fri
opinion tillätes komma till uttryck.

Jag skall, herr talman, nöja mig med

m. m.

detta och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart för sig

utrikesutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av motioner om förhandlingar
angående möjligheterna att skapa ett
nordiskt neutralitetsförbund;

statsutskottets utlåtanden:

nr 176, i anledning av motioner om
ändrade inryckningstider för vissa värnpliktiga,

nr 177, i anledning av motioner om
bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet,
och

nr 178, i anledning av motion angående
behandlingen av värnpliktsfrågor.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9

Revidering av läroplan för grundskolan,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående revidering av läroplan
för grundskolan, i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
129 under åberopande av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
6 juni 1968 föreslagit riksdagen att dels
anta ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 27 § skollagen
den 6 juni 1962 (nr 319), dels godkänna
att grundskolans högstadium skulle
vara i huvudsak sammanhållet i alla
årskurser, att läroplanen för högstadiet

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 Cl

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

skulle uppta ett begränsat utrymme för
tillval och fritt valt arbete utformat enligt
i statsrådsprotokollet förordade
grunder, samt att grundskolans läroplan
i övrigt finge i sina huvuddrag
den utformning och det innehåll som
förordats i statsrådsprotokollet, dels ock
godkänna att den nya läroplanen infördes
läsåret 1970/71 med början i årskurserna
1, 4 och 7 med möjlighet för
Kungl. Maj :t att besluta om tidigare
övergång i visst fall.

Propositionen hade i vad gällde lagfrågan
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 71 samt i övrigt till statsutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:10b
av herrar Wirtén och Ahlmark och
II: 150 av herrar Mundebo och Ullsten,
vari bl. a. hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om att i skolstadgan inskreves att samarbetsnämnd
skulle finnas vid grundskolor
med högstadium,

dels de likalydande motionerna I: 538
av herrar Nyman och Wirtén och
II: 676 av herr Källstad och fru Frsenkel,
vari bl. a. hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådana ändringar i skolstadgan att
samarbetsnämnder kunde inrättas även
vid grundskolans högstadium,

dels de likalydande motionerna I: 97b
av herr Sörenson och II: 1236 av herr
Rimmerfors, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i grundskolans
läroplan på lämpligt sätt skulle ingå
sådant lärostoff som i motionerna antytts,

dels de likalydande motionerna I: 979
av herr Brundin och II: 12bl av herr
Werner m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att ämnet hemkunskap
i grundskolan skulle omfatta
totalt sju veckotimmar, varav en skulle
anslås till undervisning i barnkunskap,

dels de likalydande motionerna I: 980
av herr Svenungsson m.fl. och II: 1242
av herr Werner m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om att ämnesbenämningen kristendomskunskap
bibehölles i den nya läroplanen,

dels de likalydande motionerna I: 993
av herr Blomquist m.fl och II: 1266 av
herr Neländer m.fl.,

dels de likalydande motionerna I: 994
av herrar Fälldin och Svanström och
II: 1258 av herrar Elmstedt och Sundkvist,

dels de likalydande motionerna I: 995
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 1259
av fröken Wetterström m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
ämnet hemkunskap tilldelades 2 veckotimmar
i grundskolans årskurs 7, samt
att de 2 veckotimmar som i årskurs 7
anslagits till fritt valt arbete utginge,
dels de likalydande motionerna I: 996
av herrar Svanström och Ernst Olsson
och 11: 1257 av herrar Dockered och
Gustavsson i Alvesta,

dels de likalydande motionerna 1:1001
av fröken Stenberg och II: 1267 av fru
Sundberg, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att de naturorienterande
ämnena på grundskolans högstadium
erhölle en ökning från 13 till 15 veckotimmar
totalt och att riksdagen måtte
uttala att en jämnare fördelning än den
föreslagna av tillgänglig undervisningstid
mellan biologi, fysik och kemi borde
eftersträvas,

dels de likalydande motionerna 1:1005
av herr Axel Andersson och fru Elvy
Olsson och II: 1272 av herrar Hedlund
och Wedén, vari hemställts att riksdagen
måtte

I. godkänna att grundskolans läroplan
finge i sina huvuddrag den utformning
och det innehåll som förordats i
propositionen, dock med sådana modifieringar
i förhållande till departementschefens
förslag att

a. beträffande tillvalsämnena teknik,

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

m. m.

Revidering av läroplan för grundskolan,

ekonomi och konst de praktiska momenten
gåves en central ställning på i
motionerna anförda grunder,

b. i årskurs 7 ansloges 1 veckotimme
till hemkunskap samt ytterligare 1 veckotimme
till orienteringsämnen (kemi)
enligt i motionerna anförda riktlinjer,

c. att de under b. krävda förändringarna
möjliggjordes genom att fritt valt
arbete utginge i årskurs 7 samt

d. maskinskrivning infördes som obligatoriskt
ämne med 2 veckotimmar
i årskurs 7 och musik utginge som obligatoriskt
ämne i denna årskurs;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att fritt valt arbete finge utformas av
de lokala skolmyndigheterna i samverkan
med eleverna utan de inskränkningar
beträffande ämnesval som gåves
i propositionen, dock så att stödundervisning
icke förekomme;

III. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att miljöaspekterna redan från början
måtte beaktas i de nya kursplanerna på
alla stadier;

IV. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande av lokalprogram enligt
i motionerna anförda riktlinjer;

V. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att försöksverksamhet företoges med
särskilda resurstimmar för elevvård enligt
i motionerna angivna riktlinjer;
samt

VI. besluta att statsbidrag skulle utgå
till skrivhjälp för lärare och institutionstekniker
på grundskolans högstadium
enligt ordning som motsvarade
den för gymnasier och fackskolor gällande,

dels de likalydande motionerna
1: 1006 av herr Holmberg m. fl. och
11:1271 av herr Bohman m. fl., vari
hemställts

A. att riksdagen måtte besluta

1. att i årskurs 9 utöver de föreslagna
tillvalsalternativen införa ett tillval med
en undervisning i stort motsvarande den
som i dag meddelades de elever som
valde tvåbokstaviga linjer,

2) att uppdraga åt skolöverstyrelsen

att utforma de särskilda behörighetsregler
som kunde erfordras för tillträde
till det gymnasiala stadiet,

3) att färdighets- och orienteringsämnena
förstärktes med två veckotimmar,
vilka överfördes från epf-ämnena,

4) att ämnet hemkunskap erhölle ökat
utrymme på högstadiet,

5) att nya normer för lokalbehov
och lokalutformning snarast måtte utarbetas
vad gällde både de skolor som
planerades och redan befintliga skolor
och att därvid kravet på skolpersonalens
möjlighet att kunna påverka
utformningen beaktades;

B. att riksdagen måtte uttala

1) att anslaget till forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete framdeles
borde prioriteras,

2) att informationen om befintliga
och nytillkomna läromedel till skolledare
och lärare snarast måtte förbättras;
samt

C. att riksdagen måtte beakta vad i
motionerna i övrigt blivit anfört,

dels de likalydande motionerna
I: 1007 av herr Lars Larsson och II: 127i
av herr Wikland i Härnösand,

dels de likalydande motionerna
1:1008 av herrar Wirtén och Nyman
och 11:1265 av herr Källstad m. fl.,
vari bl. a. hemställts att riksdagen måtte
öka utrymmet för lokala initiativ genom
skolstyrelsernas försorg genom att
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
skolstyrelserna måtte ges generellt bemyndigande
till försöksverksamhet med
genom gruppindelning reducerad schemabunden
tid för eleverna under en
period om 1—2 veckor vid början av
läsår 1, 4 och 7,

dels motionen II: 1264 av herrar Årvidson
och Bergman,

dels motionen II: 1273 av fru Byding
m. fl., vari bl. a. hemställts att riksdagen
vid antagande av Kungl. Maj:ts
proposition nr 129 måtte ge till känna
motionärernas synpunkter för beaktande
av skolöverstyrelsen vid den kon -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 63

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

kreta utformningen och utarbetandet
av den nya läroplanen för grundskolan
med inriktning att grundskolan på alla
stadier bleve sammanhållen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna II: 1264 och II: 1273, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga,
godkänna att grundskolans högstadium
skulle vara i huvudsak sammanhållet i
alla årskurser,

B. att riksdagen måtte

1. beträffande ett tillvalsalternativ inriktat
på ungdomsledarskap med avslag
å motionerna I: 994 och II: 1258
godkänna vad i statsrådsprotokollet härvidlag
förordats,

2. beträffande ett tillvalsalternativ benämnt
natur eller miljö med avslag å
motionerna I: 996 och II: 1257 godkänna
vad i statsrådsprotokollet härvidlag
förordats,

3. beträffande utvidgning av tillvalsalternativet
B-språk till att omfatta även
spanska och ryska med avslag å motionerna
1:1008 och 11:1265, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

4. beträffande ett tillvalsalternativ
med undervisning i stort motsvarande
den som meddelas på de nuvarande
tvåbokstaviga linjerna med avslag å
motionerna 1:1006 och II: 1271, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

5. beträffande modifiering i praktisk
riktning av tillvalsalternativen teknik,
ekonomi och konst med avslag å motionerna
I: 1005 och II: 1272, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

6. beträffande innehållet i fritt valt
arbete med avslag å motionerna I: 1005
och II: 1272, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet härvidlag
förordats,

7. beträffande ansvaret för utformningen
av fritt valt arbete med avslag

å motionerna 1:1008 och II: 1265, sa
vitt nu var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

8. beträffande utrymmet för ämnet
hemkunskap med avslag å motionerna
I: 979 och II: 1241, I: 995 och II: 1259,
1:1005 och 11:1272 samt 1:1006 och
11:1271, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

9. beträffande utrymmet för ämnet
fysik på högstadiet med avslag å motionerna
I: 1001 och II: 1267 samt
1:1006 och 11:1271, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
i statsrådsprotokollet härvidlag förordats,

10. beträffande utrymmet för ämnet
biologi med avslag å motionerna I: 1001
och 11:1267 samt 1:1006 och 11:1271,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

11. beträffande utrymmet för ämnet
kemi med avslag å motionerna 1:1001
och 11:1267, 1:1005 och 11:1272 samt
1:1006 och II: 1271, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet härvidlag förordats,

12. beträffande fördelning av tillgänglig
undervisningstid mellan ämnena
biologi, fysik och kemi avslå motionerna
1:1001 och II: 1267, såvitt nu var
i fråga,

13. beträffande utrymmet för ämnet
svenska med avslag å motionerna
I: 1006 och II: 1271, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet härvidlag
förordats,

14. beträffande utrymmet för ämnet
maskinskrivning med avslag å motionerna
I: 1005 och II: 1272, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

15. beträffande ämnesbenämningen
kristendomskunskap med avslag å motionerna
I: 980 och II: 1242, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

16. beträffande synpunkter på ämnet
religionskunskap avslå motionerna
I: 993 och II: 1266, såvitt nu var i fråga,

17. i övrigt godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats beträffande utrymmet
för tillval samt utrymmet för och
utformningen av fritt valt arbete, ävensom
beträffande utformning och innehåll
i övrigt av grundskolans läroplan,

C. att riksdagen måtte godkänna att
den nya läroplanen infördes läsåret
1970/71 med början i årskurserna 1, 4
och 7 med möjlighet för Kungl. Maj:t
att besluta om tidigare övergång i visst
fall,

D. att riksdagen måtte

1. avslå motionerna I: 104 och II: 150
samt I: 538 och II: 676, samtliga motioner
i vad de avsåge inrättande av
samarbetsnämnder vid grundskolor med
högstadium,

2. avslå motionerna I: 104 och II: 150
i vad de avsåge samarbetsnämndernas
befogenheter och sammanträden samt
ämnes- och klasskonferenserna,

3. avslå motionerna I: 538 och II: 676
i vad de avsåge samarbetsnämndernas
sammansättning,

4. avslå motionerna I: 974 och II: 1236
om visst lärostoff i grundskolans läroplan,

5. avslå motionerna I: 993 och II: 1266
i vad de avsåge fortbildning för lärare
i ämnet kristendomskunskap/religionskunskap,

6. avslå motionerna 1:1005 och

II: 1272 i vad de avsåge miljöaspekternas
beaktande i de nya kursplanerna,

7. avslå motionerna I: 1005 och

II: 1272 samt I: 1006 och II: 1271 i vad
de avsåge skollokalerna,

8. avslå motionerna 1:1005 och

II: 1272 i vad de avsåge särskilda resurstimmar
för elevvård,

9. avslå motionerna I: 1005 och

II: 1272 i vad de avsåge statsbidrag
till skrivhjälp åt lärare och till institutionstekniker,

10. avslå motionerna I: 1006 och

m. m.

II: 1271 i vad de avsåge särskilda behörighetsregler
för tillträde till det gymnasiala
stadiet,

11. avslå motionerna 1:1006 och

II: 1271 i vad de avsåge prioritering av
anslaget till forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete,

12. avslå motionerna 1:1006 och

II: 1271 i vad de avsåge information
om läromedel,

13. avslå motionerna 1:1007 och

II: 1274 om morgonsamling i grundskolan,

14. avslå motionerna I: 1008 och

II: 1265 i vad de avsåge försöksverksamhet
med B-språk på mellanstadiet,

15. avslå motionerna I: 1008 och

II: 1265 i vad de avsåge betygen på
grundskolans låg- och mellanstadium,

16. avslå motionerna I: 1008 och

II: 1265 i vad de avsåge ordnings- och
uppförandebetygen i hela grundskolan,

17. avslå motionerna 1:1008 och

II: 1265 i vad de avsåge försöksverksamhet
med förlängd praktisk yrkesorientering,

18. avslå motionerna I: 1008 och

II: 1265 i vad de avsåge försöksverksamhet
med gruppindelning,

19. avslå motionen II: 1273 i vad den
avsåge utredning om kulturcentra.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande ett tillvalsalternativ
med undervisning i stort motsvarande
den som meddelades på de s. k. tvåbokstaviga
linjerna i det nuvarande högstadiet,
av herrar Kaijser, Ottosson,
Wallmark, Bohman och Turesson (samtliga
h), som ansett att utskottet under
B 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1006 och II: 1271, såvitt
nu var i fråga, besluta att i årskurs 9
utöver de föreslagna tillvalsalternativen
införa ett tillval med en undervisning
motsvarande i stort den som i dag meddelades
de elever som valde tvåbokstaviga
linjer;

2. beträffande modifiering i praktisk

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

riktning av tillvalsänmena teknik, ekonomi
och konst, av herrar Per Jacobsson
(fp), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under B 5
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1005 och II: 1272, såvitt
nu var i fråga, besluta att de praktiska
momenten skulle ges en central ställning
i tillvalsämnena teknik, ekonomi
och konst;

3. beträffande utrymmet för ämnet
hemkunskap, av herrar Kaijser (h),
Ottosson (h), Per Jacobsson (fp), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Bohman
(h), Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp) och Elmstedt (ep), som
ansett att utskottet under B 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 979 och II: 1241 samt
I: 995 och II: 1259 ävensom med bifall
till motionerna I: 1005 och II: 1272 samt
I: 1006 och II: 1271, de fyra sistnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, besluta
att en i årskurs 7 för fritt valt
arbete avsedd veckotimme i stället skulle
anslås till hemkunskap;

4. beträffande utrymmet för ämnet
kemi, av herrar Kaijser (h), Ottosson
(h), Per Jacobsson (fp), Wallmark (h),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Elmstedt (ep), som ansett att
Utskottet under B 11 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1006 och 11:1271 samt
1:1001 och II: 1267 ävensom med bifall
till motionerna I: 1005 och II: 1272,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta att en i årskurs 7 för fritt valt

arbete avsedd veckotimme i stället skulle
anslås till kemi;

5. beträffande obligatorisk undervisning
i maskinskrivning, av herrar Per
Jacobsson (fp), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp) och
Elmstedt (ep), som ansett att utskottet
under B 14 bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag, såvitt nu var i
fråga, och med bifall till motionerna
I: 1005 och II: 1272, såvitt nu var i fråga,
besluta att maskinskrivning skulle införas
som obligatoriskt ämne med två
veckotimmar i årskurs 7 och att i stället
musik skulle utgå som obligatoriskt
ämne i denna årskurs;

6. beträffande obligatoriskt inrättande
av samarbetsnämnder vid grundskolor
med högstadium, av herrar Per
Jacobsson (fp), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Källstad (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under
D 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 104 och II: 150 och i anledning
av motionerna I: 538 och
II: 676, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att i skolstadgan inskreves att
samarbetsnämnd skulle finnas vid
grundskola med högstadium;

7. beträffande tilldelning för elevvårdsändamål
av s. k. extra resurstimmar,
av herrar Per Jacobsson (fp),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp),
Johan Olsson (ep), Nihlfors (fp), Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp) och Elmstedt (ep), som
ansett att utskottet under D 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1005 och II: 1272, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om att försöksverksam -

3—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 41

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, ;

het företoges med särskilda resurstimmar
för elevvård enligt i motionerna
angivna riktlinjer;

8. beträffande särskilda behörighetsregler
för fortsatta studier vid vissa utbildningslinjer,
av herrar Kaijser,
Ottosson, Wallmark, Bohman och Turesson
(samtliga h), som under förutsättning
av bifall till reservationen 1
ansett att utskottet under D 10 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1006 och II: 1271, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t uppdroge
åt skolöverstyrelsen att utforma
de särskilda behörighetsregler som
kunde erfordras för tillträde till det
gymnasiala stadiet;

9. beträffande försök med gruppindelning,
av herrar Per Jacobsson (fp),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp),
Johan Olsson (ep), Nihlfors (fp), Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp) och Elmstedt (ep), som
ansett att utskottet under D 18 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1008 och II: 1265, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala att skolstyrelserna i anslutning
till nuvarande bestämmelser
om gruppindelning i årskurs 1 borde
ges generellt bemyndigande till försöksverksamhet
med genom gruppindelning
reducerad schemabunden tid för eleverna
under en period om 1—2 veckor
vid början av läsår 4 och 7,

10. av fru Lewén-Eliasson (s), utan
angivet yrkande;

11. av herr Arvidson (s), likaledes
utan angivet yrkande.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten beträffande statsutskottets
utlåtande nr 179 må omfatta jämväl
andra lagutskottets utlåtande nr 71 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44, men yrkanden rörande sistnämn -

i. in.

da utlåtanden framställes först sedan
desamma föredragits.

Statsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Ilerr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter tillåter att jag inleder
denna debatt med några principiella
betraktelser över den aktuella reformen
och utbildningspolitikens målsättningar
i stort.

Under senare tid har glädjande nog
förts en debatt om de mer långsiktiga
målen för utbildningspolitiken på alla
stadier. I hög grad har debatten gällt
den akademiska undervisningen och jag
har envist förfäktat att man inte kan
ha separata målsättningar för olika delar
av vårt utbildningssystem, utan att
utbildningspolitiken som helhet måste
vägledas av vissa övergripande målsättningar.
I korthet kan följande fyra
mål anges för vår skolpolitik.

För det första har utbildningen stor
betydelse för de ekonomiska, sociala
och kulturella framstegen. Det är klarlagt
att yrkesskicklighet och teknologiskt
kunnande ger en betydande ekonomisk
avkastning. Utbildningen är
vanligen, både för samhället och den
enskilde individen, en lönsam investering.
Men utbildningen har framstegsvärden
som inte enbart eller omedelbart
kan mätas i ett väluppfostrat beteende
hos produktionsindex. Framsteg
på de sociala och kulturella områdena
förutsätter ofta tillgång till specialutbildad
personal. En hög allmän bildningsnivå
gör det lättare för människorna
att behärska den tekniska utvecklingen
och styra den i önskad riktning.
Utbildningen kan skapa en gemensam
kulturell miljö och förbättrade möjligheter
till kommunikation mellan människorna.

Förväntningar om lönsamhet är utan
varje tvivel en avgörande förklaring

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

till att flertalet länder varit beredda att
satsa mycket hårt på att bygga ut sitt
utbildningsväsen. Även i framtiden kommer
med all sannolikhet detta motiv att
vara betydelsefullt, men jag instämmer
med de kritiska röster som varnar för
att låta enbart snäva lönsamhetskriterier
styra utbildningspolitiken. Det har
sina risker att rita upp teknokratiska
kurvor mot framtiden. De kan alltför
lätt förvandlas till kurvor som går i
riktning mot ökad omänsklighet i ett
samhälle och en värld där människor
ändå skall uthärda tillsammans.

För det andra är utbildningen betydelsefull
för den enskilda människans
möjligheter att förverkliga sig själv.
Det finns naturligtvis exempel på motsatsen.
Utbildning kan vara en metod
att snöra av och snöa in. Men man brukar
säga att utbildningspolitikens mål
är att ge varje människa chansen att till
det yttersta av sin förmåga utveckla
sin personlighet och sina inneboende
möjligheter. Utgångspunkten är att vi
alla har möjlighet att ständigt växa och
förändra oss. Då blir utbildning ett
viktigt redskap.

För det tredje: Utbildning är en förutsättning
för en vital demokrati. Utan
en tillräckligt hög bildningsnivå, oavsett
på vilka vägar den har uppnåtts, förblir
demokratin en formalitet, som i
grunden inte förändrat det gamla samhällets
auktoritära funktionssätt. Okunnigheten
är den säkraste garantin för
fåtalets kontroll över samhället. Därutöver
kan utbildningen förmedla den
upplevelse av samarbete och gemenskap
och stimulera den självständighet
i åsiktsbildningen och den kritiska analys
av företeelser i omvärlden som man
också brukar betrakta som förutsättningar
för en fördjupad demokrati.
Samhällskritiken i vid mening blir därför
ett centralt mål för utbildningspolitiken.

För det fjärde: Utbildningspolitikens
uiål är att skapa ökad jämlikhet i samhället.
Det gamla klassamhället reste

höga murar framför skolans port. Utbildningen
var en metod att värna indelningen
av människor i fack och fållor
med börden, penningen och den sociala
ställningen som måttstock. Men
utbildningen kan också användas i rakt
motsatt syfte. Den kan användas för
att bryta ned klasskillnader i stället för
att permanenta dem, den kan utnyttjas
för att skapa likvärdighet i stället för
självhävdelse. Därmed avses naturligtvis
något betydligt vidare än den rätt
snäva och slappa tanken att alla formellt
skall ges samma chans efter ett
startskott, som man tror sig göra gemensamt.

Detta är klart politiska mål. De anger
att utbildningen utgör ett av de viktigaste
medlen för att förändra samhället.
De har utgjort drivkraften för den
svenska utbildningspolitiken under det
senare decenniet. Dessa mål är inte alltid
samstämmiga. I praktiken uppstår
ofta målkonflikter, som tvingar till en
avvägning. Jag vill inte heller påstå att
de alltid omfattas av allmän enighet.
Den politiska debatten — och stundom
striden — om utbildningspolitiken förklaras
väsentligen av olika uppfattningar
om dessa mål och om den konkreta
avvägningen dem emellan; det är naturligtvis
legitimt och självklart i eu
demokrati.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord vill jag se som en konkret
tillämpning av dessa långsiktiga mål för
utbildningspolitiken. Det är naturligtvis
först och främst fråga om en höjning
av utbildningsstandarden i vårt
samhälle generellt sett, om att bygga en
större, gemensam grundval för alla människor
i den svenska demokratin, vilket
har betydelse för yrkeslivet, för att
ett demokratiskt samhälle skall fungera
och för att skapa en värdegemenskap
i samhället. Det har skett en ofantligt
snabb kvantitativ utveckling av utbildningsväsendet.
På 1930-talet fick nio
ungdomar av tio nöja sig med den sexåriga
folkskolan. Från och med i höst

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fn;.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. in.

är den nioåriga grundskolan genomförd
i hela landet; man börjar nu genomföra
högstadiet på de sista platserna.
Innevarande budgetår går 85 procent
av en årskull sextonåringar i
grundskolans sista årskurs, och inom tre
år omfattar den nioåriga skolan alla
barn och ungdomar i ålder sju till sexton
år.

Ännu i slutet av 1940-talet fick föga
mer än var tionde pojke eller flicka
tillfälle till någon skola på gymnasiestadiet.
I dag får mer än 75 procent —
sannolikt 80 procent ■—• av varje årskull
utbildning på gymnasiestadiet, och
man räknar med att snart 85—95 procent
av ungdomen kommer att fortsätta
i en elvaårig eller tolvårig utbildning.
Samtidigt byggs universiteten, vuxenutbildningen,
högskolan in. m. ut. Man
brukar säga att en vanlig vardag var
femte svensk -—■ och det blir väl snart
var fjärde —■ är på något sätt verksam
inom utbildningsområdet.

Men detta är en tillämpning av målen
också på det sättet, att det är
ett led i en fortgående organisatorisk
förändring av skolväsendets struktur.
Den ledande grundprincipen har därvid
varit att differentieringen av eleverna
bör äga rum så sent som möjligt. En
segregation av eleverna i tidig ålder,
vilken obönhörligen blir av social natur,
leder inte bara till sociala orättvisor
i strid med jämlikhetstanken; den
medför också en låsning av utbildnings;
äsendet, vilken försvårar en rimlig anpassning
till arbetsmarknaden.

En specialisering av utbildningen
bör vidare inte sättas in för tidigt och
inte heller drivas alltför långt. En
långt driven specialisering, som ter
sig som en idealisk anpassning av dagens
produktionsförhållanden, kan i
morgon framstå såsom en utbildning
för en förlegad teknik. Detta betyder
emellertid inte att man kan undvara
yrkesinriktningen eller hänsynen till
arbetsmarknadens krav — yrkesinriktningen
blir normalt mer och mer

markerad ju högre upp i utbildningssystemet
man kommer — men den bör
leda fram till relativt breda sektorer
på arbetsmarknaden och lägga grunden
för en beredskap inför den snabba
föränderligheten.

Detta ter sig ganska självklart för
de flesta i dag, men det var det sannerligen
inte för 25 år sedan. Alva Myrdals,
Stellan Arvidsons och Hilding
Ferms lilla bok 1944, vari tanken på
enlietsskolan först fördes fram, ser jag
egentligen som ett paradexempl på en
befriande politisk handling, där tvärs
över alla expertutredningar och promemorior
den principiella stöten sattes
in mot det gamla parallellskolesysteroet.
Den boken var ingen expertpromemoria,
även om författarna var
framstående skolexperter, utan den var
en praktisk tillämpning av en ideologisk
jämlikhetstanke.

Så fick vi skolkommissionen och 1950
års riksdagsbeslut om försöksverksamhet
med enhetsskolan. Vid den tiden
rådde det ännu en ganska splittrad
enighet. Försöksverksamheten ledde
fram till 1962 års beslut om grundskolan.
Detta var en stor social reform,
som Ragnar Edenman signerade både
som ordförande i skolberedningen och
som ecklesiastikminister.

Tendensen i utvecklingen under dessa
år är alldeles klar: ökad sammanhållning
i klasserna, bredare referensram,
relativt svag och sen differentiering.
Fortfarande finns likväl i sjunde
och åttonde klasserna ett betydande
antal tillvalsgrupper, nämligen 17. I
nionde klassen delas eleverna upp på
nio olika linjer. Det finns också kvar
en uppdelning mellan allmänna och
yrkesinriktade, teoretiska och praktiska
studiegrupper i grundskolan.

Det var många av oss som när 1962
års riksdag debatterade dessa frågor
kände ett behärskat missnöje med den
föreliggande reformen. Vi ville gå
längre och med en gång genomföra ett
sammanhållet högstadium.

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Jag kan inte underlåta att erinra om
det tal jag höll här i riksdagen, där jag
framförde en förhoppning om att vi
snart skulle komma fram till ett sammanhållet
grundstadium. Vidare sade
jag att man borde genomföra en stor
vuxenutbildningsreform. Jag sade även
att vi snart får se fram emot ett läge,
i vilket nästan all ungdom kommer att
fortsätta efter grundskolan, varigenom
vi i realiteten får en 11- eller 12-årig
ungdomsskola.

Detta var i och för sig inte så märkvärdigt,
ty det är vad vi nu har gjort.
Nu kommer den sammanhållna grundskolan.
Den 11—12-åriga ungdomsskolan
diskuterar vi nästa vecka och vuxenutbildningsreformen
genomförde
riksdagen i fjol.

Det har gått snabbare än man år
1962 kunde tro. Jag minns att den nuvarande
högerledaren steg upp och
sade att de utläggningar jag tillåtit mig
kunde vara intressanta, men det var
»en romantisk yvighet» som inte hade
med dagens verklighet att göra. Det
var, sade han, i och för sig intressant
att höra om skolreformer som kanske
kunde genomföras i slutet av detta århundrade.
Nu borde man emellertid
hålla sig till saken. .Tåg tror att fröken
Ljungberg den gången hade vänligheten
att säga att jag hade presterat »ett
skaldestycke».

Det som skulle genomföras i slutet
av detta århundrade är vi i själva verket
klara att genomföra nu i slutet av
år 1968. Det är besvärligt att vara konservativ
ibland. Den förmenta romantiken
kan i själva verket vara en lätt brist
i realism, ty jag var inte så realistisk
att jag bedömde att vi redan 1968/69
skulle ha hunnit så här långt.

Nåväl! Vi diskuterade den gången
den sammanhållna grundskolan. Men
det var en principiell diskussion. Man
kan tycka att det är märkvärdigt att
den politiska kompromissen 1962, då
det fanns ett starkt motstånd mot det
sammanhållna grundstadiet, nu så

snabbt kan ersättas av en enighet. Varför?
Jo, vi har nu fem års praktisk
erfarenhet att bygga på. Vad som skett
är att elever och föräldrar genom sina
val i grundskolan i praktiken löst problemet
åt politikerna; eleverna har i
första hand valt grupper och linjer som
lättast ger dem tillträde till gymnasium
och fackskola. Detta har varit helt dominerande
i deras tankevärld.

I årskurs 8 har sålunda över 93 procent
av eleverna valt engelska och inemot
80 procent har härutöver valt ytterligare
ett främmande språk. Mer än
tre av fyra elever har i årskurs 9 valt de
mera allmänna linjerna. Detta har gjort
att vi snabbare än man tänkte sig år
1962 nu står inför genomförandet av
den tredje generationen av grundskolan.

Dess huvudpunkter är i korthet följande:
Grundskolans högstadium förenklas
avsevärt och kommer enligt förslaget
att bli mera sammanhållande än
för närvarande. Linjedelningen i årskurs
9 slopas, inslaget av direkt yrkesutbildning
utgår, studieprogrammet
kommer även i framtiden att ge utrymme
för val som knyter an till elevernas
intressen, kommunerna får ökade
möjligheter till inflytande över timplanens
tillämpning, engelska blir obligatoriskt
från och med lågstadiet, det
blir ökat utrymme för de praktisktteoretiska
ämnena och den nya läroplanen
skall träda i kraft höstterminen
1970.

Detta förslag innebär inte någon förändring
av skolans målsättning. Det
gäller att på grundval av vunna erfarenheter
under de gångna åren bättre
anpassa utformningen och målsättningen,
och detta har jag redan varit inne
på. Grundskolan blir en i allt väsentligt
sammanhållen skola av allmän karaktär.
Rätten att fritt välja mellan olika
intressebundna studiealternativ bevaras.

Jag vill i det sammanhanget understryka
den betydelse som den obliga -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

toriska skolans utformning har för elevernas
vidare val av utbildning och
yrke och därmed det viktiga i att socialt
och ekonomiskt betingade utbildningsval
så långt som möjligt elimineras.
Då ställs vi naturligtvis inför frågan:
Bör vi i ett sammanhållet högstadium
över huvud taget behålla konstruktionen
med tillval? Detta fria tillval
har ett positivt syfte, nämligen att
ta till vara den enskilde individens intressen.
Samma syfte har individualiseringen
inom klassens ram.

Utvecklingen går alltså därhän att
det fria tillvalet och yttre anordningar
minskar i betydelse medan pedagogiska
åtgärder, förbättrade hjälpmedel
och förbättrad lärarutbildning får
större genomslagskraft. Om de senare
åtgärderna inte är tillräckliga kan det
bedömas som pedagogiskt nödvändigt
att behålla ett tillvalssystem. Oberoende
härav kan emellertid positiva argument
anföras för att inom timplanen
bereda utrymme för fritt valda intressestyrda
aktiviteter som inte kan tillgodoses
genom individualisering inom
för alla elever gemensamma ämnen.
Det är emellertid en svaghet om valet
av tillvalsämnen inte sker av intresse
utan i syfte att förbättra konkurrenssituationen
när eleverna söker inträde
för fortsatt utbildning. Det är den situationen
som vi har upplevt under senare
år.

Den reform som nu behandlas innebär
att den för alla elever gemensamma
delen av utbildningen vidgas väsentligt.
Den omfattar i årskurserna
7—9 sammanlagt 88 timmar av de totalt
105 veckotimmarna på högstadiet.
Till dessa för alla obligatoriska ämnen
kommer vissa tillvalsalternativ som
fritt får väljas av föräldrar och elever
i samråd. De är fem: tyska, franska,
teknik, konst och ekonomi. I vartdera
språket kommer två olika kurser att
finnas. Ämnena teknik, konst och ekonomi
finns inte nu i grundskolan utan

är en nyskapelse i skolöverstyrelsens
förslag.

Skolöverstyrelsen räknar med att
55—60 procent av eleverna kommer
att välja B-språk; många remissinstanser
anser att det kommer att bli avsevärt
fler. I dagens högstadium gör cirka
80 procent i årskurserna 7 och 8
tillval av B-språk. I så fall blir det i en
del högstadieområden svårt att erbjuda
andra tillvalsmöjligheter för resten av
elevunderlaget. Åtskilliga remissinstanser
anser att relativt snart praktiskt
taget alla elever kommer att välja Bspråk
och drar därav slutsatsen att Bspråk
bör göras obligatoriskt. Det finns
naturligtvis mycket som talar för den
lösningen. Skolöverstyrelsen anser
emellertid att den för dagen inte är
pedagogiskt möjlig. Ännu förfogar inte
skolan över sådana metoder och läromedel
som behövs för att undervisningen
i B-språk av i stort sett hela årskullen
skall bli framgångsrik. På den
punkten måste vi enligt min mening
acceptera expertisens omdöme.

Ett intensivt pedagogiskt utvecklingsarbete
har satts i gång, och inom
en inte alltför avlägsen framtid bör det
finnas utarbetade metoder och material
som gör en obligatorisk undervisning
i B-språk möjlig. I dagens läge
föreslår jag emellertid att B-språk,
konst, teknik och ekonomi skall erbjudas
som likvärdiga tillvalsämnen.

Även i en mycket starkt sammanhållen
grundskola finns möjligheter att erbjuda
eleverna ett stort urval av intressebundna
aktiviteter. Det är bakgrunden
till förslaget om s. k. fritt valt
arbete två veckotimmar under hela
högstadiet. Den nyheten har två särdrag
-—• två frihetsdimensioner, om jag
så får uttrycka mig.

Det första särdraget berör kommunernas
roll. Det finns mycket av klokhet
och initiativkraft hos våra lokala skolmyndigheter.
Det är enligt min mening
eu riktig utveckling att de får vidgade

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

möjligheter att påverka skolans inre
pedagogiska verksamhet. Därför bör
kommunerna få ansvaret för utformningen
av det fritt valda arbetet. Det
måste självfallet ske inom ramen för de
allmänna riktlinjerna för skolan, och
skolöverstyrelsen bör kunna stå kommunerna
till tjänst med uppslag om
hur ett fritt valt arbete bör utformas.
Men det är i första hand kommunerna
som skall ta ansvar och initiativ. Också
på andra punkter ger vi kommunerna
möjligheter att göra omdispositioner av
timplanen efter eget omdöme, t. ex. om
någon kommun vill starta med engelska
redan i årskurs 2.

Det andra särdraget berör elevernas
ställning. Det skall verkligen vara ett
fritt val efter intresse. Det skall inte
sättas betyg eller förekomma prov. En
del elever som valt B-språk kanske vill
ägna sig åt konst, teknik och ekonomi.
Det har kommit fram många andra intressanta
uppslag: natur, miljövård, fördjupning
i u-landsproblemen, dramatik

o. s. v. Det finns väldigt många tänkbara
aktiviteter. Men det är bara en sak
som inte får förekomma, nämligen att
det fritt valda arbetet användes för att
förbättra konkurrenssituationen i de
vanliga skolämnena.

För att det fritt valda arbetet skall få
en reell chans kommer det att tilldelas
särskilda resurser. Antalet lärartimmar
föreslås bli dubbelt så stort som antalet
elevtimmar.

Förslaget om ett fritt valt arbete är
ett uttryck för en strävan att anpassa
skolan till eleverna, att stimulera deras
aktivitet. Samma grundsyn bär upp de
riktlinjer för arbetstrivsel, elevvård och
elevdemokrati som regeringen i våras
Utfärdade till skolöverstyrelsen. Jag kan
inte ta upp alla de problemen; jag vill
bara nämna två som jag anser centrala.
Vi skall i skolan satsa särskilt på dem
som har det svårt. Det anser vi numera
vara självklart när det gäller fysiskt
handikappade elever, t. ex. syn- och

hörselskadade. Men samma grundsyn
måste vi ha styrka nog att tillämpa när
det gäller elever, hos vilka svårigheterna
kommit till uttryck på ett vagare
sätt: i olust, leda, oförmåga att »hänga
med». Ofta kan dessa svårigheter ha en
social bakgrund. Somliga vill komma
till rätta med problemet genom att så
att säga förmena dessa elever utbildning,
genom att hitta på metoder att bli
av med dem. Men man kan vara förvissad
om att svårigheterna i så fall blir
än större.

Jag har sagt vid tidigare tillfällen, att
de s. k. drop-outs i Amerika, som det
talats så mycket om, lämnat skolan för
tidigt och skickats ut på en arbetsmarknad
med arbetslöshet — det är främst
dessa ungdomar som drabbas av arbetslösheten.
Det är just dessa ungdomar
som kommit tillbaka i Watts County,
Detroit, Newark och de andra platser,
där dessa oroligheter ägt rum, och slagit
tillbaka mot det samhälle som de
upplevt som sällsynt ogästvänligt. Yi vet
att just skolan är dessa ungdomars bästa,
kanske enda chans. Vi kan därför
inte lämna dem i sticket; i jämlikhetens
intresse måste vi satsa särskilt på dem.

Det andra jag kortfattat vill ta upp
är att ett positivt drag i dagens skola är
elevernas vilja att ta ansvar. Den skall
vi med glädje ta till vara — den är viktig
för skolans utveckling. Eleverna besitter
ju en unik kunskap, nämligen kunskapen
om elevernas sociala verklighet.
Att tillvarata denna vilja till ansvar är
vidare ett sätt att förbereda eleverna för
deras uppgifter i det demokratiska samhället.
Vi kan inte gärna tala om en fördjupad
demokrati i vårt samhälle, om
vi icke ger ungdomen chansen att redan
i skolan tillämpa demokratiska arbetsmetoder.

Jag har besökt en del försöksskolor.
Vid Eira-skolan har man ett slags klassrumsdemokrati
redan i första klassen.
Det är naturligtvis inte stora skolproblem
och utbildningspolitiska målsätt -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

ningar som där behandlas, men eleverna
får en praktisk övning i att formulera
en ståndpunkt, att ta hänsyn till andra
och att resonera sig fram till en gemensam
uppfattning.

Vi är beredda till rätt radikala försök
när det gäller att öka elevinflytandet
och elevansvaret, när det gäller att skapa
demokratiska samarbetsformer inom
skolans värld, som naturligtvis inte bara
omfattar lärare och elever utan också
all den övriga personal som är verksam
i skolan och som också besitter unika
kunskaper och erfarenheter, vilka vi har
anledning att ta vara på. Enligt de riktlinjer
som regeringen drog upp på initiativ
av skolöverstyrelsen pågår nu ett
utredningsarbete i en arbetsgrupp —
SISK — inom skolöverstyrelsen, och
jag är övertygad om att skolöverstyrelsen
utnyttjar de resurser i form av pedagogiska
institutioner, försöksskolor
m. m. som står till buds, för att skapa
erforderligt underlag för ett praktiskt,
konstruktivt handlande.

Trots de många reservationerna råder
det en uppseendeväckande enighet om
huvuddragen i reformen. Detta innebär
ett ganska stort steg framåt. Det innebär
att den sammanhållna skolan håller
på att förverkligas. Av högstadiets 105
timmar blir 88 gemensamma mot för
närvarande 71. Eftersom det stora flertalet
sannolikt kommer att läsa B-språk
närmar vi oss 99 gemensamma timmar
av 105. De återstående 6 — fritt valt
arbete -—• är också uttryck för en gemensam,
fritt vald aktivitet. Denna förenkling
kommer säkerligen att hälsas med
tillfredsställelse av landets elever och
föräldrar, och den står helt i samklang
med vår principiella grundsyn. Vi försöker
dessutom i skolan införa ett element
av egenaktivitet, medinflytande
och öppenhet, som är ett väsentligt led
i skolans demokratisering. Detta är en
konsekvent fortsättning, tror jag man
vågar säga, av den skolpolitik vi bedrivit
under efterkrigstiden.

Det är ju vanligt, inte minst i den rö -

relse jag tillhör, att man fäster stora förväntningar
vid skolan. Det har vi alltid
gjort. I skolan skulle det nya samhället
växa fram, där skulle den nya tidens
människor formas, där skulle idéerna
om solidaritet och gemenskap mellan
människor förverkligas. Men så lätt är
det inte. Det gamla samhällets värderingar
och idéer slår alltid obönhörligen
tillbaka i skolans värld. I skolan
vill vi skapa jämlikhet, men hur skall
detta lyckas om eleverna vet att de efter
skolan träder ut i ett samhälle som präglas
av klassgränser och orimliga inkomstklyftor?
Det talas i skolan om likvärdighet
mellan olika former av utbildning
och om fritt val efter intresse och
fallenhet. Men vad hjälper det, om eleverna
och deras föräldrar är medvetna
om att detta fria val blir bestämmande
för inkomst och s. k. status, för ställningen
i den allmänna hackraden så
att säga? Vi vill förverkliga demokrati
i skolan, men om människorna får lära
sig att medinflytande är någonting som
man har litet grand av när man är liten
och går i skolan men som man däremot
förmenas när man blir stor och är en
kugge i produktionen, då börjar de kanske
tvivla på demokratin.

Det är ett enkelt konstaterande av att
jämlikhetens samhälle aldrig kan stiga
fram som en fågel Fenix ur skolans
värld. Det måste alltid finnas samklang,
ett samspel mellan skolreformerna och
den omdaning som sker av samhället
utanför skolans murar. Försummar vi
detta samspel kan skolan lätt förvandlas
till elitsamhällets och konkurrenssamhällets
bastion.

Men samtidigt har de rätt som ställer
kraven och förväntningarna på skolan
högt. Skolan är och förblir en nyckel
till att avskaffa klassamhället. Det finns
därvidlag inga enkla patentlösningar,
men det finns den ständiga ihärdigheten
att försöka forma om en trög verklighet
och den ständiga strävan att gripa sig
an de otaliga konkreta problemen från
en gemensam grundsyn. Vi har ingen

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av laroplan för grundskolan, m. m.

anledning att mot bakgrunden av de
erfarenheter som gjorts här under tjugo
år, efter kriget, se med pessimism på
framtiden.

Det råder väl ingen tvekan om — det
vågar jag säga, eftersom jag är ganska
ny i det här arbetet — att vi allmänt sett
ligger långt framme internationellt i fråga
om takten i utbyggnaden och vad beträffar
nya idéer i skolpolitiken. Utländska
kolleger och experter kommer
hit och ställer ständigt samma frågor:
Hur orkar ni hålla detta tempo i reformarbetet
på utbildningens område? Hur
lyckas ni trots allt få fram så mycket
pengar från stat och kommun till skolan?
Hur lyckas ni få opinionen att acceptera
så stora förändringar?

Förklaringen är, och det är därför jag
avslutningsvis tar upp det, väsentligen
ideologiskt ett resultat av att man omfattar
de målsättningar som ställs för
skolan. De är kanske inte i första hand
att söka i det arbete som utförs i kanslihuset
eller det utmärkta arbete som görs
i detta hus, i debatterna i denna sal, inte
heller hos de förträffliga grupper som
är verksamma i skolan inom sitt yrke.
Förklaringen är att finna långt ute på
fältet skulle jag vilja säga. Skolpolitiken
är förankrad hos otaliga människor ute
i kommuner och landsting som fört fram
skolpolitiken i centrum för sin politiska
gärning. De har gjort det inte bara för
•att höja nationalprodukten, även om det
naturligtvis är en viktig sak, utan de har
gjort det på grundval av en enkel demokratisk
jämlikhetsidé som går långt utover
den begränsade tanken om lika
^nöjligheter för alla. Det är fråga om att
1 praktiken erkänna att alla har lika
värde. Denna ideologiska medvetenhet
Far under mycket lång tid, tror jag, utSjort
den väsentliga styrkan i svensk

skolpolitik.

Hen slutsats vi härav bör dra är sannerligen
icke förnöjsamhet. Tvärtom —-slutsatsen blir väl att vi än starkare
blåste spänna våra krafter för att ta itu
rtled alla de brister som ännu finns kvar
° —Andra kammarens protokoll 1968.

och alla de lockande möjligheter som
väntar på att förverkligas. Den reform
som riksdagen i dag under betydande
enighet står i begrepp att förverkliga
ser jag som ett viktigt steg i förverkligandet
av de långsiktiga målen för utbildningspolitiken.
Jag ser den som ett
möjligt steg mot ökad jämlikhet och en
mera vital demokrati.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! »En grundläggande
princip för omdaningen av det svenska
skolväsendet har varit och är strävan
att stärka demokratin och skapa ökad
jämlighet i samhället.» Dessa ord inleder
departcmentschefsuttalandet i
denna proposition angående revidering
av läroplan för grundskolan. Vi är och
bör vara överens om att det är angeläget
att skolan får en sådan utformning
att förverkligandet av denna princip
främjas. Därför vill vi alla medverka till
att vidga de referensramar för kommunikationer
mellan människorna, som
skolan avser att ge.

Av utbildningsministerns stora skoltal
nyss kan man möjligen få den uppfattningen
att den socialdemokratiska
regeringen under hårda strider genomfört
de senaste årens reformer på skolans
område. Jag vill slå fast att det
är en missuppfattning om någon tolkar
statsrådets uttalande på det sättet. Partierna
har i allt väsentligt varit eniga
om behovet av reformer på skolans område
— alltifrån skolkommissionen, som
för övrigt tillsattes och fick sina direktiv
av en ecklesiastikminister tillhörande
högerpartiet. Därför tycker jag inte
det är så uppseendeväckande, som statsrådet
nyss betecknade det, att vi i dag
är så eniga om den proposition som nu
ligger på kammarens bord.

Visst har det rått delade meningar om
detaljer, framför allt i fråga om de ytt\Tr
''i l

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

re tingen — skoladministration och
skolorganisation. Naturligtvis betyder
själva organisationen av skolan mycket,
men möjligen har vi vuxna en benägenhet
att överdriva organisationens
betydelse en smula och tillmäta de yttre
formerna större vikt än skolungdomarna
själva gör. Vi ser på dessa ting
utifrån våra egna ofta mycket fördomsfulla
uppfattningar om hur olika yrken
och yrkesutbildningar i samhället värderas
och bör värderas. Vi glömmer lätt
bort att ungdomarna själva i många fall
primärt har helt andra värderingar och
följaktligen en helt annan syn på de
olika utbildningslinjerna. Att deras föräldrar
inte alltid visat sig vara lika oförvillat
förnuftiga utan mera insnöade
är en annan sak, men det ligger tyvärr
liksom inbyggt i de flesta människors
naturliga utveckling. På detta kan man
inte råda bot med skolorganisatoriska
åtgärder.

För skolungdomen själv är säkert skolans
innehåll långt mycket viktigare än
dess yttre form. Det är innehållet i undervisningen
som skapar elevernas intresse
eller dödar det och det är innehållet
som skall få eleverna att förstå
att de nio obligatoriska skolåren har en
mening och att det inte är fråga om en
meningslös tvångstjänst.

Men för att innehållet, d. v. s. kombinationen
av olika läroämnen, kursplaner
och undervisning, skall bli intresseväckande
och stimulerande för
eleverna och för dem synas ha en konstruktiv
mening, måste det anpassas till
elevernas naturliga anlag och varierande
förutsättningar för olika slag av studier.
Vi gagnar ingen eller intet genom
att förneka eller försöka blunda för att
det finns olikheter i dessa avseenden
mellan olika individer. Detta innebär
inte att vi förnekar att alla människor
har lika värde. Men vi bör av detta dra
den slutsatsen att den obligatoriska skolan
bör konstrueras så, att den kan erbjuda
eleverna bästa möjliga förutsättningar
för den trivsel som är nödvän -

dig för att nå goda resultat. I detta avseende
erbjuder den nu föreslagna reformen
av läroplan för grundskolan —
den tredje generationen av grundskolan
som statsrådet Palme uttryckte det —
icke en godtagbar lösning. Enligt min
mening bör skolan tillhandahålla ett
mindre teoretiskt betonat alternativ i
årskurs 9 för de drygt 20 procent av
eleverna som nu väljer de s. k. tvåbokstaviga
linjerna. Dessa elever har i
det nu föreslagna högstadiet inte möjligheter
att göra ett fritt val som alltid
svarar mot deras anlag och intressen.
Följden härav kan enligt väl grundad
erfarenhet bli vantrivsel och mer eller
mindre allvarliga störningar både för
dessa elever själva och för deras kamrater
och lärare.

Sist och slutligen kan sådana följdföreteelser
av en felaktig organisation
få rent destruktiv inverkan på vår strävan
efter ökad jämlikhet.

I reservationen 1 till det föreliggande
utskottsutlåtandet begäres att det i årskurs
9 skall införas ett tillvalsalternativ
med en undervisningmotsvarandeistort
den som i dag meddelas de elever som
väljer tvåbokstaviga linjer, och då detta
enligt min mening innebär en förbättring
i jämförelse med propositionens
förslag yrkar jag bifall till reservationen.
Om den emellertid inte vinner
kammarens bifall, kommer jag att
stödja reservationen 2, som enligt min
bedömning innebär det näst bästa alternativet.

Vid utskottsbehandlingen av proposition
nr 129 har vi haft att ta ställning
till ett stort antal motioner. I flera fall
har motionärernas önskemål inte kunnat
biträdas av utskottet, och jag föreställer
mig därför att många motionärer
nu är missnöjda eller besvikna. Detta
är kanske särskilt förhållandet med
dem som har yrkat att benämningen
kristendomskunskap skall bibehållas i
stället för den i propositionen föreslagna
beteckningen religionskunskap. Jag
vill därför något beröra skälen till ut -

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

skottets ställningstagande på den punkten.

Undervisningen i ämnet skall meddela
kunskap om också andra religioner
än den kristna. Den skall vara objektiv
och allsidig. Därför är det enligt utskottets
mening logiskt att kalla ämnet
för vad det är, nämligen religionskunskap.
Detta innebär självfallet inte någon
negativ värdering av kristendomen
som religion. Jag är helt övertygad om
att flertalet av utskottets och även kammarens
ledamöter tvärtom har samma
positiva inställning till kristendomen
som jag själv. Jag är angelägen om att
framhålla detta, så att ställningstagandet
i den rent praktiska ämnesbenämningsfrågan
inte ger anledning till farhågor
för någon strävan bort från kristen
religion och etik.

Utformningen av ämnet matematik
har under den senaste tiden tilldragit
sig nytt intresse. Orsaken härtill är att
matematikundervisningen för nybörjarna
i grundskolan läggs om från den
konkreta och praktiskt betonade matematik
vi hittills haft till en mera teoretisk
och abstrakt form, som ansluter
till samma terminologi och symbolskrift
som används vid universitetens
matematikundervisning.

Matematiken har i alla tider av många
elever betraktats som ett svårt ämne,
och det torde inte råda något tvivel om
att den s. k. nya matematiken måste betecknas
som ännu mera svårgripbar än
den gamla. Lärarnas erfarenheter och
företagna prov verifierar detta konstaterande.
Den nya matematikens praktiska
betydelse för andra än dem som bedriver
högre matematikstudier kan också
betecknas som mycket diskutabel.
Under sådana förhållanden är det minst
sagt tveksamt, om det är lämpligt att
Utan ingående försöksverksamhet som
till äventyrs givit positivt utslag införa
den sortens matematik i grundskolan.
Uet borde vara angeläget att utformUingen
av ett enskilt läroämne av så
stor praktisk betydelse för alla männi -

skor i ett modernt samhälle, som matematiken
onekligen har, inte helt anförtros
en liten krets ensidigt inriktade
specialister.

Lärare, elever, föräldrar, de s. k. avnämarna
och helst också riksdagen måste
få utöva inflytande på hur undervisningen
i ett så viktigt ämne skall utformas.

Eftersom jag vet att andra företrädare
för reservanterna kommer att argumentera
för de reservationer, som jag inte
berört i detta anförande, skall jag för
tids vinnande — och jag antar att ingen
förebrår mig för det — avstå från att
kommentera övriga reservationer och
inskränka mig till att yrka bifall till de
reservationer vid vilka mitt namn återfinns.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det nu framförda förslaget
om revidering av läroplan för
grundskolan skall inte innebära någon
ändring av grundskolans mål. Ideologiskt
sett är det alltså inte fråga om någon
förändring eller förskjutning utan
det gäller snarast en anknytning till de
Mål och riktlinjer, som vi antagit 1962
när det gäller grundskolan och 1964 när
det gäller gymnasiet.

»Skolans sociala fostran skall grundlägga
och vidareutveckla sådana egenskaper
hos eleverna, som i en tid av
stark utveckling kan bära upp och förstärka
demokratins principer om tolerans,
samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
Att väcka respekt för sanning och rätt,
för människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för
rätten till personlig integritet är en
huvuduppgift också för den sociala fostran
som skolans verksamhet skall omfatta.
» — Detta var ord ur Mål och riktlinjer.
Det betonas därefter att eleverna
skall fostras till hjälpsamhet, att de skall
ställa sin förmåga till andras tjänst och
att den samhörighet och det medansvar

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

som de bör ha också skall sträcka sig
över gränserna för familj och släkt,
kamratkrets och skola till att omsluta
allt större samhällsbildningar.

Såvitt jag kan förstå stämmer detta
ganska väl med de fyra punkter som
statsrådet Palme nämnde i sitt anförande
för en stund sedan. Möjligen skulle
man kunna tillägga att de etiska synpunkterna
starkare betonas i Mål och
riktlinjer.

Vi lever i ett föränderligt samhälle,
och i ett sådant samhälle måste onekligen
större och mindre översyner äga
rum av vårt utbildningsväsende. Då är
det väsentligt att frågan om skolans
målsättning inte varje gång en sådan
översyn sker tas upp till diskussion. Jag
anser det viktigt att konstatera att det
aktuella förslaget icke innebär någon
förändring av skolans målsättning. Vad
det nu gäller är att på grundval av de
erfarenheter som praktiskt vunnits under
de år som förflutit anpassa utformningen
till målsättningen.

De grundläggande principerna om det
fria tillvalet och om den i stort sett
sammanhållna klassen är exempel på
sådana områden där en större anpassning
av skolans utformning till målsättningen
bör kunna eftersträvas och även
bör kunna uppnås. Det betyder att översynen
av läroplanen huvudsakligen
kommit att bli en högstadiefråga. Såvitt
jag kan se framföres knappast några förslag
om genomgripande organisatoriska
förändringar på låg- och mellanstadierna.

B-språken har redan nämnts. Jag vill
säga att B-språken tillhör de ämnen som
blir föremål för elevens tillval. Frågan
om B-språken är väl något där utrymme
borde ges för lokala initiativ. I propositionen
begränsas nu valet av B-språk
till franska och tyska. I dagens läge
framstår begränsningen till dessa två
språk som ganska omotiverad, menar
jag. Jag har därför fört fram tanken att
skolstyrelserna borde kunna få bemyndigande
att som B-språk låta eleverna

m. m.

välja samtliga de fyra språk som utan
särskilt tillstånd kan läsas såsom Cspråk
på gymnasiet, alltså franska, tyska,
spanska och ryska.

Men också på annat sätt bör B-språket
kunna stärkas. Flera remissinstanser
har påpekat värdet av att eleverna
kommer i kontakt med B-språk redan
under mellanstadiet. Det har föreslagits
att B-språket skulle göras obligatoriskt
från årskurs 5, och det har också föreslagits
att försöksverksamhet med Bspråksundervisning
skulle ske på mellanstadiet.
Jag menar att en sådan ordning
skulle innebära att man ytterligare
stärkte B-språkets ställning på högstadiet,
och dessutom skulle eleverna
få värdefull information inför valet mellan
B-språk och övriga tillvalsämnen i
årskurs 7.

Med tanke på de växlande förutsättningarna
att i olika kommuner finna
lämpliga lärarkrafter måste denna verksamhet
tills vidare ske på lokalt initiativ,
och jag har fördenskull aktualiserat
tanken att skolstyrelserna skulle ges bemyndigande
till försöksverksamhet med
B-språk på mellanstadiet under sammanlagt
högst två veckotimmar.

En huvudfråga vid behandlingen av
denna sak har varit hur det skall gå
för de mera praktiskt sinnade eleverna
i grundskolan, speciellt då på grundskolans
högstadium. Det är på den punkten
som vi inom avdelningen har fört
de längsta diskussionerna. Hur skall det
gå för dessa elever när nu de fyra linjer,
som har mera praktisk inriktning
försvinner — alltså allmänpraktiska linjen,
teknisk-praktiska linjen, handelslinjen
och hushållstekniska linjen? Dessa
linjer har enligt uppgift rekryterat
1964/65 23,6 procent, 1965/66 22,6 procent
och 1966/67 22,1 procent av eleverna.

Ifrågavarande linjer har haft en starkt
praktisk inriktning och de har också
ägnats yrkesämnena. Otvivelaktigt är att
flertalet elever på de praktiska linjerna
— om vi kallar dem så — upplevt sin

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

utbildning som värdefull, något som
även omvittnats från lärarhåll. Ett flertal
länsskolnämnder och andra remissinstanser
har understrukit att slopandet
av dessa linjer kan komma att innebära
en allvarlig försämring av situationen
för de elever det gäller. Jag instämmer
i den tveksamhet och den kritik som
kommit till uttryck på denna punkt, och
därför menar jag att det är särskilt angeläget
att tillvalsämnena teknik, konst
och ekonomi utformas så, att de praktiska
momenten får en central ställning.
De kursplaneförslag som har presenterats
av skolöverstyrelsen för tillvalsämnena
teknik och ekonomi har kritiserats
av bl. a. Facklärarförbundet och Lärarnas
riksförbund, vilka menat att kursplaneförslagen
är alltför lösliga och teoretiskt
orienterade. En översyn borde
därför göras i samband med det slutgiltiga
fastställandet av kursplanerna. Dessa
tillvalsämnen måste innehålla så
mycket praktiskt utövande verksamhet,
att de kan upplevas såsom verkliga alternativ
för de elever som har en sådan
intresseinriktning, något som vi
kraftigt betonat i reservationen 2.

När det gäller denna allvarliga fråga
har utskottet uttalat, att de praktiska
momenten kommer att ha sin givna
plats i ifrågavarande tre tillvalsämnen
— konst, teknik och ekonomi — »men
ingalunda endast i dessa». Det heter vidare
i utskottsutlåtandet: »Dylika moment
torde i själva verket komma att
tillmätas stor betydelse vid utformningen
av undervisningen över huvud taget.
Utskottet anser det inte lämpligt att
särskilt betona de praktiska momenten
i kemi,» — detta måste vara någon felskrivning
av ordet konst — »teknik och
ekonomi och därigenom ge intryck av
att dessa ämnen intar en särställning i
förhållande till andra ämnen med risk
för att de elever som väljer något av
dein också betraktas som en grupp för
sig.»

Det låter onekligen bra och vackert,
men frågan är om det inte utgör en falsk

idealisering av det verkliga läget. Är vi
inte här inne på en teoretisering av utbildningen,
som inte är lycklig om den
får alltför stor omfattning? Hur skall
det tillämpas på t. ex. språken? Hur
skall undervisningen över huvud taget
kunna utvecklas på det området? Hur
skall man kunna beakta det förhållandet
att ungdomar har olika slag av begåvning
och olika intelligenskvot? Säger
inte erfarenheten oss att vi i skolan
nödgas ta hänsyn även till de ungdomar
som har praktiskt inriktade intressen
och en praktisk begåvning?

Jag vill alltså yrka bifall till reservationen
2, som betonar dessa problem.

I propositionen framhålles i detta
sammanhang att det blir en minskning
med omkring 800 hela lärartjänster; det
gäller i viss mån läroämnena och dessutom
speciellt trä- och metallslöjd. Det
betyder alltså att omkring 800 lärare
står inför hotet att förlora sitt tjänsteunderlag
den 1 juli 1971 och frågan är
hur man skall kunna möta en sådan utveckling.
Orsaken till utvecklingen är ju
att de yrkesförberedande linjerna i
grundskolan försvinner. I stället tillkommer
några nya tillvalsämnen, teknik
och ekonomi, som är sådana att berörda
facklärare mycket väl bör kunna
ta hand om undervisningen, om de får
tillfälle till en utbildningskomplettering.
Det måste alltså krävas att skolöverstyrelsen
och utbildningsdepartementet
snabbt förbereder och organiserar en
sådan utbildningskomplettering liksom
även en särskild vidareutbildning för
lärarna i vissa andra ämnen. Svenska,
matematik, kemi och fysik är ämnen
som här kan komma i förgrunden alldeles
särskilt.

Det uppkommer alltså övergångsproblem
för ganska många lärare, och det
är viktigt att övergången göres så friktionsfri
som möjligt, vilket inte minst
förutsätter att man satsar på vad jag
kallat utbildningskomplettering. Det är
enligt min mening angeläget att skolmyndigheterna
utan dröjsmål tar upp

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

frågan om översyn av t. ex. övningslärarutbildningen
och också på lång sikt
penetrerar behovet av lärare för de nya
tillvalsämnena.

I en av reservationerna pläderar vi
för att maskinskrivning skall bli obligatoriskt
ämne i årskurs 7. Det måste numera
anses höra till god allmänbildning
att kunna skriva maskin. Flera skäl talar
för detta. För många vuxna är skrivmaskinen
ett behövligt verktyg både vid
egna skrivgöromål och i arbetet liksom
vid fortsatta studier. Under grundskolans
föräldramöten har från flera håll
uttryckts missnöje över att de högstadieelever
som har valt teoretiska ämnen
inte inom timplanens ram haft möjlighet
att lära sig maskinskrivning, trots
att denna färdighet väsentligt skulle
underlätta deras fortsatta studier.

Vid inträde till journalisthögskolan
krävs god kunnighet i maskinskrivning,
och betyg i ämnet räknas som en merit
vid inträde till polis-, sjuksköterske- och
tandsköterskeskolorna. Även för dem
som inte planerar att fortsätta studierna
vid högskola eller universitet är det av
stort praktiskt värde att kunna skriva
maskin. För småföretagare som ofta
måste sköta en ganska omfattande korrespondens
eller för dem som är engagerade
i föreningslivet och då har att
skriva protokoll och sköta annan korrespondens
är kunnighet i maskinskrivning
en stor tillgång.

Enligt hittills gällande timplan för
grundskolans högstadium har elever
som tillvalt fem veckotimmar tyska eller
franska inte inom timplanens ram
kunnat beredas maskinskrivningsundervisning.
Att hänvisa dessa elever till
deltagande i frivillig undervisning i
ämnet har inte ansetts tillrådligt, då
denna i så fall måste förläggas till
kvällstid. Intresset för maskinskrivning
är dock mycket stort hos vår tids
ungdom, så stort att t. ex. i den av
Stockholms skoldirektion ledda fritidsverksamheten,
som har många deltagare,
ämnet maskinskrivning är ett av

de mest frekventerade. Remissyttrandena
över skolöverstyrelsens läroplan
beträffande maskinskrivning som obligatoriskt
ämne i årskurs 7 från flera
länsskolnämnder och lärarhögskolor
liksom från TCO och LO var också
positiva.

Skolöverstyrelsen föreslår i detta
sammanhang att maskinskrivning blir
obligatorisk för alla elever med två
veckotimmar i årskurs 7 och att undervisningen
skall bedrivas i hel klass.
I årskurserna 8 och 9 bör eleverna
enligt skolöverstyrelsens åsikt få tillfälle
att bedriva individuella övningar
i maskinskrivning inom ramen för den
tid som avsatts för övriga ämnen. Jag
kan också nämna att i tio rektorsområden
i Stockholm, Sundsvall och Njurunda
försök med obligatorisk maskinskrivning
har bedrivits i årskurs 6. Erfarenheterna
från denna försöksverksamhet
har varit mycket goda. Vid dessa
försök har en uppföljning på högstadiet
ansetts absolut nödvändig för
att ge eleverna sådan säkerhet och
skrivhastighet att skrivmaskinen blir
ett rationellt hjälpmedel vid det fortsatta
skolarbetet.

I propositionen har departementschefen
emellertid inte anslutit sig till
skolöverstyrelsens förslag om obligatorisk
undervisning i maskinskrivning i
årskurs 7 med två veckotimmar. Han
konstaterar visserligen att för närvarande
cirka en fjärdedel av eleverna
i årskurserna 7 och 8 väljer maskinskrivning,
men han anser att det intresse
för ämnet som har kunnat konstateras
bland eleverna i första hand
bör tillgodoses inom ramen för fritt
valt arbete. På denna punkt visar dock
erfarenheterna, att det stora flertalet
elever, som varit i tillfälle att delta i
undervisning i maskinskrivning, ansett
sig ha haft stor nytta av den, och att
elever, som på grund av högstadiets
konstruktion inte haft möjlighet att i
sitt val av ämnen ta med maskinskrivning,
ofta framhållit att de betraktat

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

det som en stor brist att de inte kunnat
få plats för detta ämne bland sina
tillvalsämnen.

Det synes därför i högsta grad motiverat
att maskinskrivning blir ett för
alla elever obligatoriskt ämne, placerat
helt utanför den grupp av ämnen
bland vilka eleverna kan välja. I reservationen
5, till vilken jag ansluter mig,
har vi fört fram dessa tankegångar.

Denna reform blir möjlig genom att
den obligatoriska undervisningen i musik
minskas med två timmar på högstadiet.
Det betyder att musik inom
högstadiet väsentligen skulle bli ett
fritt valt ämne, men där återstår dock
en obligatorisk timme. Jag tror att
många musiklärare menar att det är
bättre att ha en något mindre grupp
elever, som är verkligt intresserade av
musik, än att ha en stor grupp som
obligatoriskt deltar i undervisningen.
Jag vill också framhålla att det finns
inte mindre än nio obligatoriska timmar
musik på låg- och mellanstadierna,
som alltså inte utsätts för någon
förändring. Därtill kommer den obligatoriska
timmen musik inom högstadiet
plus fritt valt arbete enligt den reservation
vi inom folkpartiet och centerpartiet
har lagt fram.

Jag vill vidare säga några ord om
samarbetsnämnderna. Vid skolenheter
med gymnasium, fackskola och yrkesskola
skall det finnas en samarbetsnämnd,
som består av rektor och sex
ledamöter — två valda av skolstyrelsen,
två av lärarna och två av eleverna.
Tiden borde nu vara inne att
föreskriva inrättandet av samarbetsnämnder
också vid skolenheter med
grundskolans högstadium. Kungl. Maj:t
borde snarast ta de initiativ som är erforderliga
härvidlag.

Högstadierna har vanligen redan
fungerande elevråd, och elevrepresentationer
borde därför inte innebära
några större problem. Ett inrättande
av samarbetsnämnder skulle ge de
skoldemokratiska strävandena på hög -

stadiet ett förbättrat organisatoriskt
underlag.

I debatten om skoldemokratin har
också ett system med elevrepresentanter
i skolstyrelsen föreslagits i flera
sammanhang. Frågan om de lämpliga
formerna för skoldemokratin är nog
inte så lätt att lösa, men jag anser det
inte omotiverat att olika lösningar för
att finna lämpliga former prövas. En
försöksverksamhet med elevrepresentanter
i skolstyrelserna bör därför
övervägas, eventuellt begränsad till frågor
som särskilt kan anses beröra eleverna.
Verksamheten skulle kräva en
stadgeändring men borde kunna möjliggöras
genom att de skolkommuner
som så önskar erhåller dispens från
gällande skolstadga.

Det är alltså reservationen 6 som jag
här ansluter mig till.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
någonting om religionskunskapens ställning
i grundskolan efter revisionen
av läroplanen. Genom omorganisatioen
på högstadiet får nu alla elever i
årskurs 9 undervisning i religionskunskap.
Detta innebär alltså, såvitt jag kan
förstå, en viss förstärkning av detta
ämne.

Det har rått tveksamhet om huruvida
den s k. integrationen av ämnet
religionskunskap med övriga orienteringsämnen
skulle vara till nytta eller
till skada för detta ämne. Jag anser,
att om ämnet isolerades, skulle det
med stor sannolikhet inte komma i åtnjutande
av den pedagogiska upprustning
som sker för de andra orienteringsämnenas
del. Ur pedagogisk synpunkt
är det en fördel med integrationen,
d. v. s. då man studerar enligt den
så kallade arbetsområdesprincipen.
Undervisningen i bibelkunskap skall
för övrigt till största delen lämnas ämnesbundet
i koncentrationsundervisningens
form.

Detta är en sak som aktualiserar lärarnas
behov av fortbildning, och det
är väsentligt att erforderliga resurser

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

ställs till förfogande för att göra lärarna
på de olika stadierna skickade att
undervisa eleverna utifrån religionskunskapsämnets
nya förutsättningar. I
utskottsutlåtandet talar vi om betydelsen
av fortbildning över huvud taget
— liksom departementschefen gör. Jag
anser det vara särskilt väsentligt att
trycka på den saken när det gäller
detta ämne.

Så kommer jag till den s. k. befrielseparagrafen,
§ 27 i skollagen, som innebär
att elev på föräldrarnas begäran
kan befrias från undervisning i kristendomskunskap
— det är den nuvarande
termen — ifall eleven tillhör mosaisk
församling eller romersk-katolska
kyrkan. Denna befrielsemöjlighet
skall enligt förslaget fortfarande finnas.
Med den nya timplanen torde den
emellertid bli rätt svår att tillämpa.
Hur skall det gå till, om katoliker och
judar skall lämna undervisningen i religionskunskap
när ämnet är integrerat
med andra orienteringsämnen?
Här uppkommer onekligen praktiska
svårigheter.

En objektiv religionsundervisning
skulle egentligen inte behöva göra det
nödvändigt med sådan befrielse. Att
undervisningen skall vara vidsynt och
objektiv innebär att läraren skall meddela
kunskaper om olika tros- och
livsåskådningar utan att auktoritativt
försöka påverka eleverna att omfatta
en viss åskådning. Undervisningen
skall ske på ett sådant sätt, att eleverna
uppfattar frågeställningarnas allvar
och betydelse och så att den främjar
deras personliga utveckling och bidrar
till att skapa förståelse för värdet av
en personlig livsåskådning liksom respekt
för olika uppfattningar i livsåskådningsfrågor.
Det finns en och
annan romersk katolik som är lärare
i religionskunskap, och som sålunda
skall tillämpa en objektiv metod. Att
en romersk-katolsk elev då skulle behöva
befrielse från undervisningen förefaller
ganska orimligt.

Å andra sidan skall vi naturligtvis
visa respekt för de religiösa minoriteterna,
och borttagandet av den rätt till
befrielse från undervisningen som nu
finns skulle kanske upplevas som ett
religiöst tvång. Med hänsyn till de problem
av praktisk art som man troligen
inte kan undgå när denna befrielseparagraf
skall tillämpas torde det vara
nödvändigt att skolöverstyrelsen ägnar
särskild uppmärksamhet åt saken och
utfärdar nödiga tillämpningsföreskrifter,
som bör finnas tillgängliga innan
läroplanen börjar tillämpas.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
några ord om allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, som vi nu
också behandlar. Jag skulle då särskilt
vilja trycka på vad Svenska ekumeniska
nämnden i sitt remissyttrande sagt när
det gäller frågan om etikens roll och eu
gemensam etisk grundvärdering för
vårt folk. »Man torde ej kunna bortse
från att det centrala kristna trosinnehållet
är långtifrån någon självklarhet
för stora grupper av vårt folk», säger
Svenska ekumeniska nämnden, som
representerar 16 olika kyrkor, samfund
och religiösa organisationer. »En
codex ethicus» — d. v. s. en gemensam
etisk eller moralisk grundregel ■—
»med krav på allmängiltighet och allmänt
accepterande kan därför i dag
knappast ges en alltför specifik kristen
prägel. Om man däremot ej ser till
det specifika är det å andra sidan heller
inte möjligt att å en allmän codex
ethicus sätta en medveten kristen etikett.
Frågan om en gemensam etisk
grundval för samlivet i det svenska
samhället borde därför snarare ställas
som en fråga om vad man från skilda
utgångspunkter, kristna såväl som ickekristna,
kan enas om och vad som sålunda
kan utgöra en gemensam bas av
etiska värderingar, på vilken alla kan
mötas i ömsesidig respekt. Skolan kan
svårligen kringgå det faktum, att livsåskådningsmässig
pluralism i stor utsträckning
råder i vårt land, men att

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

samtidigt ett helt block av gemensamma
värderingar torde finnas, för vilka
respekt kan krävas för att det demokratiska
samlivet skall fungera. Läroplanen
för grundskolan synes i sina ’Måloch
riktlinjer’ väl tillvarata dessa synpunkter.
» — så heter det i Svenska
ekumeniska nämndens uttalande, som
jag helt och fullt ansluter mig till.

Det som har framförts i motionerna
är farhågor för att undervisningen
skulle ges en alltför historisk betoning.
För kristendomsämnets eller —
som det nu kommer att heta —- religionskunskapsämnets
del kommer undervisningen
i den egentliga bibelkunskapen
att vara ämnesbunden. Den kan
inte integreras i något annat ämne. Utöver
denna undervisning kommer Bibeln
att fungera såsom väsentlig urkund
i den övriga undervisningen om
kristendomens historia och samfundsformer
och i högstadiets undervisning
om väsentliga livsfrågor. Det är saker
som skolöverstyrelsen mycket riktigt
har poängterat.

Beträffande den av motionärerna påtalade
risken att ämnet bara kommer
att belysas ur historisk synpunkt har
också skolöverstyrelsen med rätta
framhållit att i tidigare skolformer och
kursplaner har i kristendomsämnet en
helt annan tyngdpunkt lagts på det historiska
än enligt det förslag som nu föreligger.
Tyngdpunkten har där avgjort
lagts på bibelkunskapen och kristendomens
funktion och roll i dag.

Jag tycker att det är viktigt att detta
säges. Det är nog många som lever i
okunnighet och missförstånd om vad
som verkligen gäller inom detta ämne.
Att såsom vissa motionärer kräva att
man bör ägna sig åt högläsning måste
vara ett återfall i en ålderdomlig och
felaktig pedagogik. Jag vill här instämma
i de pedagogiska synpunkter
som framhållits både av skolöverstyrelsen
och av allmänna beredningsutskottet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till de

reservationer, till vilka mitt namn är
knutet.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 179 behandlas en proposition som
bygger på ett betänkande från skolöverstyrelsen.
Detta har sänts på remiss till
ett stort antal remissinstanser, och därefter
har propositionen framlagts, vilken
till alla delar tillstyrks av utskottsmajoriteten.
Det innebär att majoriteten
yrkar avslag på alla motioner. Jag
har närmast fått det intrycket att majoriteten
har betraktat varje avsteg från
propositionen som en äventyrlighet.

Erfarenheterna från grundskolan är
ganska begränsade; det är inte länge
sedan den infördes och därtill må märkas
att den fram till nu har varit under
uppbyggnad. Man får därför enligt min
mening utgå från att de drag som har
kunnat konstateras i grundskolans utveckling
inte med säkerhet kommer att
bli beslående. Om några år kan det vara
inte bara önskvärt utan nödvändigt
att återigen göra ändringar i grundskolans
läroplan.

Den största förändring som nu föreslås
är införandet av ett mer sammanhållet
högstadium. Man har gjort sådana
erfarenheter av den hittillsvarande konstruktionen
att detta befunnits lämpligt,
och ingen har protesterat häremot. Det
råder för övrigt, som utbildningsministern
nyss sade, stor enighet om huvuddragen
i denna läroplansrevision.

I ett föränderligt samhälle måste skolan
kontinuerligt förändras. Man får
ständigt nya erfarenheter att lära av,
och genom skolan formar vi också samhället.
Den ändring som nu föreslås
kommer säkerligen inte att innebära
att alla problem på grundskolans högstadium
blir lösta — jag vet inte heller
om någon hade väntat sig det.

Ett av de problem som kommer att
finnas kvar och som man måste ägna
stor uppmärksamhet gäller de ungdomar
som vill ägna sig åt yrkesämnen,

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. in.

som vill bli vad man ibland kallar handens
arbetare. I detta sammanhang räknar
jag med att det även kan uppstå
vissa disciplinsvårigheter.

Läroplanen syftar bl. a. till att skolan
skall vara en trivsam arbetsplats där
eleverna skall finna arbetet meningsfyllt.
— Detta är en grundläggande målsättning.
Mycket kommer naturligtvis
att bero på om eleverna känner sig engagerade.
För de elever som har lätt att
följa undervisningen kan skoltiden bli
mer givande och intressant på det sammanhållna
högstadiet. För sådana elever
uppstår sällan några problem; de har
inga svårigheter med att följa undervisningen,
eller att iaktta ordning och reda.
Jag skulle tro att de allra flesta av dem
som genom träget arbete lyckats klara
sig någorlunda bra kommer att vara belåtna
med den nya skolan som arbetsplats.

Men framdeles liksom nu kommer en
del ungdomar att vara mest intresserade
av praktiskt betonade ämnen — de har
särskilda anlag härför. Och tack och lov
för detta! Vi är alla glada och tacksamma
för att det finns människor som har
intresse för praktiskt arbete. Många
gånger har vi anledning att beundra deras
kunnande inom deras respektive yrkesområde.

Påståendet att alla kan lära sig vad
som krävs i grundskolearbetet, oavsett
vilka ämnen det gäller, är jag ingalunda
säker på är så riktigt. Det är inte
bara undervisningens uppläggning och
användandet av pedagogiska hjälpmedel
som har betydelse; intresset och
anlagen är olika och spelar en stor roll.

De linjer i grundskolan som nu har
praktisk inriktning är starkt specialiserade.
Närmare två tredjedelar av antalet
veckotimmar på dessa linjer ägnas åt
yrkesämnen. Många — jag skulle tro de
flesta -— av eleverna på dessa linjer
upplever sin utbildning som värdefull.
Deras prestationer har uppskattats, för
att inte säga beundrats av många elever
som gått på mer teoretiskt inriktade

linjer. Jag har fått den uppfattningen
att på grund av att alla elever umgås
med varandra har eleverna på de mer
teoretiskt inriktade linjerna lärt sig att
förstå, att de kamrater som ägnar sig åt
de praktiska ämnena också måste arbeta
och kämpa för att nå tillfredsställande
resultat. Man har alltså på detta sätt
ökat förståelsen för praktiskt arbete.

I vissa fall har de svagpresterande
ungdomarna valt praktiska linjer, och
för dem kan den föreslagna läroplansrevisionen
innebära anpassningsproblem.
Detta kan i sin tur medföra mindre
trivsel i skolan, för att inte säga vantrivsel.
Därmed finns risk för att disciplinproblem
uppstår. Även om det kommer
att göras stora ansträngningar för
att öka trivseln i skolarbetet, kan det
vara svårt att undgå att en del elever
får problem med anpassningen i skolarbetet.

Socialstyrelsen t. ex. har tagit upp
denna fråga i sitt remissyttrande och
har därvid framhållit att trivseln och
atmosfären i skolmiljön sammanhänger
med varje skolenhets förutsättningar att
tillgodose svagpresterande och dåligt
anpassade elevers individuella behov.
Kan problematiken för denna grupp av
elever inte lösas på tillfredsställande
sätt, säger socialstyrelsen, föreligger uppenbara
risker att stora delar av den
angivna målsättningen äventyras.

Det anses numera vara möjligt att
bättre än förut komma till rätta med de
problem som uppstår på grund av att
vissa elever har anpassningssvårigheter
i skolan. I debatten har det lagts stor
vikt vid att lärarna får en utbildning
som sätter dem i stånd att hjälpa dessa
ungdomar att känna arbetsglädje i skolan.
Man räknar också med att pedagogiska
hjälpmedel skall utgöra en stor
tillgång i detta avseende.

Givetvis är vi alla tillfredsställda, om
vi får en sådan utveckling att alla elever
kan känna trivsel i skolan. Av remissvaren
framgår emellertid att många är
tveksamma beträffande möjligheterna

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 83

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

att genom den nya läroplanen tillgodose
de praktiskt inriktade elevernas intressen.
Åtta länsskolnämnder, Landstingsförbundet,
stads- och kommunförbunden,
Sveriges lärarförbund m. fl. har anmält
sådan tveksamhet.

Hittills har det gjorts stora investeringar
för att tillgodose en del av de
praktiskt inriktade elevernas intressen.
Jag tänker på de verkstäder som tillkommit
för undervisningen i årskurs 9. Det
har uppgetts för mig att antalet sådana
verkstäder uppgår till mellan 400 och
500 och att de representerar ett värde
av över 100 miljoner kronor. Det är
viktigt att dessa investeringar också
i framtiden blir utnyttjade i undervisningens
tjänst. Om det kommer att ske
genom det föreslagna teknikämnet vet
vi inte. Jag vill emellertid än en gång
understryka vikten av att dessa investeringar
utnyttjas. Det gäller inte bara
att komma med ett förslag om att det
skall anskaffas lokaler, läromedel och
maskiner. Finner de som ekonomiskt
möjliggjort sådana här verkstäder att
dessa inte utnyttjas mer än till en liten
del, är det förståeligt om viljan att satsa
nya pengar i pedagogiska projekt
med måhända kort varaktighet inte blir
så stor som man skulle önska. Denna
fråga måste uppmärksammas i det fortsatta
skolarbetet. Detta behöver inte —
och skall inte — uppfattas som kritik
mot förslaget om ett sammanhållet högstadium.
Men det är självklart att man
skall beakta att de praktiskt inriktade
eleverna nu inte får samma möjligheter
som när de hade möjligheter att välja
tvåbokstaviga linjer. De utgör dock bortemot
en fjärdedel av eleverna, och man
måste ju också tillgodose deras intressen
och behov. Som jag förut nämnt
har de flesta som valt praktiska linjer
trivts med arbetet och funnit det meningsfullt.
Många av eleverna är trötta
på det s. k. skolplugget; de vill arbeta
med sina händer och göra något som de
har intresse för och känner att de har
förutsättningar att lyckas med. Även

här gäller det att göra vårt bästa, så att
skolarbetet blir intressant även för dessa
elever. Det är det vi vill uppnå med
denna läroplansrevision, och vi vill
åstadkomma det i ett sammanhållet högstadium,
som ger alla elever möjligheter
att efter avslutad grundskola gå vidare
till fortsatta studier på det gymnasiala
stadiet. Detta väger tungt till förmån för
föreliggande förslag om ett sammanhållet
högstadium i grundskolan. Eleverna
får redan från början klart för sig
att de, oavsett vilket yrke de väljer i livet,
får ett rikare liv om de har en
grund av färdigheter att stå på även när
det gäller matematik, svenska, engelska
och allmän samhällsorientering.

Innan jag går in på reservationerna
vill jag beröra några av de motioner
som väckts i anslutning till föreliggande
proposition. Ett motionspar — motionen
har i denna kammare väckts av
herrar Elmstedt och Sundkvist — behandlar
ungdomsledarskap, ett ämne
som motionärerna önskar skall bli föremål
för försök som tillvalsalternativ. Vi
har i utskottet inte ansett det möjligt
att bereda utrymme för detta ämne inom
tillvalssystemet. I stället har en annan
utväg anvisats: ett aktivt deltagande
i föreningsliv och frivillig bildningsverksamhet,
där det ges möjligheter
till praktisk utbildning som ungdomsledare.
Jag är övertygad om att motionärerna
väl känner dessa möjligheter,
eftersom de själva har ägnat sig
mycket åt dylikt arbete. Men frågan är
av så stor betydelse, att jag vill uttala
förhoppningen att de organisationer
som ordnar ungdomsledarutbildning
också kommer att erhålla ett bättre anslag
till dylik verksamhet. Jag tillåter
mig också att uttala förhoppningen, att
man vid våra folkhögskolor måtte ägna
större intresse för ungdomsledarutbildning;
det är vad tiden och situationen
kräver.

I ett par andra motioner har man tagit
upp miljöfrågor. I motion nr 1257
i andra kammaren har föreslagits ett

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

nytt tillvalsämne, benämnt »Natur och
miljö». Vi har inte kunnat tillmötesgå
motionärernas krav, eftersom vi inte har
funnit det välbetänkt att öka antalet
tillvalsämnen. Men detta är ju en utomordentligt
viktig sak, och utskottet har
också uttalat att man inte nog kan understryka
betydelsen av att eleverna
får undervisning i miljö- och naturvårdsfrågor.
Vi har emellertid funnit
att denna undervisning och fostran hör
hemma i flera olika ämnen och att det
därför är mindre lämpligt att göra detta
till ett speciellt tillvalsämne. Om undervisningen
ges i ett naturligt sammanhang,
då olika ämnen läses, där miljöfrågor
kan komma in, tror vi att effekten
blir störst.

I den andra motion, där miljöfrågor
tas upp, nr 1272 i denna kammare, har
det också framställts krav på att miljöaspekterna
i kursplanerna beaktas på
alla stadier i grundskolan. Utskottet
har ytterligare understrukit vikten av
att miljöfrågornas betydelse ägnas en
omsorgsfull behandling i de ämnen där
de hör hemma. Vi har stannat vid detta
utan att någon har reserverat sig i den
förhoppningen att vad ett enhälligt utskott
sagt i dessa frågor också skall bli
beaktat.

I de tidigare inläggen har man diskuterat
kristendomsämnet. Även jag vill
beröra detta något. Frågan har tagits
upp i motionsparen I: 980 och II: 1242
samt 1:993 och 11:1266. I det förstnämnda
motionsparet önskar man att
ämnesbeteckningen kristendom behålles,
medan i det senare motionsparet
framhållits att ämnesinnehållet är det
viktigaste och att man inte har något
att invända mot namnändringen från
kristendomskunskap till religionskunskap
då det gäller grundskolan. Denna
ändring har också förordats av Föreningen
Lärare i religionskunskap.

Jag vill i detta sammanhang gärna
ha sagt att den reviderade läroplanen
för grundskolan innebär en omprövning
av formen, inte av de mål och

riktlinjer som innefattas i 1962 års beslut
om grundskolan. Fortfarande gäller
att respekten för sanning och rätt,
för människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed
rätten till odelad personlig integritet
representerar så omistliga tillgångar
att de kan sägas utgöra några av de
grundvärden som måste få bestämma
skolans mål och inriktning. Även om i
övrigt det mesta är föränderligt i utvecklingssamhället
ges vissa grundvärden
som aldrig förlorar sitt innehåll
och sin giltighet.

Fortfarande gäller också att »religionen
är den verklighet som skolan har
att orientera i och ge kunskap om. Den
kristna religionen är en väsentlig del
av grundvalen för de etiska och sociala
värderingar som vårt samhälle och vår
samlevnad bygger på. Kunskap om
kristendomen är nödvändig för förståelsen
av västerlandets kultur- och samhällsliv
såväl i gångna tider som i nutiden.
Skolans religionsundervisning
måste därför i vår kulturmiljö i första
hand vara en undervisning om kristendomen,
de bibliska skrifternas innehåll,
kristendomens historia och
samfundsformer samt kristen trosuppfattning
och etik. Men även kunskap
om de icke-kristna religionerna hör till
den orientering som skolan skall ge.
Detta är särskilt angeläget i en tid då
kontakterna mellan folk och kulturer
blir allt livligare och allt mera oumbärliga.
» Så skrev man, när vi fattade
beslutet om grundskolan 1962, och det
har som sagt inte ifrågasatts någon förändring
i denna målsättning.

Med tanke på just kontakterna mellan
folk och kulturer har vi även haft att
behandla en motion, i vilken talas om
behovet av fostran till världsmedborgarskap
och det är obestridligt att ungdomen
av i dag önskar att få veta mycket
mer om främmande länder och deras
förhållanden. Skall man kunna göra
en verklig utlandstjänst, torde det vara
synnerligen önskvärt att man känner till

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

religionen i det land där man har för
avsikt att verka. Vi har för vår del också
vid olika tillfällen framhållit att man
har mycket att lära av vad missionen
kan ha att lära oss beträffande förhållandena
ute i främmande länder.

Jag har uppehållit mig vid frågan om
religionsundervisningen av flera skäl.
Det är en mycket viktig fråga som man
inte bör gå förbi, även om utskottet därvidlag
har varit enhälligt. Jag har också
velat påpeka att ändringen av namnet
från kristendomskunskap till religionskunskap
ingalunda innebär någon ändring
i grundskolans målsättning och inte
heller minskning i antalet undervisningstimmar
i kristendomskunskap. De
som har tillkännagivit oro på denna
punkt räknar jag med skall kunna känna
sig lugna, eftersom målsättningen är
densamma som när grundskolebeslutet
fattades.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om en del av reservationerna. I reservationen
2 framhålles att de praktiska momenten
i tillvalsämnena teknik, konst
och ekonomi skall ges en central ställning.
Nu har herr Källstad utförligt uppehållit
sig vid detta och för att vinna
tid avstår jag därför från att gå in härpå.

I reservationen 3 börjar dragkampen
om timantal för olika ämnen. Reservanterna
önskar mera tid för hemkunskapen
än vad utskottsmajoriten uttalat sig
för. Reservanternas förslag överensstämmer
med skolöverstyrelsens och de kan
därför sägas vara i gott sällskap. För
mig har emellertid det avgörande varit
att ämnet hemkunskap enligt min mening
behöver den i reservationen föreslagna
förstärkningen. I vårt komplicerade
samhälle ökas kraven på människans
förmåga att klara sin egen livsföring.
Som hembildare och som konsumenter
behöver vi större kunskaper
-nu än tidigare. Det gäller att lära så
mycket som möjligt om t. ex. familj, bostad,
kost, hemekonomi och konsumentkunskap.
Vi vill i grundskolan ge ung -

domarna en utbildning så att de blir ansvarskännande,
harmoniska och samarbetsvilliga
medborgare. Gedigna kunskaper
i det ämne som berör den egna
livsföringen måste underlätta för människan
att klara sig bra i livet och kunna
leva och verka tillsammans med andra
i såväl mindre som större grupper.

På denna punkt har utskottet endast
noterat att det finns ett stort intresse för
ämnet, men utskottet har tyvärr inte valt
reservanternas väg, eftersom den ökning
av antalet timmar i hemkunskap, som
reservanterna föreslagit, skulle gå ut
över timmarna för fritt valt arbete. Utökas
undervisningen på ett område måste
man givetvis minska timantalet på
något annat, såvida man inte vill öka
det totala antalet timmar, vilket dock
inte ifrågasatts. Då det emellertid är en
nyhet att eleverna skall få välja fritt två
timmar varje vecka borde man kunna
nöja sig med att detta görs i årskurserna
S och 9 i enlighet med vad reservanterna
föreslagit. För eleverna är det
fråga om en stor omställning då de går
över från den sjätte till den sjunde årskursen.
Så kommer det också att bli, och
ingenting säger att det blir mindre problem
för eleverna vid fritt valt arbete.
Många av dem sätter också värde på att
få veta vad de skall göra under den tid
de är i skolan. I reservationen har vi
emellertid inte avvisat tanken på fritt
valt arbete, eftersom vi inte föreslagit
några ändringar i propositionen beträffande
årskurserna 8 och 9.

I reservationen 4 önskar vi en förstärkning
av ämnet kemi med en timme
per vecka. Genom att ta en timme till
hemkunskap och en timme till kemi blir
det inte några timmar över till fritt valt
arbete i årskurs 7. Men timmarna måste
ju tas någonstans och man får härmed
en timmes förstärkning för vart och ett
av dessa viktiga ämnen. När det gäller
kemi vet vi att det görs stora framsteg
inom medicinen, näringsmedelsprojekt,
plastindustrin, atomkraftindustrin o.s.v.
Skall detta bli något så när begripligt

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering- av läroplan för grundskolan, m. m.

för gemene man fordras en orientering
som hjälper människan att leva i vår
farliga värld med alla dess problem beträffande
vatten- och luftvården, biociderna,
kvicksilverfrågan och givetvis
miljöfrågorna över huvud taget samt
konsumentupplysningen. Det är med
tanke på vad jag har nämnt som vi föreslagit
en förstärkning av ämnet kemi
med en veckotimme i årskurs 7 i stället
för en timmes fritt valt arbete.

Reservationen 5 har här utförligt behandlats
av herr Källstad, och jag nöjer
mig med att yrka bifall till densamma.
Samtidigt vill jag emellertid säga att jag
tror det är viktigt, inte minst för dem
som har intresse för praktiskt arbete, att
de får denna möjlighet att lära sig skriva
på maskin.

Trivseln i skolan är av utomordentlig
betydelse, och olika vägar kan leda
till att sådan trivsel skapas. En av
vägarna där anser jag vara att ha samarbetsnämnder
vid varje skolenhet med
högstadium. En sådan nämnd skall enligt
rekommendation av skolöverstyrelsen
bestå av representanter för elever,
föräldrar, lärare och skolans övriga
personal. I reservationen 6 hemställes
att det i skolstadgan skall inskrivas att
samarbetsnämnd skall finnas vid grundskola
med högstadium. När vi nu har
kommit så långt i försöken med samarbetsnämnder
att skolöverstyrelsen rekommenderar
dem, så kan jag inte finna
att det finns någon anledning att
vänta med att inrätta sådana i alla högstadier.
Det är för all del kanske inte
så särskilt märkvärdigt att en dylik
nämnd inrättas, men den kan — tillsammans
med ett flertal andra åtgärder
som vidtas för att intressera eleverna
•— åstadkomma en god kontakt mellan
hem och skola, mellan elever och
befattningshavare, och bidra till att vi
når ännu bättre resultat i skolarbetet.
Samarbetsnämnderna kan också bet}''-da mycket när det gäller för eleverna
att ta ansvar. Man kan inte komma
ifrån att det är mycket viktigt att det

i skolan också inpräntas att eleverna
måste ta ansvar för sig själva och för
sina medmänniskor, och det kan som
sagt samarbetsnämnderna verksamt bidra
till.

I reservationerna 7 och 9 behandlas
frågor som gäller elevvården, som är
mycket viktig för arbetstrivseln i skolan.
Jag skall emellertid avstå från
att argumentera för de reservationerna,
eftersom herr Elmstedt kommer att beröra
dem i sitt anförande. Jag skall
därför sluta med att uttala den förhoppningen,
att utvecklingen på grundskolans
område noga följes och att skolan
blir den trivsamma arbetsplats för både
elever och lärare som vi alla önskar
att den skall vara.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationerna 2, 3, 4, 5,
7 och 9. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr
Persson i Heden (ep).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
och till och med med uppmärksamhet
på framför allt första avsnittet av utbildningsminister
Palmes inledningsanförande
om den fyrfaldiga, övergripande
målsättningen för undervisningen. Jag
bekantar mig också gärna med den målsättningen
än en gång; jag tyckte mig
känna igen den från ett anförande i
Uppsala i samband med debatten kring
UKAS, och jag instämmer åter i den.
Målsättningen är användbar i all undervisningsdebatt,
också i nästa veckas
överläggningar om det gymnasiala stadiet.
Det är ett bra talavsnitt.

Som titel på Lärarnas riksförbunds
remissyttrande över skolöverstyrelsens
förslag till grundskolans reformering,
alltså förstadiet till propositionen, har
satts rubriken En skola att trivas i. Därmed
ville lärarorganisationen framhäva,
att trivseln i vid bemärkelse är en myc -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 87

Revidering av läroplan för grundskolan, in. in.

ket viktig faktor i det moderna skolarbetet.
Bakom ligger en önskan att främja
åtgärder, som bidrar till att både elever
och lärare kan uppleva undervisningen
och skolans vardag så engagerande
och meningsfullt att trivsel och
arbetsglädje infinner sig på ett naturligt
sätt. Det är en bra ledstjärna också för
ett riksdagsbeslut.

Erfarenheterna av den grundskola
som nu är i funktion är ännu så länge
relativt begränsade, eftersom de härrör
från en kort tidsperiod och från en skola
under uppbyggnad. De drag i grundskolans
utveckling, som skolöverstyrelsen
i sitt läroplansförslag ansett sig
kunna konstatera och på vilka propositionen
i stort sett vilar, kan således vara
av tillfällig natur. Statsmakternas otillräckliga
satsning under de föregående
åren på pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete
kan få beklagliga konsekvenser,
då det mycket långtgående
förslaget om en pedagogisk och metodisk
nyorientering av skolans arbete
kan vara otillräckligt underbyggt.

Detta tillvägagångssätt för reformer
på skolans område är inte helt rekommendabelt.
Det är inte tillräckligt att
framlägga förslag rörande organisationen
i skolan, om man inte samtidigt gör
en realistisk bedömning av möjligheterna
att åstadkomma arbetsförhållanden
som gör att ett för eleverna och lärarna
meningsfullt skolarbete kan bedrivas.
Att försöka lösa problemen genom att
gång efter gång i skolorna utarbeta
»trivselstenciler» för utdelning är antingen
utslag av en aningslös tro på det
skrivna ordets makt eller medveten
flykt från verklighetens krav.

Utbildningsministern fäste, såsom
framgick av hans inledningsanförande,
stora förhoppningar vid arbetsgruppen
Sisk i skolöverstyrelsen som skall ägna
sig åt frågor av detta slag. Dessa förhoppningar
kan man dela. Det finns
mycket att göra på området. Förverkligandet
av den reform vi i dag beslutar
om kan i stor utsträckning bli beroende

av hur arbetssituationen i skolan utvecklar
sig.

Arbetstrivseln i skolan är beroende
av att både lärare och elever upplever
en meningsfull arbetssituation, som i
sin tur är helt avhängig av de möjligheter
lärare och elever har att lösa sina
gemensamma uppgifter. För många elever
har den nuvarande uppläggningen
av årskurs 9 visat sig vara lämplig och
därmed gett både elever och lärare arbetstrivsel.
Omdaningen av årskurs 9
kan leda till att ett ökat antal elever får
uppleva en skola som är mindre väl anpassad
till deras behov och intressen.
Hänsynen till eleverna gjorde, att man
vid beslutet om grundskolan 1962 skapade
ett stort antal tillvalsgrupper och
linjer på högstadiet, såsom flera tidigare
talare anknutit till och redogjort för.

Följden av att systemet med tillvalsämnen
på högstadiet undergår så stora
förändringar kommer bl. a. att bli en
stark teoretisering av årskurs 9. Många
remissinstanser har gjort den bedömningen,
att tillvalsämnena konst, teknik
och ekonomi kommer att visa sig betydligt
mindre attraktiva än de s. k. B-språken.
Aktuella siffror för elevernas tillval
i den nuvarande grundskolan visar, att
mer än 80 procent väljer kombinationer
som ger tillfälle att studera ett andra
främmande språk. Detta torde innebära,
att även elever, som i och för sig skulle
vara intresserade av att välja ett icke
språkligt tillvalsalternativ, i praktiken
kommer att läsa något av B-språken.
Detta har två orsaker. Dels uppfattas Bspråken
som nödvändiga för studier på
gymnasial nivå, dels torde de nykonstruerade
ämnena konst, teknik och ekonomi
— enligt min bedömning speciellt
de två sistnämnda — ha fått en utformning
som gör dem mycket litet tilltalande.
De elever som väljer dessa ämnen
kommer rent ut sagt att göra s. k. negativa
val. Därför har bl. a. föreslagits, att
försök skulle göras med naturorientering
och samhällsorientering på högstadiet
som tillvalsalternativ vid sidan av

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

de nu föreslagna ämnena. Dessa nya ämnen
kunde, menade man, ges en sådan
utformning, att de skulle kunna intressera
eleverna med naturvetenskapligteknisk
respektive samhällsvetenskaplig
inriktning. Förslagen har tyvärr icke beaktats.

En annan elevgrupp, som kommer i
kläm på högstadiet, är, som tidigare i
dag flera gånger understrukits, de som
nu läser på de s. k. tvåbokstaviga linjerna
— de praktiskt inriktade eleverna.
Jag beklagar, att man måste använda
denna terminologi »de praktiskt inriktade
eleverna». Den är inte särskilt adekvat,
men det är svårt att finna någon
annan terminologi som anger vad man
vill ha fram. Särskilt dessa elever blir
offer för teoretiseringar av högstadiet,
och det rör sig för närvarande om över
20 procent av en årskull. Att ifrågavarande
elever, som utskottsmajoriteten
optimistiskt tror, kommer att tillgodoses
enbart genom en successiv förbättring
av pedagogiska åtgärder och en
ökad förståelse för deras betydelse —
så lyder faktiskt utskottsmajoritetens
festliga formulering — är enligt min
mening en fiktion. Vem är det för övrigt
som skall få ökad förståelse för de
successivt förbättrade pedagogiska åtgärderna?
Är det lärarna? Som om
inte dessa redan skulle begripa pedagogikens
betydelse i den mån det finns
användbara nya pedagogiska metoder!
Eller är det eleverna? Ingen pedagogisk
makt i världen kan i längden bemästra
elever, om dessa inte får en sakundervisning
som appellerar till deras anlag,
intressen och behov.

Högerpartiets förslag om ytterligare
en tillvalsmöjlighet för de elever, som
nu väljer någon av de tvåbokstaviga linjerna,
är ett försök att inom ramen för
den sammanhållna klassen skapa ett
bättre fungerande högstadium. Måhända
är en sådan ny möjlighet inte till fyllest,
men den är åtminstone bättre än
utskottsmajoritetens förslag, som inte
är något annat än ett direkt uppbackan -

m. m.

de av propositionens orealistiska linje.
Utskottsmajoritetens uttalande, att ingen
lösning finns för det svåra problemet
—• uppenbart för alla som arbetar på
fältet — innebär ju, att man ger upp
varje möjlighet att påverka det hela.
Utskottsmajoriteten flyr undan den bistra
verkligheten.

Frågan om tillvalsmöjligheterna, som
jag nu uppehållit mig vid, är kanske det
allra viktigaste i utformningen av grundskolans
högstadium. Det är den avgörande
punkten på flera olika sätt. Gör
vi fel där, kan det få mycket allvarliga
konsekvenser. Jag tror för min del, att
propositionen, som inte tar nödig hänsyn
till flera betydelsefulla elevkategorier,
lägger grunden till nya omprövningar,
som måste komma ganska
snabbt.

Ytterligare några problem vill jag ta
upp. Först ett terminologiskt sådant, redan
berört flera gånger — ett problem
som utöver de terminologiska aspekterna
också har vidare konsekvenser. Det gäller
— som väl många av dem som följt
debatten redan gissat — förändringen
av ämnesbenämningen kristendomskunskap
—- en gång enbart kristendom —
till religionskunskap, som propositionen
och utskottet enhälligt föreslår. Detta
har på många håll väckt en djup oro
för att inte säga besvikelse, något som
är mycket förståeligt. Man menar, att
det redan i namnet på ämnet ligger en
tillgång och en fixering som är av betydelse
för ämnets handhavande och utformning
inom klassrummets väggar
och i lärarnas bedömningar. Det ligger
onekligen en hel del i dessa tankegångar.
Dessutom understryks, att huvudparten
av ämnets innehåll, kvantitativt sett,
hänför sig till kristendomen och ej till
de andra religionerna.

När nu även utskottets högerledamöter,
trots detta, anslutit sig till namnändringen
av rent logiska, semantiska
och principiella skäl — gymnasiet har
redan det nya namnet och religionskunskap
innesluter i sig betydelsemäs -

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

sigt kristendomskunskap — vill jag understryka,
att det inte innebär någon
förändring i partiets hävdvunna uppfattning,
att kristendomen utgör en väsentlig
del av grundvalarna för våra
etiska och sociala värderingar samhälleligt
och enskilt sett. På dessa bygger
vårt samhälle och vår samlevnad och
kommer att göra det även i fortsättningen.
Det är alltså fråga om en tekniskt
motiverad namnändring och ingenting
annat.

Egentligen är allt detta självklart,
men jag har velat understryka det för
att undanröja alla spekulationer om
andra motiveringar till namnändringen
vad beträffar högerpartiets representanter.
Läroämnet blir med hänsyn till sitt
innehåll detsamma som förut och undergår
inga förändringar av grundläggande
karaktär. Det förhållandet, att
man emellertid vill försöka ta nya pedagogiska
grepp på stoffet, är endast att
hälsa med tillfredsställelse.

Jag vill sedan beröra några problem
av helt annan karaktär. I skolöverstyrelsens
läroplansförslag hävdas, att de
nuvarande skollokalerna i huvudsak
kommer att vara användbara även efter
en läroplansöversyn. Den uppfattningen
anser jag något tvivelaktig, milt uttryckt.
Det nya arbetssätt, som skall
tillämpas i grundskolan, innebär att den
traditionella klassundervisningen gradvis
skall försvinna. Samverkan mellan
ämnen skall förekomma i betydligt större
utsträckning än nu. Detta medför ett
behov av lokaler för storklassundervisning
— från 90 upp till 120 elever —
rum för mindre grupper — 5—15 elever
— utrymmen för elevernas enskilda studier,
utrymmen för materiel och arbetsrum
för lärarpersonalen. Givetvis kan
skolorna inte byggas om eller nyuppföras
till den tidpunkt, då den nya formen
av undervisning efter läroplansöversvnen
är avsedd att ta sin början.
Men det förefaller mig oundgängligen
nödvändigt, att skolöverstyrelsen omedelbart
efter riksdagsbeslutet påbörjar

en kartläggning av hur läroplansöversynen
kan antas påverka skolans lokalbehov.
Kungl. Maj :t bör verkligen se till
att så sker.

På gymnasiet tillkom i samband med
beslutet om det nya gymnasiet dels en
del personal för skrivuppgifter, dels
institutionstekniker för de naturvetenskapliga
och tekniska ämnena. Jag anser,
att behovet av dessa personalkategorier
inte är mindre på grundskolans
högstadium än på gymnasiet. De finns
alltså inte nu och kommer inte att finnas
där. Det har visat sig, att den nya
personalen på gymnasiet utgör en betydelsefull
förstärkning i riktning mot en
effektivisering av skolans arbete. Det
finns ingen rimlig anledning till att
grundskolan skall vara sämre ställd i
detta hänseende än gymnasiet. Det är
faktiskt så, att arbetssättet på grundskolans
högstadium i ganska hög grad liknar
det på gymnasiet, och Kungl. Maj:t
bör enligt min mening snarast ta ett initiativ
till inmarsch av dessa personalkategorier
också i grundskolan.

Enligt propositionen kommer vi att
få relativt små undervisningsgrupper
i ämnet slöjd; om jag inte missminner
mig maximalt 17 elever. Teckningsämnet,
vars arbetssätt i mycket liknar slöjdens,
har inte denna gruppuppdelning.
Lärarnas möjligheter att genomföra läroplanens
intentioner för teckningsämnets
del torde vara mycket små, om
inte gruppindelning i ämnet genomförs.
Möjligheterna att individualisera
undervisningen i hel klass om 30 elever
är inte stora. Som jämförelse kan
nämnas att gruppindelning i teckning
förekommer i gymnasiet vid -— tror
jag — ett antal av 21 elever. Här är
också plats för ett omtänkande.

Eleverna skall givetvis vara i skolans
centrum — skolan är till för dem •—,
men det hindrar inte att man även måste
skänka personalen i skolan en tanke
då och då, inte minst i reformtider.
Vad händer med personalen? Herr
Källstad berörde en personalsektor,

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

men jag vill vidga problemet över hela
fältet. Man behöver inte vara fackföreningsmän
för att resa frågan, men
sysslar man med fackliga spörsmål, blir
problemet direkt påträngande.

Hur är det med staten och kommunerna
som mönsterarbetsgivare? På
lärarhåll hyser man, efter vad jag kan
förstå, mycket stor oro. I sina förslag
till läroplansöversyn har skolöverstyrelsen
gjort vissa beräkningar av förändringarna
i personalbehovet. Skolöverstyrelsen
uppger visserligen, att alla
utbildade lärare, som för närvarande
tjänstgör inom grundskolan, torde
kunna beredas tjänster också inom den
nya organisalionens ram, men det är
litet svårt att förstå vad detta uttalande
egentligen betyder; det är en smula
oklart. Sannolikt innebär påståendet inte
mer än att ungefär lika många personer
som i dag är engagerade i undervisningen
i grundskolan kommer att
behövas för samma ändamål i framtiden.
Däremot — och det är det viktiga
i sammanhanget — är det oklart i vilken
utsträckning uttalandena har relevans
för enskilda orter och för enskilda
undervisningsämnen.

Jag ber att få exemplifiera. Tidigare
har här talats om matematik; det gällde
grundvalarna för matematikundervisningen
i grundskolan. Nu skall jag
säga något om matematiklärarna. På
flera ställen i läroplansförslaget antyds
-— med vilken grad av relevans vågar
jag inte avgöra —, att skolöverstyrelsen
för högstadiets del räknar med att inom
kort kunna realisera den uppläggning
av matematikundervisningen som för
närvarande prövas genom det s. k. IMUprojektet.
Enligt uppgift skall en över
hela högstadiet fullt genomförd undervisning
enligt detta projekt reducera
matematiklärarbehovet med cirka 40
procent. Någon hänsyn härtill synes —•
och det förvånar — SÖ inte ha tagit
vid sin bedömning av personalbehovet
i matematik.

Det är alltså angeläget, att en mera

m. m.

exakt kartläggning kommer till stånd
rörande konsekvenserna av hur ett högstadium,
reviderat på det sätt som vi nu
skall besluta, utfaller i såväl lokalt som
personligt hänseende för lärarna med
hänsyn tagen till de enskilda undervisningsämnena,
inte till en total klumpsumma.
Det är ett i hög grad rimligt
anspråk, att de som med en långvarig
utbildning siktar på tjänstgöring inom
skolväsendet kan få en något så när
realistisk uppfattning om sina möjligheter
på denna arbetsmarknad; skulle
de försämras får de tänka om. Även för
i tjänst varande lärare är det ett intresse
att det i god tid varslas om förändringar
-— det syndades mycket på den
punkten när det gällde gymnasireformen
— som kan inträffa i deras tjänstgöringsförhållanden.
Ju tidigare besked
de kan få, desto mindre besvärande
blir omställningssvårigheterna.

(Här slocknade kammarens belysning.
)

Det faller verkligen mörker över lärarna,
men vi kanske skulle kunna försöka
skingra det.

Vad jag har sagt är egentligen rena
självklarheter vad gäller arbetsmarknaden
i övrigt, men då och då tvingas
man till sin besvikelse konstatera, att
dessa självklarheter inte alltid överföres
också på det område som jag nu
har talat om.

Herr talman! Om jag får fortsätta i
detta mörker, vill jag till sist ta upp
det framtida översynsarbetet på grundskolan.
Den verksamheten bör läggas
upp så, menar jag, att såväl elever som
lärare känner sig engagerade och får
en känsla av att deras uppfattningar
beaktas och leder till något resultat.

Det öppna redovisningssystem, som
tillämpats vid den nu aktuella, i dag
behandlade översynen, bör användas
även i fortsättningen och, skulle jag
vilja tillägga, bli mera förutsättningslöst
än tidigare. Vidare bör en framtida
läroplansöversyn i högre grad än
den nu gjorda bygga på en vetenskap -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 91

Revidering av läroplan för grundskolan, m. in.

lig utvärdering av gjorda försök. Försök
är ju ganska meningslösa, såvida
man inte gör en ordentlig utvärdering
av dem, d. v. s. får klart för sig vad
de kan leda fram till.

Målet är en skola att trivas i, såsom
jag inledningsvis sade. Vi är ingalunda
där ännu. Måhända för oss den reformering,
som vi i dag fattar beslut om,
några fjät framåt. Vägen är lång till en
skola som passar var och en efter hans
speciella förutsättningar. Ännu gäller,
skulle jag vilja säga, den resignationens
suck som en av Staffan Lindens fint
tecknade elever ger ifrån sig vid uppvaknandet
i en dunkelhet ungefär som
den vi nu befinner oss i här i kammaren:
»Ack, måndag — och 1 500 lektionsminuter
framför sig.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 8 samt,
om dessa faller, reservationen 2.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag skall försöka att
hålla mig till ämnet trots den magiska
belysning och den mystiska stämning
som helt plötsligt har sänkt sig över
salen.

I motionerna 1005 i första kammaren
och 1272 i denna kammare har
upptagits frågan om extra så kallade
resurstimmar för elevvård på grundskolans
högstadium. Motiveringar och yrkanden
i linje härmed har tagits upp i
reservationen 7, som jag med några ord
vill kommentera.

Till klass 7 kommer eleverna från
mellanstadiet med dess klasslärarsystem.
I sjuan möter eleverna flera olika
lärare — för dem ett ovant förhållande
— och var och en av dessa lärare
har små möjligheter att lära känna eleverna.
I många fall har eleverna också
mycket litet att göra med sin klassföreståndare
— bara ett par timmar
per vecka kanske, och denna tid är då
anslagen till undervisning i de ämnen
denne undervisar i. Någon tid över

för klassföreståndaren att ägna sig åt
sin klass och åt enskilda elevers problem
vid sidan av undervisningen finns
i allt för liten utsträckning.

Det nya högstadiet med dess omfattande
kursplaner och hårt pressade
schema kommer att i än högre grad
än hittills ställa krav på både lärare
och elever. Det är då av största vikt
att resurser redan från början ställs
till förfogande, så att skolan kan fungera
på ett sätt som ger det utbyte
man rimligen kan begära av en reform
av den omfattning som denna har. Vi
vet också att eleverna på högstadiet
är i en mycket känslig ålder, och olikheten
hos dem framträder mycket starkt
under just de åren. Alla är inte lika
starka i karaktären, och i vår i många
avseenden krassa och kalla tid är det
lätt för unga människor att hamna i
miljöer och situationer, vilkas följder
de kan ha ont av långt fram i sitt liv.

Med den inriktning som det nya högstadiet
får där de praktiska linjerna är
borta, kan man med skäl anta att skolarbetet
för en del elever blir arbetsammare
än det varit hittills, och detta vill
reservanterna möta bl. a. med ökade
resurser i form av en särskild veckotimme
för elevvård, eller kalla det elevkontakt
eller vad man vill.

Jag kan bara beklaga att utskottets
socialdemokratiska ledamöter och högerledamöter
inte kunnat ansluta sig
till en sådan tanke. Man får dagligen
höra hur det klankas på ungdomen,
inte minst på den ungdom som befinner
sig i de nedre tonåren — i en del
fall naturligtvis med viss rätt, men
ofta är det överdrivet. Man får inte
glömma bort att något litet analysera
orsakerna till tonåringarnas beteenden
och orsakerna till det som vi reagerar
mot.

Nu är detta trots allt inte någonting
nytt i tiden. Jag vill som en liten parentes
vid sidan om nämna att jag i
min ägo har ett exemplar av en sedan
flera år avsomnad stockholmstidning

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

av årgång 1907. I denna finns en ledare
med rubriken »Ungdomens alltmer
tilltagande nerbusning». Det är sålunda
inte något nytt problem vi brottas
med, men det är inte desto mindre
av en annan karaktär som gör att vi
inte får nonchalera de bekymmer som
kan uppstå. Man skall inte blunda för
att problemen för många ungdomar är
större i dag än tidigare och för att
blindskären är flera och försåtligare.
Det måste åvila oss föräldrar och i samhällsarbetet
aktiva att ta vårt ansvar
här som i så många andra frågor. Någon
tycker kanske att en eller annan
veckotimme av elevvård inte kan ha så
stor betydelse som jag med min motivering
framställer det, och naturligtvis
är det en fråga om värdering och
bedömning. Man kan avfärda det hela
med ett sådant konstaterande, om man
vill göra det enkelt för sig.

Systemet med klassföreståndare är,
om däråt ges möjligheter att rätt fungera,
utmärkt. Vad kan inte en duktig
klassföreståndare uträtta om han eller
hon i en viss situation får tid och
möjlighet att samla sin klass och tala
med den om de problem, kanske inte
för ögonblicket aktuella, med vilka eleverna
när som helst kommer i kontakt
med eller mot sin vilja? Många av dessa
skulle säkert få den hjälp och vägledning
som de så väl behöver.

Jag är övertygad om att en rätt fungerande
elevvård är en preventiv åtgärd
som säkert är en god investering.

I reservationen yrkas endast på försöksverksamhet.
Organisatoriskt torde
inga större hinder finnas. De s. k. håltimmarna,
som vi tyvärr får dras med,
skulle i många fall med fördel kunna
användas för detta ändamål. Jag ber
sålunda att få yrka bifall till reservation
nr 7.

Jag skall därefter, herr talman, helt
kort beröra reservation nr 9, som tar
upp förslag om försöksverksamhet med
gruppindelning under den första eller
de två första veckorna i klasserna 4

m. m.

och 7 liksom nu sker i grundskolans
första årskurs.

Det är angeläget — och även detta
griper in i elevvården — att lärarna
så snabbt som möjligt lär känna sina
elever. Skolöverstyrelsen är inne på
denna linje, men varken departementschefen
eller ut skottsmaj or i tet en har
kunnat biträda en sådan ordning. I
den reservation som jag yrkar bifall till
krävs att skolstyrelserna får genomföra
denna försöksverksamhet i årskurserna
4 och 7 i linje med det bemyndigande
som gäller för årskurs 1.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till de reservationer där
mitt namn förekommer.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! De reformer på undervisningens
område, som vi nu under 20
år hållit på med att genomföra framför
allt för grundskolan eller, som den från
början hette, enhetsskolan, har gått ut
på att ge eleverna största möjliga valfrihet
för sin utbildning. Eleverna i
grundskolan och deras föräldrar har utnyttjat
denna valfrihet inte till att dela
upp sig på många valmöjligheter utan
till att samla sig kring få valmöjligheter.
Det är helt i konsekvens härmed som
vi nu går över till detta tredje stadium
i grundskolans historia, den tredje generationen,
som innebär ett i stort sett
sammanhållet högstadium. Det är om
något ett bevis på praktisk skoldemokrati
när man på detta sätt låter elevernas
och föräldrarnas val styra utvecklingen.

Detta är förmodligen inte det sista
steget. Vi kanske en gång får genomföra
så stora förändringar, att man kan tala
om en fjärde generation i grundskolan,
men det kan också hända att vi kan
reda oss med vissa förändringar inom
tredje generationen. Ingen tror väl att
det inte kommer att behövas förändringar.

Herr Mattsson sade att utskottsmajoriteten
ansett det äventyrligt att på någon

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 JJ

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

punkt gå ifrån propositionen. Det är
inte riktigt. Vi är ense med motionärerna
om att det säkerligen så småningom
kan bli förändringar i det nu upplagda
schemat, och vi har, som herr Mattsson
mycket väl vet, tagit upp varenda motion
till mycket grundlig behandling i
avdelningen. Men vi har inte på någon
punkt blivit övertygade om att de lösningar
motionärerna föreslår är bättre
än propositionens förslag; tvärtom har
vi ansett att propositionens lösningar på
varje punkt tills vidare är att föredra.
Därför har vi hållit fast vid propositionen.

För att inte i slutomgången råka hoppa
över något ber jag, herr talman, att
genast få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Härefter skall jag försöka svara på eu
del av vad som sagts i dagens debatt. Vi
vill ju ge alla elever så mycket som möjligt.
Vi talar om orienteringsämnen, och
över huvud taget skall hela skolgången
vara en orientering i den värld som
eleverna lever i. Vi vill försöka fa med
alla områden som de kan komma i beröring
med; det är ett önskemål. Men
samtidigt måste vi se till att få tillräckligt
med tid för de olika momenten i
undervisningen. Dessa två önskemål
kommer i ganska hög grad i strid mot
varandra. Ju mer vi vill lägga in i undervisningen,
desto mindre tid blir det
för varje avsnitt. Det måste många
gånger bli en avvägning, en balansgång.
Detta avspeglar sig i flera av motionerna
och reservationerna. Man vill ha in
mer av vissa moment, men det kan inte
ske annat än på bekostnad av andra
moment.

Vill vi ha fler ämnen, så blir det färre
timmar till de ämnen vi redan har, och
ämnessplittringen, som redan är mycket
stor, blir då ännu större. Vi försöker
motverka detta genom att integrera ämnena
med varandra och genom att lägga
upp arbetsområden, som omfattar många
olika ämnen och inom vilka eleverna
kan få ägna sig mer eller mindre åt de

olika avsnitten. Men trots det har vi en
mycket stor ämnessplittring, så stor att
vi inte kan öka den ytterligare.

Det har talats om att de elever som
valt praktiska linjer i vissa fall gjort ett
negativt val. Nu tror jag att det är orättvist
att påstå, att alla dessa elever gjort
ett negativt val. En hel del av dem har
gjort ett i högsta grad positivt val; de
vill lära dessa ämnen och har därför
valt dem. Men även för de elever som
valt de mer teoretiskt betonade ämnena
har det varit ett svårt val, ty även de
har velat ha praktiska ämnen. Jag tror
inte att det är en överdrift att säga att
många elever skulle vilja ha med alla
de ämnen som finns i den nya uppläggningen.
De skulle vilja läsa tre främmande
språk och de skulle vilja läsa
konst, teknik, ekonomi och maskinskrivning
— inget av ämnena skulle de
anse som oväsentligt. I den här åldern
kan man visserligen vara ytterligt skoltrött,
men det är också en ålder med en
snart sagt obegränsad konsumtionsförmåga
i alla avseenden; vakna barn och
ungdomar vill pröva allting.

Vi måste alltså göra en avvägning, och
här har man försökt göra den på det
sättet att man i stort sett tagit upp olika
ämnesområden, som alla elever skall
läsa, men ändå kunnat bevara vissa tillvalsmöjligheter.
Detta har skett för att
man skall få tillräckligt många timmar
till varje ämne, något som inte blir möjligt
om man låter alla läsa alla ämnen.

Jag vill särskilt nämna språken. I ett
land som tillhör ett litet språkområde
måste främmande språk alltid ta en stor
del av undervisningstiden. Med de alltmer
ökade internationella kontakterna
måste man räkna med att behovet av
kunskaper i främmande språk och kanske
i mer än ett främmande språk blir
allt större. Det är alltså naturligt att vi
vill ha in undervisning i mer än ett
främmande språk. Det är å andra sidan
inte så lyckat att splittra sig för mycket.
Vi som är gamla och har deltagit i skoldiskussionen
under lång tid minns dis -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

kussionen från den tid då engelska infördes
som grundspråk redan i folkskolan.
När det gällde den fortsatta undervisningen
diskuterades då huruvida
man skulle ha engelska, tyska eller
franska, om man skulle ha alla tre språken
eller om man skulle koncentrera sig
på engelska. Det var då många som sade
att det var bättre med ett riktigt fönster
ut mot världen än med tre blindfönster.
Det ligger något i det omdömet. För min
del är jag inte övertygad om att man
skall ha så bråttom att införa ett obligatoriskt
B-språk och att införa C-språk
redan i grundskolan. Det kan diskuteras
om det inte är viktigare att stärka engelskundervisningen.
Den tid vi kan ägna
undervisningen i främmande språk måste
ändå ställas i proportion till den tid
vi ägnar åt andra ämnen, och inom det
avsnitt som ägnas åt språken måste vi
göra avvägningen huruvida vi skall ha
ett, två eller tre språk.

När det gäller B-språket har det i en
motion föreslagits att det i fortsättningen
skall erbjudas fyra alternativ i stället
för som nu två alternativ. Det kommer
att ställa till oerhört mycket trassel
på stadiet över grundskolan. Eleverna
från grundskolorna samlas till gymnasieorterna
i gymnasium eller fackskola.
Om man börjar med fyra B-språk i
grundskolan måste gymnasiet och fackskolan
ge både nybörjarundervisning
och fortsättningsundervisning i alla
fyra språken, och det kommer att skapa
svårigheter inte minst på de små
gymnasieorterna. Det kommer att stöta
på praktiska svårigheter; en del elever
kommer helt enkelt inte att kunna få
fortsätta med det språk som de har börjat
med. Sådana svårigheter skall vi inte
i onödan försätta oss i. Vi bör nog därför
tills vidare nöja oss med det arrangemang
vi för närvarande har.

När det sedan gäller de ämnen som
man vill ha ökad tid till är det, som
flera talare påpekat, nödvändigt att ta
tiden för dessa ämnen från andra ämnen.
Riksdagen har tidigare gjort be -

m. m.

stämda uttalanden för en förstärkning
av de estetiska och praktiska ämnenas
ställning. Det har alltid i princip erkänts
att dessa är lika viktiga, lika allmänbildande
och lika nyttiga för den
enskilde individen som de teoretiska
ämnena, men i praktiken har det alltid
varit de estetiska och praktiska ämnena
som fått maka åt sig när man velat vinna
utrymme för nya ämnen. När vi på
försök införde engelskan i folkskolan
togs tiden från slöjden, alltså från det
enda praktiska ämnet. Så har det gått
gång på gång. Detta är första gången de
praktiska och estetiska ämnena verkligen
fått ett genombrott, det är första
gången de fått den plats i skolan som
de bör ha i ett samhälle där fritiden
spelar allt större roll. Skolan skall inte
bara utbilda för produktionslivet; den
skall utbilda lika mycket för fritiden.
För personlighetsutvecklingen, som vi
talar om i alla skolsammanhang, är dessa
ämnen lika viktiga som de teoretiska.
Det är alltså att hälsa med stor tillfredsställelse
att dessa ämnen fått större utrymme
än tidigare, och vi skall akta oss
för att på nytt minska deras omfattning.

Musiken har ju under den senaste tiden
varit ett tillvalsämne och det ämnet
har nästan blivit utslaget. Detta skulle
ju kunna tyda på att det inte finns så
stort behov av detta ämne, men i själva
verket beror detta just på den dragkamp
som jag talade om. Jag har träffat
många elever som varit förtvivlade över
att de varit tvungna att avstå från musiken,
men det har inte funnits någon
annan möjlighet när de valt de ämnen
de valt. Nu kommer de att slippa den
situationen. Samtidigt som musiken nästan
försvunnit från schemat har den frivilliga
musikundervisningen, den undervisning
som bedrivs av de kommunala
musikskolorna, växt otroligt på senare
tid. Kommunerna har satsat mycket hårt
på den, och det är allt fler som vill ägna
sig åt musik på sin fritid. Det är mycket
viktigt att vi får behålla de två obliga -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 95

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

toriska musiktimmar som man nu vill
plocka bort — det är viktigt inte minst
för att få rätsida på lärarproblemet. Att
skaffa kompetenta musiklärare är för
närvarande mycket svårt. Stommen i
musikundervisningen måste ju ändå
vara fasta lärartjänster, och dem kan
man inte bygga på fritt valda ämnen -—
då vet man aldrig det ena året hur
många timmar det blir nästa. I och med
att musiken får tre obligatoriska timmar
på högstadiet åstadkommer vi ett helt
annat underlag för tjänster, och detta
kommer i stor utsträckning även det
frivilliga musiklivet till godo. Annars är
det nog alldeles riktigt att inånga elever
önskar lära sig maskinskrivning, men
icke på musikens bekostnad. Tills vidare
får vi vänta med att införa obligatorisk
undervisning i maskinskrivning.
Man har ju ändå fortfarande möjlighet
att utnyttja de timmar som står till förfogande
för fritt valt arbete. Detta fritt
valda arbete tror vi, som tillhör utskottsmajoriteten,
kommer att visa sig vara
något oerhört värdefullt. De elever som
tidigare har valt praktiska tillvalsämnen
hoppas vi nu i stor utsträckning
skall kunna få sina intressen tillgodosedda
genom den uppläggning vi ger
det sammanhållna högstadiet. Men inte
minst för dem kommer fritt valt arbete
att vara en mycket värdefull säkerhetsventil;
detta ämne blir mycket friare än
något ämne i den nuvarande skolan är.
Om det verkligen skall komma att ge vad
man tror beror i hög grad på de lokala
organens fantasi och initiativkraft.

Jag skulle vilja säga att här har samarbetsnämnderna
en utomordentligt
stor och konkret uppgift där de verkligen
kan göra en insats vilket är en
viktig förutsättning för att samarbetsnämnderna
skall kunna komma i gång.

Vi har inga delade meningar om vikten
av samarbetsnämnder. Men inom
utskottsmajoriteten har vi ansett att
det för ögonblicket är lika bra att vi
fortsätter på den frivilliga vägen när
det gäller grundskolans högstadium. Vi

har samarbetsnämnder i gymnasierna
och vi har även samarbetsnämnder i
många högstadier. Skolöverstyrelsen rekommenderar
att samarbetsnämnder inrättas
och följer utvecklingen med uppmärksamhet.

Men beträffande alla demokratiska
institutioner gäller att de blir bäst, när
de får växa fram naturligt. Vi tror att
i den mån man finner konkreta arbetsuppgifter
för dessa samarbetsnämnder
kommer de till stånd på allt fler
platser, och så småningom kommer det
väl att bli så självklart att de skall
finnas att det även bör skrivas in i
skolstadgan. Vi anser emellertid inte
att det är farligt att nu vänta med
det utan tror tvärtom att om man tvingar
fram samarbetsnämnder skulle de på
en del håll visserligen existera men
komma dåligt i arbete, därför att det
inte finns tillräckligt intresse för dem.
Det skulle snarare vara till hinder än
till hjälp i utvecklingen.

Vad sedan beträffar den praktiska
inriktningen av tillvalen har utskottsmajoriteten
funnit att vi inte skall göra
ett sådant uttalande beträffande vissa
ämnen, därför att man hoppas att i alla
ämnen kunna finna praktiska och konkreta
uppgifter för eleverna som gör
det möjligt för dem att direkt även
syssla med sina händer. Inte minst inom
arbetsområdena bör det alltid kunna
finnas utrymme för en hel del praktiskt
arbete, medan däremot naturligtvis
mycket teoretiskt lagda elever kan
vara intresserade för konst eller teknik
eller ekonomi. Det skall inte möta
något hinder att lägga upp den undervisningen
teoretiskt för dem som
verkligen önskar och behöver det.

Vi har ändå från början av försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
talat mycket om den nödvändiga individualiseringen
inom klassens ram. Förr
blev det nog huvudsakligen ett honnörsord
som inte hade någon täckning i
verkligheten. Men där har ett omfattande
utvecklingsarbete ägt rum, dels

90 Nr 41 Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m. •

ett pedagogiskt, dels också ett tekniskt.
Vi har fått hjälpmedel som vi inte hade
från början, och nu går det i stor
utsträckning att individualisera inom
klassens ram. Det går alltså att tillgodose
elevkategorier med olika inriktning,
så att de finner en meningsfull
sysselsättning och samtidigt lär sig att
samarbeta genom att de finns i sammanhållna
klasser. Det är ju något av det
viktigaste i vårt moderna samhälle att
människor med olika inriktning, olika
begåvning, olika intressen kan samarbeta
för att nå bästa möjliga resultat.

I samband med diskussionerna om
den sammanhållna skolan sades det att
vi offrade begåvningarna. Med dessa
nya självinstruerande hjälpmedel som vi
har finns det möjligheter för begåvade
elever att hinna snart sagt hur långt
som helst inom klassens ram utan att
därför bryta kamratskapet med de andra.
Just de estetiska och praktiska ämnena
ger många möjligheter till att de
mer och de mindre begåvade skall finna
varandra och då kanske också finna
att de har gemensamma intressen även
i de teoretiska ämnena.

Jag vill nämna ytterligare en sak som
är mycket viktig, nämligen den sista
reservationen, som herr Elmstedt var
inne på, om uppdelningen av klassen
såsom man gör i småskolan. När lärarna
tar emot nybörjarna får de de första
dagarna bara en halv klass och bara två
timmar. Det har huvudsakligen kommit
till för barnens skull för att de så småningom
skall vänja sig vid att leva i
flock. Det skälet gäller ju inte alls i
samma utsträckning för fjärde och sjunde
klasserna, utan där skulle motivet
vara att man vill låta lärare och elever
bekanta sig med varandra i en mindre
grupp. Det är klart att detta i och för
sig kanske vore värdefullt, men jag vill
påpeka att det rör sig om en till två
veckor vid läsårets början i klasserna
4 och 7. Två veckor betyder alltså i
praktiken att eleverna får en veckas
undervisning mindre. De skall alltså

gå halv tid två veckor vilket innebär
ett bortfall av 35 timmar.

När vi införde femdagarsveckan såg
vi oss nödsakade att utöka skolåret från
39 till 40 veckor för att få utrymme för
det nödvändiga antalet timmar. Det
skulle vi alltså ta tillbaka. Vi kunde
lika gärna ha behållit bestämmelsen om
39 skolveckor, om vi har råd att avstå
från dessa 35 timmar. Om vi fördelar
dem över året betyder det en timme i
veckan, d. v. s. den tid som man önskar
ytterligare för vardera av kemin och
hemkunskapen. Så många timmar som
eleverna skall avstå från är det alltså
fråga om. I synnerhet i sjunde klass,
där ämnesträngseln är så stor och så
få timmar står till förfogande för varje
ämne, har vi absolut inte råd att avstå
från 35 timmar. Det är klart att det blir
större effekt om man har en halv klass
och att det där återvinns något av vad
man förlorar, men det blir inte på
långt när allt. Att ge ett generellt tillstånd
härvidlag tror jag skulle visa sig
vara ganska olyckligt. Dessutom tillkommer
att om vi har möjligheter att
läsa med delad klass i 35 timmar mer
per läsår än vad det nu finns möjlighet
till, skulle det antagligen finnas
skäl att få större frihet att sätta in denna
delning när den bäst behövs och inte
ta ut den på en gång vid läsårets
början.

Detsamma gäller om de resurstimmar
vi fått. Det är en utmärkt anordning
men meningen är just att de skall
vara resurstimmar. Användningen skall
vara fri så att man i varje skola skall
kunna undersöka hur man i just den
skolan kan få den största nyttan av
timmarna. Timanvändningen blir inte
densamma i olika skolor och inte heller
blir det samma användning av dessa
resurstimmar i samma skola år efter år.
Det beror helt och hållet på klassammansättningen,
elevmaterialet och delvis
också på vilka lärare skolan har.
Skall resurstimmarna komma till största
möjliga nytta måste de verkligen

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revid

kunna användas fritt och således inte
vara specialdestinerade för elevvård
eller någonting annat. Slår det väl ut
med dessa resurstimmar hoppas och
tror jag att vi så småningom kan få
flera. Då kan också vissa timmar brukas
för den direkta elevvården, och i
vissa fall kan timmar kanske också användas
då en ny lärare skall överta en
klass på så sätt att en delning av klassen
får äga rum. Jag tror alltså att man
hellre än att göra ett generellt medgivande
bör inrikta sig på att snarast
möjligt öka antalet resurstimmar.

Herr talman! Jag beklagar att det tar
lång tid men det är många reservationer
och det måste ju ta en liten stund
att gå igenom dem. Härmed lägger vi
nog ändå grunden till en skola som kan
bli utmärkt. Jag skulle vilja ta upp
ett par saker som inte nämns i någon
reservation därför att vi är eniga. Några
talare har redan varit inne på dem.

Det ena gäller matematikundervisningen.
Inga motioner föreligger men
det har under hand gjorts flera framställningar
till avdelningen och enskilda
ledamöter. Herr Turesson talade om
vad det rör sig om så jag behöver inte
gå in härpå. Skolöverstyrelsen är betänksam
och har föreslagit att man under
en övergångstid skulle ha parallella
kurser då man från början inte är beredd
att använda den nya ordningen.
Detta avvisar departementschefen eftersom
han anser att det skulle ställa
till för mycket trassel i skolan att ha
två kurser. Utskottet delar den uppfattningen.
Vi anser alltså inte att vi kan
gå på skolöverstyrelsens förslag. Men
samtidigt förstår vi de bekymmer man
har. Det finns ingen enhällig opinion
bland matematiklärarna och gynmasielärarna
för denna nya matematik. Man
bör därför följa utvecklingen med uppmärksamhet.
Att resultaten har blivit så
pass dåliga hittills på högre stadium
kan bero på att man inte har börjat
i tid utan har varit tvungen att börja
tillämpa ett nytt system på ett högre
4 — Andra kammarens protokoll 1968.

ring av läroplan för grundskolan, m. m.

stadium efter att tidigare ha lärt in ett
annat system. Resultatet säger alltså
inte i och för sig att det är fel att börja
nerifrån småskolan. Men skall man börja
nerifrån småskolan och fortsätta genom
hela mellanstadiet i grundskolan,
så måste man gå försiktigt fram. Framför
allt måste man noga utarbeta metodiken.

Vi vet alla att matematik hör till de
ämnen som många elever har svårigheter
med. En hel del av de svårigheterna
är av psykologisk art; eleven har
en gång på ett tidigt stadium fått för
sig att matematik är något svårt och
obegripligt, som han aldrig kommer
att klara, och sedan går det inte att
få honom ur den föreställningen. Vi
får inte ta den risken att nybörjarna
finner matematiken obegriplig från
början, utan vi måste gå försiktigt fram
och så småningom få in eleverna i det
nya systemet.

På många sätt är det givetvis lättare
att ha med nybörjare att göra, eftersom
de inte har lärt in något annat tidigare.
De behöver därför inte ändra
på sina begrepp och sin terminologi
utan kan ta det från början. Här om någonsin
är det viktigt att fortbildningen
av lärarna håller jämna steg med utvecklingen,
så att de som undervisar är
helt förtrogna med det nya systemet
och uppläggningen av matematiken.

Likaså är det oerhört viktigt att inte
föräldrarna lämnas utanför. Om en
liten sjuåring kommer hem och säger
att »fröken sade så och så, men jag
förstod det inte», och om föräldrarna
då inte ens vet vad det är fråga om,
så blir det inte lätt. I TV har man både
förra året och i år haft en kurs, som
många har ansett vara mycket lyckad.
Både barn och lärare har varit förtjusta
i den. Även de föräldrar som varit
hemma på dagen, när skolradioprogrammet
sänds, har då kunnat orientera sig
något om dessa ting.

Jag vill emellertid säga att om vi
skall ha den nya matematikundervis Nr

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

ningen i hela vårt undervisningsväsende
är det viktigt att inte minst massmedia
förser oss andra, som har lärt ett
annat system, med litet matematisk allmänbildning,
så att vi inte står alldeles
främmande för det nya. Här finns alltså
mycket att göra både lokalt och
centralt. Men det viktigaste är att vi får
en reformerad matematikundervisning,
ty den har inte varit bra hittills. Vad
som sedan kan komma ut av detta nya
får framtiden utvisa.

Ett annat problem som jag här vill
ta upp och som flera talare har varit
inne på är de besvärliga eleverna, om
vi nu skall kalla dem svagpresterande
eller något annat. Alla vet vilka elever
det rör sig om. Vi har dem. De har tidigare
hopats på de helpraktiska linjerna,
vilket inte alla gånger har varit
så lyckligt. De eleverna består av många
olika kategorier. Vi har t. ex. dem som
är uteslutande praktiskt begåvade. Det
finns sådana också, även om de kanske
inte är så vanliga som man förr
trodde, då man ansåg att en människa
var antingen ensidigt praktiskt eller ensidigt
teoretiskt begåvad. Vi har elever
som har mycket svårt för sig i de teoretiska
ämnena men som är rena trollkarlar
med sina händer. De måste givetvis
få utlopp för sin verksamhetslust
och ha möjligheter att syssla med praktiska
ting. Vi har andra elever som är
negativt inställda till all undervisning,
som är både klumpiga och obegåvade så
att säga. De har det naturligtvis mycket
besvärligt. Den kategorin måste vi ta
oss an alldeles särskilt.

Sedan har vi som bekant också ungdomar
i besvärlig ålder. Det kan inträffa
att mycket begåvade och i normala
fall mycket välanpassade ungdomar
av båda könen råkar in i en period
under vilken de är skäligen odrägliga
för både sig själva och omgivningen.
Detta är ett naturligt utvecklingsstadium,
som vi alla har passerat, även om vi
har haft det mer eller mindre svårt. En
av våra mest framstående barnpsykiat -

rer utbrast en gång vid en diskussion
om dessa ting: »Om man kunde få ungdomar
och föräldrar att fatta att denna
period i en människas liv är så
svår att vad det här gäller är helt enkelt
att överleva!» En psvkiatriker ser
ju emellertid bara de värsta fallen.
Lyckligtvis är det inte lika svårt för
ungdomskullarna i deras helhet, men det
finns elever som har det så svårt och
som är så besvärliga. Jag skulle vilja
tillägga att det inte bara är de unga
och föräldrarna som skall överleva —
det vore ju rätt trevligt om också lärarna
gjorde det. Därför måste vi säga
oss att det icke alltid hjälper med vare
sig pedagogiska eller organisatoriska
åtgärder. Vi kommer ändå alltid att
ha kvar en grupp besvärliga elever.
Vi kan krympa den så att den blir åtskilligt
mindre, genom att på lämpligt
sätt ta hand om våra elever, men det
kommer alltid att finnas kanske bara
någon procent — vilket i absoluta tal
också är ett stort antal — som vi icke
kan anpassa i skolan. Vi måste ha medel
att hjälpa dessa ungdomar över denna
svåra period helt enkelt så oskadade
som möjligt, både för deras egen och
för omgivningens skull.

Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang
nämnt den utvidgade praktiska
yrkesorienteringen. Den ger möjligheter
att skaffa dessa ungdomar ett
arbete, där de kan få stanna under kortare
eller längre tid. De är därvid naturligtvis
fortfarande inskrivna i skolan
och kan när som helst tas tillbaka
dit och få kompletterande teoretisk undervisning.
Denna möjlighet behandlar
departementschefen ganska snävt.
Han anför att han inte vill ha detta som
ett korrektionsmedel. Det har säkerligen
aldrig uppfattats som ett korrektionsmedel.
Tvärtom anser nog ungdomarna
att det snarare är en belöning att
få komma ut i arbetslivet.

Vi måste alltså ha utvägar kvar i dessa
fall. Den förlängda praktiska yrkesorienteringen
kan i en del fall vara

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

av värde. Tyvärr är en del av de ungdomar
det gäller lika omöjliga på en
arbetsplats som i skolan, och då kan
man inte skicka ut dem i arbetslivet.
Vi hoppas att det med ledning av detta
fritt valda arbete skall vara möjligt för
de aktuella ungdomarna att finna åtminstone
något som de är intresserade
av och verkligen kan ägna sig åt.
Man skulle då kanske kunna tänka sig
att de får välja bort ett eller ett par
av de ämnen, som är allra svårast för
dem, och i stället får ägna sig mera åt
det fritt valda arbetet.

Detta var bara några hugskott beträffande
möjliga lösningar. Vi har dock
i utskottet icke velat föreslå någon konkret
lösning. Vi vet hur svåra dessa
problem är och anser att det här om
någonsin måste bli fråga om individuella
lösningar. Vi har därför nöjt oss
med det uttalandet att det för de elever,
som har stora anpassningssvårigheter,
skall vara möjligt för elevvårdskonferensen,
som är sammansatt av alla
de personer i skolan som har att göra
med eleverna, att lägga upp individuella
studieplaner. Dessa måste alltså vara
helt individuella.

Det kan finnas risk för missbruk av
en sådan ordning, som skulle innebära
att det uppstod hela grupper som arbetade
under speciella förhållanden.
Sådana effekter kan motverkas t. ex. genom
en föreskrift om att okonventionella
lösningar skall underställas länsskolinspektör
eller länsskolnämnd. Det
finns många sådana utvägar. Vi har bara
uttalat att det behövs bestämmelser
om detta, som skall utfärdas av Kungl.
Maj :t. Vi hoppas emellertid att bestämmelserna
skall bli sådana att de ger
möjligheter till okonventionella och goda
lösningar.

Det är den aktuella gruppen av elever
som dels vållar de största svårigheterna
i skolarbetet, dels förorsakar
en stor del av otrivseln i skolan. Om
man icke lyckas med dem, lägger man
grunden för en framtida asocialitet.

Varje sådan elev som man lyckas få på
rätt bog är värd all den möda och alla
de kostnader man lägger ned härpå,
naturligtvis främst därför att man räddar
en ung människa till en för henne
själv meningsfull tillvaro, men också ur
samhällets synpunkt.

Vi anser alltså att detta är en mycket
viktig fråga. Att den icke blivit utförligare
behandlad beror dels på att vi
varit överens, dels på att vi icke velat
framföra några konkreta förslag i sammanhanget.

Herr talman! Jag har med det anförda
gått igenom det mesta av de frågor
vi nu behandlar. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna begagna
detta tillfälle till att säga att det som
vanligt varit riktigt njutningsrikt att
lyssna till fröken Olsson — och i dag
har det ju varit en alldeles speciellt
mysig skymningsstund. Jag vill också
beklaga att kammaren från och med
nästa års riksdag inte kommer att ha
tillgång till fröken Olssons stora kunnande
och saklighet på skolans område.

Jag begärde emellertid ordet för att
anknyta till ett avsnitt av fröken Olssons
anförande där jag har något avvikande
mening. Fröken Olsson sade beträffande
det yrkande som framförts i
reservationen 1 om ett mera praktiskt
betonat tillvalsalternativ, att den utveckling
som vi nu fått på skolans område
är en praktisk form av skoldemokrati,
eftersom det är elevernas och föräldrarnas
val som fått bestämma utvecklingen.
Det är klart att man kan säga
detta — och så skulle det vara om valet
hade skett enligt förnuftsmässiga
och rationella grunder. Men jag är inte
säker på att det är så. Man har anledning
befara att det är sekundära

100

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

faktorer som i många fall påverkar valet
mera än de primära som har samband
med elevernas varierande anlag
och intressen. Och sådana värderingar
är naturligtvis samhällets värderingar,
våra egna olika värderingar när det gäller
skilda yrken o. d. Det är inte säkert
att detta sammanfaller med elevintressena.

I detta sammanhang använder fröken
Olsson den för mig förhatliga —
jag vill faktiskt använda ett så starkt
ord — benämningen »negativt val» i
samband med val av praktiskt orienterade
utbildningslinjer. Jag tror att
denna benämning »negativt val» kraftigt
skadat uppfattningen om de olika
utbildningslinjerna. Det är ett värdeladdat
uttryck, och benämningen uppfattas
som en nedvärdering av de praktiska
utbildningslinjerna och därmed
också av de praktiska yrkena. Jag
har naturligtvis helt klart för mig att
detta inte är meningen. De som har
använt detta ord och använt det till
leda har naturligtvis inte menat att
det skulle bli på detta sätt, men effekten
har blivit denna, och det vill
jag allvarligt beklaga. Det gagnar inte
ett val som borde vara till största möjliga
nytta för eleverna själva, och det
främjar sannerligen inte heller jämlikhetssträvandena
i samhället.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Några påpekanden i
anledning av fröken Olssons anförande.

Fröken Olsson säger att motionerna
inte kunde anses vara bättre är propositionen.
Därvidlag kan det naturligtvis
råda olika meningar. Fröken Olsson
anser att propositionen var bäst,
men jag vill framhålla att motionerna
till inte obetydlig del tog upp förslag
som skolöverstyrelsen hade framfört.
Skolöverstyrelsen har säkerligen gjort
ingående överväganden, och det går
inte att förneka att skolöverstyrelsen
har möjligheter att framlägga synnerligen
väl underbyggda förslag när det

m. m.

gäller en sådan här bedömningsfråga.

Beträffande maskinskrivningen har
det ju vid många tillfällen framförts
önskemål om att denna undervisning
skulle införas för alla elever i den obligatoriska
skolans högre årskurser, och
i reservationen 5 reser vi ånyo förslag
härom. Också det förslaget emanerar
från skolöverstyrelsen. Mycket positiva
erfarenheter har redovisats från försök
med obligatorisk maskinskrivning i årskurs
6 bl. a. inom sammanlagt tio rektorsområden
under åren 1965—1967. En
obligatorisk undervisning för så unga
elever som i mellanstadiets sista årskurs
har upplevts som pedagogiskt motiverad.
När experter på området besökte
oss i andra avdelningen fick vi
också klart för oss att sådan undervisning
har stor betydelse inte minst för
språkundervisningen.

När det gäller samarbetsnämnderna
vill jag framhålla att det visst är bra
när man kan gå på frivilliglinjen och
att man kan inrätta sådana nämnder.
Men när det hela går mycket långsamt
och när de samarbetsnämnder som är
i gång ändå har uppnått mycket positiva
resultat har vi ansett att det finns
anledning att skriva in bestämmelser
härom i skolstadgan.

Vad beträffar de praktiskt inriktade
eleverna säger fröken Olsson att man
måste se till att dessa får sina intressen
tillgodosedda. Även jag har framhållit
detta och behandlat det mycket
utförligt. Jag vill endast tillägga att när
det gäller denna fråga har vi i våra reservationer
föreslagit en hel del som,
enligt vad vi räknar med, skulle vara
av värde för de praktiskt inriktade att
få ägna sig åt. Det gäller här inte bara
några få utan det är en stor grupp som
är intresserad av praktiskt arbete och
vars intressen man skulle behöva tillvarata.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill nämna för fröken
Olsson att jag har studerat skol -

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

101

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

överstyrelsens läroplansöversyn för
grundskolan, speciellt beträffande konst,
teknik och ekonomi. Jag finner att uppläggningen
är mycket teoretisk och att
undervisningen alltså kan medföra besvärligheter
för de s. k. svagpresterande
eleverna. Det är t. ex. fråga om att
de skall uppleva och förstå olika konstnärliga
uttrycksformer. I skolöverstyrelsens
förslag till översyn framhålles
att eleverna bör få utlopp för sin skaparlust
i aktiviteter som medger att de
personligt kan få gestalta iakttagelser,
erfarenheter, tankar och känslor som
efter hand leder dem till ökad insikt
om sina möjligheter att uttrycka sig
på det konstnärliga området. De skall
ha orientering om konstnärliga grundbegrepp.

När det gäller tekniken är det i hög
grad fråga om analys och inom planeringsområdet
uppfattning och analys
av syfte, funktion och konstruktion, avvägning
av enskilda och gemensamma
arbetsinsatser. Beträffande ekonomin
finns en liknande teoretisk inriktning.
Undervisningen skall ge eleverna tillfälle
att utveckla en analyserande och
övervägande inställning till den enskildes,
familjens och samhällets ekonomi.

Mot bakgrund av dessa beskrivningar
har vi betonat att de praktiska momenten
borde komma i centrum. Till det
praktiska hör vad beträffar konsten den
skulpturala verksamheten, den hantverksmässiga
och industriella formgivningen.
Inom tekniken är det fråga om
det manuella arbetet, d. v. s. tillverkning,
montering och annat arbete, användande
av verktyg, maskiner och
material. På ekonomins och även andra
områden bör det bli fråga om laborativa
övningar av olika slag för att
eleverna skall få tillfälle att utveckla
självverksamhet. Vi anser alltså att de
Praktiska momenten bör komma i
centrum inom dessa tre tillvalsämnen.
Därigenom kan man hjälpa de elever
som har en mer praktiskt inriktad begåvning
och praktiskt intresse.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vore glad om ljuset
ville återvända med mig, eftersom
det försvann med mig, men det gör
det tydligen inte.

Fröken Olsson, även jag vill återkomma
till frågan om de mer praktiskt
inriktade eleverna, d. v. s. cirka en femtedel
av en årskull. Det är den verkligt
viktiga punkten i denna revision av
grundskolans läroplan. Jag har knappast,
varken här i kammaren eller inom
avdelningen, blivit övertygad om att
utskottet har tagit tillräcklig hänsyn
till dessa elever. Propositionen gör det
inte.

Utskottsmajoritetens skrivningar om
individualisering inom klassens ram,
om nya pedagogiska metoder och om
ökad förståelse för dessa metoders betydelse
o. s. v. säger inte mycket. Jag
tror inte, att de på något sätt är till
fyllest för dessa elever, som förvisso
icke är undantagsfall utan ganska
många.

Fröken Olsson sade i debatten, att
man skulle ha kunnat tänka sig ett
arrangemang med bortval av vissa ämnen
eller något liknande men att utskottet
inte hade velat ge några konkreta
lösningar. Jag måste beklaga, att utskottet
inte ville gå från teori och spekulation
till en verklig konkretisering
av problematiken. Som jag nämnde redan
i mitt förra anförande får vi nog
uppleva, att en revision på denna punkt
kommer att påfordras mycket snabbt.

Herr ELMSTEDT (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig
mycket kort; jag vill bara konstatera att
behovet av elevvård och elevkontakt
inte blir mindre framöver, snarare
tvärtom. Vad som krävs är någon veckotimme
till direkt elevkontakt, så att
läraren vid sidan om den ordinarie
undervisningen kan ägna sig åt antingen
hela klassen eller enskilda elevers
problem. Ungdomarna möter, som jag

102

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

tidigare nämnde, i dag så många blindskär
och står vid så många vägskäl som
kräver vägledning att en sådan kontakt
mycket väl behövs, ja, nära nog är ett
villkor.

Det gläder mig att fröken Olsson i sitt
anförande betonade att de synpunkter
som fördes fram i dessa reservationer
hade ett visst fog för sig och att man
kanske i framtiden får överväga behovet
av dylika timmar.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket angelägen
att framhålla att de elever som utskottet
talar om, vilka kan behöva helt individuell
studiegång och bör ägnas särskilt
intresse, icke är de 20 procent som nu
väljer praktiska ämnen. Skolöverstyrelsen
har gått försiktigt fram just därför
att den har varit rädd för att detta förhållande
skulle återkomma på någon
bakväg. Vi räknar med att av dessa 20
procent elever de allra flesta kommer
att kunna finna sig väl till rätta i en
skola med den uppläggning som vi nu
har framför oss. Det blir rena undantag
att man måste tillgripa andra lösningar.

De tre tillvalsgrupperna — den tekniska,
den estetiska och den ekonomiska
— är icke avsedda enbart för de
ensidigt praktiskt lagda eleverna utan
i lika hög grad för elever som siktar på
t. ex. tekniskt gymnasium eller på den
naturvetenskapliga grenen i gymnasiet.
De som siktar på handelsutbildning skall
kunna välja den ekonomiska linjen

o. s. v. Det måste finnas möjligheter till
gymnasieförberedande teoretisk undervisning
i dessa grenar och inte bara
rent praktisk undervisning. Med den
uppläggning som reservanterna vill ge
dessa linjer skulle de bli icke gymnasieoch
fackskoleförheredande utan rent
praktiska grenar, och vi skulle alltså
inte vinna det som vi vill åstadkomma.

Vad gäller högerreservationens förslag
om införande av en extra linje är
det väl om något ogenomtänkt och orealistiskt
att man på fyra veckotimmar
skulle kunna pressa in det huvudsak -

liga innehållet från tre nuvarande praktiska
linjer. Hur skall det gå till?

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Nu förenklar fröken
Olsson problematiken igen.

Vad det praktiska tillvalsalternativ
som vi har fått fram skall omfatta
innehållsmässigt kan man naturligtvis
inte här redovisa; det är ju en form av
läroplansarbete som kräver en hel del
överväganden av delvis svårbemästrad
karaktär. Vad man kan ange här är
naturligtvis endast en inriktning på
någonting som man vill ha.

Att ställa frågor, såsom har gjorts i
diskussionen, av typen: »Vilken av de
nuvarande tvåbokstavslinjernas kurser
avser ni att ta?» är alldeles meningslöst.
Det är inte fråga om ett sådant
val, och inte heller skall man komma
och försöka skämta och säga, att det
rör sig om hela innehållet i de nuvarande
praktiska alternativen. Det är
löjligt att säga någonting sådant.

Jag upprepar att vad frågan gäller
är att ange inriktningen för det kursplanearbete
som måste utlösas, om riksdagen
skulle vilja uttala sig för ytterligare
en tillvalsmöjlighet.

Driver man fröken Olssons argumentering
vidare — vilket jag har suttit
och väntat på —, innebär det generellt
sett att det skulle vara helt omöjligt att
lägga fram ett principförslag. Utformningen
kan inte åläggas en motionär.
Skolöverstyrelsen har i månader och
mer grunnat på de tillvalsmöjligheter
som man där har förordat. Hur skulle
en motionär på kort tid kunna framlägga
ett innehållsmässigt helt bestämt
tillvalsalternativ?

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara be att få
läsa upp klämmen till reservationen 1
till statsutskottets utlåtande nr 179:

»4. med bifall till motionerna 1:1006
och II: 1271, såvitt nu är i fråga, beslu -

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

103

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

tar att i årskurs 9 utöver de föreslagna
tillvalsalternativen införa ett tillval med
en undervisning motsvarande i stort
den som i dag meddelas de elever som
väljer tvåbokstaviga linjer,».

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Innevarande höst skulle
vi kunna fira skolreformernas 50-årsjubileum. Det var nämligen den ödesmättade
hösten 1918, då riken störtade
samman och kronor föll av monarkernas
huvuden, som ecklesiastikministern
i den Edénska ministären Värner Rydén
tillsatte 1918 års skolkommission.
Värner Rydén insåg mycket väl sambandet
mellan samhällsreformer och
skolreformer. Vi fick i samband med
det andra världskrigets avslutning och
under de närmaste åren därefter det
s. k. demokratiska genombrottet. Hans
tanke var den, att man skulle få ett
demokratiskt genombrott också på skolans
område.

Jag vill påminna om att vi den
gången hade ett system som fungerade
så, att eleverna från den sexåriga folkskolans
tredje årskurs gick över till
läroverket eller, i förekommande fall,
från privata förberedande skolor efter
tredje årskursen. Värner Rydén gav
1918 års skolkommission direktiv att
undersöka, huruvida man inte kunde
förverkliga folkskollärarnas s. k. bottenskolprogram
från 1880-talet med en
sexårig gemensam skola för alla, alltså
ett slags sexårig enhetsskola. Tanken
gestaltades alltså offentligt politiskt på
detta sätt i samband med en revolutionär
situation ute i Europa.

1918 års skolkommission framlade
sitt betänkande 1922. Man föreslog att
folkskollärarnas bottenskolprogram
skulle genomföras. Detta föranledde en
skolstrid, som i bitterhet många gånger
överträffar de skolstrider vi har haft
Under senare decennier. Där kan man
verkligen, herr Turesson, tala om strid.
Under denna strid uttalades från skolkonservativt
håll att en sexårig enhets -

skola skulle medföra kulturskymning
och nivellering, ord som kommit igen
senare i debatten.

Resultatet blev som vi känner till en
kompromiss som 1927 års riksdag tog.
I stället för efter tredje årskursen skulle
man gå över till läroverket efter fjärde
årskursen. Man fick också möjlighet att
gå över efter sjätte årskursen. Det blev
vad vi kallar dubbel anknytning. Det
systemet hade vi sedan ända fram till
1956, då man utan buller och uppseende
gick över till sexårig bottenskola; jag
talar här om det gamla skolsystemet.

Det tog sålunda mycket lång tid att
få en så pass beskedlig tanke allmänt
accepterad. Men då hade det under tiden
hänt någonting. Det var 1950 års
riksdagsbeslut om nioårig enhetsskola.
När försöksverksamheten började 1949,
accepterade man den sexåriga bottenskolan.
Sex årskurser skulle vara gemensamma
för alla elever. Hur högstadiet
skulle se ut var man inte på det
klara med. Det skulle bli föremål för
försöksverksamhet, men sådan denna
utformades i början av 1950-talet var
det fråga om ett i realiteten tudelat
högstadium med en praktisk väg och
en teoretisk väg.

Det visade sig under 1950-talets lopp
att detta inte var någon tillfredsställande
anordning. 1957 års skolberedning
kunde därför lugnt föreslå att man
skulle skapa en längre sammanhållen
skola. Det blev 1962 en sammanhållning
av klasserna under åtta år plus
ett linjedifferentierat nionde år. Och
i dag kommer vi att besluta om att hela
den nioåriga skolan skall vara sammanhållen.
Efter femtio år är vi alltså
framme.

Vad man i detta sammanhang är glad
för är inte bara att utvecklingen gått
i denna riktning utan också för att ju
radikalare stegen fram mot en enhetlig
skola varit, desto större har enigheten
mellan olika lärarkategorier blivit liksom
enigheten mellan de politiska partierna.

104

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

Jag nämnde skolstriden på 1920-talet.
Det var en våldsam strid. Man kan
peka på 1950 års riksdagsstrid om enhetsskolan,
som inte kunde lösas på
annat sätt än genom en kompromiss,
d. v. s. man hänvisade det hela till försöksverksamhet.
Man kan påminna om
striden inom 1957 års skolberedning,
som också utmynnade i en kompromiss.
Där stod mot varandra en socialdemokratisk
och en centerpartistisk
uppfattning om att man skulle ha en
odifferentierad nioårig skola och å andra
sidan en av högern och folkpartiet
dikterad ståndpunkt — jag vågar väl
inte säga borgerlig, ty då kanske centerpartiet
tar illa upp — där man slogs
för ett tudelat högstadium. Resultatet
blev den kompromisslösning som vi
haft sedan dess.

Jag kanske får påminna herr Turesson
om att högern den gången inte var
med på noterna utan tog strid. Högerns
representant hade anslutit sig till kompromissen
men tvingades av sitt parti
att hoppa av strax efteråt, och högern
ställde sig alltså utanför kompromissen.

Det finns emellertid ingen anledning
att alltför länge uppehålla sig vid de
strider som varit. När vi i dag diskuterar
den nioåriga skolan är det i enighetens
tecken. Vi diskuterar detaljer,
men i fråga om de stora principerna är
vi eniga. Den enigheten har vuxit fram
på grundval av de erfarenheter av skolreformen
som vi hunnit göra under alla
dessa år. Vi står alltså på fast mark då
vi i dag beslutar om en enhetlig nioårig
skola.

Jag har själv inte varit helt tillfreds
med den lösning som departementet
kommit fram till och som utskottet
anslutit sig till. I min motion
har jag pekat på de konsekvenser som
ett differentieringssystem inom en enhetsskola
alltid får. Herr Turesson sade
att han hatade uttrycket negativt urval.
Jag har inte samma hatkänsla; jag
anser att man har frihet att begagna

m. m.

orden positiv och negativ för att beteckna
speciella förhållanden. När man
vid sidan av varandra haft teoretiska
och praktiska ämnen, teoretiska och
praktiska vägar genom skolan, har urvalet
till de praktiska vägarna alltid
blivit negativt i den betydelsen att eleverna
inte väljer denna väg därför att
de är speciellt intresserade av praktisk
sysselsättning och praktisk utbildning
utan därför att de inte vågar sig på den
linje de egentligen skulle velat välja,
nämligen den teoretiska. Det är alltså
fråga om ett negativt urval.

Vi upplevde detta under försöksperioden
med nioårig enhetsskola, där de
praktiska linjerna blev mycket svårbehandlade
därför att eleverna i stor utsträckning
var negativt inställda. Vi
upplevde det också i grundskolan, där
differentieringen ändå inte varit så utpräglad
när det gällt de praktiska ämnena.
Liksom beträffande försöksskolan
har det ägt rum en flykt från dessa
negativa miljöer över till de teoretiska.
Detta har varit anledningen till att översynen
nu föreslår att man slopar all
differentiering av det gamla slaget med
olika vägar som har olika värde och
olika kompetens.

Det system som vi nu skall få är alltså
betydligt bättre än det tidigare, framför
allt därför att de olika vägar som
öppnar sig är jämställda i kompetensavseende.
Det borde medföra att det
blir lättare för eleverna att av rent intresse
välja bland dem. Men jag är tämligen
säker på att alla som över huvud
taget tror sig kunna gå i land med det
väljer B-språk och att de tre andra ämnena
-— teknik, ekonomi och konst —
får dem som blir över, d. v. s. dem som
på detta sätt gör ett negativt val.

Dessa tre valmöjligheter kommer att
betraktas som nödutvägar, och man
kommer att fly den miljön, ty hur väl
ämnena än är upplagda kommer den
inte att vara särskilt inspirerande. Resultatet
kommer om en del år att bli att
vi får B-språk för alla. Jag är säker på

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

105

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

att den svenska skolan lika väl som t. ex.
den finska har möjlighet att klara av ett
obligatoriskt B-språk.

Men jag vill peka också på den omständigheten
att alla elever skulle behöva
läsa ämnet konst. Vi ställde från
början den förhoppningen på den nioåriga
skolan, att den skulle ge tillräckligt
utrymme åt estetisk fostran och leda
till att vi fick en ny giv på kulturområdet
i så måtto att vi i framtiden
inte längre skulle behöva räkna med
att stora grupper inom vårt folk stode
främmande inför litteratur, konst, musik,
teater o. s. v. och behövde nöja sig
med surrogat. Men ännu har skolan inte
lyckats göra detta. Det skulle kunna gå
med den förstärkning av de estetiska
ämnena som vi nu får plus ämnet konst.
Men då måste också ämnet konst bli
obligatoriskt. Det finns utrymme både
för det andra främmande språket och
konsten. Man får då ta bort det i och
för sig värdefulla fria arbetet.

Gör man det får vi ett utrymme på
3 å 4 timmar per årskurs för vartdera
av dessa ämnen. Jag tror att det är den
lösning som vi om några år ändå kommer
fram till. Det verkar som om statschef
Palme räknade med en sådan utveckling
fram emot ett helt odifferentierat
högstadium. Jag skall inte uppehålla
mig vid den saken alltför länge,
men jag tycker att det är olyckligt att
för bara en kort tid — kanske för ett
halvt decennium — inrätta sig för ett
differentieringssystem som man i längden
inte tänker behålla. Det kan bli
fråga om allvarliga felinvesteringar i
fråga om lokaler, utrustning, lärarutbildning
o. s. v.

■lag skall emellertid inte yrka bifall
bil min motion. Jag tycker visserligen
ait det skulle vara angenämt om Sverige
riksdag i dag kunde fira 50-årsminnet
genom införandet av en helt odifferentierad
nioårig skola, men jag är
hka säker på att dagens beslut ur demokratisk
synpunkt ändå är så viktigt och
så avgörande, att det i och för sig blir
4* — Andra kammarens protokoll 1968.

ett monument över de långvariga strävanden
som inleddes av Värner Rydén
med tillsättandet av 1918 års skolkommission.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifal
till utskottets hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den reviderade läroplan
för grundskolan, som på skolöverstyrelsens
förslag nu läggs fram i proposition
129 och som i huvudsak behandlas
av statsutskottet i dess utlåtande
nr 179, innebär åtskilliga nyheter.
Många av dem är synnerligen betydelsefulla.

1 fråga om målsättningen för grundskolan
framhåller emellertid departementschefen
liksom statsutskottet —-och i dag har vi hört det bekräftas av
statsrådet Palme — att ingen ändring
har skett. Jag noterar detta med tillfredsställelse.
Detsamma gäller målsättningen
för ämnet kristendomskunskap
-religionskunskap.

Skolöverstyrelsen understryker att de
etiska principer, som anges i Mål och
riktlinjer för grundskolan, otvivelaktigt
hör till de centrala i kristen etik men
är väsentliga även för människor som
har en icke kristen livsåskådning. I
denna fråga har riksdagens kristna
grupp avgivit ett par likalydande motioner,
nr 1:993 och 11:1266, med ett
30-tal undertecknare. Vi understryker
där att målsättningen enligt 1962 års
beslut är oförändrad. Då poängterades
ju också att vi accepterat en objektiv,
saklig undervisning. Gång på gång har
det framhållits, inte minst av skolöverstyrelsens
chef, att detta inte betyder
en oengagerad undervisning. Tvärtom!
Inte heller innebär det att undervisningen
inte skall påverka eleverna. All undervisning
måste vara påverkande. Vad
som inte tillåts är en auktoritativ påverkan
eller propaganda för visst samfund
eller för exempelvis ateism. Skolans
undervisning skall vara kunskapsförmedlande.
Det är kyrkornas och tros\’r
''i l

106

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

samfundens sak att bygga vidare och
hjälpa människorna fram till en hållbar
tro.

I religionskunskapsämnet måste det,
såsom också understryks i olika motioner,
i första hand meddelas undervisning
om kristendomen såsom den i vårt
land och i västerlandet i dess helhet
dominerande religionen. Att denna undervisning
måste vara grundad på kristendomens
egen urkund, Bibeln, är helt
naturligt. Att det sedan också skall ges
rum för undervisning om andra religioner
och livsåskådningar är givetvis i
sin ordning — inte minst i denna internationellt
betonade tid. Men kristendomen
skall enligt 1962 års beslut ägnas
huvudparten av undervisningen. Det
nya i uppläggningen av detta ämne är
bl. a. den föreslagna integreringen
med övriga orienteringsämnen enligt
den s. k. arbetsområdesprincipen, varigenom
exempelvis ett visst land eller
en viss tidsepok får en allsidig belysning.
Skolöverstyrelsen liksom i mycket
stor utsträckning lärarkåren menar att
undervisningen härigenom kan göras
mer intresseväckande och meningsfull
för eleverna. Detta gäller låg- och mellanstadiet.
Själva bibelundervisningen
kommer att ges ämnesbunden i koncentrationsundervisningens
form. När det
gäller högstadiet ges ämnet där genom
förslaget till ny läroplan samma möjligheter
till samverkan som övriga orienteringsämnen
får.

Skolöverstyrelsen har framhållit att
man i tidigare skolformer och kursplaner
lagt en helt annan tyngd på det
historiska än man gör i föreliggande
förslag till läroplansöversyn. Tyngdpunkten
har nu lagts på bibelkunskapen
och på kristendomens funktion och
roll i dag.

Religionskunskapsämnet får nu sammanlagt
17 veckotimmar, d. v. s. samma
timtal som enligt nuvarande läroplan
anslås för de åtta första årskurserna
jämte den nionde årskursens teoretiska
linjer. En utökning sker enligt

m. m.

förslaget i nionde årskursen, där hädanefter
samtliga elever får undervisning
i ämnet, en utvidgning som hälsas
med tillfredsställelse.

I fråga om ämnets namn har departementet
föreslagit att detta — liksom
tidigare i gymnasium och fackskola —
skall vara religionskunskap. Vi har i
vår nämnda motion godtagit detta förslag.
Undervisning ges ju även i andra,
icke-kristna religioner. Även om kristendomen
helt naturligt skall ges huvudparten
av undervisningen, är givetvis
religionskunskap det sakligt riktiga
namnet på ämnet. För oss är innehållet
i ämnet det viktigaste.

Den s. k. befrielseparagrafen, § 27 i
skolstadgan, har i detta sammanhang
varit uppe till diskussion. Man har framhållit
att den blir svår att tillämpa,
eftersom en integrering av detta ämne
nu sker i stor utsträckning. Strängt taget
skulle paragrafen inte vara behövlig I

vår motion har vi framhållit att
med hänsyn till de problem av praktisk
art som man troligen inte kan undgå,
då denna befrielseklausul skall tillämpas,
det torde vara nödvändigt att skolöverstyrelsen
ägnar denna fråga särskild
uppmärksamhet och utfärdar erforderliga
tillämpningsföreskrifter som
bör finnas tillgängliga innan läroplanen
skall börja tillämpas. Jag tror att detta
är viktigt och att det är nödvändigt
för att det skall gå så friktionsfritt som
möjligt.

För min del fäster jag stor vikt vid
att all ungdom som från skolan går ut
i livet får en saklig och objektiv kunskap
i detta ämne, en kunskap som sedan
kan byggas ut till en grund, från
vilken man kan söka sig fram till en
verklig livsåskådning. Departementschefen
har ansett att befrielseparagrafen
bör vara kvar, och jag instämmer i
detta uttalande. Det kan anföras både
praktiska och psykologiska skäl för
denna ståndpunkt.

I vår motion har vi vidare anfört, att

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

107

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

den förändrade ställning som religionskunskapen
får i den nya läroplanen
kommer att ställa nya krav på lärarna
och medföra ett betydande fortbildningsbehov.
Utskottet har helt allmänt
anfört fortbildningsbehovet men har
inte ansett det nödvändigt att skriva särskilt
härom till departementet. Jag förutsätter
att trots detta departementet och
skolöverstyrelsen beaktar behovet och
tar upp erforderliga medel för att kunna
tillgodose detta behov. Behovet har
ju också i dag understrukits av bl. a.
fröken Olsson.

Jag har här uppehållit mig speciellt
vid religionskunskapsämnet och velat
framföra dessa synpunkter. I övrigt yrkar
jag, herr talman, med motiveringar
som framförts i debatten bifall till reservationerna
2, 3, 4, 5, 6, 7 och 9 och
i övrigt till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Löfgren och Berglund (båda fp).

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på att försöka avge ett totalomdöme om
det förslag till revidering av läroplanerna
för grundskolan som vi nu behandlar.
Därtill saknar jag kompetens. En
revidering skall nu ske efter de erfarenheter
man har vunnit, och den revideringen
har väl visat sig vara nödvändig,
om inte målsättningen för grundskolan
skall äventyras, och i stort sett innebär
Val förslaget i sin helhet en förbättring.
Huvudprinciperna har ju också godtagits
av utskottet, även om det råder delade
meningar om åtskilligt i Kungl.
Maj :ts proposition. Därom vittnar mångfalden
av de motioner, som statsutskottet
haft att ta ställning till.

För egen del tycker jag det är bra att
de estetisk-praktiska ämnena har tilldelats
utökad tid. Däremot är jag tveksam
om det är välbetänkt att göra alla de tre
ämnena teckning, slöjd och musik obligatoriska
på högstadiet. Jag tycker vidare
det är ett steg i rätt riktning att

både flickor och pojkar på mellanstadiet
kommer att få undervisning i textil-,
trä- och metallslöjd så att inte skolan
bidrar till ett könsrollstänkande.
Men jag är kritisk och besviken, då jag
finner att förståelsen för betydelsen av
ämnet hemkunskap tydligen är ytterst
ringa. Därom vittnar att den ökning i
timantal som tilldelats detta ämne på
högstadiet är anmärkningsvärt liten. Det
är, herr talman, just till detta ämne jag
tänker begränsa mitt anförande, och jag
skall strax gå in på det.

Men kanske vill jag dessförinnan säga,
att jag tror att många med mig ställer
sig en smula frågande inför den nya
form av studier, s. k. fritt valt arbete,
som departementschefen introducerar,
även om utskottet intet har att invända
häremot.

Statsrådet säger i propositionen bl. a.
att det »är angeläget att det fritt valda
arbetet verkligen får en klar anknytning
till elevernas intressen och inte utformas
så att synpunkter rörande tillvalets
betydelse för framtida studie- och yrkesambitioner
får ett avgörande inflytande».

Jag vill för min del inte alls förneka
att det fritt valda arbetet kan, om det
utformas rätt, utgöra ett meningsfullt
och stimulerande inslag i skolarbetet.
Men såvitt jag kunnat finna finns det
inte ens en antydan om vilka intressen
hos eleverna som det här arbetet skall
tillgodose. Dessa intressen kan sannerligen
som vi alla vet vara högst varierande
i åldrarna mellan 13 och 16 år.
Jag tycker att denna form av studier
inte borde realiseras utan precisering
och försöksverksamhet.

Utan att på något sätt undervärdera
vare sig de estetiska eller de praktiska
momenten i teckning och slöjdarterna,
textil-, trä- och metallslöjd, och utan att
undervärdera musiken — det är förvisso
betydelsefullt och berikande för individen
att få kunskap härom i skolan
—- framstår ändå för mig disproportionen
mellan det timantal som tilldelas

108 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

dessa ämnen och tiintantalet för hemkunskapen
som knappast rimlig.

Under hela grundskoletiden ser det
ut så här: teckning får 11 veckotimmar,
slöjdarterna 16 och musiken 12 medan
hemkunskapen får nöja sig med 4Va
veckotimmar. Det innebär med andra
ord att hemkunskapen endast får ungefär
en tredjedel av t. ex. den tid som
anslås till musik och teckning och endast
en fjärdedel av slöjdens undervisningstid.
Den ökning av timantalet för
hemkunskapen som departementschef
och utskottsmajoritet går in för inskränker
sig sålunda till eu halv veckotimme.
Detta är sannerligen en blygsam ökning!
Jag tycker det är förvånansvärt
med en sådan inställning anno 1968,
i ett samhälle som blivit alltmer komplicerat
och som ställer allt högre krav på,
som vi motionärer framhållit, individens
förmåga att sköta sin egen livsföring,
bedöma sin konsumtion och anpassa
den till sin ekonomi, engagera sig
i sin miljö samt arbeta och leva tillsammans
med andra i större och mindre
grupper.

Det är nedslående att det inte fästs
större avseende vid denna utbildning
som gäller både flickor och pojkar i deras
egenskap av konsumenter och blivande
hembildare. Staten satsar inte
föraktliga summor på statliga organ som
på skilda områden skall bevaka kostoch
näringsfrågor, konsumentupplysning,
forskning inom bostadsområdet
m. m. Kost- och näringsfrågor intar också
en framskjuten ställning och belyses
av forskare och näringsexperter samt
ägnas åtskilligt utrymme i tidningarnas
spalter liksom också i TV och radio.
Banker och olika institutioner förmedlar
upplysning i ekonomiska frågor som
för den enskilde och familjen. Allt detta
gäller för vuxna människor och visst är
det bra. Men när det gäller att i skolan
grundlägga sunda vanor och förmedla
kunskaper inom dessa skiftande områden
— inte minst då det rör sig om
samlevnadsfrågor inom familj och sam -

m. m.

hälle — tycks hemkunskapen vara av
underordnad betydelse. Man kan, herr
talman, inte gärna komma till en annan
uppfattning då 4V- veckotimmar anses
vara tillräckligt på högstadiet.

Det talas mycket om jämlikhet och om
fostran till jämlikhet, men hur är det i
det avseendet beställt beträffande de
frågor som jag här berört och som jag
anser vara fundamentala? Låt mig ta
kostfrågan som exempel. De elever som
kommer från hem med dåliga kostvanor
har ett helt annat och sämre utgångsläge
än elever som kommer från en hemmiljö
där goda kostvanor grundlägges på ett
föredömligt sätt. Barnen från de sistnämnda
hemmen får de goda kostvanorna
gratis. Moderns kunskapsnivå på detta
område och barnets kostvanor hänger
hela naturligt intimt samman. Borde
man därför inte i skolan ge samma förutsättningar,
alltså skapa jämlikhet, genom
att meddela kunskaper om hur en
fullvärdig kost skall vara sammansatt.
Den saken är ju av avgörande betydelse
för en människas vitalitet och hälsa och
för möjligheterna att utföra en normal
arbetsprestation.

De synpunkter jag här framfört har
varit vägledande för oss när vi skrivit
de likaly dande fyrpartimotionerna
1:995 och 11:1259 som framburits av
fru Hamrin-Thorell i första kammaren
och av mig i denna kammare. Vi har
där hemställt »att riksdagen måtte besluta
att ämnet hemkunskap tilldelas 2
veckotimmar i grundskolans årskurs 7,
samt att de 2 veckotimmar som i årskurs
/ anslagits till fritt valt arbete utgår».
Vi menar alt detta skulle vara en godtagbar
lösning. Under det första högstadieåret
ställs nämligen eleven inför en
alldeles ny studiesituation; det har talats
om den saken tidigare i dag. Eleven
skall då välja tillvalsämnen av olika
karaktär, och han skall ofta göra det i
en ny skolmiljö, eftersom högstadium
ännu inte finns vid alla skolor. Han får
också sin klasslärare utbytt mot 2 ämneslärare.
Härtill kommer att det i års -

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

109

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

kurs 7 skall introduceras s. k. fritt valt
arbete — det är sannerligen fråga om
mycket på en gång. Vi anser att även
det fritt valda arbetet skulle vinna på och
bli mindre slumpartat om det införes i
årskurs 8 i stället för, såsom nu föreslås,
i årskurs 7. Då skulle ju eleven ha
ett års erfarenhet av högstadiet innan
ämnet infördes.

Reservanterna i utskottet har stannat
för en kompromiss, som innebär att de
två veckotimmarna för fritt valt arbete
fördelas så, att en timme tilldelas hemkunskap
medan en veckotimme går till
ämnet kemi. Även om jag och säkerligen
också mina inedmotionärer skulle
ha önskat att reservanterna helt anslutit
sig till önskemålen i vår motion har jag
full förståelse för svårigheten att tillgodose
även berättigade framställningar
gällande andra ämnesområden.

Jag vill sluta med att citera vad reservanterna
skrivit i reservationen 3: »Förslaget
i propositionen innebär för ämnet
hemkunskap en nedskärning med en
veckotimme i förhållande till skolöverstyrelsens
förslag. Med tanke på ämnets
uppgift att ge grundläggande medborgarutbildning
inom en rad för den enskilda
individen synnerligen väsentliga
områden är denna minskning av ämnets
omfång olycklig.»

Ja, en timme i veckan är förvisso inte
mycket att lägga till de 4,5 timmarna,
men det är ändå bättre än inget tillskott
alls. Min förhoppning är därför att kammaren
följer reservanternas förslag i
detta avseende.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 3 av
herr Kaijser in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Dickson och Nordgren
(samtliga h).

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Mycket av det fröken
Wetterström räknade upp och som
skulle ingå i hemkunskapen, meddelas

för närvarande i och hör bättre hemma
under andra ämnen. Samlevnadsfrågor
i familj och samhälle är t. ex. något av
det väsentliga i ämnet samhällskunskap.
Hembygdskunskapen, som förekommer
på ett lägre stadium, ägnas dessutom i
mycket stor utsträckning åt dessa frågor.
I ämnet biologi med hälsolära kommer
också en hel del av dessa spörsmål
in. I religionsundervisningen spelar just
samlevnadsfrågor och de mänskliga förhållandena
en stor roll.

Jag kan inte nu fortsätta denna uppräkning,
men jag vill säga att skolan
visst inte nonchalant behandlar det kunskapsmaterial
som fröken Wetterström
tog upp utan ger utrymme för mycket av
det i undervisningen.

Beträffande önskemålen om att ta tid
från det fritt valda arbetet vill jag säga
att detta nya moment är något som jag
— vilket väl framgick av mitt anförande
—• ställer mycket stora förhoppningar
på. Det har inte utfärdats några direktiv
för det fritt valda arbetet just därför att
man vill ge plats för lokala initiativ, som
kan åstadkomma en brygga mellan skolan
och livet ute i kommunen. Fritidsnämnder,
ungdomsorganisationer och
andra ideella sammanslutningar kan
hjälpa till med detta arbete, varigenom
man på ett bättre sätt än förut skulle
kunna samordna skolan med kommunens
verksamhet i övrigt och även ge
eleverna förutsättningar för ett betydligt
rikare fritidsliv.

Vi vill absolut inte offra någon del av
den tid som anslagits för det fritt valda
arbetet, allra minst i sjunde klassen, eftersom
eleverna där ställs inför så stora
nya problem. De kan helt enkelt behöva
några timmar att leka på.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Av mitt anförande framgick,
fröken Olsson, att jag inte på något
sätt ville nedvärdera det nya s. k. fritt
valda arbetet. Jag tycker emellertid att
detta ämne ter sig alltför diffust. Då

Ilo Nr 41

Onsdagen den 4 december 19G8 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

man inte alls vet hur det kommer att
utformas är det i nuvarande situation
svårt att hundraprocentigt kunna acceptera
det. Men framtiden får väl utvisa
hur det hela utfaller.

Fröken Olsson säger vidare att mycket
av det stoff, som jag önskar skall tas
upp i hemkunskapsundervisningen, redan
meddelas inom ramen för ämnena
hembygdskunskap och samhällskunskap.
Men, fröken Olsson, man kan väl
först och främst inte tänka sig att under
de första åren, då ämnet hembygdskunskap
förekommer, eleverna skall vara
mottagliga för sådana väsentliga frågeställningar,
som vi särskilt vill trycka
på, nämligen kost- och näringsfrågor
och sådant som har att göra med konsumtions-
och konsumentförhållanden i
ett alltmer överflödsbetonat samhälle.
Inte heller kan dessa kunskaper meddelas
i den omfattning som behövs inom
ämnet samhällskunskap.

Det är därför väl befogat med en utökning
av timantalet i hemkunskapen
som ju är koncentrerad till högstadiet.

Fru FRiENKEL (fp):

Herr talman! Det har i flera anföranden
framförts många synpunkter
som är fullständigt identiska med mina
egna, och jag ämnar därför korta
ned vad jag ursprungligen hade tänkt
säga. Jag vill börja med att helt enkelt
instämma i herrar Källstads och Mattssons
anföranden liksom i vad fröken
Wetterström senast anförde om ämnet
hemkunskap.

När det gäller fritt valt arbete framhöll
fröken Olsson att eleverna i årskurs
7 kanske ännu skulle behöva en
möjlighet att leka under ett par timmar.
Jag måste säga att jag hade tänkt
mig något helt annat, jag ställer mig
i likhet med fröken Wetterström synnerligen
frågande inför utnyttjandet av
dessa timmar. Det måste nämligen i hög
grad bli beroende av vilka resurser ett
skoldistrikt har i form av speciallokaler
och lärarkrafter. Det fritt valda ar -

m. m.

betet kan visst bli till nytta, men då
behöver vi få något mera information
om och normer för dess utförande.

Så till ämnet hemkunskap! Jag måste
därvidlag anföra några rent personliga
synpunkter, såsom jag upplevt detta
ämne under många år både som
biträdande skolledare och som skolledare
i en skola där inte mindre än
sex hemkunskapslärare är anställda.
Jag har försökt följa ämnet, och jag
tycker att det alltid blivit styvmoderligt
behandlat i jämförelse med de andra
ämnen som förut kallades övningsämnen.
Till ämnet hemkunskap har lagts
många nya och verkligt viktiga kursmoment
utan att timantalet utökats. Det
är länge sedan man bara — som en
del människor tror att man fortfarande
gör — lagade mat på dessa lektioner.
Vad man nu hinner med i fråga
om matlagning är att ta hand om halvfabrikat
och göra dem så smakliga och
ätbara som möjligt. Och det tycker jag
är riktigt, ty det är ju mycket sådant
som används nu.

Det har emellertid sedan lång tid
tillbaka varit en av målsättningarna
för hemkunskapsundervisningen att ge
eleverna goda kunskaper i näringslära
och riktiga kostvanor. Det är alltså
inget nytt som är inskrivet nu. Vi måste
ändå konstatera att vi har dåliga
kostvanor. Dåliga kostvanor ger t. ex.
dåliga tänder, och dåliga tänder ger
dålig hälsa. När det samtidigt förs en
kampanj för förbättrad folkhälsa tycker
jag att det vore av fundamental
betydelse för varje individ att redan
i den obligatoriska skolan få ordentlig
undervisning i näringslära och kostvanor.

Jag har också följt biologiundervisningen,
och jag tror att man inte kan
få ett riktigt grepp på detta med kostvanorna
annat än inom undervisningen
i just ämnet hemkunskap. Skolöverstyrelsen
föreslog obligatorisk undervisning
under en veckotimme i årskurs
6, och jag anser att det skulle ha varit

Nr 41 111

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

möjligt att få in ett obligatoriskt moment
där, även om jag personligen har
den uppfattningen att det varit bättre
att lägga undervisningen i årskurs 7
eller möjligen t. o. m. i årskurs 8.

Det finns många andra moment, som
man bara hinner tangera. Jag tänker
på en sådan sak som tvätt- och tvättmedelslära.
Detta ingår också i hemkunskapen
numera: man skall lära sig
hur man tvättar sina kläder och vilka
tvättmedel som skall användas. Det är
viktigt, och vi har nu kommit därhän
att vi får anlägga miljövårdssynpunkter
också när det gäller användandet av
tvättmedel. Jag tror det är lättare att
få fram detta i samband med undervisning
i tvättlära än vid kemiundervisningen.

Vidare gäller det bostaden med dess
inredning och utrustning — som fröken
Wetterström talade om — och vården
av denna. Momenten om den enskildes
och familjens ekonomi och om
hur man skall sköta ett hushåll rationellt
kommer också in i bilden. Jag
har sett att det görs upp familjeekonomiska
budgetförslag i samband med
undervisningen i samhällslära, men jag
tror att detta kan föras in i undervisningen
om hur man skall sköta sin familj
och sitt hushåll rationellt endast
inom ramen för ämnet hemkunskap.
Det är helt enkelt två viktiga moment
som går in i varandra, och särskilt
betydelsefullt är att ungdomarna får
lära sig dessa ting nu då det blivit
så vanligt att båda makarna arbetar
utanför hemmet.

Konsumentupplysningen är, som
fröken Wetterström påpekade, synnerligen
viktig. Individerna måste lära sig
att göra förnuftiga inköp. Undervisning
om förnuftiga inköp av kläder kan
naturligtvis lämnas under slöjdtimmarna,
men i hemkunskapsundervisningen
kan man också tala om förnuftiga inköp
av mat och trycka på kvalitetssynpunkterna.

Man skall lära ungdomarna att väl -

ja rätt i den förfärliga flod av varor
som strömmar över dem.

Jag undrar om det inte hade varit
klokt att man i stället för »hemkunskap»
helt enkelt hade kallat ämnet
»hem- och konsumentupplysning».

Fröken Olsson påpekade i sitt anförande
att de praktisk-estetiska ämnena
hade mycket stor betydelse med
hänsyn t. ex. till människornas utökade
fritid. Jag instämmer i detta. Fröken
Olsson sade vidare att vi skall ge
eleverna en orientering om den värld
som vi möter i vardagslivet. Det uttalandet
skulle jag vilja understryka, och
jag är personligen av den uppfattningen
att man inte kan göra detta verkligt effektivt
i något annat ämne än hemkunskap.

Jag har här framhållit en mängd
moment som skall behandlas i hemkunskapen,
och jag instämmer med
hemkunskapslärarna som säger att de
inte hinner gå igenom alla dessa moment
under de fyra och en halv veckotimmar
som finns till deras förfogande
under hela grundskoletiden. Den
återstående halvtimmen är avsedd för
barnavårdskunskap, och jag tycker det
är alldeles riktigt att detta moment
lagts in i ämnet hemkunskap, så att man
inte längre behöver ta tiden från andra
ämnen, som vi nu gör i årskurs 9.
Men för de kommuner som haft hemkunskap
i årskurs 6 innebär förslaget
i verkligheten en minskning med en
halv timme, och den stora ökning som
departementschefen talar om blir för
övriga kommuner inte mer än en halv
timme.

Herr talman! Jag skall inte yrka bifall
till den motion som jag själv varit
med om att underskriva, utan jag
skall i stället gå på kompromisslösningen
och yrka bifall till reservation
3.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Såsom vi framhållit
i vår motion II: 1273 är huvudtankar -

112

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

na i den förestående revideringen av
läroplanen för grundskolan ett avsevärt
steg framåt när det gäller att förverkliga
målsättningen om en demokratisk
skola. Den föreslagna nya konstruktionen
av grundskolans högstadium
har gjort studiegångarna mera
sammanhållna och ger alla elever mer
av estetisk-praktiska ämnen. Dessutom
har man åstadkommit en ökad integrering
mellan de olika ämnena. Till allt
detta ställer vi oss positiva. Vi hade
emellertid ansett det vara ännu bättre
om dessa goda och riktiga tankegångar
hade tillämpats mer konsekvent i propositionens
förslag. I vår motion har
vi anlagt vissa principiella synpunkter
och fört vissa resonemang. Om hänsyn
togs härtill skulle enligt vår uppfattning
den föreslagna reformen kunna
förbättras betydligt. Vi har hemställt
att dessa synpunkter skulle beaktas av
skolöverstyrelsen vid den konkreta utformningen
och utarbetandet av de nya
läroplanerna på grundskolan. Vi har
understrukit att detta bör göras med
sikte på en på alla stadier sammanhållen
grundskola.

Utskottet skriver i sitt utlåtande nr
179 att man lätt kan konstatera att utvecklingen
under de senaste decennierna
snabbt gått i riktning mot en alltmer
sammanhållen skola. Utskottet utesluter
heller inte att utvecklingens slutpunkt
kommer att bli en helt sammanhållen
grundskola; herr Arvidson har
här utvecklat dessa tankegångar på ett
utmärkt sätt. Men utskottet vill inte ha
sagt att alla förutsättningar föreligger
för att i dag göra en så långtgående
förändring som vi hade önskat. Alltså
avstyrkes vår motion.

Om man, herr talman, vidtar vissa
förändringar med sikte på att nå ett bestämt
slutmål snarast möjligt, kan jag
emellertid inte med bästa vilja i världen
tolka detta som att man i dag omedelbart
skulle genomföra långtgående
förändringar. Huvudfrågan är om man
är för eller mot att vi som slutmål skall

m. m.

ha en helt sammanhållen grundskola.
Är man mot det, avslår man givetvis en
motion som avser att förändringar skall
vidtas med sikte på en sådan sammanhållen
grundskola. Är man däremot för
en sådan konstruktion av grundskolan,
föreligger såvitt jag kan finna inga bärande
skäl för att avslå ett yrkande i
detta avseende. Jag ber därför att få
yrka bifall till vår motion II: 1273 på
denna punkt.

Det handlar som sagt inte om någon
långtgående förändring i dag utan om
att vidta åtgärder med sikte på framtiden.
Vi anser nämligen att Kungl.
Maj :t i sin proposition hade kunnat gå
en bit längre vad gäller att ha siktet
för framtiden klarare fastslaget — detta
sagt utan något underkännande av
vad departementschefen skriver och
också har nämnt här i ett anförande,
nämligen att reformen innebär ett viktigt
led i strävandena att förverkliga
kravet på demokrati och jämlikhet i
samhället. Vad jag däremot måste reagera
mot är att herr Palme så trosvisst
slår fast följande i sitt anförande —
jag citerar ordagrant: »Skolan är och
förblir en nyckel till att avskaffa klasssamhället.
» Om herr Palme inte skall
bli alltför besviken över att hans förhoppningar
inte slår in i verkligheten,
rekommenderar jag honom att först
skaffa en huvudnyckel av annan art.

När man nu tar så stora ord som
demokrati och jämlikhet i munnen förs
min tanke osökt in på ett annat område
inom skolan, som departementschefen
anser äga en central betydelse;
det är skolans trivsel och arbetsformer,
såväl elevernas som lärarnas. Det
handlar om medinflytande, om demokrati
i skolan, om skolans andel i
samhället, om dess fostrande roll, om
samarbete mellan hem och skola o. s. v.

I propositionen upplyses om att det
inom skolöverstyrelsen pågår ett arbete,
som i huvudsak omfattar alla dessa
spörsmål, och man har i riktlinjerna
för utredningsarbetet på detta område

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

113

Revidering av läroplan för grundskolan, in. m.

förutsatt att de resurser i form av pedagogiska
institutioner, försöksskolor
m. in. som står till buds skall utnyttjas
för att skapa erforderligt underlag för
ett praktiskt, konstruktivt handlande.

I slutet av vår motion har vi tagit
upp detta problem och lagt fram vad
vi anser vara ett förslag till praktiskt,
konstruktivt handlande. I dag kommer
också vuxenutbildningen in i skolbilden,
och en samlad lösning i form av
speciella kulturcentra är ett konstruktivt
förslag, som vi anser väl värt att
undersöka och pröva. Dessa kulturcentra
kan vara fristående eller sammankopplade
med skolans lokaler eller bådadera.
I dem skulle såväl tillfälle till
studier som en rik fritidssysselsättning
kunna beredas såväl vngre som äldre,
och man skulle få möjlighet att fördjupa
sina speciella intressen.

Vi anser, som sagt, detta som en positiv
satsning på en helhet. Har man
haft tillfälle att studera det embryo
till kulturcentrum som finns på det nya
stadsbiblioteket i min hemstad Göteborg,
förstår man att det borde bli en
större satsning på sådana kulturcentra;
de borde byggas ut och finnas tillgängliga
i hela landet.

Utskottet ställer sig enligt vad jag
kan förstå inte negativt till tanken på
att kulturcentra av något slag skapas
men avstyrker vårt yrkande på en utredning
i frågan.

Av tekniska skäl har jag inte möjlighet
att på denna punkt yrka bifall
till vår motion, men jag vill hoppas
och förutsätta att denna vitala fråga
kommer att uppmärksammas av den
tidigare omnämnda arbetsgruppen som
sysslar med skolöverstyrelsens utredningsarbete.
Vi har ju också själva tillfälle
att snarast återkomma i frågan.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Mycket har sagts om
den reviderade läroplan som nu riksdagen
skall gå att besluta om och
i egenskap av föräldrar följer vi detta

beslut med särskilt stort intresse. Det
är i högsta grad angeläget att den läroplan
som antages är så genomtänkt,
att den kan ligga till grund för skolundervisningen
under flera år framåt.
Det behövs sannerligen arbetsro i vår
skola. Detta är önskvärt för både lärare
och föräldrar men framför allt för
eleverna.

Eleverna har under de senaste åren
fått vara med om så många och så
stora förändringar, att man kan ifrågasätta
om det är tillbörligt att de i sin
känsligaste och viktigaste skolålder blir
utsatta för sådant. Det är framför allt
hänsynen till eleverna som måste bestämma
utformningen av vårt skolväsende.

Det är beklagligt att inte utskottsmajoriteten
tagit hänsyn till de berättigade
och viktiga ändringar som föreslagits
av olika partier här i riksdagen. Låt
mig helt kort säga några ord om kristendomsämnet
med anledning av en
motion som har behandlats i allmänna
beredningsutskottet.

Kristendomsämnets ställning kommer
enligt den nya planen att förändras
avsevärt. Under en följd av år har
det rått delade meningar om kristendomsämnet,
dess innehåll och utrymme
på schemat. En liten grupp har på
olika sätt försökt att begränsa, förringa
och misstänkliggöra kristendomsämnet,
detta trots att över 98 procent av svenska
folket har visat att man vill tillhöra
stats- eller frikyrka. Flera politiker har
i stället för att representera den stora
majoriteten av svenska folket stundom
tagit mer hänsyn till dem som ställt sig
negativa till kristendomsundervisningen.

Kristendomen har haft grundläggande
betydelse för vår demokrati och dess
utveckling. Kristendomens etiska och
sociala värderingar har format reglerna
för vårt samhälle. Då man utan tvekan
anser ämnet så viktigt, att det finns
med på läroplanen i de olika årsklasserna,
är rädslan för att undervisningen

114 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering- av läroplan för grundskolan,

skall bli alltför positiv oberättigad —
ett värdefullt ämne kan knappast få
en alltför positiv framställning. Däremot
är det förunderligt med den negativa
undervisning som förekommer
då och då och som irriterar såväl elever
som föräldrar.

Man kan beklaga att namnet ändrats
från kristendomskunskap till religionskunskap.
Åtminstone på låg- och mellanstadiet
hade det säkert varit bl. a. pedagogiskt
motiverat att behålla namnet
kristendomskunskap, eftersom undervisningen
på dessa stadier främst kommer
att gälla vår egen religion. Men
då det viktigaste inte är namnet på
ämnet utan undervisningen, är det vår
förhoppning att undervisningen kommer
att bedrivas med stor hänsyn till
ämnets vikt och dess huvudlärobok, Bibeln.

När kristendomsämnet skall integreras
med övriga orienteringsämnen är
det viktigt att det inte kommer i skymundan
för andra ämnen. Det finns risk
för att ämnet endast kommer att belysas
ur begränsad historisk synvinkel.
Ett så behandlat kristendomsämne mister
något av det mest väsentliga i sitt
innehåll. Den levande kristna församlingens
ständigt förnyade erfarenhet av
tron som en förvandlande kraft, dess
intentioner i vårt land och i andra
länder, inte minst u-länderna, måste
komma med i undervisningen.

För att undvika en felaktig undervisning
och utveckling torde det vara
ofrånkomligt att Bibelns eget budskap
mer än hittills kommer till synes i
undervisningen. Det måste mer än tidigare
få dominera framställningen. En
särskilt utarbetad plan över vad Bibeln
lär, med enbart bibeltexter och med
högläsning inför klassen inte utesluten
skulle säkerligen vara till stor hjälp
och ledning för lärare i deras arbete
och till stöd för eleverna.

Jag ämnar när detta ärende föredras
yrka bifall till den reservation som är
fogad till allmänna beredningsutskot -

m. m.

tets utlåtande nr 44 av herr Axel Kristiansson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Svensson i Vä och Larsson i Norderön
(båda ep).

Herr AUVIDSON (s):

Herr talman! Såvitt jag förstår slår
herr Johansson i Skärstad in öppna
dörrar, i varje fall om man håller sig
till vad han här formellt sade.

Även jag har alltid hållit på att Bibeln
skall vara, som herr Johansson i
Skärstad uttrycker det, huvudlärobok.
Detta är för den nya undervisningen i
religionskunskap liksom för den undervisning
vi haft i kristendomskunskap
en grundläggande bestämmelse.

Vi har försökt att göra om läroböckerna
så, att dessa inte skall ge några
bibelreferat. I stället skall man hänvisa
direkt till bibeltexterna. Det kan
dock aldrig vara fråga om enbart läsning
av dessa utan om ett verkligt studium.
Allra minst kan det vara fråga
om högläsning, som är en föråldrad
pedagogisk form. Här gäller det att
verkligen studera bibeltexterna. Detta
betyder att om man har en bestämd
bibeltext som man är hänvisad till och
som eleverna arbetar med, skall man
först ta ut de ord eleverna inte förstår
och förklara dem. Sedan skall man
behandla realia, så att eleverna förstår
bakgrunden. Därefter gäller det för eleverna
att själva ta fram andemeningen
i texten och se till att de förstår sammanhanget.

För att vara objektiv måste man, när
detta är klart, för ytterligare studium
ha ett tankeutbyte om innehållet. Om
det är en berättelse är det självklart att
man diskuterar dennas fakticitet. Om
det är fråga om en utsaga, skall man
naturligtvis diskutera dess giltighet.

Det blir alltså fråga om ett direkt
studium av Bibeln men inte för att ensidigt
indoktrinera en speciell religionsåskådning
utan för att möjliggöra för

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Nr 41

115

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

eleverna att själva ta ståndpunkt och
på längre sikt bilda sig en egen uppfattning.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om högläsning
är något föråldrat system. När
man skall ge en framställning av andra
stora tänkares verk, plockar man inte
ut vissa saker ur dem, utan man läser
högt från källan.

Jag har inte uteslutit att det skall användas
sådana studiemetoder som herr
Arvidson talat om, men när det råder
så delade meningar och ges så många
kommentarer från sådana som är negativa
till kristendomen och kristendomsämnet,
anser jag att det skulle
vara lyckligt om man även kunde delge
eleverna materialet direkt från källan.
Vi tror att vår ungdom själv kan ta
ståndpunkt till det som föreläses.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Först vill jag säga några
ord med anledning av motionerna
1:974 av herr Sörenson och 11:1236
av herr Rimmerfors.

Det heter i motionerna: »Då nu

grundskolans läroplan revideras, synes
det vara av största vikt, att i ungdomens
demokratiska fostran bygges in fostran
till världsmedborgarskap med sakrik information
om världen, vi lever i

■--- —». Hur är det i dag med den

sakliga information om världen som de
unga får ta del av exempelvis genom
Sveriges Radio? Jag vill ta ett par intressanta
fall som jämförelse.

Vi kunde nyligen i tidningen Expressen
under rubriken »Vittnesbörd
om Lamco» läsa följande: »15 svenska
riksdagsmän har varit i Liberia och
studerat Lamcoprojektet. De ställer sig
mycket positiva till Grängesbergsbolagets
engagemang och hävdar att Lamcosamhället
står på ett för liberianska
förhållanden mycket högt plan vad gäller
bostäder, skolor, yrkesutbildning,

sjukvård och löner.» När TV för två
år sedan gjorde ett program om Lamco
fick man en helt annan bild av projektet.

Till Liberia hade Sveriges Radio sålunda
råd att sända en filmexpedition,
men när den svenska u-landshjälpen i
form av missionen i Afrika fyllde 100
år 1966 hade man ingen expedition där.
Vid denna tid, alltså för två år sedan,
skrev nuvarande styrelseledamoten i
Sveriges Radio, Gunnar Hallingberg, i
Kristet Forum bl. a. att det största
misstaget som Sveriges Radio »gjort
under 60-talet är att man missat missionen.
Vi upplever ett årtionde av
u-landsväckelse utan motstycke. Det enda
jämförbara är missionsintresset, men
här har radio och TV sovit över chansen
att göra program av det allra bästa
stoff. Inte en filmexpedition har veterligen
avgått till svenska missionsfält.
När Fosterlands-Stiftelsens mission fyllde
100 år, drog man sig inte för att
(kl. 14.00 en söndag av alla tider) sända
en halvt amatörmässig film, som
tydligen visats vid missionsaftnar lite
varstans i landet.»

Vid denna tid erbjöds svensk skolTV
fyra program om all svensk mission
genom 100 år, men inte heller det godkändes,
och Bengt Roslund i Malmö,
som gjort programmen, tvingades med
sorg i hjärtat att meddela beslutet härom.
Jag vill på intet sätt kritisera Gunnar
Dahmén som sköter de kristna programmen;
tvärtom vill jag berömma
honom för hans insats. Men på något
håll måste man ha bromsat dessa program.

Det finns alltså all anledning att revidera
läroplanerna och se till att skolungdomen
t. ex. via skol-TV får en
mer sakrik information om världen än
vad som nu är fallet. Motionerna är värda
beaktande; det finns mycket att
göra på detta område.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44 behandlas de likalydande
motionerna I: 301 av herr Svenungsson

116 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan,

och II: 372 av mig. Vi hemställer där
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
i syfte att åstadkomma en kristen
elementarlärobok samt direktiv för
dess användning i undervisningen.

Motionerna har omsorgsfullt behandlats
av utskottet och jag ber att få tacka
för det. Utlåtandet är välskrivet och
lämnar föredömligt besked om remisssvar
och ställningstaganden. Utskottet
kan emellertid inte tillstyrka bifall till
motionerna. Det finns ingen reservation
på denna punkt, och därmed är motionerna
borta för denna gång. Jag vill
dock passa på tillfället att kommentera
en del av remissvaren och ställa
några frågor.

I redogörelsen för motionerna pekar
utskottet på där anförda uppgifter om
ökad farlig brottslighet m. in. och på
den codex med vissa primära grundsatser
för vår demokrati som vi begär
samt påståendet att drivkraften till all
god utveckling i vårt land djupast sett
är Bibeln.

Mot detta görs ingen invändning vare
sig av utskottet eller av remissinstanserna.
Man kan tydligen acceptera denna
mycket enkla historieskrivning. Men
i stället för att gå med på att det föreligger
behov av en codex ethicus försöker
man visa att den i praktiken redan
finns, det står i svaren från olika remissinstanser
att allt egentligen är väl,
och den läroplan vi i dag skall fatta beslut
om skall ge oss det som eventuellt
saknas.

Jag vill i detta sammanhang passa på
att uttrycka min glädje över herr Arvidsons
inlägg, där han talade om Bibeln
och alldeles riktigt påpekade att den är
läroboken nummer ett; som ger oss berättelserna
direkt. Men jag undrar mycket
över herr Arvidsons ord om berättelsernas
fakticitet. Man kan väl inte
sätta i fråga fakticiteten i de bibliska
berättelserna utan att man kommer in
på objektiviteten. Skall man tala objektivt
om Bibeln och dess berättelser, kan

m. m.

man väl inte säga, att vad som där skildras
är någonting som inte hänt.

Jag hoppas att jag så småningom skall
få en förklaring till vad herr Arvidson
menade med ordet fakticitet.

Jag skall sedan kommentera ett par,
tre punkter i utlåtandet.

Sö understryker, enligt utskottets referat,
hemmens och föräldrarnas primära
roll i fråga om barnens fostran och
vård. I referatet heter det: »Skolan skall
i samarbete med hemmen främja elevernas
utveckling och har en väsentlig uppgift
i barnens både individuella och
sociala fostran. Vid sidan om hemmen är
skolan i dagens samhälle dock endast en
av de faktorer, som i olika avseenden
påverkar barnen.»

Det är alldeles riktigt. Men man måste
fråga sig: Hur går det egentligen för
skolan? Om skolan nu har eller efter
dagens beslut får den bästa läroplanen
och allt är objektivt och bra, så tycker
jag att de resultat man ser i samhällslivet
—• något som vi oroar oss för och
har skrivit om i motionerna — är så
förvånande.

I referatet av skolöverstyrelsens yttrande
heter det vidare: »I läroplanen
för grundskolan understryks i Mål och
riktlinjer starkt skolans uppgift, liksom
också att skolan vid dess genomförande
kan bygga på för det svenska samhället
gemensamma centrala etiska värderingar.

De etiska principer som anges i Mål
och riktlinjer hör otvivelaktigt till det
centrala i kristen etik men är väsentliga
etiska principer även för människor
som har en icke-kristen livsuppfattning.
»

Jag går med på att detta är riktigt;
jag vill inte betvivla det. Jag står bara
så förvirrad inför den ringa framgång
man haft, att döma efter den bild som
dagens samhälle uppvisar. Motionerna
skrevs för snart ett år sedan; de avlämnades
i januari månad. Sedan dess har
försämringen på de områden, som motionerna
pekar på, blivit än mer märk -

Onsdagen den 4 december 1968 fm. Nr 41 117

Revidering av läroplan för grundskolan, m. nt.

bar — det är min uppfattning. Motionärerna
har dragit fram exempel på många
olustiga inslag i vårt samhälle och det
har sannerligen inte i dessa avseenden
skett någon förbättring. Stundom grips
man av skräck inför lavinen av uppgifter
i tidningar och andra massmedia om
narkotika, brottslighet, snatteri och annat.

I utskottets referat av skolöverstyrelsens
yttrande sägs det också: »Undervisningen
skall enligt målsättningen vara
''objektiv i den meningen att den meddelar
sakliga kunskaper om olika trosåskådningars
innebörd och innehåll
utan att auktoritativt söka påverka eleverna
att omfatta en viss åskådning’.
Den bör vidare ''ske på ett sådant sätt
att eleverna uppfattar frågeställningarnas
allvar och betydelse och så att den
främjar deras personliga utveckling och
bidrar till att skapa förståelse för värdet
av en personlig livåskådning, liksom
förståelse och respekt för olika uppfattningar
i livsåskådningsfrågor’.»

Det är detta som gör att jag står så
brydd och frågande: Går det här att
åstadkomma någonting annat än på auktoritativ
väg? Utan att man med allvar
hänvisar just till Bibeln? Ger man inte
något slags ledning i gammaldags positiv
mening, sett från Bibelns synpunkt,
får barnen utanför skolan så oerhört
många auktoriteter av ondo. Hur blir
det då med barnens trygghet?

Jag såg en skrämmande bild av det
svenska samhället för en tid sedan då det
i tidningen berättades om en ung brottsling
— jag tror han var åtta år. Det
fanns bara en trygghetsfaktor för honom,
och det var Kalle Anka. Om de
unga skall välja livsåskådning, vilken
kan då ställas som alternativ till kristendomen?
Ateismen eller några andra
religioner som behandlas i ämnet religionskunskap?
Kommunismen, som ju
är en religion? År dessa jämförliga
med kristendomen? Och vad får detta
för konsekvenser för vårt samhällsskick,
för vår kultur, för den demokrati som

har sina rötter just i den bestämda, auktoritativa
troslära som kristendomen
utgjort och som vi här i landet omfattat?
Vart är vi på väg?

På s. 4 i allmänna beredningsutskottets
utlåtande sägs det: »So framhåller
att Bibeln intar en central plats i undervisningen
om kristendomen.» Jag
vill poängtera att det står »om kristendomen»,
icke »i kristendomen», och
det torde vara riktigt; det måste vara så.
Om Bibeln har en sådan plats, så måste
den boken för första gången i historien
ha misslyckats grundligt; jag hyser
nämligen förtroende för Bibeln. Där den
kommer till tals, där undervisning verkligen
ges objektivt —- objektivt om Jesus
som är Bibelns innehåll — brukar
undervisningen medföra gynnsamma
verkningar även för tillvaron i denna
världen, bortsett från de andliga aspekterna.
Men i vårt land lyckas alltså inte
Bibeln. Måhända kan man, som SÖ gör,
som förklaring peka på att »massmedia,
kamrater och gruppbildningar av olika
slag spelar också en ofta svårbedömbar
men betydande roll». Men så var ju också
fallet i Korint, i Rom, i Aten och i
Filippi när Bibeln för ett par årtusenden
sedan kom till dessa städer, och
dock slog boken igenom och förvandlade
Europa till ett kristet territorium och
gav oss den odling som demokratin djupast
sett bygger på. Svenska ekumeniska
nämnden, som har yttrat sig över motionerna,
håller med om att det kan vara
värdefullt med en codex ethieus. Man
säger: »Avslutningsvis föreslås, att utskottet
måtte föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
angående möjligheten att åstadkomma
en allmän och sammanfattande
framställd codex ethieus rörande samlevnadsformerna
i det svenska samhället
att brukas inom vårt lands skolväsende.
» Men det kanske trots allt är en
orimlig begäran. Jag skall tills vidare
böja mig för utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Slutligen vill jag, herr talman, säga

118 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

några ord om namnet religionskunskap.
Jag föredrar naturligtvis namnet kristendomskunskap,
om det är kristendom
undervisningen innehåller, men är det
religion så måste ämnet i ärlighetens
namn ändå kallas religionskunskap.
Från och med i dag kommer jag att mer
än förut arbeta för att kyrkorna eller
skolföreningar med kristna bekännare
skall få rätt att ordna undervisning i
kristendom och livsåskådningsämnen i
egna skolor. Det måste komma en dag
då det finns ett alternativ till den grundskola
vi har. Det finns ju länder, t. ex.
Nederländerna, som har två skolor sida
vid sida, en som betonar kristendomen
mer och en som är, skall vi säga sekulariserad.
Vi kristna får sluta nu att
klandra dem som formar dagens skola;
det är mycket som är fint och berömligt
i dagens skola. Det är ett pluralistiskt
samhälle vi lever i. Vi får i stället lov att
bygga ut en undervisning vid sidan om
grundskolan i egna skolor.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om man
inte måste vädja till herr Nelander att
ge herr Nilsson i Agnäs en kort kurs i
religionsfrihet. Herr Nilsson i Agnäs har
inte följt med den debatt vi har fört i
dessa frågor och har inte en aning om
de överväganden som gjorts på det håll
som jag representerar och på det håll
som herr Nilsson i Agnäs står nära,
Samkristna skolnämnden t. ex. Skolan
måste ju ha religionsfriheten, tankefriheten,
på sitt program. Barnen skall inte
präglas uppifrån av en åskådning utan
skall ha möjlighet att försöka arbeta sig
fram till en egen uppfattning.

Men herr Nilsson i Agnäs frågade mig
direkt följande: Är det inte sanning det
som står i Bibeln? Är det inte objektivt
att framställa det som sanning? Låt
mig ta ett exempel. I Gamla testamentet
berättas hur Abraham i Mamres terebintlund
tog emot Gud, Herren, som
kom vandrande och som bjöd honom
på god gödkalv. När barnen läser en så -

dan berättelse är det första de frågar
sig: Är detta verkligen sant? Har det
faktiskt inträffat? Nu finns det två svar
på denna fråga. Det ena är fundamentalisternas
svar. Fundamentalisterna
som är bokstavstroende menar att allt
som står i Bibeln är sanning, även om
det till äventyrs skulle strida mot vartannat.
Den andra uppfattningen är den
teologiska forskningens, som karakteriserar
dessa gamla berättelser som österländska
folksagor och myter, ofta kultmyter.
De två uppfattningarna står mot
varandra.

Eleverna skall få reda på att de två
uppfattningarna finns och när de väl
har fått veta dessa båda uppfattningar
skall de ha rättighet alt diskutera saken
och försöka ta ställning. Läraren kan
inte säga att herr Nilsson i Agnäs och
fundamentalisterna har rätt i detta fall,
utan läraren får hålla sig objektiv i betydelsen
neutral och inte ta ställning
utan överlämna värderingarna till eleverna.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tackar för rådet
till herr Nelander att ge mig undervisning.

Jag medger att jag snuddar vid gränsen
av religionsfrihet. Jag sade väl
också det. Det är mycket svårt att avgöra
vad man skall få säga och inte
säga till eleverna, så att man inte
inkräktar på det som kallas frihet på
detta område. Men när barnen i denna
ålder, som trevar sig fram till en livsåskådning,
så snart de kommer utanför
skolans väggar får så starka intryck
från annat håll och vi har så goda
erfarenheter av den kristna undervisningen,
frågar jag mig, om vi inte kunde
lägga litet mer av auktoritet i vår undervisning.

Vad beträffar fakticiteten frågar jag:
Om man skall vara objektiv, måste man
väl redogöra för vad som står om Ab -

Nr 41

119

Onsdagen den 4 december 1968 fm.

raham i Mamre och säga att så framställer
Bibeln det? Men man skall inte
sedan säga, att det är orimligt, ty då är
man inte objektiv. För mig är det ingen
svårighet att tro på att vår Herre åt
gödkalv hos Abraham, tv han kom en
gång som Kristus och då åt han hos
många. Han besökte Sackéus och hade
fest i Jeriko och på andra håll, och
därför menar jag att han också kunde
komma till Abraham den där gången.
Jag tror inte heller att något barn
tar skada av Bibelns berättelse härom.
När det gäller objektivitet får läraren
vara försiktig, så att han inte heller
säger någonting som är negativt om
Bibeln, ty då har han ju felat på motsatt
sätt med tanke på vad som var avsikten
med läroplanen i fråga om objektivitet.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte lägga
mig i den teologiska diskussionen men
det var en sak i herr Nilssons i Agnäs
anförande som jag inte tycker skall
få stå utan kommentar, nämligen hänvisningen
till Holland och dess uppdelning
av skolorna.

Statsutskottets andra avdelning gjorde
en resa till Holland för ett par år
sedan för att studera dess yrkesskolväsen.
Vi kunde då konstatera att vi
visserligen har besvär att klara våra olika
linjer i skolorna men att det var
ingenting jämfört med holländarnas
problem som exempelvis har en katolsk,
en kalvinistisk och en neutral skola
för metallarbetare — och detsamma
gick igen inom varenda gren av yrkesutbildningen.
Detta var ett resultat av
holländarnas skolsystem som skall vara
religiöst neutralt på det sättet att
de som vill får starta skolor. De neutrala
skolorna utgör riktlinjen och de
två andra får lika mycket i statsbidrag
som de neutrala. Jag tror att ett sådant
parallellskolsystem vore den störs -

Meddelande ang. 1969 års remissdebatt
ta olycka som kunde hända vårt skolväsen.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har faktiskt också
själv en gång gjort en liten resa i Holland,
men framför allt har jag av intresse
sedan ett tjugotal år tillbaka följt
med och läst om skolorna i Holland.
Jag medger att det är svårare i Holland
till följd av att där finns både katolicism
och protestantism. Det har sagts
mig att den skola som startats från kristet
håll — om jag minns rätt är den en
nyare skapelse än den andra — har en
mycket stor elevtillströmning. Jag har
ingen känsla av att detta åstadkommit
förvirring på skolans område i Holland,
och därför hyser jag ingen fruktan för
en parallellskola i Sverige. Jag tänkte
emellertid inte att detta skulle gälla
alla ämnen utan på att vi på den tid
som annars skulle användas för ämnet
religionskunskap skulle få möjlighet
att undervisa de elever i kristendom
vilkas föräldrar och målsmän så
önskar. Vi skulle kunna börja med det.
Sedan kan det hända att det kunde bli
mera så småningom.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 10

Meddelande ang. 1969 års remissdebatt

Herr TALMANNEN yttrade:

1969 års remissdebatt avses skola ta
sin början onsdagen den 5 februari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

120 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Onsdagen den 4 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Revidering av läroplan för grundskolan,
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 179, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
revidering av läroplan för grundskolan,
i vad propositionen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner, samt andra
lagutskottets utlåtande nr 71 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44 nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr HAMR1N i Kalmar (fp), som yttrade: Herr

talman! I Kungl. Maj ds proposition
nr 129, angående revidering av
läroplan för grundskolan som vi nu
behandlar, föreslås bl. a. att riksdagen
måtte anta ett förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § skollagen. Ändringen
är föranledd av ett förslag att religionsundervisningen
i grundskolan skall benämnas
religionskunskap i stället för
kristendomskunskap.

I de likalydande motionerna I: 975
av herr Joel Sörenson och 11:1235 av
mig har vi yrkat att den föreslagna befrielsen
från religionsundervisningen
inte skall få meddelas. Som en följd
av Kungl. Maj ds proposition har det
nämligen föreslagits att 27 § skall ändras
så att befrielsemöjlighet i det fallet
föreligger. För några timmar sedan lyss -

nade jag på Joel Sörensons anförande
rörande tanken bakom motionerna, och
jag beklagar att jag inte kan tala med
samma skicklighet och inlevelse som
han då gjorde i första kammaren. Men
jag skall ändå försöka att efter bästa
förmåga anlägga de synpunkter på denna
fråga som jag finner vara bärande.

Allmänt synes mig idén om en objektiv
religionsundervisning ha godtagits.
Bakom denna grundsyn ligger ett
accepterande av föreställningen att det
verkar utvecklande på elevernas personlighet
och stärker deras demokratiska
värderingar att ha förtrogenhet
med de synsätt som är representerade
i religionerna. Den möjlighet till befrielse
från denna undervisning genom åberopande
av konfessionella skäl, vilken
för närvarande finns, berör elever från
judiska och romersk-katolska trossamfund.
Fn sådan befrielse från religionsundervisningen
innebär emellertid att
de berövas möjligheten til] personlig
mognad och en starkare känsla för den
demokratiska livsformen. Därmed skulle
också tanken bakom den objektiva religionsundervisningen
förfelas.

Det torde också bli allt svårare att
bibehålla befrielsemöjligheten, ju mer
integrationstanken slår igenom i läroplanens
utformning. Befriade elever kan
ju inte rimligen tänkas få lämna undervisningen
när de avsnitt i t. ex. historia
och samhällskunskap behandlas, vilka
belyser religionens roll inom den
mänskliga samlevnaden. Det mest riktiga
måste därför vara att slopa 27 §
skollagen.

Vi bör kunna skapa en för alla giltig
religionsundervisning. Därmed visas
respekt för religionens roll i det mänsk -

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

121

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

liga livet, och man undandrar inte vissa
elever den möjlighet till personlighetsutveckling
som förtrogenhet med religionens
värld erbjuder. Detta är tankarna
bakom den motion som vi har
väckt.

Det är en i viss mån kontroversiell
fråga som jag här ger mig in på. Nuvarande
bestämmelser ger vissa möjligheter
till befrielse från kristendomsundervisning,
men nu är avsikten att vi skall
införa en objektiv religionsundervisning
i läroplanen. Man skall lära sig religionens
roll i världen. Jag vet att det finns
religiösa grupper som protesterar mot
den objektiva religionsundervisningen;
debatten här i dag har visat det, senast
den replikväxling som ägde rum strax
innan vi bröt plenum för middagssuppehåll.
Enligt min mening och enligt herr
Joel Sörensons mening har man emellertid
fel på den punkten. Därmed är
ingalunda sagt att inte föräldrar och
kyrkosamfund har rätt att undervisa
sina barn i den religion som de anser
vara den riktiga. Den rätten sätter vi
icke i fråga.

Religionens betydelse i världen förr
och nu ingår i religionsundervisningen.
Om man inte tror på en objektiv religionsundervisning
leder det självfallet
fram till befrielsemöjligheten. Men den
som tror och hoppas på det omfattar
också säkerligen den tanke som ligger
bakom motionen. Detta framgår också
av departementschefens uttalande i
denna fråga men även av andra lagutskottet
som i utlåtande nr 71 har behandlat
ifrågavarande motion.

Departementschefen säger i denna
fråga följande: »Det har från flera håll
påtalats att den befrielsemöjlighet som
nu föreligger för vissa trosbekännare
kan bli illusorisk vid tillämpningen av
den nära samordning mellan olika orienteringsämnen
som arbetsområdesprincipen
innebär. Undervisningen i religionskunskap
skall utformas objektivt
och allsidigt samt innefatta också
undervisning om andra religioner än

den kristna. Jag räknar likväl med att
för vissa grupper av elever liksom i dag
kommer att resas krav på befrielse från
denna undervisning. Det bör vara möjligt
att finna praktiska lösningar som
tillgodoser dessa krav.» Utskottet ansluter
sig till detta uttalande.

Det är möjligt att departementschefen
har rätt — att man kan finna praktiska
lösningar som tillgodoser kraven på
befrielse. Jag är inte säker på att så
blir fallet, och jag är ännu mindre
övertygad om att den logiska konsekvensen
av att vi inför en objektiv religionsundervisning
i grundskolan blir
att befrielsemöjligheten bibehålls.

Jag kommer, herr talman, när andra
lagutskottets utlåtande nr 71 behandlas,
att yrka bifall till motionen.

Därefter anförde:

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
talade visserligen om andra lagutskottets
utlåtande, som det inte är min sak
att svara för. Men andra lagutskottet
har ju tagit konsekvenserna av överläggningarna
i statsutskottet. Vi ansåg att
det inte fanns någon anledning att ha
ett sammansatt utskott, utan det gick
att klara av behandlingen ändå.

Jag tror att detta är en mycket viktig
fråga, som måste följas med stor uppmärksamhet
och som kan komma att
vålla bekymmer. Vi har haft det mycket
enkelt här i landet genom att vi
har haft så enhetlig befolkning, inte
minst när det gäller religionen. Vi har
haft svårigheter ändå med olika åsikter
om kristendomsämnet i skolan.

Men det är ju ingenting, jämfört med
de svårigheter vi kan komma att få
med de stora invandrargrupper vi nu
har. Det är där vi fått en hel del av
våra katoliker, och vi har även fått
en hel del muhammedaner, som nog
kan komma att låta höra av sig i detta
sammanhang och som det naturligtvis
är ännu svårare att hänvisa till denna
allmänna religionsundervisning.

i 22

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

För min del tror jag att lösningen
blir att vi måste gå ytterligare ett steg
på vägen mot denna objektiva och integrerade
religionsundervisning. Det måste
i ännu högre grad bli en undervisning
om religionerna, och undervisningen
i religionerna får sedan varje
samfund för sig ha hand om. Jag kan
icke se någon annan lösning på problemet.

Den praktiska lösningen i det läge
vari vi nu befinner oss får väl närmast
bli att elever som tillhör dessa samfund
befrias från undervisningen under de
timmar som direkt ägnas åt bibelstudium,
som ju —- vilket vi tidigare diskuterade
— skall vara en väsentlig del
i religionsundervisningen. Där bör de
kunna bli befriade, men det går helt
enkelt inte att befria dem från undervisningen
under de timmar som är integrerade
i den allmänna undervisningen
och ligger i ett arbetsområde. Därvidlag
är det ju också —- som herr Hamrin
i Kalmar framhöll — fråga om religionens
ställning och inflytande när det
gäller olika samhällsangelägenheter och
olika historiska skeenden och där man
absolut inte kan finna anledning att
befria någon.

Men jag tror som sagt att problemet
kommer igen, och jag hoppas att det
då kan lösas i den anda som herr Hamrin
i Kalmar här gav uttryck åt. Jag
tror att vi har större möjligheter att
komma fram till vettiga lösningar på
den vägen än om vi följer de linjer
som vi tidigare i dag diskuterat.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Hemkunskapen har varit
föremål för debatt vid flera tillfällen
i dag, men en del av detta ämne
har inte berörts i nämnvärd utsträckning,
nämligen barnkunskapen. Det är
rätt märkligt, ty den är ganska viktig,
och den innehåller många väsentligheter.
Hemkunskapen för övrigt hänför
sig merendels till konsumentfrågorna.

Vi har i motionen 11:1241 särskilt

tryckt på barnkunskap. Utskottet avvisar
en utökning av denna undervisning
med hänvisning till att man inte kan
inkräkta på de två timmar som anslagits
till fritt valt arbete. Det kan jag
förstå, men det finns andra alternativ
när det gäller tidsutrymmet, om man
finner ämnet angeläget. Utan att förringa
värdet av de estetisk-praktiska
ämnena måste man fråga sig om timfördelningen
är rimlig. Det ser onekligen
underligt ut att musiken får 9
timmar, teckningen 11 och slöjden, som
innefattar textil-, trä- och metallslöjd,
16 timmar, medan hemkunskapen får
endast 41/2 och barnkunskapen V2 timme.
De båda hör ju ihop och har alltså
fått 5 timmar tillsammans.

Ämnet barnkunskap kan verka begränsat
och bagatellartat, men är avsett
att innehålla en rad väsentligheter
som rör den medmänskliga samlevnaden.
Jag skall be att få läsa innantill
i en PM med förslag som en av skolöverstyrelsens
pedagogiska arbetsgrupper
har utarbetat. Där anföres följande.

»Enligt mål och riktlinjer i läroplanen
för grundskolan s. 18 har anförts
att skolan skall förbereda eleverna för
deras liv som framtida familjebildare.
Genom nuvarande stora förskjutningar
nedåt i giftasåldern och det tidiga föräldraskapet
som innebär ansvar för
fostran och vård av barn är denna undervisning
angelägen för ungdomarna.
Ytterligare en motivering bör vara
skilsmässornas stora antal med åtföljande
psykiska, sociala och ekonomiska
konsekvenser. Vikten av upplysningsverksamhet
för blivande föräldrar, så
att de bättre skall kunna nå upp till de
krav som ställs på dem i dagens samhälle
framhålles starkt från olika håll.

För många blir emellertid detta den
enda gång som de kommer i kontakt
med detta ämne. På grund av ämnets
stora omfattning bör det vidgas både
timtals- och innehållsmässigt för att
kunna ge en fördjupad kunskap. Utöver

Onsdagen den 4 december 1968 em. Nr 41 123

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

den undervisning om socialekonomiska
problem som delges i samhällskunskap
och om konsument-, hem- och näringsfrågor
som förmedlas i hemkunskap är
tiden dessutom mogen att ge dagens elev
kunskap om familjebildningens etik.

Moment såsom:

1. Familjebegreppet i dagens samhälle.

2. Äktenskapsbildningens innebörd

— särskilt tidig sådan.

3. Familjens biologiska, emotionella
och fostrande funktioner.

4. Samlevnads- och samarbetsfrågor.

5. Förhållandet mellan olika generationer
har intimt samband och kan med
fördel integreras med ämnet barnkunskap.

Med speciell hänvisning till punkt 1

— --och vad som för övrigt här

framförts, är det vår förhoppning att vi
givit en fullgod motivering för ett utökat
timtal i åk 9 i ämnet barnkunskap
förslagsvis till totalt 2 veckotimmar.»

Jag tycker att detta är en utomordentlig
planering, och den stämmer ganska
väl med en motion som högerpartiet levererade
för tre år sedan och som fick
eu s. k. välvillig skrivning. Motionen gällde
just samlevnadsfrågorna inom familjen,
och på en fråga året därpå meddelade
dåvarande statsrådet Edenman att skolöverstyrelsen
arbetade med denna sak
och att man kunde räkna med ett gott
resultat i fråga om både plan och tid.
Skall nu detta vara resultatet — en halv
timme i nionde årskursen — är det
verkligen klent. Man måste fråga sig
hur långt det skall gå med upplösningen
och virrigheten på samlevnadens
fält för att skolan, som ändå menar sig
vilja ge en social fostran, skall gripa in
på ett helhjärtat sätt.

I det sammanhanget, herr talman, betjag
att få yrka bifall till reservationen
nr 3.

Sedan ett par ord om bytet av ämnesbenämning
från kristendom till religionskunskap.
Denna sak ingår i motionen
nr 1242 som jag framfört i denna

kammare. Jag vidhåller mitt yrkande
i denna motion. Jag tycker att reformen
är onödig. Det torde väl vara naturligt
för många av oss, som på alla sätt vill
slå vakt om de livsvärden som studiet
av kristendomen skänker, att vi också
vill slå vakt om det kristna namnet.

Utskottet anger att det väsentliga är
ämnesinnehållet, vilket kommer till uttryck
i läroplanen; namnet spelar därvid
mindre roll. Vi har hört detta flera
gånger, och det är naturligtvis sant.
Men namnet är i sig viktigt nog. Namnet
är dock en garanti för att man inte
stoppar in vad som helst under ämnesrubriken.

Det finns något som heter »språkets
makt över tanken», och den makten
kommer säkert också till synes i fortsättningen,
när det nu blir religionskunskap
i stället för kristendomskunskap.

Religionskunskapen betonar på intet
sätt att kristendomen skall utgöra det
centrala studiet. Nu säger man att man
accepterar detta under förutsättning
att man får behålla den nuvarande läroplanen
med tyngdpunkten på kristendomen.

Detta är naturligtvis i sin ordning i
dag, men jag är ganska övertygad, mina
damer och herrar, om att den tid inte
är så avlägsen, då man säger att ett
ämne som religionskunskap rimligen
kräver eu annan fördelning av studiematerialet
om de olika religionerna.
Det blir en utveckling stegvis, som är
allvarlig. Det kan väl också vara en
frestelse för den, som undervisar i religionskunskap,
att accentuera de skilda
momenten olika och därvid referera till
allt som är sagt om pluralismen i samhället,
vilken trots allt i mycket är en
chimär; propagandan därom är i hög
grad överdimensionerad.

På flera punkter har vi under senare
år märkt en ideologisk glidning. Den
kristna fostran bogseras sakta men
säkert ut ur våra samhällsinstitutioner;
det skall man enligt min mening ha
klart för sig. När det gäller skolan kan

124 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

man i sammanhanget peka för det första
på det krympande timantalet för
kristendomsundervisningen, för det
andra på morgonbönen som har blivit
morgonsamling och för det tredje på
kristendomskunskapen som nu skall
bli religionskunskap.

Men, kan det invändas, kräver inte
den objektiva undervisningen — som
vi alla är med om — just en sådan utveckling?
Skolan måste ju vara strikt
indifferent och neutral i religiöst avseende
för att kunna vara hederligt objektiv.
Det är emellertid inte bara neutralitetens
princip, som vår skola har
att ta hänsyn till, utan också demokratins
princip. Det finns tvivelsutan en
stor majoritet i landet som vill ha kristen
fostran också genom skolans medverkan.
Följer man en sådan folkvilja,
behöver det inte innebära att man på
något som helst sätt nonchalerar minoriteter.
Dessa skall givetvis beredas
full möjlighet att bestämma över sitt
och sina och visas all möjlig hänsyn.

I skolberedningens betänkande, som
låg till grund för 1962 års skolpolitiska
beslut, anfördes att den kristna religionen
utgör en väsentlig del av grundvalen
för de etiska och sociala värderingar
varpå vårt samhälle och vår samlevnad
bygger. Det framhölls vidare att
undervisningen bör omfatta kristen
trosuppfattning och etik och att kristendomen
kan förmedla normer och
livsideal, som är av betydelse för elevernas
personliga utveckling och som
fostrar till sanningssökande och livsallvar.
Skolberedningen konstaterar vidare,
att skolans religionsundervisning
i vår kulturmiljö i första hand måste
vara en undervisning om kristendomen.
I skolöverstyrelsens föreliggande
förslag fastslås att detta konstaterande
alltjämt äger giltighet.

Jag tycker att de här anförda orden
ur skolberedningens betänkande är
starka argument för en oförändrad ämnesbeteckning.

På namnfrågan bör man väl också

anlägga en pedagogisk aspekt. Pedagogiskt
sett är det väl rimligt att börja
med det mest närstående, den religiösa
miljö och verklighet som eleven har beröring
med, för att sedan vidga perspektivet
och få in hela floran av religioner
och livsåskådningar. Det är ju en pedagogisk
princip som tillämpas i andra
ämnen. Man börjar med hembygdskunskapen
och inte med Sibiriens geografi.
Den principen borde kunna komma
till uttryck i den aktuella ämnesbenämningen.

.lag vet att man i namnfrågan kan anföra
utländska förebilder, men detta är
i och för sig inget sakargument.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till motionen nr 1:980
och II: 1242.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig till att börja
med på andra lagutskottets vägnar få
apostrofera ett par yrkanden som nyss
har ställts av herr Hamrin i Kalmar och
herr Werner. Det gäller först andra lagutskottets
behandling av den motion
som har inlämnats av herr Hamrin i
Kalmar i denna kammare och av herr
Sörenson i första kammaren, vilken
avser inte befrielse från deltagande i
religionsundervisning utan motsatsen,
d. v. s. ett understrykande av att den
objektiva undervisningen onödiggör sådan
befrielse. Den har nyss kommenterats
av herr Hamrin i Kalmar.

Låt mig klart och obetingat säga att
jag anser motionärernas framställning i
detta stycke synnerligen betydelsefull.
Jag delar också fröken Gunnel Olssons
mening och förhoppning att denna befrielsemöjlighet
en dag skall visa sig
onödig.

I dagens läge har emellertid andra
lagutskottet ansett sig böra avstyrka motionen,
och jag har i utskottet biträtt
det avstyrkandet. Det betyder sålunda
att jag har stora sympatier för motionen
men att vi i dagens läge inte finner det
möjligt att genomföra dess önskemål.

Nr 41 125

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Frågan avser hur man skall lösa konflikten
mellan å ena sidan objektiv religionsundervisning,
som är avsedd för
alla och så upplagd att den bör kunna
accepteras av alla föräldrar och av eleverna,
samt å andra sidan det subjektiva
kravet på befrielse från denna undervisning.
Motionärerna menar att respekten
för och karaktären av den objektiva
undervisningen gör att befrielse
är omotiverad. Jag ger den som
sagt rätt, i princip. Det kommer säkerligen
en dag att vara det enda riktiga,
men det tillkommer ett par synpunkter
vilka har varit bestämmande för utskottets
förslag till riksdagen. Det finns
ju alltjämt här i vårt land vissa religiösa
minoriteter som önskar en möjlighet till
befrielse. Jag använder ordet »möjlighet»
till befrielse, ty jag är inte alldeles
säker på att den kommer att utnyttjas
i synnerligt många fall. Jag har mig
bekant att direkta underhandlingar pågår
i detta avseende just för att underlätta
en mycket mera tillfredsställande
lösning.

Naturligtvis är det önskvärt att alla
barn kan delta i den undervisning vi
bjuder. Nu är det emellertid ett faktum
att utbildningsministern i propositionen
har öppnat en dörr till befrielse;
och i det läget, herr talman, skulle det
kunna tolkas som bristande liberalitet
och generositet att vägra dem rätten till
befrielse som ännu önskar den. Utskottet
anser sålunda, som vi har skrivit, att
praktiska och psykologiska skäl talar
för att man inte nu avskaffar möjligheten
till befrielse från deltagande i skolans
religionsundervisning.

Med den motiveringen vill jag i korthet,
herr talman, yrka bifall till andra
lagutskottets hemställan i utlåtande nr
71.

Vidare vill jag något litet belysa den
fråga som herr Werner tog upp och
som avser statsutskottets utlåtande nr
179 men som vad lagtexten beträffar
också har behandlats av andra lagutskottet.

I propositionen om den nya grundskolan
föreslås att det gamla kristendomsämnet
hädanefter skall kallas religionskunskap.
Det förhållandet att det
nu, trots att det finns motioner i ärendet,
inte föreligger några utskottsreservationer
tolkar jag som ett mycket starkt
argument för att det är en välbetänkt
åtgärd vi vidtar, när vi gör denna
namnändring även på grundskolans område.

Själv var jag anhängare av den linje
som de båda utskotten nu stannat inför
redan då gymnasiereformen genomfördes.
Mitt skäl var den gången
rätt och slätt själva verklighetskriteriet
i fråga om ämnesbenämningen. Det
är ju religionskunskap det är fråga om.
Detta har också erkänts av herr Werner.
Vi är överens både med motionärerna
och med dem som i övrigt talat
för denna synpunkt om att kristendomskunskapen
har en prioritetsställning.
Detta har också understrukits av båda
utskotten. Vi har anledning att klart
och konsekvent poängtera detta, eftersom
det finns folk som menar att det
smäller ungefär lika högt om barnen
får göra bekantskap med kristendomen
eller med exempelvis buddismen. Kristendomen
har verkligen en förträdesrätt.
Men skolschemat upptar en viss
undervisning också i främmande religionsurkunder,
vilket är helt i sin
ordning.

Undervisningen omfattar främmande
religioners urkunder och tankevärld.
Då bör det också heta religionskunskap.
Man kan kalla undervisning såväl om
kristendom som om främmande religioner
för religionskunskap, men det
är inte riktigt adekvat att kalla undervisningen
i muhammedanism för kristendom.

Detta är för mig inte någon religiös
fråga utan rätt och slätt en fråga om
korrekt varubeteckning. Att vi bör ägna
mer tid åt den religionsform som skapat
västerlandets kultur och skänkt oss
grundvalarna för demokratins grund -

126 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering- av läroplan för grundskolan,

värdering och frihetskamp för att inte
tala om dess frälsningsförkunnelse —-en sådan ingår i alla religioner och bör
också meddelas — ligger i öppen dag.
Men vi skapar respekt, synes det mig,
även för kristendomsämnet om vi använder
en korrekt namngivning åt det
övergripande ämnesområdet. Det är fråga
om religionsundervisning, och det
bör också heta så.

Den som fruktar att kristendomen
skall förlora sin identitet genom att integreras
under det större ämnesbegreppet
har säkerligen undervärderat kristendomens
livskraft; den förlorar inte
på en jämförelse. Genom den växande
resetrafiken ute i världen kommer allt
fler i praktisk kontakt med de länder
och kulturer som utformats av de utomkristna
religionerna. Man behöver inte
kränka någon religionsform genom det
sakliga konstaterandet att en tusenårig
kristedom skapat en annan kulturmiljö,
en annan ekonomisk utveckling och
en annan social ansvarskänsla än tusen
års muhammedanism, buddism eller
konfutsianism. Därför tar vi utan fruktan
det övergripande namnet religionskunskap.
Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Till sist, herr talman: Tillsammans
med herr Sörenson i första kammaren
är jag ansvarig för ett motionspar som
behandlas i statsutskottets utlåtande nr
179. Jag använder tillfället att samtidigt
fälla ett gott ord för dessa motioner.
De syftar till fördjupandet av
grundskolans undervisning i vad man,
kanske litet anspråksfullt, skulle kunna
kalla fostran till världsmedborgarskap.
Förslaget har en klart etisk klangbotten.
Det är i det avseendet släkt med
motiveringen för religionsundervisning,
och vad debatten kring den senare
beträffar kan jag nöja mig med att
helhjärtat instämma i bl. a. herr Nelanders
och herr Källstads anföranden.

Religionsundervisningen syftar till
att ge eleverna material till utformning
av en livsåskådning. Vad herr Sörenson

m. m.

och jag syftar till i våra motioner är
en motsvarande fostran till en demokratisk
samhällsåskådning.

I dagens läge räcker det inte, ärade
kammarledamöter, med enbart nationella
aspekter på begreppet samhällsåskådning.
Vi lever i ett världssamhälle.
Vad vi syftar till är som sagt ett
ökat understrykande av fostran till
världsmedborgarskap.

Kungl. Maj:t anger i proposition nr
129 målsättningen på den punkten med
orden: »Eleverna skall själva söka sig
fram till en samhällsåskådning.» Det är
gott och väl, och det hälsas med tillfredsställelse.
Men eleverna måste ju
ha en betydande hjälp med saklig information
för att nå fram till en sådan
samhällsåskådning, en objektiv,
sakligt riktig, demokratiskt inspirerad
undervisning som hjälper dem att förstå
den värld i vilken de lever och som
gör det lättare för dem att motstå kvasibetonade
och odemokratiska lösningar
av världsproblemen. Det är i västerlandets
kulturvärld en fråga av djupt
etisk för att inte säga kristlig-social
innebörd. Det intressanta är nu, herr
talman, att en undervisning av det slaget
i hög grad har ungdomens öra. En
stor del av vår ungdom, som ingalunda
enbart består av »yrkesprotestanter»,
har en oerhört stark världstillvändhet
när det gäller de internationella problemen.
Man känner, intuitivt kanske mer
än kunskapsmässigt, att nationell isolering
och nationell själviskhet definitivt
hör till det förflutna. Vi måste
lära oss att leva tillsammans eller att
inte leva alls.

Det gäller sålunda att ytterligare accentuera
det som i motionen uttryckes
med orden »de ekonomiska, sociala och
mänskliga relationerna mellan rika och
fattiga länder, miljöförstöringsproblematiken»
— observera i det fallet vad
som på svenskt initiativ i går enhälligt
beslutades av Förenta Nationerna
— »och användningen av tillgängliga
resurser av skilda slag».

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 127

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Det står vidare i motionen, att det
gäller att i ungdomens undervisning
bygga in fostran till världsmedborgarskap
med en sakrik information om
den värld vi lever i och den värld som
eleverna har att ta ansvar för. Det
finns ett rikt material för en sådan utbyggd
internationellt betonad samhällsundervisning.
Jag behöver bara erinra
om tre betydelsefulla ämnesområden,
nämnda i historiskt kronologisk
ordning: den kristna missionens historia
fram till i dag, Förenta Nationernas
historia och program för en fredlig
världsutveckling och u-landsproblematiken.

Tidens knapphet förbjuder mig att gå
in på detaljer — jag tror inte heller att
det behövs i denna församling. Hur
har nu statsutskottet behandlat denna
motion? Utskottet anför följande: »Motionärerna
önskar ett riksdagsbeslut om
att det åsyftade lärostoffet på lämpligt
sätt skall beredas utrymme i undervisningen.
Utskottet har förståelse för motionärernas
synpunkter men finner
knappast något beslut av riksdagen erforderligt
i denna fråga eftersom undervisningen
i bl. a. orienteringsämnena,
med den uppläggning överstyrelsen
tänkt sig, torde komma att motsvara de
angivna önskemålen.»

Utskottet menar alltså att motionärernas
önskemål kan tillgodoses inom
undervisningsplanens ram. Det är möjligt.
Det är glädjande, om denna tolkning
är riktig. Jag kan medge att tolkningen
är mera sannolik efter utskottets
positiva rekommendation av motionens
syftemål. Icke desto mindre,
herr talman, vill jag i klarhetens intresse
yrka bifall till motionen II: 1236,
så mycket mer som detta yrkande också
från annat håll framställts under debatten.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till andra lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 71.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors säger
att den nuvarande ämnesbenämningen
inte är relevant, inte är adekvat.
Men ett ämne som till den grad — vilket
skolberedningens utlåtande från år
1962 ger vid handen — skall fyllas
med kristet stoff bör verkligen behålla
namnet kristendomskunskap, om
man nu menar vad man skriver i yttrandet.

För övrigt, herr Rimmerfors, vilken
ämnesbeteckning är adekvat? Är »biologi»
det, ett ämne som inrymmer en
mängd stoff som går utöver de biologiska
funktionerna? År »filosofi» en
adekvat benämning på det lärostoff
som täckes in under det begreppet? Eller
är »gymnastik» en adekvat ämnesbeteckning? Religionskunskapen

skall alltså ha
sitt kristna innehåll; ämnet skall heta
»religionskunskap» också på lågstadiet
— i den gamla småskolan alltså. Där
borde väl beteckningen »kristendomskunskap»
vara adekvat. Jag antar nämligen
att vi skall börja med de bibliska
berättelserna och Jesus och inte börja
med att berätta om Muhammed,
Rudda, Konfutse o. s. v. På det stadiet
kan jag sannerligen inte finna någon
relevans mellan ämnesbeteckningen
»religionskunskap» och ämnesinnehållet.

Herr Rimmerfors säger vidare, att
den som fruktar att det skall gå illa
med denna reform undervärderar kristendomens
livskraft. Det är självklart
att kristendomen har sin livskraft, men
med det argumentet kunde vi stryka
kristendomsämnet från skolschemat;
kristendomen skulle klara sig i alla fall.
Men för vår egen skull skall vi inte
avhända oss närheten till källan.

Ingen har reserverat sig, säger herr
Rimmerfors. Nej, det kan slumpa sig
så ibland; det kan vara tillfälligheter
som spelar in i sådana sammanhang!
Men jag vet att motionen har sympatier
i kammaren och kanske ännu mer

128

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

utanför kammaren — jag är inte övertygad
om att vi kammarledamöter alltid
så helt riktigt avspeglar uppfattningen
hos det svenska folket.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att vika från min ståndpunkt.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Werner säger att
det är tillbörligt att kalla ämnet kristendomskunskap,
eftersom ämnet »till den
grad» innehåller kristendom. Han och
jag är ense om att det är värdefullt och
tacknämligt att den delen överväger,
men ingen av oss kan förneka att ämnet
innehåller flera element. Rubriken
bör täcka hela innehållet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Även jag skulle vilja beröra
ämnet religionskunskap, då närmast
ur religionsfrihetssynpunkt, och
göra några reflexioner med anledning
av de föreliggande propositionerna.

Det är klart att det när det gäller undervisningen
i religionerna är fråga om
kunskapsförmedling; läraren skall förmedla
ett kvantum kunskap till eleverna.
Därom är säkert alla eniga. Därutöver
kan ämnet rymma också en undervisning
som är konfessionsbunden och
som ingår i en viss kyrkas eller en viss
trosåskådnings undervisning.

Denna fråga har lösts olika på olika
håll ute i världen. Den diskussion vi har
haft här i Sverige och som tidigare varit
mycket hetare än den varit i dag har
också förts i de olika kulturstaterna och
lett till olika resultat. I Norge t. ex. ingår
skolornas kristendomsundervisning
som en del av kyrkans dopundervisning.
I Amerika är det helt annorlunda. USA:s
befolkning sammansattes av människor
från olika håll i världen, och det blev
därför naturligt att inte ha någon religionsundervisning
alls i skolorna och
att inte heller bekänna sig till någon
bestämd religion i det offentliga livet.

Detta är mycket starkt inskrivet i

konstitutionen och har föranlett många
utslag i Amerikas högsta domstol, som
har inneburit att det icke får förekomma
någon religionsundervisning i skolorna.
Man har då löst frågan på det sättet,
att vissa timmar har lagts fria, och
så har de olika samfunden fått lösa frågan
om religionsundervisning. I andra
stater — såsom i Norge, som jag nämnde
— har undervisningen bundits vid
den lutherska tron. I de flesta stater i
Europa har man, som tidigare har sagts,
byggt olika skolor. Jag har en erfarenhet
av den här saken från England. År
1953 bodde jag ett par månader i Cotswold.
I en liten by där fanns tre skolor,
en som skulle betecknas som statlig, en
katolsk och en tredje skola av experimentkaraktär
som ägdes av ett annat
samfund. Man hade alltså i denna lilla
by alt välja på tre olika skolor. Vi har
nämnt Holland, och vi kunde gå vidare
till Frankrike och där finna samma
mönster.

Överallt har skolan en religionsundervisning
som är bunden vid en viss trosåskådning,
en viss bekännelse. Man kan
alltså lösa denna fråga på flera sätt, men
den lösning som vi har valt i Sverige
är såvitt jag kan förstå unik. Det har
visat sig och kommer säkert att visa sig
vara den bästa lösningen, vilket naturligtvis
också beror på — som Gunnel
Olsson sade — att vi har haft ett ganska
enhetligt samhälle med enhetlig tro,
även om vi har haft en s. k. statskyrka
och olika fria samfund.

Om man binder undervisningen vid
en viss tro, måste konsekvensen bli antingen
att man har andra skolor att välja
på eller också att man lämnar befrielse
från undervisningen i religionsämnet.
Detta får då inte gälla bara eleverna
utan självfallet också lärarna. Vi
har som sagt inte velat gå den vägen,
utan vi har en obligatorisk undervisning,
som skall vara saklig och objektiv.

Vi har dock i skollagen en befrielseparagraf,
som har apostroferats här tidigare,
för två grupper av bekännare,

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 129

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

nämligen mosaiska och romersk-katolska.
Det krävs av dem att de har särskild
undervisning. Det har nu sagts
i en motion av herrar Sörenson och
Hamrin i Kalmar att man borde upphäva
denna befrielseparagraf av den
anledningen att det skall vara en objektiv,
saklig undervisning. Jag måste
säga att när man väljer den väg som
vi har valt i Sverige är detta den riktiga
konsekvensen. Om man medger
befrielse har man ju därmed nästan
också sagt att undervisningen icke är
objektiv på ett sätt som skulle innebära,
att dessa föräldrar kan skicka
sina barn till denna undervisning i
skolorna.

Detta problem kan bli besvärligare
framöver med tanke på invandringen.
Vi har för närvarande troligtvis omkring
90 000 romersk-katolska bekännare
här i landet, vi har ungefär 25 000
grekisk-ortodoxa bekännare, och vi har
också andra trosbekännare. Men det är
hittills endast fråga om dessa två förut
nämnda grupper som skall kunna få
befrielse. Det är klart att det är mera
känsligt för dessa trosbekännare, därför
att de kräver mer av sin skola i religiöst
hänseende än vi andra. Vad beträffar
katolska trosbekännare vet vi, att det
inte bara är undervisningen i religionen
som skall vara katolsk utan att hela skolan
skall präglas av den katolska tron.
Därför hävdar de ju också starkt att de
vill ha särskilda skolor. Även i fråga om
mosaiska trosbekännare har vi samma
problematik.

Jag hoppas för min del att utvecklingen
skall gå i den riktningen, att också
trosbekännare av dessa båda kategorier
och eventuellt andra, för vilka det
kan bli aktuellt, kan delta i den religionsundervisning
som vi f. n. har och
som vi i fortsättningen kommer att behålla
i våra skolor.

•Tåg tror att namnändringen kan ha
er* viss betydelse i detta avseende. Jag
har emellertid aldrig tillmätt den frågan
någon större betydelse. Jag kan inte

förstå de animerade diskussioner som
har förts därvidlag. Jag tycker också
att det är adekvat att kalla det religionsundervisning.
Jag tror emellertid att det
framöver kan ha sin betydelse för anhängare
av främmande kristna och ickekristna
religioner som kommer till vårt
land, att man på något sätt markerar att
det här icke är fråga enbart om kristendomsundervisning.
Jag vill tillägga
att det givetvis måste vara så, att kristen
domsundervisningen intar den största
och främsta delen av religionsundervisningen
helt enkelt beroende på att
vi lever i ett land, där kristendomen har
betytt så fantastiskt mycket.

Med dessa motiveringar skulle jag alltså
komma fram till att här yrka bifall
till de likalydande motionerna av herr
Sörenson och herr Hamrin. Jag har
emellertid lyssnat till debatten i bl. a.
andra lagutskottet, och jag tror att man
gör klokt i att låta frågan mogna fram.
Jag hoppas att vi så småningom och
utan alltför stora och uppslitande strider
och utan att bli ansedda som icke
tillräckligt generösa mot främmande
trosbekännare — ty den stämpeln kan
vi tyvärr få på oss — skall kunna komma
dithän att det icke behövs någon befrielseparagraf.

Jag har tidigare framhållit att detta
är en mycket viktig fråga för inånga
människor. Det gäller naturligtvis inte
bara de mosaiska, romersk-katolska,
grekisk-ortodoxa, muhammedanska och
andra bekännare av en »främmande
tro», utan det kan också gälla människor
med så att säga vanlig svensk kristen
uppfattning som vill ha egen undervisning.
Om vi håller fast vid att undervisningen
skall vara objektiv kan man
naturligtvis tänka sig — jag hoppas också
att detta skall bli möjligt — att samfunden
vid sidan av denna objektiva
undervisning skall kunna meddela en
konfessionsbunden undervisning i kristendom
eller någon annan religion i
egen regi. För min del har jag inte någonting
emot att den undervisningen

0 -— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 41

130

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan,

bestrids med statsbidrag, exempelvis på
ungefär samma sätt som då det utgår
statsbidrag till fritidsgrupper eller studiecirklar.
Jag tror faktiskt att detta
framdeles blir lösningen på frågan.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att jag tycker det är underbart att
vi nu har kommit in i en lugnare atmosfär
när vi diskuterar religions- och
kristendomskunskap i våra skolor. Den
tidigare heta diskussionen har faktiskt
hindrat en pedagogisk utveckling, och
undervisningen har riskerat att bli museal,
vilket väl är något av det värsta
som kan hända med ett ämne som skall
vara levande och innehållsrikt och som
enligt läroplanen syftar till att hjälpa
eleverna fram till en livsåskådning.

Jag vet att skolöverstyrelsen och departementet
har medverkat till den lugnare
och mera positiva atmosfär som nu
råder och som jag hälsar med stor tillfredsställelse.
Man kan också säga att
det på samfundssidan nu har skett en
tillnyktring. Man har där förstått att vi
lever i ett pluralistiskt samhälle, där
inte bara svenska kyrkan eller frikyrkorna
är ensambestämmande i de religiösa
frågorna.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet nu
för att anföra några synpunkter på den
av mig väckta motionen 11:1274, som
främst syftar till att morgonsamlingarna
skall sammanläggas till färre och längre
samlingsstunder i grundskolan. Det har
man kunnat göra i gymnasiet och fackskolan
sedan 1966 och även på grundskolans
högstadium om detta varit integrerat
med gymnasium och fackskola.

Det kan mot denna bakgrund synas
som om det inte är någon större fråga.
Personligen upplever jag det emellertid
som en mycket stark begränsning att
grundskolans högstadium i detta avseende
inte skall ha samma möjligheter
som övriga skolformer. Speciellt med
tanke på den av utbildningsministern
nu framlagda propositionen enligt vil -

m. m.

ken skoldemokratin skall fördjupas och
eleverna ges möjlighet till medverkan
på ett bredare område inom skolan än
tidigare.

Det kan kanske synes onödigt att jag
begärt ordet med hänsyn till att min
motion fått en välvillig skrivning av
statsutskottet. Jag är emellertid inte riktigt
säker på att utskottet bedömt frågan
på rätt sätt. När jag funderade över denna
angelägenhet innan motionen skrevs
fick jag nämligen det intrycket, att det
var synnerligen tvivelaktigt huruvida
skolöverstyrelsen med de regler som nu
gäller skulle kunna genomföra mitt förslag.

Statsutskottet skriver på s. 7 i sitt utlåtande
bl. a. följande: »Det är enligt
utskottets mening inte uteslutet att man
genom en dylik ändring i skolstadgan
skulle ge skolledningarna en värdefull
möjlighet att variera morgonsamlingarnas
form och innehåll. Uppslaget synes
därför böra uppmärksammas av skolöverstyrelsen.
» Utskottet utgår slutligen
från att riksdagen inte behöver göra något
särskilt uttalande för att motionärernas
önskan skall kunna tillgodoses.

Jag hoppas att utskottets uppfattning
är riktig och att skolöverstyrelsen därför
vill och bestämmer sig för att genomföra
vårt förslag. Jag är ganska
övertygad om att man på många håll i
vårt land inom grundskolans högstadium
dagligen vidtar sådana åtgärder
utan stöd av nu gällande bestämmelser.
Jag frågar mig också varför inte
skolöverstyrelsen redan nu kunnat utnyttja
den möjligheten som enligt statsutskottets
bedömning finns i det här
sammanhanget och tidigare rättat till
förhållandet.

Jag hoppas alltså att statsutskottet
skall få rätt däri att något särskilt uttalande
från riksdagen inte behövs i denna
fråga utan att vi ändå ganska snabbt
skall kunna få de föreslagna anordningarna
genomförda, som skulle gagna samarbetssträvandena
inom grundskolan.
Därför har jag, herr talman, inte något

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

131

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

yrkande, utan har bara velat uttala en
förhoppning att denna sak kommer att
rättas till.

Sedan skulle jag, herr talman, helt
kort vilja säga några ord om allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 44
och den debatt som har förts omkring
det.

Herr Johansson i Skärstad påstod —
jag fattade det i varje fall som ett påstående
— att kristendomsundervisningen
eller religionsundervisningen, vad man
nu skall kalla det, inte är baserad på
Bibelns budskap. Jag måste säga att det
uttalandet gjorde mig mäkta förvånad.
Enligt min uppfattning är kristendomsundervisningen
baserad på Bibelns budskap,
även om man inte använder de
gamla benämningar som återfinns på en
del ställen i Bibeln.

Herr Nilsson i Agnäs talade om behovet
av ett slags regler för etiken, en
codex ethicus. Han räknade därvid upp
en rad synpunkter i allmänna beredningsutskottets
skrivning som han var
nöjd med, men han glömde bort det väsentliga,
det som vi betonade mycket
starkt under arbetet i utskottet. På s. 8
1 utskottets utlåtande återges några rader
ur Mål och riktningar i läroplanen
för grundskolan. Jag skall tillåta mig
att citera detta uttalande eftersom det
mte är så långt: »Skolans sociala fostran
skall därför grundlägga och vidareutveckla
sådana egenskaper hos eleverna,
som i en tid av stark utveckling kan
Bära upp och förstärka demokratins
Principer om tolerans, samverkan och
likaberättigande mellan kön, nationer
°ch folkgrupper. Att väcka respekt för
sanning och rätt, för människans egenvärde,
för människolivets okränkbarhet
°ch därmed för rätten till personlig integritet
är en huvuduppgift också för
^n sociala fostran som skolans verks
am het skall omfatta.» Vidare sägs det
några ord om det betydelsefulla i eleernas
fostran till hjälpsamhet mot varandra.

vi skulle kunna förverkliga vad

som sägs i dessa rader, vilka redan finns
som målsättning för skolarbetet, då har
vi kommit ganska långt. Därefter skulle
man från riksdagens sida kunna vidareutveckla
tankegångarna.

Jag skall senare, herr talman, återkomma
med mitt yrkande beträffande
allmänna beredningsutskottets utlåtande.
Däremot har jag intet yrkande när
det gäller min egen motion och statsutskottets
utlåtande.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara tillrättalägga
ett missförstånd. Utskottet menar
inte med sin skrivning att skolöverstyrelsen
skall ändra på skolstadgan i
detta fall — det kan inte skolöverstyrelsen
göra. Men skolöverstyrelsen bör,
med de kontakter den har med skolorna,
kunna titta på saken.

Och om skolöverstyrelsen finner att
det är önskvärt med en ändring — vilket
vi tror att det är — skall skolöverstyrelsen
ta initiativ till ändringen. Får
Kungl. Maj :t en sådan framställning
från skolöverstyrelsen, med den uppbackning
av riksdagen som här föreligger,
så är det nog ingen risk för att
ändringen inte blir genomförd.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Wiklund i Härnösand
har antagligen inte lyssnat riktigt
till mitt anförande. Jag har aldrig
sagt att den undervisning som bedrivs
i skolorna inte skulle vara baserad på
bibelordet. Men vad vi reagerar mot är
den behandling bibelordet har fått i
många av de läroböcker som används.
Det är ganska svårt att känna igen
Bibelns budskap i dessa böcker.

Herr WIKLUND i Härnösand (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om det är som fröken
Olsson säger, att det inte rör sig om
någon anvisning att ändra stadgan, så
blir det hela ännu mer förvånande. Det

132 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan,

innebär ju att skolöverstyrelsen haft
möjlighet att begära ändring av skolstadgan
men inte utnyttjat möjligheten.
Redan i dagens läge kan gymnasier och
fackskolor, som är integrerade med
grundskolans högstadium, göra antalet
morgonsamlingar färre samt längre och
meningsfullare. Men där grundskolan
ensam verkar utanför gymnasie- och
fackskoleområdet finns inte samma
möjlighet. Man måste alltså här gå utanför
de nuvarande bestämmelserna om
man vill ändra antalet morgonsamlingar.

När det gäller bibelord och Bibelns
budskap vet jag inte, herr Johansson
i Skärstad, om det är någon skillnad i
bedömningen. Men herr Johansson i
Skärstad sade i sitt första inlägg, att
han inte tyckte att det i religionsundervisningen
fanns något budskap ur
Bibeln, och det var detta jag reagerade
mot.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förnekar detta. Jag
har aldrig sagt det som herr Wiklund
i Härnösand påstår att jag sagt, utan
jag har reagerat mot den behandling
som bibelordet fått i vissa läroböcker.
Jag har ansett att det vore bäst, om
vi kunde ge eleverna budskapet direkt
från Bibeln som är huvudlärobok, eftersom
det föreligger så delade meningar
och olikartade framställningssätt när
det gäller att ge eleverna Bibelns budskap.

Herr WIKLUND i Härnösand (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är inte så övertygad
om riktigheten i det som herr
Johansson i Skärstad senast anförde.
Jag är inte säker på att speciellt lågstadiets
elever förstår mycket om man
läser direkt ur Bibeln. Bibelorden bör
nog moderniseras och omformas, så
att eleverna kan uppfatta innebörden i
dem.

i. m.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Debatten förefaller kanske
något förvirrad i detta skede, eftersom
vi tar upp så många detaljer och
inte gör det i ett sammanhang. Jag vill
för min del återvända till en fråga som
tidigare berörts, nämligen hur man
lämpligen skall anpassa den nya studieordningen
för grundskolan till de
praktiskt lagda elevernas behov och
lösa de problem som har gällt för de
nu praktiskt inriktade klasserna. Vi vet
att en del av eleverna där tillhör de dåligt
skolmotiverade eller, som man också
kallat dem, de svagpresterande eleverna.

Jag hör till dem som inte önskar
några specialklasser i onödan. En sammanhållen
studiegång utan linjedelning
ens i årskurs 9 och med klasser där
de praktiskt inriktade eleverna kan vara
med är enligt min mening det helt riktiga.
Men det är också nödvändigt att
man inrättar sig så, att dessa elever
kan göra sig gällande och få ut vad de
bör få ut av skolarbetet. Jag har kännedom
om dessa problem genom erfarenheter
som jag vunnit i min tidigare
egenskap av ledamot i både skolstyrelse
och barnavårdsnämnd. Jag vet
hur olämpligt det kan vara att inrätta
särskilda grupper för svagbegåvade och
socialt belastade elever.

Samtidigt vet jag att det är nödvändigt
att göra alla möjliga extra arrangemang
inom skolans ram för de elever
som är litet udda. Ju mindre bunden av
former och föreskrifter man är, desto
bättre är det många gånger. Vidare
hänger det som alltid på personen;
vissa lärare klarar dessa problem, andra
gör det inte. Därför gäller det att
ha en skolorganisation som för elevernas
del kan utnyttja de tillgångar man
har i form av t. ex. olika slag av lärare.
Men man skall också ha så stor rörelsefrihet
att en aktiv och initiativrik
skolstyrelse kan vidta lämpliga arrangemang.

Den diskussion som har föregått riks -

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 133

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

dagens behandling av detta ärende
tycks mig visa att olika personer inom
skolans värld som kämpat med dessa
problem är ängsliga för att denna skolreform
skall försvåra arbetet bland de
udda eleverna. De har ansett att klasserna
med praktiska ämnen varit räddningen.
Möjligheten att där t. ex. arbeta
med mindre grupper har lärarna uppfattat
som något mycket positivt. Nu
föreställer man sig att den möjligheten
inte längre skall finnas.

Då jag ansåg att utskottsutlåtandet
var alltför knapphändigt på den här
punkten, så ville jag genom en blank reservation
ta tillfället i akt att få problemen
bättre belysta. Fröken Olsson
har nu i många avseenden förtydligat
utskottets intentioner. Jag vill emellertid
gärna få bekräftat att man genom
att ta till vara de s. k. resurstimmarna
på det relativt fria sätt som anges, inte
bara för undervisningsgrupper utan
också för undervisning av flera samverkande
lärare och medverkan av annan
lämplig personal, avser att klara
den individualisering som är nödvändig
i exempelvis ämnet teknik.

Lärare med erfarenhet från undervisning
i praktiskt arbete framhåller
att det blir svårt att klara en odelad
klass, om inte särskilda åtgärder vidtas.
En annan detalj som man pekar på
är att nu befintliga verkstäder och lokaler
inte rymmer den stora klassen.
Sedan ökas naturligtvis också riskmomenten,
om man har stora klasser och
skall arbeta med maskiner, som i sig
själva innebär risker.

Jag skulle gärna vilja ha ett ytterligare
förtydligande från utskottets talesman
på dessa punkter. Har man inom
avdelningen diskuterat vad som
kommer att hända med sådana specialklasser
som nu finns på högstadiet och
då särskilt klass 9? Besked och rådgivning
till de lokala skolledningarna måste
lämnas mycket snart. Man måste få veta,
°ni resurstimmarna skall användas också
till anordningar av det slaget.

Jag vill till sist ta upp en annan
detalj, som bara i förbigående behandlats
i den tidigare debatten, nämligen
den förlängda yrkesorienteringen eller
tilläggspryon. Liksom fröken Olsson
tror jag inte att en sådan utvidgad pryo
används särskilt mycket som korrektionsmedel.
Men allt kan naturligtvis
missbrukas, och det har kanske hänt
också i detta sammanhang. Givetvis
kan man tänka sig att skolan i förlängd
yrkesorientering kan se en bekväm åtgärd
att komma ifrån en besvärlig elev.
Departementschefens uttalande andas
ju en viss tveksamhet, men slutar ändå
med att förslaget om tilläggspryo för
vissa elever bör övervägas ytterligare.
Jag vill gärna understödja en sådan
prövning. Naturligtvis bör man göra
allt för att förhindra ett felaktigt bruk
av tilläggspryon, men faktum är att
det finns gott om exempel där en förlängd
pryo varit räddningen i en svår
situation.

En elev har utanför skolan fått en
plattform för att socialt fungera bättre
än inom skolan. I andra fall har elever
funnit nya värden i skolarbetet
när de tillåtits lämna det temporärt.
Om allt detta kan yrkesvalslärare, skolkuratorer
och barnavårdsnämnder vittna.
Det måste vara angeläget att till de
andra medel man har att ta till i ansträngda
och besvärliga lägen även
kunna lägga denna hjälpform.

Jag ger alltså min anslutning till allt
väsentligt i propositionen, men jag vill
se denna reform som ett smidigt instrument,
som skall kunna användas för
alla elevkategorier, och hoppas att man
vid efterarbetet med stadgor och instruktioner
har detta som riktpunkt.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Anmärkningen att utskottet
har uttryckt sig knappt när det
gäller specialklassernas elever får vi
vidarebefordra till departementet. Propositionen
tar nämligen över huvud ta -

134

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan,

get inte upp problemet med hjälpklasseleverna.

Dessa besvärliga elever, som vi har
uttalat oss om, är icke sådana som gått
i specialklass utan sådana som gått i
normalklass, d. v. s. sammanhållen klass,
t. o. m. årskurs 8, och som nu kommer
över i årskurs 9.

.lag är mycket glad åt att fru LewénEliasson
berörde problemet om hjälpklasseleverna,
ty det är naturligtvis ytterligt
väsentligt att det löses i detta
sammanhang. Det är emellertid icke löst
genom propositionen och utskottsutlåtandet.

Resurstimmarna är mycket hårt ansträngda
inom normalklassens ram,
och det blir inte några timmar över.
Dessutom är de alldeles otillräckliga för
de åtgärder som kommer att behöva vidtas,
om man haft specialklass t. o. m.
årskurs 8 och sedan på något sätt skall
försöka inlemma dessa elever i årskurs
9. Det är ett helt fristående problem,
och jag hoppas att skolöverstyrelsen
och andra berörda instanser, sedan uppmärksamheten
nu blivit dragen till det,
omedelbart skall sätta i gång att tänka
efter hur det skall kunna klaras. Det
är nämligen ett mycket viktigt problem.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i det som fröken Olsson nu anförde.
Jag tror att detta problem är mycket
stort och att man måste gripa sig an
med det mycket snart.

Det har flera gånger sagts, att vad vi
i dag beslutar icke innebär någon ändring
av grundskolans målsättning. Jag
vill gärna understryka detta. Läroplanens
mål och riktlinjer är desamma,
och alla som tagit del av dem, måste
finna att det är fråga om väsentliga
ting. Jag skall, utöver vad herr Wiklund
här tidigare citerade, anföra några
citat som visar detta. Det heter i läroplanen
:

»I centrum för skolans fostrande
verksamhet står den enskilde eleven.

m. m.

Att hjälpa varje elev till en allsidig
utveckling är riktpunkten för skolans
arbete. Det innebär att den med aktning
för elevens människovärde och kännedom
om hans individuella egenart och
förutsättningar skall söka främja hans
personliga mognande till en fri, självständig
och harmonisk människa. Men
skolan skall också ge social fostran.
Den yttre organisationen och det inre
arbetet måste formas så, att det blir
möjligt för varje enskild elev att under
uppväxtåren med skolans hjälp tillvarata
sina anlag och möjligheter och
finna studievägar och arbetssätt, som
främjar den personliga utvecklingen.
Jämte grundläggande språk- och räknefärdigheter
skall skolan ge eleverna
en vidgad kännedom om naturens och
kulturens värld. Den skall genom en av
saklighet präglad undervisning i kristendomskunskap»
— efter beslutet här
religionskunskap —• »och i ämnen av
samhälls- och naturorienterande slag
föra dem in i den omgivande verkligheten
och i det förflutna, söka klargöra
sambandet mellan det förflutna och det
närvarande samt orientera dem i livsåskådningsfrågor.

Av största betydelse är den miljö som
.skolan skapar för eleverna och den
trygghet och trivsel som de upplever
där. Skolan bör ta vara på alla möjligheter
att berika och utveckla elevernas
känsloliv. Bland annat måste dess undervisning
och verksamhetsformer genomsyras
av en strävan att medverka
till eu estetisk fostran av de unga, att
lära dem uppfatta och njuta av det
sköna i olika former — konst, litteratur,
musik och natur — samt att frigöra deras
personliga uttrycksmöjligheter och
på olika sätt låta dem få ge utlopp åt
fantasi och spontan skaparlust.» Så
långt läroplanen.

Jag har velat påminna om detta, dels
därför att jag anser det ytterst angeläget
att målsättningen sådan den är utformad
i läroplanen alltid hålles levande
och aktuell och dels därför att

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 135

Revidering av läroplan för grundskolan, in. m.

vad jag anfört kan bilda bakgrund för
de korta reflexioner som jag i fortsättningen
vill göra.

Det ligger då nära till hands att börja
med det sista, att lära eleverna uppfatta
och njuta av det sköna i olika
former. Jag håller före att det är en
viktig målsättning. Därför hälsar jag
med största tillfredsställelse att den
reform som vi nu genomför innebär
en förstärkt ställning för de estetiskpraktiska
ämnena i grundskolan. Teckning,
slöjd och musik blir obligatoriska
på högstadiet.

Jag har vid några tillfällen haft anledning
framhålla vikten av att dessa
ämnen får komma till sin rätt i skolans
liv. Skall den målsättning, som jag
nämnde, nås måste nödiga resurser ställas
till skolans förfogande i det här
fallet.

Det gäller då främst undervisningstimmar
men givetvis även de verktyg
och instrument som erfordras.

Beträffande musiken har det vid utskottsbehandlingen
framkommit delade
meningar om antalet obligatoriska timmar.
Några reservanter har velat minska
antalet musiktimmar från tre till en
På högstadiet. Själv kan jag inte dela
den meningen, utan för mig är det angeläget
att på denna punkt följa utskottsmajoriteten.
.lag förutsätter att det skall
bli möjligt att även för denna undervisning
finna en sådan form att målsättningen
nås, d. v. s. att eleverna får
förmåga att uppfatta och njuta av det
sköna i musiken. Detta är så mycket
mer angeläget i en tid då musikutbudet
är så rikt men också så blandat som
det för närvarande är. Det finns avarter
På musikens område, men samtidigt
Utomordentliga möjligheter att tillgodogöra
sig god musik — dessa möjligheter
måste de unga få hjälp med att
tillvarata.

Vi kunde också i det citat som jag
bär återgav observera att läroplanen
lägger vikt vid att skolan hjälper eleVen
att tillvarata sina anlag och möj -

ligheter och att i skolan finna studievägar
och arbetssätt som främjar den
personliga utvecklingen. I detta avseende
fruktar jag att läroplansreformen
innebär ett steg tillbaka, när de s. k.
praktiska utbildningsvägarna i stor utsträckning
försvinner. Jag delar den
mening'', som nyss från talarstolen framfördes
på denna punkt, nämligen att
det inte blir lätt att ta hand om de
elever, som har svårigheter att följa med
i skolan.

Det blir onekligen besvärligare att
finna studievägar och arbetssätt som
passar varje elev i den mera sammanhållna
skola vi nu står i beredskap att
införa.

Trots detta är jag beredd att i princip
godta förslaget. Jag behöver inte
tala om varför; det har här tidigare
framhållits fördelarna av att vi får
en sammanhållen skola av det slag
förslaget innebär. Men jag godtar förslaget
med det klart utsagda förbehållet,
att de praktiska momenten ges en
central ställning i tillvalsämnena teknik,
ekonomi och konst. Jag ansluter mig
alltså till reservationen 2 vid statsutskottets
utlåtande 179.

Jag vill dessutom understryka, att utskottet
anser att i de undantagsfall då
man inte lyckats ge elever en i rimlig
grad anpassad undervisning inom det
sammanhållna högstadiet det må ankomma
på de lokala skolmyndigheterna
att göra sådana jämkningar i utbildningsgången
under nionde skolåret
som bedöms vara nödvändiga för att
vederbörande elevs skolgång skall bli
meningsfull. Jag tror att det är utomordentligt
betydelsefullt att detta klart
uttalas, och jag vill med största skärpa
understryka vad som här har sagts.
Det innebär ett stort förtroende för de
lokala skolmyndigheterna, och jag är
glad över att utskottet har kunnat ena
sig om en sådan inställning.

Samtidigt vill jag framhålla vikten
av att skolöverstyrelsen noga följer utvecklingen
på det område det här gäl -

136 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

ler och tar nödiga initiativ. Svårigheter
kan uppkomma som en följd av den
förändring i skolans liv som vi nu står
i beredskap att besluta om.

I 27 § skollagen regleras frågan om
befrielse från skyldighet att delta i undervisning
i kristendomskunskap. Flera
talare har berört detta, men också jag
vill säga några ord på den punkten.

Departementschefen och utskottet anser
att möjligheten till befrielse bör
finnas kvar och föreslår därför endast
en formell ändring av 27 g, d. v. s. en
anpassning till ämnesbenämningen religionskunskap.
1 ett motionspar, I: 975
och 11:1235, yrkas att riksdagen måtte
besluta att ifrågavarande paragraf skall
utgå ur skollagen. Motionärerna hänvisar
till att religionsundervisningen
skall vara objektiv och att målsättningen
i all undervisning skall vara att
hjälpa varje ung människa, oberoende
av social startpunkt i livet, till att utveckla
sin personlighet, stärka demokratin
och skapa ökad jämlikhet i samhället.
Det är därför svårt, menar motionärerna,
att godta idén om befrielse
från undervisningen i religionskunskap,
och det torde bli betydligt svårare med
den uppläggning av undervisningen som
förslaget till ny läroplan innebär.

Jag vill klart säga ifrån att jag delar
motionärernas uppfattning på denna
punkt. Skälen för befrielse existerar enligt
min mening inte längre. Även om
tyngdpunkten i religionsundervisningen
givetvis skall ligga på kristendomen förekommer
dock undervisning även i
andra religioner, och det måste vara av
värde för alla elever att erhålla en så
allsidig orientering som möjligt på detta
område. Det gäller också de elever som
för närvarande kan få befrielse. Att jag
ändå är beredd att vid omröstningen
biträda utskottets förslag beror på att
jag inte vill skynda för snabbt i en så
känslig fråga. De grupper som visat intresse
för befrielse måste få tillfälle att
närmare ta del av hur undervisningen

har utformats och av vilka skäl vi är
angelägna om att alla skall delta i undervisningen.
Innan vi tar bort den
möjlighet till befrielse som nu finns erfordras
enligt min mening ytterligare
upplysningsverksamhet, inte minst
bland de många som kommit till vårt
land under senare år.

Men jag förutsätter att den upplysningsverksamheten
bedrives med sådan
kraft och energi, att vi mycket snabbt
kan låta den berörda paragrafen utgå ur
skollagen.

På tal om religionskunskapsämnets
integrering i orienteringsämnena måste
jag bekänna att jag inte tillhör tillskyndarna.
Jag bär varit och är fortfarande
mycket tveksam inför den reformen.
Det finns enligt min mening risk
för att ämnet inte får det utrymme och
det innehåll som det enligt läroplanen
skall ha, när det på sätt som nu föreslås
integreras i vad vi tidigare har kallat
orienteringsämnena. Visar sig mina farhågor
på dein punkten oberättigade, är
jag mycket glad och tacksam, men jag
kan inte underlåta att redovisa att jag
hyser vissa farhågor. Jag vill därför
vädja till skolöverstyrelsen att noga
följa vad som sker med ämnet i fortsättningen.
Jag vill i det sammanhanget
kraftigt understryka motionskravet om
ökade möjligheter till fortbildning för
lärare i ämnet på olika stadier. I det
nya läget är detta utomordentligt angeläget.

Självfallet funnes det, herr talman,
anledning att kommentera många andra
frågor som har kommit upp till behandling
med anledning av propositionen
nr 129 — bland annat många mycket
angelägna motionsyrkanden — men
det sagda får vara nog. Jag nöjer mig
med att instämma i vad herr Källstad
hade att anföra beträffande reservationerna
2, 3, 4, 6, 7 och 9 och yrkar bifall
till dessa samt i övrigt bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

137

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Det sägs att debatten
pendlar mellan olika spörsmål, och det
är ju riktigt. Den har ju pågått så
länge. Jag lovar att tala mycket kortfattat
om mitt problem.

Herr Gustavsson i Alvesta har tillsammans
med mig i denna kammare
väckt en motion om att ett nytt ämne,
benämnt natur eller miljö, skulle komplettera
de tillvalsalternativ som föreslås
för grundskolans högstadium. Denna
motion har avstyrkts med en mycket
välvillig motivering. Utskottet skriver
att dessa ämnen bör ingå i undervisningen
i olika ämnen och att eu begränsning
av tillvalsämnena är nödvändig.
Utskottet anser att undervisning
i miljö- och naturfrågor är av utomordentlig
betydelse. Utskottets besked
är mycket bestämt, och som motionär
vill jag tacka för det.

Själva ämnet är så känt att jag väl
inte behöver vidare utveckla det vid
denna sena timme. Men jag vill erinra
°m att jag vid ett par tillfällen tidigare
1 riksdagen har aktualiserat lärarutbildningen
på detta område. Jag är fortfarande
tveksam om huruvida lärarna
bär den utbildning som möjliggör en
bred undervisning och fostran i dessa
viktiga frågor. Om utskottets ambitioner
i fråga om miljö- och naturundervisning
skall kunna förverkligas, tror
lag att en utökad undervisning i dessa
ämnen måste ingå i den utbildning
s°m lärarna får. Den kan givetvis kompletteras
genom lärarfortbildning. Utskottet
har framhållit det som självklart
— något som departementschefen
Understryker — att reformen ställer
sfor a krav på en intensifiering av lärarfortbildningen.

öet har med anledning av en annan
Motion sagts, att man inte vill frambålla
något särskilt ämne som så att
s3ga skulle favoriseras när det gäller
lärarfortbildningen. Men i fråga om
bessa ämnen vill i alla fall jag person -

ligen från denna kammare uttala att det
är utomordentligt nödvändigt att vi
får en lärarfortbildning just beträffande
natur- och miljöfrågorna.

Herr talman! Debatten i dessa frågor,
som är så utomordentligt viktiga för den
framtida utvecklingen inom skolan, har
pågått så länge, att de redan blivit tillräckligt
belysta. Jag skall därför inskränka
mig till att instämma i herr
Mattssons utmärkta anförande, och jag
instämmer också i hans yrkande.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Efter tjugo års skoldebatter
är det för mig personligen en
mycket egendomlig situation att kunna
tala här i kammaren i en skolfråga
utan att behöva försvara en proposition
eller ens något utskottsutlåtande. Vad
som gör situationen än mer, jag höll
på att säga pinsam, är att jag inte heller
har någon motståndare, någon reservant
t. ex., att angripa. Jag skall
självfallet inte heller — vid denna sena
timme, som så många nu har sagt
— provocera till någon vidare diskussion.

De mer långsiktiga perspektiven på
skolan och utbildningspolitiken kanske
vi får tillfälle att återkomma till under
nästa veckas debatt om den gymnasiala
skolan, som ju, föreställer jag mig,
kommer att bli den skolform som riksdagen
i fortsättningen tvingas att ägna
stor uppmärksamhet och mycket intresse.
Men jag kan inte underlåta att konstatera
vilken fantastisk klimatförskjutning
— detta menar jag verkligen i positiv
bemärkelse ■— som ägt rum sedan
vi 1962 fattade beslutet om den obligatoriska,
nioåriga grundskolans genomförande.
Tänker man tillbaka på
3950-talets skarpa motsättningar när det
gällde försöksverksamheten med enhetsskolan,
som Stellan Arvidson påminde
om för några timmar sedan eller
när det gällde den treåriga realskolans
införande som väl kanske de flesta här

,J* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr bl

138

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

i kammaren utom herr Blidfors har
glömt bort, måste man med tacksamhet
konstatera att vi i dag inte blott
definitivt fått en ny obligatorisk skola,
avsedd för demokratins samhälle, utan
även en allmän uppslutning kring målsättningen
och de bärande principerna.
I dagens debatt — och den har ju
varit lång — har praktiskt taget inga
principiella motsättningar framkommit.
Jag kan säga detta därför att jag i dag
verkligen ansträngt mig att lyssna och
jag har haft gott om tid.

Reservanterna tar upp begränsade
problem och ibland detaljer, och som
alltid när det gäller en revision av läroplaner
har olika ämnen sina förespråkare.
När man läser motionerna
om ökade timtal för ämnena hemkunskap,
kemi och maskinskrivning blir
man vänligt stämd och positivt inställd,
men när alternativet presenteras blir
man först tveksam och ställer sig slutligen
klart avvisande. Att låta maskinskrivning,
i och för sig ett matnyttigt
och fint ämne, slå ut musiken skulle
vara olyckligt. Den nu behandlade propositionen
utgör — det vill jag med
skärpa understryka, herr talman — det
slutliga genombrottet för de estetiska
ämnenas ställning i grundskolan. Ingenting
borde göra oss gladare än just
detta att ämnena teckning, slöjd och
musik blir obligatoriska på högstadiet.
Det är inte bara skolpolitik, utan i ordets
verkliga bemärkelse också fin kulturpolitik.

Men detta initiativ, när det gäller de
gamla s. k. övningsämnena, måste följas
upp av en ny, modern och från gammal
övningsämnesslentrian skild metodik.
Sker inte det, ramlar dessa ämnen
snabbt tillbaka till det s. k. övningsstadiet.
Det är viktigt att hävda
dessa ämnen, detta så mycket mer som
orienteringsämnena tyvärr måste vidkännas
en viss minskning av sitt timtal.

Det skulle vara lika illa om vi —
för att ta det andra exemplet — lät

liemkunskapen och kemin, i och för sig
starkt motiverade, tillgodoses på bekostnad
av fritt valt arbete. Det fritt
valda arbetet är ju en nyhet på pedagogikens
område, och det skulle vara
att förstöra något av den pedagogiska
miljö man vill ha fram, om man skulle
börja nagga dessa timmar i kanten.

Jag vill också allmänt säga att debatterna
om vad som kan få rum på skolschemat
kan vara intressanta och ibland
roliga, kanske nyttiga för talare och
åhörare, men det går till sist inte att
få in allt man önskar. Jag tror att det
är väldigt viktigt att vi på den punkten
resignerar och gör klart för oss
att den obligatoriska skolan som det
här är fråga om inte kan ge hur mycket
som helst. Vi måste begränsa oss.
Det gäller färdigheter, nödvändiga sådana,
det gäller kunskaper, det gäller
en viss orientering. Men vi får komma
ihåg — och det är glädjande ur
många andra synpunkter — att det fria
och frivilliga bildningsarbetet dess bättre
trots skolans utveckling även i framtiden
har en oerhört stor uppgift, inte
minst alltjämt att komplettera skolans
kunskaper, färdigheter och orientering.

Vi får ju, och har redan i dag, ett
kunskapskapital som — jag tror man
kan säga det utan överdrift •— ökar
fantastiskt varje vecka. Det finns ingen
möjlighet att leva upp till ett ideal av
verklig allmänbildning som krav på
människor och elever. Det krävs specialisering.
Man får skärpa sig i sin
begränsning, tvinga sig till en lägre
ambitionsnivå, om skolan över huvud
taget skall kunna ge det som dock alltid
är väsentligt — färdigheter, kunskaper
samt teknik att tillägna sig kunskaper
och färdigheter och naturligtvis
fostran i dess alla betydelser, social,
medmänsklig, human etc.

Jag vill ytterligare ta upp ett par
frågor. Den ena har Stellan Arvi dson
berört i sin motion, och det var med
stort intresse och sympati som jag lyssnade
till hans anförande. Herr Arvid -

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 139

Revidering av läroplan för grundskolan, m. ni.

son ställde inget yrkande, men han
sade att han helst skulle önska ett beslut
där grundskolan i hela sin längd
skulle vara en odifferentierad skola
med B-språk. Även andra motionärer
har varit inne på detta.

Jag tycker att utskottet här gjort en
föredömlig skrivning, när man säger:
»Att utvecklingens slutpunkt i detta avseende
kommer att bli den helt sammanhållna
grundskolan är inte uteslutet
men därmed är inte sagt att vi i
dag nått så långt att alla förutsättningar,
inte minst pedagogiska och
psykologiska, föreligger för att nu göra
en så långtgående förändring.» Samma
realistiska ståndpunkt tar man till Bspråket
som obligatoriskt då man säger:
»Möjligt är att utvecklingen går
i den riktningen att B-språk blir obligatoriskt
i grundskolan och att påbörjandet
av B-språkstudierna successivt
förskjuts till lägre årskurser, men
utskottet anser sig dock inte böra tillstyrka
ifrågavarande motionsyrkande.»
Jag vill inte heller göra det, herr talman.
Jag tror att det i dag skulle vara
att ta ett för stort steg, göra ett för
stort hopp.

Jag förstår väl att departementschefen
nu vill bryta uppspaltningen av
högstadiet i gymnasieberättigande tillval
och icke berättigande. Det är en
riktig och nödvändig princip, om man
vill ha ett positivt val av ämnena teknik,
ekonomi och konst. Utan detta
likaberättigande mellan ämnena får
man automatiskt på nytt en slagsida
På högstadiet mot B-språket, även om
den slagsidan, ärade kammarledamöter,
i och för sig inte skulle vara någon
olycka.

Men frågan är, om man trots denna
1 och för sig riktiga princip kan undgå
denna slagsida, om man inte nu
snabbt klargör vilka vägar på gymnaSlet
som står öppna för den enspråkige
grundskoleeleven, vilka kompletteringar
och förstärkningsanordningar man
tänker sig på gymnasiet för de elever

som kommer till gymnasiet med endast
engelska från grundskolan. Säkerligen
finns det många vägar på gymnasiet,
där det räcker med ett språk, om man
börjar med ett andra som C-språk, men
det är säkert tänkbart att man också
behöver komplettera. Nu har man ju
dess bättre några år på sig för att
klargöra det, men ju tidigare man gör
det desto bättre är det.

Utskottet tar — den frågan tror jag
inte har berörts i debatten i dag — på
s. 8 upp eu mycket viktig fråga. Det
gäller önskemålen om flera tillvalsmöjligheter.
Där varnar utskottet mycket
bestämt för en ökning av valmöjligheterna.
Man erinrar om att man därmed
framtvingar en starkare centralisering
av högstadierna än som annars erfordras.

Den högstadieindelning som gjorts
har i mycket hög grad varit styrande
också för indelningen i kommunblock.
Högstadieindelningen kom något tidigare
men i stort sett var det ett intimt
samarbete mellan de bägge departementen.
Den indelningen var mycket hård
eller rationell, beroende på hur man
vill se det. Nu bör man hellre hjälpa
svaga högstadier att leva vidare i stället
för att slå ut dem som inte kan
erbjuda tillräckligt många valmöjligheter.
Det finns alltså från allmän indelningssynpunkt
all anledning att se
upp med att göra smörgåsbordet på
högstadiet alltför rikligt. Jag tycker att
detta är viktiga synpunkter när vi nu
på allvar tar itu med kommunreformen
ute i länen.

Herr Arvidson sade att vi efter femtio
år är framme vid en odifferentierad
nioårig skola. Han antydde också
några milstolpar på vägen. .lag skall inte
fortsätta historieskrivningen utom
på en punkt, nämligen beträffande
Visbykompromissen 1960. Denna kompromiss
var utan tvivel en stor politisk
uppgörelse som jag gärna — det
vill jag understryka —- alltjämt försvarar.
Den var nödvändig och själva för -

140

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan,

utsättningen för att vi i dag i enighet
kan gå vidare. Men vad man glömt eller
underlåtit att tala om under dessa
mellanår är att dagens grundskoleproposition,
som om några minuter skall
antas, i allt väsentligt motsvarar den
socialdemokratiska positionen i skolberedningen
under dessa år, medan den
nionde årskursens indelning i nio linjer
väl närmast för ses som folkpartiets
bidrag. Att jag säger »närmast» beror
på att jag har ett starkt intryck av att
vår gamle vän Larsson i Hedeniiset då
närmast var för ett odifferentierat högstadium.
Det var alltså folkpartiets bidrag
till kompromissen — och i det
läget var det ett värdefullt bidrag. Jag
understryker alltså att jag inte riktar
någon kritik mot kompromissen som
sådan. Den möjliggjorde en bred uppslutning
inte bara här i riksdagen utan
också bland skolfolk och ute i kommunerna.
Men när man vill påstå att
den konstruktion vi gjorde 1962 har
misslyckats när det gäller just linjedelningen
i årskurs 9 bör man veta varifrån
det uppslaget ursprungligen kom.

I en pregnant passus på första sidan
i sitt utlåtande skriver utskottet: »Det
nu framlagda förslaget innebär inte någon
ändring av grundskolans mål. Det
bygger på erfarenheterna av grundskolan
under den tid som gått sedan beslutet
om grundskolereformen år 1962
och innebär en anpassning till målet
för grundskolan.» Jag vill lyckönska
regeringen och statsrådet Palme till
denna anpassning till målet för grundskolan.

På två punkter tror jag emellertid
att vi i dag kan erkänna att vi räknat
fel. De teoretiska linjernas dragningskraft
hade vi inte riktigt klar för oss.
Att den var stark visste vi, men vi
visste inte att den var så överväldigande
stark som det sedan visade sig.

Den andra punkten, som jag nu avslutningsvis
vill nämna, var att många
— och jag bland dem — trodde att
det var tillräckligt att förlänga skol -

m. m.

plikten från sju till nio år. Att gå i den
obligatoriska skolan i nio år är ju ändå
ganska lång tid, och med förberedande
yrkesutbildning borde den skolgången
ändå kunna ge många unga människor
möjligheter att gå direkt ut på arbetsmarknaden
och få ett jobb, trodde vi.
Även på den punkten räknade vi emellertid
fel. Utvecklingen gick snabbare.
Det har visat sig vara mycket svårt att
placera ungdomar med nioårig skola
direkt i ett jobb ute på arbetsmarknaden.
Det blir den gymnasiala skolans
och kanske framför allt näringslivets
eget bekymmer att ge en i ordets verkliga
mening riktig yrkesutbildning.

Herr talman! Till sist tar jag mig orådet
före att citera några meningar av
vad jag sade i skoldebatten 1962 sedan
jag hade uppehållit mig vid begränsningen
av våra resurser. Jag sade då
följande:

»Vad som däremot inte är begränsat
— dess bättre — är det allmänna intresset
för skola och utbildning. Många
starka krafter kommer att driva på.
En fortlöpande diskussion om utbildningens
betydelse kommer att väcka allt
fler unga människor till insikt om nyttan
att skaffa sig bättre utbildning, och
bättre utbildning är i de flesta fall liktydigt
med längre utbildning. Det kommer
med andra ord att bli ett enormt
tryck på utbildningssekforn, som redan
är en av de största i samhället. Skolpolitiken
måste därför i fortsättningen
med än starkare skäl än hittills sättas
in i de stora samhällspolitiska perspektiven.
Den angår oss alla. Det är därför
skolreformen också är en stor samhällsreform.
»

Herr talman! Jag anser att också vad
vi i dag kommer att besluta är en viktig
reform, kanske en avslutningsefapp
på en av våra stora samhällsreformer.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

141

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Herr WENNNERFORS (h):

Herr talman! Jag tror att jag talar för
många när jag uttalar stor uppskattning
av förre ecklesiastikminister Edenmans
stora insatser på skolans område och
för hans starka engagemang, även om
delade uppfattningar har rått i dessa
frågor under de gångna åren. Herr
Edenman uttalade tillfredsställelse över
den allmänna uppslutningen kring den
nya skolan i dagens debatt. Jag hoppas
att vad jag nu skall säga inte alltför
mycket blir ett irritationsmoment i slutet
av denna debatt.

Utbildningsminister Palme utvecklade
skickligt sin teknik att beskriva den
process, som nu pågår i vårt samhälle
som något alldeles extra positivt, progressivt
och dynamiskt. Hur orkar ni
hålla ett sådant tempo, utropar utländska
delegationer från olika håll i världen,
berättar herr Palme. Men får nu
dessa besökare veta hela sanningen?

De svenska riksdagsmän som gör studieresor
till andra länder beskylls för
att inte tillägna sig en tillräckligt allsidig
bild av förhållandena där. Utan
tvivel utgör detta ett problem för alla
studiedelegationer. Borde inte vi då
gå före med gott exempel och redovisa
att det ändå är ganska lätt att hålla ett
högt tempo i reformtakten när mångt
och mycket av reformerna stannar på
papperet?

Herr Palme säger förnöjsamt att det
som skulle vara klart i slutet av detta
århundrade är klart redan nu. Visst är
grundskolan införd, men är den genomförd?
På papperet är den möjligen det,
men hur är det ute i skolsalarna? Jag
år medveten om att en stor och genomgripande
reform tar tid att genomföra.
Vad jag begär är en något ödmjukare
hållning till resultaten. Jag trodde att
somliga hade lärt sig av 1962 års skolöeslut
och vad som har hänt åren därefter.
Den som utan att vara särskilt
‘nsatt i skolfrågor läste de vackra talen
från 1962 års stora grundskoledebatt i
denna kammare — vi hörde för en

stund sedan ett litet citat ur den —
kunde väl ändå inte ana att riksdagen
bara sex år senare skulle reformera
Reformen. Men, säger någon, detta är
ju en rullande, fortskridande reform.
Ja visst är det så, men reformer får inte
rulla så fort att elever trillar av.

Förslaget sägs innebära en revidering
av läroplanen för grundskolan, företagen
inom ramen för de mål och riktlinjer
som kommer till uttryck i gällande
läroplan. Bland lärare och skolledare,
som är verksamma på fältet, förekommer
däremot uppfattningen att
de föreslagna åtgärderna med kraftig
förändring av såväl timplaner som kursplaner
innebär en reform av samma
storleksordning som införandet av
grundskolan 1962. Det bör observeras
att man ännu blott kan överblicka den
första femårsperioden av verksamheten
enligt den nuvarande läroplanen, och
många allmänt kända svårigheter har
verkligen vidhäftat grundskolan under
dessa fem år. Man bör inte glömma att
dessa svårigheter i första hand drabbat
eleverna. Det kan befaras att alltför
stora förändringar kommer att föda
nya svårigheter.

Många av de föreslagna förändringarna
är välbetänkta. En minskning av
tillvalsalternativen till exempel är påtagligt
nödvändig. Dock har det varit,
tycker jag, i allra högsta grad nödvändigt
med en slutförd försöksverksamhet
innan förändringarna omsätts
i praktiken. Min oro för den
föreslagna revideringen hänför sig
först och främst till de cirka 22
procenten av eleverna som i dag i
årskurs 9 väljer de tvåbokstaviga linjerna,
d. v. s. ett val som innebär övervägande
praktiska studier. Många remissinstanser
delar oron för dessa elever,
som inte kan tillgodoses i en reviderad
grundskola av den art som här
föreslås. Den minoriteten måste emellertid
anpassa sig till majoritetens val.
I utskottsutlåtandet förutsätts att det
långt övervägande flertalet inom varje

142

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

årskurs skall kunna erbjudas en undervisning,
som i rimlig grad är anpassad
efter den enskilde elevens intressen och
anlag. Svårigheterna bedöms gälla undantagsfall,
berörande enstaka elever.
Det bör upprepas att det här gäller 22
procent av eleverna.

Det är inte helt jämförbart, men det
är intressant, att eu annan långt mindre
minoritet får sina intressen tillgodosedda,
nämligen de som önskar befrielse
från religionskunskapen. Jag upprepar
att det inte är helt jämförbart, men rätt
intressant.

Huruvida dessa elevers val i dag är
betingat av intressen och anlag eller ej
är omöjligt att veta, eftersom någon
undersökning inte företagits om varför
en del av en årskurs väljer de tvåbokstaviga
linjerna. Men rent slentrianmässigt
uppfattas detta val som ett negativt
val. Det är ett egendomligt uttryck för
överskattning av teoretiska studier. Eleverna
tillåts inte att ha mer praktiskt
inriktade intressen. Möjligheten att det
här i stället är fråga om ett positivt val
borde ha undersökts innan detta alternativ
skärs bort.

Om det är riktigt att det är ett negativt
val — och därom vet man alltså
inte mycket — är det av intresse att
tänka efter vad som är grunden till ett
sådant val. Den troliga förklaringen är
att det rör sig om en protest mot undervisningen
under de föregående åtta
åren — en undervisning som inte upplevts
som stimulerande. Man kan med
andra ord tänka sig att det gäller de
svagpresterande eleverna. Därvid är
att märka, att studiehämning och svaga
prestationer måste ställas i relation till
det material och de metoder som använts.
Det är allmänt omvittnat att studiehämning
och svaga prestationer förekommer
i betydligt mindre grad inom
de tvåbokstaviga linjerna än inom övriga
linjer.

Om man utgår från teorin att valet
av tvåbokstaviga linjer är ett negativt
val, borde man ha gjort stora ansträng -

ningar för att närmare undersöka de
berörda elevernas inställning till studier.
Det är egentligen förbluffande att
skolöverstyrelsen bland kommande undersökningar
nämner undersökning av
skolsituationen för elever med speciella
skolsvårigheter, t. ex. för svagpresterande
elever på högstadiet. En sådan
undersökning borde ha varit självklar
före en så stark förändring av deras
skolsituation, som borttagandet av de
praktiska linjerna i årskurs 9 innebär.

Utbildningsministern och utskottet
förutsätter att de individualiserande
hjälpmedlen utvecklats därhän att en
kvalitativt högtgående och meningsfull
undervisning nu kan ges även åt de
teoretiskt mindre motiverade eleverna.
Det verkliga förhållandet är att utvecklingen
och spridningen av sådana hjälpmedel
långtifrån är tillfredsställande,
vilket utgör bakgrunden till våra förslag
att anslaget till forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete framdeles skall
prioriteras och att informationen om
befintliga och nytillkomna läromedel
till skolledare och lärare skall förbättras.

Skolöverstyrelsen medger att de personella
och materiella förutsättningarna
för pedagogiska reformer är ganska
skiftande i olika skolor. Även departementschefen
vidgår detta otillfredsställande
läge då han beträffande det s. k.
IMU-projektet — det individualiserande
hjälpmedel man hittills nått längst med
— anför att detta material och därmed
förbundna undervisningmetoder ännu
inte är tillräckligt utprövade för att
medge att endast en kurs i matematik
införes på högstadiet.

Till argumenten för en mera likformig
skolgång för alla hör påståendet,
att jämlikhet och demokrati därigenom
skulle stärkas. Enligt min mening bör
man snarare ge akt på faran av att skolan
genom att nedvärdera s. k. praktisk
inriktning eller intresse för praktiskt
arbete förstärker en odemokratisk attityd.

Onsdagen den 4 december 1968 em. Nr 41 143

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Även om demokratiseringsargumenten
hade fog för sig, måste ifrågasättas,
huruvida utsikten att få en mera demokratisk
syn på de mindre teoretiskt inriktade
eleverna bör fft ta över individens
krav på en för honom eller henne
adekvat utbildning. Enligt min mening
är svaret självklart: de många år
som en elev tillbringar i skolan bör
han eller hon ha rätt att få utnyttja
väl. enligt sina egna intressen och anlag.

Herr talman! Jag vill vidare ägna en
detaljfråga i förslaget några minuter.
Den praktiska yrkesorienteringen är
nu förlagd till åttonde årskursen. Enligt
förslaget skall den flyttas till årskurs
9. Departementschefen anger som
skäl svårigheterna att anskaffa tillräckligt
antal praktikplatser.

Detta skäl har jag förståelse för även
om jag som eu representant för eu arbetsplats
finner argumentet vara svagt.
Nog borde det svenska arbetslivet med
litet god vilja och ytterligare uppoffringar
ställa tillräckligt antal praktikplatser
till den unga generationens förfogande.

Men det har förekommit ett annat
argument i debatten som jag reagerar
emot. Man säger nämligen att eleverna
i årskurs 8 inte är mogna för praktisk
yrkesorientering. Då glömmer man bort
att just denna verksamhet bland annat
syftar till att medverka till en utvecklande
mognadsprocess. Herr Palme har
inte nappat på detta argument, vilket
jag noterar med stor tillfredsställelse.
Kanske jag kan få honom med på att
inom en snar framtid rätta till det misstag
som dagens beslut i detta avseende
innebär.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! lag vill gärna säga några
ord om ett begrepp som tidigare har
skymtat i debatten ett par gånger, nämligen
begreppet livsåskådning.

Detta ord missbrukas ibland. Men en
livsåskådning måste för att förtjäna

namnet vara vattentät i livets alla skiften
och tillämplig för alla människor på
jorden. Det finns vissa sådana kriterier,
som håller i alla skiften. Jag säger detta
i anslutning till den fruktan, som somliga
med rätta har, att idéer eller ideologier
auktoritärt skall pressas på elever
i skolan i stället för att det på en bricka
kan presenteras vad som finns för att
eleverna själva skall få välja mellan dé
ting som erbjuds.

Jag upprepar emellertid, att det finns
en del begrepp som är allmängiltiga. Jag
tror att herr Edenman i sina tidigare
formuleringar också har bekräftat det
när han talat om begreppet sanning och
rätt, som skall vara ledande och som
skall hållas högt. Kan man göra detta på
en punkt, kan man kanske göra det på
flera sådana punkter. Jag resonerade
nyligen med en riksdagskamrat som tillhör
ett annat parti och som jag sätter
stort värde på. Han har tänkt mycket
just om sådana här ting, och vi talade
om begreppet sanning, som jag nyss
nämnde, eller ärlighet, om man så vill.
Jag betonade, och vi var då ense om, att
sanning måste kombineras med begreppet
kärlek—människokärlek. Sanning
utan kärlek kan lätt bli sadism. Min vän
sade då: »Ja, det finns sanningssägare,
och de är de grymmaste människor som
finns.» Men om man talar sanning med
kärlek blir det en annan sak.

Ett tredje begrepp som vi också, såvitt
jag begrep, var ense om var begreppet
osjälviskhet. Eu ideologi eller, om man så
vill, en livsåskådning, grundad på bl. a.
dessa tre begrepp, håller i alla skiften.
Den är vattentät, och jag skulle vilja
träffa den som ställer sig upp och säger
att den inte är det.

.lag känner hundratals människor,
som efter fattig förmåga knagglar sig
fram den vägen, och jag har själv försökt
det i ganska många år, så jag vet —
tror jag — vad det är jag talar om. Jag
säger detta för att varna för att lärare,
som känner en övertygelse på just sådana
elementära, fundamentala punkter,

144

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Revidering av läroplan för grundskolan,

skulle tveka att verkligen också säga
ifrån att detta är riktigt och gäller i alla
skiften.

Jag håller med om att man inte skall
pressa på folk åsikter. Inte ens dessa
begrepp kan man egentligen annat än
erbjuda, men man kan erbjuda dem med
inlevelse och engagemang. Jag tror att
det är det viktigaste som finns.

Naturligtvis uppkommer problemet,
att det måste finnas lärare som kan göra
detta och som verkligen har en livsåskådning
själva; man kan ju inte ge någonting
som man inte själv har. Därför
kommer lärarutbildningen i blickpunkten.

Det är alltså en lång och besvärlig och
invecklad väg att gå, om vi skall komma
fram till ett idealtillstånd, men även
om det ser hopplöst ut och även om
många människor säger att det är en
utopi — är det riktigt skall man väl i
alla fall sträva åt det hållet.

Det var detta, herr talman, som jag
ville bidra med i debatten. Jag kan
emellertid inte neka mig tillfredsställelsen
att upprepa någonting som min
goda vän Nancy Eriksson i en annan
debatt ganska nyligen citerade, låt vara
att hon kanske satte ett frågetecken —
jag säger kanske ett frågetecken — efteråt.
Hon citerade en gammal tes som
lyder: »Gudsfruktan är vishetens begynnelse.
» Jag har citerat denna tes förut,
herr talman, och jag upprepar således
mig själv, men jag tycker detta uttryck
kan vara värt att höra mer än en gång.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna säga att
jag hyser precis samma uppfattning som
herr Dickson, men jag har begärt ordet
därför att jag tycker att hans anförande
nödvändiggör en distinktion.

När vi i vår undervisning kräver
objektivitet, d. v. s. i själva verket skolans
neutralitet, hänger det samman med
att det inom vårt folk finns en pluralism
som gör sig gällande i fråga om
livsåskådning, politisk uppfattning, so -

m. m.

cial värdering och väl också i många
avseenden i fråga om moraliskt ställningstagande.
I alla dessa som vi skulle
kunna kalla kontroversiella frågor har
skolan skyldighet att vara neutral.

Men det finns också oändligt mycket
som inte är kontroversiellt. Om vi såsom
herr Dickson nämnde skulle vilja fostra
våra barn och ungdomar till ärlighet
och till aktning för sanningen och för
sanningssökandet, för att nu bara nämna
några exempel, finns det ingen anledning
för skolan att börja stamma och
sväva på målet. Skolan skall fostra till
sanningssökande, till aktning för sanningen
och gärna för mig — med herr
Dicksons ord — till kärlek till medmänniskorna.
Därvidlag har vi inte några
krav på neutralitet, därför att det inte
finns några läger att ställa sig neutral
till.

På den punkten är vi eniga, och det
kanske kan lugna någon om vi slår fast,
att det är skolans uppgift att fostra barn
och ungdom till dessa värden.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen II:
1273 i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. B 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 145

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B 4)
i utskottets utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 181 ja och 31 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B 5)
i utskottets utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 118 ja och 98 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Turesson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom.
B 8) i utskottets utlåtande nr 179, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Kaijser m. fl.

146

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 ein.

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

Därvid avgavs 103 ja och Ilo nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Kaijser m. fl.

Mom. B 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B
11) i utskottets utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B 14

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B 14)
i utskottets utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Per Jacobsson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 70 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 15

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 980
och II: 1242 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. B 16 — C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. D 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 147

Revidering av läroplan för grundskolan, m. m.

besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i inom. D 1)
i utskottets utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 68 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. D 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 974
och II: 1236; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimmerfors
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. D 4) i
utskottets utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 974 och II: 1236.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 168 ja och 40 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. D S

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Elmstedt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
mom. D 8) i utskottets utlåtande nr 179,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

148 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Vissa ändringar i skollagen

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Elmstedt begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 71 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D 9—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. D 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Elmstedt begärde
emellertid votering, i anledning'' varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. D 18)
i utskottets utlåtande nr 179, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Elmstedt begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 70 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D 19

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Vissa ändringar i skollagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner.

Såsom framgår av redogörelsen under
nästföregående paragraf hade Kungl.
Maj :ts proposition nr 129, såvitt avsåge
antagande av förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § skollagen den 6
juni 1962 (nr 319), hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet
i förevarande utlåtande.

Lagförslaget var av följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 27 § skollagen den 6 juni 1962 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

27 §.

(Nuvarande lydelse)

Elev i---------äro

Elev skall på föräldrarnas begäran
befrias från att deltaga i undervisning
i kristendomskunskap, om eleven tillhör
trossamfund, som fått Konungens tillstånd
att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning.

(Föreslagen lydelse)

därtill.

Elev skall på föräldrarnas begäran
befrias från att deltaga i undervisning
i religionskunskap, om eleven tillhör
trossamfund, som fått Konungens tillstånd
att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Nr 41

149

Onsdagen den 4 december 1968 em.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat fyra i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:975
av herr Sörenson och II: 1235 av herr
Hamrin i Kalmar, samt

2) de likalydande motionerna 1: 980
av herr Svenungsson m. fl. och II: 1242
av herr Werner m. fl.

I motionerna I: 975 och II: 1235 yrkades
»att riksdagen måtte besluta att
27 § skollagen den 6 juni 1962 utgår».

I motionerna 1:980 och 11:1242 yrkades,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att paragraf 27 skollagen den 6
juni 1962 bibehölles oförändrad.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

A. motionerna I: 975 och II: 1235,

B. motionerna I: 980 och II: 1242, såvitt
de hänvisats till lagutskott,

måtte antaga det genom förevarande
proposition, nr 129, framlagda lagförslaget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de likalydande motionerna 1:975
och II: 1235.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 975
och II: 1235; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hamrin i

Undervisningen i kristendomskunskap

Kalmar begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:975 och 11:1235.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Undervisningen i kristendomskunskap

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av motioner
om utarbetande av en kristen
elementarlärobok för skolundervisningen,
om den kristna etikens roll vid ungdomens
fostran samt om undervisningen
i kristendomskunskap.

Utskottet hade till samtidig behandling
upptagit

dels de likalydande motionerna I:
301 av herr Svenungsson och II: 372 av
herr Nilsson i Agnäs,

dels de likalydande motionerna I: 447
av fru Hultell och herr Schött samt II:
556 av herrar Oskarson och Adolfsson,

dels de likalydande motionerna I: 725
av herr Torsten Andersson och II: 628
av herrar Johansson i Skärstad och
Svensson i Va, i vilka motioner hem -

150 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Kostnadsfördelningen mellan staten och

ställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att man
vid den förestående översynen av kristendomsämnets
status i skolundervisningen
måtte ta hänsyn till de synpunkter
som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde,

1. att de likalydande motionerna I:
301 och II: 372 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2. att de likaly dande motionerna I:
447 och II: 556 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3. att de likalydande motionerna I:
725 och II: 628 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Kristiansson, Johansson i Växjö
och Johansson i Skärstad (samtliga ep),
vilka ansett att utskottet under 3 bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av de likaly
dande motionerna I: 725 och II: 628 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att en översyn av kristendomsämnets
status måtte vidtagas i skolundervisningen,
varvid större vikt måtte tillmätas
Bibelns budskap i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Kristiansson
m. fl.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

kommunerna m. m.

dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Skärstad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i punkten 3) i utskottets utlåtande
nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Kristiansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Skärstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 34 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av motioner angående
kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna in. in.

Utskottet hade behandlat

dels de likalydande motionerna 1:11
av herr Werner och It: 11 av herr Her -

151

Onsdagen den 4 december 1968 em. Nr 41

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

mansson in. fl., vari hemställts att riksdagen
i syfte att minska det kommunala
skattetrycket måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till riksdagen om att a) kommunernas
skolutgifter i allt väsentligt övertoges
av staten, b) kommunernas utgifter
för kommunala bostadstillägg minskades
genom införande av ett statligt
grundbidrag på 500 kr. per tilläggsberättigad,
c) landstingskommunerna och
städer utom landsting skulle erhålla i
allt väsentligt full kostnadstäckning för
de sjukvårdsuppgifter som nyligen övertagits
från staten,

dels de likalydande motionerna 1: 116
av herr Bengtson m.fl. och 11:162 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam parlamentarisk
utredning av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna,
såväl från skattepolitisk synpunkt
som med hänsyn till frågans betydelse
för den kommunala demokratin,
i enlighet med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna 1:272
av herr Eric Carlsson m. fl. och II: 349
av herr Larsson i Öskeviksby m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag om ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 468
av herr Enarsson och II: 588 av herr
Bingaby,

dels de likalydande motionerna 1: 624
av herrar Wikberg och Axel Kristiansson
samt II: 772 av herrar Josefson i
Arrie och Mattsson.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 468 och II: 588,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 624 och II: 772,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:11 och 11:11, 1:116 och 11:162
samt 1:272 och 11:349.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Nyman (fp), Thorsten
Larsson (ep), Karl-Erik Eriksson (fp),
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Källstad
(fp), som ansett att utskottet under 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 116 och II: 162 och i anledning
av motionerna 1:11 och II: 11 samt
1:272 och 11:349 hos Kungl. Maj:t anhålla
om parlamentarisk utredning av
frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna;

2. av herr Wallmark (h), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Årets valrörelse kännetecknades
bl. a. av att man i stor utsträckning
diskuterade jämlikhetsfrågorna.
Under sådana förhållanden är
det inte bara förvånande utan även beklagansvärt
att man nu måste konstatera,
att en majoritet i statsutskottet,
som företräder högern och socialdemokratin,
avstyrker ett förslag om en
parlamentarisk översyn av kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Vi har många gånger tidigare från
vårt håll i denna kammare framhållit
att det här i hög grad rör sig om frågan
om jämlikhet medborgarna emellan,
rätten till likvärdig behandling i fråga
om förmåner och pålagor eller, för
att uttrycka sig ännu tydligare, att man
för samma grundläggande förmåner,
främst i fråga om undervisning, sjukvård
och social omvårdnad, skall för
en viss inkomst betala i stort sett samma
skatt, oavsett om man råkar bo i en
kommun med starkt skatteunderlag eller
i en kommun med svagt skatteunderlag
och oavsett om den ena eller
andra kommunen har procentuellt sett

152 Nr 41 Onsdagen den 4 december 1968 em.

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

mycket få eller många skolbarn eller
åldringar etc.

Självklart kan ingen millimeterrättvisa
uppnås, men vi har trots den genomförda
skatteutjämningsreformen
fortfarande en betydande skillnad mellan
lägsta och högsta totala kommunala
utdebitering här i landet. Den skillnaden
är alltjämt inte mindre än cirka
8 kronor per beskattningsbar hundralapp,
detta som sagt trots att vi har
fått en skatteutjämningsreform beslutad
av 1965 års riksdag, vilken reform —
det vill jag starkt understryka ■— inneburit
ett mycket stort framsteg både
när det gäller storleken och den tekniska
konstruktionen av statsbidraget.
Det har betytt en avsevärd förbättring,
som det funnits anledning att hälsa med
stor glädje inte minst från vårt håll.

Det har alltså ägt rum en väsentlig
förbättring när det gäller skatteutj amningen
mellan kommunerna, men det
måste samtidigt sägas att det ännu inte
blivit en tillräcklig utjämning och än
mindre en lösning av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och
kommunerna. Vi vet alla att den kommunala
verksamheten expanderat starkt
under senare tid. Jag skall inte nämna
alltför många siffror vid denna sena
tidpunkt men vill påpeka att kommunernas
utgifter år 1950 beräknades svara
för ungefär 9 procent av bruttonationalprodukten,
medan de i år beräknas
uppgå till cirka 19 procent. Det är
alltså mer än en fördubbling. Under
samma tid har den genomsnittliga sammanlagda
kommunala utdebiteringen
stigit till över 19 kronor per beskattad
hundralapp, och höstens budgetarbete
har som vi vet medfört höjning av utdebiteringarna
i en rad kommuner och
landsting. Vi är säkert också alla på
det klara med att de kommunala förtroendemännen
ställes inför växande
finansiella problem, eftersom det är
uppenbart att den kommunala expansionen
kommer att fortsätta. Utgifterna
kommer att stiga för skola och sjuk -

vård men också för åldrings- och handikappvård,
bostadsbyggande, vuxenutbildning
och miljövård. Allt fler människor
ställer nu frågan om vi inte inom
ganska få år kommer att ha en sammanlagd
kommunal utdebitering på
25 kronor.

Denna utveckling har sin främsta
förklaring i statsmakternas beslut att
ålägga eller stimulera kommuner och
landsting att ta på sig vidgade uppgifter.
Statsmakterna har ansett att landsting
och kommuner skall svara för
genomförandet av reformer som beslutas
på olika områden. I och för sig är
det inte något fel i det, men man har
inte velat inse vilka konsekvenser detta
för med sig. Resultatet har blivit en
mycket kraftig ökning av kommunalskatten,
alltså den skatt som för mer
än 90 procent av svenska folket är
tyngre — och för låginkomsttagarna
långt tyngre — än den statliga inkomstskatten.
Det är märkligt att detta har
fått ske utan att man gjort någon skattepolitisk
prövning av kostnadsfördelningen
och av kostnadsövervältringen
från stat till kommun.

Om vi menar allvar med talet om
jämlikhet får jämligheten inte bara avse
de förmåner medborgarna bör beredas.
Kravet på jämlikhet måste också
gälla principerna för hur förmånerna
skall betalas, så att medborgarna behandlas
på likvärdigt sätt oavsett var
de bor och så att principen om skatt
efter bärkraft upprätthålles.

Utskottsmajoriteten anför nu att den
kommunala inkomstbeskattningen inte
får ses isolerad från den statliga beskattningen.
Ja, det är en synpunkt som
helt överensstämmer med den uppfattning
som vi många gånger haft anledning
att framföra i denna kammare.
Vår kritik har ju i hög grad gällt just
det förhållandet att man inte från allmänna
slcattepolitiska synpunkter till
eu samlad bedömning tagit upp både
den statliga och den kommunala beskattningen
och försökt att göra en av -

Onsdagen den 4 december 1968 em. Nr 41 153

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

vägning mellan dessa beskattningsformer
och därmed också åstadkomma en
bättre kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna.

Utskottsmajoriteten anför som ett argument
mot en ändrad kostnadsfördelning
att vi också har statliga indirekta
skatter och att reformer kan komma
att finansieras med stegringar i dessa.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till ett uttalande från länsdemokratiutredningen,
vilket jag helt instämmer i.

I denna utredning ingick bl. a. vissa
riksdagsmän, och en av dem var ledamoten
av denna kammare herr Asp
från Gävleborgs län. Man underströk
starkt nödvändigheten av att det inom
kort görs en verkligt sandad översyn
över hur de kommunala finansieringsproblemen
skall lösas. Detta framhölls
på många ställen i utredningens betänkande.
Länsdemokratiutredningen
anförde också att en växande kommunal
utdebitering i förening med en indirekt
statlig beskattning gör det än
nödvändigare att inom en snar framtid
ta upp kostnadsfördelningsfrågan
och den kommunala finansieringen till
prövning.

Jag skall inte exemplifiera vår uppfattning
på denna punkt mer.

Låt mig till sist, herr talman, säga
att problemet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun självfallet inte
bara är en fråga om jämlikhet. Här
finns också en rad andra aspekter. Jag
tänker inte minst på att det är en
fråga om den kommunala demokratin
och en fråga om möjligheterna att stärka
den. En reell kommunal självstyrelse
förutsätter ju att kommunerna har inte
bara formell rätt utan också reella ekonomiska
resurser att påtaga sig andra
uppgifter än dem som kan betraktas
som obligatoriska till följd av riksdagens
beslut.

De senare årens kostnadsökningar
Öar lett till att kommunerna fått sin
ekonomiska rörelsefrihet beskuren när
det gäller rent lokal verksamhet. En

fortsatt utveckling i detta avseende leder
uppenbarligen till en urholkning
av den kommunala självstyrelsen. Detta
är ytterligare ett starkt skäl för att
riksdagen beslutar om den parlamentariskt
förankrade utredning om kostnadsfördelningen
som vi reservanter
från centern och folkpartiet förordar.
Som många av kammarens ledamöter säkert
erinrar sig föreslogs också en sådan
utredning av skatteutjämningskommittén
i dess betänkande som lades
fram 1964 och som mycket livligt tillstyrktes
av de olika kommunförbunden.

Vi har i reservationen, där vi förordar
denna utredning, också sagt ut
att förbunden bör bli representerade
i utredningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr 1.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Jonasson och
Lindberg (samtliga ep).

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Alla vet att kommunernas
skolutgifter, som i verkligheten bestämmes
av staten, utgör en betydande
del av kommunernas kostnader. Det är
också allom bekant att inte så obetydliga
statliga kostnader blivit sekujidärkommunala
sådana i samband med
att landstingen övertagit mentalsjukvården
och provinsialläkarväsendet. Fortfarande
belastas kommunernas budget
med betydande utgifter för folkpensioneringen,
som också är en statlig uppgift.
De kommunala bostadstilläggen erkänns
allmänt som en ofrånkomlig, nödvändig
del av folkpensioneringen på
grund av pensionsbeloppens otillräcklighet,
men bidragen bekostas helt av
kommunala medel.

Kommunernas kostnader för i princip
statliga uppgifter blir desto mer
kännbara som kommunerna genom

Nr 41

154

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

samhällsutvecklingen måste påtaga sig
vidgade eller helt nya uppgifter då det
gäller bostadsbyggande, miljövård, social
service m. m. Om en kommunal
utdebitering på 20 kronor bara för något
är sedan ansågs som maximal,
är den snart att betrakta som
minimal. Dessa omständigheter gör att
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun ständigt återkommer här i
riksdagen och har stora utsikter att göra
det även i fortsättningen, om inte
beslutet denna gång åtminstone kan bli
att frågan blir föremål för utredning.

! och för sig behöver inte frågan utredas.
I de likalydande motionerna 1:11
och 11:11 föreslår motionärerna, att
staten övertar kommunernas skolkostnader,
ger kommunerna ett grundbidrag
om 500 kronor per tillläggsberättigad
då det gäller kommunala bostadstillägg
samt ger landsting och städer utom
landsting full kostnadstäckning för
sjukvårdsuppgifter som nyligen övertagits
från staten. Då vi ändå ansluter
oss till utredningskravet gör vi det
bland annat därför att en utredning
skulle kunna visa vilka belopp det rör
sig om. Om dessa avlyftes från kommunerna
skulle det kunna betyda att
den ständiga höjningen av den kommunala
utdebiteringen kunde hejdas
utan nedrustning av nödvändig kommunal
verksamhet.

Motiveringen för utskottets avvisande
hållning är en avskrift av tidigare års
utlåtanden. Man hänvisar till att staten
utbetalar betydande belopp till kommunala
skatteutjämningsbidrag. Därmed
anses tydligen problemet vara ur världen.
Men det är som bekant inte riktigt.
För det första är skatteutjämningsbidragen
först och främst ett medel att
försöka utjämna de stora skillnaderna i
skattekraft kommunerna emellan och
att ge även kommuner med svag skattekraft
möjlighet att upprätthålla en minimal
service. För det andra skulle det
röra sig om stora belopp, om staten
skulle svara för alla utgifter som sam -

manhänger med uppgifter av principiellt
statlig natur.

Utskottsmajoriteten framför i år ett
argument som i varje fall jag inte lagt
märke till tidigare. Det spelar inte längre
samma roll som tidigare om man flyttar
över samhällsutgifter från kommun
till stat, anföres det, alldenstund skillnaden
i beskattning inte är densamma
som förr. Utskottsmajoriteten avser med
sin invändning det förhållandet att staten
tar ut betydande belopp genom konsumtionsbeskattning
— såsom omsättningsskatt
— vilken kan anses vara en
beskattning som drabbar i omvänd proportion
till bärkraften, d. v. s. drabbar
de mindre inkomsttagarna hårdast.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att vi som författat de likalydande
motionerna 1:11 och II: 11, som nu behandlas
vid årets riksdag, framlagt ett
skatlepolitiskt program där vi föreslagit
dels ökade statsinkomster genom
ökad beskattning av större förmögenheter
och arv samt mark- och aktievinster,
dels minskade statsutgifter genom
lägre anslag till militära ändamål. Vi
har vänt oss mot en ökad konsumtionsbeskattning,
bl. a. i samband med övergången
från omsättningsskatt till mervärdeskatt.
Det är emellertid intressant
att notera att även utskottsmajoriteten
tycks erkänna att omsättningsskatten
är ännu orättvisare än den kommunala
beskattningen. Och ändå är som
bekant konsumtionsbeskattningen en
gemensam nämnare i såväl borgerlig
som socialdemokratisk skattepolitik numera.

Herr talman! Jag vill med det sagda
yrka bifall till de likalydande motionerna
1:11 och II: 11. I andra hand
kommer jag att stödja reservationen 1.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi brukar ju årligen ha
en diskussion om hur skatteutjämningsfrågorna
skall lösas mellan kommunerna,
och det är regelmässigt samma talesmän
som framför nya synpunkter på

155

Onsdagen den 4 december 1968 em. Nr 41

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

frågan. Nu är det ändå så att vi 1965
genomförde en mycket betydande förändring
i skatteutjämningen mellan
kommunerna. Den erfarenhet jag har säger
mig att man på ansvarigt kommunalt
håll är ganska tillfredsställd med
det beslut som riksdagen fattade 1965.
Beslutet är ju också konstruerat så, att
de statliga bidragen stiger för varje år.
Under de senaste åren har dessa bidrag
ökat med i runt tal 150 miljoner kronor
om året, och det är väl också ett uttryck
för att man genom det system som har
valts kan öka det statliga stödet till kommunerna.

Man kan naturligtvis säga — som herrar
Karlsson i Huddinge och Eliasson i
Sundborn — att det skulle vara mycket
mera, men här är det ändå fråga om resurser
till ytterligare åtgärder. När det
bär gällt att skaffa resurser till olika
samhälleliga insatser har herrarna i regel
tryck på nej-knappen. Något stöd
när det gällde att skaffa de resurser som
behövdes för de mycket starkt ökade utgifter
som samhället har påtagit sig under
de senaste åren har vi inte märkt
från den kanten. Tvärtom har man gjort
vad man har kunnat för att begränsa
samhällets möjligheter att fullgöra sina
åtaganden. Därför tycker jag att det är
något av en dubbelmoral när man i
dag bjuder ut vissa favörer utan att ge
anvisning på någon täckning för de erbjudanden
som man gör.

När herr Eliasson gör gällande att vi
socialdemokrater i valrörelsen hade talat
om en vidgad jämlikhet men nu skulle
ha sprungit ifrån det tal som vi då
förde, gör han sig väl ändå skyldig till
påståenden som han är klart medveten
om att han inte har någon täckning för.
När det gäller de statliga insatserna i
den kommunala skatteutjämningen är
det uteslutande fråga om vilka resurser
som står till förfogande.

Herr Karlsson nämnde att motionärerna
från hans parti förordade ett anslag
på 500 kronor i bostadsbidrag till
pensionärerna. Det system som vi valde

i samband med den nya ordningen innebar
att vi inte längre skulle ha några
specialdestinationer. Genom en specialdestination
till alla kommuner på exakt
samma sätt hjälper man inte de svagare
i förhållande till de rikare kommunerna,
utan man ger de rika lika mycket.
Däremot ligger det i själva systemet med
skatteutjämmingsbidragen att man kan
ge ett större stöd åt de ekonomiskt
mindre bärkraftiga kommunerna. Det är
ju skatteunderlaget och skattetrycket
som är avgörande för hur stort kommunernas
bidrag skall bli. I samband med
den nya skatteutjämningsreformens genomförande
övertog också staten en betydande
del av de övriga utgifter som
kommunerna hade, och det var enbart
bostadsstödet som blev kvar. Detta var
också ett uttryck för viljan att hjälpa
kommunerna på den punkten.

Herr talman! Jag skulle kunna anföra
åtskilligt mera i denna fråga. Men vi har
haft långa diskussioner i dag om andra
ting, och därför skall jag endast med
hänvisning till utskottets uttalande och
med stöd av det anförda hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Herr Lindholm talade
om dubbelmoral och menade att jag inte
ville vara med om att skaffa mer pengar
till staten. Om jag föreslår att man skall
höja förmögenhetsbeskattningen och
arvsbeskattningen för att få ihop pengar
till denna överflyttning av utgifter från
kommun till stat men herr Lindholm
inte vill vara med om det, så kan man
väl tala om olika skattemoral. Det har
däremot ingenting med dubbelmoral
att göra. Vi har, som jag erinrade om,
framlagt bestämda förslag till ökade inkomster
för staten som skulle ha underlättat
den bättre fördelning av utgifterna
mellan kommun och stat som vi i
motion nr It har förordat.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det var nog herr Lind -

156 Nr 41 Onsdagen den 4 december 1968 em.

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

holms egen formulering att socialdemokraterna
skulle ha tappat intresset för
jämlikhetsfrågorna efter valet. Jag sade
att det mot bakgrunden av det intresse
som i valrörelsen ägnades åt jämlikhetsfrågorna
är fövånande att man inte nu
går att utreda hur en bättre jämlikhet
skall åstadkommas på detta område. Det
är kanske inte detsamma som herr Lindholms
tolkning.

Vi kommer emellertid inte ifrån att
detta i hög grad är en jämlikhetsfråga.
Det finns redan nu vissa län, där den
genomsnittliga sammanlagda kommunala
utdebiteringen är 22 kronor, och vi är
på rask marsch mot att den på sina håll
blir 25 kronor. Hur skall vi klara detta
problem? Menar herr Lindholm att vi
inte så skyndsamt som möjligt skall undersöka
saken för att se hur vi kan fördela
skatterna så att de blir så rättvisa
som möjligt och uttas efter bärkraft?

Det är i och för sig inte fråga om
att öka det totala skatteuttaget genom
en viss omfördelning. Det rör sig om
hur man skall fördela den kommunala
skatten och hur den skall vara konstruerad,
för att citera en synpunkt som länsdemokratiutredningen
varit helt enig
om. Det gäller ju det totala skattetryckets
fördelning. Vi kommer inte undan
att skatten skall betalas.

Jag tror inte, herr Lindholm, att vi
skall ägna tid åt en debatt om att vi inte
skulle ta konsekvenserna av våra förslag.
Ingen kan väl bestrida att vi har
velat skapa täckning för vad vi föreslagit,
i den mån det inte funnits rent koniunklurpolitiska
motiv för vissa utgifter.

I övrigt har vi liksom finansministern
haft det målet i sikte, att vi velat hålla
balans i budgeten. Att vi kommit med
förslag om utredningar om framtida reformer
strider ju inte mot detta. Vi har
klart angivit att man får ta konsekvenserna
i den mån vi inte har tillräckliga
ekonomiska resurser. Vi kan naturligtvis
inte genomföra alla önskemål på en
gång, men detta är någonting som vi
inte liar försökt dölja — inte heller i

valdebatten. Beskyllningen för dubbelmoral
har jag alltså ingen anledning att
känna mig träffad av.

Eftersom vi har en så kraftig kommunal
utdebitering och med den starka ökningstakt
som här finns, borde det vara
ett gemensamt intresse att komma till
rätta med finansieringen av de samhälleliga
utgifterna. Den omständigheten
att kommunalskatten står upptagen på
den ena raden på skattsedeln och den
statliga inkomstskatten på den andra
samt att den indirekta skatten betalas
på ett annat sätt, skall väl inte få hindra
att vi äntligen får en samlad bedömning
av det sätt på vilket den statliga och
kommunala skatten skall fördelas.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
var litet ledsen på grund av min
replik till honom med anledning av
hans tal om jämlikhet i valrörelsen och
bristen på jämlikhet i detta avseende.
Men herr Eliasson talade ändå på ett
sätt som gav intryck av att han ville
säga, att vi skulle ha haft en uppfattning
i valrörelsen och en annan uppfattning
i denna fråga. Om herr Eliasson
inte har avsett detta med sitt tal är det
emellertid så mycket bättre, men kvar
står i alla fall det faktum, att när det
gällt att skaffa resurser till de stora samhälleliga
utgifter, som riksdagen har
pålagt samhället under senare år, har
herr Eliasson inte medverkat på det sättet,
att han har skapat ett underlag för
de ökade utgifterna. Herr Eliasson hade
nämligen, liksom många andra, när vi
hade att behandla omsättningsskatten —
som varit av avgörande betydelse för åtskilliga
samhälleliga åtgärder — en helt
annan mening än de hade som röstade
för införandet av densamma.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 41

157

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Mom. i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner på
1 ;o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1); samt
3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 11 och II: 11;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i
Sundborn begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 180, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering med
elst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 75 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds

Ändringar i banklagstiftningen

proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser,
m. m., och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 6

Ändringar i banklagstiftningen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändringar i banklagstiftningen
jämte motioner.

I en den 18 oktober dagtecknad proposition,
nr 143, hade Kungl. Maj d under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden och lagrådets protokoll
föreslagit riksdagen att anta vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande
av nj a lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33
§ lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om
skuldebrev.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås en samordning
av rörelsereglerna för affärsban -

158 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Ändringar i banklagstiftningen

ker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor
så att dessa bankinstitut får rätt
att på likartade villkor driva alla inom
bankväsendet förekommande rörelsegrenar.
Samordningen innebär att rörelsereglerna
för sparbanker och kreditkassor
i allt väsentligt utformas efter
mönster av affärsbankernas bestämmelser.
Detta medför framför allt för sparbankerna
en väsentligt vidgad rörelsefrihet.
Propositionen innehåller också
förslag till ändrade rörelseregler som
syftar till att effektivisera bankinstitutens
verksamhet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likaly dande motionerna I:
1021 av herrar Ottosson och Gösta Jacobsson
samt II: 1291 av herrar Magnusson
i Borås och Lothigius,

dels de likalydande motionerna I:
1000 av fru Hultell m. fl. och II: 1263
av herr Gustafson i Göteborg in. fl.

Motionerna 1:1021 och 11:1291 avsåge
kreditinstitutens innehav av aktier
i s. k. sidobolag. Motionärerna avvisade
det i propositionen framlagda förslaget
att för det bokförda värdet av sådana
aktier skulle, för så vitt fråga ej vore
om företag i vilket staten vore delägare,
alltjämt krävas 100 procents kapitaltäckning
och förordade 8 procents kapitaltäckning.
1 motionerna hemställdes,

A. att riksdagen vid behandlingen av
propositionen skulle besluta

att från bankbolags, sparbanks och
jordbrukskassas eget kapital skulle vid
beräkning av kapitaltäckning ej avräknas
det bokförda värdet av vad banken
såsom aktiekapital eller i annan form
tillskjutit till annat in- eller utländskt
företag -som driver någon form av bankverksamhet,

att undantag vid beräkning av kapitaltäckning
ej skulle göras för tillgång
i företag där staten är delägare,

B. att utskottet skulle utarbeta förslag
till erforderliga författningsändringar.

I motionerna I: 1000 och II: 1263 hemställdes
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle uttala »att
nämnden för bankkontorsetablering utökas
med en ledamot som utses efter
förslag från den fackliga organisation,
som företräder de anställda i kreditinstituten».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1021 och 11:1291 bifalla
propositionen nr 143, såvitt den avsåge
ändrad lydelse av

a) 57 § lagen om bankrörelse,

b) 26 g lagen om sparbanker,

c) 34 § lagen om jordbrukskasserörelsen; B.

att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 143, såvitt den avsåge ändrad
lydelse av

a) 63 § lagen om bankrörelse,

b) 32 § lagen om sparbanker,

c) 40 g lagen om jordbrukskasserörels-en; C.

att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 143 i övrigt;

D. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1000 och II: 1263 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om sammansättningen
av nämnden för bankkontorsetablering.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande utskottets hemställan
under A (kapitaltäckningsbestämmelser) -av

herrar Enarsson, Brundin och
Regnéll (samtliga h), vilka ansett att
utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1021 och II: 1291 för sin
del antaga de genom propositionen nr
143 framlagda lagförslagen, såvitt de avsåge
ändrad lydelse av

a) 57 § lagen om bankrörelse,

b) 26 § lagen om sparbanker,

c) 34 § lagen om jordbrukskasserörelsen,

med ändring i enlighet med av reservanterna
framlagt förslag;

Onsdagen den 4 december 1968 em. Nr 41 159

2. beträffande utskottets hemställan
under B (bestämmelser om blancokrediter) av

herrar Enarsson, Brundin och Regnéll
(samtliga h), vilka ansett att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen för sin del måtte antaga
de genom propositionen nr 143 framlagda
lagförslagen, såvitt de avsåge ändrad
lydelse av

a) 63 § lagen om bankrörelse,

b) 32 § lagen om sparbanker,

c) 40 § lagen om jordbrukskasserörelsen,

med ändring i enlighet med i denna
reservation framlagt förslag, innebärande
att bankinstitut finge lämna bunden
blancokredit till utländskt bankföretag
utan vare sig amorteringskrav eller uppsägningsförbehåll.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Av historiska skäl har vi
här i landet en funktionsfördelning mellan
affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukskassorna
och postbanken som i dagens
läge i många fall inte är rationell.
Sparbankerna var ju en gång i världen
—- själva namnet säger det •— inrättningar
för att ta emot sparmedel och
förvalta dem i kollektiv form. Affärsbankerna
nalkades verksamheten från
en motsatt utgångspunkt; för dem gällde
det att förse näringslivet med kapital.
Postbanken byggde i sin ursprungliga
utformning dels på sparbanksidén, dels
På en önskan att kanalisera sparmedel
till staten. Jordbrukskassorna slutligen
startades som en sektorsbunden verksamhet.

Det har skett betydande förändringar
i bankvärlden, och de har betingats av
förändringar inom samhällsekonomin.
Efter hand som naturahushållningen ersattes
med ett utvecklat näringsliv blev
det naturligt för sparbankerna att till

Ändringar i banklagstiftningen

bygdens fromma agera mera aktivt på
utlåningssidan. När det utbyggda näringslivet
satte pengar i händerna på en
bredare allmänhet, blev det angeläget
för affärsbankerna att få vara med och
boka in av dessa medel på insättarkontona.

Nu tränger nya krav på. Befolkningsomflyttningarna
måste speglas i omstrukturering
av bankenheterna. En ny
teknologi har gjort det möjligt och en
skärpt konkurrens har ofta gjort det
nödvändigt att få till stånd genomgripande
förändringar av produktionsföretagen
och distributionsformerna. Självfinansieringsgraden
har i många branscher
sjunkit väsentligt.

Allt detta ställer stora krav på kapaciteten
hos kreditmarknaden, ofta i
form av stora samlade lånebehov från
en enda kund. Då skärps också kraven
på effektiviteten i kreditförmedlingen;
misstag kan bli kännbara för både samhällsekonomin
och det långivande institutet.

I den mån den gällande banklagstiftningen
har lagt och lägger hinder i vägen
för att banktinstituten bättre skulle
svara mot en ny tids behov av effektivitet
måste de hindren röjas bort. Den
uppfattningen hävdades senast från oppositionshåll
i samband med debatten
kring Investeringsbanken.

Som nyckelord till de lagändringar,
som nu på grundval av en utredning
som kallades »Samordnad banklagstiftning»
föreslås i den digra propositionen
143, kan gälla honnörsordet liberalisering.
Bankerna får över lag större
rörelsefrihet genom att moment av skråordning
som dröjt sig kvar nu försvinner.
Alla parter förefaller att hälsa
det med tillfredsställelse.

För näringslivet som helhet underlättas
utan tvivel kapitalförsörjningen genom
flera av ändringarna, t. ex. genom
de nya reglerna för placering^av aktier
på marknaden eller för långfristiga krediter.
Det enskilda företaget eller privatpersonen
kan också räkna med mera

160 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 ea

Ändringar i banklagstiftningen

tidsenlig bedömning av sina kreditpropåer
än förr. Tilltro till bärkraften hos
en idé eller till dugligheten hos en person
och tilltro till värdet av forskning
och utveckling kan resultera i större
möj ligheter till kreditgivning än förut.
En rad detaljbestämmelser med invecklade
maximerings- och minimeringsbestämmelser
rensas ut, säkert saknade av
ingen.

En majoritet i bankoutskottet hemställer
om bifall till propositionen i oförändrat
skick. På två punkter finns reservationer.
Som en av undertecknarna
skall jag be att kort få redovisa meningsskilj
aktigheterna.

Reservation nr 1 gäller det kapitaltäckningskrav
som bör ställas upp för
sådana placeringar som bankerna redovisar
i form av aktier i kreditgivande sidabolag.
Departementschefen vill här i
anslutning till bankinspektionens ståndpunkt
kräva hundraprocentig kapitaltäckning
för sådana aktier. Det innebär
att han går ifrån utredningsmajoritetens
förslag som innebär ett åttaprocentigt
kapitaltäckningskrav. Bland icke
partsbetonade remissinstanser som tillstyrkt
åttaprocentsförslaget vad beträffar
svenska sidobolag märks riksbanksfullmäktige.
Jag kan som argumentering
referera vad bankofullmäktige sagt i polemik
mot bankinspektionens linje:
»Mot att på sistnämnda sätt dra de logiska
konsekvenserna ur en i och för
sig rimlig premiss talar emellertid starka
skäl. De insatser av riskkapital det
här är fråga om avser väl i huvudsak
svenska bank- och kreditaktiebolag. Inrättandet
och utvecklingen av dessa har
ansetts ligga i hög grad i det allmännas
intresse och i flera fall har staten inträtt
som delägare. Ur säkerhetssynpunkt har
de getts en utomordentligt betryggande
organisation med rätt höga krav på kapitaltäckning.
»

Vad departementschefen skriver på
sidorna 148 och följande i propositionen
ger intryck av att han, villrådig
mellan bankinspektion och bankofull -

mäktige, sökt sig fram till något slags
salomonisk dom, en kategoriklyvning av
sidobolagen så att aktieinnehav i vissa
av dem skulle kräva hundraprocentig
kapitaltäckning, andra endast åttaprocentig.
Nog kunde en sådan kluvenhet
hytas ut mot utredningsmajoritetens
och bankofullmäktiges klara linje. Den
uppfattningen har ett antal reservanter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

När jag argumenterar för reservation
nr 2 vill jag inte heller bli mångordig.
Svenska bankföreningen har i en skrivelse
till bankoutskottet, fogad till utlåtandet
som bilaga nr 3, fäst uppmärksamheten
på vad man kallar en inadvertens
i lagstiftningen. Denna inadvertens
skulle enligt Bankföreningens mening
kunna lägga icke avsedda hinder i vägen
för de svenska bankernas möjligheter att
deltaga i internationell långivning.

Kritiken riktas dels mot den föreslagna
59 § i lagen om bankrörelse, dels
mot 63 § tredje och fjärde styckena. I
59 § efterlyser man utländsk stat i uppräkningen
av låntagare som kan komma
i fråga för kredit utan säkerhet. Omformuleringen
från nuvarande 56 § skulle
innebär en skärpning, menar Bankföreningen.
På den punkten ligger det
väl dock så till, att kredit till utländsk
stat lämnas via vederbörande lands centralbank.
Eftersom »utländskt bankföretag»
finns med i uppräkningen, skulle
intresset av att lämna blancokredit till
utländsk stat i realiteten kunna tillgodoses.

Mer bekymmersamt är det att 63 § i
dess föreslagna utformning innebär, att
amorteringskrav och förbehåll om rätt
till förtida uppsägning måste fogas också
till sådan bunden blancokredit, som
lämnats till eller garanterats av främmande
stat eller svenskt eller utländskt
bankföretag. Sakligt kan detta inte vara
berättigat, säger Bankföreningen, och i
praktiken kan sådana bestämmelser i
svensk banklagstiftning göra det omöjligt
för svenska banker att deltaga i

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 161

bankkonsortier, som bildats för internationell
långivning.

I reservation nr 2, som jag nu yrkar
bifall till, föreslås att 63 § i lagen om
bankrörelse och motsvarande paragrafer
i lagen om sparbanker och lagen om
jordbrukskasserörelsen ges den liberalare
utformning, som följer av lagförslagen
i bilaga 2 till utskottets utlåtande.

Slutligen yrkar jag, att riksdagen i enlighet
med utskottets hemställan under
c bifaller propositionen nr 143 i övrigt.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag tror inte att det
behövs många ord för att försvara detla
utlåtande från bankoutskottet. Jag
ber alltså att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Förslaget innebär en stor reform, som
genomförs efter en lång och omfattande
utredning. Reformen medför större likhet
mellan bankerna men den medför
också att bankerna inte behöver ha så
mycket eget kapital i relation till utlåningen,
eller omvänt att de kan öka
sin utlåning utan att behöva öka det egna
kapitalet. Det är alltså en mycket
liberal lagstiftning som föreslås. Det är
klart att man kan ha avvikande mening
på enskilda punkter, och några av utskottsledamöterna
har i reservation 1
anfört en annan mening. Det finns ingen
anledning att gå in på detaljer; reservanterna
har velat åstadkomma en
ytterligare liberalisering. I tidigare utredningar,
där bankinspektionen varit
representerad, har det emellertid angivits
skäl för en ännu snävare linje än
den som föreslagits i propositionen. Vi
tycker därför inte att det finns någon
anledning att gå åt andra hållet och liberalisera
i större utsträckning än vad
som föreslås i propositionen som fått
en mycket liberal utformning.

Hur vagt den andra reservationen är
utformad nämnde herr Regnéll själv.
Jag tror inte att de föreslagna lagreglerna
i någon större utsträckning kom6—Andra
kammarens protokoll 1968.

Ändringar i banklagstiftningen

mer att påverka bankernas möjligheter
att bedriva internationell verksamhet.
Det finns en allmän önskan att i större
utsträckning bedriva internationell
verksamhet, men jag tror att de problem
som sammanhänger därmed får lösas i
andra sammanhang där man kan gå in
på detaljbestämmelser. Här är det fråga
om tolkningar. Jag tycker att vi har
åstadkommit en liberal lagstiftning och
att vi inte behöver driva liberaliseringen
längre. Det har nedlagts ett omfattande
arbete på förslaget. Vi tillstyrker
det från vårt håll i bankoutskottet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Enarsson m. fl.

162

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

ökad statlig företagsamhet i Norrland m. m.

räkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 174 ja och 29 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Enarsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsappanat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 31 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 61, i anledning av motion om utredning
angående bankväsendet,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna,
m. m., samt

nr 63, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående vissa inredningsoch
anslagsfrågor avseende provisoriska
lokaler för riksdagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

ökad statlig företagsamhet
i Norrland m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av motioner om ökad
statlig företagsamhet i Norrland m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Först vill jag uttala
min tillfredsställelse över att utskottet
i sin skrivning formulerat uppfattningar
som till stora delar överensstämmer
med det huvudsakliga kravet i vår
motion nr 839, nämligen om ytterligare
satsning på statliga företag för att
tillgodose kravet på ett växande antal
arbetstillfällen i Norrland. Jag kan därför
avstå från att yrka bifall till motionen
men vill ändå något litet beröra
några sidor av problemet.

Det har otvivelaktigt hänt en del sedan
den kommunistiska gruppen började
sina framstötar för en statlig
verkstadsindustri i Norrland och för
åtgärder över huvud taget i syfte att öka
sysselsättningsmöjligheterna i denna
landsdel. Förslagen har lett till utredningar
som t. ex. den som inrikesmi -

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 163

Ökad statlig företagsamhet i Norrland m. m„

nistern tillsatte år 1965 med syfte att
komplettera den statliga metallurgiska
industrin i Norrbotten med en manufakturindustri.
Detta betecknade den
dåvarande kommunistiske riksdagsmannen
Helmer Holmberg som ett stort
framsteg, och han uttryckte i det sammanhanget
förhoppningen att regeringen
skulle inse vikten av att handla
snabbt, varvid han framhöll att det här
gällde ett problem som man inte kan
lösa med beredskapsarbeten eller verkstäder
för 25—50 personer, utan att det
handlade om att snabbt skapa sysselsättningsmöjligheter
för tiotusentals
människor.

I det nu föreliggande utskottsutlåtandet
hänvisas till att två delegationer
tillkallats sedan motionerna väcktes.
Detta är gott och väl eftersom delegationernas
uppgifter, som utskottet skriver,
»ligger väl i linje med motionärernas
önskemål».

Men återigen finns det anledning uttala
förhoppningar om större snabbhet
vid behandlingen av dessa frågor. Sysselsättningsproblemen
i Norrland är
inga nya företeelser. Delegationer av
det slag som nu tillkallats borde sålunda
ha satts i gång för åtskilliga år sedan
och konkreta resultat borde ha förelegat
nu.

Men att vi har denna inställning
skall inte uppfattas som att vi skulle
förringa delegationernas betydelse i det
aktuella fallet. Det faktum att de har
tillsatts betraktar vi som en bekräftelse
på riktigheten av de tidigare förslagen,
och vi noterar att tillsättandet av
delegationen för statlig industrietablering
motiveras med att de problem
Wm är för handen har bedömts vara
av så brådskande natur, att vissa initiativ
redan nu är påkallade i avvaktan
på att en ny organisation för den
statliga företagsgruppen skapar mera
långsiktigt förbättrade förutsättningar
och former för en expansion av den
statliga företagsamheten. Opinionen i
Norrbotten liksom i övriga norrlands -

län väntar att denna delegation inte
dröjer länge med att lägga fram konkreta
delresultat.

Ett angeläget krav som berör problemet
med sysselsättningen i Norrland
är frågan om insyn och planering. De
samhällsplanerande organen på länsnivå
har viktiga uppgifter. För att kunna
förverkliga en målinriktad och långsiktig
utveckling av näringslivet inom
länen måste de organen ha tillgång till
åtminstone de större statliga och privata
företagens framtidsplaner rörande
investeringar och antalet anställda.
.lag skall inte här gå in på hur en sådan
insyn kan ordnas. De frågorna kommer
att behandlas på länsnivå, och förslag
kommer säkert att ställas därifrån.

Inte heller skall jag vid denna sena
timme ta kammarens tid i anspråk för
att argumentera ytterligare i linje med
motionsyrkandena, detta dels av det
skälet att jag för bara en knapp vecka
sedan diskuterade dessa frågor med
inrikesministern, dels därför att utskottets
utlåtande i stora stycken innebär
ett stöd för de argument som
redovisas. Även om jag alltjämt saknar
konkreta besked om vad som skall
göras anser jag ändå att utskottets behandling
av motionerna ger hopp om
att de dystra prognoser som arbetsmarknadsstyrelsen
redovisat i höst
skall kunna vändas i mera optimistiska
tongångar redan under nästa år. Nedlagda
industrier och samhällen och
byar i utdöende är vittnesbörd om att
den hittills förda politiken har misslyckats.
Nu krävs nya grepp, och de
greppen bör berörda myndigheter
snart ange.

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
är det väl inte särskilt meningsfyllt
att föra långa diskussioner om
tillstyrkta motioner. Anledningen till
att jag ändå har begärt ordet är att
fru Marklund försökte ge kammaren ett
intryck av att vi här har att göra med

164 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

ökad statlig företagsamhet i Norrland m. m.

frågor som endast kommunisterna har
ägnat sig åt och att det nu skulle vara
ett mångårigt aktivt arbete från deras
sida som lett till att även andra uppmärksammat
dessa problem.

Vi har från socialdemokratiskt håll
väckt ett motionspar i dessa frågor.
Detta har nu, vilket är mycket glädjande,
i sina huvuddrag tillstyrkts av
utskottet. Det är tredje året i följd som
vi återkommit med motioner med liknande
syfte.

Det har tidigare inte varit möjligt
att nå enighet i dessa spörsmål. I den
situation som nu föreligger kan man
egentligen bara konstatera att det är
värdefullt att t. o. m. de borgerliga partierna
nu kunnat ställa sig bakom en
skrivning som klart anger att en lösning
av de sysselsättningsproblem,
som finns uppe i Norrland, i mycket
stor utsträckning måste nås genom
statliga industrier. Det innebär självfallet
inte att det inte skulle finnas
utrymme för enskild industri, och detta
har vi också alltid understrukit på
vårt håll. Klart är emellertid att man
på denna väg inte kan lösa problemen.
Vi hälsar med tillfredsställelse bankoutskottets
enhälliga konstaterande, att
det är staten och den statliga industriutvecklingen
som skall klara dessa problem.

Det är angeläget att understryka
bankoutskottets utttalande att de redskap,
som vi fått genom tillsättandet
av delegationer och de andra möjligheter
som regeringen skapat, nu bör
användas för att man på allvar skall
kunna ta itu med problemen. Om så
sker har önskemålen från oss motionärer
pa denna punkt blivit tillgodosedda.

Herr HAGNKLL (s):

Herr talman! Vi har inom bankoutskottet
vid flera tillfällen haft att behandla
olika norrlandsmotioner. Vi har
i år gjort en sammanställning över sysselsättningsutvecklingen
i Norrland,

som med all tydlighet visar hur kraftig
sysselsättningsnedgången där varit också
inom den statliga företagsgruppen.
Det framgår också att en fortsatt sysselsättningsnedgång
är att vänta, om inte
ytterligare åtgärder vidtas för att förhindra
detta.

Det är ett allvarligt läge, och på
socialdemokratiskt håll inom utskottet
är vi medvetna härom. Vi ställer oss
därför positiva till att från samhällets
sida görs en betydande insats på detta
område. Vi redovisar den senaste tidens
ökade insatser genom utvecklingsbolaget,
genom tillsättandet på sista
tiden av en delegation rörande de statliga
företagen och en delegation rörande
den statliga industrietableringen och
även genom rationaliseringen i form av
samverkan mellan domänverket och
ASSI som ett led för att skapa en effektiv
organisation på detta område.

Men Norrland har ju inte bara statliga
företag. Även om kanske en femtedel
av de yrkesverksamma är anställda
i statliga företag i de övre delarna av
Norrland, är ändå majoriteten sysselsatt
inom andra områden av näringslivet,
och vi måste ju också försöka ge
en ökad sysselsättning åt dem, om situationen
inte skall förvärras. Det är ett
allvarligt läge, och vi måste vara beredda
att väsentligt öka insatserna från
samhällets sida för att klara sysselsättningen
och skapa drägliga mänskliga
förhållanden i Norrland. Jag tror
att vi över lag är beredda att göra det.
Vad det gäller är att åstadkomma de
praktiska anordningar genom vilka nya
arbetsuppgifter kan skapas inom det
statliga, kommunala, enskilda och kooperativa
näringslivet. De förslag som
kan komma fram kommer att vinna
stöd. Vi måste gemensamt försöka att
i olika former finna praktiska förslag
till sysselsättningsökning.

Pengarna är vi beredda att satsa. De
200 miljoner kronor om året som lokaliseringspolitiken
kostar i Norrland,
ytterligare stöd i form av investerings -

Nr 41 165

Onsdagen den 4 december 1968 em.

fonder och andra medel är icke tillräckligt
för att skapa sysselsättning. Vi
måste göra en lika stor insats i miljoner
räknat för att klara sysselsättningen
i Norrland som vi gör för att klara
sysselsättningen i u-länderna utanför
våra gränser. Vi måste visa solidaritet
både innanför och utanför gränserna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Förstatligande av gruvindustrin m. m.

Föredrags bankoutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av motion om förstatligande
av gruvindustrin m. m.

I motionen II: 840 av herr Lorentznn
in. fl. föreslogs att riksdagen i skrivelse
till Kungl Maj :t skulle hemställa om tillsättandet
av en särskild utredning med
uppgiften att snarast framlägga en plan
för överförande i samhällets ägo av landets
mineraltillgångar samt gruvindustrin
och förädlingsindustri i anslutning
till denna

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen 11:840.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Motion nr II: 840, som
behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr 65, föreslår riksdagen att besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t »hemställa
om tillsättandet av en särskild utredning
med uppgiften att snarast framlägga
en plan för överförande i samhällets
ägo av landets mineraltillgångar samt
gruvindustrin och förädlingsindustri i
anslutning till denna». Utskottet finner
ingen anledning att tillstyrka motionen
utan hemställer att riksdagen måtte avslå
densamma.

Det är inte första gången som en motion
med detta förslag väckts av vårt
parti i riksdagen. Det skedde senast

Förstatligande av gruvindustrin m. m.

1964 och 1965, och utskottet hänvisar
även till svar man då fick från olika
remissinstanser. Vad beträffar årets motion
har utskottet endast vänt sig till
en remissinstans, nämligen Bolidenbolaget,
och till dess remissvar återkommer
jag.

Inledningsvis vill jag ställa samma
fråga till bankoutskottet som jag ställde
år 1965, då vår motion den gången behandlades
i denna kammare: Varför
har inte utskottet vänt sig till gruvindustriarbetarförbundet
för att höra dess
uppfattning i frågan? Den motion som
nu behandlas är nämligen helt i linje
med de intressen som gruvarbetarna
själva har uttalat sig för, senast vid
den kongress som hölls i fjol. Man kan
i detta sammanhang undra varför endast
Bolidenbolaget och inte gruvarbetarna
fått ge uttryck för sin uppfattning.
Om någon rättfärdighet skulle ha
uppfyllts borde båda parter ha varit
remissinstanser. Bankoutskottet har
dock endast vänt sig till Bolidenbolaget.

Frågan om förstatligande av de svenska
malmtillgångarna samt utbyggnad av
industrier för förädling av malmen har
varit aktuell för gruvarbetarna sedan
decennier tillbaka och återkommit kongress
efter kongress. Det är frestande att
ur protokollet från Gruvindustriarbetareförbundets
senaste kongress citera vad
olika talare hade att säga i dessa frågor.
.lag skall nöja mig med att med
herr talmannens tillstånd citera några
rader ur protokollet, nämligen en del
av det som anfördes av ombudsman
Lage Karlsson:

»Det har tidigare påpekats att frågan
om statens gruvintressen har varit föremål
för behandling vid ett otal kongresser.
Vad kan då anledningen vara
till att frågan ständigt återkommer? Såvitt
jag kan bedöma måste det bero på
att den inte bär kunnat lösas på ett tillfredsställande
sätt. ----Förbunds ledningen

har haft kontakter med regeringsledamöter
i olika sammanhang.

166

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Förstatligande av gruvindustrin m. m.

Det är ett beklagligt faktum att staten
redan nu har möjligheter att tillvarata
sina egna fyndigheter, såsom t. ex. i
Västerbotten, långt innan Håksberg blev
aktuellt, utarrenderat eller på annat
sätt överlåtit till privata företag att utnyttja
dessa gruvfyndigheter. Det är ju
riksdagen som har att besluta i sådana
ärenden, och ansvaret för att dessa frågor
inte fått den realbehandling som
vi efterlyst torde alltså ligga hos organ
vid sidan om förbundet.»

Jag har velat anföra detta citat från
gruvkongressen för att visa att de som
har det största intresset i denna fråga
är gruvarbetarna. Det är ändå dessa
som til syvende og sidst genom sitt slit
skapar de stora vinsterna för de privata
gruvbolagen, bl. a. Bolidenbolaget —-bankoutskottets remissinstans.

Så till Bolidenbolagets remissvar.

Först och främst är Bolidenbolaget
i sitt remissvar helt missnöjt med oss
motionärer — och det var ju bolaget
också när det gällde våra tidigare motioner.
Det har väl i och för sig mindre
intresse om bolaget tycker illa vara att
motionärer anför vissa synpunkter, men
när utskottet gör remissinstansens mening
till sin — d. v. s. helt bygger sitt
ställningstagande på vad denna instans
har att anföra — nödgas jag bli rätt utförlig
i mina kommentarer till omständigheterna
kring Bolidenbolagets verksamhet.
Först till frågan om varför Bolidenbolaget
tappat intresset för brytningen
i Bellviksbergsoinrådet, något
som också behandlas i remissvaret.

År 1965 var Bolidenbolaget tydligen
helt inställt på brytningar i Bellviksbergsområdet
i västra Ångermanland.
En helt ny väg anlades, elkraftledningar
av betydande längd fraindrogs, framställning
om statliga lokaliseringsmedel
gjordes. Bolaget skaffade sig god reklam
i lokalpressen — det var förstasidesartiklar
om planerna. Anrikningen av
malmen skulle ske på platsen och malmen
utskeppas över Härnösand. Arbetstillfällen
skulle skapas i det inre av

Västernorrland, som kämpade med stora
svsselsättningssvårigheter. Självfallet
blev besvikelsen stor då hela projektet
lädes ned utan någon egentlig förklaring.

Vad var det som hade inträffat? Hade
Bolidenbolaget inte erhållit de .statliga
lokaliseringsmedlen? Ja, enligt bolagets
remissvar till utskottet skulle uteblivna
lokaliseringsmedel vara eu av anledningarna.
Tillåt mig anföra vad bolaget
har att säga om denna fråga i sitt yttrande
över vår motion:

»Motionärerna anför, att Boliden icke
igångsatt malmbrytning i Tåsjö trots
att bolaget år 1965 erhållit ett lokaliseringslån
för detta syfte. Uppgiften är
emellertid felaktig och torde bero på
att bolaget år 1965 övervägde att börja
bygga ut en mindre blyfyndighet —
Bellviksbergsfyndigheten — till drift
och därvid inlämnade eu ansökan om
lokaliseringsstöd. Sedan det efter samtal
med departement och myndigheter
framkommit att några utsikter till bifall
till bolagets framställan icke kunde
anses föreligga, beslöt Boliden, med
beaktande tillika av den på marknaden
rådande överproduktionen av bly, att
bordlägga projektet tills vidare.»

Det rika Bolidenbolaget söker alltså
krypa bakom ett nej till det begärda
lokaliseringsstödet och anger detta vara
orsaken till att brytningen i Bellviksberg
inte kom till stånd. Det framskymtar
dock i bolagets remissvar till utskottet
att det var av helt andra skäl. Vilka
var då dessa skäl? Och vägrades bolaget
lokaliseringsstöd? Nej, bolaget vägrades
icke detta stöd. Så här säger
länsstyrelsen i Härnösand:

»Bedan den 7/7 1965 gjorde Bolidenbolaget
framställning till länsstyrelsen
i Västernorrlands län om lokaliseringslån
på 3,5 milj. kr. Summan skulle ingå
i en totalinvestering om 10 milj. kr.,
som Bolidenbolaget skulle investera i
Bellviksgruvan, belägen mellan Ångermanland
och Västerbotten. Brytningen
skulle gälla blymalm. Då ansökan avsåg

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 167

en så stor summa sändes ärendet från
länsstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen
och därifrån vidare till regeringen.
Länsstyrelsen har emellertid erhållit
brev från Bolidenbolaget den 13 juli
1967, där bolaget återkallade sin ansökan
om lokaliseringslån för gruvdrift i
Bellviksberget. Bolagets motivering var
att man anträffat bättre investeringsobjekt
i andra delar av landet.»

Bolaget försökte alltså få regeringen
att ge flera miljoner kronor i subventioner.
Förmodligen skulle detta också
ha skett, om inte bolaget fått sina vinstintressen
ännu bättre tillgodosedda genom
andra objekt. Hur det gick för befolkningen
i det ursprungliga exploateringsområdet,
det struntar naturligtvis
bolaget i. Det är ju bolagen som bestämmer
och inte statsmakten.

I sitt yttrande till utskottet i anslutning
till vår motion uttalar Bolidenbolaget
även missnöje med rubriksättningen
i motionen, där det hette att bolaget
föredragit gruvdrift i Colombia i Sydamerika
i stället för i Tåsjöområdet.
Bolaget förnekar att det idkat någon
drift i Colombia, men väl där som i
andra länder, säger man, har man haft
en viss malmletningsverksamhet. Nu är
det ju på det sättet att projekteringsverksamhet
under flera år är en direkt
del av gruvdrift. Utan denna skulle ju
ingen gruvdrift kunna bedrivas. Faktum
kvarstår emellertid, att Bolidenbolaget
föredrog att förlägga sin verksamhet
till utlandet och slopa fortsatt
verksamhet i Bellviksbergsområdet.

I samma yttrande från Bolidenbolaget
till utskottet sägs vidare bl. a.:

»I sammanhanget kan betonas att
upptagandet av gruvor utomlands eller
deltagandet i dylika projekt icke försämrar
möjligheterna att exploatera
fvndigheter i Sverige. Ett deltagande i
utländska projekt kan däremot säkerställa
långsiktigt nödvändiga råvaruleveranser
till Sverige.»

Bolidenbolaget anför sdna exempel i
detta sammanhang. Jag skulle vilja ta

Förstatligande av gruvindustrin m. m.

exemplet Grängesbergsbolagets handlande
som tillämpligt i ett fall som
detta. Detta bolag var som bekant ägare
till malmgruvorna i norr. Dessa köptes
på sin tid av staten för den runda summan
av 900 miljoner kronor i klingande
mynt — inte i statsobligationer. Grängesbergsbolaget
använde en del av pengarna
till att köpa in sig i det bolag som
driver Nimbagruvan i Liberia i Afrika.

Den andra delen av pengarna användes
bl. a. för att bygga det stora järnverket
i Oxelösund. På detta sätt blev
Grängesbergsbolaget en allvarlig konkurrent
till såväl LKAB som NJA, båda
statliga företag. Malmen från Liberiagruvan
konkurrerar inte endast med
malmen från Norrbotten på den utländska
marknaden, den exporteras också
till Sverige. Det går eu ständig träd av
båtar från Afrika till Grängesbergsbolagets
järnverk i Oxelösund. Det kan ifrågasättas
om inte Grängesbergsbolaget i
ett fall som detta, då det gäller svenska
gruvbolags engagemang utomlands, försämrar
möjligheterna att exploatera fyndigheter
i Sverige, såsom Bolidenbolaget
i sitt yttrande till bankoutskottet
vill göra gällande.

Bolidenbolaget hävdar i sitt utlåtande
även att dess verksamhet varit särskilt
betydelsefull för Norrland då det gällt
en näringspolitisk aktivisering av denna
del av landet. Bolaget nämner dock icke
att man också flyttat delar av sin produktion
från Norrland, exempelvis till
västra Sverige.

1 sitt uttalande berömmer sig Bolidenbolaget
av att ett antal av SGU:s
geologiska kartblad över Norrland har
kommit att baseras på de uppgifter som
bolaget har tillhandahållit. I och för
sig är det ingen nyhet att ett malmletningsbolag
ställer visst material till Sveriges
geologiska undersöknings förfogande,
då det inte självt längre har användning
för detta. Så gjorde även
Wallenberg för några år sedan i anslutning
till den uranletning, som då
pågick i vårt land. Över stora delar av

168 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Förstatligande av gruvindustrin m. m.

Västsverige flög Wallenbergs flygplan
och gjorde sina undersökningar. Det
beräknades att detta kostade honom 10
miljoner kronor. Tråkigt nog — framför
allt för Wallenberg — gav undersökningarna
inte det väntade resultatet.
Wallenberg ställde senare materialet till
Sveriges geologiska undersöknings förfogande.
Jag anser att Bolidenbolaget
inte heller i detta avseende har något
särskilt att berömma sig av.

Att Bolidenbolaget bedriver en omfattande
verksamhet stämmer. Bolidenbolaget
idkar gruvdrift i ett femtontal gruvor
i Norrland och Bergslagen, anrikningsverk
i Boliden, Kristineberg och
Laisvall. Bolaget har företag i Landskrona,
Hälsingborg, Vargön och Norrköping,
dess aktiekapital är över 140
miljoner kronor. Härtill kommer ett åttiotal
miljoner kronor i dotterföretag
och andra företag, även i utlandet, bl. a.
i Frankrike och Latinamerika.

Vinsten, eller profiten, på arbetskraften
var år 1963 17 miljoner kronor men
hade fördubblats till år 1965 och var då
uppe i 33,5 miljoner kronor. Utdelningen
till kupongklipparna var samma år
15 kronor per aktie, vars nominella värde
är 100 kronor. Senare år har inte varit
sämre ur vinstsynpunkt. Enligt bolagets
egna uppgifter var 1966 ett exceptionellt
gott år för Boliden; det bästa
i bolagets historia.

Det är detta bolag som av den folkpartistiska
tidningen Norra Västerbotten
för kort tid sedan anklagades för
skatteflykt i samband med det minskade
skatteunderlaget i Arjeplogs kommun,
där bolaget även driver gruvverksamhet.
Att Bolidenbolaget i detta fall söker
rättfärdiga sig hör givetvis till bilden.
Det bör dock tilläggas, att samma bolag
av de av anställda intjänade vinsterna
gav högern och folkpartiet ett par hundra
tusen kronor till deras valrörelser i
år. Mänskligt att döma skulle det givetvis
ha varit hederligare att låta dessa
pengar stanna i Arjeplogs kommun, som
ju fick minskat skatteunderlag. Kommu -

nen skulle därigenom också ha sluppit
tillgripa skattehöjning. Men det var
samma bolag som även ansåg sig vara
så ekonomiskt under isen, att det fann
sig tvingat att begära lokaliseringspengar
av samhället.

En annan fråga i detta sammanhang,
som jag inte kan undgå att beröra, gäller
de förmåner som Bolidenbolaget
kommer i åtnjutande av i jämförelse
med det statligt ägda LKAB. Som bekant
betalar LKAB varje år 15 miljoner
kronor till Norrlandsfonden. Medlen i
denna fond är avsedda för svsselsättningsfrämjande
åtgärder i Norrland och
kan mycket väl komma den privata företagsamheten
till godo.

Vore det för mycket begärt att Bolidenbolaget
med sina stora vinster betalade
ett visst belopp per brutet ton blymalm
i Laisvallsgruvan till Arjeplogs
kommun som bidrag till näringslivets
utveckling i denna kommun, som sedan
länge haft stora sysselsättningssvårigheter.
Varför skall endast det statliga
LKAB betala? Det borde väl också det
privatägda Bolidenbolaget göra, ett bolag
som enligt lokalpressen anklagas för
skatteflykt från den kommun där man
kammar hem vinsterna.

Herr talman! Det jag har anfört jävar
enligt min mening Bolidenbolagets försök
till bemötanden, som utskottet sätter
tilltro till och som skulle berättiga
utskottets slutsats: »Icke heller denna
gång finner utskottet att den framförda
kritiken är välgrundad och ger anledning
att överväga ett totalt förstatligande
av gruvindustrin.»

Min mening är den motsatta. Men det
finns ytterligare skäl, och det är märkligt
alt utskottet inte vill ta ställning till
dem. Jag tänker bl. a. på det sakligt sett
starka skälet att landets naturtillgångar
av mineralier i sin helhet eller i varje
fall till övervägande del bör samlas i
samhällets ägo och tillföras en enhetligt
ledd samhällelig malmbrytning och
järnförädling.

Detta skulle bilda grundvalen till vad

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

169

även utskottet medger, när det skriver:
»En utvidgning av förädlingsverksamheten
i statlig regi är inte utesluten.»
Vårt förslag om tillsättandet av en särskild
utredning med uppgift att snarast
framlägga en plan för överförande i
samhällets ägo av landets mineraltillgångar
samt gruv- och förädlingsindustri
i anslutning därtill ligger logiskt
sett helt i linje med sådana intentioner.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag därför bifall till motion II:
840.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Lorentzon klagade
över att utskottet bara hade vänt sig till
en enda remissinstans, nämligen Bolidenbolaget.
Han menade att utskottet
också borde ha sänt motionen på remiss
till Gruvindustriarbetareförbundet. Men,
herr Lorentzon, det är ju så att man
använder remissförfarandet för att få
fram nya synpunkter på ett ämne, och
herr Lorentzon anmälde redan 1965 —
han påminde om det tidigare i dag och
nämnde det nu på nytt — att Gruvindustriarbetareförbundet
helt står bakom
och delar de synpunkter som framfores
i motionen. Får vi tro herr Lorentzon
skulle det alltså inte finnas några
nya synpunkter att inhämta hos
Gruvindustriarbetareförbundet.

Vad däremot beträffar Bolidenbolaget
ligger saken annorlunda till. Bolaget
har ju angripits i motionen; man
har där framfört skarp kritik mot bolagets
verksamhet. Under sådana förhållanden
är det väl riktigt och naturligt
ad låta den angripna parten komma till
ials, och det är vad utskottet har gjort
genom att infordra ett yttrande från Boliden
AB. Herr Lorentzon har som riksdagsman
haft tillfälle att i lugn och ro
la del av detta svar, och han har sedan
kunnat kommentera det härifrån talarstolen.
Däremot kan inte enligt spelreglerna
något förnyat inlägg från den
angripnes sida komma till stånd.

Herr Lorentzon svävade ganska vida

Förstatligande av gruvindustrin m. m.

omkring i sin framställning här och
kom in på både det ena och det andra.
Jag ber att få återvända till motionsyrkandet
som sådant, vilket gick ut på
»tillsättandet av en särskild utredning
med uppgiften att snarast framlägga en
plan för överförande i samhällets ägo
av landets mineraltillgångar samt gruvindustri
och förädlingsindustri i anslutning
till denna».

Detta yrkande hade utskottet att ta
ställning till. Utskottet skriver: »Såsom
utskottet redovisat i sitt föregående utlåtande,
nr 64, har i år tillsatts dels en
delegation med uppgift att föreslå riktlinjer
för den långsiktiga utvecklingen
av de statliga företagen, dels en delegation
för statlig industrietablering, vilken
skall överväga såväl nya statliga företagsbildningar
som utbyggnad av befintliga
statliga företag.» Då tycker jag inte
att man kan komma till något annat
resultat än vad utskottet enhälligt har
gjort, nämligen att hemställa om att
riksdagen måtte avslå motionen II: 840.

Till denna hemställan ber jag, herr
talman, alt få yrka bifall.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Herr Regnéll åberopar
den motion som tidigare behandlats här
och till vilken utskottet intagit en mycket
välvillig hållning. Ja, utskottet hänvisar
därvid till de delegationer som
är tillsatta. Därför är det underligt att
utskottet yrkar avslag på motion II: 840,
tv denna siktar egentligen åt samma håll
som den motion vi tidigare behandlat.

Jag vidhåller min uppfattning om att
utskottet alltför mycket tagit hänsyn till
Bolidenbolagets remissutlåtande. Varför
vände man sig inte till även Gruvindustriarbetareförbundet,
när man år 1965,
då en liknande motion behandlades, infordrade
remissvar från en hel rad olika
instanser? Var anledningen den att utskottet
hade klart för sig detta förbunds
inställning? I dag hänvisar herr Regnéll
till att jag 1965 angav att Gruvindustriarbetareförbundet
hade en bestämd upp -

170 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

fattning i denna fråga. Man ansåg det
tydligen inte nu lämpligt att höra förbundet,
eftersom dess inställning redan
1965 anfördes som ett argument för det
krav som vi då ställde.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! De frågor som herr Lorentzon
nu ställde tror jag är lätt besvarade.
1965 redovisades redan i motionen
av motionärerna att deras tankegång
anslöt sig nära till tankegångar
som fanns hos Gruvindustriarbetareförbundet.

Herr Lorentzon ansåg det märkligt
att inte de konstateranden som vi gjort
inom utskottet utmynnat i ett tillstyrkande
av motionen. Jag upprepar att det
vore fullständigt onödigt med en särskild
utredning, eftersom de utredningar
som jag redovisat som tillsatta också
kommer att syssla med dessa frågor.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Vår riksdagsgrupp har
sedan flera år tillbaka väckt motioner
om statlig industrietablering i Norrland.
Tidigare har vi varje år stött på motstånd.
I år däremot har motionen behandlats
välvilligt. Vi ämnar även i
fråga om förstatligandet av gruvindustrin
och industrier i anslutning till denna
återkomma år efter år, tills även den
frågan kommer att behandlas välvilligt
av utskott och riksdag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 840;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Införsellag m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 48, angående dels Kungl. Maj:ts

förslag till införsellag in. m., dels ock

1 anledning av propositionen väckta motioner.

Genom en den 25 juli dagtecknad
proposition, nr 130, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

T) införsellag,

2) lag om ändring i utsökningslagen,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken,

5) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av
118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal,

7) lag angående ändrad lydelse av
23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon,

8) lag angående ändrad lydelse av 20
kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring,

9) lag angående ändrad lydelse av
50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

10) förordning om ändrad lydelse av
17 § militärersättningsförordningen den

2 juni 1950 (nr 261),

11) lag om ändrad lydelse av 74 §
barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr
97).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes i densamma bl.
a. följande.

I propositionen läggs fram förslag till
ny lagstiftning om införsel, om utmätning
i lön och om skydd mot exekution
i viss egendom.

I fråga om införsel innebär förslaget
att institutet moderniseras samtidigt
som det behåller nuvarande grad av effektivitet.
Införsel skall kunna användas
för samma slags fordringar som f. n.
eller sålunda familjerättsliga underhålls -

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

171

fordringar, vissa kommunala bidragsfordringar,
skatter och böter.

Ordningen för löneutmätning reformeras
avsevärt.

Utmätning i lön skall kunna användas
för uttagande av alla sorters fordringar.

I förslaget till införsellag var 1 § så
lydande:

Införsel får äga rum för följande
grupper av fordringar, nämligen

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken
eller föräldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kommun
för omhändertaget barn enligt 72 § andra
stycket barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97) eller till hjälptagares försörjning
enligt 40 § lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall
som särskilt föreskrives,

4. böter och viten.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 981
av herr Sveningsson och II: 124-3 av fru
Kristensson, vari yrkades att riksdagen
måtte antaga det vid proposition nr 130
fogade förslaget till införsellag med den
ändringen att 1 § erhölle följande lydelse: införsel

får---och viten,

5. .skadestånd på grund av brott.

dels motionen II: 1237 av herr Sjöholm,
vari hemställdes »1. att riksdagen
måtte besluta att dels avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 130 år 1968 till
den del däri föreslås ändrade regler för
utmätning i lön, dels vidtaga de förändringar
i föreslagen lagtext i övrigt
som betingas av bifall till avslagsyrkandet;
II. att vederbörande utskott måtte
utarbeta lagtext i enlighet med vad ovan
yrkats.»,

dels ock motionen 11:1244 av herr
Svensson i Kungälv m. fl., vari heinställ -

Införsellag m. m.

des »att riksdagen i ett särskilt uttalande
i anslutning till proposition nr 130
framhåller att gäldenärens förbehållsbelopp
(existensminimum) i görligaste
mån sammanfaller med gällande socialhjälpsnormer.
»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. antaga det genom förevarande proposition,
nr 130, framlagda förslaget till
införsellag utom såvitt avsåge 1 §;

B. med avslag på motionerna 1: 981
och II: 1243 jämväl antaga förslaget såvitt
avsåge 1 §;

C. med avslag på motionen II: 1237
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i utsökningslagen; D.

i övrigt bifalla propositionen; samt

E. besluta att motionen II: 1244, i vad
den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet anfört, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Martinsson (s) och Sjöholm
(fp), vilka ansett att utskottet under
C bort hemställa,

att riksdagen måtte dels med bifall till
motionen II: 1237 avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändring i utsökningslagen, dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
Kungl. Maj:t för 1969 års riksdag under
dess vårsession framlade ett nytt, i erforderliga
delar jämkat förslag till lag
om ändring i utsökningslagen;

2) av herrar Schött, Lidgard och fru
Kristensson (samtliga h), vilka ansett
att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte dels antaga förslaget
till införsellag såvitt avsåge 1 §, dels
i anledning av motionerna 1: 981 och II :
1243 hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande införsel för skadestånd
på grund av brott.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

172

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ett viktigt och
kanske också något ömtåligt ärende som
vi nu skall behandla — ömtåligt på det
sättet att det gäller den exekutiva makten.
All makt skall ju helst utövas med
måtta, kanske t. o. in. mildhet, och då
uppstår det lätt avgränsningsproblem i
fråga om hur mycket man skall tillåta
och icke tillåta av exekutiv verkställighet.
Det är det vi nu skall ta ställning
till i ett konkret fall.

Först ber jag att få göra ett tillrättaläggande.
Jag tror att det är en vitt
spridd missuppfattning att de människor
som hamnar i utmätningsmännens
register skulle vara mer eller mindre
skojare, individer som inte vill göra
rätt för sig och som på alla sätt försöker
slingra sig undan sina förpliktelser. Det
är fel — kapitalt fel. Jag tror att det i
stort sett är människor precis sådana
som vi här i riksdagen, bara med den
skillnaden att de har sämre ekonomi.
Det är människor som i stort sett lever
på existensminimum. De har en ekonomi
som de har kalkylerat så, att de kan
klara sig hyggligt och ordentligt. Men
om det skulle inträffa någon oförutsedd
händelse av ekonomiskt slag — sådant
förekommer ju — så råkar allting i obalans
för dem, och de får svårt att klara
sina ekonomiska förpliktelser. Jag tror
att detta faktum bör läggas i botten när
vi behandlar denna fråga.

Den proposition det här gäller, nämligen
nr 130, innehåller i många avseenden
ett bra lagförslag. Den innebär
bl. a. vissa förbättringar i själva införsellagen.
Exekutiv verkställighet är i
stort sett av två slag: löneexekution
och sakexekution. Orden säger rätt
mycket vad dessa begrepp betyder.
Sakexekution innebär att den exekutiva
verkställigheten omfattar saker, och
det är viktigt att komma ihåg att endast
ting som är umbärliga för vederbörande
gäldenär kan bli föremål för
en sådan åtgärd. Det går alltså inte att

utmäta sådana saker som är nödvändiga
i ett hushåll eller ett hem.

Löneexekution innebär att gäldenärens
lön blir föremål för verkställighet,
och detta sker regelmässigt genom
vad vi kallar införsel, vilket innebär
att utmätningsmannen har rätt att
hos gäldenärens arbetsgivare i förväg
begära att så och så mycket av gäldenärens
lön per vecka eller per månad
skall tas i anspråk som betalning för
fordringar som är införselberättigade.
Det är alltså fråga om ett mycket kraftigt
ingrepp när det gäller gäldenärens
löneförmåner. Det är också betecknande
att lagstiftaren hittills alltid varit
mycket försiktig med att utöka området
för tillämpningen av införselinstitutet.
Man har inte velat beröva den
anställde hans arbetslust och på det sättet
skapa arbetsskygghet och hoppjerkamentalitet,
vilket inte är till någons
och allra minst samhällets nytta. Detta
har inneburit, att införselinstitutet
ända sedan 1918 kunnat tillämpas endast
för betalning av familjerättsliga
underhållsbidrag — det är självklart
att så skall vara fallet — och av skatter
och böter.

Det anmärkningsvärda med regeringsförslaget
är att man utvidgar området
för införsel och gör det i princip
hur stort som helst. Man kallar emellertid
detta inte för införsel, utan av någon
dunkel anledning benämnes del
»utmätning i lön». Men det hela skall
fungera exakt som införsel; utmätningsmannen
skall anmoda arbetsgivaren att
i förväg lägga undan de pengar som
skall användas för betalning av en
fordran. En sak för sig är att det införs
vissa spärrar. Verkställigheten skall inte
kunna ske mer än vissa månader varje
år, men i princip är det utan minsta
tvivel fråga om införsel i lön.

Det allvarliga är att denna verkställighet
skall kunna tillgripas för alla
slag av fordringar, alltså inte som
hittills bara för underhållsbidrag samt

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 173

skatter och böter. Underhållsbidrag
kan endast tas ut när det gäller skulder
som icke är över två år gamla; för
•skatter och böter är motsvarande gräns
tre år. Men för alla de fordringar, som
nu skall kunna drivas in genom detta
institut, finns ingen sådan gräns; de
existerar hur länge som helst. Detta innebär
i klartext att gäldenärens lön kan
ansättas av dessa krav i all framtid.
Låt mig ta ett exempel. Institutet skall
kunna användas för indrivning även
av skadestånd. Det inträffar ju att någon
person på grund av vårdslöshet
råkar förstöra värden till mycket betydande
belopp — 60 000, 70 000, 80 000
eller kanske 100 000 kronor. En sådan
person skulle alltså riskera att hans
lön blev tagen i anspråk för skadeståndet
under hela hans liv. Det kan inte
vara rimligt; han skulle ju aldrig kunna
sätta bo eller över huvud taget
skaffa sig någonting. Man kan gott säga
att hela hans liv är förstört i ekonomiskt
avseende och därmed i många
andra avseenden.

Det som ur gäldenärens synpunkt
gör en löneexekution mer obehaglig än
en sakexekution är att man blandar
in hans arbetsgivare i hans trassliga
affärer, vilket många gäldenärer betraktar
som den allra värsta följden av
en införsel. Dessutom är det en sämre
form av exekution därigenom att man
belastar arbetsgivaren med dessa extra
bekymmer. Han skall ju innehålla
pengarna, och när det gäller skatter,
böter och underhållsbidrag må det vara
hänt. Men det är tveksamt om det
kan vara riktigt att utvidga detta till
en skyldighet för arbetsgivaren att driva
in pengar till ibland ganska obskyra
inkassofirmor.

Detta är en särlagstiftning på det sättet
att den drabbar löntagare. Hos enskilda
företagare kan man däremot inte
göra införsel. Det är egentligen rätt underligt
att ett parti som kallar sig för
löntagarnas parti lägger fram ett så -

Införsellag m. m.

dant här förslag. Det är kanske symtomatiskt
att jag har fått ett brev som
egentligen är ställt till den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och i vilket
just en socialdemokrat protesterar högeligen
mot detta system. Han säger
bl. a. att det är underligt att ett socialistiskt
parti vill skydda ägandet på
bekostnad av arbetarens lön. Det ligger
väl en del i detta; det är ju vad
som kommer att ske. Man liberaliserar
reglerna när det gäller sakutmätning
så att den enskilde företagaren, som
inte kan göras till föremål för införsel,
kan skaffa sig ting som sedan genom
denna lagstiftning är skyddade
mot utmätning under det att man hårdare
klämmer åt dem som är hänvisade
till att klara sig på sin lön.

Sakutmätning träffar på det sättet
rätt, eftersom — som jag nyss sade —
bara föremål som är mer eller mindre
lyxbetonade och som kan undvaras
kan utmätas. Därest ett ingrepp görs i
den anställdes lön vet man aldrig, om
han just den månaden avsåg att skaffa
sig någonting nödvändigt. Man behöver
inte vara sentimental för att säga
att han kanske skulle ha köpt en ny
överrock till sig själv eller nya skor
till sina barn och att köpen nu omintetgörs
genom att pengarna tas ifrån
honom.

Pin annan konsekvens av lagförslaget,
som inte är den minst anmärkningsvärda
och den minst klandervärda, är
att den redan förut alltför rikt florerande
och osunda avbetalningshandeln
uppmuntras. En mycket stor del av de
fordringar som strömmar in till utmätningsmannen
för indrivning utgörs av
avbetalningsskulder; folk har skaffat
sig föremål som de sedan har svårt att
betala. Jag tror att vi kan vara ense om
att avbetalningshandeln bär spårat ur
och kommit in på banor som är långtifrån
tillfredsställande. Den föreslagna
ordningen skulle uppmuntra de firmor
som svsslar med avbetalningshandeln,

174

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

eftersom det blir mera riskfritt för
dem att sälja utan att göra den minsta
lilla kreditundersökning i förväg, när
de vet att de för all framtid kan söka
införsel — jag kallar det så — i gäldenären-s
lön. Detta är en av de konsekvenser
av det föreliggande förslaget
som är ytterst otillfredsställande.

Det sägs också i propositionen —-vilket är rätt förvånande — att de åtgärder
som följer av förslaget inte
skulle medföra något merarbete för utmätningsmännen.
Utmätningsmännen
är redan hårt ansträngda och har mycket
svårt att få extra arbetskraft. Det
här framlagda förslaget skulle utan
minsta tvivel betyda ett merarbete av
mycket stor omfattning. Sakutmätning,
utmätning av t. ex. en TV-apparat, sker
på en gång, och sedan säljs apparaten
på exekutiv auktion, under det att detta
förslag fordrar att blanketter skall sändas
ut till både arbetsgivare och anställda.
Man skall inhämta uppgifter om
lönens storlek, man skall skicka ut beslut,
man skall inkassera pengar och
man skall fortlöpande föra diariekort.
Dessutom skall man, vilket är mycket
underligt, verkställa en undersökning
av huruvida den bristande betalningen
beror på betalningsovilja. Skall denna
undersökning göras ordentligt blir den
ganska omfattande och förutsätter också
en ny blankett. Det kommer antagligen
att härvid utvecklas olika praxis
hos olika utmätningsman. De som är
litet hyggligare kommer väl att fordra
ganska mycket för alt det skall föreligga
betalningsovilja, medan andra åter
— och jag skulle tro de flesta — förutsätter
just betalningsovilja. Människorna
blir med all visshet ganska olika behandlade
inom olika utmätningsdistrikt.

Herr talman! Jag skulle kunna säga
mycket mera mot propositionen, men
det anförda får räcka. Jag vill av rent
humanitära och sociala skäl, i likhet
med vad socialpolitiska kommittén i
ett remissyttrande gjort, yrka avslag på

propositionen i den del som jag här berört,
vilket innebär bifall till reservationen
1.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det är kanske många
som förvånat sig över den oheliga allians
som här föreligger. Men jag vill försäkra
att det inte är någon övergång
till herr Wahlgrens stall som framgår
av reservationen.

Som herr Sjöholm sagt är det en
mycket allvarlig fråga som har tagits
upp i propositionen. Förslaget innebär,
skulle jag vilja säga, en revolution
på det exekutiva området. Ett
rättstillstånd som har funnits under
årtionden ändras om helt och hållet
genom denna enkla manöver med införandet
av utmätning i lön.

Alla partier har ju under valrörelsen
i höst talat sig varma för jämlikhet.
Vi har väl alla tyckt att klyftorna mellan
dem som har det bra och dem som
har det illa ställt, även om vi har skatteprogression
och sociala förmåner, är
alltför stora. Men detta förslag medför
att vi skapar nya klyftor, kanske inte
så mycket klyftor mellan de vanliga
människorna och de mycket rika som
mellan de vanliga människorna och
de mycket fattiga. De som framför allt
drabbas av denna reform, om jag nu
skall använda det ordet om en försämring
av nu gällande förhållanden, är
de som tillhör socialgrupp 0, de som
är frigivna från kriminalvårdens anstalter,
de som är alkoholister och har
kommit ut från alkoholistanstalter, de
mycket unga familjerna med stora
ekonomiska bekymmer, arbetslösa och
andra som förut lever på en mycket
låg standard och som nu får sin standard
ytterligare försämrad genom de
här föreslagna ändringarna i exekutionsrätten.

Såvitt jag kan förstå blir följden i
många av dessa fall att dessa människor
slutar att arbeta. De tycker inte
det lönar sig, när de inte får behålla

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

175

lönen ens i den utsträckning de får
göra i dag. De kanske nu har gamla
skatter, böter eller underhållsbidrag att
betala, men det som nu föreslås skulle
innebära att man lade ytterligare bördor
på dem. De är labila, de tål inte
så många påfrestningar, och därför
händer det lätt att de återfaller i brott
eller i alkoholism.

Nu frågar man sig: Hur är det då i
dag? Behöver man inte betala sina
skulder i dag, om man köper någonting
på kredit? Om man skall försöka
ge en enkel bild av hur det är nu kan
man säga, att där intet finns att taga
har kejsaren förlorat sin rätt. Finns
det inga utmätningsbara tillgångar kan
man inte nu driva in privaträttsliga
fordringar.

Fn omsorgsfull säljare förvissar sig
därför om vilken köpare han har att
göra med. Han skaffar soliditetsupplysningar,
har kanske personlig kännedom
om vederbörande och han lägger
ned en viss omsorg innan han träffar
ett köpeavtal. Nu tycks Sverige och
även andra västeuropeiska demokratier
och välfärdsstater vilja frångå detta
förfaringssätt. Man vill sälja så mycket
som möjligt på kredit. På bussarna
annonseras om att vi skall skaffa oss
köpkort och utnyttja alla kreditmöjligheter.
Men en sådan kampanj förutsätter
ändå att det krävs en viss omsorg
av den som säljer någonting. De
vårdslösa avbetalningssäljarna — vissa
bok-, symaskins-, dammsugaragenter
och andra — som med mer eller
mindre tvivelaktiga metoder övertalar
människor i hemmen att köpa, vet i
dag, att de kanske får ta tillbaka ett
flottigt och tummat bokverk, eller kanske
en symaskin eller en dammsugare
som inte är i bästa skick. Efter detta
blir det verkligen fritt fram för sådana
genom att de inte alls behöver
1''iskera något sådant. De kan räkna
med att de inte behöver återta avbelalningsgodset,
om köparen inte betafar.
De kan gå till utmätning i lön un -

Införsellag in. m.

der lång tid ända tills köpeskillingen
är erlagd.

Det finns ju redan nu ett institut
som heter utmätning i lön men det är
omöjligt att begagna sig av det. Det har
gjorts en undersökning varvid man
fann att det under ett år gjordes fem
tusen utmätningsförsök av vilka endast
ett tusen lyckades. Det ligger i
sakens natur att utmätningsmannen
inte kan vara på arbetsplatsen för att
ta lönen när den är tillgänglig för
lyftning. Därför har lönen i praktiken
varit fredad från exekution av detta
slag.

Om den föreslagna lagändringen
träder i kraft skulle emellertid också
andra problem uppstå. Jag tänker här
på de mycket stora skadestånd som
ibland utdömes. Om man t. ex. gör sig
skyldig till grov vårdslöshet i trafik
är försäkringsbolaget i princip skyldigt
att återkräva skadeståndet av den
som begått trafikbrottet. Jag hade själv
en klient som i mycket unga år — han
var då 18—19 år — gjorde sig skyldig
till ett trafikbrott och dömdes för grov
vårdslöshet. Försäkringsbolaget betalade
ut 60 000—70 000 kronor för den
uppkomna skadan, och vartannat eller
vart tredje år hör nu försäkringsbolaget
efter om det finns några utmätningsbara
tillgångar. Det finns det inte,
och försäkringsbolaget kan i dag inte
ta av hans lön. Men om den föreslagna
lagstiftningen träder i kraft öppnas
möjligheter för försäkringsbolaget att
under en lång följd av år driva in
nämnda belopp.

Det finns emellertid ännu mer extrema
fall. I min hemtrakt finns en
man som av misstag kopplade en oljeledning
felaktigt, så att 250 000 liter
olja pumpades ut i havet. Det kostade
1,5 miljoner kronor att ta reda på den
oljan. Med nuvarande rättsregler är
denne man i princip skyldig att ersätta
summan. Man kan knappast avundas
honom hans framtid, om denna
lag träder i kraft.

176 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

Jag skulle kunna räkna upp många
sådana exempel, men jag tror att det
anförda kan räcka.

Utskottet har anfört en hel del motiveringar
för sitt tillstyrkande av propositionens
förslag. Man har menat att
löneläget successivt förbättrats under
årens lopp, och det är väl riktigt. Men
efter hand som lönerna ökat har skatteuttaget
stigit, och penningvärdeförsämringen
har också haft inverkan på
lönerna. Reallönehöjningen har alltså
varit ganska måttlig. Jag tycker därför
inte att detta i och för sig kan vara
ett skäl för den föreslagna förändringen.

Det har vidare anförts att den nya
ordningen skulle underlätta utmätningsmannens
uppgifter. I detta avseende
vill jag bara hänvisa till vad herr
Sjöholm sagt. Jag delar härvidlag helt
herr Sjöholms mening. Det gäller nu
för utmätningsmannen att pröva, om
vederbörande gäldenär visar betalningsovilja
eller inte. Det blir därvid
utrymme för subjektiva bedömningar,
som kan föra med sig en hel del orättvisor
vid bedömningen av vilka som
skall bli skyldiga att betala, då det kan
bero på i vilket distrikt man bor.

Det framhålls också att det föreslagna
systemet skulle medverka till en
förbättrad betalningsmoral. Jag tror
inte det. Däremot kommer det att medverka
till större möjligheter för samvetslösa
försäljare av olika slag. Detta
är inte en reform — om man nu skall
använda detta uttryck — för allmänheten
utan cn reform för de företag
som arbetar med avbetalningsförsäljning.
Det är ju endast dessa som kan
gynnas av förslaget.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till reservationen 1 av
mig själv och herr Sjöholm.

I detta anförande instämde herrar
Fredriksson och Lundberg samt fru
Eriksson i Stockholm (samtliga s).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Till förevarande utlåtande
är fogad ytterligare en reservation,
nr 2. Bakom den står utskottets
högerledamöter. Jag vill först säga att
vi med denna reservation inte tagit
avstånd från Kungl. Maj :ts proposition
utan vi ansluter oss i allt väsentligt till
denna. Vi har endast ett tilläggsyrkande
till propositionen, vilket vi har redovisat
i vår reservation.

Jag tycker inte att jag har anledning
att företräda utskottet i denna
debatt med herrar Sjöholm och Martinsson.
Jag vill endast säga att jag
har uppfattat detta förslag så, att det
i alla fall innebär en förbättring i förhållande
till vad som nu gäller. Den
löneutmätning som nu finns och som
innebär att man endast kan ta lönen
i anspråk när den är tillgänglig för
lyftning bär visat sig fungera bara på
papperet, inte i praktiken. Om man
skall ha regler skall de vara utformade
så, att de kan tillämpas i praktiken.

Nu har både herr Sjöholm och herr
Martinsson gett exempel på de enligt
deras mening orimliga konsekvenser
som detta förslag kommer att få. Det
är möjligt att man kommer att finna
sådana ytterlighetsfall som de nämnt
med de konsekvenser som de varit
inne på — det vågar jag inte ha någon
mening om. Men jag tror att reglerna
i det stora flertalet fall kommer att visa
sig ha en god effekt. Vi måste ju ändå
komma ihåg, att reglerna är parade
med bestämmelser om en generös definition
av beneficium — man skall
alltså kunna skydda en avsevärd del
av vederbörandes egendom så att den
inte kan tas i anspråk. Likaså har man
begränsningen till tre månader per år
när det gäller löneutmätning för vanliga
fordringar. Jag tycker att det också
borde vara en garanti för att man
inte över hövan pressar gäldenären.

Ingen av de tidigare talarna har
emellertid varit inne på det som jag
tycker också är en sida av denna sak,

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

177

nämligen angelägenheten av att den enskilde
som drabbats av en skada bör
ha vissa rimliga möjligheter att få ut
ersättning härför. Det är väl också något
som man skall ta med i beräkningen.
Jag kan inte hjälpa att när jag hörde
herr Martinsson kom jag — kanske
något långsökt, men ändå — att tänka
på den TV-debatt som jag tittade på
i går och där man helt och hållet bortsåg
från ägarens rättmätiga anspråk
på skydd för sin egendom. Det föreföll
nästan som om det var den som led
skadan, som skulle vara den skyldige.
Så får man väl ändå inte bortse från
angelägenheten av skydd för äganderätten
och skydd för den som lidit skada.
Jag trodde att vi var överens om
den principen.

Enligt förslaget skall man bibehålla
införselbegreppet i huvudsak oförändrat.
Som jag ser det borde grundprincipen
vara att alla fordringsägare skall
behandlas lika och att ingen skall prioriteras
före den andre. Det är enligt
min uppfattning en grundregel som
man bör kunna följa. Skall man göra
avsteg från den, bör man göra det med
stor varsamhet.

Ett skäl för ett sådant avsteg kan
val vara att en borgeniir för sin existens
är beroende av att kunna utfå ett
ersättningsbelopp. Därför har man naturligtvis
tagit med underhållsbidragen
soni ett första led i införselinstitutet.

Men när man kommer längre ner på
skalan och finner att också böter och
''■ten skall vara föremål för ett särskilt
skydd, då kan man bli en aning fundersam,
ty staten har i varje fall inte
något ekonomiskt skäl att skydda sig
för en sådan skada. Det skälet bortfaller.

Vi som står för reservation 2 anser
Mt det snarare bör vara så, att skadestånd
på grund av brott skulle få eu
1 förhållande till statens anspråk på
böter och viten privilegierad ställning.
No är det tvärtom.

Införsellag m. m.

departementschefen att det föreligger
kriminalpolitiska skäl, men vi menar
att det också kan anföras kriminalpolitiska
och även humanitära skäl för att
låta skadestånd på grund av brottslig
gärning få en privilegierad ställning.

Vi vet emellertid att denna fråga inte
är så enkel. Därför har vi efter att ha
studerat de remissyttranden som presenterats
ändå stannat vid den uppfattningen,
att det borde vara rimligt
att acceptera propositionen som den
föreligger men att yrka på en utredning
om hur man skall kunna lösa frågorna
om skadestånd på grund av brott
på ett sätt som kan vara tillfredsställande.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservation 2 i utskottets
utlåtande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr tahnan! I proposition nr 130
har regeringen lagt fram ett förslag till
ny lagstiftning om införsel och utmätning
i lön och om skydd mot exekution
av viss egendom. Jag vill något beröra
denna proposition och första lagutskottets
utlåtande nr 48.

Det är riktigt att det principiellt inte
finns något hinder för att löneutmätning
skall kunna användas för uttagande
av alla slag av fordringar. Men
det finns en rad villkor med begränsningar,
som garanterar att låntagarna
skyddas mot alltför kraftiga ingrepp i
inkomsterna. Det är visst inte så, att
en skuldsatt person är mer eller mindre
utlämnad på nåd och onåd. Inom utskottet
bär vi sett mycket allvarligt på
risken för att en gäldenär genom löneexekution
kan komma att pressas otillbörligt
hårt. Det har alltså gällt att förebygga
att löneutmätningen blir för
betungande för gäldenären, och begränsningarna
är ganska omfattande. Dessa
begränsningar är följande.

För det första: Löneutmätning i vanlig
lön får inte ske »om det med skäl
kan antas att gäldenären gjort vad han

Till förmån för denna ordning anför
7 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 41

178 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

förmått för att betala skulden. En person
som råkat i betalningssvårigheter
men anstränger sig att efter hand fullgöra
vad som åligger honom skall alltså
inte behöva riskera att utmätning sker
i hans lön». Med andra ord skall skötsamma
personer med tillfälliga betalningssvårigheter
inte behöva riskera utmätning
i lön.

För det andra: Gäldenären skall förbehållas
ett liberalt bestämt belopp för
egen och familjens försörjning. I klartext
betyder detta, framgår det av utskottsutlåtandet,
att löneutmätning inte
kan komma i fråga för t. ex. lågavlönade.
Lagen stadgar alltså att vad
som behövs för gäldenärens eget och
familjens behov alltid skall skyddas,
och det på ett betryggande sätt. Gäldenären
skall förbehållas avsevärt mer än
vid införsel, där ju det skyddade brukar
ligga strax över existensminimum.
Reglerna skall enligt departementschefen
— det står på s. 107 i propositionen,
och utskottet behandlar saken på s. 66
och 67 i sitt utlåtande — »vara sådana
att löneutmätning mot gäldenärens bestridande
inte kommer i fråga beträffande
den stora gruppen av lågavlönade,
frånsett ungdomar som inte har någon
försörjningsbörda och inte heller
i övrigt har några större fasta utgifter
samt liknande fall».

För det tredje: Utan gäldenärens medgivande
får enligt propositionen löneutmätning
inte heller tillämpas under
längre tid än tre månader under ett och
samma kalenderår. Detta gäller totalt,
oavsett antalet utmätningsansökniingar.

För det fjärde: Förslaget upptar bestämmelser
till förebyggande av att gäldenären
skulle kunna berövas medel
som är avsedda för semester.

Vi inom utskottet menar att förslaget
garanterar en återhållsam tillämpning
av löneutmätningsinstitutet till förmån
för gäldenärerna. Samtidigt vill utskottet
tillse att borgenärernas möjligheter
att komma till sin rätt inte begränsas
alltför mycket.

Jag vill även påpeka att när det gäller
s. k. sakexekution föreslås en för
gäldenären väsentligt mer liberal bestämning
av den egendom som skall
tas undan av hänsyn till gäldenären och
hans familj. I en rad preciserade punkter
sägs i lagtexten klart ifrån, att kläder,
möbler och husgeråd som behövs
för ett hem, arbetsredskap för yrkesutövning,
djur, foder och sådant som
behövs för egen och familjens försöi-jning,
till skäligt värde inte får röras.
Lagen säger även att föremål med övervägande
personligt värde för gäldenären
är fria från utmätning. Det gäller
även hyresrätt till lägenhet som tjänar
gäldenären till fast bostad.

Jag har, herr talman, i korthet velat
redovisa detta; det står också att läsa
i .proposition nr 130 och i utskottsutlåtandet.

Till sist bara ett par ord huruvida
den föreslagna lagen skulle öppna dörren
mera fritt för en vidgad, osund avbetalningshandel.
Herr Sjöholm var ju
inne på den frågan. .Tåg undrar om inte
de angivna villkoren för förordnande
om löneutmätning också ger tillräckliga
garantier för att propositionsförslaget
inte leder till en vidgad och
osund avbetalningshandel.

Departementschefen deklarerar på s.
90 i propositionen som sin åsikt, att
eu sådan utveckling inte behöver befaras
i anledning av de reformer det här
är fråga om. Det är dock klart att man
kan ha olika åsikter om verkningarna.
Om utvecklingen skulle motivera det
kan man överväga att senare ingripa
genom att förbehålla löneutmätningsinstrumentet
för endast vissa slag av fordringar.
Den vägen kan man tänka sigMan
kan även utesluta vissa slag av
fordringar. Men detta är val frågor som
får tas upp vid behov. Utskottet har
redovisat sin syn på detta problem på
s. 68 i utlåtandet.

Det finns även eu utredning, men
den vill opponenterna inte gärna redovisa
eller tala om. Den tillkallades i

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

179

början av detta år för att bl. a. söka
komma till rätta med missförhållanden
inom kredithandeln. I samarbete med
de övriga nordiska länderna skall man
överväga en skyddtsregel mot viss dörrknackarförsäljning
i hemmen. Jag erkänner
gärna att många ensamma människor
är ganska skyddslösa mot påträngande
agenter. Genom den tillsatta
utredningen vill man alltså söka komma
till rätta med detta problem.

Jag har velat foga dessa synpunkter
till utskottets utlåtande.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Det har sagts här att
det är en revolutionerande reform vi
bär att ta ställning till, men det är kanske
ett litet val starkt uttryck. Inom
utskottet bär vi sett allvarligt på dessa
Problem men de bör inte överdrivas på
det sättet.

Fru Kristenssons yrkande tyder på
aU det råder ett motsatsförhållande melian
hennes uppfattning och herr Sjöholms.
Fru Kristensson yrkade i sin
Uiotion, att frågan om skadestånd på
grund av brott skall överföras till införsellagen
och placeras efter vad som
sägs om böter och viten. Detta yrkande
bär sedermera övergetts i utskottet och
■Uan har i stället begärt en utredning
°ch anslutit sig till propositionen i det

stycket.

Vi har väl alla en stark känsla av att
Ulan hör gå fram med varsam hand när
h^t gäller att med lag tvinga folk att
Sura rätt för sig. Att detta är en mycket
utntålig fråga underströk herr Sjöholm.
ag vill framhålla att det när det gäler
skadestånd då människor begått ett
)r°tt kanske är ännu mer angeläget att

gå

varsamt fram.

Remissinstanserna har betonat — och
et har vi i utskottet tagit ganska stor
un syn till — att man i samband med
^ kad e s t å n ds a n sp råk måste beakta, att

rör sjg om ett klientel, som först
Och f ••

* ‘ramst måste bedömas från krimiUuipolitiska
synpunkter. Vederbörandes

/ 4

indra kammarens protokoll 1968.

Införsellag in. m.

arbetsinsats är — som herr Sjöholm
nämnde — inte intensiv, och man kan
givetvis panikslå honom om skadeståndet
skulle utkrävas enligt .införsellagen.
Om man däremot behåller skadeståndsfrågan
i utmätningslagen ger man den
som drabbats av skadan tillfälle att fä
sin fordran tillgodosedd — om det över
huvud taget finns möjlighet därtill —
genom löneutmätningsinstitutet.

Både herr Sjöholm och herr Martinsson
har kritiserat förslaget med anförande
av ganska drastiska exempel. Alldeles
utomordentligt drastiskt var herr
Martinssons exempel, som gällde en
person vilken genom en olycksmanöver
släppte ut olja och ådrog sig ett skadestånd
på ett par hundra tusen kronor.
Det är naturligt att detta måste bli en
orimlig börda, även om han endast skall
betala av under tre månader om året.
Kungl. Maj :ts förslag innebär nämligen
alt skadeståndet kan tas ut av lönen
bara under tre månader per år — jag
vill göra kammaren uppmärksam på
detta. Man bör för sådana fall få till
stånd en utvidgning av försäkringsskyddet,
så att enskilda människor kan på
det sättet få ekonomisk hjälp när de
råkar ut för dylika olyckor. Ansvarsförsäkringen
är ju en form av räddning
ur svåra situationer.

Sedan säger herr Sjöholm att förslaget
har många allvarliga brister. Skillnaden
mellan den gamla förordningen
och den som nu skall komma att gälla
är, såsom fru Kristensson sade, att utmätningsmannen
nu måste vara närvarande
vid avlöningstillfället om han
skall kunna göra utmätningen. Han kan
visserligen göra utmätning i lönen, men
det kan han göra endast när den är
tillgänglig för lyftning, som det står,
och för detta arbete finns det inte tillräckligt
med personal, och det saknas
oc/kså praktiska möjligheter för utmätningsmannen
att utföra det. Lagförslaget
har moderniserats på sådant sätt,
att lagen inte bara skall bli några bokstäver
på papperet utan att det skall
Xr ''i t

180 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

bli möjligt att effektivt verkställa en
exekution i lön. Fortfarande gäller dock
begränsningen till tre månader om året.

Herr Sjöholms auktoritet i denna fråga
är givetvis så stor i kammaren, att
jag inte rimligen bär möjlighet att göra
min uppfattning gällande mot hans,
men ser man på remissvaren, finner
man kanske att värdet av herr Sjöholms
sakkunskap är något mindre. Föreningen
Sveriges kronofogdar skriver, att de
anser de föreslagna bestämmelserna
»mycket angelägna». Man tycker att de
med den erfarenhet de har väl förstår
vad det rör sig om. Regeringens förslag
innebär att vi får ett moderniserat införselinstitut.
Efter den redogörelse
som herr Gustafsson i Borås har lämnat
för alla de undantag, som avser att
skydda den enskildes försörjningsmöjligheter
m. in., anser jag att vi får ett
modernt institut och att förslaget härom
innebär en effektiv sanering på detta
område.

Om herr Sjöholm skulle ha rätt i sina
farhågor beträffande avbetalningshandeln
m. m. -— jag blev litet chockerad
när jag hörde herr Martinsson räkna
upp en hel yrkeskår, som skulle vara
mer eller mindre ansvarsfull i detta
sammanhang, men det har jag ju inte
med att göra — så hoppas vi väl alla
att det här förslaget, såsom departementschefen
har sagt, skall innebära en
sanering. Departementschefen säger vidare,
att om utvecklingen skulle gå i
den riktning som herr Sjöholm och herr
Martinsson misstänker, skall man ha
möjlighet att modifiera bestämmelserna
och på det sättet stävja en sådan tendens.

Med hänsyn till alla de omständigheter
som föreligger i denna fråga och
med tanke på den varsamhet, som man
har lagt ned vid utarbetandet av förslaget,
tror jag att detta institut kan
bringas i samklang med den moderna
tidens krav och att man skall kunna
styra — det är ju det man vill — exekutionen
från sakexekution till löne -

exekution i den händelse vederbörande
inte har någonting att mäta ut. Herr
Martinsson sade, att detta inte gällde
den enskilde företagaren. Om företagaren
har någon egendom soin kan bli
föremål för utmätning och det i så fall
blir fråga om sakexekution, är det inte
säkert att hans rätt blir bättre skyddad,
ty det föreligger ju skyldighet att vid
exekutionen försälja den egendom som
tagits i mät för att gälda den fordran
som föreligger. Det är inte alls säkert
att egendomen vid exekutionen försäljes
till det värde som den vid det tillfället
rätteligen bör ha.

Herr talman! Den fråga som vi här
diskuterar är — som herr Sjöholm och
herr Martinsson nämnt och som vi alla
känner till — synnerligen besvärlig, ty
man måste när man skall lagstifta för
att folk iskall göra rätt för sig gå fram
med varsam hand. Det har departementschefen
här gjort och det har utskottet
också accepterat.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle vilja ta upp
ett par saker som herr Axel Gustafsson
i Borås här nämnde.

Han bär hela tiden talat om att utmätning
i lön endast kan ske under tre
månader. Det är riktigt i normalfallen,
men lagen förutsätter också att man beträffande
vissa fordringar kan göra utmätning
i lönen under sex månader.
Bl. a. i det fall som fru Kristensson särskilt
ömmar för och som hon vill ha
in under införselparagrafen kan man
sträcka ut tiden till sex månader. Är
det då så att man har kvarskatt att betala
under fyra månader och dessutom
dras med en utmätning i lön under sex
månader, kan man vara glad om man
har några pengar kvar till julen i slutet
på året. Det är alltså inte helt avgjort
att det alltid rör sig om tre månader.

Det talas vidare om utredningen. Det

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 181

är riktigt som det står på s. 68 i första
lagutskottets utlåtande nr 48: »Sakkunniga
har nämligen i början av detta år
tillkallats för att, delvis i nordiskt samarbete,
överväga bl. a. behovet av en
skyddsragel mot vissa avarter av försäljning
i hemmen, där mindre väl övervägda
köpbeslut ofta fattas under försäljarens
direkta påverkan.»

Vi vet hur lång tid utredningar brukar
ta och vi vet hur lång tid lagstiftning
i nordiskt samarbete brukar ta.
Jag tycker att det hade funnits skäl att
avvakta utredningen och den lagstiftningen
innan man genomför denna ganska
genomgripande förändring.

Herr Dockered talade om skadeståndet
i samband med oljeutsläpp. Här var
det inte fråga om några hundra tusen
kronor utan om en och eu halv miljon.
Om indrivning pågår endast under tre
inånader varje år, får denne man hålla
På ganska många År innan han betalat
sin skuld. Om man emellertid gjort sig
skyldig till brottslig handling och denna
ligger till grund för utmätning i lön,
får man fortsätta att betala under sex
månader varje år. Även herr Dockered
borde inse att den person som blir
utsatt för detta går en ganska dyster
framti d till mötes.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte, herr Mar‘insson,
att det är en »ohelig allians»
s°m förenar oss, utan att det i stället är
ett rätt väl utvecklat socialt samvete.
Hessutom vill jag säga att jag inte tillbör
herr Wahlgrens »stall». Jag tillhör
inget stall alls; som herr Martinsson vet
år jag rätt svår att hålla i stall.

Het var nästan litet kusligt att höra
fru Kristenssons synpunkter. Hon sade
att förslaget var bra, tv det är »praktiskt
tillämpligt» och »ger god effekt».
^et var ett renodlat borgenärsintresse
s°m kom fram, och det fanns inte ett
enda ord till övers för de gäldenärer
s°m har det besvärligt och svårt. Alla
Vl andra har vägt dessa synpunkter mot

Införsellag m. m.

varandra, men hos fru Kristensson kom
bara det renodlade borgenärsintresset
till uttryck.

Som herr Martinsson påpekade blir
de tre månaderna lätt sex månader,
herr Gustafsson i Borås. När det gäller
avbetalningshandel har säljarna så starka
vapen i sina händer — de är den
överlägsna parten i detta förhållande —
att de i utmätningsärenden kan se till
att tiden blir utsträckt så att gäldenären
går med på sex månaders utmätningstid.
Visserligen föreslås i propositionen
att löneutmätningen inte får tillämpas
mer än en viiss tid varje år, men det
förekommer ingen begränsning av antalet
år. Den kan alltså hålla på i 20,
30 eller 40 år. Det är det kusliga. Något
sådant kan aldrig ske i fråga om införsel
för skatt eller böter.

.lag trodde att fru Kristensson och
jag var ense om att skadestånd på grund
av brott skulle ordnas genom någon
form av försäkring. Vi var ganska nära
att vinna en votering ,i andra kammaren
för en tid sedan — röstsiffrorna
blev 97—95, tror jag. Om vi är litet
ihärdiga — vilket ju både fru Kristensson
och jag är — kanske vi kommer att
kunna vända de siffrorna, så att frågorna
löses på del sättet och inte genom
att de skadeståndsskyldiga jagas
i all sin tid för att tvä skall kunna ta ut
beloppen av deras lön. Det måste vara
ett felaktigt system.

Jag vill understryka för herr Dockered,
att herr Martinsson hade alldeles
rätt när lian sade att propositionens
förslag innebär »eu revolutionerande
nvhet» i fråga om exekution •— det
var perfekt uttryckt. Att utmätning i
lön enligt det nuvarande systemet är
praktiskt omöjlig är sant — och det är
dess största förtjänst. Därför det också
en så revolutionerande förändring om
man nu skall kalla införsel för utmätning
i lön och tillämpa införselbestämmelserna.

Beträffande slutligen remissvaren,
herr Dockered, tror jag att kronofog -

182 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

darna i gemen ser till effektivitetssynpunkter;
de bär yttrat sig som specialister
från den synpunkten: detta är ett
effektivt och därför bra system. Kronofogdar
vill se resultat av sitt arbete, och
med det föreslagna systemet blir resultatet
naturligtvis i pengar räknat mycket
bättre. Men jag är litet egen som
kronofogde, som therr Dockered vet!
Och jag tror att skillnaden i detta fall
är till män förmån.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! En viktig nyhet i det
föreliggande förslaget är att en generösare
bedömning har gjorts av beneficium,
d. v. s. detisom vederbörande skall
få behålla när borgenärernas anspråk
har tillgodosetts. Det glömmer man bort
i detta sammanhang. Det är en modernisering
som här har skett.

En genomgående tendens i propositionen
är att hänsyn skall tagas till den
ställning som vederbörande gäldenär
bär. Det uttalas av utskottet, av departementschefen
och även av lagberedningen.
Det är alldeles klart att man i
olika sammanhang bär försökt att göra
den nödvändiga avvägningen mellan
två konkurrerande intressen som det
här är fråga om med så varsam band
som möjligt. Utskottsmajoriteten har varit
övertygad om att denna avvägning
har gjorts för att på bästa sätt tillgodose
de olika intressen som här kan föreligga.
Departementschefen har sagt att
endast vissa fordringar får tas i anspråk
i särskilda fall, och det gäller
sådana saker som herr Martinsson talade
om. Det förutsätts att den kår som
skall ha hand om dessa frågor tar intryck
av de instruktioner, som skall ges
i detta sammanhang, och att skötsamma
personer och personer so in bar gjort
vad de förmår för att betala sina skulder
inte skall beröras av utmätning.

När det gäller familjen och familjens
behov har det nya beneficium, som har
lagts in i bestämmelserna, gjorts mycket
generösare än tidigare var fallet.

Vi anser att en riktig avvägning har
skett sou! kominer att gagna bägge parter.
Vi måste komma ihåg att det här
rör sig om två parter, vilka har motsatta
intressen.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Vi hörde av herr Sjöholm
att det finns två personer i denna
kammare som bär socialt samvete —
han och herr Martinsson. Jag tror att
vi är fler som har socialt samvete, men
vi försöker beakta inte bara gäldenärens
utan också borgenärens intressen.
Jag instämmer i vad herr Dockered
sade, nämligen att man ändå får sträva
efter en avvägning mellan detssa motstridiga
intressen. Vi tror att propositionen
i allt väsentligt har funnit en
god lösning.

Herr Sjöholm trodde att vi var eniga
om att lösa denna skadeståndsfråga genom
en försäkring. Vi var väl inte eniga
om det, inen jag var med så långt att
man skulle utreda frågan förutsättningslöst
för att finna formerna för en lösning
av problemet. Vi var alltså egentligen
bara eniga om att frågan skulle
utredas.

Herr Martinsson nämnde som exempel
en person, som blivit dömd till avsevärt
skadestånd och till en stor kvarskatt,
och undrade hur han skall kunna
klara det hela. Då kom jag att tänka
på någonting som man ofta bär anledning
att säga till sig själv, nämligen att
»man önskar att man hade råd att leva
som man gör». Det är inte alltid man
har det.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen särskild
anledning att polemisera mot herr Sjöholm.
Han kan komma med en hel del
skäl — och det gör han — och skäl
skall man alltid lyssna till. Men jag vill
till hans inlägg likväl foga ett par ord.

En mot en tror jag att herr Sjöholm

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 183

klarar sig bra och är ganska stark,
men ställs han emot den samlade styrkan
av Föreningen Sveriges kronofogdar,
tror jag nog att jag måste tillmäta
de senare minst lika stor beviskraft och
auktoritet som herr Sjöholm ensam har.

Eftersom det inte påpekats tidigare
i debatten vill jag framhålla, att även
följande remissinstanser bär ställt sig
positiva till utredningsförslaget: socialstyrelsen,
häradshövdingeföreningen,
TCO och LO. .Tåg kan inte tänka mig
annat än att dessa instanser mycket
noggrant har penetrerat denna fråga
och satt sig in i vad det verkligen gäller.
Deras remissvar, liksom Sveriges
advokatsamfunds, är mycket positiva.

Det intressanta är att kritiken från
en del remissinstanser som regel går
ut på att förslaget inte är långtgående
nog utan för begränsat till sin räckvidd.
Så säger t. ex. KB i Göteborgs
och Bohus län samt lantbruksstvrelsen.

Direkt kritik mot förslaget som sådant
riktas däremot av arbetsmarknadsstyrelsen
och socialpolitiska kommittén
— det har herr Sjöholm rätt i.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är inget tvivel om
att vi här rör oss med en mycket viktig
materia, och det är heller inget tvivel
om att frågan om arbetstagarnas lön
är en central fråga. Vi är tydligen alla
överens om att det är samhällsintresse,
att arbetstagarnas lön i största möjliga
utsträckning skyddas mot angrepp utifrån.

Så har också på många områden
skett av det enkla skälet att lönen är
grundvalen för löntagarens existens,
och inte bara för hans utan också för
hans familjs existens. Frågan är bara
huruvida avvägningen mellan olika intressen
här har skett på sådant sätt att
löntagarintresset blivit tillgodosett.

De föregående talarna som företrätt
utskottsmajoriteten har redan framfört
de mest centrala synpunkterna på departementschefens
förslag. .Tåg har där -

Införsellag m. m.

för inte anledning att uppehålla mig vid
annat än några detaljer; jag vill alltså
göra några randanmärkningar till det
som redan har framhållits.

.Tåg vill först och främst till herr Martinsson
och herr Sjöholm säga, att man
skall hålla i .minnet att det nuvarande
systemet innebär att man kan göra utmätning
i lönen. Visserligen är vi på
det klara med att det många gånger är
praktiskt svårt att göra en utmätning i
lönen, men energiska fordringsägare får
ändå i dag utmätningsmannen att på avlöningsdagen
så att säga häniga på dörrvredet
för att göra utmätning. Och då är
det inte fråga om utmätning efter de
grunder som nu föreslås; i dag kan
man utmäta ned till existensminimum.
Herr Martinsson refererade ju en undersökning,
enligt vilken så har skett i ett
tusental fall. Denna form av utmätning
försvinner nu, och det är ju bra.

De farhågor som herr Sjöholm och
herr Martinsson framfört är förtjänta
av stor uppmärksamhet. De har också
blivit föremål för stor uppmärksamhet
under utredningsarbetet, i lagberedningen
och under departementsbehandlingen.

Vad som har framförts om att det är
risk för att det skulle kunna uppmuntra
en osund avbetalningshandel har ju redan
bemötts av föregående talare, och
jag behöver därför inte gå in på den
saken.

Iierr Sjöholm uppehöll sig vid frågan
om personalbehovet vid exekutionsmyndigheterna
och uttalade vissa farhågor.
Det föranleder mig att nämna, att exekutionsväsendets
organisationsnämnd i
motsats till herr Sjöholm anser att löneutmätning
är mindre arbetskrävande än
sakutmätning. Organisationsnämnden
arbetar för övrigt med åtskilliga kronofogdar
som experter på sitt kansli, och
nämnden har -— som herr Sjöholm kanske
observerat — frånfallit en tidigare
intagen ståndpunkt att löneutmätningsreformen
skulle medföra väsentligt ökat
personalbehov. Den tidigare ståndpunk -

184 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

ten grundade sig på att löneutmätningsreformen
inte skulle föra med sig en
minskning av sakutmätningsmålen. Man
skulle alltså ha ett oförändrat antal
sakutmätningsmål samtidigt som löneutmätningsmålen
ökade.

Sedan är det klart att man kan bli
litet upprörd när man hör, att det kan
förekomma fall då personer döms till
höga skadestånd och att de år ut och
år in på grund av detta kan bli föremål
för utmätningsåtgärder. Herr Martinsson
refererade ett par drastiska fall.

Detta är naturligtvis någonting som
är värt att observera, men det är knappast
i denna ordning soim man skall
komma till rätta med det. Vi har en
skadeståndsutredning, som enligt sina
direktiv skall pröva frågan om jämkning
av skadestånd, så att en löntagare
inte skall behöva riskera att betungas
livet igenom av ett stort skadestånd,
om han råkar ut för olyckliga omständigheter.

Sedan tycker jag nog att både herr
Sjöholm och herr Martinsson tagit alltför
litet hänsyn till den restriktivitet
som lagtexten här anger. Det är ju inte
så att man kan jämställa löneutmätning
med införsel. Det står ju ändå i lagtexten,
att förordnande endast får omfatta
belopp som uppenbart överstiger
vad som åtgår för gäldenärens och hans
familjs försörjning. Herr Martinsson
och jag är nog överens om att ordet
»uppenbart» i en lagtext betyder något
ganska väsentligt och att man alltså
här inte kan dra några paralleller med
införselinstitutet.

Herr talman! Detta var egentligen allt
som jag tyckte att jag behövde tillägga
till vad som redan sagts. Jag skulle
kanske ytterligare vilja erinra om att
bakom detta förslag ligger från början
lagberedningens förslag, i vilket lagberedningens
rådgivande nämnd har instämt.
I denna nämnd ingick en representant
för LO och en representant för
TCO. Att det råkade vara jag som vid
den tidpunkten var TCO:s representant

kanske egentligen inte är något särskilt
att nämna, men jag har därigenom haft
tillfälle att följa denna fråga redan från
början. Som tidigare påpekats har under
remissbehandlingen »de närmast
sörjande» — om jag så får säga — löntagarorganisationerna,
LO och TCO, i
utförliga remissvar motiverat varför de
anser att denna reform är rimlig och
skälig.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet säger
att exekutionsväsendets organisationsnämnd
sagt, att det inte behövs någon
extra arbetskraft, måste jag påpeka att
jag tycker att nämnden har talat emot
sig själv.

Man har visserligen sagt så, men det
framliålles också på s. 42 i propositionen
bl. a.: »Nämnden påpekar vidare,
att förslagen för med sig en väsentlig
ändring och omläggning av dagböcker,
diarier och blanketter. Vidare att det
blir nödvändigt med utbildning av personal
för nya och mera kvalificerade
arbetsuppgifter, programmering av nya
bokförings- och redovisningsrutiner,
uppläggning av nya arbetsrutiner m. m.»
Det säger alltså denna nämnd. Jag tycker
att det verkar som om det skulle
vara tämligen både personal- och arbetskrävande.

Bara ett par ord om utmätning i lön.
Det är så, som statsrådet säger, att det
måste vara en representant för utmätningsmannen
som tar pengar, när lönen
är färdig till utbetalning. Det är emellertid
så — det är värt att observera —
att detta bara får ske en gång. Sedan
skall ärendet skickas tillbaka till sökanden.
Det finns ett utslag av högsta
domstolen, tror jag det är, att så skall
det gå till.

Det visar hur försiktig man har varit
just när det gäller lönen för arbetstagaren.
Man får som sagt bara göra det
en gång och sedan stkall ärendet skickas
tillbaka. Man får inte ligga på ärendet

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41

185

och upprepa försöket vid nästa avlöningstillfälle.

Så försiktig har man varit, men nu
skall man riva alla barriärer. Nu skall
man (kunna göra detta, visserligen bara
tre eller sex månader varje år, men som
vi har påtalat här, både herr Martinsson
och jag, får det göras i hur många
år som helst. Man får faktiskt förfölja
eu människa i hela hans liv för afl ta
ut en fordran.

Jag tycker att dessa människor behöver
skydd, och jag tycker inte att
riksdagen skall svika dem i detta fall.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Med anledning av att
herr Sjöholm säger att en person, som
har ådragit sig mycket stora skulder,
skulle genom det nya systemet kunna
bli förföljd i hela sitt liv vill jag framhålla,
att vi har den situationen redan
i dag med den skillnaden att i dag begagnar
sig den energiske fordringsägaren
dels av sakutmätning, dels av de
möjligheter som finns att göra utmätning
i lön. Herr Sjöholm säger att detta
bara kan göras eu gång och att man
inte skulle kunna återkomma. Det har
jag verkligen inte hört talas om. I den
situationen har man ju mera att ta.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, med anledning av att herr Martinsson
och herr Sjöholm här talar om
sex månader. Man får ändå komma ihåg
att möjligheten är knuten till fordringens
art. Den innebär att man tillmötesgår
de synpunkter som framhållits av
fru Kristensson och som också var föremål
för många överväganden redan när
det diskuterades om man inte skulle utvidga
införselinstitutet, men man fann
ju att detta inte var lämpligt. I de mera
drastiska fallen kan det emellertid inte
bli fråga om annat än tre månader under
året.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara ta upp en
enda sak.

Införsellag m. m.

Statsrådet Geijer försökte göra gällande
att utmätning i lön skulle vara en
realitet redan i dag. Jag vill i detta
sammanhang bara hänvisa till s. 37 i
propositionen, där denna sak redovisas.
Det står där att det under år 1957 begärdes
sådan utmätning i hela landet
i 5 637 fall, varvid det lyckades i endast
1 000 fall. För jämförelsens skull
kan nämnas att antalet enskilda mål
om utmätning år 1957 uppgick till
102 000. Detta visar alltså att det bara
är en rent teoretisk möjlighet och någonting
som egentligen inte existerar
i dag, men som kommer att bli nog så
påtagligt om kammaren bifaller det föreliggande
förslaget.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Såväl herr Sjöholm som
herr Martinsson har i mycket mörka
färger utmålat, vilka konsekvenserna
skulle bli om propositionen antogs i
den del som rör utmätning i lön.

Jag vill emellertid deklarera att om
de övriga ledamöterna i utskottet ansett
att följderna skulle bli så svåra hade
de givetvis aldrig kommit på tanken
att yrka bifall till propositionen. För
min del är jag övertygad om att de
inskränkningar som skall gälla vid tilllämpningen
av dessa bestämmelser är
så pass effektiva, att man inte behöver
befara alla de nämnda olägenheterna.

Sedan jag lyssnat till kvällens debatt
och hört statsrådet Geijers uttalande i
frågan har jag blivit ytterligare stärkt
i min uppfattning att så är förhållandet.
Därför tror jag att det inte är behövligt
att jag nu upprepar de argument
som redan anförts av andra kammarkamrater.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
yrka bifall till utskottets hemställan i
samtliga moment.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag skall ta upp eu annan
ganska viktig sak i förevarande
proposition.

Det belopp som fastställts som exi -

186 Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Införsellag m. m.

stensminimum understiger utgående socialbidrag,
vilket bidrag rimligtvis borde
vara det existensminimum som ensamstående
och familjer har att leva
på. Utmätningsmannen kan emellertid
gå betydligt längre ned; för en treeller
fyrabarnsfamilj rör det sig om
cirka 100 kronor i månaden. Det tycker
jag är ganska mycket för en familj
i de inkomstlägen det här gäller.

Jag kom i kontakt med denna fråga
för flera år sedan när jag under fem
års tid var barnavårdsman i Göteborg.
I mitt arbete ingick det tvivelaktiga nöjet
att också indriva underhållsbidrag.
Vi hade då en stadsfogde i staden som i
likhet med herr Sjöholm i de här frågorna
intog en mycket hygglig och social
ståndpunkt. Han var för resten från
Värmland och kände statsminister Erlander.
Man kunde resonera med honom
och få honom att också se frågorna
från den sociala sidan. I en ganska stor
grannstad ett stycke därifrån hade man
däremot en typisk byråkrat, som följde
bestämmelserna till punkt och pricka.
Hos honom kom den sociala synen helt
i skymundan. Detta ställde också till
mycket stora besvär.

Vi har några stycken riksdagsledamöter
väckt en motion (nr II: 1244) där
existensminimum vid införsel tas upp.
Utskottet har skrivit mycket positivt
om motionen och har understrukit de
synpunkter som vi där framfört. Det
är därför naturligtvis inte riktigt fint
att begära ordet i detta ärende så här
mitt i natten. Jag bär emellertid velat
göra detta därför att jag önskar, att det
verkligen skall tränga fram till utmätningsmannen
att de skall koordinera
gäldenärernas existensminimum med
gällande socialhjälpsnormer på orten,
så att de inte försätter familjer och
familjeförsörjare i en ohållbar situation.
Jag hoppas alltså att utmätningsmännen
— och även utmätningskvinnorna
— nu skall rätta sig efter vad utskottet
uttalat.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herr Schött m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1) ;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
1) av herrar Martinsson
och Sjöholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 70 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 4 december 1968 em.

Nr 41 187

Mom. D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
Proposition med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen
för den allmänna gudstjänsten, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
Proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
tär prisreglering bildade stiftelser,
m. m.; och

nr 354, i anledning av Kungl. Maj :ts
Proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. in.; samt

från bankoutskottet:

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
Proposition angående ändringar i banklagstiftningen
jämte motioner;

nr 369, i anledning av motion om utledning
angående bankväsendet; och

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna,
m. m.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 10/12 t. o. m.
14/12 1968 på grund av utlandsresa
(europeiskt transportministermöte i
Paris).

Stockholm den 4 december 1968

Svante Lundkvist

Till Riksdagens andra kammare

Jag får härmed anhålla om ledighet
från fullgörande av riksdagsgöromålen
under tiden 5 december 1968—7 december
1968 för fullgörande av allmänt
uppdrag utomlands.

Stockholm den 4 december 1968

Ro Martinsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 14

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Lindahl
(s) till hans excellens lierr ministern
för utrikes ärendena angående viss rådgivning
till beskickningschefer.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.10 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson