Tisdagen den 3 december Sid (Riksdagens protokoll 1968:41)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 41

FÖRSTA KAMMAREN

1968

3—-4 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Werner (vpk) ang. bostadsbyggandet .............. 5

av herr Larsson, Thorsten, (ep) ang. allmänt ombud i socialförsäkringsmål
........................................ 12

av herr Björk (s) ang. lämplighetsprövning av blivande präster 16
av fru Diesen (h) ang. anställningstryggheten för skådespelare 18

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. svenskt erkännande
av Sovjetunionens inkorporering av de baltiska staterna .. 22

Meddelande ang. enkel fråga av herr Sveningsson (h) ang. ålders -

gränsen för övningskörning med personbil.................. 23

Onsdagen den 4 december

Riktlinjerna för utrikespolitiken ............................ 24

Revidering av läroplan för grundskolan ...................... 25

Om rätt till befrielse från religionsundervisning .............. 72

Om utarbetande av en kristen elementarlärobok för skolundervisningen
................................................ 73

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna .......... 74

Ändringar i banklagstiftningen .............................. 84

Förslag till införsellag m. m................................. 91

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare ........ 98

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. begränsning av
investeringar för vissa järnvägslinjer ...................... 108

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 41

Nr 41

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 december Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, om inrättande av en handelskammare
i Tyska Demokratiska Republiken................ 24

— nr 12, ang. riktlinjerna för utrikespolitiken ................ 24

— nr 13, om förhandlingar angående möjligheterna att skapa ett

nordiskt neutralitetsförbund .............................. 25

Statsutskottets utlåtande nr 176, om ändrade inryckningstider för
vissa värnpliktiga ........................................ 25

— nr 177, om bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet...... 25

— nr 178, ang. behandlingen av värnpliktsfrågor.............. 25

— nr 179, ang. revidering av läroplan för grundskolan ........ 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 71, ang. revidering av läroplan
för grundskolan ........................................ 72

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 44, om utarbetande
av en kristen elementarlärobok för skolundervisningen, om
den kristna etikens roll vid ungdomens fostran samt om undervisningen
i kristendomskunskap ...................... 73

Statsutskottets utlåtande nr 180, ang. kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna m. m............................. 74

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. ändrad lydelse av
1 § förordningen om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa för prisreglering bildade
stiftelser, m. m....................................... 84

— nr 67, ang. ändring i förordningen om kupongskatt, m. m. .. 84

Bankoutskottets utlåtande nr 60, ang. ändringar i banklagstiftningen
.................................................. 84

— nr 61, om utredning angående bankväsendet .............. 90

—. nr 62, ang. fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditin stitutionerna,

m. m....................................... 90

— nr 63, ang. vissa inrednings- och anslagsfrågor avseende provisoriska
lokaler för riksdagen ............................ 90

— nr 64, om ökad statlig företagsamhet i Norrland m. m....... 90

— nr 65, om förstatligande av gruvindustrin m. m............. 90

Första lagutskottets utlåtande nr 48, ang. förslag till införsellag
m. m................................................... 91

— nr 50, ang. försöksverksamhet i fråga om ordningen för den

allmänna gudstjänsten, m. m............................. 98

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, om sänkning av pensionsåldern
för vissa gruvarbetare ............................ 98

— nr 68, om harmoniering av den ekonomiska och socialrättsliga
lagstiftningen i enlighet med EEC-fördraget............ 107

— nr 69, ang. vissa förhandlingar före beslut om nedläggning av

företag, m. m........................................... 107

— nr 70, om lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning
.............................................. 107

Innehåll

Nr 41

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 68, om dels åtgärder mot oljeläckage,
dels förvaringen av oljecisterner .................. 107

— nr 69, ang. ändrad lydelse av 128 § byggnadslagen, m. m.....107

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44, om en översyn av de kommunala
naturvårdsombudens uppgifter .................... 107

— nr 45, ang. ersättningen för intrång enligt naturvårdslagen .. 107

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, om en allmän
identitetshandling ........................................ 107

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

Tisdagen den 3 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 22
nästlidne november.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 356, till Konungen i anledning
av motioner om utredning angående
fiskerinäringens framtid.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 359, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner;

nr 360, i anledning av motioner om
utredningar beträffande vissa åtgärder
i syfte att främja exporten; och

nr 361, i anledning av motioner om
pension åt förra byråföreståndaren vid
Centralbyrån i Lund för populärvetenskapliga
föreläsningar Anna-Rrita Pontén.

Ang. bostadsbyggandet

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Werners (vpk) interpellation angående
bostadsbyggandet, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
om jag ämnar företa en allmän översyn
av de faktorer som påverkar kostnadsläget
inom bostadsbyggandet i syfte
att nedbringa kostnaderna och om

jag därvid särskilt vill uttala mig om
fem i interpellationen preciserade frågor.

Under de första åren av 1960-talet
visade kostnaderna inom bostadsbyggandet
en starkt stigande trend. Från
år 1960 till år 1966 ökade sålunda, enligt
uppgifter som avser nybyggnadsområden,
produktionskostnaderna för
en trerumslägenhet i flerfamiljshus från
49 000 kr. till 81 000 kr. eller med 65 %.
Det bör emellertid då observeras att
lägenhetsytan i en 3-rumslägenhet
ökade starkt under denna tid liksom
även utrustnings- och inredningsstandarden.

Denna utvecklingstrend bröts år
1967. Den expertgrupp, låneunderlagsgruppen,
som fortlöpande gör undersökningar
om byggnadskostnaderna redovisar
sänkta byggnadskostnader både
per lägenhet och per kvadratmeter
lägenhetsyta förra året. Denna kostnadsdämpning
beror sannolikt på flera
samverkande omständigheter. Konjunkturdämpningen
och ökad kostnadsmedvetenhet
hos kommuner och byggherrar
torde vara de viktigaste orsakerna.
Olika samhälleliga åtgärder i
syfte att främja ett rationellt byggande
får även antas ha haft en viss effekt.

Ändringen i kostnadsutvecklingen betyder
inte att vi kan minska våra ansträngningar
att hålla tillbaka och om
möjligt ytterligare sänka kostnaderna
inom byggandet. En enkät som bostadsstyrelsen
utfört visar att kommuner
och byggherrar håller på att vidta ytterligare
åtgärder i kostnadsbegränsande
syfte. Inom regeringen prövas nu
vissa förslag som i bl. a. sådant syfte
lagts fram av delegationen för bostadsfinansiering
och byggindustrialiseringsutredningen.

Den första av interpellantens särskil -

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Ang. bostadsbyggandet
da frågor berör bostädernas kapitalkostnader.
De kapitalkostnadsvillkor
som nu gäller för hus som finansieras
med statliga bostadslån fastställdes av
riksdagen förra året. Inom regeringen
övervägs inte någon ändring av dessa
villkor.

Den andra frågan avser inrättandet
av en statlig bostadsbank och införandet
av statlig totalfinansiering av bostadshus.
I detta ämne har vissa förslag
framlagts av delegationen för bostadsfinansiering
i det betänkande som
f. n. prövas av regeringen.

Interpellantens tredje fråga gäller åtgärder
för att förbilliga byggnadsmaterialproduktionen.
Material som levereras
till byggplats svarar för mer än
hälften av byggnadskostnaderna. Det
är därför självfallet att denna stora kostnadspost
måste ägnas stor uppmärksamhet.
Åtgärder från statens sida kan
i princip komma i fråga för att skapa
förutsättningar för rationell produktion
och för att underlätta en strukturrationalisering
inom materialindustrin men
samtidigt motverka monopoltendenser
och monopolistisk prispolitik. Staten
kan även bedriva egen materialproduktion.
När det gäller åtgärder av det
första slaget vill jag erinra om att 1967
års riksdags beslut med anledning av
förslagen i proposition nr 100 innebar
bl. a. åtgärder för ökad standardisering
av mått och byggdelar med sikte på
ökad rationalisering av såväl materialproduktion
som byggande. Bevakningen
av branschstrukturens utveckling
ombesörjs genom bl. a. undersökningar
som statens pris- och kartellnämnd fortlöpande
genomför. Jag är emellertid inte
främmande för att det kan behövas
ytterligare insatser på detta område.
Materialproduktion i statlig regi förekommer
redan på flera områden. Ytterligare
direkta statliga insatser för
att få fram en effektivare materialindustri
kan tänkas, om de framstår som
ändamålsenliga.

Interpellanten frågar vidare om regeringen
överväger att skapa ytterliga -

re allmänägda bostadsbyggnadsföretag
i vilka staten ingår som huvuddelägare.
Svaret är nej, vilket dock inte utesluter
att ytterligare insatser från allmännyttigt,
kooperativt eller statligt håll
eller kanske gemensamt från dessa parters
sida kan bli aktuella i framtiden,
om detta skulle visa sig behövligt för
att garantera tillräcklig konkurrens på
byggnadsmarknaden.

Den sista av de fem frågorna gäller
åtgärder för att motverka stegringen
av priserna på tomtmark. Under senare
år har en rad åtgärder vidtagits på det
markpolitiska området, ytterst i prisbromsande
syfte. Bland dessa kan nämnas
införandet av förköpsrätt för kommun
och statliga lån för kommunala
markförvärv. Beskattningen av realisationsvinster
vid markförsäljning har
skärpts. Ytterligare åtgärder kan väntas
med anledning av de förslag som
expropriationsutredningen inom de närmaste
månaderna torde lägga fram i
fråga om kommunernas rätt att expropriera
mark som behövs för tätbebyggelse
och i fråga om värderingsreglerna
vid expropriation.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min interpellation. Av
statsrådets svar framgår att det höga
kostnadsläget i nyproduktionen fortfarande
är ett mycket stort problem och
att han är väl medveten om detta. Jag
har i min interpellation pekat på vad
som enligt vår mening i nuvarande läge
erfordras, nämligen ett samlat grepp i
flera riktningar. I detta avseende anser
jag statsrådets svar vara negativt, eftersom
det inte ger uttryck för några sådana
samlade åtgärder utan innehåller
mera av tankegången »vänta och se».

Under valrörelsen gjordes uttalanden
att byggnadskostnaderna nu tenderar
att minska något, vilket naturligtvis är
att hälsa med tillfredsställelse. Minskningarna
är dock så blygsamma — en
procentuell förändring med cirka 1,6

Tisdagen den 3 december 1968

procent från år 1966 till år 1967 — att
de knappast blir statistiskt märkbara.

Inrikesministern pekar själv i sitt
svar på att från år 1960 till år 1966 ökade
produktionskostnaden för en trerumslägenhet
i flerfamiljshus från
49 000 kronor till 81 000 kronor eller
med cirka 65 procent. En del av denna
ökning beror naturligtvis på den ökade
lägenhetsytan under denna tid liksom
på den ökade utrustnings- och inredningsstandarden.
Men kvar står ändå
det faktum att byggnadskostnadernas
uppgång svarade för huvudparten av
dessa ökade kostnader, eftersom de steg
med cirka 45 procent per kvadratmeter
lägenhetsyta under motsvarande tid.

Vi är helt överens om att vi inte kan
minska ansträngningarna att ytterligare
sänka kostnaderna inom byggandet,
men vi är uppenbarligen oense om hur
detta skall kunna ske eller kanske rättare
sagt i vilken takt detta skall ske,
eftersom en del av de förslag som jag
har framfört inte avvisas i sak av inrikesministern
men väl i tid.

En avgörande fråga är räntenivån. Vi
har i dag högränta, och den nyligen
genomförda räntesänkningen med en
halv procent är i sammanhanget helt
otillräcklig. Vi har ställt frågan om att
minska bostadsbyggandets kapitalkostnader
genom att sänka basannuiteten
från 5,1 procent till 4,6 procent, vilket
skulle innebära en sänkning med minst
5 kronor per kvm på hyran i nyproduktionen.
Detta förslag — som inte är
framställt bara från vårt håll utan är ett
förslag med mycket stark anklang inom
hyresgäströrelsen och inte minst inom
regeringspartiet, vars extra kongress
förra året ju uttalade sig för en sådan
sänkning — avvisades både i våras och
nu av inrikesministern och av regeringen.

Jag är väl medveten om att detta inte
är någon slutgiltig lösning på problemet,
eftersom det i sak betyder en omfördelning
av ränte- och kapitalkostnaderna
i tiden. Man skjuter utbetalningarna
av dessa utgifter längre fram

Nr 41 7

Ang. bostadsbyggandet
i tiden. Men i det aktuella läget med de
höga hyrorna anser vi att en sådan åtgärd
kan vara försvarbar därför att
den mycket snabbt skulle kunna ge ett
genomslag och kapa topparna på den
höghyrespuckel som vi har i dag.

Min andra fråga, beträffande inrättandet
av en statlig bostadsbank och införande
av statlig totalfinansiering, besvarar
inrikesministern med att i detta
ämne har vissa förslag framlagts av
delegationen för bostadsfinansiering i
det betänkande som för närvarande prövas
av regeringen. När kan vi förvänta
oss ett konkret besked på den här
punkten? Det nuvarande systemet med
s. k. byggnadskreditiv under byggnadstiden,
dvs. korta lån till högre ränta,
beviljade av affärsbankerna, beräknas
av den nyss nämnda delegationen medföra
en kostnadsökning på cirka 100
miljoner kronor årligen, och för den
summan skulle ytterligare cirka 1 000
trerumslägenheter kunna uppföras.

Det förhållandet att den frivilliga
överenskommelsen med de privata affärsbankerna
för närvarande fungerar
tillfredsställande är inget argument i
och för sig för att skjuta upp ett genomförande
av det från så många håll
lovordade förslag som vi förde fram redan
1963 och som i dag omfattas av allt
fler. Den nuvarande frivilliga överenskommelsen
med affärsbankerna tillkom
ju efter det att dessa under 1965 dirigerat
kapitalet till den privata sektorn
av byggnadsmarknaden, varvid exempelvis
HSB på några platser tvingades
överlämna sin byggnadskvot till privatbyggare
därför att man inte kunde
få den kredit som beviljades de privata
företagen, fall som ju inrikesministern
känner mycket väl till. Vilka garantier
har vi då för att detta inte upprepas?

Min tredje fråga, om några initiativ
övervägs från samhällets sida i syfte att
förbilliga byggmaterialproduktionen,
besvaras i sak positivt, men svaret innehåller
inga konkreta förslag till åtgärder.
Inrikesministern hänvisar till
att materialproduktion i statlig regi re -

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Ang. bostadsbyggandet

dan förekommer på flera områden och
att ytterligare direkta statliga insatser
kan tänkas för att få fram en effektivare
materialindustri, om de framstår
som ändamålsenliga. Har inte de hittillsvarande
erfarenheterna av materialindustrins
monopoltendenser och monopolistiska
prispolitik visat att direkta
statliga insatser utöver de mycket begränsade
insatser som görs i dag är i
högsta grad ändamålsenliga?

På den fjärde frågan, om regeringen
överväger att främja tillkomsten av ytterligare
allmänägda bostadsbyggnadsföretag
i vilka staten ingår som huvuddelägare,
svarar inrikesministern
egentligen både ja och nej. Förslaget
om att starta ett stort byggnadsföretag
med staten som huvuddelägare och med
fackföreningsrörelsen, kooperationen
och de allmännyttiga bostadsföretagen
som övriga delägare ställdes bl. a. vid
Byggnadsarbetarförbundets kongress
1964 och möttes då av ett mycket positivt
intresse i vida kretsar. Naturligtvis
blev mottagandet inte särskilt positivt
på den borgerliga kanten. Samtidigt som
inrikesministern svarar ett mycket kategoriskt
nej på den bär frågan säger
han i direkt anslutning till detta nej att
svaret »dock inte utesluter att ytterligare
insatser från allmännyttiga, kooperativt
eller statligt håll eller kanske
gemensamt från dessa parters sida kan
bli aktuella i framtiden om detta skulle
visa sig behövligt för att garantera tillräcklig
konkurrens på byggnadsmarknaden».
Jag vill därför ställa frågan
till inrikesministern, om detta nej är
tidsmässigt betingat eller om det är frågan
om huvuddelägarskapet som är orsaken
till det negativa beskedet i början
på meningen.

Herr talman! Sammanfattningsvis anser
jag således att inrikesministern i
sitt svar icke ställer i utsikt ett sådant
samlat grepp för att angripa problemet
om kostnadsnedpressande åtgärder
inom byggandet som jag har efterlyst
i interpellationen. Jag anser att det är
vad som krävs, eftersom åtgärder på nå -

gon eller några enskilda punkter inte
kan väntas ge de resultat som nu skulle
behövas. Enskilda lösningar får inte avvisas
därför att de isolerat eller var för
sig endast har ringa effekt, men eftersom
inrikesministern i flera fall i sak är
överens om de i interpellationen rekommenderade
åtgärderna men skjuter avgörandet
på framtiden, vore jag tacksam
om han närmare ville precisera
dessa utfästelser.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Detta är ju en liten efterklang
från den valdebatt som vi
förde för några månader sedan. Det
var andra partier som då efterlyste det
som herr Werner nu kallar ett samlat
grepp, men det är i vissa fall samma
frågeställningar som han här tar upp.
Jag svarar att vi bearbetar de förslag
som kommit från låneunderlagsgruppen
och från annat håll. Det gäller frågan
om kreditivavgiften, det gäller frågan
om ett enhetligt lån osv. Så snart denna
prövning är genomförd — remisstiden
utgick för kort tid sedan, sammanställningar
är gjorda i departementet,
och vi överväger förslagen —
kommer vi att publicera vår ståndpunkt
och eventuellt även resultatet av förhandlingar
som kan föranledas av de
framförda förslagen.

Jag tror att det är på det sättet man
måste arbeta — att försöka att på de
områden där det är möjligt pressa ned
kostnaderna på byggandets område.

De åtgärder som under årens lopp
vidtagits från regeringens och riksdagens
sida och vilka gett oss förutsättningar
för en bättre planering och projektering
och för byggande i större utsträckning
med tillämpning av industriella
metoder, har arbetats fram under
några år, och de börjar nu avsätta
resultat.

Herr Werner säger att de kostnadssänkningar
som redovisats är så blygsamma
att det knappast är möjligt att
statistiskt mäta dem. Det beror givetvis

Tisdagen den 3 december 1968

på vilka anspråk man har. Jag har här
öppet redovisat att kostnadsstegringarna
varit stora under några år, intill
ungefär 65 procent. I dessa kostnadsstegringar
har emellertid delvis legat
att lägenhetsytan ökat. En närmare
precisering kan göras. Från 1961 fram
till 1966 ökades den genomsnittliga
kvadratmeterytan i en trerumslägenhet
— för att ta ett exempel — från 72 till
82 kvadratmeter. Det är alltså en inte
obetydlig ökning. Även standardstegringen
har inneburit icke oväsentliga
kostnadsstegringar.

Men därefter, och efter införandet av
en delvis ny bostadspolitik, liar vi
brutit denna delvis mycket negativa
utveckling, om jag får använda det uttrycket.
Resultatet kan avläsas i en
sänkning av bostadsbyggnadskostnaderna
per lägenhet med 2,5 procent.
Herr Werner hade en korrekt siffra, 1,6
procent, då det gällde byggnadskostnaderna.
0,8 procent hänför sig till en
minskad genomsnittlig lägenhetsyta.
Men sammanlagt blir det i runt tal 2,5
procent. Det resultatet är inte så dåligt.
Det visade sig också att denna
sänkning från 1966 till 1967 har stått
sig i stort sett även under första halvåret
1968 trots stegrade byggnadskostnader
och i vissa fall stegrade materialkostnader.
Jag tror att vi måste gå
vidare på den vägen och på det sättet
söka medverka till en begränsning av
hySguudskostnaderna. I det sammanhanget
skall jag ta upp den särskilda
frågan om ett statligt byggnadsföretag.
Jag har sagt att det kan komma i fråga.
För närvarande övervägs det inte, men
vi följer med den största uppmärksamhet
vad exempelvis det kooperativa företaget
BPA kan åstadkomma. Jag tror
att det har varit ett mycket värdefullt
inslag i denna debatt, både ideologiskt
och rent praktiskt.

BPA har varit entreprenör för det
stora byggföretaget i Örebro Vivalla,
där man kunde sänka byggnadskostnaderna
med 20 procent i förhållande till
den tidigare ortskostnadsnivån. Tjugo

Nr 41 9

Ang. bostadsbyggandet
procent är inget föraktligt resultat. Jag
vill gärna säga att det inte har sin
grund i att man har försökt sänka standarden
i bostäderna i Vivalla, som från
en del håll gjorts gällande. Det rör sig
om en fullgod standard, som står i
överensstämmelse med bostadsstyrelsens
anvisningar. Jag skulle också tro
att de cirka 800 familjer som nu bor i
dessa lägenheter är ganska tillfredsställda
både med standarden och med
priset.

Kostnadssänkningen var som sagt 20
procent i Örebro och ungefärligen 15
procent i Linköping, med samma byggföretag
som entreprenör. Företaget har
varit verksamt på andra platser också.

Till det mest glädjande hör kanske
att dessa kostnadssänkningar har tvingat
de privata företagen till en sänkning
av sina kostnader — till en effektiv
konkurrens. Jag ser med viss tillfredsställelse
på att det är privata företag,
exempelvis BPA i Linköping, som
nu går in och tar anbud, där kostnaderna
dock ligger väsentligt under vad
de här företagen har arbetat med tidigare.
Vi har alltså en effektiv konkurrens
i gång. Då finns det ingen anledning
för staten att i och för sig
blanda sig i verksamheten. Det utesluter
emellertid inte — och det har jag
velat framhålla — att det kan uppstå
en situation där vi inte får den effektiva
konkurrens som vi eftersträvar och
att det därför kan komma att krävas
ett längre gående statligt engagemang
också på detta område. Det är en sådan
beredskap vi ständigt måste hålla.
Därför upprepar jag att vi med mycket
stor uppmärksamhet följer utvecklingen
på byggnadsområdet.

Herr Werner har tagit upp räntefrågan.
Jag hänvisar till den uppgörelse
som är träffad mellan hyresgästerna
och fastighetsägarna — regeringen
har ännu inte fastställt den men vi
kommer att pröva den — och som innebär
att man nu skulle klara problemet
för de närmaste tre åren. I uppgörelsen
ingår att man har lagt fast en

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Ang. bostadsbyggandet
räntenivå vid 5,5 procent. En förändring
av denna räntenivå påverkar inte
hyrorna under de närmaste tre åren.
Det betyder inte att jag pläderar för att
vi nu skall företa en höjning. Jag delar
herr Werners uppfattning att om vi
kan sänka räntorna ytterligare så är
det en behaglig gärning. Det påverkar
naturligtvis i och för sig byggnadskostnaderna
och på lång sikt givetvis också
hyrorna, men det är en felaktig framställning
om man säger att ytterligare
en halv procents sänkning av räntan
under den närmaste tiden skulle innebära
en motsvarande sänkning av hyreskostnaderna
— om vi nu följer den
överenskommelse som är träffad mellan
fastighetsägarna och hyresgästerna.

Herr Werner är inte tillräckligt underrättad
om vad som har förekommit
vid våra partikongresser. Det är riktigt
att det gjordes ett uttalande vid den
extra kongressen år 1967, men det innebar
ju också att man skulle väga mellan
åtgärder för att stimulera konsumtionen
och mera direkt inriktade sociala
åtgärder.

Regeringen valde att inte föreslå
ändring av basannuiteten men däremot
att genomföra en reform beträffande
familjebostadsbidragen, en reform som
var långtgående. Dessa åtgärder redovisades
vid den ordinarie kongressen i
år och vann ett enhälligt godtagande
från kongressens sida.

Nu säger herr Werner att han är
medveten om att man, om man sänker
basannuiteten från 5,1 procent till 4,6
procent, skjuter upp återbetalningen av
de lån som man har tagit. Ja, det är så
riktigt som det är sagt. Vi har ju framhållit
detta i denna debatt både offentligen
och vid våra kongresser. Vi har
sagt att vi i en situation då en sänkning
av byggnadskostnaderna är på
väg egentligen inte har något underlag
för att ändra basannuiteten eller paritetstalet.
Det vore en utomordentligt
samhällsekonomisk fördel, om vi finge
ett stopp på byggnadskostnadsutvecklingen.
Men i den metodik för faststäl -

lande av paritetstalet som riksdagen
har godtagit har man räknat med att
byggnadskostnaderna skulle stiga med
3 å 4 procent. Det skulle sedan förutsätta
att man ändrar paritetstalet och
får en hyresstegring med 2 eller 3 procent.
Det betyder alltså att vi ökar betalningen
ifrån fastighetsförvaltarnas
och ytterst hyresgästernas sida och
därmed får möjlighet till en amortering
av de upplånade pengarna.

Om vi får en vad jag kallar flack utveckling,
dvs. vi får ingen stegring av
byggnadskostnaderna, har vi alltså inte
förutsättningarna för att ändra paritetstalet.
Då får vi inte mera pengar till
fastigheterna för avbetalning av lånen.
I det läget måste vi ha möjlighet att
förlänga amorteringstiden. Vi sade ju
ingenting annat än: Låt oss ha den
möjligheten. Om det visar sig att vi
får en gynnsam utveckling av byggnadskostnaderna
så låt oss då i stället
för att sänka basannuiteten från 5,1 procent
till 4,6 procent låta paritetstalet
ligga stilla. Denna förändring medför
ingen hyreshöjning, och den nödvändiggör
att vi håller möjligheterna öppna
att förlänga amorteringstiden.

Ja, ärade kammarledamöter, vi befinner
oss i den situationen. Jag tror
att jag vågar förutsätta att det inte blir
någon justering av paritetstalet. Blir
det någon justering, blir den så ringa
att den inte påverkar hyrorna för år
1969. Det är en utomordentligt tillfredsställande
utveckling, men det betyder
också, om denna utveckling står
sig, att vi måste tänka oss in i att kunna
förlänga amorteringstiden på de statliga
lånen. Den möjligheten har vi nu
utan att det egentligen kostar oss någonting.
Den möjligheten hade vi inte
haft, om vi hade sänkt basannuiteten
från 5,1 procent till 4,6 procent. Då hade
vi nu varit nödsakade att föreslå en
ändring av paritetstalet med åtföljande
uppräkning av hyrorna.

Herr Werner frågade när jag kunde
ge närmare besked om exempelvis kreditgivningen,
en ändring av kreditiv -

Tisdagen den 3 december 1968

avgiften och de övriga förhandlingsfrågor
som vi har på gång. Jag skulle vilja
svara att jag hoppas att dessa förhandlingar
skall kunna vara genomförda
strax efter årsskiftet.

Slutligen, herr talman, skulle jag bara
vilja säga att den frivilliga överenskommelse
som vi träffat med bankerna om
krediterna till vårt bostadsbyggande
har fungerat mycket bra under 1967
och 1968. De har fungerat helt tillfredsställande,
och jag har inte hört någon
anmärkning från våra byggares sida.
Då är det väl ganska rimligt att vi
förhandlar med bankerna på nytt om en
fortsättning på deras åtaganden att
lämna krediter på det sätt som tilllämpats
under 1967 och 1968. Om bankerna
är beredda att fortsätta kan jag
inte svara på i dag. Allt beror på de
förhandlingar som nu inletts, och vi får
avvakta deras resultat.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Att frågorna från valrörelsen
återkommer i dag är väl i och
för sig ingenting märkvärdigt. Vi kommer
säkert att ha större delen av dessa
frågor uppe till behandling också i bostadsdebatten
i maj nästa år.

Vad beträffar BPA är jag helt överens
med statsrådet i hans värdering av det
fackliga byggföretaget — jag har också
vissa kontakter med detta företag —
men jag anser ändå att BPA:s insatser
är otillräckliga i jämförelse med den
privata sektorns omfattning i övrigt.
Med tanke på behovet av sjukhus, skolor
och bostadsområden, där ett rationellt
byggande enligt stordriftens metoder
ter sig som självklart framstår
också klart behovet av med de stora
privatkapitalistiska företagen konkurrensdugliga
samhällsägda och allmänägda
företag. Det finns, som jag redan
sagt, alldeles för få sådana företag, och
på den konferens som jag åberopade
i mitt första inlägg, nämligen SABOkonferensen
i våras, gav också inrikesministern
uttryck åt samma bedömning.

Nr 41 11

Ang. bostadsbyggandet
Såväl då som i dag blir emellertid inrikesministerns
slutsats att framtiden
får utvisa om BPA:s och de allmännyttiga
företagens femprocentiga egenregibyggande
behöver förstärkas som
motvikt till de privata byggjättarna. Det
var därför jag ställde frågan om inte
inrikesministern kunde anföra något
mera precisa och konkreta skäl som
talade mot att rätt omgående medverka
till att skapa sådana här företag. Det
kan ändå inte vara alldeles betydelselöst
ur kostnadsnedpressningssynpunkt,
och därom är inrikesministern ense
med mig, men han vill trots detta se
framtiden an.

Beträffande totalfinansieringen är det
ju glädjande att det kommer ett förslag
efter årsskiftet. Att den nuvarande bostadskreditgivningen
är otidsenlig är
en uppfattning som också inrikesministern
delar. Det finns många nackdelar
med det nuvarande splittrade systemet
i form av olika lån. En nackdel har
jag redan berört, nämligen att systemet
i sig självt är dyrare än vad en enhetlig
låneform som också täckte in byggnadskreditiven
skulle bli. Det nuvarande
systemet har även nackdelar i fråga
om sysselsättningsplaneringen inom
byggnadsindustrin. Ett system med totalfinansiering
kombinerad med integrerade
bostads- och fastighetslån skulle
innebära att länsbostadsnämnderna
tillsammans med länsarbetsnämnderna
och byggarbetsnämnderna skulle på ett
helt annat sätt än för närvarande kunna
få ett avgörande inflytande på igångsättningens
omfattning. Ett annat skäl
för totalfinansiering har att göra med
frågan om långa serier inom ramen för
industriellt byggande. Tidningen Arbetet
skrev i somras så här: »Ett genomförande
av förslaget om statlig totalfinansiering
skulle ytterligare bidra till
en fastare produktionsgång och längre
serier, vilket i sin tur medför kortare
arbetstid och lägre kostnader.»

Herr talman! Frågan om basannuiteten
är naturligtvis en bedömningsfråga.
Men inrikesministerns resonemang byg -

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Ang. allmänt ombud i socialförsäkringsmål
ger på att vi nu har brutit den trend
som utmärkte första delen av 1960-talet
och att vi alltså skulle ligga kvar
där vi ligger i dag. Jag vore glad om
det skulle bli så, men jag tror att det
ännu är för tidigt att uttala sig alltför
kategoriskt på denna punkt.

I sitt utlåtande nr 100 i fjol anförde
statsutskottet i fråga om basannuiteten
att om utvecklingen av hyror och kostnader
skulle leda till att svårigheterna
accentueras, så förutsatte man att
Kungl. Maj:t skulle förelägga riksdagen
förslag till sådana åtgärder som kunde
anses påkallade. Det blir naturligtvis
tillfälle att återkomma till den frågan,
om svårigheterna skulle accentueras.
Jag tycker ändå inte att man kan bortse
ifrån att en sänkning av basannuiteten
i detta läge tillsammans med andra
åtgärder har en mycket stor betydelse
när det gäller att pressa ner byggkostnaderna.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
debatten. Jag vill bara framhålla att vi
vid årsskiftet kommer att stå inför en
bedömning av utvecklingen av byggnadskostnaderna
och frågan om i vilken
omfattning som den kan föranleda
en ändring av paritetstalet. Om vi hade
haft samma utveckling som tidigare,
skulle en höjning ha skett. Om man
nu kan undvika en höjning så är det
ju lika gott eller lika värdefullt som
om man gör en sänkning av annuiteterna.
Vi har alltså möjlighet att undvika
en höjning, och det är det som
jag betraktar som tillfredsställande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. allmänt ombud i socialförsäkringsmål Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han

ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Thorsten Larssons (ep) interpellation
angående allmänt ombud i socialförsäkringsmål,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat, om jag anser att det nu
tillämpade förfarandet i försäkringsmål
fyller berättigade krav på rättssäkerhet
och om jag ämnar hörsamma
riksdagens begäran om en utredning
av frågan om allmänt ombud med uppgift
att tillvarataga de enskildas intressen.

I en interpellation, som besvarades
av mig våren 1967, har herr Larsson till
mig riktat frågor av i huvudsak samma
innebörd. Frågorna rörde även då den
enskildes rättsskydd i socialförsäkringsmål.
Som jag förra gången framhöll
i mitt svar hör den enskildes rättsskydd
i socialförsäkringsmål nära samman
med de större frågorna om kostnadsersättning
för part och fri rättshjälp
i förvaltningsförfarandet över huvud
taget. Jag ansåg det inte lämpligt,
att frågan om rättshjälp för enskilda
parter togs upp särskilt för försäkringsdomstolen.

Numera har chefen för justitiedepartementet
tillkallat sakkunniga för att
utreda frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet,
om rättshjälp i
förvaltningsärenden och om offentligt
biträde åt part i sådana ärenden. Utredningen
omfattar alla slag av förvaltningsärenden,
alltså även socialförsäkringsärenden.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till socialministern för svaret
på min interpellation. Jag har tyvärr
besvärat statsrådet två år å råd i detta
ärende. Enligt min egen och andras bedömning
har jag dock inte gjort det
utan skäl.

Av svaret att döma delar inte statsrådet
riktigt denna mening. Huruvida
rättstillämpningen är den riktiga i socialförsäkringsmålen
är dock, herr

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

statsråd, en mycket stor fråga för svenska
folket. Vi har i dag flera bevis på
hur stora svårigheter tillämpningen av
lagstiftningen bereder både de enskilda
försäkringskassorna vid deras bedömning
av pensions- och försäkringsfallen
och den enskilde sjuke, om han verkligen
fått ut sin rätt i sitt fall. Genom att
många av dessa människor inte har vare
sig möjlighet eller kunnighet eller på
grund av ålder och sjukdom ork nog
att föra frågan vidare, går de ofta
miste om sin rättmätiga andel. Därtill
har ju statsrevisionen konstaterat en
mycket ojämn bedömning av försäkringsfallen.

På den juridiskt principiella frågan
som jag ställt — »Anser statsrådet att
det nu tillämpade förfarandet i försäkringsmål
fyller berättigade krav på
rättssäkerhet?» — har alltså statsrådet
intet annat svar att ge än att det tillsatts
en utredning om fri rättshjälp. Att
föra ned den juridiska frågan, huruvida
allmänheten har en betryggande rättssäkerhet
exempelvis gentemot riksförsäkringsverkets
tolkning av lagarna, till
en fråga om kostnaden för exempelvis
en advokat är dock, herr statsråd, minst
sagt förvånande.

Jag betraktar det också som ett undanglidande
från själva den principiella
frågeställningen. För det första torde
statsrådet erinra sig från tidigare försäkringsfall
rörande vårdbidrag, att
riksdagen måste ge riksförsäkringsverket
en bakläxa i fråga om tolkningen av
bidragsreglerna innan rättelse sent omsider
kunde erhållas, så att tillämpningen
bringades i överensstämmelse med
statsmakternas intentioner. För det
andra pekar som nämnt riksdagens revisorer
på den varierande bedömningen
av försäkringsfallen ute i försäkringskassorna.
Jag vill citera vad de skriver
i detta ärende: »Av det sagda framgår
att försäkringskassornas gradering av
sådan invaliditet som berättigar till förtidspension
eller sjukbidrag enligt lagen
om allmän försäkring är mycket oenhetlig.
Att kassornas beslut uppvisar så -

Ang. allmänt ombud i socialförsäkringsmål

dana störa inbördes avvikelser från genomsnittsvärdena
för hela landet kan
icke nöjaktigt förklaras av totala eller
regionala skillnader i fråga om befolkningsstruktur
och arbetsmarknad.»

För det tredje vill jag omnämna att
riksförsäkringsverket enligt egen utsago
anser att större enhetlighet vid bedömningen
borde åstadkommas.

För det fjärde har riksförsäkringsverket
trots detta enligt uppgift per år
i medeltal icke underställt försäkringsdomstolen
mer än 9—10 ärenden för
bedömning och prövning.

Med den nu konstaterade oenhetligheten
i tillämpningen som bakgrund är
detta ganska uppseendeväckande. Försäkringens
högsta vägledande instans
för enhetlighet i bedömningen på det
stora socialförsäkringsområdet har alltså
inte underställts fler prövningsärenden
av försäkringsverket självt. Det visar
— mot den här tecknade bakgrunden
— att verket uppenbarligen är sig
självt nog och tydligen anser sig veta
bäst vad som är högsta rätt. Vi är tydligen
nära nog tillbaka i den tid, då den
förutvarande pensionsstyrelsen själv
avgjorde om ärenden skulle gå vidare
eller ej.

Jag vill erinra om att när lagen om
allmän försäkring för sju år sedan tillkom
ansåg lagrådet det nödvändigt att
ett allmänt ombud tillsattes även utan
utredning. Dåvarande socialministern
Torsten Nilsson instämde i stort sett
men menade att enpartsförfarande i försäkringsmål
först borde prövas en tid.
Så har väl skett nu.

År 1965 kom så den fyrpartimotion
som resulterade i att riksdagen på andra
lagutskottets enhälliga uttalande beslöt
att dessa frågor nu skulle tagas upp
till allsidig utredning. Statsrådet Aspling
tycker uppenbarligen att detta riksdagens
beslut inte är något att fråga
efter. Men runt om i vårt land, herr
statsråd, finns nu ganska många fall
som visar att den något ensidiga tolkning
som tillämpas av lagarna på socialförsäkringens
område kan gå hårt

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1908

Ang. allmänt ombud i socialförsäkringsmål
ut över de människor som berörs. Det
borde även beröra den högsta myndighet
som såvitt jag begriper borde följa
upp vad som beslutas av riksdagen på
detta betydelsefulla område. Det hade
varit utomordentligt tacknämligt om
statsrådet Aspling här hade velat ta
ställning till den principiella frågan om
rättssäkerheten är tillfredsställande i
försäkringsmål eller ej.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har redan erinrat
om att jag tidigare har haft tillfälle att
i denna kammare diskutera dessa frågor
med herr Larsson. Det kan därför,
herr talman, kanske bli en viss upprepning
av en del av de argument som då
anfördes, men med anledning av ett par
yttranden som herr Thorsten Larsson
fällde finner jag det ändå angeläget att
erinra om det förfaringssätt vi har i
dag. Jag gjorde det även förra gången.
Jag betonade att varje enskild medborgare
i vårt land som anser att en försäkringsfråga
har gått honom eller henne
emot kan vända sig till domstolen
och få frågan prövad. Försäkringsdomstolen
är ju mycket allsidigt sammansatt,
och man kan med fullt fog göra
gällande att dess prövning är grundlig,
allsidig och objektiv.

Redan förra gången herr Larsson och
jag diskuterade dessa frågor i denna
kammare framhöll jag att jag inte tror
att det kan sägas ha varit till nackdel
för den enskilde klagande att man inte
har tillsatt ett allmänt ombud i enlighet
med vad som diskuterades i samband
med försäkringsdomstolens tillkomst.
För egen del tror jag nämligen
inte att tillsättandet av ett allmänt ombud
är det bästa sättet att öka den enskildes
möjlighet att få sina intressen
beaktade i socialförsäkringsmål. Det allmänna
ombudet var nämligen — jag vill
betona det — inte tänkt huvudsakligen
som något rättegångsombud för de försäkrade,
utan huvuduppgiften för honom
skulle vara att tillvarata det allmän -

nas intresse mot de försäkrade som kräver
ersättning. Visserligen skulle ett allmänt
ombud liksom alla statliga tjänstemän
här i landet vara skyldigt att ingripa
även mot sådana fel som länder
enskilda medborgare till skada och vidta
åtgärder för att rätta till sådana fel.
Att en enda person skulle ha såsom huvuduppgift
att tillvarata båda sidornas
intressen i försäkringsmål tror jag emellertid
skulle vara en hart när övermänsklig
uppgift.

Herr Larsson tog upp en annan fråga,
som otvivelaktigt är viktig, nämligen enhetligheten
i bedömningarna från försäkringskassornas
sida. Han nämnde
att det skulle föreligga skillnader i bedömningarna
mellan olika försäkringskassor.
Jag vill gärna ha sagt, att jag på
den punkten är angelägen om att man i
alla avseenden tillvaratar möjligheterna
att åstadkomma enhetlighet. Riksförsäkringsverket,
som är tillsynsmyndighet
över försäkringskassorna, gör emellertid
— det hoppas jag att herr Larsson
är medveten om — störa ansträngningar
för att så långt möjligt bidra till en
ökad enhetlighet i bedömningen av
ärendena.

Andra lagutskottet, som har haft att
behandla riksdagsrevisorernas berättelse
i nyssnämnda del, har i sitt utlåtande
nr 61 till årets riksdag hänvisat till
riksförsäkringsverkets verksamhet och
inte funnit anledning att föreslå någon
åtgärd med anledning av vad revisorerna
har framhållit. Andra lagutskottets
utlåtande godkändes av riksdagen
den 27 november i år.

Som exempel på vad riksförsäkringsverket
gör på detta område kan jag upplysa
om att riksförsäkringsverket under
hösten 1968 och under våren 1969 anordnat
eller kommer att anordna sammanlagt
14 konferenser rörande invaliditetsbedömning.
Konferensernas syfte
är att genom diskussioner och behandling
av övningsexempel åstadkomma
likformighet vid invaliditetsbedömningen.
Deltagarna i konferenserna
kommer från försäkringskassorna och

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

pensionsdelegationerna i hela landet
och representerar alltså de människor
som kommer att handlägga dessa frågor.

Herr Larsson var ju inte nöjd med
mitt svar, men jag ville hänvisa till vad
jag framhöll förra gången, nämligen att
detta är en fråga som hör samman med
de större frågorna om kostnadsersättning
för part och fri rättshjälp i förvaltningsförfarandet
över huvud taget. Nu
har vi, herr Larsson, kommit dithän att
sakkunniga håller på att utreda detta
spörsmål, och det tycker jag är det väsentliga
i sammanhanget.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill först konstatera
att vi tydligen inte har olika uppfattningar
om nödvändigheten av enhetlighet
i tillämpningen —- och det är
väl ganska naturligt att man på olika
håll vill ha fram en sådan ■—- men jag
kan inte riktigt dela statsrådets åsikt
i fråga om förfarandet i försäkringsmålen.

Det är naturligtvis riktigt, som det
har sagts, att när det allmänna ombudet
var på tal vid lagskrivningen var
avsikten inte att han skulle tillvarata i
första hand de enskildas intressen utan
det allmännas, men jag tror att utvecklingen
har gått dithän att man oftare
och oftare upptäcker att försäkringsmålen
behandlas ensidigt. Det har t. ex.
funnits fall där en allsidig intygsgivning
inte har skett. Enligt min uppfattning
skulle ett allmänt ombud också
ha till uppgift att syna tillämpningen
av själva rättsförfarandet. Därmed skulle
väl det allmänna ombudet — i enlighet
med riksdagsbeslutet och andra
lagutskottets dåvarande skrivning —
mera vara de enskilda människornas
ombud än ett ombud för det allmänna.
Jag anser att ombudet borde få en sådan
ställning att han blev försäkringsområdets
JO. Därmed åstadkommes en
möjlighet till granskning av riksförsäkringsverkets
tillämpning av lagarna,

Ang. allmänt ombud i socialförsäkringsmål
och jag tror, som jag anförde i mitt
tack till statsrådet, att det är ganska
nödvändigt med en sådan granskning.

I radio har det pågått en serie om
de handikappades problem, varvid försäkringskassornas
roll i sammanhanget
har belysts. Jag behöver inte referera
de intervjuer som förekommit i serien,
men där finns en del stoff som kunde
vara tacknämligt för dem det vederbör
att ta del av.

När jag ställt frågan huruvida vi har
ett riktigt processförfarande i försäkringsmål,
så är det väl att gå litet grand
vid sidan om ifall man hänvisar till att
man tänkt sig en utredning om fri rättshjälp
och sådana saker. Att detta är
mycket betydelsefullt begriper jag också,
ty ekonomin är betydelsefull för
dem som skall föra en process vidare.
Jag anser det emellertid vara ytterst
angeläget att också ta hänsyn till processförfarandets
principiella sida. Att
även den behöver utredas ansåg ju
bland andra försäkringsdomstolen i sitt
remissyttrande med anledning av den
av mig omnämnda fyrpartimotionen.
Försäkringsdomstolen sade helt enkelt
att det nu var tid att granska dessa
spörsmål, och den tillstyrkte ju att en
utredning kom till stånd.

Detta bör nog, herr statsråd, inte
bara ses ur möjligheten för den enskilde
att ekonomiskt föra sin talan, utan
jag tror att det också bör ses rent principiellt
ur synpunkten om vilka möjligheter
han har att föra fram sina olika
argument.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Bara en kort replik.
Jag vill erinra herr Larsson om att försäkringskassornas
verksamhet liksom
all annan förvaltningsverksamhet är underkastad
justitieombudsmännens kontroll.
Härigenom har man alltså i viss
mån de möjligheter som herr Larsson
efterlyst.

Låt mig också göra det tillägget att
herr Larsson själv tycks glida ifrån det
han tidigare sagt. Jag har ju betonat

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

att det allmänna ombudet inte var tänkt
huvudsakligen som något rättegångsombud
för de försäkrade. Huvuduppgiften
för honom skulle i stället vara att tillvarata
det allmännas intressen mot de
försäkrade som kräver ersättning.

Herr Larsson säger att ombudet
egentligen skulle verka mera direkt för
de försäkrade. Jag bär redan svarat på
den frågan, men låt mig också erinra
om, herr Larsson, att detta skulle förutsätta
en mycket omfattande aktivitet
från ombudets sida. Beträffande den
JO-institution som vi har i dag är det
ju så att vederbörande, enskild etc.,
vänder sig till denna. Jag tycker att
det förfaringssätt som vi nu har på försäkringssidan,
där allmänheten kan
vända sig till de olika instanserna med
sina klagomål och få dem prövade,
verkligen ger ett utomordentligt stort
utrymme just för den enskilde att få sin
fråga bedömd.

Vad herr Larsson tagit upp i sak vidgar
hela fältet. Men jag har också betonat,
att frågan är föremål för utredning.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Får jag bara säga att
det inte är riktigt att allmänheten har
den goda och förnämliga möjlighet som
statsrådet talar om. Det finns alltför
många exempel på att så inte är fallet.
Varje enskilt fall som blir felaktigt bedömt
berör ju egentligen ett mycket
stort område.

När statsrådet säger att vad jag tagit
upp vidgar fältet för allmänna ombudet,
vill jag till slut konstatera att det
kan vara möjligt att så är förhållandet.
Men riksdagens beslut syftar ju också
till en allsidig utredning om detta. Då
hoppas jag att en allsidig utredning
skulle komma fram till just en något
mera vidgad syn på försäkringsförhållandena
och på processförhållandena i
försäkringsmål.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lämplighetsprövning av blivande
präster

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Björks (s) interpellation
angående lämplighetsprövning
av blivande präster, fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat
om jag anser att ett beslut av biskopsmötet
om utredning beträffande lämplighetsprövning
med testning för teologie
studerande, som har förklarat sig
vilja bli präster, står i god överensstämmelse
med riksdagens tidigare uttalanden
i närliggande frågor och med
direktiven för utredningen om förutsättningarna
och formerna för psykologiska
undersökningar inom statsförvaltningen
m. m. Han har också frågat
vilka åtgärder jag anser möjliga och
lämpliga med anledning av biskopsmötets
beslut.

I varje stift är det biskopen som avgör
om en person som är formellt behörig
till prästvigning dessutom är
lämplig att prästvigas. Frågan om lämpligheten
för prästyrket kan säkerligen
ofta vara ömtålig och svårbedömd. Man
kan därför i och för sig ha förståelse
för att biskoparna känner behov av
hjälpmedel för att i tid avråda dem
som saknar förutsättningar för detta
yrke. Å andra sidan är testning som
hjälpmedel vid personurval förenad
med en rad svårigheter och problem
som ännu synes vara långt ifrån bemästrade.

Än så länge har biskopsmötet bara
tillsatt en kommitté som skall utreda
frågan om en lämplighetsprövning som
innefattar testning. Vad som blir resultatet
av denna utredning kan man givetvis
inte förutsäga f. n. Jag utgår
emellertid ifrån att de uttalanden som
har gjorts av riksdagen och i direktiven
för den statliga utredningen kommer
att uppmärksammas och beaktas
vid biskopsmötets fortsatta behandling
av frågan. Det torde f. n. inte finnas

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

Ang. lämplighetsprövning av blivande präster

skäl att överväga några särskilda åtgärder
med anledning av biskopsmötets
beslut.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för hans svar på min
interpellation.

I slutet av detta säger statsrådet, att
det för närvarande inte finns skäl att
överväga särskilda åtgärder. Jag betraktar
emellertid själva hans svar som
en åtgärd. Det heter nämligen där, att
statsrådet utgår ifrån att riksdagens
tidigare uttalanden och utredningens
direktiv »kommer att uppmärksammas
och beaktas vid biskopsmötets fortsatta
behandling av frågan».

En väsentlig del av syftet med min
interpellation har därmed blivit uppfylld.
\J3et är mycket som talar för att
biskoparna tidigare icke har uppmärksammat
och beaktat just dessa uttalanden.

Riksdagen har tidigare sagt att stor
försiktighet bör iakttagas vid införande
av psykologisk testning på nya områden
inom den statliga sektorn. Man har
betonat behovet av ytterligare prövning
av metodikens tillförlitlighet och man
har understrukit bristen på kvalificerade
psykologer för verksamhet av detta
slag. De synpunkterna har också beaktats
i direktiven till den utredning,
som civilministern nyligen har tillsatt.

Jag har personligen ett intryck av att
det här och var inom den statliga verksamheten
— vissa ämbetsverk, möjligen
också hos biskoparna —- förekommer en
viss naiv överskattning av möjligheten
att genom psykologisk testning välja ut
personer för mera sammansatta och
komplicerade uppgifter. Seriösa psykologer
förefaller klart medvetna om att
deras tolkningar måste användas med
stor försiktighet och att de ibland ställs
inför uppgifter som på vetenskapens
nuvarande nivå är vanskliga att lösa.
Däremot är det ingalunda säkert att

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

deras uppdragsgivare alltid har sådan
insikt.

När det speciellt gäller prästyrket
kan man som lekman fråga sig, vilken
egenskapskombination som här skall
anses vara den mest lämpliga. Vad är
viktigast för en blivande präst? Är det
att ha ordningssinne, organisationsförmåga,
kontaktförmåga? Eller skall han
framför allt vara en stor förkunnare?

Herr talman! Jag är allt annat än
kyrksam, men jag skulle också kunna
föreställa mig att det är relevant i sammanhanget
huruvida han är stark i
tron.

Men om man nu skall försöka konstruera
en sådan där egenskapskombination,
förefaller det mig finnas stor
risk för att man kommer fram till konventionella
bedömningar och därmed
till ett konventionellt urval av blivande
präster —- ett yrke inom vilket det
ändå borde finnas utrymme för åtskilliga
olika personlighetstyper och där
det också finns åtskilliga olika slag av
tjänster.

Nu kan man säga att denna fråga inte
är särskilt intressant för oss här i
riksdagen för den händelse banden
mellan kyrkan och staten skulle klippas
av. Då må ju kyrkan använda diskutabla
urvalsmetoder, om den så önskar,
men så länge dessa band består
har vi väl ändå en viss skyldighet att
uppmärksamma också sådana här frågor.

Problematiken kring biskops beslutanderätt
i fråga om prästvigning kunde
i och för sig vara värd en särskild debatt,
men systemet förefaller mig kunna
bli särskilt ömtåligt, om dessa beslut
skall grundas på ett kanske delvis
hemligt underlag, som ligger ett stycke
tillbaka i tiden. Psykologerna är själva
klara över att resultatet av en testning
vid en viss tidpunkt inte utan vidare
får utnyttjas för bedömning av samma
person ett antal år senare.

Nu är det möjligt att biskoparna huvudsakligen
har tänkt sig att få en

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

metod för studierådgivning och ett sätt
av avråda eller eventuellt avvisa de notoriskt
olämpliga, som påbörjar teologiska
studier. Men den motion som ligger
till grund för biskopsmötets beslut
är så pass oklart formulerad, att man
kan befara att här också finns andra
funderingar om att hitta något slags
universalmedel för lämplighetsprövning.
I den mån man bara syftar till ett
bidrag till studierådgivningen är det
klart att hela frågan är mindre problematisk.

Riksdagen har nyligen visat sitt intresse
för frågor på detta område i samband
med debatten om sekretessen
kring psykologiska undersökningar. Där
rådde — tror jag — enighet om behovet
av insyn. Oenigheten gällde vilka
former av insyn man skulle välja.

Men detta intresse finns, och jag tror,
herr talman, att såväl riksdag som regering
har all anledning att hålla frågor
på detta område under fortlöpande observation.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till herr Björk.

Såvitt jag förstår har man i den motion
som avlämnades till biskopsmötet
främst syftat till ett vägledningstest
och inte så mycket till ett antagningstest.

Men hur som helst — den tolkning
som herr Björk gav mitt svar var alldeles
korrekt. Det var fråga om en
form av åtgärd. Jag vill ännu en gång
stryka under, att jag självfallet förutsätter
att biskopsmötets utredning
verkligen tar stor hänsyn till riksdagens
uttalanden och direktiven till den tillsatta
utredningen på detta område.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. anställningstryggheten för skåde spelare Ordet

gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
PALME, som tillkännagivit, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl fru Diesens (h) interpellation
angående anställningstryggheten
för skådespelare, och nu anförde:

Herr talman! Fru Diesen har frågat
om jag planerar att vidtaga några åtgärder
i syfte att öka anställningstryggheten
inom skådespelarkåren.

Skådespelarkårens arbetsvillkor påverkas
ständigt av den utveckling som
äger rum inom teaterns, filmens, radions
och televisionens områden. Under
senare år har bl. a. genom regeringens
politik arbetstillfällena ständigt
ökat för denna arbetsgrupp.

Regeringen har i konselj den 29 november
1968 inrättat ett kulturråd med
planerande och utredande uppgifter. I
rådet kommer bl. a. att kartläggas arbetsvillkor
och ekonomiskt-sociala
villkor för olika grupper av konstnärer
och artister.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Låt mig först få konstatera
att politisk teater ibland får spelas
upp inför ganska tomma bänkar,
men föreställningen kan ju för den skull
inte inställas.

Jag ber sedan att få framföra mitt
tack till statsrådet Palme för svaret
och jag får väl säga att min tacksamhet
är lika djup som svaret är kort.
Herr statsrådet är ju ändå en man, som
har ordet i sin makt, och jag tycker nog
att detta svar är i kärvaste laget.

Jag interpellerade en gång i stadsfullmäktige
borgarrådet Mehr. Utan att
för övrigt dra några paralleller mellan
herrarna vill jag framhålla, att jag i det
fallet fick ett svar, som omfattade 40
sidor. Jag kan väl säga att jag inte var
nöjd den gången heller — det tyckte
jag var litet för mycket — men det
finns väl någonting mitt emellan dessa
ytterligheter.

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

Ang. anställningstryggheten för skådespelare

Men nu till den väsentliga frågan.
Varför har jag i min interpellation tagit
upp en relativt sett så liten grupp
som skådespelarna och deras anställningstrygghet?
Naturligtvis bland annat
därför att just en liten grupp löper
risk att glömmas bort men också därför
att teaterfrågor över huvud taget
sällan kommer upp till diskussion här
i riksdagen.

Skådespelarna är en särpräglad grupp
i så måtto, att det inte ligger i deras
intresse att stanna på samma arbetsplats
hela livet. Då löper de risk att
hamna i ett speciellt rollfack, och det
blir en hämsko på deras konstnärliga
utveckling. Komedianterna måste dra
vidare!

Men det ligger inte heller i teatrarnas
intresse att alltid ha samma fasta ensemble.
Det gäller att stimulera publiken
genom en del nyengagemang varje
spelår. Ensemblen kan också ha fått
en viss ensidighet genom exempelvis
alltför många kvinnliga artister eller
alltför många i samma åldersgrupp. Det
låter kanske cyniskt att säga att just
den kvinnliga delen av emsemblen kan
bli för stor, men det beror ju på att
det finns ungefär lika många manliga
och kvinnliga skådespelare, medan
teatrarna behöver ungefär två tredjedelar
manliga och en tredjedel kvinnliga
artister, eftersom repertoaren kräver
det.

För de mest attraktiva skådespelarna
är problemen naturligtvis inte så stora.
De söker ofta själva ombyte, och det är
ofta just den gruppen som erbjuds extraengagemang.
Men också den som en
tid har solat sig i popularitetens glans
kan plötsligt befinna sig i ett vakuum,
där det förefaller som om ingen visste
om hans existens. En del sådana fall
har ju uppmärksammats i pressen på
senare tid.

Skådespelarnas ekonomiska och sociala
villkor har förbättrats under senare
år, men mycket återstår att göra.
Endast drygt hälften av skådespelarkåren
har fast engagemang och då med

kontrakt på ett år i taget. På nyåret
görs anställningskontrakten upp för det
kommande spelåret, det som börjar på
hösten samma år. Det är en väldigt svår
uppgift för en teaterledning och en
teaterstyrelse — det vet jag av egen erfarenhet
— att säga upp ett antal skådespelare,
när man vet att en del av
dem kommer att ha svårt att få något
nytt arbete. Men en teater är ju inte
en social inrättning. De konstnärliga
kraven måste tillgodoses.

Hur skall man då komma till rätta
med de här problemen?

Den närmast liggande lösningen är
väl att staten åtar sig ett ökat ansvar.
Staten svarar ju redan nu ekonomiskt
för verksamheten vid de kungliga teatrarna,
Riksteatern och Sveriges RadioTV.
De olika statsteatrarna får också en
stor del av sina lönekostnader täckta
genom statliga bidrag. Borgerliga motionärer
har under flera år begärt att
dessa teatrar skulle få en större del av
sina kostnader täckta av staten, men det
kravet har inte bifallits.

Det skulle, förefaller det mig, vara
naturligt att staten svarade för en ökad
anställningstrygghet. Detta skulle kunna
ske på det sättet, att en skådespelare
efter viss tid i yrket — låt oss säga
t. ex. fem års fast anställning eller tio
års yrkesverksamhet — överförs till
statlig anställning, varigenom han får
en grundtrygghet. Självfallet skall han
liksom nu också i fortsättningen kunna
engageras vid olika teatrar — statliga,
kommunala eller privata — genom förhandlingar
med respektive teaterchef,
och den teater som anställer skådespelaren
skall givetvis också betala hans
lön. Ettårskontraktet skulle på det sättet
inte längre kännas så otryggt. Men
den största betydelsen skulle det här
systemet kanske ändå få för den stora
grupp, som måste leva på tillfälliga engagemang.

Ett sådant här system kan väl tänkas
vara en lösning också därför att det
är staten, som svarar för utbildningen
av skådespelare — en dyrbar utbild -

Nr 41

Tisdagen den 3 december 1968

Ang. anställningstryggheten för skådespelare

ning och en utbildning som ju knappast
leder till något annat yrke. Är
statsrådet villig att medverka till en
lösning av ungefär den art som jag har
skisserat här?

Statsrådet Palme går i sitt svar inte
in på saklig diskussion av de frågor
som jag berört i interpellationen. Svaret
hänvisar bara till det statliga kulturråd
som nyligen inrättats, och det är
verkligen inte mycket man får veta om
detta råd. Tidningarna har i detta fall
åtminstone kunnat berätta litet mer
än vad som står i svaret.

Vi har ju redan ett teater- och orkesterråd.
Det skall såvitt jag förstår fortsätta
att arbeta vidare på sitt område
samt också i fortsättningen fungera som
departementets vågbrytare gentemot
alltför högt svallande anslagskrav.

Till sist en teaterreplik. Det finns en
i Norge mycket populär pjäs som heter
»Det lykkelige valg», och det kan väl
passa bra, ty herr Palme har nu nyligen
varit med om ett lyckligt val. I den
pjäsen säger huvudpersonen: »Det gjaelder
åt gaa den demokratiske mellemvej
mellem nesten noe og absolutt
ingenting.»

Jag tycker nog att statsrådet Palme
i sitt svar har halkat bra nära »absolutt
ingenting».

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fru Diesen inledde sitt
anförande med att klaga över att politisk
teater fick utspelas inför tomma
bänkar. Nåja, vi är faktiskt flera stycken
här. Skillnaden mellan riksdagen
och en teater är ändå, fru Diesen, att
de som sitter här har betalt för att vara
här, medan man måste betala för att
komma in på en riktig teater. Hur
många skulle enligt fru Diesens uppfattning
ha betalat för att få lyssna till
fru Diesen och mig? Detta ger en inblick
i teaterns villkor, framför allt om
fru Diesen anser att ett uttömmande
interpellationssvar bör ligga mellan

mitt och Hjalmar Mehrs, vilket skulle
betyda cirka 20 sidor, och det förefaller
mig något utmattande.

Om jag sedan får övergå till själva
sakfrågan, så vill jag påstå att det under
de senaste åren skett en väsentlig
förbättring av skådespelarnas villkor.

I första hand gäller detta utbildningssidan.
Det är faktiskt den första reform
som jag personligen lagt fram i ett utredningsförslag
om att man skulle få
samma studiesociala rättigheter vid teaterskolorna
som vid andra skolor.

Nästa steg har tagits genom en kraftig
upprustning av studiemedlen vid
scenskolorna. Nu sker en mängd andra
förbättringar i samband med dramatiska
institutets utbyggnad.

Samtidigt har teaterverksamheten och
stödet till teatrarna ökat utomordentligt
kraftigt under senare år. Detta har
kommit Dramaten, Operan, Riksteatern
och i en del fall experimentteater etc.
till godo.

Fru Diesen har nu framlagt ett förslag,
som enligt vad jag förstår skulle
gå ut på följande. Om en skådespelare
har varit anställd som skådespelare i
fem år, så skulle detta vara ett tillräckligt
kriterium för att vederbörande därefter
skulle vara statligt anställd, utom
för det fall att han fick en annan anställning,
vilken så att säga trädde medelbart
i stället för den statliga anställningen.
Detta skulle innebära att hela
skådespelarkåren här i landet i realiteten
skulle bli statligt anställd — inte
alla skådespelare, men alla som varit
anställda någonstans i fem år.

Jag tycker att detta system verkar något
egendomligt, och jag undrar om det
är särskilt praktikabelt. Om det vill jag
ändå inte nu ta upp en diskussion. Denna
fråga måste ses i relation till andra
grupper inom detta område,

I cn artikel i en tidning häromdagen
sades det, att författarna ville ha bättre
villkor. De ville ha 25 öre per bok vid
bibliotekslån. Att man skulle ge dem
ett sådant stöd från det allmännas sida
vore inte så märkvärdigt, ty se så bra

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

Ang. anställningstryggheten för skådespelare

skådespelarna vid de kungliga teatrarna
har det! De får ju löner!

En utredning om konstnärskårens
ställning, som KRO hade gjort, visade
vilka enormt låga genomsnittsinkomster
som hela den kåren hade.

Dessa och andra utredningar tycker
jag pekar på att det finns skäl, trots de
kraftiga förbättringar som skett på senare
år, att se över hela kulturarbetarkårens
sociala och ekonomiska villkor.

Denna uppgift har med prioritet getts
åt det i fredags bildade kulturrådet.
Man får göra sådana översikter och
analyser och därefter får vi se vilka
förslag det kan lägga fram. Därmed har
en åtgärd vidtagits på området.

Jag undviker att göra sådana ganska
luftiga spekulationer om hur ett system
skulle se ut, som fru Diesen har gjort.
Hon har sagt att alla kulturarbetargruppers
sociala villkor är ett viktigt
problem, som vi alltså skall utreda och
därefter se vad detta kan leda till för
åtgärder.

Jag kan inte finna att de starka överord
som fru Diesen använde i början
och i slutet av sitt anförande har någon
motsvarighet i det ganska tunna mellanstycke!.
Jag vill inte göra alltför
inånga jämförelser med teaterns värld,
men det är faktiskt så, att prologen och
epilogen oftast inte är det centrala i ett
teaterst}''cke, utan det som ligger däremellan.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Herr statsrådet sade
först, att man inte kunde jämföra publiken
i denna sal med publiken på en
teater, ty på teatern har publiken betalat.
Det förefaller mig emellertid att
åtminstone finnas en likhet, nämligen
den att publiken på båda ställena väl
ändå är subventionerad.

Det här förslaget — som jag bara har
skisserat — innebar naturligtvis inte att
anställningstiden på något sätt skulle
vara bunden på fem eller tio år. Jag
sade att man skulle kunna tänka sig den

utformningen. Men man kan naturligtvis
diskutera andra alternativ. Huvudsaken
är väl att man försöker komma
fram till en lösning på denna fråga, som
är besvärande. Det är svårt för de fast
anställda skådespelarna. Det påpekade
jag nyss. På Statsteatern här i Stockholm
har man, då man sagt upp vissa
skådespelare i ensemblen, försökt att
ge dem inte ett halvt års utan ett och
ett halvt års uppsägningstid. Det är
klart att detta skapar något större trygghet
för dem, men det är inte tillräckligt.

De som har det besvärligast är väl
ändå frilansarna, och de utgör en mycket
stor del av skådespelarkåren. Det
är mer än 50 procent av gruppen på
över 1 000 medlemmar. De har mycket
skiftande engagemangsformer. För en
turnéskådespelare skall en höstturné
omfatta minst 4 1/2 månader och en
vårturné 4 månader. Detta lämnar alltså
drygt 3 1/2 månader utan lön. De
som extraengageras vid Dramaten och
stadsteatrarna brukar få kontrakt som
varierar mellan 2 och 4 månader. Vid
de privata teatrarna har man andra tider.
Filmkontrakten kan variera mellan
ett par speldagar och ett par månader,
likaså TV-engagemangen mellan
en dag och en månad.

Det vore i hög grad önskvärt att man
på något sätt kunde öka tryggheten för
dessa kategorier. Jag vet att Svenska
Teaterförbundet är mycket intresserat
av att kunna ge sina anställda ett större
mått av trygghet. Det system som jag
nyss skisserade skulle kanske inte bli
så mycket dyrare än det nuvarande,
därför att man skulle slippa en hel del
dubbelengagemang. Många av de skådespelare
som är fast engagerade lånas
ofta ut till andra teatrar. Därvid har
det blivit praxis, att de uppbär ordinarie
lön plus ett mer eller mindre högt
gage för sitt extraengagemang. Ett sådant
arrangemang blir ju dyrt för arbetsgivaren
— i detta fall staten —
men det medför även en orättvis fördelning
av arbetsuppgifterna skådespelarna
emellan. Jag tror att en fastare

22 Nr 41 Tisdagen den 3 december 1968

Interpellation ang. svenskt erkännande av Sovjetunionens inkorporering av de

baltiska staterna

och tryggare anställningsform skulle leda
både till ökad rörlighet och till ökad
konstnärlig frihet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 11—13,
statsutskottets utlåtanden nr 176—180,
bevillningsutskottets betänkanden nr
66 och 67, bankoutskottets utlåtanden
nr 60—65, första lagutskottets utlåtanden
nr 48 och 50, andra lagutskottets
utlåtanden nr 66 och 68—71, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 68 och 69,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 44
och 45 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 44 och 56.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtande nr 71 och allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 44 i
nu angiven ordning skulle uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr
179.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge om
avgränsning av kontinentalsockeln;

bevillningsutskottets betänkande nr
65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner; andra

lagutskottets utlåtande nr 72,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 2 juni 1961 (nr 300)
om redareavgift för sjöfolks pensionering;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av motioner om
särskilda naturcentra vid Vindelälven
för forskning och turism, om vissa
stödåtgärder inom vindelälvsområdet
samt om en plan för vindelälvsområdets
användning för friluftsliv och
rekreation; samt

nr 57, i anledning av motioner om
åtgärder till hjälp åt ensamstående och
om utredning angående de ensamståendes
problem.

Interpellation ang. svenskt erkännande
av Sovjetunionens inkorporering av de
baltiska staterna

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Enligt de internationella
folkrättsliga bestämmelserna och
enligt Nationernas Förbunds generalförsamlings
enhälligt antagna beslut av
den 11 maj 1932 behåller en nation sin
suveränitet även efter det den har ockuperats.
Det är nu 28 år sedan Sovjetunionen
ockuperade de baltiska staterna.
Under alla dessa år har ingen av de
stora västliga demokratierna erkänt Baltieums
inkorporering med Sovjetunionen.
År 1940 erkändes inkorporeringen
endast av de stater som befann sig i
beroendeställning av Hitlers Tyskland.

På en i maj månad i år till statsministern
ställd fråga om regeringens uttalande
om »frihet och demokrati för
alla folk» även gällde i vårt förhållande
till de baltiska folken svarade statsministern
att »svaret är naturligtvis ja».

Svaret var glädjande och i överensstämmelse
med vårt lands inställning
i fråga om länder och folk som med
vapenmakt hålles underkuvade av utländska
eller inhemska militärmakter.
Ett mycket viktigt förhållande i detta
sammanhang är dock om vårt land på
något sätt erkänt den sovjetiska ockupationen
av Balticum.

Tisdagen den 3 december 1968

Nr 41

I anledning av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena få ställa följande frågor: Har

Sverige de facto eller de jure
erkänt den sovjetiska ockupationen av
de baltiska staterna?

Om så skett vilka har skälen varit
härtill och har riksdagen beretts tillfälle
att ta ställning i frågan?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Petersson, Bertil, m. fl. undertecknad
motion, nr 1037, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 166, angående
domartjänster vid vissa underrätter.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Sveningsson (h) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»När avser Herr Statsrådet att
effektuera den ändring av åldersgränsen
för övningskörning med personbil
till 17 år och 9 månader som beslutades
av riksdagen den 10 maj 1967?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.29.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Onsdagen den 4 december

Kammarens sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne november.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 1037.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 14, bevillningsutskottets
betänkande nr 65, andra
lagutskottets utlåtande nr 72 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 50 och 57.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av motioner om inrättande av en handelskammare
i Tyska Demokratiska
Republiken, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. riktlinjerna för utrikespolitiken

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
angående riktlinjerna för utrikespolitiken.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner 1: 505, av herrar
Virgin och Hernelius, samt 11:632,
av herrar Cassel och Björkman, i vilka
anhållits, att riksdagen måtte uttala, att
som riktlinjer för svensk utrikespolitik
alltjämt borde gälla de principer, som
antagits av 1956 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att motionerna
1:505 och 11:632 måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Utrikespolitiska meningsyttringar
i principfrågor från
riksdagens sida är mycket sällsynta hos
oss. Det beror naturligtvis i främsta
rummet på den enighet om huvudlinjerna
för den svenska utrikespolitiken
som under lång tid rått de demokratiska
partierna emellan. Det beror naturligtvis
också på det relativa politiska
lugn som under lång tid rått i
vår del av världen.

Jag använder med flit ordet relativa,
därför att maktblocken som bekant är
ganska nära varandra just i denna vår
del av världen, och nära varandra på
större ytor än kanske någon annanstans.
Att lugnet är relativt framgår ju
också av den aktivitet som utövas i
luften och på vattnet ävensom av den
aktivitet som visas inom underrättelseverksamheten.

Men, som sagt, riksdagen gör inte
ofta någon meningsyttring. Som påpekas
i den motion som nu är under behandling
skedde detta senast år 1956.
Detta är anledningen till att motionärerna
velat begagna tillfället att försöka
få fram ett nytt uttalande i samma riktning
som 1956 men alltså gjort år 1968.
Motionärerna har trott att detta skulle
vara till gagn inte minst för dem som
utanför våra gränser har att förklara
och utlägga den svenska neutralitetspolitiken
och som väl då i sin verksamhet
kunde vara betjänta av att kunna
hänvisa icke blott till årligen återkommande
regeringsuttalanden utan även
till ett relativt färskt uttalande från
parlamentets sida.

Detta motionärernas syfte är uppnått,
och vi har bara att uttrycka vår
tacksamhet till utrikesutskottet för dess
skrivning. När utskottet uttalar att de
demokratiska partierna sluter nu lik -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

som tidigare upp bakom den politik
som definierades 1956, så var det just
vad motionärerna önskade få fram.

Jag vill gärna tillägga att vi inte är
särskilt förvånade. Denna enighet är ju
känd. Möjligen, herr talman, är vi litet
förvånade över att en majoritet i utrikesutskottet
uppsköt behandlingen av
denna fråga till höstriksdagen.

Jag vill betona att motionens uppläggning
inte på minsta sätt varit kontroversiell
och att denna debatt inte
heller ger anledning till att dra upp
några kontroverser. Därför skall inte
eventuella marginalturer, som enligt
vår mening kan ha företagits vid regeringens
handläggning av utrikes ärenden,
i detta sammanhang tas upp av
motionärerna, utan motionärerna har
endast att betyga sin tacksamhet över
utrikesutskottets konstaterande och
slutsats.

Jag får emellertid också, herr talman,
begagna tillfället att uttrycka en
lyckönskan till regeringen för vad som
inträffade för några timmar sedan i
Förenta Nationernas generalförsamling,
då en enhällig församling antog det på
svenskt initiativ tillkomna förslaget om
en miljövårdskonferens i FN:s regi år
1972. Det är ett gott initiativ, och det
har också med rätta prisats i den debatt
som ägde rum i natt. Det kan även
sägas att presentationen av förslaget
inte kunde ha gjorts bättre än som
skedde när den ombesörjdes av vår
ambassadör i Förenta Nationerna.

Det är emellertid också klart, herr
talman, att en sådan resolution ålägger
oss vissa förpliktelser på hemmaplan,
i det störa och i det lilla. Utan att gå
in i detaljer vill jag bara peka på att
den kanske ålägger oss förpliktelser i
fråga om huvudstadens miljö och dess
bevarande, i fråga om det svenska landskapet
och dess bevarande men framför
allt i fråga om människans miljöbetingelser
i ett så förändrat samhälle och
i en sådan förändrad omgivning som vi
lever i. Jag kan kanske inte betraktas
som ofin, om jag erinrar om att på före -

dragningslistan senare i dag upptagits
ett ärende som delvis tangerar detta
stora ämne.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motioner om förhandlingar angående
möjligheterna att skapa ett nordiskt
neutralitetsförbund, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

176, i anledning av motioner om
ändrade inryckningstider för vissa
värnpliktiga;

nr 177, i anledning av motioner om
bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet;
och

nr 178, i anledning av motion angående
behandlingen av värnpliktsfrågor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. revidering av läroplan för grundskolan Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 179, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående revidering
av läroplan för grundskolan, i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
129, under åberopande av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 6 juni 1968, föreslagit riksdagen
att dels anta ett vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse
av 27 § skollagen den 6 juni 1962 (nr
319), dels godkänna, att grundskolans
högstadium skulle vara i huvudsak
sammanhållet i alla årskurser, att läroplanen
för högstadiet skulle upptaga
ett begränsat utrymme för tillval och

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

fritt valt arbete utformat enligt i statsrådsprotokollet
förordade grunder,
samt att grundskolans läroplan i övrigt
skulle få i sina huvuddrag den utformning
och det innehåll som förordats i
statsrådsprotokollet, dels ock godkänna,
att den nya läroplanen skulle införas
läsåret 1970/71 med början i årskurserna
1, 4 och 7 med möjlighet för
Kungl. Maj:t att besluta om tidigare
övergång i visst fall.

Propositionen hade i vad gällde lagfrågan
hänvisats till lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

På grundval av ett betänkande från
skolöverstyrelsen hade i propositionen
framlagts förslag om en reformering av
grundskolans läroplan. Huvudpunkterna
i förslaget voro följande. Högstadiet
komme att bliva mer sammanhållet än
för närvarande. Studieprogrammet
komme även framdeles att giva utrymme
för val som anknöte till elevernas
intressen. Linjedelningen i den avslutande
årskursen skulle slopas och inslagen
av direkt yrkesinriktad undervisning
utgå. Det nu framlagda förslaget
innebure icke någon ändring av
grundskolans mål. Det byggde på erfarenheterna
av grundskolan under den
tid som gått sedan beslutet om grundskolereformen
år 1962 och innebure en
anpassning till målet för grundskolan.

Förändringarna berörde i första
hand högstadiet. Av högstadiets 105
veckotimmar föresloges 88 — mot för
närvarande 71 — bliva obligatoriska
för samtliga elever. Under de återstående
17 veckotimmarna skulle eleverna
efter eget och föräldrarnas val fördelas
på skilda studiealternativ. Varje elev
skulle på högstadiet välja ett av tillvalsämnena
tyska, franska, teknik, konst
eller ekonomi, vilka föresloges omfatta
fyra veckotimmar i årskurs 7, tre veckotimmar
i årskurs 8 och fyra veckotimmar
i årskurs 9. I tillvalsämnena
tyska och franska föresloges två kurser.
Varje tillval gåve likvärdig behörighet
till fortsatta studier på det gymnasiala
skolstadiet. Vidare hade föreslagits, att

eleverna under två veckotimmar i var
och en av årskurserna 7—9 skulle få
ägna sig åt s. k. fritt valt arbete. Det
fritt valda arbetet avsåges få en sådan
utformning, att det finge en klar anknytning
till elevernas intressen och
att synpunkter rörande tillvalets betydelse
för framtida studie- och vrkesambitioner
icke finge ett avgörande inflytande.
Antalet lärartimmar för det
fritt valda arbetet hade föreslagits bliva
dubbelt så stort som antalet elevtimmar.

Undervisning i engelska skulle bliva
obligatorisk för samtliga elever från
och med årskurs 3. De estetiskt-praktiska
ämnenas ställning skulle förstärkas.
Teckning, slöjd och musik bleve
obligatoriska på högstadiet. Vidare föresloges
på högstadiet en ökning av
timtalet för ämnena hemkunskap och
gymnastik. Både flickor och pojkar
skulle få undervisning i textil- samt
trä- och metallslöjd på mellanstadiet.

I propositionen hade även berörts
frågor rörande arbetstrivsel, elevvård
och skoldemokrati. Dessa viktiga frågor
hade nyligen behandlats i särskilda
av Kungl. Maj:t utfärdade riktlinjer för
skolöverstyrelsens fortsatta utredningsarbete
på detta område.

I vissa ämnen förekomme enligt förslaget
fler lärartimmar än elevtimmar.
Överskjutande antal lärartimmar föresloges
på högstadiet i viss utsträckning
få disponeras icke enbart för lärarinsatser
i form av undervisning i grupper
eller undervisning med flera samverkande
lärare, utan också som en
form av statligt ekonomiskt stöd för
andra insatser, t. ex. medverkan av annan
personal och användande av läromedel.
Statsbidrag hade föreslagits utgå
i sådana fall enligt schabloniserade
normer.

Kommunerna skulle få ökade möjligheter
till inflytande över timplanens
tillämpning. Bland annat skulle skolstyrelsen
hava att besluta om utformningen
av det fritt valda arbetet.

Lärarbehovet bleve i den nya grund -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

skolan mindre än i den nuvarande.
Ändringen i behovet varierade dock
mellan ämnena och sammanhängde
med hur eleverna komme att välja tillvalsämnen.
Lärarbehovet på högstadiet
komme att minska som en följd av förenklingen.

Övergången till den reviderade läroplanen
hade föreslagits ske successivt
med början i årskurserna 1, 4 och 7
läsåret 1970/71. Den nya läroplanen
komme då att vara fullt genomförd läsåret
1972/73.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
104, av herrar Wirtén och Ahlmark,
samt 11:150, av herrar Mundebo och
Ullsten, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

a) att i skolstadgan måtte inskrivas,
att samarbetsnämnd skulle finnas vid
grundskolor med högstadium,

b) att befogenheterna måtte vidgas
för samarbetsnämnderna i enlighet med
vad som anförts i motionerna,

c) att ett minimital sammanträden
per termin för samarbetsnämnderna
måtte stipuleras samt

d) att eleverna måtte givas permanent
representation i ämnes- och klasskonferenser,

dels de likalydande motionerna I:
538, av herrar Nyman och Wirtén,
samt II: 676, av herr Källstad och fru
Frsenkel, vari yrkts, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådana ändringar i skolstadgan, att
samarbetsnämnder kunde inrättas även
vid grundskolans högstadium och att
samarbetsnämnderna utökades med en
företrädare för den icke-pedagogiska
personalen och en för målsmännen,

dels de likalydande motionerna I:
974, av herr Sörenson, och II: 1236, av
herr Eimmerfors, vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att i grundskolans
läroplan på lämpligt sätt skulle

ingå sådant lärostoff som i motionerna
antytts,

dels de likalydande motionerna I:

979, av herr Brundin, och II: 1241, avherr
Werner m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att ämnet hemkunskap
i grundskolan skulle omfatta
totalt sju veckotimmar, varav en skulle
anslås till undervisning i barnkunskap,

dels de likalydande motionerna I:

980, av herr Svenungsson m. fl., och
II: 1242, av herr Werner m. fl., vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att ämnesbenämningen
kristendomskunskap måtte bibehållas i
den nya läroplanen,

dels de likalydande motionerna I:

993, av herr Blomquist m. fl., och II:
1266, av herr Nelander m. fl., vari yrkats,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t de
i motionerna angivna synpunkterna
skulle givas till känna och att ökade
möjligheter till fortbildning för lärare
i ämnet kristendomskunskap/religionskunskap
på olika stadier skulle åstadkommas,

dels de likalydande motionerna I:

994, av herrar Fälldin och Svanström,
samt 11:1258, av herrar Elmstedt och
Sundkvist,

dels de likalydande motionerna I:

995, av fru Ilamrin-Thorell m. fl., och
II: 1259, av fröken Wetterström m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle
besluta, att ämnet hemkunskap skulle
tilldelas 2 veckotimmar i grundskolans
årskurs 7, samt att de 2 veckotimmar
som i årskurs 7 anslagits till fritt vält
arbete skulle utgå,

dels de likalydande motionerna I:

996, av herrar Svanström och Ernst
Olsson, samt II: 1257, av herr Dockered
och herr Gustavsson i Alvesta,

dels de likalydande motionerna I:
1001, av fröken Stenberg, och 11:1267,
av fru Sundberg, vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att de naturorienterande
ämnena på grundskolans högstadium
skulle erhålla en ökning från
13 till 15 veckotimmar totalt och att

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

riksdagen måtte uttala, att en jämnare
fördelning än den föreslagna av tillgänglig
undervisningstid mellan biologi,
fysik och kemi borde eftersträvas,

dels de likalydande motionerna I:
1005, av herr Axel Andersson och fru
Elvy Olsson, samt II: 1272, av herrar
Hedlund och Wedén, vari yrkats, att
riksdagen skulle

I. godkänna, att grundskolans läroplan
finge i sina huvuddrag den utformning
och det innehåll, som förordats
i propositionen, dock med sådana modifieringar
i förhållande till departementschefens
förslag att

a. beträffande tillvalsämnena teknik,
ekonomi och konst de praktiska momenten
gåves en central ställning på i
motionerna anförda grunder,

b. i årskurs 7 ansloges 1 veckotimme
till hemkunskap samt ytterligare 1 veckotimme
till orienteringsämnen (kemi)
enligt i motionerna anförda riktlinjer,

c. de under b krävda förändringarna
möjliggjordes genom att fritt valt arbete
utginge i årskurs 7 samt

d. maskinskrivning infördes som obligatoriskt
ämne med 2 veckotimmar i
årskurs 7 och musik utginge som obligatoriskt
ämne i denna årskurs;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att fritt vält arbete borde utformas av
de lokala skolmyndigheterna i samverkan
med eleverna utan de inskränkningar
beträffande ämnesval som givits
i propositionen, dock så att stödundervisning
icke förekomme;

III. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att miljöaspekterna redan från början
borde beaktas i de nya kursplanerna
på alla stadier;

IV. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande av lokalprogram enligt
i motionerna anförda riktlinjer;

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om att försöksverksamhet måtte företagas
med särskilda resurstimmar för
elevvård enligt i motionerna angivna
riktlinjer; samt

VI. besluta, att statsbidrag skulle utgå
till skrivhjälp för lärare och institu -

tionstekniker på grundskolans högstadium
enligt ordning som motsvarade
den för gymnasier och fackskolor gällande,

dels de likalydande motionerna I:

1006, av herr Holmberg m. fl., och II:
1271, av herr Bohman m. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen måtte besluta

1) att i årskurs 9 utöver de föreslagna
tillvalsalternativen införa ett tillval
med en undervisning i stort motsvarande
den som i dag meddelades de elever
som valde tvåbokstaviga linjer,

2) att uppdraga åt skolöverstyrelsen
att utforma de särskilda behörighetsregler
som kunde erfordras för tillträde till
det gymnasiala stadiet,

3) att färdighets- och orienteringsämnena
skulle förstärkas med två veckotimmar,
vilka överfördes från epf-ämnena,

4) att ämnet hemkunskap skulle erhålla
ökat utrymme på högstadiet,

5) att nya normer för lokalbehov och
lokalutformning snarast skulle utarbetas
vad gällde både de skolor som planerades
och redan befintliga skolor och
att därvid kravet på skolpersonalens
möjlighet att kunna påverka utformningen
skulle beaktas;

B. att riksdagen måtte uttala

1) att anslaget till forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete framdeles
borde prioriteras,

2) att informationen om befintliga
nytillkomna läromedel till skolledare
och lärare snarast borde förbättras;
samt

C. att riksdagen måtte beakta vad i
motionerna i övrigt anförts,

dels de likalydande motionerna I:

1007, av herr Lars Larsson, och II: 127''t,
av herr Wiklund i Härnösand,

dels de likalydande motionerna I:

1008, av herrar Wirtén och Nyman,
samt II: 1265, av herr Källstad m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle öka
utrymmet för lokala initiativ genom
skolstyrelsernas försorg genom att i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

a. alt skolstyrelserna borde givas generellt
bemyndigande att som B-språk
låta eleverna välja mellan förutom
franska och tyska också spanska och
ryska,

b. att skolstyrelserna borde givas generellt
bemyndigande till försöksverksamhet
med B-språk på mellanstadiet
med upp till totalt två veckotimmar,

c. att skolstyrelserna borde givas generellt
bemyndigande att ersätta betygen
på grundskolans låg- och mellanstadium
med andra former för elev- och
föräldrainformation,

d. att skolstyrelserna borde givas generellt
bemyndigande att ersätta ordnings-
och uppförandebetygen i hela
grundskolan med andra former för elevoch
föräldrainformation,

e. att skolstyrelserna borde givas generellt
bemyndigande till försöksverksamhet
med förlängd praktisk yrkesorientering
i enlighet med skolöverstyrelsens
i motionerna återgivna förslag,

f. att skolstyrelserna borde givas generellt
bemyndigande till försöksverksamhet
med genom gruppindelning reducerad
schemabunden tid för eleverna
under en period om 1—2 veckor vid
början av läsår 1, 4 och 7, samt

g. att ansvaret för utformningen av
det fritt valda arbetet på grundskolans
högstadium borde åvila samarbetsnämnden,
eller där sådan icke funnes, rektor
i den enskilda skolan,

dels motionen II: 1264, av herrar Arvidson
och Bergman,

dels ock motionen II: 1273, av fru Bydi
ng m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 11:1264 och 11:1273, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att grundskolans högstadium
skulle vara i huvudsak sammanhållet
i alla årskurser,

B. att riksdagen måtte

1. beträffande ett tillvalsalternativ inriktat
på ungdomsledarskap med avslag
å motionerna 1:994 och 11:1258 godkänna
vad i statsrådsprotokollet över
utbildningsärenden för den 6 juni 1968
härvidlag förordats,

2. beträffande ett tillvalsalternativ benämnt
natur eller miljö med avslag å
motionerna 1:996 och 11:1257 godkänna
vad i statsrådsprotokollet härvidlag
förordats,

3. beträffande utvidgning av tillvalsalternativet
B-språk till att omfatta även
spanska och ryska med avslag å motionerna
1:1008 och 11:1265, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

4. beträffande ett tillvalsalternativ
med undervisning i stort motsvarande
den som meddelades på de nuvarande
tvåbokstaviga linjerna med avslag å
motionerna I: 1006 och II: 1271, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

5. beträffande modifiering i praktisk
riktning av tillvalsalternativen teknik,
ekonomi och konst med avslag å motionerna
1:1005 och II: 1272, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

6. beträffande innehållet i fritt valt
arbete med avslag å motionerna I: 1005
och II: 1272, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet härvidlag
förordats,

7. beträffande ansvaret för utformningen
av fritt valt arbete med avslag å
motionerna 1:1008 och 11:1265, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

8. beträffande utrymmet för ämnet
hemkunskap med avslag å motionerna
1:979 och 11:1241, 1:995 och 11:1259,
1:1005 och 11:1272 samt 1:1006 och
II: 1271, sistnämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

9. beträffande utrymmet för ämnet fysik
på högstadiet med avslag å motio -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang'', revidering av läroplan för grundskolan
nerna I: 1001 och II: 1267 samt I: 1006
och II: 1271, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

10. beträffande utrymmet för ämnet
biologi med avslag å motionerna I: 1001
och 11:1267 samt 1:1006 och 11:1271,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

11. beträffande utrymmet för ämnet
kemi med avslag å motionerna I: 1001
och 11:1267, 1:1005 och 11:1272 samt
I: 1006 och II: 1271, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet härvidlag förordats,

12. beträffande fördelning av tillgänglig
undervisningstid mellan ämnena biologi,
fysik och kemi avslå motionerna
I: 1001 och II: 1267, såvitt nu vore i
fråga,

13. beträffande utrymmet för ämnet
svenska med avslag å motionerna I:
1006 och II: 1271, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet härvidlag
förordats,

14. beträffande utrymmet för ämnet
maskinskrivning med avslag å motionerna
1:1005 och 11:1272, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i statsrådprotokollet
härvidlag förordats,

15. beträffande ämnesbenämningen
kristendomskunskap med avslag å motionerna
1:980 och 11:1242, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

16. beträffande synpunkter på ämnet
religionskunskap avslå motionerna I:

993 och II: 1266, såvitt nu vore i fråga,

17. i övrigt godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats beträffande utrymmet
för tillval samt utrymmet för och
utformningen av fritt valt arbete, ävensom
beträffande utformning och innehåll
i övrigt av grundskolans läroplan,

C. att riksdagen måtte godkänna, att
den nya läroplanen infördes läsåret
1970/71 med början i årskurserna 1, 4
och 7 med möjlighet för Kungl. Maj :t
att besluta om tidigare övergång i visst
fall,

D. att riksdagen måtte

1. avslå motionerna I: 104 och II: 150
samt I: 538 och II: 676, samtliga motioner
i vad de avsåge inrättande av samarbetsnämnder
vid grundskolor med
högstadium,

2. avslå motionerna I: 104 och II: 150
i vad de avsåge samarbetsnämndernas
befogenheter och sammanträden samt
ämnes- och klasskonferenserna,

3. avslå motionerna I: 538 och II: 676
i vad de avsåge samarbetsnämndernas
sammansättning,

4. avslå motionerna 1:974 och II:
1236 om visst lärostoff i grundskolans
läroplan,

5. avslå motionerna 1:993 och II:
1266 i vad de avsåge fortbildning för
lärare i ämnet kristendomskunskap/religionskunskap,

6. avslå motionerna I: 1005 och II:
1272 i vad de avsåge miljöaspekternas
beaktande i de nya kursplanerna,

7. avslå motionerna I: 1005 och II:
1272 samt 1:1006 och II: 1271 i vad de
avsåge skollokalerna,

8. avslå motionerna I: 1005 och II:
1272 i vad de avsåge särskilda resurstimmar
för elevvård,

9. avslå motionerna I: 1005 och II:
1272 i vad de avsåge statsbidrag till
skrivhjälp åt lärare och till institutionstekniker,

10. avslå motionerna 1:1006 och II:
1271 i vad de avsåge särskilda behörighetsregler
för tillträde till det gymnasiala
stadiet,

11. avslå motionerna 1:1006 och II:
1271 i vad de avsåge prioritering av anslaget
till forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete,

12. avslå motionerna 1:1006 och II:
1271 i vad de avsåge information om
läromedel,

13. avslå motionerna 1:1007 och II:
1274 om morgonsamling i grundskolan,

14. avslå motionerna I: 1008 och II:
1265 i vad de avsåge försöksverksamhet
med B-språk på mellanstadiet,

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av laroplan för grundskolan

15. avslå motionerna I: 1008 och II:
1265 i vad de avsåge betygen på grundskolans
låg- och mellanstadium,

16. avslå motionerna 1:1008 och II:
1265 i vad de avsåge ordnings- och uppförandebetygen
i hela grundskolan,

17. avslå motionerna 1:1008 och II:
1265 i vad de avsåge försöksverksamhet
med förlängd praktisk yrkesorientering,

18. avslå motionerna I: 1008 och II:
1265 i vad de avsåge försöksverksamhet
med gruppindelning samt

19. avslå motionen II: 1273 i vad den
avsåge utredning om kulturcentra.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1. beträffande ett tillvalsalternativ
med undervisning i stort motsvarande
den som meddelades på de s. k. tvåbokstaviga
linjerna i det nuvarande högstadiet,
av herrar Kaijser (h), Ottosson
(h), Wallmark (h), Bohman (h) och
Turesson (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B 4 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1006 och II: 1271, såvitt
nu vore i fråga, besluta att i årskurs
9 utöver de föreslagna tillvalsalternativen
införa ett tillval med en undervisning
motsvarande i stort den som
i dag meddelades de elever som valde
tvåbokstaviga linjer;

2. beträffande modifiering i praktisk
riktning av tillvalsämnena teknik, ekonomi
och konst, av herrar Per Jacobsson
(fp), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under B 5 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1005 och II: 1272, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att de praktiska momenten
skulle givas en central ställning

i tillvalsämnena teknik, ekonomi och
konst;

3. beträffande utrymmet för ämnet
hemkunskap, av herrar Kaijser (h), Ottosson
(h), Per Jacobsson (fp), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Bohman
(h), Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp) och Elmstedt (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B 8
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 979 och II: 1241
samt 1:995 och 11:1259 ävensom med
bifall till motionerna 1:1005 och II:
1272 samt I: 1006 och II: 1271, de fyra
sistnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, besluta, att en i årskurs 7 för
fritt valt arbete avsedd veckotimme i
stället skulle anslås till hemkunskap;

4. beträffande utrymmet för ämnet kemi,
av herrar Kaijser (h), Ottosson (h),
Per Jacobsson (fp), Wallmark (h),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp), Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp)
och Elmstedt (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den i reservationen angivna lydelsen
samt att utskottet bort under B 11 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1006 och II: 1271 samt
I: 1001 och II: 1267 ävensom med bifall
till motionerna 1:1005 och 11:1272,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att en i årskurs 7 för fritt
valt arbete avsedd veckotimme i stället
skulle anslås till kemi;

5. beträffande obligatorisk undervisning
i maskinskrivning, av herrar Per
Jacobsson (fp), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Källstad (fp) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda så,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under B14 hemställa, att

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1908

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag, såvitt nu vore i fråga,
och med bifall till motionerna I: 1005
och II: 1272, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att maskinskrivning skulle införas
som obligatoriskt ämne med två veckotimmar
i årskurs 7 och att i stället
musik skulle utgå som obligatoriskt ämne
i denna årskurs;

6. beträffande obligatoriskt inrättande
av samarbetsnämnder vid grundskolor
med högstadium, av herrar Per Jacobsson
(fp), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Kållstad (fp) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den ändrade
lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under D 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 104 och II: 150 och i
anledning av motionerna I: 538 och II:
676, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att i skolstadgan måtte inskrivas,
att samarbetsnämnd skulle finnas vid
grundskola med högstadium;

7. beträffande tilldelning för elevvårdsändamål
av s. k. extra resurstimmar,
av herrar Per Jacobsson (fp),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (ip), Johan
Olsson (ep), Nihlfors (fp), Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Kållstad (fp) och Elmstedt (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under D 8 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1005
och II: 1272, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
att försöksverksamhet företoges med
särskilda resurstimmar för elevvård enligt
i motionerna angivna riktlinjer;

8. beträffande särskilda behörighetsregler
för fortsatta studier vid vissa utbildningslinjer,
av herrar Kaijser (h),
Ottosson (h), Wallmark (h), Bohman
(h) och Turesson (h), vilka under förutsättning
av bifall till reservationen 1,

ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
D 10 hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 1006 och
II: 1271, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt skolöverstyrelsen
att utforma de särskilda
behörighetsregler som kunde erfordras
för tillträde till det gymnasiala stadiet;

9. beträffande försök med gruppindelning,
av herrar Per Jacobsson (fp),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp), Johan
Olsson (ep), Nihlfors (fp), Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Kållstad (fp) och Elmstedt (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under D 18 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1008 och II: 1265, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att skolstyrelserna i anslutning till nuvarande
bestämmelser om gruppindelning
i årskurs 1 borde givas generellt
bemyndigande till försöksverksamhet
med genom gruppindelning reducerad
schemabunden tid för eleverna under
en period om 1—2 veckor vid början av
läsår 4 och 7.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
beträffande förevarande utlåtande
jämväl finge beröras andra lagutskottets
utlåtande nr 71 och allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 44;
yrkanden i anledning av sistnämnda två
utlåtanden skulle dock framställas först
sedan respektive utlåtande föredragits.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Det läroplansförslag
som i dag är föremål för riksdagens behandling
skall utgöra ramen för det
som i debatten ibland kallas för den
tredje generationen av den svenska
grundskolan. 1950-talets försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola är då
den första generationen, och den nu -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

varande grundskolan, som vilar på 1962
års riksdagsbeslut, är den andra generationen.
Propositionen är baserad på
den läroplansöversyn som utförts av
skolöverstyrelsen och som är ett verkställande
av 1962 års beslut. I det ingick
nämligen ett uppdrag till skolöverstyrelsen
att fortlöpande beakta
erfarenheterna av grundskolans utformning
och söka efter nya vägar för
att höja den pedagogiska effektiviteten.

Av många skäl, bl. a. skolfrågornas
komplexa karaktär och hänsynen till
lärår- och föräldraopinionen samt till
en rimlig balans mellan behovet av stabilitet
och av förändring, är det naturligt
att genomföra läroplansrevisioner
med en viss periodicitet. Tiden har nu
bedömts vara inne för en revision. Jag
delar den bedömningen, som står i
överensstämmelse med principen om
de rullande skolreformerna.

Vid en jämförelse mellan skolöverstyrelsens
och regeringens förslag till
ny läroplan kan man konstatera att avvikelserna
inte är störa och att det väl
inte i departementsbehandlingen har
skett mer än en förändring av principiell
art — jag avser då tillskottet med
fritt valt arbete. Egentligen är det inte
fråga om en nyhet, ty en motsvarighet
fanns redan i timplaner och huvudmoment
för enhetsskolan. Även om
idén är modifierad, kan man något tillspetsat
säga att en gengångare från
första generationen återuppstår i den
tredje generationens grundskola. Jag
skall återkomma till det fritt valda arbetet
senare.

Herr talman! Även om antalet reservationer
är stort vid det här utskottsutlåtandet,
kan man ändå konstatera
att enighet rått om förslagets huvudprincip,
nämligen den som varit mest
karakteristisk för svensk skola under
1950- och 1960-talen — strävan mot en
allt mer sammanhållen skolorganisation.
I det föreliggande förslaget slopas
linjedelningen i sista årskursen, medan
ett begränsat utrymme för tillval och

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan
fritt valt arbete finns för att tillgodose
elevernas anknytningar till olika intresseriktningar.
På högstadiet får eleverna
välja bland tillvalsämnena tyska
alternativt franska, teknik, ekonomi
och konst. Flera remissinstanser har
hävdat att eleverna i huvudsak kommer
att välja B-språket för att ha lättare
att fortsätta sin skolgång på de
mer teoretiskt inriktade linjerna på det
gymnasiala stadiet. Visserligen likställs
alla kombinationerna i grundskolan
i kompetenshänseende, men det
torde vara obestridligt att gymnasiestarten
underlättas om eleven har endast
ett nybörjarspråk att ta itu med
i stället för två, och därmed kan i
praktiken valet av B-språk alltfort bli
en vattendelare i grundskolan. Det är
därför möjligt, kanske rent av sannolikt,
att man efter ytterligare några års
erfarenhet finner det vara mest riktigt
att införa B-språket som obligatorium
i grundskolan. Det förutsätter emellertid
en vidareutveckling av metodik och
individualiseringsåtgärder för att Bspråksundervisningen
skall upplevas
som meningsfull av samtliga elever.

Därmed har jag kommit fram till ett
av högstadieundervisningens huvudproblem:
Skall utvecklingslinjen mot en
alltmer sammanhållen grundskola kunna
förenas med bibehållen eller helst
förbättrad arbetstrivsel? Ja, då ställs
stora krav på lärarnas metodiska och
pedagogiska utbildning och handlag.
Det ställs krav på intresseväckande undervisningsmateriel
med rika möjligheter
till individualisering och på det
som just nu är aktuellt, nämligen klokt
sammansatta läro- och kursplaner med
tolerans för varierad elevanpassning.

I remissvaren och — det har jag förstått
efter olika kontakter — bland lärare
och skolledare finns en uttalad oro
för hur de elever som i intresseinriktning
motsvarar de 22 procent av eleverna
som i den nuvarande grundskolan
har valt de tvåbokstaviga linjerna,
dvs. de praktiskt inriktade linjerna med

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

inte mindre än 22 veckotimmars yrkes- ja utvecklingen på området. Särskilt illa

har ämnet kemi drabbats, och det i en

ämnen, skall uppleva sin skolsituation
när dessa linjer inte längre finns.

En skolledare, som vi hade tillfälle att
tala med under utskottsbehandlingen,
uttryckte det så, att en del kommer att
anpassa sig till den nya skolsituationen,
medan andra kommer att resignera och
andra åter kanske kommer att revoltera.
Skulle de två sistnämnda reaktionsmönstren
bli verklighet, har den
tredje generationens grundskola misslyckats
med att hjälpa en grupp elever,
som i många fall har behövt extra stöd
under sin skoltid. Nu är det min förhoppning
och tro att skolan med observans
på detta problem och riktigt insatta
metodiska och pedagogiska åtgärder
kommer att klara det. En central utgångspunkt
är, tror jag, att eleverna
möter en engagerande undervisning, där
de själva blir aktiva med olika ting. Det
låter sig göra naturligt i flera av läroplanens
ämnen som exempelvis slöjd,
hemkunskap och teckning. Men samma
strävan kan i modern undervisning även
tillgodoses i de s. k. teoretiska ämnena.
Givetvis kommer också det fritt valda
arbetet att bli en utmärkt stimulans för
de s. k. boktrötta eleverna. Vi har från
mittenpartierna hävdat att tillvalsämnena
teknik, konst och ekonomi med en
rätt balans mellan praktiska och teoretiska
moment kan utgöra en värdefull
faktor för att hjälpa till att lösa just det
problem som jag här har berört. Dessa
synpunkter finns redovisade i reservation
nr 2, till vilken jag, herr talman, yrkar
bifall.

Det föreliggande läroplansförslaget
innebär i jämförelse med de nuvarande
enbokstaviga linjerna, de teoretiska således,
i årskurs 9 ett minskat utrymme
för orienteringsämnena med inte
mindre än fem veckotimmar. Det förhållandet
har väckt åtskillig gensaga
och tveksamhet bland remissinstanserna.
Även departementschefen har uttryckt
sin tvekan inför den här reduktionen
och därför uttalat att skolöverstyrelsen
i fortsättningen noga bör föl -

tidsepok på den naturvetenskapliga
orienteringen framstår som synnerligen
angelägen, exempelvis för miljövårdsfrågornas
lösning. Vi har därför i reservation
nr 4 föreslagit en ökning med en
veckotimme i ämnet kemi. Den kända
frågan från dikten om »Erk du, Maja
du, var ska vi ta’t», måste besvaras även
när man önskar mer tid för ett ämne på
skolans schema, såvitt man nu inte är
beredd att öka det totala timantalet på
veckoschemat, och det har vi inte varit
för vår del. Vi har därför ansett att
fritt valt arbete, även om det är ett intressant
och värdefullt inslag i grundskolan,
med fördel kan få fyra veckotimmar
fördelade på årskurs 8 och 9
jämfört med de sex veckotimmar som
departementschefen föreslår i årskurserna
7 till och med 9.

Den lösning som vi alltså förordat
har den fördelen att eleverna ställs inför
en förenklad valsituation i årskurs
7, då de endast behöver välja tillvalsämne.
I årskurs 8 kommer så nästa valsituation,
när de skall bestämma sig för
ämne i det fritt valda arbetet. Den resterande
timmen i årskurs 7 vill vi för vår
del utnyttja till hemkunskap. Motiveringen
för det kommer herr Thorsten
Larsson senare att redovisa.

Med det nu sagda vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationerna 3
och 4.

Skolöverstyrelsen har i sitt förslag
till läroplan upptagit två veckotimmar
obligatorisk maskinskrivning i årskurs
7. Remissinstanserna har så gott som
enhälligt tillstyrkt det förslaget, och
från mittenpartiernas sida har vi beklagat
att departementschefen låtit maskinskrivning
utgå i propositionen. Vi tror
att maskinskrivning mycket snabbt
kommer att bedömas vara en färdighet
som alla bör ha och att skolan därför
måste ge en relativt lång och regelbunden
träning, på det sätt som skolöverstyrelsen
föreslagit. Det finns även pedagogiska
motiv för utbildning i ma -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

skinskrivning. Dem kommer jag inte att
gå närmare in på men vill ändå nämna
att de finns med i bilden.

Vi föreslår således i reservation 5
att två veckotimmar maskinskrivning
skall ingå i årskurs 7, och för att få
plats med det i läroplanen har vi ansett
att när musik återinföres som ett obligatoriskt
ämne på grundskolans högstadium
utöver de nio veckotimmar som
redan finns som obligatorium i årskurserna
1—6 räcker det med att utöka det
obligatoriska timtalet i musik med en
veckotimme i stället för med tre veckotimmar,
som departementschefen föreslår.
Många remissinstanser har för övrigt
varit tveksamma om det är riktigt
att över huvud taget återinföra musik
som ett obligatoriskt ämne på grundskolans
högstadium. Vårt förslag innebär
att utöver den allmänna orienteringen
i ämnet musik, som bör ges under
den obligatoriska timmen på högstadiet,
kan elever som har ett utpräglat
intresse för ämnet musik utnyttja
timmarna för fritt valt arbete helt eller
delvis.

Därtill kommer den möjlighet som de
musikintresserade har att delta i den
undervisning som anordnas i körsång
och instrumentalmusik utanför det
fasta veckoschemats ram. Vi tror att en
kombination av obligatorium och fritt
val på det sätt vi föreslagit är den bästa
lösningen för musikundervisningen, och
jag ber att få yrka bifall till reservation
5.

Den följande reservationen, nr 6, gäller
samarbetsnämndernas ställning på
grundskolans högstadium.

Vi har i utskottet varit helt eniga om
värdet av samarbetsnämnder på det
gymnasiala stadiet och om behovet av
samarbetsnämnder även på grundskolans
högstadium. För ett par tre år sedan
utfärdade skolöverstyrelsen en rekommendation
om samarbetsnämnder
på högstadiet och då med angivande av
vilka som bör vara representerade i
nämnden och vilka uppgifter som bör
åligga den. Tyvärr är det så alltfort att

många högstadieskolor saknar samarbetsnämnd
på grund av att rekommendationen
inte följts i åtskilliga kommuner.
Vi har därför funnit i utskottets
minoritet att tiden nu är mogen att på
samma sätt som gäller för det gymnasiala
stadiet stadgemässigt reglera att
samarbetsnämnder också skall inrättas
vid grundskolans högstadium. Vi menar
att den relativt långa försöksperiod
som vi haft, alltså den tid som gått sedan
rekommendationen utfärdades, har
visat att samarbetsnämnden utgör ett
värdefullt inslag också på grundskolans
högstadium och således nu bör göras
obligatorisk. Vi kan inte finna att det
förhållandet att en arbetsgrupp tillsatt
av skolöverstyrelsen — med den något
originella förkortningen SISK _ nu är
i arbete för att finna former för att förbättra
arbetstrivsel, elevvård och skoldemokrati
skall förhindra att omedelbart
ta det här steget, som redan är prövat
och som vi vet är av värde för skolans
verksamhet.

Jag yrkar, herr talman, till sist också
bifall till reservation 6.

Herr SöRENSON (fp);

Herr talman! Det är inte ofta som
läroplanen för grundskolan ses över.
Då det sker måste besluten vara framåtsyftande
och livsnära. Skolundervisningen
måste dels hjälpa eleverna att
tolka livet sådant det i dag är, dels
rusta dem för att leva det liv som vår
generation lämnar över åt dem att ta
ansvar för och vidareföra.

Jag har väckt en motion I: 974, som
är tryckt i första kammaren. Där har
jag framfört önskemål om att eleverna
i grundskolan skall få förtrogenhet
med den värld i vilken ungdomen har
att leva. Statsutskottet talar om fostran
till världsmedborgarskap. Jag har i motionen
sökt att exemplifiera frågor som
jag menar vara väsentliga: miljöfrågor,
u-landsfrågor i bred mening, hur vi i
vår värld använder de resurser som står
till vårt förfogande.

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Vi genomlever en väldig omställning
i tänkesätt och livssätt. Den ungdom
som växer upp i vårt land, som skall
gå i den grundskola om vars läroplan
vi i dag beslutar, börjar klarare se
konturerna av en värld som de generationer
som gick före dem levde i men
inte visste mycket om. Vad dessa unga
människor ser, förskräcker dem. Perspektiven
framåt förskräcker dem ofta
än mer. I ungdomens revolt —- och det
är ju typiskt för hela västerlandet att
ungdomen i dag revolterar mot det samhällssystem
som den uppfostras till att
ta över — upplever jag ett sunt element.
Det finns mitt i all den aggression och
omogenhet som kommer till synes i
ungdomens revolt något friskt och levande,
en känsla av att som människor
måste vi lära oss att se på varandra på
ett nytt sätt och att leva samman på ett
annat sätt än vi i dag gör.

En gymnasist från Lycksele — hans
namn minns jag inte — skrev i en artikel
i Dagens Nyheter: Vi är den första
generation av ungdom som verkligen
kan och vet hurudan vår värld ser ut,
och vi har lärt oss —- förlåt att jag använder
hans uttryck — att »världen är
rutten». Vi är inte beredda att ta ansvar
för den i den meningen att vi bara
tar över vad som gives åt oss. Vi vill
inte bli färdiga för att utan vidare bli
effektiva administratörer av ett samhälle
och ett sätt att leva som vi inte
känner oss hemma med, skrev denne
gymnasist.

Jag har svårt att se att i det uttalandet
inte ligger någonting som är
riktigt. Jag tror det vara väsentligt att
ansvariga organ lär sig att förstå vad
det är som finns i botten av en sådan
reaktion. Skall unga människor i vårt
land orka med att leva i det samhälle
som de uppfordras att ta ansvar för, så
måste de känna att skolan rustar dem
med kunskap om vad saken verkligen
gäller.

Det är självfallet att det är viktigt
med alla de läroämnen som förordas i
läroplanen, och man måste ha förstå -

else för den kamp som förs av representanter
för skilda läroämnen för att just
det eller det ämnet behöver större utrymme
för att få mening i ungdomens
fostran. Men viktigast av allt tror jag
är att skolan ger en sakrik information
om den värld i vilken vi lever och om
den uppfordran som denna värld innebär
för oss.

Professor Borgströms namn är ju aktuellt
och hett. Vi är medvetna om att
han som regel uppträder som domedagsprofet,
och då finns tendensen att
säga att hans uttalanden kan vara
intressanta att lyssna till, men att de
inte berör oss på djupet. Jag tror att
han är representant för röster som
tränger fram ur folkets djup och som
jag har hört i många svenska ungdomsgrupper
av olika art. Han talade i Luleå
på Vuxenskolans årssamling i november
månad och sade bl. a.: »Ett katastrofprogram
för folkbildningen bör
ha som framträdande element kunskap
om jordklotet och dess begränsning, om
de biologiska lagar som styr allt levande
och om u-landsfrågans sanna
natur. Medvetandet måste väckas om
mänsklighetens farofyllda läge och om
behovet av en snabb, samfälld och meningsfull
aktion för dess räddning.»
Detta upplever alerta och radikala ungdomar
i skilda läger som det mest väsentliga
och mest vitala för närvarande.

Borgström säger vidare: »Först när
varje västerlänning vet vad till exempel
en apelsin kostar räknat i liter
vatten och vad kvällstidningen kostar i
antal skogsträd, kan en saklig diskussion
föras om försörjningskrisen. Det
som skolundervisningen försummat
måste folkbildningen ta igen.»

Nu lägger vi grunden för den skolundervisning
som alla svenska ungdomar
skall få. Det är verkligen av vikt
att vi i detta avseende inte försummar
någonting. Vi måste styrka folkbildningens
möjligheter att ta igen vad vi
försummar i den grundläggande undervisningen
av ungt folk.

Fyller den reviderade läroplanen de

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

krav, som ur de synpunkter jag här
anlägger kan ställas på den? Utskottet
svarar ja på den frågan. Jag citerar:
»Utskottet har förståelse för motionärernas
synpunkter» — motionärerna är
jag i denna kammare och Einar Rimmerfors
i andra kammaren — »men finner
knappast något beslut av riksdagen
erforderligt i denna fråga eftersom
undervisningen i bl. a. orienteringsämnena,
med den uppläggning
överstyrelsen tänkt sig, torde komma att
motsvara de angivna önskemålen.»

Jag är tveksam inför detta påstående.
I den föreslagna läroplanen har
jag inte funnit tillbörligt utrymme för
fostran till världsmedborgarskap. Jag
kan ha missat något av vad skolöverstyrelsen
tänkt sig och departementschefen
bygger in i den nya läroplanen,
men jag har icke hittat ett tillbörligt
utrymme för sådant lärostoff som fostrar
ungt folk till världsmedborgarskap.
Jag har t. ex. observerat att orienteringsämnena
— det är ju inom deras
ram, säger man, som denna undervisning
skall ges — får ett minskat utrymme
enligt propositionen i jämförelse
med skolöverstyrelsens förslag.
Jag är rädd för att utskottets ord att
orienteringsämnena »torde komma att
motsvara de angivna önskemålen» blir
en from förhoppning, men inte en realitet.
Kommer den utvecklingen till
stånd, har vi verkligen missat något väsentligt
i vad vi kallar demokratisk
fostran. Det är inte bra om ansvariga
organ i ett samhälle inte förstår den tid
man lever i. Det är inte bra om ungdomen
i vårt land börjar tvivla på att de
ansvariga myndigheterna har förmåga
och vilja till inlevelse i den faktiska
situation som ungt folk i dag lever i.

Professor Borgström betonar: »Skolundervisningen
på både hög- och lågstadiet
har inte i tid anpassat sig till
kunskapsbehoven i dagens värld.»

Det här är ingenting som jag själv
har hittat på vid skrivbordet. Det här
är sådant som ungt folk som nu går i
skolan sagt mig när man sökt mig och

Ang. revidering av läroplan för grundskolan
gett uttryck för vad man tänker och
tror. Därmed vill jag inte säga att detta
är representativt för vad allt ungt folk
i vårt land tänker, men det finns unga
människor, alerta unga människor, som
tänker på detta sätt. Professor Borgström
får väl också betraktas som en
avgörande auktoritet för närvarande.
Han menar, att skolundervisningen inte
i tid har anpassat sig till vad det är
fråga om. Jag är inte säker på att den
nya läroplanen närmat sig tillräckligt
mycket till den problematik som jag
här antyder.

Riksdagen borde här säga sitt ord,
och det borde vara: Naturligtvis är all
kunskap viktig, men viktigast är kunskapen
om vad det är att vara människa
i dagens värld, att ta ansvar för
den världen, att få hjälp, bakgrundshjälp
till att kunna leva samman som
människor i denna värld, så att de
våldsamma problem som TV lyfter rätt
in i våra vardagsrum och som ungdomen
upplever blir ordentligt och effektivt
behandlade i skolan och att ungdomen
på ett självständigt och demokratiskt
sätt kan fatta ståndpunkt och
leva i ansvarsgemenskap. Denna fråga,
som jag ser den, gäller den demokratiska
livsformen. Vi vet att demokratin
ifrågasätts i dag inte bara i u-länder,
där man säger att »västerländsk demokrati
passar oss inte i vår utveckling»,
utan också bland radikala ungdomar i
de västerländska länderna.

Min generation trodde att demokratin
var ett självklart ideal som utan vidare
mer och mer skulle slå igenom
och så småningom segra. Vi har på ett
hårdhänt sätt fått lära oss att så icke
är förhållandet. Att fostra oss in i ett

demokratiskt sätt att tänka och leva _

och det är skolans målsättning — betyder
att skolan står öppen för innebörden
av världsmedborgarskap och
ger bakgrunden till personliga avgöranden
för en demokratisk livssyn med internationell,
medmänsklig dimension.

Jag ser det verkligen som ytterst angeläget
i den oerhört krisartade situa -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

tion som västerlandet i dag befinner
sig i, att de ansvariga myndigheterna i
de olika nationerna är beredda att rusta
ungdomen för att på ett självständigt
och avgörande sätt ta ställning för den
demokratiska livsformen.

Jag tror inte att jag målar hin onde
på väggen, utan jag tror att jag upplever
och här talar om något verkligt
centralt och väsentligt, som har att göra
med själva livsnerven i vårt samhälle
och i vår demokrati.

Herr talman! Jag har inte övertygats
om att den föreslagna läroplanen möter
de behov som föreligger i de avseenden
som jag här diskuterat. Jag har i den
motion jag varit med om att väcka sökt
vinna riksdagens intresse för att säga:
Vi menar att dessa frågor måste höra
till den nya läroplanen. Jag har inte
vunnit någon större anklang, bara några
vänliga ord om att denna sak är viktig
men att det nog ordnar sig inom
orienteringsämnenas ram.

Jag tillåter mig i varje fall, herr talman,
att yrka bifall till motion nr 974
i denna kammare.

Det finns också en annan fråga som
jag ägnat uppmärksamhet när jag studerat
dessa handlingar. Det är frågan
om religionskunskapens ställning i skolan.
Jag är medveten om att det är en
mycket känslig fråga. Religiösa frågor
går mycket djupt i människor och är
därför djupt engagerande. Tidigare har
situationen varit den, att möjligheter
förelegat för föräldrar, som tillhör ett
religiöst samfund eller en religiös trosriktning,
vilken fått Kungl. Maj:ts särskilda
tillstånd att bedriva egen religionsundervisning,
att få sina barn befriade
från religionsundervisningen eller
som det då hette kristendomsundervisningen
i skolorna.

I motionen nr 975 i denna kammare,
väckt av mig och i andra kammaren av
herr Mac Hamrin, har jag yrkat att hela
den paragraf som har att göra med befrielse
skall slopas.

Vad gäller nu saken? De kristna har
inte längre majoritetsställning i vårt

folk. Ofta talar vi om pluralismens samhälle,
och jag menar att detta är en
riktig beskrivning. Vi är definitivt i en
ny livsåskådningsmässig situation i vårt
land, vilken vi har att ta på allvar.
Detta samhälle, pluralismens samhälle,
har vi godtagit, och vi söker lära oss att
leva samman från skilda livsåskådningsmässiga
synpunkter. Vi söker så gott
vi kan att leva med respekt för varandra,
om möjligt utan att såra varandra,
vilket inte är så enkelt.

Vad är nu objektiv religionsundervisning,
den nya linje som vi har fastlagt
och i stort sett är ense om? Jo,
den innebär bland annat att liksom
ungt folk lär sig matematik, fysik, litteratur-
och profanhistoria, så skall
man lära sig religion i betydelsen av
religionens roll i den kulturella utvecklingen
och religionens existens i
den värld i vilken vi lever. Såvitt jag
förstår är det åtminstone i vårt land,
och jag tror i stort sett i västvärlden
och i världen över huvud taget, ett nytt
betraktelsesätt. Det är ingalunda enkelt
att ställa om till detta sätt att se. Jag är
själv inte så ung längre och har vuxit
upp i en annan situation, då det var
självklart att vi i Kungsholmens läroverk
hade morgonbön varje dag innan
skolans lektioner började, liksom det
var självklart att det i skolan skulle
finnas kristendomsundervisning, samt
då det var självklart för majoriteten av
människor att skolan skulle göra folk
till troende kristna lutheraner. Det synsättet
existerar inte längre, och jag har
själv haft svårt att ställa om.

Jag minns att man vid en diskussion
i en kommitté i Sveriges Radio, där jag
satt med, ansåg att då program 1 sände
gudstjänst, så skulle seriös musik
sändas i program 2. Jag förstod då att
någonting nytt höll på att bryta fram.
Jag försökte vara öppen och bejakade
detta. Protesten var stor, utvecklingen
känner vi alla; den behöver jag inte
beskriva. Jag vill alltså ha sagt, att situationen
i vårt land är en annan nu
än den var bara för 10—20 år sedan.

Onsdagen den 4 december 19G8

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Jag tror att det är riktigt att riksdagen
vid det beslut som nu skall fattas
om grundskolans läroplan håller fast
vid den princip som vi i övrigt i stort
sett har varit ense om, nämligen den
att vi i våra skolor skall ha en objektiv
religionsundervisning. Svårigheterna
är alldeles uppenbara —• det är svårt
att göra den objektiva religionsundervisningen
intressant, meningsfull och
äkta. Det kan vara svårt för många lärare
att med inlevelse tala om vad det
är frågan om när det gäller objektiv
religionsundervisning. Men svårigheter
är till för att övervinnas. Personligen
tror jag att vi befinner oss i ett övergångsskede,
som nog tar sin tid. Vi
måste lära oss att i det nya samhälle, i
vilket vi lever, acceptera den objektiva
religionsundervisningen.

Jag förstår utomordentligt väl att det
finns religiösa grupper som protesterar.
Deras protester är förståeliga. Men
de bygger på felaktiga förutsättningar.
Det är icke en religionsfrihetsfråga vi
nu diskuterar, det är icke heller så att
föräldrars eller kristna gruppers rätt att
själva bestämma över barnens religiösa
fostran här sättes i fråga. Den rätten
är icke beskuren i vårt land. Lutheraner,
baptister, muhammedaner, romerska
katoliker och andra har full
möjlighet att fostra sina barn i hemmen
och i sina kyrkor till personlig
religiös tro enligt den åskådning som
man själv hyser. Det är för övrigt inte
bara fråga om kristen tro utan om religiös
tro i allmänhet. Jag vore beredd
att kämpa till blods — om jag vågar
använda denna gamla symbol — för
föräldrars och kyrkosamfunds rätt att
fostra sina barn enligt sin religiösa
övertygelse. Jag vore beredd att kämpa
för den saken var jag än skulle stå i
samhället. I dag är det alls icke det
problemet som sättes i fråga — religionsfriheten
gäller alla, romerska katoliker,
judar, muhammedaner, protestanter
av skilda grupper och andra.
Det är icke fråga om att beskära dessa
gruppers rätt till religiös fostran av

sina barn. Det är något helt annat som
vi nu håller på att arbeta med, nämligen
att i den bildning, som vi anser att
den svenska skolan skall ge barnen,
skall också ingå att eleverna blir förtrogna
med religionens inflytande på
vår kultur och vad den i dag är. Detta
är, menar jag, en väldig vinst. Också
i det som kallas det sekulariserade
Sverige har vi sagt oss: Religionen kan
man ha olika personliga uppfattningar
om, men vi vill göra klart för barn och
ungdom att religionen har spelat en
avgörande roll för det sätt på vilket
våra västerländska samhällen formats,
och att den i dag lever i vår värld såsom
en mäktig faktor.

Vi avför således inte religionen.
Tvärtom, religionen är central, väsentlig,
och vi säger, att varje pojke och
flicka har att göra sig förtrogen med
det faktum att religionen spelar en betydande
roll. Men detta skall icke ske
konfessionellt utan i möjligaste mån
objektivt.

Man säger: Vi kan inte undervisa i
religion objektivt. Jag tror man kan
det, om man lär sig det. Nog vore det
väl konstigt om historiker inte skulle
kunna beskriva det inflytande som den
katolska kyrkan utövat på hela samhället
under medeltiden, det inflytande
reformationen hade, som Wesleys
väckelse i England på 1700-talet hade,
som de svenska folkväckelserna hade
på det moderna samhället. Visst kan
man beskriva detta på ett objektivt sätt
utan att bli vare sig romerska katoliker,
protestanter, metodister eller något
annat. Det är en fråga om pedagogik.

Jag tror alltså på möjligheten att ha
en objektiv undervisning i vår skola.
Jag tror vi bör hålla fast vid detta och
icke göra avsteg och säga: Det är klart
att vissa religiösa grupper skall kunna
få befrielse.

Jag tror att vår hållning innebär något
nytt i de västerländska folkens kulturliv.
Sverige är känt för ganska djärva
socialpolitiska experiment. Här är

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

ett djärvt kulturpolitiskt experiment.
Efter ganska mycken inre kamp har
jag kommit till det resultatet att jag
sluter upp vid det experimentets sida.
Jag menar att det experimentet skall vi
lugnt och fast genomföra.

Nu avstyrks min motion i statsutskottet,
liksom av andra lagutskottet
— som väl mer formellt behandlat den,
eftersom det gäller en lagfråga. Man
avstyrker av psykologiska skäl. Den
hållningen är naturligtvis respektabel,
men vad innebär den?

Jag har talat med ganska många
människor inför detta avgörande, med
lärare och andra för skolundervisningen
ansvariga. Alla säger: Det är klart
att du har rätt, men ... — och så lägger
man till: Låt oss få några år, så
ordnar denna sak upp sig, och då slipper
vi bråk.

Jag är väldigt tveksam inför bedömningen
att allt nog ordnar sig. Just nu
har några samfund Kungl. Maj:ts rätt
att anhålla om att deras barn skall befrias
från religionsundervisning. Det
finns fler sådana ansökningar, och personligen
tror jag att ännu fler kommer,
om vi följer det förslag som departementschefen
har och som utskottet
förordat. Jag är rädd för att utvecklingen
blir en helt annan än utskottet
förmodar. Vi bör nu, det är min syn,
göra vad som är sakligt riktigt och inte
vad vi menar vara taktiskt förståndigt,
ty ett taktiskt övervägande här är mycket
dubiöst.

Det underliga har inträffat, att medan
vi tidigare i riksdagen med mycket
stor frimodighet accepterat den
pluralistiska situationen och gått emot
stora svenska religiösa grupper, säger
vi nu, när det är fråga om små religiösa
minoriteter: Nej, låt oss inte störa
dem. Jag kan inte se någon konsekvens
i ett sådant resonemang. Jag
tycker det haltar i betänklig grad.

Till slut vill jag betona: Det är icke
en fråga om religionsfrihet. Det är en
fråga om hur en livsåskådningsmässigt
splittrad kultur skall fostra sin ung -

dom. Det är den frågan som det här
gäller.

Det är alltså från min och från herr
Mac Hamrins i Kalmar sida icke en
fråga om negativism mot religionen.
Det är icke fråga om negativism vare
sig mot romerska katoliker, muhammedaner,
judar eller andra. Det är en fråga
om att vi försöker göra klart för
ungdomen att religionen spelar en betydande
roll i en människas liv.

Vidare är det en sak som jag vill notera
i kanten. Jag begriper inte hur
man skall klara frågan om befrielse
samtidigt med integrationssträvandena.
Man strävar ju efter att i undervisningen
i lämpliga ämnen bygga in religionsundervisning.
Skall man säga till
vissa elever: Var så god och gå ut, ty
nu skall vi under en kvart behandla
frågan om religionen? En sådan situation
vore ju ohållbar.

Till detta kommer en personlighetspsykologisk
fråga som jag tror är mycket
väsentlig. Alla vet att något av det
värsta som kan hända ungt folk i skolan
är att ställas åt sidan, att inte få
vara med i gemenskapen, att uppleva
att beslut fattas som isolerar dem. Det
är det som här kommer att ske. Barn
till romersk-katolska föräldrar ■—- eller
vilka grupper det nu kan bli fråga om
— kommer att få höra uppmaningen
»var så god och lämna klassen» eller
»du skall inte vara med i detta ämne».
Sedan kommer man på raster och i
andra sammanhang att tala om, värdera
och bedöma den ensamme pojken
eller den ensamma flickan som på detta
sätt har blivit isolerad. Det är, som
jag ser det, en antidemokratisk tanke
som ligger i själva befrielsen.

Jag vill därför, herr talman, redan
nu anmäla att jag senare kommer att
yrka bifall till den aktuella motionen.

Herr LARSSON, THORSTEN (ep):
Herr talman! Vårt skolsystem är nu
äntligen i sina huvuddrag klart. Jag
skulle vilja likna det vid ett träd. Stam -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

men utgöres av grundskolan. Stammen
grenar sig i tre stora basgrenar, var och
en representerande gymnasiestadiets
huvudlinjer, den 2-åriga fackskolan, det
3-åriga gymnasiet och den sista gymnasiegrenen,
yrkesskolan, om vilken
riksdagen kommer att fatta beslut om
någon vecka.

Från dessa tre stora grenar skjuter
sedan en mängd olika mera specialiserade
grenar ut, representerande utbildningsvägar
till alla de olika yrken och
sysselsättningar, som är representerade
på den svenska arbetsmarknaden, från
exempelvis handel, kontor, verkstad och
lantbruk till den mest invecklade vetenskap
och vidare forskning — allt till
den enskilda människans och samhällets
tjänst. Genom ett sådant successivt förgrenat
utbildningsträd uppnås bl. a. den
fördelen, att det stora flertalet elever
kan vänta med att välja sin speciella
studiegren till ett något senare stadium
än de kunnat förut.

Jag vill, herr talman, med detta ha
pekat på en av de främsta fördelarna
med det sammanhållna högstadiet, helheten,
stammen i systemet.

I det föreliggande förslaget till läroplan
för grundskolan är detta en av de
väsentligaste förändringarna. Grundskolan
har redan under sin tillkomstoch
försöksperiod inneburit ett demokratiserings-
och jämlikhetsskapande
inom utbildningen.

I stort sett kan man säga, att hela
vårt utbildningsväsen står nu till förfogande
för alla, om håg och lust finns.
\id skapandet av den »utbildningsbyggnaden»
har det rått enighet mellan de
politiska partierna. Jag vill betona detta
därför att det händer rätt ofta, att regeringspartiets
talesmän menar att socialdemokraterna
har genomfört utbildningsreformerna
under ett visst politiskt
motstånd. Vi vet att så inte varit
fallet. Detta hindrar inte att opposition
såväl inom skolan som politiskt har förekommit
mot vissa detaljutformningar.
Det kan ifrågasättas, om inte detta kanske
lett till skolans fördel. Så är fallet

även i dag vid behandlingen av föreliggande
utskottsbetänkande när det gäller
enstaka läroplansdetaljer.

Även om vi kan se utbildningsgången
schematiskt i stort, bör vi inte glömma
bort den enskilde eleven. Eleverna kommer
till skolan som små särpräglade individer
för att inhämta kunskap och
vetande. Alla är av naturen utrustade
med olika mått av förmåga och med
olika intresse. Det gäller för skolan att
verkligen anpassa undervisningen efter
elevens förmåga och intressen. Skolan
bör inte bli den unga människans första
bevis på en misslyckad start i livet,
ibland föranlett av en alltför teoretiserande
undervisning.

I propositionen betonas även de elevvårdande
åtgärderna. Jag tror också att
dessa har, allteftersom erfarenhet av
grundskolans arbete vunnits, fått en allt
större betydelse vid skapandet av en
rätt lagd undervisning. Uppenbarligen
bör man på högstadiet kunna ägna en
större uppmärksamhet åt elevernas och
målsmännens synpunkter genom att
samarbetsnämnder upprättas. SÖ har i
viss mån rekommenderat och visat vägen
till detta. Jag tycker nog att det är
ganska märkligt att detta förslag inte
kunnat accepteras vare sig i propositionen
eller i utskottets utlåtande.

Centerpartiet och folkpartiet har
framfört förslag om att samarbetsnämnder
skall inrättas redan nu. Någon ytterligare
utredning behövs inte i detta
fall. Vi tror att denna detalj är betydelsefull
för elevvård och arbetstrivsel. Likaså
tror vi att det är viktigt, att man
på olika vägar engagerar eleverna i ansvarstagandet
för skolarbetet. Givetvis
är skolarbetets trivsel för både elever
och lärare i mycket beroende av om de
upplever sin arbetssituation som meningsfull.

I det inledande avsnittet av särskilda
utskottets skrivning, när grundskolan
beslöts 1962, vill jag citera några ord:
»Om skolan genom sin fostran skulle
kunna med framgång bidra till att hos
folket fördjupa den demokratiska sam -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

hällsuppfattningen, måste den själv som
samhällsinstitution vara uppbyggd på
grundval av konsekvent tillämpade demokratiska
principer.»

Jag ställde följande fråga till en lärare:
»Vilken erfarenhet har du av att
elever ges representation i ämnes- och
klasskonferens?»

»Jo», svarade han, »jag tycker att det
är bra, därför att det finns vissa frågor
som vi pedagoger ''inte kommer åt’ så
som när vi fått elevens syn på dem.»
Jag tror att den synen är riktig, särskilt
när det gäller dessa vitala arbetstrivselfrågor
inom skolan.

I mittenmotionen föreslås, att det i
elevvårdande syfte på försök införs
extra resurstimmar att tilldelas klassföreståndaren.
Vi tror att det är viktigt
att klassföreståndaren har tid att ägna
icke lästid till samtal och kontakt med
den klass som han har ansvaret för.

Nyligen gick genom pressen ett fall
där 200 elever i disciplinärt syfte fick
en timmes kvarsittning. Som bekant är
detta inte den enda skolan här i landet
med disciplinproblem — det förhåller
sig väl egentligen tvärtom: sådana problem
finns överallt. Tyvärr kan det nog
konstateras att disciplinsvårigheterna
ibland förstör undervisningen för tusentals
elever.

Kvarsittningen är ett av skolans korrektionsmedel.
Enligt skolstadgan får
en elev inte hållas kvar mer än en timme
efter det han slutat sin sista lektion
för dagen. Slutar elevens skoldag klockan
14 och läraren inte slutar förrän
klockan 16, kan det inträffa — jag vet
att det förekommit i ett skoldistrikt —
att man efter skolans slut den sista dagen
i veckan samlar in de elever som
under hela veckan »kvalificerat sig» fölen
sådan bestraffning.

Jag har nämnt detta som ett exempel
på svårigheterna, men jag anser inte att
resurstimmarna bör användas för kvarsittning
utan för att klassföreståndaren
någon gång då och då skall få tid att
ägna sig åt mera personligt elevvårdande
uppgifter. Jag tror att det skulle

vara mycket välgörande för hela arbetet
i skolan.

I det nu föreliggande läroplansförslaget
försvinner de nuvarande s. k. tvåbokstaviga
linjerna, med andra ord de
linjer som var mera inriktade på yrkespraktik
— teknik, hushåll och handel,
för att nämna några. De ersätts nu av
mera sammanhållen undervisning för
hela klassen och undervisning i tillvalsämnen
efter varje elevs önskemål —•
i huvudsak tyska, franska, teknik, konst
och ekonomi. Den läroplanen kan även
vi acceptera under den förutsättning
som anförs i mittenreservationen, nämligen
att de praktiska momenten av undervisningen
alltjämt får en central
ställning i ämnena teknik, konst och
ekonomi.

Utskottsmajoriteten har i sin skrivning
inte velat accentuera de praktiska
momenten. Uppenbarligen beror detta
på en ljusblå optimism. Man tror tydligen
att den saken ordnar sig. Vi vill
emellertid vara mera säkra på detta,
vilket vi velat ge uttryck åt i utskottets
utlåtande. Ingenting skulle förstöra
mera av viljan och intresset för skolarbetet
än om alla elever, även de som
inte har anlag därtill, skulle få en alltför
teoribetonad undervisning. Eleverna
är bärare av olika anlag och intressen,
har det sagts, och skolans uppgift
är också att tillmötesgå detta genom en
riktig uppläggning av undervisningen.

Ett ämne vars vikt ingen har ifrågasatt
och som är något mera praktikbetonat
är hemkunskapen. Jag kommer
därmed in på ytterligare en reservation
till utlåtandet. Propositionen föreslår
fem veckotimmar på hela högstadiet,
därav ingen timme i årskurs 7.
Skolöverstyrelsen föreslog sex timmar,
varav en på mellanstadiet, nämligen i
årskurs 6. Vi har tyckt att hemkunskap
i årskurs 6 kanhända inte var fullt så
bra, men vi vill i stället lägga denna
timme i sjunde årskursen.

En flerpartimotion med många namn
har avlämnats med begäran om två
timmar hemkunskap per vecka i sjunde

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

årskursen. I motionen sägs bl. a.: »Dagens
komplicerade samhälle ställer
större krav på varje individs förmåga
att sköta sin egen livsföring, bedöma
sin konsumtion och anpassa den till
ekonomin.» Jag tror att detta är riktigt
resonerat, och oppositionens representanter
i utskottet har i sin reservation
föreslagit riksdagen att besluta att hemkunskapen
får den av skolöverstyrelsen
föreslagna timmen — men, som
sagt, i årskurs 7. Den timmen tror jag
försvarar väl sin plats och kommer att
ge ett icke föraktligt tillskott till det
betydelsefulla etisk-praktiska ämne
som det här är fråga om.

Den timme som vi föreslår att man
skall ta kommer egentligen från den
opreciserade grupp av timmar, som
med ett gemensamt namn kallas »fritt
valt arbete» och som några har velat
tolka såsom enbart hobbybetonade.

Jag tror inte att denna tolkning är
riktig. Visserligen kan fritt valt arbete
vara en värdefull kompletterande undervisning
till övriga ämnen i skolan,
men ingen vet i dag något om dessa
timmars användning och innehåll. De
är inte rekommenderade av skolöverstyrelsen
i förslaget till studieplan,
utan de utgör väl mera en fri departementsuppfinning.
Det bästa med dessa
timmar är väl egentligen att skolstyrelserna
här får en uppgift och en egen
möjlighet att hjälpa till med utformningen.
Skolstyrelsernas självständiga
uppgift är, herr talman, som bekant
inte särskilt stor i skolan. Departementschefen
har emellertid uttryckt sig
litet dunkelt om användandet av dessa
timmar. Vi har i en motion frågat oss
vad man skall läsa ut av följande sats
i propositionen: »Vidare bör den för
detta arbete avsedda tiden inte få användas
för kompletterande undervisning
i övriga ämnen.»

Mittenmotionen har ställt förslaget,
att det fritt valda arbetet inte får ha
direkt karaktär av stödundervisning,
men elever och lärare måste vara oförhindrade
att under detta arbete ta upp

frågor eller aktiviteter som anknyter
till vanliga skolämnen. Utskottet har
med anledning därav tolkat svaret så
här: »Utskottet kan inte finna att det
på denna punkt råder någon motsättning
mellan propositionen och motionerna
och anser det därför inte behövligt
att riksdagen gör det av motionärerna
önskade uttalandet i frågan.»

Därmed tycker jag att skolstyrelse,
elever och lärare har givits en något
mera klarläggande tolkning av fritt
valt arbete genom detta utskottets uttalande.

Får jag så säga några ord utöver detta
vad fritt valt arbete kan användas
till. Herr Sörenson lade vältaligt ut
texten om det ideella intresse, som man
bör kunna koppla in i skolarbetet,
exempelvis intresset för utvecklingsländerna.
Jag måste nog säga att detta
intresse tacknämligt nog har ökat. Men
en reell kunskap om dessa länders och
dessa folks problem och om hur vi
skall kunna från vår sida bringa dem
hjälp lämnar i dag säkert mycket övrigt
att önska. I skolan bör även meddelas
kunskap om hur nuvarande hjälp
bringas. Jag vill i detta sammanhang
och just här understryka betydelsen av
den stora insats, som sedan många år
har utförts i dessa länder av missionen
i både praktiskt och kulturell-ideellt
hänseende. Jag tror det vore ganska
tacknämligt om man under dessa timmar
kunde väcka ett intresse hos eleverna
att syssla med dessa länders utvecklingsproblem.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid de olika ämneskombinationerna
utan menar nog att såväl detta oprövade
ämnesområde som en del andra ämneskombinationer
säkerligen kommer
att bli föremål för ny modellering och
jämkning även i tider som stundar.

Får jag emellertid åter rikta blickarna
på ett speciellt avsnitt i motionen
av herrar Hedlund och Wedén, nämligen
då de föreslår att miljöfrågorna
från början måste beaktas i de nya
kursplanerna på alla stadier. Detta är

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

ett mycket väsentligt påpekande om
läroplanen i den framtida skolan. I vår
tid och troligen ännu mer i framtiden
måste vi lära oss beakta miljöns betydelse
— inte bara den förorenade luften
som vi andas och vattnet och födan
som vi intar utan lika mycket tryggheten
och trivselmomenten i tillvaron.
Det gäller att redan i skolan ge människan
som individ möjlighet att anpassa
sig i samhället och utvecklas till en
harmonisk varelse, vilken därigenom
får den psykiska motståndskraft som
jag tror är alldeles nödvändig inte
minst i vårt moderna samhälle med
dess smygande faror, exempelvis narkotika,
alkohol, stress och våldsmentalitet.

Det är skolan som i samverkan med
äldre och yngre generationer formar
den yttre och inre miljön för oss alla.
Det är i skolan vi måste fostras till ansvarskännande
individer och samhällsmedborgare.
Man har skäl att erinra
om detta i en tid då brottskurvan stiger
starkt uppåt. Demokratin ställer
stora krav på självdisciplin och ansvarskänsla
hos både elev- och föräldrageneration.

Herr talman! Herr Wirtén har mycket
vältaligt utvecklat sina synpunkter
på det föreliggande utskottsutlåtandet
i övrigt. Folkpartiet och centern har
också här helt sammanfallande reservationer,
varför jag kan avsluta mitt
anförande med att yrka bifall till samtliga
reservationer där mitt namn förekommer.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 129 föreslås, att ämnesbenämningen
kristendomskunskap i grundskolan
ändras till religionskunskap, liksom
tidigare skett i fackskola och gymnasium.
Då jag och fem andra motionärer
i denna kammare står bakom förslaget
om oförändrad ämnesbenämning,
framfört i motion nr I: 980, vill jag något
kommentera detta motionsyrkande.

Skolöverstyrelsen uttalar att »förslaget
om ett namnbyte kommit från kristet
håll». Man syftar väl bl. a. på Kristendomslärarnas
förening, som redan
för två år sedan uttalade att religionskunskap
är ett namn värt att hålla i ära
och som förutseende nog i början av
detta år passade på att byta namn till
Föreningen Lärare i religionskunskap.

Detta är experternas ställningstagande.
Men vad säger folket, som frågan
till sist gäller? Det hör man — som
vanligt — ytterst litet om. Opinionen
nedtystas av experterna, av klicken.
Man förtiger att två miljoner människor
— jag syftar på den stora namninsamlingen
för fyra år sedan —- uttalade sig
för oförändrad ämnesbeteckning, dvs.
kristendomskunskap, när det gällde
gymnasiet. Utan tvekan skulle det bli
ännu större uppslutning ute bland folket,
när det nu gäller ämnesbeteckningen
i den obligatoriska grundskolan —
och då inte minst på lågstadiet.

I skolberedningens betänkande som
låg till grund för 1962 års skolpolitiska
beslut anfördes, att den kristna religionen
utgör en väsentlig del av grundvalen
för de etiska och sociala värderingar,
varpå vårt samhälle bygger.
Man konstaterade vidare, att skolans religionsundervisning
i vår kulturmiljö
i första hand måste vara en undervisning
om kristendomen.

Skolöverstyrelsen fastslår i det föreliggande
förslaget, att detta konstaterande
alltjämt äger giltighet. Enligt nu
gällande läroplan och enligt föreliggande
reviderade förslag är det om
kristendomen det mest skall undervisas.
En oförändrad ämnesbeteckning skulle
enligt vår mening understryka detta och
ange det direkta ämnesinnehållet, då
det nu integreras med övriga orienteringsämnen.

En bred opinion inom vårt folk anser
fortfarande att ordet »kristendomskunskap»
är ett bekännelse- eller lösenord.
Namnet Kristus är huvudordet, och det
tas bort. Det är att befara att trots målsättningen
på sikt helt andra förtecken

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

träder in i religionskunskapen. Resultatet
av en sådan undervisning kan bli
en kall skepsis inför alla trosvärden,
eller rent av utlösa negativa krafter. Det
ena är inte lika bra som det andra, inte
ens i ett pluralistiskt samhälle. Jag
läste ett tidningsuttalande nyligen —-jag tror att det var från barnavårdshåll
— att för många barn i Stockholms
förorter är Kalle Anka den enda trygghetsfaktorn.

I detta sammanhang bör det framhållas
att det i vida kretsar uppfattas som
angeläget, att skolan i sin undervisning
ger de unga de klara kristna normer,
som aldrig kan ersättas av allmänna
förhållningsregler eller icke-kristna
religioners beteendemönster.

Detta är ingen politisk fråga. Herr
Sörenson talade med stor inlevelse om
demokratin. Jag är övertygad om att
Sveriges folk, åtminstone när det gäller
grundskolans elever, vill att deras barn
skall få en kristen fostran.

En oförändrad ämnesbeteckning begränsar
inte heller ämnesinnehållet i
enlighet med läroplanen. Kristendomens
möte med främmande religioner
har alltid tillhört ämnesområdet utan
att det markerats av ämnesbeteckningen.
Kunskap i kristendom och orientering
om icke-kristna religioner borde
vara målsättningen.

Om man jämför termerna för kristendomsundervisningen
i Norge och
Danmark, framgår det att det förstnämnda
landet har kristendomskunskap
som ämnesbeteckning, det sistnämnda
kristendomsundervisning i årsklasserna
1—7. Jämförelsen är ganska nedslående,
om man i valet av term ser ett uttryck
för en attityd.

Utskottet avstyrker motionerna och
ansluter sig till den uppfattning, som
kommit till uttryck inte bara i propositionen
utan också i motionerna I: 993
och II: 1266, vari betonas att ämnesinnehållet
är det viktigaste. Detta anses
vara angivet på ett tillfredsställande
sätt i skolöverstyrelsens förslag. De
sistnämnda motionerna är i ett avse -

ende mycket märkliga. Både i motionstexten
och i yrkandet förekommer en
helt ny ämnesbenämning, nämligen
kristen domskunskap/religionskunskap.
Detta är ett mycket svårbegripligt ställningstagande.
Det är tydligen inget yrkande
utan en mera allmän reflexion.
Är man ändå på det hållet osäker om att
ämnesinnehållet inte tillräckligt starkt
markeras i den föreslagna och av motionärerna
accepterade ämnesbeteckningen? I

de likalydande motionerna I: 980
och II: 1242 framföres kravet, att ämnesbenämningen
kristendomskunskap
bibehålies och att § 27 skollagen den 6
juni 1962 bibehålies oförändrad.

Jag kommer därför, herr talman, att
yrka bifall till dessa motioner.

Häri instämde herr Nilsson, Nils,
(ep).

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr Wirtén började
överläggningen med att konstatera att
det är relativt många reservationer till
utskottsutlåtandet — det finns ju nio
motiverade och två blanka.

Jag vill ändå säga att utlåtandet i sina
huvuddrag är enhälligt. Huvudprinciperna
i propositionen — om ett mera
sammanhållet högstadium — har vi trots
allt godtagit. Jag tycker att det finns
skäl att fastslå detta redan från början.
Reservationerna har i vissa delar berört
enskilda ämnens ställning och i någon
del mera principiella frågor, som
jag skall återkomma till.

Högerpartiets representanter i statsutskottet
har deltagit i fyra av dessa
reservationer, varav en är en följdreservation.
Jag tror att kammarens ledamöter
håller mig räkning för att jag
beträffande reservationerna om hemkunskap
och kemi nöjer mig med att
helt instämma i de motiveringar, som
herrar Larsson och Wirtén anfört, och
alltså yrkar bifall till dessa reservationer.
I stället skall jag uppehålla mig vid

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

reservation nr 1, som gäller det praktiska
tillvalet.

Om man ser på erfarenheterna från
grundskolan under de gångna åren kan
man konstatera, att det rika urval som
gavs eleverna inte har blivit utnyttjat
på rätt sätt. Det var i och för sig en god
tanke att ge eleverna en möjlighet att
verkligen välja efter sina egna önskemål.
Det har nu blivit en koncentration
kring de teoretiska linjerna. Ungefär
tre fjärdedelar av ungdomarna har valt
dessa linjer. Detta är ju ett av skälen till
att reformen har kommit till stånd.

Det kanske inte är så märkligt att
många ungdomar har valt de teoretiskt
betonade linjerna, eftersom det endast
är dessa som har öppnat vägen till gymnasiestudier.
När man emellertid ser
vilka konsekvenser som dras av erfarenheterna
i propositionen blir man litet
betänksam.

I utskottsutlåtandet betonas att man
vill tillgodose varje elevs intressen och
anlag. Men gör man det genom denna
ganska härda sammanhållning, som nu
föreslås i propositionen? Mer än var
femte elev har trots det tryck som naturligtvis
har funnits, inte minst från hemmen,
valt tvåbokstavslinjerna, dvs. det
praktiska alternativet.

Frågan är då vad som händer i fortsättningen
med den grupp av ungdomar
som har intresse åt detta håll och
som i varje fall inte har intresse för
rent teoretiska studier. Det har ganska
klart kommit fram att remissinstanserna
hyser djup oro i denna fråga. Det är
väl ingen hemlighet att man även i avdelningen
varit djupt orolig. Vi har
också haft hearings med erfaret folk ute
i landet och i stort sett fått bekräftat att
man är verkligt oroad inför vad som
kommer att hända när eleverna kommer
att hållas samman i nästan enbart teoretiska
studier.

Utskottsmajoriteten har ju också gjort
en uppmjukning av propositionen genom
att påvisa, att vissa elever kan behöva
en skolgång som är annorlunda.

Man förutsätter att Kungl. Maj:t ger anvisningar
till de lokala styrelserna.

Men jag vill ändå ifrågasätta om detta
är det rätta sättet att ta till vara de enskilda
elevernas möjligheter. Jag tänker
inte enbart på de disciplinära svårigheter,
som vi har och som antagligen kan
väntas bli besvärligare genom att elever
tvingas till studier, som de inte har lust
för. Jag ser också i detta förslag en
nedvärdering av det praktiska arbetet,
och det har kanske varit lite av en röd
tråd i skolreformerna, att det enda saliggörande
är den teoretiska utbildningen.
Denna har ju av många uppfattats
som en etapp på vägen mot ett
totalt sammanhållet högstadium, där alla
elever skall läsa exakt samma saker.
Det har också väckts motioner i den
riktningen, i första hand av kommunister
eller av andra personer som har näraliggande
uppfattningar. Man kan alltså
uppfatta det som en socialistisk tro,
att alla elever i grundskolan skall i stort
sett stöpas i samma form.

Departementschefen har inte gått så
långt, och utskottsmajoriteten har anslutit
sig till departementschefens uppfattning
att man inte skall gå längre än
så här. Vi anser emellertid att man har
gått för långt i sammanhållningen. Det
är icke att tillgodose de enskilda elevernas
intressen och anlag att sammanhålla
på detta sätt.

Den väsentligaste ändring som enligt
mitt sätt att se behöver göras i propositionen
är att ge alla ungdomar som
kommer från grundskolan, oavsett linje,
lika behörighet till fortsatta studier i
det nya gymnasiet. Jag tror att det är
kärnpunkten i förslaget. En elev bör
kunna välja en enklare linje eller, som
vi föreslår, ett praktiskt alternativ. Detta
behöver inte vara utformat exakt som
de gamla tvåbokstavslinjerna, men bör
ge möjlighet till så mycket praktiskt arbete,
att ungdomarna finner skoltiden
meningsfull, blir mera intresserade av
att fortsätta att lära, fortsätta att studera
och inte får en allmänt avog inställ -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

ning, inte bara till skolan, utan också
till samhället.

Att jämställa de teoretiska och de
praktiska studierna tror jag är kärnpunkten.
De erfarenheter man får i ett
praktiskt arbete har ett sådant värde
att det mycket väl kan jämställas med
teoretiska studier. Detta har tillsammans
med de praktiska svårigheter, som otvivelaktigt
föreligger att tvinga in ungdomarna
i en gemensam studieform, gjort
att vi funnit oss nödsakade att reservera
oss mot förslaget på så sätt att vi vill
ha ett alternativ inom det sammanhållna
högstadiet.

Utskottet försöker motivera — eller
förklara och försvara — sitt ställningstagande
genom att säga att vi i växande
utsträckning har möjligheter till en individualiserad
undervisning. Men jag
tror att vi fått ganska klart bekräftat i
de hearings, som vi haft, att den möjligheten
inte för närvarande står till
buds — måhända står den till buds någon
gång i framtiden.

Man måste med ett djupt beklagande
konstatera, herr talman, att utskottet intagit
denna ställning. Det har skett en
viss uppmjukning av propositionens förslag,
men vi befarar att det blir en sådan
tråkig situation i skolorna. Jag hoppas
att det inte skall inträffa, men jag
tror dess värre att vi har rätt.

Jag vill tillägga, herr talman, att om
vår reservation blir utslagen, kommer vi
naturligtvis att i andra hand stödja
reservation 2, som ju är en något bättre
variant än majoritetens förslag.

Till sist, herr talman, några ord om
herr Sörensons anförande. Herr Sörenson
uttalade besvikelse över utskottets
skrivning. Han menade att han fått en
vänlig klapp på axeln av utskottet.

I denna fråga är ju utskottet enhälligt,
så att herr Sörensons kritik riktas inte
enbart mot en majoritet, utan mot alla
representanter för alla partier i utskottet.
Jag finner liksom herr Sörenson
värdefullt att ungdomarna blir intresserade
och engagerade för problemen
runt om i världen. Men det är ju bara

ett steg, och det kanske inte är så svårt
att ta, om man som herr Sörenson kan
måla ut frågan på ett drastiskt och
mångordigt sätt. Det väsentligaste när
det gäller grundskolan är enligt min
uppfattning att man parallellt med att
man gör ungdomarna uppmärksamma
på dessa problem också lägger grunden
till en målmedveten utbildning, till en
kunskap som skall göra det möjligt för
dessa ungdomar att göra en aktiv insats
för att råda bot på vad som är fel.

Det räcker alltså inte med att bara
tala om problemen, att väcka intresse.
Här gäller den gamla fördelningen med
10 procent inspiration och 90 procent
transpiration, när man skall åstadkomma
någonting. Det är ett hårt, tungt och
målmedvetet arbete som krävs av skolan.
Det gäller att ge eleverna den kunskap,
som skall göra det möjligt för dem
att kunna göra en insats, att inte bara
protestera, utan själva kunna bidra till
någonting.

Enligt min uppfattning kommer den
nya läroplanen att ha den målsättningen.
Av det skälet har jag anslutit mig
till det enhälliga utskottet i denna fråga.
Det är inte fråga om någon vänlig
klapp på axeln och ett avslag, utan bakom
detta ligger djupa tankar och diskussioner
inom utskottet.

Jag ville, herr talman, göra denna
kommentar till herr Sörensons inlägg.

Till slut, herr talman, vill jag bara,
för den händelse reservation 1 blir bifallen,
yrka bifall också till reservation
8 som är en följ dreservation till
denna.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skall be att få uppehålla
mig vid ett par av reservationerna,
vilka kanske anses ha ett sekundärt
värde men som jag själv tycker är
värda att beakta.

Det har i dagarna kommit ut en bok
av Brita Åkerman; hon har sysslat med
konsumenten och dennes problem i decennier
samt gjort många uppmärk -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

sammade insatser på detta område. I
ett kapitel som är betitlat »Ankdamm
och horisont» kommer hon in på den
grund som skolan bör ge för att fostra
goda konsumenter. Jag ber att få ta
kammarens tid i anspråk för att citera
ett litet väl avfattat stycke.

»Vad som är en nyttig kost, hur livsmedel
ska behandlas för att bli maträtter,
hur man ska enkelt och effektivt
hålla rent omkring sig och hålla
sina kläder i ordning, det är grundkunskaper
som var människa behöver.
En del lär sig detta i sina hem, många
gör det inte. Skolan borde garantera
att alla får elementära kunskaper och
färdigheter så att de kan sköta sig
själva i den vardagliga tillvaron. På
läroplanen för grundskolan finns ämnet
hemkunskap som ska innehålla detta
och mycket mer: förståelse för olika
varukvaliteter, förmåga att fundera
över sina egna köpmotiv, kritiskt granskande
inställning till olika säljerbjudanden,
förståelse för miljön som helhet
i hemmet och utanför.»

Sedan uttrycker Brita Åkerman sin
förvåning över att utbildningsdepartementet
tycker att det räcker att ungdomen
först vid 14 år får höra om kost
och hygien och förnuftiga köp och inredning
av ett hem, och jag skall be
att få instämma med henne.

Brita Åkerman är inte den enda som
har berikat den aktuella debatten med
argument som för fram till en grundligare
och mera meningsfylld undervisning
i hemkunskap i skolan. Det arbetas
nu på alla fronter — i föredrag,
i press och på konferenser — för att
skapa en kår av självständigt tänkande
och handlande konsumenter. Jämsides
med denna debatt förs i samma medier
en kampanj för en bättre folkhälsa.
Inte minst läkare och tandläkare är
djupt otillfredsställda med de kostvanor
som svenska folket har och som
leder till en allt sämre folkhälsa.

Dåliga matvanor leder till nedsatt
vitalitet och arbetsglädje, till invalidiserande
sjukdomar och till en för tidig

död. Kanske bidrar den också till narkomani
och alkoholism och kostar därmed
samhället enorma summor i produktionsbortfall
och vårdavgifter. Detta
är inte mina uttryck, utan de är
tagna från en expert. Också rader av
forskare, läkare och näringsexperter
uttrycker sig på liknande sätt. Jag skulle
kunna citera flera av dem men det
avstår jag från.

Snart sagt alla är överens om att
kunskapen till en förbättrad folkhälsa
och bättre inköpsvanor måste grundläggas
i skolan. Det ämne i vilket dessa
saker ingår är hemkunskap. Det är ett
milt ord att säga, att man är besviken
efter att i propositionen om en revidering
av läroplanen för grundskolan
upptäcka att just detta ämne fått en så
styvmoderlig behandling. I stället för
att följa skolöverstyrelsens förslag att
utöka antalet veckotimmar i hemkunskap
till att omfatta en veckotimme i
årskurs 6, tre timmar i årskurs 8 och
en och en halv timme i årskurs 9, så
går departementschefen kräftgång och
föreslår fyra och en halv timme plus
en halv timmes barnkunskap, vilket
egentligen faller utanför ämnet som
sådant. Hur han i samma andetag kan
påstå att ämnet hemkunskap på timplanen
fått ökat utrymme förblir för
mig en gåta, tills departementschefen
själv vill förklara det.

Departementschefen måtte väl ändå
ha varit orienterad om att hittills har
möjlighet förelegat för kommunerna
att införa en veckotimme hemkunskap
i årskurs 6, vilket har gjorts på många
håll. Men det alternativet bortfaller nu.

I synnerhet för dessa elever måste det
bli en direkt nedskärning. Utskottet
har följt propositionen och har ingenting
annat att anföra som motivering
än att en utökning skulle inkräkta på
»fritt valt arbete», vilket jag senare
skall be att få återkomma till.

I min inledning har jag pekat på två
stora områden, som borde ingå som
delmoment i ämnet hemkunskap. Förutom
kost- och näringsfrågor samt åt -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

minstone elementär konsumentkunskap
skulle detta ämne också innefatta
sådant som bostaden, dess inredning,
utrustning och vård, den enskildes och
familjens ekonomi, rationella arbetsmetoder,
samarbete i familj och samhälle
m. m. över huvud taget bör en
grundläggande undervisning ges, så att
varje individ, flicka såväl som pojke,
får lära sig att sköta sin egen livsföring,
bedöma sin konsumtion och anpassa
den till sin ekonomi, engagera
sig i sin miljö samt arbeta och leva
tillsammans med andra människor i
större eller mindre grupper. Det torde
ligga utanför mänsklig förmåga, även
hos den mest engagerade och kunnige
lärare, att väcka intresse för eller ens
skumma av dessa viktiga ämnesområden
under fyra och en halv timme på
högstadiet — ty det är vad som har
föreslagits.

Jag vågar påstå att den bristande
uppskattning, som ämnet hemkunskap
fått i framtidens skola och förresten
under åratal har lidit under, helt enkelt
bottnar i okunnighet om ämnets
betydelse för eleverna och deras framtid.
Skötseln av ett hem, familjen och
ekonomin brukar i högtidstal få sitt
halleluja, men det förefaller som om
man i allmänhet ansåg att det inte behövdes
några mer grundliga kunskaper
för att sköta allt detta. Det mesta är
medfött, framför allt hos kvinnor —
ungefär som att föda barn och amma
dem.

Dubbelarbete blir allt vanligare för
en stor del av kvinnorna. De söker sig
ut på arbetsmarknaden, och man hoppas
att de i framtiden i större grad
kommer att få dela ansvaret för hemmet
och familjen med sina män. Alla
är alltså i ändå större behov av grundliga
kunskaper om hemmets skötsel än
vad de husmödrar är, som uteslutande
ägnat sig åt detta, ty de dubbelarbetande
har mycket mindre tid och behöver
rationalisera sitt arbete på ett
helt annat sätt.

Många lever gunås i den föreställ4
Första kammarens protokoll 1968. Nr 41

ningen, att hemmets och familjens
skötsel är så lätt, att man kan lära sig
det på en kafferast i burkarnas och
djupfrysningens tidevarv. Skämthistorien
om den nygifte mannen som sade:
»Älskling, du har verkligen en utomordentlig
förmåga att öppna burkar!»
motsvarar säkert uppfattningen i vissa
kretsar. Men det behövs nog kunnighet
i litet mer, även om bakning och matlagning
i övrigt inte är det väsentliga
i modern hemkunskapsundervisning,
vilket många tycks tro.

I den motion, vars tankegångar jag
nu i huvudsak följt, 1:995, har vi tillfogat
en bilaga, som onekligen är intressant.
Den visar en jämförelse med
några andra ämnen i den sektor som
upptar de estetisk-praktiska ämnena
i grundskolan, teckning, musik och
slöjd. Under sin tid på grundskolan
får eleverna 11 timmar teckning, 12
timmar musik och 16 timmar slöjd,
fördelade på träslöjd och textilslöjd.

Ingen missunnar dem dessa, men balansen
mellan ämnena slöjd eller musik
och hemkunskap förefaller mig helt
orimlig. Är det viktigare att lära sig
virka och sticka eller att göra lampfötter
av trä än att lära sig sköta sin
bostad? Jag vet mycket väl att uttalandet
är tillspetsat och väcker opposition.
Men när det påstås att alla heloch
halvfabrikat gör mycket praktiskt
arbete i hemmet onödigt, frågar man
sig om inte vår moderna konfektion
skulle i samma utsträckning minska
behovet av klädsömnad för dem, som
inte har alldeles speciella talanger för
detta och sysslar med det ändå. Det är
heller inte många människor i våra dagar
som snickrar sina möbler, ens om
de har en hobbylokal i källaren.

För mig är det fullständigt obegripligt
hur denna bristande balans mellan
de olika estetisk-praktiska ämnena
kan få behållas i framtiden.

Taktiska hänsyn och andra omständigheter
har emellertid gjort att vi motionärer
inte velat inkräkta på dessa
ämnens utrymme på läroplanen. Vi

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

ansåg att det var alldeles omöjligt, och
därför har vi i stället föreslagit, att ett
ökat utrymme för hemkunskapen med
två timmar i grundskolans årskurs 7
skall tas från två timmar »fritt valt
arbete».

Detta betyder ingalunda, att vi inte
uppskattar möjligheterna för eleverna
att få ägna sig åt sådant som de direkt
intresserar sig för och själva väljer,
alltså det som nu fått beteckningen
fritt valt arbete. Vi tror att det är ett
gott grepp, men vi anser att det skulle
innebära en viss fördel för eleverna,
om detta infördes först i åttan. I årskurs
7 står eleverna vid en för många
helt ny studiesituation. Många måste
helt byta skola, eftersom det är deras
första år på högstadiet. De lämnar
klassläraren och får ämneslärare i stället,
vilket är en svår omställning för
många. Vidare skall de välja tillvalsämnen
av olika karaktär.

Allt detta nya måste utgöra en påfrestning
för en hel del av eleverna.
Varför skall man just i den årskursen
införa ännu ett nytt moment, såsom
det fritt valda arbetet med två timmar?
Vi anser att det är klokt att båda dessa
timmar byts ut mot hemkunskap som
ju omfattar både praktisk och teoretisk
undervisning.

Som nämnt har utskottet vad beträffar
hemkunskapens plats på läroplanen
helt instämt i propositionen.
Utskottet slår vakt kring detta fritt valda
arbete, men till utlåtandet är fogad
en reservation, i vilken föreslås att en
veckotimme av de två timmar som anslagits
till fritt valt arbete i årskurs 7
i stället skall anslås till hemkunskap.
I vår motion har vi, som jag redan
nämnt, föreslagit att båda veckotimmarna
skall tas i anspråk för detta
ändamål. Men då lång erfarenhet lärt
mig att politik bland annat är vetenskapen
om kompromisser, ämnar jag
inte yrka bifall till motionen, herr talman
— man får vara tacksam, även
om man inte alltid får helt som man
vill. Jag hoppas livligt att kammaren

vill beakta vad reservanterna säger,
nämligen att hemkunskapens uppgift
är att ge grundläggande medborgarutbildning
inom en rad för den enskilda
individen synnerligen väsentliga områden.
Chansen att meddela denna undervisning
i skolan blir i alla fall större,
om hemkunskapen får ytterligare
en veckotimme till förfogande.

Jag skall alltså be att få yrka bifall
till reservation 3.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord om ytterligare en reservation, nämligen
reservation 5. Den gäller undervisning
i maskinskrivning. Jag skall
fatta mig mycket kort. Den möda som
även riksdagsmän här i huset idogt
lägger ned på att skriva maskin med
två fingrar borde vi bespara våra efterträdare.
Det fordras, som skolöverstyrelsen
mycket riktigt säger, målmedveten
och regelbunden träning under
en relativt lång period för att kunna
skriva med tio fingrar.

Jag skall alltså be att få yrka bifall
även till reservation 5.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! I början av denna debatt
anmälde herr talmannen att också
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44 skulle få diskuteras. Ingen från
beredningsutskottet har tidigare här i
dag hållit något anförande, och jag
skulle därför vilja säga några ord. Allmänna
beredningsutskottets utlåtande
behandlar motioner om kristendomsundervisningen.

Jag tillhör olyckligtvis dem som inte
har en alltför stark tro på kristendomsundervisningens
betydelse såsom undervisningen
nu meddelas i skolan. Jag
tror att många av mina trosfränder
överdriver betydelsen av denna undervisning.
Det är visserligen sant att kristendomen
kan betraktas såsom dynamit,
men det finns inte tillräckligt med
knallhattar att sätta in i dynamiten för
att sedan tända på stubintråden, utan

Onsdagen den 4 december 19G8

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

kristendomen ligger i skolan såsom en
grå klump utan att få fungera. Ej heller
är jag helt övertygad om att vi, som
anser att det skall vara en riktig kristendomsundervisning
i våra skolor,
skulle bli så förtjusta om det bleve allvar
av denna kristendomsundervisning.
Men så som det nu är har vi i alla fall
denna undervisning.

Det finns dock ännu ett motiv till att
jag för min ringa del är en smula försiktig
här, och det är att när anspråken
på kristendomsundervisningen
ställs gentemot skolan tycker jag att
dessa anspråk inte riktigt hör samman
med en kristen etik vars lösenord dock
mer är att ge än att ta och »ska ha».
Att nu baka samman kristendomsundervisningen
med vissa andra discipliner
tycker jag är ett utmärkt grepp över
problemet som gör det lättare även för
den oengagerade läraren att ställa in
kristendomen i ett mera levande sammanhang.

I de här förevarande motionerna befarar
man att undervisningen i kristendom
skall bli alltför mycket historiskt
orienterad, och den farhågan delar jag,
eftersom den historiska undervisningen
i kristendom vid skolorna ligger på ett
plan som inte kommer åt just den dynamiska
och explosiva kraft som finns i
kristendomen. Alla historieböcker i
kristendom är ur denna synpunkt undermåliga.

Vidare föreslår man att bibeln skall
göras till en lärobok i kristendom
i skolan. Bakom det förslaget ligger givetvis,
enligt min uppfattning, ett både
gott och riktigt motiv. Men jag är inte
säker på att man är inne på rätt väg,
ty det verkar som om man mer skulle
tänka på den dogmatiska sidan av kristendomen.
Är det något som är ineffektivt
så är det att undervisa om den godtagna
och traditionella dogmatiska uppfattning
som nu råder om kristendomen.
Det rör sig om en mångfald teoretiska
ting som ofta inte har någon
som helst betydelse i själva verket, me -

dan man inte är klar över den etik som
bibeln såsom kristendomens huvudurkund
verkligen förkunnar. Det är en
synpunkt som den ekumeniska nämnden
också fastnat vid. Den traditionella
uppfattningen om kristendomen får
man ju genom att man lyssnar på den i
våra kyrkor ofta upplästa trosbekännelsen:
»Jag tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare» osv.
Men detta kommer man ju inte åt kristendomen
med. Det vore bättre att man
läste valda stycken ur bergspredikan
och sade att det var trosbekännelsen.

Om man skall göra allvar av bibeln
som etisk lärobok kommer man nog till
en punkt där den bibliska, dvs. den
kristna etiken, spränger hela vårt nuvarande
samhällssystem, ty det håller
inte inför bibelns etik. De människor
som oftast förordar just att man skall
läsa bibeln har nog vissa svårigheter att
själva läsa den och fatta dess allvarliga
ord. Jag tog med mig bibeln upp här i
talarstolen för att läsa ett par stycken
som jag inte var säker på om jag kom
ihåg utantill. Man kan till exempel gå
till profeten Amos, som säger så här:

»Så säger Herren:

Eftersom Israel har trefalt förbrutit
sig,

ja, fyrfält, skall jag icke rygga
mitt beslut:»

— dvs. att förgöra Israel —

»eftersom de sälja den oskyldige
för penningar

och den fattige för ett par skor.

Ty de längta efter att se
stoft på de armas huvuden,

och de vränga de ödmjukas sak.

Son och fader gå tillsammans
till tärnan

och ohelga så mitt heliga namn.

På pantade kläder sträcker
man sig

invid vart altare,
och bötfälldas vin dricker man
i sin Guds hus.»

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Den situationen blir inte bättre om
vi går till åttonde kapitlet:

»Hören detta, I som stån den
fattige efter livet

och viljen göra slut på de ödmjuka
i landet.

I som sägen: ''När är då nymånadsdagen
förbi,
så att vi få sälja säd,
och sabbaten, så att vi få öppna
vårt sädesförråd?

Då vilja vi göra efa-måttet mindre
och priset högre
och förfalska vågen, så att den
visar orätt vikt.

Då vilja vi köpa de arma
för penningar

och den fattige för ett par skor;
och avfall av säden vilja vi då
sälja såsom säd’.»

Vilken affärsmoral!

Bibeln är ingen vanlig bok, vilket
folk tror som aldrig läser den. Går man
över till Nya testamentet skall man snart
finna, att hela dess etik strider mot den
materalistiska värld som vi lever i. Bibeln
vill man ha till lärobok i skolan.
Ja, inte mig emot, men spricker gör det.

I vår tid behöver man nog memorera
det enkla bibelspråket: »Hava vi föda
och kläder, n>å vi därmed låta oss
nöja», när hälften av mänskligheten lever
utan skydd och utan mat. Vart
skulle då vår otroliga välgöddhet ta vägen
i vårt övermaterialistiska och överkapitalistiska
land?

Dessa motioner innehåller också en
annan tanke, som jag vill fästa uppmärksamheten
på. De är inte främmande
för en samhällsetik. Enligt min mening
skulle det vara ännu bättre att förvandla
hela religionsundervisningen till
en samhällsetisk undervisning, som
ungdomarna förstår. För litet sedan var
vi inne på kravet på en codex ethicus.
Den skulle kunna göras allmängiltig.
Att människor i allmänhet inte accepterar
kristendomen beror ju i första
hand på vissa dogmatiska ting, som det
fordras en väldig abstraktionsförmåga

för att kunna acceptera. Det är klart
att man inte heller i praktiken är så förtjust
i den kristna etiken.

I sin kritik över dessa motioner citerar
utskottet med gillande skolöverstyrelsens
uttalande att den kristna etiken
»du skall» och »du skall icke» inte får
dominera. Man skall försöka att få den
kristna etiken levande. Det är rätt i
och för sig, men hur skall man levandegöra
ett förbud mot att gå över järnvägen
när tåget kommer? Det är ju detta
det gäller. Det finns inget förbud mot
att göra gott. Det finns i bibelns etik
ett förbud mot att vara galen och bete
sig galet, men det är inte så lätt att få
det budet att framstå som levande i en
galen tid.

När man förkastar den kristna etiken
och skall försöka få fram vad jag skulle
vilja kalla en ethicus consensus, får
man inte gå till väga som man gjort i
Sovjetunionen, där man ju försökt skapa
en ny etik. Jag vet inte om någon av
er minns en liten skrift som kom ut på
1930-talet och som handlade om den
kommunistiska etiken. Boken hette Moral
och klassnormer och var skriven av
en rysk filosof vid namn Preobrasjenskij.
Boken har två kapitel. I det första
river författaren ner alla etiska begrepp
som man kan sluta sig till från kristen
undervisning. Alla dessa föreställningar
störtar han i helvetets djupaste djup.
Men i den andra avdelningen skall han
framställa en kommunistisk etik, och då
dyker han med våldsam kraft ner i helvetet
och tar upp alla dessa termer
igen. Han behövde dem naturligtvis, tv
annars kunde han ju inte skapa någon
etik!

Vid allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44 finns en reservation av
herr Kristiansson i denna kammare
samt herrar Johansson i Växjö och Johansson
i Skärstad i andra kammaren.
Jag tycker att reservationen är mycket
bra i och för sig. Reservanterna säger
att de är rädda för att kristendomsämnet
skall få bara en historisk belysning.
Till det skulle jag vilja göra en liten

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

anmärkning. Den sämsta dager man kan
ställa kristendomen i är egentligen att
berätta kyrkohistoria. Denna handlar ju
om någonting av det våldsammaste som
man kan få uppleva. Den beskriver hur
kyrkan tävlar med statsmännen i fråga
om etiskt fördärv, och det är ju inte så
underligt, eftersom kyrkan ända från
300-talet och till denna dag — visserligen
i allt mindre utsträckning ■— varit
sammankopplad med staten, så att kyrkans
tjänare måste vara statstjänare och
företräda statens synpunkter. När staten
är fredlig är de fredliga, och när
staten är krigisk är de krigiska. Detta
kan man läsa om i kyrkohistorien, och
att ge människorna intrycket att detta
är kristendom är fel. Vid sidan av detta
spektakel har det nämligen förekommit
en levande, etiskt bestämd kristendom
från apostlarnas dagar och ända in
i denna tid.

Det finns ingen anledning för mig
att yrka bifall till reservationen, eftersom
jag inte fått nöjet att skriva under
den, men reservationens innehåll är riktigt,
och jag önskar helst att också
religionsundervisningen och kristendomsundervisningen
i skolan bleve effektivare.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Propositionen nr 129
ger helt naturligt inte någon detaljerad
redogörelse för lärostoffet i de olika
ämnen som förekommer i grundskolan,
men på s. 26 finns i alla fall en som
jag tycker intressant mening där det
står: »En förstärkning föreslås av undervisningen
beträffande miljö- och
samlevnadsfrågor, trafik, naturvård,
bruket av tobak, alkohol och narkotika
samt internationella företeelser och
problem.» Det är väl dessa frågor som
regeringen menar skall tillföras undervisningsstoffet
i de redan befintliga ämnena.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
framföra ett önskemål, kanske en förhoppning,
närmast till statsrådet Mo -

berg som är närvarande här, att man i
samlevnadsfrågor också inräknar de
regler som gäller i vårt samhälle för
vad som är tillåtet eller inte tillåtet för
människorna att göra. En kännedom om
vår rättsordning och de grundläggande
rättsregler som gäller för samlevnaden
tillhör enligt min mening det som all
ungdom bör få i skolan.

Nu är det riktigt att sådan undervisning
förekommer i viss utsträckning.
Jag har tittat i en del läroböcker och
något litet frågat elever vad de får lära
sig, och det förefaller som om man redan
ganska tidigt i grundskolan får veta
åtskilligt om vår domstolsorganisation
— häradsrätter, rådhusrätter, hovrätter
och annat sådant. Det kan måhända
vara nyttigt. Men ännu viktigare måste
det ju vara att ungdomen i skolan får
undervisning om vad som är tillåtet och
inte tillåtet, vad som händer om man
bryter mot de regler samhället ställer
upp. Skolan bör över huvud taget undervisa
och uppfostra till respekt för de
förordningar som samhället har uppställt.
Det förefaller mig dock som om
läroböckerna innehåller mycket litet i
dessa avseenden.

Som vi alla vet har brottsligheten under
senare år ökat på ett sätt som verkligen
är oroväckande. I år är ökningen
rekordartat stor — enbart under de nio
första månaderna är ökningen av antalet
brott som anmälts till polisen eller
på annat sätt kommit till dess kännedom
16 procent jämfört med motsvarande
tid föregående år; tidigare har ökningen
hållit sig vid kanske 10 procent
årligen.

Till stor del måste kampen mot brottsligheten,
som jag ser det, betraktas som
en fråga om uppfostran och anpassning
i samhället, och eftersom all uppfostran
och anpassning sker lättare och mindre
smärtsamt för den, som utsättes för
detta, ju tidigare den äger rum så måste
det enligt min mening vara angeläget att
dessa åtgärder sätts in på ett så tidigt
stadium som möjligt.

Hittills har man väl i stort sett räk -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

nät med att uppgiften att tala om för de
unga vad man får göra och framför allt
kanske inte får göra i första hand ankommer
på hemmen. Men ju mer man
som domare sysslar med ungdomsbrottsligheten,
desto mera resignerad och
pessimistisk blir man på den punkten.
Det förefaller ibland som om hemmet
har gett upp i denna fråga — naturligtvis
gäller inte detta generellt men i förfärande
stor utsträckning — och då
måste samhället träda in, väl lämpligen
i skolan.

Skolans uppgift i det hänseendet
framgår för all del av den allmänna
målsättningen för skolan, men frågan
är hur pass omfattande och konkreta
skolans insatser är. Till grundskolan
kommer på vissa håll ibland ett par polismän
eller en polisman och undervisar
i någonting som kallas laglydnad.
Jag tror att det har slagit rätt bra ut —
uniformer tilltalar ganska många, och
väljer man ut särskilt lämpade polismän
kan effekten såvitt jag förstår bli
god. Men det rör sig om enstaka timmar.
Och jag tror att de ungdomliga ligor
som härjar i varuhusen för att snatta
som sport — ungdomsgrupper som efteråt
samlas för att konstatera vem som
har stulit mest och sedan kanske slänger
en hel del av vad som tagits — liksom
den konstaterade sänkningen av brottsligheten
till allt lägre åldrar visar på
ett behov av ökad undervisning i skolan
på detta område. Om undervisningen
meddelas på rätt sätt tror jag också att
ungdomen skulle vara intresserad av
den. Enligt min mening borde undervisningen
också gälla civilrättsliga frågor.
Den som har gått ut grundskolan bör
veta vad ett avbetalningskontrakt är;
han bör veta vad det är han skriver under
när bokförsäljaren kommer. Han
bör också veta t. ex. vad en check innebär.
Människor som får en lönecheck
i sin hand vet ibland inte vad den innebär.
Man kanske säger att det ändå är
orealistiskt att tala om avbetalningsköp
och checkar för 14—15-åringar. Jag tror
inte det. Jag har undervisat 14—15-

åringar i yrkesskola i handelsrätt, och
jag har kommit till den uppfattningen
att ungdomarna på det stadiet är mycket
vakna och dessutom ofta intresserade
av vad som gäller i samhället. Den
naturliga nyfikenheten finns kvar.

Jag vet att statsrådet kan svara att det
står en del om dessa saker i läroplanen.
Jag har inte heller motionerat i frågan
och har inte tänkt att ställa något yrkande.
Men jag vill vädja till statsrådet att
ta en extra funderare på frågan när läroplanen
skall utformas eller — om det
är den rätta gången — i något lämpligt
sammanhang viderebefordra dessa synpunkter
till skolöverstyrelsen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag beklagar att statsutskottet
har kommit med så många reservationer
i detta utlåtande. Som såväl
herr Wirtén som herr Wallmark har anfört
är dock inte meningsskiljaktigheterna
så stora som man skulle kunna tro av
antalet reservationer. Låt mig ta upp
några av de frågor som hittills har berörts
i debatten.

Till herr Sörenson vill jag säga att
när det gäller första hälften av hans
anförande kan jag instämma i nästan
allt vad han sade. Han talade om ungdomens
revolt på detta område. Jag
skulle tro att det stora flertalet ansvarskännande
människor förstår vad ungdomen
menar med denna revolt.

Herr Sörenson sade också att vi bör
ge en fostran till världsmedborgarskap.
Jag vill också understryka värdet av en
sådan fostran. Jag vill dock framhålla
att denna fostran till världsmedborgarskap
kan ges i praktiskt taget alla skolans
ämnen, inte bara i orienteringsämnena.
En vaken lärare kan framföra synpunkter
som befrämjar tanken på detta
världsmedborgarskap. Tillåt mig erinra
om en liten detalj i detta sammanhang.
Det enda ämne som är världsomfattande
av dem vi nu har är musiken, och den
har praktiskt taget alltid varit det. Skulle
det inte vara tänkbart att även de

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

andra ämnena så småningom skulle kunna
ges en sådan utformning att de kunde
accepteras av flertalet länder här i
världen?

Beträffande andra delen av herr Sörensons
anförande vill jag framhålla
en sak. Vi har kommit in på frågan å
ena sidan tro och å andra sidan vetande.
Religionskunskap, anser man, skall
vara vetande. Man skall förklara för
ungdomen hur de olika religionerna
fungerar osv. Men när man kommer in
på den andra delen av ämnet är det fråga
om tro, och det är ju en helt annan
sak.

Häromåret gjorde jag en lång resa i
det s. k. Heliga landet, där jag tittade
på de olika platser som vi alla känner
från bibeln. Jag träffade en framstående
judisk medborgare som yttrade:
Jesus av Nasaret var en framstående
man, men han var ingen profet och
ännu mindre någon gud. Jag refererar
bara. Har föräldrarna den uppfattningen,
tror jag att det är en riktig princip
som vi nu försöker tillämpa, att deras
barn kan få befrielse från denna undervisning,
ty de tror inte på någon annan
version än sin egen. Jag tror också att
det är riktigt att vi ger möjlighet till enskild
undervisning på detta område för
sådana barn.

Herr Wallmark nämnde något om enstaka
elever, och jag vill i stort sett instämma
i vad han sade därvidlag. Det
är bekant att vi har en hel del svårigheter
i våra skolor. Rektorer och lärare
har bekymmer på många områden. Men
jag tror inte det är möjligt att finna någon
patentlösning, utan jag tror att vad
utskottet har skrivit är riktigt. Skolstyrelserna
bör få större frihet att ordna
undervisningen i vissa avsnitt just för
dessa elever. Skolstyrelserna har kanske
hittills varit alltför bundna för att kunna
finna de lämpligaste lösningarna. I
utskottet hade vi förmånen att få besök
av tre rektorer, som talade om sina erfarenheter.
Vi tror att man med den lösning
som nu föreslås skall komma ett
stycke på väg, även om vi inte inbillar

oss att vi löser alla härmed sammanhängande
problem.

Fru Hamrin-Thorell höll ett som jag
tyckte intressant anförande om hemkunskap,
kostvanor och liknande. Jag
tror att vad som kan göras på det området
bör göras. Men skall vi inte erkänna
att våra husmödrar och våra
föreståndarinnor vid skolorna har en
svår uppgift? Ena dagen står det i våra
tidningar med stora rubriker: Spola
mjölken i slasken! Någon dag därefter
är det en framstående professor som
skriver: Mjölken är absolut nödvändig.
Hur skulle det vara om man här kunde
få några enhetliga förordningar? Den
breda allmänheten får i det ena fallet
förlita sig på en framstående läkare,
i det andra fallet på en lika framstående
professor. Vad skall man tro? Skall
vi ha mjölk i våra skolbarnsbespisningar
eller inte? Det vore intressant
om vi kunde få besked på den punkten.
Men det är inte bara på detta område
som motsättningarna är så stora.
Den ene s. k. sakkunnige har en uppfattning,
den andre har helt annan
uppfattning, och det är dessa sakkunniga
som den breda allmänheten skall
förlita sig på. Det är ju en ohållbar
situation.

Beträffande vad som här har anförts
om de olika ämnena, om timtal osv.
får jag erinra om något som jag tror
jag har sagt förut här i kammaren. Under
skolkommissionens dagar samlade
vi företrädare för alla olika ämnen.
De hade uppmanats att inom ramen
35 timmar i veckan försöka lägga fram
förslag till hur de olika ämnena skulle
fördelas, hur puzzlet skulle redas ut.
När varje ämnes företrädare hade sagt
sin mening, hade vi kommit upp till
58 timmar i stället för 35. Då förstår
alla hur svårt det är att försöka få någon
ordning på detta område. Men det
är kanske inte bara nackdelar med
detta. Det innebär kanske en ljuspunkt
att varje företrädare för ett ämne håller
på det och menar att det är en mycket
viktig detalj i skolans arbete. Då

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

för de också fram sina synpunkter.
Men det måste ändå vara någon som
tar ansvaret och fördelar de tillgängliga
timmarna, och det måste ju bli regeringen,
riksdagen och skolöverstyrelsen.
Man kan inte överlåta denna viktiga
sak åt vissa ämnesföreträdare.

Herr talman! Jag hade tänkt att närmast
beröra reservationerna. Utskottet
har behandlat alla motioner, och vi
har en utförlig skrivning. Jag vågar
inte hoppas på att kammarens alla
ledamöter har läst utskottets utlåtande,
men jag skall bara hålla mig till reservationerna.

I reservation 1 anser reservanterna
att utöver de föreslagna tillvalsalternativen
skall införas ett tillval motsvarande
i stort sett den undervisning som
i dag meddelas de elever som väljer
s. k. tvåbokstaviga linjer. Herr Wallmark
har också varit inne på det förut
här. Utskottet anser att eleverna har
möjligheter att tillvarata sina intressen
och anlag genom organisatoriska åtgärder,
dvs. genom att man erbjuder
dem olika tillvalsalternativ. Dessa tillvalsalternativ
anser vi vara av utomordentligt
stor betydelse, och där kan
elevens intresse och anlag få visa sig.
I de undantagsfall, berörande enstaka
elever där man inte lyckas med detta,
synes det rimligen böra ankomma på
skolstyrelserna att göra jämkningar.
Jag har tidigare berört också detta.
Jag tror att det är en viktig detalj i det
hela och att skolstyrelserna kommer
att utnyttja denna möjlighet.

I reservation 2 hemställer man att de
praktiska momenten skall ges en central
ställning i tillvalsämnena teknik,
ekonomi och konst. Utskottet vill påpeka
att propositionen inte innefattar
något ställningstagande till detaljerna
i detta förslag. De praktiska momenten
kommer att ha sin givna plats i nämnda
tre tillvalsämnen, men icke endast
i dessa. De här momenten får stor betydelse
vid utformningen av undervisningen
över huvud taget, och det vill
vi understryka.

I reservation 3 anser reservanterna
att ämnet hemkunskap bör få ytterligare
en veckotimme i årskurs 7 i stället
för en timme fritt valt arbete — det
har penetrerats här tidigare av andra
talare. Utskottet uttalar att propositionens
förslag om fritt valt arbete är ett
mycket väsentligt inslag i den nya läroplanen
och kan inte tillstyrka någon
reduktion av timtalet för detta. Utskottet
kan inte heller på annat sätt föreslå
ändring av den avvägning av timtalen
för olika ämnen som angivits i propositionen.
Jag är övertygad om att man
i departementet haft en mycket svår
uppgift när det har gällt att välja och
vraka på detta område, men majoriteten
av utskottet tror att man nu kommit
fram till en hygglig lösning.

I reservation 4 anser man att en i
årskurs 7 för fritt valt arbete avsedd
veckotimme i stället skall anslås till
kemi. Detta har också framförts tidigare
här i dag. Utskottet finner för sin
del övervägande skäl tala för att den
i propositionen gjorda avvägningen i
fråga om orienteringsämnena nu accepteras
men vill samtidigt understryka
departementschefens uttalande om
att skolöverstyrelsen noga bör följa utvecklingen
på detta område. Statsutskottet
har många gånger under årens
lopp framhävt att det inte är en gång
för alla fastslagna regler, utan det är

— för att använda ett populärt uttryck

— en rullande plan.

I reservation 5 påpekar man nyttan
av maskinskrivning. Det råder inga delade
meningar om nyttan av maskinskrivning,
men i reservationen föreslås
två veckotimmar härför i årskurs 7
och att i stället ämnet musik skall utgå
som obligatoriskt ämne i denna årskurs.
Vi tror att det ur olika synpunkter
är angeläget att man i årskurs 7
kan få de föreslagna timmarna för musik.
Just detta ämne kan kanske göra
att de elever som i många fall tycker
att skolundervisningen är trist får en
-annan inställning till skolarbetet över
huvud taget.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

I reservation 6 föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
att i skolstadgan inskrives att samarbetsnämnd
skall finnas vid grundskola
med högstadium. Där kan vi kort och
gott hänvisa till att skolöverstyrelsen
rekommenderat att dylika nämnder inrättas
och även givit anvisningar om
nämndernas sammansättning m. m.
Skolöverstyrelsen har denna fråga under
utredning genom en särskild arbetsgrupp.
Vi tror att detta är tillräckligt.

I reservation 7 föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om att försöksverksamhet företas med
särskilda resurstimmar enligt i motionerna
angivna riktlinjer. Med hänsyn
till vad utskottet anfört om skolöverstyrelsens
arbete med frågor om trivsel-
och arbetsförhållanden i skolan,
finner utskottet inte skäl att med anledning
av motionerna föreslå någon
särskild försöksverksamhet med resurstimmar
för elevvårdsändamål. Utskottet
avstyrker därför motionerna i denna
del.

1 reservation 8 yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
att Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen
att utforma de särskilda behörighetsregler
som kan erfordras för
tillträde till gymnasiala studier. Där
vill utskottet framhålla att det i propositionen
påpekas att alla tillvalsalternativ
bör ge likvärdig behörighet vid
ansökan om inträde i gymnasial skola.
Motionärerna yrkar att det uppdras åt
skolöverstyrelsen att utforma särskilda
behörighetsregler, ett yrkande som tas
upp i reservationen. Utskottet kan inte
tillstyrka detta yrkande, som närmast
torde vara att uppfatta som en konsekvens
av det i samma motioner
framförda förslaget om ytterligare ett
tillvalsalternativ, vilket utskottet i det
föregående avstyrkt.

Sist reservation 9 där man med tillstyrkan
av motionerna 1:1008 och II:
1265 såvitt nu är i fråga föreslår att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

uttalar att skolstyrelserna i anslutning
till nuvarande bestämmelser om gruppindelning
i årskurs 1 bör ges generellt
bemyndigande till försöksverksamhet
med genom gruppindelning reducerad
schemabunden tid för eleverna under
en period om en å två veckor vid början
av läsår 4 och 7. Där framhåller
utskottet att ett liknande förslag från
skolöverstyrelsen om generellt medgivande
av detta slag men med fyra veckor
avvisas i propositionen, detta med
hänsyn till de problem som skulle uppstå
beträffande tillsynen av barnen.
Där finns ett stort problem ute i våra
skolor. Det känner alla som är intresserade
av skolförhållanden till. Det har
dock förutsatts att en viss försöksverksamhet
skall få bedrivas efter medgivande
av skolöverstyrelsen. Det skall
bli intressant att få ta del av de erfarenheter
som skolöverstyrelsen kan få
i detta avsnitt. Vi hoppas att skolöverstyrelsen
verkligen skall ägna sig åt
dessa uppgifter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Några kommentarer i
all korthet till yttranden av herrar
Svenungsson, Wallmark och Näsström!

Herr Svenungsson säger att majoriteten
av den svenska befolkningen vill
ha en kristen fostran. Jag önskar att
han hade rätt. Jag tror att han har fel.
Jag tror att en stor minoritet — för att
tala »lågt» — inte vill ha en kristen
fostran. Men min känsla av respekt för
den personliga integriteten gör att jag
inte är beredd att kräva att en stor minoritet
eller en liten majoritet skall
diktera uppfostran av dem som har en
annan uppfattning. Jag kan alltså inte
ansluta mig till herr Svenungssons
grundsyn i detta avseende.

Herr Wallmark talade om mitt sätt
att yttra mig. Han påminde mig om att
min kritik av utskottet gäller alla i ut -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

skottet. Ja, jag kan läsa innantill och
har sett att jag är ensam om den mening
jag företräder — ingen uppträder
som reservant för den. Det är naturligt
för en människa med en liberal åskådning
att uppleva att de som hör till samma
parti som han själv nu och då värderar
och bedömer på ett annat sätt än
han själv gör. Jag är därför alls inte
förvånad över detta.

När herr Wallmark karakteriserar
min argumentation använder han bl. a.
orden »drastiskt och mångordigt sätt».
Jag vet inte riktigt vad han syftar till.
Under åren har jag hört herr Wallmark
använda många ord för att ge
tyngd åt den uppfattning han talar för,
och jag liar aldrig upplevt det som något
fel att förfara som herr Wallmark
då har gjort. Jag har ju inte hållit något
filibustertal. Att man i riksdagens
kamrar tar tid för att understryka det
man vill säga menar jag är en demokratisk
rätt. Jag har svårt att förstå
vad herr Wallmark syftar till när han
finner anledning att föra just detta på
tal.

Sedan talade han — om jag antecknade
orden rätt — om ungdomen som
måste arbeta. Han talar också om att
här gäller det 10 procent inspiration
och 90 procent transpiration. Om herr
Wallmark tror att jag känner någon
som helst sympati för ungdomsgrupper
till höger, i centrum eller till vänster
som av lojhet, omogenhet och aggression
vill söka tillskansa sig några fördelar
i samhället som inte kommer genom
inlevelse, kunskap och hårt arbete,
tar herr Wallmark i grunden fel.
Jag delar helt den syn som jag tror att
herr Wallmark vill ge uttryck för, att
det av ungt folk i vårt samhälle krävs
hårt arbete, och det har t. ex. u-landsgrupperna
i Lund verkligen ägnat sig
åt. Få kan så mycket om u-landsproblemen
som den ungdomen. Det är, menar
jag, verkligen en fråga om hårt arbete.
Jag får be herr Wallmark om ursäkt,
men jag förstår verkligen inte att jag
talat så att han finner det motiverat att,

som jag tycker, sänka debatten till invektivens
nivå och dra in en så pass
folkrörelsemötesbetonad utsaga som
detta om inspiration och transpiration.
Jag har uppriktigt strävat efter att argumentera
för det jag tror är rätt och
har åtminstone försökt att undvika sårande
och nedsättande ord. Har jag
misslyckats är jag ledsen. Kanske herr
Wallmark kan förklara varför han reagerar
som han gör.

Sedan några ord till herr Näsström.
Han hade vänligheten att säga att han
delar min uppfattning i första delen av
mitt anförande. Han fick det litet värre
när han kom in på den andra delen
av mitt anförande, den som hade att
göra med befrielsen från ämnet religionskunskap.
Jag tror att herr Näsström
har rätt då han säger att undervisningen
om religionskunskap naturligtvis
kan ske i olika ämnen. Nu har
jag bara den förhoppningen att så kommer
att ske. Något tveksam är jag emellertid,
ty jag har inte i handlingarna
funnit en sådan betoning av denna sak
som vi båda tydligen ser som väsentlig
i den demokratiska fostran vi vill ge vår
ungdom.

Herr Näsström tog ett exempel från
sitt besök i Israel, om en man som yttrade
sig på ett bestämt sätt om Jesus,
som är huvudpunkten i den kristna
tron, och så säger herr Näsström att när
man har en sådan uppfattning är det
väl bäst att låta var och en ta ansvar
för att religiöst uppfostra sina barn, så
som man önskar.

Jag drar rakt motsatt slutsats. Det är
inte i ämnet religionskunskap fråga om
att fostra barnen till en viss bestämd
uppfattning om Jesus eller om tron eller
om läran. Det är fråga om att hjälpa
ungt folk att leva sig in i och förstå den
avgörande roll religionen spelar. Varför
skall inte en judisk pojke eller flicka
få höra det som herr Näsström nu
nämnde? Jag tycker alltså att exemplet
pekar i rakt motsatt riktning.

Jag menar att den grundsyn jag anför
är riktig. Att man sedan av psvko -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

logiska skäl just nu menar att den inte
kan genomföras kan jag förstå, men
längre kan jag inte sträcka mig.

Jag har svårt att tro att herr Näsström
menar att jag nästa gång Svenska
baptistsamfundets missionsstyrelse sammanträder
skall föreslå att vi skall
skriva till Kungl. Maj:t och anhålla
om att våra barn skall ha rätt att befrias
från skolans religionsundervisning.
Jag tycker inte att de skall befrias.
Samtidigt tycker jag baptister
och vad det nu finns för några i sina
kyrkor och kapell skall ha full rätt att
ge den religiösa betoning man önskar,
att låta sin ungdomsfostran ha en aktivt
inbjudande karaktär till tro åt sina
barn och ungdomar. Det synsättet är vi
ju helt överens om. Men i skolan strävar
vi efter något annat. Det är svårt att ha
en sådan undervisning, men vi strävar
efter att i det nya samhället göra ungdomen
förtrogen med religionens plats
i vår värld, både historiskt och aktuellt.

Jag tror alltså att man borde ha gått
en annan väg än man har gjort. Tro och
vetande, dessa två verkligheter, lever i
ständig spänning. Vi skall göra vad vi
kan för att hjälpa ungt folk till insikt
om religionens roll, men vi skall inte
tvinga dem till en personlig tro. Där är
vi överens. Då tycker jag att vi skulle
låtit alla få del av vår religionsundervisning.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara säga till
vännen Sörenson, att när man behandlar
detta problem får man komma ihåg
att här finns två komponenter. Den ena
är eleven den andra är föräldrarna. Det
är föräldrarna som i allra högsta grad
har bestämmanderätten på detta område.
I likhet med herr Sörenson skulle jag
gärna vilja att alla kunde få så stor
kunskap som möjligt, inte bara om de
olika religionerna, utan även på andra
områden. Men om man vet att en viss
föreskrift gör att familjen, föräldrarna,
blir avogt inställda till skolan, drar man

på sig ett ganska tungt ansvar. Det har
vi inte velat göra.

Vi ser det alltså rent praktiskt i nuläget.
Det är många gånger så att man
skulle kunna önska att förhållandena
vore så och så, men man måste ta hänsyn
till realiteterna.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det är sex och ett halvt
år sedan riksdagen hade en stor diskussion
och stod inför ett utomordentligt
viktigt beslut när det gällde grundskolan.
Vad har hänt på dessa sex och ett
halvt år i utbildningsväsendet? Fantastiska
ting. Vi har i år fått grundskolan
genomförd i samtliga landets kommuner.
Vi har på det gymnasiala stadiet nu
fått en sådan omfattning av utbildningen,
att tre av fyra ungdomar efter genomgången
grundskola eller folkskola
går vidare till gymnasium, fackskola eller
yrkesskola. Vi har på universitetsområdet
fått en expansion som få eller
ingen räknade med 1962. Vi har i dag i
runt tal 100 000 studerande vid universitet
och högskolor. Och vi har fått i
gång vuxenutbildning på bred front
inom en rad institutioner. Samhället — i
statens, landstingens och kommunernas
skepnad — satsar i dag 10 miljarder
kronor per år på utbildning i olika former,
vilket motsvarar 6, kanske 7 procent
av de samlade resurserna i samhället.

När den bilden av expansionen 1962
tecknades från regeringspartiets sida —
det var nuvarande utbildningsminister
Palme som gjorde det — fick han till
svar från den nuvarande högerledaren,
att det var en romantisk beskrivning av
vad som kunde komma att hända i framtiden.
Den nuvarande högerledaren
trodde då att vi kanske skulle nå den
situationen omkring sekelskiftet. Vi har
nått den sex och ett halvt år efter
grundskolebeslutet!

Vad innebär dagens förslag i fråga
om grundskolans förändring på 1970-talet? Delvis innebär det självfallet att

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

kunskapsträningen skall anpassas till
de erfarenheter man har fått. Man skall
ta hänsyn till vad man i dag kan bedöma
kommer att vara värdefullt under
1970-talet.

En stor del av dagens debatt har rört
den svåra och viktiga problematiken
om avvägningen mellan de enskilda ämnena
på läroplanen. Herr Näsström har
klarlagt utskottsmajoritetens ståndpunkt
i de frågorna. Jag skall inte gå in på
den debatten. Jag vill i detta korta inlägg
i stället markera något annat, som
jag finner vara minst lika väsentligt,
nämligen att förslaget innebär en kraftigare
markering av den andra delen av
uppgiften för grundskolan än vad som
i dag är fallet, det vill säga hur vi på
ett riktigt och rätt sätt skall kunna ge
ungdomen en fostran till samhällsansvar.
Jag vill kalla det en träning i jämlikhet,
i demokrati.

Vad innebär propositionen i det avseendet?
Man kan säga att propositionen
här på tre punkter markerar en
utveckling gentemot den nuvarande situationen.
För det första att sammanhållningen
i grundskolan görs fullständigare
än den för närvarande är. För
det andra markeras i propositionen mer
än tidigare att vi måste hitta former
för att bättre än hittills engagera de
unga i skolarbetet. För det tredje understryks
nödvändigheten av att eleverna,
och även andra, får ett ökat ansvar för
skolans utveckling.

Beträffande den första punkten, om
sammanhållningen i skolan, är det inte
bara intressant utan fascinerande och
värdefullt att kunna konstatera att den
gamla striden om parallellskolesystemet
är praktiskt taget helt borta. Inte i något
inlägg har man fått till livs det som man
under hela 1950-talet, under enhetsskoleförsöken
och i debatterna kring skolberedningen
fick höra talas om — vådligheten
av att hålla s. k. begåvade och
s. k. mindre begåvade elever i samma
klass. Det har inte heller kommit till uttryck
i förarbetena till propositionen.
Alla tycks ha accepterat den stånd -

punkt som man drev från socialdemokratiskt
håll både under enhetsskoleförsöken
och i skolberedningen, nämligen
att eleverna i grundskolan, oavsett
begåvningsgrad, skall hållas samman i
samma klass till slutet. Man har fått
kompromissa på en punkt, men jag vill
klart markera att jag anser att målet på
denna punkt skall vara att alla elever
skall läsa samma ämnen under alla nio
åren. Detta är inte, herr Wallmark, att
beröva eleverna en valfrihet och det är
inte att övervärdera den teoretiska utbildningen,
utan det innebär tvärtom
att man nu är helt övertygad om att det
är nödvändigt för de ungas personlighetsutveckling
och deras framtida yrkesverksamhet
att de läser så många
ämnen som möjligt tillsammans under
grundskolan. Sedan kommer yrkesinriktningen
att ske på nästa skolstadium,
nämligen på det gymnasiala stadiet. Högerns
reservation nr 1 innebär kanske
en svag återspegling av vad högern ansåg
om den sammanhållna skolans idé
under 1940- och 1950-talen, när man här
kräver en ytterligare differentiering utöver
den som är föreslagen i propositionen
och tillstyrkt av utskottsmajoriteten.

När det gäller den andra punkten, att
bättre än hittills träna de unga i jämlikhet
och demokrati, vill jag erinra om
de synpunkter som i propositionen förs
fram rörande ett ökat engagemang bland
ungdomen i utbildningen. Det gäller här
två mer konkreta ting. För det första är
det fråga om uttalandena rörande uppläggningen
i de ämnen som gäller värderingsfrågor.
Skolan skall ju vara objektiv
i värderingsfrågor. Det är självklart
att så också skall bli fallet i fortsättningen.
Det sägs emellertid i propositionen,
att denna objektivitet är fullt
förenlig med ett engagemang från de
ungas sida i värderingsfrågor — det må
gälla samhällskunskap och det må gälla
religionskunskap. Det är inte något fel
att de unga diskuterar med varandra
och med lärarna om politiska ting i samhällskunskapen.
Det är inte något fel att

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

eleverna diskuterar livsåskådningsfrågor
och deklarerar sin mening i religionskunskapen.
I stället uppmuntrar vi
detta. Vi har redan gjort ett försök på
detta område, som slagit väl ut. Regeringen
och skolöverstyrelsen uppmuntrade
i höstas skolorna, när de politiska
ungdomsförbunden inbjöds att under
de första 14 dagarna i september diskutera
politik med eleverna i skolan. Det
var ett djärvt experiment. Experimentet
har, såvitt vi vet, slagit utomordentligt
väl ut. De unga vet nu mycket mer om
konkreta samhällsproblem, och deras
intresse för samhällskunskapsämnet torde
ha ökat högst väsentligt.

För det andra försöker vi i läroplanskonstruktionen
att få in mer av
engagerande verksamhet genom införande
av sex veckotimmar för fritt valt
arbete. Dessa timmar skall utformas så
att de verkligen tillgodoser de önskemål
som eleverna har på den aktivitet
som där skall bedrivas. Det skall inte
— det vill jag stryka under —- vara en
stödundervisning för ämnen, där eleverna
är svaga. Det skall inte här sättas
några betyg. Man skall kunna sammanföra
elever från olika klasser på högstadiet,
och man skall kunna engagera
andra än lärare som handledare för den
verksamheten. Vi är säkra på att våra
skolstyrelser, som ju, såsom herr Thorsten
Larsson anförde, har en utomordentligt
stor uppgift att fylla i arbetet
för grundskolans fortsatta utveckling,
kommer att klara det ökade ansvar som
de har fått. Jag är säker på att många
av de problem som herr Sörenson och
andra har tagit upp och som gäller samhällsengagemang
och livsåskådningsengagemang
kommer att bättre än hittills
kunna lösas av skolan i detta sammanhang.

Herr Ernulf tog i sitt inlägg upp frågan
om angelägenheten att öka ungdomens
förståelse för de rättsregler som
gäller och efterlevnaden av dem. Jag
bedömer det som möjligt att få ett större
engagemang i och ett större intresse för

dessa problem inom samhällskunskapsämnets
ram, om skolan lär sig att bättre
än hittills göra undervisningen i detta
ämne mer levande. Vi har ju såsom ett
huvudmoment i samhällskunskapen
rättsordningen och rättsproblemer, i
samhället.

Jag kommer så, herr talman, till den
tredje punkten, där man i den nya skola,
som vi alla hoppas på skall komma
från år 1970, skall träna ungdomen mer
i fråga om jämlikhet och demokrati. Jag
syftar här på den uppmuntran som visas
från regering, skolmyndigheter och
skolstyrelser när det gäller elevernas
och andra anställdas ansvar för det dagliga
arbetet. Den försöksverksamhet i
ökad skoldemokrati som initierades från
regeringen i somras har redan givit ett
konkret resultat. Här i Stockholm har
en skola begärt och fått tillstånd att ersätta
rektorn —- den enväldige rektorn
— med en styrelse, i vilken alla i skolan
ingående grupper plus föräldrarna till
barnen i skolan skall vara representerade.
Det är fråga om ungdomar mellan
sju och tolv år. Det är en låg- och mellanstadieskola
här i Stockholm, som redan
har börjat detta djärva experiment.
Vi är övertygade om att detta experiment
kan och bör följas av en rad andra
experiment av liknande typ.

Vi menar därför, herr Thorsten Larsson,
att det nu inte är vare sig nödvändigt
eller lämpligt att göra någon ändring
när det gäller de formella frågorna
rörande samarbetsnämnderna. Låt oss
se vad de nu påbörjade experimenten
leder till. Det är tänkbart att samarbetsnämnden
kan komma att få en helt annan
uppgift än den har i dag. Ingen vet
någonting härom. Men låt oss inte gripa
in nu centralt i det arbete som har påbörjats.
Låt det utveckla sig. Låt oss
följa vad som händer. Sedan kan det bli
anledning att komma tillbaka till en
diskussion om eventuella ändringar när
det gäller formerna för elevernas och
andra gruppers inflytande på skolarbetet.

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag rikta ett
par ord till lierr Sörenson.

Herr Sörenson undrade varför jag
reagerade som jag gjorde. Han upplevde
det kanske som om jag talade emot honom
på vissa punkter. Att jag karakteriserade
hans anförande såsom drastiskt
och mångordigt var inte en värdering,
utan endast ett konstaterande.
Herr Sörenson sade att han väl fick
finna sig i att vara ensam om sin uppfattning.
Jag försökte då i mitt inlägg
förklara, att herr Sörenson inte är
ensam. I det enhälliga utskottsutlåtandet
på denna punkt —• det har även bekräftats
i herr Näsströms inlägg — blir
de synpunkter som herr Sörenson har
fört fram tillgodosedda. Det kan inte
hjälpas, men det förhåller sig faktiskt
så, även om herr Sörenson inte tror det.
Herr Sörenson får naturligtvis låta bli
att tro det om han så vill, och det är
hans egen demokratiska rättighet att
säga det i kammaren. Men alla som har
deltagit i utskottsbehandlingen av detta
ärende är eniga om att tro att alla krav
här har tillgodosetts.

Vad jag vill uppehålla mig vid är inte
så mycket det som herr Sörenson talade
om, nämligen att väcka ungdomarnas
intresse för vår roll i ett världssammanhang,
utan att utröna vilka vägar
man skall gå fram för att ungdomarna
skall kunna göra en meningsfylld
insats. Där är vi tydligen fullt
överens om att vad som krävs är kunskaper
och hårt arbete. Det är där parallellen
mellan 10 och 90 procent, som
jag använde, skall komma in. Jag tror
inte att det i det fallet råder några
skiljaktiga meningar mellan oss två.

Sedan, herr talman, vill jag säga några
ord till statsrådet Moberg. Vad högerledaren
eventuellt har yttrat i detta
sammanhang får väl han svara för när
han kommer hem. Han är nämligen regeringens
representant i FN för närvarande.
Däremot vet jag ju mycket väl
vad jag själv har yttrat i skolfrågor

under de gångna åren. Man kan i detta
sammanhang göra ett konstaterande att
regeringen inte har varit beredd att anslå
de medel som varit erforderliga för
att genomföra de reformer som regeringen
har föreslagit riksdagen att besluta
om. Det råder väl ingen tvekan
om detta.

Statsrådet nämnde universitet och
högskolor. I fråga om dem kan vi väl
bara konstatera att utgiftsplanen i anslutning
till princippropositionen icke
har följts. Drastiska exempel på förhållandena
vid en rad institutioner, inte
minst här i Stockholm, har beskrivits så
målande i pressen att det icke torde vara
någon nyhet. Detta om kostnaderna.

Sedan kom statsrådet in på frågan om
de sammanhållna klasserna och deklarerade
entydigt att målsättningen är att
grundskolan skall bli en totalt sammanhållen
skola, där eleverna skall läsa alla
ämnen lika. Jag citerade i mitt förra
anförande en socialdemokrat, som sade
att reformen innebär att skolan anpassas
efter eleverna och deras önskemål.
Den målsättningen som statsrådet dragit
upp är otvetydigt sådan att eleverna i
fortsättningen skall anpassas efter skolan.
Frågan om den enskilde elevens
anlag och intressen kommer tydligen
bort. Man kommer osökt att tänka på
den gamla historien om den automatiska
rakmaskinen — hakorna var inte
lika före rakningen, men de skulle
bli det efteråt! Men det blir skärsår och
ärr som aldrig försvinner.

Jag tror att man bör vara väldigt försiktig
vid ett fortsatt agerande åt det
hållet. Jag tror inte att det är möjligt
att upp till 16-årsåldern stöpa alla ungdomar
i samma form. Det är ytterligt
egendomligt att den socialdemokratiska
ledningen — eller vi kanske skall säga
den socialistiskt tänkande gruppen här
i samhället — har ett så utpräglat kollektivistiskt
tänkande att man inte vill
ta hänsyn till de enskilda individernas
anlag och intressen. Där tror jag att
våra tänkesätt skiljer oss åt, statsrådet

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Moberg. Jag tror inte på möjligheten att
stöpa alla människor i samma form, när
den obligatoriska skolan är nioårig.

Jag vill starkt betona att utskottet på
den här punkten gjort ett avsteg från
propositionen. Det kanske statsrådet
Moberg inte har lagt märke till, men
det är faktiskt på det sättet. Jag vill
helt instämma i vad utskottets talesman
herr Näsström sade, nämligen att
utskottet med stor oro tagit del av erfarenheterna
ute från fältet beträffande
de elever som har uppenbara svårigheter
att anpassa sig till en enhetlig undervisningsplan.
Utskottsmajoriteten
har gjort en väsentlig uppmjukning i
förhållande till propositionen. Vi tror
från högerhåll att man inte gått tillräckligt
långt där. Flertalet av de skolmyndigheter
som yttrat sig i den här frågan
har den uppfattning som kommer
till uttryck i reservation 1, nämligen
att grupperna är så pass stora att
det behövs möjligheter till alternativa
studiegångar.

Det som gör mig litet tveksam beträffande
majoritetsutlåtandet är att om enstaka
elever skall väljas ut och få sin
skolgång ordnad på ett särskilt sätt så
blir det ett negativt val. Dessa elever
blir utpekade. Vårt alternativ innebär
att eleverna har möjlighet att välja positivt,
på eget initiativ, och jag tror att
man måste ta hänsyn till den psykologiska
faktorn.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller helt med herr
Näsström om att det är högst förbluffande
att inte ett bättre samarbete kan
ske, innan s. k. forskningsresultat släpps
ut till konsumenterna. Men ju mindre
kunskaper husmödrarna och andra konsumenter
har, desto mer villrådiga måste
de bli inför alla motsägande uppgifter.
Det är därför av den allra största
vikt att de får så grundliga kunskaper
som möjligt i skolan. Annars faller de

lätt offer för första bästa s. k. forskare
på kost- och näringsområdet, och det
tror jag är utomordentligt farligt, liksom
att de naturligtvis går vilse i varudjungeln
och faller för frestelser som
dålig reklam ofta utsätter dem för. Jag
vet att det också finns bra informativ
reklam. Men jag blev förolämpad och
upprörd häromdagen, när jag såg en
annons, där ett fruntimmer seglade omkring
i luften mellan köket och vardagsrummet,
där hennes gäster satt, och så
stod det under: »Jag flyger till mina
gäster därför att jag numera diskar med
Jox», eller vad nu diskmedlet hette.
Det är upprörande att sådant skall få
förekomma, och faktum är att många
faller därför att de inte har några
grundliga kunskaper — eller kunskaper
alls —• om ens de enklaste varor.

Jag förmodar att herr Näsström har
stort intresse för det ämne jag här talar
mig varm för, och jag vill säga att
skolöverstyrelsens förslag i alla fall var
bättre än propositionens. Det hade varit
intressant att få veta, varför propositionen
frångått skolöverstyrelsens förslag,
men vi fick inte höra någonting
om den saken av statsrådet Moberg. Är
det ett bevis på bristande intresse för
ett ämne som har vital betydelse för den
enskilda eleven liksom för samhällsekonomin,
ett ämne som förbättrar elevernas
möjligheter att så småningom
sköta en familj och därmed ge barnen
trygghet att få växa upp under goda
förhållanden, så tycker jag att det är
beklagligt. Av egen erfarenhet vet jag
att man kan leva lycklig och glad utan
att förmå sjunga ens »Du gamla, du
fria» eller dra ett streck, men man kan
absolut inte klara sitt enskilda vuxna liv
om man inte fått möjlighet att lära sig
någonting på detta område. Jag tror att
tillfällena till det blir sämre och sämre
i skolan, något som jag finner ytterst
beklagligt. Det hade varit intressant att
få veta, varför man inte kunnat skapa
en bättre balans inom de estetisk-praktiska
ämnena.

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först göra ett
tillägg till det jag sade om skolstyrelsernas
uppgift. Jag var faktiskt inne på
den tankegången, att skolstyrelserna
egentligen mera har den administrativa
uppgiften. Och säg mig, herr statsråd,
när de kan så att säga öva inflytande på
undervisningen som sådan. Därför accepterar
jag och hälsar med tillfredsställelse
möjligheten vad gäller fritt valt
arbete. Där har skolstyrelserna en
uppgift — de kan analysera vad deras
skola behöver och vilka klasser de kan
få i olika ämnen.

Samarbetsnämnder kan man, som jag
ser det, redan nu etablera vid grundskolan.
Grundskolans styrelse har naturligtvis
möjlighet att låta välja en samarbetsnämnd.
Men jag tror att de elevvårdande
åtgärderna — jag poängterade
detta i mitt huvudanförande och har
ingen avvikande åsikt därvidlag gentemot
vad statsrådet här anförde —■ är
mycket betydelsefulla när det gäller att
förbättra trivseln och därmed få större
möjligheter att behärska disciplinproblemen.

I mitt huvudanförande fanns en liten
passus om att socialdemokraterna påstår
sig ha genomfört utbildningsreformen
under politiskt motstånd från de
borgerliga partierna — det yttrandet
fälldes i valrörelsen av en representant
för det socialdemokratiska partiet. Men
jag kunde ju aldrig vänta mig, herr talman,
att ett socialdemokratiskt statsråd
skulle gå upp i riksdagen och säga ungefär
detsamma. Jag skulle bra gärna vilja
ha reda på hur statsrådet Moberg kan
komma fram till att exempelvis centerpartiet
rest något politiskt motstånd mot
skolreformens genomförande.

Statsrådet Moberg säger att det är
socialdemokraterna som har genomdrivit
ett accepterande av den sammanhållna
klassen. Med detta ville statsrådet
antyda att det skulle ha rått någon
skiljaktig uppfattning i det särskilda
utskott som år 1962 lade fram förslaget

om grundskolan. Jag kan inte erinra
mig att vi hade någon avvikande uppfattning
i denna fråga. Inom utskottet
var vi eniga om den differentiering som
sedan beslutades och som därefter varit
gällande. Det må vara att enstaka ledamöter
kanske har velat så att säga
gå i förväg — sådana har måhända funnits
inom olika läger av politisk tillhörighet
— men, herr statsråd, vi accepterar
nu den sammanhållna klassen. Jag
är emellertid inte övertygad om att vare
sig utskottsmajoriteten år 1962, bestående
av socialdemokrater, eller den borgerliga
sidan, redan då skulle ha vågat
förorda den i dagens förslag sammanhållna
klassen. Det har ändå pågått en
utveckling. Jag möter ännu i dag en
grundskolerektor som påstår att enhetsskoletypen
egentligen var den bästa.
Den uppfattningen lever alltså kvar
bland skolfolket. Under de år som har
gått har vi ändå politiskt accepterat
denna ordning och statsrådet Ivar Persson
lade fram enhetsskolan på försök.
Men, statsrådet Moberg, kom inte och
säg att vi har gjort något politiskt motstånd
mot ett genomförande av vad som
har åstadkommits i stora drag under
den gångna perioden.

Herr ERNULP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill helt instämma
med vad statsrådet Moberg sade i anledning
av mitt inlägg om ökad undervisning
i rättskunskap. Det var glädjande
att han därvidlag tycks ha en positiv inställning.

Ett annat uttalande av statsrådet uppfordrar
mig emellertid till ett genmäle.
Statsrådet sade — något provocerande,
tyckte jag — att alla är övertygade om
välsignelsen av den sammanhållna klassen.
Flertalet experter — ehuru dock
inte alla — har kanske accepterat denna
ordning, och de politiska partierna
har också accepterat principen att alla
skall gå i samma klass och att alla i huvudsak
skall läsa alla ämnen, med vissa
undantag.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

När statsrådet Moberg säger att alla
nu är övertygade i denna fråga är jag
tvungen att anmäla min tveksamhet; jag
vill inte bli inräknad i gruppen alla.
Naturligtvis har den sammanhållna
klassen stora fördelar, framför allt socialt
sett. Jag behöver inte räkna upp
fördelarna, som vi vet existerar. Såsom
lekman, som vill följa utvecklingen, ser
jag det hela som ett intressant experiment
som jag önskar all lycka, men
samtidigt känner jag ändå en viss oro.
Jag vet inte hur pass stort avseende
man skall fösta vid dessa s. k. internationella
matematiktävlingar, där ju resultatet
för Sveriges del blivit mycket
nedslående. Det är möjligt att det är enstaka
fall som man inte skall fästa sig
så mycket vid. Men resultaten styrker
litet grand den oro för ett försämrat
studieresultat som man ibland i det
praktiska livet tycker sig ha sett belägg
för, när man anställer folk som kommer
från grundskolan. Jag tillåter mig
alltså sätta ett frågetecken på denna
punkt. Bara den framtida utvecklingen
kan väl visa om jag har grund för farhågor
på detta område.

En annan fråga är den utveckling som
vi har kunnat konstatera mot ett ökat
antal psykiska störningar bland skoleleverna,
en procentsats som är mycket
oroväckande; jag kommer inte ihåg den
exakta storleken. Det är väl då inte så
underligt om man med en viss oro frågar
sig om inte dessa elever som av intellektuella
eller andra skäl inte kan
följa med kamraterna i deras framsteg
kanske reagerar på ett sätt som vi betecknar
med termen psykisk störning.

Även om man ibland försöker förringa
disciplinsvårigheterna har väl
många av oss så pass mycket kontakt
med lärare att vi vet att dessa svårigheter
har ökat i skolan. Detta sammanhänger
ju med trivseln. Det är väl också
naturligt att sammanhållna klasser
inte bara ger positiva resultat, utan också
kan vålla problem för trivseln och
disciplinen hos en del av eleverna.

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 41

Herr talman! Det är en oro jag känner.
Det är möjligt att statsrådet kan
stilla den.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
statsrådet Moberg talade om utvecklingslinjen
i svensk skola, och då framför
allt debatten om sammanhållningen
av eleverna i klasserna.

Jag tycker att det är helt klart att de
demokratiska partierna i stort sett —
jag kan kanske sätta frågetecken för
vissa inslag från högerpartiet under
1960-talets början — varit överens om
att driva den utvecklingslinje som har
kännetecknat 1960-talet. Vad frågan har
gällt är väl närmast hur snabbt man
skall gå fram mot den helt sammanhållna
klassen. På den punkten utgör dagens
proposition ett exempel på att
man inte heller på det socialdemokratiska
partiets sida har varit beredd att
ta steget fullt ut. Det är alltså, praktiska,
pedagogiska och metodiska skäl
som gjort att vi inte ännu kan fastställa
B-språket som ett obligatorium.
Men som jag sade i mitt inledningsanförande
tror jag att den pedagogiska
utvecklingen även i det avseendet kommer
att gå vidare och att det inom några
år kommer att befinnas vara riktigt
att även ta det sista steget. Jag menar
alltså att den kompromiss som gjordes
i Visby närmast gällde vad som då var
möjligt ur pedagogisk synpunkt. Det
fanns ingen motsättning mellan regeringspartiet
och folkpartiet i fråga om
själva huvudlinjen.

Jag vill också ta upp den tredje punkten
i statsrådet Mobergs anförande,
nämligen om ökat elevansvar. Han tillbakavisar
där mittenreservationen om
införande av samarbetsnämnden som
ett obligatorium för grundskolans högstadium,
och han gör det med motiveringen
att frågan är under utredning.
Vi har accepterat den invändningen beträffande
de övriga äskandena som

Onsdagen den 4 december 1968

66 Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

fanns i januarimotionen från vårt håll
om elevrepresentation i ämnes- och
klasskonferenser och om en vidgad
kompetens för samarbetsnämnderna. Vi
har accepterat att skjuta dessa frågor
framåt i tiden tills utredningen är klar.
Men vi anser att samarbetsnämnderna
på högstadiet prövats under ett tillräckligt
antal år och givit så positivt utslag
att det för dagen inte finns något
skäl att vänta med att ta steget till obligatorium
direkt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag sade i mitt första
inlägg att jag inte skulle gå in i debatt
rörande fördelningen av timmarna på
olika ämnen. Men eftersom fru HamrinThorell
för andra gången frågat mig,
känner jag mig föranlåten att säga några
ord om hemkunskapen i grundskolan.

Låt mig först slå fast att propositionens
förslag på denna punkt innebär att
antalet veckotimmar — vi räknar då in
barnkunskapen — blir lika stort som
med nuvarande utformning i grundskolan,
nämligen fem. Det är ingalunda
riktigt, fru Hamrin-Thorell, att vi skulle
undervärdera betydelsen av utbildning
i frågor som rör hemmet, dess ekonomi,
bostaden osv. Jag vill framhålla att utbildning
på detta område ges även på
låg- och mellanstadiet — i hembygdskunskapen
får barnen en hel del till livs
rörande dessa frågor. Vi fann det inte
motiverat att följa skolöverstyrelsens
förslag därför att vi, i enlighet med de
svnpunkter jag anförde i mitt första
inlägg, vill lägga ökad vikt vid träningen
av de unga till jämlikhet och
demokrati och införa ett nytt moment,
nämligen det fritt valda arbetet, i undervisningen.
Därför fick andra ämnen
i skolöverstyrelsens förslag avstå något.
Det är det enkla skälet. Det är alltså
icke riktigt att vi skulle undervärdera
betydelsen av de problem som tas
upp i bl. a. undervisningen i hemkunskap.

Jag återkommer till den större principiella
fråga som jag berörde i mitt
tidigare inlägg. Det är glädjande att
höra att man nu även från högerns sida
är positiv till idén om sammanhållna
klasser ända upp till nionde skolåret.
Efter de allmänna deklarationer som
har gjorts skall jag kanske inte ta så
allvarligt på reservation nr 1. Men jag
kan inte underlåta att konstatera att
det har skett en snabb förändring i inställningen
hos de övriga politiska partierna.
Jag håller med om att centerpartiet
ända från början varit inne på i
stort sett samma linje som socialdemokraterna
i denna fråga, men när herr
Wirtén säger att folkpartiet har betraktat
graden av sammanhållning som
en praktisk fråga, blir jag litet förvånad.
Jag vill erinra herr Wirtén om att
folkpartiet så sent som år 1959 gav ut
en skrift i skolfrågan, undertecknad av
folkpartiets främste representant i skolberedningen.
Jag kan inte tolka den
skriften som en fråga om praktisk tilllämpning
i detta avseende, utan jag ser
där ett principiellt försvar för ett parallellskolesystem.

Att högern hela tiden har hävdat
parallellskolesystemets välsignelse står
väl klart, men där har man också ändrat
ståndpunkt. Under valrörelsen fick
jag vid ett tillfälle höra att det var
högern som hade infört grundskolan.
Det var något överraskande, men skall
kanske skrivas på det speciella konto
som upprättas under valrörelser.

Denna fråga gäller den enskilde. Herr
Wallmark säger att vi vill stöpa de unga
i samma form och använder en egenartad
liknelse om en rakapparat och en
kind. Men herr Wallmark ställer problemet
upp och ned. Yad vi vill med
den sammanhållna skolan är att alla
ungdomar oavsett intresse och fallenhet
skall få tillfälle att tillägna sig samma
mått av grundkunskaper, kunskaper
som de behöver när de skall gå vidare
till yrkesutbildning och arbetsliv. Vi
liar den erfarenheten att varje form av
differentiering på ett tidigt stadium

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

bar negativ karaktär. Det är det som är
problemet. Vi vill ge alla ungdomar
samma chans till start. Därför har vi
den principiella uppfattningen att man
skall hålla eleverna samman alla nio
åren i grundskolan.

Vi har fått kompromissa nu också av
pedagogiska och praktiska skal, men vi
har den inställningen att vi skall komma
längre. Vi har gått från f. n. 71 timmar
till 88 timmar i fråga om sammanhållningen
av de 105. Min förhoppning
är att man någon gång, låt säga om sex
och ett halvt år, skall komma fram till
ett läge där våra pedagogiska metoder
har utvecklats så mycket och där våra
lärare fått den ytterligare träning som
erfordras för en sammanhållning i alla
ämnen.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag kan inte låta herr
Mobergs sista yttrande stå alldeles
oemotsagt.

Det är farligt, statsrådet Moberg, att
försöka bevisa för mycket. Jag vill bara
säga att den dagen, då statsrådet Moberg
skaffat sig sådana pedagogiska
möjligheter att alla elever efter nio år
har samma kunskaper, skulle jag gärna
vilja uppleva. Det torde inte vara möjligt
att statsrådet menade allvar med
vad han sade. Däremot är vi helt överens
om att vi vill ge alla elever samma
chans till fortsatt meningsfull verksamhet.
Men ett totalsammanhållet skolsystem,
där alla elever får samma kunskaper
med sig, är en omöjlighet. Försök,
herr statsrådet Moberg, att i argumenteringen
välja något mindre ord!
Då finns det möjlighet att tro på statsrådet
också.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter komme
att sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet hemställt i punkterna
.4 och B 1—B 3.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B 4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallinark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
B 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 23.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B 5
förekomna yrkandena propositioner,

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Per
Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
B 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 61.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i punkterna
B 6 och B 7.

I fråga om punkten B 8, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
B 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 69.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna B 9
och B 10.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten Bil framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
B 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 66.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
B 12 och B 13.

Med avseende å punkten B li gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
B 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten B 15 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till motionerna 1:980
och II: 1242 i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
B 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Vinner Nej, bifalles motionerna I: 980
och 11:1242 i förevarande del.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej— 20.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna B 16
och B 17 samt punkten C.

I vad anginge punkten D 1, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
D 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
6 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna D 2 och
D 3 hemställt.

Såvitt avsåge punkten D 4 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1:974 och II:
1286; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
D 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I: 974
och II: 1236.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. revidering av läroplan för grundskolan

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oinröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 11.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna D 5
—n 7.

Vidkommande punkten D 8, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
D 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 43.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna D 9
—D 17.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten D 18 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
9 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
D 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 42.

Onsdagen den 4 december 1968

72 Nr 41
Om rätt till befrielse från religionsundervisning

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten D 19.

Om rätt till befrielse från religionsundervisning Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 71, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående revidering
av läroplan för grundskolan, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1968 dagtecknad
proposition, nr 129, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av
27 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

dels ock bifalla de förslag i övrigt
om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott,
såvitt anginge ändring i skollagen.
I denna del hade propositionen behandlats
av andra lagutskottet. I övriga
delar hade propositionen hänvisats till
statsutskottet.

I förevarande proposition, som innehöll
förslag om en reformering av
grundskolans läroplan, hade bland annat
föreslagits, att ämnesbenämningen
kristendomskunskap skulle ändras till
religionskunskap liksom tidigare skett
i fackskola och gymnasium. Som en
följd härav föresloges i propositionen,
att i 27 § andra stycket skollagen ordet
kristendomskunskap skulle utbytas mot
religionskunskap. Enligt nämnda lagrum
kunde elev på föräldrars t egäran
befrias från deltagande i religionsundervisning,
om eleven tillhörde trossamfund,
som fått Kungl. Maj:ts tillstånd
att i skolans ställe ombesörja sådan undervisning.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat fyra i anledning
av densamma väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 975,
av herr Sörenson, och II: 1235, av herr
Hamrin i Kalmar; samt

2) de likalydande motionerna I: 980,
av herr Svemmgsson in. fl., och II: 1242,
av herr Werner in. fl., såvitt nu vore i
fråga.

I motionerna I: 975 och II: 1235 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att 27 § skollagen den 6 juni 1962 skulle
utgå.

I motionerna 1:980 och 11:1242 hade,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att paragraf 27 skollagen
den 6 juni 1962 måtte bibehållas
oförändrad.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen med avslag på
följande motioner, nämligen

A. motionerna I: 975 och II: 1235,

B. motionerna I: 980 och II: 1242, såvitt
de hänvisats till lagutskott,

måtte antaga det genom förevarande
proposition, nr 129, framlagda lagförslaget.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 975 och II: 1235.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
andra lagutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt såvitt anginge slopande av 27 §

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Om utarbetande av en kristen
skollagen samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan i vad
gällde slopande av 27 § skollagen, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till densamma, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionerna
1:975 och 11:1235.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 71
såvitt angår slopande av 27 § skollagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I: 975
och 11:1235.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Om utarbetande av en kristen elementarlärobok
för skolundervisningen

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av motioner om utarbetande av en
kristen elementarlärobok för skolundervisningen,
om den kristna etikens roll
vid ungdomens fostran samt om undervisningen
i kristendomskunskap.

elementarlärobok för skolundervisningen

Allmänna beredningsutskottet hade
till samtidig behandling förehaft följande
motioner:

1) de likalydande motionerna 1:301,
av herr Svenungsson, och II: 372, av
herr Nilsson i Agnäs;

2) de likalydande motionerna 1:447,
av fru Hultell och herr Schött, samt II:
556, av herrar Oskarson och Adolfsson;
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 725,
av herr Torsten Andersson, samt II:
628, av herr Johansson i Skärstad och
herr Svensson i Vä.

I motionerna 1:301 och 11:372 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
skyndsam utredning i syfte att åstadkomma
en kristen elementarlärobok
samt direktiv för dess användning i
undervisningen vid rikets skolor och
läroanstalter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att de likalydande motionerna I:
301 och 11:372 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att de likalydande motionerna I:
447 och II: 556 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3. att de likalydande motionerna I:
725 och 11:628 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Kristiansson (ep), Johansson i
Växjö (ep) och Johansson i Skärstad
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande
motionerna I: 725 och II: 628 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
en översyn av kristendomsämnets status
måtte vidtagas i skolundervisningen,
varvid större vikt måtte tillmätas bibelns
budskap i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten
Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de likalydande motionerna 1:301
och II: 372.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten
1 samt därefter särskilt rörande punkterna
2 och 3.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:301 och 11:372; och förklarades
den förra propositionen, som
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
2 och 3.

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av motioner
angående kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna m. m.

Till behandling hade statsutskottet förehaft
följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 11,
av herr Werner, och II: 11, av herr Hermansson
m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 116,
av herr Bengtson m. fl., och II: 162, av
herr Hedlund m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:272,
av herr Eric Carlsson m. fl., och II: 349,
av herr Larsson i öskeviksby m. fl.;

och kommunerna

4) de likalydande motionerna 1:468,
av herr Enarsson, och II: 588, av herr
Ringaby; ävensom

5) de likalydande motionerna 1:624,
av herrar Wikberg och Axel Kristiansson,
samt II: 772, av herr Josefson i Arrie
och herr Mattsson.

I motionerna I: 11 och II: 11 hade anhållits,
att riksdagen i syfte att minska
det kommunala skattetrycket måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till riksdagen rörande
att a) kommunernas skolutgifter
i allt väsentligt skulle övertagas av staten,
b) kommunernas utgifter för kommunala
bostadstillägg skulle minskas genom
införande av ett statligt grundbidrag
på 500 kronor per tilläggsberättigad
samt c) landstingskommunerna och
städer utom landsting skulle erhålla i
allt väsentligt full kostnadstäckning för
de sjukvårdsuppgifter som nyligen övertagits
från staten.

I motionerna I: 116 och II: 162 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
parlamentarisk utredning av frågan
om kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna, såväl från skattepolitisk
synpunkt som med hänsyn till frågans
betydelse för den kommunala demokratin,
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I motionerna I: 272 och II: 349 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
och förslag om ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 468 och II: 588,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 624 och II: 772,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 11 och II: 11, I: 116 och II: 162
samt 1:272 och 11:349.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Nyman (fp), Thorsten
Larsson (ep), Karl-Erik Eriksson (fp),
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Källstad
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
116 och II: 162 och i anledning av motionerna
I: 11 och II: 11 samt I: 272 och
11:349 hos Kung!. Maj:t måtte anhålla
om parlamentarisk utredning av frågan
om kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna; samt

2. av herr Wallmark (h), som dock ej
antytt sin mening.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun har
varit uppe på riksdagens bord varje år
sedan vi 1965 beslutade om det nya
skatteutjämningssystemet.

Det var 1958 års skatteutjämningskommitté
som 1964 lade fram ett förslag
om ett nytt skatteutjämningssystem,
och i samband därmed uttalade kommittén
att den inte hade tagit ställning
till frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Vad kommittén
hade föreslagit var endast ett skatteutjämningssystem
för fördelning av
kostnaderna mellan olika kommuner i
landet. Särskilt framhöll emellertid
kommittén, att en utredning borde
komma till stånd snarast möjligt för att
granska dessa frågor. Man betonade
framför allt kostnadsutvecklingen för
landstingskommunerna och ansåg att
det fanns anledning att ur skattepolitiska
synpunkter granska den utveckling
som skett. Man tog också upp frågor
om skolan och påpekade att en
prövning av kostnadsfördelningen snarast
måste företas på dessa områden.

Emellertid ansåg sig kommittén inte
kunna lägga fram förslag i det avseendet,
eftersom den av de tilläggsdirektiv

den fått var förhindrad att diskutera en
annan fördelning av kostnaderna mellan
stat och kommun än den rådande.

Vid remissbehandlingen av denna utredning
yrkade en ganska enhällig opinion
bland kommunerna och landstingen
på att frågan om kostnadsfördelningen
borde tas upp till prövning. Även de
dåvarande tre kommunförbunden uttalade
sig i samma riktning.

Vi hyste i år faktiskt vissa förväntningar
att denna motion skulle leda till
framgång. En hel del har nämligen hänt
på detta område. För det första har ju
den kommunala utdebiteringen ökat
kraftigt, faktiskt i stigande tempo sedan
1965. För det andra har man nu också
fått en viss erfarenhet av det skatteutjämningssystem
som vi fattade beslut
om 1965. Det är sådan erfarenhet man
tidigare efterlyst. Vi har till dags dato
fått en viss erfarenhet.

En annan händelse, som väckte vissa
förhoppningar, var att Landstingsförbundet
vid sin kongress i november
1967 i anledning av en motion från Skaraborgs
län tog upp dessa frågor. I motionen
krävdes en utredning om kostnadsfördelningen,
framför allt då på
sjukvårdsområdet. Det var i full enighet
som Landstingsförbundet beslöt godkänna
motionen. Landstingsförbundet beslöt
alltså att gå till Kungl. Maj :t med en
begäran om en utredning av dessa frågor.
En sådan framställning från Landstingsförbundet
har även skett i början
av detta år. Det hade kanske varit lämpligt
att ta detta till intäkt för att nu bifalla
motionerna och sätta i gång en allmän
utredning om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.

I de sista av dessa dagar har också
ett nytt moment kommit in i bilden:
länsdemokratiutredningen har enhälligt
ställt sig bakom tanken att man mycket
snart bör ta upp dessa frågor till prövning.
Statsutskottets majoritet har dock
även den här gången avvisat vår framställning.

Låt mig litet grand erinra om utvecklingen.
Utdebiteringarna på den kom -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten
niunala sidan har genomsnittligt ökat
mer efter 1965, när vi beslutade det nya
skatteutjämningssystemet, än under
första hälften av 1960-talet. I år är genomsnittliga
utdebiteringen 19:34 och
enligt rapporterna om höstens utdebiteringsbeslut
torde genomsnittet nästa år
bli omkring 20:25. Man har alltså nått
det magiska 20-kronorsstrecket. Utdebiteringen
är därmed dubbelt så hög som
den vi hade 1950. Länsdemokratiutredningen
har gjort en rak framskrivning
av utvecklingen under de senaste åren
och då funnit att vi 1975 skulle ha cn
utdebitering på 26:85. Mycket talar för
att den prognosen kommer att överträffas
av verkligheten.

Trots att skatteutjämningssystemet
alltså har verkat och trots att skatteunderlaget
för varje år ökat har utdebiteringarna
måst höjas. Kommunernas utgifter
år 1950 var 9 procent av bruttonationalprodukten,
i år hade den andelen
ökat till 19 procent. Den kommunala
expansionen har varit kraftigare än den
statliga. Under åren 1957—1967 ökade
den kommunala konsumtionen med 326
procent, medan ökningen på den statliga
sidan stannade vid 270 procent. De
kommunala investeringarna har ökat
med 350 procent medan ökningen på
den statliga sidan stannar vid 213 procent.
Statens utgifter var före 1950 större
än kommunernas; nu är kommunernas
utgifter omkring 60 procent av de
samlade utgifterna.

Dessa siffror visar att det inte bara
är penningvärdeförsämring och kommunal
standardhöjning som ligger bakom
den höjda utdebiteringen, utan att också
en kostnadsövervältring från staten till
kommunerna har ägt rum.

Motiven för att tillsätta den i motionerna
begärda utredningen är för det
första att den kraftiga förändringen under
dessa år skapat en ny situation som
inte prövats skattepolitiskt. För det andra
har skatteutjämningssystemet inte
räckt till. Vi har i år fortfarande en
skillnad på 7:67 mellan högsta och lägsta
kommunala utdebitering. En jäm -

och kommunerna

förelse mellan länen som helhet visar att
en utjämning i någon mån skett, men
spännvidden mellan olika län är ändå
i år 15 procent och var i fjol 20 procent.
Kommuner med stora avstånd, glesbygds-
och lokaliseringsområden drabbas
särskilt svårt både av de högre kostnaderna
och högre utdebiteringarna.
Man har där fortfarande en sämre service,
en sämre situation och får betala
en högre kommunalskatt.

Allt talar för att tendensen till ökade
kostnader för kommunerna kommer att
skärpas i framtiden.

Vi har talat mycket om jämlikhet under
den sista valrörelsen, och förmodligen
kommer det att resultera i att de
lägre avlönade grupperna kommer att
få eu förhållandevis större höjning av
sina löner vid pågående förhandlingar.
Detta kommer att drabba kommunsektorn
mycket hårt, eftersom kommuner
och landsting rymmer en mycket stor
del av denna kategori. Sjukvårdens utveckling
och andra ting på detta område
talar också för att det blir en stegrad
takt i kostnadsutvecklingen.

Det tredje skälet för en utredning är
att den höga kommunalskatten drabbar
låginkomsttagarna hårdast. För flertalet
inkomsttagare väger kommunalskatten
tyngst. Alla inkomsttagare under
20 000 kronor betalar 60 procent
och mera av sin skatt i form av kommunalskatt.
Eftersom kommunalskatten
är proportionell eller nära nog regressiv
— vid den statliga beskattningen får
ju avdrag göras för ett belopp motsvarande
kommunalskatten — drabbas de
lägre inkomsttagarna i större utsträckning
av kommunalskatten än de högre
inkomsttagarna.

Ett fjärde motiv är att om den kommunala
självstyrelsens idé skall kunna
bevaras, måste kommunerna ha möjlighet
att i någon mån själva råda över
sina utdebiterade inkomster. Den sektor
som kommunen själv har att bestämma
över får inte göras alltför smal.
Kommunerna är dock för närvarande
till väsentlig del liksom verkställande

Onsdagen den 4 december 1908

Nr 41

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

organ för staten när det gäller åtgärder
som staten har beslutat om. Kommunerna
måste i detta avseende ges en
större frihet. Det är då nödvändigt att
åtgärder vidtas för att inte kommunalskatten
blir alltför hög.

Jag vill till slut erinra om den motion
till Landstingsförbundet, som jag
nyss omnämnde. I samband med att
motionen behandlades framhöll Landstingsförbundets
styrelse att det fanns
skäl för en prövning av kostnadsfördelningen
på landstingssidan därför att
den nya situationen inte har skattepolitiskt
prövats. Utvecklingen har gått i
den riktningen att de tidigare bestämmelserna
om statsbidrag och avgifter
har Jjlivit överspelade. De har under
utvecklingens gång förlorat den innebörd
som de hade den gång då beslut
om dem fattades. Det var skäl nog, ansåg
förbundet, för att begära en utredning.
Förbundet ansåg också att om
landstingen skall ha möjlighet att ta på
sig nya uppgifter, vilket krävs från
många håll, måste också landstingen få
ett finansiellt utrymme för att arbeta
i den riktningen.

Länsdemokratiutredningen hänvisar
till Landstingsförbundets yttrande och
skriver följande: »Länsdemokratiutredningen
vill understryka de i motionen
framförda synpunkterna och bestämt
biträda den i Svenska landstingsförbundets
skrivelse gjorda framställningen.»

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till reservationen 1 i
statsutskottets utlåtande nr 180. Vi har
i den reservationen också tagit in de
motioner som har påfordrat en omfördelning
av kostnaderna på skolans område
och ett statligt grundbidrag för det
kommunala bostadstillägget. Vi anser
att en grundförutsättning även härvidlag
är en allsidig prövning av den kommunala
kostnadsfördelningen.

I detta anförande instämde herrar
Eric Carlsson (ep), Wikberg (ep), Harald
Pettersson (ep), Nyman (fp) och
Karl-Erik Eriksson (fp).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
vad herr Johan Olsson har sagt. Han
har särskilt gått in på de skatteproblem,
som här föreligger, och dem kommer
jag inte att beröra.

Jag vill emellertid peka på det sammanhang
som finns mellan kostnadsfördelningen
och kompetensfördelningen.
Detta var ju också herr Olsson inne
på när han hänvisade till Skaraborgsmotionen
och till Landstingsförbundets
framställning i detta ärende.

Svårigheterna är här inte obetydliga,
och jag förstår att det inte var möjligt
att vinna gehör för mera långtgående
ståndpunktstagande just nu på grund av
den djungel av utredningar, med vilken
man blockerat och barrikaderat hela
detta problemkomplex. Det skulle vara
intressant att veta hur pass man inom
kommunikationsdepartementet över huvud
taget kan hitta bland sina egna
ståndpunktstaganden.

Kommunalrättskommittén har ju att
ta upp frågan om den kommunala kompetensen.
Den konstaterar att kommitténs
uppdrag beträffande den kommunala
kompetensen är mest lämpat att
behandlas som en enhet. Varje delbehandling
av uppdraget kräver ståndpunkter
i en serie frågor av principiell
betydelse för kompetensen i allmänhet,
varvid det inbördes sammanhang som
finns mellan olika samhälleliga verksamheter
riskerade att bli obeaktat. Det
är såvitt jag förstår en fullkomligt riktig
uppläggning av problemet. Jag konstaterar
också att vi ännu inte har fått
något slutbetänkande från denna utredning,
som beräknats bli färdig tidigast
hösten 1968. Vi kan kanske hoppas att
det kommer att hända något ganska
snart på den fronten — kanske.

Jag uppmärksammade den PM från
kommunikationsdepartementet angående
kommunindelningsreformens fullföljande
som under hösten 1968 kommit
oss till del. Den är intressant också ur
dessa synpunkter. Det är en rätt yvig
uppläggning. Man framhåller att kom -

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten
munreformen har vunnit terräng i
opinionen, vunnit en mera allmän anslutning.
Sedan man således givit sig
detta goda vitsord åt Kungl. Maj:ts proposition,
säger departementet, att man
tyvärr på många håll inte når några resultat.
Anslutningen var kanske inte
fullt så stor som man först tyckte, och
man måste överväga hur man skall kunna
påskynda resultatet. Då konstaterar
man, vilket är rätt intressant, sambandet
mellan kommunindelningen och de
uppgifter som kommunerna har att
fylla. Det sägs på s. 20, att kommunindelningen
och kommunernas arbetsfomer
över huvud taget måste anpassas
till förändringar i förutsättningar för
samhällsplanering och samhällsbyggande.
Det är på den grundvalen man vill
bygga den fortsatta utvecklingen.

Det var ungefär dessa synpunkter vi
från centerpartiet framförde redan när
kommunreformen genomfördes, nämligen
att vi först måste få veta vad kommunerna
skall syssla med. Därför begärdes
i massmotion från 28 landsbygdsrepresentanter
1961 att vi skulle
ta upp frågan om kompetensfördelning
mellan stat, kommuner och landsting
och att på det sättet få den grundval,
som numera i departementspromemorian
i höst konstaterats vara så nödvändig
och riktig.

Vi hörde ingenting om detta då och
har inte hört så mycket om det sedan
heller. Som herr Johan Olsson säger har
i stället den ena uppgiften efter den
andra utan synnerlig hänsyn till systematisk
fördelning skjutits över på kommunalskatteunderlaget,
och konsekvenserna
har blivit därefter.

Jag vill understryka att man inte kan
komma förbi att den kommunala sambandsideologin
i kravet på en statligt
dirigerad likvärdighet — i och för sig
många gånger önskvärd — innebär ett
principiellt negerande av den kommunala
självstyrelsen. I promemorian sägs,
att det är nödvändigt att åstadkomma
likvärdighet på olika områden, och jag
instämmer i det allra mesta av det

och kommunerna

som står där. Det går inte att lösa störa
rikspolitiska problem utan att man försöker
åstadkomma likvärdighet för
människorna.

Men då begriper jag inte riktigt det
kommunala sambandet, ty den kommunala
självstyrelsen innebär att man försöker
anpassa målsättningar och krav
efter kommunala förhållanden. Kravet
på likvärdighet är så naturligt när det
gäller sjukvård, skolundervisning och
annat och det är knappast något skolexempel
på vad man bör överlämna till
kommunala lösningar. Vi vill där inte
ha nyanserade målsättningar, utan vi
vill ha den likvärdighet som det talas
om i promemorian.

Såvitt jag förstår måste man göra en
distinktion. Jag har ingenting att invända
mot att kommunerna får viktiga uppdrag
att fullfölja av staten. Men att
kommunerna får uppdrag, som staten
beslutar och som staten enligt min uppfattning
därför också skall betala, kan
knappast benämnas kommunal självstyrelse.
Snarare är det så att kommunerna
utför kommissioner för statens räkning.

Den kommunala självstyrelsen har givetvis
sitt stora värde i att människor
på ett mindre stadium ställs inför problem,
måste ta ansvar och planera, vilket
är av stor betydelse i samhällets demokratiska
liv. Men detta åstadkommer
man inte genom att uträtta uppdrag enligt
centrala direktiv. Det gäller uppgifter
inom olika områden på ett helt
annat fält, som inte bör förväxlas.

Jag skulle önska att man kunde uppnå
en ordentlig gränsdragning mellan de
uppgifter, som staten bestämmer riktlinjerna
för och som skall lösas likvärdigt
och sålunda betalas av staten, varvid
kommunerna kan lämna det biträde och
den assistans, som de har möjlighet till,
och de uppgifter som kommunerna kan
lösa på eget ansvar och med anlitande
av egna resurser. Jag har en bestämd
känsla av att både landsting och primärkommuner
skulle kunna självständigt
och fritt uträtta mycket, om inte
deras resurser engagerades så orättvist

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

hårt för lösandet av uppgifter av ren
rikskaraktär och som borde klaras av
staten.

Från olika håll, och nu senast i länsdemokratiutredningen,
har framhållits
nödvändigheten av en omfördelning av
kompetensen mellan stat, landsting och
kommuner. Man bör kunna anknyta till
denna utredning och åstadkomma resultat.

Den promemoria vi fick i höstas åsyftar
väl närmast att påskynda genomförandet
av den kommunala indelningsreformen.
Samtidigt låter det sig konstateras,
att denna indelningsreform måste
vara beroende av kommunernas struktur
och de uppgifter man ålägger dem.
Därom vet vi tills vidare ingenting annat
än att framställningar många gånger
har gjorts i riksdagen om att få kompetensfördelningsfrågorna
lösta. Landstingsförbundet
har som berörts gjort
framställning, och nu senast har länsdemokratiutredningen
understrukit att
detta måste tas upp.

Så kommer jag till en annan framställning
som gjorts — en departementspromemoria
till remissorganen för länsförvaltningsutredningens,
landskontorsutredningens
och länsindelningsutredningens
betänkanden. Där konstateras,
att i den mån som länsdemokratiutredningen
kommer att föreslå t. ex. — säger
man — ändrad utgiftsfördelning
mellan statliga och kommunala organ i
länen, torde principförslaget förutsätta
ytterligare utredningar.

Jag konstaterar detta, och jag förstår
att det innebär att de förslag som kommer
fram från länsdemokratiutredningen,
kommer att sättas in i en ny utredningskvarn
och malas vidare en tid
framåt.

Men då begriper jag inte höstens
skörd från kommunikationsdepartementet
om kommunindelningsreformens
fullföljande, ty då borde det ju inte vara
så särskilt bråttom med den saken, utan
man skulle vilja att det först skulle föreligga
förslag som verkligen utgick från
de kommunala uppgifterna.

Det är på det viset man får ett sammanhang
i det hela. Här föreligger i dag
motioner, och på grundval av dem har
en reservation avgivits. Denna tar närmast
sikte på kostnadsfördelningen men
kommer till sina konsekvenser givetvis
också att beröra uppgiftsfördelningen i
den situation, som föreligger. Jag har
inte stora hoppningar om att detta ärende
har en dagsaktuell möjlighet att bli
realiserat, ty det har förutskickats att
här skall utredas.

Från riksdagens sida måste vi ha en
möjlighet att säga ifrån att vi vill ha
något gjort på detta område. Jag ber att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen 1.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Med anledning av de
föreliggande motionerna angående kostnadsfördelning
mellan stat och kommun,
vilka som herr Olsson mycket riktigt
konstaterade årligen återkommit seden
1965, och med anledning av den
reservation som är fogad till statsutskottets
utlåtande och vari hemställes om
en parlamentarisk utredning om kostnadsfördelningen
mellan staten och
kommunerna, ber jag att få anföra några
synpunkter.

År 1965 beslutade riksdagen på Kungl.
Maj :ts förslag om en skatteutjämningsreform
vilken tillförde skattetyngda
kommuner ett avsevärt ekonomiskt tillskott.
Redan första året bidrog staten
med 1 052 miljoner kronor, och under
det nu löpande budgetåret anvisas 1 307
miljoner kronor, vilket alltså på denna
relativt korta tid innebär en ökning
med inte mindre än 250 miljoner kronor.

Utskottsmajoriteten anser att man på
den korta tid reformen verkat inte hunnit
på ett riktigt sätt bilda sig en uppfattning
om densamma och om vad den
ekonomiskt betyder för kommunerna.
Man bör alltså enligt utskottsmajoriteten
låta reformen verka under en något
längre tid för att man skall få ett realistiskt
bedömningsmaterial.

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten

Till detta kommer dessutom den avriksdagen
beslutade kommunreformen,
vars främsta motivering var att skapa
ekonomiskt mera bärkraftiga kommuner.

Här har vi således två stora reformer,
som riksdagen har beslutat om, vilka
har det gemensamt att de syftar till att
stärka kommunernas ekonomi. Ingen
av dem har verkat så länge att man på
ett riktigt sätt kan överblicka resultaten
av dem. Det bör man enligt utskottsmajoriteten
få möjlighet till innan frågan
på nytt aktualiseras.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få konstatera
att utskottets talesman på intet vis berörde
de frågor, som framförts från
kommunikationsdepartementet, vilka
var av avgörande betydelse för hur
kommunerna skulle konstrueras och
vilka uppgifter som skulle åläggas dem.
Det ingick inte i hans koncept.

Jag vill vidare erinra om att det såvitt
jag förstår måste finnas ett naturligt
och ofrånkomligt samband där. Enligt
vad som framförs från kommunikationsdepartementet
beror en forcerad
kommunindelning på uppgifternas omfattning,
och dessa sammanhänger i sin
tur med resurserna. Så har vi kedjan
knuten fast och klar, och detta borde
inte vara främmande för statsutskottets
talesman.

Jag konstaterar att han på den punkten
var en smula förtegen, vilket jag
förmodar berodde på en långt driven
försiktighet vid anförandets utformande.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Som skäl för sitt beslut
i detta ärende anför utskottets majoritet
främst, att den vill se verkningarna av
den skatteutjämningsreform som infördes
år 1965.

och kommunerna

Man kan emellertid, som jag nyss
sade, redan se dess verkningar. Vi vet
i princip hur den kommer att verka de
närmaste åren. Det kan inte finnas skäl
att dröja med en utredning, ty det kommer
ju att ta tid innan den blir färdig,
och då hinner man se den vidare utvecklingen.
De summor, som staten genom
denna reform överför till kommunerna,
har mycket riktigt ökat för
varje år. Medan statens ökade kostnader
för denna skatteutjämning rör sig
om 100—150 miljoner kronor per år har
den samlade kommunala kostnadsutvecklingen
varit ungefär 3 miljarder per
år sedan 1965. Vi hade totalt en omslutning
på cirka 16 miljarder kronor år
1965, 19 miljarder 1966, 22 miljarder
1967, och man beräknar att den i år ligger
på 25 miljarder. Det är alltså en ökning
med ungefär 15 procent per år.

Kostnaderna har således stigit betydligt
snabbare än skatteunderlaget. Det
är således blygsamma ökningar, som
skatteutjämningsreformen medför. Jag
tror därför det finns all anledning att
försöka påskynda detta ärende.

Jag vill fråga herr Bertil Petersson
om inte han har stött på dessa problem
ute i landet. I varje fall har jag gjort
det, inte minst i landstingssammanhang
men även i kommunerna. Oberoende av
partitillhörighet menar man, att det
verkligen får bli ett stopp på denna
utveckling. Det är mycket oroande att
kommunalskatten genomsnittligt är 20
kronor, vilket innebär att den i vissa
kommuner uppgår till 22—24 kronor.
Den drabbar framför allt de grupper
som vi nu är ense om skall hjälpas i
första hand.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
sade, att jag var »mycket förtegen». Men
jag talade faktiskt om de två väsentliga
reformer som genomförts för att förstärka
kommunerna rent ekonomiskt.
Det var skatteutjämningsreformen 1965
och kommunreformen. Att jag sedan

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

inte gick in i detaljerna kanske kan förlåtas
mig.

Till herr Johan Olsson vill jag ha
sagt, att om kommunernas ekonomi säger
statsutskottet i sitt utlåtande, att det
är en fråga som man skall fortlöpande
följa och ha uppmärksamheten på. Utskottet
säger inte, att frågan en gång för
alla är löst. Men vi har sagt att vi har
här genomfört två stora reformer, kommunreformen
och skatteutjämningsreformen,
som båda skall verka i den riktningen
att förstärka kommunerna ekonomiskt.
Vi tycker det är logiskt och
riktigt att se, hur utfallet blir av dessa
beslut, innan man tar ett nytt steg.

När det gäller skatteutjämningsreformen
var det en kommunalman som sade
till mig 1965, att detta var en ur ekonomisk
synpunkt så utomordentligt förmånlig
reform för kommunerna, att det
skulle komma att påverka takten i kommunsammanläggningen.
När man nu ser
det redovisade resultatet av kommunsammanslagningarna
kanske man kan
ha anledning att erinra sig vad den
kommunalmannen sade. Det pekar ju
faktiskt på att i varje fall för ögonblicket
det inte skulle vara någon akut krissituation.

Herr talman, jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Statsutskottets ärade talesman
är fortfarande en försiktig general.
Han berättade att han gått in på
problemet och talat om vad som hände
då och vad som hände då.

Ja, jag vet att det är vanskligt att
profetera, särskilt om framtiden, men
om vi skall komma fram till en lösning
av detta problem, räcker det nog inte
bara att tala om vad som hände då och
vad som hände då. Vi måste också säga
någonting om hur det kommer att utveckla
sig i framtiden.

Den promemoria vi erhållit från
kommunikationsdepartementet pekar
faktiskt på beroendet mellan kommun 6

Första kammarens protokoll 1968. Nr 41

sammanslagningen och kommunernas
möjligheter att fylla sina uppgifter med
de resurser som står till deras förfogande.
Jag vågar säga att det inte finns
kraftigare argument för att äntligen
komma ur vassen än just det som sägs
ifrån kommunikationsdepartementet.
Jag konstaterar vidare att det som begärdes
av Landstingsförbundet har understrukits
även av den kungliga utredningen
angående länsdemokrati. Vi står
därmed faktiskt inför en uppgift som
är rätt påtaglig, nämligen att ta upp
kompetensfördelningen och därmed
kostnadsfördelningen.

Jag hade väntat att utskottets talesman
skulle kunna säga, om man hade
några funderingar angående hur det
problemet skulle kunna lösas. Det är ju
bra om reservanterna har det, och det
är bra om vi i riksdagen mer och mer
kommer på det klara med att vi inte kan
ha det så här. Men det är inte bra att
det enda vi nu har är uttalandet i 1967
års promemoria från samme författare
som i höst har givit ut departementspromemorian
om den kommunala indelningen.
Där sägs bara att när länsdemokratiutredningen
är färdig, och om den
då har tagit upp till exempel frågan
om kompetensfördelningen, så skall vi
ytterligare utreda den saken. Litet mera
hade man väntat sig!

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna understryka
att den skatteutjämningsreform
som vi genomförde 1965 var värdefull.
Den hade begärts av centerpartiet under
årtionden. Vi menar att det var en
väsentlig förbättring, men som jag tidigare
påvisat den räcker inte. Vi har
fortfarande en rad av orättvisor kvar,
alltså en ojämn utdebitering på den
kommunala sidan.

Vad beträffar kommunindelningsreformen
är jag mera tveksam huruvida
den kan anvisa lösningen på frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Det kan bli någon grad av

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten

kostnadsutjämning mellan olika kommuner,
men som bekant blir ju fyra—
fem fattiga kommuner inte rikare därför
att man sammanslår dem till en
kommun. Vi lär redan nu veta vilka
konsekvenser sammanslagningen får.
Det har ju gjorts så många sammanslagningar,
att man borde se om det så att
säga har blivit några nya gruvor att
hämta inkomster ur för kommunerna.
Så är ju inte fallet. Därvidlag är förhoppningarna
ringa, även om reformen
i och för sig kan ha sitt värde.

Då frågar jag herr Bertil Petersson:
När är tiden mogen för en sådan översyn
som kommuner och landsting så enhälligt
kräver? Hur kommer regeringen
att göra med Landstingsförbundets
framställan om utredning beträffande
sjukvårdskostnaderna? Detta kanske
herr Petersson är orienterad om. Det
skulle vara ytterst intressant för riksdagen
att få reda på hur man därvidlag
planerar.

I statsutskottets motivering för avslag
på motionerna för man i år in en ny
faktor i bilden, nämligen konsumtionsbeskattningen.
Man menar att det här
kravet numera inte har samma tyngd
som tidigare därför att det kan vara likgiltigt
för en låginkomsttagare om han
betalar de ökade kommunala utgifterna
via kommunalskatten eller via en konsumtionsbeskattning.
Det drabbar honom
lika hårt i båda fallen. Det kan
ligga någonting i det resonemanget. Frågan
är emellertid så oklar att bara den
ger anledning att titta på det här pioblemet.

I varje fall kan man konstatera att
utvecklingen har gått i den riktningen
att skatt efter bärkraft är en idé som
har slopats. Man har på två vägar gått
ifrån progressionen, nämligen dels genom
att öka den kommunala beskattningen
som ju inte är progressiv, dels
genom att införa en konsumtionsbeskattning
som också i viss mån drabbar
de lägre inkomsttagarna hårdare.

Man kan väl också tänka sig möjligheten,
herr Petersson, att överföra en

och kommunerna

del av kommunernas kostnader på en
statlig direkt beskattning, dvs. minska
den kommunala direkta beskattningen
och öka den statliga direkta beskattningen.
Därmed uppnår man i varje fall
en viss större rättvisa för låginkomstgrupperna.

Jag tror att hela henna problematik
är minst lika aktuell i dag som tidigare
trots den ökade konsumtionsbeskattningen.
Just skattefrågan utgör ett
starkt skäl för en ny utredning.

Länsdemokratiutredningen är mycket
intressant i kommunala sammanhang.
På sex olika ställen anför den att frågan
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun snarast måste tas upp
till omprövning. Det skall bli intressant
att se hur de ledamöter som i höst har
skrivit på utredningen kommer att ställa
sig vid den votering som nu förestår —
inte i denna kammare, ty här har vi
ingen ledamot av utredningen, men i
andra kammaren.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Först vill jag med anledning
av herr Ferdinand Nilssons uttalande
om promemorian från kommunikationsdepartementet
erinra om att
den är utskickad på remiss till kommunerna
och att det är kommunerna som
i första hand skall yttra sig om denna
promemoria. Jag ifrågasätter om vi över
huvud taget, innan remissvaren kommit
in, skall diskutera den här i riksdagen.
Jag tycker nog att man skall låta kommunerna
ha första ordet i denna fråga.

Jag vill sedan till herr Johan Olsson
säga att han talar på ett sätt som om
staten inte gjorde någonting på detta
område. Jag vill ännu en gång erinra
om de reformer som har genomförts.
Det förhåller sig faktiskt på det sättet
att man fortlöpande följer dessa problem
med uppmärksamhet, och detta
har lett till följande resultat: 1962 års
kommunreform — som jag tidigare
nämnde — vars främsta motivering var
att stärka kommunerna ekonomiskt samt

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

1965 års skatteutjämningsreform som i
dag ger de ekonomiskt mest svaga kommunerna
—- märk detta! — 1 300 miljoner
kronor. Här gör alltså staten enligt
mitt förmenande fortlöpande avsevärda
insatser för att ekonomiskt stödja kommunerna.

Att ange någon tidpunkt när exempelvis
en sådan utredning som påyrkas i
reservationen skall tillsättas är självfallet
omöjligt. Vi har sagt att frågan
skall successivt följas och att vi vill avvakta
och se vad de beslutade reformerna
innebär, innan frågan på nytt
kan aktualiseras. Jag tycker att det är
ett tillräckligt svar på frågan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman, Jag vill bara säga att jag
inte alls oroar mig över att herr Bertil
Petersson inte kommer ihåg vad herr
Arne Fröjd skrev i kommunikationsdepartementet
den 24 oktober 1967. Herr
Fröjd konstaterade att den ändrade
uppgiftsfördelningen mellan statliga och
kommunala organ i länen torde principiellt
förutsätta ytterligare utredningar.
Jag förstår att herr Petersson inte kommer
ihåg detta. Däremot tycker jag att
han borde ha kommit ihåg herr Fröjds
senaste alster, alltså om kommunindelningsreformens
fullföljande. Det är onödig
försynthet att inte låtsas om att man
får använda vad som däri har skrivits
— ifall man har läst det — ty därav
framgår ganska klart att problemet med
kommunindelningen är så intimt beroende
av uppgiftsfördelningen. Problemet
har så intimt samband med kostnaderna
att det vill mycket till för att
vara så försynt, att inte våga titta så
mycket i departementspromemorian. Man
bör nog ta del av de utsända och för
alla tillgängliga utlåtanden som gjorts.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill beklaga det svar
som jag fick av herr Bertil Petersson.

Svaret innebär att han inte alls vet någonting
om tidpunkten när denna fråga
bör tas upp till förnyad omprövning.
Jag tror att kommunalmän och över huvud
taget skattebetalare ute i landet är
mycket besvikna över detta svar. Jag
hoppas att regeringen vet litet bättre i
denna fråga och har litet bestämdare
åsikter om vad som verkligen bör göras.
Då kanske ändå en utredning tillsattes
snarast.

När det gäller högerns inställning
sade man i fjol att man sedan det gått
ett år kunde tänka sig att tillstyrka en
utredning av det slag som här föreslås.
Men man har inte heller där blivit mogen.
Jag hoppas att det under det år
som kommer skall bli ett ändrat ståndpunktstagande
från de partier som har
gått emot dessa angelägna krav.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt i fråga om punkterna 1 och 2
samt därefter särskilt angående punkten
3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1 och 2 hemställt.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 180 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

t Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. ändringar i banklagstiftningen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändringar
i banklagstiftningen jämte motioner.

I en den 18 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 143, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande
av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen
samt

6) lag angående ändrad lydelse av
33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)
om skuldebrev.

I propositionen hade föreslagits en
samordning av rörelsereglerna för affärsbanker,
sparbanker och jordbrukets
kreditkassor så att dessa bankinstitut
finge rätt att på likartade villkor driva
alla inom bankväsendet förekommande
rörelsegrenar. Samordningen innebure,
att rörelsereglerna för sparbanker och
kreditkassor i allt väsentligt skulle utformas
efter mönster av affärsbankernas
bestämmelser. Propositionen innehöll
också förslag till ändrade rörelseregler
som syftade till att effektivisera
bankinstitutens verksamhet. Bankinstituten
skulle kunna medverka vid emission
av aktier och förlagsbevis genom
att i fast räkning taga över sådana värdepapper
i och för placering på den
allmänna marknaden. Bankinstituten
finge vidare vidgad rätt att lämna kredit
utan säkerhet, blancokredit. Nuvarande
generella blancokreditvolym för

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

affärsbanker och sparbanker skulle
kraftigt ökas och kreditkassor få samma
rätt att lämna sådan kredit. Förbudet
att i bank belåna aktie eller förlagsbevis
som utgivits av förvaltningsbolag
skulle så till vida uppmjukas, att börsnoterat
värdepapper av detta slag finge
ligga som säkerhet för kredit.

Regleringen av bankinstituts skyldighet
att till insättarnas skydd hålla ett
med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräckligt eget kapital föresloges
ske efter andra principer än dem
som nu gällde. Bestämmelserna hade utformats
som placeringsregler differentierade
efter placeringarnas art. Bankinstitutens
tillgångar skulle indelas i
fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden
omfattade placeringar med ingen eller
ringa förlustrisk medan i den högsta
riskgraden inginge de mest riskbetonade
tillgångarna. Placeringar i den lägsta
riskgraden föresloges helt fria från krav
på täckning med eget kapital. Tillgångar
i övriga riskgrader hade föreslagits
täckta med 1 procent, 4 procent respektive
8 procent eget kapital. Det samlade
kravet på eget kapital erhölles genom
addering av kapitalkraven i de olika
riskgraderna. De nya reglerna innebure
sänkta kapitalkrav för affärsbankerna.
För några sparbanker och centralkassor
skulle däremot kravet på eget kapital
skärpas.

När det gällde kravet på bankinstituten
att hålla en tillfredsställande betalningsberedskap
skulle de enhetliga
reglerna utformas efter det system som
nu tillämpades för affärsbanker och
centralkassor. Bankinstitut skulle sålunda
först och främst alltid hålla en med
hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv. Utöver detta
kvalitativa krav uppställdes ett kvantitativt
krav. Detta krav differentierades
icke som nu efter inlåningens formella
uppsägningstid utan bestämdes schablonmässigt
till 10 procent av all inlåning.

Bankinstituten skulle enligt propositionen
få rätt att — i motsats till vad

Ang. ändringar i banklagstiftningen

nu gällde — själva avgöra sitt kontorsnäts
utbredning. Nuvarande offentliga
etableringskontroll över filialbildning
skulle avvecklas. Bankinstituten skulle
emellertid åläggas att innan bankkontor
öppnades inhämta yttrande från en
rådgivande nämnd med representanter
för bland andra bankinspektionen och
bankinstituten. Nämnden skulle verka
för en ändamålsenlig struktur av bankinstitutens
kontorsnät.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels de likatydande motionerna I:
1000, av fru Hultell m. fl., och II: 1263,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte uttala, att
nämnden för bankkontorsetablering
borde utökas med en ledamot som utsåges
efter förslag från den fackliga organisation,
som företrädde de anställda i
kreditinstituten,

dels ock de likalydande motionerna
1:1021, av herrar Ottosson och Gösta
Jacobsson, samt II: 1291, av herr Magnusson
i Borås och herr Lothigius, vari
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle besluta,

att från bankbolags, sparbanks och
jordbrukskassas eget kapital skulle vid
beräkning av kapitaltäckning ej avräknas
det bokförda värdet av vad banken
såsom aktiekapital eller i annan form
tillskjutit till annat in- eller utländskt
företag som dreve någon form av bankverksamhet,

att undantag vid beräkning av kapitaltäckning
ej skulle göras för tillgång
i företag, där staten vore delägare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:1021 och 11:1291 måtte bifalla
propositionen nr 143, såvitt den
avsåge ändrad lydelse av

a) 57 § lagen om bankrörelse,

b) 26 § lagen om sparbanker och

Onsdagen den 4 december 1968

86 Nr 41

Ang. ändringar i banklagstiftningen

c) 34 § lagen om jordbrukskasserörelsen; B.

att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 143, såvitt den avsåge ändrad
lydelse av

a) 63 § lagen om bankrörelse,

b) 32 § lagen om sparbanker och

c) 40 § lagen om jordbrukskasserörelsen; C.

att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 143 i övrigt;

D. att riksdagen med bifall till motionerna
1:1000 och 11:1263 som sin
mening måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört om
sammansättningen av nämnden för
bankkontorsetablering.

Reservationer hade anförts

1. beträffande utskottets hemställan
under A (kapitaltäckningsbestämmelser),
av herrar Enarsson (h), Brundin
(h) och Regnéll (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 1021 och II: 1291 för sin
del måtte antaga de genom propositionen
nr 143 framlagda lagförslagen, såvitt
de avsåge ändrad lydelse av

a) 57 § lagen om bankrörelse,

b) 26 § lagen om sparbanker och

c) 34 § lagen om jordbrukskasserörelsen,

med ändring i enlighet med vad som
framginge av bilaga 1 till utlåtandet;
samt

2. beträffande utskottets hemställan
under B (bestämmelser om blancokrediter),
av herrar Enarsson (h), Brundin
(h) och Regnéll (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen för
sin del måtte antaga de genom propositionen
nr 143 framlagda lagförslagen,
såvitt de avsåge ändrad lydelse av

a) 63 § lagen om bankrörelse,

b) 32 § lagen om sparbanker och

c) 40 § lagen om jordbrukskasserörelsen,

med ändring i enlighet med vad som
framginge av bilaga 2 till utlåtandet.

De i sistnämnda reservation föreslagna
ändringarna i Kungl. Maj:ts förslag
avsågo, att bunden blancokredit till utländskt
bankföretag skulle få lämnas
utan vare sig amorteringskrav eller
uppsägningsförbehåll.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 60 behandlar Kungl. Maj :ts proposition
nr 143 om ändringar i banklagstiftningen.
Det gäller här förslag till
en samordning av rörelsereglerna för
affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor på sådant sätt att dessa
bankinstitut får rätt att på likartade
villkor driva alla inom bankväsendet
förekommande rörelsegrenar.

Utskottet är enigt i huvudfrågorna,
men i ett par detaljer har högerledamöterna
haft en avvikande mening som
vi gett till känna i de föreliggande reservationerna.
Det spörsmål som beröres i
den första reservationen har också tagits
upp i motionsparet I: 1021 och
II: 1291.

Den reservationen gäller kapitaltäckningsbestämmelserna
enligt 57 § i förslaget
till ändring i lagen om bankrörelse,
nämligen att från det egna kapitalet
skall avräknas det bokförda värdet av
vad banken som aktiekapital eller i annan
form tillskjutit till annat företag,
som driver någon form av bankverksamhet.
Reglerna för det egna kapitalets
storlek till skydd för insättarna föreslås
bli fastställda efter andra principer
än som nu gäller. De nya bestämmelserna
tar sikte på placeringarna av
utlånat kapital och av bankföretagets
övriga tillgångar. Härvid indelas placeringarna
i fyra riskgrader, varav den
fjärde skall ha 8 procents täckning av
eget kapital. Reservanterna anser inte
att i propositionen anförts bärande motiv
för att sätta dessa sidobolags aktier

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

i den särställning soin föreslås, nämligen
att man skall avräkna det kapital,
som tillskjutits till dessa bolag, från det
egna kapitalet.

Utskottsmajoriteten svarar rätt kortfattat
på de nämnda motionerna, att utskottet
delar den uppfattning som departementschefen
gett till känna, att ett
genomförande av utredningens förslag
skulle innebära en alltför vittgående liberalisering
av bestämmelserna om kapitaltäckning
för sidobolagsengagemang.
Det skulle — något som departementschefen
också varit inne på —-finnas viss risk för koncernbildningar
på basis av ett begränsat aktiekapital,
vilket skulle kunna få mindre önskvärda
konsekvenser. Den synpunkten är enligt
utskottsmajoriteten beaktansvärd.

Kreditinstitututredningen har också
haft denna fråga under sin prövning
och uttalat att det avgörande i sammanhanget
bör vara dels den gällande lagstiftningen
för de avsedda kreditinstituten,
vilken sägs vara präglad av soliditetshänsyn,
dels det allmännas reglering
av nybildning och förvärv av sådana
institut.

Mot denna bakgrund anser vi reservanter
att den kapitaltäckningskvot som
skall gälla enligt fjärde riskgraden i det
nya systemet är fullt tillräcklig när det
gäller bankernas engagemang i kreditgivande
sidobolag, samt att den ger fullgod
säkerhet till skydd för insättarnas
medel. Väljer man denna väg bortfaller
även den särregel som finns i propositionen
och i utskottsmajoritetens förslag,
att för kapitaltillskottet i företag
där staten är delägare skall ingen avräkning
av det egna kapitalet ske.

Den kategoriklyvning som denna särregel
innebär framstår för oss reservanter,
inte minst ur principiell synpunkt,
som omotiverad. Vi kan inte förstå att
ett bolag blir mera solvent som sådant
om staten har en viss andel i det vid sidan
om andra delägare.

Med hänvisning till denna korta motivering
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 1 av mig m. fl.

Ang. ändringar i banklagstiftningen

Reservation 2 tar upp ett annat spörsmål,
nämligen kreditgivningen på det
internationella planet. Vi reservanter
hyser en viss farhåga för att om inte
lagstiftningen i vårt land anpassas till
vad som gäller på det internationella
planet kan det komma att uppstå hinder
för att våra bankinstitut intresserar sig
för placeringar i utlandet som kan vara
önskvärda ur vårt lands synpunkter och
till fördel för inblandade parter.

Enligt vår lagstiftning fordras att
amortering skall ske på bunden blancokredit.
Samma krav har man inte utomlands.
Om lagstiftningen inte anpassas
på detta område, föreligger som jag nyss
sade farhågor för att vi kan ställas vid
sidan, och det kan leda till hinder för
vårt engagemang i de stora finansiella
sammanhangen.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservation 2.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är en för kreditväsendet
betydelsefull reform som riksdagen
nu skall ta ställning till. Den
samordning av rörelsereglerna för de
olika typerna av bankinstitut som föreslås
medför att särskilt sparbankerna
och jordbrukets kreditkassor får ändrade
förutsättningar för sin verksamhet
i form av större rörelsefrihet. Men även
affärsbankerna får sina grundläggande
bestämmelser ändrade på ett sätt som
de bör bedöma som mycket positivt —
jag tänker då särskilt på de nya kapitaltäckningsreglerna
som medför en
stor lättnad för affärsbankerna.

Från kreditinstitutens sida har man
väl länge sett fram mot den här reformen.
Man har också haft tillfälle att
mycket aktivt delta i det utredningsarbete
som den grundat sig på. Det är
naturligt att kreditinstitutens olika organisationer
i allt väsentligt har ställt
sig positiva till utredningens förslag,
som i de här aktuella delarna har stöd
av deras egna representanter i utredningen.

Onsdagen den 4 december 1968

88 Nr 41

Ang. ändringar i banklagstiftningen

Men det finns också andra intressen
som skall tillgodoses. Företagen och
folk i allmänhet är naturligtvis intresserade
av att bankerna har möjlighet till
en generös långivning. Men det finns
också ett betydande allmänt intresse av
stabilitet i bankväsendet, av trygghet
för dem som lånar sina pengar till
bankerna. Vi har också sedan gammalt
en statlig bankinspektion med vittgående
befogenheter. Den främsta garantin
för att vi får ett sunt och stabilt
bankväsende är naturligtvis en hög
kvalitet hos ledningen för bankerna.
Men vi skall nog inte se bort från värdet
av bindande regler och statlig kontroll.
Att bankernas utlåning inte är en
helt riskfri verksamhet får vi då och då
påminnelser om, senast genom dagens
tidningar.

Varken bankinspektionens representanter
i kreditinstitututredningen eller
inspektionen själv har godtagit utredningsmajoritetens
förslag i alla delar.
Departementschefen har också sett sig
föranlåten att i några hänseenden skärpa
de föreslagna reglerna. De lagförslag
som vi nu har oss förelagda måste
därför ses som resultatet av en avvägning
mellan olika ståndpunkter, som
en kompromiss. Det ligger då i sakens
natur att inte alla intressens företrädare
kan vara helt nöjda med slutprodukten.

Av allt att döma har man inom de
olika grupperna av kreditinstitut i huvudsak
bedömt läget så och avstått från
att försöka få ett för de egna intressena
ännu mera fördelaktigt resultat. Det
enda undantaget är Svenska bankföreningen,
som har fört fram några ändringsönskemål.
Vad beträffar själva
lagstiftningen har motionsvägen inte
väckts mer än ett ändringsförslag, det
som herr Enarsson här har gjort sig till
tolk för.

Så som läget alltså är finns det,
tycker jag, inte något behov av att från
utskottsmajoritetens sida gå igenom hur
utskottet ser på delfrågor som tas upp
i propositionen i dess helhet. Jag in -

skränker mig till att beröra de frågor
som herr Enarsson här har behandlat.

Den reservation som herr Enarsson
talade för gäller kapitaltäckningsreglerna
i fråga om bankernas engagemang
i s. k. sidobolag, dvs. bolag som bankerna
själva äger helt eller delvis. Det
gäller dock inte alla sidobolag utan
dem som, för att citera lagtexten, »driver
någon form av bankverksamhet».
Hit hör bl. a. en lång rad kreditinstitut,
som under senare år har bildats för att
underlätta kreditförsörjningen för olika
grupper av företag.

Den linje som reservanterna här driver
är, som herr Enarsson nämnde,
också kreditinstitututredningens. Den
innebär att bankerna bara behöver
täcka 8 procent av sidobolagsaktiernas
värde av eget kapital. Detta är en av
de punkter i utredningsförslaget som
bankinspektionen starkast har reagerat
mot. Inspektionen har visat upp hur
lätt den föreslagna regeln skulle göra
det för bankerna att genom organisatoriska
förändringar kringgå banklagstiftningens
inlåningsregler med påföljd
att skyddet för insättarna skulle
bli mer eller mindre illusoriskt. Möjligheter
skulle skapas att genom koncernbildningar
driva en mycket mera omfattande
kreditgivning än lagen avser.

Departementschefen har delvis men
—■ det vill jag kraftigt betona — inte
helt anslutit sig till bankinspektionen.
Vad som föreslås i propositionen på
denna punkt är en typisk kompromiss.
Kapitaltäckningskravet nedsätts till 8
procent för aktierna i sidobolag där
staten är delägare men bibehålls i övrigt
vid 100 procent. Det innebär att
bankerna får en betydlig lättnad i kapitaltäckningskravet
för sina insatser i
bl. a. sådana företag som AB Industrikredit,
AB Företagskredit och AB Exportkredit,
som reservanterna i andra
sammanhang brukar vara mycket måna
om. Åtminstone motionärerna tycks ha
upprörts av detta undantag. Skulle man
tolka dem efter ordalagen, skulle de
hellre vilja ha 100 procents kapitaltäck -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

ningskrav över hela linjen än acceptera
den jämkning som föreslås i propositionen.

Vad man bör ta fasta på är väl att
propositionens förslag går ut på en betydande
uppmjukning av de nuvarande
kraven. Det är alltså inte fråga om en
skärpning utan om en betydande lättnad.
Men denna lättnad bör inte drivas
så långt att insättarnas trygghet i någon
form försvagas.

Svenska bankföreningen har valt den
kanske något ovanliga vägen att i en
skrivelse direkt till bankoutskottet be
utskottet medverka till ändringar som
inte har föreslagits motionsvägen. Jag
vet inte om detta skall tolkas så att
Bankföreningen har misslyckats med att
få tag på motionärer eller så att den
inte har försökt. Strängt taget är det för
övrigt ganska sympatiskt att föreningen
själv framträder och deklarerar sina
önskemål.

Bankoutskottet har naturligtvis, med
tanke på den tyngd som Bankföreningens
synpunkter brukar ha, granskat
dess önskemål mycket noga. Men utskottet
har inte funnit att de skulle vara
särskilt välgrundade. En del av önskemålen
har inte fått något stöd alls inom
utskottet, inte heller av herr Enarsson
och hans medreservanter. Den lagändring
som herr Enarsson här har talat
om gäller bara en del av vad Svenska
bankföreningen har velat ha. Jag behöver
därför, herr talman, inte upprepa
hela den kritiska genomgång av Bankföreningens
skrivelse som utskottet gör
i sitt utlåtande.

Vad reservanterna föreslår är att
svenska banker skall kunna lämna utländska
banker bundna s. k. blancokrediter
utan att, som annars är föreskrivet,
kräva fortlöpande och regelbundna,
dvs. årliga amorteringar och
utan det vanliga förbehållet om rätt att
säga upp lånet om det inte längre råder
trygghet för låneförbindelsens fullgörande.

Jag tror man vågar säga att reservanterna
har överdrivit den här frågans be -

Ang. ändringar i banklagstiftningen
tydelse högst avsevärt. De har enligt
min uppfattning inte heller, lika litet
som Bankföreningen, lagt fram något
material som talar för en annan slutsats.
Till utländska centralbanker har,
som utskottet påpekar, bundna blancokrediter
hittills inte förekommit. Att
ett rent formellt förbehåll om uppsägningsrätt
— och något annat menar väl
inte reservanterna att det är fråga om
när banker är låntagare — skulle vålla
problem finns det inte anledning att
tro. Även om långivningen sker genom
internationella konsortiers försorg kommer
man nog att ha förståelse för den
svenska banklagens krav. Ungefär detsamma
torde kunna sägas om amorteringsskyldigheten.
Det kan knappast
föreligga något behov för svenska banker
att ge utländska banker helt amorteringsfria
lån.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten A, därefter
särskilt rörande punkten B samt
vidare särskilt avseende punkterna C
och D.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Enarsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. ändringar i banklagstiftningen

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten

A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Enarsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten

B, röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna C
och D.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

61, i anledning av motion om utredning
angående bankväsendet;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionerna, m. m.;

nr 63, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående vissa inrednings-
och anslagsfrågor avseende provisoriska
lokaler för riksdagen;

nr 64, i anledning av motioner om
ökad statlig företagsamhet i Norrland
m. m.; och

nr 65, i anledning av motion om förstatligande
av gruvindustrin m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ja;

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. förslag till införsellag m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 48, angående dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till införsellag
m. m., dels ock i anledning
av propositionen väckta motioner.

Genom en den 25 juli 1968 dagtecknad
proposition, nr 130, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) införsellag,

2) lag om ändring i utsökningslagen,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken,

5) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av
118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal,

7) lag angående ändrad lydelse av
23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon,

8) lag angående ändrad lydelse av
20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring,

9) lag angående ändrad lydelse av
50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

10) förordning om ändrad lydelse av

17 § militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261) samt

11) lag om ändrad lydelse av 74 §
barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr
97).

I propositionen hade framlagts förslag
till ny lagstiftning om exekution
i lön, dvs. om införsel och utmätning
i lön, och om skydd mot exekution i
viss egendom. Införsel skulle kunna
användas för samma slags fordringar
som för närvarande eller sålunda för
familjerättsliga underhållsfordringar,
vissa kommunala bidragsfordringar,
skatter och böter.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I:
981, av herr Sveningsson, och II: 12i3,
av fru Kristensson,

dels motionen II: 1237, av herr Sjöholm,

dels ock motionen II: 1244, av herr
Svensson i Kungälv m. fl.

I motionerna I: 981 och II: 1243 hade
yrkats, att riksdagen skulle antaga det
vid proposition nr 130 fogade förslaget
till införsellag med den ändringen, att
1 § erhölle i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåg, att de tidigare
angivna införselberättigade fordringarna,
upptagna i 1 § förslaget till införsellag,
skulle utökas med skadestånd
på grund av brott.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. antaga det genom förevarande
proposition, nr 130, framlagda förslaget
till införsellag utom såvitt avsåge

i §;

B. med avslag på motionerna 1:981
och 11:1243 jämväl antaga förslaget
såvitt avsåge 1 §;

C. med avslag på motionen 11:1237
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
utsökningslagen;

D. i övrigt bifalla propositionen;
samt

E. besluta, att motionen II: 1244, i
vad den ej kunde anses besvarad genom
vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade avgivits två, med
1 och 2 betecknade reservationer.

I reservationen 2, av herrar Schött
och Lidgard samt fru Kristensson
(samtliga h), hade reservanterna ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. förslag till införsellag m. m.

hemställa, att riksdagen måtte dels antaga
förslaget såvitt avsåge 1 §, dels i
anledning av motionerna I: 981 och II:
1243 hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande införsel för skadestånd
på grund av brott.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Enigheten i utskottet om
förslaget till införsellag har varit betydande.
Till och med om namnet har vi
blivit ense, även om jag vet att det finns
de som tycker att lagen i stället skulle
ha benämnts »lag om införsel m. m.».

Inte ens den reservation som vi från
högerhåll har avgivit innebär ett avståndstagande
från propositionen. Det
förslag som nu föreligger kan godtas i
dess helhet. Men reservationen innehåller
ett tilläggsyrkande på en bestämd
punkt, ett yrkande om fortsatt utredningsarbete
för att man skall finna n3''a
vägar att så långt som möjligt trygga
den enskildes säkerhet i vissa hänseenden.

Jag undrar om kammarens ledamöter
hade tillfälle att i går kväll i TV se och
åhöra den debatt som sändes om snatteri.
Jag skall inte ta upp enskildheterna
i den, ty de hör knappast hemma i diskussionen
om införsellagen, men på en
punkt har TV-diskussionen och det vi
nu avhandlar —- i varje fall i en förlängning
— vissa beröringspunkter. I
TV-debatten sades bland annat att det
knappast är snattaren som i det aktuella
sammanhanget är den brottslige, utan
det är den som blir utsatt för snatteriet,
den som lider skada, som är den skyldige.
Som en konsekvens av det följer
naturligtvis i all rimlighets namn att den
skadelidande inte skall ha något skadestånd.
Han får med andra ord skylla sig
själv för den situation han har hamnat
i.

Så förenklat och så lättsinnigt såg naturligtvis
inte första lagutskottets ledamöter,
inte ens i andanom, på problemet
om skadestånd och möjligheterna att utfå
sådana, när man behandlade den motion
som förelåg om en komplettering

av införsellagen för att möjligheterna att
få ut skadestånd framför allt på grund
av brott väsentligt skulle effektiviseras
och förbättras. Tvärtom var det alldeles
uppenbart på det sättet att vi alla mer
eller mindre är överens om att man
skall söka vägar att trygga rätten till ersättning
för dem som har skadats genom
ett brottsligt förfarande. Men när
man verkligen ställdes inför en reell
möjlighet att göra någonting, hesiterade
majoriteten. Man kan litet tillspetsat
säga att den hamnade i ungefär samma
nihilism som snatteridebattörerna: den
skadelidande får skylla sig själv för att
han råkat stå i vägen för den skadevållande.

Är detta en rimlig ståndpunkt? Det är
ju en av samhällets primära för att inte
säga ursprungliga uppgifter att skydda
samhällsmedborgarna till liv och lem,
till hus och egendom. Om nu samhället
inte klarar av denna uppgift genom sina
organ — och det är alldeles uppenbart
att möjligheterna för samhället att göra
detta håller på att bli allt sämre och
sämre — och samhället inte vill, eller
kan, eller bör fungera som någon sorts
jättelik försäkringsinrättning, som träder
in och reparerar alla skador som
har inträffat på grund av ett brott, då
borde man väl åtminstone kunna förvänta
så mycket från samhället, att detta
på alla sätt underlättar för den enskilde
att få bot för en liden skada. För mig
framstår detta faktiskt som mera angeläget
än att samhället i form av böter
eller viten får bot för ett brott.

Nu är det möjligt att man varken kan
eller bör gå så långt att man i alla hänseenden
och under alla omständigheter
skall prioritera den skadelidandes s. k.
reparationsintressen. Det är möjligt att
det skulle vara lämpligt att någonstans
på något sätt dra en gräns, kanske mellan
egendomsskada och personskada,
och säga att vi prioriterar personskadorna
och låter sakskadorna komma litet
i efterhand. Hur den gränsen skall
dras, var den skall ligga, hur den skall
se ut, det skall jag inte ge mig in på här.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Det är just för att utreda dessa problem
vi reserverat oss och önskat en fortsättning.

Av det jag har sagt har framgått att
jag mycket väl kan tänka mig att diskutera
om och i vilken utsträckning ett utdömt
skadestånd skall äga företräde
framför samhällets anspråk på böter eller
viten. Men låt mig till detta lägga
en diskussionsfråga.

Främst i införsellagen, som den första
punkten i den första paragrafen, står
som införselberättigad fordran krav,
som har sin grund i underhållsbidrag
enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken.
Det är alltså fråga om en införsel
för att få ut bidrag till uppehälle.
Men, herr talman, nog kan man väl tycka
att en sådan fordran kan jämföras
med den fordran som den människan
kan ha som råkat ut för misshandel och
kanske har fått ligga på sjukhus en
längre tid, ja rent av blivit invalidiserad,
med allt vad detta har i släptåg av
inkomstförluster m. m. Nog kan den
människan ha ett rimligt anspråk på
att kravet på ersättning för lidna förluster
tillerkännes en mycket hög prioritetsgrad
och att han skall ha mycket
god möjlighet att exekutionsvägen få ut
sin fordran. Det kan inte kännas tillfredsställande
att den skadelidandes anspråk
på ersättning vid inkomstbortfall
blir rent illusoriskt därför att han
inte har möjligheter att exekutionsvägen
gå fram tillräckligt effektivt.

Nu är jag visserligen väl medveten
om den diskussion som har förts och
om det i denna diskussion framförda
och i viss mån berättigade argumentet
att om man lägger en alltför tung börda
på den som har vållat skadan så försvårar
man hans återanpassning till
samhället, men jag har inte kunnat förstå
varför just den enskildes anspråk på
ersättning skall anses vara det halmstrå
som knäcker kamelens rygg och inte
t. ex. samhällets anspråk på att få ut
skatter eller böter. Jag tycker inte man
kan göra den enskilde till större syn -

Ang. förslag till införsellag m. m.

dåre i detta sammanhang än samhället.

Eftersom vi är överens om att den
skadelidande också har sina skäliga anspråk
är det inte rimligt att skjuta denna
fråga ifrån sig därför att den tekniskt
är mycket svår att komma till rätta med
lagstiftningsvägen. Jag menar att det är
vår skyldighet att försöka komma fram
till sådana regler som ger den skadelidande
rimliga möjligheter att få ut den
ersättning som han är berättigad till,
om man samtidigt ger den skadevållande
ett skydd mot sådana åtgärder som
kan anses alltför långtgående.

Herr talman! Mot denna bakgrund ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som har nr 2 och som jag varit med
om.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som framgår av förevarande
utlåtande föreslås i proposition
nr 130 ny lagstiftning om införsel, om
utmätning i lön och om skydd mot exekution
i viss egendom.

Förslaget om införsel bygger på gällande
ordning. Institutet får användas
på samma slags fordringar som nu, vilket
enligt 1 § i lagen innebär familjerättsliga
underhållsfordringar, vissa
kommunala underhållsfordringar, skatter
och avgifter samt böter och viten.
Den egentliga reformen — den har väl
herr Lidgard inte berört i någon vidare
mån — gäller löneutmätning, som föreslås
bli väsentligt effektiviserad. Dylik
utmätning får nu äga rum först sedan
lönen blivit lyftad. Enligt föreliggande
förslag kan löneutmätning ske redan
innan lönen är tillgänglig för lyftning.
Denna nya form för utmätning i lön har
prövats bl. a. i Finland, där man har
goda erfarenheter av den. Därest riksdagen
följer utskottet och bifaller propositionen
finge man väl även här vid
exekutiva åtgärder förvänta att det
bleve en övergång från sakutmätning
till utmätning i lön. Detta kan även te

Nr 41

Onsdagen den 4 december 19(38

Ang. förslag till införsellag m. m.
sig naturligt med hänsyn till att penninginkomsterna
har ökat under senare
tid. Vid löneutmiitning uppstår ej heller
några realisationsförluster för gäldenären,
vilket kan bli fallet vid försäljning
av utmätta föremål.

Införselinstitutet är som nämnts användbart
för endast vissa slag av fordringar.
Utmätning i lön däremot går
att använda för fordringar så att säga
över hela fältet. Det har därför också
ansetts nödvändigt att det i det senare
fallet görs vissa för gäldenären betydelsefulla
avgränsningar. Utan gäldenärens
medgivande skall sålunda löneutmätning
ej få äga rum under längre tid än
tre månader under året. I fråga om mycket
starkt motiverade fordringar, såsom
vissa skadestånd på grund av brott
och skadeståndsrättsliga underhållsbidrag
vid förlust av försörjare, får tiden
utan den skadeståndsskyldiges medgivande
utsträckas till sex månader.

Även andra begränsningar till skydd
för gäldenären är för handen. Löneutmätning
får sålunda ej förekomma, om
det med skäl kan antas, att han har gjort
vad han förmått för att betala sin skuld.
Vidare skall han förbehållas ett liberalt
bestämt belopp för egen och familjens
försörjning. Vid tillämpning av reglerna
avses detta innebära att löneutmätning
mot gäldenärens bestridande inte
kan komma i fråga för den stora gruppen
av lågavlönade, frånsett ungdomar
som saknar försörjningsbörda samt i
liknande fall. Medel avsedda för semester
får ej heller utmätas.

Av detta framgår att de som svarar
för reservation 2 i utlåtandet — och det
var närmast den reservationen som herr
Lidgard berörde — till avsevärd del fått
sina önskemål tillgodosedda genom den
nykonstruerade möjligheten till utmätning
i lön, varvid just skadeståndsfordringar
får den privilegierade ställning
som medger dylik utmätning under
längre tid utan gäldenärens medgivande.

När det sägs att det är angelägnare
att en person som skadats genom brott

får gottgörelse än att statens anspråk
på böter och viten tillgodoses, vill jag
hänvisa till 17 g i den föreslagna införsellagen.
Det heter visserligen där att
införsel går före utmätning, men det
står vidare att införsel för just böter
och viten skall kunna ändras eller hävas,
om utmätning därigenom kan äga
rum för annan fordran, alltså även skadeståndsfordran.

Det yrkas nu på en utredning av frågan
om även skadeståndsfordringar på
grund av brott skall kunna bli föremål
för införsel — det var väl närmast detta
som herr Lidgard talade för i sitt anförande.
Lagberedningen har emellertid
ej ansett det möjligt att gå så långt. Särskilt
när det gäller personskador är det
oftast fråga om personer som kommit
på sned i tillvaron och endast har ringa
förmåga att göra rätt för sig, som blir
skadeståndsskyldiga. Blir dessa alltför
hårt pressade i ekonomiskt avseende,
minskar deras möjligheter till återanpassning
i samhället. I många fall torde
dock som sagt den nya formen för utmätning
i lön kunna tillgodose de önskemål
som reservanterna syftar till med
den begärda utredningen. När herr Lidgard
säger att möjligheterna blir sämre
och sämre för de skadelidande att i dessa
fall få sin rätt, vill jag alltså hänvisa
till de icke oväsentliga möjligheter som
står till buds genom det nya institutet
utmätning i lön.

Jag ber därmed, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! När utskottets ordförande
i sin argumentering för utskottsutlåtandet
stöder sig på lagberedningen,
sker det väl för att jag skall känna mig
alldeles särskilt förkrossad. Jag har
också en känsla av att min egen kraft
inte hjälper här för att övertyga kammaren
om det berättigade i den reservation
som föreligger. Jag skall därför,
särskilt på en punkt, nämligen när det
gäller den kriminalpolitiska sidan av
saken, söka stöd på annat håll.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Lagberedningen betraktar införselproblemen
framför allt ifrån två aspekter.
Den tar upp den skadelidandes intresse
av att så effektivt som möjligt få
sina reparationsönskemål tillgodosedda.
Det är den ena aspekten. Den andra aspekten
är angelägenheten av att den
skadevållande återanpassas. Den allmänpreventiva
synpunkten kommer
nästan helt bort i det som lagberedningen
har tagit upp. Beredningen avfärdar
den synpunkten ganska enkelt genom att
säga att lagberedningen har svårt att
tro att hotet om införsel vid sidan avstraff
och andra påföljder skulle ha någon
större betydelse från allmänpreventiv
synpunkt. Svårt för att tro, det kan
man ju alltid ha, men det finns ju faktiskt
personer som tror på annat sätt
också. Jag kan nämna att juristprofessorn
Lundstedt i sitt stora arbete om
grunddragen i den svenska skadeståndsrätten
för fram synpunkten att det mycket
väl kan tänkas, att skadeståndet på
grund av sin storlek så gott som ensamt
verkar prevenerande trots straffet.
Vidare har naturligtvis skadeståndet
en preventiv verkan i ett hänseende,
som vi inte har diskuterat, nämligen på
det område där straff över huvud taget
inte ifrågakommcr.

Med en annan juristprofessors, nämligen
Ekelöfs, hjälp kan man slå fast
att skadeståndet, om det nu skall fylla
någon preventiv funktion, måste stödjas
av effektivast möjliga indrivningsform,
dvs. av införsel. Det framgick
ju av vad utskottets ordförande framhöll,
nämligen att den löneutmätning
som kan ifrågakomma inte är så effektiv
som införsel.

Vad slutligen angår beredningens betänkligheter
från individualpreventiv
synpunkt kan jag från egen fatabur
men faktiskt också med stöd från en
tredje sakkunnig från de juridiska fakulteterna
påstå, att precis samma invändningar
som lagberedningen har
mot införsel för skadestånd kan åberopas
när det gäller underhållsbidrag,
böter och skatter.

Ang. förslag till införsellag m. m.

Jag tycker alltså, herr talman, att jag
med ovanligt gott samvete vågar hemställa
att kammaren stöder reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är visserligen sant
att lagberedningen för ett allmänt resonemang
om att det skulle vara möjligt
att avgränsa vissa former av skadeståndsfordringar
och låta dem bli föremål
för införsel. När sedan fördelar
och nackdelar av en dylik ordning
summeras, kommer beredningen dock
fram till ett bestämt avrådande från en
sådan utvidgning av införselinstitutet.
Det bör även noteras att kriminalvårdsstyrelsen
och samtliga hörda skyddskonsulenter
håller med lagberedningen
i detta hänseende. Någon skyddskonsulent
hade även befarat att införsel för
skadestånd på grund av brott skulle
gynna statliga institutioner och större
företag m. fl. men inte så mycket enskilda
målsägare. Även regresskrav
från försäkringsbolag skulle då effektivare
kunna göra sig gällande.

Det är naturligtvis riktigt, som herr
Bigård sade, att utmätning i lön inte
kan bli lika effektiv som införsel. Gäldenären
får ju ha mera kvar av sin inkomst,
när det blir fråga om utmätning
i lön. Jag kan erinra om att det väckts
en motion som också lett till en reservation,
där det befaras att även utmätning
i lön i hög grad skall drabba gäldenären,
och av den anledningen yrkas
det i den reservationen avslag på
propositionen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Lidgard sade i
sitt första anförande att utskottets majoritet
hade hamnat i samma nihilism
som snatteridebattörerna i gårdagens
TV-debatt. Där fanns ju debattörer som
hävdade att tillgrepp i varuhusen egentligen
är någonting som snarast borde

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Ang. förslag till införsellag m. m.

föranleda åtgärder mot dem som säljer
och inte mot dem som stjäl. Det var en
gruvlig anklagelse att bli beskylld för
nihilism, och jag har en känsla av att
den är något tillspetsad. Jag vill inte
riktigt bekänna mig till nihilismen därför
att jag skrivit på reservationen.

Visst finns det en hel del goda skäl
för att medge införsel även för skadestånd
i anledning av brott. Det var vi
väl ense om i utskottet, och det framgår
rätt tydligt att departementschefen
också varit inne på de tankegångarna.
Skälen mot införsel för skadestånd har
naturligtvis att göra med frågan om resocialiseringen.
Om man tar för mycket
i införsel, förlorar vederbörande
anledning, som han ser det, att över huvud
taget arbeta. Vi vet ju att redan
böter, underhållsbidrag och skatter gör
att många lämnar sitt arbete så fort
införsellappen kommer.

Därnäst har vi frågan om det är effektivt
att lägga skadestånd på införsel.
Den frågan sammanhänger med frågan
om resocialisering. Om vederbörande
låter bli att arbeta, får ju inte heller den
skadelidande någon ersättning.

Vad sedan gäller allmänpreventionen
så tror jag visserligen att det förhåller
sig som herr Lidgard säger, nämligen
att risken att få betala skadestånd kan
verka avhållande från brott likaväl som
risken för att få ett straff. Men är det
en så avgörande skillnad mellan hot om
införsel och hot om utmätning i lön att
den bör fälla utslaget?

Jag skulle som min egen ståndpunkt
kunna säga att skälen mot införsel för
skadestånd i anledning av brott ibland
inte väger tillräckligt tungt, om man
ser på de enskilda fallen. Visst finns
det en hel rad uppsåtliga brott, vid vilka
det skulle vara rimligt att ta ut skadestånd
genom införsel, men svårigheten
är ju gränsdragningen. Reservanterna
ifrågasätter i anslutning till ett
yttrande från någon instans att uppsåtliga
brott borde föranleda införsel. Den
övervakningsnämnd för kriminalvård
i frihet i vilken jag är ordförande har

hand bl. a. om ett fall, där en person i
spritpåverkat tillstånd stal en möbelbuss
och körde omkull med den. Jag
har för mig att skadeståndet till ett bolag
uppgår till något över 60 000 kronor.
Om vi lade det skadeståndet på införsel
i denne mans lön så skulle väl
utsikterna till resocialisering vara rätt
små. I stället har övervakningsnämnden
låtit göra upp en avbetalningsplan. Jag
menar med andra ord — och det förefaller
som om reservanterna också gått
med på detta — att det är svårt att dra
en gräns mellan de skadestånd som
skulle motivera införsel och de som ej
skulle göra det. Jag vill erinra om att
vid utskottsbehandlingen fanns det ett
motionsyrkande om att man i lagtexten
skulle föreskriva att även skadestånd i
anledning av brott skulle kunna föranleda
införsel. Nu kommer man i reservationen
med ett utredningsyrkande
som jag faktiskt inte tagit del av förrän
jag läst utskottsutlåtandet. Jag skulle
ändå vilja säga att med de möjligheter
vi fått till löneutmätning och med den
i viss mån privilegierade ställning som
skadeståndsfordringarna erhållit vid
löneutmätningen tycker jag att man bör
pröva detta system en tid. Det innebär i
alla fall ett steg som förbättrar den
skadelidandes ställning. När man vunnit
en viss erfarenhet bör man kanske
återkomma till saken och fråga sig antingen
om skadeståndsfordringarna
skall flyttas upp till införselkategorin
eller om möjligen böter, viten och skatter
skall flyttas ned till utmätningsgruppen.
Att omedelbart påbörja en utredning
därom är kanske ändå att starta
litet för tidigt.

Så vill jag peka på en möjlighet att
få skadestånden betalda, nämligen genom
den verksamhet som bedrives inom
frivården. Jag nämnde nyss att jag
är ordförande i en övervakningsnämnd,
och vi försöker så effektivt som det någonsin
är möjligt att bevaka att den
skadeståndsskyldige — som då i regel
är dömd till skyddstillsyn — verkligen
betalar sitt skadestånd. Han får före -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

läggande att göra detta, vi förlänger
prövotiden om han inte sköter sig; och
vi har som sista påtryckningsmedel mot
en tredskande att se till att hans
skyddstillsyn förvandlas till fängelse.
Detta har haft en viss verkan, och jag
kan nog säga att det är ganska avsevärda
skadestånd som betalts på den
vägen.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
motivera varför jag inte biträtt reservationen,
trots att jag visst finner det
angeläget att man verkligen får in skadestånden.

Till sist vill jag säga några ord om
en helt annan fråga: jag hade övervägt
att reservera mig beträffande propositionens
förslag att avbetalningsfordringar
skall föranleda rätt till löneutmätning.
Många avbetalningsköp tillkommer
ju under omständigheter som
gör det tveksamt hur pass stark medverkan
samhället bör lämna för att
driva in fordringarna mot en person
som inte har utmätningsbara tillgångar
vid sakutmätning. Dessutom har avbetalningssäljaren
i varje fall som regel
möjlighet att ta tillbaka det försålda
godset; skulle detta vara sålt kan han
ju få en skadeståndsfordran i stället.
Men även på den punkten har jag sagt
mig att lagförslaget som helhet förefaller
modernt och bra. Därför anser jag
det riktigast att pröva bestämmelserna
några år innan man börjar ändra på
dem.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag skall förlänga debatten
bara litet grand genom att påpeka,
att när det gäller införsel för
skadestånd är situationen faktiskt den
att det övervägande antalet remissinstanser
förordar antingen att frågan
görs till föremål för ytterligare utredning
eller — i några fall —- att man direkt
skulle ge sig på en lagstiftning i
sammanhanget. Eftersom herr Ernulf

7 Första kammarens protokoll 1968. Nr il

Ang. förslag till införsellag m. m.
talade senast skall jag kanske citera vad
Föreningen Sveriges stadsdomare sagt
i sitt remissyttrande: man har tagit
tillfället i akt att uttala, att det är angeläget
att en samlad utredning kommer
till stånd.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! För att komplettera
herr Lidgards hänvisning till remissinstanserna
kan jag erinra om att kriminalvårdsstyrelsen
och samtliga hörda
skyddskonsulenter bestämt har avrått
från denna utvidgning i införsellagen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående vardera punkten A
och B samt vidare särskilt avseende
punkterna C, D och E.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Schött m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Schött m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 28.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
C, D och E.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen för den allmänna
gudstjänsten, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om sänkning av pensionsåldern för
vissa gruvarbetare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 66, i anledning av motioner
om sänkning av pensionsåldern för
vissa gruvarbetare.

Andra lagutskottet hade behandlat
följande till lagutskott hänvisade motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:275,
av herr Hjorth m. fl., och 11:343, av
herr Fredriksson m. fl., i vilka yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att förslag till
lag om sänkt pensionsålder för gruv -

arbetare under jord måtte föreläggas
riksdagen snarast möjligt samt att pensionsåldern
därvid måtte fastställas till
63 år vid 30 års arbete under jord;
samt

2) de likalydande motionerna I: 279,
av herr Werner, och II: 346, av herr
Jansson in. fl., i vilka anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning och förslag
rörande en till 63 år sänkt pensionsålder
för underjordsarbetande inom
gruvindustrin med samma pensionsbelopp
som eljest skulle hava utgått
vid uppnådda 67 års ålder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner 1:275 och 11:343
samt I: 279 och II: 346 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan om pension till arbetstagare
under jord i gruva före 67 års
ålder.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Eric Carlsson (ep)
och herr Gustavsson i Alvesta (ep).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 66 är föranlett av motioner
om sänkning av pensionsåldern för vissa
gruvarbetare. Detta är en fråga som
har varit föremål för riksdagens prövning
ett flertal gånger; det framgår också
av utskottets redovisning av detta
ärende.

1959 års riksdag begärde i skrivelse
till Kungl. Maj :t utredning om sankt
pensionsålder för grupper med särskilt
tungt arbete. Uppdraget att utreda frågan
anförtroddes 1958 års socialförsäkringskommitté
som i sitt betänkande,
avgivet år 1961, redovisade sina synpunkter.
Dessa synpunkter har blivit
vägledande för riksdagens avslag på
motioner vid ett flertal tillfällen om en
sänkning av pensionsåldern. Det har
gällt motioner åren 1962, 1963 och 1967
om sänkning av pensionsåldern för

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

gruvarbetare och andra med särskilt
tunga arbeten. Utredningen framhöll
svårigheterna att avgränsa vilka grupper
det gäller. Utredningen betonade
att de praktiska problem, som följer av
att folk ofta byter arbetsplats och arbetsuppgifter,
spelar in i sammanhanget.
Dessa frågor kunde därför inte enligt
utredningens mening lösas inom
folkpensioneringens ram eller över
ATP.

Dessa frågor har riksdagen, liksom
socialministern i ett interpellationssvar
den 25 januari 1968, ansett böra lösas
i första hand avtalsvägen. Förhandlingsvägen
har också prövats när det
gäller att söka finna godtagbara lösningar
för en sänkning av pensionsåldern
för dessa grupper. Såsom framgår
av utskottets utlåtande har man också
den vägen nått vissa resultat. Om någon
dag skall parterna mötas igen. Man kan
emellertid konstatera — och det fick
vi belyst också vid utskottsbehandlingen
— att det har varit svårt att nå resultat
den vägen. Det är förståeligt med
hänsyn till de exceptionella svårigheter
som gruvnäringen har haft under senare
tid.

Om man som jag kommer från bygder
där gruvdöden gått hårt fram, kan
man inte undgå att märka dessa problem.
Men samtidigt vill jag starkt betona
angelägenheten av sänkt pensionsålder
för både underjordsarbetare och
andra hårt pressade grupper. Behovet
av sänkt pensionsålder är stort för
många kategorier, och att det är ett
angeläget krav för många är väl inte
heller precis någon nyhet.

Vi har varje år sedan 1962 haft en
debatt kring dessa frågor här i riksdagen.
Våra motioner från centerpartihåll
har avvisats. Det har varit ett kompakt
motstånd, måste jag tyvärr konstatera.
Jag vill emellertid samtidigt säga att den
största förståelsen för våra propåer har
vi faktiskt fått från utskottets ordförande.
Han känner arbetslivet — han har
heller inte glömt sitt förflutna — och
han har vid några tillfällen låtit förstå

att han är klar över att denna fråga
måste lösas på något sätt.

Det går inte att komma ifrån att en
allmän sänkning av pensionsåldern är
en angelägen fråga ur arbetslivets synpunkt
med den ökade pressen på människorna.
Minskad arbetstid medför ofta
ökad arbetstakt och ökad förslitning av
det mänskliga materialet. På område
efter område är det på samma sätt —
gruvor, skogsbruk, järnbruk, jordbruk
osv. Det finns ytterligare en stor grupp,
nämligen kvinnorna, som drabbas av
stark förslitning. För alla dessa grupper
med pressande kroppsarbete som
ger dåliga ryggar, förslitna leder, värkande
knän och yrkesskador av olika
slag är det nödvändigt med en allmän
sänkning av pensionsåldern. Vi menar
på centerhåll att det ur rättvisesynpunkt,
ur arbetslivets synpunkt och
med hänsyn till människorna inte går
att avgränsa frågan om sänkning av
pensionsåldern till enbart underjordsarbetare
eller vissa andra grupper. Vi
menar att det är angeläget att vi får en
allmän sänkning av pensionsåldern till
65 år och att en parlamentarisk utredning,
om man inte kan komma fram på
annat sätt, får pröva frågan om ytterligare
sänkning för grupper med alldeles
särskilda arbetsförhållanden.

Med hänvisning till det särskilda yttrande
vi har avgivit till detta utskottsutlåtande
ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till det förslag som andra
lagutskottet har avgivit i sitt utlåtande
nr 66.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Vid Gruvindustriarbetareförbundets
senaste kongress i augusti
1967 diskuterades mycket ingående
gruvarbetarnas pensions-, arbetstids-
och semesterfrågor. Man avhandlade
också, med anledning av olika motioner,
problemen med damm och andra
luftföroreningar orsakade av olja

100

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

och dieselgaser samt yrkesskadornas,
främst då silikosens, bekämpande.

Dessa debatter om för denna yrkeskårs
hälsa så allvarliga frågor väckte
inte, vad jag kan minnas, något större
intresse i massmedia. De följdes inte
upp av några specialreportage för att
ge ytterligare belysning av problemen.
Men när en författarinna vistades bland
gruvarbetarna i Svappavaara och Kiruna
några decemberdagar förra året
och senare i en bok återgav några
spridda uttalanden av missnöje i samma
frågor, då gav det ett sjusjungande
eko i hela landet. Radio, TV och tidningar
har gjort reportage. Man har
intervjuat representanter för arbetsgivar-
och arbetarsidan, och det har skrivits
åtskilliga kommentarer både i ledarspalter
och på kultursidor. Mot denna
bakgrund gör man den stilla reflexionen
att den debatten hade varit
mera på sin plats i samband med Gruvindustriarbetareförbundets
seriösa behandling
av frågorna. Det skall tydligen
till något alldeles extra, gärna litet
onyanserat, för att väcka folk till insikt
om problemen, och i den meningen
har verkligen Sara Lidman lyckats.

De här frågorna har tidigare varit
föremål för ingående diskussioner. De
har varit uppe vid åtskilliga kongresser
och avtalsförhandlingar. Man har
också under de år som gått i väsentlig
grad förbättrat arbetarskyddet. Forskning
och undersökningar pågår ständigt
för att komma till rätta med riskerna
i arbetet, för att förebygga risker
för skador till liv och lem men även
för att minska riskerna för ohälsa och
yrkessjukdomar.

Debatterna på gruvarbetarkongressen
i fjol avspeglade dock en stark otålighet
och även en djup oro för framtiden.
De förmåner som det tunga och riskfyllda
gruvarbetet haft framför andra
arbeten i form av längre semester och
kortare arbetstid är nu i stort sett borta.
Andra grupper har kommit i kapp.
Förtjänstläget i förhållande till andra
yrkesgrupper är inte längre så marke -

rat vid gruvorna och intar inte den särställning
det tidigare innehaft. »Vi har
nu i över 20 år motionerat om sänkt
pensionsålder för gruvarbetare, men
frågan är ännu olöst», hette det i en av
de sex motionerna i pensionsfrågan till
1967 års gruvarbetarkongress. Vad som
så småningom har uppnåtts avtalsvägen
är inte tillfredsställande. Dels gäller
det inte vid samtliga gruvföretag och
dels är det huvudsakligen beroende av
bolagens ensidiga bedömning när en
arbetare skall anses behöva sluta före
ordinarie pensionsålder.

De invändningar som vid tidigare
tillfällen gjorts då gruvarbetarnas pensionsålder
diskuterats i riksdagen har
mest gällt svårigheterna att inordna
differentierade pensionsåldrar inom
den allmänna pensioneringens ram.
Dessa svårigheter skall inte bestridas
men får väl inte anses utgöra det avgörande
hindret för frågans lösning.
Man har även ansett det vanskligt att
utvälja de grupper som skulle vara berättigade
till lägre pensionsålder. Det
finns naturligtvis andra yrkeskategorier,
som herr Eric Carlsson här har
erinrat om, och enskilda arbetargrupper
inom olika branscher som sysslar
med tungt och farligt arbete och som
borde vara berättigade till pension tidigare.
Den särställning som gruvarbetarna
haft i form av kortare arbetstid
och längre semester har väl i alla fall
varit ett erkännande av gruvarbetets
speciella karaktär, som kvalificerat till
dessa sociala förmåner. Motivet för denna
förmånsbehandling kvarstår alltjämt
trots den utjämning som skett.

Jag tror att Sara Lidmans intervjuuttalanden
gav en tankeställare åt den
med gruvarbetets avigsidor oinvigde
läsaren, liksom åt andra lagutskottets
medlemmar, när de under sin studieresa
till olika gruvfält fick se den kalla
verkligheten under jord. Den resan var
nog nyttig.

Jag tycker att det hedrar utskottet att
det trots tidigare riksdagsbehandlingar
ånyo tagit så grundligt på frågan och

Onsdagen den 4 december 1908

Nr 41

101

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

så ingående penetrerat det hela, framför
allt att det nu visat sin vilja att göra
något för denna arbetsgrupp. Jag är
själv uppväxt på gruvbäcken vid ett
litet gruvfält, där gruvan under fem
århundraden varit och alltjämt är den
huvudsakliga inkomstkällan för människorna.
I mitt arbete vid gruvföretaget
har jag visserligen inte mer än sporadiskt
vistats under jord, men jag har
ändå på ett påtagligt sätt upplevt dödens
närhet vid ett tillfälle.

Jag har också fått känning av alla
gruvarbetares gissel ■— hörselskadorna.
Jag har sett många, alltför många, kamrater
som kommit upp ur gruvan med
synen förstörd av sprängskador, främst
då genom att man råkat borra i en s. k.
dola. Flera andra, däribland min far,
har invalidiserats av andra olyckor
och, det värsta av allt, genom ras, störtningar
o. d. svårt lemlästats. Jag vet
hur det känns för anförvanter och kamrater
vid sådana tillfällen — när arbetarna
mitt på skiftet spontant kommer
upp ur gruvan och går hem som en
hyllning till en förolyckad vän, då flaggorna
hissats på halv stång vid gruvkontoret
och på gruvlaven, ja då hela
samhället och hela kommunen är en
enda stor sörjande familj.

Det skall livligt erkännas att mycket
har gjorts för att förbättra skyddsanordningarna
och förebygga olycksfall.
Men i en gruva där man dagligen
spränger sig in i orter och ned i schakt
och vid brytning av malmer av olika
beskaffenhet under dåliga belysningsförhållanden
och i vatten och oljedis
inträffar mycket ofta situationer som
ingen kan förutse. Arbetet med det
obändiga berget är ofta nyckfullt och
riskabelt.

Den ökande mekaniseringen har visserligen
i många fall underlättat arbetsmomenten,
men nya maskiner skapar
också nya problem. De är ofta tunga
att flytta, och de måste ofta flyttas allteftersom
arbetet fortskrider. Dessutom
har vi bullret och avgaserna, som Sara
Lidman särskilt uppehåller sig vid i sin

bok och som medför ohälsa av ofta besvärande
art.

Bullret tenderar ju att bli allt värre
och värre ju större och effektivare maskiner
som kommer i marknaden. Allt
detta gör enligt min uppfattning att
gruvarbetarnas krav på lägre pensionsålder
är berättigade.

67 år är en alldeles för hög pensionsålder
för detta i längden ohälsosamma,
tunga och pressande arbete. De flesta
orkar under de rådande arbetsförhållandena
och den hårt uppdrivna arbetstakten
inte så länge, och lättare
sysslor att falla tillbaka på är det ont
om vid ett gruvfält.

Jag tror också att det på längre sikt
blir nödvändigt även med andra reformer
för denna yrkesgrupp. Annars
kommer nyrekryteringen till denna för
vårt land så viktiga exportnäring att bli
omöjlig. Lägre pensionsålder är det för
dagen viktigaste kravet. Jag ser andra
lagutskottets positiva förslag som en
viktig milstolpe härvidlag.

•lag vill bara tillägga att jag förutsätter
att den utredning som skall göras
sker snabbt. Någon utredning av själva
behovet behövs inte, det är redan dokumenterat
i olika sammanhang. Det
gäller närmast att klara av det rent tekniska
förfarandet samt den administrativa
handläggningen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Med utskottets utlåtande
i anledning av de föreliggande motionerna
är en hittills olöst social rättvisefråga
på arbetslivets område på väg
att lösas. Det är, som det har sagts tidigare,
här fråga om ett mångårigt gruvarbetarkrav.
I riksdagen har vårt parti
vid en rad tillfällen, exempelvis åren
1962 och 1963, rest liknande krav. Vid
dessa tillfällen nämndes speciellt gruvarbetarna
men också övriga utövare av
tunga och hälsofarliga yrken. Det är

102

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

naturligtvis med tillfredsställelse vi nu
kan notera att tidigare av vederbörande
utskott anförda motiveringar för avslag
på de väckta motionerna inte längre
ansetts hållbara. Det har förut sagts
att frågan om en tidigare pensionering
av gruvarbetarna och övriga jämförbara
kategorier måste lösas utanför ramen
för den allmänna pensioneringen,
att det var en fråga mellan arbetsmarknadens
parter etc.

Ingen gång tidigare har ett sådant
konstaterande gjorts som det som nu
görs i utskottets utlåtande, nämligen
att i motionerna anförda beskrivningar
av förhållandena under jord är riktiga.
Utskottet har kommit fram till den slutsatsen
genom att på ort och ställe ha
gjort sina iakttagelser och efter att ha
fått kontakt med de berörda arbetarna.

Jag har i dagarna tagit del av hur
medarbetare i arbetsmedicinska institutet
företar undersökningar av stuveriarbetarnas
arbets- och arbetarskyddsförhållanden.
Man skulle därför vara
frestad att framföra uppmaningen:
Fortsätt på den vägen, så kanske åtskilliga
andra hittills olösta frågor kan bli
beaktade på ett bättre sätt.

Herr talman! I detta läge finns det
naturligtvis ingen anledning att utförligare
motivera behovet av den utredning
rörande arbetstagare under jord
i gruva som utskottet föreslår att riksdagen
bör rikta hemställan till Kungl.
Maj:t om att få utföra. När nu en sådan
utredning företas förutsätter jag att den
utöver arbetstagare under jord i gruva
även kommer att innefatta arbetstagare
som är sysselsatta med andra slag av
underjordsarbeten — tunnelarbeten och
bergrumsarbeten över huvud taget.

Nästa steg för en utredning bör gälla
andra grupper med tunga och hälsofarliga
yrken. En sådan vidgad utredning
— det vill jag understryka — som
inte får försinka lösningen av frågan
för gruvarbetarnas del bör kunna följa
utan att riksdagen gör en särskild hemställan
därom. Jag vill gärna ha det
sagt i sammanhanget, eftersom det som

bekant finns flera tunga och slitsamma
liksom hälsofarliga yrken, där det måste
anses orimligt med den nuvarande
höga pensionsåldern.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! När lagutskotten har att
la ställning till ett förslag som väckts
motionsvis, kan de i sitt utlåtande inte
gå utanför förslagets ram. Följaktligen
avser utlåtandet uteslutande gruvarbetare
under jord och deras pensionsfråga.
Huruvida sedermera en eventuell utredning
kan få andra eller längre gående
direktiv från det statsråd som handlägger
ärendet, vill jag inte uttala mig
om. Utskottet har i alla fall varit förhindrat
att utvidga önskemålet utöver
vad motionerna innehåller.

Sedan vill jag redan nu säga, att det
som uttalades av 1958 års socialförsäkringskommitté
i fråga om en differentierad
pensionsålder fortfarande är gällande.
Det är förenat med mycket stora
svårigheter att i den allmänna pensioneringen
bryta ut vissa grupper som
skall ha förmåner utöver dem som generellt
gäller. Det är också förenat med
betydande svårigheter att ordna en differentiering
i fråga om avgiftsbetalningen
för sådana grupper, som på
grund av arbetets natur skulle vara berättigade
— det ordet har använts här
— till en lägre pensionsålder än den
generella.

Socialförsäkringsutredningen uttalade
att man fann en generell pensionsålder
av 67 år vara alltför hög i många
fall på arbetsmarknaden. Det kunde
konstateras redan på grundval av de
överenskommelser som hade träffats
om en lägre pensionsålder. Dessa överenskommelser
gällde inte i första hand
sådana som hade ett tungt och hälsovådligt
arbete, utan grupper som av
andra skäl hade fått en lägre pensionsålder.
Socialförsäkringskommittén läm -

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

103

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

nade den motiveringen, att det inte är
möjligt att i ett allmänt pensionssystem
med folkpension och ATP tänka sig en
differentiering, som skulle kunna ta
hänsyn till de olika och varierande behoven
beträffande pensionsåldern som
finns på arbetsmarknaden. Därför uttalade
vi också att man borde söka klara
de detaljerna genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadsparterna. Detta
uttalande har samma giltighet fortfarande.

De som läser utskottsutlåtandet observerar
väl också, att utskottet inte
uttalat sig om på vilket sätt pensionsfrågan
för gruvarbetarna skall lösas.
Det fanns väl yrkanden i den riktningen,
att det skulle vara en enkel sak att
för en mindre grupp lösa frågan inom
den allmänna pensioneringen. Men det
är inte den vägen man har löst frågor
om lägre pensionsålder för andra grupper.
De har lösts på olika sätt, som finns
angivna i utlåtandet. Den mest tillfredsställande
lösningen är väl den som
finns för framför allt tjänstemännen,
som går under namnet ITP-pension och
som avser både den tillförsäkrade pensionsnivån
från den lägre pensionsåldern
fram till 67-årsåldern och därtill
vissa tillägg för att garantera att
pensionsnivån blir den beräknade. Detta
är alltså det bästa av de system som
tillämpas för att fylla ut och tidigarelägga
pensionen.

Det har lösts på annat sätt för sjöfolket.
Där har det lösts lagstiftningsvägen,
genom att redarna ålagts betala
en viss avgift som tillförs en pensionsfond.
Ur den fonden utgår under
vissa förutsättningar pension från en
lägre ålder än de angivna generella 67
åren.

Inom gruvindustrin har man avtalsvägen
sökt lösa frågan om lägre pensionsålder
långt innan den allmänna
pensionen tillkom. Den lösning som
nåtts betraktar gruvarbetarna numera
såsom otillfredsställande. Efter den redovisning
vi har fått i utskottet förefaller
den otillfredsställande ur flera syn -

punkter. Dels ger överenskommelsen inte
den pensionsnivå som gäller efter 67
år, dels är villkoren mycket restriktiva
i fråga om rätten till den lägre pensionsåldern.
Det fordras vissa kvalifikationsår
i arbete under jord, men också
andra restriktiva bestämmelser reglerar
pensionsrätten. Jag förstår mycket
väl att en uppgörelse om lägre pensionsålder
för gruvarbetare kommer att få
vissa konsekvenser i form av krav från
andra grupper, som kan betrakta sig
som likställda i fråga om arbetets krävande
natur. Detta får man alldeles säkert
vara beredd på. Däremot tror jag
inte att man kan ta fasta på särskilt
mycket av vad herr Hjorth sade om
olycksfallsrisker m. m. Dessa kan ju
inte på något sätt kompenseras genom
lägre pensionsålder. Om ett olycksfall
inte leder till döden, utgår förtidspension
och den är ju likartad med den
pension som utgår efter 67 års ålder.

Det som har konstaterats — långt innan
andra lagutskottet gjorde ett besök
i gruvorna — är att arbetet är av den
natur och äger rum i sådan miljö, att
det inte är tänkbart att en gruvarbetare
som under längre tid arbetat under jord
skall kunna fullgöra ett fullgott arbete
ända fram till 67-årsåldern. Det är följaktligen
motivet för att utskottet har
stannat för att föreslå att en utredning
skall göras om lägre pensionsålder för
gruvarbetarna.

Helt naturligt skall den utredningen
också omfatta metoden för att finansiera
en sådan sänkning. Kan man finna
någon möjlighet att klara det inom den
allmänna pensioneringens ram, skall det
naturligtvis ske. Den frågan skall också
prövas. Men för mig förefaller det i
varje fall som om det vore betydligt
enklare att klara detta på samma sätt
som man har klarat det för andra, som
redan har tillförsäkrats en lägre pensionsålder,
även om det, så som skedde
för sjöfolket, måste bli en lag på att
denna fråga skall lösas på ett sådant
sätt, så att man kan räkna med att pension
kommer att utgå från den angivna

104

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

åldern och att pensionen blir av tillfredsställande
höjd.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! En allmän sänkning av
pensionsåldern till 65 år skulle allt
vara ett mycket stort misstag i vår tid,
då bättre levnadsförhållanden och arbetsvillkor
gör att åldrandet förskjuts
allt längre fram och att allt fler människor
ännu vid 70 år är helt arbetsföra
och själva inte önskar avföras från ett
verksamt arbetsliv. Många önskar en
lägre pensionsålder, men det är också
många som önskar en högre pensionsålder.
Det beror väl på det individuella
biologiska åldrandet och helt naturligt
också på arbetets art och svårighetsgrad.
Det är lika naturligt att en universitetslärare
— som jag själv har varit
—• såsom t. ex. i Danmark får pension
vid 70 år som att en grovarbetare
i lantbruket eller en gruvarbetare får
65 år som normal pensionsålder.

Vad jag däremot tycker är angeläget
är att få en rörligare pensionsålder än
den vi nu har och att pensionsbeloppets
storlek inte som nu i hög grad skall
influeras av åldern vid den första pensionsutbetalningen.
Arbetets svårighetsgrad
och individens biologiska åldrande
bör vara bestämmande för när pension
skall börja utgå. Pensionen bör
inte bli lägre relativt sett i förhållande
till lönen för en grovarbetare, som går
i pension vid 65 års ålder, än för en intellektuell
arbetare som går vid 70 år.
Den som så önskar skall kunna fortsätta
att arbeta så länge han orkar, och den
som av olika skäl icke önskar eller anser
sig vara oförmögen att fortsätta
skall utan alltför stora svårigheter kunna
få sin pension.

Detta är ett mycket svårt problem
som -— såsom herr förste vice talmannen
nyss påpekade — måste nogsamt
utredas. Jag tror att utskottets förslag

att utreda just frågan om pensionsålder
för gruvarbetarna, som utan tvekan
har ett relativt tungt och hårt arbete,
bör vara ett första steg i rätt riktning.

Jag tror inte att en sådan reform
skulle behöva kosta så mycket som införandet
av en bestämmelse om en allmänt
sänkt pensionsålder från 67 till 65
år. En sådan sänkning av pensionsåldern
är riktig för vissa yrkesgrupper
— den är i princip riktig för jordbruksarbetare
och för gruvarbetare,
men den är inte riktig när det gäller
hela svenska folket. Hela svenska folket
önskar inte heller detta.

Vi bör emellertid noggrant utreda dessa
problem. Jag vill ännu en gång säga,
att det vore en stilla nåd att be om att
en rörligare pensionsålder genomföres,
ty många människor vill ha pension tidigare
och många människor vill ha
pension senare än de nu får. Jag tycker
att den äldre arbetskraftens insatser
skall tillvaratas så långt det går. De
äldre trivs bäst med detta, och de bibehåller
sin vitalitet mycket mer om de
får fortsätta sitt arbete under normala
förhållanden. Jag tycker alltså att vi
bör sträva efter att genomföra en betydligt
rörligare pensionsålder än som
finns i dag och att åldern vid pensionens
första utbetalande inte bör vara
avgörande för pensionens storlek.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt
återkomma i talarstolen i denna fråga,
men efter herr Edströms yttrande känner
jag mig föranlåten att säga några
ord.

Jag vill till herr Edström och andra
här i kammaren säga, att det i arbetslivet
i dag med den tekniska utveckling
som ägt rum finns en lång rad yrken
där det blivit allt vanligare att yrkesutövarna
drabbas av hörselskador,
synskador och kärlkramp och där avgaser
osv. kommit att bli stora pro -

Onsdagen den 4
Om sänkning

blem. Till följd härav har olycksfallsfrekvensen
ökat. Jag har här framför
mig det senaste numret av tidskriften
Fackföreningsrörelsen, som handlar
just om arbetsmedicin och arbetarskydd
osv. Jag tror att detta vore en
hälsosam läsning för alla dem som säger
att det är ett misstag med en allmän
sänkning av pensionsåldern från
67 till 65 år.

Vilka grupper är det som har en pensionsålder
vid 67 år i dag? Jo, det är
de yrkesgrupper som just utsätts för
alla de påfrestningar som hårt kroppsarbete
innebär, övriga grupper har i
stort sett fått sina önskemål om en lägre
pensionsålder tillgodosedda.

Man säger att det är många som önskar
få en högre pensionsålder. Vilka
då? Inte lär det vara de som har en
pensionsålder av 67 år i dag — dessa
vill ha en sänkning av pensionsåldern
till 65 år. Men det bör naturligtvis finnas
möjligheter för dem som så önskar
att stå kvar i arbetslivet efter uppnådd
pensionsålder, men det är ju någonting
helt annat än en allmän sänkning av
pensionsåldern för de yrkesgrupper
som har tungt arbete.

När vi diskuterade denna fråga i utskottet,
omvittnades det vilken lärorik
resa som det hade varit för utskottets
ledamöter till Norrbotten och Västerbotten.
Den resan hade föranlett utskottet
att ändra sin tidigare uppfattning
och att komma till den slutsatsen, att
det borde ske någonting i fråga om en
sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare.

Jag vill bara säga på den punkten, att
jag tror att det vore hälsosamt, om utskottsledamöter
och andra fick resa
omkring och ta kontakt med folk ute
i arbetslivet så att man verkligen fick
en bild av hur det ser ut i arbetslivet
i samhället. Detta skulle med all säkerhet
få till resultat att det fördes flera
sådana här diskussioner, där det kunde
konstateras att det är motiverat med en
allmän sänkning av pensionsåldern.

december 1968 Nr 41 105

av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

Herr HJORTH (s):

Herr talman! När jag nämnde de stora
risker som var förenade med gruvarbete,
avsåg jag inte att problemen
skulle lösas med det förslag jag framlagt,
utan jag ville belysa gruvarbetets
särart. Det är många gruvarbetare som
råkar ut för ganska svåra olycksfall
och som kommer tillbaka efter en viss
tid. Men de har haft svårigheter att
återgå till sitt tidigare arbete, och dessa
skador blir också kännbara på äldre
dagar då de har svårt att hänga med
i produktionen.

Jag vill sedan säga till herr Edström,
att det är nog svårt att leta upp en
gruvarbetare som kan tänkas vilja arbeta
ända till 67 år under jord i det
hårda och pressande arbete, som det är
fråga om.

Jag håller gärna med om att det inte
är lätt att tekniskt lösa alla dessa problem,
men jag tycker att det inte bör
vara omöjligt att genomföra ett visst
system, som så småningom kan tillämpas
även för andra grupper som här
har åberopats. Men vi har ju tidigare
varit eniga om att gruvarbetarkåren är
just en sådan kår, som bör ha speciella
sociala förmåner framför andra. Skälen
härför är minst lika starka i dag som
de har varit tidigare.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att vad herrar Eric Carlsson och
Hjorth anfört inte på något sätt står i
motsats till vad jag sagt. De framförde
nämligen exakt detsamma som jag gjorde
som motivering för en lägre pensionsålder
för vissa grupper med tungt
arbete, men däri finns inte ett ord som
talar för en allmän sänkning av pensionsåldern.
Argumenten talar mera för
en rörlig pensionsålder med hänsyn
till arbetets tyngd och individernas
biologiska ålder.

106

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Om sänkning av pensionsåldern för vissa

Herr HOBINETTE (h):

Herr talman! Jag har inget behov av
att vittna i den här frågan, ty jag har
skrivit under utskottsutlåtandet, men
jag blev intresserad, när herr Edström
tog upp frågan om det biologiska åldrandet.

Jag undrar hur herr Edström som
läkare tänker klara av en pensionering
som bygger på det biologiska åldrandet.
Hur skall man fastställa att den
ena individen är färdig för pensionering
och inte den andra?

Enligt min mening har herr Edström
i stora stycken rätt i sin polemik mot
herr Eric Carlsson, men när han kom
in på det biologiska åldrandet tror jag
att han trampade fel!

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är svårt att i debatten
komma fram till någonting som
kan tyda på att vi är på samma våglängd.
Jag tolkade herr Edströms anförande
på det sättet att han ville åberopa
de varierande pensionsåldrar som
tillämpas i det statliga pensioneringssystemet,
genom de s. k. pensioneringsperioderna,
vilka ger möjlighet för dem
som är friska och starka att fortsätta till
periodens övre gräns, medan de som är
svagare kan tvingas att avgå vid den
lägre. Det är naturligtvis inte lika lätt
att tillämpa sådana regler inom en allmän
pensionering. På vissa områden
finns det ju lika många arbetsgivare
som det finns arbetstagare.

Eftersom det i diskussionen förefaller
ha uppstått irritation över att det
dragit ut på tiden, innan det gjorts en
närmare utredning av frågan om behovet
av en lägre pensionsålder för vissa
grupper, vill jag erinra om att den
nuvarande pensionsåldern fram till
1960 avsåg enbart folkpensioneringen.
ATP tillkom nämnda år men började
betalas ut först fr. o. m. 1963.

Jag, som är en försiktig general, har
liksom haft för mig att det kanske vore

gruvarbetare

lämpligt att vi finge växa in i systemet
så att även ATP-pensionerna blev något
mera betydelsefulla, innan man började
tänka på en lägre pensionsålder generellt,
vilket herr Eric Carlsson här
har yrkat på. En lägre pensionsålder
skulle nämligen under övergångstiden
minska antalet intjänandeår och följaktligen
verka sänkande, i varje fall på
tilläggspensionen. — I fråga om folkpensionen
förutsattes tydligen att den
skall behållas oförändrad vid den lägre
pensionsåldern. Men eftersom det erfordras
ett visst antal pensionsgrundande
år, innan tilläggspensionen blir
effektiv, innebär en lägre pensionsålder
en reducering av denna pension. Nio intjänandeår
är för närvarande det högsta
antal som kan uppnås. Det blir fortfarande
relativt låga ATP-pensioner.
Sänkes pensionsåldern till 63 år för vissa
grupper — eller till 65 år generellt,
som herr Eric Carlsson har yrkat på
— minskas intjänandetiden med fyra
respektive två år och följaktligen blir
den totala pensionen som följd härav i
motsvarande grad lägre.

Det är ett förhållande som också ligger
i vägen för ett mera allmänt utnyttjande
av det s. k. förtidsuttaget. Den
som tar ut pensionen från 63 år får vidkännas
den procentuella sänkningen av
pensionsnivån, men härtill kommer
dessutom ett mindre antal intjänandeår
i ATP-systemet. Under ett avsevärt antal
år framåt blir det en dubbel reduktion.

Herr talman! Jag tycker att förhållandena
för gruvarbetarna är sådana
att man mycket väl kan kosta på sig en
utredning om en lägre pensionsålder
och försöka komma fram till någonting
som innebär en förnuftig lösning på
finansieringsproblemet. Jag anser att
arbetslivet redan har visat vägen. Det
finns effektiva metoder. Jag vet inte
varför gruvindustrin inte skulle kunna
anlita ITP-systemet även beträffande de
kollektivavtalsanställda. Även om det
kan bli svårt att svälja den medicinen,
är den säkert den mest effektiva.

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

107

Om sänkning

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i allt vad förste vice talmannen Strand
anförde.

Till herr Hiibinette vill jag bara säga,
att jag ju framhöll att denna utredning
måste bli ganska svårartad och besvärlig;
man måste nämligen utreda inte
minst hur man skall bedöma de biologiska
åldrarna.

Jag vill också understryka vikten av
vad detta skulle betyda för alla de människor
som inte får ATP.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 68, i anledning av motion om harmonisering
av den ekonomiska och
socialrättsliga lagstiftningen i enlighet
med EEG-fördraget;

nr 69, i anledning av motioner angående
vissa förhandlingar före beslut
om nedläggning av företag, m. m.; och
nr 70, i anledning av motion om lagfäst
rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 68, i anledning av motioner om
dels åtgärder mot oljeläckage, dels förvaringen
av oljecisterner; och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 128 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385), m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

av pensionsåldern för vissa gruvarbetare
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 44, i anledning av motioner om en
översyn av de kommunala naturvårdsombudens
uppgifter; och

nr 45, i anledning av motioner angående
ersättningen för intrång enligt
naturvårdslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
56, i anledning av motioner om en allmän
identitetshandling, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela att efter överläggning
med andra kammarens talman beslutats
att 1969 års remissdebatt avses
skola ta sin början onsdagen den 5
februari.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 353, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.; och

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 fehruari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kamma -

ren.

108

Nr 41

Onsdagen den 4 december 1968

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i banklagstiftningen
jämte motioner;

nr 369, i anledning av motion om utredning
angående bankväsendet; samt
nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 5—den
12 december 1968.

Stockholm den 4 december 1968

Herman Kling

På grund av sjukdom är statsrådet
Herman Kling förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet den 5/12—den 12/12
1968 intygas.

Stockholm den 4/12 1968

R. Frisk

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare

Sedan överläkaren, docenten Ekman,
på Borås lasarett ytterligare förlängt
min sjukskrivning intill den 15 december
1968 får jag anhålla om fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet intill höstriksdagens
slut.

Brämhult den 2 december 1968

Torsten Andersson

De begärda ledigheterna beviljades.

Interpellation ang. begränsning av investeringar
för vissa järnvägslinjer

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! För att aktiva lokaliseringspolitiska
åtgärder skall lyckas erfordras
även en samordning med det
trafikpolitiska området. Vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 191:
1963 angående riktlinjer för den statliga
trafikpolitiken m. m. framhöll sammansatta
stats- och tredje lagutskottet i sitt
utlåtande nr 1:1963 bl. a. följande:
»Utskottet vill för sin del understryka
betydelsen av att aktiviteten på det trafikpolitiska
området samordnas med lokaliseringspolitiken
bl. a. när det gäller
att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt
önskvärd olönsam järnvägs- eller
landsvägstrafik.»

Enligt en av statens järnvägar utgiven
Da-order (DaO 6: 64) som nyligen kommit
till min kännedom angående plan
för undersökning av trafiksvaga järnvägar,
finns i den upprättade planen
upptagna ett stort antal järnvägslinjer
fördelade på olika klasser.

I ordern anges bl. a. att på linjer
som ingår i undersökningsplanen får
andra nyinvesteringar i fasta anläggningar
icke göras än sådana, som på
kort sikt är lönsamma från kommersiell
synpunkt. Erforderliga reinvesteringar
— även angelägna sådana — bör om
möjligt anstå och kompenseras genom
underhållsarbeten, vilka i övrigt bör
begränsas till det minimum, som betingas
av krav på fullgod trafiksäkerhet
och hänsyn till arbetsskydds- och välfärdsföreskrifter.

På övriga trafiksvaga linjer enligt avsnitt
B i bilagan —- dock ej sådana i
avsnitt B 3 — får sådana nyinvesteringar,
reinvesteringar och underhållsarbeten
utföras, som bedömes erforderliga
och lönsamma med hänsyn till de olika
järnvägslinjernas sannolika livslängd.

Under beteckningen B 1 finnes upptagen
bl. a. järnvägslinjen Mora—Rättvik.
För Ovansiljanområdet är en god

Onsdagen den 4 december 1968

Nr 41

109

Interpellation ang. begränsning av investeringar för vissa järnvägslinjer

järnvägsförbindelse av avgörande betydelse
för bygdens fortsatta existens.
Stora ekonomiska satsningar har skett
för att bygga upp centralorten i A-regionen
till en ur sysselsättnings- och
servicesynpunkt bärkraftig ort. Samtidigt
ifrågasätts från statligt håll livslängden
för den för bygden så livsviktiga
järnvägsförbindelsen.

Samma förhållande är även gällande
för de orter som berörs av järnvägslinjen
Repbäcken—Björbo—Vansbro—
Malung, vilken är upptagen i samma
förteckning.

I anledning av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att SJ
utfärdat order om begränsningar i in -

vesteringarna för vissa järnvägslinjer,
bl. a. bandelen Mora—Rättvik?

Anser statsrådet att dessa åtgärder
från SJ :s sida beaktar det behov av
samordning mellan trafikpolitik och lokaliseringspolitik
som uttalats av riksdagen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.48.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

fXUNGL. BOKTR. STHLM 1949