Tisdagen den 3 april (Riksdagens protokoll 1951:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

ANDRA KAMMAREN

Nr 12

3—4 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 april.

Sid.

Svar på fråga av

Herr Gustafson i Göteborg ang. utredningen av semesterfrågorna

för vissa grupper, som icke falla under semesterlagen ........ 3

Svar på interpellation av

Fröken Öberg ang. viss ändring av sjukkasselagen ............ 5

Onsdagen den 4 april fm.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden...... 10

Valuta- och penningpolitiken................................ 21

Interpellation av fru Eriksson i Stockholm ang. ersättning till de
efterlevande till vissa av de svenska flygare, som omkommo vid
Salerno................................................ 67

Onsdagen den 4 april em.

Valuta- och penningpolitiken (Forts.).......................... 68

Motioner om undantag från tillämpningen av bestämmelserna om
yrkesmässig automobiltrafik för transporter av sockerbetor och
betmassa.............................................. 97

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 4 april fm.

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 9

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. överenskommelse med Norge om
fiskeriförhållandena i vissa till Sverige och Norge hörande vattenområden
.............................................. 10

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. iståndsättande av beskicknings fastigheten

i Köpenhamn................................ 21

— nr 54, ang. anslag under försvarets fonder m. m............... 21

— nr 55, ang. anslag för budgetåret 1951/52 under diverse fonder

under handelsdepartementet.............................. 21

— nr 56, ang. ökade lånemöjliglieter för den mindre skeppsfarten m. m. 21
1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 57, ang. befrielse från betalningsskyldighet
till kronan............................................ 21

— nr 58, ang. uppförande av arbetar- och tjänstemannabostäder vid

Åkers krutbruk........................................ 21

— nr 59, ang. anslag till riksförsäkringsanstalten................ 21

— nr 60, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 21

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. riksbankens och riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning m. m............................. 21

Onsdagen den 4 april em.

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. riksdagsbibliotekets styrelse och

förvaltning............................................ 97

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. arrestlokaler............ 97

— nr 15, ang. sättet för tillfälligt omhändertagnde av sjuka personer

samt av barn och ungdom .............................. 97

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. undantag från tillämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik för transporter
av sockerbetor och betmassa.............................. 97

Tisdagen den 3 april 1951.

Nr 12.

Tisdagen den 3 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Svar på fråga ang. utredningen av semesterfrågorna
för vissa grupper, som
icke falla under semesterlagen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Herr Gustafson i Göteborg har
frågat mig, när arbetsmarknadsstyrelsen
väntas vara färdig med utredningen
angående semesterfrågorna för sådana
grupper som icke falla under semesterlagen,
såsom småföretagare inom jordbruk,
hantverk och övriga näringsgrenar
samt husmödrar.

Som svar på frågan vill jag meddela
följande.

Enligt vad jag inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen
har styrelsen genom
länsarbetsnämnderna införskaffat visst
material, som f. n. bearbetas inom verket.
En sammanställning av materialet
kommer att remitteras till vissa myndigheter
och organisationer under april
månad. Arbetsmarknadsstyrelsen planerar
vidare vissa konferenser och överläggningar
för att ytterligare få de olika
problemen belysta. Styrelsens slutbehandling
av ärendet kan beräknas ske
under september månad, under förutsättning
att svaren på nyssnämnda remiss
utan alltför stort dröjsmål inkomma
till styrelsen.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min fråga.

Herr statsrådet och jag äro ju överens

om att frågan om semester för de nämnda
kategorierna är viktig. I propositionen
nr 72 säger statsrådet att problemet
är förtjänt av den största uppmärksamhet,
och statsrådet och jag ha
tidigare i denna kammare diskuterat
huruvida det är lämpligt att överlämna
en så viktig fråga till ett så arbetstyngt
organ som arbetsmarknadsstyrelsen. Jag
vill icke väcka någon ny diskussion i
denna fråga. Den ligger nu hos arbetsmarknadsstyrelsen,
och vi få väl se hur
man där kan lösa den. Dessutom få vi
tillfälle att diskutera frågan ånyo, när
utskottsförslaget ligger färdigt på kamrarnas
bord.

Redan nu kan jag emellertid säga, att
vi icke komma att släppa denna fråga
från det partis sida, som jag representerar.
Det finns ju så många småbrukare,
hantverkare och småföretagare
inom handel och andra näringsgrenar
— för att inte tala om alla våra husmödrar
— som ha mycket stora svårigheter
att ordna sin semesterfråga.
Många småföretagare delta direkt i arbetet
vid sidan av sina anställda och
leva ofta i samma ekonomiska förhållanden
som de. Vi avse ju nu att genom
lagstiftning ge de anställda förlängd
semester — och jag hälsar detta med
tillfredsställelse -—- men vi få icke blunda
för att detta ofta kommer att ske på
småföretagarnas bekostnad. Om inte
arbetsmarknadsstyrelsen kommer till ett
positivt resultat, kommer jag för min
del inte att tveka att föreslå en ny och
förutsättningslös snabbutredning —
trots den försiktighet, som man i dessa
tider måste iaktta när det gäller nya
utredningar. Jag anser nämligen att frågan
är av så stor vikt, att den på något
sätt måste lösas.

Sedan vill jag, herr talman, tillfoga
några ord om frågeinstitutet som så -

Nr 12.

Tisdagen den 3 april 1951.

Svar på fråga ang. utredningen av semesterfrågorna för vissa grupper, som icke

falla under semesterlagen.

dant. Under förra året väcktes det en
motion, som syftade till att skapa smidigare
regler för besvarande av interpellationer
och enkla frågor. Man hade
konstaterat, att interpellationerna kräva
anmärkningsvärt lång tid för besvarande
—- ett förhållande, som tycks
gälla även för innevarande års riksdag.
Motionen avsåg närmast att få till stånd
en aktivisering av frågeinstitutet och
grundades i det avseendet på en av
herr talmannen uttalad önskan. Som
svar på en fråga av herr von Friesen
ställde hans excellens statsministern i
slutet av förra årets vårsession i utsikt
att frågor, som kommo vederbörande
statsråd till handa senast fredag förmiddag,
om möjligt skulle besvaras redan
påföljande tisdag.

Med tanke på den anmärkningsvärt
långa tid, som besvarandet av en interpellation
brukar ta i anspråk, var det
mycket glädjande att riksdagens ledamöter
på detta sätt fingo en möjlighet
att erhålla snabba svar på aktuella frågor.
Tyvärr tycks det dock icke ha gått
att hålla den uppgjorda tidtabellen. Enligt
vad jag har utrönt har det under
förra årets höstsession och hittills i år
framställts tillsammans 21 enkla frågor
i denna kammare. Av dem ha endast 10
stycken besvarats inom en tidrymd av
10 dagar — och det är ju ändå en relativt
generöst tilltagen tid i detta sammanhang.
De övriga frågorna ha tagit
längre tid för besvarande.

Nu vill jag säga, att detta påpekande
icke på något sätt riktas särskilt mot
statsrådet Möller. Jag har tagit upp det
i detta sammanhang därför att min
enkla fråga just framställdes med den
förhoppningen att den skulle besvaras
enligt tidtabellen. När frågan inlämnades
hade nämligen propositionen om
treveckorssemestern avlämnats, och ett
flertal remissinstanser hade uttalat, att
frågan om småföretagarsemestern var
så viktig, att de t. o. m. ansågo att
ikraftträdandet av den nya semesterla -

gen borde uppskjutas till dess den frågan
var löst.

Min fråga inlämnades torsdagen den
8 mars, och motionstiden utgick den
14 mars. Om frågan hade besvarats enligt
den av statsministern uppgjorda
tidtabellen, alltså dagen före motionstidens
utgång, så hade vi motionärer
haft möjligheter att bättre överblicka
situationen.

Jag vill understryka, att jag har
framfört dessa erinringar om frågeinstitutet
ur allmänna synpunkter. Det kan
finnas speciella anledningar till att svaret
på denna enkla fråga blivit fördröjt.
Jag anser emellertid att frågeinstitutet
är av så stor betydelse, att det
finns all anledning att på allt sätt underlätta
dess verksamhet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall alls inte gå in på någon polemik.
Jag vill endast fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på, att även om
man ställer enkla frågor, som äro av
sådan beskaffenhet att de tvinga departementet
att vända sig till ämbetsverken
för att få besked — och det var ju
i detta fall absolut nödvändigt, eftersom
vi ju inte följa utredningen på det
sättet att vi dag för dag exakt veta hur
denna sak ligger till — så kan inte departementet
garantera att svaren komma
så att säga omgående.

Jag får kanske tillägga, att när man
klagar på att interpellationerna inte besvaras
tillräckligt snabbt, så beror
dröjsmålet ofta på att de äro av den
karaktären — och det voro också i början
de enkla frågorna — att departementet
inte kan svara på dem utan
måste skicka dem på remiss till ämbetsverken.
Det är klart att departementet
då blir beroende av hur snabbt ämbetsverken
kunna svara. Det händer mycket
ofta att verken få göra ganska djupgående
utredningar, om det skall bli

Tisdagen den 3 april 1951.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. viss ändring av sjukkasselagen.

någon mening med det interpellationssvar,
som sedan skall lämnas.

Jag har velat göra dessa deklarationer
både med hänsyn till vad herr Gustafson
i Göteborg här sagt och med hänsyn
till den allmänna diskussion, som
har dragits upp om dessa ting.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag vill understryka, att min
kritik inte i första hand riktade sig mot
besvarandet av denna fråga. Jag bara
konstaterade, att av de frågor som framställts
fr. o. m. hösten förra året ha endast
hälften kunnat besvaras enligt den
tidtabell, som statsministern ställde i
utsikt. När vi nu försökt att få till stånd
en ordning, som skulle innebära, att vi
i större utsträckning skulle kunna
övergå från interpellationer till enkla
frågor för att på det sättet spara tid och
få till stånd en mera aktuell debatt i
kammaren, så är det beklagligt att detta
inte slagit så väl ut, och jag vill bara
uttrycka den förhoppningen, att det
skall bli bättre i framtiden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. viss ändring
av sjukkasselagen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
liar ledamoten fröken Öberg till mig
riktat frågan, huruvida jag vore villig
medverka till en sådan förändring i
sjukkasseförordningen, att ersättning
utgår till sjukkassemedlem för vissa behandlingar,
vilka utföras av tandläkare
och icke äro att hänföra till vanlig
tandvård. Närmast synes interpellanten
avse käkkirurgiska och dylika behandlingar,
som i anledning av sjukdom
meddelas av tandliikare.

Enligt sjukkasseförordningen utgiva
sjukkassorna ersättning till sina medlemmar
för deras utgifter för läkarvård.
För rätt till ersättning gäller att vården
skall ha lämnats av legitimerad läkare
och föranletts av sjukdom. I enlighet
med dessa föreskrifter lämna sjukkassorna
ersättning för tandvård endast
om denna utförts av legitimerad läkare
och påkallats av sjukdom i tänderna
eller deras omgivningar. Ersättning för
tandvård i vanlig mening utgår däremot
över huvud taget icke.

I de fall, där behandlingen föranletts
av sjukdom i tänderna eller deras omgivningar
och därför i och för sig kunnat
medföra ersättning av sjukkassa,
utgår sålunda ingen ersättning om behandlingen
verkställts av en tandläkare
som icke samtidigt är legitimerad läkare.
Det är naturligt om detta ter sig
svårförståeligt för allmänheten, i synnerhet
om sjukdom i tänder eller käkar
vållat arbetsoförmåga. Särskilt oförklarliga
kunna konsekvenserna synas
om det gäller en operation som utföres
vid ett centrallasarett med centraltandpoliklinik
och operationen kan verkställas
även på annan avdelning vid lasarettet;
i detta fall blir ju ersättningen
beroende av om patienten erhållit behandling
vid den ena eller andra avdelningen.

Jag får erinra, att frågan om tandvårdens
ställning inom sjukförsäkringen
blev föremål för prövning i
samband med behandlingen av sjukförsäkringslagen.
Socialvårdskommittén
ansåg det icke välbetänkt att, innan
folktandvården utbyggts och närmare
erfarenheter i samband därmed vunnits,
tillskapa ett obligatoriskt försäkringsskydd
med avseende å tandvården.
Kommittén föreslog sålunda icke någon
ändring av gällande bestämmelser.
Kommittéförslaget i tandvårdsfrågan
kritiserades i vissa remissyttranden.
Sålunda fann bl. a. medicinalstyrelsen
alt tandvård i princip lika väl som
egentlig sjukvård borde ingå som en

Nr 12.

Tisdagen den 3 april 1951.

Svar på interpellation ang. viss ändring av sjukkasselagen.

gren i den obligatoriska sjukförsäkringen.
Denna fråga borde dock lösas
under speciellt hänsynstagande till den
allmänna folktandvårdens uttbyggnadsproblem.
För egen del anförde jag vid
behandlingen av sjukförsäkringslagen,
att den mot kommittéförslaget i detta
hänseende framförda kritiken förtjänade
uppmärksamhet. Jag var emellertid
icke beredd att då taga definitiv
ståndpunkt till spörsmålet, huruvida
tandvården borde inbegripas under
försäkringen. Jag erinrade om den undersökning,
som ombesörjdes av 1944
års utredning rörande tandläkarutbildningen
och framhöll, att en översyn av
folktandvårdsorganisationen var förestående.
När resultatet av dessa undersökningar
förelåge, borde frågan om
tandvårdens ställning i sjukförsäkringen
upptagas till förnyad prövning.

Sedan 1946 års folktandvårdssakkunniga
avgivit betänkande, framlade
Kungl. Maj:t proposition till 1950 års
riksdag angående ändringar i folktandvårdens
organisation. De därefter utfärdade
författningarna innehålla emellertid
icke några ändringar av större
betydelse för bedömandet av frågan om
tandvårdens ställning i sjukförsäkringen.

Såsom framgår av vad jag anfört är
frågan ännu icke löst, huruvida den
allmänna sjukförsäkringen bör omfatta
jämväl tandvård. Detta spörsmål är
särskilt med hänsyn till tandläkarbristen
ännu icke moget att upptagas till
avgörande. Jag vill emellertid framhålla,
att det icke ur denna synpunkt
måste anses helt uteslutet att åtgärder
vidtagas för att ersättning för viss
tandvård, som utförts av tandläkare,
skall kunna medgivas inom ramen för
den nu gällande sjukförsäkringen. Frågan
har uppmärksammats av pensionsstyrelsen
i ett i förra månaden avgivet
förslag till ändringar i sjukkasseförordningen.
Enligt detta förslag — som avser
att reformera den nuvarande sjukförsäkringen
i åtskilliga betydelsefulla

hänseenden — skall ersättning utgå för
vård, som meddelats vid centraltandpoliklinik
eller allmänt sjukhus vid sjukdom,
som kräver vård av tandläkare
med särskild utbildning i tandkirurgi,
kiikprotetik och käkortopedi. På grund
av den korta tid som stått till buds var
det icke möjligt att i propositionen till
denna riksdag till behandling upptaga
samtliga de frågor, som beröras i pensionsstyrelsens
förslag. Med hänsyn till
angelägenheten att utan dröjsmål möjliggöra
att den nuvarande sjukförsäkringen
blir mera effektiv var jag därför
till en början inriktad på att utbryta
vissa frågor, som alltså skulle behandlas
redan nu, och uppskjuta behandlingen
av återstående frågor till nästa
års riksdag. Sedan jag varit i kontakt
med sjukkasseförbundet har jag emellertid
funnit övervägande skäl tala för
att pensionsstyrelsens förslag behandlas
i ett sammanhang. Förslaget är f. n. föremål
för behandling inom socialdepartementet,
och det är min avsikt att
redan i början av nästkommande års
riksdag framlägga ett förslag i ämnet.

Härpå anförde:

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag
skall be att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.

I svaret framhåller ju statsrådet, att
frågan huruvida den allmänna sjukförsäkringen
bör omfatta jämväl tandvård
ännu icke är löst och att detta spörsmål,
särskilt med hänsyn till tandläkarbristen,
ännu icke är moget att upptagas
till slutligt avgörande. Jag vill här
påpeka, att jag i min interpellation
framhöll, att jag icke avsåg, att ersättning
för all tandvård skulle falla under
sjukkassorna. Jag tror nämligen att det
inte är ekonomiskt möjligt i nuvarande
läge; annars skulle det kanske vara
lämpligt.

Statsrådet säger vidare att det icke

Tisdagen den 3 april 1951.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. viss ändring av sjukkasselagen.

behöver anses lielt uteslutet, att åtgärder
kunna vidtagas för att ersättning
för viss tandvård som utföres av tandläkare
skall kunna medgivas inom ramen
av nu gällande sjukförsäkring. Av
detta tycks framgå, att statsrådet icke
står främmande för att en ändring av
gällande tolkningsföreskrifter kan och
bör vidtagas.

Även pensionsstyrelsen har enligt
svaret, om jag inte fattat fel, varit inne
på denna fråga i ett avgivet förslag till
ändring i sjukkasseförordningen. Den
tycks emellertid vilja begränsa bestämmelsen
till att gälla allenast sådan vård
som meddelas vid centraltandpolikliniker
eller allmänna sjukhus och av särskilt
utbildade tandläkare, som äro anställda
där. I anledning av detta pensionsstyrelsens
yttrande skulle jag bara
vilja säga, att det kan ju hända, att man
till att börja med får stanna inför detta
förslag, men riktigt rättvist mot den
vårdsökande allmänheten blir inte heller
detta, om yttrandet innebär, att det
kan utgå ersättning endast om behandlingen
utföres på centralpolikliniker
eller sjukhus. Det kan ju finnas sjukkassemedlemmar
som bo långt ifrån
dessa inrättningar men som på hemorten
kunna få vård av en tandläkare som
har precis samma utbildning som den
som är anställd på sjukhuset. Skulle då
en sådan patient för att erhålla ersättning
från sjukkassan för sin behandling
nödgas resa in till sjukhuset, bleve
kanske kostnaden för resan många
gånger större än den ersättning han
kunde få från sjukkassan.

Till slut, herr talman, skulle jag vilja
ställa en s. k. enkel fråga eller hur jag
nu skall uttrycka det till herr statsrådet:
Får jag tolka den sista satsen i
statsrådets svar så, att det förslag som
bebådas komma till nästa års riksdag
kommer att gå i en för min interpellation
positiv riktning? Jag skulle vara
tacksam, om herr statsrådet kunde
lämna svar på denna fråga, ty det har
en ganska stor betydelse för mig.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
kan utan vidare svara, att propositionen
kommer att gå i positiv riktning i
fråga om att tillfredsställa önskemål,
som fröken Öberg har framfört.

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag är
tacksam för detta svar. Tack!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 139, angående godkännande
av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland
angående förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets
område, in. in.;

till statsutskottet propositionen nr
146, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa brandskyddsåtgärder i
Uppsala domkyrka m. m.; samt

till bankoutskottet propositionerna:

nr 157, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;
och

nr 158, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt 21 §
riksdagsstadgan att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i
riksgäldskontoret angående vissa ändringar
i personalorganisationen för
riksgäldskontoret och riksdagens ekonomibyrå.

Nr 12.

Tisdagen den 3 april 1951.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 53—60, bankoutskottets
utlåtanden nr 5 och 6, första
lagutskottets utlåtanden nr 14 och 15,
andra lagutskottets utlåtande nr 18,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och
5 samt andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 7—9.

§ 6.

Föredrogs den av fröken Höjer vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående förbättring av
pensionerna från statens pensionsanstalt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

160, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
rörande privilegier och immunitet för
Förenta Nationernas fackorgan; och

nr 162, med förslag angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 497, av herr Dickson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 132,
med förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.;

nr 498, av herr Nihlfors m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 132;

nr 499, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
123, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 500, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr

143, med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. in.; samt

nr 501, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr

144, med förslag till förordning om tillfällig
automobilskatt.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9-

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Med åberopande av här bifogade läkarintyg
får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 4 till och med den 14 innevarande
april månad.

Stockholm den 3 april 1951.

Yngve Larsson.

Det vid denna ansökan fogade läkarintyget
var av följande lydelse:

Fil. dr Yngve Larsson har vårdats av
undertecknad för varbildning i näsans
bihålor och har ordinerats vila och luftombyte
för hälsans vårdande under
tiden den 30 mars t. o. in. den 15 april
1951, vilket härmed intygas för att bifogas
tjänstledighetsansökan.

Stockholm den 30 mars 1951.

Lars Preber.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29
nästlidna mars.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom
den 31 nästlidna mars fattade beslut
skulle nu företagas val av dels tre ombud
i Europarådets rådgivande församling
dels ock tre suppleanter för dessa

ombud; och lämnades därvid på begäran
ordet till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! För detta
val får jag avlämna en gemensam lista,
som godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen.

Den av herr andre vice talmannen
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
personer:

R. F. Edberg,

ledamot av andra kammaren

A. V. Wallentheim,

ledamot av andra kammaren

B. G. Ohlin,

ledamot av andra kammaren

0. B. von Friesen,

ledamot av andra kammaren

G. Hedlund i Rådom,

ledamot av andra kammaren

B. Näsgård,

ledamot av första kammaren

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades hava
blivit utsedda till ombud i Europarådets
rådgivande församling herrar Edberg,
Ohlin och Hedlund i Rådom samt
till suppleanter för dem respektive herrar
Wallentheim, von Friesen och Näsgård.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konung -

en med anmälan om det verkställda
valet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
det i § 2 omförmälda valet.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
160, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention rörande
privilegier och immunitet för
Förenta Nationernas fackorgan; samt

till jordbruksutskottet propositionen

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

nr 162, med förslag angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den på kammarens
bord liggande motionen nr 497 av herr
Dickson.

Vid härefter skedd föredragning av
den av herr Nihlfors in. fl. avgivna motionen
nr 498, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 132, med förslag
till lag angående ändring i stadgan den
21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. m. hänvisades motionen, såvitt
angick kommunalskattelagen, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
konstitutionsutskottet.

Härpå föredrogos var för sig följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 499 av
herr Landberg; samt

till bevillningsutskottet motionerna
nr 500 och 501 av herr Lundberg.

§ 6.

Överenskommelse med Norge om fisket
i vissa vattenområden.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
om fiskeriförhållandena i
vissa till Sverige och Norge hörande
vattenområden.

Genom en den 19 januari 1951 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 28, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen
över jordbruks- och utrikesdepartementsärenden
för den 16 december 1950
samt över jordbruksärenden för samma
dag begärt riksdagens godkännande av
en den 20 december 1950 mellan Sverige

och Norge träffad överenskommelse om
fiskeriförhållandena i vissa till Sverige
och Norge hörande vattenområden jämte
slutprotokoll.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, meddela av
Kungl. Maj:t äskat godkännande av den
med propositionen överlämnade, den 20
december 1950 mellan Sverige och Norge
träffade överenskommelsen om fiskeriförhållandena
i vissa till Sverige och
Norge hörande vattenområden jämte
slutprotokoll.

Reservation hade avgivits av herr
Svensson i Ljungskile, som ansett, att
utskottets motivering bort ha annan, i
reservationen angiven lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill gärna säga några ord om det
föreliggande förslaget till överenskommelse
mellan Sverige och Norge. Jag
vill först betona regeringens tillfredsställelse
över att tvistefrågan har blivit
löst genom en frivillig överenskommelse
och att vi ha kunnat undvika internationellt
skiljedomsförfarande i en
fråga oss emellan.

Det var givetvis beklagligt, att denna
tvistefråga aktualiserades så oväntat och
utan föregående förhandlingar. Detta
framkallade rätt stark misstämning
bland den fiskarbefolkning, som det
nya läget närmast berörde. Jag kan inte
underlåta att beklaga också en del av
de skriverier, som förekommo i några
svenska tidningar och som sannerligen
inte voro ägnade att förklara och sakligt
framlägga frågan för allmänheten
utan tvärtom gåvo anledning till ökad
upphetsning inom fiskarbefolkningen
genom osakliga, ovederhäftiga och felaktiga
framställningar av läget. Sedan
förhandlingar kommit till stånd, ha de
förlupit på ett tillfredsställande sätt.
Jag vill gärna framhålla här, att man

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

från norsk sida har visat tillmötesgående
under förhandlingarna och att
man med god vilja på bägge sidor kommit
fram till en slutlig uppgörelse i
frågan. I och för sig har det inte heller
varit särskild anledning att vänta sig en
skarpare divergens mellan Sverige och
Norge rörande fiskevattnen. Vi tillämpa
ju på det hela taget samma regler; vi
ha nämligen 4-milsregeln, vilken innebär
en territorialzon av 4 nautiska mil,
under det att man i många andra länder
tillämpar en annan territorialvattensbredd.
Det förekommer 3-mils-, 6-mils- och 12-milsgräns, men Sverige och
Norge ha sedan gammalt tillämpat 4-milsgränsen. Ur den synpunkten fanns
det alltså goda förutsättningar för samförstånd.

Vidare ha båda länderna i stor utsträckning
tillämpat samma regler i
fråga om beräkningen av territorialvattnet
i bukter. Man kan bestämma territorialvattnet
i bukter på olika sätt. Man
kan antingen beräkna kustzonen i vattnet
på samma sätt som vid andra kuststräckor,
alltså som ett bälte, 4 nautiska
mil brett, som går utefter buktens stränder.
Om bukten då är tillräckligt vid,
kommer internationellt vatten att gå ett
stycke in i den. Man kan också tänka
sig ett annat beräkningssätt, nämligen
det som vi tillämpa både i Norge och
Sverige. Det innebär, att man drar en
rät linje vid buktens mynning och betraktar
allt vatten i bukten som inre
territorialvatten och sedan räknar med
en territorialzon 4 nautiska mil utåt havet
från baslinjen. På det viset får man
alltså ett kustbälte utanför viken, och
vattnet i viken kommer som sagt att bli
inre territorialvatten.

Jag nämnde, att den regeln tillämpas
både i Norge och Sverige. Det är emellertid
den faktiska skillnaden mellan
länderna, att det i Norge finns åtskilliga
stora fjordar, som vi inte ha någon motsvarighet
till. I somliga länder skiljer
man mellan stora fjordar och mindre
fjordar på det sättet att man bestäm -

mer, att en vik med en baslinje vid mynningen
räknas som inre territorialvatten
endast om mynningen har en viss bredd,
under det att om denna bredd överstiges
internationellt vatten går in i viken.
Därvidlag finns en faktisk olikhet mellan
Sverige och Norge i den geografiska
konfigurationen, men vi ha dock vikar
med ganska breda mynningar, vilka
somliga länder skulle betrakta såsom
inneslutande även internationellt vatten,
t. ex. Laholmsbukten. Där ha vi emellertid
dragit en baslinje tvärs över mynningen
och räkna territorialvattnet 4
nautiska mil utåt havet från baslinjen.
Vi ha högsta domstolens prejudikat på
att territorialvattnet skall beräknas så i
den bukten.

Ur denna synpunkt ha vi alltså i och
för sig inte haft anledning att rikta någon
invändning mot att man på norsk
sida drar en baslinje tvärs över en viks
mynning och sedan beräknar territorialvattnets
gräns 4 nautiska mil utanför
den linjen. Vad som emellertid kan
bli en mera tvistig fråga är var linjen
över mynningen skall gå, var en vik i
det särskilda fallet skall anses ha börjat
och hur långt man alltså skall räkna
det internationella vattnet Ji ena och det
territoriella vattnet å andra sidan. På
den karta, som hängts upp här, har dragits
en linje längre in i fjorden med territorialzonen
beräknad från den linjen
som baslinje. På kartan har även med
en annan linje markerats var man från
norsk sida pretenderar att baslinjen
skall gå och varifrån man således beräknar
en territorialzon av 4 nautiska
mil utåt havet. De olika tänkbara linjerna
för vikens avgränsande framgå av
kartan. Allteftersom man väljer den ena
eller andra linjen kommer territorialvattnet
alt sträcka sig ett längre eller
kortare stycke utåt havet.

Den svenska fiskarbefolkningen i
norra Bohuslän hade vant sig vid att
fiska ett stycke upp i fjorden, d. v. s.
den tänkte sig att fjorden började högre
upp än vad norrmännen för sin del

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

numera anse. Man säger på norsk sida,
att det inte har gjorts någon ändring i
det tidigare läget. Förhållandet är, att
det inte har funnits några speciella regler
om just den fjorden i Norge utan
det har funnits speciella regler om hur
norskt territorialvatten beräknas utefter
en del av den norska kusten, t. ex. i
nordligaste Norge, där man drar baslinjer
även vid mynningen av så stora
fjordar som Varangerfjord och Vestfjord.
Man har från norsk sida sagt, att
det enligt norsk rätt är självfallet att
man måste använda samma beräkningssätt
som vid dessa stora fjordar även
vid en sådan fjord som Oslofjorden,
som är mycket smalare vid mynningen.
Från svensk sida kan man ju inte ha
någon bestämd mening om norsk rätt
på den punkten. Man kan i varje fall
inte ha någon anledning att säga, att
man på norsk sida inte har beräknat
territorialvattnet på det viset. Vad vi
ha kunnat säga är, att den svenska
fiskarbefolkningen i gränstrakterna under
ganska lång tid har ostört fiskat ett
stycke längre in i fjorden och att, då
detta inte blivit beivrat, vi ha haft anledning
räkna med att man ansett, att
mynningen ^nte började förrän litet
högre upp.

Sedan man kommit till samförstånd
och propositionen lagts fram i den
svenska riksdagen, har det på norsk
sida ansetts, att ett uttalande i departementschefens
yttrande i propositionen
kunde ge anledning till den uppfattningen,
att svenska regeringen hade en
helt annan beräkning av territorialvattnet
i bukter än vad man hade på norsk
sida. Det ansågs, att uttryckssättet kunde
tolkas så att man på svensk sida över
huvud taget inte ville erkänna rätten
att draga en baslinje över fjordens mynning
och räkna territorialbältet därifrån.
Det var nu inte meningen med
uttalandet i propositionen, men då detta
framkallat missförstånd, förklarade man
sig på svensk sida villig att avge en
förklaring om att innebörden inte var

sådan. Jag vill för kammaren läsa upp
den skrivelse, som vårt sändebud i Oslo
avlät till norske utrikesministern enligt
instruktion av svenska regeringen. I
denna skrivelse heter det efter en inledning:
»Enligt svenska regeringens
uppfattning bör den svensk-norska överenskommelsen
av den 20 december 1950
angående fiskeriförhållandena i vissa
till Sverige och Norge hörande vattenområden
förstås så, att den fastslår att
området innanför en linje som går från
skäret vid sydspetsen av Ertholmen i
Rauer till Midtre Heiaflu är norskt samt
att nämnda linje icke utgör gräns för
norskt territorialvatten.» Detta uttalande
innebär, att man på svensk sida säger
sig vara ense med norska regeringen
om att norskt territorialvatten sträcker
sig åtminstone till en viss linje och
ett stycke därutöver utan att man dock
vill binda sig för någon viss, bestämd
linje. Det har man på norsk sida förklarat
sig tillfredsställd med. Som olöst
fråga kvarstår alltså, att det från norsk
sida gjorts gällande en beräkning av
territorialvattnet, som man på svensk
sida icke velat binda sig för. Vi ha sagt
oss att, om vi ändå kunna lösa frågan
på ett praktiskt sätt, behöva vi inte taga
ståndpunkt till var exakt territorialgränsen
går. Vi ha medgivit, att den går
så, att det som man på norsk sida varit
angelägen om att få fram, nämligen att
krigshamnsområdet ligger inom norskt
territorialvatten, är klart även enligt
svensk mening. Därutöver ha vi inte uttalat
oss.

Överenskommelsen har den karaktären,
att man har sökt lösa fiskerättsfrågan
genom ett praktiskt arrangemang
utan att därmed lösa territorialvattensfrågan.
I regel anses en stats medborgare
ha uteslutanderätt till fiske inom
sitt territorialvatten, men ingenting
hindrar en stat från att medge ett annat
lands invånare att fiska även innanför
territorialvattensgränsen. Det är
det vi ha gjort i denna överenskommelse.
Å ena sidan har Norge medgivit

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

svenska fiskare att för den tid avtalet
gäller fiska ett stycke in på norskt territorialvatten
inom vissa angivna gränser.
Å andra sidan bär Sverige ur reciprocitetssynpunkt
medgivit, att norska
fiskare få fiska på ett triangelformat
kustområde söder ut utefter den bohuslänska
kusten, alltså på ett område som
är svenskt territorialvatten. Staterna ha
alltså med hänsyn till grannskapet medgivit
varandras invånare en viss fiskerätt
på resp. länders territorialvatten.
Enligt min mening är det ett mycket
naturligt och sympatiskt sätt att lösa en
sådan tvistefråga att ge fiskarbefolkningen
rätt att fiska även innanför territorialgränsen
och på det viset skapa
ett praktiskt arrangemang som någorlunda
tillfredsställer bägge parter.

Jag vill tillägga, att vi tidigare ha en
liknande uppgörelse med Danmark rörande
fisket i Öresund. Även där ha vi
en överenskommelse, som innebär, att
man inte uteslutande tar hänsyn till
territorialgränserna, utan staterna ge
varandras medborgare en viss fiskerätt.
Därigenom skapas således ett område,
där båda ländernas invånare ha rätt att
fiska, fastän det tillhör det ena landets
territorialvatten.

Herr talman! Jag ville bara ge dessa
kommentarer till överenskommelsen, och
jag hoppas livligt, att kammaren kommer
att godkänna det framlagda utlåtandet.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har till utskottets utlåtande
fogat en reservation, som innehåller ett
sätt att uttrycka saken som jag anser
hade varit riktigare i föreliggande situation.

I artikel 1 i avtalet omnämnes ett vattenområde,
som är avgränsat på tre sidor
men öppet utåt havet. Som hans
excellens utrikesministern redan har
påpekat, finns det inom detta vattenområde
mindre områden, som äro odisputabelt
norska respektive svenska. En -

ligt vad utrikesministern sade är det
klart, att en del här är norskt vatten.

Definitionen i artikel 1 innefattar vidare
inte någon avgränsning utåt havet.
Man har där alltså inringat eller rättare
sagt inte alls inringat vattnet. Den terminologi
man begagnar innebär, att
man talar om vattenområden, om vilka
det aldrig kan komma i fråga, att de
skulle vara eller kunna bli norska. Det
är här fråga om ett område, som är
öppet utåt Atlanten, och vidare finns
det vattenområden, på vilka norrmännen
ha gjort anspråk, som svenskarna
inte vilja erkänna. Man tar alltså i ett
svep ett vattenområde, som i föreliggande
situation innehåller tre slags vatten:
odisputabelt norskt, odisputabelt
internationellt och omdiskuterat vatten.
Jordbruksministern säger därom i sin
proposition: »Det i avtalstexten förekommande
uttrycket svenskt resp.
norskt vattenområde får därför icke fattas
så, att området därmed erkännes
tillhöra svenskt resp. norskt territorialvatten.
» Enligt jordbruksministern får
uttrycket alltså inte fattas så, att dessa
områden erkännas tillhöra norskt territorialvatten,
medan hans excellens utrikesministern
nu sagt ifrån att man är
överens om att detta är norskt vatten.
Uttrycket skulle endast innebära, »att
det angivna landet självt hävdar att
området befinner sig innanför dess territorialgräns».
Men det finns ju områden,
beträffande vilka norska regeringen
aldrig kan hävda, att de befinna sig
inom norsk territorialgräns.

Jordbruksministern har i sitt protokoll
uttryckt saken på ett sätt som
måste vara felaktigt i två avseenden.
Det måste vara felaktigt att svenskarna
inte kunna erkänna vad som är gammalt
norskt territorialvatten, och vidare
måste det vara felaktigt att norrmännen
göra anspråk på hela det i artikel 1
omtalade vattenområdet.

Sedan jordbruksministern alltså i ett
protokoll vid sidan av avtalet har sökt
klara upp territorialvattenfrågan eller

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

rättare sagt talat om att den inte är
uppklarad, så instämmer utrikesutskottet
i vad jordbruksministern sålunda
uttalat och vill att riksdagen för sin del
skall godkänna denna ståndpunkt. Men
det är ju just detta uttalande, som enligt
vad hans excellens herr utrikesministern
nyss har sagt svenske ministern
i Oslo har fått regeringens uppdrag
att korrigera.

På denna punkt har jag i min reservation
föreslagit att utskottet i stället
skulle ha gjort det uttalandet, att utskottet
»har observerat att det i avtalstexten
såsom norskt betecknade vattenområdet
synes innesluta, dels områden
innanför den tidigare från norsk sida
hävdade territorialvattengränsen och
dels områden utanför denna gräns. Uttrycket
norskt vattenområde i avtalstexten
får alltså icke uppfattas som ett
godkännande från svensk sida av det
norska territorialvattnets utvidgning».
Det är, såvitt jag förstår, en formulering
som någorlunda svarar mot vad
som är riktigt.

Vidare kan jag inte komma ifrån den
reflexionen, att hela denna tvistefråga
inte så mycket är en fråga om vattengränser
utan mera är en ekonomisk
fråga. Vad det här gäller är en framstöt
från norsk sida med ekonomisk innebörd,
som riktar sig mot den svenska
fiskarbefolkningen. Det framgår bl. a.
av de skiftande motiveringar, som använts
på norsk sida, där man till att
börja med ville göra gällande, att ändringen
av vattengränsen skulle vara betingad
av försvarshänsyn, ett resonemang
som man ju inte sedan brytt sig
om att fullfölja.

Jag tror, som sagt, att det hela är en
ekonomisk fråga, och saken borde av
den svenska regeringen ha behandlats
som en sådan redan från början, samtidigt
som handläggningen borde ha
skett i litet raskare takt än fallet varit.
Jag har därför i min reservation uttalat
det önskemålet, att »svenska regeringen
snarast möjligt söker ernå en

överenskommelse rörande gränserna för
de två ländernas territorialvatten». Om
det nu bara träffas en tillfällig överenskommelse,
kan man befara att det under
tiden pågår en utveckling, som så småningom
rent automatiskt utmynnar i att
de svenska fiskarena äro utestängda
från det vattenområde som det här
gäller.

Hans excellens herr utrikesministern
uttalade sin glädje över att frågan blivit
löst och att förhandlingarna förlupit
tillfredsställande med slutlig uppgörelse
som resultat. Ja, frågan om territorialvattengränsen
är ju inte löst,
och någon slutlig uppgörelse har inte
träffats. Det är rätt underligt, att hans
excellens, efter att ha talat om att förhandlingarna
resulterat i en slutlig uppgörelse,
säger att det var så lätt att
uppnå en sådan därför att man i Norge
och Sverige har samma uppfattning om
territorialvattengränserna. Det är ju just
frågan om territorialvattengränsen som
här inte är löst.

Den svenska regeringen har tydligen
också utgått ifrån att vad som gäller
för Vestfjorden, som är ett uteslutande
norskt vattenområde, skulle under alla
förhållanden kunna tillämpas även i
fråga om ett riksgränsområde. Jag tycker
att det är alldeles överflödigt att på
nuvarande stadium ett sådant konstaterande
göres på svensk sida.

Hans excellens herr utrikesministern
talade här om att det finns en liknande
uppgörelse mellan Sverige och Danmark.
Enligt vad som upplysts i utrikesutskottet
har det inte i fråga om
denna uppgörelse med Danmark förelegat
några liknande komplikationer som
det här gäller.

Jag har, herr talman, velat säga detta
i anslutning till min reservation, som
ju är skriven utan minsta förhoppning
att andra kammaren skall godkänna
den. Reservationen har huvudsakligen
tillkommit därför att jag inte vill vara
delaktig i det beslut som andra kammaren
i dag kommer att fatta.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

Vad sedan beträffar regeringens sätt
att handha saken, så beklagade utrikesministern
för sin del i detta sammanhang
tidningarnas uppträdande. Jag
skall inte här ge mig in på något försvar
av tidningarnas uppträdande —
jag har över huvud taget inte så noga
följt tidningsdiskussionen i ärendet, att
jag skulle kunna göra det — men jag
undrar om inte anledningen till detta
delvis är regeringens eget uppträdande.
Frågan om fiskerätten på här ifrågavarande
område aktualiserades i februari
månad förra året, men det dröjde
till fram på sommaren innan regeringen
på allvar tog itu med saken. Jag hade
tillfälle att lyssna till den förklaring i
ärendet, som hans excellens lämnade inför
ett annat forum någon gång på vårsidan
eller eventuellt i början av juni
föregående år — jag kommer inte ihåg
vilket —• och jag konstaterade då, att
svenska regeringen vid nämnda tidpunkt
icke hade klart för sig, huruvida
det beträffande ifrågavarande fiskevatten
fanns någon gammal svensk sedvanerätt.
Den frågan klarades upp först
mycket längre fram på sommaren. Regeringen
hade alltså fört diskussioner
med norrmännen utan att från början
ha klarlagt hur det förhöll sig på denna
mycket centrala punkt. Genom samtal
med fiskarbefolkningen nere på västkusten
skulle ju dock ett sådant klarläggande
mycket snabbt ha kunnat ske,
och det dröjsmål som nu förekom är
beklagligt.

Vidare måste det sägas vara beklagligt,
att det vid träffandet av överenskommelsen
inte sades någonting om vilka
förhållanden som skola råda i själva
skarven mellan den gamla och nya ordningen.
Det är väl ändå självklart, att
om det finns en hävdvunnen ordning
och den ena parten vill rubba denna,
så skall det första, som man kommer
överens om när man diskuterar frågan,
vara att gammal hävd får gälla tills
överenskommelsen om en ny ordning
träder i kraft. På denna punkt tycks

emellertid regeringen inte ha gjort någonting,
med resultat att de svenska
fiskarena under hela tiden varit bortvisade
från fisket på vattenområdet i
fråga. Detta må dock endast vara en
anmärkning i marginalen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation.

Häruti instämde herrar von Friesen,
Gustafson i Göteborg och Schmidt samt
fröken Elmén.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall inte mera utförligt gå in på
vad herr Svensson i Ljungskile här
sagt. Jag tror, att hans kritik av terminologien
är rätt omotiverad. Det är i
och för sig inte någon särskilt viktig
sak, om man använder den ena eller
den andra terminologien, och i varje
fall är nog herr Svenssons försök att
påvisa det ologiska i den terminologi,
som använts, ganska misslyckat. Den
omständigheten att någonting säges
vara norskt pretentionsområde motsäger
ju inte att det också kan vara ostridigt
norskt område. Vi ha emellertid
på svensk sida inte haft någon anledning
att säga, om området är ostridigt
norskt eller inte eller i vilken omfattning
så är förhållandet. I detta avseende
kan alltså inte definitionen på något
sätt vara ologisk.

Vad beträffar artikel 1, där det säges
att svenska fiskare äro berättigade att
idka fiske i norskt vattenområde utanför
en viss linje, som begränsar området
på ett visst sätt i väster och på
ett visst sätt i öster, så gör man inte
heller där något uttalande om huruvida
området innesluter ostridigt internationellt
vatten. Just därför att det inte
satts någon sydgräns, har frågan om var
det internationella vattnet börjar lämnats
öppen.

Herr Svensson kom sedan in på frågan
om den svenska regeringens handläggning
av ärendet och hade därvid

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

som vanligt en del oriktiga uppgifter.
Först och främst var det inte så att
frågan aktualiserades för den svenska
regeringen i februari månad föregående
år. Det skedde inte förrän i mitten
av april, och det första, som regeringen
då var tvungen att göra, var givetvis
att införskaffa upplysningar om hur den
norska regeringen uppfattade saken och
vilken den norska ståndpunkten över
huvud taget var. Det tog en viss tid
att få fram uppgifter på den punkten.

Vidare hade man på svensk sida den
föreställningen, att man kanske skulle
kunna ordna upp frågan i samband
med en konferens mellan fiskare från
de olika nordiska länderna, som på
sommaren ägde rum i Lysekil. Det visade
sig emellertid att de norska fiskarenas
representanter inte voro villiga att
ta upp någon diskussion i frågan, och
därför förföll planen, och man fick ge
sig in på en annan väg.

Herr Svensson i Ljungskile uttalade
sig i övrigt om den hävdvunna ordningen,
som hade bort få gälla o. s. v.
Jag tror nu inte att herr Svensson har
någon riktig uppfattning om hävdens
betydelse i en rättsfråga som denna.
De svenska fiskarena ha nog fiskat också
på territorialvatten, som ostridigt är
norskt. Menar herr Svensson nu att hävden
är gällande även i det fallet att
vattnet ostridigt är norskt?

Jag tror inte att dessa mycket komplicerade
folkrättsliga frågor lämpa sig
för sådana lättvindiga uttalanden som
herr Svensson här gjort och som gjorts
i en del tidningar, som yttrat sig i
samma anda som han.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
bli mångordig.

Hans excellens herr utrikesministern
menar att terminologien inte spelar så
stor roll. Men det är, såvitt jag förstår,
just den terminologi, som jordbruksministern
använt, som har gett anledning
till missförståndet i Oslo och till

en ny förklaring av den svenska regeringen.
Hans excellens har ju här själv
läst upp ett uttalande som svenske
ministern i Oslo på regeringens uppdrag
gjort och där man, på grund av det
missförstånd som uttalandena utlöst,
korrigerar det protokoll som återfinnes
i förevarande proposition. Trots detta
säger emellertid hans excellens att terminologien
inte spelar någon roll.

Dessutom var det väl alldeles onödigt
att använda en sådan terminologi som
man här använt.

Hans excellens herr utrikesministern
säger vidare, att jag som vanligt lämnar
oriktiga uppgifter. Varpå bygger hans
excellens ett sådant generellt omdöme
om en riksdagsman?

Frågan om den fiskerätt som det här
gäller aktualiserades i februari månad,
och jag förmodar att regeringen inte
var okunnig om vad som då skrevs om
saken i en mängd svenska tidningar,
liksom regeringen väl över huvud taget
inte är okunnig om vad som försiggår
mellan Sverige och Norge. Men är det
meningen att den svenska regeringen
fortfarande skulle ha suttit stilla och
ingenting gjort, om inte fiskarorganisationerna
på västkusten vänt sig till regeringen
och bett den taga upp saken?

Vad frågan om hävdens betydelse beträffar,
kan jag naturligtvis inte ta upp
någon diskussion med hans excellens
om den saken ur folkrättslig synpunkt.
Jag har ju för övrigt redan erkänt, att
det finns områden som äro odisputabelt
norska, fastän man även om dem gjort
tvetydiga uttalanden i det protokoll
som återfinnes i den kungl. propositionen.
Jag tror emellertid att det hade
varit en klok politik, om den svenska
regeringen hållit litet mera på svensk
rätt och svensk hävd i detta sammanhang.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile ville såsom
ett bevis för att terminologien hade

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Överenskommelse med

stor betydelse framhålla, att den vållat
ett missförstånd från norsk sida som
föranlett den svenska regeringen att
göra ett korrigerande. Herr Svensson i
Ljungskile blandar emellertid ihop två
olika ting. Den terminologi, som vi här
talat om, är avtalstextens terminologi.
Det som framkallade missförståndet i
Norge var däremot ett uttalande av departementschefen
i motiveringen, och
att man på norsk sida missförstod detta
yttrande hade förmodligen sin grund i
vissa skriverier i en tidning på västkusten,
som under hela den tid denna
fiskerättsfråga varit aktuell gjort vad
den kunnat för att framkalla dylika
missförstånd.

För övrigt var det inte fråga om något
som helst allvarligt missförstånd,
utan det hela var mycket enkelt att rätta
till. Detta missförstånd utgör alltså inte
någon illustration till vad herr Svensson
i Ljungskile här velat få fram.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Vad jag här talat om, Ers
excellens, är ju det yttrande i statsrådsprotokollet
om artikel 1, som utlöst
det norska missförståndet men som utrikesutskottet
dock nu instämmer i och
vill att riksdagen i dag skall godkänna.

Herr UTBULT: Herr talman! Jag vill
liksom hans excellens herr utrikesministern
uttala min tillfredsställelse över
att riksdagen i dag har att taga ställning
till en överenskommelse beträffande de
svenska fiskarenas rätt att idka fiske på
här ifrågavarande område. De svenska
fiskarena ha länge väntat på att en sådan
överenskommelse skulle träffas.
Efter att under fjorton månader varit
avstängda från ett fiskevatten, som de
brukat under många år, äro de svenska
fiskarena nu säkert mycket tacksamma
för att en överenskommelse kommer till
stånd.

Jag skall inte gå in på någon utförligare
diskussion om vad som framkommit
genom utrikesministerns redogö -

Norge om fisket i vissa vattenområden.

relse. Det finns emellertid en punkt i
redogörelsen, som gjort mig betänksam,
och det är att därav framgick, att regeringen,
såsom herr Waldemar Svensson
redan påpekat, använt olika uttryckssätt
i sin proposition nr 28 och i det
uttalande, som regeringen senare gjort
genom sin minister i Oslo.

Det har ju talats och skrivits mycket
om vad det är den svenska regeringen
godkänt och icke godkänt. I januari
i år gjorde vid ett fiskarmöte i
Fredriksstad tjänstemän från norska utrikesdepartementet
och fislceridepartementet
uttalanden, som jag för min del
icke kan tro på men som man måste
beklaga, om de skulle vara med sanningen
överensstämmande. En byråchef
Colban sade sålunda vid detta möte, att
svenska regeringen helt står på den
norska regeringens ståndpunkt i saken.
Det finns ingen tvist mellan oss, sade
han, och den svenska regeringen anser
att området är norskt. Han påpekade
vidare att utrikesminister Undén uppmanat
svenska fiskare att respektera de
norska lagarna. Detta skulle ha varit
den svenska regeringens slutreplik i
saken, sade byråchefen Colban, om inte
svensk press tagit upp ärendet och skapat
en opinion som tvingat regeringen
att inleda förhandlingar. Den svenska
regeringen hade emellertid hela tiden
erkänt norrmännens juridiska rätt till
området och bara låtsat att svenskarna
skulle ha rätt att fiska i området.

Såsom jag sade nyss, tror jag inte
på dessa uttalanden. Jag tror inte att
svenska regeringen har godkänt den
yttersta gräns som norrmännen fastslogo
i februari förlidet år, utan jag
utgår ifrån att det är riktigt vad som
i propositionen säges om att frågan om
territorialvattnens utsträckning har lämnats
öppen. Det blir alltså en senare
sak att lösa den frågan.

Men uttalandet av svenske ministern
i Oslo till norska regeringen bar gjort
mig litet betänksam. Utrikesministern
återgav ju de ord, som det svenska siin -

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

debudet därvid använde. Jag undrar
verkligen, hur man skall kunna lösa
denna fråga mellan de två regeringarna,
då vi här i landet fatta ett beslut
med en viss skrivning och det norska
stortinget ansluter sig till en annan
skrivning. En mindre del av det omstridda
området har hittills av den
svenska regeringen betraktats som internationellt
vatten. Genom uttalandet
av Osloministern riskeras emellertid, att
området i fråga blir ansett som norskt
vattenområde. Man har all anledning
att fråga sig vad detta uttalande egentligen
innebär.

Herr talman! Jag skall inte upptaga
kammarens tid längre. Jag vill som sagt
uttala min tillfredsställelse över att vi
äro komna dithän, att vi kunna godkänna
detta avtal. Jag hemställer om
bifall till utskottets förslag med det tilllägg,
som föreslagits av herr Svensson
i Ljungskile.

Herr FAST: Herr talman! Jag tror, att
vi i denna kammare gärna vilja instämma
i vad jordbruksministern uttalat
i propositionen, nämligen att det är
önskvärt att man får denna mycket
irriterande fråga ur världen. Att frågan
blivit så irriterande beror därpå att
man från skilda håll onekligen spekulerat
i de svårigheter man haft att bemästra.
Jag tycker, att både herr Svensson
i Ljungskile och herr Utbult alldeles
förbise att det är fråga om två
parter vid dessa förhandlingar och
uppgörelser. Den ena parten kan inte
sätta sig ned och dekretera, såvida man
inte vill använda sig av maktspråk. Något
dylikt har ju självfallet inte kunnat
komma i fråga i denna sak.

Nu föreligger här ett avtal, som godtas
även på den norska sidan. Såvitt jag
känner till förhållandena, är man också
från den svenska fiskarbefolkningens
sida nöjd med avtalet. Det hade givetvis
varit önskvärt, att man i detta sammanhang
även hade kunnat reglera frå -

gan om territorialgränsen. Detta är
emellertid inte nödvändigt för att man
skall klara av ett avtal, som enbart begränsar
sig till fiskeriförhållandena.
Det föreliggande avtalet gör ju inte anspråk
på att vara någonting annat. Jag
är övertygad om att vi inte hade kunnat
få till stånd något avtal rörande
fiskeriförhållandena på ganska lång tid
ännu, därest vi hade haft att vänta till
dess även frågan om territorialgränserna
hade blivit löst. Under tiden hade
fiskarena fått leva under de olidliga
förhållanden, som på känt sätt existerat
på senare tid.

Tvistefrågan nu gäller således närmast,
om man i samband med detta
fiskeriavtal skall ge regeringen direktiv
om att omedelbart upptaga förhandlingar
även angående en överenskommelse
om territorialvattengränserna. Jag vill
för mitt eget vidkommande deklarera,
att jag tycker att det just nu skulle vara
det sämsta tänkbara utgångsläge för att
upptaga förhandlingar rörande territorialvattnen
och således förfara på det
sätt som här föreslagits. Är det inte
klokt att låta det växa litet gräs över de
nu uppkörda spåren från den upphetsade
agitation, som förevarit i samband
med detta ärende, innan man tar
upp den ännu besvärligare frågan om
territorialgränserna.

Jag skall inte gå in på de förhållanden,
som göra att man på norsk sida
inte är särskilt angelägen om att taga
upp några dylika förhandlingar. Jag
vill emellertid på det bestämdaste varna
kammaren för att falla för frestelsen
att ge regeringen ett sådant direktiv,
som i detta fall visserligen inte
skulle ha någon större praktisk betydelse
men som skulle bidraga till att
ytterligare irritera stämningen på ömse
sidor om gränsen. Och det är väl ändå
inte meningen. Vi ha i den vägen haft
tillräckligt med vad som redan förevarit.

Herr Svensson i Ljungskile ville göra
gällande, att den förklaring som gavs

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Överenskommelse med Norge om fisket i vissa vattenområden.

var av den beskaffenheten, att den ändrade
det svenska uttalandet. Därmed
skulle enligt hans mening utrikesutskottets
uttalande hänga i luften. Jag
vill då erinra om att detta ärende legat
på utskottets bord i avvaktan på att
man skulle få bekräftelse på att man
från norsk sida var färdig att godkänna
det föreliggande förslaget. När denna
upplysning kom, behandlades frågan av
utskottets presidium. Jag tror att alla
här med mig anse att utskottets högt
värderade ordförande i hög grad har
sinne för logik. Det finns därför enligt
min mening ingen som helst anledning
att rubba på utskottets utlåtande i detta
ärende. Detta är en garanti för att kammaren
lugnt kan följa utskottets förslag.
När emellertid en gång i framtiden
även frågan om territorialvattengränserna
skall lösas — eventuellt i samband
med någon ny fiskeriöverenskommelse
— då vet regeringen — för den
händelse det är samma regering som
då sitter vid makten — vilka pålitliga
experter man skall kunna få, experter
som ha både förhandlingsduglighet och
förmåga att åstadkomma t. o. m. det
omöjliga. Det är ju alltid bra att ha sådana
experter till hands i svåra situationer.

Med det anförda och under hänvisning
till utskottets utlåtande hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag vill
instämma i vad den senaste talaren
framhöll i början av sitt anförande,
nämligen att han med tillfredsställelse
såg, att denna överenskommelse kommit
till stånd och att således den mycket
betänkliga irritation, som rått under
förhandlingstiden, nu, såsom man hoppas,
blivit undanröjd. Det var enligt
min mening angeläget att få en överenskommelse
till stånd, inte minst ur
den synpunkten att man snarast möjligt
borde undanröja den allvarliga irritation,
som uppkommit i denna fråga.

Jag vill till en början erinra kammaren
om att jag omedelbart, sedan det
visat sig att en tvist uppkommit mellan
norska och svenska fiskare om dessa
fiskevatten, framställde en enkel fråga
här i riksdagen. Detta skedde under
förra vintern, och jag uttalade det
önskemålet, att regeringen så fort som
möjligt borde försöka ordna upp denna
sak genom förhandlingar med vederbörande
i Norge. Jag valde metoden
med enkel fråga av främst två skäl.
Först och främst ville jag få svaret på
min fråga så snabbt som möjligt, och jag
hoppades att regeringen snarast skulle
upptaga förhandlingar i ärendet. Vidare
ville jag undvika att man i en interpellationsdebatt
skulle breda ut sig
i en längre motivering och på det sättet
kanske försvåra vissa förhandlingsmöjligheter
för regeringen i denna mycket
delikata fråga. Jag uttalade också en
enträgen vädjan till hans excellens utrikesministern
att så fort som möjligt
försöka få till stånd en uppgörelse i
saken. Jag underströk, att om det blir
en lång debatt mellan de svenska och
norska fiskarena och — vilket jag också
förutsåg — en presspolemik i anslutning
därtill, så skulle detta i hög grad
försvåra en lösning av denna besvärliga
fråga.

Jag tror att hans excellens utrikesministern
till att börja med kanske inte
helt ville gå med på att frågan var
någon större tvistefråga. Jag hälsade
dock med tillfredsställelse de nya upplysningar,
som excellensen införskaffade
i samband med avlämnandet av svaret
på min fråga. Dessa upplysningar
visade klart, att det här verkligen gällde
en tvistefråga och att det också borde
bli förhandlingar om saken. Utrikesministern
förklarade sig även vilja
försöka genom förhandlingar uppnå en
ny överenskommelse.

I likhet med herr Svensson i Ljungskile
beklagar jag, att det dröjde alltför
länge, innan man såg några verkliga åtgärder
i denna sak från regeringens

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Överenskommelse med Norge om fisket i

sida. Utrikesministern har lämnat en
förklaring på den punkten. Jag är inte
säker på att förklaringen är fullt övertygande.
Man borde enligt min mening
ha gjort en insats i denna sak långt
tidigare. Jag skulle även tro, att man
borde ha haft en intimare kontakt än
vad nu synes ha varit fallet mellan
regeringen och våra fiskare i denna
fråga så att man på ett bättre sätt hade
fått del av fiskarenas önskemål. Jag
vet emellertid inte vilken omfattning
denna kontakt haft i verkligheten. Naturligtvis
går det inte för regeringen att
taga kontakt med fiskarena i alla de
med frågan förknippade spörsmålen.
Jag har emellertid en bestämd känsla
av att kontakten när det gäller fiskarenas
intressen hade bort vara bättre än
vad som nu synes ha varit fallet.

Nu har man emellertid äntligen nått
en överenskommelse. Tyvärr har det
dock dröjt alltför lång tid innan så
skett. Jag skall inte fördjupa mig i allt
vad som hänt på detta område under
den tid som förflutit. Personligen vill
jag i detta sammanhang deklarera, att
jag för egen del ansåg hela denna fråga
så känslig, att jag under valrörelsen
icke ansåg mig böra beröra den under
mina föredrag i Bohuslän. Jag ansåg
nämligen, att ett indragande av denna
sak i valrörelsen kunde inverka menligt
på förhandlingarna mellan svenska och
norska vederbörande. Jag underlät således
att i valrörelsen taga upp frågan,
trots att jag helt stod på de svenska
fiskarenas sida i denna angelägenhet.

Nu återstår emellertid en fråga, som
utskottet icke tagit ställning till, nämligen
frågan om territorialgränsen. Utskottet
har därvidlag icke gått emot de
svenska fiskarenas synpunkter utan helt
enkelt lämnat frågan öppen. Jag skulle
emellertid önskat att utskottet hade uttalat
sig något tydligare på denna punkt
och låtit den svenska ståndpunkten
skymta fram. Därför vill jag ansluta
mig till det tillägg till utskottsutlåtandet
som herr Svensson i Ljungskile fö -

rissa vattenområden.

reslagit i sin reservation. I reservationen
har den svenska ståndpunkten kommit
till ett klarare uttryck än vad fallet
är i majoritetens utlåtande.

Det ligger naturligtvis mycket i vad
herr Fast sade beträffande just denna
punkt, nämligen att om man vill nå en
uppgörelse, så sker detta lättare, om sinnena
fått lugna sig något. Jag är emellertid
rädd för att om man icke på allvar
försöker få en uppgörelse om territorialgränsen,
kan det uppstå nya förvecklingar
och tvister mellan svenska
och norska fiskare. Därför är det nödvändigt
att även den delen av problemet
tas upp till lösning så fort som
möjligt för att man också i det avseendet
skall kunna få en överenskommelse
till stånd. Jag anser att det hade varit
lyckligt, om man i utskottsutlåtandet
hade gjort det tillägg som herr Svensson
i Ljungskile här föreslagit.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag
men med det tillägg som innefattas i
den av herr Svensson i Ljungskile avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr
Carlsson i Bakeröd.

Herr FAST: Herr talman! Jag värdesätter
högt den deklaration som den
siste ärade talaren här gav om att han
inte utnyttjade denna fråga i valrörelsen.
Det var tyvärr så många andra som
gjorde det, och det var bra att så icke
skedde från det håll herr Staxäng representerar.

Jag vill endast tillägga, att om utskottet
hade skrivit på det sätt som föreslagits
av herr Svensson i Ljungskile,
så är det mycket troligt, att det inte
blivit något avtal alls, så irriterad som
stämningen varit. Detta framgår inte
minst av vad som senare ägt rum. Jag
tycker därför att det finns allt skäl att
kammaren förfar på ett försiktigt sätt
i denna fråga.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogode
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till iståndsättande av beskickningsfastigheten
i Köpenhamn.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under försvarets fonder m. m.

Punkterna 1—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
statens utlåningsfonder och
diverse kapitalfonder, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Valuta- och penningpolitiken.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan; nr

58, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till
uppförande av arbetar- och tjänstemannabostäder
vid Åkers krutbruk;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående dels verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, dels ock
väckt motion med anledning av att riksbanken
utgivit sedlar till högre belopp
än vad gällande lag medgiver.

Punkten 1.

Valuta- och penningpolitiken.

Utskottet hade under denna punkt
gjort vissa uttalanden angående valutaoch
penningpolitiken.

Vid punkten hade reservationer avgivits: 1)

av herrar Ewerlöf, Nordenson och
von Setlx, vilka ansett, att utskottets ytt -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

rande under punkten bort hava annan,
av dessa reservanter angiven lydelse;

2) av herrar Söderquist, Fröderberg
och Schmidt, vilka ansett, att utskottets
yttrande under punkten bort hava
den lydelse nämnda reservanter angivit.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

OHLIN: Herr talman! Det är
inte min avsikt att här upptaga bankoutskottets
intressanta majoritetsutlåtande
eller de båda reservationerna till
närmare dryftande. Jag utgår ifrån att
andra talesmän både från mitt eget
parti och de andra partierna komma
att göra detta. Jag har i stället begärt
ordet för att begagna detta tillfälle att
något närmare belysa den fråga, som
kanske mer än andra inrikespolitiska
spörsmål i dag intresserar det svenska
folket, nämligen hur man skall kunna
få hukt med den pågående inflationen
och lägga grunden för ett fast penningvärde.

Alla äro ju ense om att de senaste
månadernas utveckling är oroande och
att det knappast finns någon viktigare
uppgift på det inrikespolitiska planet
just nu än att avbryta denna utveckling
och skapa en viss stabilitet. Jag
tänker inte här i dag mer ingående uppehålla
mig vid de gångna efterkrigsårens
utveckling och de många misstag,
som den svenska regeringen därvid har
begått, misstag som naturligtvis till stor
del äro skulden till att utvecklingen fått
denna mindre tillfredsställande karaktär.
Jag vill bara erinra om ett par saker
i detta sammanhang.

1946 genomfördes en appreciering av
den svenska kronan, d. v. s. en höjning
av dess yttre värde. Enligt min redan
då uttryckta mening var denna appreciering
för stor. Framför allt begick
emellertid regeringen det misstaget, att
den inte lät denna höjning av kronans
yttre värde åtföljas av en stramare inre
politik, som skulle ha kunnat utöva ett

gynnsamt inflytande på kronans inre
värde och därmed skapa den enda hållbara
grunden för en stegring av det
yttre värdet. Genom att regeringen underlät
detta uppstodo bl. a. tre skadeverkningar.
För det första fingo vi en
inflation med ett tiotal procent. För det
andra fingo vi en brist på balans mellan
den inre prisnivån och kursen på
dollar och vissa andra valutor. För det
tredje fingo vi en nästan katastrofal
minskning av den svenska guld- och
valutareserven.

Det är alldeles klart, att den ogynnsamma
utvecklingen under denna period
har haft verkningar, som både
sträckt sig till i dag och sträcka sig långt
fram i tiden, även om regeringen själv
gärna vill glömma och förbise detta
faktum. Regeringen vägrade dessutom
att rätta till valutakursen, när det under
1948 hade blivit alltmer uppenbart,
att det rådde en bristande överensstämmelse
mellan kronans inre värde och
dess yttre värde i förhållande till vissa
ledande valutor. Hade man gjort en anpassning
av kronans yttre värde t. ex.
med ett tiotal procent under 1948, så
skulle vi 1949, när den engelska punddevalveringen
kom, ha varit i ett gynnsammare
läge än vad fallet blev. Vi
hade då icke, som vi blevo tvungna att
göra, behövt följa pund sterling med en
så långt gående devalvering som 30
procent. Vi hade under den av mig
nyss angivna förutsättningen liksom en
del andra länder kunnat stanna vid en
devalvering med något tiotal procent.
Om man däremot försatt sig i det läget
att det under alla förhållanden ansågs
nödvändigt komma mycket nära pund
sterling vid devalveringen hösten 1949,
hade det enligt min mening varit svårt
att då välja exempelvis 25 procent devalvering
i stället för 30 procent, vilket
ju då diskuterades.

Jag tror därför att om vi 1948 hade
återställt ungefärligen den gamla dollarkursen
och således i tid rättat till
misstaget från 1946, skulle vi 1949 ha

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

kunnat uppnå en mer naturlig kurs för
den svenska kronan än vad som nu faktiskt
skedde.

Det är alldeles klart, att om kronan
på detta sätt under fjolåret och i år
hade haft ett något högre värde, skulle
vi ha fått en något lugnare utveckling
här i landet. Vi skulle under hösten
1949 haft att räkna med mindre prisstegringstendenser
från utlandet. Vi
skulle då haft mindre behov av dessa
subventioner, som finansministern med
den politik som regeringen valde ansåg
vara nödvändiga att införa i det
uppkomna läget. Vi skulle också haft
mindre prisstegringar i samband med
subventionernas avskaffande. Under
den sist förflutna vintern skulle därför
under den av mig här nyss angivna
förutsättningen vår prisnivå ha varit
lägre och de prisstegringstendenser,
som stärktes av subventionernas avskaffande,
skulle i så fall ha varit svagare.

Vidare verkade naturligtvis uppskovet
med anpassningen av pris- och inkomstförhållandena
efter den nya valutanivån
1949 försvårande på utvecklingen
under de senaste månaderna.
Denna utveckling har fått en mera explosionsartad
karaktär än som eljest
hade varit fallet. Denna sak har ju flera
gånger diskuterats här i kammaren.

Om regeringen hade undvikit alla eller
flertalet av dessa misstag, skulle vi
ha haft en mindre inflationsartad utveckling
under det gångna året. Jag vill
inte säga att vi hade kunnat hålla prisnivån
fullständigt stabil — det hade nog
knappast varit möjligt — men vi skulle
ha haft en väsentligt gynnsammare utveckling
än den vi haft. Regeringen har
inte velat lyssna till den kritik och de
råd, som kommit från vårt och andra
håll. Det är följaktligen klart, att regeringens
ansvar för denna utveckling
måste slås fast.

Regeringen, särskilt finansministern,
vill nu gärna låtsas, som om ingenting
kunnat göras för att hindra denna utveckling.
Med de uppräkningar jag här

Valuta- och penningpolitiken.

gjort har jag redan motbevisat detta.
Finansminister Sköld har kommit in i
vanan att använda den argumenteringen
— han vill nog inte själv beskriva den
på detta sätt, men jag tillåter mig göra
det •—• att oppositionen inte de senaste
månaderna skulle ha kunnat rätta till
de förhållanden, som regeringen under
en långt tidigare period låtit gå på
sned. Det ligger naturligtvis någon sanning
i detta. Om utvecklingen har gått
i olycklig riktning, kan man inte i en
handvändning reparera detta. Jag vill
bara slå fast, att folkpartiet och i viss
mån även de andra oppositionspartierna
— dessa komma väl att föra sin
egen talan här —• i väsentliga punkter
förordat en annan politik än regeringen
fört sedan 1946. Jag förbigår här alldeles
de olika sidorna av saken — vår
kritik av regeringens inställning till
sparandet, vår kritik av regeringens inställning
till exportpriserna år 1946
och åtskilliga andra ting.

Jag tillåter mig, herr talman, att mot
denna bakgrund ange några huvuddrag
av en politik som, om den drives med
tillräcklig energi, åter skulle kunna
skapa en fast grund för penningvärdet i
vårt land. Jag vill först närmare diskutera
några speciella åtgärder, för att
därefter sammanfattningsvis göra en
uppräkning med tillägg av ytterligare
några.

Det är givet, att om man skall motverka
en prisstegringstendens, måste
åtgärderna i väsentlig mån gå ut på att
hålla tillbaka och begränsa efterfrågan
på varor och tjänster. Jag vill börja med
några reflexioner om konsumenternas
efterfrågan. Denna efterfrågan är naturligtvis
dels beroende på hur stora inkomster
människorna ha, dels på hur
stor del av dessa inkomster det allmänna
tar i form av skatt och dels på
hur stor del medborgarna frivilligt sätter
åt sidan genom sparande. Resten
går ju till konsumtion.

Skall man således begränsa konsumenternas
efterfrågan, är det bästa sät -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

tet utan tvivel att uppmuntra det enskilda
sparandet. En allmän samling av
alla goda krafter kring ett program, som
uppfattas såsom tillräckligt och som alla
förklara sig villiga att tillämpa med erforderlig
energi, skulle i och för sig
ha ett gynnsamt psykologiskt inflytande
på allmänheten. Därmed ha vi åtminstone
en faktor •—- som visserligen inte
ensam är tillfyllest — när det gäller att
uppmuntra det enskilda sparandet. Låt
oss inte underskatta psykologiska faktorer
av denna art.

Vid sidan av detta bör man självfallet
överväga någon form av skattelättnader
för spararna, en sak, som ofta framhållits
från vår sida. Jag vill här endast
hänvisa till tidigare framställningar om
speciella skattelättnader, som vi innevarande
år gjort i väckta motioner.
Man kan också peka på att den årliga
förmögenhetsskatten är så hög att den
verkar ogynnsamt på stora grupper av
sparare.

Det kan visserligen invändas, att en
del av dessa sparstimulerande åtgärder
äro av den art, att de kosta statskassan
väsentliga belopp i förhållande till den
ökning av sparandet, som de kunna
åstadkomma. Man bör emellertid inte
glömma, att spararna utgöra en grupp,
som genom inflationen blivit särskilt
illa behandlad, och att det därför i och
för sig är naturligt att i skattehänseende
behandla denna grupp gynnsammare
än som nu är fallet. De personer, som
trots denna hårda behandling från samhällets
sida fortsätta att spara, förtjäna
verkligen en gynnsammare behandling
än hittills. De argument, som under tidigare
perioder ofta anförts mot speciella
lättnader för nysparandet, äro
därför i dag föga vägande.

Jag har tidigare här i kammaren tilllåtit
mig beröra frågan om värdefasta
obligationer. Jag vill nu endast i förbigående
fråga, varför man inte kan pröva
en sådan metod. Det socialdemokratiska
partiet håller på att i allt flera
avseenden bli ett konservativt parti.

Jag vet inte om det är den gamla aversionen
mot kapitalisterna, som sitter
kvar och gör partiet obenäget att visa
verkligt intresse för sparstimulerande
åtgärder. Denna fråga reser naturligtvis
som alla andra en hel del besvärliga
problem. Jag upprepar emellertid min
maning till finansministern att sätta i
gång hjärntrusten och bl. a. taga itu
med problemet om de värdefasta obligationerna.
Det vore för övrigt inte
hela världen om man gjorde ett försök
att pröva tanken i verkligheten för att
därigenom samla erfarenheter från ett
begränsat område.

Under den senaste tiden har finansministern
själv mera intresserat sig för
ett annat slags sparande än det enskilda,
nämligen det som människorna
åstadkomma i egenskap av skattebetalare
genom att medverka till er. överbalansering
av budgeten. Jag vill inte
bestrida, att en sådan politik kan göra
nytta under speciella förhållanden, men
enligt den mening jag företräder bör
man under alla omständigheter inte använda
metoden annat än rent temporärt.
Ur liberal synpunkt är det vida
bättre att de enskilda själva få spara
än att staten tvingar fram ett sparande
av denna art.

Mycket beror på läget. De svagheter,
som i dagens läge vidlåda metoden att
åstadkomma ett tvångssparande genom
nya eller indirekta skatter, förefalla mig
emellertid tämligen överväldigande. Man
kan här räkna med kedjereaktioner av
samma art, som man tidigare varit så
rädd för, att man till och med tillgripit
mycket dyrbara subventioner. Dessa
kedjereaktioner har man nu tydligen
betraktat såsom mindre viktiga. När de
indirekta skatterna höja levnadskostnaderna
komma löntagarna enligt min
mening inte att säga, att de inte kunna
få kompensation för dessa levnadskostnadshöjningar,
eftersom de bero på
herr Skölds skatter. Löntagarna komma
att vid nya avtalsuppgörelser begära
kompensation för den levnadskostnads -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

fördyring, som äger rum, vad denna än
beror på. Om man då alltjämt har en
överkonjunktur är det klart att löntagarorganisationerna
komma att ha
mycket stora möjligheter att få kompensation.
Det är också helt naturligt
att de få kompensation för levnadskostnadsstegringen,
såsom problemet lagts
upp. Under en period av överfull sysselsättning
tror jag att det i varje fall
i vissa lägen råder mycket stor risk för
att dylika indirekta skattehöjningar i
stället för att minska köpkraften leda
till ökade anspråk på inkomster med
en ökning av köpkraften som följd.

Man skulle naturligtvis kunna tänka
sig en annan utveckling. Jag förbigår nu
experimentet med att lägga vissa kostnadsstegringar
utanför index — detta
betraktar jag såsom omöjligt i praktiken.
Det finns emellertid en förutsättning,
herr talman, under vilken dessa
kostnadsstegringar skulle kunna åstadkomma
en indragning av köpkraften
och en minskning av efterfrågan. Om
finansministern tänker införa lönestopp,
skulle nettoeffekten bli av den art, som
han här avser. Jag vill nu undanröja
varje möjlighet till missförstånd genom
att betona, att jag för min del ingalunda
rekommenderar ett lönestopp. Jag vill
emellertid rikta den frågan till finansministern:
Är förklaringen till att finansministern
bagatelliserar den köpkraftsstegrande
verkan, som dessa indirekta
skatter ha till följd genom de
stegrade löneanspråken, kanske den, att
finansministern längre fram under året
tänker försöka sig på något slags lönestopp? Jag

vill för övrigt beträffande den
statliga övcrbalanseringen av budgeten
endast resa ännu en fråga: Om staten
på detta sätt tar ut mer av medborgarna
i skatt än som behövs för statens utgifter,
är det alldeles självklart alt detta
skall få leda till en bestående ökning
av den statliga förmögenheten och en
minskning av den enskilda förmögenheten?
Med utgångspunkt från finans -

Valuta- och penningpolitiken.

ministerns benägenhet för mycket stora
budgetöverskott måste man taga upp
frågan, om inte de pengar som staten
lägger på hög i verkligheten få anses
tillhöra skattebetalarna — inte bara så
till vida, att man säger att statens pengar
äro folkets pengar, utan på ett sådant
sätt att man aktualiserar frågan om en
återställelse i en eller annan form av
skattebetalarnas pengar i ett annat konjunkturläge.

Enligt min mening skulle man utöva
ett gynnsamt inflytande på medborgarnas
arbetsvilja och sparvilja om man i
stället för att lägga på den ena skatten
efter den andra ville göra klart, att ansträngningarna
att åstadkomma ett sänkt
allmänt skattetryck här i landet inte
få upphöra på grund av nu aktuella
svårigheter. Från vårt håll hävda vi
därför att man utan dröjsmål skall göra
upp ett system, som innebär ett väsentligt
lägre skattetryck än det nuvarande,
ett system som skulle kunna sättas i
kraft så snart det statsfinansiella läget
tillåter och det blir möjligt att åstadkomma
den reduktion av statsutgifterna,
som kan vara en nödvändig förutsättning.
Jag erinrar om att förutsättningarna
för att kunna sänka skatterna
inte endast är en begränsning av utgifterna,
utan också att man i rätt tid
upphör med överbalanseringen av budgeten,
vilken är en av orsakerna till det
höga skattetrycket. I den mån regeringen
kan lösa problemet att skapa en
rimlig konjunkturintensitet, bortfaller
anledningen till en överbalansering av
budgeten, och därmed öppnas möjligheter
till skattesänkningar. Talet om att
skattesänkningsplanerna dölja sig i ett
dimhöljt fjärran, planer, som det i dag
inte lönar sig att diskutera, kan jag
därför inte acceptera. Jag vill tillägga,
att man givetvis måste visa den allra
största återhållsamhet med de statliga
utgifterna.

Den andra synpunkten på konsumenternas
efterfrågan är den, att den är
beroende på deras inkomster. Inkomst -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

bildningen har alltså en central ställning
bland de andra faktorerna i inflationsproblemet.
Pressas inkomsterna i höjden
i snabbare takt än produktiviteten
stiger, blir följden å ena sidan höjda
kostnader, å andra sidan en större köpkraft,
som gör det möjligt att köpa varor
till de höjda priserna. Även om den totala
efterfrågan på varor aldrig är större
än den totala varutillgångens värde,
även om man i denna bemärkelse har
samhällsekonomisk balans, kan man således
mycket väl ha en fortskridande
inflation, tv priserna och inkomsterna
kunna ju stiga parallellt med varandra.

Den tillfredsställelse finansministern
vid ett par tillfällen visat över detta
slags samhällsekonomiska balans finner
jag föga motiverad. Inkomststegringarna
rubba inte den samhällsekonomiska balansen,
tv priserna ha ju också stigit,
menar han. Ja, det är klart, men denna
definition på samhällsekonomisk balans
tycks understundom ha kommit finansministern
att glömma, att uppgiften är
att hindra prisstegringar och inte att
använda definitioner på balans som är
förenlig med en fortgående prisstegring! Inkomststegringarna

kunna naturligtvis
vara sekundära och i viss mån äga
samband med en höjning av importpriserna.
Om importpriserna höja levnadskostnaderna
med ett par tre procent,
kan detta vara anledning till löneoch
andra inkomststegringar här i landet
med ett tiotal procent — detta av
skäl, som vi alla känna till. Jag återkommer
till frågan om importpriserna.
Men alldeles oavsett vad som sker med
importpriserna ha vi fått lära oss, att
den överfulla sysselsättningen har en
tendens att leda till nominella inkomsthöjningar,
som äro vida större än produktivitetsökningen
och därför leda till
en fortgående höjning av prisnivån, som
inte är till nytta för någon folkgrupp i
samhället. För det första får man ju, av
efterkrigstidens erfarenheter att döma,
löneglidningar på 3, 4 eller 5 procent

t. o. m. under det s. k. lönestopp, som
vi haft ett par år. Vid avtalens uppgörande
reses det sedan krav på löneförhöjningar,
som då mycket lätt kunna
komma att uppgå till, skola vi säga ett
tiotal procent eller mer. Den samlade
effekten av löneglidningar och nya avtal
av den arten måste ju bli inkomststegringar,
som göra det omöjligt att
hålla prisnivån stabil. Det är alldeles
naturligt, att de fackliga traditioner som
finnas och efterkrigstidens erfarenheter
av den överfulla sysselsättningen åstadkomma
en utveckling av denna art. Men
det är klart, att den visar på existensen
av ett mycket viktigt problem: man
måste på ett eller annat sätt skapa ett
annat läge, som är förenligt med ett stabilt
penningvärde.

Att bara lita till upplysningsverksamhet
tror jag för min del inte går, hur
viktigt det än är att man på allt sätt
belyser, att regeringen kunde ha gjort
vida mer än den åstadkommit. Jag tror
att man måste ha åtminstone två andra
förutsättningar, ifall man skall kunna
åstadkomma en lugnare utveckling.
Först och främst måste öv erkonjunkturen.
och den överfulla sysselsättningen
bort — eljest är en stabilisering i penningsväsendet
omöjlig. Förre finansministern
Wigforss trodde på sin tid, att
det skulle vara mycket gynnsamt att
ha ett läge, där köpkraften ständigt hotade
att svämma över, ett läge, där man
alltså ständigt hade överfull sysselsättning
men där man skulle dra i en spak
här, skruva på en mutter där eller införa
en reglering här och på så sätt få
stabilitet och hindra inflationen men
dra alla fördelarna av den överfulla sysselsättningen.
Erfarenheten har visat,
hur berättigad den skepsis var, som
framfördes mot denna herr Wigforss’
förväntan. Man får naturligtvis regleringar
av allehanda slag i ett sådant
läge, men man kan inte hålla inflationsutvecklingen
under kontroll.

Man kan enligt min mening likna den
samhällsekonomiska utvecklingen vid

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

vandringen på en väg, som är omgärdad
av två djupa diken. Jag skall inte
alls tala om att det på vägen går någon
buss -—- det ha vi ju diskuterat vid andra
tillfällen. Jag låter regeringen och
svenska folket i övrigt vandra fram på
denna väg, där det i det högra diket
finns deflation och arbetslöshet och i
det vänstra diket inflation samt importreglering
och andra former av regleringsekonomi.

Vår regering har varit så angelägen
att hålla sig borta från deflations- och
arbetslöshetsdiket att den inte har
märkt, att risken för att vi skulle ramla
ned i detta dike varit mycket, mycket
liten om ens någon alls under efterkrigsåren.
Man har varit så angelägen
att undvika detta dike att man hållit
sig för långt ut på vänsterkanten och då
och då ramlat ned i inflationsdiket.
Man har faktiskt mer än halva tiden
vandrat nere i inflationsdiket -—- vi ha
med andra ord mer än halva tiden haft
en utpräglat inflationistisk utveckling.

Min enkla fråga till regeringen är:
Vore det inte klokare, om man försökte
gå någorlunda mitt på vägen? Ingen
kan påstå, att regeringen har gjort det
under de senaste fem åren. Om man
vill göra detta och åstadkomma en konjunktur
av lagom intensitet, få bort
överkonjunkturen, så tarvar det -—■ det
är klart — bland annat en kreditåtstramning,
vilket jag strax skall återkomma
till. Men tron att man med
skattehöjningar som höja levnadskostnaderna
kan befrämja en lugn inkomstbildning,
så att man kommer att vandra
mitt på vägen, är eu illusion, en av
de illusioner i vilka finansministern är
fången.

Min andra slutsats är, att det kräves
organisatoriska nyheter på arbetsmarknaden.
Detta är inte så konstigt, eftersom
vi ha en utveckling av annan art
än den före kriget. Vi vilja inte ha
några periodiskt återkommande arbetslöshetskriser,
som åstadkomma ändringar
och uppbromsningar i de fack -

Valuta- och penningpolitiken.

liga organisationernas politik. Vi vilja
såvitt möjligt ha en lugn och jämn konjunkturutveckling,
men det har därigenom
skapats andra förutsättningar
för politiken från arbetsmarknadens
parter än vad man varit van vid före
kriget. Hur man skall kunna befrämja
en stabil utveckling är naturligtvis i
främsta rummet en fråga för arbetsmarknadens
parter själva. Men det må
ju vara tillåtet för mig att här mycket
kort antyda en tänkbar utvecklingslinje
— det finns naturligtvis även
andra.

Jag tillåter mig för det första ifrågasätta
— som en tanke värd att diskutera
— att man skall räkna fram en
produktivitetsökningsindex för hela näringslivet
och såvitt möjligt ge den en
officiell position liknande den levnadskostnadsindex
har. Man får då fram beräkningar
som visa — fast de måste
naturligtvis göras litet noggrannare än
de konjunkturinstitutet gjort —- på en
höjning av produktiviteten per år och
timme med så och så många procent,
låt mig säga 2 till 5 procent. För det
andra skall man naturligtvis som hittills
ha en levnadskostnadsstegringsindex.
En gång om året, möjligen oftare,
allt eftersom parterna komma
överens, justerar man lönerna uppåt
dels i den mån produktiviteten i genomsnitt
har stigit för näringslivet i
dess helhet, dels i den mån levnadskostnaderna
ha stigit. Man ger på det
sättet löntagarna garantier för att de
få sin andel i framåtskridandet och
skydd mot inflationen, men till gengäld
söker man åstadkomma, att de vanliga
förhandlingarna för helt nya avtal
äga rum endast vartannat eller vart
tredje år. Tankar av denna art ha ju
diskuterats bl. a. i pressen men aldrig,
förefaller det mig, tagits upp till mera
ingående teknisk dryftning.

Under den gångna vintern ha de anställda
och arbetsgivarna varit tämligen
överens om att man skall söka sig bort
från en lönepolitik reglerad efter lev -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

nadskostnadsindex. Jag är för min del
ingalunda säker på att detta varit klokt
utan är benägen att tro tvärtom. För
arbetsgivarna tycks det ha varit en
ledande föreställning, att man skall
komma bort från »indextänkandet» och
därigenom undvika en del av de olägenheter
som rått på arbetsmarknaden under
senare år. Men, herr talman, vad
är detta att komma bort från indextänkandet?
Jo, det är detsamma som
att de anställda skulle komma bort från
att ta hänsyn till hur levnadskostnaderna
utvecklas, hur mycket varor de
kunna köpa för sina pengar. Jag tror,
att man aldrig kan komma bort från
att de anställda ta hänsyn till detta och
att de äro mer intresserade av sin reallön,
av vad de kunna köpa för pengarna,
än av den nominella lönen. I det
samhälle där vi nu leva får man därför
i stället acceptera, att indextänkandet
i denna mening är både ofrånkomligt
och naturligt -— jag vill också säga
nyttigt.

Om man inte har någon form av indexskydd
åt de anställda, bli naturligtvis
konsekvenserna, att de anställda
vid varje nytt avtal måste begära så
stora inkomststegringar, att de ha en
viss garanti för att få täckning för alla
de prisstegringar, som de befara kunna
komma att inträffa under det kommande
året eller den kommande avtalsperioden.
De måste då ta till i överkant,
och det skulle envar göra, tror
jag, som förhandlar under sådana betingelser.
Det är klart att frånvaron av
allt indexskydd tenderar att åstadkomma
krav på stora nominella höjningar
av den art, som måste hjälpa
till att pressa upp priserna. Därför bli
de inte i längden till fördel för de anställda.

Vad de anställdas organisationer beträffar,
så ha de i viss mån tröttnat på
indexmetoden under senare år. Men det
beror enligt min mening inte på att
indexmetoden som sådan är så bristfällig,
utan det beror på att regeringen

har missbrukat indexmetoden genom
att efter avtalet med statstjänstemännen
med hjälp av artificiella medel hålla
levnadskostnaderna under det tak, som
skulle garantera att de anställda fingo
den kompensation, som man hade räknat
med. Därigenom skapades naturligtvis
ett för de anställda relativt
ogynnsamt läge. Men felet ligger i metoden
att utarbeta detta tak och sedan
artificiellt begränsa priserna just under
taket. Det synes mig att regeringen med
den metoden kortsiktigt köpte vissa fördelar
men får betala i form av besvärande
psykologiska återverkningar.

Som jag ser det, herr talman, måste
den nuvarande utvecklingen verka
oroande inte minst för de anställda
själva. Man kan ju säga, att de fackligt
starkaste grupperna alltid komma att
kunna skydda sig; de ha alltid möjlighet
att på olika vägar göra detta. Ja,
jag är förresten inte säker på att ens
en gång det är riktigt, men i varje fall
gäller det inte för de mindre starka
grupperna. Och det finns en hel del
svaga grupper i samhället, som uppenbarligen
bli lidande på en inflationistisk
utveckling. Jag tänker då inte bara
på sparare och pensionärer utan också
på många andra.

Såvitt jag kan se tala alltså de sociala
synpunkterna, om man vill rättvisa i
fråga om inkomstutvecklingen, mycket
starkt för att man skall försöka införa
någon form av indexskydd, som skulle
underlätta en överenskommelse mellan
folkgrupperna utan att man behöver begära
så stora nominella höjningar och ta
till så i överkant för att skydda sig mot
framtida prisstegringsrisker. Jag tror,
att denna metod är viktig när det gäller
att motverka och försvaga inflationstendenserna
samtidigt som den, såvitt
jag kan förstå, ger de anställda trygghet
mot inflationens skadeverkningar och,
till stor del i varje fall, tillförsäkrar
dem en skälig andel av framåtskridandets
frukter.

Nu kan man ju även tänka sig en

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

annan utformning av en sådan politik,
och det finns även alternativa metoder.
Frågan hur man här skall gå till verket
är uppenbarligen i sista hand en fråga
för arbetsmarknadens parter. I pressen
har man som bekant kastat fram tanken
på en rundabordskonferens mellan regeringen
och organisationerna, eventuellt
även med företrädare för oppositionen.
En tillfällig rundabordskonferens
förefaller mig dock icke vara tillräckligt.
Man klarar inte den här saken
på det sättet. Man måste nog ha någon
form av halvpermanent råd eller organisation
för diskussion och analys av
dessa problem. Ett sådant organ skulle
vara till för rådgivning och diskussion,
medan parterna själva naturligtvis i
sista hand skulle fritt ta ställning.

Jag skulle vilja säga till regeringen:
börja gärna med sådana överläggningar
redan i sommar eller t. o. in. under
våren, när avtalssituationen har klarats.
Men i så fall måste arbetet vara väl förberett
från regeringens sida, så att det
finns någorlunda utarbetade riktlinjer
att följa. Jag tror det vore klokt, om
man redan från början inriktade sig på
att låta sådana överläggningar växa ut
till att bli en relativt kontinuerlig kontakt.
Med hänsyn till bland annat att
man måste skydda de svaga folkgrupperna
mot inflationen är det viktigt, att
man här gör allt som göras kan.

Nu kanske någon säger: nå, men inkomstbildningen
för företagargrupperna,
hur skall den hållas inom gränser
som äro förenliga med ett någorlunda
stabilt penningvärde? Jag vill då svara,
herr talman, att om man genom en
sammanfattning av alla tänkbara åtgärder
tar bort överkonjunkturen, så åstadkommer
detta att vinsterna inom affärslivet
gå ned. Man åstadkommer alltså
inte bara att vinsterna inte längre fortsätta
att stiga, utan man åstadkommer
att de gå ned. Denna sida av inkomstbildningen
är således organisatoriskt
sett lättast att klara — den får man
såsom en biprodukt av den allmänna

Valuta- och penningpolitiken.

politiken. I ett annat, mera dämpat
konjunkturläge får nämligen konkurrensen
något av sin vanliga effektivitet,
och vi veta ju alla, att konkurrensen
är konsumentens bästa värn. Man bör
naturligtvis samtidigt effektivisera arbetet
på att få bort enskilda monopols
olägenheter utan att därför beröva sådana
folkgrupper som hantverkare, köpmän
och småindustriella företagare den
organisationsrätt, som man tillerkänner
andra folkgrupper. Så länge vi emellertid
ha en överkonjunktur och varubrist
på grund av rustningskonjunkturen i
utlandet, måste vi utan tvivel bibehålla
priskontrollen på viktiga områden. Jag
tror dock att priskontrollen tyvärr har
en rätt begränsad verkan. Låt mig bara
anföra ett enda argument.

Om man genom priskontroll t. ex.
skulle lyckas reducera företagens vinster
till hälften, vilket, eftersom företagen
måste dela ut något till sina ägare,
kanske skulle medföra, att företagens
sparande minskades till en tredjedel
eller en fjärdedel av vad det nu är, så
betyder detta i och för sig ett minskat
sparande i landet; konsumenterna öka
ju inte sitt sparande i samma mån. Då
måste man för att få en gynnsam effekt
på prisutvecklingen göra någonting som
ofta har tappats bort; man måste samtidigt
beskära och begränsa investeringarna,
ty om man sörjt för en minskning
av företagens sparande, måste man också
minska investeringarna. I annat fall
skapas en ny brist på balans eller skärpes
den förut rådande, och då blir följden,
att prisstegringarna pressa sig
fram i alla fall trots priskontrollen.
Man får »brist» på varor och snedbelastning
i produktionen m. m., vilket
sannerligen inte är till konsumenternas
fördel. Jag erkänner alltså att priskontrollen
har sin roll att spela i ett läge
av den art jag här angivit, men jag vill
varna för att överskatta dess befogenheter.
Den skall inte ersätta, endast
komplettera andra konjunkturdämpande
åtgärder.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

Jag kommer nu, herr talman, till det
andra slaget av efterfrågan, nämligen
för investeringsändamål. Denna efterfrågan
måste också den hållas under
kontroll, om inflationen skall förhindras.
Det har alltid i modern tid varit
en samhällsekonomisk uppgift att utöva
ett reglerande inflytande på den totala
investeringsvolymen, när investeringsverksamheten
drives i höjden av själva
överkonjunkturen, vilken alltså skärper
sig själv. Om man dämpar överkonjunkturen,
så dämpas därigenom också investeringsverksamheten,
och man får
en ytterligare dämpning av konjunkturen.
Investeringar på grund av inflationsförväntningar
försvinna t. ex. Denna
så att säga kumulerande efterfrågan
är alltså orsaken till att en politik,
som energiskt riktar sig mot inflationstendenserna,
kan åstadkomma tillräckliga
resultat, även om det kan förefalla
som om åtgärderna inte äro revolutionerande.

Investeringskontrollen kan i nuvarande
läge inte avskaffas. Den har emellertid
visat sig mindre effektiv än vad
man tidigare trott. Jag erkänner gärna,
herr talman, att jag t. ex. 1946 överskattade
investeringskontrollens förmåga
att åstadkomma eller återställa samhällsekonomisk
balans. Jag menar
emellertid, att man får försöka lära
av erfarenheten. Investeringskontrollen
träffar endast en mindre del av investeringarna
och måste därför kompletteras
med andra investeringsbegränsande åtgärder.

Det påstående jag här vill göra är
ingalunda vare sig nytt eller revolutionerande
— tvärtom. Det är helt enkelt
att kreditpolitiken spelar en central
roll i strävandena att dämpa konjunkturen.
Man måste skapa en verklig
stramhet på penning- och kapitalmarknaden
här i landet, och det har man
icke gjort något allvarligt försök att
åstadkomma efter kriget. Man måste
skapa ett läge, där det verkligen blir
ont om pengar i affärsbankerna och

sparbankerna, så att man får denna
stramhet i kreditgivningen. Utvecklingen
kan möjligen anses vara på rätt väg,
men det är alldeles klart, att riksbankens
politik särskilt under innevarande
år snarast har verkat i motsatt riktning
och i varje fall inte tillräckligt befrämjat
den önskvärda utvecklingen.

Hur det går till att skapa stramhet på
penning- och kapitalmarknaden, det
skall jag inte nu gå in på, tv då skulle
jag kanske trötta kammaren alltför
mycket. Jag vill bara hänvisa till att
man ju bl. a. har följande tre metoder
till förfogande, som tillsammans kunna
åstadkomma den önskade graden av
stramhet. För det första finnas kassareservbestämmelserna.
För det andra ha
vi prisutjämningsavgifterna å skogsindustriernas
produkter, som skola inbetalas
till riksgäldskontoret. Jag uttryckte
i lördags kritik mot finansministern för
att han i propositionen inte hade diskuterat
inverkan av dessas skärpning
och för det sätt på vilket han i kammaren
diskuterade saken. Men jag är alldeles
överens med finansministern om
att dessa prisutjämningsavgifter böra
underlätta strävandena att skapa den
erforderliga stramheten på penningoch
kapitalmarknaden. Att däremot
höja skatterna för att staten skall behöva
låna mindre, som finansministern
vill, är ju inte någonting som i och för
sig skapar stramhet på kapitalmarknaden,
utan det verkar på ett annat sätt
rent tekniskt.

Den tredje metoden är att riksbanken
genom att försälja av sina tillgångar,
t. ex. skattkammarväxlar, drar in pengar
från marknaden. Jag är övertygad
om att skulle detta ske, komme den
korta räntan att stiga, men om skattkammarväxlar
eller obligationer — eller
del av dem — med en viss löptid
skulle komma att avkasta litet högre
ränta än för närvarande, skulle detta
visserligen innebära en förlust för statskassan,
men jämfört med den fråga vi
nu diskutera är detta en angelägenhet

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

av helt och hållet sekundär betydelse.
Vill man tillåta stegring av räntan på
skattkammarväxlarna bör man kunna
sälja väsentliga kvantiteter av dem,
bl. a. till sådana företag, som nu ha väldiga
likvida tillgångar. Därigenom kan
man dra in pengar från affärsbankerna.

Det är klart att om man på detta sätt
skapar erforderlig stramhet och för
första gången efter kriget gör ett verkligt
försök med sådan politik, så är det
möjligt att detta får någon återverkan
på den långa obligationsräntan. Jag tror
emellertid inte att det behöver ha någon
väsentlig inverkan på denna. Tv det är
ju så, att om den långa räntan betraktas
såsom varande för tillfället relativt
hög i förhållanden till en sannolik,
framtida räntenivå, d. v. s. om obligationskurserna
betraktas såsom varande
för tillfället relativt låga, bli människorna
obenägna att sälja obligationer
— detta gäller även sparbanker och försäkringsbolag
— även om de ha litet
ont om pengar, så att utsikterna till en
eventuell värdestegring av obligationerna
komma att verka som en vinst
ovanpå den ränta man nominellt får på
obligationerna. I detta läge får man en
situation som om räntan i själva verket
vore väsentligt högre. Jag tror alltså
inte att man behöver pressa den långa
obligationsräntan mycket starkt i höjden,
men jag tror man får vara beredd
på att en kreditknappbet kommer att
ha någon återverkan även på den långa
räntan.

Jag håller fast vid att man för att
begränsa räntestegringen skall som långsiktigt
mål för svensk penningpolitik
hålla en låg ränta. Men man skall medge
att i nuvarande situation går detta icke
till fullo att förverkliga. De långsiktiga
förväntningarna skola i viss mån styras
i den riktningen, att räntan kommer att
längre fram i tiden bli relativt låg. I så
fall kommer redan en måttlig räntestegring
att 1m starkt återhållande verkningar.
Det primära är att man åstad -

Valuta- och penningpolitiken.

kommer en stramhet på penning- och
kapitalmarknaden och sedan accepterar
den måttliga höjning av räntenivån,
som kan behöva föranledas därav.

Enligt min mening är det ingen som
helst tvekan om att en kreditpolitik och
ränteutveckling av detta slag skulle
verka sänkande på prisnivån, även om
själva räntestegringen i och för sig kan
verka något fördyrande på näringslivet,
inklusive den del av näringslivet som
omfattar byggnadsverksamheten. Jag är
alldeles övertygad om att påståendena,
att detta skulle höja levnadskostnaderna
för svenska folket, äro i grunden
oriktiga och att sanningen är, att man
kommer att få långt större positiva,
d. v. s. återhållande verkningar på levnadskostnaderna
än de negativa höjande.
Jag vill tillägga att en politik av
denna art, som skötes med förstånd,
bör vara väl förenlig med bevarandet
av en god sysselsättning, hög och jämn
sysselsättning, en full sysselsättning,
hur man nu vill kalla det, samtidigt
som man hjälper till att få bort överkonjunkturens
överdrifter.

Nu finns det emellertid, herr talman,
folk som inte behöver låna pengar utan
kan investera med egna medel, och man
frågar sig: Hur begränsas deras investeringar?
Jag vill svara att en allmän
kreditåtstramning ökar lusten hos näringslivet
att vara likvid, och därför
komma även de som ha pengar att bli
mera återhållsamma i fråga om investeringar
när de känna, att det har blivit
en annan atmosfär på penning- och kapitalmarknaden,
och när den framtida
konjunkturutvecklingen framstår som
mera oviss. Denna ändrade bedömning
av den framtida konjunkturutvecklingen
är en väsentlig faktor.

En annan synpunkt på investering
med egna medel skall jag även tillåta
mig framföra. Den höga beskattningen
på enskilda och företag verkar i vissa fall
stegrande på investeringarna, investeringar
t. ex. i reparationer av byggnader
o. d. Man vill gärna försöka få bort

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

en del av den höga inkomsten genom
att göra reparationer, som äro avdragsgilla
ur skattesynpunkt. Man kan inte i
och för sig kritisera att det uppkommer
en sådan tendens, ty det är antagligen
i regel inte några onödiga reparationer
som göras. Omjagfårtaettkonkretexempel
hellre än långa utläggningar: Är det
inte en viss risk för att människor, som
under 1951 förtjäna mycket pengar på
skog — både jordbrukare och företagare,
som tjäna pengar på de höga avverkningspriserna
— komma att vara
rätt angelägna att i år reparera mera än
vanligt? Jag tycker det vore mycket naturligt
om det vore på det sättet, och
jag har verkligen försökt tala med en
hel del folk och har trott mig kunna
spåra en tydlig tendens i denna riktning.
Finansministern anser nu att vi
måste hålla tillbaka alla tendenser till
investeringsökningar -— men det är väl
inte fråga om att lägga alla reparationer
eller dylikt under kontroll? Finns
det ingen möjlighet att på någon annan
väg försvaga denna lust att forcera reparationerna?
Jag skulle vilja uppmana
finansministern att sätta skatteexperterna
på denna fråga; jag tillåter mig
framkasta en tanke endast för övervägande.

Vore det inte möjligt att de, som under
detta år ha exceptionellt stora inkomster
på försäljning av skog, både
enskilda och företag, kunde få sätta in
dessa förtjänster på särskilda konton i
vissa kreditinstitut och att man gjorde
en sådan bestämmelse, att medlep beskattas
när de tagas ut från dessa kreditinstitut;
dock skulle minst en femtedel
beskattas varje år under de närmaste
fem åren. Nu kan man fråga:
Kunna vi göra speciella bestämmelser
för t. ex. skogsindustrien och därav berörda?
Jag erinrar om att vi ju ha specialbestämmelser
i form av prisutjämningsavgifter.
Det blir mycket svårt
detta, jag medger det, och jag ser en
rad argument, som kunna resas emot
detta förslag, men jag undrar om det

inte skulle vara en mycket god affär
både för staten och de enskilda med en
sådan anordning. Att man tills vidare
måste bibehålla prisutjämningsavgifterna
för skogsprodukterna förefaller mig
naturligt.

Jag skall inte nu, herr talman, närmare
dryfta byggnadsregleringen, då
ju inte heller den kan avskaffas, bland
annat av skäl som från vårt håll tidigare
framlagts. Beträffande den statliga
kreditgivningen för bostadsbyggande
med 100 procent förefaller det oss
naturligt, att den kunde utbytas mot en
kreditgivning med 90 procent. Att elektricitetsenergiskatten
och motorfordonsskatten
skulle verka väsentligt investeringsbegränsande
tror jag för min del
inte på. Finansministern har ju också
angivit huvudsakligen andra motiv för
dessa skatter.

Innan jag slutar skall jag, herr talman,
mera i korthet beröra den tredje
sidan av problemet, nämligen valutakurserna.
Man frågar: Vad tjänar alla
dessa inre åtgärder till? Om priserna
stiga i utlandet, så stiga de i Sverige
också, och det är intet att göra åt den
saken. Det är klart att häftiga och stora
inflations- och deflationsrörelser i utlandet
icke äro förenliga med prisstabilitet
i vårt land, om man vill insistera
på att till varje pris behålla fasta växelkurser.
Därför måste man enligt min
mening se detta faktum i ögonen, att vi
inte under alla omständigheter kunna
bibehålla fasta växelkurser. Vi måste
räkna med att variera förhållandet mellan
kronans yttre värde och andra valutor
under vissa förutsättningar. Å
andra sidan är det givet, att en sådan
ändring av valutakurserna medför olägenheter
för affärslivet och därför bör
genomföras så sällan som möjligt, eller
rättare sagt: man måste göra en kompromiss
mellan önskemålet att ha en
någorlunda stabil prisnivå och önskemålet
att ha såvitt möjligt stabila växelkurser
med de ledande länderna. Ända
sedan år 1931 ha vi här i Sverige haft

Onsdagen den

ett penningpolitiskt program, som man
aldrig formellt tagit avstånd ifrån och
som finansministern vid tidigare tillfällen
tydligen glömt bort men kanske
nu haft tillfälle studera. Detta program
innebär att det inre penningvärdets stabilitet
får en primär ställning. Inte så
att man bagatelliserar verkan av den
yttre valutastabilitetens betydelse, men
det är dock den inre prisnivåns stabilisering
som i sista hand är det viktigaste
för svenska folkets stora flertal.

Jag har redan påpekat att regeringen
år 1948 var alltför bunden av andra
hänsyn än dem jag här utvecklat och
därigenom begick vissa misstag. Yi
måste sträva efter en så god anpassning
av växelkurserna som möjligt med
hänsyn till rådande konkurrenskraft i
Sverige och utlandet och med beaktande
av att en stabil svensk prisnivå så
vitt möjligt skyddas, men med hänsyn
tagen också till att växelkursförändringar
endast böra användas när eljest
en väsentlig höjning eller en väsentlig
sänkning av prisnivån inte kan undgås.
Man bör inte ändra växelkurserna för
att undgå en prisstegring eller prissänkning
på ett par procent, men då en
inflation eller en deflation med 10 å 20
procent hotar, då är det berättigat att
dämpa dessa rörelser genom att ändra
växelkurserna.

Föreligger ett sådant läge i dag? Kan
man säga att det är omedelbart aktuellt
att minska kronans yttre värde? Jag
har redan påpekat att om vi hade slagit
mer vakt om det inre och yttre värdet
genom en samordnad politik, skulle
vi haft ett gynnsammare läge. Men nu
ha vi att räkna med de faktiska prisstegringar
och kostnadsökningar som
ha ägt rum under den gångna vintern.
Jag anser det därför tvivelaktigt, huruvida
kostnadsnivån här i .Sverige är så
låg i jämförelse med förhållandena i
Förenta staterna, England och Tyskland,
att det nu skulle vara klokt att
omedelbart göra någon förändring i vår
kronas kurs. Men om inflationen och

april 1951 fm. Nr 12. 33

Valuta- och penningpolitiken.

löneförhöjningarna skulle fortsätta i
Förenta staterna och man i Sverige genomför
en drastisk politik mot inflationen
med utsikter att här uppnå en
relativ stabilitet i kostnaderna under de
kommande åren, då blir frågan om en
höjning av kronans yttre värde aktuell,
med ett tiotal procent eller vad som då
kan befinnås lämpligt. Jag kan inte acceptera
en sådan nyorientering i svensk
penningpolitik som den finansministern
lutar åt när han allt emellanåt i sitt resonemang
— senast i lördags -— lämnar
hela frågan om kronans yttre värde
åsido. Den princip som varit accepterad
här sedan tjugo år tror jag står sig
bättre än finansministerns nya tendenser.

Sammanfattande vill jag, herr talman,
förklara att det är min uppfattning, att
det går att vidmakthålla ett någorlunda
stabilt penningvärde. I vad mån det kan
upprätthållas blir naturligtvis beroende
på bl. a. förhållandena i utlandet. Vi
behöva dock inte befara en permanent
inflation med alla dess nedbrytande
verkningar och dess orättvisor mot
svaga folkgrupper. Även om var och en
av de åtgärder som jag här berört inte
i och för sig är revolutionerande, tror
jag att om de tillsamman användas i
tillräcklig grad, kunna de ge erforderlig
effekt, ty summan av delverkningarna
blir väsentligt större än vad det
kan förefalla enligt en enkel aritmetik:
verkningarna komma nämligen att understödja
varandra.

Den hittillsvarande erfarenheten bestyrker
att regeringens politik varit
ofullständig och därför otillräcklig. Må
man inte komma med jämförelser från
krigshärjade eller nu våldsamt upprustande
länder. Sverige har ett annat läge
och borde ha kunnat klara sig bättre.
Mycket beror naturligtvis på hur man
griper sig an denna fråga. Det gäller ju
att återställa tilltron till att myndigheterna
både kunna och vilja göra det
som tarvas.

Jag skall nu, herr talman, be att som

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

en sista sammanfattning få läsa upp de
elva punkter, under vilka det förefaller
mig att man kan summera ihop det väsentliga
av vad jag här anfört. En mera
målmedveten politik måste inriktas på
att begränsa efterfrågan och göra slut
på överkonjunkturen.

1. Konsumenternas efterfrågan begränsas
genom skattelättnader till spararnas
förmån och genom att en allmän
samling kring ett antiinflationsprogram
återställer förtroendet till penningvärdet.
Ett statligt organiserat tvångssparande
bör avvisas.

2. Ytterligare höjning av den indirekta
beskattningen, t. ex. genom en ny
skatt på elektrisk energi och eu fördubblad
skatt på motorfordon avböjes.
Därmed skulle nämligen följa en fortsatt
höjning av levnadskostnaderna i
höst, stegrade löneanspråk och nya inflationstendenser,
som, om inte händelsevis
ett prisfall framträder i utlandet,
ytterligare försämra det svenska
penningvärdet.

3. Ett gynnsamt inflytande på arbetslusten
kan tvärtom förväntas i den mån
en sänkning av den statliga inkomstskatten
kan genomföras. Därför bör
utan dröjsmål ett system med sänkt
skattetryck utarbetas, vilket kan tillämpas
så snart en begränsning av de statliga
utgifterna kunnat genomföras.

4. Nya former för arbetsmarknadens
avtal utarbetas, som kunna skydda löntagarna
mot de orättvisor av inflationen
som nuvarande metoder ha medfört.

5. För jordbrukarnas del gäller analogt,
att deras standard och andel i
framåtskridandet kan skyddas utan
större prisstegringar endast om inkomstbildningen
för övriga folkgrupper
får erforderlig stadga. Härför krävs enligt
min mening inte bara tillfälliga
konferenser utan ett halvpermanent
»standardråd» av något slag.

6. Priskontrollen har sin roll att spela
så länge överkonjunkturen och den av
utlandets upprustning framkallade

bristsituationen består. Men priskontrollen
kan inte ersätta utan endast till
en tid komplettera en allmän inflationsbekämpande
politik.

7. För att göra slut på överkonjunkturen
kräves inte minst att en stramhet
skapas på penning- och kapitalmarknaden,
varigenom kreditgivningen
begränsas. Investeringarna av olika
slag hållas därigenom inom ramen för
möjligheterna. Det blir inte nödvändigt
att så ensidigt som hittills genom byggnadsregleringar
begränsa det slag av
investeringar som byggandet av bostäder,
skolor och sjukhus utgör. Kreditåtstramningen
förutsätter att riksbanken
avstår från att till skydd för 31/2
procents räntenivå pumpa ut pengar
genom inköp av obligationer och skattkammarväxlar
i stor omfattning. Ingen
tvekan kan råda om att en sådan politik,
även om den höjer vissa kostnader,
totaliter verkar sänkande på prisnivån
och därmed på överkonjunkturen. Den
bör kunna förenas med en tillfredsställande
sysselsättningsnivå.

8. Investeringarna i reparationer och
ombyggnader stimuleras för närvarande
i alltför hög grad av rådande
skattebestämmelser. Man bör överväga
möjligheten av att här ge tillfälle till
en jämnare beskattning över ett antal
år för att därigenom dämpa lusten till
reparationer och dylika avdragsgilla investeringar.

9. Den största återhållsamhet bör visas
i fråga om kreditgivning till utlandet.
Hade regeringen — när förutsättningarna
för det svensk-ryska avtalet
visat sig bli helt andra än parterna antogo
vid dess avslutande — sörjt för en
revision, varigenom nya kontrakt under
de senaste två åren förhindrats, skulle
åtskilliga tiotal miljoner kronor —
kanske ett hundratal miljoner — kunnat
sparas och pressen på vår samhällsekonomi
blivit mindre.

10. Sedan 1931 har den svenska penningpolitiken
i princip satt en stabilisering
av den inre prisnivån som

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

främsta mål framom den yttre valutastabiliteten,
hur angelägen denna än får
anses vara. En kompromiss mellan
önskemålen på inre prisstabilitet och
yttre valutastabilitet är nödvändig.
Kronans yttre värde bör ändras endast
när en betydande inflation eller deflation
av storleksordningen 10 å 20 procent
inte kan undgås.

11. I samarbete med bl. a. näringslivets
och löntagarnas organisationer göres
eu översikt över alla effektivitetssänkande
metoder i produktion, transport
och handel, även i den offentliga
verksamheten. Man bör undersöka vägarna
att avlägsna eller försvaga sådana
faktorer, i den mån det kan ske utan
att skapa allvarliga olägenheter av annan
art.

Herr talman! Regeringen har alltför
länge visat slapphet i fråga om vården
av penningvärdet. Skola erforderliga
resultat kunna vinnas och förtroendet
återställas, kräves en samling av alla
goda krafter i samhället under regeringens
ledning. Det räcker inte med tillfällig
»engångsstabilitet» — om jag får
göra en parallell till finansministerns
analogi. Det räcker inte med en tillfällig
»engångsstabilitet» en tid före varje
val och dessemellan en betydande »engångsinflation».
Folkpartiet vill verka
för att åt uppgiften att skydda penningvärdet
och hindra fortsatt inflation ges
den centrala plats i det inre samhällsarbetet
som tillkommer den. Vi äro villiga
till samarbete kring uppgiftens lösning.
Men skulle regeringen vara ovillig
diirtill får den bereda sig på strid.
Vi anse det i så fall naturligt att man
vädjar till folket i val, ty vi skulle svika
folkets förtroende, om vi underläte att
med all kraft arbeta på en lösning av
den nuvarande krisen i Sveriges penningväsende.

Herr DICIvSON: Herr talman! Nu gick
finansministern, nu när det skall bli
tal om riksbanken, liksom för att po -

Valuta- och penningpolitiken.

ängtera att han icke har med den att
göra. Ja, om det vore så väl!

Jag har, herr talman, råkat i tråkiga
belägenheter här uppe ett par gånger i
följd genom att jag kommit i konflikt
med utskotten. Så är det även i dag.
Jag har varit i konflikt med konstitutionsutskottet,
och nu är det bankoutskottet
det är fråga om. Jag önskar att
jag hade en Hanssonsk i Skediga tunga,
så att jag kunde förmana bankoutskottet
på det sätt, som kanske endast han
är mäktig, för det tilltag bankoutskottet
låtit komma sig till last: att i riksdagens
ställe avgöra en fråga. Jag skall
komma till det i detalj litet senare.

Jag skall först bara i princip upprepa
vad som är sagt i en motion som —
felaktigt enligt min uppfattning — har
behandlats i samband med dechargebetänkandet.
Det har där påpekats,
att efterlevnad av gällande lagbestämmelser
måste man hålla strikt på, annars
blir det allmän upplösning och ett
allmänt självsvåld som följd. I det fall,
som jag här syftar på och som har föranlett
mitt framträdande, har riksbankens
ledning brutit mot en gällande
lag; det är det jag anser att riksdagen
borde kraftigt reagera mot.

Det kanske kan sägas och det kommer
väl att sägas från utskottets ordförandes
sida, ehuru efter vad jag kan
förstå utan alltför stor entusiasm, att
utskottet har ju kritiserat riksbankens
ledning för detta lagbrott. Lagbrottet
består, såsom jag hoppas att kammarens
ledamöter känna till, däri att
riksbanken bär släppt ut sedlar till ett
större belopp än vad som hanken haft
rättighet till.

Där står mycket riktigt i bankoutskottets
utlåtande en kritik antecknad. Den
är skarpare i reservationerna, men
även majoriteten har något kritiserat
riksbanken. Jag anser att det är en alldeles
för liten reaktion. Nu är det för
sent att göra någonting åt det, delvis
beroende på alt bankoutskottet icke har
handlat såsom jag hoppats att det skulle

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

göra. Men jag skall ändå beskriva hur
jag har tänkt mig att det hela borde ha
gått till.

Man fick av tidningarna vid årsskiftet
veta att lagbrottet, förbrytelsen, hade
skett. Tidningarna hade i vissa fall
ganska stora rubriker om det, men texten
under rubrikerna visade ingen särskild
chockering, utan det mera konstaterades
att så och så hade skett. Redan
detta är ganska skrämmande, detta
att man ej reagerat kraftigare än vad
som skett i allmänhet mot en företeelse
sådan som denna. Jag tänkte det emellertid
var en naturlig sak att riksdagen
— vars uppgift det är att lagstifta
och i vars intresse det borde ligga att
lagarna efterlevas — måste ha en önskan
att på ett hörbart sätt säga ifrån
inför svenska folket, att sådant som det
skedda får ej inträffa. Jag inlämnade
därför en motion första motionsdagen.
Motionen fick numret 1 för att det
skulle särskilt poängteras, att den första
tänkbara tidpunkten var vald. Där föreslogs,
att riksdagen måtte göra ett uttalande
som fördömde det skedda lagbrottet.
Motionen gick till bankoutskottet.
Jag vet att det där, icke minst hos
bankoutskottets ordförande, fanns sympatier
för den tankegång som jag själv
hade, nämligen att bankoutskottet vid
sitt första sammanträde borde avlåta
en skrivelse med begäran om förklaring
av riksbanken över vad som hade skett.
Det framfördes efter vad jag förstått
också i bankoutskottet. Men inom utskottet
fanns ingen vidare resonans för
att handla på ett — såsom det uttrycktes
på sina håll — så ovanligt sätt.

Det kan hända att det är ett ovanligt
sätt, men situationen är ju också ganska
ovanlig. Jag anser att det hade hedrat
utskottet och varit riktigt ur riksdagens
synpunkt, om bankoutskottet vid
sitt första sammanträde sålunda hade
begärt en förklaring. Jag hade tänkt
mig att motionen därefter kunde ha
hastigt behandlats och att riksdagen sålunda
på ett tidigare stadium hade fått

tillfälle att, antingen i de ordalag motionen
föreslog eller i modifierade ordalag,
uttala sitt klander eller sitt missnöje.
Då hade denna punkt kommit som
en särskild fråga; den hade väckt uppmärksamhet
ute i landet och folket hade
fått klart för sig, att riksdagen reagerade
snabbt då det gällde att övervaka
att dess stiftade lagar efterlevas.

Nu gick det icke så, utan när motionen
kom till bankoutskottet remitterades
den till bankofullmäktige, som lågo
på den från den 26 januari till den 8
mars och därefter kommo med ett yttrande
över motionen som nog var i det
närmaste ett »God dag, yxskaft». Detta
yttrande innehöll en redogörelse över
hur det hela hade skett. Men motionens
kläm, nämligen att riksdagen skulle
göra ett uttalande, hade bankofullmäktige
helt och hållet nonchalerat — om
av blygsamhet vet jag ej. Man skulle ju,
om man vill vara välvillig, kunna säga
att den som tiger om en sak samtycker
till den. Man skulle därför kunna tolka
det så, att bankofullmäktige för sin del
tyckt att riksdagen gärna kunde göra
en sådan underlåtenhet.

Bankoutskottets utlåtande har tillkommit
efter en föredragning av två
eller tre framstående personer inom
riksbanksledningen. Därav framgår —
i varje fall har jag läst det så — att
man inom bankofullmäktige har haft
överväganden om man skulle gå till
Kungl. Maj:t och begära att få giva ut
mera sedlar än lagen medgav. Protokollen
säga emellertid ingenting om detta.
Jag tycker att det är ganska egendomligt,
att en så viktig sak, där det ändå
gällde om man skulle hålla sig inom
lagens råmärken eller om man skulle
överskrida dessa, icke ens har tagits
upp på fullmäktiges föredragningslista
och protokollförts. Så har emellertid
uppenbarligen icke skett. Det kan ju ha
diskuterats man och man emellan; det
förmodar jag har skett. Men man har i
varje fall icke officiellt gjort någonting
åt det.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Utskottets majoritet säger, att det
skedda är anmärkningsvärt. Den som
har förvärvat vana att läsa riksdagsprotokoll
kan ju säga sig att det är ett
ganska starkt uttryck. Men jag tror inte
att allmänheten reagerar så mycket inför
detta uttryck — såvida nu icke tidningarna
särskilt understryka det.

Det framhålles i utlåtandet, att visserligen
var det anmärkningsvärt, men
händelseutvecklingen hade blivit på ett
sätt som stod i strid med tidigare erfarenheter.
Därför tycker utskottet, att
det kan ju vara litet grand ursäktligt,
att den händelse som här apostroferats
inträffat.

Jag får ju säga, att man har små pretentioner,
om man säger, att händer
det något ovanligt är vederbörande ursäktad
för vad som än sker. Där allting
sker efter ett visst schema, behöver man
knappast någon riksbanksledning alls.
Då kan riksbanken sköta sig utan ledning.
I riksbanksledningen sättas väl in
de personer, som man anser ha de
största kvalifikationerna för att kunna
sköta ekonomiska ting, för att de skola
kunna bemästra just de överraskande
situationerna, då de, såsom nu, inträffa.

Bankoutskottet säger att det vill icke
säga något om protokollen o. s. v. Det
har ingen anmärkning att göra där. Jag
tror icke heller att det är någonting att
anmärka på det som står där men möjligen
på det som icke står där, efter
vad jag nyligen har påpekat.

Sedan föreslår bankoutskottet att ansvarsfrihet
skall meddelas bankofullmäktige
för det sätt på vilket de ha
skött riksbanken. Nu är det väl ändå
så, att riksbanken icke har lyckats så
särskilt väl med sin huvudsakliga uppgift,
nämligen att vårda penningvärdet.
Den har i stället koncentrerat sig —
och för all del med en betydande framgång
— på att tillhandahålla betalningsmedel
för marknaden, betalningsmedel
som delvis upptaga osanna påskrifter.
Ju flera dessa betalningsmedel bli i
marknaden, desto bredare blir den

Valuta- och penningpolitiken.

remsa på varje sedel som får anses som
förfalskad.

Ansvarsfrihet skall icke heller jag undanhålla
bankofullmäktige, men huvudsakligen
av det skälet, att det — och
det var kanske därför jag blev så förvånad
över att finansministern avlägsnade
sig — blivit mer och mer bekant
att regeringen inträtt i ett vad jag kan
kalla otillbörligt förhållande till riksbanken
och numera i stället för riksdagen
dirigerar dess göranden och låtanden.

Till sin hjälp har riksbanken på den
allra senaste tiden fått Kreditbanken,
den statliga affärsbanken, som en sorts
jägmästare Wipperup som får i riksbankens
ställe göra vad riksbanken icke
vill göra själv. Banken har på de senaste
dagarna visat stor köplust i fråga
om statsobligationer. Om detta kan anses
vara affärsmässigt får väl framtiden
utvisa.

Sedan kommer jag till bankoutskottets
hemställan under punkten b). Där
föreslår bankoutskottet, att den motion,
som jag talade om i början, skall anses
besvarad med vad utskottet tidigare
har sagt i fråga om själva den händelse
som motionen behandlar. Det är nu jag
skulle ha velat begagna mig av herr
Hanssons i Skediga ordakonst, då jag
vill poängtera, att bankoutskottet genom
att dröja med behandlingen av denna
motion har berövat riksdagen möjligheten
att, om riksdagen så skulle ha
funnit för gott, bifalla densamma. Nu
är det nämligen för sent att göra det,
även om riksdagen skulle vilja det. Det
beror på att bankoutskottet icke har läst
yrkandet ordentligt eller också har velat
bortse från meningen i detsamma.
Tiden är nu försutten. Jag kan icke yrka
bifall till motionen, och saken har därmed
förevarit.

Jag tycker emellertid att det är skada,
att riksdagen icke på ett tidigare stadium
fick inför folket manifestera sin
beslutsamhet att av riksdagen stiftade
lagar skola efterlevas och ej få noncha -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

leras. Nu hoppas bankoutskottet att sådana
saker icke skola upprepas igen.
Det hoppas vi väl alla. Ansvarsfrihet
kommer väl att beviljas, och det är väl
att hoppas att de personer, som alltfort
skola rida för rusthållet i riksbankens
ledning, därvid på ett bättre sätt än
hittills kunna motsvara riksdagens
önskningar.

Hade det varit i England är jag säker
på att riksbanksfullmäktige, sedan det
konstaterats att lagen hade brutits,
samtliga hade ställt sina platser till riksdagens
förfogande. Det skulle ha gjort
ett gott intryck, och det hade poängterat
ytterligare vad jag velat få fram
med mitt argument. Men så känslig är
man icke här i Sverige. Jag tror att det
är synd, ty nonchalansen med lagarnas
efterlevnad kommer att leda till tråkigheter.
Vi se det redan omkring oss varje
dag. Nej, förtroendet kommer väl att
förbli orubbat till de ledande personerna,
vare sig det nu är så att man är
landshövding i Västerås eller att man
bara försöker bli det. Men den händelse
som nu har inträffat och med den
lök på laxen, som jag här försökt att
lägga för att ytterligare visa upp händelsen
som sådan inför allt folket, är
det emellertid att hoppas, att alla därav
berörda skola taga varning, så att de
icke vidare skola komma i sådana här
för både riksdagens anseende och för
den allmänna samhällsmoralen pinsamma
situationer.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SCHMIDT: Herr talman! Jag vill
hänsyfta till det uttalande jag gjorde
i dechargedebatten i mars förra året,
då jag sade, att i fråga om lånepolitiken
hade tendensen för det året varit
lovande och det återstode att se om den
skulle bli det i fortsättningen.

Hur har då utvecklingen tett sig under
det gångna året 1950? Statsskulden
har under 1949 och 1950 i stort sett

vartdera året ökat med ungefär en halv
miljard kronor. Men under 1949 placerades
hela denna ökning i marknaden
och därtill ytterligare ett belopp på 30
miljoner kronor. I år har man endast
lyckats placera en femtedel av detta
belopp i marknaden, och över 400 miljoner
kronor ha stannat kvar i riksbanken.
Det vill med andra ord säga, att
24 procent av statsskulden ligga nu i
riksbanken mot vid förra årsskiftet bara
21 procent. Försämringen accentuerades
under det fjärde kvartalet 1950 i
jämförelse med det fjärde kvartalet
1949; det skiljer på ungefär 375 miljoner
kronor.

Vill man granska utvecklingen ur såväl
lånepolitisk som penningpolitisk
synpunkt, konstaterar man, att 1949
minskade riksbanken sitt totala innehav
av svenska obligationer och skattkammarväxlar
med 133 miljoner, men 1950
ökade den det med 260 miljoner och
detta efter nedskrivningen av obligationsstocken.
Den lovande tendensen
bär sålunda brutits och ett omslag har
skett. Omslaget innebär en siffermässig
försämring av i realiteten mellan 400
och 500 miljoner kronor. Riksgäldskontoret
har, med de villkor som riksbanken
erbjudit marknaden, icke kunnat
placera statsskuldsökningen i marknaden
till större kvantitet än en femtedel.

Vidare kunna vi konstatera att drygt
28 procent av den totala statsskulden
nu rubriceras som tillfällig. I grund
och botten är den icke tillfällig. Den
bör fonderas, men den bör icke fonderas
i riksbanken.

Några ord om penningpolitiken. Andra
kvartalets råvaruprisstegring under
1950 och Stadshypotekskassans begäran
om stödköp vid halvårsskiftet voro enligt
mitt förmenande varningssignaler.
Därför borde man, efter det att man
låtit obligationskurserna finna sitt rätta
läge, ha höjt låneräntan för guldkantade
obligationer och tagit bort returdiskontot
tidigare än den 5 oktober samt låtit
kassareservbestämmelserna tidigare trä -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

da i kraft. Likaså borde enligt mitt förmenande
diskontoförhöjningen lia kommit
tidigare än den 1 december. Det
hade varit bättre att dämma i bäcken
än i ån.

Jag tycker också att den kommuniké,
som utsändes av riksbanken, var något
ägnad att förvilla allmänheten, särskilt
i belysning av den efterföljande utvecklingen.
Man ger där en antydan om
att så snart förhållandena det medgiva
skall man försöka sänka diskontot och
därmed skapa förutsättning för en allmän
räntesänkning. Jag undrar om man
inte nu skulle ha varit belåten med att
inte ha sänt ut kommunikén.

Nu valutapolitiken. Till skillnad från
förra efterkrigstiden äro våra företag
nu väl konsoliderade, och de ha en
mycket stark likviditet. Men märk väl
endast i kronor. Landet i dess helhet i
förhållande till utlandet befinner sig
efter en mycket olycklig valuta- och
penningpolitik sedan 1946 i en svag
likviditetsställning. Före kriget hade vi
två miljarder kronor i valutor, som
svarade mot ungefär ett års import. Nu
ha vi inte fullt hälften härav, och det
motsvarar knappt två månaders import.
Talesmännen för en kronappreciering
böra betänka detta, därest inte misstaget
från 1946 skall upprepas, då vi dock
hade 3 miljarder i valuta. Importkontroll
och andra åtgärder i fråga om den
allmänna ekonomiska politiken måste
genomföras för den händelse man skall
ge sig på något sådant som en kronappreciering.
Vidare böra vi observera,
att under 1950 fingo vi Marshallhjälp
till ett belopp av 45 miljoner dollar.
Och förhållandet var i viss mån analogt
1949. Guld- och dollarinnehavet
ökade då med 32 miljoner kronor, men
det skulle ha ökat med endast tre miljoner
för den händelse vi inte fått ett
nettotillskott från USA på 29 miljoner
dollar. Sedan är att märka att vår ställning
i den internationella betalningsunionen
har försämrats högst avsevärt
under den senaste tiden.

Valuta- och penningpolitiken.

Jag skulle vilja ytterligare understryka
det allvarliga i situationen i det
att jag vill jämföra de allra sista siffrorna,
nämligen i riksbankens rapport
för den 31 mars 1951, med dem i rapporten
av den 31 mars 1950. Sedan sistnämnda
tidpunkt ha skattkammarväxlar
och .svenska obligationer i riksbanken
ökat med 905 miljoner kronor. Vår valutaställning
har minskat bokföringsmässigt
med 136 miljoner kronor. Men
därtill bör läggas en överföring av
pundtillgodohavande från riksgäldskontoret
på 109 miljoner kronor, vilket gör
att försämringen i realiteten är inte
mindre än 245 miljoner kronor. Samtidigt
har sedelmängden sedan ett år
tillbaka ökat med 194 miljoner kronor.

Jag kommer sedan till den fråga som
herr Dickson nyss berörde. Vi ha för
vår del i vår reservation ansett, att vi
på ett tillbörligt sätt påtalat det skedda.
Jag skall inte inlåta mig i en diskussion
om det formella behandlingssättet
av motionen och tidpunkten för dess
behandling, men man har ju i alla fall
enligt mitt förmenande i utskottet uttryckt
sig ganska starkt. Och om det
skall riktas någon anmärkning mot vårt
sätt att behandla frågan får jag ju lov
att säga, att högerreservationen dock i
stort sett går på samma ordalag som
vår gör. Jag skulle möjligen kunna göra
ett tillägg, en iakttagelse som jag kommit
på sedermera. I den tablå som finns
på sista sidan i utskottsutlåtandet, där
det lagts in en sannolikhetskurva för
hur sedelutgivningen skulle utveckla sig
under året, har man enligt mitt förmenande
glömt en sak, nämligen att gränsen
för sedelutgivningen var 3,2 miljarder
förra året men nu är 3,5. Det
innebär en ökning med cirka 10 procent.
När man nu till sedelutgivningen
under de olika dagarna 1950 på sätt
som skett lägger skillnaden i sedelutgivningen
under motsvarande perioder
1949, borde man enligt min mening ha
höjt även dessa skillnader med 10 procent.
Då kommer man redan under

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

sommaren 1950 i farlig närhet av, för
att inte säga överskrider gränsen. Redan
där var det sålunda en varningssignal.

Jag tillåter mig, herr talman, att göra
en liten — och inte så liten heller —
iakttagelse. Under de 11 åren från den
1 juli 1939 till och med den sista juni
1950 har det sammanlagda beloppet av
det reella underskottet i budgeten varit
5 264 miljoner kronor. En av förklaringarna
till detta underskott är att
försvarsutgifterna under de sex krigsbudgetåren
uppgingo till 11,4 miljarder
kronor. Som en följd av detta reella
budgetunderskott har statens förmögenhetsställning
sådan den redovisas i
riksräkenskapsverkets årsbok försämrats
från ett tillgångssaldo till ett minussaldo
med inte mindre än 3,5 miljarder
kronor. I realiteten är den, om
man bortser från realvärdena, bokföringsmässigt
sett större därför att vissa
fonder ha tagits upp som tillgångskonton.
Varför nämner jag detta? Jo, därför
att det är så lätt att vi inför de svårigheter
i vilka vi nu stå tillägna oss
den mentaliteten, att det aldrig kan
hända något farligt med vår ekonomi
därför att vi ha svenska statens ekonomi
bakom oss. Det är denna försämring
som jag vill peka på, och jag vill
säga, att om den fortsätter — vilket nu
kanske inte kommer att ske genom att
vi arbeta oss fram till budgetöverskott
— så kan auktoritetstron bli rubbad,
tron på den ekonomiska vederhäftigheten
i vad regeringen och densamma
närställda myndigheter i detta avseende
företaga sig, vari jag då inkluderar
även skyldigheten att bemästra inflationen.

.lag fäste mig vid ett uttalande, som
gjordes i den improviserade remissdebatten
i lördags, där statsrådet Hammarskjöld
enligt tidningsreferaten, som
jag utgår ifrån äro tämligen riktiga,
»varnade för en alltför flitig användning
av ordet inflation och skilde mellan
den prisvåg, som sköljer över oss ut -

ifrån, och de interna prisrörelserna. Vi
ha nu nått den punkt, där anpassningen
av priserna efter inkomstnivån
måste göras för att balansen skall kunna
återställas.» Jag skall inte här ge mig
in på ett försök att definiera inflationsoch
prisstegringsbegreppen, jag vill
bara säga, att det därvidlag inte är
fråga om samma sak. Statsministern har
i ett tal i Visby sagt ungefär följande:
»Det är i första hand viktigt att åtgärder
undvikas som leda till ytterligare
prisstegringar. Tvärtom vore det betydelsefullt
om priserna kunde sänkas
sedan anpassningen genomförts.» Jag
har svårt att finna, att dessa två uttalanden
rimma med varandra. Man
måste ju ställa ett bestämt krav på debatten
i landet: att det råder full klarhet
om vad vi tala om.

Jag slutar, herr talman, mitt anförande
med att hänvisa till vad herr
Ohlin anförde samt därtill erinra om
den s. k. Douglaskommittén i Amerika,
som 1950 lade fram sitt program, formulerat
i tre punkter. Det är särskilt
en punkt, som jag här vill peka på,
nämligen, »att ränteläget visserligen bör
hållas så lågt som möjligt utan att framkalla
inflation, men att angelägenheten
av att undvika inflation under alla omständigheter
måste gå före det statsfinansiella
kravet på låga räntesatser».

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som jag varit med om att underteckna.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! I söndags
kväll höll professor Gösta Säflund
ett utomordentligt intressant radioföredrag
om orsakerna till det romerska väldets
fall. Professor Säflund kom därvid
också in på de ekonomiska orsakssammanhangen.
Han konstaterade vilken
roll inflationen hade spelat och yttrade
i samband därmed följande: »Inflationen
kom. Man kan kalla den en engångsinflation.
Den kom och stannade
kvar.»

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Läser man bankoutskottets utlåtande
nr 5 får man den bestämda känslan, att
vårt socialdemokratiska välde icke löper
några väsentliga risker att falla
sönder. Vi ha inte haft någon inflation,
vi ha ingen inflation, och det finns
ingen nämnvärd risk för att vi skola få
någon. Den engångsinflation, under vilken
de svenska husmödrarna just nu
sucka, är i stort sett endast ett påhitt
av oppositionen. Det rör sig uteslutande
om en s. k. engångsanpassning. Riktigt
säker är man icke på vad anpassningen
gäller; det är enligt bankoutskottsmajoritetens
uttalande egentligen bara en
sak som är säker: att regeringen har
skött sig förträffligt och riksbanken
likaså. Att riksbanken i öppen strid mot
gällande lag, såsom tidigare påvisats,
givit ut sedlar till ett belopp av 13 miljoner
kronor mer än den haft rätt till,
beror på att »särskilda omständigheter
förelegat, som måste anses ha gjort
överskridandet i viss mån ursäktligt».
Utskottet kan icke underlåta att påtala
det skedda men förutsätter samtidigt,
att den ökning av sedelutgivningsrätten,
som man har för avsikt att införa, skall
medgiva riksbanken möjlighet att hålla
en tillfällighetsreserv. Det finns således
hos majoriteten icke en skymt av den
uppfattningen, att det är den sedelutgivande
bankens oavvisliga skyldighet
att driva en sådan politik att gällande
lag iakttages eller att göra anmälan om
att banken saknar förmåga att driva en
sådan politik.

Den av herrar Ewerlöf, Nordenson
och von Seth avgivna reservationen, till
vilken jag kommer att yrka bifall, är i
sak utomordentligt kritisk mot den under
1950 förda riksbankspolitiken. Reservationen
utgår dels från den principiella
uppfattningen, att det hade varit
riksbankens skyldighet att på sitt område
förbereda den anpassning till
världsmarknadens prisnivå, som man
inom riksbanken måste ha vetat skulle
komma senast vid årsskiftet. Den hävdar
— ehuru detta icke direkt utsagts

Valuta- och penningpolitiken.

— att riksbanken har en självständig
uppgift i svenskt samhällsliv; en uppgift
som vi väl alla inom riksdagen äro
ense om. Den ansvariga ledningen för
riksbanken kommer icke ifrån sitt ansvar
för denna sin uppgift genom att
hänvisa till regeringen. Riksens ständers
bank är ett riksdagens verk, icke
regeringens. Riksens ständers bank har
till central uppgift att vårda det svenska
myntets värde och skydda detta.
Den är icke någon filial till kanslihuset
och icke heller ett instrument
med hjälp av vilket regeringen via sedelpressarna
skaffar staten inkomster.
Riksbanken är avsedd som ett medborgarnas
skydd mot den sortens manipulationer.
Herr talman! Man må kalla
detta en konservativ princip eller ej,
men kvar står att utvecklingen icke
minst under 1950 och under de första
månaderna detta år visat att medborgarna
behöva ett sådant skydd.

Om man vill vara utomordentligt välvillig
skulle man kanske kunna säga, att
riksbanken och dess ledning under
1950 ställt sig neutrala i kampen mot
de väntade inflationstendenserna. Det
synes mig också att denna välvilliga
linje har utskottsmajoriteten valt. Majoritetens
hela argumentation går ut på
att visa, att den förda riksbankspolitiken
endast i obetydlig omfattning försämrat
förutsättningarna för en lugn
och smidig anpassning till den utländska
prisnivån. Innan jag granskar några
enskildheter i denna argumentation tilllåter
jag mig ställa frågan, om neutralitet
är en riktig målsättning för landets
centralbank under ett år, då en världsomfattande
rustningskonjunktur växer
fram ovanpå en extrem högkonjunktur.
Är det rimligt att man då ställer sig
neutral och sätter sig själv i efterhand?
Inom riksbanksledningen kan man icke
ha varit omedveten om att en övergång
till fria lönerörelser skulle bli en
nödvändighet vid årsskiftet 1950/51.
Man måste också ha varit medveten om
det uppdämda inflationstryck som fanns

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

i landet, och man måste ha vetat om
att så snart subventionerna avskaffades,
skulle följderna av riksbankens egen
devalvering av kronan slutligen slå igenom.
Man måste ha insett, att ett sådant
prisgenomslag i kombination med frigörelsen
av uppdämda lönekrav skulle
ge till resultat en kumulativ prisstegringsprocess.
Trots detta för majoriteten
inom riksbanksfullmäktige — särskilt
under andra halvåret 1950 — en
politik, som dess egna anhängare måste
nöja sig med att beteckna som icke särskilt
skadlig — det intrycket får man
åtminstone när man läser utskottsmajoritetens
yttrande.

Om man utgår ifrån att en centralbank
över huvud taget har en självständig
uppgift i vården om penningvärdet,
måste man erkänna att redan utskottsmajoritetens
utlåtande i alla fall innehåller
en hård kritik av den förda riksbankspolitiken.
Den ursäktar på ett sätt
som i själva verket är en anklagelse.

Därtill kommer att majoriteten synbarligen
varit ytterst angelägen om att
finna så mjuka formuleringar som möjligt.
Den omförmäler och slätar över
men kan inte dölja det faktum, att riksbanken
har beviljat staten nya krediter.
Ett faktum är också att den har utan
egentliga motåtgärder låtit valutareserven
minska avsevärt. Vidare har riksbanken
icke fullföljt konsekvent den
politik som den påbörjade den 20 juli,
då stödköpen upphörde, och som fortsattes
den 5 oktober och den 1 december,
då räntan justerades. Tvärtom gav
riksbanksledningen efter för trycket,
vilket omedelbart visade sig i kraftigt
ökat sedelomlopp.

Det har gång på gång understrukits
— och jag har tidigare personligen sagt
det i denna kammare — att en ofrånkomlig
förutsättning för en friare internationell
handel är balans i staternas
inre ekonomi. Liberaliseringsöverenskommelserna
och övriga former för den
europeiska handelns frigörelse ur de
tvåsidiga avtalens och de kvantitativa

regleringarnas tvångströja förutsätta
medvetna åtgärder i den inre ekonomien
i syfte att få till stånd — med naturliga
medel — de begränsningar i
efterfrågan på varor och valutor som
äro nödvändiga med hänsyn till de
faktiska ekonomiska resurserna. Utströmning
av valuta är ur denna synpunkt
en varningssignal och en erinran.
En sådan utströmning visar att den
inre politiken icke skötts som den bort.
Sverige har under år 1950 haft sällsynt
gynnsamma förutsättningar för att bygga
upp början till en ordentlig valutareserv.
Vår främsta exportvara steg
våldsamt i pris. Vi kunde sälja dyrt,
och vi behövde icke då köpa lika dyrt.
Trots detta blev det så långt ifrån fråga
om en förstärkning av vår reserv att
den i stället minskades med 187 miljoner
kronor. Man kan verkligen tala
om ett försuttet tillfälle. Denna utveckling
söker man nu bortförklara med
kapitalrörelser och förskottsbetalningar,
men i verkligheten beror den huvudsakligen
på en stegring i den inhemska
efterfrågan på importvaror,
som blev större än vad våra reella resurser
kunde medge. Denna stegring är
i sin tur ett resultat av en underlåtenhet
från riksbankens sida att sköta penningpolitiken
så, som den i det väntade
och uppkomna läget borde ha
skötts.

Det har från vissa håll utanför riksdagens
och regeringens krets föreslagits.
att man nu lämpligen på nytt
skulle uppskriva den svenska kronans
internationella värde. Herr talman! Vi
ha redan tvenne gånger i felaktigt nit
ingripit i kronans internationella värdering,
och det har båda gångerna varit
olyckligt. Jag vill därför uttryckligen
varna för att på nytt göra ett sådant
ingripande, och jag märkte till min
glädje, att herr Ohlin och jag äro av
samma mening: att vi just nu inte skola
göra någonting sådant. Enligt mitt förmenande
skulle en uppvärdering av
kronan öka köpkraftsöverskottet på im -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

porterade varor samtidigt som exporten
skulle försvåras. Följden skulle bli dels
en ytterligare minskning i valutareserven,
såsom vi sågo under åren 1946—•
1947, och dels en ytterligare underblåsning
av inflationen i Sverige.

Även före våra svårigheter med exporten
till Västtyskland, som för vår ställning
i den europeiska betalningsunionen
betyder så mycket, hade Sverige ett
underskott inom betalningsunionen, och
detta underskott hade börjat stiga kraftigt.
I siffrorna för denna stegring fick
man på nytt ytterligare varningstecken
som riksbanken borde uppmärksamma,
men icke heller till dessa har man inom
riksbanksledningen tagit vederbörlig
hänsyn.

Vi kunna inte i nuvarande läge bortse
från riskerna att vårt land, om utvecklingen
fortsätter, kommer att
tvingas att i realiteten sätta träffade
internationella överenskommelser ur
kraft. Vi kunna inte bortse från riskerna
att vi tvingas bryta liberaliseringsöverenskommelserna.
Om detta sker
formellt eller genom en serie undanmanövrer
är likgiltigt. Kvar står att
vårt land, som haft sällsynt gynnsamma
utgångspunkter, i så fall medverkar till
och påskyndar en för hela Europa
utomordentligt olycklig utveckling. Vi
som arbeta inom exportindustrien ha
fäst stora förhoppningar vid försöken
att genom internationella överenskommelser
få en förnuftigare ordning till
stånd i europeisk ekonomi. Och en friare
ekonomisk handel är inte bara ett
intresse för exportindustrien, den är
också en förutsättning för en bfittre försörjning
i hela Europa och därmed även
i vårt land. Den är ett steg på vägen
mot en rimligare och riktigare arbetsfördelning
och elt bidrag till stärkande
av den europeiska gemenskap som i sin
tur är förutsättningen för ett gemensamt
europeiskt motstånd mot försöken
att utrota europeisk frihet och europeiskt
välstånd.

Många med mig skulle betrakta det

Valuta- och penningpolitiken.

som en svår olycka om Sverige nödgades
medverka till en ekonomisk anarki
i vår världsdel. Vi skulle däri se ett
tecken på att vårt land svikit sina förpliktelser
och missbrukat sina utomordentliga
resurser i såväl ekonomiskt
som personellt hänseende. Det lär inte
gå att vid bedömandet av dessa risker
bortse från riksbankspolitikens roll och
riksbanksledningens ansvar för denna
utveckling.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av herrar Ewerlöf, Nordenson och von
Seth avgivna reservationen.

Herr SEVERIN: Herr talman! Det erbjuder
alltid vissa svårigheter och
ibland betydande sådana att tolka ett
ekonomiskt förlopp. De medverkande
faktorerna äro flera, och deras verkningar
äro ingalunda alltid entydiga
och påtagliga. Följaktligen finns det ett
betydande utrymme för omdömen och
värderingar.

Ytterligare eu sak kan det vara anledning
att uppmärksamma, eftersom
det här är en dechargedebatt. Det är
alltid lättare att i efterhand konstatera,
att vissa felslut ha gjorts, än det är att
förutse ett kommande händelseförlopp,
när besluten fattas.

Det kan vara anledning att särskilt
betona denna debatts karaktär av dechargedebatt,
därför att den inleddes
med ett anförande om en ekonomisk
politik, som skulle närmare beröra
framtiden än den, som har utspelats
under det gångna året. För mitt vidkommande
skall jag närmast uppehålla
mig vid debattens decliargesida.

Alla dessa omständigheter, som jag
påpekat, mana uppenbarligen till en
viss varsamhet i omdömet, och om man
noga genomläser såväl utskottets utlåtande
som båda de därtill fogade reservationerna,
tror jag man också skall
finna att meningsskiljaktigheterna stå i
omvänd proportion till reservationernas
längd. Dessa meningsskiljaktigheter

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

röra sig om grader och nyanser men
inte om principer.

Reservanternas anmärkningar koncentreras
huvudsakligen kring två frågor:
den likviditet, som riksbanken

upprätthållit på marknaden genom förvärv
av statspapper, och riksbankens
överskridande av gränsen för sedelutgivningsrätten.
I den av herr Ewerlöf
m. fl. avgivna reservationen, alltså högerreservationen,
heter det på s. 12:
»Den åtstramning på penningmarknaden,
som bort åtfölja devalveringen,
kom icke till stånd, och under sådana
förhållanden upprätthölls den inre betalningsmedelsförsörjningen
på en högre
nivå än som motsvarades av vårt
lands i realiteten försämrade internationella
ekonomiska ställning.»

Här föreligger en sådan typisk omdömes-
eller värderingsfråga. Under året
företogos nämligen alldeles obestridligt
vissa åtstramande åtgärder. Under
första halvåret förelåg en rätt tydlig
tendens till räntesänkning, och för att
hindra en sådan sålde riksbanken ut
av sitt innehav av statspapper. Den avhände
sig under tiden 1 januari—30
juni statsobligationer och skattkammarväxlar
för inte mindre än 350 miljoner
kronor. Det kan således inte råda någon
meningsskiljaktighet om att åtstramande
åtgärder verkligen företogos, och reservanterna
måste därför med vad de
sagt i detta stycke mena, att de åtstramande
åtgärder som företogos voro
otillräckliga.

I detta sammanhang skall jag också
tillåta mig att säga ett par ord i anledning
av herr Edströms krav på att man
under 1950 med den otvivelaktigt lysande
konjunktur som vi då hade skulle
passat på tillfället att bygga upp en
valutareserv. Det är naturligtvis alltid
bra att ha en mycket stor valutareserv,
men under fjolårets väldiga prisstegring
och allmänna efterfrågerush på
världsmarknaden undrar jag i alla händelser,
om det inte varit fördelaktigare
att försöka förvandla en del av valuta -

reserven i varulager. Till valutareservens
nedgång har nämligen icke minst
bidragit lagringsköp, köp för lagring av
i och för sig mycket nödvändiga varor,
icke minst för statens räkning.

Härtill kommer en annan sak. Det
program som förelåg för årets import
och export förutsatte egentligen inte
någon ökning av valutareserven. Tvärtom
räknade man med betydande importöverskott,
därför att man vid det tillfället
inte fann det med vårt lands fördel
förenligt att lämna större krediter
till utlandet än som var nödvändigt, och
att skapa en valutareserv är ju på visst
sätt att lämna en kredit åt utlandet.

När högerreservanterna anse, att de
åtstramande åtgärder som företogos inte
voro tillräckliga, så måste man härtill
säga, att under första halvåret fanns i
grund och botten ingen anledning till
oro. Partiprisindex låg tämligen orörligt,
så gjorde också levnadskostnadsindex.
Det är för övrigt mycket betecknande,
hur man på de håll, som ha
omedelbart intresse av det ekonomiska
händelseförloppet, betraktar första halvåret.
I .Svenska Handelsbankens ekonomiska
översikt för 1950 anser man sig
nämligen kunna säga om första halvåret:
»Varutillgången ökades därigenom
i takt med den stegrade efterfrågan,
varför det ekonomiska uppsvinget i
stort sett kunde fortgå vid en stabil prisnivå.
På vissa områden framträdde rent
av under vårens lopp tecken på varuöverflöd
och sjunkande pristendens.»

Om man har eu ekonomisk situation,
där det är tendenser på vissa områden
till variföverflöd och sjunkande pristendens,
är det en situation i vilken man
har anledning att vidtaga särskilt åtstramande
åtgärder? Så vitt jag förstår inte.
I allmänhet brukar penningpolitiken,
åtminstone om denna tendens är stark,
gå i motsatt riktning.

Det var i själva verket först på sommaren,
som vissa tecken syntes på en
omsvängning i läget, ehuru dessa tecken
att börja med voro rätt tvekande. Pris -

Onsdagen den 4 april 1951 fin.

Nr 12.

index på världsmarknaden, det amerikanska
index och i synnerhet råvaruindex,
började att visa en stegring, ehuru
till att börja med ganska moderat.
Här hemma steg bankutlåningen en
smula, ehuru också detta ganska trevande.
Efter det man fått ett utlåningsöverskott
i juli, skedde en återströmning
under augusti, då man fick ett
mycket stort inlåningsöverskott på ett
par tre hundra miljoner, tror jag det
var, men trots detta visade det sig vissa
tecken till en omsvängning på marknaden,
och riksbanken vidtog också ytterligare
åtstramande åtgärder. I juli månad
upphörde stödköpen för obligationerna,
varigenom en viss räntestegring
ägde rum. Kassareservbestämmelserna
för affärsbankerna skärptes på
riksbankens förslag i augusti, och värdepappersförsäljningen
fortsatte. Under
tredje kvartalet avhände sig riksbanken
för ytterligare 90 miljoner statsobligationer
och skattkammarväxlar. Det var
således en åtstramande politik. Ändå kan
man inte säga att tredje kvartalets allmänna
bild var särskilt oroande. Prisstegringen
fortsatte visserligen på
världsmarknaden men ännu alltjämt i
relativt moderat fart. Det var först under
fjärde kvartalet som konjunkturen
började anta en mera feberaktig karaktär.
Det är också till fjärde kvartalet
som anmärkningarna i båda reservationerna
i huvudsak koncentreras. I högerreservationen
påpekar man, att riksbanken
genom köp av skattkammarväxlar
i marknaden gav denna ett likviditetstillskott
på 600 miljoner kronor. I
folkpartireservationen göres siffran ytterligare
avskräckande, i det man påpekar
att riksbanken under fjärde kvartalet
inköpte obligationer och skattkammarväxlar
för sammanlagt 766 miljoner
kronor. Folkpartireservationen
tillägger, att riksgäldsfullmäktige borde
ha försökt att i större utsträckning placera
skattkammarväxlar på marknaden
även om, som det heter, detta skulle
ha skett till priset av eu räntestegring.

Valuta- och penningpolitiken.

De anförda siffrorna ge emellertid en
mycket ofullständig bild av vad det var
som tilldrog sig under fjärde kvartalet
i fjol. Låt mig först erinra om att riksbankens
samtliga transaktioner med
marknaden under licla 1950 inte gav
denna ett större likviditetstillskott än
sammanlagt 175 miljoner, d. v. s. att
riksbanken ökade sina primära tillgångar
med endast detta belopp. Med
hänsyn till att produktionen steg med
fem procent, med hänsyn till att de
nyttigheter och tjänster, som stodo till
nationens förfogande under 1950, stego
med omkring 3V2 miljard kronor, med
hänsyn till att befolkningen ökades och
med hänsyn till att inkomsterna stego
med ett par miljarder måste en sådan
ökning av riksbankens tillgångar med
175 miljoner kronor anses vara ett ganska
blygsamt belopp.

Förutom detta säga de av reservanterna
anförda siffrorna på respektive
600 och 766 miljoner för köp av obligationer
och skattkammarväxlar ingenting
om den utveckling, som i övrigt ägt rum
under hösten. Det var då som det började
se oroande ut. Bankutlåningen började
öka mycket hastigt. Från och med
september till ultimo steg bankutlåningen
med ca 500 miljoner. Under samma
tid avhände sig affärsbankerna 300 miljoner
i statspapper. Sparbankerna minskade
också sitt obligationsinnehav.
Deras utlåning steg och inlåningen
sjönk. Det var på denna marknad som
enligt folkpartireservationen riksgäldsfullmäktige
skulle i större utsträckning
placera skattkammarväxlar, även om
det skulle ske till priset av en räntestegring.
Faktiskt gjorde riksgäldsfullmäktige
också ett försök att placera
statspapper på marknaden. De emitterade,
jag vill minnas i november, ett
obligationslån, på vilket tecknades omkring
200 miljoner, huvudsakligen av
försäkringsföretag och statsinstitutioner,
däremot mindre av bankerna. Detta är
i och för sig rätt naturligt eftersom
bankerna höllo på med att avhända sig

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

sitt innehav av statspapper för att kunna
tillgodose de anspråk på kredit, som
ställdes från affärslivet. Då är det ju
ganska givet att de inte skulle köpa.

Man skall nämligen lägga märke till,
när man säger att riksbanken förvärvat
dessa belopp av obligationer och skattkammarväxlar
under fjärde kvartalet,
att detta inte skedde direkt från riksgäldsfullmäktige.
Hälften fick den från
bankerna, som sålde sitt innehav av
dessa papper därför att de behövde
pengar.

Vidare säga folkpartireservanterna —
och även om det inte sägs direkt i
högerreservationen så föreställer jag mig
ändå att högern har instämt däri, ty
det ligger så att säga i varje rad i högerreservationen
— att om man hade
sträckt sig till en högre ränta, skulle
man i alla händelser inte behövt uppta
ett större belopp av dessa statspapper.
Som bekant ägde faktiskt en räntestegring
rum under fjärde kvartalet. Först
togs returdiskontot bort, och sedermera
höjdes diskontot den 1 december med
en halv procent. Det ägde sålunda rum
en räntestegring, och vad man alltså vill
säga är, att denna räntestegring inte
var tillräcklig. Någon annan mening
kan denna rekommendation av att placera
papper i marknaden även till priset
av en räntestegring icke ha.

Naturligtvis skall en rörlig'' ränta också
enligt min mening anpassas till lägets
krav. Den skall höjas och sänkas efter
lägets krav. Däri är jag principiellt enig
med reservanterna. Räntan skall i princip
justeras så att den fyller den funktion
den anses böra ha för att realisera
det uppställda målet. Men i folkpartireservationen
heter det på ett ställe så
här: »Höjningen av diskontot den 1 december
förra året bör enligt utskottets
mening betraktas som en naturlig justering
inom lågräntepolitikens ram.» Jag
vet inte om jag missuppfattar reservanterna,
men jag uppfattar denna mening
såsom en principiell anslutning till vad
man med en vag term kallar lågränte -

politiken. Jag har så mycket större fog
att dra denna slutsats som även folkpartiledaren
i sitt tidigare anförande
här i dag uttalat sig för vad man kallar
en lågräntepolitik. Hur hög räntan under
en lågräntepolitik kan få bli har
däremot icke angivits med en enda bokstav.

Nu äro i verkligheten våra räntebegrepp
ganska konventionella. Jag är
emellertid rädd att marknaden, om den
under fjärde kvartalet hade lämnats åt
sig själv, skulle ha pressat räntan till
en höjd som knappast svarar mot vad
man i allmänhet föreställer sig vara en
låg ränta, och det är ju dock en sådan
som folkpartireservanterna vilja ha. Det
faktiska läget var ju det, att företag
och enskilda hade gripits av inflationsmentaliteten
och tänkte att det gällde
att köpa innan priserna skulle stiga såväl
på hemmamarknaden som på den
internationella marknaden. I en sådan
situation har naturligtvis en räntestegring
sin betydelse, det skall jag inte
förneka, men det är säkert en måttlös
överskattning av räntans betydelse att
antaga, att man med en räntestegring
här i Sverige skulle kunna styra de
krafter, som här voro i verksamhet. I
båda reservationerna synes man nämligen
helt och hållet förbise, att de initierande
krafterna till denna prisstegring
helt och hållet lågo utanför de
svenska myndigheternas kompetenssfär.
Prisstegringarna och förväntningarna
om ytterligare prisstegringar berodde
på den väldiga efterfrågeökningen på
världsmarknaden, framför allt beträffande
råvaror för upprustning och
krigslagring, som kom särskilt från
Amerika, eftersom detta land dels är
störst och dels är köpkraftigast. Det
var ingalunda väsentligen i väntan på
den uppdämda svenska devalveringsprisstegringen
som efterfrågan exploderade
under fjärde kvartalet, utan det
var råvaruprisstegringarna på världsmarknaden
som stimulerade efterfrågan.
Man köpte av fruktan för att pris -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

stegringarna skulle fortsätta, och den
fruktan var kanske inte så omotiverad.

Det är som jag sade förut i högsta
grad osannolikt att man med en räntestegring
i Stockholm, även långt utöver
vad folkpartireservanterna till äventyrs
kunna mena med en låg ränta,
skulle kunna hejda denna process. En
räntestegring har tvivelsutan sin verkan,
men så stari är den inte.

Vi behöva hara se över vattnet mot
öster för att få ett belysande exempel
på försök i denna riktning. I Finland
har man för närvarande ett diskonto
på 73/* procent, sålunda vad man från
allmänna synpunkter kan säga vara ett
abnormt högt diskonto. Nu har man
för all del lyckats pressa ner Finlands
Banks innehav av statspapper med 9
miljarder mark från 22 till 13 miljarder.
Fn omständighet som man emellertid
bör beakta, när man bedömer
marknadens reaktioner är att bankernas
rediskontering i Finlands Bank har
kommit upp till icke mindre än 8 miljarder
finska mark. Trots en ränta på
73/4 procent är alltså efterfrågan på lån
så stark, att de finska bankerna icke
kunna tillfredsställa denna efterfrågan
utan en stor rediskontering. Icke ens
en sådan räntestegring har kunnat verka
tillräckligt återhållande. Hur hög skulle
då den räntestegring inom lågräntepolitikens
ram vara, som man till äventyrs
skulle praktisera här för att hejda verkningarna
av den internationella prisstegringsprocessen? ■Tåg

tillät mig förut säga, att meningsskiljaktiglieterna
inte stå i proportion
till reservationernas längd, och detta
synes mig gälla även i den fråga, på
vilken ansträngningarna att komma till
ett enhälligt utlåtande slutligen ha
strandat i utskottet, nämligen riksbankens
överskridande av sedelutgivningsrätten.
Detta har gjorts till föremål för
åtskilliga yttranden här, och utskottet
bär utsatts för kritik. Herr Edström
sade, om jag fattade honom rätt, all utskottet
icke ansåg banken ha någon

Valuta- och penningpolitiken.

som helst skyldighet att följa den givna
lagen eller i övrigt tillse, att sedelomloppet
håller sig inom rimliga gränser.
Inom parentes sagt gör han sig skyldig
till ett felslut när han ställer sedelomloppets
storlek i direkt förhållande
till prisutvecklingen. Om han vänder
sig till herr Ohlin, skulle han möjligen
vara villig att hålla ett nationalekonomiskt
seminarium och undervisa honom
om att prisutvecklingen inte har
denna omedelbara förbindelse med sedelomloppet
utan att sedelomloppet
mycket väl kan stiga väsentligt medan
priserna falla och tvärtom.

Men vad är det nu som står i detta
klandrade och gentemot riksbanken förstående
utskottsutlåtande? Utskottet finner
de omständigheter under vilka överskridandet
har skett i viss mån ursäkta
överskridandet, och utskottet förutsätter
för övrigt, att de bestämmelser som
riksdagen senare torde komma att fastställa
för sedelutgivningen skola få en
utformning som ger banken möjlighet
att hålla en tillräcklig sedelreserv så
att överskridande inte skall behöva
upprepas. Folkpartireservanterna medge
indirekt, att riksbanken då överskridandet
kunde förutses eller befaras
knappast kunde vidta några åtgärder
för att förhindra detsamma. Det är faktiskt
vad som framgår av reservationen.
Högern yttrar sig mera kärvt. Man nöjer
sig med att säga, att banken borde
ha vidtagit åtgärder, men säger inte
vilka åtgärder banken borde ha vidtagit.
Båda reservantgrupperna säga dessutom,
att en upprepning icke får ske.
Hela utskottet är enigt med riksbanksledningen
om att den undantagslagstiftning
som ger Kungl Maj:t rätt
att under utomordentliga förhållanden
medge en ytterligare höjning av sedelutgivningsrätten
med 700 miljoner kronor
icke i detta fall lagligen kunde utnyttjas.
Majoriteten såväl som reservanterna
deklarera, atl de dela denna riksbanksfullmäktiges
mening.

Vad är det nu för omständigheter

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

som utskottet bär ansett i viss mån ursäkta
bankofullmäktige? Om kammarens
ledamöter se på högerreservationen,
skola de där finna en tabell över
sedelutgivningen under senare delen av
december de tre åren 1948, 1949 och
1950. År 1948 steg sedelomloppet under
dessa 14 dagar med 174 miljoner kronor,
säga högerreservanterna, och det
är nog riktigt — siffrorna äro återgivna
från riksbankens rapporter — under
1949 med 149 och under 1950 med 185
miljoner kronor. Dessa erfarenheter
borde ge banken en varning, menar
man i högerreservationerna, att sedelomloppet
skulle stiga så högt, att det
komme över 3 500 miljoner.

Jag vill passa på att i detta sammanhang
rätta herr Schmidt som, om jag
fattade honom rätt, sade att gränsen
för sedelutgivningen var fastställd till
3 200 miljoner på hösten 1949. Det var
emellertid fel. Gränsen för sedelutgivningen
på hösten 1949 var 3 500 miljoner
och hade varit det i ett halvår.

Om man kompletterar högerns tabell
med ett par föregående siffror finner
man följande. Från den 30 november
och till den 7 december sjönk sedelutgivningen
år 1948 med 1,8 procent,
1949 med 2 procent och 1950 också
med 2 procent. Den 7 december voro
reaktionerna alltså ganska lika alla
åren. Den 15 december var situationen
något förändrad ehuru inte så mycket.
År 1948 hade då sedelutgivningen stigit
med 2,5 procent, år 1949 med 3 procent
och under 1950 med 3,2 procent.

Nu kunde riksbanken se att det kanske
kunde vara farligt, och följaktligen
sökte man räkna ut hur utvecklingen
kunde komma att gestalta sig. Man sade
sig då, att därest sedelutgivningen
skulle stiga med samma takt 1950 som
under 1949 skulle man icke kunna
komma upp till sedelutgivningsgränsen
utan stanna vid 3 485—3 490 miljoner
eller någonting sådant. Till och med
om man räknade med den något hastigare
stegringstakten under 1950 mellan

den 7 och 15 december, skulle man
icke bryta igenom taket. Jag skall dock
gärna medge, att fullmäktige inte kunde
säga, att det inte fanns risker för detta.

I högerns reservation säges det, att
man borde ha vidtagit åtgärder, men
reservanterna ha avstått från att antyda,
vilka åtgärder som skulle ha vidtagits,
och det har inte heller sagts
någonting om det i äag. Det är verkligen
en intressant fråga, vilka åtgärder
riksbanksfullmäktige skulle ha vidtagit
då man den 15 december kunde konstatera,
att det förelåg fara för att man
skulle komma över gränsen. Det har
förut sagts, att riksbanken inte kunde
vägra att betala ut pengarna. Det var
inte några nya lån som riksbanken beviljade,
utan man utnyttjade tillgodohavanden
som funnos i riksbanken. Om
banken vägrade att utbetala tillgodohavanden
åt insättarna, vore det detsamma
som att banken gjorde konkurs,
och det kan inte riksbanken gärna göra.

Vilka åtgärder skulle alltså bankofullmäktige
ha vidtagit när de icke
kunde gå till Kungl. Maj:t och få rätt
att utgiva flera sedlar? Det fanns bara
en enda utväg, och det var att gå till
riksdagen. Riksdagen var i själva verket
den enda myndighet som kunde ge
bankofullmäktige rätt att höja sedelomloppet
utöver 3 500 miljoner, men
det var den 15 december som risken
med säkerhet kunde konstateras, och
riksdagen hade sitt sista arbetsplenum
den 9 december. Det fanns ingen riksdag
den 15 december. Fullmäktige hade
ingenstans att vända sig, och det var
därför jag i bankoutskottet efterlyste
vad fullmäktige skulle ha gjort, och jag
efterlyser det här. Om jag bara kunde
få den minsta antydan om vad de skulle
ha gjort, vore ett av problemen löst.

Jag kunde inte själv se, vad bankofullmäktige
i den situationen skulle
göra, och det kunde inte heller utskottsmajoriteten
se. Utskottsmajoriteten fann
det visserligen anmärkningsvärt att
gränsen hade överskridits men också

Onsdagen den

förståeligt och ursäktligt. Då utsikter
åtminstone i början av december ännu
funnos att man skulle kunna hålla sig
inom gränsen ville fullmäktige inte
springa till riksdagen och be att få öka
sedelutgivningsrätten. Fullmäktige kunde
riskera att man sade, att det inte
var någon fara på taket.

Det är med hänsyn till dessa omständigheter
som utskottets yttrande har
fått denna form. I fråga om hemställan
är det ingen skillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna — i varje
fall tillstyrka reservanterna ansvarsfrihet
— och jag skall, herr talman, be
att få sluta med att tillstyrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Severin ställde en direkt
fråga till mig, vad fullmäktige skulle ha
gjort. Det är mycket klart vad de skulle
ha gjort. Först och främst skulle de
aldrig ha satt sig i den situationen utan
fört en betydligt stramare politik innan
de kommo dithän; och märkte de nu i
december månad att de verkligen kommit
i denna situation, hade det varit
mycket lätt att gå till privatbankerna,
som hade 200 miljoner kronor liggande
i lösa pengar, och få låna något av
dessa pengar. De hade då sluppit denna
fadäs att gå över gränsen.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Det är lätt att säga, att riksbanken
aldrig skulle ha satt sig i denna
situation. Men därav följer nästa fråga:
Hur skulle riksbanken burit sig åt för
det? Man kan naturligtvis gå tillbaka
hur långt som helst och säga, att riksbanken
borde hålla en säkerhetsmarginal.
Man kan emellertid inte bara rekommendera
en räntestegring, ty när
riksbanken ändrade diskontoräntan den
1 december, medförde detta icke någon
nedgång i kravet på sedlar utan tvärt 4

— Andra kammarens protokoll 19.1!. Nr

april 1951 fm. Nr 12. 49

Valuta- och penningpolitiken.

om. Medan sedelomloppet den 30 november
var 3 285 miljoner och det sålunda
fanns ett långt stycke kvar till
gränsen när räntan stegrades, ökade
sedelomloppet efter räntestegringen på
en månad till, som vi alla veta, 3 513
miljoner. Räntestegringen hade sålunda
inte någon inverkan. Det kan sägas, att
man skulle ha drivit denna politik långt
tidigare och icke haft en sådan våldsamt
stor sedelutgivningsreserv som
man aldrig någonsin tidigare behövt ha.
Detta var emellertid ett exceptionellt
fall.

Herr Edström ger det rådet att riksbanken
skulle låna av affärsbankerna.
Det är ju en tanke som kan verka bestickande.
Jag skall inte bestrida att det
kan vara möjligt att affärsbankerna
skulle kunna låna riksbanken 25 miljoner
kronor, så att den slapp fadäsen,
som herr Edström uttryckte sig. Men
det skulle ju också kunna vara möjligt
att man med vetskap om svårigheterna
tog ut ytterligare ett par hundra miljoner
och gjorde fadäsen ännu värre.
Detta var en sak som riksbanken inte
hade någon som helst garanti för. Det
vore sålunda en ganska äventyrlig åtgärd.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Herr Severin upprepade det resonemang,
som jag förde förra året,
nämligen att man får ta eu viss hänsyn
till nationalinkomstens ökning, och att
sålunda ett belopp på 175 miljoner kronor
i ökad likviditet i marknaden inte
är något anmärkningsvärt. Det är det
inte, och det har jag inte heller sagt.
Men vad jag har sagt är, att det liar
skett en mycket kraftig ökning under
fjärde kvartalet, en ökning som är så
stor, att det inträder en avsevärd ökning
av likviditeten i förhållande till
fjärde kvartalet 1919. Man hade ett
utomordentligt gott utgångsläge den
sista september 1949, och det utgångsläget
har man sumpat, för att tala ett

/?.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

oförblommerat språk. Därför hade det
riktigaste varit att man hade försökt
göra någonting åt skattkammarväxelemissionerna.
Det är inte alls omöjligt,
om vi ta i betraktande att det finns
stora företag, som ligga med mycket
stora kassatillgångar och som hade kunnat
absorbera skattkammarväxlar. Det
hade varit en ganska naturlig åtgärd att
placera skattkammarväxlar hos sådana
företag. Och vad hade det lett till? Jo,
motsvarande medel hade då av företagen
fått dragas ur bankerna, och bankerna
hade fått ont om pengar. Det är
vad som kräves — det skall vara ont
om pengar för att man skall lyckas
motarbeta inflationen.

Sedan ber herr Severin om en definition
på låg ränta. Ja, det är ju klart,
att denna definition blir beroende av
den tidsepok jag befinner mig i. För
närvarande kan väl en sådan ränta sägas
ligga någonstans vid 3 procent. I
en annan tidsepok kan den ligga högre
och även lägre. Vad man naturligtvis
skall göra klart för sig är, att man inte
får rida för hårt på uttrycket lågränta.
Men man skall på lång sikt försöka
sträva mot låg ränta, hålla sig vid den
undre gränsen. Om man sedan i vissa
mellanlägen måste komma upp i högre
räntesatser, som närma sig den övre
gränsen, kan detta inte hjälpas, om det
gäller att rädda sig ur en inflation.

Jag skall i detta sammanhang inte
ingå på frågan om gränserna för sedelutgivningen,
tv det skulle leda till så
mycket siffermässiga resonemang, att
jag tror att kammaren inte intresserar
sig därför.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan instämma med herr
Schmidt beträffande svårigheterna att
definiera vad låg räntepolitik är. Jag
sade också, att jag rent principiellt är
anhängare av en låg ränta. Räntan är
en arbetsfri inkomst och bör inte drivas
upp till orimlig höjd. Men om rän -

tan har en funktion att fylla, skall den
naturligtvis sättas så att den fyller
denna funktion. Och så får den hålla
sig vid de gränser, som man finner vara
lämpliga för att, som jag förut sade, nå
det mål som man har uppställt för räntepolitiken.
Men jag skulle ändå våga
tro, att herr Schmidt är alldeles för optimistisk
om han tror, att det var sä
lätt att under fjärde kvartalet 1950 placera
skattkammarväxlar i marknaden
till högre ränta, alltså under en tid,
när bankerna höllo på att sälja av de
papper de hade för att tillgodose kreditanspråk,
som gjordes hos bankerna.
•lag är rädd för att räntan då skulle ha
stigit över gränsen till vad man kallar
en låg ränta. Men alldeles bortsett från
detta är jag inte säker på att detta i
alla fall skulle ha hindrat expansionen,
ty till och med — som herr Schmidt
sade — om bankerna skulle få ont om
pengar, skulle det likväl dröja rätt
länge, innan de kommo i den situationen,
att de måste vägra människor lån
eller åtminstone sätta en ränta som vore
mer eller mindre prohibitiv. Ty bankerna
hade ännu under december en
ganska betydande inlåningsreserv och
följaktligen också en utlåningsreserv.
Och så länge de ännu hade en inlåningsreserv
kunde de oupphörligen
själva öka krediten genom att bevilja
lån, vilka pengar efter en tid åter
strömma tillbaka till bankerna och på
nytt utlånas. Det är ju först sedan man
uppnår gränsen för inlåningsrätten som
en gräns sättes för denna ökning av kreditvolymen.
Vissa banker hade en mycket
stor inlåningsreserv; för en av dem
uppgick den till nära miljarden. En av
storbankerna som en tid var ansträngd
hade efter nyemission även den ett
ganska betydande avstånd kvar. Jag tror
därför inte att man hade haft någon
garanti för att skattkammarväxlarnas
placering i marknaden skulle ha medfört
den åtstramning, som man eftersträvade
för att hejda den inflationsbetonade
konjunkturen.

Onsdagen den 1 april 1951 fm.

Nr 12.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill erinra om vad som
framhölls av jag tror både herr Ohlin
och mig i debatten om dessa ting i våras,
att en räntepolitik i förening med
andra åtgärder kan verka i utomordentligt
nyttig riktning när det gäller att
åstadkomma en inskränkning i betalningsmedlen.
Vi få inte glömma bort,
att vi ha låtit kassareservsbestämmelserna
träda i kraft. Ett nytt läge har sålunda
inträtt. Jag kan lika litet som
herr Severin ställa någon garanti för
att den av mig anvisade vägen skulle
leda till hundraprocentigt resultat. Men
jag säger: Varför har man inte försökt
den vägen? Helt enkelt därför att man
bär velat låsa sig fast vid det nya ränteläget.
Och genom att man har gjort
ett sådant uttalande som man gjort i
kommunikén den första december, så
har man haft iinnu svårare att tänka
sig att det eventuella tryck, som skulle
kunna uppstå på den långa räntan genom
att man höjt skattkammarväxelräntan,
skulle kunna komma till stånd. Det
är däremot inte alls säkert att den långa
räntan behöver höjas på samma sätt
som skattkammar växelränt an.

Herr HJALMARSON: Ilcrr talman!
Sedan nu såväl talesmännen för utskottsmajoriteten
som reservanterna
ha tagit till orda, skall jag be att få
framföra några synpunkter från vårt
håll, som framför allt ta sikte på den
allmänna ekonomiska politiken.

»Planhushållningen är vårt öde», säger
den socialistiska profetians främste
företrädare i Europa, professor Gunnar
Myrdal, i sin artikel »Utvecklingen mot
planhushållning» i tidskriften Tiden.
Till detta fogar herr Myrdal uppmaningen,
att vi alla måste »göra det bästa
möjliga av den värld vi ha». Med hänsyn
till det sätt, på vilket den svenska
planhushållningen har skötts sedan den
socialdemokratiska regeringen övertog
makten 1915 undrar man bara vilka försyndelser
svenska folket har gjort sig

Valuta- och penningpolitiken.

skyldigt till för att förtjäna det av professor
Myrdal ådömda ödet. Den enda
förklaringen måste vara, att det svenska
folket icke har gjort det bästa av den
värld det har. Som förmildrande omständighet
kan emellertid anföras, att
regeringen har gjort vad den kunnat för
att hindra sådana ansträngningar.

Första punkten i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
vilket ju fortfarande
i tillämpliga delar är regeringsprogram,
lyder: »Prisstegring förhindras.» Till
detta kategoriska krav kan fogas ytterligare
ett citat ur professor Myrdals artikel.
Det lyder: »Det är farligt för den
nationella planhushållningen att ställa
sig i ett sådant läge gent emot den interna
prismekanismen att planering urartar
till ett guerillakrig mot prisrörelser,
förorsakade av ett inflationstryck,
vilket de planerande myndigheterna
inte haft viljan eller kraften att förhindra.
»

Karakteristiken av den .svenska regeringens
antiinflationspolitik är inte dålig.
Denna politik har varit passivt avvaktande
och i själva verket till väsentlig
del byggd på förhoppningen om utländsk
hjälp. Utan tillfredsställande
beredskap har regeringen låtit tvångsläge
efter tvångsläge växa fram. Först i
elfte timmen har man tillgripit motåtgärder
— då alltid av tvångskaraktär.

Jag skall inte gå in på regeringens
felbedömning hösten 1949. Den kan måhända
ursäktas. Jag är övertygad om
att en lång rad av argument komma att
anföras i det syftet. Svårare blir det
emellertid att ursäkta passiviteten och
felbedömningarna under år 1950.

Ett system av bindande överenskommelser
höll tillbaka det svenska trycket.
Fram mot slutet av året blev det
uppenbart, att inga överenskommelser
längre skulle kunna hindra en anpassning.
Regeringen proklamerade fria lönerörelser,
men den underlät att vidtaga
några åtgärder för att dessa lönerörelser
skulle kunna äga rum i eu situation
med något så när klar sikt

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fn).

Valuta- och penningpolitiken.

framåt. Dessa och andra skäl göra, att
jag för min del inte tvekar att påstå, att
regeringen bär ett väsentligt ansvar för
häftigheten i den prisutveckling som
för närvarande pågår. Den svenska regeringen
har icke — särskilt icke från
sina egna utgångspunkter — vidtagit erforderliga
åtgärder. Vår beredskap var
vid årsskiftet 1950/51 dålig.

Detta är en allvarlig anklagelse. Men
jag skall inte i övrigt här uppehålla mig
vid den tid som varit. Ty det är kanske
ännu allvarligare att nödgas konstatera,
särskilt efter lördagens remissdebatt i
denna kammare, att den nu sittande
regeringen inte är villig att offentligt
lämna en klarläggande skildring av den
situation, där vi befinna oss, och av de
risker för framtiden som denna innehåller.
Man döljer sig bakom liårklyverier
om innebörden i begreppet inflation,
vilket på nytt för Gunnar Myrdals
artikel i tankarna. Denne tidigare
ledamot av den nu sittande regeringen
talar där om »terminologiska hämningar».
En vägran att kalla den inflation,
som nu är på väg i vårt land, för
inflation kan icke vara någonting annat
än en terminologisk hämning.

Meningsbrytningarna kring den ekonomiska
politiken gälla icke målsättningarna:
full sysselsättning, stabilt penningvärde,
stigande välstånd. Därom
äro vi alla ense. Motsättningen gäller
medlen. När socialdemokratien i sitt
efterkrigsprogram proklamerade sin avsikt
att styra den ekonomiska utvecklingen
med hjälp av ett omfattande system
för direkta statliga regleringar, utgjorde
en av oppositionens huvudinvändningar,
att ett sådant system inte
lämpade sig för ett hushåll av den svenska
typen med dess starka beroende av
världsmarknaden. Regleringsekonomi
går nämligen inte att praktisera i ett
näringsliv, som vill och måste arbeta i
den närmaste kontakt med den internationella
utvecklingen. Den ekonomiska
politik, som lämpar sig i ett sådant
näringsliv, bör framför allt ha tre

karakteristiska drag: smidighet, anpassning,
samordning. Intet av dessa drag
är särskilt utmärkande för de direkta
statsregleringarna. Vad som skett och
nu sker på den ekonomiska fronten i
vårt land har utgjort och utgör en oavbruten
bekräftelse härpå.

Gårdagens ganska intressanta ledare
i Morgon-Tidningen slutade med önskemålet
om »en gärna frän men mera sakligt
inställd opposition, som i växelverkan
med majoriteten kunde bidraga till
en samlad svensk kraftinsats mot krisen».
Javäl, men om man i förväg utdömer
oppositionen som osaklig, om
dess bidrag karakteriseras som värdelösa
allmänna talesätt och om regeringen,
trots de gångna årens dåliga erfarenheter,
envist fastliåller vid att regleringsekonomiens
tvångsprinciper skola
hävdas även i fortsättningen, om man
alltså inte vill ge några koncessioner åt
motsidans uppfattning, ja, då förefaller
talet om en fruktbärande växelverkan
mellan regering och opposition ganska
meningslöst. Försöka duger emellertid,
och jag skall i korhet söka ange liur vi
inom högern bedöma den aktuella situationen.

Vi leva i ett samhälle med full sysselsättning,
där de olika produktionsfaktorerna
äro nästan hundraprocentigt
utnyttjade. Vi befinna oss vidare
mitt uppe i en rustningskonjunktur.
Ingen har påstått eller påstår, att penning-
och kreditvolymen är den enda
faktorn av betydelse för pris- och lönerörelserna.
Dess betydelse varierar med
omständigheterna. Men vad man bestämt
vågar hävda är, att denna faktor i en
konjunktur som den nuvarande betyder
ofantligt mycket mer än eljest. Nya
penningmedel, som nu skapas, utlösa
icke en produktionsökning utan ge
blott mer bränsle åt den monetära inflationen.

Detta läge kan inte bemästras utan
en kraftfull och målmedveten penningpolitik.
Om en sådan politik i och för
sig är önskvärd i en högkonjunktur, är

Onsdagen den 1 april 1951 fm.

Nr 12.

den nödvändigare än någonsin under
ett tillstånd, där arbetskraften inte på
långt när förslår för att fylla de lediga
platserna. Eljest kan man aldrig skapa
ett sunt motstånd mot krav på rent nominella
inkomststegringar från olika
samhällsgruppers sida.

.lag skulle i förbigående i detta sammanhang
vilja gå in på en tankegång,
som herr Ohlin berörde i sitt inledningsanförande.
Han var inne på tanken,
att vi på nytt borde låta levnadskostnadsindex
läggas till grund för löneregleringarna
på arbetsmarknaden.
Han framhöll att man ändå aldrig kan
komma ifrån att hänsyn måste tagas till
levnadskostnaderna vid lönernas fastställande,
och därför vore det riktigt
med en lönereglering efter index. Självfallet
måste man vid alla löneregleringar
taga hänsyn till levnadskostnaderna,
men för min del nödgas jag anmäla
en rakt motsatt uppfattning gentemot
herr Ohlin när det gäller lämpligheten
att på nytt införa indexreglerade
löner. Erfarenheten har visat att indextillägget
icke har någon vikt vid förhandlingsbordet.
Tvärtom visar erfarenheten
att detta system med indexreglerade
löner stimulerar till ett kompensationstänkande,
som i inte ringa
grad har bidragit till att tidigare förstärka
inflationstendenserna i vårt land.
Jag tror för min del att praktiska erfarenheter
i detta sammanhang väga tyngre
än teoretiska överväganden. Parterna
på arbetsmarknaden ha nu avskaffat
eller hålla på att avskaffa indexlöneregleringar.
Enligt min mening ha dessa
parter härigenom lämnat ett bidrag till
kampen mot inflationen. Att nu återinföra
ett indexlönesystem skulle innebära
eft steg tillbaka.

I diskussionen har också tanken på
en ny rundabordskonferens skymtat.
Naturligtvis avvisar inte jag utan vidare
eu sådan tanke. Om regeringen
skapar de allmänna förutsättningarna
för elt internt och över hela
fältet gripande meningsutbyte, så kan

Valuta- och penningpolitiken.

det naturligtvis tänkas, att en sådan
konferens kan komma att ge vissa resultat.
Emellertid tillåter jag mig att
med tanke på framtiden varna för tanken
på regelbundet återkommande centraldirigerade
uppgörelser som surrogat
för en riktig ekonomisk politik. Det
förefaller mig som om man i den offentliga
debatten ibland hade glömt
bort att organisationerna på arbetsmarknaden
ju dock i främsta rummet
ha kommit till för att tillvarataga medlemmarnas
ekonomiska intressen; de
skola icke utgöra organ för tillvaratagande
av statens intressen. Medlemmarna
av fackorganisationerna — arbetare,
tjänstemän och alla andra —
ha redan nu den föreställningen, att
deras eget inflytande över de egna angelägenheterna
starkt reducerats. De ha
en allmän känsla av att personliga insatser
i organisationerna inte längre
löna sig. Allt göres upp centralt och
utan faktiskt inflytande från den enkle
medlemmen. Detta anstränger organisationernas
lojalitetskapital och anstränger
funktionärernas förtroendekapital
ute bland de många medlemmarna, det
skapar misstro och irritation i de djupa
leden, och jag vill därför, herr talman,
deklarera att jag, som personligen principiellt
är motståndare till en hård
centralisering, även är motståndare till
en centralisering på detta område. Jag
kan för min del inte tänka mig att det
kan vara en riktig metod att låta några
tiotal människor göra upp för miljoner
medborgare i detta land.

Jag skall be att få svara på en invändning
som i detta sammanhang har
rests. Man säger att vi ha haft en för
stark belastning på förhandlingsapparaten
vid årsskiftena under den senaste
liden. Jag medger att detta är riktigt,
men jag undrar om inte en bättre metod
att komma till rätta med detta missförhållande
än centraliserade uppgörelser
skulle vara att man strävade efter att
få till stånd en spridning över större
delar av året av kollektivavtalens utlöp -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

ningstider. Jag är medveten om att
detta kan kräva en viss självövervinnelse
av parterna på arbetsmarknaden,
men enligt min mening är det mera
fråga om att övervinna föreställningar
av metafysisk än av reellt innehåll.

Teoretiskt skulle penningpolitiken
kunna ersättas av statliga regleringar
— men det skulle vara regleringar av
en omfattning och en intensitet, för vilken
de flesta av oss skulle rygga tillbaka.
Däremot kan inte penningpolitiken
ersättas av finanspolitiska åtgärder,
eller, såsom en framstående nationalekonom
nyligen har uttryckt saken i
New York Times: »Ekonomerna iiro
övertygade om att även med en skatteskärpning,
som först långsamt kan sättas
i kraft och komma att verka, finns
det en avsevärd efterfrågevolym, som
kan ökas eller minskas genom reglering
av penning- och kreditvolymen.
Om en enskild eller ett bolag, som
önskar tjäna pengar på den förefintliga
starka efterfrågan på varor, lätt
kan få ett banklån för att finansiera
en utbyggnad eller en lagerökning,
kommer inflationen att öka i kraft genom
de nya pengar, som tillskapats av
bankerna, även om en del av inkomsten
dras in genom beskattningen.»

För en aktiv penningpolitik är det
inte nog med kreditbegränsandc överenskommelser
mellan bankerna eller
med skärpta bestämmelser om kassareserv
— de senare egentligen en form
av räntefria tvångslån åt staten, vars
kostnader i sista hand betalas av allmänheten.
Ett tillräckligt starkt tryck
på penning- och kreditvolymen kan inte
åstadkommas, om man inte är beredd
att acceptera den rörliga räntans princip.
Jag skulle för min del sätta mycket
stort värde på om jag här i fortsättningen
från regeringshåll kunde få litet
närmare belyst, hur regeringen avser
att effektivt stoppa en fortlöpande kreditexpansion,
om man icke är beredd
att acceptera en rörlig räntebildning.

Om riksbanken — med sedelpressar -

nas hjälp — försvarar en ränta på 3 %
eller på 3V- CU är i själva verket tämligen
likgiltigt. Det avgörande är, att
den försvarar en låst ränta och alt den
gör det i främsta rummet på skattebetalarnas
bekostnad, i andra rummet till
spararnas nackdel och i sista rummet
med uppenbara risker för penningvärdet.
Lånen i riksbanken, ineffektiviteten
av överbalanseringen, nedgången i
sparandet, allt detta och mera därtill
följer av den fixa idén om en fix ränta.

Vi ha så många gånger här i kammaren
diskuterat räntepolitiken, att jag
inte skall förlänga debatten. Vi anse
att vår linje är vida mindre kännbar
för de många människorna och snabbare
leder till resultat än regeringens
linje. Regeringen hävdar motsatsen. Låt
mig då göra ett förslag. Låt några framstående
ekonomiska experter helt objektivt
utreda denna fråga. Detta är ett
problem, som med god vilja utan någon
större tidsutdräkt borde kunna lösas
expertvägen. Att anlita denna utväg
skulle säkerligen kunna främja en samverkan
mellan regering och opposition.

Jag kommer så till finanspolitiken.
Vi ha inte utan vidare avvisat metoden
att överbalansera budgeten söm medel
mot inflation. Men låt oss skilja mellan
överbalansering genom att staten ökar
sina inkomster, d. v. s. skärper skattetrycket,
och överbalansering genom att
staten minskar sina utgifter. Regeringen
har valt den förra vägen. Vi ha framför
allt fyra huvudinvändningar mot denna
metod i nuvarande läge. För det första:
det nuvarande skattetrycket visar, att
väldiga skatter kunna bäras under en
krigsperiod men i längden utlösa ett
motstånd, vilket i och för sig tar sig
en rad inflationsdrivande uttryck. Situationen
belyses av finansministerns
redovisning för statens inkomstökning.
Bakom denna redovisning ligger en ökning
av statens anspråk på medborgarna
med 1 577 miljoner kronor sedan
budgetåret 1949/50 eller med 32 procent.
I förhållande till den takt, vari de

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

svenska skattebetalarna till endast för
-en månad sedan betalade sina skatter,
rör det sig om en ökning i statens anspråk
med fyra miljoner kronor per
dag.

För det andra: de föreslagna skatterna
ha punktskatternas alla nackdelar.
De drabba orättvist och få ogynnsamma
kedjereaktioner.

För det tredje: en dyrköpt erfarenhet
visar, att höjda statsinkomster ha en
oemotståndlig tendens att dra med sig
höjda statsutgifter, varigenom överbalanseringen
smälter bort.

Och för det fjärde: de höjda skatterna,
eller rättare sagt de därmed följande
prisstegringarna komma automatiskt
att utlösa kompensationskrav från löntagarnas
sida. Redan att förslag till
skattehöjningar framlagts åberopas som
skäl för ytterligare löneförbättringar
vid de nu pågående avtalsförhandlingarna
— ett förhållande som ytterligare
belyser den förvånansvärda brist på
psykologi, som kännetecknat regeringspolitiken
med hänsyn till situationen
på arbetsmarknaden.

Den andra vägen till överbalansering
är minskning av statsutgifterna. Det är
denna väg vi förorda, och jag tillåter
mig upprepa de rekommendationer,
som tidigare lämnats från vårt håll.

För det första: Låt oss lägga upp en
plan för fortsatt avveckling av subventionerna,
även vissa av bostadssubventionerna.
Denna plan kan konstrueras
under hänsynstagande till den normala
standardförbättringen i samhället.

För det andra: Låt oss få en verklig
översyn över den automatiska utgiftsstegringen,
så att den kan bringas under
effektiv kontroll.

Konkreta förslag i bägge dessa punkter
komma att vid årets riksdag redovisas
från vårt håll.

För det tredje: Undantag försvar,

folkpensioner och barnbidrag. Ge myndigheterna
inom övriga områden av
den statliga verksamheten i uppdrag
att utarbeta konkreta förslag till hur

Valuta- och penningpolitiken.

denna verksamhet lämpligast skulle organiseras,
om de hade att röra sig inom
en med, låt oss säga alternativt 5 eller
10 % reducerad kostnadsram. Medborgarna
få då tillfälle att själva inom
resp. områden väga fördelen av minskade
utgifter för statsändamål mot den
eventuella nackdelen av begränsningen
i statsverksamheten.

I förbigående — under remissdebatten
i lördags i denna kammare efterlyste
herr Sköld riksdagens positiva intresse
för de Wärnska besparingsförslagen.
Högern har i fråga om anslagen
till jordbrukets rationalisering helt följt
det mildaste av de två alternativ till besparingar
herr Wärn framlagt. Om jag
inte är fel underrättad ha samtliga finansministerns
partivänner i vederbörande
utskott röstat mot detta förslag.
Kanske jag nu i min tur kan få efterlysa
finansministerns intresse för det
förslag hans utredningsman presterat.

Herr talman! Särskilt på senare månader
ha vi talat mycket om att människorna
inte längre spara. Det räcker
emellertid inte att — om än med beklagande
— konstatera detta förhållande.
Vi måste föra diskussionen längre.
Vi måste fråga oss varför sparviljan avtar
och framför allt vad som finns att
göra — nu — för att på nytt få till
stånd det sparande vi med hänsyn till
samhället, produktionen och konsumtionen
behöva.

Låt mig ställa problemet något mera
konkret.

Regeringen säger sig behöva eu ytterligare
överbalansering av statsbudgeten
med 200 miljoner kronor, som
man med ungefär 100 miljoner kronor
tar i skatt av motorismen, med 00 miljoner
kronor i skatt av elektricitetskonsumenterna
och med 40 miljoner
kronor i för höga taxor genom post och
telegraf. Skulle det vara omöjligt att
åstadkomma ungefär denna summa på
det sättet, att t. ex. 50 miljoner presteras
genom en sänkning av statens utgifter
och 150 miljoner kronor i ökat fri -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

villigt sparande? Ett ökat frivilligt sparande
innebär en överbalansering och
ingenting annat — visserligen inte av
herr Skölds budget, men av en budget
som med all respekt för finansministern
måste betecknas som oändligt mycket
viktigare, av svenska folkets budget, av
de svenska hushållens gemensamma utgiftsstat.
En sådan överbalansering skapar
ett köparmotstånd som är en bra
mycket bättre garanti mot prishöjningar
än vilken skärpt och utvidgad priskontroll
regeringen än konstruerar. En sådan
överbalansering är ett verksamt
led i ett samlat försök att bringa prisstegringarna
under kontroll — under
svenska folkets kontroll.

Det går inte, svarar man. Det går inte
att öka sparandet. Låt mig då först fråga:
Hur vet man det? Har man försökt
att verkligen främja det enskilda sparandet?
Svaret är nej. Låt mig tillägga
två saker. Den som förnekar möjligheterna
att öka sparandet med detta relativt
begränsade belopp ger i själva verket
regeringen och dess ekonomiska
politik ett fruktansvärt underbetyg. Det
finns intet annat alternativ till tvångssparande
än ett ökat frivilligt sparande,
och ett tvångssparande är den sista
åtgärd vi skola tillgripa.

Vad kan omedelbart göras för att
främja sparandet?

Låt mig i korthet summera: För det
första: Den som i dag är beredd att
spara måste ges kompensation för den
risk han tar — risken att hans sparade
pengar förlora i värde. Denna kompensation
måste ges dels i form av väsentliga
skattelättnader, dels i form av speciella
räntefavörer för bundet sparande.
För det andra: Låt oss skapa ett
skattefritt sparminimum lika väl som
ett skattefritt existensminimum. Sätt
det vid några tusen kronor per år per
inkomsttagare. Vad staten förlorar i
skatt tar samhället mångdubbelt igen
i sparande. För det tredje: Skapa särskilda
former för bundet ändamålssparande
•—- varför inte t. ex. skattefria

eller i skattehänseende kraftigt gynnade
bostadsobligationer, avdragsrätt för
avsättningar till investeringsfonder för
jordbrukare, köpmän, handlare och
småföretagare? Vi måste ge människorna
konkreta mål att spara för. För det
fjärde: Genomför omedelbart en provisorisk
reform av förmögenhetsskatten.
För det femte: Ge människorna
känslan av säkerhet i ägandet. Ingen
sparar för staten eller om han riskerar
att staten tar vad han spar.

Naturligtvis finns det invändningar
att göra mot detta utkast till ett program,
men finns det en enda invändning
som är lika stark som alla de vilka anmäla
sig mot ett tvångssparande? Det
är den frågan kritikerna måste besvara.
Jag skulle vilja tillägga, att innan vi
här i landet diskutera ett statligt tvångssparande
skall det ha visats — och visats
på ett effektivt sätt — att det icke
är möjligt att åstadkomma den ökning
av det frivilliga sparandet som erfordras.

Herr talman! Jag tror på möjligheterna
av ett ökat frivilligt sparande, och
jag hävdar nödvändigheten av det. På
denna punkt liksom över hela fältet
litar jag mer på frivillighet än på tvång
— mera på fria människors insats än
på statlig dirigering.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Beträffande bankoutskottets utlåtande
om riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning, det egentliga debattämnet,
skall jag fatta mig tämligen kort.
Bondeförbundets representanter i utskottet
stå som bekant under utlåtandet
i dess helhet och ha alltså inte velat
ansluta sig till de synpunkter som anförts
av reservanterna. I det läget inskränker
jag mig till att polemisera
mot några av de viktigare punkterna i
denna reservation.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

o 7

I högerreservationen påtalas mycket
starkt, att riksgäldskontoret vid vissa
tillfällen har fått placera skattkammarväxlar
till betydande belopp direkt hos
riksbanken i stället för att täcka sina
lånebehov i marknaden. Det skall villigt
erkännas att det i vissa hänseenden
hade varit betydligt fördelaktigare om
lånen hade kunnat erhållas i den allmänna
marknaden, och det hade naturligtvis
varit möjligt, men då endast till
priset av en säkerligen inte oväsentlig
räntehöjning, och en sådan hade måst
få konsekvenser på både pris- och lönenivån.

I folkpartireservationen framhålles,
att den räntestegring, som genomfördes
den 1 december förra året, hade bort
komma tidigare. Man undrar bara när
enligt folkpartireservanternas mening
den lämpligaste tidpunkten hade varit
för en räntehöjning. Det kunde väl*
ändå inte ha varit klokt att vidtaga den
vid en sådan tidpunkt, att den kommit
att påverka fjolårets indexbundna
löner?

En annan punkt i denna reservation,
som det kan vara anledning att dröja
vid, är den som gäller devalveringssubventionerna.
Här ha folkpartireservanterna
förfäktat den meningen, att det
var olyckligt att, såsom skedde, uppskjuta
den inhemska pris- och inkomsthöjningen
från årsskiftet 1949/50 till
årsskiftet 1950/51. Ja, därom lär man
nog kunna ha delade meningar. Folkpartireservanterna
skulle ha rätt i sin
tro på denna punkt, om två sådana här
engångsinflationer — en vid årsskiftet
1949/50, där man fick både pris- och
lönehöjningar, och en andra vid årsskiftet
1950/51 — sammanlagt skulle ha
inneburit en mindre stegring än den
vi nu ha fått vara med om. Jag tillåter
mig betvivla det och tror tvärtom att
det är sannolikare att två s. k. engångsinflationer
tillsammans skulle ha rent
av större verkan än det nu är och
tycks bli.

Efter dessa anmärkningar i anslut -

Valuta- och penningpolitiken.

ning till bankoutskottets utlåtande om
granskningen av riksgäldskontorets och
riksbankens styrelse och förvaltning
skall jag tillåta mig att, liksom åtskilliga
andra här, något beröra dagens ekonomiska
läge.

Situationen i dag på det samhällsekonomiska
området påminner i viss
mån om en ångmaskin, där hastighetsregulatorn
hängt upp sig, så att farten
oupphörligt ökar. Allt annat fungerar
någorlunda hyggligt. Det finns vatten i
ångpannan och fyr inunder den. Men
frågan är om farten på grund av regulatorfelet
skall bli så hög, att maskinen
allvarligt skadas. Det är en fråga, som
Sveriges folk ställer sig dagligen allt
eftersom det får känning av prishöjningarna.
Förtroendet till penningvärdet
och till statsmakternas möjlighet
över huvud taget att hejda prisökningarna
är faktiskt i sviktande. Engångsinflationen
har blivit något helt annat
än vad finansministern siade om. Förskjutningen
har blivit mycket större än
man förutsåg, men det värsta är, att
man inte kan skönja något slut på prisstegringarna.

Allmänhetens besvikelse har kommit
att accentueras genom olyckliga förhållanden.
Efter några års pris- och
lönestopp skulle det ju bli fria förhandlingar,
och alla inställde sig på verkliga
förbättringar. De uppnådda inkomstökningarna
betraktades säkert
mera sällan som en kompensation för
de varufördyringar, som kunde komma
att uppstå senare under året, utan som
reallönehöjningar. När nu priserna stiga
undan för undan anse sig inkomsttagarna
i viss man lurade, och krav på
kompensation framställas och komma
att framställas.

Utöver bekymret med prisstegringarna
är valutareservens minskning en
källa till oro. I förhållande till de nuvarande
varupriserna utomlands måste
man nämligen säga, att valutareserven
är så pass liten, att den inte fyller ens
tämligen måttliga anspråk. Man får na -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

turligtvis inte, när man bedömer valutareservens
storlek, bara se på de nominella
beloppen av valutor och göra jämförelser
t. ex. med åren 1947, 1948 och
1949, utan man måste också ta hänsyn
till den enorma stegringen av priserna
på de varor, som skola köpas för dessa
valutor, alltså räkna fram vad man
skulle kunna kalla för ett slags realvärde
på dessa valutor.

I den nyligen avlämnade propositionen
om elektricitetsskatten ger finansministern
en redogörelse för sin syn
på det ekonomiska läget. Jag tycker att
i sak skiljer sig den bild han ger inte
på något avgörande sätt från den jag
har försökt teckna nyss, när jag talade
om ångmaskinen med den dåliga hastighetsregulatorn.
Finansministern avslutar
sin redogörelse med bland annat
följande uttalande: »Den nu» — alltså
elektricitetsskattepropositionen — »lämnade
redogörelsen för det statsfinansiella
läget budgetåret 1951/52 visar en
förskjutning i klart ogynnsam riktning
i jämförelse med beräkningarna vid årsskiftet
i statsverkspropositionen. Samtidigt
har i fråga om det allmänpolitiska
läget riskerna för jämviktsrubbningar
ökat.» Det där är ju tämligen klart
språk från finansministerns sida, förefaller
det mig, och vi få ju vara tacksamma
för att han säger rent ut, även
när han måste måla i tämligen mörka
färger.

Vad är det då som hänt? Vad är det
som ger finansministern anledning att
i så otvetydiga ordalag ge till känna,
att han anser, att en betydande försämring
av det ekonomiska läget har
inträffat? Ja, det tycks inte vara fråga
om någon större stegring av priserna
på den internationella marknaden efter
den tid, då vi diskuterade statsverkspropositionen
och de beräkningar, som
där förelågo. Finansministern säger
nämligen, att under de första sex veckorna
av detta år förekommo betydande
prisstegringar, men sedan har det blivit
prisstegringar på somliga varor och

prissänkningar på andra. Och vad exportvarorna
beträffar har man kunnat
konstatera, att priserna ha stigit starkare
än på våra importvaror. Det är
sålunda, såvitt jag förstår, inte i förhållanden
som inträffat utomlands under
tiden efter remissdebatten, som
man har att söka den egentliga anledningen
till att finansministern anser det
motiverat att teckna bilden mörkare.

Finansministern konstaterar, att verkningarna
på den svenska prisnivån ha
blivit större än man väntat. Vi veta
litet var, att denna s. k. engångsinflation
taxerades till cirka tio procent.
Varorna avsågos skola komma att stiga
i pris med genomsnittligt ungefär tio
procent. I dag är man väl på sakkunnigt
håll böjd för att säga, att det nog
inte kommer att stanna under femton
procent. Jag tror att det är en siffra,
som man nämnt även från håll, som får
betraktas som finansministern närstående.

I något föredrag har finansministern
använt termen kedjereaktioner som ett
uttryck för orsakerna till att hans beräkning
inte hållit streck. Eu precisering
av vad finansministern syftar på
i detta sammanhang skulle vara tacknämlig.
Dessutom skulle man vilja veta
anledningen till att de här kedjorna
inte ansågos behöva ingå i den bild av
det ekonomiska läget, som gavs vid
tiden för remissdebatten. Det taltes aldrig
om några kedjereaktioner i det sammanhanget.

I fråga om inkomsterna här i landet
sägs det, att en ökad efterfrågan på
arbetskraft tillika med vissa andra icke
preciserade förhållanden på arbetsmarknaden
ge vid handen, att en viss
risk föreligger för fortsatt löneglidning.
Och finansministern har säkert rätt,
när han säger, att löneglidningar skulle
komma att utgöra en fara för att försörjningsramen
spränges och den samhällsekonomiska
balansen rubbas. Utvecklingen
på penning- och kapitalmarknaden
har inte blivit den som

Onsdagen den 4 april 1951 fn».

Nr 12.

finansministern räknat med, säger han.
Den kreditåtstramning, som väntades
följa av skärpningen av kassareservbestämmelserna
och de av riksbanken och
kreditinstituten träffade överenskommelserna
om kreditåtstramning, har enlig
finansministerns mening inte satt
särskilt djupa spår i utvecklingen. Och
som jag nyss nämnde har den tidigare
starkt decimerade valutareserven ytterligare
reducerats.

Likväl anses i denna proposition de
inträffade förändringarna av läget inte
alls vara sådana, att de skulle omöjliggöra
den eftersträvade balansen. Men
kravet på en skärpning av den ekonomiska
politiken framstår enligt finansministern
som ofrånkomligt. Och i den
slutsatsen beträffande en skärpning av
den ekonomiska politiken får finansministern
säkerligen många instämmanden.
Det är också med stort intresse
man försöker att komma fram till en
uppfattning om vari dessa skärpningar
skulle kunna bestå. Hittills är det bara
två punktskatteförslag, elektricitetsbeskattningen
och den dubbla bilskatten,
som ha avhörts, varjämte man har signalerat
en skärpt priskontroll och ränta
på kvarskatt samt skärpta kassareservbestämmelser,
ifall det skulle visa sig
nödvändigt.

Vad beträffar dessa punktskatter
skulle jag vilja ställa följande fråga:
Gäller inte detsamma om dem som om
en allmän varuskatt, att de komma att
fördyra levnadsomkostnaderna och utlösa
krav på ökade löner? .Tåg vill minnas
att finansministern själv har använt
det argumentet just i fråga om eu
allmän omsättningsskatt. Om båda de
nu föreslagna punktskatterna skall jag
vid detta tillfälle inte yttra mig i vidare
män än att ge till känna, att bondeförbundet
inte anser sig kunna medverka
till deras genomförande.

Det är i dagens situation mycket
oroande, att finansministerns förutsägelser
om den s. k. engångsinflationen
ha slagit slint. Det är mycket oroande

Valuta- och penningpolitiken.

därför att de psykologiska faktorerna
som bekant spela en mycket betydande
roll när det gäller köplust och prisbildning.
Det värsta som kan hända i detta
sammanhang är naturligtvis, om folk
får den inställningen, att kontanta
pengar är någonting så obeständigt, att
man snarast måste köpa någonting för
dem, oavsett om ett aktuellt köpbehov
föreligger eller inte. Valutareservens reducering
är också en källa till oro med
hänsyn till dagens priser särskilt på
importvarorna. Frilistningen av handeln
är naturligtvis något som vi måste
eftersträva. Men här är det uppenbarligen
nödvändigt med en avvägning, så
att vi inte rätt vad det är befinna oss
i ett nödläge och helt enkelt måste gå
ifrån betydande delar av denna frilistning.

Även vid detta tillfälle berör, som
jag nyss nämnde, finansministern förhållandet
mellan den överfulla sysselsättningen
och ett fast penningvärde.
Det är ju det stora problemet. Herr
Ohlin var ju inne på det ganska länge
och i statsverkspropositionen meddelades,
om jag inte minns fel, att en utredning
skulle sättas i gång om den saken.
Jag vet inte, om det blivit något av det
än, men i så fall skulle det vara av intresse
att få del av direktiven för en
sådan utredning.

Jag är fullt ense med herr Ohlin om
att överkonjunkturens dämpande är en
väsentlig förutsättning för ekonomisk
stabilitet. Jag tror förresten, att det råder
tämligen allmän enighet om det,
men frågan är, hur man skall kunna nå
denna dämpning av högkonjunkturen
eller överkonjunkturen. Det måste, som
herr Ohlin sade, bli mindre rikligt med
pengar i marknaden, men därom uro
väl också alla överens, och frågan är
inte, hur vi vilja ha det utan hur vi
skola få det. Tre vägar nämnde herr
Ohlin. Ingen av dem är okänd. Den första
gällde kassareserverna. Därvidlag
har man varit inne på tanken att ålägga
bankerna att hålla större kassareserv,

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

och det är väl åtskilligt som talar för
att man måste gå längre på den vägen.
För det andra nämnde herr Ohlin trävaruexportavgifterna
såsom i viss mån
penningåtstramande och jag ger honom
rätt på den punkten också.

Hans tredje väg var att sälja skattkammarväxlar
i fria markaden. Det låter
sig sägas, men där ha vi ju kruxet
med den högre räntan. Frågan är: Skola
vi lämna lågräntepolitiken? Jag tycker
nog, att när man i fjol talade om att
något höja räntan och nämnde en fjärdedels
eller möjligen en halv procent
som den storlek en justering skulle omfatta
men i år, efter att det blivit en
halv procents höjning, ifrågasätter y tterligare
en halv procents höjning, så
kan man ifrågasätta, om man står kvar
på lågräntelinjen. Det är mycket möjligt,
att man på lång sikt har önskemål
om en lågräntepolitik, men för mig börjar
det mera likna något som man
skulle kunna kalla för en medelränta,
när man höjer en halv procent i fjol,
vill höja en halv procent i år och kanske
en halv procent nästa år också.

I likhet med någon tidigare talare är
jag av den uppfattningen, att skattesänkningar
naturligtvis kunna väntas få
en välgörande inverkan på produktionen,
kanske i någon mån också på sparandet.
Men i dagens läge, då det gäller
att åstadkomma en snabb uppbromsning
av inflationen, tror jag inte att man
bör räkna med det medlet, helt enkelt
därför att statsfinanserna i dag inte
medge en skattesänkning. Men vi böra
bevaka saken och utnyttja första möjliga
tillfälle för att sänka skatterna. Huruvida
det är någon mening att redan
nu ta ställning till vilka skatter som
skola sänkas, när vi få råd till det, och
alltså redan nu utarbeta något slags
skattesänkningssystem, är tvivelaktigt.

Jag har liksom åtskilliga andra talare
den uppfattningen, att det är nödvändigt
att utarbeta ett tämligen detaljerat
program för inflationens bekämpande.
Jag tror att det är nödvändigt för att

över huvud taget återställa förtroendet
till möjligheterna att göra någonting
och förtroendet till penningvärdet. Jag
är överens med dem som talat om att
en fruktbärande växelverkan borde
etableras mellan regeringen och oppositionen
— jag tror det var herr Hjalmarson,
som nämnde det nyss och därvid
citerade Morgon-Tidningen, som
han instämde med i det sammanhanget.
Självfallet måste dock ett program från
regeringens sida bli underlaget. Det vore,
såvitt jag förstår, synnerligen lyckligt,
om ett sådant program skulle kunna
omfattas även av oppositionspartierna,
naturligtvis efter justeringar i anslutning
till oppositionens krav. Självfallet
skulle utsikterna att hejda inflationen
bli väsentligt gynnsammare, om det för
svenska folket framstode som klart, att
man nu arbetade efter ett program, som
kunnat omfattas av skilda grupper inom
samhället.

I det programmet bör naturligtvis ingå
frågan om den penningåtstramning,
som vi talat om så många gånger, och
sparåtgärder både när det gäller det
allmänna och enskilda. Jag tror att om
man skulle kunna samsas om sparåtgärderna
och inte vakta alltför ängsligt på
varandra, så skulle det vara möjligt att
ur herr Wärns promemorior plocka
fram något mer av sparmöjligheter. Som
det nu är, verkar det som om egentligen
ingen ville hålla i yxan, även om
man tycker, att det är tämligen nödvändigt
att göra det. Vi fingo ett exempel
på den saken helt nyligen i propositionen
om de fria liusmodersresorna, då
man inte ens inom regeringen kunde
samsas om denna punkt i det Wärnska
programmet.

Jag är också överens med herr Hjalmarson
därom, att skall det sparas, så
har man naturligtvis i första hand att
söka sig fram på frivillighetens väg. Jag
gör emellertid ett undantag för det s. k.
ungdomssparandet, som jag tidigare
propagerat för. Jag har utgått ifrån, att
unga människor mycket tidigt komma

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Öl

upp i en inkomst, som ger dem en standard,
som de inte kunna bibehålla efter
familjebildning. Jag tror att det skulle
vara till deras egen lycka, om det på något
sätt ordnades så, att det lades undan
en slant åt dem, men jag har också framhållit,
att en oundgänglig förutsättning,
för den händelse staten skulle lägga sig
i det, naturligtvis är, att man garanterar
penningvärdet på just dessa sparmedel.

Vidare finner jag det nödvändigt, att
man ordnar en rundabordskonferens
om både löner och priser litet längre
fram. Allting tyder nämligen på att höstens
löne- och prisförhandlingar bli åtskilligt
svårare att genomföra än vad
fallet varit med de senaste förhandlingarna.
Jordbrukarna, för vilka den senaste
uppgörelsen verkligen har kommit
att bli en stor besvikelse, betacka
sig säkerligen i fortsättningen för att gå
i täten på detta sätt. Vidare får man väl
utgå ifrån att med hänsyn till de erfarenheter
som gjorts, nämligen att de
som gjort upp tidigt ha fått sämre villkor
än de som ha gjort upp senare,
komma alla grupper att försöka dröja
med uppgörelserna. Ingen kommer att
vilja göra upp förrän han vet vad andra
komma att få. För att undgå det dilemma,
som uppstår i en sådan situation,
förefaller det mig helt enkelt
ofrånkomligt med något slags samordning
av de olika uppgörelserna.

Jag har med detta icke velat lasta regeringen
för att den inte inför den nu
avslutade avtalssäsongen har tagit ett
sådant här initiativ. Vid ett tidigare tillfälle
har jag framhållit, att jag inte tror,
att de psykologiska förutsättningarna
för ett ingripande från statsmaktens
sida förelågo i höstas. Eller den trötthet
på löne- och prisstopp, som då fanns,
skulle man säkerligen hos organisationerna
ha visat en stark ovilja mot att
medverka till samordnande konferenser.
I dag är läget ett annat. Jag tror alt
prisutvecklingen har givit olika grupper
cn så pass allvarlig tankeställare,

Valuta- och penningpolitiken.

att man får räkna med att kanske de
flesta grupperna skola visa sig vara beredda
att medverka i ett sådant sammanhang.

Jag skall vidare bara med några ord
beröra den tanke på indexreglerade löner,
som både herr Ohlin och herr Hjalmarson
voro inne på. Jag är närmast
överens med herr Ohlin i fråga om levnadskostnadsindexreglerade
löner och
värdet av dem. Det beror på att jag tror,
att om man inte har någon garanti mot
oförutsedda större varufördyringar under
det löpande avtalsåret, så kommer
man att se sig nödsakad att vid uppgörelsen
ställa kravet på kompensation
rätt högt för att ha en liten marginal.
På den punkten är jag alltså av samma
mening som herr Ohlin men av en annan
mening än herr Hjalmarson.

Vad åter beträffar produktionsindexregleringen
är jag inte fullt övertygad
om att det är någonting att ta fasta på.
Jag undrar om inte produktionsökningsresultatet
snarare är något, som är
ägnat att ligga till grund för förhandlingar,
alltså att det närmast borde vara
på det sättet att fördelningen av detta
produktionsökningsresultat skulle man
resonera och förhandla om i stället för
att ha en mångårig plan i fråga om fördelningen
av det.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga, att ifrån vårt håll äro vi villiga att
medverka efter de linjer jag antytt,
nämligen till upprättandet av ett program,
som man i år kan lägga till grund
för inflationens bekämpande, och vi
vilja också medverka till att man i
sinom tid får en rundabordskonferens i
syfte att reglera löner och priser.

Ilerr FRÖDERBERG: Herr talman! Vi
kunna ju konstatera, alt det är två debatter
som föras här i dag, nämligen eu
stor ekonomisk debatt, som föres av de
stora kanonerna, och en debatt som gäller
dagens pålysta ämne, ansvarsfriheten
för riksbankens och riksgäldskonto -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

rets styrelse och förvaltning under föregående
år. Den senare debatten föres
av bankoutskottets medlemmar och sådana
ledamöter, som vandra litet mera
i skuggan.

Innan jag här går in på de tankar,
som jag har nedskrivit i samband med
mitt studium av bankofullmäktiges protokoll,
vill jag säga några ord med anledning
av de yttranden som gjorts dels
av utskottets ärade ordförande, herr Severin,
och dels av herr Hedlund i Rådom.

Vad först gäller överskridandet av
det fastställda sedeltaket på 3 500 miljoner
kronor, så är frågan den om bankofullmäktige
kunde eller icke kunde
förutse, att den gränsen skulle komma
att överskridas vid årsskiftet. Bankofullmäktige
ha själva förklarat saken så, att
om man under förra året för varje
veckotermin tog den sammanlagda
summan av de sedlar, som då voro i
omlopp, och därtill lade skillnaden mellan
summan den 31 december och motsvarande
dag året före, alltså 1949, så
fanns det ingenting, som direkt pekade
på att sedeltaket skulle komma att genombrytas.
Om man emellertid i stället
hade tagit jämförelsesiffran från 1948,
så skulle man ha funnit, att det var
brännande nära. Om vi nämligen ta den
15 december de båda föregående åren
som utgångspunkt, skola vi finna, att
ifrågavarande summa vid årets slut år
1949 hade stigit med 149 miljoner kronor
och år 1948 med 174 miljoner kronor.
I fjol steg den med 185 miljoner
kronor.

Om man alltså hade tagit 1948 års
siffror som jämförelse, så borde man
ha märkt hur brännande nära det var.
Och det borde man ha gjort, eftersom
det vid slutet av förra året fanns många
tecken som tydde på, att det skulle bli
stor efterfrågan på pengar att köpa och
även att hamstra för. Av alla tidningar
och i många föredrag fick man då veta,
att en mängd subventioner skulle komma
att försvinna med utgången av året

och att det skulle bli prisstegringar på
olika områden. Många människor resonerade
därför på det sättet, att här
måste man skynda sig att köpa före årsskiftet,
ty sedan får man betala många
procent högre priser. Man kan också
av statistiken från sparbanker och affärsbanker
utläsa hur folk då tog ut
pengar på sina sparkasseräkningar.

Jag tycker, att man i riksbankens
ledning, som ju dock har som enda och
stora uppgift att studera penningrörelserna
ute i marknaden, borde ha kunnat
förutse vad som sedan följde. I det fallet
vill jag därför understryka vad vi
ha skrivit i vår reservation.

Sedan kommer jag till frågan vad man
skulle ha gjort, om man bestämt hade
räknat med, att sedeltaket skulle komma
att hotas av genombrytning. Vi ha
sett att riksgäldskontorets lånebehov
under sista kvartalet uppgick till över
500 miljoner kronor, och den allra största
delen av detta belopp lånades i riksbanken,
inte i den allmänna marknaden.

Nu säger man här, att man hade måst
betala cn högre ränta, om sådana lån
i stället skulle ha kunnat tas upp i den
allmänna marknaden, och man frågar:
Hur mycket vilja ni då betala? Kunna
ni då hålla er inom lågräntepolitikens
ram? Det är naturligtvis svårt att svara
på. Det råder kanske också i olika tider
skiftande uppfattningar om vad som
är lågräntepolitik. Men enligt de informationer
vi ha fått i bankoutskottet,
bjöd riksgäldskontoret 2,2 procent. (Om
någon vill korrigera denna uppgift, kan
han göra det senare. Jag har i alla händelser
fått den siffran.) Det förefaller
mig, som om man skulle kunna överskrida
dessa 2,2 procent en hel del, innan
man kommer upp till sådan höjd,
att man går över gränsen för vad vi
bruka kalla för lågräntepolitik. Vi tro,
att man med en ganska liten höjning
av detta ränteerbjudande hade kunnat
få åtminstone ett 50-tal miljoner kronor
i den allmänna marknaden av större in -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

G 3

dustriföretag eller i någon bank. På det
sättet hade man sluppit att bryta igenom
sedeltaket. Jag måste också hålla med
herr Dickson om att en lag är en lag,
ocli den bör och skall respekteras.

Sedan frågade herr Hedlund i Rådom,
när vi hade velat ha subventionerna avskaffade
och när räntehöjningen borde
ha kommit, eftersom vi ansågo att dessa
åtgärder hade kommit för sent. Ja, det
är kanske svårt för oss, som inte få se
allt för djupt i korten, att ange ett bestämt
datum därvidlag, men vi ha alla
på känn att det dröjde för länge med
dessa åtgärder. Detta gäller i synnerhet
subventionernas avskaffande. Det förefaller
mig som om det bade varit lämpligast
att avskaffa dem en tid efter devalveringens
genomförande, alltså i början
av 1950, då man började räkna med
något sjunkande priser på flera områden,
och då det tack vare den ökade exporten
började bli mera gott om pengar.
Det är det enda, som jag för min del
kan säga i den frågan.

Härefter skall jag övergå till några
reflexioner, som jag gjorde, när jag
uppe i utskottet satt och hängde över
fullmäktiges protokoll.

Vid ett årsskifte är det alltid intressant
att se bakåt på vad sig det senaste
året tilldragit haver, även om det inte
alla gånger är så trevligt. Har man sedan
en mängd protokoll framför sig,
som följt utvecklingen inom vissa frågor,
och jämför deras antaganden med
vad som i verkligheten senare skett,
blir det kanske mångdubbelt intressantare.

När vi i bankoutskottet med dagens
penningpolitiska tillstånd för ögonen
ha gått igenom bankofullmäktiges och
riksbankens protokoll för föregående
år, motiven för vad som gjorts och inte
gjorts i vissa situationer osv., är det
givet, att vi med stor skärpa spanat efter
om icke anteckningar redan tidigt
under fjolåret skulle ge antydningar om
vad vi hade att vänta. Men tyvärr måste
jag säga, att mycket ha inte protokol -

Valuta- och penningpolitiken.

len givit i det fallet, inte ens när viktiga
beslut ha fattats. Det har endast varit
korta noteranden om fattade beslut.
Motiven äro knappast berörda.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok,
i synnerhet för en lekman, men
nog förefaller det mig som om männen
av facket inom riksbanken och finansdepartementet
på grund av rörelserna
på penningmarknaden o. d. redan tidigt
i fjol sommar borde ha kunnat förutse
mycket av det, som sedan inträffade.

Jag skall inte repetera och trötta med
de siffror, som var och en kan läsa i
bankoutskottets utlåtande och som redan
föredragits av andra talare, utan
vill bara understryka vad som sagts i
den reservation, som jag har varit med
om att underteckna, nämligen att vad
som gjordes, gjordes för sent. Stödköpens
upphörande, bestämmelsen om
kassareserverna, räntehöjningen — allt
gjordes för sent. I stället för att leda
och visa vägen har riksbankens ledning
kommit i efterhand och själv låtit
sig ledas av utvecklingen.

Vid ett av de interna sammanträden,
som utskottet haft med spetsarna för
statens penningväsen, yttrade en av experterna
följande: »Om jag, på sätt jag
själv velat, hade fått sköta riksbanken
de senaste åren, skulle vi inte ha varit
i det läge vi nu är.» Även om det låg
något av överord i detta, ger det oss
ändå något att tänka på, om man ställer
hans yttrande i ljuset av vad han de
senaste åren många gånger sagt offentligt
i dessa frågor.

Detta hans uttryck: »Om jag, på sätt
jag själv velat» osv., pekar direkt på
riksbankens nuvarande osjälvständighet,
på beroendet av finansdepartementet
och regeringen. Även om man visste,
att bär borde handlas och handlas kraftigt,
fick man inte. Man måste tiga och
vara passiv, så länge valaffischen »Vi
klarade krisen» prydde alla laduväggar
och affischtavlor. Det var farligt att
säga sanningen någon månad före va -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

■04

Valuta- och penningpolitiken.

let, och den nödvändiga medicinen -—
en räntestegring — var sedan lång tid
tillbaka så misskrediterad och svartmålad,
att man inte ens vågade andas om
saken. Den måste skjutas undan, vilka
följderna än månde bliva. »Efter oss
syndafloden.»

ilan fick heller inte erkänna, att oppositionen
haft rätt. Denna hade ju
flera gånger tidigare, och senast i bankoutskottets
utlåtande nr 20 i fjol, påmint
om att räntan —- visserligen inom
lågräntepolitikens ram — är en regulator,
som inte får suspenderas. Om en
räntestegring på en halv procent efter
devalveringen, när det blev gott om
pengar, hade fört med sig en liyresstegring
på 100 kronor per år för en tvårumslägenhet,
men om detta i sin tur
hade kunnat bromsa en del av de prisstegringar
på andra förnödenheter, som
nu med rekordfart skjuta i höjden, vad
hade man då förlorat? Ingenting! Kanske
hade raka motsatsen inträffat. Visserligen
säger man, att tala är silver
men tiga är guld, men här har tigandet
blivit oss dyrt.

Vad skulle en tidigare räntestegring
ha betytt för sparandet? Den frågan kan
man också göra. Det är inte uppmuntrande
att studera sparbanksstatistiken
de senaste månaderna för fjolåret. Vilka
värden ha inte raserats för spararna
under de senaste åren genom penningvärdets
fall! Jag tänker då inte på dem,
som ha sina pengar placerade i fastigheter
och aktier, de förmögnare spararna
alltså, utan på de tusenden och
åter tusenden, som ha de små sparbanksböckerna,
vilka många gånger
äro resultatet av ett helt livs sparande.
Vad tänka de och vad känna de den
dag de finna, att boken inte ens är värd
hälften, kanske inte fjärdedelen av vad
de drömt om?

Men jag vill inte heller helt frita oppositionen
från allt ansvar för utvecklingen.
Vi borde kanske ännu kraftigare
än vi gjort ha framfört våra synpunkter
på de ekonomiska problemen.

Men vi ha ju inte haft samma möjligheter
som de ansvariga att så att säga
se djupare i korten. Det har kanske
också hos oss funnits en viss rädsla för
att med kraft rekommendera de misskrediterade
medikamenterna.

Hur vi tvista om orsakerna kvarstår
dock detta: Vi äro på glid mot ett tillstånd
på penningmarknaden, som inger
de allra allvarligaste farhågor. Det
måste bli klart för alla. Men hur kan
det annat bli, när alla stå i stridsställning
mot alla. Tillståndet på arbetsplatserna
är just nu det allvarligaste av allt.
Jag tror, att samarbete i stället för
strid, ömsesidigt förtroende för god
vilja i stället för misstro samt gemensam
och inte ensidig och tendensiös
upplysningsverksamhet skulle ha skapat
en jordmån, som kunnat bli en fast
plattform i stället för det sluttande plan,
som vi nu med full fart rutscha utför.

Det ropas nu på många håll på ny
regering. För min del tror jag inte, att
en enpartiregering kan klara den nuvarande
situationen. Låt oss få en samlingsregering,
så sammansatt, att det
kan bli förtroendefullt samarbete inom
densamma. En samlingsregering kan
koncentrera sig på målet, penningvärdets
bevarande, på ett helt annat sätt
än en enpartiregering kan göra. Man
kan se bort från allt vad taktik heter
och tillika känna att man har både folket
och riksdagen bakom sig på ett annat
sätt.

Det bleve naturligtvis ett offer för
dem, som nu ensamma sitta inne med
makten, och det bleve inget nöje för
dem, som skulle träda in, men om dessa
offer från båda parternas sida kunna
vara till nytta för landet, så hoppas och
tror jag att de också göras.

Mycket i den nuvarande krisen är en
förtroendekris med stora psykologiska
verkningar i hela landet. Jag tror, att
mycket av det försvunna förtroendet
skulle återvända, om varje grupp av
medborgare fick sina främsta förtroendemän
med i de högsta ansvarigas krets.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Jag vågar påstå, att Sveriges folk skall
dra en suck av lättnad, när denna förändring
sker.

Ske alltså!

Herr HALL: Herr talman! Denna diskussion,
som skulle röra riksbankens
förvaltning, har kommit att spåra in på
helt andra områden och har mest rört
sig om vår allmänna ekonomi, hur staten
i allmänhet sköter sina affärer och
hur statens åtgärder påverka det enskilda
näringslivet och de enskilda medborgarnas
förhållanden. Det är kanske
inte så ovanligt, att en dechargedebatt
av detta slag får ett sådant förlopp.

Jag skall inskränka mig till en enda
av de frågor, som här ha berörts, då
fältet i övrigt synes vara rätt väl avbetat.
I denna diskussion har en gammal
bekant kommit tillbaka, som vi ha
sett många gånger förr i samma förvirrande
förklädnad som i dag, nämligen
den gamla räntediskussionen. De argument
som ha anförts ha — om jag bortser
från en liten variation i herr Ohlins
anförande — egentligen inte varit annorlunda
än de som vi ha hört hundratals
gånger förut. Det mest intressanta i
debatten ligger närmast i att herr Hjalmarson
nu definitivt har tagit ställning
till förmån för en högräntepolitik i syfte
att tukta den inflationsvåg, som han anser
att man inte kan komma till rätta
med på något annat sätt. Det är inte
förvånande, att tänkandet inom högerpartiet
kommit att gå i den riktningen.
Det är ju närmast en logisk utveckling
av ett sätt att tänka, som inte har varit
klart markerat men som ändå hela tiden
har tenderat alt gå åt det hållet. Det
finns över huvud taget inte någonting,
som är så lätt i en svensk räntediskussion
som att falla tillbaka till 1800-talets
nivå och föreställa sig, att vi ha 1800-talets ekonomiska förhållanden att behandla
och att de medel som skola användas
följaktligen äro de, som ansågos
användbara och effektiva under detta

Valuta- och penningpolitiken.

århundrande. Jag vet inte, om det beror
på att den nya nationalekonomien,
som även vi väl ändå få anses ha, inte
försett debattörerna med tillräckligt
många nya argument, eftersom vi med
nödvändighet måste förflytta oss 60 till
70 år tillbaka i tiden så snart vi på allvar
skola diskutera ränteläget.

Om det nu vore riktigt, att man tuktar
en högkonjunktur med en mycket hög
ränta, förefaller det som om det borde
finnas något historiskt exempel därpå,
eftersom man förr aldrig försummade
att tillgripa det medlet. Sista gången vi
på allvar experimenterade med det i ett
liknande läge var under förra världskriget,
då bankofullmäktige förde en
politik, som följde precis de linjer, som
nu herr Hjalmarson rekommenderar.
Resultatet blev den hastigast fortgående
inflation som vi någon gång ha haft i
vårt land. Det är nästan retsamt att avläsa,
hur jämna steg pris- och räntestegringarna
togo under åren från 1915
fram till 1920. Dessa erfarenheter visa
endast en sak med säkerhet, nämligen
att den höga räntan inte förmådde någonting
emot de starka inflationstendenser,
som drevos fram av andra
krafter.

Det måste vara något tankefel i hela
den konstruktion, som 1800-talets nationalekonomer
gjorde och med varm hand
överlämnade till oss, eftersom den aldrig
visar någon förmåga att fungera i
praktiken. En lekman skall kanske inte
försöka ge eu utförlig förklaring om
vad det är för fel, men det väsentliga
är säkert, att för frågan om man skall
efterfråga varor till högre pris eller inte
är ränteläget relativt betydelselöst. När
det gäller långvariga investeringar, kan
det ha betydelse om man förbinder
sig att under längre tid betala en mycket
hög ränta, men det gör man i regel
inte. Varuomsättningen sker under en
högkonjunktur med så korta perioder,
att det knappast har någon betydelse
alls vilket ränteläge man rör sig med.
Den ränta som varje varuparti inom

Andra kammarens protokoll 1051. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

handeln måste belastas med gäller ju
endast för några dagar, och den kan
man alltid bära, när prisstegringen är
mycket stark och man på en månad
eller rent av på kortare tid kan få ett
pris för varupartiet, som är tiotals procent
högre än det man givit.

Detta är alldeles säkert en del av sanningen
om varför en hög ränta aldrig
förmår bromsa en högkonjunktur, som
drives fram av starka krafter. För vår
del är detta medel säkert avskrivet. Vi
tro inte längre på det. Del finns inte
någon betydande opinion i Sverige, som
kan förmås tro på att den verkligt höga
räntan har någon effekt gentemot en
högkonjunktur. Därför tjänar det inte
heller mycket till att fortsätta diskussionen
på den linjen. Det är mest en
demonstration av gamla spöken, som
man möter i dessa påståenden.

Däremot skall jag gärna medge att
den variation av räntepolitiken, som
herr Ohlin här fört på tal, har rätt
mycket mer av intresse att bjuda på.
Herr Ohlins mening är, om jag har förstått
honom rätt, närmast den att man
genom att höja den korta räntan skulle
infånga de medel, som industrien nu
disponerar över, och att den bättre förräntning,
som erbjudes, skulle kunna
locka industrien att icke omedelbart
investera dessa pengar. Det ligger någonting
i detta resonemang, och jag
vill påpeka att riksbanken sedan många
år tillbaka medvetet har drivit en politik
som går i samma riktning. Skattkammarväxeln,
som är ett relativt nytt
papper här i Sverige, tillkom ju på sin
tid just för att erbjuda en lämplig placeringsmöjlighet
för sådana pengar,
som inte kunde bindas på längre sikt
och som således inte kunde placeras i
obligationer eller inteckningslån. Tillkomsten
av skattkammarväxeln var ett
erkännande av att det fanns behov av
att tillhandahålla en sådan placeringsmöjlighet.

Den utveckling, som skett under de
senaste åren, har också visat att man

inom bankofullmäktige alltjämt har
samma mening. Ingen ränta har nämligen
höjts så mycket som skattkammarväxelräntan,
som under loppet av ett par
år mer än fördubblats. All den lockelse,
som kan ligga i dessa korta placeringar,
när räntan på dem är hög utan att direkt
kollidera med obligationsräntan,
finns således, och mycket mera torde
inte för tillfället vara att göra på denna
front. Om vissa industriföretag ändock
hellre hålla sig med mycket stora
checkräkningar i affärsbankerna än
köpa skattkammarväxlar, måste det bero
på helt andra omständigheter än att
skattkammarväxelräntan inte är lockande,
ty den erbjuder dock en väsentligt
bättre förräntning än man kan få på
något annat sätt.

Möjligheterna att variera den korta
räntan utan att driva den långa räntan
uppåt i samma takt äro självfallet också
mycket starkt begränsade. När skattkammarväxelräntan
ligger, såsom den
nu gör, vid över 2 procent, så är man
i farlig närhet av det läge, där en ytterligare
höjning skulle få en omedelbar
och relativt stark verkan på den långa
räntan. En konsekvens av herr Ohlins
rekommendationer skulle således utan
tvivel bli, att den långa räntan sattes i
glidning.

I och för sig finns det ingenting som
säger, vare sig att man skall ha 3 eller
3% procents ränta — det står ingenting
därom i grundlagen -— och ränteläget
kan givetvis varieras. Jag erinrar också
om att bankofullmäktige aldrig någonsin
under den relativt långa tid, som vi
nu haft 3 procents ränta, förbundit sig
att upprätthålla detta ränteläge, utan
man har haft den principiella inställningen
att så snart det fanns anledning
därtill skulle man också röra på räntan.
En sådan anledning kom förra sommaren,
och då läto också fullmäktige
räntan successivt glida upp till 3 ''A procent,
där den för tillfället fick stanna.

Det finns i dagens läge ingenting som
säger, att en räntepolitik, som varit nå -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Interpellation ang. ersättning till ce efterlevande till vissa av de svenska ilygare,
som omkommo vid Salerno.

got annorlunda beskaffad än den nu
förda, skulle ha gjort det lättare för
staten att finansiera sina utgifter eller
att bromsa inflationen. Räntan har i
våra dagar en annan och mera blygsam
roll än den hade tidigare —
jag skall bara helt kort sammanfattningsvis
visa detta, eftersom jag har
lovat herr talmannen att sluta mitt anförande
om två minuter.

Det finns för närvarande obligationer
till ett värde av ungefär 13 miljarder
kronor ute på den svenska marknaden,
och dessa obligationer innehavas till
övervägande del av försäkringsbolag,
olika kassor och andra inrättningar,
som ha behov av långtidsplaceringar.
Om det för dessa obligationsinnehavare
erbjuder sig en möjlighet att byta till
sig andra papper, som på längre sikt
ge en bättre förräntning, komma de att
göra det, under förutsättning att bytet
inte medför alltför stora förluster för
dem. I ett läge, där det finns ett hot
om att dessa innehavare skulle sälja
sina obligationer, är således räntehöjningens
funktion bara den att åstadkomma
så stora förluster för vederbörande,
att de icke sälja. Räntan bör alltså
höjas till en sådan nivå, att man får
ett fall i obligationskurserna som är
tillräckligt starkt för att avskräcka ifrån
försäljning.

Det var detta som skedde på försommaren
1950, och det steg, som då togs,
med en höjning först till 314 procent
och sedan till 3% procent, visade sig
vara fullt tillräckligt för att i stort låsa
obligationerna där de lågo. Därmed
hade räntehöjningen också fyllt den
enda uppgift, som den i våra dagars
samhälle kan fylla. Den som tror att en
räntehöjning kan fylla andra uppgifter
tänker sig tillbaka till en tid, då bönderna
voro oorganiserade och inte kunde
försvara sig och kräva högre betalning,
när räntekostnaderna för deras
egendomar blevo högre, och då det inte
fanns några fackföreningar eller tjäns -

temannaorganisationer, som kunde tala
om att när levnadskostnaderna för arbetare
och tjänstemän bli högre, så
måste de också ha kompensation därför.
Om man tror att man en gång skall
komma tillbaka till ett sådant samhälle,
då kan man ju också behålla den vidskepliga
tron på den höga räntans betydelse.
Det är nog emellertid bäst, att vi
först som sist ställa in oss på ett realistiskt
tänkande även i fråga om räntan.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande detta
utlåtande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 12.

Interpellation ang. ersättning till de
efterlevande till vissa av de svenska

flygare, som omkommo vid Salerno.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru ERIKSSON i Stockholm, som yttrade:
Herr talman! Vid en flygkatastrof
i Salerno i Italien den 18 november
1947 omkommo elva officerare och sju
underofficerare ur det svenska flygvapnet.
Änkorna efter sju av officerarna
yrkade ersättning för att de och deras
barn inte skulle komma i sämre
ekonomisk ställning än om deras män
fått leva. Genom förlikningsförfarande
tillerkändes änkorna 200 000 kronor,
som utbetalades av ett försäkringsbolag.
Av detta belopp utbetalades 104 000
kontant medan resterande belopp insattes
på bank. Av i dagarna publicerade
tidningsuppgifter framgår, att det
på bank insatta beloppet, cirka 90 000,

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

förskingrats, vilket med ett enda slag
berövat änkorna den trygghet som förlikningen
avsåg att bereda dem. Då det
måste anses vara ett allmänt intresse,
att de på detta sätt drabbade hållas skadeslösa
tillåter jag mig att till hans
excellens herr statsministern framställa
följande fråga:

Har statsministern för avsikt att vidta
några åtgärder för att soulagera de
sju änkorna efter de vid salernoolyckan

omkomna svenska officerarna för de
90 000 kronor, som de genom en i dagarna
uppmärksammad förskingring avhänts? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.32 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
till en början förhandlingarna av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning
(Forts.).

Valuta- och penningpolitiken. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av bankoutskottets
utlåtande nr 5, angående dels verkställd
granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
dels ock väckt motion med anledning
av att riksbanken utgivit sedlar
till högre belopp än vad gällande
lag medgiver nu komme att fortsättas;
och lämnades vid fortsatt föredragning
av punkten 1, valuta- och penningpolitiken,
enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr FAGERHOLM, som yttrade: Herr
talman! Jag tror att det var herr Fröderberg
som sade, att denna debatt
egentligen omfattar två olika frågor,

nämligen dels det allmänna ekonomiska
läget, dels själva dechargen för bankofullmäktige.
Jag för min del kommer
i första hand att uppehålla mig vid den
sista frågan.

I och för sig bär det ju alltid sitt intresse
att behandla ekonomiska frågor
med hänsyn till det historiska perspektivet.
De som göra det äro ju i den avundsvärda
ställningen, att de i viss mån
ha tillgång till facit när de skola lösa
problemen. Om man rent allmänt skulle
karakterisera utskottsmajoritetens yttrande,
skulle jag vilja tolka det så, att
man funnit allting i stort sett väl beställt.
Förhåller det sig nu verkligen så,
att man vid en granskning i efterhand
upptäcker, att man under årets lopp
utan att känna facit träffat precis rätt,
då måste ju riksbanksledningen ha haft
en nära nog profetisk förmåga att leda
landets penningpolitik.

Jag för min del kan inte underlåta
att säga, att jag tycker att utskottsmajoriteten
litet väl kraftigt velat försvara
alla de åtgärder, som under år 1950 ha
vidtagits av bankofullmäktige. Man har
nära nog det intrycket att utskottsmajoriteten
i viss mån också vill försvara
den lagöverträdelse — om vi skola kalla
det så — som herr Dickson påtalat.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Sammanställer man denna lugnande
bild av utvecklingen under 1950, som
utskottsmajoriteten har tecknat, med de
meddelanden, som nu successivt komma
fram om högre skatter — för att nu
inte tala om det i vaga ordalag signalerade
tvångssparandet — frågar man sig
om detta verkligen går ihop. Har allting
under 1950 varit så förhållandevis väl
beställt, som majoriteten vill göra gällande,
hur kan det då komma sig att
man redan inom loppet av några månader
måste börja resonera om en så
utomordentligt drastisk penningpolitik
åtgärd som ett tvångssparande? Jag
vill bara ställa den frågan.

När det gäller räntehöjningen har
utskottsmajoriteten i viss mån lanserat
en relativt ny term. Man har talat om
ränteglidning. Jag kan inte förstå varför
man just valt ordet »ränteglidning».
För mig leder ordet »glidning» tanken
närmast över till det sluttande planet.
Vill man med detta ord antyda, att samhällsekonomien
befinner sig på det sluttande
planet, då kan jag möjligtvis förstå
denna term. Men nog sagt om detta.
Utan att gå in på detaljerna i utlåtandet
— en historiegranskning har alltid sitt
intresse, men jag lämnar den därhän —
vill jag endast helt allmänt understryka
att jag har den uppfattningen, att bankofullmäktige
inte tillräckligt stramt, inte
tillräckligt energiskt och inte tillräckligt
snabbt ingripit under det gångna
året.

Jag skall nu övergå till några konkreta
punkter och jag tänker först taga
upp en frågeställning, där det uppenbarligen
inte föreligger någon skiljaktighet
mellan utskottsmajoritetens
mening och den jag för min del företräder.
Det gäller frågan om den svenska
kronans yttre värde, frågan om en
appreciering eller rcvalvering. De rykten,
som i detta sammanhang ha cirkulerat
— de ha ibland varit ganska ihållande
— ha ju åstadkommit stor oro.
Jag finner det lugnande att man nu både
från regeringshåll och — enligt vad jag

Valuta- och penningpolitiken.

kan förstå ■—- indirekt även från utskottets
sida avvisat tanken på en höjning
av kronans yttre värde. Jag tror att
detta är klokt, ty en sådan appreciering
skulle verka hindrande på exporten och
inspirerande på importen. Den skulle
vara ägnad att framkalla en valutamässig
effekt, som vore den skadligaste vi
nu kunde tänka oss. Till vad andra talare
sagt i denna fråga vill jag knyta
den reflexionen, att om man tror att
man genom en appreciering skulle kunna
köpa sig en frist när det gäller höjningen
av priserna på de utländska varorna,
kommer man nog att inse att det
skulle bli en mycket dyr frist. En appreciering
måste nämligen förutsätta
en hårdhänt och målmedveten inre samhällsekonomisk
politik, och jag tror inte
att den nuvarande regeringen är beredd
att driva en så hårdhänt politik, som
skulle behövas för att frukterna av en
appreciering inte skulle gå förlorade.

Det är en annan fråga, som kanske
kommit litet vid sidan om debatten här
i dag. Den har i förbigående berörts i
reservanternas yttrande, men jag tror
inte att jag hittat någonting om den
i majoritetens utlåtande. Frågan gäller
relationerna mellan vår valutabalans
och vår allmänna handelspolitik. Den
nuvarande tendensen när det gäller vår
valutabalans är ju utomordentligt oroande.
Jag har en känsla av att utskottsmajoriteten
försökt förringa de allvarliga
tendenser, som enligt min uppfattning
göra sig gällande i fråga om valutabalansen.
Man får inte glömma att
det under de månader av år 1950 —
jag håller mig nu till den tid, som dechargebetänkandet
omfattar — då vi
traditionellt skulle ha den största valutatillströmningen,
då vi rätteligen
borde ha ett överskott, har ägt rum en
valutaavtappning. Därtill kommer det
förhållandet, att vi beträffande våra
stora exportartiklar ha haft en priskonjunktur,
som ur valutasynpunkt borde
ha ställt oss i ett utomordentligt gynnsamt
läge och därför borde ha acceie -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

rerat en ökning av valutareserven. Trots
detta har det skett en minskning av
denna reserv. I utskottsutlåtandet är
det kanske litet oklart hur stor denna
minskning är. Man har försökt förklara
vissa divergenser på olika sätt. Jag skall
inte gå in på de företrädesvis tekniska
frågorna. Jag konstaterar endast att valutautvecklingen
varit ogynnsam, och
detta just under en tid, då en förbättring
av valutaläget hade legat närmare
till hands. Vad beror det på?

Jag går nu över till de handelspolitiska
aspekterna. Enlig min uppfattning
förutsätter en liberalisering av utrikeshandeln
en jämvikt i den interna samhällsekonomien.
Finns inte denna inre
samhällsekonomiska jämvikt, då finns
det i det långa loppet inte några förutsättningar
för en liberalisering och en
utvidgad frilistning. Man måste då räkna
med att den effekten kan inträda, att
liberaliseringen på grund av den bristande
inre ekonomiska balansen kommer
att medföra en successiv avtappning
av valutareserven, en avtappning
som i det långa loppet i väsentlig mån
skulle binda oss när det gäller våra handelspolitiska
möjligheter. Om man inte
ser till att ekonomisk jämvikt råder
inom landet, ställer jag mig frågande
inför om landet kan infria de utvidgade
handelspolitiska förpliktelser när det
gäller frilistning och liberalisering, som
vi nu successivt påtaga oss. Jag vill påpeka
det ansvar, som regeringen har
ifråga om att upprätthålla och vidmakthålla
den inre ekonomiska stabiliteten.

Vad vår valutaställning beträffar finnas
— såvitt jag kunnat bedöma läget
—- orosmoment även ur vissa andra
synpunkter. Vid de exportoffensiver,
som Sverige är utsatt för, märker man
en tydlig tendens att de exporterande
länderna söka övergå till färdigvaror
i stället för råvaror eller halvfabrikat.
Denna tendens är ägnad att medföra
större påfrestningar på vår valutareserv
än om vi kunde få in råvarorna.
Denna ogynnsamma situation har yt -

terligare förstärkts av den allmänna råvarubristen
ute i världen. På grund av
de knappare råvarutillgångarna framstår
det som alltmer angeläget för de
till oss exporterande länderna att hålla
tillbaka råvaruexporten och i stället
övergå till färdigprodukter, en utveckling
som kan ställa vår hemmaindustri
i ett utomordentligt besvärligt
läge.

Medan jag sysslar med frågan om vår
valutabalans och vår handelspolitik kan
jag inte underlåta att något tala om den
inverkan, som den nuvarande tulltariffen
enligt min mening har på utbytesbalansen.
Som bekant är det på det sättet,
att Sverige successivt blivit ett land
med utpräglat låga tullar. Det finns bara
några enstaka länder i Europa, som ha
så låga tullar som Sverige. Detta gör naturligtvis
att exportländerna i första
hand söka få till stånd en export till
Sverige, tv man tjänar mera på detta än
om man skulle exportera till ett land
med högre tullmurar. Jag tror därför att
man inte bör skjuta på den tullrevision,
som är förebådad. Det är viktigt att den
kommer till stånd så fort som möjligt.
När nu finansministern undersöker alla
olika möjligheter till en ökning av statsinkomsterna,
får han i detta sammanhang
inte glömma bort tullarna. Jag vill
understryka att en tullhöjning -— skola
vi säga inom GATT-avtalets ram — i
och för sig inte behöver betyda att det
är de svenska konsumenterna, som få
bära kostnaderna. Åtminstone i väsentlig
utsträckning få de utländska exportörerna
taga på sig kostnaderna — i
varje fall på de områden, där det föreligger
konkurrens med en livskraftig inhemsk
industri.

Herr talman! Jag tillhör inte dem som
tro, att man genom penningpolitiskttekniska
grepp kan lösa frågan om inflationen
och samhällsekonomien över
huvud. Däremot är det min uppfattning,
att de penningpolitiska medlen måste
ha en förgrundsställning i kampen mot
inflationen. Våra politiska motståndare

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

vilja här ofta göra gällande, att vi inom
vårt parti tro, att man genom en räntepolitik
som genom ett trollslag skall
kunna lösa de inre samhällsekonomiska
problemen. Delta är emellertid en
vrångbild av vår uppfattning. Vi tro
inte det. Vi mena dock att man har underskattat
penningpolitikens möjligheter
när det gäller dess inordnande i den
allmänna stabiliseringspolitiken. Enligt
mitt förmenande skulle man till väsentlig
del ha kunnat undvika den olyckliga
penningpolitiska utveckling, som ägt
rum under 1950 och nu tenderar att i
snabb takt ytterligare utveckla sig, om
man på ett tidigare och mera kraftfullt
sätt ingripit. Däremot är det alldeles
uppenbart, att man inte genom penningpolitiska
medel kan hindra de utländska
råvarorna att stiga. Detta har ju
heller ingen påstått.

Penningpolitik, räntefrågor o. d. ha
under de senare åren varit politiska
prestigefrågor. Det är glädjande, att de
makthavande nu i viss mån tyckas vilja
anpassa sig till det förändrade marknadsläget.
Jag måste emellertid betrakta
det som ett direkt återfall till den tidigare
penningpolitiken — som ju övergivits
— när man nu genom stödköp
och på andra sätt försöker låsa fast ett
nytt ränteläge vid 3,5 procent i stället
för tidigare 3 procent. Då är man på
väg in i samma elände som man hade
förut, d. v. s. en utpumpning av likvida
medel från riksbanken — eller kreditbanken,
som i detta sammanhang kan
vara samma sak — ut i marknaden.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat motivera, varför jag vid den kommande
omröstningen kommer att ansluta
mig till den reservation, som avgivits
från högerliåll.

Vidare anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ju ett beklagligt faktum, att den anpassning
till den internationella prisnivån,

Valuta- ock penningpolitiken.

som vi här i Sverige gått in för, har
lett till en prisstegring, som är betydligt
större än den man från början hade
beräknat. Det är klart att man kan fråga
efter orsakerna till detta. Någon av
talarna här i förmiddags begärde en
precisering på den punkten, men jag
tror inte att jag kan giva en fullständig
sådan. Det finns emellertid vissa
ting, som jag ändå vill påpeka.

När man en smula analyserade den
indexsiffra för levnadskostnaderna, som
räknades fram vid första kvartalets
slut i år, fann man, att stegringarna
stämde tämligen väl i fråga om subventionernas
genomslag och i fråga om
verkan av de indirekta skatterna. Verkan
av vad jag tillåter mig kalla de internationella
priserna var något större
än beräknat. Därvid får man dessutom
ha klart för sig, att en stor del av denna
prisstegring ännu icke hunnit slå igenom
i prisnivån. Där ha vi således en
av felräkningskällorna. Vidare visade
de övriga faktorerna, framför allt löneoch
inkomstkompensationerna, högre
siffror än man från början hade kunnat
tänka sig. Man kan därför helt enkelt
säga, att det var vår bristande förmåga
att genomskåda de olika faktorernas
prisstegrande styrka, som lett till att vi
kommit i denna föga behagliga situation.

Det är klart att man kan vara orolig
inför framtiden, och det är inte märkligt
om menige man i landet nu går
omkring och känner sig undrande och
har oro för sin levnadsstandard i fortsättningen.
Själva det sakförhållandet
att prisstegringen blir så stor har ju
dessutom en menlig inverkan på vårt
läge. Det skapar ett högt kostnadsläge
i vår konkurrens med andra länder,
och snedvridningen icke minst när det
gäller lönerna skapar ju ett framtidsproblem,
som jag icke på något sätt
vill förringa. Jag vill för min del säga,
att man inte kan finna annat än att utvecklingen
varit synnerligen ogynnsam.

Nr 12.

Oasdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

Men detta är nu en sak. En annan
fråga är den: Hade vi kunnat undgå
detta? Ja, jag menar nu inte att här gå
in på den mycket omtjatade historieskrivningen
beträffande vad som skedde
1945, 1946, 1947, 1948, 1949 och
1950 och huruvida regeringen har hopat
misstag på misstag på misstag, som
lett till det läge som nu är. Detta ha vi
diskuterat så många gånger tidigare,
och jag vill verkligen inte upptaga tiden
med det resonemanget.

Jag ställer mig helt enkelt på den
punkten, då vi hade att avgöra om vi
skulle anpassa oss till den internationella
prisnivån, d. v. s. när vi togo
ståndpunkt till frågan om det skulle bli
fortsatta subventioner eller ej och om
det skulle bli en fri avtalsrörelse eller
ej. Vi bestämde oss då för att taga anpassningen.
Det har väl i stort sett rått
fullständig enighet om att vi skulle
göra det. Om vi nu ville taga den, kunde
vi då ha undgått den prisstegring,
som kommit att inställa sig?

Ja, jag märkte nog, att herr Hjalmarson
hade den uppfattningen. Jag tror
emellertid inte, att herr Hjalmarson har
något särskilt belägg för detta. Det hade
icke funnits någon annan möjlighet i
stort sett än att vi i så fall hade fått
behålla pris- och lönestoppet. Vi hade
således fått fortsätta med subventionerna,
vi hade fått göra hårdhänta importoch
exportregleringar och kanske också
regleringar rörande konsumtionen.
Det är möjligt att vi på det sättet hade
kunnat skapa en isolerad ö i världen
för någon kortare tid. Detta ville vi
emellertid icke. När vi således icke ville
detta, ja, då var det också enligt mitt
sätt att se nödvändigt att taga den anpassning,
som vi gjort och som nu håller
på att genomföras. Vi få under sådana
förhållanden taga konsekvenserna
av de prisstegringar, som på detta sätt
uppkomma.

Det har aldrig från regeringens sida
ställts i utsikt att vi här i landet skulle
kunna driva en politik, som förhind -

rade dessa prisstegringar. Det mål, som
vi uppställde för vår politik, var i stället
att försöka förhindra att denna prisstegringsrörelse
skulle skapa förväntningar
som i sin tur skulle driva fram
nya prisstegringar. Det var således dessa
av förväntningar framkallade prisstegringar,
som den ekonomiska politiken
syftade till att förhindra.

Man kan då ställa den frågan just nu:
Ha förväntningarna ännu lett till några
prisstegringar? Jag tror, att vi kunna
säga, att det ha de i stort sett inte gjort.
Jag skall inte bevisa detta med att gå
tillbaka till några nationalekonomiska
läroböcker för att där hämta några teorier.
Jag skall i stället hålla mig till det
rent praktiska faktum, att alla hittillsvarande
prisstegringar i stort sett ha
kunnat godkännas av priskontrollnämnden.
Prisstegringarna vila alltså
på eu helt annan materiell grund än allmänhetens
förväntningar om kommande
prisstegringar. Det förhåller sig, som
jag redan antytt, på det sättet att åtskilliga
av dessa prisstegringar ännu
icke slagit igenom just på grund av att
priskontrollnämnden icke har ansett
tiden vara inne för att låta dem komma.

När det gäller löne- och priskompensationerna,
så är det ju på det sättet, att
dessa blivit så tilltagna, att de i sig
själva komma att skapa efterföljande
prisstegringar. Ja, jag förstår inte det
rimliga i det resonemang som föres, när
man från många håll får höra talas om
att å ena sidan både jordbrukare, arbetare
och tjänstemän riskera att få en
sänkt levnadsstandard genom inverkan
av prisstegringar, men å andra sidan
att de löner och priser, som vederbörande
nu ha fått, bidraga till skapande
av inflation. Men om man har den uppfattningen
att dessa kompensationer
inte lett till ett köpkraftsöverskott, som
kan verka prisuppdrivande, kunna de
väl inte heller verka inflationistiskt.
Man kan inte ha bägge ståndpunkterna.

Det kan ju hända, att talet om att det
här är fråga om en genomsnittligt sett

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

sänkt levnadsstandard är överdrivet.
Så mycket vill emellertid jag för min
del medge, att det är troligt att vissa
medborgargrupper icke kunna fullt ut
behålla sin tidigare levnadsstandard,
liksom att vissa grupper komma att få
en levnadsstandard, som ligger en bit
över strecket. Huruvida det genomsnittligt
blir en höjning av levnadsstandarden
eller ej, tror jag att det i dagens
läge är mycket svårt att avgöra. Det
kan hända, att en dylik höjning torkar
in. I så fall beror detta på att våra försvarsutgifter
ha blivit så stora att de tillsammans
med den minskade ökning av
jordbruksproduktionen, som tydligen
har inställt sig, inte kunna medge något
utrymme för en allmän höjning av vår
levnadsstandard. Jag tror emellertid, att
vi i dag inte ha någon möjlighet att
hysa en bestämd uppfattning om dessa
ting. Vi få nog vänta och se tiden an
en smula.

Den politik, som regeringen har fört
för att nå det mål, som jag här har berört,
känna alla till. Jag skall inte gå
igenom de olika punkterna. De vidtagna
åtgärderna rikta sig främst mot tendenserna
till investeringsökning, men de
verka även i någon mån konsumtionsminskande.
Därutöver försöka vi förhindra,
att statens egen konsumtion
och statens egna investeringar komma
att verka prisdrivande.

Det är ju klart, att förväntningstendenserna
inte kunnat helt förkvävas.
Alla känna till att det förekommit försök
att öka investeringarna. Man har
vidare försökt öka lagren, och det har
förekommit en utpräglad rörelse att öka
inköpen av framför allt mer varaktiga
förbrukningsartiklar. I det sista avseendet
har det under vissa perioder gått
en rörelse genom folket, som man mycket
väl skulle kunna kalla för hamstring.
Det finns emellertid åtskilliga tecken
på att denna hamstringstendens nu
håller på att sjunka samman. Om detta
är riktigt, måste det bero på att förväntningarna
på det området inte sträc -

Valuta- och penningpolitiken.

ka sig så långt fram i tiden. Vad folk i
stället räknat med har helt enkelt varit
detta, att nu kommer det att bli vissa
bestämda prisstegringar på grund av
den anpassning, som signalerats. Om
man köper nu, kan man köpa föremålen
en smida billigare och möjligtvis
tjäna något på detta. Så har folk tydligen
resonerat. Men i och med att anpassningen
genomförts och man kommer
fram till en stabilitet i den internationella
prisbildningen, är det mycket
sannolikt att denna hamstring helt och
hållet försvinner. Det är väl också sannolikt,
att investeringsbenägenheten
kommer att minska och att framför allt
lagringstendenserna gå tillbaka.

Nu vet jag mycket väl, att den politik,
som regeringen här har fört, av oppositionen
anses vara otillräcklig. Man förnekar
från det hållet, att de av regeringen
vidtagna åtgärderna skulle vara
tillräckliga i den nuvarande situationen.
Man bygger sina angrepp mot regeringen
på detta antagande. Man begär från
oppositionens sida en helt ny politik.
Man begär ett sammanfattande program.
Man yrkar på fler åtgärder o. s. v. Det
är klart, att jag för min del är synnerligen
intresserad av frågan om vilka
ytterligare åtgärder man från oppositionens
sida egentligen begär.

Som jag nämnde, ingår i regeringens
politik en strävan att icke låta statens
finanspolitik medföra en inflationsdrivande
verkan. Vi vilja, att statens utgifter
skola täckas med löpande inkomster,
och vi vilja att en så stor del
som möjligt av även kapitalutgifterna
skall täckas av löpande inkomster. Begär
man nu från oppositionens sida ytterligare
åtgärder på denna punkt? Nej,
det gör man inte. Regeringen har föreslagit
ett par skatter för att skaffa eu
tillräcklig'' överbalansering, elskatten
och den förhöjda fordonsskatten. Oppositionspartierna
äro eniga att gå emot
dessa skatter. Detta kan visserligen vara
cn sak för sig, tv det är klart, att man
kan tvista om de konkreta förslagen.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

Men från oppositionens sida går man
inte emot de föreslagna skatterna på
det sattet att man förkastar dem och i
stället föreslår att man skall ersätta
dessa inkomster åt staten med några
andra skattekällor. Nej, det gör man
inte. Man säger i stället, att överbalanseringen
blir stor nog ändå. Det behövs
inte, anser man från oppositionens sida,
mer statsinkomster. Alltså bar väl jag
fullständigt rätt, när jag säger, att man
från oppositionens sida inte begär en
stramare budgetpolitik än den som regeringen
för utan alldeles tvärtom.

Begär man nu från oppositionens sida
några direkta åtgärder för att förhindra
investeringsökningar eller begär man
åtgärder för att dämpa vinstkonjunkturen?
Jag kan inte se, att man kommer
med några sådana förslag. Herr Ohlin
har varit vänlig mot oss i dag och presenterat
sitt program. Det var ett program
i elva punkter. Nu tycker nog jag
för min del, att detta program inte innefattade
så mycket, att det kunde räcka
till elva punkter. Särskilt om man
vill hålla sig till de punkter i programmet,
som närmast sikta till några nya
tendenser i politiken, krymper det hela
samman till betydligt färre punkter.

Herr Ohlins första punkt var, att vi
skulle uppmuntra sparandet dels genom
skattelättnader och dels genom att undersöka
möjligheterna att utge värdebeständiga
obligationer. Jag tror för
min del, att inte ens herr Ohlin utgår
ifrån att dessa åtgärder, om de kunde
genomföras och befunnes lämpliga,
skulle kunna sättas in just nu, utan det
skulle dröja åtskillig tid, innan de av
herr Ohlin föreslagna åtgärderna skulle
kunna leda till konkreta resultat.

Vidare fingo vi veta, att herr Ohlin
rekommenderar, att man skall försöka
organisera avtalsrörelserna med tillhjälp
av en kombination av produktivitetsindex
och levnadskostnadsindex. Jag
skall inte deklarera någon egen mening
i den frågan. Det är väl emellertid
ingen som tror, att man skulle kunna

sätta dessa åtgärder i kraft redan nu.
Det kan i varje fall inte bli tal om att
göra det förrän avtalsförhandlingarna
upptagas nästa gång. Alla här i kammaren
observerade väl för övrigt, att
en av de övriga »aktieägarna» i oppositionen,
herr Hjalmarson, inte alls ville
höra talas om herr Ohlins förslag under
denna punkt. Det verkar således, som
om regeringsprogrammet från oppositionens
sida ännu inte skulle vara fullt
färdigt. Det är därför svårt att veta, om
det över huvud taget ligger någonting
i denna programpunkt.

Dessutom ville herr Ohlin ha vissa
åtgärder för att inte uppmuntra reparationer,
närmast på beskattningsvägen.
Detta är en sak, som naturligtvis
kan diskuteras, men inte heller detta är
en åtgärd, som kan genomföras hux flux.

Slutligen föreslog herr Ohlin — jag
hittar nämligen inte något mera just
nu i den mer nymodiga delen av herr
Ohlins program — att vi skulle använda
valutakurserna till att framför allt
trygga kronans inre värde. Vi skulle
enligt herr Ohlin depreciera ibland och
appreciera ibland, när vi hotades av
deflation respektive inflation, såvida
dessa företeelser voro av ett visst procentuellt
minimivärde så att säga. Herr
Ohlin medgav emellertid själv, att detta
inte var någon programpunkt, som kunde
genomföras nu. Tiden är icke lämplig,
men herr Ohlin sade, att den kunde
bli lämpligare. Detta är en sak, som
jag på intet sätt vill bestrida.

Sammanfattningsvis kan jag inte
dölja för mig själv, att min spända förväntan
inför herr Ohlins program sackade
väldigt samman. Jag gjorde närmast
den reflexionen, att berget födde
---, ja, vad födde berget? Jo,

några små vita möss. Detta var ungefär
det intryck jag fick, och kvar står
egentligen bara en sak, om vilken det
skulle kunna föreligga en aktuell meningsskiljaktighet
mellan regeringen
och oppositionen. Jag syftar på frågan
om penningpolitiken.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Jag skall strax komma in på detta,
men innan jag gör det, vill jag ha ett
litet samtal med herr Hjalmarson om
sparsamhetskapitlet. Under de senaste
åren har högern excellerat i att vara
sparsamhetsvänlig. Jag förstår mycket
väl, att man nu från högerns sida klamrar
sig fast vid denna tanke för att
man skall kunna få behålla en liten
gloria av sparsamhetsvänlighet. Därför
har man varit mycket intresserad
av vad det skulle bli av herr Wärns
besparingsförslag. Herr Hjalmarson har
också varit mycket angelägen att tala
om, hur många gånger högern ställt
sig bakom herr Wärn, och i dag talade
han om, att man nu från högerns sida
kommer att stödja ett av herr Wärns
förslag i fråga om anslaget till jordbrukets
rationalisering.

Jag säger ingenting om detta —■ det
är klart att det kan vara delade meningar
om den saken. Men det kan det
vara på många punkter. Jag fäster
bara uppmärksamheten på att när det
gällde frågan om att minska de statliga
avlöningsanslagen med tre procent, blev
det en principreservation från högern
i statsutskottet. Om vi hinna med det
i kväll, komma vi ju att behandla nionde
huvudtiteln. Där finns det en rad
meningsskiljaktigheter mellan högern
och regeringen. Jag frågar bara: Befinner
sig högern där på den prutande
linjen eller på den ökande linjen? Högern
befinner sig på den ökande linjen
även beträffande flera punkter, där regeringen
endast delvis har följt herr
Wärn.

Jag menar, att herr Hjalmarsons''och
hans partis renlärighet inför herr
Wärns förslag kanske inte är så mycket
att skryta med. Jag tror att det vore
allra klokast av herr Hjalmarson att
inte försöka ställa sig på någon särskild
sparsamhetspiedestal, ty handlingarna
komma ändå att visa det som
är naturligt, nämligen att en sak är
högern med om att spara på, en annan
sak vill den alls inte spara på. Det är

Valuta- och penningpolitiken.

så när det gäller sparsamhet att alla
vilja att yxan skall gå, men alla vilja
skona sina egna träd. Och så är det
med högern också.

De skiljaktigheter mellan regeringen
å ena sidan och högern och folkpartiet
å andra sidan, som vi alltså komma
fram till i denna diskussion i vad den
avser det aktuella läget, gälla kreditpolitiken
och penningpolitiken. Jag har
fattat saken så, att man från båda dessa
partiers sida inte har någonting emot
att man driver en penningpolitik, som
medvetet leder till en räntehöjning.
Beträffande den fråga, som vi egentligen
nu skulle diskutera men som vi inte
bry oss så mycket om, nämligen bankoutskottets
dechargebetänkande, ha reservanterna
en enda anmärkning av
någon betydelse, och det är, att riksbankens
politik under 1950 lett till en
ökning av likviditeten på penningmarknaden.
Jag tillåter mig att som inledning
till mitt resonemang om penningpolitiken
se en liten smula på reservationerna
och underlaget för reservationerna
i detta avseende.

När man kommit och sagt att riksbanken
under 1950 starkt har ökat
marknadens likviditet, har man framför
allt fäst blickarna på årets fjärde
kvartal. Tar man det isolerat, får man
fram icke så små siffror. Det har därför
invänts mot denna anmärkning, att
det här rör sig om något som på sitt
sätt är en säsongföreteelse. Det brukar
alltid vara ett starkt behov av lånemedel
för statens räkning under årets
sista kvartal. Vill man tränga till grunden
av denna företeelse finner man,
att den egentligen hänger samman med
den nya uppbördsreformen. Det är
nämligen så, att vi under fjärde kvartalet
visserligen ha en skatteuppbördstermin,
men vi ha samtidigt — och det
är den enda gången på året det sammanfaller
— en termin för utbetalning
av kommunmedel. Dessa sammanträffande
omständigheter leda till att staten
under fjärde kvartalet har ett osed -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

vanligt stort upplåningsbehov. Men samtidigt
veta vi ju också alla, att det inför
julhelgen är en stark påfrestning på
penningmarknaden och att marknadens
likviditet då sjunker. Det är alltså då
en högst olämplig tid för staten att
låna pengar. Om nu staten skall fylla
sitt behov av pengar under fjärde kvartalet
och skall göra det genom att gå ut
i marknaden och låna, betyder det att
man med denna statsupplåning skulle
pressa marknaden vid den mest ogynnsamma
tidpunkten och att man skulle
skapa ett ränteläge, som hänförde sig
till den mest ogynnsamma tidpunkten
under året. Och jag får väl ändå fråga,
om man kan säga att det är en rimlig
anordning att göra så.

Jag skulle för min del vilja varna för
att man plockar ut korta tidsperioder
och använder dem såsom åskådningsmateriel
för att belysa penningpolitiken.
Då kan det gå som det gick för en
bankdirektör, som publicerade en artikel
i Stockholmspressen den 28 februari,
där han hänvisade till att det
rådde en särskilt stor penningriklighet
i bankerna. Likviditeten var alldeles
för stor enligt hans förmenande, och
det gällde för riksbanken att gripa in
för att minska denna likviditet. Men hur
hade nu likviditeten kommit till? Jo,
helt enkelt därigenom att folk vid den
tidpunkten samlade pengar i bankerna
för att ha medel att betala de skatter,
som förföllo till betalning den 6 mars
och veckan därefter. Och eftersom vi i
år för det första ha fått höjd uttagningsprocent
för källskatten, för det andra
ha trängt samman betalningen av restskatt
till fyra månader och för det tredje
haft en nominell inkomststegring,
gällde det en skatteuppbörd av sällsynt
stora mått. Det kom därför också att
samlas ovanligt mycket pengar i bankerna.

Nå, hur blev det sedan i bankerna,
när skatten var betald? Ja, jag har roat
mig med att göra en jämförelse. Den 7
mars, alltså vid skatteterminens början,

hade affärsbankerna sammanlagt på
checkräkning i riksbanken, om jag
drar ifrån den lagenliga kassareserven,
328 miljoner disponibla, vilket naturligtvis
är en icke obetydlig summa.
Men den 15 mars fanns det inte något
överskott. Det var tvärtom så, att det
var ett underskott i affärsbankernas
lagenliga kassareserver på i det närmaste
30 miljoner kronor. Det var ingen
likviditet, det var bristande likviditet!
Den 22 mars var bristen lika stor, och
den 31 mars hade visserligen bladet
vänt sig en smula, men hela överskottet
utöver den lagenliga kassareserven
var 37 miljoner kronor. Man skulle alltså
ingripa från riksbankens sida med
anledning av en likviditet som var alldeles
tillfällig och med den påföljd att
åtgärderna kanske skulle drabba när
marknaden var ytterligt stram. Ty det
är den i dag. Det finns ingen särskilt
stor likviditet på penningmarknaden.
Den är stram.

Av detta skulle jag bara vilja dra ett
par praktiska konklusioner. För det
första frågar jag mig, eftersom jag ingalunda
tycker att allt här är bra som det
är: Finns det ingen som helst möjlighet
att så planera statens uppträdande
som låntagare, att detta uppträdande
mer kan verka säsongutjämnande än
tvärtom? För det andra ställer jag den
mera allmänna frågan, om det inte över
huvud taget är möjligt att så planera
penningpolitiken och kreditpolitiken,
att man skulle kunna mer än nu utjämna
säsongvariationerna. Detta betraktar
jag som en praktisk uppgift, och
jag tycker nog, att man från statsmakternas
sida, från regeringens och från
riksdagens verks, riksbankens och riksgäldskontorets,
sida skulle överväga, om
man inte på det sättet kan komma fram
till någon förbättring.

Det är ingalunda så, att de former
under vilka staten skall föra sin kreditpolitik
äro färdiga och att de äro de
bästa möjliga; där fordras det mycket
övervägande, innan man kommer fram

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

till en något så när effektiv organisation.
Det råder inga delade meningar
om att vi böra försöka hålla penningmarknaden
så stram, att det inte uppkommer
några inflationstendenser. Men
sedan är det en öppen fråga, hur långt
"man vill gå, hur stor stramhet man vill
skapa och om man vill skapa en stramhet,
som direkt siktar på en räntestegring.

Jag vet ju, att både herr Hjalmarson
och herr Ohlin värja sig. Herr Hjalmarson
säger, att han ingalunda vill ha
någon räntestegring — han vill ha en
rörlig ränta. Jag tror att han tilläde,
att om man vill ha en rörlig ränta just
nu, måste man räkna med en ränta
som är rörlig uppåt.

Herr Ohlin har eu annan teori — det
är ju den som finns i folkpartiets reservation
— nämligen att man skulle
höja den korta räntan, räntan på skattkammarväxlar,
och med tillhjälp av
denna räntehöjning locka bort från affärsbankerna
och till riksbanken en del
av företagens överskottsmedel. På det
sättet skulle man strama åt marknaden
och få vinstmedlen steriliserade.

Jag tror inte att det ligger någonting
i denna tanke. För det första är det
nämligen så, att en höjning av den korta
räntan leder till i första hand en stegring
av den medellånga räntan och därefter
till en stegring av den långa räntan.
Det kan inte hjälpas, det blir på det
sättet, och det hade vi ju en livlig erfarenhet
av under förra året, när vi
experimenterade med en ränteglidning,
om jag så får säga. Då fingo vi ju se
hur marknaden inställde sig och hur
räntan på de korta lånen fortplantade
sig över till de långa lånen.

Detta är det ena. Det andra jag skulle
vilja säga är, att det inte går att locka
över några pengar från affärsbankerna
till riksbanken genom en höjning av
räntan på skattkammarväxlar. Om det
gjorde det, skulle det väl ha haft någon
verkan att riksbanken i höstas höjde
denna korta ränta med 1 procent,

Valuta- och penningpolitiken.

så att den nu är 2 procent för tremånaders
skattkammarväxlar och 2,2 procent
för femmånaders. Men det kom
inga pengar. Och låt oss gärna gå upp
till 214 procent — det kommer ändå
inga pengar. Ty bankerna komma att
göra allt vad de kunna för att behålla
pengarna, och så höja de räntan och
det blir en saxning av räntorna, så att
det slutliga resultatet inte blir någonting
annat än en räntestegring.

Herr Hjalmarson hade ju den uppfattningen
att det egentligen är så enkelt
detta med räntepolitiken. Det är
bara att tillkalla några experter och låta
dem sätta sig ned och utreda saken,
och så är det hela klart. Herr Hjalmarson
anförde något citat av ett uttalande
som gjorts i Amerika. Ja, jag tror nog
att det finns ekonomer i Amerika liksom
här som ha denna mening. I Amerika
är man bara litet mera återhållsam
i sina ränteändringar än här. Och det
där med att experter plötsligt skulle
bli överens är nog ändå en utopisk
tanke. Jag bara erinrar om att Dagens
Nyheter för någon tid sedan hade en
rundabordskonferens av ekonomiska
experter. På morgonen läste jag en stor
rubrik: »Enhällig uppfattning om krafttag
mot inflationen» eller någonting sådant.
Kanske det var »full enighet»
man hade skrivit. Och jag tänkte: Aj,
aj, nu ha de äntligen hittat Columbi ägg.
Men när man sedan läste vad som stod
under rubriken fann man, att den enda
sak de voro eniga om var, att det skulle
tagas krafttag. Men de voro fullkomligt
oeniga om vari krafttagen skulle bestå.
Och jag befarar, herr Hjalmarson, att en
sådan där expertutredning skulle komma
att leda till ungefär samma resultat.

Är det inte litet underligt att man på
detta sätt så att säga medvetet eftersträvar
att få en höjd ränta? Vad är nu
räntestegring för någonting? .3a, ibland
får man den uppfattningen — och det
fick man inte minst när man här lyssnade
till herr Hjalmarson — att räntestegring
är något slags magisk process,

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

som leder till enbart gynnsamma resultat,
så att allting blir bra liksom av sig
självt. Men vad är räntestegring? Räntestegring
är en kostnadsstegring precis
som t. ex. elskatten. Jag kan inte förstå
herrarna när ni ha den meningen, att
en indirekt skatt leder till prisstegringar,
som befrämja inflationen, men
att en räntestegring, som medför höjda
hyreskostnader och höjda byggnadskostnader,
inte har någon inverkan på
inflationen. Och ändå tror jag att jag
kan säga, att % procents räntestegring
betyder ungefär tre gånger så mycket
i höjt levnadskostnadsindex som elskatten
enbart när det gäller hyreskostnaderna.
Det är väl lika bra att säga, att
man vill vinna en åtstramning genom
räntestegringen, ty om människorna
skola betala högre hyror, få de mindre
pengar över att betala annat med. Om
byggnadskostnaderna bli större, blir det
också höjda omkostnader, som leda till
att folk inte får pengar över till någonting
annat. Det är ju i grund och botten
så det är, och det finns ingen mening
i att hölja in räntestegringen i
några magiska slöjor.

Jag skulle vilja fråga: Varför är denna
metod till kostnadsstegring så mycket
bättre än andra? Det finns faktiskt
skäl som kunna anföras för att den är
sämre. Ty det är ju så, att om vi höja
elkraftspriset genom en skatt eller om
vi höja någon indirekt skatt eller lägga
på en ny sådan, t. ex. en investeringsskatt,
så kunna vi något så när beräkna
vilka följderna bli. Men det är mycket,
mycket svårare att genomskåda verkningarna
av en räntestegring.

Nu är det alldeles självklart, att eftersom
jag inte drar mig för att föreslå
höjda indirekta skatter, kan jag inte
vara någon principiell motståndare i
och för sig mot en rörlig ränta. Jag menar
bara, att man måste välja mellan
olika medel och ta hänsyn till olika omständigheter.
Jag har kommit till den
uppfattningen, att en räntestegring i dagens
läge icke är nödvändig — i alla

fall är det inte säkert att den är det.
Jag menar nämligen, att det för närvarande
inte bara är så, all de! i vår samhällsekonomi
finns krafter, som driva
mot prisstegring. Det finns också krafter,
som verka åtstramande och i hög
grad åtstramande. Det är därför inte så
alldeles säkert hurudan utvecklingen
kommer att bli. Det är ju uppenbart, att
byggnadskostnaderna komma att stiga
med minst 20 procent. De främsta orsakerna
äro prisstegringen på kol, på
trä och på järn, men även de höjda lönerna
spela sin roll. De som arbeta på
byggnadsområdet ha på senaste tiden
fått bevittna, att åtskilliga människor,
som ha fått byggnadstillstånd, lämnat
tillbaka sina tillstånd. Jag är inte alls
säker på att detta är av den omfattningen
att det blir någon minskning omedelbart
i byggnadsverksamheten. Det
kan hända att det finns tillräckligt
många aspiranter för att man trots betänkligheter
skall komma att fortsätta.
Men man kan inte undgå att observera,
att de stegrade byggnadskostnaderna
verka starkt åtstramande, och man kan
verkligen på allvar fråga sig, om det
är klokt att ovanpå denna kostnadsstegring
även lägga en räntestegring. Kanske
blir det droppen som kommer bägaren
att rinna över och att man på det
sättet skapar deflationistiska tendenser,
som man inte vill ha.

Jag fäster uppmärksamheten på att
när vi i lördags hade en liten debatt
här i denna kammare förde herr Ohlin
fram den uppfattningen, att prisutjämningsavgifterna,
om det ville sig illa,
kunde få en så starkt åtstramande verkan,
att det rent av inte skulle gå för
oss att styra utvecklingen. Det kan hända
att herr Ohlin teoretiserade en smula
där. Att prisutjämningsavgifterna ha åtstramande
verkan ha vi hela tiden varit
överens om —• hur mycket är svårt
att säga. Jag tar bara dessa två exempel
för att visa, att det även finns mycket
starkt åtstramande krafter i vår
samhällsekonomi, och därför kanske

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

man skall vara litet försiktig, innan man
går för långt härvidlag.

Denna min inställning — det vill jag
understryka — hänför sig just till dagens
läge. Jag menar att vi måste först
se varthän priserna på grund av anpassningen
egentligen gå. Vi måste avvakta
den tid då avtalsrörelsen är färdig,
och vi få samtidigt observera, hur
det blir med de internationella priserna.
Om dessa stabilisera sig på den höga
nivå, där de nu äro, kan det hända att
den politik som vi nu föra är alldeles
tillräckligt åtstramande. Det finns onekligen
vissa tecken som tyda på att en
sådan stabilisering håller på att inträda.
Däremot har jag inte den minsta
förhoppning om att vi inom överskådlig
tid skola få möta någon prissänkning.

Av dessa skäl anser jag att vi inte
skola tillgripa en så hård åtstramning
av penningmarknaden att den leder till
en räntestegring. Det finns möjligheter
att hålla penningmarknaden vid en viss
stramhet ändå. Och som jag nämnde:
den är stram i dag. Snarare gäller det
kanske att försöka utjämna säsongvariationer
än att göra en direkt minskning
av likviditeten.

Hela tiden måste man emellertid ha
klart i sikte, att det kan komma att bli
en ytterligare prisstegring utomlands.
Det kan hända att den internationella
situationen »tjocknar till» igen, att det
kommer en ny våg av rustningsfeber, en
ny våg av prisstegringar, och en sådan
skärpning av läget måste vi vara beredda
att kunna möta. Från regeringens
sida ha vi sedan länge övervägt vad vi
skulle göra, för den händelse ett sådant
skärpt läge inträder. I dessa överväganden
ingå överläggningar med åtskilliga
organisationer, och, som statsministern
i lördags uttalade, regeringen har icke
något emot att i dessa överläggningar
också delta representanter för den politiska
oppositionen. Men vi ha inte stannat
vid detta utan vi ha också försökt
överväga, vilka beredskapsåtgärder vi

Valuta- ock penningpolitiken.

skulle kunna ha färdiga att tillgripa,
om en sådan skärpning av läget inställer
sig.

Det är här icke min mening att gå in
på en diskussion av dessa frågor. De
befinna sig nämligen på ett mycket förberedande
stadium. Och jag vill bara
säga att om händelsevis en tidning
snappar upp att man inom finansdepartementet
håller på att studera frågan
om tvångssparande, så betyder inte det
att det nödvändigtvis skall bli ett förslag
om tvångssparande. Det är många
ting som få tas i betraktande därvidlag.
För det första får man ju undersöka om
det över huvud taget är möjligt att finna
en form för ett sådant sparande, som
är rimlig och praktiskt genomförbar.
För det andra måste utvecklingen tänkas
få en alldeles särskild riktning för
att en sådan åtgärd skulle vara av betydelse.
Därför menar jag att det finns
egentligen ingen anledning att skjuta
fram denna tanke nu. Och jag vill säga
till herr Ohlin att både han och jag få
vara litet försiktiga. Jag är av naturen
litet oförsiktig i mina uttalanden, men
herr Ohlin — som ändå eftersträvar en
lielt annan försiktighet än jag — borde
inte ställa sig i denna situation upprepade
gånger. Jag påminner om vad herr
Ohlin sade i remissdebatten förra hösten
om investeringsskatten, då herr Ohlin
så emfatiskt utropade, att denna
så sönderskjutna skatt väl ändå aldrig
skulle komma fram. Den kom fram, och
om jag inte missminner mig röstade
herr Ohlin i princip för den. Man skall
aldrig säga aldrig, och det kan vara
skäl i att man först ser efter vad saken
verkligen gäller, innan man tar en definitiv
ståndpunkt.

Jag nämnde nyss att vi från regeringens
sida äro intresserade av överläggningar
om de åtgärder på den ekonomiska
politikens område som kunna
behövas, ifall det skulle inträda en
skärpning av den ekonomiska situationen.
Det är alldeles klart att vi för vår
del inte kunna ha något emot att herr

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

Ohlins punkter där komma upp till diskussion.
Jag är visserligen inte så övertygad
om att de leda till så stora resultat.
Det har dock gått så — som jag
nämnde innan herr Ohlin hunnit in i
kammaren — att det redan är sprickor
i oppositionsunderlaget. Det tycks inte
kunna bli enighet om ett av dessa väsentliga
ting, och då är det ju möjligt
att det också blir andra som det visar
sig svårt att uppnå enighet om. Men varför
skall man inte diskutera punkterna,
det har jag för min del ingenting emot.

Jag slutar med att slå fast, att av det
som här i dag har framkommit är det
ingenting som kan sättas in för att bemästra
den situation, varuti vi för närvarande
befinna oss, som ligger utanför
regeringens program, annat än i fråga
om graden av stramhet på kreditmarknaden,
spörsmålet om man skall sikta
på en räntestegring eller ej. För min del
har jag förklarat att på den punkten tror
jag att den politik vi föra är tillräckligt
restriktiv och att det skulle vara
farligt att gå den andra vägen.

Herr Ohlin yttrade i sitt anförande i
förmiddags, att var och en av hans
punkter kunde te sig obetydlig men att
det inte var verkan av var och en för
sig som gav slutresultat utan den samlade
verkan. Detsamma kan regeringen
säga om sina ansträngningar för att bemästra
situationen. De äro dock var för
sig av en större verkningsgrad, såvitt
jag kan finna, än de av herr Ohlin föreslagna
åtgärderna. Ändå äro de var
för sig kanske inte på något sätt avgörande,
men sammantagna få de en verkan
som jag tror ger den stramhet åt
dagens läge, som är erforderlig för att
förväntningarna om en fortsatt prisstegring
icke skola komma att slå in.

Herr HJALMAESON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministerns anförande
präglades av brist på vilja att gå
in i saklig diskussion med oppositionen
men däremot av en ganska uppenbar
vilja att missförstå och snedvrida de

argument, som från oppositionens sida
framförts. Jag beklagar den anda som
präglade finansministerns inlägg. Jag
tror nämligen inte att det är i den andan
som man kan skapa förutsättningar
för en sådan fruktbärande växelverkan
mellan regering och opposition, som
efterlystes i regeringsorganets ledare
i går.

Finansministern framhöll att prisstegringens
orsaker dels äro interna och
dels sammanhänga med den senaste internationella
utvecklingen. När det gäller
den interna inflationsutvecklingen
kan regeringen icke undandra sig sin
del av ansvaret för intensiteten i densamma.
För det första: man satte icke
in en kreditåtstramande politik tillräckligt
tidigt och tillräckligt kraftigt.
När devalveringen genomfördes krävdes
en stram riksbankspolitik. Den genomfördes
icke. För det andra: man
förberedde icke den nya situationen
genom att i god tid utarbeta nya direktiv
för priskontrollen trots att detta
enhälligt hade krävts av prisdelegationen.
För det tredje: man förberedde
icke subventionernas avveckling utan
nöjde sig med en serie improvisationer.

Finansministern säger att när han
föreslagit olika former av indirekta
skattehöjningar, så ha vi inte kunnat
komma med förslag om något att sätta
i stället. Och detta säger finansministern
sedan man här från vår sida —
jag talar nu närmast för mig själv —
just har försökt att konkretisera finansministerns
egen frågeställning och med
utgångspunkt därifrån påvisa de alternativ,
som äro möjliga att ställa upp
gentemot finansministerns förslag. Det
gäller att skaffa 200 miljoner kronor,
har finansministern sagt, för en överbalansering.
Vi ha sagt att detta kan
åstadkommas också på en annan väg,
genom minskning av statsutgifterna och
genom en ökning av det enskilda sparandet.
Jag har för min del pekat på en
rad olika konkreta åtgärder för att nå
detta resultat, åtgärder som kunna sät -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

tas in nu och som kunna få effekt redan
under nästa budgetår.

Tror inte regeringen, att den kan
under nästa budgetår åstadkomma den
måttliga sänkning av statsutgifterna,
respektive den måttliga ökning av det
enskilda sparandet, som det här är fråga
om, ja, då har regeringen enligt mitt
sätt att se mycket ringa tro på möjligheten
att överhuvud taget kunna förvärva
människornas förtroende för sin
politik.

Finansministern gycklar med att vi
inom högern skulle ha företrätt sparsamhetskraven
när det gäller statsförvaltningen.
Finansministern sade att ett
belysande exempel på hur vacklande
vår ställning härvidlag är, vore vår
ståndpunkt i diskussionen om treprocentsreduceringen
av avlöningsanslaget.
Det måtte ha undgått finansministern att
högerpartiet i den frågan företrädde en
hårdare sparsamhetslinje än majoriteten.
Finansministern yttrade nyss att
han av naturen är rätt oförsiktig med
sina uttalanden, och jag kan här endast
bekräfta detta hans eget omdöme. Den
air av olympisk överlägsenhet, som finansministern
insvepte sig i, var i detta
fall sällsynt malplacerad.

När det gäller räntepolitiken var frågeställningen
från vår sida följande. Vi
ha sagt att räntepolitikens kostnader
bli mindre betungande för allmänheten
än regeringens linje. Det var denna
fråga, herr finansminister, denna speciella
fråga, som borde kunna utredas
av några lämpliga experter.

Finansministern hävdade att mycket
ogynnsamma verkningar skulle uppstå
vid exempelvis en räntestegring med
en halv procent. Det ligger då nära till
hands att göra den frågan, om finansministern
anser att dessa ogynnsamma
verkningar nu ha inträtt som en följd
av den räntehöjning på en halv procent
som redan är genomförd. Fn annan
sak är att man genom låsning av
räntan har minskat den avsedda effekten.

6 — Andra kammarens protokoll 1951.

Valuta- och penningpolitiken.

Finansministern hävdade vidare den
ganska häpnadsväckande uppfattningen,
att det ur medborgarnas synpunkt
inte finns någon avgörande skillnad
mellan den av oss förordade penningpolitiken
och den skattepolitik som han
företräder. Herr finansminister, det är
väl ändå så att när det gäller den åtstramande
kreditpolitiken ha människorna
möjlighet att själva välja, om de
i det nya kostnadsläget vilja göra den
ena eller den andra investeringen. Finansministern
förbisåg att denna politik
övar tryck nedåt på prisnivån, och
han förbisåg att räntan icke bara är en
kostnad utan också är en inkomst, inte
för bankerna utan för spararna, försäkringstagarna,
livräntetagarna, alla
insättare på sparbank och andra, som
i hög grad representera eftersatta grupper
i samhället. Den skattepolitik som
finansministern företräder slår däremot
blint. Ingen kan undandra sig
densamma. Den slår blint mot framför
allt vissa samhällsgrupper, som ställas i
strykklass i förhållande till andra.

Riksbankens inflationsdrivande kreditpolitik
kan icke mötas utan en rörlig
ränta uppåt och nedåt. Jag har, herr
finansminister, aldrig talat om rörlig
ränta enbart uppåt. Den knapphet på
pengar vid vissa tidpunkter, som finansministern
berört, beror sannerligen
icke på riksbankspolitiken utan sammanhänger
med otillräckligt sparande,
och det möter man icke genom kreditinflation
utan genom åtgärder för att
öka sparandet. Riksbankspengar kunna
aldrig ersätta sparandet.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Jag tillät mig fråga
finansministern om han kunde tala
om för oss, varför den s. k. engångsförskjutningen
tycks bli åtminstone 50
procent större än han siade om så nyligen
som för ett par månader sedan.
Jag kan inte säga att det svar som Iiim -

Nr 12.

82 Nr 12. Onsdagen den

Valuta- och penningpolitiken.

nats var fullt upplysande. Stegringarna
stämde, hette det, i fråga om subventionernas
och de indirekta skatternas
inverkan, och den internationella prisbildningen
hade gått i sådan riktning,
att priserna stigit något mera än beräknat.
Sedan sades det att inkomsterna
och lönerna blivit högre än man
tänkt sig men här ställer man frågan:
Kunna avvikelserna i finansministerns
förutsägelser helt förklaras med den
under 1951 inträffade mycket måttliga
stegringen å utlandspriserna tillika med
vad lönehöjningarna överskridit vad
som beräknats?

Vidare frågade finansministern: Har
man kunnat undgå dessa stegringar och
vilken ståndpunkt skulle man ha intagit
till frågan om fortsatta subventioner?
Skulle man tillåtit en anpassning
av prisnivån på det sätt som regeringen
har gått in för? Ja, det är klart att man
måste svara att den väg som regeringen
har valt, att låta priserna slå igenom
och ta engångshöjningar, uppenbarligen
är den riktiga. Men vad man beklagar
är att spådomarna inte gått i uppfyllelse,
eller rättare sagt att finansministern
tycks ha förutsatt en viss utveckling
utan att ha tillräcklig grund
för sin mening, så att han med fog kunde
räkna med att den skulle hålla. Jag
skulle inte ha framställt denna erinran
om det varit så att denna 50-procentiga
ökning av engångsinflationen till väsentlig
del hade härrört av prisökningar
ute i världen.

Men prisökningarna ha, efter vad finansministern
själv säger i en av sina
propositioner, icke pågått mer än några
veckor in på 1951. I övrigt har det
varit både prisökningar och prissänkningar
och därigenom har naturligtvis
en viss utjämning skett så att man endast
för tiden fram till mitten av februari
kan tala om prishöjningar utomlands.

Jag vill ingalunga göra gällande att
inkomsttagare i allmänhet riskera att
få vidkännas sänkt levnadsstandard i

april 1951 em.

detta sammanhang. Jag tror att det är
alldeles riktigt som finansministern säger
att somliga grupper komma ovanför
strecket och andra under. Beträffande
jordbrukarna är det så att de icke bara
riskera en sänkt standard, utan de ha
redan fått känning av denna genom de
uppgörelser som hittills ha skett. Den
ojämnhet i löneutveckling och inkoinstutveckling
som nu inträtt innebär, såvitt
jag förstår, i sig själv ett frö till ytterligare
inkomststegringar och kostnadsstegringar.

Finansministern säger att oppositionen
finner de av regeringen föreslagna
åtgärderna till inflationens hejdande
otillräckliga. Det är ju sant, att detta
från samtliga håll gjorts gällande. Från
finansministerns sida sägs det att åtgärderna
äro tillräckliga. Ja, här står påstående
mot påstående. Utvecklingen
hittills har, i varje fall såvitt jag kan
se, gått i den riktningen att man torde
kunna säga, att oppositionens uppgifter
äro de som stått sig bäst.

Vad penningmarknaden beträffar
framhåller finansministern, att den är
redan mj^cket stram. Penningmarknaden
är ju ett område där man måste
vidtaga de mest energiska ingripanden
för att över huvud taget komma till
rätta med inflationen. Jag sammanställer
emellertid detta uttalande om den
strama penningmarknaden med ett uttalande
av finansministern i el-propositionen
på sidan 44, där han säger: »Utvecklingen
på penning- och kapitalmarknaden
kännetecknas av en förnyad
ökning av bankernas krcditgivning under
sista kvartalet i fjol, vilken tendens
fortsatt under det nya året.» Sedan säger
finansministern vidare, att det förefaller
som om skärpningen av kassareservbestämmelserna
och de mellan
riksbanken och kreditinstituten träffade
överenskommelserna om kreditåtstramning
icke hade lett till något nämnvärt
resultat. Hur går detta ihop med uttalandet
om att penningmarknaden är
Émycket stram?

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern varnade för
att använda korta perioder när man
skulle betrakta de förändringar som inträffat
i fråga om betalningsmedel. Jag
är angelägen om att framhålla, att i vad
avser folkpartiets reservation och vad
jag yttrade i debatten måste det vara
ett missförstånd från finansministerns
sida, tv vi ha jämfört det sista kvartalet
1950 med det sista kvartalet 1949
och tagit den skillnad i fråga om statsskuldens
ökning som förelegat mellan
dessa två kvartal. Under de två kvartalen
måste ju alla andra förhållanden
ha verkat ungefär lika.

Dessutom vill jag för mitt vidkommande
i fråga om varningen mot att
använda korta perioder som jämförelseobjekt
säga, att jag för det första jämfört
kalenderåren 1950 och 1949 och i
det andra fallet jämfört tidpunkten den
31 mars 1951 med den 31 mars 1950.

Sedan vill jag slutligen göra ett litet
påpekande. Finansministern säger, att
räntehöjning innebär en kostnadsstegring.
Det är riktigt. Men det är den
lilla skillnaden, att den kostnadsstegring
som drabbar penningen också innebär
en värdestegring för penningen.
Penningen är det som man skall köpa
varor och tjänster med. I den mån man
höjer värdemätaren på penningen, räntan,
måste det ju innebära en stegring
av penningens köpkraft. Av den kostnadsstegring
som drabbar en vara eller
en tjänst och den kostnadsstegring som
drabbar penningen föredrar jag, under
förutsättning att de äro kommensurabla,
otvivelaktigt den kostnadsstegring som
drabbar penningen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Finansministern säger att penningmarknaden
är ju redan åtstramad:

Valuta- och penningpolitiken.

affärsbankerna ha icke någon särskilt
stor likviditet just nu. Men, herr finansminister,
det gäller ju att skapa en tillräcklig
stramhet, så att man får en begränsning
av alla slag av investeringar
utan hjälp av detaljregleringar och så
att det ger ett väsentligt bidrag till brytande
av överkonjunkturen. Finansministern
har icke lyckats det allra ringaste
göra klart, att den situation som
föreligger i dag är av den arten. Det
tarvas tydligen ytterligare stramhet för
att man skall uppnå syftet att främja
en sådan utveckling.

Sedan säger finansministern, mest
överraskande av allt, att en räntestegring
är också en kostnadsstegring och
verkar på samma sätt som andra sådana
stegringar; oppositionen vill tydligen
att konsumenterna skola betala högre
hyror och därför ha mindre pengar
över för annat. Förlåt, herr finansminister,
att jag uppriktigt säger, att detta
är något av det tokigaste jag hört i
räntediskussionerna hittills. Jag har
varit med om många sådana de sista
tre och ett halvt årtiondena.

Man kan för det första fråga: Varför
tillät finansministern räntehöjningen
från 3 till 3,.t procent, om den bara har
sådana tråkiga verkningar? Den mindre
kreditåtstramning, herr finansminister,
som finns i dag, skulle näppeligen vara
möjlig, om man bibehållit räntan vid
3 procent. Alltså, de gynnsamma verkningar
av kreditåtstramningen, som finansministern
själv åberopar, sammanhänga
med den inträffade räntehöjningen.
Men sedan säger finansministern
plötsligt: Ovanför denna punkt vill
jag icke gå vidare. Den ytterligare
stramhet på kapitalmarknaden, som
möjligen skulle kräva någon mindre
räntehöjning därutöver - enligt min
mening knappast så mycket som en
halv procent därutöver — vill finansministern
ej vara med om. Som jag sade
i lördags tror jag att om prisutjämningsavgifterna
fortsätta att tillräckligt
länge inbetalas till riksgäldskontoret

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 ein.

Valuta- och penningpolitiken.

och finansministern står vid sitt ord
att riksbanken icke skall köpa mera
obligationer och skattkammarväxlar
under den period sådana inbetalningar
äga rum, så får finansministern stora
svårigheter att hålla räntan vid denna
nivå. Det kan hända att denna inbetalning
icke fortsätter så länge. Men finansministern
har nog varit oförsiktig
genom sitt bragelöfte.

Det är icke räntestegringen som sådan
man åsyftar, utan det är kreditåtstramningen
som är det primära. All erfarenhet
visar att kreditåtstramning verkar
på investeringarna. Man får också
därigenom en allmän återverkan på arbetsmarknaden.
Dessutom få spararna
en uppmuntran i den mån räntan stiger.
Det är ingen tvekan att det blir
sänkta levnadskostnader av en kreditåtstramning.
Detta bekräftas av erfarenheten
från många länder under de
senaste 30 till 40 åren. Men jag undrar
om finansministern kan göra sannolikt
att han genom att lägga på nya eller
höjda indirekta skatter sänker levnadskostnaderna.
Nej, herr finansminister,
den parallellen är sällsynt litet motiverad.

Herr Sköld säger att statsfinanserna
böra icke verka inflationsdrivande.
Nej, herr finansminister, men vi ha
redan ett överskott! Enligt riksräkenskapsverkets
färskaste siffror skulle
detta överskott bli större än finansministern
beräknade i förra veckan. Man
får en bekräftelse på sin förmodan, att
finansministern hållit sig i underkant
för att icke få alltför svårt att lägga
på nya skatter. Om man söker skapa
ett ytterligare ökat budgetöverskott med
sådana skattemetoder och i ett sådant
läge, bör det avgörande vara att den
efterföljande stegringen av levnadskostnaderna
icke kan väntas leda till
nya löne- och inkomstkrav samt därigenom
ökad köpkraft i stället för minskad
sådan. Eljest komma dessa skattehöjningar
icke att verka på det sätt
finansministern avser. Jag har emeller -

tid redan hört exempel på hur man vid
avtalsförhandlingar motiverat nya lönekrav
med att man väntar ökade skatter.

Finansministern säger att våra förslag
skulle icke hjälpa därför att inte
alla våra åtgärder kunde genomföras i
dag. Om en person befinner sig vid
mindre god hälsa, därför att han flera
år levat oförsiktigt, samt går till läkare,
undrar jag om det är berättigat att han
till svar på läkarens ordinationer säger:
Detta hjälper icke genast; en del av
ordinationerna kan tillämpas först om
några månader. Måste man inte ge vederbörande
någon tid innan ordinationen
kan hinna göra tillräcklig verkan?
Regeringen har enligt herr Skölds egen
utsago haft ungefär samma program
sedan i höstas eller längre tillbaka. Utvecklingen
har visat denna politiks
otillräcklighet. Långt inne i fackföreningskretsar
reser man i dag krav på
ytterligare och kompletterande åtgärder.
Jag kan hänvisa till tidskriften
Metallarbetaren, kanske till och med
till herr Strands anförande i första
kammaren i dag. Varför då icke diskutera
i positiv anda, om icke möjligen
något gott skulle kunna komma även
från oppositionen och om icke möjligen
den politik, som erfarenheten visat
vara otillräcklig, behöver en komplettering?
Jag undrar, herr finansfinister,
om det inte skulle vara klokare att förfara
på det sättet i det allvarliga läge,
vari vi nu befinna oss.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara till herr Hedlund säga, att han
drog väl ändå en något för vidsträckt
slutsats av min framställning om orsakerna
till att prisstegringen har visat
sig bli större än vad som beräknats.
Jag är visserligen icke i stånd till att i
dag giva en analys över de olika elementen
i denna utveckling. Men att de
stegrade utlandspriserna spela en betydande
roll framgår ju av propositio -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

nen nr 143. Vi få ändå ha klart för oss,
att när vi gjorde finansplanen och när
jag där åberopade nationalbudgetdelegationens
siffror, så var ju det siffror
som kommit till i början av december,
och vi kunde alltså icke taga hänsyn
till de prisstegringar som inträffat efter
den tiden. Men som jag nämnde i mitt
anförande, prisstegringen fortsatte ju
långt in i februari månad. Det står
också i propositionen nr 143 följande:
»De prisrörelser som hittills under året
kunnat iakttagas utomlands tyda på att
utvecklingen medfört kraftigare prishöjningar
än vad man för ett par månader
sedan räknade med.»

Vad sedan gäller herr Hjalmarsons
anförande skall jag börja med att genast
erkänna, att jag får väl tro vad herr
Hjalmarson säger: att högerns reservation
om de tre procenten gick åt andra
hållet mot vad jag antog. Den uppgift
jag fått var alltså tydligen felaktig; det
får jag medgiva. Det är alldeles riktigt,
herr Hjalmarson. Det är ett exempel
på min oförsiktighet.

Vad herr Hjalmarson i övrigt yttrade
föranleder mig att göra några reflexioner.
Det kom i början av repliken sprutande
fram en rad anklagelser över regeringens
uraktlåtenhetssynder. .Tåg ber
om förlåtelse, men jag lyckades faktiskt
icke fånga in dem alla. Men det föreföll
som om en av dessa var att regeringen
icke salt in en kreditåtstramning som
förberedelse för övergången till fria avtalsrörelser.
.lag skall icke fördjupa mig
i det, men jag råder herr Hjalmarson att
litet tänka över, hur stark kreditåtstramningen
skulle behöva vara för att
den skulle kunna få någon inverkan på
lönerörelsen. Allt detta går nog bra att
teoretiskt resonera om, men när man
möter praktikens kalla luft blir det
verkligen icke mycket kvar av det.

Sedan hade herr Hjalmarson ett uttalande,
att de inkomster åt staten som
jag hade tänkt erhålla genom el-skatten
och fordonsskatten skulle man kunna
åstadkomma genom att vidtaga åtgär -

Valuta- och penningpolitiken.

der för att minska statsutgifterna och
öka det enskilda sparandet. Men jag
fattar närmast att herr Hjalmarson menade,
att det skulle vi göra nästa riksdag.
Jag undrar om vi inte ändå här
befinna oss inne i teoriernas luftiga
värld. Jag frågar de ärade kammarledamöterna:
Vilka möjligheter ha ni
då att pruta ned statsutgifterna med
200 miljoner kronor? Jag tror inte att
det är någon här som anser att detta
skulle vara möjligt. Icke heller tror
jag att det finns möjlighet att göra någonting
så radikalt för att öka det frivilliga
sparandet, att man skulle komma
att få någon inverkan av det inom den
närmaste tiden. Jag tror inte att detta
är någon ersättning, herr Hjalmarson.
Utan varje tvekan är det riktigt med
ökandet av det frivilliga sparandet. Det
är en också behaglig utväg, och jag
skulle ingenting hellre önska än att den
kunde realiseras. Men jag är samtidigt
övertygad om att det tar lång tid innan
man får fram en varaktig ökning.
Därför kan det icke vara något alternativ.

1 samband med vad jag nu sagt om
statsutgifterna skulle jag kanske säga
ett ord också till herr Ohlin i detta avseende.
Vi veta ju att han anser, att
överbalanseringen är tillräckligt stor.
Jag har i början av mitt anförande nyss
sagt, att jag vet ju att oppositionen anser
att regeringens budgetpolitik är
närmast för hård och att där behöver
faktiskt icke något mera göras utan
där kan man pruta. Där har jag egentligen
ingenting att diskutera. Jag konstaterar
faktum, och herr Ohlin har
bestyrkt det här. Men jag skulle bara
vilja säga, att riksräkenskapsverkets i
dag offentliggjorda siffror mana icke
till någon optimism. De upptaga en
ökning av 600 miljoner kronor i jämförelse
med statsverkspropositionen.
Utav detta var 150 miljoner kronor elskatt
och fordonsskatt och 200 miljoner
återverkningar av investeringsskatten.
Då återstår det för inkomstskatten

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

en höjning med 250 miljoner, vilket såvitt
jag förstår är 50 miljoner mindre
än vad jag räknat med i propositionen
nr 143. Jag är nu icke säker på att jag
fattade radioutsändningen om detta så
klart alt jag kan säga att det är riktigt,
men jag tror det. Jag fann icke någon
tröst i ett penningöverflöd utan blev
närmast fundersam över att det stannat
vid en så låg siffra. Jag tror icke
att dessa siffror göra det möjligt att
komma med ytterligare argument för
att avstå från att giva staten inkomster.

Låt mig sedan komma över till frågan
om räntehöjningen. Jag vill då först
börja med att säga, att herr Ohlin slog
ju egentligen in öppna dörrar, när han
betraktade det jag sade som något av
det tokigaste han hört. Det får i så fall
vara tokigt. Det beror kanske på att det
icke stämmer med den nationalekonomiska
läroboken. Men jag tror att i det
praktiska livet stämmer det tämligen
bra. Jag vill nämligen fästa uppmärksamheten
på att jag har icke sagt, att
en räntestegring a priori är något som
icke skall ske. Jag sade uttryckligen i
mitt anförande, att om jag kan lägga
fram förslag om höjda indirekta skatter,
kan jag icke säga att det är omöjligt
att tillgripa en räntehöjning. Vad
jag gjorde var att jag jämförde dessa
två ting och fann, att deras verkan var
i praktiken tämligen ensartad. Det ena
ville man, det andra ville man icke.
Därtill fogade jag, att jag i dagens läge
icke ansåg det vara behövligt eller nyttigt
att tillgripa en räntestegring. Jag
har med detta icke sagt någonting om
vad som kan komma att behöva göras i
en annan situation än den vi i dag ha
för ögonen.

Herr Hjalinarson hade ju den teorien
att en räntestegring var mindre betungande.
Jag tror icke att det är så. Den
kan vara mindre betungande för den
ene och mera betungande för den andre,
om man ser till människorna. Jag ser
bort från detta. Han frågade då, om den
halva procent, varmed räntan stigit,

icke gjort någon verkan. Jo, det har
den visst. Visst har den gjort verkan.
Och, herr Ohlin, när lierr Ohlin säger,
att han hört talas om att man redan vid
löneförhandlingar från arbetarliåll säger,
att man vill ha mera kompensation
därför att skatterna komma att stiga,
kan jag berätta för herr Ohlin, att det
iir många som sagt, att de måste ha
mera kompensation, ty i höst komma
hyrorna att stiga, delvis på grund av
den räntestegring som redan inträtt.
Där blir också verkan precis på samma
sätt; det blir på det sättet likvärdigt.
Men nu är det ju så att denna kreditåtstramning
och räntestegring ha en
magisk verkan, som ligger så över allt
mänskligt förstånd. Det är väl ingenting
att göra åt det. Jag är bara en smula
fundersam i fråga om hur mycket det
skall till för att kreditåtstramningen
skall kunna skapa prisstegring eller
verka på lönemarknaden. Sänk priserna
på jordbrukets produkter, herr Ohlin,
med räntesänkning — jag undrar hur
det går ihop med teorien. Det går nog
inte ihop. Att sänka handelsmarginalen
med räntesänkning — det kan hända
att det i och för sig i ett eller annat
fall tillfälligtvis kan ha den verkan,
men i det stora hela tror jag det inte i
nuvarande läge. Det skall en ofantlig
kreditåtstramning till för att den skall
verka på lönemarknaden. Jag tror att
det skulle behövas en så pass kraftig
kreditåtstramning att vi åka av mitten
på herr Ohlins väg och hamna i dcflationsdiket.
Jag tror inte det är praktiskt
genomförbart; det är nog ingen
som på allvar tror detta.

Jag vill sluta med att säga några ord
om herr Ohlins uttalande, att när en
läkare ger en ordination skall man inte
begära att medicinen skall verka ögonblickligen,
det tar sin tid. Detta tilllämpar
herr Ohlin på sina rekommendationer.
Jag skulle då bara vilja fråga:
Fordrar inte rättvisan, herr Ohlin, att
också vår medicin får verka någon tid,
innan man bedömer resultatet? Ty det

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

är uppenbart att sådana åtgärder, som
vi äro tvingade att vidta, det må vara
räntestegringar, det må vara kreditåtstramningar
ocli indirekta skatter av
olika slag eller indragning av exportvinster,
inte verka de alla på en gång.
Det tar sill tid innan deras samlade
verkan blir så stor att den märks. Detta
är alldeles riktigt, och därför tror jag
att den politik regeringen för kommer
att visa sig ge den åtstramning som i
dag är nödvändig.

Men jag kommer tillbaka till de förslag,
som här äro framförda i den män
de äro så att säga nya och inte innebära
något sådant som priskontroll.
Den vilja vi ha kvar. Byggnadsregleringen
få vi också ha kvar. Men elskatten
skall avslås. Jag menar att sådana
punkter äro ingenting att diskutera,
tv de ge ingenting nytt åt diskussionen.
Andra av de av herr Ohlin framförda
punkterna kunna inte genomföras
i detta nu, utan därtill krävs lång tid.
Den rätta tidpunkten att diskutera dem
är när vi skola hålla de överläggningar,
som vi så smått kommit överens om.
Jag har för min del ingenting alls emot
att delta i sådana diskussioner, och jag
brukar aldrig gå till dem med några
fastlåsta meningar, där inga argument
skulle kunna verka på mig. Jag hoppas
bara, att om vi få till stånd sådana
diskussioner, man även på andra sidan
skall låta argumenten verka.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få besvara
herr Skölds inlägg om räntepolitiken
med att återge ett kort uttalande i tidskriften
Vi, som enligt mitt förmenande
innehåller ett av de bästa argumenten
för den ståndpunkt jag företräder. Det
heter där: »De prisstegringar som nu
slå igenom till följd av subventionsbortfallet,
de internationella prisstegringarna
och höjningen av lönenivån ha preliminärt
och mycket grovt beräknats
motsvara en 7-procentig höjning av lev -

Valuta- och penningpolitiken.

nadskostnaderna. Om man — kraftigt
tilltaget — räknar med att räntestegringen
genomsnittligt betyder 5 procent
på hyrorna och att 20 procent av inkomsterna
gå till hyra, skulle räntestegringen
innebära att levnadskostnaderna
höjas med 1 procent. Nu ta vi
alltså med en gång en mycket kraftig
höjning av levnadskostnaderna — efter
att under många år med näbbar och
klor ha värjt oss mot en ganska begränsad
stegring som skulle ha fallit på
bostäderna, men som skulle ha gett oss
bättre förutsättningar att effektivt skydda
penningvärdet. En låg ränta är visserligen
något mycket önskvärt — men
inte en fastlåst ränta!»

Finansministern framhöll, att talet
om att man skulle gjort kreditåtstramningen
1950 var ingenting att fästa sig
vid. Det betyder att finansministern anser,
att riksbanksledningens rekommendation
efter devalveringen var tomma
ord, som ingenting hade att betyda.

Det är inte så, herr Sköld, att jag
sagt, att vi på en gång skulle spara 200
miljoner kronor på statsutgifterna. Det
kan inte begäras, att jag i detalj skall
upprepa vad jag tidigare sagt, jag vill
bara här i all vördsamhet erinra om att
min frågeställning var en helt annan.
Jag sade: Låt oss sikta på att sänka
statsutgifterna nästa år med 50 miljoner
kronor och att öka det enskilda sparandet
med 150 miljoner. Finansministern
säger att detta inte kan genomföras
nu. Jag vill svara herr Sköld, att det
inte är svårare att genomföra detta än
att genomföra det samlade regeringsprogram
mot inflationen, av vilket vi
hittills bara sett vissa fragment.

Till sist skulle jag, herr talman, om
inte finansministern och kammaren ta
illa upp, vilja belysa finansministerns
attityd, genom att återge en anekdot.
När jag satt i bänken och hörde herr
Skölds inlägg kom jag nämligen ihåg
en liten historia, som en kammarkamrat
berättade för någon tid sedan. Det var
så att en major hade festat om eu natt,

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

och morgonen därpå beordrade han
kalfaktorn att ta fram hästen för en
uppiggande ritt. Kalfaktorn ledde fram
hästen. Döm om hans förvåning...
(Herr TALMANNEN gav här varsel om
att tiden för avgivande av kort genmäle
snart var till ända.) Ja, herr talman, jag
skall be att få återkomma med historiens
fortsättning i en följande replik.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern använde ett
litet försiktigt tal om räntestegringen:
den kunde tänkas någon gång i framtiden.
Hur rimmar denna ståndpunkt
med hans hårda kritik av räntestegringen
och tal om dess olämplighet?

Den som läser finansministerns spekulationer
måste vidare fråga: Varpå
grundar sig hans optimism att utvecklingen
hittills varit så gynnsam att man
inte behöver ytterligare kreditåtstramning?
Det är inte räntestegringen, jag
upprepar det, som sådan som är det
väsentliga utan främst den strama penningtillgången,
som verkar återhållande
på investeringarna.

Nu säger finansministern: Hur får
man sänkta priser på livsmedel och
sänkta marginaler i detaljhandeln genom
kreditåtstramning? Jo, herr finansminister,
på handelsmarginalen verkar,
skulle jag tro, kreditåtstramningen ganska
snabbt i en hel del branscher. Och
i den mån kreditåtstramningen lyckas
att tillsamman med andra medel bryta
överkonjunkturen och skapa en annan
atmosfär med större försiktighet, kommer
den att inverka på själva inkomstbildningen
och med vårt system på lång
sikt även på jordbrukspriserna.

Det behövs en kraftig räntehöjning
och kreditåtstramning för att få effekt,
och då komma vi att åka från den ena
sidan, inflationsdiket där vi nu befinna
oss, till den andra sidan, sade finansministern.
Men varför det? Har finansministern
med ett enda ord motiverat,
att om man går i det ena diket, man
inte bör ta krafttag för att komma nå -

gorlunda mitt upp på vägen? När jag
rekommenderar det påstår finansministern,
att det bär över till diket på andra
sidan. Jag svarar finansministern, att vi
under de närmaste månaderna böra göra
allt vad vi kunna för att komma upp
mitt på vägen. Påståendet att åtgärder
i det avseendet med nödvändighet skola
föra oss över på andra sidan har finansministern
icke kunnat med ett enda ord
motivera.

Vad beträffar finansministerns påstående
att han ensam representerar praktikens
kalla luft vill jag säga, att inom
svenskt näringsliv är det en bestämt
övervägande uppfattning, att kreditåtstramningen
verkar på det sätt som
oppositionen här hävdat. Vi kunna också
hänvisa till konjunkturinstitutets chef
och andra nationalekonomer som ha
samma mening. Jag tror inte att finansministern
har vare sig praktikens män
eller nationalekonomerna på sin sida.
Det förefaller som om finansministern
vore nöjd med att ha herr Sköld på sin
sida.

Beträffande budgetpolitiken vill jag
säga, att vår kritik går ut på att de indirekta
skattehöjningarna äro feltänkta,
ty de leda till kostnadsstegringar, höjda
löneanspråk och en höjning av köpkraften
i stället för en minskning.

Skall inte regeringens medicin få tid
att verka lika väl som oppositionens,
frågar finansministern. Jo, herr finansminister,
men den medicinen har redan
haft ganska lång tid på sig att verka.
Det ser inte ut som om den medicinen
vore tillräcklig eller lämplig.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
hade inte varit så stor anledning för
mig att nu ta till orda, men jag är nödsakad
att göra det för att herr Hjalmarson
skall bli i tillfälle att berätta slutet
på sin historia. Till herr Hjalmarson
skulle jag bara vilja säga, att när han
läste en bit ur tidskriften Vi så gav han
därvidlag upplysningen att en ränte -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

stegring med en halv procent skulle
kunna göra en procent på levnadskostnaderna.
Jag tror att det var litet högt
beräknat. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att el-skatten gör ungefär
0,2 procent, och därmed har ju herr
Hjalmarson hjälpt mig visa, att den uppgift
jag givit var riktig.

Sedan skulle jag vilja säga herr Hjalmarson,
då lian här gör gällande, att
jag på något sätt skulle ha riktat mig
emot riksbanksfullmäktiges beslut om
penningpolitiken förra sommaren och
argumenterat emot det, att jag ju i verkligheten
var med därpå. Men det är ju
inte det vi tala om nu utan om den
skärpning herr Hjalmarson här vill genomföra.
Och i det sammanhanget
skulle jag vilja säga till herr Ohlin, som
tror att man skall kunna med tillhjälp
av en kreditåtstramning skapa ett annat
läge på arbetsmarknaden, att det
skulle man då göra vid en tidpunkt
när vi ha ytterligt svårt att skaffa de
varor vi behöva, när vi leva i en säljarnas
marknad och där detta tillstånd
beror inte på våra egna inre förhållanden
utan på en internationell konjunktur.
I det läget tror herr Ohlin, att det
skall vara möjligt att genom en kreditåtstramning
bryta överkonjunkturen.
Tydligen måste detta innebära att man
skapar någon brist på arbetstillfällen
för att det skall vara möjligt att få en
annan balans på arbetsmarknaden. Jag
menar att herr Ohlin kunde ha rätt, om
det gällt ett Sverige, som låg isolerat
för sig självt utan påverkan utifrån.
Men nog verkar det bra utopiskt på
mig, när herr Ohlin tror att i det internationella
läge vi nu ha det skulle vara
möjligt att komma fram till dessa långtgående
verkningar med tillhjälp av eu
kreditåtstramning. Jag vet väl att man
på många håll inom näringslivet har
den uppfattningen, att man borde ha eu
stramare kreditpolitik och att det
framför allt borde bli eu räntestegring.
Men jag tror inte att det finns många
människor som dela herr Ohlins upp -

Valuta- och penningpolitiken.

fattning om de vidunderliga ting man
därmed skulle kunna lyckas åstadkomma.
Det är klart att man kan med
kreditåtstramning och räntehöjning
åstadkomma något på samma sätt som
vi kunna åstadkomma genom de åtgärder
vi vidta. Vi kunna på det sättet
förhindra att överkonjunkturen slår
sönder vår balans. Men att vi skulle ha
makt att fullständigt omkasta de ekonomiska
förhållandena i landet — jag
tror inte det behövs någon särskild
överläggning för att göra klart att det
inte går.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Finansministern tillhöll för en
stund sedan en ärad ledamot av kammaren,
att man aldrig skall säga aldrig.
Jag skulle i all vördsamhet till finansministern
vilja säga: Man skall aldrig
säga engångsinflation. Kammarens ledamöter
ha nog observerat, att finansministern
i debatten i dag inte använt
ordet engångsinflation, vilket jag väl
kan förstå, och inte heller ordet kedjereaktion
— vilket dock var så gångbart
för kort tid sedan — vilket jag också
förstår. Finansministern har brukat ett
helt annat ord — i viss utsträckning
kan jag också förstå detta — finansministern
har nämligen i dag använt ordet
anpassning. Termen är av en helt
annan och mera elastisk karaktär än
dess föregångare och sålunda mera relevant
till det flytande läge, vari vi nu
befinna oss.

Finansministern har ju här företett
en till det yttre vad vi kunna kalla
munter uppsyn. Han har intagit en för
att citera herr Hjalmarson olympisk
attityd, men jag tror inte så många här
i kammaren låta dupera sig av denna
attityd, ty den verkliga sanningen är
naturligtvis, att finansministern i grund
och botten är djupt bekymrad över den
nuvarande situationen. Finansministern
kan ju inte ha underlåtit att konstatera
den djupa oro, som i dagens läge är

9(1

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

till finnandes inte minst bland våra löntagare.
Han framhöll ju själv i sitt anförande,
att situationen inte är som han
sade »rolig». Ingen avundas heller finansministern
hans uppgift. Finansministern
jagas, skulle man kunna säga.
av inflationens vargar. Hur handlar finansministern
i den situationen? Jo,
han tillämpar den klassiska metoden
att kasta till de förföljande vargarna ett
köttstycke då och ett köttstycke då. Ena
dagen heter det skärpt konsumtionsbeskattning
och andra dagen investeringsskatt.
Den tredje dagen heter det elskatt
och den fjärde dagen fördubblad
fordonskatt o. s. v. Men är det alldeles
säkert att man lugnar inflationens odjur
med sådana medel? Hittills har det ju
närmast ansetts vara ett axiom, att man
genom en stark överbeskattning och
därmed följande överbalansering av
budgeten har möjligheter att hålla de
inflationistiska krafterna i schack. Det
har varit närmast något av ett majestätsbrott
att ifrågasätta riktigheten av en
sådan tes. Men på sistone vill det förefalla
som om en viss tveksamhet håller
på att utbreda sig i ganska vida kretsar
om det är möjligt att med sådana medel
hålla de inflationistiska krafterna
stången.

Här är det fråga om, kan man kanske
säga, ett tvångssparande. Man vill genom
denna överbeskattning undandraga
konsumenterna vissa belopp och därigenom
minska trycket på den förefintliga
varumängden. Men är detta möjligt?
Finansministern själv är säkert
medveten om hurusom på sistone,
exempelvis i Förenta staterna, en allt
starkare opinion tagit sig det uttrycket,
att man tvivlar på möjligheten att
bemästra inflationen genom höga skatter.
Fastmera har man där numera kommit
fram till den uppfattningen, att en
sådan överbeskattning i sig själv kan
bli inflationistisk, alltså klart motverka
sitt eget syfte. Det är inte alldeles omöjligt
att även vi här komma att göra
samma beklagliga erfarenhet.

Här har i debatten redan flera gånger
skymtat den uppfattningen, att en sådan
överbeskattning ger anledning till
ökade lönekrav, och ökade lönekrav ge
anledning till höjda priser o. s. v., alltså
den vanliga inflationsskruven. Men man
kan även angiva andra effekter av en
överbeskattning. Man behöver bara peka
på överbeskattningens förödande verkningar
för sparandet. En av de största
olägenheterna i dagens läge, som ju
ingen bestrider, är att sparandet är för
litet i förhållande till exempelvis investeringsbehovet.
Men varför är sparandet
för litet? En av anledningarna är
naturligtvis överbeskattningen. Jag vill
inte säga att den är den enda anledningen
till detta beklagliga förhållande,
men att det är en av anledningarna tror
jag vi kunna vara överens om.

Jag har nu den meningen, att det inte
skulle skada att man till ett allvarligt
övervägande tog upp detta problem,
som märkligt nog inte mera ingående
dryftats här i dag. Tv förhåller det sig
så, att denna överbeskattning och den
därav följande överbalanseringen av
budgeten inte har den inflationsbekämpande
effekt, man tidigare hade trott
att den hade, då tjänar det ju inte mycket
till att driva den metoden.

Många människor tyckas egendomligt
nog mena, att »inflationen spelar inte
mig så förfärligt stor roll i och för sig».
»Jag tillhör en mycket stark organisation.
» »Den är så stark och har ett så
betydande inflytande, att vi alltid
kunna hålla oss i nivå med prisuppgången.
» Är detta resonemang bärande
på lång sikt? Enligt min mening icke.

I och för sig är det — tycker jag —
rätt meningslöst att endast sträva efter
att ständigt hålla sig i nivå med prisuppgången,
ty en sådan strävan skulle
ju aldrig kunna leda till någon standardhöjning.
Kan man inte uppnå mer
än att hålla sig i nivå med prisuppgången,
blir det i allmänhet intet utrymme
för sparande, och utan sparande
är det omöjligt att få till stånd någon

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

reell ökning av levnadsstandarden. Alla
känna till den enastående ekonomiska
utveckling, som ägt rum i vårt land under
det senaste halvseklet. Alla veta vi
också hurusom den i hög grad grundats
på en mycket omfattande kapitalbildning,
som i sin tur förutsatt en hög
sparvilja hos den enskilde medborgaren.
Men underminerar man genom en
överbeskattning denna sparvilja, blir
effekten naturligtvis försämrade förutsättningar
för produktiva investeringar
och därmed för det fortsatta ekonomiska
framåtskridandet. Konsekvensen
av inflationsutvecklingen måste därför
bli, att den fulla sysselsättningen och
det skenbara välståndet måste köpas till
priset av en uppbromsning av den ekonomiska
utvecklingen på längre sikt. Då
bli även de lidande som nu tro, att de
kunna skydda sig mot inflationen genom
att de tillhöra särskilt muskelstarka
organisationer.

T diskussionen här i dag har även
något litet skymtat frågan om den svenska
kronans yttre värde. Det är naturligtvis
djärvt av en lekman att uttala
sig i denna svårbedömda angelägenhet,
men en sak är väl även för en lekman
uppenbar, och det är att en uppskrivning
av den svenska kronans värde naturligtvis
måste påverka våra exportförutsättningar,
vilket också för övrigt
redan här har påpekats. En sådan åtgärd
skulle omedelbart, såvitt jag kan
se, försvåra våra möjligheter att konkurrera
på världsmarknaden.

Nu kanske någon säger: Spelar det
så stor roll? Våra exportörer ha ju för
närvarande så gyllene tider, att de gott
skulle kunna tåla detta! .la, kan man
vara så alldeles säker på den saken?
Redan nu ha vi kraftiga exportavgifter
på skogsindustriens produkter. Inte alla
exportörer skära guld med täljkniv.
Det finns åtskilliga företag, som ligga
vid eller i närheten av marginalen och
vilkas nuvarande förtjänster inte äro
större än att de niitt och jämnt stimulera
till fortsatt drift. Antag att man

Valuta- och penningpolitiken.

skriver upp kronan. Därmed följer en
motsvarande inkomstminskning för
stora delar av den svenska exportnäringen.
En inkomstminskning på låt
mig säga 20 procent skulle, såvitt jag
förstår, utan minsta tvekan skära bort
en ganska avsevärd del av vår nuvarande
export.

Man skulle i det sammanhanget kunna
tänka på exempelvis verkstadsindustrien,
en industri, där man av allt att döma har
icke obetydliga expansionsmöjligheter.
Enbart en blygsam höjning av priset på
verkstadsprodukter kan föra denna exportindustri
i farozonen, eftersom de
svenska priserna redan nu i åtskilliga
fall ligga högre än de utländska konkurrenternas.

En kronuppskrivning skulle således
leda till minskad export, men med
minskad export följer naturligtvis också
en minskad tillförsel av främmande valuta.
Med en minskad tillgång på främmande
valutor följa minskade möjligheter
till import. Enligt en sådan tankegång
skulle alltså en kronuppskrivning
i stället för att vara ett inflationsbekämpande
medel verka i klart inflationsdrivande
riktning.

Jag menar att överväganden av denna
natur i varje fall måste leda till synnerlig
försiktighet, när man uttalar sig i
denna angelägenhet. Man får ju också
tänka på att en kronuppskrivning skulle
innebära ett allvarligt tryck på våra
valutatillgångar. De äro ledsamt nog
inte av den storleksordning, att de tåla
ett sådant tryck.

Med detta vill jag naturligtvis inte ha
sagt, att inte situationen möjligen kan
så utveckla sig, att en kronuppskrivning
får tagas under övervägande. Men jag
har den bestämda meningen, att en sådan
uppskrivning av kronans värde under
inga förhållanden bör företagas som
en isolerad åtgärd utan endast i kombination
med eu långt driven intern
deflationspolitik. För övrigt är, som jag
redan antytt, all möjlig försiktighet av
nöden, när man talar i denna angelä -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

genhet, tv den är av den karaktär att
den ytterligt lätt kan ge anledning till
spekulativa tendenser hos marknaden.

Åtskilligt annat skulle måhända vara
att säga i denna angelägenhet, men jag
skall inte förlänga debatten. Jag skulle
emellertid bara med anledning av ett
uttalande av finansministern för en
stund sedan vilja göra ett påpekande.
Finansministern menade att de, som
förordade någon ytterligare höjning av
den korta räntan, alltså räntan på skattkammarväxlar,
skulle vara försiktiga,
när de gjorde detta, tv en sådan höjning
av den korta räntan måste få följdverkningar
för den medellånga och långa
räntan. Men, herr talman, är detta utan
vidare givet? Jag vill erinra om att den
korta räntan har ökats med 100 procent.
Finansministern talade ju själv om att
räntan på fem månaders växlar är 2,2
procent, men inte har detta till följdverkan
fått på långa vägar något motsvarande
för vare sig den medellånga eller
långa räntan. Jag tror att finansministern
därvidlag har gjort sig skyldig till
överord.

Här har också tidigare i dag talats
om samförstånd, samverkan, gemensamma
överläggningar i nuvarande bekymmersamma
läge, och ingen skulle
hellre än jag se att en sådan samverkan
kunde komma till stånd. Jag tillät
mig i all blygsamhet förorda en sådan,
när vi för ett par veckor sedan diskuterade
investeringsskatten, men jag
måste nog säga, herr talman, och därmed
skall jag sluta, att efter dagens debatt
förefalla utsikterna till en sådan
samverkan tills vidare vara skäligen
obefintliga. Regeringen har nämligen
genom de uttalanden, som kommit från
statsrådsbänken, inte givit till känna någon
särskilt het åstundan efter ett dylikt
samarbete. Man vill av allt att döma,
tills vidare i varje fall, vara sig själv
nog och hoppas att någonting skall hända,
som kan rättfärdiga en sådan politik.
Jag är inte säker på att de förhoppningarna
komma att gå i uppfyllelse.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det vare mig fjärran att moralisera över
det sätt, varpå denna dagordningspunkt
har behandlats i denna diskussion. Jag
tycker i alla fall att man skulle kanske
försökt att i någon mån påminna om
att det handlar om något annat än om
det program, som man här har försökt
att skissera från några håll. Jag vill i
alla fall i huvudsak hålla mig till det
som dagordningen gäller, nämligen
bankoutskottets utlåtande om riksgäldskontorets
och riksbankens förvaltning.

Det är ju en mycket försynt kritik
som har utvecklats av både utskottet
och reservanterna. Framför allt har
man sorgfälligt sökt dölja att praktiskt
taget alla de åtgärder, som man ändå
försynt kritiserar, ha sin grund i det
devalveringsbeslut, som fattades, formellt
av riksbanken, i september 1949.
Utskottet konstaterar i inlindad form:

1) att prisutvecklingen och dess tendens
ha felbedömts av riksbanksledningen
med allvarliga konsekvenser;

2) att stora förluster därigenom
åsamkats det s. k. folkhushållet;

3) att devalveringen under 1950 skapat
en så försämrad relation mellan
import- och exportpriser, att man därigenom
tappat ut eller låt mig säga
skänkt bort det tidigare överskottet i
handelsbalansen;

4) att 275 miljoner kronor av landets
valutatillgångar ha försvunnit
utan att en klar redovisning kan ges
om orsaken, vilket jag tror också visar
kapitalisternas möjligheter att laborera
med den svenska valutan;

5) att detta utflöde har skett under
den typiska exportsäsongen, när liandelsinkomsterna
regelbundet bruka
överstiga utgifterna;

6) att inflationen, d. v. s. prisfördyringen,
ytterligare förstärkes genom
punktskatterna.

Det handlar om många hundratals
miljoner kronor av det svenska folkets
tillgångar, som på detta sätt runnit

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

bort mellan fingrarna på de vise män,
vilka som landets hushållare ha förvaltat
de penningvårdande uppgifterna.

Nu försöker utskottet lägga huvudansvaret
för inflationen på de utrikespolitiska
faktorerna. Utlåtandet innehåller
så till vida något nytt att det denna
gång har talats betydligt tystare om
arbetslönerna och deras förmenta
riskabla inverkan på penningvärdet.
Det har däremot inte finansministern,
som i sitt huvudanförande i dag räknade
upp utom rustningskonjunkturen
de fria förhandlingarna och, för att citera
honom själv, den minskade ökningen
av jordbruksproduktionen som
anledningar till inflationen.

Orsaken till denna varsamhet från
utskottets sida i denna fråga är, förefaller
det mig, att utskottet utan att
skriva ut detta inser, vilka inrikespolitiska
faktorer som ha bestämt prisutvecklingen,
och känner sig medansvarigt
för dessa. Dessa faktorer ha ingenting
med lönepolitiken att göra. Om
jag uttrycker det kort: Det är den kapitalistiska
spekulationen, det är monopolens
utplundringspolitik, det är
den amerikanska exploateringen, det
är underlättandet av denna utplundringspolitik
genom regeringens och
riksdagens åtgärder. Devalveringen,
slopandet av subventionerna, införandet
av punktskatterna, priskontrollens
inriktning, upprustningen både inom
och utom landet, allt detta är också
frukter av Marshallpolitiken, som det
svenska folket nu får bärga in.

Denna politik, som man genomfört,
är så mycket mera utmanande som den
har genomförts i en tid av en utpräglad
högkonjunktur. I fjol ökade produktionen
fem procent, som tydligen
var ren produktionsökning, medan utrikeshandeln
ökade 23 procent. Jag
tänkte när herr Hall var uppe i talarstolen
och talade om inflationen 1915
—1920, hur verklighetsfrämmande det
är att göra dessa jämförelser, därför

Valuta- och penningpolitiken.

att då var i alla fall grunden en varuknapphet,
som kändes för alla, medan
ju för närvarande motsatsen är fallet.
Det är ingen brist på varor, och som
jag redan sagt, den oerhörda produktionsökning
som genomförts skulle
skapat förutsättningar för en helt motsatt
prisutveckling jämfört med den
som har ägt rum, därest inte särskilda
åtgärder hade vidtagits.

Dessa faktorer förbigå både utskottet
och reservanterna i stort sett med
tystnad. De gå som katten kring het
gröt runt devalveringsbeslutet. Högerreservanterna
nöja sig med att konstatera
devalveringens inflatoriska konsekvenser.
Folkpartireservationen beklagar
att inflationens krafter inte tilllätos
utvecklas redan från hösten 1949
efter devalveringen. Men även reservanterna
känna, som jag sagt, sitt medansvar
för det fördärvbringande beslut,
som devalveringsbeslutet var.

Sakläget är alltså att det är de medansvariga
framför allt för devalveringsbeslutet
som ha genomfört
granskningen av riksbankens verksamhet.
Det svenska folket, som får svida
för de grövsta misstag och felspekulationer,
har inte haft någon talan, när
det gällt att genomföra denna granskning.

Den Sköldska s. k. engångsinflationen
har inte bara utlöst oro och förbittring
hos folket. Denna debatt har
vittnat om att även spekulanterna i
denna inflation ha börjat fundera över
om situationen kan bemästras innan
en .social kris utbryter. Ur denna synpunkt
har det varit ganska intressant
att lyssna till de recept, som ha givits
i denna debatt, för hur man skall kunna
komma till rätta med svårigheterna.

Det är alldeles särskilt anmärkningsvärt
att finansministern gång på gång
i dagens debatt uttryckligen varnat för
och värjt sig mot åtgärder, som han
har förmenat skulle leda till en deflation,
d. v. s. till prissänkningar. Han

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

ser i prissänkningar tydligen det största
hotet mot den politik, som han nu
håller på att genomföra och som karakteriseras
av dyrtid för det svenska
folket. Folkpartiets ledare har ju här
presenterat ett program. .lag tror att
detta program nog i många punkter
inte skiljer sig väsentligt från det program
som regeringen genomför, men å
andra sidan fanns det i detta program
något av allt för alla. Ett snabbplock
visar att folkpartiet enligt herr Ohlins
framställning var både motståndare
till devalveringsbeslutet hösten 1949
och anhängare av att en devalvering
med 10 procent skulle ha genomförts
redan 1948 och en devalvering med 10
procent, eller vad det nu var, 1949.
Herr Ohlin har anmält här, att han och
hans parti äro mot lönestopp, och
samtidigt kommer han med förslag
som avse att hindra arbetarnas löneaktioner.
Han har begärt åtgärder för
att få hort överkonjunkturen, som han
kallar det, men samtidigt begär han att
det skall vidtas åtgärder mot sådant
som verkar produktionsbegränsande.
Han uttalar sig för låg ränta, men samtidigt
talar han om att man skall skapa
brist på pengar genom räntehöjningar.
Han vill ha full och god sysselsättning,
men samtidigt säger han att vi måste
ha bort den nuvarande låga arbetslösheten,
eftersom denna är ett hinder
för strävandena att åstadkomma normala
förhållanden.

Herr Hedlund i Rådom har också tagit
upp denna fråga om att man måste
vidta åtgärder mot överkonjunkturen.
Ingen av herrarna är närvarande, men
jag vill i alla fall ställa frågan: Vad
menar man med överkonjunkturen?
Tycker man att det produceras för
mycket här i landet, och i så fall: av
vad produceras det för mycket? Såvitt
jag kan förstå borde det väl även från
herrarnas synpunkt vara önskvärt att
produktionen går för fullt och att den
ökar så som skedde under föregående
år och säkerligen kommer att ske även

under detta år. Vad är detta tal om
överkonjunktur annat än en tom meningslös
klyscha utan sakligt innehåll?
Nå, kanske man finner något sakligt
innehåll, om man binder ihop det med
talet om att åtgärder måste vidtas mot
den överfulla sysselsättningen. Det är
ju ingen tvekan om att knappheten på
arbetskraft är till nytta för arbetarna.
Den ger dem eu större möjlighet att
hävda sina lönekrav. Under det senaste
året, då arbetslöshetssiffrorna
nådde bottenrekord, var arbetslösheten
ingen gång lägre än 2 procent. Det
är bottenrekord hittills i hela vår moderna
historia. Det var emellertid bara
någon enstaka månad man kom ned
till 2 procent, och det innebär i alla
fall bortåt 25 000 arbetslösa.

Det är inte annat än jag kan förstå
ett uttryck för grov cynism att tala om
att man måste hålla en större arbetslöshet
än den som vi ha, som ändå torde
röra sig kring 30 000 å 40 000 i genomsnitt
per år, för att det hela skall
fungera på bättre sätt, d. v. s. för att
man skall kunna hålla arbetslönerna
nere. Det är det som ligger bakom talet
om åtgärder mot denna överfulla sysselsättning.
Herr Hjalmarson kallade det
som nu har skett för planhushållning.
Om man vill göra en konst i alla fakta
kan man naturligtvis använda ett sådant
uttryck om denna anarki, denna
fullständiga brist på plan och brist på
verkligt allvarlig benägenhet från regeringens
sida att ingripa mot spekulanternas
fullständigt planlösa och av kortsiktiga
profitintressen bestämda åtgärder.
Det är icke på grund av en planhushållning
utan på grund av brist på
planhushållning, på grund av att man
sprungit ifrån det program, som väl
ännu officiellt skall vara regeringsprogrammet,
nämligen arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som vi nu, ett av världens
relativt rikaste länder, befinna oss
mitt i en inflationskris.

När nu storfinansens partier kräva
regeringsskifte eller åtminstone finans -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

ministerns huvud på ett fat, kan jag
inte uppfatta det som någonting annat
än ett försök att skaffa syndabockar för
den politik som de själva ha framdrivit.
Den varning, som finansministern har
givit i dag mot åtgärder som kunde verka
i deflationistisk, d. v. s. prissänkande
riktning, visa ju en förvånansvärd
öppenhet, som i och för sig skulle
vara aktningsvärd, om man inte tyckte
att det från regeringens synpunkt är
dumt att inför hela folket verkligen tillstå
de mot folket riktade åtgärder som
man har genomfört. I lördags förklarade
statsministern i ett föredrag att regeringen
förfogar över alla nödiga medel
för att hindra inflationen. Det har
nu inte framgått så klart av finansministerns
tal i dag, men alldeles oavsett
om han hade sagt detsamma måste man
mot ett sådant uttalande ställa den oerhörda
prisstegring, som genomfördes
inom loppet av några månader och som
man ännu inte ser något slut på. Förfogar
regeringen över medlen att göra
slut på inflationen, varför ingriper då
inte regeringen, varför sätter den inte
till dessa medel, varför låter man det
rulla vidare?

Regeringen har genom devalveringen
minskat kronans köpkraft gentemot
dollarn med närmare 50 procent. Regeringen
har vidtagit en serie åtgärder
för att driva upp priserna, åtgärder som
sänka massornas reallöner, som utplundra
småspararna och som beröva
de sociala reformerna en stor del av
deras värde, och den tycker visst att
allting är i sin ordning. Jag kan därav
bara draga den slutsatsen, att de fria
avtalsförhandlingarna, som man gjorde
så stor affär av under föregående valrörelse
när man hade övervunnit krisen,
åsyftade inte alls att höja massornas
reallöner och att ge massorna något i
utbyte av den våldsamma högkonjunkturen.
.lag måste tvärtom betrakta det
heJa som en raffinerad metod att sänka
reallönerna och försämra existensvillkoren
för folkets breda lager. Vem kan

Valuta- och penningpolitiken.

vinna på den politiken? Naturligtvis
kapitalisterna.

Nu kommer man i alla fall inte ifrån,
och det har på sitt sätt också präglat
denna debatt, att en starkt växande del
av folket nu frågar sig, hur man skall
få slut på dyrtiden. Om riksbanksledningen
ville tillmötesgå detta önskemål
skulle den kunna göra det genom att
exempelvis verka för att extraprofiterna
på exporten indras och användas för
alt nedbringa priserna på importen och
att priskontrollen blir ett effektivt organ
som ingriper mot prisstegringarna
och pressar ned monopolpriserna. Det
finns en hel rad andra åtgärder som
regeringen skulle kunna genomföra, om
den verkligen ville ingripa mot prisstegringen.
Det har klart framgått av
dagens debatt, och det är väl ett slags
behållning fastän den ju är ganska makaber,
att det icke finns en vilja att nu
hejda prisstegringarna och än mindre
att eftersträva prissänkningar.

För vår del finna vi, herr talman,
bankoutskottets vaga och ursäktande
skrivsätt oantagbart. Själva utlåtandet
handlar väl i dess yrkande främst om
den rent tekniska skötseln av riksbanken
och riksgäldskontoret. Dessa åtgärder
av politisk innebörd kunna väl inte
utan vidare ställas som proposition i ett
utlåtande om riksbankens förvaltning,
men man kan väl inte stillatigande gå
förbi dem. För att markera den ståndpunkt
som vi ha i huvudfrågorna ber
jag, herr talman, att få föreslå, att i
bankoutskottets utlåtande nr 5 på sidan
10 följande stycke måtte tillföras utskottets
motivering efter det stycke som
slutar med orden »belastningar .svarande
sedelreserv.»:

»Devalveringsbeslutet, som avsåg att
med monetära medel åstadkomma en
prissänkning för att på de svenska konsumenternas
bekostnad upprätthålla de
höga exportvinsterna, har stegrat inflationens
verkningar, inom landet varit
dess direkta drivkraft och åstadkommit
de största skador för folket. Den ytter -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Valuta- och penningpolitiken.

ligare uppskrivning av dollarvärdet,
som devalveringen inneburit, har för
vårt lands del försämrat utbytet av handeln
med dollarområdet och underlättat
ett valutautflöde i spekulationssyfte,
som riksbanken inte i tid ingripit
mot. Den av riksbanksledningen inledda
räntehöjningspolitiken har ytterligare
ökat inflationens skadeverkningar
för folket. Riksdagen understryker
vikten av att dessa konsekvenser beaktas
vid utformningen av riksbankens
kommande beslut, så att denna serie av
missgrepp och felbedömningar inte
upprepas och får ändå mera ödeläggande
konsekvenser.»

Herr BRACONIER: Herr talman! Att
jag tar till orda så sent under debatten
beror främst på att jag inte vill låta ett
yttrande stå oemotsagt som finansministern
fällde i en replik till herr Hjalmarson
angående den amerikanska räntepolitiken.
Finansministern gjorde därvid
gällande, att Amerika har fört en
lågräntepolitik, och det är alldeles riktigt,
men i höstas ändrade man på de
korta räntesatserna. För närvarande
förs i Förenta staterna en utomordentligt
livlig diskussion, om inte de inflationstendenser
som ha kommit fram i
Förenta staterna just varit förorsakade
av lågräntepolitiken. Finansministern
sade oupphörligt och raljant att det resonemang
som har förts fram om räntans
betydelse kan jämställas med nationalekonomiska
läroböcker, och det
skulle alltså inte det praktiska livets
folk kunna acceptera.

Jag kan hänvisa till en artikel nyligen
i Ekonomisk Revy, av vilken man
uppenbarligen får den uppfattningen
att man inom vida kretsar i USA anser,
att det är lågräntepolitiken som i väsentlig
grad har drivit fram inflationstendenserna.
Och hur går det med möjligheterna
att bevara penningvärdet under
full sysselsättning, varom finansministern
har bebådat en utredning, om

man skall koppla bort räntan som medel?
I Tiden ha LO:s ekonomer uttalat
att man för att hejda inflationen måste
laborera med utomordentligt låga företagsvinster
och hela tiden ha höga skatter
och dessutom en sträng priskontroll.
Om man vid utredandet av sambandet
mellan den fulla sysselsättningen
och penningvärdets bevarande under
alla förhållanden skall följa dylika resonemang
om hur man skall stoppa inflationen,
bör det klart sägas ifrån till
svenska folket, att man inte tänker vidta
någon förändring i räntepolitiken
och att man inte har något annat medel
än de höga skatternas politik och
en priskontroll, som ju i vissa avseenden
verkar hämmande på den svenska
produktionen. Det skulle inte vara svårt
att citera långa stycken ur artiklar i
Tiden, den socialdemokratiska tidskriften,
där man har visat, att priskontrollen
har verkat produktivitetshämmande.

Med tanke på den utredning som Förenta
Nationerna redan ha gjort av frågan
om den fulla sysselsättningen och
penningvärdets bevarande var det intressant
att få höra, att finansministern
av allt att döma frånsäger sig möjligheten
att använda räntan. Nu säger herr
Hall, att det är en myt att räntan kan
användas som medel att hindra inflationen.
Jag undrar om det finns någon nationalekonom
i hela världen som kan
säga, att räntan har spelat ut sin roll.
Nej, i själva verket är ju den debatt
som föres i Amerika om räntepolitiken
just ett bevis för att man inte kan argumentera
så som finansministern
gjorde.

Jag tycker det vore ytterligt önskvärt
att man snart finge till stånd denna utredning
om penningvärdets sammanhang
med den fulla sysselsättningen och
om vilka medel regeringen i längden
har att hindra inflationstendenser utan
mycket starkt ingripande regleringsåtgärder.
Om man över huvud taget vill
skapa förutsättningar för ett fritt samhälle
med frihet för arbetsmarknadens

Onsdagen den 1 april 1951 cm.

Nr 12.

Motioner om undanlag från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig auto mobiltrafik

för transport av sockerbetor och betmassa.

parter, tror jag inte man kan resonera
som herr Hall om att räntans betydelse
är en myt, utan räntepolitiken och kreditpolitiken
över huvud måste utgöra
en beståndsdel i en verkligt effektiv
kamp mot inflationstendenser. Ju förr
denna utredning kommer till stånd dess
bättre, så att man också får en teoretisk
grundval för de åtgärder som man anser
böra komma till stånd. Det är för
övrigt egendomligt att finansministern
vid flera tillfällen talar så föraktfullt
om de teoretiska läroböckerna. Vad är
avsikten med denna utredning om penningvärdet
och den fulla sysselsättningen
om inte att teoretikerna skola framföra
alternativ för hur man skall kunna
hindra en inflation. Finns det då någon
teoretiker eller praktisk människa som
kan säga, att vi kunna lyckas hindra inflationen
om vi utan vidare avkoppla
räntan? Särskilt med tanke på att finansministern
har bebådat en sådan
utredning tycker jag det är egendomligt
och oklokt, att han så binder sig i
räntefrågan. När det skall tillsättas en
utredning, kan man inte, om man
vill vara konsekvent, såsom herr Hall
kategoriskt göra gällande, att talet om
räntans inverkan på inflationen är en
myt. Ett sådant resonemang tycker jag
är farligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den Ewerlöfska reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
t :o) godkännande av utskottets yttrande
i den föredragna punkten; 2:o) godkännande
av det yttrande, som föreslagits
i den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen; 3:o) godkännande av
det yttrande, som föreslagits i den av
herr Söderquist in. fl. avgivna reservationen;
samt 4:o) bifall till det av herr
Hagberg i Luleå under överläggningen
framställda yrkandet; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den förstnämnda propositionen.

7 — Andra kammarens protokoll 1951. N

Härefter lades punkten till handlingarna.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr (5, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ändrade lagbestämmelser
angående arrestlokaler; och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om införande av lagregler rörande sättet
för tillfälligt omhändertagande avsjuka
personer samt av barn och ungdom.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Motioner om undantag från tillämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig
automobiltrafik för transporter av sockerbetor
och betmassa.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om undantag från tillämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig
automobiltrafik för transporter av sockerbetor
och betmassa.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
34 i första kammaren av herr Persson,
Ivar, m. fl. samt nr 19 i andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydandc,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj:t begära, att

r 12.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Motioner om undantag från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig auto

mobiltrafik för transport av sockerbetor och betmassa.

från tillämpningen av bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik enligt
kungl. förordningen den 25 oktober
1940 måtte, utöver vad som nu gäller
beträffande transporter av mjölk, mejeriprodukter,
ägg samt slaktdjur, även
undantagas transport av sockerbetor
och betmassa».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner I: 34
och 11:19 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville från
tillämpningen av bestämmelserna om
yrkesmässig trafik enligt förenämnda
förordning den 25 oktober 1940 undantaga
även transporter av sockerbetor
och betmassa.

Reservation hade avgivits av herrar
Xorman, Forslund, Nils Elowsson, Hellbucken,
fru Xordgren och herr Xilsson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner
1:34 och 11:19 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; därvid
yttrade:

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Den föreliggande frågan är ju
egentligen inte någon stor fråga. Men
det saknar säkerligen inte betydelse för
de odlare och de trakter det här gäller,
att de transporter som behandlas i motionen
kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt.

Såväl i den nu föreliggande motionen
som i yttranden från järnvägsstyrelsen
och från Svenska järnvägsföreningen
över eu liknande motion 1940 framhålles
det, att betkampanjen är begränsad
till en ganska kort tid, nämligen sex till
åtta veckor. Eftersom de bilar som stå
till förfogande under denna tid icke
räcka till, är det ganska naturligt att
vissa transportsvårigheter uppstå. Väderleksförhållandena
kunna ju också
bidraga till att leveranserna försvåras
och även ta längre tid i anspråk än
eljest skulle vara fallet. För att avhjälpa

dessa svårigheter ha motionärerna och
utskoltsmajoriteten visat på den möjligheten,
att mjölkbilarna skulle få användas
för dessa transporter, när de
äro lediga, och att en jordbrukare som
har egen lastbil skulle kunna få transportera
betor och betmassa för annan
jordbrukares räkning.

Det är ganska naturligt att de trafikföretag
som ha hörts i denna fråga ha
avstyrkt förslaget, då man ju måste förutsätta,
att de icke gärna vilja tillstyrka
någon konkurrens. Därför avstyrka de
konsekvent varje förslag som på något
sätt kan medföra konkurrens. En sådan
inställning från trafikbilägarnas sida
bör emellertid inte få vara avgörande
när det gäller att ordna en så pass viktig
trafikfråga som det här gäller. Jag
tycker därför att reservanternas inställning
är en liten smula underlig.

Jag är givetvis medveten om att man

— såsom det framhållits i reservationen

— hos länsstyrelserna kan söka särskilt
tillstånd för transporter av detta slag.
ålen det tar ju sin tid att erhålla sådan!
tillstånd, och man kanske inte så långt
i förväg har möjligheter att säga när
dessa transporter skola ske. I varje fall
medför ju detta förfaringssätt extra besvär
såväl för länsstyrelserna som för
den enskilde bilägaren. Man har ju inte
heller någon garanti för att länsstyrelserna
bevilja sådant tillstånd. Det finns
faktiskt exempel på att ansökningar om
sådana tillstånd icke blivit bifallna.

Med den begränsade räckvidd som
den föreslagna åtgärden har torde ingens
rätt trädas för nära, om utskottets
förslag bifallas. Då första kammaren nu
har godkänt detta förslag, så hoppas
jag, att andra kammaren kommer att
göra på samma sätt. Jag ber därför, herr
talman, att endast med dessa ord få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det spörsmål, som framföres i
den motion, som behandlas i detta ut -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Motioner om undantag från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig auto mobiltrafik

för transport av sockerbetor och betmassa.

skottsutlåtande, har ju varit föremål för
riksdagens behandling flera gånger, senast
1940 i sammanhang med att riksdagen
handlade förslaget till förordning
om yrkesmässig trafik. I motionen har
inte alls framlagts något bevis för behovet
av en förändring i denna förordning.
Motionen innehåller bara allmänna
påståenden om behovet av motorfordon
vid betkampanjerna och de besvärligheter
som föreligga för betodlarna att
få sina transporter utförda. Det är ju
ganska förklarligt, att det vid sådana
tillfällen uppstår en efterfrågan på fordon,
men denna är säkerligen inte av
den omfattning att den ger anledning
till att slå sönder gällande bestämmelser
på detta område. Jag föreställer
mig att om behov av en förändring
hade varit för handen, så skulle jordbrukets
organisationer inte ha hållit sig
så tysta som de gjort i detta sammanhang,
och deras uttalanden skulle säkerligen
ha varit refererade i motiveringen
till förevarande motion. Hade
det här gällt ett verkligt påtagligt behov,
skulle förvisso helt andra toner
använts från jordbrukets organisationer
än vad nu är fallet.

När vi 1940 behandlade förslaget till
förordning om yrkesmässig trafik, hade
en motion med samma framställning
som göres i den förevarande motionen
varit på remiss till olika instanser, däribland
länsstyrelserna i Malmöhus och
Kristianstads län. Länsstyrelsen i Malmöhus
län konstaterade då, att ett verkligt
behov av en sådan bestämmelse inte
förelåg. I det från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkomna remissvaret
ifrågasattes, huruvida det skulle vara
rimligt att göra en sådan förändring
med hänsyn till det intrång som detta
skulle medföra i trafikbilägarnas försörjningsmöjligheter.
Vidare förhåller
det sig ju på det sättet, att länsstyrelserna
vid förefallande behov kunna
lämna särskilt tillstånd för utnyttjande
av bilar för transport av helor och het -

massa. Det ökade behovet av transportfordon
i detta sammanhang kan sålunda
tillgodoses genom länsstyrelsernas och
i andra hand genom biltrafiknämndernas
möjligheter att lämna dispens från
gällande bestämmelser i förekommande
fall.

Jag skall inte utveckla de ytterligare
skäl, som ligga till grund för reservanternas
ståndpunktstagande i denna
fråga, utan jag skall helt kort, herr talman,
be att få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag vill konstatera, att den siste
ärade talaren i likhet med vad som
skett i reservationen gjorde sig skyldig
till ett missförstånd, när han ger
denna fråga mycket större proportioner
än den egentligen har. Det är i
grund och botten en ganska obetydlig
angelägenhet. Det gäller ingenting annat
än att de bilar, för vilka man nu
kan få tillfälliga körtillstånd utfärdade
för transport av mjölk, mejeriprodukter,
ägg och slaktdjur, under den tid
de stå oanvända skola få användas till
bettransporter. Det är ett så litet antal
bilar det här gäller, att det inte på något
sätt kan bli tal om vare sig att man,
såsom den ärade talaren sade, slår sönder
den gällande förordningen eller på
något sätt utövar en kännbar konkurrens
med den yrkesmässiga trafiken.

När den föregående ärade talaren säger,
att det här endast iir fråga om allmänna
påståenden från motionärernas
sida och att jordbrukets organisationer
borde ha hållit sig framme, så vill jag
säga till herr Nilsson i Göteborg, att de
som skrivit under denna motion ju
själva äro betodlare och medlemmar av
vederbörande organisationer. Jag skulle
Iro att vi ganska vid känna till vad som
rör sig inom dessa organisationer och
vilka behov som finnas. Det iir väl inte
heller nödvändigt att de förslag som
framläggas i riksdagen alltid skola

100 Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1951 em.

Motioner om undantag från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig auto

mobiltrafik för transport av sockerbetor och betmassa.

komma ifrån organisationerna. Då
skulle vi som sitta här alltid behöva
vända oss till en organisation, innan
vi kunde föra fram en motion här i
riksdagen. Så brukar det ju ändå inte
gå till, utan vi bruka ju gå den väg,
som vi här valt, nämligen att vi föra
fram de frågor det gäller och att våra
framställningar sedan remitteras till
organisationerna för yttrande.

Den motion, som framfördes 1940 —
alltså för tio år sedan — remitterades
till Sveriges betodlares centralförening,
där den fick ett mycket välvilligt mottagande.
Man sade att det var synnerligen
nödvändigt att den ifrågasatta utvidgningen
av körrättigheterna kom till
stånd. Jag beklagar att utskottet inte
denna gång kostat på sig en ny remiss,
eftersom de remissyttranden som datera
sig från 1940 i dagens läge äro
ohjälpligt föråldrade. De yttranden, som
då avgåvos av exempelvis järnvägsstyrelsen
och Svenska järnvägsföreningen
äga inte alls någon tillämpning den dag
som i dag är, emedan man ifrån järnvägarnas
sida nu har gått in på en rakt
motsatt politik än den man förfäktade
i detta remissyttrande. Järnvägarna ha
ju själva gått in för lastbilstrafik, trots
att man har sina järnvägsvagnar stående
oanvända. Även sockerfabrikerna
uppmuntra numera betodlarna att intransportera
betorna direkt till fabriken
i stället för att anlita järnvägen.
Detta sker ju med statens goda minne,
eftersom staten lämnar bidrag till de
fasta kostnaderna beträffande sockerproduktionen.
Det måste väl under sådana
förhållanden även anses vara fullt
tidsenligt att den i motionen ifrågasatta
utvidgningen kommer till stånd.

Jag vill understryka, att reservanterna
inte ha bestritt, att det under den
tid betkampanjen pågår kan finnas en
toppbelastning, för vilken man inte har
transportresurser tillgängliga. Reservanterna
hänvisa då till möjligheten att
tillgodose behovet av lastbilar genom

att hos vederbörande länsstyrelse begära
tillfälligt .körtillstånd. Men om man
läser de båda länsstyrelsernas uttalande
från 1940 finner man ju, att dessa länsstyrelser
äro ganska njuggt inställda när
det gäller att lämna sådana tillstånd.
Vi få nog räkna med att den vägen inte
är särskilt framkomlig. Det kan ju också
nu lämnas exempel på att bilägare
som sökt sådana tillstånd fått sina ansökningar
avslagna. Detta har skett
trots att det ur betodlingens synpunkt
hade varit i hög grad önskvärt att sådana
tillstånd meddelats. Dessutom få
vi räkna med att ingivandet av en sådan
ansökan jämte prövningen därav
kommer att bli en mycket tidsödande
och omständlig procedur, bland annat
emedan det kommer att bli nödvändigt
att göra en undersökning på ort och
ställe.

Nu kan det emellertid inträffa — och
det inträffar mycket ofta — att behovet
av sådana tillfälliga transportmöjligheter
kommer mycket oförberett. Det kan
hända att den som skulle ha skött om
transporterna insjuknat och betodlaren
står där utan möjlighet att transportera
hort sina betor. I sådana fall hade det
varit en hjälp för honom om de bilar
som stå oanvända under denna tid hade
kunnat få anlitas. Det kan också inIriiffa
att genom dåligt väder upptagningen
av betor måste uppskjutas så
mycket, att det blir nödvändigt att för
skörden av betorna insätta all tillgänglig
arbetskraft, alltså även den som var
avsedd att användas för transporterna.

Reservanterna stödja sig sålunda på
1940 års remissvar. Det är emellertid
att observera, att det då rådde helt
andra förhållanden beträffande arbetskraftstillgången
inom betodlingen. Det
var på den tiden mycket lättare att
skaffa ersättare för utebliven arbetskraft.
Då fanns det också möjligheter
för en mindre betodlare — ocli det är
dessa som det här gäller —- att få hjälp
av eu granne att med hästfordon forsla

Onsdagen den 1 april 1951 em.

Nr 12. 101

Motioner om undantag'' från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig auto mobiltrafik

för transport av sockerbetor och betmassa.

bort sina betor. Denna möjlighet finns
i allmänhet inte numera, därför att man
har gått ifrån hästtransporterna och i
stället gått in för traktortågen, och med
sådana får man inte bistå en granne
utan att ha särskilt körtillstånd. Vi motionärer
mena sålunda, att om dessa
mindre betodlare skola vara hänvisade
till den yrkesmässiga trafiken, ha de
många gånger ganska små möjligheter
att kunna få sina betor borttransporterade.

Vi böra också observera att vi i vårt
land i fråga om sockerförsörjningen bedriva
en politik, som syftar till att få
fram största möjliga sockerbetsodling.
Sockerbetorna ha fått en prissättning,
varigenom vi direkt försöka att locka
betodlarna till så stor odling som möjligt,
trots att vi få sätta i mycket starkt
tvivelsmål, om det finns arbetskraft till
en så stor odling som vi anse böra komma
till stånd. En ständig propaganda
iiger rum bland betodlarna för att få
dem att öka betodlingen. Den ökning
av betodlingen, som vi söka åstadkomma,
kan påräknas först och främst ifrån
de mindre betodlarna, emedan dessa
själva disponera över den erforderliga
arbetskraften. Det kan ju också sägas,
att det ur sockerförsörjningens synpunkt
är bäst om ökningen kan ske
bland de mindre betodlarna. Men om
en sådan ökning skall kunna åstadkommas,
måste det i många fall vara på det
sättet, att transporten av betorna överlämnas
åt andra under det att betodlarna
själva ägna sin arbetskraft åt betskörden.

.lag ber, herr talman, att få understryka,
att det problem vi i denna motion
tagit upp är ett rent praktiskt problem
och alt tidsutvecklingen pekar på
att det bör lösas på det sätt som vi i
vår motion ha anvisat. Liksom det är
nödvändigt att leverera mjölk, kött och
ägg under en viss tid efter det alt varan
iir leveransfärdig får man nog säga
all detsamma även gäller beltranspor -

terna. Dessa äro ju egentligen ännu
mera tidsbundna än de leveranser, för
vilka vi redan beviljat undantag från
den yrkesmässiga trafiken. Motionärerna
syfta sålunda till — jag ber att få
understryka det ännu en gång — att
lösa ett rent praktiskt problem, nämligen
att ge ett litet bidrag till underlättande
av sockerproduktionen genom
att söka friställa mera arbetskraft och
därigenom kunna hjälpa mindre betodlare,
som inte själva ha möjlighet att
ombesörja transporten av sina produkter.

Jag ber att även få stryka under, att
första kammaren med mycket stor majoritet
har bifallit utskottets hemställan,
till vilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag tror att herr Hansson i Skegrie
minst sagt överdriver när han gör gällande
att en utvidgning av rätten alt
utföra dessa transporter aldrig tidigare
varit så behövlig som den är nu.

Herr Hansson säger att vi inte skola
bygga på utredningar som äro gjorda
år 1940 i anledning av den proposition
som då framlades och som föranledde
riksdagen att fatta beslut om frigivande
av vissa slag av transporter, nämligen
sådana för mjölk, mjölkprodukter, ägg
och slaktdjur m. m. De remissinstanser,
som då hade att yttra sig, avstyrkte —
med undantag för Sveriges betodlares
centralförening — det förslag, som nu
på nytt har framlagts i motionen. Länsstyrelsen
i Kristianstads län — jag
skulle tro att första kammarens nuvarande
talman då satt som länschef där
- - avstyrkte förslaget under hänvisning
bland annat till att redan meddelade
dispenser hade lett till missförhållanden.

Möjligheten för vederbörande länsstyrclse
att bevilja dispens finnes alltjämt.
Och jag skulle vilja fråga herr
Hansson i Skegrie: Ha herr Hansson,

102

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Motioner om undantag från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig auto mobiltrafik

för transport av sockerbetor och betmassa.

som är motionär, och andra sovit en
törnrosasömn sedän 1940? Vad har inträffat
sedan dess på detta område?
■lo, lastbilsparken har ökats på ett sådant
sätt att man aldrig har sett något
liknande, och antalet traktorer och
släpvagnar i jordbruket har praktiskt
taget fördubblats. Dessutom har lastbilstrafiken
sedan den tiden organiserats
med lastbilscentraler praktiskt taget
överallt i vårt land, inte minst i
skånelänen, och detta gör att man har
möjlighet att taga hand om topparna i
trafiken och lägga den till rätta så att
man inte behöver möta några större
svårigheter. Dessutom ha som sagt länsstyrelserna
denna möjlighet att bevilja
tillstånd till körning i trängande fall
för dem som ha lastbilar och som alltså
kunna köra vid sådana tillfällen som
det här är fråga om.

.lag kan inte finna annat, herr talman,
än att man i enlighet med reservanternas
hemställan bör avvisa motionens
förslag, ty det finns ingen anledning
att företaga en utvidgning när det
bär visat sig att allt kan gå bra utan
en sådan utvidgning. Även om herr
Hansson åberopar att första kammaren
med uppresning har bifallit utskottets
förslag, kan jag inte finna att något
verkligt skäl talar för en sådan utvidgning
som utskottet föreslår.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det kanske inte skadar att i anledning
av herr Hanssons anförande
upplysa om att förordningen om yrkesmässig
trafik innebär en viss reglering
av tillgången på motorfordon i den yrkesmässiga
trafiken, tillkommen för att
trafikbilägarna inte skola utsättas för
en sådan mördande konkurrens, att deras
försörjningsmöjligheter — och även
trafiksäkerheten — äventyras. Detta är
det grundmotiv som ligger bakom förordningen.
Herr Hansson i Skegrie och

de andra motionärerna mena nu att det
undantag, som är medgivet för vissa
motorfordon när det gäller mjölktransporter
och kreaturstransporter, bör utsträckas
till transport av betor. Herr
Hansson säger, att det är ju en så liten
och betydelselös fråga, att den nästan
inte är värd att diskutera. Då vill jag
meddela att det i motionen står följande:
»Likaså kan man tänka sig, att en
jordbrukare, som har lastbil, skulle kunna
åtaga sig dylika transporter för sina
grannar, i den mån en sådan lastbil ej
användes för egna körslor.» En motorfordonsägare,
som kör mjölk och forslar
kreatur, skall alltså oavsett detta få
denna ökade möjlighet att använda sitt
fordon i konkurrensen. Jag vill påpeka
detta därför att jordbrukarna själva ju
äro synnerligen måna om sitt yrkes intressen
när det gäller att skydda sig
mot intrång på deras organisationers
områden. Precis samma sak gäller det
här.

Jag vill vidare erinra herr Hansson
om att motionärerna inte äro nöjda med
att bara dessa bilar, som jag här har
talat om, skola få användas, utan vem
som helst som äger en lastbil skall enligt
motionärernas åsikt ha rättighet att
ge sig ut och konkurrera när det gäller
dessa transporter. Detta säger för
resten också utskottet ifrån i sitt utlåtande.

Det är just dessa synpunkter, herr
Hansson, som man får lägga på denna
fråga, och jag har sagt, att inom ramen
av den nuvarande författningen kan
länsstyrelsen, om ni presentera ert
verkliga skäl för behovet av ett ökat
antal lastbilar vid dessa bettransporter,
medge er rätt att använda dem. I den
mån lastbilsbeståndet inte är tillräckligt
inom det område, som bettransporterna
avse, kan länsstyrelsen dirigera
dit trafiktillstånd från andra områden.

Detta är, herr Hansson, en liten fråga
på så sätt att det redan finns möjligheter
för länsstyrelsen att ge tillfälliga

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

103

Motioner om undantag från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig auto

mobiltrafik för transport av sockerbetor och betmassa.

trafiktillstånd när betkampanjen pågår,
och det är därför, herr talman, soin jag
bär yrkat bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag vill först säga till den siste
ärade talaren att den konkurrens, som
lian tror skulle kunna ske från jordbrukarnas
sida, den är väl bara någonting
i tanken och på papperet. Det är
ju endast de allra största jordbruken
som hålla sig med lastbilar, och deras
lastbilar äro så hårt engagerade under
dessa perioder, att det sannerligen inte
finns någon tid över till att köra för
andra. Det kan endast tänkas vid
olycksfall och dylikt, att man av ren
god vilja vill hjälpa en jordbrukare
som inte själv kan klara upp sina transporter,
men att en jordbrukare skulle
åtaga sig en beställd leverans är uteslutet.

Yad sedan gäller herr Nilssons tal
om att det skulle bli en mördande konkurrens
är ju också detta någonting som
inte har förankring i verkligheten. Jag
sade att det gäller ett mycket litet antal
bilar, och det gör det också. Det gäller
i huvudsak endast de bilar som ombesörja
mjölktransporter eller eventuellt
slaktdjurstransporter. Dessa bilar stå i
allmänhet stilla på eftermiddagarna,
och det är väl en rent ekonomisk affär
att om möjligt låta dem sysselsättas på
eftermiddagarna och göra nytta även
då i stället för att stå stilla.

Herr Hellbacken säger, att bilparken
har ökat så avsevärt sedan 1940. Det är
alldeles riktigt, men det har också skett
en oerhörd ökning i trafiken sedan
1940, och den som i dag vill fråga en
lastbilägare, huruvida denne har möjlighet
att åtaga sig betkörning, får ofta
det svaret, att vederbörande har tillräckligt
att göra ändå och inte frågar
efter denna transport. Det blir sannolikt
inte någon som helst konkurrens som
är någonting att tala om.

Man säger afl länsstyrelserna ha möj -

lighet att ge tillfälliga tillstånd. Men
jag vill fråga: Hur skall man klara upp
ett sådant fall som jag här erinrar om,
där en liten odlare, som själv måste
använda sin arbetskraft för betupptagningen,
kommer i den situationen, att
han själv måste skörda sina betor och
inte har tid att köra in dem? Hur skall
han på kort tid hinna ordna körtillstånd
för en mjölkbil som kan vara stationerad
i närheten? Det är i praktiken
ett olösligt problem, men om man har
det undantag som föreslås i motionen
och utlåtandet, så har man en liten
reserv att tillgå, framför allt i dessa fall
då vederbörande är oförberedd; och
det är i första hand de fallen vi ha
tänkt på då vi ha kommit med vår
motion.

Herr talman! Jag ber att få upprepa,
att motionen är tillkommen i syfte att
hjälpa de odlare, som inte själva ha full
möjlighet att borttransportera sin betskörd.
De betodlare som det ha — med
traktor eller på annat sätt —- beröras
inte alls, de klara sig alltid, men det är
de andra, de mindre, vilka måste lita
fullt och helt till sig själva, som kunna
komma i mycket kinkiga situationer,
och det är framför allt från det hållet
som denna framstöt har kommit. Man
vill ha ett undantag för bettransporter
liksom för transporter av kött, mjölk
och ägg.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hellbacken begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Onsdagen den 4 april 1951 em.

101 Nr 12.

Jä)

Den, det ej vill, röstar

Ne i;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 4.

Med hänsyn till att tiden nu var långt
framskriden, tillsporde herr talmannen
kammaren, huruvida kammaren ville
fortsätta handläggningen av övriga på
föredragningslistan uppförda ärenden
eller uppskjuta desamma; och beslöts,
att behandlingen av dessa ärenden
skulle uppskjutas till följande arbetsplenum
onsdagen den 11 innevarande
april.

§ 5.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 87, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en mellan
Sverige och Norge träffad överenskommelse
om fiskeriförhållandena i vissa
till Sverige och Norge hörande vattenområden.

S 6.

Anmäldes, att Kungl. Maj ds proposition
nr 161, angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva
till vetenskapliga institutioner, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 109, angående vissa markförvärv
för försvaret motionen nr 502 av
herr Dahlgren;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 110, angående vissa avlöningsin.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för hudgetåret 1951/52 in. m.
motionerna:

nr 503 av herr Bergström rn. fl.; och
nr 504 av herr Nyberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 112, angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter in. m.
motionen nr 505 av herr Mosesson;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 114, angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän m. in. motionerna: nr

500 av herr Dahlgren in. fl.;
nr 507 av herr Lindberg m. fl.;
nr 508 av herr Nilsson i Kristinehamn
in. fl.; och

nr 509 av herrar Braconier och
Nestrup;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
hudgetåret 1950/51 motionen nr 510 av
herr Persson i Appuna m. fl.: samt
i anledning av Kungl. Maj ds propositioner,
nr 143, med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. in., och nr 144,
med förslag till förordning om tillfällig
automobilskatt motionen nr 511 av herrar
Pettersson i Ersbacken och Vigelsbo.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

J usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.16 cm.

In fidem
Gunnar Britth.

Itluiis tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116348