Tisdagen den 29 oktober Sid (Riksdagens protokoll 1963:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30

FÖRSTA KAMMAREN

1963

29 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 oktober Sid.

Svar på interpellationer av herrar Lundström, Virgin och Bengtson
ang. spioneriaffären Wennerström samt
Allmän debatt .............................................. 3

Svar på interpellation av herr Hanson, Per-Olof, ang. administrationen
av den svenska u-landshjälpen ...................... 86

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 18, 22
och 23 innevarande månad.

Spioneriaffären Wennerström samt
allmän debatt

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herrar
Lundströms, Yirgins och Bengtsons
interpellationer angående spioneriaffären
Wennerström, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Ledamöterna av denna
kammare herrar Lundström, Virgin och
Bengtson har till statsministern riktat
en rad frågor rörande Wennerströmaffären.
Frågorna gäller dels önskemålen
om en vidgad parlamentarisk insyn
i Wennerströmaffären, dels hänsynen
till den enskildes rätt, dels handläggningen
av säkerhetsfrågor, dels de militära
skadeverkningarna av Wennerströms
spioneri. Motsvarande frågor har
ställts i andra kammaren och kommer
där att besvaras av statsministern. Det
svar jag i det följande kommer att lämna
är i sak likalydande med detta statsministerns
svar.

När det gäller önskemålen om en vidgad
parlamentarisk insyn i Wennerströmfallets
handläggning erinras om
att statsministern, i ett anförande den
16 oktober, framhöll, att granskningen
av regeringens åtgärder åvilar riksdagens
konstitutionsutskott. Någon ändring
härvidlag får självfallet icke komma i
fråga. Statsministern underströk emellertid
att det, med hänsyn till frågans
art, fanns skäl att anta, att prövningen
i riksdagen av det parlamentariska an -

svaret skulle underlättas i den mån
särskilda parlamentariska representanter
finge vidgad insyn i handläggningen
av fallet Wennerström. Vidare kunde
det finnas skäl att överse de principiella
riktlinjer, som bör gälla vid det
praktiska handhavandet av säkerhetsfrågorna.
Statsministern meddelade —
i nära anslutning till ett uttalande han
gjorde den 29 juni i år — att regeringen
av dessa skäl kommer att inbjuda
de demokratiska partierna att utse representanter
med uppgift att, sedan juristkommissionen
avslutat sitt arbete
såväl granska Wennerströmaffärens
handläggning som överväga de principiella
riktlinjerna för handläggningen
av säkerhetsfrågor.

Det centrala problemet i alla säkerhetsfrågor
är avvägningen mellan statens
intresse att förhindra brott mot rikets
säkerhet och den i ett demokratiskt
samhälle självklara hänsynen till
den enskilda människans rätt. Den parlamentariska
nämnden i säkerhetsfrågor
har i sin rådgivande verksamhet
självfallet att beakta båda dessa krav,
effektivitetskravet såväl som rättssäkerhetskravet.
Statsministern vill, i anledning
av en fråga i andra kammaren av
herr Lundberg, med skärpa understryka
att regeringen, vid handläggningen
av säkerhetsfrågor, aldrig kommer att
ge avkall på grundläggande demokratiska
rättigheter. Det är regeringens förhoppning
att inga delade meningar
kommer att råda på den punkten.

Jag övergår härefter till frågan om
formerna för regeringens handläggning
av säkerhetsfrågor.

Säkerhetsärenden blir på grund av
sin natur i allmänhet icke föremål för
föredragning och diskussion i allmän
beredning. I regel underrättas endast
de medlemmar av statsrådet som är di -

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

rekt berörda av ärendet. Därvid har en
praxis för handläggningen av säkerhetsärenden
på regeringsplanet utvecklats.

Mellan inrikesdepartementet och säkerhetspolisen
upprätthålles en nära
kontakt. Departementet hålls regelbundet
informerat av statspolisintendenten
i alla säkerlietsärenden av betydelse.
Om ett ärende enbart angår militär personal,
brukar dock statspolisintendenten
ta kontakt direkt med försvarsstaben
eller försvarsdepartementet, och
ärendet meddelas inrikesdepartementet
för kännedom först då särskilda skäl
föreligger därtill. När ett ärende aktualiseras
inom säkerhetspolisen och bedömes
vara av betydelse brukar statspolisintendenten
söka kontakt med
statssekreteraren i inrikesdepartementet
och lämna en kortfattad orientering.
Alla viktigare ärenden anmäles därefter
omedelbart för inrikesministern, och
föredragning av ärendet sker, som regel
i närvaro av statssekreteraren, av
statspolisintendenten eller — i de fall
så befinnes erforderligt — av personal
från säkerhetspolisen.

Statspolisintendenten besöker regelmässigt
statssekreteraren varje eller
varannan vecka i olika ärenden. Därvid
diskuteras pågående undersökningar
och utredningar i säkerhetsärenden och
säkerhetspolisens arbete över huvud. I
den mån nya omständigheter av betydelse
framkommit i något ärende anmäles
detta för inrikesministern.

Alla viktigare ärenden anmäls omedelbart
av inrikesministern för statsministern.
Då statsministern önskar ytterligare
upplysningar, lämnas dessa av
statspolisintendenten antingen direkt
eller via inrikesdepartementet. Enbart
under åren 1962 och 1963 har ett tiotal
ärenden i denna ordning anmälts för
statsministern.

Försvarsdepartementet handlägger ett
stort antal ärenden av säkerhetskaraktär.
De berör bl. a. svensk undersåtes
och utlännings tillträde till militära etablissemang
m. in., utlännings tillträde
till skyddsområde, utlämning av all -

männa handlingar samt framför allt
personalskyddsärenden. De personalskyddsärenden
som handläggs inom
försvarsdepartementet är dels beslut i
vissa fall rörande person inom försvaret,
om vilken föreligger uppgift, som
kan göra vederbörande olämplig för
viss befattning eller uppgift, dels enskilds
klagomål över lägre myndighets
beslut. Ett sådant ärende beredes av
säkerhetschefen i försvarets kommandoexpedition
i nära samverkan med
försvarsstaben och stundom direkt med
statspolisen. Säkerhetschefen föredrager
i regel ärenden direkt för departementschefen.
Vid föredragning av särskilt
viktiga ärenden deltager kommandochefen
och stundom chefen för sektion
II i försvarsstaben eller annan befattningshavare
inom den militära säkerhetstjänsten.
I några fall har chefen
för sektion II i försvarsstaben och statspolisintendenten
anmält ärenden direkt
för departementschefen. Säkerhetsärenden
som handlägges i försvarsdepartementet
anmäls som regel icke för
statsministern eller annan ledamot av
regeringen.

Vad angår justitiedepartementet
handlägges där — förutom mindre ofta
förekommande säkerhetsfrågor i samband
med ansökningar om svenskt medborgarskap
— säkerhetsärenden så gott
som undantagslöst endast i de fall då
fråga uppkommer om beivrande av sådana
brott mot 8 kap. strafflagen, beträffande
vilka föreskrives, att allmän
åklagare icke får väcka åtal utan Kungl.
Maj :ts tillstånd. Det gäller här i allmänhet
åtal för s. k. olovlig underrättelseverksamhet.
Föredragning sker därvid
från åklagarmyndighetens sida, oftast
under medverkan av säkerhetspolisen.

Övriga ledamöter av regeringen informeras
i säkerhetsfrågor som regel
endast i den mån ärendet berör dem
direkt underställd personal.

I fallet Wennerström var jag såsom
försvarsminister den ledamot av regeringen
som först blev informerad. Skälet
härtill var att Wennerström vid den -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

na tidpunkt var anställd på försvarets
kommandoexpedition samt att den militära
säkerhetstjänsten och säkerhetspolisen
nära samarbetat i handläggningen
av ärendet. Jag blev orienterad
om ärendet. Det material som därvid
förelädes hade tidigare i huvudsak prövats
av de militära myndigheterna utan
att föranleda någon åtgärd. Det bedömdes
vara av väsentlig betydelse att klarlägga
arten av Wennerströms arbetsuppgifter
inom kommandoexpeditionen.
Det var alltså fråga om en kontroll
av det slag som regelmässigt handläggs
inom försvarsdepartementet.

I fortsättningen handlades fallet Wennerström
inom regeringen i första
hand av mig. Wennerström var hela tiden
anställd i försvarsdepartementet.
Jag upprätthöll en nära kontakt med
företrädare för den civila och militära
säkerhetstjänsten och vidtog, efter samråd
med dem, en rad åtgärder för att
skärpa övervakningen av Wennerström
och för att söka förhindra att denne
fick tillgång till hemliga försvarsliandlingar.
Övriga ledamöter av regeringen
informerades i den mån de var direkt
berörda. Sålunda ägde, med hänsyn till
Wennerströms omplacering under 1961,
samråd givetvis rum med utrikesministern.
Vidare föredrogs ärendet 1962 för
inrikesministern och justitieministern.
I ärenden av detta slag är det av väsentlig
betydelse, att handläggningen i
varje särskilt fall så långt möjligt koncentreras
till en ledamot av regeringen.
I fallet Wennerström var det mest ändamålsenligt,
att denna uppgift åvilade
försvarsministern.

Det är fullt förklarligt att säkerhetspolisen
och den militära säkerhetstjänsten
i ett ärende av denna art, som gällde
en inom försvarsdepartementet anställd
militär befattningshavare, vände
sig till mig. Detta överensstämmer med
den praxis som, enligt vad nyss sagts,
tillämpas i säkerhetsfrågor som berör
militär personal. Detta torde vara den
främsta orsaken till att statsministern
icke underrättades. Regeringen har be -

slutat att i framtiden alla säkerhetsärenden
som polisen finner vara av beskaffenhet
att böra anmälas för regeringen
i första hand skall anmälas för
inrikesministern, oavsett vilken ledamot
av regeringen som sedermera kommer
att handlägga ärendet. Vidare kommer
regeringen att framlägga förslag
om inrättandet av en statssekreterarbefattning
i statsrådsberedningen. Åt en
sådan befattningshavare kan bl. a. uppdragas
att för statsministerns räkning
delta i beredning av säkerhetsfrågor.

Statsministern framhåller i sitt svar,
att det är beklagligt, att han icke informerades
om misstankarna mot Wennerström.
Det är alltid svårt att i efterhand
och i efterklokhetens ljus bedöma
handläggningen av ett ärende. Statsministern
vill emellertid understryka
att, såvitt han kan se, han skulle ha anslutit
sig till min och säkerhetsmyndigheternas
bedömning av frågan och tillstyrkt
de åtgärder som jag vidtog. Den
sakliga behandlingen av ärendet hade
således av allt att döma blivit densamma.

Slutligen tar jag upp frågorna om åtgärder
för att minska skadeverkningarna
av Wennerströms spioneri.

Jag har låtit ÖB tillsätta en militär
expertgrupp med uppgift att efter hand
som material från förundersökningen i
brottmålet framkommer kartlägga skadorna
samt pröva vilka åtgärder som
kan vidtas för att bota eller minska
spioneriets skadeverkningar. Gruppen
hade sitt första sammanträde den 2 juli
i år. Med hänsyn till att varje enskild
skada ej kan bedömas isolerat fordras
en så långt möjligt fullständig överblick
av skadornas omfattning innan man har
underlag för att bedöma vilka motåtgärder
som bör vidtas. Jag informeras fortlöpande
om den militära expertgruppens
arbete.

Jag finner anledning att i detta sammanhang
med skärpa tillbakavisa den
uppfattning, som stundom framförts i
den offentliga debatten, nämligen att
Wennerström lämnat uppgifter om

6 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

praktiskt taget allt av hemlig natur
inom försvaret. Våra försvarshemligheter
omfattar en stor mängd olika objekt,
t. ex. försvarsplaner för olika delar av
vårt land, organisation, utrustning, mobilisering,
utgångsgruppering, koder
och annan kryptotjänst etc. Planläggningen
sker inte bara centralt utan också
i betydande utsträckning på olika
regionala och lokala plan. Det är helt
otänkbart, att en spion skulle kunna
täcka alla områden med sin verksamhet.
Även på områden som röjts saknas
säkerligen åtskilliga detaljuppgifter för
att bilden skall vara helt klar. Vidare
går utvecklingen inom krigsmakten
snabbt. Uppgifter som lämnats till främmande
makt för några år sedan är ofta
redan föråldrade. Uppgifter som är moderna
i dag kan om några år vara mer
eller mindre oanvändbara.

Det är med hänsyn till utredningsläget
för tidigt att nu uttala sig om vilka
konkreta åtgärder som blir erforderliga.
över huvud ligger det i sakens natur
att de motåtgärder, som vidtas, endast
i begränsad utsträckning kan offentliggöras.
Syftet med motåtgärderna
är ju att undanröja de skador som uppstått
genom att vissa förhållanden blivit
kända för främmande makt. Man bör
därför i detta sammanhang begränsa
sig till att belysa problemställningarna.
Detta kan ske med utgångspunkt i en
analys av tänkbara typer av skador och
av de typer av åtgärder som kan föranledas
av dem.

Det kan för det första vara fråga om
utlämnande av tekniska data eller prestandauppgifter
beträffande olika stridsmedel.
Utlämnandet behöver inte medföra
att stridsmedlens effekt nedgår.
Däremot kan möjligheterna att nå största
möjliga verkan reduceras om en angripare
har tillgång till exakta data.
När det gäller ännu ej anskaffad materiel
bör i allmänhet, i samband med
den kontinuerliga nyanskaffningen, erforderliga
ändringar kunna vidtagas
utan nämnvärd rubbning av kostnaderna.
Vad angår befintlig materiel har

den under alla omständigheter en begränsad
livslängd. Det kan emellertid
bli aktuellt att vidtaga modifikationer,
t. ex. ändrade frekvenser som kan göras
till relativt begränsade kostnader.

Det kan för det andra gälla utlämnande
av uppgifter om fasta uppställningsplatser
för olika stridsmedel. Då
platserna valts med hänsyn till sin strategiska
betydelse torde de inte kunna
ersättas av andra. Behovet av åtgärder
bör bedömas mot bakgrunden av att de
fasta anläggningarna som regel inte torde
kunna undandras insyn under någon
längre tid. Att anläggningens läge blir
känt innebär alltså inte någon radikal
förändring i läget. När det gäller tekniska
hjälpmedel för anläggningar av
denna typ finnes möjligheter till modifieringar.
Kostnaderna härför är ännu
för tidigt att uttala sig om. Även andra
motåtgärder kan ifrågakomma såsom
t. ex. ytterligare tilldelning av rörliga
förband.

Vad gäller fasta anläggningar vilkas
lokalisering icke betingas av operativa
skäl kan för det tredje följande framhållas.
Anläggningar av denna typ, radarstationer,
uppehållsplatser, stridsledningscentraler,
förbindelsesystem
m. in. utbyggs fortlöpande samtidigt
som befintliga anläggningar moderniseras
och modifieras. I fråga om planerade
anläggningar bör skadeverkningarna
relativt lätt och utan särskilda kostnader
kunna elimineras i samband med
den fortsatta utbyggnaden. Skadeverkningarna
i fråga om befintliga anläggningar
torde även de kunna — åtminstone
delvis — avhjälpas genom ändringar.
Sådana bör kunna vidtas i samband
med planlagda moderniseringar
e. d. Vad gäller radarstationer bör observeras
att läget av dylika anläggningar
kan bestämmas genom pejling så
snart stationen användes.

Det kan, för det fjärde, vara fråga om
uppgifter om krigs- och mobiliseringsplanläggningen
samt uppgifter om taktiska
bestämmelser. Skadeverkningar
till följd av att dylika uppgifter utläm -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

nats kan delvis repareras i samband
med den fortlöpande revideringen av
krigs- och mobiliseringsplanläggningen.
I andra fall kan det t. ex. bli nödvändigt
att ändra koder eller täckbenämningar
eller att överse gällande taktiska
bestämmelser in. m.

Det har stundom hävdats att Wennerströms
spioneri skulle påverka riktlinjerna
för försvarets utformning eller
placering och utformning av viss materiel.

Som förut nämnts pågår materialförnyelser
för det militära försvaret kontinuerligt.
Det sker på grundval av
långsiktsplaner som underställts riksdagen.
Dessa planer är emellertid i allmänhet
icke fixerade vad typer, antal,
teknisk utformning e. d. beträffar.

Självklart är regeringen angelägen att
bevaka möjligheterna att i samband
med den fortlöpande utbyggnaden och
moderniseringen av våra försvarsanstalter
ta till vara möjligheterna att genom
jämkningar i hittillsvarande planläggning
reparera skador som åstadkommits
genom Wennerströms verksamhet.
Hittills föreliggande material
har inte visat behov att underställa
riksdagens prövning någon fråga om
ändring i materielanskaffningsplanerna.
Om omständigheterna skulle ge anledning
därtill, torde jämkningar inom
planerna kunna påbörjas våren 1964
efter beslut av Kungl. Maj:t i samband
med utfärdande av regleringsbrev.

Herr Lindahl i andra kammaren önskar
besked om hur »mycket spionaffären
kommer att kosta Sverige». Av vad
som förut sagts framgår att svar på
denna fråga kan ges tidigast då resultaten
av den militära expertgruppens
arbete föreligger. Det är därför inte
möjligt att för närvarande uttala sig
om särskilda medel kommer att erfordras
vid sidan av den för det militära
försvaret bestämda ramen. I den mån,
efter noggrann prövning av de konkreta
fallen, en medelsanvisning utanför
den för det militära försvaret bestämda
ramen skulle visa sig nödvändig,

kommer regeringen icke att anse 1963
års försvarsöverenskommelse som ett
hinder för att lägga fram förslag härom.

Herr TALMANNEN yttrade:

I anslutning till det nu lämnade in
terpellationssvaret hålles, såsom tidigare
tillkännagivits, en allmän debatt,
höstens »remissdebatt». I den följande
debatten må alltså beröras även andra
frågor än sådana som gäller spionaffären
Wennerström. Såsom framgår
av dagens föredragningslista avser
statsrådet fru Lindström att vid detta
sammanträde besvara herr Per-Olof
Hansons interpellation angående administrationen
av den svenska u-landshjälpen.
I anledning härav hemställer
jag att talarna under den nu följande
allmänna debatten måtte undvika att
upptaga spörsmål som rör NIB.

Ordet lämnades härefter till herr
LUNDSTRÖM (fp), som anförde:

Herr talman! För det nyss föredragna
interpellationssvaret ber jag att få tacka.

Eftersom det, som talmannen just
sade, i dag inte bara är fråga om en interpellationsdebatt
utan höstens sedvanliga
remissdebatt vill jag inledningsvis
tillåta mig att helt kort beröra ett par
andra frågor för att därefter återkomma
till det spörsmål som interpellationssvaret
handlar om.

Vid sin första offentliga presskonferens
den 17 oktober meddelade statsministern,
att den stora författningsreformen
inte kunde föreläggas riksdagen
förrän tidigast 1966. Förberedelserna i
form av remisser m. m. skulle inte medge
en tidigare riksdagsbehandling. Uppgiften
förefaller mot bakgrunden av förut
förda resonemang överraskande. Enligt
de beräkningar av remisstiderna
som gjordes tidigt i våras skulle ju utsikter
ha kunnat föreligga för en riksdagsbehandling
av i stort sett hela för -

8 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

fattningsutredningen redan nästa år.
Även om remisstiden har förskjutits
några månader, borde väl inte därför
riksdagsbehandlingen behöva försenas
hela två år.

Statsministern meddelade vid samma
tillfälle att oppositionen skall inbjudas
till en politisk beredning för att söka nå
en bred lösning av författningsfrågan.
En sådan inbjudan motses självklart
med intresse. En lösning på bred bas är
önskvärd. Men skall en beredning härom
ha något värde, måste det förutsättas
att nästa års partimöten inte låser
sig fast vid helt oförenliga ståndpunkter
innan några dylika överläggningar förekommer.
Vissa farhågor kan man hysa i
den riktningen sedan statsministern
meddelat att den socialdemokratiska
studiegruppen skall utarbeta »en rimlig
lösning», som det sades, på kammarsystem
och valsystem, vilken lösning
sedan skall föreläggas den socialdemokratiska
partikongressen för godkännande.
Först därefter skall den s. k.
politiska beredningen tas upp. Vore det
inte bra mycket klokare att den politiska
beredningen kommer i gång innan
någon lösning fastställts av partikongressen?
Dels fick den politiska beredningen
då ett friare material att ta ställning
till, dels får man väl beakta att det
även inom andra partier finns författningsdelegationer,
som vid sina överläggningar
givetvis är mycket intresserade
av att få veta den socialdemokratiska
inställningen till t. ex. valsystemet
när det gäller att försöka nå en enig
lösning. Allt talar därför, tycker jag, för
en snabbare kontakt mellan partierna
än regeringschefen har åsyftat.

I uppräkningen av delreformer inom
författningsområdet, som skall föreläggas
1964 års riksdag, finns inte sänkning
av rösträttsåldern medtagen. Den
frågan har beaktats i ett stort antal motioner
under de senaste åren. Att rösträttsåldern
bör sänkas är ju författningsutredningen
enig om; delade meningar
finns däremot om hur lågt den
bör sänkas. Detta kan dock inte vara

något skäl att skjuta frågan över en ny
andrakammarperiod. Däremot kan remissvaren
rörande förslaget att rösträtt
skall inträda på födelsedagen, inte som
nu året efteråt, ha betydelse för frågans
avgörande. Remisstiden för detta begränsade
avsnitt bör därför justeras så,
att frågan om sänkt rösträttsålder kan
föreläggas nästa riksdag.

Även när det gäller bostadspolitiken
skulle jag vilja säga några få ord. Den
har ju under de senaste veckorna fått
en aktuell belysning framför allt genom
debatten om det bedrövliga bostadsläget
i Stockholm. Den förtvivlan,
som måste gripa de hundratusen bostadssökande
då de ser en ändlös räcka
av år framför sig utan chans att komma
i tur, riktar sig inte bara mot förhållandena
i storstockholmsområdet utan
mot hela den bostadspolitik som under
de senaste 15 åren förts bär i landet.
Den katastrofala situationen innebär, såvitt
jag förstår, ett klart underbetyg åt
regeringens bostadspolitik. Den har helt
kört fast. I de kommuner som omfattas
av bostadsstyrelsens månadsstatistik
och som representerar 90 procent av
bostadsproduktionen i landet var igångsättningen
under tiden januari—augusti
i år 38 000 lägenheter mot över 46 000
förra året och 39 000 år 1961. Vi har
alltså haft en lägre igångsättning än för
två år sedan. Märkligt är också att bostadsstyrelsen
funnit sig böra föreslå
att kvoten skall ökas med 10 000 lägenheter
under de närmaste två åren. Men
frågan gäller inte bara bostadsbyggandets
omfattning, där regeringen bokstavligen
fått drivas på år efter år, utan
även en mängd andra faktorer, allesammans
väl kända från många ekonomiska
och bostadspolitiska debatter. Uppenbarligen
får vi ingen fungerande bostadsmarknad
på de vägar som regeringen
hittills velat gå. Nya utredningar
planeras visserligen — ett självklart
krav är då att de får direktiv som verkligen
kan möjliggöra nya och radikala
lösningar. Men utredningar i all ära —
nu krävs något mer och snabbare. Ett

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

kraftfullt ingripande från en stark regering
saknas alltjämt.

Ehuru hösten och sommaren bjudit
på många andra frågeställningar av
största intresse för ett meningsutbyte
vid höstremissen, såväl inrikes- som
utrikespolitiskt, går jag i varje fall för
tillfället förbi dem. Hur väsentliga en
del av dessa frågor än kan tyckas, har
dock ingenting så till den grad upprört
medborgarna i vårt land som överste
Wennerströms spioneri. Det har på ett
direkt och påtagligt sätt rubbat allmänhetens
förtroende till vissa samhälleliga
funktioner.

Låt mig redan här uttala förhoppningen
att denna sorgliga affär icke
skall få leda till sådana generaliseringar
som försvagar tilltron till vårt försvar
och dess ledning och till de män i ansvarig
ställning vilka har det säkert
ingalunda lätta uppdraget att reparera
de skador spioneriet har förorsakat och
framdeles svara för vårt försvars fortsatta
utveckling och stärkande. Men en
fortsatt tillit i vida kretsar till vårt försvar
kräver bl. a. också ovillkorligen en
redovisning så öppen som möjligt av
omständigheterna kring affären. Mycket
av det materiella innehållet i spionaffären
kommer väl, av förståeliga skäl,
aldrig att kunna offentliggöras i vår
tid. Men omständigheterna kring affären
— hur den kunnat fortgå så länge,
hur ansvariga myndigheter handlat eller
icke handlat, kravet på visshet om
snabbaste möjliga reparationsåtgärder
när det gäller de skador som åstadkommits
och kostnaderna härför, uppbyggandet
av en starkare säkerhetskontroll
o. s. v. — är detaljer som i sinom tid
ovillkorligen måste bli föremål för ordentlig
och offentlig genomlysning.

Förtroendefrågan inskränker sig i
detta fall inte bara till militären och
andra befattningshavare. Ytterst ansvarig
för försvaret och säkerhetstjänsten
är regeringen, och det är därför naturligt
att man i den offentliga debatten
har frågat sig hur regeringen handhaft
sitt värv. Av dagens interpellationssvar

framgår nu att regeringen även själv
har kommit till slutsatsen, att det inte
räcker med den kommission av högre
jurister som hittills varit regeringens
envetna svar på starka medborgarkrav
om en bredare granskning än den juristerna
kan företa. Härmed sker en remarkabel
reträtt från statsministerns tidigare
ståndpunkt, en reträtt som den
politiska oppositionen naturligtvis i
och för sig hälsar med tillfredsställelse.
Däremot måste det djupt beklagas att
regeringen icke vill låta den parlamentariska
undersökningskommissionens
arbete börja innan juristkommissionen
är färdig.

Några egentliga skäl härför anföres
inte i interpellationssvaret, och det kan
verkligen också vara svårt att finna
några sådana. Som i folkpartiets interpellation
i denna fråga erinras, har vid
två tidigare tillfällen parlamentariska undersökningskommissioner
tillsatts omedelbart
och utan någon förberedande
juristomgång, och ändå gällde det då
fall, som med hänsyn till förtroendefrågans
bredd i avsevärt mindre grad
än nu krävt en medborgerlig granskning.
Den utredning av berörda frågor
— inklusive förtroendefrågan — som
måste ske, blir genom regeringens nu
meddelade ståndpunkt försenad. Den
sakligt underbyggda debatt, som är beroende
av den parlamentariska kommissionens
arbetsresultat, förhalas och
kommer allt längre från den akuta händelsen,
då spionen avslöjades. Kan detta
vara något önskemål? Visserligen
lägger sig väl en del upprörda känslor
med tiden, men samtidigt försenas också
åtgärder som kan visa sig behövliga,
sedan utredningens resultat blivit känt.
Vilka tidsrymder det kan bli fråga om
framgår ju redan av juristkommissionens
hittillsvarande verksamhet, som
har pågått i fyra månader. Dess arbete
är visserligen hemligstämplat, men man
vet att en mängd förhör har skett, tydligen
dock — efter så lång tid — långt
ifrån alla. Ett omfattande arbete återstår,
som har föranlett meddelandet att

10 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

kommissionen blir färdig först vid årsskiftet.
Det är kanske säkrast att säga
tidigast vid årsskiftet. Och först sedan
skulle alltså den parlamentariska kommissionen
få börja sitt arbete. Herr talman,
jag finner att detta är en oförsvarlig
långhalning av en viktig fråga.
Mycket starka skäl talar alltså för ett
upprepande av det krav som från oppositionens
sida ställts i interpellationerna,
nämligen att den parlamentariska
kommissionen tillsätts genast och
utan dröjsmål får komma i arbete.

Med anledning av de offentliga kommentarer
som förekommit på grund av
statsministerns uppgift vid höstriksdagens
början vill jag här understryka
att den parlamentariska kommissionens
arbete naturligtvis inte får inskränkas
enbart till en granskning av det material
som juristkommissionen hopbragt.
Den parlamentariska kommissionen
måste få fria händer att själv göra de
undersökningar den anser erforderliga,
inbegripet också att höra de personer
den vill.

En översiktlig och definitiv debatt
om spionaffären Wennerström kan som
nämnts icke ske förrän ett fullständigare
sakmaterial föreligger och får alltså
uppskjutas till en senare tidpunkt.
I dag är det endast möjligt att göra
vissa reflexioner i anslutning till det
sakmaterial som finns, d. v. s. framför
allt regeringspromemoriorna och de
kompletterande upplysningar som dagens
interpellationssvar innehåller. När
jag läste de berörda regeringsledamöternas
skriftliga redogörelser till juristkommissionen,
kvarlämnade de hos mig
fyra huvudintryck: 1) Okunnigheten
hos statsministern om hela affären intill
dess avslöjandet skedde. 2) Inrikesministerns
sena inkoppling och förströdda
intresse för frågan intill dess
Wennerström anhållits. 3) De oklara
omständigheterna kring Wennerströms
anställning i UD och hans arbetsuppgifter
där. 4) Bristerna i den inre kommunikationen
inom regeringen och de
risker som detta kan innebära.

Visserligen söker nu dagens interpellationssvar
klarlägga regeringens arbetsregler
i spionaffären och härmed
förklara den för allmänheten svårförståeliga
handläggningen inom regeringen,
men tyvärr kan jag inte finna att
försöket är lyckat. Den praxis som påstås
vara utvecklad vid handläggningen
av sälcerhetsaffärer inom regeringen förefaller
mig så tillkrånglad, att den måste
vara svår att klara av även för regeringsledamöterna
själva. Dels sägs statspolisintendenten
varje eller varannan
vecka besöka statssekreteraren i inrikesdepartementet
och diskutera alla
säkerhetsärenden av betydelse, dels sägs
nya omständigheter av betydelse anmälas
för inrikesministern, dels har
statspolisintendenten om det gäller militär
personal kontakt med försvarsministern,
dels meddelas inrikesdepartementet
också i sådana fall då särskilda
skäl föreligger — men »i regel» inte
statsministern — dels anmäler inrikesministern
omedelbart alla viktigare
ärenden för statsministern, dels är det
bara ett statsråd som sköter handläggningen
av ett ärende. Som framgår av
denna lilla sammanställning är denna
s. k. praxis så tillkrånglad att den nära
nog inbjuder till vilka »slamkrypare»
som helst. Nu ledde det alltså till att
statsministern aldrig fick veta någonting.
Att försvarsministern, som känt
till saken i fyra år, aldrig själv kom
på idén att regeringschefen borde kontaktas,
lägger enligt min mening ett
tungt ansvar på honom. Justitieministern
var tydligen den ende som utan
något speciellt uppdrag tänkte litet utöver
den märkliga praxisens gränser,
fastän också det skedde mera i förbigående.
Yad berodde detta på? Litade
alla inom regeringen på alla? Eller var
det något annat skäl? Ett fyra år långt
olycksfall i arbete är nog inte bara ett
rekord; det förefaller också otroligt.

Mot bakgrunden av statsministerns
okunnighet i fallet Wennerström överraskar
han nu med att omtala i interpellationssvaret,
att under 1962 och

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

1963 ett tiotal säkerhetsärenden anmälts
för honom, och då har tydligen antingen
statspolisintendenten eller inrikesdepartementet
lämnat honom upplysningar.
Men tydligen har inte en
tanke hos dessa två sammankopplat
statsministern med Wennerströmaffären.
Kunde misstanken att en hög officer
i central tjänst var spion inte anses
tillräckligt viktig för att regeringschefen
skulle underrättas? Vad kunde
då de tio andra säkerhetsärendena gälla,
som under samma tid ansågs så mycket
viktigare att föredragas för statsministern? I

den socialdemokratiska pressen har
man sökt göra gällande att det inte hade
någon praktisk betydelse att statsministern
inte var innesluten i förtroendet
om misstankarna mot Wennerström.
Det förefaller orimligt. Man kan väl
inte mena att den nuvarande regeringschefens
meddelaktighet i behandlingen
av ett så brännbart ämne som spionerimisstanken
mot en överste i central
tjänst är betydelselös. I så fall är
det nog en egenhet för just denna regering.
När stats- och utrikesministrarna
— kanske även flera statsråd —
överläde om utrikesministerns förestående
resa till Sovjet var utrikesministern
medveten om spionmisstanken men
statsministern okunnig därom. Det kan
väl inte vara någon som allvarligt vill
göra gällande att det helt skulle ha
saknat betydelse om regeringschefen
vid ställningstaganden i samband med
dessa resplaner hade haft kännedom om
de vid denna tid stärkta misstankarna
om spioneriet. Statsministerns egen förklaring
i dagens interpellationssvar att
handläggningen inte skulle ha blivit en
annan om han hade varit informerad,
betraktar jag mera som en med hänsyn
till regeringens prestige i efterhand påtvungen
solidaritetsförklaring.

Hemlighetsfullheten mellan statsråden
i denna sak lättade så småningom
något, så att till och med inrikesministern
— dock alltjämt inte statsministern
— underrättades. Det bör observe -

ras att bevakningen mot och uppdagandet
av spioneribrott åligger den polisiära
säkerhetstjänsten, för vilken inrikesministern
bär det departementala
ansvaret. Trots det som sägs i dagens
interpellationssvar förvånar man sig
över att säkerhetspolisens chef såvitt
hittills är känt inte höll kontakt med
så att säga sitt statsråd i Wennerströmaffären,
även om man har den praxis
att försvarsministern skall sköta dylika
fall.

Frånsett en överläggning i försvarsdepartementet
den 22 mars 1962 hörde
inrikesministern ingenting om saken
förrän Wennerström anhölls. Allmänheten
har svårt att begripa att inrikesministern,
såsom den för spionpolisen
högste ansvarige, under hela denna tid
— mer än ett år — inte yppade något
intresse för spionmisstankens utveckling.
Detta är väl ändå inte det sätt
varpå statsrådet Johansson normalt
sköter departementet underlydande ärenden
av vikt? Att detta verkligen var
en fråga av vikt blev enligt statsrådets
egen promemoria klarlagt den 22 mars
1962. Även om försvarsministern hade
hand om saken tycker man att inrikesministern
såsom varande säkerhetstjänstens
högste chef borde ha varit så
intresserad att han hört sig för, om
inte för annat så för att kunna underrätta
statsministern, vilket normalt
brukar vara hans uppgift i sådana här
fall.

Regeringspromemoriorna ger i flera
avseenden en ganska bedrövlig redogörelse
för brist på öppenhet och förtroende
inom regeringen i detta fall. Frånvaron
av en fast arbetsgemenskap tar
sig bl. a. särskilt uttryck i frågan om
Wennerströms inplacering i UD och
arbetet där. Ett stort antal frågetecken
väntar här på bättre klarläggande än
vad skiftande vittnesbörd i regeringspromemoriorna
ger. Detta är fallet även
efter dagens interpellationssvar.

Försvarsministern säger sig ha tagit
ansvaret för åtgärden. Men, herr talman,
även mot bakgrunden av vad man

12 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

vid den tidpunkten misstänkte men
ännu inte visste måste väl ändå åtgärden
rimligtvis ha varit av större vikt
än att avgörandet skulle träffas av endast
ett statsråd. Samråd skedde med
utrikesministern sägs det i dagens interpellationssvar,
men herr Undén säger
i sin promemoria att han inte har
haft anledning att göra något personligt
ställningstagande i frågan. Detta
samråd kunde väl ändå ha fyllt uppgiften
att åtminstone två statsråd varit
ense i denna fråga. För övrigt noterar
jag med stor förvåning att inte ens säkerhetschefen
i UD underrättades om
misstanken när Wennerström anställdes.

En sak som i detta sammanhang frapperar
är oklarheten om Wennerströms
uppgifter i UD, dels då han anställdes
och dels senare. Vissa uttryck i regeringsledamöters
uttalanden motiverar
frågan: Undergick Wennerströms arbetsuppgifter
någon förändring dels
under sommaren 1961, innan herr Undén
hade fått mera fullständig information
om misstankarna, dels därefter?

I samband med Wennerströms självmordsförsök
har statsministern genom
ett uttalande att förhören redan hade
nått mycket långt tydligen velat inge
allmänheten den uppfattningen att
eventuella följder av förgiftningen inte
skulle lända utredningen till större skada.
Statsministerns yttrande har både
till syfte och innehåll vissa drag av
1939 års statsministerord om att »vår
beredskap är god». Enligt den offentliga
redovisning som för kort tid sedan
lämnades har förhören om vissa avsnitt
av Wennerströms verksamhet endast
kunnat påbörjas och mycket obetydligt
utretts. Inte minst mot bakgrunden
härav ter sig de brister som förekommit
i bevakningen av Wennerström
djupt upprörande och för allmänheten
—• den saken torde väl alla vara ense
om — praktiskt taget minst lika obegripliga
som att spioneriet kunnat pågå
oupptäckt i 15 år. Inrikesministern har
meddelat att han fått löpande infor -

mation om hur bevakningen av Wennerström
var ordnad. Det högsta ansvaret
faller ju på honom, och det kan
därför vara motiverat att inrikesministern
inför kammaren redogör för vad
som kan ha brustit och möjliggjort att
vårt lands viktigaste fånge kunnat göra
ett allvarligt förgiftningsförsök på sig
själv.

I interpellationssvaret i dag varnas
för att överdriva skadeverkningarna av
spioneriet. Det är klart att man inte
skall göra det, men man skall inte heller
undervärdera dem. Ingenting står
att vinna härpå. Det kan inte hjälpas att
man har en viss känsla av att det är just
detta som sker, när statsrådet utifrån
sina »tänkta» typer av skador redogör
för möjligheten att reparera skadeverkningarna.
Möjligheterna har framställts
i en relativt ljus dager och kostnaderna
som i varje fall i regel relativt små.
Även om detta verkligen ofta kan bli
fallet, så finns det ju också skadeverkningar
som blir mycket dyrbara att
neutralisera, om nu detta över huvud
taget är möjligt.

Något ordenligt svar på frågan om
vilka åtgärder som regeringen kommer
att vidtaga utöver den militärkommission
som är tillsatt får man egentligen
inte. Det är ännu för tidigt, sägs det i
interpellationssvaret. Om kostnaderna
skulle visa sig kräva extra anslag utöver
den för försvaret gällande ramen,
så skall förslag härom framläggas. Det
är nog ett bestämt önskemål från Sveriges
folk att det sker så snart som
över huvud taget är möjligt. I varje fall
tror jag att man önskar att spionräkningen
presenteras för medborgarna
före och inte efter valet.

Det är tillfredsställande att regeringen
nu gör sin praxis för handläggningen
av säkerhetsärenden något enklare
genom bestämmelsen att alla säkerhetsfrågor
skall anmälas för inrikesministern,
lika tillfredsställande som det är
svårt att förstå att inte den regeln funnits
förut. Genom en statssekreterarbefattning
i statsrådsberedningen skall

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

också statsministern hållas å jour med
ärendena. Jag riktar inte någon anmärkning
mot denna personalförstärkning,
men ingen vill väl påstå att frånvaron
av en dylik statssekreterare utgjort
något skäl för att statsministern
inte varit informerad i Wennerströmaffären.

Redan den korta granskningen av
statsrådens skriftliga redogörelser har
hos många människor rest en principiell
fråga av vidare räckvidd: Hur arbetar
egentligen regeringen, generellt
sett, i frågor av större vikt? Det är kanske
inte alla sådana frågor som dras i
allmän beredning? Wennerströmaffärens
handläggning ger ett intryck av
en splittrad, i vissa avseenden illa fungerande
regering, där bättre samråd,
samförstånd och samordning tycks behövas.
Det kan inte hjälpas om allmänheten
säger, vilket har skett i flera fall:
Går det till på detta sätt även i en del
andra frågor, när regeringen regerar?
Beror det i så fall på att här har utvecklats
ett ministerstyre i betydande omfattning
som skapar en sådan här bristande
enhet i viktiga fall?

Man kan naturligtvis ha delade meningar
i mångt och mycket i en regerings
handlande, framför allt i frågor
där skilda politiska uppfattningar bryter
sig mot varandra. Men i ett avseende
torde medborgare ur alla läger
vara ense om ett oeftergivligt krav på
sin regering: den skall ha homogenitet
och handlingskraft när det gäller att på
bästa sätt värna viktiga nationella värden,
som det i detta fall har varit fråga
om. Det som inträffat har gjort att
stora grupper av medborgare betraktar
regeringen Erlanders förmåga i detta
avseende med misstro. En av utredningskommissionernas
och konstitutionsutskottets
viktigaste uppgifter är
att bidraga till att det skapas klarhet i
denna förtroendefråga.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
försvarsministern för det framförda

svaret på min interpellation till statsministern.

Det finns flera samverkande orsaker
till att den allmänna opinionen är upprörd
i Wennerströmaffären. Jag vill
gärna säga att jag blev starkt tagen av
avslöjandet. Det var först och främst
det oerhörda förräderiet i att en tjänsteman
i hög ställning hade så kunnat
svika det förtroende han hade haft. Så
var det den omständigheten att han
haft så extra stora möjligheter att sälja
viktiga upplysningar. Man förstod att
det hade skett något av en katastrof, en
svår olycka, som vi alla i samarbete och
efter bästa förmåga borde försöka avhjälpa.
Det önskemålet kvarstår.

Det var emellertid också en olycka
av den arten att det var självklart att
man måste klarlägga orsaken till att
den hade inträffat och kunnat få en sådan
omfattning.

Man blev därför både förvånad och
besviken över att regeringen inte tycktes
finna det önskvärt att söka den vidaste
förankringen för de utredningar
som behövde göras. I stället fick man
ganska snart det intrycket, och det har
förstärkts undan för undan, att regeringen
har velat ägna sig åt att bagatellisera,
att hitta på undanflykter och
att skylla på andra. Redan strax efter
avslöjandet krävde en samfälld opposition
att undersökningar skulle göras
av en parlamentarisk kommission. Avsikten
med att säkra det parlamentariska
inflytandet var bland annat att möjliggöra
ett klarläggande av det parlamentariska
ansvaret.

Enligt grundlagen är det visserligen
konstitutionsutskottet som har att
granska statsrådens förvaltning av sina
ämbeten. I ett sådant här fall räcker
emellertid inte en granskning av statsrådsprotokoll
eller andra tillgängliga
handlingar. Granskningen måste kompletteras
bland annat genom utfrågning
av statsråden, vilket konstitutionsutskottet
grundlagsenligt är förhindrat
att göra.

Det var säkert riktigt att utse en

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

grupp skickliga och erfarna jurister
för att leda förhören och utvärdera
det framkomna materialet. Men det hade
varit önskvärt att från början åstadkomma
ett samarbete med parlamentariker
för att få frågorna belysta från
alla synpunkter på en gång.

Nu har regeringen, efter höstens förnyade
framstötar från oppositionen,
förklarat att en parlamentarisk kommitté
skall tillsättas när juristkommissionen
är färdig. Statsministern bekräftar
detta i interpellationssvaret.
Det är åtminstone glädjande, men man
har svårt att förstå varför undersökningarna
skall fördröjas. Det finns intet
som talar för att den parlamentariska
utredningen bör vänta. Som det nu
ser ut är det möjligt att juristkommissionen
inte blir färdig på länge än. Det
borde vara ett intresse för alla att få
klarhet så snart som möjligt.

Det ligger nära till hands att dra
paralleller mellan Wennerströmaffären
och den engelska Profumoskandalen.
Denna undersöktes av lord Denning,
bland annat genom upprepade förhör
med ministrarna och med stark inriktning
på att undersöka deras ansvarighet.
Det gällde där ändå ett fall
som i jämförelse med Wennerströms
spioneri var en bagatell. Här har statsrådens
insatser hittills begränsats till
några efter inbördes samråd tillkomna,
delvis ganska innehållslösa promemorior.
Ett tillgodoseende av oppositionens
önskemål tidigare, eller i varje
fall nu genast, skulle ha befrämjat
snabbhet och klarhet och hade skapat
en helt annan tilltro till regeringens
önskan att verkligen med snabbhet
skapa klarhet.

Så kom offentliggörandet, tydligen
med regeringens goda minne, av förekomsten
av den s. k. medborgarnämnden
hos säkerhetspolisen och försöken
att skjuta över ansvaret på denna
nämnd. Det gjorde, tyckte jag, ett beklämmande
intryck. Nämnden måste
väl ändå ha haft till huvuduppgift —
det ligger i sakens natur — att vaka

över att enskilda medborgares intressen
inte i onödan trädes för nära av
säkerhetspolisen i dess arbete. Någon
kritik mot nämndens insatser i det avseendet
i samband med Wennerströmaffären
torde inte kunna uttalas.

Men vad som är viktigare: nämndens
blotta existens hade omgivits med
stor hemlighetsfullhet. Det var tydligen
ytterst få som hade en aning om
att den fanns. Jag hade det inte. Att
lägga parlamentariskt ansvar eller delansvar
på ett sådant organ är orimligt.

Man kan för övrigt fråga sig: Varför
hölls det så hemligt att nämnden fanns
till? Det var väl inte bara för hemlighetsmakeriets
egen skull? Men plötsligt
upphör alla hämningar i fråga om
offentlighet när det gäller nämnden,
och det berättas till och med vad den
ena eller andra ledamoten har sagt vid
det ena eller andra sammanträdet.
Man frågar sig verkligen: Behövs inte
nämnden i fortsättningen och behöver
den inte vara hemlig längre? Har den
fullgjort sin uppgift när den har kunnat
användas som en måltavla för regeringens
undanflykter?

De promemorior som statsråden
överlämnat till juristkommissionen är
i stort sett det enda material som
stått till oppositionens förfogande. Det
är därför på detta som vi måste grunda
vår bedömning, till dess att andra
uppgifter kan komma i dagen och
eventuellt förändra bilden. Promemoriorna
är, med undantag av försvarsministerns,
förvånande magra. Man blir
slagen av det ljumma intresse som
har visats för hela ärendet. Det är
precis som om det inte skulle vara något
anmärkningsvärt att en hög befattningshavare
med tjänstgöring i Kungl.
Maj ds eget kansli är misstänkt, om också
vagt, för förräderi av värsta sort,
ett förräderi som, om misstankarna
skulle visa sig vara riktiga, kan tillfoga
landet väldiga skador.

Statsministern erbjudes en redogörelse
för ärendet, men han har inte
tid. Antingen frågar han inte ens vad

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

den misstänkte översten med tjänstgöring
i utrikesdepartementet heter,
eller också får han reda på namnet
men glömmer så totalt bort det att han
inte ens känner igen det när Wennerström
avslöjas.

Inrikesministern, som är högste chef
för säkerhetspolisen, får en ingående
redogörelse för affären våren 1962 men
intresserar ''sig därefter inte för saken.

Justitieministern blir så tagen av
statsministerns vägran att låta sig informeras
vid det föreslagna tillfället
att han inte mera återkommer.

Det är ytterligare en sak som har
kommit i dagen i samband med Wennerströmaffären
och som har allvarlig
innebörd. Jag tänker på den omständigheten
att den s. k. Undénplanen
utarbetats och framlagts, utan att
den militära sakkunskapen fått ge sina
synpunkter på detta ur militär liksom
ur allmän svensk säkerhetssynpunkt
utomordentligt känsliga initiativ. Wennerström
kan ju inte ha medverkat
annat än i detaljer —- inte gärna med
någon bedömning på hög nivå av planens
militära betydelse och konsekvenser
— och ingen annan tycks ha
gjort det heller.

Genom att regeringen framlade Undénplanen,
vilket ju för övrigt skedde
utan samråd med oppositionen i utrikesnämnden,
togs faktiskt ett steg —
och ett ganska bestämt steg — på vägen
mot en begränsning av vår handlingsfrihet
i kärnvapenfrågan. Det har från
regeringsbänken här i riksdagen, liksom
i andra sammanhang, utlovats att våra
möjligheter att handla fritt i den frågan
inte skulle beskäras. Så mycket mera
anmärkningsvärt är förfaringssättet.

Herr talman! Kritik mot regeringens
handläggning av Wennerströmaffären
tycks på många punkter vara starkt befogad.
För dagen är emellertid det viktigaste
att komma till rätta med och
avhjälpa skadorna. När det gäller omfattningen
av Wennerströms spioneri
och den skada som detta har tillfogat
vårt land bygger man fortfarande på

osäker grund. Stor återhållsamhet måste
också iakttagas med vad som offentliggöres.
En alltför stor öppenhet skulle
kunna bereda de länder som är intresserade
av det svenska försvaret ytterligare
möjlighet att få upplysningar.

Emellertid kan man redan av de uppgifter
som offentliggjorts läsa ut att skadorna
är betydande. Det är naturligt att
detta kan skapa oro angående vårt försvars
möjligheter att väl fylla sin funktion,
bl. a. som garant för vår alliansfria
utrikespolitik. Den oron måste stillas
genom bestämda uttalanden om att
vi är beredda och kommer att satsa vad
som kan erfordras för att snarast avhjälpa
skadorna. Vårt försvar måste vidmakthållas
vid den effekt som riksdagen
i våras fattade beslut om och som grundade
sig på den senaste försvarsöverenskommelsen.
Detta, och varken mer
eller mindre, bör vara riktmärket.

Statsministern har i interpellationssvaret
analyserat tänkbara typer av skador.
Han har därvid delat upp dem i fyra
grupper.

I den första gruppen innefattas skador
som uppkommer genom att upplysningar
sålts om vår tekniska materiel.
Skadorna för erforderliga ändringar
o. d. bedömer statsministern som relativt
begränsade, samtidigt som han påpekar
att skadorna är av övergående
art, eftersom materielen förändras undan
för undan och då i alla fall får andra
egenskaper.

Man bör dock här tillägga att detta
kan dröja flera år och att möjligheterna
att göra snabba förändringar av flera
skäl inte är så stora. Vi måste sannolikt
befara en avsevärd och under några år
kvarstående värdeminskning.

De andra och tredje grupperna gäller
skador som består i att Wennerström
sålt uppgifter om fasta anläggningar av
olika slag. Skadorna anger statsministern
här som måttliga och som så småningom
övergående. Kostnaderna sägs
det vara för tidigt att uttala sig om.

Till detta skulle jag vilja foga att dessa
grupper torde rymma betydande och

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

relativt lång tid kvarstående skador.
Det gäller ju inte bara en kännedom om
belägenheten av anläggningarna — jag
medger att den även utan kvalificerat
spioneri relativt lätt kan bli känd —
utan det gäller också konstruktioner,
skyddsvärn, utnyttjande m. m. Samtidigt
har dessa anläggningar i regel lång
varaktighet och kan inte rimligen utbytas
därför att betydande värden kvarstår
även om de är kända — värden
som det alltså skulle innebära alltför
stora kostnader att avstå ifrån.

Den fjärde gruppen av skador är den
som består i att aktuella planer, koder
och liknande utlämnats. Här förutsätter
statsministern ringa kostnader för avhjälpandet.

Jag tror att det är riktigt att denna
typ av skador kan vara förhållandevis
lätt att häva snabbt även om det innebär
en betydande extra belastning på
militära staber med redan tidigare stor
arbetsbörda och alltså kan medföra att
andra viktiga uppgifter måste eftersättas.
Jag utgår ifrån att arbetet med detta
redan är i gång, kanske på vissa
punkter avslutat. Det är ju också så att
bara den omständigheten att spioneriet
avslöjats minskar värdet av de utlämnade
upplysningarna. Det måste ju omedelbart
uppstå osäkerhet om de av oss
vidtagna motåtgärderna. Ett visst men
kan dock sannolikt kvarstå genom den
inblick som kan ha erhållits i fråga om
våra strategiska grunduppfattningar,
taktiska metoder o. d. Dessa kan inte
ändras lika lätt, i varje fall inte om de
grundar sig på noggranna studier över
vad som är effektivast och bäst, och så
är väl vanligen förhållandet.

Sammanfattningsvis torde man alltså
om skadorna kunna säga att vissa kan
avhjälpas direkt och ganska snabbt,
andra inom några år, medan resten kan
ha den naturen att de främst bör kompenseras
på annat sätt. Den tillfälliga
minskningen i försvarseffekt liksom den
som på sikt kvarstår bör ersättas genom
att resurserna ökas på andra områden.
Detta kan ske antingen kvantitativt eller

kvalitativt eller genom att öka insatsberedskapen
eller genom en kombination
av''dessa olika metoder.

Hur ett sådant eventuellt behov av
tillskott skall avvägas och sedermera
fastställas är ett svårt problem. Den försvarskommitté
som nyligen avslutat sitt
arbete ägnade sig i hög grad åt avvägningsproblem
av denna natur. Det är
mot den bakgrunden som vi har föreslagit
att kommittén borde återupplivas.
Den skulle snabbt kunna sätta sig in i
frågorna.

Eftersom man lade sådan vikt vid att
de samhällsekonomiska bedömningarna
skulle vägas in när försvarets kostnadsramar
nyligen fastställdes -—• det var
väl för övrigt den stora och vanskligaste
uppgiften för försvarskommittén —-så är det svårt att tänka sig att man helt
skulle kunna avvara sådana avvägningar
nu, om det visar sig vara så olyckligt
att avsevärda belopp kan komma att erfordras.

I interpellationssvaret utlovar statsministern,
att regeringen skall begära
medel utöver försvarets kostnadsram,
i den mån det visar sig nödvändigt efter
noggrann prövning av de konkreta
fallen. Det är sannolikt att en sådan
prövning av enskilda fall måste kompletteras
med en allmän prövning av
vad som kan erfordras för att försvaret
skall kunna vidmakthållas på i försvarsbeslutet
år 1963 avsedd styrkenivå. Detta
är väl ändå avsikten?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Eftersom herr Bengtson
av FN-uppdrag är förhindrad att motta
interpellationssvaret, ber jag att få framföra
ett tack till försvarsministern för
svaret.

Från centerpartiets sida har vi framhållit
att det finns välgrundad anledning
till kritik mot regeringen för dess
handläggning av fallet Wennerström. Vi
har också begärt att affärens hela förlopp
snarast skulle klarläggas av en
kommitté med företrädare för de demokratiska
partierna.

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

På båda dessa punkter ger interpellationssvaret
belägg för att vi har haft
och har goda skäl för vår ståndpunkt.
Av svaret framgår för det första att ordningen
för säkerhetsfrågornas handläggning
på regeringsnivå inte varit tillfredsställande
— hade allt varit väl
hade man knappast behövt avisera de
förändringar som skall komma — och
för det andra att parlamentariker skall
få syna affären i sömmarna, vilket
ligger i linje med vad vi hela tiden begärt.

Jag anser att regeringen gjorde ett
svårt misstag som inte omedelbart tillkallade
företrädare för partierna att på
det ena eller andra sättet delta i undersökningsarbetet.
Bl. a. skulle en hel
del ofruktbara trätor ha undvikits, och
jag tror att affären i dag skulle ha sett
helt annorlunda ut om så hade skett.

Vi har ingen som helst anledning att
frångå vår uppfattning att parlamentarikerna
omedelbart borde ha tillkallats
— möjligen kan man om regeringens
handlande på denna punkt säga: »Bättre
sent än aldrig.»

Varför har över huvud taget regeringens
avslag på framställningen om
parlamentariskt inslag i undersökningen
mottagits med så stor besvikelse ute
bland folket? Det är helt enkelt på det
sättet, att när det gäller att bygga upp
vårt försvar får vi alla vara med och
betala våra dryga bidrag i form av skatter,
i form av värnpliktsutbildning beredskapstjänstgöring
o. s. v., men när
detta försvar hotas utifrån på ett sätt
som tidigare inte förekommit i modern
tid över huvud taget, kopplar man plötsligt
bort ena halvan av det folk som
varit med om att bygga upp försvaret
och tillåter dem inte att få insyn i de
problem som nu uppkommer. Det är
väl närmast detta som föranlett att besvikelsen
över regeringens ståndpunkt
blivit så stor som den blivit.

Det är högst naturligt att avslöjandet
av spioneriet kom som en chock för
svenska folket och gav upphov till oro
och bestörtning. Man frågar sig: Hur

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 30

kan sådant inträffa över huvud taget,
hur kan sådant pågå så länge och hur
kan detta utföras av en man i Wennerströms
ställning? Men samtidigt har
man frågat sig: Har allt gjorts som kan
och bör göras för att förhindra ett så
omfattande spioneri? Vilka verkningar
kommer det att bli för vårt försvar?
Alla dessa frågor är naturliga i detta
sammanhang, och de framstår alltjämt
såsom i huvudsak obesvarade.

I denna allmänhetens berättigade oro
ligger ett av de starka skälen för en
parlamentarisk kommission. Som tidigare
sagts från denna talarstol, är det
åtskilligt i denna affär som inte kan
offentliggöras av hänsyn till landets säkerhet.
Det är därför rimligt ur allmänhetens
synpunkt, att åtminstone
betrodda företrädare för folkets valda
ombud, företrädande de olika partierna,
får syna affären i alla dess sömmar.

Enligt interpallationssvaret är anledningen
till att statsministern inte underrättades
på ett tidigare stadium, att
säkerhetsfrågor rörande militära befattningshavare
anmäles till försvarsministern,
således inte till inrikesministern.
Det skulle alltså vara Wennerströmaffärens
särart som medfört denna
brist på kontakt. Men man måste ju
fråga sig, varför kontakten mellan försvarsministern
och statsministern behöver
vara sämre än mellan inrikesministern
och statsministern i ärenden av
samma natur och vikt. Enligt statsministern
har den bristande kontakten
inte påverkat handlingen i sak, men
det påståendet är en öppen fråga, där
det är svårt att bevisa för och emot.

Skadeverkningarna för vårt försvar
kan ännu inte överblickas, men så mycket
kan utläsas av interpellationssvaret,
att de kan bli betydande. Det antyds
också att det kan bli nödvändigt att
överskrida ramen för 1963 års försvarsöverenskommelse.
Ja, blir det nödvändigt,
är det väl ingen annan råd än
att bita i det sura äpplet. Men då vill
jag i varje fall för min del på denna

18 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

punkt ställa det absoluta kravet, att
företrädare för partierna får tillfälle
att klarlägga bakgrunden. Allt kan sannolikt
inte redovisas i en proposition
till riksdagen, och då förefaller det
minst sagt rimligt, att de olika meningsriktningarna
genom sina betrodda företrädare
har fått kontrollera hur det
egentligen förhåller sig. Man skall inte
begära att riksdagen efter vad som förevarit
i denna affär skall skriva på en
räkning in blanco.

Om det sålunda finns anledning att
anföra kritik i olika avseenden, finns
det dock inte något underlag för ett
slutgiltigt omdöme — vare sig i ansvarsfrågan
eller i affären i dess helhet.
Det måste anstå tills utredningsarbetet
slutförts. Det angelägnaste nu
är att klarlägga vad som brustit, att
söka begränsa och reparera skadorna
och att förhindra att liknande inträffar
i framtiden.

I fråga om klarläggande måste givetvis
de punkter där regeringen utsatts
för kritik uppmärksammas. Jag syftar
främst på Wennerströms placering i
Kungl. Maj :ts kansli sedan det blev känt
att han kunde vara en allvarlig säkerhetsrisk.
Var det då nödvändigt att låta
honom vara kvar?

I detta sammanhang erinrar jag mig
en särskild passus i interpellationssvaret,
av vilken framgår att försvarsministern
gjort allt han kunnat för att
förhindra att Wennerström fick tillgång
till hemliga handlingar. Det är
egentligen en ganska märklig passus,
ty den innebär ju ett underförstått erkännande
från regeringen av att man
är nära nog maktlös på den punkten,
när en man väl en gång blivit tillsatt i
en befattning. Jag har själv inte mycken
erfarenhet av hemliga handlingar,
men från min egen tjänstgöring inom
militärväsendet vet jag, att man i varje
fall på det lokala planet tillämpar en
ytterligt rigorös kontroll vid utbekommande
av dylika handlingar. I samband
härmed vill jag framhålla, att det
naturligtvis är en vital fråga, att man

har klart för sig vilka handlingar Wennerström
har haft i sin hand. Jag har
själv en viss kännedom härom, men
med hänsyn till det allmänna intresset
på denna punkt vill jag fråga försvarsministern,
om han vill redogöra för
ordningen för utbekommandet av hemliga
handlingar och om han anser denna
ordning vara tillfredsställande. Mig
förefaller det som om mycket av vad
som hänt beror på denna ordning.

Man kan fråga sig om det var rimligt
att Wennerström placerades på eu så
vital plats i UD, sedan han pensionerats.
Vidtog man där tillräckliga åtgärder
för att förhindra att han kom i besittning
av s. k. heta papper? Frågor
av denna art bör kunna besvaras under
det arbete, som bedri.ves av juristkommissionen
och av de parlamentariker
som kommer att tillkallas.

Vad gäller möjligheterna att effektivisera
säkerhetstjänsten har man givetvis
att ta hänsyn till balansgången mellan
å ena sidan de krav, som betingas
av rikets säkerhet, och å andra sidan
vissa absoluta rättssäkerhetskrav, som
inte kan åsidosättas i en demokrati. Det
är därför riktigt, att ett parlamentariskt
sammansatt organ får i uppdrag
att utreda frågan om säkerhetstjänstens
effektivisering. Härtill vill jag endast
tillägga, att utredningsuppdraget
inte bör hindra, att man under utredningstiden
täpper till de kryphål och
svagheter, som kan finnas inom ramen
för nu gällande ordning.

Det har sagts tidigare i debatten och
understrykes också i interpellationssvaret,
att det är konstitutionsutskottets
uppgift att skapa klarhet i frågor av
detta slag. Nu förhåller det sig ju så,
att konstitutionsutskottet har varit satt
ur spel, ända till dess riksdagen ånyo
sammanträtt, ty enligt grundlagen får
utskottet inte arbeta under icke-riksdagstid.
Jag hoppas att den nya författningen
kommer att göra det möjligt
för utskottet att arbeta även under ickeriksdagstid,
varigenom malörer av detta
slag skulle kunna undvikas. Hade

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

konstitutionsutskottet haft möjlighet att
sammanträda omedelbart efter det att
affären Wennerström blivit känd, hade
mycket varit annorlunda, även om jag
gärna vill medge, att jag inte kan hålla
med dem i en viss tidningspress, som
bedömer konstitutionsutskottets möjligheter
att plocka statsrådshuvuden
ungefär som man plockar kröser i en
småländsk skogsbacke ett gott bärår.
Den som suttit tio år i konstitutionsutskottet
har ju lärt sig en del om möjligheterna
härtill. Faktum kvarstår dock
att utskottet har både plikt och möjlighet
enligt grundlagen att syssla med
frågan om regeringens ansvarighet.

Jag måste tillägga, att det arbete som
skall utföras i konstitutionsutskottet är
handikappat av att diskussionen i frågan
för och emot på ömse håll har gått
så långt, att alla har en förutfattad mening
och har garderat sig på olika
punkter. Därför är det naturligtvis ytterligt
tveksamt om utskottet kan komma
fram till den sanning man eftersträvar.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga något om den roll, som den s. k.
polisnämnden kommit att spela i den
allmänna debatten om Wennerströmaffären.
Jag skall inte gå in på några
detaljer utan skall beröra frågan från
principiella utgångspunkter.

Det har sagts att man rimligen inte
kan utkräva något politiskt ansvar av
regeringen i Wennerströmaffären, emedan
riksdagsmän från de fyra demokratiska
partierna ingår i nämnden. Det
är möjligt att detta resonemang är ett
kärkommet argument på sina håll, men
jag tror att man inte har tänkt igenom
konsekvenserna av det resonemang man
fört.

Det förekommer ju, att riksdagsledamöter
sitter med i nämnder och andra
organ på olika håll i förvaltningen, utsedda
av regeringen, ibland efter samråd
med respektive partier. Det anses
väl värdefullt, att dessa organ härigenom
kan tillföras synpunkter från olika
håll. Ledamöterna får emellertid

inte under några omständigheter betraktas
som något slags gisslan hos regeringen.
De kan inte och får inte utgöra
något hinder för att riksdagen utkräver
ett politiskt ansvar av regeringen.
Godtar man det resonemang, som
vissa regeringen närstående kretsar har
fört beträffande polisnämnden, skulle
ju en regering genom att utnämna
riksdagsledamöter på strategiskt utvalda
punkter i förvaltningen kunna bygga
upp en politisk palissad omkring sig
själv och således skydda sig mot att
riksdagen genom konstitutionsutskottet
utkräver det politiska ansvar, som
grundlagen förutsätter och föreskriver.
Nämnder av det slag det här gäller är
ju tillsatta av regeringen och därmed
också ansvariga inför regeringen. Ansvarig
inför riksdagen är endast regeringen
— ingen annan.

Med det anförda har jag, herr talman,
velat belysa konsekvenserna av det resonemang
som förts beträffande polisnämnden.
Riksdagen bör, om den skall
kunna fullgöra sin uppgift och vill slå
vakt om sina grundlagsenliga rättigheter
och skyldigheter, med skärpa vända
sig mot dylika resonemang. En annan
sak är, om man mer allmänt anser
att det borde vara inte bara företrädare
för en meningsriktning som skall ha
ansvaret utan att också t. ex. den nuvarande
oppositionen borde vara med
och dela ansvaret i olika situationer.
Men en sådan ordning kan man inte
få till stånd genom att placera riksdagsledamöter
i olika organ i den under regeringen
lydande föt-valtningen. Nej,
vill man att de nuvarande oppositionspartierna
skall vara delaktiga i det politiska
ansvaret inför riksdagen, då heter
alternativet samlingsregering — med
de helt andra möjligheter till fullständig
insyn och påverkan av olika beslut
som därmed följer.

Får jag sedan, herr talman, med den
utomordentliga generositet, som kännetecknar
talmannens inledningsord till
debatten, ta upp en annan sak, som ligger
helt vid sidan av detta. Det gäller

20 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

den ständigt aktuella och alltid lika
brännande lokaliseringsfrågan, som det
kanske vore lämpligt att säga några ord
om, då den kommit i ett nytt läge genom
att lokaliseringsutredningen framlagt
sitt förslag. Det är närmast ett par
partier i detta förslag som skulle föranleda
några kommentarer från min sida.

Utredningen skisserar ett program,
som skulle syfta till att fördela sysselsättningen
på ett annat sätt än som hittills
skett. Som en av de starkaste motiveringarna
för ett sådant program anför
utredningen, att man måste ta till
vara våra produktionsresurser för att
få det bästa möjliga nationalekonomiska
resultatet.

Det finns emellertid anledning att
framhålla ett par saker där. Det visar
sig av de statistiska utredningar utredningen
gjort, att 1965 — alltså snubblande
nära inpå oss — blir den naturliga
tillväxten i våra arbetsföra åldrar
mycket liten. Under perioden 1965—
1970 beräknar man att den skall uppgå
till endast 30 000 personer i hela riket.
Mellan åren 1970 och 1975 kommer enligt
utredningen en minskning av befolkningen
att ske i de arbetsföra åldrarna.

Var och en borde tänka sig in i vad
detta i och för sig betyder. Det betyder
att den kontinuerliga tillförseln av ny
arbetskraft, som vi behöver för att säkra
vår standard och förbättra våra positioner,
inte kommer att ske på den naturliga
vägen. Dessutom kompliceras
problemet av att den befolkningsökning,
som man normalt skulle räkna med —
och som så småningom förbyts i en
minskning — är regionalt så olika fördelad.

Samtidigt som tillväxten i hela riket
mellan åren 1960 och 1965 uppgår till
3 procent, beräknas den i Norrbottens
län komma upp till 8 procent och i Västerbottens
län till 6 procent av därvarande
befolkning. Av den tidigare omnämnda
ökningen på 30 000 personer
under denna period kommer alltså inte
mindre än 9 000 personer på Norrbot -

tens län och 4 500 på Västerbottens län.

Om vi går vidare till nästa period,
som totalt i riket företer en minskning
av den arbetsföra befolkningen, visar
sig en ökning i Norrbottens län med nära
6 000 och i Västerbottens län med
drygt 2 000 personer. Vad betyder det i
sin tur för lokaliseringsproblemet? Det
betyder, att om man skulle helt motsvara
lokaliseringsutredningens krav på att
tillgodose människornas sysselsättning
på deras hemort, skulle praktiskt taget
all lokaliseringsverksamhet behöva inrikta
sig på de två nordligaste länea.
Jag är inte mannen att kunna besvara
i vilken grad detta är möjligt. Det beror
på inrikesministerns åtgärder i frågan
och riksdagens beslut, men så mycket
är ändå säkert, att inom ramen för
denna utveckling torde det vara omöjligt
att helt tillgodose befolkningsökningen
däruppe, och det kan sålunda
vara försvarligt med en viss omflyttning
av människorna.

Att vår sysselsatta befolkning kommer
att minska är i och för sig ur samhällsekonomisk
synpunkt ett mycket besvärligt
problem. Det förutsätter att vi
ges möjlighet att tillvarata all tillgänglig
arbetskraft för produktion. Detta är,
vad jag kan förstå, det närmaste och
starkaste argumentet för en aktiv lokaliseringspolitik,
att man därmed söker
upp den tillgängliga arbetskraften i olika
delar av landet.

Det finns, som alla vet, företrädare
för väsentligt olika grupper som anser,
att näringslivet skall på egen hand dirigera
sin lokalisering. Utredningen gör
för sin del inga som helst invändningar
mot detta i princip. Man säger att grunden
för lokaliseringspolitiken alltjämt
måste vara ett hänsynstagande till de företagsekonomiska
principerna, och man
avvisar bestämt varje form av tvångsdirigering.
Däremot vill man försöka att
med statliga medel — och i förekommande
fall naturligtvis också kommunala
medel —- söka avlyfta det handikapp,
som ändå måste vara förenat med att
ett företag flyttas eller etableras på en

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

plats med högre transportkostnader och
större avstånd både till råvarukällor
och konsumenter och kanske med outbildad
arbetskraft och andra negativa
förutsättningar för industriell verksamhet.

Jag tror att den verksamhet, som sålunda
skisseras, och de krav som här
ställs får en alldeles särskild relief mot
bakgrund av den utveckling man sålunda
beräknar. Det gäller att verkligen
kunna ta till vara den tillgängliga arbetskraft
som inte är fullt sysselsatt,
t. ex. att tillvarata den kvinnliga arbetskraften
på ett sätt som vi tidigare inte
ägnat uppmärksamhet åt.

Jag anser mig inte ha någon rätt att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
som är närvarande i
kammaren, ställa några direkta frågor,
men det skulle fägna mig i hög grad,
om herr statsrådet på något sätt ville
klargöra hur han ser på de förslag som
framkommit och i vilken grad han är
beredd att motsvara de förväntningar
som vi ställer på honom i detta sammanhang.
Jag tror nämligen att, med
den bedömning som jag här sökt göra,
är inte lokaliseringsproblemet längre
det som man oftast vill säga, ett landsbygdsproblem
eller ett utslag av »fanatiska
hjärnor». Det måste helt enkelt bli
ett led i den nationalekonomiska process,
som vi alla måste medverka i för
att klara vårt försörjningsläge.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tänkte återföra debatten
till Wennerströmaffären. Jag
vill då först notera att de överdrivna
beskyllningar, som har riktats mot
mig i den offentliga debatten ända
sedan Wennerström greps, inte har
kommit till uttryck i de anföranden
som vi fått lyssna till här. Den kritik
som förekommit har riktats åt alla håll
i statsrådskretsen.

Som framgår av interpellationssvaret
är det jag som är ansvarig för handläggningen
av Wennerströmaffären, och

kritiken skall därför riktas mot mig.
Som huvudansvarig för ärendets handläggning
påtar jag mig också helt och
hållet ansvaret för att statsministern
inte blev informerad.

Mina åtgärder har diskuterats och
skall naturligtvis diskuteras. Vad jag
bestämt vill tillbakavisa är anklagelser
för passivitet och bristande intresse
från min sida i denna affär. Det har
gjorts antydningar här om att jag borde
ha vidtagit åtgärder för att tidigare
stoppa Wennerströms spionage. Sådant
är lätt att säga nu, efter bekännelsen,
när vi alla vet att det var fråga om
eu spion. Jag skall strax förklara varför
vissa efterlysta åtgärder uteblivit
och belysa vilket sammanhang detta
kan ha med fallet Wennerströms uppklarande.

Enligt kritiken är Wennerströms placering
i utrikesdepartementet en huvudfråga.
Jag har lämnat bakgrund och
motiv för denna placering i min redogörelse
till juristkommissionen. Jag
skall inte upprepa vad som är allmänt
känt. Hur jag uppfattade UD-uppdraget
och hur jag beskrev det för statspolisintendenten
återfinns i redogörelsen,
likaså våra fortsatta diskussioner
om uppdragets karaktär.

Orsaken till mitt ingripande på våren
1961, vilket ledde till placeringen
i utrikesdepartementet, var att jag delade
säkerhetspolisens uppfattning att
Wennerström inte borde få placeringen
i flygstaben. Flygledningen ansåg sig
inte kunna undvika att ge honom
tjänsten, då han utan konkurrens var
den mest meriterade. Jag ansåg dock
att denna tjänst krävde en alldeles särskilt
hög grad av pålitlighet. Det allvarligaste
med befattningen i flygstaben
var nämligen att Wennerström,
om han hade fått den, skulle ha haft
fri tillgång till eu av försvarets största
samlingar av aktuellt topphemligt material.
Som chef för denna expedition
skulle han i realiteten vara den ende
som hade möjlighet att ta del av innehållet
i de där förvarade handlingarna

22 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

utan att behöva ange varför han gjorde
det. Andra befattningshavare måste
för kontrollens skull kvittera ut viktiga
handlingar som de behöver i sin
tjänst. Den ende som inte behöver
göra det är chefen för den expedition
jag talar om, vilket Wennerström hade
velat bli.

Om jag jämför tjänsten vid flygstabens
expedition med den tjänst Wennerström
hade inom försvarets kommandoexpedition,
så kanske följande
statistik ger en liten antydan om vilka
möjligheter som skulle ha öppnats
för honom vid flygstaben. Antalet vid
flygstabens expedition avgående hemliga
handlingar år 1962 var 889, varav
11 hemliga skrivelser av synnerlig betydelse.
Motsvarande antal vid försvarets
kommandoexpedition var 49
hemliga skrivelser, varav ingen av synnerlig
betydelse. Antalet diarieförda
inkommande hemliga skrivelser samma
år, alltså 1962, var vid flygstaben
2 303, varav 50 hemliga skrivelser av
synnerlig betydelse. Motsvarande antal
vid kommandoexpeditionen var 566,
varav 6 av synnerlig betydelse. Det bör
också observeras att kommandoexpeditionen
är uppdelad på tre sektioner,
varav Wennerström bara var chef för
en. Därtill kommer att Wennerström
som chef för flygstabens expedition
även skulle ha varit förflyttningschef
för flygledningen vid mobilisering, vilket
innebär ansvar för mobiliseringsplanläggningen
och kännedom om
fiygledningens grupperingsplaner vid
krig. Det var alltså denna ur säkerhetssynpunkt
ytterligt ömtåliga post
som Wennerström var angelägen att få.

Men kunde då inte Wennerström ha
placerats på en ofarligare befattning
än den han fick i utrikesdepartementet?
Jag vill betona att det som 1961
på våren hade delgivits mig om Wennerström
inte gav anledning till annat
än en ytterst vag osäkerhet om honom.
Eftersom det skulle röja metodiken i
den kontinuerliga spaningsverksamheten
är jag tyvärr förhindrad att återge

de sparsamma informationer som fanns
om Wennerström. Det var naturligtvis
icke så, som många tycks tro, att det
vid denna tidpunkt fanns konkreta indicier
som pekade på att Wennerström
var en spion och till och med spion
för ett visst lands räkning. Alla sådana
påståenden och spekulationer saknar
grund. Säkerhetstjänsten hade
självfallet inte någon kännedom om att
Wennerström bedrev brottslig verksamhet.
De iakttagelser polisen hade
gjort hade ansetts kunna förklaras.

Säkerhetstjänsten hade räknat med
att Wennerström skulle lämna försvaret
när han gick i pension i oktober
1961. Jag antar att man utgått ifrån att
man därefter, särskilt om han hade
övergått till privat tjänst, skulle ha
kunnat avskriva hela ärendet. När man
kom till att övervakningen med hänsyn
till att Wennerström sökte befattningen
vid flygstaben måste fortsättas, ville
man till varje pris undvika att Wennerström
skulle förstå att man intresserade
sig för honom. Detta förklarar
den utomordentliga sekretessen kring
hans person. Genom att jag var villig''
att medverka och erbjöd Wennerström
en annan syssla, där hans språkkunskaper
kom väl till pass, där han fick
högre lön och en högre social status
än i den sökta befattningen, kunde vi
locka honom att ta tillbaka den ansökan
som låg inne och som gällde chefskapet
för flygstabens expedition.

Det har diskuterats om UD-befattningen
var en från början planerad
fälla för Wennerström. För egen del
kan jag svara, att det var den icke.
Wennerströms situation på våren 1961
var inte sådan att säkerhetstjänsten
umgicks med planer av detta slag. Man
var osäker på honom. Det fanns saker
och ting som man inte tyckte sig ha
fått en helt tillfredsställande förklaring
på, men situationen var inte den att
man ansåg sig kunna klara av detta
genom att snärja honom i en sådan
fälla. Men det blev en fälla.

Jag vill inte förneka att vi fann det

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

egendomligt att han sökte befattningen
vid flygstaben. En sådan befattning besätts
i allmänhet av en major eller kapten.
Men även om det kunde ha en fullt
naturlig förklaring, så bjöd ändå försiktigheten
att man hindrade honom att
få den, utan att därför beröva honom
chansen till arbete och inkomst. I detta
avseende måste Wennerström vid
denna tidpunkt bedömas ha rätt till
samma hänsyn som vilken av sina kolleger
som helst. Det viktiga var emellertid
att han inte fick fri och okontrollerad
tillgång till topphemliga svenska
försvarshandlingar, som han skulle ha
fått i flygstaben. Att han skulle stå under
fortsatt uppsikt var dock alldeles
klart.

Wennerströms uppdrag i utrikesdepartementet
kunde inte på något sätt
i farlighetsgrad mäta sig med tjänsten
i flygstaben. I utrikesdepartementet
hade Wennerström inte automatiskt
tillgång till hemliga försvarshandlingar.

I den mån han behövde sådana för sitt
arbete måste han införskaffa dessa
utanför departementet, i försvarets centrala
staber och förvaltningar. Detta
gav möjligheter att kontrollera honom.

Wennerström började UD-uppdraget
redan på sommaren 1961. I september
kunde för första gången konstateras,
att han hade beställt hemliga handlingar
från flygstaben. Handlingarna visades
för mig den 28 september, och jag
kunde inte finna att Wennerström behövde
dessa handlingar för sitt UDuppdrag.
Utrikesminister Undén delade
denna min mening.

Kunde Wennerströms dokumenterade
allmänintresse och hans kända ambition
att kunna allt om flyg — han hade
skrivit böcker om flyg, han hade skrivit
i facktidskrifter och varit flygmilitär
medarbetare i en daglig huvudstadstidning
— motivera att han önskade ta
del av handlingar inom flyget, som
han tidigare hade varit van att få se
och följa? Detta var möjligt. Jag var
inte alls främmande för en sådan förklaring.
Denna händelse blev för min

personliga del likväl en vändpunkt i fallet
Wennerström. Den medförde att jag
i fortsättningen ansåg mig böra hålla
honom under en än mera skärpt uppsikt.

Nya händelser följde, som också föreföll
egendomliga. Någon vecka efter
det att jag hade läst handlingarna uppsökte
Wennerström mig på mitt tjänsterum.
Han begärde att jag skulle utfärda
en generalorder som gav honom möjlighet
att få del av hemliga uppgifter.
Han ansåg att han blev hindrad i sitt
arbete genom att han inte fick tillgång
till de handlingar som han behövde.
Bl. a. planerade han att studera verksamheten
vid försvarets forskningsanstalt,
och för detta krävdes ett tillstånd
i en generalorder.

Denna fas i händelseutvecklingen utlöste
nya överläggningar med säkerhetstjänsten.
I stället för att utfärda en
generalorder vidtogs slag i slag olika
åtgärder för att så långt möjligt stänga
vägarna till hemliga handlingar och få
Wennerströms kunskapsinhämtande under
kontroll. Jag skall här nämna några
av de åtgärderna.

Vid flygstaben, där Wennerström naturligt
nog kände sig hemtam, hänvisades
han att vända sig till flygstabschefen,
om han ville ha handlingar från
flyget. Chefen för försvarets forskningsanstalt,
generaldirektör Fehrm, informerades,
och vi kom överens om att
Wennerström endast skulle få del av
sådana handlingar som Fehrm bestämde.
Detta meddelade jag Wennerström.
I kommandoexpeditionen, där han också
hade bra kontakter och dessutom sitt
tjänsterum, vidtogs flera åtgärder. Bl. a.
informerades och beordrades säkerhetschefen
överstelöjtnant Bondeson att
noga övervaka Wennerström och naturligtvis
om möjligt hindra honom från
att få tillgång till hemliga handlingar.

Inom de högre militära staberna
gjordes motsvarande arrangemang. I
försvarsstaben orienterades cheferna i
operationsledningen och cheferna för
sektionerna I och IV om Wennerström

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

■— chefen för sektion II var självfallet
tidigare informerad. Inom armén fick
arméstabschefen samma orientering och
inom marinen marinstabschefen. Därvid
beordrades att på samma sätt som
vid flygstaben all utlämning till Wennerström
skulle regleras genom respektive
stabschefer. Allt detta skedde under
senare delen av 1961. Samtidigt pågick
säkerhetspolisens övervakning av
Wennerström.

Detta var de viktigaste åtgärderna för
att stoppa Wennerström i de högre militära
staberna — i försvarets forskningsanstalt
och i kommandoexpeditionen
— utan att han rimligen kunde
misstänka något arrangemang som riktade
sig mot honom personligen, vilket
ju var väsentligt. Wennerström trivdes
inte med situationen. Han hade varit
van vid att få praktiskt taget vilka
handlingar han hade begärt. Nu måste
han diskutera varje viktig handling
och få finna sig i att det han ville ha
kanske inte utlämnades till honom. Effekten
uteblev inte heller. När den generalorder
han hade begärt av mig och
som han själv lämnat förslag till inte
utfärdades, uppsökte han överbefälhavaren
— det var i början av januari
1962 — och begärde av honom att få
ut vissa bestämda hemliga handlingar,
som han troligen hade blivit vägrad i
någon stab. Överbefälhavaren förklarade
att det kunde han inte få utan att gå
tjänstevägen över departementet — jag
förmodar utrikesdepartementet. Överbefälhavaren
förklarade sig heller inte
kunna medverka till en generalorder
utan att först ha fått se en instruktion
för Wennerströms verksamhet i utrikesdepartementet.
Vad gjorde Wennerström
då? Jo, han skrev själv ett förslag
till en instruktion för sitt arbete i
UD, vilken han överlämnade till överbefälhavaren.
Detta instruktionsförslag
togs om hand av chefen för sektion II
i försvarsstaben, varunder ju den militära
säkerhetstjänsten sorterar, och
han modifierade instruktionsförslaget
så att det passade till situationen.

Överste Westin fick instruktionen godkänd
inom UD att gälla som instruktion
för Wennerströms verksamhet.

I slutet av juni utfärdade jag sedan
en generalorder, enligt vilken det bestämdes
att Wennerström enligt överbefälhavarens
närmare bestämmande
skulle erhålla för sitt uppdrag erforderliga
informationer genom försvarsstaben.
Denna generalorder följdes sedan,
som överenskommet var, av en
försvarsstabsorder, som hänvisade Wennerström
till chefen för sektion II för
att få ut informationer.

Det väsentliga var att nu hade, utan
att Wennerström förstått det, ekvationen
hyfsats och övervakningen underlättats.
Han var tvungen att gå till chefen
för sektion II för att få ut hemliga
handlingar. Hans möjligheter hade därmed
sammanträngts till en enda tilllåten
kanal. Eventuella försök att kringgå
den legala vägen kunde lättare konstateras.

Men, säger man naturligtvis nu, det
går väl ändå inte att påstå, att alla dessa
åtgärder sattes in mot en person som
inte var allvarligt misstänkt för spioneri
eller annan brottslig verksamhet.
Hela detta pådrag plus säkerhetspolisens
pådrag visar väl klart att man hyste
starka misstankar mot Wennerström?
Jag vill då understryka att det fortfarande
fanns ytterst litet att ta på. Visserligen
hade det under hösten 1961
och vintern 1961—1962 inträffat händelser
som förefallit egendomliga, men
observera att upphovet till åtgärderna
var Wennerströms intresse för handlingar
inom flygets område, d. v. s.
hans eget fackområde! Det var fortfarande
tänkbart att han var ute i legala
syften, både för egen information och
för sitt uppdrags skull. Han var alltid
mycket angelägen om — det kan alla
vittna om som hade honom som föredragande
— att kunna sina ärenden
och att kunna lämna alla sakuppgifter
som begärdes av honom vid en föredragning.

Men om man ändå var osäker på hans

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

motiv och alltså inte helt kunde utesluta
möjligheten av brottslig verksamhet,
varför tog man då inte det säkra för
det osäkra? Varför greps han inte? Varför
avskedades han inte?

Att inget ingripande gjordes av polisen
berodde på att man inte vid någon
tidpunkt 1962 eller tidigare hade underlag
för eu sådan åtgärd. Statspolisen
var både av mig och av andra ställd inför
just den frågan: Går det inte att sätta
Wennerström under förhör på det
material som föreligger, för att om möjligt
få saken uppklarad, få mannen friad
eller fälld? Inom statspolisen ansåg
man dock att materialet var för tunt.
Wennerström hade, även om han varit
skyldig, lätt kunnat slinka ur greppet,
vilket skulle innebära att eventuell
brottslig verksamhet förblivit ouppklarad;
han skulle ju ha blivit varnad.

Men varför blev han inte avskedad?
Den frågan var också uppe till diskussion,
bl. a. under år 1962. Resultatet av
våra bedömanden är känt. Vi tog risker,
det är sant — vi vet nu att Wennerström
kunde fortsätta visst spionage
även under tiden i utrikesdepartementet
— men vi får nu på detta sätt, och
det betraktar jag som helt avgörande,
klarhet om vilka skador han har tillfogat
landet. Hur jag än försöker väga olika
skäl mot varandra i detta allvarliga
avgörande, kan jag inte komma fram till
att Wennerström borde ha avskedats.
När nya omständigheter framkom, föreföll
det allt nödvändigare att skapa klarhet.

Det hade naturligtvis på ett sätt varit
en enklare väg att låta honom försvinna.
Vad man kanske då hade vunnit var
garantier för att hans eventuella spioneri
skulle upphöra från och med den tidpunkt
då han avskedades. Men hade
detta varit en riktig lösning, med ett fall
Wennerström som aldrig blivit uppklarat?
En del representanter för oppositionen
var ju i den första upphetsningen
företrädare för en sådan linje, och en
stor del av kritiken mot mig har förts
från denna utgångspunkt. I dag är det

väl inte gärna någon som i en allvarlig
debatt vill företräda en dylik uppfattning.
När det nu talas om vilka oerhörda
skador Wennerström vållat vårt försvar
— och jag skall inte på något sätt
förringa dem — kan man lättare föreställa
sig vad det skulle ha kostat oss i
minskad försvarseffekt, om skadorna
förblivit oupptäckta. Vi har under dessa
sista dagar blivit påminda om det,
när risk uppstod att kartläggningen av
förräderiet inte skulle kunna fullföljas.

Med hänsyn till förhörsläget, herr talman,
är det omöjligt att nu säga någonting
beträffande skadornas art och omfattning,
utöver vad som i allmänna ordalag
yttrats offentligt från ansvarigt
håll. Förhören är inte avslutade, och då
det inte alltid kan förutsättas att Wennerström
talar sanning — vare sig han
erkänner eller nekar — kan något slutgiltigt
inte sägas. Härtill kommer att
varje enskild skada i allmänhet inte kan
bedömas isolerat; i ett flertal fall krävs
fullständig överblick innan man har underlag
för att bedöma vilka motåtgärder
som är de lämpligaste. Förslag till
motåtgärder kan tidigast preciseras ett
stycke in på nästa år. Slutredovisningen
kan dröja än längre.

I interpellationssvaret tillbakavisas
jiåståendena, att Wennerström utlämnat
allt av hemlig karaktär inom försvaret.
Det ligger i sakens natur, att ingen enda
man kan få tillgång till allt inom försvaret.

Jag vill i detta sammanhang påtala de
väldiga överdrifter som många gjort sig
skyldiga till, när försvarets kommandoexpedition
tillagts rollen att vara den
centrala punkt, genom vilken alla försvarshemligheter
passerar. Redan de
uppgifter om antalet in- och utgående
handlingar som jag nämnt gör denna
föreställning helt verklighetsfrämmande.

Man bör komma ihåg att det pågår en
genomgripande process på alla områden
inom vårt försvar. Materielen förnyas.
Det årliga anslaget till denna förnyelse
uppgår till mellan 1,5 och 2 miljarder

26 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

kronor. Strategi, taktik, utbildning, organisation
m. m. anpassas ständigt till
förändrade förutsättningar. Mobiliseringsberedskapen
söker vi öka genom
att göra organisationen bättre. På så
sätt kan tiderna för de olika förbandens
möbilisering kortas ned. Den omedelbara
insatsberedskapen varieras i stort efter
lägets krav, men alltjämt gäller att
vi strävar efter att ge den ökade resurser.
Nya fasta anläggningar, sambandsförbindelser,
befästningsarbeten m. m.
utföres för stora belopp årligen. Mot
den bakgrunden blir uppgifter som utlämnats
redan efter kort tid till större
eller mindre del inaktuella. I den utsträckning
vi lyckats klarlägga skadeverkningarna
kan vi dessutom inom ramen
för den normala nydaningsprocessen
koncentrera oss på att neutralisera
dem.

I första hand finns dessa möjligheter
i anslutning till det ordinarie budgetarbetet.
Jag kan för dagen inte säga att
det kommer till uttryck i den statsverksproposition
som avlämnas till nästa års
riksdag, men under alla förhållanden
bör dock en anpassning kunna ske vid
dispositionen av berörda anslag för nästa
budgetår.

Tidsfaktorn ger också en annan
aspekt. Den nydaning som fortlöpande
sker inom försvaret baseras på inträngande
fackmässiga studier för att nå
största möjliga effekt med våra försvarsansträngningar.
Ett mångårigt utvecklings-
och förberedelsearbete föregår
materielproduktionen och byggandet
av fasta anläggningar, i den mån det
är möjligt med hänsyn till arbetsbelastningen
i de militära staberna och förvaltningarna.
Dessa omfattande särskilda
åtgärder i form av nyproduktion och
nyanläggningar skulle sålunda under
alla förhållanden inte ge resultat förrän
efter flera år. Det bör däremot vara
möjligt att utan alltför stor tidsutdräkt
göra anpassningar inom ramen
för planerade anskaffningar och anläggningsarbeten.

Vi skall ha klart för oss att vi står i

en mycket svår dilemma när vi diskuterar
hur vi skall neutralisera spioneriets
skadeverkningar. Å ena sidan har
medborgarna ett starkt och berättigat
intresse av att bli informerade om de
skadeavhjälpande åtgärderna, men å
andra sidan är det nödvändigt att hålla
Wennerströms uppdragsgivare i ovisshet
om de konkreta uttrycken för vår
aktivitet på detta område. Intresset på
den kanten att hålla sig å jour med i
vilken utsträckning de av Wennerström
lämnade uppgifterna blivit eller blir inaktuella
har vi verkligen ingen anledning
att tillfredsställa.

Riksdagen bör enligt min mening i
första hand via statsutskottet hållas informerad
och ges möjlighet att påverka
behandlingen. Jag kommer alltså till
slutsatsen att det inte går att precisera
skadeverkningarna genom att ge ett
mått i pengar. Skadeverkningarna är inte
av sådan karaktär att detta är möjligt.
Härav följer också att det inte heller
i alla detaljer är möjligt att ange vad
det kostar att reparera skadorna. I första
hand bör detta ske inom ramen för
den fortlöpande verksamheten. I interpellationssvaret
framhålles att det inte
nu är möjligt att uttala sig om huruvida
särskilda medel kommer att erfordras
härtill vid sidan av den för det militära
försvaret beslutade kostnadsramen.
Visar det sig nödvändigt, kommer extra
anslag att begäras.

Spionage är en smutsig hantering.
Ingen har ännu kunnat klara ut hur
Wennerström hamnat i denna avgrund.
Alltsedan de första bekännelserna från
Wennerström kom har vi noggrant studerat,
jag vågar säga dissekerat det oerhörda
material som hans bekännelser
satt i våra händer. Det är realistiskt att
räkna med att landsförrädare och främmande
agenter ständigt är i verksamhet.
Åklagarens offentliggjorda uppgifter tyder
på att det framför allt är inom flygvapnet
och marinen som Wennerström
har opererat. Genom Wennerströms bekännelser
vet vi att den stat han har arbetat
för inte lämnar någonting åt slum -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

pen. Men spioneriverksamhet är svårare
att avslöja än praktiskt taget något
annat brott, och därför bör de myndigheter
och organ som vi har för att försöka
uppdaga och motverka spioneri få
allt stöd de behöver, inte bara av regering
och riksdag utan också av medborgarna
i gemen. Själv har jag som försvarsminister
i detta och andra sälcerhetsärenden
lämnat säkerhetstjänsten
allt det stöd jag varit mäktig.

Med tillfredsställelse har jag kunnat
konstatera att man i den offentliga debatten
har skilt på person och yrkeskår.
Man har inte gjort officerskåren
ansvarig för att en man så grundligt felat.
Om så hade skett, skulle detta ha
varit orimligt; ingen yrkeskår kan någonsin
vara garderad mot kriminella
element. Vårt förtroende för officerskåren
är självfallet orubbat.

Jag tror inte att det inträffade på
längre sikt ogynnsamt påverkar försvarsviljan
i landet. Det avslöjade spioneriet
visar att en stormakt har intresse
av vårt alliansfria och på klart defensiva
uppgifter inriktade försvar. Detta
säger oss att vi lever i en farlig tid
och att vi inte ligger utanför de storas
intressen. Vi har fått ytterligare bevis
för det nödvändiga i att vidmakthålla
ett försvar. Jag tror snarast att denna
allvarliga händelse har stärkt vår beslutsamhet
att försvara vårt land.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att försvarsministern i
första hand har ansvaret för att statsministern
inte underrättades är ju klart.
När försvarsministern därtill säger att
den kritik som i många avseenden har
riktats mot regeringen som sådan bör
drabba honom, kan jag däremot inte
helt hålla med honom. Det finns ju en
sådan praxis i regeringens sätt att arbeta
i sådana här säkerhetsfrågor, som
otvivelaktigt har bidragit till att det
icke på ett tidigt stadium skett ett sådant
samråd vilket säkert hade kunnat
medverka till ett kraftfullare framträ -

dande från myndigheternas sida i det
här ärendet. Det är klart att denna
praxis närmast är statsministerns sak.

Försvarsministern tillbakavisar för
sin del den kritik som riktats mot honom
för passivitet. Hans långa bevisföring
nyss för att kritiken skulle vara
obefogad har varit av stort intresse
och, som jag tror, också av stort värde
och givit åtskilliga synpunkter. Naturligtvis
förstår jag att avvägningsproblemen
under hela denna frågas handläggning
har varit besvärliga. Det har gällt
att å ena sidan åstadkomma så stor effektivitet
som möjligt och å andra sidan
icke träda rättssäkerheten för nära.
Ändå är jag inte övertygad om att
försvarsministern här har förstått riktigt
varpå kritiken mot regeringen vilar.

Det måste väl vara regel här i landet
att viktiga förtroendeposter skall förbehållas
särskilt pålitlig personal. Det
borde alltså vara självklart att när en
person i Wennerströms grad och tjänsteställning
blev misstänkt som en säkerhetsrisk
— misstänkt för att han
t. o. m. möjligen skulle kunna vara
spion — så måste han väl, om han nu
skulle vara spion, vara den farligaste
spion som vi någon gång haft. Det är
detta förhållande som gör att man redan
från första början borde ha varit
på det klara med att här förelåg ett särfall,
som krävde utomordentliga åtgärder.
För min del tror jag — åtminstone
hoppas jag — att om ett ordentligt samråd
redan på ett tidigt stadium hade
förekommit inom regeringen i den här
frågan, så skulle hela frågan ha handlagts
på ett kraftfullare sätt än vad som
skett. Såvitt jag fattat, har nämligen
denna spioneriaffär drivits ungefär som
vilken säkerhetsaffär som helst, ända
tills det verkligen börjat bli allvarligt.
Det är känt att säkerhetspolisen arbetar
efter vissa principer som inte omfattar
så särskilt stora grupper. Hade
man från regeringens sida sagt att detta
var en så viktig sak att ovillkorligen
alla resurser måste sättas in, även

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

sådana som säkerhetspolisen dittills
inte haft insatta, är det möjligt att man
hade kommit fram till ett snabbare resultat.
Det är på den punkten som jag
anser att det finns skäl för kritik, om
inte för passivitet så åtminstone för
bristande effektivitet i denna fråga.

Vad sedan beträffar Wennerströms
placering i utrikesdepartementet tror
jag att det kan vara klokt att vänta tills
mera material framkommer, innan en
bedömning sker. Självklart innebar placeringen
en risk. Det kom småningom
även försvarsministern underfund med,
och han vidtog då speciella åtgärder.

Men det finns ju andra omständigheter
i detta sammanhang som alltjämt
förbryllar. Insåg man inte från början,
att redan Wennerströms status gav honom
en helt annan möjlighet att komma
åt hemliga handlingar än han skulle
ha haft, om han inte fått denna
tjänst? Om man insåg detta, varför underrättades
icke — jag upprepar frågan
— utrikesdepartementets säkerhetschef? -

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern säger,
att kritiken skall riktas mot honom.
.Tåg tror visst att det kan finnas
skäl att rikta kritik mot försvarsministern,
men det är svårt att avgöra i vilken
utsträckning så bör ske, innan utredningen
är fullt redovisad och klar.
Jag tror att man i varje fall måste rikta
kritik mot att regeringschefen inte
blev underrättad om förhållandena. Åtminstone
på en punkt ger interpellationssvaret
full klarhet, och det är, att
det hittills inte varit tillfredsställande
ordnat inom regeringen i fråga om rapporteringsmetodiken
och ansvarsfördelningen
när det gäller säkerhetsfrågor.

Försvarsministern använde många
ord för att motivera, att Wennerström
inte blivit placerad som chef för flvgstabens
expedition. Nu är det väl såvitt
jag vet ingen som anmärkt på den sa -

ken. Det hade varit orimligt, om han
fått den placeringen, sedan säkerhetspolisen
bestämt hade avstyrkt detta.

Man kan inte framställa säkerhetsfrågan
i Wennerströms fall som en rutinsak
av alldaglig art. Den är och måste
från början ha tett sig som uppseendeväckande,
även om misstankarna
var vaga. Redan år 1959 föredrogs
ärendet för försvarsministern på ett
sätt, som inte är vanligt i säkerhetsärenden
och som underströk dess vikt
och betydelse, detta enligt försvarsministerns
egna ord.

.Tåg tyckte nog att försvarsministern
— och kanske ännu mer statsministern
i interpellationssvaret — försökte bagatellisera
de skador som spioneriet kan
ha förorsakat. Man säger, att i den mån
som det visar sig att skador uppstått
skall regeringen inte känna sig hindrad
att föreslå medel för deras avhjälpande.

Jag tror inte att det tjänar något förnuftigt
syfte att dölja att skadorna
måste vara avsevärda. Både överbefälhavaren
och statspolisintendenten har
offentligen sagt detta. Om jag minns
rätt föll ÖB:s ord så, att avhjälpandet
kommer att kräva »mycken tid, mycket
arbete och mycket pengar». Det
måste väl då vara bättre att se sanningen
i ögonen och koncentrera sig på
lämpliga åtgärder och inte bara låtsas
som om allting skulle gå över av sig
självt på några år.

Jag håller med försvarsministern om
att frågan hur skadorna skall avhjälpas
i detalj inte kan diskuteras offentligt.
Såvitt jag vet har ingen heller begärt
eller ens antytt något sådant. Däremot
är det viktigt att man inte låter någon
sekretess vila över vår beslutsamhet att
verkligen avhjälpa skadorna.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna ge försvarsministern
en eloge för den redogörelse
som han här har lämnat i an -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm. Nr 30 29

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

slutning till interpellationssvaret och
som har gett åtskilligt att fundera över.

För mig kvarstår ändå en fråga.
Det har konstaterats att det gjorts åtskilligt
för att förhindra Wennerströms
arbete, eftersom han möjligen
kunde vara spion, men man måste ändock
fråga sig, om det inte visats en
viss vanmakt i det sammanhanget. Det
är för mig ganska överraskande — det
var dock fråga om en man i en mycket
hög militär grad. Om jag inte är fel
underrättad ifrågasattes hans befordran
till överste på sin tid av dåvarande
flygvapenchefen. Wennerström var
kiind för att ha utomordentligt goda
kontakter åt olika håll, inte minst åt
Moskvasidan, och han hade över huvud
taget haft befattningar som borde ha
gjort att man hållit ögonen särskilt noga
på honom.

Jag kan förstå att det kan vara svårt
att handla i en sådan situation, men
det är väl en brist i vår beredskap på
detta område, att man skall vara tvingad
att ta sådan hänsyn vid placering
av befattningshavare, att man såsom i
detta fall lyckades undvika hans placering
på flygstaben bara genom att
locka honom att ta anställning på kommandoexpeditionen,
där han ändå, om
han bedömdes som misstänkt för spioneri,
var en uppenbar säkerhetsrisk.
Jag kan förstå att detta i någon mån
är ett dilemma. Men då är frågan om
man inte måste vidta åtgärder för att
täppa till den möjlighet till vanmakt,
som tydligen finns på detta område.

Debatten här följs med ett utomordentligt
starkt intresse ute i landet
— då och då ringer det folk som talar
om för oss att de sett det ena och det
andra. En åhörare hade plockat fram
Aftonbladet för den 28 augusti, där
man redogjorde för hur statsministern
såg på saken när han av justitieministern
underrättades om läget. Vederbörande
sade, att han för sin del är djupt
upprörd över att ett så pass allvarligt
meddelande som justitieministern lämnade
inte föranledde några som helst

åtgärder. Detta förhållande är väl också
ett uttryck för att man i de avgörande
instanserna inte bär det rätta
greppet om dessa väsentliga frågor —
man tror helt enkelt inte att svenskar
i så höga militära befattningar över
huvud taget skulle kunna göra sig skyldiga
till sådana här handlingar. Jag
kan inte undgå intrycket att Wennerströms
höga rang och position i och
för sig har utgjort ett hinder mot att
man skulle ingripa på ett mera effektivt
sätt, och jag menar, herr talman,
att detta inte får förekomma som ett
hinder i sådana situationer.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är inte alls som
herr Torsten Andersson nu säger, att
Wennerströms höga grad utgjorde något
hinder mot ingripande. Det var
lians höga grad som gjorde att övervakningen
mot honom var så intensiv

— intensivare än mot någon annan. Vi
hade säkerligen inte på grundval av
det material som fanns satt någon mycket
låg befattningshavare under den
uppsikt, som vi underkastade Wennerström
— just därför att han var en
hög befattningshavare.

Herr Lundström framhöll alldeles
riktigt, att man måste kräva pålitlighet
hos den personal som bekläder högre
poster i vårt land. Detta är alldeles
självklart. Svårigheten är bara att i
enskilda fall klara ut om vederbörande
är pålitlig eller ej. Wennerström är
inte vårt enda säkerhetsfall. Vi har
ganska stor erfarenhet. Om herr Lundström
ville medverka till att tala om
vad det var för åtgärder, som han menade
att man i varje konkret situation
skulle ha vidtagit mot Wennerström

— avsked, förflyttning till någon annan
post — så vore jag tacksam. År
det någon som kan hitta på någon post
för en överste i central förvaltning,
som det måste röra sig om? Man kan
bär inte bara tala i allmänna ordalag.
Man måste faktiskt i varje säkerhets -

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

fall konkret försöka ange vad det är
för åtgärder som man anser borde ha
vidtagits — t. o. m. när saken är uppklarad.

Varför informerades inte UD:s säkerhetschef,
frågade herr Lundström.
Jag har i min redogörelse till juristlcommissionen
tagit upp den frågan
och där framhållit som sanningen är,
nämligen att även jag ansåg att man
borde informera UD:s personal, men
att jag böjde mig för stadspolisens skäl
och inte vill ta egna initiativ, eftersom
jag hade tagit upp frågan med statspolisen.
Därtill kom ju att Wennerström
var anställd i försvarsdepartementet
och inte i utrikesdepartementet.
Han stod under kontroll av försvarsdepartementets
säkerhetschef —
från september 1961, skulle jag tro.
Wennerström hade sina arbetslokaler
först i försvarsdepartementet och sedan
i försvarsdepartementets kommittélokaler.

Herr Virgin har fått den uppfattningen
av interpellationssvaret och
kanske menade han också av mitt anförande,
att vi har försökt bagatellisera
de skador som Wennerström tillfogat
landet. Vi bagatelliserar dem inte!
Vi vet att skadorna är omfattande.
Det framgår nog också av svaret att
vi haft ingående överläggningar med
överbefälhavaren och hans medhjälpare
innan vi skrev detta svar.

Det svåra är hur man skall kunna
bestämma reparationsarbetet. Frågan
kommer att ställas, om det lönar sig
att reparera vissa s. k. skador. Jag
skall inte gå in i detalj på denna
problematik, som vi försökt beskriva i
interpellationssvaret, men det är alldeles
tydligt — som var och en av kammarens
ledamöter kan föreställa sig —
att om Wennerström har lämnat ut
uppgifter om någon anläggning bär i
landet, så är det ju inte säkert att vi
därför är tvungna att vidta några åtgärder.
Vi har ingen klar bild över hur
mycket man tidigare visste om saken
i Ryssland eller vilka möjligheter man

i dag har att skaffa sig nya uppgifter
om man så vill. Därför föreställer jag
mig, att denna kammare inte utan vidare
går med på att göra förändringar
i våra försvarsanstalter utan att ha
fått vissa garantier för att de har någon
verklig mening.

Herr Virgin var i sitt anförande här
faktiskt inne på en väg, nämligen att
om man inte anser sig kunna reparera
skadorna i de enskilda fallen, så kan
man ju förstärka försvaret genom att
göra det ännu slagkraftigare, genom att
bygga ut det ytterligare. Den utvägen
står naturligtvis alltid till buds.

Herr Torsten Andersson var i sitt
första anförande inne på frågan om de
bestämmelser som gäller utkvittering
av handlingar är till fyllest och om de
fungerar på rätt sätt. Bestämmelserna,
herr Torsten Andersson, är så långt jag
förstår till fyllest, men jag måste erkänna,
att det har brustit i hanteringen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! I min första replik gav
jag uttryck åt min åsikt, att man kunde
ha åstadkommit en effektivisering av
säkerhetstjänstens arbete genom att sätta
in resurser utöver det normala, eftersom
det här gällde en så viktig person
i en så viktig tjänst.

Vad sedan gäller Wennerströms placering
i UD som tillförordnad befattningshavare,
så var den inte nödvändig,
eftersom Wennerström ju var pensionerad.
Jag har redan sagt att jag
inte skall ingå på en bedömning av denna
sak, men om man hade så velat, hade
man ju här kunnat koppla av Wennerström.

Till sist säger försvarsministern, att
han böjde sig för statspolisens chef och
därför inte meddelade UD:s säkerhetschef
att Wennerström var misstänkt.
Det är ett förvånande yttrande. Varför
skall man ha en säkerhetschef, om han
inte anses böra få reda på sådana här
saker? Jag kan inte bedöma vilka motiv,
som statspolisintendenten hade för

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

sin ståndpunkt, men jag föreställer mig,
att regeringen inte är alldeles oförmögen
att göra en egen reflexion, när den
själv har sett till att det skall finnas en
säkerhetschefsorganisation i detta liksom
i åtskilliga andra verk.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse,
att försvarsministern säger
sig vara fullt medveten om att det
kan ha uppstått betydande skador och
att han för sin del inte vill bagatellisera
dem. Jag kunde emellertid inte
tolka interpellationssvaret på annat sätt
än att man där söker bagatellisera skadorna,
eftersom det i svaret klart utsäges,
att man ifrågasätter om särskilda
medel kommer att erfordras vid sidan
av den för försvaret bestämda ramen.

Vilka möjligheter kan finnas att upprätthålla
den fastställda försvarseffekten,
när det har inträffat betydande
skadeverkningar av oväntad art, om
man inte bestämt räknar med att man
skall behöva kompensera dem med anlitande
av extra medel?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara en replik till herr
Lundström. Han har helt missuppfattat
säkerhetschefernas uppgifter. De skall
inte delta i någon spaningsverksamhet.
Sådant ingår inte i deras uppgift.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Den debatt, som föres
här i dag, påkallar några reflexioner
angående debattens syfte.

Det är en vanlig remissdebatt, kombinerad
med en interpellationsdebatt,
men den framträder dessutom genom
interpellationernas innehåll såsom ett
slags förberedande dechargedebatt. Med
hänsyn härtill spörjer man sig hur proceduren
i den s. k. ansvarsfrågan skall
utveckla sig i framtiden. Det finns såvitt
jag vet inte något precedensfall.

De bägge fall, som man hänvisar till i
folkpartiets interpellation, avsåg ju inte
regeringsledamöters ansvar. Så mycket
är väl klart, att konstitutionsutskottets
roll i fråga om utkrävandet av konstitutionellt
ansvar för regeringens ledamöter
inte kan ändras genom tillsättandet
av särskilda undersökningskommissioner.

Beslutet om en juristkommission avsåg
att möjliggöra en ingående utredning
av fakta i händelseförloppet. Kommissionen
skall dels utreda orsakerna
till att Wennerströms spioneriverksamhet
kunnat fortsätta under en lång följd
av år, dels undersöka huruvida vad som
därvid förekommit ger anledning till
särskilda åtgärder i syfte att förebygga
riskerna för brottslig verksamhet av dylik
art. Någon kollision med konstitutionsutskottets
granskningsuppgift uppstår
inte, såvitt jag kan se. Så kan däremot
bli fallet om en parlamentarisk
undersökningskommission tillsättes i
enlighet med kraven från oppositionspartiernas
sida, till vilka regeringen
ställer sig välvillig.

I folkpartiets interpellation ges upplysningar
om hur man där tänker sig
parlamentarikernas uppgift. De skulle
för det första pröva vad som förekommit
av betydelse för en bedömning av
regeringens parlamentariska ansvar. De
skulle för det andra ge allmänheten garanti
för att allt som är väsentligt med
hänsyn till regeringens ansvar, dess
och myndigheternas handläggning av
frågan samt förtroendets återställande
kommer till allmän kännedom, i den
mån inte sekretesskäl av hänsyn till rikets
säkerhet hindrar ett offentliggörande.
De skulle slutligen för det tredje
ställa ett betydelsefullt material till förfogande
för konstitutionsutskottet bl. a.
genom att höra statsråden, som inte
har rätt att infinna sig i utskottet.

I högerns interpellation uttalas om
den parlamentariska utredningen, att
den bör i första hand bedöma var ansvaret
ligger för att Wennerström under
så avsevärd tid kunnat fortsätta sin

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

landsskadliga verksamhet samt föreslå
åtgärder, avsedda att för framtiden i
möjligaste mån förhindra att händelser
av detta slag upprepas.

Herr Bengtsons interpellation innehåller
i denna punkt, att juristkommissionens
arbete borde kompletteras genom
att företrädare för de demokratiska
partierna beredes tillfälle till en
ingående undersökning av Wennerströmaffären
och omständigheterna
kring densamma. En särskild parlamentarisk
insyn bör enligt interpellanten
snarast komma till stånd.

Närmast får man det intrycket, att
den parlamentariska kommissionen
skall vara ett slags biträde till konstitutionsutskottet
i vad angår prövningen
av statsrådens ansvar. Men samtidigt
förefaller det av herr Lundströms
interpellation, som om parlamentarikerna
bör framträda självständigt utåt.
De skall företa en bedömning av regeringens
parlamentariska ansvar, och de
skall garantera allmänheten att ingenting
fördöljes, som utan fara kan offentliggöras.

Om detta är folkpartiets uppfattning,
kan det ju tänkas att den parlamentariska
kommissionen — ifall en sådan
tillsättes — bedömer ansvarsfrågan på
annat sätt än konstitutionsutskottet sedan
gör. Det blir en ganska förbryllande
situation. Regeringen har, såvitt
jag vet, inte tillkännagivit, hur den
kommer att formulera direktiven för
en eventuell parlamentarisk kommission.
Den frågan kräver förvisso ett
noggrant övervägande.

En egendomlighet med dagens debatt,
vid sidan av koncentrationen på
en parlamentarisk undersökningskommissions
tillsättande, är också att materialet
för bedömning av vad som förekommit
i Wennerströmfallet ännu
är så ofullständigt. Å andra sidan är
det ett legitimt intresse för alla, att
riksdagen blir forum för ett preliminärt
tankeutbyte trots det ofullständiga
materialet.

Jag övergår sedan till min egen be -

fattning med Wennerströmfallet. Därvid
tar jag upp till besvarande några
spörsmål, som ställts i interpellationerna.

Det har frågats, när Wennerström
började sitt arbete i UD. I juni 1961
hade han kontakt med mina närmaste
medarbetare och mig själv i syfte att
bli orienterad om sina blivande arbetsuppgifter.
I augusti ägde sedan några
sammanträden rum i UD i närvaro av
mig själv och bl. a. kabinettsekreteraren
och politiske chefen rörande förberedelserna
för diskussionerna om
nedrustningsfrågor under FN:s instundande
församling. Vid dessa sammanträden
var Wennerström närvarande.

Vidare har frågats vilken uppgift
Wennerström hade i UD. Redan vid
mitt första samtal med försvarsministern,
då jag anhöll att han skulle ställa
till förfogande en militär expert för
handläggning av nedrustningsfrågor i
FN, torde det ha tydligt framgått av
mina uttalanden att experten borde
samla material i nedrustningsfrågan,
som alltjämt vore aktuellt, ordna och
sammanställa olika förslag och jämföra
olika länders ståndpunkter. Jag utgick
ifrån att den militäre expertens uppgift
inte skulle vara begränsad till något
speciellt problem inom ämnesområdet
utan att han skulle vara beredd
att ta itu med vilken som helst nedrustningsfråga
som i något avseende
önskades utredd. Härigenom skulle han
kunna underlätta för den arbetsgrupp,
åt vilken jag uppdragit att studera nedrustningsfrågan,
att göra sig en klarare
bild av läget. Denna arbetsgrupp utgjordes
av kabinettssekreteraren, politiske
chefen och ambassadör Alva Myrdal.

Jag tillägger med tanke på alla spekulationer
i pressen om Wennerströms
uppdrag i UD, att han inte var »utrikesministerns
högra hand i nedrustningsfrågor»
och att han inte var »utrikesministerns
föredragande» och inte heller
rådgivare i dessa frågor.

På frågan vad han sysslade med kan

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm. Nr 30 33

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

jag enklast svara med en uppräkning
av ett tiotal promemorior, som han utarbetat
— uppräkningen gör inte anspråk
på att vara uttömmande —■ nämligen
följande.

1. Sammanställning av förslag till begränsade
kontroll- och inspektionszoner
åren 1955—1960.

2. Tekniska möjligheter att upptäcka
interkontinentala raketer efter avfyr
in gen.

3. System för spaningssatelliter på
höga höjder.

4. Det franska förslaget om kontroll
över vapenbärare.

5. Historik över utvecklingen av de
sovjetiska synpunkterna på kontroll av
nedrustningsavtal.

6. Divergenser mellan väst och öst i
vad avser kontroll.

7. De irländska förslagen angående
förbud mot spridning av kärnvapen.

8. Angående militära utredningar i
Sverige beträffande internationell polisstyrka
i FN:s tjänst.

9. Angående gången av förhandlingarna
mellan USA och Sovjet i provstoppsfrågan.

10. Dokumentsamling angående offentliga
uttalanden om kärnvapenfria
zoner.

Angående överste Wennerströms placering
i UD hänvisar jag till de promemorior,
som försvarsministern och jag
inlämnat till juristkommissionen. Jag
var införstådd med denna placering,
eftersom säkerhetstjänstens ledning inte
hade någon erinran. Misstankarna mot
Wennerström var till ytterlighet vaga.
Ännu så sent som den 13 maj 1963 bedömdes
misstankarna ej utgöra tillräcklig
grund för polisens ingripande.

Herr Lundström misstolkade mig, när
han påstod att jag över huvud inte tog
någon ställning till Wennerströms placering
i UD. Vad jag inte ville ta ståndpunkt
till var huruvida misstankarna
mot Wennerström över huvud motiverade
hans övervakning. Därvid följde
jag emellertid säkerhetstjänstens och
försvarsministerns önskemål.

Jag utgick från att övervakningen
skulle fortsättas även efter Wennerströms
anställning i UD, vilket bekräftades
av försvarsministern. Den icke
blott fortsattes utan skärptes. Tre officerare
informerades om fallet, en i början
av 1961, en annan omkring den 1
oktober 1961 och den tredje i början
av 1962. Denna grupp hade ett direkt
spaningsuppdrag och fick bl. a. direktiv
att söka hindra att hemliga uppgifter
utlämnades till Wennerström. De
hade också instruktion att uppträda så,
att Wennerströms misstankar inte väcktes.
Ett stort antal rapporter har lämnats
statspolisen av de nämnda officerarna.

Såsom synes framgå av åklagarens
uttalanden helt nyligen medförde omplaceringen
av Wennerström, jämte den
skärpta övervakningen, att han hämmades
i sin spioneriverksamhet.

Från den 1 oktober 1961 var Wennerström
avkopplad från sin befattning
på kommandoexpeditionen, med den
tillgång till hemliga militära handlingar
som han där hade. På den nya posten
i UD skulle han syssla med nedrustningsfrågor
och fick därmed helt
naturligt tillgång till diplomatiska
handlingar inom det området. Jag bedömde
olägenheterna därav som mindre
allvarliga vid avvägning mot intresset
att vinna klarhet i säkerhetsfrågan.
Jag understryker, att jag ingalunda
kunde utgå ifrån att misstankarna mot
Wennerström var grundade.

Jag kommer nu till en annan sida av
spörsmålet. I herrar Virgins och Heckschers
interpellationer påtalas den
oklarhet, som består i fråga om Wennerströms
uppdrag i UD och angående
anknytningen av lians arbetsuppgifter
till förarbetena till den s. k. Undénplanen.

Då herr Heokscher först framförde
tanken, att måhända Wennerström påverkat
Undénplanens utformning och
därvid handlat i sina uppdragsgivares
intressen, reagerade jag starkt mot den
oförsynthet som låg i herr Heckschers

3 Första kammarens protokoll 1963. .Vr SO

34 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

insinuation — jag skulle ha låtit mig
påverkas av Wennerström vid planens
utformning, fastän jag var informerad
om de misstankar som vilade på honom.
Och både stats- och utrikesministrarna
reagerade på likartat sätt. I den senares
kommuniké framhölls det angelägna i
att dementera insinuationen och klart
framhålla, att förberedelserna för Sveriges
ståndpunkt vid generalförsamlingen
hösten 1961 gjordes av utrikesminister
Undén personligen i samarbete med
några av UD:s tjänstemän, däribland
ambassadör Myrdal.

Då fann högerledaren för gott att ge
en ändrad innebörd åt sin anklagelse.
Han hade blott velat ha reda på vilken
militär expertis jag hade använt vid
planens utarbetande. Uträkningen var
uppenbarligen att avleda uppmärksamheten
från hans tidigare insinuation för
att i stället ta upp en helt annan kritik,
nämligen att jag försummat att rådfråga
försvarsledningen angående Undénplanen.

Jag noterar herr Heckschers reträtt
och återgår till herr Virgins interpellation.

Hans fråga, vad Wennerström sysslade
med i UD, har jag redan besvarat.
Vad sedan angår frågan om militär expertis
vid utformningen av Undénplanen
är mitt svar, att jag inte hade behov
av sådan expertis och inte anlitade någon,
Denna plan var ett politiskt initiativ
i nedrustningsfrågan av rent förberedande
natur. Det svenska resolutionsförslag,
som betecknats såsom Undénplanen,
rekommenderade en rundfråga
ställd till FN :s medlemsstater, med begäran
om svar på frågan, under vilka
villkor kärnvapenfria länder skulle vara
villiga att göra särskilda åtaganden i
syfte att dels avstå från att tillverka eller
på annat sätt förvärva kärnvapen,
dels också avstå från att i framtiden
mottaga kärnvapen på sina territorier
för något annat lands räkning.

Detta svenska initiativ har tidigare
debatterats i riksdagen, men jag kan
inte påminna mig att det då framfördes

någon kritik mot att militär sakkunskap
inte anlitats. Det är litet sent, förefaller
det mig, att nu, hösten 1963, dra upp
frågan om regeringens underlåtenhet att
hösten 1961 höra den militära sakkunskapen
för ett rent politiskt initiativ av
förberedande natur. Om det i framtiden
skulle bli konkreta förhandlingar mellan
en grupp av stater om bildandet av
en atomfri zon och Sverige skulle deltaga
i sådana förhandlingar, då är tidpunkten
inne för den militära sakkunskapen
att göra sina synpunkter gällande.
För övrigt fick försvarsledningen
tillfälle att yttra sig före avgivandet av
svenska regeringens svar på generalsekreterarens
rundfråga.

Att överste Wennerström skulle ha
med råd eller dåd påverkat utformningen
av den svenska planen är helt oriktigt.
Herr Heckscher och andra, som
tillstyrkt ett positivt svar på generalsekreterarens
rundfråga angående Undénplanen,
kan vara lugna. De var inte
förda bakom ljuset genom manipulationer
av överste Wennerström.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är uppkallad av
herr Undéns resonemang beträffande
konstitutionsutskottets roll i detta sammanhang.
Jag tror det är viktigt att denna
roll klarlägges, om jag nu kan bidra
till någon klarhet.

Det har sagts, att konstitutionsutskottets
roll inte kan ändras genom att man
tillsätter en parlamentarisk kommission.
Nej, det är alldeles uppenbart.

Det kan heller inte vara så, som herr
Undén förmodade, att risken skulle uppstå
att ansvarighetsfrågan skulle bedömas
olika från konstitutionsutskottet
och från den parlamentariska kommissionen.
Det har sagts tidigare, att vi haft
två exempel på sådana kommissioner,
men att det i intet fall gällde regeringens
ansvar. Jag måste säga, herr talman,
att det över huvud taget inte kan råda

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

någon diskussion på den punkten: ingen
annan part kan bedöma regeringens ansvar
än just konstitutionsutskottet.

Varför har man då begärt en parlamentarisk
kommission? Först och
främst skedde det omedelbart efter det
att Wennerströmfrågan blivit aktuell.
Vid den tidpunkten var konstitutionsutskottet
satt ur spel genom att riksdagen
icke sammanträdde. Sedan riksdagen
har sammanträtt kvarstår alltjämt
för en parlamentarisk kommission möjligheten
att höra de statsråd som är berörda
av frågan. Den möjligheten har
inte konstitutionsutskottet, vilket också
påpekats. Detta kan i och för sig sägas
vara en brist, men ett sådant arrangemang
kan också ha sina speciella orsaker.

Jag föreställer mig saken så, att den
parlamentariska kommissionen sålunda
alltjämt har en uppgift, som sträcker
sig väsentligt längre än konstitutionsutskottets
möjligheter. Men den slutliga
behandlingen och avgörandet i frågan
måste alltid ankomma på konstitutionsutskottet.
På den punkten kan man inte
vidta några åtgärder stick i stäv med
vad grundlagen föreskrivit. På denna
punkt är konstitutionsutskottet så att
säga suveränt.

Jag tror det är viktigt att detta klarlägges.
När Wennerströmaffären blev
aktuell, hade man över huvud taget
ingen annan väg för andra parter än regeringspartiet
att komma i kontakt med
frågan än genom en parlamentarisk
kommission. När nu riksdagen sammanträder,
kan konstitutionsutskottet spela
samma roll med det undantaget, att utskottet
inte kan inför sig kalla statsråd
och sålunda ur deras egen mun höra om
händelseförloppet. Det kan däremot en
parlamentarisk kommission, men denna
kan å sin sida aldrig fatta beslut om regeringens
ansvarighet.

Det ankommer inte på mig att lägga
mig i regeringens direktiv för en eventuell
parlamentarisk kommission, som
man förutskickat, men jag tycker nog,
att det förhållande, som jag här försökt

hävda, skall vara alldeles klart på den
punkten.

Jag är alltfort alldeles övertygad om
att en sådan parlamentarisk kommission
har en mycket stor uppgift att fylla.
Den skulle kanske också — även om
konstitutionsutskottet är sammansatt av
representanter för samtliga partier —
ändå utåt mot den stora allmänheten
verka som ett mera markerat tillmötesgående
av kravet på insyn även från
oppositionen. Även ur den synpunkten
har den därför alltjämt ett utomordentligt
berättigande.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Endast ett par korta
reflexioner i anledning av herr Undéns
anförande.

Förutom de skäl för en parlamentarisk
kommission, som herr Torsten Andersson
nyss har anfört, vill jag påpeka
att folkpartiet i sin interpellation uttryckligen
bär understrukit, att genom
en sådan parlamentarisk kommissions
verksamhet skulle ett betydelsefullt material
ställas till förfogande för konstitutionsutskottet.
Det betyder givetvis,
att folkpartiet inte anser att kommissionen
skulle vare sig föregripa eller
komma till någon annan ståndpunkt än
konstitutionsutskottet. Därmed dock inte
sagt att den parlamentariska kommissionen
kommer till precis samma uppfattning
som majoriteten i konstitutionsutskottet.
Det vet man inte — i den mån
det nu alls skall göras en bedömning av
det slaget av kommissionen.

Vad sedan beträffar att jag skulle ha
missförstått herr Undén i hans promemoria
rörande Wennerströms anställning
i UD, har jag svårt att fatta hur
detta missförstånd skulle ha uppstått.
Herr Undén säger i sin promemoria: »Å
andra sidan ansåg jag det inte vara min
sak att genom utfrågning angående
grunderna för säkerhetstjänstens misstankar
söka bilda mig en egen uppfattning
om deras hållbarhet. Jag har ock -

36 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

så vid tidigare befattning med spionsaker,
som på ett preliminärt stadium omnämnts
för mig eller för någon av mina
närmaste medarbetare av säkerhetstjänstens
ledning, avhållit mig från att
yttra någon egen mening om saken.»

Jag kan inte tolka detta på annat sätt
än att herr Undén säger, att han inte
kunde ta ställning till saken. Han avstod
från detta, och den bedömning på
regeringsnivå, som förekom, gjordes
alltså uteslutande av försvarsministern.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville först försäkra
herr Undén, att jag aldrig har antytt
eller ens tänkt mig, att Wennerström
skulle kunnat ha direkt inverkat på
Undénplanens utformning, och jag tror
uppriktigt sagt inte att herr Heckscher
har det heller.

Herr Undén säger nu, att Undénplanen
var ett politiskt initiativ och därför
inte fordrade någon militär belysning.
Jag har svårt att riktigt förstå det
resonemanget. Även politiska initiativ
måste väl belysas ur alla de synpunkter
som är av vikt och kan inverka på dem.

Undénplanens framläggande låste såvitt
jag kan förstå i hög grad handlingsfriheten
när det sedermera gällde att
svara på rundfrågan från FN :s generalsekreterare.
Det kunde ju inte rimligen
begäras, att regeringen skulle ta
avstånd från grundidén i den plan som
regeringen själv hade lagt fram. Oppositionen
var därigenom också delvis
låst i sin handlingsfrihet.

Undénplanens egentliga syfte är att
hindra spridning av kärnvapnen. Nu
kan detta ur svensk synvinkel aldrig få
vara ett slutmål. Det måste sättas betydligt
högre, nämligen vid en avveckling
under kontroll av kärnvapen över
huvud taget.

Är det så säkert att vi kommer närmare
det målet, om vi utan varje slags
egentlig motprestation från stormakterna
spelar bort det enda kort som vi
har och som kunde ge oss möjligheter

till en förhandlingsinsats på vägen till
slutmålet? Jag tror inte det. Jag tror
dessutom att avståendet från handlingsfriheten
kan innebära en större uppoffring,
än som kan vara skäl att göra.
Detta gör det för mig så mycket självklarare
att den militära sakkunskapen,
liksom även oppositionen, i förväg borde
ha tillfrågats och fått säga sin mening
innan Undénplanen framlades.

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var med tillfredsställelse
jag lyssnade till herr Anderssons
utläggning av sin uppfattning angående
att konstitutionsutskottet ensamt
skulle ha ansvarsfrågan inom sin domän.
Jag har inte sagt någonting annat
i mitt inlägg än att det var anledning
att noggrant överväga, vilka direktiv
som borde ges åt den parlamentariska
kommittén, eftersom det ju är en vansklig
fråga att införa nya ordningar när
det gäller det konstitutionella ansvaret.

Det förefaller mig som om det herr
Lundström läste upp ur min promemoria
var precis det jag gjorde gällande,
nämligen att jag inte tog ståndpunkt
till spionfrågan i och för sig, till huruvida
polisen var på rätt spår och huruvida
det fanns tillräckliga skäl att misstänka
och därmed övervaka. Däremot
tog jag ställning till att han fick placeras
inom UD, eftersom säkerhetspolisen
och försvarsministern så önskade.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Virgin frånsäger sig varje tanke
på att Wennerström skulle ha påverkat
Undénplanen. Att jag nödgades reagera
så starkt mot lierr Heckscher berodde
på att herr Heckscher i sitt första
framträdande använde en, om jag får
säga det, ganska ohövlig ton och ställde
sin fråga på ett insinuant sätt.

Jag skall däremot inte gå in på den
stora frågan om Undénplanens värde
över huvud taget. Jag vill bara påpeka,
att herr Virgin och hans partivänner ju
hade tillfälle att i utrikesnämnden framföra
sina invändningar men där accep -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

terade det enhälliga svaret på generalsekreterarens
fråga. Då har de väl böjt
sig för de olika faktorer som kunde inverka
på bedömandet. Bland de faktorerna
fanns också den att frågan hade
diskuterats ofta inom FN och att Sverige
där i många år och vid många olika
tillfällen gjort gällande sin mening
om vikten av att genom partiella reformer
försöka få till stånd en partiell
nedrustning på kärnvapenområdet.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Eftersom den här diskussionen
har givits karaktären av remissdebatt,
så skall jag kanske mer uppehålla
mig vid allmänna politiska frågor
än vid Wennerströmaffären, som
såvitt man kan förstå börjar bli ganska
utdiskuterad, och vore i detta sammanhang
tacksam för ett par förtydliganden
från regeringens sida, om den
nu anser sig böra ge sådana.

Det s. k provstoppsavtal, som undertecknades
i Moskva i somras, framkallade
en känsla av befrielse och tillförsikt,
kanske inte så mycket beroende
på avtalets konkreta innehåll —
ehuru jag tror att det inte bör underskattas
—- utan desto mer beroende på
att stormakterna förmått träffa en överenskommelse
i en för folken livsviktig
angelägenhet. Man vill så gärna tolka
denna överenskommelse som en inledning
till vidare förhandlingar och beslut
för att åstadkomma nedrustning
och avrustning i denna vår värld, som
pressas ohyggligt hårt av de militära
bördorna, av oro, fruktan och otrygghet.

Vår regering har glädjande nog biträtt
Moskvaöverenskommelsen. Nu
måste man dock ställa frågan, om inte
vårt land kan ge praktiska bidrag till
en fortsatt begränsning av kärnvapnen.
Under de senaste åren har tre olika
förslag om begränsning av kärnvapnen
presenterats av statsmän i länder vid
Östersjöns kuster. Jag tänker på den

polska s. k. Rapackiplanen, på vår förre
utrikesminister Undéns plan och på
det senaste bidraget från den finländske
presidenten Kekkonen om att proklamera
Norden som en kärnvapenfri
zon.

Vår regering har, så långt jag förstår,
hittills ställt sig ganska kallsinnig
till det finländska förslaget. Orsaken
till denna kallsinnighet är emellertid
inte klart redovisad. Ligger den måhända
däri, att den svenska regeringen i
sitt svar till FN den 16 februari 1962
angående kärnvapenfria zoner uttalade
sig för att en sådan zon borde omfatta
flera än de nordiska länderna och att
detta skulle uppfattas som ett villkor
för svensk medverkan? I den nämnda
regeringsförklaringen heter det emellertid
också, att »för det fall att ingen
överenskommelse om skapande av en
sådan kärnvapenfri zon uppnåtts före
utgången av 1963, vill svenska regeringen
förbehålla sig att i ljuset av då rådande
förhållanden på nytt pröva det
här berörda spörsmålet».

Vi närmar oss nu slutet av den tidsfrist
som uppställdes för förklaringens
giltighet. Och vissa nya saker har ju
inträffat som ändrat förhållandena från
februari förra året. Provstoppsavtalet
har tillkommit, och Kekkonenplanen
har lagts fram. Däremot är det inte
sannolikt att en överenskommelse om
skapandet av en kärnvapenfri zon i en
större del av Europa har utsikter att
bli verklighet före årsskiftet. Vore det
inte då ändamålsenligt att falla tillbaka
på Kekkonenplanen, biträda den och
använda det svenska inflytandet för att
få Danmark och Norge med i en kärnvapenfri
zon, omfattande de nordiska
länderna? Varje bit av vår jord som
kan skäras loss ur kärnvapengreppet
betyder så långt jag förstår ett bidrag
för att dämpa vapenskramlet, liksom
att varje breddning av kärnvapeninnehavet
försvårar arbetet på att komma
någon vart på nedrustningens väg.
Svenska folket och även andra folk
skulle med glädje hälsa initiativ i den

38 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

antydda riktningen från regleringens
sida.

På ytterligare ett fält kan Sverige bidraga
till avspänning och normalisering
av nu onormala tillstånd. Jag tänker
på det abnorma förhållandet att den
ena av de två tyska staterna ännu —
fjorton år efter dess tillblivelse — inte
är diplomatiskt erkänd av Sverige.
Jag understryker: diplomatiskt erkänd.
Förbindelserna i övrigt är, såvitt man
kan förstå, ganska goda och normala,
även om de kan bli bättre. Handeln
de båda länderna emellan pågår och
växer, samverkan sker och utvidgas
på transporternas område, sportförbindelserna
är lika goda mellan Tyska
demokratiska republiken och Sverige
som mellan Sverige och andra jämförliga
länder. Även på kulturlivets område
finns många och goda kontakter,
som också ser ut att vidgas. Men
så snart det blir fråga om att officiellt
erkänna existensen av Tyska demokratiska
republiken, så är det stopp.

Hur skall man förklara detta? För
några år sedan avgavs den auktoriserade
förklaringen, att ett erkännande
av Tyska demokratiska republiken
skulle innebära att man erkände och
godtoge Tysklands splittring. Den
ståndpunkten är mycket svag. Sverige
har erkänt den tyska förbundsrepubliken,
d. v. s. den ena delen av det tidigare
något så när enhetliga Tyskland.
Varför utgör erkännandet av förbundsrepubliken
inte ett godtagande av Tysklands
splittring, när man anser att ett
godkännande av Tyska demokratiska
republiken skulle göra det? Vill man
inte erkänna det faktiska läget utan
blunda för detta, då skall man vägra
att erkänna någon del av Tyskland, vänta
med erkännandet till vi åter har ett
förenat Tyskland i Europa. Men att
erkänna den ena delen och vägra erkänna
den andra är en orimlig och
felaktig ståndpunkt, som regeringen
snarast borde korrigera.

Tidigare här i dag yppade herr Lundström
litet missnöje över att regeringen

har förklarat, att den kan vänta till
1966 med att komma med en författningsrevision.
Jag tycker att det är ett
klokt beslut. Då vi inte genomgripande
reviderar grundlagen mer än vart
hundrade år behöver man inte jäkta
sig fram till ett beslut.

I den diskussion som inletts i författningsfrågan,
grundad på den nyss avslutade
utredningen, förekommer av
och till påståendet att en ny författning
måste gynna tillkomsten av ett
sådant läge att vi får starka regeringar.
Valsystemet skall gynna de stora partierna
och missgynna de små. Frågeställningen
har lett till en stundtals rätt
livlig diskussion de borgerliga partierna
emellan om och hur en sammansmältning
av de borgerliga partierna
kan åstadkommas, allt i avsikt att bli
ett reellt alternativ till socialdemokratien
och arbetarrörelsen i övrigt. Jag
tycker att den svenska arbetarrörelsen
är mycket stark och bildar en solid
grundval för en stark regering.

Med herr talmannens tillåtelse skall
jag här göra några reflexioner i anslutning
till debatten om starka regeringar.

En stark regering fattar jag som en
regering med fast underlag hos folket
och i riksdagen. En sådan stark regering
är givetvis en tillgång. Vårt lands
arbetarrörelse utgör redan ett sådant
fast underlag. En stark regering måste
emellertid också bedömas utifrån synpunkten
hur den använder sin styrka.
Och här vill jag anföra några kritiska
synpunkter.

Till en regerings uppgifter hör väl
bl. a. att tillse, att nationen skyddas
mot illvilliga anslag utifrån, att alla
resurser utnyttjas till de arbetande
människornas bästa, att medborgarna
kan leva ett liv i frihet, utan nöd och
otrygghet, att de skyddas till liv och
hälsa och ges möjligheter att utveckla
sina färdigheter, sig själva och andra
till gagn. Men prövar vi hur regeringen
i dessa hänseenden utnyttjar sin
styrka, så tycker jag som sagt att den
inte gör det i tillräcklig grad.

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

För några veckor sedan fick vi ett
litet häfte från finansdepartementet
med vissa upplysningar om statliga företag.
Där redovisas att den statliga
företagsverksamheten under det senaste
årtiondet inte gått framåt utan
tillbaka i jämförelse med den privata
företagsverksamheten. Detta måste väl
innebära att det allmänna har mindre
afl säga till om i vårt lands ekonomi
nu än för tio, tolv år sedan och att
storfinansen har mer att säga till om
nu än i början av 1950-talet. Och denna
utveckling har skett under en period
då socialdemokratien hela tiden
suttit i regeringsställning. Det är verkligen
alarmerande, tycker jag, när man
hör att 95 procent av statsdriften tillkommit
på initiativ av borgerliga regeringar
och endast 5 procent på tillskyndan
av arbetarregeringar.

Om regeringen ville utnyttja den
styrka som folket begåvat den med,
skulle verkliga krafttag ha kunnat tagas
— och kan naturligtvis fortfarande
tas — för att vidga den statliga sektorn
inom vårt lands ekonomiska liv,
begränsa storfinansens makt och ge
de arbetande människorna, särskilt industriens
anställda, insyn i och inflytande
över ledning och framtidsprogram
inom de verksamhetsgrenar där
de arbetar. De anställda skulle också
kunna ges inflytande över vinster och
tillgångar i företagen, vilkas användande
nu avgöres av en handfull från produktionslivet
i allmänhet helt avskilda
människor. Regeringens försummelser
på detta område undergräver dess fundament.
Kraftiga åtgärder i den riktning
jag bär antytt skulle ytterligare
stärka regeringens position och vara
till gagn för folkflertalet.

Detta skulle också bli ett verkligt
effektivt skydd för människorna, deras
liv och hälsa, deras trygghet och
trivsel. Storfinansen tar ingen eller
ringa hänsyn till sådana ting. Dess huvudsakligaste
strävan är inriktad på
vinsten, utdelningen på aktierna, profiten.
Och kommer profitintresset i

konflikt med samhällsintresset eller
med de anställdas intressen så får profitintresset
företrädesrätt. Jag tror att
endast en utvidgning av den allmänna
sektorn inom produktionslivet kan effektivt
motverka detta och ställa folkets
väl före storfinansens.

Jag sade nyss att till regeringens
uppgifter också hör att skydda landet,
värna om det svenska folkets nationella
oberoende och självständighet;
så självständig en liten nation nu kan
vara i vår tid. Till detta hör givetvis
att söka hindra främmande makter att
få insyn i vitala försvarsanordningar
och att, där så ändå skett, söka begränsa
skadeverkningarna av sådan insyn
och reparera dem.

Den allmänna opinionen — representerad
av tidningspress och andra
opinionsbildande organ — bär under
de senaste månaderna varit starkt engagerad
i den s. k. Wennerströmaffärcn.
Jag skall inte lägga mig i den diskussionen,
såsom jag inledningsvis sade.
De som har trasor med i den byken
får tvätta dem själva. En åsikt vill
jag emellertid ha till protokollet. Regeringen
anklagas av de borgerliga partierna
för bristande vaksamhet, för
obeslutsamhet, nonchalans och diverse
andra felaktigheter, då den inte på
ett tidigare stadium ägnade överste
Wennerströms förehavanden större
uppmärksamhet och vidtog åtgärder
mot dem. Jag kan inte anse att regeringen
i detta fall har handlat så särskilt
oriktigt. Den har — så långt det
framgår av tillgängliga fakta —• informerats
om och godkänt de åtgärder
som säkerhetsorganen föreslagit. Om
dessa åtgärder eller bristen på åtgärder
varit felaktiga, så måste väl det
vara säkerhetsorganens fel, inte regeringens.
Jag kan inte förstå att regeringen
som sådan eller de enskilda
statsråden skall lägga sig i vad dem
underställda ämbetsverk håller på med
i sin verksamhet för att fylla sin plikt
och sina åligganden. Yår nuvarande
statsminister handlade -—- om jag inte

40 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

minns alltför galet — under ett par
krigsår säkerhetspolisärenden på regeringsnivå.
Han bör alltså veta litet mer
än vi andra om vad som är praxis och
effektiva arbetsmetoder på det området.
När han viftade bort ett erbjudande om
föredragning i Wennerströmaffären,
hade han väl sina skäl för det. Man
kan ju inte heller begära — det vore
enligt min mening oriktigt — att statsråden
skall lägga sig i ämbetsverkens
tjänsteutövning så länge dessa sköter
sina jobb.

Här kan jag inte underlåta att fästa
uppmärksamheten vid en inkonsekvens
i de borgerliga partiernas uppträdande,
särskilt högerns och folkpartiets.
Jag syftar på ett annat fall
som kommer upp till diskussion litet
senare, nämligen NIB-affären. Samma
politiker och tidningar som klandrar
regeringen för att den inte lagt sig
i säkerhetstjänstens ämbetsutövning
klandrar samma regering för att den
har lagt sig i NIB:s ämbetsutövning.
Det går inte ihop. Antingen skall regeringen
omedelbart och direkt styra
och leda ämbetsverkens arbete, eller
också skall den inte göra det.

Låt mig till Wennerströmaffären säga
ytterligare ett par ord. Denna sak
utnyttjas av högern och folkpartiet —
.särskilt av högern, vi har hört det i
dag — på ett sätt som är ganska beklämmande.
Först säljer en av deras
egna klassbröder svenska försvarshemligheter.
Sedan framträder högerpartiets
ledare i olika digniteter ■— innan
någonting blivit redovisat om vad som
är sålt — och kräver en ny miljard i
anslag till militärväsendet för att reparera
de skador översten har åstadkommit.
Detta är väl ändå en fräckhet som
det svenska folket skriver sig till minnes.

Jag sade nyss, herr talman, att till
regeringens uppgifter hör att medborgarna
skyddas mot övergrepp. Låt mig
sluta med att fästa uppmärksamheten
hos höga vederbörande på en detalj,
som rör spioneri men som inte alls är

så dramatisk som Wennerströmska affären
har blivit.

Svenska domstolar har under de senaste
veckorna tagit ställning till ett
par snatteriförseelser i självbetjäningsbutiker.
Det har rört sig om rena bagateller.
I de fall jag åsyftar har det
blivit frikännande domar.

Dessa rättegångar aktualiserar frågan
om den enskilda människans rättssäkerhet
i ett alldeles bestämt sammanhang.
För närvarande är det så, att
en del av de s. k. självbetjäningsbutikerna
anställer en sorts butiksspioner
för kundövervakning. Dessa spioner —
under kristiden kallades de som bekant
kotlettsirener — tillhandahålles
av ett privat bolag. Bolaget för register
över misstänkta personer, alltså ett
slags motsvarighet till de allmänna
straffregistren, men med den skillnaden
att detta register är privat egendom
och inte bara upptar sådana som
begått brottsliga handlingar utan också
sådana som vederbörandes agenter anser
kan komma att begå brottsliga
handlingar.

Hur utbildas då de som har den ansvarstyngda
uppgiften att på detta sätt
uppdaga brottslingar? För några dagar
sedan intervjuades i Sveriges radio
den person som sköter utbildningen av
butiksspioner i AB Butikskontroll. På
intervjuarens fråga om man hade vissa
sätt att på det yttre bedöma om eu
person ägnar sig åt snatteri svarade
den intervjuade ja och förtydligade:
»Det kan vara en viss spändhet i kundens
sätt att röra sig, spända axlar
eller stelt huvud eller stel nacke, och
sedan kan det vara det att de försöker
afl verka lite nonchalanta och avspända.
» Det är synd att säkerhetstjänsten
inte hade tillgång till denna kapacitet
för bestämmandet av presumtiva brottslingar
utan måste nöja sig med en enkel
städerska.

Detta är en allvarlig sak. Tusentals
människor i detta land är utsatta för
risken att bli släpade inför domstol
på angivelser av lärjungarna till denna

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

docent i spionkunskap. Borde inte regeringen
intressera sig litet närmare
för hur den privata företagsamheten
tillätes agera på detta fält. Detta är ett
allmänt intresse också av det skälet att
de hårt ansträngda rättsorganen på
detta sätt mer eller mindre tvingas
syssla med bagateller i stället för att
ägna sig åt viktigare uppgifter.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt med herr Lager om vem som
kan känna sig som klassbroder eller inte
med herr Wennerström, men jag måste
ändå säga att det var en enastående
och storslagen solidaritetsförklaring i
förhållande till regeringen som herr Lager
kunde åstadkomma i Wennerströmfrågan.

Även om det vid denna tidpunkt inte
finns så många synpunkter att tillföra
Wennerströmdebatten utöver vad
som redan har anförts av statsrådet Andersson,
interpellanterna och de övriga
talare, som redan har haft ordet, och
även om det i viss utsträckning blir ett
upprepande av vad som redan har
sagts, kanske det ändå i en så allvarlig
och omdiskuterad fråga som denna
finns anledning att något ytterligare ta
tiden i anspråk.

Att denna fråga om spionaffären
Wennerström ägnas en stor och betydande
uppmärksamhet i riksdagen är
inte att undra på. Här kan framhållas
och strykas under, såsom redan har
sagts, att det har inte under efterkrigsåren
— om ens någonsin — inträffat en
händelse som så har uppmärksammats
och som allmänheten så har reagerat
emot som just denna spionaffär; detta
även innan den senaste skandalen med
sömnmedelsförgiftningen tillkom. Att
interpellationer i denna fråga har
väckts från hela oppositionen, med i
stort sett samma innehåll samtidigt i
båda kamrarna är något ytterst ovanligt
och såvitt jag vet något som aldrig tidigare
har inträffat.

Man kan nog ifrågasätta, om det inte

var denna samlade framstöt från oppositionen
den 16 oktober som var orsaken
till löftet litet senare samma dag
om en parlamentarisk utredning.

För oss alla, jag skulle tro även för
regeringen och för hans excellens herr
statsministern, var väl det avslöjade
spioneriet en stor överraskning. Inte
tror jag att statsministern efter sin långa
tid som regeringschef gått och räknat
med att en sådan här ytterst otäck händelse
skulle komma att inträffa. Men
detta förhållande att överraskningen
var stor för alla ändrar inte den uppfattningen
att det, vilket också redan
har sagts av flera talare, vilar ett mycket
tungt ansvar på regeringen, även
om det ansvaret enligt min mening är
svårt att utkräva med den parlamentariska
maktställning regeringspartiet innehar
i riksdagen. Oberoende av möjligheten
att göra kravet på regeringens
ansvar gällande anser även jag att en
mycket bred allmänhet har den uppfattningen
att regeringen här som sagt har
ett mycket betydande ansvar.

I den stora och allmänna debatt som
sedan juni månad förekommit omkring
spioneriet har man kunnat iakttaga sådana
uttalanden som att Wennerströms
spioneri var en välkommen händelse
för oppositionen. Detta är ändå rätt
onödiga uttalanden, ty det kan inte med
skäl göras gällande något annat än att
det varit naturligt att oppositionen tagit
upp dessa förhållanden på sätt som här
har skett. Jag måste instämma i vad
herr Virgin här har sagt, nämligen att
regeringen har gjort allvarliga försök
att bagatellisera spionaffären. Sådana
försök tycker jag att även försvarsministern
har gjort i vissa avsnitt av sina
anföranden i dagens debatt. Om det nu
hade varit så att de partier som nu är i
opposition hade varit i regeringsställning,
hade då, kan man fråga, det socialdemokratiska
partiet varit snällare i
oppositionsställning än vad de nuvarande
oppositionspartierna är? Jag tror inte
det.

Vad skall sådana uttalanden tjäna till

42 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

som enligt tidningsreferat förekommit
t. o. m. från statsministern, nämligen:
»Vi för vår del behöver inte Wennerströmaffären
i vår propaganda. Vi har
ett program som är propaganda nog.»
När statsministern vid det senaste veckoskiftet
uttalade att oppositionen i
brist på annat att syssla med sysslar
med skandaler och olyckor, måste detta
enbart tolkas som ett bevis för den irritation
som affären Wennerström vållat
inom regeringen. Vår respekt för
statsministern som statsman ökar inte
efter sådana uttalanden.

Ofta har vi ju under årens lopp när
någonting har inträffat som medborgarna
i allmänhet sätter värde på fått höra
att det är regeringens förtjänst. När
man så ofta från regeringen och regeringspartiet
vill göra gällande att det är
på detta sätt, måste jag framhålla att det
verkar lite underligt att regeringen skulle
ha varit utan ansvar när det inträffar
en ytterst otäck händelse, en skandal
för vårt land av mycket stora mått vilken
det säkert tar årtionden att reparera,
en händelse som utan tvekan medför
materiella förluster till svindlande
belopp och vars omfattning troligen
aldrig riktigt kan kartläggas. Nej, sådan
kan inte ordningen vara. Tar man äran
av förtjänsterna får man också bära ansvaret
för förlusterna.

Det är två händelser som enligt min
mening mer än något annat och tyngre
än något annat lägger ansvaret på regeringen
— något som debatten ocikså i
stor utsträckning har rört sig om. När
misstankar mot Wennerström uppkom
skulle detta ha förts fram till hans excellens
statsministern på ett tidigt stadium
och på ett sådant sätt att man gemensamt
inom regeringen överlagt om
denna sak. Statsrådet Andersson har
gått igenom allt som uträttats och undersökt
vilka som överlagt om fallet
Wennerström. Men man måste här framhålla
att av vad som här har nämnts
kan man göra den iakttagelsen att alla
hade glömt bort att underrätta statsministern.

I den stora pressdebatt som förekommit
på denna punkt har det inte varit
fråga om kritik enbart från oppositionen,
utan kritik har förts fram även
från regeringspartiets tidningspress. En
ganska lång katalog på kritiska uttalanden
från socialdemokratiska tidningar
skulle kunna anföras. Jag skall nöja mig
med att bara citera ett uttalande, och
detta är från Aftonbladet, som i en ledare
har sagt: »Visst har i vissa avseenden
saken skötts fumligt inom regeringen.
Kommunikationerna har brustit,
försvarsministern har agerat på eget
ansvar och på ett sätt som antyder litet
väl stor tilltro till det egna omdömet
(bl. a. tagande sig uttryck i den politiska
dumheten att inte underrätta statsministern).
» Statsministern finner också
anledning att i sitt svar beklaga att
han inte blivit informerad. Att en ny
statssekreterare skall tillsättas, som på
ett bättre sätt skall sköta kontakten mellan
statsråden i ärenden av detta slag,
är ett starkt bevis för att det har brustit
i informationen mellan statsråden.
Nu skall det bli en ny ordning i många
avseenden med handläggningen av säkerhetsfrågor.
Inför denna nyordning
som komma skall verkar det lite underligt
med den oskuld för sin del som försvarsministern
har talat om. Men det är
också underligt att så allvarliga händelser
skall behöva inträffa som här har
skett innan den ordning genomförs som
borde ha genomförts långt tidigare.

Hade detta ärende med större kraft
och intresse från de statsråds sida som
var informerade förts fram till statsministern
och han ändå inte, som nu
förekom i maj månad 1962, haft tid att
lyssna och, som nu skedde, vägrat ta
del av de informationer som fanns att
lämna, då hade ansvaret varit så mycket
större.

Som ett bevis för att statsråden handlat
på rätt sätt har statsministern sagt
vid något tillfälle att det viktigaste var
att få fast spionen med så klara bevis
som möjligt, och försvarsministern har
i dagens debatt understrukit just des -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

sa synpunkter. Detta förhållande får
enligt min mening inte drivas för långt
och tillåtas väga hur tungt som helst,
tv nog måste det ha varit viktigt att
spioneriet kunnat upphöra så tidigt som
möjligt. Detta är något som inte får
komma bort vid bedömningen.

Den andra saken som gör att man
tycker att regeringen har ansvaret är
denna: Varför gav man Wennerström
hans tjänst i UD sedan pensionsåldern
inträtt, när det redan vid den tidpunkten
fanns vissa misstankar? Vad man
har anledning att fundera över är om
det 1961 verkligen var nödvändigt att
placera Wennerström på en plats där
han kunde med framgång fortsätta sitt
spioneri. Det har blivit utsagt i något
sammanhang att det är praxis, att det
är en vanlig princip att man gör på
detta sätt, nämligen att de som har en
hög statlig tjänst och tidig pensionsålder
får någon annan statlig tjänst.
Men här måste det ändå vara så att
regeringen har en betydande frihet och
alla möjligheter att avstyra en olycka
som kunde befaras komma att inträffa.
Varken i vanlig lag eller i grundlag
finns några anvisningar om att en person
i denna ställning skall under alla
förhållanden belönas med en annan
hög statlig tjänst. Här hade lämnats sådana
uppgifter att det inte var obekant
att Wennerström var en säkerhetsrisk,
men ändå fick han förtroende.
Tjänsten i UD var inte ur säkerhetssynpunkt
någon ofarlig tjänst. Här har
talats en del om de mänskliga rättigheterna,
men inte kan det vara riktigt
att med stöd av dessa rättigheter en
spionmisstänkt skall placeras på försvarets
kommandoexpedition eller i utrikesdepartementet.
Det är även min
uppfattning.

Till sist, herr talman, bara en reflexion:
Det råder på många andra områden
av samhällslivet en viss slapphet
och en viss likgiltighet. Det råder
inte den uppsikt i samhället som borde
förekomma. Detta är något som man
här måste ta med i bilden. Jag tänker

bl. a. på hur brottsligheten i allmänhet
ökar, hur tillståndet är på våra fångvårdsanstalter,
där farliga bovar och
grova brottslingar rymmer och vistas i
frihet. Här är ett av de avsnitt i samhället
— det finns säkert många fler
— där regeringen inte visat tillräckligt
intresse för att få en ändring av rådande
missförhållanden.

En annan olycklig företeelse tror
jag är att den socialdemokratiska majoriteten
i riksdagen är alltför obenägen
att någon gång vara kritisk mot regeringens
sätt att handla, en erfarenhet
som inte minst den har som är ledamot
av konstitutionsutskottet. Det är kanske
inte formerna för konstitutionsutskottets
arbete som är ett hinder i vägen
för att uträtta vad herr Torsten
Andersson talade om och vad många
väntar, även om jämförelsen med statsrådshuvudena
och lingonen i Småland
var en mycket drastisk jämförelse. Orsaken
är mera, som jag redan inledningsvis
har sagt, riksdagens sammansättning.
Yi får så ofta uppleva i konstitutionsutskottet
att vad regeringen
uträttar alltid är det rätta. Det är alltid
väl avvägt och det rätta i den situation
som råder. Det är alltid tillräckligt
vad regeringen uträttar. Hade man
gjort något annat och något mer hade
detta varit felaktigt och säkert till skada.
Detta sätt att betrakta statsråden
som högre, över all mänsklig ofullkomlighet
höjda väsen, är något olyckligt.
Även ett socialdemokratiskt statsråd
kan självklart handla felaktigt. Den
känsla som regeringen säkert har vid
många tillfällen är nog denna: I bekymmersamma
situationer har vi en
majoritet i riksdagen som alltid är solidarisk
med oss. Det är, tror jag, en
mycket farlig känsla. Det ytterst goda
samspel som alltid förekommer mellan
regeringen och dess majoritet i
riksdagen leder fram till en sådan här
slapphet, likgiltighet, bristande uppsikt
och bristande intresse som är orsak till
att denna spionaffär kunde pågå så
länge som den gjorde. Vad som än kom -

44 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

mer att inträffa, vilka resultat som än
kommer fram vid de utredningar som
pågår och de utredningar som kommer
att göras, anser jag för min del att allmänheten
i stor utsträckning kommer
att ha den uppfattningen att regeringen
aldrig kan komma ifrån det stora ansvar
som ofrånkomligt vilar på den,
något som jag också har velat understryka.

Ett resultat har spionaffären redan
givit. Den har bevisat att här behövs
på olika områden en större vaksamhet
i vårt samhälle. Detta tror jag kan ske
utan att vi behöver göra avkall på några
demokratiska rättigheter, som det
heter i interpellationssvaret.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr förste vice talman! I den debatt
som nu pågår blir det väl så att
bara de inlägg som har sammanhang
med Wennerströmaffären kan påkalla
något som helst intresse. Annars kunde
det ju vara av inte så ringa värde
om denna debatt också i någon mån
ägnades åt den ganska betydelsefulla
utveckling som den internationella situationen
har undergått på sista tiden.
Jag skall emellertid foga mig så gott
det går i den allmänna ramen för denna
debatt.

Andra talare har ju redan berört och
kommer väl i fortsättningen också att
i detalj beröra — i den mån det nu
över huvud taget är möjligt med det
ringa material som står till förfogande
— hur regeringen skött sitt fögderi och
därmed sammanhängande omständigheter.
Jag skall bara tillfoga några mera
allmänna anmärkningar, som kanske
kan ge något vidare perspektiv på den
fråga som för närvarande upptar kammarens
uppmärksamhet.

Spioneri har ständigt följt krig och
krigshot tätt i spåren. Ju starkare de
politiska och militära spänningarna
varit, desto mer har spioneriverksamheten
intensifierats. Knappast någon -

sin förr har den av allt att döma varit
så utbredd som under kalla krigets
stjärna. Som ett exempel kan man kanske
anföra att den centrala amerikanska
underrättelsetjänsten Central Intelligence
Agency redan under min tid i
Washington hade över 12 000 personer
anställda i den amerikanska huvudstaden.
Givetvis sysselsattes inte alla dessa
med s. k. hemlig underrättelsetjänst,
utan ett stort antal bearbetade systematiskt
s. k. öppna källor — tidningsuppgifter,
tidskriftsartiklar o. dyl. —
men denna bearbetning stod i samband
med och jämfördes och inarbetades i
vad man fick på mera hemliga vägar.
Om själva centralen då var av denna
storleksordning — och intet tyder på
att den inte som andra ämbetsverk haft
en naturlig växtkraft — så kan man
ganska lätt föreställa sig vilket agentnät
som måste förefinnas över hela
världen. Svårigheten är kanske när allt
kommer omkring inte så särskilt stor
att få in korrekta och ganska fullständiga
underrättelser om så gott som allt
som sker och företas på såväl det politiska
som det militära området, utan
den ligger i att sovra och bedöma vad
som är korrekt eller någorlunda riktigt
i den ström av överdrivna, snedvridna
och falska underrättelser som ständigt
rinner in i en aldrig sinande flodvåg.

Det är på denna punkt som även det
mest fulländade underrättelseväsen så
ofta slår slint — sålunda just i sovringen
och bedömningen av materialet. I
fråga om falska underrättelser spelar
naturligtvis den utbredda användningen
av dubbla agenter en stor roll. I
spioneriaffärer där agenten upptäcks
är det därför — och det har även försvarsministern
här understrukit — av
stor vikt att man inte för uppdragsgivarna
i onödan konfirmerar en utlämnad
uppgift eller överdriver eller särskilt
betonar dess betydelse.

Om det amerikanska underrättelseväsendet
är av den storleksordning som
här antytts, är det även om hänsyn tages
till den amerikanska benägenheten

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

för en viss överorganisation att förmoda
att det sovjetryska un der rättelse väsendet
är av minst lika stor omfattning.
Ryssarna har ju traditionsenligt varit
i hög grad inriktade på denna sorts
verksamhet.

Det kan betecknas som säkert att det
endast är en mycket liten del av det
antal underrättelseagenter som används
utanför ett visst lands gränser som någonsin
upptäcks, fängslas och åtalas eller
på annat sätt likvideras eller förpassas.

Efterkrigstidens historia är mycket
rik på uppseendeväckande spionhistorier.
Så gott som varje land av någon
större betydelse har haft sina Wennerströmare.
Det är riktigt och säkert att
ju högre ställning en agent har i det
egna landets administration, vare sig
den är politisk, diplomatisk, vetenskapligt-teknisk
eller militär, desto svårare
har det säkerligen varit att upptäcka
honom, särskilt om vederbörande haft
det lätt på grund av sin verksamhet i
övrigt att under icke uppseendeväckande
former ta kontakt med utlänningar.
Amerikanerna har haft Alger
Hiss, engelsmännen MacLean, fransmännen
sin högt uppsatte medarbetare
i NATO, ryssarna sin framstående robotöverste
som under tio år lämnat
amerikanerna eller engelsmännen ytterst
värdefulla data.

Detta är bara några exempel. Det som
är det hemskaste med denna spionverksamhet
på hög nivå är kanske när allt
kommer omkring inte att viktiga hemligheter
röjs utan det faktum, att man
inom de kretsar där man inte väntat
sig det fått bevis på att man hyst landsförrädare
som kamrater eller som vänner.
Detta har medfört att en allmän
misstro spritt sig, att åtgärder ibland
vidtagits, vilka gått långt utöver vad
som kunnat anses som nödvändigt. Jag
tänker särskilt på MacCartyismen, vars
förödande verkningar jag varit i tillfälle
att bevittna under åtskiliga år.

Detta har också gjort att det land
som utsatts för spioneri har tvingats

till ibland ganska dyrbara och omfattande
omdisponeringar. Man skulle
därför, hur absurt det än kan låta,
kunna säga att den stat som lyckats förvärva
en högt uppsatt agent inte sällan
för sina syften haft minst lika stor nytta
av sin spion sedan han upptäckts
som genom de underrättelser han har
kunnat inskaffa. De biverkningar som
följt av upptäckten, den förvirring som
uppstått, ovissheten om vad han kunnat
förråda, kanske ej fullt berättigade
dyrbara omdisponeringar som hans
verksamhet har kunnat medföra, allt
detta kan ha förorsakat motståndarna
minst lika stor skada som den egentliga
verksamhet spionen utövat.

Wennerström har enligt egen uppgift
varit sovjetrysk agent i femton år,
men enligt tidningarna skulle hans
verksamhet åtminstone i det väsentliga
ha varit riktad mot Sverige först efter
det han placerats på kommandoexpeditionen
år 1957. Det kan väl antagas att
hans verksamhet i Washington bara
varit ett ganska obetydligt led i den
ryska spionverksamheten. Att han skulle
ha kommit i besittning av sådana
NATO-hemligheter som ryssarna inte
också på annat sätt fått kännedom om
förefaller föga troligt. I alla händelser
hade den svenska säkerhetspolisen inga
eller någon annan svensk myndighet
knappast några möjligheter att komma
en dylik verksamhet på spåren. Det
omfattande amerikanska underrättelseväsendet
kunde i alla händelser av allt
att döma inte göra det.

Det är väl knappast förvånande, om
ryssarna efter Wennerströms hemkomst
begagnade en person som redan var i
deras garn för att utröna svenska militära
hemligheter. Deras underrättelseväsen
i Sverige är säkerligen mycket
utbrett. Vi skall nog inte inbilla oss att
de inte även på andra vägar förskaffat
sig kännedom om en hel del. Det är
inte så svårt i ett demokratiskt land,
med värnpliktsarmé och den brist på
misstro som finns bland invånarna.
Men Wennerströms ställning och det

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

förtroende han åtnjöt gjorde honom
självfallet speciellt värdefull.

Det uppdagade spionaget på hög nivå
utgör en påtaglig påminnelse om hur
intressant Sverige, trots sin alliansfria
hållning, är ur militärstrategisk synpunkt
och hur utsatt vårt läge är. Det
internationella läget ter sig väl för
ögonblicket en aning ljusare än för
något eller några år sedan. Propagandan
har dämpats, förhandlingsviljan
förefaller större, även om förhandlingsresultaten
fortfarande är ytterst magra,
maktbalansen undergår ständiga
förskjutningar, kommunistblocket är
inte längre monolitiskt, och den inre utvecklingen
i Sovjetunionen kan komma
att medföra ett gynnsammare internationellt
klimat åtminstone på sikt. Men
den militära vaksamheten är fortfarande
lika stor, den strategiska och
taktiska planläggningen fortsätter på
alla håll med samma intensitet och omfattar
också i hög grad vårt land. Jag
vill därför för min del helt instämma
i vad försvarsministern yttrade att vad
som redan har inträffat inte bör och
säkerligen inte heller kommer att på
något sätt minska den svenska viljan
att upprätthålla ett så starkt försvar
som över huvud taget är ekonomiskt
möjligt.

Även om alltså chocken över spionaget
i och för sig åtminstone för initierade
väl inte är eller borde vara alltför
stor, är väl vad som skapar oron
och upprördheten framför allt att en
relativt högt uppsatt och allmänt ansedd
svensk officer blivit landsförrädare,
i all synnerhet en officer som
även efter det att, låt vara vaga, misstankar
yppats mot honom fortfarande
använts i särskilt ömtåliga förtroendeställningar.

Vad som nu framför allt synes mig
av vikt är att — sedan vad som skett utretts
så långt det är möjligt — fastställa,
om man tidigare kunnat förebygga vad
som inträffat, och kanske ännu mer vad
man kan göra för att förhindra ett

upprepande, vilka skador som uppstått
och hur de skall kunna repareras. Det
gäller enligt min mening inte bara eller
ens huvudsakligen att komma åt regeringen
eller dess främste man eller
någon annan av dess enskilda medlemmar,
även om detta är en naturlig uppgift
för en opposition, utan det är ett
gemensamt intresse framför allt att väga
vad som bör göras i förebyggande
syfte, utan att vår demokratiska ordning
naggas och utan att individens
rättssäkerhet kränkes, och vilka reparationsåtgärder
som är påkallade. Jag
tror för min del att varken en juristkommission
eller konstitutionsutskottet
eller regeringens egna organ kan gå i
land med den uppgiften på ett sätt som
väcker allmänt förtroende i vårt land.
Inom detta hus finns så pass mycken
sakkunskap och omdömesgillhet i försvarsfrågor
samlade att det inte borde
vara någon svårighet att sammansätta
en parlamentarisk undersökningskommission,
som allsidigt skulle kunna bedöma
dessa spörsmål, spörsmål där det
är fråga om allmänt omdöme, insikt i
försvarsfrågor och allmänt medborgaransvar.
Statsministern har ju också sent
omsider kommit till insikt härom. Men
för att denna parlamentariska kommitté
skall kunna fullgöra sin utomordentligt
viktiga och ömtåliga uppgift
— det rör sig i så hög grad om saker
som inte kan bringas till offentlighetens
kännedom — är det av utomordentlig
vikt att den beredes tillfälle att
träda i funktion så snart som möjligt
och förses med vidast möjliga fullmakter.
Hur den annars skall kunna fullfölja
denna uppgift har jag utomordentligt
svårt att förstå.

Varken juristkommissionen eller konstitutionsutskottet
kan väl verkligen
komma till botten i detta ärende eller
framlägga de förslag som här är erforderliga.
Juristkommissionen består av
högt ansedda jurister, men deras erfarenhet
och deras föregående verksamhet
har inte och kan inte ha omfat -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm. Nr 30 47

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

tat spörsmål av denna art. Konstitutionsutskottet
har att granska de fel,
de misstag och de underlåtenheter
som regeringen eventuellt har begått.
Det är utskottets uppgift och den är
begränsad härtill. I en fråga som den
nu föreliggande behövs emellertid verkligen
en kommission — jag vill helst ta
bort ledet »undersöknings-» i ordet
»undersökningskommission» — som
granskar alla spörsmål och alla de åtgärder
som bör vidtas. Kommissionen
bör bestå av förtroendemän från de
skilda partierna utsedda på grund av
sin speciella sakkunskap och sin speciella
möjlighet att bedöma dessa spörsmål.
Endast härigenom kan det svenska
folket inges det förtroende som fordras
i denna fråga för att man skall kunna
rekommendera de åtgärder som för
framtiden bör vidtagas i förebyggande
syfte och framför allt för att tillsammans
med de militära myndigheterna
och regeringen bedöma de åtgärder
som behövs för att reparera de betydande
skador som vållats försvaret.

Jag skulle därutöver bara vilja tilllägga
en liten sak med anledning av de
olika anmärkningar som riktats mot det
sätt, på vilket regeringen har skött
hela denna affär. Jag skall inte närmare
gå in härpå. Det har så många
andra talare redan gjort, att det inte
tjänar mycket till att upprepa vad de
yttrat. Det är en ganska obetydlig sak
som jag gärna skulle vilja framhålla.
Jag tycker fortfarande att det är utomordentligt
märkligt att man, när man
placerar en person i utrikesdepartementet
för att denne skall kunna få del
av hemliga handlingar i så liten utsträckning
som möjligt— för att man
alltså anser honom som en säkerhetsrisk
— inte härom underrättar kabinettssekreteraren,
som är departementets
säkerhetschef. Jag har själv varit
kabinettssekreterare, och skulle någonting
sådant ha skett utan att jag hade
fått veta om det, skulle jag ha begärt
mitt avsked.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är uppenbart att
hela denna debatt kommit att präglas
av det förhållandet att det informationsmaterial,
som i varje fall oppositionen
förfogar över, är ofullständigt.
Debatten får ju därför ses som en förberedande
vädring av denna fråga.
Det är också tydligt av debatten att regeringen
— av begripliga skäl — ligger
några hästlängder före oppositionen
när det gäller tillgången på information.
Man kan diskutera om det
verkligen är nödvändigt att vara så
sparsam med informationen som hittills
har varit fallet.

Låt mig till att börja med, herr talman,
få instämma med försvarsministern
när han uttalar sin tillfredsställelse
över att man i stort sett har skilt
mellan sak och person och inte till
exempel försökt misstänkliggöra den
svenska officerskåren för vad en man
förbrutit. Det är bra att detta bär blivit
sagt. Jag vill dock tillfoga att det
finns undantag, och till dessa undantag
har i dag fogat sig herr Lager, som
jag tyckte gjorde ett skrällande klavertramp
med sitt försök att insinuera
något slags djupare gemenskap mellan
ett av de interpellerande partierna och
överste Wennerström. Det har förekommit
en del i denna väg i tidningspressen
också för den delen, men jag
skall inte säga något mer därom. Det
är givetvis orimligt och osunt att dra
in dylika ting i diskussionen.

Det har här talats åtskilligt fram
och tillbaka om vilka ting som kan
vara röjda och vad det kan kosta att
betala räkningen. Det är i och för sig
inte svårt att göra en lista över ting,
som kan vara röjda eller troligen är
röjda, om man betänker den tidrymd
under vilken spionen i fråga har haft
möjlighet att komma över uppgifter,
och göra den listan betydligt mer konkret
och mindre allmän än försvarsministern
här gjorde. Jag skall inte
göra det utan konstaterar liksom försvarsministern
att den tekniska ut -

48 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

vecklingen har gått mycket snabbt och
att det kan tänkas att skadeverkningarna
ganska snabbt så att säga reparerar
sig själva i viss utsträckning. Det
har emellertid framgått av debatten
att räkningen under alla omständigheter
kommer att bli dyr. Det finns
knappast heller anledning tro att det
blir möjligt att offentligt specificera
notan när den en gång kommer, beroende
på att detta skulle i betydande
omfattning komma att verifiera de
uppgifter som spionen har lämnat åt
sina uppdragsgivare.

Det är bara att med tillfredsställelse
hälsa meddelandet om att man inom
regeringskretsen skall »stronga
upp sig» när det gäller handläggningen
av sådana här frågor. Det meddelande
härom som har lämnats är enligt min
mening intressant ur många synpunkter,
främst därför att det förefaller
kasta ett visst ljus över den brist på
sammanhållande ledning som hittills
har rått på regeringssidan vid handläggningen
av dessa frågor. Det framgår
av statsrådens promemorior att
företrädare för säkerhetspolisen tagit
kontakt med och informerat än den
ene än den andre av statsråden Kling,
Johansson, Nilsson och Andersson. När
det gäller det statsråd som har huvudansvaret
för säkerhetspolisen, informerades
han av sin statssekreterare enligt
praxis — något som framgår av
interpellationssvaret —- under det att
tydligen fundamentalt andra regler tilllämpats
i utrikesdepartementet, där ju
inte ens säkerhetschefen förrän på ett
mycket sent stadium fick något besked
om att han fått en säkerhetsrisk
inom departementet — något som
onekligen förefaller förbryllande och
överraskande. Men jag tycker att hela
detta sätt, som innebär en påfallande
splittring, måste medföra betydande
risker för att man alltför mycket litar
på varandra och för att alltför litet
blir gjort och sammanhållet. Belysande
för den saken är att inrikesministern,
som informerades i frågan först

i mars 1962 och samma månad några
dagar därefter deltog i ett sammanträde
i frågan, sedan inte tog befattning
med ärendet och inte gjorde någonting
åt saken förrän Wennerström
anhållits i juni 1963. Jag anser att det
är litet väl långt mellan dessa tidpunkter
i ett sådant här fall. Mot den bakgrunden
förefaller det också överraskande
när det i interpellationssvaret
heter —- och det har inte minst kommit
till uttryck i den socialdemokratiska
pressen — att det varken skulle
ha gjort till eller från vid handläggningen
av dessa frågor, om statsministern
varit informerad om dessa förhållanden
på ett tidigare stadium. Vi får
konstatera att det är en uppryckning
på gång, och vi får hälsa den med tillfredsställelse.

Sedan skulle jag vilja göra några
randanmärkningar till det anförande,
som försvarsministern här i dag har
hållit. Det var ett balanserat anförande,
och jag tycker att det var mera balanserat
än det hans regeringschef höll i
medkammaren. Jag anser att det kanske
inte är så särskilt stor merit, herr
försvarsminister, att förklara att Ni
1961 inte ville gå med på att placera
Wennerström vid flygstaben. Det är
ganska självklart att detta inte ens
kunde övervägas, även om det endast
fanns mycket vaga misstankar mot honom.
Självklarheten i detta underströk
försvarsministern enligt min mening
mycket starkt genom att vältaligt skildra
hur fundamentala upplysningar om
det svenska försvaret skulle ha kunnat
röjas för den händelse en sådan placering
kommit till stånd. Det var sålunda
ganska självklart att man inte
kunde göra på det sättet, även om man
hade bekymmer med Wennerströms
försörjning.

Upplysningen om att tjänsten på UD
inte kunde i farlighetsgrad mäta sig
med tjänsten på försvarsstaben, är i
och för sig inte överraskande mot bakgrunden
av vad som har hänt, och vi
får därför hoppas att den är alldeles

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

riktig. Men sedan det visat sig att Wennerström
efter placeringen på UD visat
ett markerat intresse för att fortsätta
med att läsa hemliga handlingar
som inte hade att göra med de arbetsuppgifter
han hade, sökte man enligt
försvarsministern »såvitt möjligt stänga
vägarna till hemliga handlingar».

Vi får verkligen hoppas att så skedde.
Det stora pådrag som då ägde rum
anför nu försvarsministern som ett bevis
på betydande handlingskraft. Men
jag får säga att det med hänsyn till att
Wennerström utgjorde en säkerhetsrisk
som man länge haft ögonen på och
att Wennerström verkligen satte i gång
en stor apparat för att få tag på hemliga
handlingar inte var överraskande
att man kände sig tvungen att göra ett
rätt betydligt pådrag.

Det heter något överraskande i interpellationssvaret
att alla viktigare
ärenden i säkerhetsfrågor, som kommer
till inrikesministerns kännedom,
omedelbart skall föredragas för statsministern
enligt rutinen. Det heter också
upplysningsvis att ett tiotal sådana
ärenden under ett par års tid har anmälts
för statsministern. Detta är en
intressant upplysning, och ännu intressantare
är den mot bakgrunden av att
det inte skedde någonting just i denna
fråga. Wennerström var ju ändå
inte vem som helst, och jag tycker att
även mycket vaga misstankar skulle
få larmklockorna att gå.

Jag vill ytterligare, herr talman, foga
några reflexioner till det meningsutbyte
som här hav förekommit rörande
konstitutionsutskottets befattning
med denna fråga. Som kammaren vet
har konstitutionsutskottet bl. a. med
hänsyn till ärendets omfattning redan
nu börjat en granskning i stället för att
vänta till den så att säga ordinarie
dechargegranskningen, som ju brukar
påbörjas i januari månad. Varför har
man satt i gång redan nu? Jo, anledningen
härtill är att man funnit att
materialet kommer att bli mycket stort
och att det kommer att bli svårt att

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 30

genomföra granskningen. Konstaterar
man detta, tycker jag att man väl i
stort sett har samma skäl för att icke
fördröja tillsättandet av den parlamentariska
granskningskommission som
har utlovats från statsministerns sida.
Jag tycker att det är svårt att finna
några bärande skäl för att vänta med
detta till dess att juristkommissionen
blir färdig. Alla uppgifter tyder ju på
att det material denna kommissijon
måste gå igenom kommer att bli mycket
stort. Vi har ju försvarsministerns
ord på att det här är fråga om ett
»oerhört omfattande» material. Därtill
kommer det förhållandet, som markerats
av en av konstitutionsutskottets
egna ledamöter, att konstitutionsutskottet
är handikappat i sitt arbete. Även
jag har en gång i världen varit med i
konstitutionsutskottet, och jag kan instämma
i — med all respekt för den
kapacitet so(m finns inom konstitutionsutskottet
— att något lämpligt och
effektivt forum för att plöja igenom
hela detta material kan inte konstitutionsutskottet
vara.

Det har en grundlagsenlig skyldighet
att gå in på dessa saker och försöka
göra vad det kan, men all min
erfarenhet — den är visserligen inte
så särskilt omfattande — säger mig att
konstitutionsutskottets förmåga i detta
avseende kommer att visa sig alldeles
otillräcklig.

Jag tror också att effektiviteten i
arbetet och förmågan att tränga bakom
kulisserna i detta sammanhang står i
omvänd proportion till antalet personer
som skall delta i detta granskningsarbete.

Herr Undén har en mardröm om
att det skulle kunna tänkas att konstitutionsutskottets
granskning kunde leda
till en annan bedömning än den
som en möjligen senare tillsatt parlamentarisk
kommission skulle komma
fram till. Ja, det är väl tänkbart att
det skulle kunna utveckla sig på det
viset, men den risken måste man nog
ta i ett sådant här ärende och finna

50 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

de konstitutionellt godtagbara formerna
för det. Det är ändå inte första
gången man tagit till extraordinära
granskningsåtgärder när det gäller
extraordinära situationer.

Jag vill sluta, herr talman, med att
uttala min förvåning över den energi
som fortfarande slösas på att finna
skäl emot en parlamentarisk granskning
i en speciell undersökningskommission
av denna fråga. Jag trodde att
man nu hade kommit så långt att man
i varje fall i princip var med om att
detta skulle ske. Att det sedan återstår
detaljer av olika art att lösa om arbetsformer
och sådant är ju en helt annan
sak.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att
herr Per-Olof Hanson gjorde dygden
till nödvändighet när han så skarpt
bröt staven över konstitutionsutskottet.
Det framgick inte av hans resonemang
om försämringen helt var avhängig
av hans avgång ur utskottet, men
jag skulle gärna vilja uttrycka den förhoppningen
att herr Per-Olof Hanson
tog sig ett resonemang med sina partivänner
i utskottet, så att de kunde försöka
rycka upp vårt arbete. Detta förefaller
mig vara den naturliga vägen när
man på det sättet riktar kritik mot det
arbete som blivit utfört i utskottet.

Jag har uttryckt en vass pessimism
beträffande möjligheterna att komma
fram till ett slutgiltigt resultat, rnen
jag har inte gjort det med den utgångspunkten
att utskottet skulle vara odugligt
att sköta sin uppgift, utan därför
att vissa andra »förståsigpåare» undergrävt
våra möjligheter från början. Jag
kan möjligen förstå att herr Per-Olof
Hanson inte vill syssla med just den
detaljen.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den debatt som hittills
har förts har ju varit lugn och
sansad i denna kammare, och det är en

påtaglig kontrast mot den tidigare offentliga
diskussionen i detta ärende.
Herr Hanson säger att detta i någon
mån beror på att man inte har tillräckligt
med material. Om nu detta konstituerar
det lugna i debatten skulle jag
bara vilja säga att man ju under alla
omständigheter har lika mycket material
som man hade tidigare, när oppositionen
började sina angrepp och när
det var fråga om att ett och annat statsråd
borde avgå med hänsyn till vad
som hade förekommit. Nej, herr Hanson,
det är väl så att det material som
hittills har kommit fram ger utrymme
för en sakligare bedömning. Det är detta
sakmaterial som hittills presenterats,
som har gett anledning till viss betänksamhet
från oppositionens sida, och
jag tror att det inte finns annat att säga
än att detta ger anledning till tillfredsställelse.

Det har riktats några frågor, delvis
direkt till mig, berörande min roll i
detta sammanhang, och jag skall självfallet
ta upp dessa frågor. Vi har i interpellationssvaret
redovisat den praxis
som utvecklats i fråga om säkerhetsärendena,
och jag behöver inte gå tillbaka
till den redovisningen. Jag understryker
bara att vi också framhållit
att i fråga om säkerhetsärenden som
i huvudsak berör försvarsdepartementet
har utvecklat sig den praxis att de
handläggs inom detta departement. Detta
är väl ganska förklarligt. Försvarsdepartementet
har en egen säkerhetsavdelning,
centralt och ute i landet, en
säkerhetsavdelning vars omfattning redovisades
redan 1957 i ett interpellationssvar
av dåvarande inrikesminister
Hedlund i anknytning till en samtidig
redovisning av inom vårt land dittills
inträffade spionerifall. Denna herr Hedlunds
redogörelse, talade om att redan
1948 genomfördes inom försvarsmakten
en organisation med säkerhetschefer
vid varje större enhet, att man hade
en utbildningsverksamhet i form av
kurser för säkerhetschefer som sedan
1952 anordnats varje år och som un -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

der de senaste sex åren, alltså fram till
1957, hade omfattat utbildning av ungefär
700 säkerhetschefer vid försvarsväsendet.
Det kan vidare sägas att varje
år sedan dess har ungefär 120 personer
utbildats till den militära säkerhetstjänsten.

Det är klart att många lämnar befattningen
att det är en omsättning på
dem, men de givna uppgifterna visar
ändå vilken omfattande organisation
som på detta område har byggts upp
inom försvarsdepartementet.

Försvarsministern har ju också redovisat
hur den centrala verksamheten är
upplagd med de betydande staber, som
han har till sitt förfogande. Det är mot
denna bakgrund som under kriget och
tiden därefter den praxis har utvecklat
sig som här redovisats. Det är alltså
ingenting nytt.

Ärendet i fallet Wennerström anmäldes
således i första hand till försvarsministern
och kom att handläggas av
honom i samverkan med dels hans egen
säkerhetsavdelning, dels den särskilda
säkerhetspolisen. Det fanns väl ingen
anledning för mig, när jag i mars 1962
hlev informerad i ärendet vid ett sammanträde
hos försvarsministern, att ingå
i en kompetenstvist med honom om
vem som skulle handlägga ärendet: Det
låg i försvarsdepartementet, det skulle
fortfarande ligga i försvarsdepartementet.
Min roll vid detta tillfälle var närmast
att få kännedom om hur ärendet
låg till. I den diskussion som fördes vid
sammanträdet i försvarsdepartementet
hade vi att ta ställning till en fråga som
jag har anfört i min promemoria och
som ställdes under överläggningen,
nämligen om man skulle fortsätta övervakningen
av Wennerström. Man hade
anfört att det var stora svårigheter att
komma längre för att skaffa fram ett
material som skulle kunna bilda underlag
för eventuellt längre gående åtgärder.
Fråga ställdes alltså om man skulle
fortsätta eller om man skulle lägga
ned övervakningen. Självfallet kom vi
enhälligt till den uppfattningen vid det -

ta tillfälle att övervakningen skulle
fortsätta för att man om möjligt skulle
kunna erhålla ledtrådar som man sedan
kunde följa för att komma längre.

Jag vill gärna understryka att min
bedömning vid det enda tillfälle då jag
fick veta något om Wennerströmsärendet
var densamma som försvarsministerns:
på det material som förundersökningsledaren
och säkerhetspolisen
redovisade, kunde inget längre gående
ingripande ske. Mannen kunde vara
lika oskyldig som vilken annan som
helst. Det var en uppfattning som deklarerades
från myndigheternas sida
vid marssammanträdet. Det kunde finnas
en rimlig förklaring till allt det som
man fäst sig vid som avvikelse från ett
normalmönster. Man fick vänta och under
tiden nogsamt följa Wennerströms
mått och steg.

Detta var läget i mars 1962. Det var
enligt justitieministerns promemoria
inte annorlunda så sent som i maj 1963.

Vad som gjordes 1961 och 1962 bör
ju ständigt ses mot bakgrunden av det
material som då vid varje särskild tidpunkt
förelåg.

Om jag sedan kommer tillbaka till
den fråga som har tagits upp om min
roll och huruvida denna borde ha varit
aktivare, så är det väl egentligen
snarare frågan om statspolisintendentens
sätt att handlägga ärendet och om
det finns anledninjg att rikta någon anmärkning
mot honom för att han i detta
ärende bär vänt sig till försvarsministern.
I interpellationssvaret har redovisats
den utvecklade praxis i ärendets
handläggning och att därför ingen
anmärkning kan riktas mot de företagna
åtgärderna. Samtidigt får det naturligtvis
betecknas som beklagligt ur den
synpunkten, att försvarsministern inte
kände till vår stadgade praxis i säkerlietsärenden
av större betydelse med
redovisning till statsministern. I Wennerströmärendet
ändrar detta emellertid
ingenting i sak. För framtiden får
skapas garantier för att en upprepning
inte skall kunna ske.

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Vad är — jag återvänder ett ögonblick
till den frågan — statspolisintendentens
roll i sammanhanget? Vad finns
det för instruktion, för handledning för
statspolisintendenten i hans verksamhet?
Jag vill erinra om att den grundar
sig på det beslut som riksdagen
fattade 1946 efter en av regeringen
framlagd proposition och där ingenting
annat utöver utredningens och
propositionens skrivning har lämnats
som vägledning än att regeringen i skrivelse
till statspolisintendenten Thulin
gett honom ett personligt uppdrag att
sörja för erforderlig samordning i den
verksamhet som avses i Kungl. Maj:ts
proposition och som berörde säkerhetsfrågorna
angående fortsatt verksamhet
för hindrande och uppdagande av spioneri,
som det uttryckligen sägs. Det är
också mot bakgrunden av denna knapphändiga
skrivning som tillkomsten av
den s. k. samrådsnämnden skall ses;
den samrådsnämnd om vilken herr Virgin
säger att han tidigare inte haft en
aning om den och sedan trott att den
har varit någon hemlig nämnd. Det
är den inte alls. Den aviserades i en
öppen proposition till 1946 års riksdag.
Riksdagen tog ställning till frågan
och biföll statsrådets hemställan.
Nämnden har dessutom tillsatts efter
kontakter med ledningen för de demokratiska
partierna. Jag erinrar om att
till en början utsågs endast två representanter
i nämnden. Efter 1952 gick
man över till att utse minst en representant
för vart och ett av de fyra
demokratiska partierna, och dessa representanter
har sedan utsetts efter
samråd med respektive partiledare.
Därmed har man velat markera, dels
att det är fråga om en parlamentarisk
nämnd, dels att det är en nämnd sammansatt
av representanter för samtliga
de fyra demokratiska partierna.

Jag vill också erinra herr Virgin om
att i det betänkande som herr Hedlund,
förre inrikesministern för något år sedan,
1961, såsom ordförande i polisutredningen
avlämnade med förslag till

ordnande av huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m. står talat om den
nämnd som, såsom det heter i betänkandet,
statspolisintendenten i sin verksamhet
har att samråda med, personer
utsedda av Kungl. Maj:t.

Ytterligare vill jag erinra herr Virgin
om att i polisberedningens i år avlämnade
betänkande nr 3 rörande polisstyrelsens
organisation har man också
talat om denna nämnd när man säger
att antalet lekmän i en tilltänkt styrelse
för den statliga polisen bör enligt
beredningens mening vara minst
samma som ingår i den rådgivande
nämnd som fungerar i statspolisintendentens
särskilda verksamhet.

Jag klandrar inte herr Virgin för att
han inte läser allt det officiella tryck
som vi har, vare sig det gäller utredningar
eller propositioner. Men att försöka
framställa det så att det här var
fråga om en hemlig nämnd, som vi från
regeringens sida till varje pris ville
hålla undan offentligheten, är ändock
att vara i överkant vilseledd, kanske av
ett önsketänkande.

Vad sedan beträffar nämndens uppgifter
tror jag att det är av värde att
något gå tillbaka till den diskussion som
fördes 1946 i propositionen och i anslutning
till behandlingen av ärendet i
riksdagen.

Som underlag för propositionen låg
en utredning, där man säger att erfarenheterna
under krigsåren hade givit
vid handen att säkerhetstjänsten många
gånger ställdes inför situationer vilka
krävde ett bedömande från andra utgångspunkter
än de för de polisiära
myndigheterna gängse. I främsta rummet
åsyftades den omständigheten att
det var brott av politisk art som säkerhetstjänsten
hade att inrikta sin verksamhet
på. Detta förutsatte insikter i
politiska frågor, såväl in- som utrikespolitiska.
Härtill kom att de överväganden,
inför vilka säkerhetstjänstens
ledning ställdes, även bortsett från deras
politiska bedömning, ofta var av
synnerlig intrikat natur och krävde ett

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

bedömande av ömtåliga psykologiska
faktorer. Vidare sades att man inte kunde
lämna ur räkningen att vid bekämpande
av de landskadliga brotten polismyndigheterna
och särskilt det centrala
organet kunde ställas inför frågor,
vid vilkas avgörande det blev av värde
att rådfråga personer med politiskt omdöme
eller eljest med större allmän
livserfarenhet. Och så föreslogs att för
tillgodoseende av dessa synpunkter
skulle vid statspolisintendentens sida
ställas ett råd, vars yttrande skall inhämtas
i sådana ärenden rörande spioneri
och underrättelseverksamhet som
var av större vikt eller av principiell
betydelse utöver det enskilda fallet.

Därmed ansåg man att man minskade
farhågorna för att sådana delar av polismakten,
som var avsedda för bekämpande
av politiska brott, på grund av
bristande kontakt med lekmannaelement
inte skulle visa tillräcklig förståelse
för synpunkter, som det heter, vid
vilka en stadgad och upplyst folkmening
efteråt visade sig fästa synnerlig
vikt.

Det var alltså utredningens förslag.
Det upptogs i propositionen, och det underströks
att statspolisintendenten skulle
rådfråga sig med nämnden i frågor av
större vikt eller i principiella frågor
med betydelse utöver det enskilda fallet.

Det är också i enlighet med riksdagens
beslut som nämnden arbetar. Det
har rått ett mycket nära och förtroendefullt
samarbete mellan statspolisintendenten
och nämnden. Nämnden har fått
total inblick i polisens hela arbete på
detta område, fått diskutera och lämna
sina råd inte bara i stora principiella
frågor utan i varje enskilt fall. Nämnden
har efter vad vi nu vet fått följa fallet
Wennerström i varje fas i utvecklingen
och tillstyrkt olika åtgärder eller inte
haft något att erinra mot vad från statspolisintendentens
sida redovisats. Glädjande
nog har det under alla år rått
fullständig enighet inom nämnden beträffande
de olika åtgörandena.

Jag vill säga detta inte för att därigenom
på något vis ifrågasätta regeringens
ansvar — regeringen tar helt och
fullt sitt ansvar — utan för att redovisa
nämndens syfte och uppgift och för att
visa att nämnden med sina representanter
för de demokratiska partierna hela
tiden bedömt affären Wennerström på
samma sätt som statspolisintendenten
och vederbörande statsråd. Det skulle
vara egendomligt att försöka ge en annan
innebörd åt nämndens funktion.
När man nu vill göra gällande att nämndens
uppgift är att tillvarata den enskildes
rätt och bevaka hans säkerhet eller
rättigheter, så skulle det ju kunna sägas
att nämndens uppgift i fallet Wennerström
var att fungera som herr Wennerströms
ombud exempelvis när statspolisintendenten
redovisade frågan om
placeringen i UD.

•lag tror inte att någon vid närmare
eftertanke vill göra gällande att detta
skulle vara nämndens funktion och att
nämnden inte hade någonting med frågan
om rikets säkerhet att göra. Nämnden
har den dubbla funktionen att samråda
med säkerhetspolisen och ge den
stöd i dess arbete i fråga om bevarandet
av rikets säkerhet och i fråga om
iakttagandet av den enskildes rätt. Det
finns inget stöd för någon annan uttolkning.

Om jag inte minns fel läste jag i en
tidning för en tid sedan att herr Ohlin
gjorde gällande att herr Ståihl, som är
ledamot av samrådsnämnden, år 1959
riktat uppmärksamheten på att herr
Wennerström steg av ett flygplan vid
mellanlandning i Amsterdam under en
resa som statsutskottet företog från Sverige
till England och åter. Man skulle
kunna ställa frågan om det var därför
att något obehagligt skulle kunna hända
Wennerström i Amsterdam som herr
Ståhl ville underrätta statspolisintendenten
om denna avstigning. Var det inte
därför att han kände till fallet Wennerström
så långt som det fanns material
hos säkerhetspolisen och ville påpeka
att Wennerströms vistelse i Am -

54 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

sterdam ur säkerhetssynpunkt skulle
kunna ge anledning till någon form av
kontroll?

Jag tror att herr Ohlin gjorde denna
redovisning av herr Ståhls aktivitet för
att rikta uppmärksamheten på att herr
Ståhl har varit en aktiv nämndledamot,
som har tagit uppgiften att bevaka rikets
säkerhet på allvar. Det finns ingen
anledning för mig att bestrida att herr
Ståhl har varit en aktiv nämndledamot,
och att försöka framställa uppgiften för
herr Ståhl eller för övriga ledamöter i
samrådsnämnden på annat sätt vore en
orimlighet. Vid åtskilliga tillfällen när
statspolisintendenten anmält ärenden
för mig och för statssekreteraren har vi
antingen direkt av honom fått besked
att ärendet föredragits i nämnden, eller
också har vi frågat om ärendet redovisats
i nämnden och fått besked att så
varit fallet. Varför har statspolisintendenten
påpekat detta och varför har vi
frågat? Jo, självfallet därför att det stöd
för denna verksamhet som ligger i
nämndens anslutning har varit av utomordentlig
betydelse. Självfallet skulle
det ha ägnats speciell uppmärksamhet
om någon i nämnden skulle ha en mening
som avvikit från den som företrätts
av statspolisintendenten. Som jag
sade nyss har det inte beträffande något
av de ärenden som jag bär fått mig
underställda meddelats att nämndledamöterna
har anmält någon avvikande
mening.

Även om nämnden inte ingriper genom
att ta upp en diskussion och föra
fram motmeningar, utan instämmer i
det som föreslagits eller redovisats, så
innebär det i och för sig en aktivitet att
inte göra någon erinran. Varje gång ledamöterna
tog del av statspolisintendentens
redovisning för fallet Wennerström
hade de möjligheter att reagera
och rekommendera statspolisintendenten
att föreslå försvarsministern någonting
annat. Den möjligheten har de hela
tiden haft, men de liar inte utnyttjat
den. Det förstår man, eftersom de inte
haft annat underlag för sin bedömning

än det material som vi har haft och som
inte har varit tillräckligt för att man
skulle kunna gå längre.

Förutom talet om min och samrådsnämndens
roll har det riktats en direkt
fråga till mig om den bevakning av
Wennerström som förekommer och omständigheterna
kring det förhållandet
att Wennerström kommit över en så stor
dos av sömntabletter att han kunde förgifta
sig.

Jag vill till detta säga att utredningen
beträffande Wennerströms sömnmedelsförgiftning
och omständigheterna däromkring
tyvärr inte kunnat bli klar till
i dag. Vid samtal som jag har haft med
utredningsmannen kommissarie Friberg
framgår emellertid att läkarnas uppgifter
ger stöd åt den berättelse Wennerström
själv har lämnat, först till läkarna
och sedan vid förhör inför polisen.
Enligt denna skulle Wennerström på
onsdagskvällen i förra veckan omkring
kl. 23 ha intagit cirka 20 sömnmedelstabletter.
Wennerström har under hela
tiden han haft möjligheter att få sömnmedel
fått dem i form av kapslar som
icke upplösts i vatten före intagandet.

Enligt uppgift skall ordinerande läkaren
ha meddelat någon bland bevakningspersonalen
att om det visade sig
svårt att övervaka Wennerströms intagning
av sömnmedel skulle man lösa upp
dem i vatten först. Så synes alltså inte
ha skett. Oftast tycks Wennerström ha
begärt att få sina sömnmedelskapslar
vid tidpunkten för vaktavlösningar, omkring
klockan 22, och då utnyttjat möjligheterna
att gömma undan kapslarna.
Det kan inte uteslutas att han vid något
tillfälle även på annat sätt kommit åt
sömnmedelskapslar.

Wennerström uppger att han sedan
lyckats få ned kapslarna i dels glasögonfodralen,
där han lagt dem under bomull,
dels stoppat dem innanför kavajfodret
och dels i en cigarrcigarrettask.
Han har sedan burit dessa på sig. Under
tid som förhören pågått i rum som angränsat
till förvaringscellen har han
haft sömn medelskapslarna med sig, och

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm. Nr 30 55

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

de dagliga inventeringarna i cellen har
inte resulterat i några upptäckter. Polisen
uppger att i samband med bad har
också Wennerströms kläder visiterats
men utan resultat.

Utredningen är, som tidigare sagts,
inte avslutad. Uppenbart är dock att det
brustit i övervakning och kontroll. När
utredningen är klar får den utvisa bristernas
art och karaktär och vad det i
övrigt kan leda till.

Jag vill emellertid anföra ett par synpunkter
i detta sammanhang, inte för
att försvara utan kanske mera för att i
någon män förklara.

Vid bedömningen av bevakningspersonalens
sätt att sköta vakthållningen
kring Wennerström måste man också ta
hänsyn till de speciella förhållanden
som varit rådande. Ända sedan Wennerström
i midsomras råkade ut för ett
psykiskt sammanbrott har ett bevarande
av Wennerströms psykiska hälsa varit
en uppgift av allra största betydelse.
Detta ansågs nödvändigt för att över huvud
få fram några uppgifter av Wennerström.
Betydelsen av att få Wennerström
att tala var icke ett polisiärt utredningsintresse
i och för sig — rent
straffrättsligt förelåg fullt tillräckliga
bevis, som band Wennerström vid den
grövsta graden av brott enligt 8 kap.
strafflagen — men det var angeläget för
att få ett begrepp om omfattningen av
de skadeverkningar som genom hans
verksamhet skulle kunna ha åsamkats
vårt land och framför allt vårt försvar.
Därför blev uppgiften för vaktpersonalen
även i viss grad rent terapeutisk,
utöver själva vakthållningen. Det skall
klart medges att det ligger en stor fara i
att sammanblanda dessa uppgifter, och i
efterhand kan det möjligen bedömas såsom
ett misstag. Jag tror ändå att man
skall våga säga att det från polisens sida
har varit en ärlig strävan efter att i
en svår situation utvinna bästa möjliga
resultat och att det inte finns någon anledning
att misstänka någonting annat.

Det har anförts att jag tidigare har
gjort ett uttalande, där jag har uppgivit

att vi funnit bevakningen tillfredsställande.
Jag vill gärna återge exakt vad
jag sade i radioekot, nämligen att de
uppgifter som vi fått redan tidigare och
nu — det var alltså i fredags — har gett
ett intryck av att bevakningen av Wennerström
har varit betryggande. De
uppgifterna har vi fått kontinuerligt vid
kontakter med säkerhetspolisen, som
har meddelat oss hur bevakningen har
lagts upp o. s. v. Från såväl polisens
som förhörsledarens sida har det ansetts
att de vidtagna åtgärderna skulle
vara tillräckliga.

Jag har redan sagt att det i detta avseende
har brustit från bevakningspersonalens
sida, och utredningen får väl
visa omfattningen och karaktären.

Jag vill gärna framhålla att jag självfallet
inte i fredags gjorde något uttalande
om jag var nöjd eller inte, såsom
någon har påstått. Det ligger i sakens
natur att när vi i fredags visste att Wennerström
hade kommit åt en så omfattande
sömnmedelsdos, att han kunnat
åstadkomma förgiftningen, så måste det
ha brustit någonstans. Men lika självfallet
är det väl att man undviker att rikta
en anklagelse, om man inte vet var
skulden ligger. Man får väl först söka
ta reda på någonting om misstaget som
begåtts och omständigheterna i samband
därmed. Sedan detta klarnat, får
tidpunkten anses vara inne att bedöma
graden av misstag och vilka åtgärder
som behövs för att eliminera dem i fortsättningen,
liksom frågan om anmärkning
kan riktas mot någon. Och jag tror
att jag kan sluta med att säga, att åklagarmyndigheterna
nu bär övertagit förhöret
med vaktpersonalen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom det var jag
som ställde frågan om bevakningsförhållandena,
ber jag att få tacka för svaret.

56 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Herr inrikesministern har nu hållit
ett ganska långt anförande, och jag har
bara sex minuter på mig för att kommentera
det. Därför hinner jag faktiskt
inte gå in på bevakningsfrågan. Också
jag har emellertid förståelse för att så
länge saken inte blivit ordentligt utredd
är det kanske inte mycket annat att göra
än att konstatera vad som förekommit.

Men när inrikesministern ånyo hänvisar
till de regler som gällt rörande
handläggningen av säkerhetsfrågor inom
regeringen, anser jag det nödvändigt
att upprepa den fråga som tidigare
har ställts: Varför skall inte säkerhetsfrågor,
som gäller en spionaffär och
som handlägges av försvarsministern,
rapporteras till statsministern? Säkerhetsfrågor
som rör försvaret måste väl
anses höra till de viktigaste. Det är mot
den bakgrunden jag finner det så förvånande
att inte den rapporteringen
skulle ske. Och det är därför jag tidigare
har sagt att inrikesministern —
som ju normalt har den rapportskyldigheten
— nog borde ha liksom tänkt på
den saken, när han fick föredragningen
den 22 mars 1962 i frågan; vid det
tillfället klarlades ju enligt inrikesministerns
egen promemoria, att en allvarlig
misstanke verkligen var för handen.

När det gäller statspolisintendentens
rådgivande nämnd har jag hela tiden
varit förvånad över att den tillmätts en
sådan betydelse i detta sammanhang,
att man från socialdemokratisk sida —
och nu även från regeringen — har velat
utnyttja den för något slags avledningsmanöver
i syfte att minska trycket
på regeringen. Jag vill i likhet med inrikesministern
erinra om vad som förekom
då nämnden tillsattes. Den skulle
enligt regeringspropositionen bedriva
sin verksamhet i enlighet med den rättsuppfattning,
som hyses av den övervägande
delen av vårt folk. »Den skulle
följa verksamheten och bilda sig ett
omdöme», hette det. Den skulle följa
verksamheten, alltså inte leda den, vilket
ju har viss betydelse härvidlag;

nämnden hade att konstatera vilka uppgifter
statspolisintendenten lämnade
och att med ledning därav följa verksamheten.
Regeringen däremot har eu
helt annan uppgift — en ansvarsuppgift
av annat slag. Det är av den anledningen
jag tidigare i dag har sagt att
det är förvånande att man inte från regeringssidan
redan från början drev på
och sade: »Ni skall få allt det folk som
behövs för att kunna effektivt sätta fart
på undersökningsmaskineriet och om
möjligt snabbt klara ut huruvida Wennerström
är spion eller inte.»

Jag observerar att det i dagens interpellationssvar
sägs: »Den parlamentariska
nämnden i säkerhetsfrågor har i
sin rådgivande verksamhet självfallet
att beakta båda dessa krav, effektivitetskravet
såväl som rättssäkerhetskravet.»
Ja, jag tror att detta är riktigt under
vissa förhållanden. Då man bedömer
rättssäkerhetskravet har man att ta hänsyn
till om det kommer i konflikt med
effektivitetskravet, och i så fall på vilket
sätt; men det framgår verkligen inte
av den proposition som förelåg, när
nämnden tillkom, att den under alla
förhållanden skulle bedöma båda dessa
krav. Där sades ju tvärtom ifrån, att
statspolisintendentens tjänstemannaansvar
icke skulle rubbas av nämndens
tillvaro.

Ja, herr talman, jag hinner inte nu gå
in på några andra frågor men får
kanske tillfälle att återkomma.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna medge
att det är litet svårt att diskutera denna
medborgarnämnd innan t. ex. förhörsprotokollen
kommer på bordet. Herr
Ohlin har ju begärt att få ut dem, men
juristkommissionen har som bekant
vägrat. Jag vet naturligtvis inte vad de
kan innehålla, men jag tycker att det är
beklagligt med hänsyn till denna debatt,
att inte det informationsmaterialet står
till förfogande.

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm. Nr 30 57

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Sedan bär vi hört herr inrikesministern
berätta den rörande historien om
herr Manne Ståhl, som anmälde för säkerhetspolisen
att herr Wennerström
vid ett tillfälle uppförde sig egendomligt
i Amsterdam. Men, herr inrikesminister,
det förhållandet att herr Ståhl gjorde
en sådan anmälan gör honom ju varken
till inrikesminister eller till statspolisintendent.
— Jag menar att vi borde
kunna lämna den saken åsido.

Jag tycker att inrikesministern får
nämndens roll att växa till rent gigantiska
proportioner. Den debatt som på
denna punkt förekommit i pressen är
verkligen också anmärkningsvärd.

Låt mig slutligen, herr talman, bara
säga några ord om handläggningen av
säkerhetsfrågorna inom regeringskretsen.
Inrikesministern fann den tillfredsställande
med ett enda undantag, nämligen
att försvarsministern beklagligtvis
varit okunnig. Åtminstone i detta
sista kan vi väl be att hjärtligt få instämma.
Det är väl bara beklagligt att
okunnigheten är så spridd inom kanslihuskvarteret
efter vad man kan förstå
av olika handlingar. Men om förhållandena
nu vore ganska bra, varför skulle
man då behöva skapa en ny och bättre
ordning? Duger inte den gamla ordningen?
Tydligen inte.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman: Inrikesministern upplyste
mig om att den s. k. medborgarnämnden
hos säkerhetspolisen inte var
av hemlig natur. Jag vet att den formellt
inte var det, men faktum är dock
att det tydligen var ytterst få som hade
en aning om dess existens ären här i
riksdagen och ännu färre utanför riksdagen.
Jag tror nog också att medlemmarna
fattade sin uppgift så att verksamheten
skulle hållas så hemlig som
möjligt och att all slags publicitet borde
undvikas. Jag tror det vore värdefullt
att få klarhet i om det möjligen
kan finnas flera sådana här nämnder
inom andra områden inom samhällsli -

vet, som är hemliga genom lag eller genom
praktisk tillämpning och med publiceringsrestriktioner
och som kan komma
att dras fram i ljuset när kritik riktas
mot åtgärder på de områdena.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Frågan om huruvida
nämnden var hemlig har jag ju besvarat
genom att säga att den var en offentlig
institution och att dess existens
har redovisats offentligt i åtskilliga
sammanhang. Om det finns några andra
nämnder av liknande slag vet jag
inte. Man kanske kan jämställa den
med utlänningsnämnden, som ju har att
vara rådgivande i frågor som inte har
samma karaktär men som ändå kan ha
ganska vittgående konsekvenser.

Innebörden i mitt yttrande beträffande
herr Manne Ståhl — något som herr
Per-Olof Hanson tog upp — var ju endast
att jag ville ha sagt, att det var
bra att herr Manne Ståhl var aktiv. I
vilken mån det har påverkat ärendets
gång kan jag inte uttala mig om. Det
visade sig att han handlat på det sätt
han skulle, ty om han fann någonting
som kunde påkalla uppmärksamhet
skulle han ta upp det. Detta gällde inte
bara honom utan skulle gälla vilken
medborgare som helst, men herr Manne
Ståhl var med i nämnden och han visste
vägarna. Jag ville bara anföra detta
som skäl mot påståendet att nämnden
inte har någon funktion eller, som en
av talarna i förmiddags sade, ingen
annan funktion än att bevaka den enskildes
rätt. Det var därför jag tog upp
frågan, om herrarna verkligen menade
att nämnden i detta fall skulle fungera
som ett slags ombud för herr Wennerström.
Jag har framhållit att nämndens
ledamöter har en dubbel funktion, dels
att bevaka säkerhetssynpunkterna för
riket och dels att bevaka den enskildes
rätt i sammanhanget.

Sedan kommer man fram till frågan
om nämndens ansvar och regeringens
ansvar. Jag har sagt — och det har

58 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

även statsministern och försvarsministern
sagt — att ansvaret självfallet vilar
på regeringen. Något ansvar kan inte
utkrävas av nämndens ledamöter. Så
långt jag vet kan de inte ens höras av
konstitutionsutskottet, och det är väl en
av anledningarna till att man tillskapat
en parlamentarisk nämnd. I det
sammanhanget vill jag säga att vi inom
regeringen inte har sagt nej till en parlamentarisk
nämnd, utan vi har hållit
frågan öppen från första stund tills vi
nu har anmält att nämnden kommer,
när den juristkommission som arbetar
i huvudsak har fullgjort sitt uppdrag.
Om den saken behöver väl inte diskussionen
fortsätta. Men i övrigt ligger ju
ansvaret självfallet som jag sade på regeringen.
Det kan inte läggas på nämnden,
inte ens när nämnden rekommenderar
statspolisintendenten att vidtaga
en åtgärd har nämnden i det sammanhanget
något formellt ansvar. Det står
klart uttryckt i 1946 års riksdagsbeslut
att ansvaret åvilar statspolisintendenten,
som har tjänstemannaansvar, och
att detta tjänstemannaansvar skall kvarstå
även i sådana fall då statspolisintendentens
avgörande träffats i enlighet
med medborgarrepresentanternas
rekommendationer. Men nog har väl ändå
nämndens ledamöter utsetts ifrån
den utgångspunkten att de är representanter
för partierna och representerar
en bred folkopinion. De är allmänt aktade
personer, och vad de rekommenderar
statspolisintendenten och som
ligger till grund för hans rekommendationer,
eventuellt till ett statsråd, har
de beslutat under känsla av ansvar. Det
är inget annat vi har velat säga än att
det ligger ett stöd i de rekommendationer
som nämnden har gjort, ett stöd för
den hållning som polisen, säkerhetstjänsten
inom försvaret, försvarsledningen
och regeringen eller regeringens
enskilda ledamöter har intagit till de
avgöranden som träffats. Nämnden har
visat sig ha en bedömning som stämmer
överens med den bedömning som
försvarsministern och andra inom re -

geringen har kommit till i Wennerströmaffären.
Det är ingenting annat
vi har velat säga. Men nog är det väl
ändå av betydelse för bedömningen av
hela frågan att detta ges offentligt till
känna.

Det är också på det sättet att nämndens
ledamöter är de personer, möjligtvis
kanske med undantag av försvarsministern,
som har varit bäst och mest
informerade i detta ärende. Nämnden
har fått informationer som troligen
sträcker sig från början av 1950-talet
och under alla omständigheter från 1958
—1959 och framöver. Nämnden har varit
kontinuerligt informerad. Jag skulle
ju kunna säga såsom inrikesminister att
det är upprörande, men jag gör det inte
därför att säkerhetspolisen har haft sina
kontakter med försvarsministern,
och därmed har man rätt att säga att
regeringen har varit underrättad i ärendet.
Att sedan statsministern hade bort
underrättas har försvarsministern själv
sagt. Försvarsministern var emellertid
inte underkunnig om den praxis vi tilllämpar
i dessa ärenden.

När vi nu går att rätta till detta så
att det inte upprepas, borde vi väl ändå
kunna vara överens om att man måste
dra den slutsats, som ligger häri, av vad
som inträffat.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig säga, att
det föreföll som om inrikesministern
visade en klar tendens att försöka tilldela
denna omtalade medborgarnämnd
gigantiska proportioner. Vad som hänt
och som kammarens ledamöter inte
kunde undgå att märka var att inrikesministern
försökte bygga mycket långtgående
resonemang på det enkla faktum
att herr Manne Ståhl inte sov i
Amsterdam utan gjorde en iakttagelse
som han vidarebefordrade till säkerhetspolisen.
Att i dessa anföranden gång
efter annan pressa denna historia till
den grad som inrikesministern gör,

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm. Nr 30 59

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

tycker jag är ett obehagligt sätt att debattera.
De slutsatser som inrikesministern
försöker dra av dessa saker verifieras
knappast av den dokumentation rörande
nämndens funktioner som man
kan finna kring 1946 års proposition
i detta ärende.

Nu har inrikesminstern medgivit att
ansvaret ligger hos regeringen. Låt oss
hålla fast vid detta och inte försöka utföra
diversionsmanövrer på detta sätt!

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Lundström började
debatten i dag efter försvarsministerns
svar på interpellationerna med
att konstatera att i samband med interpellationsdebatten
skulle man också få
tala om andra ting som var aktuella.
Han begagnade själv den möjligheten
till att i förbigående beröra tidtabellen
för behandlingen av författningsutredningens
förslag och konstatera den
besvärliga situationen på bostadsmarknaden.
Hela den övriga tiden ägnade
han åt att diskutera spionhistorien.

Herr Lager ville heller inte uteslutande
ägna sig åt fallet Wennerström.
Han tyckte att det var tillräckligt diskuterat
och berörde det mera i förbigående.
Om det var av ren finkänslighet
mot någon eller om det var av andra
skäl han avstod från att beröra det annat
än i förbigående vet jag inte, men
efter att ha hört herr Bohemans sakkunniga
utläggning av frågan om underrättelseväsendet
kan man konstatera att
alla stormakter använder sig av möjligheten
att skaffa sig informationer
och köpa dem där de finns till salu.

Herr Sveningsson noterade att man i
stort sett lämnade samma svar samtidigt
i båda kamrarna i samma sak. Jag
fattade det på det sättet att han tyckte
att detta var något anmärkningsvärt.
Det är det ju i och för sig inte, eftersom
interpellationerna är ungefär desamma
i båda kamrarna. Man går kanske något
längre i andra kammaren, eftersom de

tre oppositionspartiernas interpellationer
där är kompletterade med ytterligare
två.

Själv har jag varit något tveksam,
om man i nuläget skulle kunna berika
debatten i fråga om fallet Wennerström.
Eftersom utredningarna inte är slutförda
och inget material föreligger såsom
stöd för vare sig uttalanden eller spekulationer,
så blir det ju inte någonting
annat än uttalanden i den ena eller den
andra riktningen, som förmodligen
måste justeras med hänsyn till vad
som kommer fram vid de pågående utredningarna.

Det har varit i stort sett en debatt
mellan oppositionens talesmän och regeringsledamöter
som har varit inblandade
i det som redan har sagts eller i
den debatt som har förts i olika sammanhang.
lag tillhör inte dem som har
tagit engagemang som drevkarl i jakten
efter dem som har det politiska ansvaret
i den här frågan och heller inte
dem som har frestats att uttala sig redan
tidigare i de här angelägenheterna.

Herr Lundströms första ord när han
yttrade sig i dag innebar en tillfredsställelse
över att det beretts tillfälle att
tala också om andra ting. Jag tolkade
dem som en tillfredsställelse över att
man fick tillfälle att späda ut den pepprade
debatten om Wennerström genom
att också tala om någonting annat. Jag
tror att det hade varit hälsosamt, om
detta tillfälle utnyttjats i större utsträckning
än som faktiskt har skett.

Jag vill inte påstå att jag representerar
folk i allmänhet — det är väl ingen
i kammaren som kan stiga upp och
säga att han representerar den allmänna
opinionen, Medelsvenssons åsikter
eller något liknande — men det är klart
att jag liksom andra har gjort vissa reflexioner
över det inträffade. Affären
har inte utvecklats i den riktning som
man kunde vänta av det som först publicerades
från oppositionshåll, nämligen
att man skulle söka ansvaret i kanslihuset.

Min första reflexion var väl hur över

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 19C3 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

huvud taget en svensk officer kunde
svika sitt land och de hedersbegrepp
som i alla tider har gällt framför allt
inom officerskåren. Den andra reflexionen
var, på vad sätt detta kunnat ske.
Den tredje gällde vilka åtgärder som
skall vidtagas för att om möjligt hindra
ett upprepande. Efter att ha hört herr
Bohemans sakliga utredning om vad
som sker i sådana sammanhang är det
väl att tala i fåvitsko, om man tror att
sådant effektivt kan förhindras i fortsättningen.
Så länge det finns kapitalstarka
intressen som är villiga att satsa
stora belopp för att få fram eftertraktade
uppgifter, kommer det tydligen
alltid att finnas personer som är beredda
att sälja dem, även om det innebär
att de säljer sitt eget land åt dessa
intressen. Det kan följaktligen inte bli
annat än en diskussion om åtgärder för
att förhindra eller försvåra ett upprepande
av vad som har inträffat.

I detta sammanhang är det väl många
aspekter som kommer i förgrunden.
Både vad inrikesministern har sagt beträffande
de skäl som måste föreligga
för att ett ingripande skall kunna ske
och den redogörelse som försvarsministern
tidigare i dag har lämnat i sitt
andra anförande om de åtgärder som
har vidtagits för att försvåra för Wennerström
att komma åt hemliga handlingar
och framför allt naturligtvis värdefulla
hemliga handlingar ger ju ändå
anledning till en fundering över om inte
de högt uppsatta befattningar det här
gäller måste vara förenade med ett förtroende
som inte ger något utrymme
för sådana åtgärder som det här har
talats om. När man vidtar sådana åtgärder,
betyder det att man har mistat
förtroendet för vederbörande. Följaktligen
skulle han väl inte alls användas i
befattningar, där det var nödvändigt att
vidta så restriktiva åtgärder.

Man måste göra denna reflexion efter
att ha hört dagens debatt. Det har nämligen
inte alltid varit så känsligt att vidta
åtgärder. Det har visserligen inte
gällt högre officerare som varit anställ -

da på stat, men jag vill erinra om att
det under kriget var generellt förbud
att använda kommunister i försvarsanläggningsarbeten,
inte för att man hade
några anmärkningar emot dem utan
därför att man hade skäl att misstänka
att de kunde i olämpligt syfte utnyttja
vad de möjligen fick ta del av.

Är nu praxis den att det inte är möjligt
att vidta åtgärder av sådant slag
att vederbörande placeras i en befattning,
där han över huvud taget inte
har några möjligheter att komma åt
upplysningar som han kan tjäna pengar
på, är det väl en angelägenhet som
man borde få upp till diskussion — vid
sidan av frågan om det politiska ansvaret
— i den parlamentariska kommission
som skall träda till och diskutera
olika ting när juristkommissionen
har slutfört sitt arbete.

Det har också talats om skadeverkningarna
och krävts omedelbara åtgärder
för att om möjligt reparera dem.
Det är en fråga som också bör tas upp
i den parlamentariska kommissionen.
Ännu vet vi inte vilka skadeverkningar
som har uppkommit, och det är inte alldeles
säkert att vi får reda på det. Såvitt
man kan bedöma är det väl fortfarande
bara Wennerström som vet vad
som totalt lämnats ut genom honom.
Man kan ju gissa sig till en del, men det
är inte säkert att man gissar rätt. När
det gäller en hel del detaljer i vårt försvar
kanske man kan instämma i vad
som sagts från USA i detta sammanhang,
nämligen att om Wennerström
blivit i tillfälle att lämna ut några uppgifter
som han under sin verksamhet i
USA fått om försvarsanordningarna
där, så är de inte längre aktuella, eftersom
utvecklingen går så snabbt nu. Sä
kommer det väl att bli även i Sverige.
Det kan ju inte vara på det sättet att
man kan räkna med att utbyggnaden
av vårt försvar, de tekniska detaljerna
och allt som kan ligga inom forskningens
område, kan vara avslutat i och
med den senaste försvarsreformen. Arbetet
går väl vidare. Mångt och mycket

Tisdagen den 29 oktober 1903 fm. Nr 30 61

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

av det som används nu kommer att ersättas
med annan och bättre materiel
efter att ha förbrukats. Detta är en sak
som man har att räkna med.

Men det är klart att Wennerström
kan ha lämnat ut uppgifter om sådant
som är svårare att ersätta. Fasta anläggningar
ligger där de ligger. Det rör
sådant som sammanhänger med flyget

— kanske dock i mindre utsträckning

— men framför allt med det marina.
Vi har vissa anordningar, avsedda att
gömma fartyg, u-båtar eller något annat.
I sådana fall kan det ju vara svårt
att göra om anläggningarna, ty de som
finns ligger ändå där de ligger, och i
vissa situationer kan de väl också komma
till användning.

Det är, herr talman, helt naturligt att
man som riksdagsman inte kunnat undgå
att reflektera litet över alla de olika
krav som ställts i detta sammanhang,
inte bara i fråga om det politiska ansvaret
och nödvändigheten av att detta
så snart som möjligt blir fastställt utan
också i fråga om annat, bland annat
på tillsättandet av en parlamentarisk
kommission, som helst skulle ha
trätt i arbete omedelbart efter det att
fallet blev bekant men i varje fall omedelbart
efter det att regeringen hade
accepterat att en sådan kommission
skulle tillsättas. Det har ju också här i
dag anförts att man förlorar på att
vänta. Ja, visst kan man ha stor respekt
för parlamentariker i olika sammanhang,
men jag tror inte att det var
en parlamentarisk utredning som i
första hand var av nöden när Wennerströmfallet
blev känt. Jag har en
känsla av att juristkommissionen har
större möjligheter att i detta sammanhang
få fram inte bara en juridisk bedömning
av vad som förekommit utan
också att ge en objektiv bild av vad
som över huvud taget skett samt se
alltsammans i sammanhang med den
praxis som utformats och de regler
som gäller för befattningar i den klass
där Wennerström varit placerad.

Det har redan sagts att det politiska

ansvaret vad regeringsledamöterna beträffar
hör hemma under en bedömning
inom konstitutionsutskottet. Ingen
aldrig så allsidigt sammansatt kommission
kan föregripa konstitutionsutskottets
befogenheter och skyldigheter i
detta sammanhang. Jag tror inte att
man ens skall försöka bedra sig själv
med att tro att en parlamentarisk kommission
skulle ge något betydande bidrag
i syfte att belysa det politiska ansvaret
och dess fördelning inom kanslihuset
eller bidra till att åstadkomma
ett samarbete inom regeringen i dessa
frågor, kanske heller inte till möjligheten
att bedöma de eventuella underlåtenhetssynder
som därvid begåtts.
Har sådana begåtts i detta fall finns
det kanske andra fall som skulle vara
lika angelägna att diskutera.

Däremot tror jag att en på så sätt
sammansatt politisk och parlamentarisk
kommission, delegation eller något
i den stilen — utredning vill jag
inte gärna kalla den — kan få betydelsefulla
uppgifter i samband med diskussionen
av det jag redan nämnt,
nämligen vad som har inträffat och de
åtgärder som lämpligen kan planeras
och genomföras för att försvåra ett
upprepande. Kommissionen kunde väl
också få tillfälle att diskutera det material
som eventuellt då kan föreligga,
syftande till att reparera vad som kan
repareras i samband med vad som inträffat.

Herr talman! Inte ens jag har kunnat
få något verkligt underlag för att
vid detta tillfälle tala om något annat
än fallet Wennerström och de frågor
som aktualiserats i samband med både
dagens debatt och den debatt som förts
tidigare. Som gruppledare skall man ju
i en remissdebatt försöka hålla sig till
vad de andra gruppledarna talat om.
Det är ju inte ofta en gruppledare för
det parti som representerar regeringsmakten
har anledning att kritisera det
som har skett och i regel inte heller
att ta upp nya uppslag till uppgifter
som Skulle vara lämpliga att allvarliga -

62 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

re diskutera i sådana sammanhang och
som är aktuella i en remissdebatt. Om
jag har något som enligt min egen uppfattning
skulle vara värdefullt att framföra,
så har jag ju inte behov av en
särskild publicitet kring det, t. ex. genom
att framföra det i en remissdebatt.
Jag har ju kortare och effektivare vägar
till kanslihuset än att framföra mina
förslag i denna kammare.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr förste vice talmannen
Strand brukar inte bygga sina
uttalanden på vare sig medvetna eller
omedvetna missförstånd. När herr
Strand emellertid uttalade att jag här
skulle ha kritiserat det formella i dagens
debatt och gjort gällande att det
har varit oriktigt att samma svar lämnades
i båda kamrarna, så måste jag
beteckna det som ett omedvetet missförstånd,
tv jag har inte alls yttrat mig
om denna sak och således inte heller
riktat minsta kritik häremot. Herr
Strand måste ha förväxlat ett uttalande
av mig, där jag underströk att det
här gällde en mycket betydelsefull fråga,
eftersom samtliga tre oppositionspartier
har lämnati i sak likartade interpellationer
och när det gäller respektive
partier helt likalydande interpellationer
i båda kamrarna. Den formella
ordningen och uppläggningen av
dagens debatt har jag inget att erinra
emot.

Eftersom jag ändå har ordet, vill jag
begagna tillfället att instämma i herr
Per-Olof Hansons uttalande att inrikesministern
inte borde ha lagt ett så tungt
ansvar på den s. k. medborgarnämnden.
Det var ett försök att avleda kritiken
från regeringen, där ansvaret
verkligen ligger, som inte borde ha förekommit.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill rätta till ett
missförstånd från herr Per-Olof Han -

sons sida. Han trodde att, när jag antydde
vilken socialgrupp överste Wennerström
tillhörde, jag därmed ville utkräva
ett kollektivt ansvar av denna socialgrupp
för Wennerströms missgärningar.
Det var inte alls så jag menade.
Jag ville i sammanhanget påtala det
oriktiga i att man särskilt från högerpartiets
lednings sida redan, innan man
visste någonting om vad Wennerström
hade gjort, krävde en uppräkning av
militäranslagen och till och med fixerade
en bestämd summa för ändamålet.

Till herr Strand vill jag säga, att jag
avstod från att ägna huvuddelen av mitt
anförande åt fallet Wennerström av
samma skäl som han själv ansåg sig
inte böra deltaga i debatten, nämligen
att man har tillgång till alltför litet fakta
för att kunna berika debatten.

Slutligen vill jag säga till herr Strand,
att förste vice talmannen i första kammaren
vinner varken aktning eller ära,
när han använder första kammarens talarstol
till att rikta oförskämdheter mot
andra ledamöter av kammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
sista som herr Lager yttrade vill jag
säga, att jag inte riktigt förstår vad det
var i mitt anförande som han vill uppfatta
såsom en oförskämdhet. Jag har
inte något minne av att jag anfört någonting
som skulle kunna betecknas
som något sådant. Jag sade visserligen,
att jag inte precis visste varför herr
Lager avstod och om det kanske var av
finkänslighet mot någon. Om det är
detta som herr Lager betraktar som en
oförskämdhet, så är det ju emellertid i
varje fall inte en oförskämdhet av det
grövsta slaget.

Till herr Sveningsson vill jag säga,
att jag inte antecknade vad han yttrade,
eftersom jag satt i talmansstolen under
hans anförande, i annan mån än att jag
gjorde en liten notering om hur jag uppfattade
hans inlägg. Det är möjligt att

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

jag skulle ha uppfattat det annorlunda,
om jag suttit i min egen stol. Det är
dock tydligen fråga om ett missförstånd
från min sida, och jag är glad över att
han varit införstådd med att debatten
skulle läggas upp på det sätt som har
skett, så att ingen här i kammaren skulle
kunna känna sig åsidosatt.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Strand, att han lägger en helt annan
innebörd i sitt yttrande än vad jag
måste göra. Jag vill till och med förstärka
vad jag nyss anförde genom att säga,
att herr Strands yttrande inte bara var
en oförskämdhet utan en grov oförskämdhet.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om jag inledningsvis
kommer att beröra fallet Wennerström,
vill jag framhålla, att jag
inte på något sätt tillhör den del av
politikerna i denna kammare eller i
medkammaren, som innan utredningarna
är klara är beredda att fordra
statsrådens avgång, utan jag tillhör
dem som menar att det är vettigt och
riktigt, att vi först får se vad kommissionen
kan komma fram till. Sedan
är det dags nog att ta ställning till ansvarsfrågan
för vissa statsråd eller för
regeringen i dess helhet.

Det är alldeles naturligt, att Wenrierströmfrågan
har upprört folk ute
i våra bygder och att den där också
har väckt en oerhörd förbittring bland
allmänheten. Jag träffade en del som
varit inkallade till sin första militärtjänst
och som nu blivit hemförlovade.
De frågar sig med rätta: »Vad är meningen
med allt detta? Här gör vi vad
vi tror vara en vettig och riktig insats
i utbildningshänseende för att vi, om
det skulle ske någonting, verkligen
skulle kunna försvara vårt land, och
sedan får vi bara genom pressen helt
plötsligt reda på att en mycket hög

officer med ett utomordentligt stort
ansvar inom försvarsledningen bär sig
åt på det sätt som här har skett.» Jag
tror att den största skada som har förorsakats
försvaret med denna händelse
är kanske inte det som vi kritiserar
här i dag, nämligen om den eller
den regeringsledamoten har brustit i
sin uppgift. De stora konsekvenserna
kan kanske bli att den försvarsvilja,
som det har tagit åratal att bygga upp,
i viss utsträckning raseras.

Sedan är det klart att om man skall
se efter var det politiska ansvaret ligger,
är det, som jag redan tidigare
har nämnt, naturligt att vi avvaktar det
resultat som den pågående utredningen
kan komma till och undersöker de
skadeverkningar på försvarets område
som kan bil följden och som helt naturligt
kommer att kosta åtskilliga miljoner
kronor utöver den försvarsplan
vi har antagit här i riksdagen.

Jag vill säga att det hör till det parlamentariskt
självklara, att det är regeringen
som har ansvaret för handläggningen
av fallet Wennerström. Det var
med ganska stort intresse jag för en
stund sedan lyssnade till inrikesministern,
som å ena sidan sade att det
var regeringen som hade ansvaret men
samtidigt ifrån talarstolen sökte ge inte
bara denna kammare utan även TVtittarna
den uppfattningen, att ansvaret
ändock på något sätt skulle vara
delat mellan den nämnd det här gäller
och regeringen.

Låt mig sedan beröra den debatt,
som förts i pressen i denna fråga —-och då alldeles speciellt i den socialdemokratiska
pressen! Där har man väl
bara kommit fram till att denna nämnd
skulle ha större ansvar än regeringen
egentligen har. Det är i och för sig
tacknämligt med det svar, som har
lämnats på interpellationen här i dag,
ty därav framgår att regeringen klart
och tydligt sagt ifrån att så inte är
fallet. Det heter i regeringens svar —
och det har redan tidigare här sagts
— att den parlamentariska nämnden

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

utövar en rent rådgivande verksamhet
och att den har att beakta såväl effektivitetskravet
som rättssäkerhetskravet
för den enskilde. Det väsentligaste är
emellertid, att den parlamentariska
nämnden är ett rådgivande organ, som
inte har att administrera säkerhetsarbetet.
Den har alltså ingenting med den
delen av ansvaret att göra utan är helt
och hållet ett rådgivande organ. Om
nu den här nämnden eventuellt skulle
ha varit en dålig rådgivare, är det inte
inför riksdagen utan inför regeringen
som nämnden är ansvarig. Om jag tar
del av det material, som hittills har
framkommit, vill jag på intet sätt påstå
att nämnden har varit en dålig
rådgivare, utan kanske snarare tvärtom.

Oberoende av hur det förhåller sig
med nämnden, är det alltså regeringen
ensam som har det politiska ansvaret
inför riksdagen. Det har kanske
förekommit — och det vill jag stryka
under — en del överord i ansvarsfrågan.
Jag upprepar ännu en gång: så
länge utredningen inte är avslutad, kan
det inte sägas om det finns anledning
att kräva att regeringen tar de politiska
konsekvenserna. Jag kan dock
inte komma ifrån att det nu tillgängliga
materialet ger anledning till kritik
mot regeringen på väsentliga punkter.
Var det t. ex. verkligen riktigt
och nödvändigt att placera Wennerslröm
på en post i utrikesdepartementet,
där han hade möjligheter att komma
över hemliga försvarshandlingar?
Var det vidare nödvändigt att låta honom
stanna kvar där, när han visade
så stort intresse för hemliga försvarshandlingar,
att försvarsministern enligt
vad han omtalat i sin promemoria
till juristkommissionen kände sig
oroad. Man kan ju inte heller komma
ifrån att det förhållandet, att statsministern
i det längsta fick sväva i okunnighet
om säkerhetsriksen, visar att
frågan behandlades av regeringen inte
som den viktiga fråga den måste befaras
vara utan helt och hållet som
en sekundär fråga.

Statsministern medger i interpellationssvaret
att det är beklagligt att han
inte informerades om misstankarna
mot Wennerström. Men detta skulle ha
berott på att fallet i första hand handlagts
av försvarsministern. Alla viktigare
säkerhetsärenden skall omedelbart
anmälas av inrikesministern för
statsministern, heter det i svaret. Men
inrikesministern var underrättad 1962
om fallet Wennerström utan att anmäla
detta för statsministern. Justitieministern
försökte då föra frågan på
tal inför statsministern — fastän både
han och statsministern glömde bort
den. Man kan inte komma ifrån att regeringens
sätt att behandla frågan ger
anledning till en viss kritik.

Nu säger statsministern att han, om
lian varit underrättad, skulle ha förordat
samma sakliga behandling av ärendet
som försvarsministern. Det förvånar
mig att statsministern kan vara så
säker på detta i efterhand. Det har ju
framgått av statsrådspromemoriorna,
att försvarsministern ingalunda varit
säker på att frågan handlagts på bästa
sätt. Det har ju framgått, att försvarsministern
diskuterat med utrikesministern
om möjligheterna att förflytta
Wennerström till en annan post.
Han har alltså inte varit övertygad om
att det varit försvarligt att ha kvar
Wennerström på posten i UD. Då är det
förvånande att statsministern med
hänsyn till den osäkerhet, som tydligen
försvarsministern känt, utan vidare
kan försäkra, att inte heller han
skulle ha gjort allvar av planerna att
placera Wennerström på en annan
post.

Nu har ju regeringen i viss mån
lovat bättring. I framtiden skall enligt
interpellationssvaret alla säkerhetsärenden,
som polisen finner vara av
beskaffenhet att böra anmälas för regeringen,
i första hand bringas till inrikesministerns
kännedom. Statsministern
vill också ha en särskild
statssekreterare, som skall kunna hålla
ordning på bl. a. säkerhetsfrågorna.

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Kan det hjälpa, så skall väl ingen motsätta
sig en sådan lösning.

Enligt min mening gjorde regeringen
en felbedömning när den motsatte
sig att parlamentariker skulle få komma
med i undersökningsarbetet. Regeringen
har sitt ansvar inför riksdagen.
Det är då nödvändigt att representanter
för de politiska partierna
beredes tillfälle att följa undersökningen.
Nu har ju regeringen retirerat
och lovat tillkalla representanter
för partierna, när juristkommissionen
är färdig med sitt arbete. Det hade
väl dock varit önskvärt att partirepresentanterna
hade fått komma in på
ett tidigare stadium. Detta gäller än
mera nu sedan man efter giftdramat
måste befara att polisutredningen och
juristkommissionens arbete kommer
att dra ytterligare ut på tiden. Det är
emellertid bättre sent än aldrig.

Något underligt kan man väl finna
det att statsministern fann för gott att
besvara denna del av interpellationerna
efter ett par timmar i ett anförande
inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Det bör nog inte bli
praxis för regeringen att besvara oppositionsledarnas
interpellationer inför
regeringspartiets riksdagsgrupp, så att
man innan det officiella svaret ges kan
läsa om det i tidningarna.

Frågan om hur skadeverkningarna av
Wennerströms spioneri skall kunna repareras
och kostnaderna för detta är
av allra största betydelse. På den punkten
är interpellationssvaret knapphändigt.
Det kan man förstå. Mycket är
givetvis ännu oklart, och mycket kan
över huvud taget inte offentliggöras.
Kommer kostnaderna att gå utanför
den nu beslutade kostnadsramen, så
skall regeringen inte anse 1963 års
försvarsöverenskommelse vara något
hinder för den att framlägga förslag
härom, heter det. När jag nu ser försvarsministern
här vill jag säga, att
jag hoppas, att det inte heller skall
vara något hinder för regeringen att
hänskjuta frågan till en parlamenta 5

Första kammarens protokoll 1963. Nr 30

risk försvarsberedning, om konsekvenserna
visar sig ha sådana proportioner
— detta för att inte den andra villan
skall bil värre än den första.

Herr talman! Innan jag fick ordet
gick jag fram till bordet och undrade
på mitt vanliga, mycket försynta sätt,
om det gavs möjlighet att även ta upp
andra frågor än dem som berörde
Wennerström. Svaret gavs på det sättet,
att detta är en allmän remissdebatt
och att den möjligheten skulle ges
mig. Jag vill därför utöver det sagda
om spionen Wennerström även säga
några ord om ekonomien och speciellt
då om den dagsaktuella bilden.

Den konjunkturavmattning som vi
hade under fjolåret och i början av
detta år krävde givetvis sysselsättningsstimulerande
åtgärder. Man ökade bostadsinvesteringarna
och likaså de offentliga
investeringarna, och dessutom
frisläppte man investeringsfonderna.
I nuläget kan man konstatera en uppåtgående
konjunktur. Det har skett en
återhämtning inom industrien och även
inom skogsbruket. Nu är det anledning
att befara en ny överhettning.
Tyvärr kan man nog konstatera att
anledningen härtill främst är att finna
i den allför kraftiga expansion som
ägt rum inom den offentliga investeringens
ram och att denna även har
pressat fram överhettningen inom
byggnadsverksamheten i dagens läge.
Detta har dessutom fört med sig lönestegringar,
som helt naturligt har
smittat av sig på andra sektorer inom
näringslivet.

Det är självklart att man inför hotet
av en ny överhettning måste vara beredd
till konjunkturdämpande åtgärder.
Man har ju redan slagit in på den
vägen. Regeringen håller nu tillbaka
det statliga byggandet och har vädjat
till kommunerna om liknande återhållsamhet.
I övrigt har man i huvudsak
litat till penningpolitiken. Affärsbankerna
har fått den sedvanliga uppmaningen
att strama åt kreditgivningen,
men framför allt fäster regeringen och

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

riksbanken tydligen stor vikt vid den
traditionella räntepolitiken. Räntan
höjdes ju med en halv procent i somras.
Man kan kanske befara att de
styrande tänker låta räntan klättra
uppåt ytterligare.

Man får givetvis medge att vi nu
har en vansklig situation, när det inför
hotet av en överhettning finns ett
kvardröjande övertryck inom den offentliga
byggnadsverksamheten. Jag
tror inte att ränte- och över huvud
taget penningpolitiken är det mest ändamålsenliga
intrumentet i detta läge.
Industriinvesteringarna har under ett
par års tid legat på ungefär oförändrad
nivå. Vi vet ju alla, att den ökade konkurrensen
på världsmarknaden ställer
vårt näringsliv inför det ofrånkomliga
kravet på effektivisering och
rationalisering. Vi har alltså all anledning
att öka investeringarna inom
det produktiva näringslivet. Finns det
nu åtminstone en början till ökad investeringsaktivitet
inom industrien, så
vore det högst olyckligt om denna
skulle strypas genom stramare ränteoch
penningpolitik.

Man måste över huvud taget konstatera
att regeringen sätter alltför stor
lit till räntepolitiken. Det kan ju inte
bestridas att räntepolitiken numera har
en begränsad konjunkturpolitisk verkan.
De offentliga investeringarna och
bostadsbyggandet är ju strängt taget
inte påverkade av ränteförändringarna.
Därtill kommer att räntepolitiken
drabbar ensidigt och orättvist i sin
effekt på det enskilda näringslivet. De
mindre företagen med sin svagare förmåga
till självfinansiering får genom
räntevapnet stora svårigheter, och man
skulle kunna vara djärv nog att påstå
att det i viss mån hämmar nyföretagsamheten
eller med andra ord själva företagsviljan
inom denna del av näringslivet.

Jag har den uppfattningen att den
ekonomiska politiken i huvudsak bör
vila på de finanspolitiska åtgärderna.
Man bör härvid ha en utgiftspolitik

som smidigt anpassas efter konjunkturförhållandena.
Som jag tidigare
framhållit är det nog anledning att
konstatera, att den anpassningen inte
varit helt tillfredsställande i det läge
vi nu har. Men därutöver bör också
skattepolitiken kunna vara ett effektivare
medel i kampen mot överkonjunktur
och inflation. Man bör kunna
utnyttja den nuvarande omsättningsskatten
eller en eventuellt kommande
mervärdesskatt i det syftet.

Häremot kan invändas att skatteinstrumentet
ofta inte har den erforderliga
smidigheten. Det är ju riksdagen
som skall bestämma över skatterna,
men riksdagen är inte alltid samlad
när det kunde anses vara konjunkturpolitiskt
nödvändigt att höja omsättningsskatten.
Jag medger att detta
är ett problem, men det problemet borde
kunna bemästras. Det finns naturligtvis
de som tycker att man kunde
låta regeringen eller i praktiken finansministern
bestämma över eu konjunkturpolitisk
omsättningsskatt, men det
vill jag inte vara med om. En skattebeslutande
regering kunde lätt frestas
att låta budgetpolitiken väga över konjunktursynpunkterna.
Man bör inte i
onödan skapa personlighetsklyvning,
vare sig inom finansdepartementet eller
hos finansministern själv. Beskattningsmakten
bör otvivelaktigt även i
fortsättningen ligga kvar hos riksdagen.
Men skulle man inte kunna tänka sig
att riksdagen skapade ett permanent
organ för en konjunkturpolitisk skattebedömning,
såsom man nu har riksbanksfullmäktige
på det penningpolitiska
området? Det är en fråga som
man enligt min mening bör överväga,
ty det är obestridligen angeläget att
söka få större möjligheter till en smidigare
konjunkturanpassning och att då
använda sig av skatteinstrumentet.

Det nuvarande läget innehåller inte
minst risk för en ny kostnadsinflation.
År efter år har vi fått uppleva att
inkomstökningarna sprängt sig ett stycke
utanför den ram som produktions -

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

ökningen medger. Det är inte bara en
meningslös företeelse. Konsekvenserna
blir också att kostnadsläget i vårt näringsliv
pressas uppåt alltför mycket
till förfång för vår konkurrensförmåga
inom stora områden, och dessutom
drabbas naturligtvis spararna av en
sådan politik. I den kommande avtalsrörelsen
skall man, såsom det antytts,
inrikta sig särskilt på att tillgodose
låglönegrupperna och kvinnogrupperna,
och det vill jag personligen
hälsa med alldeles särskild tillfredsställelse.
Jag hade för några år sedan
motioner om att man när det
gäller den statliga sektorn i större
utsträckning än hittills skulle ta hänsyn
just till dessa grupper, och kan
man nu inom den ekonomiska ramen
realisera detta förslag, så vill jag hälsa
det med den allra största glädje.

Det är naturligt att löntagarorganisationerna
skall ta ut de löneökningar
som är realekonomiskt möjliga, men
kommer man utanför den ramen, så
blir de inte bara meningslösa utan
också, såsom framhållits, skadliga för
samhällsekonomi och näringsliv. Vi
har inte råd med ständiga hemmagjorda
kostnadsinflationer.

Friheten på arbetsmarknaden är det
väl ingen som vill tumma på, men
det man kunde hoppas på är att regeringen
kunde utnyttja sina möjligheter
att få arbetsmarknadsorganisationerna
att ta det ansvar som deras
makt kräver. Nu brukar ju finansministern
i sina finansplaner då och då
uttala, att inkomstökningar utöver produktionsökningar
i längden är något
ohållbart, och det är väl så riktigt som
det är sagt. Men jag tror att finansministern
skulle kunna morra effektivare
mot båda parterna på arbetsmarknaden.
Vi vet ju alla att han har de inneboende
förutsättningarna för det.
Den s. k. Harpsundsdemokratien, som
blivit alltmer på modet, kunde väl vara
ett instrument för regeringen att
ge till känna sin samhällsekonomiska
oro inför en avtalsrörelse som kan be -

faras skjuta över målet. Då kunde det
ju hända att det kunde komma något
gott ut även av den s. k. Harpsundsdemokratien.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
är inte inne i kammaren, men
jag kan ändå inte underlåta att uttrycka
min förvåning över ett yttrande som
han fällde i slutet av sitt inlägg. Han
sade att man inte skulle förvåna sig —
jag refererar nu fritt —• över att han
inte tog upp så många andra frågor, tv,
tilläde han — och nu refererar jag direkt
— han hade »kortare och effektivare
vägar» att framföra det han ville
ha sagt än genom att säga det här.

Det var ett gott betyg åt den svenska
riksdagen och denna kammare, och
därtill ett betyg givet av en ledamot av
talmanspresidiet i kammaren. Jag tror
inte att herr förste vice talmannen riktigt
menade vad han sade, men det lät
mycket illa.

Nu skall jag, herr talman, övergå till
dagens huvudämne. Får jag börja med
en delfråga.

Den 4 juli i år beslöt regeringen i
konselj att tilldela fru Carin Rosén
25 000 kronor för värdefulla insatser i
samband med att Wennerström avslöjades
som förrädare. Beslutet offentliggjordes
den 2 oktober.

Torsdagen den 24 oktober klockan
7.45 upptäcktes det att Wennerström
låg medvetslös i sin cell vid Bergsgatan
i Stockholm, och några minuter senare
fördes han till sjukhus. Den första
kommunikén om det inträffade kom
24 timmar senare från läkarna. Nära
30 timmar senare kom den första kommunikén
från myndigheterna. Tidningarnas
Telegrambyrå sände sitt första
meddelande klockan 23.28 på torsdagskvällen,
men då hade Stockholms morgontidningar
i sina första editioner redan
omnämnt händelsen.

Dessa två exempel belyser handlägg-,
ningen av informationstjänsten i Wen -

68 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

nerströmaffären. Kommunikationerna
mellan regeringen och allmänheten har,
sedan gripandet av förrädaren offentliggjordes
den 25 juni, varit påfallande
bristfälliga. En från flera håll begärd
omedelbar presskonferens -— bl. a. begärdes
en sådan av försvarsledningen
och även från presshåll — kom aldrig
till stånd. En regeringskommuniké
som utlovades rörande kommunikationerna
mellan regeringen och säkerhetstjänsten
försvann i regeringens dokumentskåp.
Mystiska antydningar kom
i stället från flera ledamöter av regeringen
om att »större rubriker skulle
komma». Vad som härmed åsyftades är
fortfarande oklart.

Självfallet råder enighet om att pågående
utredningar inte bör hindras
eller försvåras genom överdriven meddelsamhet.
Rikets säkerhet går före
vikten av omedelbar information. Detta
är den ena sidan av saken.

Den andra sidan är att informationen
har ett egenvärde, att den, när den
är snabb, korrekt och vederhäftig,
hindrar ryktessprideri och spridning
av grundösa uppgifter, hindrar missförstånd
och undanröjer grunden för
förtroendekriser.

Mot denna bakgrund är det uppenbart
att informationstjänsten i Wennerströmaffären
varit så ängsligt försiktig,
att den i många fall skadat i
stället för att stärka förtroendet för
berörda organ. Vad fanns det för anledning
att hemlighålla självmordsförsöket
så länge som möjligt? Varför offentliggjorde
inrikesministern inte sin
intressanta uppgift om glasögonfodralet
i går eftermiddag, utan sög på den
som en karamell till i dag på eftermiddagen?
Varför meddelades belöningen
till fru Rosén först tre månader efter
det att den beslutats?

För detta har regeringen inte något
ansvar, kommer det att heta. Det har
den visst! För det första har det ibland
varit fråga om regeringens egna åtgöranden.
För det andra är regeringen i
sista hand utåt ansvarig för underställ -

da organs kommunikationer med allmänheten,
representerad genom pressen
och andra informationsmedia. Åtminstone
tidigare har det rått enighet
om detta. Jag nämner som exempel, att
det i propositionen rörande det psykologiska
försvaret står att regeringens
uppgift är att verka nyhetsfrämjande
och icke nyhetshindrande.

Vi har ingen informationsminister i
regeringen i fredstid, utan uppgiften
åvilar närmast statsministern. Herr Erlander,
som i andra fall visat så stort
och uppskattat intresse för pressens angelägenheter,
har emellertid i denna
fråga varit påfallande passiv. Att polisen
inte är särskilt meddelsam hör så
att säga till yrket. Att regeringen inte
har varit det kan möjligen bero på att
regeringen trott sig bättre skydda sitt
eget skinn genom största möjliga tystnad.
Det är ett resonemang som ofta
förs i liknande situationer av snart sagt
varje myndighet i biåsväder, men det
får ibland en helt annan effekt än den
avsedda. Kanske blir det så även denna
gång.

I huvudärendet skall jag, herr talman,
tillåta mig rikta några frågor även
till en del statsråd som tidigare inte
har nämnts i denna debatt.

Först en fråga via protokollet till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
Varför fortsatte inte herr
Kling ansträngningarna från april 1962
att informera statsministern när det
första försöket då misslyckades? Varför
underrättade han ej statsministern ens
när läget skärptes i maj 1963 och i juni
1963, då herr Kling t. o. in. underrättades
om att ett ingripande var nära
förestående?

Nästa fråga ställer jag till den nuvarande
utrikesministern. I september
1962 underrättades herr Torsten Nilsson
om säkerhetsrisken i hans eget departement.
Först den 6 december blev
ärendet föremål för beredning i departementet.
Varför detta dröjsmål?
Var herr Nilsson som ny tillträdan de utrikesminister
inte mer intresserad av

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

att höra om det aktuella spaningsläget
beträffande en man med vilken han
samarbetade och samverkade? Varför
intresserade sig inte herr Nilsson mera
omedelbart för att ta reda på vilken
krets inom departementet som var
orienterad?

Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
herr Johansson har i dag
sökt täckning bakom i någon mån statspolisintendenten
och i något större utsträckning
bakom den parlamentariska
samarbetsnämnden. Jag skall inte fördjupa
mig i den delen av debatten, utan
nöjer mig med att konstatera, att herr
Johansson förstår väl själv, hur orimligt
hans påstående är när han låter påskina
att denna hemliga nämnd närmast
är att jämställa med utlänningsnämnden
eller utlänningskommissionen.
Var och en kan slå upp statskalendern.
Där redovisas både utlänningsnämnden
och utlänningskommissionen.
Deras sammanträden är till tidpunkten
offentliga. Men vi återfinner inte i statskalendern
denna nämnd, som var hemlig
och alltjämt är hemlig, vars sammanträden
till och med var ytterst sekreta
och vilken föranledde särskilda åtgärder
för att inte ens taxeringsnämnden
skulle få reda på nämndens existens.
Jämförelsen är med andra ord
horribel, om uttrycket tillåts.

Herr Johansson fick 1962 reda på
Wennerströmaffären. Han har under
1962 och 1963 enligt egen uppgift, i dag
omtalad av försvarsministern i denna
kammare, anmält ett tiotal säkerhetsärenden
för statsministern. Varför förvissade
han sig då inte om att ett ärende
av denna storleksordning, det största
som den svenska säkerhetspolisen haft
att handlägga under senare år, också
var anmält för statsministern? Är det
en tillfredsställande ordning, tycker
herr inrikesministern, att han så att
säga kliver ur bilden när han en gång
underrättats och sedan inte får reda på
något förrän Wennerström är gripen
över ett år senare — inte ens när ett
ingripande var nära förestående, som

det var den 12 juni, enligt vad ett par
övriga statsråd erfor.

Till försvarsministern vill jag gärna
säga, att han med erkännansvärd uppriktighet
har tagit ansvaret på sig och
på sig personligen för mycket av vad
som hänt här i detta sammanhang. Men
hans svar har i övrigt varit i många delar
dunkla, mångtydiga och rört sig vid
sidan av huvudfrågorna. Låt mig ta ett
par exempel.

Försvarsministern nästan bröstar sig
över att Wennerström inte fick befattningen
i flygstaben, en underordnad
befattning i rang mellan kapten och
major, men där han skulle få tillgång
till alla hemliga handlingar rörande
flyget. Jag måste fråga: Skulle verkligen
försvarsministern ett ögonblick ha
övervägt att sätta Wennerström på den
posten mot säkerhetspolisens bestämda
avstyrkande?

I övrigt säger försvarsministern, att
genom att försvarsministern var vänlig
medverka lockades Wennerström att ta
tillbaka ansökan att få denna post vid
flygstaben. Nästa fråga blir då: Anser
försvarsministern att det är en medborgerlig
rättighet för en pensionerad
överste att få en befattning av denna
karaktär efter pensioneringen? Skall
han behöva särskilt lockas från detta
bete?

Vidare säger försvarsministern, att
inom utrikesdepartementet måste Wennerström
för att få hemliga handlingar
gå till försvarsstaben, och det betraktades
som en förbättring av läget. Ja, naturligtvis,
om man glömmer att Wennerström
skulle pensioneras från sin tidigare
tjänst. Behåller man det i minnet
är det inte någon förbättring, i den
meningen nämligen, att Wennerström
då fick möjlighet att få tillgång till andra
hemliga handlingar, d. v. s. handlingar
inom utrikesdepartementet av
hemlig natur. Det är, herr talman,
praxis inom utrikesdepartementet att
en handling betraktas som hemlig om
den inte genom särskilt beslut friges,
detta till skillnad från praxis inom and -

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

ra departement, där en handling är
hemlig endast därest den genom särskilt
beslut har hemligstämplats.

Men låt oss lämna själva beslutet om
Wennerströmis placering i UD. Låt oss
för ett ögonblick acceptera det och säga,
att det var välgrundat och motiverat.
Då kommer jag emellertid till den
andra frågan, nämligen om Wennerström
skulle vara kvar i denna befattning
till dess att han anhölls. Det var,
herr Undén, i så fall inte fråga om en
omplacering, utan om ett förordnande
som när som helst kunde återkallas,
med stöd av vilket Wennerström befann
sig inom utrikesdepartementet.

Då säger försvarsministern och utropar
med stor emfas: Nu får vi klarhet
om vilka skador herr Wennerström tillfogat
försvaret genom att han har gripits
och kunnat förhöras.

Hur vet försvarsministern det? Av
den kommuniké vi fått -—■ jag håller
mig till offentliga papper —- framgår
att Wennerström lämnat upprepade
uppgifter i kamoufleringssyfte. Jag
måste säga att herr förste vice talmannen
på den punkten hade en betydligt
mer realistisk uppfattning när han
framhöll, att vi vet inte om vi någonsin
kommer att få klarhet om vad Wennerström
utlämnat till främmande
makt.

Försvarsministern frågar med stor
emfas, vad det skulle ha kostat oss om
skadorna blivit oupptäckta till sin effekt.

Ja, självklart är det alltid en risk när
det är fråga om avgöranden av detta
slag, eu riskavvägning mellan spaningsintresset
å ena sidan och å andra sidan
säkerhetsrisken genom att vederbörande
i någon form kan fortsätta sin verksamhet.
Jag skulle vilja komma med en
motfråga att framställas till försvarsministern
— den kan inte besvaras i dag,
men jag hoppas att det kommer en dag
då den i varje fall till någon del kan
besvaras. Den frågan är: Vad har det
kostat inte''Sveriges försvar enbart, utan
också andra intressen i detta land, att

Wennerström under tiden från oktober
1961 och till dess att han greps i juni
1963 hade en post i samhället, vilken
av många uppfattades, och kunde uppfattas,
som en fullmaktsställning som
berättigade honom till informationer av
sekret slag? Det är bekant att filmapparaten
i Wennerströms djursholmsvilla
var i livlig verksamhet —- det vet vi
genom fru Carin Rosén om inte annat
— under långa perioder av denna tid.

Till statsministern måste man väl säga,
att det är ett egendomligt försvar
för handläggningen i Wennerströmärendet
inom regeringen, att den skett enligt
praxis, d. v. s. att inrikesministern
orienterade herr Erlander men att försvarsministern
inte gjorde det. Denna
praxis är uppenbarligen orimlig. Varför
skulle säkerhetsärenden inom försvarsdepartementet
anses mindre viktiga
än sådana ärenden inom inrikesdepartementet?
När har denna praxis
uppstått?

Innan inrikesministern tog till orda,
funderade jag på frågan om denna
praxis över huvud taget var känd inom
regeringen. Nu behöver jag inte fundera
längre — inrikesministern har två
gånger här i kammaren bekräftat, att
det var beklagligt att försvarsministern
icke kände till denna praxis. Det var en
häpnadsväckande upplysning. Försvarsministern,
som handlägger väl så många
säkerhetsärenden som inrikesministern,
känner inte till formen för dessa ärendens
handläggning inom regeringen enligt
praxis, och uppenbarligen en praxis
som fortgått sedan 1946, när herr
Erlander — som bekant enligt en nu
utgiven jultidning »vår längsta statsminister»
—• tillträdde sitt ämbete.

Statsministern finner det nu beklagligt,
att han inte underrättats av någon
av sina kolleger i regeringen. Ja, det är
verkligen ett understatement — man
måste ju säga att det är i högsta grad
otillfredsställande och klandervärt att
ett ärende kan handläggas på det sättet
inom regeringen. Hur kan det hända
att ett ärende av den arten behandlas

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

så? Jag måste instämma med den talare
som sagt, att det inträffade ger anledning
till onda aningar när det gäller
handläggningen av andra ärenden inom
regeringen vilka kanske inte formellt
men reellt har mycket större vikt än
småärenden, som kanske ibland upptar
statsrådens tid.

Regeringen har kollektivt inte handlagt
denna fråga med tillbörligt ansvar.
Olika statsråd har sprungit om varandra,
ingen har uppenbarligen velat ta ansvaret.
Då måste man fråga — och i
sammanhanget är den frågan viktig:
Skulle en annan regering ha kunnat
göra det bättre?

Ja, jag tror det. Men detta är ett subjektivt
svar. Man skulle lätt kunna säga,
att ingen hade kunnat göra det sämre;
men därmed gör man saken för enkel
för sig. Jag skulle i stället vilja säga
att en regering, som har suttit så länge
som den nuvarande, kanske får vissa
tendenser till ministerstyre, till att koncentrera
sig på politiskt intressanta frågor
i gemensamma beredningar i stället
för att med tillbörligt allvar ta upp
ärenden av denna beskaffenhet.

En annan fråga gäller informationen
inom utrikesdepartementet. Det är bekant
att kabinettssekreteraren underrättades
den 6 december 1962. Samtidigt
underrättades den politiske chefen. I
början av juni 1963 underrättades två
av Wennerströms närmare chefer, avdelningschefen
Per Lind och byråchefen
på avdelningen. Men såvitt bekant
har en i sammanhanget mycket viktig
person icke underrättats förrän Wennerström
var anhållen, nämligen fru
Alva Myrdal. Om denna uppgift är riktig
vet vi inte — kanske är det möjligt
att här få ett besked på den punkten ■—
men jag måste säga att en sådan upplysning
gör ett ytterst förbluffande intryck.
Fru Myrdal hade ett mycket nära
samarbete med Wennerström, vilken
uppgift han nu än hade; på den punkten
går ju meningarna isär både i promemoriorna
och i debattinläggen nu.

Det var också fru Myrdal som föreslog
att Wennerström skulle åtfölja den
svenska delegationen till Genéve vid något
tillfälle. Uppenbarligen gjorde hon
det därför att hon inte blivit underrättad
om säkerhetsrisken; men hon har
fått schavottera inför allmänheten för
detta förslag. Jag finner denna behandling
av en ytterst förtjänstfull och aktad
kraft inom svenska utrikesförvaltningen
föga hedrande och föga tilltalande.

Statsministern sade i ett anförande i
lördags, herr talman, att oppositionen
i Sverige tar sin tillflykt till olyckor
och skandaler utan politiskt innehåll
för att vända medborgarnas blickar
bort från oppositionens egen splittring.
För att belysa hur en verkligt god opposition
går till väga nämnde han att
det engelska labourpartiet på sin kongress
mycket litet hade uppmärksammat
den s. k. Profumo-skandalen.

Det uttalandet vittnar, med förlov
sagt, om ytterst ringa kunskaper när
det gäller hur denna skandal i själva
verket behandlades i England. Händelsen
i fråga — vilken till sitt ursprung
som bekant icke rörde en säkerhetsfråga
utan en kabinettsministers erotiska
eskapad och förnekande härav inför
parlamentet —- föranledde tvärtom en
rad labouringripanden inom och utom
parlamentet. Ett antal frågor ställdes i
underhuset, och måndagen den 17 juni
diskuterades Profumo-affären från kl. 2
till midnatt. Labourledaren var luxvudtalare
för oppositionen. Kl. 00 den 27
september framlades lord Dennings rapport,
i vilken konstateras att inga säkerhetsrisker
förelegat. Vad skulle labour
då ha diskuterat vid sin efterföljande
kongress, när säkerhetsaspekten — som
labour i det längsta sökt klamra sig fast
vid såsom ett halmstrå -— helt hade
försvunnit ur bilden? För min del måste
jag säga, att om det nu rent teoretiskt
även i Sverige hade kunnat tänkas förekomma
en privataffär av den art, som
sammankopplades med Profumo-skan -

72 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

dalen, så tror jag inte att någon enda
partikongress här hade tagit upp den
på sin dagordning.

Men låt oss återgå till lord Dennings
rapport. Tredje avdelningen i den har
rubriken: »Var ligger ansvaret?» och
slutkapitlet ägnas statsrådens ansvar.
Detta kapitel utmynnar i följande omdöme:
»Det var premiärministern och
hans kolleger, endast de, som hade ansvaret
för att ta hand om situationen,
och de lyckades icke göra det.»

Detta omdöme betecknades av de engelska
kommentatorerna överlag som
utomordentligt hårt och tyngande för
regeringens prestige. Ändå gällde det,
som sagt, ursprungligen bara en affär
inom privatlivets ram.

Med intresse avvaktas mot denna bakgrund,
herr talman, vilket omdöme juristkommissionen
och parlamentarikerberedningen
kan komma fram till om
regeringen Erlanders agerande i Wennerströmaffären
—- som bekant icke en
privataffär, utan något som med skäl
på sina håll betecknats både som en
världsskandal och som en nationell katastrof.

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord till herr Hernelius.

Han utgår från att Wennerströmaffären
redan från övervakningsperiodens
början var en stor politisk affär. Han
förbiser att man vid den tidpunkten inte
hade anledning att betrakta detta som
någon stor fråga — det var tvärtom ytterst
ovisst om inte övervakningen skulle
upphöra.

Man kan alltså inte mot bakgrunden
av den följande utvecklingen framföra
all denna kritik mot regeringen och
dess handläggning.

får kalla det, inom utrikesdepartementet
år 1961 och vad som senare hände.
.lag skall gärna exemplifiera något av
det som hände; jag hinner inte med allt
i denna replik.

Efter vad försvarsministern här har
berättat ville Wennerström, enligt vad
säkerhetspolisen meddelat, i september
1961 ha och förskaffade sig också tillgång
till hemliga handlingar. Vidare begärde
Wennerström hos försvarsministern
en generalfullmakt att få del av
FOA:s handlingar. När detta avvisades
gick Wennerström till överbefälhavaren
— också enligt försvarsministerns utsago
i dag — och begärde tillstånd att
få ta del av hemliga handlingar. När
han hänvisades att gå tjänstevägen utformade
han i stället på egen hand ett
förslag till instruktion, vilket efter ändring
sedermera godkändes.

Denna aktivitet är verkligen sådan att
man måste fråga sig, om den inte borde
ha föranlett en smula omtänkande inom
såväl utrikesdepartementet som försvarsdepartementet.

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Ändå hade man, herr
Hernelius, i maj månad 1963 inte tillräckliga
skäl för att göra något ingripande
mot honom.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet att herr Undén
som en av vårt lands skickligaste jurister
väl känner skillnaden mellan vad
som behövs för polisiära ingripanden
och för andra åtgärder, som kan vidtas
mot personer i förtroendeställning, i
uppdrag som när det gäller en nyckelperson,
när som helst kan återkallas och
bli föremål för omprövning.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle: Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag är tvärtom mycket Herr talman! Det vore onekligen en

angelägen att göra en skillnad mellan överdrift att påstå, att den deklaration
Wennerströmaffärens start, om jag så som regeringen i dag har lämnat i

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Wennerströmaffären och den långa
debatt som vi har haft har skingrat
dunklet eller den dimma, som regeringen
höljt hela denna fråga i. Det
enda som har skingrats här i kammaren
är tydligen statsråden, men det har
uppenbarligen ingenting att göra med
Wennerströmaffären utan beror väl på
att TV nu har slutat sin utsändning.

Regeringens svar och reaktion har
väl närmast andats den vanliga förmyndarmentalitet,
som tyvärr alltmer präglar
det socialdemokratiska partiet. Det
framgår redan på första sidan i interpellationssvaret,
då man hänvisar till
ett uttalande som statsministern gjorde
— inte offentligt hållet utan hållet
inför den socialdemokratiska gruppen
— den 16 oktober. Det gäller tydligen
att även i denna fråga hålla sig inom
familjen. Till och med en så allvarlig
sak som Stig Wennerströms landsförrädiska
verksamhet betraktas uppenbarligen
som en fråga vilken endast regeringen
men inte allmänheten skall
ha full insyn i. Men på de punkter där
det börjar brännas — det har vi sett i
dag — t. ex. i fråga om skadorna inom
det .svenska försvaret, är man beredd
att bagatellisera.

Jag skall försöka illustrera detta genom
att återge några citat från interpellationssvaret.
Det gäller den del där
man försöker analysera tänkbara typer
av skador och där man gör uttalanden
om vad det skulle kosta att reparera
dessa skador.

För det första tar statsministern upp
frågan om utlämnande av tekniska data
eller prestandauppgifter beträffande
olika stridsmedel. Han anser att dessa
skall kunna repareras utan nämnvärd
rubbning av kostnaderna. För det andra
tar han upp utlämnande av uppgifter
om fasta uppställningsplatser för
olika stridsmedel. På den punkten säger
han att det är för tidigt att uttala
sig om kostnaderna, men han antyder
att andra motåtgärder kan ifrågakomma,
som tydligen inte skall kosta så
mycket. För det tredje nämner han

fasta anläggningar vilkas lokaliseringinte
betingas av operativa skäl, och
därvidlag säger han att dessa relativt
lätt och utan särskilda kostnader skall
kunna elimineras. Slutligen tar han —
för det fjärde — upp frågan om uppgifter
om krigs- och mobiliseringsplanläggningen.
Beträffande den saken
menar han, att den fortlöpande revideringen
av krigs- och mobiliseringsplanläggningen
skall kunna reparera de
skador som till äventyrs har uppkommit.

Jag kan inte se annat än att hela
interpellationssvaret på denna punkt är
upplagt för att förminska skadornas
omfattning och för att ge intryck av
att Wennerströms spioneri nog ändå
inte är så farligt.

Vad som har hänt är självfallet ingen
bagatell. Här har avslöjats en allvarlig
blotta i den maktfullkomliga —
och i kammaren frånvarande — regeringens
sätt att sköta sina åligganden,
och vad är naturligare än att oppositionen
och allmänheten kräver ett besked
om vad som har inträffat.

Jag har inte för avsikt att på något
sätt söka detalj diskutera vad som sagts
eller inte sagts i dagens interpellationssvar,
men det finns anledning att
göra åtminstone en allmän kommentar
främst beträffande skadeverkningarna
för försvaret.

När vi från högerpartiets sida ville
ha reda på hur man skulle kunna reparera
de skador som Wennerströms
verksamhet åsamkat försvaret, gjorde
vi det i positiv anda. Vårt förslag om
att återuppliva 1962 års försvarskommitté
var ett uttryck för vår dokumenterade
känsla för försvaret, men
lika mycket ett uttryck för enigheten
kring försvaret. Någon motsvarande
känsla för det svenska försvaret är det
onekligen svårt att finna i dagens regeringssvar,
och det är beklagligt. Har
den demokratiska uppslutningen kring
det svenska försvaret under så lång tid
fått vara vägledande för de försvarspolitiska
ställningstagandena, borde

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

denna demokratiska enighet också få
komma till uttryck när vi nu är i en
situation där det svenska försvaret
uppenbarligen utsatts för svår skadegörelse.

Jag kan inte se annat än att regeringens
attityd att vara sig själv nog
även i den här frågan kan få allvarliga
konsekvenser. Fullföljer man denna
inställning förbrukar självfallet regeringen
det stora förtroendekapital som

— inte minst när det gäller utrikespolitiken
— legat i den allmänna och
solidariska uppslutningen kring försvaret.

Statsministern sade häromdagen —
jag tror att det var herr Hernelius som
alluderade på det — något ganska typiskt
för den inställning som kännetecknar
regeringen i dag. Han anklagade
nämligen den borgerliga oppositionen
för att enbart ägna sig åt skandaler.
Jag vill inte bestrida att uttalandet
just i dag måhända bär ett sken av
sanning. Men vad beror det på? Jo, det
beror på att ingen regering på decennier
i det här landet handlat på sådant
sätt, att själva handlingen måste rubriceras
såsom en skandal. Det gäller i
synnerhet frågan om hur regeringen
efter — jag vill gärna understryka det
lilla ordet efter — uppdagandet av att
överste Wennerström hade bedrivit
landsförrädisk verksamhet handlagt
hela affären. Jag hade för att försöka
få klarhet på åtminstone någon del av
det här avsnittet tänkt rikta några
frågor, inte till regeringen, utan till
några andra personer som inte tillhör
regeringen men som uppenbarligen väl
känner till vad som hänt. I den här
kammaren har vi ju nöjet att ha både
vår förre utrikesminister Undén och
ambassadör Alva Myrdal som båda -—
och det har vitsordats — haft nära
beröring med Wennerström och som
båda uppenbarligen också varit direkt
beroende av Wennerströms arbetsinsatser
och —• skulle jag vilja tillägga

— omdöme.

Nu har herr Undén i dag redan gjoi-t

en intressant deklaration om Wennerströms
verksamhet inom utrikesdepartementet.
I själva verket är detta det
enda verkligt nya, som under den här
långa debatten har tillförts frågan. För
den deklarationen måste vi naturligtvis
uttala vår tacksamhet. Men man frågar
sig: Varför lämnades inte tidigare i
statsrådens promemorior en redogörelse
för vad Wennerström gjorde inom
utrikesdepartementet? Det kunde väl
inte vara meningen att juristkommissionen,
som ju begär upplysningar av
regeringen, skulle undanhållas uppgifter
av detta slag?

Vad är det som har lett till denna
nya och för oss glädjande öppenhjärtighet?
Är det helt enkelt inte oppositionen
som tvingat regeringen till att
komma fram med flera uppgifter till
offentligheten?

För det första: För att ta fasta på
vad som sades, så gick herr Undén in
på den tidpunkt då Stig Wennerström
placerades på utrikesdepartementet.
Det framgår av försvarsministerns promemoria
att överste Wennerström formellt
knöts till utrikesdepartementet
den 1 oktober 1961. Andra uppgifter
gav redan före dagens debatt vid handen,
att den av försvarsministern angivna
tidpunkten kunde vara vilseledande.
Detta har nu verifierats av herr
Undén och det har också indirekt bekräftats
av försvarsministern, då han
tidigare här i dag sade att Wennerström
tydligen knöts till utrikesdepartementet
under sommaren och inte den
1 oktober. Men en del påstår att Stig
Wennerström redan långt innan han
lämnade sin befattning som avdelningschef
vid kommandoexpeditionen började
sätta sig in i de arbetsuppgifter
han skulle ha inom utrikesdepartementet.
Alltså — vid vilken tidpunkt —
exakt tidpunkt — knöts Stig Wennerström
arbetsmässigt till utrikesdepartementet?
En ytterligare precisering utöver
vad herr Undén har varit vänlig
att meddela kammaren i dag skulle ju
vara intressant.

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

För det andra: Av promemoriorna
framgår att Stig Wennerström som militär
expert sysslade med nedrustningsfrågorna
inom UD. Nu får vi höra,
att för Undénplanen behövdes inte
någon militär expertis. Det var här
fråga endast om en politisk bedömning.
Det ter sig åtminstone för dem som
inte dagligen sysslar med utrikespolitiska
frågor egendomligt att detta mycket
betydelsefulla förslag, som utrikesminister
Undén lade fram i Förenta
Nationerna den 26 oktober 1961, inte
skulle ha föregåtts av en militär expertis
prövning. I själva verket började
herr Undén sitt anförande med att säga,
att ingen fråga på FN-församlingens
dagordning är av större vikt än
nedrustningen. Det betonar ju den stora
betydelse som dåvarande utrikesministern
Undén ansåg planen ha och
som vi inte har någon anledning att
bestrida.

För det tredje: Att vara militärexpert
kan tydligen innebära mycket. Någon
som helst precisering av innebörden
i detta begrepp har inte heller
skett i statsrådspromemoriorna. Tvärtom
har begreppet tolkats mycket olika.
Nuvarande utrikesministern Torsten
Nilsson ansåg i ett offentligt tal, att
Wennerström inte var någon militärexpert.
Han var närmast att betrakta
såsom »arkivarbetare». Inrikesministern
förklarade i sin promemoria att
Wennerströms arbete i huvudsak skulle
omfatta översättningsarbete av militärtekniskt
material. Försvarsministern
upprepade flera gånger att Wennerström
var nedrustningsexpert och militärexpert.
Vem skall man egentligen
tro på, försvarsministern, förutvarande
utrikesministern, inrikesministern
eller nuvarande utrikesministern?

Mina frågor är då följande. Skulle
Stig Wennerström såsom militärexpert
bedöma förarbetena till Undénplanen,
eller skulle han inte göra det? Om han
skulle göra det, varför har det då i
inrikesministerns promemoria angetts

att han huvudsakligen skulle syssla
med översättningsarbete.

För det fjärde: Wennerström arbetade,
som vi nu i dag har hört, inte
isolerat och ensam i utrikesdepartementet,
även om han hade tillfälle att
personligen föredra sina ärenden för
utrikesminister Undén. Vi får nu veta
att den arbetsgrupp som verkade i nedrustningsärenden
bestod av kabinettssekreteraren,
politiske chefen och ambassadör
Myrdal. Men, herr talman,
varför kunde inte dessa uppgifter ha
lämnats tidigare? År det inte så att just
bristen på uppgifter i statsrådspromemoriorna
har lett till spekulationer i en
omfattning som sedermera kanske visade
sig ha varit obefogade?

Jag skall, herr talman, slutligen ställa
ännu en fråga:

Försvarsministern har i dag förklarat
att han — och det har i dag bestyrkts
av den framställning som statsministern
lämnade i interpellationssvaret
— inte nu kan lämna uppgift om
i vilken utsträckning försvaret skadats
och vad det kostar att reparera de skadorna.
Det är ett påstående som självfallet
bär visst fog för sig, i synnerhet
som försvarsministern med sådan emfas
framhöll att det var ett enormt material
som sammanbragts genom förhören
med överste Wennerström. Men
vi har dessutom fått förklarat av försvarsministern,
att Wennerström har
kunnat fortsätta sin spioneriverksamhet
från sin UD-post. Å andra sidan var
Wennerström till vår glädje övervakad
där, och det borde alltså vara skäligen
lätt att fastställa i vilken utsträckning
hans underrättelseverksamhet och
spionverksamhet inom UD har skadat
det svenska försvaret. Det skulle vara
intressant om försvarsministern åtminstone
på detta begränsade område ville
göra ett uttalande om vilka skador och
vilka kostnader detta har medfört.

Herr talman! Jag tycker att mina frågor
är skäligen konkreta och de bör
också vara skäligen lättbesvarade.

76 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Framför allt gäller det frågor som inte
bara den hälft av valmanskåren, som
stöder socialdemokratiska regeringen,
bör få besvarade vid interna möten.
Även den befolkning, som hyser en annan
politisk uppfattning och som är
intresserad av en ärlig, öppen och klar
redogörelse över vad som egentligen
har skett, bör få dem besvarade.

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner inte på den
korta tiden av sex minuter besvara alla
de frågor, som herr Holmberg har ställt,
men jag kanske kan få besvara ett par.

Herr Holmberg frågade, varför jag
inte tidigare givit allmänheten kännedom
om de promemorior som Wennerström
utarbetade under sitt expertarbete
i utrikesdepartementet. Vi har ju
i allmänna ordalag talat om att han
var nedrustningsexpert och att han behövdes
för en del tekniska utredningar
i olika nedrustningsfrågor. Det var
verkligen svårt att gissa sig till vad som
var intressant att veta exakt om de olika
frågor han hade att göra med.

Jag förstår inte över huvud taget orsaken
till detta envisa upprepande av
frågan vad han egentligen sysslade
med i UD. Han var expert och han
tjänstgjorde åt den grupp som sysslade
med nedrustningsfrågor ■— inte någon
särskild nedrustningsfråga, utan många.
Det är ju ett komplex av spörsmål, och
det var inte någonting särskilt märkvärdigt
med det. Vad kunde ytterligare
belysa ärendet genom att det upplystes
vilka särskilda frågor han under en
viss tid hade anledning att syssla med?
Uppgifterna om Wennerströms arbete
har kanske varierat en del, men det är
absolut felaktigt att påstå att den nuvarande
utrikesministern skulle ha sagt
att Wennerström tjänstgjorde som arkivarbetare.
Det måste vara ett misstag
av herr Holmberg. Jag tror det var en
medlem av den parlamentariska nämnden
som använde det uttrycket.

Det var ingen skillnad mellan för -

svarsministern och mig i fråga om angivandet
av Wennerströms uppgifter,
och det var vi som närmast hade samtalat
om för vilka ändamål han behövdes.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att gå in på de frågor som herr
Holmberg tog upp, utan det var vissa
frågor av herr Hernelius som jag tycker
att det är anledning att omedelbart
besvara.

Enligt de anteckningar som jag har
fått skulle herr Hernelius ha frågat,
varför jag inte offentliggjorde upplysningen
om sömntabletterna och deras
förvaring i glasögonfodralen redan i
går utan först i dag. Jag vill svara, att
jag fick besked härom först i går kväll
vid den redovisning som kommissarie
Friberg lämnade. Där framhölls emellertid
också, att man ännu inte kunnat
kontrollera uppgifterna och att vissa
förhör måste hållas. Därför ville jag då
inte lämna ett besked som kunde försvåra
det fortsatta utredningsarbetet,
men jag tyckte det var rimligt att få
lämna riksdagen detta besked i dag, sedan
det också framställts en direkt begäran
härom. Det är skälet till att vi
inte kunnat lämna uppgifterna tidigare.

Den andra frågan gäller när den av
mig berörda praxis beträffande handläggning
av säkerhetsärenden uppstått.
Jag trodde att jag hade tillräckligt klart
givit uttryck för att det var en praxis,
som tillämpats i vårt land under andra
världskriget och sedan har fortsatt, en
praxis som alltså gällt under mer än
tjugo år.

Om de här anteckningarna är riktiga,
måste det föreligga en missuppfattning.
Jag sade två gånger, att det var försvarsministern
som inte kände till denna
praxis i fråga om handläggning inom
inrikesdepartementet och som innebar
direkt kontakt med statsministern i allvarliga
säkerhetsärenden. Därför har ju
också sagts, att här skett en beklaglig

Tisdagen den 29 oktober 1963 fm. Nr 30 77

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

olyckshändelse. Vi måste se till att den
inte upprepas. För att tala fotbollsspråket
får det inte vara så, att två spelare
står och tittar på samma boll och båda
tror att den andre skall ta den. Det
måste vii undvika. Jag upprepar vad jag
sagt, att min bedömning av Wennerströmärendet
—• sedan jag fick tillfälle
att ta del av handlingarna —• helt överensstämmer
med försvarsministerns.
Men det hindrar inte att vi måste se till
att inte en upprepning kan ske, och det
är detta besked som regeringen har
lämnat i sitt interpellationssvar.

I den tredje frågan har herr Hernelius
gjort gällande att jag sökt ta betäckning
bakom samarbetsnämnden.
Nej, herr Hernelius, det har inte varit
min avsikt att skjuta över något av ansvaret
på samarbetsnämnden. Jag har
sagt att regeringen självfallet har ansvaret.
När det i förmiddags i kammaren
gjordes gällande, att nämndens funktion
var av utomordentligt ringa betydelse,
framhöll jag att så inte är fallet,
även om nämndens ledamöter inte har
det ansvar som exempelvis ett statsråd
eller en tjänsteman har. Jag har bara
velat säga, att nämnden har gett stöd
och vägledning i en rad frågor av säkerhetskaraktär.
I fallet Wennerström
har samarbetsnämndens bedömning
sammanfallit med säkerhetspolisens,
med försvarsledningens och med bedömningen
hos de statsråd som varit
inkopplade på ärendet.

Jag skulle bara vilja ställa motfrågan:
Är inte detta mitt påstående riktigt?

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Undén har inte
förstått varför vi med sådan envishet
återkommer till vad Wennerström gjort
i utrikesdepartementet — även om,
hem talman, jag tycker att herr Undén
har lämnat ett mycket korrekt svar på
just denna fråga.

Det beror på att Wennerströms arbetsuppgifter
uttryckts i så allmänna,

svävande och motstridiga ordalag i de
redogörelser som statsråden lämnat i
sina promemorior. Inrikesministern
har, ser jag nu, inte ens gjort någon
egen bedömning av detta arbete. Han
säger, att försvarsministern uppgav att
arbetet i utrikesdepartementet i huvudsak
skulle omfatta översättningsarbete
av militärtekniskt material. På ett annat
ställe i försvarsministerns egen promemoria
låter det betydligt kärvare,
där framstår Wennerström som den
verklige militärtekniske experten. Och,
herr talman, att kunna utarbeta en promemoria
rörande »de tekniska möjligheterna
att upptäcka interkontinentala
robotar» fordrar ju, förmodar jag, annan
kunnighet än uteslutande att kunna
översätta från franska eller engelska.
Det fordras säkerligen ett eget militärt
bedömande.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Historien med sömnmedlen
i glasögonfodralet är, herr inrikesminister,
en bagatell bland de
många publicistiska missar som ägt
rum i denna affär, så den kan vi lämna.

En viktigare sak är att inrikesministern
nu för tredje gången bekräftar att
försvarsministern inte känt till praxis
inom regeringen vid handläggning av
säkerhetsärenden, en praxis som pågått
i mer än ett decennium, enligt vilken
inrikesministern har rapporterat till
statsministern, men försvarsministern
inte till statsministern. Jag låter detta
konstaterande stå för sig självt och för
vad det gäller, och det gäller ganska
mycket vid bedömningen av regeringens
handläggning av denna fråga.

Inrikesministern upprepar vidare nu,
att nämnden hölls informerad om säkerhetsärendena.
Däremot upprepar inrikesministern
inte — vilket jag betecknar
som ett framsteg — att denna
nämnd var att jämställa med utlänningskommissionen
eller utlänningsnämnden.

78 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 fm.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Holmberg vill
jag säga, att det inte var några svävande
anvisningar vad beträffar Wennerström,
när jag sade att han var engagerad
som expert på nedrustningsfrågor.

Nedrustningsfrågor är internationella
frågor. Det är inte fråga om det svenska
försvaret och dess utbyggnad, utan
om reduktion av rustningarna i andra
länder och de politiskt-tekniska frågor
man ställs inför när man tar del av
främmande länders förslag. När man
studerar de många dokument, som föreligger
i fråga om nedrustningen, så är
det stundom för en icke militär vanskligt
att jämföra de olika ståndpunkterna.
Wennerström var alltså anställd
som expert på internationella nedrustningsfrågor
och inte för det svenska
försvaret.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

183, angående godkännande av
fördrag om förbud mot kärnvapenprov
i atmosfären, i yttre rymden och under
vatten;

nr 184, angående markförvärv för nya
förläggnings- och övningsområden för
Svea livgarde och Svea ingenjörregemente; nr

185, med förslag till lag om ändring
i utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193);

nr 186, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 och 84 §§ lagen

den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,
m. m.;

nr 187, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

nr 189, angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
handräckning beträffande arvsskatt;
samt

nr 191, angående riktlinjer för den
statliga trafikpolitiken m. m.

Anmäldes och bordlädes en från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommen
skrivelse med överlämnande av betänkande
angående riksdagsledamöternas
bostadsfråga m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 791, av herr Ringaby och herr
Nilsson, Yngve, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 171, angående
landstingskommunernas övertagande av
statens mentalsjukvård m. m.; samt
nr 792, av herrar Stefanson och
Kronstrand, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 177, med förslag
till förordning om skattefrihet för viss
ersättning till Karlskronavarvet aktiebolag
och Svenska reproduktionsaktiebolaget.

Kammaren åtskildes kl. 17.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Spioneriaffären Wennerström samt
allmän debatt (Forts.)

Fortsattes överläggningen i anslutning
till svar å herrar Lundströms, Virgins
och Bengtsons interpellationer angående
spioneriaffären Wennerström.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! När, som jag förmodar,
de värsta stridigheterna kring Wennerströmaffären
nu har blivit avklarade i
denna kammare, skall jag i skuggan av
denna debatt beröra några problem
som mera gäller våra inrikespolitiska
frågor. Det är dock sådana frågor som
har ett visst intresse för och som berör
människorna. Detta är ju också ett
av de få tillfällen, när vi som tillhör oppositionen
har möjlighet att ställa dessa
frågor under debatt. Vi har ju inte
samma möjligheter till kontakter med
kanslihuset som förste vice talmannen
Strand tidigare i debatten sade sig ha.

Den ena av de frågor som jag här
tänkte ta upp gäller landstingens och
kommunernas finanser och resurser.
Vi vet ju att under riksdagsuppehållet
har landstingen haft sina höstsammanträden.
Vad som är markerat genomgående
vid dessa sammanträden är den
starka höjning av landstingsskatten som
man har varit tvungen att företa på olika
håll här i landet. Primärkommunerna
håller nu på att göra upp sina stater
för år 1964. Även här måste man
nog ganska allmänt gå in för en ganska
kraftig höjning av utdebiteringen. Det
visar sig att utgifterna för landstingen
och kommunerna stiger mycket snabbare
än antalet skattekronor. År 1950
hade vi en genomsnittlig utdebitering

av cirka 10 kronor för landsting och
kommuner tillsammans. Vi har nu fått
vidtaga en ganska kraftig höjning, och
utdebiteringen torde nu ligga mellan 15
och 17 kronor.

Man frågar sig vad orsaken härtill är.
Det är klart att det är många faktorer
som inverkar därvidlag. Det är dels människornas
större krav på service, dels
urholkningen av statsbidragen, dels övervältringen
från staten på kommuner
och landsting av många arbetsuppgifter.
På landstingssidan har vi nu fått
övertaga ansvaret för den öppna sjukvården,
d. v. s. provinsialläkarväsendet.
Det har medfört ökade kostnader. Vi
kommer vidare att få ökade kostnader
i och med att landstingen övertar mentalsjukvården.
Primärkommunerna har
ju bland annat fått större utgifter för
förverkligandet av grundskolan liksom
ökade utgifter för yrkesundervisningen.
Det finns många andra uppgifter
härutöver, som jag dock inte nu skall
gå närmare in på. Jag vill dock i detta
sammanhang ha sagt att det har genomförts
två reformer som vi anser värdefulla.
Det är för det första den s. k. enkronasmaximeringen
för pensionskostnaderna
och för det andra det höjda
statsbidraget till särskilt skattetyngda
kommuner. Båda reformerna har ju tillkommit
efter centerpartiframstötar.

Kvar står dock en hel del orättvisor.
Vi har här i landet starkt expanderande
kommuner och städer. För dem vållar
dessa utgiftsfrågor inte några större
svårigheter. Till dem flyttar mycket
folk, och de får ett högt skatteunderlag.
De får därmed goda inkomster och
har lätt att hålla en hög standard. De
har dessutom proportionellt sett mindre
utgifter för pensioner och utbildning
än vad de s. k. utflyttningskommunerna
har. För dem är det betydligt

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

sämre. Där har vi i allmänhet fler pensionärer
i förhållande till produktivt
arbetande. Socialpolitiska kommitténs
siffror visar hur det förhåller sig i detta
avseende. Man får där alltså större
utgifter för folkpensionärer, och man
har därjämte stora ungdomskullar, som
måste få sin utbildning. Detta kräver
stora kostnader, men har man då ett
sviktande skatteunderlag, är det stor
risk för att utbildningen ej blir vad
riksdagen egentligen har tänkt sig, när
den har beslutat i dessa frågor. De kommuner
det här gäller får alltså klara
utbildningsfrågorna så gott sig göra
låter med anlitande av de medel som
kan flyta in. Sedan måste emellertid
ungdomarna i många fall ge sig av på
grund av brist på arbete till andra orter
där arbete finns. Man hoppas i dessa
bygder på att lokaliseringspolitiska
åtgärder nu skall kunna ge en verklig
puff framåt. Dessa åtgärder är dock
inte tillräckliga överallt för att lösa
problemen. Det hjälper inte heller att
bilda större kommuner. Det löser inte
problemen överallt. Til syvende og
sidst är lösningen en bättre statlig skatteutjämning,
bättre statsbidrag till kommunerna.
Vi hoppas nu en hel del av
1958 års skatteutjämningskommitté Den
har arbetat ganska länge, och vi hoppas
därför få ett gott resultat. De tilläggsdirektiv
som utredningen fick i våras
och som gick ut på en begränsning av
utjämningsbeloppets storlek liksom en
viss anvisning om medlens fördelning
kan emellertid leda till att resultatet
inte riktigt blir vad man hoppas på.
Man måste dock få till stånd en rättvisare
fördelning av skattebördan. Om
man ställer kommunernas utgifter på
de områden som jag här har antytt mot
den omständigheten att statsskatten är
progressiv och kommunalskatten proportionell
förstår vi att det här föreligger
stora orättvisor. Man bör inte övervältra
skattebördan på de lägsta inkomsttagarna.

Med det anförda har jag velat peka
på de stora svårigheter som landsting

och framför allt kommuner nu har och
till synes även kommer att få i fortsättningen
när det gäller att klara service
för människorna, vården av våra gamla
och utbildningen av våra ungdomar.
Här måste vi från riksdagens sida hjälpa
till med en ordentligt tilltagen summa
för skattelindring. Det är en fråga
som brådskar, men en lösning av densamma
är också en förutsättning för en
bättre lokaliseringspolitik, som ger
människorna arbete och bättre utkomstmöjligheter.
Det är en angelägenhet för
hela samhället att solidariskt hjälpa
varandra.

Det är, herr talman, en annan företeelse,
som jag i detta sammanhang också
vill ta upp. I tidningar och tidskrifter
in. m. läser vi om den beräknade
kraftiga rationaliseringsdrive som skall
sättas in i skogsbruket under de närmaste
åren. Det är inget fel att arbetet
i skogen blir lättare, men vad som har
oroat människorna i småbrukar- och
skogsbygderna är hur det blir med
tryggheten när det gäller arbete och
utkomst för dem och familjerna i framtiden.
Det känns tungt för de människor
som befinner sig i medelåldern
och däröver och som arbetat hårt i produktionens
tjänst, ofta mot låg avlöning,
att nu ställas inför dessa mörka
framtidsperspektiv. Även om jag personligen
inte hyser någon övertro på
att den kraftiga mekaniseringsprocess
som har signalerats kommer att gå så
snabbt som många tycks tro, innebär
det dock att framtidsutsikterna, som
sagt, ter sig mönka. Gentemot dessa
människor som troget och träget arbetat
i samhällets tjänst och varit med
om att lägga grunden till den standard
som vi för närvarande har, äger också
samhället stora skyldigheter, enligt min
uppfattning. Att flytta människor vid
hög ålder kan inte vara önskvärt för
samhället och inte heller för människorna
själva. Vi kan med god vilja
göra en hel del för dessa människor om
vi riktar in våra krafter på lämpliga
åtgärder. Det finns möjligheter att ge -

Tisdagen den 29 oktober 1963 em. Nr 30 81

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

nom en positiv lokaliseringspolitik ge
dessa människor arbete och sysselsättning.
Det är en angelägen fråga för vederbörande
människor och även för
kommunerna. Men det är också en rätt
stor och väsentlig fråga av nationalekonomisk
betydelse, vilket ju också tidigare
har påpekats i dagens debatt av
herr Torsten Andersson. Det gäller
nämligen att tillvarata all den arbetskraft
som finns och utnyttja den i produktionens
tjänst.

Skogens folk är mycket oroligt för
framtiden, det har jag velat ha sagt här
i sammanhanget. Vi kan inte tiga still
i denna fråga, därtill är situationen
alltför allvarlig.

Det skulle vara betydligt flera frågor
som man nu efter sommaruppehållet
skulle vilja föra fram, men jag nöjer
mig med dessa båda och hoppas att bägge
två skall få sin lösning så snart som
möjligt.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Jag vill här i remissdebatten
beröra en fråga som kommer
att behandlas i riksdagen i höst. Det
gäller regeringens proposition angående
malminventering i Norrbotten. Enligt
den i propositionen föreslagna
uppläggningen är huvudsyftet inte att
i en nära framtid öka malmbrytningen
i Norrbotten. Vi är dock alla överens
om att vi i Norrbotten har ett ovanligt
stort antal arbetslösa. Enligt de senaste
siffrorna har länet nu 4 400 personer
som inte kan beredas sysselsättning inom
länets näringsliv. Året förut var det
3 500 arbetssökande, och ännu ett år
tidigare var det 2 600. Denna ökning
har vi fått trots att det har skett och
sker en årlig avflyttning av 2 000—2 500
personer i arbetsför ålder. Antalet anställda
i länets gruvor minskar också,
föregående år med inte mindre än 500
personer, och arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med en fortsatt minskning av
sysselsättningen i gruvorna.

Enligt min mening bör därför malm 6

Första kammarens protokoll 1963. Nr so

undersökningen bedrivas så att den
snabbare ger ett positivt utslag för länets
arbetskraft. Norrbotten behöver inte
bara utredningar på löpande band
utan även arbetstillfällen inom ett lönsamt
näringsliv.

Regeringen föreslår också inmutningsförbud
i Norrbotten. Detta har
många remissorgan avstyrkt, t. ex. kommerskollegium,
hovrätten för övre
Norrland, länsstyrelsen i Västerbottens
län samt experterna på detta område,
— bergmästarämbetena. Även det fria
näringslivets representanter — Sveriges
industriförbund, Jernkontoret och Företagarnas
riksförbund har reagerat
emot inmutningsförbudet.

Många tecken, t. ex. en enhällig lokaliseringsutredning,
tyder på att statsmakterna
avser att stimulera till ökad
enskild företagsamhet bl. a. i Norrbotten.
Men samtidigt skulle alltså riksdagen
anta en speciallag som inger de
enskilda företagarna den uppfattningen
att de inte är önskvärda inom Norrbotten.
Detta måste vara till avgjort förfång
för näringslivet där.

Herr talman! Jag vill uttrycka den
förhoppningen att riksdagen vidtar sådana
förändringar i propositionen angående
malminventeringen i Norrbotten,
att snabbare möjligheter ges till
ökad gruvdrift och att propositionens
förslag om speciallagar mot fria företagare
borttas.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Sommaren 1963 har avslöjat
allvarliga brister i vårt välfärdssamhälle.
Utom de så gott som obefintliga
kommunikationerna mellan regeringsledamöterna
i Wennerströmaffären
— där man helt parentetiskt kan
ställa frågan: Lider inte statsministern
ens av vanlig nyfikenhet? -— så gäller
detta i första hand tre områden, nämligen
u-landshjälpen, bostadspolitiken
och fångvården.

Det är tre betydelsefulla områden av
samhällslivet. NIB-affären överlåter ja
åt andra att debattera här senare

cro.

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

kväll. De två övriga skall jag ägna några
minuter. I likhet med mina två företrädare
här i talarstolen skall jag bli
kortfattad.

Bostadspolitiken har blivit ett skolexempel
på hur det går när en produktionsgren
detaljregleras av politiker och
den fria marknaden sättes ur spel. Den
numera riksbekanta sjubarnsfamiljens
i Skåne situation är bara en liten detalj
av detta totalhavererade område.
Hur många myndigheter och institutioner
är det som skall yttra sig och
mala papper i ett sådant här fall? Människor
med många barn och utan stora
inkomster och vassa armbågar fastnar
tydligen lätt i hyresmarknadens byråkratism.
Finns det ingen som kan rensa
upp i snårskogen, så att det blir
plats för bostäder, frågar sig många.
Det är väl ändå alldeles uppenbart att
alltför många faktorer hindrar både
produktion och omsättning av dessa.
S. k. allmännyttiga byggnadsföretag
med långtgående privilegiebrev gör inte
situationen bättre. Där har skandalerna
varit legio.

Stympad konkurrens och låst finansiering
löser sannerligen inte bostadssituationen.
De människor som lunkar
i bostadskön lunkar inte i något välfärdssamhälle
men väl i ett långfärdssamhälle.
Det tar lång tid innan man
kommer till den egna dörren. De söker
inte bostad i ett folkhem men väl i ett
byråkratbo. Bostaden erhålles ofta när
första barnet börjar skolan och då kanske
i en människofientlig s. k. folksilo
eller, som någon har uttryckt det, statarlänga,
rest på höjden.

Även om det finns ett samband mellan
våra bostadsförhållanden och
brottsligheten, skall jag inte här beröra
detta samband utan bara säga några
ord om fångvård och brottslighet, som
blivit ett annat stort problem med
åren.

Alla vill ju ha semester nu för tiden,
även våra fångar. När sommaren kommer
grips de av frihetslängtan och tar
sig tydligen utan större svårigheter ut

i det fria. Enligt tidningsuppgifter befann
sig i somras samtidigt 150 fångar
på rymmarstråt. Det var alltså inte fråga
om permittenter och liknande som
inte återvänt, utan rena utbrytningar
från fängelser och säkerhetsanstalter.
Nog verkar det en smula löjligt att i
detta sammanhang tala om dåliga lås.
Många av dessa utbrytare lyckades
även skaffa sig vapen ur militära förråd,
stjäla bilar och ge sig ut på turnéer.
Numera är det klarlagt att det finns
ett samband mellan kriminalitet och
bilolyckor på så sätt, att kriminella
personer oftare än andra förorsakar
bilolyckor. Beväpnade fångar i stulna
bilar är alltså i dubbel bemärkelse »resande
av livsfarligt vapen» och utgör
alltså en allvarlig fara för allmänhetens
säkerhet, vilket ju också tyvärr
bekräftades flera gånger i somras. En
rymmare är nämligen betydligt mera
desperat och farlig än en i laga ordning
frigiven fånge.

Fångvården har blivit dyr. Det nya
fängelset i Kumla kommer att kosta
omkring 40 miljoner kronor, och det
betyder att varje fångvårdsplats blir
ungefär lika dyr som en sjukvårdsplats.
Allmänheten har då rätt att kräva att
fångarna hålles inlåsta den tid de skall
förvaras.

Sedan är det en annan sak, om vi är
på rätt väg när det gäller kriminalvården.
Jag skall inte här gå in på det som
liknar legalisering av brott och som de
facto är humanisering av påföljd, som
inleddes av Else Kleen och sedan fortsatt,
eller den missriktade sensationsmentalitet
och rent av glorifiering av
brott som bedrives på vissa håll. Vi
kan bara konstatera hur det är på området.
Det börjar mycket tidigt med ligistdåd
som t. ex. vandalisering av
kyrkogårdar och parker, allmänt bus
och småstölder och går vidare mot inbrott,
rån och ännu värre saker. Man
har en känsla av att våldsverkare av
olika dignitet hela tiden testar samhället
under mottot: Hur långt kan vi
gå innan någon reagerar? På grund av

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

släpphänthet mot unga ligister slutar
det i fängelser och på säkerhetsanstalter
för 40 miljoner kronor. På ett lasarett
botar man människorna och återför
dem till produktivt arbete i stor
utsträckning. Kan vi göra samma sak i
fängelseceller med 8 meter höga murar
utanför? Hur många olyckliga fall hamnar
i våra slutna anstalter på grund av
felaktig och valhänt behandling av från
början rotlös ungdom och ouppfostrade
ligister? Vi vet att barn, kvinnor
och gamla människor inte gärna går
ensamma i parker ens på dagen eller
vistas ute efter mörkrets inbrott. Vi vet
att många fastighetsägare måste stänga
portarna klockan 18.00 för att inte få
in dräggen i husen. Snart sagt alla bilägare
har haft åverkan på eller stöld av
sin bil. Vi vet att inte mindre än 60
procent av Stockholms radiohandlare
har påhälsning av inbrottstjuvar under
ett år. På senare tid har en påtaglig
aktivitet från brottslingarnas sida
märkts, man slår sig helt enkelt fram
till pengar. För mig är det alldeles
självklart att folk skall ersätta vad de
i illvilja förstör, helt eller delvis, allt
efter omständigheterna. År inte tiden
mogen att införa ersättningsskyldighet?
Allmänheten kan aldrig förstå varför
en biltjuv inte skall behöva betala skador
som han orsakar på bilen till rimligt
belopp, när en i övrigt oförvitlig
person genast får betala 25 kronor via
ett på vindrutan fastsatt inbetalningskort
för en felparkering. Bilägaren får
i stället ökade kostnader genom ökade
premier på försäkringarna. 1962 gick
bilförsäkringarna med 100 miljoner
kronors förlust, varför nya höjningar
kan väntas. Hur många miljoner är biltjuvarna
orsak till? Får vi be om en
utredning här!

När nu samhället blivit ett intressekontor
för den enskilde individen och
åtagit sig en stor del av dennes utgifter,
enligt min mening ofta på ett felaktigt
sätt, så bör också den enskilde
göras ansvarig för lagstridiga handlingar
på ett bättre sätt än nu. En stör -

re ekonomisk ansvarighet vid brottsligt
förfarande skulle vara av utomordentligt
stor betydelse i förebyggande och
avskräckande syfte, ja, i långt högre
grad än meningslösa villkorliga domar
och vistelser på öppna vårdanstalter,
där vederbörande under stor frihet
knyter nya kontakter och lär nya knep.

I vår tid diskuterar nationalekonomerna
slöseriet med kapital. Man påpekar
att bakom varje arbetare står
över hundratusen kronor i maskiner
och anläggningar. Dessa oerhörda belopp
utnyttjas bara omkring 20 procent
av årets timmar på grund av kort
arbetstid och lång semester. Körning i
skift och under semestern diskuteras
därför. Vi har även brist på arbetskraft.
År det då vettigt att bygga improduktiva
och dyra anläggningar för improduktiv
ungdom? Vore det inte bättre
med enkla arbetsläger, produktiv ungdomsvård?
Alltså tvångsarbete för att
ersätta åsamkad skada, men human behandling
under sträng disciplin, god
information om samhället och upplysning
om nödvändigheten av samarbete.
Jag tror att ungdomen själv skulle uppskatta
detta.

När det gäller skattekravet visar
samhället lejonklon. En hederlig arbetare
tvingas att för ett extraarbete betala
40 procent av ersättningen i skatt,
men när en drummel stjäl och förstör
en bil, då är hartassen framme och
tvånget borta. Att kräva att han betalar
t. ex. 40 procent av skadan betraktas
som reaktionärt. Det är synd
om ungdomen att påtvingas sådana lagar.

Det moderna samhället har blivit både
ömtåligt och lockande för ansvarslösa
ungdomar. Planteringar, elektriska
lampor, lockande varor bakom glasfönster,
tomma bilar på bakgator m. m.
frestar ständigt omogna och ofta underutvecklade
sinnen. Om inte föräldrarna
tidigare har lärt ungdomen att
»se men inte röra», så måste samhället
göra det. Den mänskliga samlevnaden
blir olidlig annars, vi är på väg dit.

6f Första kammarens protokoll 1963. Nr SO

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 ein.

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Ersättning inom rimliga gränser för
uppsåtlig skada genom införsel i lön
eller tvångsarbete är det enda som
brottslingar förstår och som kan få
dem till besinning. Till och med en medellös
folkpensionär, som vistas på
t. ex. ett sjukhem, får göra rätt för sig.
Han eller hon får införsel på sin folkpension
till nästan hela beloppet, och
alla anser att detta är luktigt. Man skall
göra rätt för sig. Det är bara slynglar
som förstör allmän eller privat egendom,
som slipper betala och ofta även
undgår straff, också om de ertappas.
Förhållandet är helt obegripligt för allmänheten.

Fastare normer hjälper ungdomen,
dalt fördärvar den. Genom att möta ligister
med fastare tag, kräva ekonomisk
ersättning för skada på grund av
brottslig verksamhet skulle man hindra
många ungdomar från att bli notoriska
vaneförbrytare, och de skulle
undgå att hamna på siikerhetsanstalter
och bli både dyra och farliga för samhället.
Låsta celler och höga murar
kommer väl alltid att behövas för obotligt
samhällsfarliga, men mycket kan
säkert göras för att minska rekryteringen
till våra slutna anstalter. Vi behöver
tänka om när det gäller kriminalpolitiken.

Herr ADOLFSSON (k):

Ursäkta mig, herr talman, att jag liksom
de tre senaste talarna avstår från
att yttra mig om Wennerströmaffären
och yttrar mig om någonting som är
mindre diffust och töckenhöljt än vad
den är. Det jag önskar ta upp är en fråga
som jag vill beteckna som ett socialt
nödtillstånd, alltså bostadsfrågan, men
jag skulle vilja behandla den från helt
andra utgångspunkter än herr Ringaby
alldeles nyss gjorde.

Socialministern sade häromdagen enligt
referat i tidningarna att bostadsefterfrågans
ökning måste ses mot bakgrund
av de strukturförändringar som
kännetecknar dagens Sverige, och så

tilläde han, att bostadsproblemet är i
ständig rörelse, d. v. s. flyttar sig från
den ena landsdelen till den andra.

Frågan är naturligtvis icke allsidigt
belyst med det jag här citerade. Bland
annat gäller det vad man får bygga och
vad man inte får bygga. De restriktioner
som på senaste tiden tillkommit gäller
i stort sett bara de offentliga byggena,
medan det privata byggandet får
fortgå obehindrat trots påstådd arbetskraftsbrist.
Som min partikamrat Fritiof
Lager framhållit i en interpellation
här i kammaren, råder inga restriktioner
i fråga om att uppföra byggnader
av lyxkaraktär. Storbankerna t. ex., och
för all del också de små bankerna, har
under en följd av år mycket ivrigt plöjt
ned av sina vinstmedel för att skapa
pompösa palats för sin verksamhet. När
man numera skall infinna sig i en hank
för att omsätta växlarna eller vad annat
oangenämt ärende man kan ha till
en bank, får man närmast intryck av
att man kommer in icke i bank utan i
en katedral. Vi har verkligen inte kommit
så långt i fråga om förnuftig planläggning
och social demokrati, när arbetskraft,
material och pengar ohämmat
får användas för sådana ändamål medan
hundratusentals människor i vårt
land saknar tak över huvudet. Med uttrycket
sakna tak över huvudet menar
jag att de är utan egen bostad.

Det ligger många svåra underlåtenhetssynder
bakom ett sådant förhållande
som att det finns över 60 000 familjer
som saknar bostad på den ort, där
familjeförsörjaren har sin anställning.
Inte heller kan samhället befria sig
från skulden för att t. ex. här i huvudstaden
Stockholm står 116 000 bostadssökande
i ko. I min hemstad, Göteborg,
står 68 000 i ko. Av dessa är omkring
29 000 utan egen bostad och av dem
6 500 barnfamiljer. Verkligheten bakom
dessa siffror tycker jag fullt ut rättfärdigar
uttrycket socialt nödtillstånd,
och det rättfärdigar också kravet på att
bl. a. lyxbebyggelse icke längre skall
tillåtas.

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Spioneriaffären Wennerström samt allmän debatt

Till bemötande av den kritik som
förekommer säger man att det är nödvändiga
strukturförändringar som sker
i vårt samhälle. Ja, man måste självfallet
vara realist i sina bedömningar
och medge att vissa strukturomvandlingar
är oundgängligen nödvändiga
och sålunda motiverade. Men när det
inte finns någon riksplanering så blir
det de privata vinstintressena som bestämmer
de enskilda människornas
öde och i stor utsträckning också deras
vistelseort. Det blir också dessa
vinstintressen, och inte de allmänna
samhälleliga intressena, som avgör att
vissa landsdelar långsamt stryps och
har mycket gott om ödehus, medan
andra håller på att fullkomligt explodera
av ett inre tryck och har tiotusentals
bostadslösa människor.

Herr Torsten Andersson framhöll under
förmiddagens debatt att frågan om
lokaliseringen inte uteslutande eller
huvudsakligen är ett landsbygdsproblem
utan ett allmänt samhällsekonomiskt
problem. Den uppfattningen vill
jag gärna instämma i, och jag tillägger
att det inte minst är ett bostadspolitiskt
problem.

Min hemstad Göteborg är ett av de
koncentrationsområden som storkapitalisterna
har utvalt. Det är i många fall
försvarbart att öka industrialiseringen
och kommersialiseringen i ett geografiskt
så gynnsamt beläget område, men
bl. a. den alltför starka och alltför snabba
koncentrationen leder till en stark
eftersläpning på det sociala området.
Detta gäller inte bara Göteborg utan
också vissa andra städer. Staden har
byggt i huvudsak i all den utsträckning
som den fått lov att bygga, men under
den senaste tioårsperioden har antalet
bostadslösa sökande vid förmedlingen
ökat med mer än 11 000, exklusive familjemedlemmar,
och antalet sådana
bostadslösa sökande har ökat varje år
— under det senaste året med 1 500 och
i fjol med 2 250. En sådan ständigt stigande
spiral kan inte få fortsätta.

Här gäller det inte bara att åstadkom -

ma en stark ökning av bostadsbyggandet;
det är också fråga om vi kan fortsätta
att låta bostadsproblemet ohejdat
befinna sig i en ständig geografisk rörelse
från den ena delen av vårt land
till den andra under olika perioder. Så
länge tiotusenden barnfamiljer saknar
egen bostad och måste hysas in hos andra,
många gånger med familjemedlemmarna
splittrade på olika håll, och så
länge detta får orsaka stora sociala skadeverkningar
och samtidigt fysiska och
psykiska hälsoproblem, så länge är för
det första detta hektiska byggande av
bensinmackar, bankpalats, kyrkor och
lyxvillor en ren utmaning och så länge
är det för det andra nödvändigt att sovra
strängare i fråga om industriella nyetableringar
i de koncentrationsområden
som existerar.

Själva grundvalen för bostadsförsörjningen
måste enligt min mening vara
en ordentlig avvägning i riksmåttstock
av näringslivets lokalisering och en
riksplanering som hindrar att bostadsproblemet
i onödigt stor omfattning befinner
sig i ständig geografisk rörelse.
Detta är ett problem såväl för tätorterna
som för landsbygden, och det är också
en fråga om kommunernas möjlighet
att planera för bostadsbyggandet och
människornas ekonomiska förmåga att
hålla sig med en bostad.

Det har sagts beträffande boendekostnaderna,
att vi måste komma ifrån
splittringen i hyresnivåerna. Jag vet inte
för min del exakt vad syftemålet är,
men man måste nog befara att det är
en aktivitet med syftet att närma de
lägre hyrorna till de högre hyrornas
nivå och inte att sänka de högres ner
mot de lägres.

Jag skall, herr talman, avstå från att
nu närmare ingå på den svarta börshandeln
som förekommer på bostadsområdet,
ty det skulle alltför mycket
förlänga mitt anförande, och kammaren
väntar ju på att få övergå till en
annan debatt. Jag nöjer mig med att
påpeka att svarta börs-handeln med lägenheter
innebär ett allvarligt problem

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska
för de stora bristorterna. Den som har
pengar kan för några tusenlappar skaffa
sig en bostad, även om han kanske
redan förfogar över en relativt hygglig
lägenhet. De fattigare barnfamiljerna
blir däremot utan, även om de är helt
bostadslösa eller tvingas bo i slum.

Det är i dagens situation dyrt att
hyra en bostad redan utan dessa stora
dusörer under bordet. De höga hyrorna
beror även på den tomtprisuppskörtning
som förekommer. Frågan om tomtpriserna
har utretts nästan så länge
jag minns. I de stora bristorternas centrala
delar måste man nu ofta betala
ett tomtpris av flera hundralappar per
kvadratmeter för en tomt, på vilken
kanske finns en gammal kåk. De kommunala
myndigheterna vill naturligtvis
inte i och för sig förvärva den gamla
kåken, utan de vill ha tillgång till jordbiten
under kåken. Det förekommer
tomtpris på 500, 600, 700, ja, någon
gång ända upp till 800 kronor per kvadratmeter.
Sådana tomtpriser understryker
verkligen talesättet »vår dyra
fosterjord».

Även i de större tätorternas omgivningar
stiger tomtpriserna så starkt att
kommunerna inte ekonomiskt klarar
att säkra sitt markbehov. Städer som
kan köpa mark för 100 miljoner kronor
eller mer under loppet av ett eller två
år kan naturligtvis klara saken, men
hur många kommuner i landet äger en
sådan ekonomisk förmåga. Följaktligen
saknar de också möjlighet att bostadsplanera
i erforderlig tid.

Vårt parti anser att all markspekulation
bör förbjudas i lag. Samhället skall
endast betala tomtägarens kapital- och
driftkostnader för den mark som han
har innehaft.

Även många andra faktorer bidrar
till att oavbrutet skruva hyreskostnaderna
i höjden, dålig planering, höga
räntor, monopolprissättning på byggnadsmaterial
och annat sådant. Jag avstår
dock från att vid detta tillfälle gå
närmare in på allt detta. Jag avrundar
mitt anförande och släpper fram den

u-landshjälpen

debatt som härefter skall följa genom
att helt kort konstatera att sju eller
åtta statliga utredningar om bostadsbyggandets
delproblem är i gång eller
kommer att igångsättas under den allra
närmaste tiden. Såvitt jag vet sysslar
ingen enda av dessa utredningar
allvarligt med det viktigaste problemet
av alla, nämligen hur man skall kunna
få till stånd ett bostadsbyggande av
tillräcklig omfattning, på rätt plats,
med hänsyn då även tagen till lokaliseringsintressena,
och med hyror som
vanliga inkomsttagare orkar med att
betala. Dessutom gäller det naturligtvis
att tillse att tillgängliga bostäder
upplåts för de människor som från sociala
synpunkter främst behöver dem.
Så länge som vi inte ens tillnärmelsevis
löst problemet att få till stånd tillräckligt
med bostäder och så länge
som boendekostnaderna tillåts stiga på
ett för många människor ekonomiskt
förödande sätt, bör vi enligt min uppfattning
tala med litet mindre bokstäver
om det allmänna välstånd som påstås
prägla vårt land.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. administrationen av den svenska
u-landshjälpen

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Per-Olof Hansons interpellation angående
administrationen av den svenska
u-landshjälpen, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Per-Olof Hanson
har till statsministern riktat en interpellation
dels om vissa förhållanden
vid nämnden för internationellt bistånd
(NIB) och dels om några av de svenska
fältprojekt som administreras av nämnden.
Statsministern har överlämnat åt
mig att besvara interpellationen.

Herr Hanson utgår ifrån att det är

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Ang. administrationen av den svenska u-Iandshiälpen

angeläget att statsanslagen till u-landshjälpen
användes så rationellt som möjligt.
Om verksamheten misskötes kan
medborgarnas förtroende försvagas.
Denna uppfattning delas säkerligen av
alla. Jag är därför helt ense med interpellanten
när han i fortsättningen säger,
att »det är ett starkt önskemål att
alla misshälligheter snabbt bringas ur
världen, så att NIB kan fortsätta sitt
arbete under förnyad entusiasm och
fullt förtroende». Från denna vår gemensamma
utgångspunkt är jag angelägen
att redogöra för de förhållanden,
som har blivit föremål för anmärkningar.
Jag skall också i enlighet med
interpellantens önskan försöka ge en
bakgrund till den kritik, som riktats
mot delar av NIB:s inre och yttre verksamhet.

Den statliga nämnden för internationellt
bistånd trädde i funktion den 1
januari 1962 efter eu proposition, som
förelädes riksdagen på hösten 1961.
Nämnden avlöste den tidigare Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd,
som var ett enskilt organ med representation
för folkrörelser och näringsliv
och med fyra representanter i sin styrelse
utsedda av Kungl. Maj:t. Centralkommittén
agerade med dels privat insamlade
medel (»Sverige hjälper») och
dels statsbidrag. Såväl verksamheten
som budgetens omfång var begränsade i
jämförelse med NIB:s nuvarande. Det
var därför relativt få anslagsärenden,
som Centralkommittén underställde det
statsråd, som har hand om de internationella
hjälpanslagen under tredje huvudtiteln,
d. v. s. mig. De principiella
frågorna erbjöd inga egentliga komplikationer.
Med det växande intresset för
u-hjälpen ökade dock arbetsbelastningen.
Ett stort antal förslag och idéer om
u-hjälp, ansökningar om pengar och
uppdrag anmälde sig. Samtidigt aktualiserades
frågan om större statliga anslag.
Administrationen måste då snabbt
anpassas efter denna utveckling. Med
inrättandet av NIB infördes en decentralisering
av den beslutanderätt, som

utövats av regeringen och av de bedömningar
som besluten vilar på. Den nya
nämnden, dess styrelse och dess råd
uppbyggdes målmedvetet med sikte på
detta. Den allt större mängden av ärenden
och dessas allt större differentiering
krävde en mångsidigare sakkunskap
vid avgörandena än förut. Ärendena
borde förberedas mera inträngande
och frågorna bedömas av en vidare
krets sakkunniga ur olika opinionsläger.
Det tillsattes en styrelse, så sammansatt
att man behöll Centralkommitténs
kontakt med organisationslivet och
samtidigt införlivade med styrelsen representanter
för de fyra demokratiska
riksdagspartierna samt för utrikes-, finans-
och ecklesiastikdepartementen
samt statsrådsberedningen. Denna styrelse
fick befogenhet att besluta självständigt
inom ramen för de riktlinjer
och med de förbehåll, som anges i det
årliga regleringsbrevet för av riksdagen
anvisade medel och ändamål. Nämndens
beslut fattas alltså i princip av
styrelsen. Utrikesdepartementet förmedlar
dess kontakter med mottagarländernas
regeringar och föredrar huvudparten
av dess medelsframställningar
för vederbörande statsråd. Styrelsens
beslut förberedes och verkställes av
sekretariatet. F. n. arbetar ca 60 personer
på NIB. Det är arbetsförhållandena
inom denna tjänstemannastab som kommit
i rampljuset.

Sex å sju av trettiotalet fast anställda
i akademikerkarriären inom NIB
har lämnat sina anställningar enligt
uppgift på grund av missnöje med dessa
arbetsförhållanden. De har framfört
en rad anmärkningar mot generalsekreterarens
ledning av arbetet. Även bland
den personal, som arbetar vidare på
NIB, har funnits en olust över brister
i samarbetet. Nämndens styrelse, som
tagit ställning till de samlade rapporterna
härom, bekräftar att den avgång
som skett åtminstone i några fall helt
eller delvis sammanhängt med att vederbörande
inte funnit relationerna
mellan verksledning och övrig perso -

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

nät tillfredsställande. De konkreta anmärkningarna
härvidlag reduceras emellertid
högst betydligt i styrelsens utredning.
Styrelsen pekar på fall av överansträngning
bland personalen, men vill
inte vitsorda att de stora arbetsbördorna
skulle ha varit ojämnt fördelade eller
att ledningen nonchalerat de anställdas
specialkunskaper. Den allvarliga brist
på ordnad diarieföring och arkivering,
som kännetecknade det första verksamhetsåret,
är nu avhjälpt, medan å andra
sidan handläggningen av vissa kamerala
ärenden har gjorts smidigare. Styrelsen
önskar en effektivisering av hela
administrationen genom den utredning
som nu sker genom statskontoret. Att
formella fel begåtts även i generalsekreterarens
personliga handläggning av
några frågor bekräftas av styrelsens utredning,
medan han rentvås från anmärkningarna
i andra fall.

För min egen del vill jag tillfoga, att
ansvaret för de brister som härmed
konstaterats dock inte kan läggas på en
enda person. Generalsekreteraren har
själv arbetat under en mycket hård
press av alla de anspråk som utifrån
störtat sig över det unga ämbetsverket.
NIB:s lokalfråga har ännu inte kunnat
lösas tillfredsställande. Såsom NIB:s
styrelse påpekar är verksamheten uppsplittrad
på tre olika håll, vilket försvårat
kommunikationerna mellan olika
avdelningar. Till den helt nya, för
svenska ämbetsverk främmande problematik
i arbetet som nämnden har ställts
inför kommer att personalen varit i stor
utsträckning nyrekryterad. Inom den
nuvarande arbetsstyrkan är sålunda
knappt fjärdedelen personer som arbetade
inom NIB:s föregångare — Centralkommittén
och Svenska institutets
avdelning för tekniskt bistånd. Personalen
är också genomsnittligt yngre än
i ämbetsverken i allmänhet. Vad dessa
unga krafter kan ha tillfört verksamheten
av arbetsiver och konstruktiva idéer
har inte helt kunnat uppväga underskottet
på administrativ erfarenhet och
rutin. Ansvaret för detta faller emeller -

tid inte bara på verkschefen och NIB:s
styrelse, som svarat för nyrekryteringarna
efter den 1 januari 1962, utan
även på det statsråd som bär ansvaret
för den ursprungliga personaluppsättningen,
d. v. s. jag. Visserligen prövades
under hösten 1961 alla ansökningar
till de då 31 tjänsterna i den nya nämnden
— verkschefens undantagen — av
en särskild av Kungl. Maj :t tillsatt anställningsikommission,
som samvetsgrant
sökte sålla fram de mest kvalificerade
sökandena med hänsyn till arbetets
natur och tidigare anställning i Centralkommittén.
Jag följde också anställningskommissionens
förord till alla delar.
Men om jag hade förutsett det oerhörda
intresse, som skulle komma att
strömma NIB till mötes redan under
dess första verksamhetsår, borde jag ha
tillsett att den administrativa underbyggnaden
hade tillförts flera och mer
beprövade krafter. Nu har tjänstemännen
överhopats med ärenden, inte hunnit
lägga upp register och arkiv och
inte hunnit besvara brev i normal takt,
och därvid har försummelser inträffat
av det slag som NIB:s styrelse vidgår
i sin nyss publicerade utredning.

Ett par stipendiatansökningar, som
inte kunnat återfinnas på NIB, har förekommit
bland dessa anmärkningar,
och interpellanten har bett om en redogörelse
för den praxis som tillämpas
vid stipendiegivningen från NIB. Jag
kan då upplysa att NIB sedan den 1 januari
1962 handlagt ca 400 stipendieansökningar
och f. n. har en arbetsbalans
på ytterligare 90 ansökningar.
Prövningen i varje särskilt fall omfattar
en rad kontroller. Enligt de riktlinjer
för stipendiaturvalet, som gäller
f. n., bör sålunda stipendier utdelas, då
studierna är till så konkret nytta för
u-landet som möjligt, varvid studier
inom ramen för svenska utvecklingsprojekt
har prioritet; vidare skall i regel
en rekommendation föreligga från
vederbörande lands regering'' eller annan
behörig myndighet jämte en rekommendation
från en på det aktuella stu -

Tisdagen den 29 oktober 1963 em. Nr 30 89

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

dieområdet sakkunnig person i sökandens
hemland; slutligen krävs en prövning
genom svensk utlandsmyndighet
eller specialist i Sverige som gör antagligt
att vederbörande har tillräckliga
förkunskaper. För denna urvalsprocess
har utfärdats detaljerade praktiska anvisningar.

NIB:s styrelse har som tillbörligt är
varit den första att registrera svagheterna
i personalsituationen. Den 30 maj
beslöt styrelsen att begära inrättandet
av en befattning som biträdande generalsekreterare
och inikom till Kungl.
Maj:t den 17 september med en preciserad
framställning härom. I sina riksdagspetita
begär styrelsen för nästa
budgetår inte endast ett stort antal nya
tjänster som tillägg till de 21 nya befattningar,
som riksdagen beviljade medel
till i våras, utan styrelsen anmäler
också, att den finner av behovet påkallat
att få ett särskilt studium av sekretariatets
organisation och arbetsformer
verkställt genom statskontoret. I konselj
den 18 september uppdrog Kungl.
Maj:t att föranstalta om utredning av
personalorganisationen och administrationen
inom NIB. Med stöd av detta bemyndigande
uppdrog jag åt statskontoret
att skyndsamt företaga denna utredning
samt framlägga därav föranledda
förslag. Statskontorets chef generaldirektör
Löfqvist jämte byråchefen Wijkman
inledde omedelbart den begärda
utredningen. Enligt dess arbetsplan
skall en första etapp av undersökningen
vara avslutad omkring den 15 november,
då det är meningen att förslag
till organisation skall föreligga liksom
vissa principiella synpunkter på de
mera väsentliga beslutsprocesserna. En
mera detaljerad genomgång och penetrering
av de administrativa rutinerna
avses ingå i den andra undersökningsetappen.
Vissa rekommendationer kan
alltså väntas från utredarna innan budgetarbetet
avslutas för nästa års u-hjälpsanslag.
Dessa rekommendationer kommer
att utan dröjsmål prövas av regeringen.

I detta sammanhang vill jag något beröra
en fråga, som interpellanten tar
upp mera i förbigående. Han synes
mena, att det existerar en administrativ
splittring även på det departementala
planet och att det saknas en enhetlig
ledning av den samlade svenska
biståndsverksamheten. Omdömet beror
givetvis på vilka anspråk han ställer på
enhetlighet. Det är sant, att flera olika
departement befattar sig med biståndsfrågor
i större eller mindre mån. Det
helt övervägande antalet ärenden hänför
sig dock till två departement — utrikes-
och finansdepartementen, som
administrerar vardera det tekniska och
det finansiella biståndet. I syfte att koordinera
u-hjälpspolitiken i dessa två
avseenden fungerar en särskild interdepartemental
tjänstemannagrupp. Inom
denna beredes principfrågor, avvägningar
och prioriteringar. Därutöver
förekommer naturligtvis direkt samråd
mellan de båda berörda statsråden liksom
allmänna beredningar och andra
överläggningar inom regeringen i dess
helhet. I övriga fall föredrages NIBärendena
direkt för mig av vederbörande
UD-tjänsteman, som också svarar för
gemensam beredning med övriga berörda
departement. För principiella synpunkter
på multilaterala biståndsfrågor
fungerar numera den s. k. FN-nämnden
som rådgivare. Denna representerar
samtliga svenska kontaktkommittéer för
FN:s specialorgan samt omfattar de
svenska representanterna i vissa FNkommittéer.
Genom denna organisatoriska
uppbyggnad är alla berörda intressen
inkopplade i något stadium av
beslutsförfarandet. Man kan naturligtvis
diskutera om detta är den slutgiltigt
bästa formen. Det vore förvånande
om så vore fallet. Med den snabba utveckling,
som aktiviteten på det internationella
hjälpområdet uppvisar, är
det naturligt, att en omprövning kan
behöva göras emellanåt av de arbetsformer
som tillämpas. Om statskontorets
organisationsutredning eller andra
omständigheter av betydelse kan styr -

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

ka behovet av en omläggning kommer
regeringen naturligtvis inte att rygga
för att ompröva sättet för biståndsärendenas
handläggning.

Jag skall nu övergå till att något
kommentera de av interpellanten omnämnda
fältprojekten i Etiopien, Algeriet
och Pakistan, som fått uppbära kritik
i skilda hänseenden. Sedan interpellationen
avgavs har den utredning av
NIB:s styrelse publicerats, där bl. a.
förhållandena vid dessa projekt beröres.
Utredningen har enligt min mening
på ett välgörande sätt rensat upp
bland misstankarna om misskött u-hjälp
och visat, att projekten till sin kärna
är sunda och välartade, även om det i
vissa fall brustit i kommunikationerna
med NIB i Stockholm (som t. ex. när
det gällt Algeriet) eller generalsekreteraren
har föregripit styrelsens beslut
några veckor (som när det gällde den
administrativa decentralisering av familjeplaneringsprojektet
i Pakistan,
som dock även styrelsen fann nödvändig).
Jag vill gärna säga i detta sammanhang,
att jag i alla frågor som rört
projekt i andra länder, kursverksamhet
o. d., vilka underställts regeringen,
emedan de haft principiell karaktär
och berört långtidsplaneringen eller de
har varit förknippade med anslagsbeslut,
har delat styrelsens bedömningar
på samma premisser, som förelegat för
styrelsens beslut. Jag har informerat
mig om byggnadsinstitutet i Etiopien
och finner det riktigt att NIB skruvat
ner målsättningen för undervisningen
från högskoleingenjörsnivån till den
mera realistiska nivån för arbetsledare
och yrkesarbetare och att NIB samtidigt
förkortat den planerade projekttiden
från ett tjugotal år till ett dussin. Jag
delar vidare NIB:s bedömning av det elprojekt
i Etiopien, som NIB dragit tillbaka
efter det att Centralkommittén
planlagt detsamma och låtit etiopierna
förstå att de skulle få det. Styrelsen
hade börjat summera vad de olika åtaganden
skulle leda till, som Centralkommittén
förordat för Etiopiens vidkom -

mande, och funnit, att de skulle komma
att inteckna våra resurser i växande
grad under ett långt tidsperspektiv
framåt. Samtidigt vädjade allt fler nya
afrikanska stater med enträgenhet till
Sveriges biståndsvilja. Styrelsens beslut
att icke utvidga Etiopien-programmet
med ytterligare en gren — någon beskärning
har det ju inte varit fråga om
— har icke dikterats av några politiska
skäl. Det har uteslutande grundat sig på
uppfattningen att Sveriges personella
och ekonomiska hjälpresurser borde
räcka till även för andra länder, där vi
hittills ingenting hade gjort men som
vädjade till oss om hjälp.

Till dessa nya länder hör Algeriet,
där den svenska hjälpinsats som påbörjades
på sensommaren i år har kritiserats
skarpt för att den utgjorde en improvisation
med en del av improvisationens
brister. Tidningarna har berättat
om den stora jordegendom i Atlasbergen,
där .svenska experter med transportskadade
skördetröskor fick abrupt
kasta sig in i ett skördearbete av för
dem ovant format och under svår tidspress
rädda en skörd, som höll på att
övermogna, och strax därefter genomföra
en sådd, innan det blev för sent.
Men kritiken av dessa svårigheter har
på ett märkligt sätt undanskymt vad
som ändå var det väsentliga i den svenska
aktionen och det faktum att aktionen
lyckades i sin första etapp trots
vedermödorna. Upprinnelsen till hjälpaktionen
låg i det nya Algeriets egen
begäran om omedelbart bistånd i en situation,
då de franska godsen övergivits
av sina innehavare; jorden låg för fäfot
och man kunde förutse en förtvivlad
livsmedelssituation nästa år. Även i detta
fall menar jag, att NIB:s styrelse intog
den riktiga hållningen d. v. s. att
handla fort. Detta var ändock bara första
ledet i en mera långsiktig insats.

Interpellanten ifrågasätter vidare om
inte familjeplaneringsinsatsen i Pakistan
haft prägel av hastverk. Enligt min
mening kan detta inte rimligen göras
gällande. På inbjudan av pakistanska

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

regeringen reste jag till Pakistan vid
jultiden 1960 för att diskutera en eventuell
svensk hjälpinsats i Pakistans då
planerade stora aktion för befolkningskontroll.
Det överenskoms att respektive
regeringar skulle förhandla sig
fram till ett avtal. Så skedde under de
tre första kvartalen av 1961. Vid mina
första överläggningar i frågan deltog
den svenske pionjären för familjeplanering
doktor Arne Kinch på Ceylon.
Doktor Tottie i medicinalstyrelsen sändes
därefter till Pakistan för att bistå
med uppläggningen av projektet. Avtalet
växte fram under grundliga diskussioner
och förberedelser. Det undertecknades
i oktober 1961. Det utgör en
mindre del av det stora komplex som
är Pakistans nationella befolkningsprogram.
Vårt partnerland har försäkrat
oss, att det värdesätter den svenska
medverkan och att vår insats är nyttig.
Jag skall inte i detta svar uppehålla
mig vid de skilda detaljerna i detta experiment,
varibland modellkliniken är
eu. Risken att drunkna i detaljer är
överhängande i en diskussion om uhjälpen.

Sammanfattningsvis vill jag till sist
framhålla, att den svenska bilaterala
u-hjälpen, som har NIB som verkställighetsorgan,
icke i sitt arbete har avvikit
från de intentioner som riksdagen
gett uttryck för vid behandlingen
av u-hjälpspropositioner och vid andra
tillfällen. Helhetsomdömet måste bli,
att det allra mesta av vårt arbete i uländerna
är väl skött.

Herr HANSON, PER-OLOP, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att få
tacka statsrådet Lindström för svaret
på min interpellation. Den var emellertid
riktad till statsministern, och jag
skall redogöra för skälen till att jag
ställde den till honom.

Det första skälet var att statsministern
personligen signerat den stora
proposition som anses vara riktgivande
för det svenska u-landsbiståndet. Det

andra skälet var att jag tog upp frågan
om den departementala splittringen
och fann att det var lämpligt att
ställa den problematiken till statsministern.
Det tredje skälet var att jag
har funnit vid studium av det här ämnet
att statsrådet Lindströms personliga
roll i olika sammanhang i de med
NIB förknippade frågorna har varit så
egendomlig att det finns större anledning
att diskutera dem med statsministern
än med statsrådet Lindström
själv. Det är, frankt uttryckt, de skäl
som väglett mig.

Men nu står vi där vi står, och vi får
diskutera utifrån de förutsättningar
som nu gäller. Då måste jag till mitt
tack för interpellationssvaret foga det
konstaterandet att svaret inte ger stor
anledning att tro att statsrådet riktigt
förstått lägets allvar i den kritik som
här har framförts, ty man kommer ju
inte ifrån, när man lyssnar till statsrådet,
att grundtonen är en relativ belåtenhet
— och inte så liten belåtenhet.
Det heter t. ex. att utredningen »har
enligt min mening på ett välgörande
sätt rensat upp bland misstankarna om
misskött u-hjälp och visat att projekten
till sin kärna är sunda och välartade».
Jag anser att det fordras åtskillig tilltagsenhet
att våga sätta något sådant på
pränt sedan NIB:s egen styrelses utredning
lagts på bordet. Det är inte så
att friskt vågat alltid är hälften vunnet.

Vidare meddelar statsrådet i sitt
svar: »Att formella fel begåtts även i
generalsekreterarens personliga handläggning
av några frågor bekräftas av
styrelsens utredning.» Till det vill jag
bara säga: om det bara stannat vid formella
fel! Men det kan väl inte ha undgått
statsrådet att det rör sig om betydligt
allvarligare saker.

Större medgivande gör statsrådet rörande
vad som kallas »underskottet på
administrativ erfarenhet och rutin» i
NIB. Här erkänner statsrådet t. o. in.
ett eget medansvar. »Visserligen prövades
under hösten 1961», heter det i in -

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 19(53 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

terpellationssvaret, »alla ansökningar
till de då 31 tjänsterna i den nya nämnden
— verkschefens undantagen — av
en särskild av Kungl. Maj:t tillsatt anställningskommission»,
vars förord
statsrådet säger sig till alla delar ha
följt. Jag betvivlar inte den uppgiften,
men jag ber i sammanhanget få erinra
om ett par saker.

Jag vill då först erinra om att det vid
den tidpunkt när anställningskommissionen
arbetade förekom en inte så liten
debatt om den märkligt ensidiga
sammansättning som denna kommission
hade fått, och jag förmodar att
det var statsrådet Lindström som i
stort sett själv komponerade namnlistan.
Att det sedan gick bra att komma
överens med den kommissionen om vilka
personer som skulle anställas är ju
inte särskilt överraskande.

Vid de olika propåer som vid skilda
tillfällen tagits upp här i riksdagen beträffande
personalförstärkning i NIB
har det ständigt och jämt sagts att man
inte behöver ta det så allvarligt om
inte riksdagen bestämmer sig för så
och så stor personal, ty statsrådet har
alltid försäkrat att skulle det uppstå
akuta behov skulle de nog ändå kunna
klaras. Jag undrar om det löftet verkligen
blev uppfyllt, om man tänker på
vad som verkligen hände. Det var ingen
hemlighet redan för ett år sedan att
personalläget på NIB var mycket pressat
och att arbetsförhållandena var svåra.
Jag behöver inte gå in på alla de
omständigheter som har medverkat
därtill.

Att personalläget var pressat var
bland annat orsaken till att vi från vårt
håll i en motion i januari begärde att
NIB i stort sett skulle få den personalförstärkning
och den uppflyttning av
tjänsterna som skulle göra det möjligt
för NIB att arbeta vidare. Vi begärde
denna personal därför att vi ansåg det
i annat fall vara orimligt svårt för NIB
att fortsätta.

Jag skall för övrigt inte här gå närmare
in på de enskilda projekten. Jag

håller med om att det då är stor risk
att man drunknar i detaljer. Jag kan
dock inte undgå att finna det litet allvarligt
att statsrådet förefaller att litet
väl lättvindigt glida förbi den kritik
som har framförts. Naturligtvis är mycket
bra i det svenska u-landsbiståndet.
Mycket är utmärkt skött. Det skall vi
vara glada över, men därför får vi inte
släta över det som varit olyckligt. Vi
måste ta lärdom av det och ta det på
allvar för att förhållanden skall kunna
förbättras.

Jag skall innan jag går vidare be att
få säga några ord om vad jag kallade
den departementala splittringen. Statsrådet
meddelar att det finns en interdepartemental
tjänstemannagrupp som
har till uppgift att koordinera dessa
saker och deras behandling i kanslihuset.
Det är bra om det finns en sådan
grupp, och ännu bättre vore det
om man såg litet mera påtagliga resultat
av dess ansträngningar. Har den
nu en sådan ställning att den verkligen
kan bli effektiv? Jag tycker att både
det ena och det andra tyder på att det
inte förhåller sig så. Vidare skulle jag
gärna vilja ha reda på vilken praktisk
roll som den s. k. FN-nämnden spelar
i dessa sammanhang. Det sägs att den
är rådgivande i frågor som gäller multilateral
biståndsverksamhet.

Låt mig fråga rakt på sak: År den
mer en dekoration som tillfrågas för
att man skall ha ett slags formell anknytning
till olika organisationer
o. s. v.? Har den något inflytande i
verklig mening på hur den multilaterala
hjälpen disponeras? Är den mer
än NIB:s råd, som kallats en onyttig
trofé utan praktisk betydelse? Det vore
av värde att få den frågan belyst.

Vi kan nu efter NIB-styrelsens utredning
konstatera, herr talman, att den i
pressen framförda kritiken i betydande
omfattning varit befogad. Låt oss
slå fast det. Det är en i många avseenden
beklämmande bild som på detta
sätt framträder. Trots att jag för min
del går med på att en verksamhet av

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

denna art av många skäl måste röra
sig med betydligt vidare toleransgränser
än vanlig verksamhet, går det knappast
att bestrida att här förevarit åtskilligt
som går en smula utanför de
godtagbara gränserna. För min del kan
jag inte i alla avseenden instämma i
de omdömen som styrelsens utredning
gör. Det finns däri oklara detaljer, som
skulle behöva belysas närmare, men
jag skall inte nämnvärt syssla med den
saken.

Den stora bristen i styrelsens utredning
är att den egentligen endast sysslar
med en genomgång av den kritik
som framförts offentligt i pressen och
uttalar sitt omdöme om huruvida framförd
kritik varit berättigad eller inte.
Det är naturligtvis i och för sig bra att
det skett. Däremot får man ingen uppfattning
om vad styrelsen ämnar göra
för att få verksamheten på rätt köl
igen — frånsett uttalanden om nödvändigheten
av snabb personalförstärkning
och den hemställan vi känner till
om en utredning av administrativ art
genom statskontorets försorg samt några
småsaker till.

Det som man verkligen upplever som
det stora tomrummet, när man läser
styrelsens utredning, är ju det som styrelsen
tydligen inte anser sig kunna
gå in på. Det heter på ett ställe i styrelsens
rapport: »Ur de synpunkter
som styrelsen har att företräda finns
inte anledning till ytterligare utredning
av de förhållanden som beröres i
rapporten.»

Styrelsen anser tydligen att den har
att bevaka vissa synpunkter, vissa aspekter
på detta område, men den anser
sig av vissa skäl förhindrad att gå
in på andra.

Styrelsens rapport glider enligt min
mening också på vissa punkter runt
hörnet litet väl smidigt när det gäller
behandlingen av enskilda frågor. Det
är en del viktiga frågor som alls inte
blivit belysta i hittillsvarande undersökningar,
till och med några väsentliga
frågor. En sådan är: Hur skall det

gå till att återställa arbetsglädjen i NIB
och återställa rimliga samarbetsförhållanden
mellan NIB:s ledning och personalen?
Detta uttalande — inte riktigt
så formulerat i rapporten, men sakinnehållet
är riktigt återgivet — får statsrådet
Lindström i sitt interpellationssvar
till följande: »De konkreta anmärkningarna
härvidlag» — om samarbetsförhållandena
inom NIB — »reduceras
emellertid högst betydligt i styrelsens
utredning.»

Jag kan inte tro att statsrådet uttalar
detta i god tro. Alla vet ju att just
här ligger ett av de avgörande problemen,
och jag kan inte tänka mig att
statsrådet är okunnig om den saken.
Styrelsen går heller inte in på frågan
om den roll som statsrådet spelat i olika
sammanhang och det ansvar statsrådet
har att redovisa för. Det är kanske
begripligt att man inte gör det från
styrelsens sida, att man inte ansett att
styrelsen är rätt forum för att granska
den saken.

Jag vill för ögonblicket bara, herr
talman, göra det konstaterandet att det
är många som liksom jag fått det intrycket
att statsrådet här ofta nog bär
agerat på ett sätt som ger anledning
fråga, om det är NIB:s styrelse eller
statsrådet som är styrelse för NIB. Man
har gjort sina reflexioner och sina iakttagelser
när man sysslat med dessa
frågor här i huset, t. ex. hur det kan
komma sig att företrädare för NIB inte
här i huset backar upp sina egna förslag
om personalförstärkningar. När
man läser NIB-styrelsens utredning och
ser på enskilda projekt kan man fråga
sig: Vilken roll har statsrådet spelat
för vad ordföranden i NIB:s styrelse
kallat löftesbrottet vid projektet i Etiopien
med materialprovningen för elprojektet
där? Och hur förhåller det
sig med en sådan sak som stipendieärendet
Bacha, där ju uppgift står mot
uppgift från statsrådets sekreterare och
vederbörande tjänsteman på NIB?

Jag konstaterar att NIB:s styrelse på
en rad punkter riktat allvarlig kritik

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

mot generalsekreteraren men inte ser
någon anledning att ta upp frågan om
generalsekreterarens framtida ställning.
Jag har redan förut konstaterat
att styrelsen inte har sett någon anledning
att i utredningssammanhang ta
upp frågan om samarbetet mellan
verksledningen och personalen i övrigt,
trots att alla vet att det är en av
kärnfrågorna i det hela. Förmodligen
har styrelsen ansett att det inte tillhör
dess kompetens.

Under sådana förhållanden måste
frågan riktas till regeringen, vad den
ämnar göra för att få ett bättre arbetsklimat
inom NIB. Vilka slutsatser drar
statsrådet av det material som nu kommit
fram? Eftersom statsrådet enligt
entydiga uppgifter själv varit ansvarig
för avgörandet i personalfrågor inom
NIB bör vi väl kunna få ett svar.

För min del tog jag i min interpellation
inte upp den fråga som diskuterats
så mycket offentligen, nämligen frågan
om en särskild opartisk utredning. Jag
har sett saken så att det kunde vara
tveksamt vad man skulle göra.

Nu vet vi att statskontoret skall som
ett statens rationaliseringsorgan verkställa
en översyn av NIB:s administration.
Därvid skall man, har det nämnts
från NIB:s styrelse, även ta upp frågan
om stockholmsadministrationens relationer
till fältprojekten.

Vi vet också, att JK har begärt material
i NIB-frågan för att undersöka saken.
Jag vet inte hur långt utredningen
kommer att gå och vad den kommer att
ge sig in på. JK har bestämda gränser,
men det är svårt att granska ämbetsmännens
åtgöranden utan att gå in på
den roll som styrelsen har spelat. Jag
vet inte vad utredningen kan ge, men
självfallet är det principiellt och praktiskt
sett inte tillfredsställande att styrelsen
utrett förhållanden inom sitt eget
ansvarighetsområde på det sätt som
skett. Nu har det emellertid gjorts, och
jag kan gärna medge att utredningen
har vissa förtjänster, även om den, som
jag här har nämnt också har brister.

Det förefaller mig emellertid som om
styrelsens utredning på centrala punkter
har skapat en ganska betydande
klarhet om vad som nu måste ske.

Vidare är det otvivelaktigt så, såvitt
jag kan förstå, att den press och de svårigheter
som NIB:s personal arbetar under
är ganska tungt vägande skäl mot
ytterligare utredningar. Man kan därför
hysa viss tveksamhet, om man skall
kräva en opartisk utredning här, även
om det borde gå att lägga upp en sådan
utan att den behöver bli alltför betungande
för den personal som sköter sina
dagliga sysslor med u-landshjälpen och
allt annat.

Innan jag slutar vill jag, herr talman,
säga att jag inte är tillfredsställd med
de besked som ges i statsrådets svar.
Jag bär snarast blivit orolig för att nödvändiga
åtgärder inte kommer att vidtas
i olika avseenden för att få det hela
på rätt kol. Om det inte lämnas bättre
besked från statsrådets sida under fortsättningen
av denna debatt, ser jag mig
oförhindrad att återkomma till frågan
om en opartisk särskild utredning av
dessa saker.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det må vara mig tillåtet
att till interpellationssvaret till herr
Per-Olof Hanson knyta några kommentarer.

I propositionen 174 till 1961 års riksdag
updrog föredragande statsrådet
riktlinjerna för NIB:s organisation, vilka
riktlinjer av riksdagen godkändes.
Det utsäges däri att NIB skulle ha en
ställning jämförbar med de statliga
myndigheters som tillämpar systemet
med en representativ styrelse. I dessa
förenar man —- säger statsrådet — fastheten
hos en förvaltning som arbetar efter
statstjänstens vanliga principer med
värdet av kontakter via styrelsen med
organisationslivet. Det nya organet skulle
höra under utrikesdepartementet
men få en självständig ställning, så att
det kunde framträda med tillbörlig
auktoritet i kontakterna med de inter -

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

nationella organ och med de länder
med vilka det skulle samarbeta. Verksamheten
borde vara en nationell solidaritetsyttring
med förankring i hela
folket. Förankringen i folkrörelserna
och Organisationssverige manifesterades
genom skapandet av NIB:s råd
som förbindelseorgan med den allmänna
opinionen. Fastheten i förvaltningen
och självständigheten skulle alltså vara
de administrativa hörnstenarna för NIB.
Så var meningen.

Om NIB:s styrelse uttalades, att den
skulle vara en verkligt arbetande och
engagerad styrelse och att styrelsens
ordförande skulle ägna avsevärd tid åt
sitt uppdrag.

Beträffande generalsekreteraren förklarades,
att till chefen för det nya organet
borde utses en toppkraft, som
tack vare kunnande, erfarenhet och
omdöme hade förmåga att vinna nödvändigt
förtroende både inom och utom
landet. Organisationsförmåga och arbetsledaregenskaper
borde, säger statsrådet,
vara självklara förutsättningar
hos den person som skulle utses. De höga
fordringarna underströks genom ett
arvode motsvarande lönen i lönegrad
BO.

Det var ett ganska preciserat program
som av regeringen och riksdagen
antogs för NIB:s organisation och verksamhet.
Det var vackert tänkt.

Men hur har det blivit? Hur överensstämmer
den faktiska verkligheten med
de vackra tankarna? I förbigående må
frågas: Hur har NIB:s råd egentligen
använts? Från Industriförbundets sida
liksom från andra håll har påtalats
uraktlåtenheten att använda rådet som
kontaktorgan. Rådet har såvitt jag förstår
blivit en paradbyggnad, en skön
demokratisk kuliss, utan egentligt innehåll.

Får jag också fråga: Har styrelseordföranden
verkligen haft möjlighet att
avdela »avsevärd tid», som det sades,
för sitt uppdrag, bortsett från den allra
sista tiden, då han ju haft speciella bekymmer? -

Beträffande kritiken mot NIB:s verksamhet
skall jag inte uppehålla mig
närmare vid tidningspressens insats för
att fästa uppmärksamheten på de aktuella
missförhållandena. Jag tycker dock
att vi skall vara pressen mycket tacksam
för att man slagit larm på detta
område. Jag vill i stället stödja mig
på det enda auktoritativa material som
föreligger för bedömning av NIB:s
verksamhet och den kritik som riktats
mot denna, nämligen styrelsens rapport
till statsrådet Ulla Lindström, som jag
har studerat — icke utan intresse. Jag
skall inte i detalj gå in på denna rapport.
Jag vill endast konstatera, att även
om viss kritik tillbakavisats har styrelsen
funnit anledning rikta anmärkningar
mot generalsekreterarens ämbetsåtgärder
i några konkreta fall, nämligen
i fråga om familjeplaneringsprojektet
i Pakistan, Algerietprojektet, informationen
till pressen, viss stipendiefråga
och hemligstämplingen av handlingar.

Jag ger oförbehållsamt styrelsen rätt
i att kritiken i vissa hänseenden skjutit
över målet. NIB:s positiva insatser bör
inte underkännas. I sina huvuddrag har
dock kritiken såvitt jag har kunnat bedöma
inte varit obefogad. Det är emellertid
inte de påtalade konkreta missgreppen
som sådana som enligt min mening
är det väsentliga, utan det väsentliga är
missgreppen såsom uttryck för allmänt
dåligt administrativt handlag. Vissa ämbetsåtgärder
visar också mindre gott
omdöme. Jag fäster mig emellertid ännu
mer vid en annan sak, som herr PerOlof
Hanson också uppehöll sig vid och
som jag tycker är den mest anmärkningsvärda,
nämligen de påtagliga symtomen
på att det har brustit i förtroendefullt
samarbete mellan verksledningen
och den underställda personalen.
Denna omständighet i förening med det
faktum att flera medarbetare slutat
sina anställningar på grund av missnöje
med verksledningen måste väl vara
ett uttryck så gott som något för hur
det verkligen varit ställt inom NIB:s
ledning.

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

96 Nr 30
Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

I denna del uttalar styrelsen för sin
del, att styrelsen »inte funnit anledning
att i utredningssammanhanget ta upp
frågan om samarbetet mellan verksledningen
och personalen i övrigt» och
uppmanar i samband därmed till gott
samarbete. Denna styrelsens uppmaning
har uppenbarligen inte tillkommit
utan orsak. Förmågan till samarbete är
emellertid A och O när det gäller att
leda verksamheten. Förmågan till samarbete
är något som man inom styrelsen
inte kan komma förbi i detta sammanhang.

I fråga om generalsekreterarens föredragning
inför styrelsen har jag fäst
mig vid ett uttalande på ett annat ställe
i rapporten. Det sägs med hänsyftning
på denna föredragning att »styrelsen
vid densamma inte haft anledning
att förutsätta att från styrelsen avvikande
uppfattningar från projektchefer,
byråchefer och utskott föreligger».
Det kan såvitt jag förstår, herr talman,
inte tolkas på annat sätt än att, där avvikande
meningar från andra instanser
förelegat, dessa inte alltid bragts till
styrelsens kännedom. År det möjligen
ärendet rörande styrelsens åtaganden
i fråga om el-projektet i Etiopien som
åsyftas? På denna punkt synes mig
nämligen motiven till styrelsens plötsliga
helomvändning i förhållande till tidigare
svenska löften inte fullt klarlagda.
Även i fråga om bakgrunden till den
snabba avvecklingen av biståndet till
det byggnadstekniska institutet i Addis
Abeba ställer man sig frågande. I vilket
fall som helst borde nog dessa båda
etiopiska ärenden ha handlagts med
litet större diplomatisk finess. Hade de
vanliga organen inom UD satts in, hade
troligen inga glasrutor krossats.

I rapporten talas ytterligare om brister
rörande diarieföring och arkivering
samt om liögar av papper som hopats på
borden. När sådana förhållanden rått,
är det inte att undra på att breven inte
alltid blivit besvarade med erforderlig
skyndsamhet — i den mån de besva -

rats alls. Först i augusti 1962, omtalas
det i rapporten, engagerades en person
för att utarbeta ett lämpligt system för
diarieföring och arkivläggning. Med
alltför stor blygsamhet uttalar styrelsen
i detta sammanhang till sist att »sedan
början av år 1963 — d. v. s. ett år efter
starten — »fungerar diarieföring och
arkivering på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt». Är det emellertid inte
verkschefens primära uppgift att se till
att någorlunda ordning råder på kontoret
i fråga om så grundläggande och
enkla ting som diarieföring och arkivering
av inkommande brev? Här har det
tydligen rått eu viss oreda i varje fall
i fråga om ren kontorsrutin.

Ett anmärkningsvärt inslag i bilden,
som styrelsen egendomligt nog inte har
tagit upp i sin rapport, är generalsekreterarens
åtgärd att beordra projektcheferna
i utlandet att rikta sina brev till
honom personligen. Jag tror att den saken
inte har förbättrat ordningen.

I sitt interpellationssvar till herr PerOlof
Hanson bär statsrådet Lindström
sökt släta över med hartassen — skulle
jag vilja säga — jag har i denna del
samma intryck av interpellationssvaret
som herr Per-Olof Hanson. Statsrådet
Lindström menar uppenbarligen att de
förmildrande omständigheterna varit så
stora att det bara är att lägga rapporten
till handlingarna och gå vidare. Anser
statsrådet Lindström verkligen att verksledningen
i sina ämbetsåtgärder visat
sig uppfylla kraven på organisationsförmåga
och arbetsledaregenskaper hos
en »toppkraft» enligt direktiven?

Herr talman! Inom det privata näringslivet
brukar man tillämpa det förfarandet,
att om en verkställande direktör
påtagligt inte kan samarbeta, inte
kan organisera och inte kan skapa förtroende
för sin person, tar man helt enkelt
ifrån honom hans chefsstol och detta
utan alltför stora ceremonier och utan
hänsyn till den egna prestigen. Ty det
är til syvende og sidst på den verkställande
direktörens personliga förmåga

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Ang. administrationen av den svenska u-Iandshjälpen

som verksamheten ytterst hänger. Omtanken
om företaget får gå före hänsynen
till person.

Jag är i likhet med herr Per-Olof
Hanson rädd för att NIB genom verksledningens
förvållande kommit in i en
förtroendekris. Den kan inte lösas på
annat sätt än genom resoluta åtgärder
inom ramen för vad lagar och förordningar
i sådant hänseende medger. Här
behövs inga nya utredningar för att få
klarlagt vari dessa resoluta åtgärder i
första hand bör bestå. Statsrådet Lindström
har här ansvaret — och ett drygt
ansvar.

I övrigt får vi väl utgå ifrån att styrelsen
för sin del tagit lärdom av det
inträffade och kommer att sörja för att
administrationen i fortsättningen kommer
att bli tillfredsställande, så att utvecklingshjälpen
blir den stora nationella
insats till utvecklingsländernas
fromma som vi alla hoppats på. Den får
inte förfuskas. För styrelsen måste vid
sidan därav u-landshjälpens planering
träda i förgrunden.

Inom parentes vill jag säga att det
kan diskuteras, huruvida det är så lyckligt
att låta ordförandeskapet kombineras
med en betungande landshövdingegärning
och åtskilliga andra uppdrag.

I konstitutionellt hänseende måste
uppenbarligen fullt klara linjer iakttas
beträffande NIB-styrelsens självständighet.
Vi är väl alla överens om att
det inte får gå till så, att regeringens
ledamöter reser världen runt och ger
halva löften, trekvartslöften eller hela
löften, som styrelsen sedan måste känna
sig mer eller mindre förpliktigad att
effektuera — det må vara fråga om familjeplaneringsprojekt
eller hjälp till
byggande av fiskehamnar i Tunisien eller
andra saker. En samordning av hela
u-landshjälpen måste uppenbarligen
komma till stånd och en sådan i anda
och sanning.

Jag skulle kunna sluta med dessa ord,
men jag vill gärna taga upp ytterligare
ett par saker i samband med utveck -

lingshjälpen som icke tidigare behandlats.

Den ena frågan gäller skeppningarna
av den stora pappersgåvan till Indien,
Burma och Indonesien. I tidningarna
har påtalats vissa träffade befraktningsavtal.
Den första sändningen har gällt
cirka 14 000 ton. Finansdepartementet
har såväl i fjol som i år inte ansett sig
i stånd att anlita de reguljära rederilinjerna,
då dessas fraktnotering tillfälligtvis,
trots avsevärda jämkningar, var
högre än den som kunde erhållas på en
då synnerligen tryckt fraktmarknad. Av
detta års pappersgåva har redan en viss
kvantitet disponerats för skeppning
med ett fartyg som ej tillhör de reguljära
linjerederierna — genom förmedling
av en dansk mäklare — troligtvis
till fördelaktigare frakter än som erbjöds
av dessa reguljära linjer. Emellertid
har nu en avsevärd höjning inträtt
på den allmänna fraktmarknaden,
varför det mycket väl kan tänkas att
den slutliga besparingen i fråga om
fraktkostnaderna blir plus minus noll.
Jag känner inte till de skäl, som föranlett
finansdepartementet att gå andra
vägar för skeppningen av pappersgåvan
än via de reguljära linjerna, men jag är
övertygad om att utvecklingshjälpen på
längre sikt endast har nytta av att anlita
de från Norden utgående linjerederierna
— svenska, norska eller danska
med den service dessa erbjuder för ifrågakommande
skeppningar.

Till sist en annan sak! Det bästa som
kan göras för att hjälpa utvecklingsländerna
är, vid sidan av utbildning, investeringar
i industriell verksamhet, i lokala
fabriker som kan höja produktionen
och därmed även levandsstandarden
i dessa länder. Dessa strävanden
från det svenska näringslivets sida motverkas
emellertid av de nationaliseringsåtgärder
beträffande svenskägda industrier,
som tid efter annan vidtas i vissa
nya stater. Nu senast har Egypten
nationaliserat den svenska tändsticksfabriken
i Alexandria.

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

Herr talman! Detta är en olustig sak.
Samtidigt som vi med varm hand delar
ut vårt bistånd på olika håll, tackar
vissa utvecklingsländer oss för hjälpen
genom att lägga beslag på svenskägda
företag och motverkar genom nationalistisk
dogmatism sina egna intressen.
Det är olustigt även ur svensk synpunkt.
Det är angeläget, att regeringen har sin
uppmärksamhet riktad på denna sida
av saken och effektivt tillvaratar de
svenska intressena på detta område.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har lyssnat till två
representativa inlägg som har varit så
laddade på synpunkter och frågor, att
jag redan nu vill ta till orda för att klara
ut en del av dem, fastän det är otänkbart
att hinna ens snudda vid alla problemkomplex
under en sådan här debattkväll.

Ingen av talarna var särskilt nöjd
med mitt interpellationssvar. Herr
Hanson tyckte att det inte präglades
tillräckligt av lägets allvar, och herr
Jacobsson tyckte att jag slätat över med
hartassen. Jag har eftersträvat att skapa
rimliga proportioner på den kritik
som har förts fram genom att framhålla
vad NIB:s styrelses utredning har visat,
att somt av anmärkningarna varit
riktigt men att somt varit fel. Naturligtvis
betyder det inte att ett rimligt överseende
med administrativa brister, som
är förklarliga och som jag angett en
del förklaringar till här, får bli ett överslätande
av samarbetssvårigheter som
måste klaras ut. Men detta tar sin tid
— det går säkert lättare när den offentliga
debatten har stillnat något. NIB:s
personal har levat under svår nervpress
under all uppståndelsen — herr Hanson
kände till det; han nämnde det.
Personalen har vädjat om arbetsro. Vi
måste stödja NIB:s styrelse i dess avsikt
att skapa sådan arbetsro.

Med hänsyn till detta har styrelsen
förklarat att den inte vill ha någon mer
utredning för närvarande än den som

pågår genom statskontorets försorg och
som generaldirektör Löfqvist håller i.
I stället hemställer styrelsen att statskontoret
måtte få ett vidgat utredningsuppdrag,
som även inkluderar relationerna
mellan nämnden i Stockholm och
fältprojekten, och regeringen kommer
i nästa konselj att överantvarda denna
framställning till statskontoret. Jag har
redan förvissat mig om att statskontorets
utredningsmän är villiga att ta på
sig även dessa uppgifter och adjungera
med sig önskad expertis.

Nu har det påpekats i herr Hansons
inlägg — för övrigt i den allmänna debatten
också — att NIB-styrelsens förslag
inte tillgodoser kravet på granskning
av styrelsen själv eller av det statsråd
som styrelsen samarbetar med i
kanslihuset, d. v. s. mig. Detta är sant.
Men denna kammares ledamöter behöver
ju inte upplysas om de andra
granskningsmöjligheter som föreligger.
Styrelsens arbete redovisas för offentligheten
på mångahanda sätt: bland annat
i dess verksamhetsberättelse, i dess
utförliga riksdagspetita och i den kartläggning
som vi fick härom dagen. Min
befattning med NIB:s ärenden i sin tur
kommer — föreställer jag mig — att
granskas av konstitutionsutskottet, och
jag kommer att vara utskottet behjälplig
med alla de upplysningar som det
kan begära. Där har vi alltså riksdagens
möjlighet att utkräva parlamentariskt
ansvar av mig.

Riksdagen kan också förhöra sig om
beslutsfunktionerna inom NIB genom
att den inom sig har inte mindre än
fem riksdagsmän som tillhör NIB:s styrelse.
Möjlighet till granskning föreligger
alltså. Regeringen, som har fått
NIB-styrelsens utredning överlämnad
till sig, anser inte att det för närvarande
finns anledning att mot styrelsens
egen bedömning tillsätta någon ny undersökningskommission.
Men det är
ingalunda avsikten, herr Jacobsson, att
bara lägga denna rapport på hyllan och
inte låta någonting ske.

Nu närmast avvaktar vi statskonto -

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

Ang. administrationen av den svenska u-Iandshjälpen

rets undersökningar och förslag, och
jag har redan sagt att de förstärkningar
som statskontoret finner nödvändiga
kommer att utan dröjsmål tagas upp till
behandling i budgetberedningen under
hösten. I det sammanhanget vill jag
säga till herr Hanson att han väl inte
behövde yvas så mycket över att hans
parti hade en liten reservation i våras
— det gällde en höjning av anslaget till
extra arbetskraft med 100 000 kronor.
Riksdagen röstade enhälligt för 21 av
de 24 tjänster som NIB hade begärt,
och vi ansåg nog alla då att det var en
präktig påbyggnad på NIB:s tjänstemannastab,
som dittills utgjort 31.

Här frågades av interpellanterna om
styrelsen och regeringen har några planer
på åtgärder i anledning av de utredningar
som pågått och pågår. Jag
vill erinra om att det föreligger en
framställning från NIB:s styrelse om
inrättande av en vice-generalselcreterarbefattning.
Jag är positiv till det förslaget.
Vidare får regeringen och styrelsen
tillsammans under loppet av statskontorets
utredning närmare undersöka,
hur stor den plattform är på vilken man
skulle kunna bygga upp ett nytt friktionsfritt
samarbete mellan ledningen
och personalen. Detta är inte klarlagt
ännu. Här får vi försöka skaffa oss ett
bättre perspektiv på händelserna och
personerna.

Det har sagts med olika små undertoner
i de inlägg som gjorts, att man
skulle ha en ledning för detta verk som
hade regeringens och styrelsens fulla
förtroende, omdöme, skicklighet, kunnighet
och allt vad det var som herr
Jacobsson räknade upp ur den proposition,
där vi en gång angav våra önskemål.
Jag vill gärna säga här, och jag
tror att styrelsen ger mig rätt i det också,
att vi har förtroende för den nuvarande
generalsekreterarens kunnighet,
hans arbetsförmåga och renheten i hans
uppsåt. Även om hans omdöme har
brustit i några avseenden, så har han
gjort u-landsarbetet stora tjänster. Generalsekreteraren
är sjukledig nu. Han

har större delen av två års semester
kvar. Vi får tillfälle att använda tiden
framöver till att undersöka vilka möjligheter
det finns till ett ömsesidigt
samarbete i fortsättningen.

Man har antytt, att kritiken varit
nyttig och berättigad. Jag viil gärna
vitsorda, att saklig kritik alltid är nyttig
och att den kritik som har blottat
anmärkningsvärda brister har varit
nyttig. Men styrelsens berättelse och
rapport visar på det stora hela att det
också funnits många överdrifter i denna
kritik.

Man har klandrat styrelsen och sagt,
att dess ordförande kanske inte ägnat
tillräcklig tid åt detta uppdrag, att den
tidigare borde ha upptäckt de brister
som förelegat inom nämnden, och givetvis
bär man klandrat mig av samma
anledning. Liksom styrelsen har
jag först på sistone fått underrättelser
som vittnat om att missnöje och olust
gripit omkring sig i sekretariatet. Om
nu inte styrelsen, som har sekretariatet
på närmare håll än jag, har känt
till att allvarsamma svårigheter höll på
att segla upp på det inre samarbetsplanet,
och om jag inte gärna i min
tjänst bör informera mig om NIB:s inre
angelägenheter — herr Hanson —
annat än genom styrelsens och UD:s
rapporter; hur skulle jag då kunna ingripa
mot eventuella missförhållanden?
Här finns en motsägelsefullhet i kritiken,
när man å ena sidan gör styrelsen
och statsrådet ansvariga för att inte
ha ingripit i NIB, och å andra sidan
vad mig beträffar pekar på att det
varit ministerstyre, fastän det ifrågasattes
en smula av herr Hanson, vad
verksstadga och instruktion föreskriver.

Jag förnekar att jag har bedrivit något
obehörigt ministerstyre. Det skulle
föra för långt att utöver den redovisning
jag gav i interpellationssvaret beskriva
u-landsärendenas handläggning
i alla stadier. Jag skall i varje fall inte
göra det i detta inlägg — det finns flera
talare i raden. Jag skall bara ta ti -

100 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

den i anspråk för ett exempel, där
det inte varit ministerstyre, fastän det
ifrågasattes en smula av herr Hanson,
när han kastade fram frågan hur stipendieärendet
Bacha egentligen behandlats.
Där finns två olika versioner.

Jag vill gärna säga till herr Hanson,
att som exempel på något slags ministerstyre
saknar detta all relevans. Jag
har nämligen aldrig befattat mig med
NIB:s avgöranden i olika stipendiatärenden.
Att jag skulle gjort detta i ett
enda av 400 behandlade ärenden är i
och för sig inte särskilt plausibelt. Av
princip tar jag inte ens emot besök av
personer, som på förhand uppger att de
vill träffa mig för att avhandla ett stipendium,
få expertuppdrag eller NIBtjänst.
Marockanen fick följaktligen inte
träffa mig. Ännu mindre tog jag någon
kontakt med NIB:s generalsekreterare
för att lägga mig ut för denne
okände person, och allra minst gav jag
min sekreterare i uppdrag att till stipendiatbyråns
chef framlägga några
synpunkter eller rekommendationer
från mig. Min sekreterare förnekar också
bestämt och eftertryckligt att han
gjort detta.

På tal om u-hjälpen sade jag i mitt
interpellationssvar, att projekten till
sin kärna var sunda och välartade. Herr
Hanson gillade inte detta. Han tyckte
det var tilltagset av mig att säga detta,
även om han i förbifarten medgav, att
somt var utmärkt skött. Jag vill gärna
säga, att hjälpprojekten dock är den
viktigaste delen av vår utvecklingshjälp.
Det är inte administrationen i
Stockholm som är det viktigaste utan
den verksamhet där vi möter utvecklingsfolken
direkt på områden där de
behöver vår hjälp. Resultaten mäter vi
i deras mått och inte bara i våra egna.

Hur ter sig då resultaten av våra insatser?
Jag fasthåller vid att vi ingalunda
behöver skämmas över de svenska
insatserna, om de jämförs med andra
länders och med internationella organs.
Tvärtom har vi gjort god nytta

för oss. När NIB 1962 började det
vanskliga arbetet att i praktiken omsätta
riksdagens avsikter och använda
de anslagna medlen, blev aktiviteten
stor från första början. Det gällde att
fylla seglen med all den goda vilja som
blåst upp u-landshjälpen. Inte minst
herr Hanson stod i denna talarstol och
vädjade om att man borde plussa på
anslagen och få mera gjort på en gäng.
Det gällde att sätta full fart framåt.

Under nämndens första verksamhetsår,
1962/63, omfattade verksamheten 13
fältprojekt i 8 länder. Under innevarade
år arbetas det på 17 projekt i 10
länder. Det kan förefalla som om man
hade spritt ut de svenska insatserna
alltför tunt över världskartan, men det
är mera skenbart. Det är fyra mottagarländer
som hyser mer än halva antalet
hjälpprojekt. I de andra länderna
är det mest punktåtgärder. Även vad
ämnesinriktningen beträffar är den
svenska hjälpen ganska väl koncentrerad,
främst då på yrkesutbildning, inkluderande
lägre teknisk utbildning,
och på hälsovård inkluderande familjeplanering.
De två länder där vi är verksamma
mest är som bekant Etiopien
och Pakistan.

Här har nu dessa projekt berörts av
de föregående talarna. Man har ställt
frågor till mig, huruvida jag har tyckt
att projekten har varit riktigt administrerade
och om jag kunnat gilla t. ex.
detta elprojektsavgörande i Etiopien.
Det senare är ju en ganska liten fråga
som dragits upp här. Den stora frågan
om byggnadsinstitutet i Etiopien och
den projekttidsförändring, som där
gjorts och som spelade en så stor roll
i kritiken i början, har sjunkit undan,
sedan NIB:s styrelse visat upp, hur väl
befogat och riktigt det beslutet var. Projektet
om en viss materielprövning'' vid
etiopiska elverket, vilket Centralkommittén
på sin tid ställde sig välvillig till
och som då beräknades kosta vid pass
110 000 kronor och som NIB sedan beslutat
avböja —- kostnaden hade då
vuxit till en kvarts miljon kronor -—

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

101

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

är, försäkrar jag, ett problem som icke
har några politiska aspekter, vilket det
också har framförts misstankar om i
den allmänna debatten. Jag har visserligen
aldrig fått det förslaget presenterat
för mig genom föredragning i vanlig
ordning — man tog tillbaka framställningen
från Kungl. Maj :t innan den
hunnit så långt — och frågan huruvida
en utfästelse till etiopierna förelåg eller
inte hörde jag inte talas om förrän styrelsen
redan slutbehandlat ärendet,
men jag har informerat mig efteråt om
orsaken till att man beslutade på sätt
som man gjorde. Jag förstod att man
inom NIB hade börjat summera vad de
olika åtagandena i Etiopien skulle leda
till, bl. a. de åtaganden som förordats
av Centralkommittén. Man såg inom
NIB hur i Etiopienprogrammen miljoner
kronor staplade upp sig och ackumulerades
i ett tidsperspektiv på ett årtionde
eller flera, medan allt flera nya
afrikanska stater bildades i rask takt
runt omkring och med enträgenhet vädjade
till Sveriges biståndsvilja. Flera
av dessa nya länder i Afrika föreföll så
mycket mer i behov av stöd för att inte
snubbla på tröskeln till en oberoende
tillvaro. Men stöd betyder inte bara att
man bär pengar att satsa utan också
personella resurser. Därvidlag lider vi
faktiskt av en större knapphet.

Detta har gjort att NIB inlett lijälpprogram
även i Tunisien, Algeriet och
Nigeria och bistår det nordiska hjälpprojektet
i Tanganyika. Det är lungt
och kritikfritt, när det gäller NIB:s relationer
till Tunisien, där vi lägger upp
en stor blandad finansiell och teknisk
biståndsinsats. Likaså när det gäller Liberia,
Nigeria och Tanganyika. Hälsan
tiger still, och det skrivs ingenting om
dessa hjälpinsatser. Det är kritiken mot
insatsen i Algeriet som fått aktualitet
på sistone. Det gäller sju svenskar på
en farm i Atlasbergen, där man skall
försöka åstadkomma ett rationellare
jordbruk och moderna metoder för distribution
av jordbruksprodukterna.
Jag berörde det i mitt interpellations 7

Första kammarens protokoll 1963. Nr so

svar och skall inte i detta läge återigen
tala om varför jag ansåg att NIB:s räddningsaktion
i detta fall var en riktig
handling.

Man har också skjutit in sig på familjeplaneringsinsatsen
i Pakistan. Här
arbetar 10 svenskar — läkare, sköterskor
och informationspersonal — i detta
projekt. Det har varit mycket misstänkliggörande
av det projektet i debatten
på sista tiden. Jag tycker att det
inte är stor anledning att ta upp detaljerna,
i varje fall inte för närvarande.
Jag skulle dock vilja säga, att Sverige
är det första land i världen som har
erbjudit sina tjänster på detta omstridda
fält. Vi borde nog visa litet mer
grannlagenhet och hänsyn när vi offentligt
debatterar om det avtal som
detta land har ingått med oss är hafsigt
eller inte och då vi debatterar våra förväntningar
på mottagarlandets gensvar.
Jag vågar i alla fall säga, att de pakistanska
myndigheterna beskriver detta
projekt som nyttigt och värdefullt.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta för ögonblicket.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
frågade, om vi skall stödja NIB-styrelsen
i dess vädjan att slippa fler utredningar.
Ja, det beror på om man kan
vara övertygad om att vad som nu har
gjorts på detta område kommer att vara
tillräckligt för att få verksamheten
på rätt bog igen — i annat fall är det
klart att vi måste se till att det blir fler
utredningar.

Jag förklarade mig oroad av den relativa
belåtenheten i statsrådets svar.
Nu hänger ju allt på om regeringen är
beredd att ta ett ordentligt tag i brännnässlorna.
Gör den inte det, lär det inte
bli mycket av dessa goda tankar.

Nu hör jag till min glädje att statsrådet
erkänner att kritiken har varit
nyttig i detta sammanhang. Det medger
jag är ett stort framsteg. Jag vill erin -

102

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

ra om det rykande angrepp mot pressen
som statsrådet levererade den 26
september i sitt anförande inför NIB:s
råd. Det var inte länge sedan statsrådet
uppenbarligen hade en annan åsikt och
talade om människojakt m. m.

Statsrådet förnekar att ministerstyre
förekommit i detta sammanhang.
Jag skall medge att det är svårt att
komma med bevis i telefonernas tidevarv,
men det finns vissa tecken i skyn.
Jag skall erinra om några av dem.

Hur förhåller det sig med det faktum
som har berörts i riksdagsdebatterna
tidigare, att när företrädaren för NIB
var uppe i statsutskottets första avdelning
för att redogöra för personalbehovet,
så backade han inte upp de petita
som styrelsen i NIB och NIB-ledningen
var eniga om, utan gav intrycket att
vad statsrådet föreslog var till fyllest?

Beträffande Etiopienprojektet och
materielprovningsanstalten figurerar i
de bilagor som finns i NIB-utredningen
ett telefonsamtal, där statsrådet uttrycker
tveksamhet om detta. Det var innan
ärendet avgjordes. Det framfördes vissa
skäl — att vi inte skall ge för mycket
hjälp åt ett håll, att det är så många
stater som begär hjälp, o. s. v. — och
detta ledde fram till ett löftesbrott. Nu
vet jag att statsrådet anser att hennes
roll där var obetydlig och inte påverkade
ärendet i sak, men jag kan inte
säga att jag fått det intrycket.

När det gäller det stipendieärende
som jag nämnde i förbigående vill jag
fråga, varför statsrådet Lindströms sekreterare
upprättade eu promemoria om
förlängt stipendium och varför denna
promemoria översändes till NIB på
statsrådets uppdrag. Uppgift står här
mot uppgift, huruvida statsrådet Lindströms
sekreterare meddelat byråchefen
Hagberg att statsrådet gärna såge att
Bachas ansökan om förlängning av stipendiet
omprövades i positiv riktning.
Byråchefen Hagberg har dessutom förklarat
att han upplysts om att statsrådet
ämnade ta personlig kontakt med generalsekreterare
Björnberg.

Herr talman! I det i mer än ett avseende
anmärkningsvärda anförande som
statsrådet höll inför NIB:s råd den 26
september kom hon också in på frågan,
vad det är som konstituerar ett ansvar.
I första hand, konstaterade hon, är det
om man vet om någonting i frågan. Är
det verkligen ett tillfredsställande svar?
Naturligtvis inte! Det tycks emellertid
liksom ha kommit på modet denna höst
bland statsråden att hänvisa till att de
inte är informerade. I stället för att
vara bättre informerade än andra framställer
de sig själva som de mest okunniga
bland ignoranterna. Vet man ingenting,
har man alltså inget ansvar.
Men har inte ett statsråd skyldighet att
hålla sig informerad? Gör man inte det,
är det så mycket värre för statsrådet i
fråga.

Nu framgår det av handlingarna som
finns tillgängliga — jag syftar på talet
inför NIB:s råd — att statsrådet Lindström
först mot mitten av augusti fick
meddelande om att det rådde viss missstämning
bland personalen. Hon kom
då på idén att tala med generalsekreteraren
men fick tydligen inget intryck
av att det var någon större fara på taket.
Jag vill säga, att det är nästan
otroligt att statsrådet Lindström skulle
kunna vara så totalt okunnig om läget
inom NIB, när det under lång tid varit
ett samtalsämne inom kretsar som är
intresserade av u-landshjälpen. Hur
kommer det sig att de klagande ljuden
tystnar så fort statsrådet kommer i när
heten? Det är faktiskt en märklig prestation
att inte uppfatta någonting.

Jag skall citera ur statsrådets anförande
inför NIB:s råd, eftersom det kan
ge oss en vägledning. Hon sade: »Men
ännu i dag har ingen som arbetat eller
arbetar inom nämnden uppsökt mig
för att framföra anmärkningar — däremot
två stycken för några dagar sedan,
som på ett välgörande sätt nyanserat
den nu allmänt debatterade kritiken
och gav generalsekreteraren sitt
stöd.»

När man hör detta är det svårt att

Tisdagen den 29 oktober 1963 em. Nr 30 103

Ang. administrationen av den svenska u-Iandshjälpen

undgå att ställa frågan, om inte statsrådet
möjligen har skött sin befattning
med vårt u-landsbistånd på ett sådant
sätt, att t. ex. personalen vid NIB trott
sig förstå att det inte tas väl upp om
man kommer och framför kritik utan
att det är bättre att svälja kritiken, och
att somliga t. o. m. funnit läget vara
sådant, att det kanske är bättre att komma
till statsrådet och klaga på kritiken
och berömma generalsekreteraren. En
sådan frågeställning — jag skall, herr
talman, strax sluta — borde inte minst
statsrådets chef i regeringen vara intresserad
av, ty det säger kanske någonting
väsentligt om statsrådets möjlighet
och lämplighet att förvalta dessa ting i
framtiden.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Hanson tog upp det omdöme beträffande
presskritiken som jag hade
fällt på NIB:s rådsmöte. Det var en viss
sorts presskritik jag då talade om. Jag
tycker fortfarande att det har gjorts svåra
övertramp i den publicitet och den
tidningskritik, som i och för sig är vällovlig
och nyttig. Det har jag betonat
både då och nu. För att undvika missförstånd
vill jag ha sagt att jag naturligtvis
inte avser mig själv i det sammanhanget.
En politiker skall kunna tåla
att bli hur hudflängd som helst —
det är en del av yrket. Men när en
så att säga civil person blir slungad i
ansiktet, att redan hans utnämning till
chefsposten varit ett »frätande sår» på
u-hjälpsverksamheten, dagligen får läsa
i tidningarna om att en annan person
skulle ha dugt bättre och han blir överhopad
med anklagelser, men inte får sitt
försvar rätt återgivet, är det nog i mitt
tycke att hetsa en människa över hövan.
Det tyckte jag vid det tillfället. Sådant
har förekommit vid sidan om den
mera anständiga debatt som vi accepterar.

Herr Hanson tyckte att det nästan var
en bragd av mig att inte ha upptäckt att

det fanns samarbetssvårigheter i NIB
förrän jag underrättades om detta i augusti.
Han får väl då också utfärda den
orlovssedeln för styrelsen med representanter
för hans eget parti och för
alla de demokratiska riksdagspartierna.
Denna styrelse har behandlat frågorna
i NIB vid täta och intresserade sammanträden,
och jag tror mig veta att
inte heller den har haft anledning misstänka
att läget har varit så allvarligt
som det föreföll att vara i slutet på sommaren,
när dessa uppsägningar accentuerade
det hela.

Jag liar egentligen ingen anledning
att återigen börja bena upp för herr
Hanson en sådan trivialitet som eventuella
missförstånd mellan min sekreterare
och en tjänsteman på NIB. Jag
kan inte förklara hur det kommer sig
att tjänstemannen på NIB har en annan
uppgift än min sekreterare har. Jag har
ingen utbildning i psykologi, men jag
vet att det kan förekomma minnesfel.
Vi vet också att det har varit en svår
nervpress för dem som på NIB varit föremål
för allt sökarljus under kartläggningsarbetet.
Man kan minnas fel. Alla
har inte så goda nerver som jag. Jag
vet bara bestämt var gränsen har gått
för min egen befattning med ärendet,
som varit den allra minsta möjliga.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till statsrådet
Lindström säga att vi här diskuterar
statsrådens ansvar och befattning med
detta ärende, och jag vill därför inte
gå in på vad styrelsen borde veta eller
inte veta. Det kan styrelseledamöterna
själva upplysa om; det finns ju gott
om dem här i kammaren.

Jag har i detta stipendieärende ställt
vissa frågor, som jag skall be att få
upprepa. Varför upprättades i statsrådets
kansli en promemoria i detta ärende?
Varför gjordes vissa undersökningar,
och varför översändes denna promemoria
till NIB med påteckning att

104

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

det var på statsrådets begäran? Och får
jag än en gång erinra om den uppgift
som vederbörande byråchef i NIB har
lämnat, nämligen att man gärna såg
från statsrådets sida att Bachas ansökan
om förlängning av stipendiet omprövades
i positiv anda.

Om statsrådet nu inte anser sig ha
någon befattning med sådana här ämnen,
har jag mycket svårt att förstå att
statsrådets kansli på detta sätt engagerar
sig i frågan och på statsrådets begäran
skickar över produkterna av den
utredningsmöda som vederbörande
tjänsteman där har åstadkommit.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att blanda mig i den debatt som
har ägt rum mellan statsrådet Lindström
och Per-Olof Hanson. Jag har
nämligen ingen möjlighet att bedöma,
om det svar han har fått ur de synpunkter
han har velat framhålla i sin interpellation
är tillfredsställande eller ej.

Ur många synpunkter tycker jag att
svaret är värdefullt, bland annat därför
att det tar fasta på den utredning
styrelsen har låtit verkställa i anledning
av de i tidningspressen påtalade
missförhållandena inom NIB, i huvudsak
väl närmast på grund av den oro
som var tillfinnandes bland personalen
och som tog sig uttryck i att värdefulla
krafter inte längre ville fortsätta sitt
arbete.

Jag vet inte om man vågar gå så långt
i tolkningen av statsrådets svar på PerOlof
Hansons fråga, att statsrådet förklarat
sig redo att ge styrelsen allt det
stöd den behöver för att kunna fullfölja
sina ansträngningar i syfte att
skapa bästa möjliga arbetsförhållanden
och trivsel på NIB. Detta behövs nämligen
alldeles säkert, och jag tror knappast
att tillsättande av en biträdande
sekreterare i och för sig löser problemen,
om inte också någonting annat
göres.

Jag tycker inte att vi här i kammaren
skall behöva diskutera olika spörsmål
in i minsta detalj — i styrelsen
finns ju ledamöter av riksdagen som
representerar inte bara rik erfarenhet
av administrativt arbete utan också
betydande erfarenhet när det gäller ulandsfrågor.
Vi kan alltså räkna med
att allvarliga ansträngningar skall göras
för att åstadkomma det bästa möjliga.
Sedan statskontoret verkställt sin
utredning om de administrativa rutiner
som bör tillämpas, kan man väl
också våga räkna med att det kommer
att bli bättre arbetsförhållanden och en
förändring även i övrigt.

Jag begärde ordet närmast för att
tala om ett par andra ting som inte har
kommit fram i statsrådets svar, främst
någonting som aktualiserats genom fru
Sjövalls interpellation i andra kammaren.
Hon konstaterar där, att vi inte får
glömma bort att Sverige har begränsade
erfarenheter i fråga om u-landshjälpen,
både vad gäller vilka projekt som
kan sättas i gång och framför allt när
det gäller att bedöma den jordmån för
olika projekt som kan finnas i det land
man vill hjälpa. I detta avseende är vi
väsentligt handikappade — om man
skall använda det uttrycket i detta sammanhang
— jämfört med sådana länder
som har eller har haft kolonier och
därigenom skaffat sig en betydande erfarenhet
och utbildat många människor
som kan u-landsfrågor och känner förhållandena
i olika länder där man vill
göra insatser. Man har folk som någorlunda
vet vad det är möjligt att åstadkomma
och vad som kan väntas bli
mottaget med uppräckta händer eller i
varje fall ge positivt resultat.

Det är nog riktigt som fru Sjövall säger,
att våra erfarenheter är begränsade
och att vi därför inte i viljan att
göra det bästa möjliga på så många håll
som möjligt skall åtaga oss någonting,
för vilket vi i varje fall inte omedelbart
har resurser. Även oförmågan att
fullfölja ett ganska långtgående program
kan nämligen i och för sig skapa olust

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30 105

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

och besvärligheter både hos den som
skall vara ledare och hos dem som under
honom skall medverka till programmets
genomförande.

Den gamla Centralkommittén för tekniskt
bistånd rörde sig, om jag nu inte
tar fel, med så begränsade belopp som
låt mig säga 3 miljoner kronor per år.
Helt naturligt hade kommittén skaffat
sig en viss erfarenhet, men på områden
där det krävdes begränsade insatser.
När NIB tillkom, blev det fråga om
en insats, som var kanske tio gånger
större och som helst skulle genomföras
omedelbart eller i varje fall på mycket
kort sikt. I och för sig är det väl då inte
så märkvärdigt, om man i många fall
inte har nått längre än till en vacker
tanke, som åstadkommit besvärligheter
på olika håll, inte bara i den centrala
administrationen här uppe i Stockholm
utan kanske i lika stor utsträckning
ute på fältet, därför att man i viss
mån saknat de erforderliga utbildade
krafterna men också därför att man
kanske inte överallt i respektive länder
har fått det stöd man väntat sig.

Om jag tolkat fru Sjövall rätt, har hon
ingen önskan att man skall inskränka
på hjälpen i och för sig men anser att
man skall utnyttja de multilaterala vägarna
i större utsträckning än hittills,
intill dess man får resurser att göra någonting
mera; dessa resurser kan ju
byggas ut undan för undan. Och eftersom
alla bär den uppfattningen att
hjälpen till u-länderna även från Sverige
skall öka, inte efter hand som resurserna
inom landet motiverar en ökning
utan, förmodar jag, efter hand
som vi hinner växa in i uppgifterna, så
behöver inte vårt anslag till de multilaterala
åtgärderna minska — det kan
ju också öka, samtidigt som våra egna
insatser ökar i takt med att vi lyckas
skaffa det folk som behövs och objekt
som är avpassade och lämpliga för de
insatser vi orkar med. Jag är nämligen
själv inte alldeles övertygad om att vi
måste vara med på så många platser
som möjligt — om vi begränsar insat -

serna till ett mindre antal områden, är
det tänkbart att vi kan göra mera där
och göra det på ett betydligt bättre sätt.

.lag tycker för min del att vi inte skall
begränsa debatten vid detta tillfälle till
att avse enbart förhållandena inom NIB
och då främst på huvudkontoret. Det
är kanske befogat att erinra om att svårigheterna
i den centrala administrationen
kan sammanhänga med att man
känt sig nödsakad att göra mer än man
orkar. En sådan sak sprider alltid både
otrevnad och missmod bland dem som
sysslar med de många projekten.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! För min del emotsåg
jag denna interpellationsdebatt med
ett särskilt intresse. Jag bär tagit del
av statsrådet fru Ulla Lindströms tal
inför NIB:s rådsmöte för några veckor
sedan. Det har bär bl. a. citerats vissa
avsnitt ur detta tal och jag vill, herr
talman, bara för att få berättiga mina
inledningsord om att det var med intresse,
som jag emotsåg det tal statsrådet
här skulle hålla, att i detta tal
vid NIB:s möte sade statsrådet bl. a.
på ett ställe: »Det har till och med inträffat
att en hygglig svensk i Afrika
blivit så afrikansk att han börjat
springa omkring naken och slå sin
svenska hustru gul och blå.»

Det är alltså sagt av ett statsråd,
och jag får väl till detta göra den kommentaren,
att kommentarer över huvud
taget är onödiga.

När jag har tagit del av det interpellationssvar
som statsrådet här har
lämnat måste jag, herr talman, bara
medge, att det svaret ligger på en betydligt
högre nivå än det tal som jag
som sagt har tagit del av och som fru
Ulla Lindström höll vid nämnda tillfälle.
I interpellationssvaret framhålles,
att NIB är självständigt ämbetsverk
och att dess styrelse följaktligen
har att besluta om verksamheten i enlighet
med gällande verksinstruktioner
och det kungliga regleringsbrevet. Re -

106

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjalpen

geringen skulle då inte ha det omedelbara
ansvaret.

Det har emellertid framhållits att
man från regeringshåll sökt utöva en
viss särskild inverkan på NIB:s verksamhet.
Jag är emellertid inte initierad,
men ur den debatt, som har förts, vill
jag kanske speciellt hänvisa till vad eu
partikollega till fru Lindström i andra
kammaren har anfört i denna fråga.
Här citerar jag följande: »I den debatt
som förekommit kring NIB har
statsrådet Lindström både i tal och i
tidningsartiklar fällt uttalanden av sådan
art att de ger anledning till förmodande
att statsrådet försökt lösa
denna problematik genom direkta ingripanden
i NIB:s verksamhet. Det är
vidare praktiskt taget omöjligt att med
ledning av pressdebatten avgöra om
vissa politiska beslut fattats av styrelsen
för NIB eller om de handlagts
i konselj. Icke ens beslut av utrikesministern
i sådana ärenden skulle stå
i överensstämmelse med den självständiga
ställning NIB som ämbetsverk
skall äga.»

Med hänsyn till det intresse som
hela denna fråga har tilldragit sig vill
jag fråga statsrådet fru Ulla Lindström,
om hon är villig att kommentera det
uttalande, som hennes partikollega i
andra kammaren gjorde och som jag
här alldeles nyss har citerat. Jag tror
att det skulle vara av större värde att
få det kommenterat av berörda statsråd
än att få höra ett eventuellt sådant
svar av statsministern i medkammaren
under morgondagen. Jag emotser att
statsrådet fru Lindström här i dag lämnar
sitt svar på den frågan.

Oavsett hur det förhåller sig på den
punkten är jag angelägen att få poängtera
en sak i anledning av statsrådets
tal på NIB:s rådsmöte. Det gäller något
som herr Per-Olof Hanson redan har
varit inne på, men jag tycker att det
är så anmärkningsvärt att det än en
gång bör understrykas.

Innebörden i ett avsnitt av talet var,
att det ett statsråd inte vet om, det har

statsrådet heller inte något ansvar för.
Enligt min mening är detta en minst
sagt egendomlig tolkning av grundlagens
stadgande om regeringsledamöternas
parlamentariska eller politiska
ansvarighet inför riksdagen. En ovetskap,
den må vara hur oskuldsfull som
helst, friar i och för sig inte från det
ansvaret. I detta speciella fall kan det
räcka med att hänvisa till regeringens
utnämningsmakt, som ju särskilt vid
starten av NIB spelade en mycket stor
roll. Den omfattade givetvis verkschefen
men kom också att i praktiken
tillämpas även beträffande honom underställd
personal.

Låt mig få säga några ord om vilka
verkningarna för biståndsinsatserna
kan komma att bli. För det första är
det angeläget att vad som hos allmänheten
kan ha rubbats i fråga om förtroende
för biståndsorganisationen
snabbt återställes. Man kan, herr talman,
måhända hysa den misstanken att
detta förtroende i viss mån bärs upp av
eif ansvar från statsrådet fru Lindströms
sida. Inte minst av den anledningen
är det av alldeles speciellt intresse
att statsrådet, utöver det svar
som har lämnats på interpellationen,
bär talar om vilka åtgärder som hon
har tänkt vidtaga för att återvinna det
nödvändiga förtroendet.

För det andra får inte, om det skulle
visa sig nödvändigt med ett återhållande
moment någon tid med utbyggnaden
av den bilaterala hjälpen, eventuella
negativa verkningar medföra
att biståndsinsatserna som helhet hämmas.
Jag medger villigt att jag för min
personliga del i viss mån var skeptisk
mot ett alltför hårt satsande på
den bilaterala hjälpen, men det har
inte varit av sådana administrativa skäl,
som nu är i fråga, utan därför att jag
anser att vi ur principiell synpunkt
bör inrikta oss på att lämna större
multilaterial hjälp via FN. För att
åstadkomma någon möjlighet att påskynda
en snabbare ökning av biståndsinsatserna
har folkpartiet och

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

107

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

centerpartiet som bekant uppträtt samfällt
med följd att vi i någon mån givit
avkall på vår multilaterala princip.
Anledningen till att detta har skett har
varit det kompakta motstånd som vi
mött från såväl högern som socialdemokraterna.

Jag har med detta velat säga att vi
verkligen inte t. ex. instundande vårriksdag
vill höra från statsrådet att vi
inte kan bättra på biståndsinsatserna
mer på grund av att NIB:s kapacitet
inte räcker till. En sådan argumentering
är enligt min mening fullständigt
ohållbar. Den multilaterala vägen står
ju fortfarande öppen.

Allra sist, herr talman, vill jag bara
göra några reflexioner som folket ute
i vårt land gör. Vi har våra humanitära
och religiösa samfund, som under
en följd av år har gjort oerhört stora
insatser på det här området —- insatser
som inte har hakat upp sig vare sig
administrativt här hemma eller ute på
fältet utan löpt relativt friktionsfritt.
Det ungdomsförbund som jag tidigare
har tillhört och som nu är centerns
vidtar vittgående åtgärder för att hjälpa
människorna i utvecklingsländerna,
och det skulle vara tråkigt för dem,
som gör alla dessa frivilliga insatser,
om vad som nu har inträffat skulle
leda till att förtroendet för det som
vi trodde skulle bli den verkliga insatsen
för u-länderna skulle brytas under
den tid som vi nu går till mötes.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är onekligen lite
ovanligt att bli ombedd att i den här
kammaren i kväll besvara en interpellation
till statsministern, vilken han
själv skall besvara i morgon i den andra
kammaren. Det enklaste vore val
att herr Sundin gick in i andra kammaren
och hörde på debatten i morgon.
Jag tänker själv delta i den en
hel del.

Jag vill dock inte vägra honom att
få höra åtminstone i största korthet

vilka de frågor är, som ingår i Kungl.
Maj:ts handläggning av NIB-ärenden.
Det är snabbt gjort. Jag kommer att
mera utförligt i morgon kunna visa
upp hur de handläggs och att enligt
min mening inte något »ministerstyre»
förekommer därvidlag.

Enligt NIB:s instruktion skall ämbetsverket
underställa regeringen två
slags frågor, förutom riksdagspetita
förstås, där ju styrelsen en gång om
året klargör sin målsättning och samlar
alla sina förslag. Det ena slaget av
frågor är anslagsfrågor av den sort,
som NIB inte själv äger avgöra enligt
regleringsbrevets anvisningar, och det
andra är frågor som rör långtidsplaneringen
av u-hjälpsprojekten. Jag vill
bara kort säga, att jag inte kan erinra
mig att jag i något enda fall haft en
deciderat olika mening mot den som
NIB:s styrelse har visat sig omfatta,
då den har tagit ställning till dylika
principfrågor.

Det verkar som om detta vore sista
anförandet i den här diskussionen,
och jag vill då gärna avrunda det
hela med att understryka, att ulandshjälpen
är politiskt brännbart stoff
i alla länder, där den har en framskjuten
plats och egen administration.
Det har stormat i Västtyskland kring
min kollega Entwicklungsminister
Scheel, som bär blivit tillfrågad av
tidskriften Der Spiegel om man har
kastat miljarder mark i buschen. I
vårt grannland Norge råkar fiskeriprojektet
i Indien ännu efter tio år
ut för opinionens tornados. I USA är
u-landshjälpen ständigt föremål för kritik,
och där tillsättes det ständigt nya
kommittéer för att ompröva dess inriktning
och administration. Senatorer
reser omkring i världen för att se med
egna ögon hur hjälpen fungerar, och
jag tror att det skulle kunna vara någonting
att ta efter även här. Det kan
inte vara annat än bra om riksdagen
skaffar sig egna ögonvittnesintryck och
erfarenheter. Jag tror att lekmän och
sunt förnuft har sin plats i u-hjälpen.

108 Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

Den u-hjälpsdebatt vi har här i kväll
är därför inte något unikum och det
är inte heller sådana kriser som NIBkrisen.
Jag vågar säga — och herr
Hanson må återigen ta till orda om
han så vill — att kritiken mot u-hj alpen
har varit överdriven. Den har varit
i många avseenden oriktig, och förmildrande
omständigheter har förbisetts,
även i sådana delar där åtskilliga
allvarliga anmärkningar kvarstår,
som vi skall försöka råda bot för.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! .lag ber alldeles särskilt
att få tacka statsrådet för att jag
inte behöver gå in i andra kammaren
för att höra den uppfattning som
statsrådet skall deklarera där i morgon.
Nu var väl beskedet ändå relativt svävande,
ty i interpellationen är det inte
så enkelt som statsrådet här försöker
göra gällande. Men statsrådet har väl,
skulle jag tro, rätt att flytta undan de
problem som hon i ett sådant här
brännbart ämne över huvud taget inte
vill syssla med.

Sedan, herr talman, bara en sak till.
.lag ställde en rent personlig fråga till
statsrådet, nämligen den att här rör det
sig om en förtroendekris för NIB och
måhända, herr talman, även för statsrådet
Lindström. Frågeställningen var:
Vilka radikala åtgärder vill statsrådet
vidta — inte för att personligen sitta
kvar som statsråd, utan för att vi i
fortsättningen skall ha den breda massan
bakom oss för att öka vårt bistånd
till de människor, som så ytterligt väl
behöver det?

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Naturligtvis har det
aldrig föresvävat mig ett ögonblick att
så att säga ge mitt intyg på att all kritik,
som framkommit i detta sammanhang,
skulle vara riktig och berättigad.
Självfallet inte! Vad jag konsta -

terat är att NIB-styrelsens egen utredning
har bekräftat det beträttigade i
en god del av denna kritik, och jag har
känt mig oroad över att statsrådet haft
eu markant tendens att liksom släta
över — bruka hartassen som herr Jacobsson
kallat det. Jag tror det är
olyckligt, ty det bildar en dålig utgångspunkt
för att få det hela på rätt
bog igen.

Sedan bör vi ju hela tiden komma
ihåg och ha i bakgrunden, att u-landsarbetet
har så speciella svårigheter med
sig, att vi inte kan ställa samma krav
på det som på annan offentlig verksamhet.
Vi måste därför, som jag sagt tidigare
här i dag, ge det betydligt vidare
toleransgränser och inte bli alltför
modstulna om något går på sned
och inte blir som vi tänkt oss. Många
saker utanför vår kontroll påverkar
det hela. Jag sade redan i min interpellation,
att mycket också beror på
mottagarländernas förmåga att ställa
resurser till förfogande för att möta
våra resurser, om det skall bli ett
lyckat resultat.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Den insyn som det har
förunnats mig att vinna i NIB:s verksamhet
och allmänt i vår u-landshjälp
gör det för mig till en bjudande plikt att
göra ett inlägg — om än inte uttömmande
— i denna debatt och alltså inte sitta
passiv som i den föregående, där mitt
ansvar legat helt på ämbetsmannaplanet.
Det angelägna ärende, som jag då
har, är att försöka bidra till att återställa
vårt sinne för proportioner i frågan
om u-landshjälpen. Allt vad jag vet,
herr talman, säger mig att kritiken, .särskilt
i pressen men naturligtvis mycket
mindre här i riksdagen, har skjutit långt
över målet.

Jag tror att jag vågar säga att kritiken,
om man bedömer biståndsarbetet i
stort, är orimligt överdriven och skadar
den entusiasm och den villighet som vår
allmänhet har när det gäller att det ar -

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

109

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

betet skall både fortsätta och öka. Även
när nu upplysningar, som givits här av
statsrådet i dag och fullständigare i rapporten
från NIB-styrelsen, betydligt har
reducerat bärkraften hos de kritiska anmärkningarna,
så kvarstår och underhålles
hos allmänheten ett intryck av
en mångfald av missgrepp. Vad som
kunnat beläggas har varit formella fel,
administrativa fel, bristande handlag i
samarbetet mellan verkschef och personal,
men det färgar i alla fall alltför lätt
av sig på uppskattningen av hela biståndsarbetet.
Jag menar att vi i alla
fall måste minnas, att vad det här varit
fråga om har varit vad som måste kallas
småtterier, d. v. s. det har varit frågor
som är av betydelse för oss på hemmaplan.

Vi måste naturligtvis sträva efter en
felfri och effektiv förvaltning, och där
skall vi inte tolerera någon skonsamhet
om det har brustit på något håll, vare
sig det har varit från verksledningens
eller styrelsens sida. Men från det måste
vi skilja det som är det stora, det som
är av primär betydelse för de fattiga
länderna, som hela vår opinion kräver
skall få hjälp, och hjälp på strategiska
punkter, i sina planer för ekonomisk utveckling
och sociala framsteg. Där vill
jag faktiskt skriva under på vad statsrådet
här nyss sade, nämligen att »projekten
i stort sett är välartade». Det är
det som mitt vittnesbörd utmynnar i:
att våra försök att bringa bistånd för att
öka utvecklingstakten i de stora hitills
eftersatta områdena i världen inte har
fått något grundskott.

Därmed är naturligtvis inte påstått,
att våra bilaterala biståndsprojekt från
början till slut skulle förlöpa som ett
ofelbart och helt effektivt fullföljande
av lika perfekt detaljbestämda planer.
.lag tror vi måste alldeles klart fatta
detta i sikte. Vi måste förstå vilket slags
verksamhet som vi givit oss in på då vi
vill ge hjälp bilateralt, nämligen att sådan
verksamhet inte kan planeras i detalj
på vårt eget ansvar och inte heller
kan konsekvent fullföljas efter en plan -

ritning som är uppgjord i förväg. Planer,
program, verksamhetens uppläggning
och dess kontinuerliga bedrivande
vilar ju direkt på ett främmande lands
ansvar. Det är sannerligen inte något
som kan jämföras med ett svenskt skolbygge.
När man karaktäriserar ett biståndsprojekt
i ett av dessa främmande
länder som ett företag, som »i många
stycken bär hastverkets prägel», så är
detta inte något argument som duger
som slagträ mot denna verksamhet, vilken
avser bistånd till andra länders
planer.

Jag vill kort exemplifiera detta med
några påpekanden just om det projekt
som föranlett detta omdöme, nämligen
familjeplaneringsinsatsen i Pakistan.
Herr Per-Olof Hanson har alldeles nyss
påpekat, att man naturligtvis är beroende
av lokala förhållanden i mottagarlandet.
Jag tror emellertid vi måste
fatta det på ett mer eftertryckligt sätt
och minnas, att det i detta speciella
fall när det gäller familjeplaneringen i
Pakistan inte bara är fråga om en hel
del lokala förhållanden, som har bestämt
dess uppläggning och även bestämt
förändringar i den, utan också
att den allmänna och mer teoretiska
insikten i familjeplaneringsfrågor har
förändrats sedan vi först diskuterade
och beslöt just denna biståndsaktion.
Att vi nu gör något annat än då vi startade,
är tecken på att framsteg görs
och att vi är kapabla att följa med och
utnyttja de nya möjligheter som bjuds
till en allt effektivare insats.

Kritiken slår därför slint. Det är inte
rimligt att fråga om den svenska planen
för familjeplaneringen i Pakistan
var riktig. Det har inte varit fråga om
en svensk plan, som statsrådet Ulla
Lindström också påpekat, utan om en
pakistansk plan. Jag vill tillägga den
ytterligare upplysningen, att den pakistanska
planen i sin tur inte var helt
uppgjord av pakistanerna själva. Det
som var intressant för oss var, att Pakistan
var det första muhammedanska
land som ville lansera ett nationellt fa -

110 Nr 30 Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjäipen

miljeplaneringsprogram, och att det förresten
var det första land som begärde
vår hjälp för att genomföra ett sådant.
Men planen i och för sig var nog alltför
västerländsk. Den var närmast
amerikansk i sin uppläggning med dess
starka betoning särskilt av klinikernas
roll. I västerlandet, där intresset för
födelsekontroll vuxit fram som en rörelse
närmast emot officiella myndigheter,
har det organiskt tagit sig ett
naturligt uttryck i särskilda kliniker,
till en början — och mångenstädes ännu
i dag — upprättade helt friställda
från det ordinarie sjukvårds- och hälsovårdsväsendet.

De svenska biståndsmyndigheterna —
det var Centralkommittén som fattade
beslut om detta 1961 — tog den plan
som pakistanerna ritat upp, väl vetande
att den svenska insatsen bara skulle
bli en av byggstenarna. Nu måste jag
erkänna, att jag personligen redan från
början var ganska kritisk mot denna
plan, mycket på grund av mina erfarenheter
i Indien, där man långt tidigare
och i mycket större skala hade
försökt att få familjeplaneringsarbetet
att ge resultat just genom att upprätta
hundratals, ja tusentals kliniker.
Den kritiska inställning som jag då hade
delades inte av många. Själv hade jag
knappast någon möjlighet att påverka
planläggningen — allra minst i Pakistan.
Vi kanske hade gjort det annorlunda,
om vi själva från början hade
fått vara med om att göra upp planen.

I Ceylon fick vi göra något i den vägen.
Där hade jag och dr Tottie tillfälle
att intensivt ta del av förarbetena
till den svenska familj eplaneringsinsatsen,
som trots att den var i mycken liten
skala avsåg att gå just den andra
vägen, nämligen att försöka genomsyra
hela befolkningen med kunskap om födelsekontroll
och därvid använda sig
av det regelbundna nätet av hälsovårdscentraler,
barnmorskor o. s. v.

Det ceylonesiska projektet, som inte
avsåg ett omfattande nationellt program
utan en demonstration i ett par di -

strikt, var en ovanligt självständig
svensk insats; det är alltså ett undantag
snarare än en regel. Experimentet har
numera bekräftat att denna så kallade
»community family planning approach»,
alltså en samhällelig planering, som
riktar sig till hela samhället och inte
bara till enskilda individer, är det
enda som ger hopp om att effektivt nå
hela befolkningen i de fruktsamma åldrarna.

Numera har också Indien börjat genomföra
en programmatisk omläggning
av sin stora organisation för familjeplanering
just i den riktningen och alltså
fört in födelsekontrollen i det allmänna
hälsovårdsnätet.

Jag har velat säga detta för att markera,
att ingen »besserwisser» skall
komma och säga att vi inte hade bort
börja i Pakistan, därför att förutsättningarna
inte var alldeles idealiska. Nu
äger ett ständigt omtänkande rum. Det
bär präglat den internationella diskussionen
under denna period. NIB:s styrelse
har varit medveten därom. Vi har
med stort intresse tagit del av synpunkter
från fältarbetarna, inte minst från
projektchefen i Pakistan. Vissa förändringar
i projekten har gjorts i vetskap
om hur mycket människornas motivation
betyder. Vi har beslutat att
komplettera familjeplaneringsprojektet
med ett team experter på informationsteknik.
Det var en ny giv, en ny
fas i projektets utveckling, men därmed
underkändes naturligtvis ingalunda
de tidigare insatserna. Likaså har
samtliga projektchefer, liksom NIB,
kommit att mer och mer inse betydelsen
av att familjeplaneringen i ett land
introduceras systematiskt vid utbildningen
av den medicinska, paramedicinska
och sociala personalen. Bapporterna
visar att de alltmer försöker koncentrera
sig på den uppgiften.

Dessa åtgärder innebär i viss mån
en nyorientering — en anpassning om
man så vill säga. Jag tror mig kunna
säga, att vi lärt oss mycket och också
fått sådan prestige genom våra pro -

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

111

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

jekt i Pakistan och Ceylon, att vi hädanefter
kanske inte bör ta oss an familjeplaneringsprojekt,
om vi inte får
vara rådgivare vid själva planeringen
och får u-landets regering med på de
nya noterna och kan förmå dem att ta
ett större aktivt ansvar.

Alltså kan detta ständiga införande
av förbättringar ju inte utgöra något
fel, och det är just en sådan kontinuerlig
anpassning som NIB:s styrelse och
medarbetare ägnar sig åt när det gäller
samtliga projekt av olika slag. Det
har varit en ständig strävan att försöka
lära av erfarenheterna, och här kommer
jag in på vad också herr Strand
något berörde, nämligen att det är så
typiskt för den bilaterala, d. v. s. för den
på fältet bedrivna, biståndsverksamheten
att man ständigt måste lära om.

Detta är rentav ett av skälen till att
vi måste ha ett visst utrymme för sådan
bilateral verksamhet jämsides med
det multilaterala biståndet, som i och
för sig kan ta hand om anslagssummor
av en helt annan storlek. Sverige har
ju mer eller mindre frivilligt valt att
inte ha något kolonialvälde, och därför
känner vi helt enkelt inte tillräckligt
till förhållandena i den underutvecklade
delen av världen. Vi måste bereda
oss och många av våra olika experter
tillfälle att lära på platsen, även
om detta innebär ett visst trevande och
att vi får betala vissa lärpengar. Bäst
av alla projekt för en dylik lärprocess
— med en ödmjuk inställning till
u-landsproblematiken — är naturligtvis
de integrerade projekten, som försöker
lösa sammanhängande ekonomiskt-sociala
problem inom en hel region.
På detta sätt är arbetet upplagt
t. ex. i Tanganyika och Tunisien.

Naturligtvis kan vi inte sikta in oss
på att lära allt om alla u-länder. Koncentration
är nödvändig av redan
nämnt skäl, för att inte tala om andra.
En sådan koncentration har NIB
vinnlagt sig om. Vi har inte påtagit
oss att lära in tillräckligt om utvecklingsplaner,
program, antropologiska

och ekonomiska förhållanden i så värst
många länder. Det rör sig kanske inte
mer än om ett femtal länder, där vår
verksamhet fordrar att man intensivt
försöker förstå hela situationen. Koncentration
är nödvändig både för att
kunna planera allt rationellare och för
att kunna göra de ständigt fordrade anpassningarna.
När det talas om att NIB
driver 23 projekt i 14 länder, så är
detta väl formellt riktigt, men jag är
mest rädd för att vi fallit offer för ett
visst PR-intresse i vår egen krets. Detta
har jag inom parentes sagt funnit vara
en styggelse även om jag inte vill göra
gällande att det skulle vara något ämbetsfel.
Allmänt sett är det angelägna
inte att vi skaffar oss PR hos den
svenska allmänheten och solar oss i vår
belåtenhet utan att vi utbreder en gedigen
kännedom om förhållandena i
berörda länder.

Sedan är det, herr talman, bara ytterligare
en punkt som jag hastigt skulle
vilja beröra. Det gäller frågan om
en ytterligare utredning är erforderlig.
NIB:s styrelse har tagit ställning till
två detaljer i detta stora problemkomplex
sådana de framstår i nuet. Det gäller
för det första relationerna mellan
nämnden i Stockholm och biståndsprojekten
ute i u-länderna — alltså förhållandet
mellan huvudkontor och fältarbetet.
Detta spörsmål bör utredas vidare
på det mest opartiska och mest
sakkunniga sätt, nämligen genom statskontoret.
Det finns säkert en hel del
att förbättra i fråga om kommunikationerna
mellan de beslutande och planerande
instanserna, styrelsen och
verksledningen här hemma å ena och
projektcheferna, som skall effektuera
besluten, å andra sidan, men också i
fråga om deras rapportering om nya
förhållanden och förslag som bör påverka
planerandet av hjälpen till dessa
avlägsna länder.

Den andra frågan avser det förhållandet
att styrelsen inte har ansett någon
ytterligare utredning vara erforderlig
på just de punkter, som styrel -

112

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

sen har tagit upp därför att offentlig
kritik har riktats mot dem. Alla papper
i dessa ärenden ligger ju på bordet.
Dokumentationen är så fullständig
att envar nu kan göra sin egen bedömning
både om nämndens handläggning
av dessa ärenden och om dess syn på
ansvaret för dem. Detta material med
dess många meddelanden i personlig
ton börjar snarast bli uttröskat.

NIB:s styrelse har däremot inte tagit
ställning till frågan om utredningar
behövs av andra, större problemområden
inom vår biståndsgivning till de
underutvecklade länderna. .Tåg vill i
detta sammanhang påminna om att NIB
ju tillkom mot slutet av år 1961 och
började fungera den 1 januari 1962.
Bedan våren samma år framlades proposition
nr 100, som innebar genombrottet
för vårt svenska u-landsbistånd
i större skala. Från den 1 juli 1962 organiserade
man också upp det bilaterala
finansiella biståndet. Det finns
andra aspekter på samordningsproblemen,
som man nu måste tänka igenom.
Vi har t. ex. funnit att råd och utskott
utgör ett mycket tungrott maskineri.
Vi har inom styrelsen närmast varit inriktade
på att söka aktivisera utskotten,
på vilka rådsledamöterna ju är fördelade.
Det kan finnas även andra
strukturförändringar, som kan behöva
företas, men frågan om och i så fall
när dylika utredningar om strukturproblem,
arbetsordning eller andra problem,
som rör vår biståndsgivning, skall
företas lämnar åtminstone jag med förtroende
till dem det vederbör, alltså i
första hand till regeringen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Med all respekt för fru
Alva Myrdal kan jag inte underlåta att
opponera mig mot fru Myrdals önskan
att beteckna kritiken mot NIB som
»småtterier».

Jag har tidigare i dag uttalat, att jag
nog anser att kritiken i vissa hänseen -

den har skjutit över målet. Olika meningar
kan också råda om proportionerna
mellan kritik och insats, men
småtterier, fru Myrdal, kan jag inte säga
att det här är fråga om. Det är inte
småtterier, dessa anmärkningar som av
styrelsen riktats mot generalsekreterarens
ämbetsåtgärder i fyra eller fem
konkreta fall, det är inte småtterier med
de anmärkningar som har riktats mot
verksledningen för dåligt samarbete
och det är inte småtterier med den
oordning som faktiskt har rått på kontorssidan.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag hade här tänkt
begränsa mig till några korta påpekanden,
som jag efter fru Myrdals anförande
kan göra ännu kortare.

När vi diskuterade fjolårets proposition
nr 100 här i kammaren, tror jag
att jag dels uttryckte min glädje över
det stora intresset för u-hjälpen inom
en allt bredare opinion, dels uttryckte
en förhoppning om att det intresset
skulle bestå även den dagen, då de
oundvikliga besvikelserna skulle komma
och vi skulle ställas inför det faktum
att projekt, till vilka stora förväntningar
hade knutits, inte givit de
resultat som vi hade hoppats.

Det är notoriskt i all u-hjälpsverksamhet,
som jag haft tillfälle att följa
i rätt många länder, att biåsvädren är
många och täta, vilket är mycket förklarligt
med hänsyn till spänningen
mellan stora förväntningar och stora
besvikelser, svårigheten att bedöma
främmande länders och främmande
folks reaktionsmönster, svårigheten att
utifrån försöka komma till rätta med
problem som länderna själva knappast
kan klara av. När den kritiken kommer,
är det naturligtvis ibland frestande
att låta tvärsäkerheten i omdömena
om verksamheten stå i en viss
bestämd relation till okunnigheten om
den sak man yttrar sig om — det är
fullt mänskligt och naturligt.

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

113

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

Jag har själv upplevt det flera gånger,
bl. a. i somras då en arbetsgrupp
inom den s. k. u-beredningen lade
fram en rapport om u-länder och utbildning.
Vi hade svettats med rapporten
under flera år, lagt ner mycket
arbete och haft många nätters diskussioner
och läsning o. s. v. När vi lade
fram utredningen var vi ändock så
pass osäkra, att vi ansåg oss nödsakade
att börja betänkandet med att påpeka,
att vi under hela utredningsarbetet
starkt upplevt vår bristande insikt
i frågan hur man verkligen på utbildningssidan
på effektivaste sätt skulle
kunna hjälpa u-länderna. Jag har läst
pressdiiskussionen kring detta betänkande,
och tidningarna har på denna
punkt varit mycket vänliga. Jag har
gått igenom flertalet remissutlåtanden,
i vilka egentligen inte anförts några
kritiska synpunkter utan endast på
många punkter framförts värdefulla
kompletteringar. Det beror inte på att
detta betänkande skulle vara så särskilt
bra, ty det är det inte, utan det
beror helt enkelt på att alla, som fått
yttra sig om det, är ungefär lika okunniga
som de som fått i uppdrag att
utreda och utforma denna plan för
svenskt utbildningsbistånd. Detta är
ingen kritik mot dessa remissinstanser,
utan bara ett uttryck för hur svårt det
hela egentligen är.

Vi framförde t. ex. i rapporten att
ett av de väsentliga områden, på vilka
Sverige borde satsa, var lärarutbildningens
område, därför att lärarutbildningen
utgör en så besvärlig flaskhals
i u-ländernas ekonomiska och kulturella
utveckling — den hotar att stoppa
utbyggnaden av skolväsendet, som
i sin tur är en förutsättning för ländernas
ekonomiska utveckling. Vi kan
också säga att Sverige i vissa avseenden
har speciella förutsättningar för
att hjälpa till på lärarutbildningens
område, eftersom vi har duktiga pedagoger
och en internationellt sett bra
lärarutbildning o. s. v.

Vi lade fram dessa förslag om hur

utbildningen skulle ordnas och sade,
att stora planeringsresurser borde sättas
in på det fältet. Men man kan inte
ge någon som helst garanti för att
det projekt, som kommer att startas på
lärarutbildningens område, kommer att
bli lyckat. Det kanske misslyckas. Det
är omöjligt att veta det. Vi måste emellertid
säga, att det är så viktigt att vi
försöker göra någonting på detta område
att vi måste satsa på detta sätt.
Är det så att det första försöket misslyckas,
får vi försöka lära av erfarenheterna.

Jag tror alltså att det fundamentala
i all u-hjälpsvenksamhet är att man
har en viss ödmjukhet inför saken, vilket
också innebär en viss ödmjukhet
när det gäller omdömena om hur verksamheten
bör skötas och en viss ödmjukhet
när det gäller omdömena om
hur verksamheten bör skötas och en
viss ödmjukhet när det gäller kritiken
av hur det hela har skötts.

När det gäller den aktuella diskussionen
har ju styrelsen haft anledning
att gå igenom den kritik som riktats
mot den. Den har inte gått fram med
någon hartass, utan riktat ganska skarp
kritik på vissa punkter — märk väl:
på vissa punkter. Vi säger inte att familjeplaneringens
insatser i Pakistan
är misslyckade, men vi riktar en viss
konkret kritik mot handläggningen av
denna rent administrativt, mot vem
som skulle leda de tre olika komponenterna
av f aimilj eplanerin gjsproj ektet.
Vi anser dock projektet lyckat så
långt man kan bedöma på nuvarande
stadium.

Beträffande Algeriet riktar vi en
skarp kritik mot utsändandet av en
viss pressnotis och kritiserar också
att korrespondensen under augusti månad
gick för långsamt. Men det betyder
inte på något sätt att vi dömt ut
satsningen på farmen, där de engagerade,
såsom statsrådet har påpekat, har
gjort en utomordentligt viktig och
skicklig insats under rådande förhållanden.

114

Nr 30

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

På samma sätt har vi kritiserat det
arbete som utförts i Etiopien på några
punkter, men vi har inte kritiserat
själva projektet, exempelvis det byggnadstekniska
institutet. Jag vill i förbigående
säga att när det gäller den
snabbare avvecklingen av byggnadstekniska
institutet har NIB:s styrelse varit
fullständigt enig och närmast verkat
pådrivande. Rent principiellt är det
väl alldeles utmärkt om ett projekt så
snabbt det rimligtvis går kan avvecklas
i den meningen, att det överlämnas
till vederbörande land, som självt får
överta skötseln av det, så att vi i stället
kan gå över till någonting annat.

Jag har den bestämda uppfattningen
att när det gäller det i och för sig
lilla, som vi hittills har kunnat göra
när det varit fråga om projekt ute på
fältet i u-länderna, så står sig i sak
den svenska u-hjälpen internationellt
sett ganska gott. Det konstiga är att
kritiken har satt in — och i och för
sig med rätta — på sådana områden
som förvaltning och administration, på
relationerna mellan verksledning och
personal, sådant som kan ha sin grund
i vissa kanske tragiska omständigheter
i de mänskliga relationerna, men det
är ingen som har velat påstå, att något
projekt är misslyckat och att vi
råkat ut för de verkligt stora besvikelserna.
Det är ju möjligt att även den
dagen kommer, då vi får inregistrera
sådana stora besvikelser; det vore väl
meningslöst att bedriva u-landsverksamheten,
om vi inte någon gång riskerade
att få anledning att säga, att ett
visst projekt i landet X inte lyckades,
men att vi ändå fått lära oss något
av det. Vi är inte där ännu, men det
vore orimligt, tycker jag, om vi inte
någon gång, när verksamheten växt ut
ytterligare, skulle komma dithän.

Jag vill också starkt understryka styrelsens
ansvar i det här fallet. Det är
styrelsen och ingen annan, som skall
handha uppläggningen av projekten och
deras genomförande, som skall vägleda

generalsekreteraren och fatta besluten.
Det vore mycket beklagligt om styrelsens
ansvar i denna fråga på något sätt
skulle komma i skymundan. Jag är alldeles
övertygad om att styrelsen är
fullt beredd att försvara sig, liksom att
ta på sig kritiken, om den är berättigad.

Styrelsens ansvar kommer in på en
alldeles bestämd punkt, nämligen när
det gäller frågan om eventuella ytterligare
utredningar av sekretariatets
verksamhet. Liksom fru Myrdal vill jag
understryka, att styrelsen inte har haft
någon anledning att yttra sig om större
utredningar på u-lijälpens område.
Vad vi har yttrat oss om är fortsatt utredning
av sekretariatet. På den punkten
menar jag att styrelsen har ett alldeles
särskilt och konkret ansvar att
värna om sekretariatets möjligheter att
arbeta. Enligt min mening är svensk
u-hjälp i dag icke misslyckad — generellt
sett kan man snarare säga tvärtom
— men den riskerar att bli det om
de människor som är satta till den ytterligt
svåra uppgiften — och är starkt
engagerade i den — att i praktiken föra
ut våra vackra tankar, inte får tillfälle
att syssla med denna uppgift helt och
hållet, utan skall vara utsatta för utredning
i olika avseenden.

På den punkten har NIB:s styrelse
ett speciellt ansvar att säga ifrån. Vi
tycker det är nog sysslat med det förflutnas
eventuellas misstag på sekretariatnivå.
Nu gäller det att se framåt och
komma i gång med arbetet att hjälpa
efter fattig förmåga de underutvecklade
länderna. Det är därför vi tycker det
är helt förenligt med styrelsens ansvar
att säga ifrån, att vi finner fortsatt utredning
av sekretariatet onödig.

Herr Sundin sade, att vi inte får skapa
den föreställningen hos den breda
massan, att det inte går bra med den
svenska u-hjälpen. Det viktigaste för att
den breda massan, som herr Sundin talar
om, skall känna förtroende för uhjälpen
är att det görs någonting, att

Tisdagen den 29 oktober 1963 em.

Nr 30

115

Ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

man fortsätter arbetet på de konkreta
projekt ute på fältet, som hittills i stort
sett haft en lovande start.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 176, med förslag till lag
om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr
46) angående stenkolsfyndigheter m. in.,
in. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
översyn av riksgäldskontorets
organisation, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 790.

Avlämnades till herr talmannen följande
motioner, vilka nu anmäldes och
lades på bordet:

nr 793, av herr Pettersson, Harald, m.
fl., i anledning av Kungl. Majt:s proposition
nr 171, angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m.;

nr 794, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Åkerlund, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 177, med förslag
till förordning om skattefrihet för viss
ersättning till Karlskronavarvet aktiebolag
och Svenska reproduktionsaktiebolaget;
samt

nr 795, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, om godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark angående
samhandeln med jordbruksprodukter
inom den europeiska frihandelssammanslutningen
m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed ber jag få anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 3/11—den 13/12 för att som delegat
deltaga i Förenta Nationernas generalförsamling.

Stockholm den 29/10 1963

Yngve Möller

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.54.

In fidem
K.-G. Lindelöw