Tisdagen den 29 mars (Riksdagens protokoll 1949:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 12

26—30 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 mars.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Andersson i Dunker ang. åtgärder för att öka intresset

för hästuppfödningen.................................. 7

Herr Hansson i Skegrie ang. organisationen på växtskyddsom rådet

.............................................. 14

Herr Nilsson i Bästekille ang. tilldelningen av hönsfoder för jordbrukare
och för innehavare av yrkeshönserier.............. 16

Interpellation av herr Edström ang. vissa av tjänsteman inom
priskontrollnämnden mot näringsgren eller icke namngivna företag
inom näringsgrenen i pressen riktade beskyllningar........ 18

Onsdagen den 30 mars fm.

Den ekonomiska politiken m. m............................. 21

Riksdagsresa till Norrland.................................. 72

Rättegången i tryckfrihetsmål (forts, se em.).................. 73

Onsdagen den 30 mars em.

Rättegången i tryckfrihetsmål (forts.) ........................ 85

Militieombudsmannens instruktion............................ 98

Kapitalinvesteringar under jordbruksdepartementet:

Jordbrukets maskinlånefond .............................. 101

Spannmålslagerhusfonden ................................ 103

Jordfonden ............................................ 104

Underlättande av krisorganspersonalens övergång till annan verksamhet 114
1—Andra kammarens protokoll 1949. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Skyddsanordningar vid korsningar! mellan stark- och svagströms ledningar.

............................................. 119

Kyrkokommunens ekonomiska angelägenheter.................. 120

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Riksarkivets avlöningsstat................................ 127

. Nationalmuseets samlingar................................ 135

Stipendier för diakoner .................................. 136

Skolmåltider .......................................... 143

Korrespondens- och radio undervisning...................... 144

Kommunala yrkesundervisningsanstalter .................... 147

Studiecirkelverksamhet .................................. 149

Studieförbund.......................................... 150

Nykterhetsundervisning .................................. 151

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 30 mars fm.

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.............. 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. ändring i förordningen
om försäljningsskatt.............................. 72

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning .......................... 72

— nr 14, ang. pensioner och understöd åt vissa statsanställda m. fl. 72

— nr 15, ang. ändrad lydelse av förordningen om Svenska bostads kreditkassan,

m. m..................................... 72

— memorial nr 16, ang. anslag för allmän interparlamentarisk

konferens i Stockholm.................................. 72

— utlåtande nr 17, ang. riksdagsresa till Norrland 1949 ........ 72

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. lag om val av borgmästare
och rådman ...................................... 73

— nr 12, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 §

lagen den 20 december 1946 (nr 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring ........................ 73

— nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda
exemplar av tryckt skrift .............................. 73

Onsdagen den 30 mars em.

Första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål m. m., dels ock i ämnet väckta motioner 85

— nr 15, ang. ändringar i instruktionen för justitieombudsmannen 98

— nr 16, ang. ändringar i instruktionen för militieombudsmannen 98

Innehåll.

Nr 12.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad ordning för biskopsval

— nr 18, ang. de skador skilsmässorna förorsaka.............. 101

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändring i förordningen om

mödrahjälp .......................................... 101

— nr 8, ang. överenskommelse med Finland om flottningen i Torne

och Muonio gränsälvar m. m............................. 101

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. kapitalinvesteringar under
jordbruksdepartementet ................................ 101

Första tillf ätliga utskottets utlåtande nr 4, ang. litteratur för barn 114

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 3, ang. krispersonalens övergång
till annan verksamhet.............................. 114

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 4, ang. skyddsanordningar
vid korsningar mellan stark- och svagströmsledningar, tillhörande
olika ägare............................................ 119

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring av lagen om

landsting ............................................ 120

— nr 14, ang. landstings medverkan till primärkommuns foster hemsanskaffning

.................................... .. 120

— nr 15, ang. ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens

ekonomiska angelägenheter .............................. 120

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet).......................... 127

Lördagen den 26 mars 1949.

Nr 12.

Lördagen den 26 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
mars.

§ 2.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 126, angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. m.; och

nr 174, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 326 av
herr Ståhl m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 327 av herr Onsjö m. fl.; samt

nr 328 av herrar Pettersson i Dahl
och Nilson i Spånstad;

till statsutskottet motionen nr 329 av
herr Birke m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr .330 av herr Johansson i Stockholm.

§ 4.

Föredrogs den av herr Werner vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående vissa spörsmål i fråga
om riitt för krisorganen att vidtaga
bestraffningsåtgärder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr von Seth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående av livsmedelskommissionen
tillämpade principer för
fördelningen av fettämnen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 8 § 2
mom. lagen om landsting;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående rätt för landsting att ekonomiskt
medverka till primärkommuns
fosterhemsanskaffning; och

nr 15, i anledning av väckt motion
angående ändrad handläggning av den
kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter; statsutskottets

utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förrådsmännen A. L.
Åbergs och F. A. Hedströms tjänsteårsberäkning
för inplacering i löneklass;

nr 47, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 1927 och 1934 års
reservbefälsförordningar;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 12.

Lördagen den 26 mars 1949.

ställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner; nr

49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 till statens organisationsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för en
effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
vissa förlikningskostnader; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt
motion;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av vissa slag
av investeringsfonder;

nr 17, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för beskattning av
det engångsbelopp, som reservofficer
eller reservunderofficer kan erhålla i
stället för årlig pension;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
skyldighet att erlägga fastighetsskatt
;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från tull
för vissa från Finland införda kreatur;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 18, i anledning av väckt motion
angående rätt för ämneslärarinnan Sigrid
Heffermehl, född Hjorth, att uppbära
pension från lärarinnornas pensionsanstalt
utan hinder av att hon icke
längre är svensk medborgare;

nr 19, angående användande av riksbankens
vinst för år 1948 m. m.; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
om anvisande av medel till en hyllningsgärd
från riksdagen till det färöiska
lagtinget;

jordbruksutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om
slopande av sockerransoneringen för de
enskilda hushållen; och

nr 6, i anledning av väckt motion om
utredning rörande reglerna för enskild
vägs överförande till allmänt underhåll.

i 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

331, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 107, angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco); och

nr 332, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 101,
med förslag till lag om rätten till arbetstagares
uppfinningar.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22
innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Svalöv, som vid kammarens
sammanträde den 15 innevarande mars
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 14
mars, denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att öka intresset för hästuppfödningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Andersson i Dunker
till mig framställt följande frågor:

Har statsrådet observerat den starka
nedgången i antalet föl, som ägt rum
under de senaste åren?

Och har statsrådet för avsikt att låta
vidtaga åtgärder för att stimulera intresset
för hästuppfödningen?

Då jag skall besvara dessa frågor, vill
jag först framhålla att det är ofrånkomligt
att den mekanisering av jordbruket,
som nu pågår i rask takt, måste
få till följd en betydande minskning av
häststammen. Det är ju inte gärna möjligt
att uppehålla en större häststam än
som motsvarar det faktiska behovet

inom jordbruk och skogsbruk. På den
punkten tror jag inte att det i och för
sig föreligger några meningsskiljaktigheter.
Det gäller emellertid att hålla
detta faktum i minnet också när man
bedömer den utveckling, som ägt rum
under de senaste åren.

Som herr Andersson framhåller har
ju hästuppfödningen minskat mycket
kraftigt efter kriget. De siffror om nedgången,
som herr Andersson anför,
måste emellertid ses mot bakgrunden
av förhållandena under tiden därförut.
Under krigsåren med då rådande
knapphet på drivmedel, bilar och traktorer
höll sig av naturliga skäl häststammen
uppe på en ganska hög nivå.
Då tillgången på mekanisk draghjälp
förbättrades, blev denna häststam för
stor och det uppkom alltså ett betydande
överskott av hästar. Detta överskott
har sedan utövat ett svårt tryck på
marknaden. Det har pressat ned hästpriserna
och därigenom också fått till
följd en mycket starkt minskad avelsfrekvens.
Genom den minskade nyrekryteringen
samt genom export och
ökad nedslaktning har häststammen numera
nedbringats kraftigt. I den mån
tillgång och efterfrågan komma att bättre
balansera varandra har man enligt
min uppfattning anledning antaga, att
hästuppfödningen kommer att höja sig
ur den vågdal, i vilken den legat de
senaste åren. Det finns för övrigt redan
nu flera tecken, som tyda på att läget
förbättrats. År 1948 återgick nedslaktningen
till normal omfattning och särskilt
fölslakten var inte på långt när
så stor som under de två närmast föregående
åren. Till belysande av utvecklingen
härvidlag må det tillåtas mig att
anföra några siffror. År 1947 nedslaktades
i runt tal 54 000 hästar, varav
omkring 4 000 föl. År 1948 voro mot -

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka intresset för hästuppfödningen.

svarande siffror 34 000 respektive 1 200.
Här föreligger alltså en påtaglig förbättring.

Även för betäckningarna nåddes botten
år 1947. Då betäckte de kallblodiga
hingstarna omkring 27 500 ston. År 1948
steg denna siffra till omkring 32 500.
Fölårgången 1949 kan sålunda enligt
vedertagna beräkningsgrunder väntas
komma att omfatta omkring 19 000 djur
eller omkring 5 000 mer än år 1948.

En häststam på exempelvis 350 000
å 400 000 djur kan emellertid anses någorlunda
säkrad först när minst 50 000
kallblodiga ston betäckas varje år. Nyrekryteringen
är alltså ännu inte på
långt när så stor, som behövs för att
täcka det behov, som kan antagas föreligga
på något längre sikt. Det är klart
att de av herr Andersson föreslagna
uppfödningspremierna säkerligen skulle
medverka till att öka betäckningarna
och hästuppfödningen. Av flera skäl
ställer jag mig emellertid mycket tveksam
till förslaget. Först och främst vill
jag påpeka, att det skulle få rätt betydande
konsekvenser ur statsfinansiell
synpunkt. Redan om man räknar med
den lägre premiesumma, som herr Andersson
nämnt, d. v. s. 200 kronor, och
ett så pass lågt antal föl som 25 000
om året, kommer man till en årlig kostnadssumma
på 5 milj. kronor, som
måste täckas. Att tala om att dessa
pengar kunna tagas från totalisatormedlen
är ju endast delvis riktigt, eftersom
dessa medel nu gå in i statskassan
och där användas för andra ändamål.
Motsvarande summa måste alltså anskaffas
från annat håll, om man inte
vill minska den avsedda överbalanseringen
av budgeten. Dessutom skulle
ett system med uppfödningspremier
kräva en ganska ingående kontroll, om
man vill förebygga missbruk, exempelvis
i form av nedslaktning av föl. Enligt
mitt förmenande är det dessutom
lyckligast och bäst för en sund utveckling,
om inga konstlade medel behöva
tillgripas. Avgörande måste ju ändå till

sist vara den efterfrågan, som finns på
hästar. Att betala uppfödningspremier
för föl, som sedan inte kunna finna avsättning,
är ju uppenbarligen inte lyckligt.
I den mån efterfrågan gör sig gällande
— och det måste den göra om
häststammen tenderar att gå under vad
som motsvarar det faktiska behovet —-är det alltså enligt min mening bäst, att
den naturliga prisutvecklingen får bli
avgörande och att man sålunda räknar
med att priserna då skola stiga så mycket
att det stimulerar till den hästuppfödning
som behövs för att hålla häststammen
uppe.

Oberoende av detta på ekonomiska
grunder förda resonemang kan, som
interpellanten anfört, krigsmaktens behov
av dragare vara så angeläget att
hela frågan får karaktär av ett beredskapsproblem.
Till detta vill jag meddela
att regeringen i samråd med berörda
militära myndigheter kontinuerligt
följer denna aspekt på problemet.
Med hänsyn till bland annat den allt
starkare grad av motorisering som förekommer
inom den svenska armén har
man från militärt håll icke ännu ansett
att minskningen av vårt hästantal är
alarmerande, även om utvecklingen
icke får nonchaleras. Eftersom reduktionen
i hästantalet tycks ha kulminerat
torde den beredskapsmässiga synpunkten
på problemet därför ännu vara något
så när tillfredsställande.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda
anföra, att jag har min uppmärksamhet
riktad på de i interpellationen berörda
förhållandena men att jag på grund av
den senaste tendensen på hästavelns
område icke nu är beredd till något
särskilt ingripande. Skulle emellertid
utvecklingen på nytt vända i negativ
riktning med bland annat klara risker
för försvarsberedskapen får frågan bli
föremål för nytt övervägande.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Jag tackar herr statsrådet för

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. åtgärder

svaret på min interpellation, men jag
måste tyvärr säga, att jag inte känner
mig tillfredsställd med svarets innehåll,
då det ju i huvudsak är negativt till
den fråga det här gäller.

Naturligtvis är det riktigt, som statsrådet
säger, att den ökade tillgången
på mekanisk draghjälp har minskat behovet
av hästar och att det överskott,
som därvidlag uppstått, pressat ned
hästpriserna, vilket i sin tur fått till
följd, eller i vart fall medverkat till,
en starkt minskad avelsfrekvens under
de senaste åren. Den lilla förbättring i
läget, som inträdde under år 1948, då
en mindre nedslaktning av hästar ägde
rum och ett något ökat antal betäckningar
skedde jämfört med år 1947, är
ju glädjande, men denna förbättring,
det måste jag säga, kan knappast vara
motiv nog för den optimistiska syn,
som lyser igenom statsrådets svar. För
min del kan jag inte dela den optimismen,
eftersom det ju finns starka skäl
som tala i motsatt riktning, skäl som
jag tror statsrådet inte beaktat eller
tagit tillräcklig hänsyn till.

För det första blir ju det totala antalet
kallblodiga föl, som med hänsyn
till kända betäckningar kommer att
födas innevarande år, inte mycket
mer än hälften av det som skulle behövas
för rekryteringen av hästbeståndet
på den nivå, som kan anses som
minimum på längre sikt. Varifrån man
skall ta den andra nödvändiga hälften
har statsrådet inte lämnat annan anvisning
om än att han givit uttryck åt
den förhoppningen, att en ökad balans
mellan tillgång och efterfrågan skall
kunna åstadkomma de ökade priser,
som kunna locka fram eu större hästuppfödning.
Jag tror också, alt denna
kommer, när bristen på hästar tillräckligt
har höjt priserna. Men vad jag
fruktar är, att det kommer att dröja
alltför länge, innan den ökade hästuppfödningen
kommer till stånd, detta
därest inte särskilda åtgärder vidtagas.
Det är ulan tvivel atl bygga på en

för att öka intresset för hästuppfödningen.

mycket osäker grund om man tror, att
de enskilda hästägarna skola gå in för
en väsentligt ökad uppfödning nu bara
med den mycket ovissa förhoppningen
för ögonen, att de kanske om fem år
skola kunna få ut sådana priser, att de
nuvarande höga uppfödningskostnaderna
bli betalda. Utvecklingen inom jordbruket
synes alltför oviss. Numera talas
det nästan bara om traktordrift både
för stora och små jordbruk, och då får
man inte förvåna sig över att folk ställer
sig tveksamma, då det gäller att
föda upp hästar. Det är inte heller alla
som veta, att vi här i landet ha omkring
270 000 jordbruk av den storleken,
att de även med en mycket mer
utvecklad traktordrift än den nuvarande
måste ha en eller flera hästar var;
detta betyder enligt sakkunskapen, att
vårt land behöver omkring 400 000 arbetshästar.
På grund av den pågående,
mycket starka minskningen i hästuppfödningen
blir ju även tillgången på för
avel lämpade ston snart nog betydligt
nedskuren. Även på grund härav kommer
en framtida ökning av hästuppfödningen
att ytterligare försvåras.

Utom den ökade traktordriften finns
det en annan, kanske lika stor anledning
till den minskade liästuppfödningen,
nämligen de arbetstids- och avlöningsförhållanden
vid jordbruket, som
genomförts under de senaste fem åren.
För djurskötare med s. k. blandat arbete,
den grupp lantarbetare som mest
har hand om hästarna, har timpenningen
höjts från kr. 1:05 år 1944 till
kr. 1: 67 nu, och för sådant arbete som
utfodring, rykt och rengöring, vilket
betalas per häst, har lönen under samma
tid höjts med 70, ja upp till 84
procent. Det är jo alldeles klart, att
dessa ändrade arbetstids- och avlöningsförhållanden
i förening med ökade
omkostnader i andra avseenden i
hög grad ha fördyrat hästuppfödningen
och tvingat jordbrukarna all se mera
ekonomiskt än man kanske förut gjort
på hästuppfödningen. Undersökningar

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka intresset för hästuppfödningen.

som jag gjort rörande kostnaderna för
uppfödning av föl med de avtalslöner
och foderpriser vi nu ha visa, att dessa
kostnader för ett års föl uppgå till
mellan 800 och 900 kronor och att de
sedan belöpa sig till omkring 500 kronor
per år: det gör en totalkostnad vid
3 år av 1 800—1 900 kronor. Jag har
följt med de priser, som uppnåtts å
de auktioner, som hållits i år på ordinära
arbetshästar, och de ha hållit sig
mellan 1 200 och 1 500 kronor. Under
sådana förhållanden är det förklarligt
att jordbrukarna tveka ganska mycket,
om de skola fortsätta att föda upp hästar.
Det är därför enligt min mening
intet tvivel om att en premie i stil
med den jag föreslagit i interpellationen
eller annan liknande åtgärd är behövlig
för att en hästuppfödning i tillräcklig
omfattning skall komma till
stånd inom erforderlig tid.

All sannolikhet talar för att vi, om
vi inte vidta stimulerande åtgärder, under
en följd av år komma att få en alltför
liten hästuppfödning och därmed
en allvarlig hrist på hästar. Saken är
enligt min mening inte bara av intresse
för oss jordbrukare utan ett verkligt
samhällsintresse. Det är fullkomligt riktigt
som en av våra allra främsta kännare
på hästavelns område, byråchefen
Folke Gustafsson i lantbruksstyrelsen,
säger i en tidskriftsartikel: »Skulle hästarna
ersättas med traktorer i ytterligare
väsentlig omfattning, skulle vi därmed
frånhända oss alla möjligheter att
under avspärrningstider upprätthålla
jordbruksdriften i för folkförsörjningen
nödvändig utsträckning.» Vad byråchefen
Gustafsson här förklarar är ju något
ganska allvarligt.

I sitt svar anförde även statsrådet
som ytterligare skäl emot premieringen
kostnadssumman som sådan, 5 miljoner
kronor årligen, och kostnaderna
för den nödvändiga kontrollen. En
premie å 200 kronor per styck till
25 000 föl skulle göra 5 miljoner kronor
för år. Och visst är det mycket

pengar. Men även om kostnaderna
skulle bli en eller annan miljon större,
är det enligt min mening mycket väl
använda pengar, eftersom man ju med
dem kan skapa ökad trygghet både
med avseende å vår folkförsörjning
och vårt försvar i de osäkra tider vi
nu gå till mötes. Vad kontrollen beträffar
vill jag framhålla, att denna
utan nämnvärda merkostnader torde
kunna skötas av våra premieringsnämnder
och hushållningssällskap; så
inte behöver den saken lägga några
hinder i vägen. En sådan här premiering
bör vara allenast en tillfällig åtgärd,
tills man kan få fram en förbättrad
och stabiliserad prisnivå, som ju
ensam kan täcka uppfödningskostnaderna.

I slutet av interpellationssvaret säger
statsrådet, att man »från militärt
håll icke ännu ansett att minskningen
av vårt hästantal är alarmerande». Jag
skulle vilja fråga: Har man då räknat
med, att uppfödningen av hästar under
en period av tre eller fem år eller
antagligen ännu längre kommer att
ligga under hälften av vad som anses
nödvändigt för erhållandet av ett tillräckligt
antal arbetshästar? Och har
man räknat med att det tar fem år att
få fram en häst?

Allra sist säger statsrådet i sitt svar:
»Skulle utvecklingen på nytt vända i
negativ riktning med bl. a. klara risker
för försvarsberedskapen får frågan
bli föremål för nytt övervägande.» Jag
vore tacksam för en förklaring. Vad
menar statsrådet med »vända i negativ
riktning»? Är det meningen, att först
om uppfödningen på nytt skulle börja
sjunka är statsrådet beredd att vidta
åtgärder? Men vad sker om den ökning
statsrådet hoppas på inte blir så stor,
att den täcker det nödvändiga behovet?

Till sist måste jag med beklagande
konstatera, att statsrådet tydligen inte
med tillräckligt allvar tar på denna
mycket svårbemästrade fråga. Statsrådet
vet lika väl som jag och vi andra

Tisdagen den 29 niars 1949.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka intresset för hästuppfödningen.

här att en fabrik kan, om så erfordras,
på några månader väsentligt öka sin
produktion av vapen, traktorer och
andra redskap och industriprodukter
men att, när det gäller hästuppfödning,
så tar det fem år innan man har en
arbetshäst färdig och att, om man härvidlag
skall kunna åstadkomma en nödvändig
ökning av produktionen, så
måste man även ha tillgång till avelsdjur
i tillräcklig omfattning. Här gäller
om någonsin, att om man vill ha
trygghet för framtiden, måste man i tid
se om sitt hus.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tror att man får betrakta den föreliggande
frågan så som den i viss män
framkommer ur svaret.

Jag har inte den erfarenheten, att
man för närvarande bär för litet av
dragarkraft i det svenska jordbruket.
De samlade dragarkrafterna av både
hästar och traktorer, således både levande
och döda dragarkrafter, torde nu
vara större än någonsin tidigare. Vi
hade på 1930-talet här i landet ett hästbestånd,
som höll sig något tiotusental
över 600 000, medan vi år 1945, när vi
voro i botten i fråga om antalet traktorer,
hade i runt tal 600 000 eller noga
räknat 599 000 hästar. För 1948 redovisas
en totalsiffra av i runt tal 500 000
eller noga räknat 496 000. Reduktionen
belöper sig alltså i runt tal till 100 000.

Traktorsbeståndet av i dag visar i
jämförelse med beståndet 1945 en explosionsartad
utveckling. Vi bruka
räkna med att det, när kriget slutade,
här i landet fanns 18 000 traktorer, av
vilka hälften slitits ner, eftersom vi ju
inte hade möjlighet att komplettera
jordbrukets traktorsbestånd under avspärrningen.
Låt oss säga att vi gingo
in i den senaste fredsperioden med
10 000 traktorer, men att vi i dag kunna
redovisa i runt tal 50 000. Jag vill
minnas att den sista siffran, som byg -

ger på en uppskattning år 1948, är
46 000 maskiner, och nu skulle jag som
sagt tro, att vi i runt tal kommit upp
till 50 000 stycken.

Om jag utgår från att en traktor gör
så där en fyra hästars arbete blir resultatet,
att vi i dag äro bättre ställda
med dragarkraft i det svenska jordbruket
än vi varit tidigare. Jag har också
funnit, låt vara inte från herr Anderssons
i Dunker håll men från annat för
det svenska jordbruket representativt
håll, nämligen Svenska lantbruksförbundet,
att man där under de senaste
åren haft och har en bestämd känsla
av att vi måste få ner vårt hästantal.
Från jordbrukets topporganisation har
det sålunda kommit en hel del energiska
framställningar om att statsmakterna
skulle aktivt engagera sig för en
export av arbetshästar. Från krigets
slut och till dato har denna export omfattat
34 000 hästar. Jag kanske i detta
sammanhang får erinra om att denna
export möjliggjorts genom att staten
för hästexport till Polen ställt till förfogande
en kredit på 9 miljoner kronor.
Det restes mycket allvarliga erinringar
emot att staten engagerade sig
för en sådan kreditgivning för att jordbrukarnas
önskemål i fråga om exporten
av arbetshästar och brukshästar
skulle kunna tillmötesgås, men regeringen
ansåg att de skäl som anförts
voro tillräckligt starka för att man i
det dåvarande ekonomiska läget skulle
vidta ifrågavarande åtgärd. Det är klart
att man kan fråga sig, om jordbrukarna
inte måste bestämma sig för om de
ha för inånga hästar eller för få. Hittills
ha vi emellertid ansett att hästantalet
varit rikligt och att det var fråga
om en mycket angelägen export. Herr
Andersson i Dunker anser, att vi ha
för litet hästar. I interpellationssvaret
har jag anfört att vi för att kunna hålla
en häststam på exempelvis 350 000
å 400 000 behöva en betäckningssiffra
av 50 000 kallblodiga ston varje år. Vi
äro ju ännu inte nere i denna siffra,

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att öka intresset för hästuppfödningen.

utan vi ha 100 000 å 150 000 flera, men
jag tar denna siffra som uttryck för att
läget ännu ej är oroväckande. Den expertis
på området, som åberopats av
herr Andersson i Dunker, nämligen
byråchefen Gustafsson i lantbruksstyrelsen,
hade väl inte anfört denna siffra,
om han inte betraktat den som en
minimisiffra sedd ur det svenska jordbrukets
synpunkt.

När man således ännu ej kan tala
om att man är nere vid en minimisiffra
och man efter det senaste årets betäckningssiffra
har att förvänta en utveckling
åt det håll herr Andersson i
Dunker önskade, tycker jag att det är
för tidigt att giva sig på det i och för
sig ganska uppseendeväckande förslaget,
att man skulle premiera fölen så
som ifrågasatts.

Jag kommer således fram till att det
verkligt påtagliga argumentet i dag är,
om det ur försvarssynpunkt betraktat
vore en alldeles för liten häststam i
landet just nu. Därom bär jag haft ett
par överläggningar med de militära
myndigheterna, företrädda av sina förnämsta
experter på området. De ha
sagt, att de följa utvecklingen med uppmärksamhet
och att, om den fortsätter,
kanske de bli oroliga, men att ännu i
varje fall det icke är någon för dagen
alarmerande situation. Av denna deklaration
från försvarets sida, som naturligtvis
är dikterad av den alltmera
fortskridande motoriseringen av armén,
har jag faktiskt dragit den slutsatsen,
att frågan i närvarande läge är för tidigt
väckt.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag
förstår herr statsrådet mycket väl, när
han tycker, att denna fråga är för tidigt
väckt. Det är utan tvekan på det
sättet, att vi ha för stor tillgång på
dragkraft vid jordbruket just nu. Det
gör ju att priset på hästar är för lågt
och ej stimulerar till uppfödning. Den
utveckling, som vi kunna skönja i sta -

tistiken, ger också vid handen, att antalet
unghästar och föl har, om vi räkna
tillbaka från 1937 fram till den 1
juni 1948, minskat med icke mindre
än 60 procent, under det att det totala
antalet hästar gått ner med ungefär 25
procent, mot vilket ju i stort sett icke
är något att erinra.

Om det vore så att vi ej behövde ha
någon tanke på framtida beredskap här
i landet, så vore naturligtvis denna fråga
på intet sett aktuell från jordbrukets
synpunkt, utan vi kunde gott låta något
år gå och låta utvecklingen beträffande
hästaveln löpa som den gjort under
de sista åren. Vi skulle då snart befinna
oss i ett jämviktsläge och kunna
räkna med förbättrade priser på våra
hästar under många år framåt.

Vad som gjort att jag tagit till orda
i denna fråga är den sista delen av
herr statsrådets anförande, där han
hänvisade till de militära synpunkterna
och rena beredskapssynpunkterna.
Det är ju så att vår militära beredskap
och jordbruket måste vid en avspärrning
dela den tillgång på dragkraft
som finnes i landet, samtidigt som de
också måste med varandra dela de tillgångar
som finnas på bränsle till bilar
och traktorer. Detta medför att man i
denna fråga behöver en samordning på
ett tidigt stadium.

Det kan icke förnekas, att häststammen
här i landet vid avspärrning utgjort
en mycket stor reservdragkraft.
Den har varit en säker tillgång, som vi
haft att taga till, när vi icke kunnat få
in bränslen och oljor. När vi ej kunnat
ordna det på annat sätt ha vi tagit
till våra hästar. Men när dessa äro
borta, står icke längre denna möjlighet
till förfogande.

Vi som syssla med mejerirörelse ha
kanske litet var i dessa dagar fått meddelande,
att vi måste göra upp en plan,
i vilken vi skola skissera, hur många
bilar vi kunna taga bort från mjölktransporterna
vid en eventuell avspärrning.
Man eftersträvar en minskning

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka intresset för hästuppfödningen.

med 40 procent av antalet vagnar, som
äro insatta i drift för mjölktransporter.''
Helst vill man gå längre än till dessa
40 procent. Vi ha lagt om denna transportrörelse
på senare tid, vilket gör att
det nu icke är lika lätt att taga bort
dessa vagnar från mjölktransporterna
som tidigare, när mejerierna lågo närmare
varandra än nu. Numera äro vi
hänvisade till att använda just dessa
bilar för transport av mjölk.

Jag vill också peka på att vårt lantbruk
i mycket stor utsträckning numera
förses med traktorer av ganska lågt
hästkraftantal. Dessa mindre traktorer
äro vid avspärrning icke användbara
på samma sätt som de större traktorerna.
Går man över till gengas på dessa
lätta traktorer, utvinner man icke tillräcklig
styrka, och man kan icke använda
dem på samma sätt i jordbruket
som de större traktorerna.

Allt detta gör ju att man får lov att
se dessa saker från en gemensam synpunkt,
när det gäller försvarets och
jordbrukets behov av dragkraft. För
dagen är det icke någon tvekan om att
vi, som statsrådet sade, ha en tillgång
på dragkraft som är större än vi behöva.
Men vi måste se framåt och bedöma
läget efter hur det kommer att
ställa sig, därest vi här i landet skulle
bli ställda inför en avspärrning.

Det är utan tvekan så, att den allt
mer och mer minskade tillgången på
arbetskraft vid jordbruket gör att hästuppfödningen
ej är populär på samma
sätt som tidigare. Tidigare var det ju
så, att en häst i allmänhet betingade
dubbla priset mot en mjölkko. För dagen
kan man säga, att det jämnat ut
sig så, att en häst och en ko betinga
ungefär samma pris. Då förstår man,
att del icke kan vara så lockande att
hålla på med hästuppfödning, som
ändå tarvar en hel del mänsklig arbetskraft,
vilken nu är rätt svår att
uppbringa.

Ser man på dessa saker ur denna vidare
synpunkt med hänsyn till vår be -

redskap så tycker jag nog, att det är
skäl att följa denna fråga med största
allvar. De militära myndigheter, som
ha befattning med detta, måste också
bedöma läget med hänsyn till jordbrukets
ökade behov av bränslen och oljor
till bilar, när vi stå inför en avspärrning.
Det är ju på det sättet att
såväl jordbruket som de militära förbanden
mekaniserats i en sådan utsträckning,
att det kommer att ställas
mycket stora krav på tillgången av oljor
och bränslen, som vi måste importera
utifrån. Därför gäller det verkligen,
att man ser på denna sak ur en
vidare synvinkel.

Herr talman! Det var dessa beredskapssynpunkter
som jag önskade anföra
i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Utöver vad herr Ahlsten sagt
bär jag icke mycket att tillägga. Men jag
vill säga herr statsrådet, att jag har på
intet sätt gjort mig till talesman för att
vi nu skulle ha för litet hästar. Där delar
jag helt och hållet statsrådets mening,
att vi för närvarande ha en hästtillgång,
som är mer än tillräcklig.

Vad jag har varit bekymrad för är
samma sak som herr Ahlsten nämnde:
hur blir utvecklingen om fyra, fem, sex
år, när den nuvarande hästuppfödningen
än nere i en tredjedel eller hälften
av vad som kan anses vara behövligt?

Jag tror ej att exporten gjort någon
skada, utan jag tror att den varit nyttig,
därför att den i någon mån har bidragit
att hålla hästpriset uppe och att
ingiva våra hästuppfödare förhoppning
om att de kanske ändå skola kunna få
skäliga priser för sina föl och hästar,
när de äro färdiga.

.lag tror för övrigt, att ytterligare en
viss export, särskilt om det går att sälja
litet äldre hästar, skulle vara synnerligen
önskvärd.

Statsrådet sade till sist, att mitt förslag
om någon sorts premiering för att

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Svar på interpellation ang. organisationen på växtskyddsområdet.

få till stånd en ökad hästuppfödning var
uppseendeväckande. Jag har en annons
här, urklippt ur en tidning; den är undertecknad
kungl. arméförvaltningens
intendenturavdelning och gäller uppköp
av remonter. Där har man redan förut
en premiering. Man har för det första
fastställt ett pris av i medeltal 1 900 kronor
per remont. Men sedan står det, att
genom kungl. lantbruksstyrelsens försorg
utbetalas till uppfödare av varje inköpt
djur en premie av 200 kronor. Vidare
meddelas det, atl därutöver kunna
vissa inköpta remonter, som anses vara
lämpliga som avelsston, få ytterligare
200 kronor i premie från en enskild förening.
Men de första 200 kronorna komma
tydligen av statsmedel.

När man redan betalar ut detta till
den varmblodiga hästaveln, har jag litet
svårt att förstå, att det skulle vara någonting
så särdeles uppseendeväckande,
om man för att få fram en för hela folkhushållet
behövlig ökad produktion av
kallblodiga hästar skulle använda sig av
en liknande premiering.

Jag tror liksom herr Ahlsten, att vill
man se denna sak så som man bör se
den eller på litet längre sikt, så utgör
den ett mycket allvarligt problem. Jag
vill ännu en gång hemställa till herr
statsrådet, att han ägnar detta sitt mycket
stora intresse.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Intresset är ju
deklarerat i interpellationssvaret. Men
jag vill bara göra en anmärkning i anledning
av denna premie. Jag förmodar,
att det väl ändå är en annan sak, om
man vet att man för arméns räkning behöver
ett visst begränsat antal varmblodiga
hästar, som skola avsättas till kavalleriet.
Man har då att välja på att antingen
betala remonterna så pass bra,
att uppfödningen blir attraktiv hos de
jordbrukare, som specialiserat sig därpå,
eller att såsom ett annat alternativ
premiera remontfölen och slippa ifrån

med ett inköpspris som ligger lika mycket
lägre. Sådant är hela detta problem.
Det finnes intet uppseendeväckande i
det. En jordbrukare har ingen användning
av en varmblodig remont; den
måste gå till armén för speciellt ändamål.
Vi behöva dessa djur och få se till
att vi få fram dem. Men att därifrån
föra över premieringssystemet till att
avse hela det svenska jordbrukets behov
av kallblodiga avelshästar, brukshästar
och arbetshästar är att angripa ett problem
av så mångdubbelt större format,
att det icke är alldeles oriktigt att kalla
detta förslag för uppseendeväckande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. organisationen
på växtskyddsområdet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har herr
Hansson i Skegrie frågat mig dels om
jag anser nuvarande organisation på
växtskyddsområdet vara till fyllest för
ernående av önskvärd kontakt mellan
denna och de praktiska jordbrukarna
och trädgårdsodlarna, dels om jag, ifall
så inte är fallet, har för avsikt att i en
snar framtid föranstalta om utredning
av växtskyddets framtida organisation
med hänsyn till att en bättre och mera
allmän kontakt mellan dessa kategorier
skall kunna utvecklas.

Jag kan besvara båda frågorna genom
att meddela, att Kungl. Maj:t på min
hemställan den 24 mars 1949 bemyndigat
mig att tillkalla tre sakkunniga för
att överarbeta de i interpellationen omnämnda,
av styrelsen för växtskyddsanstalten
och lantbruksstyrelsen tidigare
verkställda utredningarna om växtskyddets
organisation. Beträffande de linjer,
efter vilka de sakkunniga böra arbeta,
har i direktiven särskilt framhållits just
angelägenheten av att skapa ökade möj -

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. organisationen på växtskyddsområdet

ligheter för odlarna att få råd och anvisningar
i växtskyddsfrågor.

Jag vill emellertid framhålla att det,
hur angelägen en förbättring av växtskvddsorganisationen
än är, inte är möjligt
att bortse från de begränsningar,
som det ekonomiska läget gör nödvändiga.
Jag tror inte att man nu kan tänka
sig att inrätta något större antal nya befattningar.
Däremot anser jag, att mycket
kan vinnas genom att hushållningssällskapens
befattningshavare få ökade
insikter i växtskyddsfrågor, så att de
kunna avlasta själva växtskyddsanstalten
från en del av dess rådgivningsverksamhet.
Det förefaller mig också, som
om den agronomiskt utbildade personalen
på de statliga försöksgårdarna här
borde kunna göra en insats. Någon utbyggnad
av filialsystemet kan måhända
också vara möjlig. Dessa frågor få emellertid
i första hand prövas av de sakkunniga.

Härefter anförde:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag ber att först få tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på interpellationen.
Jag kan i motsats till den föregående
ärade interpellanten säga, att jag är synnerligen
tillfredsställd med svarets positiva
innehåll. Framför allt är jag tacksam
för att herr statsrådet i direktiven
för denna nya utredning framhåller
nödvändigheten av en bil t tre kontakt
mellan odlarna och växtskyddsanstalten.
Jag vill gärna understryka betydelsen
av att växtskyddsanstalten och även
dess filialer förstärkas, såsom man föreslår
i de utredningar som hittills äro
gjorda. Men jag tror, att om ett välordnat
växtskydd skall få den nationalekonomiska
betydelse som det faktiskt åsyftar,
så är det nödvändigt, att detta växtskyddsarbete
hedrives i intim kontakt
mellan odlare och de vetenskapliga institutionerna.
Jag menar, att betydelsen
av eu god växtvård bör inarbetas i det

allmänna medvetandet såsom varande
något lika nödvändigt som en god djurvård,
icke minst därför att jag tror, att
förlustriskerna inom växtodlingen äro
minst lika stora som inom djurvården.

Jag skall icke riva upp någon diskussion
med herr statsrådet om det ekonomiska
lägets inflytande på utbyggandet
av växtskvddsorganisationen. Det är
mycket möjligt att vi få vänta en tid
med att bygga ut växtskyddet i den utsträckning
som jag för min del skulle
anse vara idealet, d. v. s. att vi kunde
få en växtskyddskonsulentorganisation
knuten till våra hushållningssällskap.
•lag tror emellertid att våra för närvarande
alltför bristfälliga möjligheter att
utbilda växtpatologer hindra en snabb
utbyggnad. Jag anser dock liksom statsrådet
att man mycket väl kan använda
hushållningssällskapens nuvarande befattningshavare
och även agronomerna
på de statliga försöksgårdarna i detta
växtskyddsarbete. Med en viss extra utbildning
för dessa skola vi nog kunna
komma ganska långt i fråga om kontakt
och bättre ordning på växtskyddets område.
Jag vill till detta även säga, att
man mycket väl i samma avsikt skulle
kunna använda lantbrukslärarna under
sommarferierna, och de skulle därvid
kunna göra en god insats. När jag uttalar
min tacksamhet mot statsrådet för
hans positiva inställning till växtskyddet,
vid jag samtidigt ge uttryck åt min
förhoppning, att den utredning som planeras
skall komma fram till verkligt positiva
resultat.

Jag nödgas emellertid göra en liten
reservation. Jag sade, att jag är tacksam
för att statsrådet har en positiv inställning
till växtskyddet. Jag hade en
annan uppfattning i går, när jag läste en
notis i gårdagstidningarna om att den
undersökning om bristsjukdomar hos de
odlade växterna, som på regeringens
uppdrag utförts av doktor Hammarlund
i Kristianstad sedan år 1947, nu bär
stoppats. Jag kan inte underlåta att till
statsrådet ställa en fråga om orsaken till

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Svar på interpellation ang. tilldelningen av hönsfoder för jordbrukare och för inne
havare av yrkeshönserier.

att denna av doktor Hammarlund bedrivna
undersökning nu har stoppats.
Är det att den planerade utredningen
skall tillsättas, eller finns det någon annan
orsak?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag skall kort och gott svara, att Hammarlund
uppnår pensionsåldern i juli
månad i år. Vi ha ansett att han bör få
njuta sin ålders otium och vila på sina
vetenskapliga lagrar efter de onekligen
mycket vackra insatser han gjort och
att arbetet skall fullföljas av de instanser
vi ha på forskningsområdet.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag hoppas att de undersökningar
doktor Hammarlund har påbörjat skola
fortsättas, ty han har enligt uppgift nått
mycket uppmärksammade resultat med
den nya metod han tillämpar. Jag vill
dock säga, att när doktor Hammarlund
fick detta uppdrag år 1947, framhöll
han, enligt egen utsago, att han efter ett
par år skulle inträda i pensionsåldern.
Han fick då det beskedet av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, att
ingenting hindrade att han fortsatte undersökningen
sedan han nått pensionsåldern.
Jag tror att det skulle vara en
vinst om samme man finge fortsätta arbetet,
särskilt som han prövar ett nytt
medel och en ny metod att bekämpa
växtsjukdomarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. tilldelningen
av hönsfoder för jordbrukare och för
innehavare av yrkeshönserier.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat chefen för folkhushållningsdepartementet
om hon är beredd att medverka
till att nu gällande differentierade
bestämmelser för hönskraftfodertilldelningen
för jordbrukarna respektive yrkeshönserierna
snarast ändras därhän,
att tilldelningen blir enhetlig för båda
dessa äggproducentgrupper. Enligt överenskommelse
med chefen för folkhushållningsdepartementet
vill jag besvara
interpellationen.

Den fråga, som herr Nilsson berört,
är ingalunda ny. De, som haft sin huvudsakliga
utkomst av fjäderfäskötsel,
ha praktiskt taget under hela den tid,
fodermedlen varit ransonerade, fått något
större tilldelning än andra innehavare
av hönsbesättningar. Jag har också
under min tid som chef för folkhushållningsdepartementet
vid flera tillfällen,
bland annat den 20 november 1946 i
första kammaren som svar på en interpellation
av herr Karl Persson, redovisat
de skäl, som föranlett denna åtskillnad.

När herr Nilsson nu på nytt tar upp
frågan, kan jag egentligen inskränka
mig till att hänvisa till dessa mina tidigare
uttalanden. Jag vill emellertid påpeka,
att frågans räckvidd har minskats
allt mer i samma mån som ransoneringarna
hävts på olika slag av fodermedel.
Senast har ju handeln med vetekli
blivit fri i dagarna. Jag vill också tilllägga
att livsmedelskommissionen, när
den nu löpande tilldelningsperioden för
hönsfoderblandningar går ut, kommer
att taga upp hela frågan om bibehållande
av ransoneringen i fråga om
hönsfoderblandningar eller jämkningar
i denna ransonering. Kommissionen får
då tillfälle att diskutera de olika sidorna
av saken tillsammans med bland
andra jordbrukets representanter i kommissionens
råd. Jag anser inte, att man
vinner något genom att föregripa denna
diskussion och prövning.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. tilldelningen av hönsfoder för jordbrukare och för innehavare
av yrkeshönserier.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet Sträng
få frambära mitt tack för svaret på interpellationen.

Vad först beträffar statsrådets yttrande,
att de som ha yrkeshönserier haft
en större tilldelning under hela den tid
som dessa fodermedel varit ransonerade,
så är detta en sak som är sedan
gammalt känd. Man kan kanske också,
om man skall vara rättvis, säga, att det
fanns en motivering för detta så länge
det var ransonering även på fodersäd.
Man motiverade det med att jordbrukarna
i viss mån själva hade fodersäd
till sitt förfogande. När emellertid fodersädsregleringen
hävdes i höstas,
hade man anledning förmoda att denna
skillnad i tilldelning skulle försvinna.
Jag var införstådd med att man inte
omedelbart kunde genomföra denna utjämning.
Jag, och jag skulle förmoda
många med mig, trodde att när man
kom till den nya perioden den 1 januari,
skulle det bli lika tilldelning av
hönsfoder till såväl jordbrukare som
hönseriägare. Så blev emellertid icke
fallet, och detta var orsaken till att jag
den 2 februari interpellerade folkhushållningsministern
i denna fråga. Jag
är nämligen av den övertygelsen, att
det inte är rättvist att man fortfarande
upprätthåller olika tilldelning till
hönseriägare och jordbrukare. Det finns
ingenting som enligt min uppfattning
i dag motiverar att en ägare av ett
yrkeshönseri får 4 kg per höna medan
en jordbrukare endast får 2Vi. Här anser
jag att en utjämning bör komma till
stånd, så att båda dessa grupper få
lika tilldelning.

Visserligen är det sant, såsom herr
statsrådet anför, att en del varor nu
blivit fria från ransonering, men detta
är en sak som inte enbart gynnar jordbrukare.
Det gynnar hönscriägarna i
lika stor utsträckning. Skola vi disku -

tera detta ur ekonomiska synpunkter
veta vi, att hönseriägarna icke bli lidande
på konkurrensen om dessa fodermedel,
vilket däremot de småbrukare
bli som ha behov av att inköpa fodersäd.
Detta veta vi alltför väl.

Det positiva i svaret, såvitt jag kan
läsa ut, är att statsrådet talar om att
kommissionen skall taga upp frågan i
hela dess vidd, och då kan man tänka
sig att ransoneringen blir avvecklad eller
jämkad.

Till sist skulle jag vilja säga, att om
kommissionen icke anser sig kunna tillråda
ransoneringens hävande, är det
min förhoppning att statsrådet använder
sitt inflytande för att åstadkomma
en likartad tilldelning till de båda grupperna
yrkeshönserier och jordbrukare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 0.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionen nr
126, angående anslag till teckning av
aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. in.; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 174, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 331 av
herr Hjalmarson in. fl.; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 332 av herr Edström.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—

2 — Andra kammarens protokoll 7.94,9. Nr 12.

18 Nr 12. Tisdagen den 29 mars 1949.

Interpellation ang. vissa av tjänsteman inom priskontrollnämnden mot näringsgren
eller icke namngivna företag inom näringsgrenen i pressen riktade beskyllningar.

§ 11.

15, statsutskottets utlåtanden nr 8 samt
46—53, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16 och 17 samt 19—21, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr
18—20, jordbruksutskottets utlåtande
nr 14 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 5 och 6.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa att å morgondagens föredragningslista
bevillningsutskottets betänkande
nr 20 måtte uppföras närmast
efter bankoutskottets utlåtande nr 11
samt övriga ärenden i den ordning de
förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10.

Herr Onsjö avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 333, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 107, angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco).

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 124, angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering;
nämligen:

nr 334, av herrar Nilsson i Svalöv
och Hseggblom;

nr 335, av herr Hseggblom m. fl.;

nr 336, av herrar Hseggblom och Nilsson
i Svalöv;

nr 337, av herr Sandberg m. fl.; och

nr 338, av herr Jansson i Kalix m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Interpellation ang. vissa av tjänsteman
inom priskontrollnämnden mot näringsgren
eller icke namngivna företag inom
näringsgrenen i pressen riktade beskyllningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr EDSTRÖM, som anförde: Herr
talman! De gällande direktiven för priskontrollnämnden
äro som bekant föremål
för stark kritik från olika håll. Mot
en punkt i direktiven har veterligen
emellertid icke någon kritik kunnat riktas,
nämligen punkt 8, i vilken det heter:
»Myndigheterna böra låta sig angeläget
vara att på lämpligt sätt upprätthålla
god kontakt med näringslivet och
dess organisationer.»

Mot bakgrunden av andan i denna bestämmelse
framstå uttalanden, som på
senare tid gjorts i pressen av till priskontrollnämnden
knutna tjänstemän, såsom
anmärkningsvärda. Som exempel
på sådana uttalanden kan nämnas ett,
som för någon tid sedan förekom i en
kvällstidning i Stockholm med anledning
av priskontrollnämndens under
den senaste tiden skärpta detaljövervakning
av restauranger och matserveringar.
I uttalandet vill vederbörande
— en namngiven tjänsteman inom
nämnden — göra gällande, att man
inom restaurangnäringen medvetet skulle
ha sänkt kvaliteten på maträtterna i
syfte att kringgå priskontrollen. »För
t. ex. en vanlig omelett tar man samma
pris som en omelett med hönsstuvning,
man serverar pannkaka till fläskpannkakspris,
sillbullar eller vitling i stället
för gädda eller kolja, korv i stället för
helt kött o. s. v.» — »Man använder billigare
råvaror och för måltider av sämre
kvalitet får man betala samma pris
som för måltider av den högre kvalitet
som fastställdes i samband med pris -

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Interpellation ang. vissa av tjänsteman inom priskontrollnämnden mot näringsgren
eller icke namngivna företag inom näringsgrenen i pressen riktade beskyllningar.

bestämningen.» Samtidigt meddelas
emellertid, att vederbörande ännu inte
vill uttala sig om resultatet av kontrollen.

Dylika löst utkastade beskyllningar,
som icke auktoriserats av myndigheter
under ämbetsmannaansvar och än
mindre bekräftats genom domstolsutslag,
kunna näppeligen vara ägnade att
stärka samarbetet mellan myndigheterna
och näringslivet. I särskilda fall, då
liknande beskyllningar riktats mot enskilda
företag, ha möjligheter förelegat
att genom hänvändelse till justitieombudsmannen
få åtal väckt mot vederbörande
tjänsteman — ett sådant fall
finnes redovisat i JO:s senaste årsberättelse.
Ovisshet synes emellertid föreligga,
huruvida samma möjlighet står öppen
i ett fall, då vagt formulerade men
allvarliga beskyllningar utkastats mot
ett antal ej namngivna företag i en viss
bransch. Skadeverkningarna härav
måste ju här komma att drabba hela
branschen.

Med anledning av vad jag sålunda
anfört får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet att offentligen
obestyrkta beskyllningar, som av tjänsteman
inom priskontrollnämnden i
pressen riktas mot näringsgren eller
icke namngivna företag inom näringsgrenen,
stå i överensstämmelse med
punkt 8 i priskontrollnämndens direktiv? 2.

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
i avsikt att i fortsättningen hindra
dylika uttalanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse angående återbetalning
av vissa under åren 1945 och 1946
lämnade svenska statskrediter till Danmark; från

konstitutionsutskottet:
nr 82, i anledning av väckt motion
om revision av lagen om rikets vapen;

nr 91, angående ändrad lydelse av
§ 6 mom. 5 och § 28 mom. 2 riksdagsordningen; nr

92, angående ändrad lydelse av
§ 19 riksdagsordningen;

nr 93, angående ändrad lydelse av
§§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen;

nr 94, angående ändrad lydelse av
§ 72 regeringsformen och § 73 riksdagsordningen; nr

95, angående ändrad lydelse av
§§ 11 och 22 riksdagsordningen;

nr 96, angående ändrad lydelse av
§ 12 regeringsformen;

nr 97, angående ändrad lydelse av
§ 31 regeringsformen;

nr 98, angående ändrad lydelse av
dels § 17 mom. 1 regeringsformen, dels
§ 27 regeringsformen, dels §§ 38 och
106 regeringsformen samt § 39 mom. 2
riksdagsordningen, dels §§ 39, 41 och
93 regeringsformen samt § 2 successionsordningen,
dels ock § 110 regeringsformen; nr

99, angående ändrad lydelse av
§ 72 riksdagsordningen;

nr 100, angående ändrad lydelse av
§§ 17—20, 22 mom. 1, 96 och 101 regeringsformen; nr

101, angående ny tryckfrihetsförordning
ävensom ändrad lydelse av §§
108 och 109 regeringsformen samt §§
70, 71 och 73 riksdagsordningen;

nr 102, angående grundlagsändringar
berörande riksdagens arbetsformer; och
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 4, med förslag till för -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

ordning om upphävande av vissa för
riksdagen gällande valstadgor; samt

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till sjukkassor; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsinaterielverkets
rörelsekapital; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 74, till
Konungen angående val av riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare;

dels ock riksdagens förordnande, nr
75, av ställföreträdare för justitieombudsmannen.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.02 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 30 mars.

Kl. 11 fm.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ I Justerades

protokollen för den 23 innevarande
mars.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 175, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att medgiva befrielse i
vissa fall från skyldighet att erlägga
inkomstskatt vid fusion mellan försäkringsbolag; nr

176, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 177, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 333 av
herr Onsjö m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 334 av herrar Nilsson i Svalöv
och Haeggblom,

nr 335 av herr Haeggblom m. fl.

nr 336 av herrar Haeggblom och Nilsson
i Svalöv,

nr 337 av herr Sandberg m. fl. samt

nr 338 av herr Jansson i Kalix m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Edström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående vissa av tjänsteman
inom priskontrollnämnden mot
näringsgren eller icke namngivna företag
inom näringsgrenen i pressen riktade
beskyllningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkterna 1 och 2.

Riksbankens valuta- och penningpolitik
samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

I sitt utlåtande hade utskottet under
punkten 1 gjort vissa uttalanden angående
valuta- och penningpolitiken.

Vid punkten hade reservationer avgivits
:

Nr 12.

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

1) av herrar Petersson i Karlskrona,
Fröderberg och Schmidt, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort ha annan
av reservanterna angiven lydelse;

2) av herrar Wiberg och Nordenson,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
ha den lydelse dessa reservanter angivit;
samt

3) av herrar Näsgård och Persson i
Norrby utan angivet yrkande.

Under punkten 2 hade utskottet gjort
vissa uttalanden med anledning av att
fullmäktige i riksbanken den 26 oktober
1948 beviljat Aktiebolaget Aerotransport
en förlagsväxelkredit intill
den 1 april 1949 med ett belopp av
högst 15 miljoner kronor.

I en vid denna punkt fogad reservation
hade herrar Wiberg, Petersson i
Karlskrona, Nordenson, Fröderberg
och Schmidt förklarat sig anse, att utskottets
yttrande bort givas annan av
reservanterna angiven lydelse.

Sedan punkterna 1 och 2 i ett sammanhang
föredragits, anförde:

Herr WIBERG: Herr talman! En av
de mest markanta händelser, som inträffade
under år 1948 på det område,
varom nu är fråga, var onekligen riksbankschefen
Rooths avgång. Sedan två
decennier hade han utövat chefskapet
för riksbanken, som under denna tid
ställts inför många och svåra problem.
Jag torde endast behöva erinra om krisen
i början av 1930-talet och den situation,
som uppkom i och med det andra
världskrigets utbrott. Riksbankschefen
Rooth åtnjuter icke endast i Sverige
utan även internationellt anseende som
en framstående, kunnig och erfaren
ekonom. Man kan endast med beklagande
notera, att riksbanken ej längre
har tillgång till en så framstående
expert som riksbankschefen Rooth är.
Men man förstår å andra sidan att han
som rakryggad man i längden icke ville

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

stanna kvar i riksbanken, då han i sådant
fall hade haft att fullfölja en politik,
som han icke ansåg vara till gagn
för landet. Det måste emellertid för envar
vara en tankeställare, att en man
som riksbankschefen Rooth icke ansåg
sig ha annat val än att begära entledigande
från sin mångåriga tjänst, något
som för honom personligen säkerligen
innebar nog så betydande uppoffringar.
De, som äro anhängare av den politik,
som majoriteten i bankofullmäktige liksom
regeringen anser, att riksbanken
bör föra, ha nog anledning att på allvar
fråga sig, om det icke är skäl att taga
sin ställning under förutsättningslös
omprövning. När det gäller så betydelsefulla
förhållanden som den ekonomiska
politiken, få givetvis icke några
prestigesynpunkter inverka. Alla måste
naturligtvis vara överens om att det gäller
att söka komma fram till avgöranden,
som mänskligt att döma äro de
lyckligaste för vårt land, utan att man
på något sätt skall känna sig bunden
av tidigare politiska ställningstaganden.

Även riksbanksfullmäktiges ordförande
avsade sig som bekant under år 1948
sitt maktpåliggande och ansvarsfulla
uppdrag. Orsaken må lämnas därhän.
Den stora omfattningen av hans arbetsbörda
har säkerligen medverkat till
hans beslut att lämna fullmäktige. Också
de, som emellanåt kanske ha hyst
en annan åsikt i ekonomiska frågor än
envoyén Hammarskjöld, medgiva utan
tvivel hans stora ekonomiska kunnande.
Man kan icke heller undgå att lägga
märke till att hans åsikter i många hänseenden
ha överensstämt med riksbankschefen
Rooths. Jag ber sålunda
att få hänvisa till utskottets utlåtande
på s. 8, vari har intagits ett referat
av ordförandens anförande den 2 april
1948 i den mycket betydelsefulla frågan
om kurssättningen på vissa obligationer.
Detta anförande utmynnade i
ett instämmande i den mening, för vilken
riksbankschefen Rooth hade gjort

sig till tolk och vilken principiellt helt
skilde sig från majoritetens.

I personavseende har år 1948 sålunda
medfört en ommöblering av riksbanksledningen,
som har inneburit, att de
tvenne främsta befattningarna numera
innehas av andra män. Det har dock
icke varit fråga om personbyte i vanlig
mening. Omändringen innebär också en
åsiktsförskjutning. Regeringen har i
bankofullmäktige förskaffat sig ett avsevärt
bredare underlag för sin uppfattning
än tidigare.

Jag skall, herr talman, något beröra
den av herr Nordenson och mig avgivna,
vid punkten 1) fogade reservationen.
Vi ha framhållit, att den realekonomiska
utvecklingen under fjolåret
ledde till en icke oväsentlig successiv
minskning av inflationstrycket. En
del talare, bl. a. regeringsledamöter,
bruka icke nöja sig med att framhålla
detta utan göra även gällande, att vi
redan ha nått inre och yttre balans.
Man får nästan en känsla av att vederbörande
hoppas att genom att ofta upprepa
detta, skall det så småningom bliva
en trossats. Tyvärr förhåller det sig
emellertid icke så, att en balans är ett
faktum. Jag skall tillåta mig att i detta
sammanhang endast göra några påpekanden.

Under innevarande budgetår torde
det av allt att döma komma att bliva
ett överskott på några hundra miljoner
kronor på den löpande budgeten. Med
all säkerhet torde emellertid de sammanlagda
utgifterna inklusive kapitalbudgeten
komma att överstiga inkomsterna
i den löpande budgeten. Den mellanskillnad,
som på detta sätt kan uppkomma,
måste naturligtvis täckas genom
lån. Kan man icke låna pengarna
på marknaden, blir det liksom tidigare
riksbanken, som får öka sina krediter
till riksgäldskontoret.

Stora ansträngningar ha som bekant
gjorts för att åstadkomma balans i vår
utrikeshandel. Synnerligen starka im -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

portrestriktioner ha genomförts. Utrikeshandeln
är praktiskt taget i sin helhet
föremål för dirigering med den
snedvridning och de olägenheter som
därav följa. Trots ingripandena kan
man icke räkna med balans under år
1949. En ytterligare förtäring av valutabehållningen
avses äga rum. Så t. ex.
torde 150 miljoner kronor av pundbehållningen
komma att behövas för att
klara betalningarna till England och
övriga pundländer. Sannolikt komma
vi också före årets slut att få taga i anspråk
den övertrasseringsrätt, som vi
fingo av Schweiz enligt vårt senaste
avtal.

Under nu löpande budgetår ha vi att
påräkna en mycket uppskattad Marshallhjälp
på 46,6 miljoner dollar, varav
21,6 miljoner dollar som lån på lång
tid till låg ränta. Det är ju möjligt, att
vi skulle kunna få ett något större belopp
för nästa period. Även om vi
skulle vid slutet av år 1949 ha en lika
stor guld- och dollarbehållning som vid
årets början, så har vår ställning onekligen
försämrats med ett belopp, som
motsvarar de utökade skulderna till
Förenta staterna.

Min vän herr Hagberg i Malmö har
vid olika tillfällen fäst kammarens uppmärksamhet
på att det trots de statliga
tvångsingripandena ingalunda är säkert,
att vi ännu på långt när ha uppnått den
av statsministern ofta omtalade balansen
mellan sparande och investeringar.

Den åsiktsriktning, som jag representerar,
är av den meningen, att den hittills
förda politiken icke leder till sundhet.
Det är en gammal erfarenhet, att det
ena tvångsingripandet föder det andra.
Ett system, uppbyggt på dirigering på
snart sagt alla områden, anse vi utgör
eu broms på den välståndsutveckling,
som ett friare system erfarenhetsmässigt
har visat sig leda till. Man kan
konstatera, att åsikterna mellan majoriteten
och den minoritet, som vi utgöra,
på denna punkt gå helt i sär. I sista

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

hand bottna meningsskiljaktigheterna
naturligtvis i en olika bedömning av
den inneboende styrkan i begreppen ett
fritt näringsliv och enskilt initiativ.

Utskottet har på s. 14 i utlåtandet
framhållit följande: »Utskottet har under
de senare åren vid olika tillfällen
framhållit vikten av att under inflationskonjunkturen
en sådan penningpolitik
föres, att penning- och kapitalmarknaderna
icke ingivas en känsla av
penningriklighet. En viss penningknapphet
hos kreditinstituten kan
nämligen utöva en nyttig återhållande
inverkan på den utanför statens kontroll
liggande enskilda investeringen.»

Denna linje har tyvärr icke följts av
fullmäktiges majoritet. Protokollen ha
— det framgår också av bankoutskottets
utlåtande — givit vid handen, att
minoriteten i fullmäktige sökt gå den
nu angivna vägen. I någon men alltför
liten utsträckning har också majoriteten
gått med härpå.

Att riksbanken från början av år
1948 sålde skattkammarväxlar till bankerna,
så snart dessa hade några nämnvärda
tillgodohavanden i riksbanken,
föranledde naturligtvis bankerna till en
starkare restriktivitet i sin utlåning än
vad som torde ha varit fallet i händelse
av en större penningriklighet. Det blev
för riksbanken möjligt att sälja dessa
växlar, därigenom att de voro korta och
förföllo till betalning under nästa skattetermin,
och genom att räntan fick
stiga, när räntan på dagspengarna steg.
Vid årets början var denna, som bankoutskottet
har nämnt, 3U % och steg sedan
först till 1 och därefter till 1,5 r/l>.
I december 1948 sänktes emellertid
räntan till 1 % och växlarna förlängdes
till tre månader. Det var då icke så underligt,
att bankerna sedermera kommo
att ligga med större behållningar på
sina räkningar i riksbanken och att
penningmarknaden därför förefaller
vara rikligare än förut. Man frågar sig,
varför riksbanken eller rättare sagt

24 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

fullmäktiges majoritet vidtog denna förändring.
Den var ej ens, såvitt jag kan
se, nödvändig ur den av fullmäktiges
majoritet hävdade meningen, att 3 boräntan
skulle göras fullt effektiv. Åtgärderna
överensstämde som synes ej heller
med bankoutskottets tidigare av
riksdagen godkända uttalande.

Under förra hälften av år 1948 ha
vissa mindre sänkningar av en del stödköpskurser
genomförts. Det är beklagligt,
att majoriteten icke ville gå med
på en sänkning till 95,5 % som riksbankschefen
då föreslog, utan stannade
vid en sänkning till 97 %, som enligt
minoritetens mening var otillräcklig
för det åsyftade målet.

Under år 1948 ha obligationsköpen
fortsatt, vilket trots det fortsatta valutautflödet
givetvis har medfört en ökad
lättnad på kapitalmarknaden. Anledningen
till dessa köp har som känt är
varit, att majoriteten har låst fast sina
positioner, när det gäller räntan. För
att icke obligationsköpen skulle taga
ännu större proportioner än som skett,
har man bemödat sig om att svältföda
kapitalmarknaden. Man har försvårat
och förhindrat även ytterst befogade
obligationsemissioner av enskilda företag.
Det torde nu finnas en lång ko
med framställningar om medgivande att
emittera.

Det är icke längre företagen själva,
som anses vara kompetenta att bedöma,
om en konsolidering av krediterna genom
obligationslån bör göras, utan avgörandet
ligger i riksbankens hand, där
alltså den största kompetensen skall
vara att söka.

Det är alldeles klart, att majoritetens
ställningstagande till ränteproblemet
har återverkat på den statliga upplåningen.
På tio år, räknat från den 1 juli
1938, bär den fonderade statsskulden
minskats från ungefär 98 till 78 %, en
utveckling, som naturligtvis icke är
önskvärd.

Från majoritetens sida har nu in -

vänts, att en vändpunkt inträffat i och
med att kurvan för innehavet av obligationer
och skattkammarväxlar åter
ginge i nedgående riktning. I första
hand må då påpekas, att denna utveckling
i viss mån är en ständigt återkommande
säsongföreteelse. Man kan icke
heller komma ifrån, att det totala innehavet
av skattkammarväxlar och obligationer
för närvarande utgör bortåt
2 900 miljoner. Vill man göra en jämförelse
i fråga om utvecklingen, bör
man väl lämpligen jämföra den nuvarande
portföljen med portföljen vid en
tidpunkt, som ligger så nära bakåt som
för ett år sedan. Läget då var som bekant
sådant, att en åtstramning på kapitalmarknaden
var önskvärd. En jämförelse
visar, att det nuvarande innehavet
av obligationer och skattkammarväxlar
är ungefär 350 miljoner större. Det är
också klart, att det för en viss tid
framåt mycket väl är möjligt för den
ekonomiska ledningen i vilket land det
vara må att låsa fast räntan vid det
ena eller det andra läget, om man nämligen
vill betala vad det kostar. Hade
man icke avhänt sig räntan och en aktiv
penningpolitik som medel i en stabiliseringspolitik,
skulle man icke ha
behövt erlägga det pris, som nu i verkligheten
hela vårt folk måste betala i
form av en högre prisnivå. Den fördyring,
som man anser att en räntestegring
på vissa områden skulle ha medfört,
skulle många gånger om ha uppvägts
av de fördelar, som stabilare priser
och ökat sparande skulle ha inneburit.

Jag skulle också vilja ställa följande
fråga. Antag att löneöverenskommelsen
icke skulle förlängas eller att kronan
jämte övriga europeiska valutor skulle
devalveras, hur tänker man då förfara?
Jag ser till min tillfredsställelse,
att finansministern är närvarande i
kammaren, och det finns kanske möjlighet
att vi på den punkten kunna få
en upplysning. Avser man att även i en

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

sådan situation fortsätta med samma
penningpolitik som hittills, vilket enligt
min mening skulle komma att leda
till att efter en viss tid vår konkurrensförmåga
på nytt försvagades. Jag har
ganska svårt att föreställa mig, att man
icke i den tänkta situationen inom majoriteten
skulle anse det nödvändigt att
förfoga över det icke så betydelselösa
vapen, som en aktiv ränte- och penningpolitik
kan utgöra.

Det har många gånger, icke minst
från den ekonomiska expertisen såväl i
vårt land som utomlands, betonats, att
vi i Sverige ha fört en ekonomisk politik,
som ofrånkomligen leder fram till
nödvändigheten att inskränka konsumtionen
för att vi skola kunna exportera
och få till stånd en prisjustering, som
kan göra de svenska varorna mer konkurrenskraftiga.
Jag tror också att vi,
trots de olika åsikter vi i övrigt ha,
måste vara överens om att den hittillsvarande
politiken inneburit ett gynnande
av konsumtionen på hl. a. investeringarnas
bekostnad. Vi ha förtärt
större delen av vår valutareserv. Vi äro
på god väg att göra detsamma med
lagerreserven, och vi veta alla, hur hårda
ingrepp som nu göras i byggnadsverksamheten
och hur kännbar bostadsbristen
är, De produktiva anläggningarna
kunna icke längre underhållas som
sig bör. Det fortgår utan tvivel en icke
så ringa kapitalförtäring i form av
bristande underhåll och förnyelse av
samhällets kapitalutrustning.

Denna politik har fält fortsätta alltför
liinge. Vårt land kan icke heller
ställa sig vid sidan om den ekonomiska
utvecklingen i världen i övrigt. Det håller
på alt ske en förändring från säljarens
till köparens marknad med de
ökade konkurrenssvårigheter detta medför.
Ju längre vi försöka fortsätta som
hittills, desto större bli naturligtvis riskerna
för ett bakslag och verkningarna
av ett sådant. Jag vill också påminna
om att det icke är första gången som

man från vårt håll har framfört dessa
påpekanden. Vi ha länge hävdat, att en
omläggning av den allmänna ekonomiska
politiken måste ske, om vi återigen
på kort tid skola kunna få kurvan
för välståndsutvecklingen att gå uppåt
på samma sätt som skedde före kriget.
Vi få nu varje dag allt starkare känning
av olägenheterna av den prisfördyringspolitik
som förts.

Jag förmodar att åtskilliga av kammarens
ledamöter med intresse ha tagit
del av de slutsatser, vilka den sista
Marshallrapporten ledde fram till. Jag
tror icke att man utan vidare skall
skjuta åt sidan de reflexioner som gjorts
i denna mycket belysande rapport.

Det är emellertid icke så, att man
icke på sina håll även inom det socialdemokratiska
lägret har ögonen öppna
för vart utvecklingen leder. Jag läste
härom dagen en artikel i en ledande
socialdemokratisk stockholmstidning,
där man öppet konstaterade, att vår
standard, utan att vi kunde hindra det,
kommer att ytterligare nedpressas. Bevisföringen
är alldeles övertygande.
Konstaterandet utgör naturligtvis i
verkligheten ett erkännande av att den
förda politiken icke varit riktig. Artikeln
slutar: »Möjligen kunna vi pressa
investeringarna ytterligare eller förtära
lager eller andra kapitaltillgångar
men det blir endast att uppskjuta en
justering, som blir svårare ju längre den
uppskjutes.» Detta är säkerligen en
mycket verklighetsbetonad prognos.
Man kan endast beklaga, att den majoritet,
som haft bestämmanderätten, icke
för länge sedan gjorde klart för sig vad
konsekvenserna måste bli.

Jag skall icke upptaga tiden med att
ingå på någon närmare analys av utskottets
utlåtande och reservationen.
Vad folkpartiets reservation beträffar
kan jag dock icke undgå att göra den
frågan, om folkpartiet därmed avser att
giva uttryck åt samma mening som dess
representant i fullmäktige synbarligen

26 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

haft och vilken, så vitt man kan finna,
icke avvikit från majoritetens.

Jag skall, herr talman, sluta med
några allmänna påpekanden. Vårt land
har stora naturtillgångar, en arbetsam
och effektiv befolkning och en utvecklad
och produktionskraftig industri.
Den värdefulla överenskommelsen om
ett oförändrat löneläge under år 1949
är utan tvivel en viktig faktor i kampen
mot fortsatt prisstegring. Den löser
dock icke problemet. Den har givit oss
en respittid. Ett låst löneläge är emellertid
icke något eftersträvansvärt såsom
en mer eller mindre permanent
företeelse. En samordning av den ekonomiska
politiken, som medgåve ökat
sparande, ökade investeringar, ökad rationalisering
och ökad produktion, en
politik som innebär, att räntan icke avlyses
som penningpolitisk regulator,
skulle leda till att efter en kortare övergångstid
hela vårt folks välstånd ånyo
kunde utvecklas i rätt riktning.

Till sist, herr talman, en allmän reflexion.
Jag har lagt märke till att handelsministern
påstått, att regeringen har
vunnit slaget om räntan. Detta är för
det första felaktigt. Utgången är för
regeringen sämre än en Pyrrhusseger.
Det är ingen seger alls. Men det finns
något mer fundamentalt än räntefrågan.
Slaget om penningvärdet har regeringen
förlorat.

Jag hemställer, herr talman, i första
hand om bifall till den under punkt 1)
av herr Nordenson och mig gjorda reservationen.
Med talmannens välvilliga
medgivande begagnar jag samtidigt tillfället
att med hänvisning till innehållet
i den under punkt 2) avgivna reservationen
hemställa om bifall även till denna
reservation.

Häruti instämde herr Dickson.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Man kan gott säga, att de svårigheter
riksbanken hade att brottas med 1947,

nämligen minskad valutareserv, stort
importöverskott och i det närmaste
oförändrat inflationstryck, fortsatte
även under början av år 1948. Under
senare delen av 1948 började en viss
återhämtning, men denna skulle ha
kunnat börja åtskilligt tidigare, om regeringen
hade tagit hänsyn till de redan
under 1947 och 1948 av oppositionen
framförda önskemålen. Visserligen sjönk
importöverskottet från 2 miljarder 1947
till 900 miljoner kronor 1948, men så
hårt trängd som vår valutareserv redan
förut var, betydde detta givetvis ytterligare
svårigheter, även om en rätt stor
del av de 900 miljonerna täcktes av s. k.
osynliga inkomster, frakter o. d.

Att importöverskottet kunde minska
på detta sätt, berodde dels på en ännu
strängare begränsning av importen, dels
på ökad export. Tyvärr bär denna begränsning
av importen i åtskilliga fall
träffat råvaror och maskiner, som varit
oumbärliga för den svenska produktionen.
Strängare kontroll i fråga om vissa
varor 1947 skulle ha givit större möjligheter
att importera mera av för vår
produktion nödvändiga varor. Man
måste fortfarande sträva efter att stärka
vår valutareserv, så att större möjligheter
för import av för vårt näringsliv
nödvändiga varor skapas.

Vår export har, som jag nyss sade,
ökats, men i fråga om vår viktigaste
exportvara, pappersmassan, ha stora
svårigheter hopat sig, särskilt när det
gällt Amerika, vår värdefullaste köpare.
Vår export av massa minskade månad
för månad, och vid årets slut hade den
praktiskt taget upphört. Då det är av
utomordentlig betydelse för hela vårt
näringsliv, att denna export återupptages,
bli åtgärder i detta syfte en av de
viktigaste uppgifterna 1949, och i samband
därmed kan det nog inte undvikas,
att en noggrann omprövning av
kronans värde gentemot dollarn företages.
Att återföra värdet av densamma
till det den hade före apprecieringen

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

1946 skulle säkerligen möta minsta motståndet
bland olika tänkbara medel.
Minskat rotvärde på skogen, sänkta arbetslöner
och sänkt avans för bolagen
skulle icke kunna genomföras utan förödande
strider mellan de olika intressenterna
på hemmaplan. Jag vill i detta
sammanhang understryka den dominerande
betydelse för hela vårt näringsliv
exporten med skogen som råvara har.
Under fjolåret utgjorde över 50 % av
vår export varor av denna sort.

Det minskade varuutbytet med Amerika
kommer också att ha andra följdsjukdomar
i släptåg. De osynliga inkomsterna,
som bruka fylla luckan mellan
export och import, komma att
minska i samma takt. Och hur är det
med Marshalleveranserna? Skall det
svenska tonnaget där spela statistens
roll?

Även för exporten av andra skogens
produkter än massan ha svårigheter
börjat yppa sig, och detta gäller icke
endast export till Amerika. I de yttersta
av dessa dagar har bl. a. Kanada börjat
konkurrera även på den europeiska
marknaden. Den nationalbudget man
tänkt sig för år 1949 tycks möta stora
svårigheter att förverkliga. Högkonjunkturen
tyckes ha nått sin kulmen
på andra sidan Atlanten, och det gäller
att ta hänsyn till det nya läge, som kan
komma att uppstå, om den industriella
stagnationen i Amerika kommer att få
återverkningar även i vårt land.

De omfattande obligationsköpen vållade
även under år 1948 stora svårigheter.
Utskottets allvarliga erinringar
mot dessa rönte också då ringa förståelse
hos bankofullmäktiges majoritet.
Under första halvåret fortsatte stödköpen
i samma omfattning som tidigare,
under det att en omsvängning skedde
under årets senare del. Ökningen av
riksbankens obligationsinnehav blev
därför under fjolåret 585 miljoner mot
958 miljoner året förut. Det förefaller
dock, som om denna omsvängning har

berott mera på övriga penninginstituts
lojala ansträngningar att begränsa utbuden
än på riksbankens förmåga att
med sin penningpolitik bemästra situationen.
Utan att övergiva lågräntepolitiken
skulle en begränsad rörlighet i
räntenivå och obligationskurser ha kunnat
användas för att hålla tillbaka utbuden
och redan tidigare vända strömmen.
Minskningen av riksbankens obligationsinnehav
i januari och februari
i år är mera att betrakta som en säsongföreteelse,
och detta gäller i ännu högre
grad skattkammarväxlarna. Motsvarigheter
finna vi samma tid föregående år.

Att den ekonomiska balansen är på
väg att återvinnas hälsa vi med tillfredsställelse.
Klyftan mellan efterfrågan
och varutillgångar har minskat avsevärt,
beroende dels på den återhållsamhet
i fråga om lönekraven, som de
stora löntagarorganisationerna lojalt ha
ålagt sig, och dels på det jämförelsevis
goda skördeutfallet föregående år. Men
förutsättningen för att de ökade lönekraven
fortfarande skola hållas tillbaka
är givetvis, att även andra folkgrupper
visa samma återhållsamhet och offervilja.
Höjda löner och höjda priser, som
endast neutralisera varandra, leda icke
till någon allmän standardförbättring.
Men en part förlorar vid varje stegring,
nämligen spararna. Det är på tiden, att
även spararnas intressen bli föremål för
statsmakternas omtanke och välvilja.
Man talar om sparandets stora betydelse
men handlar som om samlandet
av en förmögenhet vore något straffbart.
Jag tänker då närmast på beskattningen.
Då stegrade priser och stegrade
löner hela tiden ha neutraliserat varandra,
har ingen kompensation kommit
spararna till del. Se på alla dessa småsparare,
som ha sina medel i banker
och sparkassor! Medan inkomsttagarna
ha fått full kompensation för prisstegringarna,
har 40 % av sparkapitalet
konfiskerats genom penningvärdets fall.
Det är hög tid, att vi få elt fast pen -

28 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

ningvärde eller ännu bättre, när det
gäller den inre balansen, ett höjt penningvärde,
så att förtroendet för sparandets
idé återvänder. Det är åtskilliga
tusen kronor, som i våra dagar ligga
gömda i gamla dragkistor i stället för
att placeras mot ränta i bank.

Den oupphörligt sinande sedelreserven
ger också anledning till bekymmer.
Värdet av utelöpande sedlar den 31 december
1948 utgjorde 3 112 miljoner,
d. v. s. 217 miljoner mer än vid samma
tid i fjol. Och sedelreserven är endast
87 miljoner, trots den höjning av maximirättigheten,
som gjordes så sent som
i juli i fjol.

Då det sålunda föreligger vissa skiljaktigheter
mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och vår, framför allt då det
gäller kronans värde och räntepolitiken,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som är undertecknad av
herr Emil Petersson i Karlskrona, mig
och herr Schmidt.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
Herr Näsgård och jag ha avlämnat
en blank reservation till utskottsutlåtandet,
därför att vi, som i övrigt äro
ense med utskottet, vilja göra några reflexioner
utöver de synpunkter utskottet
har anfört.

Utskottet påtalar bankofullmäktiges
långsamhet att komma till beslut om
räntesättningen. Som utskottet påpekar,
har den ovisshet, som därigenom uppstod,
verkat irriterande på penningmarknaden.
Särskilt torde det stora utbud
av obligationer, som har skett under
senare tid, vara en följd av den irritation,
som sålunda uppstått. Vi ha ju
sett, att så snart det blev klart, att räntan
inte skulle förändras, blev det i höstas
ett helt annat läge, och det har ju senare
visat sig, att det är ett förhållande,
som säkert kommer att fortbestå. Vi anse,
att den omständigheten, att bankofullmäktige
dröjde så länge med att fatta

definitivt beslut i frågan om räntan, till
en del också kan bero på att bankofullmäktiges
ordförande längre eller kortare
tider har vistats utomlands och då
icke hade möjlighet att delta i fullmäktiges
handläggning av ärendena. Det är
klart, att fullmäktige i en så pass viktig
fråga gärna ville avvakta ordförandens
närvaro. Jag tror att det är en sak, som
till någon del medverkat till dröjsmålet.
Det skulle också kunna tänkas, att fullmäktige
ville avvakta andrakammarvalens
utgång, innan de togo definitiv
ställning i räntefrågan.

Det är givet att man kan diskutera
lämpligheten av den senaste räntesänkningen
och att det kan finnas skäl, som
tala både för och emot densamma. Näringslivet
var inpassat i det ränteläge vi
hade då, och många mena, att det icke
var påkallat att sänka räntan. Vi ha nu
emellertid så länge haft den låga räntan,
att näringslivet har anpassat sig
därefter, och säkert är, att en räntehöjning
skulle ha varit till hinder för genomförande
av det stabiliseringsprogram,
som vi gemensamt försöka genomföra,
och hade nog motverkat en stabilisering
av löner och priser.

Beträffande deprecieringen av kronan
yttrar utskottet: »Såsom ett medel att
främja exporten har särskilt från kretsar,
som stå exportintressena nära, under
år 1948 framförts förslag om en depreciering
av den svenska kronan. Denna
tanke har emellertid, såsom den ovan
lämnade redogörelsen utvisar, icke vunnit
någon anslutning inom regeringen
och fullmäktige. Den sålunda intagna
ståndpunkten synes utskottet ha varit
välgrundad.» Vi vilja för vår del tilllägga,
att ett fortsatt övervägande torde
vara av nöden. Det är möjligt att vi
måste depreciera den svenska kronan
för att hjälpa upp vår export, om det
kan ske utan att alltför mycket skada
importen.

Vi ha för vår del inte velat göra något
särskilt tillägg till utskottets förslag

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Aerotransport.

genom att avge en särskilt utformad reservation
på dessa punkter, då vi i övrigt
instämma i utskottsutlåtandet. Vi
anse nämligen att om man kommer med
en reservation med aldrig så många ord
men som innehåller ungefär detsamma
som utskottets förslag, så bibringar man
bara den svenska allmänheten den uppfattningen,
att divergenserna mellan de
olika meningarna i denna fråga äro
större än de i verkligheten äro. Vi vilja
inte bidraga i det hänseendet.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
När bankoutskottet har avgivit sitt
yttrande har utskottet sökt att ge en redogörelse
för de väsentliga tilldragelserna
på det penningpolitiska området
under det gångna året. Man finner vid
ett studium av denna redogörelse, att
man från såväl riksdagens som regeringens
sida under det gångna året har
strävat efter att söka återvinna den samhällsekonomiska
balansen. Det har varit
den väsentligaste uppgift på det ekonomiska
området, som man har ägnat
uppmärksamhet. Man finner också av
denna redogörelse, att detta arbete har
visat vissa resultat, som också kunna
tolkas dithän, att de äro synnerligen
gynnsamma. Det framgår också att de
ogynnsamma tendenser, som med kraft
gjorde sig gällande under 1947, under
1948 ha avmattats och att det inträtt en
viss stabilisering i vårt ekonomiska liv.

De åtgärder, som ha vidtagits för att
nå dessa resultat, ha ju varit, alt man
har begränsat inkomststegringarna,
skärpt priskontrollen oeh anbefallt återhållsamhet
från kreditinstitutens sida i
fråga om utlåning för investeringsändamål.
överbalanseringen av budgeten och
det goda skördeutfallet under föregående
år ha även verksamt bidragit till
ernående av detta goda resultat. Som
nämnts synas de vidtagna åtgärderna ha

lett till en viss stabilisering på det ekonomiska
området, en stabilisering som
är till gagn för det fortsatta arbetet för
att komma till rätta med dessa frågor.
Det bör i detta sammanhang också kunna
konstateras, att valutautflödet, särskilt
under senare delen av 1948, har
kunnat stävjas, vilket särskilt har gjort
sig märkbart genom att en icke obetydlig
ljusning har inträtt i fråga om jämvikten
mellan import och export. När
utskottsmajoriteten är beredd att lämna
dessa erkännanden rörande den förda
politiken på detta område, vilja vi emellertid
icke, att dessa uttalanden skola
tolkas på så sätt, att vi nu här i landet
ha kommit i ett sådant läge, att vi med
lätt hand kunna handlägga våra ekonomiska
spörsmål. Tvärtom är det angeläget
att understryka vikten av att såväl
regeringen som riksbankens ledning i
fortsättningen med största uppmärksamhet
följer utvecklingen på det ekonomiska
området.

Till utskottsutlåtandet ha fogats ett
par reservationer, närmast från högerns
representanter i utskottet men också
från folkpartiets sida. Vad gäller högerns
reservationer äro väl dessa i
mångt och mycket en följd av tidigare
intagna ståndpunkter, t. ex. högerns
ställning i räntefrågan. I denna fråga
har utskottsmajoriteten emellertid den
uppfattningen, att en höjning av räntesatsen
under nuvarande förhållanden
icke skulle vara till fördel. Det går nämligen
inte att blunda för att räntenivåns
bibehållande har varit en av förutsättningarna
för realiserandet av det allmänna
ekonomiska programmet. Ett utbrytande
av denna förutsättning kunde
ha medfört stora risker. Visserligen säger
man i högerreservationen, att verkningarna
av en mindre räntehöjning
inte skulle ha medfört några större konsekvenser
i fråga om levnadskostnadernas
ökning. Men det torde i detta sammanhang
uppmärksammas, att även relativt
små justeringar uppåt på prismark -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Aerotransport.

naden, förorsakade exempelvis av en
räntehöjning, skulle skapa irritation i
fråga om arbetsmarknads- och löneläget,
vilket säkerligen ingen önskar under
förhandenvarande förhållanden.

Jag vill också i detta sammanhang erinra
om läget på bostadsmarknaden, där
förhållandena torde vara sådana, att
även den minsta höjning av omkostnaderna
för fastigheterna kan medföra allmän
hyresstegring, med krav på kompensation
i form av ökade inkomster
för löntagarna som en ganska naturlig
följd.

Om folkpartiets reservation torde det
inte vara mycket att säga. Jag har ställt
denna reservation mot utskottsmajoritetens
yttrande och försökt att få fram
några väsentliga skillnader. Men jag har
inte kunnat upptäcka, att man där i sak
egentligen har haft någon annan mening
än utskottsmajoriteten. Nu sade visserligen
herr Fröderberg i sitt anförande,
att en väsentlig skillnad skulle ligga
däri, att man från folkpartireservanternas
sida kräver en omvärdering av kronan
i förhållande till dollarn. Jag vill
då erinra om att en devalvering av den
svenska kronan inte enbart bör ställas
i förhållande till den utländska valuta,
som vi kalla dollar, utan bör ställas i
förhållande till samtliga utländska valutor
för att man skall få en bild av vad
en devalvering av den svenska kronan
över huvud taget kommer att föra med
sig. Detta spörsmål kommer säkerligen
också upp i andra sammanhang. Att vi
här som en isolerad företeelse skulle
vidtaga åtgärder för att sänka den svenska
kronans värde i förhållande till utländska
valutor torde enligt min personliga
uppfattning icke vara lyckligt.
Skall en devalvering av kronan ske, bör
den ske efter överläggningar på internationell
basis.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till utskottets utlåtande få hemställa
om bifall till vad utskottet anfört
under punkt 1.

Herr HALL: Herr talman! Efter den
utförliga redogörelse, som utskottet i år
har lämnat för bankofullmäktiges verksamhet
under 1948, finns det väl för en
representant för bankofullmäktige inte
så särdeles mycket att förklara. Jag skall
därför inskränka mig till att taga upp
några av de punkter, som förefalla mera
kontroversiella. Jag hyser dock inga förhoppningar
att kunna avvinna den evigt
aktuella räntefrågan någon ny synpunkt.
Reservanternas bemödanden ha
ju tydligt visat, att även de ha gått bet
på uppgiften att hitta någonting väsentligt
i detta ämne, som inte redan något
tiotal gånger har blivit utförligt refererat
och belyst under olika riksdagsdebatter.
Om det finns en alldeles speciell
anledning att uppehålla sig vid räntefrågan
är det kanske närmast den, att
det vore roligt för oss, som i första hand
ha att handlägga denna fråga, att någon
gång få ett besked ifrån det andra hållet
om vad man egentligen menar. EU
sådant besked ha vi ännu inte lyckats
få. Det återstår ju att se, om diskussionen
i dag skall kunna ge något besked.

Jag vill erinra om utgångspunkten.
När investeringskurvan steg, vilket var
ganska naturligt efter kriget, och marknaden
var i behov av pengar, ville folk
sälja obligationer. Riksbanken hade då
att välja mellan att köpa obligationer
eller att låta obligationskurserna falla
till den nivå dit de skulle ha fallit på
grund av trycket från marknaden. Säljarna
voro då beredda att förlora lika
mycket på obligationerna som de värderade
fördelen av att få kontanta pengar
i sin hand för att fullfölja investeringarna.
När högerreservationen nu talar
om en halv procents räntestegring och
hur mycket det skulle ha betytt för levnadskostnadsindex,
kunna vi endast svara
med en motfråga: Hur vet högern att
en vägran att köpa obligationer från
riksbankens sida skulle ha medfört just
en halv procents räntestegring?

Högern är ju numera i motsats till alla

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

tidigare år mycket intresserad av att
åberopa den avgående riksbankschefens
auktoritet, och detta åtföljes ju numera
av ett jämmerligt beklagande över hans
avgång. Han har som bekant inte alltid
haft förmånen att åtnjuta denna popularitet
inom högerpartiet. Men det är en
sak för sig. Men till honom har, som
även högerreservanterna förstå, 10 eller
20 eller 30 gånger ställts frågan, om han
vore beredd att säga, att ränteläget kommer
att höjas med en halv procent, om
riksbanken upphör att köpa obligationer,
och han har alltid på den frågan
svarat, att därvidlag skriver jag inga garantier.
Om nu högern nödvändigt i
fortsättningen vill anse herr Rooth som
sin förnämsta auktoritet, så tycker jag
den skulle inhämta hans mening även
på denna för hela diskussionen avgörande
punkt.

För bankofullmäktige måste dock
frågan bli: Om man låter obligationskurserna
falla till en sådan nivå, att
man får en räntestegring på en halv
procent och ändå får fortsätta att köpa
ungefär lika mycket obligationer, vad
har man då åstadkommit? Har man
åstadkommit någon stramhet på kreditmarknaden,
har man fått någon stabilitet
på penningmarknaden? Intet av
dessa mål har man uppnått. Man har
bara uppnått ränteförhöjningens rent
negativa effekt, d. v. s. att sätta prisrörelsen
i gång på nytt.

Det finns även en annan hake i detta
resonemang, som jag tror att högern
även skall försöka klara ut för sig, innan
den fortsätter diskussionen, nämligen
atl en procents stegring av levnadskostnadsindex
här och en procents
stegring där tillsammans blir rätt
många procent och att förhandlingsläget
under hela fjolåret har varit sådant,
att förutsättningen för att någon part
skulle binda sig var, att alla de prisstegrande
faktorerna kunde hållas vid
utgångsläget. Om man aldrig så många
gånger bevisar, att en räntestegring inte

medför mera än en mycket begränsad
levnadskostnadsstegring, så hjälper det
inte, om ståndpunkten hos alla de förhandlande
parterna är den, att det inte
får ske någon fördyring genom räntestegring,
ty om en sådan fördyring sker,
ansluta vi oss icke till något stabiliseringsprogram.
Det är alltså inte fråga
om huruvida vi skola ha en procents
höjning av levnadskostnadsindex, utan
frågeställningen är helt enkelt den:
Skola vi hålla ränteläget eller skola vi
avstå ifrån hela stabiliseringspolitiken?
Det är den frågan högern alltså skall
svara på, och den skall inte försöka att
krypa undan i buskarna bakom den där
lilla procenten, ty det räcker absolut
inte att dölja det armod, som högerpartiets
motivering på denna punkt faktiskt
lider av.

Om man ser på resultatet av den politik
som drivits har bankoutskottet,
efter att ha fört ett utförligt resonemang
omkring hela problemet, kommit fram
till ett beklagande av att uppskovet med
ett ställningstagande i räntefrågan i
fullmäktige blev så långt. Man menar
att det skulle ha kunnat underlätta stabiliseringssträvandena,
om detta ställningstagande
hade kommit tidigare. Jag
har ingen invändning att göra emot ett
sådant konstaterande. Ifrån fullmäktiges
sida bör man kanske i stället vara
tacksam för att bankoutskottet har fäst
uppmärksamheten vid just denna
punkt, ty det kan ge anledning till en
för den fortsatta behandlingen av frågan
ganska upplysande diskussion.

Det iir alldeles klart, att bankofullmäktige
inom rimlig tid ha meddelat
beslut rörande varje förslag om en ränteförändring,
som framkommit, och
dessa beslut ha ju också redovisats i
bankoutskottets utlåtande. Det har icke
vid något tillfälle förekommit någonting,
som kan kallas för eif oskäligt
dröjsmål. Å andra sidan iir det väl också
klart, att så länge någon fullmäktigeledamot
har den meningen, att en för -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Aerotransport.

ändring i stödköpspolitiken respektive
räntepolitiken bör komma till stånd, så
är han oförhindrad att när som helst
väcka ett nytt förslag. Och det är ju
det, som här har skett — sådana förslag
ha väckts gång på gång och blivit avvisade
av fullmäktige.

Om däremot anmärkningen gäller att
fullmäktige tidigare borde ha kommit
fram till beslutet av den 11 november
att justera upp vissa obligationskurser,
så medger jag gärna, att ett sådant beslut
skulle ha kunnat komma tidigare,
under förutsättning att de allmänna förhandlingarna
med organisationerna på
arbetsmarknaden och inom näringslivet
hade varit avslutade i så god tid, att det
funnits möjligheter för ett sådant beslut.
Vill man hålla ränteläget stabilt,
så måste man också, därest man inte
vill ha alltför stora svårigheter, skapa
ett visst förtroende hos parterna på arbetsmarknaden
för att detta läge skall
kunna hållas. Grundvalen för detta förtroende
var den stramare ekonomiska
politik, som avtalsprolongeringen och
regeringens tillkännagivande om en
starkt överbalanserad budget innebar.
När dessa ting voro klara fanns också
den naturliga förutsättningen för att
företaga de mindre justeringar av obligationskurserna,
som voro nödvändiga
för att understryka allvaret i att ett
ränteläge på tre procent skulle hållas.

Vill man ha eu annan politik ifrån
centralbankens sida, vill man att den
oberoende av övriga samhällsekonomiska
krafter, utan att snegla på vad
andra göra, skall fatta avgörande beslut,
så måste man ge riksbanken bättre fullmakter
än vad den för närvarande har.
Men dessa fullmakter kan ingen annan
än riksdagen ge, och hittills har den
frågan icke aktualiserats i riksdagen.
Vi veta, som det påpekades under en
diskussion i kammaren förra onsdagen,
att riksbanken ingalunda har någon
oinskränkt makt över obligationsmarknaden.
Den har endast de medel att till -

gå, som traditionellt stå till riksbankens
förfogande. Ränteläget och löptider
på obligationer bestämmas också av
sådana institutioner som riksgäldsfullmäktige
och hypoteksinstitutionerna.
Dessa sistnämnda äro ju formellt enskilda
institutioner, även om staten har
inflytande på dem. Men deras egenskap
av självständiga institutioner gör det
ju nödvändigt att förhandla med dem.
Det går alltså inte för fullmäktige att
fatta ett beslut, som gäller deras angelägenheter.

Det är måhända inte något aktuellt
spörsmål att utöka riksbankens maktbefogenheter
på detta område. Men om
man skulle vilja uppställa det kravet,
att riksbanken alldeles ensam skall bestämma
hela den ekonomiska politiken
i vårt land i alla de avseenden, som beröra
penningmarknaden, så är det nödvändigt
att man också accepterar att
riksbanken får en starkare ställning.
Då får riksdagen ta sig en funderare
på om den är villig att utrusta riksbanken
med sådana fullmakter.

I detta sammanhang har herr Wiberg
i sitt anförande gjort en anmärkning,
som är så pass egendomlig, att jag inte
kan låta bli att närmare belysa den.
Herr Wiberg säger, att det står en lång
ko av enskilda, som vilja lägga upp
obligationslån men som äro förhindrade
på grund av att riksbanken skall
pröva deras ansökningar. Med den saken
förhåller det sig ju så, att varje
svenskt företag när som helst kan lägga
upp ett obligationslån utan att fråga
riksbanken. Riksbanken har ingen laglig
möjlighet att förbjuda detta; så långt
sträcka sig inte dess befogenheter. De
flesta aktiebolag, som lägga upp obligationslån,
göra emellertid detta med
hjälp av en bank eller flera banker. Vad
som här har skett är ju att riksbanken
genom förhandlingar med privatbankerna
har åstadkommit en ordning,
varigenom alla obligationslån anmälas
till riksbanken. Syftet med denna ord -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

ning är intet annat än att riksbanken
skall få tillfälle att säga sin mening
både om lämpligheten att taga upp lånen
och om den tidpunkt då lånen böra
emitteras. Erfarenheterna av denna anordning
ha hittills såvitt vi förstå varit
goda. Alla ansökningar, som ha kommit
in, ha bifallits. Riksbanken har följaktligen
icke förhindrat något svenskt
bolag att taga upp obligationslån. I
några fall har det blivit jämkningar i
beloppet efter förhandlingar, i andra
fall har det blivit en viss förskjutning
av tidpunkten för lånets emitterande.
Det kan ju inte vara särskilt trevligt för
den, som skall ta upp ett obligationslån,
att råka komma i samma vecka som
en annan, som också behöver låna mycket
pengar, och på det sättet dra på sig
en stark konkurrens. För närvarande
finns det inte en enda sådan ansökan
inne hos riksbanken. De ansökningar,
som ha kommit i år, ha i samtliga fall
avgjorts och bifallits.

Jag tror sålunda att herr Wiberg kan
trösta de sina med att uppgiften, att
man skulle få stå i ko för att få lägga
upp sådana obligationslån, är oriktig
för närvarande. Han kan tillägga att
den har alltid varit oriktig, därför att
det i detta fall aldrig har funnits någonting,
som kan kallas för ko. Det har
ibland funnits tre till fyra ansökningar
inne på en gång, men det har inte förelegat
några större svårigheter att ordna
denna lilla »ko».

En annan sak, som kommit upp här
i diskussionen och om vilken det kan
vara på sin plats att göra några erinringar,
är fördelningen av statens upplåning
på långa och kprta obligationer
och på skattkammarväxlar. Det har i
den allmänna diskussionen påpekats,
alt numera lånar staten i större utsträckning
än tidigare på korta papper.
Förut var praktiskt taget all statens
upplåning lagd på obligationer med
lång löptid. Numera är en betydande
del av lånen av kort-karaktär. .lag vill

i detta sammanhang erinra om att vi
efter kriget och för den delen också
under detsamma ha fått en betydande
förändring på penningmarknaden därigenom,
att en så stor del av behållningarna
i affärsbankerna äro av kortfristig
natur. Det finns därför ett mycket
stort behov av korta papper för att
dessa medel skola kunna placeras på
ett sätt, som icke strider mot deras allmänna
karaktär.

Om det finns något behov av någon
ytterligare förändring på detta område,
så bör den visst inte gå i den riktningen
att statens upplåning i högre grad lägges
över på långa obligationer. Det
finns alltjämt i marknaden en betydande
brist på korta placeringsmöjligheter,
och det kan inte vara oriktigt att
staten tillfredsställer detta placeringsbehov.
Det ingår ju tvärtom som ett led
i strävandena att hålla penningmarknaden
så knapp som möjligt, att man tillhandahåller
placeringsmöjligheter även
för de innehavare av penningmedel,
som inte kunna binda sina medel på
längre tid. I stället för att framställa
kritik emot denna ordning borde högerreservanterna
vid något närmare eftertanke
finna, att de förändringar, som
här ha kommit till stånd, ligga helt i
linje med vad penningmarknaden behöver
och också helt i linje med de
allmänna strävandena att hålla penningmarknaden
så knapp som möjligt.

Till sist, herr talman, vill jag ta upp
frågan om huruvida vi nu ha kommit
i ett jämviktsläge, i en bättre balans.
Det är alldeles påtagligt att vi efter
mitten av december månad på åtskilliga
områden ha kunnat inregistrera någonting,
som kan kallas för en bättre balans.
Det är ju ingen tillfällighet att så
har skett. Redan för 18 månader sedan
påbörjades en nedskärning av investeringarna.
Det skedde både inom den
sektor, som den statliga investeringskontrollen
behärskar, och inom den fria
sektorn. Så småningom måste ju denna

3 — Andra kammarens protokoll f ,94.9. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

investeringsbegränsning visa sig i form
av något minskad efterfrågan på lånemedel.
Denna minskade efterfrågan på
lånemedel började bli märkbar på hösten
1948, och man kan säga att från mitten
av december månad ha besparingarna
och amorteringarna på gamla lån
mer än motsvarat de anspråk, som ställdes
på nya krediter.

Under tiden från 1 januari till och
med den 29 mars i år har riksbanken
kunnat sälja obligationer för 123 miljoner
kronor. Skattkammarväxlarna ha
samtidigt också något minskat, så att
riksbankens innehav av obligationer
och skattkammarväxlar tillsammans nu
är 177 miljoner kronor mindre än det
var den 31 december. Går man tillbaka
ett år skall man finna, att under de tre
första månaderna 1948 var läget det rakt
motsatta. Under dessa månader köpte
riksbanken obligationer för 117 miljoner
kronor. Förändringen på obligationsmarknaden
motsvarar sålunda, om
man jämför fjolårets början med 1949
års början, ungefär 240 miljoner kronor.
Summan är ju relativt betydande
som ett bevis på hur penningmarknaden
har förändrats från 1948 till 1949.
Å andra sidan tror jag inte, att man
skall ta ens denna relativt betydande
summa till intäkt för påståenden, att
man för en längre tid kan vara övertygad
om att utvecklingen kommer att
gå i samma riktning. Den kommer att
göra det bara under den förutsättningen,
att samtliga övriga faktorer på
investeringsområdet och på den ekonomiska
politikens fält fungera på i huvudsak
samma sätt som de för närvarande
göra. Det är sålunda alltjämt nödvändigt
med en sträng statshushållning.
Det är nödvändigt med en stark investeringsbegränsning.
Men om man vidhåller
dessa åtgärder, så finns det möjligheter
att så småningom komma i ett
läge, där marknaden balanserar utan
att man vidtar några starkare tvångsåtgärder.

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Jag tror, att det är närmast den slutsatsen
man bör dra av vad som har
hänt under de senaste månaderna. Och
kan man dra den slutsatsen, så bör man
också med viss tillfredsställelse kunna
konstatera, att de åtgärder som ha vidtagits
i varje fall ha visat effekt så
långt, att man har fått en tidsfrist, under
vilken anpassning bör kunna ske.

Herr OHLIN: Herr talman! .lag har
inte för avsikt att ta kammarens tid i
anspråk för någon mera utförlig debatt
omkring det stora problemkomplex,
som behandlas i bankoutskottets här
föreliggande utlåtande. Det förefaller
mig som om det skulle ha varit praktiskt,
om vi här i kammaren, när vi
diskutera dechargen, hade försökt att
med ledning från bankoutskottet uppehålla
oss i huvudsak vid det, som hänt
under föregående år, och hade uppskjutit
den mera framåtriktade debatten
om den för framtiden lämpliga ekonomiska
politiken till det senare tillfälle,
då guldinlösningspropositionen
kommer att behandlas. Nu har bankoutskottet
emellertid icke gjort någon
sådan indelning, och jag känner mig
därför föranlåten att här, låt vara kortfattat,
göra vissa reflexioner till utskottsmajoritetens
uttalande i dess
helhet.

Jag skall göra dessa reflexioner huvudsakligen
i form av några frågor
och får på det sättet samtidigt tillfälle
att belysa hur jag uppfattar skillnaden
mellan folkpartireservanternas och utskottsmajoritetens
uttalanden, en skillnad,
som två föregående talare för majoriteten
ha förklarat sig ha svårt att
upptäcka.

Min första fråga till utskottsmajoriteten,
som jag skulle vara mycket tacksam
för att få något belyst, gäller utskottsmajoritetens
uttalande, att regeringens
åttapunktsprogram i stort sett
sammanfaller med bankoutskottets re -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

kommendationer under de senaste åren.
Det är ju en ganska intressant reflexion
detta, att regeringens omskrutna och
omskrivna åttapunktsprogram icke är
något annat än vad bankoutskottet har
rekommenderat sedan flera år. I själva
verket innebär detta uttalande från
bankoutskottet en ganska hård kritik
mot regeringen, som ju efter valet tillsatte
en särskild kommitté med representanter
för regeringen och LO och
sedan med mycken pomp och ståt framlade
ett program, som bankoutskottet
här förklarar inte vara något annat än
vad utskottet sedan flera år har föreslagit.

Jag skulle vilja fråga utskottets talesmän,
huruvida man kan hävda att några
av programmets punkter, nämligen
punkterna 1, 6 och 8, överensstämma
med vad utskottet tidigare har sagt —
om man inte samtidigt vill tillägga, att
regeringen helt har underlåtit att beakta
dessa punkter i sin ekonomiska
politik under de senaste åren. Jag skall
med hänsyn till tiden bara uppehålla
mig vid det, som i punkt 8 säges om
stabilisering av priser och penninginkomster.
Om vi gå tillbaka till de
senaste årens förhållanden veta vi ju
nämligen, att någon stabilisering av
penninginkomsterna ingalunda har ägt
rum.

Vidare står det i punkt 6: »Investeringsvolymen
måste hållas inom ramen
för sparandet.» Detta har ingalunda varit
fallet under de senaste åren. Det
förefaller mig som om det vore vida
riktigare att siiga, att regeringen först
så småningom liar kommit till insikt
om vikten av en ekonomisk politik av
denna typ.

I vilken mån bankoutskottet genom
sina utlåtanden har kunnat medverka
till detta kan jag inte bedöma, men utskottets
siitt all här beskriva åttapunktsprogrammet
förefaller mig icke vara
sakligt grundat. Här liksom på ett par
andra punkter, som jag skall återkomma

till, verkar det som om utskottet skriver
saker och ting, som utskottet tycker
låter bra, medan utskottet däremot inte
tycks anse det vara så förfärligt noga
om det som skrives överensstämmer
med verkliga förhållandet.

Tillåt mig sedan, herr talman, att något
beröra en annan punkt i utskottsmajoritetens
utlåtande, nämligen den,
där man beträffande bankofullmäktiges
åtgärder säger: »Vad valutapolitiken

beträffar ha fullmäktiges åtgärder i
första hand inriktats på att söka förhindra
en ytterligare minskning av den
samlade guld- och valutareserven.»

Jag tillåter mig fråga: På vad sätt
ha bankofullmäktige gjort detta? Kan
någon av utskottsmajoritetens talesmän,
eller möjligen herr Hall från fullmäktige,
förklara på vad sätt fullmäktige
ha gjort detta? Alla veta att importrestriktionerna
handläggas av andra
myndigheter. Är det inte så, att guldoch
valutareservernas utveckling väsentligen
är ett resultat av de internationella
betalningstransaktionerna:
varuhandeln, frakterna, turisternas inoch
utgående belopp och en del sådana
ting? Måste man inte i likhet med folkpartireservanterna
säga: »Vad valutapolitiken
beträffar äro fullmäktiges
möjligheter att direkt påverka guldoch
valutareservernas utveckling starkt
begränsade så länge valutakurserna äro
fixerade.»

.lag tycker ändå att det är ett uttalande
i underkant att säga, att de äro
starkt begränsade. De äro i verkligheten
mycket, mycket starkt begränsade.
Man undrar som sagt vad det är för
åtgärder, som utskottet här menar att
bankofullmäktige ha vidtagit.

Sedan kommer jag till den ännu viktigare
frågan rörande exportökningen.
Där säger utskottet, att det är nödvändigt
att öka exporten, och därför måste
olika åtgärder prövas. Niir man liiser
detta, tänker man, att nu få vi veta
vilken linje, som utskottet här rekom -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

menderar för att den svenska exporten
skall kunna ökas, så att vi få möjligheter
att höja importen av inte bara
livsviktiga varor utan de mycket betydelsefulla
varor i övrigt, som vi behöva
köpa från utlandet. Tyvärr finner
man inte någon redogörelse i utskottsutlåtandet
för några sådana åtgärder.
I sista meningen på det stycke
å s. 12 i utlåtandet, som avhandlar
denna fråga, gör utskottet ett uttalande
om att den ekonomiska politiken inom
landet bör konsekvent fullföljas »enligt
de uppdragna riktlinjerna, så att
icke blott inflationstrycket hålles tillbaka
och ytterligare kostnadsstegringar
undvikas utan även kostnadsnivån anpassas
efter förhållandena under det
övergångsskede från varubrist till mera
normal tillgång, vari världen nu synes
befinna sig.»

Utskottet säger således, att den svenska
kostnadsnivån skall anpassas. Man
måste här onekligen ställa den frågan:
På vad sätt menar utskottet att den
svenska kostnadsnivån skall anpassas?
Det kan väl ändå inte vara så att utskottet
skriver detta om anpassning
av kostnadsnivån bara därför att man
tycker, att det är ett uttryck, som låter
bra? Det måste ju finnas någon konkret
tanke bakom detta uttalande. Jag förutsätter
nämligen, att bankoutskottets
majoritet, då det gäller att avge sina
yttranden, inte avviker från den praxis,
som varit gängse i den svenska riksdagen
hittills.

Om man från utskottets sida inte
här vill ge svar på någon annan fråga,
tycker jag att man kan begära, att utskottets
talesmän skola ge ett upplysande
svar åtminstone i fråga om detta
spörsmål, nämligen på vad sätt utskottet
vill åstadkomma en anpassning av
den svenska kostnadsnivån, så att denna
anpassning kan utöva det önskvärda
och erforderliga, gynnsamma inflytandet
på vår export.

Jag kan väl inte tänka mig, att ut -

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

skottet här syftar på en mycket stor
lönereduktion. För mig personligen förefaller
den vägen alldeles otänkbar.
Tänker man sig eventuellt den utvägen,
att vi här i landet genom något slags
trolleri plötsligt skulle kunna höja vår
produktionseffektivitet i långt hastigare
takt än i de med oss konkurrerande
länderna, t. ex. USA? Detta är nog
ganska uteslutet, särskilt med tanke på
våra nedsatta möjligheter att importera
nya, arbetsbesparande maskiner.
Även den utvägen att nå kostnadsanpassning
förefaller mig således vara
verklighetsfrämmande.

Men vad är det för lösning av problemet,
som utskottet i detta fall kan tänka
på? Jag hoppas som sagt, att denna
debatt, som — vilket jag är ense med
herr Hall om — rört sig om en hel
del punkter, som ofta debatteras här,
dock på denna punkt skall ge klarhet
över vad bankoutskottets majoritet här
åsyftat.

Kammaren torde vara väl medveten
om min åsikt, att det inte går att
åstadkomma denna kostnadsanpassning
utan att man på ett eller annat sätt
ändrar den svenska kronans yttre värde
och närmast återgår till det kronvärde,
som rådde under många år före
1946. Denna ändring av den svenska
kronans yttre värde kan ske antingen
direkt eller indirekt i den formen, att
man kan använda dollarcertifikat och
eventuellt andra sådana certifikat. Jag
skall inte i dag taga upp någon teknisk
diskussion på den punkten.

Herr Svensson i Alingsås, som ju tillhör
utskottets majoritet, tyckte inte att
en sådan isolerad åtgärd från svensk
sida borde vidtagas. Detta var dock
bara ett enkelt konstaterande från hans
sida. — Jag vill i detta sammanhang
starkt understryka det faktum, att den
svenska exportutvecklingen är synnerligen
ogynnsam och att vårt land i fråga
om konkurrensmöjligheterna på en
del marknader för varje månad som

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

går kommer i ett allt sämre och sämre
läge. Vi hålla f. n. på att bli utslagna
på en del för oss mycket viktiga marknader.
Man kan under sådana förhållanden
inte bara säga att vi måste vänta
med våra åtgärder på detta område.
Enligt min uppfattning ligger det stor
fara i dröjsmål.

Även högerreservanterna till detta
utlåtande ha den uppfattningen, att
kostnadsnivån skall anpassas. Man får
emellertid inte heller där något egentligt
besked om hur detta skall tillgå.
Det kan emellertid hända, att högern
i likhet med folkpartiets reservanter
inte ansett, att man vid detta tillfälle
borde göra något mer ingående uttalande.
Folkpartirepresentanterna ha
ju nöjt sig med ett allmänt vägledande
uttalande.

Högerns ståndpunkt i dag är emellertid
en helt annan än den som ledamoten
av bankofullmäktige, herr Hagberg
i Malmö, deklarerade i höstas, när
denna fråga bragtes på tal i denna
kammare. Herr Hagberg skyndade sig
nämligen då att instämma med regeringschefens
uttalande på denna punkt.
Nu tycks emellertid högern i alla fall
vara på glid. Skulle jag ha orätt i min
åsikt, att högern är på starkt glid bort
från den av herr Hagberg i Malmö tidigare
deklarerade ståndpunkten, vore
det tacknämligt, om utskottets ärade
vice ordförande kunde lämna mig en
upplysning på den punkten.

Jag vill här tillägga, att frågan om
en någorlunda avbalanserad valutakurs
har, såvitt jag förstår, en mycket stor
betydelse, när det gäller möjligheterna
att avveckla regleringsckonomien. Endast
om man har någorlunda naturliga
förhållanden mellan kostnader och priser
i olika länder, kan man hoppas på
att kunna avveckla en väsentlig del av
regleringarna i den internationella,
ekonomiska samfärdseln. Med utgångspunkt
från den ståndpunkt, som högerreservanterna
i ett annat sammanhang

förklarat sig företräda, vore det naturligt,
om man på högerhåll ville draga
den slutsatsen, att införandet av det
automatiskt verkande medel, som heter
en väl avpassad valutakurs, är en
av de viktigaste förutsättningarna för
att man skall kunna komma tillbaka till
ett system, som möjliggör mindre regleringar
inom näringslivet.

Beträffande räntepolitiken har utskottsmajoriteten
gjort det uttalandet,
att utskottets ståndpunkt inte innebär,
»att räntan för framtiden avlysts såsom
penningpolitisk regulator». Utskottet
fortsätter: »Under andra ekonomiska
förhållanden torde möjligheterna
till ränteförändringar alltjämt
vara av betydelse för riksbanken i
dess valutavårdande verksamhet.» Det
är synd, att utskottet inte ansett sig
vara i stånd att något närmare tala om
vad det är för »andra ekonomiska förhållanden»,
under vilka man finner en
viss rörlighet hos räntan mer naturlig.

Den ståndpunkt, som folkpartireservanterna
här intagit — vilken för övrigt
är densamma som jag företrätt i
denna kammare vid flera tillfällen tidigare
— går ut på att det är både
möjligt och nyttigt att inom en lågräntepolitik
sörja för en viss begränsad
rörlighet hos obligationskurserna
och därmed också en i viss mån rörlig
ränta. Men en sådan politik förutsätter,
vilket herr Hall underströk i ett
annat sammanhang, att det kan skapas
förtroende för den ekonomiska politiken.
En förutsättning för att ett sådant
förtroende skall kunna uppstå är
att det inte får bli tal om att överge
lågräntepolitiken, utan att denna begränsade
rörlighet endast skall tillåtas
inom ramen för denna lågräntepolitik.
Inom denna ram skulle man således
kunna tänka sig en sänkning av obligationskurserna
till exempelvis 95 eller
96 procent av pari på 3-procentsobligationerna.
En dylik sänkning skulle
utöva ett synnerligen återhållande in -

38 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

flytande på viljan att sälja obligationer.
Om man räknar med att dessa obligationer
inom överskådlig tid troligen
åter komma att stiga till parikurs, då
är det naturligtvis inte så lockande att
sälja obligationer till en kurs av exem-,
pelvis 95 procent. En sparbank t. ex.
kan ju ha dessa obligationer bokförda
till 98 procent, och under sådana förhållanden
försöker man att låta bli att
sälja obligationerna till underkurs. På
detta sätt blir det ett mindre utbud av
obligationer, och riksbanken behöver
inte köpa så många obligationer, som
man annars skulle ha behövt. Därigenom
kommer det ut mindre pengar i
marknaden, som blir stramare. Detta
har en återhållande inverkan på kreditgivningen
över huvud taget på det
sätt som utskottet i ett annat sammanhang
antytt.

För min del har jag svårt att se, hur
man skall få möjligheter att, vilket utskottet
självt talar om, få till stånd en
återgång till friare förhållanden på kapitalmarknaden,
om man inte medger
en viss begränsad rörlighet på obligationsmarknaden
inom den här av mig
angivna ramen. Jag tror, att man här
liksom vid andra tillfällen underskattar
betydelsen av att man på ett skickligt
sätt och med hjälp av denna begränsade
rörlighet inom en viss ram
kan utnyttja prisbildningens förmåga
att åstadkomma en anpassning.

Herr Wiberg framställde en fråga
till folkpartiets talesmän rörande den
ståndpunkt, som folkpartiets representant
i bankofullmäktige intagit i denna
fråga. Folkpartiet har ju, som herr Wiberg
väl känner till, inte någon ordinarie
representant i bankofullmäktige
utan endast en suppleant, som kallas
in vid vissa viktigare tillfällen. Denne
suppleant har naturligtvis inte samma
möjligheter som de ordinarie ledamöterna
att följa utvecklingen. Om nu
denne suppleant, vilken är herr Bergvall,
snart skulle få tillfälle att därvid -

lag öka sina möjligheter, ha vi från
folkpartiets sida naturligtvis ingen anledning
att beklaga oss däröver.

Såvitt jag känner till, bär herr Bergvall
rörande räntepolitiken samma
åsikt som folkpartireservanterna här
angivit. Det är emellertid alldeles klart
att särskilt en suppleants möjligheter
att driva en viss politik i mycket hög
grad är beroende av i vad mån inte
minst förutsättningar av personlig art
kunna skapas för en sådan politik. Det
inverkar nämligen, i vad mån herr
Bergvall anser sig kunna lyckas med
att få exempelvis riksbanksledningen
att tro på politiken i fråga. Det får ju
inte gå till på det sättet, att riksbanksledningen
säger att man skall försöka
en kortare tid med en ändrad politik
för att se hur det går. Om man inte
tror på politiken i fråga, lönar det sig
inte mycket att pröva en annan politik.
Detta är enligt min mening självklart.

Eftersom vi få tillfälle att i en senare
debatt återkomma till den ekonomiska
politiken, skall jag här avstå
från vad jag annars hade tänkt att närmare
diskutera, nämligen högerns
ståndpunkt i räntefrågan. Herr Hall
var något inne på den frågan. Det förefaller
mig, som om det fortfarande
råder en avgörande oklarhet beträffande
högerns ståndpunkt i denna fråga.
Man har aldrig fått något riktigt bestämt
besked, om högern verkligen menar,
att riksbanken skall upphöra att
köpa obligationer under alla förhållanden.
Högerreservanterna intogo väl
närmast den ståndpunkten, när denna
fråga behandlades i kammaren den 3
juli 1948. En sådan penningpolitik kan
emellertid leda till en alldeles oberäkneligt
stor räntehöjning.

Om nu högern däremot menar, att
man endast skulle tillåta en begränsad
räntehöjning, innebär då detta att riksbanken
skulle få fortsätta med att köpa
obligationer, om detta skulle visa sig''

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

behövligt, men till en sänkt kursnivå?
Ännu ha vi inte under de många debatter,
som vi haft i denna fråga, kunnat
få något klart besked från högerns
sida vilken ståndpunkt, som högern i
verkligheten företräder.

Om man i diskussioner med högermän
om dessa ting påpekar, att ett
principbeslut om att riksbanken över
huvud taget icke skall köpa några obligationer
måste innebära, att riksbanken
träder åt sidan, när det gäller att
bestämma räntenivåns höjd, svara företrädarna
för högern i allmänhet, att
man bara vill vara med om en »måttlig»
räntehöjning. Man måste emellertid
draga ut konsekvensen av den
ståndpunkten till att riksbanken i så
fall måste få instruktioner om att köpa
obligationer till en viss sänkt kurs.
Man kan då fråga sig vilken denna
sänkta kurs skall vara, om nu högern
exempelvis begränsar sina krav till att
avse en räntehöjning med t. ex. endast
en halv procent. Vilken grund har man
på högerhåll för sin förmodan att en
sådan räntehöjning skulle få det utomordentligt
stora inflytande på den ekonomiska
politiken, som högerreservanterna
här ge sken av, skulle framkallas?

.lag vill i detta sammanhang erinra
om att om man inte, såsom vi från
folkpartiets sida kräva, fasthåller vid
lågräntepolitiken samt förordar en rörlighet
inom den ramen utan i stället
låter räntepolitiken gå efter lösa boliner,
då är det inte alls säkert, att en
höjning av räntan med exempelvis en
halv procent skulle leda till ett minskat
utbud av obligationer. Verkan
skulle nämligen i så fall kunna bli den
rakt motsatta, eftersom obligationsinnehavarna
måhända i väntan på ett ytterligare
kursfall sälja ännu fler obligationer
än de annars skulle ha gjort.

1 detta avseende råder således en
stor oklarhet rörande högerns ståndpunktstagande.
.lag utgår ifrån att vi
inte här i (lag kunna fä denna fråga

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

närmare belyst. .lag bar därför endast
velat konstatera de olikheter, som föreligga
mellan högerns och folkpartiets
ståndpunktstaganden. Jag hoppas, att
vi åtminstone vid en kommande debatt
om sex eller åtta veckor få tillfälle att
erhålla ett klarare besked från högerns
sida på denna viktiga punkt.

Jag vill till sist något beröra även
vad herr Persson i Norrby sade för en
stund sedan om räntepolitiken. Han
tycktes mena, att bankofullmäktiges
dröjsmål med att åstadkomma en verklig
stabilisering av räntenivån vid 3-procentsläget berodde på att fullmäktige
först ville avvakta valutgången.
Herr Persson tycktes inte själv ogilla
en sådan tänkt ståndpunkt hos bankofullmäktige.
Detta uttalande förefaller
mig vara ganska oklart. Herr Persson
syftar väl antagligen på att bankofullmäktige
enligt hans mening hade skäl
att avvakta resultatet av statsministerns
förhandlingar med bondeförbundet
om bildandet av en tvåpartiregering.
Det förefaller mig emellertid
svårt att förstå på vad sätt utgången
av dessa förhandlingar skulle ha kunnat
få någon betydelse för frågan om
räntenivån. Det vore intressant att
veta, om herr Persson här endast deklarerade
sina egna reflexioner eller
om han möjligen fått sina uppgifter
från någon av representanterna i bankofullmäktige,
exempelvis bondeförbundets
representant där.

Liksom herr Svensson i Alingsås ansåg
herr Persson i Norrby, att det inte
förelåg någon större skillnad mellan
folkpartirepresentanternas ståndpunktstagande
och utskottsmajoriteten i denna
fråga. Jag tror emellertid, att de
något knapphändiga reflexioner, som
jag här gjort, tillräckligt klart visat, att
det föreligger en ganska väsentlig skillnad
mellan folkpartiets och majoritetens
åsikter rörande detta spörsmål.
•lag är för egen del glad över att reservanterna
från folkpartiet inte velat

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Aerotransport.

vara med om att skriva under de mycket
oklara uttalandena i denna fråga
från majoritetens sida. Jag skulle vara
tacksam, om man från utskottsrepresentanternas
sida kunde här i kammaren
i någon mån skingra denna oklarhet.
Kvar står emellertid, herr talman,
dessvärre ^let intrycket, att bankoutskottets
utlåtande innevarande år på
ett icke fördelaktigt sätt avviker från
de utlåtanden, som bankoutskottet tidigare
lagt på kamrarnas bord.

Herr MOSESSON: Herr talman! Eftersom
herr talmannen tillåtit att debatten
får röra sig om både punkt 1 och punkt
2 av bankoutskottets utlåtande nr 11,
bar jag tillåtit mig att begära ordet för
att bland annat säga något om punkt 2,
som handlar om krediten till ABA.

När statsrevisorerna hade att granska
bankofullmäktiges åtgärder voro de
eniga om att de icke kunde underlåta
att fästa uppmärksamheten på det egendomliga
förhållandet, att fullmäktige,
medan höstriksdagen var samlad, beslutat
ge ABA en kredit på 15 miljoner
kronor utan riksdagens hörande. Jag
förmodar att kammarens ledamöter observerat,
att fullmäktiges ordförande,
envoyén Hammarskjöld, samt bankofullmäktigeledamoten
herr Hagberg i
Malmö här reserverat sig. De ansågo att
ärendet hade bort underställas den samlade
riksdagen. Jag undrar verkligen,
herr talman, hur det skulle ha låtit i
dag vid detta ärendes behandling i kammaren,
om en sådan grundlagsvårdare
som S. A. Hedin varit kvar i kammaren.

När Kungl. Maj:t förra året begärde,
att riksdagen skulle bevilja ytterligare 5
miljoner kronor till aktieteckning i ABA,
för att detta bolag härigenom tillsammans
med SILA skulle komma upp till
ett så högt belopp, att det sammanslagna
nya bolaget skulle kunna överta lufttrafikverksamheten,
så var statsutskottet
mycket tveksamt när det tillstyrkte

denna proposition. Jag vill bringa i erinran
att någon för många år sedan
undrade, huruvida Kungl. Maj:t läste
vad statsutskottet sade i sin motivering
eller om Kungl. Maj:t endast läste klämmen.
Statsutskottets dåvarande vice
ordförande, herr Anderson i Råstock,
sade, att han omöjligen kunde tänka
sig att Kungl. Maj:t kunde uraktlåta att
läsa vad statsutskottet sagt i motiveringen.
— Den tveksamhet statsutskottet
gav uttryck åt när det var fråga om
dessa fem miljoner kronor till ytterligare
aktieteckning måtte i alla fall inte
ha gjort så särskilt djupt intryck, eller
också voro väl omständigheterna sådana,
att man fick säga till riksdagen,
att den tveksamhet statsutskottet då gav
uttryck åt fick maka åt sig.

Som jag redan sagt voro statsrevisorerna
fullkomligt ense om att vi inte
kunde gå förbi denna sak, och det var
så långt ifrån att revisorerna fuskade
ifrån sig denna sak, att de tillsatte en
delegation för att ordentligt undersöka
denna fråga innan ärendet kom till revisionen
in pleno. Mina socialdemokratiska
kamrater i revisionen önskade, att
vi skulle utesluta vissa ord i skrivelsen,
men i sak fanns det en bestämd och enhällig
mening att denna fråga hade bort
läggas fram för riksdagen, som då var
samlad.

Nu har jag i bankoutskottets utlåtande
förgäves sökt efter någon kritik av
fullmäktige på denna punkt. Man förklarar,
att man inte finner någon egentlig
anledning att härvidlag ställa sig
bakom statsrevisorernas uttalande. Om
någon förklaring till utskottets ståndpunkt
skall sökas, så tror jag att man
får taga fasta på utskottets uttalande,
att det varit mindre lämpligt att underställa
höstriksdagen denna fråga med
hänsyn till det pågående rekonstruktionsarbetet.
Kammarens ärade ledamöter
kunna kanske svårligen bilda sig
en uppfattning om vad som ligger
bakom detta. Jag gör mig inte skyldig

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

till någon indiskretion om jag tolkar
detta så, att fullmäktige ansågo att man
icke skulle störa de förhandlingar, som
just då pågingo. Värdering av ABA:s
tillgångar pågick, och man ville icke
påverka den andra parten, SILA, på ett
sådant sätt, att den inte skulle vilja
vara med om denna sammanslagning.

Till detta skulle jag vilja säga, att
eftersom den nuvarande chefen för
ABA och SILA — d. v. s. det sammanslagna
bolaget — direktör Norlin, var
med i den värderingskommitté, som
höll på att värdera ABA:s tillgångar, är
det enligt min mening fullkomligt otänkbart
att avsikten skulle ha varit att på
något sätt undanhålla riksdagen eller
de herrar som stodo bakom SILA det
verkliga förhållandet, vilket enligt en
av de utredningsmän som tillsattes för
att undersöka det ekonomiska tillståndet
i ABA var sådant, att bolaget vid
den tidpunkten borde ha gått i likvidation.
Det fanns sålunda enligt min mening
inte alls någon anledning att försöka
svepa in förhandlingarna i något
egyptiskt mörker. De personer som voro
intresserade av saken hade reda på
förhållandena.

När utskottet här säger, att det hade
varit möjligt att hos någon enskild bank
få denna kredit på 15 miljoner kronor
om inte riksbanken utan riksdagens hörande
beviljat krediten, så är ju detta
möjligt. Ett brev från kommunikationsministern
om att han ämnade till 1949
års riksdag komma med en proposition
om anslag skulle måhända av en enskild
bank ansetts vara ett så säkert
papper, att denna bank beviljat lånet.
.lag vet inte vilka anspråk de olika
bankmannen ha, men eftersom det
framgår av handlingarna här vet jag,
att den bank som tidigare beviljat ABA
stora krediter upprepade gånger gjort
framställningar om att dess engagemang
i bolaget skulle lättas. Till detta kommer
också att kommunikationsministern
uttalat såsom sin mening, att kre -

diterna borde flyttas över från en enskild
bank till riksbanken. För en gångs
skull rådde märkligt nog samma mening
i Kungl. Maj:ts kansli och i ett
visst hus vid Kungsträdgården.

Jag har här velat säga, att det enligt
min mening är fullkomligt klart och
riktigt vad statsrevisorerna sagt. De ha
hittills inte haft anledning att gå in på
någon granskning av de enskilda bolagen.
För min egen del skulle jag vilja
säga, att hade vi haft en sådan möjlighet,
så skulle det ha varit intressant
att få syna ABA:s verksamhet. När jag
tänker på den deklaration som — om
jag minns rätt — 1946 avgavs av verkställande
direktören, att hädanefter
skulle ABA inte behöva några som helst
subventioner av statsmakterna utan
kunna reda sig självt, och när jag sedan
tänker på vad som framkommit, då
måste jag säga, herr talman, att det
gamla ordspråket att stora ord och fett
fläsk inte fastna i halsen verkligen kan
äga sin tillämpning.

Ilerr SEVERIN: Herr talman! Man
kan ur en synpunkt beklaga, att inte
herr Mosesson fått tillfälle till de studier
av ABA:s verksamhet, som han
här ansåg skulle ha varit av ett visst
intresse för honom och övriga statsrevisorer.
Om han fått tillfälle till detta
skulle han möjligen ha besparat andra
kammaren att åhöra denna ganska
oklara och i betydande utsträckning
fullständigt oriktiga framställning av
förhållandena. För övrigt skulle det ha
varit av mycket stort intresse att veta
vilken av de värderingsmän, som tillsatts
för att värdera de båda bolagens
tillgångar inför sammanslagningen, som
anförtrott herr Mosesson att ABA borde
gå i likvidation. Hans ord föllo nämligen
så.

Nu visade ju värderingen, att ABA
inte var likvidationsmässigt. Som alla
veta inträder ju likvidationsskyldighet

42 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

först när % av kapitalet är förtärt. Värderingen
visar, att så inte var förhållandet
i detta fall. Om så skulle ha varit
fallet så skulle ju för övrigt den omständigheten,
att riksbanken lånat ABA
15 miljoner kronor, inte förändrat någonting,
tv ABA:s ställning förbättras
ju inte genom att bolaget ökar sin skuld
med 15 miljoner kronor. Likvidationen
skulle inte ha kunnat förhindras på
detta sätt. Jag tycker verkligen att det
är egendomligt, att en representant för
statsrevisionen ställer sig upp här i
kammaren och berättar sådana amsagor
för den svenska riksdagen. Har inte
herr Mosesson större aktning för ställningen
som statsrevisor än att han tilllåter
sig sådant?

Det var inte alls fråga om att någondera
parten skulle föra den andra
bakom ljuset beträffande värderingen.
Värderingen utfördes i enlighet med det
avtal, som en gång träffats mellan staten
och SILA. Vardera parten tillsatte
två värderingsmän, som tillsammans utsågo
den femte, vilken blev ordförande.
Inför denna värderingsnämnd fingo
båda bolagen redovisa sina tillgångar.
Värderingsnämnden åsatte tillgångarna
det värde, som den fann vara skäligt.
Så går det naturligtvis alltid till. Där
kan inte ske någon som helst fördunkling
därigenom att ABA upptog ett lån.
Förhållandet var inte heller det, att
ABA inte kunde få fortsatta krediter i
någon enskild bank. Den enskilda bank
som tidigare varit ABA:s förbindelse
var allt fortfarande villig att ställa kredit
till företagets förfogande.

Saken var helt enkelt den, att såväl
SILA och ABA som staten voro bundna
av den förut träffade överenskommelsen.
När herr Mosesson här kommer
och talar om, att man på något sätt
ville försöka föra SILA bakom ljuset,
därför att om SILA fått veta de verkliga
förhållandena skulle bolaget ha dragit
sig tillbaka, då vill jag framhålla
att det inte varit möjligt för SILA att

draga sig tillbaka. Man hade en gång
träffat ett avtal, och detta avtal måste
fullföljas av de avtalsslutande parterna.
Man brukar göra så här i landet när
ett avtal ingås. Tänk att statsrevisorerna
inte ha reda på, att man inte utan
vidare kan bryta ett avtal, som en gång
ingåtts! Det är ganska egendomligt.

Jag har i alla fall funnit mig böra
lämna denna upplysning om förhållandena
för att inte lämna kvar det egendomliga
intryck, som herr Mosessons
dunkla och oklara anförande måste ha
gjort på kammarens ledamöter.

Herr MOSESSON (kort genmäle): Herr
talman! Herr Severins genmäle till mig
skulle förvisso ha blivit ett annat, om
han verkligen hört på vad jag sade. Jag
sade icke, herr Severin, att det var någon
av värderingsmännen som påstått
att ABA:s ställning var sådan, att bolaget
enligt hans mening var skyldigt att
gå i likvidation. Det var en person
som, på uppdrag av antingen ABA eller
riksbanken, granskade ABA:s räkenskaper.
Denna persons utlåtande finns
bland de papper, som statsrevisorerna
granskat, och enligt detta utlåtande var
ABA pliktigt att gå i likvidation. Jag
har således inte pratat i vädret här.

Vidare sade jag att det inte fanns
någon som helst anledning att försöka
svepa in dessa saker i något egyptiskt
mörker för herrarna från SILA eller för
riksdagen, alldenstund den man som nu
är chef i ABA just var en av värderingsmännen.
Han måste väl ha kunnat bedöma
vad tillgångarna voro värda. Det
fanns ju heller ingen anledning att
dölja detta för riksdagen. Saken skulle
ju i varje fall förr eller senare bli uppenbar.
Påståendet att det under pågående
underhandlingar inte vore lämpligt
att bringa frågan om ABA:s likviditetssvårigheter
inför riksdagen var således
felaktigt.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

Herr PERSSON i Norrby (kort genmäle):
Herr talman! '' Jag uppkallades
med anledning av herr Ohlins yttrande
beträffande min reflexion, att bankofullmäktige
ville göra sitt ställningstagande
i räntefrågan beroende på valutgången.
Jag vill här framhålla, att detta var min
personliga reflexion. Den saken har inte
varit på tal inom mitt parti, och ingenting
härom har nämnts av vår representant
i bankofullmäktige. Det var emellertid
ett allmänt resonemang i somras,
att något avgörande i räntefrågan sannolikt
inte komme att träffas förrän valet
var över. Det var detta som gjorde,
att jag kom att fälla detta yttrande.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet för att göra
en ytterligare korrigering av herr Mosesson.
Samtidigt vill jag passa på att
säga, att om jag hört fel när jag tyckte
att herr Mosesson sade att det var en
värderingsman, som fällt detta yttrande
om ABA, så kan jag inte framställa frågan
vilken av värderingsmännen det
var. I alla händelser vore det mycket intressant
att nu få veta varifrån uppgiften
kommit.

Det är inte riktigt att direktör Norlin,
som skall bli chef för det gemensamma
företaget — sammanslagningen
har ännu inte verkställts — var med i
värderingsnämnden. Däremot hördes
han i nämnden tillsammans med andra
representanter för ABA. Om han nu inte
var ledamot av denna nämnd, så var
han däremot vice verkställande direktör
i Aktiebolaget Aerotransport, och
hade sålunda bättre än någon annan
tillfälle att bilda sig en föreställning om
bolagets ställning. Det skulle därför
vara fullkomligt meningslöst att försöka
dölja någonting. Själva den omständigheten
att ABA:s styrelse på våren i maj
eller juni — jag är icke säker på vilken
månad det var — beslöt att utse Per
Adolf Norlin som vice verkställande di -

rektör måste ju säga, att ABA inte hade
någon som helst anledning att dölja någonting
i sina papper.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Trots att även vi kommunister
ha anledning att litet närmare titta på
ABA:s och SII.A:s luftiga affärer, skall
jag dock återföra debatten till punkt 1
och särskilt beröra valuta- och penningpolitiken.

Då representanterna för vår riksdagsgrupp
under remissdebatten och utrikesdebatten
haft möjligheter att rätt utförligt
motivera vår ställning till den
s. k. stabiliseringspolitiken och till bankoutskottets
i med- och motgång alltid
lika pessimistiska prognoser, skall jag
begränsa mig till ett område, som ingen
av de hittillsvarande talarna varit inne
på, om man undantar herr Ohlins korta
kommentar att vi hålla på att trängas ut
från våra viktigaste marknader. Det
framgår även av utskottets uttalande, att
trycket på vår valuta framför allt kommer
av det amerikanska trycket på vår
viktigaste exportindustri. Utskottet säger,
att omsvängningen på exportmarknaden
varit särskilt framträdande beträffande
avsättningsmöjligheterna för
pappersmassa i Förenta staterna. Läget
på detta område har alltmer tillspetsats,
och mot årets slut ha försäljningarna
praktiskt taget upphört. Ja, sedan dess,
och sedan vi senast behandlade utrikesliandelsfrågorna,
har läget ytterligare
skärpts därigenom, att amerikanarna
hålla på att tränga ut oss även på de
europeiska marknaderna genom regelrätt
dumpning. Så måste ju vara förhållandet,
när man på de europeiska marknaderna
till och med underskrider de
mycket låga amerikanska priserna på
massa, och när denna export i viss mån
är subsidierad av staten. Detta är synnerligen
allvarligt ur svensk synpunkt
om man betänker, att trävaruindustriens
andel i vår export är 40 procent, och att

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Aerotransport.

nära två tredjedelar av vår dollarbetalda
export tidigare utgjorts av just pappersmassa.

För oss kommunister, som voro rätt
ensamma om vår mening när Marshallplanen
genomdrevs här i riksdagen, är
det av stort intresse att i dag se, att
många nu givit oss rätt i en del av våra
förutsägelser. Det var rätt uppseendeväckande
när en sådan tidning som
Stockholms-Tidningen för cirka fem
veckor sedan publicerade en uppmärksammad
ledare under rubriken »Marshallhjälpen
ett hot». Denna artikel är
så pass anmärkningsvärd, att jag vill
läsa upp några citat ur densamma. Inledningsvis
konstaterar den, att vi hotas
av den förödande amerikanska konkurrensen
också på den europeiska
marknaden, där amerikansk och kanadensisk
massa utbjudes till priser, som
vi av kostnadsskäl helt enkelt inte kunna
acceptera. Stockholms-Tidningen bestrider,
att detta är sund och affärsmässig
konkurrens samt ger följande redogörelse: »För

det första har USA via Förenta
export- och importorganisationen
(JEJA) i Bizonien, som skall fastställa
och godkänna alla priser vid import
och export dit, skaffat sig en fast och
säker replipunkt. Därtill kommer att
den amerikansk-kanadensiska konkurrensen
och prisnedpressningen allenast
möjliggöres genom tvåfaldigt statligt
stöd. Massaindustrin i de båda länderna
har nämligen till skillnad från i Norden
knappast att räkna med något rotvärde
på sin råvara — tack vare att statliga
skogskoncessioner nästan gratis ställes
till industrins förfogande — och dessutom
har den bakom sig Marshallorganisationens
pengar. Huvudparten av den
massa som kommer till Europa finansieras
nämligen med Marshallmedel.»

Därpå följa de sedvanliga sju bugningarna
för Washington i form av några
ord om den generösa amerikanska
hjälpen, vilket dock i detta fall inte

minskar skärpan av vad som säges i
sak. »Med all aktning», säges det, »för
den storstilade amerikanska hjälpinsatsen
för Europas återuppbyggnad måste
det väl ändå anses ligga utanför Marshallhjälpens
ram att finansiera import
från Amerika av varor, varav Europa
självt är välförsett.

Om dessa transaktioner endast avse
att rädda den amerikanska massaindustrien
ur en överproduktionskris, måste
de anses helt förkastliga. Mycket bättre
kan omdömet inte bli om skälet skulle
vara att ensidigt överföra den amerikanska
prisnivån till Europa på en enda
vara, något vartill det inte finns något
skäl. Detta så mycket mindre som konsekvenserna
måste bli ödesdigra för
Norge, Sverige och Finland.

En sänkning av våra totala produktionskostnader
till den amerikanska nivån
skulle helt enkelt betyda ruin för
vår bonde- och skogsägande befolkning
och kraftigt sänkt levnadsstandard för
arbetarna. Då skogsindustriprodukterna
svara för hälften av Sveriges export, är
det dessutom lätt att räkna ut vad konsekvenserna
skulle bli för landet i övrigt:
kraftig nedpressning av levnadsstandarden
och en god marknad för den
bolsjevikiska propaganda, från vilken
Marshallhjälpen skulle befria Europa.»

Det framgår således redan härav att
man inte tror, att ständiga påminnelser
om att vi måste sänka levnadsstandarden,
stegrad massarbetslöshet och
strvpningsåtgärder mot vår industri äro
så värdefulla botemedel mot kommunismen.

Det är klart att detta skapade irritation
på amerikanskt håll. Men både
Stockholms-Tidningen och andra tidningar
ha trots detta vidhållit det väsentliga
i denna mycket skarpa kritik.
Det sägs senare i en artikel i samma
tidning, när den behandlar det ekonomiska
långtidsprogrammet och representanternas
för näringslivet nya redogörelser:
»Har kommittén därvid tagit

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

hänsyn till den prisförödande dumpingkonkurrens
som amerikansk och kanadensisk
cellulosa- och pappersindustri
f. n. med hjälp av Marshallmedel bedriver
ute i Europa och även på andra håll
och rättat sitt omdöme efter dennas konsekvenser?
Även våra övriga stapelvaror,
t. ex. kvalitctsjärn, har fått starka
känningar av inte minst den amerikanska
konkurrensen.» Finanstidningen
har senare karakteriserat denna dumping
med Marshallmedel och förklarat
att den faller utanför de av Marshallorganen
ursprungligen fixerade planerna.
»Förhållandet», heter det, »ger ur flera
synpunkter anledning till förvåning,
men framför allt förtjänar beaktas, att
det strider mot intentionerna att öka den
intereuropeiska handeln. Onekligen är
det svårt att se hur detta mål skall kunna
nås, om Marshallmedel ställs till förfogande
för vidgad import över Atlanten
av sådana varor, varmed Europa är
självförsörjande.» Även »Fackföreningsrörelsen»
tar upp Marshallplanens ord
om nödvändigheten att främja det internationella
varuutbytet och fortsätter sedan:
»Massaexporten till europeiska länder
verkar i diametralt motsatt riktning.
Den klarseende opinionen i USA måste
vid närmare övervägande finna, att man
här är inne på vägar som leder bort
från det uppställda målet: Europas ekonomiska
tillfrisknande.»

Det är sannolikt att målet för Amerika
är att framtvinga en från detta håll
önskad depreciering av den svenska valutan.
Jag tror inte att det primära målet
är att konkurrera på lång sikt, ty
inte heller Amerika har några outtömliga
skogsreserver. Kanada har mera därav.
Amerikas urskogar äro väl i det närmaste
nedhuggna, och där förekommer
mer rovdrift än här hemma utan att
man sörjer för återväxten. Man tycker,
att man funnit en väg att pressa vår valuta
i syfte att göra våra exportvaror
billigare och de amerikanska exportvarorna
dyrare för oss och på den vägen

nå en del av de krav som ställts, att Sveriges
levnadsstandard, som enligt amerikansk
mening är för hög, skall sänkas.
Det är klart att detta är huvudorsaken
till alla överläggningar om huruvida
man skall tillmötesgå de amerikanska
kraven eller icke. Herr Severin, som
nyss talade här, var i går rädd för att
den svenska kronan snart skulle bli den
enda mjukvalutan, medan de andra
skulle vara hårdvalutor. Av herr Ohlins
uttalande framgick, att vårt amerikaniserade
folkparti driver på mest när det
gäller att foga sig efter de amerikanska
önskemålen.

Vad regeringen beträffar har den varit
anmärkningsvärt tyst om dessa uppseendeväckande
förhållanden, och när
dess medlemmar ha yttrat sig, ha de
mindre tagit sikte på att upplysa än att
släta över. Jag nämner statsrådet Skölds
tal på arbetarmässan i Skellefteå i lördags,
där han kom in på dessa frågor
och talade om den kommunistiska kritiken
mot stabiliseringsprogrammet. När
det gäller massan är det inte bara en
kommunistisk kritik, utan det är en kritik
från en mycket stor del av näringslivet
och av bondeintressena.

Statsrådet Sköld sade i slutet av sitt
tal följande: »Den omständigheten t. ex.
att Västtyskland förses med pappersmassa
från Amerika med tillhjälp av
Marshall-dollar till förfång för svensk
massaexport bär i grund och botten intet
konstitutivt sammanhang med Marshallhjälpen.
Även om en dylik hjälp
aldrig hade lämnats av Förenta staterna,
är det uppenbart att detta land
skulle ha kommit alt ställa resurser till
förfogande för Västtyskland i alla fall,
och då kunde samma situation på
massamarknaden ändå ha inträffat.»
Det kan ju sägas att det inte konstitutivt
hör samman med Marshallplanen, men
jag kan inte uttolka någon annan mening
i statsrådet Skölds ord än att amerikanarna
nog skulle ha behandlat oss
lika illa, även om vi inte gått med på

Nr 12.

4(5

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Aerotransport.

Marshallplanen. Det kan ju hända att
detta är riktigt. Men då hade vi åtminstone
inte behövt lida den smäleken att
vi själva hade tvinnat det rep med vilket
man söker strypa vår viktigaste exportindustri.

I sammanhang med frågan om vår
beträngda exportmarknad står också
ett annat amerikanskt initiativ som jag
vill tillåta mig beröra. Det är meddelandet,
jag tror det var den 9 mars, om
det amerikanska utrikesdepartementets
hänvändelse till vårt och andra Marshalländers
utrikesdepartement, varvid
lämnades särskilda varulistor med i tre
grupper fördelade varuslag, vilka enligt
amerikanarnas önskemål icke finge
exporteras till Sovjetunionen och vissa
öststater. Dessa varulistor omfatta dels
en första grupp som innefattar krigsmateriel,
som det var direkt förbjudet
att exportera, dels en andra grupp av
produkter med vilka krigsmateriel
framställas, verkstadsmaskiner och dylikt,
och dels en tredje grupp som innefattar
en rad av nödvändighetsvaror,
mycket noga angivna, ända ned till
blysänken för fiskredskap, som endast
i begränsad omfattning fingo skickas
till angivna länder. Det är klart att
knappast någon vara som kan bli föremål
för export inte i någon mån kan
användas under ett krig. Dessa amerikanska
krav sikta alltså till en bojkott
av samma omfattning som den som
fanns i början av 1920-talet. Vid förfrågan
förklarade man i utrikesdepartementet,
att denna hänvändelse inte kunde
karakteriseras som en order utan
som en information. Men vi känna ju
de amerikanska metoderna och veta,
att om de göra upp varulistor, de också
mena någonting därmed. De vilja därmed
tydligen utöva det tryck som de
kunna med hjälp av sina lån och sin
liandel, sina ekonomiska tumskruvar, för
att hindra ifrågavarande export. Det
har också visat sig att Marshalländerna
vrenskas. Bland annat protesterade Hol -

land mot avstängningen från den östtyska
marknaden och fick ett mycket
fränt svar. Eftersom riksdagsmännen,
om de inte läsa den tidning som jag
redigerar, säkert inte veta om det förut,
därför att telegrammen ha, såvitt jag
vet, undertryckts av samtliga större
svenska tidningar, vill jag här inför
kammaren anföra en ganska intressant
telegramföljd, som kom oss till handa
i lördags genom TT och Reuter.

Det kom först ett telegram från London
att den brittiske handelsministern
Wilson samma dag i underhuset hade
förklarat att Storbritannien i framtiden
inte kommer att låta sina handelsavtal
med Sovjet och Östeuropa underkastas
politiska hänsyn. En halvtimme efteråt
kom ett annat telegram — lägg märke
till snabbheten! Detta uttalande av
Englands handelsminister hade ögonblickligen
fått genljud i en debatt i den
amerikanska senaten, där flera talare
togo upp denna sak och krävde försäkringar
om att Storbritannien icke skickade
potentiell krigsmateriel till Östeuropa.
En senator föreslog att man
skulle undersöka de brittiska handelsavtalen
med Sovjet och Polen. Så kom
det tredje telegrammet av dem, som undertrycktes
i Sverige, i varje fall av de
flesta tidningar, och enligt vilket Marshallhjälpens
främste förespråkare
bland republikanerna Arthur Vandenberg
meddelade, att i samband med
undertecknandet av Atlantpakten kommer
Storbritannien att ansluta sig till
ett speciellt memorandum som betygar
att dess handelsavtal inte stå eller komma
att stå i konflikt med Atlantpaktens
syften. Denne mycket auktoritative
talesman för det republikanska
partiet och utrikesutskottet antager alltså
redan på förhand att England skall
krypa till korset.

Jag har i dagarna riktat en fråga
till handelsministern om han vore beredd
att redogöra för innehållet i den
hänvändelse och de varulistor som den

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

svenska regeringen fått från den amerikanska
och om han vore beredd att
redogöra för den svenska regeringens
ställning till dessa krav. Det vore av
värde, om han kunde använda dagens
debatt till att besvara dessa frågor. Det
skulle vidare vara intressant att få
höra, huruvida dessa amerikanska krav
kunna tänkas bryta redan ingångna
kontrakt. Vi ha också i detta fall från
exportindustriens sida och från dess
tidningars mött ganska skarpa gensvar.
Jag skall inte nu citera något, men det
finns en rad sådana, och det är klart
att för ett antal svenska industrier är
detta en mycket stor fråga. En mycket
stor del av vår exportindustri har inte
möjlighet att sälja något för dollar och
över huvud taget sälja på den amerikanska
marknaden. Särskilt har ju vår
viktiga verkstadsindustri produkter som
på lång sikt eller på kortare sikt äro
alldeles särskilt lämpade för dessa östeuropeiska
marknader som Amerika nu
vill avstänga från tillförsel från oss
genom formuleringar som göra nästan
allting till krigsmateriel.

Det är ganska betecknande att dessa
viktiga saker hittills inte har belysts i
dagens debatt — och jag är dock den
åttonde talaren. Artikel 7 i det bilaterala
avtalet med Amerika ålägger ju
till och med regeringen att bedriva en
vidsträckt upplysningsverksamhet och
atl stödja upplysningsverksamhet om
Marshallplanen. Jag tycker det skulle
vara mycket lämpligt, om regeringen
enligt artikel 7 i detta avtal satte i gång
och ordentligt redogjorde för de amerikanska
försöken att strypa vår pappersindustri
och dumpa ut även den från
den europeiska marknaden samt därmed
skapa arbetslöshet inom en stor
industri och sänka värdet på de svenska
böndernas skogar till just ingenting.
Denna främmande stormakt söker
också att kväva den .svenska handeln
med en rad andra makter som äro av
stor betydelse såsom exportmarknader

för den svenska industrien. Jag kan
försäkra att även om vi ha mycket att
säga mot Marshallplanen, komma vi i
den meningen att göra vad vi kunna
för att uppfylla förpliktelserna i artikel
7. Jag noterar med glädje att vi
från språkrör för en rad andra partier
på sistone fått en god och värdefull
om än tveksam hjälp med den nödvändiga
upplysningsverksamheten.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Efter det anförande som i denna
debatt hållits av herr Hall finns det
inte anledning för mig att hålla något
längre anförande. Jag skall dock be att
få framlägga några synpunkter.

Den som följt med debatten under
förra året i denna fråga har fått den
uppfattningen, att vad gäller särskilt
högerns linje i penningpolitiken, som i
dagens debatt så starkt framhållits och
som avser en höjning av räntan, har
man under förra året varit mycket
återhållsam och i vissa fall ganska
tveksam även från högerns representanter
om att förorda denna linje. Om
jag inte minns fel, höjdes under debatten
om penningpolitiken i fjol från högerns
sida endast spridda röster för eu
sådan politik. Jag tror att det var
främst herr Hjalmarson som då gjorde
sig till talesman här i kammaren för
en sådan ändring av räntepolitiken.

Högerreservanternas anmärkning beträffande
den av riksbanken förda penningpolitiken
riktar sig väl främst mot
att bankofullmäktiges majoritet vägrat
att följa den linje som från minoritetens
sida förordats rörande obligationsköpen
och den därmed följande höjningen
av räntan. Hur ovissa åtminstone
några eller någon av dem som
kunna hänföras till minoriteten i själva
verket voro beträffande verkningarna

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

av de förordade åtgärderna framgår av
det anförande som dåvarande ordföranden
i bankofullmäktige fogade till protokollet
den 2 april 1948. Det finns intaget
i bankoutskottets utlåtande på sidan
8. Av detta särskilda uttalande
framgår, att bankofullmäktiges dåvarande
ordförande inte ansåg sig med
säkerhet kunna bedöma, huruvida den
ifrågasatta sänkningen av kursen på
obligationer vore möjlig att genomföra
utan att den komme att medföra större
förskjutningar i räntenivån än som vore
avsikten. Fullmäktiges ordförande var
också oviss om huruvida den föreslagna
kurssättningen för obligationer i någon
nämnvärd omfattning skulle begränsa
tvånget för riksbanken att i marknaden
uppta obligationer och om utvecklingen
kunde bedömas så, att riksbanken i
fortsättningen kunde komma att ställas
inför avsevärda krav på ökade stödköp.
Fullmäktiges ordförande var alltså enligt
detta särskilda uttalande till protokollet
betänksam och oviss huruvida
verkningarna av de förordade åtgärderna
skulle bli av det ena eller det andra
slaget, men fullmäktiges ordförande ansåg
sig kunna understödja kravet på
räntehöjningar på grund av att han litade
på den dåvarande riksbankschefens
auktoritet. Fullmäktiges majoritet ansåg
sig icke kunna lita på en enda
mans auktoritet i detta fall och följde
den politik som man tidigare hade gått
in för.

I den reservation som är fogad till
bankoutskottets utlåtande av högerreservanterna
framför man framför allt
kravet på en annan penningpolitik från
fullmäktiges sida, och i detta fall måste
detta krav väl innebära att bankofullmäktige
skulle ha anlitat räntan som
ett medel i denna politik. Kravet från
minoritetens sida att man skulle upphöra
med obligationsköp och låta kursen
på obligationer falla till en viss
nivå, måste ju medföra en höjning av
räntan. Är det då säkert att man skulle

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

vinna det mål som man eftersträvade
genom en sådan åtgärd? Det antagandet
ligger väl nära till hands att man genom
en sådan åtgärd skulle skapa oro
på marknaden. Man får väl antaga att
en del av obligationsinnehavarna, som
bleve oroliga för att deras obligationer
skulle sjunka ytterligare, till följd av
denna oro komme att bli benägna att
i större utsträckning släppa ut papperen
på marknaden. Nästa steg hade då
väl blivit att riksbanken hade måst
antingen stödja den lägre kursen på
obligationer — och då kunde man inte
beräkna hur mycket obligationer riksbanken
bleve nödsakad att köpa för att
stödja denna kurs -— eller också låta
kursen på obligationer falla så mycket
att ingen ville sälja några. Det av minoriteten
eftersträvade resultatet, en räntehöjning,
hade då givetvis nåtts.

Att denna utvecklingslinje inte var
främmande även för dem som då drogo
upp denna linje i penningpolitiken
framgår ju av de debatter som höllos
beträffande denna fråga, där man inte
kunde förneka att utvecklingen kunde
bli den, att räntehöjningen inte kunde
få stanna vid en halv procent utan
måste bli avsevärt större, om något resultat
skulle uppnås. De som upplevde
det förra världskriget och den kris
som följde i dess spår och framför allt
den som upplevde denna tid som gäldenär
har inte särskilt förtroende för
de automatiskt verkande medlen på
detta område. Vid detta tillfälle hade
ju de fria krafterna fritt spelrum. Räntan
fick stiga till en avsevärd höjd
med resultat som väl de flesta av kammarens
ledamöter komma ihåg. Jag
tror att reservanterna ha förbisett verkningarna
på olika områden av den
föreslagna räntepolitiken. Man har förbisett
verkningarna för jordbrukarna
och för de mindre företagarna av en
räntehöjning. En räntehöjning måste
ju för dessa grupper medföra en ökning
av produktionskostnaderna och där -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

med en höjning av varupriserna. Hur
detta går ihop med det mål som reservanterna
här angiva, nämligen sänkta
varupriser, är litet svårt att förstå. Jag
tror att man från dessa reservanters
sida har förbisett att det finns hundratusentals
skuldsatta jordbrukare. Det
finns hundratusentals egnahemsägare,
som få slita hårt för att kunna betala
räntor och amorteringar på sina egnahemslån.
Om en egnahemsbyggare, som
lånat 20 000 kronor, får en räntehöjning
av 1 procent, så innebär det att
hans årliga kostnader för egnahemmet
ökas med 200 kronor. Detta betyder i
sin tur, att han, om han inte skall nödgas
sänka siri levnadsstandard, blir benägen
att för sitt arbete söka utfå en
ökad ersättning, vilket bär till följd
ökade löner och ökade priser.

Jag har för min del funnit det ganska
anmärkningsvärt, att den starka agitation
för en annan penningpolitik och
för höjd ränta, som sålunda bedrivits,
var som allra intensivast under den del
av föregående år, då regeringen förde
förhandlingar i syfte att uppnå en stabilisering
av lönerna. Under den tiden
drev man på det andra hållet en agitation
för höjd ränta. Om de, som sökte
få till stånd en höjning av räntan, hade
haft framgång i sina strävanden, så
måste det väl ha medfört att man på
regeringens sida hade misslyckats i
sina försök att erhålla en stabilisering
av lönenivån och därmed också en stabilisering
av prisnivån. Det är därför
säkerligen ett riktigt bedömande, när
bankoutskottet i sitt föreliggande betänkande
säger, att »en räntehöjning
under rådande läge skulle ha medfört
allvarliga svårigheter för den ekonomiska
politiken».

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Även i denna debatt har man varit inne
på frågan om de djupare liggande orsakerna
till jämviktsrubbningarna i vår
ekonomi. Jag skall emellertid inte när -

mare uppehålla mig därvid. Så som jag
ser saken, är en av de väsentligaste anledningarna
till den bristande balansen
att söka i det förhållandet, att den nuvarande
regeringen efter sitt tillträde
såg som sin uppgift att under en kort
period forcera igenom en ekonomisk
politik, som i verkligheten förutsatte
en planering på vida längre sikt. Det
har varit — om bilden må tillåtas —-som om man lagt upp ett program för
en långdistanslöpning, men startat med
farten för ett 100-meterslopp. Det gick
också som det gick. Loppet måste brytas,
och nu stå vi där med starkt överansträngda
resurser.

Man har frågat vilken högerns linje
har varit, när det gällt att komma ur
svårigheterna. Särskilt har den frågan
ställts, när vi ha diskuterat räntepolitiken.
Det har ju, när det gällt att komma
ut ur den nuvarande krisen, funnits
två vägar att välja på: den fria ekonomiens
och regleringspolitikens. Högern
har velat mer och mer lägga
tyngdpunkten på den förra vägen för
att snarast komma ifrån den senare.
Och för att närmare klarlägga vad som
varit högerns linje vill jag — jag bortser
då helt och hållet från de viktiga
skattefrågorna och begränsar mig till
frågan om prispolitiken och räntepolitiken,
framför allt den senare — framhålla
följande.

Högern har önskat ett ökat utrymme
för eu friare prisbildning. Det betyder
ett återförande av priskontrollen från
myndigheterna till medborgarna själva
i deras egenskap av konsumenter. Den
särskilda övervakningen av monopol
och liknande företeelser ha vi velat ha
kvar, men vi ha hållit för sannolikt att
i ett friare samhälle grunden ryckes undan
för en väsentlig del av de existerande
monopolbildningarna.

En friare prisbildning skulle förmodligen
medföra både höjningar och sänkningar
av nuvarande priser. Jag tror
alt man kommer alt få se detta i liten
skala åskådliggjort inom den begrän -

4 Andra kammarens protokoll 1,94!). Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

sade sektor av textilvarumarknaden,
där prisbildningen nu slappes fri. Från
vårt håll har textilvarubranschen redan
tidigare utpekats såsom ett av de områden,
där den statliga priskontrollen
relativt snabbt borde kunna helt avvecklas.
Det är emellertid möjligt att
den fria prisbildningen momentant
skulle kunna leda till en stegring av
den allmänna prisnivån. Effekten bleve
kanske inte överallt densamma som på
fraktmarknaden i Östersjön, där priserna
enligt uppgift i tidningspressen
skulle ha sjunkit med 20 % efter den
statliga priskontrollens upphävande.
Det har dock förefallit oss inom högern
sannolikt, att en eventuell stegring
skulle inom kort motvägas av en motsatt
tendens på grund av ökad och mer
intensiv konkurrens inom näringslivet,
detta i synnerhet om den friare prispolitiken
kompletterades av en räntehöjning
med dess åtstramande effekt
på kapitalmarknaden.

Ett annat led i vår inställning till
prispolitiken har varit yrkandet på reduktion
eller slopande av olika subventioner.
Bortsett från andra skäl har det
förefallit oss ganska meningslöst att
ena dagen skattevägen höja priserna för
att dämpa inflationstendensen för att
sedan nästa dag subventionsvägen hålla
prishöjningarna tillbaka.

Det var närmast detta jag ville säga
om prispolitiken, och jag kommer nu
över till räntefrågan.

Vi ha för vår del önskat vad vi kallat
en rörlig räntepolitik såsom ett viktigt
led bland alla andra åtgärder för att
skapa jämvikt mellan sparande och investeringar
med det slutmålet för ögonen
afl komma ifrån den statliga regleringen
av investeringsverksamheten.
När det gäller sättet för en sådan rörlig
räntepolitiks genomförande vid olika
tidpunkter, delar jag den uppfattning,
som herr Bergvall givit uttryck åt i
första kammaren, nämligen att detta är
en fråga av ganska underordnad bety -

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

delse. Det är en sak som närmast experterna
på området få klara av.

Herr Ohlin ansåg emellertid att en
viss oklarhet har vidlådit högerns uttalanden
i fråga om räntepolitiken. Jag
är inte riktigt säker på vad herr Ohlin
avsåg med den fråga som han i detta
sammanhang framställde — det är möjligt
att även den var behäftad med en
viss oklarhet — men jag skall försöka
att besvara den så fullständigt som möjligt.

Herr Ohlins fråga kan ju avse, dels
vad man menar med en rörlig räntepolitik
i framtiden och dels vad högern
har menat med en rörlig räntepolitik
under den senast förflutna tiden. För
att börja med den första saken vill jag
erinra om det självklara förhållandet,
att i en situation kan det lämpliga vara
att helt och hållet upphöra med obligationsköpen,
respektive återupptaga inköpen
av obligationer, medan i en annan
situation det riktiga kan vara att
riksbanken meddelar sin avsikt att
köpa obligationer till lägre, resp. högre
kurs, allt beroende på förhållandena.
Det är omöjligt att nu säga vad som
är den riktiga åtgärden om ett eller
två eller tre år framåt i tiden eller
vilken tidpunkt det kan vara fråga om.
Den särskilda sakkunskap, som hjälper
oss till rätta i angelägenheter av detta
slag, får väl avgöra vad som därvidlag
är det riktiga.

Vad beträffar räntepolitiken under
det gångna året — det vill jag också
säga som svar på herr Ohlins fråga —
framgår det ju av handlingarna, att
högerns representant i bankofullmäktige
har anslutit sig till förre riksbankschefens
linje, och högerreservationen till
det nu diskuterade utskottsutlåtandet
utgör eu bekräftelse på att han har högergruppens
oreserverade stöd.

Herrar Hall och Andersson i Tungelsta
ha här ifrågasatt, huruvida en rörlig
räntepolitik egentligen skulle ha haft
någon effekt, när det gällt att främja

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

det syfte som vi på vårt håll velat
främja med denna politik. Jag skulle
vilja svara de ärade talarna, att vi på
vårt håll äro övertygade om att tillsammans
med de övriga åtgärder, som
rekommenderats av högern, skulle en
rörlig räntepolitik ha haft avsedd effekt.
Vi ha aldrig stirrat oss blinda enbart
på räntepolitiken, utan vi ha hela
tiden sett den som ett led i ett större
ekonomiskt sammanhang.

Herr Hall frågade också, om vi hade
kunnat garantera att en räntehöjning
skulle ha fått det avsedda resultatet i
fråga om obligationsmarknaden. Naturligtvis
kan man inte med hundraprocentig
säkerhet garantera, att så hade
blivit fallet, ty det är här alltid fråga
om en framtidsbedömning. Men det säges
ju i vår reservation, att en kurssänkning
skulle ha varit ägnad att hålla
tillbaka försäljningarna av obligationer.
En räntehöjning på ¥> procent skulle
ändå, herr Hall, ha inneburit kapitalförluster
på 10 %, och det är väl rätt
sannolikt, att det stämt till eftertanke
hos obligationsinnehavarna. Och även
om detta avskräckande moment inte
varit tillräckligt starkt för att verka tillbakahållande,
så hade det på annat
sätt åstadkommits en åtstramning. Riksbanken,
som nu fått betala 1 500 milj.
kronor för de två senaste årens obligationsköp,
skulle ju i stället ha fått dem
för 1 350 milj. kronor, d. v. s. till 90 %,
och den besparing på 150 milj. kronor,
som därigenom uppstått, skulle ha inneburit
cn åtstramning av marknaden
med samma belopp.

Herr Hall underströk vidare att räntefrågan
inte kan bedömas isolerat från
den ekonomiska stabiliseringspolitiken
i övrigt. Naturligtvis inse även vi detta,
men å andra sidan måste väl, herr Hall,
stabiliseringspolitiken vägas mot behovet
av den rörlighet inom näringslivet,
som är villkoret inte bara för ekonomiskt
framåtskridande utan även för
cn verklig jämvikt i vår ekonomi, alltså

inte en jämvikt som står och faller med
det statliga regleringsväsendet.

Herr Hall ville göra gällande att vi
inom högern stått rätt isolerade, när
det gällt vår uppfattning om räntepolitiken.
Det är kanske riktigt, om man
ser enbart till de rent politiska instanserna,
men det finns många praktiskt
verksamma människor — kunnigt och
duktigt folk på olika områden — som
helt vid sidan av politiken ha deklarerat
ungefär samma uppfattning som
högern företräder i fråga om räntepolitiken.
Jag behöver här bara erinra
om att exempelvis Kooperativa förbundets
ledning har gång på gång i
olika yttranden till statsmakterna förfäktat
ungefär samma mening som vi
inom högern ha gjort, och jag förmodar
att herr Hall inte vill bestrida, att
det inom Kooperativa förbundets ledning
finns samlad en mycket betydande
fond av praktisk erfarenhet.

Det är emellertid ganska uppenbart,
att diskussionen om räntepolitiken nu
har blivit friare än den var före valet.
Före valet måste varje iakttagare av diskussionen
få det intrycket, att den politiska
majoriteten över huvud taget inte
kunde tänka sig någon rörlighet i fråga
om räntan. Herr Ohlin antydde visserligen
i debatten den 3 juli 1948, att man
av tekniska skäl kunde tänka sig en rörlighet
med några decimaler. Om inte
herr Ohlin tar illa upp, vill jag berätta,
att när jag första gången hörde herr
Ohlin tala om en sådan rörlighet av
tekniska skäl, så tyckte jag att herr
Ohlin talade inte om en teknisk rörlighet,
utan om en taktisk rörlighet.
Men något sådant var det ju inte fråga
om.

I dag är, som sagt, situationen något
ändrad, när det gäller diskussionen om
räntepolitiken. Finansminister Wigforss
yttrade i cn diskussion om räntepolitiken
på Nationalekonomiska föreningen
den 21 januari i år följande: »Man får
väga en räntehöjnings verkan mot

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

andra faktorer. Vad som gör en tveksam
är kanske inte så mycket dess verkan
som folks föreställning om den.»
Detta är, herr talman, ett yttrande som
inte gärna kunde ha fällts före den
19 september i fjol, då man från majoritetens
sida som bäst var i färd med
att sprida oriktiga föreställningar om
verkningarna av en räntehöjning.

Jag tror också att man har rätt att
säga, att den folkpartistiska reservationens
uttalanden i räntefrågan i år ha
en något annan valör än tidigare uttalanden
i saken från folkpartistiskt håll.
Vi beklaga att man inte tidigare från
detta håll har lika starkt som nu tryckt
på önskvärdheten av en rörlig räntepolitik,
och vi måste också beklaga att
högerns representant i bankofullmäktige
inte har fått något stöd för sin
uppfattning från folkpartirepresentantens
sida.

På en fråga från vårt håll angående
orsaken till detta folkpartiets ståndpunktstagande
svarade herr Ohlin, att
det lönar sig inte att driva den linje i
räntefrågan, som det här är fråga om,
om inte riksbanksledningen tror på den.
Jag måste säga att detta är ett ganska
märkligt svar. Den omständigheten att
man till äventyrs inte skulle ha majoritetens
eller ledningens stöd för en
uppfattning får väl ändå inte utgöra
något hinder för att man deklarerar sin
egen inställning i saken. Att företräda
en sådan linje är ju rena defaitismen.
Men den omständigheten att herr Bergvall
inte, tydligen därför att det inte
ansågs troligt att han kunde hos majoriteten
i bankofullmäktige vinna gehör
för sin ståndpunkt, framförde denna
ståndpunkt, hindrar emellertid inte
herr Bergvall att stödja folkpartireservationen
till det föreliggande utskottsutlåtandet,
vilket måste betyda att herr
Bergvall kritiserar sin egen passiva
hållning i bankofullmäktige, i den mån
nu folkpartireservationen innebär en
kritik av fullmäktiges handlingssätt.

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

Om jag emellertid, herr talman, bortser
från dagsläget, förefaller mig skillnaden
mellan högerns och övriga partiers
ståndpunkt på räntepolitikens område
vara den, att högern önskar större utrymme
för en rörligare räntepolitik än
majoriteten. Detta sammanhänger med
vår kritiska inställning till tanken på
en permanent central övervakning av
investeringsverksamheten.

Jag skall sluta härmed, herr talman.
Jag tror att jag berört de väsentliga
punkter i kritiken mot högerns hållning,
som framkommit under den gångna
delen av debatten. Här som på andra
områden ha vi syftat till att fullfölja
strävandena att införa den fria ekonomiens
principer. Det är också denna
inställning, som ligger till grund för högerns
reservation. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till densamma.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag skulle vilja knyta några korta
reflexioner till ett par av de anföranden,
som här tidigare ha hållits, nämligen
dels till herr Halls anförande, dels
till det anförande som hölls av herr
Ohlin.

Jag är ense med herr Hall därom, att
det nog är svårt att avvinna räntediskussionen
några nya synpunkter. Företrädarna
för både den ena och den
andra uppfattningen ha givit till känna
ungefär vad man kan säga i denna angelägenhet.
Å andra sidan spelar ju räntedebatten
alltjämt en så framträdande
roll, att det kanske kan anses befogat att
i varje fall göra ett försök att i en viss
detalj ge en ny belysning av problemet.

För detta ändamål kan det måhända
vara nödvändigt att gå tillbaka i tiden
något litet, till hösten 1947. Jag vill
erinra om att man vid den tidpunkten
på bestämmande håll lade i dagen en
helt annan öppenhet och en helt annan
redobogenhet för resonemang i räntefrågan
än vad man sedan gjort. Man

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

var tämligen på det klara med på den
kanten, att man i räntan hade ett ganska
förträffligt vapen, när det gällde att
komma till rätta med en alltför starkt
expanderande investeringsverksamhet
och andra liknande företeelser i tiden.
Men hösten 1947 inträffade en händelse,
som drog ett streck över de möjligheter,
som enligt min uppfattning då hade
förelegat för en räntehöjning. Det var
de avtalsförhandlingar, låt vara av viss
begränsad betydelse, som vid den tiden
ägde rum. Det förklarades, att en förutsättning
för att avtalsförhandlingarna
den gången skulle gå i lås var, att ingen
räntejustering vidtogs. Sedan har detta
argument ständigt kommit tillbaka så
ofta det varit några avtalsförhandlingar.
Man bär visserligen icke bestritt, att
räntevapnet kan ha sin stora betydelse
som eu reglerande faktor, men man har
sagt: det går icke att nu taga det i anspråk,
tv då gå avtalsförhandlingarna
sönder.

Vad hetyder nu detta, herr talman?
Jo, det betyder naturligtvis, att räntefrågan
av majoriteten förts ifrån det sakliga
planet över till det psykologiska.
Man avböjer konsekvent diskussioner
i räntefrågan med hänvisning till att
det icke går att göra något däråt, eftersom
förhandlingar pågå. I fråga om
förhandlingar, som redan gått i lås,
brukar man säga, att arbetarna skulle
känna sig lurade, om en räntehöjning
vidtages. Jag tycker icke att denna behandling
av räntefrågan kan karakteriseras
såsom tillfredsställande.

•lag övergår sedan till ett annat avsnitt
av herr Halls anförande. Säkerligen
observerade åtskilliga av kammarens
ledamöter de försiktiga tonfallen
hos herr Hall, när han kom in på de
mera principiella resonemangen om
balansens återställande. Han var icke
alls så »framåt» härvidlag som vissa
andra talesmän för majoriteten äro,
när de beröra frågan, huruvida den
mycket omtalade samhällsekonomiska

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

balansen nu håller på att återställas.
Jag kan mycket väl förstå herr Halls
försiktighet härvidlag. Den är självfallet
baserad på de insikter i dessa ting,
som han kunnat vinna från den mycket
prominenta utsiktspost, där han är
placerad. Jag skulle gärna vilja komplettera
hans uttalanden på den punkten
genom att för kammaren framhålla
några aktuella fakta, som enligt min
mening sannerligen icke äro av beskaffenhet
att underbygga någon särskild
optimism beträffande vår närmaste ekonomiska
framtid och våra möjligheter
att effektivt och i betydande utsträckning
återställa den så hårt skakade ekonomiska
balansen.

Jag antager, att åtminstone några av
kammarens ledamöter ha varit i tillfälle
att taga del av siffrorna för utrikeshandeln
under februari månad.
Dessa siffror visa en nedgång, mina damer
och herrar, för såväl import som
export jämfört med sistlidna januari,
en observation som är en smula dyster
vid en tidpunkt, när vi skulle befinna
oss i den väldiga exportoffensiv, som
är det stora mål man uppställt. Påfallande
kraftig har nedgången varit i
fråga om pappers- och massaexporten,
vilken sjunkit med icke mindre än
44 %. Vad enbart massan beträffar, har
dess värdesiffra icke ens nått upp till
halva januarinivån. För importminskningen
svarar så gott som flertalet varugrupper,
men i första hand textilvarorna.
Jämför man i stället februariresultatet
i år med parallellmånaden i fjol,
finner man att det totala exportvärdet
varit ett tjugutal miljoner större och att
importen legat 47 miljoner över fjolårsnivån.
Facit av varuutbytet med utlandet
under sistlidna februari blev ett
importöverskott på 82,27 miljoner mot
141,32 miljoner i februari i fjol och
44,7 miljoner i januari i år. Det totala
importvärdet sjönk under februari med
41,4 miljoner till 337,n miljoner, medan
exportvärdet samtidigt sänktes med

54 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

77,tt miljoner till 256,2 miljoner. Jag förstår
som sagt rätt väl de dämpade tonfallen
i herr Halls anförande, och jag
håller honom räkning för att han icke
sökte förgylla situationen. Den är knappast
ägnad för sådant.

Så övergår jag till en kort reflexion
i anledning av herr Ohlins anförande,
som i ett visst avsnitt föreföll adresserat
till min ringhet. Herr Ohlin bringade i
erinran det uttalande jag tillät mig göra
i devalveringsfrågan i den ekonomiska
debatten den 3 november 1948, och frågade
om detta alltjämt var uttryck för
högerpartiets uppfattning. Jag skall be
att få föredraga ur kammarens protokoll
vad jag vid ifrågavarande debatt i
fjol yttrade. Jag sade: »Herr Ohlin talade
något om rimligheten av en devalvering
av den svenska kronan. Jag fattade
det som om han hade vissa sympatier
för en sådan åtgärd. Jag måste
då säga, att jag för min del icke kan
dela en sådan uppfattning. Jag tror
tvärtom, att en isolerad devalvering av
den svenska kronan skulle leda till
ganska betänkliga konsekvenser för vår
inhemska prisnivå. I det fallet vill jag
gärna instämma i det uttalande statsministern
tidigare här i dag gjorde.»
Detta var min deklaration den 3 november
1948. Nu menar herr Ohlin, att
den mycket illa rimmar med det uttalande,
som högerreservanterna här
gjort. Jag har icke alls den meningen,
att detta är fallet. Jag finner att jag
har full täckning för mitt uttalande
den 3 november 1948. Men, herr talman,
härmed är självfallet icke sagt, att icke
en situation kan inträda — och detta
måhända ganska plötsligt — som kan
göra det påkallat för oss alla här i riksdagen
att taga en annan ståndpunkt under
övervägande. Med den rika erfarenhet
av de ekonomiska sammanhangen,
som herr Ohlin givetvis besitter,
är han säkert klart medveten om de
snabba skiftningar, som av och till inträffa
inom den internationella liksom

inom den nationella ekonomien. Den
meningsriktning jag tillhör hyser i
varje fall den uppfattningen att vårt
land under nuvarande förhållanden har
anledning att segla med tämligen lösa
skot. Detta är vår ställning i räntefrågan,
senast understruken nu av herr
Hjalmarson i hans anförande, en ställning
i vilken vi påkalla eu annan rörlighet
än den regeringen anser lämplig.
Och detta torde också vara vår mening
i deprecieringsfrågan. Däruti torde vi,
får man nog säga, vara i tämligen gott
sällskap med mycket vidsträckta delar
av det svenska näringslivet, där man
i denna utomordentligt svåra fråga, så
vitt jag vet, hyllar den kloka maximen
att »vänta och se». Och jag skulle vilja
till herr Ohlin säga: Är icke herr Ohlin
i grund och botten också själv av den
uppfattningen, att det gäller att i devalveringsfrågan
vänta och se? Har herr
Ohlin en annan uppfattning, vore det
givetvis av stort intresse med hänsyn
till den fortsatta överläggningen att få
ett besked därom snärast möjligt.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Herr Persson i Norrhy har i sitt
anförande klarlagt, att den blanka reservation
som herr Näsgård och han
fogat till utskottets utlåtande ingalunda
innebär, att vi på vårt håll i några väsentliga
frågor stå på en annan ståndpunkt
än majoriteten, utan att vi tvärtom
ansluta oss till majoritetslinjen i huvudsaken.
Jag skulle vilja understryka
vad herr Persson i Norrby sålunda gett
uttryck för.

Det är ett par punkter — de två väsentligaste
i hela debatten — som jag
skulle vilja säga några ord om. Den ena
gäller räntan, den andra kronkursen.

Bankoutskottet uttalar, att en räntehöjning
i rådande läge skulle ha medfört
allvarliga svårigheter. Detta är en
uppfattning som helt delas av det parti
jag tillhör. Och jag skulle vilja säga, att

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

vi också ställa oss bakom den låt vara
mycket måttfulla reprimand, som fullmäktige
få av utskottet, när utskottet
gör gällande, att man dröjt alltför länge
med att klargöra den definitiva hållningen
i räntefrågan. Utskottet säger:
»Läget på kapitalmarknaden kom härigenom
att präglas av en ovisshet, som
icke var ägnad att underlätta stabiliseringssträvandena.
» Det förefaller uppenbart,
att utvecklingen efter det att
riksbanken gjorde sitt uttalande den 14
oktober i fjol om det ränteläge, som var
avsett att hållas, till fullo givit vid handen,
att bankoutskottets beklagande av
förseningen verkligen är på sin plats.
Man kan nämligen icke förneka, att den
strax efter detta tillkännagivande inträdda
omsvängningen på kapitalmarknaden
sammanhänger just med detta
tillkännagivande från riksbankens sida
om räntan och om stödköpspolitiken
beträffande obligationerna.

Den förda räntepolitiken har alltså
ett oreserverat stöd från vårt håll. Högern
har förfäktat en motsatt linje, nämligen
att en höjning av räntan skulle
varit nödvändig som ett medel att jämte
andra åstadkomma den önskvärda stabiliteten.
Jag skulle vilja säga, att om
det blivit stabilitet med den politiken
vore det de andra medlen som trots
räntehöjningen åstadkomme den. Ungefär
så bedöma vi frågan på vårt håll.
Vi ha nämligen utomordentligt svårt att
bortse ifrån det förhållandet, att en
räntehöjning skulle ha påverkat levnadskostnaderna
och därigenom kommit
att utlösa aktioner, syftande till
höjda löner, vilka i sin tur ovillkorligen
måste ha föranlett en prisstegring.
För 1. ex. jordbrukets vidkommande kan
man inte komma ifrån, att en räntehöjning
skulle ha satt spår efter sig i jordbrukskalkylen
i form av en förhöjning
av kostnaderna för jordbruksproduktionen.

Folkpartiet synes intaga eu mellanställning
i den här frågan. En begrän -

sad rörlighet bl. a. beträffande räntenivån
är vad folkpartiet tycks vilja ha.
I varje fall står det så i deras reservation
till utlåtandet. Det är alltså något
helt annat än vad vi under den gångna
tiden velat vara med om. Jag vill säga
detta därför att talare varit uppe, som
menat, att det egentligen icke är någon
skillnad mellan majoritetens linje och
folkpartiets. Mellan vår linje och folkpartiets
hållning är det dock den skillnaden,
att vi icke velat gå med på
rörlighet beträffande räntan i nuvarande
situation, en rörlighet som är identisk
med räntehöjning, och detta främst
av det skäl jag nyss redovisade i min
polemik mot högerns planer på en räntehöjning.

Till vad jag här har sagt om en räntehöjning
skulle jag vilja lägga, att även
om det företagits en mycket måttlig
höjning, detta väl måste ha inneburit
en viss osäkerhet, huruvida sista ordet
var sagt eller om man hade anledning
att räkna med att myndigheterna skulle
av omständigheterna pressas att höja
räntan ännu en gång. Åtgärden hade
naturligtvis uppfattats som ett uttryck
för att vederbörande pressats av omständigheterna
till att i viss utsträckning
höja räntan, alltså till något som
man tidigare icke varit benägen för
men som man omsider fått finna sig i.
Så hade man sagt sig, att mycket tydde
på att man kunde räkna med att utvecklingen
skulle fortsätta i samma
riktning och att man kunde bli pressad
att höja räntan åtminstone någon
gång till.

Endast eu otvetydig deklaration av
samma karaktär som den som avgavs
den 14 oktober 1948 vore enligt vår
mening ägnad att klippa av den spekulation
om räntehöjning, som till äventyrs
kunde förekomma. Räntepolitiken
betraktar jag som en av de viktigaste i
åttapunktsprogrammet. Jämsides med
denna står punkten att man måste se
till att man främjar produktionen för

56 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

att kunna återvinna ekonomisk hälsa.
I förbigående skulle jag vilja rikta riksdagens
uppmärksamhet på angelägenheten
av att stödja inte bara exportproduktionen
utan även hemmamarknadsproduktionen,
däribland jordbrukets
produktion, för att vi skola kunna i
möjligaste mån slippa importera livsmedel.

Om jag sålunda i fråga om räntan
icke kan dela vare sig högerns eller
folkpartiets uppfattning, tror jag att vi
slå något närmare varandra när det gäller
växelkurserna. Det förefaller som
om vi stå folkpartiet rätt nära därvidlag.
Frågan om växelkurserna måste
följas med den allra största uppmärksamhet,
så att man tager till vara de
tillfällen som till äventyrs bjudas att
återföra växelkurserna till vad de voro
tidigare. Jag föreställer mig att det bör
gå väsentligt lättare att genomföra en
sådan operation vid ett tillfälle, när
importpriserna äro vikande.

Även på denna punkt kunna vi emellertid
på vårt håll under vissa förutsättningar
skriva under vad utskottet
uttalat. Utskottet förklarar, att den
ståndpunkt som intagits i frågan synes
utskottet välgrundad. Närmast ta dessa
ord sikte på vad som varit och ej på
vad som bör ske. Så långt sträcka vi
oss gärna som till ett uttalande, att vad
som hittills skett i den här frågan icke
är av beskaffenhet att kunna bli föremål
för klander. Detta hindrar emellertid
icke att vi hysa den uppfattningen
att frågan i fortsättningen får ägnas
stor uppmärksamhet och att man, för
den händelse omständigheterna skulle
bli sådana, att det blir möjligt och
lämpligt att genomföra en kursförändring,
icke får försumma ett sådant tillfälle.

Herr HALLBERG: Herr talman! Det
var ett avsnitt av herr Fröderbergs anförande
som föranledde mig att begära

ordet för att anföra några korta synpunkter.
Det rörde sparsamheten.

Herr Fröderberg gick ju litet vid sidan
av det föreliggande ärendet, då
han anklagade statsmakterna för att
hämma sparsamheten genom den beskattning
vi ha. Han fällde det yttrandet,
att de som spara pengar straffas
egentligen genom beskattningen. Jag
skall nu inte ge mig in på att på något
sätt polemisera mot honom på den
punkten, då jag anser, att det problemet
ligger vid sidan av det ärende vi
nu behandla. Jag föreställer mig, att
kammaren inte gärna kan kritisera riksbanken
och bankofullmäktige för det
skattesystem vi för närvarande ha.
Däremot är det ju riktigt att sammanställa
sparsamheten med ränteläget.
Och det är på den punkten jag för
min del skulle vilja framföra den uppfattningen,
att det knappast har inverkat
menligt på sparsamheten, att man
har hållit fast vid det ränteläge som
hittills varit gällande. Åtminstone gäller
det småspararna, om det nu var
dem herr Fröderberg närmast tänkte
på. Jag har för min del inte hört talas
om att småspararna låta bli att sätta in
sina besparingar i sparinrättningar
därför att räntan inte blivit höjd med
en halv procent eller vad det kunde
ha blivit fråga om.

Herr Fröderberg sade visserligen, att
många lägga sina sparmedel på kistbotten
eller i byrålådor, och han tog
det som exempel på hur illa statsmakterna
behandla spararna och hur de
motverka sparandet. Nu skulle jag tro,
att metoden att lägga sparmedel på
kistbotten och i byrålådor är något,
som människor i detta land praktiserat
i alla tider. Det har man hört talas om,
och jag skulle tro, att herr Fröderberg
skulle gå bet på uppgiften att ge några
belägg för att användandet av den metoden
skulle ha ökat i så eller så stor
omfattning på grund av att man hållit
fast vid den gällande räntan under

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

1948. Jag tror inte ens, att han skulle
klara uppgiften att ge belägg för att så
skett med hänsyn till skatterna. Det
är nog som sagt en metod, som en del
egendomliga människor använt i alla
tider, och ville man, skulle man kunna
anföra andra omständigheter, som kanske
mera uppmuntrat till den fördömliga
metoden att göra hopsamlade
pengar räntelösa. Jag tänker exempelvis
på bankfallissemang av olika slag. Då
ha kanske de flesta, som haft pengar
insatta i ett bankföretag, som kullbytterat,
tillhört småspararnas kategori
och förlorat vartenda öre de sparat.
Att följden av sådana händelser blivit,
att under någon tid därefter människor,
som haft pengar att spara, lagt
dem på kistbotten i stället för att sätta
in dem i en bankinrättning, är naturligt.
Jag tror dock att det är oriktigt
att säga, att i någon märkbar större
utsträckning det sättet att spara för
närvarande praktiseras.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
begagna tillfället att från andra kammarens
talarstol nämna en annan sak
som motverkar sparandet. Detta motverkas,
tror jag, inte så mycket vare
sig av ränteläget eller av skatterna —
jag tänker hela tiden på småspararna
—- som fastmer av den försåtliga propaganda,
som man får läsa i en stor
del av tidningspressen och även höra
från talarstolar. Man säger visserligen,
att man är mycket intresserad av att
människorna skola spara men tillägger
— vilket varit vanligt under en ganska
lång tid — att det inte lönar sig att
spara därför att Wigforss tar ifrån
spararna den hopsparade förmögenheten
och de få för låg ränta. Om man
sticker in dylika uttalanden mellan
deklarationer om varm omtänksamhet
om sparsamheten, påverkar man människorna
i mycket hög grad till att
underlåta att sätta in sparmedel i sparbanker
och andra bankinrättningar än

vad ränteläget och de gällande skatterna
verkligen göra.

Jag har, herr talman, endast velat
anföra dessa reflexioner med anledning
av det avsnitt av herr Fröderbergs anförande,
som rörde sparsamheten.

Herr HALL: Herr talman! Sedan jag
senast hade ordet har det förekommit
en viss diskussion om ABA-krediten,
och jag finner anledning att säga några
ord om riksbankens ställning till
denna.

Jag måste kanske medge, att vi i viss
mån blevo överraskade av statsrevisorernas
uppmärksamhet på den punkten.
I sak var ju läget det, att riksdagen
hade beslutat att sammanföra de båda
flygbolagen till ett bolag. Villkoren voro
kända så till vida, att riksdagen hade
accepterat en plan, enligt vilken det
nya flygbolaget skulle ha ett visst aktiekapital,
de båda gamla bolagen skulle
gå in i företaget med sina tillgångar
och få dem värderade, och därest det
fattades något i dessa tillgångar för
att bolagets aktiekapital skulle komma
upp till minimum 50 och maximum 60
miljoner kronor, parterna var för sig
skulle tillskjuta bristsumman i kontanta
medel. Om alltså ett av bolagen
under tiden fram till sammanslagningen
råkade i ekonomiska svårigheter,
som kunde påverka värderingen
av dess tillgångar, så måste det medföra,
att detta företags ägare finge vara
beredda att tillskjuta det belopp, varmed
dess tillgångar minskats på grund
av att företaget råkade i tillfälliga svårigheter.
Eftersom den bank, som är
huvudintressent i SILA, också var den
förnämsta kreditgivaren till ABA och
krediterna löpte på mycket kort tid,
ansåg riksbanken det vara självklart,
att ABA kunde komma i ett sådant läge,
att värderingen av ABA:s tillgångar

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

kunde påverka den insats staten måste
göra för att fylla sin andel i aktiekapitalet.
Det måste då betraktas som
naturligt, att den bank, som har att bevaka
statens intressen och som har möjlighet
att stödja ett statligt företag under
en övergångstid, också gör det.
För banken kunde det inte innebära
någon risk, eftersom riksdagen hade
fattat ett beslut, som förband statsmakterna
att fullfölja det hela. Riskmomentet
behövde därför inte beaktas. Frågan
var bara: Är det rimligt och riktigt,
att riksdagens egen bank också
hjälper till att fullfölja det en gång av
riksdagen fattade beslutet på så billiga
villkor som möjligt för staten? Det ligger
någonting ganska orimligt i att man
för en sådan åtgärd skall få en anmärkning,
och anmärkningen har ju
också tillbakavisats av bankoutskottet.
Jag tycker inte, att bankofullmäktige
precis behöva vara så känsliga för att
få en anmärkning i och för sig, men
det hade varit ytterst beklagligt, om
anmärkningen inte skulle ha tillbakavisats.
Det skulle ju nämligen inneburit,
att riksdagen sagt, att om ett statligt
företag råkar i knipa, skall åtminstone
inte riksbanken göra någonting
för att det skall komma ur knipan, och
ett sådant påstående från riksdagens
sida måste ju ändå verka direkt deprimerande
på den statliga företagsamheten.
Vad sedan beträffar den formella
sidan av saken har den ju tillfredsställande
förklarats och torde inte behöva
någon ytterligare förklaring här.

Jag har ytterligare några ord att säga
med anledning av den räntepolitiska
diskussion som har förts här. Jag berörde
inte folkpartiets ståndpunkt i
mitt förra anförande helt enkelt därför,
att jag hade så svårt att komma
underfund med vad det var för skillnad
mellan folkpartiets ståndpunkt och
utskottsmajoritetens ståndpunkt, och
den har ju ännu inte på något sätt förklarats.
Den mindre rörlighet i fråga

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

om räntan och obligationskurserna, som
folkpartiet eftersträvar enligt påståendena
i reservationen, är ju inte något
annat än vad alla andra också eftersträva.
Det är bara fråga om hur man
skall kunna komma fram till en sådan
rörlighet i en marknad, där det finns
bara säljare och knappast några köpare.
Det är lika svårt att förklara, hur
man skall kunna uppnå rörlighet i
detta hänseende som i en viss motsatt
marknad, som vi hade för ungefär fyra
år sedan, då vi hade bara köpare och
inga säljare. Under ett sådant övergångsskede
kommer centralbankspolitiken
med nödvändighet att framstå
som ensidig, orörlig o. s. v. eller vad
slags etikett man vill klistra på den.
Men den omständigheten att det inte
förekommer så särdeles mycken rörlighet
dag för dag och månad för månad
betyder inte, att centralbanken i
sin politik inte beaktar nödvändigheten
av rörlighet och utnyttjar möjligheterna
i detta hänseende, så snart det
över huvud taget finns någon chans
att göra det. Jag skulle tro att det som
hänt på de senaste månaderna visar,
att det finns åtminstone någon rörlighet
på marknaden och att riksbanken
ingalunda gjort någonting för att förhindra
den, utan snarare har genom
sina åtgärder befrämjat den.

Jag finner inte anledning att närmare
ta upp folkpartiets ställning i
bankofullmäktige. Det är ju riktigt, som
herr Ohlin påpekade, att folkpartiet inte
har någon ordinarie representant i
bankofullmäktige, men herr Ohlin kunde
ha tillagt, att när folkpartiets suppleant
varit närvarande och deltagit i
överläggningarna, så har han åtminstone
vid ett par tillfällen låtit till protokollet
anteckna, att han skulle ha röstat
på samma sätt som majoriteten,
därest han haft tillfälle att avge sin
röst. Även det bestyrker ju, att de avvikande
meningar, som finnas inom
folkpartiet på denna punkt, kanske inte

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr .12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

äro lika många som enligt reservationen.
I verkligheten finnas kanske inte
några sådana mera betydande meningsskiljaktigheter.

Däremot förefinnas naturligtvis, som
jag förstår av de hållna anförandena,
sådana i mycket hög grad mellan högern
och majoriteten. Och det vore
verkligen tråkigt, om vi skulle behöva
gå ifrån dessa diskussioner utan att ha
fått besked om högerns ståndpunkt, ty
det ha vi tyvärr ännu inte fått. Herr
Hjalmarson, som åtagit sig att förklara
denna, som hittills varit och fortfarande
är obegriplig, har sagt, att högern
vill ha en rörlig räntepolitik. Han har
också sagt, att frågan om denna mindre
rörlighet är närmast en fråga för experterna,
något, som han säkert har rätt i.
Herr Hjalmarson har också sagt, att det
betyder, att man i en viss situation skall
vägra köpa och i en annan situation
skall få köpa. Men, herr Hjalmarson,
det är just vad som förekommer. Det
är bara fråga om i vilka situationer köp
och försäljningar skola sättas in. Med
dessa förklaringar komma vi sålunda
inte sakens kärna nämnvärt närmare.

En annan meningsyttring av herr
Hjalmarson, som möjligen skulle kunna
ge oss ett spår, när det gäller att uppdaga
högerns uppfattning i räntefrågan,
är hans oreserverade anslutning till den
avgångne riksbankschefens ståndpunkt.
Men är högern riktigt säker på att den
delar denna herr Rooths mening? Jag
tror att frågan är värd att ställas. Jag
är nämligen ganska säker på att högern
skulle bli litet grand förskräckt, om
den närmare satte sig in i denna uppfattning.
Om det fanns ett bestämt sammanhang
i den avgångne riksbankschefens
ståndpunkt var det nämligen det,
att den vilade på en gammalliberal uppfattning
om att man i det läge, som vi
hade i fjol eller från hösten 1947 fram
till hösten 1948, borde ha låtit obligationskurserna
falla så långt som de
själva hade benägenhet att falla, och

riksbanken skulle endast ha gjort ett
tillfälligt och passivt motstånd, för att
fallet inte skulle bli alltför brådstörtat.
Är högern beredd att acceptera en
räntenivå, som skulle ha blivit en följd
av en sådan politik? Då skulle den kanske
kunna vidhålla, att den delar den
avgångne riksbankschefens mening. Jag
tvivlar emellertid på att något parti i
den svenska riksdagen vill ställa sig
bakom denna politik.

Herr Hjalmarson har också gjort den
invändningen, att om man köper obligationer
tio procent billigare, vilket
kanske blivit möjligt, om högerns blå
förhoppning om en halv procents räntehöjning
infriats, hade man enligt herr
Hjahnarsons mening i varje fall vunnit
det, att del hade kommit ut mindre
pengar i marknaden. Det hade kommit
ut 1 350 miljoner kronor i stället för
1 500 miljoner kronor. Det är, må jag
säga, en något lättvindig slutsats. Det
finns inte bara 1 500 miljoner kronor i
obligationer utan 13 miljarder. Det är
det, herr Hjalmarson, som är den stora
fonden att ösa ur. Nog finns det obligationer
att sälja till 1 500 miljoner kronor;
det är bara så, att man behöver
sälja något flera, och dem hade det sannerligen
inte varit någon konst att uppbringa.

Men om vi skola fortsätta detta trevliga
resonemang, och det tycker jag
kanske att vi ha skäl att göra, kunna vi
måhända fortsätta med att ta upp följande
problem till diskussion. Om man
vill sänka obligationskurserna, bromsar
man otvivelaktigt vissa obligationsförsäljningar.
Det finns nämligen sådana
institutioner, som inte kunna ta kapitalförlusterna,
och dessa institutioner
förhindras alt sälja i det läge, då obligationerna
fallit i värde långt under parinivån
eller långt under inköpsnivån.
Till dessa institutioner höra utan tvivel
de flesta av våra sparbanker. Man skulle
alltså utan tvivel genom en sänkning av
obligationskurserna ha låst eu del av de

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

obligationer, som funnos i sparbankerna.
Hade det nu varit ett primärt syftemål?
Knappast. Byggnadsverksamheten
var inskränkt genom bestämmelserna
om bestämd byggnadskvot. Det kunde
ju knappast vara riksbankens sak att
upphäva investeringsmyndigheternas
beslut i fråga om bostadsbyggandet genom
att bara sätta sparbankerna inom
lås och bom och säga, att de icke finge
medverka vid finansieringen av byggnadsverksamheten,
när det gällde de
bostäder, för vilkas byggande tillstånd
lämnats.

Vad beträffar de stora försäljningar
som affärsbankerna gjort är det en
mycket allmän mening, att man absolut
inte hade bromsat dessa genom att låta
kurserna falla. Jag tror att man skulle
kunna få besked av vilken affärsbankschef
som helst om att hans banks behov
av att kunna förse industrien med
investeringsmedel var så och så stort
och att man skulle ha tagit mycket betydande
kapitalförluster i obligationsportföljen
för att kunna fullgöra kreditgivningen
åt industrien. På den sektor
alltså, där man hade svårast att bromsa
och det kanske ur inflationssynpunkt
var mest angeläget att bromsa, skulle
penningflödet fortfarande ha varit i
stort sett lika rikligt som förut, medan
man samtidigt låst fast kreditgivningen
åt byggnadsverksamheten. Man bör observera
denna kvalitetsskillnad vid kreditgivningen.
Det hela är nämligen
upplysande i fråga om verkningarna av
att centralbanken driver en annan politik
eller kanske rättare sagt upphör
att driva någon egen politik i detta avseende.
Tv så som yrkandet var formulerat,
»ett upphörande av obligationsköpen»,
var det en rent passiv inställning
som riksbanken skulle intaga.

Högern har nu ställts inför frågan:
Vad är det egentligen man på det hållet
vill, är det en stabiliseringspolitik eller
högre ränta? Herr Hjalmarson har svarat,
att stabiliseringspolitikens fördelar

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

få vägas mot fördelarna av rörligheten.
Jag bestrider inte att man måste göra
en sådan avvägning, men jag hoppas,
att svaret är rätt uttolkat då jag säger,
att högern är beredd att köpa en prisstegring,
om man som betalning kan få
en räntestegring. Högern kan ju ändå
inte vara så främmande för de krafter,
som för närvarande verka inom den
svenska samhällsekonomien, att den
inte observerat de mycket starka krav
på lönestegringar, som kommit till uttryck
i vårt samhälle, och de mycket
starka krav på prisstegringar över vissa
sektorer, som finnas och som skulle utlösas
av en lönestegring. Att vi skulle
fått höjda priser om vi avstått från
stabiliseringspolitiken och givit oss
räntestegringen i våld, den saken är sålunda
fullkomligt klar, detta inte bara
på grund av den direkt ekonomiska verkan,
som räntestegringen skulle haft,
utan framför allt därför att man måst
avstå från lönestabiliseringen och prisstabiliseringen.
Men hur går det då,
högern, med penningvärdet, som skulle
skyddas? Är inte just prisstegring detsamma
som penningvärdets försämring?
Och hur går det med spararna,
som man skulle omhulda, dem vilkas
gissel just är. att priserna stiga? Det är
just detta som gör att spararnas bekymmer
öka under en inflationsperiod, det
är ju det som tar resultatet av deras
mödor i det förgångna.

Jag tror att om man överväger alla
dessa synpunkter, så skall man finna,
att det recept högern här utfärdat är
mycket oklart till sin formulering och
mycket illa genomtänkt. Vidare skulle
det, om man hade tillvaratagit det i de
punkter, där det hittills är klart uttalat,
ha lett till en ekonomisk utveckling,
som drabbat just de medborgargrupper
och de ekonomiska värden, som högern
säger sig vilja skydda.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Ännu för ett par år sedan skulle en debatt
som denna ha rört mera reella ting
och reella meningsskiljaktigheter mellan
regeringen och dess parti å den ena
sidan och den borgerliga oppositionen
å den andra. Då förelåg ännu det förhållandet,
att regeringen hade ett program,
i vilket den sade att den skulle
genomföra en planerad hushållning,
ställa allmänintresset framför enskilt
väl och skapa en grund för ett nytt
samhälle och utveckla produktionen i
socialistisk riktning. Då höll man ännu
på med att åtminstone utreda diverse
ting, som skulle ligga på den linjen,
då kunde man ännu medge arbetarna
möjlighet att förbättra sina löner o. s. v.
Men sedan dess har det inträffat åtskilligt,
soin gör att man måste karakterisera
denna debatt såsom en, som i
många stycken rör subtiliteter, låt vara
att det här och var finns reella meningsskiljaktigheter,
som dock inte röra
de väsentliga tingen utan detaljerna.

Redan hösten 1948 ställde ju regeringen
de partiskiljande frågorna åt
sidan, och det som sedan dess skett med
efterkrigsprogrammet, suspenderingen
av kursen på standardsänkningen, visar
att det missnöje man ännu levererar
på borgerligt håll mot regeringens kurs
på sin höjd kan förklaras med afl det
ännu finns vissa smärre önskemål, där
mån skulle önska att regeringen ytterligare
viker undan. Jag måste säga, att
denna strid om räntehöjningen och nedskrivningen
av penningvärdet, med
hänsyn till de förklaringar som givits
Och med hänsyn till vad som är känt
om den utveckling som ägt rum, gör
intryck av att det hela är någonting
ganska akademiskt. Att riksbankschefen
och även dåvarande ordföranden i riksbanksfullmäktige,
envoyén Hammarskjöld,
lämnat sina funktioner i riksbanken
kan ju ytligt sett tyda på att
meningsskiljaktigheterna varit av mycket
allvarlig karaktär, men jag måste

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

dock, när jag ser vad som här föreligger
skriftligen och hör de förklaringar
som avgivits, komma till den
slutsatsen, att även därvidlag ha nog
meningsskiljaktigheterna inte rört några
väsentliga ting.

När från borgerligt håll anförs, att
ränte- och penningpolitiken bör vara
rörlig, så vet ju var och en vad som
ligger bakom det talet. Där bakom ligger
ju bara kravet på en räntestegring
och kravet på en nedskrivning av penningvärdet
för att man på det sättet
skall kunna befordra exportindustriens
intressen. Det vore naturligtvis mycket
tacknämligt om man kunde uttolka
bankoutskottets majoritets uttalande
som en verklig polemik emot dessa recept.
Men det är ju otänkbart att göra
detta, inte minst då efter herr Halls
förklaring, att man egentligen är överens,
att man i varje fall är överens mellan
regeringspartiet och folkpartiet —
och därmed tydligen också med bondeförbundet.
Herr Hedlund i Rådom har
visserligen sagt, att han och hans parti
stå litet närmare folkpartiet i fråga om
växelkurserna än vad utskottsmajoriteten
för sin del givit uttryck för, men
såvitt jag kan förstå är inte heller detta
något belägg för att det här föreligger
verkligt reella meningsskiljaktigheter.

Ja, herr talman, just dessa olika omständigheter
göra att man, när man nu
ställes inför frågan om man skall rösta
med reservanterna eller utskottet, verkligen
måste mycket allvarligt fråga sig:
Vad tar jag ställning till i det ena och
det andra fallet? Att man genom att
rösta med reservanterna mera deciderat
tar ställning för en räntestegring, även
om det gäller bara tiondelar, och att
man även mer eller mindre deciderat
tar ställning för en nedskrivning av den
svenska kronans värde, tror jag mig ha
klart läst ut, men jag tror mig å andra
sidan inte kunna läsa ut ur utskottsmajoritetens
utlåtande något verkligt
avståndstagande från en dylik politik.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

Jag tycker mig tvärt om kunna läsa ut
ur dess rekommendationer, att man
verkligen håller dörren öppen både för
en rörlig ränta och för en nedskrivning
av penningvärdet. Om vi alltså för
vår del rösta mot reservanterna och
därmed tvingas att rösta för utskottet,
får detta på intet sätt tolkas som om vi
vore ense med utskottsmajoriteten i de
frågor, som just för ögonblicket stå
mest i centrum för diskussionen.

Det har också under debatten och
på annat sätt framkommit vissa saker,
som man kanske inte kan förbigå så
alldeles med tystnad. Det är ju mycket
anmärkningsvärt att man från borgerligt
håll som invändning mot den s. k.
steriliseringen av vissa bolagsvinster
kommer med påståendet, att detta är en
fullständigt illusorisk åtgärd, därför att
vederbörande på annat sätt, bland annat
genom obligationsförsäljning, kunnat
skaffa sig fullständigt fria händer;
men jag tror dock att man därvidlag
har rätt. Jag tror att denna sterilisering
i verkligheten bara är skådebröd för arbetarna,
att den inte representerar en
verkligt allvarlig strävan att hindra
prisstegringar och befordra en stabilisering
av penningvärdet. Jag anser det
mycket värdefullt att man på borgerligt
håll konstaterar, att det är just detta
som sker, att dessa åtgärder, som utåt
framställas såsom så genomgripande, i
verkligheten inte ens förtjäna benämnningen
halvmesvr utan att de på sin
höjd camouflera en fullständig eller i
vart fall 99-proeentig frihet för kapitalisterna
att handskas med sina penningtillgångar
precis som de vilja, alldeles
oavsett om detta kommer i motsättning
till en officiellt fixerad politik, som syftar
till att hindra prisstegringar. Jag
vill också peka på att själva den huvudinvändning,
som reses av utskottsmajoriteten
mot de rekommendationer,
som framförts från riksbankschefens
sida, vittna om att det inte heller på
denna punkt föreligger en reell me -

ningsskiljaktighet mellan den borgerliga
oppositionen och regeringspartiet.
Motiveringen är ju den'', att om man
släppte efter på räntan litet grand, skulle
det resultera i en sådan prisstegring, som
omedelbart utlöste nya lönekrav och
alltså förhindrade genomförandet av
lönestoppet. Ingen vill naturligtvis bestrida,
att det, om priserna stigit ännu
snabbare, hade blivit mycket svårare
både att ta ifrån statstjänarna en del
av deras intjänta avlöning, vilket man
dock gjort, och att få de övriga löntagargrupperna
att avstå från att utnyttja
denna alldeles särskilt gynnsamma konjunktur
för att förbättra sitt samhälleliga
läge. När nu utskottsmajoriteten på
detta sätt anför dessa omständigheter
som det huvudsakliga argumentet mot
eu räntestegring, måste man konstatera,
att det skett en oerhörd prisstegring, en
försämring av penningvärdet med 10—
15 procent och att man tagit ifrån konsumenterna
en miljard genom de olika
prisstegringar, som inträtt och där de i
fjol beslutade indirekta skatterna tydligen
inte representera huvudparten,
utan där den andra delen av prisstegringarna
representerar det mest väsentliga.
Det föreligger alltså här en klar
motsättning mellan å ena sidan det som
anföres, som ett huvudskäl för att man
inte gick med på en räntestegring och
å andra sidan det som faktiskt inträffat,
huvudskälet att man skulle hindra en
prisstegring, när samtidigt en prisstegring
genomfördes i så pass hög grad
som skedde.

Nu föreligger ju, som jag kan förstå,
eu viss belåtenhet på olika håll — men
väl alldeles särskilt inom utskottsmajoriteten
— över att man tack vare den
politik som genomförts har kunnat
åstadkomma en förbättrad samhällsekonomisk
balans. Jag tror inte att
dessa åtgärder betytt något så väsentligt
för denna balans. Om exempelvis
det skett förändringar i prisnivån internationellt,
så inte lär det haft sådan

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsviixelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

verkan, att man kunnat hålla emot en
räntestegring här i landet eller hindra
arbetarna att genomföra löneförbättringarna
under det senaste året. Men
vad jag särskilt velat trycka på är denna
som man förmenar förbättrade samhällsekonomiska
balans, som ingenting
annat är än det balansläge, som alltid
uppträtt i olika konjunkturcyklar vid
övergången från högkonjunktur till kris.
Så länge högkonjunkturen varar har den
i sin förutsättning en viss knapphet på
konsumtionsvaror och annat och en
stark efterfrågan på samma varor. Men
när denna knapphet övervunnits, när
efterfrågan inte håller jämna steg med
varutillgången, och när på grund därav
priserna börja dala, har man ju alltid
ett säkert tecken på att krisen är nära
förestående. Det är denna process vi
nu uppleva överallt i den kapitalistiska
världen. Där håller denna process på
att utveckla sig, och den förbättrade
samhällsekonomiska balans, som man
där är så glad över, är alltså det förhållandet
att man kommit till tröskeln
från högkonjunktur till kris. Jag tror
att denna glädje skulle vara ganska
uppblandad med misstämningar, om
man föreställde sig vad den kommer
att innebära. Framför allt tycker jag att
man litet grand skulle tänka på, att man
när denna kris nu kommer, har gjort
allt man kunnat för att göra verkningarna
av densamma svårare. Ty det är
uppenbart att om man på detta sätt tagit
ifrån konsumenterna en miljard genom
prisstegringar, så har man samtidigt
försvagat köpkraften hos den
marknad, som skulle efterfråga de alltmera
växande varutillgångarna. Den
standardsänkning, som man alltså ställt
som officiell uppgift att åstadkomma
och som man genomfört och som —
det tyda alla fakta på — man nått vissa
framgångar med, det är den som gör
att den kris, som nu anmäler sig, kommer
att bli så mycket svårare och kännbarare
för samhällsekonomien över hu -

vud taget och för de arbetande massorna
i synnerhet.

Det bär här nu från olika håll framförts
rekommendationer om en valutasänkning,
och särskilt bör man observera
att bondeförbundets talesman uttalat
sin alldeles särskilda sympati för att
man skulle ändra växelkurserna för att
på så sätt minska kronans köpkraft.
Jag måste för min del säga, att jag har
väldigt svårt att förstå vad man ur nationalekonomisk
synpunkt skall kunna
vinna med detta. Jag förstår att det
kommer att gå lättare att sälja cellulosa,
fastän jag misstänker, att det behövs en
oerhörd försämring av det svenska penningvärdet
för att den svenska cellulosaindustrien
verkligen skall kunna uppträda
som jämnbördig konkurrent med
amerikanerna. Jag kan alltså förstå, att
man för vissa grenar kan öka konkurrensdugligheten,
om man på detta sätt
skriver ned valutan, men å andra sidan
är det lika uppenbart och påtagligt, att
detta skulle innebära, att vi få betala
den import vi måste ha betydligt dyrare.
Den fördel, som man skulle vinna
för exporten, måste alltså betalas av
någon annan part i det svenska näringslivet
och den svenska allmänheten; det
bleve väl i detta fall främst konsumenterna.
Men jag kan förstå herr Ohlin
när han säger, att det är meningslöst
att försöka genomföra verkliga lönesänkningar,
som skulle åstadkomma
kostnadsminskningar nu. Jag förstår
honom när han tycker, att det skulle gå
lättare åt! vinna detta syfte genom att
skriva ned den svenska kronans värde.
Men man skall ju inte lura sig själv,
herr Ohlin. Om man kan komma i konkurrensduglig
nivå med amerikanerna
i fråga om cellulosan, kanske det kan
hända att bönderna kunna få något
mera betalt för sitt timmer, och det kan
också möjligen göra att man kan hålla
produktionen i gång i större omfattning
vid massafabrikerna. Men priset måste
betalas av Sverige. Det blir bara en

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik
Aerotransport.

metod, som kommer att utlösa motsvarande
försvarsåtgärder på olika håll.
Det hela kommer att leda till skärpning
av konkurrensen på avsättningsmarknaden,
men allt skall betalas i detta
land, av det svenska folket, och priset
därför blir i verkligheten om inte en
nedpressning av levnadsstandarden generellt
sett så dock att uppsvinget kommer
att gå mycket saktare. Det är precis
den politik som genomfördes här i
landet på 1930-talet, när Nazi-Tyskland
profiterade på den svenska valutapolitiken
på det sättet att Tyskland köpte
svenska varor billigt, medan svenskarna
fingo betala de tyska betydligt dyrare.
Jag vet att det inte lönar sig att
tala till de borgerliga partiernas talesmän
i dessa frågor, ty härvidlag lära
väl exportintressena vara så starka att
de ta överhand över varje förnuftsskäl
och alla de invändningar, som från
andra delar av näringslivet skulle kunna
resas emot en dylik politik. Vi anse
för vår del, att de fördelar man på ett
begränsat område kan vinna med en
försämring av den svenska kronans
värde, kommer man att få betala på ett
annat område, varför värdet därför blir
mycket diskutabelt.

Herr talman! Med dessa randanmärkningar
till denna historia har jag försökt
förklara det förhållandet, att när
vi nu måste rösta för utskottet emot
reservanterna, detta inte betyder, att vi
äro ense med utskottet i dess resonemang.
Naturligtvis ha vi på många områden
funnit, att det var klokare att
-man höll emot litet, men några principiella
meningsskiljaktigheter därvidlag
kunna vi inte konstatera. Hade regeringen
däremot hållit fast vid efterkrigsprogrammet,
hade man eftersträvat
en verklig planhushållning, hade
man verkligen ställt allmänt väl framför
enskild vinning, hade man verkligen
tagit ifrån de svenska kapitalisterna
möjligheten att dirigera den svenska
produktionen efter sina egna kortsik -

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

tiga vinstintressen, ja, då hade det förelegat
ett helt annat läge i dag. Kapitulationen
på denna punkt skulle jag vilja
karaktärisera som förräderi, om det
nämligen handlade om människor, som
verkligen trodde på socialismen och
som verkligen trodde, att man kan klara
sig utan kapitalister. Men tyvärr har
allt, som jag lärt mig under dessa år
om inställningen hos dem, som haft avgörandet
av landets ekonomiska politik
om hand, sagt mig att man inte haft
eller har en allvarlig tanke på att göra
slut på de anarkiska förhållanden, som
råda i vår ekonomi, utan att man i
sak är ense med den borgerliga kritiken.

Herr OHLIN: Herr talman! Denna debatt
verkar en smula utdragen. Jag
skall för min del motstå frestelsen till
någon längre polemik. Jag skall bara
tillåta mig ett par korta observationer
med anledning främst av herr Hjalmarsons
uttalande.

Jag vill erinra herr Hjalmarson —-som var betydligt mera skicklig i att
fråga och kritisera andra än i att förklara
högerns ståndpunkt — om att det
fortfarande råder oklarhet, huruvida
högern menar, att riksbanken hade
bort och nu bör upphöra med obligationsköpen
eller huruvida riksbanken
skall höja räntan en halv procent och
sedan erbjuda sig att köpa obligationer
till sänkt kurs. Den 3 juli 1948 förklarade
högerreservanterna, att man borde
upphöra med obligationsköpen. I
så fall hade man all anledning att räkna
med att det skulle bli en väsentligt
större räntestegring än den halva procenten,
tv riksbanken skulle då avstå
från varje möjlighet att påverka obligationskursernas
utveckling. Det skulle
vara lätt för dem, som ville framkalla
en stor räntehöjning, att sälja obligationer
till sänkt kurs för ett belopp,
som nog icke behövde vara vidare
stort, och därigenom framkalla större
räntestegring.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

Herr Hjalmarson talade närmast om
en räntestegring med en halv procent.
Men det är för det första oförenligt
med talet om att man icke skall köpa
obligationer. För det andra påstår
herr Hjalmarson, att en räntestegring
med en halv procent som ett led i
denna politik skulle utöva ett mycket
väsentligt inflytande på investeringsverksamheten
och därmed på den ekonomiska
utvecklingen och hela regleringsekonomien.
Detta påstående framför
herr Hjalmarson utan försök till
motivering. Herr Hjalmarson åberopar
Kooperativa förbundet. Jag vill erinra
om att Kooperativa förbundet har i
flera år mycket bestämt påyrkat en
räntehöjning och förklarat det så, att
hela folket har begripit det. Men högern
har icke gjort detta, herr Hjalmarson.
Ännu så sent som i mars 1948,
när bankoutskottet avgav sitt utlåtande,
hade högerreservanterna icke något behov
av att kräva räntehöjning.

Herr Hjalmarson har vid tidigare
tillfällen hänvisat till ett uttalande av
herr Bagge 1947. Vi veta att herr Bagge
icke talade för högern utan uteslutande
som personlig kapacitet. Jag
undrar om icke herr Hjalmarson skulle
kunna förklara, nu eller senare, vad
det berodde på att högern ännu så sent
som i mars 1948 icke krävde någon
räntehöjning. När man hör herr Hjalmarson
nu utveckla denna tanke som
ganska gammal, är det kanske så, att
högern icke vågade öppet resa krav på
högre ränta? När herr Hjalmarson, såsom
framgick av hans yttrande, har så
lätt att tänka på taktik som han tydligen
har, i varje fall när det gäller
andra, så undrar jag om icke detta är
ett uttryck för att högerns ståndpunktstagande
i detta liksom andra fall mera
kanske än andra partiers är präglat av
taktiska hänsyn.

Herr Hjalmarson säger, att några
decimaler i räntehöjning kunna väl
icke utöva något större inflytande. Får

jag lov att bara erinra, herr talman,
utan att upprepa, att det är en väldig
skillnad, om man tillåter en begränsad
rörlighet i obligationskurscrna inom
ramen för en lågräntepolitik, då det
har ett psykologiskt inflytande, att
kurserna på obligationerna röra sig
några procent inom en begränsad ram.
Det är en helt annan sak än om man
bara höjer räntan en halv procent utan
att kunna säga, vart det leder härnäst.

Jag tror att en så begränsad rörlighet
kan vara ett hjälpmedel i penningpolitiken.
Jag är på det klara med att
den icke kan vara en avgörande faktor
i den ekonomiska politiken. Jag tror
att valutakursjusteringen är en viktigare
fråga. Jag är övertygad om att man
får mera kontroll över kapitalmarknaden
med en rörlighet av den typ som
från folkpartihåll föreslagits än med
en rörlighet av den typ som högern
tyckes vilja angiva, nämligen att bara
bevilja en räntehöjning med en halv
procent och sedan låta det vara.

När herr Hjalmarson undrar, huruvida
några decimaler verkligen kunna
innebära ett allvarligt förslag, skulle
jag vilja svara honom, att högerns
egen ståndpunkt tycks vara att förorda
en variation med några decimaler.
Hur kan en variation med några decimaler,
som högerns ståndpunkt innebär,
utgöra grunden för en deklaration
om den fria ekonomiens återinförande,
regleringsekonomiens avskaffande o. d.?
När jag hört herr Hjalmarsons deklaration,
får jag säga, att jag skulle ha
förstått honom, om detta kommit efter
en deklaration, att man verkligen ville
ha kraftiga räntevariationer. Men när
det kommer efter en deklaration, att
det var fråga om en halv procent, vittnar
det närmast om mod hos dem, som
framställa detta, mod att i denna fråga
en liten smula utmana löjet. Det
finnes ingen i denna kammare, icke
ens — det är jag övertygad om — herr
Hjalmarson själv, som tror, all herr

5 — Andni kammarens protokoll 1!)''il). Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik

Aerotransport.

Hjalmarsons decimaler, som ej ingå
som ett led i den lågräntepolitik jag
angav, utan äro decimaler, som skola
verka uteslutande genom sin egen
tyngd, kunna väga så tungt, att de bära
upp herr Hjalmarsons deklaration om
den fria ekonomien. Herr Hjalmarson
må gärna tillägga, att han har andra
saker att anföra, men då är det dessa
andra saker han stöder sig på och icke
detta.

Herr Hagberg ställde en direkt fråga.
Då jag själv ställt vissa frågor och gärna
vill ha svar, skall jag taga upp den.
Han undrade, om jag icke menade, att
man skulle vänta och se, när det gällde
ett återförande av kronan till det
gamla värdet eller någon annan, indirekt
förändring av kronans värde. Jag
vill säga herr Hagberg, att jag har i
mitt förra yttrande och tidigare klargjort
min ställning. Jag anser, att man
skall icke vänta och se, utan jag menar,
att detta tvärtom är en angelägenhet
som brådskar. Det kan ske genom
en direkt kronvärdeförändring eller genom
dollarcertifikat. Såvitt jag förstår
riskera vi, att medan gräset växer och
opinionen håller på att svänga hos herr
Hagberg, såsom han erkände att den
gjort, så dör kon. Exportindustriens
möjligheter försämras på vissa marknader
för varje månad som går. Såvitt
jag förstår äro den svenska exportens
möjligheter under 1949 och därmed
våra importmöjligheter beroende av att
man här icke fortsätter en tvivlets och
väntandets politik. Jag är alldeles
övertygad, att den ekonomiska politik
både i fråga om begränsad rörlighet på
kapitalmarknaden inom lågräntepolitikens
ram och den anpassning av kronans
yttre värde, som från vårt håll
föreslagits, snabbare leder till en möjlig
avveckling av regleringsekonomien
i Sverige än den linje, som från högerhåll
förordats.

Sedan skall jag till sist bara säga

samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget

till herr Hedlund i Rådom, att det gläder
mig att kunna konstatera, att bondeförbundet
enligt herr Hedlunds yttrande
står folkpartiets ståndpunkt i
valutafrågan ganska nära. När emellertid
bondeförbundsreservanterna i utskottet
anslutit sig till uppfattningen,
att det icke varit klokt att ändra valutakursen
1948, så hindrar detta icke,
menar herr Hedlund, att om det blir
möjligt att i framtiden ändra kronvärdet,
så bör det ske.

Man kan ju, herr talman, knappast
undertrycka reflexionen: Varför har
detta icke kunnat komma fram i utskottets
utlåtande? Herr Hedlund har deklarerat
det i dag. Det är mycket välkommet,
men det skulle onekligen ha
givit åt utlåtandet en annan färg. Utskottet
talar om att man måste anpassa
kursen under nuvarande övergångsskede.
Då får man inte vänta så länge,
att detta övergångsskede fortsätter och
slutar med ett dåligt resultat för den
svenska exporten och därmed det
svenska näringslivet.

Jag förmodar, att man efter herr
Hedlunds deklaration kan vänta, att
när bankoutskottet om en eller annan
månad framlägger sitt utlåtande om
guldinlösningen på kammarens bord,
så kommer en deklaration från bondeförbundets
ledamöter i bankoutskottet
av det innehåll som herr Hedlund här
framfört.

I övrigt vill jag, herr talman, bara
konstatera, att det hittills under debatten
i varje fall ej från de socialdemokratiska
ledamöterna i bankoutskottet
givits något svar på mina frågor, vad
de av mig berörda svårbegripliga och
viktiga ställena i utskottets utlåtande
verkligen skola betyda. Det verkar därför
som om man tvingas resignera och
acceptera den litet betänkliga slutsatsen,
att utskottet på dessa punkter
egentligen icke menat något särskilt
alls.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Hedlund i Rådom gjorde en erinran
om att den politik i räntefrågan,
som vi förordat, skulle ha kunnat påverka
hyresnivån. Det är ett gammalt
argument. Anledningen till att jag tar
upp det är bara, att när man på majoritetens
sida diskuterar räntepolitiken,
få vi ibland på vårt håll en känsla av
att man synes tro, att de åtgärder som
man är tvungen att vidtaga, om man
icke vill följa de rekommendationer,
som lämnats från vår sida, icke skulle
kosta samhället någonting. Men icke få
vi väl den statliga regleringspolitik
gratis, som vi äro tvungna att genomföra,
om man icke vill följa vad jag
kallat för fria ekonomiska principer?

Jag vill bara erinra om att, om jag icke
missminner mig, prisstegringen förra
året var omkring 7 procent. Den höjning
av räntan, som har diskuterats vid
olika tillfällen i bankofullmäktige och
som högerrepresentanterna där anslutit
sig till, kan ju knappast på hyresmarknaden
tillnärmelsevis få samma ekonomiska
effekt som t. ex. den indirekta
beskattning, som hänger ihop med
överbalanseringen och varigenom man
tagit ifrån konsumenterna drygt 500
miljoner kronor. Man måste ändå rimligtvis,
när man diskuterar räntepolitiken,
se denna i samband med alla övriga
åtgärder, som kunna komma i
fråga, och väga dess betydelse mot
dessa andra åtgärder. Man skall väl
icke heller alldeles bortse från att vad
ur eu synpunkt betecknas som kostnad,
när man gör en räntehöjning, är
ur en annan synpunkt en vinst, nämligen
för sparandet.

Så, herr talman, också ett ord till
herr Hall! .lag har här erinrat om att
riksbanken de två senaste åren har
köpt obligationer för 1 500 miljoner
kronor och att, om det i stället hade
skett efter eu kurs av 90 procent, hade
man bara behövt utgiva 1 350 miljoner

kronor. Vad svarar herr Hall? Jo, säger
herr Hall, man kan icke bortse från att
det finns — om jag inte hörde fel —
13 miljarder kronor i obligationer ute
på marknaden. Då hade ju innehavarna
av dessa obligationer under de antydda
förutsättningarna kunnat sälja
desto mera. Ja, naturligtvis hade de
kunnat sälja desto mera. Men jag måste
säga, att även om herr Hall och jag
kunna ha delade meningar om effekten
av en kurssänkning, så tror jag att herr
Hall får mycket svårt att övertyga
många människor, att effekten av en
kurssänkning skulle ha blivit ett ökat
utbud av obligationer.

Beträffande räntepolitiken i övrigt
har herr Hall berört investeringsverksamheten.
Här vill jag bara ännu en
gång påminna om vad som tycks vara
nödvändigt att säga så ofta som möjligt
från vårt håll för att det skall bli
riktigt klart, nämligen att vi aldrig ha
sett räntepolitiken som det allena saliggörande
medlet, utan vi ha sett den
som ett medel bland andra. Vi lägga
mera vikt vid räntepolitiken än de andra
meningsriktningarna, men vi anse
icke, att den utgör det enda medel som
kan komma i fråga för att balansera investeringarna
på ett riktigt sätt.

Vad vi däremot anse är, att den av
oss förordade räntepolitiken tillsammans
med övriga åtgärder skulle underlätta
uppnåendet av det slutmål,
som vi ha ställt upp för oss och som
jag också betonade i mitt första anförande,
nämligen att åstadkomma en
avveckling av investeringskontrollen.

Därefter, herr talman, några ord till
herr Ohlin. Herr Ohlin undrade, vad
högerns ståndpunkt i räntepolitiken var
i mars månad 1918. .lag förmodar, att
herr Ohlin syftade på den ställning,
som högerpartiet intog förra året i reservationen
till bankoutskottets utlåtande.
Jag vill utan att närmare gå in
på detta bara helt kort erinra herr

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

Ohlin om att denna reservation var ett
uttryck för en kompromiss mellan högern
och folkpartiet. Jag skulle vilja
säga, att det är väl litet klarare och
bestämdare signaler från högerhåll i
den reservation som är fogad till utlåtandet
i år. Denna gång har emellertid
folkpartiet gått sin egen väg. Icke
behöver man emellertid, herr Ohlin,
tveka om var högerpartiet står i räntefrågan.
Icke tvekade man om den saken
under valrörelsen. Herr Ohlin skakar
på huvudet och synes vilja förneka
detta. I så fall var han tämligen
ensam. Ty vi fingo höra sägas gång
på gång från socialdemokraternas och
folkpartiets sida, att den linje högerpartiet
företrädde innebar räntehöjning
och omsättningsskatt. Man utvecklade
i alla möjliga sammanhang vad
detta skulle medföra. På socialdemokratiskt
håll sade man, att högerns linje
vore fullständigt oantaglig. I den största
folkpartitidningen deklarerades
apropå våra rekommendationer, att högerns
linje vore »socialt motbjudande».

Om det nu, herr Ohlin, var på det
sättet, att herr Ohlin hade klart för sig
eller i varje fall misstänkte, att i själva
verket högerpartiets ståndpunkt icke
alls var så utrerad, då hade det väl
ändå funnits anledning för herr Ohlin
att under valrörelsen taga upp och närmare
belysa denna sak. Jag tycker att
detta skulle ha varit en upplysningsverksamhet
som kunnat passa herr
Ohlin ganska bra. Han hade haft alldeles
särskilt stora förutsättningar för
en sådan insats.

Herr Ohlin erinrade om att herr
Bagge hade uttalat sig i räntefrågan för
en rörligare räntepolitik. Jag kommer
icke ihåg om det var hösten 1946 eller
1947. Herr Ohlin ville icke tillmäta uttalandet
någon väsentlig betydelse. Om
man emellertid vill gå ännu längre tillhaka
i akterna, kan man påminna herr
Ohlin om att högerpartiets representant
i bankofullmäktige var motstån -

dare till den räntesänkning nied en
halv procent, som genomfördes 1945.

Herr Ohlin framhöll också, att det
vore närmast att utmana löjet att säga,
att högerns ståndpunktstagande i räntefrågan
skulle möjliggöra en tillämpning
av den fria ekonomiens principer.
Jag var inne på detta i mitt första inlägg
och har varit inne på det i svaret
till herr Hall. Det har sagts otaliga
gånger från högerhåll, att det är icke
enbart räntefrågan vi fästa avseende
vid. Det är motsidan som har försökt
att inlägga denna ståndpunkt i våra
uttalanden, trots vad som sagts från
vårt håll. Vi äro medvetna om — det
är självfallet — att en övergång till en
fri ekonomi kräver insatser på en
mångfald olika områden, på prispolitikens
och skattepolitikens områden, vid
utformningen av regleringspolitiken
o. s. v., och vi ha genom de olika förslag
vi framlagt under de gångna åren
sökt underlätta övergången till friare
ekonomiska förhållanden.

Herr Ohlin sade att jag skulle vara
skickligare att kritisera andra än att
förklara den egna ståndpunkten. Jag
får väl svara som kandidaten som tenterade
för en professor. Efter tentamen
sade professorn: »Jag tycker nog
att vi borde ha klarat den här tentamen
litet bättre.» Kandidaten svarade
då: »Ja, det kan man visst tycka, med
professorns förkunskaper.» — När det
gäller dessa rent tekniskt ekonomiska
frågor har givetvis herr Ohlin ett stort
försteg framför oss andra, liksom det
väl gäller var och en här i kammaren
att han på sitt specialgebit är överlägsen
de andra. När herr Ohlin vill göra
gällande, att jag skulle vara skickligare
att kritisera andra än att förklara den
egna ståndpunkten, får han dock inte
bli ledsen om jag säger, att jag därvidlag
har en medtävlare, som jag inte
kan göra mästarrangen stridig, nämligen
herr Ohlin själv. Man måste nog
vara något av en detektiv för att t. ex.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm. Nr 12. 09

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

kunna avgöra, om de mycket försiktiga
uttalandena i folkpartiets reservation
innebära en kritik av bankofullmäktiges
ståndpunkt eller om de till
äventyrs endast innebära ett konstaterande
av en historisk utveckling. Det
är svårt att få någon klarhet i vad folkpartiet
egentligen menar.

Det skulle i varje fall vara intressant
att få klarhet i ett fall, där herr Ohlin
inte svarade. Jag vore tacksam om herr
Ohlin ville litet närmare utveckla för
oss herr Bergvalls ståndpunktstagande
i riksbanksfullmäktige. Menar herr
Ohlin på allvar, att den omständigheten,
att man inte tror sig kunna vinna gehör
för sin uppfattning hos riksbanksledningen,
skall anses medföra att man
inte ens bör deklarera sin egen uppfattning?
Jag skulle vara mycket tacksam
om herr Ohlin för ett ögonblick
ville avstå från den intensiva frågesporten
och i stället ägna en liten
stund åt att förklara herr Bergvalls
ståndpunkt i riksbanksfullmäktige. Jag
väntar med stor spänning på att få
höra vilket besked herr Ohlin kan lämna
på den punkten.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Liksom undertecknad
är herr Ohlin, som vi veta, mycket
intresserad av anglosaxiskt samhällsliv
och anglosaxisk kultur. Under sådana
omständigheter vågar jag förutsätta, att
herr Ohlin väl känner till ett engelskt
ordspråk »Never overdo a thing». Jag
undrar om inte herr Ohlin i sitt senaste
anförande gjorde sig skyldig till detta
lilla fel, då han präglade en sats, som
kanske är något för skickligt formulerad,
den är helt enkelt förtjusande, herr
talman, och jag skall be att få citera
den. Herr Ohlin uttalade sig för »en begränsad
rörlighet i räntan inom ramen
för en lågräntepolitik». Det är så fint,
att man vill ta i det med silkesvantar.
Jag skulle dock vilja fråga herr Ohlin.

om en ränta på 3,5 procent, som högern
har ifrågasatt, faller utanför en lågräntepolitik,
medan en ränta på 3,3 eller
3,4 procent, som folkpartiet är intresserat
av, faller innanför en lågräntepolitik?
Jag ber om ursäkt att jag ställer
den frågan, men det beror på att jag i
viss mån tagit intryck av kammarens
störste frågare, dock endast i detta hänseende,
det vill jag understryka.

Vidare gjorde herr Ohlin ett uttalande
i deprecieringsfrågan. Han förklarade,
att han inte vill vara med om att
vänta och se. Jag föreställer mig, att
detta betyder, att herr Ohlin i dag är
redo att tillråda en devalvering av den
svenska kronan. Om detta är riktigt,
nödgas jag konstatera, att herr Ohlin
härvidlag är, om jag så må säga, väsentligt
mera exportindustrivänlig än den
svenska exportindustrien själv.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Hjalmarson är mer intresserad
av att diskutera vad herr Bergvall
har sagt eller inte sagt i fullmäktige än
att diskutera högerns ståndpunkt. Jag
är inte medlem av bankofullmäktige
och kan därför inte referera vad herr
Bergvall har sagt eller underlåtit att
säga. Det enda jag kan tala om är att
jag har haft många diskussioner med
herr Bergvall, och det skulle förvåna
mig om han inte, när han gjort de uttalanden
han vid vissa tillfällen haft att
göra såsom suppleant, skulle ha gjort ett
uttalande om just det som jag sade att
vi vilja hålla på, nämligen en lågräntepolitik
med en ränta på, låt oss säga 3
procent som riktlinje men icke någon
absolut låsning vid denna siffra.

Det viktigaste är vilken ställning
folkpartiet eller högerpartiet intar i
denna fråga. Vi ha deklarerat en bestämd
ställning i räntefrågan, att någonting
måste göras. Åtminstone har jag
gjort det, och jag vet inte om partiet
bar en annan mening i valutafrågan.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

Trots denna långa debatt ha vi emellertid
inte fått något besked huruvida högerns
ståndpunkt i riintefrågan är att
riksbanken inte skall köpa obligationer
under några villkor eller att riksbanken
skall köpa obligationer till en sådan
kurs, att räntan blir 3,5 procent.

Det är vidare fortfarande svävande
vilken ståndpunkt högern har i fråga
om kronans yttre värde. Högern har
därvidlag gjort ett tänjbart uttalande,
och jag är ledsen att jag inte kan säga
liksom herr Hagberg sade om ett uttalande
av mig att det är särskilt skickligt,
men nog är det obestämt tillräckligt.

När herr Hagberg frågar, huruvida
den av högern föreslagna ränteförändringen
från 3 till 3,5 procent är någonting
annat än folkpartiets begränsade
rörlighet inom ramen för en lågräntepolitik,
vill jag svara, att den stora
skillnaden är att vi hålla fast vid lågräntepolitiken
med en ränta av omkring
3 procent som riktlinje, medan högern
alls inte vill göra någon sådan deklaration.
Högerns ränteförändring är fristående,
och den ingår icke som ett led
i någon som helst penningpolitisk eller
räntepolitisk riktlinje. Man vet därför
inte, om inte denna räntehöjning med
en halv procent efter någon månad följs
av en höjning med ytterligare en halv
procent. Det blir därför en helt annan
effekt av en sänkning av obligationskursen
och en höjning av räntan av högertvp
än av den typ som folkpartiet förordar.

Herr Hjalmarson sade att del var hänsyn
till folkpartiet som föranledde högern
att inte i mars 1948 lika litet som
tidigare rekommendera en räntehöjning.
Vi äro glada, för att inte säga rörda,
över att detta är lösningen på gåtan,
varför högern först i somras började
tala om räntehöjning.

Herr HALL: Herr talman! Herr Hjalmarson
har kommit in på vår diskus -

sion, huruvida man kan befara ökad
obligationsförsäljning om kurserna sänkas,
och han uttalade med något glidande
motivering, att så inte behövde bli
fallet. Jag tror att herr Hjalmarson misstar
sig på den punkten. Den stora
mängd obligationer, som finns ute på
marknaden, kan även med en procentuellt
sett mycket begränsad rörlighet
kosta stora summor, om den skall köpas.
Det belopp herr Hjalmarson och
jag diskuterade var skillnaden mellan
1 500 miljoner och 1 350 miljoner kronor,
vilket herr Hjalmarson ansåg vara
så mycket, att det kunde påverka likviditeten.
Jag svarade tidigare, att det beloppet
och mer till kan komma ut på
marknaden, när man har en så stor
obligationsmängd som 13 miljarder. Det
har tidigare i diskussionerna påpekats,
att den oro man framkallar genom att
låta obligationskurserna börja falla i sin
lur ger upphov till en ökning av utbudet,
och man skall inte bortse från
detta faktum innan man sviktar i stödköpspolitiken.

Vi få väl konstatera, att vi få gå ifrån
även denna debatt med högern utan
att ha fått något bestämt besked om partiets
ståndpunkt i räntefrågan. Jag antar
att vi inte skulle lyckas få något besked
även om vi uppehölle kammaren
med att diskutera detta ärende ännu
någon timme, och jag skall därför uppge
försöket. Jag anser det emellertid
vara skäl för kammaren att fästa sig vid
den sista deklarationen av herr Hjalmarson,
vari han säger, att högern visst
inte hoppas, att en räntestegring ensam
skall kunna vara avgörande för stabiliseringspolitiken
och att man också måste
bibehålla andra regleringar. Man får
alltså ha priskontroll och investeringskontroll,
även om man tillgriper en
räntestegring. Vad har man då vunnit?
Man har inte kommit ifrån krånglet,
men man har fått en viss prisstegring.
Är det där diskussionen med högern
om räntan skall sluta, så gärna för oss.

Onsdagen den 30 mars 1949 fin. Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik samt förlagsväxelkredit till Aktiebolaget
Aerotransport.

Jag konstaterar bara att vi inte kommit
längre.

Men, herr talman, det var egentligen
för att säga några ord om kronkursen
som jag begärde ordet denna sista gång,
hoppas jag, för i dag. Det har från folkpartiets
och särskilt från herr Ohlins
sida kommit till någonting som kan likna
ett bestämt ställningstagande. Herr
Ohlin har för någon månad sedan deklarerat
här i kammaren, att det var
nödvändigt att diskutera växelkurserna
för att på det sättet så småningom få
en opinion som stödde kravet på en
sänkning av kronvärdet. Jag måste anmäla
min alldeles bestämda reservation
emot denna metod att diskutera så ömtåliga
ämnen. Jag skulle tro att det man
vinner med en sådan diskussion är att
några av exportörerna försöka undgå
sin plikt att sälja av de valutor de få in,
försöka att dröja med hemtagandet av
valutorna så länge som möjligt. Någon
annan effekt uppnår man absolut icke
med att tillgripa en offentlig diskussion
om växelkurserna.

Herr Ohlin har efterlyst riksbankens
ställning till detta. Jag vill då meddela,
att riksbanken redan har avlåtit den
skrivelse, som väl så småningom kommer
att ligga till grund för en proposition
om penningpolitiken. I denna skrivelse
säga bankofullmäktige rent ut, att
de åtgärder, som skola vidtagas, skola
ske från den utgångspunkten, att någon
förändring av kronans yttre värde icke
äger rum. Det är alltså bankofullmäktiges
ställning. Jag tror det är skäl i att
de som eventuellt kunna vara berörda
av frågan om kronans yttre ställning
taga mera hänsyn till vad bankofullmäktige
sagt i denna skrivelse än aldrig
så välvilliga deklarationer i den offentliga
diskussionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkten 1, nämligen på 1 :o)
godkännande av utskottets yttrande;

2:o) godkännande av det yttrande, som
föreslagits i den av herrar Petersson i
Karlskrona in. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; samt 3:o) godkännande
av det yttrande, som föreslagits
i den av herrar Wiberg och Nordenson
vid punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Fröderberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets yttrande i punkten
l:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande, som föreslagits i den av
herr Petersson i Karlskrona m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Fröderberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 51 nej, varjämte
25 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande i denna punkt.

Härefter lades punkten till handlingarna.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Riksdagsresa till Norrland.

Beträffande punkten 2 framställde
herr talmannen härefter propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande
dels ock på godkännande av det
yttrande, som föreslagits i den av herr
Wiberg m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; och godkände
kammaren utskottets i punkten gjorda
yttrande, varefter punkten lades till
handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4 och 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

12, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning;

nr 14, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256)
om Svenska bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar, m. m.;
och

nr 16, angående anslag för bestridande
av kostnaderna för anordnande i
Stockholm av den trettioåttonde allmänna
interparlamentariska konferensen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande, utlåtanden och
memorial hemställt.

§ 7.

Riksdagsresa till Norrland.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion om
en riksdagsresa till Norrland sommaren
1949.

I en till bankoutskottets förberedande
handläggning hänvisad, i andra
kammaren under nr 196 väckt motion
hade herrar Holmberg och Hagberg i
Luleå hemställt, »att riksdagen måtte
besluta att under sommaren 1949 företaga
en studieresa till Norrland samt
att i årets stat anvisa erforderligt belopp
till kostnaderna för denna resa».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion II: 196 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Utskottet
har ansett att tillräckliga skäl
icke finnas att företaga den av oss föreslagna
resan. Jag delar självfallet inte
utskottets mening på den punkten. Jag
vill upprepa vad som sagts i motionen,
att allt flera norrlandsfrågor tränga sig
i förgrunden, bland annat genom det
slutbetänkande, som norrlandskommittén
avgivit. Även i andra utredningar
ställas förslag om stora norrlandsprojekt,
för vilkas framtida behandling det
kan vara av intresse för riksdagens ledamöter
att bättre än vad som i regel är
fallet känna till denna landsdel. Inte
minst har under innevarande riksdag
ställts en massa olika förslag, som på
olika sätt aktualiserat norrlandsfrågorna.

Jag skall i övrigt inte upptaga tiden
med att argumentera för mitt förslag.
Jag vill kort och gott yrka bifall till motionen.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Herr WIBERG: Herr talman! Det har
naturligtvis varit olika skäl som föranlett
utskottet att enhälligt avstyrka bifall
till motionen. Jag skall inte upptaga
kammarens tid med att lämna någon
fullständig redovisning för dessa
skäl. Jag skall endast peka på några omständigheter.

En resa sådan som den föreslagna
skulle måhända kunna vara till viss
nytta. Den skulle säkerligen vara till
mycket stort nöje. Men vi få väl ändå
komma ihåg att vi leva i tider, som böra
kännetecknas av återhållsamhet från
riksdagens sida i fråga om utgifter.
Riksdagen bör naturligtvis, när det gäller
utgifter för dess egen räkning, i
detta avseende gå i spetsen. En resa
som den motionärerna önska skulle enbart
vad järnvägskostnaderna beträffar
ha medfört utgifter på åtminstone
75 000 kronor. Ett anslag på 100 000
kronor skulle enligt vad utskottet har
funnit icke ha kunnat täcka de totala
utgifterna. Därjämte skulle naturligtvis
även kommuner och andra ha förorsakats
åtskilliga utgifter. Jag vill tillägga,
att vi inom utskottet ha berett de olika
riksdagsgrupperna möjlighet att avgiva
yttrande angående sin allmänna inställning,
innan ärendet upptogs till slutligt
avgörande. Vi funno därvid, att man
inom grupperna, med undantag för den
kommunistiska gruppen, tydligen var
ganska överens om att det icke var
lämpligt att anordna en riksdagsresa nu
i sommar.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till utskottets yrkande.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

Rättegången i tryckfrihetsmål.

nr It, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om val
av borgmästare och rådman;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den
20 december 194G (nr 879) om högsta
domstolens sammansättning och tjänstgöring;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
skyldighet att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 december 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 18, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att, under
förutsättning att av riksdagen såsom
vilande antaget förslag till tryckfrihetsförordning
bleve slutligen godkänt, antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål; samt

2) lag angående beslag å vissa
skrifter.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma inom riksdagen
väckta motioner.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
8 § lagen med vissa bestämmelser om

Nr 12.

Onsdagen den 30 inars 1949 fm.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

rättegången i tryckfrihetsmål erhålla
följande lydelse:

Om de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn omedelbart
i enrum under en av juryn utsedd
ordförande. Under överläggningen
skall, om det påkallas av någon av
jurymännen, jurvn sammanträda med
rätten för att inhämta upplysningar
om vad lag stadgar. Ej må i rättens närvaro
juryn överlägga angående sitt svar
eller företaga omröstning.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej
åtskiljas, innan samtliga frågor blivit
besvarade.

I motionerna 1:231 av herr Holmbäck
och II: 296 av herr Ståhl, vilka
motioner voro likalydande, hade hemställts,
»att riksdagen vid bifall i övrigt
till Kungl. Maj:ts proposition nr 18
ville ur den föreslagna lagen med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
utesluta 8 § första stycket
andra och tredje punkterna».

I motionen II: 294 av herr Hagberg i
Luleå hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta giva 8 § i Lag med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
följande lydelse:

Om de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn omedelbart
i enrum under en av juryn utsedd
ordförande.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej åtskiljas
innan samtliga frågor blivit besvarade.
»

Utskottet hemställde, under förutsättning,
att riksdagen antoge det av konstitutionsutskottet
i memorial nr 10 anmälda
förslaget till tryckfrihetsförordning,

A. att riksdagen —• med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag med vissa

bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
— för sin del måtte antaga
i utskottets hemställan intagna förslag
till

1) lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål; samt

2) lag angående beslag å vissa skrifter; B.

att motionerna 1:231 och 11:294
och 296 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I fråga om 8 § lagen med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål
överensstämde utskottets förslag
med Kungl. Maj :ts förslag.

I sin motivering hade utskottet beträffande
8 § gjort vissa uttalanden,
vilka utmynnade i förordande av att
frågan om de former, under vilka juryn
skulle kunna erhålla av den önskade
upplysningar om vad lag stadgar,
bleve föremål för vidare överväganden
med beaktande av vad utskottet anfört
samt att propositionens förslag antoges
i oförändrat skick som ett provisorium.

Reservation hade avgivits av herrar
Branting, Göransson och Johnsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottet
bort, under förutsättning att riksdagen
antoge det av konstitutionsutskottet i
memorial nr 10 anmälda förslaget till
tryckfrihetsförordning, hemställa,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
1:231 samt 11:294 och 296
och med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål — för sin
del måtte antaga nämnda förslag med
den ändringen, att 1 och 8 §§ erhölle
av reservanterna angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning angående frågan, huru i
tryckfrihetsmål juryn må kunna er -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

hålla önskade upplysningar i rättsliga
spörsmål, samt om framläggande för
riksdagen av de förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde föranleda; samt

C. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående beslag å vissa skrifter.

Enligt reservanternas förslag skulle
8 § lagen med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål lyda sålunda: »Om

de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn omedelbart
i enrum under en av juryn utsedd
ordförande.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej
åtskiljas, innan samtliga frågor blivit
besvarade.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Vi äro tre ledamöter av första
lagutskottet, som avgivit reservation på
en punkt i detta lagförslag. Det gäller
ett par rader i 8 § första stycket, där
det sägs: »Under överläggningen skall,
om det påkallas av någon av jurymännen,
juryn sammanträda med rätten för
att inhämta upplysningar om vad lag
stadgar.» Om en sådan anordning har
det rått åtskilligt delade meningar
bland dem som haft att yttra sig över
förslaget. Tanken bakom bestämmelsen
är ju den, att juryn i invecklade rättsliga
spörsmål skall ha tillgång tilll juridisk
expertis, så att den enskilde jurymännen
kan känna trygghet för att han
verkligen vet vad lag stadgar.

Om själva syftemålet är i och för sig
ingenting annat än gott att säga. Genom
den sammansättning, som juryn enligt
de nya grundlagsbestämmelserna får,
finns inte längre någon garanti för att
bland juryns medlemmar finns juridisk
sakkunskap, men förslaget har i alla

Rättegången i tryckfrihetsmål.

fall sina sidor. Själva grundtanken med
juryinstitutionen är ju, att dess medlemmar
utifrån en allmän medborgerlig
rättsuppfattning och så långt dess
insikt om vad lag kräver sträcker sig,
utan inverkan från den mera juridiskt
dömande rätten, skall fälla sitt utslag:
skyldig eller icke skyldig. Sedan juryn
fullgjort detta uppdrag, ankommer det
på domstolen att överpröva jurydomen,
då den är fällande. Under sådana omständigheter
kan det vara mycket betänkligt
att införa bestämmelser om
konfrontation mellan juryn och rätten
under juryns pågående förhandlingar,
kanske just när det står och väger i de
enskilda jurymännens uppfattning. Det
torde vara mycket svårt för att inte
säga ogörligt för enskilda jurymedlemmar
att inte då ställa sådana frågor
eller formulera frågorna så, att de inte
beröra själva sakfrågan, och det torde
bli svårt för rättens ledamöter, särskilt
dess ordförande, att inte i något avseende
svara så, att inte juryn kan påstås
ha blivit påverkad därav. I varje fall
måste det säkerligen kännas besvärande
för domstolens ledamöter att nödgas
svara på flera frågor: det får jag inte
yttra mig om, och det kan jag inte yttra
mig om. Även i ett negativt svar kan
ju ligga en anvisning, varför rätten under
alla förhållanden kommer i en
mycket ömtålig situation.

Allvarlig blir ju saken också ur parternas
synpunkt. Denna information är
avsedd att hållas hemlig, men den part
som jurydomen går emot har då ingen
möjlighet att efteråt få reda på vad
som verkligen förevarit och kan därför
nära den misstanken, att juryn blivit
obehörigen påverkad. Oformligheten i
bestämmelsen framgår väl också därav,
att samma rätt som juryn på detta sätt
kallar till hjälp för information, skall
senare överpröva jurydomen. Den berörda
bestämmelsen har därför utsatts
för allvarliga invändningar i lagrådet.
Ingen av justitieråden har varit särskilt
tilltalad av den, och regeringsrådet

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

Quensel avstyrker i ett mycket tungt
vägande uttalande. Vidare har Publicistklubben
bestämt avstyrkt en sådan
anordning. I ett par motioner har det
yrkats, att denna punkt skulle utgå, och
det är till detta yrkande som reservanterna
anslutit sig. De ha för sin del menat,
att frågan om denna information i
varje fall behöver ytterligare övervägas.
Om den skall lämnas, måste den under
alla förhållanden lämnas så, att den
inte alls får skenet av att kunna inverka
på juryns självständiga bedömande,
och den synes vidare böra lämnas så,
att parterna själva bli i tillfälle att kontrollera
den, antingen så att de själva
få åhöra den eller att protokoll föres.
Reservanterna ha här anvisat olika vägar,
men de anse saken så viktig, att
den bör ytterligare utredas genom
Kungl. Maj:t. En sådan utredning med
förslag från Kungl. Maj:t bör kunna
föreligga och bli antaget redan i början
av nästa år, och då den nya tryckfrihetsförordningen
inte träder i kraft
förrän den 1 januari nästa år, anse reservanterna,
att det ingenting betyder,
om de juryer, som till äventyrs komma
att arbeta under den korta mellantiden,
tills fasta bestämmelser kunna antagas,
få arbeta utan sådan information.

Reservanterna föreslå alltså, att de
båda omstridda punkterna i 8 § få utgå
och att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning angående frågan, huru i
tryckfrihetsmål juryn må kunna erhålla
önskade upplysningar i rättsliga spörsmål,
samt om framläggande för riksdagen
av de förslag i ämnet, vartill
utredningen kan föranleda.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till den reservation, som finns fogad till
utlåtandet.

I detta yttrande instämde herrar
Ståhl och Häckner.

Herr RYLANDER: Herr talman! I motsats
till de båda motionerna i detta

ärende, i vilka det göres gällande att
juryn inte har något behov av upplysning
i juridiska frågor, ha både utskottets
majoritet och reservanterna
kommit till den ståndpunkten, att ett
sådant behov verkligen föreligger. Jag
har själv, fastän jag är gammal domstolsjurist,
verkligen inte varit med i
något tryckfrihetsmål, varför jag har
svårt att av egen erfarenhet yttra mig
på den punkten, men jag har talat med
åtskilliga mycket erfarna och högt förtjänta
personer, som ha suttit som
jurymän, och de ha enstämmigt sagt,
att juryn är i behov av sådan upplysning.
Här har emellertid inte gjorts
gällande, att det skulle förhålla sig på
annat sätt, och jag saknar då anledning
att gå närmare in på den saken.

Till synes är det ganska liten skillnad
mellan utskottets majoritet och reservanterna.
Alla äro, som sagt, ense
om att juryn bör ha tillgång till information
i juridiska frågor, men man är
mycket betänksam beträffande frågan,
hur denna information skall anordnas.
Ingen inom utskottet har varit nöjd
med det sätt, på vilket informationen
ordnats i det förslag, som framlagts i
propositionen. Den lilla skillnaden föreligger,
att majoriteten har varit ense
med departementschefen om lämpligheten
av att låta rätten ombesörja denna
information, under det att reservanterna
ha lämnat den frågan öppen, huruvida
informationen skall ske genom
rätten eller möjligen genom en rätten
utomstående person, en jurist som
skulle ställas till förfogande för juryns
räkning. Utskottets majoritet har ansett,
att propositionen nu borde antagas som
ett provisorium, och att en utredning
om en komplettering av de föreliggande
stadgandena borde ske, under det att
reservanterna ha ansett, att den brist
som här föreligger är så betydande, att
vissa delar, som herr Johnsson i Stockholm
här närmare angav, borde utgå
och lagen alltså antagas med sådant innehåll,
att det inte finns någon möjlig -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

het för juryn att erhålla någon juridisk
information.

När utskottets majoritet har gått in
för att trots de betänkligheter, som majoriteten
har hyst emot det föreliggande
förslaget, likväl tillstyrka bifall till
att det nu antages, så har orsaken varit
den, att majoriteten anser, att denna
möjlighet för juryn att erhålla juridisk
information är så väsentlig för hela den
nya tryckfrihetsprocessen, att man inte
kan vara med om att antaga denna nya
lag med mindre än att det är sörjt för
att sådan information kan erhållas. Det
är att märka att när tryckfrihetssakkunniga
och departementschefen framlade
förslag till den nyligen antagna
tryckfrihetsförordningen var en förutsättning
härför, att denna skulle kompletteras
med bestämmelser, varigenom
juryn bereddes tillfälle att erhålla sådan
information. Justitieministern har
själv mycket bestämt poängterat detta,
och konstitutionsutskottet vid förra
årets riksdag gav sin anslutning till en
sådan åsikt. Det skulle då enligt majoritetens
mening vara något ganska egendomligt,
om man här skulle antaga ett
lagförslag, där en så väsentlig sak inte
alls fanns med i lagtexten, att alltså
en uttrycklig förutsättning för den nya
tryckfrihetslagen inte skulle vara knäsatt
i den nya lagen om rättegången i
tryckfrihetsmål.

De anmärkningar, som både utskottsmajoriteten
och reservanterna ha riktat
mot detta förslag, gå ju ut på att det
skulle föreligga en viss risk för att rätten,
om den skall sörja för denna information,
kan komma att, naturligtvis
omedvetet, påverka juryn, när den skall
fatta sin ståndpunkt. Det är riitt naturligt,
att jag som ordförande i en rådhusrätt
— även med risk för att anses
i viss mån jävig — har den uppfattningen,
att rätten bör kunna gå i land
med denna visserligen mycket grannlaga
men dock ingalunda omöjliga uppgift.
Rätten bör alltså enligt min mening
kunna ge den information rörande en

Rättegången i tryckfrihetsmål.

objektiv lagtolkning, som det här är
fråga om. Det är sålunda inte fråga om
en tolkning av hur lagen ställer sig
just i det särskilda fall, som avses i
målet, utan om en mera objektivt hållen
lagtolkning beträffande de rekvisit, som
skola föreligga för att döma enligt en
viss paragraf. Det bör rätten alltså enligt
min åsikt kunna göra.

Det ligger emellertid i sakens natur,
att det kan inbjuda till en viss benägenhet
att omedvetet komma att utöva ett
slags inflytande, som sett från det
andra hållet kan te sig som en påtryckning.
Om man nämligen blir utsatt för
frågor och man är vänlig och tillmötesgående
och vill i möjligaste mån svara
på de frågor man får, så kan man komma
att omedvetet svara någonting, som
kan få karaktär av, kanske inte påverkan
men i varje fall något som kan uppfattas
som ett uttalande i en viss riktning
i det mål, som är före. Risken för
detta försvinner givetvis, om en viss
offentlighet vilar över informationsverksamheten.
Det är redan mycket
vunnet med det steg, justitieministern
tagit, då han föreslagit, att det inte
skall vara rättens ordförande, som i
viss splendid isolation skall komma in
till jurymännen och kanske sitta och
prata med dem tvärsöver ett bord i all
gemytlighet, utan att rätten som sådan,
alltså de tre juristerna, skall sammanträffa
med jurymännen. Likväl anser
man nog, att ytterligare trygghet
skulle vinnas för att ingenting kunde
missförstås, om man här sörjde för något
slag av offentlighet. Jag vill i anslutning
därtill säga, att vad jag egentligen
är rädd för är alltså inte, att rätten
kommer att lämna några uppgifter
eller upplysningar, som kunna obehörigt
påverka juryn, men väl att det vid
viss utgång av ett mål kan i efterhand
givas sken av att rätten har lämnat
upplysningar, som föranlett juryn att
intaga en viss ståndpunkt. .lag hyser
alltså en viss oro för att ett misstänkliggörande
i efterhand av domstolens

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

informationsverksamhet kan äga rum,
och jag anser, att ett sådant misstänkliggörande
bör i den mån så kan ske
omöjliggöras.

Det är också att märka, att man har
särskild anledning att tänka på den
saken när det gäller den svenska juryn.
Den är nämligen av delvis annan natur
än den jury, som förekommer i vanliga
brottmål i åtskilliga andra länder. Där
har domstolen, sedan juryn väl har
yttrat sig i skuldfrågan, ingenting med
den frågan att göra utan endast med
det juridiska bedömandet på grundval
av den prövning i skuldfrågan som juryn
har gjort. Här hos oss sker i tryckfrihetsmålen
i alla fall, kan man säga,
en överprövning av domstolen. Om
juryn skulle fälla, kan domstolen trots
detta fria i ett tryckfrihetsmål. Och inte
nog med det: även vid motsatt utgång
— om alltså juryn skulle fria — är
domstolen oförhindrad att t. ex. låta
den frikände svaranden i vissa fall stå
för sina egna rättegångskostnader. Domstolen
har alltså efter huvudförhandlingens
slut en mycket bestämd åsikt
om hur målet skall bedömas även i
skuldfrågan. Med hänsyn därtill bör
man vara mycket försiktig, när man
inkopplar domstolen på den grannlaga
uppgiften att informera juryn.

Såvitt jag förstår finns det också, som
utskottet påpekat, vissa möjligheter att
minska de olägenheter, som i olika hänseenden
kunna anses vidlåda en sådan
informationsverksamhet. Jag skall inte
ta upp tiden med att gå igenom och
närmare skärskåda dessa möjligheter.
Att utskottet angivit dem kanske beror
på att utskottet gärna sett, att dessa
möjligheter blivit i propositionen närmare
skärskådade och bedömda till sitt
rätta värde. Det lämnar jag nu därhän.
Men något som utskottsmajoriteten anser
vara alldeles påtagligt att man borde
göra är, att man borde undersöka i vad
mån det är möjligt att beträffande informationen
av den svenska juryn till -

lämpa något av de system som förekomma
i andra lagstiftningar, t. ex. i
den franska lagstiftningen, där juryn
kan bliva informerad av domstolens
ordförande, men denne därvid skall åtföljas
av åklagaren och försvarsadvokaten,
eller det danska systemet, där
alla frågor, som riktas till domstolens
ordförande, och de svar, som han avger
i anledning av dessa, protokollföras.
I bägge fallen blir det något av offentlighet
och därmed en viss trygghet för
domstolen och en viss trygghet även för
parterna att åtminstone i efterhand få
veta vad som har förekommit.

En annan väg hörde jag talas om i
första kammaren. Det var visst herr
Schlvter, som ifrågasatte möjligheten av
offentlig förhandling, sedan jurymännen
begärt information, och vid denna
offentliga förhandling skulle då frågorna
framställas och svaren ges. Mot
det förslaget kan man måhända invända,
att det kanske faller sig litet
olägligt för jurymännen att vid en sådan
ordning komma fram med sina frågor.
Man känner sig naturligtvis inte
lika obesvärad, när man skall ställa
frågor, ifall det är en offentlig förhandling
som om det inte är det. Men även
den saken skulle kunna ordnas på det
sättet, att jurymännen vid enskild överläggning
bestämma, vilka frågor, som
skola framställas, och sedan juryns ordförande
framställer dem vid den offentliga
förhandlingen.

Jag skall, herr talman, inte gå närmare
in på de saker, som här kunna
skilja de olika ståndpunkterna åt. Utskottets
majoritet har emellertid ansett,
att man här borde godtaga propositionen
tills vidare som ett provisorium
men räknat med att statsrådet och chefen
för justitiedepartementet vill tillmötesgå
riksdagen med en ytterligare
utredning, varom utskottet här har
talat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Debatten
i denna fråga i första kammaren
blev ju ganska långt utdragen och delvis
ganska skarp. Jag vill därför vid
detta tillfälle också motivera min ståndpunkt
i denna fråga.

Jag vill helt allmänt säga, att jag har
en känsla av att ett visst vanetänkande
eller känslotänkande kommit in i denna
frågeställning och att man kanske gör
den större än den i själva verket är.

Det är ju alldeles klart — och det
erkänna ju både majoriteten och minoriteten
i utskottet — att en information
är nödvändig. Från minoritetens sida
anföres som ett skäl till att man inte nu
skall ta in några bestämmelser i detta
avseende i lagen, att det så ofta förekommer
att någon jurist är ledamot av
juryn, och då vore det ju väl sörjt för
upplysning och informationer. Jag tror,
att just denna omständighet har gjort,
att jag blivit än mer intresserad av att
få det förslag som majoriteten här gått
in för genomfört. Jag menar, att om i
en jury av lekmän ingår en eller annan
jurist, en advokat, en ämbetsman med
juridisk examen eller någon sådan,
kommer han på grund av denna sin utbildning
att uppträda med en auktoritet,
som måhända inte alls motsvarar
hans verkliga kunskap om de föreliggande
förhållandena. I ett sådant läge
anser jag det ganska nödvändigt, att
juryn, där så behövs, skall kunna från
den auktoritativa instansen, nämligen
från rätten, få upplysning om vad det
gäller.

Skulle det inte finnas någon jurist i
juryn föreställer jag mig, att lekmännen
där kunna känna sig ganska förvirrade.
Om man ser på de frågor, som t. ex. vid
Stockholms rådhusrätt bruka överlämnas
till juryn, finner man, att det ofta
är utomordentligt invecklade frågor.
Det kan vara långa uppräkningar med
frågor, huruvida de eller de lagrummen
äro tillämpliga. Fin lekman måste inför
denna paragrafernas mångfald och där -

Rättegången i tryckfrihetsmål.

till mycket besvärliga paragrafer, när
det gäller de olika brottsrekvisiten,
känna sig ganska förvirrad. Borde inte
juryn ha möjlighet att exempelvis hos
rätten fråga: Finns det någon vedertagen
lagkommentar till detta och i så fall
vilken, och kan man få ta del av den,
eller hur är rättspraxis i frågor av denna
typ? Jag anser det naturligt, att
denna möjlighet bör finnas.

Nu säges ifrån reservanternas sida,
att vi skola begära utredning i saken,
och man hoppas, att det skall komma
nytt förslag till nästa riksdag, så att det
bara skulle bli ett eller två år, som
juryn vore utan möjlighet att få denna
information. Jag tycker inte, att denna
synpunkt bör kunna vara bestämmande
för frågan om vilken ståndpunkt man
skall ta till ett lagförslag av denna typ.
Det finns ingen garanti för att en sådan
utredning kommer till stånd och
när den kommer till stånd och hur i så
fall resultatet av utredningen kommer
att se ut. Jag tycker, att behovet av
rättssäkerhet kräver, att man inte under
en mellantid skall stå utan den
information, som alla äro överens om
behövs.

Jag vill till sist säga, att jag tycker,
att den misstänksamhet mot rättens
förmåga att lämna objektiv information,
som kommit till uttryck här och kanske
ännu mer under den tidigare debatten
i första kammaren, har överdrivits. Jag
vill ifrågasätta vad rätten skulle ha för
anledning att lämna tendentiösa eller
mer eller mindre missledande uppgifter.
Rätten har ju i alla fall förtroendet att
döma i målet och dömer inte bara i
sådana mål utan även i andra mål, som
gälla ur individens synpunkt mycket
viktigare frågor än denna. Jag tror att
de svenska domstolarna visat en sådan
aktsamhct, när det gällt att följa reglerna
om sin opartiska ställning, att
man inte här behöver vara rädd för att
de skola glida åt sidan. Det betyder
emellertid inte atl jag, lika lilet som ut -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

skottets ärade talesman, är fullt nöjd
med det förslag, som här föreligger. Det
är ju av vikt att denna information kan
lämnas på sådant sätt, att dess objektivitet
inte efteråt blir föremål för misstankar
och prat. Men det är just det
vi i utskottsmajoritetens motivering
framhållit.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
detta anförande. Jag vill endast kort
och gott yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för justitiedepartementet, lierr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
En huvudregel för all rättskipning är
att dömandet skall grundas på lag.
Vare sig det är jurister eller lekmän,
som äro domare, äro de skyldiga att
tillämpa lagen. En lekmannadomare,
som är nämndeman eller, som det nu
här är fråga om, juryman, har alltså
inte rätt att grunda sitt votum enbart
på vad han tycker är rättvist eller skäligt
eller överensstämmande med hans
samvete. Det är ju nämligen uppenbart,
att en sådan frihet för varje domare
skulle leda till rent godtycke och
rättsosäkerhet.

När nu denna skyldighet att döma
efter lag åvilar också sådana domare,
som inte äro juridiskt utbildade, uppkommer
det problemet, hur dessa lekmän
skola få den nödvändiga kunskapen
om lagens innehåll. I fråga om
våra vanliga lekmannadomare, nämndemännen,
är problemet i den nya rättegångsbalken
löst på det sättet, att
juristordföranden i domstolen fått sig
ålagt att för nämnden framställa, som
det står, saken och vad lag stadgar
därom.

Det är just detta problem, som det
nu är fråga om för juryns del. Men
här är frågan mera invecklad än när
det gäller nämnden. Detta beror på att
nämnden hela tiden arbetar gemensamt
med juristordföranden, medan juryn i
tryckfrihetsmål bildar en fri och själv -

ständig enhet i förhållande till juristerna
i domstolen. Denna juryns fristående
ställning är en utomordentligt
viktig och värdefull del av våra tryckfrihetsgarantier,
men den gör det här
behandlade problemet vanskligt. Vid
konstruktionen av det nu ifrågavarande
lagstadgandet har det därför varit en
väsentlig synpunkt att försöka i möjligaste
mån tillgodose juryns oberoende
samtidigt som den skall kunna tillföras
en nödvändig information om lagens
innehåll.

Som utgångspunkt för ett närmare
övervägande av denna fråga vill jag i
likhet med den senaste ärade talaren
och flera av de föregående fastslå, att
det råder allmän enighet om att juryn
verkligen har ett behov av sådan information.
Utskottets majoritet har med
all rätt påpekat att i de frågor, som
ställas till juryn, åberopas ofta lagrum
av ganska invecklad natur och svårtytt
innehåll, och utskottsmajoriteten har
gått så långt att den anser det vara
ofrånkomligt att införa någon anordning
som tillförsäkrar juryn upplysning
i rättsliga frågor. Också reservanterna
i utskottet, som ju yrkat avslag
på detta stadgande, ha framhållit juryns
behov av information och ha belyst
detta med exempel.

Om man alltså kan utgå ifrån att
juryn behöver tillgång till sakkunnig
upplysning i lagfrågor, blir hela detta
nu debatterade problem egentligen inskränkt
till den visserligen viktiga men
begränsade frågan, hur denna information
bäst skall ordnas, så att man å
ena sidan ser till att juryn behåller
sin fristående ställning och å andra sidan
ger den en saklig och opartisk
kunskap om juridiska ting.

Det har redan för åtskilliga år sedan
framkommit olika förslag att komma
till rätta med detta problem. Frågan
har ännu inte blivit löst, men jag tror,
att det nu inte längre går att skjuta
den ifrån sig. Det är nämligen så, att
genom vår nya tryckfrihetslagstift -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

ning, som slutgiltigt avgjordes för en
vecka sedan, har behovet av denna information
blivit ytterligare skärpt och
markerat. Förr fanns det en liten utväg
att klara saken, och den blev ganska
ofta använd. Men denna utväg är
nu stängd. Enligt tidigare gällande lagstiftning
hade nämligen domstolen och
parterna möjlighet att välja medlemmar
i juryn. Möjligheten har varit
litet olika under olika tider, tv lagen
har ändrats, men det har alltnog funnits
en rätt för domstolen eller parterna
att sätta in någon som man ansett
lämplig i juryn. Denna möjlighet
har mycket ofta begagnats på det sättet,
att en sakkunnig jurist blivit invald.
Det fanns på det sättet tidigare
en chans att inne i själva juryn få den
juridiska sakkunskapen representerad.
Visserligen var detta naturligtvis en
alldeles oviss chans — man kunde ju
inte vara säker på att en lämplig jurist
kom in — men möjligheten fanns, och
den användes som sagt ofta i praktiken.

I den nya tryckfrihetsförordningen
har emellertid denna möjlighet att
direkt utse jurymän tagits bort, och
det har skett av hänsyn just till juryns
fristående ställning. Detta synes mig
i och för sig vara alldeles riktigt, men
därigenom har man förlorat varje som
helst garanti för att den nödvändiga
lagsakkunskapen skall finnas företrädd
inne i själva juryn. Därför är det nu
nödvändigt att försöka finna en form
för att utifrån tillgodoföra juryn kunskap
om lagens innehåll.

Då det gäller att bestämma, var man
skall hämta den juridiska sakkunskapen,
har propositionen liksom utskottets
majoritet hänvisat till juristdomarna
i domstolen. De äro naturligtvis
närmast till hands, de skola ändå under
domaransvar ta befattning med målet.
Andra tänkbara möjligheter som diskuterats
förefalla åtminstone mig vara
mindre tilltalande. Det har t. ex. framkastats,
att man skulle kunna förse
juryn med en juridisk sekreterare eller

6 — Andra kammarens protokoll 19b9.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

ett juridiskt biträde eller låta de enskilda
jurymännen på annat sätt få
tillgång till juridisk vägledning. Sådana
anordningar förefalla mig vara mer
riskabla och öppna större möjligheter
för ett okontrollerat juristinflytande än
att hänvisa juryn till de i målet ansvariga
domarna.

I fråga om dessa juristers funktion
vid informationen av juryn vill jag
understryka, att deras roll är mycket
snävt begränsad i lagförslaget. Till att
börja med stadgas, att juristerna endast
få lämna en objektiv tolkning av vad
som är gällande lag. De få alltså inte
inlåta sig på en diskussion av själva
målet och hur detta bör avgöras, även
om jurymännen skulle vilja ta upp sådana
spörsmål till överläggning med
juristerna. Vidare är det beroende på
begäran från en jurymans sida, om
det över huvud taget skall lämnas någon
information. Juristerna i domstolen
få alltså inte oombedda komma till
juryn och göra uttalanden, utan de
skola endast svara på de frågor om lagens
tolkning, som riktas till dem från
jurymännens sida. Och när de slutligen
ha besvarat dessa frågor, skola juryn
och juristdomarna skiljas åt. Juristerna
få alltså icke vara närvarande vare sig
under juryns överläggning eller vid
omröstningen inom juryn.

Utskottets majoritet har som sagt tillstyrkt
propositionens förslag, att informationen
skall lämnas på det sätt
jag nu antytt, genom rätten, d. v. s.
domstolsjuristerna. Emellertid har utskottet
haft tvekan om de närmare formerna
för denna information. Utskottet
har yttrat, att upplysning kan lämnas
på huvudsakligen tre olika stadier
i processen. Antingen i början, innan
själva huvudförhandlingen har satt
i gång, eller också, för det andra, när
huvudförhandlingen är slut, i form av
eu sammanfattning, innan ännu parterna
ha lämnat rummet eller juryn dragit
sig tillbaka, alltså medan ännu allmänhet
och parter finnas kvar. Den

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

tredje möjligheten är slutligen att informationen
skall ske under juryns
överläggning, när den dragit sig tillbaka
och börjat diskutera problemen.
Det sistnämnda alternativet är propositionens
förslag. Utskottet har anfört
skäl för och emot dessa tre olika alternativ
och förordat, att de skola bli
föremål för vidare utredning och att
de förslag som därvid framkomma så
snart som möjligt skola föreläggas riksdagen.
Utskottet har emellertid tillstyrkt,
att propositionens förslag nu
skall antagas i oförändrat skick men
som ett provisorium.

I fråga om dessa tre alternativ tror
jag att man genast kan utesluta det
första, alltså den tanken att informationen
skulle kunna lämnas redan innan
huvudförhandlingen börjat. En sådan
information skulle med viss nödvändighet
bli så abstrakt, att den inte
kunde tjäna som tillräcklig vägledning
för juryn; man vet ju inte riktigt, hur
processen kommer att gestalta sig, innan
den börjat. Denna information tror
jag därför inte skulle vara tillräcklig
för sitt ändamål. Den skulle också
kunna förrycka den efterföljande huvudförhandlingen,
som i viss mån
skulle kunna urarta till en diskussion
om de lämnade upplysningarnas riktighet
och tillämplighet.

Av de tre tänkbara alternativen kvarstå
då de två andra möjligheterna, alltså
att rättens information skulle lämnas
antingen vid huvudförhandlingens
slut men innan juryn börjat överlägga
eller först på det sista stadiet, under
juryns överläggning.

Det första av dessa båda alternativ,
alltså att informationen skulle lämnas
efter huvudförhandlingens ''slut men innan
juryns överläggning börjat, har redan
flera gånger varit föremål för en
sådan utredning som utskottet efterlyst.
Det har behandlats och avvisats
redan i 1912 års betänkande av en
kommitté, där justitierådet Alexanderson
var ordförande, ett betänkande

som sedan ofta under årens lopp åberopats
i olika tryckfrihetsfrågor. Förslaget
har även därefter behandlats
men inte heller då vunnit något stöd,
vare sig i 1934 års betänkande eller i
det senaste förslaget av 1947.

Det kan visserligen åberopas, att information
av denna typ förekommer i
den engelska juryprocessen — det är
ju välbekant, åtminstone för alla läsare
av detektivromaner. Men att denna anordning
visat sig praktiskt användbar
där, sammanhänger säkerligen med
engelska domstolsförhållanden och traditioner,
som äro mycket säregna och
vitt skilda från våra egna. Jag tror alltså
att en sådan information i samband
med huvudförhandlingens avslutande
inte är tillräcklig och lämplig för vår
svenska tryckfrihetsprocess.

En annan sak är, att det finns en
viss form för diskussion eller upplysning
på ett tidigt stadium under processen.
Det stadgas nämligen i förslaget
liksom i gällande lag, att varje
jurvman kan under processens gång
med tillstånd av rätten få framställa
frågor till exempelvis advokaterna eller
andra som äro inblandade i processen.
Och det är ingenting som hindrar
att en sådan fråga också avser
rättsliga spörsmål, som således kunna
komma upp redan på ett tidigare stadium
och bli belysta och diskuterade
av parterna i processen.

Jag tror emellertid att i praktiken
ha jurymännen ofta inte möjlighet att
redan på detta stadium, medan alltså
processen pågår, ej endast tillgodogöra
sig processmaterialet utan också klargöra
för sig alla de olika rättsliga
spörsmål som anknyta till detta. Det
har också visat sig att denna möjlighet,
som redan nu finns för jurymännen
att framställa frågor t. ex. till advokaterna
under processens gång, faktiskt
endast blivit utnyttjad i obetydlig
omfattning.

Som jag ser saken, ligger det nog i
förhållandenas egen natur, att en infor -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

mation blir av verkligt värde för juryn
först när förfarandet fortskridit så
långt, att jurymännen sitta i sin enskilda
överläggning och där ha att ta
ställning till de faktiska omständigheter,
som kommit fram i målet, och deras
rättsliga bedömande. Det är då, under
denna överläggning, som de olika rättsliga
problemen komma upp och kräva
svar. Det är på detta stadium som juryn
behöver eller åtminstone bäst behöver
juridisk information.

•lag menar därför att den enda praktiska
utvägen är den som föreslagits i
propositionen, nämligen att förlägga
informationen till detta slutstadium,
till juryns överläggning. Detta förslag
bygger också i allt väsentligt på
de tryckfrihetssakkunnigas betänkande,
detta bekanta och berömda betänkande
från 1947, som ligger till grund inte
blott för det förslag som vi nu behandla
utan också för hela vår nya
tryckfrihetsförordning. Och att det här
föreliggande förslaget inte gärna —
som det ibland påståtts — kan tänkas
utgöra något hot emot juryns ställning
eller mot tryckfriheten över huvud taget,
därför borgar nog redan sammansättningen
av denna kommitté. Den var
enhällig om sitt betänkande i alla
punkter, alltså även i denna. Jag behöver
inte räkna upp alla ledamöterna
i kommittén. Det är säkert kammaren
bekant, både att justitierådet Gärde varit
dess ordförande och att denna kammare
var väl representerad där av
herrar Hagberg, Werner och Edberg.
Apropå den sistnämnde var den tryckfrihetsvänliga
göteborgspressen dessutom
företrädd av Handelstidningens
chefredaktör. Jag tror knappast man
har anledning fråga sig, om ett förslag,
som enhälligt framlagts av denna kommitté,
kan tänkas innebära någon fara
för juryns frihet och oberoende.

Till yttermera visso har i propositionen
gjorts eu liten jämkning i förslaget
i syfte att ytterligare säkra juryns
fristående stiillning och hindra

Rättegången i tryckfrihetsmål.

obehörig påverkan från juristdomarna
på jurymännen. Juristdomarna i tryckfrihetsmål
utgöras av ledamöterna i
rådhusrätten — dessa mål gå nämligen
alltid till en rådhusrätt. Vi kunna alltså
som typfall antaga att det är borgmästaren
och två rådmän som äro domare
vid sidan av lekmannajuryn. De
sakkunniga hade föreslagit att rättens
ordförande ensam skulle lämna begärda
upplysningar till juryn. I propositionen
däremot har den lilla ändringep
vidtagits att det är hela rätten — således
alla tre juristerna — som skall
lämna upplysningarna vid ett sammanträde
med juryn. Genom en sådan litet
mera högtidlig anordning, där det
inte kommer en ensam person utan
alla tre domarna sitta i ett sammanträde,
där blir det nog, såsom juristordföranden
i Västerås rådhusrätt nyss
påpekade, ännu mindre möjlighet att
låta en förfrågan om lagtolkning —
som man ju vill ha framställd och besvarad
— övergå till en diskussion om
hur juryn skall döma, vilket man ju
inte vill skall komma i fråga.

Som jag redan förut antytt har detta
informationsproblem vid flera tillfällen
uppmärksammats och föranlett utredningar.
Senast ha de tryckfrihetssakkunniga
i sitt betänkande ingående
diskuterat frågan. Därvid ha de beaktat
både tidigare svenska utredningar
och de erfarenheter som kunnat vinnas
av rättsutvecklingen inom utländsk
juryprocess. Eftersom frågan redan blivit
så ordentligt utredd, har jag kommit
till det resultatet, att det inte står
att vinna något egentligt nytt på den
av mig nu behandlade huvudpunkt, där
utskottet har begärt utredning.

Enligt min mening iir därför frågan
mogen att avgöras nu. En annan sak
är att de anordningar, som i detta avseende
bli vidtagna eller eljest tillämpade
i vår nya tryckfrihetsprocess, naturligtvis
böra följas med uppmärksamhet
liksom att de lagstiftningsspörsmål,
som därvid kunna uppkomma,

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

böra bli föremål för behandling i vanlig
ordning. Men jag kan inte se att det
finns någon anledning att antaga de
bestämmelser, som vi nu diskutera, endast
som ett provisorium. Jag tror det
är tillräckligt utrett att det behövs en
information, att den skall ske genom
rättens försorg och att den skall ske på
slutstadiet och inte på de andra stadier,
som utskottet diskuterat. Möjligen
kan det däremot befinnas lämpligt att
komplettera denna lag med någon bestämmelse
i administrativ ordning. Jag
kan tänka mig att man kan ha anledning
att upptaga frågan om exempelvis
protokollföring av informationen,
ehuru jag inte är alldeles klar över innebörden
härav, eftersom det ju är meningen
att juryns avgörande skall vara
slutgiltigt.

Till slut, herr talman, vill jag ännu
en gång understryka att förslaget icke,
såvitt jag kan se, medför något hot
mot juryns frihet. Det innebär blott
att man med så stor hänsyn till juryns
karaktär som möjligt ger jurymännen
ett nödvändigt hjälpmedel för att de
skola kunna fullgöra sin skyldighet att
döma efter lag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande och handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em. då,
enligt utfärdat anslag, detta plenum
komme att fortsättas.

§ 10.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum den 6
nästinstundande april företaga val av

statsrevisorer jämte suppleanter för
dem.

§ 11.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

339, av herrar Pettersson i Dahl
och Carlsson i Bakeröd, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 125,
angående ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49;

nr 340, av herr Svensson i Ljungskile,
i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition,
nr 143, angående Svenska
skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet; nr

341, av fröken Elmén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 1G3, angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 342, av herr von Friesen m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 168, angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten och
karolinska institutet in. m.;

nr 343, av herr Fröderberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 170, med förslag till lag om
dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner;
och

nr 344, av herrar Pettersson i Dahl
och Hseggblom, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 156, angående
ändrade grunder för bekämpandet av
hönstyfus in. in.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.58 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen, varjämte, på
grund av förfall för sekreteraren, undertecknad
jämlikt herr andre vice talmannens
förordnande tjänstgjorde vid
protokollet.

§ I Rättegången

i tryckfrihetsmål (forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande första lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet för kort genmäle till

Herr JOHNSSON i Stockholm, som yttrade:
Herr talman! Egentligen äro vi
rörande eniga om en hel del ting, när
det gäller denna fråga. Vi äro först
och främst alla ense om behovet av
information för juryn, kanske med den
skillnaden, att reservanterna vilja lämna
något större utrymme för lekmannauppfattningen
i denna fråga. Vidare
kan man ju säga, att även utskottsmajoriteten
har förklarat sig inte vara helt
nöjd med den omstridda bestämmelsen.
Till och med herr Fagerholm förklarade,
att han inte var särskilt nöjd.
Och när man lyssnade till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
märkte man, att även han ansåg
att förslaget lämnade en hel del åt det
ovissa och oklara, särskilt när det gäller
hur informationen skall lämnas och
var den skall lämnas. För sin del föredrog
han, att den skulle lämnas mot
slutet av juryns överläggning. Själv är

jag av samma mening och anser att
detta är det lämpligaste. Men å andra
sidan är det också det mest ömtåliga
ögonblicket, då juryn kanske är mest
tillgänglig för påverkan.

Beträffande frågan hur denna information
skall lämnas, råder stor oklarhet.
Tre justitieråd ha i en mot ett tidigare
förslag i denna fråga riktad kritik
förutsatt, att juryn och rätten skola
sitta i skilda rum och skriva frågor till
varandra. Det innebär alltså, att först
skall rätten ställa frågor till juryn och
sedan skall juryn med anledning av
dessa frågor rikta frågor till rätten. De
ha vidare ansett, att det skall föras
protokoll vid detta tillfälle men ha samtidigt
förklarat, att denna ordning
uppenbarligen icke kan anses tillfredsställande
och torde komma att väsentligt
förfela sitt ändamål.

Regeringsrådet Quensel kallar det
hela för en halvmesyr och framhåller,
att det är främmande för svenska domares
inställning att ge råd i rättsliga
spörsmål, vid vilkas avgörande de icke
själva deltaga.

Man kan sålunda säga, att ingen
egentligen är nöjd. Utskottsmajoriteten
har då gått på den linjen att antaga
denna paragraf, även om den är så
oklar som fallet är, och be att få direktiv
senare. Minoriteten bär ansett att
det gör mindre skada om dessa båda
punkter icke finnas i lagen. Därigenom
skulle man tvinga fram preciserade förslag
om tillvägagångssättet, och dessa
behöva inte låta vänta på sig så länge
som herr Fagerholm räknar med, ett
par år. Jag förmodar, att det skulle
dröja på sin höjd ett kvartal. Jag bär
vid mitt ställningstagande utgått ifrån,
att när tvivelsmål föreligger, skall man
inte handla. Det tycker jag är klokast
i detta fall. Jag vidhåller därför, herr

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

talman, mitt yrkande att de berörda
punkterna måtte utgå.

Vidare anförde:

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle med anledning
av herr Johnssons i Stockholm sista
anförande vilja rikta en fråga till honom.
Vid en rättegång i ett tryckfrihetsmål
riktar domstolen vissa frågor
till juryn. Deras svar innebär beträffande
ett visst lagrum straffarbete, enligt
ett annat lagrum fängelse och enligt
ett tredje lagrum böter. Nu skulle
jag vilja fråga herr Johnsson: Vilket är
det största onda, att en jury på grund
av okunnighet om lagen får vederbörande
att dömas efter ett lagrum, som
innebär straffarbete i stället för böter
som det kanske rätteligen borde vara,
eller att juryn dessförinnan får tillfälle
att hos rätten inhämta information
om vad lagen innebär?

Visserligen kan denna frågeställning
bara uppkomma under det kvartal,
som enligt herr Johnssons optimistiska
beräkningar kommer att förflyta innan
den nya lagen kommer, men frågeställningen
finns där i alla fall. Jag menar
sålunda, att det onda, som man här
kan räkna med skall inträffa, ifall man
följer herr Johnssons i Stockholm uppskovslinje,
är större än det onda, som
följer av att man eventuellt i något fall
skulle kunna misstänka att juryn kan
påverkas av rätten.

Herr JOHNSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Det förhåller
sig ju på det sättet, att rätten skall
överpröva juryns dom, om den blir
fällande. Såvitt jag förstår kan det fall,
som herr Fagerliolm talar om, följaktligen
aldrig uppkomma.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Detta fall kan uppenbarligen
uppkomma då det gäller juryns
svar på rättens frågor. Redan den om -

ständigheten, att det uppstår en klar
skillnad mellan juryns ståndpunktstagande
och rättens ståndpunktstagande,
kan man ju på intet sätt finna lycklig.

Herr WERNER: Herr talman! Det
måste anses som en oantastlig rättsregel
i en rättsstat, att en medborgare
när han så begär skall äga rätt att erhålla
upplysning om vad lag stadgar.
Ännu mera oomtvistlig måste denna
rättsregel vara i det ögonblick medborgaren
tages i anspråk för en mycket
komplicerad och svår domaruppgift,
där han såsom lekman måste äga ett
starkt behov att erhålla information
om lagens bestämmelser. I förevarande
fall är, såsom det också framhålles av
både departementschefen och utskottet,
en sådan information i alldeles särskilt
hög grad påkallad, emedan det här rör
sig om mycket komplicerade och svårbedömliga
frågor. Varken utskottet eller
reservanterna ha därför vågat sig på
att ställa sig avvisande när det gäller
nödvändigheten av en sådan information.

Sedan 1944 års tryckfrihetskommitté,
som hade att avge det förslag, som ligger
till grund för hela vår nu antagna
tryckfrihetsförordning, hade stannat
för att föreslå bibehållandet av juryn,
hade kommittén att ta ställning till
mycket invecklade spörsmål när det
gällde valet av juryn, dess sammansättning,
funktion och ställning i förhållande
till rätten. Jag vill meddela,
att man inom kommittén redan från
början var ense om att juryn skulle på
ett eller annat sätt tillföras juridisk sakkunskap,
varigenom den kunde erhålla
kännedom om vad gällande författning
innehöll. Man tänkte sig från början
en rättsutbildad jurist som ordförande
i juryn men frångick denna ståndpunkt,
därför att man ville bibehålla lekmannaprincipen
i fråga om juryns sammansättning
såsom en ledande princip.
Det gällde då att på något annat sätt

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

möjliggöra för juryn eller enskild juryledamot,
som så begärde, att erhålla
upplysningar under överläggningarnas
gång. Som bekant hade kommittén föreslagit,
att denna upplysning skulle
ges genom rättens ordförande, som
skulle finnas tillgänglig för meddelande
av sådana uppgifter i närheten av
juryns sammanträdesrum. Detta förslag
har ändrats av Kungl. Maj:t så
till vida, att sådan information skall
lämnas i rättens närvaro.

Vad man nu tvistar om är alltså icke
huruvida juryn skall erhålla information
eller inte, utan tidpunkten och
sättet för dessa informationers meddelande
till jurvn, en fråga som enligt
min mening har tillmätts ett onödigt
stort utrymme vid utskottsbehandlingen
av detta ärende. Det är väl ändå just
vid det tillfälle då juryn sammanträder
för att inom sig dryfta, huruvida en
fällande eller friande dom skall avkunnas,
som enskilda jurymän kunna
fråga sig vad lagen egentligen stadgar
i detta fall. Jag kan inte finna någon
anledning till att icke i detta slutmoment
lekmännen i juryn skulle äga
rätt att få sådant meddelande angående
lagens innebörd. Att så icke skulle
få ske är för mig fullständigt obegripligt.
Jag må ju säga, att utskottets förslag,
som syftar till att underkasta
denna fråga en ny utredning, för mig
är lika obegripligt. Frågan är nämligen
redan utredd. Man kan aldrig nå
längre än vad man har gjort när det
gäller dessa spörsmål. I huvudsak är
man ju ändå ense.

Jag har icke deltagit i behandlingen
av detta ärende såsom framgår av utskottsutlåtandet.
Jag kan icke instämma
i den motivering, som utskottet har
presterat, när utskottsmajoriteten uttalar
den meningen, att eu ny utredning
om just sättet för informationens
meddelande skulle vara påkallad. Då
jag anser att denna detalj redan är utredd
måste jag, herr talman, yrka bifall
till Kungl. Maj ds förslag, vilket är

Rättegången i tryckfrihetsmål.

lika med sakinnehållet i utskottets förslag.
Yrkandet innebär dock ett uteslutande
av utskottets motivering i de
punkter, som behandla rättsförhållandet
mellan juryn och den dömande
rätten.

Herr EDBERG: Herr talman! Efter
den uttömmande plaidoyer, som justitieministern
för några timmar sedan
höll i denna kammare för utskottsmajoritetens
förslag, skall jag inte upptaga
kammarens tid länge. Jag skall endast
be att få göra ett par randanmärkningar.

Jag vill säga att jag hyser den största
sympati för den principiella linje, som
kommer till uttryck icke minst i reservanternas
tankegång. Jag skulle själv
inte kunna medverka till en ordning,
som kunde antagas komma att på allra
minsta sätt äventyra juryns självständiga
ställning. Jag betraktar juryns
självständighet som en av hörnstenarna
i vår tryckfrihetsrättsliga lagstiftning
och tror att det skulle vara ödeläggande,
om den på något sätt träddes
för nära. Men jag kan inte se, att det
är förenat med någon som helst risk
att ta förslaget i den form det har i
propositionen. Teoretiskt kan man naturligtvis
alltid måla upp risker, och
jag skall inte frånkänna exempelvis
de kritiska meningar, som ha framförts
i lagrådet, en mycket stark logisk skärpa.
Jag tycker att den skärpan ibland
är så stark, att man har ett intryck av
att kritikerna varit behärskade av vad
fransmännen pläga beteckna som »délire
logique», ett logiskt delirium. Jag
tror nämligen inte att denna självständighet
i praktiken på något sätt skulle
äventyras genom det förslag, som först
tryckfrihetssakkunniga och sedan, i något
skärpt form, justitieministern har
framlagt. Jag tror inte ens att Caesars
hustru skall behöva misstänkas genom
den föreslagna ordningen.

Alla äro viil ändå överens om att

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

juryn måste ha vissa möjligheter att
få informationer från domstolens sida
rörande den lag, på vilken dock det
slutliga domslutet skall grundas. Det
äro reservanterna överens om, det är
utskottsmajoriteten överens om. Jag
tror att det skulle vara en betydlig
brist, om juryn inte hade möjlighet att
få sådana informationer. Men om man
är överens om att en sådan information
bör äga rum och att den helst
bör ske på initiativ från juryn själv,
har jag svårt att se vad man skulle
vinna på en ytterligare utredning. Frågan
har ju blötts och stötts så många
gånger under de senaste åren, och i
den tryckfrihetsutredning, som jag
hade tillfälle att medverka i, ägnade
vi många och långa timmar åt att ventilera
frågan och att granska den från
alla tänkbara perspektiv. Ingen har
heller under alla de diskussioner som
förts kunnat peka på någon annan
acceptabel lösning. Ingen har kunnat
anvisa något annat alternativ utan endast
möjligen den kompletteringen, att
protokollföring skulle ske vid kontakten
mellan juryn och domstolen.

Av samma skäl som jag inte tror att
man kan vinna något som helst på en
fortsatt utredning ställer jag mig skeptisk
till utskottsmajoritetens tanke på
att driva någon sorts försöksverksamhet
på detta område. Utskottet säger sig
ju ha funnit, att tillgodoseendet av juryns
behov av upplysning är en så viktig
förutsättning för den föreliggande
tryckfrihetsreformen, att bestämmelser
i ämnet inte kunna avvaras i förevarande
lag ens under en kortare övergångsperiod.
Därför vill man anta propositionen
i oförändrat skick såsom ett
provisorium. Jag har svårt att se vad
ett sådant förfarande egentligen skall
tjäna till. Man vinner nämligen inte
mycket därpå. Såvitt jag kan förstå
äro alla tänkbara möjligheter redan
ventilerade, och alla andra ha befunnits
mindre tjänliga än vad som nu
föreslagits.

Såvitt jag kan se har man endast
två vägar att gå. Antingen tror man
inte, att en kontakt mellan juryn och
domstolen är nödvändig, och då avslår
man förslaget såsom det föreligger,
eller också tror man liksom tryckfrihetssakkunniga,
liksom justitieministern
och liksom utskottsmajoriteten och
reservanterna, att en sådan kontakt är
önskvärd och nödvändig, och då bör
man synes det mig kunna anta förslaget
definitivt utan att införa något provisorium
och utan någon ytterligare utredning.

Jag skulle alltså för min del vilja
yrka bifall till utskottets förslag, men
jag kan inte vara med om den skrivning,
som utskottet har i motiveringen.
Därför ber jag att få yrka bifall till
propositionen i fråga om paragraf 8.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Från
flera talares sida har gjorts gällande,
att det knappast skulle föreligga någon
risk för att juryn skulle obehörigen påverkas
av rättens jurister. Herr Fagerholm
frågade till och med varför man
hade anledning att antaga, att rätten
skulle lämna tendentiösa eller felaktiga
uppgifter. Man har tydligen velat
bagatellisera denna farhåga för att rätten
skulle kunna påverka juryn och
har menat, att det vore ännu farligare
för juryns självständighet om t. ex. någon
av jurymännen vore jurist och
denne då kunde påverka de övriga
medlemmarna av juryn. Detta uttalande
synes mig bygga på en felaktig uppfattning
om de motiv, som ligga bakom
reservationen. Vad frågan gäller är
helt enkelt, att man vill vinna nödvändiga
garantier mot att rätten kunde så
att säga sätta sig på juryn på grund
av den särskilda auktoritet, som rätten
besitter. Det är alltså juryns självständighet
gentemot rätten, som det gäller
att söka skydda. Det går inte att lättvindigt
tala om att de svenska domstolsjuristerna
stå så högt, att de inte

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

kunna tänkas obehörigen påverka juryn.
En sak är att vilja, en annan sak
att kunna. Det är ett faktum, att även
domstolsjurister äro vanliga människor,
som omedvetet kunna påverka andra,
trots att de själva inte ha för avsikt att
göra det.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till att vi i denna kammare för någon
tid sedan diskuterade frågan om utvidgning
av lagrådets granskningsrätt
och att många av kammarens ledamöter
hyste farhågor för att lagrådet inte
skulle kunna skilja mellan en rent lagteknisk
och en materiell granskning av
lagförslagen, detta givetvis med ett
visst fog. Man menade att dessa spörsmål
voro så intimt sammanhängande,
att det knappast i praktiken ginge att
alltid skilja dem åt. Delvis av detta
skäl avvisades tanken på en utvidgning
av lagrådets granskningsrätt. Det förefaller
mig som om de, som hyste dylika
farhågor, också hade skäl att nu hysa
liknande tvivel om möjligheten för
domstolsjuristerna att helt särskilja
lagreglernas formella tillämplighet i
allmänhet och verkan av deras tillämplighet
i det speciella fallet.

Att det här föreligger ett verkligt
problem och icke blott ett uppkonstruerat
sådant synes mig vara svårt
att förneka. Låt oss blott tänka på
vilka bestämmelser våra praktiska vänner
danskarna ha i här förevarande
avseende. Danskarna äro bättre psykologer
än vi svenskar och låta sig
inte avspisa med allmänt tal om juristernas
opartiskhet. Där ha vi grunden
till att danskarna kräva, att inte mindre
än 5 jurymän skola begära att frågor
framställas till juristerna för att
dylika frågor över huvud taget skola
få framställas. Detta visar att danskarna
inte anse, att det så ofta eller i allmänhet
är påkallat med sådana frågor,
säkerligen av det skälet, att juryns ledamöter
ju i alla fall mot slutet av målets
handläggning kunna genom frågor
till advokaterna få sådana frågor be -

Rättegången i tryckfrihetsmål.

lysta och att det därför ofta kan vara
onödigt med ytterligare upplysningar.
Men denna bestämmelse att minst 5 ledamöter
av juryn måste kräva att frågor
skola få framställas, visar också att
man vill ha en garanti mot att det inte
i onödan sker någon påverkan ifrån
rättens ordförandes sida.

Man har i Danmark också andra garantier.
Man har bestämmelsen om att
det skall föras ett ordentligt protokoll
vid detta frågeförfarande, och slutligen
har man den ingalunda obetydliga
garantien, att en dom, som kan antagas
ha grundats på en obehörig påverkan
ifrån rättens ordförandes sida på
juryn, kan ändras. Detta visar väl att
danskarna se klart på detta problem
och att det inte är något obetydligt sådant.

Med hänsyn till de sakliga skäl som
finnas att i detta fall kräva särskilda
garantier — vilket danskarna tycks ha
gått iland med — ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag har i denna fråga väckt en motion,
i vilken jag har yrkat att bestämmelsen
om att juryn sedan den sammanträtt
skulle kunna konferera med
domstolen inte skall tas med i denna
lag. Denna min ståndpunkt är bl. a.
grundad på praktiska erfarenheter från
tillfällen, då jag har deltagit i juryverksamhet.
Det har inte berott på någon
nyck, att de ursprungliga lagstiftarna
ha velat skapa en garanti för att
juryn inte på något sätt skall påverkas
sedan den börjat sitt arbete. Denna
uppfattning har i stället varit grundad
på att man har velat ha så starka garantier
som möjligt mot en inverkan
utifrån av det ena eller andra slaget.
Jag kan inte finna annat än att genom
det förfaringssätt, som Kungl. Maj:t
och senare också utskottet ha föreslagit,
uppluckras hela denna grundläggande
bestämmelse. Det lämnas bär -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

igenom en möjlighet att medan juryn
sammanträder upprätthålla kommunikation
med domstolen eller med andra,
som icke ha med juryns arbete att
göra. På grund av denna principiella
synpunkt har jag ansett, att man icke
borde gå med på Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt.

Nu ha ju reservanterna i huvudsak
velat tillmötesgå dessa synpunkter. På
en punkt synas de emellertid ha fallit
undan för denna informationspropaganda
och föreslagit sådana åtgärder,
som egentligen stärka Kungl. Maj :ts inställning
att uppluckra de ursprungliga
principerna på detta område. Jag delar
alltså inte helt reservanternas mening
på denna punkt. Jag tror att frågan
om erhållandet av sådana upplysningar
måste lösas på ett annat sätt.
I vart fall måste jag säga, att det jag
känner till om saken inte har givit mig
den uppfattningen, att detta skulle vara
en brännande fråga. Jag vill inte bestrida,
att det kan komma tillfällen, då
det skulle vara önskvärt med en sådan
informationstjänst, men som regel tror
jag inte att något sådant behov yppar
sig. Jag tänkte under justitieministerns
anförande, att det grundläggande dock
är att både domstol och jury skola
döma efter lagen.

När det gäller dessa tryckfrihetsmål
ha ju meningarna varit mycket divergerande
om vad lagen bestämmer. Jag
har av praktisk erfarenhet funnit, att
när vederbörande jurymän ha kommit
till det avgörande sammanträdet ha de
haft mycket väl reda på vilket beslut
de skulle fatta. Ofta har juryns behandling
av målet då blivit ganska formell.
Jag tror att många, som ha haft
samma erfarenheter, skola kunna intyga
att det förhåller sig på det sättet.
Och i verkligheten har det väl varit avsikten
med denna prövning av tryckfrihetsmål
genom jury, att man skulle
kunna utan en rigorös och sträng lagtolkning
på varje punkt kunna avge
ett votum, som bl. a. bygger på veder -

börande lekmäns egna åsikter om hur
man lämpligen bör besvara domstolens
frågor.

Jag tror att genom den uppläggning
av frågan, som nu har föreslagits, uppluckras
en mycket viktig beståndsdel
i svensk tryckfrihetsförordning, och
därför har jag inte velat vara med om
en sådan bestämmelse. Som läget nu
är kommer jag att rösta för reservationen
i frågan.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag hade
tänkt nöja mig med det instämmande,
som jag tidigare gjort i herr Johnssons
i Stockholm inledningsanförande, men
sedan jag hört herr Edberg på göteborgsbänken
yrka bifall till propositionen,
kan jag faktiskt inte med gott
samvete låta talmannens klubba avsluta
denna debatt utan att deklarera, att
jag liksom flertalet inom svensk press
verksamma har en från herr Edberg
alldeles bestämt avvikande mening. När
herr Edberg säger, att antingen bör
man acceptera att juridiska upplysningar
skola kunna lämnas juryn och
då skall man också ansluta sig till propositionen,
eller också skall man förkasta
det hela, är han inne på en väg,
som vid utskottets prövning samtliga
ledamöter ha tagit avstånd ifrån utom
herr Werner. Men han är ju precis
som herr Edberg låst på förhand såsom
medlem av sakkunnigkommittén
och därför part i målet. Han har ju
för övrigt, som han själv sade, icke
deltagit i behandlingen av ärendet i utskottet.

Vi borde väl därför, herr talman,
här i kammaren kunna enas om att gå
antingen på utskottsmajoritetens eller
på reservationens linje. Det är kanske
för mycket begärt att de herrar, som
ha suttit i kommittén, skola intaga en
så förutsättningslös inställning, att de
skulle erkänna att utskottets förslag är
bättre än vad de själva efter åtskilliga
års funderande kunnat kläcka fram.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Men när man nu i utskottet liar funnit,
att man icke bör gå den väg, som propositionen
utstakar, finns det starka
skäl för en sådan ståndpunkt. Det är,
herr talman, såsom här redan har understrukits,
att i den upplysningsverksamhet,
som rätten skall bedriva i fråga
om juryn, sättes offentlighetsprincipen
helt ur spel. Jag ber att få påpeka
för dem, som inte ha observerat det,
att det har blivit uttryckligen ifrånsagt,
att dessa upplysningar komma att
lämnas i enrum, och att varje sådan
insyn, som t. ex. är stadgad i dansk
och fransk rätt, här är satt ur spel.
Jag kan inte gå så långt som herr
Häckner, som säger att detta kan leda
till att rätten sätter sig på juryn. Det
vill jag ingalunda tro. Men däremot,
herr talman, tror jag att risken särskilt
i allvarliga tider, såsom också Publicistklubben
har understrukit, blir mycket
stor för att folk t. ex. kommer att
säga: Ja, det var inte underligt att
juryn uttalade en fällande dom, när
man vet att den och den är ordförande
i rådhusrätten. Jag tror att något
sådant skulle vara i högsta grad olyckligt,
och därför vill jag varmt vädja
till kammaren att icke följa den rekommendation,
som herr Edberg här
har givit. Det är nämligen en för både
svensk rätt och för den svenska tryckfriheten
ytterst dålig rekommendation.

Jag behöver inte säga mycket mera
för att klargöra att jag för min del ansluter
mig till reservationen. Skillnaden
mellan utskottets linje och reservationen
är visserligen inte alltför stor.
Anledningen till att jag i detta fall utmönstrar
utskottsmajoritetens linje är
helt enkelt den, att jag inte har velat
vara med om att under den korta tid
det gäller införa en helt ny praxis i
svensk tryckfrihetsprocess, som ändå,
om det vill sig illa, kan bli prejudicerande
och komma att bli bestående.
Reservanterna ha inte velat gå med på
detta, och därför är deras väg betryggande.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

Jag skall, herr talman, inskränka
mig till att anföra detta, även om det
vore ofantligt mycket mera att säga,
och ber att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte ta upp någon
duell med herr Ståhl om vem av oss
som är den mest tryckfrihetsvänlige.
Jag kan dock försäkra herr Ståhl, att
när det gäller omsorgen om den svenska
tryckfriheten har jag nog inte visat
mindre iver än herr Ståhl. Jag tycker
emellertid, att när man här målar upp
farorna av en rent informatorisk kontakt
mellan juryn och domstolen, så
skjuter man något över målet. Man
målar faktiskt en viss potentat på väggen.
Det är möjligt — jag skall inte
bestrida herr Ståhls uttalande om den
saken — att utskottets förslag är bättre
än sakkunnigbetänkandet och propositionen.
Jag har bara svårt att se vari
detta bättre består, eftersom man inte
har kunnat framlägga något annat alternativ,
något verkligt annat förslag, utan
nöjer sig med att genomföra det nu
föreliggande förslaget som ett provisorium
för att sedan utreda saken på
nytt. Jag skulle ha förstått herr Ståhl,
om han hade kunnat hänvisa till ett
annat alternativ, men eftersom något
sådant inte föreligger tycker jag, att
man definitivt kan ta det förslag som
finns och inte skjuta avgörandet på
framtiden.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Herr Edberg säger, att om det
hade kunnat anvisas ett annat alternativ,
så hade man kunnat gå på utskottets
förslag. Men varför har inte utskottet
anvisat ett annat alternativ? Jo,
helt enkelt därför — jag behöver ju
egentligen inte försvara utskottet, eftersom
jag har yrkat bifall till reservationen
— att man icke har velat sitta i
utskottet och under dessa korta veckor
pressa fram ett förslag till en annan

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 ein.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

ordning, som kanske icke skulle bli betryggande.
Man bar därför riktat denna
vädjan till justitieministern att underkasta
hela frågan en ny utredning. Jag
håller utskottsmajoriteten räkning för
att den gått så försiktigt fram som den
härmed gjort.

Vad sedan vår tryckfrihetsvänlighet
beträffar så skola inte herr Edberg och
jag gräla om den. Vi ha icke någon anledning
till det. Jag har den största
respekt för herr Edbergs rena uppsåt
i det fallet. Jag vill bara konstatera den
skillnaden, herr Edberg, att jag för
min linje kan åberopa pressens instanser,
både Publicistklubben och journalistföreningen.
Jag kan vidare åberopa
en rad sakkunniga — även i lagrådet
— och jag kan åberopa praxis i utlandet.
Herr Edberg står däremot — tyvärr
— med två tomma händer.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
var ju inte ägnat att förvåna, att både
herr Werner och herr Edberg, som en
gång tillhörde 1944 års tryckfrihetssakkunniga,
här ha velat kläda skott för
de sakkunnigas i propositionen framlagda
förslag. Jag kan förstå att det är
ganska svårt för de sakkunniga, som
sedan länge ha studerat den föreliggande
frågan från vissa synpunkter, att nu
anlägga några nya synpunkter på densamma.
Men jag kan inte förstå herr
Werner, när han säger att han finner
tveksamheten i olika hänseenden obegriplig.
Herr Werner har dock bara
varit med i utskottet i början. När man
läser lagrådsledamöternas uttalande
här, har man väl i alla fall anledning
att vara tveksam.

Det är mera sällan som en lagfråga
blir föremål för så stora meningsskiljaktigheter
i lagrådet som denna har
blivit, och det är också sällan som lagrådet
intar en så negativ inställning till
en fråga utan att det föranleder förslag
till ändring. En ledamot av lagrådet vill
sålunda inte alls ha med de ifrågava -

rande styckena om information. De övriga
tre ledamöterna säga, att de med
hänsyn till vad som anförts, trots de
principiella betänkligheter som förslaget
i denna del kan väcka, icke vilja
avstyrka en anordning, som öppnar väg
för en information av mera begränsad
omfattning. Det rådde alltså ingen större
entusiasm för förslaget på den
punkten.

Herr Edberg tyckte, att det var egendomligt,
att utskottet icke hade kunnat
komma med något verkligt förslag. Men
det går så till, herr Edberg, att om vi
i första lagutskottet ha ett ärende av
någon vikt till behandling, så vilja vi
inte gärna föreslå, att en betydelsefull
lagändring skall antagas direkt av kamrarna.
Förslaget måste passera lagrådet.
Det kan då hända — även om lagutskottet
är aldrig så upplyst — att det
kan komma att framställas vägande erinringar
mot utskottets förslag, som göra
att Kungl. Maj :t sedan icke vill promulgera
en sådan lag. Därför brukar
lagstiftningen i regel gå den vägen, att
man begär en utredning. Då kommer
det med tiden ett nytt förslag från departementet
som först går till lagrådet
och sedan kommer till riksdagen. Detta
tycker jag också är det riktigaste.

Lagutskottet har här avgivit åtskilliga
förslag, som man skulle kunna
överväga. Vad jag nu särskilt skulle
fråga är, varför man inte kan pröva sig
fram på den väg, som man har gått i
andra länder, där man har jury i alla
möjliga brottmål. I de franska och
danska rättssystemen t. ex. har man,
som tidigare har påpekats, vidtagit särskilda
åtgärder för att undvika just de
olägenheter med den juridiska informationen,
som här ha påtalats.

Lagutskottets majoritet och för övrigt
hela lagutskottet måste anse det vara
rimligt att man i vårt land, där juryn
är något ganska ovanligt, som bara
förekommer i de mycket fåtaliga tryckfrihetsmålen,
på detta sätt garderar sig
genom den form av offentlighet, som

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

man kan vinna antingen man går den
ena eller den andra av de här antydda
vägarna.

Herr Hagberg i Luleå har här sent
omsider tagit till orda och förklarat,
att det icke föreligger något egentligt
behov av juridisk information. Jag har
inte tagit upp den saken förut, eftersom
ingen tidigare har berört den, och jag
skall inte heller nu gå in på den något
närmare. Jag tror att det är ganska
onödigt, eftersom alla talare utom herr
Hagberg i Luleå ha ansett det nödvändigt
med en sådan information.
Detta har också bestyrkts på olika sätt.
I första kammaren har utskottets förslag
redan antagits med betryggande
majoritet. De övriga rösterna tillföllo
reservationen, som ju också anser att
ett sådant behov föreligger. Det verkade
som om herr Hagberg i Luleå närmast
menade, att något behov av juridisk
information icke hade försports tidigare.
Det kan tolkas på två sätt. Dels
måste man säga att det tidigare tryckfrihetsprocessförfarandet
har lämnat
mycket övrigt att önska — detta är en
av orsakerna till att det nu ersättes med
ett annat — och dels ha parterna haft
vissa möjligheter att i juryn insätta en
jurist, som har kunnat ge den önskade
informationen. Som utskottet har påpekat
har detta förekommit i ett mycket
stort antal fall. Av de 70 tryckfrihetsmål,
som handlagts av Stockholms rådhusrätt
under en tioårsperiod har i icke
mindre än 52 fall någon jurist tillhört
juryn. Detta vittnar i sin mån om att
det är angeläget att få en dylik information
till stånd.

Jag tycker det är ganska optimistiskt
av de två talare, som i debatten på
sistone ha yrkat bifall till propositionen
eller till utskottets hemställan med
strykande av motiveringen, — vilket blir
ungefär detsamma — när ett helt utskott
bär ansett, att propositionen icke
kan godtagas för framtiden sådan den
är och när första kammaren redan beslutat
i enlighet med utskottets förslag

Rättegången i tryckfrihetsmål.

utan att där höjdes en enda röst för
bifall till propositionen sådan som den
nu föreligger. Jag tycker att det är
mycket optimistiskt att under sådana
förhållanden yrka bifall till propositionen.
Det kan på sin höjd ställa till litet
trassel.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WERNER: Herr talman! Det var
med stort intresse jag hörde herr Häckners,
herr Hagbergs i Luleå och herr
Ståhls anföranden, vilka samtliga synas
bottna i en misstanke, att rätten skulle
påverka juryns ställningstagande. Jag
förstår egentligen inte, vilka erfarenheter
en gammal advokat som herr
Häckner kan ha av det svenska rättsväsendet,
när han kan dra en så felaktig
slutsats, men därmed får det vara
hur som helst.

Hur är det med juryns självständighet,
som man nu menar sig skydda?
Finns den egentligen? Den finns inte
i andra fall än då juryn frikänner, ty
det är att märka, att om juryn avger
en fällande dom, skall denna underkastas
prövning av rätten, och om den inte
sammanfaller med gällande lag, skall
den av rätten undanröjas.

Jag tror att man överdriver möjligheterna
att genom en ny utredning
komma till ett annat resultat än det
Kungl. Maj :t och även utskottet ha
kommit till. Det finns ingen sakskillnad
mellan Kungl. Maj ds förslag och utskottsmajoritetens
slutliga förslag. Skillnaden
är endast, att utskottet i sin motivering
rekommenderar eu ny utredning
av förhållandet mellan juryn och
rätten. Jag kan inte förstå vart man vill
komma med denna utredning. Antagligen
kommer utredningen, när den är
färdig, att rekommendera ett antagande
av Kungl. Maj ds förslag, som nu har
godkänts också av lagutskottets majoritet.
Skillnaden mellan Kungl. Maj ds
och utskottets förslag ligger inte i detta

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

avsnitt, utan den består däri, att utskottet
i sin motivering rekommenderar
att Kungl. Maj :ts förslag skall antas som
ett provisorium för att sedermera just
på denna punkt underkastas en ny
granskning.

För att det inte skall kvarstå någon
oklarhet beträffande mitt yrkande, skall
jag be att få upprepa det ännu en gång.
Jag hemställer alltså, att kammaren
måtte godkänna första lagutskottets förslag
men utesluta de delar av motiveringen,
vari utskottet rekommenderar
en ny utredning rörande frågan om
rättsförhållandet mellan juryn och
rätten.

Herr RYLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag förmodar att herr
Werner är den ende, som inte finner
någon skillnad mellan Kungl. Maj:ts
förslag och utskottets förslag. Det lär
väl vara så, att man inte utan vidare
kan bortse från motiveringen. Jag har
tyckt mig märka, att Kungl. Maj:t brukar
tillmäta det som riksdagen säger i
sin motivering ett visst avseende.

Herr WERNER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill endast påpeka, hurusom
lagutskottets ordförande här själv
har konstaterat, att det inte finns någon
saklig skillnad mellan utskottsmajoritetens
och Kungl. Maj ds förslag annat
än i motiveringen, och det är just på
den punkten jag har ställt ett särskilt
yrkande.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag hade inte tänkt begära ordet
i denna debatt, emedan jag inte haft
tillfälle att delta i justeringen av utskottets
utlåtande. När jag nu har begärt
ordet, måste jag emellertid säga, att jag
icke skulle ha kunnat biträda den motivering
för ett bifall till Kungl. Maj ds
förslag, som utskottet har givit.

Vi ha i utskottet aldrig diskuterat
andra förslag till lösning av informationsfrågan
än det Kungl. Majd har

framlagt. Jag kan inte med bestämdhet
yttra mig om möjligen någon under utskottsbehandlingen
har anvisat någon
utväg att på annat sätt lösa frågan, men
jag har inte något minne av det. Vad
vi diskuterade var, om man skulle antaga
Kungl. Maj ds förslag eller inte
göra det, och utskottet stannade för att
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag i 8 §.
För att tillmötesgå opponenterna har
utskottet emellertid sagt, att Kungl.
Maj d kunde ta under omprövning sättet
för informationen, sedan man under
en tid hade sett detta systems verkan.
Utskottet har emellertid inte ansett —
åtminstone har jag inte fattat saken
så — att lagen skulle antas som ett provisorium
och att Kungl. Maj it skulle
pröva de olika förslag, som utskottet
framför i sin motivering. Jag har i
varje fall aldrig avsett att man skulle
rekommendera Kungl. Maj d att förfara
så.

Under dessa förhållanden skulle jag
inte ha någonting emot att riksdagen
godkänner Kungl. Maj ds förslag till 8 §
men stryker utskottets motivering i vad
den avser denna paragraf. Detta är påkallat,
eftersom oklarhet synes råda om
tolkningen av motionen, men det kanske
skapar förvirring att ställa ett sådant
yrkande, och därför avstår jag
därifrån.

Jag tycker att denna debatt egentligen
inte har varit värd den tid den
kostar. Jag kan uppriktigt sagt inte förstå
hur man kan ifrågasätta, att de män
och kvinnor, som ha fått uppdraget att
sitta i en jury, skulle i sakfrågan låta sig
påverkas av rätten, om denna skulle vara
så omdömeslös, att den vid ett informationssammanträde
skulle antyda, hur
den ville att juryns svar skulle bli. De
som skulle bli påverkade måste vara
olämpliga att sitta i juryn, och de domare,
som skulle tillåta sig att ge anvisningar
om hur svaret borde bli, skulle
över huvud taget inte vara lämpliga
som domare. Jag har inte den minsta
ängslan för att juryns självständighet

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

på något sätt skulle äventyras, om rätten
finge lämna juryn informationer i
lagfrågor.

Till herr Hagberg i Luleå, som tvivlar
på nödvändigheten av sådan information,
vill jag säga, att vi ha läst de frågor,
som ställdes i en tryckfrihetsprocess,
som ligger herr Hagberg nära.
Juryn skulle där i yttersta fall behöva
besvara 20 olika frågor, och man var
hänvisad till minst lika många lagrum.
Jag skulle som juryman inte ha kunnat
svara ja eller nej på dessa frågor utan
att av en rättsbildad få reda på vad de
lagar innehålla, som skulle kunna anses
tillämpliga.

Nog förefinns det ett behov av sådan
information, den saken är klar, och
Kungl. Maj :ts förslag angående sättet
att ordna denna information är det
rätta.

Herr EDBERG: Herr talman! Det förefaller
mig som om kammaren, sedan
den har fått höra dessa intressanta interiörer
från första lagutskottet, utan
någon självövervinnelse borde kunna
bifalla det förslag, som herr Hedlund i
Östersund talade för utan att yrka bifall
till, men som herr Werner och jag
ha yrkat bifall till, nämligen att man
skall godkänna klämmen men stryka
motiveringen i vad den avser 8 §. Göra
vi inte det, få vi det provisorium, som
herr Hedlund inte önskar. Vill man
undvika ett provisorium, finns det möjligheter
att göra det, och jag tror inte
man åstadkommer någon förvirring genom
att följa det förslag vartill herr
Werner och jag ha yrkat bifall.

Häruti instämde herr Hagberg i
Malmö.

Herr ItYLANDER: Herr talman! Det
var onekligen ganska överraskande att
så här i elfte timmen omsider få reda
på vad utskottets vice ordförande tänker
i denna sak. Jag vill bara tala om

Rättegången i tryckfrihetsmål.

att utskottets vice ordförande har varit
med om hela föredragningen av ärendet
och utskottets beslut. Dessa frågor
ha ventilerats där, och sedan har ett
förslag till skrivning utgivits av sekretariatet
och tillställts, som jag säkert
vet, även vice ordföranden. Jag erinrar
mig nu, att när vice ordföranden och
jag talade om saken, sade vice ordföranden
någonting om att det där med
provisorium inte lät så vackert, men
att det fick vara eller någonting sådant.
Det är onekligen överraskande att först
här få reda på att vice ordföranden
egentligen har önskat någonting så enkelt
som bifall till propositionen. Det
hade ju varit lämpligt att säga det i
utskottet och kanske också foga en reservation
till utlåtandet.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Jag yrkade för min del i utskottet
bestämt bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
och jag motsatte mig varje annat
förslag, som nämndes under debatten.
Jag var tyst i det längsta här i debatten,
men när detta virrvarr uppstod om utskottets
motivering, anser jag mig ha
rätt att ta till orda. Att jag inte yttrade
mig i utskottet om motiveringen beror
såsom jag nyss sade på att jag inte hade
tillfälle att vara närvarande vid justeringssammanträdet.
Hade jag varit närvarande,
skulle jag alldeles säkert icke
ha gått med på detta skrivsätt.

När jag nu har ordet vill jag fråga
utskottets ordförande om det är meningen
att lagen skall bli ett provisorium.
Jag tror uppriktigt sagt, att
Kungen skulle le litet smått om utskottet
tror att motiveringen ger lagen provisorisk
karaktär.

Herr Edberg, är det klokt att vi
splittra oss? Vad utskottet föreslår är
detsamma som Kungl. Maj:t föreslår,
och därför böra vi väl kunna enas om
även motiveringen i lagutskottets betänkande,
även om densamma är något
dimmig.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
skall inte gå in på några interiörer från
lagutskottets sammanträden, men jag
vill säga, att jag ser en betydande skillnad
mellan Kungi. Maj:ts förslag och
utskottets förslag, nämligen att vi i motiveringen
be Kungl. Maj :t undersöka,
om det inte går att få fram någon lämpligare
form för kontakt mellan rätt och
jury, så att det inte kan uppstå några
misstankar mot rätten. Man skulle
exempelvis kunna tänka sig protokollföring
eller att försvarsadvokat och
åklagare få vara närvarande när upplysningarna
lämnas.

Jag vill, herr talman, bestämt vidhålla
den uppfattning jag tidigare givit
uttryck åt, nämligen att vi böra be
Kungl. Maj:t undersöka denna fråga.
Det kan ju i varje fall inte skada att det
görs en utredning, och det gäller ju en
fråga, som det råder delade meningar
om. Stryker man hela motiveringen till
utskottets förslag, får utskottsmajoriteten
och i varje fall jag själv ta vår ställning
under omprövning.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag befinner mig i samma situation
som herr Hedlund i Östersund; jag
har varit med om ärendets behandling
i utskottet, men jag var inte närvarande
vid beslutets fattande och har därför
avhållit mig från att deltaga vid justeringen.
Det är kanske på sin plats att
jag deklarerar min mening i denna
fråga, eftersom jag har deltagit i ärendets
behandling.

Jag får säga att hela förslaget synes
mig vara en inte opåkallad komplettering
av det beslut, som riksdagen tidigare
har fattat beträffande tryckfrihetsförordningen.
Så långt jag kan bedöma
denna sak måste det vara till
gagn för tryckfrihetsprocessen, om
jurymännen få möjlighet till information
om vissa lagbud, som påverka saken.
Jag vill inte påstå att jag har någon
större erfarenhet i fråga om tryck -

frihetsprocesser, men jag är dock inte
alldeles utan sådan erfarenhet, och jag
vågar därför vitsorda, att fördelen av
att kunna inhämta juridiska upplysningar
om vissa lagbud måste vara till
gagn för tryckfrihetsprocessen.

Jag har litet svårt att fatta den skuggrädsla,
som på sina håll gör sig gällande
och som vi hörde särskilt starkt framträda
från stockholmsbänken nyss. Vad
tänker man sig för slags jurymän, vilka
inte kunna bilda sig ett eget omdöme
på grundval av en viss upplysning om
karaktären av ett visst lagbud, som lämnas
av en domare eller en domstol? En
sådan juryman bör givetvis inte åtaga
sig uppdraget. Jag skulle också tro, att
om det skulle bli känt att hans självständighet
vore av det slaget, så skulle
han heller inte bli utsedd till juryman.
Jag vill emellertid inte taga denna invändning
på allvar. Jag tror absolut
inte på att den har någon som helst betydelse.

Om jag skall säga ett ord om den
animerade debatt, som har förekommit
om utskottsbehandlingen, så tror jag
mig våga säga, att samarbetet i utskottet
inte är så trasigt, som man möjligen
kan föreställa sig efter en sådan debatt
som denna. Det har gått lugnt och sakligt
till — som det alltid brukar göra —
i första lagutskottet, där man sannerligen
inte brukar rusa i väg i onödan.

När jag nu har begärt ordet i denna
fråga, så tycker jag att jag kan passa
på och lufta en personlig mening i detta
ärende. Det rör frågan om juryinstitutet
över huvud taget. Jag har den bestämda
meningen, att man näppeligen kan ha
något behov längre av detta i och för
sig ganska underliga institut, som kan
leda till att vad som är rätt och sanning
i Karlstad blir fullständigt underkänt
i Göteborg. Detta kan inte vara tillfredsställande.
Med den ställning, som
vårt rättsväsende i dag intar, tror jag
att det har att behandla problem, som
kunna vara minst lika intrikata och
minst lika svåra att komma till rätta

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

med som dessa tryckfrihetsfrågor. Det
är inte utan att juryn på mig gör ett
intryck av lotteri, som näppeligen hör
hemma i svenskt rättsväsende.

I fråga om de olika yrkanden, som
ha ställts i detta ärende, kan man givetvis,
om man vill klyva ord, diskutera
en och annan detalj i motiveringen. Jag
tror dock ingalunda att man behöver
tillgripa storsläggan gentemot utskottets
motivering. Den bygger på den
gamla försiktigheten inom lagutskottet.
Man har träffat på ett område, där tveksamhet
i fråga om en viss konstruktion
har kommit till synes, och där man inte
från samtliga håll har varit fullt på det
klara med vilken metod som är den riktiga,
när det gäller att komma till rätta
med detta problem. På grund härav har
man, så vitt jag förstår, skrivit på detta
sätt och sagt, att man vill låta undersöka
saken. En sådan sak, som har
framförts i debatten av utskottets ordförande
och som enligt mitt förmenande
är värd att undersökas, är möjligheten
av en protokollföring av de upplysningar,
som lämnas till jurymännen.

Jag finner sålunda, att jag kan yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
till en början propositioner beträffande
utskottets hemställan, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johnsson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

7 — Andra kammarens protokoll 19''t9.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

I avseende å motiveringen gav lierr
andre vice talmannen härefter propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av nämnda motivering med
den ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Werner; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Werner begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Werner.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Werner
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 108 ja och

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ändringar i instruktionen för militieombudsmannen.

54 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den
av utskottet föreslagna motiveringen.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 178, angående
prisutjämningsavgift m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens justitieombudsman.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Ändringar i instruktionen för militieombudsmannen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens militieombudsman.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 199, av herr Hedlund i Östersund,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta erforderliga ändringar i
instruktionen för militieombudsmannen».

Utskottet hemställde, under förutsättning,
att de av konstitutionsutskottet
i memorial nr 10 under 10) och 13)
anmälda vilande grundlagsförslagen
bleve slutligen antagna, att riksdagen i
anledning av förevarande motion måtte
besluta, att 1, 2, 5, 6, 12, 14 och 23 §§
instruktionen den 14 mars 1941 för
riksdagens militieombudsman skulle
hava ändrad lydelse på sätt i utlåtandet
angåves.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, som hemställt,

A) att riksdagen måtte bifalla vad
utskottet hemställt;

B) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående militieombudsmansämbetets
allmänna ställning och skyldigheter
samt om framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Utskottet
har i sitt utlåtande bland annat
tagit upp ett uttalande av statsrevisorerna
rörande militieombudsmannens
skyldigheter. Enligt regeringsformen
§ 96 har ju justitieombudsmannen och
militieombudsmannen jämförbara uppgifter,
men enligt instruktionen för militieombudsmannen
i § 2 tillkommer det
denne att även övervaka en stor del av
försvarets ekonomiska förvaltning. Vi
finna i andra paragrafen en mängd sådana
saker, som det måste vara mycket
betungande att övervaka. Det gäller förvaltningen
av de till försvarsväsendet
anslagna medel och försvarsväsendet
tillhörande fastigheter, det gäller bestämmelser
om statens upphandlingsoch
entreprenadväsende och det gäller
anskaffande och användande av andra
förnödenheter samt utförande av arbeten
för försvarsväsendets behov.

Statsrevisorerna ha funnit att detta
arbete är så omfattande och så betungande,
att det är ganska orimligt att det
skäll vila på militieombudsmannen.
Statsrevisorerna ha även funnit, att han
inte kan utöva och fullgöra denna sin
uppgift på ett helt tillfredsställande sätt.
Det torde numera också vara alldeles
överflödigt att lägga dessa uppgifter på
militieombudsmannen. Det finns ju även
andra kontrollorgan, som kunna taga
hand om detta. Jag behöver bara nämna
sakrevisionen, organisationsnämnden
och i någon mån riksräkenskapsverket.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ändringar

Militieombudsmannen har uttalat sig
om statsrevisorernas förslag om att
lians ställning och uppgifter borde utredas.
Han har själv funnit, att det inte
finns någon anledning till ändring. Det
är dock en något underlig motivering
militieombudsmannen framlägger i samband
med detta. Utskottet skriver följande:
»Avfattningen av § 96 regeringsformen
torde, såsom militieombudsmannen
framhållit, närmast giva vid handen,
att riksdagens ombudsmän, var
och en beträffande sitt område, äro utan
inskränkning behöriga att utöva kontroll
över alla delar av rättsskipningen
samt — — — över alla ämbets- och
tjänstemän, tillhörande den Kungl.
Maj:t underställda statsförvaltningen.»

Militieombudsmannen anser, att om
man skall tillmötesgå statsrevisorernas
önskemål måste man ändra § 96 i regeringsformen.
Utskottet å sin sida, som
tar fasta på vad militieombudsmannen
har sagt, anser att en inskränkning av
denna behörighet inte kan ske utan
ändring i § 96 regeringsformen, och
detta skulle innebära, att riksdagen avstode
från en konstitutionellt värdefull
rättighet. Ja, men ingen i denna kammare
kan väl få den uppfattningen av
§ 96 i regeringsformen, som vi nyligen
ha antagit, att man skall behöva vidtaga
någon ändring i denna paragraf, om
man vill tillmötesgå statsrevisorernas
rekommendation och befria militieombudsmannen
från den översyn av den
ekonomiska förvaltningen, som nu ingår
i hans uppgifter. Det behövs visst
ingen ändring av § 96. Det är — vilket
för övrigt utskottet är inne på i följande
stycke — endast nödvändigt alt lindra
instruktionen.

Om denna ändring vidtoges, skulle
militieombudsmannen ännu bättre kunna
sköta den rättsvårdande verksamheten
och den betydelsefulla personalvård,
som han har att utöva. Han kanske då
i någon män skulle kunna hjälpa till att
genomföra den demokratisering av militärväsendet,
som väl de allra flesta i
detta land lita på att det skall bli möj -

i instruktionen för militieombudsmannen.

ligt att genomföra. Jag tror att det vore
nyttigare, om han helt finge ägna sig åt
den rättsvårdande och den personvårdande
uppgiften.

Som vi finna är till detta utlåtande
fogad en reservation av fröken Andersson
i första kammaren. Denna reservation
ansluter sig till de synpunkter, som
statsrevisorerna ha redovisat i sin berättelse.
Revisorerna anse emellertid,
liksom reservanten, att denna fråga bör
utredas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen, punkt A och B.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
må vara, att statsrevisorerna efter en
mycket knapphändig utredning och påverkade
av något slags besparingsnit ha
kommit till den insikten, att man borde
inskränka på militieombudsmannens
granskningsskyldighet i fråga om en del
av försvarets myndigheter. Man blir
dock ganska överraskad av att en talesman
för revisorerna kan komma med
samma yrkande, sedan första lagutskottet
har förebragt en synnerligen ingående
utredning. Det förhåller sig ju nämligen
så, att den granskning, som utövas
av militieombudsmannen, är av ett helt
annat slag än den, som åligger åtskilliga
andra kontrollorgan.

Jag kan visserligen ge herr Spångberg
rätt i, att det under de senaste tio
åren tillkommit en hel rad nya statliga
kontrollorgan rörande olika områden
inom försvarsväsendet. Dessa äro emellertid
Kungl. Maj ds organ, under det
att militieombudsmannen är riksdagens
kontrollorgan. Det är alltså icke ett
sidoordnat organ utan ett organ, som
har eu helt annan huvudman. Det tillkommer
bland annat militieombudsmannen
att kontrollera, att de statliga
kontrollorganen verkligen fullgöra sin
funktion. Det föreligger alltså här en
fundamental skillnad, men detta synes
egendomligt nog ha undgått revisorerna.

Till detta kommer emellertid en mera

100 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ändringar i instruktionen för militieombudsmannen.

praktisk synpunkt. Det har inte gjorts
gällande från revisorernas sida, att man
skulle göra någon ändring i militieombudsmannens
tillsyn över personalvården.
— Rättsvården behöva vi inte
blanda in här; där ligga förhållandena
i öppen dag. — Personalvården har blivit
allt viktigare med åren. Det visar sig
nu, att det i betydande omfattning föreligger
ett intimt samband mellan frågor
rörande personalvården och spörsmål,
som avse den ekonomiska förvaltningen
vid de militära förbanden. Det
är helt enkelt nödvändigt för militieombudsmannen
att göra inspektioner på
alla möjliga områden, inspektera byggnader
och intendenturförråd, kök m. m.
sådant för att över huvud taget kunna
fullgöra sin tillsyn, när det gäller personalvården.
Undersöker man detta
noga kommer man till insikt om att det
finns mycket få saker, vilka såsom varande
mindre viktiga skulle kunna avföras
från militieombudsmannens uppgifter
när det gäller de ekonomiska
spörsmålen.

Man har ett intryck av att revisorerna
ha ansett, att man skulle kunna snåla
in något på staten för militieombudsmannen.
Denna stat belöper sig till några
tusen kronor mer än staten för justitieombudsmannen.
Detta sammanhänger
med särskilda omständigheter. Dels måste
det finnas en militär tjänsteman på
militieombudsmannens expedition, och
detta även om man skulle taga bort de
mera ekonomiska frågorna från militieombudsmannens
tillsyn. Man kan ju förstå,
att militieombudsmannen behöver
en militär till sitt förfogande. Han är
inte själv militärt sakkunnig, men han
skall likväl taga ståndpunkt till en hel
del militära frågor. En annan orsak till
att kostnaden för militieombudsmannens
verksamhet är något större än
kostnaden för justitieombudsmannens
är, att det finns en jurist mindre på den
förres expedition. Med den stora ansvällning
militärväsendet på senare tid
har fått har detta medfört, att man

måste anlita extra hjälp, och detta har
kostat pengar.

Jag tror att det skulle vara mycket
olyckligt att här ge sig till att från militieombudsmannens
mera angelägna
uppgifter avföra tillsynen över den ekonomiska
förvaltningen — det har väl
inte på allvar ifrågasatts, att man skulle
betaga militieombudsmannen behörigheten
att granska dessa saker. Detta
skulle säkerligen leda till att en hel del
missförhållanden, som nu bli rättade, i
fortsättningen inte skulle bli rättade.

Man får inte uppfatta militieombudsmannens
kontrollfunktion såsom jämförlig
med ett revisionsverk av t. ex.
samma karaktär som sakrevisionen. Det
ligger i sakens natur, att militieombudsmannen
mera gör stickprov. Han är
emellertid i tillfälle att göra en mängd
olika stickprov. Revisorerna ha här
skrivit så, att man får ett intryck av att
denna verksamhet är mycket liten och
inte fyller någon funktion. Man kan
nämligen inte läsa om den i ämbetsberättelsen.

Första lagutskottet, som årligen granskar
militieombudsmannens ämbetsförvaltning,
har tillfälle att se på inte endast
ämbetsberättelsen — som i ovannämnda
hänseende innehåller mycket
litet — utan även protokollen. Man kan
där konstatera, hur militieombudsmannen
vid sina inspektioner på de olika
ställena gör påpekanden om missförhållanden,
vilka sedan rättas. I regel rättas
felaktigheterna omedelbart. I vissa fall
föranleda de framställningar till någon
överordnad myndighet, där militieombudsmannen
påtalar förhållandet och
begär rättelse, vilken också kommer till
stånd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr andre vice
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade re -

Onsdagen den 30 inars 1949 em.

Nr 12.

101

servationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändrad ordning för
biskopsval.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av väckt motion om åtgärder
till förebyggande eller botande av
de skador, som skilsmässorna förorsaka
samhället och enskilda; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 17
februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Kapitalinvesteringar under jordbruksdepartementet.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Jordbrukets maskinlånefond.

Punkten 5.

Jordbrukets maskinlånefond.

Under denna punkt hade Kungl.
Maj:t hemställt, att riksdagen måtte för
budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor för ändamålet.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionerna I: 65 av herrar Osvald
och Sundelin samt II: 79 av herr Johnsson
i Kastanjegården m. fl., likalydande,
hade hemställts att riksdagen måtte
besluta att bestämmelserna om bidrag
till gemensam maskinanvändning
måtte ändras så, att bidragsbeloppet
skulle utgå med »högst 25 procent» i
stället för såsom för närvarande med
»25 procent», samt att den nuvarande
65-procentsregeln kompletterades med
en bestämmelse, som möjliggjorde en
smidigare tillämpning.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte till Jordbrukets
maskinlånefond för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna
1:64 och 11:80 ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att ej heller de likalydande motionerna
I: 65 och II: 79 måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Osvald, Svensson i
Ljungskile, Heeggblom och Allmän, vilka
ansett alt utskottet under C. bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till de likalydande motionerna I: 65
och 11:79, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att sådana ändringar, som
avsåges med motionerna, måtte vidtagas
i nu gällande bestämmelser om bidrag
till gemensam maskinanvändning.

Sedan punkten föredragits, anförde:

102

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Jordbrukets maskinlånefond.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Tillsammans med några
andra ledamöter av kammaren har jag
väckt en motion angående vissa ändringar
av bestämmelserna om bidrag
från jordbrukets maskinlånefond. Vi
föreslå sålunda att riksdagen måtte besluta
att bestämmelserna om bidrag till
gemensam maskinanvändning skola
ändras så att bidragsbeloppet utgår
med högst 25 procent i stället för såsom
för närvarande med 25 procent,
samt vidare att den nuvarande 65-procentsregeln
skall kompletteras med en
bestämmelse som möjliggör en smidigare
tillämpning. Statsutskottets majoritet
har emellertid inte ansett sig kunna
gå med på dessa ändringar, och jag
vill i anledning därav säga några ord.

Departementschefen framhåller ju —
och därvidlag kunna nog alla som lia
sysslat med dessa ting ge honom rätt
— att just i fråga om den gemensamma
maskinanvändningen har rationaliseringen
inom jordbruket gått mycket
snabbt. Jordbrukarna ha i mycket stor
utsträckning begagnat sig av de låneoch
bidragsmöjligheter, som i detta avseende
stå till buds. Det har ju också
nu föreslagits en utökning av såväl
själva fonden som av bidragsmöjligheterna,
något som är att hälsa med mycket
stor tillfredsställelse.

Det är emellertid inte trots denna
ökning av anslaget så säkert, att medlen
räcka till för alla de ansökningar
som för närvarande ligga inne. Inom
hushållningssällskapens förvaltningsutskott
är man ju, när man avger förslag
om bidrag, bunden av bestämmelsen
att bidraget skall utgöra 25 procent.
Följden av detta blir att om det är, låt
mig säga ett 20-tal jordbrukare, som
alla äro i ungefär lika stort behov av
hjälp, så kan man ofta bara ge 10, 17
av dem ett bidrag, medan de övriga
bli alldeles utan. Om man då i stället
hade möjlighet att gå under 25 procent,
skulle man kanske kunna tillfredsställa
samtliga sökande. Jag tror att det

skulle vara en mycket bra utväg. Jordbrukarnas
självkostnader för räntor
uppgå till ungefär 15 procent, och om
bidraget något överstege detta belopp,
så vore redan detta en god hjälp. Det
är ofördelaktigare att fastlåsa bidragsgivningen
vid 25 procent, ty då kanske
man rent av behöver avslå framställningar
om bidrag från jordbrukare,
som uppenbarligen äro i behov av
hjälp.

Det är också en del andra bestämmelser
som äro mycket besvärliga att
tillämpa och som få litet underliga
konsekvenser, hur man än gör. Det
finns t. ex. en bestämmelse om att bidrag
utgår med belopp, motsvarande
25 procent av lånets ursprungliga kapitalbelopp.
Jag har ett exempel från
vårt hushållningssällskap, som är ganska
egendomligt. Det var en jordbrukare,
som köpte maskiner för 25 529
kronor. Han begärde och fick ett lån
på 15 000 kronor. Han hade själv lånat
upp 5 400 kronor. Han skulle eljest
ha kunnat få ett lån på 20 400 kronor,
d. v. s. 80 procent av inköpspriset
— han var nämligen själv maskinhållare.
Han kunde emellertid inte nu
få högre bidrag än 3 750 kronor, eller
25 procent av lånebeloppet 15 000 kronor.
Men om han icke hade sökt lån,
utan endast bidrag, hade han kunnat
få ett bidrag på 5 100 kronor. Det står
nämligen i fortsättningen av bestämmelsen,
att därest lån icke åtnjutits,
utgår bidrag med enahanda andel av
det belopp, vilket kunnat erhållas såsom
lån.

Jag skall inte uppta tiden med att
gå in på C5-procentsregeln, d. v. s. bestämmelsen
att 65 procent av den jord,
som tillhör jordbrukare anslutna till
en maskinlåneförening, skall bestå av
jordbruk med under 20 hektar åker.
När man prövar maskinlåneansökningar,
finner man ofta att maskinhållaren
är en jordbrukare, som står sig mycket
gott, medan de övriga som tillhöra
maskinhållningsföreningen äro i ett

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

103

helt annat behov av hjälp, men det kan
naturligtvis också förhålla sig tvärtom.
Det synes därför som om det i detta
avseende borde ske en ändring av bestämmelserna.

Jag hoppas ju att det större anslag,
som nu anvisas, skall räcka bättre än
vad de medel gjort som tidigare stått
till förfogande och att låne- och bidragsgivningen
inte skall vara förenad
med så stora besvärligheter som hittills.
Jag tror dock att det hade varit
synnerligen välbetänkt att företaga de
små ändringar av bestämmelserna som
föreslagits i vår motion.

Det har ju till denna punkt av utlåtandet
fogats en reservation av herr
Osvald in. fl., där man yrkar på att de
ändringar, som föreslås i vår motion,
samt dessutom några andra ändringar
måtte godkännas av riksdagen. Jag ber,
herr talman, att få hemställa om bifall
till denna reservation.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag ber att få rikta kammarens
uppmärksamhet på att de bestämmelser,
som här i olika motioner föreslås
ändrade, fastställdes så sent som
vid 1948 års riksdag. Bidraget höjdes
då från 20 procent till 25 procent. Att
även i år företaga en ändring av bidragsbestämmelserna
torde knappast
vara lämpligt. Det är väl ändå skäl i
att man, innan man går att ändra bestämmelser,
varom enighet kunnat nås
under den förberedande handläggningen,
väntar något och ser hur bestämmelserna
verka i praktiken.

Reservanterna inom utskottet föreslå
att vederbörande myndighet, som har
att bevilja bidrag, skulle få möjlighet
att i vissa fall ge lägre bidrag än 25
procent. Utskottet har ansett att man
inte bör fastställa en sådan regel. Det
skulle säkerligen för den myndighet,
som bär att bevilja bidrag, medföra
ökade besvär, om den även skulle pröva,
i vilka fall etl lägre bidrag bör läm -

Spannmålslager husfonden.

nas. Enligt utskottets mening torde det
ur alla synpunkter vara bättre att fasthålla
vid den gräns, som har satts,
d. v. s. 25 procent, än att redan nu
vidtaga en ändring av bestämmelserna.

Vad beträffar de ändringar i övrigt,
som reservanterna föreslagit, så gäller
om dem detsamma som jag har sagt
om bidragets storlek, nämligen att man
väl bör pröva verkningarna av bestämmelserna
något längre tid än vad som
nu skett, innan man går att föreslå någon
ändring.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

På därå av herr talmannen given
proposition biföll kammaren till en
början vad utskottet i mom. A och B
hemställt.

I avseende å mom. C gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid förevarande
punkt fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkten C>.

Spannmålslagerhusf onden.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr H.EGGBLOM: Herr talman! Anledningen
till att jag vid denna punkt
har antecknat en blank reservation till
utskottets förslag är bara den, att jag
för min del sympatiserar med första
punkten i den motion som avlämnats
av herr Mannerskantz. Denna punkt
innehåller förslag om alt riksdagen
skulle la bort de särskilda förmåner i
form av räntefrihet, som komina dem
till del som kunna bli låntagare i
spannmålslagerhusfonden. Inom olika
grenar av spannmålshandeln har man
karakteriserat denna bestämmelse som
någon sorts mannamån.

Då tanken emellertid inte vann an -

104 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Jordfonden.

klang i utskottet, skall jag inte här
draga upp någon principdiskussion,
utan jag nöjer mig med den deklaration
som jag sålunda gjort.

Vidare anfördes ej. Utskottets i
punkten gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 7—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Jordfonden.

Kungl. Maj:t hade hemställt, att till
jordfonden måtte för budgetåret 1949/50
anvisas ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
därjämte behandlat två i riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 115 av
herr Näslund m. fl. samt II: 49 av herrar
Svensson i Ljungskile och Ahlsten,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte till jordfonden för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:115 och 11:49,
till Jordfonden för budgetåret 1949/50
anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Osvald, Svensson i
Ljungskile, Hseggblom och Åhman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till de likalydande motionerna I: 115
och 11:49, till Jordfonden för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! De medel, som här föreslås
anvisade till jordfonden, skola ju an -

vändas för inköp av jord som kan vara
av betydelse för den yttre rationaliseringen
av jordbruket. Staten skall
emellertid inte köpa denna jord för att
behålla den, utan endast för att återigen
sälja den till enskilda personer.
Det kapital, som härvidlag behöves, är
alltså i huvudsak ett rörelsekapital, vilket
gör att förbrukningen av medel
inte blir så stor som om det varit fråga
om att staten skulle köpa jord för
att sedan behålla den.

När frågan om anslag till jordfondens
verksamhet diskuterades förra
året, förelåg det en reservation från
folkpartiets sida, i vilken man yrkade
att det föreslagna anslaget skulle nedsättas
med 10 milj. kronor. När Kungl.
Maj :t i år prövade anslagsfrågan, så
gick statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ut ifrån att de medel,
som i fjol ställdes till lantbruksstyrelsens
förfogande, skulle vara förbrukade
vid utgången av nu löpande budgetår.
Det var alltså med den förutsättningen
att det inte skulle finnas
någon äldre reservation, som Kungl.
Maj:t föreslog ett anslag av 15 milj.
kronor för nästa budgetår.

Jag framhöll redan i årets remissdebatt
att allting talade för att de i fjol
anslagna medlen till jordfonden inte
skulle komma att gå åt under det nu
löpande budgetåret. Lantbruksstyrelsen
har också senare i skrivelse av den
12 februari anmält för Kungl. Maj:t, att
jordfonden under de första sju månaderna
av innevarande budgetår endast
förbrukat 340 000 kronor av de 15
milj. kronor som stå till förfogande.
Med anledning av denna ringa medelsförbrukning
under de sju första månaderna
sätter lantbruksstyrelsen själv
ned sitt anslagsäskande för det kommande
budgetåret med 10 milj. kronor.
Lantbruksstyrelsen säger i sin
skrivelse, att man beräknar att det för
de fem återstående månaderna av innevarande
budgetår skall räcka med 41/*
milj. kronor. Detta innebär att vid nu

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12. 105

löpande budgetårs utgång skulle det i
jordfonden finnas en reservation på
10 milj. kronor, under förutsättning
alltså att man under månaderna februari—juni
verkligen behöver använda
41/2 milj. kronor, vilket inte i och för
sig förefaller troligt. Resonemangsvis
kan man ju emellertid godtaga denna
lantbruksstyrelsens uppfattning.

Vi ha från folkpartiets sida väckt en
motion om nedsättning av det anslag,
som Kungl. Maj:t på denna punkt begärt,
med 10 milj. kronor och vi ha
också i utskottet reserverat oss till förmån
för denna ståndpunkt.

Vad innebär nu denna reservation?
Kungl. Maj :t har, såsom jag nämnde,
utgått ifrån att det inte skulle finnas
några pengar kvar i jordfonden den
30 juni, och därför har statsrådet begärt
ett anslag på 15 milj. kronor. Lantbruksstyrelsen
säger emellertid nu att
det kommer att finnas 10 milj. kronor
kvar. Om riksdagen beviljar det i reservationen
föreslagna anslaget, 5 milj.
kronor, betyder det alltså att lantbruksstyrelsen,
när det gäller jordfonden,
till sitt förfogande får precis så mycket
pengar som statsrådet har ansett
lämpligt.

Utskottets majoritet vill emellertid
öka på det anslag, som reservanterna
föreslå, med 5 milj. kronor till 10 milj.
kronor, så att det belopp, som för nästa
budgetår skulle stå till lantbruksstyrelsens
förfogande, blir 5 milj. kronor
större än vad statsrådet har förutsatt
att lantbruksstyrelsen skulle få. Jag
måste säga att det är en rätt underlig
logik i utskottsmajoritetens sätt att resonera.
När det visar sig, att det i år
kommer att gå åt högst 5 milj. kronor
i stället för 15 milj. kronor, så vill man
att det för nästa budgetår skall ställas
till förfogande 20 milj. kronor i stället
för föreslagna 15 milj. kronor. Det vill
med andra ord säga, att när erfarenheten
visar att det gått åt mindre pengar,
så ger man mera. Det är ju innebörden
i utskottsmajoritetens hållning.

Jordfonden.

Jag skulle nu gärna vilja fråga statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet,
om han inte, därest reservationen
godkännes och lantbruksstyrelsen
alltså skulle till sitt förfogande få
lika många miljoner som lantbruksstyrelsen
enligt statsrådets mening bör ha
den 1 juli i år, skulle kunna vara tillfredsställd
med riksdagens beslut. Det
skulle vara intressant att få ett svar på
den frågan. Jag förstår verkligen inte
att det i dessa brydsamma tider skall
vara nödvändigt att ställa till lantbruksstyrelsens
förfogande 5 milj. kronor
mera än statsrådet förutsatt att
lantbruksstyrelsen behöver för nästa
budgetår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hseggblom, Widén, Åhman och Stjärne.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag tror att herr Svensson i
Ljungskile drar alltför vittgående slutsatser
av det förhållandet, att de medel,
som tillförts jordfonden för förbrukning
under innevarande budgetår, ha
tagits i anspråk i så ringa utsträckning
som vad fallet har varit. Att belastningen
av fonden blivit mindre än beräknat
under innevarande budgetår beror
ju på ett flertal omständigheter.
Lantbruksnämndernas verksamhet har
under de första sju, åtta månaderna av
året inte haft den omfattning som den
kommer att få, då lantbruksnämnderna
blivit så att säga mera hemmastadda i
sitt arbete. Därtill kommer att eu betydande
del av tjänstemännen inte tillträdde
sina befattningar förrän under
hösten 1948, vilket gör att nämnderna
inte varit fullt arbetsföra. Tjänstemännen
ha ju kommit från olika verksamhetsgrenar,
och de kunna inte gärna
omedelbart vara fullt rutinerade i fråga
om de uppgifter som åläggas dem inom
lantbruksnämnderna. Vidare har i sam -

106 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Jordfonden.

band med riksbankens övertagande av
egnahemslånefondens utlånade kapital
en hel del arbete måst utföras av lantbruksnämnderna
för inventering av
denna lånestock. De orsaker till minskad
aktivitet inom lantbruksnämnderna,
som jag här nämnt, komma ju inte att
vara tillfinnandes under nästa budgetår.

Eu annan anledning till att belastningen
på jordfonden blir mindre under
innevarande budgetår än under
nästa år är, att när det gäller en hel del
av de fastigheter, som övertagas under
innevarande år, kommer det inte att
bli aktuellt med likvid av köpeskillingen
förrän under nästa budgetår på grund
av att antingen handlingarna inte äro
klara eller också att lantbruksnämnderna
ha att vidtaga en del åtgärder,
som innebära att betalningen behöver
erläggas först under det kommande
budgetåret. Vad nu jordfonden och dess
behov av medel under nästa budgetår
beträffar kommer det att inom vissa län
uppstå ett särskilt stort behov av pengar
för ifrågavarande ändamål. Vi ha således
Blekinge län, där överförandet till
jordfonden av Lyckebvåfastigheterna
kommer att medföra ett ganska betydande
behov av medel. I Kopparbergs
län kommer också på grund av den inköpsverksamhet
som pågår där med anledning
av de laga skiften som enligt
särskilda bestämmelser försiggå inom
detta län att erfordras ganska betydande
belopp. Vad beträffar Jämtlands,
Västernorrlands och Västerbottens län
ha lantbruksnämnderna i dessa län
övertagit fastigheter som inköpts av vattenfallsstyrelsen
för vattenregleringar. I
Norrbottens län har genom övertagande
av Bromska stiftelsens fastigheter uppstått
ett ganska stort behov av medel
från jordfonden.

För de här uppräknade speciella behoven
torde man väl kunna räkna med
en medelsåtgång av 4 å 5 miljoner kronor.
Om man sedan för den ordinarie
inköpsverksamheten inom de olika lä -

nen beräknar, att varje lantbruksnämnd
under nästa budgetår bör ha till sitt
förfogande ett belopp av 500 000 kronor,
så innebär detta att därmed tas i
anspråk 13 miljoner kronor. Fn sådan
medelstilldelning medför dock inte att
de olika lantbruksnämnderna få utrymme
för någon större inköpsverksamhet
under nästa budgetår. Med nuvarande
fastighetspriser torde det väl
innebära att vederbörande nämnd skulle
få möjlighet att inköpa mellan 15 och
20 fastigheter under nästa budgetår,
och det torde väl ligga inom ramen för
vad som kan anses sannolikt att nämnden
behöver. Jag menar därför att det
kan tänkas, att det anslag som här föreslås
från utskottets sida kommer att
behövas under nästa budgetår.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten
på att det är avsett att de medel
som här ställas till förfogande skola
komma tillbaka till jordfonden. I och
med att försäljning av fastigheter kommer
att fortgå i ungefär samma omfattning
som inköp sker kommer jordfonden
att i huvudsak finansiera sig själv.

Jag anser, herr talman, att de skäl
jag anfört böra vara tillräckliga som
motivering för att man bifaller utskottets
förslag beträffande anslaget till
jordfonden.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Då jag
har undertecknat den motion som föreligger
på denna punkt, vill jag anföra
några synpunkter på de spörsmål som
här ha berörts. Jag är först angelägen
att framhålla att denna motion på intet
sätt innebär något klander mot lantbruksstyrelsen
som begärt ett anslag på
20 miljoner kronor och ännu mindre
naturligtvis något klander mot statsrådet
som prutat ned lantbruksstyrelsens
äskande med inte mindre än 5
miljoner kronor.

Med tanke på den yttre rationaliseringens
popularitet och framtid skulle
jag vilja beteckna den verksamhet det

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

107

här gäller såsom behövlig men också
som mycket riskabel. Förköpsrätten
kan användas på ett sådant sätt att den
vid många tillfällen verkligen gagnar
den yttre rationaliseringen, och därför
säger jag, att det är ett nödvändigt instrument.
Men jag fruktar, att om vi
driva den för långt på det tidiga stadium
där den nu befinner sig genom
nya verksamhetsformer för rationaliseringen
och fastighetsköp, då kan det
blåsa upp en viss opinionsstorm mot
den, som inte skulle vara till denna
verksamhets fromma under tider som
komma.

Det har också visat sig att lantbruksnämnderna
ha gått fram med en viss
försiktighet i sitt handhavande av detta
förköpsinstrument. Det förhållandet att
man under de sju första månaderna
endast förbrukat 340 000 kronor visar
att lantbruksnämnderna ha använt
denna form av förköp med försiktighet.
Jag tycker att detta visar ett gott omdöme
från lantbruksnämndernas sida.
De ha tydligen ansett att man bör
känna sig för och pröva sig fram, så
att man inte går och förhastar sig på
detta tidiga stadium och därmed framkallar
en opinionsstorm mot hela denna
form av rationalisering.

•lag skulle i fråga om denna rationalisering
vilja beteckna vissa fall som
vi ha att göra med såsom lätta fall.
Dessa lätta fall kräva ingen kapitalinsats
i större utsträckning från jordfonden.
Man har det hela ganska väl
planlagt från början, när lantbruksnämnden
får ingripa och verkställa förköpet,
och snart är hela affären uppklarad.
Sedan återgå pengarna till jordfonden,
och det ställes inga större anspråk
på jordfondens kapital. Men vi
ha också fall som jag skulle vilja beteckna
som svårare fall, då lantbruksnämnderna
få ha fastigheterna kvar i
sin ägo. Det finns ju något som heter
sådd och skörd, och de ägor som nämnderna
på detta siitt ha i sin hand skola
skötas. Om detta inle blir gjort, kan

Jordfonden.

man räkna med att det blir en opinionsstorm
som blåser upp.

Det har från lantbruksstyrelsens sida
sagts, att man skulle behöva 41/2 miljoner
kronor under de månader som vi
ha kvar av detta budgetår för att verkställa
dessa inköp. Det är möjligt, att
på vissa ställen i landet särskilda förhållanden
göra att man behöver dessa
pengar, men ser man på inköpen i allmänhet
av jordegendomar för den yttre
rationaliseringens skull inom vissa jordbruksbygder,
då tror jag knappast att
man kan komma upp till ett sådant belopp.
Jag har talat med ledamöter i
lantbruksnämnderna, och de anse nog
i allmänhet, att det kan vara riskabelt
för nämnderna att inköpa egendomar
under vårbruket och sommarhalvåret,
tv då har man som sagt driften att ta
hänsyn till. Den bästa tiden för dessa
inköp är alltså hösten och vinterhalvåret,
då nämnderna ha litet tid på sig
att klara upp dessa problem.

Det är dessa svårare fall, såsom jag
betecknat dem, som komma att ställa
krav på jordfondens kapital. Jag är
nog mycket tveksam, huruvida det är
önskligt och lämpligt att lantbruksnämnderna
på detta tidiga stadium få
hand om lantegendomar, för vilkas skötsel
de skola ha ansvaret, för ett sammanlagt
kapital av upp till 30 miljoner
kronor, som det satts i fråga. Det skulle
säkerligen inte vara lyckligt, om denna
utveckling ginge så hastigt. Jag tror att
det vore lyckligare, om man ginge litet
varligt fram och det hela liksom finge
växa in i folkmedvetandet, innan man
drog iväg alltför långt i detta fall.

När jag har lyssnat till debatterna
här i kammaren, har jag hört, hur finansministern
vid ett par tillfällen har
vädjat till kammaren att icke bryta
den ekonomiska linje som regeringen
har dragit upp. Jag tycker att det är
ett förnuftigt resonemang, och jag har
som nykomling haft mycket svårt att
rösta för högre anslag, när jag hört
finansministern vädja på detta sätt.

108 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Jordfonden.

Men jag tycker att trots att detta anslag
skall utgå från kapitalbudgeten, så
innebär ett godkännande av reservationen
dock ett visst befästande av den
ekonomiska linje som vi varit eniga om
och velat stödja här i kammaren. Jag
beklagar faktiskt att finansministern
inte finns här i kammaren i kväll. Om
så varit fallet, kanske reservanterna
skulle kunnat få en liten behövlig hjälp
i denna fråga.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter på detta spörsmål,
och såsom framgår av vad jag sagt, så
anser jag att man bör gå fram med en
viss försiktighet. Gör man det, räcker
det anslag som reservanterna föreslå
mycket väl till. Som det tidigare har
sagts komma enligt reservanternas förslag
faktiskt lika mycket pengar att stå
till förfogande under nästa budgetår,
sedan lantbruksstyrelsen kommit med
sin nya skrivelse, som det hade gjort,
därest pengarna förbrukats i enlighet
med den beräkning som lantbruksstyrelsen
framlade i augusti månad, när
den kom med sin första framställning
om anslag.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag är kanske något överraskad över
den energi som reservanterna lägga i
dagen här. Det är ju fråga om ett ramanslag,
inom vilket lantbruksnämnderna
ha att röra sig, när de skola bedriva
denna verksamhet. I den mån som man
inte tar hela anslaget i anspråk, finns
pengar kvar, men i den män som man
från objektiva grunder anser sig för
detta ändamål behöva använda dessa
pengar, stå de till förfogande. Så enkelt
är det ju.

Nu har herr Waldemar Svensson sagt,
att när jag begärt 15 miljoner kronor för
nästa budgetår och man enligt reservationen
faktiskt kan räkna sig fram till

att man har 15 miljoner kronor att röra
sig med nästa år, då borde alltså jordbruksministern
vara tillfredsställd, och
då borde han också kunna godtaga reservationen,
som inskränker anslagssumman
till 5 miljoner kronor. Man
kan också säga, att när jag utgått från
att under innevarande budgetår dessa
anslag på 10 miljoner kronor i stort sett
skulle förbrukas men så icke skett, så
har det självfallet legat några motiv
bakom. Dessa motiv ha här närmare
utvecklats av herr Allan Andersson, och
jag anser, att det föreligger fullt plausibla
skäl för att man under innevarande
år inte kunnat ta i anspråk dessa
10 miljoner kronor. Men detta kan
också innebära, att det finns ackumulerade
behov för innevarande år som
måste tillfredsställas nästa år, och då
behövs det pengar. Sedan är det en sak
till, som jag har anledning att understryka.
Riksdagen har för ett par år
sedan antagit ett förslag, varigenom
startande av föreningsjordbruk skulle
möjliggöras. Det var, innan kammaren
hade glädjen att se herr Ahlsten som
medlem, och därför kunde självfallet
inte den siste ärade talaren ha detta i
åtanke. Riksdagsbeslutet innebar emellertid
bl. a., att lantbruksnämnderna
skulle ges praktiska möjligheter att för
mindre, medellösa jordbrukare och lantarbetare
i förening och i kooperation
starta ett kollektivt föreningsjordbruk.
Det kommer att finansieras över jordfonden.
För närvarande arbeta lantbruksnämnderna
med detta problem.
Alla lantbruksnämnder i landet ha genom
en uppmaning blivit uppmärksamgjorda
på att detta riksdagsbeslut inte
bara är ett tomt beslut utan att det också
om möjligt bör effektueras. Man håller
nu på att undersöka, om man kan
skaffa lämpliga egendomar för att hjälpa
medellösa lantarbetare och småbrukare
att i förening starta ett jordbruk.
Ett par jordbruk ha erbjudits under
hand. Det ena kostar 650 000 kronor
och det andra 1 200 000 kronor.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12. 109

Mina förhoppningar sträcka sig inte
så långt som till att varje lantbruksnämnd
skulle få möjligheter att skaffa
ett jordbruk, som kan vara lämpligt för
ett föreningsjordbruk. Jag kan emellertid
försäkra herrarna om att jag har
fått mottaga åtskilliga deputationer av
lantarbetare och småbrukare, som varit
uppe på kansliet och bett om att få anmäla
sig som hugade delägare i ett
tänkt föreningsjordbruk, så att på den
kanten föreligga inga hinder för startande
av sådana. Om vi emellertid
sträcka våra förhoppningar så långt
som till att det skulle bli ett föreningsjordbruk
i varje län, kanske herrarna
äro överens med mig om att varken
10 eller 15 miljoner kronor komma att
räcka. Jag har velat föra in detta problem
i diskussionen för att ytterligare
understryka, att en reducering utöver
vad utskottet tänker sig i varje fall kommer
att sätta en ganska effektiv broms
för att realisera det avsnittet i jordbrukspolitiken,
som riksdagen tidigare
varit ense om.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Vad herr Andersson i Tungelsta
bär presenterade var ju en rad antaganden
om vad som skall ske under
nästa år. Han summerade ihop dessa
antaganden till 4 å 5 miljoner kronor,
och sedan gjorde han ytterligare ett antagande,
som förbrukade de andra 10
miljonerna. Ja, man gjorde sådana antaganden
också i fjol. Då antog man, att
det skulle gå åt 15 miljoner kronor i år.
Det har hittills eller rättare sagt den
31 januari gått åt 340 000 kronor.

Emellertid är det ju frågan om huruvida
statsrådet hade räknat fel, när
statsrådet förutsatte, att lantbruksnämnderna
niista år skulle ha 15 miljoner
kronor till silt förfogande. Lantbruksstyrelsen
hade ju begärt 20 miljoner
kronor, men statsrådet prutade av ekonomiska
skäl ned det till 15 miljoner
kronor och ansåg alltså, att man inte

Jordfonden.

borde kunna ge lantbruksstyrelsen mer
än 15 miljoner kronor för detta ändamål.
Enligt reservationen får lantbruksstyrelsen
de 15 miljoner kronor, som
statsrådet förutsatt att lantbruksstyrelsen
skulle få till sitt förfogande. Nu
går emellertid både statsrådet själv och
jordbruksutskottet ifrån de förutsättningar,
som man utgick ifrån när statsverkspropositionen
skrevs, och skapar
helt nya motiveringar för att få täckning
för ett större belopp upp till 20
miljoner kronor.

Jag kan instämma med herr Ahlsten
i att när man lyssnat på finansministern
och det ena statsrådet efter det
andra, då de varnat riksdagen för att
genombryta den ekonomiska ramen,
finner man det rätt underligt, att man
i en sådan här fråga skall skapa nya
motiveringar för att kunna nödtorftigt
täcka behovet av ett större anslag än
det jordbruksministern ursprungligen
förutsatte att lantbruksstyrelsen skulle
ha.

Det finns naturligtvis en massa saker,
som kunna radas upp i ett sådant här
sammanhang. Man kan göra hur många
antaganden som helst och stapla dessa
på varandra och skapa motivering inte
bara för 15 miljoner kronor utan även
för 20 eller 25 eller 50 miljoner kronor,
det ena ungefär lika lätt som det andra.
Men det är ju dock så, herr statsråd,
att när statsrådet varnar för att gå under
utskottets bud här, varnar statsrådet
för en anslutning till statsrådets
egen ståndpunkt, när statsverkspropositionen
skrevs.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag gör inte anspråk på att kunna övertyga
herr Waldemar Svensson. Jag tror
inte någon i denna kammare har den
möjligheten. En människa, som inte vill
bli övertygad, har det väl så bekvämt,

Ilo

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Jordfonden.

att han bara helt enkelt kan koppla av
det sinne, som tar skäl, och säga: Här
bryr jag mig inte om att ta några som
helst argument.

Jag sade i mitt förra anförande, att
vi visste vad vi hade att röra oss med
under innevarande år. Det var 10 miljoner
kronor plus en reservation på
5 miljoner kronor. Det är 15 miljoner
för innevarande år och sedan föreslår
jag 15 miljoner kronor för nästa år. Det
är sammanlagt 30 miljoner kronor för
innevarande år och följande verksamhetsår.
Lantbruksnämnderna få, om
man följer utskottets förslag, 15+10
miljoner kronor, d. v. s. 25 miljoner
kronor, att röra sig med, och det är
väl inte alldeles otroligt, ati när medelsanvändningen
varit så begränsad
under innevarande år, så ligger där ett
ackumulerat behov av att få mera nästa
år. Det är ju hela förklaringen. Vi hade
utgått ifrån att vi under dessa två första
år skulle få röra oss med 30 miljoner
kronor. Vi få enligt utskottets förslag
25 miljoner kronor, och trots detta
gör herr Waldemar Svensson aktningsbjudande
ansträngningar att övertyga
kammaren om att jag får mer än jag
begärt.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! När
statsrådet tycker, att oppositionen är
omöjlig att övertyga, kan oppositionen
också ha anledning tycka, att statsrådet
och regeringspartiet äro omöjliga att
övertyga, även när det gäller en så
tacknämlig sak som att spara pengar,
vilket ju är möjligt, om man i detta fall
följer reservanterna.

Jag har emellertid begärt ordet närmast
för att erinra om vad som skrevs i
det utlåtande, som beledsagade riksdagens
beslut om genomförande av alla
dessa rationaliseringsåtgärder. Där
skrevs mycket tydligt och klart, att rationaliseringsmedlen
skulle handhavas
på sådant sätt, att statens jordinnehav
inte skulle ökas. För att möjliggöra det

finns det ju vid användningen av förköpsrätten
den möjligheten att staten
överlåter förköpsrätten till en köpare,
så att staten aldrig behöver lägga ut
pengarna utan bara överför betalningsskyldigheten
till den som skall träda
till den gård, som staten lagt beslag på
med förlcöpsrättens hjälp. När man har
denna bestämmelse, är det ju meningen,
att den skall vara mer än tomma ord,
så att vi inte genom dessa rationaliseringsåtgärder,
som sägas skola vara till
jordbrukets nytta, skapa statsjordar,
som få skötas och förvaltas av lantbruksnämnderna
eller eventuellt arrenderas
ut åt arrendatorer.

Under sådana förhållanden är tydligtvis
frågan om hur stor summa man
skall ställa till förfogande för lantbruksnämndernas
tillfälliga jordköp inte alldeles
oväsentlig. Ju större anslag man
ger, desto lättare riskerar man, att lantbruksnämnderna
falla för frestelsen att
glömma riksdagsbeslutet, att statens
jordinnehav inte skall ökas utan att när
förköpsrätten användes man på förhand
skall ha planerat, hur den gård
som inköpes skall överföras till någon
eller några, som skola få hjälp med rationalisering.
Risken är att, om lantbruksnämderna
ha för mycket pengar,
de lockas att köpa gårdar på hög och
kunna komma i besvärliga situationer
med att förvalta dessa gårdar.

Herr Andersson i Tungelsta tycker
inte att det är mycket, om varje lantbruksnämnd
lägger sig till med tio, femton
gårdar under ett år. Jag får säga,
att jag tycker att det är kolossalt mycket,
ty om de skulle ha så många på
hand vid årets slut, borde de ha kunnat
omsätta en betydande mängd gårdar
och på det sättet få tillbaka de investerade
medlen. Om denna sak göra sig
emellertid olika uppfattningar gällande.
Jag gläder mig åt att herr Andersson i
Tungelsta dock var på det klara med
att vi inte år efter år skola anvisa 15
miljoner kronor till jordfonden, utan
att pengarna skola flyta tillbaka, så att

Onsdagen den 30 mars, 1949 em.

Nr 12.

111

vi inte behöva öka fonden. Jag hade för
min del tänkt mig, att de pengar reservanterna
vilja vara med om att anvisa,
skulle vara alldeles tillräckliga, eftersom
det skulle vara meningen att pengarna
skulle cirkulera i lantbruksnämndernas
händer för att användas för
dessa rationaliseringsåtgärder.

För dagen är jag speciellt, inte så
litet förresten, misstänksamt inställd
mot tanken att staten skulle ställa stora
pengar till förfogande för dessa jordinköp.
Jag har under hemmavistelsen
förra veckan fått veta, hurusom i mitt
eget län en kreatursskötare, som äntligen
efter mycken strävan kommit i
den situationen, att han kunde köpa sig
ett eget hem på 20 tunnland och bli sin
egen, hindrades att göra det därigenom,
att lantbruksnämnden använde sin förköpsrätt.
När sådant händer, skulle jag
tro, att man har anledning att göra den
reflexionen, att det visserligen är tacknämligt,
att pengar skola kunna användas
till att skaffa föreningsjordbruk åt
lantarbetare och mindre jordbrukare,
men att i valet mellan att använda
pengar därtill och att inte använda
pengar för att hindra sådana människor
att bli ägare till små jordbruk, är det
sistnämnda att föredraga, då vederbörande
därigenom får det bra mycket
trivsammare och bättre. Jag vill för
min del deklarera, att vi från högerns
sida äro intresserade av att idén med
föreningsjordbruk blir prövad så fort
som möjligt, men jag skulle nästan tro,
att det skulle vara förenat med vissa
risker, om man skulle pröva den i så
stor utsträckning att man startade ett
eller flera föreningsjordbruk i varje
län. Jag ber att få erinra om att föreningsladugårdstanken,
som det talades
så mycket om härom året, har inte nått
längre än till att två eller möjligen tre
sådana anläggningar, tror jag det är,
nu finnas; det har tagit en tid av fyra
eller fem år, och det har nog varit nyttigt,
att det tagit den tiden. Jag skulle

Jordfonden.

framtid inte alls skulle bli sämre, om
det ginge litet grand sakta med deras
startande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr TALMANNEN: Jag vill meddela,
att åttonde huvudtiteln också skall behandlas
i kväll.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag skall inte ta lång tid i anspråk.
Herr Ahlsten varnade för att genombryta
den ekonomiska linjen, och
det är väl alla här i kammaren överens
om att det skall man försöka undvika.
Här har man visserligen genombrutit
den ekonomiska linjen men gjort det på
det sättet, att man prutat fem miljoner
kronor på Kungl. Maj :ts förslag. Om
man varje gång det blir tal om att man
skall genombryta den ekonomiska linjen
genombryter den på det sättet, torde
väl Kungl. Maj:ts stabiliseringslinje
kunna hållas.

Herr Svensson i Ljungskile sade, att
vad jag anfört byggde på antaganden.
Det är alldeles riktigt, men här är inte
möjligt att med bestämdhet säga något
om vad som behövs, utan man får bygga
på antaganden. Jag skulle vilja fråga
herr Svensson i Ljungskile, när han nu
bestrider, att mina antaganden äro riktiga,
hur han för sin del kan bevisa, att
lians antaganden — ty vad han säger är
heller ingenting annat än antaganden
— äro riktigare än mina. Något bevis
för det lär väl inte herr Svensson kunna
ge, lika litet som jag kan ge något bevis
för att mina antaganden äro riktiga.

Vad som här framför allt lyser fram
bos reservanterna är misstänksamheten
emot lantbruksnämnderna. Det framgick
alldeles tydligt av herr Hmggbloms
anförande. Han sade nyss, att han är
misstänksam mot nämnderna, och han
misstänker, afl om det blir möjligt för
lantbruksnämnderna att få pengar i den

112

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Jordfonden.

omfattning de vilja ha, så kommer det
att betyda, att de använda mer pengar
än vad han anser, att de böra göra. Man
vill alltså här spara på det sättet, att
man gör medelstilldelningen så knapp,
att nämnderna på grund av att de inte
ha tillräckliga medel till förfogande
inte kunna utöva den verksamhet på det
jordpolitiska området, som nämnderna
helst skulle vilja. Den misstanken tycker
jag att det är för tidigt att slunga
ut mot lantbruksnämnderna, att därest
de få tillräckligt med pengar till sitt förfogande,
komma de att missbruka sina
möjligheter att inköpa fastigheter. Jag
tror som sagt inte att man ännu har någon
anledning att fälla ett sådant omdöme
om lantbruksnämnderna.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr Andersson i Tungelsta säger,
att det är riktigt, att hans kalkyler
bygga på antaganden, men replikerar,
att det göra ju även mina och vem kan
säga, att den ene har mera rätt än den
andre. Ja, det är klart att vi röra oss
med antaganden i ett sådant här fall.
Skillnaden mellan herr Anderssons och
mitt antagande är, att när det i år inte
gått åt mer än högst en tredjedel så
mycket som man hade beräknat, antar
herr Andersson, att det nästa år skall
gå åt så mycket mera, medan jag av
detta drager den slutsatsen, att när det
i år inte gått åt på långt när så mycket
som man förutsatt, är det sannolikt, att
verksamheten inte heller nästa år får en
sådan omfattning som han tror; jag tycker
att det är mera logik i det resonemanget.

Vidare säger herr Andersson, att man
vill göra medelstilldelningen så knapp,
att lantbruksnämnderna inte kunna utöva
den verksamhet de skulle vilja. Ja,
herr Andersson, vi vilja göra medelstilldelningen
precis så knapp, som jordbruksministern
föreslog i statsverkspro -

positionen, varken mer eller mindre.
Det är ju detta vi förutsatt. I statsverkspropositionen
säger jordbruksministern:
»Jag har tidigare denna dag ansett mig
endast kunna förorda en väsentligt
mindre höjning av anslaget till bidrag
till yttre rationalisering än den, som föreslagits
av lantbruksstyrelsen. En dylik
begränsning bör inverka även på anspråken
på jordfonden. Med hänsyn
härtill och då enligt vad styrelsen anfört
någon nämnvärd disponibel behållning
ej torde finnas vid ingången av
nästa budgetår förordar jag, att jordfonden
för detta budgetår tillföres ett kapitaltillskott
av 15 000 000 kronor.»

Nu finns en reservation på 10 miljoner
kronor enligt lantbruksstyrelsens
beräkning. Jag skulle nog kunna våga
åtskilligt på att den blir större. Men låt
vara alt den inte blir större. Reservanterna
föreslå, att 5 miljoner kronor
skola anvisas, och då blir det sammanlagt
15 miljoner kronor. Vi föreslå alltså
det medelstillskott jordbruksministern
velat, att jordfonden skulle ha.
Denna begränsning till 15 miljoner kronor
var från jordbruksministerns sida
en i sparsamhetens intresse föreslagen
medveten begränsning. När nu jordbruksministern
skall gå ifrån sin egen
ståndpunkt för att täcka en trogen utskottsmajoritet,
som vill ge mer än han
ursprungligen förutsatt, att fonden
skulle ha, säger jordbruksministern, att
här finnas ackumulerade behov från innevarande
år. Varför bara från innevarande
år? Jordfonden inrättades 1940.
Man beviljade under de första åren 672
miljoner kronor, och det gick åt under
sju, åtta år 2 miljoner kronor. Varför
inte tala om ackumulerade behov från
dessa åtta år? Herr jordbruksministern
säger, att det finns nog ingen i denna
kammare, som kan övertyga mig om en
sak. Jo, det tror jag visst, att det finns,
men det får då anföras bättre argument
än dem som jordbruksministern och utskottsmajoriteten
i dag lagt fram i denna
fråga.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

113

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill bara säga till den siste talaren
— även om jag är medveten om att herr
Svenssons och mina diskussioner kanske
gå kammarens ledamöter på nerverna,
därför att de ha en benägenhet
att bli långa och segslitna — att det
dock finns en väsentlig skillnad. Visserligen
har jordfonden inrättats 1940, men
lantbruksnämnderna började sin verksamhet
den 1 juli 1948, och det var ju
först, när lantbruksnämnderna kommo
i gång med sin verksamhet, som de
verkliga behoven av bidrag ur jordfonden
uppkommo. Det blir en verklig belastning,
när rationaliseringsarbetet
kommer i gång och när frågan om att
ställa startkapital till förfogande för att
få i gång föreningsjordbruken blir aktuell.
Under första halvåret 1948 har
man av kända skäl inte hunnit mer än
organisera upp nämnderna, blivit varm
i kläderna och så att säga inrättat sig
för sin uppgift. Då är det inte orimligt
att säga, att nämnderna komma att ligga
med ackumulerade behov, som inte hunnit
tillgodoses under detta år, och jag
är tacksam, om de komma att tillgodoses
under budgetåret 1949/50.

.lag vill sedan till herr Haeggblom
bara ställa en enkel fråga om den där
djurskötaren som äntligen hade lyckats
komma så långt, att han skulle starta ett
eget jordbruk men blev hindrad av att
lantbruksnämnden i Kalmar län använde
sin förköpsrätt. Jag är oerhört intresserad
av att få en närmare information
av herr Haeggblom om den saken.
Jag har en bestämd känsla av att det
måste funnits några särskilda skäl för
att djurskötaren inte fick starta ett jordbruk.
Men det är ju en sak, som herr
Haeggblom kanske kan ge mig direkt
besked om, ifall han inte har uppgifter
till förfogande nu och inte vill upptaga
kammarens tid längre.

Herr H/EGGBLOM: Vilka skäl som
lantbruksnämnden i Kalmar län låtit sig

8 Andra kammarens protokoll 1949.

Jordfonden.

ledas av känner inte jag. De äro inte
godtagbara för mig i varje fall, eftersom
denna gård kommer att försvinna.
Det är ett typiskt exempel på att man
rationaliserar bort en gård och delar
upp den på andra. Men jag tänker att
herr statsrådet själv väl har större möjlighet
att få kontakt med lantbruksnämnden
i Kalmar län och få del av de
skäl, som fört den fram till denna av
mig kritiserade åtgärd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Jag inskränker
mig bara till att fråga: Borde inte en
riksdagsman med det renommé inom
jordbrukarkretsar som herr Haeggblom
bär vara intresserad av att ta del av
lantbruksnämndens skäl för ett avslag,
innan han så här utan vidare presenterar
en visserligen försiktig men ändock
beskyllning emot lantbruksnämnden, såsom
den framfördes i herr Haeggbloms
anförande nyss?

Herr H.7EGGBLOM: Jag har inte gjort
annat än konstaterat att här har lantbruksnämnden
kommit i vägen för en
enskild människa, som vill skaffa sig
ett jordbruk. Hur goda skäl än lantbruksnämnden
haft att lägga denna jord
i statens hand, så gör den sig skyldig till
ett upprörande övergrepp gent emot en
enskild person, när den bär sig åt på
detta sätt. Det är min personliga uppfattning,
och den ber jag att få stå fast
vid.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag hade inte tänkt yttra mig i
denna debatt, och jag skall därför inskränka
mig till att säga endast några
få ord. Jag måste begära ordet för att
göra herr Haeggblom uppmärksam på
att då han citerar vad det särskilda
utskottet skrev till riksdagsbeslutet
1947, nämligen att staten icke genom
att använda sin förköpsrätt borde utöka
sitt jordinnehav, så är detta heller
inte meningen. De pengar, som nu skola

Nr 12.

114

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Underlättande av krisorganspersonalens övergång till annan verksamhet.

ställas till lantbruksnämndernas och
lantbruksstyrelsens förfogande, äro avsedda
att användas för inköp av fastigheter,
som sedan i sin tur skola avyttras.
Det är inte alls meningen att
staten skall förvärva jord och behålla
den, det har ingen människa tänkt. Jag
ber att få rätta denna missuppfattning,
för den händelse det skulle vara någon
som tror att avsikten med rationaliseringsverksamlieten
är den som framgick
av herr Hseggbloms anförande.

Så skulle jag bara vilja göra ett litet
konstaterande till, herr talman, och det
är att jag finner det egendomligt, att
en rad representanter ifrån det håll,
där man alltid anser sig vara förfäktare
av jordbrukets intressen, är så
ytterst angelägen om att pruta ytterligare
5 miljoner kronor på ett belopp,
som utskottet för sin del har minskat
med 5 miljoner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD: Det motiv för det
större anslaget som herr statsrådet anförde
var ju väsentligen, att beloppet
skulle användas för inköp av kollektivjordbruk
eller föreningsjordbruk.
Något sådant vill åtminstone inte jag
vara med om, och därför kommer jag
att ansluta mig till reservationen, och
jag ber att få yrka bifall till densamma.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Löbbo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
den vid punkten 16:o) i jordbruksutskottets
förevarande utlåtande nr 10
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 101 nej,
varjämte 11 ledamöter av kammaren
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
i syfte att främja tillkomsten och
spridningen av lämplig och prisbillig
litteratur för barn i skilda åldrar.

Utskottets hemställan bifölls; och
skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 9-

Underlättande av krisorganspersonalens
övergång till annan verksamhet.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, över
motion om åtgärder för att underlätta
den hos krisorganen anställda personalens
övergång till annan verksamhet.

I motionen II: 29, vilken hänvisats till
andra tillfälliga utskottet, hade fröken

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

115

Underlättande av krisorganspersonalens övergång till annan verksamhet.

Vinge in. fl. hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa
om dels anordnande av lämpliga
tränings- och andra utbildningskurser
för sådan personal inom krisförvaltningen,
som inför en övergång till annan
verksamhet funne sig vara i behov
därav, dels ock i övrigt åtgärder för att
i samband med en förestående avveckling
av krisorganens verksamhet den
hos dessa organ anställda personalens
övergång till annan verksamhet underlättades.

Utskottet hemställde, att motion II: 29
ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fröken VINGE: Herr talman! Eftersom
tiden är så långt framskriden skall
jag försöka fatta mig mycket kort. Men
den omilda behandling denna motion
rönt i utskottet gör att jag tycker att
jag måste säga ett par ord om utskottets
skrivning.

Det gäller först och främst referatet
av remissutlåtandena — jag skall bara
ta ett exempel. Arbetsmarknadsstyrelsen
börjar med att säga så här, efter
en kort ingress: »Styrelsen delar motionärernas
uppfattning att förberedelser
i god tid böra träffas för att underlätta
krispersonalens övergång till annan
verksamhet.» Detta har inte alls kommit
med i referatet. Längre fram säger
arbetsmarknadsstyrelsen på ett ställe:
»Styrelsen vill för sin del icke utesluta
möjligheten av att en omplacering av
krisförvaltningens personal kan komma
att bereda svårigheter av olika slag.»
Längre fram säger man: »Under en lågkonjunktur
föreligga ofta svårigheter
att utplacera även högkvalificerad arbetskraft.
» Och vidare: »I den mån en
avveckling av krisapparaten kommer
att ske i ett mer eller mindre tryckt
arbetsmarknadsläge. . . synes det bli

nödvändigt att genom särskilda bestämmelser
reglera denna personals omplacering.
» Något längre fram talar man
om de svårigheter som följa med försök
till nyanställning vid högre levnadsålder:
»Både för manlig och kvinnlig
personal i tjänstemannaställning utgör
t. o. m. en så låg levnadsålder som
35—40 år ofta en svårighet, då det gäller
att finna en ny, mera varaktig sysselsättning.
»

Denna del av arbetsmarknadsstyrelsens
utlåtande, vari den alltså säger sig
dela motionärernas positiva synpunkter,
finns inte med på annat sätt än
att det i referatet står: »Styrelsen redogör
vidare för den inverkan, som olika
förutsättningar såsom hög- eller lågkonjunktur
vid avvecklingen, snabb
eller successiv avveckling, de avvecklades
ålder o. d. kan ha.» Jag skall inte
nämna fler exempel. De av kammarens
ledamöter som äro intresserade kunna
ta del av det utlåtande, som första kammarens
andra tillfälliga utskott avgivit
rörande den föreliggande motionen i
första kammaren. Jag kan således inte
med bästa vilja i världen kalla detta
referat av remissutlåtandena för objektivt.

Om jag sedan kommer in på själva
utskottsutlåtandet, börjar utskottet med
att säga att denna fråga gäller »endast
ett begränsat antal personer». Ja, om
man vill vara misstänksam skulle man
kunna säga att utskottet menar, att det
är fråga om en mycket obetydlig personalgrupp
och att man inte skall bry
sig om den. Hade det gällt en stor och
mäktig grupp, skulle man ha tagit mera
hänsyn till den. Jag måste konstatera
att det är oklart vad utskottet menar
med detta uttalande. Sedan säger man:
»För den personal, som redan har yrkesutbildning,
synas kurser av olika
slag icke vara av större värde, och av
personalen synes enligt handclskommissionens
uppgift ett ingalunda ringa
antal ha sådan utbildning.» Man kan
ju också säga att ett större antal sak -

116

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Underlättande av krisorganspersonalens övergång till annan verksamhet.

nar denna utbildning, på grund av de
siffror som ha angivits.

Men det viktiga är väl inte detta,
utan den sak som vi försöka framhålla
i motionen. Handelskommissionen har
även beaktat vad vi anfört och säger
att det finns personal som för länge
sedan fått utbildning men som inte haft
tillfälle att vidmakthålla sina kunskaper.
Jag är säker på att många av kammarens
ledamöter känna till att det är
mycket vanligt, att både privatföretagare
och myndigheter fordra, att personal
som de anställa skola kunna maskinskrivning
och stenografi. Men det
är också mycket vanligt att denna personal
sedan inte får något tillfälle att
visa sina färdigheter vare sig i maskinskrivning
eller stenografi. De som varit
någon tid anställda i dessa befattningar
få sedan andra arbetsuppgifter och ha
svårt att få någon glädje eller användning
av den utbildning de skaffat sig
tidigare. Därför ha vi motionärer yrkat
på anordnande av utbildningskurser för
dem som sakna tillfälle till träning och
fortbildningskurser för dem som skaffat
sig utbildning, detta alltså för att
de skola kunna återuppliva sina kunskaper.

Sedan kommer en annan sak. Utskottet
säger: »Ej heller den personal, som
redan uppnått pensionsåldern eller som
endast mera tillfälligt sökt sig ut i förvärvsarbete,
synes ha behov av de i
motionen nämnda åtgärderna.» Beträffande
pensionärerna har jag ingenting
att invända, men när utskottet talar
om dem som endast mera tillfälligt sökt
sig anställning i dylik förvärvsverksamhet,
frågar man sig om utskottet möjligen
syftar på en kategori, som bränslekommissionen
talat om, nämligen
»pensionärer och sådan kvinnlig arbetskraft,
som saknar yrkesutbildning
och sökt sig ut i förvärvsarbete under
krigsåren». Det är ju ovillkorligen en
hel del kvinnor som blivit änkor eller
vilkas äktenskap på annat sätt ha upplösts
och som därför blivit tvungna att

ofta nog vid relativt hög levnadsålder
söka sig anställning, och många av dem
ha sökt sig till kommissionerna. De
ha inte tagit plats i tanke att det skulle
vara en tillfällig anställning — att anställningen
inom en krisförvaltning
skulle vara tillfällig är en sak för sig.
Men man får inte avfärda deras problem
så här lättvindigt.

•lag vill säga att den kategori av personal
som jag mest kommit i beröring
med inte arbetar i krisförvaltningen,
utan inom de statistiska utredningar
som göras inom statsförvaltningen, där
man alltså startar en större utredning
och gör stora ansträngningar för att
skrapa ihop en stor personalstyrka -men efter ett par år måste de avskedas!
Att vi inte ha talat om denna personalkategori
i motionen beror på att dess
anställningsförhållanden varit och fortfarande
äro föremål för en utredning
i samband med statistikens organisation.
Jag har verkligen erfarenhet av
vilka svårigheter som möta denna personal,
när man just nu är färdig att
entlediga den i det ämbetsverk som
jag tillhör. De ha ytterst svårt att skaffa
sig annat arbete, om de äro medelålders.
Just detta är en av anledningarna
till att jag varit mycket ivrig att
få fram denna motion.

Utskottet slutar med att säga: »Redan
ha emellertid för den åsyftade kategorien
vissa direktiv lämnats, och utskottet
utgår ifrån att dessa anvisningar
också följas av vederbörande organ och
myndigheter.» Ja, en sådan där mening
är även den som är nykomling i kammaren
redan van vid att betrakta som
eu gammal bekant; utskottet säger att
förslaget är visserligen mycket behjärtansviirt,
men myndigheterna tillämpa
redan de principer, som förordats av
motionärerna. Jag känner mig emellertid
inte säker på att man kan lita på
att myndigheterna kunna göra vad man
väntar sig av dem. De olika kriskommissionerna
avfärda i allmänhet i sina
remissvar detta problem ganska enkelt.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

117

Underlättande av krisorganspersonalens övergång till annan verksamhet.

Det kommer att uppstå många svårigheter
i samband med att man avvecklar,
och de tjänstemän som skola ha
hand om saken och som äro i ledande
ställning komma även de till slut att
stå lika värnlösa som den underordnade
personalen. Och de komma inte i
tillfälle att syssla med att skaffa de
avvecklade någon ny anställning. Det
organ som har hand om detta problem
uttrycker sig på annat sätt. Arbetsmarknadsstyrelsen
säger så här:

»Av det sagda torde framgå, att en
omplacering i öppna marknaden av
krisförvaltningens personal sannolikt
kommer att medföra svårigheter av
även sådan art, att de icke falla inom
arbetsmarknadsstyrelsens kompetensområde.
Vissa kompletterande föreskrifter
kunna och böra därför av
Kungl. Maj:t utfärdas», etc.

Jag vill sluta med att säga att denna
motion är förestavad dels av hänsyn
till personalen, dels också av hänsyn
till arbetsmarknadens behov av arbetskraft.
Det kan verka egendomligt att
man i samma andedrag talar om att
det är ont om arbetskraft och att viss
arbetskraft är svårplacerad, men det
är tyvärr en allmän erfarenhet för arbetsmarknadsmyndigheterna,
att det
även under tider av brist på arbetskraft
är vissa personalkategorier som
ha svårt att bli placerade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Vi
hade i utskottet närmast eu känsla av
att vi behandlat denna motion ganska
välvilligt, i varje fall — såsom är vanligt
— i motiveringen men kanske i
mindre utsträckning i fråga om själva
yrkandet. Jag tror att det vore klokt
av fröken Vinge och motionärerna att
studera sammandraget av yttrandena
tillsammans med utskottets utlåtande
litet grundligare, ty jag tror att det
skall giva klarhet om att utskottets ut -

låtande som helhet bygger på ett ganska
logiskt resonemang.

Jag erinrar om att det redan tidigare
gjorts förberedelser för krispersonalens
övergång till annan verksamhet.
Vi ha på denna punkt hänvisat till två
skrivelser från Kungl. Maj :t, som tillställts
krisorganen och som redan 1945
givit anledning till en inventering av
denna personal och de kvalifikationer
den har. Denna inventering har emellertid
ganska snart visat sig vara alldeles
oanvändbar för den uppgift som
den avsåg att fylla.

Det synes mig vara riktigt att slå
fast, att varje form av sådana här inventeringar
av förklarliga skäl blir
oanvändbar inom en ganska kort tidrymd,
därest det i verkligheten icke
sker någon avveckling av personalen
inom kriskommissionerna. 1945 räknade
man med en sådan avveckling; det
var väl''detta som gjorde att man verkställde
inventeringen. Men det har icke
skett någon avveckling, och inventeringen
är i hög grad omodern. Jag
förmodar att även om Kungl. Maj:t nu
har frisläppt vissa ransoneringar, så
kan ändock ingen säga, när man är
beredd att på allvar börja avveckla
krisorganen.

Inom utskottet ha vi ansett det vara
ganska självklart, att det första villkoret
för en sådan avveckling är att man
har tidpunkten klar för sig något så
när och att man därefter också är i tillfälle
att genomföra de dispositioner
som äro nödvändiga. Ur den synpunkten
förefaller det ganska naturligt, att
själva arbetsmarknadsläget vid tidpunkten
för avvecklingen måste bli avgörande.
Och där ha vi främst frågan,
i vilken konjunktur vi över huvud taget
befinna oss, när avvecklingen sker,
d. v. s. om det liksom nu är tämligen
god tillgång på arbete och lätt att komma
över från ett yrke till ett annat eller
om vi eventuellt befinna oss i en
lågkonjunktur, där icke enbart krispersonalen
utan praktiskt taget all yr -

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

118 Nr 12.

Underlättande av krisorganspersonalens

kesutbildad eller icke yrkesutbildad arbetskraft
kommer att möta svårigheter
vid omställning i olika avseenden.

På denna punkt ha vi också av ganska
förklarliga skäl gjort några erinringar,
som vi tyckt vara befogade
med hänsyn till åldersproblemet. Vi
ha i första hand de överåriga. Över
huvud taget är det svårt att placera
folk i de övre åren i nytt arbete. Det
har också visat sig att folk i 30—35-årsåldern även med ganska god utbildning
har svårt att bli placerade, vilket
ju icke kan bero på någonting annat
än arbetsmarknadens eget sätt att efterfråga
arbetskraften. Slutligen ha vi
de yngre grupperna, vilka kanske i
viss mån äro sämre vrkesutbildade och
som ibland kunna ha lätt men ibland
också vissa svårigheter att komma
över på andra områden.

Till allt detta kommer självfallet, att
löneskillnaden mellan krisorganen och
arbetsplatserna exempelvis ute i den
allmänna marknaden kommer att resa
svårigheter, som man inte kommer till
rätta med genom de former av inventeringar
och i vissa fall cfterutbildning
som motionärerna avse. Vad det här
kan bli tal om är vanliga utbildningskurser,
kvälls- och aftonkurser, efterutbildningskurser,
skrivmaskinskurser
av alla de slag, stenografikurser och
allt möjligt annat. Såvitt jag förstår är
detta sådant, som det finnes tillgång
till utan att riksdagen behöver träffa
några särskilda dispositioner därför.

Dessutom är ju själva sammanfattningen
av kvalifikationerna hos den
anställda personalen och av dess önskemål
en sak, som uppenbarligen kan
göras utan att riksdagen behöver träffa
ett särskilt avgörande därom, i synnerhet
som Kungl. Maj:ts båda tidigare
skrivelser väl inte äro dödförklarade
utan kvarstå.

En sådan här omplacering kan alltså
stöta på svårigheter, alldeles oavsett
vad vi skulle besluta i detta sammanhang.
Dessutom ha vi den uppfatt -

övergång till annan verksamhet.

ningen, att omställning över huvud taget
på arbetsmarknaden för olika yrkesgrupper
kan bli ett mycket svårbemästrat
problem, i synnerhet om konjunkturerna
äro vikande.

Vi ha ur denna synpunkt rätt och
slätt kommit fram till den uppfattningen,
att det väl ändå är riktigt, att arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen
för yrkesutbildning få följa utvecklingen
på detta område och samordna
krispersonalens omställningsproblem
med alla de övriga omställningsproblem
som möta oss, därest omställningen
måste ske under en lågkonjunktur.

Herr talman! .lag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag lovar
att icke förlänga debatten. Jag vill
bara konstatera, att de två cirkulären,
som icke äro dödförklarade, tyvärr
fortfara att leva ett mycket tynande
liv. Det framgick av den interpellation,
som herr Håstad riktade till folkhusliållningsministern
och där han
stödde sig på vissa erfarenheter, som
personalen hade runt om i landet.

Jag vill erinra om att det i första
kammaren varit en interpellation i en
fråga som nära sammanhänger med
denna. Det visade sig, att arbetsförmedlingen
tyvärr icke lyckats klara
dessa problem.

Sedan framhöll herr Sehlstedt, att
den inventering som gjordes för några
år sedan var föråldrad. Det ha vi också
påpekat i vår motion. På den punkten
håller arbetsmarknadsstyrelsen, enligt
vad som framgår av dess remissyttrande,
med oss och föreslår, att sådana
inventeringar göras om vid en
tidpunkt, då man kan förutse att en
avveckling kommer till stånd.

Jag skall icke upptaga tiden mera
utan bara säga, att ingen önskar mera
än jag, att herr Sehlstedts optimism
beträffande lättheten att lösa dessa
problem vore befogad.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

119

Skyddsanordningar vid korsninga

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Skyddsanordningar vid korsningar mellan
stark- och svagströmsledningar.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion angående
skyldigheten att utföra skyddsanordningar
vid korsningar mellan stark- och
svagströmsledningar, tillhörande olika
ägare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Blott några ord! Här föreligger
en motion, som gäller skyldighet att utföra
skyddsanordningar vid korsningar
mellan stark- och svagströmsledningar,
tillhörande olika ägare. Denna
motion har av utskottet remitterats dels
till kommerskollegium, dels till telegrafstyrelsen
och dels till Sveriges
lantbruksförbund. Det har alltså i anledning
av denna motion gjorts en
ganska utförlig utredning om de olägenheter
som äro rådande på detta område.
Det framgår vidare av handlingarna,
att frågan har varit på tal så tidigt
som 1935 och att Kungl. Maj:t år
1944 har givit kommerskollegium uppdrag
att utreda saken. Det meddelas
också, att denna utredning nu satts i
gång. Man får faktiskt av dessa handlingar
det intrycket, att det har tagit
alltför lång tid att komma i gång med
denna utredning. Man misstänker nästan,
att utredningen har icke kommit
i gång förrän motionen väckts och
kommit under ögonen på kommerskollegium.
Nu vet jag icke, huruvida detta
är förhållandet. Jag skall icke mer
kannstöpa om detta.

mellan stark- och svagströmsledningar.

Utskottet har i alla fall erkänt, att
här råder en viss oklarhet om dessa
skyldigheter. Såvitt jag kan förstå erkänner
också utskottet, att det finnes
anledning till en utredning. Men så
konstaterar utskottet, att det nämnda
uppdraget icke är slutfört. Under sådana
förhållanden tycker utskottet, att
man egentligen icke kan göra någonting.

Jag tycker nog att när saken ligger
till som den gör och utskottet har konstaterat
dessa olägenheter, så skulle utskottet
ha kunnat kosta på sig det erkännandet,
att denna utredning har tagit
så lång tid, att det kunde vara angeläget
att den påskyndades.

Herr talman! Jag har endast velat
säga detta, och jag skulle gärna vilja
av utskottets ordförande höra en förklaring,
huruvida icke egentligen utskottet
har haft den mening, som jag
gärna vill läsa fram ur utskottets utlåtande.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag kan helt instämma i motionärens
synpunkter. När vi undersökt
saken ha vi kommit till insikt om att
detta säkerligen är en mycket angelägen
fråga. Därom vittnar också att
Kungl. Maj:t redan 1944 har givit kommerskollegium
i uppdrag att utreda
frågan. Nu ha vi emellertid icke bara
genom det remissvar vi fått utan även
per telefon fått försäkringar från kommerskollegium,
att utredningen skall
verkställas så snart som möjligt. Under
sådana förhållanden och då utskottet
anser, att man ändå bör kunna lita
på en statlig institution, i detta fall
kommerskollegium, bar utskottet funnit
sig icke böra föreslå någon särskild
maning.

Jag vill icke taga kammarens tid i
anspråk längre. Jag har försökt förklara
anledningen till utskottets ståndpunkt
och hoppas, att motionären är
nöjd.

120

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till ut- Utskottets hemställan föredrogs. Därskottets
hemställan. vid yttrade:

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 8 § 2
mom. lagen om landsting; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående rätt för landsting att ekonomiskt
medverka till primärkommuns
fosterhemsanskaffning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Ändrad handläggning av den kyrkliga
kommunens ekonomiska angelägenheter.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående ändrad handläggning av
den kyrkliga kommunens ekonomiska
angelägenheter.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 54, av herr Lundberg m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla om
utredning, huruvida och i vilken omfattning
ekonomiska angelägenheter,
jämväl i vad de avse kyrkliga ändamål,
må kunna handläggas av den myndighet,
som äger besluta om den borgerligga
kommunens ekonomiska angelägenheter,
samt att för riksdagen framläggas
de förslag vartill utredningen
kan föranleda».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Karl August
Johanson, Lindén, Georg Pettersson,
Nilsson i Göteborg och Spångberg.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Någon
har sagt, att den svenska kyrkorätten
är en sällsam labyrint, där oklarheten
och tillkrånglingen närmast förefalla
avsiktliga. Detta omdöme förefaller
vara riktigt. När man tar del av konstitutionsutskottets
utlåtande i anledning
av motionen nr 54, får man även
ett intryck av att majoriteten inom detta
utskott anser som sin uppgift att
vaka över att Krångel-Sverige icke förändras.
Någon vilja till att sakligt
pröva den i motionen berörda frågan
kan man icke precis beskylla utskottsmajoriteten
för.

I motionen hemställes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
om utredning, huruvida och i
vilken omfattning ekonomiska angelägenheter,
jämväl i vad de avse kyrkliga
ändamål, må kunna handläggas av
den myndighet, som äger besluta om
den borgerliga kommunens ekonomiska
angelägenheter, samt att för riksdagen
framläggas de förslag vartill utredningen
kan föranleda».

De skäl som anföras för detta yrkande
äro av praktisk art. Det gäller att
få en enhetlig skattemyndighet, som
kan pröva och avväga kommunens
samtliga behov och utgifter samt åstadkomma
en enhetlig beskattning inom
kommunen.

Utskottet avvisar denna utredning
och anför, att om beskattningsrätten
göres enhetlig, skulle den kyrkliga
kommunen försvinna. I medkammaren
sade före middagen utskottets talesman
mycket dramatiskt, att motionen
syftar till att slå ihjäl den svenska
kyrkan.

Vidare talar utskottet om beslutet om
storkommunerna och anför, att därvid
förutsattes, att ett motsvarande sammanförande
av församlingar till storförsamlingar
i detta sammanhang icke
skulle ifrågakomma.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

121

Ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

Utskottet talar även om att frågan
om rätten til! utträde ur svenska kyrkan,
vilken får anses ha ett otvetydigt
samband med förevarande spörsmål,
för närvarande utredes av dissenterlagskommittén.
Om jag rätt förstår en
del uttalanden från utskottets ärade
ledamöter, väntar man att resultatet av
denna utredning kommer att bli, att en
dryg del av svenska folket kommer att
utträda ur den svenska statskyrkan.

Herr talman! Jag får erkänna, att utskottsmajoriteten
rör sig med påståenden,
som, om de verkligen vore riktiga,
skulle verifiera en uppfattning om
att den svenska statskyrkan vore en
byggnad på lerfötter. För egen del tror
jag icke, att underlaget för den svenska
kyrkan är så lösligt, att kyrkans vara
eller icke vara skulle hänga på om det
är kyrkofullmäktige eller kommunalfullmäktige
som ha att besluta om den
kyrkliga staten. Jag nekar till att tro,
att våra kommunalfullmäktige skulle
vara så undermåliga som utskottsmajoriteten
synes förutsätta.

Talet om att motionen syftar till att
slå ihjäl kyrkan måste väl betecknas
som en grov felaktighet. Det rent kyrkliga
inslaget, bl. a. kyrkorådets existens,
har icke satts i fråga. Om vi få tala
partipolitiskt vill jag erinra om att det,
sedan socialdemokraterna kommit i majoritet
i riksdagen, har visat sig att
icke oväsentliga utbyggnader på det
kyrkliga området ha verkställts. Om
det varit önskvärda eller icke önskvärda
utbyggnader kan jag lämna å sido.

Det är just storkommunerna som ha
aktualiserat denna fråga. Jag tror att
kammarens ledamöter icke vilja frånhända
sig rätten att ompröva denna
fråga. Även om motionen i dag kommer
att falla, är jag förvissad om att vi rätt
snart tvingas att taga ställning till
frågan.

Jag vill erinra om alt själva beskattningsrätten
är den centrala frågan i
motionen. Utskottet synes anse att denna
fråga iir av vikt, men det gör ett

mycket ordentligt försök att komma förbi
densamma. Utskottet ger intet svar
på frågan, om det anser det vara rimligt,
att efter sammanslagningen till
storkommuner en sådan kommun skall
ha icke endast två utan flera beskattningsmyndigheter.
Nu få vi eu gemensam
borgerlig beskattningsmyndighet
inom storkommunen, men vid sidan av
denna beskattningsmyndighet kunna vi
få två eller ända upp till tjugu beskattningsmyndigheter
inom samma storkommun.
Om vi taga evempelvis Gotland,
där det är 92 kyrkoförsamlingar,
visar det sig att vi där få 14 storkommuner.
När man sedan ser på den
kyrkliga uttaxeringen, kan man säga, att
den genomsnittligt är omkring tio procent,
såsom jag hörde i medkammaren.
Jag vill erinra om att vi komma att få
kommuner, där beskattningen varierar
med någon krona. Även om utskottsmajoriteten
anser, att eu skillnad i beskattningen
med en eller annan krona
icke är så viktig, så är nog uppfattningen
en annan ute på landsbygden,
där storkommunerna i främsta rummet
komma att ligga. Där har man nog den
uppfattningen, att denna skillnad i beskattning
inom samma kommun icke
kan vara rimlig.

Jag har därför den uppfattningen, att
det ur storkommunernas synpunkt är
angeläget, att man försöker komma till
rätta med dessa frågor.

Sedan har det talats om den kyrkliga
självstyrelsen i ekonomiskt avseende.
Jag vill erinra om att mig veterligen
har icke den svenska kyrkan något
självständigt ekonomiskt organ. Den
borgerliga kommunen sköter lokalt kyrkans
ekonomiska förvaltning. Kyrkofullmäktige
besluta om utdebiteringen,
men den borgerliga kommunen sköter det
andra. Jag vill också erinra om att drätseln
i övrigt är så ordnad, att exempelvis
statskontoret sköter om förvaltningen
av kyrkofonden, kammarkollegium
lar befattning med kyrkans fasta egendoms
förvaltning, kammarrätten upptar

122

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

besvär, andra beslut meddelas av domkapitlet
eller av Konungens befallningshavande
och domkapitlet gemensamt,
byggnadsstyrelsen har tillsyn över det
offentliga byggnadsväsendet etc. Man
kan räkna upp område efter område
och konstatera, att kyrkan i detta avseende
icke kan tala om något eget
ekonomiskt förvaltningsorgan.

Vi ha även i motionen framhållit det
bristande intresset vid kyrkofullmäktigevalen.
Även om jag icke skall trötta
med siffror, vill jag dock säga att det
är angeläget, att man får ett bredare
väljarunderlag från folket i detta sammanhang
och att de kyrkliga ekonomiska
angelägenheterna måste gagnas,
om man kan få mera bredd på den beslutande
myndigheten.

I fråga om främmande trosbekännare
in. m. har det gjorts gällande, att det
förslag, som dissenterlagstiftningskommittén
kommer med nästa år, skulle
medföra att många skulle gå ifrån den
.svenska kyrkan; man har nämnt att det
skulle bli drygt 51 procent. Nu har jag
icke den uppfattningen, att så blir fallet.
Men i en sådan situation får man
väl upptaga en annan fråga till behandling,
nämligen om en minoritet
bland folket skulle kunna upprätthålla
en svensk statskyrka.

Det har i detta sammanhang också
talats om skattefrågan, och jag vill därvidlag
erinra om att även om främmande
trosbekännare, som tillhör erkänt
kristet eller mosaiskt samfund, inte
behöver betala mer än halv skatt efter
utträdet ur svenska kyrkan, få de, som
äro kvar i denna, även om de så att
säga ha en avvikande mening, betala
också den på de andra belöpande skatten.
Kanhända kommer även detta
spörsmål upp nästa år, och då blir frågan,
om en mindre kommun skall kunna
bära de bördor, som församlingen
på grund av ökat utträde ur svenska
kyrkan kan komma att pålägga. Jag
har den uppfattningen, att detta inte
kan gå för sig, och jag har därför tänkt

mig att man skulle kunna ordna det
hela så, att kyrkorådet såsom sin uppgift
finge att upprätta förslag till de
kyrkliga församlingsutgifterna, men att
i stället för att budgetförslaget skall
överlämnas till kyrkostämma och kyrkofullmäktige
skulle det passera de beredande
myndigheterna i den borgerliga
kommunen för att slutligen avgöras
av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige.
På detta sätt skulle det bli bara
en myndighet, som beskattade kommunernas
medborgare; det bleve med ett
ord sagt samma förhållande ute i kommunerna
som här i den svenska riksdagen.
Om vi se frågan ur dessa synpunkter,
tror jag att vi ha anledning
säga oss, att vi böra vidtaga denna ändring
i organisationen.

Motionen syftar till en utredning av
de olika frågor, som kunna uppträda i
detta sammanhang, men det är givet, att
om utredningen skulle ge till resultat,
att de förväntningar, som motionärerna
ställa, inte torde kunna infrias, så
få vi ge oss inför detta. Det vill emellertid
synas som om utskottet förutsätter,
att motionärernas synpunkter komma
att visa sig bärande, och vi skulle
sålunda få en lagstiftning i denna anda.
Jag vill framhålla, att frågan som sådan
inte är ny, den har varit uppe vid olika
tillfällen.

Som avslutning skulle jag vilja säga,
att konstitutionsutskottets nuvarande
ärade ordförande vid 1919 års riksdag
förordade en sådan här utredning. Det
yrkande, konstitutionsutskottet hade
1919, sammanfaller enligt min mening
med det yrkande, som vi ha i vår nu
föreliggande motion. År 1919 var det
liberalerna Jeppsson och Leander som
framförde motionen i fråga, vilken vann
andra kammarens bifall men fälldes av
första kammaren. Så som kammarmajoritetens
sammansättning av i dag är
och uppfattningarna här i olika avseenden
förändrats sedan 1919, kanske
man inte kan förutsätta en majoritet
i frågan lika stor i dag som den var då,

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

123

Ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

men jag vill framhålla, att hur det hela
än månde gå problemet enligt min mening
är av den art, att vi inte kunna
komma ifrån detsamma utan måste, och
det inom en snar framtid, söka finna
en lösning av detsamma.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionen, och
jag gör det trots vetskap om att första
kammaren avslagit densamma. Jag tror
emellertid att det ur opinionssynpunkt
är riktigt att man i detta sammanhang
ger till känna sin uppfattning i själva
sakfrågan.

I detta anförande instämde herrar
Lindahl, Hallberg och Bark.

Herr HALLÉN: Herr talman! Med hänsyn
till den sena timmen skall jag försöka
att inte gå så i detalj i den föreliggande
frågan, som den ärade motionären
gjorde. Det var ett ord, som föll
mig i minnet, när jag hörde honom tala,
nämligen ordet skuggboxning. Det är
som när man tar upp ett ärende och
uppger att det sker av månhet om ett
visst syfte, medan man i själva verket
strider för en helt annan sak. Om det
nu förhåller sig så, att motionären drives
till aktion av intresse för att få
till stånd en enhetlig budgetbehandling,
så vet jag nog, att de, som stödja honom
här i kammaren med sitt ställningstagande,
inte ha så mycket detta som fastmera
mera djupgående syften, och det
ha de ju rätt till, nämligen att restlöst
slå sönder, inte den svenska kyrkan, tv
det lär väl inte gå, utan kyrkoförsamlingarna
som sådana.

Jag måste då, herr talman, först försvara
mig själv därför att den ärade
motionären gjorde mig äran att tala om
vad jag sade i frågan för många år
sedan. Herr Lundberg är i historiskt
avseende alltid mycket grundlig, och
det var han också för fem år sedan.
Ifan har nu gått tillbaka till konstitutionsutskottets
akter för den 7 april
1919, alltså i dagarna för 30 år sedan,

och han tycker sig ur dem kunna utläsa,
att jag då tillsammans med den
tidens liberaler hade en mycket klarare
och bättre uppfattning i frågan än i
dag, detta eftersom jag då gick med på
vad herr Lundberg 30 år efteråt skulle
komma att föreslå. Nej, så förhåller sig
inte saken. Utskottet skrev nämligen redan
på den tiden, att man borde undersöka
frågan om ett överförande av beslutanderätten
i fråga om vissa kyrkliga
utgifter till den borgerliga kommunen.
Utskottet sade också ordagrant: »Var
gränsen skall sättas mellan de kyrkliga
utgifter, som böra överföras till den
borgerliga kommunen, och de kyrkliga
utgifter, som uteslutande böra vara eu
den kyrkliga kommunens angelägenhet,
torde icke utan eu mera ingående undersökning
kunna avgöras.» Utskottet
slutade sedan sin hemställan med en
begäran om utredning, huruvida och i
vilken omfattning kyrkliga ekonomiska
angelägenheter skulle kunna överföras
till borgerlig myndighet. Detta är något
helt annat än att, som herr Lundberg,
vilja göra rent hus med alla de ekonomiska
angelägenheter, och stort andra
finns det ju inte, som kyrkofullmäktige
nu ha att behandla; man får nog lov att
vara litet varsam när man forskar i
skrifterna.

Jag skall inte trötta kammaren, men
så mycket må dock sägas, att det bör
finnas sakliga skäl för herr Lundbergs
anmärkning, att det visat sig, att handhavandet
av de kyrkliga kommunernas
drätsel skett på ett sådant sätt, att de
kyrkliga kommunernas ekonomi äventyrats.
Statistiken visar att den del av
våra kommunalutskylder, som faller på
den kyrkliga kommunen, tidigare uppgått
till tio procent av kommunalskattcmedlen.
Numera har den sjunkit till att
vad städerna beträffar ligga mellan 5
och (i procent. Varpå beror nu detta?
Jo, helt enkelt därpå, att kommunallagstiftningen
lagt på de borgerliga kommunerna
allt mera ökade arbetsuppgifter
och att den borgerliga budgeten

124

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

sväller, medan den kyrkliga kommunens
uppgifter i huvudsak äro konstanta.
Sedan man där bestritt utgifterna
för de prästerliga tjänstinnehavarna,
kyrka, prästgård och församlingshus
och avgifter till kvrkokör och ungdomsverksamhet,
är gränsen för dess utgifter
i huvudsak nådd. Följden är den, att
den kyrkliga utdebiteringen är stadd i
oavbrutet sjunkande på grund av det
växande skatteunderlaget. Man kan inte
heller visa upp ett enda fall, där kyrkofullmäktigeinstitutionen
på något sätt
äventyrat sin ekonomi, .lag har gjort
mig mödan att gå igenom skatteförhållandet
hos alla våra kyrkliga kommuner,
närmare 3 000 stycken, och jag har
då funnit, att skatten i medeltal ligger
mellan 50 öre och en krona eller en
krona 25 öre. Det år mina undersökningar
gällt, nämligen 1945, hade av
dessa närmare 3 000 kommuner endast
39 stycken en utdebitering på 3 kronor,
medan 313 hade mellan två och tre
kronor; det är inte mycket på 3 000
kommuner. Det torde åligga herr Lundberg
att bevisa, att dubbelbehandlingen,
om man så får säga, av utgifterna i en
kommun lett till det resultat han uppgivit.

Vidare klagar herr Lundberg i motionen
över att det inte finns någon skyldighet
för kyrkoråd och de borgerliga
myndigheterna att överlägga med varandra
i dessa frågor. Ja, det är mycket
riktigt, men i min hemstad ha drätselkammare
och kyrkoråd gemensamma
överläggningar, och det finns massor av
kommuner, där kommunalnämnd och
kyrkoråd göra detsamma. Herr Lundberg
kunde därför gärna motionera, att
detta förhållande skall vara obligatoriskt;
det kunde ju vara lämpligt, ty då
finge han tillfälle att visa sitt verkliga
intresse för saken här i riksdagen.

Sedan skola vi, herr Lundberg, inte
bagatellisera de skäl, som utskottet pekar
på för sitt ställningstagande. Det är
emellertid ett faktum att statsrådet
Mossberg på sin tid på tal om kommun -

indelningen här i kammaren påpekade,
att det inte alls fanns någon tanke på
att slå ihop kyrkoförsamlingarna till
storkommuner, och under sådana förhållanden
kan man väl inte heller två
år efteråt ta upp den saken. Vidare är
detta problem, som alla förstå, en oerhört
svår historia, om vi skulle följa
herr Lundbergs idé och göra de kyrkliga
kommuner, som finnas i en borgerlig
storkommun, till en kyrklig storkommun.
Det skulle betyda, att man sprängde
pastoratsgränserna, och det betyder
i sin tur, att man måste fråga sig var
förvaltningen av de fastigheter och de
tillgångar, som inte kyrkan men de
kyrkliga kommunerna, kyrkoförsamlingarna,
förfoga över, skall läggas. Inte
komma församlingarna att vilja avstå
från den dispositionsrätt de ha till kyrklig
jord och skog — det är otänkbart.
Besinna bara att i botten på prästlönemedlen
ligger avkastningen av den kyrkliga
jorden inom pastoratet. Om vi nu
skulle bryta sönder pastoratgränserna,
få vi lov att göra om alla löneresolutioner
i hela riket.

Som en bagatell behandlade herr
Lundberg vidare dissenterlagstiftningskommitténs
förslag om vidgad rätt till
utträde ur svenska kyrkan, som kan
väntas om något år, och menade, att om
folk i någon större omfattning kommer
att utträda ur svenska kyrkan, få vi ta
upp till behandling hela problemet om
kyrkans existens. Men vi behöva inte ta
till så illa, herr talman. Vi kunna ta det
här exemplet. Om herr Lundbergs projekt
går igenom och alla kyrkliga ärenden
läggas till kyrkofullmäktige och
låt mig säga 25 procent av kommunens
medlemmar eller t. o. m. flera begagna
sig av sin rätt till utträde och kanske
halva kommunalfullmäktigeuppsättningen
utträtt, hur går det då? Jo, kommunalfullmäktige
skola besluta inte bara
om kommunalskatten som sådan utan
också om utgifterna för kyrkliga ändamål,
från vilka dock kanske hälften av
dem äro befriade; denna hälft skall allt -

Onsdagen den 30 mars 1949 cm.

Nr 12.

125

Ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

så vara med om att lägga skatt på andra,
därför att den begagnat sig av sin
rätt att utträda ur svenska kyrkan. Det
vore en verkligt snygg kommunal anordning
utan motstycke i vårt samhällsliv.
Jag tror därför inte, att herr Lundberg
skall fortsätta i den tankegången.

Jag skall sluta mitt anförande, herr
talman, med att framhålla ett faktum,
nämligen att vi för några veckor sedan
beslutade kyrkomötesreformen, där representationen
är baserad på de självständiga
kyrkoförsamlingarna. Dessa
komma faktiskt att slås i bitar genom
ett beslut sådant som det här föreslagna.
Skulle riksdagen verkligen vara så velig
och inkonsekvent, att den den ena
veckan beslutar en dylik reform och
strax efteråt gör ett uttalande för en
sönderslagning av de församlingar, som
skola bilda grundvalen för det nya kyrkomötet!
Det bör väl finnas något slags
logik i det man gör, och jag tror inte
att riksdagen gör sig skyldig till en så
flagrant inkonsekvens.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
vill beträffande herr Halléns tal om
skuggboxning, om han därmed menade,
att de ledamöter av denna kammare,
som eventuellt stödja mitt förslag, skulle
vara besjälade av någon underlig uppfattning
i detta hänseende, bara säga,
att jag inte besitter egenskapen, herr
Hallén, att kunna skåda in i själens innersta
djup. Det är emellertid en ytterst
allvarlig beskyllning som en kyrkans
man här gör emot en del ledamöter av
denna kammare, och jag protesterar
däremot.

På tal om hans citat kan jag ju framhålla,
att mitt yrkande är ett återgivande
av det yrkande, som gjordes 1919,
och om herr Hallén sedan den tiden
fått de grå tinningarnas charm, så är
det därför inte alls så säkert, att herr
Halléns uppfattning på detta område av
i dag är förmer än den han hade 1919.

Beträffande den kyrkliga kommunens
utgifter och sådant skulle jag vilja fråga,
om det kan vara så farligt, om exempelvis
kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige finge besluta om staten.
Äro nu dessa personer några så
samvetslösa människor, att den uppgiften
inte skulle kunna anförtros dem?

Vidare nämnde herr Hallén skatterna
och anförde därvidlag en statistik från
1945. Jag har hämtat min statistik från
1948 års siffror, och det är tydligt att
skatten för kyrkliga ändamål stigit. Jag
skulle, om jag hade tid, kunna plocka
fram en hel del sådana kommuner. Jag
förstår mer än väl, att herr Hallén tar
till detta allmänna tal om riksdag och
kyrkomöte som en så att säga inkörsport
för sin argumentering. Det förstod
jag redan när jag läste utskottsutlåtandet,
att man skulle försöka göra det till
en plattform i detta avseende och sedan
fortsätta vidare på den vägen.

Herr Hallén talade vidare något om
logik i beskattningen och andra saker,
men i det fallet är det väl ändå så, att
man måste fråga sig, om inte storkommunreformen
var avsedd som ett medel
alt få till stånd en bättre fördelning av
skattebördorna.

Herr FAST: Herr talman! För att det
inte skall uppstå något missförstånd om
vad utskottsmajoriteten verkligen avser,
ber jag att få framhålla, att skälet för
den ståndpunkt, utskottet intagit nu liksom
förra gången, är det, att om något
skall ske på detta område, måste vi börja
med en ny indelning av våra svenska
församlingar, så att dessa komma att
sammanfalla med de borgerliga kommunerna.
Detta är första förutsättningen
för att man skall kunna ta upp till allvarlig
diskussion det problem herr
Lundberg rest i sin motion. Och nu
skulle jag vilja ställa eu fråga till de ledamöter
av denna kammare, då inte
minst till dem som instämde i herr
Lundbergs anförande och som, åtmin -

126 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ändrad handläggning av den kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

stone i något fall, visat en vad jag skulle
vilja kalla avoghet i fråga om nu pågående
kommunindelning: Är det ändå
inte så, att vi för närvarande ha häcken
tillräckligt full med denna uppgift, och
har det inte varit tillräckligt med irritation?
Man måste klara ut den saken
först och få så lång tid på sig, att man
kan se var de kommunala centra i de
nya kommunerna konnna att ligga. Man
bör också vänta med att ta upp den föreliggande
frågan tills det hunnit växa
litet gräs över de misshälligheter som
varit och som jag hoppas skola kunna
övervinnas i gott samförstånd mellan
de gamla kommunerna och de nya storkommunerna.

Jag tror det skulle vara synnerligen
opsykologiskt att i en tid som denna,
när alla dessa sammanslagningsärenden
hörja strömma in till Kungl. Maj:t, sätta
i gång en sådan utredning som motionären
har föreslagit. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om att jag aldrig
varit rädd att dra en lans för en ny
församlingsindelning, och jag har vid
skilda tillfällen sagt ifrån, att det inte
går i längden att undvika en översyn
över församlingsindelningen. Jag hävdar
fortfarande detta, men jag anser att
vi ha skyldighet att välja den rätta tidpunkten,
och den är, herr talman, inte
inne nu.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Olsson i Mora.

Herr HALLÉN: Herr talman! Bara en
replik till herr Lundberg. Herr Lundberg
envisas med att gå tillbaka till 1919
års konstitutionsutskottsutlåtande. Om
man läser det ordentligt, skall man
emellertid finna, att vi bara kunde ange
ett enda exempel på sådana kyrkliga
ärenden, som borde kunna överföras till
den borgerliga kommunen, nämligen
ärenden rörande kyrkogårdarna, och
de ha ju i större kommuner redan blivit
överförda till den borgerliga kom -

munen, vilket ju är lämpligt. Det är alltsammans,
och det går inte för herr
Lundberg att visa upp, att det är samma
tanke och samma krav nu som då,
utan det är utfört i större omfattning.

Sedan säger herr Lundberg, att jag
»för allmänt tal om kyrkomötet». Vad
är det för fraser? Jag har sökt visa upp,
att kyrkomötesreformen och det som
herr Lundberg föreslår skära sig mot
varandra, och det är inte något »allmänt
tal».

Herr Lundberg tyckte inte om att jag
kallade detta för skuggboxning. Det är
dock skuggboxning, herr Lundberg'', och
dummare äro vi inte än att vi förstå, att
om också herr Lundberg har andra motiv,
finns det i denna kammare människor,
som begagna varje tillfälle att söka
bryta ned den kyrkliga organisationen.
Det är kanske inte vad herr Lundberg
avser, men hans förslag skulle få den effekten.
Om herr Lundberg inte inser
det, hoppas jag likväl att han en dag
skall göra det.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

127

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
119 ja och 39 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härpå yttrade herr TALMANNEN:
Nästa punkt på föredragningslistan är
statsutskottets utlåtande nr 8. Man kan
väl beräkna, att behandlingen av detta
ärende kommer att ta 1^/s å 2 timmar,
om vi ta upp det nu. Detta är det ena
sättet. Det andra sättet är att vi sluta nu
och ta plenum på fredag klockan 2. Jag
finner det bäst att kammaren får avgöra,
huruvida vi skola behandla åttonde
huvudtiteln i kväll eller på fredag.

Kammaren beslöt, att sammanträdet
skulle fortsättas för behandling av
statsutskottets utlåtande nr 8.

§ 13.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Riksarkivet: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i .statsverkspropositionen
under denna huvudtitel, punkt

Riksarkivet: Avlöningar.

3, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen angiven personalförteckning
för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1949/50, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50, dels
ock till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 519 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herrar Holmbäck och
Emil Petersson (I: 20) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
och fru Sandström (II: 22), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte dels i skrivelse till Konungen
begära, att Kungl. Maj :t ville
låta utreda frågan om genomförandet av
en rationell, efter tidens krav anpassad
arkivorganisation samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning
kunde giva anledning, dels besluta
återupptagandet i riksstaten av
anslag till den vakanssatta förste arkivariebefattningen
i riksarkivet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 20 och II: 22, i vad de
avsåge återbesättande av en vakant
förste arkivariebefattning,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1949/50;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för riksarkivet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 519 500 kronor;

II. att motionerna 1:20 och 11:22,
såvitt nu vore i fråga, i den mån de icke

128

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Riksarkivet: Avlöningar.

behandlats under I., icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av7 herrar
Johan Bernhard Johansson, Pauli, Sven
Larsson, Ohlon, Bergh, Malmborg i
Skövde, Larsson i Stockholm, Hoppe
och Widén, vilka ansett, att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:20 och 11:22, i vad de avsåge återbesättande
av en vakant förste arkivariebefattning,

a) godkänna den av utskottet framlagda
personalförteckningen för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1949/50;

b) godkänna en i reservationen intagen
avlöningsstat för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för

budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 534 300 kronor.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och anförde därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! När
nu åttonde huvudtiteln kommit upp så
här sent på kvällen, kan den väl näppeligen
bli föremål för den omfattande
och grundliga behandling, som det kunde
vara skäl att ägna den, men jag vill
ändå anföra några synpunkter. Mitt
egentliga ärende gäller en motion som
kommer litet längre fram, men då jag
dessutom har litet att säga om några
av de punkter, till vilka det fogats reservationer,
och reservationerna börja
på denna punkt, hade jag tänkt att
efter föredragningen av denna punkt
yttra mig om hela komplexet.

Läsandet av utskottets förslag till kulturbudget
är över huvud taget inte någon
särskilt stimulerande sysselsättning.
Under de senaste åren ha ett flertal
stora utredningar klarlagt behovet av
en ordentlig upprustning inom alla grenar
av kulturarbetet. Synpunkter och

förslag från dessa många utredningar
återfinnas överallt i förarbetena till
åttonde huvudtiteln, men i regeringens
proposition och i utskottets utlåtande
ha dessa, i många avseenden mycket
löftesrika projekt helt och hållit kommit
bort.

Skolöverstyrelsen, universitetskanslern
och föreståndare för skolor, forskningsanstalter
och museer ha enträget
vädjat om högre anslag, men departementschefen
och utskottet ha sagt nej
även när det gällt de mest angelägna
ändamål. Redan på den nu föredragna
punkten, som berör riksarkivet, och på
de efterföljande punkterna, som beröra
bibliotek och andra liknande institutioner,
möter oss en typisk bild. Det
finns, framgår det av materialet, inte
ens bokhyllor att sätta upp den vetenskapliga
litteraturen på, utan i Uppsala
t. ex. få tusentals bokband stuvas
ihop i källare och vindsutrymmen. Universitetskanslern
har i det fallet karakteriserat
läget som kritiskt och påvisat
risken för en stor oreda i arbetet, om
det skall fortsätta på detta vis, men
trots varningarna och trots att ett avhjälpande
av bristerna inte kräver några
större omkostnader, säger man nej.

Jag kan ta ett annat fall. Det framgår
att det vid akademiska sjukhuset i
Uppsala finns ett centrallaboratorium,
som också skall användas för undervisning
och forskning i klinisk kemi, men
för detta har man ännu aldrig fått något
anslag. När man i år upprepat framställningen
om ett anslag — det gäller
för övrigt ett mycket blygsamt belopp
— har man bara fått en liten del av
vad man begärt.

Och här är ytterligare ett exempel.
Universitetskanslern säger, att en välutrustad
verkstad är ett livsvillkor för
en del vetenskapliga institutioner, och
han framhåller, att detta särskilt gäller
den astronomiska forskningen. Det
finns emellertid ingen sådan verkstad
för Uppsala universitets astronomiska
forskning, utan där har man hankat

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

129

sig fram genom att låna verktyg och
maskiner av en vaktmästare vid observatoriet.
Forskarna på det gebitet skulle
tydligen komma i en svår situation, om
denne vaktmästare vore lika ogin mot
forskarna som statsmakterna varit hittills.
Frågan om verkstaden har för övrigt
ett intimt samband med frågan om
en utveckling av den maskinella utrustningen
för den astronomiska forskningen.

Detta är bara några axplock bland
hundratals liknande exempel, som man
kan leta fram ur förarbetena till propositionen.
Dessutom finns det många
andra exempel på hur snävt anslagen
till den högre undervisningen och forskningen
tillmätts. Detsamma gäller även
anslagen till folkskolan och det frivilliga
bildningsarbetet, och det är en
genomgående tendens i hela den huvudtitel
vi nu behandla att anslagen tillmätts
snävt.

Det vittnas från alla delar av landet
om de stora brister som vidlåda folkskolan.
Själv har jag erfarenhet från
Norrbotten, och jag vet att förhållandena
på sina ställen äro under all
kritik. Fortfarande måste man där
uppe — och jag antar att förhållandena
äro tämligen enahanda i övriga
delar av landet — använda gamla nedruttnade,
dragiga bondgårdar som skollokaler,
och inredningen och materielen
äro också dåliga. Som lärare får
man ofta använda folk, som inte alls
fyller nutida anspråk i fråga om utbildning.

Detta är alltså den trista verkligheten
bakom de storslagna löften som givits
under de senaste åren om nioårig
folkskola och om en storstilad upprustning
av den vetenskapliga forskningen
och den högre undervisningen.

Vid varje anmärkning möter man
den invändningen, att vi inte ha råd
till någon förbättring. Jag får då fråga
som jag tidigare brukat fråga, när vi
skola få råd, om vi inte ha råd nu i

Riksarkivet: Avlöningar.

vårt gynnade liige med en högkonjunktur
utan tidigare motsvarighet.

Den grupp jag företräder har i likhet
med en del utskottsledamöter, som
antecknat blank reservation till utlåtandet,
på detta sätt velat ge till känna
i samband med behandlingen av huvudtiteln
i dess helhet, att vi, även om vi
på de flesta punkter inte ha något förslag,
ha ansett att statsmakterna borde
tillämpa en betydligt mera generös
politik gentemot vetenskapsmännen och
gentemot de skolor och institutioner,
som skola sörja för den grundläggande
undervisningen. Vi hade hoppats att
den motion skulle bifallas, som avgivits
av herr Håstad m. fl. om kreditgaranti
för dem som ämna avlägga akademiska
examina. Denna står helt i
linje med den strävan till utbildningens
demokratisering, som vi ha fullföljt
i andra avseenden.

Vi hade likaledes hoppats på litet
större förståelse än utskottet visat för
den fria folkbildningsrörelsen, som
uppenbarligen arbetar under svåra förhållanden.
Den gör säkerligen så stor
nytta, att det hade varit berättigat att
åtminstone ge det anslag som skolöverstyrelsen
bar föreslagit. Av vad
jag sagt framgår också, att vi inte ha
någon förståelse för den reservation,
nr 4), som fogats till utlåtandet av
några högermän och bondeförbundare
i syfte att ytterligare försämra en del
av den undervisning, som framför allt
fattigfolk har nytta av. Den kombinerade
korrespondens- och radioundervisningen
är ju bevisligen i första hand
till glädje för dem, som inte kunna
kosta på sig motsvarande undervisning
på annat sätt.

På en punkt vilja vi emellertid spara
mer än vad Kung]. Maj:t velat spara,
nämligen den som rör stipendier för
utbildning av diakoner. Det finns en
reservation på denna punkt. Vi motionerade
i fjol om att detta anslag skulle
dragas in, men vi fingo tyvärr ingen

9 — Andra kammarens protokoll I9''i9. Nr 12.

130

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Riksarkivet: Avlöningar.

medverkan då. I år lia emellertid flera
reservanter ställt sig på samma ståndpunkt
som vi intogo i fjol, och vi komma
självfallet att rösta för deras reservation.

Vi ha slutligen, som jag antydde,
även en egen motion, och även om den
förekommer längre fram, tror jag det
är rationellt att behandla den nu. På
det sättet behöver jag inte begära ordet
på nytt, för den händelse det inte blir
någon diskussion på den punkten. Vår
motion gäller anslaget för skolmåltider.
Det har motionsvägen gjorts anmärkningar
i två avseenden mot de nuvarande
beräkningsgrunderna för statsbidrag
till skolmåltiderna. Jag har föreslagit
att bidragsunderlaget skall höjas
från nuvarande 60 öre till 70 öre
per skolmåltid, tv minst så mycket ha
priserna stigit sedan de nuvarande bestämmelserna
tillkommo. I en annan
motion har vidare påpekats, att nuvarande
praxis i fråga om statsbidrag
för skolmåltider inte tar tillräcklig hänsyn
till att kostnaderna för skolmåltiderna
äro ända till 3 och 4 gånger
högre vid små skolor än vid större.

I fråga om differentieringen av statsbidraget
till skolmåltider mellan olika
slag av skolor har utskottet nu föreslagit
en utredning, och detta förslag
komma vi självfallet att biträda. Mitt
förslag om en generell och omedelbar
ökning av bidragsunderlaget står dock
inte på något sätt i vägen för den föreslagna
utredningen. Det är nämligen
redan utrett, såsom framgår av skolöverstyrelsens
framställning, att praktiskt
taget alla skoldistrikt, 85 procent,
ha större kostnader än vad som förutsågs
vid riksdagens beslut 1946 och
1947, och utredningen visar också att
flertalet skoldistrikt, över 60 procent,
ha högre kostnad än 70 öre per skolmåltid.
Oavsett hur det blir med differentieringen
i framtiden ligger det alltså
stort berättigande i kravet på att
man omedelbart skall genomföra en
generell höjning av bidragsunderlaget,

och ett tillmötesgående av detta krav
skulle ses med tillfredsställelse framför
allt i de skoldistrikt, som ha exceptionellt
höga kostnader.

Utskottet har nu för omväxlings skull
inte skickat med den vanliga klichén
om att det statsfinansiella läget omöjliggör
ett bifall till motionen, men det
kanske sammanhänger med att den förekommer
redan i den motion av herrar
Olofsson och Svedberg, som jag
nyss talade om. Utredningsförslaget i
den motionen inleds nämligen med en
förklaring, att det statsfinansiella läget
gör det naturligt, att någon allmän höjning
av bidragsunderlaget inte kommer
till stånd. Hur man kan finna
detta naturligt förstår jag för min del
inte. I detta fall kan man nämligen
inte tillgripa det resonemang man annars
brukar använda på tal om den
s. k. stabiliseringspolitiken. Varken
motionärerna eller utskottsledamöterna
mena, såvitt jag förstår, att det kan
sparas någonting genom att man knappar
in anslaget. I detta fall är det bara
fråga om vem som skall betala. Allt
det som staten kan slippa ifrån genom
det arrangemang som föreslagits i propositionen
få kommunerna betala på
grund av prisstegringarna. Det förefaller
mig därför berättigat, med hänsyn
till de beräkningsgrunder för fördelningen
av kostnaderna mellan stat
och kommun man en gång fastslagit,
att företaga en justering på detta område.
Även med hänsyn till de olika
principerna för uttagning av skatt till
stat och kommun är det rättvist att
företaga en justering på denna punkt.

Jag vill alltså redan nu, herr talman,
yrka bifall till motion II: 259. Det är
det enda konkreta yrkande jag för närvarande
har.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

131

Det skulle inte falla mig in att vid
denna sena tidpunkt ta upp en debatt
med den föregående talaren. Jag skall
bara tillåta mig återge två exempel på
hans historieskrivning. Han talade om
hur vanlottad vetenskapen är i Sverige,
men han uraktlät att nämna, att
det vid både 1946 och 1947 års riksdagar
förelåg omfattande propositioner
om en vetenskaplig upprustning av sådana
mått, att det tidigare inte i ett
sammanhang gjorts någonting motsvarande
här i Sverige. Han talade vidare
om hur det fria folkbildningsarbetet
är lidande utan att låtsas om att 1947
års riksdag beslöt en genomgripande
reform och bland annat lämnade ett
miljonanslag till studiecirklar, vilket
inte funnits tidigare.

Nog finns det många brister på det
kulturella området, det märker man
bäst när man själv bär ansvaret för
det, men den karikatyr som här har
målats för oss motsvarar ingalunda
verkligheten.

Sedan kan man ta vilken hänsyn man
vill till det statsfinansiella läget. Ingen
räknar väl med att man ifrån herr
Holmbergs sida skall få någon medverkan
i det hänseendet, utan vi andra
få väl utan hans hjälp beakta det penningpolitiska
läget. Det har ju medfört,
att man inom samtliga huvudtitlar
visserligen inte har gjort någon nedskrivning,
som man ibland vill påstå,
utan försökt att få en bindning av utgifterna,
och det har man fått göra
också på åttonde huvudtiteln, men
denna bindning är inte starkare än att
man har kunnat öka med några miljoner
för vissa särskilt angelägna ändamål.

Jag begärde egentligen ordet för att
konstatera, att den allmänna syn på
åttonde huvudtiteln, som Kungl. Maj:t
har haft, delas också av statsutskottet.
Jag ber därför att få uttala ett tack till
statsutskottet för den behandling, som
det har ägnat huvudtiteln, på samma
gång som jag konstaterar att de smärre

Riksarkivet: Avlöningar.

avvikelser, som äro gjorda, icke äro av
den art att jag för min del kan ha något
att invända.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
tror tyvärr att min skildring inte ger
någon vrångbild av det verkliga läget.
Vad den storstilade vetenskapliga upprustningen
beträffar ha vi nu fått en
särskild proposition, som vi väl så småningom
få behandla. Jag måste säga, så
långt jag har ögnat igenom den, att den
inte förefaller vara särdeles imponerande
i fråga om upprustningen för vetenskapens
del.

Vad det fria folkbildningsarbetet beträffar
är jag inte i ovetskap om det beslut,
som riksdagen fattade i fjol och
som innebar ett steg framåt, men jag
talade om läget nu, och det är dock ett
faktum, att skolöverstyrelsen anser det
finnes behov av en ökning med 225 000
kronor, vilket de fria folkbildningsorganisationerna
nu komma att få bara en
liten del av. Vad mina interiörer i övrigt
ifrån det kulturella gebitet beträffar,
så har jag uteslutande hämtat dem
från det material, som finns i propositionen
och som förekommit i anslutning
till utarbetandet av propositionen
och utskottets utlåtande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag vet inte om jag uttrycker mig väldigt
dåligt eller är särskilt lågmäld, men
när jag konstaterar, att man 1946 och
1947 gjorde en vetenskaplig upprustning,
säger herr Holmberg, att man fått
en proposition nu, som han inte tycker
är något märkvärdig. Argumenterar
man på det sättet, är fortsatt diskussion
fullständigt överflödig.

Herr HOPFE: Herr talman! Niir vi på
andra avdelningen tagit del av åttonde
huvudtiteln, ha vi åter och åter gjort
den iakttagelsen, att departementschefen
funnit sig nödsakad att säga nej
till en hel rad av förslag, krav och

132

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Riksarkivet: Avlöningar.

önskningar, som framförts och som
helt säkert under normala tider skulle
ha vunnit bifall. Departementschefen
har — och det ha vi inte förvånat oss
över — genomgående motiverat detta
nej med det statsfinansiella läget. Emellertid
ha vi också gjort en annan iakttagelse,
och jag är så mycket mera angelägen
att framhålla detta, eftersom herr
Holmberg klagat på bristande generositet
från departementschefens sida, och
det är att departementschefen på en hel
råd punkter, i viss utsträckning i varje
fall, tillmötesgått önskemål och krav
i fråga om den kulturella upprustningen.
Det har också varit en glädje för
oss på avdelningen liksom i utskottet
att tycka oss kunna läsa mellan raderna
och konstatera, att departementschefen,
när det varit fråga om både det
ena och det andra, haft sitt hjärta med
i förslag, som han vid detta tillfälle
nödgats avvisa. Jag tror att vi därför
kunna säga från avdelningen, att vi inte
haft svårt att förstå departementschefen
i hans ställningstagande och att vi tillgodogjort
oss hans synpunkter.

I stort sett ha vi varit mycket solidariska
med honom. Det är bara på några
få punkter vi försökt oss på en liten
mindre justering uppåt. Jag vill taga
mig friheten säga, att om alla dessa
punkter gäller, så vitt jag kan förstå, att
det är fråga om så små summor, att
de var för sig eller tillsammantagna äro
av den storleksordning att vi drista oss
påstå, att de icke kunna på något sätt
äventyra vår ekonomiska politik.

Vid punkt 3 i åttonde huvudtiteln är
knuten en reservation avgiven av kammarledamöter
från olika politiska läger.
Vi ha funnit att starka skäl tala för att
man får återbesätta en för närvarande
vakant förste arkivariebefattning. I sitt
anslagsäskande har riksarkivet på denna
punkt framhållit, att det inte med
nuvarande organisation kunde på ett
tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter.
Det har vidare sagt, att erfarenheten
bekräftat att personalbristen obön -

hörligen leder till att verkets centrala
och för svenskt kulturliv omistliga uppgifter
finge stå tillbaka för det löpande
administrativa arbetet. Det säger
vidare, att man har tvingats engagera
den vetenskapligt utbildade personalen
i vakthållning, som eljest skulle skötas
av kanslibiträden. Departementschefen
själv behjärtar uppenbarligen detta och
säger, att han är medveten om de svårigheter
i arkivarbetet, som vållas av
den nuvarande personalens otillräcklighet.
En sak som jag särskilt gjorts uppmärksam
på är att personalbristen på
liksarkivet bland annat medfört, att
man icke på ett tillfredsställande sätt
hunnit ordna och registrera en hel del
av de samlingar, som överlämnats till
riksarkivet, vilket innebär att dessa
samlingar, vilka lära vara mycket värdefulla
för forskningen, äro praktiskt
taget icke tillgängliga för forskarna, i
varje fall ej utan mycket tidsödande
arbete.

Jag nöjer mig, herr talman, med att
utan många ord säga att vi reservanter
mena, att vårt förslag i punkt 3 är av
en sådan angelägenhetsgrad, att det
finns skäl att få frågan löst nu. Jag tar
mig därför friheten, herr talman, att
yrka bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl. vid punkten knutna
reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
När man suttit här hela dagen
och hört på långa debatter i ärenden
av större eller mindre vikt, kan det inte
hjälpas att man känner det som något
av missaktning att ett ärende som åttonde
huvudtiteln kommer upp till diskussion
först framåt 12-slaget på natten.
Det är ju i alla fall ett ärende, vars
innehåll går på 360 punkter och som,
trots vad herr Holmberg säger, innehåller
mycket stora och viktiga frågor.
Jag kan icke tillbakahålla den känslan,
att kammaren icke visat denna huvudtitel
tillräcklig uppskattning, ty om

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

133

den gjort det, hade den nog tagit hänsyn
till den tid på dygnet, då först diskussionen
i detta ärende kunde börja.

När vi på andra avdelningen av statsutskottet
tagit upp till behandling de
förslag, som Kungl. Maj :t framlagt i åttonde
huvudtiteln, ha vi gjort det i
känslan av det ekonomiska ansvar, som
lika väl som det åvilar Kungl. Maj :t
också måste åvila riksdagen. Alltså, vi
ha med sträng noggrannhet bedömt de
anslagskrav, som här ha ställts.

Det är inte bara på den nu föredragna
punkten som det uttalats önskemål
både ifrån myndigheter och motionärer,
men jag vill här understryka —
och jag förmodar att detta också varit
ledstjärnan vid själva budgetarbetet —
att när vi gått att behandla de olika
punkterna, ha vi icke enbart betraktat
det belopp, som varje punkt för sig
innebär, utan företagit behandlingen ur
budgetmässig synpunkt. Det är detta
som gör att utskottets förslag i många
olika punkter visar en kallsinnighet,
som mången kanske har anledning att
beklaga. Därest situationen hade varit
en annan, hade det sannolikt icke varit
någon större svårighet att få majoritet
för en väsentlig utökning, men de skäl
som jag här framfört ha varit vägledande
för utskottets behandling av denna
huvudtitel.

På den punkt, som vi nu närmast behandla
— jag begränsar mig självfallet
till att yttra mig om den föredragna
punkten — ha reservanterna och särskilt
den föregående talaren herr Hoppe
understrukit, vilken vikt det ligger i att
få återbesätta den vakanta förste arkivarietjänsten.
När den varit vakant sedan
1941 eller 1942 kan man naturligtvis
säga, att det har liksom ökat på
arbetet genom att behovet av denna
tjänst ökas för varje år. Vi i utskottet,
som gått på utskottsmajoritetens linje,
ha emellertid sett frågan på det siittet,
att när Kungl. Maj:t inte ansett sig kunna
föreslå återbesättande av tjänsten,
är det inte bara en organisationsfråga

Riksarkivet: Avlöningar.

utan också eu budget- och anslagsfråga.
Det är huvudmotivet för att vi gått på
avslag på motionen och tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Den fråga,
som vi nu ha att behandla, tillhör
såvitt jag förstår de smärre frågor, om
vilka statsrådet nyss uttalade, att han
inte ansåg att någon ändring i besluten
skulle innebära någon avvikelse från
den sparsamhetslinje, som ligger till
grund även för detta departements''äskande
och som kammaren alltigenom i
natt kommer att respektera. Men jag
tycker ändå att vi böra dröja något,
hur sent det än är på natten, vid denna
första arkivarietjänst.

För det första rör det sig inte här
om en ny tjänst utan om återbesättande
av en vakant. Det rör chefskapet för
den tredje sektionen, den sektion som
har hand dels om riksdagshandlingarna,
dels om de enskilda arkiven, alltså
de många depositioner ifrån politiker
och andra, som göras i riksarkivet. Det
är den sektion, inom vilken det kanske
rör sig mest inom den aktuella forskningen.
Det är den sektion som intresserar
historikerna, socialvetenskaparna
och samhällsvetenskaparna mest. Det
måste här vara viktigt, ja, utomordentligt
trängande, att så mycket som möjligt
av dessa arkivalier kan ordnas och
registreras, så att de enskilda forskarna
så hastigt som möjligt och utan att bli
alltför ekonomiskt betungade kunna
fullgöra sina forskningsuppgifter eller
nå sina forskningsmål. Jag skall här
bara peka på en uppgift, som arkivet
inte hunnit med, nämligen att alltigenom
iordningställa frihetstidens ännu
otryckta handlingar, något som leder
till mycket merarbete för åtskilliga forskare,
som närmare vilja tränga in i
riksdagens protokoll från denna märkliga
tid i vår historia.

Härtill kommer, såsom framhållits i

134 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Riksarkivet: Avlöningar.

pressdebatten i denna fråga, att riksarkivet
är inte bara en forskningscentral
utan också ett administrativt ämbetsverk.
Som det framhölls i en artikel
av en docent vid Stockholms högskola
i en stockholmstidning i går har under
ett halvt sekel riksarkivets bestånd växt
ifrån en hyllmil till fem hyllmil. Under
samma tid, då en femdubbling av arkivets
bestånd har skett, har däremot
ingen nämnvärd upprustning på det
personella området gjorts. Samtidigt
har riksarkivet som det centrala verket
för arkivväsendet fått uppgifter, som
ämbetsverket för några decennier sedan
inte alls eller i varje fall inte tillnärmelsevis
i samma utsträckning hade att
fullgöra. Jag tänker då framför allt på
den utomordentligt viktiga gallring av
handlingar från t. ex. krisförvaltningen
eller ämbetsverk, som åligger riksarkivet
och vars rätta fullgörande är av
utomordentligt stort statsfinansiellt intresse.
Det händer numera ofta att riksarkivet
får avstå från sin förhållandevis
mycket ringa personal bland de
mest kvalificerade befattningshavarna
till andra verk för att åstadkomma och
organisera denna gallring, ett åliggande
som det knappast fanns någon motsvarighet
till tidigare.

Ytterligare bör man, när man besinnar
riksarkivets nuvarande läge,
ihågkomma att riksarkivet inte har fått
sin byggnadsfråga löst, trots att den
länge stått på dagordningen. Dess arkiv
äro splittrade på ett tiotal ställen i
Stockholm, vilket redan det måste medföra
ett utomordentligt stort merarbete
och vara betungande för tjänstemännen.

Till sist kommer, att riksarkivet vid
internationell samverkan på det vetenskapliga
området har att upprätthålla
förbindelserna med andra länder och
framför allt att besvara förfrågningar
och göra undersökningar. Dessa åligganden
måste ankomma på mycket högt
kvalificerade tjänstemän, i första hand
sektionscheferna.

Jag kan inte värja mig för det in -

trycket att — utan att det naturligtvis
har förelegat någon som helst avsikt
från regeringarnas eller ecklesiastikministrarnas
sida — riksarkivet är en av
de institutioner, som statsmakterna under
de senaste åren ägnat den minsta
omsorgen. Det ligger stor vikt uppå att
inte riksarkivet får förtvina i sin verksamhet,
inte minst som vetenskaplig
institution till gagn för den historiska
och samhällsvetenskapliga forskningen.
Jag beklagar, att statsutskottet inte ens
till någon del, alltså inte ens genom
några reservanter, har kunnat ansluta
sig till den andra delen av vår motion,
den som rör Norrland, Härnösandsarkivet,
och som avser att genomföra en
likställighet mellan Norrlands och övriga
landsarkiv. Men i det nuvarande
läget kan jag bara koncentrera mig på
den här föreliggande frågan, och jag
skulle vilja vädja till kammaren att i
denna fråga, i vilken så många reservanter
ur olika partier ha samlats, förena
sig kring reservationen, till vilken
jag, herr talman, yrkar bifall.

Överläggningen var härmed slutad. I
avseende å utskottets i den föredragna
punkten under mom. I gjorda hemställan
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
däri gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hoppe begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. I i utskottets förevarande
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

135

Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Håstad begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 61 nej, varjämte
5 ledamöter av kammaren förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i mom. I gjorda hemställan.

På däri av herr förste vice talmannen
given proposition biföll härefter kammaren
utskottets hemställan i mom. II.

Punkterna 4—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Nationalmuseet: Underhåll och ökande
av samlingarna.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln, punkt 20,
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 90 600 kronor,
innebärande oförändrad medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Nordenson (1:201)
och den andra inom andra kammaren
av herr Wiberg m. fl. (II: 252), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Nationalmuseet:
Underhåll och ökande av
samlingarna för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 109 900
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

1:201 och 11:252, till Nationalmuseet:
Underhåll och ökande av samlingarna
för budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 90 600 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr WIBERG: Herr talman! Under
kriget blev det nödvändigt att evakuera
huvudparten av Nationalmuseets
värdefullaste samlingar. Både evakueringen
och skötseln av konstverken
handlades utan tvivel på ett sätt, som
är värt allt erkännande, men under
årens lopp uppkommo vissa skador,
som det numera är nödvändigt att reparera.
Det har visat sig att för att
oundgängligt nödvändiga reparationer
skola kunna verkställas ett tilläggsanslag
av 19 300 kronor erfordras. Departementschefen
har emellertid inte
ansett sig ha möjlighet att gå med härpå,
och statsutskottet har som bekant
förordat bifall till propositionen. När
jag ser denna statliga inställning, så
kan jag inte undgå att göra en jämförelse
med givmildhet och generositet
från enskilt håll. Jag tänker nu närmast
på föreningen Nationalmusei vänner,
som bildades för ett antal år sedan
på initiativ av den store kulturfrämjaren
Thorsten Laurin. Under de
gångna åren har Nationalmuseum tack
vare Nationalmusei vänner tillförts
konstverk till en självkostnad uppgående
till mer än 31l-2 miljoner kronor.
•Dagsvärdet av dessa verk är åtskilliga
gånger högre än det nu av mig angivna
beloppet.

Ecklesiastikministern nämnde för en
stund sedan, att det finns många brister
i den statliga anslagspolitiken, när
det gäller kulturella ändamål. Jag ger
honom fullkomligt rätt. Jag förstår, att
det i dessa tider, då man måste visa
återhållsamhet, är svårt att göra en
riktig och lämplig avvägning. Men jag
anser fortfarande, att man i detta fall
borde bifalla de föreliggande motionerna
och sålunda anslå ytterligare

136

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.

19 300 kronor. Jag vill också erinra om
att därest detta anslag inte beviljas,
blir följden, att Nationalmuseets redan
förut mycket beskurna anslag kommer
att ytterligare nedskäras, och det kan
ju ändå inte vara meningen.

Med hänsyn till den sena timmen
skall jag inte närmare utveckla mina
synpunkter, utan jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice
talmannen gav propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till (ien i ämnet
väckta motionen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wiberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres--ning. Därvid befanns, att flertalet ledamöter
röstat för ja-propositionen och
att kammaren sålunda bifallit utskottets
i denna punkt gjorda hemställan.

Punkterna 21—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Bidrag till stipendier för utbildande av
diakoner för kyrklig och social tjänst.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,

punkt 51, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1919/50 anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Utskottet hemställde, med tillstyrkande
av Kungl. Maj ds ifrågavarande förslag,
att riksdagen måtte såsom Bidrag
till stipendier för utbildande av diakoner
för kyrklig och social tjänst för
budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag av
10 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hesselbom, Mårtensson i Uddevalla,
Waltentheim, Lindholm, Åkerström och
Thapper, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds ifrågavarande förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WALLENTHEIM: Herr talman!
Vi diskuterade ju denna fråga ganska
ingående föregående år, då det var
första gången som en begäran om anslag
till ifrågavarande ändamål var
uppe. Man kan säga, att kammaren då
fattade principståndpunkt i frågan och
att man inte skulle återkomma igen.
Men jag tror att det är av värde att
man håller oppositionen vid liv på
denna punkt. Jag vill nämligen säga,
att då jag och andra reservanter här
ha yrkat avslag på Kungl. Maj ds förslag,
så är det inte av den anledningen,
att det skulle vara anslagets storlek i
och för sig, som här skulle väcka betänkligheter,
utan vi opponera oss av
rent principiella skäl.

Jag anser för min del olämpligt, att
en utbildningsverksamhet, som sätter
in på olika samhälleliga områden och
som tar sikte på bl. a. en social hjälpverksamhet,
skall knytas an till organisationer,
som företräda speciella
livsåskådningar. Jag tror att vid en sådan
anordning blir det alltid en mycket
stor frestelse för vederbörande att
betrakta utbildningen mera som en bisak
och att andra intressen, som egent -

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

137

Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.

ligen ligga på sidan om det arbete som
man söker utbilda för, komma att betraktas
som huvudsak. För mig är det
alltid motbjudande, om man ifrån det
ena eller andra hållet försöker utnyttja
den sociala nöden eller de sociala missförhållandena
för att låta dem tjäna
biintressen av det ena eller andra slaget.
Jag är rädd för att om man går
in för att stödja den utbildningsverksamhet
som det här är fråga om, så
bidrager man kanske i själva verket
till att ute i kommunerna framkalla en
strid om själarna, där de sociala intressena
bli inkörsporten till striden. Jag
är också rädd för att här finnas så
uppenbara risker för en obehörig påverkan
av människorna, att detta måste
på det bestämdaste tillbakavisas. Jag är
också rädd för att en utbildning av detta
slag så lätt kan inbjuda till hyckleri,
hyckleri både från dem som bära upp
verksamheten och kanske även — vilket
är allvarligare — hyckleri från dem, som
i det ena eller andra avseendet äro avsedda
att bli föremål för denna verksamhet.
Jag är också rädd för att ett
fortsättande på denna väg kan leda till
att det blir stridigheter inom kommunerna,
när det gäller tjänstetillsättningar
på detta område.

Vad skulle man över huvud taget
säga, om nu inte bara kyrkan ägnade
sig åt en utbildningsverksamhet för det
sociala arbetet utan också de frikyrkliga
organisationerna skulle gå in för
en liknande inriktning av sitt arbete
och begära statligt stöd för det. Jag
tror att den frågan inte är en ren konstruktion.
När man vet litet grand om
den sekterism som kännetecknar det
religiösa livet kan man inte förneka,
att en sådan utveckling är tänkbar. Och
vad skulle man säga, om de politiska
partierna skulle komma med liknande
anspråk på att få sätta i gäng eu utbildningsverksamhet
knuten till deras
allmänna politiska uppfattning? Vad
skulle man säga, om man exempelvis i
fråga om lärarutbildningen tilläte, att

speciella företrädare för olika livsfrågor
försökte att bedriva sin egen verksamhet
på detta område?

När man tittar närmare på det prospekt
för den verksamhet det här är
fråga om, som Svenska diakonanstalten
har utgivit, finner man enligt min
mening att vad som här möter i grund
och botten inte är någonting annat än
ett försök att skapa ett kyrkans eget
socialinstitut. Det kunde för övrigt,
herr talman, vara åtskilligt att säga om
detta prospekt. Man möter exempelvis
i de inledande orden meningar av följande
lydelse: »Det borgerliga samhället
utför i denna tid ett omfattande socialt
arbete. Kyrkan har stor anledning
att glädjas över den ansvarskänsla,
som där kommer till uttryck, och
hon ser häri en frukt av evangeliets
inskärpande av brödrakärlekens förpliktelser.
» Jag undrar om inte dessa
ord äro väl stora ord och i ganska hög
grad uttryck för egenrättfärdighet hos
den institution som har format dem.

När ha vi över huvud taget i det sociala
arbetet i vårt land märkt, att kyrkan
tagit något verkligt betydelsefullt
initiativ? Var ha vi haft kyrkomöte,
biskopar, domprostar och hela denna
långa rad av prelater, när det gällt att
verkligen slå ett stor slag för ett förbättrad
socialt läge för de breda folklagren
i vårt land? Jag tror man kan
säga, att de sannerligen mera befunnit
sig i herrgårdsgemaken än bland statarstugornas
fattiga invånare.

Jag måste vidare säga, att när man
sedan i detta prospekt tillägger, att
kyrkan känner sig kallad att inskärpa
den personliga insatsen som ett nödvändigt
led i den sociala gärningen, så
ha vi där ett nytt exempel på vad jag
anser vara uttryck för kyrklig egenrättfärdighet.
Skulle det vara något speciellt
för de kyrkliga intressena, att de
skulle vara företrädare för eu personlig
insats i det sociala arbetet? Är det
inte något som alltid framhålles vid
den, utbildning, som förekommer vid

138 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.

de socialinstitut som vi lia? Att man
för den sakens skull här skulle behöva
ge understöd åt en kyrklig undervisningsverksamhet
på detta område, kan
jag inte finna vara befogat eller lämpligt.
Dessutom vill jag också peka på
att utvecklingen i andra avseenden när
det gäller det sociala arbetet ju går i
den riktningen, att man försöker avkoppla
filantropiska och direkt religiösa
engagemang, och jag tycker, att
man inte på en bakväg här skall försöka
komma fram till saker och ting,
som man på andra områden varit beredd
att avskaffa.

Vad sedan beträffar själva utbildningens
art kan det nog råda delade
meningar om huruvida den utbildningen
verkligen till sin karaktär och till
sitt innehåll är fullt jämförbar med
den, som socialinstituten lämna. Då
dessutom platsantalet vid socialinstituten
inte är fyllt, kan det ju inte heller
finnas något statligt behov att här söka
få fram ett ökat antal socialarbetare på
denna väg.

Det är av dessa skäl, herr talman,
som jag för min del ber att få yrka bifall
till den reservation, som på denna
punkt avgivits av herr Hesselbom m. fl.,
vilken reservation innebär ett avslagsyrkande
på Kungl. Maj:ts förslag.

•

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Den punkt herr Wallentheim öppnat
diskussionen om har föredragits av
statsrådet Quensel, och jag har följaktligen
ingen direkt anledning att ingå
i svaromål. Då emellertid statsrådet
Quensel är förhindrad närvara här i
kväll, skulle jag vilja säga bara några
ord, och jag skulle därvid närmast
vilja föra ned diskussionen till, skola
vi säga, litet mindre principiell uppläggning
och ge frågan en något mindre
storleksordning än den fick i herr
Wallentheims anförande.

Jag kan för min del inte finna4 att

om det finns människor från olika håll
och olika utbildningsanstaltcr, som
vilja hjälpa till att få fram socialarbetare,
man behöver vara så ängslig för
att de äro besmittade med någon
åskådning av det ena eller andra slaget,
som inte direkt behöver ha samband
med socialvården. Herr Wallentheim
känner väl till ett annat område.
Vi ha folkhögskolor av olika slag, vi
ha landstingsskolorna, men vi ha också
rörelseskolor. Vi ha inte bara arbetarrörelsens
skolor, utan vi ha också
frireligiösa samfund som ha skolor,
men vi ha inte varit rädda för att ge
dem anslag, utan vi ha litat på att de
hålla sig inom den ram, som är uppdragen
för folkhögskolan. Jag tror att
det även i detta fall inte skulle skada
med något av samma tolerans mot dem
som driva ifrågavarande verksamhet.

Sedan skulle jag vilja tillägga bara
eu sak. Diakonsällskapet har i viss
mån varit pionjär på detta område. Det
har ägnat sig åt epileptikervården och
alkoholistvården, och allt detta gör, att
jag nog tycker, att kammaren i år liksom
i fjol utan större samvetsbetänkligheter
och utan att alltför mycket ta
upp principiella frågor kan anslå dessa
10 000 kronor.

Herr WALLENTHEIM (kort genmäle):
Herr talman! Det är en väsentlig skillnad
mellan folkhögskolorna, som syfta
till att ge allmänbildning åt unga människor,
och skolor vilka, som i detta
fall, avse att utbilda för tjänster i socialt
arbete.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag ber bara att få konstatera, att folkhögskolorna
numera inte bara äro allmänbildningsskolor,
eller om vi skola
använda uttrycket livsåskådningsskolor,
utan också i hög grad ge en förberedande
yrkesutbildning.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

139

Bidrag till stipendier för utbildande

Herr HOPPE: Herr talman! Jag måste
börja med att uttala min förvåning över
herr Wallentheims sätt att lägga upp
diskussionen. Han gick ju till räfst- och
rättarting med diakonanstalt, kyrka och
kristet liv här i Sverige.

Det är bara på en punkt jag vid denna
sena timme skall inlägga en bestämd
gensaga. Som den hederlige man herr
Wallentheim är, vilken jag har anledning
akta högt, skulle jag tro, att han
är redo att här backa. Han säger, att
man har anledning att befara, att vid en
sådan anstalt som diakonanstalten kommer
utbildningen att bli en bisak. Detta
är naturligtvis en beskyllning, som jag
tar för givet, att herr Wallentheim, när
han tänker över den, inte verkligen vill
stå för.

Jag skulle här vilja stryka under att
detta anslag, som redan sagts, inte är
nytt för året. Dessutom vill jag understryka
en annan sak, som kanske inte
kommit fram tillräckligt under debatten.
Herr Wallentheim sade, att det
finns ingen anledning att stödja diakonanstalten.
Jag gör ärade kammarledamöter
uppmärksamma på att det inte är
fråga om att ge något stöd direkt åt diakonanstalten,
utan det gäller hjälp i
form av stipendier åt fattiga pojkar,
som där söka sin utbildning.

•Tåg vill också i detta sammanhang
erinra därom, att när frågan förra året
var före, var ett yttrande av socialstyrelsen
bilagt den kungl. propositionen i
ärendet, i vilket yttrande socialstyrelsen
pekade på det stora behovet av socialarbetare
och framför allt med den
motiveringen tillstyrkte bifall till framställningen.
Vi kunna väl säga, att sociallagstiftningen
under de senaste decennierna
har gjort, att behovet av socialarbetare
blivit väsentligt större än
tidigare, och vi kunna ta för givet, att
behovet kommer att öka under de närmaste
åren. Den nya kommunindelningen,
som vi vänta på, måste, såvitt jag
förstår, medföra att socialvårdsarbetct i
de nya storkommunerna, i varje fall i

av diakoner för kyrklig och social tjänst.

de största, måste överlämnas till socialvårdstjänstemän.
Vi kunna väl vara rätt
ense om att den omvårdnad om människorna,
som statsmakterna äro angelägna
om att genom sin sociallagstiftning
ge alla som i en eller annan form behöva
hjälp av samhället, kommer inte
de hjälpbehövande till del, om det inte
finns väl utbildade människor, som
kunna förmedla denna samhällets omvårdnad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman
! Efter det senaste anförandet är
det egentligen onödigt att yttra sig. Jag
begärde emellertid ordet med anledning
av det anförande som hölls av herr
Wallentheim. Och jag måste säga, att jag
liksom herr Hoppe är mycket överraskad
över att herr Wallentheim tog i så
hårt på denna punkt. Så mycket mer
överraskande var det som vi icke hörde
talas om någon rädsla från hans sida i
utskottet. Jag vill säga till herr Wallentheim,
att är han icke rädd för något
värre än detta, kan han säkerligen vara
ganska lugn. Det är väl i varje fall så,
att vi i vårt sociala arbete behöva människor
som äro villiga att offra sig för
uppgifter av olika slag. Dessa diakoner
äro ju dessutom, såsom det påpekades i
ett anförande i första kammaren, pionjärerna
när det gäller det .sociala arbetet.

Herr Wallentheim talade om faran för
obehörig påverkan. .lag undrar, om herr
Wallentheim vid närmare övervägande
själv tror på den saken. Här gäller det
bara ett bidrag på It) 000 kronor till stipendier
åt obemedlade och mindre bemedlade
elever vid .svenska diakonanstalten.
Jag tycker icke att det finns anledning
att här göra sig några som helst
bekymmer över detta anslag. För min
del skulle jag vilja uttryckligen säga
ifrån, att jag är glad åt att Kungl. Maj:t
kommit fram med saken. Jag är överty -

140 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Bidrag; till stipendier för utbildande av diakoner for kyrklig och social tjänst.

gad om att detta anslag kommer att ge
lika stor valuta som många av de övriga
anslagen på huvudtiteln.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag måste ge uttryck åt min
smärtsamma förvåning över den intolerans,
som herr Wallentheims anförande
nyss bar vittnesbörd om. Den kan icke
förklaras på annat sätt än att han icke
känner till svenska diakonanstalten.

Under flera decennier, innan vi ännu
hade något socialinstitut, utbildade
diakonanstalten och sände ut socialarbetare
till skilda arbetsfält, i fattigvård,
barnavård, alkoholistvård och sjukvård
av olika slag. Redan på den tiden erhöllo
diakonerna en gedigen både teoretisk
och praktisk utbildning. Till den
senare hörde — och så är det alltjämt

— att diakoneleverna fingo deltaga i
allt slags arbete inom olika slag av
vårdhem. Även de enklaste och mest påfrestande
sysslor fingo de uträtta.

Till diakonanstalten har alltid varit
knuten en omfattande epileptikervård

— som bekant en av de svåraste och
mest krävande sjukvårdsgrenarna —
vid vilken eleverna få ådagalägga sin
villighet att tjäna hjälplösa medmänniskor.
En sådan träning i och uppfostran
till arbete har varit av den största betydelse
för elevernas senare gärning.
De ha fått lära sig att icke rygga tillbaka
för någon vedervärdighet.

Till hela denna utbildning, vilken
varit av en utomordentligt stor betydelse
för socialvården i vårt land, har samhället
hittills icke bidragit ekonomiskt.
Det har varit kyrkfolket i vårt land, som
bekostat den, liksom så mycket annat,
vilket de ärade reservanterna säkerligen
äro ovetande om.

Vilka är det då som blivit elever vid
Stora Sköndal? Det har, såsom det upp -

lysts om, i regel varit fattiga pojkar,
som burit på en obändig längtan att få
ge ut sig för att tjäna lidande medmänniskor.
Det har varit torparpojkar,
bondpojkar, skogshuggare från Norrland
eller fiskarpojkar från västkusten,
ynglingar som stått i affär eller suttit på
kontor. Alla ha de känt, att de måste
lämna allt för denna inre kallelse. Det
har för dem icke varit en modesak eller
ens en levebrödsfråga, som det tyvärr
är för så många nu, vilka, som det heter,
skola »ägna sig åt något socialt».
Många gånger har det varit skralt med
den teoretiska förutbildningen, och därför
bär stor uppmärksamhet och mycken
möda ägnats åt att bibringa dem de
nödvändiga bokliga kunskaperna. Detta
har också i allmänhet lyckats över förväntan.
Segt och under stora försakelser
ha de kämpat sig fram till diakoninvigningen.

Nu håller diakonanstalten på att genomgå
en nydaning. I samband med
dess nyligen firade 50-årsjubileum har
dess ledning beslutat ge sina elever både
bättre förhållanden under studietiden
och ökade möjligheter att möta de krav,
som en modern socialvård ställer på
dem.

Det kan tyckas, att detta är ett synnerligen
lovvärt syfte. För detta ändamål
bygges ett stort elevhem, och studieplanen
arbetas om till jämbördighet
med socialinstitutens, åtminstone i
fråga om sociala kunskaper. Till ledare
ha förvärvats utomordentliga krafter,
läkare, fyra eller fem byråchefer, en
överdirektör, en lektor, en filosofie doktor
osv. Anstaltens ledning har nu hemställt
om ett blygsamt anslag för att
kunna hjälpa de mest behövande av eleverna,
alltså sådana som komma till anstalten
ofta med bara några hundra kronor
på fickan, sparsamt utrustade med
kläder, utan lånemöjligheter men med
en brinnande önskan att få bli till hjälp.

Skulle nu verkligen Sveriges riksdag
— mot bakgrunden av allt vad diakonanstalten
och diakonerna uträttat för

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

141

Bidrag till stipendier för utbildande

landets socialvård — vilja förvägra
denna uppmuntran och detta stöd åt
några av sina bästa medborgare? Jag
kan icke tänka mig det.

Herr Wallentlieim menar, att vederbörande
skola gå till socialinstituten
och icke bilda en särskild kategori för
sig. Det hela skulle vara ett kyrkans försök
att obehörigt blanda sig i socialvården,
anser han. Till detta skulle jag
vilja säga, att kyrkan icke på något sätt
blandar sig obehörigt i socialvården.
Den stiftar inga lagar för socialvården.
Men att, som kyrkan gör, fostra unga
män och kvinnor till att osjälviskt tjäna
människor i de former, samhället i sin
lagstiftning dragit upp, kan väl icke
kallas för att obehörigt utnyttja eller
blanda sig i socialvården. Om det är
något som är legitimt, måtte det väl
vara att skänka socialvården personliga
krafter, som bäras av socialt patos och
äro fostrade till att bevisa kärlek. Jag
Iror, att det är socialvårdens stora nöd
för närvarande — och den kommer att
bli alltmer markerad — att det för fler
och fler blir en strid om karriär och lönegrader
i stället för en strävan att ge
stöd åt hjälpbehövande människor.

Med anledning av talet om att eleverna
skulle gå till socialinstituten i stället
vin jag ytterligare säga, att de i regel
icke passa där. Dessa institut besökas
huvudsakligast av studenter, filosofie
kandidater osv., i varje fall av ungdom
med större teoretisk förutbildning än
dessa unga män. För det första skulle
de icke utan lång tidsutdräkt komma in
vid prövning till socialinstituten. För
det andra skulle många av dem icke
kiinna sig hemma där. Då frågar jag: Är
det icke ett verkligt demokratiskt handlingssätt
att göra som diakonanstalten:
taga emot dem med den förutbildning
de ha och arbeta med dem, tills de bli
dugliga för sin sociala gärning?

Det skulle vara både oriittvist, odemokratiskt
och oekonomiskt alt stänga
vägen för dessa småfolkets söner och
hindra dem att utan alltför stor tidsspil -

av diakoner för kyrklig och social tjänst.

lan och kostnad nå sitt mål. Jag kan av
mångsidig personlig erfarenhet'' betyga,
att dessa diakoner, som ha kommit från
enkla förhållanden men som ha en frisk
och oförvillad syn på livet och människorna,
ofta överträffa sina teoretiskt
mer utbildade men mindre verklighetsprövade
kamrater från socialinstituten
när det gäller en enkel men krävande
social gärning. Men självklart behöva
vi både socialinstitutens och de kyrkliga
diakonianstalternas utbildning.

Jag vädjar till kammaren att följa
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag och
därmed förhjälpa en rad duktiga, mindre
bemedlade svenska pojkar till att bli
dugliga socialarbetare av det slag vi så
väl behöva.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
För att intet missförstånd skall uppstå
vill jag göra samma deklaration som jag
gjorde i fjol, att jag ingenting har att
erinra mot att människor med kristen
livsåskådning ägna sig åt socialt arbete,
men att jag anser att de skola ägna sig
åt det som andra medborgare och icke
såsom knutna till en viss religiös åskådning
eller viss religiös församling.

Till herr Hoppe skulle jag vilja säga,
att han nog missuppfattade något av
vad jag sade. I mitt anförande gjorde
jag aldrig något påstående om att det
sociala arbetet vid diakonanstalterna
skulle betraktas som en bisak och andra
saker som huvudsak. Jag sade, att frestelsen
fanns, alt det kunde bli på det
sättet. Och kyrkans män bruka sannerligen
icke spara på att tala om för oss
andra, vilka frestelser man kan vara utsatt
för.

Sedan vill jag till herr Svensson i
Grönvik säga, att då jag i utskottet icke
gick in på någon detaljdiskussion i saken,
berodde detta på att utskottets ledamöter
i huvudsak äro desamma i år
som i fjol. .lag kunde därför inskränka
mig till att göra en hänvisning till den
debatt vi tidigare haft. Men kammaren

Nr 12.

142

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.

liar sedan föregående år genomgått en
förnyels''e i betydande omfattning, och
det kan därför vara motiverat att för
kammaren redovisa den uppfattning
man har.

Jag är icke rädd för något annat på
detta område — och det kan vara tillräckligt
— än att samvetsfriheten skall
komma att hotas för många människor.

I det sammanhanget vill jag relatera en
sak. För ett par år sedan låg jag på
ett sjukhus, som är nära anknutet till
diakonistyrelsen. Jag fick en utmärkt
vård — det är icke tu tal om den saken
— av både läkare och sjuksköterskor.
Men jag sätter ett frågetecken
för toleransen. Jag sätter ett frågetecken
på den punkten därför att, utan att
jag vid ett tillfälle under min vistelse
på sjukhuset blivit tillfrågad om vad
jag själv önskade, dörren ut mot korridoren
öppnades och en präst kom in
för att hålla en religiös betraktelse. Jag
låg just då och hörde på ett föredrag av
Ture Nerman om den svenska arbetarrörelsen,
något som jag var mera intresserad
av och hade mera uppbyggelse
av än prästerliga förkunnelser.
Men det var ingen som frågade mig vilketdera
av detta som jag helst ville
höra.

Jag är rädd för att det är sådana metoder
och former vi kunna råka in i,
och därför tror jag det kan vara på
sin plats att höja ett varnande finger.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Mitt anförande
skall inte bli långt.

Jag har vid åtskilliga tillfällen haft
möjlighet att följa diakonerna i deras
praktiska gärning, både inom alkoholist-
och sinnessjukvården, och deras
kristna livsåskådning har sannerligen
inte gjort dem mindre beredda eller
sämre skickade att utföra sitt arbete.
De ha gått till verket med en stark
känsla av ansvar för sina medmänniskor
och med en ärlig vilja att hjälpa

andra. Min uppfattning är att andra
kammaren skulle handla illa, om den
icke lämnade detta anslag.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Jag känner en stark ovilja mot
att störa kammaren vid denna tid, men
jag kan inte underlåta att deklarera
min inställning till denna fråga.

Långt innan vi hade några institutioner
för utbildning i socialvård fanns
Svenska diakonsällskapets utbildningsanstalt
för socialarbetare. Jag vet inte
hurudana förhållandena äro i övriga
delar av landet, men i Norrland äro de
vid diakonanstalten utbildade funktionärerna
mycket högt uppskattade socialvårdare.
Även om jag inte underkänner
andra socialarbetare måste jag
ändå säga, att dessa, som ha fått sin
utbildning på Stora Sköndal, stå i en
klass för sig. Jag har inte bara sett
diakonerna i deras arbete, jag har även
sett den plats, där de utbildats, och
jag tror, att om herr Wallentheim fick
tillfälle att se i vilken miljö dessa personer
utbildas så skulle alla hans farhågor
för att vi genom diakonerna
skulle få något snedvridet i socialvården
totalt försvinna.

Vi skola inte föreställa oss att den
är den bäste socialarbetaren, som kan
mest nationalekonomi, som kan våra
sociallagar och som iakttar en bestämd
besökstid på sitt kontor. Jag sätter
mera värde på diakonen, som kan alla
teorier och som tillika förstår att socialvården
bör ha annat innehåll än
materiellt understöd.

Jag skulle beklaga, om andra kammaren
genom att vägra detta anslag så
illa skulle uppskatta det storartade arbete,
som diakonsällskapet utför genom
sin diakonutbildning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

143

punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wallentheim
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
i denna punkt gjorda hemställan.

Punkterna 52—205.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 206.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln, punkt 221,
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 14 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft två motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg in. fl. väckt motion (11:259)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kommunernas bidrag till anordnande
av skolmåltider skulle beräknas
efter bidragsunderlag på 70 öre per

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

måltid samt att till bidrag för anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1949/50 anvisades ett förslagsanslag av
16 550 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 259,
till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 14 000 000 kronor;

b) i anledning av motionen I: 94 och
med hänsyn till vad utskottet i sin motivering
anfört, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
låta verkställa en översyn av bestämmelserna
i gällande kungörelse angående
statsbidrag till anordnande av skolmåltider
och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
skall be att i enlighet med vad jag tidigare
anfört rörande denna punkt få
yrka bifall till motionen 11:259.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i motionen
11:259; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Holmberg begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
206 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

144 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i motionen
II: 259.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 207—226''.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 227.

Kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under denna huvudtitel, punkt 242,
föreslagit riksdagen att till Folkskolor
in. in.: Anordnande av kombinerad korrespondens-
och radioundervisning
samt Folkskolor in. in.: Handledning
vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
för budgetåret 1949/50
anvisa respektive ett reservationsanslag
av 145 000 kronor och ett förslagsanslag
av 340 000 kronor, innebärande anslagshöjningar
med respektive 68 000 och
300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
för budgetåret 1949/50 anvisa

a) till Folkskolor m. in.: Anordnande
av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett reservationsanslag
av 145 000 kronor;

b) till Folkskolor in. in.: Handledning
vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett förslagsanslag av
340 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Bergh, Svensson i
Grönvik och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
för budgetåret 1949/50 anvisa

a) till Folkskolor m. in.: Anordnande
av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett reservationsanslag
av 135 000 kronor;

b) till Folkskolor in. in.: Handledning
vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett förslagsanslag av
170 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag har jämte två andra utskottsledamöter
vid denna punkt fogat en
reservation.

Det gäller ju här en försöksundervisning
i engelska språket, en kombinerad
korrespondens- och radioundervisning.
Denna försöksverksamhet har pågått
sedan läsåret 1945—46 och omfattade
då omkring 500 elever. Läsåret 1947
—48 utökade man elevantalet till 1 000.
För nästkommande läsår har skolkommissionen
uppgjort ett förslag omfattande
två alternativ. Enligt alternativ I
skulle i denna undervisning deltaga
500 skolor och 5 000 elever, enligt alternativ
II 250 skolor och 2 500 elever.
För alt det skall bli någon behållning
av denna korrespondens- och radioundervisning
måste det vid skolorna finnas
handledare. För avlönandet av
dessa föreligga två förslag, dels att
statsbidrag skall utgå för två veckotimmar
och dels för tre veckotimmar. Reservanterna
ha gått på alternativ II
hela vägen igenom. Jag skall be att
med några ord få motivera varför vi
ha anslutit oss till alternativ II.

Som jag nyss erinrade om har denna
försöksverksamhet så småningom
utökats. Nu vilja Kungl. Maj:t och utskottet,
som följa alternativ I, med ett
enda svep gå upp från 1 000 till 5 000

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Kombinerad korrespondens- och

elever. Jag finner detta en smula brådstörtat.

Såvitt en lekman kan bedöma är det
viktigaste i detta sammanhang handledningen.
Utan en sakkunnig handledning
är det nog inte så mycket bevänt
med denna undervisning. Det är
alltså på denna punkt som man huvudsakligen
måste uttala en reservation.
Inom andra avdelningen i statsutskottet
diskuterade vi denna fråga mycket
ingående, och det var inte bara från
min sida som avvikande meningar
framfördes rörande möjligheten att få
tillräckligt antal kunniga och vana
handledare. Såvitt det har meddelats
utskottet har inte någon undersökning
genomförts huruvida det är möjligt att
få ett tillräckligt antal sådana handledare.
Så mycket är väl i varje fall
klart att man inte kan göra gällande
att man har tillgång till fullt kompetenta
handledare. Man har helt enkelt
sagt att det i detta fall kan vara en fördel
att använda handledare av olika,
låt mig säga kvalitet. Man menar sålunda
att det inte alltid är säkert att
de bästa handledarna äro de som ha
akademisk utbildning utan att kunniga
och intresserade lärare som inte ha sådan
utbildning kunna vara lika bra
handledare. Jag är gärna villig att gå
med på den saken. Men de lärare som
skola medverka i denna undervisning
böra väl i alla fall ha förutsättningar
att kunna ge handledning. När de t. ex.
komma i den situationen, att eleverna
på grund av undervisningens natur fråga
om eu sak, skola de kunna så mycket,
att de kunna lämna tillräckliga
och uttömmande svar. Om en lärare
inte kan nöjaktigt besvara en fråga,
som ett kunskapsgirigt skolbarn ställer
till honom, är detta en synnerligen allvarlig
sak. Detta gäller i hög grad i
fråga om denna undervisning. Det
skulle vara mycket beklagligt om vi
inte kunde få handledare, som äro så
kunniga att de i den situationen äro i
stånd att fylla sin uppgift. Enligt mitt

10 — Andra kammarens protokoll 19''t9.

Nr 12. 145

radioundervisning.

förmenande föreligger det verkligen
risk för att vi inte kunna få ett tillräckligt
antal kunniga handledare. Då
blir försöksverksamheten i det hänseendet
misslyckad. För oss reservanter
har det varit det väsentliga att vi ha
garantier för att undervisningen blir
av sådan art, att eleverna ha full behållning
av densamma.

Det finns alldeles säkert många, som
äro tveksamma över huvud taget beträffande
denna undervisning. Till dem
hör emellertid inte jag. Det sades —
kanske ironiskt — i utskottet till oss
reservanter, att om ni gå på alternativ
II kunna ni beskyllas för att vara
bakåtsträvare, kulturellt sett. Jag anser
åtminstone för min del att man inte av
skolkommissionen kan betecknas på
detta sätt, då man ju i alla fall går in
för ett av skolkommissionen själv uppgjort
alternativ.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
påpeka ytterligare en omständighet.
Med den rådande mycket allvarliga
bristen på lärare skulle det kunna tänkas,
att det kan uppstå luckor i den
övriga undervisningen, om lärarna
skola ägna tre timmar per vecka åt
denna undervisning. Den övriga undervisningen
får då övertas av lärare
med lägre kompetens. Vi ha ju tyvärr
inte tillgång till fullt kompetenta lärare.
Vi få använda oss av överåriga
lärare och lärare med lägre kompetens
än vad de egentligen skulle ha. Det kan
i detta sammanhang vara en sak som
tål att tänka på, att vi rycka bort 500
av de bäst kvalificerade lärarna under
tre veckotimmar för denna handledning.
När jag har försökt att efter
bästa förmåga tränga igenom denna
fråga, har jag kommit till den slutsatsen,
att det är säkrare att följa alternativ
II. Det innebär en större garanti
för att vi få tillräckligt skickliga och
kunniga handledare, så att vi inte misslyckas
med hela denna försöksverksamhet.

Man får vidare beakta den ekonoNr
12.

146 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

miska sidan av saken. Jag har inte lagt
huvudvikten vid denna, men man kan
väl i varje fall under dessa tider, då
både herr statsrådet och jag åberopat
knappheten på medel som ett motiv
för att vi ha gått ifrån så många önskemål
både från myndigheter och motionärer,
bortse från denna sida av sakan.
Det gäller i detta fall ett belopp
av 180 000 kronor. Jag tycker inte att
det har någon direkt avgörande betydelse
i detta sammanhang, men om det
är så att vi kunna äventyra undervisningen
genom att kosta på det större
beloppet, tycker jag verkligen att det
ändå kan vara skäl att vänta med denna
försöksverksamhet i större skala
något längre och nu stanna för det
mindre alternativet.

Det är dessa skäl som gjort att jag
kommit att ansluta mig till skolkommissionens
alternativ II, vilket innefattas
i den vid punkten fogade reservationen,
till vilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Den punkt som nu föreligger till behandling
är i eminent grad en landsbygdsfråga.
Detta gör att jag trots den
sena timmen under några minuter vågar
uppta kammarens tid. Landsbygden
blir ju alltid eftersatt i undervisningshänseende
på grund av de långa
avstånden och de små skolorna. Här
har man nu gjort ett försök med undervisning
i engelska, kompletterad med
radio-, grammofon- och korrespondensundervisning.
Försöken ha hittills slagit
utomordentligt väl ut. Detta har jag
fått bekräftat vid samtal med dem som
inspekterat undervisningen, nu senast
på Gotland. De som från början voro
tämligen kyligt inställda till dessa försök
vitsorda nu att resultatet blivit
synnerligen gott.

Nu har skolkommissionen föreslagit,
att man skall utvidga försöken i så

hög grad, att de skulle omfatta 5 000
ungdomar. Skolkommissionen har emellertid
även framlagt ett alternativ, gällande
2 500 barn. För det större alternativet
skulle det behövas 500 lärare,
för det mindre 250. Herr Svensson i
Grönvik är rädd för att man inte får
tillräckligt skickliga handledare, om
man tar det större alternativet. Detta
kan emellertid sägas vara en fråga om
geografisk utbredning. Tar man det
större alternativet kommer denna verksamhet
att omfatta samtliga inspektionsområden
i hela landet. Om man tar
det mindre alternativet har man tänkt
sig att få med halva antalet inspektionsområden.
Om man tar halva antalet
inspektionsområden finns det
ingen anledning att tro, att det i dessa
områden skulle finnas flera lämpliga
handledare än i den återstående halvan.
Gentemot detta kan ju herr Svensson
invända att det kan vara lämpligt
att sprida denna undervisning över hela
landet men ändå ha ett mindre antal
läraravdelningar. De som hittills följt
verksamheten säga emellertid att man
lyckats mycket bra med handledningen.
Jag roade mig i dag med att ta reda på i
skolöverstyrelsen, hur många folkskollärare
som vid utgången av förra året
fått kompetensbevis för undervisning

1 engelska språket. Det befanns vara

2 340 stycken, och man sade att antalet
ökar med 400—500 för varje år. Till
dessa komma sedan lärare som ha akademisk
utbildning i engelska och som
följaktligen inte behöva begära något
kompetensbevis. För denna kombinerade
radio-, grammofon- och korrespondensundervisning
beliöves för övrigt
inte något kompetensbevis ifrån
skolöverstyrelsen. Jag tror följaktligen
inte att det föreligger någon risk för
att det inte kommer att finnas handledare
i tillräcklig utsträckning. Jag
tror att kammaren med mycket god
tillförsikt kan bidraga till det krafttag,
som man här vill ta för att hjälpa
landsbygdens ungdom. Bortsett från

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12. 147

Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning.

att det liär gäller en försöksverksamhet
få dock 5 000 ungdomar en undervisning
som de eljest inte skulle få.

Herr Svensson i Grönvik talade om
kostnader. Men man brukar också tala
om att få så mycket som möjligt för
pengarna. För den som vill se på siffrorna
är det lätt att räkna ut, att handledningen
blir dubbelt så dyr för 5 000
elever som för 2 500. Men kostnaderna
för själva anordnandet av undervisningen,
alltså för radioutsändningar och
det material som skickas ut till eleverna,
ökar bara med 10 000 kronor. I det
billigare alternativet uppgå dessa kostnader
till 135 000 kronor, i det dyrare
till 145 000 kronor. Man får alltså betydligt
större valuta för de pengar som
man ger ut om man tar det större
alternativet. Detta är emellertid intet
avgörande skäl. Det avgörande skälet
att stanna för detta alternativ är, att
man bör göra en kraftansträngning när
det är fråga om en så betydelsefull sak
som det här gäller.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Efter herr statsrådets utförliga anförande
kan jag inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Punkterna 228—210.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 211.

Kommunala och enskilda anstalter för
yrkesundervisning: Understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Utskottet redovisar på denna
punkt anslagen till kommunala och en -

skilda anstalter för yrkesundervisning.
Jag bar där avgivit en blank reservation,
i vilken jag anslutit mig till en
motion av herr Svensson i Ljungskile
och mig, där vi hemställt att statsbidraget
till ifrågavarande skolor måtte höjas
med 25 %. Jag skall här i korthet
anföra några synpunkter på detta ärende,
som jag tycker är av mycket stor
betydelse.

I Kungl. Maj:ts kungörelse nr 705 av
den 7 november 1921 fastställdes, att
statsunderstödet till rektors och lärares
avlöning vid de kommunala yrkesskolorna
skulle utgå med två tredjedelar
av angivna lärararvoden. I samma
kungörelse anges också storleken av
dessa arvoden, nämligen minst 4 kronor
50 öre per undervisningstimme i
lärlingsskola för industri, hantverk eller
handel; minst 2 kronor och 75 öre
vid lärlingsskola för husligt arbete
m. fl.; minst 5 kronor vid yrkesskola
för industri, hantverk eller handel eller
ettårig handelsskola samt minst 3 kronor
vid yrkesskola för husligt arbete.

Ingen lär väl kunna bestrida att de
fastställda lönerna äro synnerligen
blygsamma. Denna en gång fastställda
relation mellan statens och kommunernas
andel av kostnaderna för rektors
och lärares avlöning har dock icke
från statens sida upprätthållits. Statsunderstödet
har sålunda sänkts två
gånger sedan dess, först från 3 till
2: 67 och senare till 2: 35 kronor per
undervisningstimme inom lärlings- och
verkstadsskolorna samt först från 3:33
till 3 och senare till 2:55 kronor per
undervisningstimme inom yrkesskolorna.
Efter 1933 ha inga andra ändringar
vidtagits i fråga om statsunderstöden
till yrkesundervisningen än att undervisningen
i husligt arbete jämställts
med den övriga yrkesundervisningen.

Nu veta ju alla att levnadskostnaderna
ha stigit högst väsentligt under de
år som gått, och man har också i en
hel de! kommuner tagit konsekvenserna

148 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning.

av detta och höjt ifrågavarande arvoden.
I andra kommuner däremot har
man icke vidtagit några sådana åtgärder,
och där ha svårigheterna att få
lärare blivit högst betydande. Situationen
är den, att statsbidraget till utgående
timlärararvoden torde motsvara i
medeltal 50 % av lönerna. För de fast
anställda yrkeslärarna uppgår statsunderstödet
till knappt en tredjedel av
utgående löner.

Det förekommer inte så sällan, särskilt
beträffande dagskolor samt verkstads-
och hushållsskolor, att eleverna
i dessa till stor del komma från andra
kommuner än den, där skolan är belägen.
Så vitt jag känner till lämnas icke
några ekonomiska bidrag från elevernas
hemkommuner till skolkommunen,
vilken sålunda på grund av nödvändigheten
att höja minimiarvodena till lärarna
samtidigt som statsunderstödet
sänkts, fått en ensidig och hård belastning
vid finansieringen av sina yrkesskolor.
Detta förhållande ter sig onekligen
i längden ohållbart och kan knappast
fortsätta, om man skall kunna
uppehålla denna del av undervisningen.

Jag vill också påpeka, att en höjning
av statsbidragen icke innebär ökade
samhälleliga utgifter. Det är närmast
frågan om en utjämning av kostnaderna
mellan staten och vederbörande skolkommuner.

När författningarna om ifrågavarande
arvoden fastställdes låg yrkesskoleväsendet
i sin linda, kan man säga. Det
har sedan dess utvecklats högst väsentligt,
och man måste nog'' säga att den
bristande proportion mellan statsunderstöden
och lärararvodena, som nu
förefinnes, utövar en stark broms på
hela yrkesskoleväsendets utbyggnad.
Ett effektivt arbetande yrkesskoleväsende
är en starkt produktionsfrämjande
faktor, och en ökning av understödet
till ifrågavarande skolor ter sig därför
trängande.

Nu skriver utskottet i sitt här före -

liggande utlåtande, att »utskottet för
sin del funnit starka skäl tala för en
snar förbättring av statsbidragsgrunderna
beträffande yrkesundervisningsanstalterna».
Men så fortsätter utskottet:
»Emellertid har utskottet under

hand inhämtat, att spörsmålet härom
för närvarande är under övervägande
inom 1946 års skolkommission och att
utredningsarbetet numera fortskridit så
långt, att det bör vara möjligt att på
utredningen grundat förslag kan underställas
nästa års riksdag.»

Jag hoppas, herr talman, att denna
optimistiska uppfattning kommer att
besannas. När jag här ser att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
är närvarande tillåter jag mig
att till honom rikta en enträgen vädjan
att söka förverkliga denna optimistiska
förhoppning. Det är verkligen på tiden
att effektivast möjliga åtgärder vidtagas
från statens sida på detta betydelsefulla
område av undervisningen.

Jag har med detta mitt anförande
velat fästa kammarens uppmärksamhet
på dessa problem och har, herr talman,
för dagen inte något yrkande.

Häruti instämde herr Widén.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag anser mig böra meddela herr Malmborg
i Skövde, att jag redan inför förra
årets riksdag hade denna fråga uppe.
En undersökning hade också gjorts,
men på grund av det läge som budgetarbetet
då befann sig i kunde någon
höjning av anslaget icke ske. Frågan
har också varit uppe i år, och om läget
lättar till ett annat år, så blir det en
höjning av detta anslag. Jag delar fullständigt
herr Malmborgs i Skövde uppfattning
att detta anslag måste höjas.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12. 149

Punkterna 272—297.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 298.

Understöd åt studiecirkelvcrksamhet.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under förevarande huvudtitel,
punkt 315, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
1 200 000 kronor, vilket innebar oförändrad
medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Hansson i Skediga
in. fl. väckt motion (It: 171), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj:t göra framställning om
utredning angående i motionen angivet
avseende och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning. Motionen avsåg åtgärder
för stärkande av kristendomens inflytande
hos vårt folk, bl. a. genom
att möjliggöra statsbidrag till söndagsskolornas
frivilliga undervisning i bibelkunskap
för barn i skolåldern.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Understöd
åt studiecirkelverksamhet för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
1 200 000 kronor;

b) att motionen II: 171 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Vi äro några ledamöter av denna
kammare som väckt eu motion i förevarande
fråga. Vi hemställa däri, att bidraget
till studiecirklar måtte utsträckas
till att omfatta även söndagsskoleverksamheten.
Så som nu gällande bestämmelser
äro utformade äro de åldersklasser
uteslutna, som gå i söndagsskolorna.
De äro för unga. Vi ha i vår
motion begärt en utredning av denna

Understöd åt studiecirkelyerksamhet.

fråga, för att det skulle bli möjligt också
för bibelstudieverksamheten i söndagsskolorna
att inräknas i den studiecirkelverksamhet,
som åtnjuter statsbidrag.

Jag hade inte tänkt begära ordet vid
denna punkt, men när jag läser det föreliggande
utskottsutlåtandet och motiveringen
för avslag på motionen, börjar
jag fundera över vad statsutskottet menar.
Utskottet skriver nämligen: »Den
av motionärerna ifrågasatta sänkningen
av den i gällande kungörelse angående
statsbidrag till anordnande av studiecirkelverksamhet
stadgade åldersgränsen
för att därigenom möjliggöra statsbidrag
till söndagsskolornas frivilliga
undervisning i bibelkunskap för barn i
skolåldern skulle nämligen enligt utskottets
mening kunna verka prejudicerande
och därmed leda till icke önskvärda
konsekvenser.»

Om man här hade gjort den utvidgningen
att anslaget till studiecirkelverksamheten
också skulle omfatta bibelkunskap
för ifrågavarande åldersgrupper,
så att de finge upp ögonen för bibelns
stora värde, så frågar man sig om
statsutskottet verkligen med fog hade
kunnat säga, att detta skulle leda till
några icke önskvärda konsekvenser.
Jag får verkligen beklaga om utskottet
har den uppfattningen om den kristliga
verksamheten. Om man följer med ungdoms-
och missionsarbetet skall man
nämligen finna, att missionärerna vinna
de största resultaten just med barn i
skolåldern. Det är just dessa åldersklasser
bland hednabarnen, som vinnas för
den andliga verksamheten. Men i vårt
land ha vi nu kommit så långt, att om
vi gå den i motionen föreslagna vägen,
så säger utskottet att detta kan leda till
»icke önskvärda konsekvenser». Jag
hoppas alt detta inte är den verkliga
motiveringen för avslag på var motion,
utan alt utskottet här gjort sig skyldigt
till någon felskrivning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vår motion, II: 171.

150 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Bidrag till studieförbund för organisations Herr

SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag är inte säker på att motionärerna
helt ha tänkt sig in i vilka konsekvenser
som skulle bli följden av ett bifall
till deras motion. Jag tror också att
man gör denna sak den största tjänsten
om man inte drar upp någon debatt i
denna fråga. Vi ha i utskottet, med full
förståelse för de önskemål och tankar
som ligga bakom motionen, icke ansett
oss kunna gå med på motionens yrkande.
Detta vårt ställningstagande har
icke skett på grund av att vi icke förstått
de konsekvenser, som ett bifall
skulle medföra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag vill bara säga, att då vi motionärer
begärt att ärendet skulle hänskjutas
till Kungl. Maj:t för utredning, så
tycker jag att utskottet hade kunnat gå
med på denna begäran. Jag vill inte
skvallra ur skolan och nämna några
namn, men under de senaste åren har
det på högsta ort glädjande nog förefunnits
stort intresse för denna fråga, och
jag tycker det är beklagligt att utskottet
nu icke har kunnat gå med på att Kungl.
Maj:t skulle utreda denna sak, så att vi
hade kunnat komma till något resultat.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
utskottets hemställan i förevarande
punkt under inom. a).

I avseende å mom. b) framställde
herr talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionen
11:171; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Punkterna 299—301.

Vad utskottet hemställt bifölls.

och administrationskostnader.

Punkten 302.

Bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader.

Punkten föredrogs, och yttrade därvid: Herr

WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag har begärt ordet vid denna punkt
därför att jag här bär antecknat en
blank reservation, och med anledning
därav skall jag be att få säga några ord.

Den upprustning, som det frivilliga
folkbildningsarbetet fick för ett par år
sedan, var utomordentligt glädjande,
och den har också motsvarats av ett stigande
intresse från de breda folklagrens
sida. Det är bara synd att den strävan
till kvalitativ förbättring, som studieförbunden
här åsyfta, — framför allt
genom studieledarutbildningen — icke
kan fortsätta i den ursprungligen beräknade
takten på grund av att anslaget
icke kan höjas tillräckligt. Jag måste säga,
att mitt hjärta i själva verket är med
motionärerna på denna punkt och att
jag vill inte säga mitt förstånd men väl
min röst är bakom utskottets förslag.
Jag förstår, att det i nuvarande ekonomiska
läge inte gärna är möjligt att
åstadkomma någon ökning av ifrågavarande
anslag, men jag skulle vilja rikta
en varm vädjan till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet att
till ett kommande år om möjligt försöka
ge folkbildningsarbetet ökade möjligheter
på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BLADH: Herr talman! 1947 års
riksdag beviljade med glädjande enighet
så mycket medel till det frivilliga
folkbildningsarbetet, att detta kunde få
en omfattning och en kvalitet, som motsvarade
det verkliga behovet och det
förefintliga intresset i landet. Av erfarenhet
vet jag att folkbildningsarbetets
målsmän satte mycket stort värde på

Onsdagen den 30 mars 1949 em. Nr 12. 151

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

den givna hjälpen och inriktade sitt arbete
därefter. I en orolig tid som den
nuvarande vilja de också ställa sig helt
i samhällets tjänst. Detta gäller även på
den allmänna informationens område.
Mycket av det arbete, som under det senaste
kriget utfördes av informationsstyrelsen,
hade därför kunnat överlåtas
på det frivilliga folkbildningsarbetet,
om anslaget hade räckt till för detta.
Med det mindre anslag, som nu föreslagits
i utskottets förevarande utlåtande,
minskas dessa möjligheter, därför
att anslagsprutningen bland annat drabbar
administrationen och möjligheterna
att utbilda studieledare. Men, vad värre
är, det lägger också delvis hinder i vägen
för ett nyttiggörande av de grundanslag,
som för ett par, tre år sedan beviljades
och som voro så välkomna.

Det är inte utan en viss beklämning
som man läser om det förordade bidraget
till Unesco samtidigt som man stryper
anslaget till viktiga delar inom landet.
Jag vet att Unesco är en institution,
som man vill tjäna, men jag vill ändå
säga, att om någon skillnad skall göras
mellan olika organisationer, så bör anslag
i första hand beviljas till arbetet
inom landet. För utskottets välvilliga
skrivning äro vi motionärer tacksamma
och hoppas att den skall leda till att
anslaget nästa år beviljas.

Herr talman! Som läget nu är finner
jag icke anledning att framställa något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkten 303.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30b.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkt

321, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/50
anvisa ett anslag av 489 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med
33 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmbäck m. fl. (I: 204) och den andra
inom andra kammaren av herr Wiklund
i Stockholm m. fl. (11:251) hade
hemställts, att riksdagen ville, utöver
vad departementschefen förordat, bevilja
till instruktörer för nykterhetsupplysning
12 600 kronor samt till allmän
utbildningskurs i alkoholfrågan för
studie- och ungdomsledare m. fl. 2 700
kronor och sålunda såsom bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande
anvisa tillhopa 504 300 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:204 och 11:251 ävensom motionen
II: 104, såsom Bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för
nykterhetens främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 489 000
kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Ståhl, Bergstrand och
Widén, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:204 och 11:251
ävensom med avslag å motionen II: 104,
såsom Bidrag till undervisnings- och
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 504 300
kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag skulle
först vilja instämma i vad herr Hoppe

152 Nr 12. Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

sade i början av denna debatt, då han
betonade, att det finns punkter inom
åttonde huvudtiteln där vi inom avdelningen
ha haft oerhört svårt att taga
den ståndpunkt vi verkligen gjort, därför
att vi skulle ha behövt rösta på ett
annat sätt, men vi ha dock, som herr
Wallentheim nyss sade, i stort sett följt
Kungl. Maj :t.

Bland de punkter där en del av oss
inte kunnat följa Kungl. Maj:t är frågan
om anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
in. in. för nykterhetens
främjande. Skolöverstyrelsen
har här föreslagit en höjning av anslaget
med 348 100 kronor. Departementschefen
har för sin del inte ansett sig
kunna förorda en höjning med mer än
33 500 kronor, och han hänvisar då
till det statsfinansiella läget. Vi ha alla
förståelse för denna ståndpunkt. Detta
till trots ha reservanterna funnit sig
nödsakade att förorda en höjning av
detta anslag på tvenne punkter med
tillsammans 15 300 kronor. Jag skall
här på grund av den sena timmen endast
helt kort i någon mån motivera
denna inställning.

Sedan 1938 har statsbidrag utgått till
instruktörsverksamhet inom nykterhetsorganisationerna.
Det ansågs då att
detta borde uppgå till halva kostnaden
för instruktörerna. Under 1948 har
kostnaden för Godtemplarordens tvenne
instruktörer uppgått till 28 000 kronor
eller till 14 000 kronor för vardera.
Statsbidrag har utgått med G 000 kronor,
varför organisationen fått satsa
8 000 kronor per instruktör. Det finns
väl ingen som tror, att kostnaderna för
år 1949 skulle komma att sjunka.

År 1938 ville riksdagen särskilt understryka
angelägenheten av att till instruktörer
anställdes för uppgiften väl
lämpade personer, en synpunkt som
givetvis bör beaktas, men man måste
då fråga sig om detta är möjligt utan
tillräckliga anslag. Skolöverstyrelsen
anser att en höjning av detta anslag

till tidigare gängse principer vore
skälig.

Den andra punkten där reservanterna
anse, att en höjning bör komma i
fråga, är frågan om anslag till utbildningskurs
i alkoholfrågan för studieoch
ungdomsledare. Anslag utgår med
samma belopp som före kriget. Vi förstå
var och en, att det anslaget i nuvarande
läge är för knappt. Det räckte
inte till för att täcka omkostnaderna
för kursen i somras och vid årets kurs
komma kostnaderna, speciellt för inackorderingar,
att stiga så kraftigt, att
med oförändrat anslag antalet kursdeltagare
måste skäras ned rätt väsentligt.

Jag vill betona, att denna blygsamma
begäran om höjning av anslaget med
15 300 kronor skulle komma vår ungdom
till godo. Den innebär inte någon
utökning av verksamheten utan endast
ett bevarande av den verksamhet som
för närvarande bedrives på detta område.

I en tid då man allmänt erkänner, att
ungdomsfylleriet och ungdomsbrottsligheten,
två ting som obönhörligt höra
ihop, utgöra svårlösta problem i vårt
samhälle, borde detta krav inte vålla
riksdagen några större bekymmer. Jag
ber härmed att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Ståhl, Wiklund
i Stockholm, Mosesson, Åhman,
Jacobsson i Igelsbo, Lindberg, Stjärne,
Bergstrand, Nyberg, Antby, Sjölin, Gustafsson
i Borås, Olsson i Mora, Hammar,
Swedberg, Wirtén och Lövroth.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
De livliga instämmandena i herr
Widéns anförande understryka ju särskilt
värdet av den reservation som
han yrkade bifall till. Jag vill bara påpeka,
att de som stå på utskottsmajoritetens
ståndpunkt äro lika varmt intresserade
av nykterhetsverksamheten
som reservanterna och de som instäm -

153

Onsdagen den 30 mars 1949 em. Nr 12.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

de med dem. Följer man i detta sammanhang
utvecklingen av det här anslaget
ser man, att det från 1946/47
till 1947/48 höjts med 100 000 kronor.
Nu har det innevarande år återigen
föreslagits bliva höjt, men endast med
33 500 kronor, då man nu på så många
områden har måst begränsa anslagen
och inte medgiva några höjningar. Jag
tror, att om vi se på bakgrunden, d. v. s.
den vilja att göra något för nykterhetens
främjande som departementschefen
har visat och som vi inom utskottsmajoriteten
också ha anslutit oss till,
kunna vi förstå hans ståndpunkt, och
jag hoppas, att alla de som instämde
i det förra yrkandet också kunna förstå
den ståndpunkt som utskottets majoritet
har intagit. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
med övervägande ja besvarad.
Herr Widén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
304 ro) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Widén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
87 ja och 50 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 305—357.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35S.

Lades till handlingarna.

Punkten 359.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 360.

Lades till handlingarna.

§ 14.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

345, av herr Mosesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 128,
angående anslag till fångvårdsstyrelsen
in. m.;

nr 346, av herr Olsson i Mora in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 135, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1949/50
in. in.; och

nr 347, av herrar Åqvist och Olsson i
Mora, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 143, angående Svenska
skifferoljeaktiebolagets framtida verkverksamhet.

Dessa motioner bordlädes.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo- §

sitionen blivit ännu en gång uppläst, Anmäldes och godkändes bevillningsverkställdes
omröstning genom uppres- utskottets förslag till riksdagens skrining.
Herr talmannen tillkännagav, att velse, nr 104, till Konungen i anledning

11—Andra kammarens protokoll 190). Nr 19.

154 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt, jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.45 på natten.

In fidem
Per Bergsten.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916589