Tisdagen den 29 mars Sid (Riksdagens protokoll 1966:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

FÖRSTA KAMMAREN

1966

29—30 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 mars Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Pettersson, Harald, om information rörande jordbruksprisernas
roll i den allmänna prisutvecklingen .......... 3

av herr Hedström ang. konsolidering av jordbruket i vissa områden
av Norrbottens län .............................. 7

av herr Werner ang. utredningen om företagshälsovården .... 9

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tilläggspension för deltidsoch
korttidsanställda ro. fl............................. 12

Interpellation av herr Augustsson ang. rätten till semester vid byte
av anställning ............................................ 14

Onsdagen den 30 mars

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen ........................................ 16

Förvärv av billinjer ...................................... 19

Televerkets anslagsbehov .................................. 20

Statens järnvägars anslagsbehov ............................ 43

Om rätt att fritt etablera radio- och televisionsanläggningar, m. m. 45

Dagspressens ekonomiska villkor ............................ 46

Valtider vid kommunalval, m. m............................... 50

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Ramen för det militära försvaret, m. m..................... 55

Drivmedelsutrustning .................................... 81

Anskaffning av tygmateriel m. m........................... 82

Underhåll av tygmateriel m. m............................. 83

Bidrag till sjövärnskåren .................................. 84

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m................... 84

Lottaorganisationen ...................................... 86

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig ........................ 87

Frivilliga djursjukvården i krig ............................ 87

Frivilliga skytteväsendet .................................. 88

Soldathemsverksamhet .................................... 88

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 90

Anslag till bostadsrabatter .................................. 163

Kreditgivningen för bostadsbyggandet ........................ 166

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 30 mars

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. utgifterna på kapitalbudge -

ten inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde 16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, om rätt att fritt etablera radio-
och televisionsanläggningar, m. m................... 45

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, ang. dagspressens ekonomiska
villkor och samhällsinformationen genom dagspressen
m. m................................................... 46

— nr 27, ang. vissa bestämmelser om kommunalval för perioden

1967—1970 m. m......................................... 50

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde ............................ 55

— nr 38, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. 90

— nr 39, ang. anslag till bostadsrabatter .................... 163

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 1, ang. kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen .......... 166

Tisdagen den 29 mars 1966

Nr 14

Tisdagen den 29 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 22
och den 23 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Ernulf för tiden den 15—
den 25 mars på grund av ett från honom
inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av övre luftrörsinfektion
med feber varit sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 8, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1966/67 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Om information rörande jordbruksprisernas
roll i den allmänna prisutvecklingen Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Harald Petterssons interpellation om
information rörande jordbruksprisernas
roll i den allmänna prisutvecklingen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Harald Pettersson
har frågat mig om jag överväger att
vidta särskilda åtgärder för en saklig
information om jordbruksprisernas roll
i den allmänna prisutvecklingen.

Jag delar herr Petterssons uppfattning
att det särskilt för närvarande
finns ett stort behov av information i

jordbrukspolitiska frågor. För dem som
inte sysslar med jordbruk i sin dagliga
gärning måste nämligen den jordbrukspolitiska
debatten ofta te sig svår att
förstå. Även jordbrukarna själva har
naturligtvis ett berättigat behov av fortlöpande
information. Jag vill erinra
om att i samarbete mellan jordbruksdepartementet
och lantbruksstyrelsen
har tidigare i informationssyfte getts ut
en broschyr om svenskt lantbruk.

1960 års jordbruksutredning har i
flera särskilda betänkanden publicerat
resultaten av undersökningar som utredningen
låtit utföra, däribland den
av herr Pettersson åsyftade undersökningen
om jordbruksprodukternas di*
stributions- och marginalförhållanden.
Såsom uttalats i interpellationen klargör
denna undersökning vilka faktorer
som påverkat utvecklingen av livsmedelspriserna.
Jag anser mig nu sakna
anledning att vidta några ytterligare åtgärder
för att informera i denna fråga.
Det kan däremot bli aktuellt att, sedan
beslut fattats om den framtida jordbrukspolitiken,
utarbeta en ny informationsbroschyr,
vari det kan visa sig
lämpligt att belysa de av herr Pettersson
åsyftade frågorna.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få uttala mitt tack för svaret på
denna interpellation.

Det är också med mycket stor tillfredsställelse
som jag i detta svar kan
utläsa statsrådets klart angivna mening
att information om de jordbrukspolitiska
frågorna är av särskilt stort värde
för närvarande och att ett stort behov
föreligger av en fortlöpande sådan information.
Helt naturligt är jag besviken
över att herr jordbruksministern

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Om information rörande jordbruksprisernas roll i den allmänna prisutvecklingen

drar slutsatsen att han saknar anledning
att nu vidtaga särskilda åtgärder;
först när beslutet om den framtida jordbrukspolitiken
fattats kan han tänka
sig att låta utarbeta en informationsbroschyr.

Jag vill gärna säga att broschyren om
svenskt lantbruk, som utarbetades av
jordbruksdepartementet i samråd med
lantbruksstyrelsen, har haft mycket
stort värde. Den ger dock egentligen
bara en uppfattning om de förhållanden
vi har i dag.

Jag förstår inte riktigt hur jordbruksministern
kan motivera sitt ståndpunktstagande
på detta sätt. Anser inte
jordbruksministern att det är särskilt
angeläget med en saklig och objektiv
information inför den nu stundande
diskussionen om den framtida jordbrukspolitiken?
På den här punkten kan
jag inte riktigt förstå hur jordbruksministern
kan få svaret att gå ihop.

Jag är övertygad om att en vilseledande
information i jordbruksfrågan
kan åstadkomma mycket stor skada.
Det finns många exempel på detta; jag
skall emellertid inte tynga kammarens
protokoll med att citera så mycket. Eftersom
jordbruksministern inte anser
sig behöva vidtaga några särskilda åtgärder
kan jag dock inte underlåta att
citera en artikel i Aftonbladet, som jag
tror att jordbruksministern har anledning
att känna till. Det heter där t. ex.
att konsumenterna inte utan vidare kan
acceptera att livsmedelspriserna stiger
snabbare än andra priser. Våra levnadskostnader
skulle vara åtskilligt lägre,
står det vidare, om vi hade en mera
tidsenlig jordbrukspolitik. Tidningen
skriver att man under alla förhållanden
kan räkna med att en ny jordbrukspolitik
skall ge så stora sänkningar
av levnadskostnaderna att de
kan räknas i hela procent.

Detta är såvitt jag förstår ingen saklig
och objektiv information. Det är ett
uttryck för att jordbruket — och endast
jordbruket — skulle bära skulden
för att levnadskostnaderna och livsme -

delspriserna har gått i höjden. Men i
verkligheten har ju jordbrukspriserna
stigit väsentligt mindre än levnadskostnaderna
i allmänhet. De priser som går
till jordbruket upptar ju endast cirka
8 procent av våra konsumtionsutgifter.
Arbetslönen eller arbetsinkomsten inom
jordbruket motsvarar i dag, enligt de
senast gjorda beräkningarna, endast 3,5
procent av våra konsumentpriser. Skulle
man då enligt artikeln i Aftonbladet
genom en ny jordbrukspolitik sänka
våra levnadskostnader med hela procent,
d. v. s. med minst 2 procent, måste
man minska jordbrukets arbetsinkomster
med mer än hälften.

Jag vill fråga statsrådet: Anser statsrådet
att detta är en realistisk information
?

Det är säkert många förhållanden i
jordbrukspolitiken som behöver klarläggas
genom en saklig information. Det
gäller t. ex. det som kallas världsmarknadspriserna,
som spelar en stor roll
i den aktuella jordbruksdebatten. I
verkligheten finns det ju knappast några
egentliga världsmarknadspriser.

Så har vi en annan fråga, rationaliseringsgraden
inom det svenska jordbruket.
Det hävdas ofta att jordbruket
har kommit på efterkälken. I verkligheten
är det väl så att jordbruket har
hängt med mycket bra, och de senaste
siffror som föreligger visar att jordbruket
produktivitetsökning är större
än den varit under perioden 1952—
1962.

Man har ofta också sagt att det svenska
jordbruket skulle stå efter det danska.
Det är knappast heller riktigt. Det
har gjorts undersökningar på detta område,
och det har visat sig att för en
familj på fyra personer har producentvärdet
av livsmedel i form av jordbruksprodukter
enligt danska beräkningar
utgjort i Danmark 2 220 svenska
kronor år 1964 och att motsvarande belopp
i Sverige var ca 2 300 kronor. I
arbetstid för en industriarbetare motsvarade
detta 320 timmar i Danmark
och ca 290 timmar i Sverige.

Tisdagen den 29 mars 19GG

Nr 14

Om information rörande jordbruksprisernas roll i den allmänna prisutvecklingen

Det talas vidare så mycket om att arbetskraft
i betydande utsträckning skulle
kunna föras över från jordbruket till
andra näringsgrenar. Det finns säkert
en hel del att vinna ytterligare i det avseendet.
Men hur mycket? Jag har läst
en artikel i Affärsvärlden, där doktor
Holmström har kommit fram till att år
19G5 utgjorde de i jordbruk och bostadsskötsel
sysselsatta endast G,3 procent
av samtliga yrkesverksamma människor
här i landet. Det är ett par procentenheter
lägre än den siffra som
man i allmänhet utgår ifrån i debatten.

Detta är bara några exempel på behov
av saklig objektiv information i
jordbruksfrågorna. Jag är övertygad om
att en sådan information är angelägen
och ligger i alla gruppers intressen. Om
statsrådet vill, skall det med objektiv
information och populär framställning
av material från jordbruksutredningen
gå att på ett verksamt sätt bidra till att
debatten om den framtida jordbrukspolitiken
blir idémässigt, intressemässigt,
sakligt och känslomässigt riktigare.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det tycks vara väldigt
klent beställt med informationsmaterialet,
eftersom herr Pettersson här nödgas
stå och läsa upp en intervju som
ligger åtminstone ett halvt år tillbaka
i tiden. Jag tycker mig känna igen formuleringar
från en intervju för kanske
ett halvår sedan. Det hindrar inte att
man kan diskutera denna sak även i
dag.

Här ställdes frågan, om jag vill medverka
till att vi skall få en saklig debatt.
Det vill jag göra, men jag kan naturligtvis
bara göra det för egen del.
Visst kan man tänka sig att jag hade lovat
att ge ut en broschyr, som skulle
informera om denna fråga. Men jag
är inte så säker på att herr Pettersson
skulle bli särskilt glad, om han såg den
broschyren, ty det finns ju möjligheter
att säga samma sak eller beskriva
ett förhållande på olika sätt. Det beror

ofta på vilka utgångspunkter man har.
Man behöver inte ha något ont uppsåt
heller. Var och en argumenterar utifrån
sina utgångspunkter. Då kan man presentera
materialet på ett sådant sätt att
det tilltalar den ene, men kanske stöter
det någon annan för pannan.

Därför tror jag inte på tanken att vi
i detta läge skulle ge ut en statlig informationsskrift.
Man skulle kanske
kunna tänka sig att man skulle ta ut
valda delar ur jordbruksutredningen
och utgå ifrån att det var saker och
ting som verkligen var riktiga och som
man kunde presentera. Men jag vill erinra
herr Pettersson om att även den
utredning, som åberopas här, har varit
utsatt för ganska hårdhänt kritik från
visst håll, där man har ansett att vissa
saker inte blivit tillräckligt väl beskrivna
av kommittén. Därför löper vi alltid
risk att man inte heller kan ge en sådan
information på ett sådant sätt, att
den kan tilltala alla.

Jag tror tvärtom att vi får räkna med
att detta är en stor, central politisk fråga,
som naturligtvis kommer att belysas
från olika sidor. Det är givet att konsumenternas
och producenternas intressen
inte kan sammanfalla. Det är ganska
naturligt, liksom vi på arbetsmarknaden
inte kan påräkna, att företagarnas
och de anställdas intressen skall
sammanfalla på så sätt att man uppfattar
situationen lika.

Jag kan inte ta upp allt av vad herr
Pettersson citerade. Han knöt an till ett
uttalande där han sade att konsumenterna
inte utan vidare kan acceptera att
jordbrukspriserna skall stiga snabbare
än andra varor. Jag tycker att uttalandet
är riktigt. Det skall inte konsumenterna
utan vidare acceptera, utan de
skall i ett sådant läge fråga sig vad anledningen
är. Man skall gå in på en undersökning
om det finns skäl för en
sådan utveckling.

Det förhåller sig ju så att, om vi ser
på partipriserna har jordbruksprodukterna
stigit kraftigare än andra varor.
Vi kan också konstatera att jordbruks -

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Om information rörande jordbruksprisernas roll i den allmänna prisutvecklingen

produkter som vi själva producerar här
i landet stigit mycket kraftigare än de
produkter som vi importerar. Det är
faktiskt så att de importvaror, som räknas
in i livsmedelsposten, kännetecknas
av mycket obetydliga prisförändringar
under den senaste tioårsperioden,
medan däremot prishöjningarna
för de livsmedel som vi själva producerar
varit ganska betydande. Detta är ett
påstående som det inte finns anledning
att bestrida, eftersom det är ett faktiskt
förhållande som återspeglas i statistiken.

Det förhållandet att vi konstaterar,
att producentpriserna på livsmedel har
stigit mer än andra producentpriser, får
naturligtvis inte hindra att man också
uppmärksammar prishöjningarna i
andra led. Det är uppenbart att vi fått
påkänningar också i fråga om kostnader
i förädlingsindustrien. Distributionen
har onekligen också tagit en större
andel av slutpriset. Det finns de som
ställer frågan om detta är berättigat,
som sätter frågetecken om vi bör hålla
oss med en så hög förpackningsstandard
som vi gör i dag, om det kan tolereras
så mycken reklam o. s. v. och de
kostnader som detta drar med sig.

Det finns många uppslag i fråga om
hur man skall kunna förbilliga varudistributionen,
och det får väl vara en
diskussion som vi naturligtvis hoppas
skall fortsätta. Jag för min del vill dock
varna mot föreställningen, att man skulle
kunna komma särdeles långt i denna
riktning. Det är ju ändå så, att vi
när det gäller distribution av livsmedel
har konkurrens mellan olika företagsformer:
vi har konsumentkooperationen,
vi har den enskilda handeln, vi
har kedjeföretag, vilka ju ändå var för
sig har allt intresse av att kunna få så
stor del av marknaden som möjligt. Vi
har också flera gånger under de senaste
åren kunnat konstatera, att det verkligen
har funnits en levande priskonkurrens.

Det saknar vi när det gäller den primära
jordbruksproduktionen. Där har

vi genom politiska beslut fastställt priserna
och kan således inte räkna med
konkurrens. Självfallet får vi vara införstådda
med att det finns anledning
att här knyta ett särskilt intresse till
prisbildningen, då den avgörs genom
beslut här i riksdagen. På detta område
kan vi alltså inte tillgodogöra oss
möjligheterna till konkurrens på samma
sätt som inom andra sektorer.

Det här är kanske litet allmänt hållet.
Jag har inte tagit med mig en mängd
siffror för att möjligen förse herr Pettersson
med ytterligare saklig information
i dessa frågor.

Vi kan alla vara överens om att den
debatt, som nu pågår, har kommit i
gång litet tidigt. Det var ett starkt önskemål
att landshövding Netzén på årets
lantbruksvecka skulle presentera jordbruksutredningens
arbete och förslag,
och därför kom starten lite tidigare än
som eljest skulle ha skett. Hade inte
det intresset förelegat, antar jag att det
inte hade funnits någon anledning att
i förväg ta upp denna diskussion. Det
är ju klart att den lider av att vi i dag
inte har jordbruksutredningens material
i dess helhet att tillgå. Vi har tillgång
till värdefulla delundersökningar
av det slag, som jag här har redogjort
för, men naturligtvis skulle vi helst
önska att vi haft hela materialet till
hands.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag hoppas att statsrådet
inte tror att jag nu har velat ha i
gång någon jordbrukspolitisk debatt.
Det var inte min avsikt denna gång.
Eftersom statsrådet liksom inte ville
ungefär som jag tyckte, fann jag mig
föranlåten att understryka angelägenheten
av att vi får en riktig information
i de här frågorna.

Men statsrådet säger själv att debatten
lider av att vi inte har information
i tillräcklig grad och av att 1960 års
jordbruksutrednings betänkande ännu
inte är framlagt. Min fråga gällde emellertid
huruvida statsrådet ville ge en

Tisdagen den 29 mars 1906

Nr 14

Ang. konsolidering av jordbruket i vissa områden av Norrbottens län

sammanställning i populär form, så att
det blev möjligt för så många människor
som möjligt att tränga in i ärendet.
Vi är väl överens om att ett stort
antal människor i vårt land inte kan
skaffa sig några egna åsikter i frågan
genom att läsa det digra material som
1960 års jordbruksutredning har lagt
fram.

Jag bedömer denna sak vara så angelägen,
inte minst ur hela landets synpunkt,
att man inte bör försumma det
som kan göras. Jag vill bara tillägga,
att när statsrådet i sitt svar säger att
han inte nu finner anledning att överväga
detta, tycker jag nog att statsrådet
kanske kunde sätta »nu» inom parentes.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har ju redan tidigare
talat om att jordbruksdepartementet
för ett eller kanske två år sedan gav
ut en informationsskrift om jordbrukets
förhållanden. Jag tror det var första
gången som man tog ett sådant initiativ
för att lämna information. Broschyren
skickades ut till alla riksdagsmän, men
det var kanske inte det väsentliga; den
har också använts mycket i skolorna,
och vi har haft glädje av den när vi
velat lämna information om svenska
förhållanden till utlänningar som kommit
hit.

Jag tror att ett sådant behov kommer
att föreligga även framöver. Därför tror
jag mig ha anledning att säga, att jag
just nu inte är beredd att ge ett positivt
besked men att jag hoppas det skall
bli tillfälle att återkomma i annat sammanhang.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. konsolidering av jordbruket i vissa
områden av Norrbottens län

Ordet lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som

meddelat, att lian ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Hedströms
interpellation angående konsolidering
av jordbruket i vissa områden
av Norrbottens län, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hedström har
ställt vissa frågor rörande förutsättningarna
i framtiden för att fullfölja
den särskilda rationaliseringsverksamheten
i fråga om jordbruket i de bättre
jordbruksbygderna i Norrbottens län.

Såsom berörts i interpellationen bedrivs
enligt beslut, som 1960 och 1965
års riksdagar fattat på förslag av regeringen,
särskild rationaliseringsverksamhet
i bl. a. de fyra nordligaste länen
i syfte att snabbt bygga upp bärkraftiga
jordbruk. Bakgrunden till verksamheten
är att statsmakterna av närings-
och befolkningspolitiska samt sociala
skäl har bedömt det önskvärt att
upprätthålla en jordbruksproduktion
inom berörda områden.

Enligt min mening måste vid fastställandet
av nya riktlinjer för jordbrukspolitiken
stor hänsyn tas till de särskilda
skäl som finns för fortsatt jordbruksproduktion
i bl. a. övre Norrland.
Likaså anser jag, att det är angeläget att
även i fortsättningen beakta behovet av
särskilda insatser för en snabb och effektiv
rationalisering i de jordbruksbygder
i Norrland, där förutsättningar
finns för ett bestående jordbruk. Vid
lämplig produktionsinriktning är dessa
förutsättningar gynnsamma. Självfallet
måste grunden för ett sådant rationaliseringsprogram
för det norrländska
jordbruket vara att jordbruksproduktionen
vid rationella brukningsenheter är
lönsam. Mot denna bakgrund anser jag
att t. ex. de jordbrukare, vilkas företag
omfattas av den pågående särskilda rationaliseringsverksamheten,
inte behöver
hysa oro inför den omprövning av
jordbrukspolitiken som nu förestår.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret.

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Ang. konsolidering av jordbruket i vissa områden av Norrbottens län

När grunddragen i 1960 års jordbruksutrednings
betänkande för en tid
sedan presenterades på lantbruksveckan
gavs tyvärr inga klara besked om framtiden
för jordbruket i övre Norrland.
Det är naturligt att många av de förslag
som därvid förebådades gav upphov
till oro bland jordbrukarna i denna
del av landet. Jag ansåg det därför befogat
att på detta sätt försöka få besked
om vad som är att vänta för de
jordbrukare som under senare år satsat
stora investeringar i jordbruket i
övre Norrland.

Det svar som jordbruksministern nu
givit utgör en bekräftelse på att man
kommer att fortsätta satsningen på ett
rationellt jordbruk i de nordligaste delarna
av vårt land. Den omprövning av
jordbrukspolitiken som förestår behöver
därför inte ge anledning till oro
bland dem som satsat på den s. k. KRverksamheten.

De s. k. KR-enlieterna som byggts upp
med statligt stöd under den senaste femårsperioden
är liksom det övriga jordbruket
i första hand beroende av en
lönsam avsättning av mjölk- och köttproduktionen.
Även en mindre prissänkning
på dessa varor skulle därför
kunna få rätt kännbara verkningar.
Speciellt under det uppbyggnadsskede
som pågår är det viktigt att känna till
vad den närmaste framtiden kan komma
att betyda för dessa företag. KRverksamheten
i övre Norrland har hittills
givit mycket lovande resultat, och
det är därför särskilt betydelsefullt att
nu få möjlighet att fullfölja dessa framgångar.

I interpellationen har jag lämnat en
del uppgifter om denna särskilda rationaliseringsverksamliet
i Norrbottens
län. Jag vill här endast tillfoga några
uppgifter som ytterligare belyser anledningen
till att jordbrukarna nu i
samband med diskussionen om den nya
jordbrukspolitik som skall komma känt
sig oroliga och begärt besked i frågan.

Uppbyggnaden av dessa jordbruk till
företagsekonomiskt lönsamma enheter

kräver trots statsbidragen en mycket
betydande insats av eget och lånat kapital.
Det är inte ovanligt att investeringarna
i markköp, byggnation och inventarieanskaffning
samt täckdikning
etc. belöper sig till uppåt 400 000—
500 000 kronor och i vissa fall kanske
mer. Med hänsyn till dessa stora investeringar
och det intresse och den
företagarvilja, som dessa jordbrukare
visar sig ha, då de går in för dessa företag,
blir de självfallet särskilt engagerade
inför alla faktorer i jordbrukspolitiken
som kan inverka på företagens
lönsamhet. Förklarligt är ju då, att
de blir oroliga inför befarade sänkningar
av priset på mjölken, som ju är norrbottensjordbrukets
huvudsakliga produktion.

I den delen var kanske presentationen
av jordbruksutredningens förslag
under lantbruksveckan alltför kortfattad.
Det talades bland annat om avveckling
av allmänna mjölkpristillägget och
av utjämningsförfarandet vid prisregleringen.
Av de senast tillgängliga siffrorna,
som avser år 1964, framgår att det
allmänna mjölkpristillägget — som även
utgår i hela landet— för Norrbottens
del var 3,03 öre per kilogram. Det extra
mjölkpristillägget var 9,56 öre per kilogram.
Utjämningsförfarandet inom
Svenska mejeriers riksförening innebar,
att länets jordbruk erhöll 14,72 öre per
kilogram och avstod 18,53 öre per kilogram.
Om man då endast laborerar med
dessa tillägg och utjämningssiffror och
— som en del har befarat — även det
extra mjölkpristillägget för Norrbottens
län skulle revideras eller bortfalla, kunde
detta leda till en avsevärd prissänkning
— 8,78 öre — som inte ens de rationellaste
företagen där uppe kunde
bära.

Nu är det väl snarast så att det härvidlag
i första hand är fråga om att förändra
prissystemets teknik och konstruktion,
som vi alla vet är ytterligt
komplicerad. En annan fråga blir ju
producentprisernas läge, och detta lär
man inte få fram genom att endast sub -

Tisdagen den 29 mars 1900

Nr 14

trahera de rådande tilläggen. Frågan
om prisets läge måste ju, såvitt jag kan
förstå, behandlas genom ställningstaganden
från period till period under
hänsynstagande till alla på frågan inverkande
faktorer.

Den frågan, liksom de företagsekonomiska
förutsättningarna i övrigt, är vital
för jordbrukarna i Norrbotten. Därvidlag
har ju herr statsrådet klart deklarerat
att stor hänsyn bör tas till de
särskilda skäl som finns för fortsatt
jordbruksproduktion i bl. a. övre Norrland.
Med anledning av detta glädjande
besked vill jag endast göra en ytterligare
reflexion. Denna fråga är för denna
landsdels vidkommande synnerligen
viktig ur näringspolitisk och sysselsättningspolitik
synpunkt. Men de riktlinjer,
som där blir gällande, och de verkningar
dessa kan få för jordbruksproduktionen
och dess omfattning torde
med hänsyn till denna produktions relativt
ringa andel av hela landets jordbruksproduktion
knappast kunna ha
någon större inverkan på jordbrukspolitiken
och dess resultat för landet som
helhet. Detta förhållandet bör vara ägnat
att underlätta frågans behandling
för övre Norrlands del. Som jag ser det,
bör jordbrukarna i Norrbotten nu ha
anledning att med tillfredsställelse notera
herr statsrådets bekräftelse, att de
rationaliserande jordbrukarna inte behöver
hysa oro inför den förestående
omprövningen av jordbrukspolitiken.

Nedläggningen av småbruk har redan
nu en stor omfattning i bland annat
Norrbotten och Västerbotten. Denna utveckling
kommer givetvis att fortsätta,
även om inga särskilda åtgärder vidtas
för att stimulera övergången till
mer produktiva och inkomstbringande
sysselsättningar. För att utvecklingen
mot ett mer bärkraftigt jordbruk i övre
Norrland skall kunna fortsätta i oförminskad
takt utan att den enskildes
trygghet äventyras, är det emellertid av
stor vikt att det omställningsstöd, som
jordbruksutredningen kommer att föreslå,
utformas med största omsorg.

Ang. utredningen om företagshälsovården
Jag vill till sist understryka min övertygelse
att jordbruket i övre Norrland
kommer att hävda sig väl i framtiden.
Men för att detta skall kunna ske måste
arbetet på att bygga upp rationella företagsenheter
fortsätta och intensifieras.
Härigenom kommer de människor, som
i framtiden skall hämta sin bärgning ur
jordbruket i de norra delarna av vårt
land, att få den bästa garantien för eu
tillvaro under drägliga villkor.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utredningen om företagshälsovården Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Werners interpellation angående
utredningen om företagshälsovården,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
om jag anser skäl föreligga för att
pågående utredning om företagshälsovården
ges kompletterande direktiv i
syfte att med förtur utarbeta förslag
till begränsade lösningar på området
samt om jag överväger några initiativ
för att öka resurserna för denna utredning.

En utredning om företagshälsovården
pågår inom arbetarskyddsstyrelsen.
Avsikten är att successivt åstadkomma
praktiska lösningar i samråd med arbetsmarknadens
parter. Detta gäller
bl. a. frågan om de mindre arbetsplatsernas
företagshälsovård. Den nuvarande
företagshälsovården regleras genom
en överenskommelse mellan Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen.
Jag har inte funnit anledning
att ge några direktiv för det utredningsarbete
som bedrivs i arbetarskyddsstyrelsens
regi.

Särskilda medel har ställts till arbetarskyddsstyrelsens
förfogande för
utredningen om företagshälsovård.

Första kammarens protokoll 1966. Nr 14

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Ang. utredningen om företagshälsovården
Därigenom har bl. a. en industriläkare
kunnat knytas till utredningen som
verkställande ledamot från den 1 januari
1965. I arbetarskyddsstyrelsens
personal ingår f. ö. numera en heltidsanställd
läkare. Frågan om medelsanvisningar
för utredningsarbetet kommer
också i fortsättningen att prövas i
vanlig ordning efter framställning från
arbetarskyddsstyrelsen.

Slutligen vill jag erinra om att regeringen
nyligen har förelagt riksdagen
ett förslag om inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut, vilket kan väntas
få betydelse bl. a. för företagshälsovårdens
utveckling.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min interpellation. Jag
kan dock tyvärr inte finna samma tillfredsställelse
över situationen som statsrådet
gav uttryck för i sitt svar, även
om jag i vissa stycken helt delar hans
uppfattning, inte minst när han slutar
med att erinra om förslagen om inrättande
av ett arbetsmedicinskt institut,
vilket kan få stor betydelse för företagshälsovårdens
utveckling.

Anledningen till min interpellation
var ju, att trots att Kungl. Maj:t redan
år 1960 gav arbetarskyddsstyrelsen i
uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen
och arbetsmarknadens parter
att undersöka förhållandena på företagshälsovårdens
område, så har man
ännu inte redovisat några resultat.

Från vårt håll väckte vi motioner vid
1962 års riksdag som berörde utbyggnaden
av företagshälsovården i vårt
land. Motionerna avvisades med hänvisning
till pågående utredning. De årligen
utkommande riksdagsberättelserna
har dock inte haft något att redovisa
om en sådan utredning.

Det är väl inte för mycket sagt, att
det hade varit angeläget att det uppdrag
som gavs arbetarskyddsstyrelsen 1960
hade bedrivits skyndsammare än som
var fallet de första två till tre åren, då
utredningen praktiskt taget ej var i gång.

Detta var väl också anledningen till att
LO:s arbetarskyddskommitté uttalade
följande i en skrivelse den 7 september
1964 till arbetarskyddsstyrelsen: »Det
synes bl. a. angeläget att företagshälsovårdsutredningen
kan komma i gång
med sitt arbete, vilket enligt vår mening
varit vilande alltför länge.»

Jag kan därför inte helt frigöra mig
från tanken om verkligen de utredande
instanserna har disponerat erforderliga
resurser för sitt utredningsarbete eller
om detta har måst ske i konkurrens
med andra uppgifter, som åvilar dessa
instanser. Vore det inte angeläget att
man efter den ryckighet varmed denna
utredning tydligen arbetat, försökte
att med förtur utarbeta och utreda förslag
till begränsade lösningar på området? Det

är möjligt att man kan tolka statsrådet
Asplings svar i det avsnitt där
han säger, att »avsikten är att successivt
åstadkomma praktiska lösningar i
samråd med arbetsmarknadens parter»,
som ett steg i den riktningen. Jag är
emellertid inte helt säker på att den
tolkningen är riktig. Om den är riktig
vill jag ställa frågan: När kan man förvänta
sig att några sådana delresultat
kommer att publiceras?

När det gäller arbetarskyddsstyrelsens
resurser beträffande utredningsarbetet
vill jag också erinra om den kallsinnighet,
varmed en motion från vårt
håll bemöttes bara för någon vecka sedan.
Dessa bristande resurser kan illustreras
med de uttalanden som gjorts i
pressen från arbetarskyddsstyrelsen,
där man talar om att man är överlupen
med utredningar. I det här fallet gällde
det utredningar om sprängningsolyckor.

Jag vill sluta med att hänvisa till vad
doktor Carl-Axel Hejbel, som numera
är knuten till företagshälsovårdsutredningen,
skrev i skriften »Arbetarskyddet
under debatt», som utkom i september
1965, där han slutar med orden att
utredningen kommer att »ta ytterligare
avsevärd tid i anspråk».

Tisdagen den 29 mars 1966

Nr 14

Jag tycker att hans slutord där understryker
det berättigade i mina frågor
om utredningen.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Anledningen till att inte
utredningen har redovisats i riksdagsberättelsen
är helt enkelt att den
bedrivs i arbetarskyddsstyrelsens regi
och alltså är en verksuppgift.

Får jag, herr talman, till detta bara
göra det tillägget, att utredningsarbetet
i första hand har inriktats på att kartlägga
företagshälsovårdens nuvarande
omfattning och att samla erfarenheter
från arbetsplatser med företagshälsovård.
Det har kunnat konstateras att
företagshälsovården redan har en betydande
omfattning inom större företag,
men att den inte är lika vanlig vid
mindre och medelstora företag. Det fortsatta
utredningsarbetet syftar, herr
Werner, därför bland annat till att få
fram förslag till lämpliga former just
för de mindre arbetsplatserna och deras
företagshälsovård, och här har flera
initiativ redan tagits.

Som jag har sagt i mitt interpellationssvar
arbetar utredningen på det
sättet, att den succesivt försöker få till
stånd praktiska lösningar i samråd med
arbetsmarknadens parter. Särskilt de
senaste två åren har från arbetsplatsernas
sida dokumenterats ett snabbt
växande intresse för att etablera nya
företagshälsovårdsverksamheter, bland
annat genom en upplysningsverksamhet
som bedrivits från Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen. Flera
nya verksamheter har kommit till
stånd, bland annat gruppverksamheter
omfattande mindre och medelstora arbetsplatser.
Ytterligare sådana initiativ
är också på gång.

I och med att arbetarskyddstyrelsen
från och med år 1965 har lyckats engagera
en industriläkare — och den saken
tillhör nog inte det allra lättaste — som
verkställande ledamot i utredningen, har
också utredningsarbetet kunnat bedri -

Ang. utredningen om företagshälsovården
vas i ökad takt. Styrelsen liar fått begärda
resurser både för denna läkarmedverkan
och för utredningsarbetet i
övrigt.

Jag skulle vilja fästa herr Werners
uppmärksamhet på ett uttalande som
Metallkongressen gjorde 1965. Till kongressen
hade ett flertal motioner inlämnats,
i vilka man bl. a. hade tagit upp
frågan om företagshälsovårdens utbyggande.
överstyrelsen säger i sitt utlåtande
till motionerna bl. a.:

»Sammanfattningsvis kan sägas beträffande
industrihälsovården att det
inom LO bedrivs ett intensivt arbete på
effektiviseringen av arbetarskyddet i
dess vidaste och moderna bemärkelse
och att dessa aktiviteter möts av ett
fortlöpande positivt arbete från arbetarskyddsstyrelsen
och från samhällets
organ för hälsovård och rehabilitering.
Detta arbete kan inte gå snabbare än
att man jämsides därmed kan bygga
upp förutsättningar för sådan utvidgning
och skapa resurser härför. En forcering
av frågan om industrihälsovården,
som tvingar fram improvisationer,
skulle därför motverka de i motionerna
ställda yrkandena.»

Detta uttalande av Metalls överstyrelse
tror jag det finns anledning foga
till det svar jag tidigare har lämnat till
herr Werner.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag är tillfredsställd
med herr Asplings svar så till vida att
jag tycker mig kunna utläsa, att denna
utredning i fortsättningen kommer att
bedrivas på ett bättre och snabare sätt
än vad hittills har skett under de första
fem åren. Statsrådet är väl lika medveten
som jag att man under de två
första åren inte liar haft så många
sammanträden och att utredningen sedan
legat nere i över ett år.

Jag är därför tillfredsställd om man
i fortsättningen kommer att bedriva arbetet
på ett sådant sätt att vi inom en
snar framtid också kan få ett resultat
ifrån den.

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Ang. tilläggspension för deltids- och korttidsanställda m. fl.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tilläggspension för deltids- och
korttidsanställda m. fl.

Ordet gavs därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta sammanträde
jämväl besvara herr Ferdinand Nilssons
interpellation angående tilläggspension
för deltids- och korttidsanställda
m. fl., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat, om jag avser att riksdagen
snarast skall få förslag om ändrade
regler för ATP-avgifter för deltidsoch
korttidsanställning. Herr Nilsson
har också frågat om innehållet i sådana
ändrade regler.

Frågor om socialförsäkringens finansiering
behandlas av utredningen angående
indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter.
När utredningen lagt
fram sina förslag, kommer regeringen
att ta ställning till frågan om ändrade
avgiftsregler för den allmänna pensioneringen.

Herr NILSSON, FEDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra mitt tack för att han
har besvarat interpellationen liksom
också för hänvisningen till den utredning
som tillsattes i januari förra året.
Den var för mig på intet vis obekant.

Jag har emellertid ett intresse för
denna fråga som gör att jag beklagligtvis
inte kan uttrycka mig lika kortfattat
som statsrådet. Alltsedan ATP-systemet
infördes förefinnes en påtaglig
orättvisa på ett par punkter, som jag
tycker bestämt bör understrykas. Dessa
frågor liksom ropar på en lösning,
som borde ha kommit till stånd för
länge sedan.

Vi alla har klart för oss, att det när
ATP infördes betonades bestämt att det

var arbetsgivarna som skulle betala försäkringen.
I förra valrörelsen underströks
mycket kraftigt, att det var de
anställdas pengar det var fråga om.
Hur är det då med dem, som aldrig får
någon valuta av de avdrag som arbetsgivarna
gör på deras intjänta lön och
levererar in till försäkringen? Vem
kommer dessa medel till godo? Går de
inte till dem som är gynnsammare ställda
och har de större inkomsterna, varigenom
deras pensioner säkerställs?

Med andra ord: den som litet har,
från honom blir taget och givet åt någon
annan! Detta är upprörande.

Då sägs det dels att det ingår i systemet
— och det är ett betyg åt systemet
som jag ber att få understryka —
dels att man räknar med att inte kunna
lösa detta problem annat än i annat
sammanhang.

Det är inte tillfredsställande, såvitt
jag kan finna, att på det viset år från
år beröva dessa anställda deras pengar,
om vilket det talades så gräsligt
mycket i 1964 års valrörelse, och ge
dem till andra.

Jag har i annat sammanhang nämnt
en man som en gång var rätt känd i
våra bygder, nämligen en stortjuv som
hette Lasse-Maja. Han var rätt väl sedd
på sina håll för han stal av dem, som
hade det bättre ställt, och gav åt dem
som hade det mindre bra ställt. Men
det här systemet fungerar precis tvärtom! Någonting

annat som inte heller överensstämmer
med åtminstone mina rättsbegrepp
är basbeloppets konstruktion.
Är man deltidsanställd och korttidsanställd,
får man inte utnyttja basbeloppet
annat än i motsvarande del av löneanställningen.
Men har man i ATP en
egenförsäkring, motsvarande inkomst
som hänför sig till annan verksamhet,
så kan basbeloppet inte utnyttjas i fråga
om den delen av inkomsten. Detta
tycker jag är påtagligt orättvist.

En lantbrukare, bosatt i Örbyhustrakten,
sade till mig: När jag arbetar halva
året i skogen för universitetets räkning,

Tisdagen den 29 mars 1966

Nr 11

Ang. tilläggspension för deltids- och korttidsanställda in. fl.

betalar universitetet min försäkring och
drar av en del av basbeloppet, som är
5 300 kr., men vad beträffar den egenförsäkring
jag har för den andra hälften
av min årsinkomst blir jag av med
200 kronor, d. v. s. 8 procent av 2 650
kronor. Skall det vara nödvändigt?
Skall också detta ingå i .systemet?

Statsrådet säger nu, att vi måste avvakta
utredningen. Jag har i det fallet
fäst mig vid de besked jag erhållit från
det utskott som har behandlat frågan
genom åren. I andra lagutskottets utlåtande
nr 56 år 1961 sades, att man
inom socialdepartementet hade uppmärksamheten
fäst vid påtalade brister.
Utskottet sade sig därför inte anse
det påkallat att riksdagen tog initiativ
i frågan. Det innebär, såvitt jag förstår,
att hade utskottet inte trott att socialdepartementet
hade sin uppmärksamhet
fäst vid saken, så hade riksdagen
tagit initiativ. Jag tolkar uttalandet så,
eftersom det står »därför» och det betyder
väl något. Jag vet inte om det
är för mycket att fästa så stort avseende
vid vad andra lagutskottet sade.

År 1962 kunde utskottet i anledning
av motion meddela, att frågan numera
hade avancerat till att bli föremål för
överväganden inom samma departement
i samband med frågan om finansieringssystemet
inom socialförsäkringen.
Det var, som vi alla förstår, ett stort
framsteg, även om det tog ett år.

År 1964 meddelade andra lagutskottet,
likaledes i anledning av motion, att
man ville understryka att frågan hade
samband med finansieringen i stort
inom socialförsäkringen, vartill kom
att allmänna skatteberedningen under
året i sitt betänkande »Nytt skattesystem»
framlagt förslag till finansiering
av socialförsäkringen vilket, om det
genomfördes, skulle komma att lösa de
i motionen i denna del påtalade problemen.

Det var ett intressant påpekande och
det gjorde att jag för min del avstod
från att motionera år 1965. Jag tänkte:
Nu dånar det i rättens krater — nu

skall det väl bli någonting av efter
alla dessa år! Men ingalunda! I januari
tillsattes en ny utredning, en alldeles
speciell utredning, som jag här skall
ägna någon uppmärksamhet åt.

Utredningen skulle behandla socialförsäkringen
och den indirekta beskattningen
samt därmed sammanhängande
frågor. Det var en, såvitt jag kan förstå,
»sakkunnig» utredning. Utredningsman
var ett departementsråd. Såsom
experter fungerade ett t. f. departementsråd,
en byråchef, ett kansliråd,
en rättschef, en docent, en kammarrättsassessor
samt dessutom en
riksdagsman, om vilken jag kan säga
att man kanske får räkna även honom
till experterna, då han under många år
har varit sysselsatt med försäkringsfrågor.
Jag förstår att vi alltså kan vänta
oss något väldigt sakkunnigt från den
utredningen. Jag hänvisar här till den
debatt, som fördes i kammaren i torsdags
angående utredningssystemet. Jag
skall dock inte gå närmare in på den,
ty dagens ärende har inte direkt anknytning
till torsdagens debatt.

Nu har jag mig bekant — dock inte
av statsrådets svar — att utredningsmannen
har meddelat, att utredningens
arbete är beroende av företagsbeskattningsutredningen
— alltså ytterligare
en utredning — och att utredningarnas
betänkanden skall framläggas samtidigt.
Vi vet således inte mera om saken.
Den utredningen statsrådet syftade
på beräknar dock att avsluta sitt arbete
i slutet av år 1966.

Jag ber att till herr statsrådet få uttala
den förhoppningen, att behandlingen
av detta ärende äntligen skall
komma så långt att vi kan räkna med
att år 1967 få en proposition i frågan.
Det är dock önskvärt att avhjälpa de
påtagliga orättvisor som jag här har
berört, nämligen att människor, som i
sitt arbete har intjänat pengar som deras
arbetsgivare sedan har inlevererat
till statsverket, inte skall få någonting
för dessa pengar. Skall vi inte heller
någon gång få orättvisorna undanröjda

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Interpellation ang. rätten till semester vid byte av anställning

för de människor, som är så olyckliga
att de vid sidan av sin löneanställning
har sin bärgning på annat håll men
inte får tillgodoräkna sig beslutade basavdrag? Överläggningen

ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 659.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 26
och 27, statsutskottets utlåtanden nr 4,
38, 39 och 41—43, sammansatta statsoch
bankoutskottets utlåtande nr 1, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18—
21 och 25, bankoutskottets memorial
och utlåtanden nr 14—22, första lagutskottets
utlåtande nr 21, andra lagutskottets
utlåtanden nr 30—33 och 35,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 23—
26, jordbruksutskottets utlåtande nr 5
och memorial nr 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde dels sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande
nr 1 skulle uppföras näst efter
statsutskottets utlåtande nr 39, dels ock
bevillningsutskottets betänkande nr 20
skulle sättas näst efter bankoutskottets
utlåtande nr 15.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

77, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946
(nr 99), m. m.;

nr 81, med förslag till förordning om
tillstånd för brukande av svävare;

nr 82, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m.; samt

nr 83, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.

Anmäldes och bordlädes

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av väckta motioner om studiesocialt
stöd till vuxna studerande
m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

19, i anledning av väckta motioner
om förläggande av idrottsinstruktörsutbildning
till Kiruna;

nr 20, i anledning av väckt motion
angående koncessionsgivningen för inrikes
flygtrafik;

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående utformningen av en allmän
hälsokontroll;

nr 22, i anledning av väckt motion
om abonnemang för offentliga myndigheter
och organ på tidningar och tidskrifter;
samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående sysselsättning och arbetsvillkor
för den äldre arbetskraften
m. m.

Interpellation ang. rätten till semester
vid byte av anställning

Herr AUGUSTSSON (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Arbetstagarens rätt till
semester har ända sedan semesterlagens
tillkomst vid olika tillfällen förbättrats.
Så sent som 1964 framlades proposition
nr 114 som ytterligare förbättrade arbetstagarens
rätt till semester. Tyvärr
tycks ändå kunna inträffa att arbetstagare
under vissa förhållanden helt kan
missa sin möjlighet till semesterledighet.

Detta kan ske i de fall en arbetstagare
byter anställning och övergår till
annat företag vilket ej är så ovanligt
i vårt dynamiska samhälle. Om exem -

Tisdagen den 29 mars 196(i

Nr 14

Interpellation ang.

pelvis en arbetstagare slutar sin anställning
i slutet av december månad
så är han givetvis berättigad till semesterersättning
som ger honom ekonomisk
möjlighet till semesterledighet
nästkommande år.

Men hos sin nye arbetsgivare har han
icke kvalificerat sig för semester och
när då semestertiden kommer nekas
han i en del fall att ta ut semesterledighet
under det aktuella året. Detta förhållande
gäller särskilt under tiden då
arbetskraftsbrist råder. Säkerheten att
erhålla semesterledighet kan under sådana
förhållanden ej anses helt vara
tryggad.

Med anledning av vad som här har
framförts anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att vidtaga de
ändringar i semesterlagen som behövs
för att eliminera ovan nämnda förhållande
vid lagens tillämpning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner: nr

660, av herr Eskilsson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och av
sockernäringen, m. m.;

nr 661, av herr Eskilsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och av
sockernäringen, m. m.;

nr 662, av herr Eskilsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 49, med förslag till särskilda bokföringsregler
i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper, m. m.;

nr 663, av herrar Werner och Adolfsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

rätten till semester vid byte av anställning
position nr 52, angående riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken, in. m.;

nr 664, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
54, angående ökat statligt stöd till barnstugor,
in. m.;

nr 665, av fru Ilamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 54, angående ökat statligt stöd
till barnstugor, m. m.;

nr 666, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
54, angående ökat statligt stöd till barnstugor,
m. m.;

nr 667, av herrar Hilding och Lundberg,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 57, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 §
förordningen den 3 juni 1960 (nr 258)
om utjämningsskatt å vissa varor;

nr 668, av herrar Adolfsson och Werner,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 59, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m.;

nr 669, av herr Jacobsson, Per, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 59, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m.;

nr 670, av fru Olsson, Elvy, och herr
Svanström, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 59, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m.; samt

nr 671, av herr Sörenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
59, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Onsdagen den 30 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ett antal extra mikrofoner har uppsatts
vid vissa bänkar. Syftet är att senare
placera dem så att anföranden
från bänkarna kan upptagas på band.
I dag prövas endast bullernivån med
hjälp av en tekniker som sitter här på
podiet.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 77, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
m. m.;

nr 81, med förslag till förordning om
tillstånd för brukande av svävare;

nr 82, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m.; samt

nr 83, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 660 och 661 till jordbruksutskottet,

motionen nr 662 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 663—666 till statsutskottet
och

motionen nr 667 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 668
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 669—671.

Föredrogos och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtande nr 34 och
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 19—23.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1966/67
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t lämnat en sammanfattande redogörelse
för kommunikationsverkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets
och statens järnvägars fonder
samt luftfartsfonden och väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond. I redovisningen
ingick även en ny kapitalfond
för sjöfartsverket, varom Kungl.
Maj:t framlagt förslag vid behandlingen
av sjöfartsverkets anslag på driftbudgeten.

Anslagen för nästa budgetår för affärsverksfonderna
och förrådsfonden
hade beräknats så, att de jämte förutsedda
behållningar vid budgetårets in -

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken in. m.

gång skulle motsvara den föreslagna
medelsförbrukningen ocli därutöver giva
en marginal om cirka 10 % för att
möjliggöra höjda investeringsramar om
så skulle befinnas påkallat av konjunkturmässiga
eller eljest särskilda skäl.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Sveningsson
(1:291) och den andra inom
andra kammaren av herr Söderström
m. fl. (11:363), i vilka motioner framställts
yrkande av innebörd, att den av
departementschefen föreslagna totala
medelsanvisningen skulle minskas med
dels cirka 10 procent, dels ytterligare
44 miljoner kronor av det förordade
anslaget under televerkets fond eller
tillhopa 145,4 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna 1:291 och
II: 363, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i punkten anfört.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Strandberg,
Bohman och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 291 och II: 363, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Enligt vår mening kräver
det ekonomiska läget en skärpt
hushållning med statens medel. Vi har
därför i motionerna 1:291 och 11:363
framhållit angelägenheten av en dämpning
av ökningstakten och föreslagit att
investeringsramen för televerket för
budgetåret 1966/67 fastställes till samma
belopp som för innevarande budgetår.

I samma motioner föreslås ytterligare
besparingar. För budgetåret 1966/67

är anslagsbeloppen för kommunikationsverkens
investeringar beräknade så
att de jämte förutsedda behållningar
skall motsvara medelsförbrukningen
och därutöver ge en marginal om cirka
10 procent för att möjliggöra ökade investeringsramar,
om så skulle komma
att påkallas av konjunkturmässiga eller
andra särskilda skäl.

Herr talman! Vi är fullt medvetna
om 1962 ars riksdagsbeslut rörande anslagsredovisningen
och har i princip
intet att erinra däremot. Men den konjunkturbedömning
som gjordes 1962
var av helt annan karaktär än den som
nu kan göras för det kommande budgetåret.
Sammanställes vår konjunkturbedömning
med det rådande ekonomiska
läget och kravet på skärpt återhållsamhet,
finns icke orsak att för
kommande budgetår pålägga den extra
marginalen om 10 procent. Skulle mot
förmodan ett trängande behov uppstå,
finns möjligheter att tillgodose detta
genom förslag på tilläggsstat.

Med stöd av det anförda, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
punkten avgivna reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Man kan helt instämma
i vad som står i början av reservationen,
att de statliga utgifterna i möjligaste
mån måste begränsas och återhållsamhet
iakttagas i fråga om de statliga
investeringarna. I viss män har
dock departementschefen iakttagit återhållsamhet.
När verksstyrelserna räknat
med en sammanlagd medelsförbrukning
av 1 099,1 miljoner kronor har departementschefen
för sin del funnit medelsförbrukningen
böra begränsas till
1 019,2 miljoner kronor, vartill kommer
13,2 miljoner kronor för den särskilda
kapitalfonden för sjöfartsverket. Då blir
totalbeloppet 1 032,4 miljoner kronor.
Det har alltså redan gjorts en viss begränsning,
men därefter blir det en avvägningsfråga
hur mycket man vill begränsa.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. m.

I reservationen finns särskilt angivet
att en dämpning av investeringstakten
för televerkets del är nödvändig. Jag
är inte säker på att det skulle möta någon
större förståelse hos svenska folket
och alla dem som står i ko för att få
telefon, om man skulle minska takten
ytterligare och få ännu längre köer när
det gäller telefoner.

Det är som sagt svårt att avväga, hur
mycket pengar som skall avsättas till
den ena och den andra delen, men i
varje fall utskottets majoritet har ansett
att departementschefens förslag är lämpligt
avvägda och har därför föreslagit
bifall till dessa.

Vad gäller de 10 procenten vill jag
säga att en marginal naturligtvis medger
större rörlighet för verkets investeringar.
Det blir litet mer svårhanterligt
om man varje gång skall behöva vända
sig till riksdagen, och det är detta som
motiverar denna marginal med 10 procent.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill gärna säga ett
par ord med anledning av herr Strandbergs
resonemang om att ersättningen
till televerket bör minskas med 145 miljoner.

Herr Strandberg vet att ungefär
50 000 personer står i ko och väntar på
att få telefonapparat installerad. Om
riksdagen följde högerns förslag, skulle
det innebära att antalet som köar för
att få telefonapparat snabbt skulle komma
upp i det dubbla.

Herr Strandberg talade också om tillläggsanslag.
Det tilläggsanslag på 10 miljoner
kronor som beviljades i december
har ätits upp av stigande kopparpriser,
och därför har man ändå inte
fått en enda apparat mer genom detta
anslag.

Ur de väntande abonnenternas synpunkt
skulle det vara olämpligt att följa
högerns linje. Jag betraktar höger -

förslaget som en skrivbordsprodukt och
inte som ett realistiskt förslag.

Herr Strandberg brukar i vanliga fall
föra näringslivets talan. Han bör då ta
hänsyn till att näringslivet väntar på
abonnentväxlar. Kön för erhållande av
telefonväxlar är mycket lång i dag, och
den skulle kanske fördubblas om inte
televerket fick tillräckligt mycket
pengar. Regeringen vill ju i år underlätta
investeringar inom industrien,
men industrierna behöver också telefonanläggningar
och telefonväxlar. Det
behovet skulle televerket inte kunna
tillgodose, om riksdagen enligt högerns
förslag minskade anslaget. Jag tror att
det inte minst med hänsyn till televerkets
möjligheter att ge abonnenterna
service skulle vara olämpligt att följa
högerns linje.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
yrkande.

Herr STRANDBERG (h):

Jag vill säga till herr Karlsson att högerns
förslag ingalunda är någon skrivbordsprodukt.
Det grundar sig helt enkelt
på den ekonomiska bedömning vi
har gjort från våra utgångspunkter.

Herr Karlsson och jag skulle kunna
ha en lång debatt rörande telefonväxlar
och liknande för industrien. Jag vill
bara kasta tillbaka hans argument och
säga, att det i sanning inte är lätt för
företagsamheten att skaffa sig nya telefonväxlar
under det kreditstopp som råder
inom hela finansvärlden i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Anslag till förvärv av billinjer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1966/67 under
postverkets fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1966 angivet investeringsanslag
av 12 600 000 kronor, varav
200 000 kronor voro avsedda till förvärv
av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 447) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 548), i vilka såvitt nu vore i

Anslag till förvärv av billinjer
fråga hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av anslagen på
kapitalbudgeten, sjätte huvudtiteln, måtte
till Posthus m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj ds förslag med 200 000 kronor
minskat investeringsanslag av
12 400 000 kronor; den av motionärerna
föreslagna anslagsminskningen gällde
medlen till förvärv av billinjer,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Ryding m. fl. väckt motion (II: 362).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:447 och 11:548, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Posthus m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
12 600 000 kronor;

II. att motionen 11:362 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Axel
Andersson, fröken Andersson samt herrar
Per Jacobsson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Bohman, Nelander,
Xordstrandh, Tobé och Mundebo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
447 och II: 548, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Posthus m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 12 400 000 kronor.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! I reservationen vid denna
punkt yrkas att den föreslagna medelsanvisningen
skall minskas med 0,2
miljon kronor, avsedd för förvärv av
billinjer. Då det enligt poststyrelsen
inte kan bedömas, huruvida något sådant
förvärv kan bli aktuellt under det
kommande budgetåret, anser reservan -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov

terna i likhet med motionärerna att

medel för ändamålet inte bör utgå.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
vid punkten 2.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Reservationen gäller
200 000 kronor, men jag vill inte påstå
att det direkt är fråga om en besparing.
Pengarna skulle användas till inköp av
billinjer, och skulle det inte köpas några
billinjer, finns pengarna kvar. Skulle
det däremot köpas billinjer, används
pengarna till ett ändamål som förmodligen
är nyttigt. Det är alltså en ytterst
obetydlig sak som reservanterna har föreslagit,
om de nu avser att göra en
s. k. besparing av 0,2 miljon kronor.

På samma sätt som i den förra punkten
har vi ansett en rörlighet i investeringarna
vara önskvärd. Utskottet har
därför tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
2 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 49.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. II gjorda hemställan.

Punkten 3

Ang. televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
dels att för budgetåret 1966/67 under
televerkets fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1966 angivna investeringsanslag
av tillhopa 616 500 000
kronor, dels ock medgiva att telestyrelsen
finge lämnas i statsrådsprotokollet
angivna beställningsbemyndiganden.

Kungl. Maj:ts förslag innebar en medelsförbrukningsram
för nästa budgetår
om 537 miljoner kronor, exklusive
rundradioanläggningar. I jämförelse
med utgångsläget för innevarande budgetår
var ökningen 44 miljoner kronor
och i förhållande till nu beräknad medelsförbrukning
för innevarande bud -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

getår 14,7 miljoner kronor. För rundradioanläggningar
hade föreslagits en
medelsförbrukning av sammanlagt 27,1
miljoner kronor eller 1,5 miljon kronor
mer än som beräknats för innevarande
budgetår.

De totala utgifterna för ljudradions
allmänna programverksamhet hade beräknats
till 109,7 miljoner kronor. Licensinkomsterna
inklusive ränteinkomster
hade beräknats till 106,3 miljoner
kronor. Underskottet på ljudradiorörelsen
blev härigenom 3,4 miljoner
kronor. Det ackumulerade överskottet
skulle härmed nedgå till 6,2 miljoner
kronor.

För televisionens allmänna programverksamhet
under budgetåret 1966/67
hade beräknats sammanlagt 195,5 miljoner
kronor. Licensintäkterna hade
upptagits med 236,9 miljoner kronor
och överskottet på televisionsradiorörelsen
till 41,4 miljoner kronor. Det ackumulerade
överskottet skulle härmed
komma att uppgå till 298,2 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Strandberg och Sveningsson (I:
116) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Bengtson i Solna och
Oskarson (11:155),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils-Eric Gustafsson (I: 132) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset m. fl. (II:
179),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 179) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:237),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Stefanson och Nyman (1:287)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Enskog m. fl. (II: 357),

Ang. televerkets anslagsbehov

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. (1:442) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ståhl m. fl. (Il: 551),

dels en inom andra kammaren av
herr Eriksson i Bäckmora väckt motion
(II: 10),

dels en inom andra kammaren av
herr Kållstad väckt motion (11:214),

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Mattsson och Antonsson
väckt motion (11:487).

I motionerna I: 116 och II: 155 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära sådan
ändring i författningen om radiolicenser,
att särskild licens icke erfordrades
efter den 1 juli 1966 för innehav av
bilradioapparat.

I motionerna I: 179 och II: 237 hade
anhållits, att riksdagen måtte

1. uttala, att löpande avtal mellan
Kungl. Maj:t och Sveriges Radio AB
icke borde förnyas i vad avsåge monopol
för Sveriges Radio att bedriva radio-
och televisionssändningar efter löpande
avtalstids utgång;

2. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om ett anslag till ersättning för viss
rundradioverksamhet för budgetåret
1966/67 om 25,6 miljoner kronor anslå
60 000 kronor för televerkets kostnader
för fria ljudradiolicenser åt blinda,
ävensom uttala, att skolradioverksamheten
samt den del av programverksamheten
gentemot utlandet, som ej täcktes
av särskilt anslag under tredje huvudtiteln,
borde täckas av licensmedel;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte i övrigt
beakta vad i motionerna anförts, i synnerhet
den del, som avsåge behov av
ökad offentlig insyn i Sveriges Radios
verksamhet.

I motionerna I: 442 och II: 551 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj:t begära tillsättande
av en parlamentarisk utredning med

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov

uppdrag att snarast framlägga förslag
dels till en sådan organisation av radioTV,
att vid sidan av Sveriges Radio
kunde etableras konkurrerande, på reklaminkomster
uppbyggda sändarföretag,
och dels till de allmänna grunderna
för sådan verksamhet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:287 och 11:357, till
Teleanläggningar m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 589 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte

a) till Rundradioanläggningar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 27 500 000 kronor;

b) medgiva, att telestyrelsen finge
lämnas de beställningsbemyndiganden
departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1966 föreslagit;

III. att motionerna I: 132 och II: 179
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 179 och II: 237,
såvitt de avsåge avtal mellan Kungl.
Maj:t och Sveriges Radio, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. att motionerna 1:179 och 11:237,
såvitt de avsåge sättet för bestridande
av televerkets kostnader för fria ljudradiolicenser
åt blinda ävensom skolradioverksamheten
samt den del av
programverksamheten gentemot utlandet,
som ej täcktes av särskilt anslag
under tredje huvudtiteln, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 179 och II: 237,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande bland annat ökad offentlig
insyn i Sveriges Radios verksamhet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 116 och II:
155 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionen II: 487 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att motionen II: 10 icke måtte av
riksdagen bifallas;

X. att motionen 11:214 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XI. att motionerna I: 442 och II: 551
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) , beträffande motionerna I: 179 och
II: 237, av fröken Andersson samt herrar
Strandberg, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under V hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:179 och 11:237, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande sättet för bestridande
av televerkets kostnader för fria ljudradiolicenser
åt blinda ävensom skolradioverksamheten
samt den del av
propagandaverksamheten gentemot utlandet,
som ej täcktes av särskilt anslag
under tredje huvudtiteln;

b) , beträffande bilradiolicensen, av
fröken Andersson samt herrar Strandberg,
Bohman och Nordstrandh, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under VII hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 116
och II: 155, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära sådan ändring i författningen
om radiolicenser, att särskild licens
icke erfordrades efter den 1 juli 1966
för innehav av bilradioapparat;

c) , beträffande motionerna I: 442 och
11:551, av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Eric Gustaf Peterson, Nelander,
Tobé och Mundebo, vilka an -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

sett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XI hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1: 442 och
11:551, i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppdrag att snarast
framlägga förslag dels till en sådan
organisation av radio-TV, att vid sidan
av Sveriges Radio kunde etableras konkurrerande,
på reklaminkomster uppbyggda
sändarföretag, och dels till de
allmänna grunderna för sådan verksamhet;
ävensom

d) av herrar Strandberg, Bohman
och Nordstrandli, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid denna punkt jämväl finge
omfatta tredje lagutskottets utlåtande
nr 18; eventuella yrkanden i anledning
av sistnämnda utlåtande skulle dock
framställas först sedan utlåtandet föredragits.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Den vid punkten med
a betecknade reservationen innebär
hemställan om bifall till motionen I:
179, vilken är en följdmotion till högerpartiets
stora motion om radio- och
TV-monopolet. I den sistnämnda motionen,
som kommer att diskuteras i samband
med behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande nr 18, har vi bl. a.
framhållit att det kan vara motiverat
att med skattemedel täcka televerkets
kostnader för fria radiolicenser för
blinda. Propagandaverksamheten gentemot
utlandet anser vi däremot bör finansieras
genom anslag under utrikesdepartementets
huvudtitel, medan kostnaderna
för skolradioverksamheten bör
täckas av licensmedel.

I föreliggande reservation hemställer
vi att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna dessa relaterade
synpunkter. Jag ber också att
få yrka bifall till reservation a.

Ang. televerkets anslagsbehov

Reservation b berör bilradiolicensernas
avskaffande. Jag framhöll i denna
kammare förra året att det inte bör
ligga i riksdagens intresse att bibehålla
ett system som överlevt sig självt. Mina
då uttalade farhågor för att laglydnaden
skulle än mer försämras har besannats.
Antalet bilradiolicenser har på
ett år minskat med 10 000, samtidigt
som antalet bilradioapparater med säkerhet
har ökat. Precis som förra året
tycker jag nu att vi inte skall behöva
avvakta radioutredningens förslag omsatt
i praktisk tillämpning. Det finns
inga sakliga skäl som talar för att vi
skall behöva avvakta ytterligare ett eller
annat år, utan bilradiolicenserna
bör slopas från och med den 1 juli i
år. Jag yrkar därför bifall till reservation
b.

Jag skall slutligen säga några ord om
den blanka reservationen d. Från såväl
folkpartiet som högerpartiet har
väckts partimotioner i fråga om radiooch
TV-monopolen. Motionerna är i fråga
om motiveringarna nästan helt överensstämmande,
men skiljer sig åt i respektive
klämmar. Tyvärr har dessa
båda motioner hamnat i olika utskott.
Folkpartimotionen har behandlats i
statsutskottet, och vi har från högerhåll
antecknat oss för denna blanka reservation,
vilket innebär att vi i princip
instämmer i motionens motivering
men icke i utredningskravet. Vi kommer
i stället att stödja den reservation
som har avgivits av högerledamöterna
vid tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Genom den livliga offentliga
debatten om våra radio- och
TV-program, inte minst på grund av radioutredningens
arbete och resultat,
har en bestämd förväntan och förhoppning
om bättre program väckts hos vårt
folk. All kritik av TV- och radioprogrammen
som framförts har väl inte varit
helt befogad, men det kan sägas att

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
mycket av kritiken haft fog för sig.
Denna förhoppning om bättre program
har emellertid förbytts i besvikelse, då
något regeringsförslag i radio-TV-frågan
inte är att vänta till årets riksdag.

Direktiven för radioutredningens arbete
tillät inte en undersökning av möjligheterna
till reklamfinansierad programverksamhet.
Man hade i stället att
utgå från att kalkylen skulle bygga på
finansiering medelst licensmedel. I sitt
remissvar har Sveriges Radios styrelse
påvisat, att det av utredningen beräknade
inkomstbeloppet är helt otillräckligt
och att det kommer att krävas alltför
höga licensavgifter. Enligt Sveriges
Radios beräkningar skulle licensavgifterna
behöva uppgå till minst 300 kronor
år 1973/74. Med de erfarenheter vi
har av prisutvecklingen får man väl utgå
ifrån att 300 kronor inte är något
maximibelopp. Med hänsyn härtill och
med vetskap om många människors
ekonomiska ställning anser jag, att licensfinansieringen
måste kompletteras
med annat slag av finansiering.

Också från näringslivets sida underkänns
radioutredningens finansieringskalkyler.
Näringslivet har sedan länge
förordat kommersiella sändningar i någon
form, därför att man förutsett att
med de anspråk allmänheten ställer på
programverksamheten, kan denna inte
någon längre tid finansieras med licensmedel.
Givetvis är de skäl näringslivet
redovisar för sin ståndpunkt baserade
på företagens behov av reklam, och
man hävdar, inte utan rätt, att TV är
ett lysande reklammedium. Motionärerna
framhåller att det är en stor brist
att vi inte låtit utreda frågan om reklamfinansierad
radio- och TV-verksamhet.
Den bristen bör snarast avhjälpas.

Det är också värt att påpeka, att det
i längden måste vara ohållbart med
statlig monopolställning för dessa dominerande
massmedia, radio och television.

Tydligen står vi inför en utvecklingsperiod,
då de tekniska möjligheterna

kan ge oss ett par, kanske tre TV-program.
Man frågar sig då, om det av
principiella skäl är möjligt att fasthålla
vid statsmonopolet med alla dess konsekvenser
för medborgarnas fria informations-
och opinionsbildningsverksamhet.

Håller vi fast vid yttrande- och åsiktsfriheten
— och det gör vi väl alla, då
de utgör omistliga demokratiska principer
— anser jag, att vi måste låta dessa
frihetsbegrepp slå igenom även på
radio-TV-området.

Även om resurserna möjliggör ökad
frihet, så får friheten därför inte missbrukas.
Självfallet måste många bestämmelser
och villkor ställas på en reklamfinansierad
radio- och TV-verksamhet.

Motionärerna pekar på några sådana
villkor:

1. Sändningsverksamheten får inte
monopoliseras för en eller ett par ekonomiska
eller politiska maktgrupper.

2. Annonsörerna får inte utöva inflytande
på programmen.

3. Reklamen skall vara skild från programmen
och inte verka störande på
dessa.

Det kan inte vara helt riktigt att frågan
om radions och televisionens framtida
utbyggnad kommer upp till avgörande
i riksdagen utan att frågan om
reklamfinansiering också har varit föremål
för utredning.

En sådan utredning borde också kunna
hinna slutföra sitt arbete utan att
frågans avgörande därför behöver försenas.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen c vid punkten 3.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Herr Strandberg framhöll
i sitt anförande att högerpartiet
och även folkpartiet i denna fråga väckt
ganska omfattande och till sin innebörd
relativt likalydande motioner. Det är
skälet till att jag nu vill ta till orda.

Det finns också ett annat skäl, nämligen
att det för en tid sedan ryktades

Onsdagen den JO mars 1966 fm.

Nr 14

att den nye kommunikationsministern
— herr Palme, som vi ser i kammaren
här i dag — hade för avsikt att vid något
tillfälle inför riksdagen lämna en
redogörelse för hur regeringen i framtiden
ämnade utforma riktlinjerna för
radio och TV. Jag förstår detta önskemål
från regeringens sida. För det första
har ju regeringen under lång tid nu
lagt TV-frågan i långbänk, och opinionen
kräver någon form av handling i
denna fråga. För det andra kan man ju
också konstatera att 1960 års radioutrednings
förslag på viktiga punkter visat
sig oantagbart. För det tredje har
tydligen kommunikationsministern inte
utarbetat någon proposition, så som
tidigare utlovats till denna riksdag. På
något sätt måste väl därför regeringen
höra av sig i riksdagen.

Oavsett vad regeringen gör eller inte
så har oppositionen en skyldighet att
dra upp sina riktlinjer för hur den ser
på radions och TV:s framtid i Sverige.
Högerpartiet har därför i år tagit tillfället
i akt och lagt fram en omfattande
partimotion med synpunkter på behovet
av och krav på en fri konkurrens
när det gäller etermedia.

På grund av, som också herr Strandberg
påpekade, de bristfälligheter som
kännetecknar riksdagens arbetsformer
har vår partimotion med konkreta förslag
och folkpartiets motion om utredning
fördelats på två olika utskott, men
denna lilla extra svårighet som lagts i
oppositionens väg kan vi naturligtvis
i det här sammanhanget ha överseende
med.

Det viktigaste kravet från vår sida
gäller — låt mig uttrycka det på det
sättet — förutsättningarna för att det
skall råda demokrati även i etern. Det
är framför allt tre principiella argument
som kan anföras för detta krav.

Det första hänför sig till yttrandefriheten.
Den får naturligtvis inte begränsas
till tidningar, till tal och skrift, utan
den måste gälla alla fria massmedia, alltså
även radio och TV. Radio och TV är
för övrigt de massmedia som har den

Ang. televerkets anslagsbehov
största utbredningen och den största
genomslagskraften.

Det andra motivet bygger på att alla
massmedia är och måste vara opinionsbildande.
Det gäller, och det har ju
erfarenheterna inte minst i Sverige visat,
i synnerhet radio och TV. Skall
opinionsbildningen vara fri utan någon
direkt styrning av det slag som nu förekommer,
fordrar det alt även radio och
TV är helt fria.

För det tredje måste det också på
detta område finnas konkurrens i alla
avseenden mellan olika massmedia. Det
är ju själva konkurrensmomentet som
verksamt bidrager till att opinionsbildningen
blir fri. Det är konkurrensen
som skall avbalansera den subjektivitet
som vidlåder alla massmedia. Subjektivitet
vid framförande av åsikter och
medvetet bildande av opinion, exempelvis
i radio och TV, kan utan vidare
accepteras om det existerar en konkurrens.
De faktiska förhållanden som råder
för Sveriges Radio uppfyller enligt
vår mening inte dessa krav. Sveriges
Radio är ett monopol, och det har medfört
att man försökt införa något slags
objektivitetskrav i fråga om Sveriges
Radios förmedling av åsikter. Därmed
skulle alltså Sveriges Radio på något
sätt kunna avstå från sin uppgift att vara
opinionsbildande. I praktiken har
denna tanke inte kunnat realiseras. Ett
skickligt genomfört program i radio
och TV av en producent som vet vad
han vill — och det finns inom Sveriges
Radio många producenter som både vet
vad de vill och som är kunniga — har
helt naturligt lett till att många program
fått en klart opinionsbildande
effekt. Det har också medfört att vårt
effektivaste massmedium kommit att inlåta
sig på en slumpmässig opinionsbildning
bestämd av den som producerar
programmen.

Det skall till regeringens förmån säkgas
att man inte varit och inte är ovetande
om de problem som tornar upp
sig härvidlag. Men regeringens handlande
har kännetecknats av en otillåtlig

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
planlöshet. När regeringen på sin tid
beslöt sig för att tillsätta 1960 års radioutredning
låste man utvecklingen genom
att begära ett beställningsarbete.
Direktiven utformades så, vilket har
nämnts tidigare bär i dag, att man förhindrade
en alternativ prövning av frågan.
Utredningsresultatet visar också att
regeringen på denna punkt handlade
kortsiktigt. Flera centrala punkter i 1960
års radioutrednings förslag har nu underkänts
av remissinstanserna. Jag tänker
bl. a. på förslaget om särskild rundradio,
geografisk konkurrens, kostnadskontrollen
och framför allt de ekonomiska
beräkningarna.

Radioutredningens misslyckande har
också lett till att hela ärendet fördröjts.
Uppenbarligen kan regeringen inte, som
man först förutsatte, lägga fram en proposition
under våren utan tvingas omarbeta
förslaget. Med tanke på att radioutredningen
dock kostade omkring en
miljon kronor finns det ju redan på den
grunden anledning att tala om administrativ
slapphet.

Nu står man här och har inte några
klara principer när det gäller förutsättningar
för den framtida TV- och radioverksamheten.
Man saknar helt enkelt
handlingsprogram. Jag har en känsla
av att man tycks betrakta den fria opinionsbildningen
närmast som en sekundär
fråga, som skall kunna skötas av i
och för sig duktiga tjänstemän i ett monopolföretag.

Av särskilt intresse i det här fallet är
också de ekonomiska problem som redan
nu tornat upp sig för radio- och
TV-verksamheten och som säkerligen
kan bli värre i framtiden. Radioutredningen
presenterade en del kalkyler om
framtida beräknade kostnader, men
man är redan på det klara med att kostnaderna
kommer att bli betydligt större
än beräknat, inte minst därför att
något förslag om effektiv kostnadskontroll
inte föreligger. Problemet är väl
då att finna en rationellare företagsform,
kanske inom ramen för den nuvarande
verksamheten. Man måste ock -

så finna nya vägar för de program som
konsumenterna — tittarna och lyssnarna
— begär skall bli introducerade. När
jag talar om rationellare företagsform,
menar jag bl. a. att det skall leda till
att företaget verkligen kan specificera
vad man får för pengarna. Det innebär
med andra ord att kvalitetsbegreppet i
fråga om Sveriges Radios program måste
sättas i relation till kostnaderna. Kostnadsproblemet
kommer då att bestå i
att bestämma en rimlig kvalitetsnivå.
Det har man hitintills inte lyckats med.
Inte heller radioutredningen löser detta
problem. Den konstaterar — det är ju
i och för sig en klar motsättning — å
ena sidan att man kan få bra program
till låga kostnader, å andra sidan att de
bästa programmen också är de dyraste
programmen. Avvägningen av kvalité
mot kostnader är en central fråga, som
enligt min mening inte kan lösas om
inte ett konkurrensmoment införes. Ett
införande av en andra kanal inom ramen
för monopolföretaget, alltså ett introducerande
av vad som har diskuterats
såsom TV-kanal 2, innebär däremot
inte att man inför ett konkurrensmoment,
som verkligen påverkar kostnaderna.
För övrigt har erfarenheterna
från utlandet visat — här vill jag gärna
höra en kommentar av kommunikationsministern
—• att en andra kanal inom
ramen för ett företag av det slag som
Sveriges Radio utgör leder till betydligt
dyrare program än vad man har trott.
Jag tror att vi kommer att göra samma
erfarenhet här i Sverige. De underskott
som man ser skymta för Sveriges Radio
kommer då att ytterligare öka.

Vilka andra lösningar finns då? Man
tycker kanske att sådana lösningar skulle
ha skisserats av radioutredningen,
men så har inte skett. En möjlighet,
som vi har varit inne på och som även
är antydd i reservationerna, är att den
nya kanalen reklamfinansieras i stället
för licensfinansieras. Jag vill emellertid
redan nu slå fast att reklam i ett
statligt bolag inte är en lycklig lösning,
främst därför att statens inflytande på

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

reklammarknaden då blir för stort. Däremot
kan jag mycket väl tänka mig en
reklamfinansiering av ett enskilt eller
kooperativt ägt företag i kvalitetsmässig
konkurrens med Sveriges Radio.

Gentemot tanken att på detta sätt introducera
en fri TV har ibland anförts
att det fordras ytterligare omfattande
utredningar, vilket i sin tur skulle fördröja
utvecklingen. Det är inte nödvändigt
med någon omfattande utredning,
vilket även de utländska erfarenheterna
visar. Det framgår av exemplet från
England, där man i slutet av 1940-talet
lade fram ett förslag om att monopolet
skulle bibehållas. Detta förslag utvecklades
ytterligare av labourregeringen i
början av 1950-talet. Under den konservativa
regeringens tid lades utan förnyad
utredning — utan annan utredning
än den som skedde inom den konservativa
regeringen på grundval av tidigare
undersökningar och de erfarenheter
som man hade fått under årens
lopp — fram ett förslag om att BBC
skulle få konkurrens genom eu reklamfinansierad
TV, ITV. Finns alltså bara
den politiska viljan, är jag övertygad
om att en konkurrens med det statskoncessionerade
företaget Sveriges Radio
lätt skulle kunna etableras även i
Sverige.

Detta är, herr talman, bakgrunden
till att högerpartiet i år liksom förra
året har begärt att riksdagen nu skall
fatta ett principbeslut om introducerande
av en fri radio och TV genom att
uppdraga åt regeringen att snarast utarbeta
förslag om formerna för en sådan
fri etablering. Under alla omständigheter,
herr talman, brådskar det med
en lösning av radio- och TV-frågan. Regeringen
och framför allt kommunikationsministern
måste tvingas att överge
sin förhalningsteknik och sitt ointresse
för en demokratisk lösning av
radio- och TV-frågan i Sverige.

Detta är, herr talman, några av de
motiv som ligger bakom vårt yrkande
om ett principbeslut redan nu.

Ang. televerkets anslagsbehov

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Vid denna frågas behandling
i andra lagutskottet under förra
årets riksdag kunde vi räkna inte
mindre än sex reservanter mot utskottets
yrkande om avslag. Det kan ju
knappast vara den omständigheten att
högerpartiets motion, nr 231 i denna
kammare, i år har vandrat från andra
till tredje lagutskottet som givit anledning
till att endast två högerreservanter
nu stöder förslaget om fri etableringsrätt
för radio- och televisionsanläggningar
— snarare måste det väl
finnas andra orsaker sedda utifrån andra
bedömningar; med det må nu vara
hur som helst med den saken.

Då regeringen tillsatte 1960 års radioutredning
med uppgift att undersöka
frågan om allmänna riktlinjer för ljudradions
och televisionens fortsatta verksamhet
och två år senare gav tilläggsdirektiv
rörande televisionens framtid,
slogs samtidigt fast att frågan om fri
och kommersiell televisionsverksamhet
inte fick utredas. Det riksomfattande
mediet skulle alltså även i fortsättningen
vara ett statsmonopol.

För inte så länge sedan meddelades
att Stockholms enda socialdemokratiska
morgontidning och regeringsorgan
skulle läggas ned och försvinna. Reaktionen
var mycket stark, främst naturligtvis
bland tidningens läsare och i den
egna partipressen; det var ju ingenting
att förvånas över. Från debatten i den
borgerliga pressen kan vi nog erinra oss
en genomgående tendens att beklaga
den utveckling som föranlett Stockholms-Tidningens
nedläggande. Men
den socialdemokratiska pressen talade
mycket och enträget om borgerligt
pressmonopol bland Stockholms morgontidningar.

Vad var det då man beklagade från
borgerligt håll? Ja, helt visst beklagade
man det förhållandet att en åsiktsriktning
inte på samma sätt som förr skulle
komma tills tals i huvudstaden och
över landet i dess helhet. Debatten måste
naturligtvis därigenom bli ensidiga -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
re. Och vi önskar väl alla full valfrihet
då det gäller att ta emot intryck och
bli påverkade utifrån.

Det är svårt att förstå varför man nu
så hårdnackat söker bevara ett monopol
inom radio och television, då man
betraktar det som en olycka med pressmonopol
och genomfört långt gående åtgärder
för att hindra en utveckling mot
sådant monopol.

Jag erinrar mig från 1964 års valrörelse
hur landets statsminister talade
om att socialdemokraterna sökt förverkliga
och i fortsättningen skulle arbeta
på genomförandet av ett valfrihetens
samhälle. Det synes mig då rätt
märkligt, att man inte vill lämna sin
medverkan till en sådan valfrihet när
det gäller ett medium som kanske i dag
har den starkaste genomslagskraften
mot människorna.

Programmens kvalitet lämnar ju
stundom en del övrigt att önska. Somliga
hävdar att de genomgående står på
en låg nivå, vilket naturligtvis är en
överdrift; men i den mån nivån kanske
vid olika tillfällen är låg kan det också
bero på bristande ekonomiska resurser
till följd av besparingar och allmänna
direktiv som lämnats av statsmakterna.

Med de förslag man har om en ytterligare
utvidgning av verksamheten i
framtiden och som givetvis kommer att
öka licensavgifterna avsevärt och som
förmodligen också kommer att ställa
ökade krav på samhällsresurserna -—
herr Holmberg var alldeles nyss inne på
den frågan -— finns det anledning förmoda
att utbyggnaden kommer att fördröjas
under kanske obestämd tid. Det
är naturligt om allmänheten då känner
sig besviken. Den har ju i viss utsträckning
lagt ut betydande belopp genom
att inköpa apparater som gör det möjligt
att välja program på ytterligare en
kanal när ett andra program en gång
kommer till stånd.

Motionärerna och reservanterna har
den uppfattningen att vi snabbast löser
problemet genom att det även här i landet
finns ett radio- och televisionsbolag

vid sidan av det statliga företaget, ett
bolag som säkerligen kommer att kunna
finansieras på annat sätt än genom det
nuvarande systemet med licensavgifter.
I den mån reklamen släpps in i den fria
televisionen behöver ju inte detta nödvändigtvis
betraktas som en fasans
styggelse. Jag tror att de ansvariga som
kan komma att hålla i den här saken
också skall vara kapabla och skickade
att bedöma vad som är lämpligt och vad
som passar vårt kynne. Det skulle nog
inte vara tillrådligt att här i landet göra
som man gjorde under televisionens
barndom i Amerika, nämligen att plötsligt
avbryta ett värdefullt eller spännande
framförande med ett aldrig så utsökt
reklaminslag. Sådana dumheter
skall styras och hållas efter. Därtill
finns det ju också stora möjligheter.

Det viktigaste för oss är emellertid
frihet i etern inom det område som står
till vårt förfogande. Det är av största
vikt med en befruktande och stimulerande
konkurrens jämsides med det
statliga monopolet. Vi bör se till att
även på detta område medverka till att
levandegöra 1964 års slogan: ett valfrihetens
samhälle.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Radion och televisionen
berör på ett så intimt sätt alla medborgare,
att det inte är underligt att det
blir en livlig debatt om hur dessa massmedias
verksamhet skall utformas.

Det är ungefär 15 år sedan centern
första gången motionerade om television
i Sverige, men det gav inget resultat,
utan det var först för ungefär tio
år sedan som den första egentliga televisionssändningen
ägde rum i vårt
land, om vi bortser från den försöksverksamhet
som förekommit på detta
område. Det var Europas första kommersiella
televisionssändningar — arbetet
bedrevs nämligen som kommersiell
TV med speciell tillåtelse av regeringen.
Jag var själv med i den sjumannakommitté
som hade hand om programmen

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

och fick — fastän det nu är ganska
länge sedan — intresse för saken genom
de erfarenheter som vanns vid det tillfället.
Televisionen har gått fram snabbare
i Sverige än i något annat land,
till och med snabbare än i USA.

Nu har radioutredningen sysslat med
problemen om hur det skall bli i framtiden.
Trots att utredningen slutförts,
vill jag hävda att vi dock står inför så
stora förändringar att vi ganska snart
tvingas till helt nya ställningstaganden.
Vi vet från Förenta staterna att färgtelevisionen
är på stark frammarsch.
Ett av de stora televisionsbolagen sänder
nu 100 procent av sina kvällsprogram
i färg. Ett annat sänder 50 procent
och ett tredje ungefär 35 procent
i färg, och det är en ständig ökning.
Det finns ännu inte så många färgtelevisionsapparater
i USA — ungefär tre
miljoner — men även dessa ökar ständigt.
Jag tror för min del inte att det
kommer att gå att hålla tillbaka denna
utveckling. I Sverige kommer vi också
tämligen snart att beröras av färgtelevisionen.
Om andra länder har färgtelevision,
vill man ha sådan också i
vårt land. Det är en faktor att räkna
med som rätt snart kan aktualiseras.
Det blir allt starkare sändare i andra
länder — det gäller även våra grannländer
— och dessa sändare kommer
att nå över gränserna till Sverige. Det
är ytterligare en sak att tänka på. För
det tredje har man — enligt uppgifter
som vi fick i Förenta staterna — teoretiskt
löst frågan om att sända program
via satellit direkt till apparaterna.
Det är ännu inte ekonomiskt möjligt
praktiskt sett, men vi vet hur fort
den tekniska utvecklingen brukar gå.
Har man kommit så långt att man teoretiskt
löst denna fråga, är en lösning i
praktiken inte så avlägsen.

Jag har talt om detta inledningsvis,
ty jag tror att man nu inte skall vidta
några vidlyftiga eller hastiga åtgärder
för radio och television. Det förestår
säkerligen också andra förändringar
som gör att vi kommer att få ompröva

Ang. televerkets anslagsbehov
vårt ställningstagande. I vissa länder
har gjorts framgångsrika försök med
paid television. Det innebär att ett program
sänds som man kan ta in bara genom
att på något siitt betala för det
— de tekniska detaljerna skall jag inte
gå in på. Därmed kan man få ett program
som är avsett bara för dem som
erliigger någon avgift för det.

Man kan naturligtvis diskutera mycket
av vad herrar Holmberg, Ebbe Ohlsson
och Eric Peterson sade om kommersiell
TV. Jag har haft tillfälle att
studera frågan rätt mycket. Den kommersiella
televisionen har naturligtvis
en hel del fördelar, men det finns också
vissa nackdelar. Man kan inte bara
framhålla fördelarna. Herr Holmberg
sade att en demokrati i etern borde
åstadkommas. Jag är fullt enig med honom
om att man bör ha en demokrati
i etern. Men hur skall man bedriva den
där demokratien, om vi har en kommersiell
TV, där programmen är fritt
tillgängliga för köp? Skall då det parti
som har oerhörda ekonomiska resurser
kunna lägga sig till med program och
påverka opinionen politiskt? Är det en
sund och riktig demokrati att man kan
utnyttja massmedia hur som helst bara
med hjälp av pengar? Sådana saker
måste man reglera. Jag har observerat
att man i länder med reklam-TV för en
intensiv reklam som är nedbrytande.
Man reklamerar mycket för sådana saker
som vissa spritdrycker och viner.
Reklamen för tabletter är oerhörd. I
fråga om tobak ger man vissa falska
uppgifter, men de blir aldrig bemötta.
När det gäller tidningar finns alltid det
korrektivet att om det blir en alltför
motbjudande reklam, kan man skriva
om detta. Men i televisionen har vi inte
den motvikten. Där kan man inte angripa
någon annonsör för att han gjort
reklam som är ovederhäftig och felaktig.

Allt det där får man ta hänsyn till
om man skall ha en kommersiell TV.
Herr Eric Peterson talade om bättre
program. Det är inte alls säkert att man

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
får bättre program därför att de reklamfinansieras.
Det är möjligt att man genom
konkurrensen — som jag tycker
är en viktig faktor i detta fall — skulle
få något bättre program, men man kan
å andra sidan också räkna med att det
blir en del sämre program. Herr Ebbe
Ohlsson nämnde att man i televisionens
barndom i Amerika avbröt mitt i ett
program. I det fallet har vi fått en intensiv
utveckling. Avbrotten utnyttjas
systematiskt, ty om man har en spännande
situation i en film får man den
största reklameffekten om man avbryter
just i det psykologiska ögonblicket,
och det är just vad man fullkomligt excellerar
i. Just när det är någonting
som är särskilt intressant, då bryter
man för reklam, och därmed får man
den största reklameffekten. Jag tycker
inte att det är särskilt tilltalande. Även
på denna punkt kanske vi finge överväga
om vi inte hade infört metoder
som kanske var otrevliga för tittarna.

Vad däremot beträffar det som herr
Holmberg sade om kostnaderna för televisionen,
så är det väl så att om den
är reklamfinansierad eller inte reklamfinansierad,
blir kostnaden i stort sett
densamma. De som annonserar i TV
måste ju låta kostnaderna betalas av
kunden, så för landets del kan man inte
nå någon fördel med att det skulle vara
billigare. Däremot vill jag helt instämma
med herr Holmberg i att kostnadsmomentet
naturligtvis är viktigt, men
på själva kostnadssidan skall vi inte
räkna med att för landet kunna tjäna
någonting på en reklamfinansierad television.

Jag vill sedan tala något om de reservationer
som avgivits och som herr
Strandberg talade för. Det finns ju en
hel del välmotiverade förslag. Flera av
dem har avböjts, mest beroende på att
vi vill ha ett ställningstagande till radioutredningens
förslag. Jag vill påpeka
vad som sagts från utskottets sida att
det tidigare femåriga avtalet mellan
Kungl. Maj :t och Sveriges Radio för närvarande
löper provisoriskt med en för -

längning på ett år i taget i avvaktan på
prövning av radioutredningens förslag.
Rent sammanfattningsvis kan sägas att
detta egentligen är huvudmotivet till
att vi har avböjt flera förslag.

När jag säger att det finns välmotiverade
förslag vill jag speciellt nämna
avskaffandet av bilradiolicensen. Redan
förra året framfördes starka och välmotiverade
krav härom, och jag kan
instämma i mycket av vad herr Strandberg
sade. Det är säkerligen mycket
olämpligt och inte alls bra att ha det
som nu med bilradiolicensen, och det
är endast för att vi står så pass nära
ett ställningstagande till radioutredningens
förslag som majoriteten i utskottet
sagt att vi skall avvakta ännu
en liten tid. Det finns inga starka motiveringar
för att bibehålla bilradiolicensen.

Däremot har jag betydligt svårare att
begripa den reservation som herr
Strandberg också talade för och som
gäller kostnaderna för ersättning för
radiolicenser för blinda, för utlandssändningarna
och för skolradion. Vad
de blinda beträffar går den reservation
som herr Strandberg talade för ut på
att kostnaderna skall betalas av statsmedel.
Vad gäller utlandssändningarna
skulle dessa gå under utrikesdepartementets
huvudtitel. Det är ju en ganska
liten sak för all del, det är en ren bokföringssak,
och det har ingen större
betydelse, eftersom dessa kostnader ju
redan nu betalas med statsmedel. Man
säger också att eventuella kostnader i
den utsträckning så inte sker skulle
betalas genom licensmedel. Det kan
knappast anses berättigat att licenserna
skulle stå för den utgiften. Ännu
mindre acceptabelt är att skolradioverksamheten
skulle betalas med licensmedel.
Vi har så långt det går försökt att
ordna det så att all undervisning bedrivs
utan kostnad för dem som skall
få del av undervisningen. Skall vi då
på ett speciellt område som radio-TV
som dock är en i många fall värdefull
undervisningsform gå in för att licen -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

sen skall betala kostnaden? Det är för
mig alldeles obegripligt. Jag kan inte
tänka mig att man skall gå in på sådana
vägar.

Ja, det är alltså motiven till att vi bar
avböjt flera av de motioner som väckts
med hänvisning till ställningstagandet
till radioutredningens förslag. Det finns
vissa motioner i denna fråga som säkerligen
är mycket välmotiverade, t. ex.
den som gäller programverksamheten.
Den frågan har redan vid flera tillfällen
behandlats här. Jag är inte alls beredd
att försvara televisionens program och
inte heller radions, men allra minst televisionens.
Det finns stora brister i
dem. Omdömeslösa program framförs
ibland, men man måste nog säga att det
är en rätt känslig sak att utforma program.
Någon liten ursäkt finns det alltså
för att programmen inte alltid är så
perfekta. Jag tror att riksdagen ständigt
bör vara vaksam liksom allmänheten
och utöva kritik mot televisionsoch
radioprogrammen för att på så sätt
få till stånd en förbättring av programverksamheten.

Utskottet har emellertid ansett att
riksdagen inte gärna kan lägga sig i
hur Sveriges radio-TV utformar programmen,
även om vi många gånger anser
att de program som framförs inte är
så goda. Jag skulle som en parentes
vilja säga att det är anmärkningsvärt
att TV tycks vilja lägga sig i besluten
om den svenska författningen, t. ex. om
riksdagen skall bestå av en eller två
kamrar. När televisionens frågor diskuteras
i första kammaren är inte televisionen
här för att följa vad som diskuteras
och det är också i andra frågor
en vanlig nonchalans från TV:s sida.
Är det televisionen som skall bestämma
om vi skall ha en eller två kammare,
eller skall svenska folkets ombud besluta
i den frågan?

Det har framförts en del förslag om
att vissa kostnader skulle bestridas på
annat sätt än nu, men på samma sätt
som när det gäller bilradiolicensen har
vi sagt att vi inte vill la ställning till

Ang. televerkets anslagsbehov
förslagen just nu utan avvaktar Kungl.
Maj:ts ställningstagande till radioutredningens
förslag.

Jag tror det är mest välbetänkt just
nu att inte gå alltför skyndsamt fram,
utan vi bör avvakta dels den snabba
utveckling som sker på området och
dels vad som kommer att hända med
radioutredningens förslag.

Jag skall framställa yrkanden på respektive
punkter när dessa kommer till
behandling.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Sedan herr Eric Gustaf
Peterson utvecklat folkpartiets synpunkter
på de här aktuella frågorna om
radio- och TV-monopolet och reklamfinansiering
har jag inte anledning att
i denna debatt framföra annat än några
kommentarer till frågans behandling
i tredje lagutskottet och till de vid dess
utlåtande fogade reservationerna.

Som redan nämnts föreligger motioner
dels från folkpartiet, som behandlats
i statsutskottet, och dels från högern,
som behandlats i tredje lagutskottet.
Till sitt innehåll och sina allmänna
tankar är motionerna ganska
närstående, men yrkandena skiljer sig
så, att från folkpartiets sida påyrkas en
parlamentarisk utredning av frågorna,
medan från högerns sida påyrkas ett
omedelbart principbeslut.

Vid föregående års riksdag, då motsvarande
motioner förelåg och behandlades
i andra lagutskottet, enade sig
folkpartiet och högern om en reservation
till förmån för utredningsyrkandet.
Folkpartiet vidhåller fortfarande
den ståndpunkten. Vi anser att en utredning
av dessa viktiga frågor är
ofrånkomlig och att man har all anledning
anta att vid en sådan utredning
kan framkomma och närmare belysas
olika alternativ till lösningar som kan
tillfredsställa önskemålen om full opinionsfriliet
och fri konkurrens men
ändå undanröja de olägenheter av olika
slag som regeringen har befarat.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov

Det måste ur demokratisk synpunkt
anses orimligt att en allsidig utredning
av dessa viktiga frågor förvägras. Med
liänsyn härtill kommer vi från folkpartiets
sida självfallet att ansluta oss
till reservationen c vid statsutskottets
utlåtande, och vi har vid tredje
lagutskottets utlåtande markerat denna
ståndpunkt genom en blank reservation.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag befinner mig i den
något ovanliga situationen att jag i det
närmaste hundraprocentigt kan instämma
i vad herr Torsten Bengtson sade,
i varje fall när det gäller TV.

Tredje lagutskottet, som i år har fått
denna fråga till behandling, har med
stöd av erfarenhet från tidigare tillfällen
då riksdagen behandlat ärenden
av detta slag inte velat vara med om
någon utredning. Riksdagen har tagit
ställning på 1950-talet och inte velat
ha någon s. k. fri radio och TV. Då
regeringen gav radioutredningen tillläggsdirektiv
tog den konsekvenserna
av detta ställningstagande.

Departementschefen angav då som
skäl att man inte kunde räkna med att
ett alternativ med reklamfinansierat
företag skulle leda till ökad yttrandefrihet
och att ett reklamfinansierat företag
skulle vara klart underlägset det
nuvarande TV-systemet. Han framhöll
också att kostnaderna skulle bli större
än om man har ett företag. Jag tror
att ingen kan jäva det påståendet. Man
skulle i så fall överflytta de kostnader,
som nu läggs på licenserna, till varupriserna,
och reklamen skulle alltså
medföra höjda priser.

Herr Holmberg sade att opinionen
kräver handling i detta ärende. Jag
skulle vilja fråga vilken opinion herr
Holmberg tänker på. Det är klart att
högern och folkpartiet står bakom kravet,
men har man undersökt hur det
svenska folket vill ha det? Jag är inte
säker på att svenska folket är så tilltalat
av reklam-TV, och sedan jag hört

herr Bengtson tala om hur det är bl. a.
i Amerika så tror jag vi bör be alla
makter bevara oss för att blanda in reklam
i TV.

Herr Holmberg sade också att svensk
radio och TV nu skulle slumpmässigt
bedriva opinionsbildning. Jag måste
säga till herr Holmberg att jag ändå
föredrar en slumpmässig opinionsbildning
framför en styrd opinionsbildning,
byggd på starka kapitalintressen.
Här är det uppenbarligen fråga om ett
försök att med utnyttjande av ekonomisk
övermakt ge vissa riktningar möjlighet
att få ett större grepp över opinionen.

Vidare sade herr Holmberg att det
utomlands blivit dyrare att bygga ut
ett program 2 för TV än att bygga ut
ett program. Ja, det är riktigt, men om
vi skall ha dels Sveriges Radios utbyggda
nät och dels bygga ut ett fritt, utanför
Sveriges Radio stående TV-företag,
så måste väl kostnaderna för det senaste
alternativet bli ännu högre än om
vi bygger ut ett program 2 för Sveriges
Radio.

Herr Eric Peterson sade att näringslivet
yrkar på att få reklam-TV. Ja,
det beror alldeles på vad man lägger
in i ordet näringsliv. Jag vill fråga herr
Eric Peterson hur det blir med de små
företagen, som redan nu har svårt att
klara sig. Kommer de inte att sopas
bort om vi får reklam-TV med ökade
möjligheter för dem som har kapitalresurser
att bedriva propaganda?

Herr Ebbe Ohlsson nämnde att det i
år blivit sämre resultat i fråga om reservationer
när ärendet flyttats från
andra lagutskottet till tredje lagutskottet.
Ja, det är väl ett olycksfall i arbetet
att det inte blivit gemensam skrivning
av högerns och folkpartiets representanter,
men det finns i detta läge
två skilda ståndpunkter: högern anser
att det inte behövs en parlamentarisk
utredning, medan folkpartiet vill ha en
parlamentarisk utredning. Det är naturligtvis
därför man inte har kunnat
skriva ihop sig.

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 11

Herr Ebbe Ohlsson tog upp ett intressant
problem när han berörde
Stockholms-Tidningens nedläggande.
Men vad blir resultatet, herr Ohlsson,
om man tillåter den s. k. fria opinionsbildningen
i TV och radio? Jo, resultatet
blir säkert att vi får bevittna flera
nedläggningar av tidningar än vad som
hittills skett. Kan det då vara någon
rimlig anledning att försöka minska
den opinionsbildning som utövas av
den fria pressen? Jag tycker att det är
det sämsta exempel man kan välja när
man hävdar att Stockholms-Tidningens
nedläggande skulle utgöra beviset för
nödvändigheten av att få en »fri» TV.

Herr talman! Det finns säkerligen
mycket mer att anföra i denna fråga,
men då jag antar att kommunikationsministern
skall göra något inlägg i debatten
vill jag bara ta upp ytterligare
ett par synpunkter med anledning av
det utlåtande som tredje lagutskottet
har avgett. Jag vill framför allt ta upp
vad reservanterna skriver i reservationen
till utlåtandet. De säger nämligen:
»Samtidigt som på detta sätt TV-verksamhetens
utbyggnad fördröjes, måste
man konstatera att allmänheten —- i tro
att den planerade och i utsikt ställda
ökade valfriheten skulle komma till
stånd — redan lagt ned betydande summor
på anskaffning av TV-apparater
och antenner som medger mottagning
av ett andra program.»

Det förhåller sig ju helt enkelt så att
fabrikanterna har gått händelserna i
förväg och numera inte tillverkar andra
TV-apparater än sådana som kan
användas för två program. Ser man efter
på priserna för TV-apparater, finner
man att de inte är dyrare i dag än
vad de var då de var konstruerade för
mottagning av endast ett program. Jag
tycker att den motiveringen är den svagaste
av alla de motiveringar som anförts
av reservanterna.

Reservanterna framhåller att en fri
opinionsbildning bör eftersträvas. Jag
måste säga att vad reservanterna eftersträvar
ju är en »fri» opinionsbildning

2 Första kammarens protokoll 1966. År 11

Ang. televerkets anslagsbehov
för dem som är kapitalstarka och som
räknar med att de, om vi i vårt land
får en så kallad fri TV, också skall ha
stora förtjänster att inhösta till följd
därav.

Herr talman! Jag skall sedermera
återkomma med yrkanden med anledning
av detta anförande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Frågan om radio och
TV har behandlats inte bara i de föreliggande
utlåtandena utan också i första
lagutskottet i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
37 angående en skärpt lagstiftning för
att skapa ordning i etern, således en
skärpt lagstiftning mot piratradioutsändningarna.
I Kungl. Maj ds proposition
betonas uttryckligen att det här
icke är fråga om något radiomonopol
— det är inte detta man är ute för att
värna — utan det hänvisas där till en
sorts alibibevisning; många av dem som
står bakom konventionen på detta område
har inte hemma någon form av
statsmonopol i etern. Härtill gör jag
den reflexionen att denna alibibevisning
gäller för dem — men den gäller
inte för oss.

Det har dock varit angeläget att hävda
att vi således i alla fall har en principiell
utgångspunkt, där vi kan vara
eniga. Kungl. Maj d utgår ifrån att man
inte avser att slå vakt om något radiomonopol,
och jag för min del ser på
det förslag som här föreligger med en
viss kritik. Jag är inte övertygad om
att det sätt att finansiera en självständig
radio som i ett nu föreliggande förslag
förordas är det allra lyckligaste,
och detta hindrar mig från att rösta
för den reservationen, men jag betonar
att frågan om att få det så ordnat att
man inte har ett statligt radiomonopol
är viktig och betydelsefull. Vi står inför
ökade önskemål att engagera massmedia
i opinionsbildningen. Detta kom
till synes från inflytelserikt håll i ett
uttalande, där det underströks att man

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
efter Stockholms-Tidningens nedläggande
från det hållet avser att utnyttja
massmedia ytterligare för att skaffa ersättning
för den förlust på opinionsbildningens
område som därigenom
skett. Det gav en tankeställare. Vid ett
genomförande av en författningsreform
— man får väl se vad som kommer
ur den malpåse som bereder författningsfrågan
— syftar inte till en enda
kammare, som skall väljas vid ett och
samma valtillfälle, så kan massmedia
komma att betyda mycket för ett val
som blir utslagsgivande under en fyraårsperiod.
Jag har en känsla av att
den ena frågan inte får vara alldeles
oberoende av den andra. De förutsättningar
som jag har utläst ur den proposition
som vi har behandlat i första
lagutskottet, och som inte syftar till
att behålla något radiomonopol, anser
jag mig bestämt böra understryka.

Herr HOLMBERG (b):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
antydde att han kanske kunde vänta
med argumenteringen, eftersom eventuellt
kommunikationsministern skulle
säga något. Nu kan man inte lita på att
kommunikationsministern stannar i
denna kammare. Han kanske går över
till andra kammaren och tar med sig
vad han fått höra här. Därför skall jag
ge herr Karlsson åtminstone en replik.

Han antydde att vi inte kände till
vad opinionen har för uppfattning i radio-
och TV-frågan. Det kan man naturligtvis
ha delade meningar om. Den
opinion som högerpartiet i ett principuttalande
i sin motion har avspeglat
har naturligtvis främst hämtats från
människor vi mött inom högerpartiet
och andra borgerliga partier, men även
från människor av helt annan politisk
uppfattning. Jag tror nämligen att de
flesta människor inser att det inte finns
någon principen skillnad mellan olika
massmedias opinionsbildande uppgifter,
d. v. s. mellan press, radio och TV
samt film. Skillnaden hänför sig egent -

ligen bara till genomslagskraften. Vi är
helt på det klara med att den opinionsbildande
effekten av radio och TV är
större än exempelvis pressens. Jag tror
också att vanliga människor tycker att
det är egendomligt att regeringen å ena
sidan talar om att det behövs en stor,
oberoende skara tidningar och tidskrifter
för att opinionsbildningen skall bli
så rik och varierad som möjlig, medan
den å andra sidan säger att det skall
föreligga monopol för de viktigaste
opinionsbildande massmedia, radio och
TV. Logiken kräver, anser vi, att radio
och TV också skall drivas i olika konkurrerande
och oberoende former. Då
får man en rik och varierad opinionsbildning.

Herr Karlsson trodde att konkurrens
mellan fria företag inom TV-branschen
och monopolföretag skulle leda till en
styrd opinion. Jag har som min mening
förklarat att det är riktigt att opinionsbildningen
är subjektiv, ty den är subjektiv
i praktiken. För att få ett korrektiv
mot detta fordras just konkurrens.
Exakt samma situation råder inom
pressen. Vad Stockholms-Tidningen på
sin tid skrev var också subjektiva uppfattningar,
men dessa motvägdes av
andra tidningars uppfattningar. Den
principiella frågan i detta ämne är för
mig den viktigaste och inte talet om
huruvida finansieringen skall ske genom
reklam eller ej.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
frågade hur det blir med de små företagen
när det gäller reklam i TV. Jag
vill kort och gott svara att det bland
annat är detta som en utredning skulle
titta på. Från vårt håll är vi inte helt
klara med inställningen till reklamfinansieringen.
Om vi hade varit det,
hade vi givetvis kommit med ett förslag,
men nu har vi begärt en utredning.
När vi fått den, är det lättare för
oss att ta ställning.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Eric Gustaf
Peterson vill jag säga att man säkerligen
inte behöver göra någon utredning

— vare sig parlamentarisk eller annan

— för att klargöra lnir det kommer att
gå med de små företagen i konkurrens
med dem som har stora kapitalresurser
att bedriva en propaganda med. Jag
tror man bara behöver ställa frågan
för att veta vad svaret skall bli.

Jag har en större tilltro till kommunikationsministern
än vad herr Yngve
Holmberg har. Jag föreställer mig att
kommunikationsministern kommer att
ta upp frågan och ge herr Holmberg
det besked han begärt. Men jag vill
ge herr Holmberg rätt i att den opinionsbildande
effekten många gånger
är större i TV och radio än i pressen.
Detta är ju det stora problemet.
Hur skall vi avväga så att vi inte både
får pressmonopol och radio-TV-monopol
för de kapitalstarka intressenterna?

Det är inte fråga om att säga nej till
fri opinionsbildning i och för sig. Man
är rädd för att de starka kapitalintressena
skall få alltför stort inflytande.
Jag tror det finns all anledning för oss
att vara försiktiga innan vi beträder vägar,
om vilka vi inte vet vart de leder.

Om herr Holmberg kunde göra gällande
att Sveriges Radio har bedrivit ensidig
opinionsbildning i en viss riktning,
då kunde jag förstå de resonemang
som förs. Men nu är det så att
ena gången är det den ena politiska
riktningen — för att nu ta det exemplet

— som säger att den blivit missgynnad,
och en annan gång en annan riktning.
Det är dock en väsentlig skillnad om
man blivit missgynnad under det nuvarande
systemet än i ett system av s. k.
fri opinionsbildning, som i själva verket
är styrd opinionsbildning.

Jag vet inte om herr Holmberg är
nöjd med min förklaring av styrd opinionsbildning,
men jag föreställer mig
att han har goda möjligheter att förstå
vad jag menar.

Ang. televerkets anslagsbehov

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte alls nöjd
med herr Karlssons svar. Det innehöll
en grov felaktighet, nämligen att det
skulle föreligga ett pressmonopol här
i landet. Det är en uppfattning som jag
inte delar med herr Karlsson, och jag
tror övriga av kammarens ledamöter
är av samma mening som jag.

Vad den opinionsbildande effekten
beträffar, är det riktigt att Sveriges Radios
opinionsbildning för närvarande
sker slumpvis, därför att den hänför sig
till producenternas sätt att se på sin
uppgift. De gör program, som många
gånger är bra och ibland sämre men
som avspeglar producentens uppfattning
om ämnet.

Jag tror radio och TV är alldeles för
viktiga ur opinionsbildande synpunkt
för att utsättas för denna slumpmässighet.
Det skulle fungera bättre om man
hade flera företag som drev, inte en
styrd opinionsbildning, men en opinionsbildning
efter de huvudlinjer man
skulle få, om man hade konkurrerande
företag.

Det är dit vår motion syftar. Det är
alltså ett läge som kan jämföras med
den frihet, som vi traditionellt har och
skall bibehålla när det gäller pressen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan ge herr Holmberg
rätt i att producenten i dag kan
ange en viss riktning för programmet,
men, herr Holmberg, den riktningen
måste bli ännu starkare om det görs
en direkt beställning hos producenten
hur man vill ha programmet presenterat.
Det är där en av de stora farorna
ligger med herr Holmbergs förslag.

Jag kanske tog till en aning i överkant
när jag talade om att vi har pressmonopol.
Jag kan i stället säga så, att
det överväger för en viss riktning inom
pressen. Jag kan ändra från att säga
att det råder ett monopol till att säga
att det finns en viss risk för att vi kan

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
få ett pressmonopol om utvecklingen
fortsätter såsom tendenserna hittills har
visat sig.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen risk för
pressmonopol i Sverige, men vi kan
konstatera att det finns ett statligt radio-
och TV-monopol.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte något monopol
i den meningen att det är åsikter
som förmedlas, utan radio och TV försöker
att vara så objektiva som möjligt.
Det är där den stora skillnaden
ligger mellan det nuvarande systemet
och det som herr Holmberg förordar.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
förklarade att han var mycket nöjd med
kommunikationsministern, att han litade
till hans omdömesförmåga i det här
sammanhanget. Jag förstår herr Göran
Karlsson och jag förstår faktiskt också
kommunikationsministern. Det är inte
bara han som är nöjd med situationen
som den är i dag, utan denna åsikt delas
också av statsministern.

Jag hade tillfälle att ha en liten brevväxling
med statsministern strax före
jul, och i ett brev som jag fick från honom
framhöll han att radio och TV var
någonting att hålla i. Det var inte något
monopol. Det monopol som vi hade
här i landet utgjordes av den största
tidningen i Sverige. Den innebar en
fantastisk risk för att åsiktsbildningen
skulle monopoliseras. Däremot fanns
det i radio och TV möjligheter för alla
att få sina åsikter framförda.

Jag tycker att det är en underlig
uppfattning att tro att det över huvud
taget finns risk för att en tidning i det
här landet skall få en fullständigt dominerande
monopolställning. Däremot

liar ju radio och TV denna ställning.
Den som har gjort ett försök att få en
rättelse till stånd efter ett TV-program
förstår vad detta monopol betyder. När
det görs program, där man använder
en metod som åtminstone bland journalister
anses vara i hög grad, jag vågar
säga, ohederlig — jag tänker på de fall
då det ställs ledande frågor till människor
som inte har möjlighet att förstå
vad det är fråga om — då är man inne
på en farlig väg. Man har talat om revolver
journalistik inte bara när det gäller
pressen utan även i synnerhet när
det gäller TV och radio. Revolverjournalistik
i sig själv är väl inte så farlig,
men den här metoden att vända sig till
unga mäninskor och ställa frågor till
dem så att man får det svar som man
själv vill ha innebär att man är inne på
en mycket farlig väg.

Herr Göran Karlsson menade tydligen
att om man fick en reklam-TV
skulle man, som han sade, genom den
ekonomiska övermakten och genom de
kapitalstarka få en bestämd styrning
av opinionen. Herr Göran Karlsson
borde ju ha litet grand erfarenhet av
reklam. Den som gör reklam gör det väl
ändå i ett visst syfte, nämligen för sina
egna varor. Affärsmannen väljer då det
lämpligaste sättet att få ut intresset för
sina produkter till allmänheten. Jag
tror inte att de stora företag, som skulle
komma att använda reklam i TV, över
huvud taget skulle lägga sig i vad TVorganisationen
i övrigt framför för
slags program. De kommer inte att säga
att de startar en reklamkampanj för en
miljon kronor under förutsättning att
man stöder högerns uppfattningar,
folkpartiets uppfattningar eller någonting
sådant. Vi kan absolut räkna med
att så inte kommer att ske.

Herr Göran Persson, förlåt herr Göran
Karlsson, ansåg att man skulle sopa
bort de små företagen. Det är ju inte
alls på det sättet. Ser man efter vilka
som utnyttjar reklam i TV på andra
håll, finner man att det är stora företag,
riksomfattande företag, som gör

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

reklam för sig själva eller som bär en
massa småföretag eller kunder som förmedlare
av sina varor. Storföretagen
bär inte något intresse av att ta död på
småföretagen. För övrigt skulle det väl
stämma bra med herr Göran Karlssons
partis uppfattning, vilken t. ex. bar
kommit fram nu i jordbruksdebattcn
och andra liknande sammanhang, nämligen
att de icke lönsamma företagen,
låglönegrupperna och liknande, skall
försvinna. Då skulle ju herr Göran
Karlsson enligt sin uppfattning få hjälp
av TV-reklamen att förverkliga det socialdemokratiska
programmet.

Jag tycker att man har tappat bort
cn grupp i denna debatt, nämligen licensbetalarna.
Herr Göran Karlsson ansåg
att de reklamkostnader som företagen
skulle få skulle påverka varupriserna
och göra det dyrare för allmänheten.
Om allmänheten kräver andra
program — därmed menar jag bättre
program än vad TV numera presenterar
— blir det ju dock allmänheten
som kommer att få betala kalaset genom
väsentligt höjda licensavgifter. Jag
tror att denna utväg blir dyrare än den
förra.

Stockholms-Tidningens nedläggande
blandades in i detta sammanhang. Man
trodde att tidningsdöden skulle fortsätta
om vi fick reklam i TV. Jag tror
att de företagare i allmänhet som är i
behov av reklam använder sig av den
reklam soin de tror har den bästa effekten.
Herr Göran Karlsson och jag
är nog egentligen överens om att de
viktigaste inkomsterna för tidningarna
ligger på det lokala planet, och där
kommer aldrig någon reklam i TV att
kunna konkurrera.

Jag vill, herr talman, nämna ytterligare
en sak. Herr Bengtson framhöll att
riksdagen inte kan bestämma över hur
TV:s program utformas. Det är klart
att riksdagen inte kan begära att få
vara representerad i radions och TV:s
programkommittéer, men nog har jag
den uppfattningen att riksdagen i varje
fall har rättighet att kontrollera hur

Ang. televerkets anslagsbehov
ett statligt monopolföretag sköter sin
uppgift, i detta fall hur det utformar
sina program. Vi har ju andra statliga
monopol. Jag liar funnit att herr Bengtson
är intresserad av att blanda sig i
hur de monopolen sköter sina uppgifter.
Jag tänker på spritmonopolet. Herr
Bengtson har hållit väldigt många anföranden
från den här platsen och
klandrat det monopolet för att det gör
reklam, annonserar för den ena eller
andra spritsorten, annonserar om att
det är bättre att använda vin än starkare
drycker och på det sättet uppmuntrar
vinkonsumtionen, särskilt bland
ungdomarna, o. s. v. Jag tycker att herr
Bengtson inte bör skilja det ena monopolet
från det andra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Min enda reflexion när
jag hörde herr Axel Andersson var:
Hur naiv får egentligen en pressman
vara, när han sysslar med TV och radiofrågor?
Herr Axel Andersson måste
ju ändå veta att de som lägger upp
reklamkampanjer har en bestämd budget
till sitt förfogande, och det är alldeles
uppenbart att om det skulle ges
möjlighet till reklam i radio och TV så
skulle de belopp minska i storlek som
nu går till tidningarna. Jag trodde inte
att man över huvud taget skulle behöva
erinra den som har suttit som chefredaktör
för en tidning om en så enkel
sak.

Herr Axel Andersson sade vidare att
vi har tappat bort licensbetalarna i det
här sammanhanget. Nej, det har man
sannerligen inte gjort! När vi har resonerat
har vi sagt att kostnaderna för
att bygga ut ett TV-företag vid sidan av
det nuvarande måste vara så kapitalkrävande
att det skulle kosta betydligt
mera än om man bygger ut program 2
inom det nuvarande TV-nätet. Det går
inte att komma ifrån att det finns sakliga
skäl för det betraktelsesättet.

Herr Axel Andersson tog också upp

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1986 fm.

Ang. televerkets anslagsbehovfrågan
om att få rättelse när det gäller
misstag som har begåtts i radio och
TV. Jag vill gärna medge att detta är
ett allvarligt problem. Det är ytterst
svårt att få den rättelse vederbörande
borde kunna kräva med hänsyn till att
han kan ha blivit skandaliserad i något
avseende. I det sammanhanget vill jag
emellertid knyta an till det brev från
statsministern som åberopades. Eftersom
den största tidningen i landet hade
nämnts i det hrevet, vill jag erinra herr
Andersson om hur det gick när Expressen
attackerade statsministern och gav
ett fullständigt felaktigt referat av hans
yttrande vid ett möte här i Stockholm.
Det är följaktligen inte bara Sveriges
Radio som i det här avseendet skall stå
på de anklagades bänk utan i än högre
grad pressen, i detta fall tidningen Expressen,
som hade möjlighet att tillrättalägga
och erkänna att ett misstag
hade begåtts men som underlät att göra
detta. Jag anser att man bör se till att
även Sveriges Radio rättar felen, men
det är orimligt att anklaga enbart Sveriges
radio och säga att det är ett monopolföretag
som handlar felaktigt. Sveriges
största tidning har sannerligen
handlat betydligt sämre än vad Sveriges
radio har gjort.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller radioTV:s
programverksamhet vill jag med
anledning av herr Axel Anderssons inlägg
understryka att det är beträffande
inrättandet av programråd man har
sagt den sak som vi framhållit, alltså
att ett dylikt system torde innebära en
form av förhandsgranskning. Det är
detta utskottet inte har velat biträda.
Däremot råder det ingen oenighet mellan
herr Axel Andersson och mig på
den punkten att om TV och radio gör
program som är uppenbart olämpliga
så kan de i allra högsta grad bli föremål
för debatt här i riksdagen. Sveriges
radio-TV har ju koncession för
verksamheten, och för den händelse nå -

gonting uppenbart olämpligt förekommer
kan man till och med ge företaget
en admonition. Jag tror alltså inte att
oenigheten är så stor i detta sammanhang,
men just förhandsgranskningen
har utskottet avböjt.

Sedan var det väl litet grand felaktigheter
i vad herr Axel Andersson sade
t. ex. beträffande Vin- och spritcentralen.
I nykterhetsfrågor är ju inte det
företaget någon lagstiftande institution,
utan det är riksdagen som behandlar
de problemen. Vin- och spritcentralen
fastställer inga skatter — de är ju den
större delen av kostnaderna för spritdrycker,
och skatterna bestämmer riksdagen.
Därför är det i sådana frågor
jag har yttrat mig.

Någon svensk reklam för sprit förekommer
inte — den reklam vi nu ser
bedrivs av utländska firmor. En utredning
på den punkten bär som bekant
gjorts, och jag hoppas att den snart skall
ge anledning till någon åtgärd av Kungl.
Maj:t så att reklamen försvinner. Detta
är något vid sidan om, men den jämförelsen
är inte riktigt så lämplig.

Jag tror att man i all denna debatt
om kommersiell TV bör observera vad
statsutskottet verkligen har sagt. Utskottet
erinrar på sid. 13 i utlåtandet
om att motioner beträffande kommersiell
TV väckts vid upprepade tillfällen
under de senaste åren, dock utan att
vinna riksdagens bifall. Så fortsätter
utskottet: »Någon anledning att från
riksdagens sida ändra ståndpunkt härvidlag
torde i vart fall icke nu föreligga
— framför allt med hänsyn till att
radioutredningens nyligen framlagda
förslag jämte däröver inhämtade remissyttranden»
är föremål för prövning.
Detta kan ju tolkas litet grand
olika, men jag för min personliga del
har inte alls försvurit mig åt en bestämd
uppfattning. Med mycket ändrade förhållanden
kan, som jag skisserade i mitt
första inlägg, frågan tas upp till prövning;
men just nu finns det inte någon
anledning att ta ställning till införande
av kommersiell TV.

Onsdagen den 30 mars 19G6 fm.

Nr 14

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Den nya pressutredningen
skall ju syssla bl. a. med frågan
om att ge tidningarna ersättning för
publicering av t. ex. radio- och TV-progrannnen
och meddelanden från myndigheterna,
såsom när kommunikationsministern
och andra bestämmer hastighetsbegränsning
till 80 km i timmen.
Hittills har man tagit för alldeles givet
att tidningarna gratis skall sköta om
att meddelandena når allmänheten, men
nu är det meningen att staten i någon
mån skulle ersätta tidningarna för den
hjälp de lämnar i sådana sammanhang.

Mot den tanken har i debatten från
socialdemokratiskt håll anförts att resultatet
egentligen inte blir någon riktig
hjälp åt pressen. Det råkar vara så
att regnet faller över både onda och
goda, och när nu statens pengar skall
regna i detta sammanhang kommer de
inte bara att regna över små, fattiga tidningar,
som har svårt att klara sig, utan
det kommer också att regna över stora
tidningsdrakar, som redan förut har
gott om pengar. Detta är alltså en invändning
från socialdemokratiskt håll.

Om vi fick kommersiell TV skulle nog
de stora drakarna få största känningen
av bortfallande reklaminkomster; för
den händelse några inkomster över huvud
skulle bortfalla, vilket jag inte alls
är säker på. Men i detta fall tycks det
alltså inte vara de små företagen, herr
Karlsson intresserar sig för —■ jag ber
om ursäkt att jag förra gången sade
Göran Persson, det var en ren missägning.

I det ena fallet tog herr Göran Karlsson
de små företagarna i försvar. I detta
fall tycks han ta de stora företagarna
i försvar.

När det gäller Expressens attack mot
statsministern kan jag som gammal tidningsman
över huvud taget inte förstå
det ståhej som man i det sammanhanget
ställde till med. Men det må vara
hänt; det offrades i alla fall många
spaltkilometer i Sveriges tidningar lan -

Ang. televerkets anslagsbehov
det runt på den saken. Hade en liknande
historia inträffat i TV, hade det varit
omöjligt — kanske inte för statsministern
men för en vanlig enkel människa
— att få en rättelse till stånd.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Axel Andersson
kallade mig för Göran Persson. Jag vill
tydligen gärna kalla honom för herr
Alexanderson, och för det ber jag herr
Alexanderson om ursäkt; han skall inte
blandas in i detta sammanhang.

Jag vill här bara erinra om att den
som bidrog till att ställa den här historien
till rätta var just Sveriges Radio.
Det är således klart bevisat att det
var Sveriges radio som gav möjlighet
för statsministern att inför hela folket
tala om hur ojust Expressen uppträtt.
Därför har jag anledning tro att Sveriges
Radio även i ett annat fall skulle
ha handlat på samma sätt.

När det gäller de små tidningsföretagen
är det alldeles uppenbart, herr Axel
Andersson, att de skulle få det ännu
värre om de inte fick inkomsterna också
från riksannonssidan.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den här debatten bär
pågått länge nog, och jag har begärt
ordet bara för att svara på några direkta
frågor.

Herr Holmberg sade att det tidigare
hade utlovats en proposition till vårriksdagen
om radio och TV. Jag vill
erinra honom om att samma dag som
jag tillträdde mitt nya ämbete förklarade
jag att det inte fanns någon möjlighet
att lägga en proposition i radiooch
TV-frågan till vårriksdagen.

Herr Eric Gustaf Peterson förklarade
däremot att det nu är klart att det inte
blir en proposition till årets riksdag i
denna fråga. Det har jag aldrig sagt,
utan jag har sagt att arbetet i första
hand inriktas på att frågan skall bli

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
klar till höstriksdagen. Det pågår för
närvarande ett intensivt arbete beträffande
dessa spörsmål inom kommunikationsdepartementet,
och jag har ju
själv nyligen varit i tillfälle att studera
en del TV-företag i utlandet. Det är
därför omöjligt för mig att medan detta
arbete pågår ta upp olika delfrågor i
sammanhanget utan att ta upp helheten.

Herr Holmberg säger att man inte
skall ha en slumpvis bildad opinion
utan att det skall finnas klara huvudlinjer
för opinionsbildning när det gäller
televisionen. Han går alltså ifrån
det krav på opartiskhet som man uppställt
på Sveriges Radio och som uppenbarligen
syntes föresväva även herr
Eric Gustaf Peterson. Här finns sålunda
en skillnad mellan dem. Men om vi
tänker oss att vi har två kanaler, en
för vanliga sändningar och en för kommersiella
— i England kallar man det
kommersiella bolaget klart och entydigt
för vad det är, nämligen ett kommersiellt
monopol — och låt oss säga
att detta företag skulle driva en huvudlinje
i fråga om opinionsbildningen i
enlighet med herr Holmbergs tanke
och att denna huvudlinje i vårt teoretiska
exempel skulle vara att betrakta
som högerns allmänna syn, vad skulle
Sveriges Radio då göra? Skulle Sveriges
Radio fortsätta att försöka vara opartisk,
eller skulle Sveriges Radio i denna
konkurrens som herr Holmberg talade
om försöka att bli något annat,
att bli centerpartistisk eller folkpartistisk?
Det har inte herr Holmberg rett
ut, och jag tror att det skulle vara värdefullt
för att klarifiera våra tankar,
om han ville tala om hur han egentligen
tänker sig att denna tävlan skulle
kunna anordnas när det gäller televisionsverksamhetens
krav på opartiskhet.
Opartiskhet och objektivitet betyder
inte att man inte framför åsikter,
utan det betyder att olika åsikter har
chans att komma till tals på lika villkor.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Herr statsrådet Palme
förklarade sig nu. Han sade att han inte
utlovat någonting när det gäller en
kommande proposition om radio och
TV, inte ens då han tillträdde posten
som kommunikationsminister.

För min del angav jag inte vem det
var som hade utlovat en proposition,
men jag vill erinra om att när vi förra
gången i denna kammare hade en debatt
om radio och TV — det var omedelbart
innan radioutredningen kom
med sitt betänkande — var det ingen
tvekan om att man från inflytelserikt
regeringshåll tydligen räknade med att
det på våren 1966 skulle komma en
proposition.

Jag har nu accepterat att det inte
kommer någon proposition nu under
våren. Men herr Palme har däremot antytt
att han inför riksdagen på något
sätt skulle ange åtminstone riktlinjerna
för hur radio och TV skulle utformas
för framtiden — alltså riktlinjer
redan innan propositionen kommer. Av
herr Palmes inlägg nu förstår jag att
det inte finns några riktlinjer, att arbetet
inte är färdigt, att man inom departementet
ägnar sig åt utlandsstudier
och att man över huvud taget inte har
fått sådant grepp över det hela att kommunikationsministern
är beredd att för
regeringens del säga någonting.

Sedan bara några få ord om vad jag
sade om »slumpvis opinionsbildning».
Herr Palme säger att det innebär att
man måste gå ifrån det s. k. opartiskhetskravet,
som nu finns i Sveriges Radios
stadgar. Men en sak är vad som
står i stadgarna och de överenskommelser
som har träffats när koncession
gavs till Sveriges Radio, en annan sak
är vilka praktiska möjligheter ett radio-
och TV-monopol har att uppfylla
kravet på opartiskhet. Såvitt jag förstår
går det inte att uppfylla detta krav —
det har erfarenheten visat. De producenter
som står bakom programmen
måste låta sin uppfattning om problemen
genomsyra programmen, om det

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 14

skall bli ett sevärt och hörvärt program.
Sker det, blir det också ett bra
program.

Jag bar ingenting emot radions program,
jag bar inte ens någonting emot
att de är partiska. .lag stänger av radion
och TV:n när programmet inte passar
mig och tänker att då kan andra lyssna
eller titta. Men kvaliteten skulle kunna
bli bättre om man har en konkurrens
från ett eller flera fristående företag.
Genom att det finns sådan konkurrens
tvingas företagen och dess olika producenter
att så variera sändningarna att
vi dessutom får en större opartiskhet
i programutförandet än vi för närvarande
har. Man jämnar alltså ut programmen.
Men denna fråga kan vi väl
få tillfälle att återkomma till.

Jag vet inte om vi skall ta kommunikationsministerns
antydan om att det
eventuellt skulle komma en proposition
till hösten som ett löfte. Vi kanske
då kunde få besked om når i höst propositionen
kommer — om den kommer
i höst.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! I resonemanget om den
»slumpvisa opinionsbildningen» förefaller
det mig som om herr Holmberg
hade trasslat in sig så pass mycket i
slumpvisa uttalanden att vi på den
punkten kanske skall dra en barmhärtighetens
slöja över det som nu har
skett och i stället se fram emot en debatt
i framtiden på ett säkrare underlag.

Beträffande arbetet på propositionen
bör det konstateras att det aldrig givits
något löfte om proposition till vårriksdagen
-— varken tidigare eller nu. Jag
vill säga att arbetet inriktas på att
framlägga en proposition till riksdagen
i höst. När under hösten den kan komma,
det kan jag verkligen inte säga, ty
det finns stora och tekniskt ganska
komplicerade problem. Jag vill bara erinra
om en sak som även herr Bengtson
var inne på, nämligen frågan om färg -

\ng. televerkets anslagsbehov
TV. Arbetet inriktas mot hösten. Jag
hoppas vi klarar det.

Det andra som herr Holmberg naturligtvis
kunde ha ett visst nöje av, eftersom
han vet att jag i dag inte vill ge
mig in på en diskussion om radio-TV
så länge vi befinner oss mitt uppe i arbetet,
att säga att tydligen tänker ni inte
alls, tydligen har ni inga riktlinjer och
tydligen kan ni inte få reda på någonting.
Mot detta kan jag naturligtvis inte
försvara mig, så länge vi inte är färdiga.
Jag har ett tag lekt med tanken att man
skulle kunnat lägga fram en principproposition
till vårriksdagen och en
mera utmejslad proposition till höstriksdagen,
men jag tror att det hade
varit ett ganska felaktigt tillvägagångssätt
att besvära riksdagen med två på
varandra följande propositioner inom
samma år. Men jag vill säga att så fort
vi är färdiga med de allmänna riktlinjerna
för radions och televisionens
verksamhet skall jag försöka gå ut till
offentligheten med dessa riktlinjer för
att underlätta debatten i dessa frågor
inför den proposition som skall komma
i höst. Därmed får väl herr Holmberg
för dagen låta sig nöja.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande mom. V, därefter särskilt
i fråga om mom. VII, vidare särskilt
angående mom. XI samt ytterligare
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om mom. V, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen pro positioner

enligt dessa båda yrkanden

2f Första kammarens protokoll 1966. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 22.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. VII förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna,
med b betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. VII, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 27.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. XI framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. XI, röstar

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 28.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Herr TALMANNEN anförde:

Från riksdagens ekonomibyrå inhämtad
uppgift å vilka ärenden som bordläggs
i kamrarna för behandling å närmast
kommande plena har i dag på sedvanligt
sätt delats ut bland ledamöterna.
Den upptar ett fåtal ärenden för behandling
onsdagen den 13 april, d. v. s.
på första plenum efter påsk, och några
ärenden för behandling fredagen den
15 april, bl. a. avseende jordbruksdepartementets
verksamhetsområde. Enligt
vad jag låtit inhämta från utskotten
kommer därjämte flera större ärenden
att bordläggas onsdagen den 13 april för
behandling fredagen den 15 april. Med
hänsyn härtill och efter samråd med
berörda parter har jag funnit det lämpligt
att redan onsdagen den 13 april behandla
samtliga före påskuppehållet
bordlagda utlåtanden, däribland det
som avser jordbrukshuvudtiteln, fastän

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
en del av dessa ärenden formellt varit
bordlagda blott en gång.

Jag vill alltså komplettera den nyss
nämnda, i dag utdelade stencilerade
uppgiften med att samtliga de därpå
för behandling den 13 april och den 15
april upptagna ärendena avses bli behandlade
redan den 13 april.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 9.

Punkten 4

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1966/67 under
statens järnvägars fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1966 angivet
investeringsanslag av 365 000 000 kronor.
Av detta belopp hade 6 000 000
kronor beräknats för uppkommande behov
av nyteckning av aktier i dotterbolag.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 447) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 548), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av anslagen
på kapitalbudgeten, sjätte huvudtiteln,
måtte till Järnvägar m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag med
6 000 000 kronor minskat investeringsanslag
av 359 000 000 kronor; den av
motionärerna föreslagna anslagsminskningen
gällde beräknade medel till nyteckning
av aktier i dotterbolag,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping väckt
motion (11:52).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
å motionerna 1:447 och 11:548, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Järnvägar m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
365 000 000 kronor;

II. att motionen II: 52 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Axel Andersson, fröken Andersson
samt herrar Per Jacobsson,
Eric Gustaf Peterson, Strandberg, Bohman,
Nordstrandh, Tobé och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 447
och 11:548, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Järnvägar m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 359 000 000 kronor.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! I reservationen vid denna
punkt, som bygger på de i motionerna
framförda yrkandena, har dels erinrats
om den obestämda tidsperiod som
av järnvägsstyrelsen angivits inom vilken
behov av anslag till nyteckning av
aktier skulle uppstå, dels uttalats att
sådant behov i varje särskilt fall bör
anmälas för riksdagen. Reservanterna
anser därför, i likhet med motionärerna,
att medel för ändamålet inte nu bör
beräknas.

Jag yrkar således bifall till reservationen
vid punkten 4.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill framhålla att
det här gäller en bedömningsfråga. Med
hänsyn till den kortfattade motivering,
som herr Eric Gustaf Peterson här anförde,
ber jag att få inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
4 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 49.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

Om rätt att fritt etablera radio- och televisionsanläggningar, m. m.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. II gjorda hemställan.

Punkterna 5—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1C>

Lades till handlingarna.

Om rätt att fritt etablera radio- och
televisionsanläggningar, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om rätt att fritt etablera radio-
och televisionsanläggningar, m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 231 i
första kammaren av herr Holmberg
m. fl. samt nr 298 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
förslag snarast måtte föreläggas riksdagen
till dels lagstiftning om fri etableringsrätt
av radio- och televisionsanläggningar
samt om de med den fria
etableringsrätten sammanhängande förändringarna
inom opinionsrätten, dels
lagstiftning om inrättande av en auktoriseringsnämnd
i enlighet med de i motionerna
framförda riktlinjerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:231 och II:
298, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herr Ebbe Ohlsson och herr
Carlshamre, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag snarast
möjligt till

dels lagstiftning om fri etableringsrätt
för radio- och televisionsanläggningar
samt om de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna
i opinionsrätten,

dels lagstiftning om inrättande av en
auktoriseringsnämnd i enlighet med de
i motionerna 1:231 och 11:298 framförda
riktlinjerna; samt

II. av herrar Alexanderson, Åkesson,
Johansson i öckerö och Tobé, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ebbe Ohlsson och herr
Carlshamre vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. dagspressens ekonomiska villkor

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
och herr Carlshamre vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 25.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. dagspressens ekonomiska villkor

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av motioner
angående dagspressens ekonomiska
villkor och samhällsinformationen
genom dagspressen m. m.

Till gemensam behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna nr 2
i första kammaren av herr Palm och
herr Arne Pettersson samt nr 1 i andra
kammaren av herrar Adamsson och
Lindahl;

2) motionen nr 31 i första kammaren
av herr Möller;

3) de likalydande motionerna nr 33
i första kammaren av herr Sörenson
och nr 60 i andra kammaren av fru
Nettelbrandt;

4) de likalydande motionerna nr 358
i första kammaren av herr Torsten Andersson
och nr 433 i andra kammaren
av herr Eliasson i Sundborn; samt

5) de likalydande motionerna nr 362
i första kammaren av herr Svanström

och nr 431 i andra kammaren av herr
Dahlgren.

Samtliga dessa motioner berörde frågekomplexet
om dagspressens ekonomiska
villkor samt om möjligheterna
och önskvärdheten av att genom åtgärder
från statens sida påverka dessa villkor.
I samtliga upptogos också den
konkreta frågan om förbättrad samhällsinformation
genom ökad annonsering
i dagspressen av staten och kommunerna.

I motionerna I: 2 och II: 1 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
skyndsam utredning av olika möjligheter
att genom dagspressen vidga samhällets
information till medborgarna,
samt, med beaktande av vad i motionerna
anförts, om förslag till olika åtgärder
för att motverka en utveckling
i monopolistisk riktning av den svenska
dagspressen.

I motionen 1:31 hade anhållits, att
riksdagen måtte hemställa till Kungl.
Maj:t att låta utreda vilka samhällsåtgärder,
som borde vidtagas för att trygga
en allsidig dagspress och samtidigt
vidga samhällsinformationen till medborgarna
genom dagspressen.

I motionerna I: 33 och II: 60 hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning, syftande
till en kartläggning av den offentliga
annonseringen i pressen samt förslag
i anslutning till denna kartläggning,
innebärande att stat och kommun
skulle på strikt kommersiell grund betala
för de tjänster, som pressen utförde.

I motionerna 1:358 och 11:433 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en utredning rörande informationsannonsering
från olika samhälleliga organ.

I motionerna 1:362 och 11:431 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

utredning och förslag om riktlinjer för
den statliga annonseringen, syftande
till att denna annonsering rättvisande
skedde i landets samtliga dagstidningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 2 och II: 1, I: 31, I: 33
och II: 00, I: 358 och II: 433 samt I: 302
och II: 431, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning av möjligheterna
att förbättra dagspressens ekonomiska
villkor och av frågan om den
samhälleliga informationen genom dagspressen
i enlighet med vad utskottet i
utlåtandet anfört.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman, en kort kommentar!

Först och främst vill jag i egenskap
av motionär uttala min tillfredsställelse
över det sätt på vilket konstitutionsutskottet
behandlat denna fråga. Utskottet
har tagit ett positivt grepp som
jag tror kommer att bli till gagn. Jag
vill också intyga att det, åtminstone
från min sida, aldrig varit fråga om
misstroende mot den förra utredningen,
när vi nu begärde en ny sådan. Jag
förutsätter att den nya kommer att bygga
vidare på de studier som redan är
gjorda i den tidigare utredningen.

Jag avser inte att vålla en debatt om
ett enhälligt utlåtande, men jag skulle
vilja sända ett ord med på vägen till
justitieministern och utredarna.

Utskottet talar om att utreda samhällsstöd
i generella former, och det finns
också stöd för den rekommendationen
i motionerna. Men jag vill understryka
en väsentlig synpunkt, som har betonats
i de flesta av motionerna.

Det heter sålunda i en av dem, att
en medveten strävan bör vara, att samhällsåtgärderna
utformas på ett sådant
sätt att de får en solidarisk verkan och
ger den relativt starkaste effekten åt
de delar av pressen, som mest tynges av
ekonomiska svårigheter.

Anjr. dagspressens ekonomiska villkor

I en annan motion, framlämnad av
konstitutionsutskottets vice ordförande
herr Torsten Andersson, sägs det vara
ett allmänt intresse att man motverkar
en alltför stark koncentration inom tidningsvärlden.

1 ytterligare en motion diskuteras
möjligheterna att utforma samhällsåtgärderna
så att de sämst ställda delarna
av pressen mest gagnas.

Jag anser att det är möjligt och behövligt
att ett samhällsstöd, även om
det kläds i generella former, samtidigt
får en differentierad och solidarisk utformning.
Det bör inte utformas så att
de redan rika och dominerande tidningarna
blir ännu rikare och ännu mer
dominerande. En sådan utformning av
samhällsstödet skulle strida mot syftet
med utredningen och riskera att påskynda
den monopolisering och koncentration
till ett fåtal tidningar, som
skulle motverkas med samhällsstödet.

Även stödformer som i princip är
generella kan ges en differentierad utformning
så att de verkar solidariskt.
Kraven på de generella åtgärderna får
inte drivas in absurdum. Man måste se
till vad det är för syfte och för struktur
som eftersträvas. Främsta syftet
med en samhällelig politik i dessa frågor
måste vara att motverka en hotande
monopolisering och medverka
till att bevara mångsidigheten i pressens
nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Jag hoppas att justitieministern och
utredningen skall finna möjligheter att
i tillfredsställande och godtagbara former
främja dessa väsentliga syften med
den utredning som utskottet hemställer
om och som jag härmed yrkar bifall
till.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Liksom herr Möller ber
jag att få uttrycka min stora tillfredsställelse
över det förslag som har framlagts
av konstitutionsutskottet. Jag vill
därtill lägga, att jag icke har någon in -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. dagspressens ekonomiska villkor
vändning mot den formulering som
konstitutionsutskottets utlåtande har
fått. Där talas om att man skall undersöka
möjligheterna att genom generella
åtgärder försöka, som det har hetat under
den tidigare debatten, »åstadkomma
ett pressvänligt klimat».

Jag får emellertid den uppfattningen
av herr Möllers anförande, att syftemålet
med denna utredning skulle vara
att utforma de generella åtgärderna på
ett sådant sätt att de i realiteten blir
selektiva, d. v. s. motsatsen till vad man
tidigare hade avsett. Det är klart att
det finns möjligheter att göra det om
man verkligen går in härför. Det vore
dock att på en omväg söka åstadkomma
vad man från statens sida egentligen
inte velat göra, eftersom regeringen
inte framlade det förslag som
grundade sig på pressutredningens majoritet.
Jag är därför förvånad över
herr Möllers »ord på vägen» till utredningen.

Jag har frågat ledamöter i konstitutionsutskottet
om där har förekommit
några sådana resonemang. Man har
sagt att såvitt man kan erinra sig har
så inte varit fallet, utan det har hela
tiden varit fråga om att försöka åstadkomma
»generella» åtgärder.

Det är inte på det sättet att jag har
någon särskild anledning att slå vakt
om de s. k. rika tidningarna. Men om
en tidning som har en stor upplaga och
en god ekonomi får vissa favörer, låt
oss säga i form av vissa annonser som
också kommer in i andra tidningar, eller
får en viss nedsättning i postverkets
distributionstaxa, så betyder ju detta
inte så mycket för den tidning som har
tillräckligt förut, men det betyder så
mycket mer för den lilla tidningen, för
den som har dålig ekonomi.

Det är alltså inte så, att jag tycker att
det på något sätt är angeläget att slå
vakt om de tidningar som har det bra.
Men jag är å andra sidan väldigt orolig
för att utredningen skall inrikta sig på
ett sådant presstöd som bortser ifrån
det generella syftemål, som utskottsut -

låtandet talar om, och i själva verket
inrikta sig på att åstadkomma favörer
för vissa tidningar och därmed också
undergräva det resonemang som har legat
bakom hela detta problem.

De meddelanden i upplysande syfte
som samhället skulle införa som annonser
får man betala tidningarna för.
Jag kan inte tänka mig att den tjänst
man därigenom köper från tidningarnas
sida är större hos en tidning med
en liten upplaga än hos en tidning
med stor upplaga. Det är väl snarare
tvärtom. Det skiljer sig något i annonspris,
men inte alls i förhållande till
upplagans storlek.

Med dessa ord har jag bara velat uttala
förhoppningen att inte herr Möllers
ord på vägen skall föranleda någon
snedinriktning i den utredning som
här har föreslagits.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! I likhet med de två föregående
talarna vill jag uttrycka min
glädje över det resultat som ett enhälligt
konstitutionsutskott har kommit
till, och den glädjen delas — det kan
jag försäkra — av pressens organisationer,
oberoende av tidningarnas storlek
eller oberoende av om tidningsmännen
arbetar i stora eller små tidningar.

Mot den bakgrunden skulle någon
större debatt inte behöva föras här i
kammaren. Men herr Möller har nyss
framfört synpunkter som överensstämmer
med en ledande artikel i hans tidning
för en tid sedan, och det måste
föranleda någon liten kommentar. Jag
skall fatta mig mycket kort, ty kammarens
dagordning är ju ansträngd.

Jag skall nöja mig med att i stort
sett hänvisa till vad som står i utlåtandet
på sidan 31, dör bland de möjligheter
till pressfrämjande åtgärder, som
sålunda anvisas, nämnes statligt investeringsstöd,
ökad service genom postverket,
gynnsamma villkor för pressen
beträffande teletaxor, stöd åt forskning
och utbildning på pressens område och

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

ökad statlig och kommunal information
genom betald annonsering i dagspressen.
Vid det senare lägger utskottet
en viss tyngd.

Här är det alltså fråga om åtgärder,
där för flertalet av dem beträffande
den ekonomiska effekten ingen rågång
kan göras mellan stora och små tidningar,
utan åtgärderna gagnar branschen
i sin helhet, lika väl som liknande
åtgärder vidtagits till hjälp för forskning
inom andra branscher, för att ta
ett exempel.

Herr Möller uttalade förhoppningen
att stödet skall vara generellt och solidariskt.
I den delen instämmer vi alla,
och i det faktum, att pressens organisationer
har förordat en utredning och
dragit upp vissa riktlinjer i ett remisssvar,
ser vi också en förvissning om att
detta presstöd och denna ökade statliga
information kan ges solidariskt och
i solidariska former. Däremot är selektivt
utformade åtgärder något helt annat
och ryms i varje fall icke inom konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att till en del instämma i det
uttalande som gjordes av herr Möller.

För mig och min medmotionär herr
Palm har ju avsikten varit att försöka
få statsmakternas medverkan till att
fortsättningsvis bevara en differentierad
press. Jag vill inte gå in på detaljer,
t. ex. om man kan klara det med
generella åtgärder eller om man tvingas
tillgripa vissa fördelande åtgärder och
direkta stödåtgärder. Men det viktigaste
— och det är det ord jag skulle vilja
skicka med på vägen till den utredning
som vi hoppas snart kommer att tillsättas
—- är att man undersöker alla
möjligheter att bevara en så rikt differentierad
dagspress som möjligt i vårt
land.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Anff. dagspressens ekonomiska villkor

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag gick inte in i någon
som helst detalj diskussion och ej
heller i någon polemik mot konstitutionsutskottets
utlåtande. Däremot betonade
jag en linje som är framträdande
i flera motioner, och jag antar att även
detta material ingår i underlaget och
förarbetena för den kommande utredningen.

Jag hävdade — och det var egentligen
det väsentligaste ■— att ett samhällsstöd,
om än det klädes i generella former,
vilket jag tror att man måste ha
som en principiell utgångspunkt, inte
får ge till resultat att klyftan mellan
rika tidningar och fattiga tidningar
ökas, d. v. s. att samhällsstödet skulle få
till effekt att koncentrationen förstärkes
och en hotande monopolisering påskyndas.
Jag hoppas att det skall vara
möjligt att i den kommande utredningen
förena kravet på generell utformning
med kravet och önskemålet om en
differentiering och en solidarisk verkan.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det har på denna punkt
uppstått en viss diskussion och det kan
väl då tänkas, att denna kommer att
bli i viss grad vägledande för den kommande
utredningen. Jag skall därför såsom
motionär i sammanhanget först be
att få deltaga i den allmänna glädje,
som från flera håll har redovisats över
det enhälliga konstitutionsutskottsutlåtande
som här föreligger.

Jag skulle därefter vilja understryka
de synpunkter som har framförts av
herr Möller och herr Arne Pettersson.
Deras åsikter behöver inte, såvitt jag
förstår, sättas i motsatsställning till
vad som har framförts av herr Lundström
och herr Hernelius. Jag tror alt
vi kan över ett rätt brett register redovisa
en stor och glädjande enhällig
uppslutning kring tanken att skapa
bättre förutsättningar för dagstidningar
av olika typ, av olika storlek och ar -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. valtiden vid kommunalval, m. m.
betande under olika spridningsförhållanden
runt om i hela vårt land. Skulle
jag för min egen del få skicka med något
på vägen vore det en förhoppning
om att det skulle vara möjligt att även
tillgodose de smås intressen i detta
sammanhang.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Svanström slutade
med att säga, att han hoppades att det
skulle bli möjligt att tillgodose även de
små tidningarnas intressen. I den förhoppningen
instämmer alla, även medlemmarna
av pressens organisationer.
Jag vågar inte tala för utskottet, eftersom
jag endast är enkel medlem, men
denna förhoppning har säkerligen legat
bakom även utskottets uttalande. Likaledes
tror jag alla instämmer i herr
Arne Petterssons förväntan och önskan,
att en rikt differentierad tidningspress
måste kunna gagnas genom resultatet
av en sådan här utredning. Vad vi behöver
är just en rik differentiering av
pressen, ty en sådan är önskvärd och
nödvändig för vårt folkstyre och vår
fria diskussion.

Däremot tror jag att herr Möller är
inne på i någon mån felaktiga vägar
när han talar om risker för att klyftan
skall bli större mellan rika, medelrika
och fattiga tidningar. Ty det är väl
ändå så, herr Möller, att om generella
åtgärder sättes in, t. ex. ökad statlig information
annonsvägen, verkar de relativt
så mycket mindre för de stora
tidningarna än vad de gör för de små.
Detsamma gäller de avgifter som tidningarna
har att erlägga. Låt mig ta ett
litet exempel. Tidningarna får betala
för väderleksrapporterna, vilken kostnad
har stigit år från år. De är ju dock
ett led i tidningarnas information. Om
nu taxorna för väderleksrapporterna —
det har inte nämnts såsom ett seriöst
förslag men jag tar det som ett exempel
— sänkes för tidningarna, påverkar
det ju den rika tidningen relativt
obetydligt men har större effekt för
den mindre och medelstora tidningen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även jag delar uppfattningen
att syftemålet med denna utredning
skall vara att bevara en differentierad
press. Liksom herr Möller anser
jag detta vara utomordentligt viktigt
i en demokratisk stat.

Att jag tagit till orda i denna fråga
beror bara därpå att jag inte ansett
det vara riktigt att de synpunkter, som
herr Möller anförde om vilka intentioner
utredningen skulle grunda sig på,
skulle stå helt oemotsagda.

Det beror f. ö. på så många olika
omständigheter, även personella, om en
tidning är bra eller dålig eller går bra
eller dåligt. Jag hoppas därför att utredningen
inte skall leda till åtgärder,
som undanrycker en viktig förutsättning
som måste gälla även för pressen,
nämligen en viss konkurrens.

Liksom herr Svanström slutar jag
med att uttala förhoppningen att bättre
förutsättningar skall skapas för pressens
arbete på alla fronter genom den
utredning som man sätter i gång. Vissa
av de punkter som framhållits i konstitutionsutskottets
skrivning kommer
faktiskt att i stor utsträckning ha betydelse
för mindre tidningar och även
för tidningar med svag ekonomi —
jag tänker till exempel på en bättre
lösning av investeringsproblemen, där
det verkligen föreligger ett enormt behov
inom stora delar av pressen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. valtiden vid kommunalval, m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om
kommunalval för perioden 1967—1970
m. m. jämte motioner.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

I proposition nr 31 hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga förslag
till

1) lag med vissa bestämmelser om
kommunalval för perioden 1907—1970
in. in.,

2) lag angående ändrad lydelse av
58 § lagen den 20 november 1920 (nr
790) om val till riksdagen samt

3) lag om ändring i kommunala vallagen
den 0 juni 1930 (nr 253).

I propositionen hade föreslagits, att
det provisoriska valsystem, som tillämpats
vid kommunalval sedan år 1954,
skulle gälla även vid kommunalval för
perioden 1907—1970.

Vidare hade föreslagits, att borgerliga
kommunalval, i likhet med vad som
för närvarande gällde i fråga om andrakammarval,
skulle pågå mellan vissa
klockslag, som angåves i lag. Rätten
för länsstyrelse att vid andrakammarval
bestämma annan tid för valet hade
föreslagits få motsvarighet i fråga om
borgerliga kommunalval. De begränsningar,
som gällde för länsstyrelsens bestämmanderätt,
skulle enligt förslaget
bliva lika för land och stad.

I båda vallagarna hade föreslagits
den ändringen, att föreskrifterna om
uppehåll i valförrättningen under tid,
då högmässogudstjänst påginge, ersattes
med bestämmelser, som innebure,
att uppehåll alltid skulle göras kl. 11
—13.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna nr
045 i första kammaren av herr Tistad
in. fl. och nr 790 i andra kammaren av
herr Nyberg m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta antaga föreslagen
lag om ändring i kommunalvallagen
av den 0 juni 1930 med följande
ändringar:

a) att bestämmelsen om möjlighet för
Kungl. Maj:t att inskränka tiden för
postanstalts öppethållande för röstmottagning
skulle utgå;

Ang. valtiden vid kommunalval, m. m.

b) att enhetliga tider för postanstalts
öppethållande för röstmottagning skulle
införas över hela landet;

c) att i större städer en postanstalt
skulle hållas öppen för röstmottagning
även en timme mellan kl. 20—21; samt

d) att nuvarande regler om uppehåll
i valförrättningen under den tid högmässogudstjänst
påginge skulle bibehållas
för kyrkofullmäktigevalens del.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag
på motionerna I: 645 och II: 796, bifalla
propositionen nr 31.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Sörenson, Tistad, Svenungsson,
Magnusson i Tumhult och
Werbro, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:645 och 11:796, bifalla proposition
nr 31 med de ändringarna att 22 §
1 mom. tredje stycket samt 37 § tredje
stycket kommunala vallagen finge i reservationen
angivna lydelser.

Reservanternas förslag avsåg att nuvarande
regel om uppehåll i valförrättning
under tid då högmässogudstjänst
hölles skulle bibehållas för kyrkofullmäktigevalens
del samt att postanstalterna
å valdagen skulle hållas öppna
kl. 10—11, kl. 15—16 och i städer med
minst 20 000 innevånare även kl. 20—
21. Konungens befogenhet att begränsa
tiden för postanstalts öppethållande
borde enligt reservanternas förslag
upphävas.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Sveningsson,
Sörenson, Tistad, Svenungsson,
Magnusson i Tumhult, Keijer och
Werbro.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
har fogats ett särskilt yttrande.
Det är föranlett av ett uttalande som
föredragande statsrådet gjort i propo -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. valtiden vid kommunalval, m. m.

sitionen. Han säger om det provisoriska
valsystemet: »När det infördes var
grundtanken att det tidigare valsystemet
med valteknisk samverkan skulle
ersättas med det provisoriska valsystemet
utan sådan samverkan. Jag utgår
från att denna grundtanke respekteras
av de politiska partierna.»

Den valsamverkan som på vissa håll
etablerats mellan borgerliga partier är
ingalunda jämförlig med det samgående
som var tillåtet enligt den gamla
valmetoden. I det provisoriska valsystem
som nu gäller och vars giltighetstid
här föreslås förlängd är kartell- och
fraktionsbeteckningar inte tillåtna. Samverkan
mellan olika partier kan därför
bara ske genom att de uppträder under
gemensam partibeteckning. Väljarna
har ingenting utöver kandidaternas
namn som kan tjäna till ledning när
det gäller att skilja de olika partiernas
valsedlar åt. Det är uppenbart att en
valsamverkan, som innebär att en helt
ny partibeteckning måste sättas i stället
för de gamla inarbetade partibeteckningarna,
förutsätter en djupgående
intressegemenskap mellan de samverkande
partierna. Att tala om »valtaktisk»
samverkan i detta sammanhang
är obefogat.

Till utlåtandet har också fogats en
reservation, som innehåller två yrkanden.
Det ena gäller poströstningen, det
andra gäller valtiderna vid kyrkofullmäktigeval.

I dagens samhälle är människorna
mycket rörliga. Många röstberättigade
vistas därför på valdagen utanför det
valdistrikt, där de är uppförda i röstlängderna.
För att dessa röstberättigade
ska få tillfälle att delta i valet i så
stor utsträckning som möjligt är det
angeläget att göra poströstningen lättare
och bekvämare. I propositionen
föreslås vissa förbättringar, bland annat
att postanstalterna på valdagen
skall hållas öppna för röstmottagning
under minst två timmar, varav en timme
på förmiddagen och en timme på
eftermiddagen. Enligt nuvarande be -

stämmelser är minimitiden en timme,
och det är alltså en väsentlig utökning
som föreslås. Men där särskilda skäl
föreligger, skall enligt förslaget Kungl.
Maj:t få rätt att begränsa tiden för
röstmottagningen till en timme. Eftersom
man inte kan veta hur en sådan
fullmakt kommer att begagnas, vill inte
reservanterna vara med om den begränsningen.
I övrigt föreslår reservanterna
att enhetliga poströstningstider
för hela landet skall införas, nämligen
klockan 10—11 och 15—16. I de större
städerna — gränsen föreslås gå vid
20 000 innevånare — bör dessutom åtminstone
en postanstalt hållas öppen
klockan 20—21 på valdagens kväll. Med
en sådan ordning blir det lättare för
allmänheten att hålla rätt på de tider
då postanstalterna är öppna för poströstning.

En grundtanke i propositionen är att
få till stånd lika valtider för riksdagsval
och kommunala val. Utskottet hälsar
denna tanke med tillfredsställelse,
och reservanterna kan instämma. Om
reservanternas förslag vinner bifall,
bör därför bestämmelserna om poströstning
i lagen om val till riksdagen ändras
på motsvarande sätt. Eftersom det
inte är andrakammarval förrän år 1968,
är det god tid med detta.

1 den kommunala vallagen föreskrivs
nu att uppehåll i valförrättningen skall
göras under den tid högmässogudstjänst
pågår i den församling där valet hålles.
I propositionen föreslås att denna bestämmelse
skall ersättas med en föreskrift
om ett enhetligt uppehåll i valförrättningen
— över hela landet —
mellan kl. 11 och 13. Detta uppehåll
skall tillämpas såväl vid val av landstingsmän,
kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och municipalfullmäktige
som vid val av kyrkofullmäktige. Önskemålet
om att valförrättningen inte skall
pågå under gudstjänsttid kan enligt föredragande
statsrådet tillgodoses genom
att man i pastorat med flera församlingar
sammanlyser gudstjänsterna
till tiden för uppehållet.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 11

Niir det gäller de borgerliga valen
bär inte reservanterna velat motsätta
sig ett samtidigt uppehåll i valförrättningarna
mellan kl. 11 och 13. Onekligen
innebär enhetliga valtider stora
praktiska fördelar. När det gäller kyrkofullmäktigevalen
föreligger emellertid
inte ett lika stort behov av enhetliga
tider. Detta har också kommit till uttryck
i propositionen, i det att valnämnderna
föreslås få befogenhet att
själva fastställa valtiderna inom rätt
vida gränser. I kyrkofullmäktigevalen
går partierna i stor utsträckning fram
med gemensamma listor. Valdeltagandet
är till följd av detta vanligtvis rätt
lågt. önskemålet om enhetliga valtider
vid dessa val är inte så framträdande,
att det är befogat med ett så stort ingrepp
i det kyrkliga livet som det innebär
att sammanlysa gudstjänster för
flera församlingar. Den nuvarande ordningen
med uppehåll i valförrättningen
under den tid högmässogudstjänst pågår
i församlingen bör därför bibehållas.

Det tryck som utkommit i första omgången
innehåller en felaktighet, och
därför har det tryckts ett kartongblad
med ändring av reservanternas yrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen sådan den är
skriven i kartongbladet.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Herr Tistad har utförligt
motiverat den föreliggande reservationen,
men som en av reservanterna
vill jag understryka det avsnitt i reservationen
som berör 22 § 1 mom. i kommunala
vallagen. Även herr Tistad har
något berört detta moment.

Reservanterna anför att inga bärande
skäl förebragts för propositionens förslag
om uppehåll i valförrättningen
mellan kl. 11 och 13 när det gäller kyrkofullmäktigeval.

Vi anser att den nuvarande bestämmelsen
om uppehåll under högmässotid
utan fixerade klockslag har fungerat

Ang. valtiden vid kommunalval, m. m.
alldeles utmärkt, särskilt vid dessa speciella
val.

Reservanterna har stöd för denna sin
uppfattning i ett antal remissyttranden.
Inte mindre än åtta remissinstanser,
som inom parentes sagt tillstyrker fixerade
uppehållstider vid de borgerliga
valen, förordar att undantag från den
generella regeln görs i fråga om kyrkofullmäktigevalen.

Som skäl för detta undantag anföres
genomgående att valdeltagandet vid
dessa val i regel är mycket ringa och
att nuvarande inskränkningar när det
gäller valtiderna inte har medfört några
som helst olägenheter.

Det bör också framhållas att nu gällande
bestämmelser på intet sätt bidrar
till att minska intresset för dessa
val. Det ringa valdeltagandet har sin
grund i andra orsaker. Framför allt beror
det väl på att de kyrkokommunala
frågorna inte följer de politiska partilinjerna
utan ofta blir föremål för ganska
neutrala ställningstaganden.

De fixerade klockslagen 11—13 medför
den uppenbara olägenheten, att sammanlysningar
av gudstjänster i flerförsamlingspastorat
måste tillgripas. Om
nu detta måste accepteras — för likformighetens
skull — vid de borgerliga
valen, kan det inte anses befogat att en
månad efter de kommunala valen upprepa
samma procedur, som åtminstone
ur kyrklig synpunkt är både onödig och
opraktisk. Man får inte tillmäta likformigheten
alltför stor betydelse, om den
medför praktiska olägenheter. Om valnämnderna
som hittills får behålla sin
rätt att bestämma valtiderna åtminstone
vid kyrkofullmäktigeval, kan man anpassa
tiden till de lokala förhållandena
och inte minst till den skilda röstningsfrekvensen.
De nuvarande bestämmelserna
avser ju också att tillgodose den
kommunala självbestämmanderätten, något
som t. ex. Svenska stadsförbundet
har varit inne på i sitt remissvar.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen i dess rätta,
av herr Tistad anförda lydelse.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. valtiden vid kommunalval, m. m.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Först en kommentar till
det särskilda yttrandet.

Det är litet svårt att förstå att man
inte vill acceptera ordet »valtaktisk»
utan i stället använder sig av »valteknisk».
Jag har själv upplevt detta i mitt
eget hemlän 1964. Jag skulle vilja fråga
om det då inte var valtaktiska skäl som
låg bakom det valtekniska samarbetet.
Jag har svårt att tänka mig att man inte
suttit och räknat ut vad resultatet skulle
kunna bli, och så bildade man ett
nytt politiskt parti, som därefter har
upphört att existera. Detta torde inte
stå i överensstämmelse med vad man
avsåg när man införde 1,4-regeln. Jag
tror att herr Tistad måste hålla med om
att så är det verkliga förhållandet.

I övrigt innebär motionärernas förslag,
såsom herr Tistad påpekade, en
utökning beträffande postanstalternas
öppethållande vid de kommunala valen.
Att vi nu skulle bestämma att vissa
postanstalter skulle vara öppna även
på söndagskvällarna innebär ju ett åläggande
för postverket, som verket i varje
fall borde ha fått tillfälle att vara
med och resonera om. Jag tror inte att
det föreligger något sådant behov för
närvarande. Utskottet har också anfört
detta.

När det sedan gäller möjligheten för
Kungl. Maj:t att inskränka tiden för öppethållande
bör vi också erinra oss att
det på valdagarna brukar upprättas särskilda
postanstalter vid sjukhus o. s. v.
Jag kan inte tänka mig annat än att
Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att begränsa
tiden om det inte är erforderligt
att hålla dessa extra postanstalter
öppna hela tiden.

Vad till sist kyrkofullmäktigevalen
beträffar är det ett svagt motiv att säga
att det ringa deltagandet motiverar att
man skulle ha ändrade tider i förhållande
till kommunala val. Om man erkänner
-— och det har både herr Tistad
och herr Svenungsson gjort — att
det är bra att man har gemensamma
tider för de kommunala valen och riks -

dagsvalen, tycker jag inte att man skall
ringakta kyrkofullmäktigevalen, utan
de bör följa samma ordning. Det finns
ingen bärande motivering för en ändring,
i varje fall kan man inte åberopa
det ringa deltagandet.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 30 niars 1966 fm.

Nr 14

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Ja — 88;

Nej — 47.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. ramen för det militära försvaret,
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t dels berett riksdagen tillfälle att
yttra sig med anledning av vad som
anförts om ramen för det militära försvaret
m. m., dels föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1966/67 medgiva att,
om värnpliktiga av beredskapsskäl inkallades
till repetitionsövning eller däremot
svarande övning av större omfattning
eller beredskapsövning eller av
samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar m. in., Underhåll av
tygmateriel m. m., Marinen: övningar
m. in., Underhåll av fartyg m. m., Flygvapnet:
övningar m. m. samt Drift och
underhåll av flygmateriel m. m., finge
överskridas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,
dels ock föreslagit riksdagen
att medgiva, att de för budgetåret 1962/
63 anvisade reservationsanslagen Vissa
beredskapsåtgärder m. m. och Utredningar
rörande förflyttning av vissa
förband från Järvafältet m. m. finge
disponeras även under budgetåret 1966/
67.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väck ta

den ena inom första kammaren av

herr Strandberg (1:35) och den andra
inom andra kammaren av herr Petersson
in. fl. (II: 63),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(1:52) samt den andra inom
andra kammaren av herr Jonasson (II:
88),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wikberg och Johan Olsson (I:
71) samt den andra inom andra kammaren
av herr Elmstedt m. fl. (II: 106),
dels två likalydande motioner, Väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 154) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:205),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (I: 157) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Nilsson
i Gävle och Hector (II: 208),

dels en inom första kammaren av
herr Svanström väckt motion (I: 260),
dels ock två likalydande motioner
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Schött och Enarsson (I: 376)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Oskarson m. fl. (II: 453).

I motionerna I: 157 och 11:208 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva 1965 års försvarsutredning
i uppdrag att allvarligt
och fördomsfritt pröva svensk militär
avrustnings påbörjande redan under
1960-talet och med sikte på att denna
avrustning skulle genomföras steg för
steg under fem år.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 154 och II: 205,
i vad de avsåge minskad medelsförbrukning
under budgetåret 1966/67,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna 1:154 och 11:205,
i vad de avsåge införande av tvåstegs -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m,

förfarande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:35 och 11:63
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:52 och 11:88
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:71 och 11:106
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna 1:157 och 11:208
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 376 och II: 453
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionen 1:260 icke måtte
av riksdagen bifallas;

IX. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört i anledning av
vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1966 uttalats
rörande ramen för det militära försvaret
in. m.;

X. att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 medgiva att, om värnpliktiga
av beredskapsskäl inkallades till repetitionsövning
eller däremot svarande
övning av större omfattning eller beredskapsövning
eller av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtagas,
följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: övningar
m. in., Underhåll av tygmateriel
in. in., Marinen: Övningar m. m., Underhåll
av fartyg m. m., Flygvapnet:
Övningar m. m. samt Drift och underhåll
av flygmateriel m. m., finge överskridas
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande; XI.

att riksdagen måtte medgiva, att
de för budgetåret 1962/63 anvisade reservationsanslagen
Vissa beredskapsåtgärder
m. in. och Utredningar rörande
förflyttning av vissa förband från Järvafältet
m. m. finge disponeras även
under budgetåret 1966/67.

Reservation hade anmälts av herrar
Holmberg och Petersson, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att överläggningen vid förevarande
punkt tillika finge omfatta övriga
punkter i detta utlåtande; yrkanden
skulle dock ställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den enighet som under
en lång följd av år präglat den svenska
försvarsdebatten har av alla demokratiska
partier betraktats som en väsentlig
tillgång. Det system för försvarets
planering som vi tillämpat sedan 1958
har gjort att försvarskrafternas underhåll
och utveckling kunnat ske långsiktigt
och kontinuerligt efter en fast
plan, vilket i sin tur inneburit betydande
fördelar då det gällt att utvinna största
försvarseffekt ur de anslag som
ställs till försvarets förfogande. Kostnaderna
för försvaret har därigenom
kunnat hållas nere och har t. o. in. kunnat
dras ned i förhållande till de flesta
andra statsutgifter, så att försvarets andel
av vår nationalinkomst minskat.

De försvarsbeslut som hitintills träffats
har emellertid inte bara gett våra
militära myndigheter arbetsro och goda
planeringsmöjligheter; de har dessutom
haft sin odiskutabla betydelse i ett vidare
perspektiv. Inte minst i utlandet
har vår försvarsmanifestation väckt respekt
för Sveriges alliansfria linje i utrikespolitiken.
Detta är enligt min bedömning
kanske det tyngst vägande
skälet till att man bör söka bibehålla
enigheten kring att vårt försvar skall
ha en sådan styrka, att de försvarspolitiska
mål som innefattas i 1963 års
beslut även i framtiden kan upprätthållas.

Men en förutsättning härför är helt
naturligt att ingångna överenskommelser
hålles. Förändringar i försvarsplaneringen
under den tid försvarsbeslu -

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

tet omfattar blir därför ett direkt hot
mot fortsatt försvarsenighet.

Tyvärr har tendenser till urholkning
av den försvarsuppgörelse som träffades
1963 kunnat spåras under den tid
som försvarsbeslutet omfattar.

Jag vill erinra om de 31 socialdemokraternas
motion år 1964, i vilken de
krävde en anpassning av försvarsutgifterna
till den utrikespolitiska situationen.

Jag vill erinra om den rad enskilda
motioner med krav om nedskärning i
försvarsutgifterna som lades fram vid
den socialdemokratiska partikongressen
samma år.

Jag vill också erinra om försvarsministerns
nedskärning av marinens anslag
i statsverkspropositionen 1964, då
en viss förskjutning i anskaffningen av
ett antal motorkanonbåtar skedde.

Slutligen vill jag i denna uppräkning
också erinra om obenägenheten
från regeringens sida då det gällde att
eliminera konsekvenserna för försvarsmakten
av Wennerströmspionaget. Från
militärt håll redovisades först ett utgiftsbehov
långt över en halv miljard
kronor, ett utgiftsbehov som militären
senare tvingades banta ned till ungefär
en kvarts miljard kronor. Regeringen i
sin tur stannade vid cirka 50 miljoner
kronor.

Det beställningsstopp om 350 miljoner
kronor för försvarets materielanskaffning
och byggnadsverksamhet som
regeringen med en kortfattad och även
oklar skrivning presenterade i årets
statsverksproposition bör ses i detta
sammanhang.

Herr talman! Detta beställningsstopp
har visserligen formell täckning i den
försvarsöverenskommelse som träffades
1963. Inträder ett sådant ekonomiskt
läge, att en statlig åtstramningspolitik
blir nödvändig, medger försvarsuppgörelsen
från 1963 en krympning även av
försvarsutgifterna. Vi är alla överens
om att försvaret i ett sådant läge tvingas
till en anpassning till samhällsekonomiens
krav. Men denna passus i för -

svarsöverenskommelsen från 1963 är
förknippad med ett annat villkor, nämligen
att den målsättning som riksdagen
ställt upp för försvaret icke får rubbas.

Denna viktiga punkt hade i statsverkspropositionen
inte närmare utretts.

I själva verket saknades vid det tillfället
varje utredning härom. Vad som
fanns var endast ett lakoniskt uttalande,
att försvarsministerns frysning av
omkring 350 miljoner kronor icke komme
att rubba försvarets målsättning.

Först senare har en teknisk militär
bedömning skett genom ÖB. Denna utredning
visar att en tillfällig försvarsnedskärning
till nöds kan klaras, om
erforderliga medel ställs till försvarets
förfogande från och med nästkommande
budgetår. Med det menar överbefälhavaren
att vår försvarsplanering skall
föras tillbaka till tidigare nivå och att
det tillfälliga beställningsstoppet skall
återhämtas.

Statsutskottet har nu till stor del anslutit
sig till ÖB:s resonemang och förutsätter
att det nu gjorda beställningsstoppet
blir parentetiskt och att återtagningen
skall ske i enlighet med de
riktlinjer som dragits upp. Görs inte
det, kommer målsättningen för försvaret
att sänkas.

Då öB:s utredning och utskottets bedömning
av de åtgärder som måste vidtas
från och med nästkommande budgetår
givits en så klar och uppfordrande
skrivning, har högerpartiet kunnat
ansluta sig till tanken på en temporär
försvarsnedskärning av konjunkturpolitiska
skäl. Men ett absolut villkor för
vårt ställningstagande är att återtagningen
av den föreslagna försvarsnedskärningen
sker på det sätt och efter de
riktlinjer som ÖB dragit upp. Ett villkor
för vårt ställningstagande är vidare
att den sittande försvarskommitténs arbete
med den försvarsuppgörelse som
skall avlösa den nu gällande blir helt
oberoende av det nu aktualiserade beställningsstoppet.

Våra möjligheter att stå utanför ett

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m.
framtida krig är helt naturligt beroende
av att den svenska försvarsmakten
ges möjlighet att följa med i den militärtekniska
utvecklingen. Därvid är det
inte minst väsentligt att man på materielsidan
ger försvaret möjligheter att
utvecklas och hållas modernt. Men lika
viktigt är att den personella sidan inom
försvarsmakten förstärks. I lika hög
grad som den nu föreslagna nedskärningen
av försvarsutgifterna minskar
vår försvarseffekt är den personella
vakanssituationen inom försvaret ägnad
att försvåra våra möjligheter att upprätthålla
försvarsmålsättningen.

Denna fråga bär ofta förts fram i debatten
utan att man tillräckligt bemödat
sig om att se allvaret i den. Det är
som Officersförbundsbladet skriver i ett
av sina senaste nummer: »Om det inte
finns tillräckligt mycket och tillräckligt
skickligt aktivt befäl för att utbilda de
värnpliktiga och för att bestrida nyckelbefattningar
i krigsorganisationen —■
och det gör det definitivt inte med dagens
vakansläge ■— är anskaffning av
kvalificerad och dyrbar materiel delvis
en chimär. Den angelägnaste åtgärden
för att kunna hålla försvarets målsättning
måste därför vara att förbättra
befälsläget.»

Herr talman! Jag har tagit upp detta
för att bestämt understryka, att det finns
mycket starka skäl för den sittande försvarsutredningen
att noggrant studera
och komma med förslag just i denna
viktiga fråga.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
ta upp en annan fråga i anslutning till
de övriga reservationer som är avgivna
vid utskottsutlåtandet.

I den försvarsproposition som regeringen
i år lagt fram har de frivilliga
försvarsrörelserna i vårt land satts i
strykklass. De frivilliga försvarsrörelserna
omfattar i dag cirka en miljon
medlemmar. Det försvarsintresse, som
kommer till uttryck i deras verksamhet,
är en tillgång för vårt försvar som
aldrig kan uppskattas i reda pengar.
Det är en bred manifestation av svensk

försvarsvilja, som på alla sätt bör främjas.
Betydelsen av de frivilliga försvarsorganisationernas
verksamhet har vid
åtskilliga tillfällen framhållits av företrädare
för både regeringen och krigsmakten.
Men de vackra orden som sagts
vid de frivilliga försvarsrörelsernas jubiléer
och högtidssammankomster har
ofta stannat vid enbart ord. När man
kommit till anslagsfrågorna har uppskattningen
inte varit lika stor. För att
effektivt kunna utöva sin verksamhet
måste frivilligorganisationerna ha tillräckliga
ekonomiska resurser.

Kostnaderna för administration, rekrytering,
utbildning m. m. bestrides
dels genom av organisationerna på frivillig
väg insamlade medel —• men det
finns ju en gräns — dels genom statsbidrag.
Under senare år har de ökade
kostnaderna i förening med minskade
möjligheter att på frivillig väg täcka
medelsbehovet gjort att organisationerna
i större utsträckning än tidigare
tvingats bli beroende av statsmedel. Det
är inte uteslutet att den tendensen framdeles
kan komma att förstärkas.

Då de frivilliga försvarsorganisationerna
måste anses fylla en väsentlig
uppgift inom vårt försvar, är det viktigt
att det arbete, som utföres inom
organisationerna, också vinner samhällets
pekuniära uppskattning. Den
uppskattningen visas inte genom den
nära nog årligen återkommande restriktiviteten
när det gäller frivilligorganisationernas
anslag.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag skall närmare beröra
alla de reservationer som är fogade
till utskottets föreliggande utlåtande
utom vid punkten 1.

Reservationerna vid punkterna 29,
35 och 36 är grundade på samma motion
och innefattar samtliga krav på
vissa kostnader, vilka enligt vår mening
bör läggas utom ramen för det
militära försvaret.

Vid 1963 års riksdagsbeslut rörande
utflyttningen av Svea livgarde och Svea

Onsdagen den 30 inars 19G(S fin.

Nr 11

Ang.

ingenjörregemente från Jårvafältet fastställde
riksdagen, att samtliga med
flyttningen förenade kostnader skulle
läggas utanför den ram, som intill den
1 juli 1907 gäller för det militära försvaret.
De anslagsäskande myndigheterna
har beaktat detta riksdagsbeslut.
Kungl. Maj :t bär emellertid enligt vår
mening icke beaktat 1903 års riksdagsbeslut
utan medtagit vissa medel, som
sammanhänger med utflyttningen av 11
och Ing 1, inom den fastställda kostnadsramen.
Vi kan, herr talman, icke
godtaga majoritetens uppfattning att
vissa kostnader icke är orsakade av
flyttningen utan skulle ha uppkommit
även om förbanden skolat kvarligga.
Skälet för detta vårt ställningstagande
är att ifrågavarande kostnader icke
skulle uppkomma före den 1 juli 1907.

Reservationerna vid punkterna 71
och 178—182 innefattar samtliga yrkanden
på höjda anslag till olika frivilliga
försvarsorganisationer, exempelvis frivilliga
befälsutbildningsrörelsen, lottaorganisationen,
frivilliga skytteväsendet,
frivilliga sjukvårdsväsendet i krig
och frivilliga djursjukvården i krig.

Riksdagen har, som också delvis herr
Holmberg underströk, i flera år gjort
positiva uttalanden om den frivilliga
försvarsverksamheten och senast föregående
år framhållit att det skulle vara
motiverat att öka medelstilldelningen
utöver Kungl. Majits förslag. Emellertid
skulle förslag från 1900 års värnpliktsutredning
först avvaktas. Denna
utredning är nu framlagd, varvid det
visar sig att här berörda frågor icke
upptagits. Utskottet aviserar i stället en
ny utredning, som bl. a. skall undersöka
de ekonomiska förmånerna vid
frivillig utbildning. Frågorna skjutes
således ånyo in i framtiden. När denna
nya utredning skall tillsättas och när
förslag kommer att framläggas är ovisst.
Sant och visst är emellertid att detta
ställningstagande medför menliga följder
för den frivilliga försvarsverksamheten,
vilken redan i dag brottas med
svårigheter.

ramen för det militära försvaret, m. m.

Fn eventuell angripare utför noggranna
operationsanalyser och bedömer
vårt lands totala värnkraft såväl
i materiellt, personellt som psykologiskt
hänseende. Alla våra frivilligorganisationer
utgör härvid tungt vägande bevis
på viljan hos vårt folk att till det yttersta
försvara vårt land. Jämsides med
en omfattande ungdomsverksamhet
måste beaktas att frivilligrörelserna
lämnar ett väsentligt tillskott till vår
krigsorganisation. Härigenom friställes
ett stort antal värnpliktiga, som kan utnyttjas
för andra uppgifter. Rekryteringssvårigheterna
har under senare år
ökat, vilket också påtalats av ÖB som
anser att denna utveckling inger allvarliga
bekymmer.

Frivilligorganisationerna begär inte
att alla aktiva funktionärer skall erhålla
full ersättning för fullgjorda insatser,
långt därifrån. Det kan dock inte vara
rimligt att av våra 10 000 aktiva funktionärer
endast 1 000 åtnjuter någon
liten ersättning för egna utgifter i frivilligarbetet.
Direkta ekonomiska förluster,
t. ex. löneavdrag, utgifter för
ersättare i hemorten och resekostnader,
borde kunna gottgöras. Så kan också
ske om anslagen uppräknas.

Herr talman! Frivilligorganisationerna
har begärt ganska betydande anslagsökningar.
Vi har dock i våra reservationer
nöjt oss med att begränsa
anslagshöjningarna till de av ÖB föreslagna,
samtidigt som vi vill uttala förhoppningen
att den nya utredningen
skyndsamt tillsättes med direktiv att
snarast framlägga förslag.

Reservationen vid punkt 189, slutligen,
berör soldathemsverksamlieten.
Den är grundad på en motion som vill
höja av Kungl. Maj :t föreslaget anslag på
200 000 kronor till 250 000 kronor. Om
riksdagen i dag följer Kungl. Maj:ts förslag
om oförändrat anslag, innebär det i
praktiken att ledningarna för alla våra
soldathem tvingas inskränka verksamheten
under det kommande budgetåret,
eftersom den myndighet som har att
fördela medlen — försvarsstabens per -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m
sonalvårdsbyrå — icke kan anvisa några
andra medel. Soldathemmen kan
icke heller skaffa erforderliga medel
till önskvärd verksamhet från andra
håll. Att behöva inskränka på verksamheten
är för flertalet soldathem så
mycket mer tragiskt som antalet värnpliktiga
vilka fullgör sin tjänstgöring
mycket långt från hemorten väsentligt
ökat. Bara i Norrbotten tjänstgör över
tusentalet värnpliktiga från stockholmstrakten,
och det är alldeles särskilt dessa
värnpliktiga som kan tas om hand
vid våra soldathem. Motsvarande är
fallet på många andra orter i landet.

Den som i likhet med mig i många
år frivilligt arbetat med att ge de värnpliktiga
en meningsfylld fritid, har
med glädje hälsat många av soldathemsutredningens
förslag. Då vi nu,
tyvärr, inte får några på utredningen
grundade förslag till årets riksdag, har
vi i denna fyrpartimotion yrkat på en
uppräkning av anslaget med 50 000 kronor,
som jag nyss sade. Det vore värdigt
Sveriges riksdag att på detta sätt
stödja soldathemsverksamheten.

Herr talman! Jag återkommer med
yrkanden på respektive punkter.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är klart att man i
stort kan understryka de synpunkter
som herr Holmberg här framförde beträffande
det glädjande förhållandet att
försvarsfrågan har burits upp av en betydande
enighet inom svenska folket,
vilket också tagit sig uttryck här i den
lagstiftande församlingen. Men det får
uppenbart inte bli så, att försvarsfrågan
skall vara tabu och utan vidare sägas
tillhöra de ämnen, som korporationer,
riksdagsmän eller enskilda icke får
beröra med några som helst avvikande
meningar. Skulle det bli så, är ju enigheten
inte så mycket att glädjas åt, som
man annars skulle tro.

Herr Holmberg framförde de 33 socialdemokraternas
motion nästan såsom
ett bevis på bristande uppslutning

kring försvarsandan. Jag tror nog att
flera delar de i motionen anförda synpunkterna,
att en viss anpassning av
försvaret bör kunna företas i olika lägen.

Jag vill nog också hävda att man måste
se totalförsvaret i ett sammanhang.
Att döma av den diskussion som nu förs
angående en väsentlig minskning av
självförsörjningsgraden med inhemska
livsmedel, förefaller det inte vara så
helt med vakthållningen omkring det
egna försvaret. Att göra stora delar av
vårt land praktiskt taget till ödebygd
skulle sannolikt också ur försvarssynpunkt
betyda en väsentlig försämring.
Hur skulle det bli i händelse av en påbjuden
evakuering, då de eventuellt
kvarvarande landsortsborna och -kommunerna
skulle bli skyldiga att ta hand
om de evakuerade? Hur skall de evakuerade
kunna tas om hand i en ödemark?
Det är en fråga man har anledning
att ställa sig. Jag och flera i mitt
parti är inte ovilliga att i fortsättningen
ta upp dylika spörsmål till diskussion.

Jag har, herr talman, med dessa inledande
ord velat endast flyktigt beröra
den stora fråga vi här har att behandla
i samband med detta utlåtande,
där i övrigt vår uppfattning förmodligen
kommer att utvecklas av andra representanter
för det parti jag tillhör.
Jag har, herr talman, egentligen begärt
ordet för att kort redovisa de personliga
synpunkter, som jag har framfört
i några motioner.

I motion nr 260 i denna kammare
hemställer jag att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Maj:t om
överbringande till 1965 års försvarsutredning
för kännedom riksdagens mening
enligt följande.

1. Strävandena att demokratisera försvaret
bör ytterligare intensifieras i syfte
att stärka försvarsviljan.

2. Upprustningen av kasernbyggnader
och övriga förläggningslokaler slutföres
inom nästa fyraårsperiod till fullt
modern hygienisk standard.

3. Dagersättning för värnpliktiga vid

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

Öl

Ang. ramen för det militära försvaret, in. m.

första inkallelse höjes till 10 kronor om
dagen med motsvarande höjning för övriga
kategorier. Värnpliktsavlöningarna
göresindexbundna.

4. De föreslagna åtgärderna inrymmes
i den totala kostnadsramen för rikets
försvar.

Vad gäller den första punkten om
strävandena att demokratisera försvaret
förstår jag att synpunkter på detta
tema förefaller oväsentliga i resonemang
som rör sig om de materielanskaffningar
det här gäller, men jag tror för min
ringa del att det är en väsentlig fråga
och att vi måste föra det resonemanget
med allvar. Det är nämligen inte möjligt
i ett land som Sverige att få en
hela folket omfattande försvarsvilja
med mindre än att kärnan i försvaret,
den värnpliktiga personalen, får en
känsla av uppskattning. Denna uppskattning
kan ta sig olika former i materiellt
hänseende, exempelvis som jag anfört
i en annan motion generellt gällande
frikort för hemresor, höjd avlöning,
förbättrade förläggningslokaler
och liknande ting. Det är dock inte helt
oväsentligt även med den värdering och
behandling som den värnpliktiga personalen
blir föremål för i olika sammanhang.

Vad gäller behandlingen av den värnpliktiga
personalen är jag medveten
om att mycket har gjorts, men jag är
också övertygad om att ytterligare mycket
måste göras. Jag vet att det i denna
församling finns representanter som
i sin dagliga gärning har erfarenhet av
att föra kommando. Jag får väl då företräda
dem som är vana att lyda. Det är
ganska väsentligt för den senare kategorien
att man inte får en känsla av kadaverdisciplin
utan att man får till
stånd till ett så långt som möjligt förtroendefullt
samarbete.

Jag vill erinra om den omstöpande
utveckling som skett på andra områden.
Om vi följer medborgarna ifrån unga år
och uppåt kan vi konstatera hur mycket
har förändrats, och denna utveckling
har skett utan riksdagens medverkan.

Numera kallas en busunge i skolan för
ett svårhanterligt barn, eu notorisk biltjuv
kallas för billånare, tjuvar och rånare
under 21 år kallas för missanpassad
ungdom. Samtidigt betraktas och
behandlas de värnpliktiga av visst befäl
fortfarande jjå samma sätt nu som
på 1800-talet. Om ni inte tror mig rekommenderar
jag er att läsa MO:s årsberättelser
för de senaste åren.

Jag nämnde att personliga synpunkter
kan vara vägledande. De erfarenheter
man upplever i sin ungdom kan vara
avgörande för ställningstaganden senare
i livet.

Jag var under min första värnpliktstid
med om att anmäla ett befäl till
militieombudsmannen. Jag var också i
tillfälle att se hur den pluton, som vederbörande
ledde, under en veckas tid
blev beordrad till upprepade kvällstjänstgöringar
i oländig terräng och
under besvärliga förhållanden, alldeles
säkert oangripbart. Efter rättegång
blev vederbörande dömd till åtta dagars
arrest på eget rum, ungefär i likhet med
den förmån som på sin tid fanns, nämligen
att bli avrättad med svärd. Det
egna rummet var i detta fall en före
detta bostad i en skola någonstans i
Sverige.

Jag skulle vilja ha den andan att befälsföringen
förvisso kan vara hård och
korrekt, medan skällsord och liknande
ting aldrig kan tänkas vara ägnade att
öka entusiasmen och försvarsviljan.
Jag kan också nämna ett exempel på en
officer, som jag och de andra i truppen
skulle ha följt genom eld och vatten,
inte därför att han var mjäkig, utan
därför att han var korrekt och rejäl och
visste hur saker och ting skulle utföras.
Honom och andra officerare av den
sorten är säkert den värnpliktiga personalen
beredd att följa.

Fråga är då vilka positiva åtgärder
som i detta sammanhang kan vidtagas
för att åstadkomma en ytterligare förändring.
Jag har inte någon gång förnekat
att förändringar sker och har
skett. Men jag tror inte att vi kan nå

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

en ökad försvarsvilja genom att den
sjätte november ställa upp och i den
fjärran dimman från Liitzens slagfält
bli erinrade om de hjältekonungar vi
en gång hade; inte heller genom att bli
tilltalade med allmänna fraser om att
försvara kung och fosterland eller liknande
ting. Vi måste nog i försvarssammanhang
få en klar uppfattning om vad
det är som vi verkligen går att försvara.
Vi måste låta pojkarna få den känsla
av människovärde som de så väl behöver.

Jag kommer så till den andra frågan,
nämligen de förbättrade förmånerna. I
min motion 1:52 har jag, såsom jag
nyss antydde, velat ge alla värnpliktiga
ett generellt gällande frikort för resor
mellan förläggningsorten och hemorten
under den tid tjänstgöring pågår. Jag
tror att man genom ett sådant förfarande
skulle vinna mycket. Man skulle
slippa det omfattande arbetet med rekvisitioner,
utskrifter och kontroll av
hemresebiljetterna. Man skulle ge pojkarna
en känsla av ett egenvärde såsom
soldater vid färd med statens transportmedel
och man skulle i någon utsträckning
minska liftandet.

I motion I: 260 har jag anfört de
punkter som jag nyss läste upp. Utskottet
anför i sin avslagsmotivering att det
skulle innebära att riksdagen föregriper
den pågående utredningen. Jag har
inte fattat det så utan hade tänkt att
man redan nu skulle kunna ställa till
utredningens förfogande bestämda synpunkter
på dessa ting.

Vad gäller upprustningen av kasernerna
kan jag notera den tacksamhet
som jag under höstriksdagen kände då
försvarsministern i en diskussion om
senareläggning av försvarsbeställningarna
försäkrade att detta inte skulle gå
ut över kasernupprustningen. När jag
senare har tänkt vidare på denna sak
är det klart att glädjen fortfarande finns
kvar. Men den skulle bli ännu större
om takten i denna upprustning kunde
ökas ytterligare så att det inte skall
dröja 10 år, vilket det kommer att göra

med den nuvarande takten, utan arbetet
kan färdigställas på väsentligt kortare
tid. Vad sedan gäller höjningen av
daglönen är det ju riktigt att den saken
skall närmare utredas av försvarsutredningen.
Det är bara min förhoppning i
det sammanhanget att daglönen skall
komma upp i ett sådant belopp att den
ger pojkarna en bestämd känsla av uppskattning,
även rent materiellt, och att
värnpliktslönerna senare kan göras indexbundna
så att de följer med den allmänna
kostnadsutvecklingen.

Herr talman! Med det anförda har jag
velat ge några personliga synpunkter
på försvarsfrågan, kanske framför allt
ur mänsklig synvinkel, men jag har
också velat peka på att vi måste —
här och i andra sammanhang — få till
stånd en öppen och fördomsfri diskussion
ur olika aspekter även beträffande
försvarsfrågorna, så att vi får en
allmän och enig uppslutning omkring
de betydande kostnader som Sveriges
försvar medför.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr WERNER (k):

Herr talman! Debatten kring försvarets
ntformning har på nytt blossat upp,
främst i de moderna industristaterna
med hög teknisk kapacitet. I allt vidare
kretsar ifrågasättes hela utformningen
av den militära delen av ett modernt
försvar. Det är inte längre traditionella
pacifistiska kretsar som kräver
att enskilda stater skall inleda militär
avrustning. Med utgångspunkt från
rationalistiskt och förnuftsmässigt tänkande
utan anknytning till den gamla
radikalpacifismens avståndstagande
från våld i varje situation ifrågasättes
det militära försvarets betydelse för ett
alliansfritt land där social stabilitet råder.

Svensk försvarspolitik måste ses i vid
mening. Tyvärr har debatten alltför ofta
begränsats till den militära delen av
försvaret. Därmed har helheten för -

Onsdagen den 30 mars 19(i(S fin.

Nr 14

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

svunnit ur bilden på ett farligt sätt. Ett
modernt försvar innefattar förutom de
militära delarna civilförsvaret, utrikespolitiken
och diplomatisk aktivitet, den
ekonomiska politiken, psykologiskt försvar,
stödet till u-länderna och även
andra ting.

Enligt vår mening är det ett förstahandsintresse
att komma bort från
kapprustningens väg. Total militär avrustning
efter världsmåttstock skulle
tekniskt omöjliggöra nya krig. Det synes
dock för närvarande omöjligt att få
till stånd internationell total avrustning,
men detta ger Sverige ingen rätt
att fortsätta sitt deltagande i den militära
kapprustningen. Vi har vår del av
ansvaret för att få till stånd militär avspänning.

Total militär avrustning med internationell
omfattning är en målsättning på
sikt. Vägen dit måste passeras etappvis.
Etapper på den vägen kan vara
kärnvapenfria zoner, begränsat eller totalt
kärnvapenförbud, vittomfattande
provstoppsavtal, överenskommelser om
rustningsbegränsningar, nedrustade eller
helt avrustade stater och demilitariserade
zoner. Det gäller att finna en
öppning i den internationella säkerhetens
intresse. En verklig internationalism
och ett rejält intresse för hela världens
säkerhet måste leda våra tankar
till ett nytt försvarstänkande och resultera
i snara och även drastiska åtgärder
för att bryta den nuvarande onda
cirkeln.

Vi motionärer vill för vår del ge vår
anslutning till svensk militär avrustning.
För närvarande torde det vara
meningslöst att påräkna att stormakterna
skall inleda en verklig nedrustning.
Vi tror att vissa områden av världen
kan förvandlas till avmilitariserade
zoner, att enskilda länder kan genomföra
total militär avrustning, att andra
länder kan övertygas om rustningsbegränsningar
eller påbörjad nedrustning.
Det synes oss vara lättast för de alliansfria
och neutrala staterna att inleda avrustningen.
Därefter är det realistiskt

att tänka sig att mindre nationer inom
respektive militärblock går samma väg.
Därmed skapas, anser vi, gradvis ett
bättre militärt, ekonomiskt, socialt och
psykologiskt klimat för att stormakterna
skall genomföra en långtgående nedrustning.
Avrustningen av enskilda länder
och områden skulle betyda mycket
för det internationella klimatet. Ett militärt
avrustat Sverige blir internationellt
ett konkret föredöme och kan spela
en aktiv fredsbefrämjande roll.

Vi är självklart ense om behovet av
större avrustade områden. Ett avrustat
Norden, ett demilitariserat Tyskland,
skulle enligt vår mening på ett avgörande
sätt bidra till internationell avrustning
och friställa betydande ekonomiska
resurser för u-landsbistånd och socialpolitisk
upprustning. Men vi menar
att Sverige icke kan avstå från att självständigt
agera, om andra nationer för
tillfället inte vill följa avrustningens
väg. Oavsett hur vi för närvarande utformar
vårt försvar finns ingen betryggande
garanti mot att vi dras in
i militära konflikter. Det finns mot bakgrunden
av den aktuella situationen
ingen garanti mot terrorbombning och
mot ockupation av vårt land. Denna
bild ändras inte heller om vi fördubblar
eller tredubblar vår militära kapacitet.

Kärnvapnens tillkomst har gett
mänskligheten de tekniska möjligheterna
att begå kollektivt självmord på några
få timmar. Befintliga kärnvapenlager
är tillräckliga för att utplåna den moderna
civilisationen. I ett framtida
kärnvapenkrig kommer det inte att finnas
några segrare utan bara förlorare.

Vi som har motionerat om att en
svensk militär avrustning bör prövas
allvarligt och fördomsfritt av den sittande
försvarsutredningen vet att vi ger
uttryck för en uppfattning som växer
sig allt starkare inte minst bland den
ungdom som under hela efterkrigstiden
levt i skuggan av det kalla kriget och
under hot av kommande kärnvapenkrig.
Det är ingenting märkligt i att man då

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m.
börjar tänka i andra banor än de traditionella
när det gäller utformningen
av vårt försvar och vad som kan göras
för att stoppa den nuvarande utvecklingen
i världen.

Vi har i vår motion föreslagit att Sverige
i syfte att förbereda militär avrustning
bör hos FN, stormaktsblocken och
övriga europeiska stater begära garantier
för att bli respekterat som ett ständigt
alliansfritt och neutralt område.
En utredning bör tillsättas med syfte att
planlägga frigjorda ekonomiska resursers
användning för sociala ändamål,
utbildning och stöd åt u-länderna. I
sammanhanget bör man beakta de resultat
som framlagts i en FN-rapport
av en kommission som tillsattes av dåvarande
generalsekreterare Dag Hammarskjöld,
en rapport som behandlar
avrustningens ekonomiska och sociala
konsekvenser.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionsparet I: 157
och II: 208. Jag ber också att till protokollet
få fogat, att jag med hänsyn till
detta motionspars behandling kommer
att avstå i voteringarna beträffande övriga
frågor under fjärde huvudtiteln.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Den försvarshuvudtitel
som vi nu behandlar är den sista under
den period som avsågs i partiernas
överenskommelse vid 1963 års riksdag;
perioden utgår den 1 juli 1967. Det innebär
att totalkostnaderna när det gäller
denna huvudtitel är mer eller mindre
bestämda i förväg.

Vad beträffar innehållet föreligger
väl inte heller några större motsättningar
— i varje fall kan kammaren
konstatera det vid ett studium av de
reservationer som är fogade till statsutskottets
föreliggande utlåtande. Det
finns motioner beträffande kostnaderna,
och utskottet har avstyrkt dessa motioner
under hänvisning till att kostnadsramen
för nästa budgetår redan tidigare
spikats. Det finns motioner rö -

rande innehållet, såsom i någon mån
framgår av reservationerna, men som
också till visst antal är av den art att
de kommer att behandlas i särskild ordning
inom den nu sittande försvarsutredningen.
I allt väsentligt har utskottet
följt departementschefens förslag i
huvudtiteln. De avvikelser som finns att
notera i reservationerna gäller ekonomiskt
sett relativt små saker, som dessutom
i stor utsträckning kan sammanföras
till ett par inbördes besläktade
grupper av ärenden.

Innan jag går in på att närmare beröra
reservationerna ber jag att få säga
några ord om den stora frågan om den
konjunkturanpassning, som nästa års
budget blivit föremål för.

Utskottet förordar enhälligt att Kungl.
Maj:ts förslag och av Kungl. Maj:t vidtagna
åtgärder skall godkännas. Det innebär
att försvarsbudgeten liksom utgifter
på andra samhällsområden får
finna sig i en viss åtstramning på grund
av det upphettade klimat, samhällsekonomien
befinner sig i. De 350 miljoner
kronor som Kungl. Maj:t avser att hålla
inne har emellertid i budgeten tagits
upp på reservationssidan. Kungl. Maj:t
har mycket starkt — jag tänkte säga
alltför starkt — understrukit att dessa
medel självfallet skall kunna disponeras
under närmast följande år. Utskottet
har i denna fråga anslutit sig till
departementschefens synpunkter. Jag
skulle emellertid på denna punkt vilja
säga några ord utöver vad som står att
läsa i utskottsutlåtandet.

Jag har när det gäller denna fråga
med en viss tvekan medverkat till utskottets
skrivning. Jag är inte övertygad
om att den hårda bundenheten beträffande
framtidens försvarskostnader,
åtminstone i denna del, har varit riktig.
Men jag har ändå kunnat medverka
i detta avseende, om än med tvekan.

Det sägs i utskottsutlåtandet att nuvarande
flerårsplaner skall fullföljas.
Det betyder att de rullande sjuårsplancrna,
som vi brukar kalla dem, skall
fortsätta att fungera. Men man skall inte

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Ang. ramen för det militära försvaret, in. m.

inbilla sig att dessa planer i och för
sig omfattar några ekonomiska medel
av cn viss storlek. Eu plan kan vara
»rullande» med lnir små och hur stora
anslag som helst. Jag tror att det i diskussionen
har rått en missuppfattning
om vad som menas med dessa rullande
planer. Vad utskottet säger innebär
alltså inte enligt min mening att utskottet
vill påstå att planerna skall fullföljas
till något visst belopp efter den period
som utlöper med nästa budgetår.

Jag anser det angeläget att i detta
sammanhang erinra om 1903 års beslut
rörande handlingsfriheten. Det finns
tydligt utsagt att statsmakterna skall
vara obundna när perioden går ut,
obundna både när det gäller anslagsfrågorna
och när det gäller avvägningsfrågor
inom försvarets ram. Man kan
sålunda, såvitt jag förstår, ha dessa 350
miljoner kronor ovanpå en ram, vars
storlek man i dag egentligen inte vet
någonting om. Resonemanget om att beloppet
skall bevaras torde därför vara
något skevt. Jag förutsätter också att
man även under kommande år måste
räkna med att liknande situationer i
samhällsekonomien kan uppkomma som
vi nu har att dras med och som väl
i så fall måste justera våra önskemål
beträffande dispositionen av dessa miljoner.

Jag har alltså, herr talman, velat antyda,
att jag inte anser det vara så angeläget
att stryka under att dessa 350 miljoner
skall vara disponibla när som
helst under de närmaste åren, utan under
de åren får man anpassa sig efter
den situation som då uppkommer och
efter de beslut som kan komma att följa
av den nu sittande försvarsutredningens
arbete.

Beträffande reservationerna vid punkterna
29, 35 och 36 vill jag framhålla att
det är enbart högermän som reserverat
sig. Högern är också ensam reservant
i de fem eller sex punkter som
avser ökat stöd åt frivilligorganisationerna.

1 de tre förstnämnda punkterna gäl 3

Första kairimarens protokoll 1966. Nr 14

ler tvisten vad som skall ligga inom
den fastställda kostnadsramen. Här avses
de förband på Järvafältct som inom
kort kommer att flyttas ut därifrån.
Man har inom departementet bedömt
att någon liten del av kostnaderna är
av den natur att ifrågavarande kostnader
rimligen bör ligga inom kostnadsramen.
Riksdagen har tidigare uttalat
— det har sagts här förut — att samtliga
kostnader som är vållade av utflyttningen
av I 1 och Ing 1 från Järvafältet
skall ligga utanför ramen, eftersom
de uppkommit på grund av andra
motiv än de militära önskemålen, närmast
kommunernas behov av tomtmark.
Det innebär emellertid inte att utanför
ramen också skall läggas kostnader som
skulle ha uppkommit även om flyttning
över huvud taget inte kommit i fråga.
Jag tror att man inte borde argumentera
så hårt i detta sammanhang — det
gäller här totalt i de tre punkterna endast
4,5 miljoner kronor. Frågan om
Järvafältets användbarhet för militära
ändamål har diskuterats redan innan
tanken på flyttning av 11 och Ing 1
uppkom. Redan då framhölls i olika
sammanhang från militärt håll att möjligheten
till skjutningar och andra övningar
på Järvafältet med den moderna
matcrielen var starkt begränsade
och kringskurna och att det därför var
önskvärt att anskaffa bättre område för
dessa övningar. Jag tror att det är värt
att komma ihåg detta när man diskuterar
huruvida det eller det skall ligga
innanför ramen. Här får man ändock
en betydande förbättring av förbandens
inte bara förläggning utan också
övningsinöjligheter, utan att det belastar
den kostnadsram som löper. Vad
det är värt kan man diskutera, eftersom
ramen som sagts bara gäller ett
år till.

I sex av högerreservationerna gäller
det frivilligorganisationernas anslag
inom budgeten. Jag räknar då dit även
sjövärnskåren. Riksdagen har vid flera
tillfällen tidigare understrukit att det
är angeläget att de frivilliga organisa -

Nr 11

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m

tionerna inom försvaret får gynnsammare
existensmöjligheter, att de människor
som offrar sig på detta område
åtminstone får någon liten förbättring
av ersättningen för sina ansträngningar.

Detta önskemål har Kungl. Maj :t i år
tillgodosett genom en höjning av samtliga
anslag under de sex punkterna, en
höjning som i något avseende kan vara
låg men som ändå stämmer bra med
de önskemål som riksdagen tidigare uttalat.
Utskottsmajoriteten anser att man
i dag bör vara nöjd med denna förbättring,
medan reservanterna, såsom en
talesman för dem redan sagt, inte anser
det vara tillräckligt utan vill ha en
ännu större ökning.

Inom den närmaste tiden kommer en
ny utredning beträffande frivilligorganisationernas
ställning inom försvaret
att tillsättas, och därvid kommer väl
också, har det sagts, villkoren för dem
som deltar i frivilligarbetet att prövas.
Utskottsmajoriteten menar att när nu
en väsentlig förbättring ändå sker, får
man nöja sig med det tills resultatet av
den nya utredningen föreligger. Denna
blir en direkt fortsättning och avlösning
av den utredning som kallades
värnpliktsutredningen och som därmed
upphör att existera.

Det finns slutligen, herr talman, bara
en punkt i hela huvudtiteln som fått en
reservation, där utskottet delat sig ungefär
mitt itu, en enda liten obetydlig
punkt i denna fem-miljardershuvudtitel.
Det gäller soldathemsverksamheten,
där de tre borgerliga partierna efter
motioner gått på en gemensam reservation.
I det fallet har majoriteten menat
att man bör avvakta den utredning som
redan är slutförd, utredningen om soldathemsverksamheten,
om stödet till
hemmen, om grunderna för verksamheten.
Förslag har framlagts nyligen. Detta
har varit på remiss hos olika instanser
och det ligger för närvarande hos
Kungl. Maj:t för prövning. Kungl. Maj:t
anmäler att man inte kommer att framlägga
någon proposition i detta ärende
innevarande år. Jag tror, herr talman,

in.

att vi har anledning att vara tacksamma
för att inte de många senkomna propositionerna
utökas med ännu en. Vi
anser inom utskottsmajoriteten att dessa
frågor bör anstå tills man har sett
resultatet av Kungl. Maj:ts prövning av
ärendet. När det kommer vet jag inte,
men jag anser att det på något sätt måste
komma riksdagen till handa.

Utredningsmannen förslår väsentligt
ändrade grunder för verksamheten, ett
annat innehåll av verksamheten. Det
har rått oenighet därom inom remissinstanserna.
Utredningsmannen föreslår
också väsentligt ökade bidrag från
statens sida.

Det sades av någon föregående talare
att dessa pengar — det rör sig om
200 000 kronor — inte kommer att räcka
till utan att man kommer att få vissa
svårigheter under nästa budgetår.
Jag vill erinra om att de slantar det här
gäller är en relativ obetydlighet i sammanhanget.
De stora medelsbelopp som
går till soldathemsverksamheten från
många andra håll, och det rör sig om
betydligt större summor, har större intresse
i längden än den höjning av anslaget
som här eventuellt skulle kunna
komma i fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i punkt 1 och
jag kommer senare att i vederbörlig
ordning yrka bifall till utskottets förslag
i samtliga punkter.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Gillström
i stor utsträckning uppehöll sig vid innehållet
i det gemensamma yttrande
som statsutskottet har avgett om ramen
350 miljoner kronor, skulle jag vilja
foga en kommentar till de kommentarer
som herr Gillström gjorde.

Vi fick nu höra att herr Gillström
med en viss tvekan medverkat i denna
uppgörelse. Denna tvekan har självfallet
funnits på båda hållen, även på vår
sida.

När herr Gillström säger att man inte

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr M

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

bör inbilla sig afl de rullande sjuårsplanerna
innehåller eu viss mängd ekonomiska
medel, kan jag emellertid inte
instämma i hans bedömning. Jag skulle
kunna hälla med, om herr Gillström
hade sagt att de inte innehåller en fixerad
mängd ekonomiska medel. Det avgörande
är ju att utgångspunkten för
dessa rullande sjuårsplaner är att den
av riksdagen fastlagda målsättningen
för krigsmakten skall uppfyllas. Om den
målsättningen fordrar mera medel än
som just för tillfället är tillgängliga, så
är vi skyldiga att tillgodose anspråken.
Visar det sig att vi på grund av den
tekniska utvecklingen eller av andra
skäl skulle kunna klara målsättningen
med mindre medel, får man naturligtvis
vara beredd att ta konsekvenserna
även i det fallet, under förutsättning
att målsättningen inte rubbas.

.Tåg blev därför mycket bekymrad
dels inför detta yttrande och dels inför
ett uttalande av herr Gillström att
vi måste räkna med att liknande situationer
som den nuvarande kan uppstå
under kommande år. Det är visserligen
mycket möjligt att vi får samhällsekonomiska
bekymmer även kommande år,
om den ekonomiska politik som nu är
etablerad fullföljes, men detta får inte
hindra att vi gör den återtagning av de
350 miljonerna som utskottet har begärt
för att vi icke skall rubba målsättningen.
Vi får helt enkelt skaffa pengarna
på annat sätt; eljest tvingas vi att sänka
målsättningen, och det är högerpartiet
icke berett att gå med på.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gillström sade att
högern är ensam om praktiskt taget alla
reservationer. Ja, det är riktigt, men
det torde knappast vara första gången
i historien som högerpartiet står ensamt
i försvarsfrågor.

Vi skall inte ta upp någon längre diskussion
här. Det är bara att konstatera
att vi har olika bedömningar av beslutet
i fråga om Järvafältet.

Det är riktigt som herr Gillström påpekar
att regeringen i år delvis har föreslagit
höjda anslag till de frivilliga
organisationerna, men jag opponerar
mig litet när herr Gillström beträffande
soldathemsverksamheten säger att
det bara är fråga om småslantar och
atl soldathemmen får inkomster i betydligt
större utsträckning från annat
håll. Ja, det finns soldathem som lever
på »ideella» pengar i stor omfattning.
Jag har suttit som verkställande ledamot
i mer än tio års tid i ett av de
största soldathemmen i Sverige, kanske
det som får största delen av anslaget.
Bidragen har varierat mellan 5 000 och
6 000 kronor och kanske ett år varit
uppe i 7 000 kronor.

En ökning med 50 000 kronor innebär
för det första att antalet soldathem i
Sverige kan utökas, såsom försvarsstabens
personalvårdsbyrå har föreslagit
— vissa orter har varit på tapeten härvidlag
— och för det andra att anslaget
till de redan i dag befintliga soldathemmen
inte de facto blir mindre, som
de blir om det fortfarande skall anslås
200 000 kronor.

Jag kan försäkra herr Gillström att
vi ingalunda bedömer det anslag på
drygt 5 000 kronor som man för närvarande
kan få såsom små slantar. Det är
för oss synnerligen värdefullt. Vi skulle,
om anslaget ökades, kunna göra väsentligt
mer än nu för våra värnpliktiga.
Vi tvingas nu att anlita scouter
och andra frivilliga för att utan någon
ersättning förströ de beredskapsförband
som måste ligga kvar i våra garnisonsorter
under jul, nyår och andra
helger. Allt vi får kommer uteslutande
de värnpliktiga till del. Därför kan jag
inte riktigt acceptera att man talar om
småslantar —• för oss är det stora
pengar.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:
Jag vill säga till herr Strandberg att
det är riktigt att soldathemsverksamheten
kan behöva mer pengar. En utred -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.
ning föreslår emellertid väsentligt ändrade
grunder för verksamheten, och
jag tycker att det vore litet förhastat att
öka statsbidraget innan grunderna blivit
granskade och eventuellt godkända
av riksdagen. Till dess kan en höjning
anstå.

I anledning av herr Holmbergs resonemang
vill jag påminna om att riksdagen
inte har beviljat eller ens utlovat
några medel utöver nästa budgetår.
Ramfrågan skall prövas i försvarsutredningen,
och först när den har blivit
färdig och riksdagen har fattat ett nytt
försvarsbeslut nästa år vet man vad
man har att röra sig med. Inom de rullande
sjuårsplanerna finns det inte några
givna pengar och inte heller några
fasta anslag som sträcker sig utöver den
period varom partierna i riksdagen hittills
har kommit överens.

Herr HOLMBERG (li) kort genmäle:

Herr talman! Rent formellt har naturligtvis
herr Gillström rätt i att riksdagen
icke kan bevilja medel för mer
än ett budgetår framöver, men reellt
passar detta resonemang alls icke in
på försvarets utgifter. Målsättningen för
försvaret kan icke och får icke ändras
år från år under hänvisning till riksdagens
formella begränsningar när det
gäller att bevilja medel.

Det är därför jag i detta läge har velat
skjuta fram målsättningen och höra
om inte herr Gillström ändå är helt
överens med riksdagens övriga ledamöter
om att den målsättning som fastlädes
1964 skall gälla ända till dess ny sådan
målsättning prövas och fastställes.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ingen beundrare
av den målsättning vi nu har. Den innehåller
bestämmelser som jag för min
del gärna skulle vilja korrigera.

Det är fel att målsättningen skulle
vara bestämmande för vad riksdagen
får satsa under de kommande åren.

Jag tror att herr Holmberg missförstår
sammanhanget.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I så fall väntar jag med
stor spänning på att få höra om inte
heller försvarsministern är någon vän
av den målsättning som vi gemensamt
har fattat beslut om.

Herr DÅHLÉN (fp):

Herr talman! Först skulle jag vilja ansluta
mig till den uppskattning av soldathemsverksamheten
som herr Strandberg
gav uttryck åt. Även om det möjligen
så småningom kan komma förslag
om förbättringar av de ekonomiska villkoren
för denna verksamhet, tror jag
det finns anledning att stödja reservationen
i dag.

Sedan vill jag beröra det något större
problemet med beställningsstoppet.
Jag tycker det är mycket glädjande att
utskottet har kunnat enas om hur man
skulle skriva beträffande det av försvarsministern
föreslagna beställningsstoppet
på 350 miljoner kronor.

Att detta inte har skett utan, skall vi
säga, påfrestningar och jämkningar från
olika håll, har ju redan dagens debatt
visat. Det gäller ju här en kontroversiell
fråga. För min del skulle jag dock
vilja uttrycka min tillfredsställelse över
att det gick att skriva ihop sig.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
passa på att fråga försvarsministern om
två saker. Vi fick från departementet
en, som jag och även alla andra inom
avdelningen tycker, utomordentlig föredragning
beträffande frågan hur dessa
indragningar skulle äga rum när det
gäller beställningarna. Det var dock i
slutomgången en öppen fråga, om det
skulle kunna röra sig om 350 miljoner
kronor eller 290 miljoner kronor eller
300 miljoner kronor eller någonting i
den stilen. Jag anser, att det borde vara
av intresse för riksdagen, om försvarsministern
i dag hade tillfälle att tala
om hur stor summan i själva verket
skulle kunna bli. Det var det första.

För det andra noterar jag med tillfredsställelse
att försvarsministern i

Onsdagen den 30 mars 1900 lin.

Nr 14

(il)

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

propositionen hävdar att utflyttningen
av I 1 och Ing 1 från Järvafältet skall
fortsätta och att det inte skall ske någon
ändring på denna punkt. Jag vill
bara försäkra mig om, inte minst som
stockholmare, att inte någonting nytt
inträffat vid de fortsatta beredningarna
och det alltså är klart, att I 1 :s och Ing
1 :s förflyttning inte kommer att försenas.

.lag skulle vilja ställa en annan fråga
dels mot bakgrunden av den debatt, som
har förts i försvarsfrågorna under förra
året, med tanke på den utrikesdebatt
vi hade förra veckan, dels också i någon
mån mot bakgrunden av det meningsutbyte,
som vi haft här i dag. Jag
skulle vilja fråga, om försvarsministern
skulle vilja ge sin syn på spörsmålet
om sambandet mellan utrikespolitik
och försvarspolitik. Vi har ju alla ansett
att det är riktigt att vi skall söka
vara överens inom alla partier om den
utrikespolitiska kursen. För ett alliansfritt
land är det mycket värdefullt att
man verkligen kan hålla ihop. Andra
makter skall veta att det inte lönar sig
att slå in en kil mellan regering och
opposition eller på annat sätt när det
gäller vår utrikespolitiska kurs. Det är
ju en ganska självklar sak som jag inte
behöver gå närmare in på, och jag tror
att vi alla oavsett partitillhörigheten har
uppskattat denna enighet. Denna enighet
om den utrikespolitiska kursen bygger
också på en uppfattning om bl. a.
vilka krigsrisker som kan tänkas föreligga
för vårt land. I utrikespolitiken
måste nämligen också ingå en bedömning
av detta. Även härvidlag har vi
väl, såvitt jag kan bedöma, i stort sett
varit överens. Inte bara beträffande
krigsriskerna har vi varit överens utan
också om de bördor, som vi får ta på
oss när det gäller vårt försvar. Enigheten
i utrikespolitiken leder alltså naturligen
till, om man verkligen vill hålla
ihop, också en enighet kring försvarsbördorna.
Detta har vi i stort sett
varit överens om hitintills.

Jag skulle först och främst vilja säga

att enigheten kring försvarsfrågorna jo
inte har som motivering det som en
artikelförfattare i det nummer av Tiden
— som jag fick i går — har för
sig, nämligen att demokratien inte skulle
tåla en debatt kring försvarsfrågorna.
Jag anser, herr talman, mycket väl
att demokratien tål detta, och jag har
aldrig hört talas om att motiveringen
till önskvärdheten av enighet kring
försvaret skulle vara att demokratien
inte skulle tåla den påfrestningen att
försvarsfrågorna diskuterades. Detta
måste vara ett missförstånd — det spelar
inte någon roll om det är medvetet
eller omedvetet. Jag skulle emellertid
kanske ändå vilja knyta an till denna
artikel i Tiden, ty författaren tecknar
där en framtidsbild av den svenska politiska
debatten och hoppas, med illa
dold förtjusning, att även försvarsfrågorna
skall dras in i den politiska debatten
på samma sätt som är fallet med
bostadspolitiken, markpolitiken och en
rad andra saker. Jag tror att det skulle
vara värdefullt, om försvarsministern
skulle vilja kommentera denna frågeställning
med några ord.

Jag skulle vilja formulera frågan på
följande sätt: Har regeringen kommit
fram till att det intima samband som
finns mellan en utrikespolitisk bedömning
och de försvarspolitiska insatserna
inte längre är så betydelsefullt som tidigare?
Frågan kan också formuleras
sålunda: Anser regeringen att vår enighet
kring neutralitetspolitiken inte
längre behöver det värdefulla stödet av
något så när samstämmiga linjer inom
försvarspolitiken? Eller har regeringen
möjligen uppfattningen att det riktiga
vore att vi får en vanlig politisk debatt
kring försvarsfrågorna, liksom vi liar
kring en hel del andra spörsmål?

Med detta vill jag betona att man inte
skall undvika debatt kring försvarsfrågorna.
Det vore mycket önskvärt med
en mer stimulerande debatt eller åtminstone
debatt över huvud taget. Försvarsfrågorna
är ju otroligt svåra att
komma in på livet. Det kan jag verk -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m,

ligen av egen erfarenhet säga, när jag
nu har placerats i första avdelningen
sedan något år tillbaka och försökt börja
tränga in i dem. De är rent tekniskt
mycket svårbemästrade. Därför tycker
jag t. ex. att debatten just på det tekniska
planet är alltför ringa i vårt land.
.lag ser med visst beklagande att den
svenska officerskåren så föga deltar i
denna debatt. Jag skall inte gå in på
anledningen därtill, men det är självklart
att det bland dessa människor
finns de som är mycket tekniskt kunniga
och som måste ha delade meningar
om hur försvaret ur teknisk synpunkt
verkligen bör byggas upp. Jag
tror att det för oss här i riksdagen, som
ju alla skall ta ställning, skulle vara
mycket värdefullt om debatten kunde
bli mer ingående på denna punkt. Jag
riktar i det sammanhanget ingen uppmaning
till försvarsministern, tv jag
föreställer mig att han inte gärna kan
ha något emot en mer omfattande debatt.
Uppmaningen gäller i stället de
officerare som är tekniskt kunniga.

Med det enorma tekniska intresse som
vårt folk uppvisar, tror jag det skulle
falla sig naturligt för en hel del människor
om en debatt kring dessa spörsmål
kom till stånd. Det hindrar alltså
inte att den väsentliga frågan om vår
neutralitetspolitik och enigheten kring
den, dess beroende av de försvarspolitiska
bördorna och enigheten där, också
har stor betydelse. Jag tror det kunde
vara av värde för kammaren att få
höra försvarsministern uppfattning, om
nu en väsentligt annan bedömning har
kommit till stånd.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall börja med att
besvara herr Dahléns sista fråga, om
det inom regeringen eller — om jag
fattade honom rätt — inom det social -

demokratiska partiet numera råder väsentligt
ändrade meningar om nyttan
och behovet av enighet i försvars- och
utrikespolitiken än tidigare. Jag vet
inte vad det är som föranleder frågan.
Själv har jag inte läst den artikel i Tiden
som åberopas. Möjligen har det varit
en artikel som behandlar dessa frågor.
Jag beklagar i så fall att jag inte
har läst den.

Jag kan emellertid utan vidare svara
följande: Den enighet i försvarsfrågan
som vi har haft praktiskt taget hela tiden
efter det andra världskriget och
som så småningom har följts av enighet
i utrikespolitiska frågor och i den utrikespolitiska
hållningen, har berott på
att partierna har haft ganska enstämmiga
uppfattningar och bedömningar
om de risker som vårt land löper i den
nuvarande världssituationen samt om
det behov av försvarskraft vi måste kunna
mobilisera. Här har varit en samstämmighet
i uppfattningen, och det är
naturligtvis detta faktum, att vi i stort
sett haft samma mening och varit eniga,
som varit den väsentligaste förutsättningen
för de s. k. försvarsöverenskommelserna.

Dagens situation, sedan det alltså gått
tre år av en överenskommen fyraårsperiod,
är väl i stort sett den, att det
inom alla partier finns tveksamhet inför
att binda sig för så långa perioder, som
vi har gjort. Om tveksamheten på något
sätt berör de hittillsvarande grundvalarna
för överenskommelserna, d. v. s.
enigheten i stort om läget och vad det
kräver, vågar jag inte uttala mig om.
.lag skulle inte tro att vi inom regeringen
har någon annan bedömning nu än
den vi haft tidigare.

För mig personligen framstår som
det väsentligaste, att enigheten i första
hand gäller neutralitetspolitiken: en alliansfri
linje och en strikt hållning, som
inte skapar någon som helst tvekan i
omvärlden om vår hållning i händelse
av krig. Det är grunden för det hela. Om
det råder fullständig enighet om detta,
kan jag inte anse det vara så farligt om

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 14

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

det sedan skulle uppstå delade meningar
om hur starkt vårt försvar måste
vara för att möta nuvarande situation.

Personligen liar jag den meningen
att den försvarspolitik som har förts
oeli som vi nu för är riktig. Jag håller
på att den nuvarande försvarskraften
måste bibehållas, om vi skall vinna respekt
för det vi kallar den svenska säkerhetspolitiken.
Jag tror i likhet med
herr Holmberg att den enighet inom
landet i försvarsfrågor och utrikespolitiska
frågor, som är väl känd internationellt,
spelar eu roll vid bedömningen
av vårt land. Man får i omvärlden
alldeles klart för sig att här står en enig
nation. T. o. in. i ett land där det sedan
många år stadigt sitter en enpartiregering
kan det råda fullständig enighet
kring det som är väsentligt, nämligen
försvarsfrågorna.

Jag tror väl att jag därmed har svarat
på herr Dahléns fråga.

Jag är naturligtvis glad över att statsutskottet
här kommer enhälligt fram i
en fråga, där det bara för några månader
sedan var en mycket livlig debatt
i tidningspressen och där framlagda
motioner också tydde på att det skulle
uppstå oenighet. Jag menar alltså enighet
i fråga om konjunkturanpassningen.
Denna enighet gör att jag knappast behöver
ta upp någon debatt kring dessa
frågor.

Herr Holmberg, som företräder det
parti från vilket kritiken, i varje fall
i tidningspressen, varit hårdast, medgav
utan vidare att formell täckning finns
i försvarsöverenskommelsen för regeringens
åtgärder. Jag är glad över att
detta blev sagt av herr Holmberg. I den
debatt jag hade här med en representant
för högern i mitten på december
sades i stort sett motsatsen. Påståendena
om att åtgärden inte står i överensstämmelse
med försvarsöverenskommelsen
beror faktiskt på okunnighet
om innebörden av denna försvarsöverenskommelse.

Det är klart att herr Holmberg tog
upp frågan om detta står i överens -

stämmelse med den målsättning som
riksdagen antog för krigsmakten 1964.
Det är här motsättningsresonemanget
kommer in i bilden. Jag kanske med
hänsyn till den replikväxling som har
förekommit mellan herr Holmberg och
herr Gillström skall säga några ord om
det som också spelat en viss roll i diskussionen
i tidningarna kring uppskjutandet
av vissa försvarsbeställningar.

Jag vill erinra kammaren om vad
som är det väsentligaste i målsättningen,
vad det var vi beslöt 1964. Som det
väsentligaste avsnittet i målsättningen
står »att krigsmakten skall kunna avvärja
en stort upplagd invasion över
havet eller landgränsen samt i samband
därmed insatta luftlandsättningsföretag
och samtidigt upprätthålla ett segt försvar
mot andra invasionsföretag. Bevakning
och försvar mot mindre företag
skall kunna organiseras inom landet
i dess helhet.»

Detta citeras också i diskussionen,
men vad som mycket litet observeras i
diskussionen om målsättningen är det
sätt varpå den presenterades för riksdagen
och det sätt varpå statsutskottet
och riksdagen sedan antog målsättningen.

Jag skall be att få citera ett avsnitt
i mitt anförande när jag presenterade
målsättningen för riksdagen 1964. Det
står så här: »En öppen och offentligt
angiven målsättning måste med nödvändighet
bli hållen i allmänna ordalag.
Härav följer att den mera blir en politisk
manifestation än en preciserad vägledning
för myndigheternas handlande».
Lägg märke till dessa ord! »Det kan
endast i stort ange de uppgifter som
krigsmakten skall inriktas på att lösa
inom den kostnadsram statsmakterna
beslutat. Det finns helt naturligt ett allmänt
samband mellan å ena sidan tilldelning
av resurser och å andra sidan
de krav som ställs på krigsmakten, men
något exakt förhållande kan rimligen
inte föreligga.»

Av denna presentation av målsättningen
framgår ju att jag varken då el -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

ler i dag anser, att målsättningen i alla
lägen kan vara resursbestämmande eller
att målsättningen automatiskt, som herr
Holmberg tycks tro, utlöser vissa bestämda
anslagsbelopp. Att man från militärledningens
sida helst skulle vilja
ha det på det sättet är alldeles självklart,
man känner alltid osäkerhet inför
behandlingen av försvarsfrågor och
önskar naturligtvis gärna att det fanns
en målsättning så skriven, att det varje
år bara var att presentera räkningen
för statsmakterna. Detta är, herr Holmberg,
en absolut omöjlighet.

Målsättningen skall försöka att ange
de uppgifter som försvarsmakten skall
inriktas på att lösa, men en sådan vägledning
kan ju aldrig bli särskilt exakt,
och varför kan den inte bli det? Jo,
därför att ingen kan ju i förväg förutse
omfattning, inriktning eller karaktär
av eventuella anfall mot Sverige.

Jag skulle alltså vilja varna för att
alltför bokstavligt försöka att i målsättningen
lägga in någonting exakt, ty det
är en omöjlighet. Jag tror inte att jag
behöver närmare gå in på detta. Det
kanske kan exemplifieras med det som
herr Holmberg talade om, nämligen en
kritik över det sätt varpå senareläggningsfrågorna
presenterades för riksdagen
i statsverkspropositionen. Herr
Holmberg sade att målsättningen rubbades
av att de åtgärder som vidtogs
inte ens var utredda. Jag kan försäkra
herr Holmberg om att vi inom departementet
innan statsverkspropositionen
skrevs försökte göra ett överslag över
hur ett minskat betalningsutfall för nästa
budgetår skulle komma att påverka
försvarseffekten i ett viss läge. Jag yttrade
mig härom i kammaren i december
och borde kanske inte upprepa mig
nu. Jag vill dock erinra om att jag påpekade
att den minskningseffekt det
kan bli fråga om kommer fram först om
tre—fyra år. Det var vi helt på det klara
med. Vi gjorde då en bedömning av
läget.

Nu när överbefälhavarens specifikation
och förslag har kommit har i var -

je fall jag ytterligare stärkts i uppfattningen
att målsättningen för försvaret
inte har rubbats. Ingripandet blev faktiskt
av mindre omfattning än vad vi
överslagsmässigt hade kommit till, vilket
för övrigt visar att försvarsgrenscheferna,
förvaltningscheferna och ÖB
hade gjort ett gott arbete.

Jag vill erinra om att varje anskaffning
ju sträcker sig över flera år. Därför
måste även bemyndigandena göra
det. I extrema fall kan ett återhållande
av ett bemyndigande på till exempel
300 miljoner kronor vara nödvändigt
för att åstadkomma ett minskat betalningsutfall
på till exempel 100 miljoner
kronor under ett visst angivet år, innan
planerna var utarbetade. Före ÖB:s
plan förekom det också i tidningspressen
uppgifter om att denna senarehiggning
i själva verket betydde att vi skulle
rubba bemyndiganden — bara på materielsidan
— av storleksordningen 500
—600 miljoner kronor. Jag kan nu meddela
riksdagen att storleksordningen
på minskningen av bemyndigandena
kommer att bli 340 miljoner kronor på
materielsidan.

Jag skall inte närmare gå in på utskottets
skrivning mer än på en punkt,
som redan varit föremål för en liten
diskussion mellan herr Holmberg och
herr Gillström, nämligen i fråga om
återhämtningen, som det kallas här. Utskottet
säger att det förutsätter att den
uppskjutna anläggnings- och anskaffningsverksamheten
skall återhämtas under
»de närmaste budgetåren», som det
står i utskottsutlåtandet.

Jag skulle i och för sig kunna ansluta
mig till detta uttalande, som jag
inte finner så särskilt preciserat — i
varje fall inte så preciserat som herr
Holmberg fann det — men jag kan ju
inte undgå att fästa uppmärksamheten
på att förbrukningen av reservationsmedel
— eller outnyttjade medel, vad
man nu vill kalla det för — också är en
konjunkturfråga. All erfarenhet visar
att reservationsmedlen tenderar att öka
under högkonjunkturlägen. Skulle vi få

Onsdagen den 30 niars 196(5 fin.

Nr 14

Ang.

högkonjunktur under de närmaste budgetären,
iir det inte så säkert att medel
kan ställas till förfogande för återtagande
av all den materielanskaffning
som på grund av medvetna åtgärder
eller på grund av andra åtgärder har
uppskjutits, samtidigt som nu planerade
objekt för de kommande åren förblir
opåverkade.

Jag tror nog att man måste hålla fast
vid konjunkturanpassningen. Även om
vi nu planerar en snabb återtagning av
de 250 miljonerna, ty det gör vi, så kan
man inte komma ifrån att detta är beroende
av konjunkturförhållandena. Jag
kan upplysa kammaren om att det har
uppkommit förseningar under de senaste
åren trots alla försök från förvaltningarnas
och myndigheternas sida
att förbruka de anslag som har ställts
till förfogande av riksdagen. Den 1 juli
i fjol fanns outnyttjade medel till ett
belopp av 700 miljoner kronor. Även
om jag tror och hoppas att dessa reservationsmedel
är mindre den 1 juli i
år — men det vet jag ingenting om —
är jag medveten om att konjunkturförhållandena
är sådana att det inte har
gått att i industrien eller på byggnadsmarknaden
få utfört allt det som det
finns anslag till. Enligt de uppgifter
jag har nu kommer den byggnadsnivå
som fortifikationsförvaltningen har planerat
för innevarande budgetår, då vi
inte gör några som helst inskränkningar,
att underskridas med cirka 50 miljoner
kronor. Fortifikationsförvaltningen
skulle alltså ha velat förbruka ytterligare
50 miljoner kronor, men på grund
av arbetsmarknadsläget — bristen på
arbetskraft etc. — har det inte varit
möjligt.

Herr talman! Herr Gillström bar
framfört utskottets mening, och jag
skall inte gå in på de många frågor
som vidröres i reservationerna till utskottets
utlåtande, med undantag för
den högerreservation som gäller frågan
om vissa anslag som myndigheterna
har velat ha anvisade utanför den
överenskomna s. k. ramen. Herr Strand -

rainen för det militära försvaret, m. m.
berg talade om detta och åberopade att
riksdagen egentligen är bunden. Enligt
överenskommelsen skulle dessa medel
inte föras innanför ramen. Jag vill då
framhålla att denna fråga har samband
med I 1 och Ing 1. Vad som gör att jag
inte kunnat tillstyrka arméförvaltningens
och intendenturverkets förslag är
att de ifrågavarande materielanskaffningarna
i varje fall till övervägande
del innebär standardförbättringsåtgärder;
sådana anskaffningar skall regelmässigt
bekostas inom ramen. Viss materiel
som man vill ersätta med ny i
samband med flyttningen är i stor utsträckning
försliten och skulle ändå under
alla omständigheter ha måst ersättas,
låt vara att detta nu kanske sker
något tidigare. I andra fall är det fråga
om att skaffa helt ny materiel som inte
har någon motsvarighet i de nuvarande
anläggningarna på Järvafältet. Det mest
kostsamma objektet — representerande
halva summan med nära två miljoner
kronor — gäller materiel för fordonsvårdsanläggningar.
Motsvarande materiel
finns i dag vid Ing 1 och I 1 men
i mycket ringa omfattning, och den
materielen uppfyller faktiskt inte gällande
normer eller är i några fall
kvalitetsmässigt inte tidsenlig, inte ens
enligt arbetarskyddslagen. Jag skulle
inom ramen för de övriga två miljonerna
kunna peka på en mängd exempel
där det är fråga om helt ny materiel
som nu inte finns på Ing 1 och I 1
och som naturligtvis inte kan tas utanför
ramen när vi anskaffar denna materiel
för de moderna förband, som vi
väl får säga att de blir när de kommer
ut på det nya området.

Det som kanske ändå, herr talman,
intresserade mig mest i diskussionen
var herr Werners anförande, eftersom
det och den motion som han har väckt
i varje fall inte står i överensstämmelse
med den uppfattning i försvarsfrågan
som det kommunistiska partiet fört
fram under tidigare riksdagar. Om jag
inte minns fel så accepterade det kommunistiska
partiet i fjol försvarsansla -

Första kammarens protokoll 1966. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

gen, med undantag för den ökning som
uppkommit på grund av löne- och prisstegringar
och de 2,5 procenten för s. k.
teknisk fördyring. I år har kommunisterna
lagt fram en motion där man föreslår
—- om jag tolkar den och herr
Werners anförande rätt — en isolerad
svensk avrustning som skulle planeras
och genomföras under loppet av några
år. Vi skulle slita oss loss från det internationella
sammanhanget, inte avvakta
nedrustningskonferenserna och
försöken att nå internationella överenskommelser
— vi skulle gå vår egen
väg och därmed bli, såsom herr Werner
sade, ett föredöme för den övriga
världen som han hoppades då skulle
följa vårt exempel.

Först och främst vill jag säga att
den av herr Werner presenterade uppfattningen
inte alls går ihop med kommunistisk
syn på försvarsfrågor. Kommunisterna
tar i intet av de länder där
de sitter vid makten och i ledningen
några initiativ för att minska sina rustningar.
På samma sätt som andra stater
försöker de nå internationella överenskommelser
i nedrustningsfrågan,
men några egna initiativ har de inte tagit
hemma i sina länder. Tvärtom sätter
de, så långt jag kan bedöma det, en
mycket stark tilltro till militära maktmedel.
Man har i vissa av dessa länder
gått så långt att man till och med förvandlat
en sådan dag som den 1 maj,
som är arbetarnas högtidsdag och en
internationell fredsdag, till en dag då
man i militärparader visar upp sina
maktmedel.

Det är såvitt jag förstår inte någon
kommunistisk syn på försvaret som
herr Werner för fram. Det finns i denna
syn inte någon anknytning till någon
kommunism, i varje fall utanför
Sveriges gränser.

Tanken att vi skulle gagna världsfreden
bäst genom att i ett slags otålighet
över att ingenting sker på nedrustningssidan
som första land i världen avskaffa
försvaret är mycket verklighetsfrämmande.
Jag tror att en sådan åtgärd

inte skulle gagna freden utan få en motsatt
effekt i Nordeuropa. Var och eu
kan lätt föreställa sig vad som skulle
ske. Vi skulle rubba den balans som
finns i Nordeuropa, där den svenska
allianspolitiken och försvarspolitiken
spelar en mycket stor roll. Om vi gjorde
oss försvarslösa, skulle vi ögonblickligen
bli en bricka i stormaktsspelet,
och vi skulle inte ha någon möjlighet
att upprätthålla respekten för en alliansfri
politik med sikte på att vara
neutrala under ett krig. Nu respekteras
vår utrikespolitik, stödd av ett försvar,
och jag vågar påstå att vi ger ett
gott bidrag till stabiliteten i Nordeuropa.
Det är av stort värde inte bara för
oss själva, att vår säkerhetspolitik är
utformad på detta sätt, utan också för
våra grannar.

Om vi följde herr Werners linje —
jag vet inte om han här företräder eu
ny uppfattning inom det kommunistiska
partiet beträffande vår försvarspolitik
— skulle det mycket allvarligt äventyra
vårt lands säkerhet och oberoende.

Alla vi som är otåliga över att det
inte tycks vara möjligt att avbryta kapprustningen
utan ser att den fortsätter
och just nu håller på att ta ny fart,
måste nog ändå hålla fast vid att frågan
om en svensk nedrustning är och måste
vara knuten till möjligheterna att få
till stånd överenskommelser med andra
stater om ömsesidiga begränsningar
av rustningarna. Jag behöver inte här
erinra om vår villighet att medverka.
Alla partier i vårt land är lika ivriga
att ta initiativ och hjälpa till när det
gäller att försöka ge uppslag om möjligheterna
att få till stånd realistiska
förhandlingar om en internationell nedrustning.
Jag vill gärna säga att jag personligen
inte skulle önska någonting
högre än att få vara med om att förvandla
försvarsdepartementet med dess nuvarande
verksamhet till ett departement
för nedrustning och där lägga om hela
verksamheten. Och jag tror att alla som
sitter här i kammaren känner på samma
sätt.

Onsdagen den 30 mars 19(>6 fm.

Nr II

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Men ilet är alltför allvarligt att nu,
när världen ser ut som den ser ut i dag,
lägga landet försvarslöst i en situation
när kapprustningen faktiskt liar tagit
ny fart och den avspänning mellan
stormakterna, som vi förmärkt för ett
antal år sedan, liar kommit av sig. .lag
beklagar att kommunistpartiet helt
tycks ha övergivit sin linje. Utan ett
svenskt försvar skulle ju vem som helst
kunna lägga sig i våra angelägenheter
och försöka med påtryckningar.

Därför, herr talman, tror jag att om
vi har haft ett starkt försvar under alla
dessa år under det kalla kriget, så måste
vi hålla fast vid det tills dess vi ser
en avgörande förändring i de motsättningar
mellan stormaktsblocken, som
är den största orsaken till det militära
rustningsläget i världen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern svarade
inte direkt på min fråga om det
finns någon risk för försening beträffande
utflyttning från Järvafältet, men
han diskuterade ju kostnaderna för en
utflyttning. Jag tolkar det alltså så att
utflyttning kommer att äga rum — det
är i varje fall en rätt rimlig tolkning.

Sedan var försvarsministern något
förvånad över att jag ställde min fråga
om sambandet mellan utrikespolitik och
försvarspolitik. Men från socialdemokratiskt
håll har under det senaste året
förekommit en del som gjort att jag
tycker att frågan var berättigad. Det
var alltså inte enbart den nämnda artikeln
i det senaste numret av Tiden,
som gjorde att jag tog upp saken. Eftersom
jag talade om denna artikel, kanske
jag också skall säga, att där framhålles
att herr Frithiofsons försvarsutredning
rimligen bör vara den sista utredningen.
Partierna skall inte medverka i statliga
utredningar t. ex. om försvaret, utan
partierna skall var för sig utforma sina
ståndpunkter, bl. a. i försvarsfrågan.

För den som har någon känsla av
det som jag talade om i mitt föregåen -

de anförande, nämligen de oerhört invecklade
tekniska problemen i försvarsfrågan,
ter sig tanken att partierna utan
tillgång till försvarsteknisk expertis
skall utforma sina ståndpunkter som
minst sagt så verklighetsfrämmande som
man över huvud taget kan tillåta sig
att vara. Men det är ju en annan sak.

I sakfrågan noterar jag alltså med
tillfredsställelse, att försvarsministern
här i varje fall menar att ingen förändring
inträtt från regeringens sida. Vad
detta skall innebära, herr talman, får
den kommande försvarsutredningen visa
upp när den så småningom lägger
fram sitt resultat.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministerns anförande
gav ju åtskilliga nya aspekter
på vilken syn regeringen för närvarande
har på försvarsfrågan.

Först och främst måste vi tydligen
konstatera att regeringen inte är beredd
på att träffa en ny överenskommelse
under en så pass lång tid som fyra år,
utan vill ha en kortare period. Men det
innebär ju att man får svårare att utvinna
effekt ur de givna anslagen rent
tekniskt, vilket naturligtvis medför en
reell försvagning och en dålig ekonomisering
när det gäller anslagen till försvaret.

Men vad som är viktigare är att det
finns, som försvarsministern mycket
starkt underströk, ett oundgängligt samband
mellan vår alliansfria utrikespolitik
och vår neutralitetspolitik å ena sidan
och försvarspolitiken å den andra.

Vår neutralitetspolitik kan inte och
får inte bedömas på två-tre års sikt.
Den måste — och det tror jag att försvarsministern
är överens med mig om
— bedömas på mycket lång sikt. Där
finns inte plats för någon omprövning.
Det kräver också logiskt att våra försvarspolitiska
avgöranden kan sträckas
över långa tidsperioder och inte utsättas
för kastningar från det ena året till
det andra.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 -fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m.

Sedan riktade försvarsministern en
underförstådd kritik — eller kanske av
alla förstådd kritik —- mot en frånvarande
medlem av kammaren, nämligen
lierr Virgin, med vilken försvarsministern
hade en diskussion i höstas. Det
gällde frågan om det fanns formell täckning
för en konjunkturanpassad tillfällig
minskning av försvarskostnaderna.
Om man går till protokollet finner man
att herr Virgin sade följande: »Skall
då inte försvarsanslagen alls kunna användas
i konjunkturpolitiskt syfte? Jo,
men möjligheterna härför är starkt begränsade.
Detta beror främst på att målsättningen,
alltså kravet på vad försvaret
skall kunna åstadkomma är fastlåst.»
Här har alltså herr Virgin klart angivit
att den formella täckningen finns för
en konjunkturpolitisk anpassning men
att det också finns begränsningar. Någon
skillnad i den formella bedömning
som jag tidigare angav här och herr
Virgins finns alltså inte.

Försvarsministern var vidare inne på
målsättningen. Jag är fullständigt överens
med honom om att den målsättning
som är skriven ungefär på en halv sida
i riksdagstrycket kan bli utsatt för
olika tolkningar. Det är ju ändå bara
ord som skall tolkas. Målsättningen är
ändå ganska konkret. Vi har ett uppdrag
för försvaret att det skall avvärja en
stort upplagd invasion och att det på
samma gång skall upprätthålla ett segt
försvar mot andra invasionsföretag
samt i samband därmed förhindra luftlandsättningsföretag.
Jag tycker att vad
som står i den målsättningen är mera
vägande än de allmänna ordalag med
vilka försvarsministern i kammaren
presenterade målsättningen. Jag anser
inte att målsättningen bara är en politisk
manifestation. Den är visserligen
en politisk manifestation men den har
ett konkret innehåll som huvudsak.

Försvarsministern hävdade att jag
sagt att denna målsättning automatiskt
utlöser vissa anslagsbelopp. Nej, det har
jag inte gjort, ty riksdagen får självfallet
inte fråntas den bedömning som

den varje år måste göra av försvarsutgifterna.
Jag skulle vilja uttrycka det
på det sättet att målsättningen utlöser
vissa krav på riksdagen med begäran
om anslag som riksdagen naturligtvis
prövar och bedömer liksom man bedömer
andra anslag.

Slutligen vill jag bara säga att resonemanget
om att man, om vi får en
fortsatt högkonjunktur, kanske inte kan
återta dessa tillfälliga besparingar och
som herr Andersson sade, kanske till
och med måste räkna med nya inskränkningar
är ohållbart. Jag tycker att resonemanget
skorrar falskt. Det kan inte
vara på det sättet att vi skall upprätthålla
ett starkt försvar bara i lågkonjunktur.

Sedan vill jag slutligen säga att det
finns andra chefer för andra departement
som har lyckats komma så långt
att de program som fastställts av riksdagen
är bindande till och med för riksbanken
när det gäller att skaffa pengar
för att programmen skall kunna uppfyllas.
Jag kan i detta fall peka på nästa
ärende som denna kammare kommer
att behandla nämligen bostadsproduktionen,
där majoriteten anger ett program
som skall uppfyllas och där man
är beredd att ställa pengar till förfogande,
även om det pressar högkonjunkturen
ännu högre upp i taket.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! I anledning av vad försvarsministern
alldeles nyss yttrade om
det kommunistiska partiet i förbindelse
med militärfrågorna skall jag be att
få anföra någonting som kanske kunde
kallas för en deklaration, om nu inte
anspråken på en sådan ställs alltför
höga.

Försvarsministerns tal om de försvarsåtgärder
som de socialistiska länderna
vidtar har, tycker jag, inte något
direkt samband med vårt försvars uppbyggnad
och omfång. Jag anser därför
att försvarsministern mycket väl kunde
ha lagt den frågan åt sidan när han be -

Onsdagen den JO mars 19(i6 fm.

Nr M

An({. ramen för det militära försvaret, in. m.

handlade de svenska kommunisternas
inställning till Sveriges försvarsfrågor.

.lag noterar för (ivrigt att dessa socialistiska
länder utvecklar en stark internationell
aktivitet för rustningsbegränsningar,
för de militära basernas
avveckling och för fredlig samlevnad.
.lag har naturligtvis med detta icke på
något som helst sätt förnekat att Sverige
officiellt för cn politik med samma
syfte.

Jag skall strax återkomma, herr försvarsminister,
till frågan om kommunisternas
ställning till de svenska militärpolitiska
frågorna, men jag vill
först erinra om att detta inte är första
gången som talesmän för den kommunistiska
riksdagsgruppen här i kammaren
tagit till orda mot miljardrullningen
till militärerna och uttalat de starkaste
tvivel på ändamålsenligheten i
våra försvarsanordningars uppbyggnad.
Detta tvivel vill också jag understryka,
dock utan att närmare gå in på tvivlets
bevekelsegrunder, eftersom jag befarar
att jag då skulle komma alltför långt ut.

Vid sidan om dessa begrundanden
rörande försvarsorganisationens ändamålsenlighet
måste man säga sig att en
militärkostnad av 5 000 miljoner kronor
om året egentligen har överskridit gränsen
för vad vi orkar. Det är många sociala
och andra viktiga angelägenheter
som får stå tillbaka för dessa oerhört
höga militärkostnaders skull. Medan
anspråken från faekmannahåll — således
från överbefälhavaren och andra
höga företrädare för försvarsmakten —
har skruvat upp försvarskostnaderna
allt högre har de fyra stora partierna
slutit borgfred i denna fråga. Jag kan
icke inse att den debatt som hittills
har förts här har på något sätt rubbat
denna borgfred, ty oenigheten har rört
sig om en detalj som är så liten att man
knappast kan skåda att någon egentlig
oenighet föreligger.

Det sägs att försvarsfrågan har ställts
ovan partierna. Det har den i den meningen,
att överenskommelser om
grundlinjerna träffas i slutna rum. Men

i övrigt går skiljaktiga synpunkter i
militärfrågorna mitt igenom partierna
och tvärs igenom folket. Jag skall strax
komma tillbaka till lmr kommunisterna
som parti ställer sig till dessa frågor.

Det är inte svårt att upptäcka cn allt
starkare opinion såväl mot försvarsorganisationens
uppbyggnad och innehåll
som mot de väldiga och improduktiva
kostnader som denna organisation kräver.
Denna opinion har fått sina uttryck
också här i riksdagen genom vårt
parti men även genom enskilda riksdagsledamöter
från det politiska parti
som försvarsministern själv tillhör.

Vi för vår del motionerade senast i
fjol om ett utgiftsstopp, som vi kallade
det, beträffande de militära kostnaderna.
Nu har man en stund tvistat här i
debatten om denna angelägenhet, dock
enligt min uppfattning utan att vara
oenig. I år kunde vi kanske med någon
grad av tillfredsställelse notera att uppskjutandet
av en del försvarsbeställningar
innebär ett utgiftsstopp åtminstone
i princip, men det är ju bara tillfälligt,
såsom framgår av utskottets utlåtande.

Denna omständighet, att det blivit ett
i varje fall tillfälligt utgiftsstopp, plus
det förhållandet att vi befinner oss i
det sista året då den nuvarande försvarsordningen
gäller har medfört att
det kommunistiska partiet, d. v. s. den
kommunistiska riksdagsgruppens majoritet,
har avstått från att ställa något
motionsyrkande om utgifterna under
fjärde huvudtiteln, vilket försvarsministern
givetvis borde ha observerat, så
att han inte talat om det kommunistiska
partiet när han resonerar om dessa
ting.

.lag vill dock naturligtvis inte åta
mig att utfärda någon spådom i frågan,
om detta s. k. utgiftsstopp kan bli signifikativt
för regeringens förslag beträffande
den kommande försvarsordningen.
Jag befarar det värsta, allvarsamt
talat.

Enligt vår mening måste emellertid
frågan nu ställas såväl om ett billigare

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

försvar som om en annan uppbyggnad
av detsamma. Jag återkommer då ett
ögonblick till frågan om liur stämningarna
i folkdjupet återspeglas, däribland
inom arbetarrörelsens partier. Jag blottar
ingen hemlighet om jag säger, att
man i allt vidare kretsar opponerar
mot att själva militärfrågan givits en
så framträdande plats i åtgärderna för
att trygga vårt lands säkerhet och upprätthålla
respekten för vår neutralitet.
Man anser att uppmärksamheten i alltför
hög grad fästs vid den rent militärpolitiska
aspekten. Det blir för var dag
flera som till och med anser att ett
svenskt militärt försvar icke kan bidra
till att trygga vår säkerhet och att en
topprustning tvärtom är till skada för
den säkerhet som vi väl alla vill värna.
Särskilt bland ungdomen vinner denna
tanke allt starkare insteg.

Nu, herr försvarsminister, vill jag
inte förneka att det också inom det
kommunistiska partiet finns djupt delade
meningar om metoderna för att
främja vårt lands säkerhet och fredens
sak. Jag förnekar icke att vi haft omfattande
diskussioner i denna fråga,
men försvarsministern kan icke förneka
att det förekommit omfattande
diskussioner i denna fråga också inom
det parti han tillhör. Vi brottas alltså
med sådana svårigheter också inom
partierna, och särskilt givetvis inom
arbetarrörelsens partier men i viss utsträckning
även inom andra partier i
det svenska politiska livet.

Apropå att försvarsministern nu talar
om att det kommunistiska partiet har
iindrat inställning till försvarsfrågan
vill jag erinra om följande, som också
försvarsministern i någon liten mån erinrade
om. Våra motioner som behandlades
i samband med utrikesdebatten
förra veckan gav klart besked om att
vi som parti är för en allmän och total
avrustning i världen ocli verkar för att
Sverige i Förenta Nationerna med all
kraft skall arbeta i denna riktning.

I detta sammanhang förordade vi
också svenskt initiativtagande för att

skapa nedrustningszoner — som jag
tror att herr Andersson här erinrade
om. Slutligen innehöll motionen också
förslag om tillsättande av en svensk
nedrustningskommitté.

Men vad skulle denna nedrustningskommitté
ha för uppgift? Skulle den
ha till uppgift det som förordas i en
annan motion, som har väckts och undertecknats
av tre ledamöter i den
kommunistiska riksdagsgruppen?

Den skulle, säger jag, ha till uppgift
bl. a. att ingående studera nedrustningsfrågorna
internationellt och att pröva
förutsättningar för och verkningar av
svenska avrustningsåtgärder. Det var
det kommunistiska partiets ståndpunkt.

Försvarsministern beklagade sig över
att kommunistiska partiet frångått sin
linje i försvarsfrågan. Jag talar just nu
för det kommunistiska partiet och vill
då framhålla, att vårt parti har uttalat
sig för ett neutralitetsförsvar, byggt på
folkrörelsernas medverkan, ett demokratiserat
försvar, som till sin organisation
och beväpning är annorlunda uppbyggt
än det försvar vi nu har. Vi är
beredda att återkomma mera konkret
i denna fråga, och vår uppfattning innebär
sålunda — jag understryker det
— att vi för närvarande icke rekommenderar
en isolerad svensk nedrustning.
Sådan är situationen, och följaktligen
hänger försvarsministerns polemik
i luften, i den mån som den riktas
mot Sveriges kommunistiska parti.

Men låt mig nu få tillägga — innan
jag slutar mitt anförande — att vi inte
brister i respekt för dem som kommit
till den övertygelsen, att en isolerad
svensk nedrustning bäst gagnar vårt
land och fredens sak, utan att vi bör
ha respekt för dem som kommit till
en sådan övertygelse — och allt fler
kommer sannolikt till den övertygelsen.

I samband med den försvarsdebatt,
som kan väntas då frågan om den kommande
försvarsordningen skall tas upp,
blir det rika tillfällen att ingående
granska dessa frågor, vilket jag naturligtvis
nu har underlåtit att göra, ef -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr It

Ang

tersom det skulle föra litet för långt och
eftersom det hela inte kan konkretiseras
tillräckligt, när man inte har något
sådant nytillkommande material att basera
sitt resonemang på. Jag vill emellertid
gärna ha sagt, att vi för vår del
förutsätter att vi skall få ett neutralitets-
och folkförsvar, vars kostnader
väsentligt understiger de nuvarande
försvarskostnaderna och som samtidigt
blir av större betydelse för vår säkerhet
än nuvarande försvarsorganisation.

Herr talman! Jag har nu talat för det
som jag anser vara det kommunistiska
partiets ståndpunkt i dessa frågor.
Kanske har jag gjort det väl flyktigt,
men jag vill samtidigt också understryka,
att vi icke på något sätt vill hindra
andra medlemmar av vår grupp att ge
uttryck för en mening som beträffande
de konkreta förslagen är annorlunda
beskaffad än den vi har framfört i den
motion som jag för en stund sedan berörde.
Vi tycker nämligen att den friheten
bör få finnas.

Av vad jag nu anfört torde framgå,
att jag inte vill framställa något särskilt
yrkande i denna fråga.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot min partikamrat herr Adolfsson
och skulle alltså i och för sig ha
kunnat avstå från att yttra mig efter
lians inlägg.

När emellertid försvarsministern frågar
om detta med isolerad avrustning
utgör en ny syn inom kommunistpartiet
kan jag, utöver vad herr Adolfsson sagt,
nämna att det väl inte är någon hemlighet
att det inom vårt parti finns mycket
starka stämningar för en svensk avrustning,
inte minst bland dess yngre medlemmar.
Vi anser att vi har råd att ha
fler uppfattningar. Herr Adolfsson påpekade
också, att det finns fler stämningar
och uppfattningar även inom det
socialdemokratiska partiet om utformningen
av den svenska försvarspolitiken.

. ramen för det militära försvaret, m. m.

När försvarsministern hänvisar till
de kommunistiska länderna, kan ju inte
det vara avgörande för mig. De har
andra värderingar, precis som jag och
Sven Andersson har olika värderingar.
.lag uppfattar det ändå som något positivt
när försvarsministern säger, att
han skulle vilja vara med om att förvandla
försvarsdepartementet till ett avrustningsdepartement.
Tillåt mig bara
säga att jag inte tror på den linje han
företräder, och att han nog inte kommer
att få vara med om en sådan förvandling.

Jag har med den motion, som jag tillsammans
med två andra medlemmar ur
vår riksdagsgrupp har skrivit, velat
göra klart att vi inte tror på den nuvarande
utformningen av försvaret i en
tid av kärnvapenupprustningar och
ännu ohyggligare vapen.

Till talet om att det är verklighetsfrämmande
vill jag svara, att det för
mig är lika verklighetsfrämmande att
tro att man med ett topprustat försvar
i Sverige skulle kunna hänga med i
kapprustningen och att ett sådant försvar
skulle vara en garanti för vårt
land.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag behöver inte förlänga
denna debatt så särskilt mycket.

Jag trodde att herr Werner var företrädare
för det kommunistiska partiets
ståndpunkt i försvarsfrågan när han tog
till orda. Jag visste inte då, att faktiskt
hela den partigrupp han tillhör hade begärt
ordet. Efter att ha hört herr Adolfssons
anförande är jag helt på det klara
med att det var herr Adolfsson, som företrädde
den officiella linjen. Hade jag
känt till detta, är det självklart att jag
inte hade sagt allt det jag yttrade i mitt
första anförande.

Jag kan inte förstå att det är felaktigt
att här dra in anknytningen till
kommunismen i andra länder. Det finns
en framgångsrik kommunism, som behärskar
en stor del av världen och som
har en entydig inställning i försvars -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

frågor. När då herr Werner, som närmast
uppträdde som pacifist i talarstolen
och dessutom är kommunist, försökte
inbilla oss att pacifism och kommunism
var något förenligt, så måste
jag reagera, tv dessa två begrepp är de
mest oförenliga som tänkas kan.

Jag tycker inte herr Adolfsson och
herr Werner skall skämmas över att
de är kommunister. Ett av de mest
framgångsrika kommunistiska partierna
har just besök av det .svenska kommunistiska
partiet. Man skall väl våga
stå för att man är kommunist.

Herr Adolfsson lugnar oss med att
det inom det kommunistiska partiet pågår
resonemang, som möjligen kommer
att föra till en mer utformad försvarspolitik.
Jag föreställer mig att den är av
den typ som herr Hermansson har formulerat
i sin bok. Det hela är mycket
oklart, och det går inte att av bokens
innehåll förstå vad det är för slag av
försvarspolitik vi i så fall får. För dagen
får vi nöja oss med att kommunisterna
inte heller i år röstar emot försvarsanslagen.
Jag tror dock inte på de
intydda linjerna i den Hermanssonska
utformningen i hans bok Vänsterns väg.
Jag tycker mig märka, att hela den ovilja
mot försvaret, som boken ändå andas,
kommer till uttryck i det som
brukar komma fram som ovilja mot
försvaret, nämligen att man föreslår ett
partisanförsvar. Bort med det nuvarande
försvaret! Kom igen med ett försvar
när landet är ockuperat — då skall vi
slåss! Men vi vill slippa »eländet» i
fredstid.

Det är väl inte detta som herr Adolfsson
menar skall bli en svensk säkerhetspolitisk
linje?

Sedan ett ord till herr Dahlén. Det socialdemokratiska
partiet har inte formulerat
någon ny försvarspolitik, utan
står för den försvarspolitik som förs nu.
Den senaste socialdemokratiska partikongressen
fattade enhälliga beslut om
denna försvarspolitik, och de gäller alltjämt.
Där kan alltså herr Dahlén vara
fullkomligt lugn.

Frågan om det i höst kommer att bli
nya försvarsöverenskommelser beror ju
inte bara på regeringspartiet, utan på
ytterligare tre partier.

I fråga om ställningen till och stämningarna
inom det socialdemokratiska
partiet — liksom också inom andra partier
— till långa bindningar, kan sägas,
att de inte är särskilt entusiastiska. Det
var de inte för tre år sedan heller. Trots
detta blev det en överenskommelse.

Anledningen till att entusiasmen inte
är särskilt stor är att man menar, att
en överenskommelse binder debatten.
Också herr Dahlén efterlyste den debatt
i försvarsfrågor, som liksom har
försvunnit därför att partierna är så
eniga. Man menar att det inte kan bli
någon debatt, om det inte är någon
diskussion mellan partierna.

Personligen har jag inte den meningen,
att detta är en avgörande fråga för
debatten om försvaret. Men jag vill inte
undanhålla, att sådana här meningar är
starkt företrädda inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.

Dessutom är det givet, att långa bindningar
är besvärliga med hänsyn till
förändringar i det statsfinansiella läget,
konjunkturläget o. s. v. Varken inom
det socialdemokratiska partiets ledning
eller inom socialdemokratiska riksdagsgruppen
har vi ännu över huvud taget
påbörjat någon allvarlig diskussion om
hur vi skall ställa oss till försvarets
framtida utformning. Det enda jag kan
säga är att det inte förekommit några
funderingar på någon ny försvarspolitik.

Jag beklagar om jag missförstod herr
Virgins anförande i höstdebatten. Det
är möjligt att så är fallet, och jag skall
väl läsa litet noggrannare i protokollet.
Jag tyckte dock faktiskt han var så
kritisk mot mig just på denna punkt,
att jag måste uppfatta saken så, att han
ansåg att det jag sade inte stod i överensstämmelse
med försvarsöverenskommelsen.
Herr Virgin är inte närvarande
här i kammaren nu, men jag är glad
om det verkligen var så att herr Virgin

Onsdagen den HO mars 1966 fm.

Nr 14

redan då ansåg, att detta överensstämde
med försvarsöverenskommelsen. Vid
den tiden fanns det emellertid ingen
högertidning som ansåg att så var fallet,
och under sådana förhållanden måste
jag siiga att herr Virgin var mycket
framsynt i december.

Frågan om målsättningen skall jag
inte fortsätta på. Herr Holmberg menar
att målsättningen är klarare än min
presentation av den. Men, herr Holmberg,
min presentation av målsättningen
skall väl ändå uppfattas, eftersom
den godkänts av båda kamrarna, som
en bruksanvisning — för regeringen
liksom också för de militära myndigheterna
— hur man skall tillämpa målsättningen.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill bara säga till
statsrådet Andersson, att jag inte skäms
för att vara kommunist. Och om nu
statsrådet också vill karaktärisera mig
som pacifist skäms jag inte för det heller.

Jag är emellertid tveksam om man
kan kalla alla dem som vill en militär
avrustning för pacifister i ordets gamla
betydelse, där man avvisar våld i varje
situation. Jag vet att det finns situationer
där jag inte kan vara med om att
avvisa våld och militära maktmedel,
exempelvis i Vietnam.

Jag vill alltså säga att jag inte anser
det vara oförenligt att vara både pacifist
och kommunist. Där delar jag inte
statsrådets uppfattning.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Då menar jag, att herr
Werner är en sällsynt fisk i det kommunistiska
lägret!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan

Anslag till drivmedelsutrustnins?

komme att framställas först särskilt beträffande
mom. VI samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan i
övrigt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. VI förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 157 och II: 208; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkterna 2—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Anslag till drivmedelsutrustning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Drivmedelsutrustning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 4 100 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (1:156) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Edlund
och Oskarson (II: 206), hade hemställts,
att riksdagen med avslag på vad
Kungl. Maj:t föreslagit under arméns
anslag till drivmedelsutrustningar, tygmateriel
och underhåll av tygmateriel
måtte besluta, att nämnda utgiftsändamål,
vilka direkt sammanhängde med
utflyttningen av I 1 och Ing 1, skulle
bestridas av medel, som anvisades utanför
det militära försvarets kostnadsram.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte till Armén:
Drivmedelsutrustning för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 100 000 kronor;

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

b) att motionerna 1:156 och 11:206,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under b
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:156 och 11:206,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att av
anslaget under a) ett belopp av 50 000
kronor skulle bestridas av medel utanför
ramen för det militära försvaret.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till föreliggande
reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. a.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. b framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
29 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 30—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
föreslagen kostnadsram för tygmaterielanskaffning
vid armén under
budgetåren 1966/73, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva, att beställningar
av tygmateriel m. m. finge
läggas ut inom en kostnadsram av
485 000 000 kronor, dels ock till Anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 534 163 000 kronor.

I de under punkten 29 nämnda likalydande
motionerna I: 156, av herr
Strandberg, samt II: 206, av herrar Ed -

Onsdagen den 30 mars 19G(i fm.

Nr 14

lund och Oskarson, hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen,
med avslag på vad Kungl. Maj:t under
förevarande anslag liärutinnan föreslagit,
måtte besluta, att kostnader under
anslaget, vilka direkt sammanhängde
med utflyttningen av I 1 och Ing 1,
skulle bestridas av medel, som anvisades
utanför det militära försvarets
kostnadsram.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna den enligt statsrådsprotokollet
över försvarsärcnden för den
3 januari 1966 föreslagna kostnadsramen
för tygmaterielanskaffning vid armén
under budgetåren 1966/73,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att beställningar av tygmateriel
m. m. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 485 000 000 kronor,

c) till Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 534 163 000 kronor; II.

att motionerna 1:156 och 11:206,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottet
bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 156 och II: 206, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att av anslaget under
I c) ett belopp av 3 500 000 kronor skulle
bestridas av medel utanför det militära
försvaret.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 35.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Anslag till underhäll av tygmateriel m. m.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner koinme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. I.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 36

Anslag till underhåll av tygmateriel
m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

a) att riksdagen måtte till Underhåll
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 106 900 000 kronor;

b) att motionerna I: 156, av herr
Strandberg, samt II: 206, av herrar Edlund
och Oskarson, såvitt nu vore i
fråga, icke måtte av riksdagen bifallas.

I motionerna I: 156 och II: 206 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen,
med avslag på vad Kungl. Maj :t
under förevarande anslag liärutinnan
föreslagit, måtte besluta, att kostnader
under anslaget, vilka direkt sammanhängde
med utflyttningen av I 1 och
Ing 1, skulle bestridas av medel, som
anvisades utanför det militära försvarets
kostnadsram.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Holmberg, Bohman och Petersson, vilka
ansett, att utskottet bort under b)
hemställa, att riksdagen måtte, med

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Ang. bidrag till sjövärnskåren — Anslag till
bifall till motionerna I: 156 och II: 206,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att av
anslaget under a) ett belopp av 500 000
kronor skulle bestridas av medel utanför
ramen för det militära försvaret.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. a.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. b framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 37—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77

Ang. bidrag till sjövärnskåren

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till sjövärnskåren
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Yngve Nilsson och Svenungsson
(1:373) samt den andra inom andra
kammaren av herr Thglén m. fl. (II:
459), hade anhållits, att riksdagen måtte
besluta öka förevarande anslag till
625 000 kronor.

frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:373 och 11:459, till Bidrag
till sjövärnskåren för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:s förslag
samt med bifall till motionerna 1:373
och 11:459, till Bidrag till sjövärnskåren
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 625 000 kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 72—177

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 178

Anslag till frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av
4 950 000 kronor.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Anslag till

i delta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundberg och Schött (1:259)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Oskarson in. fl. (II: 454), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. in. för budgetåret
1906/67 anvisa ett reservationsanslag
av 5 018 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundberg (I: 375) och den andra
inom andra kammaren av herr Oskarson
m. fl. (II: 452), i vilka anhållits,

a) att de arvoden, som utginge till frivilligpersonal
bland annat vid utbildning
för krigsplacering inom krigsmakten,
måtte uppräknas till skäligt belopp
samt hänföras till traktamente, b) att
rätten till lön med B-avdrag måtte utsträckas
till att omfatta även utbildning
inom andra grenar av totalförsvaret än
krigsmakten, c) att statsmedel helt eller
delvis måtte ställas till förfogande
för utbildning av B-personal.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 259 och II: 454, såvitt nu
vore i fråga, samt I: 375 och II: 452, såvitt
dessa motioner avsåge uppräkning
av arvoden samt kostnader för utbildning
av B-personal, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 950 000 kronor,

b) att motionerna 1:375 och 11:452,
i vad de avsåge rätt till lön med B-avdrag,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a

frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 375 och II: 452, såvitt dessa
motioner avsåge uppräkning av arvoden,
med avslag å motionerna 1:375
och II: 452, såvitt dessa motioner avsåge
kostnader för utbildning av B-personal,
samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:454, såvitt nu vore i fråga,
till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. in. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 5 018 000
kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
178 mom. a, röstar

Ja;

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till lottaorganisationen

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 26.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. b.

Punkten 179

Anslag till lottaorganisationen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lottaorganisationen för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de tidigare nämnda båda likalydande
motionerna 1:259, av herrar
Lundberg och Schött, samt 11:454, av
herr Oskarson m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen måtte
till Lottaorganisationen för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 337 000 kronor,

dels ock de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 375, av herr Lundberg,
och 11:452, av herr Oskarson
m. fl., i vilka anhållits, utom annat, a)
att de arvoden, som utginge till frivilligpersonal
bland annat vid utbildning
för krigsplacering inom krigsmakten

måtte uppräknas till skäligt belopp samt
hänföras till traktamente, b) att statsmedel
helt eller delvis måtte ställas till
förfogande för utbildning av B-personal.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:259 och 11:454 samt I:
375 och 11:452, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 100 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Holmberg, Bohman och Petersson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:375 och 11:452, såvitt dessa motioner
avsåge uppräkning av arvoden,
med avslag å motionerna I: 375 och II:
452, såvitt dessa motioner avsåge kostnader
för utbildning av B-personal,
samt med bifall till motionerna I: 259
och 11:454, såvitt nu vore i fråga, till
Lottaorganisationen för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 337 000 kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Punkten ISO

Anslag till frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret 1900/07 anvisa
ett reservationsanslag av 310 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de tidigare nämnda båda likalydande
motionerna I: 259, av herrar
Lundberg och Schött, samt II: 454, av
herr Oskarson in. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret 1906/07 anvisa
ett reservationsanslag av 314 000 kronor,

dels ock de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 375, av herr Lundberg,
och II: 452, av herr Oskarson
m. fl., i vilka anhållits, utom annat, a)
att de arvoden, som utginge till frivilligpersonal
bland annat vid utbildning
för krigsplacering inom krigsmakten,
måtte uppräknas till skäligt belopp samt
hänföras till traktamente, b) att statsmedel
helt eller delvis måtte ställas till
förfogande för utbildning av B-personal.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Majrts förslag och med avslag å motionerna
I: 259 och II: 454 samt I: 375 och
11:452, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret 1966/07
anvisa ett reservationsanslag av 310 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:375 och 11:452,
såvitt dessa motioner avsåge uppräk -

Anslag till frivilliga djursjukvården i krig

ning av arvoden, med avslag å motionerna
1:375 och 11:452, såvitt de avsåge
kostnader för utbildning av B-personal,
samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:454, såvitt nu vore i fråga,
till Frivilliga sjukvårdsväsendet i
krig för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 314 000 kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten tSl

Anslag till frivilliga djursjukvården
i krig

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag och med avslag å motionerna
1:259, av herrar Lundberg och
Schött, samt II: 454, av herr Oskarson
m. fl., ävensom 1:375, av herr Lundberg,
och 11:452, av herr Oskarson
m. fl., samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Frivilliga djursjukvården i
krig för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 45 000 kronor.

I motionerna 1:259 och 11:454 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Frivilliga djursjukvården
i krig för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av 79 000
kronor.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till frivilliga skytteväsendet — Anslag till soldathemsverksamhet

1 motionerna 1:375 och 11:452 hade
anhållits, utom annat, a) att de arvoden,
som utginge till frivilligpersonal
bland annat vid utbildning för krigsplacering
inom krigsmakten, måtte uppräknas
till skäligt belopp samt hänföras
till traktamente, b) att statsmedel helt
eller delvis måtte ställas till förfogande
för utbildning av B-personal.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:375 och 11:452,
såvitt dessa motioner avsåge uppräkning
av arvoden, med avslag å motionerna
1:375 och 11:452, såvitt de avsåge
kostnader för utbildning av B-personal,
samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 454, såvitt nu vore i fråga,
till Frivilliga djursjukvården i krig för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 79 000 kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 182

Anslag till frivilliga skytteväsendet

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna

I: 259, av herrar Lundberg och Schött,
samt 11:454, av herr Oskarson in. fl.,
såvitt nu vore i fråga, till Frivilliga
skytteväsendet för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av
2 435 000 kronor.

I motionerna I: 259 och II: 454 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte till Frivilliga skytteväsendet
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 2 549 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Holmberg, Bohman och Petersson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1: 259 och II: 454, såvitt
nu vore i fråga, till Frivilliga skytteväsendet
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 549 000
kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 183—188

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 189

Anslag till soldathemsverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Soldathemsverksamhet för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 14

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:256) och
den andra inom andra kammaren av
lierr Gustafsson i Borås in. fl. (II: 329),
hade anhållits, att riksdagen måtte besluta
att till Soldathemsverksamhet under
budgetåret 1966/67 anvisa 250 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:256 och 11:329,
till Soldathemsverksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Bengtson, Holmberg, Dahlén, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson, Nelander
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:256 och 11:329, till Soldathemsverksamhet
för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten av -

Anslag till noldathemsverk.samhet

givna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan lian upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
189, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 59.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr förste vice talmannen Strand
anmälde, att han vid den nu företagna
voteringen röstat ja; å omröstningstavlan
hade dock felaktigt angivits, att han
avstode från att rösta.

Punkterna 190—223

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 22''t och 225

Lades till handlingarna.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1966/67 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesiirenden
för den 3 januari 1966, föreslagit
riksdagen att

A. beträffande anslag på driftbudgeten I.

bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
anförts ändra personalförteckning för

1) bostadsstyrelsen; och

2) länsbostadsnämnderna;

II. godkänna av departementschefen
förordade avlöningsstater, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, för

1) bostadsstyrelsen; och

2) länsbostadsnämnderna;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar av bestämmelserna
om

1) förbättringslån;

2) invalidbostadsbidrag; och

3) räntebidrag;

IV. medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas under vartdera
av åren 1966 och 1967 intill ett belopp
av högst 80 miljoner kronor;

V. för budgetåret 1966/67 under elfte
huvudtiteln anvisa såsom förslagsanslag 1)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
4 786 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
1 152 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
9 819 000 kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
1 321 000 kronor;

5) till Räntebidrag 435 miljoner kronor; 6)

till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
80 miljoner kronor;

B. beträffande anslag på kapitalbudgeten I.

godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för bostadsproduktionen; II.

godkänna av departementschefen
förordade ändringar av bestämmelserna
om bostadslån;

III. medgiva, att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande

— utöver tomträttslån till kommuner

— samt räntebidrag utan samband med
statligt lån, finge beviljas under år 1966
för högst 86 000 lägenheter och under
vartdera av åren 1967 och 1968 för
högst 84 000 lägenheter ävensom att
nämnda lån finge beviljas intill ett belopp
av 1 800 miljoner kronor under
år 1966;

IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
av departementschefen angivna förutsättningar,
besluta om utökning av
den under B III upptagna ramen för
lån- och bidragsgivning under år 1966;

V. medgiva, att förhandsbesked om
bostadslån för hus, som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder,
finge meddelas för
högst 10 000 lägenheter under ettvart av
åren 1967—1971;

VI. medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill 30 miljoner kronor vart och
ett av åren 1966, 1967 och 1968;

VII. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning av den under B VI
upptagna ramen för långivning under
år 1966 i den omfattning, som utvecklingen
i fråga om kapital- och arbetskraftsresurser
möjliggjorde;

VIII. för budgetåret 1966/67 anvisa
såsom investeringsanslag

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
985 miljoner kronor;

Onsdagen den MO mars 1906 fm.

Nr 14

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:506, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Johansson i Växjö,

II: 507, av herr Gustavsson i Alvesta

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien 15 miljoner
kronor;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
27 miljoner kronor.

Propositionen hade, såvitt nu vore i
fråga, i vad den berörde kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen,
jämväl remitterats till bankoutskottet.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 26, av herr Harry Carlsson och herr
Nyman,

I: 130, av herrar Werner och Adolfsson,

I: 174, av herr Göran Karlsson m. fl.,
I: 279, av herr Holmberg m. fl.,
1:415, av herr Torsten Andersson,

I: 417, av herr Bengtson m. fl.,

I: 421, av herr Nils-Eric Gustafsson
in. fl.,

1: 422, av herr Isacson m. fl.,

I: 423, av herr Axel Kristiansson och
fru Elvy Olsson,

I: 427, av herr Lundström m. fl.,

1: 430, av herr Johan Olsson,

I: 431, av herr Gunnar Pettersson och
herr Harald Pettersson,

I: 433, av herr Svanström,

I: 435, av herr Sörenson och fru Elvy
Olsson,

I: 437, av herr Åkerlund,

I: 639, av herr Bengtson m. fl., och
I: 641, av herr Lundström m. fl., samt

från andra kammaren

II: 38, av herr Berglund m. fl.,

II: 90, av herr Karlsson i Huddinge
m. fl.,

II: 176, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 225, av herr Almgren m. fl.,

II: 348, av herr Bohman m. fl.,

II: 502, av herr Börjesson i Glömminge
och herr Johansson i Skärstad,
II: 503, av herr Dahlgren,

in. fl.,

II: 508, av herr Hedin in. fl.,

11:509, av herr Hedlund in. fl.,

11:513, av herr Jonasson in. fl.,

Il: 518, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.,

II: 520, av herr Ohlin in. fl.,

11:522, av herr Rimmerfors in. fl..

II: 524, av herr Tobé m. fl.,

II: 528, av herr Wennerfors och herr
Bengtson i Solna,

II: 599, av herr Hedund m. fl., och

II: 602, av herr Ohlin m. fl.

I motionen II: 90 (av herr Karlsson
i Huddinge m. fl.) hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa, att normerna för prissättningen
vid statliga markförsäljningar
måtte prövas i enlighet med vad i motionen
anförts.

I de likalydande motionerna I: 130
(av herrar Werner och Adolfsson) och
II: 176 (av herr Nilsson i Gävle in. fl.)
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

att statlig långivning till bostadsbyggandet
för innevarande år skulle utgå
för en igångsättning av 92 000 lägenheter,
samt

att de statliga räntebidragen skulle
utgå enligt oförändrade grunder.

I de likalydande motionerna I: 174
(av herr Göran Karlsson m. fl.) och
II: 225 (av herr Almgren m. fl.) hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att räntefria förbättringslån även fortsättningsvis
skulle kunna utgå till förbättring
av handikappade medborgares
bostäder.

I de likalydande motionerna 1:279
(av herr Holmberg in. fl.) och II: 348
(av herr Bohman m. fl.) hade, såvitt
nu vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle

A. 1) uttala, att en grundprincip för

den fortsatta bostadspolitiken borde

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vara, att de boende själva skulle betala
vad deras bostäder kostade;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om ändring i bostadslånekungörelsen
med innebörd, att maximigränserna
beträffande bostadsyta i småhus
såväl som förutsättning för bostadslån
som beträffande låneunderlagets storlek
slopades;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att hyresregleringslagens regler
• §§ 3—5 om fastställande av hyran
icke måtte gälla för lägenheter, som
efter den 1 juli 1966 undergått väsentliga
ombyggnadsåtgärder, för vilka i
stället nämnda lags § 6 borde tillämpas; B.

besluta,

1) att den statliga bostadslångivningen
från och med den 1 juli 1966 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning härav inga preliminära
beslut om lån från lånefonden för
bostadsbyggande skulle meddelas från
nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 1/2 % skulle erläggas; 4)

att från och med den 1 januari
1966 räntebidrag ej längre skulle medgivas
beträffande hus, som påbörjats
före ingången av 1958;

5) att räntebidrag, avseende räntor
å underliggande lån, som hänförde sig
till tiden från och med den 1 januari
1966, skulle vad avsåge hus färdigställda
till och med 1959 grundas på en
basränta av 6 %, beträffande hus färdigställda
1960—1961 på 5,5 %, för år
1962 på 5 % och från och med 1963 på
4,5 %;

6) att statliga bostadslån, tertiärlån,
egnahemslån och förbättringslån avseende
hus som påbörjats från och med
den 1 januari 1958 skulle från och med
den 1 juli 1966 upp till 90 % av låneunderlaget
förräntas efter en räntesats
av 6 % samt att till den del lånen överstege
90 % av låneunderlaget räntan
skulle utgöra 7 %;

7) att räntan på reaktiverade tilläggslån
från och med den 1 juli 1966 skulle
utgöra 6 %;

8) att den hyreskontroll, som utövades
av bostadslånemvndigheterna, skulle
upphöra från och med den 1 juli
1966;

9) att de såsom allmännyttiga betecknade
bostadsföretagen skulle åläggas redovisningsskyldighet
för sina fonder,
dessas storlek och successiva uppbyggnad
samt för de principer, efter vilka
dels fonderna uppbyggdes, dels hyressättningen
skedde;

10) avslå framställningen om förhandsbesked
beträffande bostadslån
för hus avsedda att byggas med industriella
produktionsmetoder;

11) avslå ett investeringsanslag till
lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien;

12) att inga nya tomträttslån skulle
beviljas från och med den 1 januari
1967;

C. , om förslagen under B 1—3 ovan
icke vunne riksdagens bifall, besluta,

1) att bostadslån, till vilka tillstånd
lämnats tidigast den 1 juli 1966, skulle
beviljas upp till 90 % av belåningsvärdet
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna, och för
s. k. allmännyttiga företag upp till
95 Vc mot kommunal borgen;

2) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift av 1/2 %
skulle uttagas i samband med lånets
utbetalande;

D. , under förutsättning att yrkandet
under C 1 vunne riksdagens bifall, medgiva,
att lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge beviljas
intill ett belopp av 1 680 miljoner
kronor under år 1966;

E. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:4/7
(av herr Bengtson in. fl.) och II: 509
(av herr Hedlund in. fl.) hade, såvitt
nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I. a) fastställa den av Kungl. Maj:t
föreslagna basräntan å vissa underliggande
bostadslån att gälla från den 1
januari 1900;

b) till Räntebidrag under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1906/67 anvisa ett
förslagsanslag av 335 miljoner kronor;

c) medgiva, att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande
utöver tomträttslån till kommuner samt
räntebidrag utan samband med statligt
lån, finge beviljas under år 1906 för
högst 88 000 lägenheter och under vartdera
av åren 1967 och 1968 för respektive
92 000 och 90 000 lägenheter ävensom
att nämnda lån finge beviljas intill
ett belopp av 1 840 miljoner kronor
under ar 1960;

d) godkänna det av Kungl. Maj:t begärda
bemyndigandet att besluta om utökning
av den under c) upptagna ramen
för bidragsgivning under år 1966
samt uttala, att småhusbyggandet därvid
i första hand borde komma i fråga;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t

a) uttala, att lånemedel avseende
8 000 lägenheter borde reserveras för
senare fördelning för att tillgodose de
särskilda behov, som uppkomme i samband
med nyetablering och utvidgning
av industriföretag, t. ex. i samband med
den samhälleliga lokaliseringspolitiken;

b) anhålla om utarbetande av riktlinjer
för skapandet av en god bomiljö;

c) uttala, att småhusbyggande borde
igångsättas i enlighet med bygginitiativen; d)

anhålla om utredning och förslag
till program för småhusproduktionen i
enlighet med vad i motionerna anförts;

e) uttala, att kommunerna liksom tidigare
borde vara enhet för bostadsbyggnadsresursernas
lokala fördelning.

I de likalydande motionerna I: i2I
(av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.)
och II: 518 (av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta,

att bestämmelserna om förbättringslån
skulle få en sådan utformning, att

de i motionerna omnämnda låginkomstgrupperna
som hittills kunde erhålla
dylika lån;

att medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas under vartdera
av åren 1966 och 1907 intill ett belopp
av högst 90 miljoner kronor, vilket innebure
ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 10 miljoner kronor
ökat anslag;

samt att till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av 90
miljoner kronor.

I de likalydande motionerna I: 427
(av herr Lundström in. fl.) och II: 520
(av herr Ohlin m. fl.) hade, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte besluta

1) att godkänna ett ordinarie bostadsbyggnadsprogram
i överensstämmelse
med det av motionärerna 1964
framlagda och med komplettering för
1970 upprepade förslaget, innebärande
igångsättning av

för 1966 94 000 lägenheter

» 1967 98 000 »

» 1968 102 000 »

» 1969 106 000 »

» 1970 110 000 »

samt att dessutom förorda upprättandet
av en konjunkturreserv om 10 000 lägenheter
för vart och ett av åren 1966
till och med 1970;

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t efter samråd
med byggnadsarbetsmarknadens parter
och med niiringsfrihetsrådet måtte tillsätta
ett organ, bestående av företrädare
för dessa instanser jämte opartiska
experter, med uppgift att följa
hur rationaliseringsframstegen inom
byggnadsindustrien sloge igenom samt
beräkna den utökning av föreliggande
bostadsbyggnadsprogram som ett vidgat
industriellt byggande skulle kunna
medföra;

3) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om tillsättande av en utred -

94 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning beträffande de olika planinstitutens
funktioner, samordningen mellan
planering och husprojektering samt
principerna för gränsdragningen mellan
de statliga, regionala och kommunala
organens ansvar och befogenheter
i detta sammanhang;

4) att beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,

a) att erforderliga åtgärder borde
vidtagas för att öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen till 50 %,
vilket den väntade utvecklingen av efterfrågan
motiverade, och vidare att den
ökning av den totala produktionen, som
i motionerna framlagda program innebure,
alltså i första hand borde komma
småhusbyggandet till godo,

b) att en ökning av tvårumslägenheternas
andel i nyproduktionen av flerfamiljshus
likaledes ur efterfrågesynpunkt
syntes önskvärd, varvid andelen
för lägenheter om ett rum och kök eller
mindre i motsvarande grad kunde
minskas,

c) att bostadsproduktionen i takt
med tillgängliga mark- och planresurser
och med större målmedvetenhet
borde inriktas på områden, där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle
bliva besvärande samt att ansträngningar
borde göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom
en aktiv lokaliseringspolitik, som gåve
sysselsättning utanför dessa områden,

d) att beträffande miljöfrågornas betydelse
giva till känna vad i motionerna
anförts;

5) att ändring skulle företagas av
för olika företagsformer gällande lånevillkor
på sätt i motionerna angivits,
så att likvärdighet beträffande konkurrensförhållanden
uppnåddes;

6) att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att utländska byggnadsföretag borde
beredas större möjligheter att utföra
byggnader och anläggningar i Sverige
i syfte att närma byggnadsindustriens
konkurrensläge till det för exportindustrien
eller för den under importkon -

kurrens arbetande hemmamarknadsindustrien
rådande;

7) att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån skulle fastställas till 6 %
mot nuvarande 4 % i syfte att åstadkomma
bättre paritetsförhållande beträffande
hyrorna i under 1950-talet färdigställda
hus samt att såväl denna
subventionsminskning som den av
Kungl. Maj:t föreslagna skulle träda i
kraft från och med den 1 januari 1966.

I de likalydande motionerna I: i30
(av herr Johan Olsson) och II: 507 (av
herr Gustavsson i Alvesta in. fl.) hade
föreslagits, att riksdagen — i syfte att
motverka de fortgående stegringarna
av byggnadskostnaderna och åstadkomma
samhällsekonomiska, statsfinansiella
och kommunalekonomiska besparingar
— skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

1) att en arbetsgrupp, knuten till statens
institut för byggnadsforskning och
med företrädare för institutet, byggnadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och de
båda berörda kommunförbunden, måtte
tillsättas med uppgift dels att utarbeta
metoder, normer och anvisningar för
sådan detaljplanering enligt byggnadslagen,
som främjade och underlättade
industriellt byggande, dels att i den
mån så befunnes erforderligt avgiva förslag
till ändringar i gällande byggnadslagstiftning,
dels ock att verka för upplysningsverksamhet
rörande de industriella
byggmetodernas förutsättningar;

2) att en arbetsgrupp, likaledes knuten
till statens institut för byggnadsforskning
och med företrädare för institutet
och för centrala ämbetsverk,
såsom byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen,
samt för de tre kommunförbunden,
måtte tillsättas med uppgift alt
pröva och föreslå en långt driven standardisering
beträffande offentliga byggnader,
t. ex. skolor, administrationslokaler
och i viss utsträckning sjukhus
och jämförliga institutioner, i syfte att
främja och underlätta industriella byggmetoder; -

Onsdagen den 30 mars 1966 fin.

Nr 14

Anslag till

3) alt i anslutning till sistnämnda
arbetsgrupps arbete måtte verkställas
en översyn av gällande regler inom den
offentliga byggnadsverksamheten samt
i förekommande fall av statsbidragsregler,
så att tillämpning av industriella
byggmetoder underlättades;

4) att en utredning, sammansatt av
i förhållande till partsintressena på
byggnadsmarknaden obundna personer,
måtte tillsättas med uppgift dels att, i
samråd med och med bistånd av statens
pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsrädet
och näringsfrihetsombudsmannen,
utröna i vad mån institutionella
hinder för byggnadsverksamhetens
rationalisering och utveckling förekomme,
t. ex. genom gällande ordning
för konsultuppdrag, karteller och prisöverenskommelser,
systemet för och tilllämpningen
av ackordsersättning, gränsdragning
mellan fackförbund m. in., dels
att taga initiativ till sådana hinders avlägsnande
eller förebyggande.

I de likalydande motionerna 1:434
(av herr Gunnar Pettersson och herr
Harald Pettersson) och II: 513 (av herr
Jonasson m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
angående sådana ändringar i gällande
författningar, tillämpningsföreskrifter
och administrativa anvisningar, att förutsättningar
skapades för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden.

I de likalydande motionerna I: 433
(av herr Svanström) och II: 503 (av
herr Dahlgren) hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att vid behandlingen
av frågan om befrämjande av bostadsbyggande
uttala, att en återgång borde
ske till vad som gällde före 1965 års
riksdagsbeslut i fråga om kvotfördelning
av lånemedel för detta ändamål.

I de likalydande motionerna I: 437
(av herr Åkerlund) och II: 528 (av herr
Wennerfors och herr Bengtson i Solna)
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och förslag i beaktande av de

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
i motionerna anförda synpunkterna rörande
möjligheterna att skapa förutsättningar
för bättre planering samt att inom
byggnadsbranschen undvika onödiga
kostnadsstegringar, åsamkade av
byggnadsregleringsverksamheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen mätte

1. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde lägenheternas
storlek, med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 427 och II: 520, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört; 2.

beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde småhusbyggandet,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:427 och 11:520, 1:417 och 11:509
samt I: 279 och II: 348, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

3. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde miljöfrågor,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 427 och II:
520 samt 1:417 och II: 509, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

4. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
till den del de ej blivit
under punkterna 1—3 särskilt berörda,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:427 och
11:520, 1:417 och 11:509, 1:279 och
11:348 samt 1:26 och 11:38, de sex
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

5. avslå i motionerna 1:639 och II:
599 samt 1:641 och 11:602 framställda
yrkanden angående servicehus;

6. avslå i motionerna 1:279 och II:
348 framställt yrkande angående vissa
ändringar i lagen om hyresreglering;

7. beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motio -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nerna I: 427 och II: 520, såvitt nu vore
i fråga, ävensom motionerna I: 433 och
II: 503 godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

8. besluta, att yrkandena i motionerna
1:427 och 11:520, såvitt nu vore i
fråga, samt 1:415 och 11:524, angående
planinstituten och planväsendets organisation,
ej skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

9. avslå i motionen 11:90 framställt
yrkande angående prissättningen vid
statliga markförsäljningar;

10. beträffande bostadsbyggandets
omfattning med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:427 och 11:520, 1:417 och 11:509
samt I: 130 och II: 176, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

11. avslå i motionerna 1:427 och II:
520 framställda yrkanden om en femårsplan
för bostadsbyggandet och om
upprättande av en konjunkturreserv;

12. beträffande industriella byggnadsmetoder
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och i anledning av motionerna
I: 427 och II: 520, såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionerna I: 430 och II: 507
samt med avslag å motionerna 1:279
och 11:348, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

13. avslå i motionerna I: 437 och II:
528 framställt yrkande om utredning
rörande kostnadsstegringar på grund av
byggnadsreglering, m. m.;

14. avslå i motionerna 1:279 och II:
348 framställt yrkande om införande
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet; 15.

beträffande krediter till bostadsförbättringar
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
174 och II: 225 samt I: 421 och II: 518,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört; 16.

avslå i motionerna 1:427 och II:
520 samt 1:279 och 11:348 framställda

yrkanden beträffande bostadslånets
storlek;

17. avslå i motionerna 1:427 och II:
520 samt 1:279 och 11:348 framställda
yrkanden angående räntan på bostadslån,
tertiärlån, egnahemslån, förbättringslån
och vissa tilläggslån;

18. avslå i motionerna 1:279 och II:
348 framställt yrkande om en förvaltningsavgift
för bostadslån;

19. beträffande hyreskontrollen i
statsbelånade hus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 348, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

20. avslå i motionerna 1:279 och II:
348 framställt yrkande angående maximiyta
i småhus;

21. avslå i motionerna 1:279 och II:
348 framställt yrkande angående viss
redovisningsskyldighet för allmännyttiga
bostadsföretag;

22. avslå i motionerna 1:431 och II:
513 framställt yrkande angående en
friare bebyggelse på landsbygden;

23. avslå i motionerna 1:422 och II:
508 framställt yrkande om handläggningen
av ärenden avseende lån till bostäder
inom lantbruksföretag;

24. beträffande invalidbostadsbidrag
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:435
och 11:522 godkänna vad utskottet i
utlåtandet anfört;

25. avslå i motionerna 1:279 och II:
348 framställt yrkande angående tomträttslån
till kommuner;

26. beträffande grunderna för räntebidrag
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
427 och 11:520, 1:417 och 11:509, I:
279 och II: 348 samt I: 130 och II: 176,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört; 27.

avslå i motionerna 1:427 och II:
520 framställt yrkande angående schablonmetod
för räntesubventioner;

28. beträffande grunderna för den
.statliga låne- och bidragsverksamhe -

Onsdagen den 30 mars 1966 fin.

Nr 11

Anslag till

ten till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under
5—27, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och under erinran om vad utskottet
i utlåtandet anfört godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1966 förordade ändringar; 29.

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
417 och 11:509, såvitt nu vore i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
435 000 000 kronor;

30. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
421 och 11:518, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas under vartdera av åren

1966 och 1967 intill ett belopp av högst
80 000 000 kronor;

31. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
421 och 11:518, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 80 000 000
kronor;

32. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
130 och 11:176, 1:417 och 11:509, I:
427 och II: 520 samt I: 279 och II: 348,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom å motionerna I: 423 och II:
506 samt II: 502, medgiva, att beslut om
lån, som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande — utöver tomträttslån
till kommuner — samt räntebidrag utan
samband med statligt lån, finge beviljas
under år 1966 för högst 86 000 lägenheter
och under vartdera av åren

1967 och 1968 för högst 84 000 lägenheter
ävensom att nämnda lån finge
beviljas intill ett belopp av 1 800 miljoner
kronor under år 1966;

33. avslå i motionerna I: 417 och II:
509 framställt yrkande om fördelningen
av låneramen för år 1966;

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

34. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt i anledning av motionerna I:
417 och 11:509, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Majd att, under av
departementschefen angivna förutsättningar,
besluta om utökning av den under
32 upptagna ramen för lån- och
bidragsgivning under år 1966;

35. avslå i motionerna 1:417 och II:
509 framställt yrkande beträffande bostadsbyggandets
lokala fördelning;

36. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
279 och 11:348, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att förhandsbesked om bostadslån
för hus, som skulle byggas med
tillämpning av industriella produktionsmetoder,
finge meddelas för högst
10 000 lägenheter under ettvart av åren
1967—1971;

37. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
985 000 000 kronor;

38. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
279 och 11:348, såvitt nu vore i fråga,
till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor;

39. medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill 30 000 000 kronor vart och ett
av åren 1966, 1967 och 1968;

40. bemyndiga Kungl. Majd att besluta
om utökning av den under 39 upptagna
ramen för långivning under år
1966 i den omfattning, som utvecklingen
i fråga om kapital- och arbetskraftsresurser
möjliggjorde;

41. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 27 000 000 kronor;

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

42. bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för bostadsstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1966 föreslagits;

43. bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
enligt vad i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1966 föreslagits;

44. godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

45. godkänna under punkten införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

46. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 4 786 000 kronor;

47. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 9 819 000
kronor;

48. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 152 000 kronor; 49.

till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 321 000
kronor;

50. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de ej blivit under punkterna 1—49 särskilt
berörda eller behandlats i annat
utskottsutlåtande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde lägenheternas
storlek,

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,

Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde lägenheternas
storlek, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
jämte motionerna I: 427 och II: 520,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

2) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde småhusbyggandet,

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den lydelse,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande riktlinjer
för bostadsproduktionen, såvitt rörde
småhusbyggandet, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag jämte motionerna
1:279 och 11:348, 1:427 och 11:520
samt I: 417 och II: 509, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

3) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde miljöfrågor,

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
såvitt rörde miljöfrågor,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr It

1)9

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. in.

jämte motionerna 1:427 och 11:520
samt I: 417 ocli II: 509, samtliga motioner
såvitt no vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande vissa ändringar i lagen
om hyresreglering

av herrar Kaijser, Waltmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den ändrade lydelse, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 6 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till i motionerna
1:279 och 11:348 framställt
yrkande angående vissa ändringar i lagen
om hyresreglering i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

5) beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 7 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag jämte motionerna 1:427 och II:
520, såvitt nu vore i fråga, ävensom
motionerna I: 433 och II: 503, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

6) beträffande bostadsbyggandets omfattning a)

av herr Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som reservationen
visade;

b) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander och Nilsson i Tvärålund,

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 10 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadsbyggandets omfattning
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
jämte motionerna 1: 427 och II: 520,
I: 417 och II: 509 samt I: 130 och II: 176,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

7) beträffande eu femårsplan för bostadsbyggandet
samt upprättande av en
konjunkturreserv

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 11 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande en femårsplan för
bostadsbyggandet samt upprättande av
eu konjunkturreserv med bifall till motionerna
I: 427 och II: 520, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

8) beträffande industriella byggnadsmetoder av

herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den ändrade lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 12 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande industriella byggnadsmetoder
med bifall till motionerna I: 279
och II: 348, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna I: 427 och II: 520, såvitt
nu vore i fråga, samt I: 430 och
II: 507 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

9) angående utredning rörande kostnadsstegringar av

herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och

100

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Nilsson i Tvärålnnd samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under 13 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till i motionerna
1:437 och 11:528 framställt yrkande
om utredning rörande kostnadsstegringar
på grund av byggnadsreglering,
m. m., i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 10)

beträffande ett kreditgarantisystem av

herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 14 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet
med bifall till motionerna 1:279 och
II: 348, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

11) beträffande krediter för bostadsförbättringar a)

av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 15 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
krediter för bostadsförbättringar i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 174 och
11:225 samt 1:421 och 11:518, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av fru Wallentheim och herr Almgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i vissa angivna delar bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 15 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande krediter
för bostadsförbättringar i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:421 och 11:518, såvitt nu vore i
fråga, samt med bifall till motionerna

I: 174 och II: 225, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

12) beträffande bostadslånets storlek

a) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Nyman, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 16 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadslånets storlek
med bifall till motionerna I: 427 och II:
520 ävensom med avslag å motionerna
1:279 och 11:348, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 16 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadslånets storlek med
bifall till motionerna I: 279 och II: 348
ävensom med avslag å motionerna I: 427
och II: 520, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört;

13) beträffande ränta på lån

a) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Nyman, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 17
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
räntan på bostadslån, tertiärlån,
egnahemslån, förbättringslån och vissa
tilläggslån med bifall till motionerna
I: 427 och II: 520 samt I: 279 och II: 348,
samtliga motioner såvitt rörde ränta på
vissa tilläggslån, ävensom med avslag å
motionerna I: 279 och II: 348, såvitt
rörde ränta på övriga lån, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss

Onsdagen den 30 mars 19(i(i fm.

Nr 14

101

Anslag till

angiven del erhålla den lydelse, som
reservationen visade, samt att utskottet
hort under 17 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntan på bostadslån,
tertiärlån, egnahemslån, förbättringslån
och vissa tilläggslån med bifall till motionerna
1:279 och 11:348 samt 1:427
och II: 520, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 14)

beträffande en förvaltningsavgift
för bostadslån

av herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 18
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
en förvaltningsavgift för bostadslån
med bifall till motionerna I: 279 och
II: 348, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

15) beträffande den med långivningen
förenade hyreskontrollen

av herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 19 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande hyreskontrollen
i statsbelånade hus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt till motionerna I: 279
och II: 348, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

16) beträffande maximiyta i småhus

av herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 20 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande maximiyta i småhus med
bifall till motionerna I: 279 och II: 348,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

17) beträffande redovisningsskyldighet av

herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under 21
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
viss redovisningsskyldighet för
allmännyttiga bostadsföretag med bifall
till motionerna 1:279 och 11:348,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

18) beträffande friare bebyggelse på
landsbygden

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelamler och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 22 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande en friare bebyggelse
på landsbygden i anledning av
motionerna I: 431 och II: 513 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

19) beträffande tomträttslån

av herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 25 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande tomträttslån
till kommuner med bifall till motionerna
I: 279 och II: 348, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

20) beträffande grunderna för räntebidrag a)

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Ne -

102

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lunder och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den ändrade
lydelse, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 26 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande grunderna
för räntebidrag i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:279 och 11:348 och med bifall till
motionerna 1:427 och 11:520 samt I:
417 och 11:509 ävensom med avslag å
motionerna 1:130 och 11:176, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 26 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande grunderna för
räntebidrag i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:427
och II: 520 samt I: 417 och II: 509, med
bifall till motionerna 1:279 och 11:348
ävensom med avslag å motionerna I:
130 och II: 176, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

21) beträffande anslaget till Räntebidrag a)

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka,
under förutsättning av bifall till reservationen
20 a, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 29 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:417 och 11:509,
såvitt nu vore i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 335 000 000 kronor;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka,

under förutsättning av bifall till reservationen
20 b, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under 29 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:417 och II:
509, såvitt nu vore i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 300 000 000 kronor; 22)

beträffande ramen för räntefria
förbättringslån

av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
11 a, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under 30 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
421 och 11:518, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas under vartdera av åren
1966 och 1967 intill ett belopp av högst
90 000 000 kronor;

23) beträffande anslag till Bidrag till
viss bostadsförbättringsverksamhet

av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
22, ansett, att utskottet bort under 31
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 421 och II: 518,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
viss bostadsförbättringsverksamhet för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kronor;

24) beträffande ramen för långivning
från lånefonden för bostadsbyggande

a) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,

Onsdagen den 30 mars 1966 fm. Nr 14 103

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

5) beträffande fördelningen av låne -

Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelancler
och Nilsson i Tvärålund, vilka,
under förutsättning av bifall till reservationen
6 b, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 32 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionerna I: 130
och 11:176, 1:427 och 11:520 samt I:
417 och 11:509 ävensom med avslag å
motionerna 1:279 och 11:348, 1:423
och 11:506 samt 11:502, de tio förstnämnda
motionerna såvitt nu vore i
fråga, medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande
— utöver tomträttslån till
kommuner — samt räntebidrag utan
samband med statligt lån, finge beviljas
under år 1966 för högst 88 000 lägenheter
och under vartdera av åren 1967
och 1968 för högst 84 000 lägenheter
ävensom att nämnda lån finge beviljas
intill ett belopp av 1 840 miljoner kronor
under år 1966;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka,
under förutsättning av bifall till reservation
12 b, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 32
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:279 och 11:348 ävensom
med avslag å motionerna I: 130 och II:
176. 1:417 och 11:509 samt 1:427 och
II: 520, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, och å motionerna I: 423 och
II: 506 samt II: 502, medgiva, att beslut
om lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande — utöver
tomträttslån till kommuner — samt räntebidrag
utan samband med statligt lån,
finge beviljas under år 1966 för högst
86 000 lägenheter och under vartdera
av åren 1967 och 1968 för högst 84 000
lägenheter ävensom att nämnda lån
finge beviljas intill ett belopp av 1 740
miljoner kronor under år 1966;

ramen för år 1966

av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
6 b, ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 33
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna t: 417 och 11:509,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört om fördelningen av låneramen
för år 1966;

26) beträffande anslag till Lånefonden
för bostadsbyggande

av herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
12 b, ansett, att utskottet bort
under 37 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa
ett investeringsanslag av 825 000 000
kronor; samt

27) beträffande anslag till Lånefonden
för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien av

herrar Kaijser, Wallmark och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
8, ansett, att utskottet bort under
38 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:279 och
11:348, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj ds förslag om medelsanvisning
till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1966/67.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, beträffande grunderna
för räntebidrag, av herrar Axel
Andersson, Per Jacobsson, Ngman,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå och
Nelander.

104 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
rörande förevarande utlåtande
jämväl finge omfatta statsutskottets utlåtande
nr 39 samt sammansatta statsoch
bankoutskottets utlåtande nr 1;
eventuella yrkanden beträffande de
sistnämnda utlåtandena skulle dock
framställas först sedan respektive utlåtande
föredragits.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! Under senare år har
allt klarare framgått vilken betydelse
bostadsbyggandet har för det svenska
samhällslivet. En så viktig sektor måste
bli föremål för effektiv och långsiktig
planering. Både kommuner och stat
måste vinnlägga sig om att vara väl
framme i fråga om planeringen. Från
statens sida har man vid flera tillfällen
under de senaste åren för kommunerna
framhållit vikten av en god planering,
och kommunerna har i mycket stor utsträckning
hörsammat dessa uppmaningar.
För många kommuner har emellertid
planeringsarbetet varit förgäves,
eftersom det desavouerats genom den
bristande statliga planeringen.

Från vårt håll har vi tidigare kritiserat
den brist på planering och den
ryckighet som präglat regeringens bostadspolitik.
Även kommunförbunden
har mycket starkt kritiserat ryckigheten
i bostadspolitiken. I förra veckan
medgav också inrikesministern i andra
kammaren, att koncentrationen av
igångsättningen till fjärde kvartalet
1965 är en olycklig företeelse som kommer
att medföra stark anspänning på
byggnadsmarknaden under våren och
försommaren. Detta erkännande från
den för bostadspolitiken närmast ansvarige
måste väl tolkas så, att även
regeringen är medveten om att det brister
i planeringen, ehuru man inte vill
erkänna det öppet.

Man kan tala om ryckighet mellan
åren, inom åren och mellan olika landsdelar.

Under flera år krävde oppositionen
ett ökat bostadsbyggande. Regeringen

höll tillbaka kraven, men år 1964 blev
vi bönhörda. I stället för en lugn och
jämn höjning av byggandet fick man
ett hopp, som har fått följder även under
år 1965. ökningen av igångsättningarna
under år 1964 torde ha lett till
längre byggnadstider och en ansvällning
av arbetsvolymen under år 1965.
Vilka resultat det får och har fått för
kostnadsutvecklingen på bostadsområdet
är inte klart, men man kan konstatera
att byggnadskostnadsindex under
år 1965 steg i en utsträckning som
är ägnad att inge mycken oro.

Ryckigheten inom åren var mest påtaglig
under fjolåret. En utomordentligt
låg igångsättning under de första kvartalen
följdes av en forcering under de
allra sista dagarna av året. Under december
månad igångsattes 10,5 procent
av hela årets igångsättning. Detta är en
mycket ovanlig siffra för den del av
året, då de naturliga förutsättningarna
för igångsättning av byggande inte är
de allra bästa. Dessutom är antalet
helgdagar då relativt sett större än under
övriga delar av året.

Den illa planerade igångsättningen
har fått följder som kommer att bli
kännbara under lång tid framåt. Försening
av de bara formella igångsättningarna
kan befaras leda till en stor
anhopning av reella igångsättningar under
början av detta år.

Ryckigheten mellan olika delar av
landet fick vi ett paradexempel på under
fjolåret, då man helt plötsligt flyttade
över en fjärdedel av byggandet
från områden utanför storstadsregionerna
till storstadsregionerna. Detta
fick till följd en häftig igångsättningsökning
som var inflationsdrivande, medan
de områden som fick vidkännas
minskning inte kunde utnyttja de resurser
som man genom planering i god
tid skapat, bl. a. efter uppmaning från
statsmakterna.

Alla tre exemplen på ryckighet leder
till förlängda byggtider, inflationsdrivande
effekter, högre kostnader och ett
dåligt utnyttjande av samhällets resur -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

105

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

är nu bara att uttrycka en from för -

ser. .lag skall senare, i samband med
att jag behandlar frågan om omfattning
och regional fördelning, återkomma till
en del planeringsfrågor.

I det sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande nr 1 behandlas kreditmarknadsfrågorna.
Trots att riksdagen
redan i fjol gav till känna sina
önskemål om bättre tillgodoseende av
bostadssektorns kreditbehov, har vi under
1905 fått den ryckighet i byggandet
som jag nyss berört. Kredittilldelningen
har varit synnerligen ojämn.
Det sammansatta utskottet har anfört
att försörjningen med krediter utgör en
viktig förutsättning för att man skall
kunna genomföra ett byggande enligt
planen. Utskottet anser det nödvändigt
att kreditpolitiken utformas så att krediter
kanaliseras till bostadsbyggandet
i den utsträckning som är nödvändig
för att den uppställda planen skall kunna
fullföljas. Det finns anledning att
vara tillfredsställd med den skrivningen.
Därmed har riksdagen sagt ifrån
att bostadsmarknaden i fortsättningen
inte skall få vara det dragspel i konjunkturpolitiken
som den hittills varit.
Detta understrykes till yttermera visso
av att utskottet enhälligt, trots svårigheterna
att inom ramen för allmän finans-
och kreditpolitisk stramhet trygga
kreditgivningen för bostadsbyggandet,
ändå betonar att ett fullföljande av
bostadsbyggnadsplanen framstår som
så angeläget att de penningvårdande
organen bör äga att vidta de åtgärder
som kan visa sig erforderliga för att
trygga bostadsbyggandets försörjning
med kreditiv.

Det sammansatta utskottets skrivning
är ett svar på den bristande säsongplaneringen
under fjolåret. Kreditförsörjningen
skall nu enligt utskottet vara sådan
att »en lämplig säsongfördelning
av igångsättningen underlättas». Utskottet
har genom sin skrivning tillmötesgått
centerpartiets krav att krediter
skall ställas till förfogande så att våra
önskemål om en lämplig säsongmässig
igångsättning skall kunna uppfyllas. Det

Första kammarens protokoll 1966. .Yr 11

hoppning om att de ansvariga i år på
ett bättre sätt än förra året tar riksdagens
mening om kreditgivningen ad
notam.

Till det sammansatta utskottets betänkande
finns för centerpartiets del
bara fogat en till omfånget föga omfattande
reservation. I den betonas att de
kreditpolitiska åtgärderna inte bör syfta
till en detaljreglering av krediter.
Det är inte kreditpolitikens uppgift att
föreskriva vilka lånesökande som i första
hand skall få sina låneanspråk täckta.
Detta påpekande har redan tidigare
gjorts, och jag förutsätter att något
upprepande av vad som i fjol skedde
i fråga om dirigering av krediter mellan
företag inte kommer att äga rum.
Efter den debatt som följt tror jag mig
veta att så inte kommer att ske.

Riksdagen har att ta ställning till de
av regeringen föreslagna riktlinjerna
för bostadsbyggandet. Yi har att göra
det mot bakgrunden av en bostadspolitik
som medfört en bostadsbrist av stor
omfattning. Den politik som förts har
inte lett fram till de mål som vi har
anledning att uppställa för bostadspolitiken
i ett land som vårt. För att människorna
skall finna sig väl till rätta i
tillvaron är tillgången till en god bostad
av primärt intresse. För de yngre
som skall bilda familj är det av utomordentligt
värde att ha en rimlig bostadsstandard.
Det är då samhällets
uppgift att skapa förutsättningar för
produktionen. Dessutom skall samhället
se till att inkomstsvaga grupper ges
samma möjligheter till höjning av bostadsstandarden
som övriga kategorier.

En rad sociala problem, inte minst
bland de unga, torde ha sin grund i
den bostadsbrist som råder. En jämn
ökning av bostadsbyggandet är därför
nödvändig. Där läget är som mest kritiskt
måste kraftiga insatser göras. Samtidigt
är det helt klart att vi inte enbart
genom att öka bostadsbyggandet
kan komma till rätta med den kris som
råder på bostadsmarknaden. Framför

106

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

allt måste åtgärder av lokaliseringspolitisk
natur sättas in. En samordning av
arbetsmarknadspolitik, lokaliseringspolitik
och bostadspolitik är nödvändig.
Det lokaliseringspolitiska beslut som
riksdagen fattade hösten 1964 måste, om
det skall få åsyftat resultat, kompletteras
med en bostadspolitik som kan lätta
på trycket på bristområdena och ge
de områden som genom lokaliseringspolitiken
får industriinvesteringar möjlighet
att bereda invånarna goda bostäder.
Ett av målen bör därvid vara
att man skall få högsta möjliga tillvaratagande
av samhällets resurser. Under
de senare åren har från centerpartiets
sida framförts en rad förslag som
skulle ha lättat trycket på storstadsregionernas
bostadsmarknad.

I fjol antog riksdagen ett program
om en miljon lägenheter under 10 år.
Jag sade då i den bostadsdebatt som
hölls i denna kammare att det enligt
min mening inte var något särskilt
djärvt mål. Det anser jag fortfarande.
När man ser på de resultat som bostadsbyggnadsutredningen
och bostadsstyrelsen
kommit fram till vid sina beräkningar
av det framtida bostadsbehovet
framstår målsättningen som ändå mindre
djärv. Om man kan komma fram
till en djärvhet som är ännu mindre då
måste det gälla för regeringens planer
för de allra närmaste åren. Om vi skall
få en jämn igångsättning så att man
uppnår målsättningen, måste man ha en
större igångsättning än den regeringen
föreslår.

Sedan vi krävde detta i motioner vid
riksdagens början har det visat sig att
igångsättningen under fjolåret genom de
panikartade formella spadtagen under
slutet av året ledde till igångsättningssiffror
som gjorde att antalet under
byggnad varande lägenheter överskred
det av departementschefen beräknade
med omkring 2 000. Ryckigheten under
fjolåret har gjort att det nu kan komma
att uppstå svårigheter att uppfylla centerns
och folkpartiets plan för bostadsbyggandet
under 1966. Försvårande

omständigheter har alltså uppkommit
då det gäller att fastställa bostadsbyggnadsplanens
omfattning under 1966:
ryckigheten i fjol, den dåliga planeringen
och den svåra vintern. Vi har
emellertid i reservation 6 b vidhållit
vår plan om 94 000 lägenheter. Det är
angeläget att bostadsbyggandet hålls på
en hög nivå. Det är angeläget därför
att bostadsfrågan är ett så oerhört allvarligt
socialt problem och därför att
vi måste ha ett så högt byggande om
vi skall kunna tillfredsställa kraven på
bostäder för industrilokalisering i hela
landet. 94 000 lägenheter bör därför
vara en riktpunkt.

Bostadsbyggnadsutredningens bedömningar
när det gäller inriktningen av
byggandet går bland annat ut på att
storleken på lägenheterna måste ökas.
Utskottsmajoriteten har inte biträtt den
åsikten. Det har däremot reservanterna
gjort i reservation 1. Man bör inrikta
sig på att reducera produktionen
av lägenheter om mindre än två rum
och kök till förmån för större lägenheter.

Från centerpartiets sida har vi under
en följd av år gjort framstötar för
att få till stånd en större produktion
av småhus. Vid jämförelse med andra
högstandardländer har vår bostadsproduktion
slagsida, med tyngdpunkten
lagd på flerfamiljhus. Hittills har inte
bostadskonsumenternas önskemål om
bostadsform kunnat tillfredsställas. De
vill i betydligt större utsträckning än
vad som nu är möjligt bo i småhus. Utskottets
majoritet visar heller ingen
vilja att gå bostadskonsumenterna till
mötes.

Man har i år lyckats komma på ett
nytt argument för att avslå motioner
om ökat småhusbyggande. Man fruktar
att vissa orter därmed skulle gynnas.
Resonemanget tycks konstruerat. Jag
har ännu inte fått någon tillfredsställande
förklaring. Om man kan ge folk
det slag av bostäder som de vill ha, så
gynnar det väl inte vissa orter. Samhället
skall enligt min mening noga an -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

107

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

passa sig till konsumenternas bostadsoch
miljöönskemål. Annars iir vi inne
på socialdemokratisk dirigeringssocialism,
och den ger varken bostäder eller
bra bostäder. Ett program bör utarbetas
för hur man skall tillfredsställa konsumenternas
önskemål om småhusbyggande.
Detta har vi understrukit.

Från olika håll har under senare tid
framhållits det faktum att byggandet
av fritidshus kommer att öka kraftigt
och därför kommer att bli mycket kapitalkrävande.
Ett ökat småhusbyggande
i lämplig miljö kan i någon män
minska behovet av fritidshus. Rationaliseringssträvandena
inom byggbranschen
kan också med säkerhet bidra till
en ökad småhusproduktion.

Men liksom på så många områden
av miljöfältet vet vi ännu alltför litet
om bostadsmiljön. Miljöns betydelse är
alltför litet känd. Vid planeringen har
inte miljöfaktorerna beaktats, överexploatering
av marken leder lätt till
otrivsamma och människofientliga miljöer.
Jag hyser allvarliga farhågor för
att en stor del av vår nuvarande bostadsproduktion
inom en rätt snar framtid
kan komma att betraktas som slum.
Sådana felinvesteringar kan undvikas
om vi nu beaktar kravet på en god bostadsmiljö
och gör vad som är möjligt
för att skaffa oss kunskaper på området.

Vad gäller den regionala fördelningen
har jag tidigare behandlat den ryckighet
mellan åren som förekommit.
Jag har också betonat vikten av en aktiv
lokaliseringspolitik. Detta har också
betonats i den av centern och folkpartiet
lämnade reservationen 5 till statsutskottets
utlåtande nr 38. Kraftiga produktionsinsatser
behövs där bristen är
störst, och jämsides med dem behövs
aktiva lokaliseringspolitiska insatser
för att lätta efterfrågetrycket i storstadsregionerna.
Därigenom kan man
bättre utnyttja befintligt bostadskapital
och andra samhällsinvesteringar.

I propositionen föreslogs att 6 000 lägenheter
skulle reserveras för senare

fördelning. I centerpartiets motion liksom
i reservation 25 föreslås att denna
kvot skall ökas med 2 000 lägenheter.
Vi vill alltså lägga de 2 000 lägenheter,
med vilka vi vill öka det totala byggandet,
till denna kvot. Den skall sedan
kunna tillgodose de särskilda behov
som uppkommer i samband med nyetablering
och utvidgning av industriföretag,
t. ex. i samband med den samhälleliga
lokaliseringspolitiken.

För en större kvot för senare fördelning
talar dessutom att störningarna
och ryckigheten på detta sätt kan i någon
mån elimineras. Man kan anta att
det kan finnas behov av att sätta in
byggandet i områden där resurser visar
sig finnas och behov uppstår som man
inte kan överblicka i den situation som
vi nu befinner oss i.

Jag skall beträffande det industrialiserade
byggandet fatta mig mycket kort
— andra talare kommer måhända att
beröra det i vidare utsträckning.

Jag tror att vi står inför ett utvecklingsskede
som kan komma att få konsekvenser
för byggandet i landet som
nu är svåra att överblicka. Vi kan komma
att disponera om arbetskraften,
kanske använda fler kvinnor i byggindustrien
och undvika klimatsvårigheter
genom att göra en stor del av tillverkningen
inomhus. De motioner som berör
byggindustrialiseringen föreslås
med en positiv utskottsskrivning överlämnas
till byggindustrialiseringsutredningen.

I statsverkspropositionen föreslogs
att Kungl. Maj:t borde äga utfärda tilllämpningsföreskrifter
för hur kommunblocken
skulle kunna tjäna som
lokala enheter vid fördelningen av bostadskvoterna.
Vi var i vår partimotion
oroliga för att samarbetet inom
blocken i vissa fall skulle kunna komma
att störas genom detta. Utskottet
har nu skrivit att det givetvis inte bör
komma i fråga att tillämpa denna princip
för kommunblock där samarbetet
mellan de i blocket ingående kommunerna
ännu inte hunnit så långt att

108

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

blocket med framgång kan ta hand om
fördelningsuppgiften som en gemensam
angelägenhet. Med detta tycker jag det
är klart att nämnderna måste vara eniga
om uppgiften för att den skall tillkomma
dem. Man kan alltså inte i det
fallet från högre ort mot någon kommuns
vilja göra blocket till fördelningsorgan.

I motionen i denna kammare nr 421
har jag tagit upp frågan om förbättringslånen.
Departementschefen har
som bekant i propositionen föreslagit
att bostadsförbättringslånen i fortsättningen
endast skall förbehållas pensionärer
och några andra specifika grupper
— i propositionen har nämnts samer
och zigenare. Detta kommer att
mycket kännbart drabba ekonomiskt
svaga grupper i samhället. De som torde
drabbas hårdast är låginkomsttagare
och handikappade. Enligt propositionen
skulle de endast bli hänvisade till
bostadslån. Genom regeringens förslag
kommer dessa grupper alltså att bli utan
möjlighet att förbättra sin bostad på
det sätt som förbättringslånen har givit
möjlighet till. Det strider enligt min
mening mot alla solidaritetsbegrepp att
försämra villkoren för dem som har
det allra sämst ställt.

Genom samhällets strukturomvandling,
t. ex. vad gäller jordbruket, som
ju är en aktuell fråga i dessa dagar,
blir många äldre som har några år
kvar till pensionsåldern utan stadigvarande
inkomst. Med regeringsförslaget
tvingas dessa människor som befinner
sig i små omständigheter att leva i en
bostadsmiljö som inte är tillfredsställande.
Jag tycker att det är rimligt att
begära att man inte försämrar villkoren
för dessa människor som lagt ned
ett helt livs arbete för vårt lands produktion.

Det är också otillfredsställande att de
handikappade inte skall kunna få förbättringslån
i fortsättningen. Den saken
bar för övrigt tagits upp i en motion
från socialdemokratiskt håll. Reservation
It a innefattar bifall till samma

motioner som berörs i reservation 11b.
Bakom reservation 11b står två socialdemokrater
i statsutskottet.

Beträffande bostadsbebyggelsen på
landsbygden finns en gemensam borgerlig
reservation, nr 18. Det är angeläget
att inga onödiga hinder reses för
bebyggelse någonstans i landet. Genom
att gällande bestämmelser och deras
tillämpning görs smidigare kan man
åstadkomma en friare bebyggelse och
mindre irritation.

Enighet råder numera om att ränteeftergifterna
skall avvecklas i snabbare
takt än tidigare. Utredningar håller
på att undersöka den framtida bostadspolitiken.
Regeringen har emellertid nu
tillmötesgått våra gamla krav och föreslagit
en höjning av basräntan för vissa
årgångar. Det har alltså nu gått upp
även för regeringen att det inte finns
några bärande skäl att via statskassan
subventionera välbetalda inkomsttagares
bostäder.

När vi framfört våra krav om avveckling
av ränteeftergifterna har vi alltid
poängterat att samhället i större utsträckning
borde inrikta sig på att ge
ekonomiskt stöd åt inkomstsvaga grupper
och på att främja bostadsförbättringsverksamheten.
För en lägenhet av
medelstor typ får vi nu en hyreshöjning
av omkring 300 kronor per år. För
barnfamiljer med låga inkomster är det
självfallet kännbart. Någon möjlighet
att kompensera dem bör därför konstrueras.
Vad finns det då för medel att
uppnå en sådan kompensation? Ja, familjebostadsbidragen
faller ju först i
ögonen. Jag vill då först deklarera att
jag helt delar utskottets kritik av familjebostadsbidragens
konstruktion.
Men detta är en sak för sig.

Vi bär tidigare under många år kritiserat
det förhållandet att många barnfamiljer
med låga inkomster inte kunnat
få bidrag därför att deras bostad
inte uppfyller de krav på storlek och
utrustning som bidragsbestänunelserna
uppställer. Många av dessa familjer har
helt enkelt inte haft möjlighet att få tag

Onsdagen den SO mars 1906 fm.

Nr 11

100

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

i en bostad av den kvalitet som bestämmelserna
kräver. Familjebostadsbidraget
bör alltså på något sätt ersättas med
ett särskilt stöd till inkomstsvaga familjer.
Detta är målsättningen för vår
del. Så länge denna målsättning inte är
uppfylld och intet annat system konstrueras
för att kunna ge särskilt stöd
till de sämst ställda familjerna, måsle
vi acceptera att kompensationen till
barnfamiljerna för hyreshöjningen, som
blir följden av basräntans höjande, ges
via familjebostadsbidragen.

Jag vill i detta sammanhang betona
att jag helt delar utskottets mening om
att familjebostadsbidraget prövas inom
familjepolitiska kommittén så snart som
möjligt. Som vi emellertid framhållit i
reservationen nr 1 till statsutskottets
utlåtande nr 39 får inte omprövningen
innebära, att kraven på en helhetsbehandling
av de olika komponenterna
inom familjepolitiken eftersättes. Tills
familjepolitiska kommittén lägger fram
ett som jag hoppas bättre förslag om
stöd till de sämst ställda barnfamiljerna
föreslår vi alltså att kompensationen
för hyreshöjningarna ges via familjebostadsbidraget.
Vi anser det vara mycket
angeläget att de lägsta inkomsttagarna
bland barnfamiljerna, de som nu
får förhöjt och extra förhöjt bidrag,
kompenseras med höjningar om respektive
75 och 125 kronor per barn. Dessutom
bör ett särskilt stöd utgå till ensamstående
familjeförsörjare, d. v. s.
ofullständiga familjer.

Jag har, herr talman, på denna stund
naturligtvis inte hunnit med att penetrera
hela det stora ämnesområde
som bostadspolitiken utgör, men jag
inbillar mig att inte någon heller väntat
detta.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till följande reservationer
under statsutskottets utlåtande
nr 38, nämligen de som är betecknade
med 1, 2, 3, 5, 6 b, 9, 11 a, 18, 20 a, 21 a,
22, 23, 24 a och 25. Till yrkandena under
statsutskottets utlåtande nr 39 och
sammansatta stats- och bankoutskottets

utlåtande nr 1 ber jag att få återkomma
senare.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det brukar ibland sägas
att allting i detta land befinner sig under
utredning i mer eller mindre framskjutna
stadier. Någon sanning ligger
det väl i detta påstående, och jag tror
att det i alldeles särskild grad gäller
bostadsfrågan och därmed sammanhängande
problem. Jag skall inte trötta
kammaren med att försöka räkna upp
alla utredningar som f. n. är sysselsatta
med att söka bena upp olika sidor
av detta problem, men jag vill erinra
om den pågående bostadspolitiska utredningen,
som ju har hand om huvuddelen
av dessa frågekomplex, en utredning
som nu befinner sig i slutskedet
av sitt arbete.

I denna situation förefaller det mig
föga givande att dra upp en stor debatt
om bostadsfrågornas problematik, när
man egentligen vet så litet om vilka
resultat dessa utredningar kan leda till
och vilka riktlinjer för den framtida
bostadspolitiken som kommer att dras
upp. Alldeles oavsett vad dessa utredningar
kan komma till för resultat lär
man dock inte kunna ändra på det
faktum som vi alla känner till, nämligen
att vi alltjämt har ett mycket besvärande
bostadsunderskott. Frågan om
bostadsbyggandets omfattning är således
en central fråga och kommer att så
förbli under avsevärd tid framöver.

Vad det gäller denna del av frågorna
har vi i en med centerpartiet gemensam
reservation pekat på de svårigheter
som föreligger att fastställa bostadsbvggnadsplanens
omfattning för år
1966. Igångsättningen ökade ju betydligt
mera under 1965, har det visat sig,
än vad man trodde sig ha anledning att
förmoda i januari månad i år. Att denna
ökning är särskilt markerad under
årets senaste månader kan med skäl till
stor del antas bero på otillfredsställande
planering. De ogynnsamma väder -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 19Ö6 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

leksförhållandena har självfallet också
medfört förskjutningar i tidsplanerna,
som annars skulle ha kunnat undvikas.

Som allmänt omdöme torde kunna
sägas att det är angeläget att eftersträva
en mer normal och ur arbetsmarknadssynpunkt
mer tillfredsställande fördelning
av igångsättningen under året. Jag
tror det är en vanföreställning att man
främjar en jämn sysselsättning genom
att förlägga igångsättning av byggen
till den mest ogynnsamma årstiden. Det
läge vari vi kommit torde kunna förutsättas
innebära ökade svårigheter för
en expansiv igångsättning under innevarande
år.

Vi har både från folkpartiet och centerpartiet
hemställt att bostadsbyggnadsplanen
för år 1966 skall omfatta
94 000 lägenheter. Vi är medvetna om
att det bl. a., med hänsyn till vad jag
här påpekat är svårt att bedöma förutsättningarna
för ett sådant program.
Vi anser ändå, med beaktande av de
sociala vådor, de olägenheter av humanitär
art och de svårigheter för det expanderande
näringslivet som bostadsbristen
innebär, att riktpunkten för 1966
års bostadsbyggande bör vara 94 000
lägenheter.

Bostadspolitiken har mer och mer inriktats
på att avveckla subventionerna
till bostadsbyggandet i enlighet med
den i praktiken oantastliga linjen att
konsumenterna själva skall svara för de
verkliga boendekostnaderna. Med denna
målsättning i sikte har vi också under
en följd av år framlagt förslag om
en sådan successiv minskning av de generella
bidragen som kunnat anses tillrådlig
med hänsyn till de rådande samhällsförhållandena.
En genomgående
strävan har samtidigt varit att bibehålla
rimliga relationer i bostadskostnaderna
mellan hus av någorlunda likvärdig
kvalitet och hus uppförda vid olika
tidpunkter.

I dagens läge anser vi det nog försvarligt
att ta ett större steg i denna
riktning. Paritetssynpunkten bör också,

enligt vår mening, tillmätas stor vikt,
även i det avseendet att det måste vara
i hög grad angeläget att så snart detta
kan ske komma fram till en fri hyresmarknad,
utan att detta samtidigt behöver
innebära alltför stora ändringar
i fråga om bostadskostnader och hyror.

Regeringens förslag, som innebär en
höjning av hyrorna med högst varierande
procenttal i hus byggda fr. o. in.
1957, skapar enligt vårt förmenande
ett nytt paritetsproblem, framför allt
beträffande hus uppförda under förra
delen av 1950-talet. Några åtgärder för
att motverka dessa olägenheter har regeringen
inte föreslagit. Vi har på denna
punkt ansett oss böra föreslå en höjning
av räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån från 1950-talet från fyra
procent till sex procent med den motiveringen
som jag här antytt. Vi tror
alltså, att ett bifall till detta förslag
skulle innebära att en omläggning av
bostadspolitiken i önskad riktning
skulle underlättas och att en sådan reform
kan genomföras utan att bostadspolitiska
kommitténs utredningsförslag
behöver avvaktas.

När vi är inne på problemet om räntor,
subventioner och hyrornas höjd må
det gärna sägas ifrån, att bostadskostnaderna
här i landet ligger på en oroväckande
hög nivå, beroende på att våra
byggnadskostnader är exceptionellt
höga. Tyvärr är väl detta ett förhållande
som man kan tala om och förarga
sig över, men där knappast någon
kan anvisa några verkningsfulla åtgärder.

I ett marknadsläge där lagen om tillgång
och efterfrågan verkar i en för
konsumenten negativ riktning kan man
aldrig tala om konkurrens i egentlig
mening, även om en viss snedvridning
av konkurrensförhållandena mellan olika
företagsformer, vilket vi även påpekat
i våra reservationer, har ett visst
inflytande. Byggnadsindustrien och
byggnadsarbetarkåren befinner sig i
vårt land i ett alldeles unikt och avgjort
fördelaktigt läge i förhållande till

Onsdagen den 30 mars fin.

Nr 14

Anslag'' till främjande av

de flesta andra företagsformer här i
landet. Här kan man verkligen tala om
säljarens-producentens marknad. På intet
område, där det råder ständigt ökad
efterfrågan på arbetskraft och varor,
kan man räkna med att annars normalt
verkande prisreglerande faktorer slår
igenom.

Man talar om att vi skall sträva efter
ett ökat industriellt byggande, bl. a. för
att nedbringa byggnadskostnaderna.
Normalt borde man ju kunna räkna
med sådana verkningar. Jag vill inte
bestrida att man på den vägen har åtminstone
vissa teoretiska möjligheter
att nedbringa kostnaderna. Men jag tilllåter
mig, av skäl som jag tidigare pekat
på, tvivla på att detta kommer att påverka
den totala prisnivån i någon högre
grad, så länge vi inte befinner oss i
ett sådant konkurrensläge som tvingar
till rationalisering och prissänkningar.

Men även om man inte skall räkna
med några avgörande prissänkningar
genom ett ökat industriellt byggande
bör det ändå innebära att man hushållar
med arbetskraften på ett område,
där de tillgängliga resurserna är otillräckliga
och därför också dyra. Svårigheterna
att i dag beräkna byggnadskostnader
är närmast oöverstigliga i ett
läge, där knappast några avtal håller.

Jag vill, herr talman, även beröra ett
par andra områden.

Frågan om bostadsbyggandets regionala
fördelning är ett inte alldeles ointressant
spörsmål. Ingen vill bestrida
att en hög bostadsproduktion i bristområdena
bör eftersträvas. Samtidigt
finner vi det emellertid i hög grad angeläget
att man genom en aktiv lokaliseringspolitik
söker dämpa inflyttningen
och efterfrågetrycket i de stora tätortsområdena.
Genom sådana åtgärder
främjar man ett ekonomiskt utnyttjande
av det befintliga bostadsbeståndet och
motverkar en ur samhällsekonomisk
synpunkt många gånger förödande kapitalförstöring.

Vi har så ofta diskuterat småhusbyggandets
andel i produktionen att jag

1 I 1

bostadsförsörjningen m. m.
inte skall spilla många ord på den
frågan i dag. Även om jag har den uppfattningen,
att egnahemmet är överlägset
andra boendeformer är jag medveten
om att man inte kan lösa bostadsproblemet
i storstadsområdena den vägen.
Vad man ändå bör eftersträva är
att försöka underlätta möjligheterna till
ett fritt val. Denna valmöjlighet finns
inte för närvarande inom stora områden.
Därför vet man egentligen inte
heller så mycket om hur stor efterfrågan
skulle vara om möjlighet till ett
fritt konsumtionsval verkligen förelåge.
Jag tror också att det förtjänar att uppmärksamma
vad vi anfört i vår reservation,
att ett ökat småhusbyggande
sannolikt skulle dämpa efterfrågan på
fritidshus, en boendeform som blir mer
och mer kapitalkrävande.

Det är angeläget att kommunernas
planering inriktas på att försöka bereda
större utrymme för egnahemsbebyggelse
inom sina regioner än vad hittills
kunnat ske.

Från folkpartiets sida förordar vi en
femårsplanering i första hand av byggnadsprogrammet,
med en jämn stegringstakt
på cirka 4 000 lägenheter per
år fram till år 1970. Vi anser också att
man samtidigt bör upprätta en konjunkturreserv
omfattande omkring
10 000 lägenheter per år att kunna tas
i bruk om den ekonomiska utvecklingen
gör det möjligt.

Till sist vill jag säga ett par ord om
grunderna för räntebidragen. Där tillstyrker
vi Kungl. Maj:ts förslag beträffande
avvecklingen av ränteeftergifterna,
men vi anser att den föreslagna basräntan
skall gälla från och med den 1
januari 1966. Med den konstruktion som
bidragen har tror vi inte att detta skulle
innebära någon större olägenhet om den
hyreshöjning som väl kommer att vidtas
sker från och med den 1 juli 1966.

Jag vill också i korthet beröra det
särskilda yttrande som vi har fogat till
statsutskottets utlåtande nr 38. Vi framhåller
där att folkpartiet under en följd
av år har upprepat förslaget om att sys -

112

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

temet med ränteeftergifter på bottenlånen
och låg ränta på tertiärlånen skall
ersättas med ett årligt löpande bidrag,
som skulle ha samma hvressänkande effekt
som det nuvarande systemet. Konkurrensen
mellan olika företagsformer
har ju i viss mån varit rätt betydande,
särskilt under första hälften av 1950-talet.
De s. k. allmännyttiga företagen har
under denna tid fått 30 procent av anskaffningskostnaderna
belånade till 3
procent bunden ränta, medan enskilda
företag fått endast 15 procent av kostnaden
täckt med dessa förmånliga lån.
Bostadspolitiska kommittén kommer nu
att behandla dessa frågor och avlämna
sitt betänkande redan i vår, har det
sagts. Därför avstår vi i år från att
framställa något yrkande på denna
punkt. Vi hoppas att departementschefen
i alla fall skall ta hänsyn till dessa
frågor vid den prövning av spörsmålen
som väl kommer att ske i sinom tid.

Herr talman! Jag ber att beträffande
statsutskottets utlåtande nr 38 få yrka
bifall till samtliga reservationer som
avgivits av Axel Andersson m. fl.

Utöver detta vill jag bara i allra
största korthet beröra den reservation
som finns fogad till statsutskottets utlåtande
nr 39 och som gäller bostadsrabatterna.
Bakgrunden till att vi har föreslagit
denna höjning av bostadsrabatterna
är den reducering av räntesubventionerna
som har föreslagits och
som kommer att innebära vissa hyreshöjningar
för hus som uppförts år 1957
och senare. Vi är alla överens om, som
den föregående talaren också påpekade,
att familjebostadsbidragets konstruktion
inte är tillfredsställande. Vi är
också för vår del angelägna om att en
reform på detta område kommer till
stånd och att den utredning som har
hand om dessa frågor skall komma fram
till ett förslag som på ett mera tillfredsställande
sätt tillgodoser barnfamiljernas
och de lägre inkomsttagarnas behov
just i detta avseende.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Till dessa utskottsutlåtanden
är fogat ett mycket stort antal
reservationer, en del från de borgerliga
partierna tillsammans, en del antingen
från högerpartiet eller från mittenpartierna.
Utskottsutlåtandena behandlar
också ett ämne, där politiska uppfattningar
på ett alldeles särskilt sätt står
emot varandra. Ändå, herr talman, har
vi dock alla ett gemensamt mål för den
bostadspolitik som vi för. Vi vill alla
skaffa goda bostäder till rimligt pris för
så många som möjligt i vårt svenska
samhälle. Vi kan variera sättet att närmare
utveckla våra synpunkter på hur
vi vill se detta önskemål förverkligat.
Vi kan uttrycka det så, att vi vill erbjuda
konsumenterna full valfrihet i
fråga om bostad, vilket innebär att det
vid varje tillfälle skall finnas bostäder
tillgängliga för dem som önskar flytta
eller för första gången skaffa sig egen
bostad. Dessutom önskar vi att dessa
bostäder i fråga om belägenhet, storlek
och typ skall svara mot konsumenternas
önskemål.

Vi är också eniga om vissa andra
grundläggande uppfattningar. Vi är i
princip eniga om att de boende själva
skall betala boendekostnaderna. Detta
framgår bland annat av utskottets skrivning
på sidan 25 i statsutskottets utlåtande
nr 38, sista stycket. Visserligen
kan det sägas att samma uppfattning om
också i mindre koncist utformade ord
framgick av vad departementschefen uttalade
i bostadsdebatten i denna kammare
förra året, när han sade att han inte
stod främmande för en närmare och
snabbare anpassning av hyran till den
faktiska produktions- och driftkostnaden.
Utskottsmajoriteten ville förra
året dock inte godtaga detta uttalande
såsom princip. Vi tycker att det är ett
framsteg att den har gjort det i år. Alla
har emellertid också klart för sig att
det finns omständigheter som medför
att man måste göra avsteg från den
principen. Även hushåll med stor försörjningsbörda
och hushåll med små

Onsdagen den 30 mars fm.

Nr 11

113

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

inkomster måste få möjlighet till en god
hostad. Samhället måste därför ge ett
lämpligt utformat stöd åt i första band
barnfamiljer och handikappade, ett stöd
som är avpassat inte bara efter försörjningsbörda
och inkomst utan också efter
bostadskostnaderna.

Vad som skiljer iir vägarna att nå det
uppställda målet. Vi hyser den bestämda
uppfattningen att den väg som regeringen
har valt är felaktig och ofrainkomlig.
Erfarenheterna från hela den
långa efterkrigstiden visar att så är
fallet. De växande köerna av bostdssökande,
den orättvisa fördelningen av
bostäder och den skumrasktrafik, de
ljusskygga och samvetslösa transaktioner
som förekommer i hyresregleringens
skugga, som får sina möjligheter
just tack vare förekomsten av denna
hyresreglering och som inte borde kunna
förekomma i ett rättssamhälle, visar
detta. För oss står det klart att den socialdemokratiska
bostadspolitiken under
hela efterkrigstiden har misslyckats.
Som herr Nils-Eric Gustafsson påpekade
nyss, brister den i planeringen,
och den är ryckig, men det är inte bara
det felet med den. Den är också principiellt
felaktig.

Den bostadspolitik som skall kunna
tillgodose de uppställda målen måste
ges en radikalt annan utformning än
den politik regeringen hittills bedrivit.
Dess främsta riktmärke måste vara att
så snabbt som möjligt åstadkomma balans
på bostadsmarknaden — det betyder
att undanröja bostadsbristen —
samt att successivt införa principen att
konsumenterna själva skall betala hela
kostnaden för bostaden. Generella subventioner
och bostadsreglering måste
avvecklas.

Vi har klart för oss att det inte kan
ske på en gång, men det bör ske i
snabbast möjliga takt. Det kommer givetvis
att medföra relativt betydande
hyreshöjningar i många fall; det har
vi också klart för oss. Även regeringens
förslag i år, som innebär ett steg —
men enligt vår mening ett alltför litet

steg — i den riktning som vi anser vara
den riktiga, medför en hyreskostnadsstegring
för många. Vi iir ense med utskottets
majoritet i uppfattningen att
framför allt barnfamiljerna måste kompenseras
för dessa ökade kostnader.
Utskottets skrivning att hithörande frågor
bör bli föremål för eu skyndsam
behandling inom familjepolitiska kommittén
överensstämmer i det väsentliga
med vad vi motionsvis framfört. I vår
motion finns också ett förslag till hur
ett familjebostadsbidrag skulle kunna
uppbyggas — i varje fall ett principförslag.

Vi är övertygade om att en mängd
bostäder kommer att frigöras och komma
ut på bostadsmarknaden den dag
då hyresregleringen avvecklats. Hur stor
den posten av bostäder blir, är det
svårt att uppskatta, men den torde inte
vara obetydlig. Vi har emellertid också
den uppfattningen att även när hyresregleringen
upphör måste hyresgästerna
kunna kräva trygghet i besittningen
av den bostad de bebor. Ett besittningsskydd,
som innebär att ingen
skall tvingas flytta utan särskilda skäl,
är nödvändigt och måste utformas innan
hyresregleringen är helt avvecklad.

Det nuvarande systemet med hyreskontroll
och hyresreglering samt stora
statliga subventioner har medfört ett
drivhusklimat inom byggnadsverksamheten,
vilket fått snabbt stigande byggnadskostnader
som följd. Samtidigt har
byggnadsindustrien övertagit rollen som
löneledare. Så länge det inte finns balans
på hyresmarknaden är det inte
möjligt att stoppa kostnadsstegringen,
och det alldeles oberoende av vilka åtgärder
som vidtas för att stimulera till
en snabb rationalisering och industrialisering
av byggnadsverksamheten.

Allt det här är synpunkter som vi har
framfört sedan länge tillbaka. De är
inte nya. Ny är inte heller frågan om
bostadsbyggandets omfattning och bestämmandet
av det antal lägenheter
som skall uppsättas som mål för bostadsbyggandet
under det löpande året.

114

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det i olika sammanhang uppställda
målet om en miljon eller 1,1 miljon
lägenheter under ett årtionde kräver
för varje år ett stigande antal påbörjade
lägenheter. Vi brukar inte vilja vara
med om att så noga fixera det antal lägenheter
som skall byggas. Vi har velat
att man skall bygga så många lägenheter
som den samhällsekonomiska situationen
kan bära. Man måste anpassa bostadsbyggandets
volym till vad konjunkturutvecklingen
och kravet på utrymme
för andra investeringar kan komma att
innebära. I år finns det alldeles särskilt
starka skäl att understryka det.

Det är dessa synpunkter som ligger
bakom vår reservation nr 6 till statsutskottets
utlåtande nr 38, och det är synpunkter
av denna natur som också ligger
bakom den reservation som från
vårt håll har fogats till det sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande.
I det här sammanhanget kan det
vara skäl i att erinra om det faktum att
antalet påbörjade eller färdigställda
lägenheter för ett visst år är en dålig
mätare på nettotillskottet av bostäder.
Herr Nils-Eric Gustafsson var tidigare
inne på den frågan — jag skulle vilja
beröra den ur en litet annan synpunkt.
För att få veta nettotillskottet måste
man ha tillgång till uppgifter också på
bortfallet av lägenheter. Genom rivning,
kontorisering och genom att bostäder
överges, försvinner en hel del av bostäderna.
Endast för de senaste åren har
man vissa uppgifter om avgången genom
rivning. Särskilt stor är osäkerheten
beträffande i vilken omfattning bostäder
överges i glesbygdsområden.
Långtidsutredningen liar beräknat bortfallet
till 20 000 lägenheter per år,
andra har gjort vida högre skattningar.
När man ser hur rivningsraseriet härjar
i Stockholm måste man tro att det
senare är riktigare. Att departementschefen
vill stimulera till ombyggnad
och modernisering i stället för rivning
och nybyggnad ser vi som ett framsteg.
Vi tycker att det verkar vara ett nyvaknat
intresse, men vi annoterar det

med tillfredsställelse. Vår reservation
4 går ut på att ytterligare stimulera det
intresset genom regler angående överenskommelser
om hyressättningen efter
reparation och modernisering.

Jag vill peka på tre omständigheter
som belyser nödvändigheten av att hålla
i minnet bostadsbyggnadsverksamhetens
beroende av konjunkturen. En är
den mycket stora negativa bytesbalans
som vi hade förra året. Vi som i så hög
grad och för varje år alltmer är beroende
av vår utrikeshandel måste satsa på
att göra vår industri konkurrenskraftig
så att vi kan hävda oss på exportmarknaden.
Det är förutsättningen för standardhöjning
och för att vi på lång sikt
skall kunna ge goda och med åren allt
bättre bostäder åt våra bostadssökande.
Det kan innebära att man måste anpassa
bostadsbyggandets volym efter kraven
på industriella investeringar. En
väsentlig ändring av konjunkturbilden
med rubbning av den samhällsekonomiska
balansen bör inte mötas med
skärpt restriktivitet beträffande igångsättningstillstånd
för sådant byggande
som kan befinnas vara mer angeläget
än en mindre förändring av bostadsbyggandets
volym.

Här kan ytterligare en synpunkt framhållas.
Den hänför sig till produktionskostnaderna
i allmänhet. Åtskilliga industriländer
i Västeuropa har börjat att
mera målmedvetet än tidigare hålla sina
kostnader tillbaka; det tycks inte vara
något snabbt övergående fenomen. Detta
kan ge en inkomstutveckling i dessa
länder som gör efterfrågan mindre expansiv
än tidigare — och det innebär
därmed också att kravet på att de svenska
kostnaderna hålls nere måste skärpas,
om vi över huvud taget vill vara
med och sälja någonting på kontinenten
och konkurrera på dessa marknader.

Byggnadsindustrien arbetar utan utländsk
konkurrens — herr Jacobsson
var tidigare inne på dessa speciella förhållanden.
Den är och har varit löneledare.
Den är det alldeles särskilt i

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

1 1:>

Anslag till

överhettade lägen; och ett sådant kan
vi fa om ett mycket stort antal bostäder
till varje pris skall pressas fram vid
sidan av industriella och andra investeringar
som är nödvändiga för att hävda
exportens konkurrenskraft. Som löneledare
kan byggnadsindustrien också
bidra till att öka kostnaderna inom
andra områden, inom exportindustrien.

Den andra omständigheten jag vill
peka på är den sällsynt stränga vinter
som vi haft i år och som vi ju ännu på
övergången mellan mars och april har
kvar i stora delar av vårt land. Vad den
inneburit för byggnadsindustrien har
herr Jacobsson tidigare talat om. Jag
vill bara påpeka att den också haft betydelse
för vår konkurrenskraft, vilket
visat sig i exportsiffrorna under de
första månaderna och de svårigheter
som helt säkert förefunnits för vår
exportindustri.

Allt detta gör att det är svårt att bedöma
hur stort antal bostäder som
man kan sätta i gång att bygga. Jag
konstaterar att man i reservationen nr
6 b liar gått ifrån den strikta målsättningen
och i stället talar om en riktpunkt
för årets bostadsbyggnadsplan.
Det förefaller mig vara en alldeles riktig
anpassning till de svårigheter som
föreligger på detta område ur de synpunkter
som dessa reservanter företräder.

Den tredje omständigheten som jag
vill peka på är det i år utkomna betänkandet
från långtidsutredningen. I
det betänkandet framförs verkligen en
del synpunkter på bostadsförsörjningen
och görs en del prognoser rörande bostadstillgången
i framtiden som är av
betydelse när vi diskuterar dessa frågor.
Låt mig få citera ett par avsnitt.

På ett ställe i långtidsutredningens
betänkande står det: »Klart är att bostadsbristen
sammanhänger med den
prisbildning som tillämpas på bostadsområdet.
Sedan regleringarna infördes
har priset eller hyrorna fallit med ungefär
30 procent i förhållande till konsumentpriserna
i övrigt. Utan att an -

främjande av bostadsförsörjningen m. in.
gripa problemen från såväl efterfrågesom
produktionssidan torde det knappast
vara möjligt att inom överskådlig
tid återställa balans på bostadsmarknaden.
Det ankommer på de politiska
instanserna att bedöma om förändringar
i prissystemet bör tillgripas för att
komma till rätta med bostadsbristen.
En allvarlig och ingående diskussion
av denna fråga försvåras av brist på
material och undersökningar rörande
olika sidor av prisproblematiken. Mycket
har utretts på bostadspolitikens område
men ett så centralt problem som
detta har inte ägnats någon egentlig
uppmärksamhet i det offentliga utredningsarbetet.
»

Jag skall ta mig friheten att trötta
med ytterligare ett citat: »Bostadssubventionerna,
vare sig de lämnas i form
av räntebidrag eller förmånlig skattebehandling,
samt hyresregleringen gynnar
dem som har och speciellt då dem
som länge haft en bostad men missgynnar
bostadslösa och nybildade bostadshushåll
vilka ofta har jämförelsevis
låga inkomster. För den genomsnittlige
medborgaren och inkomsttagaren,
som i skatt själv får ungefärligen betala
den subvention han erhåller, är
resultatet av det bostadspolitiska systemet
att han stimuleras att efterfråga en
högre bostadsstandard än han eljest
skulle ha gjort. Inom eu byggnadsverksamhet,
som kännetecknas av betydande
tröghet har denna efterfrågestimulans
medverkat till en kostnads- och
lönepress uppåt. Den situation som
uppkommit på bostadsmarknaden kan
sålunda i viss män sägas ha inneburit
en inkomstfördelning till förmån för
byggnadsföretagare och byggnadsarbetare.
»

Ja, herr talman, det här var citat ur
långtidsutredningens betänkande, men
det låter nästan som om det skulle ha
varit citat från anföranden som framförts
från vårt håll. Jag skulle kunna
fortsätta med ytterligare citat i samma
riktning. Jag skall emellertid avstå från
detta och nöja mig med att erinra om

116

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

några siffror som herr Holmberg i förra
årets bostadsdebatt anförde efter ett
föredrag av professor Bentzel, vilket
tydligen i själva verket var ett förhandsmeddelande
rörande långtidsutredningen.
Siffermaterialet har i betänkandet
ytterligare utbyggts en smula,
och de korta kommentarer som bär
följer är utredningens.

Enligt en promemoria utarbetad
inom bostadsstyrelsen för 1950 års långtidsutredning
beräknades att man med
en årlig byggnation av 50 000 lägenheter
även i ogynnsammaste fall skulle
skapa balans på bostadsmarknaden
fram till år 1959. Man byggde 55 000 i
medeltal, och ändå ökade köerna.

I samband med 1955 års långtidsutredning
beräknade bostadsstyrelsen att
65 000 nya bostäder per år skulle medföra
balans till år 1965. Man byggde
73 000 i genomsnitt under åren 1956—
1965, men ändå försämrades situationen.
För 1959 års långtidsutredning beräknade
bostadsstyrelsen att 78 000 bostäder
skulle ge balans. Man byggde
80 000, men ändå är jämviktsläget måhända
mera avlägset än tidigare.

Det är naturligt, lierr talman, att
långtidsutredningen avstått från att
göra någon bedömning av vad som
skulle krävas för att inom rimlig tid nå
balans. Vad man emellertid kan konstatera
är att det kommer att krävas mycket
stora insatser för att häva bristen
med nuvarande subventionering och
hyresreglering.

Varje beräkning av den investeringsökning
som krävs blir bedräglig så
länge man inte tar hänsyn till efterfrågans
prisberoende och prisutvecklingen.
Vill man gynna näringslivets investeringar
— och det är nödvändigt för
den ekonomiska utveckling som över
huvud taget skall möjliggöra den standardhöjning
och det ökade bostadsbyggande
som vi strävar efter — och samtidigt
satsa på avveckling av köerna
och då framför allt bostadskön, aktualiseras
ett användande av prisbildningen

som regulator på ett helt annat sätt än

hittills.

Herr talman! Efter dessa mera allmänna
synpunkter vill jag yrka bifall
till våra reservationer. Flertalet är gamla
bekanta, och jag skall inte dröja vid
dem.

Jag vill peka på reservation 2 som
både herr Nils-Eric Gustafsson och herr
Per Jacobsson talat om tidigare. Jagskall
i det sammanhanget bara erinra
om att det s. k. bygginitiativet kan ge
och sannolikt ger en helt felaktig bild
av det egentliga önskemålet att få ett
ökat småhusbyggande. Låneansökningarna
kommer inte förrän vederbörande
fått möjlighet att bygga ett litet bus. Jag
skulle vilja framhålla vad som tidigare
har sagts om nödvändigheten av att
kommunerna ordnar möjligheter att
uppföra småstugor.

I reservation 8 vill vi avslå förslaget
att bevilja särskilda förmåner för den
som vill utveckla industriella byggmetoder.
Det beror inte på att vi inte tror
på möjligheten att effektivisera byggnadsarbetena
genom sådana metoder.
Tvärtom vet vi att man därigenom
verkligen har kunnat effektivisera byggandet.
Vissa erfarenheter från Danmark
tycks ju visa att åtgången av arbetskraft
vid elementbyggande i större
skala kan uppgå till endast hälften av
vad som erfordras vid byggande med
traditionella metoder. Vi anser denna
fråga viktig, eftersom produktivitetsökningen
tycks ha varit något lägre de senaste
åren än tidigare. Vi fick ju också
häromdagen en svensk skrift som pläderade
för sådan verksamhet. Att vi har
velat avstyrka förslaget hänger samman
med att vi inte vill att man genom
särskilda åtgärder skall kunna snedvrida
konkurrensförhållandena mellan olika
typer av sådan verksamhet. Vi vill
också att man skall undvika kostnadsstegringar
till följd av att byggnadsregleringsverksamheten
inte fungerar smidigt.
Dessa synpunkter har framförts
i reservation 9.

Onsdagen den 30 mars 19(50 fm.

Nr 14

117

Anslag till

Vår önskan att upphäva hyresregleringen
är känd, så också våra synpunkter
på kreditgarantisystemet och på
tomträtten. Vår uppfattning i fråga om
kooperativa och allmännyttiga bostadsföretags
särställning är också väl bekant.
Här vill vi särskilt understryka att
en sådan specialdestination av tillgängliga
resurser som bestämdes vid ett par
tillfällen förra hösten och som också
kan befaras ligga i den ordning som
nu gäller inte bör förekomma. Kända
är också våra förslag i fråga om ränteberäkning
och lån och i fråga om räntebidrag,
där vi i sistnämnda fall går
ett steg längre än departementschefen
i statsverkspropositionen.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till alla de reservationer som
är fogade till statsutskottets utlåtande
nr 38 och som är undertecknade av herrar
Wallmark och Bohman, fröken
Ljungberg och mig.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 78, angående godkännande
av överenskommelse mellan svenska regeringen
och polska regeringen om reglering
av vissa ekonomiska intressen
avseende svensk fast egendom i Polen.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

118

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Onsdagen den 30 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtanden nr 38 och 39
ävensom stats- och bankoutskottets utlåtande
nr 1.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Under många anslagstitlar
har på senare år ökade medel anvisats
för en förbättring av de handikappades
förhållanden. Betydande anslagshöjningar
sammanlagt föreslås också
i årets statsverksproposition. Det hör
definitivt till det som man är glad över.

Men på en punkt, i samband med
äskandena för bostadspolitiken, innebär
regeringsförslaget enligt vår mening
en försämring för de handikappades
del i jämförelse med vad som nu
gäller, och det har reservanter inte velat
vara med om.

Inrikesministern liksom tidigare bostadsförbättringsutredningen
föreslår
att de nuvarande förbättringslånen med
en stående räntefri och amorteringsfri
del skall avvecklas och ersättas med ett
annat system av subventionerad lånegivning.
Detta nya standardstimulerande
stöd till förbättring av bostäder
skall förbehållas först och främst pensionärshushållen,
men ett par mindre
befolkningsgrupper skall i fråga om tilllämpningen
jämställas med pensionärerna.
Andra som behöver låna pengar
till sådana bostadsförbättringar skall
staten ge krediter i form av bostadslån.
Ramen för lånemöjligheterna skall fortsättningsvis
inte bli mindre än nu.

De handikappade skall i fortsättningen
hänvisas till att söka bostadslån, vilket
alltså betyder att de blir uteslutna
från en förmån som de tidigare har åtnjutit.
Motivet för den föreslagna ändringen
av lånereglerna är att man vill
koncentrera samhällets satsning för att
snabbast möjligt fullfölja en påbörjad
upprustning av åldringarnas bostadsförhållanden.
Ingen människa kan gärna
ha någonting att invända mot ett sådant
program. Publicerade inventeringsresultat
har ställt utom varje diskussion
att krafttag behövs på det området,
och vi vet att det rör sig om
cirka 75 000 åldringsbostäder.

Men vi vet lika väl att de handikappades
bostäder kan vara nog så eländiga.
Även för dem finns det ett bostadsupprustningsprogram
som riksdagen
har godtagit. Reservanterna anser
att det stora flertalet handikappade befinner
sig i en ekonomisk situation som
är jämförbar med pensionärernas.

Att främja en god sak genom att beskära
en förmån som förut givits till en
lika trängd grupp kan vi inte anse vara
riktigt och inte heller nödvändigt. Godtagbara
hyggliga bostadsförhållanden
även för de betalningssvaga i samhället
är väl en målsättning som vi är
överens om. För de handikappades del
tillkommer den synpunkten att bostädernas
ändamålsenliga planering och
utrustning ofta nog är en tvingande
förutsättning för att de handikappade
skall kunna klara sig hemma utan alltför
stora och onödiga påfrestningar. En
för dem lämplig bostad innebär också
att beroendet av andra människors
hjälp och passning blir mindre, och
det är en synpunkt som är nog så viktig
i vårt nuvarande arbetskraftsläge.

Erfarenheten har visat att många
handikappade såsom ett komplement

Onsdagen den 30 mars 19(5(5 em.

Nr 14

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

(ill ett invalidbostadsbidrag behöver
ett förbättringslån för att kunna fä bostadsförhållanden
som ur dessa olika
synpunkter kan anses tillfredsställande.
Utskottet hänvisar till att betalningsvillkoren
för dessa bostadslån kan ordnas
med hänsyn till den lånesökandes
situation och betalningsförmåga och att
följaktligen de farhågor som har framförts
i motion I: 174 är överdrivna.

Amorteringstiden skall visserligen enligt
förslaget vara flexibel och fastställas
med utgångspunkt från en uppskattning
av hur länge bostaden kan förväntas
vara användbar sedan förbättringarna
har genomförts. Nu vet vi väl
att flertalet av de handikappade inte
kan bära några större hyreskostnader.
Man har anledning till antagandet att
dessa människor ofta bor i gamla hus,
vilkas användningstid långivaren måste
bedöma som relativt kort, med åtföljande
betalningskonsekvens. Många av
dessa hus ligger kanske också inom
riskzonen för sanering, önskvärd samhällsplanering
o. d.

De handikappades färdigheter och
arbetsförmåga vid lånetillfället kan vara
en vansklig grund för bedömning av
betalningsförmågan under hela löptiden
för lånet. Ofta inträder försämringar,
och de handikappades konkurrenskraft
i arbetslivet kan försämras av olika anledningar.
En bostadslånesökande som
är handikappad kan inte heller som
många andra människor bidra genom
eget arbete och på det sättet få ner sina
kostnader.

Med den osäkerhet beträffande inkomster,
hälsa och arbetstillfällen som
de handikappade måste räkna med följer
naturligtvis en ängslan för att sätta
sig i skuld. Jag är rädd för att en effekt
av den här föreslagna omläggningen,
om riksdagen följer utskottsmajoriteten,
blir att många av dessa människor
underlåter att ta något initiativ
för att förbättra sin bostadssituation,
och det på en som många anser mycket
väsentlig punkt, något som är beklag -

ligt inte bara ur vederbörandes egen
synpunkt.

Starka skäl finns sålunda enligt reservanternas
uppfattning för att behålla
de handikappade med låga inkomster
inom tillämpningsområdet också
vid övergång till ett nytt system för
kapitalsubventionerat bostadsstöd som
nu skall avlösa de nuvarande förbättringslånen.
Departementschefen understryker
i propositionen att de räntefria
förbättringslånen till andra än åldringshushåll
under senare tid har varit relativt
ringa. Några större betänkligheter
mot att följa reservanternas förslag bör
då enligt vår mening inte föreligga för
kammaren, detta så mycket mindre
som vi två reservanter inte begär några
ytterligare pengar utöver de 80 miljoner
kronor som departementschefen har begärt
och som har tillstyrkts av utskottet.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till reservation
11 b till utskottets utlåtande under
punkt 15.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
stryka under vad herr Per Jacobsson
inledningsvis sade här tidigare på eftermiddagen,
då han talade om att läget
väl kanske inte var det allra lämpligaste
för en större bostadspolitisk debatt
med hänsyn till att underlaget fölen
sådan debatt på grund av de utredningar
som är i gång och som snart beräknas
vara färdiga tämligen snart
kommer att göra det nuvarande underlaget
för debatten inaktuellt. Icke förty
får man väl räkna med att det blir en
diskussion inte minst med hänsyn till
att år 1966 även är ett valår.

Jag skall börja med att som en bakgrund
till debatten ge ett kort referat
av några av de väsentliga frågor som
departementschefen tar upp i propositionen.
Han förordar i samband med
behandlingen av bostadsbyggnadsutred -

120

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningens förslag vissa riktlinjer för bostadsproduktionen.
Han tar således
bl. a. upp normerna för bostadsstandarden,
produktionsbehovet för tiden
t. o. in. år 1975, produktionens inriktning
och regionala fördelning.

När det gäller produktionsbehovet
har utredningen bedömt detta till cirka

l, 5 miljon lägenheter under tiden
1961—1975. Hälften härav skulle ersätta
gamla lägenheter med låg utrustningsstandard.
Denna produktion skulle
till en del kunna ske i form av ombyggnad
och modernisering. Departementschefen
konstaterar att utredningens
bedömning av produktionsbehovet i
stort sett väl sammanfaller med det program
om cirka en miljon lägenheter
under åren 1965—1975 som 1965 års
riksdag har uttalat sig för.

När det gäller ersättningsproduktionen
framhåller departementschefen att
ombyggnad många gånger framstår som
förmånligare än en total ombyggnad
men att det givetvis i en konkret situation
kräves en rad ställningstaganden
och bedömningar, som kan leda till
andra ställningstaganden. Som exempel
härpå pekar departementschefen på utvecklingen
i de stora och medelstora
städerna där trafikfrågans utveckling,
strukturomvandlingen inom handeln

m. m. kanske kräver en total sanering
för att man skall nå en riktig lösning.
Han framhåller emellertid att om produktionsbetingelserna
för ombyggnadsverksamheten
förbättras — där detta är
möjligt — bör den kunna ge ett värdefullt
tillskott med mindre resurser än
vid nybyggnad.

Beträffande bostadsproduktionens inriktning
med avseende på lägenhetstyper
framhåller departementschefen att
det tills vidare vid given resursram är
mest angeläget att öka antalet rum i
bostadslägenheterna än golvytan per
rum och tänker då bl. a. på den ökade
ungdomsutbildningen som för familjerna
gör det angeläget att få flera rum.
Departementschefen räknar emellertid
med att även om utrustningsstandarden

tills vidare får stå tillbaka, skall man
i nyproduktionen inreda lägenheterna
så att dessa kan kompletteras med nya
utrustningsdetaljer. Med hänsyn till att
en ny hyrespolitik och nya finansieringsregler
kan komma att resultera i
att bostadskostnaderna stiger snabbare
än priserna i allmänhet räknar departementschefen
med att det kan bli en
viss dämpning av efterfrågan på större
lägenheter. Han finner att den fördelning
mellan små och stora lägenheter
som har utvecklat sig under senare år
är relativt tillfredsställande och att den
i allt väsentligt skall kunna bibehållas
under de närmaste åren. Han varnar
emellertid samtidigt för en ensidig inriktning
på mindre lägenheter för att
på detta sätt snabbt tillgodose efterfrågan,
ty detta kan leda till ej önskvärda
snedvridningar av bostadsbeståndet.

I fråga om bostadsproduktionens regionala
fördelning förordar departementschefen
en kraftigare produktionsinsats
i områden med stor bostadsbrist,
d. v. s. i storstadsområdena och i expansiva
tätorter ute i landet — ett av de
mera omdiskuterade avsnitten när det
gäller bostadsbyggandets omfattning,
där det finns flera bud. I propositionen
framhålles att bostadsproduktionen har
fortsatt att utvecklas gynnsamt. Investeringsvolymen
inom bostadssektorn
har stigit cirka 2 procent mellan åren
1964 och 1965, vilket återspeglas i det
genomsnittliga antalet rumsenheter i
den pågående produktionen som kan
beräknas ha ökat från 386 000 år 1964
till 403 000 år 1965.

Mot bakgrunden av den prognos för
den samhällsekonomiska utvecklingen
som redovisas i årets finansplan, föreslår
departementschefen att bostadsbyggnadsplanen
för år 1966 bestäms till
92 000 lägenheter. Detta bör vara ett
minimiprogram. Av dessa 92 000 lägenheter
bör 86 000 igångsättas efter beslut
om statligt stöd, medan 6 000 beräknas
komma i gång vid sidan om
denna byggnation.

Det framhålles i propositionen att

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr It

121

Anslag till

produktivitetsutvecklingen inom byggnadsindustrien
kommer att bli avgörande
för om man skall klara eu bostadsproduktion
av den storlek som bostadsbyggnadsutredningens
kalkyler pekar
fram emot. Det kan kanske framför
allt bli knappt om arbetskraft, vilket
kommer att utsätta byggnadsmarknaden
för stora påfrestningar. För att
motverka en sådan utveckling föreslår
departementschefen åtgärder för att
snabbt återgå till industriella byggnadsmetoder.
Sålunda skall byggherrar som
avser att bygga enligt industriella metoder
kunna få förhandsbesked på lån
för en längre tidsperiod. För detta ändamål
föreslås en särskild planeringsram
omfattande åren 1967—1971. Inom
denna skall man kunna lämna förhandsbesked
upp till fem år. Ramen föreslås
omfatta 10 000 lägenheter per år, eller
för hela femårsperioden 50 000 lägenheter.
För att ytterligare stimulera denna
utveckling föreslås att till lånefonden
för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
anvisas ett investeringsanslag
på 15 miljoner kronor.

När det gäller räntebidragen föreslås
sådan ändring i basräntan att densamma
helt avvecklas för hus som är färdigställda
1957 och att densamma höjs
med 1,5 procent för årgångarna 1958,
1959, 1961 och 1962 samt med en procent
för årgångarna 1960, 1963 och senare.

Statsutskottet, som har behandlat propositionen,
tillstyrker i sitt majoritetsutlåtande
departementschefens förslag
på alla punkter. I sina kommentarer
till förslaget framhåller utskottet beträffande
produktionens inriktning det
angelägna i att man noga följer utvecklingen
på bostadsmarknaden, inte minst
efter eventuella ändringar i förutsättningarna
för hyresbildningen, så att
man i god tid kan planera de ändringar
i produktionsinriktningen som utvecklingen
kan påkalla.

När det gäller bostadsbyggandets omfattning
tillstyrker utskottet förslaget
om 92 000 lägenheter för år 1966. Ut -

främjande av bostadsförsörjningen in. m.
skottet noterar emellertid att enligt senaste
bedömningar har under år 1965
igångsatts närmare 2 000 lägenheter
mer än vad departementschefen räknat
med i sitt förslag. Vidare kan man vänta
att den stränga vintern skapat förskjutningar
och förseningar som kan
medföra påfrestningar på byggnadsmarknaden
under våren och försommaren
i år. Trots vetskapen om detta läge
anser emellertid utskottet det synnerligen
angeläget att, med hänsyn till den
stora bostadsbristen, minst 92 000 lägenheter
igångsättes i år. I anslutning
härtill erinrar utskottet om att riksdagen
föregående år antog en ändring i
lagen om igångsättningstillstånd av
byggnadsarbete, vilket ger Kungl. Maj:t
möjlighet att i inte oväsentlig omfattning
hålla tillbaka annan byggnation
som är mindre angelägen än bostadsproduktionen.
Utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t, om läget så påkallar, begagnar
denna möjlighet.

Kreditfinansieringen och kreditmarknadsfrågorna
behandlas i år av ett
sammansatt utskott med ledamöter från
statsutskottet och bankoutskottet, och
jag kanske kan återge vad utskottet har
anfört i dessa frågor.

Utskottet konstaterar sålunda att
riksdagen varje år antar en bostadsbyggnadsplan
avseende igångsättningen
av bostadsbyggen. Utskottet fortsätter:
»Planen grundas på en avvägning mellan
olika investeringsbehov inom ramen
för de totala disponibla resurserna
inom samhällsekonomien. Denna avvägning
innefattar bedömningar av de
anspråk som ett fullföljande av olika
investeringsalternativ kommer att
ställa på reala produktionsfaktorer och
krediter. Såsom departementschefen
anfört utgör försörjningen med krediter
en viktig förutsättning för att man
skall kunna genomföra ett byggande
enligt planen. Det framstår därför för
utskottet som nödvändigt att bostadsbyggnadsplanen
utformas med hänsyn
också till kreditmarknadens möjligheter
att förse bostadsproduktionen med

122

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

krediter i erforderlig omfattning utan
att målsättningen för kreditpolitiken
uppges.»

»Sedan bostadsbyggnadsplanen sålunda
fastställts av statsmakterna, framstår
det som angeläget att kreditpolitiken
utformas så att krediter kanaliseras
till bostadsbyggandet i en utsträckning
som är nödvändig för att den uppställda
planen skall kunna fullföljas.»

Så återkommer utskottet till de erinringar
som fanns i statsutskottets utlåtande
med anledning av den aktuella
situationen när det gäller igångsättningen
och den stränga vintern. Längre
fram i utlåtandet kommer utskottet in
på frågan om att främja det industriella
byggandet och säger där: »Utskottet
bär för sin del ingenting att erinra
mot att åtgärder vidtas för att på
längre sikt trygga kreditiv för byggande
med rationella metoder under förutsättning
att fördelar i form av minskad
åtgång på produktionsresurser för
ifrågavarande byggen kan påvisas.»

Utskottet slutar med en hemställan
om en skrivelse till Kungl. Maj :t och
fullmäktige i riksbanken.

Med detta har jag redogjort för dels
vissa avsnitt i propositionen, dels några
synpunkter som utskottet anfört på
frågorna.

Låt mig sedan övergå till att något
bemöta de talare, som tidigare yttrat
sig här i debatten.

Herr Nils-Eric Gustafsson kom inledningsvis
in på frågan om planeringen
och menade att den under förlidet år
kanske inte hade varit så god. Självfallet
kan det växla från tid till annan när
det gäller en sådan sak, och ingen bestrider
väl att det exempelvis under
förra hösten var besvärligt. Men ingen
kan missta sig på viljan att försöka få
en ändring till stånd. Man har väl anledning
att räkna med att det under innevarande
år kommer att bli en annan
tingens ordning när det gäller planeringen
av framför allt igångsättningen.

Han kom vidare in på omfördelningen
från landsbygden till storstads -

områdena, och i anslutning härtill tog
han upp frågan om lokaliseringspolitiska
åtgärder för att lätta trycket mot
storstäderna. Till det kan man bara
notera att vi väl inom alla partier är
eniga om att det skall byggas där bristen
är störst. Givetvis räknar man med
att om resurser lämnas för att minska
en brist, dessa utnyttjas så att de verkligen
ger effekt.

Vad beträffar lokaliseringspolitiken
och de åtgärder som där pålyses och
de uttalanden som gjorts om en aktivitet
för att lätta trycket på storstäderna
så vill jag erinra om de beslut i den
frågan som riksdagen helt nyligen har
fattat och som ju redan är under utformning
och i viss utsträckning också
effektuerade. Man har anledning att
räkna med att dessa skall ge önskat resultat
under hand.

Herr Gustafsson kom vidare in på frågan
om detaljregleringen av byggnadskreditiven.
Det skedde mot bakgrunden
av de aktuella händelserna förliden
höst. Till detta vill jag endast säga att
motivet när det gällde kanaliseringen
av kreditiven inte var att gynna något
eller några särskilda företag, utan tanken
var väl dels att starta ytterligare
bostadsbyggen, dels också att dessa
startades där bristen var stor. Om jag
inte minns fel var det väl närmast till
storstadsområdena, bland annat till
stockholmsområdet, som dessa kreditiv
gick. Det var väl för alla angeläget, såvitt
jag kan förstå, att det hände någonting
just på den fronten.

Herr Gustafsson var litet spetsig när
han talade om de djärva målen som socialdemokratien
har och menade att
här har vi bara vågat oss på 92 000 lägenheter.
Om man hade varit riktigt
djärv, så långt jag förstår herr Gustafsson,
hade det varit riktigare att sätta,
som man gör ifrån centerpartiet, 94 000
lägenheter, alltså 2 000 mera. Om departementschefen
hade varit så djärv att
han satt 94 000 lägenheter är jag rädd
för att motbudet hade blivit 96 000 lägenheter
o. s. v.

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

123

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

Ett annat spörsmål som har tagits
upp här är frågan om småhusbyggandet.
Detta verkar på något sätt som eu
helig ko i bostadspolitiken. Det verkar
på något sätt som om här skulle finnas
en vattendelare, det skulle finnas meningsskiljaktigheter
om småhusbyggandet,
där å ena sidan regeringspartiet
skulle vara mindre intresserat av småhusbyggandet,
medan man från oppositionspartierna
skulle vara mera intresserad.
Det är väl inte det faktiska förhållandet.
Jag förmodar att vi alla är
intresserade av att gynna denna boendeform,
i varje fall är jag, positiv till
den, det måste jag säga, och jag har alltid
varit det. Jag är inte särdeles förtjust
i höghus, men det hela är väl ändå
till slut en praktisk fråga om förutsättningarna.
Situationen är väl inte sådan
att det har varit möjligt att öka denna
del av produktionen i större omfattning
än vad som har skett. Det hänger
väl mycket på resurserna. Ett byggande
av småhus kräver utan tvivel mera resurser
från kommunernas sida.

Skall man bygga stadsdelar med småhus
bör man väl bygga dem så att de
verkligen blir trivsamma, och gör man
det med exempelvis stora grönområden
inlagda i bostadskvarteren, kräver
det mycken mark, och det blir kostsamt.
Det har jag personlig erfarenhet
av. Men visst är det trevligt; det råder
ingen tvekan om det. I den föreliggande
situationen är det emellertid, som
jag sade nyss, fråga om de praktiska
förutsättningarna. Jag tycker att man,
som utskottet skriver, bör låta de kommunala
myndigheterna få fördela den
kvot de får på sätt som de finner vara
det mest ändamålsenliga vid varje tillfälle.

I samband med frågan om småhusen
har också fritidshusbyggnationen diskuterats.
Det har ifrågasatts om man
inte skulle kunna tänka sig att det sker
en begränsning av fritidsbebyggelsen
om det byggs flera småhus. Jag är faktiskt
inte alldeles övertygad om det,
ty i fråga om fritidshusen finns det väl

speciella motiv. Den som exempelvis
har ett eget hem i en stad eller ett samhälle
i inlandet liar ofta en önskan —
det verkar i varje fall vara så — att när
det blir sommar komma ut till kusten.
Huvuddelen av fritidsbebyggelsen är ju
förlagd till kusterna. Jag har därför
svårt att föreställa mig att man i någon
större utsträckning bromsar fritidsbebyggelsen
genom att öka småhusbyggandet.

En annan fråga som har tagits upp

— herr Gustafsson kommenterade den

— är bostadsmiljön. Jag vill erinra om
att utskottet uttalade sig i den frågan
1964. Då föreslog utskottet att det skulle
utarbetas vägledande anvisningar.
Arbetet härmed pågår i byggnadsstyrelsen,
och vidare ägnar byggnadsforskningen
frågan fortlöpande uppmärksamhet.
Därmed kan man väl anse att
de önskemål som framförts motionsvägen
är uppmärksammade.

Förbättringslånen är en annan fråga
som tagits upp av flera talare, senast
av fru Wallentheim. Då jag har en
känsla av att departementschefen något
senare i kväll kommer in på den frågan,
vill jag bara konstatera att utskottet
har tillstyrkt departementschefens
förslag men med anledning av de föreliggande
motionerna också pekat på
möjligheten av att förlänga amorteringstiden
för bostadslånen och därmed
minska årskostnaden. 1 utskottets utlåtande
föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall ge till känna vad
utskottet har uttalat.

Vad beträffar familjebostadsbidragen
är utskottet medvetet om att frågan är
angelägen, och det utvecklar sina synpunkter
i utlåtandet nr 39 på följande
sätt: »Frågan om samhällets ekonomiska
stöd åt barnfamiljerna utreds
f. n. av den i fjol tillsatta familjepolitiska
kommittén. Kommittén skall enligt
direktiven bl. a. förutsättningslöst
ompröva de nuvarande familjebostadsbidragen.
Utskottet vill för sin del understryka
angelägenheten av att familjebostadsbidragen
blir föremål för om -

124

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

prövning. Utskottet finner det önskvärt,
att denna prövning av bidragssystemet
kan ske snarast möjligt. Enligt vad utskottet
inhämtat torde vissa undersökningar
rörande familjebostadsbidragen,
som familjepolitiska kommittén låtit utföra,
komma att slutföras inom kort.»
Så hemställer utskottet att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna
att frågan om familjebostadsbidragen
bör bli föremål för skyndsam behandling
inom familjepolitiska kommittén.
Utskottet är alltså mycket intresserat
av denna fråga och angeläget
om att den blir snabbt behandlad.

Herr Per Jacobsson kom bland annat
in på frågan om den ojämna hyresnivån,
och han önskade då en förbättring
genom att man skulle justera räntan
på de amorteringspliktiga tilläggslånen
i hus byggda under 1950-talet och senare
från 4 procent till 6. Utskottet har
i avvaktan på bostadspolitiska kommitténs
förslag ej kunnat biträda denna
önskan och ej heller övriga förslag
om en justering av räntan utöver dem
som föreslås av departementschefen i
propositionen.

Herr Kaijser var kanske den som
var mest kritisk. Jag noterade att han
konstaterade att bostadspolitiken är
inne på fel väg. Den är misslyckad och
felaktig. Det är alltså mycket hårda omdömen
om den bostadspolitik som har
förts.

Låt mig med anledning av dessa kommentarer
säga att man, även om förhållandena
tidvis har varit besvärliga, väl
såsom helhetsomdöme knappast kan
komma ifrån att den förda politiken har
givit resultat. Vi har under efterkrigstiden
byggt, om jag inte är felunderrättad,
cirka 1 å 1,5 miljon nja bostäder.
Vi har höjt boendestandarden på
ett sådant sätt att målsättningarna från
1940-talet är uppnådda och att det nu
förordas nya målsättningar bland annat
när det gäller utrjmmesstandarden.
Vi kan naturligtvis ha erinringar i detaljerna,
men såsom helhetsbild kan vi
trots bostadsbrist på många håll — den

är ju ingen speciell företeelse för vårt
land, eftersom den finns praktiskt taget
överallt i världen och väl är en följd
bland annat av de stora befolkningsomflyttningarna
från landsbygd till stad —
konstatera att den förda politiken med
sin sociala inriktning och målsättning
inte bara har varit riktig i sak utan
också framgångsrik.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall på alla punkter till statsutskottets
förslag i dess utlåtande nr 38.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte säker på att
jag kan mobilisera den koncilians med
vilken herr Bertil Petersson dels kommenterade
Kungl. Maj:ts förslag, dels
också kommenterade opponenternas yttranden.

Herr Bertil Petersson var först inne
på frågan om planeringen. Han sade att
uppfattningarna givetvis kan växla men
försäkrade mig och kammaren att regeringen
hade god vilja att försöka lösa
de problem som möter på detta område.
Jag skall inte tvivla på herr Bertil Peterssons
personligen goda vilja, och jag
skall inte heller tvivla på regeringens.
Den goda viljan må vara av vilket slag
som helst; när åtgärderna ger utslag
är det ju deras verkningar som är bra
mycket mera väsentliga för de människor
i detta land som berörs. Det är just
verkningarna av den förda bostadspolitiken
som jag har velat uppehålla mig
vid.

Herr Bertil Petersson fastslår liksom
Kungl. Maj :t och utskottet att man skall
bygga där bristen är som störst. Ja, det
har vi också sagt — på den punkten
finns ingen divergens. Men sedan blir
han litet förvånad när vi från centerpartiets
sida i samma andetag talar om
lokaliseringspolitik. Den är så nj-ligen
beslutad, sade herr Petersson och uttryckte
förhoppningen att den skulle
ge önskat resultat. Jag vill bara understryka
att bostadsfrågan är en väsentlig

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 14

125

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

del av de nödvändiga förutsättningarna
för en lokaliseringspolitik som verkligen
får effekt.

Det finns inte motiv för att gynna
särskilda byggkategorier, säger herr
Petersson och går tillbaka till förra
årets kreditgivning som jag i mitt anförande
var litet grand inne på. Nej,
det bär han alldeles rätt i. Men också
bär skall man ju mera ta hänsyn till
hur kreditgivningen verkade — och effekten
var att vissa byggkategorier blev
låt mig säga prioriterade; det är kanske
ett för starkt ord, men något åt det
hållet.

Så tog jag mig friheten att i mitt anförande
nämna ordet djärvhet, och det
gav herr Petersson anledning att se på
mig med alldeles speciellt skarpa ögon.
Han spekulerade litet över vad som
hänt om regeringen föreslagit en produktion
av 94 000 lägenheter — hade
vi inte då föreslagit 96 000? Ja, herr
Petersson, 2 000 lägenheter mer är ju
litet djärvare. Jag svarar det.

När vi från vårt håll tycker att småhusbyggandet
har fått en alldeles för
blygsam plats i den samlade bostadspolitiken
talar herr Petersson om att
det byggandet skulle vara en helig ko
för några här i kammaren. Jag försäkrar
att det inte alls är så, men jag tror
att vi har belägg för att många fler
människor i detta land vill bo i småhus,
i egnahem, än tillgången på sådana
hus medger; och det tycker vi är
beklagligt.

Jämförelsen mellan småhusbyggandet
i Sverige och i Västeuropas övriga länder
är för regeringen mycket besvärande.
Faktum torde vara att vi har ett
lägre småhusbyggande än de flesta
andra länder som kan jämföras med
Sverige.

Herr Petersson säger att man naturligtvis
kan önska, men man kommer
alltid fram till frågan om förutsättningarna
och resurserna. Jag vet inte hur
många gånger man har hänvisat — med
mer eller mindre darr på stämman —
till detta med resurserna. Vi är visst

medvetna om den saken men det kommer
också an på hur man förmår utnyttja
resurserna.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I likhet med föregående
talare skulle jag vilja säga att herr Bertil
Petersson var utomordentligt modest
i sina bedömningar. Hans anförande
behöver därför inte föranleda så många
kommentarer från min sida.

Även jag registrerar med tillfredsställelse
att herr Petersson medger att det
nog har brustit en del i planeringen
kanske framför allt under 1965. Hans
förklaring att det finns en god vilja att
för framtiden söka rätta till detta vill
jag inregistrera som ett löfte och en
utfästelse, som är värdefull och som
man vill ta fasta på i fortsättningen.

Beträffande igångsättningen sade herr
Petersson att det är alldeles uppenbart
att vi skall ligga före. När regeringen
föreslår 92 000 lägenheter föreslår vi
94 000. Ja, det kan bli på det sättet,
men man kan i varje fall inte beskylla
oss för inkonsekvens, ty den linjen har
vi ju hållit under åtskilliga år. Jag vågar
kanske till och med göra den utfästelsen
att den dag då regeringen befinner sig
på samma linje beträffande igångsättningens
omfattning som vi nu föreslagit,
så kommer vi inte heller på den punkten
att föreslå några avvikelser från regeringens
förslag.

Herr Petersson vitsordade också att
familjebostadsbidragens nuvarande
konstruktion och utformning kanske inte
är tillfredsställande, men han var
ändå inte för närvarande villig att biträda
de förslag till höjningar som vi
har framfört. Detta är väl en omdömesfråga
och en avvägningsfråga; vi har en
uppfattning och herr Petersson har en
annan uppfattning, och vi lär inte komma
varandra närmare på den punkten.

126

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! I sitt mycket koncilianta
anförande —- det vill jag också betyga
— sade herr Bertil Petersson att
jag var den som framförde den största
kritiken, och det är möjligt att det är
riktigt. Jag vill bara erinra om att jag
gjorde gällande att vi hade samma mål
i vårt arbete, nämligen att skaffa goda
bostäder till rimligt pris för så många
som möjligt i vårt svenska samhälle.
Jag konstaterade också att vi hade vissa
gemensamma värderingar och uppfattningar
om vilka kriterier som skulle
uppställas i dessa avseenden.

Jag noterar med en viss tillfredsställelse
att herr Petersson sade att viljan
är god att åstadkomma det bästa möjliga.
Det skulle jag vilja kalla en truism,
ty det vore väl olyckligt om det inte
vore så att viljan vore god.

Den principiella kritik som vi har
anfört gentemot det sätt på vilket regeringen
försöker att lösa bostadsfrågan
tycker jag att vi har ett stöd för i det
som långtidsutredningen skriver på
dessa punkter. Det var ur långtidsutredningen
som jag hämtade kommentarerna
om prognosen. Första gången
sade utredningen: »Trots det växte bostadsköerna.
» Och nästa gång: »Men
likväl försämrades bostadssituationen.»
Sista gången hette det: »Trots detta är
nu jämviktsläget måhända än mer avlägset
än tidigare.» Det är också från
denna utredning som jag hämtade uppgifterna
att »bostadssubventionerna, vare
sig de lämnas i form av räntebidrag
eller förmånlig skattebehandling, samt
hyresregleringen gynnar dem som har
och speciellt då dem som länge haft en
bostad men missgynnar bostadslösa och
nybildade bostadshushåll vilka ofta har
jämförelsevis låga inkomster». Jag tror
att jag fortsätter att repetera även nästa
mening, därför att jag tycker att
också den är ganska intressant: »För
den genomsnittliga medborgaren och
inkomsttagaren, som i skatt själv får
ungefärligen betala den subvention han
erhåller, är resultatet av det bostads -

politiska systemet att han stimuleras att
efterfråga en högre bostadsstandard än
han eljest skulle ha gjort.» Sedan kommer
den sista meningen i samma stycke:
»Den situation som uppkommit på
bostadsmarknaden kan sålunda i viss
mån sägas ha inneburit en inkomstomfördelning
till förmån för byggnadsföretagare
och byggnadsarbetare.» Jag
tycker att detta betyg som långtidsutredningen
har gett bostadspolitiken innebär
en kritik som nästan är starkare
än min kritik.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson sade
att bostadsfrågan även har en lokaliseringspolitisk
betydelse. Det är självfallet
att den har det, och det är väl
inte minst därför som man när det gäller
fördelningen av bostadskvoten stryker
under att fördelningen skall ske till
förmån för expansiva orter, d. v. s. de
orter där näringslivet utvecklas. Erfarenheten
säger oss som kommunalmän,
att om en företagare exempelvis har
planer på att utvidga sitt företag på
ett sådant sätt att han behöver nyanställa
personal, är det första han gör att
gå till kommunalmännen och fråga om
de har möjligheter att ordna bostadsfrågan.
Det är naturligtvis detta som är
tanken i propositionen och som understrykes
av utskottet — man skall i
första hand se till att de expansiva orterna
i landet får bostäder.

Sedan kan man säga att det råder en
speciell situation i storstadsområden
med den enorma brist på bostäder som
har uppstått där. Hit sker ju inte någon
medveten lokalisering, utan utvecklingen
har tvärtom gått i motsatt riktning.
Man får givetvis hoppas att detta kommer
att fortsätta, ty då blir det, såvitt
jag kan förstå, en dubbel effekt när det
gäller att häva bostadsbristen i dessa
områden.

Beträffande frågan om planeringen
och framför allt den planering som kri -

Onsdagen den 30 mars l!)(i(i em.

Nr 14

127

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiserades förlidet är vill jag i tydlighetens
intresse säga att den huvudsakligen
gällde kreditgivning. Jag kan säga
det därför att jag själv är aktiv byggare
och alltså har personlig erfarenhet. När
det gäller andra delar av bostadsplaneringen
— vad som går exempelvis över
bostadsorganen, bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna — och när det
gäller arbetsmarknadsverket och länsarbetsnämnderna
och deras sätt att
handlägga dessa frågor vill jag säga att
man skött det utomordentligt väl.

Både herr Gustafsson och herr Jacobsson
var inne på frågan om totalramen.
Herr Gustafsson konstaterade
att det var djärvt att föreslå 94 000 lägenheter,
och det kan man kanske säga
att det är i den rådande situationen.
Men jag vidhåller — det är min reflexion
från det tidigare anförandet —
att om det i propositionen hade föreslagits
94 000 lägenheter, hade herr Gustafsson
med all säkerhet i dag försvarat
96 000 lägenheter. Herr Jacobsson
konstaterar att han varit konsekvent
och legat på ungefär denna nivå, något
över regeringsförslaget, varje år. Det
kan jag bara notera, och jag konstaterar
det riktiga i att det varit konsekvens
i det avseendet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med
tillfredsställelse att det i kammarens
protokoll kommer att stå att herr Bertil
Petersson nu ser ett samband mellan
lokaliseringspolitik och bostadspolitik.
Det har han i den senast" repliken
i dag klart gett uttryck åt, och jag vill
understryka detta.

I slutet av sitt anförande var herr
Bertil Petersson inne på frågan om
94 000 eller 92 000 lägenheter som totalram
för byggandet. Jag skall inte beskylla
herr Bertil Petersson för att ha
sagt att det var ett överbud från vår
sida, men jag tycker alt formuleringarna
ger ett visst belägg för att han

kanske menade det. Då vill jag säga att
94 000 lägenheter, det är konsekvens
från vår sida. Vi lade fram ett flerårsprogram.
94 000 lägenheter skulle det
vara för 1966/67. Vi har motionerat om
det. Kalla det sedan vad som helst, men
jag tycker att det är konsekvens i vårt
handlande i detta fall.

Herr Bertil Petersson var i sitt huvudanförande
inne på bostadsmiljön,
och efter vad jag kan förstå hade han
där ungefärligen samma uppfattning
som vi. Bara detta skilde oss väl åt att
han inte lika, kanske man säger på något
håll, troskyldigt tror på småhusen
som vi gör. Det kan inte hjälpas, men
jag tror att det är en barnvänligare
miljö när man bor i ett småhus jämfört
med ett hus där mamman i tolfte
våningen måste ha kikare för att titta
efter sin telning där nere i sandlådan.
Men låt det vara vad det är! Herr Bertil
Petersson har i sak sagt att här skall
ske en fortlöpande uppmärksamhet, och
jag tycker att det var mycket bra att
han uttryckte sig på det sättet. Han
medgav att allt inte är som det borde
vara när det gäller dessa saker, och det
ger mig en viss förtröstan för framtiden.
Sedan var det bostadsförbättringslånen
som vi har motionerat om och
där vi har en reservation i vilken vi
till och med begärt 10 miljoner, vilket
ju är fruktansvärt i och för sig, utöver
vad Kungl. Maj:t föreslår.

Vi bär resonerat som så att det finns
många människor i vårt land som har
det besvärligt utan att vara pensionärer,
utan att vara zigenare eller samer.
Det finns många människor som har en
mycket låg inkomst, och därför har vi
sagt: Låt oss behålla bostadsförbättringslånen
för de människor som har
under 4 000 kronor i beskattningsbar
inkomst! Låt dem få den räntefria stående
delen som förbättringslånen stipulerar!
Det är en solidaritetsfråga, ja
medger det, en rättvisefråga, men ja
tycker mig ha fått belägg, speciellt av
vad fru Wallenthemi sade här, för att
man åtminstone när det gäller de han -

CIQ CfQ

128

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dikappade är beredd från en del av
socialdemokratien att gå på denna linje.

Jag beklagar bara att vi inte fått
enighet om reservationen i statsutskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Jag skall inte tala om
alla de olika problem som hör samman
med bostadsfrågan, och inte heller
skall jag ge mig in i någon polemik
mot vad departementschefen har anfört
i sin proposition. Jag skall inskränka
mig till att säga några ord som hänför
sig till hur bostadsproduktionen skall
finansieras.

Jag vill då erinra om att i samband
med behandlingen här i kammaren av
bankoutskottets utlåtande om riksbankens
styrelse och förvaltning reservanter
i utskottet uttalade farhågor för att
bostadskrediterna skulle ta så stor del
av kreditmarknaden i anspråk att näringslivets
behov av krediter inte skulle
kunna tillfredsställas. Vidare kritiserades
att riksbanken i samband med beviljandet
av emissionstillstånd hade bestämt
vem som skulle ha krediterna.

När kammaren nu går att ta ställning
till utlåtande nr 1 från det sammansatta
stats- och bankoutskottet, föreligger
i huvudsak samma problem. Utskottets
majoritet poängterar först att bostadsbyggnadsplanen
måste grunda sig på
en avvägning mellan olika investeringsbehov
inom ramen för de disponibla
resurserna inom samhällsekonomien.
Mot det kan ju ingen resa någon som
helst invändning. Vidare anför utskottet
att det är nödvändigt att bostadsbyggnadsplanen
utformas också med
hänsyn till kreditmarknadens möjligheter
att förse bostadsproduktionen med
krediter i erforderlig omfattning utan
att målsättningen för kreditpolitiken
uppges. Inte heller mot det bär jag någon
som helst invändning att göra.

Men sedan är det slut med överensstämmelsen
i uppfattning mellan mig

och utskottsmajoriteten. Utskottet skriver
i fortsättningen: »Ett fullföljande
av bostadsbyggnadsplanen framstår
emellertid som så angeläget att de penningvårdande
organen bör äga att vidtaga
de åtgärder som kan visa sig erforderliga
för att trygga bostadsbyggandets
försörjning med kreditiv.» Vidare
skriver utskottet: »Avgörande för
igångsättningens fördelning över året
bör i första hand vara de reala förutsättningarna
i form av tillgång på arbetskraft
och material samt läget i fråga
om planering och projektering.» Här
är pengarna helt borta.

Av det här anförda torde klart framgå,
att enligt utskottsmajoritetens uppfattning
krediter skall ställas till förfogande
för bostadsbyggandet under alla
förhållanden, hurdant läget än är på
kreditmarknaden och hur det än går
med tillfredsställandet av näringslivets
kreditbehov.

De penningvårdande organen — varmed
i detta sammanhang ej kan avses
något annat än riksbanken — har ju
också börjat handla för att tillfredsställa
detta. Så har t. ex. försäkringsbolagen
ålagts att placera 70 procent av
sina fondintäkter i bostadslån, ett förhållande
som ej varit utan inverkan på
genomförandet av de obligationslån för
näringslivet som under senare tid utbjudits.
Detta får anses vara ett bevis
på att det inte finns plats för hur mycket
bostadslån som helst.

Vid debatten för några veckor sedan
uttalade jag att det inte var riksbankens
uPPgift att fördela krediterna mellan
olika byggnadsföretagare. Så långt jag
nu kan förstå har den kritiken åtminstone
haft någon effekt, alldenstund villkoren
för den senaste emissionen av
bostadslån visserligen varit sådana, att
riksbanken på sedvanligt sätt bestämt
vilka institut som får emittera men att
dessa institut sedan fått vissa listor från
bostadsstyrelsen och fått rätt att där
plocka ut objekt. Det finns emellertid
ett nytt villkor, nämligen att nya kreditiv
inte får utlämnas annat än vid de

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 11

129

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tidpunkter riksbanken bestämmer, vilket
kanske får anses nödvändigt med
hänsyn tagen till riksbankens funktion
på kreditmarknaden.

Jag vill här betona, herr talman, att
jag självfallet inte har någonting emot
en stor bostadsproduktion — det hör
ju i någon mån till mitt yrke —■ men jag
gör det lilla förbehållet, att bostadsproduktionen
inte får ta i anspråk så stor
del av kreditmarknaden att näringslivet
får sitta emellan. Där måste en noggrann
avvägning göras.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till den sista ärade talaren
skulle jag vilja säga, att vi nog inte
behöver ha några delade meningar
om att de kreditvårdande instanserna
bör följa upp kapitalbehovet. Vi är
överens om ett visst bostadsbyggande,
som kräver sin andel av våra gemensamma
tillgångar. Vi är också överens
om att fördelningen mellan byggherrar
görs ute i kommunerna och inte av
riksbanken eller av någon annan bank.
När bostadsstyrelsen har fördelat kvoten
mellan länsorganen gör de sedan en
fördelning mellan kommunerna, och
kommunerna gör en fördelning mellan
byggherrar enligt de föreliggande planerna.
Det förutsättes då att man ute i
kommunerna har klart för sig vilka
byggföretag som kommit så långt fram
i planeringen att de kan komma i gång
under året och således får anses vara
lämpliga.

Utan att nu vilja ta upp någon större
debatt om vad som inträffade i fjol kanske
jag får påminna om att vi i mitten
av året kunde konstatera en eftersläpning
i kapitaltillförseln till bostadsbyggandet
vilken i huvudsak hade drabbat
allmännyttiga och kooperativa företag.

1 november fanns det kvar 18 200 lägenheter
i flerfamiljshus som saknade
kreditiv, och av dessa byggdes 91 procent
av allmännyttiga och kooperativa
företag och 9 procent av privata byggföretag.
Så småningom visade det sig

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 14

att alla företag på den privata sektorn
hade tillgodosetts med kreditiv och
att de som återstod alltså var allmännyttiga
och kooperativa.

Riksbanken hade då ingenting annat
att göra än att se till att de bostadsföretag
som saknade kreditiv fick sådana,
så att det bostadsbyggnadsprogram som
riksdagen hade beslutat kunde fullföljas.
Riksdagen hade sagt ifrån att de
kreditvårdande instanserna måste följa
upp detta.

När herr Hansson nu säger att riksbanken
inte ser som sin uppgift att fördela
krediterna mellan byggherrar vill
jag alltså konstatera att detta är riktigt.
Jag vill bara hävda, att riksbanken i
fjol inte gjorde på annat sätt än att den
föijde upp den fördelning som hade
skett ute i kommunerna och tog hänsyn
till det faktiska förhållandet i fråga om
eftersläpningen av krediter. Jag tycker
att detta inte borde vara någon
större stridsfråga. Riksdagen har sagt
att detta bör vara riksbankens uppgift,
och då kan jag inte finna annat än att
riksbanken sökt att fullfölja den.

Mot den övriga delen av det anförande,
som herr Hansson har hållit, har
jag inte något att invända, framför allt
när det gäller den del som berör frågan
om näringslivets behov av ett tillräckligt
utrymme på kapitalmarknaden.
När ett par av de tidigare talarna här
har sagt, att det inte finns mycket att
debattera i denna fråga, eftersom en
rad av de stora problemen ligger under
utredning och vi väntar att utredningsförslag
skall framläggas o. s. v., är detta
riktigt. Men jag skulle vilja säga att det
ändå finns några principiella frågor av
en utomordentligt stor räckvidd som
det kan vara anledning att något beröra.
Till dem hör då frågan om kapitalmarknaden
och det utrymme på den
som de sektorer, som vi betraktar som
de mest betydelsefulla i detta sammanhang,
bör ha. Det är den frågan som jag,
herr talman, skulle vilja beröra.

Det är utomordentligt angeläget att
vi här kan föra en debatt som sträcker

130

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sig något längre än till enbart det bostadspolitiska
området, och att vi kan
sätta in denna fråga i sitt sammanhang.
.Tåg skulle förmoda att inte någon av
oss bestrider att det i nuvarande läge
på det handelspolitiska området liksom
på kapitalmarknaden är angeläget att
en prioritering av investeringarna sker
till förmån för industrien — det gäller
då i första hand exportindustrien. Den
industriella utbyggnaden ställer ökade
krav på arbetskraft. De växande tätortsbildningarna
eller regionerna med goda
förutsättningar för en tillväxt av näiingslivet
drar automatiskt till sig en
service, som också gör anspråk på mer
arbetskraft. Vi har att konstatera flyttningsrörelserna
och behovet av bostäder
— det må sedan gälla bostäder åt
dem som reser från de nordliga länen
till Mellansverige eller södra Sverige,
dem som kommer hit från andra länder
för att inlemmas i vårt näringsliv och
\år produktion eller de många som flyttar
från landsbygden in till industrioch
handelsorterna. Starkare än på
länge märker vi nu spänningarna mellan
de viktiga intresseområden som industriinvesteringar,
bostadsbyggande
och samhällsservice utgör.

Självfallet måste vi också här beakta
vad ett ganska fritt konsumtionsval i
övrigt tar för sig av tillgängligt kapitalutrymme.
Vi skulle kunna önska en
starkare känsla inte minst bland ungdomen
för bostadens betydelse som sparmål
och motsvarande mindre intresse
för bilen, men vi finner det svårt att
föreskriva detta. Vi kan i vår utåtriktade
propaganda upplysa om detta, men
vi har hittills inte ansett det vara riktigt
att så begränsa det fria konsumtionsvalet
att några direkta ingripanden
på detta område har gjorts. Men ingen
kan ju gå omkring och tycka att detta
inte angår honom eller att det spelar
så liten roll vad han gör med sina slantar.
Om kapitalströmmarna leds mot
bilen, motorbåten, fritidshuset, utlandsresan
eller vad det nu är i alltför strida
fåror, ställs vi inför det ytterst svåra

problemet att göra en avvägning mellan
de tre viktiga områden jag här
nämnt: näringslivet, bostadsbyggandet
och samhällsservicen.

Herr Gustafsson kände viss tillfredsställelse
över att han fått, som han
tyckte, ett medgivande från herr Petersson
i Nybro, när denne hade funnit
förståelse för sambandet mellan lokaliseringspolitik
och bostadspolitik. Jag
vill inte grumla glädjen på något sätt,
men det är ju ingen ny upptäckt. Vi
söker att bedriva lokaliseringspolitik,
bl. a. i syfte att få den samhällsservice
utnyttjad som ligger i bostäder, skolor,
sjukvårdsanläggningar, socialanläggningar
o. s. v. för att därigenom så långt
möjligt undvika en kapitalförstöring.
Därvid är lokaliseringspolitiken ett av
de betydelsefulla medlen. Vi tycker att
vår lokaliseringspolitik är på väg att
bli framgångsrik, men jag vill gärna
framhålla att den inte har minskat flyttmngsrörelsen.
Vi når inte ut till den
glesbygd vars problem det är angeläget
att lösa. Även om vi kan minska flyttningsrörelserna
från de norra länen till
Mellansverige och södra Sverige, har vi
mycket svårt att undvika de regionala
flyttningsrörelserna, d. v. s. flyttningen
från glesbygdsområdena in mot de tätorter,
till vilka lokaliseringen sker. Jag
har tidigare i riksdagen framhållit, att
ett talande exempel på detta är att den
relativt största bostadsbristen finns i
I.uleå, trots att en omfattande utflyttning
har skett från Norrbottens län.
Detta säger något om problemets art.

Men jag återvänder, herr talman, till
problemet om den oundgängliga avvägningen.
Alla som sysslar med dessa ting
vet hur hårt var och en kämpar för sina
intressen. »Begränsa gärna, men begränsa
inte för mig», är ungefär den
attityd man stöter på och som i och för
sig är naturlig. Talar vi t. ex. om att begränsa
ökningstakten inom sjukvården,
så säger framstående representanter för
landstingen och storstäderna, att det
inte bör ske. Även om denna begränsning
görs på en hög nivå, d. v. s. om

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

131

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

utrymmet är väl tilltaget, är det självklart
att beskedet om ett tilltänkt minskat
kvantum alltid känns obehagligt. Så
är det för dem som bygger inom industrien.
Ingen skall föreställa sig att
representanter för näringslivet tycker
att allt är bra. Bostadsbyggarna går sannerligen
inte omkring och lyser av förnöjsamhet.
Man kan inte se på dem att
de imponeras av vad de själva är med
om att uträtta — att bygga det största
antalet lägenheter per 1 000 invånare
som något land, enligt officiell statistik,
lyckats med. Nej, man vill ha mera
pengar och pengar i rätt tid.

Kommunalmännen är inte heller några
speciella glädjespridare i detta sammanhang.
»Följdinvesteringar» är ungefär
det man kan utläsa av deras ansiktsuttryck.
Det är i och för sig en riktig
önskan, ty när bostäder bygges så
krävs ju samtidigt så mycken annan
byggverksamhet — skolor, sjukhus, daghem,
fritidsanordningar o. s. v. Vi kan
heller inte bortse från att vi måste bygga
funktionsdugliga samhällen.

Om vi nu skall söka lugnt diskutera
dessa frågor, kan man börja med att
säga att alla dessa områden är viktiga:
industriinvesteringar, bostadsbyggande,
samhällsservice — allt är i och för sig
utomordentligt viktigt. Men huvudfrågan
är ju: Kan man komma förbi att
söka göra något av en avvägning, att bestämma
sig för hur man skall prioritera?
.Tåg menar att detta är ofrånkomligt
i vissa lägen. Och vi befinner oss nu i
ett sådant läge.

Därmed är jag tillbaka vid min
utgångspunkt. Med hänsyn till vår gemensamma
ekonomi, våra förutsättningar
att få tillräckliga medel för
bostadsbyggande och samhällsservice,
är det mest anlaget att ge näringslivet
ökat utrymme, så att det får sitt kapitalbehov
klarat.

Det finns ingen anledning att paralyseras
av detta. Utan att kunna ange
några exakta tal tror jag ändå att jag
vågar säga att det kan vara fråga om
vissa marginaleffekter, kanske ett ökat

utrymme på kapitalmarknaden med
några hundratals miljoner kronor för
industriens vidkommande.

Om tillväxten i landets ekonomi är
tre eller fyra procent på ett år, betyder
det i reda pengar tre eller fyra
miljarder. De totala bruttoinvesteringarna
ligger på en nivå av något över 30
miljarder kronor under ett år. Om dessa
skulle ha sin andel av ökningen, rör
det sig om omkring en miljard. Man
kan tänka sig att industrien ges ökade
förutsättningar genom att tillväxten
inom andra sektorer hålls tillbaka något.
Det är just detta som jag har velat
understryka så kraftigt jag kan, att det
kan vara fråga om att ge industrien ett
ökat utrymme genom att hålla tillbaka
tillväxttakten inom andra sektorer under
någon kortare tidrymd.

Det är ingen som har försökt att stoppa
bostadsbyggandet eller pressa ned
det avsevärt. Det är ingen som har diskuterat
om sjukvårdsinvesteringarna
och sagt att vi skall minska dem. Frågan
är om vi kan hålla tillbaka ökningstakten
— och det gäller också inom
andra områden —• för att därmed skapa
förutsättningar för näringslivet att
i detta läge kunna få sitt kapitalbehov
tillgodosett.

Det är denna politik regeringen företräder
och som har vunnit utskottsmajoritetens
anslutning. Vi företräder
den i övertygelse om att detta på något
längre sikt är den enda möjlighet som
står till buds för att åstadkomma stegring
igen på alla de områden som är
önskvärda.

Jag har talat om vad som är önskvärt.
Vi hade häromdagen i departementet
att ta ställning till framställningar
från fem eller sex kommuner i
norr, som begärde projekteringspengar
för vissa kommunala anläggningar. Jag
tror att fyra eller fem av dessa gällde
simhallar. Jag har ingenting emot simhallar,
tvärtom. Jag skulle önska att
varje kommun — eller åtminstone varje
kommunblock, om jag nu skall vara litet
försiktig — skulle kunna bygga en fin

132 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sporthall och simhall och allt vad därtill
hör. Men jag måste säga mig: Är
detta i dag den nödvändigaste uppgiften?
Skall det gå före byggande av bostäder
och industrianläggningar, eller
måste vi inte säga oss, att man kanske
får skjuta upp detta något i tiden för
att industrier och bostäder skall kunna
byggas? Därmed har jag inte sagt något
ont om dessa kommunalmän som gjort
framställningarna. De har velat visa på
ett önskemål som i och för sig är rimligt,
men som får tas in i sådana här
avvägningssammanliang.

Det innebär ju inte som jag sade att
man i och för sig vill stoppa någonting
av stort värde, möjligen uppskjuta i tiden.
Ja, då säger man att detta är regleringspolitik
i sin prydno. Och så lägger
man in i begreppet regleringspolitik
någonting som ter sig utomordentligt
besvärligt och inte bara det utan
som också är någonting som man egentligen
inte borde ägna sig åt. Jag måste
bara ställa frågan: Vad är alternativet?
Vilka andra möjligheter har vi för att
verkligen åstadkomma ett utrymme som
kan betraktas såsom tillräckligt för de
angelägna industriinvesteringarna, för
bostadsbyggandet o. s. v.? Ja, vi har tagit
på oss olägenheterna av att inom
byggområdet företaga prioriteringar,
uppskjuta en del statligt byggande,
överlägga med kommunalmännen och
förmå dem att också uppskjuta en del,
framför allt över sommarmånaderna,
och låta en del kontorshus, varuhus,
simhallar, samlingslokaler o. d. vänta
något i tiden för att material, kapital
och arbetskraft just nu skall kunna förbehållas
industri- och bostadsbyggande.

Jag vill gärna säga att vår avsikt är
att vidga tillämpningen av detta instrument
till att omfatta hela landet, till
att också utvidgas och beröra investeringarna
inom sjukvården och socialvården,
att kvotera det bostadsbyggande
som sker utanför statsbelåningen
och dessutom den fritidsbyggnation
som försiggår i större omfattning i kommersiellt
syfte och det fritidsbyggande

som i de enskilda objekten ligger över
en viss storleksordning.

Vi bedömer läget så allvarligt just
nu, att vi ansett att vi måste ta till denna
utvidgning. Jag vill gärna säga att
prioriteringslagen i tillämpningen har
visat sig ha effekt. Det ligger i stockholmsregionen
uppskjutna och bordlagda
projekt och företag, om vilka man
gjort förfrågningar men inte ansett sig
böra gå fram, för ungefär 1,2 miljarder
kronor under något över ett år som
detta har tillämpats. Det gäller, som
sagt, kontorshus, varuhus, samlingslokaler
och annat. Detta betyder ju att
denna miljard har ställts till förfogande
eller kunnat användas för andra ändamål,
som väl får betraktas som viktigare.

Av denna anledning har jag här velat
ta upp själva principfrågan. Om man
vill hålla bostadsbyggandet högt, om
man vill näringslivets utveckling och
snabba utbyggnad så får man finna sig
i en del av dessa ting även om de kan
betraktas som besvärliga, men det är
besvärligheter som man får ta på sig.

Herr Jacobsson var inne på kostnadsproblemet
och sade, att alla talar om
kostnadsutvecklingen men att knappast
någon kan anvisa ett verkningsfullt medel
mot den. Jag vill inte påstå att jag
kan anvisa ett verkningsfullt medel mot
kostnadsstegringarna. Men det vore ju
utomordentligt beklagligt om vi skulle
gå omkring med den uppfattningen, att
åt detta finns ingenting att göra, utan
det får bara basa i väg. Herr Jacobsson
sökte ju ändå inte att bidraga till att
minska efterfrågetrycket på kapital och
arbetskraft. Jag vill inte påstå att det
tal som vi har utmätt för bostadsbyggandets
omfattning under året är ett
absolut tal, där vi säger att allting kan
klaras om vi stannar vid det talet. Det
är mycket möjligt att vi i sommar eller
i höst kan komma i ett kreditläge eller
ett handelspolitiskt läge som tvingar oss
att fundera. Oväntade ting kan inträffa,
och då får vi naturligtvis ta konsekvenserna
av det. Men efter vad vi nu

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 11

133

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
kan se bör det vara möjligt att klara
programmet. Som jag har sagt, kräver

det emellertid enligt vår uppfattning att
vi får begränsa oss inom sjukvården,
inom socialvården, i fråga om fritidsbyggnadsverksamheten
m. m., och vi
får sätta prioriteringslagen i tillämpning
över hela landet.

Herr Jacobsson har inte sagt någonting
om detta, utan han har sagt att
han vill bygga 2 000 bostäder mer. Men
2 000 bostäder mer än det program som
regeringen och utskottsmajoriteten nu
förordar betyder ju en ytterligare ansträngning
av resurserna. Och herr Jacobsson
har inte anvisat någon utväg.
Han kan inte säga att om vi gör så eller
så kan vi också klara det ökade program
som han tänkt sig.

Vad inträffar, om man bara skulle
basa på? Då måste ju kostnaderna fortsätta
att stiga. Vid sidan av de principiella
problem som jag har berört och
som utgör bakgrunden till det förslag
som vi lagt fram är kostnadsproblemet
naturligtvis ett av de besvärligaste. Alla
som sysslar med bostadsbyggande vet
ju att produktionskostnaderna nu medför
hyror som är så höga att det trots
den subvention som räntegarantien innebär
är svårt för många människor att
hyra en tillräckligt stor lägenhet. Man
möter självfallet redan nu ett prismotstånd.

Vår uppgift måste väl ändå vara att
försöka åstadkomma en begränsning i
kostnadsutvecklingen. Det finns vissa
ting om vilka vi tycks kunna vara överens,
t. ex. att det behövs en planeringsverksamhet
som sträcker sig längre
framåt i tiden. Ett steg i den riktningen
utgör vårt treårsprogram för kvottilldelningen.
Ett annat sådant steg är fördelningen
inom kommunblocken. Jag
tycker att man inte bör diskutera enbart
om det därmed skapas besvärligheter
i samarbetsnämnderna. Naturligtvis
kan det bli på det sättet här och var,
men avsikten är nu inte att irritera
kommunalmännen i samarbetsnämnderna,
och jag tror nog att problemet

kan klaras på ett hyggligt sätt. Slutgiltigt
kan ju länsbostadsnämnderna bestämma.

Nej, avsikten är att man i kommunblocken
skall kunna diskutera fördelningen
inom kommunerna för att åstadkomma
större byggprojekt. I en liten
kommun kanske byggkvoten omfattar
10 lägenheter, men kommunen har ett
projekt på 30 lägenheter. Då bör kommunen
få genomföra det projektet och
därmed åstadkomma en mera omfattande
upphandling, antingen det är
fråga om flerfamiljshus med 30 lägenheter
eller det är fråga om att bygga 30
egnahem. Därigenom skapas större förutsättningar
att pressa priserna. Det
är så man skall uppfatta det här. Kommunalmännen
får väl börja vänja sig
vid ett samarbete också i dessa frågor.
Jag tycker att vi alltför länge har dröjt
med att ta upp frågor om gemensamma
beställningar, hur upphandling skall
göras hos våra småhusfabriker och hur
man skall planera för större byggnadsprojekt,
avsedda att bedrivas i vad vi
betecknar som industriell verksamhet, i
enlighet med det förslag som regeringen
framlagt och som jag hoppas att
riksdagen skall anta för en femårsperiod.

Detta innebär att man i våra städer
och större tätortsbildningar kan diskutera
och planera projekt på låt oss säga
2 500 lägenheter. Under vintern har en
av våra städer haft ett sådant projekt
ute för entreprenad. De preliminära
uppgifterna pekar på att därmed åstadkommes
en prispressning av inte obetydlig
omfattning. Andra städer följer
efter. Jag har sett ett sådant projekt i
Örebro som i dagarna skall gå ut för anbudsräkning.
Också det projektet avser
något över 2 500 lägenheter. Om en
byggmästare får tillfälle att räkna på
ett byggprojekt av sådan omfattning
och får besked om att det får drivas
kontinuerligt över tre eller fyra år om
så är erforderligt, ligger däri förutsättningar
för ett mera planmässigt arbete
och en produktion med industriell beto -

134

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning, liksom även en samtidig upphandling
av de inredningsdetaljer som
skall till för dessa lägenheter, såsom
alla kylskåp, alla badkar, alla skåp och
köksinredningar o. s. v. Här har man
givetvis en möjlighet att pressa priserna.
Är det inte detta vi måste ge oss i
kast med?

Det talas om att vi begränsar den fria
konkurrensen. I vilket avseende då? Vi
begränsar ingen fri konkurrens då det
gäller att räkna på ett projekt och att
bygga. Det är ju där den fria konkurrensen
kommer in. Våra byggnadsföretag
skall ju bygga, och de skall konkurrera
om de projekt som är planerade
eller färdiga att lämnas ut. I det
avseendet råder och skall det råda en
fri konkurrens. Den som har visat sig
kunna bygga billigast i god kvalitet
och med de utrymmen som enligt planerna
krävs skall också få möjlighet
att bygga.

Vi kan se på projektet i Salem.
1 400—1 500 egnahem har varit utlämnade
till entreprenörer för anbudsräkning.
Resultaten är nu publicerade. Det
var ett svenskt byggföretag, som, om
jag inte misstar mig, bland de 16 entreprenörer
vilka räknade på projektet
— två till tre entreprenörer var utländska
företag — tog hem anbudet. Det
var fullständigt riktigt. Det visade sig
vid en bedömning att dess anbud låg
bäst till. På ett annat håll kan det vara
Fackföreningarnas byggnadsproduktion
som ger lägsta anbud. Då skall självfallet
detta företag få projektet. Kan ett
företag inte ge ett konkurrenskraftigt
anbud får man vända sig till andra företag.
Det är denna konkurrens som vi
vill stimulera.

Vi har gjort vissa bedömningar i fråga
om lånetaket och kommit fram till att
det för närvarande inte finns anledning
att göra en allmän justering av lånetaket.
Däremot kan det vara fråga om att
på vissa håll, där koefficienten i beräkningen
inte är tillfredsställande, göra
vissa justeringar.

Jag vill gärna säga detta för att alla

skall få klart för sig hur angeläget det
är att vara med om och medverka till
att så långt det är möjligt projektera
och planera för större upphandlingar,
vare sig det gäller egnahem eller byggobjekt
i form av flerfamiljshus, för att
på det sättet söka åstadkomma en
pressning av priserna, d. v. s. hålla igen
kostnadsutvecklingen. Låt oss inte föreställa
oss att industriellt byggande i
och för sig ger någonting; vi må sedan
uppföra fabriker för tillverkning av element
och stommar o. s. v. Det är först
när man kan sätta in detta i en långsiktig
produktion, där man kan utnyttja
så att säga den långa seriens möjligheter,
som man kan ha hopp om att nå
några resultat. Nu har jag inte heller
hört att herr Per Jacobsson har vänt
sig mot dessa tankegångar. Därför vill
jag gärna uttrycka förhoppningen att
han liksom vi önskar att detta skall vara
ett av medlen för begränsning av
kostnadshöjningarna, pressning av priserna.

Jag hade inte tänkt gå så mycket längre
in i debatten än så, herr talman. Jag
har gett uttryck åt den åsikten att vi
bygger mycket bostäder. Utöver de cirka
97 000 lägenheter som blev färdiga
i fjol förbättrades åldringarnas bostäder
till ett antal av cirka 10 000. Det är
ytterst viktigt att den verksamheten får
fortsätta — bostadsräkningen visade ju
att åldringar bebor 120 000 lägenheter
av vilka 60 000 skulle kunna förbättras.
Jag har tidigare sagt och upprepar
det: kommunalmännen har lagt ner
ett gott arbete för att inventera åldringsbostäderna
och anstränger sig för
att så snabbt som möjligt få dem förbättrade.
De 80 miljoner kronor per år
som nu ställs till förfogande betyder i
det sammanhanget mycket.

Jag tror också att det kan vara riktigt
att överväga möjligheterna till förbättringsarbeten
i de äldre flerfamiljshusen.
Statsutskottet har ju uttalat ett
sådant önskemål, och vi skall självfallet
i regeringen påskynda det utredningsarbete
som kan vara nödvändigt.

Onsdagen den 30 mars l!)(i(i em.

Nr 14

135

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Låt mig även helt kort beröra de tidigare
inläggen i debatten; jag bär redan
talat om herr Gustafssons och herr
Jacobssons yttranden. Herr Kaijsers inlägg
var kanske något mer aggressivt.
Han betecknade vår politik som felaktig
och vår väg som oframkomlig. Efterkrigspolitiken
på bostadsområdet är
enligt hans uppfattning misslyckad. Vi
har för vår del en annan mening. När
det under de senaste fem åren har
byggts en halv miljon nya lägenheter
som kan beräknas ha kommit en och eu
halv miljon medborgare till godo så är
det inget dåligt resultat, herr Kaijser.
Inget annat land kan visa upp en motsvarighet;
det är ingen självförhävelse
att konstatera den saken. Herr Kaijser
behöver inte känna sig blyg och rodna
för det när han kommer ut i världen
eller får uppgiften att tala om vad som
görs i vårt land. Vi bidrar alla till de
resultat som nås. Men jag tror att det
finns all anledning att ändå göra den
rättvisan åt vad som sker här i landet.

Sedan är det klart att man kan diskutera
om efterfrågan skall mötas också
med andra medel än genom att vi försöker
bygga så mycket vi orkar. Det
problemet sammanhänger med utvecklingen
från kriget och fram till nu,
med den förändring som inträffat i
människornas ekonomiska förhållanden.
Det är detta som ligger bakom de
många utredningar vi har satt i gång.
De är ju inte tillsatta för att vi skall
slippa diskussion utan i syfte att vi
skall få ett tillfredsställande underlag
för att bedöma framtidens bostadspolitik.
Det gäller att ta vara på de värdefullaste
erfarenheterna som gjorts under
de senaste 20 åren, men vi står
också öppna för att i bilden föra in nya
ting. När jag har sagt att jag tror att
det blir nödvändigt att söka åstadkomma
en bostadspolitik där den faktiska
kostnaden snabbare får slå igenom i
hyran, så står jag för det. Men jag skulle
vilja avvakta hyreslagstiftningssakkunnigas
förslag om hur detta skall
ske; det är deras uppgift att utreda den

saken och de lär bli färdiga om någon
månad.

När vi säger att vi under vissa omständigheter
står öppna för en diskussion
innebär det att vi också velat föra
in andra problem i bilden. Markpolitiken
och frågan om förköpsrätt för kommunerna
liksom också frågan om en
bättre kapitalförsörjning för kommunerna,
som möjliggör för dem att köpa
mark, hör också hemma i diskussionen
om framtidens bostadspolitik. Vad vi
värjer oss mot är att man utifrån
dessa nya utgångspunkter för diskussionen
om framtiden vill göra gällande
att allt som har gjorts har inneburit ett
misslyckande. Detta är en felaktig bedömning,
herr Kaijser.

Under tjugu år har vi vartannat år
gått till val och underställt medborgarna
vår politik och redogjort för vad
oppositionen vill i dessa frågor. Vi har
också talat om vad högern varit beredd
att göra på det bostadspolitiska och
sociala området. Vi känner resultaten.
Högerns politik har i val efter val blivit
underkänd. Det som herr Kaijser
vill beteckna som ett misslyckande har
godtagits av en majoritet inom det
svenska folket. Jag tror inte vi kan säga
att det beror på att valmanskåren
har svårt för att fatta, att den inte begriper
hur fin den bostadspolitik är
som högern företräder. Det är mycket
möjligt att väljarna har förstått att bakom
er politik ligger att ni som ett avgörande
instrument i detta sammanhang
vill föra in prispolitiken, att ni
vill söka dämpa efterfrågan med ett så
högt pris att människorna måste säga
sig att detta klarar vi inte. Därmed
skulle enligt er uppfattning balans nås
mellan efterfrågan och tillgång. Vi har
sagt att detta inte är möjligt. Vi har inte
velat godta en sådan politik, men vi är
beredda att diskutera att priset får ett
ökat inflytande. Detta bör dock ske
endast under den förutsättningen att
man samtidigt är beredd att ge ett
skydd åt de konsumtionssvaga grupperna,
de handikappade, de gamla och

136

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

barnfamiljerna. Även på det området
har vi utredningar, som vi hoppas skall
bli klara under den allra närmaste tiden.
Vi hoppas att genom dessa utredningar
få till stånd en samordning mellan
vad som görs på det ena och det
andra området.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag nödgas tyvärr att
ge mig in i polemik mot herr statsrådet
när han säger att riksbanken måste ingripa
i höstas för att genomföra det av
statsmakterna beslutade bostadsprogrammet.

Jag vill erinra om att efter en rätt
ringa igångsättning under årets tre
första kvartal sattes under det fjärde
kvartalet så många lägenheter i gång,
att när man så småningom i februari
månad samlade ihop alltsammans hade
inte 88 000 lägenheter börjat byggas
utan 92 400. Det innebär en överigångsättning
på icke mindre än 4 400 lägenheter.
Det uppstod på det sättet under
fjärde kvartalet en så stor efterfrågan
på krediter i en kreditmarknad som var
dränerad av riksbanken, att det inte
fanns utrymme för alla som sökte krediter.

Att det sedan av alla tecken att döma
blev på det sättet — i varje fall påstås
det så — att de allmännyttiga företagen
i den situationen fick stå tillbaka för de
privata kan väl bero på att det är litet
svårare att klara krediterna för en
byggnadsvolym som uppgår till 75 å 80
procent av totalproduktionen än för en
byggnadsvolym som bara är 20 å 25
procent. Jag törs inte göra något bestämt
påstående, men det kanske också
kan vara projekteringens läge som spelat
en viss roll när det här gällt att få
fram projekten.

Det är vad jag har att säga i detta
fall, ty jag har tyvärr inte tillgång till
Bankföreningens utredning, som ju påstås
visa någonting annat.

Det är med en viss tvekan jag fort -

sätter här. Men jag har under 25 år varit
kommunalman, och jag blev något
överraskad över, skall jag säga, den lätta
ironi med vilken statsrådet beskrev
anletsdragen hos de kommunalmän som
är uppe hos honom och söker att få
pengar för följdinvesteringar. Men, herr
statsråd, när ni i kanslihuset projekterar
och planerar för bostadsfrågan, planerar
ni då inte hur man skall klara av
följdinvesteringarna? De kommuner
där det byggs bostäder måste ha gator,
de måste ha ledningar, och de måste i
värsta fall ha skolor och kanske rent av
sjukhus.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Efter herr Hanssons och
statsrådets mera privata uppgörelse
nödgas jag återföra debatten till den
punkt där statsrådet lämnade den, nämligen
i höstdimmorna 1966 inför valet.
Jag vill bara i det sammanhanget göra
ett mycket kort konstaterande med anledning
av vad statsrådet sade om att
socialdemokraterna har gått till val och
vunnit under en lång följd av år. Det
är ju inte säkert att statsrådet Rune Johansson
kan tillskriva bostadspolitiken
äran av de valframgångarna. Det är inte
säkert att det är tack vare bostadspolitiken
som valet har vunnits, det kan
ju också vara trots bostadspolitiken.

Men jag ville säga några speciellt
vänliga ord till statsrådet med anledning
av vad han yttrade när han berörde
kommunblocken. Den högste ansvarige,
bostadsministern, har nu gjort
klart för oss att regeringen inte överväger
att låta samarbetsnämnderna i kommunblocken
fördela bostadskvoten, såvida
inte alla kommunerna är ense om
det. Jag läste ut det av statsrådets yttrande,
och jag vill gärna understryka
det. Jag tror att det är värdefullt.

Sedan har herr statsrådet haft en
mycket intressant speciell genomgång,
där han har pendlat mellan simhallar i
norr och bostäder någonstans i mel -

Onsdagen den 30 mars 1906 em.

Nr 14

137

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lersta Sverige eller kanske i södra Sverige.
Statsrådet sade att vi inte kan vara
blinda för den strukturomvandling
soin sker i samhället. Han talade om att
de som flyttar måste få den allmänna
servicen dit de kommer. Man skulle i
det sammanhanget ha kunnat tillägga
att det inte är alla som har flyttat, det
är en del som har förflyttats.

Vidare var statsrådet mycket angelägen
om att inte grumla den glädje jag
kände när jag hörde herr Bertil Petersson
medge att bostadspolitik och lokaliseringspolitik
hör ihop. Delad glädje är
dubbel glädje. Jag får alltså nu inräkna
även herr statsrådet bland dem som
gläds över detta konstaterande. Vad den
ansvarige bostadsministern väl ändå inte
kan komma ifrån är att det varit en
ryckighet i bostadspolitiken när det
gäller planeringsstadiet. Jag tror att man
vågar säga att den ryckigheten betytt
rätt mycket i negativ riktning för resultatet
i fråga om att skapa nya bos''äder.

Jag talade om det i mitt huvudanföiande,
om ryckighet av många olika
slag. Statsrådet kom inte alls in på den
frågan nu i sitt anförande. Jag tar det
som ett uttryck för att vi har något annat
att vänta och att planeringen hädanefter
kommer att vara mycket mera
genomtänkt än vad den åtminstone
har förefallit att vara hittills.

Låt mig sedan, herr talman, bara säga
några ord om förbättringslånen, som
ligger mig alldeles speciellt varmt om
hjärtat. När man från utskottets sida
går emot motionen om förbättringslån
till handikappade och låginkomsttagare
även i fortsättningen, så gör man det
under hänvisning till att Kungl. Maj:ts
förslag inte innebär någon samlad
minskning av den samlade kreditgivningen
från statens sida. Det må så vara,
men det hjälper inte de handikappade
och låginkomstgrupperna över huvud
taget som tidigare varit berättigade
till förbättringslån. Årskostnaderna blir
större än med förbättringslånen, som
ilelvis är ränte- och amorteringsfria.

5-j- Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

Regeringens och utskottsmajoritetens
skrivning innebär en försämring för
ekonomiskt svaga grupper. Det kan utskottsmajoritetcn
aldrig komma ifrån.

Till detta vill jag bara påminna om
att det inkomståret 1904 i detta land
fanns 1 600 710 personer i åldern mellan
16 och 67 år som hade en inkomst
understigande 8 000 kronor per år.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Inrikesministern inledde
med att erinra om att planeringen i
viss mån försvårats på grund av finansieringssvårigheterna
under de senaste
åren och att detta berott på att de allmännyttiga
och kooperativa företagen
haft svårigheter att skaffa kapital men
att däremot de privata byggföretagen där
lag bättre till. Jag skall inte göra någon
annan kommentar till detta än att
de senare förefaller vara en bra företagsform,
som det kanske finns anledning
att stödja i fortsättningen, om de
har speciella förutsättningar att skaffa
det erforderliga kapitalet.

Vad beträffar frågan om hur prioriteringen
skall ske har finansminister
Sträng i olika sammanhang låtit oss förstå
att det blir nödvändigt med en
sträng prioritering på olika områden,
om vi skall klara samhällsekonomien. Då
står vi där när vi skall diskutera dessa
frågor. Vilken prioritering bör t. ex.
bostadsbyggandet ges? För vår del anser
vi, och det framgår av vår tidigare
ståndpunkt och den ståndpunkt vi nu
intar, att bostäderna bör ges en hög
prioritet, inte minst för att bristen på
bostäder utgör en starkt hämmande
faktor på så många andra närliggande
områden, bl. a. när det gäller industri
och näringsliv.

Jag är alltså överens med departementschefen
om att det måste ske en
prioritering, även om vi kanske inte
har helt samma uppfattning om vilken
ställning bostadsbyggandet i det sammanhanget
bör få. Jag är också överens

138

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med departementschefen om att det
kanske måste göras en viss sammanvägning
med andra intressen vid en
prioritering. Jag vill säga att jag för
min personliga del kanske därvid skulle
finna mig i om en eller annan simhall
eller något större varuhus skulle
komma i kläm.

I frågan om prisutvecklingen säger
statsrådet, att det är farligt att gå omkring
med den uppfattningen att vi
ingenting kan göra. Ja, jag håller med
om det, och jag skulle anse det särskilt
farligt, om regeringen gick omkring
med den uppfattningen att man här inte
kan göra någonting. Det är väl ändå i
första hand regeringens uppgift att angripa
det problemet. Mig förefaller det
som om den enda kraftansträngning vi
hittills kunnat registrera på det området
är att herr Sträng i något sammanhang
har konstaterat, att en inflation
på så där tre, fyra procent per år är
rimlig och bör accepteras.

Sedan vill jag säga, att om det är först
när vi kommer upp i stora serier på
flera tusen lägenheter som man kan
åstadkomma prissänkande effekter, så
återstår det verkligen mycket att göra
beträffande prisutvecklingen på byggnadsområdet.

Statsrådet säger att jag inte har anvisat
var vi skall ta pengarna till ytterligare
2 000 lägenheter. Nej, det har
jag verkligen inte gjort. Men vi har så
stor tillit till regeringen att vi tror att
den skall klara uppgiften inom ramen
för de resurser som står till buds. Det
har hänt förr, trots försäkringar från
regeringen om motsatsen.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få säga
att jag i stora stycken delar den uppfattning,
som statsrådet gav uttryck för
angående sambandet mellan bostadsbyggandet
och investeringarna inom
industrien, framför allt exportindustrien.
Det var synpunkter som jag utvecklade
i mitt första anförande, då jag

försökte se bostadsfrågan ur en något
vidare synvinkel, alldeles som departementschefen
sade att han skulle göra.

Jag tror emellertid ändå inte att den
bostadspolitik, som regeringen har fört
och som karakteriserats av subventioner
och regleringar, kan sägas ha varit
så lyckad. Det är sant att det har byggts
500 000 lägenheter under de senaste fem
åren, men hur många som har försvunnit
från bostadsmarknaden ville inte
departementschefen säga. Det är också
svårt att ange, men det är minst 100 000,
möjligen 200 000.

Det system som har fungerat har också
särskilt gagnat dem som har bostad
och haft bostad länge. De som inte haft
bostad och som sökt bostad har fått
sitta emellan. Så länge det finns familjer
med barn, som inte har egen bostad,
bör man inte slå sig för sitt bröst.

Vi är inte ensamma om uppfattningen
att marknaden borde göras friare och
prismekanismen få slå igenom. Såsom
framgår av mina citat under eftermiddagen
delas den uppfattningen av långtidsutredningen.
Varje beräkning av den
investeringsökning som krävs blir bedräglig
så länge man inte tar hänsyn till
efterfrågans prisberoende och prisutvecklingen.
Jag skulle här vilja göra en
jämförelse. Man bygger vägar för allt
större bilar, men varje gång man har
byggt ut vägarna till vad man tycker
borde vara lämpligt kommer det tyngre
bilar, som gör att vägarna ändå inte
räcker till. Likadant är det på bostadsområdet,
när det inte finns någon prismekanism
som reglerar efterfrågan. Att
människorna söker allt större och bättre
bostäder är bra i och för sig, men
efterfrågan bör inte sträcka sig längre
än vad som motsvarar de kostnader
man kan betala för sin bostad.

I själva verket tror jag att departementschefen
inte är helt övertygad om
det riktiga i sina synpunkter. Han är
ju med på att man bör försöka komma
dithän, att den boende betalar kostnaderna
för produktion och drift av bostaden.
Han påpekar att det behövs ga -

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

139

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rantier för de sämst ställda, som har
svårt att betala de ökade hyrorna. Jag
underströk i mitt första anförande att
vi på vårt håll också anser att sådana
garantier måste finnas.

Statsrådet går också med på att reducera
räntebidraget i riktning mot dess
borttagande. Detta är ett steg i samma
riktning. Jag tror alltså att departementschefen
själv har en känsla av att
han måste låta prismekanismen slå
igenom även inom detta område. Men
när den slår igenom måste man, som
jag nyss sade, ha garantier för att de
sämst ställda kan få goda bostäder ändå.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Skillnaden mellan min
och herr Kaijsers bedömning av denna
sista fråga ligger väl i att herr Kaijsers
parti under en rad år har förordat
införande av en prismekanism, som
knappast skulle innehålla någon kontroll
och som skulle verka ganska ensidigt.

Vi har under de två senaste årtiondena
upplevt en väsentlig förändring i
människornas ekonomiska förutsättningar,
som givit dem möjlighet att välja
också mellan ting som ligger utanför
det vardagliga: TV-apparater, radio apparater,

bilar, utlandsresor o. s. v.
Det är klart att man i detta läge kan
ställa frågan, om de generella bostadssubventionerna
är nödvändiga. Vi betraktade
dem som nödvändiga när programmet
skrevs 1946 och när riksdagen
fastställde detta program, men utvecklingen
själv har gjort att vi måste
ställa oss frågan, hur länge vi orkar ta
på oss dessa kostnader, som kommer
att stiga efter hand.

Då har vi sagt oss, att vi bör diskutera
detta men vänta tills utredningarna
kommer. Jag hoppas att bostadspolitiska
kommittén skall lägga fram ett
förslag i fråga om räntegarantierna.
Skulle det förslaget innebära en avveckling
av de generella subventionerna,
är jag beredd att diskutera den sa -

ken. Man kan kanske hitta någon annan
konstruktion ■— eventuellt bibehålla
räntegarantien, eventuellt kapitalisera
den för att göra den till en amorteringsdel
av det totala kapitalet, men
då får man bygga ut stödet åt den konsumtionssvaga
gruppen.

Det är mycket möjligt att vi där kan
finna varandra. Jag har sagt att jag är
beredd att diskutera en övergång till
en friare hyresmarknad, men inte under
vilka förutsättningar som helst —
möjligen med en kontrollerad stegring
av hyrorna i det äldre fastighetsbeståndet
sedan vi fått en ny hyreslagstiftning
och med det skydd för de konsumtionssvaga
grupperna som jag också i annat
sammanhang har åberopat.

Jag skulle till herr Gustaf Henry
Hansson vilja säga att jag inte är så
ängslig för att kommunalmännen kommer
att känna sig träffade av den enligt
hans mening lilla ironi, med vilken
jag beskrev kommunalmännen när jag
sade: »När man möter kommunalmännen,
är de i och för sig inga glädjespridare,
ty man läser i deras ansiktsutryck
någonting av följ dinvesteringar.» Det är
ju detta de vill tala om! Det betyder ju
inte att vi söker misshandla kommunalmännen,
inte ens på kapitalområdet.

Vad är det som föreslås och förutsättes
i finansplanen? Kommunerna har
angett ett behov att öka sina investeringar
med någonting på 12 å 13 procent
under 1966. Då säges att vi bör
söka begränsa investeringarna och hålla
tillbaka ökningen till någonting på 7 å 8
procent. Det är en rimlig diskussion,
som ändå här förs och som nödvändiggör
att kommunerna får hålla tillbaka
en del av de objekt som de i och för
sig skulle anse vara nödvändiga.

Låt mig beträffande riksbankens ingripande
säga, att vi i november månad
i fjol hade — och det har jag meddelat
i ett interpellationssvar i andra
kammaren i december månad i fjol —
ett kreditivläge som utvisade att det
var nödvändigt med ett ingripande från

140 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

riksbankens sida, om årsprogrammet
om 88 000 lägenheters igångsättning
skulle kunna fullföljas. Av kreditiveftersläpningen
i fråga om flerfamiljshus
avsåg inte mindre än 96 procent byggen
i allmännyttiga och kooperativa företags
regi och bara 4 procent enskilda
byggen. Trots att de förut vidtagna särskilda
åtgärderna inneburit att kreditivförsörjningen
tryggats för åtskilliga
byggen i allmännyttiga och kooperativa
företags regi, hade det alltså sedan
augusti ägt rum en ytterligare relativ
förskjutning av kreditivförsörjningen
till dessa företags nackdel.

Med riksbankens medverkan har sålunda
en ny aktion företagits i syfte att
trygga kreditivgivningen för de återstående
byggena inom statslånesektorn.
Riksbanken har inte gjort annat än att
den fullföljt det uttalande, som riksdagen
gjorde under våren 1965. Att byggandet
blev större än man kalkylerat
bär samband med att vi har en ofullständig
statistik, eftersom vi inte har
någon kontroll över det byggande som
sker utanför statsbelåningen. Vi har
inte heller någon kontroll över byggandet
av ålderdomshem, vilket ingår i statistiken
o. s. v.

Det är alltså en efterhandskonstruktion,
som herr Gustaf Henry Hansson
nu gör och som jag inte vill bestrida,
eftersom siffermaterialet är riktigt.
Riksbanken tog ju inte fram de 750
miljoner som under hösten ansågs erforderliga
för att klara programmet.
Riksbanken tog fram ungefärligen 400
miljoner — om jag inte missminner mig
— och räknade med att marknaden i
övrigt skulle komma att ta fram en del
av det nödvändiga kapitalet. Resultatet
har emellertid blivit det som herr Gustaf
Henry Hansson antydde. Vid den
tidpunkt då detta diskuterades och då
utredningarna gjordes framstod det
dock som utomordentligt nödvändigt att
dessa insatser gjordes.

Jag har till detta sagt att de privata
företagen hade ett bättre läge. Herr Jacobsson
förmenar, att de privata före -

tagen alltså skulle vara så mycket bättre.
Herr Jacobsson förbigår det faktiska
förhållandet, att det är kommunerna
som gör fördelningen mellan byggherrarna.
Det skulle betyda att han vill
underkänna kommunalmännens förmåga
att bedöma vad som kan vara lämpligt
att bygga inom kommunen. Det kan
vara av ett visst värde om herr Jacobsson
tänker på den frågan!

Man talar om begreppet ryckighet,
herr Gustafsson, och tycker att man
därmed har deklasserat någonting. Om
herr Gustafsson studerar statistiken
över färdigställande av bostäder under
de senaste fem åren, så utgör det i och
för sig en vacker bild av en utveckling
— 73 000 lägenheter år 1961, 75 000 år
1962, 81 000 år 1963, 87 000 år 1964 och
närmare 97 000 år 1965. Jag skulle också
kunna upprepa statistiken över det
pågående byggandet, som har pendlat
mellan 100 000 och upp till 110 000 lägenheter.

År 1964 hade vi en igångsättning, som
jag tror kan betraktas som ganska idealisk
— 12 000 lägenheter under första
kvartalet, 30 000 andra kvartalet, 31 000
tredje kvartalet och omkring 20 000
fjärde kvartalet. Den skilde sig väsentligt
från igångsättningen under år 1963.
Vi ansåg det eftersträvansvärt med en
igångsättning år 1965, som motsvarade
den under 1964. Kapitalmarknadsläget
under sommaren 1965 ställde emellertid
till bekymmer. Vi fick en ovanligt
hög igångsättning under december månad,
vilket jag också har gett uttryck
för i medkammaren. Orsaken var en
fördröjning av de kreditpolitiska aktiviteterna,
vilka vi betraktade som nödvändiga
under hösten.

Vi hoppas att det skall vara möjligt
att under detta år få en jämnare igångsättning,
som mer svarar mot 1964 års.
Det bör vara möjligt i och med att vi nu
kvoterar det privatfinansierade bostadsbyggandet
liksom ålderdomshemsbyggandet
och också håller in fritidsbyggnadsverksamheten.
På det sättet bör det
vara möjligt att få ett bättre grepp om

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

141

Anslag till

ljyf!8antlet och undvika en viss ryckighet
i fråga om själva igångsättningen.

Man skall väl inte heller överdriva
alltför mycket när det gäller förbättringslånen.
Herr Gustafsson presenterar
en statistik som meddelar att cirka
1 200 000 miinniskor i vårt land liar
låga inkomster, och det är riktigt. Vi
har tillsatt en utredning för att analysera
det, och det finns anledning att
återkomma till vilka åtgärder som kan
vidtagas.

Han kopplade också samman de handikappades
problem med förbättringslåneverksamhet.
Hur många människor
kan det röra sig om, vilka har kunnat
få pengar från den särskilda stödformen?
Jag tror det är mellan 100 och
200 om året. Vad som nu görs är att
förbehålla dessa förbättringslån åt de
äldre, samtidigt som man öppnar möjligheter
för vissa av de ekonomiskt
sämst ställda handikappade, sådana
som t. ex. har förtidspension, att få något
med av denna stödform. Jag tror
det är riktigt att ge förbättringslåneverksamheten
en något rimligare proportion.
Jag kan förstå dem som talar
om de handikappades problem.
Men är det inte nödvändigt att vi
löser dessa på annat sätt — genom
att ge människorna möjligheter till utbildning,
till arbete och till inpassning

1 vårt samhälle liksom att skapa nya
invalidbostäder med de låne- och finansieringsmöjligheter
som finns där?
Det är det som spelar den avgörande
rollen och det som vi skall inrikta våra
ansträngningar på.

Jag har, herr talman, velat ta upp dessa
problem och jag skall nu sluta med
några ord till herr Jacobsson. När jag
nämnde om de stora byggprojekten på

2 500 lägenheter o. s. v., säger han:
Skall det bara vara det?

Ja, jag tog det som exempel på vad
man i en rad stora städer och regioner
planerar för att söka påverka priset.
Men jag sade också, att om man i ett
kommunblock ger möjlighet för en kommun
att beställa 30 lägenheter eller 30

främjande av bostadsförsörjningen in. m.
småhus, tror jag man skall kunna pressa
priset om man gör beställningen
samlat.

Jag liar haft överläggningar med någon
kommun ocli rekommenderat att
lägga ut en beställning på 100 egnahem
direkt över fabrikerna. Man har fått in
fem, sex anbud, där de preliminära
uppgifterna visar ett anbudspris av
69 000 kronor för ett egnahem på cirka
95 kvadratmeter. Med tomt, gator och
avlopp kan man sälja dessa för 85 000
kronor. Det visar att man pressat priset
med ungefär 10 000 kronor per egnahem
genom denna form av beställning.

Jag har bara velat fråga: År det inte
då nödvändigt att vi försöker ute i
kommunerna diskutera, hur vi skall
kunna samordna beställningarna på det
sättet för att verkligen kunna åstadkomma
en prispress?

Detta går ju inte ut över företagen.
Om de får möjlighet att lägga upp sin
produktion i långa serier, kanske få beställningar
i tusental, då utvinner man
ju den stora seriens möjligheter till
prisreduktioner Det finns ingen annan
väg för bostadsbyggandet än att gå över
det industriella ledet. Jag tror att det
är först då vi har möjlighet att i någon
mån komma till rätta med dessa problem.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra, att statsrådet kunde tänka
sig diskutera borttagandet av de
generella subventionerna. Det förefaller
mig mycket riktigt. Det kan ju inte
vara någon vettig mening med att en
genomsnittssvensk med en genomsnittsinkomst,
som bor i en genomsnittsbostad,
skall få ungefär samma belopp i
subventioner som det han betalar i
skatt för att få dessa subventioner. Om
man tar bort dessa subventioner är det
också möjligt att bryta den utveckling,
som leder från »alltmer ökade köer», till
»en försämrad situation» och till att
»jämviktsläget måhända är ännu mera
avlägset än tidigare».

142

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Även vi är på det klara med att det
behövs vissa garantier, om man tar
bort regleringarna. Vi har förutom en
utbyggnad av bostadsbidraget åt barnfamiljerna
också pekat på en besittningsgaranti
för hyresgästerna, något
som också finns i vår motion. Jag tror
att det skall bli möjligt att föra hela diskussionen
på en annan bas när vi en
gång kan diskutera om borttagande av
regleringar och generella subventioner.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(li) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte så säker på
att de kommunala förtroendemännen
tar det så där lätt. Om jag inte missminner
mig, finns det i finansplanen en
kapitalmarknadskalkyl som visar, att
under år 1965 har till kommunernas
förfogande stått 1 500 miljoner, av vilka
de har använt omkring 1 350 miljoner.
I kalkylen för år 1966 har beloppet med
hänsyn till förhållandena minskats till
1 000 miljoner kronor, vilket gör att situationen
för kommunerna, om detta
skall ligga till grund, kommer att bli
ganska penibel.

Efter vad herr statsrådet här sagt har
jag ingen anledning att ta tillbaka ett
dugg av vad jag tidigare sade. Bostadsprogrammet
är 88 000 lägenheter. Därigenom
att man inte har kontroll över
igångsättningarna blir det 92 400. Det
förvånar mig att man inte har någon effektivare
kontroll, ty så förfärligt mycket
privata bostäder byggs inte utan
statslån, och jag antar att inte heller
så förfärligt många ålderdomshem sattes
i gång fjärde kvartalet 1965.

Skall man bedriva en sådan här planering
ända ut till de yttersta detaljerna
så får man väl försöka att hålla en
del kontroll på det hela. Jag tror att det
är möjligt, ty man måste ju ha byggnadstillstånd
för praktiskt taget allt arbete
i detta land. Länsarbetsnämnderna
borde kunna lämna ifrån sig uppgifter
i detta avseende.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
statsrådet i sitt senaste anförande medgav,
att det under de senaste åren har
rått en viss ryckighet i fråga om bostadspolitiken.
Jag skall inte säga mer
om den saken.

Herr statsrådet kom sedan in på frågan
om krediterna för bostadsförbättringar
och sade, att Kungl. Maj :t hade
föreslagit att förbättringslånen skulle
upphöra för andra än pensionärer och
handikappade. Jag förmodar att det var
en felsägning, men så föll orden. Åtminstone
har inte de socialdemokratiska
motionärer som har uppträtt i
denna fråga den uppfattningen, att de
handikappade skulle vara att jämföra
med de speciella befolkningsgrupper
som statsrådet i sin proposition talar
om. Vi har inte heller tolkat det på det
sättet, och därför finns det en reservation
på denna punkt.

Till de siffror jag nämnde vill jag
säga, att man väl ändå inte helt kan
bortse ifrån att det finns människor
i detta land, som utan att vara pensionärer
och utan att vara handikappade
har mycket låga inkomster och också i
fortsättningen borde vara betjänta av
det bostadsstöd som förbättringslånen
hittills har gett dem.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Beträffande de handikappade
har jag sagt, att de räntefria
förbättringslånen i fortsättningen kommer
att utgå inte bara till åldringshushåll
utan också till dem som har
förtidspension. Det är de handikappades
grupper, som har det största behovet
av samhällets stöd för sin bostadskonsumtion.
De bör alltså även i fortsättningen
få stödet i denna form. Detta
har man från reservanternas sida
bortsett ifrån när man har diskuterat
dessa problem.

Till herr Gustaf Henry Hansson skulle
jag vilja ställa frågan: Vad beror det

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

143

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nu på att kommunerna beräknas kunna
öka sina investeringar med 7 å 8
procent trots att de får ett mindre utrymme
på lånemarknaden?

Ja, det har samband med besluten i
kommunerna framför allt under 1904
men också under 1905 om den kommunala
utdebiteringen, som tillför kommunerna
under 1900 en inkomstböjning
med cirka 24 procent. Det betyder att
kommunerna har dragit konsekvenserna
av det knappare utrymmet på kapitalmarknaden
och gått över till en längre
gående självfinansiering.

Herr Gustaf Henry Hansson, som
tydligen har läst finansplanen, har då
säkerligen också läst om den ökningsmöjlighet
som enligt finansplanen uppskattas
för kommunernas vidkommande.
Jag vidhåller därför att det i och
för sig är besvärligt för kommunalmännen
— jag är den förste att erkänna
det •—• men man minskar inte de kommunala
investeringarna, utan man håller
bara igen ökningstakten något för
att på det sättet bereda utrymme.

Sedan hälsar jag med den allra största
tillfredsställelse att herr Gustaf Henry
Hansson helt ansluter sig till de regleringar,
som vi har funnit nödvändiga
för att ge prioritet åt industri- och bostadsbyggandet.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har såsom yrkesman
fått ta det såsom en nödvändighet!

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag tycker att jag har
grundad anledning att beklaga mig. Jag
hade på intet sätt väntat mig ett sådant
anförande av inrikesministern, som
hans första inlägg. Jag hade trott att
även inrikesministern — han sade ju
att det var brukligt att kommuner och
bostadsintressenter kämpade hårt var
och en för sina pengar — skulle kämpa
hårt för bostadsintressena. Till min

förvåning fann jag att han i själva verket
var mera angelägen om att kämpa
för konkurrenterna om krediten, i detta
fall industrien och dess intresse av att
kunna hävda sig i en hård och svår
marknad.

Jag skall tillåta mig att mycket kort
erinra om ett par saker som inrikesministern
nämnde i sitt anförande •—-saker som jag självfallet inte kan notera
annat än med tillfredsställelse.
Han talade om att han önskade en prioritering
för exportindustrien i dagens
läge. Det var nödvändigt att göra en avvägning
så att industriens intressen blev
tillgodosedda. Det var angeläget att ge
kapital till näringslivet. Det var rimligt
att man något höll tillbaka tillväxten
på andra sektorer under någon kortare
tid för att ge uttrymme åt industrien.
Det var angeläget att hålla tillbaka tillväxten
ett tag för att därefter få en ökning.
Inrikesministern bedömde läget
såsom allvarligt just nu och avslutade
sitt anförande med att tala om angelägenheten
av att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen
och även pressa priserna.

Allt detta finner jag alldeles utmärkt,
eftersom det är sådant som högerpartiet
gång på gång har framhållit såsom ytterst
angelägna ting.

Naturligtvis avslutades framställningen
med vissa skär och piruetter, som
var riktade mot högerpartiet för dess
politik. Jag tycker att det var vackra
piruetter och jag skulle i och för sig
gärna ha applåderat dem, om det alls
vore tillåtet att göra det i denna kammare.

Visst har det byggts mycket; utan
varje tvekan. Det enda som vi har opponerat
oss mot har varit, att fördelningen
av utrymmena i det befintliga
bostadsbeståndet inte har varit den bästa.
Detta har dock varit en följd av hyresregleringen,
och därvidlag ställs ju
nu i utsikt att vi skall få en ändring
till stånd, något som vi inte kan annat
än uttrycka vår tillfredsställelse över.

Jag skall således, herr talman, i det -

144

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ta läge ingalunda ge mig in på att hålla
det anförande som jag faktiskt hade förberett.
Jag skall bara ta upp en enda
liten detalj i detta resonemang, som
jag förmenar ändå kan ha ett visst värde
av att få med i diskussionen, nämligen
frågan om kreditvolymen. Här talas
ju mycket om kreditvolymens fördelning,
men även dess absoluta storlek
kunde vara förtjänt av att något
beaktas. Det sägs i utlåtandet från det
sammansatta stat- och bankoutskottet
att vi måste anpassa kreditanspråken
till målsättningen för kreditpolitiken,
men vi får självfallet ingenting veta om
vad målsättningen för kreditpolitiken
verkligen är för något. Jag har för min
del försökt att få en uppfattning om
kreditvolymen, men det kan man inte
få av de papper som tillhandahålles från
inrikesministern eller från utskottet.

Vill man få någon uppfattning om
kreditvolymen för bostäderna får man
gå till nationalbudgeten, och där finner
man, väl att märka, icke någon plan
utan en prognos. Denna . prognos är
emellertid av ett visst intresse, ty av
den kan man utläsa att under åren 1963,
1964, 1965 och 1966 skulle krediterna
till bostäderna ha uppgått till respektive
3 800, 4 400, 4 850 och 5 000 miljoner
kronor. Samtidigt var antalet inflyttningsfärdiga
lägenheter resp. 81 400,
87 150, 95 000 — så står det för 1965,
men inrikesministern höjde siffran till
97 000 — och för 1966 90 000. Gör man
sedan en enkel division, finner man att
lånebehovet för varje enskild lägenhet i
landet stegrats på följande sätt: 1963
var lånebehovet 47 000 kronor, 1964
50 000 kronor, 1965 51 000 kronor och
1966 55 000 kronor. Detta är således genomsnittssiffror
för lånebehovet i fråga
om varje lägenhet.

Emellertid är detta, som sagt, inte en
plan utan bara en prognos. Den bostadsbyggnadsplan
som vi blivit presenterade
är däremot mycket preciserad
när det gäller antalet lägenheter.
Ett är i alla händelser visst av den utveckling
som skett, och det är att varje

enskild lägenhet också kommer att kosta
mera år efter år.

Jag tycker, herr talman, att det kunde
vara värt att få detta konstaterande
infört i protokollet.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Frågan om bostadsbyggandets
omfång är självfallet av vital
betydelse på alla orter och i alla regioner
i landet där det råder bostadsbrist,
och den kommunistiska gruppen har
föreslagit en ökning av anslagen för
långivning, så att det kan byggas ytterligare
några tusen lägenheter utöver regeringsprogrammet,
varvid tyngdpunkten
av ökningen skulle förläggas till de
stora bristorterna. Emellertid har jag
inte för avsikt att fördjupa mig i denna
sak, som jag tror att min partikollega
herr Werner kommer att ägna några
ord åt.

Jag går i stället direkt på en annan
vital fråga som har berörts i debatten,
bl. a. av inrikesministern, nämligen frågan
om boendets kostnader. Med tanke
på den kusliga utveckling som har
skett i det avseendet är det naturligt
att man vill ställa den frågan i förgrunden
vid en överläggning sådan som
denna.

Departementschefen säger någonstans
i bostadspropositionen, att det inte är
osannolikt att bostadskostnaderna kan
komma att stiga snabbare än priserna i
allmänhet, och han underströk detta
med några ord i sitt huvudanförande
här för en stund sedan. Sedan länge
har detta inte bara varit sannolikt, utan
det har varit ett faktum, vilket bevisas
bl. a. av att index för bostadskostnaderna
steg med inte mindre än 12 procent
från februari i fjol till februari i år,
medan prisstegringen över lag under
denna tid var 8 procent.

På senare tiden har man ju särskilt
från högerpartihåll talat mycket om
bostadspriset som en efterfrågereglerande
faktor, och denna osociala syn på
saken har verkligen kommit till uttryck

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 11

145

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen ni. m.

i de prisfördyringar jag nu nämnt. Vi
liar kommit dithän att en årskostnad
på 0 000 kronor eller mera för eu modern
trerumslägenhet alls inte är någon
ovanlighet i våra städer och inte heller
på andra orter. Om vi utgår från
— såsom man tidigare velat göra — att
bostadskostnaderna inte bör få ta mer
än 20 procent av bostadsinnehavarens
inkomst blir konsekvensen i det fall jag
nämnt att vederbörande måste lia minst
30 000 kronor i årsinkomst för att kunna
finansiera en sådan lägenhet, visserligen
modern men ändå relativt liten.

Departementschefen talar alltså om
sannolikheten av kraftigare prishöjningar
beträffande bostäder än i övrigt. Bakom
detta måste väl ligga en önskan
och en viss bestämd vilja att främja
just en sådan utveckling; och jag tyckte
att man även kunde utläsa detta av de
olika anföranden som statsrådet nyss
hållit. Det är inte bara sannolikt utan
helt säkert att boendekostnaderna kommer
att fortsätta att stiga på ett högst
oroväckande sätt om regering och riksdag
vidhåller sin politik att driva hyrorna
i höjden genom egna åtgärder,
vid sidan av andra åtgärder och samtidigt
med att ingripanden för att hålla
byggnadskostnaderna nere i stort sett
saknas.

Jag hörde att statsrådet kritiserade
högern för att den ställer prispolitiken
i förgrunden när det gäller bostadspolitiken
och efterfrågan på bostäder. Jag
måste med beklagande konstatera, att
det ser ut som om regeringen också vill
göra detta i tämligen markerad omfattning.
Vi vet ju vilken effekt de senaste
årens försämringar av det generella
statliga bostadsstödet haft, med hyreshöjningar
på några hundralappar om
året för envar av de höjningar av basräntan
som blev följden av riksdagens
beslut åren 1963, 1964 och 1965. Det
som nu föreslås av regeringen och tillstyrkes
av statsutskottets majoritet •—■
minoriteten önskar ju för sin del ytterligare
försämringar och t. o. m. retroaktiva
hyreshöjningar — medför nya

ökningar av hyran på mellan 8 och 17
procent för de cirka 600 000 hyresgäster
i landet som kommer alt drabbas av
beslutet. Jag såg för eu liten stund sedan
i en tidning här ute i läsrummet
— jag knyckte den inte utan den ligger
alltjämt kvar — att enbart i de allmännyttiga
bostadsföretagens hus i Göteborg
får man räkna med sammanlagt
5 miljoner kronor i ytterligare hyresökningar
från den 1 juli i år.

I denna fråga säger högerpartiet också
i år att en grundprincip för den
fortsatta bostadspolitiken bör vara att
de boende själva skall betala vad deras
bostäder kostar. Statsrådet Johansson
var väl delvis inne på likartade formuleringar,
vilket herr Kaijser med glädje
inkasserade. Jag tror i alla fall att
det finns anledning att dröja litet med
seger- och försoningsfesten — ännu vet
vi inte vad som kan komma att hända
i denna fråga.

Jag frågade högern i fjol — eller
möjligen var det i förfjol —• om den
kunde ge en anvisning om vad den motiverade
kostnaden för en bostad kan
uppskattas till. Jag fick inget svar, varför
högerns proklamation i denna fråga
blev hängande i luften. Eftersom det
väl inte går att få något svar i år heller,
tar jag mig friheten att åtminstone
försöka antyda ett sådant svar.

Frågan gäller alltså vad som kan anses
vara en bostads motiverade pris
och vad man kan tänka sig att människorna
hade verklig orsak att betala.
Räkna bort alla tomtprisuppskörtningar
som vi har sett här i landet, ta bort
byggfirmornas extravinster, gallra bort
bvggämnesmonopolismens överpriser
på den materiel, som man måste använda
för att bygga husen, feja undan
det kostnadsfördvrande systemet med
massan av entreprenörer och under
dem massan av underentreprenörer, kapa
bostadslåneräntan till en rimlig nivå
och håll den inte kvar på nuvarande
orimligt höga nivå, bygg industriellt
och i stora serier i stället för det
nuvarande plottrandet — gör allt det -

146

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ta och åtskilligt därutöver, som jag inte
här har räknat upp och vi har kanske
då äntligen kommit ned till vad som
kan kallas den verkliga kostnaden för
bostaden, d. v. s. varans motiverade
pris. När vi nått dithän — men i detta
avseende är ytterst litet gjort — kan vi
naturligtvis återkomma till ett resonemang
om det statliga bostadsstödets utformning.

På denna grund har vi i vår motion
yrkat avslag på regeringsförslaget beträffande
höjningen av bostadsräntan
och räntesubventionens upphörande i
ytterligare en årgång hus. Vi anser att
inga förändringar i detta avseende bör
diskuteras förrän i samband med det
samlade mark- och bostadspolitiska program
som har aviserats av regeringen.
Därest nödvändiga åtgärder för att hindra
profiterandet på bostadsbyggandet
då ännu inte vidtagits återstår alltjämt
enligt vår uppfattning plikten att vidtaga
sådana sociala stödåtgärder att bostadskostnaderna
kan hållas inom rimliga
gränser. Den saken får vi emellertid
diskutera då.

Först måste orsakerna till att bostadskostnaderna
blivit så höga undanröjas
innan man kan gå in för ett system för
avskaffande av det generella bostadsstödet.

Vi anser att en särskild bostadslånefond
med låg ränta bör skapas. Denna
låga ränta bör vara en fast ränta, så
att den undandras verkningarna av de
kastningar — ty jag får väl lov att säga
kastningar — som räntepolitiken kännetecknas
av i vårt land.

Den utveckling som vi sedan länge
är inne i beträffande boendekostnaderna
kan helt enkelt inte längre fortsätta.
Den är socialt förödande och den tvingar
barnfamiljer och andra att acceptera
en bostadsstandard som inte är godtagbar.

Jag har, herr talman, velat ställa prisfrågan
i förgrunden, såsom framgått av
mitt anförande. Därmed underskattar
jag inte alls frågan om bostadsbyggandets
omfång eller frågan om på vilka

platser bostadsbyggandet skall få den
mest dominerande betydelsen. Den sistnämnda
frågan skall jag emellertid inte
yttra mig om utan överlåter åt min partikamrat
att senare göra det.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! I konsten att skriva ut
önskelistor är kommunisterna, folkpartiet
och centern lika skickliga.

Förut i kväll har centerns och folkpartiets
talesmän sagt att de är betydligt
djärvare än regeringen och socialdemokratien
när det gäller bostadspolitiken,
och den djärvheten skulle bestå
i att man önskar att det skall byggas
2 000 lägenheter mer om året. Jag
roade mig med att titta på hurudant
läget var då centerpartiet tillhörde regeringen.
Då byggde man 60 000 lägenheter
— i dag är man uppe i över 90 000
— men även då hade folkpartiet på sin
önskelista 2 000 lägenheter mer än vad
centern och socialdemokratien enades
om. Med andra ord — att bjuda mera,
att önska att det skall byggas mera är
ingen nyhet, det har man fortsatt med
genom åren. Men på det sättet löser
man inte bostadsproblemet, särskilt som
det ändå blir regeringen som får skaffa
pengar för att man skall kunna bygga
de 92 000 lägenheter som ju är aviserade.

Med anledning av herr Adolfssons
önskelista, som bland annat tog upp
frågan om åtgärder för att bemästra
räntestegringar, vill jag säga att vi inte
kan frigöra räntepolitiken speciellt för
bostäderna, utan den måste verka också
där. Det finns i alla fall ett element
på bostadsmarknaden utan vinstintressen,
nämligen de allmännyttiga bostadsföretagen,
och det bör tjäna som ett
bevis för att man tack vare dessa kan
lösa frågan hyggligt.

Men det var inte för denna sak som
jag begärde ordet, utan närmast för att
tala om ett par motioner i anslutning
till bostadsfrågan. Jag kan i stort sett
nöja mig med att instämma i vad fru

Onsdagen den 30 mars 1000 em.

Nr 14

147

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Wallentheim sade förut, då hon yrkade
bifall till reservationen 11 b. Där yrkas
ett fortsatt lånestöd åt handikappade
med små inkomster. De bör få behålla
nuvarande förmåner. Det finns faktiskt
många handikappade som hor i glesbygd
och har svårt att söka sig till annan
ort och skaffa sig ett mera välavlönat
arbete. De hade tidigare möjlighet
att få bostadsförbättringslån, men den
möjligheten vill man ta bort. Jag vill,
som sagt, instämma i fru Wallentlieims
yrkande om bifall till denna reservation.

I det sammanhanget vill jag också säga
att jag inte kan biträda den reservation
som centerpartiet har framfört i
detta avseende. Jag anser nämligen inte
att den har samma angelägenhetsgrad
som motionen om bidrag till bostadslån
till de handikappade.

Sedan vill jag säga några ord om
statsutskottets utlåtande nr 39, som jag
tycker är av det egendomligaste slaget.
Där har utskottet med anledning av motioner
som rör låginkomsttagare med
omoderna bostäder föreslagit att de
skall kunna erhålla bostadsbidrag. Likaså
har utskottet tagit upp frågan om en
snabbutredning om anpassning av bostadsbidraget
till den aktuella bostadskostnaden.
Utskottet har generöst nog
sagt att man önskar en snabb utredning
på de punkterna.

Jag vill gärna säga att jag ansluter
mig till vad utskottet skrivit. Jag vill
understryka att utredningen bör ske så
snabbt som möjligt, såsom utskottets talesman
här anförde.

Men det är ganska egendomligt att
medan man vill ge förtursrätt åt den
utredning, som krävs när det gäller bostadsbidrag,
vinkar man med kalla handen
åt en annan utredning som enligt
min mening har samma angelägenhetsgrad.
Samma damer och herrar som i
utskottet med skärpa tillstyrkt, att den
ena motionen skall skickas till en utredning,
avvisar med kalla handen en
annan motion som går ut på att man
också borde subventionera de handikappades
lägenheter.

Jag tror att det ligger till på det sättet
att utskottet, när utskottet funderat
pa dessa frågor, egentligen knappast
vetat vad det rört sig om. Herr Adolfsson
var inne på de höga bostadsbyggnadskostnaderna.
Jag vill säga att det
för de handikappade medborgarna är
svårt att kunna klara hyran i en modern
hostad. De blir därför ofta hänvisade
till bostäder som inte är av fullgod
klass. Skall en handikappad medborgare
kunna efterfråga en modern bostad
och tävla med andra medborgare om
den, då är det också nödvändigt att man
från samhällets sida — det må vara
stat eller kommun —- söker hjälpa honom
i det avseendet. Man har försökt
att gå vägen via kommunerna, men dessa
försök har varit tämligen blygsamma
och föga lyckade hittills. Jag skulle
tro att det bara rör sig om ett 15-tal
kommuner i hela landet, som ger subventioner
åt handikappade för deras
bostadslägenheter. Det är därför som
vi har begärt att man från riksdagens
sida skall skriva till regeringen och begära
att man får en utredning till stånd.

Jag måste beklaga att man från utskottets
sida varit så kallsinnig i detta
avseende. Det finns ingen reservation på
denna punkt, och det är därför tämligen
meningslöst att yrka på bifall till
motionen, men jag vill ta upp ytterligare
en passus i utskottets skrivning
som enligt min uppfattning också vittnar
om att man egentligen inte satt sig
in i vad man skrivit utlåtandet om. Det
står nämligen bl. a., att pensionsförsäkringskommittén
skall behandla denna
fråga. Pensionsförsäkringskommittén
har ingenting att göra med bostadsfrågan.
Den skall syssla med bl. a. standardhöjningen
av folkpensionerna efter
1968, men den skall inte alls behandla
bostadsfrågan.

Man säger också att man skall invänta
att utredningarna blir färdiga innan
man kan ta ställning till frågan. Flera
år kommer att förflyta innan utredningen
är klar. Under tiden kan frågan inte
tas upp på grund av att det inte finns

148

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

några direktiv, utan man måste alltså
vänta hela denna tid innan den kan
tas upp till närmare prövning. Jag tycker
att har man varit välvilliga på den
ena kanten borde man i konsekvensens
namn vara lika välvillig på den andra
d. v. s. när det gäller begäran om utredning
för att ge de handikappade en
ordentlig subvention för ett ordentligt
familjebostadsbidrag.

Häri instämde herr Lokander (s).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Göran
Karlsson säga, att utskottet knappast är
så kallsinnigt mot de handikappade som
han hävdade i sitt anförande. I regel
behandlas de mycket generöst. Så sent
soan för en vecka sedan behandlades de
frågor, som hör samman med de handikappade,
och då fick herr Göran
Karlsson på avdelningens och utskottets
tillstyrkan en ökning på 100 000 kronor
när det gällde anslaget till det riksförbund
han företräder.

Anledningen till att det här har blivit
en skrivning, som inte innebär att
frågan skickas till en kommitté, är såsom
framgår av utlåtandet närmast att
det är flera utredningskommittéer som
tangerar denna problematik. Ur den
synpunkten har det varit svårt för utskottet
att säga till vilken utredning
man skulle addressera denna motion.
Av den anledningen har man stannat
för att avvakta utredningarnas resultat.

Men man får väl förutskicka att även
utredningar, som sysslar med problem
som har anknytning till vad som motioneras
om och diskuteras i riksdagen, är
uppmärksamma på vad som sker där
och tar upp dem till behandling, oavsett
om riksdagen har beslutat att skicka
motionen eller yrkandet till utredningen
eller inte.

Detta om herr Göran Karlssons inlägg.

Låt mig sedan medan jag ändå har
ordet passa på tillfället att påpeka en

sak i herr Adolfssons anförande. Han
hävdade — jag förmodar att det måste
ha varit en felsägning — att prisstegringen
när det gäller bostäder från januari
1965 till januari 1966 varit 12
procent. Det är fel — det rör sig om
12 enheter, och detta motsvarar cirka 6
procent, eftersom index ligger på omkring
200.

Emellertid är antagligen även 6 procent
i överkant. Indexberäkningen tar
nämligen ingen hänsyn till rationaliseringen
av byggandet. Beaktar man jämväl
den faktorn, som bostadsstyrelsen
beräknar till cirka 1 procent, kan man
kanske säga att kostnadsstegringen under
det år som herr Adolfsson nämnde
är cirka 5 procent inom byggsektorn.
Det innebär att den inte ligger nämnvärt
över den genomsnittliga kostnadsökningen
över hela fältet.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bertil Petersson
är en snäll och fin man, och jag skall
inte ta upp någon stor diskussion med
honom med anledning av hans svar.
Om han emellertid i en debatt som rör
de handikappades bostadsfråga hänvisar
till vad vi beslutat om tekniska
hjälpmedel, har han kommit fullständigt
ifrån vad saken gäller. Jag vill erinra
herr Bertil Petersson om att vad
vi i dag diskuterar är de handikappades
bostadsfråga, och vad vi i förra veckan
beslöt var att ge 100 000 kronor
mer till ett förbund för att det skulle
kunna skaffa fler tekniska hjälpmedel
till de handikappade. De båda sakerna
hör inte alls ihop.

Om avdelningen i statsutskottet saknar
adresser dit man kan skicka motionen,
vill jag påpeka att avdelningen
i utskottet själv har pekat på att det
finns både en handikapputredning och
en familjepolitisk utredning. Jag tycker
att man kunde ha varit välvillig nog
att hänvisa motionen till någon av de
utredningarna.

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

149

Anslag till

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns väl ändå det
sambandet, att föregående veckas beslut
visar att utskottet inte är så kallsinnigt
mot de handikappade som herr
Göran Karlsson hårt slog fast. Det var
närmast det jag ville peka på när jag
hänvisade till vad som beslöts förra veckan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Kallsinnigheten i detta
avseende kan man väl ändå inte täcka
över, herr Bertil Petersson, med att påpeka
att man förra veckan gav 100 000
kronor i anslag till ett annat ändamål.

Jag vill emellertid gärna säga att man
över huvud taget under de senaste åren
har visat större förståelse för de handikappade.
Det vore orimligt att inte
erkänna att det har skett mycket på detta
område. Men när denna välvilliga
vind blåser från olika håll tycker jag
att välviljan borde kunna sträcka sig
så långt att man vidarebefordrade en
motion till en utredning.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
gjorde en jämförelse mellan 1950-talets
bostadspolitik och 1960-talets. Det är
alltså inte mindre än tio års skillnad i
tid mellan jämförelserna.

Om herr Göran Karlsson lyssnat på
den debatt som har förts tidigare, borde
han ha hört att i varje fall vårt parti
har klarlagt hur vi ser på ökningen
med 2 000 lägenheter. För övrigt skall
jag bara försöka ge några antydningar
om min syn på en liten del av denna
stora fråga.

I denna debatt har det förekommit
två centrala punkter, nämligen behovet
av bostäder och våra resurser. På allt
fler områden inser man vikten av en
långsiktig planering, kombinerad med
rationalisering. Planering och rationa -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
lisering har på många områden blivit
lösenord. Inom bostadsbyggandet har
emellertid dessa företeelser haft svårt
att slå igenom. Följden har blivit, som
det tidigare har påtalats, en ryckighet
i byggandet som är synnerligen allvarlig
för byggandets utveckling. Jag vill
instämma i vad herr Nils-Eric Gustafsson
tidigare har anfört i denna fråga.

Såsoin har nämnts i flera anföranden
i debatten har byggnadskostnaderna
fortlöpande stigit och inte minst stigit
kraftigt under senare år. Orsakerna
till detta är många. En av orsakerna
tror jag vi kan finna i den konstlade
marknad som hela bostadssektorn i dag
utgör. En övergång till en i princip mera
marknadsmässig hushållning bör
därför i detta sammanhang vara av särskilt
värde.

Ett svårt problem är här på vilket
sätt man skall kunna ta tillbörlig hänsyn
till de sociala faktorer som alltid
måste vara med i bilden. De sämst ställda
grupperna i samhället måste sålunda
alltid ha möjlighet att få en tillfredsställande
bostadsstandard till ett pris
som de är mäktiga att betala.

En av anledningarna till det höga
kostnadsläget torde, som det har sagts
tidigare, vara att industriellt byggande
tillämpas i så liten utsträckning. En
viss utveckling mot mera industriellt
byggande har visserligen skett på senare
tid, vilket måste hälsas med tillfredsställelse.
Hitintills har emellertid denna
utveckling visat sig på det sättet, att
man har skapat flera höghus och stora
hus, men man har inte lyckats få ner
byggnadskostnaderna.

Centern har i motionsparet I: 430 och
II: 507 tagit upp frågan om en långt driven
industrialisering med fabriksmässig
framställning av husdelar på sådant
sätt, att man på byggnadsplatsen bara
har att gjuta en grundplatta och montera
ihop de olika byggdelarna. Jag har
i Amerika sett industrialisering av det
här slaget som i varje fall på mig verkat
ganska imponerande. Där har man
industrialiserat småhusbyggandet på ett

150

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

enligt min mening efterföljansvärt sätt.
Eftersom metoden är mest lämplig för
mindre hus, är det lättare att tillfredsställa
de krav på bostadsmiljön som
har framförts också här i debatten av
flera talare och som vi verkligen har
anledning att ställa under diskussion.
De kraven är i dag långt ifrån uppfyllda.

För att ett sådant industriellt byggande
skall kunna bedrivas krävs det förutsättningsskapande
åtgärder från samhällets
sida. Jag vill gärna säga att vi
med stort intresse har lyssnat till inrikesministerns
positiva synpunkter på
denna fråga.

I motionerna har vi dessutom pekat
på olika institutionella hinder mot en
gynnsammare teknisk utveckling på bostadsmarknaden
än hitintills. Jag vill
därvid bara erinra om den allt starkare
ökningen av konsultkostnaderna. Det
har gått alltför långt när konsultkostnaderna
utgör en så stor andel av de totala
investeringskostnaderna för byggnader
och anläggningar som de utgör i
dag. De flesta uppdrag utföres enligt löpande
taxa, och konkurrensen på detta
område kan inte betecknas som tillfredsställande.
Man bör därför — som vi
framhållit i denna motion — undersöka
möjligheterna att undanröja dessa
hinder för kostnadssänkningarna
på konsultområdet, överallt i landet
har de stora kostnadsstegringarna inom
byggnadsområdet väckt oro. Kostnadsstegringarna
har varit mycket stora
i de överhettade regionerna — i
storstäderna och deras närhet — men
även ute i landet kan numera konstateras
kostnadsstegringar av betydenhet.

En översyn och en granskning bör
komma till stånd av hela byggnadsmarknaden.
Denna motion har i utskottet
fått en välvillig behandling och kommer
— får vi hoppas — att leda till att
frågan faller framåt. Utskottet föreslår
ju att motionen skall överlämnas till
byggindustrialiseringsutredningen för
beaktande i dess arbete. Jag vill också
säga att det är angeläget och kanske an -

gelägnare än någon gång tidigare, att
samhällets resurser tillvaratas på ett
riktigt sätt.

Herr talman! Med det här i korthet
anförda hemställer jag i likhet med herr
Nils-Eric Gustafsson om bifall till de
reservationer han angett.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Med en mängd motioner
och ett utskottsutlåtande, som följs
upp av 27 reservationer, är det uppenbart
vilken stor betydelse samtliga partier
tillmäter de bostadspolitiska frågorna.
Detta är i och för sig inte någonting
nytt, men det borde kanske avsätta
spår i form av en något så när hyfsad
lösning av problemen. Så tycks
emellertid inte vara fallet, utan vi tvingas
konstatera att bostadsbristen är lika
stor som tidigare, att boendekostnaderna
ökar år från år och att markspekulanterna
fortfarande inkasserar stora
spekulationsvinster.

Mot detta kan regeringen invända och
har invänt att det har byggts så och så
många lägenheter, att man genom generella
subventioner trots allt hållit byggnadskostnaderna
i nybebyggelsen nere
och att det genom bostadsrabatterna
möjliggjorts för barnfamiljer med lägre
inkomster att bebo moderna lägenheter.
Viljan har således varit god hos regeringen,
och inte heller något annat parti
vill väl förneka sin vilja till goda lösningar.

Jag erkänner gärna att en lösning av
bostadsproblemen inte tillhör de enklaste
uppgifterna. Men jag tror inte att
det går att lösa problemen på de vägar
regeringen hittills så envetet begagnat
sig av. En lösning måste och kan bara
ske genom att man utarbetar och aktualiserar
socialistiska lösningar av det
slag som skribenter i tidningen Arbetet
varit inne på för någon vecka sedan.
Detta kan gärna ske på så sätt att regeringen
aktualiserar och åter tar upp till
prövning de anvisningar, som återfinnes
i Arbetarrörelsens efterkrigspro -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 14

151

Anslag till

gram. Jag vet inte om regeringen i dag
vill kannas vid sitt gamla 27-punktsprogram,
men jag tycker nog att det är ett
klart uttryck för vissa perspektiv i denna
fråga bl. a. när man talar om att
samhället hör äga och förvalta flerfamiljshus.

Regeringens aktuella propåer har
emellertid helt andra lösningar. Jag
tänker närmast på vad som säges på sid.
12 i statsutskottets utlåtande. Där frarnhålles
följande: »I propositionen har
framhållits att de friare avtalsförhållanden
på hyresmarknaden och de ändrade
villkor för bostadsbyggandets finansiering,
som väntas bli ett resultat av pågående
utredningsarbete, kan beräknas
leda till att bostadskostnaderna, åtminstone
inom vissa delar av bostadsbeståndet,
stiger förhållandevis mera än levnadskostnaderna
i allmänhet. En dylik
utveckling kan antas medföra dels att
rörligheten på bostadsmarknaden ökar,
dels att bostadsefterfrågan dämpas när
det gäller såväl bostadsutrymme som
utrustning.»

Vad innebär detta? Ja, enligt mitt sätt
att se kan det bara betyda att vi inom
kort får en sådan finansiering av bostadsbyggandet
att bostadsefterfrågan
dämpas, i fråga om både utrymme och
utrustning. Genom dessa åtgärder skall
vi få ökad rörlighet på bostadsmarknaden.
Jag tycker det är ett uttryck för
att plånboken på nytt blir mätaren på
folks bostadsstandard.

Medan vi väntar på det sedan länge
efterlysta samlade mark- och bostadspolitiska
programmet från regeringen,
kommer den med ett förslag om avveckling
och försämring av de statliga räntebidragen.
Det innebär hyreshöjningar
för cirka 600 000 familjer med mellan
8 och 17 procent. Jag kan inte underlåta
att ställa frågan, om detta är de
nya djärva målen som kommer till uttryck?
Om det är riktigt kan verkligen
högerpartiet och herr Holmberg känna
sig nöjda. Det är nämligen helt i linje
med när högerpartiet hävdar att grundprincipen
bör vara att de boende skall

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
betala vad deras bostäder kostar. Däremot
förvånar det mig att utskottets socialdemokratiska
ledamöter här har intagit
samma ståndpunkt som högern.

Kan denna grundprincip vara riktig?
Enligt min mening är den det inte. Jag
tycker inte det är riktigt att man, sedan
markspekulanter under många år
fått trissa upp markpriserna, i vissa fall
ända upp till det sjudubbla, skall komma
och påstå att det är rättvist att folk
skall betala bostaden efter vad den
verkligen kostar.

Jag har pekat på några mycket oroande
signaler som regeringen har hänvisat
till beträffande den kommande
bostadspolitiken. Jag anser det vara riktigt
att i denna debatt ta upp dessa frågor,
så att bostadskonsumenterna inte
överraskas utan förberedes på vad som
kan komma.

Mot den bakgrunden anser vi kommunister
att det är viktigt att snarast komma
med förslag till sådana lösningar
att kommunernas behov av mark för
bostadsändamål säkerställs och att marken
genom tomträtt eller på annat sätt
kommer i kommunernas ägo. Vidare
bör produktionens finansiering förenklas
och ske över bostadslånefonder eller
andra kreditinstitut till fast och låg
ränta. Man bör också ta nya initiativ,
liknande dem som togs när Duroxbolaget
köptes. Det var emellertid en i sitt
slag ganska liten affär, som måste följas
av flera och mera omfattande åtgärder.

Vi vill vidare att man påskyndar utredningen
om ett allmänt byggnadsföretag,
vilket vi motionsvägen fört fram,
liksom det också har framförts i andra
sammanhang, men som har avslagits
med hänvisning till pågående utredning.
Ett sådant företag skulle kunna gå före
när det gäller industrialiserat byggande.
Vi är helt överens om inrikesministerns
förslag om ökat stöd till elementfabrikationen
inom detta område.
Enligt vår mening bör stödet framför
allt komma samhällsägda och fackligtkooperativa
företag till del.

152

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Tillsammans med övriga åtgärder,
som min kollega herr Adolfsson har
anfört, kan en bostadspolitik säkerställas
med en inriktning av det slag som
jag skisserade i början av mitt anförande.
Den skulle bli ett alternativ till
den hyresuppdrivande politik som regeringen
tyvärr nu är inne på.

Herr Göran Karlsson berörde den
positiva betydelsen av de allmänägda,
allmännyttiga företagen. Jag skall inte
uppehålla mig vid det, ty jag tror att
vi är helt överens om att dessa har mycket
att göra på detta område och kan
spela en stor positiv roll.

Herr talman! Jag är också angelägen
om att, som bosatt i Storstockholm, få
belysa några enskilda frågor. Inalles
fem kommuner står beredda att börja
exploatering av Järvafältet till följd av
militärens utflyttning. Vi får anledning
att återkomma till principöverenskommelsen
i denna markaffär. Detta och
andra exempel på statlig markpolitik
har gett anledning till en kommunistisk
motion, nr 90 i andra kammaren, som
begär en prövning av normerna för
prissättningen vid statlig markförsäljning.
Utskottet tycker det är överflödigt
och erinrar om behandlingen av
en år 1963 väckt kommunistisk motion
i denna fråga. Den gav till resultat att
en framställning till Kungl. Maj:t gjordes
angående vissa synpunkter som
borde beaktas vid översyn av direktiven
till de statliga myndigheter som
förvaltar mark.

Uppenbarligen har inte det uppnåtts
som därmed borde ha uppnåtts. Försäljningen
av järvafältsmarken visar detta.
Att nu överlämna frågan till markpoIitiska
utredningen är något av den förhalningsmetodik
som praktiserats i alltför
många år. Jag vill ställa frågan:
Borde inte staten själv göra klart vad
beaktandet av de hänsyn en socialt inriktad
mark- och bostadspolitik kräver
på detta område? För min del har jag
fattat att det inte är statens markaffärer
utan den privata markspekulationen
som utgjort anledningen till att he -

la denna fråga om åtgärder på markpolitikens
område aktualiserats. Jag vill
därför, herr talman, yrka bifall till motion
II: 90.

Jag vill också yrka bifall till reservationen
6 b beträffande bostadsbyggandets
omfattning samt till reservation
11 b beträffande krediter för bostadsförbättringar
och bifall till reservation
24 a beträffande ramen för långivning
från lånefonden för bostadsbyggande
samt slutligen till motionsparet I: 130
och II: 176 vid punkt 26.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter
komme att sammanföras.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 14

153

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 59;

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr förste vice talmannen Strand
anmälde, att han vid den nu företagna
voteringen röstat ja; å omröstningstavlan
hade dock felaktigt angivits, att han
avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Anders -

son m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

154

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 4 och 5 hemställt.

I vad gällde punkten 6, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 22.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 7 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

155

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

Ja — 85;

Nej — 42.

Därjämte liade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå utskottets
i punkten 8 gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 9 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen II: 90; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten 10, yttrade
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas med godkännande av vad utskottet
anfört;

2:o), av herr Kaijser, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring
i vad utskottet anfört, som innefattades
i reservation 6 a av honom
in. fl.; samt

3:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 b betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan med
godkännande av vad utskottet anfört
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Nils-Eric Gustafssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 10 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 b betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits utskottets
hemställan med den ändring i vad
utskottet anfört, som innefattas i reservation
6 a, av herr Kaijser m. fl.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej — 26.

Därjämte hade 69 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Anders -

156

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

son m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

6 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 40.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 11 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

7 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
7 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten 12 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Då emellerid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

157

Anslag till

Ja — 109;

Nej— 22.

Därjämte hade 0 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 13 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
9 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
9 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 62.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten J4 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 15, anförde
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid ut -

158

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

låtandet avgivna, med 11 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av fru Wallentheim, att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innehölles i den av henne och herr
Almgren vid utlåtandet avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Nils-Eric Gustafssons yrkande.

Herr Karlsson, Göran, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse;

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 15 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Nils-Eric Gustafsson m fl. vid utlåtandet
avgivna med 11 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
av fru Wallentheim och herr Almgren.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 24;

Nej — 46.

Därjämte hade 65 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Wallentheim
och herr Almgren vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 36.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 16, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 12 a betecknade
reservationen; samt

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

159

Anslag till

3:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innehölles i den av
honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen 12 b.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per Jacobssons
yrkande.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 16 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 12 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
12 b, av herr Kaijser m fl.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —28;

Nej —28.

Därjämte hade 81 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel,
båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för sig
slutna och hoprullade, varefter på anmodan
av herr talmannen fröken Stenberg
ur rösturnan upptog den ena av
röstsedlarna, och befanns denna vara
nej-sedel.

Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 b betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 25.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkän nagivit,

att de avstode från att rösta.

160

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Beträffande punkten 17, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen 13 b.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per Jacobssons
yrkande.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 17 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 13 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
13 b, av herr Kaijser in. fl.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —30;

Nej — 28.

Därjämte hade 79 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
13 a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —27.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes beträffande envar
av punkterna 18, 19, 20 och 21 enligt
framställda yrkanden propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 14

161

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dels ock på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Kaijser
in. fl. rörande respektive punkt avgivna
reservationen; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja
besvarade.

1 vad gällde punkten 22 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 18
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
18 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej —- 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

6 Första kammarens protokoll 1966. Nr 14

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 23 och 24
hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten 25
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 19 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 26, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats

162

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 20 a
betecknade reservationen;

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen 20 b; samt

4:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 130 och II:
176 i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nils-Eric Gustafssons
yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framförda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 26 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 20 a betecknade reservationen,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
20 b, av herr Kaijser m. fl.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 25.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
20 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 40.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkän nagivit,

att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 30 mars 1900 cm.

Nr 14

163

Beträffande punkterna 27—50, yttrade
slutligen herr talmannen, hade till
vissa av dessa punkter hänförliga yrkanden
— om bifall till reservationerna
21 a, 21 b, 22, 23, 24 a, 24 h, 25, 26 och
27 — till följd av kammarens förut fattade
beslut fallit; kvar stode således allenast
yrkanden om bifall till vad utskottet
hemställt. På gjord proposition
bifölls vad utskottet i punkterna 27—
50 hemställt.

Anslag till bostadsrabatter

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bostadsrabatter jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att till Bostadsrabatter
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 235 miljoner kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner (I: 171) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Ryding m. fl. (II: 230), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta,

a) att familjebostadsbidragens fasta
del med bibehållande av nuvarande zonindelning
skulle uppräknas med i avrundat
tal 25 procent, enligt i motionerna
angiven tabell, och att bidragen per
barn i bidragskategorien helt bidrag, eller
i inkomstläget 12 000 till 13 500 kronor
beskattningsbar inkomst vid statlig
taxering, skulle uppräknas med 50 kronor; b)

att inkomstgränserna för erhållande
av familjebostadsbidrag skulle
fastställas till belopp, som angivits i motionerna; c)

att frågan om zonindelningens

Anslag till bostadsrabatter
slopande jämte översyn av trångboddhetsregeln
m. in. enligt i motionerna
förordad riktning närmare skulle utredas; d)

att anslaget till Bostadsrabatter
skulle uppräknas med 35 miljoner kronor;
samt

e) att de föreslagna förändringarna
skulle träda i kraft från och med 1 januari
1967;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson m. fl. (I: 175) och den
andra inom andra kammaren av fru
Skantz m. fl. (II: 233);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Lundblad m. fl. (I: 176) och den andra
inom andra kammaren av herr Svenning
m. fl. (II: 235), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå, att reglerna för familjebostadsbidragen
skulle ändras på sätt i
motionerna angivits;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 279) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:348), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa, att en snabbutredning av villkoren
för familjebostadsbidrag skulle
företagas i syfte att närmare anpassa
dessa till den aktuella bostadskostnaden; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 416) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 510), i vilka anhållits,

a) att riksdagen måtte besluta om
kompensation åt barnfamiljer för fördyrade
bostadskostnader i enlighet med
vad i motionerna anförts, samt

b) att riksdagen till Bostadsrabatter
för budgetåret 1966/67 måtte anvisa ett
förslagsanslag av 270 miljoner kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

164

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Anslag till bostadsrabatter
Lundström m. fl, (I: 427) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl (II: 520), i vilka, såvitt nu vore i
fråga, hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta,

a) att familjebostadsbidraget från och
med den 1 juli 1966 för familjer med en
beskattningsbar inkomst mellan 6 000
och 8 000 kronor skulle utgå med 330
kronor per barn och för familjer med
en beskattningsbar inkomst under 6 000
kronor med 430 kronor per barn, vilket
innebure en höjning med 100 kronor
per barn, samt

b) att härför bevilja ett i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag med 33 miljoner
kronor höjt anslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 640) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:598), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om utredning och förslag till
sådan ändring av reglerna för familjebostadsbidrag,
att bostadsbrist icke
hindrade ett önskvärt och ändamålsenligt
utnyttjande av bidragen;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Persson i Heden väckt motion
(II: 521).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:176 och 11:235, 1:279
och II: 348 samt I: 640 och II: 598, de
fyra sistnämnda såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört i
frågan om utredning av familjebostadsbidragen; II.

att motionerna 1:171 och 11:230,
såvitt de icke behandlats under IV, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:416 och 11:510
samt I: 427 och II: 520, såvitt avsåge
familjebostadsbidragens belopp, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:171 och 11:230, 1:416
och 11:510 samt 1:427 och 11:520,
samtliga såvitt avsåge medelsanvisningen,
till Bostadsrabatter för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
235 000 000 kronor;

V. att motionen II: 521 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 175 och II: 233
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) beträffande utredning av familjebostadsbidragen av

herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade;

2) beträffande familjebostadsbidragens
belopp

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under III och IV hemställa,

III. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:416 och 11:510 samt
i anledning av motionerna 1:427 och
II: 520, samtliga såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört om
familjebostadsbidragens belopp;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 171 och II: 230, I: 416 och II: 510
samt 1:427 och 11:520, samtliga såvitt
avsåge medelsanvisningen, till Bostads -

Onsdagen den 30 mars 19G6 cm.

Nr 14

165

rabatter för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 270 000 000
kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till de med 1 och 2 betecknade reservationerna
vid utskottets utlåtande.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande punkten I, därefter
särskilt i fråga om punkterna III och
IV samt vidare särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas med
godkännande av vad utskottet anfört,
dels ock att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring
i vad utskottet anfört, som förordats i
den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av vad utskottet
anfört vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
I med godkännande av vad utskottet
anfört, röstar

Anslag till bostadsrabatter
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet
anfört, som förordats i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkterna III
och IV förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkterna
III och IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

166

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Ang. kreditgivningen för bostadsbyggandet

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. kreditgivningen för bostadsbyggandet Föredrogs

ånyo sammansatta statsoch
bankoutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av i statsverkspropositionen
upptagna kreditmarknadsfrågor avseende
bostadsproduktionen jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade vissa kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen
tagits upp till behandling.

I anslutning till ett i propositionen
framlagt förslag avseende förhandsbesked
om statliga bostadslån för byggen,
som skulle genomföras med industriella
produktionsmetoder, hade departementschefen
anmält sin avsikt att i
samråd med de penningvårdande organen
närmare överväga frågan huruvida
och i vilken form en effektiv kreditivplanering
kunde åstadkommas för sådana
byggnadsföretag.

Departementschefen hade vidare upptagit
spörsmålet om bostadsbyggandets
säsongmässiga fördelning.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
279, av herr Holmberg m. fl., och II:
348, av herr Bohman m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
417, av herr Bengtson m. fl., och II:
509, av herr Hedlund m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels ock de likalydande motionerna
1: 427 av herr Lundström m. fl., och
II: 520, av herr Ohlin m. fl., såvitt nu
vore i fråga.

I motionerna I: 279 och II: 348 hade
bland annat anförts, att, då varje form
av styrning på bostadsbyggandets område
vore ägnad att minska konkurrensen,
det vore angeläget, att styrningen
gjordes så allmän som möjligt och därför
begränsades till att avse bostadsbyggandets
totala omfattning och dess geografiska
fördelning.

I motionerna 1:417 och 11:509 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
uttala, att krediter och övriga förutsättningar
borde ställas till förfogande, så
att den i motionerna angivna målsättningen
för igångsättningen kunde uppfyllas.

I motionerna I: 427 och II: 520 hade
bland annat uttalats, att riksbankens
åtgärder borde inriktas på att möjliggöra
det av statsmakterna fastlagda bostadsbyggnadsprogrammets
totala omfattning
men däremot icke syfta till en
detaljreglering av krediter olika byggnadsföretag
emellan.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med anledning av
vad som beträffande kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen
anförts i statsrådsprotokollet över inri -

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

167

kesärenden för den 3 januari 1966 samt
anförts och yrkats i motionerna 1:279
och 11:348, 1:417 och 11:509 samt I:
427 ocli 11:520 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t och fullmäktige i riksbanken
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservationer hade anförts

1. av herrar Edström, Börjesson i
Glömminge och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade;

2. av herrar Regnéll och Bohman,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla i denna reservation
angiven lydelse.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med godkännande av vad utskottet
anfört;

2:o), av herr Edström, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring i vad utskottet anfört, som
innefattades i den av honom m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Hansson, Gustaf Henry,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i vad utskottet anfört,
som innefattades i reservationen
av herrar Regnéll och Bohman.

Ang. kreditgivningen för bostadsbyggandet
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan med godkännande
av vad utskottet anfört vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Edströms yrkande.

Herr Hansson, Gustaf Henry, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande nr
1 antager utskottets hemställan med
den ändring i vad utskottet anfört, som
innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits utskottets
hemställan med den ändring i vad utskottet
anfört, som innefattas i reservationen
av herrar Regnéll och Bohman.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställ -

168

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Ang. kreditgivningen för bostadsbyggandet

des nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —40;

Nej — 25.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och bankoutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1 med godkännande
av vad utskottet anfört, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet
anfört, som innefattas i den av herr
Edström m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 45.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner: nr

672, av herr Geijer, Arne, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m.; och
nr 673, av herr Johansson, Tage,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, angående riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL BOKTR. STHLM 1966