Tisdagen den 29 mars Sid (Riksdagens protokoll 1960:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1960

25—30 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 mars Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Palm ang. flygverksamheten vid Barkarby flygflottilj .. 9

av herr Åkesson ang. förslag till riksdagen rörande återbetalning

till medlem av överskottsinsats i ekonomisk förening...... 10

av herr Edström om viss översyn av köplagens bestämmelser i
fråga om handel med begagnade bilar .................... 11

Interpellationer:

av herr Möller ang. preskriptionstiden för straff vid vårdslös

deklaration ............................................ 14

av herr Hanson, Per-Olof, om svensk medverkan för att rädda
de kulturskatter, som genom Nilens reglering hotas av förstörelse
................................................ 15

Onsdagen den 30 mars

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik........................ 18

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna .................. 56

Bidrag till internationell hjälpverksamhet .................... 73

P.eglerna för utseende av efterträdare åt avgången riksdagsledamot 76

Om sänkning av rösträttsåldern .............................. 81

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Byggande av vägar och broar .............................. 88

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning .......... 90

Driftbidrag till statens järnvägar ............................ 94

Sättet för de allmänna barnbidragens redovisning i statsbudgeten 97
Bidrag till sjukkassor m. m................................... 103

Avdrag vid beskattningen för kostnad för hållande av bil i tjänsten,
m. m..................................................... 104

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna
s. k. sparavdraget ....................................... 105

\ärdering av varulager vid beskattningen ...................... 108

Vissa s. k. schablonavdrag vid inkomstbeskattningen............ 117

Om sänkning av riksbankens diskonto ........................ 119

Viss utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap .. 121

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling .................................... 124

Stöd åt hästaveln ............................................ 129

Interpellation av herr Sundin ang. bolags förvärv av skogsmark i
vissa fall .................................................. 138

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 mars

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. Sveriges anslutning till konventionen
ang. upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m......................................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. rätt för Konungen att
i vissa fall förordna om avvikelse från tulltaxan m. m....... 56

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade
länderna, m. m................................... 56

Statsutskottets utlåtande nr 47, ang. anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet ................................ 73

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, om viss ändring av 21 och
87 §§ lagen om val till riksdagen .......................... 76

— nr 8, ang. förslag till lag med vissa bestämmelser om val till

riksdagens andra kammare för perioden 1961—1964 ........ 81

— nr 9, om sänkning av rösträttsåldern........................ 81

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. rösträttsåldern, m. m. .. 88

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, om vissa förtydliganden och
ändringar i vallagarna rörande beskaffenheten av valsedlar
m. m................................................... 88

— nr 11, om skydd för partibeteckning........................ 88

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) .................... 88

— nr 43, ang. anslag under andra huvudtiteln till regeringsrätten 96

— nr 44, ang. anslag under andra huvudtiteln till vattendomstolarna
.................................................... 97

— nr 45, ang. anslag under femte huvudtiteln till Allmänna barnbidrag,
m. m............................................. 97

Innehåll

Sr 10

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, ang. avdrag vid beskattningen
för kostnader för bil i tjänsten, m. m................. 104

— nr 31, om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital

medgivna s. k. sparavdraget .............................. 105

— nr 37, ang. värdering av varulager vid beskattningen ........ 108

— nr 39, ang. vissa s. k. schablonavdrag vid inkomstbeskattningen,
m. m................................................. 117

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om sänkning av riksbankens diskonto
.................................................... 119

— nr 13, ang. utformningen av en planerad internationell finansieringsinstitution,
m. m................................... 121

Första lagutskottets utlåtande nr 21, om viss utredning rörande
befrielse från utländskt medborgarskap .................... 121

— nr 23, ang. ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken .... 124

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. dispens för sjukkassa att
utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behandling .. 124

— nr 11, om viss ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser

rörande ersättning för resa .......... 129

— nr 12, om viss ändring i arbetarskyddslagen ................ 129

— nr 14, om viss ändring i sjukförsäkringslagen .............. 129

— nr 15, om sänkning av värnpliktsåldern .................... 129

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, om viss ändring i lagen om rätt
till jakt .................................................. 129

Jordbruksutskottets memorial nr 16, föranlett av första kammarens
beslut att till jordbruksutskottet återremittera punkten 9 i utskottets
utlåtande nr 1 i anledning av under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar .............................. 129

tf h l; ''

. . j! vi’",. <>

: i< i''> I- :

i> / M

;;<i> ’ ■

.<>• •:; l •

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Fredagen den 25 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Konsulenten Margareta Nordström är
på grund av dubbelsidig knäledsåkomma
förhindrad att deltaga i riksdagens
arbete tiden den 28/3 t. o. m. den 8/4
1960.

Stockholm den 22 mars 1960

Tage Borg
leg. läkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Nordström för den i läkarintyget
angivna tiden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde
m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till MajBritt
Nyström m. fl.;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål

samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till institutionen
å Balsgård för växtförädling av
frukt och bär; samt

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958
(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.; samt

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av protokoll innebärande ändring av
konvention rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga
om internationell luftbefordran, dels ock
med förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. in.; och

nr 132, i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom beskattningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
83, angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
102, angående ändrad organisation av
Aktiebolaget Industrikredit.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 109,
angående befälsordningen vid armén
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
112, angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 572.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
dels av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m., dels ock av
motioner väckta i anslutning till sagda
proposition;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 21 och 87 §§ lagen
om val till riksdagen;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1961
—1964;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om sänkning av rösträttsåldern;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om vissa förtydliganden och ändringar
i vallagarna rörande beskaffenheten
av valsedlar m. m.; samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
om skydd för partibeteckning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra huvudtiteln
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till regeringsrätten; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra huvudtiteln
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
vattendomstolarna;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till Allmänna barnbidrag, Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag och Bidrag till sjukkassor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen
för kostnader för bil i tjänsten, m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

angående rätt för Konungen att i vissa
fall förordna om avvikelse från tulltaxan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst
av kapital medgivna s. k. sparavdraget; nr

37, i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid beskattningen;
samt

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående vissa s. k. schablonavdrag
vid inkomstbeskattningen, in. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonto;
samt

nr 13, i anledning av väckt motion
angående utformningen av en planerad
internationell finansieringsinstitution,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående rösträttsåldern, m. m., i
vad motionerna hänvisats till lagutskott
;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande befrielse
från utländskt medborgarskap;
samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag) m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående dispens för sjukkassa att
utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk
behandling;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser rörande ersättning
för resa;

nr 12, i anledning av väckt motion
om viss ändring i arbetarskyddslagen;
nr 14, i anledning av väckta motio -

ner om viss ändring i sjukförsäkringslagen;
samt

nr 15, i anledning av väckt motion
om sänkning av värnpliktsåldern;

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av motion om viss ändring i
lagen om rätt till jakt;

jordbruksutskottets memorial nr 16,
föranlett av första kammarens beslut
att till jordbruksutskottet återremittera
punkten 9 i utskottets utlåtande nr 1 i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av familjepolitiken; nr

14, i anledning av väckta motioner
angående förutsättningarna för ett
förbättrat samarbete mellan polis och
allmänhet; samt

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående företagares skyldighet att
inleverera källskatt, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 573, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
75, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.;

nr 574, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
75, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.;

nr 575, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
75, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, in. in.;

nr 576, av herr Carlsson, Eric, och
herr Sandin, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 75, med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.;

nr 577, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.;

nr 578, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.; samt

nr 579, av herrar Sundin och Mattsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw.

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

Tisdagen den 29 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 28/3—15/4 1960.

Stockholm den 28 mars 1960.

Per Olofsson

Riksdagsman Per Olofsson från Sveg
är på grund av hjärtåkomma oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet under tiden
28/3—15/4 1960, vilket härmed intygas.

Södersjukhuset den 28 mars 1960
Harald Austern
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 136, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m.

Ang. flygverksamheten vid Barkarby
flygflottilj

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Palms interpellation angående flygverksamheten
vid Barkarby flygflottilj, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Palm frågat mig dels om man kan
förvänta att flygverksamheten vid F 8
i Barkarby efter 1963 kommer att begränsas
i sådan utsträckning att den
inte kommer att utgöra något hinder för
de berörda kommunernas fortsatta bostadsbyggande,
dels om jag sedan F 8 indragits
— i syfte att bl. a. tillmötesgå
trafikflygets krav på största möjliga säkerhet
— överväger åtgärder som innebär
att nuvarande stabsflygningar vid
F 8 överflyttas till andra flygfält.

Frågan om den framtida verksamheten
vid F 8 har behandlats i propositionen
nr 110 till innevarande års riksdag.
Av vad jag där anfört vid anmälan
av flygvapnets avlöningsanslag framgår
bl. a. att jag avser att uppdraga åt
chefen för flygvapnet att noggrant överväga
möjligheterna att på annat håll bedriva
de stabs- och transportflygningar
som enligt flygvapenchefens förslag
skulle äga rum vid F 8 även sedan jaktdivisionerna
år 1963 avvecklats. Först
sedan denna utredning verkställts kan
ställning tagas till vilken verksamhet
som framdeles skall bedrivas vid F 8.
Jag räknar med att förslag i ämnet skall
kunna framläggas för 1961 års riksdag.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Palms interpellation.

Herr PALM (s):

Herr talman! Först ett tack till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret.

Sedan jag framförde min interpellation
för en månad sedan — det var den
1 mars — tycks frågan om Barkarbyfältets
framtida användning ha klarnat
så långt, att statsrådet i en nyligen skriven
proposition, som är daterad så sent
som den 11 mars, kunnat ge besked rörande
sin mening om de påtänkta stabsflygningarna
vid Barkarby efter år

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Ang. förslag till riksdagen rörande återbetalning till medlem av överskottsinsats i

ekonomisk förening

1963. Ytterligare klarhet ger statsrådets
upplysning inför kammaren i dag, vilken
innebär att ett förslag kan väntas i
frågan vid 1961 års riksdag.

Det mycket summariska besked som
försvarsministern lämnat kan vara ett
uttryck för en föredömlig koncentration,
men jag vill understryka att de
frågor jag framfört i min interpellation
icke i något stycke kan anses obefogade.
För att understryka behovet av att fältet
frilägges från all militär flygverksamhet
i framtiden nämnde jag bl. a. säkerhetssynpunkterna
för trafikflyget
och den trängsel i luftrummet ovan delar
av Stockholm och de norra förorterna,
som redan nu skapar vissa problem
och blir än mera påtagliga när
Arlandafältet tas i bruk i full utsträckning.
Jag nämnde vidare den »bullermatta»
som nu ligger över värdefull bostadsmark
och medför att marken blir
outnyttjad i avvaktan på vad som kan
tänkas ske med de militära flygningarna
i framtiden. Då statsrådet inte anfört
några invändningar eller kommentarer
till dessa frågor tolkar jag statsrådets
svar på det sättet att han är helt införstådd
med de problem som anmäler sig
i dessa områden.

Trots den allmänt positiva inställning
för en lösning, som jag tycker mig
kunna utläsa av svaret, är det emellertid
beklagligt att något förslag om flygverksamheten
efter 1963 på Barkarby
inte är att vänta förrän först vid nästa
års riksdag. Detta innebär en ytterligare
fördröjning för de berörda kommunerna
när det gäller att utnyttja egna markområden
för bostadsbyggandet. En radikal
flyttning av all militär flygverksamhet
från Barkarby kan bli ett värdefullt
prov på en praktisk lokaliseringspolitik.
Lokaliseringsåtgärder, som så
ofta rekommenderas andra verksamheter
i samhället, skulle i det aktuella fallet
innebära en lösning av problemen ur
såväl civil som militär synpunkt. Här
borde man kunna tala om gemensamma
intressen med hänsyn till Storstockholms
behov av bostadsmark och
det klart militära intresset av att få det

ökade svängrum som det moderna flyget
kräver, oavsett om det kallas stabsflygning
eller någonting annat. Åtgärderna
är desto angelägnare, då flygfältet
ligger endast 6, 7 kilometer från Vällingby
centrum och i en framtid riskerar
att bli omgärdat av stadsliknande
bebyggelse i det snabbt växande Storstockholm.

Jag hoppas att statsrådets strävanden
att få till stånd en lösning av dessa
problem skall krönas med framgång.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förslag till riksdagen rörande

återbetalning till medlem av överskottsinsats
i ekonomisk förening

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Åkessons interpellation angående förslag
till riksdagen rörande återbetalning till
medlem av överskottsinsats i ekonomisk
förening, och nu yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Åkesson frågat mig, när det kan
väntas att förslag till en av 1958 års Ariksdag
begärd ändring i 1951 års lag
om ekonomiska föreningar kommer att
föreläggas riksdagen.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Den fråga som interpellanten har tagit
upp avser möjligheten att till medlem
av ekonomisk förening återbetala
sådan del av insatt kapital som överskrider
den i stadgarna föreskrivna minsta
insatsen. Något uttryckligt stadgande,
som reglerar denna fråga, finns inte i
lagen. Det förekommer emellertid en bestämmelse,
som säger att utbetalning till
medlem av föreningens tillgångar får
verkställas — förutom vid vinstutdelning
m. m. — endast i samband med
att medlemmen avgår ur föreningen,
varvid han återfår sin insats. I ett avgörande
av regeringsrätten, som har om -

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

Om viss översyn av köplagens bestämmelser i fråga om handel med begagnade bilar

nämnts i riksdagens framställning 1958,
har denna bestämmelse ansetts lägga
hinder i vägen för registrering av en
stadgeändring, innebärande möjlighet
för föreningen att i visst fall, utan samband
med avgång, besluta utbetalning
till medlem av överskottsinsats. Riksdagens
begäran om lagändring åsyftar att
sådan utbetalning av överskottsinsats
skall få äga rum.

Även jag är av den uppfattningen, att
det bör finnas en möjlighet att till medlem
i ekonomisk förening utbetala överskottsinsats
utan samband med avgång
ur föreningen. En sådan utbetalning innebär
i själva verket ett partiellt utträde
ur föreningen, vilket synes böra tilllåtas
likaväl som att medlemmen helt
avgår och återfår allt sitt insatta kapital.

Åtgärder för att förbereda en lagändring
har också vidtagits i justitiedepartementet.
Vid den utredning av frågan
som därvid har gjorts har det emellertid
visat sig, att sådan utbetalning av
överskottsinsats som här avses var tilllåten
enligt den före tillkomsten av 1951
års lag gällande lagstiftningen — det
föreligger klara motivuttalanden som
stöder denna uppfattning. Och det finns
inte några säkra belägg på att rättsläget
skulle ha ändrats genom 1951 års lag.
Det åberopade domstolsavgörandet har
emellertid skapat ovisshet om hur lagen
skall förstås på denna punkt. Självfallet
skulle det därför kunna vara anledning
att nu vidtaga en lagändring,
som snabbt undanröjer varje tvekan om
innebörden av lagen. Det är emellertid
inte så alldeles enkelt att infoga bestämmelser
i ämnet i det redan förut komplicerade
regelsystemet, och jag anser
därför i den situation som föreligger
lämpligast att dröja något med initiativ
till lagändring i avvaktan på att frågan
ytterligare prövas i rättstillämpningen.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! .lag ber att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Såsom herr statsrådet anfört i sitt

svar, förekommer för närvarande eu
oklarhet om hur i berörda fall lagen
skall tolkas. Regeringsrättens omnämnda
avgörande har resulterat i att lagen tolkas
så, att densamma ej medgiver utbetalning
av överskottsinsats. Därmed har
ett förhållande skapats, som gör att ett
delutträde med därtill hörande insatsutbetalning
komplicerats i en grad som
man troligen vid lagens tillkomst ej avsett
böra ske.

Jag noterar med tacksamhet att herr
statsrådet hyser den uppfattningen, att
det bör finnas möjlighet att till en medlem
i ekonomisk förening utbetala överskottsinsats
utan att medlemmen begär
sin avgång ur föreningen. Jag noterar
också med tillfredsställelse att justitiedepartementet
vidtagit åtgärder för att
förbereda en lagändring i berörda fall
och vill uttala den förhoppningen att det
skall finnas möjligheter att infoga dessa
bestämmelser i det nu fungerade regelsystemet.
Att därvid vänta med en
lagändring till dess saken ytterligare
prövats i rättstillämpningen, torde enligt
mitt förmenande knappast vara nödvändigt.

Då nuvarande förhållanden skapar en
viss irritation och osäkerhet inom föreningsrörelsen,
vill jag uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet skall finna
en möjlighet att inom en nära framtid
kunna framlägga förslag till en lagändring
som möjliggör att klarhet skapas
inom berörda område.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om viss översyn av köplagens bestämmelser
i fråga om handel med begagnade
bilar

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
KLING, som förklarat sig ämna vid
detta sammanträde besvara jämväl herr
Edströms interpellation om viss översyn
av köplagens bestämmelser i fråga
om handel med begagnade bilar, och nu
anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Om viss översyn av köplagens bestämmelser i fråga om handel med begagnade bilar

herr Edström frågat mig, om jag vill utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i köplagen,
att särskilda bestämmelser meddelas för
köp av begagnade bilar i syfte att skydda
köparna mot förvärv av undermåliga
fordon och att därmed också öka trafiksäkerheten.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Vad herr Edström finner otillfredsställande
i gällande rätt är det förhållandet,
att den som säljer en begagnad bil
har möjlighet att fritaga sig från ansvarighet
för bilens beskaffenhet genom
att sälja den »i befintligt skick». I fråga
om köp av lös egendom råder nämligen
i stort sett avtalsfrihet, och något
hinder föreligger därför inte mot att
införa en sådan friskrivningsklausul i
ett köpeavtal. Detta har den verkan, att
köparen fråntages rätten att häva köpet
eller göra annat anspråk gällande i anledning
av fel i köpegodset, såvida inte
säljaren förfarit svikligt, d. v. s. gjort
sig skyldig till brottsligt förfarande, något
som många gånger kan vara svårt att
leda i bevis.

Interpellationen anknyter till ett nyligen
avdömt rättsfall angående köp av
en begagnad bil. Trots att denna enligt
köpekontraktet hade sålts i befintligt
skick tilläts köparen av domstolarna att
häva köpet på grund av att bilen var behäftad
med så allvarliga fel att det vid
en flygande inspektion, vilken skedde
endast några dagar efter leveransen,
meddelades körförbud. Herr Edström
menar, att domstolarna härmed har gjort
avsteg från de principer som ligger till
grund för köplagen och att utgången i
målet därför aktualiserar frågan om en
översyn av lagbestämmelserna på detta
område.

Som jag nämnde råder i princip avtalsfrihet
inom köprätten. Interpellanten
synes icke vilja ifrågasätta riktigheten
av denna princip men anser att
just när det gäller begagnade bilar köparen
är i behov av särskilt skydd. Jag
har dock svårt att se något stötande i
att den, som köper en begagnad bil utan
att kräva några särskilda garantier beträffande
dess skick, får stå risken av

att bilen är bristfällig i olika avseenden.
Man måste kunna begära av honom att
han själv eller genom någon sakkunnig
person ordentligt undersöker bilen, innan
han binder sig för köpet. Nu kan
det emellertid inträffa, att säljaren under
förhandlingarna om köpet uppträder
på sådant sätt, att köparen har giltig
anledning att helt eller delvis avstå
från sådan undersökning. Säljaren kanske
tyst eller uttryckligen försäkrar, att
bilen är av viss årsmodell, att den har
en viss konstruktion, att den inte har
körts mer än ett visst antal mil, att den
inte har utsatts för några krockskador
m. m. Visar det sig sedan att bilen inte
har de egenskaper som sålunda kan anses
tillförsäkrade, bör köparen kunna
åberopa detta som fel, oaktat bilen har
förklarats vara såld i befintligt skick.
Detta följer av grunderna för köplagen
och har bekräftats i en råd rättsfall rörande
köp av bilar eller annan lös egendom.
Ett uttryck härför är också det i
interpellationen åberopade fallet. I detta
var omständigheterna sådana, att köparen
ansågs ha fog för att förutsätta att
bilen utan mera kostnadskrävande reparationer
skulle kunna användas under
en inte alltför begränsad tidrymd för köparens
dagliga resor till och från arbetsplatsen.
Utgången i detta mål kan såvitt
jag förstår inte anses innefatta någon
ändrad rättstillämpning och motiverar
därför inte någon sådan översyn
av lagstiftningen som begäres i interpellationen.

Vad angår trafiksäkerhetssynpunkten
är det självfallet ett allmänt intresse att
förhindra att trafikodugliga fordon försäljes
för annat ändamål än reparation
eller nedskrotning. Trafiksäkerhetsintresset
bör emellertid enligt min mening
liksom hittills tillgodoses genom trafikförfattningarnas
stadganden om fordons
utrustning och beskaffenhet och genom
den övervakning, som på grund av dessa
bestämmelser äger rum.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för hans svar, samtidigt som jag be -

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

Om viss översyn av köplagens bestämmelser i fråga om handel med begagnade bilar

klagar att det inte blivit mera positivt.
Statsrådet förefaller vara nöjd med lagen
i denna punkt och synes inte alls
anse, att en förbättring i visst avseende
skulle vara av värde.

Men det är väl i alla fall så, att en
regerings plikt är att skydda den svagare
i samhället. Lag och rätt är inte i
sig själva något absolut. Även här måste
man ihågkomma, att allt mänskligt är
ofullkomligt, samt efter förmåga korrigera
i den praktiska samlevnaden eventuellt
framkomna brister och svagheter.
I domarreglerna står bl. a.: »Där saken
är blind, skall man vara snarare till att
hjälpa honom som beklagad är, än honom
som klagar.» Därför måste i allmänhet
den klagandes bevisföring vara
starkare än motpartens. Det heter visserligen
även: »Orätt saköre gör ingen
herre rik.» Men trots detta är det nog
mången som blivit fattig ej blott på
grund av obetänksamhet och bristande
försiktighet, utan även på grund av bristande
insikter och lagerfarenhet.

Den tanke jag i min interpellation
framkastat om ett bättre skydd för de
oerfarna vid handeln med begagnade
bilar är ju ej ny. Den har redan införts
i avbetalningslagen, där småköparens
rätt emot säljaren — en ofta övermäktig
säljare — har beaktats och där
köparens rätt särskilt skyddats.

Såväl denna köparens rätt som allmän
trafiksäkerhet på vägar och gator
synes mig motivera särskilda bestämmelser
när det gäller handeln med begagnade
bilar. Enligt min uppfattning skulle
de i praktiken komma att innebära,
att man inte kunde sälja begagnade bilar
i hur dåligt skick som helst. Upprepade
poliskontroller har ju på ett skrämmande
sätt visat, hur många bilar som rullar
på våra vägar och gator i trafikvådligt
skick. Många av de godtrogna köparna
av dessa dåliga bilar vet helt enkelt
inte hur trafikfarliga deras fordon
är. Det är det som ur samhällets synpunkt
är mindre tillfredsställande och
som är orsaken till att jag framställt
min interpellation.

.lag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag framhöll i mitt interpellationssvar
att vi på köprättens
område i princip har avtalsfrihet, och
jag tror att det är så värdefullt med
denna avtalsfrihet, att man bör göra inskränkningar
i den friheten endast om
de är förestavade av verkligt allvarliga
skäl. Sådana skäl har vi när det gäller
avbetalningsköpen. Den lagen är motiverad
av sociala skäl, men man kan inte
göra detta gällande med samma rätt beträffande
köp av begagnade bilar i andra
former än avbetalningsköp.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr statsrådets inställning
respekterar jag. Det är ju en bedömningsfråga.
Men mig förefaller det
som om det inte minst med hänsyn till
trafiksäkerheten skulle vara åtminstone
värt att övertänka, huruvida inte saken
är så betydelsefull för samhället, att även
i detta fall ett undantag från den gängse
regeln i köplagen om avtalsfrihet borde
kunna göras.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av motionen nr 573
hänvisades densamma, såvitt avsåg anslag
till Bidrag till folkpensioner m. m.,
till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
574—579.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7—11,
statsutskottets utlåtanden nr 6, 43—45
och 47, bevillningsutskottets betiinkanden
nr 23, 30, 31, 37 och 39, bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 13, första
lagutskottets utlåtanden nr 20, 21 och
23, andra lagutskottets utlåtanden nr 5,
10—12, 14 och 15, tredje lagutskottets
utlåtande nr 9, jordbruksutskottets me -

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Interpellation ang. preskriptionstiden för straff vid vårdslös deklaration

morial nr 16 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 13—15.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
andra lagutskottets utlåtande nr 5, vilket
icke avses skola behandlas förrän på
fredag, måtte upptagas sist samt att vidare
på samma föredragningslista måtte
upptagas dels bevillningsutskottets
betänkande nr 30 näst efter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, dels näst efter
dessa utrikesutskottets i dag första gången
bordlagda utlåtande nr 3 och statsutskottets
utlåtande nr 47, dels ock första
lagutskottets utlåtande nr 20 näst efter
konstitutionsutskottes utlåtande nr 9.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

114, angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 117, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner angående
bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna,
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1960/61 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1960/61; samt

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till avlöningar
och omkostnader vid skolöverstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för uppskattning
av naturaförmåner och om avdrag
för bilkostnader i jordbruk;

nr 42, i anledning av väckt motion
om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt
vid taxering till statlig inkomstskatt;
samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

16, i anledning av väckta motioner
angående orsakerna till alkoholmissbruk
bland ungdom;

nr 17, i anledning av väckt motion
om vissa åtgärder till hjälp för rörelsehämmade
och äldre personer;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hälsoundersökning
av unga kvinnor; samt

nr 19, i anledning av väckt motion
om tillämpning av upphandlingskungörelsen
på landsting och primärkommuner.

Interpellation ang. preskriptionstiden för
straff vid vårdslös deklaration

Herr MÖLLER (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I dagspressen har berättats
om hur en företagare i Sydsverige
genom att hålla sig undan för åklagaren
i ett par veckor lyckats undandra
sig åtal för vårdslös deklaration. Den
tvååriga preskriptionstiden utgick den
28 mars, d. v. s. i går. Genom att hålla
sig undan har denne skattskyldige chans
att undgå bötesstraff, som eventuellt
kunnat uppgå till flera hundra tusen
kronor. Han har nämligen eftertaxerats

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

Interpellation om svensk medverkan för att rädda kulturskatter, som genom Nilens

reglering hotas av förstörelse

för 175 000, och böterna för vårdslös
deklaration kan uppgå till 2 1/2 gånger
skattebeloppet. En möjlighet alt ändå
ställa honom under åtal är att åklagaren
väcker åtal för falskdeklaration. I
så fall är preskriptionstiden fem år.

Fallet är inte unikt. Tvärtom sker
gång efter annan liknande undanhållanden,
till dess den tvååriga preskriptionstiden
utgått. Det är inte tillfredsställande,
att skattskyldiga, som begått
felaktig deklaration, sålunda kan undgå
de rättsliga och ekonomiska följderna,
särskilt när det finns fog för antagandet
att undanhållandet sker i brottsligt
uppsåt.

Det förefaller starkt befogat att ändra
lagstiftningens bestämmelser om preskription
vid dylika skattebrott. En möjlighet
härtill är att förlänga preskriptionstiden
för vårdslös deklaration, en
annan att nuvarande preskriptionstid
behålles men att den börjar räknas först
när ärendet sändes till bokgranskning.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till chefen för
finansdepartementet få rikta följande interpellation
:

Har finansministern för avsikt att föranstalta
om sådan ändring i lagstiftningens
bestämmelser om preskription
att möjligheterna till undanhållande vid
skattebrott starkast möjligast begränsas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om svensk medverkan för
att rädda de kulturskatter, som genom

Nilens reglering hotas av förstörelse

Ordet lämnades på begäran till herr
HANSON, PER-OLOF, (fp), som yttrade: Herr

talman! I samband med det omfattande
regleringsföretaget i övre Nilen
och byggandet av den s. k. Assuandammen
kommer stora områden i såväl
Egypten som Sudan att sättas under
vatten. Som bekant kommer därvid ett
mycket gammalt kulturområde från an -

tiken att beröras. Lämningar av oskattbart
vetenskapligt och kulturellt värde,
t. ex. oersättliga arkitektoniska konstverk,
hotas härigenom av förstörelse.
Hittills har dessa trakter antingen endast
delvis eller inte alls utforskats vetenskapligt.
Det finns därför all anledning
tro att ytterligare värdefulla fynd
står att göra, vilka skulle kunna bidra
till att kasta mera ljus över en av de tidigare
kända liögkulturcrna i mänsklighetens
historia. Skulle dessa områden
icke hinna utforskas innan de sättes under
vatlen genom Nilens reglering, kommer
de av allt att döma för alltid att
vara undandragna möjligheten till vetenskaplig
bearbetning.

Mot denna bakgrund har Förenade
Arabrepubliken och Sudan erbjudit forskare
från främmande länder att innan
vattendränkningen sker utforska vad
som kan utforskas och tillvarataga vad
som kan räddas undan förstörelse. Hälften
av de fynd som göres får enligt erbjudandet
föras ut från dessa länder.

UNESCO har satt sig i spetsen för en
snabb aktion genom insatser från medlemsstaternas
sida inom berörda områden
för att rädda så mycket som möjligt
innan det blir för sent. Även från
svenskt håll övervägar man enligt uppgift
att på olika sätt deltaga i räddningsaktionen.
Trots att de sammanlagda ansträngningarna
från skilda länder, vilka
kan väntas göra insatser efter
UNESCO :s vädjan, kan väntas bli av betydande
omfattning, är det fara värt att
oersättliga kulturförluster ändå kommer
att göras genom att uppgifternas omfattning
är så stor och tiden så knapp.
Redan inom få år kommer sålunda vissa
områden att beröras, och innan år
1970 beräknas regleringsprogrammet
vara genomfört. Med hänsyn härtill bör
från svenskt håll största möjliga ansträngningar
göras för att från dessa
områden rädda vad som går att rädda
av vetenskapliga och kulturella värden,
vilka med rätta kan betecknas som
mänsklighetens gemensamma kulturarv
och egendom.

Med hänvisning till ovanstående an -

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Interpellation om svensk medverkan för att radda kulturskatter, som genom Nilens
reglering hotas av förstörelse

håller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet upplysa om huruvida
genom statsmakternas medverkan
eller på annat sätt från svenskt håll
åtgärder förbereds för att rädda de genom
Nilens reglering hotade kulturskatterna
söder om Assuandammen?

2. Om sådana åtgärder är planerade,
anser herr statsrådet dessa i så fall tillräckliga
och rimliga med hänsyn till de
på frågans bedömning inverkande omständigheterna? 3.

Om fråga nummer två besvaras
med nej: Vilka initiativ ämnar herr
statsrådet i så fall vidtaga för att öka
den svenska insatsen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 580, av herr Eskilsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 103,
med förslag till lag angående ändring i
lagen om val till riksdagen m. m.;

nr 581, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 103, med
förslag till lag angående ändring i lagen
om val till riksdagen m. m.;

nr 582, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
79, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. in.;

nr 583, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
79, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.;

nr 584, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
79, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.;

nr 585, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 86, angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
Vissa byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt
å Brotorp för alkoholmissbrukare; nr

586, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
89, angående anslag för budgetåret 1960/
61 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter,
statens lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden;

nr 587, av herr Bergman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 89, angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter, statens
lånefond för universitetsstudier samt
allmänna studielånefonden;

nr 588, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
89, angående anslag för budgetåret 1960/
61 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter, statens
lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden;

nr 589, av herrar Åman och Sundin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, angående riktlinjer för ordnande
av utbildningen av lärare i vissa
yrkesämnen samt anslag för budgetåret
1960/61 till denna utbildningsverksamhet; nr

590, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
79, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt,
in. m.;

nr 591, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Elmgren, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 79, med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt, m. m.;

nr 592, av herrar Ollén och Edström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.;

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

nr 593, av herrar Ollén och Edström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.;

nr 594, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Sunne, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 81, med förslag till förordning
om statsbidrag till väg- och
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande
samhällen m. m.;

nr 595, av herrar Hanson, Per-Olof,
och herr Sunne, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 81, med förslag
till förordning om statsbidrag till vägoch
gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen m. m.;

nr 596, av herr Hedblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 81, med förslag till förordning om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i
vissa städer och stadsliknande samhällen
m. m.;

nr 597, av herr Wirmark m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
101, angående stiftskansliernas organisation
m. m.; samt

nr 598, av herr Jonasson och herr
Johansson, Robert, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 84, angående
vissa stödåtgärder i anledning av
skadorna å 1959 års skörd.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 133, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till civilförsvarslag m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Onsdagen den 30 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 134, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
114, angående godkännande av vissa avtal
om överlåtelse av fastigheter m. m.
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 117, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 580 och 581 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 582—589 till statsutskottet
och

motionen nr 590 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 591
hänvisades densamma, i vad avsåg nöjesskatten,
till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 592 och 593 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 594—596 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 597 till statsutskottet och
motionen nr 598 till jordbruksutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 4, 46 och 48,
bevillningsutskottets betänkanden nr 14,
42 och 44 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 16—19.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning dels av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen,
m. m., dels ock av motioner väckta i
anslutning till sagda proposition.

Genom en den 4 januari 1960 dagtecknad
proposition, nr 25, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels godkänna Sveriges anslutning till
konventionen den 4 januari 1960 angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,

dels godkänna ett protokoll den 4 januari
1960 rörande tillämpning av konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen i
förhållande till Furstendömet Liechtenstein,

dels godkänna en överenskommelse
den 4 januari 1960 mellan Sverige och
Danmark angående samliandeln med
jordbruksprodukter inom den Europeiska
frihandelssammanslutningen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för
Sveriges del godkänna sådana ändringar
i förenämnda konvention jämte till
denna fogade bilagor, vilka borde ankomma
på Kungl. Maj:ts ställningstagande
och vilka icke krävde författningsändring
av beskaffenhet att påkalla
rikdagens medverkan,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
sådana ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

områden, vilka föranleddes av Sveriges
anslutning till konventionen och vilka
borde ankomma på Kungl. Majrts ställningstagande,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
till Danmark överföra de årliga belopp,
som förutsattes enligt förenämnda
svensk-danska överenskommelse, att utgå
ur medel, som influtit såsom regleringsavgift
och accis å fettvaror m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling jämväl förehaft
följande i anledning av propositionen
väckta, till utskottet hänvisade motioner: inom

första kammaren

nr 511 av herr Bengtson m. fl. (likalydande
med II: 635),

nr 512 av herr Boheman (likalydande
med II: 638),

nr 513 av herr Eskilsson m. fl. (likalydande
med 11:643),

nr 514 av herr Lundström m. fl. (likalydande
med II: 642),

nr 515 av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Carlsson, Eric, (likalydande
med II: 637),

nr 516 av herr Stefanson m. fl. (likalydande
med 11:639), samt

nr 517 av herr Sunne och herr Hanson,
Per-Olof, (likalydande med II: 640)
ävensom

inom andra kammaren

nr 633 av herr Hagberg m. fl.,
nr 634 av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

nr 635 av herr Hedlund m. fl.,
nr 636 av herr Christenson i Malmö,
nr 637 av herr Elmwall m. fl.,
nr 638 av herrar Kollberg och Rydén,
nr 639 av herr Rimås m. fl.,
nr 640 av herr Boi ja m. fl.,
nr 642 av herr Ohlin in. fl.,
nr 643 av herr Magnusson i Borås m.
fl. samt

nr 645 av herr Ohlin in. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

1. dels godkänna Sveriges anslutning
till konventionen den 4 januari 1960 angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen; 2.

dels godkänna ett protokoll den 4
januari 1960 rörande tillämpning av
konventionen angående upprättandet av
Europeiska frihandelssammanslutningen
i förhållande till Furstendömet Liechtenstein; 3.

dels godkänna en överenskommelse
den 4 januari 1960 mellan Sverige och
Danmark angående samhandeln med
jordbruksprodukter inom den Europeiska
frihandelssammanslutningen;

4. dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för
Sveriges del godkänna sådana ändringar
i förenämnda konvention jämte till
denna fogade bilagor, vilka borde ankomma
på Kungl. Maj:ts ställningstagande
och vilka icke krävde författningsändring
av beskaffenhet att påkalla
riksdagens medverkan;

5. dels bemyndiga Kungl. Mäj:t att
vidtaga sådana ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets
områden, vilka föranleddes av Sveriges
anslutning till konventionen och
vilka borde ankomma på Kungl. Maj:ts
ställningstagande;

6. dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att till Danmark överföra de årliga belopp,
som förutsattes enligt förenämnda
svensk-danska överenskommelse, att utgå
ur medel, som influtit såsom regleringsavgift
och accis å fettvaror m. m.;

B) att motionerna

1) I: 511 och II: 635,

2) I: 512 och II: 638,

3) I: 513 och II: 643,

4) I: 514 och II: 642,

5) I: 515 och II: 637,

6) I: 516 och II: 639,

7) I: 517 och II: 640,

8) 11:633,

9) II: 634,

10) 11:636 samt

11) 11:645,

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört och
hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr TALMANNEN anförde:

I anslutning till överläggningen angående
utrikesutskottets utlåtande nr 2
må beröras även bevillningsutskottets
betänkande nr 30 samt därutöver sådana
frågor som avser utrikespolitiska förhållanden
i allmänhet och icke behandlas i
nämnda utlåtanden.

Härefter yttrade herr LUNDSTRÖM
(fp):

Herr talman! Då genom herr talmannens
medgivande det är tillåtet att även
uppehålla sig vid andra utrikespolitiska
frågor än dem som har anknytning till
de i föredragningslistan upptagna ärendena,
vill jag begagna tillfället att uttrycka
den avsky, som man måste känna
inför de på senare tid förekommande
rasförföljelserna ute i världen. Framför
allt är det naturligtvis de sorgerliga
händelserna i Afrika, som skapat förstämning,
jag vill nästan säga pessimism
inför framtiden. Inga mänskliga motivsynes
mig kunna försvara den behandling
som färgade medborgare har fått
utstå där. Det blod som har gjutits vidlåder
i första hand dem som har makten
och ansvaret, men dessa representerar
den vita rasen i de svartas världsdel, och
ansvaret kan därför komma att utkrävas
vida utöver den krets, som direkt har
liaft med denna rasdiskriminering att
skaffa. Det måste vara en viktig uppgift
över nationerna att tvätta bort denna
skam från de vita folkens samvete.

Men det är inte bara i Sydafrika som
rasdiskriminationen tagit sig uttryck.
I flera civiliserade länder har spår av
detta slag förmärkts; inte heller har det
helt saknats sådana i vårt eget land.
Den trösten — om också i och för sig
ringa — finns dock, att rasdiskrimineringen
icke tagit sig sådana uttryck på
dessa senare håll som i Afrika. I de
aktuella fallen har dessutom kraftfulla
ingrepp gjorts av de ansvariga myndigheterna.
Tydligt är emellertid, att ännu

mycket av upplysning om den mänskliga
samlevnadens bud återstår för att
dessa rester från gångna tiders onda
och ovärdiga rasfördomar skall definitivt
försvinna.

Innan jag går in på EFTA-konventionen,
vill jag tillåta mig en liten reflexion
om den dokumentsamling rörande utrikespolitiken,
som regeringen häromdagen
utsänt. Den gav mig anledning till
reflexionen, att däri intagna referat från
höstens utrikespolitiska interpellationsdebatt
i andra kammaren inte på ett tillfredsställande
sätt speglar vad som faktiskt
förekom. I boken finns intaget
statsministerns interpellationssvar och
herr Hjalmarsons inlägg. Båda är givetvis
av intresse. En fullständig bild av
de politiska partiernas hållning till den
diskuterade frågan hade dock varit av
värde och hade förutsatt, att även övriga
demokratiska partiledares anföranden
medtagits. Det är en beklaglig brist
att så icke skett.

När riksdagen nu går att ratificera
EFTA-konventionen är det med tillfredsställelse
man konstaterar att ett enhälligt
utrikesutskott står bakom tillstyrkandet.
Inte i någon av de motioner som
väckts har heller yrkats avslag på förslaget
att godkänna konventionen. Axbetydelse
har härvidlag måhända varit
det faktum, att riksdagen har att godkänna
eller avslå förslaget i befintligt
skick. Ett godkännande med villkor om
ändringar är ju av olika skäl uteslutet.
Tydligt är dock att enhälligheten i utskottet
återspeglar den allmänna uppfattningen
i vårt land, att en frihandelssammanslutning
är nödvändig i det läge,
vari den europeiska handelspolitiken
kommit, framför allt för att man med
gemensamma krafter skall kunna söka
förhindra en handelspolitisk blockbildning
i Europa. Att folkpartiet enhälligt
har biträtt dessa strävanden tillkännagavs
redan vid höstens riksdagsdebatt
om sjustatsöverenskommelsen.

Att likväl många önskemål har knutits
till EFTA-konventionen och propositionen
om denna visas av det stora
antal motioner som har inkommit. Det
torde också framgå, att även om utri -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

kesulskottet nu lyckats presentera en
skrivning, som kunnat godtas av samtliga
i utskottet representerade partier,
så är därmed knappast sagt, att de
skilda önskemålen helt har tillgodosetts.
I viss mån är det här fråga om konventionens
sakinnehåll, men huvudsakligen
gäller det krav som avtalet kan komma
att ställa på den interna svenska ekonomiska
politiken. I sistnämnda hänseende
konstaterar också utskottet, att här finns
problem där kontroversiella meningar
föreligger eller kan komma att yppa
sig. Utskottet har emellertid enat sig om
en gemensam deklaration, vars innehåll
jag här vill starkt understryka. Där fastslås,
att lika väl som det enskilda näringslivet
måste anpassa sig till den
nya situationen, så är en motsvarande
beredskap erforderlig från statsmakternas
sida. I och för sig är väl detta
konstaterande en självklar sak, men det
innebär dock en uttrycklig maning till
aktivitet, som riksdagen, om den antar
utrikesutskottets förslag, riktar till regeringen.

Jag vill inte neka till att vi från folkpartiets
sida gärna skulle ha sett en
något mera konkret precisering av detta
uttalande. Det måste nämligen vara en
oeftergivlig konsekvens av den vidgade
marknaden att därmed också följer en
omläggning av vår inre ekonomiska
politik i sådan riktning, att näringslivets
frihet ökas och produktion och handel
uppmuntras mer än vad som hittills
skett. En kombination av skilda åtgärder
av ganska genomgripande omfattning
torde vara enda möjligheten att
få effektiva resultat av sådant slag. Det
kommer säkert att ges tillfälle att senare
under riksdagen återkomma till
dessa spörsmål, varför jag här inte skall
uppta dem till något längre dryftande.
Jag kan emellertid inte underlåta att
helt kort peka på den nyligen införda
omsättningsskattens betydelse för den
svenska kostnadsnivån. Att denna skatt
har en negativ verkan för konkurrensen
med andra EFTA-länder när det gäller
både handeln i Sverige och exporten
till främmande länder torde vara uppenbart.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Från folkpartiets sida har till propositionen
motionsledes uttryckts vissa
önskemål, som jag vill något beröra. Låt
mig då först understryka, att vi biträder
vad utskottet framfört, varför det här
inte gäller några nya yrkanden men väl
vissa randanmärkningar till några i motionerna
framförda spörsmål. Ett av
dessa gäller vikten av att vårt land förmår
bereda förädlingsindustrien lika goda
förutsättningar som andra EFTA-länder.
Förhållandet mellan råvarupriser
och priserna för färdiga varor på den
svenska marknaden kan därvid komma
att bli ett problem inte minst för livsmedelsindustrien.
Det pågår här undersökningar,
hur man skall kunna lösa
dessa problem. Jag vill med anledning
därav bara uttrycka förhoppningen att
dessa undersökningar skall ge resultat.

Textilindustrien är en annan näringsgren,
som åtminstone under en övergångstid
kan komma i svårigheter, sedan
EFTA-avtalet trätt i kraft. Beträffande
textilindustrien har utskottet förutsatt
att regeringen skall följa utvecklingen
och söka tillse att vårt lands inlemmande
i den större marknaden sker
så friktionsfritt som möjligt. Denna
fromma önskan är naturligtvis det minsta
man kan uttrycka. Inte heller den som
biträtt utskottets uttalande bör vara förhindrad
att tillkännage en förväntan, att
samhällets insatser skall bli åtskilligt
mer påtagliga. Textilutredningens förslag
om tullfrihet för textil- och konfektionsmaskiner,
som inte tillverkas inom landet,
är ett sådant uppslag, som säkerligen
skulle utgöra en värdefull stimulans.
Jag vill förutsätta att den välvilliga syn
på denna fråga, som bevillningsutskottets
betänkande nr 30 andas, verkligen
föranleder Kung]. Maj:t att handla i
samma anda.

EFTA-konventionen uppvisar vissa ur
svensk synpunkt klart ogynnsamma
gränsdragningar mellan å ena sidan vad
som är att betrakta som jordbruksprodukter
och fisk, vilka alltså inte omfattas
av konventionens bestämmelser om
avveckling av tullar och kvantitativa restriktioner,
och å andra sidan vad som
är att betrakta som industriprodukter.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Djupfrysta grönsaker och knäckebröd är
jordbruksprodukter men däremot inte
djupfrysta fiskfiléer, kex och sockerkaka,
som är industriprodukter och för
vilka tullarna alltså så småningom skall
försvinna. Även den välvillige bedömaren
torde sakna möjlighet att finna någon
logik i dessa bestämmelser. Logik
har det väl heller inte varit fråga om,
utan här har man att räkna med förhandlingsresultat,
som ej varit lätta att
uppnå.

Att djupfrysta fiskfiléer hänförs till
industriprodukter utgör säkerligen en
betydande belastning för den svenska
fiskerinäringen. Borttagandet av gränsskyddet
för filéerna kommer att medföra
stegrad konkurrens från utlandet i
fråga om annan färsk fisk. Liksom utrikesutskottet
anser jag att för närvarande
ingenting är att göra åt de saker som
jag här berört, men det bör väl få sägas
ut, att vi förväntar att regeringen följer
detta spörsmål med mycket stor uppmärksamhet
och begagnar varje lämpligt
tillfälle som ges att få till stånd en omprövning
av dessa gränsdragningar.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten
på att den svenska fiskerinäringen
hotas även från annat håll,
nämligen genom ökade krav på utsträckt
territorialgräns till sjöss och exklusiv
fiskerätt för berörda strandstater. Redan
en utsträckning av den exklusiva fiskerätten
till 6 sjömil skulle för det svenska
fisket medföra stora svårigheter, vilka
skulle kunna bli verkligt allvarliga därest
fiskerätten utsträcks till 12 sjömil; detta
krävs som bekant från en del håll. Visserligen
föreligger speciella fiskerättsavtal
mellan Sverige och Norge och mellan
Sverige och Danmark, men avtalen
är så konstruerade att de, under förutsättningar
som här kan komma att föreligga,
kan sägas upp. Då allmänna förhandlingar
om fiskegränserna sker i
samband med behandlingen av frågan
om territorialvattnen, har jag här inte
velat göra annat än fästa uppmärksamheten
på denna fråga, när vi betraktar
framtiden för fiskerinäringen.

Hantverkets och småindustriens problem
i samband med den förestående

marknadsintegrationen är delvis av speciell
natur. Den mindre industriens
många skilda enheter behöver onekligen
en handledning, som inte erfordras för
storindustrien. Småföretagens centrala
organisationer kan säkerligen svara för
den handledningen men behöver här
visst stöd av det allmänna. Ett sådant
stöd skulle vara mycket väl försvarligt.
De mindre företagen har säkerligen inte
obetydliga möjligheter att tränga in på
exportmarknaderna, om de förutsättningar
som krävs härför blir ordentligt
kända inom intresserade företagarkretsar.
Offentligt stöd bör därför ges för
marknadsundersökningar i ökad omfattning,
information om tullförhållanden
m. m. under den första övergångstiden.
Naturligtvis intar kreditmöjligheterna en
alldeles särskild plats bland problemen
för den mindre industrien.

Att jag tar upp denna fråga i det här
sammanhanget beror närmast på att det
har förelegat ett par motioner som har
hänvisats till utrikesutskottet men där
inte kunnat behandlas. I dessa motioner
har föreslagits att 60 000 kronor skulle
anslås till statens hantverksinstitut för
budgetåret 1960/61 att användas för anordnande
av kurser i exportfrågor. Vidare
har föreslagits att småindustriens
exportbyrå skulle få 20 000 kronor för
uppbyggande av en översättningsavdelning,
som sedan på självkostnadsbasis
skulle stå mindre företag till tjänst med
översättning av handlingar och reklammaterial
och dylikt som är av betydelse
för exportaffärerna. Genom något missförstånd
har dessa motioner inte kommit
att behandlas av statsutskottet, och
utrikesutskottet har endast kunnat konstatera,
att det icke äger befatta sig med
anslagsfrågor.

Det skedda måste beklagas. Att småindustrien
och hantverket är i behov av
sådan hjälp som påyrkas i dessa motioner
är alldeles uppenbart, om de över
huvud taget skall kunna tränga in och
hävda sig på främmande marknader. När
möjligheter till en utskottsprövning av
de framförda förslagen inte stått till
buds, skulle jag vilja uttala förhoppningen
att regeringen skall ta upp frågan och

Onsdagen den 30 mars 1960 fin.

Nr 10

framlägga förslag, om så erfordras på
tilläggsstat, för att tillgodose de relativt
blygsamma anspråk, som det här är fråga
om.

Hur sjustatsavtalet kommer att fungera
blir givetvis beroende på den smidighet,
vidsyn och goda vilja, varmed det
från de deltagande staterna tillämpas.
Man behöver inte vara pessimist om man
förmodar, att mycket kommer att gnissla
i början. En mängd olika problem kan
torna upp sig i vart och ett av de sju
länderna. Konventionen ger möjlighet
till undantag från de generella reglerna
om tullsänkningar och kvantitativa restriktioner
vid vissa fall av arbetslöshet,
svårigheter med betalningsbalansen och
dylikt. Det kan för sammanslutningen
som helhet uppstå mycket säregna situationer
om sådana undantag måste sättas
in i det ena landet efter det andra
vid olika tidpunkter på grund av iråkade
konjunktursvårigheter. I folkpartiet
har vi därför ansett det erforderligt, att
man får till stånd en energisk samordning
av konjunktur- och sysselsättningspolitiken,
såväl inom sjustaterna som inom
OEEC. Utrikesutskottet har så till
vida delat vår uppfattning som man konstaterar,
att ett ekonomiskt-politiskt samarbete
kommer att bli erforderligt i flera
avseenden och att möjlighet till sådant
samarbete finns. Något direkt krav på
svenskt initiativ har utskottet dock icke
velat rikta till regeringen. Jag kan inte
neka till att vi i folkpartiet ser mycket
allvarligt på detta problem och finner
det beklagligt att inte långt tidigare arbetet
inom OEEC inriktats på dessa uppgifter.
Från folkpartiets sida har tidigare
uppmaningar om svenska initiativ
i detta syfte riktats särskilt till handelsministern.
Denna har förklarat sig intresserad
av frågan, men några konkreta
åtgärder har icke redovisats. Vi hade
därför helst sett att utrikesutskottets uttalande
även innehållit det tillägget, att
ett kraftfullt svenskt initiativ icke bör
dröja i dessa viktiga frågor.

Den stora frågan är nu: Kommer det
påbörjade försöket att kunna leda till
den vidgade europeiska frihandelsuppgörelsc
som ju är EFTA:s yttersta syfte?

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Att sjustatssammanslutningen i och för
sig innebär en styrka för dessa strävanden
torde vara ostridigt. Inte minst visade
det sig vid den av allt att döma
ganska framgångsrika Wienkonferensen,
att man nu verkligen har fått tillgång till
ett användbart instrument, en förhandlingsduglig
organisation som kan ta upp
överläggningar med sexstaterna. I vilken
mån man kommer att lyckas beror naturligtvis
i hög grad på hur saken sköts.
Hallsteinkommissionens plan på forcering
av den påbörjade tullsänkningen
med åtföljande uppbyggnad av barriären
utåt verkar inte särskilt uppmuntrande.
Den nu påbörjade Pariskonferensen
blir här ett prov av största betydelse,
och med intresse kommer vi att
följa dess utveckling.

EFTA:s möjligheter till framgång i
sina strävanden blir med säkerhet till
inte ringa del beroende på den attityd
som intas på andra sidan Atlanten. Eftersom
jag förmodar att herr Boheman,
som skall ha ordet senare i denna debatt,
kommer att beröra denna fråga liksom
också förhållandet mellan de sex
och de sju i vidare bemärkelse, skall jag
inte närmare ingå på detta problem. Med
hänsyn till Västtysklands betydelse i detta
sammanhang vill jag dock tillfoga
några ord.

Västtyskland är Sveriges viktigaste
handelspartner. Vårt importöverskott
från detta land har de senaste åren rört
sig om 900—1 000 miljoner kronor om
året. Man skulle med hänsyn härtill kunna
ha anledning förmoda, att Tyskland
hade speciellt intresse att bevara ett gott
handelspolitiskt förhållande till vårt
land. Därvid tänker jag inte endast på
olika propåer som kan komma upp inom
sexstatsmarknadens ram. Sverige har
också som stor delägare i SAS för närvarande
andra viktiga förhandlingar i
gång med Västtyskland. Inte utan eu viss
förvåning betraktar vi den västtyska attityden
under dessa förhandlingar. Ett genomförande
av de tyska kraven i fråga
om SAS’ mellanlandningar i Västtyskland
skulle nämligen kunna få tråkiga
följder för det skandinaviska flygföretaget.
Mig förefaller det därjämte som

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
en orimlig ståndpunkt att dra en skiljelinje
mellan handeln med varor och handeln
med tjänster, i detta fall mellan
flygtrafik och varuutbyte. Dessa båda saker
måste enligt min uppfattning ses i
ett sammanhang.

Ett förverkligande av Hallsteinplanen
skulle komma att innebära kännbara tullhöjningar
för flera av våra viktigaste exportprodukter
till Tyskland. Betraktar
man dessa ting i ett sammanhang, undrar
man om en sådan utveckling av förhållandet
till en av Västtysklands mest
betydelsefulla handelspartners verkligen
kan vara ett tyskt intresse. Det har framgått
av tidningarna att meningarna även
i Västtyskland är delade om den saken.
Detta inger måhända förhoppningar att
en något större moderation kan komma
att läggas i dagen från tysk sida. Såvitt
jag förstår måste detta också vara en avgörande
förutsättning för en framgångsrik
utveckling av handeln mellan våra
länder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande i denna fråga.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Med anledning av det
uttalande om rasförföljelserna i Sydafrika,
varmed den föregående ärade
talaren inledde sitt anförande, vill jag
understryka att han torde ha givit uttryck
åt en enhällig svensk opinion.

När vi i dag ser oss omkring i världen,
står för Sveriges del antagandet
av EFTA-konventionen i förgrunden för
intresset. Sådan den nu föreligger —
för att av Sverige som sista land ratificeras
— överensstämmer den i allt
väsentligt med de förutsättningar, från
vilka vi tidigare diskuterat frågan, senast
den 17 november i fjol. Den
enighet i stort, som då visade sig föreligga,
består alltjämt, varom utrikesutskottets
enhälliga utlåtande vittnar. När
det nu gäller att ta ett steg av historisk
betydelse ut i en mer eller mindre
oviss framtid, är det en stor styrka att
det kan ske under god sammanhållning.
Det bör dock understrykas att tills vidare
gäller denna sammanhållning en -

dast den ram för vårt framtida handlande
som konventionen drar upp. När
det gäller att fylla ut denna ram med
åtgärder till anpassning efter det nya
läget, särskilt på den ekonomiska politikens
område, torde påfrestningar på
sammanhållningen vara att motse. I utskottsutlåtandet
har man förbigått denna
svårighet med vissa mycket allmänt
hållna uttalanden, varom enighet kunnat
nås. Jag skall inte nu fördjupa mig i
denna problematik, som vi kommer att
möta i skilda sammanhang. Från vårt
håll liksom från andra föreligger motioner,
som berör dessa problem och
som kommer under behandling senare
under denna riksdag. Jag nöjer mig nu
med att betona, att den nya marknadsformen
i och för sig endast erbjuder
chanser, som det gäller att kunna tillvarata,
och att härför erfordras, såsom
också utskottet framhållit, en ekonomisk
politik som är ägnad att bevara och
stärka vårt näringslivs konkurrenskraft.
Likaså måste, även enligt utskottet, en
vissa grad av ekonomisk-politisk samordning
mellan EFTA-länderna de facto
bli nödvändig.

Även om EFTA självfallet har till uppgift
att åstadkomma en fullt funktionsduglig
integrationsform, som ger näringslivet
i de sju länderna de utvecklingsmöjligheter
som följer av en större
marknad, är det väl ingen överdrift att
säga, att vad vi framför allt väntar oss
av EFTA är, att det skall utgöra en etapp
på vägen mot en västeuropeisk, atlantisk
och så småningom världsvid lösning
av problemet om handelshindrens
avlägsnande.

Sedan vi genom dagens väntade beslut
beseglat EFTA:s tillkomst, står vi
inför den omedelbara uppgiften att fortsätta
ansträngningarna att föra de sex
och de sju närmare varandra. Den splittring
av Västeuropa i två handelsblock
som eljest hotar lär inte kunna undgå att
bli till skada både ekonomiskt och politiskt
för samtliga berörda länder. Saken
brådskar, då diskrimineringen skulle påskyndas,
om de sex enligt den s. k.
Hallsteinplanen skulle hastigare än förutsatt
genomföra sin tullpolitik.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

När förhandlingarna i Paris i januari
i år under medverkan av biträdande
amerikanske utrikesministern Dillon
ledde till tillsättandet av en 21-mannakommitté
med representanter för OEECländerna
samt USA och Canada och
med uppdrag att med förtursrätt behandla
förhållandet mellan de sex och
de sju, ville man gärna tro att ett lämpligt
forum skapats för att på allvar gripa
sig an med problemet. Man hade anledning
bli tveksam redan när man tog
del av de många kommentarerna till ett
uttalande — enligt uppgift på amerikanskt
initiativ — i kommunikén från
mötet mellan Eisenhower och Adenauer,
där Hallsteinplanen betecknades som ett
viktigt bidrag till en allmän sänkning av
handelsbarriärerna i världen. Kommentarerna
gick i allmänhet ut på att USA
skulle ha tagit ställning till förmån för
de sex och Hallsteinplanen. Klarheten
blev inte större genom den förbryllande
situationen i Tyskland, där regeringen i
Adenauers frånvaro skulle ha tagit liknande
ställning under motstånd från
Erhard, som i sin tur hade stöd hos
den tyska industrien. Att den tyska industrien
måste ogilla ett forcerat genomförande
av Romplanen enligt Hallsteins
recept är naturligt. Med Västtysklands
stora exportöverskott på
EFTA-länderna, som enbart på Sverige
uppgår till ca 1 miljard svenska kronor,
måste det vara förbundet med stor risk
att genom ansenliga tullhöjningar försvåra
importen från EFTA-länderna. I
detta sammanhang ter sig även en sådan
åtgärd som den att vilja väsentligt
inskränka SAS-trafiken på Västtyskland
ägnad att ytterligare försvåra uppehållandet
av traditionella affärsförbindelser
mellan Västtyskland och Skandinavien.
Det bör sägas ifrån att den svenska
opinionen är oroad inför den försämring
av betalningsbalansen med Västtyskland,
som hotar bli en följd av de
tilltänkta åtgärderna.

Vid ett företräde, som representanter
för samtliga EFTA-länder nyligen haft
hos Dillon, tycks det ha blivit fullt bekräftat
att USA ger sexstaterna och
Hallsteinplanen sitt stöd. Under sådana

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
förhållanden finns det uppenbarligen
inget utrymme för någon optimism inför
21-mannakommitténs under gårdagen
inledda förhandlingar i Paris. Men
även om vi inte nu kan vänta några
positiva resultat får vi inte uppge hoppet
om att på litet längre sikt komma
fram till en utjämning av motsättningarna
mellan de sex och de sju. Det gäller
att fortsättningsvis söka bevara en så
gynnsam förhandlingsatmosfär som möjligt
med undvikande av alla former av
aggressivitet. Om resultat skall nås
måste det grunda sig på övertygelsen om
vad som ur det helas synpunkt är till
gagn för samtliga berörda länder. Alla
måste vara beredda till kompromisser.
Måhända kan man söka sig fram till ett
mellanting mellan de sex’ tullunion och
de sjus frihandelsområde med i möjligaste
mån utjämnade tullskillnader. Är
det så givet, att genomsnittet av EFTAländernas
tullnivå verkligen ligger under
den gemensamma tulltaxan hos de
sex. Flera av EFTA-länderna, däribland
Danmark och Schweiz, har förberett sitt
inträde i den nya sammanslutningen
med att införa högst betydande tullhöjningar.
Om, som på sistone tycks vara
fallet, England är berett att modifiera
sin hittillsvarande högtullpolitik, borde
det kunna bana väg för en utjämning
av tullskillnaderna mellan blocken. Tullproblemen
kommer ju åter upp vid möte
i maj månad med GATT, vars värde för
utvecklingen av världshandeln vi från
svensk sida har all anledning understryka
och tillvarataga. Likaså är det
ett svenskt intresse att stödja ansträngningarna
för att gjuta nytt liv i OEEC
såsom gemensamt forum för Västeuropas
länder samt USA och Canada i ekonomiska
angelägenheter.

Slutligen, herr talman, vill jag åter
sjunga en liten vers till förmån för sammanhållningen
i Norden. Jag understryker
därvid vad utrikesutskottet i det
hänseendet anför. Men jag skulle därutöver
vilja alldeles särskilt framhålla
den stora betydelsen av att söka åstadkomma
ett gemensamt nordiskt framträdande
vid de förhandlingar som framdeles
kommer att äga rum inom EFTA.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
Denna sammanslutning består ju av en
stormakt och sex småstater. Om det bleve
regel att betrakta de nordiska länderna
som en enhet, skulle bättre jämvikt
åstadkommas i systemet. Jag tror
mig veta att, sedan tanken på en nordisk
marknad tills vidare undanskjutits,
man allmänt inom Nordiska rådets krets
skulle hälsa med stor tillfredsställelse,
om de nordiska länderna bemödade sig
om att utåt gå till handelspolitiska förhandlingar
med så långt möjligt koordinerade
ståndpunkter.

Herr talman! Med detta korta inlägg
ber jag att få yrka bifall till utrikesutskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Alla partier och parter
har visat mycket god vilja att nå enighet
och åstadkomma bästa möjliga resultat
i de utrikespolitiska frågor som utgör
huvudtemat i denna debatt. Trots ett
mycket stort antal motioner föreligger
enighet i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Vi vet att det var nära nog nödvändigt
att ingå ett europeiskt frihandelsavtal.
Man har försökt utforma det på
sådant sätt, att det skall bli till största
gagn för de sju medlemsländerna och
samtidigt ge vårt eget land de bästa förutsättningarna
för handelsutbytet. Jag
vill omedelbart betona, att man skall betrakta
konventionen strikt som ett handelsavtal
och icke som någonting annat.
Det finns kanske inte stor anledning att
ytterligare understryka detta — jag
skulle tänka mig att hela svenska folket
är ense på den punkten — men det bör
kanske ändå sägas i denna debatt, att
EFTA inte på något sätt får tilläggas en
försvarspolitisk betydelse eller detta avtal
tolkas som någonting annat än ett
rent handelsavtal. Sverige är i det avseendet
fortfarande lika alliansfritt som
det någonsin tidigare har varit.

Problemen är dock inte lösta i och
med att EFTA-konventionen blir definitiv,
utan det finns åtskilligt mera som
kommer att föranleda diskussioner och
överläggningar. Förhandlingarna om

dessa avtalsfrågor fördes ursprungligen
med vidare perspektiv, då man avsåg att
skapa ett västeuropeiskt frihandelsområde
med 17 länder som intressenter. Som
bekant ledde inte dessa förhandlingar
till framgång. I stället kom sexstatsavtalet
till stånd och senare även sjustatsavtalet.
Jag vill på samma sätt som herr
Esverlöf betona, att det är önskvärt att
man utnyttjar alla möjligheter att genom
fortsatta överläggningar få till stånd ett
samarbete också mellan sex- och sjusta
tsområdena.

Jag kan heller inte undgå att nämna,
utan det bör understrykas, att om det
avtal som nu skall slutas beträffande
SAS’ vidare utveckling och hur detta
bolag skall få bedriva sin verksamhet i
Tyskland blir oförmånligt på grund av
alltför restriktiva bestämmelser från tysk
sida, kan detta icke undgå att mötas av
en svensk reaktion på andra områden.

Det är omöjligt att förutspå, hur det
avtal vi nu går att besluta om kommer
att utfalla i praktiken. Ur landets synpunkt
i dess helhet hoppas vi att resultatet
skall bli gott, men man får vara
medveten om att verkningarna kan bli
något ojämna. Vi kanske får mycket
goda resultat inom vissa områden av vårt
näringsliv, men vissa andra delar kommer
att möta svårigheter. Om svårigheter
skulle drabba områden inom näringslivet
som ur beredskapssynpunkt är
mycket värdefulla, måste man beakta
dessa svårigheter. Avtal, som sluts mellan
så många intressenter, är visserligen
ganska svåra att ändra. Det blir rätt omständliga
procedurer, men icke desto
mindre kan det inte undgås, att man efter
en tids erfarenhet måste kunna tänka
sig att det finns saker som man anser
böra korrigeras.

Vad beträffar den diskussion som förs
om EFTA så dominerar värdeomdömena,
och det blir mera fråga om spekulationer
än verkliga framtidsprognoser. Bland
annat har man något överbetonat den
väldiga betydelse som den svenska exporten
har. Man får inte glömma bort
att vi i vårt land har en avsevärd hemmamarknad
— exportmarknaden representerar
dock inte mer än cirka 20 procent

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

av hela tillverkningen i vårt land, och
i de gällande avtalen beträffande malm
och en del andra saker finns ju inga tullar.
Man skall inte glömma hort att det
är mycket betydelsefullt att den svenska
hemmamarknaden får arbeta under
gynnsamma förhållanden.

Det kan befaras att vi kommer att
möta vissa svårigheter genom rätt höga
kostnader när det blir en hårdare konkurrens.
Det är vi medvetna om, och
vi hoppas att verkningarna inte skall bli
alltför ogynnsamma. Jag skulle särskilt
vilja påvisa ett par saker, som jag hoppas
inte kommer att inträffa. Skulle vi i
denna hårdnande konkurrens bli nödsakade
att låta vårt näringsliv arbeta
under andra förutsättningar än tidigare,
skulle det vara ganska beklagligt. Jag
tänker då framför allt på hela den arbetarskyddslagstiftning
som vi har byggt
upp. Skulle vi på grund av en hårdare
konkurrens drivas till att införa treskiftsarbete
och kontinuerlig drift i större
utsträckning, vore det att betrakta
som en synnerligen olycklig utveckling.
Vi har arbetat under så många år för
att skydda det som dock är det viktigaste,
nämligen människan, trots att vi
har sökt driva upp en hög produktion,
att jag anser att det vore mycket beklagligt
om vi skulle drivas till att öka produktionen
på människans bekostnad. Jag
skulle vilja gå så långt att jag säger att
vi i så fall föredrar en något lägre levnadsstandard
framför att behöva riva ner
vad vi har byggt upp på dessa områden.

Jag nämnde något om de beredskapssynpunkter
som kan bli nödvändiga att
beakta i den nya situation som vi kommer
i. Jag tänker alldeles speciellt på
jordbruket. Det finns motioner i detta
ärende, som kanske inte direkt har omnämnts
i utskottets utlåtande på det sättet
att de haft med beredskapssynpunkterna
att göra. Enligt min mening gäller
härvidlag fortfarande samma synpunkter
som vi enades om år 1947 såsom vägledande
för vårt lands jordbrukspolitik.
Jag vill understryka att utskottet inte
har tagit ställning på annat siitt, vilket
jag tolkar så att vi fortfarande arbetar
efter de synpunkter som fastslogs 1947,

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

varför det inte fanns någon särskild anledning
att ta upp den saken i utskottets
utlåtande.

Vad beträffar det som framhålles i utlåtandet
om erforderliga åtgärder för att
tillvarata de danska avsättningsintressena
i vårt land, vill jag betona att alla
överväganden måste göras med den allra
största aktsamhet. Vad detta kommer
att innebära för det svenska jordbruket
är det för tidigt att yttra sig om. Jag vill
särskilt understryka att man, när dessa
speciella åtgärder aktualiseras, bör beakta
de synpunkter som tidigare varit
vägledande för svensk jordbrukspolitik.
Jag vill också betona vad som sagts
tidigare, att det får övervägas vilka
justeringar som blir erforderliga i den
svenska jordbruksregleringen och att
förhandlingar i kompensationsfrågorna
får upptas med jordbrukets representanter
i syfte att uppnå en uppgörelse
som står i överensstämmelse med det
nyligen träffade sexårsavtalet. Jag tror
inte att någon har någonting att invända
mot detta, men kanske saken ändå bör
understrykas, även om denna debatt säkerligen
kommer att gå i enighetens
tecken.

Beträffande gränsdragningarna har
det förekommit en hel del diskussioner
om vad som skall hänföras till det ena
eller det andra, och vi har i det avseendet
inte fått våra önskemål helt tillgodosedda.
Det kan ju tänkas att det i en
framtid skulle vara möjligt att få till
stånd vissa justeringar, sedan man fått
vissa erfarenheter av hur avtalet kommer
att verka, men tills vidare får vi
nöja oss med att konstatera att vi har
fått göra vissa eftergifter på en del
punkter.

Vad beträffar hantverkets och småindustriens
problem har jag vissa farhågor
för att det kan bli en hård press på
vissa näringsgrenars vidare möjligheter
att kunna arbeta, och vad det gäller lånegarantiverksamheten
vill jag understryka
vad utskottet har sagt, nämligen
att ytterligare åtgärder kan visa sig nödvändiga
för att stärka företagens konkurrenskraft.
Också på denna punkt bör
det beaktas vad utskottet har skrivit.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Jag får kanske dessutom, herr talman,
ta upp en fråga, som är av intresse i
detta sammanhang men som behandlas i
bevillningsutskottets betänkande nr 30.
Inte heller där föreligger några reservationer,
men det finns en punkt som bör
observeras. Det gäller den fullmakt som
är avsedd att ges till regeringen att fatta
beslut om fiskala tullar. I motioner har
betonats att beskattningsrätten tillkommer
riksdagen allena och att man därför
inte utom i speciella fall bör ge sådana
bemyndiganden, att man frånhänder
riksdagen dess rätt att beskatta. Utskottet
framhåller också i sitt betänkande
att då bemyndigandet måste betraktas
som en undantagsföreteelse, betingad av
det speciella läget, vill utskottet framhålla
angelägenheten av att Kungl. Maj:t
såvitt möjligt och i lämpliga former under
höstsessionen underrättar riksdagen
om resultatet av nämnda överläggningar
och de utfästelser, som gjorts. Jag vill
nu bara ytterligare betona vad som där
sagts, nämligen att bemyndigandet får
betraktas som en undantagsföreteelse,
betingad av det speciella läget.

Med dessa få ord anser jag, herr talman,
att jag har sagt vad som bör sägas
i fråga om EFTA-avtalet, om vilket det
föreligger så stor enighet att det för dagen
inte finns mycket att tillägga.

Om diskussionen i dag skulle övergå
till en mer allmän utrikespolitisk debatt,
vilket jag egentligen inte räknar med,
eftersom det nu inte föreligger någon
särskild redogörelse för det utrikspolitiska
läget, är det ett par frågor jag
slutligen skulle vilja säga något om.

Det förefaller mig som om det inträtt
en avspänning i det världspolitiska läget
under den tid som gått sedan år 1958. Då
hade man en känsla av att motsättningarna
var mycket stora vid Förenta Nationernas
generalförsamlings möte. Försöken
att tillsätta en kommitté, som skulle
behandla nedrustningsfrågorna, stötte
på väldiga svårigheter. År 1959 blev det
emellertid möjligt att utse en sådan kommitté.
Därvidlag spelade väl den omständigheten
en speciell roll, att endast stormakterna
blev representerade i kommittén,
under det att de neutrala ställts helt

utanför den. Det underlättade kanske på
sitt sätt tillkomsten av kommittén. De
förhandlingar som nu pågår i Geneve får
man hoppas skall leda till resultat. Sedan
nedrustningskommittén tillsattes har den
förändringen inträffat, att en fjärde
atommakt tillkommit, sedan Frankrike
genomfört sitt atombombsprov. Denna
utveckling på atomvapnens område har
gjort det ännu klarare, att förutsättningarna
för att vi över huvud taget skall
kunna leva här i världen är att vi lever
i fred.

Detta att vi måste leva i fred gäller
inte bara länderna emellan, utan det är
också nödvändigt att befolkningen i ett
land så långt det är möjligt lever i fred.
Jag vill därvidlag ansluta mig till vad
som sagts om det sydafrikanska problemet
och om rasförföljelserna både i Afrika
och på andra håll. Denna fråga har
tidigare behandlats i Förenta Nationerna,
varvid Sydafrikas reaktion var så häftig,
att landet temporärt lämnade Förenta Nationerna.
Jag vill emellertid betona, att
trots att man från den sidan hänvisar till
suveränitetsregeln i Förenta Nationerna,
är det i FN:s intresse att frågan om åtgärder
kan upptas vid generalförsamlingens
nästa möte och att man då kan
fatta beslut, som står i överensstämmelse
med Förenta Nationernas uppgifter på
det humanitära området.

Det saknas tyvärr inte problem på det
utrikespolitiska området, men jag har
ingen anledning att nu ytterligare gå in
på dessa. Liksom de föregående talarna
vill jag, för att göra det ännu lättare för
utskottets ärade ordförande, till slut endast
instämma i yrkandet om bifall till
utskottets utlåtande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talmani Innan jag ingår på frågan
om EFTA-avtalet, skulle jag med
herr talmannens tillåtelse vilja anföra
några synpunkter på den allmänna utrikespolitiska
situation, som vi för närvarande
lever i.

Jag tror först och främst man kan säga,
att när vi nu diskuterar de utrikespolitiska
frågorna, kan vi konstatera att

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

den internationella atmosfären är betydligt
lugnare än den har varit på
ganska länge. Perspektiven ter sig nu
ljusare och förhoppningarna om en bestående
fred mer realistiska.

Det försiggår onekligen för närvarande
en avspänning i de mellanfolkliga relationerna
som vi har anledning att hälsa
med mycket stor tillfredsställelse. Vi
har anledning att hoppas att vi befinner
oss i inledningen till en ny fas i
fråga om förbindelserna mellan olika
stater och folk. Vi har kommit i den situationen,
att vi kan säga att det kalla
krigets anhängare håller på att besegras.

Det nya i den internationella situationen
manifesterar sig främst i de olika
statsbesöken på hög nivå. Särskild vikt
bör härvidlag tillmätas den sovjetiske
regeringschefens besök i Förenta staterna
och den amerikanske presidentens
förestående svarsbesök i Sovjetunionen.
Överläggningarna i Frankrike mellan
president de Gaulle och regeringschefen
Chrustjov, som just nu pågår, är ett annat
tecken på den islossning som har
börjat. Stora förhoppningar ställs nu i
alla länder också på den toppkonferens,
som skall hållas i maj månad i Paris.
Till de glädjande tecknen hör väl också
Förenta Nationernas enhälliga beslut
i november förra året angående allmän
och fullständig nedrustning samt förhandlingarna
i Geneve angående kärnvapenexperimentens
inställande.

Det är klart att dessa framgångar inte
har kommit av sig själva. De är enligt
mitt sätt att se resultatet av den mäktiga
folkrörelse för fred, mot atom- och
vätevapen, som har utvecklats i alla
länder. Jag kan i det sammanhanget inte
underlåta att erinra om att vi kommunister
för tio år sedan var praktiskt taget
ensamma när det gällde att skapa
en opinion mot atomvapnen och att
skapa anslutning till fredsrörelsens s. k.
Stockholmsappell. I dagens situation är
det annorlunda. .lag tror man kan säga
att den stora folkmajoriteten i dag intar
samma ståndpunkt som vi kommunister
redan då intog och alltjämt intar.
Inte något politiskt parti har und -

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

gått diskussionen för och emot kärnvapnen.

En väldig roll när det gällt att åstadkomma
denna ändring i det internationella
klimatet har den socialistiska delen
av världen spelat. Sovjetunionens
konsekventa fredskamp, dess ekonomiska,
vetenskapliga och tekniska framsteg
—- senast manifesterat genom prickskottet
på månen —• har öppnat ögonen på
miljoner människor för vad socialismen
i praktiken betyder. Allt detta har gjort
att statsmännen litet varstans har funnit
anledning att tänka om. På sina håll
har man gjort det ganska grundligt.

Det nya som nu tränger fram i den
världspolitiska situationen påverkar
också de inre förhållandena i många
länder. Till dem hör också Sverige. Jag
tror mig kunna konstatera, att vår regering
nu intar en mera entydig hållning
i fråga om alliansfriheten än den
gjorde för några år sedan. Jag hälsar
med mycket stor tillfredsställelse att
det på den punkten icke föreligger några
väsentliga meningsskiljaktigheter
mellan den ståndpunkt som jag och
mitt parti intar och regeringens.

Jag nämnde nyss, att det kalla krigets
anhängare håller på att besegras.
Det betyder emellertid inte, att segern
ännu är definitiv. Man måste vara uppmärksam
på att det fortfarande finns
ståndaktiga tennsoldater både här i landet
och i andra länder, som måste
bringas till förnuft, om en ny världskatastrof
skall kunna undvikas.

Vi skall icke förbise, att det finns en
farlig krigshärd i Västtyskland. Den
gamle kanslern och hans nazistiska underhuggare
leker bildligt talat med elden.
Genom den västtyska regeringen
ställer stålmagnaterna i Ruhr territoriella
krav, de kräver nu liksom på 1930-talet ökat »livsrum». De har utarbetade
strategiska fälttågsplaner, som de
knappast gör någon hemlighet av. De
leker på nytt med tanken på ett blixtkrig,
som riktar sig i första hand mot
Tyska demokratiska republiken och i
andra hand mot hela den socialistiska
delen av världen.

Det är en uppgift för svensk utrikes -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
politik att noga följa den politik som
de ledande kretsarna i Västtyskland för.
Vad som försiggår där påminner skrämmande
om läget 1939: krav på gränsrevision,
en våg av antisemitism och terror
mot de krafter i landet som kämpar
för fred, demokrati och avspänning. De
västtyska ledarna förhandlar med Franco-Spanien
om militära baser, de kräver
att under NATO:s beskydd få upprätta
ett östersjökommando för de marina
stridskrafterna i Östersjön, de anser
sig predestinerade att ta kommandot
över de krigsbaser som NATO planerar
i Danmark och Norge. Dessa förhållanden
är så mycket mer allvarliga
som starka krafter inom Atlantpakten
håller den nuvarande tyska regimen under
armarna.

Det bör vara en uppgift för svensk utrikespolitik
att på alla möjliga sätt
stödja de krafter som vill hindra revanschisterna
att fullfölja sina provokatoriska
planer, planer som kan ge
upphov till en ny världsbrand. För Sverige
måste det väl vara ett odiskutabelt
intresse, att den tyska frågan får en
fredlig och demokratisk lösning. Vår
egen säkerhet är i avgörande grad beroende
därav.

Vårt land är obundet av militära allianser.
Vi vill till ömsesidig nytta upprätthålla
fredliga förbindelser med alla
länder och folk som önskar detsamma
gentemot oss. Det har regeringen deklarerat
vid flera tillfällen, och jag har
ingen anledning att betvivla uppriktigheten
i dessa deklarationer. Men här uppstår
ofrånkomligen en fråga: Varför skall
inte Sverige normalisera sina förbindelser
med Tyska demokratiska republiken?
Denna republik är ett historiskt
faktum. Man kan tycka bra eller illa
om detta faktum, men man kommer inte
ifrån det, och en realistisk politik fordrar
enligt mitt sätt att se att man erkänner
fakta. I ett tal inför Förenta Nationernas
generalförsamling den 30 september
1959 berörde utrikesminister Undén
den praxis som utbildats när det
gäller att erkänna nya regeringar. Jag
kan inte underlåta att citera vad han
därvid yttrade, eftersom jag delar hans

uppfattning: »Det är en utbredd praxis
i internationell politik att, när en regering
kommer till stånd i ett land efter
en revolution, andra makter så småningom
erkänner den när den visat sig
inneha en stabil ställning i landet. En
sådan hållning motiveras med att erkännandet
ju icke är ett uttryck för gillande
av den nya regimen utan blott
innebär att det är av praktiska skäl
önskvärt att upprätthålla normala förbindelser
med alla stater.»

Det är såvitt jag förstår en riktig och
realpolitisk ståndpunkt. Men jag måste
fråga hans excellens utrikesministern:
Varför skall Tyska demokratiska republiken
utgöra ett undantag från den
praxis som har utformats? Republiken
existerar sedan mer än 10 år. Regeringen
har utan tvivel den »stabila ställning
i landet», som enligt utrikesministern
är en förutsättning för att normala
förbindelser skall upptas. Dessutom måste
vi nog erkänna att den Tyska demokratiska
republiken har genomgått ett
mycket starkt och snabbt uppsving i
ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende.
Många omdömesgilla människor i
vårt land och i andra länder erkänner
nu att det s. k. »tyska undret» hör hemma
i Tyska demokratiska republiken och
inte i Västtyskland. I den republiken
kan också Sverige få en viktig handelspartner,
som blir av alldeles särskild betydelse
nu när konkurrensen hårdnar
och marknaderna i den kapitalistiska
världen blir allt svårare att bearbeta.

Jag tror att jag uttrycker ett utbrett
svenskt intresse, när jag hemställer till
regeringen att allvarligt pröva frågan om
en normalisering av förbindelserna mellan
Sverige och Tyska demokratiska republiken.

Herr talman! Under en följd av år har
både regeringen och de borgerliga partierna
försökt upprätthålla fiktionen att
utrikespolitiken står ovan partierna,
ovan de klassintressen och gruppintressen
partierna representerar. Man har velat
framställa saken på så sätt att det
i utrikespolitiken varken finns arbetare
eller borgare eller bönder utan endast
svenskar. Därför har man också velat

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

undvika — så långt det varit möjligt
— offentlig diskussion om utrikespolitikens
kärnfrågor. Den diskussionen brukar
i vanliga fall undanstökas bakom utrikesnämndens
fällda rullgardiner och
förtroliga förhandlingar.

Denna hemliga diplomati går nu inte
längre, framför allt emedan det största
borgerliga oppositionspartiet så klart
fronderat mot den svenska utrikespolitikens
grundlinje, nämligen alliansfriheten,
att dess representanter inte längre
kan tillåtas företräda Sveriges i betydelsefulla
internationella överläggningar.
Låt mig slå fast att högerpartiet såväl i
inrikespolitiken som i utrikespolitiken
företräder de mest reaktionära och
aggressiva krafterna bland storfinansens
högsta spetsar. Deras intressen kommer
obönhörligen i motsättning till folkets
och nationens verkliga intressen. Jag
måste därför uttala min tillfredsställelse
över att regeringen äntligen har befriat
sig från högern i vår FN-delegation.

För övrigt måste jag göra den reflexionen,
att det måste vara ganska påfrestande
för en vanlig människa att vara
högerman. Högern lever ju i en ständig
skräckstämning för ett lömskt överfall
på vårt fredliga land från Sovjetunionens
sida. Högerledaren försöker så fort
som minsta tillfälle ges piska upp stämningen
hos sina trogna mot ett hot som
endast kan frammanas av en defekt fantasi.
När Sovjetunionens regering i Förenta
Nationerna föreslår allmän och fullständig
avrustning inom loppet av fyra
år, nedskrotning av alla konventionella
vapen liksom kärnvapen, upplösning av
stridskrafterna, demobilisering av alla
väpnade styrkor o. s. v., så framställes
allt detta i högerns förkunnelse som
krigsförberedelser och lömska anfallsplaner,
framför allt mot Sverige.

Det må vara mig tillåtet, herr talman,
att göra en reflexion till på denna punkt.
Jag vet faktiskt inte, vilken militär grad
herr Hjalmarson i högerpartiet har, men
när man lyssnar till hans utläggningar
i utrikespolitiska och militära frågor,
påminner de om samma skarpsinne som
var vanligt hos fanjunkare på reservstat
på den tiden jag gjorde min värnplikt.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

När högern talar om alliansfrihet, blir
det en tom fras eller en rökridå, i vars
skydd man vill träffa förberedelser för
militär samverkan med atlantpaktens
länder. Ett alliansfritt land, säger högerledaren,
har full frihet att redan i fredstid
underlätta biståndet utifrån, sedan
ett angrepp satts in emot oss. Det var
i sitt tal i andra kammaren den 24 november
i fjol som han yttrade sig på
detta sätt. Strax innan fastslog han med
en Sven Duvas självsäkerhet att den allvarligaste
risk för angrepp som vårt alliansfria
land realistiskt måste räkna
med härledes från Sovjet.

Vad betyder det — i klartext, för att
använda herr Hjalmarsons egen formulering?
Det betyder att högern inte
vill föra en alliansfri utrikespolitik och
att den inte önskar svensk neutralitet
i händelse av ett storkrig. Det innebär
att högern vill göra vårt land till ett
militärt basområde för atlantpakten, måhända
med kärnvapen och alla andra
förintelsemedel som skulle ingå i vapenarsenalen
i ett modernt storkrig.

Jag har velat göra dessa reflexioner
till den allmänna utrikespolitiska situationen.
Det är, herr talman, en stor
uppgift för alla som verkligen vill alliansfrihet
och neutralitet att klargöra
var framför allt högerpartiet står i dessa
frågor. Det är en sak som väljarna
inte minst med hänsyn till höstens val
bör få fullständig klarhet om.

Låt mig sedan med några ord beröra
sjustatsmarknaden, som alla talare i debatten
hittills har berört! Jag tror att
denna fråga är av mycket stor betydelse
för alla människor här i landet. Vi
har under efterkrigstiden haft flera försök
till handelspolitiska block, som varit
av mer eller mindre lång varaktighet.
Jag vill erinra om Benelux, Marshall-organisationen,
Europeiska betalningsunionen,
Kol- och stålunionen,
sexstatsmarknaden, och nu skall det bli
en sjustatsmarknad. Allt detta är ju —
om jag så får uttrycka mig — de organisatoriska
uttrycken för sönderfallet
inom den kapitalistiska världsmarknaden.
De uttrycker de skärpta konkurrensförhållandena
på denna marknad

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
och hur de stora monopolsammanslutningarna
spränger de enskilda nationernas
ramar och strävar efter att slå
under sig krympande marknader i andra
länder. Genom de olika blockens tillkomst
ökar motsättningarna, och handelskriget
blir säkerligen inte mildare
av sjustatsmarknadens tillkomst, utan
motsatsen kommer att bli fallet.

I den konvention som man vill att
riksdagen nu skall ansluta sig till talas
det om att målsättningen är sammanslagning
med sexstatsmarknaden. Ja,
men är inte detta en illusion, såvida vi
inte uppger vår handlingsfrihet, vår suveränitet
och vår alliansfrihet? Nu vet
vi, att sexstatsmarknaden är uppbyggd
som en politisk-ekonomisk union, där
vederbörande länders nationella intressen
underordnas överstatliga organ,
d. v. s. i verkligheten underordnas de
mäktigaste kapitalsammanslutningarna,
men det skall ju inte vara fallet med
sjustatsmarknaden, för vilken inte gäller
bestämmelser av övernationell eller
utrikespolitisk natur.

Vi vet också att de handelspolitiska
motsättningarna mellan sjustatsmarknadens
mäktigaste grupp, de engelska monopolen,
och de västtyska monopolen är
så stora att någon samverkan dem emellan
inte ter sig möjlig. Det var ju också
därför som förhandlingarna mellan
grupperna bröt samman på hösten 1958.
Den som ser saken realistiskt måste därför
räkna med att de två blocken kommer
att bestå sida vid sida under överskådlig
tid. Den handelspolitiska splittringen
i Europa fördjupas. I stället för
att uppnå vad som borde ligga i alla
folks intresse, nämligen fri handel över
alla gränser, blir resultatet två konkurrerande
grupper inom den kapitalistiska
delen av Europa med ömsesidig diskriminering
av handeln. Å andra sidan
har vi den socialistiska delen av Europa,
som eftersträvar handel över alla
gränser till ömsesidig nytta och utan
diskriminering.

Ingen kan väl med bestämdhet ge
svar på frågan vad Sveriges anslutning
till sjustatsmarknaden i detalj innebär.
Men att åtskilliga svårigheter kommer

att uppstå, därom är alla ense — även
utrikesutskottet och alla talare som hittills
yttrat sig i debatten. Är det inte så
att vissa delar av vår exportindustri
sannolikt kommer att dra fördelar av
den nya marknadens uppkomst? Det
gäller framför allt de stora och kapitalstarka
exportföretagen. Andra företag
däremot kommer att få ökade svårigheter.
Vår hemmamarknad öppnas för en
mördande konkurrens. Det är »det pris
som får betalas» — vilket också utskottet
erkänner.

Den nya marknaden ger alltså fördelar
åt de stora monopolen inom exportindustrien
under det att andra företag
kommer i kläm. Hur kommer det att gå
med textilindustrien i Sverige? Vi har
under 1950-talet haft upprepade kriser
inom denna industri, vilket bl. a. kan
avläsas däri att Textilarbetarförbundet
haft en medlemsminskning på ungefär
10 000 medlemmar under de senaste
åren. Hur går det för skoindustrien?
På några år har ett 40-tal skofabriker
lagts ned. Utvecklingen kommer att
fortgå i samma riktning efter sjustatsmarknadens
tillkomst, kanske bara med
den skillnaden att tempot när det gäller
fabriksnedläggelserna blir ännu högre.

Hur blir det med jordbruket? Regeringen
har ju vid förhandlingarna förklarat
att den svenska jordbruksproduktionen
inte skall ökas. I stället skall
vi subventionera det danska jordbruket
med något tiotal miljoner kronor om
året. Redan nu läggs i genomsnitt tio
småbruk ned om dagen här i landet.
Med den målsättning som här dragits
upp kan man på goda grunder förutsätta
att takten i nedläggandet inte kommer
att minska utan sannolikt att öka.

Det medges också öppet att en stor
del av småföretagarna råkar i nya svårigheter.
Perspektivet blir nedläggande
av många mindre företag, som inte kan
klara sig i den hårdnande konkurrens
som det uppblossande handelskriget
kommer att medföra.

Jag tror inte att jag gör mig skyldig
till någon svartmålning om jag gör gällande
att de, som här framför allt kom -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

mer i kläm är löntagarna, småföretagarna
och bönderna. Tendenserna till ökad
arbetslöshet kommer sannolikt att förstärkas.
Krav på »anpassning» av den
svenska lönenivån till den som råder i
andra länder kommer säkert som ett
brev på posten från Arbetsgivareföreningen
och andra sammanslutningar.
Situationen på arbetsmarknaden kommer
sannolikt att bli ännu kärvare och
fordra betydligt hårdare tag från löntagarsidan,
om inte resultatet skall bli
en sänkning av reallönestandarden och
försämrade arbetsvillkor.

Det understrykes i utskottets skrivning
att också statsmakternas ekonomiska
politik måste — som det så vackert
heter — anpassas till den nya situationen.
Men vari denna anpassning
skall bestå säger man mycket litet om.

I motioner från borgerligt håll framhålles
att det måste föras en mer företagsvänlig
politik. Utsagt öppet vad man
menar, kräver man ytterligare lättnader
för storföretagen när det gäller beskattning
och annat. Däri består alltså den
s. k. »anpassning» som statsmakterna
nu skall genomföra.

Vad beträffar utländska företagares
rätt att starta företag i Sverige har vi
sedan flera årtionden haft en ganska restriktiv
lagstiftning. Nu skall också denna
mjukas upp. Utländska företagare
skall jämställas med svenska, t. o. m. när
det gäller att exploatera naturtillgångar.
Kapitalrörelserna skall — som det heter
— vara fria. Detta bestyrker bara den
välkända sanningen att kapitalet inte respekterar
några nationsgränser. Kapitalägarnas
»fosterländskas, hjärtan klappar
i takt med stigande vinster.

I en motion från vårt håll har vi ställt
upp några villkor, vilkas uppfyllande vi
anser oundgängligt, om vi skall kunna
lämna vår medverkan till anslutningen.
Dessa villkor är följande:

För det första skall Sverige inom organisationen
verka för att organisationens
verksamhet icke utlöser eller befordrar
handelskrig.

För det andra skall vi hålla fast vid
mest-gynnad-nations-klausulen när det
gäller förhållandet till makter med vil 3

Första kammarens protokoll 1060. Nr 10

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
ka överenskommelser tidigare har träffats
på denna grundval.

För det tredje bör Sverige bl. a. genom
hänvändelse till samtliga europeiska
regeringar ta initiativ till en internationell
överenskommelse i syfte att
över allt rasera de bestämmelser och
den konkreta politik, som hindrar en
fri handel mellan länderna samt att —
i särskild grad —• i fredens och den
ömsesidiga fördelens intresse befordra
handeln mellan öst och väst.

Detta är alltså huvudtankarna i den
motion, som vi har väckt i anslutning
till föreliggande proposition. Nu har utskottet
avvisat alla dessa villkor, vilket
innebär att vi från vår sida känner oss
förhindrade att rösta för utskottets hemställan.
Jag ber därför, herr talman, att
få föreslå, att riksdagen avslår utrikesutskottets
utlåtande nr 2 och propositionen
nr 25 angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen, m. m.,
samt i skrivelse till regeringen uppmanar
denna att ta initiativ till en konferens
med samtliga europeiska stater i
syfte att rasera handelshindren, utveckla
handeln mellan öst och väst samt
motverka ett eventuellt handelskrig
ävensom i skrivelsen föreslå att Sverige
inte ensidigt skall kränka ingångna avtal
med andra länder.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talmani Det är viktiga beslut,
som riksdagen i dag kommer att fatta,
och detta kommer ju — frånsett det yrkande,
som nyss har ställts — att ske i
enighetens tecken. Denna enighet har
inom utskottet inte bara gällt yrkandena,
utan den har också utsträckts till de
motiv som framlagts. De skiljaktigheter,
som finns i uppfattningen olika partier
emellan om hur den svenska ekonomiska
politiken bör anpassas till de nya
förhållandena, har på ett enligt min mening
lyckligt sätt hänvisats till andra
och talrikt återkommande tillfällen före
höstens val.

Det är givet att denna enhällighet är

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
ett ytterst glädjande faktum. Den bekräftar
den tradition som har utbildats
i Sverige, att de stora utrikespolitiska
avgörandena kan omfattas av den vida
övervägande majoriteten av Sveriges
folk.

Men å andra sidan kommer väl dessa
viktiga beslut också att nu fattas utan
någon större entusiasm. Vi har väl alla
klart för oss och är överens om att den
konvention som Sverige nu ansluter sig
till inte på något sätt motsvarar vad vi
hade hoppats att vid ett tillfälle som
detta kunna ge vår anslutning till. Den
är så att säga en nödfallsutväg och, som
vi väl hoppas, ett steg på vägen mot
något större och bättre. Hade vi i dag
haft tillfälle att förklara vår anslutning
till ett frihandelsområde, som hade omfattat
alla OEEC-stater, hade väl stämningen
varit en helt annan än den är
i dag. Det är allt fortfarande denna
strävan som ligger bakom konventionen.
Den är, får vi hoppas, en etapp på
vägen, men någon säkerhet i det avseendet
har vi ju inte. De svårigheter som
kommer att ligga framför oss i fråga om
skapandet och bidragandet till ett större
frihandelsområde kan mycket väl bli
bestående, och man kan inte förneka att
det svenska näringslivet och enskilda näringsidkare
har utomordentligt svårt att
i nuvarande läge kunna avpassa sina
åtgärder på den internationella marknaden
efter några klarare linjer. Man kan
heller inte säga att situationen har klarnat
nämnvärt på den sista tiden. Den
s. k. Hallstein-planen, till vilken ju ännu
inte de sex makterna har givit sin
anslutning men som kommer att vidarebehandlas,
innebär, som föregående ärade
talare har påpekat, att man flyttar
det datum då den yttre tullmuren runt
de sex staterna skall börja harmoniseras
från den 1 januari 1962 till den 1
juni 1960. Detta innebär att den avsevärda
tullhöjning, som skulle ske 1962
i de länder som ingår i sexstatsmakterna
och som har den lägre tullnivån,
eventuellt kommer att äga rum redan
om några månader. Den omställningsperiod
eller förhandlingsperiod som
stått de sju till buds kan därigenom

komma att bli avsevärt förkortad, och
ovissheten om hur härmed kommer att
bli är naturligtvis ett orosmoment för
näringslivets olika grenar.

Den Hallstein-plan jag nyss talade om
har också ett annat moment, som haft en
ganska stor betydelse i den internationella
diskussionen inte minst på andra
sidan Atlanten, nämligen ett erbjudande
om att den yttre tullnivå som de sex
skulle genomföra skulle under vissa villkor
sänkas med 20 procent för alla
GATT-länder samtidigt med att första
steget togs till harmonisering. Det skulle
ske under villkor att de sju gav motsvarande
fördelar samt att vid förhandlingar
framför allt med Förenta staterna
vissa tullmedgivanden kunde ges från
det hållet. Hur det går med det vet man
heller inte. Detta ökar osäkerhetsmomentet,
och från de sju har man i Wien
och Paris beslutat göra ett erbjudande
om att låta omvärlden, GATT-länderna,
komma i åtnjutande av en 20-procentig
sänkning under viss tid för att se om
man skall kunna åstadkomma en viss
reciprocitet. Allt detta gör att situationen
för det svenska näringslivet är
utomordentligt svår att överblicka, och
man får uttrycka den varma förhoppningen
att linjerna i någon mån kommer
att klarna under den närmaste tiden
så att den planläggning som måste
äga rum inom olika företag och näringsgrenar
kan ske med någorlunda säkerhet.

En sak förefaller mig i alla fall vara
ett resultat av sjustatsmakternas bildande,
nämligen att det även från sexmakternas
sida på något vis har blivit
en ökad tendens att komma med erbjudande
om allmän tullsänkning och en
något lägre yttre tullnivå. Det är möjligt
att denna tendens under de fortsatta
förhandlingarna kan komma att
öka och att man därigenom skall kunna
mildra de olägenheter som onekligen
uppkommit genom att man inte har kunnat
åstadkomma ett allmänt frihandelsområde
för hela Europa.

Det blir säkerligen en förhandlingsperiod
av utomordentlig svårighet och
med många både vågberg och vågdalar

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

i fråga om de handelspolitiska förhållandena
i Europa och världen i övrigt.
Jag vill uttrycka den förhoppningen att
det förtroendefulla samarbete som ägt
rum i denna fråga mellan regering och
riksdag och de talrika kontakter som
i dessa frågor har förekommit kommer
att fortsätta och likaledes att de svenska
strävandena allt fortfarande kommer
att gå ut på att söka att i görligaste
mån åstadkomma den utjämning som
är så nödvändig. Det är en förhandlingsroll
för Sverige som ingalunda är
lätt. Den fordrar både målmedvetenhet
och takt och kommer säkerligen att
ställa våra personella resurser på hårt
prov. Må det i detta sammanhang tilllåtas
mig att uttrycka min livliga uppskattning
av den tekniska skicklighet
och målmedvetenhet som på ämbets''-mannaplanet har utmärkt den svenska
insatsen på detta område.

Det är i själva verket så att den friare
form som sjustatsavtalet innebär i förhållande
till sexstatsavtalet är för oss
mycket mera acceptabel än en fastare
union. I och för sig hade det väl från
svensk sida inte varit omöjligt att sträcka
sig ännu längre än vad vi gjort i
sjustatsavtalet, om vi därigenom hade
kunnat åstadkomma ett allmänt europeiskt
frihandelsområde ■— jag tänker
närmast på en harmonisering av en yttre
tullnivå för samtliga OEEC-länder. En
sådan hade väl inte varit omöjlig att
acceptera, men kanske kan man säga,
att den försiktighet som sjustatsmakterna
från början iakttagit i fråga om strävandena
på europeisk integration har
medfört att vi kommit i en situation,
som vi knappast vid den tiden förutsatt,
därför att vi val inte riktigt trodde på att
sexstaterna skulle driva sitt samarbete
så långt som de har gjort. Men nu är
däråt ingenting att göra, och vi har endast
att uttrycka den förhoppningen att
strävandena kommer att fortgå för att
åstadkomma ett större och vidare avtal.

Är det för närvarande svårt att skåda
in i framtiden och se hur dessa handelspolitiska
förhållanden kommer att
utveckla sig i Europa, så är det inte
mindre svårt att för närvarande över -

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
blicka den allmänna utrikespolitiska utveckling
av vilken denna integrationssträvan
i Europa utgör en del. Det har
talats så mycket om och från så många
håll understrukits, att vi befinner oss i
en internationell töperiod, att atmosfären
i så många avseenden har förbättrats och
att man därför just nu kan hysa större
förhoppningar än tillförne under efterkrigstiden
att verkliga framsteg i fråga
om internationell avspänning skall kunna
uppnås, och det är väl också så att
det finns en rad av tecken som tyder
på att möjligheterna måhända nu är något
större än vad de varit.

Å andra sidan finns det andra tecken
och tendenser, som tyder på att man
måhända kan frukta att det nuvarande
tövädret återigen kan vändas i frost.

I det senare avseendet kan jag inte neka
till att ett av orostecknen som vilar
över världspolitiken är de upprepade
försöken från Sovjets sida att splittra
den västliga världen och de häftiga angreppen
mot den västtyska demokratien
av vilka vi nu här i dag har sett ett återsken
uti herr öhmans anförande. Det
är väl alldeles tydligt att utsikterna för
att vi skall nå en lösning av den tyska
frågan på intet sätt har ryckt närmare.
Varken i fråga om Berlin eller den tyska
återföreningen finns några tecken på
att man skulle närma sig en lösning, och
därför får vi vänta oss att denna fråga
allt fortfarande kommer att ligga på is
och i viss mån förgifta atmosfären även
i fortsättningen.

Som nyss nämnts finns dock åtskilliga
hoppfulla tecken. Det förefaller väl nu
ganska sannolikt att en överenskommelse
kan nås i Geneve om inställande av
kärnvapenproven. De olika ståndpunkterna
har närmat sig varandra så mycket
att det förefaller svårt för endera
parten att ställa sina fordringar så högt
att inte en överenskommelse kan nås. Eu
överenskommelse i denna fråga kommer
väl att i världen hälsas med stor tillfredsställelse,
därför att den avlägsnar
hotet om en förgiftning av vår atmosfär
i fredstid. Å andra sidan är en överenskommelse
om inställande av kärnvapenproven
inte någon nedrustningsåtgärd.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
De båda stormaktsgrupperna innehar
kärnvapenförråd av sådan storleksordning
att de är fullt tillräckliga för alla
tänkbara behov. Den egentliga kapprustningen
äger nu rum på vapenbärarnas
område. Det är där som krafterna i de
stora militärmakterna koncentreras på
att få fram allt mera perfektionerade
bärare av de kärnvapenladdningar som
nu finns i överflöd. En verklig nedrustning
måste i själva verket inrikta sig på
att nå några resultat på det området.

Hur som helst, och även om dessa nedrustningsförhandlingar
kommer att bli
långt utdragna och inte ge några större
resultat förrän på mycket lång sikt, kan
man konstatera att förbindelserna mellan
öst och väst i fråga om besök och utbyte
har ökats Det är ett resande utan
like för närvarande. Fråga är väl om
dessa resors betydelse inte i viss mån
har överdrivits. I Amerika, där jag var
för någon vecka sedan, finnes en journalistklubb
som sammanträder en gång om
året. Man uppför då en hel del sketcher,
där det skämtas mycket oförbehållsamt
med politikens ledande män, inte minst
med presidenten, som själv var närvarande
vid det tillfälle då jag besökte
klubben. Det hela slutade med en visa
som hade refrängen: »Käre Eisenhower,
farväl! Det var roligt att se dig i vita
huset då och då.» Liknande kan väl
sägas om den ryske statschefen, som på
sista tiden tillbringat mer än hälften av
sin tid utomlands. Man undrar ibland
hur dessa stora länder kan regeras, då
deras ledande män ideligen reser bort.
Må därmed vara hur som helst! Det stora
hoppet för närvarande är väl att det
fredstillstånd skall bestå, som i stor utsträckning
möjliggjorts genom den balans
i de militära styrkeförhållanden
som nu råder och den ökade insikten på
båda sidor om att ett världskrig, ett
nytt krig till varje pris måste undvikas
på grund av den förstörelse som det skulle
åstadkomma och det förhållandet att
ingen skulle kunna bli segrare. Under
den period av fred som på detta sätt
upprätthålles har järnridån gått upp en
liten smula. Det är väl möjligt att den
västliga bacillens verkningar på andra

sidan järnridån numera är starkare än
den östliga bacillens verkningar på denna
sidan järnridån. Den ökade levnadsstandard
som numera alltmer eftersträvas
på andra sidan järnridån, det något
minskade polisväldet och andra omständigheter
kan komma att medföra en
småningom skeende omdaning av de monolitiska
och totalitära statssystemen i
sådan riktning att det internationella
umgängets former blir av den art, att en
verklig avspänning kan komma att inträda.
Men den vägen är under alla förhållanden
mycket lång och mycket svår,
och det kommer att ta åtskilliga decennier.
Under mellantiden kan väl vi från
svensk sida inte göra mycket annat än
att fortsätta den politik som har omfattats
av svenska folkets övervägande majoritet,
att i mån av våra krafter försöka
verka i utjämnande riktning. Vårt inflytande
på dessa förhållanden är inte stort,
men vad vi kan göra bör vi allt fortfarande
kunna göra i enighetens tecken.
Detta är den dyrbaraste utrikespolitiska
tillgång som det svenska folket
för närvarande har.

Herr statsrådet NORDLANDER:

Herr talman! Grundtemat i de anföranden
som här har hållits av olika representanter
för utrikesutskottet har varit
enighet. Den enigheten har också
manifesterat sig i att utrikesutskottet
enhälligt har tillstyrkt den föreliggande
propositionen. Det finns därför kanske
inte någon anledning att här från regeringens
sida mera utförligt utveckla
de frågor som har blivit belysta både i
utrikesutskottet och i de anföranden
som har hållits här.

Jag skulle emellertid först gärna vilja
säga att den blomma, som herr Boheman
överräckte åt dem som på ämbetsmannanivå
har fört förhandlingarna i
de här frågorna, var välförtjänt. Men
jag tror också att det är riktigt att understryka
att det arbete som har utförts
vid dessa förhandlingar underlättades
högst avsevärt och på ett avgörande sätt
av att det redan från början förelåg en
på det stora hela taget enhetlig grund -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

syn i dessa frågor inom det svenska näringslivet
och inom de demokratiska politiska
partierna. Den enigheten har varit
av oskattbart värde vid detta arbete.

I de tidigare anförandena har förekommit
något som man inte skall kalla
för reservationer, eftersom det uttrycket
inte förekommer i utrikesutskottets utlåtande,
utan mer bär karaktären av nyanseringar.
Olika talare har berört en
rad av de specialproblem som man möter
när man går in på en sådan här stor,
vittsyftande och för oss hittills ganska
okänd sak. Det har också påpekats att
även om man nu nått enighet i fråga om
den yttre ramen för de åtgärder som
måste vidtas av Sverige i förhållande till
andra länder, har man därmed kanske
inte nått fram till en enhällig syn på
vad detta bör föranleda på det inhemska
planet.

Vad gäller den förra gruppen av påpekanden,
som ju också har aktualiserats
i en rad av motionerna, är de väl egentligen
alla av den beskaffenheten att
man, om man kunde se det hela renodlat
från svensk synpunkt, skulle vilja
varmt instämma i vad som här säges om
angelägenheten att slå vakt om olika sidor
av det svenska näringslivet och
hjälpa olika näringsgrenar som kan riskera
att ställas inför svårigheter när tullarna
och övriga handelshinder avvecklas.
Men såsom även understrukits i både
propositionen och utskottets utlåtande
kan man av naturliga skäl inte vänta
sig att det skall vara möjligt att skapa
ett frihandelsområde, där man enbart
kan inkassera fördelar och inte löper
några risker eller får några olägenheter.
Vi har av naturliga skäl inte kunnat
vinna gehör för alla våra önskemål, men
det väsentliga och avgörande måste vara
den helhetsbedömning som man kommer
fram till. Sedan iir det en annan
sak att när valet en gång är gjort får
vi försöka att så långt möjligt mildra
de interna olägenheter som kan uppstå.

Herr Lundström tog upp ett problem,
där utskottet har en skrivning som kanske
någon skulle vilja uppfatta som en
speciell rekommendation. Det gäller de
frysta fiskfiléerna, som ju självfallet iir

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
ett väsentligt svenskt fiskeintresse. Regeringen
kommer naturligtvis, som utskottet
skriver, att följa utvecklingen på
detta område med uppmärksamhet, men
jag tror att det vore oriktigt att enbart
se nackdelar i det arrangemang som
träffats. Man får inte glömma bort att
vad som här sker är ju bl. a. att det
öppnas en stor västeuropeisk fri marknad
även för svenska fiskfiléer. Det gäller
trots allt här ett område där vi med
hänsyn till den svenska fiskeflottans och
fiskarkårens standard liksom även standarden
på de fabriker, som förädlar fisken
kanske inte är så dåligt rustade som
man ibland föreställer sig.

Den andra gruppen av nyanseringar
gäller de konsekvenser som tillkomsten
av EFTA kan fä för den svenska ekonomiska
politiken. Utskottet har i den
delen samlats i ett uttalande, vari man
betonar att i samma mån som läget i
fråga om konsekvenserna av EFTA:s
bildande klarnar, har regering och riksdag
att finna den anpassning av statsmakternas
ekonomiska politik som svarar
mot det skärpta konkurrensläge som
denna anslutning kommer att innebära.
Såsom herr Ewerlöf påpekade är detta
naturligtvis bara ett allmänt uttryck,
och det kommer säkerligen att i fortsättningen
visa sig att man från olika
håll kommer att vilja inlägga högst olika
tolkningar i detta allmänna uttalande.
Det finns väl heller ingen anledning
att i detta sammanhang försöka dölja eller
bagatellisera de meningsskiljaktigheter
som där kan uppstå, liksom sådana
meningsskiljaktigheter har uppstått redan
tidigare. Jag tror dock att det kan
vara av ett visst värde att konstatera
att man har en enhetlig grundsyn även
så till vida att man iir medveten om att
tillkomsten av det vidgade marknadsområdet
kommer att skapa vissa speciella
problem som det gäller att finna lösning
på, och sådana lösningar där vi inte
enbart är hänvisade till våra interna
överväganden utan också måste se till
de vidare konsekvenserna.

Herr Ewerlöf sjöng även en liten nordisk
visa. Ingen vill vid opponera sig
mot den. Jag vill bara särskilt under -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
stryka att den välvilliga skrivning som
har gjorts i både propositionen och utskottets
utlåtande speciellt om möjligheterna
att på ett eller annat sätt få en
finsk anslutning, uttrycker väl ett önskemål
som alla de nordiska länderna delar.

Det har sagts att vad vi nu står inför
är ett stort, viktigt och i viss mån
historiskt avgörande. Herr Boheman karakteriserade
nog situationen riktigt när
han sade att vi går att träffa detta avgörande
visserligen i enighetens tecken
men dock utan entusiasm. Att situationen
är sådan beror inte på missnöje
med den uppgörelse som nu har kommit
till stånd, utan uteslutande på att de
förhoppningar om en vidare och för
hela Europa kanske lyckligare lösning
som man hittills har haft inte har visat
några nämnvärda tecken att bli förverkligade.

Det vore säkert oriktigt om man skulle
måla ut EFTA som en slutgiltig lösning.
Det kan hända att EFTA blir det,
men vi vill i varje fall i det längsta hoppas
att det skall vara möjligt att få till
stånd den mera omfattande lösning som
väl de flesta inom industri och näringsliv
i alla länder är beredda att medge
vore den på lång sikt förnuftigaste.

Utvecklingen under de senaste åren
har tyvärr varit sådan att den optimism
som man kanske hyste i början av år
1958 alltmer har fått ge vika för en inställning
som, om man inte kallar den
för pessimism, åtminstone måste betecknas
som realism. Därför skall jag inte
här heller försöka att på något sätt dölja
eller bagatellisera de stora svårigheter
som man säkert står inför under de
förhandlingar som nu på nytt har börjat.

Det har framlagts ett förslag från
den europeiska kommissionen, den s. k.
Hallstein-planen, som, såsom också
herr Bolieman belyste, skulle medföra
ytterst allvarliga konsekvenser för
vårt näringsliv. När man från svensk
sida och från EFTA:s sida opponerar
sig mot den planen och mot de
andra planer med liknande innehåll
som tidigare har framskymtat tror jag

det kan vara anledning understryka att
det inte på något sätt göres i avsikt att
komma de sex till livs eller att bromsa
deras strävanden att bygga upp en som
de ser det sund och ekonomisk tullunion
och en ekonomisk sammanslutning. Men
vad vi från vår sida önskar, och kanske
också tycker oss ha rätt att fordra, är
att man också från de sex’ sida skall ha
ett visst mått av förståelse både för vad
de sju tycker som handelspartners i Europa
och även för de värden av vidsträcktare
art som det kan ha att man
inte skapar en klyfta i Europa mellan
två handelsblock. Detta anspråk på förståelse
gäller väl inte minst när vi tänker
på vårt förhållande till Västtyskland.
Om vi skall komma till en uppgörelse
är det klart att vi inte ensidigt kan begära
att de sex skall gå med på de lösningar
som vi kanske tycker skulle vara
de mest tilltalande. Vi får vara beredda
att göra eftergifter och finna oss i att
tänka om på olika punkter, där vi kanske
tidigare har intagit en mera dogmatisk
attityd, och vi får vara beredda att
gå med på förslag, som kan betyda åtskilligt
av omställning utöver vad vi redan
har accepterat i det samarbetsavtal
som nu föreligger mellan de sju. Det
är kanske riktigt, såsom här också sades
av någon talare, att man från början
var alltför negativ till de synpunkter
beträffande den harmonisering av
tullarna inom en vidare europeisk frihandelssammanslutning,
som de sex tidigare
förde fram. Nu tror jag inte att
det på något sätt hade något avgörande
inflytande på det sammanbrott som
skedde vid förhandlingarna. Där var det
nog helt andra faktorer som fällde utslaget,
men det hindrar å andra sidan
inte att om man skall söka sig fram till
någonting, som kan erbjuda en chans
till en lösning, är det nog en av de
punkter där man får se vad som kan
göras och där man får vara beredd att
åtminstone inom rimliga gränser göra
vissa justeringar.

Ett annat tecken på hur allvarligt man
från de sjus sida ser på risken av en
uppdelning av Europa i två läger, som
mer eller mindre bekrigar varandra, och

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

hur allvarligt man är besjälad av vilja
att komma till en lösning är det förslag
som från de sjus sida i går lades fram
i Paris såsom ett förslag till diskussionsunderlag.
Det innebär ju att alla de tullsänkningar
som de sju är beredda att
ge varandra skulle utsträckas till de sex
och om möjligt på reciprok basis till
resten av GATT-länderna, under förutsättning
att de sex var beredda att på
samma sätt ge de sju tillträde till sina
marknader mot de nedsatta tullar som
gäller sexländerna emellan. Utsikterna
till att ett sådant förslag i oförändrad
form skall accepteras av de sex är det
väl ännu för tidigt att yttra sig om.
Sannolikt finns det åtskilliga punkter
som man från de sex’ sida skulle vara
beredd att ganska kraftigt opponera sig
emot, även om man ville söka komma
fram till en lösning. Men förslaget, oavsett
vilken behandling det må röna, visar
i alla fall att man från de sjus sida
har en uppriktig vilja att finna någon
form av lösning eller åtminstone ett modus
vivendi.

Det behöver väl knappast betonas särskilt
att man från de sjus sida och kanske
speciellt från svensk sida när man
diskuterar europeiska lösningar hela tiden
uteslutande tänker på sådana lösningar,
som inte förutsätter att vi skulle
uppge vår neutralitet eller göra någon
eftergift i fråga om vår suveränitet.

Läget i detta i och för sig viktiga
ögonblick då man, såsom jag hoppas,
står inför att ratificera EFTA-konventionen
är alltså att detta är någonting som
förefaller nödvändigt att göra, som inte
är någon slutgiltig lösning, men som vi
hoppas skall bli ett steg på vägen mot
eu vidare och för hela vårt land och
för Europa lyckosam lösning. Men det
kan vara skäl alt understryka att om vi
skall komma vidare på den vägen skulle
arbetet säkerligen för vårt lands vidkommande
väsentligt underlättas, om
den enighet som hittills på ett så glädjande
sätt har kommit till uttryck kommer
att bestå även i fortsättningen. I
de önskningar på den punkten, som redan
har uttalats av olika representanter
från utrikesutskottet, ber jag att få
instämma på det varmaste.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vi är säkert alla överens
om att det finns högre värden än
penningvärden och betydelsefullare
ting än till och med handelstraktater.
Låt mig säga att frågan om neutralitetspolitiken,
om vårt folks fred och frihet,
väger tyngre än EFTA-konventionen,
tyngre än förslaget om ett svensktdanskt
jordbruksavtal.

Denna frågeställning har berörts i ett
par motioner i båda kamrarna. När utrikesutskottet
på tal om dessa motioner
anfört dels att det danska jordbruksavtalet
varit en förutsättning för Danmarks
anslutning till EFTA och dels att
det danska jordbruksavtalet kan bedömas
vara förenligt med gällande jordbrukspolitisk
målsättning, går detta sålunda
vid sidan av själva huvudfrågan.
Kanske kan man kompensera jordbruket
för skadeverkningarna. Men hur
vill man kompensera svenska folket
ifall folkförsörjningen vid avspärrning
och i följd härav neutralitetslinjen
äventyras? Den frågan måste man ställa
sig inför en traktat sådan som den
här föreliggande.

Jag finner det för min del naturligt
att statsrådet Nordlander höll ett anförande
av det innehåll som vi nyss hörde.
Det var bara på en punkt jag blev
litet överraskad; han nämnde faktiskt
landets oberoende och neutralitet på
slutet.

Däremot hade jag väntat att utrikesutskottet
skulle ägnat huvuddelen av sitt
betänkande åt de utrikespolitiska problemen
och inte åt de ekonomiska detaljfrågorna;
det hade förefallit rimligare,
och på den punkten är jag litet
besviken. Jag återkommer till saken
men det förefaller ändå som om de utrikespolitiska
principproblemen, omsorgen
om landets suveränitet och oberoende,
omtanken om möjligheterna att
föra en självständig neutralitetspolitik
och möjligheterna därtill inom EFTA:s
ram, borde ha underkastats en mera ingående
analys i utskottets utlåtande.

På gränsen till de ekonomiska och
jordbrukspolitiska problemen står några
reflexioner i fortsättningen av utlåtandet.
I förslaget till svensk-danskt

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 frn.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

jordbruksavtal säges: »På dansk begäran
har i avtalet gjorts ett uttalande
från svensk sida angående den svenska
jordbrukspolitiken. Det förklaras, att
denna icke syftar till någon ökning av
den svenska jordbruksproduktionen,
och att den blivande produktions- och
konsumtionsutvecklingen kan förväntas
göra det möjligt för de danska producenterna
att bevara sin marknad i Sverige
för varor av intresse för det danska
jordbruket och få andel i en ökad
förbrukning i Sverige av sådana varor.»
Läget är således inte bara det, att vår
nuvarande regering har förklarat att
dess jordbrukspolitik, liksom gällande
sexårsavtal, gör det möjligt att tillförsäkra
danskarna det ena eller det andra.
Visst kan det även vara betydelsefullt
-— ja, i vissa lägen kan det till och
med vara ödesdigert vad så mäktiga
män tycker. Men här går man vida längre.
Man vill att riksdagen skall godkänna
ett avtal som beträffande sin räckvidd
på det område det avser går långt
utöver vad EFTA-konventionen anger
sig åsyfta. Såsom utrikesutskottet säger
på s. 8, bibehåller enligt denna konvention
varje medlemsstat sin frihet,
exempelvis när det gäller utformandet
av sin inre ekonomiska och sociala politik.
Detta skall således gälla enligt
EFTA-konventionen. Men det föreslagna
svensk-danska jordbruksavtalet binder
såvitt man kan finna Sverige gentemot
Danmark till att även framgent föra en
jordbrukspolitik som, oavsett eventuell
konsumtionsökning, inte syftar till någon
ökning av nuvarande svenska jordbruksproduktion.
Därtill fogas utfästelsen
att den blivande konsumtionsutvecklingen
i Sverige kan förväntas medföra
en förbrukning, i vars täckande
danskarna skall delvis tillförsäkras andel.

Det anmärkningsvärda är således, att
man här vill beskära svensk handlingsfrihet
i fråga om den framtida jordbrukspolitiken
på ett sätt som inte åsyftas
i själva EFTA-avtalet. På vissa håll
talas det mycket — och gärna — om regeringsalternativ
och en ny regeringskurs.
Men om detta svensk-danska av -

tal antages, innebär det, att därest vårt
folk någon gång vill ha en annan jordbrukspolitik
än den som regeringen nu
säger sig ämna föra, då måste vi fråga
danskarna om lov.

Så några ord om propositionens ryktbara
10 miljoner. I propositionen framhålles
— och såvitt jag kan finna med
all rätt — EFTA-konventionens stora
betydelse för utvecklingen av svensk utrikeshandel
och för exportindustrien.
Men det är ju nästan en regel, att ingen
fördel vinnes utan nackdelar — åtminstone
för några. I Fritiofs saga säger
Tegnér: »Frälsas kan han med en
bonde: den är gjord att offras opp.» Så
är det kanske även nu i det politiska
schackspelet. Utskottet konstaterar öppenhjärtigt
att det svensk-danska jordbruksavtalet
är en förutsättning för att
danskarna skall gå med i EFTA.

Nu är svenskt jordbruk enligt avtalet
förra våren tillförsäkrat visst gränsskydd
i form av införselavgifter. Det
har sagts, att man ursprungligen avsett
att den åsyftade danska jordbruksexporten
till Sverige skulle underlättas genom
en sänkning med 60 procent av införselavgifterna
för avsedda kvantiteter.
Denna avgiftseftergift beräknades
kosta den svenska jordbruksregleringen
10 miljoner kronor. Men detta stötte
visst på patrull från annat håll, och så
tillgrep man den knepiga utvägen, att
de 10 miljonerna skall, som det heter,
överföras till Danmark utan direkt anknytning
till importavgifterna. — Slutet
gott, allting gott. Och den svenska
exportindustrien får sin konvention,
som bereder den en gynnsam tillgång
till den danska marknaden. Utskottet
säger om de 10 miljonerna att de »lämpligen»
torde utgå av medel som inflyter
såsom regleringsavgifter på fettvaror 1
Det vore synd att anknyta några reflexioner
till detta, sä tydligt språk som
fakta talar. Den artigheten bör man
dock visa de danska socialdemokraterna,
att man konstaterar att de i detta
fall slagit vakt om danskt jordbruk på
ett sätt som förefaller förebildligt.

Men jag återkommer till utgångspunkten:
frågan om det skall bli möjligt att

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

inom ramen för dessa avtal upprätthålla
neutralitetslinjen i gammal mening
— i den mening som både stats- och utrikesministern
så klart gav uttryck åt
i höstens utrikesdebatt. Här föreligger
problem som obestridligen är av stor
betydelse för de alliansfria länderna
inom EFTA, därlor att de berör just alliansfriheten.
Man frågar sig vilken betydelse
en samordnad näringspolitik i
modern tid har för staternas handlingsfrihet.
Och detta är ett fält för reflexioner
inte bara för dem, som har anknytning
till ett materialistiskt betraktelsesätt
i socialistisk mening.

Utskottets uttalande — på s. 28 -—
är ett märkligt alster av den expertis
varöver riksdagen inom detta förfogar.
Där uttalas: »Beträffande den närmare
omfattningen och utformningen av integrationssamarbetet
har utskottet icke
heller något att erinra.--- — Frånva ron

i samarbetsplanen av andra politiska
inslag, av övernationell eller eljest
utrikespolitisk natur, är ett karaktärsdrag,
varigenom sjustatsavtalet markerat
skiljer sig från sexmaktsfördraget. En
svensk anslutning till avtalet är alltså
uppenbart förenlig med vårt lands traditionella
utrikespolitiska kurs.»

Man konstaterar alltså en viss skillnad
mellan strukturen hos sjustatsöverenskommelsen
å ena sidan och hos sexmaktsfördraget
å den andra — och detta
är obestridligt — och så säger man på
ett sätt som skall låta logiskt och klart:
alltså är en svensk anslutning till avtalet
uppenbart förenlig med vårt lands
traditionella utrikespolitiska kurs. Det
vore synd att säga, att det här är fråga
om någon djupare eller mera ingående
analys av den situation som skapas.

Jag skall i det följande närmare beröra
frågan om det danska avtalet, då
detta på eu viktig punkt tangerar vårt
folks livsmedelsförsörjning på en för
neutralitetspolitiken väsentlig punkt,
d. v. s. läget vid av krig eller krigsfara
vållad avspärrning.

Erfarenheterna från tvenne storkrig
visar att omtanken om upprätthållande
av neutraliteten inte kan inskränka sig
till utrikespolitik i begränsad mening

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
och inte heller enbart till försvarsberedskapen.
Den ekonomiska beredskapen
är av central betydelse även den. Beträffande
livsmedelsförsörjningen och jordbruket
kan det vara motiverat att erinra
om vad försvarsministern under senaste
storkriget, efterkrigstidens jordbruksminister
Per Edvin Sköld sade i
proposition nr 75 till 1947 års riksdag.
Han anförde: »Vad jordbruket betytt för
vårt land såväl under det förra som under
det senaste världskriget kan ej mätas
i penningar. Utan att man därmed underskattar
de på sitt sätt lika betydelsefulla
insatser, som gjorts av övriga grenar
av näringslivet, torde det, vad särskilt
den senaste avspärrningsperioden
angår, vara befogat att uttala, att det
förhållandet, att vår livsmedelsförsörjning
kunnat uppehållas i stort sett medelst
egen produktion, otvivelaktigt varit
en av huvudorsakerna till att landet
kunnat hållas utanför de internationella
förvecklingarna.»

Man observerar härtill, att det svenskdanska
jordbruksavtalet räknar med att
den svenska livsmedelsförsörjningen redan
i fredstid skall för vissa marginalkvantiter
göras beroende av import från
Danmark. I den mån konsumtionsbehovet
i landet stiger skall även dessa kvantiteter
ökas. Hur går det vid en av krig
eller krigsfara vållad avspärrning? Avspärrnings-
och mobiliseringstider betyder
för jordbruket brist på importfoder
och drivmedel samt dessutom brist på
arbetskraft. Hur skall det mer och mer
avfolkade jordbruket kunna bära det ansvar
som åvilar det, om det redan i utgångsläget
skall producera i underkant
för att ge utrymme för import? Att räkna
med att vid avspärrning öka produktionen
för att fylla bristen, om importen
hotar att utebli, är inte realistiskt. Då
återstår beroendet av Danmark.

I samband med utrikesdebatten i höstas
sades det många bestämda och berättigade
ord om hur farligt det kan vara,
just med tanke på neutralitetspolitiken,
att engagera Sverige militärt samman
med A-paktsstaten Danmark för exempelvis
Bornholms försvar. Ett sådant
engagemang tillsammans med Danmark

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
kunde, sades det, uppfattas som en anknytning
till det stormaktsblock vartill
Danmark är anknutet. Redan själva det
förhållandet att vårt läge kunde utomlands
uppfattas som opålitligt ansågs
kunna bidraga att undergräva förtroendet
till att neutralitetspolitiken var allvarligt
menad.

Jag har berört detta problem därför
att jag i utskottets utlåtande inte finner
saken ens något så när tillfredsställande
belyst. Här är från min sida icke fråga
om bifall till eller avslag på propositionen
eller någon del därav — det är en
senare fråga. Men utskottsbehandlingen
har enligt min uppfattning icke till fyllest
belyst dessa centrala frågor. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka att utrikesutskottets
utlåtande nr 2 måtte
återremitteras för förnyad behandling.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Utan att ingå i detalj på
herr Ferdinand Nilssons enligt min mening
personligt färgade anförande vill
jag säga att det ju framgår av vad jag
sade i mitt första anförande att jag i
vissa stycken inte delar hans uppfattningar.
Jag tror inte heller att de överensstämmer
med den allmänna meningen
inom det parti som jag här företräder.
Jag kan därför inte ansluta mig till det
återremissvrkande som han framställde
— jag har ju redan tidigare yrkat bifall
till utskottets hemställan — och jag ber
därför att få yrka avslag på återremissyrkandet.

Häri instämde herr Siindin (ep).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Bengtson säger vill jag framhålla
att jag inte på något vis har polemiserat
mot hans uppfattning. Jag har inte på
något sätt velat göra gällande att jag
förde talan för honom. Jag har endast
redogjort för den uppfattning vi motionärer
har i denna fråga och det yrkande
som vi har ställt. Mig intresserar det inte
om herr Bengtson ansluter sig till vår
uppfattning. Han är ju med under utskottets
utlåtande.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag vill först helt kort
förutskicka att den meningsriktning jag
företräder här i kammaren självfallet
ansluter sig till den sällsynt allmänna
svenska opinion som har reagerat mot
de senaste uttrycken för rasförtryck och
varom gruppledare i denna kammare
har tagit till orda.

I det som nu är dagens huvudfråga
har jag verkligen mycket litet att tilllägga
efter vad som har förekommit.
Det finns för mig ingen anledning ätt
polemisera mot de uttalanden som har
gjorts av tre gruppledare i denna kammare
med tillstyrkan av anslutning till
EFTA-konventionen och sålunda tillstyrkan
av bifall till utrikesutskottets kläm
och skrivning.

Jag tänker förbigå den rätt långa repetitionskurs
vi fick av synpunkter som
med fördel kan läsas i utdrag från Pravda
eller Izvestija från herr öhmans sida,
men jag vill fästa uppmärksamheten
på en enda detalj. I den repetitionskursen
torde ha ingått att blanda ihop regeringar
av olika slag. Herr öhman tog
sig friheten att citera ett uttalande av
utrikesministern, som handlar om en
regering tillkommen genom revolution.
Jag fäster kammarens uppmärksamhet
på att herr Öhman tydligen alldeles
blandar ihop en regering tillkommen genom
revolution med en regering tillkommen
genom ockupation. Men, som
sagt, jag tänker inte ingå på denna repetitionskurs.

Eftersom herr öhman framställer ett
avslagsyrkande, bör jag emellertid vara
i min goda rätt att uttala min förvåning
över att inte herrar motionärer hade
kommit till den uppfattningen då de
skrev sin motion. I motionen finns inget
som helst avslagsyrkande, och det är
ganska märkligt att detta avslagsyrkande
kommer nu, efter en skrivning från
utrikesutskottets sida som — jag beklagar
att herrarna inte har förstått innebörden
av den — ju innebär att utrikesutskottet
har tagit viss hänsyn även till
framställningen i denna motion. Jag bara
begagnar tillfället att understryka att
skrivningen innebär att man från svensk
sida är angelägen att undvika varje

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

liandelskrig i vilken riktning det än förs,
i vilket väderstreck det än må vara —
öster ut eller väster ut —- och att efter
denna skrivning motionärerna nu kommer
med ett avslagsyrkande är ju ganska
egendomligt.

Nu har vi därjämte fått ett yrkande
om återremiss från herr Ferdinand
Nilssons sida, och det har egentligen
motiverats med att utrikesutskottet har
försummat att göra någon mera djupgående
analys av de utrikespolitiska aspekterna
av en anslutning till EFTAkonventionen.
Någon sådan analys behövs
i själva verket icke, det förstår var
■och en som läser vad som innefattas i
denna konventions bestämmelser. Det
.är fullkomligt tillräckligt med det tveklösa
omdöme som utskottet enhälligt har
avgivit, nämligen att vår anslutning till
-avtalet uppenbart är förenlig med vårt
lands traditionella utrikespolitiska kurs.
Någon ytterligare analys av detta omdömes
berättigande erfordras icke, varför
varje återremissyrkande med den
motiveringen är fullkomligt meningslöst.

Inom utskottet har vi inte dolt för
oss själva, och vi har inte heller dolt
det i vår skrivning, att det naturligtvis
kan komma att yppa sig meningsbrytningar
beträffande konsekvenser av
denna anslutning inom den ekonomiska
politikens område, men som redan har
framhållits från flera håll kommer vi
att få andra tillfällen, mycket mera lämpade
att ta upp dessa meningsbrytningar
till behandling vid. Nu är det av en
verklig handelspolitisk betydelse att
den svenska riksdagen är så enig i fråga
om denna anslutning som den nu visar
sig vara. Den enigheten är ju i själva
verket mycket viktigare än att nu hålla
några längre anföranden. Den kan komma
att behövas under den ovissa utveckling
som förestår.

Jag yrkar avslag på återremissyrkandet
och bifall till utrikesutskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att ingen
av kammarens ledamöter blev nämn -

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

värt överraskad av att utskottets ärade
ordförande fann att utskottets utlåtande
var fullt tillräckligt och att han över
huvud taget var belåten med det. — Det
hade varit märkligare om han hade sagt
att utlåtandet lämnar så väsentliga luckor,
att det nog är alldeles riktigt att
det behöver återremitteras.

Den argumentation som han framförde
kan jag inte finna överväldigande.
Herr Sandler fann, att detta är frågoi
som kan diskuteras en annan gång. De
är nog inte riktigt så. Konsekvenserna
av en anslutning till en konvention
bör nog egentligen diskuteras innan man
har fattat beslut om anslutningen. Sedan
kan det ha sitt intresse att se, vad det
är man har gjort, men det är inte lika
intressant.

Jag har måst säga mig, att vad utskottet
anför beträffande EFTA-traktaten
och dess bestämmelser inte kan betraktas
som uttömmande. Utskottet säger att
den är mycket bättre än sexmaktsavtalet,
och det kan man väl hålla med om.
Sedan säger utskottet, att i konsekvens
därmed överensstämmer anslutningen
också med neutralitetspolitiken. Något
annat har utskottet inte sagt. Mot detta
har jag invänt, att jag tycker att det
möjligen borde kunna finnas andra synpunkter,
som eventuellt kunde ådagalägga
en överensstämmelse mellan neutralitetspolitiken
och traktaten.

Sedan hade man väl kunnat vänta, att
utskottet i stället för uttalanden i den
ena och den andra ekonomiska detaljen
hade tagit upp en så väsentlig sak
som hur det ställer sig med folkförsörjningsproblemet
i stort. Kan vi med
detta danska avtal se tryggt mot framtiden
och säga oss, att vi vid av krig
eller krigsfara vållad avspärrning kan
klara vår folkförsörjning ändå?

Jag har inte hittat en rad om den
saken i utskottets utlåtande!

Herr ÖIIMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sandler fann det
förvånansvärt att inget avslagsyrkande
hade ställts redan i den motion som
väckts från vår sida.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 19G0 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Jag tycker inte alls att det är förvånansvärt.
Vi har i vår motion uppställt
en rad konkreta villkor, vilkas uppfyllande
vi ansåg nödvändigt för att vi
skulle kunna stödja Sveriges anslutning
till EFTA-konventionen. Om dessa våra
förslag skriver utrikesutskottet: »Mo tionsyrkandet

om framställning till
samtliga europeiska stater, särskilt angående
handeln ''mellan öst och väst’, innefattar
en betydande utvidgning av det
till utskottet hänvisade ärendet om sjustatskonventionen.
»

På detta sätt avvisar man det kommunistiska
förslaget, och när man har
gjort det är det för oss alldeles logiskt
— och det strider inte alls mot vår ursprungliga
mening — att vi yrkar avslag
på utskottets framställning och på
Kungl. Maj:ts proposition.

Vad sedan beträffar den Tyska demokratiska
republikens regering och
herr Sandlcrs filosofiska funderingar
om huruvida denna kommit till genom
revolution eller ockupation, så vill jag
bara säga, och det vet nog herr Sandler
mycket väl, att det i Östtyskland genomförts
en mycket genomgripande revolution.
Tyska demokratiska republiken
uppstod efter Hitlerrikets sammanbrott.
Det skedde ju i krig, men det var
ändock en revolution som skedde. Regeringen
sitter vid makten sedan 10 år.
Allmänna val genomföres. Det finns där
liksom här en vald folkrepresentation.
En av herr Sandlers partivänner i denna
kammare besökte ju i fjol Tyska demokratiska
republiken och antydde när
han kom hem, att förhållandena där ur
demokratisk synpunkt inte skilde sig
så värst mycket från förhållandena i
vårt land.

Beträffande ockupation eller inte ockupation
vill jag också erinra, om det
nu skall behöva vara nödvändigt, att
det finns ockupationsstyrkor såväl i
Västtyskland som i Östtyskland. Jag menar
därför att min tolkning av utrikesministerns
uttalande, trols herr Sandlers
utläggning, äger tillämpning på
Tyska demokratiska republiken.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Ehuru det föreliggande
utskottsutlåtandet gäller en speciell fråga
av handelspolitisk art, kommer jag att*
med talmannens tillstånd och enligt
överenskommelse med partiledarna, gå
utöver utlåtandets ram och framföra
några synpunkter av allmän utrikespolitisk
natur. Jag vill i förbigående instämma
med utskottet, när det konstaterar
att en svensk anslutning till frihandelsavtalet
är helt förenlig med vårt
lands traditionella utrikespolitiska kurs.
Sverige har biträtt konventionen av ekonomiska
och speciellt handelspolitiska
motiv. Den nya frihandelssammanslutningen
är till sin struktur en samarbetsplan
utan övernationella drag. Häri skiljer
den sig från sexmaktsavtalet, som
både till syfte och struktur har politiska
och övernationella inslag.

I det världsläge som för närvarande
råder är det naturligt, att folken hyser
oro för framtiden och att man ivrigt
spanar efter alla tecken till avspänning
i förhållandet mellan stormakterna. De
väldiga rustningarna och de militära
allianserna är uttryck för det bestående
djupa misstroendet mellan staterna. Även
om terrorbalansen, skräcken för ett
kärnvapenkrig, kan anses utgöra en viss
garanti mot överilade handlingar och
mot militära övergrepp, så utgör den
dock ingalunda någon stabil grundval
för en långvarig fred. Så länge stormakterna
anser sig tvungna att konstruera
allt ohyggligare förstörelsemedel och att
hålla sin militära beredskap så hög som
för närvarande, finnes alltid en risk
för att en världskonflikt skall uppstå
av misstag eller av fruktan att motståndaren
skall få in det förödande slaget
först.

Om man med avspänning menar en
lösning eller åtminstone en utsikt till
snar lösning av de stora problem, som
skiljer stormakterna och som rymmer
verkliga faror för freden, kan man i
det senaste årets utveckling icke finna
många skäl till optimism. I Tysklands -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

frågan, för att nämna ett av dessa problem,
har inga som helst framsteg gjorts
för att avlägsna det allvarliga orosmoment,
som ligger i Tysklands fortsatta
delning. Om man emellertid ställer kraven
på en avspänning något lägre, kan
man med tillfredsställelse konstatera vissa
förändringar till det bättre. Det är till
att börja med ett anmärkningsvärt och
glädjande faktum, att stormakterna icke
på halvtannat år, om man frånser det
franska experimentet i Sahara, företagit
några prov med kärnvapen. Häri kan
man säkert se en strävan från statsledningarnas
sida att ta hänsyn till den starka
opinionen runt omkring i världen
mot sådana prov. Vidare kan konstateras,
att om också hårda ord växlats i
propagandan inga allvarliga intermezzon
inträffat, som direkt engagerat stormakternas
politiska och militära prestige.
Tvärtom har man på senaste tiden till
skillnad från tidigare kunnat spåra en
tendens att icke ge incidenter och meningsbrytningar
större proportioner än
de förtjänar, att icke ständigt misstänkliggöra
och vantolka motpartens ord och
handlingar, kort sagt att om möjligt undvika
komplikationer. Man kan bland händelser
under den allra senaste tiden peka
på stormakternas uppträdande i fråga
om flygningarna till Berlin, respektive
passen för deras militärmissioner i
Tyskland. Härtill kommer, att man från
ömse håll ådagalägger ett tydligt intresse
av att hålla förbindelsevägarna öppna
och att vidmakthålla ett löpande meningsutbyte
i olika former. Den brittiske
premiärministerns resa till Moskva i
början av 1959 inledde ett intensivt besöksulbyte
mellan de ledande statsmännen.
Vid sidan av samarbetet i FN och
de direkta diplomatiska förbindelserna
har dylika besök blivit en allmänt accepterad
form för kommunikation mellan
regeringarna. Det säger sig självt, att
detta system för internationella kontakter
förblir ofullständigt, så länge den kinesiska
stormakten hålles utanför detsamma.

Om man alltså kan konstatera en ömsesidig
vilja att icke skärpa de existerande
motsättningarna och att medverka

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

till en viss politisk avspänning, så torde
denna strävan få ses som en konsekvens
av att meningslösheten av ett
världskrig blivit allmänt insedd. Båda
de ledande atommakterna tillägger sig
själva för närvarande militär överlägsenhet,
men mycket tyder på att de anser
sig praktiskt taget skyddslösa mot
ett verkligt massanfall med de modernaste
vapnen. I Sovjetunionen talar man
icke längre om att endast den kapitalistiska
världen skulle gå under i ett nytt
krig, och man har övergivit den ideologiska
tesen om krigets oundviklighet. I
Amerika har man på allvar insett även
det egna territoriets sårbarhet, och man
betonar med ökad iver det rent defensiva
syftet med sina rustningar. Det är icke
förvånande, att ingendera sidan längre
vill ta några som helst risker för att ett
världskrig skall utbryta av misstag eller
att händelser skall inträffa, som kommer
de ansvariga statsmännen att förlora
kontrollen över utvecklingen och kanske
tar avgörandet av frågan om krig
eller fred ur deras händer. Man vill
undvika, att läget åter fryser fast i det
kalla krigets positioner. Man vill icke
ge näring åt de misstankar, som motparten
kan hysa om en omedelbar krigsfara.
Man vill hela tiden kunna se framåt
mot ett nytt sammanträffande mellan
de ledande statsmännen och hoppas,
att ingen stat i avvaktan på ett sådant
möte skall företaga sig något som förvärrar
läget. Man är angelägen om förhandlingar,
trots att tidigare konferenser
så ofta lett till besvikelser.

Man kan tycka, att de tendenser, som
nu angivits, borde ha skapat gynnsamma
förutsättningar för en överenskommelse
om begränsning av rustningarna. Om
stormakterna vill undvika kriget och av
det skälet även vill minska spänningen
i världen, så borde de vara angelägna
att dämpa takten i rustningarna och sänka
den högt uppdrivna militära beredskapen.
Om den militära jämvikten uppnås
på en nivå, som till en början ligger
kanske endast några procent under
de nuvarande kostnaderna, skulle väldiga
produktiva resurser frigöras för
fredlig ekonomisk utveckling. Än så

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
länge har den ömsesidiga misstänksamheten
dock omöjliggjort en sådan uppgörelse.
Man litar icke på att motpartens
reduktioner blir likvärdiga med de egna,
och man kräver garantier av olika slag
för att de överenskomna begränsningarna
verkligen genomförs till fullo och
att maktbalansen således icke rubbas.
Vad man stundom tycks glömma är att,
om den nuvarande kapprustningen innebär
en bestämd fara för världsfreden,
det kan vara värt att ta vissa risker för
att avvärja eller åtminstone reducera
denna fara. Man har också anledning
uppmärksamma, att den ekonomiska,
teknologiska och allmänpolitiska utvecklingen
leder till successiva förskjutningar
i den reella maktbalansen, vilka på
längre sikt kan vara långt viktigare än
de rent rustningsmässiga jämviktsförhållandena.
Insikten härom kan komma
riskerna för den egna säkerheten av
icke helt vattentäta nedrustningsgarantier
att framstå såsom mindre betydelsefulla.

I det aktuella läget vore det av särskild
betydelse, om parterna kunde träffa någon
uppgörelse om ett låt vara begränsat
problem inom nedrustningsområdet.
En sådan uppgörelse skulle visa, att de
utdragna förhandlingarna om dessa frågor
icke är hopplösa, och skapa ett opinionstryck
på regeringarna att fortsätta
sina ansträngningar. Den skulle också
skänka erfarenheter om de praktiska
problem, som uppställer sig vid genomförandet
av en överenskommen och kontrollerad
nedrustning. Ur dessa synpunkter
är det som man med stora förväntningar
följer överläggningarna i
Genéve om förbud mot experiment med
kärnvapen. Det skulle vara en svår missräkning,
om någon uppgörelse icke träffades
under den nu inledda förhandlingsomgången
eller i samband med regeringsmötet
i maj. Atommakterna borde
ha så mycket större skäl att enas i
denna fråga, som de uppenbarligen har
ett gemensamt intresse att medan tid är
söka hindra en annars kanske oundviklig
spridning av kärnvapen till allt flera
länder.

Vad avser nedrustningsfrågan i övrigt

är det givetvis ännu för tidigt att bedöma
utsikterna till framsteg vid den nyligen
inledda tiostatskonferensen i Genéve.
Båda parterna har framlagt ambitiösa
program syftande till en total
nedrustning etappvis. Ett uppmuntrande
drag är att ingendera parten gör antagandet
av en total nedrustningsplan till
en förutsättning för inledande begränsade
åtaganden. I detta läge ter det sig
mest realistiskt att med fasthållande av
den slutliga målsättningen koncentrera
arbetet till vissa enskilda problem, som
lämpligen kan bli föremål för gemensamma
tekniska utredningar.

Världsläget erbjuder alltså vissa möjligheter
till ytterligare avspänning under
en rimlig framtid. Från olika håll
ställes frågan, om icke Sverige skulle
kunna göra något för att dessa möjligheter
tas till vara och om vi på det ena
eller andra området skulle kunna göra
en mera aktiv insats för förståelse och
utjämning. Då bör först erinras om att
vår utrikespolitiska grundlinje bl. a. just
syftar till att undvika friktioner och allt
för hårda motsättningar i vår del av
världen. Redan genom att bedriva en
självständig politik av detta slag anser
vi oss lämna ett visst bidrag till avspänningen.
Därutöver söker vi efter förmåga
främja det samarbete, som äger
rum inom FN och andra organisationer
för att säkra freden och åstadkomma
stabilare ekonomiska och sociala förhållanden
i hela världen. Vi drar oss
icke undan vårt ansvar att inom vederbörande
internationella organ säga vår
mening och framlägga egna förslag närhelst
vi anser detta tjäna ett realistiskt
svfte. Och när vi uppmanats att direkt
deltaga i internationella uppdrag för
säkrande av freden i viss del av världen
har vi alltid hörsammat kallelsen. Här
må blott nämnas det svenska deltagandet
i FN-styrkan i Egypten sedan 1956, i
övervakningen av vapenstillestånden i
Främre Orienten, i Korea och i Kashmir
samt i observationsgruppen i Libanon
1958.

Vi iakttar emellertid återhållsamhet i
fråga om det storpolitiska meningsutbytet
och anser oss ej böra ta egna initia -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

tiv till lösning av de problem, som orsakar
spänningen i världen. Det är förvisso
riktigt, att vid vissa tillfällen Sverige
och andra stater i motsvarande läge
kunnat ge impulser och ta initiativ,
som lett till positiva resultat. Sådana
tillfällen kan också erbjuda sig i framtiden.
Men det vore att kraftigt överskatta
våra möjligheter att utöva verkligt
inflytande, om man trodde, att vi i de
frågor, där stormakternas vitala intressen
står på spel, skulle vinna någon
framgång med egna vittsyftande förslag.
Det finns stor risk för att våra
initiativ skulle utnyttjas av någondera
sidan som stöd för den egna ståndpunkten
eller uppfattas som tillkomna i
ena partens intresse. Det anseende för
objektivitet och den fond av goodwill
som vi kan ha förvärvat skulle då riskera
att snabbt förflyktigas. Lika litet som
en sådan utveckling ligger i vårt eget
intresse, kan stormakterna i grunden
vara betjänta därav.

Några av de föregående talarna under
denna debatt har berört det sydafri-i
kanska problemet. Kammaren behöver
inte vara i okunnighet om hur svenska
regeringen betraktar den tragedi, som
nu utspelas i Sydafrika. Det rasförtryck,
som under många år praktiserats i landet,
har genom händelsernas inre logik
utmynnat i det polisövergrepp, som vi
nu bevittnar och som skakar oss alla.
Under en lång följd av år har vid varje
årsmöte inom FN-församlingen den sydafrikanska
raspolitiken diskuterats och
kritiserats, och en stor majoritet av delegater
har brukat votera resolutioner
riktade mot rasdiskriminering. Dessa
resolutioner har haft karaktären av opinionsyttringar.
Senast förra året hade
jag — såsom framgår av blåboken rörande
Förenta Nationernas verksamhet
— tillfälle att i generaldebatten i FN föra
på tal den sydafrikanska raspolitiken,
närmast i anledning av att de
svenska studentorganisationerna hade
fäst regeringens uppmärksamhet på det
försämrade läge, vari frågan om de färgade
studenternas studiemöjligheter hade
kommit.

.lag upprepar att vad som skett i FN
är opinionsyttringar. Några andra for -

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
mer av påtryckningsmedel anvisas inte
av stadgan för Förenta Nationerna i fall
av denna art. Den av arbetarrörelsen i
många länder igångsatta bojkotten har
väl heller inte annat syfte än att innebära
en opinionsyttring. Det tycks framgå
därav, att den är på förhand begränsad
till viss tid. Det kan knappast förväntas
att den rent ekonomiska påtryckning,
som aktionen innebär, kan ha till
effekt att framkalla en ny politik. Det
är opinionens successiva tryck som vi
har att fästa vårt hopp till.

Medan jag har ordet kanske jag far
säga några ord i anledning av herr Öhmans
yttrande. Han trodde sig konstatera
— och gjorde det med tillfredsställelse
— att en avspänning inträtt i världen,
att atmosfären var gynnsammare.
Men hans himmel var inte alldeles klar
— vid horisonten fanns ett svart moln
som hastigt närmade sig. Han påstod
nämligen, att Västtyskland leker med
tanken på ett blixtkrig.

Jag vet inte om man skall säga, att
han tänker lägst om tyskarnas moral eller
om deras intelligens. Någonting mera
vanvettigt än att Västtyskland skulle företa
ett blixtkrig mot Sovjetunionen i
ett läge, där Sovjetunionen är många
tiotal gånger starkare än Västtyskland,
kan man inte gärna tänka sig.

Jag kan inte få annat intryck än att
herr öhman är ett offer för en skräckstämning
av samma art som han senare
i sitt anförande tillskrev högerpartiet,
då han sade att högerpartiet var besatt
av den skräckstämningen att ett annat
land förbereder ett lömskt överfall på
Sverige. Är det inte just en sådan skräckstämning,
som herr öhman är besatt av?

Han riktade också en direkt fråga till
mig angående regeringens ställning till
frågan om erkännande av Östtyskland.
Jag vill utöver vad som sagts förut i
denna fråga tillägga, att svenska regeringen
alltjämt vidhåller den förhoppningen,
att Tyskland skall enas. Ett erkännande
av Östtyskland skulle ju innebära
från svenska regeringens sida en
förklaring att vi anser delningen vara
definitiv, och en sådan förklaring vill
svenska regeringen inte göra.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det blir för min del mera
fråga om ett instämmande än om ett
genmäle.

På den sida jag företräder kan vi i
allt väsentligt ansluta oss till den bedömning
av det storpolitiska läget just
nu, som utrikesministern i sitt nyss
hållna anförande har gjort. Vi tror liksom
utrikesministern att man trots allt
vågar lägga en försiktig optimism i botten
på en sådan bedömning. Men vi är
också på det klara med att det är långt
mellan de första svalorna och sommaren
— det är en lång och svår väg mellan
vapenstillestånd och fred.

Att statsmän och politiker kan tala
med varandra och om varandra utan att
nyttja språkets grövsta ord är otvivelaktigt
ett framsteg. Detta framsteg kan
måhända —• åtminstone hoppas vi det
—- så småningom leda till andra och
mer väsentliga. Ännu har vi inte kommit
så långt, att de blidare umgängesvanorna
utsträckts till att gälla en sådan
prominent man som den tyske förbundskanslern.

Att utrikesministerns framställning
inte är kontroversiell utan redovisar en
analys, vars resultat också vi från våra
utgångspunkter i allt väsentligt kan acceptera,
har glädjande nog återfört den
utrikespolitiska debatten i vårt land till
ordningen. Vi har på nytt fått utgångspunkter
för en saklig och prestigefri
diskussion.

Samstämmigheten om bedömningens
huvuddrag utesluter naturligtvis icke,
att vi i olika konkreta frågor kan ha
olika nyanser i våra värderingar. Vi kan
— utan att skilja oss åt i huvudsaken —
betona de olika elementen i händelseförloppet
med olika eftertryck.

Utrikesministern ger uttryck för den
synpunkten, om än i försiktiga formuleringar,
att västmakterna — det är väl
närmast mot dem han riktar sig — icke
bör överskatta kontrollåtgärdernas betydelse
i nedrustningssammanliang. Det
i sista hand avgörande är icke det rent
militära styrkeläget i ett visst ögonblick,
utan krigspotentialen. Att äntligen
nå om än begränsade nedrustningsresul -

tat är så väsentligt, fortsätter herr Undén
sin argumentation, att man måste
vara beredd att ta vissa risker, att övervinna
sin misstänksamhet och sin misstro.
Detta är så väsentligt därför att
fortsatt kapprustning av en olyckshändelse
kan leda till krig, därför att hoppet
om fred skulle stimuleras av varje
konkret nedrustningsöverenskommelse
och därför att t. o. m. endast några få
procent av världens sammanlagda rustningskostnader
skulle frigöra stora resurser
för produktiva insatser i den fredliga
utvecklingens tjänst.

Allt detta är riktigt. Men till bilden
hör också för det första trots allt ganska
färska erfarenheter av att öst inte
försummer något tillfälle att utnyttja en
total eller lokal underlägsenhet hos väst
—- direkt eller indirekt — och för det
andra, att östsidan under alla förhållanden,
om man bortser från lerrorvapnen,
är klart militärt överlägsen och alltjämt
har stående styrkor med ultramodern
utrustning, som överträffar vad man har
att komma med på västsidan. Om man
därtill lägger det alldeles avgörande förhållandet,
att det politiska underlaget
för en nedrustning knappast kan sägas
föreligga — några medgivanden i sak i
de stora utrikespolitiska konfliktfrågorna
har östsidan inte gjort •— så förefaller
kontrollkravet både naturligt och välbetänkt.
Det enda som effektivt skulle
kunna minska skärpan i detta krav är
tecken på god vilja att nå utjämning av
de reella motsättningarna, att nå verklig
avspänning.

Låt mig så bara tillägga, att minst lika
viktigt som det är att komma fram
till inledande konkreta resultat i nedrustningsarbetet
är det att dessa resultat
är så konstruerade, att de kan beräknas
bli bestående och hållbara även
vid politiska påfrestningar.

Jag vill helt ansluta mig till utrikesministerns
synpunkter när det gäller
problemet på vilket sätt vårt land bör
visa sin beredvillighet att ta utrikespolitiskt
ansvar, genom vilka media vi bör
uttrycka vår utrikespolitiska aktivitet.
Detta bör ske i all huvudsak genom Förenta
Nationerna och icke genom opå -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

kallade svenska framstötar i storpolitiska
sammanhang. Vår aktivitet måste
hela tiden stämmas av mot våra resurser
och utformas under hänsynstagande
till den alliansfria utrikespolitik, om
vilken enighet råder i vårt land.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra utrikesministern,
att jag ingalunda har fallit
offer för någon skräckstämning. Men
jag har pekat på ett reellt förhållande,
som jag tror att inte heller utrikesministern
förnekar, nämligen att det pågår
en våldsam upprustning i Västtyskland
och att där — vilket också offentliggjorts
i den tyska pressen —■ har utarbetats
detaljerade strategiska anfallsplaner,
i första hand riktade mot Tyska
demokratiska republiken.

Det är vanvett att tänka sig ett blixtkrig,
det har nog utrikesministern alldeles
rätt i. Men när man vet att gamla
Hitlergeneraler har mycket betydelsefulla
poster i Västtyskland, så förstår
man att de gärna kan falla offer för
en sådan vanvettstanke.

Jag vill vidare notera, att det förelåg
en viss differens mellan herr Sandlers
argumentation i den tyska frågan och
herr Undéns. Herr Undén menade att
det är ett svenskt intresse att Tyskland
enas. Ett erkännande av den Tyska demokratiska
republiken skulle tydas så
att vi betraktade den tyska delningen
som definitiv. Denna uppfattning delar
inte jag. Den Tyska demokratiska republiken
är ett historiskt faktum. Ett
enande måste ske genom att de två tyska
staterna inbördes och i fred gör upp
om sina förhållanden. Detta skulle underlättas
om de båda regeringarna erkännes
av övriga stater och bland dem
Sverige.

Herr I50IIEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den redogörelse som
kammaren har mottagit från utrikesministern
med allmänna synpunkter på det
internationella läget är av den art, att
den väl inte föranleder någon invänd 4

Första kammarens protokoll 1960. .Yr 1(1

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

ning från de demokratiska partiernas
sida. Så långt jag kan förstå har utrikesministern
fördelat dagrar och skuggor
på ett sätt som motsvarar verkligheten.
Jag vill inte heller inlägga någon gensaga,
men på en punkt skulle jag vilja
göra en liten komplettering — i stil
med vad för övrigt herr Ewerlöf redan
har gjort.

Den största betydelsen av ett inställande
av kärnvapenproven är enligt min
uppfattning, att om det åtföljs av ett
internationellt kontrollsystem, blir detta
första experimentet i det avseendet.
Som jag förut framhöll är ett inställande
av kärnvapenexperimenten inte i och
för sig någon nedrustningsåtgärd, men
om det åtföljs av ett internationellt kontrollsystem
är naturligtvis redan det förhållandet,
att för första gången stormakterna
tillåter undersåtar från andra
länder att utöva kontrollverksamhet på
sitt område, ett steg i en riktning som
kan peka mot en hoppfullare utveckling.

Men i det sammanhanget skulle jag
också vilja understryka, att man inte
får förtänka västmakterna att de insisterar
på att varje steg i nedrustningshänseende
måste åtföljas av ett effektivt
kontrollsystem. Utan ett sådant kontrollsystem
kan nedrustningsåtgärder medföra
de största besvikelser och bli en
fara för freden. Det är i själva verket
i fråga om möjligheterna att åstadkomma
en effektiv och verksam kontroll,
som de största svårigheterna yppar sig.
Denna punkt blir en verklig prövning
av de skilda nationernas villighet att
åstadkomma en bestående avspänning.

Herr talman! Eftersom jag har ordet,
kanske jag också får framhålla de djupa
bekymmer man känner över den agitation,
som för närvarande är i gång för
att på allt sätt misstänkliggöra den västtyska
demokratien. Det är väl ändå så,
att vi har all anledning att vara tacksamma
för den utveckling som har skett i
Västtyskland. Den sammanslutning och
sammansvetsning av Västtyskland med
Västeuropas övriga demokratiska nationer,
som har ägt rum, är dock av största
värde för världsfreden. De splittrings -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
försök som görs i detta hänseende kan
inte ha något annat syfte än att föreviga
Tysklands uppdelning; det är väl ganska
uppenbart.

I fråga om det konventionsförslag,
som vi här har att ta ställning till, försummade
jag i mitt första anförande en
sak som jag nu skulle vilja tillägga. Jag
skulle vilja uppmana handelsministern,
som nedlagt så mycket berömvärd energi
på att föra EFTA-konventionen i
hamn, att inom den organisationen befrämja
ett bättre programmaskineri för
sjustatsmarknaden. Under min vistelse
i Förenta staterna på sista tiden har jag
kunnat konstatera, att medan sexstatsunionen
har förklarat sina syften och
sin inställning genom en utomordentligt
väl organiserad propagandaapparat, så
är motsvarande propaganda för sjustaterna
så gott som obefintlig. Med den
vikt det ligger på Förenta staternas inställning
till de sju och de sex är det av
största vikt, att upplysning om de sju
staternas syften och förhållanden sprids
på effektivast möjliga sätt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Denna debatt är knuten
till två betänkanden, utrikesutskottets utlåtande
nr 2 och bevillningsutskottets
betänkande nr 30. Jag skall göra några
kommentarer till dessa båda betänkanden
och till sist ställa ett yrkande, herr
talman!

Det har här sagts åtskilligt om vad
man syftar till med denna konvention.
Tydligast tror jag att statsrådet Nordlander
uttryckt den saken då han säger,
att man syftar till att »rasera handelshindren
och få den stora marknadens
fördelar». Om detta är riktigt, är
vi väl också beredda att skriva under
på att vi inte nu känner den allmänna
glädje, som vi skulle ha känt om detta
samarbete hade omfattat den huvudsakliga
delen av Europa. Men när nu strävandena
att nå ett sådant resultat misslyckats,
får man väl erkänna det utomordentliga
arbete som har nedlagts för
att nå bästa möjliga resultat i den givna

situationen. Det erkännandet för gott
arbete tycker jag att jag vill ge åt regeringen,
kanske främst åt min efterträdare
som handelsminister, statsrådet
Lange. Det är alltså vidare än herr Bohemans
erkännande åt alla skickliga medarbetare
på olika fält. Kanske var det
betingat av politiska skäl, att han uttryckte
sig så i sitt första anförande,
och det gladde mig därför när herr
Boheman i sin replik framhöll, att han
också hade anledning att ge handelsministern
ett erkännande. För mitt vidkommande
vill jag gärna instämma med
herr Boheman på dessa punkter.

Konventionen har sådan karaktär att
den får betydelse för vårt näringsliv och
vår ekonomi över huvud taget. Den omfattar
ungefär en tredjedel av hela vår
handel, och det är ju en betydande de!.
När så är förhållandet frågar man sig,
under vilka förutsättningar den skall
träda i full kraft. Det riksdagen nu bemyndigar
regeringen, det är att genomföra
den under en övergångsperiod på
inte mindre än tio år. Det är inte i något
alltför forcerat tempo.

Personligen hyser jag den meningen
att de risker som dessa etappvisa tullsänkningar
kan medföra, har överdimensionerats,
i synnerhet om man betänker
att vi hade varit beredda, om
vi hade uppnått detta mål, att gå in
i en sammanslutning av betydligt större
omfattning, där konkurrensen helt naturligt
skulle ha blivit ännu hårdare
än vad den blir i den s. k. sjustatsmarknaden.

Sverige har fått göra vissa speciella
eftergifter för att nå en uppgörelse. Jag
tror att det var klokt att göra dessa
eftergifter för att nå ett större mål. Jag
kan inte instämma med herr Bengtson i
Jönköping när han påstår, att vi alltför
ensidigt tänker på framgångar för exporten.
Hela vårt näringslivs struktur,
våra naturtillgångar och allt annat samverkar
till ett väl utvecklat näringsliv.
Det har vi uppnått i många stycken
tack vare att vi är utåtriktade. Vi exploaterar
alltmer våra naturtillgångar,
och det kan vi göra i den omfattning
som sker tack vare en stor utrikeshan -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Öl

del. Det är sant att vi bör tänka på vår
beredskap, men det får inte ta sig det
uttrycket att vi bortser från fördelarna
av att få en stor utrikeshandel.

Jag har nog sagt redan tidigare att
man brukar uttrycka saken så, att en
stegring av exporten är »vår välståndsstegrings
yttersta spjutspets». Den möjliggör
ett uttagande av alla våra resurser.
Det är därför jag kan instämma med
dem som med beklagande skulle se, om
Sverige skulle råka komma i ett motsatsförhållande
när det gäller den internationella
handeln.

Det har här särskilt pekats på riskerna
i förhållandet till Västtyskland.
Vi bör enligt min mening göra allt vad
vi kan för att undvika en motsättning
i förhållande till Västtyskland. Våra förhandlingsmöjligheter
borde öka eftersom
förhållandet är sådant, att vi har
ett betydande importöverskott gentemot
Västtyskland. Att ett sådant har uppstått
sammanhänger helt naturligt med
den omständigheten, att vi har intresse
av att köpa varorna på den marknad där
vi får de bästa villkoren. Det går an att
få en ojämn betalningsbalans om man
har ett internationellt betalningssystem,
där man kan jämna ut överskott och underskott
på respektive länder, men det
är allvarligare om det vidtages politiska
åtgärder av sådan karaktär, att vi
inte kan utnyttja våra naturliga möjligheter
att sälja på Tyskland.

Uppstår ett sådant läge, håller jag
med lierr Sandler om att vi behöver använda
alla våra krafter och resurser
för att lösa de besvärligheter som kan
uppkomma. Det är inte säkert att det
vid ett sådant tillfälle räcker med att
uttala missnöje; det kan också krävas
åtgärder. Jag utgår helt naturligt ifrån
att regeringen med all möjlig uppmärksamhet
följer utvecklingen framöver, och
riksdagen synes tydligen vara helt enig
om att man bör eftersträva en sådan lösning
att den internationella handeln kan
fortgå sfi ostört som möjligt.

Det har i debatten uttalats, alt det
kommer att uppstå åtskilliga svårigheter
när tullsänkningarna — tv det är
sådana det är fråga om — kommer att

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
genomföras. Man har pekat på ett antal
industrier. Man talar om jordbruket och
om jordbrukets binäringar, livsmedelsindustrien
m. fl.

Herr Öhman nämnde nyss, att textilindustrien
kommer att råka särskilt illa
ut. Jag tror dock knappast att den hårdaste
konkurrensen för svensk textilindustri
kommer från sjustatsmarknaden.
Svårigheterna har kommit före tullsänkningarna.
Att svensk textilindustri
har reducerat sitt arbetarantal med en
tredjedel kan man beklaga ur vissa synpunkter
— jag har kanske anledning
att göra det eftersom jag tidigare i riksdagen
har företrätt en bygd som har
mycket stor textilindustri. Men det viktigaste
är dock, att de människor som
är kvar inom industrien får en någorlunda
hygglig bärgning. Min mening är
inte att man skall upprätthålla textilindustrien
alldeles oavsett vad denna industri
kan prestera, utan jag tror det
dr angeläget att anpassa den med hänsyn
till rådande förhållanden. Det ger
nog det bästa utbytet.

När herr Lundström talade om att bevillningsutskottet
i sitt betänkande skrivit
välvilligt om textilindustrien, så är
detta riktigt. Man kan ju inte begära, att
gruppledarna skall kunna följa med och
ta del av alla handlingar i riksdagen
dag för dag, men det ligger redan ett
dokument på riksdagens bord, som faktiskt
innebär, att det som bevillningsutskottet
här skrivit när det gäller textilindustrien
kanske kan anses vara onödigt.
Kungl. Maj :t föreslår nämligen i en
proposition, att Kungl. Maj :t skall få
fullmakt att avskaffa tullarna på maskiner,
som importeras och inte tillverkas
här i landet, och man syftar där speciellt
på textilindustrien. Om önskemålet i
det avseendet kommer att bli förverkligat,
blir därför helt beroende på riksdagens
egen vilja att lämna fullmakter. Naturligtvis
går det att stödja industrien
också på annat siilt, men eftersom detta
speciellt nämnts här, bland annat i textilutredningen
och i en motion från
folkpartiet, vill jag säga att önskemålet
praktiskt taget redan är expedierat från
Kungl. Maj:ts sida till riksdagen, som

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
alltså har att ge besked om den skall
tillmötesgå önskemålen eller inte.

När det gäller andra önskemål, som
har framförts här, är det klart att det
kan läggas vissa principiella synpunkter
på detta ärende, i varje fall vad beträffar
den del som remitterats till bevillningsutskottet.
En sådan synpunkt är
att riksdagen nu lämnar fullmakter under
en tioårsperiod i och med att vi
biträder denna konvention, till vilken vi
ifrån riksdagens sida fogar ett tillägg
— om nu bevillningsutskottets betänkande
godkännes — att fiskala tullar inte
berörs av konventionen. Det är alltså
vår interna sak att bestämma, hur långt
vi skall gå. I det fallet säger utskottet,
att det inte finns anledning att ta bort
våra finanstullar i annan mån än att
vi får ett verkligt utbyte av ett sådant
borttagande.

Utskottet säger vidare att det inte går
att begränsa fullmakten till ett år eller
att vägra Kungl. Maj :t fullmakt när det
gäller förhandlingar om fiskala tullar,
emedan det pågår ett förhandlingsarbete
och vi inte ännu vet, om det är slutfört
under den tid riksdagen är samlad.
Därför är det praktiskt att riksdagen
lämnar den begärda fullmakten men
samtidigt hemställer om redovisning
från regeringen till riksdagen över vad
som förekommit på området. Jag utgår
ifrån att regeringen kommer att finna
det angeläget att så sker och att vi även
senare får redogörelser för hur utvecklingen
ter sig — och då inte bara vid
de tillfällen, när regeringen har ändringsförslag
att framlägga för riksdagen.

Det samarbete som har ägt rum under
förhandlingsperioden med näringslivet,
arbetsmarknadens parter o. s. v.
tror jag är betydelsefullt och bör ske
även framöver. Skall vi kunna hävda våra
intressen, blir det nog utomordentligt
väsentligt, om denna samordning av
svenska intressen kan formeras på ett
sådant sätt, att vi utåt når den bästa
slagkraften.

Jag ser det hela så, herr talman, att
detta är den bästa möjliga lösningen i
en svår situation. Den skall på sitt sätt
kunna bidra till att frigöra handeln in -

om visst område och utgöra en motvikt
i de mera vidsträckta förhandlingar,
som jag hoppas nu kommer till stånd
trots alla besvärligheter. Det är därför
jag inte har några betänkligheter mot
att tillstyrka vad utrikesutskottet har
föreslagit och vad bevillningsutskottet
har hemställt när det gäller bemyndigande
att sänka tullarna. Jag tror att
det är en åtgärd i rätt riktning.

Det yrkande, som jag skulle vilja ställa
och som inte framförts tidigare, är
om bifall till bevillningsutskottets betänkande
nr 30.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! För undvikande av varje
missförstånd vill jag bara framhålla,
att jag ingalunda underskattar exporten.
Jag tror tvärtom att den har den
största betydelse. Jag tillät mig bara
framhålla, att värdet av exporten representerar
20 procent av hela landets produktion
och att 80 procent av produktionen
går till hemmamarknaden. En
del av de råvaror, som exporteras, berörs
inte heller av några tullar.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har i en motion yrkat
att vissa anslag måtte utgå som stöd
till den mindre företagsamheten när det
gäller dess möjligheter att konkurrera
på den vidgade marknaden. Motionen
innehåller dels ett yrkande att riksdagen
måtte bevilja ett anslag på 20 000
kronor för inrättandet av en översättningsbyrå
i Småindustriens exportbyrås
regi, dels ett yrkande att till statens
hantverksinstituts förfogande måtte
ställas ett anslag på 60 000 kronor för
rådgivande verksamhet ute i landet.

Utrikesutskottet har beträffande dessa
yrkanden i min motion sagt följande:
»I samma motioner har även yrkats
medelsanvisning för budgetåret 1960/61
till viss utbildnings- och översättningsverksamhet.
Nämnda yrkande är utrikesutskottet
förhindrat upptaga till
prövning.»

Jag beklagar att utrikesutskottet har

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

förfarit på detta sätt med motionen. Jag
vill härtill bara konstatera, att enligt
riksdagsordningen § 36 mom. 1 andra
stycket finns det en möjlighet för utskottet
att uppta dessa frågor till behandling.
Där står nämligen: »Finnes
fråga äga nära samband med ämne, som
tillhör visst ständigt utskotts behandling,
må frågan kunna till nämnda utskott
hänvisas, ändå att den enligt föreskrifterna
i §§ 37—44 skolat handläggas
av annat ständigt utskott.»

Det lär dessutom vara så, att om utrikesutskottet
hade funnit, att motionen
inte hade kunnat behandlas av utskottet,
hade utrikesutskottet bort återlämna
motionen till kammaren.

Jag beklagar att motionen således inte
har fått den behandling som tydligen
enligt bestämmelserna hade kunnat ske
inom utrikesutskottets ram.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Lundströms vädjan till Kungl.
Majd att uppmärksamma de behov, som
småföretagsamheten har i detta avseende,
och ta hänsyn till de i motionen
framställda önskemålen.

Herr SANDLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det förhåller sig faktiskt
så, att riksdagsordningen säger beträffande
utrikesutskottet, att utskottet
skall behandla utrikespolitiska ärenden
som ej tillhör annat utskotts behandling.
Praxis har utan undantag varit den, att
så fort det gäller en tulltaxefråga kan
utrikesutskottet icke behandla ärendet,
utan det har gått till bevillningsutskottet.
Då det gäller en anslagsfråga tillkommer
det statsutskottet att behandla
ärendet. Utrikesutskottet har därför i
detta fall följt riksdagsordningens klara
bestämmelser och den praxis som utvecklat
sig i anslutning därtill.

Det är naturligtvis beklagligt att motionärernas
framställning icke har kommit
under behandling. Men det bör erinras
därom, att i de två andra frågor,
som är omnämnda i framställningen till
utrikesutskottet, nämligen en tulltaxefråga
och en fråga om kreditgarantisystem,
har motionärerna gått till väga

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik
på det sättet att de har delat upp sin
motion. De har helt enkelt väckt dubbla
motioner, av vilka en gått till utrikesutskottet
och en till bevillningsutskottet,
respektive statsutskottet. Den
möjligheten hade naturligtvis förelegat
även beträffande nu förevarande motion,
och det är beklagligt att motionärerna
inte uppmärksammade denna möjlighet.

Inom utrikesutskottet anmäldes ärendet
första gången vid en sådan tidpunkt,
att man hade kunnat besluta återlämnande
till kammaren av motionen i denna
del, då det här gällde en anslagsfråga,
som utrikesutskottet enligt praxis
och riksdagsordningens föreskrifter inte
äger att ta befattning med. Men det
visade sig inte föreligga något intresse
inom utskottet för den saken. Sedan kom
ärendet upp inom utskottet vid en sådan
tidpunkt, att det inte längre gick att
återlämna motionen, vilket enligt riksdagsordningen
måste ske inom 14 dagar.
Jag beklagar att den möjligheten inte
kunnat utnyttjas.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Liksom herr John Ericsson
fattade jag till en början herr Torsten
Bengtsons anförande såsom innebärande
— i någon mån i varje fall -— en
nedvärdering av exportens betydelse i
detta sammanhang. Men när jag lyssnade
vidare till herr Bengtson, fick jag nog
det intrycket, att formuleringen inte riktigt
täckte vad han själv avsåg. Den var
med andra ord kanske inte helt lyckad.
Av den korta replik, som herr Bengtson
senare gav herr John Ericsson, framgick
ju också, att det näppeligen var herr
Bengtsons avsikt att underskatta den
svenska exportens värde. Inte desto
mindre torde måhända en kort kommentar
till vad han sade vara av något intresse
för kammaren.

Herr Bengtson påpekade att »endast
20 procent av den totala produktionen»
representeras av exporten. Såvitt jag förstår,
måste denna siffra, 20 procent,
internationellt sett betraktas som en
ganska hög siffra. Vårt lands export -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

kvot är i själva verket en av de högsta
i världen. Det är också i detta förhållande,
som vi har att finna förklaringen
till vårt välstånd. Hade inte exportindustrien
här i landet denna internationellt
sett höga kvot, skulle vårt välstånd
ingalunda befinna sig på sin nuvarande
nivå.

Jag instämmer i herr John Ericssons
karakteristik av vår exports betydelse.
Jag uppmärksammade med intresse en
formulering, som han gav av sin inställning,
då han framhöll, om jag inte noterade
fel, att »en stegring av exporten
utgör vår välståndspolitiks yttersta syfte»
— jag tror, att det var ungefär så
lians ord föll. Jag tycker, att detta är
en lyckad formulering, och jag vill understryka
densamma. Vi bör alla -—
menar jag —- kunna vara med om att ge
uttryck åt den uppfattningen, att en
stegring av exporten utgör vår välståndspolitiks
yttersta syfte. Men då bör vi
också, ärade kammarledamöter, kunna
vara ense om att vi bör göra allt för
att försöka att underlätta denna ytterligare
utvidgning och intensifiering av
exporten.

På den punkten råder emellertid, såsom
alla vet, delade meningar. På många
håll har man den uppfattningen, att
förståelsen för våra exportnäringars allmänna
betingelser inte är så utbredd i
detta hus som önskvärt vore. Vi känner
ju alla till vårt produktionslivs höga
kostnadsläge. Ett element i detta utgör
företagsbeskattningen. Självfallet skall
jag inte ta upp någon skattedebatt i detta
sammanhang, men jag vill gärna gentemot
bevillningsutskottets aktade ordförande
framhålla, att om man skall komma
fram till ett resultat så fordras det
nog en viss koordination av å ena sidan
den så utmärkt formulerade tesen
om vår exports betydelse och å andra
sidan de beskattningsåtgärder, som man
i annan ordning vidtar, när det gäller
vår företagsamhet och då även exporten.

Bevillningsutskottets ordförande nämnde
också den »tullfullmakt», som man
här är beredd att ge regeringen. Helt
naturligt har delade meningar på den

punkten gjort sig gällande inom bevillningsutskottet.
Motioner i restriktiv
riktning har väckts, och från flera håll
uttryckte man sin betänksamhet inför
vad som här föreslogs, nämligen att utskottet
skulle tillstyrka riksdagen att
i detta sammanhang delegera sin beskattningsrätt
till regeringen; det är ju
detta som här avses. Men vi, som hade
den mera betänksamma inställningen,
lät våra invändningar falla, när vi kom
underfund med att utskottet skulle kunna
ena sig om den onekligen restriktiva
skrivning, som på denna punkt kommit
till synes i betänkandet. Utskottet
framhåller ju här, att bemyndigandet
måste enligt dess uppfattning betraktas
som en undantagsförcteelse betingad av
det speciella läget.

Den karakteristiken vill jag gärna understryka,
tv det är givetvis betänkligt
—■ därom är vi nog alla ense — att riksdagen
över huvud taget delegerar något
av sill beskattningsrätt till Kungl. Maj:t.
Beskattningsrätten är ju riksdagens oförytterliga
prerogativ, och det måste vara
alldeles speciella omständigheter som
skall kunna motivera ett avsteg på det
sätt, som här har skett. Men vi menar,
att dessa speciella omständigheter nu är
för handen.

Samtidigt framhåller det enhälliga bevillningsutskottet
angelägenheten av att
Kungl. Maj:t såvitt möjligt och i lämpliga
former under höstsessionen underrättar
riksdagen om resultatet av sina överläggningar
och de utfästelser som sålunda
gjorts. Jag behöver inte närmare
markera allvaret i detta utskottets yttrande
— jag utgår från att regeringen
uppmärksammar det och under höstriksdagen
lämnar den sålunda önskade
redogörelsen.

Med dessa få ord, herr talman, ber
också jag att få tillstyrka bevillningsutskottets
betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Självfallet är jag glad
över att herr Hagberg och jag är ense
om vår exports betydelse för landets
ekonomi i allmänhet. Jag vill tillägga

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

att de små nationerna är stormakter på
utrikeshandelns område — det är de
som har den största utrikeshandeln. Medan
vår utrikeshandel uppgår till 20
procent av nationalinkomsten är motsvarande
procenttal för vissa stormakters
del kanske bara 2, 3 eller 4. Detta
förhållande visar tydligt vilket intresse
vi har av att vidtaga åtgärder som främjar
en internationell handel, och det är
detta syfte som ligger bakom hela den
konvention vi snart skall fatta beslut om
att biträda.

Herr Hagberg passade emellertid på att
säga — samtidigt som han talade om att
vi är överens i fråga om värderingarna
av exporten — att vi från det håll jag
representerar kanske försummar att
stödja exporten i dess strävanden. Ja,
herr Hagberg, vi får som sagt en skattedebatt
längre fram i dag, och då skall
vi väl lufta de där tingen. Men jag undrar
om det funnits någon period då den
svenska utrikeshandeln har haft så
utomordentliga framgånger som under
efterkrigsåren. Jag minns livligt att när
jag kom till handelsdepartementet år
1948 hade vi en export på inte fullt 4
miljarder kronor. År 1955, när jag lämnade
departementet, hade vi kommit
upp till en export av 10 miljarder kronor,
och den har sedan dess ökat ytterligare
i en mycket snabb takt. Bakom
denna utveckling ligger ändå en period,
under vilken herr Hagberg och
hans meningsfränder hela tiden bär varit
missnöjda med skatterna för näringslivet.
Men den saken får vi diskutera
senare i eftermiddag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden:
l:o att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Öhman, att
riksdagen skulle avslå utrikesutskottets
utlåtande nr 2 och propositionen nr 25
samt i skrivelse till regeringen uppmana
denna att taga initiativ till en konferens
med samtliga europeiska stater i syfte
att rasera handelshindren, utveckla handeln
mellan öst och väst samt motverka
ett eventuellt handelskrig ävensom i

Ang. EFTA samt Sveriges utrikespolitik

skrivelsen föreslå, att Sverige icke ensidigt
skulle kränka ingångna avtal med
andra länder; samt 3:o), av herr Nilsson,
Ferdinand, att utrikesutskottets utlåtande
nr 2 skulle visas åter till utskottet.

Vidare anförde herr talmannen, att
propositioner komine att framställas
först angående det av herr Nilsson, Ferdinand,
gjorda återremissyrkandet samt
därefter, om så erfordrades, beträffande
de båda övriga yrkandena.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å berörda återremissyrkande;
och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt de under l:o) och 2:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr öhman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr öhmans under
överläggningen framställda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Öhman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 136;

Nej — 2.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att i vissa fall förordna
om avvikelse från tulltaxan m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade
länderna

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner angående
bistånd åt de s. k. underutvecklade
länderna, m. m.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
följande, av utskottet till behandling i
ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna nr 53 i
första kammaren av herr Lundström m.
fl. och nr 61 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl., om bistånd åt de s. k. underutvecklade
länderna, m. m., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle

1. hemställa, att Sverige inom OEEC
och vid de nyligen beslutade förhandlingarna
mellan västeuropeiska och
nordamerikanska stater måtte verka för
en ökad och samordnad insats till bistånd
åt de underutvecklade länderna,
varvid möjligheterna att uppnå en konjunkturstabiliserande
och sysselsättningstryggande
effekt inom OEEC-Iändernas
näringsliv måtte beaktas;

2. hemställa, att Sveriges representanter
inom FN måtte få i uppdrag att verka
för undersökning av mera effektiva
vägar för att finansiellt och på annat
sätt lösa det internationella distributionsproblem,
som livsmedelsöverskotten
inom vissa områden och underskotten
inom andra aktualiserade; samt

3. hemställa, a) att Sveriges representanter
i FN måtte få i uppdrag att göra
förnyade ansträngningar för att driva
frågan om vidgade insatser för familjeplanering
och b) att Sverige måtte fullfölja
sin egen medverkan i fråga om åtgärder
på detta område inom länder,
från vilka framställning härom framkomme; B.

de likalydande motionerna I: 52, av
herr Bengtson m. fl., och II: 62, av herr
Elmwall m. fl., angående utveckling och
rationalisering av jordbruket i de s. k.
underutvecklade länderna, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
initiativ till samverkan med andra länder
— helst inom ramen för Förenta
Nationernas organisation och verksamhet
— i syfte att

dels genom långivning och tekniskt
bistånd verka för utveckling och rationalisering
av jordbruket i de s. k. underutvecklade
länderna,

dels åstadkomma en rationell distribution
av livsmedel från länder med
överskottsproduktion till hjälp åt länder,
vilkas folk lede brist på livsmedel,

dels ock skapa möjligheter för en i
detta syfte ökad livsmedelsproduktion.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
yttrat bland annat:

»Mot de allmänt hållna önskemål, som
båda motionsgrupperna innefattar, har
utskottet icke någon erinran att göra.
Att Sverige bör i sin mån bidraga till
internationell samverkan i detta syfte
finner utskottet vara ett väl motiverat
anspråk på vårt land, inte minst ur den
synpunkten att sådan samverkan utgör
en viktig faktor för främjande av fredlig
sammanlevnad mellan världens folk.
Likaså förordar utskottet att redan påbörjade
bilaterala insatser i fråga om
tekniskt bistånd liksom beträffande familjeplanering
i den mån ekonomiska
och personella resurser står till buds
fullföljes i ökad omfattning.

Då det blir fråga om konkreta åtgärder
eller initiativ — sådana har helt
naturligt icke specificerats i förevaran -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

de motioner — får utskottet erinra därom
att instruktion för den svenska delegationen
i FN enligt sedvanlig praxis
årligen fastställes av regeringen sedan
utrikesnämnden hörts i ärendet. Denna
instruktion är jämväl i många stycken
vägledande även för den permanenta representationens
verksamhet. I den mån
regeringen får anledning därutöver meddela
denna speciella instruktioner, förutsätter
utskottet att i ärenden av särskild
vikt samråd sker med riksdagens
representanter i utrikesnämnd, respektive
utrikesutskott. Dessa har därigenom
tillfälle att framföra sina meningar och
uppslag hur de angivna problemen bör
år efter år angripas.

Utskottet hemställer i anledning av
motionerna att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna vad ovan anförts.
»

Utskottet hade därjämte hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att ifrågavarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr TALMANNEN yttrade:

I anslutning till överläggningen angående
utrikesutskottets nu föredragna utlåtande
nr 3 må beröras även det därmed
sammanhängande statsutskottets utlåtande
nr 47. Yrkanden i anledning av
sistnämnda utlåtande skall dock ställas
först efter det jämväl detta betänkande
föredragits.

Redogörelse för innehållet i statsutskottets
utlåtande nr 47 återfinnes å sid.
73.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De spörsmål som berör
svenskt bistånd till de underutvecklade
länderna har behandlats av två utskott.
Medan statsutskottet haft att syssla med
propositionen och anslagsfrågorna samt
de problem, som sammanhänger med inre
svenska åtgärder, har utrikesutskottet

ägnat sig åt de mer utåtriktade frågorna.
Dessa har närmast innefattat rekommendationer
till svenska initiativ eller
åtgärder i internationella sammanhang.

Då utrikesutskottet i allt väsentligt anslutit
sig till de synpunkter, som utvecklats
i folkpartiets dit remitterade motioner,
vill jag om detta utskottsutlåtande
endast uttala förhoppningen att det bifalles
av kammaren.

I den reservation, som fogats till statsutskottets
utlåtande nr 47, ställs fyra
särskilda yrkanden, som samtliga sammanfaller
med de från folkpartiet väckta
motionerna. Utskottet har i alla punkter
avstyrkt motionsförslagen, men det ser
åtminstone i ett par fall nästan ut som
om avstyrkandet mera skett av respekt
för Kungl. Maj:t än av hänsyn till föreliggande
sakskäl.

Motionernas huvudyrkande gäller att
öka anslaget till bilaterala åtgärder i underutvecklade
länder med 6,6 miljoner
kronor. Det är en betydande ökning,
men trots detta är utskottet i och för
sig inte kallsinnigt till tanken på ett
större anslag. Man tycker bara, att en
sådan anslagsökning inte behöver ske i
år, eftersom den utredning som företagits
av centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd till underutvecklade
länder och som ligger till grund för anslagsyrkandet,
ännu inte är färdigbehandlad
av statsmakterna. Utskottsmajoriteten
tycker alltså att frågeställningen
närmast är denna: Skall anslagsökningen
göras i år eller nästa år? Utskottet
finner därvid skälen tala för nästa
år.

Reservanterna ser inte frågeställningen
enbart på detta sätt. Ingen vet vad
nästa år bär i sitt sköte, och varken
föredraganden i statsutskottets första avdelning
eller någon av utskottets talesmän
torde kunna lämna några som helst
utfästelser för vad som kan ske nästa
år. I första hand är det därför fråga om
att nu ge en önskvärd anslagsökning till
detta viktiga ändamål eller att låta bli.

Vi i folkpartiet anser centralkommitténs
framlagda projekt så behjärtansvärda
och så betydelsefulla, att det föreslag -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

na anslaget är mer än väl motiverat.
Men även om det endast skulle vara fråga
om att uppskjuta anslagsfrågan ett år,
är enligt vår mening så allvarliga konsekvenser
knutna till ett sådant uppskov,
att det inte bör ske. Skälen för detta har
närmare utvecklats i den reservation
som föreligger, och jag skall inte upprepa
dem här. Det är bara en detalj jag
vill beröra, den nämligen att utskottet
anser de föreslagna medlen obehövliga
under det närmaste året.

Av de upplysningar vi fick innan motionen
väcktes och som bekräftats från
ansvarigt håll även därefter, har framgått
att därest inte pengar finns till förfogande,
så kan inte heller rationella
förberedelser för de avsedda projekten
företas. Alla är ense om att startandet
av ett projekt i förväg kräver ingående
av överenskommelser med statsledningen
i det land det är fråga om. Framgång
vid dessa förhandlingar kan svårligen
nås, om man inte kan säga att pengar
för ändamålet finns disponibla. Att göra
realiserandet av planerna beroende
av huruvida pengar kan erhållas eller
inte, ger icke möjlighet till effektiva förberedelser.
Ges därför inte anslaget i år,
betyder det uppenbarligen att rationella
förhandlingar inte kan föras om de projekt
som föreligger. Det blir i stort sett
uppskov efter hela linjen, vilket med
hänsyn till den snabba politiska utvecklingen
i berörda länder kan visa sig
högst olyckligt.

Nu säger utskottet att det finns 2,5
miljoner kronor i reservationsmedel, så
nog kan man gripa sig an med åtskilliga
projekt alltid. Det bör dock påpekas att
av dessa 2,5 miljoner kronor är cirka
1,5 miljon bundna till speciella ändamål,
och de så att säga fria medlen som
finns reserverade uppgår således till 1
miljon eller däromkring. Då anslaget i
övrigt till bilateral verksamhet icke höjts
någonting alls i år, lär utrymmet för nya
projekt bli mycket begränsat. Huruvida
det kan mätas med siffran 1 miljon eller
mindre, undandrar sig min bedömning.

Av dessa skäl har reservanterna yrkat
bifall till motionsförslaget om anslagsökning
i år.

Beträffande den motionsvis föreslagna
stimulansen av centralkommitténs
stundande penninginsamling och likaså
motionsyrkandet om utredning av hur
man på bästa sätt skall underlätta svenska
investeringar i underutvecklade länder,
har statsutskottet i sin motivering
i sak understrukit motionärernas synpunkt.
Men utskottet har, som sagt, ändå
slutat med att avstyrka motionsyrkandet
om direkta beslut och i stället nöjt sig
med allmänna uttalanden om tillit till
regeringens goda förstånd. Reservanterna
tror att det är säkrare med direkta
riksdagsbeslut och förordar sådana.

Slutligen vill också reservanterna att
de väldiga och växande problem som
sammanhänger med och kommer att höra
samman med hjälpen till underutvecklade
länder skall fortlöpande följas
av en parlamentarisk delegation i nära
samarbete med centralkommittén. Här
kommer nämligen med tiden att finnas
så många vitt skilda och med säkerhet
svåröverskådliga samordningsfrågor, att
ett centralt parlamentariskt organ förefaller
ha en viktig uppgift att fylla. Centralkommittén
själv representerar visserligen
ett stort antal organisationer
inom vårt land men kan inte därför vara
i stånd att svara för de många spörsmål
som kommer att möta. Återstår då
att regeringen skulle sköta denna allmänna
samordning och översyn. Vi tror
att det finns många skäl för att avlasta
regeringen en väsentlig del av detta
samordnings- och planeringsarbete. Regeringen
kommer i alla fall att få ta sin
del av bördan när det gäller att ta ståndpunkt
till det statliga bidrag som kommer
att erfordras och i fråga om åtskilliga
andra saker.

Detta är de skäl som föranlett reservationerna
till statsutskottets utlåtande
nr 47.

Med anledning av herr talmannens
meddelande rörande propositionsordningen
ber jag nu att få yrka bifall till
utrikesutskottets utlåtande nr 3. Beträffande
yrkandena i fråga om statsutskottets
utlåtande nr 47 skall jag senare
återkomma.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr förste vice talman! Man kan
val om detta ärende säga detsamma som
om dem som förut behandlats här i dag,
nämligen att det råder en mycket långtgående
enighet beträffande sakfrågorna.
Man kan konstatera en bred och
växande anslutning till tanken på ett
väsentligt vidgat bistånd till de länder
som försöker utveckla sig industriellt,
kulturellt och på annat sätt. Jag vill uttala
min tillfredsställelse över den mycket
goda opinionsyttring i dessa frågor
som utrikesutskottets här föreliggande
utlåtande innebär. Inte minst vill jag
understryka betydelsen av vad utskottet
har uttalat och meddelat när det gäller
planerna på vidgade insatser i fråga
om familjeplaneringen, en fråga som ju
bär visat sig vara mycket svår att komma
någon vart med i FN-sammanhang.
Det är ju så, att motsättningarna i denna
fråga av olika skäl är så stora att det
inte har gått att med framgång driva
den i FN-sammanhang.

Jag skall inte för närvarande gå djupare
in på och kommentera de reservationer
som här föreligger annat än på
några punkter. Herr Lundström har redan
framfört en del skäl, varför vi från
vårt håll bedömt läget så, att Sverige
redan i år bör i väsentlig grad öka anslagen
till de bilaterala biståndsåtgärderna.
Det är emellertid några punkter
som jag skulle vilja beröra ytterligare.

Det framhålls på s. 7 i statsutskottets
utlåtande nr 47 att missionsorganisationerna
i Sverige på olika sätt har
varit inkopplade i detta sammanhang,
och man får intrycket att så skulle ha
skett i inte ringa utsträckning och att
centralkommittén skulle vara inställd
på att även i fortsättningen upprätthålla
kontakt och samarbete med dessa organisationer.
Jag vet inte på vilka upplysningar
utskottet stöder detta uttalande.
Har någonting i den vägen förekommit.
så har det uppenbarligen varit i
mycket ringa omfattning. På flertalet
missionssällskap känner man nämligen
över huvud taget inte till något sådant
samarbete, vilket ju kan förefalla överraskande
mot bakgrunden av att det ju

är uppenbart att missionssällskapen —
vilken inställning man än har till de
ursprungliga motiven för deras insats
och verksamhet på olika håll på vårt
klot — bär skaffat sig en betydande
praktisk erfarenhet av bl. a. utbildningsverksamhet.
Missionssällskapen har ju
skolor på olika nivåer från småskolor
upp till läroverk och yrkesskolor, och
de har genom sådan verksamhet och
på en rad andra sätt skaffat sig kontakter
och erfarenheter, som borde kunna
bli av mycket stor betydelse när
man från svenskt håll skall försöka vidga
det bilaterala biståndet.

Vad beträffar statsutskottets uttalande
med anledning av motionsyrkandet
om stöd åt den tilltänkta insamling,
som skall verkställas under nästa budgetår
— den är avsedd att sättas i gång
under februari månad, om jag blivit
rätt informerad — vill jag bara säga att
om en utfästelse om ett statligt bidrag
med en krona för varje insamlad krona
skall ha någon effekt, är det viktigt att
riksdagen gör den utfästelsen på ett så
bindande sätt att den verkligen kan användas
som ett argument i insamlingsarbetet.
Ges utfästelsen först sedan insamlingen
nära nog avslutats eller sedan
den propagandamässiga apparaten omkring
den är fastlagd, kan den inte spela
så stor roll. .Tåg tror därför att det
skulle vara värdefullt, om riksdagen på
den bär punkten anslöt sig till den mera
bestämda skrivning i den riktningen
som föreslås i reservation nr 2.

När det sedan gäller reservation nr
3, som närmast har att göra med de
svenska företagens möjligheter att etablera
verksamhet i underutvecklade länder,
är det en rad frågor som man kunde
gå in på. Låt mig bara nämna några
av dem.

Statsutskottet finner att något särskilt
för närvarande inte behöver göras när
det gäller exempelvis frågan om kreditgarantier,
och utskottet menar att vi
över huvud taget inte behöver utreda
problematiken i detta sammanhang. Jag
tror att utskottet har skilt sig väl snabbt
och lätt från dessa frågor. Det existerar
fortfarande en rad hinder för svens -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

ka företag som vill etablera verksamhet
i sådana här länder, och därför bör
man någon gång ta itu med dem. Jag
kan t. ex. erinra om ett sådant faktum
som att vi har ganska avsevärda restriktioner
när det gäller kapitalets internationella
rörlighet. Man kan visserligen
måhända få fram en statistik som
visar ganska betydande svenska investeringsinsatser
i utvecklingsländerna och
över huvud taget i utlandet, men det är
litet svårare att få ett grepp om varifrån
dessa pengar kommer. Det är väl
så, att det ofta är fråga om nedplöjda
vinstmedel, som har skapats genom
verksamhet utomlands och alltså inte om
kapitalexport i vanlig mening.

Det svenska kreditgarantisystemet i all
ära — det har under senare år utvecklats
på ett gynnsamt sätt och vidgats väsentligt
till sin omfattning — men det
är utan tvivel till sin konstruktion avpassat
framför allt för mera ordinära
handelspartners, d. v. s. tekniskt och
ekonomiskt utvecklade länder. Bland annat
är de nuvarande kreditgarantierna
alldeles för kortsiktiga för att vara ändamålsenliga
när det gäller underutvecklade
länder. Krediterna klipps ju
med det nuvarande systemet av efter
så få år att de inte blir till stor hjälp
för utvecklingsländerna. Skall de bli effektiva
när det gäller dem tror jag att
kreditperioderna måste utsträckas till
åtminstone tiotalet år, annars blir det
inte stort värde med krediterna.

Låt mig så få understryka betydelsen
av en internationell samordning, kanske
då närmast inom OEEC:s ram, såsom
angivits i utrikesutskottets utlåtande nr
3. Jag skulle tro att man där har en
reell möjlighet att få i gång ett verksamt
stöd. Jag skulle också tro att det
i detta sammanhang var en alldeles riktig
bedömning av läget och möjligheterna,
som kom till uttryck i president
Eisenhowers vädjan till de europeiska
nationerna, när han — det var väl i janauri
— i ett anförande underströk
betydelsen av att man kunde öka de
privata investeringarna i de underutvecklade
länderna. Man skulle då en -

ligt min mening ha stora möjligheter att
få fram kapital. Man skall inte bara tala
om en väg i detta sammanhang, men
jag kan inte se annat än att det bör
vara samma huvudväg nu lika väl som
under 1800-talet, när vårt land slog
in på den industrialiseringsepok som
lett till sådana framgångar. Det var då
utländska företagare som kom hit och
satsade kapital för att sätta i gång verksamheten.
Jag tänker mig att något liknande
skulle kunna ske på många håll
ute i världen. Jag är medveten om att
misstänksamheten mot de forna kolonialherrarna
är så pass stor, att speciella
problem uppkommer, men jag
tror inte att svårigheterna behöver vara
oöverkomliga.

En viktig förutsättning är emellertid
att man kan finna framkomliga vägar
för att reducera de risker för investeringarnas
fortbestånd som sammanhänger
med politisk instabilitet. Det är emellertid
alldeles klart att det under efterkrigstiden
glädjande nog har skett en
uppbyggnad av förtroendet nationerna
emellan. Detta avspeglas rent statistiskt
i siffror om hur privata investeringar år
från år kraftigt har ökat i utvecklingsländerna
genom kapitaltillflöde från de
utvecklade nationerna.

Låt mig sedan, herr förste vice talman,
säga några ord om det förslag som
föreligger i reservation nr 4 om att en
parlamentarisk delegation skulle få i
uppdrag att fortlöpande följa detta arbete.

Herr Lundström har redan understrukit,
att läget är sådant, att man kan
vänta sig en stark expansion av en
verksamhet, som influeras av en lång
rad olika omständigheter. Detta gör att
man ideligen måste tänka om och söka
nya vägar. Det är ändå rätt rimligt, att
en sådan verksamhet förankras parlamentariskt,
så att man kan över partigränserna
följa den och framkomma
med de förslag som från tid till annan
kan vara befogade med hänsyn till möjligheter
och behov. Jag skulle tro att
biståndsverksamheten då skulle på ett
gynnsamt sätt lyftas över de partipoli -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

tiska konflikter, som ofta uppstår när
man har att göra med anslagsfrågor,
med sådant som kostar pengar.

Tillåt mig att än en gång få konstatera
det glädjande och stigande intresset
för dessa frågor. Vi har väl alla
en känsla av och är starkt medvetna
om att problematiken från dessa länder
tränger sig på oss över våra gränser
med allt större kraft. Vi kan inte hålla
oss utanför denna problematik; den angår
oss i utomordentligt hög grad. Den
klyfta som vi i dag ser mellan vad vi
schematiskt brukar kalla rika och fattiga
länder är mycket stor. Man kan
säga, att i runt tal 15 procent av jordens
invånare — de som har det väl
ställt — förfogar över gott och väl 70
procent av jordens samlade inkomster.
Om ett sådant förhållande skulle råda
inom en enskild nation, skulle vi väl
alla säga oss, att denna nation inte kan
bestå i längden. Den skulle lida av alltför
stora spänningar och motsättningar
och på grund därav förbereda sin egen
undergång. Man kan säga ungefär detsamma
om läget ute i världen. Det
kommer inte att i längden gå att ha det
på detta sätt. Det måste nog bli så att
vi, som tillhör de välsituerade i den
mänskliga familjen, först som sist gör
klart för oss att vi inte kan obekymrade
om andras svårigheter försöka höja vår
standard utan att dela med oss. Jag
tror inte att det främst är fråga om ett
jättelikt fördelningsprojekt, utan det är
snarare fråga om att hjälpa sämre lottade
nationer att komma i gång, så att
man får till stånd en ekonomisk expansion,
liknande den som utlöstes med
sådan kraft i de västeuropeiska länderna
under 1700-talet och 1800-talet. Det
finns många skäl som visar oss att vi
bör gå i denna riktning. Man kan ju
nämna de självklara humanitära skälen
och ekonomiska skäl. Vi har allt intresse
av att de ifrågavarande länderna utvecklas
till att bli goda handelspartners.
Det är också en stor politisk fråga, ty
en gynnsam ekonomisk utveckling är
en av de grundläggande förutsättningarna
för att dessa nationer skall kunna

utvecklas så att de når eller kan upprätthålla
politisk frihet.

Jag kommer därför, herr talman, att
yrka bifall till reservationerna nr 1, 2,
3, 4 och 5 vid statsutskottets utlåtande
nr 47.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag vill inledningsvis ge
en eloge åt den motion som folkpartiet
framlagt till årets riksdag. Den är i stora
delar en utmärkt analys av de problem
som utvecklingsländerna står inför,
och den är uttryck för en positiv
handlingsvilja när det gäller Sveriges
insatser för sådana länder. Den är utomordentligt
välkommen för dem som delar
de allmänna värderingar som finns i
denna motion.

I dag har vi att behandla vissa reservationer
i statsutskottets utlåtande nr 47
med anledning av bland annat denna
motion. Jag skall huvudsakligen uppehålla
mig vid den till beloppet största
av dessa reservationer, nämligen det förslag
som framlagts om en ökning av
Sveriges insatser på det bilaterala hjälpområdet
genom att öka anslaget till
centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd.

Reservationen grundar sig på en utredning
som företagits inom centralkommittén
och där jag hade privilegiet
att medverka. Denna utredning är nu
ute på remiss. Det är mycket glädjande
att se, att de remissinstanser vilkas yttranden
jag läst hittills i stort sett är
mycket positiva till utredningens förslag
samt att utredningen i den offentliga
debatten över huvud taget mottagits
på ett gynnsamt sätt.

Det är klart att Sveriges insatser för
hjälp till underutvecklade länder inte i
första hand kommer att ligga och ej heller
nu ligger på det bilaterala området.
De stora bidragen ger vi nu och kommer
vi även i fortsättningen att ge genom
Förenta Nationerna och andra internationella
organisationer såsom Världsbanken.
Men det finns likvid motiv för
att vi vid sidan av våra internationella

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

insatser skall ha en bilateral biståndsverksamhet.
Ett motiv som anförts är att
vi genom bilaterala insatser kan skapa
större förståelse inom landet och hos
den svenska opinionen för betydelsen av
den internationella hjälpen samt insikt
om vad denna tekniska hjälp innebär;
att det sålunda inte bara är en hjälp
som syftar till att lindra akuta nödsituationer
utan framför allt är en hjälp
till utveckling, en hjälp till självhjälp.
Man konkretiserar vad hjälpen är, och
det blir tillfälle för en mängd svenskar
att komma i direkt kontakt med internationellt
arbete. Men viktigast är naturligtvis
den betydelse som det bilaterala
biståndet kan ha för mottagarländerna.
Vi kan ju inte genom våra med
nödvändighet begränsade insatser lösa
några problem, men vi kan möjligen och
i bästa fall vara med och anvisa vägar
till en lösning av problemen genom att
göra våra bilaterala biståndsprojekt till
något av modellprojekt för hur man arbetar
med dessa frågor. Vi kan exempelvis
inte lösa familjeplaneringsproblemet,
som är av gigantisk storleksordning.
Men det lilla projekt, som Sveriges driver
för närvarande på Ceylon och vilket
som bekant har tilldragit sig stor internationell
uppmärksamhet, kan tjäna som
en modell för hur man kan angripa
problem av denna art och sålunda få
till efterföljd insatser från länderna
själva samt från internationella organisationer
av en helt annan storleksordning.
Vi kan inte lösa byggnadsutbildningsproblemet
i Etiopien, men vi har
ju byggt den första byggnadstekniska
skola som över huvud taget finns i Etiopien.
Därmed stimulerar vi till fortsatta
krafttag för att bygga ut denna utbildningsform
i Etiopien, vilket är en förutsättning
för en lösning av nästan alla
dagens problem, emedan nästan alla utvecklingsproblem
förutsätter att man
bygger hus. Vi kan på samma sätt inte
totalt sett göra mycket åt yrkesutbildningen
i Pakistan, men vi kan visa som
en modell, hur en rationellt arbetande
yrkesskola fungerar genom det projekt
som vi nu har i Karaclii.

Med denna målsättning ställs det sär -

skilt stora krav på de projekt som Sverige
engagerar sig i. Det skall vara bra
projekt, väl planerade och förberedda.
Är de inte det, kommer de att förfela
sitt syfte. De blir inte en stimulans för
opinionen inom landet utan kan tvärtom
tas till motivering för kverulans över
att det slösas med statsmedel på onyttiga
ting. Projekten blir inte de modeller
för ett konstruktivt arbete som de är avsedda
att vara i de mottagande länderna,
utan de blir i stället en dålig reklam för
Sverige och — vad värre är -— en dålig
reklam för den speciella verksamhet
som de vill stimulera.

Emedan planeringen är av så stor betydelse
för det bilaterala arbetet måste
man tåla vissa tidsförskjutningar. Sådana
är ett mindre ont än om projekten
är dåligt förberedda.

Vidare kan i detta sammanhang nämnas
en annan flaskhals, som påverkar
vårt bilaterala arbete. Det är det personalbehov
som finns, så fort vi engagerar
oss i ett internationellt projekt.
Enligt dem som arbetar praktiskt och
konkret i dessa frågor har det visat sig
att det inte varit bristen på pengar, som
föranlett svårigheter att få igång projekten,
utan svårigheterna att anskaffa
förstklassig svensk personal, som kan
driva igenom projekten. Dessa problem
var vi medvetna om, när vi grep oss
an med utredningsarbetet. Vi kom ganska
snart att stå inför ett val. Vi hade
inom utredningen en ganska snävt tillmätt
tid. Vi fann att skulle vi hålla den
tiden, skulle det bli en ganska dåligt
genomarbetad utredning. Knappast några
av våra projekt skulle kunna framföras
annat än antydningsvis. Skulle vi
alltså i någon högre grad kunna utarbeta
projekten på utredningsstadiet, så
måste tiden förlängas. Det är klart att
vi sneglade på riksdagen. Vi visste att
om utredningsarbetet skulle pressas fram
mycket snabbt, så skulle det vara i avsikt
att få fram medelsanvisning så tidigt
som för budgetåret 1900/61. Vi upptäckte
nu, att denna målsättning måste
ges upp. Vi drog ut på utredningsarbetet,
sedan vi alla kommit överens om att
vi borde inrikta oss på att medel anvi -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

sades först för budgetåret 1961/62. I
dessa diskussioner deltog faktiskt också
en framstående medlem av herr Lundströms
parti.

Dessutom sade vi oss inom utredningen,
att det inte fanns några möjligheter
att ens inom den förlängda tidsramen
framlägga färdiga projekt. I utredningsprogrammet
heter det på s. 15, att utredningen
inte haft möjlighet att följa
det av centralkommittén fastställda tidsschemat
utan har nödgats att inte obetydligt
överskrida den givna tidsfristen.
Trots detta lämnas alltjämt många frågor
obesvarade. Det förutsättes därför,
att ytterligare detaljutredningar företas
i fråga om de flesta enskilda projektförslag,
om vars realiserande beslut kan
komma att fattas under de närmaste
åren.

Innan dessa projekt kan läggas fram,
förutsättes alltså ganska intensiva förberedelser,
förhandlingar med andra
länder m. m., såsom också herr Lundström
framhöll. Detta betyder ju, att det
inte finns ens någon teoretisk möjlighet
att det kan bli fråga om ökad medelsförbrukning
på dessa anslag till
följd av nya projekt under budgetåret
1960/61. Det finns ju dessutom en reservation
av 2,5 miljoner kronor, om en
medelsförbrukning på något sätt skulle
aktualiseras. Men i själva verket kan
man alltså inte räkna med att det blir
ett öres medelsförbrukning — även om
man skulle följa folkpartiets reservation
— under budgetåret 1960/61 utan tidigast
under budgetåret 1961/62. Detta vet
de folkpartiets representanter, som har
reserverat sig. Det klarlades nämligen
under utskottsbehandlingen, och det
framskymtade också i herr Lundströms
anförande. Likväl menar man, att det
behövs pengar. Man frågar sig då, vilka
motiven till denna inställning kan vara.
Huvudmotivet är att man menar att det
är bra att ha dessa pengar och att det är
trevligt alt pengarna ligger hos statskontoret.
Framför allt är det ytterligt önskvärt
att pengarna är tillgängliga för att
man skall kunna föra rationella förhandlingar
med främmande makter om dessa
projekt, såsom herr Lundström yttrade

sig. .Tåg vill alldeles bestämt förneka, att
detta skulle vara av någon mer avsevärd
betydelse. De som eventuellt skall
förhandla med svenska myndigheter om
dessa projekt kan ju inte undgå att veta,
att bakom dessa förslag står först en utredning
med representanter för en
mängd olika folkrörelser. Vidare står
bakom förslagen en centralkommitté,
som omfattar nästan hela Organisationssverige,
samt en omfattande remissbehandling.
Bakom förslagen står klara
och positiva uttalanden från regeringens
och utskottets sida. Det kan alltså inte
råda någon tvekan om att det finns en
bakgrund för eventuella förhandlingar.

Det är alltså onödigt och •—■ principiellt
sett — ganska märkvärdigt att begära,
att riksdagen skall anslå pengar
för ett visst budgetår, när man från
början med bestämdhet vet, att pengarna
inte kommer att tas i anspråk. Det är
klart att parlamentet är suveränt och
kan göra vad det vill. Jag tror nog inte,
att en medelsanvisning skulle vara ett
direkt brott mot grundlagen, men suveräniteten
måste väl användas med en
viss försiktighet, så att man inte driver
igenom något, som strider mot allmänt
vedertagna begrepp på detta område.
Mot bakgrunden härav får reservationens
yrkande karaktären av ett demonstrationsyrkande.

Det kan i sammanhanget också erinras
om att man från samma håll, där
man nu begär ökade utgifter, brukar begära
stora skattesänkningar. Det brukar
ju inte finnas någon korrelation mellan
folkpartiets samtidiga krav på ökade utgifter
och minskade skatteinkomster. I
detta fall kan man väl försvara sig med
att eftersom det inte blir några utgifter
på anslaget, så behöver man inte räkna
med ett behov av motsvarande inkomster.
Det är klart, att man möjligen kan
anföra detta som försvar, men det är i
så fall ett något säreget försvar.

Man kan ju också göra gällande, att
ett demonstrationsyrkande inte betyder
någonting. Det gäller en god sak, och det
är bra att demonstrera för positiva ting,
även om detta konkret inte skulle bety -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

da någonting. Det finns dock en speciell
omständighet, som enligt min mening
gör detta handlingssätt beklagligt.

Det har ju talats så mycket om —
jag vill understryka det — att vi bör
försöka hålla enighet när det gäller
Sveriges bistånd till utvecklingsländerna.
Det skall vara något av — om jag
får använda ett högtidligt uttryck —
en nationell manifestation av Sveriges
solidaritet med dessa länder. Det är
alldeles uppenbart att det funnits en
bakgrund till den ändå relativt hastiga
ökning av dessa anslag, som skett under
senare år, i en stigande förståelse
inom svensk opinion för betydelsen och
förpliktelsen av en sådan här verksamhet.
Jag har ett livligt minne av —
när jag första gången i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet kom i
kontakt med dessa ting — vilken kompakt
brist på förståelse man mötte på
många håll i Sverige för att det här var
fråga om en viktig uppgift. Jag var
med om att organisera en stort upplagd
insamling inom svenskt näringsliv
för att få pengar till en röntgenapparat
för tuberkulösa indonesiska
studenter. Denna insamling gav inte ett
enda öre, och man hade då den argumenteringen:
»Det angår inte oss vad
som händer långt borta i Indonesien.»
Den mentaliteten är borta, och nu finns
det ett stigande stöd inom alla olika
folkgrupper och intresseorganisationer
för detta som en viktig uppgift för Sverige.

Man bör alltså försöka hålla enigheten
när det gäller denna hjälp. Det är bra
för effekten utåt, ty man vet då att
detta är en sak som riksdagen och hela
folket står bakom och att det alltså
inte blir några förskjutningar och förändringar
i hjälpprogrammet, även om
det skulle bli politiska maktförskjutningar.
Det är bra för effekten inåt, inte
minst när vi framdeles skall öka dessa
anslag, att alla är med och att det
inte uppstår strid och split. Jag vet
inte hur länge denna enighet kan bestå,
tv går det som jag tror, kommer
vi inom få år att stå inför kraftiga anslagsökningar
till förmån för utveck -

lingsländerna, om nämligen de internationella
organisationerna följer en positiv
linje och därmed ställer ökade krav
på vår verksamhet framför allt i fråga
om den multilaterala hjälpen.

Det är möjligt att vår enighet då inte
kan bestå och att konstellationerna blir
helt annorlunda. Men det är onödigt att
innan vi står inför några reella svårigheter
skapa intryck av att det råder
delade meningar och att det föreligger
split i denna fråga. Det är onödigt
att ge sken av någonting åt vad som
i själva verket är ett ingenting, nämligen
ge sken av att man här vill begära
ett ökat anslag för utvecklingsländerna,
när man samtidigt vet att detta ökade
anslag inte kommer att förbrukas det år
för vilket det anvisas. Jag tycker att det
är detta som är det beklagliga med denna
reservation.

Jag skall sluta med att bara säga —
det är en rent personlig reflexion —
att vi förmodligen kommer att stå inför
behov av starkt ökade insatser för
internationell hjälp. När det i ett sammanhang
talas om siffror på åtskilliga
hundra miljoner kronor, kan detta lätt
avfärdas såsom orealistiskt i dagens läge,
men det är enligt min mening en fullständigt
realistisk målsättning, om vi
ser det hela på litet längre sikt. Dessa
belopp kommer i fråga såsom förpliktelser
i ett internationellt sammanhang
genom Förenta Nationernas insatser för
utvecklingsländerna. I detta avseende
kommer de stora insatserna in. Dessutom
måste vi vid sidan härav ha ett
bilateralt program. Detta bilaterala program
måste organiskt växa fram i takt
med upprättandet av realistiska projekt,
i takt med åstadkommandet av överenskommelser
om dessa projekt med andra
länder och i takt med anskaffandet
av förstklassig personal för att genomföra
dessa projekt. Med hänsyn till de
påfrestningar, som framdeles kan uppkomma,
är det viktigt att vi så långt som
möjligt försöker hålla enighet om de internationella
biståndsanslagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr förste vice talman! Herr Palme
lade ned mycket stor energi på att försöka
visa att vi i detta sammanhang
för något slags demonstrationspolitik.
Jag kan inte neka till att jag tycker
att herr Palmes irritation var litet
för stor för att inte ge intryck av att
herr Palmes ärende huvudsakligen var
politiskt och icke sakligt i denna fråga.

Låt oss nu diskutera denna sak lugnt
och i ett sansat tonläge! De projekt
som det i folkpartimotionen har talats
om och som reservanterna vill sätta i
gång utan dröjsmål, utgör ju i själva
verket en mycket utsållad liten elit av
alla möjliga uppslag, som kommit fram
från skilda håll. Nu är det möjligt att
det finns de som säger, att det inte är
nödvändigt att så att säga ha pengarna
på stubben, innan man börjar förhandlingar.
Men jag har vid samtal med personer
som praktiskt sysslar med detta
fått den upplysningen, att det är just
detta man behöver; man måste veta vad
man har att röra sig med, och detta blir
därför här fråga om ett tungt vägande
sakskäl för anslagsökning nu.

Jag vill sedan säga att det anslag
vi här föreslagit ju inte avser att tillgodose
hela den ökning av det bilaterala
biståndet, som utredningen »Sverige
hjälper» föreslog, utan det är så till
vida begränsat att det innebär att omfånget
ligger — om man lägger till den
anslagsram man nu har — några miljoner
under det belopp av 12 miljoner
kronor årligen som utredningen tänkte
sig. Vårt yrkande går sålunda inte längre
än till vad utredningen —■ som jag
tycker med all rätt — framhäver, att
man måste ta hänsyn till skiftande omständigheter
som uppträder under resans
lopp.

Herr Palme var inne på remissyttrandena.
Jag har läst åtskilliga av dem
med stort intresse, och jag har kunnat
göra samma konstaterande som herr
Palme, att de är i princip med på vad
utredningen föreslår. Låt mig överräcka
en blomma till ledamoten i utredningen
herr Paline med att säga, att

5 Första kammarens protokoll 1960. Nr 10

såvitt jag förstår finns inte i hittillsvarande
remissyttranden särskilt mycket
att hämta utöver den mycket habila utredning
som är gjord. Men det är tydligt
att man kan tolka den föreliggande
utredningens resultat litet olika. Herr
Palme gjorde en tolkning. Han talade
om att det är så mycket undersökningar
som ytterligare behöver göras och förhandlingar
som behöver föras. Men läser
man förordet, som är författat av
generaldirektör Axel Gjöres, får man
ett annat intryck. Vissa av de prioritetsgrupper
som det talas om i utredningen
är av den karaktären, att de är
utredda tämligen fullständigt, säger herr
Gjöres där, medan man för andra inte
har kunnat klara ut förhållandena ens
så långt att man vågat ge sig in på
någon kostnadsberäkning. Det förefaller
mig sålunda att generaldirektör Gjöres
går väsentligt längre i sitt förtroende
till utredningens framlagda förslag
än ledamoten herr Palme.

Jag var i ett tidigare anförande inne
på frågan om de kristna missionernas
insatser. Jag tror att där finns en möjlighet,
om man verkligen vill, att relativt
snabbt åstadkomma betydande resultat
med den apparat som där finns för
biståndsåtgärder.

Låt mig slutligen bara få betona ännu
en gång, att jag tror det är på de enskilda
investeringarnas område som
man har att i framtiden finna de stora
insatserna, de insatser som kommer att
bli av den allra mest avgörande betydelsen
för att kunna få i gång den industriella
expansion och den höjning av
levnadsstandarden, som allt detta egentligen
syftar till.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hanson måste vara
en väldigt spröd viol om han blir så
ledsen över att jag skulle ha varit irriterad.
Jag blir nu verkligt rädd inför
tanken att jag någon gång verkligen
skulle bli irriterad på herr Hanson,
vilket jag hoppas slippa.

I sak var det mycket värdefullt att
få konstaterat, att vi är helt ense om

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

två ting: för det första att det verkligen
inte kan bli fråga om någon medelsförbrukning
under nästa budgetår
och för det andra att de framlagda
projekten i och för sig är utomordentligt
angelägna och med det snaraste
bör komma till genomförande.

Jag tycker också att utredningen från
de förutsättningar den hade att arbeta
med ger ett någorlunda hyggligt underlag
för det fortsatta arbetet, och jag
skulle bli utomordentligt besviken, om
inte riksdagen ett kommande budgetår
engagerade sig för ett program av minst
den storleksordning som utredningen
har framlagt.

Det är möjligt att en del av de projekt,
som vi här har antytt, kommer att
siås ut vid den fortsatta granskningen.
Vi försökte vara så noggranna som möjligt,
men jag är fullt medveten om att
ett par av projekten kanske är tveksamma.
Å andra sidan tror jag att under
de närmaste åren kommer att aktualiseras
en hel rad nya projekt. Det väsentliga
är dock att det är fastslaget,
att det inte är fråga om att i år anslå
medel för detta. Det kan inte vara av
avgörande betydelse för förhandlingarna,
om dessa pengar står på statskontoret
eller om de finns i form av en positiv
inställning från de parter som har
med dessa ting att göra. Därför blir det
något av en demonstration att här kräva
att man skall anslå 7 miljoner kronor.
Jag tycker det är tråkigt och beklagligt
ur sakens synpunkt. Jag tror inte det
spelar någon partipolitisk roll, men det
kan ge intryck av splittring i opinionen
om huruvida utredningens förslag
skall genomföras eller ej.

När det sedan gäller de enskilda investeringarna,
som herr Hanson tog upp,
är jag i och för sig inte emot hans åsikter
på den punkten. Jag tror visst att
de enskilda investeringarna kommer att
spela en mycket avgörande roll. I en
artikel Operation Break-Through, som
chefen för FN:s särskilda fond Paul
Hoffman skrev i höstas i Foreign Affairs,
påpekar han — om jag nu skall ge ett
hårt sammandrag — att det behövs ett
extra tillskott på 40 miljarder dollar i

form av investeringar i de underutvecklade
länderna. Därav kan länderna själva
klara 10 miljarder. Av de återstående
30 miljarderna räknar han med
att 7 miljarder kan täckas genom privata
investeringar, 4 miljarder genom
världsbanken, 3 miljarder genom kolonialmakterna
och 3 miljarder genom att
utnyttja överskottsvaror från västländerna.
För de återstående 13 miljarderna
behövs det nya investeringsinitiativ
med nya finansieringsinstitut. I delta
sammanhang kommer naturligtvis staternas
roll i det hela in i bilden. Skall
man ha chans att klara den väldiga kapitalbildningsökning,
som behövs för att
få i gång en rimlig produktionsutveckling
i de underutvecklade länderna,
måste det bli en samklang av privata
investeringar och övernationella organs
insatser för kapitaluppbyggnaden. De
är båda så angelägna, att något konkurrensförhållande
på intet sätt existerar.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fn sida av utrikespolitiken,
som mera sällan observeras med
stora rubriker i tidningarna men som
inte desto mindre är sensationell i sin
räckvidd — sensationell med hänsyn till
sin betydelse för folkens fred och framtid
— är den tekniska och ekonomiska
biståndsverksamhet som vi nu har diskuterat
här en stund. Man har börjat inse,
att de klyftor i levnadsstandard mellan
välmående och nödlidande folk, som
vi ser kring oss, inte kan, inte får bestå
länge till. Risken för att en allvarsam
social oro skall sprida sig i de färgades
världsdelar, skapa konfliktämnen,
kanske explosioner i det internationella
samlivet, är överhängande. Jordens invånarantal
ökar i ursinnig takt, ökar
med hela sex gånger Sveriges befolkning
årligen. Nog kan man förstå motionsyrkandena
om familjeplanering.
Minst en miljard människor lägger sig
hungriga varje kväll, och 800 miljoner
lider av svåra sjukdomar. Ett outvecklat
näringsliv i raden av fattiga, gamla och
nya stater gör försörjningsproblemen
till aktuell, högaktuell utrikespolitik.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

Mot bakgrund av vad jag nu sagt kan
det förefalla futtigt att diskutera, huruvida
den svenska gåvohjälp, som går direkt
till annat land utan internationella
mellanhänder, skall utökas med C miljoner
kronor omedelbart från och med 1
juli eller kanske först budgetåret därefter.
Herrar Lundström och Hanson har
i dag representerat reservanterna och
har naturligtvis ett lätt spel inför den
allmänna opinionen, när de bjuder över
Kungl. Maj:t med en så relativt blygsam
summa och mot de kulisser av världsnöd,
som jag nyss pekade på. Varför har
då regeringen inte själv föreslagit en anslagshöjning,
varmed man — till synes
— borde kunna stötta upp ytterligare en
och annan försörjningsmöjlighet i ett eller
annat behövande land? Ja, så kan
man fråga. Herr Palme har nyss som ledamot
av centralkommittén givit en initierad
framställning av bedömningarna
inom kommittén och varför han som ledamot
av statsutskottet har kunnat acceptera
regeringens förslag. Det är naturligt
om jag som regeringens kontaktperson,
när det gäller tekniska biståndsärenden,
också gärna vill förklara och
försvara dess ståndpunkter —■ ståndpunkter
som utåt kan missförstås såsom
uttryck för ett mindre helhjärtat intresse
för den internationella solidariteten
än det intresse som exempelvis reservanterna
visar upp i sin reservation —
men som naturligtvis inte är ett kriterium
på något mindre intresse.

Jag vill då först erinra om att Sverige
under de senaste åren successivt
och ganska kraftigt har höjt sina bidrag
till underutvecklade länder genom
de internationella organ som Sverige är
medlem av. 1 fjol tredubblades sålunda
anslaget till de två biståndsverksamheter
som administreras av Förenta Nationerna
— närmare 21 miljoner kronor är
klumpanslaget, som riksdagen skall besluta
om i dag till olika internationella
biståndsändamål. I vår kommer riksdagen
vidare, att få ta ställning till ännu
en stor .svensk insats, nämligen till den
nybildade Internationella utvecklingsfonden,
där vi skall ladda in totalt 52
miljoner kronor under eu femårsperiod.

I den s. k. multilaterala hjälpen, som
förmedlas genom de internationella organen,
har Sverige hittills skött sina förpliktelser
väl. Vi är medvetna om, att
dessa förpliktelser är underdimensionerade
över hela linjen och att de välsituerade
länderna, det industrialiserade
västerlandet, snart avsevärt måste komma
att öka volymen av sitt gemensamma
stöd till de behövande länderna.
Sverige kommer givetvis — jag uttalar
mig förstås bara för den regering som
nu sitter — att ställa sig tillmötesgående
även till de starkt ökade anspråk på
vår offervilja, som kan bli följden av
internationella beslut och rekommendationer
med stormakterna som kärna i
utbyggnaden av biståndsprogrammen.

Vid sidan om vår medverkan i det
multilaterala biståndet bedriver emellertid
Sverige också en bilateral verksamhet
i mindre skala — den varom
meningarna bryter sig här i dag. Dess
målsman är Centralkommittén för tekniskt
bistånd, som i sin tur representerar
praktiskt taget — som herr Palme
uttryckte det — hela Organisationssverige:
44 organisationer, politiska och religiösa,
yrkessammanslutningar, bildningsförbund,
fredsföreningar och näringslivsorganisationer.
Denna Centralkommitté
har gjort en utredning med
förslag till femårsplan för utvidgad direkthjälp
mellan Sverige och länder inom
gruppen underutvecklade folk. Femårsplanen
har kostnadsberäknats till 31
miljoner kronor eller genomsnittligt 6,2
miljoner kronor om året. Betänkandet
med dess urval av lijälpprojekt, som
Centralkommittén skulle vilja satsa på,
har — som också påpekats i dag — varit
utsänt på remiss till ett stort antal
myndigheter och huvudorganisationer.
Remissbehandlingen är inte helt avslutad
ännu. Dess utslag — att döma av
den majoritet yttranden som ingått —
är entydigt vad beträffar den ekonomiska
ramen, men flertydigt beträffande
det innehåll, som biståndsverksamheten
skall ha. Ett par tre av de projekt,
som Centralkommittén velat ge förtur,
bemöts med vissa invändningar av de
myndigheter, som sitter inne med den

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

närmaste erfarenheten av berörda verksamhetsområden.
Centralkommittén
kommer säkert att behöva göra en viss
ommöblering av sitt arbetsprogram, inte
minst vad beträffar ordningsföljden.
Därmed har jag inte velat säga, att inte
listan i stort sett är väl genomtänkt och
först och främst genomsyrad av helt
riktiga principer för hur en biståndsverksamhet
skall bedrivas för att mötas
med förtroende och ge en maximal effekt.
Men som sagt —• dessa arbetsplaner
får kanske revideras i vissa stycken. Nu
är det också så, att varje nytt hjälpprojekt
kräver omsorgsfull planering, och
sedan det väl har påbörjats, kan administrationen
beräknas bli mycket arbetskrävande.
Att t. ex. en yrkesskoleanläggning
i en annan världsdel kan kräva tusentalet
skrivelser, kassarapporter och
dylikt under tillblivelsen, kan man få
räkna med. Och här kommer personalresurserna
in i bilden. Av de remissyttranden
över Centralkommitténs betänkande,
som hittills har ingått, innehåller
yttrandet från den statliga nämnden
för expert- och stipendieärenden de enligt
min mening mest angelägna påpekandena.

Nämnden frågar sig hur vårt land
skall kunna motsvara de stigande anspråk
på svenska personella insatser,
som åtföljer våra ökade finansiella bidrag
till biståndsarbetet. Enbart att motta
och omhänderta stipendiater kräver
en trimmad administrativ apparat, som
inte utan vidare kan fördubblas om man
som reservanterna föreslår omedelbart
skall fördubbla stipendieanslaget. Likaså
stor är knappheten på experter, som
kan skickas ut till länder, där vi vill
höja kunskapsnivån med hjälp av svenska
pengar. En utökning av det bilaterala
biståndet på det sätt Centralkommittén
föreslagit måste komma att medföra
en kraftig ökning av kommitténs personalkader
utomlands. Detta gör, att det
mest angelägna i dagens situation inte
är att göra en kraftig påspädning med
pengar, som med all sannolikhet —- och
där ger jag herr Palme rätt —- inte
skulle kunna utnyttjas under nästa budgetår.
Reservationsmedlen, 2,5 miljoner

kronor, räcker bra för en successivt påbyggd
verksamhet, och Kungl. Maj :t har
under tredje huvudtiteln förutsatt, att
Kungl. Maj :t som hittills får förfoga
över befintliga reservationsmedel för aktuella
biståndsprojekt. Utan det verkligt
angelägna f. n. är att undersöka,
hur man skall kunna förbättra rekryteringen
av svenska fackmän för uppgifter
inom verksamheten för tekniskt bistånd
och hur de tre institutioner, som
nu delar på arbetet här på hemmaplan
— nämligen Centralkommittén, Svenska
institutet och Nämnden för expert- och
stipendieärenden -— skall rustas personellt
och samordnas för de större uppgifter
som förestår.

Reservanterna har föreslagit, att det
skall tillsättas en särskild permanent delegation
med parlamentarisk anknytning
för att råda och vägleda oss — regering
och riksdag — beträffande fördelningen
av de svenska insatserna, för
att »pröva dessa avvägnings- och dimensioneringsfrågor»,
som det står i reservationen.
Idén är förmodligen sprungen
ur ett behov av att engagera riksdagen
närmare för dessa frågor, förankra dem
i parlamentet, som herr Hanson nyss uttryckte
det, och i så måtto innehåller
idén ett positivt element. Men i praktiken
kan den näppeligen fungera såsom
förslagsställarna tänker sig. Beträffande
den samlade svenska insats, som
man vill att delegationen skall råda oss
om, gäller ju att den innehåller ett obekant
X, nämligen den multilaterala hjälpen,
vars storlek och inriktning måste
bestämmas i de internationella organ,
där Sverige är medlem, och under intim
konfrontering med arbetet i dessa
organ. Den svenska FN-delegationen under
direkt ledning av utrikesministern
och regeringen är den enda naturliga
instansen för bedömning av FN-hjälpen;
den svenska politiken i Internationella
banken och därtill angränsande fonder
och i OEEC måste ytterst bestämmas av
finans- och handelsministrarna med deras
instrument, de svenska delegationerna,
och avvägningen av svensk bidragsgivning
genom dessa olika kanaler måste
förbehållas regeringen — vilken rege -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

ring som än sitter — eftersom den internationella
hjälpen, när den framdeles
växer, blir inte bara ett utrikespolitiskt
utan även ett handels- och konjunkturpolitiskt
verktyg.

Vad sedan angår den bilaterala hjälpens
uppläggning är den redan anförtrodd
åt ett rådgivande organ, vars representativitet
jag redan tidigare här
antytt: något mera allsidigt och auktoritativt
språkrör för svensk opinion än
Centralkommittén med dess 44 medlemsorganisationer
kan en parlamentarisk
delegation inte bli, och en dubblering
av dess arbetsuppgifter finns det ingen
anledning att uppmuntra. Däremot finns
det ett område, där riksdagserfarenheten
är klart överlägsen och där regeringen
hoppas på dess medverkan i en utredning,
som den har för avsikt att
igångsätta inom kort. Jag syftar på den
problematik, som de personella resurserna
utgör, och den mottagande administrativa
apparatens funktionsduglighet.
Här blir det frågor om en utbildningsverksamhet,
som tar sikte på personalbehovet
både i utlandstjänst och i hemlandet,
frågor om tjiinstledighetsvillkor
och meritvärde av utlandstjänstgöring,
frågor om organisationen av de svenska
organen o. s. v. Den sortens parlamentariska
utredning behöver vi och skall vi
snart få, hoppas jag.

Herr talman! Med detta har jag berört
ett par av de motionsyrkanden,
som följts upp i formliga reservationer.
Andra motionsyrkanden har kommenterats
av utskottet i dess skrivning. Jag
skall inte denna dag, då vi har så mycket
annat att diskutera i kammaren, fördjupa
mig i flera av de tankegångar och
förslag som har framförts i detta ämne.
Jag vill bara avslutningsvis säga, att det
finns många förnuftiga synpunkter att
hämta även ur dessa andra motioner.
Det var med ett igenkännande leende av
samförstånd, som jag läste om behovet
av bättre distribution av jordbruksprodukter,
behovet av en utbyggd familjeplanering,
behovet av att uppmuntra
etablering av svenska företag i underutvecklade
länder, av exportkrediter för
svenska kapitalvaror m. in. För samtliga

dessa ting arbetar vi redan sedan länge
efter måttet av våra krafter. Men vi
hoppas, liksom motionärerna, att krafterna
och resurserna skall formeras.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka att
fatta mig mycket kort.

En av de frågor, som här svävat
över vattnet, är om det blir någon försening
av de svenska biståndsåtgärderna,
om inte ytterligare pengar anslås i
år. Låt mig bara utan att fortsätta argumentationen
konstatera, att här står
mening mot mening. Det är inte min
privata uppfinning, då jag påstår att
det kommer att bli förseningar, utan
detta har jag inhämtat av folk som praktiskt
sysslar med denna sak och deltagit
i överläggningarna med andra länder.
Mitt påstående är därför inte gripet
ur luften som man här velat göra
gällande.

Sedan hoppas jag verkligen att icke
det skall inträffa, som herr Palme tycks
tro, att det av vad som i dag sagts här
eller av vad som skrivits i motioner och
reservationer skulle uppstå en splittring
i opinionen när det gäller önskemålet
att genomföra de projekt som utredningen
»Sverige hjälper» har framlagt.
Jag tror faktiskt inte att det kommer
att bli ett så sorgligt resultat av
våra överläggningar.

Jag kan gärna hålla med statsrådet
Lindström om att det kan förefalla
smått att i detta utomordentligt stora
sammanhang diskutera dessa sex miljoner
kronor. Men man hamnar både
nu och då i riksdagsarbetet i detaljer,
och de måste också diskuteras.

Statsrådet Lindström försäkrade, att
hon med ett igenkännande leende hade
mött åtskilliga andra av de problem
som tagits upp här från olika håll, kanske
framför allt i den motion som framlagts
av folkpartiet. Det gällde svenska
företags möjligheter att etablera sig i
underutvecklade länder m. m. Detta arbetar
regeringen redan på efter måttet
av sin förmåga, sade statsrådet Lind -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

ström. Det gläder mig att höra. Låt oss
bara hoppas att förmågan blir något
större än vad de hittillsvarande resultaten
antyder. Hittills har vi ju faktiskt
inte sett särskilt mycket av den.

Det är klart att detta arbete spelar
en mycket större roll i det stora hela
än dessa 6 miljoner kr. Här kommer
man in på de stora möjligheterna. Här
är det, som jag tidigare antytt, fråga t.
ex. om de långa krediterna, mycket
längre krediter än vad vi nu kan ge.

Låt mig nämna ytterligare en viktig
sak, som närmast rör det internationella
samarbetet inom OEEC:s ram. Det
gäller där att få ett så gott grepp om det
hela, att inte enskilda nationer genom
sina åtaganden gentemot utvecklingsländerna
äventyrar sin betalningsbalans.
Det är ju detta som drabbat Förenta
staterna och som åtminstone delvis ligger
bakom den vädjan som Amerika
riktat till de västeuropeiska länderna
om ett samarbete för att öka sitt bistånd.

Sedan har man frågan om konjunkturstabiliteten
i de västerländska nationerna,
som i allra högsta grad berör dessa
utvecklingsländer. När konjunkturavmattningen
för ett par år sedan ledde
till sjunkande råvarupriser, drabbades
ju dessa länder oerhört mycket hårdare
än exempelvis de västeuropeiska länderna.
Detta är stora och viktiga problem
som måste angripas med mera
målmedvetenhet än hittills.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Hanson säger att
här står mening mot mening om huruvida
det blir en försening eller inte av
projekteringen av vårt bilaterala bistånd.
Det har han inhämtat av folk
som sysslar med dessa ting, säger han,
men anger inte vilka sagesmän han har
och med vilken auktoritet de yttrar sig.
Så länge dessa personer är anonyma
bär vi ju ingen möjlighet att avgöra den
saken. Herr Palme och jag sysslar å vår
sida också med dessa frågor, herr Palme
som medlem av centralkommitténs
arbetsutskott och jag som den vilken

handlägger dessa ärenden i regeringen,
och vi är samstämmigt av den uppfattningen
att någon försening inte skall
behöva förekomma.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Till de båda utlåtanden
som nu behandlas, ber jag att få knyta
några reflexioner.

Först och främst skulle jag vilja säga,
att det behövs åtgärder av många olika
slag för att avhjälpa nöden och höja
levnadsstandarden i de fattiga länderna.
Men den viktigaste av dem alla, den
som så att säga måste ligga till grund
för all hjälpverksamhet, gäller kampen
mot svälten. Man kommer inte långt
med någon annan form av hjälpverksamhet,
exempelvis kulturell verksamhet,
bland svältande människor. Därför
måste i första hand åtgärder vidtagas
för att öka livsmedelstillgångarna.

I den mån det är möjligt bör man
naturligtvis försöka distribuera de livsmedelsöverskott,
som finns på en del
håll i världen, det är alldeles riktigt,
men överskotten förslår inte långt, om
man vill distribuera dem bland alla de
folk, som inte har tillräckligt att äta.
Därför är det nödvändigt att öka livsmedelsproduktionen
i de länder, där
folken svälter.

Till allra största delen ligger dessa
länder inom jordens torra eller halvtorra
områden, där den årliga nederbördsmängden
inte är tillräcklig för en
tillfredsställande livsmedelsproduktion
genom växtodling. I dessa länder måste
därför alltid frågan om vattenförsörjning
och om bevattningsanläggningar
komma i första rummet. Man når inte
långt med gödsling, växtförädling eller
andra åtgärder för att höja jordbrukets
effektivitet, om man inte har vatten i
tillräckliga mängder. Bevattningsanläggningar
på de ofantliga arealer, det här
gäller, kräver dock mycket stora kapitalinsatser,
och det är bland annat och
kanske främst när det gäller dem som
den multilaterala hjälpen genom Förenta
Nationerna eller något av dess organ
är nödvändig.

Onsdagen den 30 mars 19G0 fm.

Nr 10

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

Hjälpen genom Förenta Nationerna är
nödvändig också ur den synpunkten, att
hjälpen lämnas av en organisation, där
även de mottagande länderna är medlemmar.
Man bör komma ihåg att politisk
goodwill inte kan köpas med pengar.
På senare tid tycks den uppfattningen
ha börjat breda ut sig också i Förenta
staterna, där man ju länge ansett
det möjligt att genom rikliga kapitalinsatser
vinna politisk goodwill.

Vad jag nu sagt får inte tolkas så, att
jag vill förringa betydelsen av Sveriges
bilaterala verksamhet. Ingalunda! Den
bilaterala verksamhet, som bedrives från
vårt land, är ju betydligt mindre omfattande
än t. ex. Förenta staternas, den
har dessutom preciserade syften och organiseras
på sådant sätt att hjälpen väl
alltid hälsas med den största tacksamhet
av de mottagande länderna.

Jag skulle också, herr talman, liksom
många av de föregående talarna
gärna vilja uttrycka glädje över att intresset
på senare tid har tilltagit inom
landet för vårt deltagande i den internationella
hjälpverksamheten. Därutöver
skulle jag emellertid önska att man
så småningom komme till den insikten
att det här är fråga om en ömsesidig
hjälp. Den internationella hjälpverksamheten
hör nämligen till de absolut nödvändiga
förutsättningarna för en fredlig
utveckling i världen, och därmed
ligger denna hjälpverksamhet även i vårt
eget intresse. Jag hoppas därför att
Sveriges bidrag både till den multilaterala
hjälpverksamheten — och framför
allt till den — men även till den bilaterala
verksamheten sfi småningom skall
kunna ökas, och att man skall komma
till insikt om att denna hjälpverksamhet
ligger i vårt eget intresse.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! De problem som upptagits
i de av utrikesutskottet behandlade
motionerna är av så gigantiska mått att
man egentligen inte vet hur vi skall
kunna angripa dem. Inte desto mindre
gäller det ju lösningen av den fråga
som näst efter fredsproblemen torde vara
den mest angelägna och den svåraste.

Medan vi här i landet strävar efter
att nå en allt högre levnadsstandard är
det fortfarande ungefär två tredjedelar
av jordens befolkning som får kämpa
för att nå det mest primära — inte för
att kunna äta sig mätta, men för att
komma så pass långt att man nödtorftigt
kan uppehålla livet. Frågan är vad
vårt folk kan göra åt detta jättelika
problem. Ja, det är kanske inte så mycket.
Här liksom på åtskilliga andra områden
saknar vi möjligheter att göra
verkligt stora insatser, men vi bör i
alla fall ta initiativ till och genomföra
praktiska åtgärder, exempelvis av det
slag som herr Palme nämnde, för att
hjälpa till i all den utsträckning vi
kan.

Vi vet att Sverige har gjort en stark
insats när det gäller att öka livsmedelsproduktionen
och åstadkomma en industrialisering
i de mindre utvecklade länderna.
Jag vet att vi, fastän vi bor i
ett så litet land, relativt men även absolut
sett ligger i toppen i fråga om bidrag
till den tekniska hjälpen. Olika åtgärder
har i det avseendet vidtagits. Vi
har genom den internationella banken
kunnat vidtaga en del hjälpåtgärder. För
några år sedan bildades den internationella
finanskorporationen, som även den
ger lån i uppbyggnadssyfte. Vi har vidare
den internationella utvecklingsfonden,
och i Förenta Nationerna upptages
dessutom varje år frågan om hur man
skall kunna exempelvis underlätta kapitalflödet
till de mindre utvecklade länderna.
Man stöter på väldiga svårigheter
när man skall ta itu med detta arbete,
och den stora skillnad som finns mellan
de mindre utvecklade och de högre
utvecklade länderna ser tyvärr ut att
öka i stället för att minska. Jag har
framför mig en statistik, som visserligen
är tio år gammal men som ändå kan
sägas vara aktuell, eftersom tendensen
tyvärr alltjämt är densamma. Denna FNstatistik,
som avser perioden 1939—1949,
visar att genomsnittsamerikanen under
den tiden haft möjlighet att öka sin konsumtion
av varor och tjänster med 500
dollar om året, i oförändrat penningvärde.
Genomsnittssvensken förfogade

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna

över 120 dollar mer sistnämnda år än 10
år tidigare, även om man eliminerar
det sjunkande penningvärdet. Däremot
måste genomsnittsindiern i Bombay samtidigt
sänka sin redan förut otroligt låga
levnadsstandard med nära hälften. Tyvärr
förefaller det, som jag tidigare sade,
som om tendensen snarare går mot
en ökning än en minskning i fråga om
de stora skillnaderna.

I motionerna från centerpartiets sida
har vi siktat på att man måste åstadkomma
en produktionsökning i dessa
mindre utvecklade länder. Man måste
också få en industrialisering till stånd,
och inte minst är det viktigt att födelsekontrollen
ordnas i dessa väldiga överbefolkningsländer.

Vi har också pekat på ett annat problem,
nämligen att det kan vara befogat
att söka få till stånd en utjämning
av de livsmedelstillgångar som finns.
I Amerikas förenta stater lär det finnas
ett tillgängligt överskott till ett värde
av ungefär 50 miljarder svenska kronor.
Överskott finns också i Kanada och även
på andra ställen. Vi har också i vårt
land vid vissa tillfällen haft ett överskott.
Man bör nog inte bortse från att
man kan göra en insats även härvidlag.
Här blir det också en fråga om tonnage
och sådant — det är stora mängder som
skall förflyttas — och det blir vidare
en fråga om vilka levnadsvanor man har
i de länder som skulle få livsmedlen;
man har kanske där vant sig vid att äta
andra slag av livsmedel, såsom ris, och
står kanske litet främmande för att använda
sådana livsmedel som andra länder
vill ställa till förfogande. Det bör
emellertid inte förbises att man också
skall försöka att överföra de livsmedelsöverskott
som finns. När vi här i
Sverige diskuterar om att vi inte skall
öka produktionen av livsmedel känner
man sig inte riktigt väl till mods, då
man tänker på världens svältande befolkning.
I varje fall skulle väl kunna
fastslås att vi inte bör minska produktionen
av livsmedel i vårt land. Det är
visserligen en fråga om räntabilitet och
sådana saker, men det kan dock konstateras
att vårt land, som ligger så

långt i norr, näst efter Holland och
Danmark har de högsta hektarskördarna
i världen, och det är därför inte alldeles
obefogat att fortfarande driva jordbruk
i Sverige.

Då utrikesutskottets utlåtande är enhälligt
och jag för min del anser att
man vid behandlingen av motionerna
skrivit positivt, finner jag inte anledning
att ställa något annat yrkande utan
ansluter mig till utskottsutlåtandet.

Jag ber således, herr talman, att få
instämma i de yrkanden som ställts om
bifall till utrikesutskottets utlåtande
nr 3.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med stort intresse tog
jag del av statsrådet Lindströms planer
rörande den multilaterala biståndsverksamheten
för framtiden. Mot dessa planer
har ju åtminstone från vårt håll
ingen polemik förts, och jag tror att det
i stort sett är riktigt att huvudvikten i
en sådan här verksamhet måste ligga på
det multilaterala planet. Jag vill dock
säga att under behandlingen av denna
fråga inom utskottets första avdelning
höjdes röster som ifrågasatte huruvida
det inte borde ske en utjämning mellan
anslaget till multilateral verksamhet och
till bilateral verksamhet. Tanken finns
uppenbarligen hos vissa riksdagsledamöter
att man här skall göra en förändring,
inte så att man totalt ökar anslagen
utan därigenom att man minskar anslaget
till multilateral verksamhet och för
över den delen på det bilaterala planet.
Jag delar inte den uppfattningen, men
jag vill säga att den finns uppenbarligen.

Vad jag emellertid begärde ordet för
var en annan sak. Herr Palme har ett
par gånger upprepat att den här motionen
var en demonstration, eftersom icke
ett öres förbrukning av anslaget är möjlig
under det budgetår det gäller. Jag
tycker att det är väl mycket sagt att
inte ett öres förbrukning är möjlig, och
det är ännu mer sagt, tycker jag, när
herr Palme gör gällande att folkpartisterna
visste om att så var fallet.

Det är visserligen riktigt att herr Pal -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

me sade i statsutskottet att pengarna inte
går att förbruka och att de alltså inte
behövs — jag har tidigare i mitt anförande
redogjort för utskottets syn på
den frågan — men strax dessförinnan
hade jag personligen riktat en direkt
fråga till en person som sysslar med
dessa problem, om de här pengarna
kunde användas eller om de var nödvändiga
för att det inte skulle bli förseningar.
Jag fick då svaret ja. Samtidigt
hade en av mina kolleger tillfrågat
en annan person, som också sysslar med
dessa saker, och fått samma uttryckliga
försäkran att en väsentlig del av dessa
pengar behövs och att, om anslaget inte
beviljas, vissa åtgärder skulle försenas
ett år.

Jag vill därför säga att när vi väckt
denna motion och när vi reserverat oss
i statsutskottet för bifall till den, så har
det skett i den fasta förvissningen att
här förelåg ett behov, och vi tror det
alltjämt. Vi förstår att man kan se saken
på olika sätt, men vi tror på våra sagesmän
och anser att det är sannolikt, kanske
inte att alla pengarna kan förbrukas
men att de dock erfordras för att
förhindra förseningar. Därför har vi
framfört denna motion, och därför talar
vi för den. Någon demonstrationspolitik
för vi alltså inte. Hade jag vetat att
pengarna inte kunde förbrukas, kan jag
försäkra att jag aldrig skulle ha skrivit
under en sådan här motion.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
under tredje huvudtiteln föreslagit riks -

dagen att till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
20 900 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 55) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin m.
fl. (11:60),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wirmark m. fl. (I: 150) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 184),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:190) och den andra inom
andra kammaren av herr Fälldin m. fl.
(II: 482),

dels en inom andra kammaren av fru
Renström-Ingenäs m. fl. väckt motion
(II: 106),

dels ock en inom andra kammaren
av fröken Sandell väckt motion (II:
185).

I motionerna 1:55 och II: 60 hade
hemställts, att riksdagen måtte

A. besluta utvidga den svenska biståndsverksamheten
i enlighet med förslag
som framlagts av utredningen angående
Sveriges fortsatta bilaterala tekniska
bistånd till mindre utvecklade
områden i den del som avsåg de under
grupperna 1, 2 och 3 i det framlagda
programmet upptagna åtgärderna
i den omfattning som —- efter av vederbörliga
organ utarbetad prioritering
— rymdes inom ramen för ett från
1 750 000 till 7 950 000 kronor förhöjt
anslag till Centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd samt en ökning av anslaget
under punkten Annan direkt
svensk hjälpverksamhet (stipendier)
med ett från nuvarande 400 000 kronor
till 800 000 kronor förhöjt belopp och
således till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet för budgetåret 1960/61
anvisa 27 500 000 kronor;

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

B. besluta ett väsentligt statligt stöd
till den genom Centralkommittén för
svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade
områden för 1961 planerade
insamlingsverksamheten antingen genom
medgivande av skattefrihet för gåvor
till denna insamlingsverksamhet,
varom yrkande komme att ställas i annat
sammanhang vid denna riksdag, eller
— för den händelse förslaget om
skattefrihet icke skulle vinna riksdagens
bifall — genom statligt bidrag till
samma belopp som insamlingen inbringat; C.

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam utredning om att utvidga
de svenska insatserna till bistånd
åt tekniskt och ekonomiskt underutvecklade
länder genom att förbättra
möjligheterna för svenska företag att
etablera verksamhet i dessa områden;

D. hemställa om att en parlamentarisk
delegation måtte tillsättas med uppdrag
att fortlöpande och i kontakt med Centralkommittén
följa förhållandena på
detta område och framlägga de förslag
rörande den samlade svenska insatsen
på detta område som med hänsyn till utvecklingen
vore påkallade.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:55 och 11:60, såvitt desamma
avsåge ökad medelstilldelning,
till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1960/61 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20 900 000 kronor;

II. att motionen II: 106 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:55 och 11:60, i
vad desamma avsåge statligt bidrag till
en år 1961 planerad insamlingsverksamhet,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna 1:55 och 11:60, i
vad de avsåge utredning, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

V. att motionerna 1:55 och 11:60, i
vad de avsåge parlamentarisk delega -

tion, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionerna 1:150 och 11:184
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VII. att motionerna I: 190 och II: 482
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VIII. att motionen II: 185 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén samt herr Helén, vilka ansett att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna I: 55 och II: 60, såvitt
desamma avsåge ökad medelstilldelning,
till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1960/61 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 27 500 000 kronor;

2) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 55
och II: 60, såvitt nu vore i fråga, besluta
att som väsentligt stöd till den genom
Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd till underutvecklade områden
planerade insamlingsverksamheten utfästa
ett statligt bidrag till samma belopp,
som insamlingen inbringade;

3) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1: 55 och II: 60, såvitt nu vore i fråga, i

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en skyndsam utredning om att utvidga
de svenska insatserna till bistånd åt tekniskt
och ekonomiskt underutvecklade
länder genom att förbättra möjligheterna
för svenska företag att etablera verksamhet
i dessa områden;

4) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén samt herr Helén, vilka ansett att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under V hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:55 och 11:60, såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att en parlamentarisk delegation
måtte tillsättas med uppdrag att
fortlöpande och i kontakt med Centralkommittén
följa förhållandena på detta
område och framlägga de förslag rörande
den samlade svenska insatsen på detta
område, som med hänsyn till utvecklingen
vore påkallade;

5) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och Helén,
vilka ansett, att utskottet bort under
VII hemställa, att motionerna I: 190
och II: 482, i den mån de icke blivit
tillgodosedda genom vad reservanterna
under IV föreslagit, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1-—5 i statsutskottets
utlåtande nr 47.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yttrats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets i
det nu föredragna utlåtandet gjorda
hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade endast yrkats, av herr
Lundström, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare
enligt herr Lundströms yrkande; och
förklarade herr talmannen sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
punkten III hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. reglerna för utseende av efterträdare

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 28.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten IV hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

åt avgången riksdagsledamot

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 112;

Nej — 27.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i punkten V
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna VI—
VIII hemställt.

Ang. reglerna för utseende av efterträdare
åt avgången riksdagsledamot

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av 21 och
87 §§ lagen om val till riksdagen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 234 i
första kammaren av herrar Hedblom och
Källqvist samt nr 295 i andra kammaren
av herrar Hamrin och Anderson i Sundsvall
hade föreslagits, att riksdagen skulle
för sin del antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändrad lydelse av
21 och 87 §§ lagen den 26 november 1920
om val till riksdagen.

Det i motionerna framlagda förslaget
avsåg, att den hittills vid ny röstsam -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. reglerna för utseende av

manräkning för utseende av efterträdare
åt avgången riksdagsledamot tillämpade
ordningen, att ersättareval avsåg utseende
av efterträdare åt den ursprungligen
valde riksdagsledamoten, skulle ändras
så, att vid ny röstsammanräkning efterträdare
utsåges åt den sist avgångne
riksdagsmannen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet bland annat anfört:

»Enligt utskottets uppfattning är den
i motionerna förordade ordningen ej
överlägsen den nu tillämpade. Den regel,
på vilken praxis stöder sig, skulle
emellertid kunna tänkas komma till klarare
uttryck i lagtexten än vad för närvarande
är fallet. Spörsmålet härom förtjänar
att närmare undersökas. En sådan
undersökning faller visserligen ej
inom ramen för de hittills givna direktiven
för 1955 års valutredning, men den
hör otvivelaktigt nära samman med vissa
av denna utrednings uppgifter. Utskottet
anser det därför lämpligt, att
nämnda fråga tages upp till behandling
inom valutredningen.

Under hänvisning till det anförda får
utskottet hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t giver till känna vad utskottet anfört;
samt

2) att motionerna I: 234 och II: 295
måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.»

Reservation hade anförts, utom av andra,
av herrar Sveningsson, Källqvist, Arvidson,
Hedblom, Magnusson i Tumhult
och Hamrin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:234 och 11:295 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag i ämnet.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Från de internationella
frågornas höjder skall vi nu siinka oss
ned till en mer vardaglig men nog så
betydelsefull fråga. Det gäller några paragrafer
i lagen om val till riksdagen,
som drar upp bestämmelser för proce -

efterträdare åt avgången riksdagsledamot
duren då ersättare skall utses till avgången
riksdagsman.

Vid val till första kammaren är som
bekant spaltad valsedel föreskriven, under
det att dylik valsedel kan användas,
men inte är föreskriven vid val till
andra kammaren. Problemet gäller i vilken
ordning ersättarna, suppleanterna,
på en spaltad valsedel skall inträda i
riksdagen efter avgången riksdagsledamot.

Enligt nuvarande bestämmelser finns
ett personligt suppleantsystem för de
kandidater på valsedeln som inväljes i
riksdagen vid första valtillfället. För de
kandidater i den spaltade valsedelns
vänstra kolumn som inväljes i någon av
riksdagens kamrar vid avgång efter det
första valtillfället finnes däremot inga
personliga suppleanter. I lagen uttryckes
det så att det fortfarande är fråga om
att utse ersättare åt den först avgångne.
Spaltningen av valsedeln tjänar därvid
enligt min mening inget syfte. Den högra
kolumnen av den spaltade valsedeln
kunde lika gärna vara tom. Det skulle
vara minst förvirrande för valkorporationerna
och väljarna.

Det väsentliga är naturligtvis att tillse
att de nominerande församlingarnas
intentioner kommer till uttryck i bestämmelserna
om spaltad valsedel. Åtskilliga
samtal med sådana politiskt aktiva
personer i olika partier, som intresserat
tar del i t. ex. nomineringsarbetet,
har övertygat mig om att man i allmänhet
räknar med ett personligt suppleantsystem
hela den spaltade valsedeln igenom,
från det första namnparet till det
sista. Detta måste väl också vara avsikten
med den spaltade valsedeln. Professor
Robert Malmgren säger i sin kommentar
till 15 § lagen om val till riksdagen
följande: »Syftet med densamma
(den högra kolumnen) är att väljaren
skall, om han så vill, kunna utpeka en
viss bestämd person såsom av honom
önskad efterträdare till en viss bestämd
i den vänstra kolumnen upptagen riksdagsmannakandidat.
Detta blir av särskild
betydelse, då olika meningsriktningar
sluta sig tillsammans under gemensam
partibeteckning men med helt

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. reglerna för utseende av efterträdare åt avgången riksdagsledamot

eller delvis olika namn. På detta sätt kan
det nämligen undvikas, att en riksdagsman,
tillhörande den ena riktningen, får
till efterträdare en person, som tillhör
den andra.» Så långt Malmgren.

Nämnas bör också, att de proportionsvalsakkunniga,
som en gång utredde frågan
och kom med förslaget till nu gällande
lag, var tveksamma i valet mellan
de bägge systemen.

Låt mig anföra några exempel, som
belyser den spaltade valsedelns funktion.
Inom ett parti vill man t. ex. låta en del
av valkretsen få representation. Man
förser vederbörande med en personlig
suppleant, så att den lokala representationen
vid avgång skall kunna bibehållas.
Det kan vid ett förstakammarval vara
fråga om att trygga fortsatt representation
för ett landstingsområde som tillsammans
med ett annat landstingsområde
utgör gemensam förstakammarvalkrets,
t. ex. Älvsborgs norra och södra
länsdelar eller Kalmar och Gotlands län.
Vidare nomineras ofta en »ordinarie»
kandidat i vänstra kolumnen med en
personlig suppleant i den högra kolumnen
från samma yrkesgrupp eller meningsriktning
inom ett parti. Dessutom
tillkommer de fall, då två partier samverkar
vid förstakammarval och t. ex.
delar mandatperioden. Det system vi
motionärer föreslår ger i förhållande till
nuvarande system en bättre gardering
mot överraskningar, som kan innebära
överflyttning av ett mandat från ett parti
till ett annat.

Vid andrakammarval är riskerna med
de nuvarande reglerna enligt min mening
ännu mera uppenbara. Många invänder,
att en spaltad valsedel inte användes
så ofta vid andrakammarval. Man
uttalar vidare ett principiellt ogillande
av den spaltade valsedeln över huvud taget,
men det är givetvis en annan fråga.
I och med att våra vallagar tillåter — ja,
för förstakammarval t. o. m. föreskriver
— spaltad valsedel bör systemet utformas
på det mest ändamålsenliga sättet.
Vid andrakammarval är det ju självklart,
i motsats till förhållandet vid förstakammarval,
omöjligt att i förväg känna
till antalet mandat för varje parti.

Vid kandidatnomineringen måste ett
parti, som vill använda den spaltade
valsedeln, tippa valutgången. Denna
tippning får sedan utgöra grundvalen för
fördelningen av kandidaterna mellan en
spaltad valsedels högra och vänstra
kolumn. Om partiet vid valet får ett
mandat, finns det bara personliga suppleanter
för det första namnet. Om partiet
däremot får två mandat, blir plötsligt
kandidaten vid den högra kolumnens
andra ruta personlig suppleant. På
en lista med 10 namn i vardera kolumnen
är det beroende på valutgången, om
kandidaten i högerkolumnens andra ruta
blir suppleant nr 1, vilket han eller
hon blir om två riksdagsmän inväljes,
eller suppleant nr 2, vilket vederbörande
blir om endast en riksdagsman inväljes,
allt under förutsättning att för envar
i vänstra kolumnen uppförd endast
en ersättare nomineras i högra kolumnen
— det är som bekant tillåtet att ha
två. Det skulle egentligen behövas en
svart tavla här i kammaren för att påvisa
orimligheterna med det nuvarande systemet.
Det är min bestämda uppfattning,
att stadgandena bör ändras så att personligt
suppleantsystem genomföres för
hela valsedeln.

I motionen har saken uttryckts så, att
ersättare skall utses för den sist avgångne
riksdagsmannen och ej för den först
avgångne. En sådan ändring kommer att
eliminera många orimligheter i det nuvarande
systemet, men jag vill understryka,
herr talman, att man inte heller
med detta system är helt garderad. I vår
reservation har vi uttalat oss för att 1955
års valutredning upptar detta spörsmål
till förutsättningslös prövning. Utskottsmajoriteten
vill endast att utredningsuppdraget
skall innebära att nuvarande
regler skall komma till klarare uttryck
i lagtexten. Det har framförts den uppfattningen
att valkorporationer och nominerande
församlingar efter två regeringsrättsutslag
skulle ha uppmärksamheten
riktad på problemet på ett helt
annat sätt än tidigare och att därför någon
missuppfattning inte mer skulle behöva
förekomma beträffande den spaltade
valsedelns innebörd enligt gällande

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. reglerna för ntseende av

lag. Tillåt mig uttrycka tvivel på detta.
Regeringsrättsfallet år 1948, som även
förorsakade motion och riksdagsbehandling,
hindrade inte att många nominerande
församlingar svävade i okunnighet
om regelns innebörd. Om fem eller
tio år är, även med klarare lagtext, innebörden
åter glömd. Varför? Jo, därför att
tolkningen enligt min mening så uppenbart
strider mot den närmast till hands
liggande uppfattningen om den spaltade
valsedelns funktion.

Det är rimligt att denna för alla partier
viktiga fråga utredes förutsättningslöst
— det är inte på något sätt en partipolitisk
fråga, även om ställningstagandet
i utskottet av någon anledning skett
efter partilinjer.

Herr talman! Detta är givetvis ett besvärligt
valtekniskt spörsmål. Vi reservanter
önskar därför en förutsättningslös
utredning genom 1955 års valutredning.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Sveningsson
m. fl.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller detta utskottsutlåtande
har jag anslutit mig till
reservationen. Det har jag gjort av den
orsaken att man måste ha den uppfattningen
att det är rätt underliga principer
som tillämpas, när det inträffar sådana
händelser som har skett i Stockholm
vid en ny sammanräkning, men
ingen tvekan råder om att dessa principer
har stöd i vallagen. Jag skulle mycket
väl ha kunnat nöja mig med att instämma
i vad herr Hedblom sagt, men
därutöver vill jag be att få säga några
få ord.

Innan det aktuella fall, som herr Hedblom
åberopade i sitt anförande och som
är åberopat i motionen, inträffade här
i Stockholm, var det säkert inte många
väljare här i landet som hade klart för
sig att namnen på suppleantsidan på en

efterträdare åt avgången riksdagsledamot

spaltad valsedel inte gäller i tur och
ordning för alla de ordinarie namnen, eller
namnen på den vänstra sidan, utan
att suppleantsidan bara gäller för de
kandidater som inräknas vid det ursprungliga
valtillfället. Det är detta förhållande,
att suppleanterna på en spaltad
valsedel bara gäller för den först
avgångne riksdagsmannen och inte för
den sist avgångne, som vi reservanter
tycker krånglar till det hela vid en ny
sammanräkning och gör det till en onödigt
invecklad vetenskap.

Att dessa uträkningsmetoder skall vara
så invecklade och tillkrånglade, att knappast
någon väljare förstår hur det egentligen
går till, kan inte vara nödvändigt
eller riktigt. Den princip som man använder
vid sammanräkningen skulle,
tycker jag, kunna förenklas.

Även om det inte berörs i motionen
och i utskottsutlåtandet, så är sammanräkningsförfarandet
i vissa situationer
lika tillkrånglat när det gäller de kommunala
valen. Jag vill bara ta ett exempel.
Det hände vid det senaste landstingsvalet
i en valkrets hemma i min
egen bygd att en landstingsman räknades
in efter röster på en valsedel, men
när det gällde att utse suppleanter för
honom, så tog man dessa på en helt annan
valsedel. Jag har frågat många politiskt
kunniga väljare och representanter
för de politiska organisationerna om
de kände till att det fanns en sådan
möjlighet, men alla förklarade att här
måste det föreligga något fel. Så lär emellertid
inte vara fallet. I en viss situation
är det enligt vallagen möjligt att ta landstingsmannen
från en valsedel och som
här suppleanterna från en annan.

När väljarna och valorganisationerna
gör upp en valsedel räknar de med att
suppleanterna skall tas på den valsedel
där man räknar in det ordinarie namnet,
och när man gör upp en valsedel till ett
förstakammarval menar man att namnen
på suppleantsidan skall gälla lika för
alla namnen på vänstra sidan. Så är inte
nu förhållandet.

När utskottet säger att vilken metod
som än användes kan vid en ny sammanräkning
vid avgång av ledamöter oförut -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. reglerna för utseende av efterträdare åt avgången riksdagsledamot

sedda händelser inträffa, kan detta kanske
vara riktigt. Men när utskottet vidare
säger att enligt utskottets uppfattning
är den i motionerna förordade ordningen
ej överlägsen den nu tillämpade,
kan jag inte vara med om att skriva under
detta. Jag delar mer den uppfattning,
som kommit till uttryck i den motion
som här har behandlats och i den
här föreliggande reservationen. Jag anser
att en förutsättningslös utredning bör
äga rum. När vi har en valutredning som
arbetar, är det lämpligt att den får undersöka
denna sak. Vi anser att riksdagen
bör hemställa om en sådan utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottets
utlåtande och reservationen är
den, att utskottet för sin del ansett att
man skall överlämna den fråga det här
gäller till valutredningen utan att göra
någon som helst beställning, under det
att reservanterna vill att man skall hemställa
om utredning och förslag i ämnet.

Utskottet är av den uppfattningen att
om det gäller att undanröja okunnighet
kan man val knappast lagstifta om detta.
Om vi går över till ett annat system råder
det ingen tvekan om — något som
också herr Hedblom vidgick — att även
detta system kan föra med sig vissa
komplikationer. Med det system vi nu
har och med de regeringsrättsutslag vi
har både från år 1948 och nu senast från
år 1959, bör det väl inte råda några tvivel
om hur man skall förfara. Vad man
har att iaktta vid nomineringarna är att
observera de regler som gäller, och dessa
regler innebär att man skall utse efterträdare
åt den först valde riksdagsledamoten
och ej åt den som sist avgick.
Att det nu har krånglat till sig här
i Stockholm är ju inte förorsakat av dessa
regler utan av att så många har fallit
ifrån och så många avsagt sig vid det
tillfälle då efterträdare skulle utses. Detta
kan vi inte heller lagstifta emot, utan

vad som framför allt är viktigt är att
man vid nomineringstillfället har vetskap
om de lagar som gäller och försöker
att tillämpa dem så att det inte inträffar
några olyckshändelser.

Vi är inom utskottet av den uppfattningen
att skall vi försöka ändra på detta
system är det inte säkert att det därmed
blir bättre, och det blir det inte om
man svävar i okunnighet om gällande
bestämmelser. Utskottet föreslår därför
att riksdagen ger till känna vad utskottet
anfört och så får man sprida upplysning
om vad som gäller för att på det
sättet undanröja okunnigheten på detta
område.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Utskottets talesman erinrade
om de två regeringsrättsutslag
som här förelåg och framhöll att det genom
en klarare lagtext skulle kunna undvikas
missförstånd i framtiden. Men som
jag påpekat i mitt föregående anförande
har man trots det första regeringsrättsfallet
tydligen levat i okunnighet om innebörden
i lagtexten i flera nominerande
församlingar. Även om vi nu får en
klarare lagtext, lär väl detta inte tränga
ned till exempelvis de kommunala nominerande
församlingarna, som i regel
inte tar del av vallagens bestämmelser.
Att landsting och stadsfullmäktige som
väljer förstakammarrepresentation har
kännedom om dessa kan vi väl begära,
men om spaltad valsedel användes ute
i kommunerna, kan nog okunnigheten
vara stor.

Jag tycker att det är en ganska rimlig
begäran, som framförts av reservanterna,
nämligen att frågan skall förutsättningslöst
prövas av 1955 års valutredning.
Att binda utredningen vid att
bara utarbeta klarare lagtext, tycker jag
är ett ganska snävt uppdrag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sveningsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hedblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sveningsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hedblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1961—1964, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om sänkning av rösträttsåldern.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 144 i första
kammaren av herr Hedblom och nr
177 i andra kammaren av herr Stenberg,
såvitt desamma hänvisats till konstitutionsutskottet,
samt dels de likalydande
motionerna nr 333 i första kammaren av
herr Öhman m. fl. och nr 421 i andra
kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl.

I motionerna 1:144 och 11:177 hade
hemställts, att riksdagen måtte dels såsom
vilande grundlagsändring besluta en
sådan ändring av gällande bestämmelser,
att rösträtt vid val till riksdagens
andra kammare inträdde fr. o. m. det
år, då vederbörande uppnådde 21 års
ålder, dels besluta en sådan ändring av
kommunallagen, att motsvarande ändring
inträdde beträffande rösträtt vid
kommunala val och dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning om
ytterligare sänkning av rösträttsåldern
och i samband därmed utredning om
de olika »myndighetsåldrarna» med avseende
på medborgerliga rättigheter,
skyldigheter och ansvarsförpliktelser
ävensom om framläggande för riksdagen
snarast möjligt av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Motionerna
hade såvitt gällde rösträttsåldern
hänvisats till konstitutionsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

I motionerna 1:333 och 11:421 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
regeringen skulle begära utredning och
förslag om sänkning av rösträttsåldern
vid allmänna val och folkomröstning till
18 år.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna

1) 1:144 och 11:177 i vad desamma
hänvisats till konstitutionsutskottet; samt

2) I: 333 och II: 421

(! Första kammarens protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Om sänkning av rösträttsåldern

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Sveningsson, Magnusson
i Tumhult och Braconier, vilka likväl ej
antytt sin åsikt; samt

2) av herrar Ollén, Hedblom, von Friesen
och Hammar, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga i reservationen
infört förslag till ändrad lydelse
av 16 § riksdagsordningen;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående ytterligare
sänkning av rösträttsåldern vid val till
andra kammaren samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

B) att motionerna

1) 1:144 och II: 177 i vad desamma
hänvisas till konstitutionsutskottet; samt

2) I; 333 och II: 421

måtte anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt.

Herr TALMANNEN anförde:

I anslutning till överläggningen angående
det nu föredragna konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9 må beröras även
i första lagutskottets utlåtande nr 20 behandlade
frågor. Yrkanden i anledning
av sistnämnda utlåtande skall dock ställas
först efter det jämväl detta utlåtande
föredragits.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Det nu föreliggande utlåtandet
från konstitutionsutskottet behandlar
motioner angående rösträttsåldern.
Till utlåtandet är avgiven en reservation
av utskottets folkpartister. Reservationen
anknyter till resonemanget
i motionerna 1:144 och 11:177 om att
rösträttsåldern bör anknytas närmare
till myndighetsåldern.

Enligt nuvarande bestämmelser inträder
som bekant rösträtt först året efter
det vederbörande uppnått 21 års ålder.
Den som fyller 21 år i januari månad
ett valår får följaktligen inte rösträtt vid
valet samma höst utan i normala fall
först två år senare, 2 3/4 år efter inträdd
myndighetsålder. Vi reservanter
vill därför förorda som en första reform
beträffande rösträttsåldern att en sänkning
av denna ålder sker så att — för att
citera vårt förslag till lagtext — »valrätt
tillkommer en var man och kvinna, som
är svensk undersåte och senast å valdagen
uppnått 21 års ålder».

Konstitutionsutskottet anför också att
rösträttsåldern numera sammanfaller så
nära med den i föräldrabalken reglerade
allmänna myndighetsåldern att några
principiella erinringar näppeligen kan
resas mot sådan sänkning av rösträttsåldern
att denna kommer att helt sammanfalla
med den allmänna myndighetsåldern.
Men man drar inte konsekvensen
av sitt resonemang och föreslår en
sänkning.

Då skäl kan anföras för att rösträttsåldern
i princip inte bör sänkas så att
den som på grund av sin ålder är omyndig
kan få delta i allmänna val, är vi
icke beredda att utan utredning utsträcka
rösträtten även till dem, som fyller
21 år efter valdagen ett valår. Redan det
förslag som vi framför innebär emellertid
enligt vår mening en avsevärd förbättring.
Av 1940-talets stora årskullar
skulle varje valår cirka 75 procent av
21-åringarna eller 75 000—100 000 myndiga
ungdomar under 1960-talet kunna
rösta betydligt tidigare än med nuvarande
bestämmelser.

Anledning att utreda detta mer begränsade
spörsmål anser vi inte föreligga.
Efter beslut av årets riksdag och av
nästa års riksdag efter valet skulle en
sådan grundlagsändring kunna tillämpas
redan vid 1964 års andrakammarval
mot först fyra år senare, år 1968, om ett
första ställningstagande inte sker i år.

I motionerna har frågan om en sänkning
av rösträttsåldern sammankopplats
med den allmänna myndighetsåldern —
för övrigt helt i överensstämmelse med

Onsdagen den 30 mars 19Ö0 fm.

Nr 10

det resonemang, som förs i konstitutionsutskottets
utlåtande. Sålunda har i
motionerna samtidigt med det framförda
yrkandet om ytterligare sänkning av
rösträttsåldern yrkats på en parallell utredning
om de olika s. k. myndighetsåldrarna.
Denna del av motionerna har
hänvisats till första lagutskottet, som i
sitt utlåtande nr 20 har avstyrkt utredningsförslaget.

Enligt min uppfattning bör nämligen
frågan om en ytterligare sänkning av
rösträttsåldern ses i sammanhang med
de åldersstreck som samhället i olika
avseenden uppställer som gräns för mognadens
inträdande. Det är givetvis ej
önskvärt, ja, det vore orimligt att sammanföra
alla åldersstreck till en »myndighetsålder».
Men en prövning av en
del av åldersstrecken i ett sammanhang
vore önskvärd.

Låt oss t. ex. se på bestämmelserna om
värnplikten. Enligt värnpliktslagen är
svensk man värnpliktig från och med
det kalenderår under vilket han fyller
18 år. Genom gemensamt beslut av Konung
och riksdag gäller sedan 1954 att
värnpliktig skall vara skyldig att börja
sin första tjänstgöring det år då han fyller
19 år. Enligt 1941 års värnpliktslag
i dess ursprungliga lydelse skulle de
värnpliktiga inskrivas det år de fyllde
20 år. Huvuddelen av de värnpliktiga
började tjänstgöringen året efteråt. Åren
1949 och 1950 skedde sänkningar av
värnpliktsåldern och 1954 fattades, som
nämnts, nu gällande beslut. Sedan den
sista sänkningen av rösträttsåldern skedde,
genom beslut 1941 och 1945, har avvikelsen
mellan värnplikts- och rösträttsåldern
vidgats. Fram till 1949 var avvikelsen
endast ett år, 22 resp. 21 år i huvudsak,
men är nu tre år, 22 resp. 19
år. Vid samtal med många personer, ofta
äldre, har jag frapperats över hur många
som anser att rösträtts- och värnpliktsålder
bör överensstämma. .lag är inte beredd
att ta ställning härtill nu men anser
alt eu utredning är på sin plats. Det
ligger en hel del i den synpunkten att
den som anses mogen att försvara sitt
land, att fullgöra sin värnplikt, också
bör anses vara mogen att avge sin röst
vid allmänna val.

Om sänkning av rösträttsåldern

Relationen mellan åldersgränsen för
rätt att ingå äktenskap och rösträttsåldern
är också värd att prövas. Skulle en
kvinna som vid 18 års ålder anses vara
mogen att ta ansvar för hem och familj
inte också vara mogen att avge sin röst
vid allmänna val, kan man fråga sig.

Under senare år har åtskilliga forskare
inom t. ex. medicin och psykologi
ansett sig kunna konstatera förskjutningar
i tidpunkten för ungdomens sociala
och biologiska mognad. I ett samhälle
där grundskola och folkbildning snabbt
utvecklas och där ungdomen genom
press, radio, TV och film på ett tidigt
stadium möter de vuxnas problem måste
det vara motiverat med en prövning av
vad som kan anses vara en rimlig gräns
för vuxenlivets inträdande.

Vi föreslår sålunda att författningsutredningen
får i uppdrag att utreda frågan
om en ytterligare sänkning av rösträttsåldern.
Enligt vår mening bör parallellt
härmed komma till stånd en utredning
om de s. k. myndighetsåldrarna, så
att dessa i viss mån angränsande problem
kommer att prövas i ett sammanhang.
Krav om utredning i sistnämnda
hänseende har tidigare rests av Folkpartiets
ungdomsförbund i skrivelse till
Kungl. Maj:t 1957 och SSU i dess handlingsprogram
»SSU inför framtiden»
1959, men utan resultat hittills.

Några uppgifter om rösträttsåldern i
främmande liinder kan vara av intresse.
Av 13 genomgångna länder har endast
tre högre rösträttsålder än 21 år. I 22
stater har man en rösträttsålder av 21
år. I inte mindre än 18 länder är rösträttsåldern
lägre än 21 år, däribland
Schweiz, Österrike och Japan med rösträtt
vid 20 års ålder. I 15 länder är rösträttsåldern
18 år, t. ex. i Israel och sex
latinamerikanska stater. I Schweiz är
den medborgare röstberättigad, som vid
valtillfället uppnått 20 års ålder, d. v. s.
man har en bestämmelse av samma slag
som den som föreslås i reservation nr 2.

Jag finner det i högsta grad rimligt
att riksdagen accepterar det förslag om
sänkning av rösträttsåldern till överensstämmelse
med myndighetsåldern, som
fram föres i reservation nr 2 — f. ö. i
princip i överensstämmelse med majori -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Om sänkning av rösträttsåldern

tetens inom konstitutionsutskottet mening.
En utredning kan icke vara nödvändig.
Däremot bör författningsutredningen
enligt vårt förslag få i uppdrag
att pröva en ytterligare sänkning av rösträttsåldern.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ollén
m. fl. avgivna reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har en mera bestämd
uppfattning i denna fråga än vad folkpartiet
ger till känna. Vi hävdar nämligen
att tiden är inne att sänka rösträttsåldern
till 18 år, och vi har motionerat i
den riktningen.

Konstitutionsutskottet anser emellertid
inte att så bör bli fallet. Man säger
bl. a. att det är orimligt att omyndiga
skall få deltaga i de allmänna valen. Vi
har yrkat på utredning, och uppenbart
är väl att alla problem som är förenade
med en sänkning av rösträttsåldern till
18 år också måste utredas.

Vi har naturligtvis utgått ifrån att
myndighetsåldern också måste sänkas.
Man måste här fråga: Var någonstans
står det skrivet att människorna i tidernas
evighet måste vara fyllda 21 år för
att bli myndiga och för att äga rätt att
deltaga i de allmänna valen? Det står
ingenstans skrivet. Jag vill erinra om
att före 1918 hävdade konservativt folk
att 24 år måste man ha fyllt innan man
ägde rösträtt till andra kammaren. Som
bekant sänktes rösträttsåldern då till 23
år. Och ända intill 1937'' fanns det folk
i detta land som hävdade att man måste
vara 27 år för att vara mogen att deltaga
i valen till riksdagens första kammare.
Men 1945 var man klar över att man
måste sänka rösträttsåldern till 21 år
vid val till såväl första som andra kammaren,
ja, över huvud taget vid de allmänna
valen. Nu tycks man emellertid
mena att allting är bra, nu är historien
färdig, vi har 21 år och därmed punkt
och slut.

I likhet med herr Hedblom vill jag
säga, att samhället ställer ökade krav på
den unga generationen. Bland annat sker

inskrivningen till militärtjänst vid 18 år.
Nog måste väl de ungdomar som går in i
militärtjänstgöring och som kanske måste
ut i fält och försvara vårt land anses
mogna för den saken — men man anser
dem inte mogna att utöva rösträtt. Vid
18 år anses ungdomen mogen att betala
skatt, och man kräver det ansvaret av
ungdomen att den också betalar skatten.
Av 18-åringar kräver man när det gäller
arbete, fysiskt och andligt, lika stora
prestationer som av 21-åringar och 25-åringar.

Vidare bör vi uppmärksamma att när
det gäller skolgången har vår unga generation
en mycket större börda att bära
än vi äldre hade när vi var unga. Kraven
på utbildning har som bekant stigit
mycket.

Man gnäller och våndas över ungdomens
bristande intresse för samhälleliga
ting. Vore inte en sänkning av rösträttsåldern
till låt oss säga 18 år ett av medlen
för att få ungdomen att verkligen intressera
sig för samhälleliga ting? Så
är det säkerligen. Ungdomen nu för tiden
mognar tidigare än låt oss säga för
30 år sedan.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionerna I: 333 och II:
421. Faller vårt yrkande kommer vi att
rösta på reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
uppfattning att riksdagen med hänsyn
till författningsutredningens pågående
arbete inte nu bör besluta någon ändring
i rösträttsåldern för val till riksdagen
finner jag fullt riktig, likaså utskottets
uppfattning att ej heller någon ändring
av den kommunala rösträttsåldern bör
ske nu, eftersom samma rösträttsålder
bör gälla för de kommunala valen och
riksdagsvalen. Även om jag således i
dessa stycken helt ansluter mig till konstitutionsutskottets
uppfattning, måste
jag anmäla vissa betänkligheter mot den
icke blott av reservanterna utan tydligen
också av utskottets majoritet med
sympati omfattade tanken att övergå
till bestämmelsen att låta åldern själva

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

valdagen och ej som hittills åldern vid
valårets ingång vara avgörande. Mina
betänkligheter beror på de avsevärda
administrativa olägenheter, som torde
komma att följa med en sådan omläggning.

För närvarande kan samma röstlängd
användas vid flera val. Så är exempelvis
regelmässigt fallet vartannat år, då samma
röstlängd används dels vid kommunal-
och lanstingsvalet i september, dels
ock vid kyrkofullmäktigevalet i oktober.
Samma längd har kunnat användas
också exempelvis vid ett eventuellt prästval,
som infallit vid en tredje tidpunkt.
Detta att samma längd med däri införda
rösträttshinder kunnat användas
vid flera olika tillfällen beror på att rösträttsåldern
räknats från och med kalenderårets
ingång och ej från och med
valdagen. Vid en eventuell övergång till
det nya systemet blir detta ej möjligt.
Även det nya systemet kan givetvis bemästras
administrativt. Det skulle emellertid
innebära avsevärda olägenheter
och felrisker. Tyvärr har jag ej varit
i tillfälle att studera anledningarna till
att man en gång i tiden stannat för att
räkna rösträttsåldern från och med kalenderårets
ingång och ej från och med
valdagen. Troligen har en tungt vägande
anledning varit de administrativa skäl
som jag här berört.

Herr talman! I anledning av vad jag
anfört uttalar jag den förhoppningen att
författningsutredningen kommer att ägna
även den administrativa sidan av
rösträttsåldersfrågan tillbörlig uppmärksamhet.
Slutligen ber jag att få yrka
bifall till konstitutionsutskottets hemställan
i utlåtandet nr 9.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Jag har till förevarande
utskottsutlåtande fogat en hlank reservation.
Reservationen beror inte på att
jag eller de andra högerledamöterna i
utskottet skulle ha någon avvikande
mening när det gäller utskottets beslut.
Även vi ansluter oss till utskottets så
vanliga hemställan, att de föreliggande
motionerna »icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda».

Om sänkning av rösträttsåldern

Jag har således i denna fråga icke
samma uppfattning som herr Hedblom,
och jag anser absolut inte att ingående
av äktenskap också skulle ge rösträtt —
men det uttalandet kanske inte var så
allvarligt menat från herr Hedbloms sida.
Min reservation föranledes i stället
av ett uttalande i utskottets motivering
som jag inte helt och hållet vill acceptera.
Jag har i den delen samma betänkligheter
som herr Schött här givit uttryck
för.

Utskottet skriver: »Rösträttsåldern

sammanfaller emellertid numera så nära
med den i föräldrabalken reglerade
allmänna myndighetsåldern, att några
principiella erinringar näppeligen kunna
resas mot sådan sänkning av rösträttsåldern
att denna kommer att helt
sammanfalla med den allmänna myndighetsåldern.
» Om man nu skulle komma
på den tanken att sänka myndighetsåldern
vill jag inte vara med om att
göra ett uttalande, som kunde tolkas som
en anvisning till författningsutredningen
att rösträttsåldern samtidigt skulle sänkas
ytterligare. Jag kan heller inte acceptera,
att rösträtten skall knytas till
myndighetsdagen. Jag har här samma
uppfattning som herr Schött gett uttryck
för, nämligen att det bör vara myndighetsåret
och ingången av valåret som i
detta fall är avgörande.

Jag har velat anföra detta som motivering
för min blanka reservation och
har, herr talman, intet yrkande.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Schött säger, att utskottsmajoriteten
har en viss sympati för att
den allmänna myndighetsåldern och
rösträttsåldern skall sammanfalla. Därav
följer också, att när vi vill diskutera
en utredning om sänkning av rösträttsåldern
önskar vi göra det i samband
med diskussioner om den allmänna myndighetsåldern.
Det torde väl då inte vara
så egendomligt att utskottet inte nu är
berett att såsom vilande grundlagsförslag
anta folkpartimotionärernas förslag

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Om sänkning av rösträttsåldern

om sänkning av rösträttsåldern till 21-årsdagen.

•lag vill erinra kammarens ärade ledamöter
om att vi så sent som vid 1958
års B-riksdag liade en motion, väckt av
en aktad ledamot av denna kammare,
herr Snndin, och i andra kammaren av
herr Antonsson. Denna motion innehöll
samma yrkande som nu framförts i årets
folkpartiförslag. År 1958 enade sig alla
partier, således även motionärernas partivänner,
om att avslå de väckta motionerna
med hänvisning till det arbete,
som pågår inom författningsutredningen.
Mot bakgrunden av detta uttalande år
1958 är det ganska märkligt att man i
dag, när vi alltså kommit två år närmare
den dag då författningsutredningen
blir färdig med sitt arbete, vill springa
ifrån sitt tidigare ställningstagande.

Jag säger inte detta till herr Hedblom
— han är i den lyckliga situationen att
inte ha något parlamentariskt förflutet
i denna fråga. Men flera av hans partivänner
återfinns med sina namn under
utskottets utlåtande 1958. Man måste
onekligen fråga sig av vilken anledning
de nu ändrat mening.

.lag är inte den som med hänvisning
till författningsutredningen vill skjuta
åt sidan varje förslag om grundlagsändring.
Vi har ju för övrigt redan i år
antagit såsom vilande ett grundlagsändringsförslag
trots att författningsutredningen
arbetar. Men jag vill göra det
konstaterandet, att man kan anta sådana
grundlagsändringsförslag i klart
begränsade frågor, där saken är tveklös.
När det gäller en så vital fråga som den
allmänna rösträtten och därmed sammanhängande
problem kan det dock
icke vara riktigt att binda författningsutredningen,
vilket vi de facto skulle
göra om riksdagen nu bifölle motionerna.
Om vi 1960 antoge såsom vilande
det här framlagda grundlagsändringsförslaget,
måste det ju komma att binda
författningsutredningens handlingsfrihet
på detta område.

Med hänsyn härtill har utskottets utlåtande
formulerats på sätt som här
skett. Jag hemställer, herr talman, om
bifall till utskottets förevarande utlåtande.

Herr HEDBLOM (fp) kort genmäle:

Herr talman! När frågan om rösträttsåldern
behandlades vid 1958 års riksdag
räknade man ju med att författningsutredningens
förslag skulle komma inom
en rimlig tid och före 1960 års val. Genom
att så inte blir fallet måste ju en
förändring uppskjutas i fyra år, om ett
beslut inte fattas nu. Detta är anledningen
till att det under reservationen står
namn på folkpartister, som år 1958 anslöt
sig till den uppfattning vilken då
var rådande inom alla partier. Ställningstagandet
nu beror alltså på att författningsutredningens
arbete har försenats.

Ilerr Scliött gjorde en — som jag anser
— beaktansvärd erinran, nämligen
att ett genomförande av förslaget skulle
stöta på administrativa svårigheter. Men
motsvarande problem har ju klarats exempelvis
i Schweiz, och det borde inte
vara svårt att klara det också här. Redan
nu tar man ju i röstlängderna upp
inte bara dem, som bär rösträtt under
året, utan också de personer, som kommer
att få rösträtt året därpå, och med
en särskild stämpel i röstlängden markerar
man att de sistnämnda ännu inte
har rösträtt. Man kan givetvis göra på
motsvarande sätt för personer som inte
är röstberättigade vid tidpunkten för
ett val, emedan de uppnår myndighetsåldern
först under hösten efter valdagen.

Den invändning som jag nu har berört
är av sådan art att jag inte kan anse
att den bör hindra en så liten förskjutning
av rösträttsåldern som det bär i
alla fall är fråga om. Det gäller ju bara
att få den att överensstämma med myndighetsåldern
— ett rimligt krav, som
konstitutionsutskottet i princip är ense
med motionärerna om och som vi inte
kan anse skall behöva utredas.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Hedbloms anförande vill jag bara säga,
att det väsentliga väl inte är, vid vilken
tidpunkt man beräknar att författningsutredningens
förslag skall komma, utan
det väsentliga är att man nu inte binder
författningsutredningen på ett så viktigt
område som detta.

Onsdagen den 30 mars 19G0 fm.

Nr 10

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Principiellt delar jag reservanternas
uppfattning i den här frågan,
men eftersom jag i olikhet mot herr
Hedblom har en politisk belastning från
B-riksdagen 1958 i den här frågan, anser
jag att det är riktigt att jag säger
några ord i sammanhanget.

Det är riktigt, som herr Elmgren här
har sagt, att man år 1958 enade sig om
att författningsutredningen skulle ta
hand om frågan. Enigheten var så fullständig
att ingen av motionärerna fann
sig föranlåten att ta till orda i kammaren
när ärendet föredrogs.

Det förvånar mig att man inom folkpartiet
har velat ta upp saken vid årets
riksdag. Det hade ju funnits möjligheter
för de folkpartirepresentanter, som var
med i konstitutionsutskottet vid 1958
års B-riksdag och av vilka en del fortfarande
sitter i detta utskott, att vid
det tillfället reservera sig till förmån för
den motion, som då förelåg, men den
möjligheten utnyttjade man inte.

Jag är fullständigt ense med herr Elmgren
om att det riktiga här är att — även
om det kanske tar lång tid — låta den
utredning, som har att arbeta med frågor
av detta slag, försöka finna den rätta
lösningen.

Jag vill tillägga, att denna fråga inte
bara har tagits upp av folkpartiets och
SSU :s ungdomsorganisationer, utan också
på ett mycket tidigt stadium -— före
folkpartiets ungdomsorganisation — av
Svenska landsbygdens ungdomsförbund.
Den upplysningen kanske kan vara till
tröst för herr Hedblom.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHöTT (h):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Hedblom har underskattat de administrativa
olägenheter, som skulle följa med
den föreslagna omläggningen. Han nämnde
att man redan nu förser röstlängden
med stämpel om rösträttshinder. Men det
är att märka att man för närvarande endast
liar att ta hänsyn till åldern vid ett
tillfälle — vid valårets ingång — men

Om sänkning av rösträttsåldern
att man efter ett genomförande av den
föreslagna omläggningen skulle heliöva
ta hänsyn till åldern vid lika många
tillfällen som antalet val under året. Det
är en väsentlig skillnad.

Det är väl fullt befogat att anse, att
även den administrativa sidan av saken
bör utredas, innan man går till ett beslut
sådant som det nu ifrågasatta. Om
man följer konstitutionsutskottets förslag,
blir det ju tillfälle till en sådan
utredning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna
utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ollén in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o)
att kammaren skulle bifalla de i ämnet
väckta motionerna 1:333 och 11:421.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hedblom begärde votering, i anledning
varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
under 2:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ollén m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. anslagen till byggande av vägar och broar

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner angående rösträttsåldern,
m. m., i vad motionerna
hänvisats till lagutskott, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om vissa förtydliganden och ändringar
i vallagarna rörande beskaffenheten
av valsedlar m. m.; samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
om skydd för partibeteckning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. anslagen till byggande av vägar
och broar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1960/61 till byggande
av vägar och broar anvisa i statsrådsprotokollet
angivna reservationsanslag å
tillhopa 370 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behanding föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson m. fl. (1:3) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl. (II: 6), i vad de berörde
förevarande anslag,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herrar Sveningsson och Sundin (1:95)
samt den andra inom andra kammaren avherrar
Bohman och Stenberg (11:116).
i vilka hemställts, att anslagen till Byggande
av vägar och broar måtte ökas
med 20 miljoner kronor till 390 miljoner
kronor genom att anslaget under femte
huvudtiteln till Beredskapsarbeten på
vägar och gator nedsattes med motsvarande
belopp om 20 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 3 och II: 6 samt I: 95 och
II: 116, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, för budgetåret 1960/61 anvisa följande
reservationsanslag att avräknas
mot automobilskattemedlen, nämligen

a) Byggande av riksvägar

kronor................ 200 000 000

b) Byggande av länsvägar

kronor................ 144 000 000

c) Byggande av ödebygdsvä gar

kronor ............ 11 000 000

d) Byggande av storbroar

kronor................ 15 000 000

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under punkterna 9 och
11 i statsutskottets utlåtande nr 6 redovisas
behandlingen av en motion, nr 95,
som jag lämnat i denna kammare och
en likalydande motion som lämnats av
herr Bohman i andra kammaren med
förslag att anslagen till byggande av vägar
och broar skulle höjas med 20 miljoner
kronor och att detta belopp skulle
tagas ur anslaget till beredskapsarbeten
för samma ändamål. Det skulle således
inte bli fråga om någon ökning av statsutgifterna.

Jag har aldrig haft några större sympatier
för det vägbyggande som utföres
i form av beredskapsarbeten. Utan tvekan
blir dessa vägbyggen dyrbara. Det
skulle därför vara bättre att man ökade
de ordinarie vägbyggnadsanslagen. Även
en sådan åtgärd ger ökade arbetstillfällen.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

Ang. anslagen till byggande av vägar och broar

Vi har med denna motion också velat
markera angelägenheten av att den antagna
vägplanen kommer att följas även
när det gäller kostnaderna. När denna
plan utarbetades strök man kraftigt under,
att den utgjorde ett minimiprogram
och inte mer.

Uppfattningen att vägplanen bör följas
även när det gäller kostnaderna delas
inte av kommunikationsministern
och inte heller av statsutskottet. Man
åberopar alt planen är antagen, men
man vill inte anvisa de medel som avsetts
för ändamålet. Vidare talar man
om en eftersläpning i vägbyggnadsprogrammet
på ett år. I verkligheten är eftersläpningen
i vägbyggandet mycket
större än vad som redovisas av utskottet.
Enligt vägplanen var förslaget baserat
på 1956 års penningvärde. Allteftersom
inflationen fortsätter och priserna
år efter år bara stiger, blir i verkligheten
allt mindre uträttat i fråga om förbättringar
av vägnätet, och eftersläpningen
i vägprogrammet blir allt större.
När det gäller vägbyggen ges ofta svaret:
Det finns inte pengar!

När skall vi få en redovisning av eftersläpningen
beträffande vägplanen på
grund av den fortsatta inflationen? Den
frågan finns det anledning att framställa.

Även vid detta tillfälle har man anledning
att säga, att vägarna inte bygges
ut och underhålles i takt med den ökade
biltrafiken. Bara det förhållandet att
personbilarnas antal under år 1959 ökade
med 169 000 talar sitt tydliga språk,
att vägarna blir efter i utvecklingen. Antalet
personbilar har under de senaste
åren ökat i större utsträckning än man
räknade med när vägplanen utarbetades.
Många är de som med all kraft hävdar
den uppfattningen, att vårt vägväsen är
det område i samhället, där det är allra
mest angeläget att göra stora investeringar.

Svenska vägföreningen har nyligen
gjort en utredning som visar att en ombyggnad
av en vägstriicka i närheten av
Stockholm på riksväg 1 till fyrfilig väg,
där medeltrafikcn är 16 400 fordon per
dygn, betalar sig enligt utredningen ge -

nom trafikvinster på tre år. Även när
det gäller en annan sträcka på riksväg
1, där medeltrafiken är 11 000 fordon
per dygn, visar det sig att vägbyggandet
betalas på tre, fyra år. Utredningen visar
också att väginvesteringar på 20 miljarder
under åren 1955—1975 ger inte
mindre än 62 miljarder i trafikvinst under
åren 1955—1995. På vilket annat område
kan man investera med en sådan
förräntning av insatt kapital?

Samma utredning framhåller angelägenheten
av att vägnätets bärighet blir
sådan att lastbilsbeståndet kan rationellt
utnyttjas. Näringslivets transporter är
alltjämt utsatta för betydande svårigheter.
Det finns inte mindre än 2 200 broar
i landet som inte tål 8 tons axeltryck,
och det är sammanlagt 52 procent av
vägnätet som inte tål mer än 6 tons
axeltryck. Detta måste anses vara mycket
otillfredsställande och vållar näringslivet
betydande, onödiga kostnader.

I sammanhanget kan också framhållas,
att en stark förskjutning av godstransporterna
från järnvägar till lastbilar har
skett under de senaste åren och alltjämt
fortsätter. År 1954 gick 37 procent av
alla godstransporter med lastbilar, men
år 1958 hade procenttalet ökat till 62,
och även denna mycket väsentliga ökning
talar för en bättre utbyggnad av
våra vägar.

Det är inte svårt att finna argument
som talar för att vi bör bygga bättre vägar
i dagens Sverige med dess stora biltrafik,
men hur angeläget det än är att
investeringarna i vårt vägväsen ökas,
finner jag det meningslöst att yrka bifall
till den motion jag lämnat. Mot ett
enhälligt utskott brukar sådana yrkanden
inte leda till resultat, och därför
avstår jag, herr talman, från att framställa
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 12-—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Ang. kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

Punkten 29

Ang. kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen 1:355, till
Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionen I: 355, av herr Lundström,
hade hemställts, att för budgetåret 1960/
61 till Statens trafiksäkerhetsråd för
forskning måtte anvisas ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Lundström och Källqvist,
fröken Elmén samt herr Nihlfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionen I:
355 beträffande anslagsbeloppets storlek,
till Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskatteinedlen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! På denna punkt har jag
väckt en motion i vilken jag föreslagit
att anslaget skall ökas till det belopp
som statens trafiksäkerhetsråd har begärt,
nämligen en miljon kronor.

Jag vill konstatera med tillfredsställelse,
att utskottet medgivit att jag för
yrkandet anfört »beaktansvärda skäl».
Denna vänliga skrivning ger dock inga
pengar, och den ökning som regeringen
föreslagit med 50 000 kronor till trafiksäkerhetsrådet
är ju inte mycket mera
än vad som går åt till automatiska kostnadsstegringar.
Däremot ökar antalet
bilar med stark fart.

.lag tror att det var 1957 vi här i kammaren
behandlade ett utlåtande från

allmänna beredningsutskottet, där utskottet
förordade att statens trafiksäkerhetsråd
skulle för trafiksäkerhetsforskning
få ett avsevärt förbättrat anslag.
Ett sådant anslag liar ju också
sedan givits. Jag drar alltså inte fram
detta minne i syfte att klandra statsmakterna,
utan jag anför det därför att den
motivering utskottet den gången gav för
att statens trafiksäkerhetsråd skulle fa
ordentliga resurser var utomordentligt
klargörande. Man fick klart för sig afl
här fanns ett organ som kunde genom
forskningsarbete skapa en verklig
grund, på vilken trafiksäkerhetskampanjer
sedan kan byggas.

Antalet bilar har stigit avsevärt sedan
1957. Jag tog reda på i dag att ökningen
uppgår till cirka 375 000 på de senaste
tre åren och att utskrotningen är oväsentlig.
Det har alltså tillkommit mellan
300 000 och 400 000 bilar på toppen av
det redan tidigare befintliga motorfordonsbeståndet,
och det är ju därför inte
så märkvärdigt, om det blir trångt på
vägar och gator och att riskerna ökar i
avsevärd grad.

Visserligen tilltar försiktigheten hland
den stora mängden bilförare — att vara
en skicklig förare är ju nödvändigt, om
man skall klara sig utan olyckor nu för
tiden — men trots detta är olycksstatistiken
ytterst nedslående. Dödsfallen
håller sig vid 800 å 1 000 om året, och
andra skadefall uppgår till 20 000 om
året. Denna siffra är statistiska centralbyråns,
och den innefattar alltså polisanmälda
skadefall utöver dödsfallen. En
undersökning som gjordes 1958 kom
fram till en totalsiffra på cirka 33 000
skadefall om året. Bortsett från det lidande
och elände som detta medför, så
kostar det också en enorm massa pengar,
enligt beräkning bortåt 1 miljard om
året i utgifter eller inkomstbortfall med
anledning av dessa dödsfall och trafikskador.

Jag tycker nog att det därför föreligger
skäl att ge ordentliga resurser till
vetenskaplig forskning på det här området
för att få en bättre grund att stå
på. Dessutom är det väl så, att statens
trafiksäkerhetsråd med jämna mellan -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 10

Ang. kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

rum får nya uppgifter. Det är inte
många veckor sedan kommunikationsministern
här i kammaren förklarade att
han skulle uppdra åt trafiksäkerhetsrådet
att göra en utredning angående
sparkstöttingarna, och jag tror jag har
sett i tidningarna att en sådan utredning
har beordrats. Då och då kommer det
alltså nya uppgifter, naturliga med hänsyn
till trafikens utveckling.

Det har nu satts i gång en trafiksäkerhetskampanj
som framför allt syftar
till att öka bilisternas försiktighet. En
bra sak! Kampanjen bekostas huvudsakligen
av Trafiksäkerhetsföreningen, som
lämnar ett anslag på 750 000 kronor.
NTF har också fått höjt anslag från staten,
dock mycket blygsammare.

Jag tycker nog att det skulle vara eif
uttryck för statens uppskattning av betydelsen
av detta trafiksäkerhetsarbete,
om man nu som ett led i den kampanj,
som pågår under 1960, gav ett litet mera
påtagligt bidrag än vackra ord och
gav trafiksäkerhetsrådet de resurser
som rådet har begärt för afl på något
så när rimlig tid avverka sitt program.

Det är dit jag har syftat med min motion,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till denna punkt i utlåtandet.

Häri instämde herr Edström (fp).

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag erkänner givetvis
att det är beaktansvärda synpunkter som
den ärade motionären och reservanten
framfört såväl i motionen som nu här i
kammaren. Ingen kan eller vågar bestrida
att forskningen är nödvändig och
värdefull inte minst på det här området.
En annan sak är dock att ifrågasätta
forskningens värde på kort sikt i
förhållande till de mera praktiska trafiksäkerhetsuppgifterna
och propagandauppgifterna
för dagen.

Jag vill dessutom påpeka att statsmakterna
under de senaste åren har
medverkat till en riitt kraftig uppryckning
inte minst pA detta forskningsområde.
Sålunda höjdes ju anslaget i fjol

från 100 000 kronor med 350 000 kronor
till 450 000 kronor. I år har det
höjts ytterligare med 50 000 kronor, så
att anslaget nu är uppe i en halv miljon
kronor. Det är ju långt därifrån till
miljonen, men å andra sidan bör ju det
här anslaget ändå räcka ett stycke. Med
hänsyn till den statsfinansiella situation,
som råder för närvarande, har utskottet
ansett det berättigat att stanna
vid det belopp som Kungl. Maj :t här har
föreslagit.

Jag nämnde nyss att denna fråga bör
ses inte bara ur trafiksäkerhetsforskningens
synpunkt. Jag hänvisar till nästa
punkt, som gäller bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.
Kammaren erinrar sig kanske att
riksdagen förra året beslöt att försäkringsanstalt
skulle få viss avdragsrätt
vid beskattningen för bidrag till trafiksäkerhetsverksamheten.
Därigenom har
NTF tillförts betydligt ökade bidrag
från trafikförsäkringsföreningen. För
budgetåret 1959/00 höjde sålunda föreningen
sitt bidrag från 125 000 kronor
till 500 000 kronor och för nästa budgetår
har bidraget ytterligare höjts till
750 000 kronor. Dessutom har statsbidraget
nu föreslagits bli höjt med 100 000
kronor till 650 000 kronor.

Det har alltså skett aktningsvärda höjningar
på dessa båda punkter med samma
syfte som reservanten här talat för,
och utskottet har därför menat att man
för i år skulle kunna finna detta vara
tillräckligt. Vi hoppas liksom den ärade
motionären och reservanten att man
skall fortsätta på den här vägen och med
alla de medel, som står till buds, bekämpa
trafikolyckorna och deras skadliga
verkningar.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr andre vice talmannen
säger att utskottsmajoriteten inte
betraktar trafiksäkerhetsforskningen som
ett särskilt verksamt medel på kort sikt.
Det ligger mycket i det. .lag tror emellertid
inte att vi kan so den väldiga an -

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fin.

Ang. kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

svallningen av bilismen som ett problem
bara på kort sikt. Detta problem är så
stort att vi måste satsa på att fortast
möjligt nå fram till resultat, även om
det kan dröja någon tid innan vi lyckas
med det. Jag tror därför att ju längre vi
dröjer med att ge trafiksäkerhetsrådet
tillräckliga resurser desto fler människoliv
offras, som annars skulle ha kunnat
räddats.

I TV såg jag för en tid sedan ett program
som upptog en intervju med eu
man som hade skapat en film om »trafiksjukan».
Han tillfrågades av intervjuaren
om han trodde att denna film
skulle göra någon nytta. Då svarade han
— jag antecknade svaret, ty jag tyckte
det var rätt intressant: »Om filmen bara
kan rädda ett enda människoliv vore
allt det arbete och all den möda och
alla de kostnader, som har nedlagts på
filmen, väl använda.»

Utan att vilja spetsa till jämförelsen
på något vis —- ty jag är ju medveten
om att samhället ger avsevärda bidrag
till höjandet av trafiksäkerheten —
skulle jag dock vilja säga att det vore
av värde, om statsmakterna hade ungefär
samma inställning som producenten
av den här trafikfilmen. Jag skulle tro
att filmen kostade åtminstone en halv
miljon kronor i framställning, alltså
den summa som det här är fråga om.
Producenten ansåg det vara väl värt att
lägga ut de pengarna, om det också bara
kunde spara ett enda människoliv.
Jag tror att trafiksäkerhetsrådets forskning
kan spara många människoliv, förhindra
att många människor blir invalider
och därmed nedbringa samhällets
utgifter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

113, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1959 och 1960
vid dess elfte ordinarie möte fattade beslut;
samt

nr 116, angående ianspråktagande v
viss del av de Längmanska donationsmedlen.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
styrelsen för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning angående utgivande
av en matrikel över riksdagens ledamöter.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 108, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 109, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 110, för herr Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 111, för herr Ingemar Andersson
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 112, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

113, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

nr 114, för herr Gunnar Heckscher att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 115, för herr Yngve Möller att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 116, för herr Hans Hagnell att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 117, för fröken Lisa Mattson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 118, för herr Sven Gustafson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 119, för herr Torsten Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 120, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes konstitutionsutskottets föslag
till riksdagens skrivelse, nr 135,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1961
—1964.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 8 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 137, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207); och
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824).

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 140, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 2 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 599, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. m.; och
nr 600, av herr Gustavsson, Bengt,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1960/
61 m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Onsdagen den 30 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1960/61 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 30—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten SO

Ang. driftbidrag till statens järnvägar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Driftbidrag till statens järnvägar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag
av 80 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de likalydande
motionerna I: 356, av herr Sveningsson
m. fl., samt 11:448, av herrar
Lothigius och Magnusson i Borås, såvitt
däri hemställts, att riksdagen måtte, dels
till Driftbidrag till statens järnvägar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag av
50 000 000 kronor, dels uttala, att en särskild
nämnd med parlementariskt inslag
borde inrättas för avgörande av frågorna
om nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 356 och II: 448, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
80 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 356 och II: 448
— såvitt de avsåge ett uttalande från
riksdagens sida rörande en särskild
nämnd med parlamentariskt inslag för
avgörande av frågorna om nedläggning
av trafiksvaga bandelar ■— icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Bohman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I: 356 och
II: 448, såvitt nu vore i fråga, till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
50 000 000 kronor;

II. med bifall till motionerna 1:356
och II: 448, såvitt nu vore i fråga, uttala,
att en särskild nämnd med parlamentariskt
inslag borde inrättas för avgörande
av frågorna om nedläggning av trafiksvaga
järnvägslinjer.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande på denna
punkt, yrkas en ytterligare nedskärning
av driftbidraget med 30 miljoner
kronor så att totalt för budgetåret 1960/
61 skulle anvisas 50 miljoner kronor.

Den målsättning, som är fastställd att
gälla för statens järnvägar och som alla
tycks vara överens om, innebär full rcalekonomisk
kostnadstäckning och därutöver
förräntning av statskapitalet. Det
gjordes dock ett avsteg från den principen
i och med att 1958 års riksdag beviljade
ett driftbidrag på 100 miljoner
kronor med den motiveringen, att de
stora och stigande underskotten på vissa
trafiksvaga bandelar borde delvis kompenseras,
i varje fall i avvaktan på ut -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

redningar angående deras nedläggande.
Man sade samtidigt att åtgärden skulle
vara ett utpräglat provisorium och att
den skulle omprövas så snart anledning
därtill kunde förefinnas.

Den väldiga omvälvning, som har skett
på trafikområdet de senaste åren och
som fortfarande är under utveckling,
har självfallet inneburit svåra anpassningsproblem
också för statens järnvägar.
Det är ett samhällsintresse av rang,
att dessa anpassningsproblem blir lösta
allteftersom de uppstår. Skjuter man
dem framför sig, blir följden bara den,
att man blir liggande efter i utvecklingen,
och resultatet blir att kostnaderna
ökar utan att man därför ändock kan
hindra den anpassning som till slut måste
ske.

Nu är det naturligtvis så, att det kan
finnas särskilda skäl för bibehållande av
delar och driftformer inom statens järnvägar
som i och för sig är klart oekonomiska.
Jag anser dock att dessa skäl
ofta överdrives. I den mån de verkligen
förefinnas, borde de enligt min mening
bli föremål för klara specifikationer i
varje särskilt fall. En blandning av å
ena sidan mer eller mindre diffusa samhällsekonomiska
förpliktelser och å andra
sidan klara affärsmässiga krav kan
säkerligen inte underlätta SJ:s framtidsplanering.

Nu är det möjligt att den föreslagna
nedskärningen av driftbidraget inte
omedelbart får helt motsvarande besparingseffekt.
Den skulle dock vara ett
klart uttryck för en önskan att snarast
möjligt anpassa SJ :s ekonomiska verksamhet
till nu rådande ekonomiska förhållanden.

Ilerr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Det är naturligtvis tacknämligt
med besparingar, men i detta
fall tillhör jag dem, som menar att frågan
är om det är möjligt att ernå de besparingar
som den ärade reservanten
och motionärerna här önskar. Jag är

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
nämligen inte övertygad om alt det i
detta avseende är så lätt som det ser ut
att spara, utöver de 20 miljoner kronor
som Kungl. Maj :t har föreslagit, ytterligare
30 miljoner kronor.

De trafiksvaga bandelarna uppgår
dock till cirka 40 procent av hela järnvägsnätet.
De årliga förlusterna på dessa
uppskattas av SJ till omkring 200 miljoner
kronor. Omkring 100 miljoner kronor
av detta belopp hänför sig till banor
som inte utan vidare kan nedläggas,
och en väsentlig del därav till banor som
inte ens en gång på längre sikt är nedläggningsbara.
Det program som SJ
framlagt för nedläggningen av trafiksvaga
bandelar omfattar, vilket framgår av
handlingarna, inte mindre än G9 järnvägslinjer
om 340 mil, och dessa utgör
23 procent, således ungefär en fjärdedel,
av hela statsbanenätet. Jämte vissa andra
bandelar ger dessa en förlust på cirka
110—120 miljoner kronor årligen.

Som den ärade reservanten framhöll,
har Kungl. Maj:t också under erinran
om att dessa subventioner har provisorisk
karaktär i väntan på förslag från
1953 års trafikutredning godtagit besparingsutredningens
propå om en sänkning
av utgående anslag från 100 miljoner
till 80 miljoner kronor. Utskottet har
menat, att detta i dagens läge nog är den
mest realistiska bedömningen av situationen,
och enligt min mening är det
orealistiskt att räkna med att man för
närvarande kan göra ytterligare besparingar.
De järnvägslinjer som föreslås bli
nedlagda är dock i huvudsak ännu i trafik,
och alla kan sannolikt inte nedläggas
på en gång. Detta måste ju ske successivt
i takt med en upprustning av det
berörda vägnätet. Man måste också ordna
ersättningstrafik. Dessutom måste det
ju ske en successiv avveckling av personal.
Allt detta kommer sannolikt att ta
en avsevärd tid i anspråk.

Jag är övertygad om att besparingar
i enlighet med motionärernas och reservanternas
önskemål således inte är realiserbara.
Statens järnvägar är ett helt
statsägt företag, och till syvende og sidst
måste staten i någon form betala de förluster
som uppstår, såvida det inte går

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar

att neutralisera dem medelst genomgripande
rationaliseringar eller högre taxor
eller genom att vidta båda åtgärderna.
Statens järnvägar har prövat båda dessa
vägar, men de har hittills inte på långa
vägar räckt till för att hindra uppkomsten
av dessa stora förluster. Utrymmet
för taxeliöjningar är ju, som vi alla
känner till och vilket också kan utläsas
ur de handlingar som här föreligger, ur
konkurrenssynpunkt begränsat i detta
bilens och flygets tidevarv.

Till slut skall vi kanske inte heller
blunda för att tusentals kilometer järnväg
har byggts i detta land i medvetande
om att dessa järnvägslinjer inte skulle
bli bäriga i ekonomiskt avseende. Samordnings-
och beredskapsskäl har väl
medverkat vid uppkomsten av dessa
järnvägslinjer. Att våra s. k. kulturbanor
norröver, som ju icke utgör någon lukrativ
affär, skulle bli nedläggningsbara under
överskådlig tid, är det väl heller
ingen som tror.

Om statens järnvägar skall få sina
förluster täckta via trafikanterna eller
om täckning skall ske över statens anslag,
kan man naturligtvis diskutera, som
den ärade reservanten här har gjort,
men under alla omständigheter måste
förlusterna i någon form täckas. Yi kan
beklaga det, men det är nog ett faktum
att så måste ske.

Man får nog enligt min mening gå försiktigt
fram även med nedläggandet av
järnvägar. Särskilt i glesbygderna gäller
det här svåra problem och är en fråga
om väsentlig standardsänkning. Framför
allt är det människor, som inte har egna
bilar, som blir illa ställda: ungdomarna,
barnen och åldringarna. Man måste nog
därför se denna fråga på i varje fall något
längre sikt än vad man kanske i
förstone är beredd att göra.

Ur dessa synpunkter kan man beklaga
de ofrånkomliga järnvägsnedläggelserna,
som tyvärr ser ut att inte vara någonting
att göra åt.

Jag har, herr talman, inte något ytterligare
att tillägga och ber med det sagda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Utskottets talesman yttrade,
att det kan synas svårt om inte
omöjligt att åstadkomma större besparingar
än vad utskottet har föreslagit.
Det är möjligt att det förhåller sig på
det sättet, men å andra sidan måste
man väl någon gång börja på allvar. Om
jag är riktigt underrättad, har nedläggningsplaneringen
inom statens järnvägar
kommit långt före de aktuella nedläggningarna,
vilket väl visar, att man har
kommit efter just på denna punkt.

Herr andre vice talmannen berörde
vidare frågan om taxorna och om förlusterna
skall täckas via skattsedlarna
eller av trafikanterna, i den mån kostnaderna
är större än vad som är ekonomiskt
betingat. Detta kan naturligtvis
diskuteras, men man bör hålla i minnet,
när man talar om den konkurrens, som
i första hand drabbar statens järnvägar,
nämligen bilismen, att denna ingalunda
heller är fri från irrationella pålagor
och att statens järnvägar här intar en
gynnad ställning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 51—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
regeringsrätten; och

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

Ang. sättet för de allmänna barnbidragens redovisning i statsbudgeten

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till vattendomstolarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
Allmänna barnbidrag, Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag och Bidrag till sjukkassor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. sättet för de allmänna barnbidragens
redovisning i statsbudgeten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 809 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birke in. fl. (I: 240) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås in. fl. (11:300),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Carlsson (1:64) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Jansson i Benestad och Gustafsson i Kårby
(11:73).

I motionerna 1:64 och 11:73 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kostnaderna för det allmänna och lika
barnbidraget skulle föras under finansdepartementet
i stället för socialdepartementet
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

7 Första kammarens protokoll 10GO. Nr 10

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 240 och II: 300, såvitt
nu vore i fråga, till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 809 000 000 kronor;

b) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:64 och 11:73 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört rörande
sättet för de allmänna barnbidragens
redovisning i statsbudgeten.

Enligt en vid punkten avgiven, med
1 b betecknad reservation, hade herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Cassel ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under b hemställa, att motionerna 1:64
och 11:73 icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! På grund av det beslut
som riksdagen allaredan fattat i hithörande
ärende på förslag av andra lagutskottet
är jag förhindrad att yrka bifall
till reservationen nr 1 a. För tids
vinnande kanske jag får samtidigt meddela,
att detsamma gäller den reservation,
som är fogad till punkt 2 i utskottsutlåtandet,
och den med 3 b betecknade
reservationen, som är fogad till
punkt 3 i utskottsutlåtandet.

Däremot torde det vara anledning
att ägna några ord åt innehållet i den
reservation som är betecknad 1 b. Den
avser utskottets behandling av en ganska
sällsam tanke, som har framförts i en
motion från centerpartihåll, där man
yrkat att anslaget för de allmänna barnbidragen
skall redovisas under finanshuvudtiteln.
Själva tanken är i och för
sig sällsam och om utskottets positiva
skrivning gäller detsamma. Utskottet
föreslår visserligen inte bifall till motionsyrkandet
men förklarar sig i princip
inta en positiv ståndpunkt till yrkandet
och vill låta Kungl. Maj:t veta,
att det bör ankomma på Kungl. Maj:t
att i samband med uppgörandet av nästa

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. sättet för de allmänna barnbidragens redovisning i statsbudgeten

riksstatsförslag ta ställning till saken.
Detta är en så positiv skrivning, att den
är att betrakta närmast som en beställning.

Förslaget från motionärerna innebär
alltså, att de allmänna barnbidragen
skall redovisas under finanshuvudtiteln.
I huvudsak har man såsom motivering
anfört — och detsamma gör utskottet -—
att barnbidragen skulle ha en skattedifferentieringseffekt,
som gör att anslaget
närmast hör hemma under finanshuvudtiteln.
Man erinrar om att
när barnbidragen infördes 1947 beslöts
samtidigt att de dessförinnan med hänsyn
till barnantal varierande ortsavdragen
skulle slopas. Motiveringen var, som
de då närvarande säkert minns, att det
fanns barnfamiljer som på grund av
låga inkomster inte kunde utnyttja avdraget.
Detta anfördes som ett väsentligt
motiv för att övergå från avdragssystem
till bidragssystem, men samtidigt motiverades
omläggningen med befolkningspolitiska
och socialpolitiska skäl;
man menade att barnkostnaderna skulle
fördelas.

Det var alltså i väsentlig grad sociala
synpunkter som utgjorde motiveringen,
och att så starkt som utskottets majoritet
här gör anlägga skattcpolitiska synpunkter
på detta problem förefaller mig
alltså något dubiöst. Om en inkomsttagare
har så låg inkomst, att sedan ortsavdragen
är gjorda, återstoden icke räcker
till för att man skall kunna få en
beskattningsbar inkomst, är det väl också
ganska uppenbart, att den skattepolitiska
motiveringen på intet sätt kan
tillämpas.

Vidare har man, såvitt jag förstår,
också förbisett att om vi här rör oss
med bidrag eller om vi rör oss med
avdrag, blir skattedifferentieringseffekten
i skilda inkomstgrupper i huvudsak
densamma under förutsättning att bidragen
har samma belopp som avdragen.

Det avgörande är emellertid att vare
sig anslaget föres upp på socialhuvudtiteln
eller på finanshuvudtiteln, är det
ändå fråga om bidrag. Bidragets karak -

tär förändras ju inte om det står på den
ena eller på den andra huvudtiteln.

Av det sagda framgår att man inte
har kunnat förebringa någon övertygande
motivering för en ändring. När jag
började med att säga att det här var en
ganska sällsam tanke, har jag med det
sagda velat visa, att den är så dubiös
att det är underligt att den har klätts
i den seriösa dräkt som en motion ändock
utgör.

Nu tillhör jag inte dem som har någon
överdriven respekt för myndigheter,
men jag tar för givet att när man
funderar på denna beställning i kanslihuset,
skall man där finna att motionsyrkande!
och utskottets principiella
tillstyrkande är ovanligt svagt underbyggt.

Jag ber med detta, herr talman, att fa
yrka bifall till den med 1 b betecknade
reservation, som finns fogad till
denna punkt i utskottsutlåtandet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Bergh har försökt
att påvisa, att statsutskottets tillstyrkande
av den motion det här gäller innebär
något sällsamt och dubiöst och vad mer
det var. Han har dock något mildrat
sitt omdöme sedan vi behandlade frågan
i statsutskottet. Då var hans bedömning
något grövre, men han har förfinats
i sitt uttryckssätt, och det är i varje
fall en framgång. Här har nu herr Bergh
gjort gällande, att det är en sällsam tanke
som ligger bakom motionsyrkandet
och ett sällsamt förslag som statsutskottet
kommit med. Han har vidare menat
att det är dubiöst att anlägga skattesvnpunkter
på barnbidraget.

Herr Bergh har snuddat vid att nätbarnbidragen
beslöts 1947, kom de att
ersätta de barnavdrag som tidigare fanns.
Att man förfor så var inte bara en befolkningspolitisk
åtgärd. Man ville även
skapa en viss rättvisa för barnfamiljerna.
Barnavdragen var ju så konstruerade,
att mindre inkomsttagare med många
barn knappast kunde utnyttja förmånen
med barnavdrag, medan däremot de

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 10

Ang. sättet för de allmänna barnbidragens redovisning i statsbudgeten

större inkomsttagarna alltid till fullo
kunde utnyttja avdraget. Man ville solidariskt
ordna statens åtaganden mot
barnfamiljerna genom att införa ett visst
bidrag för varje barn, det s. k. barnbidraget,
som kom att tillfalla alla barn
och som skapade en förbättrad ställning
för mindre inkomsttagare med många
barn.

Vi vet ju att högern redan 1947 var
motståndare till denna reform. Högern
ville inte då och vill inte heller i dag
att barnbidrag skall utgå till det första
barnet. Den ville vidare ha en avtrappning
så att man för andra barnet skulle
få ett lägre bidrag än vad som då föreslogs,
och det är detsamma som går
igen i dagens högeragitation. I det fallet
har man helt kunnat lita på högern.
Den har inte ändrat sig. Att högern nu
motsätter sig att man skall överlämna
till Kungl. Maj:t att ta under prövning
huruvida det är lämpligt eller inte att
överflytta barnbidragen från femte till
sjunde huvudtiteln är i full konsekvens
med högerns tidigare inställning, men
det är inte alls så dubiöst som herr
Bergh söker göra gällande. Man ersatte
barnavdraget med ett barnbidrag. Det
var alltså en skattefråga.

Nu har högern under många år sökt
göra gällande att barnbidraget uteslutande
är något slags socialhjälp, och
man har i den offentliga diskussionen
på allt sätt sökt misstänkliggöra dessa
bidrag. Förslaget att flytta över barnbidragen
från socialhuvudtiteln till finanshuvudtiteln,
innebär att barnbidraget
blir bedömt för vad det egentligen
är, det vill säga mera en skattefråga än
en socialpolitisk fråga. Visserligen var
det så år 1947 — och ingenting har efteråt
ändrat på det förhållandet -— att
man till skattefrågan även knöt an socialpolitiska
synpunkter, men det avgörande
var väl i vart fall att man ville
komma ifrån en orättfärdighet, som
barnavdraget innebar, och införa ett
rätvisare system med barnbidrag. Vi har
inom statsutskottet ansett att det föreligger
skäl för att undersöka möjligheten
av att flytta över dessa bidrag från
socialhuvudtiteln till finanshuvudtiteln,

och det har alla i statsutskottet utom
högerrepresentanterna varit eniga om.
.lag tror att en sålunda förändrad redovisning
skulle skapa större reda i debatten
om barnbidragen. Förslaget är inte
alls så sällsamt eller så dubiöst som herr
Bergh vill göra gällande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga har jag i dag dubbel anledning att
ta till orda.

För det första vill jag rikta ett tack
till statsutskottet för den välvilliga behandling
som utskottet har ägnat min
motion.

För det andra vill jag säga några ord
i anledning av vad herr Bergh i egenskap
av reservanternas talesman här
hade att anföra. Jag har en känsla av
att hans yttrande förtjänar att man ägnar
det litet uppmärksamhet.

Jag skall inte gå in på motionens innehåll.
Det har både herr Bergh och herr
Andersson redogjort för, och det finns
också refererat i utskottets utlåtande.
Men när herr Bergh säger att tanken på
att flytta över barnbidragen från socialhuvudtiteln
till finanshuvudtiteln är
ganska sällsam, vill jag framhålla att
den i vart fall inte är mera sällsam än
att högern i sin reservation i andra lagutskottet
har sagt, att det vore riktigt
att ersätta barnbidragen med någon form
av ortsavdrag vid beskattningen av barnfamiljer.
Det innebär alltså att man vill
tillbaka till det gamla systemet, men det
innebär också ett erkännande av att systemet
med barnbidrag är en väsentlig
del av skattepolitiken.

Med den progressiva beskattning vi
har skulle högerns förslag om återinförande
av ett av barnantalet beroende
ortsavdrag medföra, att den som har
mycket skulle få mera, medan den som
har litet skulle få mindre. Så var det
under det gamla systemet, och det var
detta man ville komma bort ifrån genom
att införa allmänna och för alla lika stora
barnbidrag.

100

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. sattet för de allmänna barnbidragens redovisning i statsbudgeten

Det säges i högerns reservation till
statsutskottets utlåtande, att man icke
kan finna, att den terminologiska frågan,
huruvida dessa bidrag benämnes bidrag
eller skattelättnader, ur saklig synpunkt
hör till de mera väsentliga. Jag vet inte
riktigt, herr talman, hur jag skall tolka
denna skrivning. Jag vet inte om jag
skall lägga tyngdpunkten på ordet saklig
eller någonting annat. Man kan inte
påstå att sakligheten har varit betecknande
för den diskussion som högern
har fört på denna punkt och på den argumentering
som herr Bergh har använt
här i dag.

Som ett litet exempel på vad man kostar
på sig i den vägen skall jag be att
få citera några rader ur en ledare i högertidningen
Smålandsposten för den 24
mars i år, där man under rubriken
»Barn, bil och standard» skriver: »Låt
oss som exempel ta två unga familjer.
Båda har en inkomst av drygt 17 000
kronor om året — alltså en högst vanlig
inkomst för familjer, där båda makarna
befinner sig i aktiv ålder. Den
ena familjen skaffar sig ett barn, den
andra familjen skaffar sig en bil. Barnet
och bilen kostar ungefär lika mycket
per år räknat.

Det skulle inte falla någon människa
in att påstå, att familjen, som skaffat sig
bil, därigenom sänkt sin standard.

Men om den andra familjen anses det,
att den sänkt sin standard genom att
skaffa sig ett barn. För att inte bli orättvist
behandlad måste denna familj då
få ett statsbidrag, ett barnbidrag för att
den förmenta standardskillnaden skall
utjämnas. Ingen har däremot en tanke
på att bilfamiljen borde ha ett bilbidrag
av staten.»

När man läser dylikt, herr talman,
måste man fråga sig, om det inte är angeläget
att allt görs som kan göras för
att ge en riktig bild av sambandet mellan
barnbidrag och skattepolitik, att
klargöra att barnbidraget är en väsentlig
del av skattepolitiken. Att det finns ett
socialpolitiskt motiv för barnbidragen
är riktigt, men det har sin grund i utformningen
av vårt skattesystem, där
man söker ta ut skatt efter skatteförmå -

ga och bärkraft. Och det finns ju ingen
som vill göra gällande att skattekraften
är lika stor hos en familj med barn som
hos en familj utan barn, om inkomsten
är densamma.

Frågan om barnbidraget är alltså en
skattefråga — om också med socialpolitiskt
inslag -— men samtidigt en fråga
med befolkningspolitiskt inslag. Vi har
i dag i vårt land en nativitet på 14 promille.
Den hör till de lägsta i världen.
I Norrbotten är den 18 promille, och
det kanske är detta som har gjort att
herr Bergh inte har uppmärksammat befolkningsproblemet
för vårt land som
helhet. Men jag skulle vilja ställa en
fråga till herr Bergh: Vilken målsättning
har högern, då den vill klämma
åt barnfamiljerna? Högern vill ta bort
första barnbidraget. Det innebär att man
tar ifrån dessa barnfamiljer 450 kronor
per år. Men dessutom har man från högerns
sida sagt -— vi hade en diskussion
härom i kammaren i fjol — att barnen
i skolorna själva bör betala skolmåltiderna.
Det innebär en kostnad av 200 å 250
kronor per barn för föräldrarna. Högern
vill också att barnen själva skall betala
skolmaterielen, vilket betyder ytterligare
en hundralapp. Sammanlagt blir
det 600—700 kronor som högern vill spara
på barnfamiljernas bekostnad.

Herr Bergh är själv skolman. Det skulle
vara intressant om vi av honom kunde
få en förklaring om vad man syftar
till med dessa ständiga angrepp från högerhåll
mot barnfamiljerna. Högern vill
absolut inte sätta in denna barn- och familjepolitik
i sitt rätta skatte- och familjepolitiska
sammanhang.

Till slut, herr talman, vill jag göra en
reflexion i anslutning till denna fråga.
Högern vill här göra en »besparing» på
sammanlagt 420 miljoner kronor — herr
Bergh har visserligen återtagit yrkandet
i dag, men jag håller mig till vad som redovisats
i andra lagutskottets utlåtande.
Jag tillåter mig för övrigt att sätta besparing
inom citat. Högerns förslag innebär
nämligen i realiteten en skattehöjning
för barnfamiljerna på 420 miljoner kronor.
Vi har i andra sammanhang fått
höra, att högern har en tidtabell för

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

101

Ang. sattet för de allmänna barnbidragens redovisning i statsbudgeten

skattesänkningar. Man skulle börja med
sina skattesänkningar den 1 januari
1961, ta ytterligare ett steg den 1 januari
1962 och sedan sänka skatterna ytterligare.
Man glömmer dock att redovisa, att
man inleder sin skattesänkningsplan
med att höja skatten för barnfamiljerna
med 420 miljoner kronor. Det är förutsättningen
för att man skall kunna klara
fortsättningen av sin skattesänkningsplan,
alltså att man börjar med att försvåra
situationen för barnfamiljerna,
som ju har den svagaste skattekraften.

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag vet inte hur tålmodig
herr talmannen är, men jag skall
inte fresta hans tålamod genom att tala
om annat än vad denna diskussion gäller.
Den gäller inte frågan om barnbidrag
eller icke barnbidrag, barnavdrag
eller icke barnavdrag, skolmåltider eller
liknande ting. För ögonblicket är frågan,
huruvida barnbidragen skall redovisas
under femte eller sjunde huvudtiteln. Parentetiskt
tillåter jag mig likväl att säga,
att det var sedan barnbidragen införts
som födelsetalet började sjunka. Det är
dock endast en samtidighet och inget
orsakssammanhang. Att födelsetalet sjunkit
beror på helt andra omständigheter
än existensen eller inte existensen av
barnbidrag.

Men, herr talman, för att återgå till
den fråga som vi diskuterar, alltså frågan
om huruvida barnbidragen bör redovisas
under femte eller sjunde huvudtiteln,
kanske jag får komplettera min vän
herr Birger Anderssons historieskrivning
om vad som hände 1917.

När propositionen kom den gången
och det föreslogs, att de tidigare avdragen
helt skulle ersättas med bidrag, hade
vi från vårt håll ett yrkande, enligt vilket
vi ville ha till stånd en kombination
av bidrag och avdrag. Vi hade nämligen
också uppmärksammat att det fanns familjer
med så låga inkomster, att de inte
kunde utnyttja avdragen. Av socialpoli -

tiska skäl ansåg vi det vara lämpligt att
man i de fallen splitsade i med bidrag,
men i de fall där avdragsmöjligheter förelåg
borde avdragssystemet behållas.

Man kan givetvis inte dra den slutsats
som herr Birger Andersson drog. Han
sade att bakgrunden till att avdragen ersattes
med bidrag var skattepolitiska
hänsyn och att dessa därför är av skattepolitik
natur. Det är en något för vitt
dragen slutsats.

Vad så den senaste ärade talaren beträffar
tycks han ha den föreställningen,
att bidrag och avdrag med samma belopp
skulle medföra en väsentlig skillnad
då det gäller skattedifferentieringseffekten.
Låt oss då först tänka oss fallet
med bidrag. Vi tar en person som
bär en taxerad inkomst av 50 000 kronor.
Om vi jämför värdet för honom avett
bidrag på 450 kronor skattefritt med
värdet av samma bidrag för en person
som har 6 000 kronor i taxerad inkomst,
är självklart värdet av skattefriheten på
bidraget större för den som har den högre
inkomsten än för den som har den
lägre. Men hur ter det sig då med avdragssystemet?
Jo, situationen är i huvudsak
densamma. Vi tar först en person
med en inkomst av 50 000 kronor. Han
får ett avdrag på 450 kronor, för vilket
han slipper betala skatt. Om vi jämför
värdet för honom av detta avdrag på 450
kronor med värdet av samma avdrag för
en person som liar en lägre beskattad inkomst,
finner vi ju att det för dessa båda
personer uppträder samma slags skillnad
som i exemplet med bidragen.

Herr Carlssons resonemang tycks
grunda sig på den felaktiga föreställningen,
att bidrag skulle ur skattedifferentieringssynpunkt
inta en alldeles speciellt
förmånlig ställning framför avdragslinjen.

Men det avgörande i hela denna fråga
är, som jag redan påpekat, att det är
fråga om bidrag. Om vi sedan säger att
dessa bidrag är huvudsakligen skattepolitik!
eller socialpolitiskt motiverade eller
att de båda motiven iir inflätade i
varandra, så förändras inte bidragens
karaktär om de flyttas över från den ena
huvudtiteln till den andra. Det är det

102

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. sättet för de allmänna barnbidragens redovisning i statsbudgeten

som är avgörande i denna diskussion.
Om utskottets talesmän jämte herr Carlsson
skulle ta och bläddra igenom sjunde
huvudtiteln, skulle de bli förvånade över
att finna, att den huvudtiteln inte innehåller
några andra bidrag av tillnärmelsevis
samma karaktär som det vi nu behandlar.

Jag sade tidigare att det hela var en
sällsam tanke. Tillåt mig att ge detta ett
något mera pregnant uttryck och säga,
att det nog närmast var ett hugskott.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Bergh söker här
undervisa kammaren. Det är klart att
en gammal magister gärna vill komma
med pekpinnen, och det är ingenting att
säga om den saken. Herr Bergh har emellertid
underkänt vad han kallar min historieskrivning
och vill nu friska upp
minnet beträffande vad som skedde år
1947. Både herr Bergh och jag var med
den gången, och vi har väl ungefär samma
minnesbild, nämligen att kamrarna
sammanträdde i två dagar; vi behandlade
först skattefrågorna och beslöt andra
dagen om barnbidragen. De två tingen
var sammankopplade med varandra.
Man ansåg att ett införande av barnbidragen
som en ersättning för barnavdraget
var att betrakta som en skattefråga.
Den saken kan man inte komma ifrån.

Herr Bergh ville nu göra gällande att
högern var förutseende och klok, som
den gången ville ha en kombination av
bidrag och avdrag. I de fall då inkomsten
inte var tillräckligt stor för att vederbörande
skulle kunna fullt utnyttja
avdraget skulle det fyllas ut med ett bidrag.
Det var en mycket krånglig sak,
som skulle ha förorsakat stort besvär för
de myndigheter som skulle ha handlagt
dessa frågor. Det har talats mycket om
Krångelsverige. Om högern den gången
fått sin vilja igenom, hade vi väl fått
en verkligt lysande blomma i Krångelsveriges
flora. Nu slapp vi det. Samtliga
partier med undantag av högern gick
emot denna absurda tanke.

Herr Bergh har velat låta påskina att
vad motionärerna föreslagit och vad

statsutskottet delvis har tillstyrkt är ett
hugskott. Det är det inte alls, herr Bergh,
utan det är ett försök att hyfsa ekvationen
och komma bort från tanken att
barnbidraget uteslutande är ett socialbidrag.
Får vi det redovisat på finansdepartementets
huvudtitel, framstår det
som vad det är, nämligen som en skattefråga
och som en ersättning för det barnavdrag
som tidigare fanns och som icke
kunde utnyttjas av den stora massan inkomsttagare
med låga inkomster.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När herr Bergh säger att
födelsetalet gick ned när vi genomförde
omläggningen från skatteavdrag till
barnbidrag, vill jag erinra om att det
var först in på 50-talet som födelsesiffrorna
gick ned här i landet och då mycket
kraftigt. Man har nästan en känsla
av att när klimatet för barnfamiljerna
blev kärvare genom högerns framgångar,
gick också fördelsetalet ned. Det är en
händelse som ser ut som en tanke. Jag
vet inte om det är så, men det ligger
onekligen någonting i detta.

Högern vill alltså ha tillbaka en kombination
av barnbidrag och ortsavdrag.
Det skulle innebära — om jag håller mig
till de handlingar som finns — att en
familj med 6 000 kronors inkomst —- om
jag tar herr Berghs exempel — skulle få
en hundralapp i ersättning från staten
för sina barnkostnader. En familj med
en inkomst av 50 000 kronor skulle enligt
högerns förslag få 480 kronor. Det är
vad jag menar med att man ger åt den
som har mycket förut och tar ifrån den
som har litet. Detta är högerns förslag.

Jag har en känsla av att herr Berghs
irritation på denna punkt, när han säger
att jag talar om andra saker, nog beror
på att en omläggning skulle resultera i
att högerns vilseledande agitation skulle
få ett allvarligt grundskott, om barnbidraget
flyttades över till finansdepartementets
huvudtitel och det slogs fast att
det är en väsentlig del i skattepolitiken.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

103

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag tror knappast att det
är stor idé att fortsätta denna debatt,
i varje fall inte så länge herr Carlsson
inte vill begränsa frågan till vad den
egentligen rör, nämligen vad som kan
vara en rimlig motivering för att flytta
över dessa bidrag från femte till sjunde
huvudtiteln.

Men om herrarna vidhåller påståendet
att dessa bidrag skulle vara en integrerande
del av vårt skattesystem, så undrar
jag om inte konsekvensen kräver att man
överväger att inte kalla det bidrag. Så
länge man talar om barnbidrag är det
ett bidrag, vare sig det tas upp under
den ena huvudtiteln eller den andra. En
överflyttning spelar i det sammanhanget
icke någon roll.

Nu framgick det emellertid av herr
Carlssons sista yttrande, att det inte var
några speciella budgettekniska skäl man
hade, utan att andra mycket djupsinniga
funderingar tillhörde den egentliga motiveringen.
Herr Carlsson gjorde bl. a.
gällande att ändringen skulle beröva högergruppen
vissa möjligheter att resonera
om dessa saker i fortsättningen.
Låt mig trösta herr Carlsson med att
så ingalunda kommer att bli fallet, ty
som jag redan har sagt: vare sig anslaget
skall stå på den ena huvudtiteln eller
på den andra så är det i alla fall
fråga om ett bidrag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Man skulle möjligen
kunna säga att diskussionen om huruvida
detta skall anses vara ett skatteavdrag
eller ett bidrag är en fråga av i någon
mån akademiskt intresse.

Jag vill bara i korthet framhålla, att
åtminstone vi från folkpartiets sida alltid
har hävdat att barnbidragen är en
kompensation för de tidigare barnavdragen
vid beskattningen. Den meningen
hävdar vi fortfarande, och det är anledningen
till att vi ansett oss kunna biträda
utskottets förslag vid behandlingen
av denna fråga.

Jag upprepar att det kanske har underordnad
betydelse, huruvida man i

Ang. bidrag till sjukkassor m. m.

fortsättningen skall anse att detta är ett
skatteavdrag eller ett bidrag med övervägande
socialpolitiskt syfte. Det väsentliga
i sammanhanget är enligt min
mening att barnbidragen även i fortsättningen
kan i huvudsak bibehållas i
orubbat skick.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Om det är besvärande
för herr Berghs känsliga öra att höra
ordet barnbidrag, så kunde vi kanske
enas om att i stället kalla det återbäring
av skatt!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna, med 1 b
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ang. bidrag till sjukkassor m. m.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 240, av herr Birke m. fl., och II: 300,
av herr Magnusson i Borås m. fl., samt
1:348, av herr Bengtson in. fl., och II:
563, av herr Hedlund in. fl., de bägge
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till sjukkassor m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 265 000 000 kronor.

104

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. avdrag vid beskattningen för kostnad för hållande av bil i tjänsten, m. m.

Vid punkten hade avgivits två, med 3 a vad utskottet i betänkandet anfört, av
respektive 3 b betecknade reservationer, riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Förutsättningen för ett
bifall till reservationen 3 a föreligger
inte i dag, eftersom riksdagen förra
onsdagen tyvärr inte godtog den reservation
som vi hade fogat till andra lagutskottets
utlåtande nr 8, vilken reservation
innebar en besparing för staten
med 110 miljoner kronor. Av det skälet
har vi alltså, herr talman, intet yrkande
vid denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Ang. avdrag vid beskattningen för kostnad
för hållande av bil i tjänsten, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för kostnader för bil i tjänsten,
m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
1:283, av herr Eric Carlsson
m. fl., samt II: 499, av herrar Fälldin
och Gustafsson i Kårby, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av grunder
för beräkning av avdrag vid beskattningen
för kostnad för hållande av bil i tjänsten
och för bil, som användes för färd
till och från arbetet, med flera därmed
sammanhängande spörsmål i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
283, av herr Eric Carlsson in. fl., samt
II: 499, av herrar Fälldin och Gustafsson
i Kårby, angående avdrag vid beskattningen
för kostnad för hållande av
bil i tjänsten, m. m., måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom

Reservation hade anmälts av herr
Bengtson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det torde knappast vara
nödvändigt att framhålla, att missnöje
råder när det gäller beräkningen av
avdrag vid användande av bil.

Flera olika frågor har behandlats i
motionerna och utskottets utlåtande. I
första hand gäller det den olika behandlingen
i skattehänseende av den ersättning
statsanställd uppbär för användning
av egen bil i tjänsten och den motsvarande
ersättning anställd i enskild
tjänst erhåller. Det borde inte vara någon
skillnad i beskattningen av dessa
ersättningar, utan man skulle önska likformighet
på detta område när det gäller
statlig och enskild tjänst.

Vidare gäller det avdragen för kostnader
vid körning med bil till och från
arbetsplatsen. Jag anser att tillämpningen
av bestämmelserna härvidlag har varit
alltför restriktiv. Det växande antalet
privatbilar leder till alltmer försämrade
kommunikationer genom att bussturer
dras in o. s. v. Därför vore det skäl
att tillämpa litet generösare bestämmelser
för avdrag vid färd med bil till och
från arbetsplatsen. Nu har utskottet
hänvisat till att dessa regler sannolikt
kommer att bli föremål för en översyn
av lönebeskattningsutredningen. Därför
har jag inte velat avge någon formlig reservation
utan nöjer mig med att uttrycka
förhoppningen att utredningen
tar upp frågan och framlägger förslag
så snart som möjligt.

Också när det gäller värderingen av
anställds förmån att för privat bruk disponera
bil, som ägs av arbetsgivaren,
synes normerna vara mindre tillfredsställande,
varför en del ändringar borde
ske också i det fallet. Jag har inte avgivit
mer än en blank reservation, men
jag har, herr talman, genom den velat
understryka angelägenheten av att vi får
klarare riktlinjer när det gäller värderingen
av denna förmån.

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

105

Om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är möjligt att herr
Bengtson har rätt i att det råder missnöje
ute bland de skattskyldiga med tilllämpningen
av avdragsrätten när det
gäller dem som använder bil, vare sig
det sker i tjänsten eller i det egna företagets
verksamhet. I likhet med herr
Bengtson hoppas jag att frågan om användande
av bil i tjänsten skall lösas av
lönebeskattningskommittén, så att vi får
mer bestämda former för hur bestämmelserna
skall tillämpas. Jag tror nämligen
liksom herr Bengtson att det kan vara
möjligt att just på det området få likartade
tillämpningsföreskrifter att gå
efter. Svårare blir det väl däremot att
tillgodose önskemålen när det gäller användning
av bil i det egna företaget och
ännu värre när det gäller att värdera
förmånen av att få använda arbetsgivarens
bil för privat bruk.

Herr Bengtson sade att avdragsreglerna
för närvarande tillämpas med restriktivitet.
Ja, om det råder nog ganska
delade meningar. De sakkunniga inom
utskottet — de som har erfarenhet av
det praktiska taxeringsarbetet -— påstod
motsatsen, nämligen att man är
tämligen generös vid bedömningen av
dessa frågor. Vilka av herrarna som har
rätt vet jag inte, men jag tror, herr
talman, att denna fråga är av sådan
natur att man tvingas överlämna den till
beskattningsmyndigheternas bedömande.

Eftersom herr Bengtson inte framställde
något yrkande ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt.

Om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst
av kapital medgivna s. k.
sparavdraget

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt att åtnjuta

det från inkomst av kapital medgivna
s. k. sparavdraget.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:284,
av herr Eric Carlsson, samt II: 495, av
herrar Fälldin och Larsson i Norderön,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att den som i samband med försäljning
av jordbruks- eller annan fastighet
undantoge förmånen av fri bostad
skulle äga deklarera förmånen på
sätt som i motionerna förordats; ävensom 2)

de likalydande motionerna 1:426,
av herr Sveningsson, och 11:520, av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
det nuvarande avdraget från inkomst
av kapital med 300 kronor för ensamstående
och 600 kronor för gifta skulle
utsträckas till att gälla inkomst av rörelse
och jordbruk eller annan fastighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:284,
av herr Eric Carlsson, samt 11:495, av
herrar Fälldin och Larsson i Norderön,
angående beskattningen av förmånen av
fri bostad i vissa fall, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:426,
av herr Sveningsson, och 11:520, av
herr Magnusson i Borås m. fl., om visst
schablonavdrag vid beskattning av inkomster
av rörelse och fastighet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:426 och 11:520,
ansett, att utskottet hort under 2 hemställa,
att riksdagen i anledning av
nämnda motioner måtte för sin del antaga
i reservationen infört förslag till

166

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Vigelsbo, vilka under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:284 och 11:495 ansett, att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen i anledning av nyssnämnda
motioner måtte för sin del antaga i
denna reservation infört förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

III) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Till detta bevillningsutskottets
betänkande är knuten en reservation,
betecknad som nr I. I denna
reservation ansluter man sig till den
framställning som är intagen i de likalydande
motionerna 1:426 och 11:520. I
motionerna hemställes, att riksdagen
måtte besluta att det nuvarande avdraget
från inkomst av kapital med 300
kronor för ensamstående och 600 kronor
för gifta, vilket vi alla känner till,
skall utsträckas till att gälla inkomst av
rörelse och jordbruk eller annan fastighet.
Bevillningsutskottets majoritet vill
inte vara med om dessa framställningar,
utan avstyrker dem. Utskottet anför ett
flertal argument, som det anser vara av
en sådan tyngd att de väl motiverar dess
avståndstagande. Såvitt jag kan finna,
har man emellertid något förstorat de
svårigheter, som man antar skulle uppkomma
vid ett tillmötesgående av motionärerna.
Man menar bl. a. att ett sådant
förfarande som det, som rekommenderas
i motionerna, skulle medföra en
omfattande tillkrångling av deklarationsoch
taxeringsarbetet, och vidare pekar
man på de svårigheter, som kan beräknas
inträda i samband med fastställandet
av storleken av den skattskyldiges
egna kapital i affärs- och hantverksföretag
av mindre omfattning.

Jag upprepar vad jag sade för ett
ögonblick sedan, nämligen att jag nog

har den meningen att man här söker
göra saken besvärligare än den i själva
verket är. Jag skall emellertid inte nu,
herr talman, ingå i någon vidare polemik
i detta ämne. Jag har nämligen det intrycket
att denna fråga är av den beskaffenheten,
att den kommer tillbaka
till kammaren i ett annat och större
sammanhang.

Jag inskränker mig därför, herr talman,
för dagen till dessa korta reflexioner
och hemställer om bifall till reservation
nr I.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber endast att få
yttra några ord angående motionerna
I: 284 och II: 495.

I motionerna föreslås att i det fall att
en person i samband med försäljning av
fastighet undantar förmånen av fri bostad
i fastigheten, skall han ha rätt att i
deklarationen uppta förmånen såsom inkomst
av kapital och inte såsom nu som
inkomst av tjänst.

Man måste väl ställa sig en smula
frågande till om det kan vara riktigt att
ta upp värdet av en sådan förmån såsom
inkomst av tjänst. Låt oss säga att
det rör sig om en jordbrukare, som haft
en gård och som taxerats för den del
av gården som han ägt såsom förmögenhet.
Så säljer han gården men gör det
till ett lägre pris för att få förmånen att
ha fri bostad. Då förvandlas plötsligt
det som tidigare varit avkastning av kapital
till inkomst av tjänst, vilket leder
till den oförmånligare behandling i skatteavseende
som har påpekats i motionerna.

Jag tycker att det är väl ensidigt att
man skall hålla på att det skall vara fråga
om pengar i detta fall. Kapital behöver
ju inte nödvändigtvis utgöras av kontanter.
Annat kapital bör väl i skattehänseende
behandlas på samma sätt som
kapital i form av kontanta pengar. Det
är detta som vi anser böra rättas till.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation II av herr
Gustaf Elofsson m. fl.

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

107

Om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Folkpartiets representanter
i bevillningsutskottet har avgivit
en blank reservation till detta betänkande.
Vi har nämligen inte kunnat ansluta
oss till den negativa inställning som utskottets
majoritet har visat. Vi hade helst
sett att det hade varit möjligt att hänvisa
dessa två motionspar till den varslade utredningen
beträffande reformer på skatteväsendets
område, men då detta av formella
skäl, alldenstund utredningen inte
är tillsatt, inte gärna var möjligt, har vi
på detta sätt velat markera vår inställning.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag tror att det med hänsyn
till vad herrar Hagberg och Bengtson
anfört finns anledning erinra kammaren
om att när detta sparavdrag, som
vi kallar det, infördes i beskattningsreglerna,
så var avsikten att stimulera till
ett ökat frivilligt sparande. De här motionsparen
avser ju närmast att man
skall få åtnjuta sparavdraget för inkomst
av ett redan tidigare sparat kapital, och
man kan ju säga att när det gäller sparavdraget
för fysiska personer så tillämpas
ju detta även för dem som har ett tidigare
sparkapital. Det behöver ju inte
nödvändigtvis vara fråga om ett nysparande.

Det är klart att man möjligen kan tillmäta
sparavdraget någon betydelse för
en företagare som plöjer ned en del av
sina vinstmedel i sin egen rörelse, men
jag skulle förmoda att sådana vinstdispositioner
knappast kan stimuleras av
att vederbörande skulle få tillgodogöra
sig eit sparavdrag. Motivet för att en företagare
investerar sina vinstmedel i sitt
företag är väl förväntningarna på att få
en bättre avkastning av sitt kapital. Man
torde inte kunna räkna med att därest
sparavdraget finge tillämpas på företagarna,
så skulle detta vara en ytterligare
stimulans för dem att placera vinstmedel
i den egna rörelsen. Det är helt andra
motiv som är avgörande därvidlag.

Motionärerna har vidare ansett — jag
uppfattade att herr Hagberg också påpe -

kade detta ■— att det skulle vara en form
av rättvisa att även rörelseidkare skulle
få åtnjuta sparavdraget för det egna kapital
som de investerar i sin egen rörelse.
Ja, det låter måhända bestickande,
men det är väl ändå på det sättet att en
rörelseidkare har betydande förmåner
— jag vågar använda uttrycket betydande
förmåner — när det gäller att reglera
inkomsten på sin rörelse genom de avdragsregler,
avskrivningsregler o. s. v.
som tillämpas på den typen av inkomsttagare.
Jag tror därför inte man kan
säga att en rörelseidkare på grund av
att han saknar möjlighet att utnyttja
sparavdraget skulle befinna sig i ett
mindre gynnsamt läge än den som har
inkomst av tjänst. Det förefaller alltså
som om motiveringen i motionerna inte
skulle vara särskilt hållbar.

Herr Bengtson är mest intresserad av
den fråga, som gäller huruvida förmånen
av fri bostad skall betraktas som inkomst
av kapital. Det är möjligt att man kan
tänka sig en sådan bedömning i och för
sig, men det är ju att införa något nytt
i fråga om motivet för att tillämpa sparavdrag.

Senast vid föregående års riksdag hade
vi att behandla det här ämnet, och
bevillningsutskottet bemödade sig då om
att göra en mycket utförlig motivering
för sitt avslagsyrkande, en motivering
som mycket väl räcker till för ett avslagsyrkande
även i dag. Jag tror att det
finns tillräckligt med argument även
för framtida bruk när det gäller att
avslå ett sådant motionsyrkande som det
herr Bengtson talat för. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det enda man kan finna
i herr Erikssons anförande som skulle
motivera avslag var väl att det förslag som
framförs i motionerna skulle innebära något
nytt. Det kan ju tänkas att det som
är nytt är olämpligt, och därför anser
herr Eriksson att det inte bör genomföras.

Herr Erikssons norin för värdering

108

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

av sparandet är just detta ensidiga sätt
att se på saken som jag nämnde tidigare,
d. v. s. att det nödvändigtvis måste vara
kontant i pengar man sparar. Det skulle
naturligtvis kunna tänkas att en jordbrukare
inte bryr sig om att förbättra
gården eller investera pengarna på annat
sätt, utan i stället sätter han in dem
på bank, låter bli att betala skulder och
låter bli att förbättra gården, och då får
han det här sparavdraget, men kan det
verkligen vara rimligt att bära sig åt på
det sättet och säga att man sparar?

Vidare, eftersom herr Eriksson begär
ordet nu igen, vill jag fråga vad det
finns för skäl till att vad som under
lång tid betraktats som avkastning av kapital
helt plötsligt förändras till någonting
som är avkastning från tjänst, en
tjänst som inte utförs utan är något
som varit ett sparande under lång tid
tidigare? Jag undrar, om det går att få
en förklaring till vad denna förändring
beror på.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan inte tillerkänna
mig någon erfarenhet av hur det förhåller
sig på jordbrukets område. Men
nog skulle det vara intressant att inför
kammaren få uppvisad den jordbrukare
som bara därför att han inte kommer i
åtnjutande av sparavdraget skulle avstå
från att underhålla sin fastighet och att
överlämna den i gott skick till sina närmaste
arvtagare. Jag kan inte tänka mig
att en jordbrukare gör så, utan han har
helt andra ambitioner när det gäller att
sköta sin egendom än dem som herr
Bengtson ger uttryck för.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle

antagas, som innefattades i den av herr
Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-prositionen.

Därefter gjordes i enlighet med de
beträffande punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av väckta
motioner angående värdering av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

109

Ang.

1) de likalydande motionerna I: 32, av
herr Lundström m. fl., och II: 41, av
herr Ohlin m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av anvisningarna till 41 §
kommnnalskattelagen, att det lägsta värde,
till vilket varulager vid beskattningsårets
utgång finge upptagas, skulle fastställas
till 30 procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen vore lägre, sistnämnda
värde, i förekommande fall efter
avdrag för inkurans, och så att den
eljest inträdande skärpningen av värderingsreglerna
(till 40 procent) från
och med 1961 års taxering icke genomfördes; 2)

de likalydande motionerna I: 279,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 352, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

3) de likalydande motionerna 1:401,
av herr Bengtson m. fl., och 11:505, av
herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
nuvarande huvudregel om värdering av
varulager till lägst 30 procent skulle
gälla tills vidare.

Det i motionerna 1:279 och 11:352
framlagda lagförslaget avsåg, att procenttalet
för den nedre gränsen för tillåten
nedskrivning å varulager vid beskattningen
permanent skulle bestämmas till
30.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
32, av herr Lundström m. fl., och II: 41,
av herr Ohlin in. fl., såvitt motionerna
behandlats i detta betänkande, ävensom
de likalydande motionerna 1:279, av
herr Ewerlöf m. fl., och 11:352, av herr
Hjalmarson in. fl., rörande värderingen
av varulager vid beskattningen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

värdering av varulager vid beskattningen

2) att de likalydande motionerna I:
401, av herr Bengtson m. fl., och 11:505,
av herr Hansson i Skegrie m. fl., angående
övergångsbestämmelserna till 1955
års lagstiftning rörande varulagervärderingen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Bengtson, Kollberg, Gustafson i
Göteborg, Larsson i Luttra, Darlin och
Henningson i Visby, vilka, under åberopande
av innehållet i de inbördes likalydande
motionerna 1:32 och 11:41, I:
279 och II: 352 samt I: 401 och II: 505,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av nämnda motioner
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27
maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Reservanternas förslag innebar, att
den vid årets taxering tillämpade 30-procentregeln skulle gälla tills vidare.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Hagberg,
Spetz, Söderquist, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Darlin och Henningson i
Visby.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Detta betänkande från
bevillningsutskottet tillhör den numera
rätt omfattande grupp av betänkanden
från detta utskott, där utskottet har delat
sig på mitten. Kammaren har ställts
inför flera sådana betänkanden under
den senaste tiden, och detta är, som jag
sade, ytterligare ett exemplar i samlingen.

Dels med hänsyn till detta förhållande
och dels med hänsyn till att denna
skattefråga har ovanligt stor betydelse
för företagsamheten här i landet — det
har ju framgått av den mycket livliga
debatten den senaste tiden inte bara i
dagspressen, utan även i fackpressen —
kunde kanske några reflexioner i ämnet
vara på sin plats. Det är måhända inte

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

heller förmätet att framföra dessa reflexioner
i någon mån mot bakgrunden
av det lilla meningsutbyte, som jag hade
med bevillningsutskottets ärade ordförande
mot slutet av EFTA-debatten strax
före middagspausen.

Jag vill, som sagt, gärna framhålla för
kammaren att frågan är av genomgripande
betydelse för det svenska näringslivet,
ett förhållande som enligt mina erfarenheter
kanske inte har tillräckligt
beaktats i vissa kretsar. Innan jag går
in på saken som sådan skulle jag dock
vilja — även med risk att möjligen något
trötta kammaren —- med ett par ord
erinra om frågans förhistoria.

Vi hade ju, såsom kammarens ledamöter
säkert kommer ihåg, tidigare en
fri avskrivning här i landet. Den infördes
av dåvarande finansministern Wigforss
i samband med omläggningen av
företagsbeskattningen och skärpningen
av bolagsbeskattningen för ett antal år
sedan. Emellertid kom aldrig denna i
lagen inskrivna fria avskrivningsrätt att
tillämpas i någon större utsträckning.
Förhållandena utvecklade sig nämligen
på det sättet, att det träffades ett slags
tyst överenskommelse mellan näringslivets
stora organisationer och de centrala
skattemyndigheterna. Enligt denna
överenskommelse kom man att under åtskilliga
år i praktiken tillämpa en lägsta
gräns av 30 procent, alltså den s. k. 30-procentsregeln. Detta gällde rätt länge.

Emellertid fick vi en ny lag, lagstiftningen
om skärpta varulagervärderingsregler.
Den beslöts av 1955 års riksdag.
Då introducerade man den s. k. 40-procentsregeln.
Man gav emellertid näringslivet
en fyraårig övergångsperiod för
anpassning till de nya, skärpta förhållandena.
Lagstiftningen skulle träda i
tillämpning helt och fullt från och med
beskattningsåret 1959, alltså fr. o. m.
1960 års taxering. Emellertid beslöt förra
årets riksdag, såsom kammarens ledamöter
erinrar sig, att uppskjuta det
fulla ikraftträdandet av 40-procentsregeln
ytterligare ett år eller till 1961 års
taxering.

Nu har finansministern inte kommit
med någon proposition om ett ytterliga -

re uppskov. Därav följer givetvis att den
skärpta lagstiftningen träder i kraft i
full omfattning, därest riksdagen icke
finner sig böra godkänna de motioner
som från skilda håll väckts och vari
hemställes att 30-procentsregeln skall
godtagas tills vidare. Dessa motioner
har, såsom jag antydde i ingressen till
detta anförande, vunnit anslutning från
utskottets borgerliga hälft. Detta är i
sammandrag ärendets förhistoria.

De erinringar emot 40-procentsregeln
som framförts i dessa motioner — det
rör sig ju om partimotioner från de tre
borgerliga meningsriktningarna •— kan
summariskt refereras ungefär så här:
Man anser i samtliga dessa motioner att
de nya bestämmelserna i sin fulla tilllämpning
medför en betydande skärpning
av beskattningen av företag. Att det
här är fråga om en skärpning har jag
inte hört någon vilja bestrida. Särskilt
kännbar är skatteskärpningen för företag,
vilkas tillgångar till huvudsaklig del
består av varulager. Till denna kategori
hör framför allt många mindre företag.
Bestämmelserna betyder vidare en beskattning
av fiktiva vinster — ett påstående
som framförts med starkt eftertryck
från vårt håll senast i förra årets
debatt och som, såvitt jag förstår, inte
heller har kunnat vederläggas. Bestämmelserna
får också åtminstone i viss utsträckning
retroaktiv karaktär. Den allmänna
effekten av en dylik framtvingad
uppskrivning innebär givetvis också en
ytterligare begränsning av företagens
tillgång på kapital, särskilt besvärande
i ett läge som det nuvarande, när näringslivets
tillgång på kapital genom statens
väldiga upplåningsbehov med varje
vecka blir mindre och mindre, bokstavligt
talat. Jag kan bara erinra om vilken
upptorkning det senaste statslånet medfört
för den redan förut svaga kapitalmarknaden
här i landet. Jag kan tillägga
att uppskrivningen drabbar företagen
ytterligt ojämnt och utan hänsyn till de
enskilda företagens konkurrensförmåga.
Detta framstår, heter det i dessa motioner,
som så mycket allvarligare som
kostnadsläget —- och det känner vi ju
alla till, det är en omständighet som

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

111

Ang.

vunnit beaktande i debatterna i EFTAfrågan
här i dag — inom vår industri
redan är mycket högt uppdrivet. Detta
gäller särskilt inom åtskilliga branscher
där man väntar en skärpt konkurrens
inom vårt land under de närmaste åren,
beroende på alla de omständigheter som
vi diskuterat tidigare här i dag.

Bland de motiv som bevillningsutskottets
formella majoritet — det är ju 10
mot 10 — anfört för att lagstiftningen
om de skärpta lagervärderingsbestämmelserna
nu bör träda i kraft anges nödvändigheten
att »motverka riskerna för
en alltför högt uppdriven konjunktur».

Det är ganska egendomligt att iakttaga
hur motiveringarna skiftar när det
gäller vår skattepolitik. Man ville vara
med om att uppskjuta ikraftträdandet av
de skärpta reglerna i fjol med hänvisning
till den konjunkturdämpning, som
vi då hade, och nu vill man införa dem
med hänvisning till den konjunkturuppgång,
som vi nu har. Men då borde val
konsekvensen vara att man samtidigt uttalade
att vi skall gå tillbaka till de tidigare
bestämmelserna, om vi får en ny
konjunkturdämpning. Annars saknar ju
detta resonemang en inre logik, om jag
får använda detta uttryck. Men så vill
man inte resonera. Man vill nu slå fast
de skärpta reglerna mot bakgrunden av
den konjunktur som vi har i dag, och
man vill inte lämna något som helst medgivande
om att därest vi får en konjunkturdämpning
skall vi gå tillbaka till 30-procentregeln. Detta är en svaghet i bevillningsutskottets
argumentation, menar

jag.

Nåja, nu får jag i uppriktighetens
namn säga att det inte är på den punkten,
som den djupast liggande orsaken
till att finansministern motsätter sig ett
ytterligare uppskov med den skärpta
lagstiftningens ikraftträdande är att söka
och till att han sålunda inte har framlagt
någon proposition om fortsatt uppskov.
Det verkliga motivet, ärade kammarledamöter,
ligger, det kan vi nog
vara överens om, på ett helt annat plan.
Vi fick nämligen — och jag föreställer
mig att åtskilliga minns det — en indi -

värdering av varulager vid beskattningen
kation om vad som var att vänta redan
i årets statsverksproposition, även om
denna sak inte omnämnts i bevillningsutskottets
motivering för dess ståndpunktstagande.
I finansplanen, som jag
har med mig här — saken var före i
remissdebatten för ett par månader sedan
— erinrar finansministern om riksdagens
beslut vid förra årets höstsession
att säga nej till den förhöjda energibeskattningen.
Regeringen led ju, som vi
alla vet, nederlag på den punkten, samtidigt
som den fick majoritet för allmänna
varuskattens, omsättningsskattens, införande.
Nederlaget i fråga om energiskatten
betydde — för att nu använda
den gängse terminologien inom finansdepartementet
— ett inkomstbortfall av
ungefär 200 miljoner kronor. Detta inkomstbortfall
viil nu finansministern ta
tillbaka genom att helt plötsligt införa
den skärpta lagstiftningen. Han har ännu
en gång givit uttryck för sin maxim
— som man kanske får säga att han ofta
tillämpar i sådana här situationer — att
ta tillbaka på gungorna vad han förlorat
på karusellen.

Så har han gått till väga i detta fal),
men man kan fråga sig vad det är för
ett slags sammanhang mellan att låta
skärpa lagervärderingsreglerna för det
svenska näringslivet och det förhållandet
att riksdagsmajoriteten i fjol sade
nej till den kungl. propositionen om
energiskatten. I varje fall kan man väl
vara berättigad att uttala att den tankegång
som här ligger bakom departementschefens
uttalande är en smula diffus.
Det samhällsekonomiska sammanhanget
mellan de två företeelserna är,
åtminstone så vitt jag vågar bedöma det,
oklart och svårt att fixera.

Kort efter det att finansministern lämnat
sitt tillkännagivande i finansplanen
i januari inträffade vidare en händelse
som enligt min mening var ganska signifikativ
i detta sammanhang. Då kom
nämligen diskontohöjningen, som självfallet
innebär ökade lagerkostnader och
som är ägnad att stimulera till lagerminskning.
I denna situation är nog enligt
min uppfattning kravet på en upp -

112

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

skrivning av lagervärdena ganska olyckligt.
Tidpunkten härför kunde väl knappast
ha varit sämre vald.

Läget är för övrigt — som vi ju alla
vet — för närvarande på många varuområden
så labilt och så ovisst, att rimliga
konsolideringskrav motiverar att man
för närvarande icke skärper värderingsreglerna.
Vi har ju tidigare i dag talat
om den svenska exportnäringens dominerande
betydelse för det svenska välståndet,
och vi har med tillfredsställelse
lyssnat till den karakteristik av vår exportnärings
värde i detta sammanhang
som bevillningsutskottets ordförande
lämnade i förmiddags. Men har man denna
mening, borde man enligt min mening
överföra också detta sitt ståndpunktstagande
till föreliggande angelägenhet. Så
har nu tyvärr inte skett, utan man avstyrker
motionerna, d. v. s. man ger sin
välsignelse till att den skärpta lagstiftningen
införes i detta läge.

I reservationen från den borgerliga utskottsliälften
yrkas att 30-procentsregeln
skall gälla tills vidare. Emellertid förekommer
i betänkandet ett särskilt yttrande
av utskottets folkparti- och högerledamöter.
I detta särskilda yttrande erinrar
dessa folkparti- och högerledamöter
om sitt tidigare tillkännagivna principiella
motstånd mot en övergång till
-10-procentsregeln, ett motstånd som vi
vid skilda tillfällen har gett uttryck för
här i riksdagen, senast i fjol. »I syfte
att vinna största möjliga anslutning till
ett förslag» ■—- heter det vidare i detta
särskilda yttrande — »som förhindrar
40-procentsregelns ikraftträdande» har
dock dessa utskottsledamöter ansett sig
böra stödja yrkandet att ikraftträdandet
av denna regel skulle uppskjutas tills vidare.
Detta ställningstagande innebär
självfallet —- det är ganska onödigt att
jag understryker den saken — intet frånträdande
av folkparti- och högerledamöternas
tidigare hävdade mening, utan
de förklarar sig komma att i överensstämmelse
med sin vid tidigare tillfällen
redovisade och motiverade uppfattning
verka för att 30-procentsregeln ges fortsatt
giltighet.

Med dessa ord hemställer jag, herr tal -

man, om bifall till den reservation, som
är knuten till bevillningsutskottets betänkande
nr 37.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp), Gustaf Elof sson (ep) och
Yngve Nilsson (h).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Reglerna om lagervärdering
syftar ju till att åt företagen åstadkomma
ett skydd mot prisfall. För att
företagen skall kunna bedöma den verkliga
avkastningen får de i sina räkenskaper
skriva ned anskaffningsvärdena på
ett betryggande sätt. För fem år sedan
antog vi en lag, enligt vilken man inte
får skriva ned lagren med mer än 60
procent förutom ett inkuransavdrag, som
i regel godkännes upp till 5 procent. Om
varulagrets karaktär är sådan att det är
svårt att bedöma priserna kan man få
tillämpa andra regler och ta genomsnittsanskaffningen
för en tioårsperiod.
Detta förefaller ju vara betryggande.

Nu har man ju tillåtit en nedskrivning
med 70 procent. I samband härmed har
man allt mer och mer kommit bort från
den ursprungliga avsikten med värderingsreglerna
och mer och mer börjat
tala om konsolideringsmöjligheterna.
Man vill konsolidera företaget, och man
säger att vi beskattar fiktiva värden om
vi låter den lagstiftning träda i kraft
som beslutades för fem år sedan.

Finansministern kom ju med en särskild
proposition förra året, i vilken
han rekommenderade ett uppskov med
den nya lagens ikraftträdande beträffande
reglerna om värdering av varulager,
och han motiverade detta med att det
blivit mera dämpade konjunkturer. Annars
hade denna lag varit i kraft redan
vid årets taxering. Herr Hagberg i
Malmö gör gällande att om man ändrar
dessa generösa bestämmelser så att endast
en nedskrivning till 40 procent tilllåtes,
skulle detta — som han uttryckte
det — »drabba ytterligt ojämnt». Det
gör det säkert —• det vill inte jag bestrida
— eftersom det är relativt få företag
som har en sådan ekonomisk styrka, att
de har kunnat utnyttja alla möjligheter

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

113

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

till nedskrivning av varulager. Det är ytterligt
få företag som haft möjligheter
till detta, beroende på att vinsterna inte
varit tillräckliga eller att investeringarna
varit stora.

Jag vill erinra — och jag har inte hört
någon bestrida det — om att förra året
sjönk varulagervärdena — jag har sett
en siffra på 600 miljoner kronor. Den
konjunktur som vi bär i dag tyder på
att det är en allmän strävan att öka lagren.
Såvitt jag förstår kommer det att
verka så att det blir nya avskrivningsmöjligheter
i förhållande till förra året.
Jag är inte så alldeles säker på att just
denna ändring blir en så synnerligen
stor pålaga för företagen. Jag har ingen
uppgift om hur många företag som har
lyckats så utomordentligt att de kunnat
skriva ned lagren till 30 procent; procentuellt
sett är väl dessa företag inte
alltför många.

Herr Hagberg i Malmö erinrade om
den lilla skärmytsling vi hade på förmiddagen
om exportens betydelse för
landet. Jag tillät mig där säga att jag
lägger utomordentlig vikt vid att vi kan
driva upp vår export. Herr Hagberg kräver
konsekvens av mig och anser att jag
bör inta den ståndpunkten att företagen
bör få behålla sina nuvarande lagervärderingsrcgler,
inte minst med tanke på
att de har besvärligheter att finansiera
sina investeringar. Ja, ärade kammarledamöter,
jag tror att denna sak har
mindre betydelse i detta avseende än
vad herr Hagberg vill göra gällande.

Jag såg för någon tid sedan en uppgift
av en framstående bankman som
hade haft en utredning tillgänglig beträffande
alla investeringar under hela
efterkrigstiden. Han sade att hans uppfattning
var att dessa investeringar i
stort sett finansierats genom vinster som
framtagits inom företagen — alltså dolda
reserver från företagen. Jag har ingen
anledning att betvivla denna uppgift; jag
tror att den är riktig. Man kan alltså,
som han uttryckte det, genom de möjligheter
till konsolidering, som företagen
har i lagervärderingsreglerna, genom investeringsfonder
och genom pensionsfonder
sätta av medel i sådan utsträck S

Forsta kammarens protokoll 1060. AV 10

ning att investeringarna för industriens
vidkommande och för näringslivet i allmänhet
i stort sett och på längre sikt kan
finansieras, föreställer jag mig, på det
sättet. Det kan kanske inte heller skada
med en erinran om hur generös skattelagstiftning
vi i verkligheten har därigenom
att de beskattningsbara inkomsterna
för aktiebolag och ekonomiska föreningar
under perioden 1953—1959 enligt
vad som redovisas bara ökat med
300 miljoner kronor. Men från 1955 till
1959 är ökningen inte större än omkring
100 miljoner kronor — märk väl från
1955 till 1959 då vi haft relativt goda
konjunkturer!

Och, ärade kammarledamöter, vad har
hänt på den sida som avser beskattning
av fysiska personer? Jo, där har den
statliga inkomstskatten ökat ifrån 2 750
miljoner år 1953 till 3 700 miljoner 1959,
d. v. s. med en miljard.

Jag har givit uttryck för den synpunkten
tidigare, att vi inte i tid och otid
skall göra gällande att det svenska näringslivet
är oskäligt hårt beskattat. Ingenting
tyder på att det är så. Beskattningen
måste till slut bli en avvägningsfråga
mellan vad å ena sidan företagen
och å andra sidan enskilda skall betala.
Det skulle kunna gå att ta ytterligare
exempel, som visar ungefär samma sak,
om man mäter på det sättet att man ser
efter produktionsökningen, investeringarnas
storlek o. s. v. Vad som hänt under
de senaste åren är att vi genom våra förändringar
i skattelagarna har möjliggjort
en självfinansiering av företagen i
ännu högre grad än tidigare.

Jag har, herr talman, velat framhålla
dessa synpunkter, ty jag kan inte komma
fram till den slutsatsen att man, om
man intresserar sig för svenskt näringsliv
i allmänhet, för Sveriges förmåga att
öka sin export och andra liknande ting,
ovillkorligen måste uppträda i riksdagen
och säga att företagen är för hårt beskattade.
Jag tycker inte man behöver
dra sådana slutsatser.

Sedan förra året har en nyansskillnad
inträtt i oppositionens ställning. Kammarens
ledamöter märker att högern och
folkpartiet definitivt vill ha bestämmel -

114

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

serna om 30 procent, d. v. s. avskrivning
med 70 procent, genomförda nu,
medan centerpartiet nöjer sig med att
tills vidare den gamla procenten skall
kunna gälla. Det har skett en förskjutning
från flyglarna mot centern i detta
fall, så att man har fått en enhetlig opposition.
Det blev inte 10—10 i utskottet
med påföljande lottning, ty under voteringen
var det en tillfällig splittring i
oppositionen, men det blev samling på
nytt när den skrev reservationen. Jag
tror inte argumenten blir starkare för
reservanterna därför att de kommer i
samlad tropp. Utskottets argumentering
är starkare, och jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Herr Ericsson anför ett
uttalande av en icke namngiven finansexpert.
Det är möjligt att de nämnda
uppgifterna är riktiga, därom vågar jag
inte uttala mig. Men det jag vågar uttala
mig om är att alla näringslivets organisationer
framfört mycket bestämda
varningar mot de här ifrågasatta skärpningarna
av lagervärderingsreglerna —
det lär val inte gå att bestrida, sedan må
man tillmäta detta uttalande av en icke
namngiven finansexpert det värde det
till äventyrs kan ha.

Herr John Ericsson menade att beskattningen
av den svenska företagsamheten
är generös, och som bevis för riktigheten
av denna sin uppfattning påpekade
han, att det belopp som — om
jag får använda ett enkelt uttryck —
från näringslivets sida trots en god konjunktur
under de senaste åren inlevererats
i form av skatt endast ökats relativt
obetydligt. Men det är väl i alla fall
att dra en något oriktig slutsats. Förhållandet
kan väl i första hand bero på —
vilket det också gör — att näringslivets
omkostnader har stigit högst betydligt
under perioden av högkonjunktur. Vidare
tillkommer följande omständighet:
Exportnäringarna har haft en god konjunktur
volymmässigt, men den har ju
— och det vet herr Ericsson i Kinna lika
väl som jag — prismässigt inte alltid

varit lika god. Det är i omständigheter
av denna art, som den väsentliga förklaringen
till de ting, herr Ericsson i Kinna
påpekade, torde vara att finna.

Till slut bara ännu en liten reflexion!
Bevillningsutskottets ordförande förmenade
att vad som här ifrågasätts på det
hela taget inte skulle vara, som han sade,
en så värst besvärlig pålaga för företagen.
Så föll orden. Jag vet inte hur
mycket det här kan vara fråga om. jag
vet inte vilka belopp man här skall räkna
med, men jag vill erinra om att departementschefen
uti finansplanen för
ett par månader sedan talade om det där
inkomstbortfallet på 200 miljoner som
uppstod när riksdagen sade nej till den
höjda energiskatten. Det beloppet skulle
tagas tillbaka i annan ordning, och så
följde det, som vi nu står inför, nämligen
skärpningen av lagervärderingsreglerna.
Jag vågar inte säga om denna
skärpning av bestämmelserna i pengar
motsvarar inkomstbortfallet, men jag föreställer
mig att det inte ligger så långt
därifrån, annars vore finansministerns
resonemang i detta hänseende utan mening.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När man hör bevillningsutskottets
ordförande här framlägga
sina synpunkter skulle man snarast
kunna få den uppfattningen att beskattningen
är för liten här i vårt land och
att vi bör ta ut ännu mera. Han sade att
skattelagarna för svenskt vidkommande
är mycket gynnsamma. Jag undrar, herr
Ericsson: Är det inte en smula överord?
Jag tror inte den som har varit med om
att betala sin skatt säger att skatterna
är så gynnsamma. Man kan inte pålägga
vilka bördor som helst på näringslivet
och lika väl vänta sig att ingen arbetslöshet
inträder utan att det förblir
full sysselsättning. Skall man kunna göra
detta anser jag för min del att man
får hålla skattesatserna inom rimliga
gränser. I annat fall står vi inför en situation
där vi på nytt kan få arbetslöshet,
och då får vi vidtaga åtgärder på
både det ena och det andra hållet.

Onsdagen den 30 mars 1060 em.

Nr 10

115

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

Vi har ifrän vart partis sida ansett att
skäl inte föreligger nu att höja varulagerbeskattningen
från 30 till 40 procent,
utan man bör avvakta och se hur utvecklingen
blir i fortsättningen. Jag tror
att kammaren gör klokt i att följa reservanternas
förslag här att avvakta ocli
se hur det artar sig i fortsättningen.
Därför ber jag, herr talman, med dessa
ord att få yrka bifall till reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ordförande erkände att den skatteskärpning
som inträder med de ändrade
varulagervärderingsreglerna kommer
att drabba mycket ojämnt. Javisst. Vilka
företag är det som kommer att drabbas
av dem? Det är de mest framgångsrika,
de som har lyckats bäst att konsolidera
sig, de som har kunnat expandera
på ett lyckligt sätt. Det är dessa företag
som kommer att drabbas av skärpningen.
Men är vi inte allesammans
överens om att det är just dessa företag
vi bör slå vakt om? Det är ju dessa företag
vi litar på i det marknadsläge som
nu är, både när det är fråga om den fulla
sysselsättningen och fråga om ett
ökat produktionsresultat som vi allesammans
har gott av. Det har ju från
exempelvis LO-håll ibland framhållits i
kritik emot vårt nuvarande skattesystem
att detta missgynnar dessa bästa företag.
Det är dem vi borde gynna och inte de
företag som så att säga hänger på gärdsgården
och håller på att gå under. De
är ingenting att bevara, men vad vi skall
bevara är de bästa företagen inom vårt
näringsliv. Därför förefaller det som om
bevillningsutskottets majoritets inställning
här vore mycket ologisk.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Om jag får säga ett par
ord med anledning av herr Spetz’ anförande
vill jag erinra om att vi har haft
en lång anpassningsperiod för denna
lagstiftning, hela fem år. Jag utgår ifrån
att företagarna liar räknat med detta i
sin kalkylering. Det är riktigt att jag

8| Första kammarens protokoll 1960. .Yr 10

gick med på att de nya reglerna drabbar
ojämnt. De drabbar bara dem som lyckas
så utomordentligt väl att de kunnat skriva
ned lagren med 70 procent. Det är
möjligt att även dessa klarar sig om de
skaffar ännu större lager. Herr Hagberg
i Malmö trodde att de siffror jag anförde
om att aktiebolag och ekonomiska
föreningar har betalat mycket litet mera
skatt till staten under de senaste fem å
sex åren hade sina speciella skäl, såsom
att de ökat sina kostnader in. in. Det
kan tänkas att de har ökat kostnaderna,
men nog har de också ökat vinsterna.
Jag skulle tro att det förhållandet att vi
har infört så liberala regler för investeringsfonder
och pensionsfonder har dragit
ned de till beskattning redovisade
beloppen. Ingen kan övertyga mig om att
företagens resultat ekonomiskt har varit
sämre under de senaste fem å sex åren
än tidigare. Jag bortser från åren 1951
och 1952 då vi hade särskilt gynnsamma
konjunkturer.

Jag vill inte bestrida att det kan finnas
en annan förklaring till det. Vi får kanske
större skatteintäkter sedan, om nu
en skattesänkning kan locka fram litet
större vinster. Företagen har fått en 20-procentig skattesänkning genom den
extra bolagsskattens borttagande, och
det leder kanske till att det blir litet
större vinster och därmed större skatter.
Vi har ingenting som företrädare för
statsmakten emot att det blir på det
sättet.

Herr Elofsson sade att vi väl alla vet
hur svårt det är att betala skatten. Herr
Elofsson förväxlar väl då inte sin egen
fysiska person med företagen, ty om det
iir riktigt besvärligt för företagen visar
de ingen vinst och då blir det ingen
skatt, men fysiska personer måste ju ha
något att leva på och då får de betala
skatt. Herr Elofssons argument att det
kan kännas svårt att betala skatt kan jag
därför inte riktigt förstå.

Herr Elofssons andra tes var att vi kan
få arbetslöshet om vi ändrar lagervärderingsreglerna.
Ja, herr Elofsson, när har
det hänt att vi har haft så god beredskap
i det svenska näringslivet som under
senare år? Den svacka i konjunktu -

116

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

ren vi hade för ett och ett halvt å två år
sedan fylldes ut till väsentlig grad tack
vare att företag som var väl konsoliderade
kunde köra på lager. Alla nationalekonomer
är väl överens om att det var
en verklig förändring gentemot tidigare
konjunkturförlopp att näringslivet kunde
ta fonder ocli liknande i anspråk just
under den tiden. Om herr Elofssons uttalande
syftade till en anklagelse mot
statsmakternas nuvarande skattepolitik
vill jag säga att vi har bättre beredskap
nu med de möjligheter som öppnats för
företag att möta speciella konjunkturer
av den beskaffenhet som jag nyss antydde
än tidigare.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag kan helt hålla med
herr John Ericsson i hans uttalande nu
allra senast, att det var den väl konsoliderade
ställningen inom den svenska företagsamheten,
som gjorde att vi kom
över den där konjunktursvackan så pass
hyggligt som vi faktiskt gjorde. Jag vill
gärna understryka detta. Men, herr John
Ericsson, det är just konsolideringssvnpunkten,
som för näringslivet är så dominerande
i denna debatt. Det är just
med hänsyn till konsolideringskravet
som man vänder sig mot denna skärpning
av lagervärderingsreglerna, vilken
inte alls tjänar det syfte, som herr Ericsson
för en stund sedan så högt prisade.
Vill man att näringslivet skall fortsätta
den konsolidering som enligt herr John
Ericssons eget vittnesbörd var så välgörande
för oss under den förra lågkonjunkturen,
så bör man väl bibehålla de
gamla värderingsreglerna och inte skärpa
dem. En sådan skärpning försvårar
konsolideringen. Och ingen i denna
kammare tror väl att den högkonjunktur
som just nu pågår kommer att fortsätta
hur länge som helst. Det är inte
mer än ett år och litet till, sedan vi
hade en konjunkturdämpning, och vi
kan snabbt få en ny sådan.

I övrigt är jag litet överraskad av att
bevillningsutskottets aktade ordförande
är så kategorisk i sina resonemang om
att tidpunkten för en skärpning av la -

gervärderingsreglerna nu är inne. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att detta
kategoriska ståndpunktstagande icke
oväsentligt skiljer sig ifrån det resonemang
som finansministern själv för i
den finansplan, han lämnade oss för ett
par månader sedan. Jag kan inte neka
mig nöjet att här för kammaren uppläsa
en mening som står på s. 15 i finansplanen:
»önskemålen att underlätta företagens
investeringsverksamhet hade ur
vissa synpunkter talat för ett ytterligare
uppskov.» Dessa finansministerns egna
ord ger uttryck för en mera nyanserad
uppfattning än herr John Ericssons.

Men finansministern lät dessa önskemål
falla, tv han vägde dem mot de rent
fiskala synpunkterna. Han ville so oder
so ha tillbaka de 200 miljoner, som han
hade gått miste om genom att riksdagen
sade nej till en skärpning av energibeskattningen.
Och så som en finansminister
ofta gör — oavsett i vilket parti han
hör hemma — lät han den fiskala synpunkten
väga tyngre än de andra synpunkterna.

Jag har inte kunnat underlåta att göra
detta lilla påpekande, ty om riksdagen
■— vi kan ju resonera hypotetiskt — i julas
inte hade sagt nej till höjningen av
energiskatten, hade vi med all säkerhet
även till detta års riksdag fått en proposition
med förslag om fortsatt uppskov
med det fulla ikraftträdandet av de
nya lagervärderingsreglerna, eller hur,
herr John Ericsson?

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är glädjande att finansministern
åtminstone vid något tillfälle
framstår i så ljus dager ifrån oppositionens
synpunkt.

Annars ligger det ju, som jag redan
sagt, till på det sättet att lagervärderingsreglerna
är avsedda för prisfallsrisker.
Såsom jag försökte betona i mitt
första anförande är detta det ursprungliga
syftet med bestämmelserna. Ingen
har velat göra gällande att det är risk
för att priserna skall falla med de procenttal
som jag talat om.

Nu drar man i stället fram konsolideringsfaktorn.
Jag erkänner att det ger

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

117

Ang. vissa s. k.
möjlighet för företagen att få en stabilare
ekonomi om man skriver ned lagren.

Herr Hagberg säger att mitt tidigare
resonemang borde ha lett mig fram till
att jag skulle vara angelägen att ytterligare
stärka denna beredskap. Herr Hagberg
är säkerligen, om han tänker efter,
väl medveten om att vi efter den senaste
konjunkturnedgången faktiskt har fått
till stånd en bättre konjunkturberedskap
genom de nya reglerna om investeringsfonder,
som tillkom förra året. De har,
herr Hagberg, en mycket stor betydelse
just från denna synpunkt. Jag kan därför
inte tycka att mitt anförande och
ställningstagande var ologiskt på den
punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt lians uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

schablonavdrag vid inkomstbekattningen

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 65.

Ang. vissa s. k. schablonavdrag vid
inkomstbeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av väckta
motioner angående vissa s. k. schablonavdrag
vid inkomstbeskattningen, m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalvdande
motionerna 1:414, av herr Lundström
m. fl., och II: 527, av herr Ohlin m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådana ändringar i ifrågavarande
skatteförfattningar, att det s. k. omkostnadsavdraget
skulle uppföras med i deklarationen
redovisat belopp, dock lägst
100 kronor, att med bibehållande av nuvarande
maximisummor försäkringsavdraget
endast finge utnyttjas till det belopp
som motsvarades av erlagda premier
samt att avrundning av den beskattningsbara
inkomsten skulle ske nedåt
till jämna tiotal kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalvdande motionerna
1:414, av herr Lundström m. fl., och
11:527, av herr Ohlin m. fl., angående
vissa s. k. schablonavdrag vid inkomstbeskattningen,
m. m., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Spetz, Söderquist, Kollberg och Gustafson
i Göteborg, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalvdande motionerna
1:414 och II: 527 ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av nämnda motioner måtte

a) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

118

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. vissa s. k. schablonavdrag vid inkomstbeskattningen

b) antaga i denna reservation infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om .statlig inkomstskatt; c)

antaga i reservationen intaget förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
och

d) antaga i denna reservation intaget
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Frågan om schablonavdragen
diskuterades senast vid höstriksdagen.
Något nytt har knappast framkommit
sedan dess annat än möjligen att
riksdagens revisorer ännu en gång har
gjort en förfrågan hos taxeringsmyndigheterna
om verkningarna av dessa schablonregler.
Som man kunde vänta sig
har svaren blivit att misstagen kanske
inte är fullt så många nu som de var då
revisorerna förra gången gjorde sin förfrågan
men att schablonavdragen fortfarande
vållar taxeringsnämnderna åtskilligt
besvär.

Syftet med schablonavdragen var att
åstadkomma en förenkling av taxeringsarbetet.
Det syftet har icke uppnåtts och
kommer enligt min mening inte heller
att kunna uppnås. Det har nämligen visat
sig att schablonerna inte bara medför
ett merarbete för taxeringsnämnderna
att rätta begångna misstag, utan
de förorsakar också fusk med deklarationerna.
Det gäller då framför allt avdrag
för kostnader från inkomst av
tjänst. Det har visat sig att de specificerade
kostnaderna i alla de fall då avdragen
överstiger 100 kronor, ytterst sällan
slutar på ett belopp som ligger mellan
50 och 100 kronor. Specifikationen
slutar i regel på ett belopp som ligger
närmare den undre 100-talsgränsen, varefter
vederbörande skattskyldige får avrunda
uppåt till närmast liggande hundratal.
Det är oftast ganska enkelt att
fylla upp det specificerade beloppet så

att man kommer över hundrakronorsgränsen.

Nu kan man naturligtvis säga att detta
fusk är av liten betydelse. Men om den
skattskyldige finner att det går bra ett
år att öka på avdragen litet, så kanske
han ökar på ytterligare något nästa år.
Allt detta gör att taxeringsnämnderna får
lägga ned mycket arbete på att granska
dessa avdrag, medan meningen med
schablonavdragen ju från början var att
man skulle slippa ifrån att granska dem.
Resultatet har alltså blivit rakt motsatt
det man avsåg.

Schablonavdragen infördes som ett
försök. Detta försök har, såvitt man kan
förstå, misslyckats. Jag måste då undra
hur länge man ämnar fortsätta försöket
med schablonavdrag. Enligt min mening
är tiden nu inne att återvända till de
regler som vi hade innan detta försök
beslutades.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Såväl motionärerna som
herr Spetz har som motivering för ett
slopande av schablonavdragen framhållit
att de praktiska erfarenheterna skulle
visa att man inte har uppnått syftet med
schablonavdragen, nämligen att åstadkomma
en förenkling av taxeringsarbetet.
Stöd för denna uppfattning finner
motionärerna i vad riksdagens revisorer
har framhållit vid sin granskning av detta
område såväl 1957 som 1959.

När riksdagens revisorer lämnade sin
redogörelse 1957 hade man bara negativa
erfarenheter av den nya formen med
schablonavdrag. Riksdagens revisorer av
1959 däremot hade inte bara negativa
synpunkter att anföra. Med den citatkonst
som numera brukar användas i
den offentliga debatten citerar motionärerna
emellertid endast vad som passar
syftet med motionen och lämnar till de
initierade att ta del av det övriga som
revisorerna skrivit.

Riksdagens revisorer har alltså inte
bara varit negativa i sitt utlåtande utan
säger också följande: »Den i år» — allt -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

119

så år 1959 — »gjorda undersökningen
visar att förhållandena i fråga om schablonavdragens
tillämpning märkbart förbättrats.
Den övervägande negativa reaktion
som i inledningsskedet mötte schablonavdragen
har mildrats; intrycken
äro numera långt mera positiva.»

Utskottets majoritet har av detta uttalande
dragit den slutsatsen, att ju längre
tillämpningen är i kraft, desto bättre
kommer såväl de skattskyldiga som
skattemyndigheterna att anpassa sig till
reglerna och göra dem lätthanterliga på
det sätt som man förutsatte vid schablonavdragens
införande.

Nej, herr Spetz — och nu spetsar jag
till frågeställningen — är inte det egentliga
motivet för motionen att slopandet
av schablonavdragen ingår som en integrerande
del i folkpartiets skuggbudget
och därför bör genomföras? Om riksdagen
följer utskottet förlorar ju folkpartiet
en del av den budget som skall bilda
alternativet till regeringens budget. Därför
är det naturligt att herr Spetz lägger
in en alldeles speciell betydelse i denna
fråga, visserligen motiverad från det
praktiska taxeringsarbetet men ändå
med ett tydligt politiskt motiv.

Av dessa skäl finner jag, herr talman,
anledning att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om sänkning av riksbankens diskonto

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonto.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande

Om sänkning av riksbankens diskonto

motioner, nr 39 i första kammaren av
herr öhman och herr Helmer Persson
samt nr 48 i andra kammaren av herr
Nilsson i Gävle m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige
måtte föreslå fullmäktige att efter
förhandlingar med regeringen sänka
riksbankens diskonto från nu gällande
fem till fyra procent.

Utskottet liadc i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 39 och II: 48.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Eliasson i
Sundborn.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Jag vill erinra kammaren
om de många diskussioner som under
1950-talet ägde rum här i riksdagen
om räntepolitiken. Det var ju många gånger
hetsiga debatter i den frågan.

Vi har hela tiden motsatt oss en övergång
till högräntepolitiken, och under
1940-talet och första hälften av 1950-talet var ju också regeringen mycket bestämd
motståndare till den höga räntan.
Men så småningom kom omsadlingen,
och man menade då från regeringens
sida att högkonjunkturen var av den beskaffenheten
att man mera måste utnyttja
räntevapnet. Jag tror inte på det
där resonemanget. Högkonjunkturerna,
sådana de kom att gestalta sig under
andra hälften av 1950-talet, hade enligt
mitt förmenande inte fått några sådana
specifika drag som motiverade en övergång
till högräntepolitiken. Vi hade
nämligen under 1940-talet, efter andra
världskriget, och fram till år 1950 högkonjunktur
utan högränta. Även år 1953
och år 1954 hade vi högkonjunktur utan
att övergå till högräntepolitiken, men så
kom vändningen, som jag tidigare talade
om, och regeringen retirerade inför trycket
från framför allt högerns och folkpartiets
sida och har nu beträtt högräntepolitikens
väg och marscherat på
den i flera år.

Men argumentet om att bemästra högkonjunkturens
problem medelst ränte -

120

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Om sänkning av riksbankens diskonto

vapnet stämmer inte riktigt med verkligheten.
Under 1958 och första hälften
av 1959 hade vi nämligen lågkonjunktur
i landet, ehuru man förde en högräntepolitik.

I all korthet vill jag fastställa följande,
herr talman. Den höga räntan är utan
tvivel ett medel att utplundra folkets
stora flertal och göra de rika ännu rikare.
Den höga räntan är ägnad — det
är bevisat och uppenbart — att åstadkomma
högre bostadskostnader, högre
omkostnader för jordbruket och ökade
svårigheter för de mindre företagen. När
Sverige nu också inträder i ett handelsblock,
nämligen sjustatsmarknaden, är
det uppenbart att de mindre företagens
svårigheter ökas och att de kommer att
lida ännu mera av den höga ränta som
tillämpas här i landet. Uppenbart torde
också vara att högräntepolitiken över
hela linjen varit ägnad att driva prisnivån
i höjden.

Till föreliggande utskottsutlåtande har
en representant för centerpartiet avgivit
ett särskilt yttrande, som syftar till att
förklara varför centerpartiet — som säger
sig vara anhängare av den låga räntan
— icke kan understödja vår motion.
Jag tycker nog att den förklaringen är
svag, när det enda argumentet egentligen
är att i motionen finns ett bestämt
förslag om hur stor diskontoförändringen
skall vara.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionerna nr 39 i
första kammaren och nr 48 i andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I den motion som herr
Persson gjort sig till talesman för yrkas
att riksdagen skulle i skrivelse till riksbanksfullmäktige
föreslå fullmäktige att
efter förhandlingar med regeringen sänka
riksbankens diskonto från nu gällande
fem till fyra procent. Jag tror
att det vore slöseri med kammarens
dyrbara tid om jag toge den i anspråk
för att närmare utveckla, hur orimlig den
tanken är, att man skulle från riksbanken
till riksdagen överflytta handhavandet
av räntevapnet som sådant. Redan av

detta skäl har det inte gärna varit
möjligt att stödja motionen.

Bankoutskottet har dessutom från bankofullmäktige
fått ett yttrande, där man
närmare redogjort för de skäl som förestavade
den räntehöjning som vidtogs i
början av detta år och som av motionärerna
påtalats. Bankoutskottet har med
hänvisning till detta fullmäktiges yttrande
hemställt att motionen måtte av
riksdagen avslås.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 2.

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 10

121

Om viss utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Persson, Helmer, anmälde, att
han vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna. Å omröstningstavlan
hade följaktligen angivits,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion angående utformningen
av en planerad internationell finansieringsinstitution,
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om viss utredning rörande befrielse från
utländskt medborgarskap

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta
motioner om viss utredning rörande befrielse
från utländskt medborgarskap.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren
av fru Segerstedt-Wiberg och herr
flingaby samt nr 392 i andra kammaren
av herr Munktell m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en utredning rörande
genomförande av en sådan lagstiftning,
som öppnade möjligheter för utländsk
medborgare att under vissa förutsättningar
i Sverige vinna befrielse från sitt
utländska medborgarskap.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 315 och II: 392,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr PerOlof
Hanson och fru Lidman-Frostenson,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bara ett par ord för
att något förklara bakgrunden till den
blanka reservation jag bar tillåtit mig

att foga till detta utlåtande. Jag skall
bara be att få nämna två saker.

Det finns många respektabla och skiftande
skäl till att åtskilliga av de baltiska
flyktingarna i vårt land inte vill
acceptera svenskt medborgarskap. Å
andra sidan är det en oroväckande tanke
att man skulle ytterligare öka antalet
personer som blir statslösa.

Det är ju ett svenskt förfarande som
har gjort åtskilliga medborgare i de baltiska
staterna till ryska medborgare.
Det har gått till så, att vi har från vårt
lands sida erkänt den ryska annekteringen
av de baltiska staterna, och därmed
har ju deras innevånare blivit ryska
medborgare mot sin vilja. Det finns goda
skäl att ge dem frihet avsäga sig detta
icke önskade medborgarskap.

Jag har bara velat säga detta, herr
talman, och ämnar inte mera ta ordet
i denna debatt.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Det är inte oförmåga
att ta reson som gör att samma motionärer,
som förra året begärde en utredning
om balternas statsrättsliga ställning,
i år återkommer med begäran om
utredning av möjligheterna för utlänningar
att under vissa förhållanden befrias
från påtvingat medborgarskap, det
är mera känslan av att här råder en
olycklig oklarhet.

Om balternas ställning råder osäkerhet.
De registreras som sovjetryska medborgare,
men inte ens våra myndigheter
följer sedan en enhetlig linje.

Av remissvaren framgår tydligt att
det finns en allmän önskan om en
ändring inte bara beträffande balternas
ställning, utan även beträffande andra
utlänningar, som befinner sig i ungefär
samma läge.

Det är tänkbart att en förbättring kan
åstadkommas, om hemvistens betydelse
mer betonas. Man skulle då godta det
främmande medborgarskapet genom att
tillerkänna domicilet avgörande betydelse
och på så sätt upphäva medborgarskapets
praktiska följder, d. v. s. man
skulle göra medborgarskapet endast fik -

122

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Om viss utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap

tivt. Men även om en utredning tillsätts
i syfte att ge domicilet denna dominerande
plats, är jag inte övertygad om
att man når en tillfredsställande ordning.
Erfarenheten från behandlingen av andra
flyktinggrupper tyder inte på att så
blir fallet, och man kan inte bara, som
utskottet gör, hänvisa till den diskussion
som pågår inom FN om att upphäva begreppet
statslöshet.

Ta exempelvis de judiska flyktingar
som kom hit efter kriget. Många av dem
tvingades närmast att söka liemlandspass
hos stater, dit de inte ville återvända
eller varifrån de flytt. De fick inte sällan
dessa pass av det skälet att legationerna
ville ha dem eller kanske deras anhöriga
under kontroll. De åtnjöt asylrätt,
men senare har för dem uppstått ganska
stora svårigheter när det gällt att få
skadestånd. Då har de tyska myndigheterna,
som ger dessa flyktingar skadestånd,
hänvisat till att vederbörande inte
är flyktingar, eftersom de fått hemlandspass.

Eller jämför balterna med en annan
avsevärt större flyktinggrupp, de många
flyktingar som finns vid Israels gränser.
Skulle man dra konsekvensen av det resonemang
vi för i fråga om balterna,
skulle den miljon araber som finns vid
Israels gränser vara israeler. Jag tror
inte att vare sig israelerna eller flyktingarna
skulle vilja vara med på det
resonemanget.

Jag nämner detta endast för att belysa
att en utredning verkligen behövs,
en utredning, som tar sikte på svenska
förhållanden men som kan få betydelse
även internationellt sett.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 315 i denna kammare.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag lyssnade till herr
Per-Olof Hansons anförande och trodde
att jag skulle få veta, i vad avseende herr
Hansons inställning i denna fråga var
skiljaktig från utskottets. Jag efterlyste
nämligen detta i utskottet, när herr Hanson
anmälde den blanka reservationen.

Då kunde jag inte få veta vari skiljaktigheten
bestod, och jag måste säga att iag
fick inte veta det nu heller.

Fru Segerstedt-Wiberg berörde vissa
avsnitt i motionsyrkandet, men ett
ganska betydelsefullt avsnitt nämnde
hon inte någonting om, nämligen familjerätten.
I det avseendet är emellertid
olägenheten av att inneha utländskt
medborgarskap redan uppmärksammad
av statsmakterna, och familjerättskommittén
har fått i uppdrag att utreda
frågan och eventuellt komma med förslag
till lagändring.

Vad beträffar vår medborgarskapslagstiftning
i övrigt får jag kanske först
erinra om vad motionärerna själva säger,
nämligen att en reform av den art
som här förordas om möjligt bör genomföras
icke av Sverige ensamt, utan i
samarbete med andra länder. Jag vill i
det sammanhanget vidare erinra om att
vår gällande medborgarskapslagstiftning
har tillkommit i samarbete med våra
grannländer Norge och Danmark. Emellertid
har Finland och Island ännu
inte ansett sig kunna ansluta sig till de
övriga nordiska ländernas medborgarskapslagstiftning.

Första lagutskottet delar motionärernas
uppfattning att denna fråga bör lösas
i samarbete med andra länder. Utskottet
har i det sammanhanget gjort sig
underrättat om att det är att vänta att
frågan kommer att tas upp till diskussion
inom Nordiska rådet. Det föreligger
sålunda ett utkast till ett medlemsförslag,
där i stort sett samma problem,
som berörs i motionen, upptages. Utskottet
delar som sagt motionärernas
uppfattning att dessa frågor bör lösas i
samarbete med i första hand de övriga
nordiska länderna. Detta är den väsentliga
motiveringen för utskottets avstyrkande
av de föreliggande motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Såsom medmotionär till
fru Segerstedt-Wiberg skulle jag kanske

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

123

Om viss utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap

kunna nöja mig med att instämma i vad
hon har sagt, inte minst med hänsyn till
den sena timmen. Jag skall dock be att
få anföra ett par korta synpunkter.

Man kan konstatera att första lagutskottet,
som i år har behandlat motionerna,
är betydligt vänligare i sin skrivning
än andra lagutskottet var i fjol. Utskottet
har citerat ett remissyttrande i
utlåtandet, där det sägs att starka humanitära
skäl talar för att i större utsträckning
än som nu sker hänsyn tages
till politiska flyktingars önskemål att
kunna avsäga sig medborgarskap i en
stat, och utskottet delar också den uppfattningen.
Det är som sagt mycket välvilligt,
men utskottsmajoriteten har inte
velat kliva över den lilla tröskel som ligger
mellan välvilja och beslut, och det
är vi ledsna för. Det måste ju ändå kännas
djupt kränkande och sårande för en
människa, som har flytt, att påtvingas
ett medborgarskap som varken rasbiologiskt
eller geografiskt överensstämmer
med deras känsla. Vi kan ju göra det lilla
tankeexperimentet, ärade kammarledamöter,
att vi här skulle tvingas ge oss
på flykt, sedan vårt land blivit ockuperat
av en annan makt, och då vara
tvungna att gå omkring i det nya landet
såsom ryska eller kinesiska medborgare
— eller vad det nu kan vara för makt
som skulle ha ockuperat oss.

Jag vill emellertid också betona att
det statslösa tillstånd, som vi vill att
flyktingar av detta slag skulle kunna tillerkännas,
inte skall vara någonting beständigt,
utan det skall vara en mellanstation
i avvaktan på att vederbörande
acklimatiserat sig i det nva landet eller
beslutat sig för om man vill ha medborgarskap
i det nya landet eller ej.

Mentaliteten på många håll ute i världen
är ju tyvärr fortfarande rå och brutal,
och flyktingproblemet kommer därför
inte att upphöra att finnas till ocli
i och med det inte heller problemet om
medborgarskap. Jag tycker att Sverige
borde kunna ta ett initiativ i denna fråga Med

dessa ord, herr talman, vill jag
ansluta mig till fru Segerstedt-Wibergs
yrkande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Om det av mitt förra
anförande framgick att jag var ganska
välvilligt inställd till i varje fall en del
av motionärernas framställning, kan jag
nu å andra sidan inte uraktlåta att säga
att herr Ringaby nog överdrev frågans
betydelse.

När det gäller de baltiska flyktingarna
ligger det väl ändå i praktiken till på
det sättet, att deras ställning har varit
ett problem men inte längre är det i
samma utsträckning som tidigare. Flertalet
av de baltiska flyktingarna är nämligen
redan svenska medborgare. Under
förra året fick inte mindre än 1 500 av
dem svenskt medborgarskap. Om jag är
riktigt underrättad lär det allra största
flertalet av de återstående vara kvalificerade
för svenskt medborgarskap och
får sådant, om de själva söker det. I och
med att de så gör är de ju befriade från
det ryska medborgarskapet.

Nu har det emellertid sagts att åtskilliga
av dessa flyktingar inte vill söka
svenskt medborgarskap, därför att de i
framtiden vill betraktas såsom medborgare
i någon av de baltiska staterna. Jag
vill emellertid fästa motionärernas uppmärksamhet
på att det blir de ju inte
genom ett bifall till motionerna, utan
vad de i så fall kan bli är statslösa. De
kan bli befriade från det medborgarskap
de innehar dels genom att söka svenskt
medborgarskap, dels genom att bli statslösa.
Men vi kan ju inte genom svensk
lagstiftning återge dem deras ursprungliga
medborgarskap.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
återkommer, men jag skall också be att
få rätta till ett misstag. Det är inte så
att de flesta av de flyktingar som det
kan vara tal om inte kan få ett svenskt
medborgarskap, men de kan få vänta
ännu åtskilliga år. De tillhör sådana
grupper som kommit hit via Tyskland,
och därför dröjer det en tid. Ibland har
de baltiska hemlandspass men de vill
inte ha sovjetryskt medborgarskap. De
flesta söker det svenska, när de kan få

124 Nr 10 Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling

det. Men innan dess känner de rädsla förslag till lag om ändrad lydelse av
inför tanken att vara sovjetryska med- 17 kap. 12 § handelsbalken, bifölls vad
borgare. utskottet i detta utlåtande hemställt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen I: 315; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt-Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta
motionen I: 315.

Då emellertid herr Ringaby begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 28.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

Ang. dispens för sjukkassa att utgiva
ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner angående dispens för sjukkassa
att utgiva ersättning för kostnad för
sjukgymnastik behandling.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
311 i första kammaren av herr Nestrup
m. fl. och nr 387 i andra kammaren av
herr Munktell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att
vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att
under vissa i motionerna angivna förutsättningar
utgiva ersättning för försäkrads
kostnad för sjukgymnastik eller
därmed jämförlig behandling, även
om behandlingen icke utförts av läkare,
av legitimerad sjukgymnast eller av person,
som vore upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning
över personer med sjukgvmnastisk utbildning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:311 och II:
387, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av fru Eriksson i Ängelholm och
fru Svensson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:311 och 11:387 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning, syftande till sådan

125

Onsdagen den 30 mars 1960 em. Nr 10

Ang. dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk

behandling

ändring i gällande bestämmelser, att
riksförsäkringsanstalten skulle kunna
medgiva dispens för sjukkassa att utgiva
ersättning för sjukgymnastisk eller därmed
jämförlig behandling, även om behandlingen
icke utförts av läkare, legitimerad
sjukgymnast eller person, som
vore upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning över
personer med sjukgymnastisk utbildning.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 10 behandlas motionen i andra
kammaren nr 387 av herr Munktell
m. fl. och nr 311 i denna kammare av
herrar Bergh, Sigfrid Larsson, Nyström
och mig. I motionen begäres en utredning
i frågan om möjligheten för riksförsäkringsanstalten
att vid tillämpning
av 18 § sjukförsäkringslagen lämna dispens
för sjukkassa att utge ersättning för
försäkrads kostnad för sjukgymnastik,
massage, bad etc. eller därmed jämförlig
behandling. Bakom detta yrkande ligger
en önskan att lämna någon hjälp åt en liten
men hårt drabbad grupp av människor
i vårt samhälle. Det gäller människor
som invalidiserats genom polio,
multipelskleros, reumatism och cerebral
pares. Som det nu är kan allmän sjukkassa
besluta ersättning för sjukgymnastik,
massage etc. men endast om hjälp lämnas
av examinerad sjukgymnast eller
särskilt dispenserad sjukgymnast. Tillgången
på sjukgymnaster är starkt begränsad.
Det fanns i hela landet för två
år sedan endast 1 581 personer som utövade
yrket, och av dem endast 285 i
landsorten. Möjligheten att få behandling
utanför tätorterna är mycket liten. Det
har diirför varit nödvändigt, i väntan på
att tillräckligt antal sjukgymnaster skall
hinna utbildas, att gå fram på andra vägar
för att hjälpa dessa människor. Så
har enskilda organisationer, bl. a. De
vanföras riksförbund, ordnat kurser för
mödrar till spastiker, så att de kan hjälpa
sina barn. Men då föräldrarna inte
alltid kan hjälpa, och det iiven giiller
vuxna personer, måste utomstående

it Förslå kammarens protokoll 1960. .Yr 10

person anlitas. Man kan därvid inte
räkna med att denna person gratis
ställer sig till förfogande för ständigt
återkommande behandling. Den vanföre
får i sådana fall betala hela kostnaden.
Sjukkassan kan med nuvarande bestämmelser
inte komma till hjälp. På grund
av sjukdomens karaktär kan den sjuke i
regel icke uppsöka sjukgymnasten, även
om sådan finnes inom rimligt avstånd.
Med den stora arbetsbörda som sjukgymnasterna
nu har, är det osannolikt
att de anser sig kunna hinna med dessa
fall, om det gäller att göra en längre
resa.

Motionärerna föreslår en utredning
som skulle ta sikte på att riksförsäkringsanstalten
skulle kunna ge en speciell
dispens. Villkor skulle vara att vederbörande
skall vara av läkare och
sjukgymnast förklarad lämplig att ge
ifrågavarande behandling åt en viss eller
några vissa personer. Vi anser att därmed
säkerhet finns att behandlingen blir
den rätta. I sitt betänkande har utskottet
refererat till sitt utlåtande förra året.
Där skrev man bl. a. att bristen på sjukgymnaster
gör att många sjuka, särskilt
på landsbygden, har svårt att få den
rätta behandlingen. Det heter i fortsättningen
att det därför enligt utskottets
mening är angeläget att förbättra de sjukas
möjlighet till ersättningsgrundande
sjukgymnastisk behandling även hos
andra än legitimerade sjukgymnaster.

Om utskottet kommit till denna slutsats
så borde det ha kunnat gå med på
en utredning, som skulle ha visat om
det inte finns en framkomlig väg att
hjälpa dessa av ett hårt öde drabbade
människor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som avgivits av fru Eriksson
i Ängelholm och fru Svensson.

Häri instämde herr Larsson, Sigfrid,
(ep).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Motioner i samma ärende
förelåg under föregående år, men

Nr JO

126

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk
behandling

föranledde inte någon riksdagens åtgärd.
Motionerna var då föremål för remissbehandling,
och i remissvar till utskottet
meddelade såväl medicinalstyrelsen
som riksförsäkringsanstalten, att de
inte kunde tillstyrka en sådan dispens
som avsågs i motionsyrkandet.

Nu förhåller det sig så, att sjukkassa
har rätt att lämna ersättning för sådan
behandling som det bär är fråga om, under
förutsättning att behandlingen utföres
av legitimerad sjukgymnast eller också
av person, som upptages i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning
över personer med sjukgymnastisk
utbildning, men utan svensk legitimation
som sjukgymnast. Till upptagande i
nämnda förteckning kan enligt anstaltens
principer endast sådana personer
med sjukgymnastisk utbildning ifrågakomraa,
vilka under längre tid bedrivit
väl vitsordad sjukgymnastisk verksamhet.
Kostnaden för den behandling som
lämnas ersättes med tre fjärdedelar, dock
högst med tre fjärdedelar av de belopp,
vilka angives i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd taxa. Nämnda belopp
är högre för den behandling som utförts
av legitimerad sjukgymnast än för den
behandling som utförts av sjukgymnast,
som upptages i den av anstalten fastställda
förteckningen. Det finns således
redan en skillnad i detta avseende mellan
legitimerad sjukgymnast och sådan
sjukgymnast som upptages i riksförsäkringsanstaltens
lista.

Nu vill motionärerna, att man skall införa
ytterligare en kategori, som skall få
lämna sådan behandling. Beträffande
detta yrkande anförde riksförsäkringsanstalten:
»De personer, beträffande vilka
i motionen åsyftad dispens skulle
meddelas, uppfylla icke nyssnämnda
krav på utbildning och praktik. Icke heller
kan den av motionärerna avsedda
''behandlingen’ anses utgöra sådan behandling,
som avses i 18 § sjukförsäkringslagen,
utan torde närmast vara att
jämställa med sådan vård, som normalt
meddelas av den sjukes anhöriga eller av
sjuksköterska eller annan särskilt anställd
vårdare eller vårdarinna. Med

hänsyn härtill och då någon ändring av
nyssnämnda lagrum i syfte att möjliggöra
ersättning vid vård av nu angivet
slag icke synes böra ifrågakomma, avstyrker
riksförsäkringsanstalten bestämt,
att sådan utredning företages, varom motionärerna
hemställt.»

Även sjukkasseförbundet avstyrkte på
grund av att förbundet inte ansåg att
det kan vara någon större fördel med
okvalificerad behandling av den här arten.
Något förbud för att person, vilken
får instruktioner av läkare eller legitimerad
sjukgymnast, utför sådan behandling,
varom här är fråga, förekommer
inte och är inte heller ifrågasatt. Vad
som är aktuellt är att sjukkassorna skall
betala ersättning för behandlingen. Det
ansåg sig sjukkasseförbundet icke kunna
tillstyrka med hänsyn till att det ju ändå
måste ställas krav på att den behandling
som lämnas är av viss kvalitet.

Det är alldeles riktigt, som motionärerna
säger, att det råder brist på legitimerade
sjukgymnaster. Den bristen
kan inte fyllas med det antal personer,
som upptagits på den av riksförsäkringsanstalten
godkända listan. Men om de
inte är tillgängliga för att lämna sådan
behandling det här är fråga om, hur
skall de då kunna vara tillgängliga för
att kontrollera att den behandling, som
lämnas av sådan person för vilken dispens
skulle lämnas, utföres på rätt sätt?
Det är väl i regel fråga om sådana platser,
där det är svårt att få såväl läkarvård
som sådan behandling det här gäller
av legitimerade sjukgymnaster eller
andra, som liar rätt att lämna ersättningsgrundande
behandling.

Herr talman! Andra lagutskottet har
inte kunnat finna att man löser det problem
det här är fråga om genom att utvidga
kretsen av sådana som äger att
lämna ersättningsgrundande behandling.
Dessa blir ju inte kvalificerade därför att
sjukkassorna skulle få dispens att lämna
ersättning för behandlingen i fråga. Problemet
är bär att få fram tillräckligt
kvalificerad arbetskraft i sådan utsträckning,
att den finns tillgänglig överallt
där den behövs. Den enklare form av

127

Onsdagen den 30 mars 1960 eu Nr 10

Ang. dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik

behandling

behandling, som man nu närmast syftar
till, innebär förmodligen, som riksförsäkringsanstalten
säger, att behandlingen
i allmänhet lämnas av de sjukas anhöriga.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
uppehöll sig vid att vi inte har tillräckligt
många kvalificerade sjukgymnaster.
Det råder brist på sjukgymnaster,
och den bristen gör att ganska många
inte kan få den hjälp som de behöver.
Vi motionärer har inte menat att okvalificerat
folk skulle sköta om dessa fall.
Det gäller således här — som vi har sett
det — att ge en person utbildning för
att behandla ett visst bestämt fall eller
några fall. Denna utbildning bör då ges
av läkare och sjukgymnast, som båda två
skall verifiera att vederbörande bör kunna
få dispens för att sköta dessa fall.
Det gäller här en hel del personer, som
är ute i förvärvsarbete, och för dem är
det mycket svårt att få den behandling
av sjukgymnast, som de behöver, för att
över huvud taget kunna komma i gång
på morgnarna.

Det är klart att det lämnas hjälp i
hemmen av anhöriga -— vi ser ju t. ex.
att mödrar kan sköta om sina barn i viss
utsträckning och ge dem hjälp. Den hjälpen
får väl också anses vara ytterst
okvalificerad och skulle alltså inte duga.
Men jag är inte av den uppfattningen.
Har man fått utbildning att sköta ett
visst bestämt fall, kan man också klara
av det ■— här gäller det jo bara ett visst
bestämt fall eller möjligen ett par fall
som skall skötas. Om man har yrkeskunskaper
på detta område, vilket bör verifieras
av dem som är insatta i detta, tycker
jag att det inte skulle vara omöjligt
att fa till stånd en utredning i fråga om
möjligheten att lämna dispens för sjukkassa
att utge ersättning även i dessa
fall.

Herr KAIJSEK (h):

Herr talman! Jag vill inte bestrida att
det önskemål, som framförts i de i det -

ta utskottsutlåtande behandlade motionerna
och i reservationen, är behjärtansvärt.
Att det föreligger brist på legitimerade
sjukgymnaster är obestridligt. Det
är också obestridligt att en viss sjukgymnastik
behandling kan ges av personer,
som inte är legitimerade sjukgymnaster.

Herr förste vice talmannen har nyss
redogjort för de bestämmelser, som gäller
för att sjukkassorna skall kunna utbetala
ersättning för sjukgymnastik behandling,
och jag skall inte mera gå in
på detta. Jag skulle vilja komplettera
herr Nestrups redogörelse för vad andra
lagutskottet förra året skrev med det
påpekandet, att man inte blott där sade,
att det var önskvärt att allmänheten i
största möjliga utsträckning kunde få
ersättningsgrundande behandling, utan
även framhöll, att detta icke fick innebära
att kravet på betryggande kunnighet
hos den behandlande eftersattes.

Det har sagts att sjukgymnastik behandling,
utförd av inkompetenta personer,
kan medföra skadliga verkningar.
Det är nog riktigt åtminstone i vissa fall,
även om jag inte är alldeles övertygad
om att man behöver befara sådana verkningar
under de förhållanden, som avses
i motionen. Men man bör också kunna
fordra, att den behandling, som sjukkassorna
till väsentlig del skall ersätta,
skall vara till nytta. Det är ett något
starkare krav än att den inte bara skall
göra skada.

Likaså kan man fordra, att man inte
skall kunna missbruka möjligheterna att
utfå ersättning av sjukkassorna. Det är
något som också motionärerna har en
stark känsla för. De har därför velat
kringgärda tillståndsgivningen med alla
de villkor, som anges i motionen och
som återgivits på s. 3 i utskottsutlåtandet.
Herr Nestrup redogjorde för eu del
av dessa villkor, men inte för alla. När
man läst igenom villkoren, kan man nog
konstatera, att man måste komma fram
till tillkrånglade bestämmelser för att tillgodose
sistnämnda önskemål. Det måste
vara svårt att utforma en författning,
som både skall vara en garanti mot missbruk
och samtidigt vara lättolkad.

Nr 10

128

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik

behandling

Förslaget innebär att den person, som
skall utföra behandlingen, av läkare och
legitimerad sjukgymnast förklaras lämplig
att ge ifrågavarande behandling och
vidare att behandlingen fortlöpande skall
kontrolleras av läkare och sjukgymnast.
Det hela innebär sist och slutligen att
det är läkaren eller sjukgymnasten eller
bådadera, som har att avgöra om vederbörande
skall få ersättning för behandlingen
eller inte.

Under senare år har läkarna ålagts
alltfler uppgifter, som gäller rent ekonomiska
avgöranden, vilka kan vara av
mycket stor betydelse för patienterna,
men som inte alls har med läkarens behandling
av den sjuke att göra. Det kan
t. ex. gälla rätten att använda bilskjuts,
rätten att åtnjuta i utomlänsavtalet stadgade
förmåner av vård utanför det egna
sjukvårdsområdet eller liknande. Vi läkare
kan många gånger beklaga, att vi
måste ha hand om dessa uppgifter. När
vi i enlighet med författningarnas bestämmelser
måste fatta beslut, som är
ekonomiskt ogynnsamma för patienten,
kan det medföra en störning i relationerna
mellan patienten och läkaren, som
kan rubba det goda och förtroendefulla
förhållandet dem emellan. Särskilt lätt
måste en sådan irritation uppkomma om
den författning, på vilken avgörandena
skall grundas, är svårtolkad.

Då jag är övertygad om att man måste
ha bestämmelser av ungefär den art, som
i motionen anges, för att garantera att
behandlingen är till nytta och sjukkasseersättningen
inte missbrukas, är jag
också övertygad om att ett beslut i enlighet
med motionens syfte kommer afl
medföra irritationer och leda till mycket
krångel och besvär. Jag vill därför,
herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! När jag hörde herr Kaijser
stå här och tala om att det kan bli
så mycket krångel och besvär för läkarna
och att dessa kan komma i konflikt
med sina patienter, så kände jag faktiskt

att här händer någonting, som inte får
lov att hända, nämligen att dessa människor,
som är så grymt drabbade, inte
kan få den hjälp, som de skulle behöva,
därför att det kanske skulle bli så svårt
att tolka några paragrafer.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag instämmer helt i
vad utskottet uttalat i denna fråga. Jag
skulle emellertid i detta sammanhang
vilja ställa ytterligare ett spörsmål under
debatt.

Det är ju lokalsjukkassorna, som bestämmer
vad som skall inrymmas under
18 § sjukförsäkringslagen. Man kan
inte i detta avseende besluta om några
ålägganden för centralsjukkassorna, utan
varje lokalsjukkassa måste ändra sina
stadgar för att vad som nu avses skall
komma till stånd. Detta är mycket
krångligt. Även om man skulle besluta
om en utredning och en lagändring, så
är därmed inte sagt att lokalsjukkassorna
skulle komma att begära dispens, och
därmed har ju inte motionärerna uppnått
vad de syftat till. Hade motionärerna
velat vara säkra på att uppnå sitt
syfte, så borde de inte ha stannat för en
frivillig utan för en obligatorisk ordning.
Det sistnämnda har man dock som
sagt inte syftat till.

Jag har den uppfattningen, att motionärerna
inte har beaktat vad som gäller
enligt 18 § sjukförsäkringslagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nestrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

129

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Xestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 12.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser rörande ersättning
för resa;

nr 12, i anledning av väckt motion
om viss ändring i arbetarskyddslagen;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i sjukförsäkringslagen;
och

nr 15, i anledning av väckt motion
om sänkning av värnpliktsåldern.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motion om viss ändring i lagen om
rätt till jakt, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. stöd åt hästaveln

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 16, föranlett av första kammarens
beslut att till jordbruksutskottet
återremittera punkten 9 i utskottets utlåtande
nr 1 i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Jordbruksutskottet hade under punkten
9 i sitt utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda
framställningar jämte i ämnet väckta
motioner, med åberopande av vad utskottet
anfört under punkten, hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:225 och 11:278 ävensom med
avslag å motionerna 1:226 och 11:279
samt II: 608,

a) medgiva, att under budgetåret
1960/61 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa i punkten
berörda åtgärder till hästavelns främjande
intill ett belopp av 1 100 000 kronor,

b) medgiva, att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
ett belopp av 300 000 kronor under
budgetåret 1960/61 finge tagas i anspråk
till statsbidrag för anordnande av
ridhusanläggningar,

c) till Befrämjande av husdjursaveln
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor.

Första kammaren hade bifallit ett av
herr Elowsson, Nils, under kammarens
överläggning den 23 innevarande månad
framställt yrkande, att kammaren
skulle till jordbruksutskottet återförvisa
utlåtandet i vad avsåge punkten 9 att
— därest utskottet vid förnyad behandling
fattade motsvarande beslut som det
under förevarande punkt upptagna —
åter inför kammaren redovisas på sådant
sätt, att det klarare framginge i
vad mån utskottets förslag belastade statens
budget.

Andra kammaren hade bifallit vad utskottet
hemställt under punkten.

130

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. stöd åt hästaveln

Utskottet hade, under hänvisning till
att allenast ena kammaren meddelat
slutligt beslut i anledning av utskottets
hemställan under ifrågavarande punkt i
utskottets utlåtande nr 1 och att utskottet
ansett sig sakna grund för omprövning
av ärendet, i nu förevarande memorial
hemställt, att första kammaren
måtte fatta beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 1, punkten 9.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Då riksdagens första
kammare för en vecka sedan hade att
besluta om nionde punkten av nionde
huvudtiteln, blev detta ärende återförvisat
till utskottet. Vi har sedan dess,
såsom framgår av det memorial vilket
nyss är föredraget, tagit ställning till
frågan i dess nya läge.

Första kammarens återremiss byggde
på ett yrkande »att kammaren skulle till
jordbruksutskottet återförvisa utlåtandet
i vad avsåge punkten 9:o) att — därest
utskottet vid förnyad behandling
fattade motsvarande beslut som det under
förevarande punkt nu upptagna —
åter inför kammaren redovisas pa sådant
sätt att det klarare framginge i vad
mån utskottets förslag belastade statens
budget».

Jag skall nu lämna en redogörelse för
hur tidigare förfarits med ärenden som
överlämnats till utskottet för förnyad behandling.

I § 63 riksdagsordningen sägs: »När
fråga, varöver utskottet sig utlåtit, till
avgörande förekommer, äger kammaren
att antingen genast, med bifall till utlåtandet
eller utan avseende å vad utskottet
föreslagit, fatta sitt beslut, eller, om
ämnet anses fordra ytterligare utredning,
målet till utskottet återförvisa.»

I Malmgrens kommentar till Sveriges
grundlagar sägs (s. 177): »Rätten att
återremittera tillkommer varje kammare
för sig och det kan alltså inträffa att
den ena kammaren anser saken fullt utredd
och fattar definitivt beslut medan
den andra beslutar återremiss. I sådana
fall brukar emellertid utskottet hemställa,
att även denna kammare skall fatta
avgörande beslut.»

I verket Sveriges riksdag (band 10 s.
545—546) står bl. a. att vid de första
riksdagarna efter representationsreformen
förekom ett relativt stort antal fall
då ena kammaren återförvisade utlåtande
till vederbörande utskott. Emellertid
minskades jämförelsevis hastigt lusten
hos kamrarna att besluta återremiss, dä
säkerhet ej fanns för att även medkammaren
skulle besluta detsamma. Detta
sammanhängde med att utskotten i regel
inte besvarade en enkel återremiss
med annat än en anmodan till vederbörande
kammare att fatta beslut eller med
en förklaring att den återremitterade
frågan förfallit genom den andra kammarens
beslut.

I nyssnämnda verk sägs vidare att om
eu fråga kan underkastas gemensam votering
det är uppenbart att bägge kamrarna
måste fatta slutliga beslut i anledning
av utlåtandet innan voteringsproposition
kan framläggas och i dylika
fall måste därför vederbörande utskott
uppmana den kammare som återremitterat
ärendet att fatta beslut.

Statsvetaren Rydin bär i verket Svenska
riksdagen uttalat att om den ena kammaren
bifallit ett av medkammaren återförvisat
betänkande intet hinder likväl
finnes för utskottet att om det anser skälen
för återförvisning vara av beskaffenhet
att föranleda ändring i vad utskottet
föreslagit avgiva nytt utlåtande
som innehåller sammanjämkning.

Statsvetaren Gränström säger bl. a.:
»Föreligger från ena kammarens sida
ett beslut om återremiss, är det fråga
om ett beslut, som varken är positivt
eller negativt och i sak icke något beslut
alls. Då sammanjämkning allenast
må äga rum mellan beslut som är huvudsakligen
eller till vissa delar olika
men icke mellan beslut som till alla delar
är olika kan sammanjämkning icke
äga rum mellan positivt beslut och återremiss.
Sammanfattningsvis: I alla händelser
är det klart att utskottet icke har
några förpliktelser att framkomma med
förslag förrän båda kamrarna fattat definitivt
beslut och att de på goda grunder
kan avböja att ställa sig förväntningar
i den vägen till efterrättelse». Han

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

131

tillägger att om återremiss ägt rum från
en kammares sida utskottet bör uppmana
den kammaren som återremitterat
ärendet att fatta beslut.

Jag skall ta ett par lösryckta exempel.
År 1919 hemställde första kammaren att
jordbruksutskottet skulle göra ett tilllägg
till eu viss paragraf rörande väghållningsbesvär.
Andra kammaren biföll
däremot vad utskottet föreslagit. Jordbruksutskottet
hänvisade dä till detta
och att första kammaren återförvisat
samt hemställde »att första kammaren
måtte i ärendet fatta beslut». År 1940
biföll första kammaren ett utlåtande
från jordbruksutskottet rörande vissa
förluster genom Översvämningar i Västmanland
medan andra kammaren återförvisade
ärendet för ny behandling.
Jordbruksutskottet sade sig efter att ha
tagit del av detta förhållande endast
kunna hemställa »att andra kammaren
måtte fatta beslut i saken.»

I föreliggande ärende har andra kammaren
fattat definitivt beslut på den
motivering jordbruksutskottet anfört.
Utskottet har, eftersom första kammaren
ej redovisat sin ståndpunkt i sakfrågan,
ej några utgångspunkter för något
övervägande till sammanjämkning
eller omprövning av ärendet. Utskottet
vet ju inte vad första kammaren vill.
Någon möjlighet kan heller inte föreligga
för utskottet att ge enbart första kammaren
en annan motivering för sina förslag
än vad andra kammaren fått och
redan fattat beslut på.

Det är med denna utgångspunkt som
jordbruksutskottet enhälligt har avlåtit
det memorial som här föredragits. Utskottet
är på intet sätt emot sparsamhet
med statens medel och inte heller i fråga
om förevarande anslag. Men det är ju så
att det ur detta anslag utgår bidrag till
inånga ändamål som inte har något
egentligt inbördes sammanhang. Varken
besparingsutredningen eller .statsverkspropositionen
bär gett någon belysning
av frågan hur minskningen av detta anslag
skall fördela sig på de olika ändamålen.

Några av dessa ändamål anser utskottet
vara av den betydelse att bidra -

Ang. stöd åt hästaveln

gen måste vara av en viss storlek för
att verksamheterna i fråga skall kunna
fungera något så när tillfredsställande.
Andra synes utskottet ur de synpunkter
de företräder inte lika angelägna. Det är
därför klart för utskottet att någon likartad
nedskärning av anslaget inte kan
vara möjlig.

De mest angelägna ändamålen finner
utskottet följande vara. För det första
gäller det uppfödnings- och bevaringspremierna
för reinonter. Av statsmakterna
fastställd fredsorganisation för armén
innebär att denna årligen har att
inköpa 65 reinonter. För att skapa ett
ur kvalitetssynpunkt hyggligt urval
måste halvblodsaveln ha en viss bredd.
Någon nämnvärd ytterligare krympning
är inte möjlig. Kan inte en avel av
nuvarande storlek upprätthållas kommer
det enligt en skrivelse till utskottet från
överbefälhavaren att bli mycket dyrare
för staten att skaffa erforderligt hästmaterial.
Behöver armén på längre sikt
hålla alla för behovet erforderliga ridoch
ackordshästar blir kostnaden för
engångsanskaffning 5,4 miljoner kronor
och i årliga utgifter 2,4 miljoner. Om
två tredjedelar av behovet behöver fyllas
av armén och resten rekvireras blir
merkostnaderna 1,9 resp. 1,5 miljon
kronor. Det är därför ingen besparingsåtgärd
att för hårt beskära uppfödningsoch
bevaringspreinierna för remonter.

Tillgången på remonter är ett klart
statligt intresse. Statsverket håller väl
inte för ro skull en hingstdepå vid Flyinge
för att trygga avelsmaterialet. Fn
viss minskning av anslaget för detta
ändamål finner utskottet ändå möjlig.
Ett villkor som frän statens sida ställts
på remontrarna är att de vid leverans
uppnått fyra års ålder. Utskottet har
funnit att om uppfödarna får tillfälle att
överlämna remonterna strax efter det att
de uppnått denna ålder skulle anslaget
kunna minska med 40 000 kronor, d. v. s.
från 210 000 till 200 000 kronor.

För det andra är det rimligt att avelsarbetet
inom varmblodsaveln erhåller
ett i jämförelse med kallblodsaveln likvärdigt
stöd från statens sida. Detta
stöd är ju eu garanti för att fullgoda

132

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. stöd åt hästaveln
avelsston står till förfogande. Antalet
1958 premierade ston fördelar sig med
ca 85 procent på ardenner och nordsvenska
raserna och med 15 procent
på varmblodsston. De båda förstnämnda
raserna erhåller ett statsstöd på 1 250 000
kronor. Sedan från den del av förevarande
anslag som går till varmblodsaveln
dragits vad som användes till uppfödnings-
och bevaringspremier för remonter
jämte 10 000 kronor till premier
för uppfödare av till staten försålda
hingstar, återstår till samma slags understöd
åt varmblodsaveln som till kallblodsaveln
130 000 kronor, allt räknat
på förhållandena under innevarande
budgetår. Detta är mindre än tio procent
av den sammanlagda summan. Understöden
avser i huvudsak premieringen,
stamboken och avelsföreningens
verksamhet. Under dessa förhållanden
har utskottet funnit det svårt att tänka
sig någon större nedsättning av denna
del av ifrågavarande anslag.

För det tredje erhåller den amatörmässiga
ridsporten stöd ur förevarande
anslag. Denna idrottsverksamhet får sitt
statsbidrag över nionde huvuditeln, därför
att vissa fonder en gång bildades av
totalisatormedel och hästexportavgifter
med syfte att befrämja hästaveln. Dessa
fonder har numera steg för steg indragits
till statsverket under utfästelse
från statsmakterna att statsstödet ändå
skulle fortsätta att utgå i oförändrad
omfattning.

Denna idrottsverksamhet omhänderhas
väsentligen av tvenne organisationer:
Ridfrämjandet och de lantliga ryttarföreningarna.
Sporten i fråga utövas
av inemot 20 000 ungdomar. Att den
bör jämställas med annan idrottsverksamhet
har departementschefen själv givit
uttryck åt i årets nionde huvudtitel.
Som stöd åt den amatörmässiga
ridsporten utgår ur förevarande anslag
sammanlagt 265 000 kronor under innevarande
budgetår.

Enligt en av Riksidrottsförbundet 1958
utförd aktivitetsundersökning utgjorde
då idrottsutövande ungdomar i åldern
12—25 år inom detta förbund 500 000 å
550 000. För löpande budgetår är avsätt -

ningen till fonden för idrottens främjande
11 miljoner kronor.

Som synes finner man inte av denna
jämförelse att stödet till den amatörmässiga
ridsporten är högt i jämförelse med
statsstödet till annan idrott. Men avsättningen
till fonden för idrottens främjande
föreslås för nästa budgetår höjd
med en halv miljon kronor, medan den
amatörmässiga ridsporten riskerar sänkning.

Emellertid har utskottet funnit att
av anslaget till Ridfrämjandet användes
30 000 kronor till avgift till rid- och
körskolan på Strömsholm. Denna skola
drives främst för arméns, skogsbrukets
och polisväsendets behov. Det har inte
synts utskottet rimligt att Ridfrämjandet
lämnar detta bidrag till Strömsholm. Det
är alldeles för stort i förhållande till
resurserna. Om denna avgift till Strömsholm
upphör, går det naturligtvis att
minska anslaget till Ridfrämjandet med
motsvarande belopp. Det är visserligen
hårt, men organisationen får ju kvar
samma resurser för sin egentliga verksamhet
som för löpande budgetår.

Ur förevarande anslag utgår också
vissa uppfödarpremier för trav- och galopphästar.
Även vissa andra anslag ges
till den professionella trav- och galoppsporten.
Enligt utskottets mening är
detta inte riktigt sedan numera allt
samband upphört mellan totalisatorvadhållningen
och förevarande anslag på
budgeten. Organisationerna inom denna
sport bör själva i fortsättningen bära
kostnaderna. Anskaffningen av hästar
för detta ändamål är ju endast en detalj
i en stor ekonomisk verksamhet.

Med de utgångspunkter jag nu angivit
har utskottet kommit till att en ram för
statsanslaget till den varmblodiga hästaveln
egentligen inte kan anses för vid
om den fastställes till 560 000 kronor.
Vid en noggrann granskning har utskottet
ändå ansett det möjligt att ytterligare
pressa denna ram ned till
540 000 kronor för nästa budgetår. Från
den utgångspunkten att den professionella
trav- och galoppsporten inte i
fortsättningen skall erhålla anslag över
budgeten har utskottet vidare funnit det

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

133

klokt att ge de organisationer som företräder
denna verksamhet ett visst rådrum
att anpassa sig till det nya läget.
Vidare vill utskottet att den pågående
totalisatorutredningen skall få tillfälle
slutföra sina överläggningar med dessa
organisationer om alla de ekonomiska
frågor som berör totalisatorverksamheten
samt trav- och galoppsporten. Därför
föreslår utskottet att ur befintlig reservation
på anslaget Kungl. Maj:t beredes
möjlighet att ge ett övergångsanslag för
sista halvåret i år. Detta bör bestämmas
till högst 50 000 kronor.

Som jag tidigare yttrat i denna kammare
kommer ett bifall till utskottets
förslag på denna punkt att ge en till
högst 90 000 kronor uppgående ökad
belastning av nästa års budget i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag. För
därefter kommande budgetår minskas
den till 40 000 kronor. Den föreslagna
ökningen rymmes inom befintlig reservation.

Utskottet har följaktligen allvarligt
eftersträvat att finna vägar till besparingar
på förevarande anslag. De besparingar
utskottets förslag innebär sker likväl
på sådant sätt att viktiga intressen
inte utsättes för övermäktiga svårigheter.
Det kan väl sägas att utskottet lyckats
komma ganska nära Kungl. Maj:ts förslag.
Att det inte av utskottet befunnits
möjligt att helt acceptera detta förslag
kan inte uttolkas som något principiellt
avvikande från departementschefens förslag.
Vad utskottet eftersträvat är ett
klargörande av hur långt det är möjligt
att gå utan att skapa konsekvenser
för vilka utskottet inte anser sig kunna
ta ansvaret.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet hemställer i förevarande
memorial.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! I det memorial, som jordbruksutskottet
har avlåtit till första
kammaren som svar på den återremiss
som kammaren tidigare beslutat, har utskottet
varit ytterligt kortfattat. Trots
att utskottet naturligtvis mycket väl hade

Ang. stöd åt hästaveln

kunnat göra det, även om praxis är olika,
har jordbruksutskottet avstått från att
lämna klargörande upplysningar om
grunderna för sitt ställningstagande och
också om de ökade kostnader, som ett
bifall till förslaget skulle medföra för
statsverket. Jordbruksutskottet har inte
velat göra detta utan har tydligen föredragit
att uppdraga åt sin vice ordförande
att i kammaren lämna en betydligt
längre förklaring än vad man hade
i det ursprungliga utskottsutlåtandet.

Mycket kunde vara att säga härom.
Det är emellertid alldeles för sent på
kvällen för att nu dra upp en debatt
om denna sak, och jag skall därför avstå
därifrån om ingen annan gör det.

Jag ber, herr talman, att kort och gott
få föreslå att första kammaren beslutar
avslå jordbruksutskottets förslag och bifaller
Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall försöka att i
likhet med herr Elnwsson yttra mig tämligen
kortfattat. Jag vill emellertid erinra
kammarens ärade ledamöter om att
riksdagen förra året beslöt, att en viss
omläggning av det statliga stödet till
hästaveln skulle äga rum. Detta beslut
innefattade inte blott regler för ändring
av det statliga hästavelsstödets konstruktion,
utan även ett uttalande om att fortsatt
sådant stöd i ungefär oförändrad
omfattning alltjämt var väl motiverat.
Omfattningen rörde sig om cirka 2 miljoner
kronor.

Departementschefen säger i årets statsverksproposition
att han, trots att frågan
nyligen har behandlats av riksdagen,
ändock föreslår att den för varmblodsaveln
avsedda bidragsramen begränsas
till ett belopp av 500 000 kronor mot för
närvarande 750 000 kronor.

Det är med anledning härav som det
har väckts ett antal motioner med yrkanden
om högre belopp än Kungl.
Maj:t i propositionen har föreslagit.

Utskottet har försökt sammanjämka de
olika synpunkterna. Den kompromiss
som har kommit till uttryck i utskottsmemorialet
innebär vissa jämkningar

134

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. stöd åt hästaveln

och dessutom en viss omfördelning av
beloppen inom anslagsramen. Slutsumman
blir densamma som departementschefen
bar föreslagit. Utskottet är enhälligt
i sitt utlåtande.

Med anledning härav har det förvånat
mig när jag i snabbprotokollet från föregående
arbetsplenum har läst vad herr
Nils Elowsson har yttrat i denna fråga.
Jag tar mig friheten att för kammarens
ärade ledamöter läsa upp följande avsnitt
ur det ena av hans anföranden:
»Vad som är särskilt anmärkningsvärt i
detta sammanhang är att man här bär
lyckats manipulera på ett sådant sätt att
alla de tre delposter som det är fråga
om är lika stora i regeringens förslag
och i utskottets förslag. Genom att man
på det sättet överflyttar kostnader får
kammaren inte klart för sig i vilken mån
den anslår medel eller ej, och det anser
jag vara i högsta grad olämpligt.»

Jag skall med detta, herr talman, endast
konstatera, att herr Elowsson icke
bär läst utskottets utlåtande, ty om han
hade gjort detta hade han inte behövt
fälla detta yttrande och få det infört i
riksdagens protokoll. I det utlåtande som
utskottet har avgivit finns det nämligen
klart angivet, vilken omfördelning som
har skett inom anslagsramen. Jag kan
här nöja mig med att hänvisa till utskottets
motivering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! I den delegation inom
jordbruksutskottet, som fick i uppdrag
att försöka ena utskottet, främst i fråga
om anslaget till hästaveln, hamnade också
jag, och det är därför som jag efter
herr Elowssons avslagsyrkande anser
mig skyldig att ta till orda.

Tyvärr blev jag sjuk i influensa, varför
jag inte kunde delta i den slutliga
utformningen och justeringen av utlåtandet,
men jag har studerat utlåtandet och
har ingen anmärkning mot detsamma.
Jag vill givetvis också redan från början
instämma i vad herrar Anderberg och
Hjalmar Nilsson här har sagt.

Men nu, när jag efter kammarens tidigare
beslut på nytt har läst igenom utskottsutlåtandet,
kan jag kanske i viss
mån förstå att herr Elowsson och andra
av kammarens ledamöter finner redovisningen
knapphändig och måhända i viss
mån oklar. Men det kan man med precis
samma fog säga om propositionen. Man
kan tydligen inte få full klarhet i alla
detaljer om hur anslagen fördelas och
på vilket sätt fördelningen bör påverka
ens ställningstagande. Det är omöjligt
att ge en fullständig redovisning av detta
på ett tämligen begränsat utrymme,
och det kostar onekligen åtskillig tankemöda
att få en fullständig bild av i vilka
kanaler de olika anslagsmedlen slussas
in. Det jag nu har sagt är ingen anmärkning
från min sida gentemot propositionen,
men jag vill framhålla att det här
är fråga om så komplicerade problem
att redogörelsen måste komma att utmärkas
av en viss knapphet.

Nu vill jag emellertid framhålla, att
delegationen och utskottet ansträngt sig
att nå klarhet i alla detaljer. Jag skall
inte redogöra närmare för detta, men
jag vill tala om att vi i delegationen satt
med papper och penna och räknade ut
hur vi skulle klara det hela på det bästa
sättet inom den ram, som departementschefen
hade givit oss. Jag vill också säga
att herr Anderberg var en mycket sträng
övervakare av vårt arbete, som försvarade
departementschefen i alla de fall
där ett försvar kunde vara nödvändigt,
men han böjde sig för de sakskäl som
kom fram. Resultatet blev som bekant
att vi i stort sett höll den ram som departementschefen
hade angivit.

Nu vill jag kanske också betona, att
delegationen liksom utskottet har ansträngt
sig att för framtiden skapa ökad
klarhet i redovisningen. Utskottet föreslår
t. ex., att stödet till lialvblodsaveln
skall upptas som en .särskild delpost, och
uttalar vidare önskemålet -— vilket för
resten kom till på mitt förslag — att anslaget
till den amatörmässiga ridsporten
från och med nästa budgetår skall upptas
som en .särskild punkt under nionde
huvudtiteln, så att vi får det klart avgränsat.
Skälet till att anslaget till ama -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

135

törridsportcn utbrytes som en särskild
punkt är att det är att jämställa med det
anslag, som på tionde huvudtiteln utgår
till idrotten i övrigt. Det senare anslaget
härleder sig som bekant från tipsmedlen,
medan anslaget till den amatörmässiga
ridspörten kommer från totalisatormedlen.
Det finns all anledning att behandla
de två anslagen lika ur redovisningssynpunkt,
helst som därigenom en större
klarhet vinnes om det senare anslagets
storlek, som man tidigare inte kunnat
läsa ut. Tvärtom har anslaget till
den amatörmässiga ridsporten fått sitta
emellan vid fördelningen av pengarna
till husdjursaveln.

Som bekant föreslår utskottet, att något
anslag till den professionella travoch
galoppsporten inte vidare skall utgå
över driftbudgeten. Men då återstår en
för mig viktig fråga, nämligen om den
amatörmässiga ridsporten är förtjänt av
anslag över huvud taget. Detta är en fråga,
som jag skulle vilja uppehålla mig något
vid, därför att den har varit uppe i
diskussionen.

Många anser nog tyvärr att ridsporten
är någonting exklusivt, som knappast
förtjänar statlig uppmuntran, och även
inom utskottet märkte vi att ett par personer
hade den uppfattningen. Det sades
t. ex., att om man vill få ont i sitsen,
finns det väl behändigare sätt än att
skumpa omkring på en häst, och vi vet
ju att det finns personer som är rädda
för både hästar och kor. Jag förstår därför
att meningarna kan gå isär i den här
frågan. Genom att jag i någon mån har
kunnat följa ridfrämjandet och de lantliga
ryttarföreningarnas verksamhet vill
jag emellertid deklarera en helt motsatt
uppfattning. .lag har blivit övertygad om
att ridningen som folksport bedrives på
ett ytterst förtjänstfullt sätt av frivilliga
ledare och att tiotusentals ungdomar blivit
entusiastiska utövare av denna sunda
och fostrande form av sport och fritidssysselsättning.
När den därtill numera
kombineras med studiecirkelverksamhet
och fritidsgrupper, följer den alltmer på
ett ovanligt lyckligt sätt det moderna
ungdomsarbetets principer.

Jag skulle tro att de flesta av kamina -

Ang. stöd åt hästaveln

rens ledamöter har erfarenheter av dessa
lantliga ryttarföreningar. Vi har flera sådana
i Blekinge. I en mindre kyrkby,
som heter Listerby, bara en mil öster om
Ronneby, har en sådan startats. Den förestås
av en bagare, som har fått ridutbildning,
och några unga lantbrukare.
Denna klubb räknar inte mindre än 125
medlemmar mest från trakten och från
Ronneby. Det finns också andra, bl. a.
en i Olofström, och det goda med denna
verksamhet är att ungdomarna själva
har startat och byggt ut den. Herr Anderberg
nämnde visst att vi för närvarande
har över 15 000 ungdomar i do
ständigt växande ryttarföreningarna.

Jag skulle, herr talman, tro att detta är
tillräckligt för att belysa min tro på och
uppskattning av det arbete som på detta
område har nedlagts till ungdomens
fromma. Vi har här en demokratiserad
fritidssyselsättning i sund och fostrande
anda, som i samma mån som gymnastik,
idrott och annan fysiskt utvecklande fritidssysselsättning
är förtjänt av statligt
stöd och uppmuntran. Nu när totalisatorinkomsterna
flödar vore det ett beklagligt
exempel på trångsyn, om denna
verksamhet skulle missgynnas.

Jag ber, herr talman, att få förena mig
med de två tidigare talarna i yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Vid den här sena timmen
vill vi väl alla var och en gå till
sitt, och därför skall jag inte bli mångordig.
Som motionär vill jag dock gärna
framföra några synpunkter på denna
fråga.

Bakom statsverkspropositionens inställning
till anslaget åt den varmblodiga
hästaveln ligger besparingsutredningens
påståenden att denna avel inte är av
direkt betydelse för näringslivet. Gentemot
detta betraktelsesätt vill jag ställa
frågan: Kan inte en mindre jordbrukare,
som har ett halvblodssto och uppföder
unghästar efter henne, anses som en lika
god näringsidkare som varje annan?
Man kan väl säga, att han deltar i en
ekonomisk verksamhet, som försörjer
armén med remonter och draghästar

136

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ang. stöd åt hästaveln
samt därtill möjliggör export av halvblodshästar
till åtskilliga länder. Men
halvblodsaveln kan inte existera — det
skall vi komma ihåg — enbart på leveranser
till armén och inte heller hålla
uppe någon export utan en inhemsk
avsättning så att säga bakom ryggen.

Det har redan tidigare påpekats, hur
en minskning av anslaget till uppfödnings-
och bevaringspremier för remonter
nödvändigt leder till halvblodsavelns
försvinnande. Konsekvensen blir, som
herr Anderberg nyss anförde, mycket
stora kostnader för statsverket under
fjärde huvudtiteln. Naturligtvis kan man
gå en annan väg och ta ut ett väsentligt
högre pris på remonterna, men vi skall
komma ihåg, ärade kammarledamöter,
att det alternativet blir minst sagt tvivelaktigt
ur besparingssynpunkt. En sådan
uppläggning skulle nämligen direkt
framtvinga en clearingverksamhet från
hästuppfödarnas sida för att skapa möjligheter
till avsättning av de hästar som
inte godtas såsom remonter. Ett sådant
förfarande nödvändiggör en särskild administrationsapparat
som uppfödarna
måste bygga upp, och kostnaderna för
den kommer uppfödarna säkert inte att
bära själva — det tror väl ingen människa
— utan de inräknas givetvis i priset
för hästarna.

Genom .systemet med uppfödningsoeh
bevaringspremier blir det möjligt
för Avelsföreningen Svenska varmblodiga
hästen att avsätta överblivna hästar
till utlandet. Under åren 1957—1959 har
halvblodshästar exporterats till ett värde
av cirka 1,1 miljon kronor. Hästarna
har sålts framför allt till Schweiz men
även till åtskilliga andra länder, t. o. m.
England, som ju har en mycket stor
halvblodsavel. Tack vare den svenska
halvblodshästens högvärdiga kvalitet
uppnår den vid försäljning till Schweiz
ett väsentligt högre pris än vad tyska
halvblodshästar betingar i nämnda land,
trots Tysklands mångdubbelt större halvblodsavel.
Denna export av svenska
halvblodshästar betyder att vi kan hålla
en mycket större stostam än om armén
skulle vara den ende köparen. Samtidigt
blir helt naturligt kvaliteten på de
.svenska remonterna högre genom den

större urvalsmöjlighet som uppkommer.

Propositionens förslag är inte tillfredsställande
vare sig ur besparings-,
försvars- eller näringspolitiska synpunkter.
Besparingsutredningens ordförande
generaldirektör Karleby hade också på
känn att utredningens förslag i den delen
inte kunde godtas utan förhandlingar.
Han yttrade nämligen följande i ett
föredrag i Lund strax efter det att utredningen
hade framlagt sitt förslag:
»Endast ett vettigt samarbete mellan försvaret
och jordbruket skulle kunna medföra
betydande besparingar.»

Jordbruksutskottets förslag skapar enligt
min uppfattning långt bättre förutsättningar
för ett sådant samarbete, och
därför att jag anser detta, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
tog i rätt bra när han vände sig mot mig
— han trodde inte att jag hade läst utskottsutlåtandet.
Men det var ju det jag
hade gjort, och mer än en gång, utan att
bli klokare för det. Därför yrkade jag
också återremiss, så att utskottet skulle
bli i tillfälle att förklara bl. a. hur mycket
dyrare utskottets förslag skulle bli
för statsverket, men det har ju inte utskottet
brytt sig om.

Att sedan utskottets förslag skulle vara
så klart utformat som herr Hjalmar
Nilsson gjorde gällande, det tillåter jag
mig alltjämt betvivla, eftersom min uppfattning
delas t. o. m. av en ledamot i
jordbruksutskottet, nämligen herr Hansson.
Så alldeles kristallklart var väl därför
inte utskottsutlåtandet.

Vad sedan gäller frågan om att stödja
hästaveln eller inte, så är det ju ändå
ett faktum att bilen har slagit ut hästen i
mycket hög grad. Vi vet att vårt väldiga
kavalleri är avrustat så att det inte finns
mer än en skvadron på 50 eller 60 man
kvar. Även inom övriga försvarsförband
upphör man att använda hästar. Under
dessa förhållanden måste vi väl också i
riksdagen ta upp frågan, huruvida vi
bör fortsätta med vår hästavel i den utsträckning
som entusiasterna önskar.

Nu har regeringen för sin del ansett
att man borde stanna vid ett visst be -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10

137

lopp,: och det är detta förslag jag har yrkat
bifall till. Utskottet har, trots den
avhästning som pågår på olika områden,
velat öka beloppet med 90 000 kronor,
och det är detta som jag anser att
kammaren inte skall gå med på.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Herr Elowsson säger att
jag tog i mot honom, och jag skall lämna
en mycket kort förklaring. För mig
framstår ordet »manipulera» som ett ord
med mycket dålig klang, och det var en
av anledningarna till att jag tog i som
jag gjorde.

Det andra jag skulle vilja säga till herr
Elowsson i sammanhanget är, att det
väl inte kan vara utskottets fel att herr
Elowsson inte förstår vad som står i utskottets
utlåtande.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag skulle väl inte behöva
bemöta herr Elowsson, ty det förstod
väl litet var av kammarens ledamöter,
att de påståenden herr Elowsson
gjorde åtminstone beträffande kavalleriet
var rent gripna ur luften. De var
inte verklighetsbetonade. Är hans argumentation
i övrigt byggd på samma
sorts premisser, anser jag att han alltför
lättvindigt har tagit ställning i denna
fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
beträffande jordbruksutskottets hemställan
i dess memorial nr 16 och därefter,
om denna hemställan bifölles, angående
de i sakfrågan rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, punkten 9, framställda
yrkandena.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i memorial nr 16 hemställt.

I fråga om utskottets utlåtande nr 1,
punkten 9, fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet i nämnda
punkt hemställt skulle bifallas, dels
ock, av herr Elowsson, Nils, att Kungl.
Maj:ts i punkten behandlade framställning
skulle godkännas oförändrad.

Ang. stöd åt hästaveln

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Elowssons
under överläggningen framställda
yrkande om godkännande av Kungl.
Maj:ts i punkten behandlade framställning
oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 64.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att å föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde,
fredagen den 1 april, andra lagutskottets
utlåtande nr 5 och statsutskottets
utlåtande nr 4 måtte i nu nämnd ordning
uppföras först bland två gånger
bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

138

Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Interpellation ang. bolags förvärv av
skogsmark i vissa fall

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Sedan länge har från
olika håll, inte minst från jordbrukets
fackliga organisation, krav framförts om
att det allmänna, när mark i enskild
jordbrukares ägo tages i anspråk för
kraftledningar, vägar och liknande, för
så vitt möjligt bör erbjuda annan mark
i stället. Man har härvid utgått från att
detta skulle ske i samverkan med och
under medverkan av lantbruksnämnd,
som har att verkställa den jordpolitiska
prövningen. Enligt förteckningen över
propositioner, som är avsedda att föreläggas
årets riksdag, skulle förslag om
införande av sådana realersättningar
framläggas. Någon proposition i ärendet
har emellertid ännu inte förelagts riksdagen.

Det synes mig vara självklart, att samma
principiella bedömning måste anläggas,
när staten inköper mark från bolag
eller annan juridisk person och härvid
frågan om ersättning i annan mark aktualiseras.
Sådana markinköp av stor ekonomisk
betydelse är ofta nödvändiga ur
det allmännas synpunkt. Som exempel
härpå vill jag nämna det intill örnsköldsviks
stad för trafikflygets räkning
planerade flygfältet, som skulle ta ett betydande
markområde, uteslutande skogsmark,
i anspråk. Förhandlingar har förts
med vederbörande markägare om inlösen
av erforderlig mark. Bland markägarna
befinner sig ett stort skogs- och
industribolag.

Den mark, som nämnda bolag skulle
avstå till flygfält, är belägen inom Arnäs
och Gideå kommuner och omfattar sammanlagt
114 hektar. I ersättning skulle
bolaget kunna få inköpa fyra fastigheter
i Anundsjö kommun om tillsammans
223,5 hektar. Det har härvid — om jag
är rätt underrättad — hävdats, att detta
markinköp skulle kunna verkställas utan
att detsamma underställes lantbruksnämndens
prövning.

Om så skulle kunna ske, måste det betraktas
som synnerligen anmärkningsvärt.
Ett sådant förfarande skulle enligt
min mening inte vara i överensstämmelse
med jordförvärvslagens syfte,
nämligen att fast egendom, som är taxerad
som jordbruksfastighet, inte utom i
vissa undantagsfall må förvärvas utan
tillstånd av lantbruksnämnd. Det synes
mig orimligt, att ett stort skogsbolag,
som har stora skogsmarker, skulle t. o. m.
utan lantbruksnämndens prövning tillerkännas
en rätt, som enskilda jordbrukare
och skogsägare ännu inte fått ens
genom prövning av lantbruksnämnd.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet, att bolags förvärv
av skogsmark i ersättning för mark,
som avstås till det allmänna, skall underställas
lantbruksnämnds jordpolitiska
prövning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 601 av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående utbildningen av
lärare på det husliga området in. m.;
samt

nr 602, av herr Osvald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 96, angående
vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas organisation,
in. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.40.

In fidem
K.-G. Lindelöu)

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

600663