Tisdagen den 29 maj fm (Riksdagens protokoll 1956:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 23

29 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 maj fm.

Svar på interpellationer av:

herrar Rimmerforsjjch Larsson i Luttra ang. tobaksbrukets hälsorisker
..............................................

herr förste vice talmannen Skoglund ang. redogörelse för de motiv,
som legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut att avslå en framställning
från Svenska Metallverken att förvärva fastigheten Perstorp
l9 i Skedevisocken................................

fröken Karlsson ang. proportionen mellan ordinarie och icke ordinarie
lärare i folkskolan ................................

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före

enhetsskolans genomförande m. m...........................

Överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland rörande tyska

tillgångar i Sverige, m. m.................................

Ändring i rättegångsbalken..................................

Reformering av skogslagstiftningen............................

Sid.

Tisdagen den 29 maj em.

Reformering av skogslagstiftningen (Forts.) .....

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 29 maj fm.

Slalsutskottels utlåtande nr 154, ang. skolväsendets ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans genomförande
m. m............................................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. avtal med Nya Zeeland
mot dubbelbeskattning och skatteflykt beträffande inkomstskatter 69
Bankoutskottets utlåtande nr 31, ang. ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken............................ 69

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändring i lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. m............................. 69

— nr 32, ang. överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland

rörande tyska tillgångar i Sverige, m. m..................... 70

— nr 33, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:0), 4:0) och 17:0) lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.............................. 72

— nr 34, om ändring i rättegångsbalken...................... 72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. reformering av skogslagstift ningen

.............................................. 73

Tisdagen den 29 maj em.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. reformering av skogslagstift -

ningen (Forts.) ........................................ 88

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, om åtgärder för att stimulera
samarbete mellan mindre skogsägare........................ 134

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 23 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellationer ang. tobaksbrukets
hälsorisker

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för
att i ett sammanhang besvara herrar
Rimmerfors’ och Larssons i Luttra interpellationer
angående tobaksbrukets
hälsorisker.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter och hans excellens
herr statsministern Erlander lämnade
nu en kort sammanfattning därav.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse.

Herr talman! Herr Rimmerfors har
med kammarens tillstånd riktat vissa
frågor till mig rörande olika åtgärder
för klarläggande och begränsande av tobaksrökningens
skadeverkningar. Herr
Rimmerfors frågar mig

om jag vill medverka till att tobaksbrukets
och då speciellt cigarrettrökningens
hälsorisker ytterligare klarlägges
genom vetenskapliga undersökningar
och om staten är villig att lämna ekonomiskt
stöd till dylik forskning,
om regeringen är beredd att medverka
till att upplysningsverksamheten beträffande
nikotinets skadlighet får större
utrymme i skolornas undervisning
och att rökförbudet i skolorna mera
konsekvent upprätthålles,

om regeringen anser att Tobaksmonopolets
cigarrettrcklam motsvarar ett
verkligt samhällsintresse och, om så

icke är fallet, huruvida regeringen vill
medverka till en översyn av de hittills
tillämpade reklammetoderna,

samt huruvida regeringen överväger
några skyddsåtgärder, när det gäller att
försvåra åtkomsten av cigarretter för
den yngre skolungdomen samt för minderåriga.

Herr Larsson i Luttra har till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
riktat likartade frågor. Herr Larsson
i Luttra frågar, om inrikesministern
uppmärksammat den senaste tidens alltmer
oroande erfarenheter och rön i fråga
om sambandet mellan lungkräfta och
rökning och huruvida inrikesministern
ämnar föranstalta om åtgärder i syfte
att förebygga en ytterligare ökning av
lungcancerfrekvensen.

Efter samråd med statsrådet Hedlund
ämnar jag samtidigt söka besvara båda
interpellanternas frågor.

Vad beträffar de rön som hittills
gjorts rörande sambandet mellan tobaksrökning
och lungcancer, har medicinalstyrelsens
mening inhämtats, och
min framställning härom grundar sig på
uppgifter från denna sakkunniga instans.

I skilda delar av världen har man under
de senaste decennierna konstaterat
en kraftig ökning av lungcancerns frekvens.
Denna ökning har i vissa fall inneburit
en tiodubbling av frekvensen
inom loppet av 25 år, något som är fullständigt
unikt i cancerns historia. Även
om uppgiftsökningen till en del får tillskrivas
bättre diagnosticering, noggrannare
registrering och ökad medelivsliingd,
är dock de allra flesta forskare
ense om att ökningen måste vara eu
realitet. Lungcancerns frekvensökning

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Svar på interpellationer ang. tobaksbrukets hälsorisker

är mest utpräglad i industrialiserade
och tättbefolkade länder och större i
stora städer än på landsbygden. Det råder
vidare en mycket markerad könsskillnad,
i det att männen drabbas mycket
oftare än kvinnorna.

I avsaknad av allmän sjukdomsstatistik
jämte speciellt cancerregister kan
en närmare redogörelse för förhållandena
inom vårt eget land icke lämnas.
Man vet emellertid, att cancer kan
framkallas av endogena faktorer utan
yttre påverkan. Lungcancerns hastiga
ökning och nyssnämnda förhållanden
— skillnaden mellan städer och landsbygd
samt mellan könen — gör dock att
man måste räkna med att huvudsakligen
yttre faktorer orsakat ökningen.

De yttre faktorer, som misstänkts
kunna vara lungcancerframkallande,
kan indelas i tre huvudgrupper:

1. luftburna agens inom speciella yrken,

2. almosfäriska föroreningar, speciellt
sådana som uppkommer vid förbränning
av kolväten och

3. tobaksrökning.

Det är med säkerhet påvisat, att i vissa
yrken lungcancerframkallande faktorer
gör sig gällande, t. ex. vissa gruvarbeten
och färgindustrier. I vad mån
luftföroreningar — rök och sot från industrianläggningar,
avgaser från bilar,
oljeraffinaderier etc. -—- inverkar, är ännu
inte fullt utrett men stort upplagda
metodiska undersökningar på detta område
pågår bl. a. i USA. Att cancerframkallande
substanser finns i luften i stora
städer är för övrigt upprepade gånger
visat i djurförsök.

Frågan om tobaksrökningens betydelse
för uppkomsten av lungcancer är endast
en del av den stora frågan om betydelsen
av luftföroreningar över huvud
för ökning av lungcancerns frekvens.
Denna viktiga fråga iir föreslagen bli
föremål för utredning inom World
Health Organization. I W.H.O:s budgetförslag
för 1957 är nämligen bland
annat upptaget en konferens av liiilso -

vårdsadministratörer, sanitetsingenjörer,
toxikologer och andra specialister
från olika länder i Europa för att studera
problemet och utreda den roll och
det ansvar, som påvilar hälsovårdsmyndigheterna.

För att söka klarlägga tobaksrökandets
betydelse för uppkomsten av lungcancer
har undersökningar utförts efter
två huvudlinjer: statistiska och experimentella.

Man har sålunda jämfört tobakskonsumtionen
—- speciellt cigarrettförbrukningen
— i olika länder med frekvensen
av lungcancer. Då man kan utgå från
att det fordras en expositionstid av 20—■
30 år innan lungcancer uppstår, har
man jämfört konsumtionen under en
viss tid med lungcancerfrekvensen under
en långt senare tidsperiod. Man har
också jämfört lungcancerfrekvensen hos
icke-rökare och rökare, men den vanligaste
undersökningsmetoden har varit
att jämföra rökvanorna hos en grupp
lungcancerpatienter med en beträffande
ålder, kön, bostadsort och yrke motsvarande
grupp friska personer.

Åtskilliga av dessa statistiska undersökningar
har dock blivit föremål för
kritik på olika tekniska grunder, såsom
att materialet har varit ensidigt utvalt
etc. Trots dessa invändningar måste
dock enligt medicinalstyrelsens mening
korrelationen mellan lungcancer och tobaksrökning
anses vara ganska övertygande.
Resultaten är i korthet följande:
frekvensen icke-rökare respektive lätta
rökare är alltid större i kontrollmaterialen
än ibland lungcancerpatienterna och
gruppen starka rökare är alltid större i
cancer- än i kontrollgrupperna. Det
framgår också att de starkaste rökarna
får lungcancer vid yngre ålder.

De experimentella undersökningarna
har visat följande: cigarrettröken innehåller
ett — visserligen svagt — cancerframkallande
agens, som dock ännu inte
blivit kemiskt identifierat, och på försöksdjur
har lungcancer kunnat framkallas
genom inhalation av cigarrettrök.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Svar pa interpellationer ang. tobaksbrukets hälsorisker

Alldeles frånsett tobaksrökningens
skadliga inverkan på andra organ, framför
allt hjärta och kärlsystem, har hittills
gjorda erfarenheter och rön beträffande
korrelationen tobaksrökning—
lungcancer i stort sett varit så pass entydiga
att det enligt medicinalstyrelsens
åsikt måste anses vara ett folkhälsoproblem
av stora mått att söka minska folkets
tobakskonsumtion, speciellt cigarrettrökningen,
som av allt att döma innebär
större canacerrisk än andra tobaksformer.

Det är tydligt, att en avgörande vikt
härvidlag får tillmätas själva tillvänjningsstadiet
för tobaksrökningen. För
att effektivt och på längre sikt begränsa
tobakskonsumtionen är en rationell
upplysning framför allt bland ungdomen
av den största betydelse. Skolöverstyrelsen
har sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på tobaksrökningsproblemet,
och det kan vara lämpligt
att här ge en kortare översikt av det nuvarande
läget inom våra skolor och den
verksamhet som skolöverstyrelsen därutöver
planerar.

Enligt undervisningsplanerna för de
skilda skolformer och seminarier, som
står under skolöverstyrelsens inseende,
skall undervisning om tobakens natur
och verkningar lämnas såväl i samband
med ämnet biologi med hälsolära som
i samband med den speciella nyklerhetsundervisningen.

I den ordningsföreskrift beträffande
rökförbud vid läroverken, som rekommenderats
av skolöverstyrelsen och
som på de flesta håll i denna eller liknande
form tillämpas erinras lärjungarna
om det för barn och ungdom skadliga
inflytandet av tobaksrökning. De
tillråds därför bestämt att avhålla sig
därifrån. Tobaksrökning är lärjunge
förbjuden inom skolans område och
närmaste omgivning, under besök vid
annan skola samt vid utfärder, övningar
och andra tillfällen, då han står under
läroverkets omedelbara ledning och
uppsikt. Enligt skolöverstyrelsens ex -

empel på ordningsstadga för folkskoledistrikten
bör lärjunge där avhålla sig
från varje bruk av tobak.

Propaganda emot tobaksrökning ingår
som en arbetsuppgift för skolläkare
och skolsköterskor. Denna fråga beröres
också vid de kurser i skolhygien,
som årligen hålles för lärare, skolläkare
och skolsköterskor. Skolöverläkaren
brukar i sina föredrag för målsmän och
lärare gå in på samma fråga.

Under år 1955 inledde skolöverstyrelsen,
Målsmännens riksförbund och AB
Svenska tobaksmonopolet samarbete för
att söka få till stånd effektiva åtgärder
mot skolungdomens rökning. För att då
först få en uppfattning om utbredningen
av skolungdomens rökningsvanor företogs
i december 1955 en brett upplagd
undersökning. Samtidigt med denna
undersökning utlystes en pristävling
bland inom skolan verksamma personer,
varvid uppgiften var att författa
ett utkast till lektion om tobaksrökning.
Avsikten är att resultatet av tävlingen i
kompendieform skall ställas till lärarnas
förfogande. Tobaksmonopolet ställde
en prissumma av 11 000 kronor till
förfogande för de bästa förslagen.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att
konferenser skall hållas mellan överstyrelsen,
Målsmännens riksförbund, Tobaksmonopolet
och Radiotjänst rörande
de åtgärder som lämpligen borde kunna
företagas emot skolungdomens tobaksbruk.
Så snart bidragen i ovannämnda
pristävling hunnit bedömas, avses delta
samarbete taga sin början.

Det utrymme som gällande undervisningsplaner
medger för undervisning
om tobak synes vara tillräckligt. Inom
detta utrymme kan och bör emellertid
enligt skolöverstyrelsens uppfattning en
intensifiering av undervisningen ske.

Frågan om rökningsförbud iimnar
skolöverstyrelsen ta upp till förnyad
behandling med ledning av den år 1955
utförda undersökningen om skolungdomens
rökvanor och efter de konferenser
med Tobaksmonopolet, Målsmiin -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Svar på interpellationer ang. tobaksbrukets hälsorisker

nens riksförbund m. fl. som enligt vad
jag nyss nämnde snart skall hållas.

Vad beträffar lungcancerforskningen
i vårt land kan ytterligare nämnas, att
Tobaksmonopolet för två år sedan anslog
300 000 kronor till riksinsamlingen
för cancerforskning, varvid staten tillsköt
ett lika stort belopp. Till Tobaksmonopolets
anslag var knutet det villkoret,
att medlen skulle användas till
forskning rörande just lungcancer.

Den cigarrettannonsering, som förekommer
i vårt land, är dels Tobaksmonopolets
annonsering för sin egen tillverkning,
dels utländska cigarrettfabrikanters
annonsering. Tobaksmonopolets
cigarrettannonsering har karaktär av
upplysningsannonsering vid introduktion
av nya märken. Tobaksmonopolet
har ansett det riktigt att med hänsyn
till diskussionen om tobakens eventuella
skadeverkningar för folkhälsan t. v.
stoppa sin egen cigarrettannonsering.

Tobaksmonopolet har i sitt yttrande
över tobakshandelsutredningens betänkande
föreslagit, att förbud för styckeförsäljning
av cigarretter skall införas
i monopollagen, vilket skulle göra det
svårare för barn att komma över cigarretter.
Tobakshandlarnas riksförbund
har uppmanat sina medlemmar att inte
sälja tobaksvaror till minderåriga, och
en liknande gemensam appell från samtliga
återförsäljarorganisationer lär planeras.

Formerna för och omfattningen av
fortsatta åtgärder för att begränsa tobakskonsumtionen
och tobaksrökningens
skadeverkningar blir i hög grad avhängiga
av resultaten av de undersökningar
som f. n. bedrives. Åtskillig klarhet
härvidlag torde för övrigt stå att
vinna inom en nära framtid genom de
konferenser, som jag tidigare omnämnt.
Frågan om en eventuell ytterligare intensifiering
och samordning av upplysningsverksamheten
liksom om anvisande
av medel till forskningen på hithörande
områden får givetvis prövas i
vanlig ordning.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat de båda interpellationerna.

Härefter anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Till hans excellens
statsministern ber jag att få uttala mitt
tack för svaret på min interpellation.
Med tanke på den anhopning av ärenden,
som alltid hör samman med riksdagens
elfte timme, hade jag knappast
väntat mig något svar i vår. När det nu
kom kan jag av samma anledning inte
gärna ta upp någon större debatt i
ärendet. Frågan är dock så angelägen
att jag nödgas fresta herr talmannens
och de ärade kammarledamöternas tålamod
några få minuter. Detta är verkligen
en fråga som angår våra hundratusentals
hem, våra barn och vår ungdom,
en fråga som utgör ett dagligt
bekymmer för många föräldrar, lärare
och läkare.

Jag tackar herr statsministern för att
han lämnat en korrekt och saklig redogörelse
för frågans läge. Med kännedom
om statsministerns personliga inställning
till denna fråga hade jag nog väntat
mig något utöver denna objektiva
resumé, ett något större personligt engagemang.
Det betyder inte att jag efterlyser
något slags sentimentalt svammel.
Vi är inte betjänta av något sådant
i denna allvarliga fråga. Men vi
skulle ha önskat en försäkran om att
landets statsminister verkligen behjärtar
den situation som är för handen
bland vår skolungdom.

Där ligger, herr talman, tyngdpunkten
i min interpellation. Jag ser visserligen
med oro på den växande tobaksförbrukningen
även bland vuxet folk,
men de må stå sitt kast. Det tycks ju
vara, som någon antytt i sammanhanget,
svenska folkets urgamla rätt att sig
självt fördärva. Men även äldre människor
bör upplysas så att de — de må
handla som de vill, vilket de givetvis

Tisdagen den 29 maj 195C fm.

Nr 23

Svar på interpellationer ang. tobaksbrukets hälsorisker

har rätt att göra — ändå skall känna till
riskerna. Och i det stycket är statsministerns
interpellationssvar en hälsosam
läsning. Om sambandet mellan
lungkräfta och rökning, mellan rökning
å ena sidan och strupkräfta och kräfta
i läppar och munhåla föreligger utöver
vad som nämnes i interpellationssvaret
nya, ganska övertygande amerikanska
undersökningar. Detsamma gäller sambandet
mellan rökningen och kärl- och
hjärtsjukdomarna. Men därom har vi
tyvärr inte tid att tala i dag.

Frågan gäller i första hand vad vi
skall göra med skolungdomens tobaksvanor.
Senast under den gångna veckan
har det på nytt bekräftats vilket bekymmer
detta är för våra skolläkare.
Docent Börje Ejrup vid karolinska sjukhuset
berättar om en folkskoleklass, där
samtliga elever utom en är vanerökare.
Han har nyligen på sin klinik fått bota
en nikotinförgiftad 12-åring, som sedan
ett år tillbaka rökt i genomsnitt 15 cigarretter
om dagen.

Tobaksmonopolets och skolöverstyrelsens
frekvensundersökning av skolbarnens
rökvanor, som statsministern
också omnämner i svaret, visar att var
tredje 11-åring är rökare och varannan
15-åring. Vad föredömet i hemmet betyder
framgår också av samma undersökning,
där man konstaterar att 75 procent
av dessa rökande skolbarn kommer
från hem där man använder tobak.
Skolläkarna säger att dessa rökande
skolbarn — och det är, herr talman, ett
avgörande skäl till min reaktion — mer
och mer visar sig rastlösa, trötta, darrhänta,
visar mindre uppmärksamhet,
sämre koncentration och får svårare att
lära sig någonting utantill.

Jag är tacksam för statsministerns positiva
ord om vetenskaplig forskning på
området och om den utlovade upplysningsverksamheten.
Det synes mig emellertid
som om statsministern fiiste väl
stort avseende vid inväntandet av resultatet
av de pågående undersökningarna
om lungcancern — skulle man

verkligen inte innan de är slutförda
kunna göra någonting verkligt radikalt?
Är det inte redan i och för sig ett oskick,
som man bör ta itu med, att rökningen
fått en sådan utbredning bland den
yngre skolungdomen? Behöver man
verkligen avvakta resultatet av en vetenskaplig
undersökning om lungcancern
för att intensifiera kampen mot
detta oskick? Jag läser inte in någon
sådan likgiltighet i statsministerns svar,
men det synes mig ändå behöva sägas
också i Sveriges riksdag, att vi inte med
likgiltighet kan åse, hur en växande
skara av våra yngre skolbarn lägger sfg
till med rökvanor och gör sig beroende
av ett så pass starkt nervgift som det
här gäller.

Statsministern säger vidare, att anslagsfrågan
kommer att prövas i vanlig
ordning. Det är bra. Om saken mot förmodan
skulle bli bortglömd eller av annan
anledning inte finnas med, när
statsverkspropositionen läggs fram i januari
1957, och jag då till äventyrs fortfarande
håller till på stockholmsbänken,
lovar jag att komma igen motionsvägen.

Det värsta är, herr talman, att vi skulle
behöva pengar dessförinnan. Tobakskliniken
på Norrtulls sjukhus har hittills
levat på ett anslag från den Wenner-Grenska
fonden, men det är strax
slut. Riksförbundet mot tobaken, där
för övrigt både statsministern och jag
är medlemmar, skulle behöva medel till
sin värdefulla och vederhäftiga upplysningsverksamhet.
Jag har just i dagarna
fått ett par små amerikanska broschyrer,
som i svensk översättning skulle göra
nytta också i de svenska skolorna.
De heter »Should Girls Smoke?» och
»Should Boys Smoke?»

Till sist, herr talman! Det som mest
oroar läkarna är det faktum, att nikotinets
verkliga skador på den mänskliga
organismen inte kommer i dagen förrän
efter en relativt lång tid av regelbundet
bruk eller missbruk. De storrökare, som
nu behandlas för cancer, har i regel
rökt 15—20 år. När de grundläde sina

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Svar på interpellationer ang. tobaksbrukets hälsorisker

vanor, var ju rökarna ännu ett fåtal
jämfört med i dag. Det betyder att vi
fram emot 1970 och därefter får räkna
med mycket svårare skador, inte minst
när det gäller det kvinnliga klientelet,
vilket är mycket större i dag — svårare,
säger läkarna, ju tidigare vederbörande
börjat. Det är billigare att förekomma
än att bota sådana här skador, och därför
menar jag, herr talman, att vi gör
väl i att även från riksdagens och myndigheternas
sida på allt sätt uppmärksamma
denna fråga. Jag räknar svaret
i dag såsom ett värdefullt bidrag till
den uppmärksamhet, som frågan behöver
bli föremål för i vårt land, och jag
tackar än en gång herr statsministern.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Också jag skall be att
få tacka hans excellens herr statsministern
för interpellationssvaret. Interpellationen
har ju sin grund i de oroande
för att inte säga alarmerande uppgifterna
om lungkräftans ökning och det förhållandet,
att det numera måste anses
både statistiskt och medicinskt bevisat,
att det råder ett starkt samband mellan
tobaksrökningen och lungkräftan. Frekvensen
av lungkräfta har, som statsministern
säger i svaret, tiodubblats under
loppet av 25 år. Jag har varit i förbindelse
med eu svensk läkare, som ägnat
denna fråga ingående uppmärksamhet,
med. dr Bertil von Ahn i Norrköping,
och han har lämnat en del uppgifter om
utvecklingen. Han säger, att med ledning
av de senaste vetenskapliga skrifterna,
vilka behandlar tobaksrökning
och lungkräfta, har det framgått, alt
lungkräftan sprider sig som en ny stor
epidemi över den civiliserade världen.
Samtidigt har tobakskonsumtionen, och
alldeles särskilt cigarrettrökningen,
ökat kolossalt. I England röker omkring
90 procent av den manliga befolkningen
i medelåldern, i USA omkring
80 procent, i Danmark och Sverige bortåt
75 procent. Det värsta är att cigarrett -

rökningen, såsom alla väl känner till,
även har spritt sig till skolungdomarna,
vilka därmed i en nära framtid utsätter
sig för stora sjukdomsrisker.

Särskilt siffrorna från England är
alarmerande. I England räknar man
med att av alla manliga dödsfall år 1950
förorsakades 4 procent av lungcancer. I
åldern 45—54 år utgjordes inte mindre
än 10 procent av dödsfallen av lungcancerfall.
I åldern 45—54 år, då lungcancern
är vanligast, räknar man med
att 40 procent av alla cancerfall utgöres
av lungcancer. Lungcancern kommer
i fråga om utbredning som nummer
två efter magkräftan. Vidare har lungcancern
under de senaste 10 åren visat
en oerhört stor ökning i storstäderna,
där det röks mycket, i jämförelse med
vad fallet är i de små städerna och på
landsbygden.

Dessa uppgifter måste sägas vara ytterligt
oroande. Frågan blir då, hur man
skall kunna förebygga den utveckling
som är att vänta. Statsministern bär i
sitt svar pekat på de olika vägar som
man i detta avseende kan gå. Det måste
bedrivas upplysning om riskerna, framför
allt för ungdomen, om man skall
kunna nå några resultat. Såsom herr
Rimmerfors framhållit visar sig de allvarliga
skadeverkningarna av tobaksbruket
först efter 10—20 år, och det
gör det särskilt angeläget att hos ungdomen
grundlägga vanor som är fria från
tobaksbruk.

I interpellationssvaret framliålles också
att man bör ägna uppmärksamhet åt
tobaksannonseringen. För närvarande
är ju denna annonsering stoppad på
grund av de pågående diskussionerna
om tobakens skadeverkningar. Vore det
inte tänkbart att man i Tobaksmonopolets
annonser även lämnade uppgifter
om de skadeverkningar tobaksbruk^
medför? Annonsstoppet är ju över huvud
taget en diskutabel åtgärd. Vill man
ha pressens medverkan i upplysningsarbetet
bör man välja andra metoder.
Skulle inte annonseringen även kunna

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Svar på interpellationer ang. tobaksbrukets hälsorisker

visa på riskerna och skadeverkningarna
av tobaksrökning, låt vara att konsekvensen
kanske skulle bli en väsentlig
nedgång av konsumtionen? Men det är
ju det vi önskar.

Nutidsmänniskornas umgänge med
njutningsmedlen — det gäller i alldeles
särskild grad spriten och tobaken — företer
ju en mycket oroande utveckling.
De slitna orden om att vi behöver en
stramare livsföring förefaller här vara
alldeles särskilt på sin plats. Det måste
framstå såsom ett samhällsintresse av
första ordningen att man åstadkommer
en begränsning av både sprit- och tobaksbruket,
och jag tror mig ur interpellationssvaret
kunna utläsa att statsministern
har en positiv inställning till
dessa viktiga spörsmål. Självfallet måste
alla hjälpa till i arbetet. Även statsmakterna
måste alltså medverka vid bekämpandet
— om vi nu skall använda ett
så starkt ord — av tobaksmissbruket.

Jag ber att än en gång få tacka statsministern
för interpellationssvaret.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har fått talmannens
medgivande att helt kort yttra mig i
denna fråga.

Jag vill understryka vad herr Larsson
i Luttra sade om behovet av en stramare
livsföring. Det är just från den
synpunkten som det finns anledning att
begrunda denna fråga. Jag är av samma
uppfattning som herr talmannen,
som alldeles nyss viskade till mig att
det inte är någon livsfarlig sak att röka.
Men vad som är farligt är att rökningen
kan bli ett behov som det är omöjligt
att komma ifrån. Jag röker inte själv —
i likhet med vad som enligt pressens
uppgifter är fallet med hans excellens
herr statsministern, i varje fall på senare
tid •— men det kommer ofta människor
till mig och säger: »Vad Du är
lycklig som inte röker. Jag (inskar att
jag kunde säga detsamma.» Det är just
häri som faran ligger. När människor

är så besatta av behovet att röka att
de inte kan låta bli, och att de måste
erkänna detta för sig själva, då är det
fråga om en brist på självdisciplin som
rent allmänt är farlig.

Det är ganska bedrövligt att t. ex. i
en järnvägssovvagn på morgonen se
hur medpassagerarna skyndar sig ut ur
sina kupéer för att med darrande fingrar
tända sin morgoncigarrett och andas
in den inte allt för rena luften i
sina lungor. Det är väl egentligen inte
heller som det borde vara, när man en
klar vintermorgon ser att det första
som människorna gör, i stället för att
andas in den friska luften, är att dra in
ett ordentligt halsbloss med tobaksrök.

Var och en, som tror att han inte
kan låta bli att röka, borde göra det
experimentet att hålla upp en månad
för att visa sig själv att han kan avstå
från rökningen. Det stärker ganska ordentligt
ryggraden, om man känner att
man har så pass stor karaktärsstyrka
att man kan göra ett uppehåll. Det är
brist på självdisciplin att vara slav under
någonting.

Häruti instämde herr Ekdahl (s).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är möjligt, att slutet
av mitt interpellationssvar har fått
en sådan utformning, att den missuppfattning,
som herr Rimmerfors råkade
ut för, kan ligga nära till hands. Min avsikt
har i alla fall inte varit att säga,
att vi beträffande skolungdomens rökvanor
behöver avvakta några undersökningar.
Därvidlag har samhället tagit
sin position. Det framgår av interpellationssvaret,
att skolöverstyrelsen och
Tobaksmonopolet är alldeles överens
om att tobaksrökning är skadlig för
skolungdom och att denna bör upplysas
om detta förhållande. Det fordras alltså
inga undersökningar eller utredningar
för att komma fram till denna ståndpunkt.
Den är redan tagen.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.
Svar på interpellationer ang. tobaksbrukets hälsorisker

Däremot kan det tänkas, att ungdomen
behöver få reda på en del saker,
som man ännu inte hittat bästa metoden
att lägga fram. Jag har grubblat rätt
mycket över varför det skall vara så
svårt att få ungdomar att förstå vad
man tycker är ganska enkla sammanhang.
Det är väl så, att man i ungdomen
tror sig om att ha den moraliska
styrka, som herr Dickson talar om.
Den tror att det är så lätt att bryta vanan,
när man en gång börjat. Alla kammarens
ledamöter känner till den gamla
Mark Twain-historien, där på tal om
att det är så svårt att sluta röka denne
svarar: »Det är väl ingen konst. Jag har
gjort det 300 gånger.» Ungdomen måste
ha klart för sig att det inte är så lätt
att göra en sådan moralisk uppryckning,
som herr Dickson talar om. Vad
man håller på att pröva är: Hur skall
man kunna få de relevanta sakerna,
inte bara hälsoriskerna utan också riskerna
för vanebildning och ekonomiska
konsekvenserna klargjorda, så att ungt
folk inte skjuter hela saken från sig?
Detta var avsikten, när jag sade, att vi
skall fortsätta dessa överläggningar och
undersökningar. Tidsutrymme finns ju;
skolöverstyrelsen framhåller, att det
inte finns något utrymmeshinder i undervisningsplanerna
men att det kan
föreligga ett behov av intensifiering av
undervisningen.

Det hade gått att lägga upp interpellationssvaret
som en personlig bekännelse
med en massa redogörelser för en
enda individs erfarenhet av tobaksrökning
och undvikande av densamma,
men vi är inte vana vid att ge interpellationssvar
av det slaget. Interpellationsinstitutet
är avsett att ge riksdagsmannen
en möjlighet till objektiva upplysningar,
framför allt vad ämbetsverken
har för upplysningar att ge. Jag
tror också, att långt mer än personliga
deklarationer av herr Rimmerfors och
mig måste medicinalstyrelsens ord tillmätas
betydelse. Därför är det enligt
min mening inte så dumt, att vi behål -

ler den gamla karaktären på vårt interpellationsinstitut,
skjuter den svarandes
personliga synpunkter och erfarenheter
i skymundan och låter den
objektiva sakkunskapen tala. Det har
skett i detta svar.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Jag anser mig ha ett
visst ansvar för att några ord yttras om
Målsmännens riksförbunds ståndpunkt,
eftersom jag är dess vice ordförande.
Jag kan meddela hans excellens statsministern
och kammarens ledamöter, att
vi föräldrar där håller på med att först
uppfostra oss själva till att känna ansvar
i fråga om våra rökvanor. Vi har
detta år tagit upp tobaksfrågan vid våra
föräldraföreningar över hela landet.
Den är kanske ett av våra mest centrala
problem just nu. Vi sysslar dels med
den på våra egna sammankomster, och
dels försöker vi finna en metod, som
kan intressera ungdomen att själv sätta
sig in i saken. Vi har utlyst tävlingar
om hur man skall lägga upp en lektion,
så att ungdomen skall tycka, att denna
är något att ta fasta på. För att få ett
ordentligt underlag för vår propaganda
bland både föräldrar och skolungdom
har vi just tillsammans med Tobaksmonopolet
gjort den undersökning, som
herr Rimmerfors talade om. Vi är dock
inte fullkomligt färdiga med statistiken.
Den måste nog bearbetas på annat
sätt för att få en riktig slagkraft.

Jag skall bara försäkra kammaren,
att strävandena efter upplysning om tobaksrökningens
risker både har varit,
är och kommer att bli en av de centrala
punkterna på Målsmännens riksförbunds
program när det gäller ungdomens
livsföring.

Herr DICKSON (li):

Herr talman! Jag är övertygad om,
att hans excellens statsministern hade
alldeles fel i en av sina reflexioner
nyss. Jag är förvissad om att skolungdomen
fäster mycket litet avseende vid

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Svar på interpellation ang. de motiv, som legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut
att avslå en framställning från Svenska Metallverken att förvärva fastigheten
Perstorp l9 i Skedevi socken

vad medicinalstyrelsen säger i detta
fall. Däremot har nog statsministerns
eget exempel spelat en mycket större
roll, än han kanske egentligen inser.
Jag tror, att det kan komma att visa sig
även på andra områden, att just föredömet
är det effektivaste medlet. Man
skall aldrig begära, att ungdomen slutar
med en olat, som de vuxna tillåter
sig och tycker är normal för dem själva.
De unga kommer alltid att härma de
äldre, och det vilar på vår generation
att bära ansvaret för hurdan ungdomen
är i dag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Dickson säga, att genom medicinalstyrelsens
upplysningsverksamhet kan vi
kanske få flera exempel.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. de motiv,
som legat till grund för Kungl. Maj:ts
beslut att avslå en framställning från
Svenska Metallverken att förvärva fastigheten
Perstorp 1“ i Skedevi socken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr förste vice talmannen
Skoglund frågat mig, om jag vill
lämna kammaren en redogöreles för de
motiv, som legat till grund för Kungl.
Maj :ts ställningstagande till en ansökan
av Aktiebolaget Svenska metallverken
om tillstånd att förvärva fastigheten
Perstorp l9 i Skedevi socken, Östergötlands
län, såsom fritidsreservat för
bolagets anställda.

Som svar på frågan får jag anföra
följande.

Ifrågavarande fastighet omfattar i av -

rundade tal 12 hektar åker, 1 hektar
äng och 26 hektar skog. Bolaget önskade
förvärva fastigheten för att använda
den såsom fritidsreservat för sina anställda
vid anläggningarna i Finspång.
Bolaget disponerar redan enligt uppgift
över stora arealer skogsmark. Med hänsyn
härtill och med beaktande av förvärvsfastighetens
storlek samt då någon
kompensation för skogsmarken icke
lämnades av bolaget, ansåg jag det
lämpligt att låta undersöka, huruvida
fastighetens användning för uppgivet
ändamål kunde anses vara på tillfredsställande
sätt säkerställt för framtiden.
Då undersökningen enligt min uppfattning
icke lämnade erforderlig klarhet
i detta hänseende, fann jag mig icke
kunna medverka till fastighetsförvärvet.

Härpå anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag har ingen rätt att
från denna plats klandra Kungl. Maj:ts
beslut, och jag vill inte heller göra detta.
Men motiven för Kungl. Majrts handläggning
av ärenden av detta slag förefaller
ha förskjutits på ett sätt, som
bör kunna ha ett icke ringa intresse för
framtiden. Av den anledningen tillåter
jag mig fråga herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
själva motiveringen för Kungl. Maj :ts
handlingssätt.

Finspångs köping har inom sina gränser
två större industriföretag, Aktiebolaget
Stal, som sysselsätter omkring
1 500 anställda, och Aktiebolaget Svenska
metallverken, som också sysselsätter
omkring 1 500 anställda. Den 25
augusti 1950 fick Aktiebolaget Stal
Kungl. Maj :ts tillstånd att förvärva gården
Skäftesfall som fritidsområde för
sina anställda. Det var en mindre bondgård,
som inte hade särskilt golt jordbruk
och som stod på gränsen, skulle

12 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. de motiv, som legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut
att avsla en framställning från Svenska Metallverken att förvärva fastigheten
Perstorp 1° i Skedevi socken

man kunna säga, till att vara en bärkraftig
jordbruksfastighet. Men den
hade vackra sjöstränder och en utomordentlig
belägenhet just för fritidsändamål.
Kungl. Maj :t gav också sitt
tillstånd.

Några år senare kom det andra företaget,
som har ungefär lika många anställda
och ville köpa fastigheten Perstorp
l9 i Skedevi socken för att upplåta
den som fritidsområde åt företagets
anställda. Samtliga myndigheter som
bär hörts har odelat tillstyrkt denna ansökan.
De anser att det är ett mycket
lämpligt förvärv för sådant ändamål.
Kungl. Maj:ts beslut meddelades i resolution
den 30 juni 1955, men som vi
hörde av jordbruksministerns svar för
några minuter sedan, har Kungl. Maj:t
avslagit den gjorda framställningen.

Må det, herr talman, vara mig tillåtet
att bara nämna något ur alla de yttranden
som förefinns i ärendet. Lantbruksstyrelsen
har framhållit, att fastigheten,
som har 13 hektar åker och 26 hektar
skog, befann sig i mycket dåligt skick.
Fastighetens byggnader var illa underhållna
och åkerjordens beskaffenhet och
hävd mindre god. Skogstillgången var
inte heller särskilt god och representerade
inte något större skogskapital.
Däremot fanns det en vacker sjöstrand
och ungefär 100 hektar vatten hörde
till fastigheten. Man fäste också särskild
betydelse vid att Metallverken erbjudit
sig, att i sm tur om de finge förvärva
denna fastighet, avstå från ett område
vid sjön Glan jämte en där belägen liten
semesterbostad, som ligger framför ett
bad- och campingområde, som Finspång
har förvärvat tidigare och lagt
ned rätt mycket pengar på. Köpingen
ville därför gärna också med sitt fritidsområde
införliva bolagets markområde
på denna plats, då kommunen om
den finge disponera även detta hade
större möjligheter att ordna badplatser
och utnyttja sitt eget fritidsområde.

Lantbruksstyrelsen ansåg alltså att
detta förvärv var mycket lämpligt, och
lantbruksnämnden i länet var av samma
uppfattning, likaså landsfiskalen i
Finspångs distrikt. Kommunalnämnden
i Hävla kommun tillstyrkte. Distriktslantmätare
Torsten Thurell i
Norrköping gjorde en grundlig undersökning
och lämnade en ingående beskrivning
över fastigheten. Han kom
också till resultatet, att han inte heller,
då det icke fanns någon gård eller fastighet
intill, som hade behov av att få
detta område, kunde finna annat än att
det föreslagna ändamålet skulle vara
mycket lämpligt. Han redogör också för
hur man med ganska måttliga ansträngningar
skall kunna få detta område till
att bli sådant som man i detta fall avser.

Jag skall inte ta upp kammarens tid
en sådan här dag mera än jag nu gjort.
Jag har bara velat redovisa, att det synes
ha skett en avsevärd förskjutning
i motiveringen för Kungl. Maj:ts handlande.
Detta har man väl i framtiden
att ta hänsyn till. Om denna ändring
är klok eller inte, låter jag vara osagt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det är ingen som bestritt,
att denna fastighet kunde vara
lämplig till fritidsområde. I det fallet
har inte den ståndpunkt som myndigheterna
har tagit och den ståndpunkt
Kungl. Maj:t har intagit varit divergerande.
Däremot har man ställt två villkor.
Man frågade först om man från
bolagets sida ville avstå annan mark,
men enligt de uppgifter jag har fått
ville bolaget inte lämna någon kompensation.

Nu säger herr Skoglund, att bolaget
var berett att lämna kompensation. Något
sådant har, som sagt, icke kommit
till min kännedom. När man då inte
ville lämna kompensation, tillät jag mig
att säga, att då finge man tillse att sty -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Svar på interpellation ang. proportionen mellan ordinarie och icke ordinarie lärare
i folkskolan

relsen för den stiftelse som skulle bildas,
erhöll en sådan sammansättning,
att det bleve garantier för att detta
skogsområde i fortsättningen bibehölles
som fritidsområde. Jag tycker det är
ganska naturligt, om man nu har så
många anställda i detta bolag som herr
Skoglund säger, och om man menar allvar
med detta fritidsområde, att man
från bolagets sida tillåter att de anställda
får utse ledamöter i denna stiftelses
styrelse! Det är på grund av att man
från bolagets sida inte ville lämna någon
garanti för att styrelsens sammansättning
bleve sådan, som jag i detta fall
hade begärt, som bolagets framställning
inte bifallits.

Sedan får man ju säga att det är något
egendomligt, när man i en interpellation
begär en motivering för Kungl.
Maj:ts ställningstagande vid bedömandet
av saker och ting och att denna begäran
därtill kommer i ett tidsläge, då
ärendet redan är behandlat i konstitutionsutskottet.
Denna förfrågan borde
ju ha kommit på ett något tidigare
stadium.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skall be att få göra
jordbruksministern uppmärksam på att
den uppgift jag lämnade beträffande
badstranden vid sjön Glan återfinns i
handlingarna. Att detta inte observerats
måste alltså bero på att herr statsrådets
medarbetare inte gjort statsrådet uppmärksam
härpå, eller också har det
skett något annat förbiseende. I lantbruksstyrelsens
yttrande, som jag har
framför mig, står just området vid
sjön Glan särskilt angivet. Där står hur
det utnyttjas och om det kommunala
intresse som finns för det.

Beträffande den stiftelse, som jag förslår
statsrådet tänker sig borde ha tillkommit
för att förvalta fastigheten
Perstorp, tror jag mig veta att Metallverken
gärna ville ställa detta fritids -

område till förfogande för en redan befintlig
stiftelse som har till ändamål att
för bolaget och bolagets annställdas räkning
förvalta bostadsfastigheter. Man
var även villig att göra nödiga ändringar
i stadgarna. Men det fordrades, om
jag är rätt underrättad, så mycket att
inte ens detta skulle duga utan att man
skulle bilda en särskild stiftelse, vars
styrelse endast finge bestå av representanter
från de anställdas sida, under det
att företaget, som räknat med att även
i framtiden få svara för kostnaderna för
att underhålla området, ställdes utanför.
Detta ville bolaget inte godkänna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag vill bara lämna en
upplysning. Det var inte fråga om att
det endast skulle vara anställda i stiftelsens
styrelse, utan även företaget
skulle vara representerat. De anställda
skulle emellertid ha medbestämmanderätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. proportionen
mellan ordinarie och icke ordinarie
lärare i folkskolan

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Karlsson till mig
framställt följande frågor:

1) Anser herr statsrådet den nuvarande
proportionen mellan ordinarie och
icke-ordinarie lärare i folkskolan tillfredsställande? 2)

Om så icke är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga åtgärder
som leder till att en större del av lärarhefattningarna
besattes med ordinarie
personal?

På dessa frågor vill jag svara följande.

Som interpellanten påpekat i sin in -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. proportionen
i folkskolan

terpellation har under en följd av år tilllämpats
en praxis, enligt vilken inrättande
av ordinarie lärartjänster i folkskolan
tillåtits i sådan utsträckning, att
de ordinarie lärarna kommit att utgöra
ungefär 85 procent och de icke-ordinarie
alltså ungefär 15 % av lärarantalet.
Denna princip för proportionen mellan
ordinarie och icke-ordinarie lärare
i skoldistrikten har underställts riksdagen
vid två tillfällen och icke föranlett
någon erinran från riksdagens sida. Mot
principen synes mig inga berättigade
erinringar kunna göras.

Interpellanten säger sig emellertid
förmoda, att den angivna procentregeln
inte längre upprätthålles, och anger
exempel på skoldistrikt, där de ickeordinarie
lärarna utgör betydligt mer
an 15 procent av hela lärarantalet. Det
är onekligen riktigt, att proportionen i
många fall är en annan än den såsom
princip antagna, men detta betyder ej
att hittillsvarande procentregel övergivits.
I de enskilda fallen kan nämligen
särskilda omständigheter föranleda avvikelser
från 15-procentregeln, avvikelser
såväl i höjande som i sänkande riktning.
Vid sin prövning av framställningar
om inrättande av ordinarie tjänster
måste skolöverstyrelsen alltid se på hur
förhållandena kan beräknas bli i skoldistriktet
i fråga under den överblickbara
framtiden. Fasta tjänster kan ju
inte inrättas bara efter nuläget. Enligt
den av interpellanten åberopade bestämmelsen
i 2 § folkskolestadgan skall
antalet ordinarie lärartjänster avvägas
mot »det stadigvarande behovet av läraravdelningar».
Detta behov måste alltså
först beräknas. Enligt mångårig
praxis förstår skolöverstyrelsen härmed
»det under överskådlig tid minsta antalet
behövliga tjänster vid vederbörande
distrikts skolor». Det säger sig självt
att denna regel måste mana till en viss
försiktighet med nya tjänster i tider
av nedåtgående födelsetal. Låt mig bara
nämna ett exempel. I ett visst större

mellan ordinarie och icke ordinarie lärare

skoldistrikt, som nyligen varit aktuellt,
beräknas under kommande femårsperiod
en nedgång i antalet småskolavdelningar
från 68 till 52 och i antalet
folkskolavdelningar från 145 till 122.
Det går ju inte att bortse från denna
nedgång. Men härmed följer, att man
inte kan fastställa antalet ordinarie lärartjänster
till 85 % av det nuvarande
antalet lärartjänster.

En annan omständighet, som måste
tas med i beräkningen vid inrättandet
av nya ordinarie folkskollärartjänster,
är den av riksdagen år 1954 godkända
principen, att småskollärarinnor i stor
utsträckning skall överta undervisningen
i tredje klassen. I samma takt som
detta sker begränsas ju folkskollärarnas
arbetsområde. Därest i ett skoldistrikt
av någon anledning småskollärarnas
övergång till tredje klassen blir fördröjd,
anställes då i stället folkskollärare.
För dessa kan ordinarie tjänster
ej gärna inrättas, enär detta skulle kunna
nödvändiggöra tvångsförflyttningar
vid den tidpunkt, då småskollärarnas
övertagande av tredje klassen genomföres
i distriktet. Det aktuella läget blir
alltså en rubbning av proportionen mellan
ordinarie och icke-ordinarie lärare.

Slutligen bör uppmärksammas, att
folkskollärarnas arbetsområde förväntas
bli begränsat även därigenom, att
ämneslärare — såväl akademiskt utbildade
som folkskollärare med vidareutbildning
— i stor utsträckning kommer
att i enhetsskolan överta sådan undervisning
i sjunde och högre klasser, som
nu fullgöres av folkskollärare. Även hänsyn
härtill kan begränsa möjligheterna
att inrätta ordinarie folkskollärartjänster.

De avsevärda fluktuationerna i barnantalet
och den pågående omorganisationen
på skolans område medför, att antalet
icke-ordinarie folk- och småskollärartjänster
för närvarande överstiger 15
procent. Vid slutet av vårterminen 1955
var sålunda 22 procent av lärartjänster -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Svar på interpellation ang. proportionen

i folkskolan

na på folkskolestadiet (4 694 av 20 897)
och 22 procent av småskollärartjänsterna
(2 924 av 13 154) icke-ordinarie, räknat
för hela riket.

Innan jag slutar skulle jag bara med
ett par ord vilja kommentera de procentsiffror
för vissa namngivna skoldistrikt,
som interpellanten anfört. Enligt
vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen
har två av de av interpellanten
angivna skoldistrikten ej ingett framställning
om nya ordinarie lärartjänster
sedan 1952 respektive 1954. Ett annat
av dessa skoldistrikt har nyligen erhållit
medgivande att inrätta vissa nya ordinarie
tjänster, varför procenttalet
icke-ordinarie tjänster där nedbringats.

Vidare anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det mycket snabba
svaret. Det syntes måhända vara ofint
att så här i riksdagens slutskede besvära
statsrådet med en interpellation, men
det är många som har intresse av att
just nu veta statsrådets mening om förevarande
spörsmål.

Detta gäller alla de ungdomar som nu,
efter att ha tagit realexamen eller studentexamen
eller på annat sätt, liar
skaffat sig meriter för att eventuellt
välja lärarbanan för sin framtid. Dessa
måste få veta hur anställningsförhållandena
inom folkskolan ställer sig.

Men det gäller också ■— och i första
hand — alla icke-ordinarie lärare inom
folkskolan. Dessa har — liksom jag i
fråga om svarets innehåll — verkligen
ingen anledning att känna sig tacksamma.

De icke-ordinarie lärarna får i själva
verket fungera som ett slags regulator i
fråga om myndigheternas sätt att tillsätta
tjänster inom folkskolan, och det
gäller särskilt dem som har skaffat sig
utbildning för tjänstgöring från och med

mellan ordinarie och icke ordinarie lärare

tredje klassen och uppåt. Nu försvarar
statsrådet detta med att säga att det
uppstår svårigheter genom att det blir
en smalare sektor, av skäl som statsrådet
redogör för i svaret.

Sålunda hänvisar statsrådet till den
av riksdagen godtagna principen, att
småskollärarinnor i stor utsträckning
skall få överta undervisningen i tredje
klass. »Om man i något skoldistrikt av
någon anledning inte omedelbart kan
placera småskollärarinnor i tredje klass,
utan en viss fördröjning uppstår, använder
man i stället folkskollärare. För
dessa kan ordinarie tjänster ej gärna
inrättas», säger statsrådet, »enär detta
skulle kunna nödvändiggöra tvångsförflyttningar
vid den tidpunkt då småskollärarnas
övertagande av tredje klassen
genomföres i distriktet.» Men, herr
statsråd, även om detta inte kan kallas
för en tvångsförflyttning — eftersom
det inte är fråga om ordinarie tjänster
— så är det ändå en påtvingad flyttning
ifrån en tjänstgöring inom ett distrikt
där vederbörande kanske har
tjänstgjort under en lång följd av år.
Det måste vara bittert för en lärare som
har hoppats att bli ordinarie och kanske
rent av lyckats få en bostad — vilket
ju är mycket svårt framför allt i städerna,
där det inte finns tjänstebostäder
—- att plötsligt ställas inför ett uppbrott,
bli tvungen att söka sig till annan
ort och därmed också behöva placera
sig i ny bostadskö, många andra
olägenheter att förtiga.

Statsrådet säger vidare att man måste
iaktta eu viss försiktighet när det gäller
att inrätta ordinarie tjänster vid
nedåtgående födelsetal. Själv menar jag
att de nedåtgående födelsetalen i stället
bör utnyttjas till en stark minskning av
antalet barn i varje klassavdelning, en
åtgärd som alla parter skulle hälsa med
stor tillfredsställelse.

Herr statsrådet anför ett exempel, som
för den icke initierade måste le sig alldeles
utomordentligt riktigt. Det gäller

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. proportionen mellan ordinarie och icke ordinarie lärare
i folkskolan

ett visst större skoldistrikt, där man har
ett sjunkande födelsetal. Med hänsyn
härtill skall man sänka antalet avdelningar
inom den egentliga folkskolan
från 145 till 122. Vad skulle det i realiteten
betyda om man skulle försöka
minska barnantalet i varje klassavdelning
i stället för att minska antalet avdelningar?
Jag har tagit mig före att
göra en enkel uträkning. Om det är
ett så lyckligt lottat distrikt, att man
i medeltal bara har 32 barn per avdelning,
skulle, om man behölle alla de
145 lärarna, barnantalet per avdelning
sänkas till 27. Det vore i sanning en
åtgärd som skulle vara utomordentligt
mycket mera värdefull än en minskning
av antalet avdelningar från 145 till 122.

Dessutom är det väl så —• framför
allt i distrikt där det pågår en ganska
påtaglig folkökning, t. ex. i tätorterna
runt Stockholm — att folkökningen på
grund av inflyttning i ganska stor utsträckning
uppväger det sjunkande föfödelsetalet,
som då inte kan tas till
intäkt för underlåtenhet att inrätta ordinarie
tjänster.

Jag skall ta ett exempel från Stockholms
närhet. I Sundbyberg, som är en
stad med relativt stark tillväxt, är inte
mindre än 38 procent av lärarna ickeordinarie.
Särskilda skolstyrelsen där
begärde år 1955 att få inrätta åtta ordinarie
tjänster men fick bara tre. Jag
skulle kunna ange en hel rad liknande
exempel, men det skall jag inte ta tiden
i anspråk med. Jag vill emellertid
med det nu anförda exemplet belysa
lärarnas prekära situation.

Statsrådet påtalar också att folkskollärarna
får sitt arbetsområde minskat
genom att folkskollärare med vidareutbildning
eller akademiskt utbildade lärare
kommer att undervisa i de högre
klasserna, och det är ju riktigt, men
en sak har herr statsrådet inte sagt ett
ord om, nämligen varför samma snedvridning
i fråga om antalet icke-ordinarie
lärare föreligger i fråga om små -

skollärartjänsterna. När det gäller småskollärartjänsterna
finns det ju ingen
anledning att säga att det blir en minskning.
Det blir snarare en utökning, och
ändå är det så, herr statsråd, att inte
mindre än i medeltal 22 procent av småskollärarkåren
är icke ordinarie. Det
kan väl inte vara så, att herr statsrådet
trott, att min fråga endast avsåg folkskollärartjänsterna.
Så var icke fallet,
utan den gällde hela lärarkåren inom
folkskolan. Om genomsnittet i fråga om
småskolan är 22 procent, måste det betyda
att siffran är mycket hög inom
många distrikt.

Lärarnas osäkra anställningsförhållanden
måste nödvändigtvis skapa en
känsla av olust och vantrivsel, ett förhållande
som i sin tur återverkar på
deras dagliga gärning. Man kan ej heller
bortse från den minskning i avlöning
som en icke ordinarie lärare får
vidkännas. Det rör sig, om jag inte är
fel underrättad, för folkskollärare om
två lönegrader, vilket på 5-ort motsvarar
cirka 200 kronor i månaden.

I fråga om 15-procentregeln, som i
princip antagits, säger statsrådet i sitt
svar att den ej övergivits, även om tilllämpningen
i många fall i praktiken är
en annan. Detta påstående gör då ingen,
i varje fall inte någon icke ordinarie
lärare, glad. Vad betyder en princip
om den inte tillämpas? Man tycker snarare
det är tråkigt att papperen över
huvud taget belastas med den, då den
inte ger något resultat.

Statsrådet kommenterade mina procentsiffror
med att säga, att två av de
distrikt som jag nämnt inte gjort någon
framställning till skolöverstyrelsen. Det
är alldeles riktigt, jag hade inte undersökt
den saken, men jag har i detta
avseende också varit mycket försiktig i
min interpellation, där jag inte ville
ställa skolstyrelser i skottgluggen. Jag
vet nämligen med bestämdhet att vederbörande
skolstyrelser på många platser

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Svar på interpellation ang. proportionen

i folkskolan

gjort sitt bästa och sålunda inte skall
lastas.

Den sista frågan i min interpellation
gällde huruvida statsrådet hade för avsikt
att vidtaga åtgärder som leder till
att en större del av lärarbefattningarna
besättes med ordinarie personal. Statsrådet
har givetvis ingen som helst anledning
att svara på den frågan, ty det
skulle förutsätta att statsrådet funne det
nuvarande förhållandet otillfredsställande.
Därav skymtar tyvärr intet i
svaret. Jag kan emellertid försäkra att
det är många som finner denna herr
statsrådets uppfattning mycket anmärkningsvärd
och som med bitterhet och
missnöje känner sig olustiga och osäkra
inför framtiden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är kanske helt naturligt
att fröken Karlsson å sin kårs
vägnar för ett sådant resonemang som
hon här har fört, och jag kan försäkra
den ärade interpellanten att det ligger
också i mitt intresse att vidtaga de förbättringar
som kan göras för undervisningen
på folkskolans område. Fröken
Karlsson har emellertid inte bestritt att
vi i varje fall har mycket stora svårigheter
i dagens läge på grund av de
starkt växlande födelsetal vi haft under
tiden från ett par decennier tillbaka
och fram till dags dato. Det torde inte
heller vara fröken Karlsson obekant att
man på många håll har mycket stora
svårigheter att klara undervisningen
rent lokalmässigt sett. När fröken Karlsson
därför gör det till en helt naturlig
sak att vi skall öka antalet avdelningar
i den mån vi eljest skulle få lärarkrafter
lediga, så är det detsamma som att
till alla dessa skoldistrikt, som nu kämpar
med svårigheter på lokalområdet,
säga: Bry er inte om att tänka att det
skall bli bättre, ni måste fortsätta med
duplikationerna, ni måste fortsätta med
de provisoriska klassrum ni har för

mellan ordinarie och icke ordinarie lärare

närvarande, ni måste fortsätta med det
hela så som det är för dagen, och endast
i den mån nybyggnader kan komma
till stånd skall ni få förbättringar.
Jag är inte övertygad om att alla skolstyrelser
skulle uppskatta ett sådant
råd. Men det ligger, som sagt, olika till
på skilda håll, och här bär ju vid ett
par tillfällen under de senaste dagarna
erinrats om att frågan, huruvida den besparingskungörelse
vi har är nödvändig
eller inte, snart skall bli föremål för en
ny behandling. Regeringen har, som
jag tidigare påpekat, inte kunnat ta
ställning till den saken ännu. Så mycket
förstår vi väl ändå alla, att en omedelbar
avsevärd sänkning av barnantalet
i klasserna skulle betyda att man finge
lov att antingen fortsätta med provisorierna
eller också vidtaga en mycket
betydande ökning av skolbyggnadskvoten.
En sådan ökning kan vara betingad
också av andra skäl. Det kan således bli
fråga om en avvägning inom undervisningsväsendets
område, men fröken
Karlsson vet säkerligen att det under
alla förhållanden måste bli en avvägning
också mot alla andra investeringsbehov,
och fröken Karlsson, som såvitt
jag vet arbetar för ökat bostadsbyggande
jämsides med skattesänkning, torde
få mycket svårt att få sin ekvation att
gå ihop.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag har i någon mån
försökt bestrida det påståendet att det
icke var nödvändigt att ge framför allt
de icke-ordinarie lärarna den hjälp
som en minskning av barnantalet skulle
innebära och som statsrådet nu polemiskt
talade om. Jag kan inte finna att
det behövs fler lokaler om lärarna är ordinarie
än om de är icke-ordinarie; de
måste väl ha lokaler ändå. För övrigt
byggs det väl undan för undan, och
även om vi har måst reda oss med provisoriska
anordningar, använda fackrum
o. s. v. tycker jag det är viktigare

- Andra kammarens protokoll 195C>. Nr 23

18 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

att få barnantalet sänkt än att flytta
från fackrummen, även om det också
är en mycket angelägen sak.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Detta sista innebär således
att fröken Karlsson accepterar att
förflyttningsskyldigheten skall användas
i mycket stor utsträckning. Jag kan
inte finna att det vore humanare gentemot
lärarna än att något litet vänta
med ordinarie tillsättning tills man är
absolut säker på att det är ett stadigvarande
behov av detta antal läraravdelningar.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det var väl ändå en felaktig
slutsats som statsrådet drog. Jag
har aldrig sagt att alla icke ordinarie
tjänster skulle besättas med ordinarie
befattningshavare, men det har visat
sig att 15-procentregeln har slagit väl
ut, och man måste väl anse det vara
mycket viktigt att barnantalet sänks.
Det vare mig fjärran att föreslå att man
i onödan skulle tvångsförflytta någon
människa som har en ordinarie tjänst,
inte ens en lärare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande
m. m.

I propositionen nr 123 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 16 mars 1956 framlagt
förslag angående skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
för enhetsskolans genom -

förande m. m. och hemställt att riksdagen
måtte

I. a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för realskolans organisation
under övergångstiden före
enhetsskolans genomförande;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för den kommunala
flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande; c)

godkänna av departementschefen
förordade grunder för den praktiska
kommunala realskolans organisation;

d) förklara sig intet ha att erinra mot
att den högre folkskolan avvecklades;

II. godkänna av departementschefen
förordade förstärknings- och andra anordningar
med avseende å folkskoleväsendet; III.

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för byggnadsbidrag
till realskolor vid högre allmänna
läroverk, fristående statliga realskolor,
kommunala flickskolor, kommunala
realskolor och praktiska kommunala
realskolor, att tillämpas tills vidare från
och med redovisningsåret 1956/57;

b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
62 800 000 kronor;

IV. a) besluta, att systemet med inskrivnings-
och terminsavgifter för elever
vid allmänna läroverk skulle avskaffas
med utgången av läsåret 1956/57
i enlighet med av departementschefen
förordade grunder, dock att vederbörande
läroverkskommun finge besluta
att, med bibehållande av avgiftssystemet,
tills vidare kvarstå vid nuvarande
förpliktelser gentemot läroverket;

b) föreskriva, att såsom villkor för
åtnjutande av byggnadsbidrag enligt
hemställan under III. a) eller för organisationsändring
med avseende å vederbörande
läroverk skulle gälla skyldighet
för kommunen att övergå till systemet
med avgiftsfri undervisning;

Tisdagen den 29 maj 195G fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande in. m.

V. besluta, att statsbidrag till treåriga
realskollinjer vid vissa kommunala
flickskolor skulle från och med redovisningsåret
1957/58 utgå enligt de för
högre kommunala skolor gällande bidragsgrunderna; VI.

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
av besluten under I—V föranledda
författningsföreskrifter och övriga erforderliga
bestämmelser.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett flertal inom
riksdagens kamrar avgivna motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Nestrup och Braconier väckt motion
(II: 112), hade hemställts att riksdagen
måtte besluta uttala, att folkskollärartjänst
i lönegrad Ce 23 vid allmänt läroverk
och jämförlig skolform skulle tillsättas
med 23-gradslärare endast då
skolan behövde nyanställa lärare.

I de likalydande motionerna 1:430
av herrar öhman och Norling samt
11:521 av herr Holmberg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till regeringen begära utarbetande
av en konkret plan i syfte att häva bristen
på skollokaler inom tre år, samt i
avvaktan härpå för budgetåret 1956/57
till Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa
byggnadsarbeten anvisa ett förslagsanslag
av 97 milj. kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

/. beträffande de högre skolornas organisation
m. m.

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för realskolans organisation
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för den kommunala
flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande; c)

godkänna av departementschefen
förordade grunder för den praktiska
kommunala realskolans organisation;

d) förklara sig icke ha något att erin -

ra mot att den högre folkskolan avvecklades; e)

finna motionerna 1:545 och
II: 721, såvitt här vore i fråga, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

f) finna motionerna I: 547 och II: 728
icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

g) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört dels
med anledning av vad som av departementschefen
i förevarande avseende uttalats
dels ock med anledning av motionerna
1:427 och 11:529, 1:550 och
II: 727, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga;

II. beträffande förslärkningsanordningar
m. in. inom folkskoleväsendet

a) med avslag å motionerna I: 527
och II: 710 godkänna av departementschefen
förordade förstärknings- och
andra anordningar med avseende på
folkskoleväsendet;

b) finna motionerna 1: 545 och II: 721
— såvitt här vore i fråga och i den
mån de icke blivit tillgodosedda genom
vad utskottet under a) hemställt — icke
föranleda någon riksdagens åtgärd;

c) finna motionen 11:724, såvitt här
vore i fråga, icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. beträffande vissa statsbidragsfrågor
m. m.

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för byggnadsbidrag
till realskolor vid högre allmänna läroverk,
fristående statliga realskolor, kommunala
flickskolor, kommunala realskolor
ocli praktiska kommunala realskolor,
att tillämpas tills vidare från och
med redovisningsåret 1956/57;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 430 och II: 521 samt I: 550 och II: 727,
sistnämnda båda motioner såvitt här
vore i fråga, till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 62 800 000 kronor;

c) finna motionerna 1:546 och

20 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

11:723, 1:421 och 11:513 samt 1:549
och II: 720, de fyra förstnämnda såvitt
här vore i fråga, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

d) finna motionerna 1: 545 och II: 721

— såvitt här vore i fråga och i den mån
de icke blivit tillgodosedda genom vad
utskottet under a) hemställt — icke
föranleda någon riksdagens åtgärd;

e) finna motionerna I: 430 och II: 521

— i vad de icke behandlats under b)

— icke föranleda någon riksdagens åtgärd; f)

besluta, att statsbidrag till treåriga
realskollinjer vid vissa kommunala
flickskolor skulle från och med redovisningsåret
1957/58 utgå enligt de för
högre kommunala skolor gällande bidragsgrunderna; g)

i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört dels med
anledning av vad av departementschefen
i förevarande avseenden uttalats
dels ock med anledning av motionerna
1:421 och 11:513, såvitt här vore i
fråga;

IV. beträffande lärjungeavgifterna vid
de högre skolorna m. m.

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna
1:421 och 11:513, såvitt här vore i
fråga, besluta, att systemet med inskrivnings-
och terminsavgifter för elever
vid allmänna läroverk skulle avskaffas
med utgången av läsåret 1956/57 i
enlighet med av departementschefen
förordade grunder, dock att vederbörande
läroverkskommun skulle få besluta
att, med bibehållande av avgiftssystemet,
tills vidare kvarstå vid nuvarande
förpliktelser gentemot läroverket; b)

föreskriva, att såsom villkor för
åtnjutande av byggnadsbidrag enligt utskottets
hemställan under III. a) eller
för organisationsändring med avseende
å vederbörande läroverk skulle gälla
skyldighet för kommunen att övergå till
systemet med avgiftsfri undervisning;

c) finna motionerna 1:546 och
II: 723, såvitt här vore i fråga, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. beträffande det administrativa förfarandet bemyndiga

Kungl. Maj :t att utfärda av
besluten under I.—IV. föranledda författningsföreskrifter
och övriga erforderliga
bestämmelser;

VI. beträffande undervisningsavdelningarnas
storlek m. m.

a) i anledning av motionerna 1:421
och II: 513, såvitt här vore i fråga, samt
II: 724 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande
sänkning av lärjungeantalet i undervisningsavdelningarna
inom folkskoleväsendet
samt vid de allmänna läroverken
och därmed jämförliga läroanstalter; b)

finna motionerna I: 421 och II: 513
— såvitt här vore i fråga och i den
mån de ej tillgodosetts genom vad utskottet
under a) hemställt — icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

c) finna motionen II: 724 — i den
mån den icke behandlats under II. c)
och VI. a) — icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VII. beträffande övriga med omorganisationen
förknippade frågor

a) finna motionen 11:725 icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

b) finna motionen 11:112 icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

c) finna motionen II: 726, i den mån
den ej blivit tillgodosedd genom vad
utskottet anfört, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

d) finna motionerna 1:427 och

II: 529, i vad de ej tillgodosetts genom
vad utskottet anfört, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

e) finna motionerna I: 545 och

II: 721, i den mån de ej tillgodosetts
genom vad utskottet anfört och hemställt,
icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

f) finna motionerna I: 548 och

Tisdagen den 29 raaj 1956 im. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

II: 722, i den mån de ej tillgodosetts
genom vad utskottet anfört, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

g) finna motionerna 1:421 och
II: 513, såvitt här vore i fråga och i
vad de berörde i propositionen nr 123
avhandlade frågor och ej tillgodosetts
genom vad utskottet anfört, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

h) finna motionerna 1:550 och
II: 727, i den mån de ej tillgodosetts
genom vad utskottet anfört, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande de högre skolornas organisation
m. m. av herrar Arrhén, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att utskottet under I. bort i nedan
angivna delar hemställa att riksdagen
måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för realskolans organisation
under övergångstiden före
enhetsskolans genomförande, varvid
dock som förutsättning för inrättande
av treåriga realskolor skulle gälla

1) att behov av en utvidgad realskoleorganisation
förelåge på den ort varom
fråga vore,

2) att utvidgningen med bibehållande
av den nuvarande organisationen icke
lämpligen kunde åstadkommas genom
ianspråktagande av befintliga lokaler
inom kommunen eller genom sådan till-,
om- eller nybyggnad, som även vid en
framtida skolorganisation prövades erforderlig
för folkskola, realskola eller
motsvarande,

3) att utvidgningen vid bibehållande
av den nuvarande organisationen icke
kunde åstadkommas genom användande
av hjälpkrafter i de lägre klasserna i
form av 23-gradslärare eller folkskollärare
utan vidareutbildning eller genom
inrättande av i folkskolan inbyggda
realskollinjer,

4) att förstärkningsanordningar i
folkskolans femte och sjätte klasser
inom det närmast berörda upptagnings -

området i ämnena modersmålet, matematik
och engelska vidtagits minst två
år före övergången och att lärare för
undervisningen i engelska med av realskoleutredningen
föreslagen kompetens
funnes att där tillgå;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för den kommunala
flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande,
varvid dock under a) angivna
förutsättningar skulle gälla;

e) i anledning av motionerna 1:545
och II: 721, såvitt här vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

f) i anledning av motionerna 1:547
och 11:728 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 2)

beträffande förstärkningsanordningar
in. m. inom folkskoleväsendet

a) av herr Hesselblom, fröken Ranmark,
herrar Malmborg i Skövde, Hoppe
och Petterson i Degerfors och fröken
Olsson, vilka ansett att utskottet under
II. a) bort hemställa att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:527 och
II: 710 godkänna i reservationen förordade
förstärknings- och andra anordningar
med avseende på folkskoleväsendet; b)

av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under II. b) och c) bort hemställa
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 545 och II: 721 — såvitt
här vore i fråga och i den mån de
icke blivit tillgodosedda genom vad utskottet
under a) hemställt — i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) finna motionen II: 724 — såvitt
här vore i fråga och i den mån den
icke blivit tillgodosedd genom vad under
b) hemställts — icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3) beträffande vissa statsbidragsfrågor
in. m.

22 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

a) av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under III. a) bort hemställa att
riksdagen måtte godkänna av reservanterna
förordade grunder för byggnadsbidrag
till realskolor vid högre allmänna
läroverk, fristående statliga realskolor,
kommunala flickskolor, kommunala
realskolor och praktiska kommunala
realskolor, att tillämpas tills vidare från
och med redovisningsåret 1956/57;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Arrhén,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde och Hoppe, fröken Elmén,
herrar Jansson i Kalix och Cassel, fröken
Vinge och herr Helén, vilka ansett
att utskottet under III. c) bort hemställa,
att riksdagen måtte

c) i anledning av motionerna 1:546
och 11:723, 1:421 och 11:513 samt
I: 549 och II: 720, de fyra förstnämnda
såvitt här vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t medgiva, att i särskilda fall
statsbidrag finge utgå för byggnadsföretag,
som avsåge realskolor och därmed
jämförliga skolor, utan hinder av att arbetet
påbörjats före den 1 juli 1956,
dock icke tidigare än den 1 juli 1954.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det beslut som riksdagens
andra kammare här inbjuds att
fatta på grundval av den föreliggande
propositionen angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet under
övergångstiden före enhetsskolans genomförande
är enligt min mening av
stor betydelse för vår skola och för
dem som kommer att använda sig av
den högre undervisningen i fortsättningen.
För närvarande är det inte möjligt
att ta emot alla som vill ha högre
utbildning. De kvantitativa kraven på
sådan utbildning har stegrats mer än
våra resurser i fråga om lärare och lokaler
mäktat med. Jag kan erinra om

att den totala övergången till realskolestadiet
steg från 13,4 procent i årskullen
1931 till 38,4 procent 1953 och att
antalet klassavdelningar vid de högre
skolorna under perioden 1944—1954 —
alltså en betydligt kortare period —
steg med inte mindre än 2 485 eller
59 procent.

Det innebär att vi har behövt öka vår
lärarkader med mer än hälften och
göra en motsvarande ökning av klassrumstillgången.
Nu har givetvis åtskilliga
provisorier måst anlitas, men att
det har skett en stor ökning tvivlar
ingen på. Men efterfrågan på högre undervisning
är ännu större, och därför
har vi måst avvisa en del av dem som
har sökt tillträde till olika slag av realskoleundervisning
under senare år. Det
är just nu de allra största årskullarna
är i den åldern, att de söker inträde i
den högre skolan, och årskullarna kommer
att vara stora under åtskilliga år
framåt. Jag vill erinra om att den enhetsskola
som ju skall komma inte kan
vara fullt genomförd förrän i början av
1970-talet. Frågan om vad slags undervisning
som skall lämnas på realskolestadiet
gäller alltså inte så få åldersklasser.

Det är nödvändigt för oss att göra
vad vi kan för att klara utbildningsproblemen
under övergångstiden före enhetsskolans
införande. I detta läge är
det nog ingen som bestrider att det är
nödvändigt med förändringar i skolorganisationen,
som kan leda till en
mera rationell användning av både lärare
och lokaler. Det har vi i regeringen
haft klart för oss under åtskilliga år,
och olika uppslag har prövats mer eller
mindre ingående.

1954 tillsatte vi den realskoleutredning,
på vars utredningsresultat den nu
framlagda propositionen vilar. Jag vill
gärna läsa upp några stycken ur direktiven
där, för att vi skall ha klart för
oss hur regeringen bedömde detta 1954.
»Det bör tillses att de lärare, som vin -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

derkastat sig en så långvarig teoretisk
skolning som ämbetsexamen innebär, så
långt möjligt tillvaratas för de mest krävande
undervisningsuppgifterna. Vid
nuvarande otillräckliga tillströmning
till lärarbanan från universiteten innebär
detta nödvändigtvis att vissa i teoretiskt
hänseende mindre krävande läraruppgifter
överföres till lärare med
mera begränsade teoretiska studier
bakom sig.» En dylik överföring hade
vi ju faktiskt så nätt börjat med redan
då. Men att det skulle behövas ännu
mera var ju ganska klart.

Direktiven fortsatte: »De disponibla
lärartillgångarna torde, om de användes
ändamålsenligt, medge, att undervisningen
såväl i gymnasiet som i de
högsta klasserna av realskolan och däremot
svarande kommunala och privata
skolformer i stort sett ombesörjes av
lärare med den hittills vanliga utbildningen»
— d. v. s. ämbetsexamen. —
»Vad speciellt beträffar enhetsskolans
högstadium har riktlinjer för lärarkårens
rekrytering givits genom propositionerna
137 och 149 till detta års riksdag
och riksdagens i anledning därav
fattade beslut. I praktiken kommer utredningen
alltså att närmast gälla frågan,
huru undervisningen under övergångstiden
före enhetsskolans allmänna
genomförande skall ordnas för de lärjungegrupper,
som för närvarande undervisas
i de båda första klasserna av
den femåriga realskolan och den sjuåriga
flickskolan, i första klassen av den
fyraåriga realskolan och den sexåriga
flickskolan och i däremot svarande
klasser av jämförliga skolformer. Det
kan icke vara försvarligt att för denna
relativt elementära undervisning i större
utsträckning anlita lärare med långvarig
akademisk utbildning, om därigenom
samtidigt åstadkommes allvarliga
svårigheter för gymnasiets försörjning
med lärare.»

Här vill jag bara inskjuta, att det
länge har varit klart för mig att det var

önskvärt att öka gymnasiernas kapacitet.
Vi har tyvärr inte kunnat göra det
så snabbt som jag skulle ha önskat, ty
vi har menat att lärarbristen i så fall
skulle komma att visa sig speciellt svår
även för nya gymnasier på mindre
åtråvärda orter.

Ett par olika lösningar skymtade i direktiven,
systematiskt anställande av
folkskollärare med vidareutbildning i
realskolan samt inrättande av treåriga
realskolor och femåriga flickskolor. Utredningen
stannade för det senare alternativet,
vilket också regeringen har
gjort i den proposition, som ligger till
grund för det utskottsutlåtande vi nu
behandlar. Jag kan inte annat än uttala
min glädje över att utskottet i allra
största utsträckning har följt den linje
som propositionen anvisar. Påståendet
att andra saker, som har inträffat så
sent som vid årets riksdag, skulle ligga
till grund för det beslut som jag här
hoppas kommer att fattas, kan ju inte
vara med sanningen överensstämmande.
Rätta förhållandet är, att grunden är
realskoleutredningen och propositionen.
Detta är i sin tur underbyggt med som
jag har nämnt här tidigare, ett par propositioner
till 1954 års riksdag.

Det förslag som nu föreligger i propositionen
och utskottets utlåtande rekommenderar
ju att treåriga linjer skall
bli realskolans huvudform. Däremot
finns det såvitt jag förstår bara en reservation,
nämligen från högern, som
säger att inrättande av treåriga realskolor
respektive femåriga flickskolor skall
ske endast om vissa mycket starkt inskränkande
förutsättningar är för handen.

Folkpartiet å andra sidan har i sin
motion vid början av årets riksdag endast
framkastat, att de bestämmelser,
som skall utarbetas för de blivande organisationsförändringarna,
bör bygga
på kommunal frihet och fastslå behovet
av interkommunal planering. Med
hänsyn till jämförelser mellan skolfor -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

merna enligt 1950 års beslut är det
önskvärt, att åt ett mindre antal medelstora
städer med olika slags näringsliv
ges möjlighet att bibehålla och utveckla
den nuvarande realskoleorganisationen.
Det är sålunda i allt väsentligt detsamma
som propositionen säger, då vi ju
också skjuter fram den kommunala friheten
i all den mån som den kan förenas
med ett — som jag har påpekat tidigare
— rationellt utnyttjande av lärarkrafter
och skollokaler.

Det är givetvis med tillfredsställelse
jag konstaterar, att utskottet har instämt
med propositionen i denna huvudfråga.
Även utskottet framhåller det interkommunala
planeringsbehovet, skolkommunens
önskemål och allmänna hushållssynpunkter.
I fråga om detaljutformningen
understrykes, att en organisation,
som upptar såväl 5- som 3-åriga
linjer endast bör förekomma i undantagsfall,
nämligen där starkare konkurrens
mellan dessa olika linjer inte är
att vänta. Den normala gången skulle
då bli att avskaffa den 5-åriga realskolan,
där 3- och 5-åriga linjer arbetar
parallellt. Utredningen och propositionen
har ju också givit klara motiv
för att det är stor risk för en snedvridning
av det hela — med hänsyn till intagningsförfarandet
— om man inte går
den vägen.

I anslutning till folkpartimotionen
framhåller utskottet emellertid vikten
av att den äldre organisationen tillåtes
bestå på vissa orter, därest orterna i
fråga kan tillgodose övergångstidens utbildningsbehov
utan permanenta nybyggnader.
Det innebär inte någon större
avvikelse från vad jag har tänkt mig
i propositionen.

Vid sidan av de 3-åriga linjerna måste
vi emellertid på många orter ha 4-åriga
linjer. Propositionen framhåller sålunda,
att det skall vara ett komplement
till de 3-åriga, där man har behov därav
antingen på grund av att man inte
kan ordna den undervisning i engelska

och vissa förstärkningsanordningar i
folkskolan, som propositionen syftar
till, eller emedan man finner behov
föreligga för en hel del barn av en något
lugnare studiegång.

I folkpartimotionen pekar man endast
på att skolöverstyrelsens nuvarande rätt
att medgiva upprättande av parallellavdelningar
till de i vederbörlig ordning
inrättade linjerna bör bibehållas.
Propositionen har ju ingalunda föreslagit
någon ändring i det fallet heller.
Sålunda är utskottet och propositionen
jämväl här överens.

Det har väckt en del diskussion, att
somliga motionärer har menat, att systemet
med inbyggda linjer i folkskolan
på en del håll skulle utnyttjas mera.
Propositionen säger, att där sådana linjer
existerar redan nu, bör de bibehållas
och även utbyggas med parallelllinjer,
men på andra orter bör utvecklingen
länkas in på en komplettering av
realskoleorganisationen med fristående
kommunala realskolor med 3- eller 4-årig lärogång. Jag har intagit den ståndpunkten
i propositionen med anledning
av att riksdagen vid ett par tillfällen
har förklarat, att den helst såg, att utvecklingen
gick i den riktningen. Därtill
kommer ju en annan sak, nämligen
att så länge det inte har varit möjligt
att ge byggnadsbidrag till realskolelinje
— jag återkommer senare till det — har
det varit ekonomiskt synnerligen fördelaktigt
för kommunerna att inrätta
just i folkskolan inbyggda linjer. Det
kommer inte att innebära samma ekonomiska
fördel i fortsättningen.

I högerreservationen har man invänt,
att detta med i folkskolan inbyggda linjer
skulle hållas öppet, och man har —
förefaller det mig — förutsatt, att dessa
linjer skulle vara särskilt värdefulla.
Man menar att det går i stil med att
kommunerna skall ha rätt att lämpa sin
organisation så fritt som möjligt efter
sina egna önskemål och lokala förutsättningar.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

Det är alldeles tydligt, att en sådan
sak som denna, som ju i viss mån innebär
ett införande av ett irrationellt moment
i folkskolan, ändå inte kan få vara
alldeles fri för kommunerna. Man bör
hålla vissa gränser. Jag tycker att det är
ingen tvekan om det, och utskottet har
ju också gått på samma linje som propositionen
på denna punkt.

Det är klart att frågan om lärjungemaximum
i klassavdelningarna är av
vital betydelse. Vi vädrade denna fråga
alldeles nyss i interpellationsdebatten
beträffande folkskolan, och jag är den
förste att erkänna, att vi även på realskolans
område har varit tvungna att
uppehålla väl stora klassavdelningar.

Propositionen understryker också det
pedagogiska värdet av att den treåriga
realskolan från och med det läsår, då
den blir realskolestadiets huvudform,
får möjlighet att arbeta med ett elevmaximum
av 30 lärjungar per avdelning.
Om detta skall lyckas är, det säger
sig ju självt, beroende på omständigheter,
som ännu inte kan helt överblickas.
Jag måste därför säga, att det
inte vittnar om någon särskilt stark
realism i dessa frågor, när folkpartiet
i sin motion föreslår omedelbart beslut
om sänkning av lärjungemaximum till
30 i den treåriga realskolan samt ävenledes
på enhetsskolans högstadium från
och med ett visst år, om jag inte minns
fel 1958/59, och vidare en viss sänkning
i folkskolan på samma gång.

Det är ju klart och tydligt, att här
har man opererat från mycket oansvariga
utgångspunkter och menat, att det
skulle vara möjligt att åstadkomma lokaler
och lärare i ungefär vilken utsträckning
som helst.

För att peka på folkpartimotionärernas
bristande realism kan jag bara erinra
om att jag för ungefär ett år sedan
såg en motion i Stockholms stadsfullmäktige
om omedelbar sänkning av lärjungeantalet.
Eftersom folkpartiet intar
en ledande stiillning i Stockholms stads -

fullmäktige och skolväsende, är det rätt
intressant att jämföra vad man gjorde
där contra vad man nu yrkar här.

Utskottet har också yrkat avslag på
motionerna om omedelbart beslut om
sänkning av elevmaximum för den treåriga
realskolan men begär utredning
och förslag rörande sänkning av lärjungeantalet
både i folkskolor och läroverk.
Jag anser det ganska onödigt att
begära en sådan utredning, ty Kungl.
Maj :t undgår inte under några förhållanden
att under den närmaste tiden
reflektera ganska mycket över denna
sak. Men det kan ju hända att det är i
enlighet med vad riksdagen brukar göra
att begära en sådan utredning, och på
ett eller annat sätt kommer givetvis saken
att bli föremål för ingående övervägande
ganska snart.

Jag anser mig också böra uppehålla
mig litet vid det resonemang om förstärkningsanordningar
i folkskolan, som
propositionen och reservationen har delade
meningar om. Att läraravdelningar
i folkskolans femte och sjätte klasser
skall få delas två veckotimmar i engelska,
om lärjungeantalet överstiger 20,
och i sjätte klassen dessutom en veckotimme
i matematik, om samma villkor
är uppfyllt, är propositionens och utredningens
gemensamma ståndpunkt. I väsentlig
mån leder ett dylikt förslag sitt
ursprung från vad redan skolkommissionen
på sin tid föreslog om dylika
förstärkningsanordningar.

Högern vill gå ett steg längre. I sin
reservation föreslår den att även modersmålet
skall få denna förstärkning.
Man kan se detta ur olika synpunkter,
men eftersom jag närmast vill hålla
samman folkskolan såsom en enhetlig
bottenskola så långt det någonsin är
möjligt, så har jag ingalunda velat skjuta
fram en sådan här sak, alldeles särskilt
som det från pedagogiskt håll har
klart framhållits, att just modersmålet
är ett sådant ämne som har betydelse
för en samlad undervisning, så långt

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskoiestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

det är görligt, och att klasslärarnas betydelse
också där är synnerligen markerad.

Den andra förstärkningsanordning
som utredningen föreslog och som
propositionen har tagit upp, är den
s. k. nivågrupperingen, varom ännu
mera delade meningar har kommit till
synes. När jag i propositionen säger att
anordningens lämplighet bör prövas
lokalt och detaljreglering undvikas, menar
jag därmed att jag hoppas, att denna
förstärkningsanordning inte skall behöva
anlitas så mycket, även om jag
inte har velat säga, att densamma inte
får förekomma. Det finns ju emellertid
en reservation på den linjen att man
skall förbjuda dylik nivågruppering,
och reservanterna får givetvis tala för
sig själva. Jag anser det nog vara en
riktig anordning att utskottet här har
gått på den medellinje, som jag också
har föreslagit i propositionen.

En av de springande punkterna i propositionen
är utan tvekan byggnadsbidraget,
som jag tidigare snuddat vid.
Afl det nu blir byggnadsbidrag enligt
propositionen och utskottet, om nu detta
förslag bifalles, till realskoledelarna
vid de högre allmänna läroverken, fristående
statliga realskolor och till kommunala
skolor på realskoleområdet av
skilda slag, anser jag vara en mycket
riktig och rättvis anordning. Det är
klart att man måste vara återhållsam
med statsutgifterna härvidlag, men jag
menar att man endast genom detta byggnadsbidrag
får paritet mellan olika slag
av realskoleundervisning, som ju ändå
är det enda rättvisa ur statens synpunkt
gentemot kommunerna.

Vi har i propositionen också gjort
vissa inskränkande uttalanden härvidlag,
enligt vilka vi förutsätter att det
inte skall bli fråga om bidrag till en
föreslagen investering i skollokaler om
den kan undvikas genom en lokalbesparande
organisation i fråga om realskolan
exempelvis genom övergång till

treårig realskola. Häremot opponerar
sig högern i motion och reservation
energiskt och skjuter återigen fram
den kommunala självbestämmanderätten,
som naturligtvis i detta fall innebär
att det skall vara obetaget för en
eller annan enstaka kommun att kapa
åt sig en större del av de knappa resurser
i fråga om både lokaler och lärare
vi har emot vad som egentligen relativt
sett borde tillkomma den. Även om jag
är känslig för att det inte skall bli en
fullständig likriktning här, kan jag inte
se annat än att detta inte är en linje
som går i stil med det helas intresse.
Utskottet har också förklarat att det är
uppenbart, att bedömningen av ett skolbyggnadsföretag
ur investeringssynpunkt
måste avse dess inverkan på
lokalbehovet i dess helhet, oavsett vilken
skolform som i första hand kommer
att utnyttja lokalerna. Utskottet avstyrker
motionerna och instämmer i det
stora hela med propositionen. Jag hoppas
att kammaren också kommer att
göra det.

Det är emellertid en särhistoria som
vållat en del diskussion, och det är förslaget
i en motion, ja, kanske ett par
olika motioner, om retroaktivitet för
byggnadsbidrag. När propositionen här
intagit en mycket hård ståndpunkt och
förklarat, att ingen retroaktivitet skall
förekomma, är det naturligtvis därför
att vi menar, att bidraget skulle innebära
en stimulans för kommunerna, om
de verkligen inrättar sig på ett sådant
sätt, att de aktivt och så omedelbart
som möjligt söker medverka till
att både lokalbesparing och lärarbesparing
göres. Men jag är naturligtvis inte
på något sätt blind för att vi här kommer
till tröskelproblem, som kan te sig
mycket svårbedömda. De realskolor som
nu är under byggnad kan väl i vissa
fall komma att omedelbart medverka
till lokal- och lärarbesparing på realskolans
område, och ur den synpunkten
kanske de skulle kunna anses även med

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

Skolväsendets ordnande på

genomförande m. m.

mina utgångspunkter berättigade till
statsbidrag. Men, ärade kammarledamöter,
om Kungl. Maj :t fick de stora befogenheter
på detta område, som reservationen
vill tilldela Kungl. Maj:t, så är
jag övertygad om att Kungl. Maj:t komme
i ett svårt dilemma vid användandet
av dylika befogenheter. Jag kan inte
finna annat än att, om vi sätter gränsen
där reservanterna föreslagit, blir det
samma problem vid tröskeln i alla fall,
och det blir utomordentligt svårt att
säga att det skulle vara den största rättvisa,
att man gick in för en retroaktivitet
härvidlag från en viss tidpunkt. Ty
en sådan måste ju under alla förhållanden
sättas. Jag tror därför att kammaren
fattar det riktigaste beslutet om kammaren
här följer propositionen och utskottsmaj
oriteten.

Herr talman! Det var egentligen dessa
punkter i det mycket vittsyftande komplex,
som denna proposition och detta
utskottsutlåtande innehåller, som jag
här velat peka på redan i debattens början,
och jag vill ännu en gång understryka
att jag givetvis anser, att detta
är en så stor och viktig fråga att den
mycket väl tålt de ingående debatter,
som på många olika sätt redan förts
omkring detta problem, och att den
givetvis är förtjänt av en ingående debatt
här i kammaren också. Jag hoppas
under alla omständigheter att det blir
ett beslut i enlighet med utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
började och slutade sitt
anförande med, att den fråga riksdagen
nu skall ta ställning till, införandet av
3-årig realskola, är en mycket stor och
viktig fråga. Den har ju också föregåtts
av många diskussioner, vilka emellertid

på grund av tidsnöd kanske inte har
varit tillräckligt djuplodande. Utredningen
har ju legat klar bara från december
månad i fjol.

Vi kan dock konstatera att man på
alla håll har hyst en uppriktig önskan
att göra det bästa möjliga av den situation,
som vi nu befinner oss i. Det är
ganska beklämmande att vi skall behöva
vara i en sådan krissituation som dagens,
när vi skall ta ställning till en
skolreform, om vilken många har yttrat
sig kritiskt. Jag skall här bara citera
ett par uttalanden av några på
skolans område ansvariga. En av dessa
personer har sagt, att han vill betrakta
denna skolform som en nödåtgärd, en
krisföreteelse, en sak som vi av en bister
verklighet tvingats genomföra. En
annan har framhållit att den 3-åriga
realskolan är acceptabel, även om den
inte är att rekommendera, och departementschefen
säger själv i propositionen
att 3-årig realskola är en möjlig och
nödvändig åtgärd.

Ja, det är så sant som det är sagt
att förevarande förslag är resultatet av
en kris på skolans område. Detta gäller
såväl beträffande tillgång på lärare som
de stora barnkullarna. Jag vill i sammanhanget
påpeka, att vi inte hade behövt
ha vår nuvarande krissituation,
om man från regeringens sida hade varit
mera framsynt än fallet varit. Beklagligt
nog omfattas inte den skolform,
som vi här står i begrepp att införa,
med någon större entusiasm. Den är
inte grundad på pedagogiska intressen
utan är en åtgärd företagen vid ett krisläge.

Man frågar sig då varför denna skolform
inte är önskvärd. Jag skall be att
här få anlägga några synpunkter på
den saken.

Nog är det väl anmärkningsvärt, när
vi siktar framåt mot enhetsskolans förverkligande,
att man under denna skolas
utbyggnadsperiod måste införa en
skolform, som i princip strider mot

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 195G fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

enhetsskoletanken. Vidare finner jag
det anmärkningsvärt att man i strid
mot enhetsskoleprincipen, som syftar
till att barnen skall få en lugnare skolgång,
skapar en skolform om vilken
statsrådet säger: »Jag har hyst en icke
ringa tvekan om den ur arbetshygienisk
synpunkt. Den sammanträngda studiegången
kan leda till en skadlig forcering.
»

Skolläkareföreningen säger att den 3-åriga realskolan »milt uttryckt» är en
krävande skolform, och man framhåller
samtidigt vikten av att folkskolan
lägger en tillräckligt fast kunskapsgrund
samt att lärjungarna redan där
får lära sig något av de arbetsmetoder
och den arbetstakt, som kräves i realskolorna.

För den som vet vad detta senare
betyder i praktiken står det klart, att
den 3-åriga realskolan kommer att bli
en ytterligare press på såväl skolbarnen
som lärarna. Statsrådet säger själv i
sin proposition att det gäller att tillvarata
varje stund av lektionerna, och
detta betyder att lärarkåren måste känna
en ofantlig press i skolarbetet. En
lärarinna som tjänstgör på en ort, där
man har 3-årig realskola, har också
betygat att denna realskola är bra för
sådana elever som har 20 poäng eller
däröver, men för alla andra är den
direkt pressande. Men hur många når
upp till 20 poäng? För de allra flesta
eleverna blir det ett jäkt att komma in
i denna skola och ett slit att sedan
följa med undervisningen där.

Nåja, säger kanske någon, men nu
skall ju denna 3-åriga realskola enligt
förslaget kompletteras med en 4-årig
realskola för elever från landsbygden,
som inte har läst språk, och för sådana
som har en mera långsam mognadsgång.
Man skall ha en 4-årig realskola
i sådana distrikt, där det bara finns en
linje inrättad. Personligen tycker jag
det hade varit riktigast att i stället låta
den 4-åriga realskolan vara grunden

och den 3-åriga skolan ett komplement
för sådana elever som orkar med den.
Då hade vi kunnat undvika att pressa
barnen så hårt som nu troligen kommer
att ske.

Enighet råder som sagt om att någonting
måste göras på skolans område.
Statsrådet har redan framhållit att han
har prövat olika framkomstmöjligheter,
och den nu föreslagna skolformen är
väl den, som man har ansett vara den
riktigaste. Från högerhåll har vi emellertid
reserverat oss på vissa punkter.
Detta innebär dock inte att vi i nuvarande
krissituation inte vill vara med
om en lösning av skolproblemen som
är godtagbar, även om den inte är bra.

Statsrådet gjorde i sin inledande
orientering ett par reflexioner kring
högerns ställningstagande. Bland annat
sade han att högern velat slå vakt om
de inbyggda realskolorna för att kommunerna
skulle få rätt att själva besluta
om hur de därvidlag helst ville ha det.
Jag beklagar att herr statsrådet inte är
närvarande, annars skulle jag ha talat
om för honom, att vi har visat en mycket
stor lojalitet mot statsrådets tidigare
inställning. 1951 sades det i en proposition
från ecklesiastikministern, att
man inom det kommunala skolväsendet
borde ha linjer med treårig studiegång,
en tanke som departementschefen fullföljde
1953 och 1954. I propositionen
1954 hette det bland annat: »I den
mån en kommun med ett utbyggt system
av högre skolor under övergångstiden
före enhetsskolans införande önskar utvidga
sina realexamensmöjligheter i
syfte att hålla dessa i proportion med
de växande årskullarna, synes det därför
lämpligt, att denna utvidgning får
formen av i folkskolan inbyggda linjer.
»

Statsrådet har således år efter år fullföljt
denna tanke och ansett den vara
riktig, men i år säger han, i proposition
nr 123, att han finner den ur vissa
synpunkter mindre tilltalande. Jag vill

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

påpeka att högern har inte så förfärligt
hårt slagit vakt om detta. Men där
man finner detta vara den bästa formen
skall det inte vara omöjligt för kommunerna
att ordna saken så som de
själva anser bäst.

Statsrådet berörde också högerns inställning
till frågan om förstärkningsanordningarna,
men jag måste säga att
hans resonemang på den punkten föreföll
mig mycket egendomligt. Statsrådet
sade att i engelska och matematik
måste man ha sådana anordningar, men
han kunde inte dela högerns uppfattning
att man borde ha en förstärkningsanordning
även i modersmålet, detta
därför att det skulle stå i strid med bottenskoleidén,
som statsrådet varmt slog
vakt om. Den tycker jag visst att man
skall slå vakt om, men varför är det i
strid med bottenskoleidén att ha en förstärkningsanordning
i modersmålet när
man bär det i engelska och matematik?
Högern har menat att de möjligheter
till förstärkningsanordningar som finns
inom dessa tre ämnen borde kunna utnyttjas
till barnens bästa.

Så kommer vi till frågan om hur det
skall ordnas under övergångstiden, och
det är där som man på högerhåll anmäler
en från utskottsmajoritetens avvikande
mening. Vi har delat skolöverstyrelsens
åsikt, enligt vilken övergången
bör ske successivt så att överstyrelsen,
som den själv säger, får möjlighet
att följa utvecklingen och vidta de åtgärder,
som kan visa sig erforderliga
för att skolformen skall vinna målsmännens
förtroende. Departementschefen
håller före att skolöverstyrelsen
sannolikt överdriver verkningarna på
det kommunala planet men tillägger:
»Detta utesluter dock icke att övergången
ordnas i etapper», såsom skolöverstyrelsen
föreslagit.

Av kommittén och i statsutskottets
utlåtande redovisas en helt annan uppfattning
om det önskvärda i ett snabbt
genomförande. Min personliga mening

— mig veterligt delas den också av högerns
övriga representanter — är att
vi inte skall i onödan införa en ny skolform,
om man inte är urståndsatt att
lösa problemen inom den organisation
och med de lokaler, som finns tillgängliga
i en kommun. Vi menar, att det
rent av kan vara hämmande för enhetsskolans
genomförande. Vi är inte ensamma
om att ha uttryckt denna förmodan
— det är bara det, att vi vidhåller
denna mening. Vi anser sålunda, att där
förhållandena gör det nödvändigt, skall
man införa treårig realskola, men eljest
inte.

Högern har också varit med om
några reservationer i fråga om statsbidragsansökningar.
Där vill vi gärna
att skolan i en kommun skall betraktas
som en enhet, så att man inte stirrar
sig blind på om man behöver en utökning
av lokalerna för den ena eller den
andra skolformen. Betraktar man skolan
som en enhet, nås de lyckligaste lösningarna.

Det har framhållits, att förslaget om
den nya realskolan skulle göra lärarbehovet
mindre starkt och att det inte
heller skulle behövas så många lokaler.
Detta är inte alldeles säkert; det beror
ju på hur många som kan gå över till
den treåriga realskolan. Måste de flesta
stanna i den fyraåriga realskolan, behövs
det flera lokaler. Man kan ju inte
vara säker på att det blir en minskning
i folkskolan och en ökning i realskolan
eller vice versa. Detsamma gäller lärartillgången.
Det har sagts, att man genom
denna skolreform kan få en del lärare
att flytta ut på landsbygden och till
distrikt, där man haft svårt att få tillräckligt
med lärare. Men det blir ju
fler barn, och följaktligen behövs flera
lärare. Jag vill inte säga att det inte
blir en besparing av lärare, men jag vill
inte heller gå med på att det är absolut
klart att det blir en besparing.

Herr talman! Det skulle givetvis vara
värdefullt att gå in även på andra punk -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

ter, men det är ju flera talare än jag
som anmält sig, varför jag nu nöjer
mig med att yrka bifall till alla de reservationer
som från högern förts fram
av herr Arrhén m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har
alldeles nyss gjort en ingående analys
av propositionens innehåll och även en
del kommentarer både till det föreliggande
utskottsutlåtandet och till reservationerna.
Det finns därför ingen större
anledning för mig att länge uppta
kammarens tid utan jag skall försöka
att fatta mig relativt kort, då jag nu försöker
framlägga några synpunkter från
utskottets horisont.

Det förslag som här ligger på riksdagens
bord gäller skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande.
Utskottet har i allt väsentligt
kunnat ansluta sig till Kungl. Maj ds
förslag. Det är endast på några punkter,
framför allt beträffande den tidigare
diskuterade nivågrupperingen och beträffande
de retroaktiva statsbidragen,
som skilda meningar förekommer. Det
är endast högern som inte helhjärtat
kunnat ansluta sig till förslaget utan
reservationsvis har framfört sina betänkligheter,
som vi nyss hört framföras
i kammaren av fröken Karlsson.

Efter riksdagens beslut för ett par
veckor sedan rörande statsutskottets
utlåtande nr 102 angående försöksverksamhet
med nioårig enhetsskoia och genom
det nu föreliggande utlåtandet kan
man ganska klart utskilja de riktlinjer,
efter vilka vår skola kommer att arbeta
och den framtida form som kommer att
bli dess egen. En anpassning i nuläget
till den planerade framtida skolorganisationen
måste göras. Och kommunerna,
såsom den framtida skolans huvudmän,
måste också stimuleras att ta initiativ,

som ger vår ungdom möjlighet att med
nuvarande skolformer få den bästa utbildningen
samtidigt som man i olika
avseenden planerar så för realskolan,
att den vid 1970-talets ingång kommer
att passa ihop med enhetsskolan, när
alltså realskolan då blir en del av enhetsskolan.

Det är då naturligt att kommunerna
i avvaktan på enhetsskolans genomförande
i möjligaste mån utvecklar realskolan
så att den, när de stora årskullarna
från 1940-talet kommer att
klappa på skolans port, i största möjliga
utsträckning kan ta emot dem och
utbilda var och en efter hans läggning.
Det bör inte möta några större svårigheter,
när Kungl. Maj :t nu föreslagit
att till byggnaderna skall utgå statsbidrag
efter samma regler som för folkskolebyggnader
och att eleverna och
deras föräldrar skall erhålla lättnader
genom att nuvarande elevavgifter successivt
bortfaller.

Trots allt är det fortfarande ont om
lärare och lokaler, och det säger sig
självt, att de förefintliga resurserna
måste utnyttjas på rationellast möjliga
sätt. Detta beräknas ske genom att, såsom
här föreslås, den treåriga linjen
blir realskolans huvudform med den
sexåriga folkskolan som grund. De femoch
fyraåriga linjerna blir komplement.
Men för att folkskolan skall kunna fylla
sin uppgift måste det, såsom också föreslås,
ges möjlighet att införa vissa förstärkningsanordningar
i fråga om matematik
och engelska, möjlighet att sätta
in extra skolskjutsar vid behov, möjlighet
att lämna viss läxhjälp etc. etc.
Flickskolorna skall ju också anpassas
till det nya systemet och bli femåriga,
medan den högre folkskolan, som nu
spelat ut sin roll, skall avvecklas.

Enligt såväl Kungl. Maj :ts som utredningens
förslag skall den femåriga
linjen efter prövning av Kungl. Maj:t
få förekomma; dock skall tre- och femåriga
linjer icke utan synnerliga skäl

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

få finnas på samma ort. De fyraåriga
linjerna skall i största utsträckning bibehållas,
där detta är nödvändigt för
landsbygdens barn, som inte läst engelska,
eller över huvud taget för elever,
som behöver en lugnare studiegång.

Allt detta är angelägna ting i dagens
läge och ting, som fordrar en ingående
planering på olika områden för
att vi skall nå målet, nämligen att ge
möjlighet åt vår ungdom att få den
bästa möjliga utbildning. Man kan i det
här framlagda förslaget skönja fasta
riktlinjer för den framtida skolan. Vi
får hoppas att kommunerna först och
främst genom inbördes samarbete men
även genom samverkan med de blivande
mellaninstanserna på skolväsendets
område och centralt med de högsta
myndigheterna skall på ett ändamålsenligt
och friktionsfritt sätt kunna föra
ut skolan i livet, så att den blir till
största möjliga gagn för den svenska
ungdomen och för samhället som enhet.

Vad beträffar högerns reservation har
man ju på det hållet inte kunnat ansluta
sig till att den treåriga linjen
skall betecknas som huvudformen. Man
menar, att det borde finnas möjligheter
att behålla den gamla realskoleforinen
i större utsträckning. Detta låter sig
sägas, men frågan är om det är praktiskt
möjligt i det läge, som vårt skolväsende
nu befinner sig i med de stora ungdomskullar,
som trängs vid portarna. Här
måste nog alla åtgärder till, om man
över huvud taget skall kunna klara uppgiften
att ge så många ungdomar som
möjligt så god utbildning som möjligt.
Därigenom anser man ju också saken
blir billigare ordnad. Skall den gamla
organisationen bibehållas, får vi dock
räkna med att det behövs väsentligt fler
lärare och avsevärt fler lokaler, och
detta måste innebära, att organisationen
blir dyrare och mera svårbemästrad.

Statsrådet framförde också här sina
synpunkter på vad det skulle betyda

med den 5-åriga realskolan för skolgången
i den egentliga folkskolan. I och
med att det blir ett treårigt mellanstadium
riskerar man vid övergång till den
5-åriga realskolans första klass att bryta
sönder skolgången i folkskolan inte endast
efter fjärde klassen utan också
efter femte. Vi vet ju, att redan nu närmare
en fjärdedel av ungdomarna lämnar
folkskolan efter fjärde klassen och
går in i den femåriga realskolan. Det är
klart, att om man här under samarbete
rationaliserar på det sätt, som Kungl.
Maj :t har föreslagit, når man säkerligen
det bästa resultatet, när det gäller att
tillgodose både ungdomarnas utbildning,
rent ekonomiska intressen och behovet
av lokaliteter samt den personella
och materiella utrustningen.

Herr talman! Det finns inte för mig
någon större anledning att gå in på några
ytterligare detaljer i denna fråga.
Statsrådet har ju framfört sina synpunkter
på frågan om nivågrupperingen, och
jag får för min del säga, att vi i utskottet
har ungefär samma åsikter. Vi har
dock inte velat hindra kommunerna att
genomföra sådan gruppering efter den
prövning, som kan ske från fall till fall,
och vi har menat, att det inte finns någon
egentlig orsak att i ett riksdagsbeslut
skriva ut något bestämt om den
saken. Jag tror, att vi i detta fall kan
lita på att man i samarbete med de lokala
skolledarna, kommunerna och skomyndigheterna
över huvud taget skall
söka åstadkomma ur skolans synpunkt
bästa möjliga resultat.

Motionsledes har framförts önskemål
i fråga om möjligheten att bereda de
kommuner, som byggt realskolor under
den senaste tiden, retroaktiva statsbidrag.
Jag skall villigt erkänna, att vi i avdelningen
enhälligt var för, att vi, om det
kunde ges en antagbar form, som inte
skulle medföra alltför stora kostnader,
skulle åstadkomma retroaktivitet på detta
område. Bidraget skulle då inte tillkomma
alla skolor utan endast de kom -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

muner, som var i ett sådant ekonomiskt
läge, att åtgärden var i hög grad försvarbar.
Vi försökte oss till och med på
en skrivning i detta fall, men de undersökningar,
som vi sedan gjort, visade,
att det i alla fall blir en hel del tröskelproblem
och andra svårigheter, som
är omöjliga att komma ur. Reservanterna
har inte heller själva i klämmen kunnat
ge någon bestämd anvisning utan
ställer helt sin lit till Kungl. Maj:t i
detta avseende. Det brukar jag inte ha
så svårt att göra, men denna gång
måste jag säga som statsrådet, att man
väl ändå måste anföra några klara bestämmelser
om hur det hela skall gå till
och kanske även ställa något anslag till
förfogande.

I princip är vi emellertid alla överens
om önskvärdheten av att frågan om retroaktiviteten
hade kunnat ordnas. Jag
förmodar, att, om Kungl. Maj:t skulle
finna, det på något enstaka håll skulle
föreligga synnerligen ömmande skäl,
väl också finns någon utväg att bringa
saken till riksdagens kännedom. Vi menar
således, att det, såsom det nu ligger
till, knappast är något att göra åt denna
fråga, såvida man inte skall inveckla
sig i något, varom man inte vet de ekonomiska
och andra konsekvenser.

Med dessa ord herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
i samtliga här föreliggande punkter.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är två av knapphetens
kalla stjärnor, som lyser över oss i
den situation, då vi skall bestämma om
en ny realskoleorganisation, nämligen
lärarbristen och lokalbristen. Det har
också stigit upp ett par feta rökmoln vid
horisonten, som påverkar ställningstagandet.
Det är de stora årskullarna och
den stigande föräldraambitionen. Dessa
fyra företeelser har tillsammans givit
upphov till den situation, soin vi nu
måste klara upp.

För 25 år sedan var det bara 15 procent
av en årskull, som gick till högre
studier på realskolestadiet. När realskoleutredningen
för ett och ett halvt år
sedan började sitt arbete kunde den konstatera,
att ungefär 38 procent av varje
kull gick in i realskolan. Ser man på
tätorterna, där den stigande föräldraambitionen
tydligast avtecknar sig i
form av ökade intagningssiffror, visar
det sig, att nu ungefär 50 procent av
varje årskull, d. v. s. vartannat barn —
går in i denna skolform, och de barn,
som önskar komma dit, utgör omkring
60 procent av varje årskull.

Det är alltså en helt otrolig utveckling
på gott och ont som har skett. Vi har
sett avigsidorna i form av en betydande
utkuggning och studiesvårigheter för
många av eleverna. Vi har sett de goda
sidorna i form av goda studieprestationer
av barn, som kommer från miljöer
där man förut inte alls ägnat sig åt
högre studier. Men det som direkt och
otvetydigt är en avigsida är att staten
och kommunerna inte har kunnat infria
de förväntningar som uppställts
från föräldrarna och barnens sida. De
som säger att det bara är att skära bort
de elever, som efter nuvarande poängtrösklar
inte passar för eller orkar kvalificera
sig för högre studier, genom
att inte ställa lärare och lokaler till deras
förfogande, bortser från det förhållandet,
att vi för närvarande inte har urvalsinstrument
som gör att vi verkligen
kan vara säkra på att det sker ett rättvist
urval av de unga. Om vi hade sådana
instrument, kunde man kanske
lugnt säga att så och så stor andel av
varje årskull passar för dessa högre
studier och att det endast är med tanke
på dem som vi skall utrusta våra skolor.
Men nu vet vi att urvalsinstrumenten är
otillförlitliga och att många ungdomar
mognar först senare och då visar sig
kapabla till studieprestationer som man
inte tidigare tilltrott dem.

Mot denna bakgrund måste man be -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

klaga den bristsituation som avtecknar
sig i en otillfredsställande tillgång
på lärare och lokaler. Jag vill bara helt
kort konstatera att om det förts en
framgångsrikare ekonomisk politik här
i landet skulle vi inte i dag behövt befinna
oss i denna situation. Jag skall
inte ta upp någon polemik på detta
plan. Jag endast slår fast att vi befinner
oss i ett tvångsläge och att det är från
denna utgångspunkt som vi har att
välja skolorganisation.

Då det säges att detta tvångsläge är
av hastigt övergående varaktighet och
att övergångstiden till den kommande
skolan och de sjunkande årskullarna är
så kort, att det inte lönar sig att göra
någon omorganisation, så är det mycket
viktigt att erinra om de faktiska
siffrorna. Och man, såsom gjorts i högerpropagandan
och senast under debatten
i första kammaren, hävdar att vi
redan 1959 skulle nå fram till elevmaximum
på realskolestadiet och 1962
på gymnasiestadiet, så bygger detta på
det mycket grova felslutet att antalet
elever inom varje årskull, som önskar
gå till högre studier, skulle vara konstant
och att den oavbrutna ökningen
av dessa elever inom varje årskull alltså
inte skulle fortsätta. Det finns ingen
anledning att tro något sådant. Om samhället
i dag skulle kunna åstadkomma
så många nya parallellavdelningar i
första klassen av den 5-åriga realskolan
som det finns önskemål om, då skulle vi
inom mycket kort tid befinna oss i det
läget, att de största tätorterna dragit
till sig praktiskt taget alla akademiska
lärare, medan man i landsorten stod
utan sådana lärare.

Det är detta problem som det gällt
för de skolintresserade att lösa. För min
del har jag såsom ledamot av realskoleutredningen
inte kunnat dela den uppfattningen,
att man skulle lämna åt regeringen
och regeringspartierna att
krafsa kastanjerna ur elden och ensamma
hitta på eu lösning. Jag menar

att vi alla måste i en sådan här situation
försöka göra det bästa möjliga.
Från vårt håll hade vi ställt en rad villkor
som underlag för vår medverkan
till den kompromiss som realskoleutredningen
nått fram till. På alla väsentliga
punkter har våra önskemål blivit
uppfyllda. Det är därför som vi i dag är
beredda att ta ansvaret för det riksdagsbeslut
som kommer att fattas.

Realskoleutredningens kompromiss
bygger på en mycket hög grad av frihet
för kommunerna. Vi liar sagt oss att det
är orimligt att, såsom de planerande
skolmyndigheterna först tänkte sig, på
en gång skära bort de lägsta klasserna
i realskolan och flickskolan. Det finns
ingen anledning att behandla de snabbt
expanderande storstäderna på samma
sätt som små och relativt stillastående
städer, där det inte finns någon egentlig
ko framför realskolans portar. Tvärtom
är det önskvärt att man under övergångstiden
får olika skolformer på realskolestadiet
så fördelade, att det vid
1960-talets början är möjligt att göra
avvägningar och jämförelser mellan
olika studieresultat. Jag är glad över att
statsutskottet i sitt utlåtande har understrukit
denna synpunkt.

Den andra lösningen, som man tänkte
sig, d. v. s. att i ett slag skära bort de
lägsta klasserna och tvångsvis införa en
3-årig realskola, skulle ju ha lett till betydande
tvångsförflyttningar inom lärarkåren,
något som i dagens bostadssituation
skulle vara en mycket allvarlig
sak. Om den motsatta ytterligheten skulle
förverkligas och man skulle anbefalla
statsmakterna att åstadkomma de nödvändiga
nya parallellavdelningarna
inom den 5-åriga skolformen, då skulle
det innebära alt Stockholm, Göteborg
och Malmö på kort tid skulle beröva,
låt oss säga Lycksele, Robertsfors, Malung,
Tibro, Värnamo, örkelljunga och
Hörby så gott som alla deras hittillsvarande
realskolelärare.

Det är med hänsyn till dessa omstän -

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

digheter, lokalbristen som inte kan avhjälpas
i dagens läge på byggnadsmarknaden
och svårigheten att med nuvarande
tillgång på lärare åstadkomma en
breddning av den tidigare realskoleorganisationen,
som man måste rekommendera
att den 3-åriga realskolan blir
realskolestadiets huvudform. Provisoriska
lokaler, exempelvis i form av sådana
klassrumspaviljonger som vi från
vår sida har fäst uppmärksamheten vid,
kan vara till god hjälp, framför allt om
det gäller platser, där elevtillströmningen
tillfälligt ökar, och om man anskaffar
flyttbara paviljonger. Men med provisoriska
lokaler löser man inte hela
problemet. Ämneslärarsystemet i realskolan
gör det också omöjligt att placera
realskolans nybörjarklasser i folkskolans
lokaler, där sådana i undantagsfall
finns tillgängliga, eftersom man inte kan
räkna med att lärare, som bara undervisar
en timma i taget i varje klass, skall
kunna förflytta sig emellan de olika
skolbyggnaderna. När man därför till
en början räknade med, att det skulle
vara möjligt att som ett alternativ fylla
de lägsta klasserna i realskolan med lärare
som hade 23-gradsutbildning och
hänvisa de akademiskt utbildade till de
högre klasserna, framstår också detta
som ett orealistiskt alternativ. Vi har
i dag alltför få 23-gradslärare för att
fylla behovet. Ännu viktigare är emellertid,
att det på en rad av de större
tätorterna förekommer, att fullständigt
akademiskt utbildade lärare uppehåller
tjänster i dessa lägre klasser. För att få
upp dessa lärare i de högre klasserna
skulle det fordras tvångsförflyttningar,
något som man också har velat avstå
ifrån.

Alla dessa bedömanden och slutsatser
var man fullständigt överens om i
realskoleutredningen, som var sammansatt
av representanter från de fyra demokratiska
partierna, och det existerar
såvitt jag kan se inte en tumsbredds skillnad
mellan vad realskoleutredningen fö -

reslagit och vad propositionen och utskottet
i dag föreslår på samma punkter.
Här har alltså träffats en partipolitisk
kompromiss som innebär, att man från
olika håll har fått lov att göra eftergifter.
Därför är det ganska beklagligt, att
man i dag skall få uppleva att ett av de
partier, som har deltagit i denna uppgörelse,
inte är berett att vid kammarens
beslut biträda uppgörelsen.

Jag kan inte hjälpa att jag, när jag
hörde fröken Karlssons så sympatiska
anförande avslutas med en rekommendation
att riksdagen här skulle besluta
i enlighet med alla de högerreservationer
som var framlagda, kom att tänka
på det lilla olycksfall i arbetet, vilket
drabbade högern i statsutskottet. Där
hände, att en av högerns representanter
beträffande den enda lilla konfliktfråga,
som kvarstod, kom att rösta med
och anmäla sig på två reservationer,
som var direkt oförenliga. Man har tydligen
i efterhand lyckats rädda denna
sak, och det skulle vara intressant att
höra herr Cassel motivera den åsiktsförändring
som han genomgått och som
innebär, att han häromdagen var beredd
att yrka förbud mot nivågruppering
i femte och sjätte klasserna men
är beredd att i dag motivera en något
ökad nivågruppering i förhållande till
vad utskottet föreslår. Jag tror att det
för de återstående reservanterna kanske
skulle vara nyttigt att höra, hur en
sådan snabb omvändelseprocess går till.

Det kvarstår en enda punkt, där jag
inte kan dela utskottets utlåtande. Det
gäller den mycket svåra fråga som statsrådet
och herr Johansson i Mysinge utförligt
har berört, nämligen frågan om
retroaktiviteten för sådana skoldistrikt,
som har råkat bygga sina realskolor
strax före den tidpunkt, då de nya rättvisare
bidragen till denna skolforms
byggnader skall träda i kraft.

Vi vet genom undersökningar i statsutskottets
andra avdelning, att det finns
ett par sådana skoldistrikt, där de an -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

svariga kommunalmännen genom energiska
insatser har lyckats åstadkomma
just dessa skolbyggnader strax före dagens
beslut — ja, i vissa fall är skolorna
ännu inte färdiga utan står under
byggnad. Det betyder att dessa kommunalmän
gentemot sin hemmaopinion
skall få bära trycket av att i stället för
att betraktas som förutseende bli betraktade
som dåliga planerare och som
män med bristande ekonomiskt sinne,
eftersom de inte har utnyttjat möjligheterna
till statsbidrag. Jag tror emellertid
att kammaren, med tanke på att
många av dess ledamöter har erfarenhet
av hur besvärligt det kommunala
planläggande arbetet under senare år
har varit på detta område, skall vara
benägna att åt dem ge den något större
möjlighet som ligger i reservationen,
nämligen att få ärendet prövat av
Kungl. Maj:t, om man har igångsatt
skolbygget efter den 1 juli 1954. Vi har
alltså satt en klar gräns bakåt, och vi
är medvetna om att Kungl. Maj:t i enlighet
med de förslag som varit på tal
inom statsutskottet måste dra snäva
gränser beträffande vilka som kan komma
i åtnjutande av att få sina ärenden
avseende denna tidsperiod prövade.
Sådana gränser kan emellertid dras —
och vad finns Kungl. Maj :t till för om
Kungl. Maj :t inte skulle kunna få i uppdrag
att lösa de allra svåraste frågorna.

Jag hade inte tänkt polemisera mot
vad som från statsrådsbänken skulle
yttras, eftersom jag utgick ifrån att vi
här i dag gemensamt svarar för de beslut
som kommer att fattas. Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
bar emellertid en besynnerlig
förmåga att trampa i klaveret i ömtåliga
situationer som gör att jag inte kan
lämna lians anförande oemotsagt.

Han bar niir det gäller de viktiga
frågorna om de pedagogiska förhållanden,
som kommer att råda inom den
nya skolformen, påpekat att de förslag
som bar väckts från folkpartihåll i av -

seende på bur många elever som skall
undervisas i varje klass skulle vara tillkomna
i en oansvarig position. Ja, det
är de naturligtvis på det sättet, att vi
inte har befunnit oss i regeringsställning
och följaktligen inte själva kunnat
effektuera våra önskemål, men de
är sannerligen inte ett uns mera oansvariga
än dem realskoleutredningen
själv har presterat. Vi har ord för ord
hållit oss till det resonemang som där
anförs, och jag skall be att få läsa upp
detsamma, därför att detta resonemang
ligger till grund för vår motion och
vårt ställningstagande. Vi konstaterar
(jag följer utredningens ord) »att under
alla omständigheter torde emellertid
behovet av mindre klasser i den treåriga
realskolan vara så påtagligt, att
denna skolform bör tillerkännas förtur
vid en sänkning av lärjungemaximum.
Skälen är i stort sett desamma som föranledde
att de kommunala mellanskolorna
under sin första tid fick arbeta
med lägre lärjungemaximum än de allmänna
läroverken. Antalet kvarsittare
kan således väntas bli mindre och därmed
en besparing av elevplatser vinnas
samt i sinom tid även en besparing i
lokaler och lärarkrafter. I nuvarande
läge tillkommer vissa psykologiska synpunkter.
Skulle den treåriga realskolan
ej på några års sikt beredas denna förtursrätt,
riskerar man, att föräldrarna
komme att hysa viss skepsis mot den
för dem nya skolformen. Det kunde förmodas,
att de treåriga linjerna inte
komme att accepteras vare sig av skolstyrelserna
eller av de inträdessökande
i den utsträckning vi förutsatt. Om å
andra sidan ett utbrett medvetande råder
om att den treåriga realskolan gynnar
eleverna i så måtto, att de kommer
att få arbeta i mindre och lätthanterligare
avdelningar, kommer denna skolform
att få en sådan dragningskraft, att
fiirre avdelningar av de mera utrymmeskrävande
fyraåriga linjerna behöver
inrättas och platsorganisationen

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

förbättras. Vi anser det därför önskvärt,
att den treåriga realskolan från det läsår,
då den kommer att bli realskolestadiets
huvudform, beredes möjlighet att
arbeta med ett elevmaximum av 30 lärjungar
per klassavdelning.»

Utredningen slår inte fast vilket år
detta skall ske, men anger på ett annat
ställe, på sidan 238, läsåret 1958/59
som det troliga datum, då realskolans
huvudform är treårig. Det är just detta
förslag vi har följt i vår motion. Vi begär
att beslut nu skall fattas om en
sänkning av elevmaximum från och
med läsåret 1958/59 för den treåriga
realskolan liksom för enhetsskolans
jämförbara högstadium från nuvarande
35 elever till 30. Vi begär att beslutet
skall fattas nu, för att kommunerna vid
sin planering av den mycket svåra skolform
som det här gäller skall veta att
de får denna hjälp.

Statsrådet Persson försökte göra affär
av att folkpartiet i Stockholm hade motsatt
sig ett sådant förslag, väckt från
socialdemokratiskt håll. Det gällde en
motion av rektor Stellan Arvidson.
Folkpartiet i Stockholm är inte så
egoistiskt, att det vill omedelbart i
Stockholm genomföra en sänkning av
elevmaximum, som skulle betyda att
tillgången på akademiska lärare ute i
landsorten omedelbart skulle minska.
Det är väl anständigt, att man i en sådan
situation säger att detta skall beslutas
för hela riket på en gång och
inte så att en enstaka kommun skall
skaffa sig särskilda förmåner.

Jag har emellertid tidigare understrukit,
hur viktig denna lärarfråga är.
Vi kan genom den nya lärarorganisationen
visserligen inte räkna med att lärare
i stor utsträckning flyttar ut ifrån
Stockholm, Göteborg och Malmö, men
vi har skapat förutsättningar för att de
nyutbildade lärarna direkt skall söka
sig till de många realskolor, som hittills
haft så svårt att besätta sina kollegier
med kompetenta lärare. De minskade

klassavdelningarna — jag talar nu inte
bara om realskolestadiets skolform utan
också om folkskolan och de högre skolorna
i övrigt — utgör den första förutsättningen
för ett ännu bättre undervisningssystem
än det vi för närvarande
har. Det är de stora klasserna som
vållar lärarna störst bekymmer, och de
bristande studieresultaten har till stor
del samma orsak. Det skulle bli bättre
arbetsro, effektivare studier och rikare
kamratskap för eleverna, om vi mäktade
genomföra denna förbättring redan
innan de stora årskullarna helt har
passerat genom skolsystemet.

Det första steg vi har velat ta är en
förbättring av landsbygdens B-skoleform.
Det andra steget är det nyss av
mig återgivna förslaget om sänkning
av elevmaximum i den treåriga realskolan
och i enhetsskolans högstadium.
Herr Widén kom senare att utförligt beröra,
varför landsbygdsskolorna där har
rätt till förtur. Även med dessa förbättringar
har man att räkna med att
den treåriga realskolan blir en hård
och besvärlig skolform. Den fyraåriga
linjen, som skall finnas inte bara för
de elever, som kommer från distrikt,
där man inte har läst engelska i femte
och sjätte klass, utan också för sådana
som företer lugnare mognadsgång, är
ett nödvändigt komplement men behöver
inte, om den treåriga skolan får
denna hjälp i form av lägre elevantal,
bli den dominerande, som högern tycks
tro. Jag tror att den treåriga realskola,
som här har skisserats och som i så
hög grad är beroende av de förstärkningsåtgärder
i folkskolan som berördes
av utskottets ärade ordförande och
ytterligare kommer att beröras av andra
talare, blir en bärkraftig skola som kan
hålla uppe det nuvarande examensmålet
i väntan på den generalprövning av
skolordningen, som riksdagen får göra
i början av 1960-talet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag med undan -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

tag för den punkt där retroaktiviteten
behandlas, där jag yrkar bifall till reservationen
av herr Sundelin m. fl.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! De små vänliga ord som
riktades till mig av föregående talare
gör det nödvändigt för mig att gå upp
i talarstolen, vilket jag annars hade
tänkt låta bli.

När statsutskottet hade att fatta beslut
i detta ärende var de tekniska förhållandena
rätt besvärliga. Det betänkande
på 112 sidor, som nu ligger på vårt
bord, fick utskottet under själva sammanträdet.
Ingen i utskottet hade alltså
haft tillfälle att läsa det. Vidare förekom
ingen som helst debatt, utan man skulle
direkt gå till beslut, men just innan beslutet
skulle fattas höll fröken Ranmark
i första kammaren ett litet anförande
rörande nivågrupperingen. Jag är inte
så beskaffad, att jag a priori utgår från
att en person, som har en politisk mening
som skiljer sig från min, har fel
i allt. Jag tyckte att det lät förståndigt
och röstade därför med hennes förslag.
Sedan kom jag på litet bättre tankar,
när jag fick undervisning av de mina,
som sade att jag röstat fel och inte förstod
saken. Jag kom till insikt om att
jag nog hade haft orätt. Man kan ha fel,
och får väl skämmas för det, men jag
tröstar mig med skalden W-stl-ds ord:
»Men fram ock du som fått till börda
en andligt sett mer blygsam del
och vet att också du skall skörda
vad rätt du tänkt, fast det var fel.»

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få ge en
applåd till herr Cassel. Jag hoppas att
han verkligen väckt flera av sina kolleger
och att reservationen om nivågruppering
nu förlorat ytterligare förkämpar
i kammaren. Vi har dessutom lärt
oss att det är skönt för skalder inte
blott att sova, utan också att bli väckta!

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Fröken Karlsson var
för en stund sedan mycket kritisk mot
den föreslagna treåriga realskolan, och
hon passade också på att inledningsvis
ge regeringen en känga för att den inte
varit tillräckligt framsynt. Det skall inte
bli anledning för mig att ta upp någon
debatt med henne om detta. Jag vill bara
i förbigående erinra fröken Karlsson
om att de stora årskullarnas tillväxt
började under förra delen av 1940-talet,
och då fanns det en ecklesiastikminister
som hette Bagge. Jag behöver inte
tillägga mera.

Herr Helén kunde inte heller riktigt
avhålla sig från att nämna något om
den ekonomiska politiken. Jag skall inte
ta upp någon polemik med honom
heller, ty det är sakfrågan jag vill ägna
mig åt. Jag vill endast — och det gäller
särskilt fröken Karlsson — eftersom
det har varit så mycket tal om behovet
av att sänka medeltalet barn i klasserna
och att öka antalet klassrum, erinra
om att detta innebär ett stort krav
på byggnadskvoten, ett stort krav på
den offentliga sektorn. Om kravet på
återgång till 1947 års bestämmelser för
folkskolan skulle genomföras, skulle
det, om jag inte missminner mig, erfordras
icke mindre än 900 nya klassrum,
och var tänker fröken Karlsson
ta dem? Var inom den offentliga sektorn
tänker fröken Karlsson företa investeringsprutningar
för att skaffa fram
dessa klassrum?

Detta var bara några inledande anmärkningar,
herr talman.

Fröken Karlsson var här inne på
frågan om arbetsbördan, som hon misstänkte
skulle bli mycket större och
komma att leda till en ökad press på
både barn och lärare. Det är tänkbart
att arbetsbördan kan komma att växa,
men vi skall inte glömma bort att det i
propositionen, som är föranledd av realskoleutredningens
förslag, har föreslagits
många åtgärder för att stärka själva

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

grunden i folkskolan. Det är därför inte
så säkert att arbetsbördan blir så
pressande.

Det är ganska underligt att när man
vill citera, anför man gärna endast saker
som stöder ens egen uppfattning.
Så har fröken Karlsson gjort här i dag,
och detsamma är förhållandet med högerreservationen.
Man har åberopat
skolläkarnas uttalande att arbetsbördan
enligt deras uppfattning blir oerhört
stor. Jag endast beklagar att reservanterna
och fröken Karlsson inte velat
fortsätta och citera vad skolläkarna sagt
i denna fråga. Det undvek man emellertid,
ty skolläkarnas yttrande föranledde
inte till annat än ett påpekande av vikten
av att stärka grunden i folkskolan.
Jag skall också be att få läsa upp några
rader i medicinalstyrelsens yttrande.
Det heter där: »Vid nuvarande möjligheter
till övergång från folkskola till
realskola med såväl fem- och fyra- som
tre-åriga linjer uppstår en upprepad
press på eleverna i strävandet att komma
i åtnjutande av den högre undervisningen.
De som icke vinner inträde efter
fjärde klass i folkskolan söker åter
igen efter femte klass och — om de ej
lyckas då heller — måhända också efter
sjätte klass. Vid ett allmänt genomförande
av den treåriga realskolan kommer
otvivelaktigt en del av denna press
att elimineras eller i varje fall koncentreras
till en tidpunkt, då eleverna vunnit
en större mognad.» Jag tycker, herr
talman, att även detta hör till bilden av
arbetsbördan.

Reservanterna har i en av sina reservationer,
avseende just frågan om arbetsbördan,
hänvisat till läroverksrektorerna.
Det låter ju väldigt imponerande,
men, ärade kammarledamöter, jag
måste tyvärr säga att det inte kan vara
så förfärligt många läroverksrektorer
som har som rektorer en personlig erfarenhet
av en treårig realskola. Det är
ett mycket litet fåtal; om jag inte tar
fel rör det sig inte om mer än åtta eller

nio stycken. Beträffande deras personliga
erfarenheter skulle jag gentemot
fröken Karlsson t. o. m. vilja åberopa
rektorn vid flickläroverket i hennes
egen hemstad. Han påpekar, att det med
ett någorlunda gott elevmaterial inte
kommer att innebära någon större arbetsbörda,
och då begär han, fröken
Karlsson, inte som fröken Karlsson 20
poäng för att eleverna skall klara sig
utan håller sig till 18 poäng. Inom realskoleutredningen
har vi ju räknat med
17 poäng, men jag ber att få påpeka att
Stockholms folkskoledirektion, liksom
också psykologisk-pedagogiska institutet,
ansåg detta vara för högt och direktionen
ville ha poängtalet sänkt till
16.

Några som har verklig erfarenhet av
arbetsbördan, den s. k. pressen i den
treåriga realskolan, är överlärarna inom
vad vi kallar 1947 års försöksverksamhet
i Stockholm. Vi har där haft den ena
kullen efter den andra, och dessa överlärare
har sagt att de inte har märkt
någon onormal arbetsbörda, ett yttrande
som också Stockholms folkskoledirektion
instämmer i. Jag vill gärna
erinra om detta.

Fröken Karlsson tog vidare upp en
sak som reservanterna också varit inne
på, nämligen frågan om förstärkningsanordningar,
och jag vill, herr talman,
säga några ord om dem.

Det förslag som här föreligger innebär
ju att man i femte och sjätte klasserna
skall kunna dela klasserna i två
undervisningsavdelningar under två
timmar i engelska per vecka i vardera
klassen och att man därutöver i sjätte
klassen skall kunna göra motsvarande
uppdelning beträffande en matematiktimme
i veckan. Som jag ser saken innebär
detta en utomordentlig förstärkningsanordning,
och det är också realskoleutredningens
och utskottets uppfattning.
Man kan ägna sig åt barnen på
ett helt annat sätt, då klassen inte blir
mer än hälften så stor i dessa ämnen.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

Allt detta är ju gott och väl, och man
kan då, som högern tydligen har gjort,
ställa sig frågan, varför man har nöjt
sig med förstärkninganordningar bara
i ämnena matematik och engelska.
Varför tar man inte med modersmålet
också? Ja, när man börjar önska kan
man ju fortsätta, men tyvärr kan man
sällan få sina önskningar infriade utan
att det också kostar något. Jag nämnde
två timmar i engelska i femte och sjätte
klasserna, det gör fyra timmar, och
en timme i matematik i sjätte klassen,
det blir sammanlagt fem timmar. Dessa
fem timmar i två klasser kommer att
kosta ca 4,6 miljoner kronor.

Nu begär högern en timme — enligt
vad jag kan förstå i modersmålets
grammatik —• i 5 och en i 6 klassen. En
timme kostar ungefär en miljon kronor.
Det gör alltså två miljoner, det där som
ser så oskyldigt ut när man läser det.
Jag hoppas att högerpartiet inte glömmer
att foga in detta önskemål i sina
övriga ekonomiska resonemang. Två
miljoner är inte så litet pengar — det
räcker till en halv folkhögskolereform,
som vi här i riksdagen har arbetat för
en hel del men ännu inte lyckats få
fram.

Nu kan man säga, att om det är nödvändigt
att förstärka grunden i folkskolan,
behövs väl i alla fall denna förstärkningsanordning
i modersmålet. Ja,
men är det nödvändigt? Skall man svara
på den frågan, måste man anlita den
erfarenhet som har inhämtats.

Realskoleutredningen har låtit göra
vissa undersökningar beträffande 1947
års försöksverksamhet, där den treåriga
skolan är inbyggd. När dessa ungdomar
kommit upp i realskolestadiet
har de alldeles utomordentligt väl hävdat
sig just i modersmålet. Här går det
alltså inte att åberopa erfarenheterna
från denna verksamhet.

Nå, man kan väl åberopa läroverksrektorernas
erfarenhet? Rektorerna tycker
ju att en förstärkningsanordning

skulle vara så nyttig. Ja, det har roat
mig att se efter hur det är ställt med
läroverken. Jag har ingen senare redogörelse
än från 1955, men det räcker
nog.

Man skulle ju kunna tro att den nuvarande
folkskolan är så dålig, att det
i läroverket skulle bli särskilt många
underbetyg just i modersmålet jämfört
med andra ämnen. Så är inte förhållandet.
Det är bl. a. engelska och matematik
som leder statistiken över antalet
Bc med mellan 9 och upp till 20 procent
ungefär, medan modersmålet häller
sig vid ca 4—6 procent. Detta resultat
kan man inte ta till intäkt för
påståendet, att folkskolan skulle behöva
en extra stimulans för att kunna
stärka grunden för modersmålsundervisningen.

Herr talman! Då det gäller de inbyggda
linjerna, som fröken Karlsson talade
om, vill jag bara säga ett par ord.
Jag erkänner att det kan verka förvillande
att det går att hänvisa till olika
uttalanden vid olika tillfällen, men nu är
jag tillbaka vid vad jag sade för en stund
sedan om citatkonst. Fröken Karlsson
behagade inte citera vad statsutskottet
har uttalat. Utskottet framhöll nämligen
att därest inriktningen på att inom folkskolans
ram inarbeta den nuvarande
realskolan skulle bli mera allmän, syntes
det utskottet som om försöksverksamheten
bleve föremål för en alltför
ensidig utveckling.

Detta uttalande antog riksdagen för
bara ett par år sedan, och nu finns det
såsom ecklesiastikministern framhöll
ännu mindre anledning att slå vakt om
de inbyggda linjerna, eftersom det rent
statsbidragsmässigt inte längre är en
fördel.

Beträffande byggnadsbidraget ber jag
att helt få instämma i vad statsrådet
Persson och herr Johansson i Mysinge
har anfört på den punkten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i alla punkter.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Blidfors började
med att tala om att Gösta Bagge skulle
ha varit skyldig till att det inte har
gjorts så mycket för de växande ungdomskullarna,
men jag vill erinra om
att ecklesiastikminister Bagge avgick
1944 mitt under brinnande krig. Man
kan väl inte räkna med att han skulle
ha hunnit med mer än vad som gjordes,
och det har ju förflutit ganska många
år sedan dess.

Sedan sade herr Blidfors någonting
om att jag nog inte skulle vilja vara med
om att ta av bostadskvoten för att bygga
flera klassrum. Nej, ingalunda, men jag
har sagt tidigare i dag i samband med
det interpellationssvar jag fick av ecklesiastikministern,
att jag tror att lärarkåren
skulle föredra att använda de
provisoriska klassrum man nu har om
antalet barn i klassrummen minskades.
Jag menar att det är tillämpligt också
här. Inom lärarkåren har man under
många år fått dra sig hjälpligt fram
och försökt göra det bästa möjliga, och
jag tycker det är att rekommendera här
också.

Herr Blidfors var vänlig nog att läsa
upp medicinalstyrelsens yttrande, som
jag inte tog upp. Jag kunde naturligtvis
ha läst upp det också, men jag tycker
skolläkarföreningens yttrande betyder
mera, eftersom det är avgivet av
en grupp som kommer i mera direkt
kontakt med lärarna.

Medicinalstyrelsen säger att det uppstår
en press på dem som nu söker sig
till läroverk. Ja, det gör det visst, men
jag menar att den pressen kommer att
gälla även den treåriga realskolan som
vi är i färd med att införa, och pressen
blir inte mindre kännbar av att det
gäller en ny skolform.

Vidare sade herr Blidfors att det bara
är åtta eller nio läroverkslärare som
yttrat sig om detta, och jag förmodar
han ansåg att det inte var tillräckligt
för att yttrandet skulle tillmätas någon

större betydelse. Det är kanske riktigt,
men herr Blidfors anför herr Janssons
yttrande som belägg för att det går bra.
Observera då att herr Jansson inte undervisar
själv i någon klass.

Jag har tidigare citerat en lärarinna
från en treårig realskola på en ort där
man har sådan. Det var just herr Janssons
skola. Hon har alltså praktisk erfarenhet.
Hon sade att det var en utmärkt
skolform om man hade 20 poäng
och däröver. Herr Jansson sade att den
var bra, men han tyckte nog att eleverna
skulle ha 18 poäng. Han kräver också
fler poäng än man gjort i utredningen.

Så var det förstärkningsanordningarna.
Det är alldeles riktigt att de kostar
pengar, men jag är nog naiv att tro att
det inte finns någonting som lönar sig
så bra som att låta barnen få en ordentlig
utbildning redan från de lägsta klasserna;
till och med förskolan skulle jag
vilja rycka in i detta sammanhang. Det
finns ingen kapitalinvestering som är
så förnuftig som den man gör när man
skaffar barnen en god undervisning. Så
den miljonen är inte på något sätt besvärande
för mig.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra
fröken Karlsson om att de stora årskullarnas
tillväxt inte började genom
herr Bagges avgång, de började långt
dessförinnan. Sedan är jag fortfarande
mycket nyfiken på var fröken Karlsson
skall ta utrymmet för 800—900 klassrum.
Skulle vi sänka medeltalet i de
högre skolorna med bara en lärjunge
i varje klass, skulle det omedelbart utlösa
ett nytt behov av 250 klassrum.

Detta är allvarliga saker, och det gäller
inte bara att önska, man är också
skyldig att anvisa vägarna.

Vad skolläkarna beträffar måste jag
tyvärr upprepa att de inte slutar sitt
yttrande med ett avstyrkande, de bara
framhåller vikten av att folkskolans

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

grund skail stärkas. Jag hänvisade till
Hälsingborgsrektorn. Det gjorde jag
inte utan anledning, fröken Karlsson.
Jag ber att få citera ur den ämbetsskrivelse
han har lämnat realskoleutredningen:
»Några klagomål över arbetsbördan
har icke sports, och den redovisade
överläsningstiden har icke varit
högre än normalt.»

Fröken KARLSSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag
är uppriktigt överraskad över den uppskattning
av herr Bagges insatser som
herr Blidfors gör sig till talesman för.
Han var få år ecklesiastikminister. Under
den tiden skulle han alltså hinna
med det som regeringen sedan inte har
hunnit under alla dessa år.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Efter denna debatt om
de stora linjerna mellan experter på
skolans område bör det väl finnas utrymme
för en målsman att komma till
tals i en del detaljer. Det blir visserligen
då fråga om en nivågruppering i
debatten, herr talman, men den må man
kunna gå med på i detta fall.

Jag har trängt mig fram till talarstolen
i denna fråga för att få tillfälle att
vädja till kammarens ledamöter att allvarligt
begrunda innehållet i reservationen
nr 2 a), som har till första namn
herr Hesselbom, och jag utsträcker denna
vädjan till att omfatta även de ledamöter
som inte för tillfället är inne och
lyssnar på denna debatt.

Denna reservation innebär ett bifall
till en av herr Engkvist och mig i kammaren
väckt motion, där vi föreslår att
man inte skall tillåta någon nivågruppering.
Det var alltså den reservationen
som herr Cassel hårt pressad av herr
Helén och i skydd av skalden Alfred
Westlund övergav. Men fortfarande har
reservationen förnäma representanter,
så herr Cassels flykt förtar egentligen

ingenting av det förnäma i reservationen.

Vi har ansett att själva principen om
nivågruppering är felaktig, vi menar
att man inte ens kan låta kommunerna
frivilligt få införa denna sak.

Om förslaget i denna stora fråga, som
har diskuterats i dag, är bara gott att
säga. Det är naturligtvis riktigt att vi
öppnar dörrarna till högre utbildning
för flera ungdomar. Men det provisorium
det är fråga om får naturligtvis
inte på något sätt fördröja enhetsskolan,
som ju ändå är målet för vår strävan.

Den protest jag vill framföra här rör
alltså en detalj; visserligen är det för
mig en mycket betydelsefull detalj. Mot
själva förstärkningsanordningarna som
sådana finns naturligtvis inga invändningar
att göra i och för sig, men det
är nivågrupperingarna som är en allvarlig
historia. Det är ju meningen
att det skall gå till på detta sätt: vi har
två parallellklasser, och man skall kunna
plocka ut de duktiga eleverna i engelska
och sammanföra dem till en
grupp, och de duktiga eleverna i matematik
skall sammanföras till en grupp.
Man skall alltså kunna plocka ut de
bästa eleverna och specialutbilda dem.
Samtidigt kommer man att sammanföra
dem som har det svårt för sig i skolan
till en grupp. Nu säger man att det inte
får bli tal om en begåvningsdifferentiering
eller några elitklasser. Men det
kan inte bli fråga om någonting annat,
ty hela anordningen har ju kommit till
för att göra det möjligt för dessa bättre
elever att komma in i den treåriga realskolan
och klara sig där.

Nu säger man att det finns möjligheter
för dem som har kommit i den
sämre gruppen att komma över i den
bättre gruppen. Hur skall detta vara
möjligt? Man har ju tagit samman de
bättre för att de skall kunna komma
längre, och de sämre får ju studera under
sämre betingelser genom att de blir

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet

genomförande m. m.

så många fler. De får väl också den
sämre läraren, ty det är klart att man
använder den bättre läraren för den
grupp som man vill driva fram till den
högre utbildningen.

Vi har ofta talat om den oerhörda
press på eleverna i övergångsklassen
som nu råder. Den är ohygglig; och det
ar barn i tio-elvaårsåldern det är fråga
om. Vi skulle alltså få denna press under
två år i folkskolan. Vi vet ju att
föräldrarna kommer att vilja ha sina
barn i den bästa gruppen, vars elever
i stor utsträckning skall in i realskolan.
Föräldraambitionen kommer här att
driva på och ge upphov till besvärligheter.

Det är klart att nivågrupperingen
måste vara mycket besvärlig för lärarna,
men nu är det inte i första hand
lärarna jag tänker på, ty skolan är till
för eleverna och inte för lärarna, och
jag menar att en anordning som är bra
för eleverna får tas, även till priset av
besvärligheter för lärarna.

Det är alltså barnen och föräldrarna
jag tänker på.

Hur skall föräldrarna reagera för
nivågrupperingen? Hur skall de kunna
vara till freds med en uppdelning, som
de inte kan kontrollera? Denna uppdelning
påverkas av många omständigheter.
Vi vet ju inte hur barnen har det
hemma, vilka möjligheter de har att
studera i lugn och ro och att av föräldrarna
få hjälp i studierna, och dessa
omständigheter måste påverka utbildningen.
Ett barn som hemma har goda
förutsättningar att läsa och som kan få
hjälp av föräldrarna får lättare att komma
in i den bästa gruppen och få den
bästa utbildningen.

Nej, jag menar att denna anordning
inte hör hemma i vår skola. I vår skola
skall eleverna lära för livet, hur de skall
leva i samhället. Nivågrupperingen
skiljer barnen i klasserna från varandra
under många veckotimmar.

Jag skall inte uppehålla mig vid de

under övergångstiden före enhetsskolans

olägenheter av organisatorisk art som
nivågrupperingen skulle medföra.

Ett yttrande som gjordes av departementschefen
då riksdagen antog den
stora skolreformen har runnit mig i
minnet. Han ville karakterisera den
framtida skolan och sade så här. Den
får inte bli en skola där man enbart
tänker på kunskaper, en pluggskola,
utan skolan skall också ge det som hör
barnaåren till, nämligen sång och saga,
lek och poesi. Det är ju barn i tio-elvaårsåldern
det rör sig om.

Herr talman! Med hänsyn till att jag
anser att nivågrupperingen är principiellt
felaktig ber jag att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservation
som är betecknad med 2 a.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till statsrådets långa redogörelse
för detta ärende. Det var mycket han
vidrörde, det var många punkter som
passerade revy, men det är ytterligare
en punkt som jag anser att han borde
ha tagit upp, nämligen de besvärligheter
som kan inträffa vid övergången till
denna treåriga realskola, som vi nu
skall besluta, och för övrigt även vid
övergången till den femåriga flickskolan.
Det hade varit på sin plats, om
statsrådet hade sagt några ord om denna
punkt, ty det råder mycket stark
oro bland speciellt övningslärarna för
hur man skall kunna ordna det för dessa
under övergångsperioden.

När herr Johansson i Mysinge hade
ordet, berörde han denna sak med en
enda kort fras. Han hoppades, att genomförandet
skulle ske på ett friktionsfritt
sätt. Så har utskottet skrivit, och
jag måste säga att jag på allt sätt instämmer
med herr Johansson i Mysinge.
När vi nu skall föra ut denna reform
i praktiken, denna reform som

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

skall ge större möjligheter åt ett större
antal elever, är det oerhört viktigt att
lärarna, som skall göra arbetet, också
kan bli positivt inställda. Det är de i
viss utsträckning, men de ser med oro
framför sig. De har inga garantier för
hur de skall komma att få det, speciellt
just under övergångsåren.

När det gäller övningslärarna hänvisar
utskottet till övningslärarstadgan,
i vilken det är reglerat att övningslärare
kan få fyllnadstjänst i folkskola. Men
hur går det om man i flickskolan icke
har några speciella övningslärartjänster
i musik, gymnastik och teckning? Där
måste det bli särskilt besvärligt att få
folkskollärare till att avstå timmar av
dessa slag för fyllnadstjänstgöring åt
dem som blir överflödiga vid indragandet
av klasserna l5, 25 och l4.

Jag hoppas att denna fyllnadstjänstgöring
för övningslärarna snarast måtte
göras till föremål för särskilda och noggranna
överväganden, så att icke dessa
lärargrupper kommer att bli illa behandlade
vid övergången.

Vidare har det inträffat något rätt
egendomligt, som jag måste påpeka. Det
gäller min och herr Braconiers i början
av riksdagen väckta motion nr 112 angående
inrättandet och tillsättandet av
Ce 23-tjänsterna vid läroverken och
jämförliga skolor. Jag har väldigt svårt
att se sammanhanget mellan den motionen
och realskolepropositionen. Men
den har i alla fall råkat komma med
här, och jag skall be att få säga några
ord i frågan.

Vi har i motionen yrkat att tjänster
i lönegrad Ce 23 ej skall tillsättas vid
de allmänna läroverken och jämförliga
skolformer annat än när vederbörande
skola behöver nyanställa lärare. Visserligen
har läroverlcslärarna sedan
gammalt varit vana vid att få flytta
många gånger. Vid vårterminens slut
har de emellertid haft klart för sig, om
de har fått stanna kvar vid den skola,
där de har varit, eller om de skulle

söka sig en ny plats. Genom det sätt,
på vilket skolöverstyrelsen handlagt tillsättningen
av Ce 23-tjänsterna, har man
kommit mycken oro åstad. I fjol förklarades
en rad av dessa tjänster lediga
mitt i sommaren, då dessa icke ordinarie
läroverkslärare inte var på läroverksorten.
En del av dem hade kanske
givit sig ut på studieresor. De visste således
ingenting om att de inte skulle
få komma tillbaka till sina befattningar
vid höstens början i enlighet med de
överenskommelser, som de hade träffat
med rektor vid vederbörande skola.
Men så kunde det inträffa, att det inrättades
en Ce 23-tjänst vid skolan, och
då förklarade skolöverstyrelsen, att den
skulle tillsättas under sommarens lopp.
Därefter utannonserades tjänsten och
tillsattes, om det fanns någon kompetent
sökande. På så sätt kunde det inträffa,
att när den som vid vårterminens
slut hade räknat på att få återkomma
till skolan vid höstens början, kom
tillbaka fann han, att tjänsten var upptagen.
Jag kan inte anse det vara riktigt
av skolöverstyrelsen att gå till
väga så.

Vi har i motionen föreslagit, att skolöverstyrelsen
skulle ledigförklara dessa
23-tjänster vid de läroverk, där tjänster
blivit lediga. Sådana ledigblivna tjänster
var förra sommaren inte mindre
än ungefär 1 200. Om man jämför det
med det antal 23-tjänster som föreslogs,
så finner man, att det var 270.
Dessa ledigförklarades, och av dessa
270 tillsattes ett GO-tal. Flera blev det
inte. Det förefaller otroligt, att inte
dessa 60 tjänster skulle ha kunnat placeras
vid de läroverk, där de 1 200 lediga
tjänsterna fanns. Där borde ha
kunnat placeras ännu många fler, kanske
alla 270, med uppfyllande av alla
krav på geografisk spridning etc. utan
att det på något sätt skulle ha blivit
till förfång för dem som redan hade
fått förordnande.

Som saken handlades förra somma -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

ren, fick mer än 2 000 lärare gå i ovisshet
om sin anställning ända tills de ledigförklarade
23-tjänsterna blivit tillsatta
eller det visat sig, att det inte
fanns någon sökande. Om skolöverstyrelsen
i stället hade ledigförklarat dessa
tjänster före maj månads utgång,
skulle vederbörande rektor kunnat
meddela den lärare, som kunde drabbas
av att det inrättades nya tjänster, detta
före vårterminens slut. Då hade vederbörande
lärare således möjlighet att
söka sig en ny befattning. I våra dagar
är det ju ingen svårighet för en läroverkslärare
att bli placerad.

Sedan vill jag säga några ord om huru
denna motion har blivit mottagen
på vissa håll. Såvitt jag kan förstå, står
den icke på något sätt i strid med
folkskolläraröverenskommelsen 1953.
Den berör inte på något sätt antalet 23-tjänster eller 23-tjänsternas vara eller
icke vara. Det är min bestämda uppfattning
om 23-tjänsterna, att dessa folkskollärare
gör ett gott och uppskattat
arbete i de högre skolorna. Jag påpekade
redan under förra skoldebatten om läroverken
denna sak, och jag kan upprepa
den här. Om några motsättningar
uppstått mellan läroverkslärare och
folkskollärare, så beror det efter mitt
förmenande på den valhänta handläggning
som skolöverstyrelsen visat, då det
gällt att föra beslutet om 23-tjänsterna
ut i praktiken. Det är en personalvårdsfråga
och ingenting annat.

Skolöverstyrelsen har efter hänvändelse
från Läroverkslärarnas riksförbund
påpekat, att endast läroverkslärare
med praktisk lärarkurs skulle ha rätt att
behålla sitt förordnande vid inrättande
av 23-tjänster. De utgör drygt 200. övriga
med akademisk kompetens och inneslutna
i befordringsgången utgör cirka
1 500.

Skolöverstyrelsen gör här en jämförelse
mellan icke ordinarie folkskollärare
och dessa läroverkslärargrupper.
Jag menar att detta är en jämförelse

som haltar. En folkskollärare, som har
tagit sin examen, har därmed sin teoretiska
och praktiska kompetens färdig.
Han är färdig lärare och har således
möjlighet att på de betygen bli ordinarie.
En lärare med akademisk examen
har inte haft någon möjlighet att innan
han har avlagt akademisk examen kunna
fullgöra praktisk lärarkurs. Han har
heller inte någon möjlighet, och har
hittills icke haft det i praktiken, att
omedelbart efter det han avslutat de
akademiska studierna komma med på
en praktisk lärarkurs. Han måste faktiskt
tjänstgöra först, i regel flera år,
innan han har möjlighet att komma med
i dessa praktiska lärarkurser. Jag menar
därför, att den jämförelse, som skolöverstyrelsen
här gör mellan en folkskollärare
och en akademiker, som kommer
från universitetet, icke är riktig.

Det sätt, varpå skolöverstyrelsen skött
23-tjänsterna, har vållat stark oro och
kan komma att inverka menligt på rekryteringen
av läroverkslärare, om inte
en ny praxis införes.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till min motion nr 112.

Fröken LÖWENHIELM (fp):

Herr talman! I motion nr 724 i denna
kammare har vi bl. a. framfört en del
synpunkter på och förslag angående undervisningen
inom den treåriga realskolan
och femåriga flickskolan. Utskottet
avvisar motionen.

Jag skall inte upprepa de olika förslagen
i motionen utan skall endast ta
upp en enda punkt. Den gäller förstärkningsanordningar
inom den treåriga
realskolan och femåriga flickskolan.
Dessa skolformer kommer att bli
svåra. Det gäller framför allt realskolan.
Jag anser att man måste göra alla
de förstärkningsanordningar i form av
delade klasser o. d., som är möjliga att
göra för att lärare och elever tillsammans
skall kunna komma fram till ett

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

Skolväsendets ordnande på

genomförande m. m.

för eleverna gott studieresultat. Utskottet
anför, att det är svårt att överblicka
konsekvenserna av förstärkningsanordningarna,
när det gäller lärartillgången,
och begär en utredning därom till 1958
års riksdag.

Jag har särskilt fäst mig vid att det
inte står något om konsekvenserna ur
ekonomisk synpunkt. Kan vi då våga
hoppas, att Kungl. Maj :t och riksdagen
även den gång förslaget lägges fram
inte kommer att anlägga några snäva
ekonomiska synpunkter därpå? Vi kan
nämligen i realskoleutredningens betänkande
inhämta, att omläggningen till
treårig realskola sparar pengar åt staten.
Utbildningen per elev blir billigare.

Om den treåriga realskolan blir för
svår för en elev och denne nödgas gå
om ett år, förlorar eleven, om man nu
bara anlägger rent ekonomiska synpunkter,
ett års arbetsinkomst efter avslutad
utbildning. Blir skolgången förlängd
för många elever blir den ekonomiska
förlusten nationalekonomiskt
märkbar. Det blir alldeles för dyrbart,
om vi misslyckas med det experiment,
som den treåriga realskolan dock utgör.

Det hjälper inte, om man efter ett
misslyckande blir förvånad och skyller
på lärarna. Man har redan nu när det
gäller enlietsskolan och försöksgymnasierna
märkt den tendensen. Särskilt
vissa tidningar ägnar sig med glädje
däråt. Jag vet, att många lärare är ganska
rädda för denna nya skolform och
kritiserar den starkt. Men jag vet också,
att den skickliga och ansvarskännande
lärarkår, som vi har, säkert kommer att
göra sitt yttersta’ för elevernas bästa.
Men man måste komma ihåg att lärare
är inte trollkarlar.

I motionerna 1:546 och 11:723 har
vi framfört en del avvikande meningar
om hur statsbidragen till de högre skolorna
bör utgå. Vi har för det första
hemställt, att statsbidrag till byggnader
till högre skolor skall utgå retroaktivt
i likhet med vad som skedde, när stats -

bidrag infördes för folkskolans byggnader
år 1936. Kammaren har hört hur
herr Johansson i Mysinge har förklarat,
att utskottet varit välvilligt inställt
härtill. Jag finner för min del, att det
uttalande, som gjordes av de sakkunniga
inom ecklesiastikdepartementet år
1934, äger giltighet än i dag. Man skrev
då: »Det måste för kommunerna te sig
som en föga tillfredsställande anordning,
om staten när den principiellt
träder in som medansvarig för byggnadsbehovets
tillgodoseende, undandrager
sig huvudparten av ifrågavarande
utgiftsbörda, nämligen de av kommunerna
nedlagda kostnaderna för nuvarande
skolanläggningar. Särskilt
iögonfallande bleve ett sådant missförhållande,
om kommunerna för skolbyggnadernas
uppförande upptagit
amorteringslån å vilka ränteinbetalningar
och amorteringar skulle fullgöras
utan bidrag måhända i många år efter
statsbidragssystemets ikraftträdande.
» Redan år 1946 fick skolöverstyrelsen
Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda
frågan om statsbidrag till byggnader
för högre skolor. Det är säkert många
ledamöter av kammaren, som väl känner
till och förstår, att de kommuner,
som byggt sina skolor efter denna tidpunkt
och som nu i många år får dragas
med dryga räntor och amorteringar
på sina lån, kommer att känna sig orättvist
behandlade, om de icke får något
med av statsbidragen till byggnader. Vi
har hemställt om att statsbidrag till
byggnader till högre skolor skall utgå
retroaktivt fr. o. m. år 1946 eller annan
tidpunkt, som Kungl. Maj:t äger att bestämma.

Den andra punkten i vår motion gäller
elevavgifterna. Kungl. Maj :t föreslår
och utskottet biträder förslaget, att
elevavgifterna vid de högre skolorna
skall avskaffas fr. o. m. läsåret 1956/57,
dock att läroverkskommuner må besluta
om att bibehålla avgifterna i läroverken
tills vidare. Att elevavgifterna tas

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

bort är en efterlängtad reform. Då elevavgifterna
betytt en inkomst för skolorna,
måste dessa få kompensation för
inkomstbortfallet. För de kommunala
skolorna skall kommunerna ensamma
svara. För de statliga skolorna tänker
sig Kungl. Maj:t, att stat och kommun
skall svara för ungefär hälften vardera
av de utgifter, som förut bestritts med
terminsavgifter, d. v. s. av olika kassor
vid läroverken.

Om endast kommunernas egna lärjungar
undervisas i skolan, är detta ett
rimligt förslag. Men i många läroverk
— och detta gäller framför allt gymnasierna
— går så många lärjungar från
främmande kommuner, att läroverkskommunen
knappast kommer att känna
sig villig att överta så stor kostnad för
dessa elever, som bortfallet av terminsavgifterna
utgör. Det är därför ganska
självklart, att Stadsförbundet har avstyrkt
förslaget, men att Landskommunernas
förbund har tillstyrkt det. Man
kan bara fråga: Hur många landskommuner
har läroverk med gymnasium?
Om fördelningen mellan stat och kommun
— åtminstone i vissa fall — kunde
göras något fördelaktigare för kommunerna,
tror vi att terminsavgifterna lättare
skulle komma bort. Vi har därför i
denna punkt hemställt, att statsbidrag
utöver vad departementschefen föreslagit
i vissa fall må kunna utgå även för
kostnader för uppvärmning och belysning.

Som tredje punkt har vi tagit upp fördelningen
av inkomsterna vid uthyrning
av skollokaler. Inte heller i denna
punkt har utskottet velat biträda motionen.
På många orter måste det ju anses
fördelaktigt, att skolornas aulor kan
användas som föreläsningslokaler, konsertsalar
och teaterlokaler. Särskilt när
det gäller teaterlokaler måste en del
rätt dyrbara extra anordningar vidtagas,
som ej behövs för skolornas behov.
Om t. ex. en kommun vid nybyggnad
av en aula är villig att kosta på scen -

anordningar, förstår man att kommunen
vill disponera en rimlig del av inkomsterna
av uthyrningen för att bestrida
kostnaderna för lokalen.

Som det hittills har varit, har läroverken
fått behålla hela inkomsten av
uthyrningen. Kommunerna har dragit
sig för merkostnaderna. Min hemkommun
har sedan åtskilliga år förhandlat
med staten för att få vissa garantier
angående uthyrningen av en planerad
aula vid läroverket. Man har tänkt sig
att bygga denna aula med goda scenanordningar,
så att riksteatern skall
kunna spela där. Staden saknar lokal
för riksteatern. Aulan finns fortfarande
endast på papperet. Planerna på dess
byggande har strandat i första hand
därpå, att överenskommelse mellan stat
och kommun icke kunnat träffas. Jag
är rädd, att om man nu fastlåser intäkternas
fördelning till en viss siffra,
kommer man kanske även i fortsättningen
att hindra många lämpliga arrangemang
av liknande slag. Jag kan
naturligtvis förstå, att det är enklare
och bekvämare att ha en fixerad siffra,
men om man vill främja kommunernas
möjligheter att skaffa sig bra och ur
kostnadssynpunkt rimliga samlingslokaler,
bör man underkasta sig besväret
med individuell prövning.

I denna punkt har vi hemställt, att
fördelningen av hyresintäkterna måtte
efter framställning från kommunerna få
ske även på annat sätt än att 50 procent
går till kommunen och 50 procent till
biblioteks- och materialkassan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:546 och 11:723, omnämnda
i utskottets kläm under punkterna
III c) och IV c).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag skall för att inte
onödigtvis uppta tiden hålla mig till en
enda detalj i det föreliggande förslaget,
nämligen frågan om nivågruppe -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

ringen. Jag står under en reservation
för förbud mot nivågruppering i folkskolan.
Det är två skäl som gör, att
jag absolut inte vill ha den. Det ena och
viktigaste är, att man river upp klassen.
Folkskolans stora fördel jämfört
med läroverken är just klasslärarsystemet.
Vi är ju överens om att ju mindre
barnen är desto viktigare är det att en
och samma lärare får hand om dem och
att barnen får vara tillsammans med
varandra så mycket som möjligt så att
att det blir en verklig klassgemenskap.
Det behövs för barnens trivsel, för deras
sociala anpassning och även för studieresultatet.
Det blir betydligt bättre
om klassen blir en verklig enhet. Nu
håller vi på att övergå till den treåriga
småskolan. Nu skall alltså eleverna gå
tre år i småskolan och hålla ihop i en
klass och ha sin egen lärare. Sedan
kommer i folkskolan en annan lärare
att överta dem i fjärde klassen. Då måste
man ofta i synnerhet i stora skolor
gruppera om klasserna därför att man
har lägre barnantal i klassen än i småskolan.
Har man t. ex. fyra eller fem
parallellavdelningar i småskolan kan
det vara en mindre i folkskolan. Det
blir alltså en omgruppering av barnen.
Det är inte den gamla klassen som kommer
tillbaka. Det blir en ny lärare och
delvis andra kamrater. Och sedan har
denne lärare dem endast ett år. Redan
i nästa klass, den femte, skall man göra
uppdelning i vissa ämnen. Matematik
och engelska är tillsammans 10 timmar
i veckan. I slöjd är uppdelningen redan
gjord, och i gymnastik försöker man
dela på pojkar och flickor i den åldern.
Klassen blir splittrad under mer än halva
tiden. Den har inte hunnit bli en
enhet och blir det aldrig. Klassläraren
kan i sämsta fall ha vissa av eleverna
bara halva tiden och knappt det.

Detta kommer att öka disciplinsvårigheterna.
Vi vet, att disciplinen blivit skolans
stora problem i synnerhet kanske
i tätorter, men vi vet också att för eu

lärare, som har en klass oförändrad i
ett antal år, försvinner disciplinsvårigheterna
i stor utsträckning. Om däremot
en tredjedel av klassen är ny för varje
läsår blir det ideligen nya disciplinproblem.

Vi har ju väldigt dåligt med psykologisk
forskning, som på ett någorlunda
objektivt sätt kan visa vilka faktorer
som inverkar på barnens beteende. Men
av de vetenskapliga undersökningar som
gjorts framgår, att barnen reagerar mera
för ombyte av kamrater än för ombyte
av lärare. Om klassen är oförändrad
och det blir en ny lärare inverkar det
inte på barnens beteende och deras
prestationer på långt när så mycket
som om de byter skola eller bara byter
klass. Ombyte av lärare men inte av
kamrater visar sig inverka mindre än
tvärtom. Ett av skälen för vårt avstyrkande
av nivågrupperingen är alltså, att
den minskar barnens anpassning och
trivsel i skolan och inverkar menligt
på själva kunskapsinhämtandet.

Men sedan är det ett annat skäl också,
nämligen det som herr Helén var inne
på då han talade om urvalsinstrumentet.
Herr Helén sade, att vi inte
hade ett absolut rättvisande urvalsinstrument.
Ja, även om vi hade det skulle
vi inte kunna använda det. Det finns
inte något annat tänkbart urvalsinstrument
än barnens skolprestationer. Man
säger i propositionen, att urvalet skall
ske genom testning och på grundval av
betyg och föräldrars och lärares omdömen
om barnen. Ja, men om lärarna anser
att det är en elev, som egentligen är
obegåvad men oerhört flitig och ambitiös,
och om testen visar detsamma,
skall man då säga till den eleven: Du
hör visserligen till de bästa i klassen,
men egentligen är du litet korkad, så
att du inte klarar högre studier, och
du får gå i den sämre avdelningen. Det
kan man inte göra, utan eleven måste gå
i den bättre avdelningen, det har han
riitt till, även om urvalsinstrumentet vi -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

sar att egentligen skall han inte gå där.
Därmed är den eleven i fortsättningen
utsatt för en press och en risk för misslyckanden,
som han inte skulle behövt
råka ut för, om han gått i en blandad
klass och så småningom kanske hade
sackat ned från toppen till mitten. Men
det hade inte alls varit på samma sätt
märkbart som att gå i en klass där det
ställs stora krav, som han inte kan fylla.

Sedan talade herr Helén också om ett
annat slags elever, nämligen de som
mognar sent. Det finns emellertid alldeles
tillräckligt mogna och intelligenta
barn, vilkas hela verksamhetsbegär,
energi och begåvning i denna ålder är
inriktad på helt andra ting än skolan.
Vi kan t. ex. finna pojkar, som tydligt
visar sådana talanger, att de måste anses
som ingenjörsämnen. Vad är femte
klassens engelska och matematik för
en sådan pojke? Man pluggar där de
första grunderna i engelska, alltså formläran,
och i matematik allmänna bråk,
som är det träligaste och tråkigaste i
hela matematikkursen. Vad hjälper det
att säga åt en sådan pigg och livlig elvaåring:
Du kan inte bli civilingenjör och
konstruera flygplan och sådant, om du
inte lär dig att förvandla hela tal till
bråk. En sådan pojke är intresserad av
sina elektriska tåg och mekanolådor,
skolan är bara en tråkig bisyssla.

Man måste givetvis se till att sådana
pojkar sköter skolarbetet, liksom man
halvt med våld måste dra dem från leken
och laga så att de får mat i sig,
men man kan inte få topprestationer i
skolan, eftersom de ännu inte har hunnit
ur lekåldern. Den tidigaste gränsen
för uppdelning över huvud taget går
efter sjätte klassen, då barnen har
hunnit ur lekåldern, Och ju äldre de
blir, desto tydligare visar sig begåvningen.
Då kan den inte längre ersättas
med flit.

Herr Helén talade också om att det
blir föräldraambitionerna som blir avgörande
vid en gruppering. Ja, det blir

det absolut, om man skall nivågruppera
barnen sedan de har läst engelska bara
en enda termin. Om föräldrarna har föresatt
sig att deras barn skall tillhöra
den bättre gruppen, så vet jag inte hur
obegåvat barnet skulle vara, om inte
föräldrarna skulle lyckas plugga in så
mycket av elementarkursen i engelska,
som fordras för att barnet skall hänföras
till den gruppen. Det blir föräldraambitionen
som avgör om en elev skall
hålla sig kvar i den högre gruppen
också, men efter hand som barnet blir
äldre hänger avgörandet mera på begåvningen.
Då kan bristerna där knappast
kompenseras med ökad flit. Vid en
högre ålder hos eleverna kan man därför
få en bättre uppfattning om deras
studiebegåvning.

Vi får sålunda här ta hänsyn till allt
det, som inte har med själva kunskapsinhämtandet
att göra utan som sammanhänger
med den sociala anpassningen
och trivseln i skolan. Och hur vi än bär
oss åt kan vi ändå inte komma ifrån den
gamla poängjakten. Den kommer att
finnas kvar — om än i något mildrad
form — i denna synnerligen olämpliga
ålder, 10—11 år, och den gör, att nivågrupperingen
i femte klassen i stort
sett avgör grupperingen hela skolan igenom.
Det finns givetvis möjligheter till
övergång, men från försök som gjorts
vet vi att denna övergång blir ensidig.
De som har kommit in i den högre
gruppen kan lätt flyttas över till den
lägre, och det sker också i mycket stor
utsträckning. Men de som är tillräckligt
begåvade övergår inte från den lägre
till den högre gruppen, utan just dessa,
som egentligen är för begåvade för den
lägre gruppen, tappar allt intresse för
skolarbetet när de kommer i en grupp,
som ligger under den nivå de borde ha
undervisats på. Är klasserna blandade
och man inriktar sig på att såvitt möjligt
tillgodose alla barn inom klassen,
kan man på ett helt annat sätt låta barnen
mogna i lugn och ro, och det finns

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

betydligt större möjligheter att göra
den lyckligaste uppdelningen på ett senare
stadium.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Södertälje och fru Torbrink
(s).

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Som medansvarig i reservationen
nr 2 a) vill jag framföra
några synpunkter till belysning av de
problem, som där behandlas. Nu har
före mig såväl herr Bengtsson i Varberg
som fröken Olsson mycket ingående
kommenterat denna reservation,
och jag kan därför fatta mig kort.

Innan jag berör reservationen, vill
jag emellertid ett ögonblick anknyta till
det anförande, som herr Nestrup höll.
Herr Nestrup uttalade sin uppskattning
av den insats, som folkskollärare i 23
lönegraden gjort och gör, och detta var
ju glädjande. Men när man tagit del av
de motioner, som herr Nestrup framlämnat
i hithörande spörsmål, har man litet
svårt att fatta på vad sätt denna
uppskattning i verkligheten tar sig uttryck.
Jag kan inte underlåta att erinra
om att herr Nestrup väckt två motioner
rörande 23-lärarna, vilka redovisas i utskottets
utlåtande nr 154. I den första
motionen yrkas, att riksdagen måtte besluta
uttala, att folkskollärartjänster i
lönegrad Ce 23 vid allmänt läroverk eller
jämförlig skolform skall tillsättas
med 23-lärare endast om skolan behöver
nyanställa lärare. I den andra motionen
hemställes att riksdagen måtte
besluta, att 23-gradstjänster för folkskollärare
ej skall finnas inrättade vid
treåriga realskolelinjer respektive femåriga
flickskolelinjer vid allmänna läroverk,
högre kommunala .skolor eller
statsunderstödda privatläroverk och ej
heller vid i folkskolan inbyggda treåriga
realskolelinjer.

Herr talman! Man frågar sig: Inom
vilket område skall dessa lärare då ha

möjlighet att tjänstgöra utanför den
egentliga folkskolan? Jag vill bringa
i erinran två fakta. Den löneuppgörelse,
som ledde till inrättandet av tjänster i
23 lönegraden för folkskollärare, innebar
att dessa lärares tjänsteområde skulle
väsentligt utvidgas, och det var inte
meningen, att de bara skulle träda till i
nödlägen. Vidare måste frågan om denna
kategoris arbete i fortsättningen bli
föremål för förhandlingar mellan parterna.
Att man i en sådan situation kan
väcka motioner med detta innehåll och
sedan mot den bakgrunden säga, att
dessa lärare förtjänar uppskattning, förefaller
mig en smula gåtfullt.

Reservationen nr 2 a), som jag nu
kommer till, rör nivågrupperingens vara
eller inte vara. Jag erinrar om vad som
säges i propositionen, att det ligger i
sakens natur, att användningen av denna
differentieringsform är helt begränsad
till skolor med parallellavdelningar
och även där ofta måste undvikas av
schematekniska skäl. Vi har i våra städer
tyvärr mycket ofta duplikation. Den
förekommer på vissa håll i ända upp till
80 procent av klasserna, och detta skapar
mycket svårlösta schematekniska
problem. Kommer därtill nivågrupperingen
in i sammanhanget, ter det sig
för mig som gammal skolman nästan
omöjligt, att man skall kunna få ut något
rationellt schema.

På landsbygden kan nivågrupperingen
tillämpas i mycket begränsad omfattning.
I den mån nivågrupperingen
skulle kunna vara en lämplig förstärkningsanordning,
nödgas man alltså konstatera,
att landsbygden i stort sett går
miste om den. När man tänker på undervisningen
i engelska, tycker man nog,
att det är landsbygden som i första hand
skulle behöva ett handtag.

I propositionen görs en sammanfattning
av remissyttrandena, som jag anser
det vara av värde att få inskriven i
riksdagens protokoll. Vi har i reservationen
framhållit, att uppfattningarna

4 —Andra kammarens protokoll 1956. Nr 23

50 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

om nivågrupperingen är mycket skiftande.
De remissyttranden, som avgivits
av instanser med särskilda erfarenheter
på detta område, avböjde mycket bestämt
en förstärkningsanordning av detta
slag. En summarisk sammanfattning
återfinns i propositionen på sid. 57. Där
redovisas yttranden från överlärarförbundet,
folkskollärarförbundet och folkskollärarinneförbundet.
Deras mening
har vunnit anslutning av ett flertal folkskolinspektörer,
seminariernas rektorsförening
och seminarielärarföreningen.
Det heter där:

»Denna differentiering leder till viss
söndersprängning av klassenheten och
klasslärarsystemet. Erfarenheter från
Stockholm, där anordningen prövats,
visar, att den föreslagna nivågrupperingen
är en svårorganiserad arbetsform,
som även medför ökade disciplinsvårigheter.
Dessutom kan vissa föräldrar
förväntas komma att söka påverka
barnens uttagning till den nivågrupp,
i vilken de antar, att eleverna kommer
att drivas fram till det för inträde i läroverk
stipulerade poängtalet. Den
press, som därigenom kommer att riktas
mot vederbörande lärare och skolledare,
kan förmodas bli synnerligen
besvärande. Det skulle vara olyckligt,
om elevernas placering i viss grupp
bleve en stridsfråga mellan målsmän
och skola. Lärarnas mellanställning
komme på så sätt att accentueras. Det
finns också goda skäl att anta, att betygshetsen
i folkskolan snarare skulle
öka än avta, om den föreslagna nivågrupperingen
genomfördes.»

Det är uppenbart, att såväl departementschefen
i propositionen som också
utskottet i sitt utlåtande beträffande
denna fråga har visat verklig tveksamhet.
När vi lyssnade till ecklesiastikministerns
anförande här tidigare fick vi
också det intrycket, att han menade att
man härvidlag skulle gå varsamt fram.
Med hänsyn till de fakta som jag här har
relaterat och med den erfarenhet jag har

på området har jag för min del kommit
till den uppfattningen, att det vore klokast
att inte utnyttja denna nivågruppering,
då resultatet av densamma tycks
vara så problematiskt.

Realskoleutredningen har haft ett
specialproblem att behandla. Det är mig
angeläget att från denna plats som min
mening uttala, att utredningen har gjort
ett mycket gott arbete. Jag kan i stort
sett ansluta mig till dess förslag med undantag
för detaljen beträffande nivågruppering
liksom jag också i allt väsentligt
kan ansluta mig till utskottets
utlåtande. I fråga om retroaktiviteten
av statsbidragen har jag en från utskottets
avvikande uppfattning.

Låt mig ett ögonblick beröra mer allmänna
synpunkter. Jag har under de senaste
åren mycket förundrat mig över
hur diskussionen kring enhetsskoleproblemet
så övervägande har rört sig om
de teoretiska studierna. Ja, man kan
nästan säga att diskussionen dominerats
av realskoleproblem. Men det är inte
det som är det väsentliga, utan det är
att ge en bärande lösning av vår enlietsskolefråga.
Däri ingår folkskolan
som integrerande del — om det nu skall
heta folkskola i fortsättningen, vilket
jag skulle föredra, eller enhetsskola —
och frågan om hur den skall utvecklas
för att bli bärande har kommit något i
skymundan. Jag tycker det är ur många
synpunkter att beklaga, inte minst för
den som i likhet med mig velat främja
bottenskoletankens lösning.

Vidare kan jag inte underlåta att understryka,
att frågan om den praktiska
utbildningen också kommit alltför mycket
i skymundan. Ändå är vi alla ense
om att med det problemets lösning står
och faller hela enhetsskoletanken. Jag
skulle här vilja uttala en varm förhoppning
om att vi i fortsättningen mer skall
koncentrera oss på att lösa problemen
rörande yrkesundervisningen och på att
låta folkskolan på ett annat sätt än tidigare
träda in i bilden.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

Låt mig sedan ett ögonblick få beröra
innebörden av kritiken nu och tidigare.
Visserligen har det framförts mycken
kritik både i anslutning till realskoleutredningens
betänkande och mot de planer
som nu är framlagda för att så småningom
lösa bottenskoleproblemet. Men
denna kritik är på många punkter av
annan art än den man mött tidigare,
när sådana problem varit under debatt.
När man för länge sedan stod i begrepp
att övergå från sexårig till fyraårig realskola
eller från sexårig till femårig, var
huvudargumentet mot denna reform,
att man nödgades i förra fallet på fyra
år försöka inlära det, som man tidigare
haft sex år till förfogande för, och i senare
fallet att man bara hade fem år på
sig mot förut sex. Folkskolans insats
blev med andra ord värderad till plus
minus noll. Så resonerar man inte nu.
Nu är kritiken av annan karaktär, och
jag hälsar detta med största tillfredsställelse.

Som ung lärare fick jag lära mig en
pedagogisk tes, som jag har funnit hållbar
och som säkert kommer att vara det
också i framtiden, nämligen att barndomsskolan
skall anpassas efter barnaålderns
mottaglighet och behov. Denna
tanke har varit bärande som motivering
för genomförandet av en bottenskola,
gemensam för alla barn. Sedan tillkommer
också de rent sociala motiven. Jag
vågar påstå, att den obligatoriska skolan
med stort allvar och stor energi har
sökt förverkliga denna uppgift och nå
en god lösning av problemet. Detta har
skett på två huvudvägar. Dels har man
ärligt strävat efter att finna sådana metoder,
som passar barn — jag nämner
bara i förbigående självverksamheten
— och dels har man ivrigt sökt få fram
stödåtgärder av skilda slag. Jag noterar
med tillfredsställelse, att vi för en kort
tid sedan här i kammaren hade att fatta
beslut enligt proposition och utskottets
förslag om ytterligare utbyggnad
av sådana åtgärder. De kommer att

verksamt bidra till att ge eleverna i
folkskolan den bästa möjliga undervisning
och fostran.

Däremot, herr talman, har den gamla
metoden med differentiering bl. a. i
form av elitgrupper, såvitt jag har kunnat
följa med under årens gång, aldrig
slagit väl ut. Med hänsyn till vad som
anförts såväl i utredningen som i propositionen,
i utskottsutlåtandet och i
remissyttrandena i fråga om nivågrupperingen
tycker jag, herr talman, att
man inte skall vidta någon åtgärd i det
syfte som här föreslås. I tvivelaktiga
fall skall man inte handla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 a) liksom till
den reservation, som gäller retroaktivitet
i fråga om statsbidrag.

Häri instämde herrar Nordkvist i
Kalmar (fp) och Carlsson i Tibro (fp).

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall här inte gå in
på någon principdiskussion vad det gäller
de stora linjer, som varit uppe till
debatt, utan skall bara beröra en detalj
i det utskottsutlåtande, som vi nu behandlar.

I folkpartiets stora skolmotion, nr 513
i denna kammare, har vi tagit upp frågan
angående klassernas storlek. Herr
Helén har behandlat realskolestadiet,
och jag skall här hålla mig till folkskolestadiet,
eftersom utskottet har tagit upp
dess problem i samband med denna proposition.

För närvarande regleras ju klasstorlekarna
i folkskolan av 1947 års förordning
— 1950 skärptes bestämmelserna
på grund av den bristsituation, som
då rådde och som fortfarande råder i
fråga om tillgången på både skollokaler
och lärare. Denna förordning skulle
gälla till och med läsåret 1956/57. År
1957 skall vi alltså ta under omprövning
om vi behöver behålla krisåtgärderna
av 1950. Man räknade år 1950 med att

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

de stora årskullarna — eller åtminstone
toppen av dem — år 1957 skulle lia
passerat folkskolan, så att man skulle
kunna återgå till de gamla bestämmelserna.
I vilken mån vi nu kan göra detta
kan jag inte för dagen bedöma. Den
saken kommer väl att behandlas i det
utlåtande, som vi snart har att vänta
från seminarieutredningen.

Statsrådet påstod i sitt anförande, att
folkpartiet gjort sitt ställningstagande
från en oansvarig utgångspunkt, om jag
inte missuppfattade hans uttalande. Vad
har vi då sagt? Herr Helén har som
nämnt behandlat den treåriga realskolan,
och jag skall därför inte gå in på
den. I den motion, som jag nyss hänvisade
till, har vi emellertid föreslagit,
»att riksdagen beslutar att i folkskolor
av Bl-form elevmaximum nedbringas
till 30 samt att vid skolor av
övriga B-former elevmaximum anpassas
härtill» samt »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till
1957 års riksdag om en allmän successiv
sänkning av elevantalet per klassavdelning
inom hela folkskole- och läroverksorganisationen».

Är detta förslag på något sätt oansvarigt?
Utskottet har för sin del inte velat
bifalla förslaget om en sänkning av
elevmaximum i Bl-skolorna utan har föreslagit
en utredning för både skolor av
B-form och övriga skolor i enlighet med
vårt förslag, men samtidigt skjutit på
tidpunkten för ett ställningstagande. Vi
var kanske alltför optimistiska, när vi
trodde, att vi skulle kunna få fram ett
förslag till 1957 års riksdag. Utskottet
har föreslagit att vi om möjligt skall få
det till 1958 års riksdag.

Vad skulle vårt förslag om sänkning
av elevmaximum i B-skolorna få för verkan?
För närvarande är ju bestämmelserna
sådana, att elevmaximum för skolor
av Bl-form är 35 elever, för B2 30
elever och för B3 25. För småskolor av
b-form är det 25 elever. Detta innebär,
att elevmaximum för en Bl-skola, där

man i samma läraravdelning har två
klasser, är detsamma som i en A-skola,
där varje läraravdelning bara omfattar
en klass. Vad jag här sagt gäller också
för de andra formerna av B-skolor, men
för att inte dra ut på debatten alltför
mycket skall jag inte gå närmare in
därpå.

Jag anser för min del det orimligt, att
klassernas storlek skall vara maximerad
på samma sätt för en Bl-skola och en
A-skola, lika väl som att det på småskolestadiet
skall gälla samma bestämmelser
för b-skolor och a-skolor, i synnerhet
som det i dessa klasser måste
ställas betydligt större krav på individuell
behandling av eleverna. Ett ytterligare
skäl för en reform är, att i
B-skolorna, som företrädesvis finns på
landsbygden, har man inte samma möjligheter
som i A-skolorna, som vanligen
finns i städer och samhällen, att begagna
de hjälpformer som specialklasser
utgör för att underlätta undervisningen.
Jag vet att det förekommer
hjälpklassundervisning även i skolor av
B-typ, men den är helt naturligt förenad
med rätt stora svårigheter och medför
dryga kostnader för distrikten, vilket
gör att man många gånger drar sig för
att tillgripa denna undervisningsform.

Det bör alltså enligt vår mening ske
en differentiering av kraven på klassernas
storlek. Vi har låtit verkställa en utredning,
som visar vilka konsekvenser
vårt förslag skulle få i fråga om ökat
antal lärarkrafter och klassrum. År 1954
fanns det 5189 läraravdelningar i Biskolorna.
Av dessa läraravdelningar hade
49,7 procent ett elevantal under 21,
alltså en mycket idealisk klasstorlek.
28,3 procent hade 21—25 elever och
16,6 procent 26—30 elever. Över 30 elever
hade 5,4 procent av läraravdelningarna.
I nära 1 procent av läraravdelningarna
fanns över 35 elever. Enligt
mitt sätt att se är detta rent orimliga
arbetsförhållanden.

Vad skulle det då innebära i fråga om

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

ökat behov av lärare och klassrum,
därest elevmaximum sänktes från 35 till
30 för Bl-skolornas vidkommande? Ja,
vår utredning visar, att det skulle behövas
275 nya läraravdelningar. Är det
verkligen otänkbart att genomföra en
sådan reform även i dagens läge? Vi har
inte gjort någon utredning om hur många
nya läraravdelningar, som skulle krävas
om man sänkte elevmaximum för
B2- och B3-skolorna, men jag vill nämna,
att i dessa skolformer fanns det år 1954
1 588 läraravdelningar, alltså väsentligt
mindre än i Bl-skolorna. På småskolestadiet
inom b-formen fanns det 4 170
läraravdelningar.

Jag vill understryka, att B-skolorna
är landsbygdens skolform. Som bekant
är utvecklingen i fråga om barnkullarnas
storlek nu sådan, att anspråken på
skolan kommer att minskas. Denna utveckling
är särskilt markant på landsbygden.
Med hänsyn härtill tror jag, att
den reella ökning av antalet klassavdelningar,
som skulle bli en konsekvens
av vårt förslag om sänkning av elevmaximum,
kommer att bli ganska liten.
Däremot skulle en sådan åtgärd få mycket
stor betydelse därigenom, att man
skulle kunna i större utsträckning än
nu behålla befintliga skolformer. Det
skulle bli färre A-skolor, som på grund
av barnminskningen behövde övergå till
B-skolor, och det skulle bli färre Biskolor
som på grund av barnminskningen
förvandlades till B2-skolor.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att överväga, om det inte finns möjlighet
att göra en sådan reform som jag
här talat om. Jag skulle också vilja vädja
till dom, som kommer att få band om
utredningen angående klasstorlekarna,
att en sådan reform är en av de mest
angelägna och därför borde få förtur
framför andra uppslag om sänkning av
elevantalet i folkskolans klassavdelningar.

I övrigt vill jag yrka bifall till utskottets
utlåtande utom på den punkt som

gäller de retroaktiva byggnadsbidragen,
där jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Rimmerfors (fp) instämde häruti.

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Malmborg tyckte
att det inte var särskilt vänligt av mig
att väcka två motioner om avskaffande
av 23-gradstjänsterna. Det kan jag hålla
med om när det gäller tjänsterna som
sådana. Däremot har det inte på något
sätt varit fråga om en ovänlighet mot
dem som har dessa tjänster.

För att något lägga debatten till rätta
och visa mitt syfte med dessa motioner,
kan jag nämna, att det träffades en läraröverenskommelse
1953 för folkskollärarnas
del om att vi skulle få dessa 23-gradstjänster, och en överenskommelse
1952 för läroverkslärarnas del. I denna
stod det bland annat om antalet 27-grads- och 29-gradstjänster, och dessutom
innehöll den en punkt om den genomsnittsålder
man bör beräkna för en
lärares befordran till ordinarie adjunkt.
Man satte den till 35 år men den har nu
stigit till närmare 39. Det är beträffande
tydningen av dessa överenskommelser
som motsättningarna mellan statskontoret,
regeringen och skolöverstyrelsen
sätter in.

Det är för att komma ifrån denna
oklarhet, jag har väckt dessa motioner; i
samma syfte har statsutskottet uttalat,
att det måste bli förhandlingar om denna
punkt. Detta är just vad jag har önskat.

Beträffande dessa 23-gradslärares
personliga kvalifikationer, behöver jag
väl inte påpeka mera än att jag har de
allra bästa erfarenheter från mitt läroverk.
Frågan gäller närmast att få klarhet
och slippa olika uppfattningar på
denna punkt, så att det icke behöver bli
några meningsskiljaktigheter mellan de
båda lärarkårerna som båda är lika nödvändiga
för vårt undervisningsväsende.

54 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Min replik hänför sig
till de tre föregående talarna, som är
motståndare till nivågrupperingen, såsom
den här har föreslagits. Jag erkänner
oförbehållsamt, att det kan råda
tvekan om anordningens lämplighet,
men propositionen har inte föreslagit
några tvångsåtgärder utan överlåtit åt
skoldistrikten att själva lokalt avgöra
anordningens lämplighet. Vill de ha den,
kan de få den. Vill de låta bli, tvingar
ingen dem att ta den. Men jag vill, herr
talman, på denna korta stund jag har
till mitt förfogande bara erinra om ett
par, tre saker.

För det första vill jag erinra om att
rätten till denna anordning vad engelska
beträffar redan finns i enhetsskolan
och föreslogs av skolkommissionen för
den skolformen. Ni som nu är motståndare
till anordningen, menar ni verkligen,
att nivågrupperingen skall förbjudas
i folkskolan, som skall bära upp
ett examensväsende, men tillåtas i enhetsskolan
som inte ska göra detta?

Så vill jag för det andra nämna, att
de distrikt, där vi nu redan har treårig
realskola — sådana finns — enligt skolöverstyrelsens
anvisningar 1952 har rätt
att företa nivågrupperingar i engelska
och matematik. Följer vi reservationen,
skulle man alltså beröva dessa kommuner
friheten att ha kvar denna anordning.

Erfarenheterna från 1947 års verksamhet
har ju legat till grund, när vi
vågat föreslå treårig realskola. Men,
herr talman, i den försöksverksamheten
ingår också rätten till denna nivågruppering,
och detta har givetvis påverkat
vårt ställningstagande.

Hela frågan om differentiering är,
som herr Malmborg i Skövde menade,
komplicerad och svår, men, ärade kammarledamöter,
den frågan skall ju tas
upp av den sammanfattande utredning,
som vi här i riksdagen har beslutat om.
Den kommer alltså att bli undersökt. I

den mån skoldistrikten övergår till att
bli enhetsskoledistrikt, kommer också
denna fråga in i bilden. Jag tror alltså
att vi kan avvakta den sammanfattande
utredningen när det gäller differentieringsproblemet.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig med anledning
av herr Nestrups replik få erinra om
några fakta. Jag nämnde i mitt förra anförande
att man förutsätter förhandlingar
mellan parterna beträffande 23-ornas tjänsteområde. Motionärerna föreslår
ju riksdagen att besluta en mycket
kraftig begränsning av just 23-ornas
tjänstgöringsområde. När man vet att
förhandlingar förestår, skall man inte
fatta beslut, som rubbar förutsättningarna
för dessa förhandlingars lyckliga
genomförande.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Det är endast en sak i
det föreliggande utlåtandet som jag vill
beröra. Det är den punkt som upptar
frågan om statsbidrag till realskolorna.
Det föreligger här en reservation undertecknad
av representanter för tre partier.
Det har också här i kammaren uttalats
mycket starka sympatier för en
viss retroaktivitet från såväl statsrådet
som utskottets talesman herr Johansson
i Mysinge.

Denna fråga har ju en särskilt stor
betydelse, inte minst för landskommuner,
som ju egentligen alldeles för länge
varit i avsaknad av realskolor eller skolor
för någon högre undervisning. Detta
har gjort att barnen från dessa bygder
har fått dragas med mycket stora kostnader
för att besöka skolor som varit
tillgängliga i intilliggande städer. Det
har kostat föräldrarna ungefär 250 kronor
i månaden. Barn som haft förmånen
att bo i orter där skolorna varit belägna
har kunnat få sin skolutbildning för
mycket mindre kostnader.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

Man föreslår nu, att dessa statsbidrag
till byggnader för realskolan endast
skall utgå för byggnader som fått igångsättningstillstånd
efter den 1 juli 1956.
Eftersom jag representerar en kommun
på Gotland där vi just nu håller på att
bygga en realskola, till vilken vi fick
igångsättningstillstånd den 1 november
1955, således sju månader för tidigt, så
har jag ansett mig böra säga några ord
i denna fråga.

Det har, som jag tidigare sade, varit
mycket stort behov av dessa skolor
inom stora delar av landsbygden. När
vi kom i gång med denna skola räknade
vi med att vi skulle få en klass. Hemse
kommun åtog sig därför att ensam stå
för byggnadskostnaderna och för tillhandahållandet
av lokaler för skolan.
När vi skulle ta in barnen i första klassen
så visade det sig, att tillströmningen
var så pass stor, att det inte fanns någon
möjlighet att begränsa intagningen till
en klass. Man måste omedelbart starta
med dubblerade klasser. I vår har vi
tagit in barn för tredje gången, och det
visar sig att tillströmningen är lika stor.
Vi har nu byggt ut skolan för dubblerade
klasser hela vägen igenom.

För den lilla kommunen här, som har
90 000 skattekronor, har det blivit en
mycket tung börda med denna skola.
Det har träffats ett avtal mellan Hemse
kommun och fem andra kommuner vid
upprättandet av denna skola. I det avtalet
ingår, som jag tidigare sade, den
bestämmelsen, att Hemse kommun ensoin
skall stå för kostnaderna för lokaliteterna
under det att driftskostnaderna
— kostnaderna för den del av lärarlönerna
som det inte utgår statsbidrag
för samt skolmateriel, bränsle, lyse
in. m. jämte skolvaktmästare — skafl
bäras gemensamt av samtliga sex kommuner
på så sätt, att hälften av dessa
kostnader inbetalas efter antalet skattekronor
i kommunerna och den andra
hälften i proportion till det antal barn
från respektive kommuner som besöker

skolan. Det har för övrigt visat sig att
denna överenskommelse är utomordentligt
bra och att den säkerligen bör kunna
tillämpas på andra håll i landet, där
det råder liknande förhållanden och där
man vill skapa en högre skolform för
landsbygdens barn.

Nu fick vi, som sagt, detta igångsättningstillstånd
den 1 november 1955.
Samtidigt fick vi meddelande om att
bygget ovillkorligen måste sättas i gång
då med hänsyn till att det var det enda
större bygge som var planerat på södra
Gotland. Med hänsyn till arbetslöshetsproblem
och annat måste man alltså
sätta i gång genast.

När nu detta förslag föreligger, herr
talman, så är det ändå med vissa underliga
känslor man går att besluta i ärendet.
Här har vi med uppoffrande av våra
yttersta krafter, höll jag på att säga, försökt
att få i gång denna skola, som vi
anser vara ett livsvillkor för denna del
av landsbygden på södra Gotland. Ändå
står man i dag och bär på en känsla av
att man gjort någonting galet, därför att
man fått bygget i gång sju månader tidigare
än det egentligen borde ha kommit
i gång med hänsyn till detta statsbidrag.
När man nu startat dessa sju månader
i förväg avhänder man kommunen mycket
stora pengar i form av statsbidrag.
Vi förstår att kommunalmännen hemma
i kommunen inte ser på denna utveckling
med blida ögon utan tycker att det
hela är en besynnerlig ordning.

Nu skriver utskottet här: »Onekligen
talar rättviseskäl för att retroaktiva
byggnadsbidrag skall kunna komma i
fråga i någon utsträckning. Särskilt gäller
detta byggnadsföretagen för högre
skolor inom kommuner med förhållandevis
svagt skatteunderlag.» Utskottet
säger vidare, att det finns vissa tröskelproblem
här som är svårbemästrade. Av
denna anledning frångår man rättvisekravet
och menar, att det inte bör få bli
någon retroaktivitet för dessa statsbidrag.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. in.

Men, herr talman, finns det då inte så
pass betydande rättvisekrav som här
görs gällande, att Sveriges riksdag, med
de resurser den ändå besitter, bör sätta
rättvisekraven framför de svårigheter
som kan komma att uppstå med hänsyn
till föreliggande tröskelproblem? Om vi
är eniga om att rättvisan bör sättas i
högsätet, så tycker jag nog att man bör
försöka bemästra de små svårigheter
som här föreligger.

I går hade jag tillfälle att till regeringen
uttala ett tack för dess förslag i en
viss fråga, och jag tycker att jag i dag
har anledning att vädja till regeringen
om att beakta detta rättvisekrav, försöka
bemästra tröskelproblemen och medverka
till en rimlig lösning.

Jag skulle bra gärna här vilja vädja
till ecklesiastikministern — som visserligen
inte finns i kammaren just nu —
om att regeringen, därest reservationen
på denna punkt inte kommer att bifallas,
ändå skall beakta dessa problem för
de små landsbygdskommunerna och försöka
se till att den här frågan kan få en
rättvis lösning.

Denna reservation innebär ju att man
skall bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att i särskilda fall statsbidrag må
utgå för byggnadsföretag, som avser
realskolor och därmed jämförliga skolor,
utan hinder av att arbetet påbörjats
före den 1 juli 1956, dock icke tidigare
än den 1 juli 1954.

Vad är det egentligen för tröskelproblem
som här uppstår om riksdagen följer
reservationen? Såvitt jag förstår blir
det inget tröskelproblem alls då retroaktiviteten
begränsats till den 1 juli 1954.
Där har man satt en gräns, men för tiden
från detta datum och fram till den 1
juli 1956 lägger man i regeringens hand
att avgöra huruvida skäl skall anses
föreligga att bevilja statsbidrag åt de
kommuner som under den tiden har
startat realskolebyggen.

Det kan inte vara möjligt att de föreliggande
svårigheterna skall vara så sto -

ra att Sveriges riksdag åsidosätter rättvisekrav,
som alla varit eniga om, bara
för att komma ifrån dessa svårigheter.

Jag vill, herr talman, med den erfarenhet
jag har av de problem som möter
på detta område, verkligen vädja till
kammaren att beakta denna sak och följa
rättvisesynpunkterna och sålunda biträda
den reservation som i detta avseende
är knuten till utskottsutlåtandet.
Jag är övertygad om att man därmed
skulle gagna en sak som i mycket hög
grad berör den svenska landsbygden.
Det kommer de kommuner till godo,
som i dag kämpar med stora ekonomiska
svårigheter ute på vår landsbygd, och
det blir därmed också till nytta för de
barn och föräldrar som där bygger och
bor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 3 b) av herr
Sundelin m. fl.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen har genom motioner vid denna
riksdag och under tidigare år liksom
också i de tidigare skoldebatterna hävdat,
att det är enhetskolans snabba genomförande
som nu är den angelägnaste
kulturuppgiften. Genom en sådan
förbättring av den grundläggande skolutbildningen
skulle man också lägga en
grund för demokratiseringen av skolutbildningen
över huvud taget, och vi
skulle äntligen ta ett betydande steg
framåt för att rätta till de värsta missförhållandena
även i fråga om yrkesutbildningen.

Från denna utgångspunkt har det
framstått som riktigast att använda de
resurser vi har för att bygga ut enhetsskolans
högstadium i stället för att ägna
så mycken omsorg åt de skolformer som
skall avvecklas när enhetsskolan blir
förverkligad. Som skolfrågorna emellertid
nu ligger till efter riksdagens beslut

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

Skolväsendets ordnande på

genomförande m. m.

om enhetsskolan, är det väl inte något
att vinna på en fortsatt debatt om valet
mellan en snabbare utbyggnad av enhetsskolan
och det nu föreliggande förslaget
om förändring av realskolan. I
det läge som uppstått har vi därför accepterat
realskoleförslaget. För det första
är förändringen av realskolan nämligen
nödvändig för att omedelbart bereda
en bättre undervisning åt åtminstone
en del av de hundratusentals ungdomar,
som under ytterligare många år
inte kan få någon undervisning i enhetsskolor
och på grund av platsbrist
icke heller kan komma in i realskolor
eller andra jämförliga skolor. För det
andra kan ju, såsom vi också framhållit
i våra motioner, omorganisationen av
realskolan påskynda enhetsskolans förverkligande.
Utskottet understryker också
att övergångstiden före enhetsskolans
allmänna genomförande bör göras så
kort som möjligt.

Det är från denna utgångspunkt den
kommunistiska gruppen har ställt förslag
i två frågor som vi betraktar såsom
avgörande för såväl enhetsskolans snabba
förverkligande som utbildningsmöjligheterna
vid realskolan. Våra förslag
gäller lärarutbildningen och skolbyggnadsprogrammet.
Den första av dessa
frågor har redan avgjorts för ett par
veckor sedan i samband med behandlingen
av åttonde huvudtiteln. Trots
många deklarationer — framför allt från
de borgerliga partierna — om deras
varma intresse för ökad lärarutbildning
röstade dessa borgerliga representanter
mot såväl vårt förslag som en socialdemokratisk
reservation om större elevintagning
vid seminarierna än vad regeringen
och utskottet föreslagit.

I dag skall vi emellertid i samband
med realskoleförslaget behandla den
andra i våra motioner upptagna frågan,
vilken avser eu annan av de avgörande
förutsättningarna för en bättre utbildning,
nämligen tillgången på skolbyggnader.
Bristerna därvidlag iir oerhörda,

såsom omvittnats i många inlägg också
i denna debatt. Till följd av otillräckliga
anslag under er. lång följd av år
har det blivit en brist som nu torde
uppgå till inemot 6 000 klassrum. Därtill
kommer bristen på andra lokaler, som
också är viktiga för en rationell och
tidsenlig undervisning, såsom gymnastiksalar,
simhallar, skolmåltidslokaler
och mycket annat. Det är ingen överdrift
att karakterisera skolförhållandena
på detta område som katastrofala.
Det är också ett uttryck som skolöverstyrelsen
använt vid upprepade tillfällen
de senaste åren i sina äskanden om
högre anslag till skolbyggnader. Även i
år — det år då riksdagen definitivt har
satt som mål att genomföra enhetsskolan
så snabbt som möjligt — har regeringen
gjort en mycket kraftig nedskärning
av det anslagsbelopp skolöverstyrelsen
begärt som oundgängligen nödvändigt
om det inte skall bli en ytterligare
försämring av utbildningsmöjligheterna.

Den kommunistiska gruppen har för
sin del ansett att skolöverstyrelsens
byggnadsprogram borde genomföras och
att man alltså inte skulle pruta på det.
Vi har fördenskull föreslagit att riksdagen
skulle anvisa de 97 miljoner kronor
som skolöverstyrelsen begärt. Det
är den ena delen av yrkandet i våra
motioner. Den andra delen avser att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära utarbetande av en konkret
plan i syfte att häva bristen på
skollokaler inom tre år.

Under debatten i dag har det också
givits många exempel på att det behövs
ett kraftigt nytillskott av skollokaler om
skolreformen skall kunna genomföras
inom rimlig tid. Till detta genomförande
hör nämligen att det måste bli ett
mindre elevantal i klasserna om det
skall bli någon verklighet av allt vackert
tal om förbättrad undervisning i
grundskolan. Jag vill också helt ansluta
mig till den tidigare i dag gjorda er -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

inran om att kravet på ökad lärarutbildning
och bättre tillgång till skollokaler
framför allt är ett krav på förbättrade
skolförhållanden på landsbygden. Självfallet
berör det också tätorterna, men
speciellt för landsbygden är dessa två
förutsättningar för enhetsskolans genomförande
och för en förbättring av skolförhållandena
över huvud taget avgörande.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den kommunistiska motionen nr
521 i denna kammare.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Efter fyra timmars debatt
finns det inte många frågor och
förslag att ytterligare diskutera och belysa,
men som realskoleutredningens
f. d. ordförande kanske jag ändå får
lägga några synpunkter på den i dag
diskuterade frågan.

Jag vill ta som utgångspunkt ett påstående
av herr Malmborg i Skövde, och
jag kan i det sammanhanget också ta
med herr Holmbergs anförande. Bägge
dessa talare var inne på realskoleproblemet
och enlietsskolan. Herr Malmborg
i Skövde beklagade att enhetsskoledebatten
kommit att domineras av realskoleproblemen,
och herr Holmberg
undrade varför man över huvud taget
ägnade tid och uppmärksamhet åt skolformer
som ändå skall avvecklas.

Jag förstår delvis dessa synpunkter,
och jag har flera gånger under utredningsarbetets
gång blivit tillfrågad på
ungefär samma sätt, om vi i realskoleulredningen
var i färd med att göra en
ny skolreform. På den frågan finns det
bara ett svar, nämligen att den skolreform
som vi sysslar med är genomförandet
av 1950 års beslut om en nioårig
obligatorisk enhetsskola, och detta
borde väl efter riksdagsbeslutet för
några veckor sedan vara ännu klarare.

Men för att även i den här debatten
någonting skall sägas på denna punkt,
vill jag, herr talman, till protokollet
läsa in vad realskoleutredningen själv
säger och hur den sett på sin uppgift i
detta sammanhang.

Fler än förr, säger utredningen, önskar
en studiegång som leder till gymnasiet.
Fler än förr behöver en skolmässig
yrkesutbildning, som bör förberedas
redan i realskoleåldern. Fler än
förr behöver skolans hjälp och stöd i en
ömtålig övergångsålder. Fler än förr
anser sig också ha behov av en allmänbildande
studiegång, som går utöver
folkskolans sjua och åtta utan att sätta
gymnasiemognad som mål. Enhetsskolan
integrerar alla dessa behov, medan det
som kan vinnas genom utbyggnad av
andra skolformer blott blir partiella
lösningar, som gagnar den ena eller
andra gruppen utan att hjälpa de övriga.

Jag anser att realskoleproblemen inte
gärna kan sättas in i sitt större skolreformatoriska
sammanhang på ett klarare
sätt än som har gjorts med detta
uttalande.

Men med den tidsplan som sannolikt
kommer att fastställas och som skolöverstyrelsen
räknar med — och efter
ecklesiastikministerns deklarationer vid
enhetsskoledebatten här i kammaren är
det tydligt att departementschefen
delar skolöverstyrelsens uppfattning —
kommer tydligen enhetsskolans allmänna
genomförande att komma till stånd
åren 1962 till 1968. Det innebär att vi
under alla förhållanden måste räkna
med en övergångstid, under vilken de
nuvarande skolreformerna — realskolor
och folkskolor i första hand — måste
funktionera och utnyttjas på effektivaste
sätt för att de stora ungdomskullarna
skall få den utbildning som de behöver
och önskar. Och det är i det läget, när
den högre skolan möter de stora årskullarna,
som de skolorganisatoriska
förhållandena inte får ligga som hinder
i vägen.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

Jag skall självfallet inte belasta protokollet
och kammarens tid med siffror
om årskullarnas storlek, tillströmningen
till läroverken, antalet avvisade, antalet
klassavdelningar, lärarbristen och
prognoserna för dess hävande. Flera
talare har för resten redan i förbigående
varit inne på dessa saker. Men alla
dessa förhållanden, som ju ändå gäller
den sociala och ekonomiska bakgrunden
till dagens skolsituation, är dokumenterade
och klart belysta i realskoleutredningens
betänkande.

Det är uppenbart att utbildningsfrågorna
måste ses i det större sammanhanget,
och detta är ett faktum som
vissa skoldebattörer vägrar att erkänna.
Man tycks ibland föreställa sig att
samhället kan anpassas efter skolformen,
då det naturligtvis är tvärtom.
Och såsom någon talare har sagt tidigare
i debatten — jag tror det var herr
Helén — finns det nu icke något annat
alternativ än att rekommendera en restriktiv
skolpolitik och att göra detta
öppet. Med en restriktiv skolpolitik
skulle vi naturligtvis lösa alla bristproblem,
men det vill ingen föreslå, eller
i varje fall är det ingen som vågar föreslå
det.

Erfarenheterna av den treåriga realskolan
är tillfredsställande. Det förvånar
mig att ingen i debatten har gått
in på utredningens mycket intressanta
och ganska sensationella jämförelser
mellan tre- och fyraåriga realskolor.
Jag skall inte göra det heller, men jag
hänvisar till ett studium av utredningens
betänkande. Det är ju förvånansvärt
när utredningen vid jämförelser
här i Stockholm kunde konstatera att
den grupp elever, som har misslyckats
i den bemärkelsen att de inte har uppnått
sina studiemål, i de allmänna läroverken
utgör 51 procent, i samrealskolorna
66, i samtliga fyraåriga linjer tillsammantagna
62 procent och, hör och
häpna, i de treåriga realskolorna bara
49 procent, vi sade oss då att det

måste vara något fel på denna undersökning.
Lärarna i de treåriga realskolorna
— det gäller i detta fall 1947 års
försöksskolor här i Stockholm — har
nog varit alltför entusiastiska och tyckt
att deras elever har varit alltför begåvade,
sade vi oss, och givit dem för
höga betyg. Vi fortsatte därför undersökningen
med de fyra skrivämnena
modersmålet, matematik, engelska och
tyska och kom därvid fram till att det
fortfarande var ett uppseendeväckande
gott resultat på de treåriga linjerna. Vi
sade oss då att vi skulle gå ett steg vidare
och jämföra resultaten sedan skolöverstyrelsens
eftergranskare hade fått
räkna in alla felkällor, och då visade
det sig att det visserligen fanns flera
felkällor beträffande de treåriga realskolornas
resultat än de fyraårigas, men
de korrigerade betygspoängen gav i alla
fall ett slutresultat som på två rader kan
uttryckas på följande sätt. Skillnaden
mellan den treåriga och den fyraåriga
studiegången understiger enligt lärarnas
bedömning skillnaden mellan Ba och B
i ett av de fyra skrivämnena men
motsvarar enligt eftergranskarna skillnaden
mellan Ba och B i ett eller högst
två av ämnena. Detta är alltså den standardsänkning
som man skulle riskera
vid en övergång till treårig realskola.

Jag skall nu, herr talman, bara ta
upp ett par frågor i reservationerna.

Högerreservationen har en synpunkt,
och — jag måste säga det — bara en,
som jag'' tycker man kan ta på allvar,
nämligen ifrågasättandet av om den treåriga
realskolan kommer att vara tillräcklig
såsom grund för gymnasiet. I
den frågan vill jag säga att vi väl ändå
har lyckats bevisa att den treåriga realskolan
i och för sig är tillfredsställande.
Dessutom kan och bör en måttlig
höjning av de formella inträdesfordringarna
till gymnasiet kunna kompensera
en eventuell standardsänkning eller
sänkning av kunskapsnivån, om nu
en sådan sänkning över huvud taget

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

inträder. Jag har ju nyss talat om, att
denna standardsänkning, enligt de jämförelser
som vi för vår del har gjort,
kommer att bli ytterligt obetydlig, om
ens märkbar.

Vidare vill jag påpeka, som ju många
här har gjort, att utredningen önskar
en mindre krävande studiegång genom
de fyraåriga linjerna och vidare sättes
den särskilda realexamen i system. Vidare,
ärade kammarledamöter, tror jag
inte att det dröjer så länge förrän den
nuvarande gymnasiala organisationen,
även den, måste kompletteras på ett
eller annat sätt med praktiska gymnasier
av olika slag. Examensfri studiegång
på gymnasiet har skolöverstyrelsen
redan haft litet funderingar på, alltså
någon form av normalskolekompetens
eller någonting liknande.

Jag vill också erinra om en sak som
inte tidigare har framförts bär i dag,
nämligen att 1954 års kompetensutredning
också har undersökt dessa förhållanden
med hänsyn till det praktiska
livets krav. Denna utredning har klart
visat att en treårig realskola borde vara
tillräcklig. Ja, man har till och med i
vissa fall och för vissa yrken kunnat tillstyrka
en reduktion av betygsfordringarna
för inträde på olika banor.

Högerreservationen är — bortsett
från detta om gymnasiet -— såvitt jag
kan förstå, ett resultat av att man har
haft en felaktig utgångspunkt i fråga
om hela problemet. Det är så många
som har varit inne på denna reservation
här i debatten, men vilken synpunkt
man än anlägger på den märker
man att författarna till reservationen
inte har tagit hänsyn till att det ju inte
bara är dagens förhållanden det gäller.
Det gäller ju att öka intagningen till de
högre skolorna.

När man som ett stort argument för
fram, att utredningens slutomdöme om
den treåriga realskolan blir att denna
inte är pedagogiskt överlägsen någon
av de nuvarande realskoleformerna,

utan endast under vissa betingelser
skulle kunna fylla sin uppgift på ett
tillfredsställande sätt, så är det ju nonsens.
Vi har ju aldrig påstått att en treårig
realskola är pedagogiskt överlägsen
en femårig, men det gällde att få
en skola som skulle vara tillfredsställande
och som dessutom skulle kunna
fylla sin sociala funktion, nämligen att
ge utbildning åt dem som är lämpliga
att gå i densamma.

Likadant är det när det gäller resonemanget
i högerreservationen om lärarbristen
och lokalbristen. Det är ju fråga
om att öka kapaciteten. Jag vill ta ett
exempel, eftersom detta heller inte varit
uppe i debatten, nämligen frågan
om man nu verkligen spar lokaler på
det sätt som vi har föreslagit. I högerreservationen
anser man tydligen att
detta tal om lokalsparande åtgärder är
en fiktion. Låt oss då bara tänka oss in
i en mycket vanlig typ av realskola, som
har 15 klassrum fördelade på tre paralleller,
alltså tre l5-or. Det är en realskola
som kan ta in maximalt tre gånger
35 eller 105 elever. Genom en övergång
till treårig realskola får vi fem paralleller
i l3 med samma antal klassrum. Men
vi kan i begynnelseklassen ta in fem
gånger 35 eller 175 elever.

Då säger någon: Men dessa elever
skall ju gå kvar i folkskolan i femman
och sexan, och det är realskoleutredningens
simsalabim att man trollar
bort detta. Då vill jag stryka under att
vi ju har en maskerad kvarsittning i
folkskolans femte klass på 22 procent.
Vi har dessutom i många landsbygdsskolor
men även i storstäder femmor
och sexor som inte är fullbelagda. Det
finns alltså ett utrymme i folkskolans
femte och sjätte klasser, som i dag inte
är utnyttjat. Även om vi nu får statsbidrag
till läroverksbyggnader, är jag
övertygad om att den hittillsvarande
erfarenheten, att det går snabbare att få
fram en folkskolebyggnad än en läroverksbyggnad,
kommer att stå sig.

Öl

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet

genomförande m. m.

Till sist, herr talman, vill jag bara
ge en replik till fröken Gunnel Olsson
och till dem som här har talat emot den
s. k. nivågrupperingen. Jag kan helt
instämma i vad herr Blidfors sade i en
replik om denna nivågruppering. Men,
fröken Olsson, den blir ju frivillig! Vi
kan leka med det experimentet att vi
två skulle vara lärare i samma skola
och ha samma klasser, och jag kom till
fröken Olsson och sade: Kan jag få din
sämre halva i klassen, så får du min
bättre, och så tror jag i mitt oförstånd
att det kanske vore möjligt för mig att
få ett bättre resultat i engelska och
matematik med de bägge sämre halvorna
och att fröken Olsson skulle få ett
bättre resultat med de bägge bättre. Då
skulle naturligtvis svaret bli att ni inte
gick med på det, och därmed blir det
icke någon nivågruppering. Det är sådana
enkla praktiska resonemang som
tydligen har förts i Stockholms folkskolor,
när lärare och överlärare kommit
överens om att man i femman och
sexan skall göra sådana uppdelningar
för att förstärka grunden och ge eleverna
mera av fasta kunskaper när de
skall gå över till den treåriga realskolan.

Jag är i princip ingen anhängare av
nivågruppering. Om vi hade ett över
hela linjen genomfört enhetsskolesystem
eller en genomförd treårig realskola,
hade det varit en annan sak. Men
det har vi inte, och vi kommer inte att
få det under övergångstiden. Vi kommer
att ha olika realskolor, femåriga,
fyraåriga och i första hand treåriga.
Då är det ju uppenbart att man infe
utan vidare kan beröva de lärare, som
vill ha denna förstärkningsanordning,
den möjligheten, när man samtidigt
kommer att kräva av dem att de skall
lyckas att på sex år ge en sådan grund
att den treåriga realskolan skall bli
möjlig.

Och det är självklart — det har ju i
propositionen strukits under klarare än
i utredningen — att det här inte får bli

Nr 23

under övergångstiden före enhetsskolans

en definitiv sortering efter ett begåvningsurval.
När det gäller nivågruppering
i låt oss säga engelska, kan jag
inte förstå att en sådan nivågruppering
skall bli möjlig förrän än bra bit in på
vårterminen i femte klassen. Eleverna
måste ju först kunna någonting och ha
hunnit någonstans innan man kan göra
denna nivågruppering. Och liuvudvapnet,
som utredningen vill sätta i folkskollärarnas
händer, är inte nivågruppering
utan förstärkningsanordningar.
Det är ju också dessa som är den stora
posten i regeringsförslaget, den betydande
förstärkningen. Dessutom kan
man då i stora skoldistrikt också arbeta
med nivågruppering.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr
Edenman själv gav svaret på sin fråga
till mig. Det är orealistiskt att tro att
det går till så att två lärare, som har
parallella klasser, privat får lov att göra
upp denna sak.

Här finns alltså en treårig realskola,
som skall ta hand om eleverna, och
som herr Edenman sade kräver den
av folkskollärarna att de skall ha
givit eleverna den grund som realskolelärarna
anser nödvändig. Hur skall den
folkskollärare vara beskaffad som vågar
säga ifrån, när överläraren och läraren
i parallellklassen kommer och
säger att de skall göra en nivågruppering
för att få bättre undervisning för
dem som skall gå till realskolan? Läraren
i fråga är övertygad om att det är
olyckligt att splittra klassen på detta
sätt. Skall den läraren våga ta ansvaret
och säga: »Nej, jag behåller min odelade
klass» och sedan veta med sig att både
föräldrarna, överläraren och den
mottagande läraren i realskolan kommer
att skylla alla misslyckanden på att
nivågruppering icke har skett? Jag tror

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

inte det finns en lärare på tio som vågar
ta det ansvaret, utan de ger med sig
i alla fall. Vi skall betänka att folkskolan
är redan nu och kommer ännu mera
efter genomförande av den treåriga
realskolan att bli utsatt för en mycket
stark press från de högre skolorna, vilket
tvingar folkskollärarna att i stor utsträckning
handla i strid med vad de
anser vara pedagogiskt riktigt för att
möta de speciella krav som ställs.

Jag hörde häromdagen ett exempel
på det i fråga om en inbyggd realskola.
Läraren i engelska i den inbyggda realskolan
uppträdde snart sagt dagligen
i femte och sjätte klasserna i folkskolan
för att kontrollera, hur långt de hunnit,
och sade till lärarna, att de måste
hinna dit och dit för att det och det
måste lärjungarna kunna, när de komme
upp i den inbyggda realskolan. Det
är en parodi på samarbete, men sådant
förekommer. Det kommer att göra frivilligheten
för den enskilde läraren till
en fullkomlig illusion.

Herr EDENMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Om det skulle vara på
det sättet, att frivilligheten för lärarna
skulle vara en fullständig illusion, ber
jag fröken Olsson och många med henne
att ta upp denna fråga på nytt här i
riksdagen. Skolöverstyrelsens mycket
mjuka skrivning på denna punkt och
jag är övertygad om också de rekommendationer
som skolöverstyrelsen
kommer att ge till skoldistrikten blir
en tillräcklig garanti för lärarnas frihet
i här diskuterade avseende.

Jag har fått vissa siffror från Stockholm
som avser 14 klassavdelningar.
Där har frivilligheten, om jag får
använda det uttrycket, resulterat i
följande. Åtta lärare har omgruppering
av eleverna, alltså någon form av nivågruppering.
En differentiering inom
klassens ram, vilket självklart är idealtillståndet,
då så är möjligt, har tre lärare
utnyttjat, och i tre klasser är det

ingen differentiering alls. 8 + 3 + 3 är
alltså resultatet av undersökningarna i
Stockholm. Svaret på denna fråga måste
såsom alltid när det gäller sådana
här frågor bli, att den grupp det gäller,
nämligen folkskollärarna, som har ansvaret
för undervisningen i femte och
sjätte klasserna, får väl hävda sig inför
sin skolledning och sina kolleger. Det
finns inte och kommer inte att finnas
ett tvång för den enskilde läraren att
medverka till en pedagogisk åtgärd,
som han bedömer som olämplig. Om läraren
bedömer åtgärden som olämplig
är han också själv olämplig att tillämpa
den i sin undervisning. Man väljer de
pedagogiska former som man trivs med
och som passar en bäst. Det vore exempelvis
orimligt att tvinga in en lärare i
en arbetsordning, som han anser vara
en försvagning av disciplinmöjligheterna.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara undanröja
den missuppfattning, som möjligen
kunnat uppstå genom att herr Edenman
nämnde mitt anförande i en summarisk
kommentar. Herr Edenman
riktade sig mot dem som motsatte sig
realskolereformen med den motiveringen,
att det skulle innebära en försämring
av våra skolförhållanden. Jag har
inte den uppfattningen, utan jag anser
tvärtom, och det har jag framhållit,
att sådant läget nu har blivit på
skolfronten är realskolereformen nödvändig
under övergången till enhetsskolan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! I början av denna långa
skoldebatt yttrade herr Helén, att det av
allt att döma inte fanns någon högerman,
som stödde det föreliggande förslaget
om en treårig realskola, trots att
högerns representant i realskoleutredningen
varit med på detsamma.

Jag kanske kan glädja herr Helén el -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

ler göra honom ledsen, om han så vill,
med att jag för min del kommer att
rösta för utskottet, inte därför att jag
anser att förslaget som sådant är så riktigt
och så alldeles ofelbart i allt, utan
helt enkelt därför att jag anser att det
är en hjälp och en utväg ur den krissituation,
vari vi för närvarande hamnat
just på detta speciella område.

Det är givetvis lätt att vara efterklok.
Det är lätt att nu säga att vi borde med
ledning av födelsesiffrorna på 1910- och
20-talen på upp till 135 000 å 140 000
födda barn per år kunna beräkna, att
efter den starkt fallande kurvan i födelsetalet
på 1930-talet ned till 85 000
barn, kunde vi vänta oss en stark ökning
på 1940-talet. Den kom också —
det vet vi alla — som ett brev på posten.
Nu är vi där, och det gäller att klara
upp situationen.

Tidigare har i debatten redovisats de
orsaker, som åstadkommit nödläget.
Jag skall inte länge uppehålla mig vid
desamma. Vi känner till dem. Det är,
utom de stora barnkullarna, lokal- och
lärarbristen och därjämte den allmänna
strävan från föräldrarnas sida att ge
sina barn en realgrund att stå på, då de
träder ut i livet, det som man allmänt
brukar kalla för föräldraambition.

Ser vi på det ökade procenttal elever
som för närvarande söker sig fram till
realexamen och som ligger vid något på
38 å 40 procent — för inte så länge sedan
var det nere i endast 15 procent —
och som nu tar sig uttryck i de långa
köerna vid realskolornas portar, så
stämmer ju denna ökning ganska väl
med den prognos som skolkommissionen
på sin tid gjorde.

Man siktade i denna utredning till att
vi rätt snart skulle vara framme vid att
åtminstone 40 procent av alla barn skulle
söka sig till realskolorna och att de
andra 60 procenten skulle den dag, då
enhctsskolan var färdig, söka sig till de
praktiska utbildningsmöjligheter, som
den färdiga enhetsskolan avsågs kunna

ge. I detta sammanhang måste jag nämna
något, som jag för min del tror har
varit rätt avgörande, då det gäller den
uppkomna krissituationen. Det finns inte
tillgång till yrkesutbildning i den utsträckning
och i den form som vi för
närvarande behöver. Jag tror att hade
det funnits det, ja, då skulle köerna till
realskolan för närvarande inte varit så
stora.

Nu är det ju så att en utredning har
redovisat möjligheterna framdeles, men
det dröjer säkert 15 å 20 år till, innan
vi är framme vid den dag, då vi i tillräcklig
utsträckning kan hänvisa vår
ungdom till en yrkesutbildning, som
vår tid och framtiden ännu mer kräver.

Om jag nu yrkar bifall till utskottets
förslag, så vill jag dock gärna säga, att
det har enligt min uppfattning varit
värdefullt att de synpunkter, som nu
återfinns i de reservationer som är
fogade till statsutskottets utlåtande, har
kommit under debatt. Det är nämligen
så som vi alla vet, i den mån propositionen
och detta utskottsbetänkande återger
i huvudsak vad realskoleutredningen
i sitt förslag har redovisat, att alla
utredningar i mer eller mindre grad är
kompromisser. Jag föreställer mig mycket
livligt, att så är det också då det
gäller realskoleutredningens förslag.
Det är ingen hemlighet att inom skolkommissionen
var differentieringsfrågan
föremål för rätt ingående debatt,
och det fanns där viss förutsättning för
att denna fråga skulle hava äventyrat
enigheten. Det blev en kompromiss, och
det har också sedan visat sig, att denna
fråga inte blev nöjaktigt löst och att
den alltjämt pockar på en överarbetning.
Jag tror att fallet är detsamma i
realskoleutredningen, där kanske problemet
i första band är nivågrupperingen.
Jag anser för min del att den frågan
iir otillfredsställande löst.

En annan sak i sammanhanget är förstärkningsanordningarna.
Ja, ordet sä -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet

genomförande m. m.

ger att det skall vara en förstärkning
åt det föreliggande förslaget. För min
del är jag medveten om att det vore
både nyttigt och rent av nödvändigt med
en förstärkningsanordning i så hög grad
som det är möjligt, om den treåriga realskolan
skall bli och ge vad vi hoppas
på. Men — och där kommer kruxet —
det är omöjligt att inom alla skoldistrikt
utforma denna förstärkningsanordning
i den grad, att den kommer att bli den
hjälp man siktar till.

I stort sett tror jag dock, herr talman,
att vi måste acceptera det här föreliggande
förslaget. Jag tror att det
också kommer att avsevärt lätta på det
tryck som för närvarande är så besvärande
på skolområdet. Om det genomföres
försiktigt och — jämsides med vad
som nu finns i form av 4- och 5-åriga
realskolor och flickskolor, och man
dessutom låter skoldistrikten och de
kommunala myndigheterna själva få avgöra
och i mångt och mycket ta ställning
till reformen, så tror jag på dennas
nödvändighet sådan som situationen
nu är.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag för min del få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Denna debatt har bl. a.
utvidgats till att avse ett de stora klassernas
problem över hela området, alltså
inte bara beträffande realskolan
utan jämväl beträffande folkskolan. Jag
skall inte förlänga debatten med att i
detalj bemöta de olika talarna här.
Men när herr Widén har sökt göra sig
till riddersman speciellt för de små
skoldistrikten och de små skolorna, så
tycker jag, att hans tal var litet tvetungat.
Han framhöll att en sänkning

under övergångstiden före enhetsskolans

av maximiantalet lärjungar dels inte
skulle kosta så mycket, dels skulle
hjälpa landsbygden väldigt mycket. Det
är på det sättet, herr Widén, att många
landsbygdsskolors klasser inte är fyllda
upp till maximiantalet lärjungar, och
i dessa fall betyder denna sak ingenting
— för dessa skolor blir det heller inga
kostnadsökningar genom en sänkning av
maximiantalet. Eller också är det så att
skolorna är fyllda upp till maximum,
och då blir det även på dessa orter
fråga om att skaffa nya skolsalar och
nya lärare, och det kostar sannerligen
inte så litet. Nu vet ju både herr Widén
och jag, att i själva verket har vi bådadera
typerna. Jag kan inte göra några
invändningar emot herr Widéns sätt
att räkna, men jag skulle å andra sidan
tro, att de siffror herr Widén här
nämnde ingalunda är så exakta att
man kan anse dem alldeles representativa
för landet i dess helhet, ty i så fall
är det ju inte en så omfattande landsbygdsfråga.
Men frånsett vad man nu
kan vilja anse på den punkten, är vi
alla fullt överens om, att det är önskvärt,
att man sänker maximiantalet elever
i skilda skolformer.

Jag vill sålunda precis lika väl som
herr Widén och herr Helén arbeta för
att så skall bli fallet. Jag har för min
del bara sagt det till herrarna, som
står för den folkpartistiska motionen,
att de, när de skrivit denna motion,
inte tänkt riktigt så långt som vad vissa
av dem i fjol tänkte i Stockholms
stadshus, när de fann att det var omöjligt
att omedelbart göra något här i
Stockholms stad. Även om det nu inte
är lika svårt överallt som i Stockholms
stad håller jag fortfarande på att det
inte kan vara realistiskt att begära att
Kungl. Maj :t skall ha genomträngt denna
fråga till botten redan före nästa års
riksdag. Under sådana förhållanden menar
jag att jag har rätt att klandra denna
motion i dessa detaljer. Jag sade redan
i mitt förra anförande, att det var nöd -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

vändigt att Kungl. Maj :t på ett eller
annat sätt försökte penetrera denna
fråga snarast möjligt, och det sade jag
just därför att, som herr Widén också
erinrade om, vi har denna fråga: Skall
bestämmelserna av 1947 eller skall bestämmelserna
av 1950 gälla under de
närmaste åren? Men jag tänkte också
att det är så många avvägningsfrågor
det här gäller att ta ställning till, att
det kan inte vara gjort i en handvändning.
Det gäller ju faktiskt hela investeringssituationen
här i landet, som
måste läggas in i detta.

Det har ställts en annan fråga till
mig, nämligen av fröken Karlsson, som
menade att vad som sagts om förstärkningsanordningen
för modersmålet inte
var av principiell natur. Nej, fröken
Karlsson, uteslutande av principiell
natur jämfört med matematiken och
engelskan är den naturligtvis inte, ty
det blir i alla fall också fråga om
praktiska problem. Men när vi vet hur
betydande problemet om modersmålsundervisningen
är i våra folkskolor och
hur stort timantal detta ämne har kan
det väl i alla fall vara berättigat att
säga, att det blir ett helt annat sönderrivande
av den samlade klassundervisningen,
om man går på en uppdelning
även av modersmålet. Men det är klart
att det låter sig göra. Den övervägande
delen av remissinstanserna har dock
varit emot denna ytterligare utökning.
Annars är jag den förste att erkänna
att förstärkningsanordningar behövs.
Jag har också föreslagit att utredningens
förslag i fråga om matematik och
engelska skall genomföras.

När jag nu har ordet kanske jag skall
svara på herr Nestrups fråga också,
men annars har herr Nestrup svaret
på sin fråga i propositionen och i det
till denna sig anslutande utskottsutlåtandet.
Jag kan emellertid gärna, om
det kan lugna herr Nestrup och hans
kommittenters oro, läsa in det i kammarens
protokoll. I propositionen sägs

bland annat: »Jag är övertygad om att
skolöverstyrelsen vid handläggning av
frågor om disposition av förefintlig lärarpersonal
kommer att tillse, att å ena
sidan lärarkraften på bästa sätt nyttjas
för skolans behov och å andra sidan
den hänsyn, som är möjlig, tages till
personliga förhållanden.» Detta är anfört
i utskottsutlåtandet som citat av
mitt uttalande i propositionen i övergången
mellan s. 68 och s. 69, och det
supplerande uttalandet i utskottsutlåtandet
lyder på följande sätt på s. 93:
»Utskottet, som delar departementschefens
synpunkter på denna fråga, förutsätter,
att de ömtåliga placeringsfrågor,
som kan motses, av vederbörande myndigheter
behandlas på ett så smidigt
sätt som möjligt under hänsynstagande
såväl till skolans behov som till välgrundade
önskemål från de anställdas
sida samt att tillgänglig kvalificerad lärarkraft
så vitt möjligt fullt utnyttjas.»
Där sägs ju såväl utskottets som min
ståndpunkt i denna fråga ganska
klart ut.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet misstänkte att
de siffror jag anförde kanske inte var
så exakta, att de var någonting att
bygga på. Siffermaterialet är emellertid
hämtat från 1 385 klassavdelningar från
24 inspektionsområden, fördelade över
hela landet, och undersökningen har
verkställts av samma expert som realskoleutredningen
har anlitat för sina utredningar.
Man har därför anledning
anta att siffrorna är fullt riktiga.

Sedan sade jag att minskningen av
elevantalet i klasser betyder ganska
liten ökning av antal klassavdelningar
och att detta ändå får stor betydelse
för landsbygdens skolor. Dessa påståenden
går inte ihop, sade ecklesiastikministern.
Jo, herr statsråd, det gör
de. Låt oss ta en B l-skola, där man
får ha maximum 35 elever, innan över -

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.3

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans

genomförande m. m.

gång sker till A-form. Bestämmelserna
säger också att om elevantalet i två klasser
i en A-skola sjunker under 35, så
skall den övergå till B 1-form. Om man
alltså, som vi vill, sänker antalet elever
från 35 till 30, så innebär detta att Askolan
får kvarstå längre som A-skola
än om man har de nuvarande bestämmelserna.

Det är samma förhållande med B 2-och B 3-skolorna. Jag menar därför att
en sänkning av det maximala antalet
elever i en B-skola inte innebär att vi
får någon så stor ökning i antalet klassavdelningar
men det verkar uppbromsande
på sänkningen av skolformerna
från A till B 1 och från B 1 till B 2. Ur
den synpunkten har det kanske större
betydelse för landsbygden, när det gäller
att få behålla en bättre skolform —
om jag får använda det uttrycket.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag har inte polemiserat
mot vad herr Widén nu sist ånyo
anfört. Jag är den förste att erkänna,
att detta har betydelse, ja, en mycket
stor betydelse på landsbygden. Men ju
större betydelse det har för hela landet
desto mer skall vi vara på det klara
med att detta är byggnads-, investerings-
och ekonomiska frågor av mycket
stora mått. Det var detta jag menade
att herr Widén i sitt förra anförande
bagatelliserade litet.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade tänkt ställa
en fråga till statsrådet rörande den förstärkta
modersmålsundervisningen, men
eftersom herr statsrådet i viss mån tog
tillbaka sitt uttalande på den punkten,
skall jag inte bråka mer om den saken.
Jag vill bara göra det påpekandet att
antalet modersmålstimmar har decimerats
rätt avsevärt genom införandet av
undervisning i engelska. Det är för övrigt
självklart att så måste vara.

På många platser har man emellertid
inga möjligheter att ge sådana ungdomar,
som inte har utpräglade men dock
svårigheter med läsning och skrivning,
den förstärkning i modersmål som behövs
och som man nu kan ge i engelska
och matematik. Med den praktiska tilllämpningen
vid nivågrupperingen, som
herrEdenman här så utmärkt skisserade,
skulle man också i valet mellan engelska,
matematik och modersmål tillämpa
och så utan att något går förlorat öka
ut möjligheterna för modersmålet. Litet
generositet i det avseendet skulle enligt
min mening vara lyckligt för skoldistrikten.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det är helt naturligt att
realskolan har kommit att stå i centrum
för diskussionen i samband med det
förslag, som föreligger. I den mån folkskolan
förekommit i debatten har det
varit i samband med frågan, hur folkskolan
på lämpligaste och mest effektiva
sätt skall kunna anpassa sig till
den nya treåriga realskolan. Det var
närmast av den anledningen som jag
begärde ordet på detta långt framskridna
stadium av debatten.

Jag vill passa på tillfället att uttrycka
den förhoppningen, att den realskolereform,
vi nu skall besluta om, inte
skall komma att konservera de gamla
skolformerna och fördröja genomförandet
av enhetsskolan. Det är tacknämligt
att herr Edenman så tydligt som
här skedde sade ifrån på den punkten,
och vi får hoppas att det tidsschema, vi
förut beslutat, skall visa sig hålla.

Härtill skulle jag också vilja uttala
den förhoppningen, att folkskolans särart
som allmän medborgarskola kommer
att bibehållas och att inte folkskolans
huvuduppgift glömmes bort. Därmed
är jag inne på den enda, men viktiga
punkt, som jag vill peka på.

Det är ju så att två tredjedelar av
folkskolans elever icke går över till

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

fortsatt teoretisk utbildning. När jag
här trycker på, att vi inte skall glömma
folkskolans speciella uppgift och
särart som allmänbildande och fostrande
skola, gör jag det huvudsakligen
med tanke på dessa två tredjedelar av
eleverna. När riksdagen snart fattar beslut
i här förevarande fråga, klarar vi
av problemen med den teoretiska utbildningen
under övergångstiden fram
till 1970-talet, men vi bör också göra
någonting för nämnda två tredjedelar
av folkskolans elever, som inte går över
till realskolan. Jag vill därför vädja till
ecklesiastikministern, att han överväger
vad som i det avseendet kan göras för
att skapa bättre möjligheter under övergångstiden.

Folkskollärarförbunden och överlärarförbundet
har mycket starkt tryckt
på den saken i sina remissyttranden.
Naturligtvis kan man peka på den yrkesskolereform,
som riksdagen har beslutat,
men jag är inte alldeles övertygad
om att denna är tillräcklig under
övergångstiden fram till dess att enhetsskolan
är till fullo utbyggd.

Det var endast detta jag ville säga,
herr talman. Jag har intet yrkande.

Fröken LöWENHIELM (fp):

Herr talman! Jag skall be att få ta
tillbaka mitt yrkande om bifall till motion
nr 723, då jag förstår, att jag ställt
yrkandet i felaktig form. I stället ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslås
i reservationen av herr Sundelin
in. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande punkten I i utskottets
hemställan, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den av herr
Arrhén m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja hesvarad. Fröken

Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I
i utskottets utlåtande nr 154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Arrhén m. fl. avgivna, med

1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten II mom. a) nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
del dels ock på bifall till den av herr
Hesselbom m. fl. avgivna, med 2) a) betecknade
reservationen, och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Olsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
mom. a) i utskottets utlåtande nr 154,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Hesselbom m. fl. avgivna,
med 2) a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

68 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Olsson
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 139 ja och
53 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen gav vidare propositioner
beträffande punkten II mom. b)
och c), nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i dessa delar dels
ock på bifall till den av herr Arrhén
m. fl. avgivna med 2) b) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
mom. b) och c) i utskottets utlåtande nr
154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Arrhén in. fl. avgivna, med

2) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Karlsson
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 175 ja

och 29 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande punkten III mom. a),
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels ock på bifall
till den av herr Arrhén m. fl. avgivna,
med 3 a) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
mom. a) i utskottets utlåtande nr 154,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Arrhén m. fl. avgivna, med

3) a) betecknade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen framställde vidare
propositioner beträffande punkten III
mom. b), nämligen dels på bifall till

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.

utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 521 av herr
Holmberg m. fl., såvitt nu vore i fråga;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen gav härefter propositioner
i fråga om punkten III mom. c),
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels ock på bifall
till den med 3) b) betecknade reservationen
av herr Sundelin m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
mom. c) i utskottets utlåtande nr 154,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. avgivna,
med 3) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda i fråga om omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 96 ja och 111 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Sundelin m. fl. avgivna, med 3) b)
betecknade reservationen.

På framställd proposition biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten
III mom. d).

Herr talmannen framställde härefter
beträffande punkten III mom. e) propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen II: 521 av herr
Holmberg m. fl. i förevarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

På framställd proposition biföll kammaren
vad utskottet hemställt i punkten
111 mom. f) och g), punkterna IV—VI
samt punkten VII mom. a).

Såvitt anginge punkten VII mom. b)
gav herr talmannen nu propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen II: 112
av herrar Nestrup och Braconier; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Slutligen bifölls på framställd proposition
vad utskottet hemställt i punkten
VII mom. c)—h).

§ 6

Föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nya Zeeland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning med förslag till ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken; samt

första lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 21 december 1945 (nr 872)
om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

§ 7

Överenskommelse med Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska tillgångar i
Sverige m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland
rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.
dels ock i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ser att hans excellens
herr utrikesminstern har infunnit
sig i kammaren, och jag kan förstå att
han gjort det. Det är en viktig angelägenhet
som här står inför sitt slutförande.
Jag tror att vi alla har anledning
att vara tacksamma för den skicklighet
som både på tysk och svensk sida har
visats när det gällt att bringa denna
krångliga fråga i hamn. Jag tror också
att vi bör ägna en tacksamhetens tanke
åt dem som har förvaltat de ärenden,
som denna efterkrigslagstiftning har
avsett och som har bjudit på mycket
stora svårigheter.

Att riksdagen nu bör godkänna den
överenskommelse som träffats, står alldeles
klart för mig, men det är en liten
sak som i detta sammanhang bör beaktas.

I samband med att dessa mellanhavanden
mellan Tyskland och Sverige
efter kriget har klarats upp, har det inte
kunnat undvikas att en hel del människor
utsatts för mycket starka påfrestningar.
Det är ett faktum att många
går omkring och känner bitterhet över
vad de fått vara med om. De har kommit
att tvivla på Sveriges egenskap av
rättsstat och har i många fall fått sitt
förtroende för rättssäkerheten rubbat.

Det var emellertid vid tiden för lagens
tillkomst, i den atmosfär som rådde
efter fredsslutet, inte lätt att veta vad
framtiden skulle bära i sitt sköte och

vad de olika åtgärderna skulle leda
till. Hade man gjort det, hade man nog
i många avseenden handlat annorlunda.
Jag tror att de, som närmast handlagt
hithörande ärenden, skall vara de första
att erkänna detta.

Nu skall vi således sätta punkt för
detta besvärliga och tråkiga kapitel.
Jag har emellertid den bestämda uppfattningen
att riksdagen i samband därmed
borde uttala ett beklagande för
vad enskilda människor i en del fall
utsatts för genom de svenska myndigheternas
ställningstaganden.

Den motion i denna riktning, som
väckts här i kammaren, har inte vunnit
utskottets bifall. Utskottet har mycket
skickligt gått omkring saken och har
till nöds sluppit att ta riktig ställning
till motionen. Jag har hört sådana motiveringar
som att det skulle vara nästan
omöjligt att finna en formulering för
att uttrycka ett beklagande. Jag tror
inte mycket på denna förklaring. Om
någon skulle kunna formulera något, är
det väl de utomordentligt erfarna personer
som skriver utskottsutlåtanden.
Det är nog här bara fråga om en mycket
dålig ursäkt för bristen på vilja.

Jag har talat med en mycket erfaren
diplomat om saken och han sade ungefär
som så: »Man brukar aldrig medge
att ett lands politik har varit felaktig.»
Nej, det är just det som är den sjuka
punkten. Om staterna inte satte sig riktigt
så mycket på sina höga hästar,
skulle en hel del kunna ordnas på annat
sätt än som nu sker. Det är tråkigt
om även riksdagen anser sig vara en så
märkvärdig och hög institution, att det
är under dess värdighet att framföra
ett beklagande för något som gjorts på
ett oriktigt sätt.

Nu skall jag inte i denna bråda tid,
herr talman, utveckla några funderingar
över statsmoral och annat, vilket i och
för sig vore mycket intressant. Jag befinner
mig emellertid i ett visst dilemma.
Jag vill inte sätta riksdagen i
den situationen, att den direkt avslår
den framställning, som har gjorts i mo -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23

Överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland rörande tyska tillgångar i
Sverige m. m.

tionen, om att riksdagen skall försöka
att på något sätt ge uttryck för sitt beklagande.
Samtidigt skulle jag ju gärna
vilja få en sådan sak till stånd, men
jag skall dra mig tillbaka och uppoffra
min ställning. Jag har gett till känna
vad jag tycker i detta avseende, och
den kringgående formulering, som utskottet
har gjort, får väl stå för vad den
nu gör. Jag vill därför inte alls framställa
något yrkande.

Häruti instämde herr Fröding (h).

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! I den motion av herr
Dickson, som han nu talat för här i
kammaren, begäres, att riksdagen i samband
med att likvidationsförfarandet beträffande
tysk egendom avvecklas skall
uttala ett beklagande av den skada som
vållats och de misstag som gjorts. Detta
är en ganska sällsam motion, och man
får hoppas, att det inte ofta skall förekomma
sådana, där det yrkas, att riksdagen
skall beklaga det ena eller andra,
varom den träffat avgörande.

Man kan kanske hysa någon tveksamhet
om vad det är som herr Dickson vill
skall beklagas. Är det de enskilda människorna,
som genom likvidationsförfarandet
förlorat rådigheten över sin
egendom? Är det dessa, som avses, kan
gärna jag — och, det är jag övertygad
om, alla med mig — instämma i herr
Dicksons uppfattning. Det är klart, att
det har varit synd om åtskilliga människor,
som genom likvidationsförfarandet
råkat illa ut eller fått sina svårigheter
förvärrade. Det förefaller bara
så meningslöst att uttala detta i en offentlig
deklaration från statsmakterna.
Det är ungefär som att säga, att det är
synd om den, som får sin egendom förstörd
i krig eller över huvud fått lida
av krigsförhållandena, eller att det är
synd om alla tyskar, som råkade ut för
Hitler, vilken satte i gång detta meningslösa
krig, som föranledde sådana besvärligheter.

En annan sak är däremot om vad som
avses är att riksdagen skall beklaga, att
den över huvud taget gått med på att
detta likvidationsförfarande fått anordnas.
Till denna fråga har inte utskottet
velat ta ställning i detta sammanhang
utan nöjer sig med att konstatera, att
»det i förevarande ärende ej kan komma
i fråga att lämna en omfattande redogörelse
för de särskilda förhållandena
vid krigsslutet eller att närmare dryfta
de handlingsmöjligheter som då stått
till buds». Jag föreställer mig, att inte
heller denna kammare — i synnerhet
inte vid denna tidpunkt — är intresserad
av att åhöra en utförligare historisk
exposé över läget vid krigsslutet,
som jag väl med någon möda skulle
kunna ha lämnat. Det måste man nämligen
göra för att få fram bakgrunden
till det likvidationsförfarande, som
vi nu kan få avveckla.

Jag vill emellertid utan att ingå i
någon vidlyftigare sakdiskussion slå
fast en sak. Den likvidation av tysk
egendom, som vi genomfört, är en följd
av vad vi åtog oss i den s. k. Washington-överenskommelsen
av år 1946. Det
är väl ingen som tror att det, om vi
inte hade ingått på denna överenskommelse,
blivit på något sätt lättare eller
lindrigare för dem, som nu har utsatts
för prövningar genom likvidation.

När denna överenskommelse — innebärande
att tysk egendom i Sverige
skulle omhändertas och likvideras —
godkändes av riksdagen, skedde detta
på förslag av ett enhälligt utskott, och
vid utskottsutlåtandets behandling i
kamrarna höjdes icke någon röst inom
riksdagen vare sig till kritik av att överenskommelsen
godtogs eller ens till beklagande
av att viktiga privatintressen
skulle sättas åt sidan. Och väl att märka
vid det tillfället lämnades i propositionen
en mycket utförlig redogörelse
för bakgrunden till de åtaganden, som
vi gjorde i Washington-överenskommelsen.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ändring i rättegångsbalken

Med dessa ord har jag velat avböja att
nu ingå i en diskussion, som i detta
sammanhang väl saknar intresse. Det
är ingalunda någon kringgående rörelse,
utan jag har gott samvete när jag
gör den. Jag vill emellertid tillägga,
för att lugna de känsligaste samvetena,
att om hänsyn tas till att s. k. Lastenausgleich
ej skall utgå på de ersättningar
som kommer att utbetalas i Tyskland,
så innebär den träffade uppgörelsen
med Västtyskland, att de tyska rättsägarna
kan väntas få ersättning med belopp
motsvarande fulla värdet av vad
som tvångslikviderats i Sverige. Hade
de bott kvar i Tyskland, hade de fått
vidkännas kostnader som svarade mot
Lastenausgleich, och hade därför kommit
i ungefär samma ställning.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Första lagutskottets ärade
ordförande har slagit in en rad
öppna dörrar, och det mesta han sade
hade inte behövt sägas, i varje fall inte
för min skull. Det gladde mig dock,
att han förklarade sig vara fullt beredd
att uttrycka sin personliga ledsnad
över att det har skett oförrätter
och att det har vållats vissa skador, på
enskild mans rätt. Men när han själv
är beredd till detta, varför skall då enligt
hans ståndpunkt inte riksdagen
kollektivt kunna uttala ett sådant beklagande?
Jag medger att det kanske
inte är vanligt, men det finns så många
vanor, som man borde göra sig av med,
och det är så mycket som man inte gör
men borde göra. Jag är mycket glad
över att dessa herr Rylanders ord här
kommer att stå i protokollet. Det är
bara konsekvenserna han drar som jag
inte kan förstå mig på. Om en enskild
person skadar någon annan oavsiktligt
— detta är precis vad svenska staten
här har gjort — ber han om ursäkt
och beklagar detta. Då skulle väl
också riksdagen å statens vägnar kunna

göra detta. Jag begriper inte vad det är
för skillnad i princip.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
4:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Ändring i rättegångsbalken

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken dels ock
i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Efter det att första lagutskottet
handlagt förevarande proposition
har nytt material framkommit
och detta så sent, att utskottets utlåtande
redan förelåg i tryck. På grund av
innehållet i detta nya material har vi
kommit underfund med att det finns anledning
till att utskottet skall få tillfälle
att på nytt överväga frågan. Därför
ber jag, herr talman, att få hemställa,
att kammaren måtte återremittera
förevarande utlåtande till utskottet och
besluta att till höstsessionen vid innevarande
års riksdag uppskjuta behandlingen
av däri omförmälda ärende.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Skoglund i Umeå har sagt, att det efter
utlåtandets färdigställande inkommit
upplysningar av mycket stor betydelse
angående ett särskilt vidlyftigt mål. Det
skulle säkerligen vara till fromma för

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

en rationell lösning av detta mycket
svåra problem om utskottet finge tillfälle
att i höst, efter det att en ny motionstid
har löpt ut, ägna sig åt samma
sak. Jag kan så mycket hellre biträda
herr Skoglunds yrkande, som jag har
anledning att förmoda, att reservanternas
synpunkter därvid kommer att vinna
beaktande.

Herr FRÖDING (h):

Den fråga, som i dag efter överenskommelse
mellan första lagutskottets ledamöter
och efter vänskapliga samråd
med justitiedepartementet kommer att
återremitteras till utskottet, är förvisso
inte lätt att lösa. Visserligen har jag
själv väckt ett förslag i ärendet, men
jag är fullt på det klara med att även
alternativa lösningar kan diskuteras.

Viljan att beakta nya skäl och beredvilligheten
att eventuellt tänka om utan
ett ängsligt sneglande till prestigen är
väl endast att berömma. Skall varje dylikt
försök ge upphov till ett sådant tal
som det i Stockholms-Tidningen i dag
framförda — man betecknar där det
som nu skall ske som ett av de värsta
bakslagen hittills för justitiedepartementet
— då, herr talman, försvåras för
oss i fortsättningen i högst avsevärd
grad alla vettiga försök till sammanjämkning
av åsikter.

Tekniska lagfrågor som den förevarande
bör enligt min mening på intet
sätt politiseras. Folkpartipressens klappjakt
på herr Zetterberg i varje upptänkligt
sammanhang synes mig för övrigt
inte alltid fullt renhårig.

Herr talman! Jag har känt ett behov
av att göra denna korta deklaration
men instämmer givetvis i återremissoch
uppskovsyrkandet.

Herr RYLANDEIt (fp):

Herr talman! Jag måste, liksom herr
Fröding, beklaga, att en sådan artikel
influtit i Stockholms-Tidningen. Det
måste störa ett gott samarbete, som så
väl behövs för att bringa denna fråga

Reformering av skogslagstiftningen

till en god lösning. Liksom herr Fröding
anser jag också, att man i pressen
inte skall betrakta svårlösta frågor som
avklarade och säga, ätt en part har fel
och en annan har rätt. Jag tror att man
skall vänta med den saken.

Överläggningen var härmed slutad.
Kammaren beslöt att med bifall till det
av herr Skoglund i Umeå framställda
yrkandet visa utlåtandet åter till utskottet
samt att till höstsessionen med innevarande
års riksdag uppskjuta behandlingen
av i utlåtandet omförmälda
proposition nr 142 och motion II: 746.

§ 10

Reformering av skogslagstiftningen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående en reformering av
skogslagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr
123 i första kammaren av herr Strand
m. fl. samt nr 175 i andra kammaren
av herr Skoglund i Umeå m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
snarast beträffande en reformering av
vårt lands skogslagstiftning, varvid av
oss anförda synpunkter bör vinna beaktande
och särskilt följande utredningsuppgifter
komma i betraktande
nämligen:

1) reformering av gällande skogsvårdslag; 2)

översyn av lagstiftningen om förbud
i vissa fall för bolag etc. att förvärva
fast egendom; samt

3) förslag till lagstiftning och andra
åtgärder till befrämjande av samarbete
mellan mindre skogsägare för gemensam
förvaltning av skogstillgångarna».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:123 och II:
175 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Reformering av skogslagstiftningen

såsom sin mening giva till känna vad
utskottet i ärendet anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Andersson i Dunker,
Pålsson och Georg Carlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening måtte giva till känna vad i
reservationen anförts, och

att motionerna I: 123 och II: 175 sålunda
icke måtte föranleda någon annan
riksdagens åtgärd;

2) av herrar Ebbe Ohlsson, Åhman,
von Seth och Nyberg, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att motionerna
I: 123 och II: 175 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Den s. k. Sköldska
skogsmotionen, som vi nu skall diskutera,
har ju väckt en mycket stor uppmärksamhet.
Författaren kan glädja sig
åt att ha åstadkommit en bestseller. Det
är ganska ovanligt att en riksdagsmotion
blir så efterfrågad, som denna har
blivit. Detta beror på skilda omständigheter,
av vilka jag här skall beröra
några.

Det bör väl då i första hand sägas, att
intresset för skogliga frågor just nu är
synnerligen stort och att detta intresse
tilltar. Skogens betydelse för vårt folkhushåll
blir allt mer accentuerat, och
prisutvecklingen på området har bidragit
till att skärpa allmänhetens uppmärksamhet.
Därtill kommer att den vetenskapliga
forskningen funnit, att
skogsprodukterna har en mycket mångsidig
användbarhet. Det ligger något
fantasieggande i detta. Vi står inte
bara i början av atomåldern utan också
vid tröskeln till en epok, som kan
kallas för »träåldern». Sålunda har en
av de ledande experterna på skogsfrågor
inom Förenta Nationerna, Egon
Glesinger, i en för några år sedan ut -

kommen bok gett uttryck för denna
uppfattning. Träet kommer, framhåller
han, att spela en revolutionerande
roll i framtiden. Om detta är riktigt —•
och jag tror att det är det —- måste ju
ett land som Sverige få allt större intresse
av att på bästa sätt tillvarata
sina skogstillgångar. Skogsvården blir
ett allt viktigare problem. Det var detta
som låg bakom folkpartiets för ett par
år sedan avgivna skogsprogram, och det
är väl detta som ligger bakom även den
Sköldska skogsmotionen.

Naturligtvis har också andra omständigheter
medverkat till att herr Skölds
motion blivit så lidelsefullt diskuterad.
Den har onekligen också en rent politisk
karaktär. Det har på vissa håll —
detta skedde även i tredje lagutskottet
— gjorts försök att så att säga »avpolitisera»
denna framställning. Den borde
icke bedömas eller behandlas som en
politisk fråga, har man sagt.

Ja, jag respekterar de försök som
gjorts i den riktningen, men jag måste
samtidigt säga, att de varit och är verklighetsfrämmande.
Det är väl troligt att
herr Sköld själv och hans medmotionärer
från början inte räknade med att
motionen skulle bli så uppmärksammad
i rent politiskt avseende som fallet blivit.
När detta nu skett, bör de emellertid
inte vara särskilt förvånade. Vissa
omständigheter måste ju leda till, att
motionen i politiskt avseende blivit så
livligt diskuterad. Den måste ju för det
första ses mot bakgrunden av den debatt
som förekommit och förekommer
inom det socialdemokratiska partiet om
skogspolitikens framtida utformning.
Det finns ju en del mycket ivriga förespråkare
för att staten skall öka sitt innehav
av skog. Detta måste ju av de
enskilda skogsägarna ses med en viss
oro. Även om motionen tydligen avser
att dämpa denna oro, måste den dock
få sitt politiska intresse.

Vidare har herr Sköld sett till, att
han som första namn på motionen fått
de socialdemokratiska gruppledarna i

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

vardera kammaren — herrar Strand
och Skoglund i Umeå — och motionen
har därigenom fått karaktär av partimotion,
något som är rätt ovanligt när
det gäller det större av koalitionspartierna.
Vidare innehåller motionen vissa
formuleringar, som måste verka oroande
på skogsägarna och det mindre av
regeringspartierna. Slutligen har man
fäst sig vid att herr Sköld kommit med
sina utredningskrav kort tid efter det
att han själv lämnat regeringen. En och
annan har ju — icke utan fog, skulle jag
tro — undrat över att herr Sköld icke
tog detta initiativ redan när han kunde
göra det som statsråd.

Jag tror alltså — jag upprepar det —
att man icke gärna kan bortse från motionens
rent politiska karaktär. Förre
finansministern hade ju knappast hunnit
avge sin motion förrän inrikesministern
i ett tal nere i Småland varnade
för den. Han förklarade — enligt referat
i en bondeförbundstidning i orten
— att »bondeförbundet skulle komma
att med kraft gå emot den i de
punkter, som ej kan accepteras». Jag
vill erinra om att detta var ett av de
första uttalanden som gjordes om herr
Skölds motion, och det är givet att det
satte fart på debatten i ärendet och bidrog
till att den fick en så stark politisk
anstrykning. De motstridiga meningar,
som här tydligen skulle komma
till uttryck inom de båda regeringspartierna,
måste ju bli uppmärksammade
och kommenterade. Så har också blivit
fallet. Vidare har ju herr Hedlund fått
rätt i sitt uttalande om att bondeförbundet
skulle med kraft gå emot motionen
på vissa punkter. Detta framgår
bl. a. av att bondeförbundets representanter
i tredje lagutskottet anfört en reservation,
som väl får betraktas som ett
avståndstagande från motionen.

I detta sammanhang skulle jag vilja
rikta en fråga till talesmännen för utskottsmajoriteten
och till motionärerna
själva. Utskottets utlåtande slutar med
en kläm, vari man begär att få riksda -

Reformering av skogslagstiftningen

gen med på en skrivelse till regeringen
för att som sin mening ge till känna
vad utskottet i ärendet anfört. Min fråga
är nu denna: Anser utskottsmajoriteten
och motionärerna, att motionen
är avslagen eller bifallen i och med
detta yrkande? Hur skall det egentligen
tolkas? Räknar ni med att få de av herr
Sköld begärda utredningarna trots att
detta icke direkt utsägs i klämmen?

Frågan har sitt intresse därför att
man i vissa socialdemokratiska tidningar
betraktat motionen som bifallen.
Aftontidningen talar på ett ställe om
»den nu säkrade utredningen» och på
ett annat om att det innebär ett tillstyrkande
när utskottet i sin kläm hemställer
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte som sin mening ge
till känna vad utskottet i ärendet anfört.
Har utskottsmajoriteten och motionärerna
samma tolkning av utskottets
yrkande som Aftontidningen? Svaret
på den frågan emotses med intresse,
icke minst av den anledningen att
utskottsmajoritetens skrivning faktiskt
är en aning tvetydig.

När det gäller det sakliga innehållet
i motionen skall jag för min del fatta
mig kort. Det kommer en hel råd talare
efter mig som säkert har många
synpunkter att framställa i det sammanhanget.
Men det är mig i första
hand angeläget att framhålla, att motionärerna
säger en hel del saker och
ting som är mycket värdefulla och som
vem som helst torde kunna skriva under.
Detta gäller de allmänna resonemangen
om skogens betydelse, dess roll
för »vårt folks livsmöjligheter», för att
använda motionärernas eget ordval, vikten
av ökat stöd åt forskning, upplysning
i skogliga frågor m. in. I dessa avseenden
har inga motsättningar rått i
debatten, vare sig inom eller utom riksdagen.
Här råder också enighet mellan
majoritet och minoritet i utskottet. I
dessa avseenden bör alltså ingen debatt
uppstå i dag.

Det finns emellertid också flera påstå -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Reformering av skogslagstiftningen

enden och resonemang i motionen som
man måste ställa sig mera tveksam inför.
Jag skall för min del bara ta upp ett
par punkter. Motionärerna påstår bl. a.
att det nu föreligger ett »trängande behov»
av att skogslagstiftningen omprövas.
Man nämner därvid bl. a. den egentliga
skogsvårdslagstiftningen. Jag skall
gärna medge att jag själv före utskottsbehandlingen
var osäker på den punkten.
Jag har emellertid kommit fram till
den slutsatsen att motionärerna icke
kunnat ge tillräckligt starka skäl för
sin uppfattning. Det föreligger faktiskt
inga trängande behov. Den nuvarande
skogsvårdslagen antogs för åtta år sedan
och signerades av herr Sköld själv.
Den har visat sig vara synnerligen ändamålsenlig;
att den nu skulle vara föråldrad
och kräva en omarbetning synes
icke kunna bevisas. Om det i dag skulle
gå så, att herr Sköld lider nederlag när
det gäller hans motion, så bör han i
varje fall känna en viss tillfredsställelse
över att den nuvarande skogsvårdslagen
får så pass goda betyg från olika håll.
Jag skall villigt vara med om att ge herr
Sköld den fjädern i hatten. Jag vill också
hänvisa till att praktiskt taget alla
remissinstanser som yttrat sig över motionen
ansett att någon ändring i gällande
skogsvårdslag icke är erforderlig.
Jag tror att vi i den reservation, som
avgivits av herr Ebbe Ohlsson m. fl. —
d. v. s. folkpartiets och högerns reservation
— kommit det verkliga läget
ganska nära då vi skriver att det nu
icke föreligger »några skäl för revidering
av själva lagen; tvärtom har den
lönsamhetsprincip på vilken lagen vilar
rönt alltmer erkännande som objektivt
mått på skogsvårdens rätta inriktning.
Utskottet tar därför avstånd från
förslagen om en reformering av skogsvårdslagen,
vilka synes syfta dels till en
uppluckring av skyddet för den utvecklingsbara
skogen, dels till nya och skärpta
tvångsbestämmelser». Det förefaller
mig alltså som om det »trängande behov»,
varom motionärerna talar, helt enkelt
icke föreligger.

I samband med frågan om reformering
av skogsvårdslagen menar motionärerna,
att i vissa fall skogsägare som
vansköter sin skog borde kunna åläggas
att överlämna skötseln och förvaltningen
av skogen till något sakkunigt
organ. Tankegången återkommer när
man resonerar om de s. k. förvaltningsföreningarna.
Man skulle enligt motionärerna
kunna ålägga en försumlig
skogsägare att ansluta sig till en dylik
förening. Jag måste nog säga att de
tvångsåtgärder, som här föresvävar motionärerna,
ter sig föga tilltalande. Utskottets
majoritet anser ju också att någon
sådan skyldighet icke bör komma i
fråga.

Ett ganska intressant bidrag till debatten
på den här punkten har för övrigt
kommit genom remissyttrandet från
Landsorganisationen. I detta heter det
bland annat: »Man kan t. ex. tänka sig
att medlemskap i skogsförvaltningsförening
bleve ett villkor för erhållande
av eventuella statsbidrag till skogsvårdsåtgärder
eller liknande.» Eftersom det
väl endast är vad man skulle kunna
kalla skötsamma skogsägare som kan
antas vara intresserade av statsbidrag
till skogsvård, skulle man alltså på den
vägen kunna tvinga in även sådana till
småbruksföreningarna, helt enkelt genom
att i annat fall vägra dem statsbidrag.
Alltså: lagstiftningsvägen skulle
man tvinga in de försumliga, genom
skärpta anslagsvillkor skulle man få
med de icke försumliga. Här öppnas
onekligen ganska betänkliga perspektiv.

Nu kan man ju invända att man icke
skall ta så stor hänsyn till en passus i
ett remissyttrande, men man får komma
ihåg att bakom yttrandet från LO
står även huvudmotionären i första
kammaren.

Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten
på en detalj i motionärernas
argumentering när det gäller den s. k.
bolagsförbudslagen. Motionärerna säger,
att de i det stora hela finner jordbruksrationaliseringsutredningens
förslag till
bolagsförvärvslag, som avgavs 1954, väl

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

ägnat att läggas till grund för lagstiftningen.
Och så tillägger man: »Viss omprövning
för att göra förslaget ännu
mera lämpat för strävanden att sammanföra
skogsmarken i lämpliga brukningsenheter
bör enligt vår mening ske
dessförinnan.» Men när man kommer
fram till klämmen i motionen och yrkar
på en utredning, begär man att denna
bland annat skall göra en »översyn av
lagstiftningen om förbud i vissa fall för
bolag etc. att förvärva fast egendom».
Man märker alltså här en viss skillnad.
I motiveringen talas om en omprövning
av redan föreliggande förslag; i klämmen
tar man steget fullt ut till en översyn
av själva lagstiftningen. Åtminstone
för mig ter sig detta en aning inkonsekvent.
Det är möjligt att denna formulering
icke bär någon större betydelse,
men den kan också tolkas så, att motionärerna
menar, att översynen av bolagsförbudslagen
skulle innebära något
mer än att man bara omprövar det föreliggande
förslaget från jordbruksrationaliseringsutredningen.
Punkten har sitt
intresse med hänsyn till den debatt som
förekommer angående ägarfördelningen
inom skogsbruket.

Innan jag slutar skall jag säga ett par
ord till om utskottsmajoritetens yrkande.
När jag läste motionen kunde jag
icke undgå den reflexionen, att det var
med en viss ansträngning som man hade
lyckats samla ihop så mycket virke att
det kunde räcka till en skogsmotion.
Jag tror att utskottsmajoriteten varit i
ett liknande dilemma. Dess utlåtande
har tillkommit med vissa ansträngningar
att rädda vad som räddas kan. Motionen
har ju blivit så pass hårt kritiserad
i remissinstanserna, att det var
svårt att helt tillstyrka den. Ett flertal
utredningar arbetar ju med sådana ting
som motionärerna nu begär nya utredningar
om. Man kan här erinra om
skogsvårdsutredningen och jordbruksrationaliseringsutredningen.
Jag vågar
nog säga, att om det här varit fråga om
eu vanlig enkel motion så skulle den

Reformering av skogslagstiftningen

mot här föreliggande bakgrund enhälligt
ha avstyrkts. Varför detta icke blev
iallet nu kan ju ge rum för olika tolkningar.

Majoritetsutlåtandet innebär dock i
jämförelse med motionen avgörande
uppmjukningar. Man finner bland annat
att herr Sköld i motionen har en
formulering som säger: »Ett allmänt

omdöme om olika skogsägarkategoriers
skötsel av skogen kan knappast för dagen
innefatta mera än att statens och
andra offentliga skogar i huvudsak
sköts väl.» Den formuleringen återfinnes
icke i utskottets utlåtande. Utskottsmajoriteten
tar icke ställning på den
punkten.

I fråga om skogsvårdslagens reformering
tycker jag nog att majoriteten i utskottet
förefaller att ha ansträngt sig
för att få fram mera ur remissutlåtandena
än som kan vara motiverat. Vi är
ense om att tillämpningsföreskrifterna
undan för undan bör överses. Men i detta
sammanhang skriver utskottet, att
»det synes även troligt att i samband
med en dylik överarbetning skogsvårdsiagen
behöver justeras». Detta ordval,
»det synes även troligt», innebär väl
att man icke alls är säker på den punkten.
Och så menar man att skogsstyrelsen,
i den mån så erfordras, kan förstärkas
med erforderlig sakkunskap. Jag
har nog funderat över om detta icke är
ett sätt att beställa en utredning, även
om det icke utsägs i klämmen.

Ja, herr talman, det är naturligtvis
mycket mer att säga i denna uppmärksammade
fråga. Det visar ju också den
långa listan av talare som anmält sig
till den här debatten.

Jag kanske får göra den reflexionen,
att folkpartiets för ett par år sedan avgivna
skogsprogram nu också har följts
av sådana program från socialdemokraterna
och bondeförbundet. Herr Skölds
motion får måhända betraktas som ett
program för socialdemokraterna, öven
om meningarna inom partiet är delade.
Bondeförbundcts reservation till utskot -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Reformering av skogslagstiftningen

tets utlåtande kanske också kan betraktas
som ett skogsprogram. Vidare bör
nog sägas, att herr Skölds motion bidrager
till att ytterligare öka intresset för
skogen och skogsvården, och i det fallet
har den onekligen fyllt en viktig
uppgift. Men en del formuleringar i motionen
är sådana att jag för min del icke
funnit mig kunna gå med på någon annan
linje än rent avslag. Jag har i det
föregående givit närmare motivering för
detta ställningstagande, och jag vill ytterligare
understryka att ett avgörande
skäl har varit remissinstansernas påfallande
kallsinnighet mot denna motion.
Det finns tydligen ej tillräckligt stark
motivering för nya utredningar på
skogsbrukets område.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till reservationen av herr Ebbe
Ohlsson m. fl. Om denna reservation
skulle komma att slås ut i den förberedande
voteringen, kommer jag att
stödja reservationen av herr Andersson
i Dunker m. fl.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! I en hel del avseenden
kan jag instämma med herr Nyberg.
Den oinvigde, som läser de här föreliggande
utlåtandena parallellt, dels utskottsmajoritetens
och dels de två reservationerna,
finner inte så särskilt
stora skillnader mellan dem. Det är
först när man kommer till klämmarna
som det visar sig att det föreligger en
verklig skillnad. Vi som varit med och
diskuterat saken i utskottet iakttar ju
också en del inte så oväsentliga skillnader
även i själva utlåtandena.

Vad beträffar den här s. k. Sköldska
skogsmotionen så har den ställt till ett
större rabalder och oväsen än någon
motion har gjort på mycket länge. För
min del tror jag i varje fall att motionens
syfte är gott. Motionärerna har sä -

kerligen avsett att de förslag man kommer
med skall verka befrämjande på
skogen och skogsvården. Men tyvärr
har motionens avfattning blivit sådan,
att den inbjuder till misstolkning och
förvrängningar i stor omfattning, vilket
också har utnyttjats framför allt av
högern men också av folkpartiet, både
i tal och skrift. De har utnyttjat alla
möjligheter därvidlag. Det har varit just
detta utnyttjande av motionen och dessa
skriverier om den, som har gjort den
till en politisk sak, vilket den inte hade
behövt vara.

Men vad är det man har skrivit? »Socialdemokraterna
vill ta skogen från
bönderna, och bondeförbundet tänker
hjälpa dem med detta» — så har det
hetat i många olika variationer. Men
här är ju uppenbart att åtminstone
många av skribenterna vet att de har
farit med osanning, när de skrivit sådant.
Ty i motionen står ju klart och
tydligt utsatt motsatsen. Ett stycke ned
på sid. 4 står efter en del inledningsord:
»Ur anförda synpunkter hävdar
vi att den förefintliga ägarfördelningen
inom skogsbruket i princip bör upprätthållas.
Det innebär att skog, som är
förenad med jordbruk, bibehåller denna
anknytning» o. s. v.

Hur har man då skrivit? Jag har
flera exempel, men jag nöjer mig med
att anföra ett. En ledamot av denna
kammare har i en mycket spridd högertidning
skrivit bland åtskilligt annat
följande: »Om socialdemokraterna, när
de nu sitter vid makten, med bondeförbundarnas
hjälp, skulle ha för avsikt
att nagga bondeskogen i kanten
kommer högerpartiet konsekvent att gå
emot en sådan utveckling.» Vidare säger
han: »Skogen är vår viktigaste råvara
och bondeskogen intar inom skogsnäringen
en framträdande plats. Den
platsen skall vi slå vakt om genom att
slå tillbaka socialiseringsframstötarna.»

Hur läser nu folk detta? De läser det
som det står och får det intrycket, att
motionen avser att socialisera bonde -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

skogen och att bondeförbundet skulle
hjälpa till med det.

Ärade kammarledamöter! Under denna
artikel står det T. G. von Seth. När
sådant kan ske — jag skulle vilja säga
— från det friska trädet, vad kan man
då inte vänta från det torra? Jag menar
därmed vad som skrivs och talas och
förvrängs ute i bygderna. Motionen har
genom sitt oklara innehåll, som gjort
att den kunnat utnyttjas så som skett,
verkat i en riktning som är motsatt den
jag tror har varit avsedd. Det har skapats
en skräckstämning hos stora grupper
av skogsägare, och det blir inte lätt
att få bort den stämningen. Om man
vill, som jag tror att man vill inom alla
grupper, vill få till stånd ökat intresse
för skogsodling och andra skogsvårdande
åtgärder, som t. ex. tidiga gallringar,
måste skogsägaren känna trygghet för
att han får behålla sin skog och att han
själv eller hans efterkommande får nytta
av det arbete och de kostnader han
lägger ner på skogen, ty skogsvårdande
åtgärder tar många år, innan de ger
avkastning. Känner han inte trygghet
för att han i framtiden får äga och
bruka skogen, minskar, fruktar jag, intresset
för sådana arbeten.

Jag kan som herr Nyberg säga att
det om motionens allmänna uttalande
om skogens utomordentliga betydelse
för vårt folkhushåll finns bara en mening,
likaså om att man bör göra allt
vad som kan göras för att ytterligare
främja skogsskötseln och skogsvården.

Självklart kan man också instämma i
att avkastningen bör utnyttjas så rationellt
som möjligt. Det är inte utan att
man får ett visst intryck av att motionärerna
menar, att avkastningen, på
grund av att det är så många små skogsägare,
inte ställs till industriens förfogande
på det sätt man skulle ha anledning
att kräva. Jag vet inte om man
tror, att bönderna äter skog eller vad
de gör av den. Växer skogen, avverkar
man väl och då kommer avkastningen
till någon användning, men det verkar

Reformering av skogslagstiftningen

när man läser motionen som om motionärerna
tvivlade på att bönderna lämnar
virket till förädling.

Bland det viktigaste man har att göra
för att få fortsatt och om möjligt ökat
intresse för skogsvårdande åtgärder är
att på olika sätt, t. ex. genom upplysningskurser
av alla möjliga slag och
yrkesutbildning, stöda strävandena att
sprida kunskaper, inte bara som det
står i motionen till skogsägarna, ty det
är lika viktigt att också skogsarbetarna
får del av dessa ökade kunskaper. Detta
är en förutsättning för att framgångsrikt
rationalisera skogsbruket liksom
också för att få största möjliga avkastning
av gjorda insatser.

Dessa saker är vi nog tämligen överens
om, men när det gäller vägarna att
förverkliga detta går våra meningar isär
på flera punkter. För det första kräver
motionärerna en genomgripande reformering
av gällande skogsförslag, bl. a.
i sådan riktning att tvångsmedel i större
utsträckning än nu skulle kunna tillgripas
mot skogsägarna och större krav
ställas på dem i fråga om plantering och
frösådd, trots att motionärerna själva
erkänner att efterfrågan på plantor varit
så stor, att det inte har gått att tillfredssälla
behovet. Detta har under senare
år i avsevärd mån hämmat planteringen.
Det är märkligt att motionärerna
här liksom i andra avseenden mera
tycks tro på hot och tvång än på den
frivillighet som nu i största utsträckning
gäller.

Det är också anledning att påpeka, att
praktiskt taget all skoglig sakkunskap
här i landet anser, att reformer av
skogsvårdlagen nu inte är behövliga
utan menar att den nuvarande lagen,
som inte varit i tillämpning många år,
alltjämt bör få gälla. Denna mening uttalas,
om jag inte räknat fel, av 36 av
de 38 yttranden som är avgivna över
denna motion. När jag talar om sakkunskap
bär syftar jag framför allt på
de av Kungl. Maj:t i varje län tillsatta
befattningshavarna i skogsvårdsstyrel -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Reformering av skogslagstiftningen

serna, som ju bär till uppgift att övervaka
lagens efterlevnad och vara den
statens kontrollerande myndighet som
kan behövas. De har också till uppgift
att genom råd och vägledning hjälpa
skogsägarna, och de har genom sin dagliga
gärning kommit i kontakt med
skogsvårdslagen och dess verkningar i
olika avseenden. Dessa är ändå som
sagt praktiskt taget enhälligt av den
meningen att det inte behövs, i varje
fall för närvarande, någon ny lagstiftning
på detta område. Likadant säger
deras chefsmyndighet, om man får kalla
det så, nämligen skogsstyrelsen, som
också är ett statligt organ. Däremot har
såväl skogsstyrelsen som skogsvårdsstyrelserna
ansett att det kan behövas
en viss justering av tillämpningföreskrifterna,
men de justeringar som behövs
har skogsstyrelsen redan, som den
förklarat, satt i gång med att utarbeta.
Utöver dessa statliga organ och myndigheter,
som jag har talat om, har vi
ju en hel rad andra organisationer och
myndigheter — domänstyrelsen och
vissa länsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
samt Riksförbundet Landsbygdens
folk — som också avstyrkt en omarbetning
av skogsvårdslagen. Det är en
länsstyrelse, länsstyrelsen i Västerbottens
län, som har uttalat sig för en reformering
av lagen, men om jag inte är
fel underrättad, bottnar det närmast
däri, att i Västerbottens län har i varje
fall under tidigare år såväl statens som
bolagets skogar varit synnerligen dåligt
skötta. Det andra tillstyrkande yttrandet
kommer, som vi nyss hörde, från
Landsorganisationen, som stöder sig på
två uttalanden av till LO anslutna fackförbund,
men de kan väl knappast i
detta fall räknas som särskilt sakkunniga,
i varje fall inte i samma utsträckning
som skogsstyrelsen och skogsvårdsstvrelserna.

För att en smula belysa vad som har
gjorts och vad som alltjämt i stigande

skala görs i hägn just av den nu gällande
skogsvårdslagen och med dess stöd,
skall jag lämna några siffror, som jag
har fått från olika myndigheter. År
1953 —• det senaste året som man har
mera fullständiga siffror för — skogsodlades
inte mindre än 57 000 har här
i landet. Går man tillbaka tio år finner
man, att inte mer än 20 000 har per år
skogsodlades. Det är alltså en ökning
från 20 000 till 57 000 har på tio år. Det
är ganska bra marscherat.

Från skogsvårdsstyrelserna såldes
1953 plantor i en betydande omfattning.
De såldes framför allt till enskilda
skogsägare. Av barrträdsplantor såldes
sålunda inte mindre än 85 miljoner
och av lövträdsplantor 4 miljoner. Domänverket,
som självt drar upp sina
plantor, använde det året 10 miljoner
barrträdsplantor och en miljon lövträdsplantor.
Bolagen använde samma år 75
miljoner barrträdsplantor. Alla dessa
siffror är naturligtvis ungefärliga. Det
går ju inte att få preciserade siffror. Det
visar emellertid, att skogsvårdsstyrelserna
närmast för försäljning till enskilda
bondeskogar och andra hade sålt
inte mindre än 85 miljoner barrträdsplantor
och 4 miljoner lövträdsplantor,
under det att de så starkt framhållna
bolagen inte hade planterat mer än 75
miljoner plantor det året.

Hur mycket som sedan har skogsodlats
genom självföryngring från friställda
fröträd går inte att få några siff-.
ror på, men det är betydande arealer
även det och kanske framför allt inom
det enskilda skogsbruket kan man vara
övertygad om att det rör sig om många
tiotusentals hektar. Det bekräftas också
av den senaste jordbruksräkningen,
som visar, att mellan åren 1944 och
1951 hade den produktiva skogsarealen
ökat med inte mindre än 217 000 har.
Samtidigt hade åkerarealen minskat i
viss utsträckning. På en del av den har
väl planterats skog. Ökningen i övrigt
beror säkerligen på att en mycket sior
del av våra gamla s. k. hagmarker har

Tisdagen den

omvandlats till skog och att mossar och
kärrmarker utdikats och blivit produktiv
skogsmark.

Vi har också fått siffror på hur mycket
produktionen har stegrats. Det är
inte så förfärligt många år sedan man
såg i tidningarna, att man fruktade, att
vår skogsproduktion skulle gå nedåt.
Det skulle bli nära nog en katastrof på
sina håll. I verkligheten har motsatsen
inträffat. Under den senaste tioårsperiod,
som riksskogstaxeringen omfattade,
ökade virkesproduktionen från 54
till 65 miljoner m3 per år. Det är ju en
betydande frammarsch i stället för den
tillbakagång man fruktade.

Jag vågar säga om detta att det är ett
resultat, som Sveriges skogsägare sannerligen
inte behöver skämmas för. Jag
vill tillägga att i stället för den surmulna
kritik — jag kan inte kalla det
annat — som motionen på vissa ställen
ger uttryck åt, hade ett erkännande ord
varit på sin plats för vad skogsägarna
verkligen har gjort i detta avseende.

Det anförda bestyrker också, att kravet
på en revision av skogsvårdslagen
inte har mycket stöd i verkligheten, när
man med användandet av denna lag
och under denna lags hägn och vägledning,
skulle jag vilja säga, har åstadkommit
sådana resultat. Jag tror inte
att något ökat hot om tvångsåtgärder
skulle ha gjort det bättre än vad de
frivilliga insatser har åstadkommit som
vi nu har haft.

Det har också varit ett utmärkt samarbete
mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna.
Misshälligheter har
varit ytterst sällsynta. Jag tror därför
att vi handlar klokt, om vi låter vår
skogsvårdslag arbeta vidare med fortsatt
uppnående av mycket goda resultat.

Vad sedan gäller motionärernas yrkande
om en översyn av lagstiftningen
om förbud för bolag att förvärva fast
egendom, bolagsförbudslagen, vill jag
för min del och den grupp jag representerar
icke vara med om att det görs

29 maj 1956 fm. Nr 23 81

Reformering av skogslagstiftningen

någonting som underlättar för bolagen
att på ena eller andra sättet slå under
sig bondeskogar. Jag tror att erfarenheterna
från gamla tider säger, att det var
en olycklig tid, när detta kunde ske
utan de inskränkningar som nu är rådande.
Därför vill vi inte heller vara
med om något sådant.

Herr talman! Det kunde vara åtskilligt
att tillägga, men det är ju flera
som skall fortsätta. Jag vill bara med
några ord sammanfatta vad jag har sagt
och vad som i övrigt står i vår reservation.

Herr Nyberg trodde att man kunde
beteckna vår reservation som ett bondeförbundets
skogsprogram. Jag vill inte
säga att jag utan vidare skall beteckna
det så, men det är i alla fall ett utkast
till ett sådant program. Min sammanfattning
skulle lyda ungefär så här.

Vi hävdar bestämt, att bondeskog
icke bör överlåtas vare sig till bolag
eller till staten och att de enda förskjutningar
i ägofördelningen mellan
olika kategorier som bör medgivas är
att förse ofullständiga jordbruk med
skog. Böndernas äganderätt till sin skog
skall sålunda vara oförkränkt.

Vi motsätter oss all uppmjukning av
bolagsförbudslagen, som skulle kunna
underlätta för bolagen att öka sitt
skogsinnehav.

Vi begär en utvidgad och intensifierad
teoretisk och praktisk undervisning
av såväl skogsägare som skogsarbetare
och att denna undervisning får
kraftigt stöd från det allmännas sida.

Vi vill att det frivilliga arbetet och
intresset för skogsvårdens intensifiering
skall stödjas och uppmuntras.

Vi tror att tvångsåtgärder härvidlag
mer skadar än gagnar, varför vi motsätter
oss sådana.

Vi vill att skogsägarföreningarna, som
varit och är till ovärderligt gagn för
det enskilda skogsbruket, skall ostört
få fortsätta sin verksamhet.

Vi anser att samarbete mellan enskilda
skogsägare även under andra
6 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2.‘l

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Reformering av skogslagstiftningen

former exempelvis för ökad mekanisering
av skogsarbetet och för anställande
av en fast skogsarbetarkår in. m. bör
kunna ske där ej skogsägarföreningarna
ansett sig kunna ombesörja även denna
del av samarbetet skogsägarna emellan.
Tvångsåtgärder för sådant samarbete
anser vi skulle skada i stället för att
stödja och befrämja.

Vi är övertygade om att enskilda
skogsägare, även små sådana, i samarbete
har minst lika stora möjligheter att
tillgodogöra sig forskningens resultat
och att driva ett rationellt och högproduktivt
skogsbruk som andra skogsägarkategorier
har.

Utöver detta vill jag bara säga några
få ord. Det finns ännu mycket stora
arealer kalmark. Det vore utomordentligt
värdefullt, om det kunde tas initiativ
för att med statligt stöd där verkställa
kultivering och skogsplantering.
Med de moderna maskiner man nu har
för detta ändamål, kan sådana marker
göras skogsbärande för en så pass låg
kostnad, att det med säkerhet kommer
att betala sig. Det har inte gått förr,
när man bara hade handkraft att tillgå.

Herr talman! Det framgår av reservation
nr 1 att denna reservation har
två yrkanden i klämmen. Det ena innebär
förslag om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening ger
till känna vad som anförts i reservationen.
Det andra yrkandet innebär att
motionerna nr 123 i första och nr 175
i andra kammaren icke må föranleda
någon annan riksdagens åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag kanske först skulle
säga bara ett par ord om de frågor, som
har ställts till utskottet från framför
allt den förste ärade talaren, herr Nyberg.

Herr Nyberg frågade, om utskottsmajoriteten
anser att motionerna är av -

slagna eller bifallna. Jag skulle väl tro
att herr Nyberg själv kan svara på den
frågan. Han har ju varit med här i
riksdagen flera gånger tidigare, då riksdagen
har skrivit till Kungl. Maj:t och
förklarat att en motion skulle vara besvarad
med vad utskottet anfört.

För övrigt vore det nog skäl i, om inte
herr Nyberg vore på det klara med den
saken, att han gjorde sig underkunnig
om innehållet i ett dylikt utskottsyrkande,
bara av den enkla anledningen
att han förklarat att för den händelse
hans reservation blev avslagen, så skulle
han stödja bondeförbundets reservation,
som ju i detta avseende beträffande
punkten A har samma innehåll som
utskottsmajoritetens förslag.

Jag skulle ha sagt ett par saker ytterligare
till herr Andersson i Dunker, men
det anförda får räcka för tillfället.

Föreliggande ärende —• populärt kallat
den Sköldska skogsmotionen — har
rönt mycket stor uppmärksamhet i vitt
skilda kretsar, och motionen har rent
av blivit en bestseller i årets riksdagstryck.
Det är sällan en motion blir så
efterfrågad, att särtryck behöver utgivas,
men det har skett i detta fall. I
den mån intresset kan hänföras till
omsorgen om och vården av våra skogar
och skogsbrukets skiftande problem
samt mera ändamålsenliga förädlingsoch
avsättningsåtgärder för skogens
produkter är det ingenting att invända
mot den i pressen och vid folkmöten
förda debatten. Ur den synpunkten är
det visade intresset enbart glädjande.

Skogsprodukterna tillgodoser landets
egna behov av skilda slags nyttigheter,
men därutöver har vi en export av trävaror
och skogsprodukter, som uppgår
till inemot hälften av landets totala
exportvärde. Det kan i detta sammanhang
ha sitt intresse att göra en analys
av vad vi i kronor räknat kan få tillbaka
för de trävaror och andra skogens
nyttigheter, som vi exporterar till utlandet.
Vi finner då att vi för de skogsprodukter
som under senaste året ex -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

porterats i utbyte kan få kaffe för 420
miljoner kronor, gödningsämnen för
100 miljoner, färsk frukt för 240 miljoner,
stenkol och koks för 450 miljoner,
bensin samt bränn- och smörjoljor för
930 miljoner, textilvaror för 390 miljoner
och automobiler för 600 miljoner
kronor. Men inte nog med det. Härutöver
får vi ett överskott på 220 miljoner
kronor till andra förnödenheter,
som vi vill köpa från utlandet.

De skogliga synpunkterna har emellertid
kommit i skymundan, därför att
motionens motståndare i stor utsträckning
har sökt göra ren partipolitik av
det hela. Om motionärerna hade gjort
det kanske något våghalsiga försöket —
och lyckats med det — att få några borgerliga
representanter här i riksdagen
att underteckna motionen, så hade väl
inte opinionsstormen helt och hållet
försvunnit eller förhindrats, men tvivelsutan
hade den åtminstone från vissa
håll fått en mera dämpad karaktär. Nu
har möten hållits och resolutioner antagits
nästan på löpande band. Vad detta
skall tjäna till vet inte jag, ty den
svenska riksdagen har åtminstone inte
tidigare visat sig vara överkänslig för
opinionsyttringar av detta slag.

Motionen har tydligen missförståtts
och — vad värre är — misstolkats i anmärkningsvärt
hög grad. Huruvida detta
har skett avsiktligt eller inte, därom
skall jag i varje fall för närvarande avstå
från att göra något uttalande. Det
får anses som ren artighet att jag uraktlåter
att göra något uttalande härom.

Under några år har jag haft nöjet att
samarbeta med tredje lagutskottets ordförande
professor Osvald. Under denna
tid har jag inte kunnat märka att herr
Osvald varit socialdemokrat, och jag
har heller inte hyst några förhoppningar
om att han skulle bli det. Samarbetet
oss emellan har emellertid varit det
allra bästa, vilket dock inte hindrat
att vi ofta liar haft skilda meningar.
Därvid har utskottets ordförande på
ett, jag tvekar inte att säga det, mycket

Reformering av skogslagstiftningen

skickligt sätt fört det politiska partis
talan, som han representerar. Men nu
har det inträffat att utskottets ordförande
tillsammans med socialdemokraterna
har kunnat bilda majoritet för det
utskottsutlåtande, som vi här behandlar.
I Dagens Nyheter för den 16 maj
har herr Osvald gjort ett uttalande om
den mot motionen riktade agitationen,
och han har gjort det på ett sätt, som
jag i sak fullt kan instämma i. Uttalandet
lyder så här:

»Det finns i vårt betänkande ingenting
som inte varje borgerlig människa
kan skriva under på. Motionen har inget
socialiseringssyfte. Den avser uteslutande
att förbättra den svenska skogsvården.
Detta att jag här gått emot hela
folkpartigruppen tar jag med stort lugn.

Jag konstaterar att man har gjort en
ren näringsfråga till ett politiskt stridsäpple.
Det har skett genom att man förvrängt
motionens tolkning och läst texten
som en viss potentat läser Bibeln.
Det vore värt en intressant studie i politisk
masspykologi för att få klarhet
om hur det kunnat bli på det viset.»

Så långt tredje lagutskottets ordförande,
folkpartisten herr Osvald.

I den mån protestresolutionerna inte
tillkommit av rent missförstånd — i sådant
fall kan jag respektera vederbörandes
bristande omdömes- och fattningsförmåga;
sådana malörer kan ju
vem som helst någon gång råka ut för
— måste jag utgå ifrån att typiskt partipolitiska
spekulationer har varit det
avgörande motivet för agitationen. I
detta uttalande inbegriper jag självfallet
inte de remissyttranden eller andra
uttalanden, i vilka rent principiella
eller sakliga skäl anförts som invändningar
mot motionen eller delar därav.
Det är uteslutande de politiska valspekulationerna
jag i detta sammanhang
reagerar emot.

För egen del finner jag motionen vara
ett intressant och värdefullt bidrag till
frågan om det allmännas ställning till
landets skogspolitik, även om jag inte

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Reformering av skogslagstiftningen

helt kan dela motionärernas uttalande i
vissa detaljer. Då vår skogsnäring är en
ostridigt viktig och betydelsefull del av
vårt lands näringsliv, så har jag i utskottet
bestämt deklarerat att jag vägrar
behandla motionen från partipolitiska
synpunkter, utan mitt ställningstagande
grundas helt på den uppfattning
jag bildat mig och tror vara den
bästa vid behandlingen av skogliga
spörsmål. I detta avseende tror jag mig
kunna tala å hela utskottsmajoritetens
vägnar.

Överläggningarna i utskottet har skett
på ett mycket lugnt och sansat sätt. Där
har inte ails sådana överdrifter framskymtat,
som man fått bevittna i den
allmänna debatten ute i landet. Det är
följaktligen ingen kritik mot reservanterna,
såvida det inte skulle vara så, att
de på grund av sitt uppträdande i annat
sammanhang känner sig träffade,
men det är en sak som jag har svårt att
bedöma.

Vad beträffar motionens inledande
synpunkter om skogsvårdens betydelse
helt allmänt är ej mycket att säga. Vad
som där framhålles, nämligen att de
svenska skogstillgångarna är av stor
betydelse för folkhushållningen, att det
är ett intresse för varje medborgare att
skogsmarken utnyttjas på ett tillfredsställande
sätt, att skogen skötes väl och
att avkastningen utnyttjas så rationellt
som möjligt, därom råder väl allmän
enighet.

Motionärerna föreslår att med beaktande
av de i motionen anförda synpunkterna
särskilt tre utredningsuppgifter
måtte komma att övervägas. Jag
skall nu i fortsättningen — med försök
till koncentration i framställningen —
säga något om dessa utredningsförslag.

Utskottet ansluter sig till motionärernas
önskemål om en effektivisering
av skogsvården inom alla ägarkategorier.
Någon ställning till frågan huruvida
skogsskötseln är bättre eller sämre
å de olika ägarkategorierna, enskilda,
bolagen eller staten, har utskottet icke

kunnat taga. Något material som säkert
bevisar att någon av de nämnda
ägarkategorierna står i bättre eller
sämre ställning till de andra finnes ej
tillgängligt. Uppfattningarna härom
grundar sig regelmässigt på rent subjektiva
omdömen, där företrädaren för
någon av dessa åsikter ofta endera tagit
hänsyn till vad han sett inom ett begränsat
geografiskt område eller ensidigt
haft möjlighet att företrädesvis studera
skogsvården inom en ägarkategori.
Det är fullt riktigt, som motionärerna
påpekar, att en bättre skogsvård är erforderlig
å alla ägarkategoriers skogar
och att detta krav bör kunna förena
alla.

Som skäl för de föreslagna ändringarna
i skogsvårdslagen framhåller motionärerna,
att det inte är bra att lagstiftningen
vilar på mångtydiga principer.
Ja, detta kan i och för sig synas
vara riktigt, men att formulera en entydig
princip, som blir lämplig och användningsbar
för avverkningar och
skogsvårdsåtgärder av skilda slag samt
passar för hela landet torde vara rätt
svårt att åstadkomma. Hur än lagen
skrives måste den säkerligen kompletteras
med tillämpningsföreskrifter, varvid
bl. a. de geografiska skiftande förhållandena
i vårt avlånga land i tillbörlig
grad beaktas. Något annat har
väl icke heller motionärerna avsett. De
praktiska olägenheter och skilda uppfattningar
om hur högt kraven på återväxtåtgärder
skall ställas på den enskilde
skogsägaren har under de år som
nuvarande lag varit gällande minskat
såväl i antal som omfattning. Ostridigt
torde dock vara att tillämpningsanvisningarna
för skogsvårdslagens tillämpning
är i behov av överarbetning i förtydligande
och förenklande syfte. En
sådan överarbetning har redan förberetts
och påbörjats. Även om 1948 års
skogsvårdslag förtjänar ett övervägande
gott betyg får man — enligt skogsstyrelsens
yttrande — i rättvisans namn
inte förbise, att själva skogsvårdslagen

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

genom vissa justeringar och kompletteringar
skulle kunna vinna i ändamålsenlighet
och överensstämmelse med nuvarande
syn på såväl skogsbrukets förhållanden
som naturvården och andra
betydelsefulla intressen, vilka berörs av
skogsvårdslagstiftningen och under senare
tid blivit mer framträdande. Utskottet
har stannat för att det synes troligt
att i samband med en överarbetning
av tillämpningsföreskrifterna en översyn
av skogsvårdslagen bör komma till
stånd. Hur långt en dylik översyn bör
sträcka sig har utskottet ej kunnat bedöma.

Motionärernas förslag om att skogsägare,
som utsätter sin skog för uppenbar
vanvård, skall åläggas skyldighet att
ansluta sig till skogsvårdsförening har
utskottet inte kunnat förorda. Vi har
en vanhävdslag beträffande jordbruk,
men efter vad jag har kunnat finna tilllämpas
den blott i ringa omfattning och
har tydligen ingen uppgift att fylla. Att
nu införa en liknande lagstiftning för
skogsbrukets del synes det inte finnas
anledning till, detta så mycket mindre
som intresset för skogsvårdsåtgärder
oavlåtligen har ökat. Detta framgår kanske
bäst genom den stegrade efterfrågan
på plantor och frö samt ansökningar
om stämplings- och gallringsbiträde
från det enskilda skogsbrukets
sida.

När det gäller tidigare försummade
gallringar, där virkesutbytet blir ringa
eller ofta intet, torde upplysningsverksamheten
från skogsvårdsstyrelsernas
sida vara det bästa medlet. Även intresset
för dylika skogsvårdsåtgärder
har påtagligen ökat. Här kommer också
arbetskraftsfrågan in i bilden. I sådana
fall, då tillgången på arbetskraft
är ringa och den utvunna virkesfångsten
är ungefär lika med noll, får man nog
vara försiktig med att besluta om
tvångsåtgärder. Sannolikt skulle anställandet
av fasta skogsarbetare eller arbetslag
— en fråga varlill jag återkommer
senare — kunna medföra stimule -

Reformering av skogslagstiftningen

rande verkan på plantskogsgallringar
och uppröjning av skräpskog.

Att en vanhävdsbestämmelse skulle
vara erforderlig, därför att — som det
från något håll har sagts — »skogen i
södra Sverige står och ruttnar ner», är
ett så verklighetsfrämmande skrivbordspåstående,
att ingen klok människa tror
därpå. Om det i något enstaka fall skulle
förekomma, att skogen får stå kvar
så länge, att överbestockning av virkesförrådet
inträder, innebär detta ingen
större skada, då sådana skogsfastigheter
är mycket sällsynta. Större fara föreligger
däremot i sådana fall då skogen
genom alltför kraftig gallring eller
genom annan olämplig avverkningsmetod
får karaktären av skräpskog. I sådana
fall har dock skogsvårdsstyrelserna
i regel möjligheter att ingripa och
åstadkomma rättelse.

Vad jag nu sagt angående påståendet
om den ruttnande skogen i södra Sverige
är självfallet ingen som helst polemik
mot motionärerna, som inte har
gjort något sådant påstående. Jag har
genom att omnämna detta endast velat
försöka ställa »krykan mitt i byn». När
jag förut reagerat emot överdrifter från
den ena sidan, föreföll det mig rättvist
att även ge överdrifterna på den andra
sidan sin beskärda del.

Utskottet har förordat, att i samband
med överarbetning av tillämpningsföreskrifterna
även frågan om vissa justeringar
i skogsvårdslagen upptages till
behandling på det sätt utskottet i huvudsak
har angivit på s. 23 i sitt utlåtande.
Om förutsättningar finns för
att en sådan översyn av skogsvårdslagen
och överarbetning av tillämpningsföreskrifterna
kan ge till resultat, att
bestämmelserna blir utformade på sådant
sätt, att några fler än jurister och
matematikexperter begriper något, så
vore, herr talman, åtskilligt vunnet.

Vad jag nu sagt innebär inte — det
ber jag på det bestämdaste att få understryka
— att jag på något sätt undervärderar
vare sig juristernas eller

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Reformering av skogslagstiftningen

matematikexperternas nödvändiga och
värdefulla insatser. Kammaren får endast
betrakta mitt yttrande härom som
en — jag tror rätt allmänt utbredd —
önskan att lagar, författningar, reglementen
och tillämpningsföreskrifter på
alla områden kunde utformas på ett sådant
sätt, att menige man hade större
möjligheter att förstå och fatta innebörden
av dem. Skulle det inte vara
möjligt att realisera detta önskemål
från min sida, så får vi väl nöja oss
med att — på sätt som alltmer blivit
praxis — det sunda förnuftet, exempelvis
beträffande tillämpningen av skogsvårdslagen,
blir en oskriven lag vid tilllämpningen.

Beträffande lagstiftningen om förbud
för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom hyser utskottet den
uppfattningen, att det inte borde råda
några delade meningar om behovet av
förenklade bestämmelser, som medger
att arronderingar och ägoutbyten kommer
till stånd. Denna fråga utreds emellertid
av 1954 års fastighetsbildningskommitté
och skall dessutom i viss mån
beaktas av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.
Vid sådant förhållande
finner utskottet, att dessa utredningars
resultat bör avvaktas.

När det gäller rena byten bolag sinsemellan
och mellan bolag och andra
skogsägare har ju jordbruksrationaliseringsutredningen
framlagt ett förslag till
förenklat förfaringssätt, som såväl motionärerna
som utskottet finner väl ägnat
att efter en eventuell överarbetning
läggas till grund för en kommande lagstiftning.
Härvid utgår utskottet i likhet
med motionärerna från att den nu
rådande ägofördelningen olika ägarkategorier
emellan i princip bör bestå.
Den saken tvistar vi kanske inte så
mycket om här i dag, men det har tvistats
om den på andra håll och i annat
sammanhang. Jag avser inte annat än
att en viss omfördelning självfallet kan
bli nödvändig. Jag vill sålunda inte förorda
förbud för staten och inte heller

för bolag att förvärva skog. Liksom hittills
bör emellertid bolags ansökningar
härom bedömas restriktivt. I gengäld
bör enskilda ofullständiga jordbruk,
där lämpliga förutsättningar är för handen,
kunna göras bärkraftiga genom
ökad skogstilldelning från andra ägarkategorier.
I alla sådana fall bör emellertid
de lokala och samhällsekonomiska
förutsättningarna beaktas vid avgörandet.
Om blott i stort principen om
oförändrat skogsinnehav fasthålles, sker
ingen skada därigenom, att den ena
eller andra av de tre ägargrupperna i
någon trakt får några procents ökad
eller minskad skogsareal.

Motionärernas tredje yrkande innebär
begäran om utredning och förslag
till lagstiftning och andra åtgärder till
befrämjande av samarbete mellan mindre
skogsägare för gemensam förvaltning
av skogstillgångar. Utskottet delar motionärernas
uppfattning, att detta är en
fråga av stor betydelse för det mindre
skogsbruket. Ett sådant samarbete kan
ske på olika sätt. Skogsägarföreningarna
har i detta avseende redan gjort en
värdefull insats, framför allt för virkesskördens
tillvaratagande, försäljning
och jämväl förädling. Uppgiften att tillse
skogsvårdslagens efterlevnad samt
den vägledande, upplysande och stödjande
verksamheten tillkommer skogsvårdsstyrelserna,
som visat sig kunna
väl sköta dessa delar av skogsvårdsarbetet.

Vid behandlingen av frågan om samverkan
skogsägarna emellan bör beaktas
det samhällsintresse, som kräver
ökade möjligheter till stadigvarande
och säkrad anställning för skogsarbetarna,
samt också frågan om bostäder
och andra sociala förmåner för deras
del.

Redan nu prövas, såsom framgår av
utskottsutlåtandet, samarbete mellan de
mindre skogsägarna. Främst synes detta
ske under samverkan med skogsägarföreningarna
eller inom ramen för deras
verksamhet.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Utskottet finner anledning föreligga
att utbygga de nuvarande formerna och
samtidigt pröva nya sådana. Hur än utvecklingen
gestaltar sig anser utskottet,
att anslutningen till skilda former av
samverkan bör helt bygga på frivillighet
från den enskilde skogsägarens sida.
Med tanke på den omfattning, som föreningsrörelsen
fått inom såväl jordbruket
som inom skogsbruket, har man all
anledning förvänta, att denna samverkan
snabbt kommer att ökas.

Frågan om samarbete mellan mindre
skogsägare för gemensamma åtgärder
på skogsförvaltningens område behandlas
i viss mån inom 1955 års skogsvårdsutredning,
och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
synes syssla
med samma sak. Utan att nedvärdera
eller på något sätt ifrågasätta skogsägarföreningarnas
lämplighet för dessa
uppgifter, vilken jag personligen tror
vara mycket stor, anser utskottet att det
bör övervägas, om möjligheter kan öppnas
till sammanslutningar även i annan
form. Härvid kan särskild lagstiftning
måhända visa sig vara behövlig, säger
utskottet. Det är inte alls säkert, att lagen
om ekonomiska föreningar är bra
och i alla avseenden passande för bildandet
av skogssambruksföreningar.
Enligt direktiven för de nyss nämnda
utredningarna svnes icke någon av dessa
ha fått uppdraget att syssla med frågan
om reformering av föreningslagstiftningen.
Det är därför utskottet stannat
för att föreslå, att Kungl. Maj :t antingen
genom utvidgning av direktiven
eller på annat sätt vidtager åtgärder för
en anpassning av denna lagstiftning, så
att behovet av samverkan de mindre
skogsägarna emellan även på detta område,
om så skulle befinnas lämpligt,
kan tillgodoses.

Utskottet har icke funnit anledning
att direkt föreslå någon preciserad utredning
i motionens syfte utan har —
som förut nämnts — nöjt sig med att
föreslå, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall ge till känna vad ut -

Reformering av skogslagstiftningen

skottet anfört. Jag tror, att detta är tillräckligt.

Den allmänna debatten om skogsvård,
om ägarfördelning, om föreningsformerna,
om skogstillgångarnas rationella
utnyttjande och om skogsarbetarnas
ställning etc. har kanske ibland förts
med ett olyckligt hetsigt tonfall. Kanhända
detta förhållande dock, när allt
kommer omkring, inte är så mycket att
oroa sig för. Jag är djärv nog att förutsätta,
att vi trots detta har ett gemensamt
mål vid lösningen av olika problem,
och att det trots alla hårda ord,
som har fällts och måhända även i fortsättningen
kommer att fällas, är mera
som förenar än som skiljer oss åt. Vad
som i detta fall skulle och borde kunna
förena oss är en gemensam vilja att utnyttja
vårt lands skogstillgångar på bästa
sätt.

Med den försikiga motivering som utskottet
föreslagit kan dess förslag inte
innebära något farligt, minst av allt för
det enskilda jordbrukets del.

Herr talman! Jag förstår, att herr
talmannen trott, att mitt anförande
skulle bli kortare. Jag skall emellertid
nu sluta och gör det med att uttala en
livlig förhoppning om att den gjorda
framstöten — oavsett vilket beslut kammaren
i dag kommer att fatta — skall
bli till gagn för såväl skogsnäringen
som de enskilda skogsägarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen angående förevarande
utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.18.

In fidem
Gunnar Rritth

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Tisdagen den 29 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Reformering av skogslagstiftningen
(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande tredje
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner angående en
reformering av skogslagstiftningen nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid,
enligt förut gjord anteckning, ordet
till

Herr von SETH (h), som yttrade:

Herr talman! Denna vackra sommardag
är det synd att inte få diskutera
skogsfrågorna ute i Guds fria natur. Nu
har det emellertid gått politik i frågorna
och därför får vi diskutera dem i
riksdagens kamrar.

Denna motion har fått mycket stor
publicitet, och diskussionen kring den
och dess syften har varit livlig. Många
har frågat sig: Vart syftar motionen?
För min del måste jag säga att motionen
är suddig i konturerna. Har den
kommit till för att tillmötesgå herr Yngve
Perssons syften, eller har den kommit
till för att tillbakavisa dessa? Under
utskottsbehandlingen har från majoritetens
sida inte heller sagts något,
som skingrat detta dunkel kring motionens
innersta syfte. Utskottsutlåtandet
är också, om man synar det i sömmarna,
ganska mångtydigt.

Den nuvarande skogsvårdslagen har
ännu inte varit i funktion åtta år. Skogsbruk
är ju inte detsamma som jordbruk.

Skogen sköts på lång sikt. När det hittills
inte rests några som helst allvarliga
erinringar mot skogsvårdslagen,
som vi nu kommit till insikt om hur vi
skall använda, är därför tidpunkten för
motionen ingalunda väl vald. De propåer,
som görs i motionen om ändring
av skogsvårdslagen, är ingalunda små
och får, därest de bifalles, för den enskildes
bestämmanderätt vittgående
verkningar. Redan principuttalandet att
1 §, enligt vilken skogsmarken med därå
växande skog bör skötas så, att tillfredsställande
ekonomiskt utbyte vinnes,
bör slopas, innebär ju, att den ekonomiska
principen inte längre skall
vara utslagsgivande som vägledande
norm.

Sedan talas det om att planttillgången
inte motsvarar det trängande behovet
av plantor. Det är fullt riktigt, att alla
ansträngningar bör sättas in på att öka
plantproduktionen. Men jag har svårt
att finna att kraven på skogsägarna för
den skull bör skärpas. Alla resurser bör
i stället sättas in på att göra det möjligt
för skogsvårdsstyrelserna att ytterligare
utöka sina plantskolor och att ge
möjligheter för enskilda som så kan och
skogsägarföreningar och andra som
sysslar med skog att bidraga till uppdragandet
av plantor, och därigenom
råda bot på denna allvarliga brist.

Motionärerna vill också slopa skyddet
för den utvecklingsbara skogen. När
detta förslag kommer från så stort antal
motionärer, måste man utgå från att
det ligger en speciell tanke bakom. Men
man kommer inte ifrån, att ett accepterande
av motionens förslag skulle innebära
återgång till de förhållanden som
rådde innan vi hade den lagstiftning,

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

som trädde i kraft 1918. Brist på skydd
för ungskogen medför risk för ojämn
avverkning och störningar i skogsproduktionen.

Jag tror inte att jag är ensam om att
tycka, att motionärernas krav på lagändring
är oklara. Inte i något av alla de
utlåtanden, som inkommit från skogsstyrelsen,
skogsvårdsstyrelserna och
sakkunskapen i övrigt, både teoriens
och praktikens män, har det ju kommit
fram något bärande motiv för en ändring
av vår nya skogsvårdslag. Jag
skall däremot gärna understryka, att de
s. k. tillämpningsföreskrifterna behöver
justeras, allteftersom utvecklingen går
framåt. Skogsstyrelsen har ju också
förklarat, att den sedan något år tillbaka
är sysselsatt med att vidta de
ändringar och tillägg, som kan visa sig
vara nödvändiga.

Den skogsvårdslag, som vi nu har, har
blivit prövad under sju och ett halvt
år och har visat sig hålla måttet — kanske
skall jag säga väsentligen hålla måttet
— ty ingen lag är fullkomlig i dessa
tider, då lagar stiftas så hastigt och så
ofta. Skogsvårdslagen har visat sig vara
en god tillgång för befrämjande av skötseln
av vårt lands värdefulla skogar.

Sedan skall jag fuller väl erkänna,
att man kan peka på skogsbruk, som
inte fullgjort de gallringar och de röjningar
som varit nödvändiga. Man kan
peka på att det finns enskilda skogsägare,
som låtit mogen skog stå utan att avverka
densamma. Dessa fall är emellertid
få, och man kan i de allra flesta fall
påvisa skäl för att det förfarits så. Jag
tänker nu på den modell man använt
inom det mindre skogsbruket. När en
ägare är gammal och han vet att någon
av sönerna eller någon i släkten skall
träda till och han därför velat överlämna
ett bra skogskapital, då har vår nuvarande
beskattning varit sådan, att den
lagt hinder i vägen för att göra ett
kraftigt uttag på en gång. Jag skall
villigt erkänna att här har beretts helt
andra möjligheter för skogsägarna att

Reformering av skogslagstiftningen

göra uttag av mogen skog eller göra ett
uttag som är större än den årliga avkastningen
genom rätten att insätta likviden
på det nytillkomna skogskontot.
Man har sedan rätt att under tio år ta
ut medlen från detta konto, och beskattningen
sker det år man gör uttaget. Detta
skogskonto har emellertid inte funnits
i så många år.

Jag vill peka på att vi i vissa delar
av landet haft mycket svåra avsättningsförhållanden
för det s. k. klenvirket. Vi
lever ju i atomenergiens dagar. Elektriciteten,
brännoljan och kolet konkurrerar
ut veden som bränsle. Samtidigt
härmed sysselsätter sig emellertid teknikerna
och vetenskapsmännen med
försök — man har redan gjort färdiga
uppfinningar — att tillvarata klenvirket
och därav tillverka sulfat och träprodukter
i form av plattor och annat,
vilket alla skogsintresserade väl känner
till. Med tanke på teknikens nya framsteg
bör man därför inte i fortsättningen
kunna peka på att bristande avsättningsmöjligheter
på en del håll hindrar
röjningar och gallringar.

Jag skulle kunna anföra mycket mer
i samband med denna skogslag, men då
16 talare är anmälda efter mig och jag
anser att jag inte vill ta kammarens tid
alltför mycket i anspråk, skall jag för
tillfället inte säga så mycket mer. Efter
de yttranden som här inkommit från
skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelser och
sakkunskapen i övrigt finns det ingen
anledning att i dag gå in för en ändring
av skogslagen — särskilt med hänsyn till
det goda handlag som skogsstyrelsen
numera har när det gäller tillämpningsbestämmelserna.
Jag vill dock, herr talman,
säga, att den nuvarande skogsvårdslagen
liksom 1923 års skogsvårdslag
har syftat till upplysning och har
mera vänt sig till skogsägarna och till
dem soin skall sköta skogen med evangelium
än med lag. Den ändring av
skogsvårdslagen som här är skisserad
i motionen för oss emellertid bort från
denna vädjan till den enskilda före -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

tagsamheten och ansvarskänslan och
för oss mera mot en polisiär övervakning.

Tillämpningsföreskrifterna behöver
inte vara en riksdagsfråga utan bör —
som jag nyss påpekade — kunna lösas
av skogsstyrelsen. Skulle frågan inte
kunna lösas helt av skogsstyrelsen, då
kan det vara anledning att återkomma
i denna sak. I dagens läge finns det
emellertid ingen anledning att diskutera
saken. Framför allt finns det ingen
anledning att göra det eftersom det —-såsom vad jag och många med mig
tytt saken — ligger i motionens anda
att öka statsinflytandet över de enskilda
skogarna och de enskilda skogsägarnas
handlingar.

Innan jag övergår till att tala om
en del andra frågor i samband med motionen
skulle jag vilja ge utskottets vice
ordförande herr Andersson i Löbbo och
kanske inte minst herr Andersson i Dunker
en replik med anledning av vad de
har sagt om att vi från högerhåll skulle
ha bidragit till att sätta i gång en hetsagitation,
som herr Sköld i ett tal betecknade
som kosackfasoner.

Ja, mina damer och herrar, är det underligt
att skogsägare — stora som små
— och tjänstemän i skogsbolag med
flera har känt sig illa berörda av den
diskussion som har igångsatts av herr
Yngve Persson och många som tänker
på samma sätt som han? Här har det nu
under flera år gjorts attacker mot skogsbruket,
och dessa attacker har kommit
från inflytelserika medlemmar i ett
parti som har socialisering och beskärande
av äganderätten på sitt program
och som återkommer i dessa frågor
vid varje riksdag med förslag i olika
former och på olika områden.

Inom högerpartiet har vi varit med
om att i riksdagen rösta emot tvångslagar
när det gäller jordbruket, och vi
är också beredda att med alla till buds
stående medel vända oss emot införande
av tvångslagar när det gäller
brukandet av den svenska skogen.

Efter vad jag har kunnat läsa i tidningarna
har det hållits s. k. protestmöten
med deltagande från skogsägarföreningar,
och jag skulle vilja fråga
herr Andersson i Dunker, om bondeförbundet
totalt har tagit sin hand från
skogsägarföreningarnas ledning, ty det
har väl ändå varit bondeförbundare
med i dessa resolutioner som har riktat
sig emot den s. k. Sköldska motionen.
Ja, motionen har ju utan omsvep
kallats för den Sköldska motionen, även
om den är framburen av Landsorganisationens
ordförande herr Strand i
första kammaren och av herr Skoglund
i Umeå i denna kammare.

Under den tid då herr Sköld var finansminister
har vi år efter år, månad
efter månad fått lagar som har skrivits
i hans kansli och vilka har beskurit
den enskilda äganderätten och försvårat
det enskilda initiativet. Därför må
det inte förtänkas oss att vi, när vi ser
denna motion och finner att den är
otydligt skriven, inte uteslutande väntar
oss gott av vad den kan ge upphov
till.

Den agitation som har satts i gång på
grund av denna motion beror kanske till
en del också på herr Sköld själv, som
ansåg denna sak så viktig att han använde
själva långfredagsförmiddagen i
Klippan för att klarlägga vad motionen
innebär och för att ge oppositionen
en hård reprimand för den protest vi
hade riktat mot vad vi ansåg vara motionens
syfte.

När det gäller bolagsskogen vill jag
hänvisa till vad reservanterna herr Ebbe
Ohlsson, herr Allmän, herr Nyberg
och jag själv har skrivit: »Den av motionärerna
begärda översynen av lagstiftningen
om förbud för bolag att förvärva
fast egendom kan utskottet icke
tillstyrka. Någon uppmjukning av
nämnda lag i syfte att bereda bolag ökade
möjligheter att förvärva bondeskog
bör nämligen enligt dess mening icke
komma till stånd. Bondeskogsbruket
omfattar ungefär hälften av den totala

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

skogsarealen. I den övervägande delen
av landet är en kombination av jordoch
skogsbruk en förutsättning för en
lönande lanthushållning. Utskottet förutsätter
därför att frågan om en komplettering
av skog till de skoglösa jordbruken
löses. 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
väntas enligt vad
utskottet inhämtat inom den närmaste
tiden framlägga förslag i ärendet.»

Jag har velat läsa upp detta citat för
att slå fast högerns inställning till bondeskogsbruket
och bolagen. Jag har
också velat slå fast att vi här klart och
tydligt säger ifrån att vi förutsätter att
frågan om en komplettering av skoglösa
jordbruk med skog skall lösas och
att, eftersom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
redan har avslutat
sitt arbete, förslag på grundval av dess
överväganden inom den allra närmaste
tiden kommer att framläggas.

Vad bondeskogen beträffar måste jag
säga att jag blev ganska besviken när
jag åhörde herr Anderssons i Dunker
anförande. Herr Andersson i Dunker
var kanske den av bondeförbundets ledamöter
som under utskottsarbetet klarast
visade en inställning vilken positivt
gick emot alla statliga ingripanden i
form av lagstadgat bildande av föreningar
o. s. v., men det framgick med
all tydlighet av den spark, som herr
Andersson i Dunker försökte ge högern,
att han var avsevärt gladare åt
att ge kritik åt högern än att ge kritik
åt koalitionsbrodern till vänster.

När jag talar om bondeskogen kanske
någon skulle vilja ge mig den repliken,
att jag är en rätt stor skogsägare och
därför inte bör tala på bondeskogsbrukets
vägnar, men jag tillåter mig, herr
talman, att göra det ändå, bland annat
därför att jag är ordförande i en skogsägarförening
som har 8 400 medlemmar,
av vilka inte mer än 400 kan räknas
som ägare till större skogsbruk, medan
de 8 000 är mindre skogsbrukare. Efter
ett 22-årigt samarbete med skogsägare
med större och mindre arealinnehav

Reformering av skogslagstiftningen

har jag funnit att det är nödvändigt att
vi enskilda skogsägare arbetar tillsammans.
Och inom skogsägarföreningen i
mitt eget län har samarbetet med skogsvårdsstyrelsen
varit mycket gott. Jag
vågar också vittna om att samarbetet
mellan skogsvårdsstyrelserna i hela vårt
land och skogsägareföreningarna —
kanske på ett enda undantag när •—
varit gott och i de flesta fall mycket,
mycket gott.

Vi har ungefär 240 000 enskilda skogsägare
i vårt land, och jag vill betona att
det enskilda skogsbruket är en hävstång
för höjandet av vårt välstånd,
och bondeskogsbruket bidrar i mycket
hög grad härtill. Jag vill samtidigt understryka
att bondeskogsbruket av
mången felaktigt betraktas som en binäring
till jordbruket. När brukare av
den feta skånska myllan eller den goda
halländska jorden har sådana tankar
må det vara förståeligt, men i övriga delar
av vårt land är bondeskogsbruket
inte någon binäring, snarare tvärtom.
Bondeskogsbruket är nödvändigt för
vårt svenska samhälle, och det är inte
minst nödvändigt i dessa dagar för att
hindra flykten från jordbruk och skogsbruk
och bibehålla en levande landsbygd.
Det må vara att man i något fall
kan säga att skogen i större skiften och
samlad på en hand vid vissa tillfällen
kan tillföra oss en något ökad inkomst,
men i det långa loppet har bondeskogsbruket
lika väl som storskogsbruket bidragit
till det välstånd vårt land har i
dag och bidragit till att betala de importprodukter
och andra varor som utskottets
vice ordförande, herr Abel Andersson
i Löbbo, redovisade i sitt anförande.

Vi har också jordbruk som kan behöva
kompletteras med skog, och i detta
avseende kommer just jordbruksrationaliscringsutredningen,
som nu avslutat
sitt arbete, med en del synpunkter.
1 dag talar vi emellertid inte om detta.
De olika partierna deklarerar sina
ståndpunkter, och då vill jag å höger -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

partiets vägnar deklarera att den erforderliga
kompletteringen av skoglösa
jordbruk med skog och av jordbruk,
som har för litet skog, med ytterligare
sådan, i första hand skall ske genom
ianspråktagande av statens domäner.
När man gör gällande att högern inte
alltid har varit på denna linje är det
ett missförstånd. Framför allt ligger
det ju i hela vår åskådning att äganderätten
skapar nöjda människor, skapar
människor, som trivs med sin tillvaro
och som trivs på den plats där de är
satta att utföra sin gärning. Det är då
helt i överensstämmelse med högerns
åskådning, att äganderätten skall fördelas
på så många händer som möjligt.
Däremot vill jag gärna instämma i motionärernas
uttalande att en ökad upplysning
för skogsägarna är nödvändig.
En ökad utbildning av vår ungdom för
att den skall bli lika väl insatt i skogens
som i jordens skötsel, är också ett önskemål.
Jag har från denna talarstol
tidigare såsom min åsikt framhållit, att
det inom jordbruksdepartementet borde
finnas en avdelning eller en byrå som
helt kunde ägna sig åt skogsfrågorna
och dessutom kunde ha kontakt med
handelsdepartementet när det gäller de
ytterst komplicerade frågor som många
gånger uppkommer beträffande exporten
till och handeln med främmande
länder.

De som inte anser att bondeskogen i
modern tid kan fylla sin funktion, pekar
på att bondeskogsbruket inte skulle
ha möjlighet att tillgodogöra sig mekaniseringen.
Herr talman! Både det större
och det mindre jordbruket har ju
med glans klarat mekaniseringen och
rationaliseringen, och skogsbruket, vare
sig det är stort eller litet, har alla
möjligheter att kunna tillgodogöra sig
denna mekanisering. Vi har ju maskinstationer
då det gäller jordbrukets större
och även mindre maskiner, och vi
har — åtminstone kan jag vittna om det
från Jönköpings län — redan maskinhållare
som tillhandahåller motorsågar,

röjningssågar och andra redskap som är
nödvändiga vid skogens avverkning och
utdrivning. I mitt eget län har vi, liksom
inom andra län, i skogsägareföreningarna
också börjat ta hand om förvaltningen
och skötseln av skogar åt både
mindre, medelstora och större skogsägare,
som av den ena eller andra orsaken
inte kan ägna hela sin tid åt skötseln
av skogen. Vi har funnit att dessa
på frivillig väg tillkomna förvaltningsföreningar
utgör den bästa lösningen.
När tredje lagutskottet gjorde sin resa
till Sköldinge skogsallmänning hade vi
också tillfälle att vid besöket på Harpsund
i gillestugan där diskutera med
dels företrädare för den stora sammanslutningen
i Hammerdal i Jämtland,
som jag vet att en annan talare kommer
att beröra i sitt anförande, och dels
delägare i Sköldinge skogsallmänning.
Vi fick då klart för oss att det ingalunda
är nödvändigt att från början ha sammanhängande
områden, utan att dessa
frågor så småningom löser sig av sig
själva. När det gäller dessa skogsförvaltningsföreningar
hyser vi reservanter
från högern och folkpartiet den
åsikten, att detta skall ske helt på
frivillighetens grund. Tvångsmässiga åtgärder
skulle endast motverka syftet
Vi går så långt att vi säger att ett tvång
på detta område innebär risker för den
personliga äganderättens okränkbarhet.

Herr talman! Jag skulle kunna anföra
mycket mer om detta. Jag vill som
skogsägare inte underlåta att säga att
när det gäller skogsarbetarna är vi till
fullo medvetna om att här har varit
brister när det gällt att tillhandahålla
dem skogsarbete året om. Det har inte
här i dag men på olika möten vittnats
om att skogsarbetarna får fullgöra sin
tunga arbetsplikt under vintern, och sedan
har den skogsägare, hos vilken de
utfört arbetet, inte tagit hand om dem.
Sedan flera år tillbaka har här skett
en mycket stor bättring. De större skogsägarna
har dikningar, röjningar och
gallringar även under sommaren, man

Tisdagen den 29 maj 1950 em.

Nr 23

har vägbyggen och dylikt, och där har
man insett värdet av att ha en fast
skogsarbetarstam. Både hos skogsägarna
och skogsarbetarna har där framvuxit
ett förtroendefullt samarbete. När
det gäller de mindre skogsägarna sluter
man sig samman i dessa föreningar.
Antingen det är en skogsägareförening
i länet eller någon annan sammanslutning
som leder dessa arbeten, så innebär
det att skogsarbetarna skall tillförsäkras
en jämn sysselsättning året om.

När utskottets vice ordförande herr
Andersson i Löbbo motiverade varför
han ansåg det nödvändigt att riksdagen
skreve till Kungl. Maj:t beträffande
dessa förvaltningsföreningar, så vill jag
hänvisa till att i det remissutlåtande,
som 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
inlämnat till utskottet den 20
mars, står det klart och tydligt att
»inom utredningen har sedan lång tid
förslag varit under utarbetande beträffande
lagstiftning på detta område. Resultatet
härav torde i utredningens
ovannämnda slutbetänkande komma att
till Kungl. Maj:t framläggas.» Då det
ju inte är någon hemlighet att denna
utredning redan avslutat sitt arbete och
att remisstiden utgick i går den 28 på
kvällen, så finns det ingen anledning
att man ens på denna punkt skulle behöva
skriva till Kungl. Maj :t.

Vad till slut beträffar vår inställning
till denna motion så är det ju alldeles
självklart att vad som sägs av huvudmotionären
herr Strand, ordföranden
i Landsorganisationen, får man väl ändå
bland remissuttalandena till utskottet
ta ganska stor hänsyn till. Om man
studerar detta, framgår det ju med all
tydlighet av remissutlåtandet från
Landsorganisationen, som har förenat
sig med Svenska pappersindustriarbetarareförbundet
och Svenska träindustriarbetareförbundet,
där herr Yngve Persson
är ordförande, att om man ger regeringen
ett finger i denna sak, så vet
man inte om den nöjer sig med detta,
utan den tar säkerligen hela handen.

Reformering av skogslagstiftningen

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att på grund av den stora betydelse
som den svenska skogen har för vårt
svenska samhälle, vare sig den ägs av
bolag eller andra större eller mindre
skogsägare, bör det ligga oss alla varmt
om hjärtat att denna skog skötes väl
och att den ger en avkastning, på vilken
hela vårt folk kan bygga sin sociala
standard och sin välfärd. Men den avkastningen
skall inte dirigeras genom
tvångslagar och förordningar, som
hindrar människornas fria initiativ.
Detta initiativ, som vi har sett bära så
stor frukt inom andra områden, har vi
all anledning att sätta vår tillit till när
det gäller vården av den svenska skogen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., som är
fogad till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Göingegården (h) och Svensson
i Krokstorp (h).

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr von Seth frågade
om jag inte tror att det på de protestmöten,
som hållits i landet mot den
s. k. Sköldska skogsmotionen, har varit
bondeförbundare med. Jo, det har säkert
varit bondeförbundare och säkert
fler sådana än representanter för någon
annan meningsriktning. Men det de protesterade
emot var inte den Sköldska
motionen i den utformning den fick
när den lämnades till riksdagen, utan
det var mot den förvanskade och förvrängda
motion, som de har fått läsa om
i högerns tidningar. Det är mot den man
har protesterat.

Sedan fick jag i en mycket spridd högertidning,
som heter Vi och Vår Landsbygd,
läsa en artikel där man upprepar
dessa förljugna påståenden genom att
försöka göra gällande att det här är

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

fråga om socialisering — »socialdemokraterna
skall socialisera böndernas
skog och bondeförbundet skall hjälpa
till med det». När jag fick läsa denna
artikel med namnet T. G. von Seth under,
då tyckte jag verkligen, att skammen
gick på torra land. Herr von Seth
har varit med i utskottet och i detalj
kunnat följa med och höra vad som
sagts, och så skriver han en sådan artikel
och hjälper till att förvränga det
hela. Är det underligt sedan om de enklare
skribenterna och talarna ute i landet
gör det ännu mycket värre? Jag tror
att herr von Seth skulle ha anledning
att vända sig till sina egna och tala förstånd
med dem, ty det finns anledning
att göra det.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte uppta någon
debatt med herr von Seth utan endast
ge en mycket kort replik.

Herr von Seth vände sig mot mig därför
att jag hade yttrat någonting om
den ovederhäftiga agitationen beträffande
det nu ifrågavarande ärendet. Ja,
det gjorde jag verkligen. Men om herr
von Seth lyssnade noga, märkte han
säkerligen, att jag markerade och underströk
att jag förstod den sakliga kritik
som hade framkommit men att jag
inte förstod den rent ovederhäftiga kritik
som från vissa håll hade framförts,
och det var den jag reagerade mot. Om
nu herr von Seth verkligen känner igen
sig bland de ovederhäftiga kritikerna,
då, herr talman, kan jag ingenting göra
åt den saken.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig inte alls
ångerfull över de uttalanden jag har
gjort, och jag anser att jag är i synnerligen
gott sällskap. Vetenskapsmän på
skogens område, praktiska skogsmän,
RLF-tidningen och ett antal facktidskrifter
har gått in i en ingalunda mild
kritik mot denna motion.

Herr Andersson i Dunker tilltror mig
alltför stor agitatorisk förmåga när han
säger att denna högerkritik har satt i
gång lavinen med skogsmotionen. Så är
det ingalunda, utan det har de farhågor
gjort som hyses av dem jag här har
nämnt och av många andra i vårt land.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det kanske kan tillåtas
mig att helt stillsamt påpeka för herr
von Seth att det i de yttranden som har
kommit från representativa myndigheter
och från annat håll inte alls har
talats om socialisering på det sätt som
herr von Seth i dag har givit uttryck åt.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):
Herr talman! »Skogen ur bondehand»,
»Bondeskogen i farozonen»,
»Herr Sköld vill socialisera böndernas
skog» — de rubrikerna har vi sett i
tidningarna under den gångna vintern
och våren.

När vi har läst dessa artiklar, som
har återfunnits både på ledarspalterna
och i tidningarnas insändaravdelningar,
har vi kunnat konstatera att de flesta
skribenterna antagligen inte har läst
motionen. När man senare har skrivit
om motionen, har man börjat räkna
med att den kanske kan användas som
ett politiskt slagträ, och så har man
fortsatt tidningspolemiken på samma
sätt som tidigare.

Nu tror jag inte att det kommer att
lyckas för oppositionen att använda
denna motion som något politiskt slagträ.
Svenska folket har säkerligen redan
genomskådat oppositionens utläggningar
i den här frågan. Svenska folket
har insett att dessa tidningsskriverier
har varit alldeles för virriga och att
propagandan mot motionen har varit
fullständigt vettlös.

Nu har jag sett att en av kvällstidningarna
i dag gör gällande, att vi
skulle ha försökt få till stånd någon
sorts medlidandeskampanj. Det finns

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

ingenting som kan vara oss mer främmande
än detta; det behöver vi inte,
och vi vill det inte. Oppositionen må
gärna kritisera de förslag vi lägger
fram — vi förbehåller oss bara rätten
att få ge svar på tal. Man kan fordra
av denna opposition att den åtminstone
försöker vara något så när objektiv
och att den skall veta vad den kritiserar,
så att den inte som i detta fall
springer vilse i skogen.

Vad är det nu som motionärerna har
önskat och föreslagit? Jo, vi har utgått
från att det finns möjligheter att få till
stånd en effektivare skogsvård och
skogsskötsel och följaktligen också en
högre produktion från våra skogar. Vi
har ansett att det behövs en översyn av
skogsvårdslagens bestämmelser, och vi
har föreslagit en förenklad procedur
när det gäller byte av skogsskiften bolag
emellan eller mellan bolag och enskilda,
och vi har dragit upp en skiss
för samarbete mellan de mindre skogsägarna.

Nu har man här gjort gällande, att
skogsvårdslagen är bra som den är, att
det inte behövs någon översyn av den.
Den är ju också bara några år gammal.
Man tycker därför att det är alldeles
för tidigt att ta upp frågan. Vi skall
emellertid komma ihåg i detta sammanhang
att utvecklingen har gått mycket
fort på detta område. Man är ju ändå
inom skogsvårdsstyrelsen i färd med att
omarbeta tillämpningsbestämmelserna,
och därom är ingenting annat än gott
att säga. Men man skall också vara på
det klara med att skall man omarbeta
dessa tillämpningsbestämmelser, skall
man också se till att lagen i någon mån
stämmer överens med tillämpningsbestämmelserna
och att inte dessa bestämmelser
är ett gott stycke före lagen.

Vad beträffar bolagsförbudslagen ligger
ju ett betänkande på Kungl. Maj:ts
bord, och vi har begärt, att det efter en
viss översyn skall framläggas proposition
i frågan till nästa års riksdag. Nu
är man inte så litet bekymrad över det,

Reformering av skogslagstiftningen

och man menar att här får ingen som
helst uppmjukning ske. Men man skall
väl ändå kunna se litet praktiskt på det
här. Om det finns ett bolagsskifte insprängt
i ett bondeskogsområde, så är
det väl ändå inte ur vägen, att man försöker
byta över detta till bönderna, eller
om det är tvärtom att man byter över
det till bolag. Å andra sidan är vi motionärer
fullt på det klara med att i
princip skall ingen ändring av nuvarande
ägandefördelning i fråga om skogen
komma till stånd. Men jag förstår egentligen
inte denna rädsla för att man
skall på ett enklare sätt än som nu sker
få till stånd en bättre arrondering av
skogsskiftena. Redan nu är det ju möjligt
för bolag att företa sådana byten,
men de måste göra framställning hos
Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Borde
vi inte kunna förenkla det hela och få
bort en del pappersexercis? Det hela
skulle då nämligen löpa bättre än nu.

När vi har kommit in på frågan om
samarbetet de mindre skogsägarna
emellan, har vi tydligen stött skogsägarföreningarna
för pannan, men även
detta visar ju, att man inte har grundligt
läst igenom motionen eller också
att man fullständigt har misstolkat den.
Vi säger ju uttryckligen ifrån i motionen,
att skogsägarföreningarna har varit
och är av mycket stor betydelse för
de enskilda små skogsägarna, men vi
vill inte, att skogsägarföreningarna skall
kunna få ett eventuellt misstroende
emot sig från skogsägarna, vilket kunde
riskeras, om skogsägarföreningarna
skulle i egenskap av både köpare och
säljare sköta om böndernas skogar. Vi
vet ju allesamman att skogsägarföreningarna
också driver eller ämnar driva
industriell verksamhet. Å andra sidan
spelar det inte någon som helst
roll för oss vilket namn man använder
i fråga om dessa skogsvårdsdistrikt. Om
man vill kalla dem sambruksområden
eller skogsvårdsdistrikt är för oss utan
betydelse. Det viktigaste är att de kommer
till stånd.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

Man har från oppositionens sida gjort
gällande, att vi har gjort politik av den
här frågan. Det sades direkt åt mig, när
ärendet var under behandling i tredje
lagutskottet. Det har inte varit vår avsikt,
utan vi gör gällande, att det är de
oansvariga skriverierna i pressen som
har gjort, att det hela kommit dithän,
att frågan har blåsts upp på sätt som
skett. Det är tydligt att det är på visst
håll från oppositionen, som man därvidlag
varit pådrivare.

Å andra sidan är det väl ändå inte så
märkvärdigt, om det största politiska
partiet här i landet i någon mån är intresserat
av frågorna om skogen. Om
jag inte missminner mig spelade skogsoch
flottningsarbetarförbundet för några
år sedan in en film, som hette Skogen
är vår arvedel. Det var riktigt då,
och det kanske är ändå riktigare i dag.
Över 50 procent av detta rikes landareal
är skogsmark, cirka 23 miljoner
hektar. Mellan 40 och 50 procent av vår
export kommer från skogens produkter.
Därjämte tillkommer ju allt vad vi
förbrukar inom landet av skogsprodukter.

Kunde man få en ökad produktion
— och experterna och forskarna räknar
därvidlag med att man skall kunna
öka produktionen med åtminstone 40
procent — ligger det i öppen dag vad
detta skulle betyda för skogsägarna,
för skogsarbetarna och för hela vårt
folkhushåll.

När man läser de två reservationerna
finner man, att bägge nämner något
om komplettering av ofullständiga jordbruk
med skog. Detta har heller inte
motionärerna satt sig emot, utan vi har
sagt att där det finns ofullständiga
jordbruk som skall bestå och som inte
på annat sätt kan göras bärkraftiga,
där skall man försöka komplettera dem
med skog. Den som några år suttit som
ledamot av en jordbruksnämnd har
åtskilliga gånger fått vara med om att
slå samman mindre jordbruk och mindre
skogsfastigheter, så att det skulle bli

bärkraftiga jordbruk, och denna verksamhet
kommer väl att fortsätta. Men å
andra sidan är inte detta problem så
enkelt som man vill göra gällande. Det
har ändrat sig en hel del på detta område
från 1947 års beslut och till nu.
Skogen i våra dagar är alldeles för dyr
för att man i någon större utsträckning
skall kunna komplettera ofullständiga
jordbruk med skog. Jag skall nämna ett
exempel härpå.

Det fallet är från min egen hemkommun.
Det var en skogsfastighet på 140
tunnland, som såldes på auktion föregående
höst. Köpare var en person från en
annan kommun, och vem som stod bakom
och finansierade det hela vet man
väl ännu inte i dag. Lantbruksnämnden
övertog köpet för ett pris av 167 000
kronor. Det finns ofullständiga jordbruk
i den trakt, där denna egendom
ligger, men ännu i dag åtskilliga månader
efteråt är det ingen av dessa innehavare
av ofullständiga jordbruk som
vågar överta köpet, därför att de anser
det vara alldeles för dyrbart, trots
att skogen säkerligen är värd upp till
200 000 kronor. Det är inte så enkelt
för den enskilde jordbrukare, som innehar
ett ofullständigt jordbruk, att köpa
skog för att få sitt jordbruk bärkraftigt
på detta sätt.

Herr talman! Det har sagts att bondeskogen
skulle vara i farozonen. Den är
inte det, men den kan komma i farozonen.
Inte så att förstå att socialdemokraterna
ämnar överföra bondeskogen
i statens ägo, men det är ett annat problem,
som dyker upp härvidlag, och det
är frågan, var skogsägarna skall kunna
få den arbetskraft som de behöver för
att kunna avverka på sina skogar.

Det är ju på det sättet — och det har
vi fått belägg för de sista dagarna — att
utflyttningen från landsbygden fortsätter,
och 1970 beräknar professor
Wahlund att den nuvarande jordbruksbefolkningen
skall ha minskat till hälften.
Även skogsarbetarna har flyttat
bort från skogarna. Det är minnena från

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

1930-talets dagar som har gjort att
skogsarbetarna i rätt stor utsträckning
åtminstone på vissa håll har flytt skogarna.
Föräldrarna som minns den tidens
kamp, svält och vedermödor, vilt
inte att deras barn skall fortsätta som
skogsarbetare. Faktum är att den nuvarande
skogsarbetarkåren i första hand
vill ha arbete på bolagsskogarna eller
på statens skogar eller på allmänningsskogar,
ty där kan den beredas ett
fast arbete, ett arbete som räcker hela
året. De kan bli årsanställda. Men det
går inte för en mindre skogsägare att
klara upp detta. Det går inte för dem
som äger 40 å 50 tunnland skog att kunna
ordna det så för en skogsarbetare.
Därför krävs det helt enkelt att man
får sammanslutningar till stånd, som
gör det möjligt för de små skogsägarna
att anställa en skogsarbetare som är
yrkesutbildad och som kan bli årsanställd.
Skogsarbetarna på bondeskogarna
måste få samma och likvärdiga
förhållanden både i avlöningshänseende
— det kanske de har — och i socialt
hänseende, särskilt vad beträffar bostäderna.
För att detta skall bli möjligt
måste helt enkelt de mindre skogsägarna
sammansluta sig.

Motionärerna tror att det har varit av
betydelse att denna fråga har kommit
under debatt. Även om motionärernas
förslag har förvrängts och det har förts
en mycket förvirrad diskussion kring
motionen, tror vi ändå att det har varit
värdefullt att denna debatt har kommit
till stånd. Den har varit eu tankeställare,
och oavsett hur det går med
utskottsutlåtandet i denna kammare i
kväll tror jag, att det har sin stora betydelse
att motionen väckts.

Det har sagts från oppositionens sida,
att man kan, även om det inte står i motionen,
misstänka att här avser socialdemokraterna
att socialisera den svenska
bondeskogen. Ja, i det fallet kan
vi inte göra annat än peka på vad vi
skrivit och sagt. Socialdemokratisk
skogspolitik, sådan den skisserats i mo -

Reformering av skogslagstiftningen

tionen, går ju ut på att få en effektivare
skötsel och en effektivare skogsvård
och på så sätt ett större utbyte
av våra skogar.

Vi vill ha en bättre arrondering av
skogsskiftena, och vi vill att det skall
skapas möjligheter för att de mindre
skogsägarna skall kunna sammansluta
sig i sambruksföreningar — eller om
man vill använda ett annat namn på
dessa föreningar, så gärna det — för
att genom dem verkligen kunna driva
ett skogsbruk, där man kan tillägna sig
storskogsbrukets fördelar. Detta kommer
att gagna både de enskilda skogsägarna
och skogsarbetarna. Det kommer
att gagna skogsarbetarna så till vida att
även de som arbetar i bondeskogarna,
vilka ju upptar omkring 50 procent av
vår skogsareal, känner med sig att de
kan se fram emot en tryggad framtid.
Och får vi ökad produktion från våra
skogar, kommer det att gagna hela vårt
folkhushåll.

Jag är medveten om, och jag har medverkat
till detta eftersom jag deltagit
i ärendets behandling i utskottet, att utskottet
inte till alla delar följt motionärerna.
Men då vi i stort sett fått igenom
vad vi önskar ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herrar
Severin i Gävle (s), Asp (s), Lindström
(s) och Åkerström (s).

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Ryggestad
sade mycket, som jag också
skulle kunna instämma i, om de produktiva
åtgärderna på skogens område.

Jag begärde emellertid ordet med anledning
av herr Anderssons i Ryggestad
påstående, att man då motionen
skrevs, inte alls hade väntat att det
skulle gå politik i frågan. Jag tror för
min del att en så erfaren politiker som
herr Sköld rätt lätt kunde räkna ut,

7 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2.‘1

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

att motionen skulle kunna åstadkomma
ett sådant politiskt rabalder som här
tidigare talats om. Och man kunde nog
på förhand förstå att inrikesminister
Hedlund inte skulle kunna anamma allt
som står i motionen. Vi fick också några
dagar därefter ett uttalande av herr
Hedlund, i vilket han uttalade oro just
för skogsmotionen. Jag tror att skillnaden
mellan dessa olika meningar —
mellan motionärerna å ena sidan och
inrikesministern å den andra — är en
av anledningarna till att det uppstått
en så pass häftig pressdebatt kring det
som faktiskt inträffat.

Men jag skulle också vilja säga några
ord till herr Andersson i Löbbo, som
jag fick svar av före middagsrasten på
en fråga som jag ställt. Jag frågade om
majoritetens yrkande innebar avslag
eller bifall till motionen. Herr Andersson
i Löbbo svarade, att det kunde jag
själv räkna ut eftersom jag varit så
pass många år i riksdagen; det var inte
så ovanligt att man skrev till regeringen
och gav till känna vissa synpunkter i anledning
av en motion. Det där är naturligtvis
sant, herr Andersson i Löbbo,
men nu är det ju också så, att utskottsutlåtandet
tolkas på olika sätt och i
vissa socialdemokratiska tidningar som
ett bifall till motionen. Å andra sidan
har ju utskottsmajoriteten inte begärt
någon utredning i klämmen, och följaktligen
kan man säga, att på sätt och
vis är den avslagen. Blir det ingen utredning
har motionärernas önskemål
faktiskt inte kunnat infrias.

Vidare erinrar herr Andersson i Löbbo
om att jag i andra hand yrkat bifall
till herr Anderssons i Dunker reservation,
och det tyckte herr Andersson i
Löbbo var egendomligt, ty i den reservationen
vill man också ha en skrivelse
till regeringen. Jag medger att klämmen
är »kluven», men jag har fått den uppfattningen
vid utskottsbehandlingen, att
bondeförbundarna gått på avslagslinjen.
I varje fall röstade de för avslag i utskottet.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Som tidigare anförts är
bär förevarande motion ganska ovanlig.
Vi har ju här en partimotion från
det största regeringspartiet, författad av
förre finansministern, vilken ingalunda
ansågs betydelselös under sin tid i regeringen.

Att alla önskar en bättre skogsvård
är självklart. Den frågan har heller ingalunda
förts fram i den politiska debatten
först i och med avlämnandet av
denna motion. Den 19 maj 1954 framlades
sålunda i denna kammare ett program
över hur folkpartiet och dess ledare
såg på skogens problem. Däri hänvisades
till den stora betydelse, som ett
väl utvecklat skogsbruk har inte bara
för landsbygden utan för hela vårt ekonomiska
liv, och där påpekades hur
skogssakkunniga klargjort att man genom
skogliga åtgärder på kort tid skulle
kunna höja skogsproduktionen med 50
procent. Härför erfordrades emellertid,
framhöll professor Ohlin den gången,
en ökad plantproduktion av för varje
ståndort lämpligaste proveniens, ökade
anslag till skogsodling av sedan länge
kala marker o. s. v. Herr Ohlin påpekade
vidare »att skogsvårdsstyrelserna
har spelat och spelar en mycket viktig
roll, när det gäller skogsvården i vårt
land. Deras personal — inte minst antalet
länsskogvaktare — och deras resurser
i övrigt är emellertid ej tillräckliga
för den tillsyn, tekniska rådgivning,
undervisning och övrig verksamhet,
som är önskvärd», förklarade herr
Ohlin. »Skogsägareföreningarna kan
göra en värdefull insats», fortsatte han
vidare, »närmast vid tillvaratagande
och aptering av virket från de enskilda
skogarna.»

Vidare framhöll herr Ohlin, att »den
skogliga yrkesutbildningen länge har
varit ett försummat område. Under senare
år och genom besluten detta år
har ett bättre tillstånd grundats. Mycket
återstår dock att göra», förklarade herr
Ohlin.

Tistlagcn den 29 maj 195G em.

Nr 23

I fortsättningen sade folkpartiledaren
»Anledning saknas att ifrågasätta ändringar
i stort av ägandeförhållandena
vad den svenska skogen beträffar. En
frivillig sammanläggning av jordbruk,
vilka är förenade med skog, kan naturligtvis
underlätta rationell skogsskötsel.
Men överenskommelser mellan innehavarna
av bestående brukningsdelar om
en frivillig sammanläggning och utbyte
av skogsmark är dessutom i många fall
att förorda.»

Vidare sade herr Ohlin: »Kontinuiteten
i skogsvårdsarbetet gör det emellertid
angeläget, att en väsentlig del av de
i skogen arbetande beredes en fastare
anställning eller eljest tryggade arbetsmöjligheter.
» Detta är en sak som även
återkommer i motionen. »Först härigenom»,
fortsatte herr Ohlin, »kan yrkeskunnig
arbetskraft tillförsäkras skogen.
Lika viktigt är att de jordbrukare, som
normalt under en del av året utför
skogsarbete åt andra, kan känna trygghet
för att — i stort sett oberoende av
skiftande konjunkturer — finna erforderliga
väl betalda arbetsmöjligheter.
Detta kan endast bli möjligt genom att
ovan berörda åtgärder infogas i en samlad
plan för en upprustning av den
svenska skogsvården, varvid tidsfördelningen
av det allmännas åtgärder avväges
bl. a. med hänsyn till de regelbundna
arbetsmöjligheternas tryggande.
Jag uppmanar regeringen att uppgöra
en sådan plan och framlägga erforderliga
förslag för nästa års riksdag», slutade
herr Ohlin.

Vid denna tid, alltså i maj 1954, satt
herr Sköld med i regeringen, och han
hade säkerligen då kunnat göra framstötar
i denna fråga till statsmakterna. Anledningen
till alt han inte gjorde det är
för mig okänd. Kanske herr Sköld kan
iedogöra för den saken här i kväll.

I början av föregående år tillsattes
emellertid 1955 års skogsvårdsutredning,
som jämsides med tidigare tillsatta
utredningar skall syssla med de
frågor, som berörcs i motionen.

Reformering av skogslagstiftningen

Vad beträffar motionens krav på reformer
i skogsvårdslagen har flera talare
redan påpekat, att praktiskt taget
all sakkunskap anser detta vara överflödigt.
Vad som erfordras är endast att
skogsstyrelsen enligt sina åligganden
ser över lagens tillämpningsföreskrifter.

Samtliga socialdemokratiska talare
här har varit mycket angelägna om att
betona, att motionen inte på något sätt
syftar till socialisering. Man kan fråga
sig varför detta påpekas så intensivt.
Enligt socialdemokraternas program
strävar de ju till socialisering, och då
borde det väl vara överflödigt att i pressen
— om jag nu skall blanda in tidningarna
i denna debatt, som så många
andra talare har gjort — försöka skyla
över att syftet med motionen är att ta
ett steg på socialiseringens väg.

Om man ser på några avsnitt i motionen
får man kanske fråga vad som menas
med ett sådant uttryck som exempelvis:
»I sådana fall där det förekommer
giltig anledning att bondeskog uppgår
i större komplex bör detta som nu
ske genom förvärv av det allmänna. Å
andra sidan bör en ytterligare uppdelning
av skogen ingalunda uppmuntras.»
Detta uttalande torde väl ha en tydlig
adress till bondeförbundet, som på sitt
program har önskemålet att mindre
jordbruk skall förstärkas med skog. I
motionen vill man således inte gå med
på en dylik åtgärd.

I ett annat avsnitt av motionen heter
det: »Sedan numera över hälften av den
skogsareal, som äges av enskilda personer,
är ansluten till skogsägareföreningarna,
har på detta område olägenheterna
av skogstillgångarnas splittring
i betydande grad minskat. Detta gäller
även i fråga om saluförandet av virket.
Detta kan med tillhjälp av skogsägareföreningarna
numera ske ganska rationellt
och effektivt även från småskogsbruket.
En annan sak är att skogsägarföreningarnas
tillkomst givetvis medför
nya problem för industriens råvaruanskaffning.
»

100 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

Vad menas med detta »medfört nya
problem för industriens råvaruanskaffning»?
När man läser motionen och hör
herr Anderssons i Ryggestad resonemang
här om att det nog vore i viss mån
farligt, om skogsägareföreningarna fick
vara böndernas medhjälpare i att organisera
och leda deras sammanslutningar
i frivilliga småbruksföreningar,
synes det mig framskymta att man avser
att få till stånd en lagstiftning om
en annan typ av småbruksföreningar,
detta för att förhindra att skogsägarna
skulle få tillräckligt grepp över saluförandet
av skogsavkastningen för att
därigenom kunna hålla priserna uppe
— till nackdel för industrien. Det förefaller
som om man menade att det gäller
att se till att inte skogsägarna får
så mycket för sina produkter och att
man i stället skall underlätta industriens
råvaruanskaffning.

Även en del andra uttryck i motionen
förefaller en skogsägare underliga, såsom
uttalandet: »Den mera primitiva
vägen över självföryngring användes
mindre och mindre.» Jag har följt diskussionen
på detta område och för
några år sedan hörde jag den högsta
sakkunskapen säga, att man genom en
naturlig föryngring av skogen kunde
åstadkomma en värdefullare ungskog.
Då ansåg man faktiskt att plantering
inte alltid åstadkom lika gott resultat.
När man här talar om olika system för
föryngring vill jag bestämt avråda motionärerna,
i den mån de inte är sakkunniga,
från att falla i farstun inför
dagens förkunnelse på området. När
man under 40, 50 år har studerat vad
som framkommit i dessa avseenden har
man funnit, att ena gången har det rekommenderats
si och andra gången så,
beroende på den erfarenhet och den inställning
sakkunskapen haft för tillfället.
För närvarande torde de sakkunniga
vara ense om att naturlig föryngring är
den billigare vägen, som dessutom leder
till minst lika gott resultat som
plantering. I viss mån beroende på

mark- och klimatförhållanden och trädslag.

När det i motionen vidare framföres
klander mot de enskilda skogsägarna
för att de inte bedrivit tillräckligt stor
skogsproduktion, så har man tydligen
inte följt denna fråga med uppmärksamhet.
1954 påpekade professor Ohlin att
tillgången på skogsplantor och frö är
den egentliga flaskhalsen i detta avseende.
Därför blir man fundersam över
att det nu framställes anmärkningar
emot en uraktlåtenhet på det området.
Underlåtenhetssynden, om man kan
kalla det så, ligger emellertid inte hos
de mindre enskilda skogsägarna utan
kanske i första hand hos denna motions
författare, som varit i tillfälle att ge
skogen ett bättre stöd genom att verka
för större anslag från statens sida.

Enligt motionen vill man ha bort bestämmelsen
i den nuvarande skogslagstiftningen
om att man inte får avverka
utvecklingsbar skog. Härvidlag har de
sakkunniga sagt ifrån, att man är ute
på villovägar, om man vill tillvarata
skogens intressen och samtidigt få möjlighet
till en så stor skogsproduktion
som möjligt. Om man något sysslat med
dessa problem rent praktiskt vet man,
att länsskogvaktarna håller uppsyn, och
den praxis som uppkommit gör, att bestämmelsen
inte medför någon som helst
olägenhet, medan däremot ett avskaffande
av den och en återgång till tidigare
lagstiftning säkert skulle få rätt
farliga följder för skogsproduktionen i
vårt land.

Vad menar man med utvecklingsbar
skog? Jo, det är skog, där tillväxten är
så stor, att den lämnar en skälig förräntning.
Denna upphör inte vid samma
tidpunkt för all skog och på alla
marker, utan det växlar betydligt vid
olika markförhållanden och olika klimatiska
förhållanden. Länsskogvaktarna
får givetvis genom provborrningar bedöma,
huruvida skogen är vidare utvecklingsbar.

I motionen yrkas inte bara att vi

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23 101

skall få en speciell lagstiftning för sambruksföreningar
på skogens område
utan även att det skall finnas tvångsbestämmelser
för anslutning av sådana
skogar, som man anser inte sköts på ett
lämpligt sätt. Man säger att fall förekommer,
där det kan vara rimligt att
förmå skogsägarna att avverka mera.
Det gäller alltså tvångsavverkningar.
Men varje förståndig skogsägare företar
väl avverkning när han anser, att
skogen inte lämnar rimlig tillväxt.
Skulle det till äventyrs finnas någon
som inte gör det, tror jag att detta fullständigt
saknar betydelse i det stora
sammanhanget, ty skogen har ju en omloppstid
på bortåt hundra år, men en
ägare innehar den inte under så lång
tid.

En hel del ytterligare vore att säga
om skogsmotionen. Det mest anmärkningsvärda
är dock vad jag tidigare
berörde, nämligen den tvångsanslutning
till sambruksföreningar, som man
tänkt sig. Det heter i motionen, att
möjlighet bör skapas för att skogsägare,
som vanskött sin skog, skall kunna
åläggas att ansluta sig till dylik förening.
Men vem skall bedöma, om en
skogsägare vansköter sin skog? En sådan
bedömning torde väl bli rätt svår
att göra. Skall vi ha en ny organisation
liknande lantbruksnämnderna eller dylikt
med experter, som i vissa avseenden
saknar praktisk och teoretisk utbildning? Herr

Andersson i Löbbo sade bland
annat, att motionen blivit en bestseller,
och det skall inte förnekas. Den har
kanske inte blivit det av sig själv utan
snarare genom den diskussion, som
uppkom kring den på grund av dess
oklarhet. Motionen tolkades på mångahanda
sätt, och folk som var intresserade
för skogsvård ville se, vad som verkligen
stod i den. Herr Skölds kommentarer
i flera föredrag och tidningsartiklar
har också bidragit till att motionen blivit
så uppmärksammad.

Herr Andersson i Löbbo åberopade

Reformering av skogslagstiftningen

vidare herr Osvalds mening och uttalanden.
Då herr Osvald inte tillhör
denna kammare och alltså inte kan förklara
sin inställning här, skall jag inte
gå in på denna sak. Jag erinrar endast
om att herr Osvald är ensam inom folkpartigruppen.
För övrigt är han inte
professor vid skogshögskolan utan vid
lantbrukshögskolan!

Herr Andersson i Ryggestad nämnde,
utöver vad jag tidigare berört, att lantbruksnämnden
ombesörjt sammanslagning
av jordbruk och skogsbruk till bärkraftiga
enheter. Detta visar, att det inte
saknas möjligheter att göra kompletteringar
och att detta skett i flera län, där
lantbruksnämnden inköpt skog och jord
och bytt med bolagen för att komplettera
ofullständiga jordbruk.

Herr Andersson var vidare bekymrad
för bondeskogarna och för att arbetskraften
flyr från landsbygden. Ja, är
inte det ett problem som är lika stort
för bolagens och för statens skogar? I
den mån arbetskraft behöver anställas
torde man på den väg, som beträtts av
de mindre skogsägarna, alltså genom
sambruksföreningar under skogsvårdsnämndernas
medverkan, kunna klara
saken. Han tyckte att vi hade onödiga
bekymmer för att man skulle syfta till
en socialisering. Ja, det kan hända att
vi har. Motionen ger inte några klara
besked i det avseendet, utan man får
stava och lägga ihop det som framkommit
under den debatt som i olika
sammanhang förts på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Ebbe Ohlsson m. fl.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det har här talats så
mycket om de svenska skogstillgångarnas
betydelse. Jag skall inte ta upp detta
tema, utan vill bara i all korthet slå
fast, att frågan om de svenska skogstillgångarna
är något som angår hela
folket. Det allmänna måste vara fyllt av

102 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

positivt intresse för skogsbruket och
måste stödja skogsbruket. Detta är så
mycket mer naturligt som alla, som
här yttrat sig, varit anhängare av den
ståndpunkten att den nuvarande ägarefördelningen
inom skogsbruket skall bevaras,
d. v. s. att vi skall behålla ett
bondeskogsbruk av ungefär den omfattning
som nu finns.

Men det är inte bara det allmänna
som har intresse av att stödja skogsbruket.
Den enskilde skogsägaren har
fått förmånen att förvalta en av nationens
stora tillgångar, och det måste
medföra skyldighet för honom att se
till, att denna naturtillgång blir väl vårdad
och utnyttjad.

Utvecklingen står aldrig stilla. Den
har med mycket stor snabbhet rört sig
framåt på skogsbrukets område under
de sista åren. Skogen betyder alltmer,
och skogsproduktionen får allt vidare
omfattning. Därav följer med naturnödvändighet
större krav på skogsvård.
Tekniken utvecklas och det medför
krav på förvaltningsenheternas beskaffenhet.
Skogsmarken är splittrad. Det
är viktigt att den föres tillsammans till
lämpliga brukningsenheter. De mindre
skogsbrukarna kan inte vidmakthålla
sin ställning utan att samverka inbördes.
Framför allt uppställer sig emellertid
frågan, hur skogsbruket i konkurrens
med andra näringar skall kunna i framtiden
tillgodose sitt arbetskraftsbehov.

Detta är väsentliga frågor för det
svenska skogbruket och för den svenska
nationen. Motionen har fört fram dessa
frågor, och det har varit motionens syfte
att göra det. Representanter för de
övriga partierna, framför allt för högern
och folkpartiet, har inte velat tro
att detta varit syftet. De har med ljus
och lykta sökt efter dolda meningar i
motionen, och när de inte kunnat finna
några sådana, har det hetat att
motionen är otydlig och svårtolkad.
Den enkla sanningen om motionens syfte
är det som jag här sagt. Det har därför
varit alldeles överflödigt med den

exegetik, som förekommit här i dag när
man har försökt tolka motionen efter
sitt hjärtas innersta önskan.

När vi i motionen tagit upp dessa
frågor, har vi givetvis observerat det
statliga utredningsarbete som pågår,
och vi har försökt att inte ställa några
krav på utredningar i frågor som redan
är föremål för utredning. Vi har också
väl observerat vad som uträttats av de
enskilda skogsägarna och även av organisationerna.
Men vi har funnit att vid
den anpassning till det nya läget, som
nu fordras, har vissa sidor av lagstiftningen
lämnats därhän. Det är i dessa
avseenden som vi vill få till stånd kompletteringar.
När herr Andersson i Dunker
säger att vi i motionen kommit med
surmulen kritik mot skogsägarna, är det
ett påstående som är lika mycket gripet
ur luften som det mesta som har anförts
mot motionen.

Det har ju väckt ett mycket stort intresse
att det största partiet har framlagt
en partimotion. Tänka sig att vi
lika väl som andra partier kommer med
en partimotion! Det är klart att detta
strider mot de ritningar för vårt beteende
som våra motståndare gjort upp
i sin fantasi, men annars är det väl en
lika självklar rättighet för vårt parti
som för andra partier att lägga fram
en partimotion.

»Herr Sköld kan väl inte ha svävat
i tvivelsemål om att en sådan motion
skulle få politisk prägel», säger man.
Naturligtvis har jag insett det. Vi har
ju en regeringskoalition med bondeförbundet,
där vi med framgång löser alla
löpande frågor, men det ligger i sakens
natur att de båda partierna i vissa avseenden,
särskilt vad gäller framtidslinjerna,
har olika meningar. Kan det
inte vara ett legitimt intresse att vi för
fram en sådan mening på denna punkt,
även om vi är väl medvetna om att man
från bondeförbundets sida inte gillar
åtskilligt av vad vi har att anföra? Nog
behöver vi liksom tala om för svenska
folket, vad vi på detta område syftar

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

103

till. Det kan inte vara något märkvärdigt
och kan inte i och för sig beröra regeringssamverkan.

Det har talats mycket här om de uttydningar
av motionens innebörd, som
har förekommit. De kallas av somliga
för förvrängningar, och det är nog ett
riktigt ord. Den högertidning, som mest
energiskt har kommit med vad vi kallar
förvrängningar, nämligen Sydsvenska
Dagbladet, har härom dagen sammanfattat
dessa på följande sätt: »Skogsmotionen
underlättar en socialisering av
skogarna, begränsar den enskilda äganderätten
och ger mera makt åt staten.»
Att detta yttrande varit i säck innan
det kom i påse, kan var och en konstatera,
som hörde herr von Seth tala här.
Han använde i vissa avseenden samma
uttryckssätt.

Herr Åhman frågade så oskyldigt:
»Socialdemokratien sysslar väl med socialisering?»
Ja, det kan väl hända att
vi gör, men om herr Åhman hade läst
vårt partiprogram, skulle han ha funnit
att vi så klart som möjligt sagt ut, att
vi icke har något intresse av att förstatliga
det svenska jordbruket. Emellertid
kan herr Åhman nog inte känna till det
socialdemokratiska partiprogrammet;
jag föreställer mig att han har tillräckligt
att göra med att hålla reda på det
partiprogram, som han själv har att arbeta
efter.

1 själva verket är grundprincipen för
den framställning, som vi har gjort, den
skogspolitik som den svenska staten har
fört sedan mycket lång tid tillbaka. Om
man påstår, att det i vår motion framförs
krav på socialisering av bondeskog
och på att öka statens makt och begränsa
den enskilda äganderätten, då
innehåller den skogspolitik, som vi fört
här i landet de sista 30 åren, just samma
element. År detta inte fallet, finns
de heller icke bakom den motion, som
här är framlagd.

Vi har emellertid våra särskilda synpunkter
på luir denna politik på längre
sikt skall genomföras och på det sven -

Reformering av skogslagstiftningen

ska skogsbrukets utveckling, och det är
klart, att vi har velat föra fram dessa
synpunkter här. Det är också naturligt
— som jag framhöll — att dessa synpunkter
avviker från andra partiers
uppfattning i dessa ämnen. Herr Åhman
höll nyss på att föreläsa över det skogsprogram,
som vi hade nöjet att lyssna
till en vacker majkväll år 1954. Jag har
haft anledning att titta på detta program
nyligen, emedan Karlstadstidningen
skrev, att vår motion egentligen
inte var någonting annat än ett uppkok
på folkpartiets. Om man skall tro, att
detta är sant, är det litet underligt, att
folkpartiet inte kan stödja vår motion.
Men folkpartiets program innehåller ju
egentligen bara två punkter beträffande
skogsvården. Den ena är att staten skall
anslå pengar till skogsvårdsändamål,
och det är intet invecklat problem rent
principiellt. Det är en linje, som folkpartiet
alltid följer: att frikostigt tänka
på att ge ut statens pengar och samtidigt
syfta till skattesänkningar. Den
andra punkten är att folkpartiet i detta
program säger sig vilja befrämja en
bättre arrondering av den svenska
skogsmarken. Nu har folkpartiet här genom
vår motion fått en liten möjlighet
att vara med om att göra något för att
förbättra arronderingen, men resultatet
har blivit fullständigt negativt.

Vi är alltså inte på något sätt överraskade
över att våra allmänna synpunkter
inte har kunnat godtagas av
övriga partier. Detta ligger i sakens natur.
Varför skulle vi annars vara olika
partier? Om det är något som överraskar
oss, är det att när vi med stöd av
dessa allmänna synpunkter lägger fram
några förslag till utredningar i syfte att
lösa dagsaktuella problem, som måste
lösas, och när våra lösningar i själva
verket inte alls är partiskiljande, möter
våra krav ett frenetiskt motstånd. Det
kan hända, att vi är litet överraskade
av detta. Jag skulle vilja säga, att jag
gratulerar de tre borgerliga partierna
till denna ståndpunkt, ty det kommer

104 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

såvitt jag förstår inte att ta många år,
förrän ni kryper ut ur de skansarna.
Utvecklingen kommer att driva er ut,
tv problemen måste lösas, och lösningen
kommer då att sökas ungefär i den
riktning, som våra förslag här har pekat
ut, ty de ligger i linje med det
svenska samhällets skogspolitik.

Om vi nu går över till den första
punkt, där vi har ställt ett yrkande om
eu utredning, till frågan om reform av
skogsvårdslagen, skulle jag först vilja
göra klar en sak. Skogsvårdslagens innehåll
är ju egentligen ganska likgiltigt
för alla skogsägare som sköter sin skog
väl. Skogsvårdslagen är inte till för deras
skull. Att tala om skogsvårdslagen
som en allmän tvångslag för skogsägarna
är meningslöst. Den är till för att
förmå de skogsägare att följa med i utvecklingen,
som inte gör det. Samhället
har rätt att kräva att skogsägarna sörjer
för återväxten och sköter sin uppväxande
skog, så att skogsmarkens produktionsförmåga
blir utnyttjad. Det är
just detta som den nuvarande skogsvårdslagen
gör.

Herr von Seth försökte göra en underlig
idealisering av skogsvårdslagen
som något frivillighetens dokument. Han
vet ju lika väl som jag, att ett av remedierna
för markägare, som vansköter
sin skog och hugger för mycket, är att
de får avverkningsförbud. Det är väl ett
tvångsingipande i den enskildes äganderätt
så gott som något?

Jag kan mycket väl förstå, att man är
betänksam när det gäller frågan om att
reformera vår nuvarande skogsvårdslag,
ty det är onekligen överraskande,
att man skall behöva göra det efter åtta
år. Det kan också naturligtvis vara överraskande,
att jag framställer detta yrkande,
eftersom jag lade fram förslaget
till den lagen för riksdagen. Jag kan
bekänna att jag var mycket betänksam
och helst hade velat kasta förslaget i
papperskorgen. Jag hade ärvt det. Det
hade kommit till före min tid. Men jag
övertalades av den s. k. sakkunskapen

och lade fram lagförslaget, och jag bär
ansvaret för att ha lagt fram denna lag.
Jag borde icke ha gjort det. Jag kan
inte ta åt mig det beröm, som före middagspausen,
jag tror det var av herr
Andersson i Dunker, gavs mig för att
jag hade lagt fram denna lag. Jag borde
icke ha gjort det, ty lagen är icke bra.
När man blir nödsakad att penetrera
lagen, finner man att den i grund och
botten är ohållbar. Principerna håller
inte när man närmare granskar dem.
Den nuvarande lagen kan nog inte betraktas
som ett framsteg, den är en återvändsgränd.
Nu kan ni svara, så mycket
ni vill, med att man tar ett steg tillbaka
till 1918. Vi kommer att få ta ett
steg tillbaka, om vi vill att liv och lära
skall gå ihop.

Jag fick snart märka, sedan denna
lag blivit promulgerad, vad jag hade
gjort. Det kom en störtskur av frågor
över mig hur man hade kunnat skapa
en lag som ledde till sådana konsekvenser.
Den s. k. lönsamhetsprincipen, som
det här har sagts så mycket vackert om,
verkade orimligt i praktiken. Det blev
icke möjligt för skogsvårdsstyrelserna
att på svaga marker ställa krav på rimlig
återväxt. Det blev icke möjligt för
skogsägarna att hugga ned ett s. k. utvecklingsbart
bestånd, som inte gav tillfredsställande
avkastning, därför att avkastningen
ändå var tillräckligt stor enligt
formlerna.

När frågan om principerna för skogsvårdslagen
tagits upp i denna motion,
skall ni inte tro att detta är ett enstaka
hugskott från några svenska politikers
sida. Samtidigt med att vi skrev denna
motion, skrev professor Streyffert, professor
vid skogshögskolan, herr Åhman,
och inte vid lantbrukshögskolan, sin avhandling
om skogsbrukets företagsformer.
Vi gjorde detta fullständigt oberoende
av varandra. Den ene visste inte
om den andre. Motionen kom fram
offentligt den 11 januari, och någon månad
senare låg professor Streyfferts avhandling
på bokhandelsdisken. Sveri -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23 105

ges ende professor i skogsekonomi och
motionärerna har på denna punkt kommit
till samma resultat.

Sedan har jag inhämtat, att de europeiska
skogsekonomerna i allt större utsträckning
går över till den uppfattningen,
att det vi kallar för lönsamhetsprincipen
är något ohållbart. När man
här kämpar för att förgylla lönsamhetsprincipen,
kämpar man på en skans,
som håller på att överges av skogsekonomerna.
Här talas det om att sakkunskapen
— till och med vetenskapsmännen
är det någon som sagt — står bakom
den uppfattning, som reservanterna
har. Det är nog inte så mycket bevänt
med det. Professor Streyffert ger i sin
avhandling en förklaring till att denna
princip icke håller, och jag tillåter mig
att göra ett litet citat. Han säger:

»Den använda formelmetodiken grundar
sig på markräntelärans formler, och
dessa i sin tur tar endast hänsyn till
det isolerade beståndet, vilket antas under
oföränderliga förutsättningar beträffande
priser och kostnader samt
oförändrad teknik utvecklas från grundandet
till slutavverkningen. Alla samband
med verkligheten med dess ständiga
föränderlighet samt med alla dess
föreningsband mellan skogsbruket och
det omgivande näringslivet har klippts
av.»

Sedan försöker man att få förbindelse
med verkligheten vid tillämpningen av
dessa formler genom att manipulera
med räntefoten. Den fastställdes ursprungligen
efter vad skogsforskningsinstitutets
expertis trodde vara genomsnittet
av den investeringsverksamhet
som en välskött skog hade. Det var då
det visade sig, att den verkade fullständigt
orimlig. Det måste alltså fastslås,
att det vetenskapliga underlaget för
denna lönsamhetsprincip är ytterligt
svagt. Det är den verkliga sanningen.

Men, säger man, alla sakkunniga är
emot. Jag frågar mig: vilka sakkunniga?
Här säger man så stolt att av 38 eller
36 sakkunniga är det 32 eller kanske

Reformering av skogslagstiftningen

fler som gått emot. Ja, det är lätt att
räkna så. Vilka är dessa 32? Det är
skogsstyrelsen, som gjort den gamla lagen,
och det är skogsvårdsstyrelserna
som tillämpar den. Skogsvårdsstyrelserr.
as verkställande tjänstemän har haft
förhandlingar sinsemellan, och grundtonen
i utlåtandet har då blivit ungefär
densamma. Vi skall ha klart för oss
att skogsstyrelsen gjorde lagen, och det
är inte så roligt att vidkännas att lagen
är dålig. Skogsvårdsstyrelserna försöker
nu att göra det bästa möjliga av
en icke klar lag. De försöker anpassa
tillämpningen efter behovet. Vad blir
följden? Ja, följden blir att man lämnar
lönsamhetsprincipen, man skapar
en tillämpning som inte har något vetenskapligt
underlag, som inte står på
någon fast grund. Man handlar bara
så att säga empiriskt. För min del får
jag säga att detta lätt leder till att det
blir ett rent godtycke utan stöd i lagen.

Nu skall tillämpningsföreskrifterna
överses. Det betyder att man nu skall
försöka ytterligare fila på dem och anpassa
dem efter det praktiska livet utan
att ta hänsyn till vad som står i skogsvårdslagens
första paragraf. Det är ju
detta som nu skall ske enligt högerns
och folkpartiets reservation. Det sägs
där, att man skall handla med hänsyn
till nya forskningsresultat. Vad är det
för forskningsresultat? Ja, det kan tänkas
att det är riksskogstaxeringens uppgifter
om hur skogen växer. Det kan
vara någon tjänsteman i skogsforskningsinstitutet
som gjort någon ny utredning
om den genomsnittliga investeringen
för välskötta skogsbruk. Man får
då ändra ideligen, om man skall bygga
tillämpningen på tidsbetonade s. k.
forskningsresultat.

Vi som är litet till åren komna och
följt med skogsvetenskapen under några
decennier, vet, hur resultaten där
har korsat varandra, och vi vet väl hur
många eder som svurits över dessa
skogsvetenskapsmän, som ibland lockat
hela landet att slå bort björken som ett

106 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

ogräs för att därefter betrakta den som
ett nyttigt träd som gödslar marken.
De har varit med om att höra många
blädningsmetoder såsom absolut ofelbara.

Ärade kammarledamöter! Det kan
aldrig vara nyttigt att grunda en lagstiftning
på tidsbetonade och till sin
verkan tidsbegränsade forskningsresultat,
forskningsresultat som det ju dessutom
med all sannolikhet icke råder
enighet om inom forskarnas kretsar.
När herr Åhman säger till mig att jag
inte skall falla i farstun för dagens moder,
måste jag därför säga till honom:
Herr Åhman! Fall inte i farstun för dagens
moder på skogslagstiftningens område,
sådana som de framställs av den
s. k. sakkunskapen, där man skall grunda
tillämpningen på det resultat man
kanske kommit till i år och som är ett
annat än det man hade 1948. Det går
inte, det är en orimlighet.

Detta förstår ju utskottet. Det går
motionärerna till mötes, låt vara på ett
mycket försiktigt sätt, men utskottet
pekar på att tillämpningen måste få inverkan
på 1 och 6 §§, som måhända behöver
justeras. Men, ärade kammarledamöter,
vad är 1 och 6 §§? Jo, det är de
båda paragrafer som innefattar principerna,
1 § såvitt jag minns lönsamhetsprincipen
och 6 § bestämmelserna om
den utvecklingsbara skogen. Utskottet
gör därför mycket klokt i att säga att
utskottet inte kan bedöma hur långt
skogsvårdslagen behöver justeras för
att man skall kunna få en organisk förbindelse
mellan lagen och tillämpningen.

Vad vill nu bondeförbundet i denna
fråga? Jag vill inte vara någon exeget,
jag vill inte göra någon tolkning av vad
bondeförbundet menar, men jag har
faktiskt läst dessa rader — det är visst
två eller något mindre — och jag kan
inte komma till annan uppfattning än
att bondeförbundet måste mena detsamma
som utskottet. Ty om bondeförbundet
icke menar detsamma som ut -

skottet, då menar, får jag säga, bondeförbundet
ingenting, då blir det inte
någon mening eller något sammanhang
i dess uttalande.

Högern och folkpartiet motsätter sig
emellertid motionens förslag. De slår
vakt om lönsamhetsprincipen, och så
slår de vakt om något annat, och det är
kolossalt intressant: de slår vakt om
skydd för den utvecklingsbara skogen.
Det skyddet får inte luckras upp. Får
jag fråga herr von Seth och herr Nyberg
och herr Åhman: Vem är det som den
utvecklingsbara skogen skall skyddas
mot? Jo, det är mot skogsägarna. Det
är ju mot dem som högern kallar vardagsmänniskorna.
Det är de som inte
kan få lov att ta hand om sin egen
egendom. Och nog är det ett intressant
uttryck för folkpartiets liberalism,
att den utvecklingsbara skogen skall
skyddas mot sina ägares vandaliska
framfart. Så går liv och lära ihop.

Vi socialdemokrater är ingalunda
emot att man med lag skyddar allmänna
intressen när det behövs. Den aktuella
frågan är nu: Behövs det? Behöver
den utvecklingsbara skogen skyddas
mot sina ägare, herr von Seth? Det kan
vara delade meningar om den saken.
När det gäller frågan, vad ägaren skall
ta ut ur skogen, säger professor Streyffert
— han är alltså fortfarande professor
vid skogshögskolan och inte vid
lantbrukshögskolan, herr Åhman: »Detta
moment hör dock till dem som bäst
kan överlämnas åt den enskilde skogsägaren
att tillvarataga inom ramen av
ett tillfredsställande utnyttjande av
markens produktionsförmåga.»

Även om jag kanske inte är alldeles
lika försiktig som herr Streyffert är jag
av samma mening, nämligen att detta
är en fråga som tål att prövas, inte bara
därför att man skall ta bort ett förmynderskap,
minska tvånget, utan också
därför att det — trots vad herr Åhman
här sade —• är oerhört svårt att avgöra
om skogen är så utvecklingsbar att den
skall stå kvar eller om den skall få tas

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

107

bort. Det är en av svårigheterna i skogsvårdslagstiftningen
att man icke så lätt
kan avgöra detta.

Vi vill alltså här ta bort ett tvång,
ta bort ett förmynderskap för skogsägarna,
men det är alldeles riktigt att vi
också vill ha till stånd ett nytt tvång, ty
vi anser att det allmännas bästa kräver
det. Skogsvårdslagen stadgar skyldighet
för skogsvårdsstyrelserna att se till att
skogsägarna icke vansköter sin skog
och att skogsmarkens produktionsförmåga
effektivt utnyttjas. Om en skogsägare
hugger för hårt vet vi att skogsvårdsstyrelsen
säger stopp, om inte något
annat hjälper. Stopp, det är avverkningsförbudet.
Jag sade nyss att det är
ett hårt ingrepp, men det finns där, och
det är inte vi socialdemokrater som hittat
på det, ty vid det tillfället hade vi
inte mer än fyra riksdagsmän i denna
kammare.

Men nu är det ju faktiskt så, att man
kan vansköta skogen inte bara genom
att hugga för mycket, utan också genom
att hugga för litet. Här säger man nu
att det sistnämnda förekommer i så liten
utsträckning att det inte är någonting
att ta hänsyn till. Jag tror nog att
det kan vara rätt som herr Åhman sade,
att detta inte är något större problem
när det gäller den övermogna skogen,
även om människor retar sig på att i
enskilda fall skogsägare kan få lov att
förstöra sin skog. Men däremot är detta
inte någon liten fråga när det gäller
den växande skogen. Den som vandrar
genom skogarna och har litet förstånd
på saken ser ju oerhört mycket skog —
framför allt lövskog — som genom bristande
gallring har fått kronorna så förkrympta
att träden icke längre har
möjlighet till en tillfredsställande näringstillförsel.
Det är klart att vederbörande
skogsvårdsstyrelse och dess
tjänstemän försöker tala skogsägarna
till rätta och få dem att sätta yxan i
gång, men när det inte går, vad gör man
då? Ingenting! Man kan inlc. Och jag
förstår mycket väl att man från skogs -

Reformering av skogslagstiftningen

vårdsstyrelsehåll säger att det där inte
är så mycket att bry sig om, ty skogsvårdsstyrelserna
är vanmäktiga. De kan
inte bry sig så mycket om saken, ty de
kan inte göra någonting åt den. Men
visst är det ett problem. Vi motionärer
kastade fram — som hastigast, det vill
jag gärna medge — en tanke, att man
här skulle kunna finna ett tvångsmedel
som skulle motsvara avverkningsförbudet,
i det att skogsvårdsstyrelsen, herr
Åhman, skulle ges rätt att fatta beslut
om att en skog som på detta sätt har
vanskötts skulle skötas av exempelvis
en skogsförvaltningsförening. Vederbörande
skogsägare skulle naturligtvis få
överklaga det beslutet, så att det skulle
bli domstolen som finge avgöra om det
var rätt.

Nu säger utskottet — både majoritet
och reservanter — att man inte vill
vara med om detta. Ja, det är ingenting
att göra åt den saken. Vi motionärer
har inte bundit oss vid detta, ty det har
inte för oss varit en princip utan bara
ett medel. Kan man finna något annat
medel eller andra medel tycker vi att
det kan vara lika bra. Men inte skall vi
väl försöka inbilla oss att vi kommer
ifrån problemet om hur ungskogen
skall skötas och att vi skall kunna slå
oss till ro med att se hur det sker en
vanskötsel utan att det görs någonting
emot den.

Herr von Setli ville inte ha någon
polisiär skogsvårdslag. Han ville inte
ha mera statsinflytande. Vad vi här
har föreslagit förändrar emellertid på
intet sätt skogsvårdslagens karaktär.
Vad vi här syftar till är icke till sin
princip annorlunda än avverkningsförbudet.
Dagen blir inte mera polisiär som
vi vill ha den, det blir inte fråga om
mera statsinflytande än nu, om man
nu kan tala om att det är något omfattande
statsinflytande i skogsvårdsstyrelserna,
där en ledamot utses av Kungl.
Maj:t, en av landstinget och en av hushållningssällskapet.
Skogsvårdsstyrelsen
kommer väl därför inte att i så förfär -

108

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

ligt liög grad representera staten, såvida
nu inte herrar länsjägmästare betraktar
sig såsom speciella redskap för
statsmakten, vilket jag dock icke tror
och vilket enligt min erfarenhet inte är
på något sätt påtagligt.

Nej, vad vi syftar till i fråga om
skogsvårdslagen är att få en enklare
lag, som blir mera förankrad i verkligheten,
och samtidigt en effektivare lag.
Och jag säger: Det kommer! Denna
kammare kan fatta vilket beslut den
vill, men den tanken kommer att leva,
och den kommer att marschera fram.
Det blir inte möjligt ens för skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna att
vidhålla att lönsamhetsprincipen är en
sakrosankt företeelse, när kanske praktiskt
taget alla skogsekonomer i Europa
kommer att säga att den principen icke
har någon hållbar grund.

Alla erkänner att arronderingen av
skogsmarken är en stor fråga. Jag tror
att vi allesammans också erkänner att
det viktigaste därvidlag kanske är upplysningsarbetet,
att man försöker att för
skogsägarna klargöra nyttan av att byta
mark för att få bättre arronderade skiften.
Lika viktig är alldeles säkert en
reformering av låt oss säga jorddelningslagen,
eller fastighetsbildningslagen,
som den kanske kommer att heta
i en framtid; frågan om en ny fastighetsbildningslag
är ju under utredning.
Vi har för vår del inte på något sätt velat
föra fram någon tanke på en utredning
på denna punkt — det finns ju
redan eu utredning som arbetar med
dessa frågor — men vi säger att det
finns en annan lag som otvivelaktigt är
ett hinder för arrondering, nämligen
den gamla bolagsförbudslagen, den lag
av år 1925 som förbjuder bolag att köpa
åkerjord och skog.

Det var någon här ■— jag tror det var
herr Andersson i Ryggestad — som sade
att Kungl. Maj:t skåll ge tillstånden.
Ja, om det räckte med det, men det
fordras enligt lagen en fruktansvärd
papperskvarn som tar lång tid i an -

språk innan ett ärende blir avgjort. Den
lagen är ett hinder framför allt för
bolag att byta jord med bolag men även
när det gäller att byta mark med andra
skogsägare.

Denna lag leder till ett utomordentligt
krångel. Nu ligger på regeringens bord
ett förslag till en ny, enklare och mera
smidig bolagsförbudslag. Vi önskar få
fram det förslaget till riksdagen så snart
som möjligt, utskottet instämmer med
oss, men reservanterna vill det inte. Någon
av reservanterna säger att detta förslag
har något samband med kompletteringen
av mindre jordbruk med skog. Jag
kan inte se att något sådant samband
finns. Jag tror inte att det kommer att
göras något tillägg som får betydelse för
detta, men jag antar att lagen behövs
om det skall bli några nya åtgärder för
komplettering av mindre jordbruk med
skog.

Vi frågar vidare, varför det skall
vara nödvändigt att ha ett tillståndsförfarande
när ett bolag säljer mark till
ett annat bolag. Så är det nu, det är
sant, men det betraktas som en ren formalitet.
Om det kommer ett förslag till
Kungl. Maj:t att ett bolag skall få sälja
mark till ett annat bolag, avslås aldrig
det utan bifalles alltid.

Nu skall det enligt det nya förslaget
vara tillståndsprövning, och man tänker
sig nog att den tillståndsprövningen
skall vara mera ingående, vilket jag tror
inte har någon som helst betydelse.
Bondeförbundet säger, upprepande vad
lantbruksstyrelsen har anfört, att det
kan vara bra med en sådan där prövning
i vissa fall, då mark som ett bolag
säljer till ett annat skulle passa för
komplettering av mindre jordbruk. Ja,
det kan väl hända, men i allmänhet blir
väl följden om man försöker gå fram
med någon påtryckning att köpen går
tillbaka, och så sitter man där. Det finns
säkert inte mycket som är praktiskt och
matnyttigt i en sådan anordning.

Högern och folkpartiet vill inte vara
med om detta. Högern och folkpartiet

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23 109

vill inte ha någon jordförvärvslag, de
vill inte att det skall vara tillståndsprövning
när åkermark säljs, men när skogsmark
skall säljas av ett bolag till ett
annat, då vill de ha tillståndsprövning
och tvång. Riddarna av friheten, motståndarna
till krångel och tvång vill
alltså ha en tvångslag. Varför vill de
inte göra en förenkling här såsom vi
har föreslagit i motionen?

Om lagfarten kunde bli det avgörande
härvidlag, skulle det vara mycket lättare
för skogsvårdsstyrelsen att arbeta
tillsammans med bolagen och skapa
lämpliga bytesobjekt de olika bolagen
emellan för att få skogsmarken sammanlagd
till bättre brukningsenheter.
Jag kan inte begripa varför man inte
vill det. Det finns inte mycket förstånd
i detta, och varför, herr von Seth, skulle
man inte kunna vara med om att få bort
en tvångsföreskrift när det nu är möjligt? Man

säger att man inte vill vara med
om att mjuka upp lagen så att bolagen
får ökade möjligheter att förvärva bondeskog.
Nej, vem vill det? Inte vill vi
det. Det finns inget belägg i motionen
för att vi vill det, utan det är också en
sådan där önsketanke, att man skall
kunna tolka in någonting i motionen
som inte finns där.

Folkpartiets intresse från 1954 års
majprogram om underlättande av arronderingen
av marken är som bortblåst.
På denna punkt har jag antecknat ett
par intressanta ting, som jag inte kan
låta bli att peka på.

Herr Nyberg sade att motionärerna
vill någonting mer än en översyn av
förslaget, och lian försökte tolka in en
motsättning mellan motivering och
kläm. I klämmen hemställer vi att riksdagen
begär utredning bos Kungl. Maj:t,
varvid särskilt vissa frågor skall komma
i betraktande. Vi bär inte sagt någonting
om eller ens tänkt på i vilka
former Kungl. Maj:t skulle företa den
utredningen. Vi har aldrig haft en tanke
på att en kommitté skulle ta band om

Reformering av skogslagstiftningen

tre fullkomligt disparata lagar. Jag har
inte tänkt på det förrän jag hörde herr
Nyberg med stor ansträngning försöka
göra en sådan tolkning.

Herr Andersson i Dunker var med
och talade om att motionen syftar till
att underlätta för bolagen att slå under
sig bondeskog. Fy, det var inte vackert,
herr Andersson i Dunker, särskilt som
herr Andersson hade en sådan vidräkning
med herr von Seth för hans sätt
att förvränga. Nej, ni har inte rent mjöl
i påsen någon av er, utan ni arbetar nog
efter samma metod. Vi har med all tydlighet
fastslagit att vi vill ha en bevarad
ägandefördelning, vi vill behålla bondeskogsbruket,
främst av sociala och
befolkningspolitiska skäl. Ur strängt
ekonomiska och nationalekonomiska
skäl är det väl inte lika betydelsefullt,
men de sociala och befolkningspolitiska
skälen håller vi på. Vi tycker inte heller
att det är så förståndigt att man koncentrerar
egendomen i landet på ett
fåtal händer.

Men samtidigt kan vi inte komma
ifrån att säga att den tekniska utvecklingen
försvårar för de mindre skogsbrukarna
att var för sig driva skogsbruket
effektivt. Allra värst är det ju i
fråga om arbetskraften. I den sista berättelsen
från länsjägmästaren i Gävleborgs
län uppger han att i Gävleborgs
län har förra året två tredjedelar av
avsaluavverkningen på bondeskogarna
sålts på rot. Bönderna har alltså icke
haft arbetskraft att avverka sin skog.

Man får ha klart för sig att bondeskogsbruket
måste konkurrera inte bara
som här sagts med de stora skogsbruken,
det måste konkurrera med industrien
om arbetskraften, och det är fullständigt
naturligt att de som skall arbeta
i skogen säger: Vi vill ha arbete
året runt, vi vill ha goda bostäder och
sociala förmåner som andra arbetare.
Det kan inte en mindre skogsbrukare
bjuda. Han har inte arbete året runt
till en människa. Därför är samverkan

Ilo Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

nödvändig för att det skall kunna bli
något resultat av skogsbruket.

Det bär sagts av alla här, både i utskottet
och i reservationerna, att de enskilda
skogsägarnas intresse och initiativ
inte skall motverkas utan stimuleras
och intensifieras, och man skall
söka samarbete inte med tvång utan
frivilligt. Ja, det vill vi också. Så kommer
högern och folkpartiet och säger
att denna samverkan skall ske i god
kontakt med skogsägarföreningen och
skogsvårdsstyrelsen. Ja, det vill vi också.
Det föreligger inte någon olika mening
där, utan det är bara fråga om hur
vi skall finna de lämpligaste vägarna
till samarbete.

Bondeförbundet däremot vill att samverkan
skall ordnas genom överenskommelser
under medverkan av skogsägarföreningarna.
Det är de s. k. skogsvårdsdistrikten,
förstår jag, som kommer in
där. Bondeförbundet vill att de skall ha
monopol, de skall vara de enda som
förekommer.

Denna verksamhet, som skogsägarföreningarna
nu har tagit upp, är ju
ytterligt nyttig. Den är framför allt
bra för skogsägare som kan prestera
en icke oväsentlig del av den arbetskraft
som behövs. Det gäller att fylla
vissa luckor. Men hur ser det här ut?
Är det någon samverkan mellan mindre
skogsägare? Nej, det är det inte, det
vore att missbruka ord. Saken är den,
att genom propaganda från skogsägarföreningar
gör en mängd skogsägare,
som är medlemmar i skogsägarföreningarna,
avtal med skogsägarföreningarna
om viss service. Dessa som tecknar avtal
samlas av skogsägarföreningen så att
säga i ett skogsvårdsdistrikt. I det distriktet
sätter skogsägarföreningen en
driftsledare, anställer ett antal fasta
skogsarbetare och ställer maskiner till
förfogande.

Men medlemmarna i dessa skogsvårdsdistrikt
har ingen beslutanderätt.
De har ju ofta inte ens stadgar, och de
bär ingen som helst rättskapacitet. Det

är skogsägarföreningen i länets residensstad
som ordnar detta. Men det är
som sagt utmärkt så länge det gäller att
så att säga skjuta in sig på att bota
vissa brister. Nu är det emellertid på
många orter så, att mindre skogsägare
icke har någon arbetskraft att ställa
till förfogande. Jag har själv ett sådant
jordbruk, jag vet det ju. Man får
vara glad om arbetskraften på jordbruket
under vintertiden kan hinna att
sköta djuren och köra det som behövs
i skogen. All arbetskraft, som skall användas
för avverkningen, måste tas utifrån,
och det är den vi skall ta i konkurrens
med alla andra som söker arbetskraft.
Om man då skulle göra på
det sättet, att alla fasta skogsarbetare,
som behövdes för detta slags mindre
skogsbruk, skulle anställas av skogsägarföreningen
och en skogägarföreningens
tjänsteman skulle sköta det, då, ärade
kammarledamöter, kan lätt utvecklingen
gå dithän att skogsägaren kommer så
långt från sin skog att han varken kan
upprätthålla intresse eller initiativ. Skogen
blir för honom som en bankbok
eller en aktie som han får avkastning
på, och det är ju bra, om avkastningen
är större än den ränta han får betala
på skulden. Nej det måste finnas alternativ
till den serviceverksamhet, som
skogsägarföreningarna bedriver. Det
måste finnas möjlighet för mindre
skogsägare inom en ort att sluta sig tillsammans
i föreningar och själva sköta
samverkan, själva besluta och själva
anställa arbetskraft. Då knyts de på ett
annat sätt till skogen. Man skall inte
tro att man kommer ifrån det.

Låt mig nu fråga herr von Setli: Det
har ju här i debatten liksom i reservationerna
lämnats den upplysningen, att
jordbruksrationaliseringsutredningen har
ett lagförslag färdigt om samverkan mellan
mindre jordbrukare. Det är mycket
överraskande, ty den utredningen har
inga direktiv att syssla med detta. Det
är också skogsvårdsmoment i det. Jordbruksministern
har 1955 tillsatt en ut -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

111

redning som har direkta direktiv att
syssla med skogsvård. Jordbruksrationaliseringsutredningen,
som tillsattes
1951, har däremot inte alls direktiv att
syssla med detta, men sistnämnda utredning
är alltså färdig med ett lagförslag
av angiven innebörd. Det är
mycket intressant, och jag klandrar inte
det, men vad jag skulle vilja fråga
herr von Seth är: Är den samverkan
ni tänker er i detta lagförslag knuten till
skogsägarföreningarna? Bygger den på
överenskommelse mellan skogsägarna
och skogsägarföreningarna? Är det där
fråga om någon organisk samverkan?
Om herr von Seth besvarar dessa frågor
med nej, måste jag säga, att bondeförbundets
reservation är märklig. Det
skulle ju innebära, att bondeförbundare
i en utredning har en linje som är annorlunda
än den som framkommer i
reservationen.

Jag vill ställa en tredje fråga till herr
von Seth: Har ni i den lagen tagit upp
föreningsrättsliga principer? Jag skulle
inte tro det, därför att föreningslagstiftningen
är en svår materia, som inte vem
som helst knäcker. Det kan vara lovvärt,
att vi nu så att säga får ett förslag
om sammanslutningar mellan
mindre skogsägare för att lösa gemensamma
uppgifter på skogsbrukets område.
Man kan naturligtvis säga, att det
under sådana förhållanden inte är så
nödvändigt, att vi går vidare här, men
jag är för min del fullständigt övertygad
om att det lagförslaget icke kommer
att ha sådan utformning, att det
kan läggas till grund för lagstiftning
med mindre än det innehåller även föreningsrättsliga
bestämmelser, och därför
står det kvar, att vi måste se till
att skapa en rättslig grund för mindre
skogsägares sammanslutningar. Om vi
inte gör det, om vi inte försöker ordna
det så att de mindre skogsägarna har
alternativ att välja mellan, när de nu
går att ordna sin samverkan, så kan de
lätt komma i den situationen, att de
glider längre och längre hort ifrån sin

Reformering av skogslagstiftningen

skog, och då undermineras grunden för
bondeskogsbruket. Detta har utskottet
behjärtat och fört fram tanken på att
regeringen skall vara snäll och titta på
frågan hur man skall skapa en sådan
laglig grund.

Reservanterna tycks ha skygglappar
i denna fråga. Herr Nyberg har haft
ett utomordentligt intresse för frågan
om motionen är avslagen eller bifallen.
Herr Nyberg, jag betraktar ett bifall till
utskottets förslag som ett steg framåt.
När det gäller skogsvårdslagstiftningen
har utskottet på varje punkt pekat på
behovet av att göra något. I fråga om
bolagslagens förenkling har utskottet
också pekat på behovet av att göra någonting,
och beträffande samverkan
mellan de mindre skogsägarna har utskottet
även fört fram positiva synpunkter.
Ett bifall till utskottets förslag är
därför, som jag ser det, ett steg framåt
mot en lagstiftning, som stöder en utveckling
av skogsbruket som skall ge
skogsägarna och även hela folket större
fördelar av de svenska skogstillgångarna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr ÅHMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När nu herr Sköld med
sin breda myndighet har försökt att få
kammaren att tro på hans stora vederhäftighet
i ett tal på en timme, som är
ungefär samma pyttipanna som hans
motion, vill jag påpeka, att han själv erkänner
att han blivit lurad av sakkunskapen
1948. Jag befarar, att han om
han utan vidare godtar allt som sägs
från det hållet i dag även blivit lurad,
ty här är det inte fråga om någonting
som står stilla.

När han säger att det inte är sagt i
socialdemokraternas program, att man
vill socialisera skogarna, ber jag att få
erinra om det uttalande, som den socialdemokratiska
ordföranden i II lagutskottet
herr Norman gjorde med anled -

112

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

ning av en motion 1954 om socialisering
av skogen av kommunisten Persson,
då den förstnämnde sade: Vi inom
det socialdemokratiska arbetarpartiet
finner anledning att aktualisera de önskemål,
som nu här framlagts och som
herr Persson citerar ur vår tidningspress,
och tar vi det alternativ som vi
då finner lämpligt.

Herr Sköld säger att han inte har
sett i herr Ohlins skogsprogram att
frågan om arronderingen finns med
där. När han säger, att det inte finns
med i vår reservation, ligger det väl
i sakens natur att när vi har en reservation
tillsammans med högern kan
vi inte i denna få ta in vårt program i
skogsfrågan. Men jag kan försäkra herr
Sköld att detta program fortfarande gäller
för vår del.

Herr Sköld frågar: Mot vem skall vi
skydda skogen genom bestämmelserna
om att man skall skydda den utvecklingsbara
skogen? Mot ägarnas barbariska
framfart! Behövs det, säger han?
Ja, vad vill herr Sköld nå med det nya
förslaget i fråga om skogsvårdslag?
Vill inte herr Sköld skydda skogen mot
sådana som inte iakttar den omvårdnad
om skogen som är önskvärd?

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande tidigare
i dag sade jag, att jag ville ge herr
Sköld en fjäder i hatten för att den nu
gällande skogsvårdslagen hade utfallit
till sådan belåtenhet. Efter herr Skölds
inlägg nu förstår jag, att jag får ta tillbaka
denna fjäder, därför att herr Sköld
själv är missnöjd med det arbete som
han då utförde.

Sedan vill jag instämma i herr Åhmans
synpunkt: Kan man vara säker
på att herr Sköld har rätt i dag beträffande
sin ståndpunkt, när han tog så
totalt fel förra gången?

Herr Sköld säger att det har väckt
så kolossal uppmärksamhet att »vi socialdemokrater
har väckt en partimotion».
Att tänka sig att vi har gjort det!

Ja, det har väckt uppmärksamhet, inte
därför att det skall vara någon sorts
förbud för socialdemokraterna att framlägga
en partimotion men därför att det
är så ovanligt. Jag säger bara så här:
Välkomna åter med flera sådana framställningar!
De skall mottagas med mycket
stort intresse och diskuteras mycket
livligt.

Men lägg märke till att herr Sköld har
insett, att det skulle gå politik i den här
frågan. Han har tydligen inte alls konfererat
med herr Andersson i Ryggestad,
när motionen skrevs, eftersom herr
Andersson i Ryggestad hade en alldeles
motsatt uppfattning. Motionärerna menade
enligt hans mening att det inte
skulle behöva bli politik i detta ärende.

Sedan är det intressant att konstatera,
att herr Sköld nu accepterar utskottets
utlåtande som ett steg på vägen. Jag
har läst samma uttryck i ett ledarstick
i Aftontidningen, där man också använder
uttrycket ett steg på vägen, fastän
kanske i något annat sammanhang.

Jag är rätt förvånad över att herr
Sköld har visat sådan tillfredsställelse
med utskottsutlåtandet, eftersom utskottsmajoriteten
ju har varit mycket
försiktig i fråga om att begära de utredningar
som herr Sköld vill ha. Men
det kanske är på det sättet att utskottsmajoriteten
har tagit hänsyn till ett annat
uttalande, som herr Sköld själv
gjorde i riksdagen den 25 april, då han
sade att man inte skall komma och begära
utredningar, som det inte finns
trängande skäl för. Kanske herr Sköld,
när han sade de här orden, tänkte på
den motion som han själv skrivit till
årets riksdag?

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld vände sig
med en direkt fråga till mig angående
vad denna lagstiftning om skogsförvaltningsföreningar
skulle innehålla, som
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
skall framlägga.

Herr Sköld vet lika väl som jag, att

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23 113

sådant kan inte yppas innan en utredning
lägger fram sitt förslag, och därför
måste herr Sköld liksom andra vanliga
medborgare finna sig i att detta
inte offentliggöres förrän utredningens
betänkande överlämnas till chefen för
jordbruksdepartementet.

Herr Sköld var mild som en västanfläkt
i tonen, men när det gällde saken
var herr Sköld tämligen demagogisk.
Vid ett par tillfällen tryckte herr Sköld
mycket hårt på att en lag inte skall bygga
på vad forskningens resultat visar,
eftersom dessa resultat växlar från tid
till annan. Omedelbart efteråt sade herr
Sköld, att all ekonomisk forskning säger
att lönsamhetsprincipen är felaktig, och
därför kan inte en lag bygga på denna.

Jag skulle vilja fråga herr Sköld:
Skall en lag byggas på forskning eller
inte? Jag är fullt övertygad om att
herr Sköld har en aktningsvärd kunskap
om dessa förhållanden. Herr Sköld har
inom sin familj dessutom utbildad sakkunskap.
Men att därför gå så långt att
man underkänner både skogsstyrelsen
och praktiskt taget samtliga skogsvårdsstyrelser
och deras tjänstemän med motivering
att de inte kan avge sakkunniga
utlåtanden, när det gäller 1948 års
skogsvårdslag, det tror jag dock är att
gå litet för långt. När det i denna kammare
inte finns någon representant för
dessa, vill jag protestera mot ett sådant
uttalande.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga att jag skulle gärna vilja se herr
Sköld som medlem i en sådan här
skogsförvaltningsförening. Det skulle
säkert gå mycket bra, så länge herr
Sköld fick vara med om att bestämma,
men om tvånget skulle komma, då skulle
jag tro att det blev både blixt och
dunder.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sköld påstår, att
jag bar sagt att socialdemokraterna vill
ta skogen från bönderna. Det har jag
inte sagt, lierr Sköld.

8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Reformering av skogslagstiftningen

Enligt det ojusterade stenografiska
protokollet sade jag, när jag talade om
den agitation som drevs särskilt från
högerhåll med förvrängningar av motionen:
»Vad är det då man har skrivit?
Socialdemokraterna skall ta skogen
från bönderna och bondeförbundet
tänker hjälpa dem med detta! Så har
det hetat i många olika versioner, men
det är uppenbart, att åtminstone många
av skribenterna vet, att de har farit
med osanning, när de har skrivit sådant,
ty i motionen står klart och tydligt
motsatsen.»

Så sade jag, herr talman.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
beröra vad den sista ärade talaren sade.
Herr Andersson i Dunker får nog
söka upp ett annat ställe i sitt stenogram,
ty jag antecknade att herr Andersson
i Dunker sade, att motionen
ville underlätta för folk att slå under
sig bondeskog; det står nog på något
annat ställe, herr Andersson i Dunker.

Sedan vill jag övergå till att säga
något om vad herr von Seth sade. Han
protesterar mot min kritik av reservanternas
framförande bland den stora skaran
av remissvar. Jag pekade endast på
att denna mängd av remissvar kom från
ett håll, från dem som hade varit med
om att föreslå den nuvarande lagen och
som nu försöker att anpassa tillämpningen
efter verkligheten. Jag har inte
kritiserat skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän,
men jag tillmäter inte dem någon
vetenskaplig sakkunskap, ty någon
vetenskap har de inte haft tillfälle att
syssla med.

Sedan återstår herr von Setlis mening,
att en lagstiftning måste bygga
på forskning. Ja, då skulle vi inte ha
många lagar i detta land, men det har
vi som vi vet. En lagstiftning måste
bygga på en statlig målsättning och inte
på forskningsresultat, som mycket lätt
leder till godtycke och som jag inte
tror man skall gå in för.

114

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 cm.

Reformering av skogslagstiftningen

Herr Nyberg påstod, att jag och herr
Andersson i Ryggestad hade olika meningar.
Det hade vi nog inte. Jag liksom
han hävdade bestämt, att våra yrkanden
inte hade någon som helst politisk
mening, men jag medgav att vår
framställning och våra allmänna grundsatser
naturligtvis var olika dem som
andra partier hade. Det är väl klart,
att det måste bli politiskt på det sättet.

Därefter yttrade herr Nyberg någonting
om att jag skulle ha sagt »ett
steg på vägen» och hänvisade till ett
citat i en tidning. Ja, det var ett citat
i en borgerlig tidning, som till »ett
steg på vägen» hade lagt »mot socialisering»,
men de sista orden fanns inte
i yttrandet. När jag sade »ett steg på
vägen», menade jag, som var och en
förstår, ett steg på vägen mot att förverkliga
de tankar som motionen byggde
på. Det är väl naturligt att det är
detta vi för vår del syftar till. Det är väl
också självklart, att vi anser dessa utredningar
vara av trängande natur; annars
hade vi inte begärt dem.

Herr Åhman frågade, om jag inte
Ville skydda skogen. Jag vill att lagen
skall trygga återväxten på skogsmarken
och att den växande skogen skötes,
men jag anser det inte nödvändigt, att
skogsvårdsstyrelsens tjänstemän skall
avgöra, när skogsägaren skall avverka
sitt virke. Det är däri skillnaden består.

Till slut vill jag bara ta upp en sak
till. Man säger, att jag lät lura mig av
sakkunskapen för åtta år sedan. Jag
kanske gör det nu också. Men kom
ihåg ett gammalt valspråk: »Bränt barn
skyr elden.» Herrar Åhman, Nyberg
och von Seth är ju inte brända. De
står närmare till att bli lurade än jag!

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu protokollföringen, jämlikt
herr talmannens förordnande, av tjänstemannen
hos kammaren P. Bergsten.

In fidem
Gunnar Brittli

Herr ÅHMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld säger, att
en lagstiftning måste bygga på en målsättning.
Vad är socialdemokraternas
målsättning i detta fall? Finns det någon
målsättning, och vad innebär den
i så fall?

Jag skall återgå till det tidigare anförandet.
Herr Sköld vill göra gällande,
att det var nödvändigt att sammanslå
bondeskogarna för avverkningens skull,
därför att bönderna har sålt skog på
rot. Denna skog har dock, herr Sköld,
avverkats, och beträffande arbetskraften
har herr Sköld ganska litet kännedom
om hur det går till i skogsbygderna.
Han känner väl till förhållandena i
Skåne, men i skogsbygderna uträttar
bönderna mycket arbete i skogarna,
och säkerligen kommer bönderna att
skaffa den arbetskraft som är erforderlig
för att sköta deras skogar.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Den bondeskog som
säljs på rot avverkas i allmänhet av
skogsbolagens eller skogsindustriernas
arbetare, som sammansatta i huggarlag
med bil ger sig ut till de olika posterna.
Det gör de i skogsbygderna, och jag
tror att jag känner till skogsbygden lika
väl som herr Åhman, ty den trakt där
jag bor är lika mycket skogsbygd som
Roslagen eller den del av Stockholms
län, där herr Åhman bor.

Herr Åhman frågar efter vår målsättning.
Ja, den är just att skogsvårdslagen
skall trygga återväxten av skog, när
skog är avverkad, och att skogen skötes.
På det sättet utnyttjas skogsmarkens
produktionsförmåga ändamålsenligt.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Under min förra replik
hann jag inte med att återge vad
skogsstyrelsen skrivit. Jag ber därför
att få citera nu:

»I en ny lag skulle sålunda skogen i
det utvecklingsskede, vars betydelse för
den totala värdeomkastningen är så ut -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23 115

omordentligt stor, lämnas utan försvar
mot olämpliga huggningsingrepp. Bortsett
från motionernas långt drivna fordran
på i huvudsak jämn avkastning från
varje skogsägares mark förefaller en
sådan omläggning nära nog innebära ett
återgående till 1903 års nivå.»

Med det citerade och med hänsyn till
det mycket långa anförande, som herr
Sköld nyss hållit, skulle jag vilja fråga
om herr Sköld inte respekterar den
sakkunskap, som skogsstyrelsen dock
besitter? Herr Sköld sade i sin replik
att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
inte är vetenskapsmän, men skogsstyrelsen
har dock nära kontakt med vetenskapen,
och det är därför en mycket
stark och hård beskyllning mot vederbörande
att framföra en sådan åsikt
som herr Skölds.

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Jag vill först slå fast
att utskottet och reservanterna i många
väsentliga frågor är överens — t. ex. när
det gäller det stora värde som den
svenska skogen representerar inte bara
nationalekonomiskt utan även för den
enskilde skogsbrukaren. Samtidigt som
man erkänner detta stora värde, är man
ense om att skogen skall skötas på det
mest effektiva sättet, man vill ha en
lämplig arrondering, man vill ge skogsbrukarna
en god yrkesutbildning, riktig
upplysning och kraftigaste möjliga stöd.
Vidare vill man stå dem till tjänst med
goda råd och hjälpa dem med skogsplantor
och att ordna vägar, över huvud
taget vill man med andra ord ge
skogsvårdsstyrelserna större möjligheter.

När man tar del av remissvaren, konstaterar
man att även de är samstämmiga
i detta stycke. Herr Sköld är tydligen
av den uppfattningen att de remissinstanser
som svarat inte förstår
dessa saker — men han kanske gör
undantag för LO, där man har accepterat
herr Skölds linje. Remissinstanserna

Reformering av skogslagstiftningen

är också eniga om att behov icke föreligger
av någon ny skogsvårdslag.
Man konstaterar där att den lag vi har
är tämligen ny och att det på skogens
område har utbildats en praxis, som
vi nu kan använda oss av.

Det som i det sammanhanget är aktuellt,
är skogsägarnas reaktion. De säger
att det sedan gammalt har ansetts
att skog och jord hör samman och
kompletterar varandra på ett utomordentligt
sätt. Om man skiljer jorden
från skogen, skulle det betyda att många
fastigheter icke blir bärkraftiga. Man
konstaterar även att skogen gör att
man får en utomordentlig arbetsfördelning
på en jordbruksfastighet.

Vad som ängslat skogsägarna har
kanske inte i första hand varit vad som
står i herr Skölds motion utan vad som
inte står där, men som så många ändå
har anat vara avsikten bakom den. Här
har talats så mycket om att vi har
misstolkat motionen, att vi har missuppfattat
den och försökt att snedvrida
dess syfte. Ja, vi har försökt att ur motionen
utläsa vad motionärerna verkligen
har menat — och i det fallet har
vi varit i gott sällskap! Jag vill här
bara peka på bakgrunden till den debatt
som förts i dessa frågor innan
motionen kom till. Vi känner till de
ständiga klagomålen på jordbrukarna
som »skogsbönder». Man skriver i senaste
numret av Jordbrukarnas Föreningsblad
bl. a. följande:

»I ärlighetens namn måste nog alla
erkänna att det finns många formuleringar
i motionen, som utan vidare kan
ge upphov till olika tolkningar, i synnerhet
som man har grundad anledning
förbinda motionen med de upprepade
framställningarna från socialdemokratiskt
håll om socialisering av den svenska
skogen.»

Det är inte högerpartiet som säger
detta, herr Andersson i Dunker! Det
är ett uttalande i Föreningsbladet. .lag
skulle inte tro att det är högerpartiet
som har fått Föreningsbladet att skriva

116 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

pa det sättet. Det är säkerligen tidningens
egen uppfattning, och vi delar den.

I remissyttrandena bär man på LO talat
om ett alternativ till det svenska
skogsbruket. Detta alternativ är antingen
skogsförvaltningsföreningar eller bolag
och stat. Därmed måste jordbrukarna
bibringas den uppfattningen att det
alternativ som motionärerna tänker sig
är detsamma som man företräder på
DO — och det finns ju mycket framstående
representanter från LO bland
motionärerna.

I motionen säges vidare att bondeskogen
har haft möjlighet att hävda sig
i jämförelse med andra skogar. Om jag
inte är fel underrättad har det emellertid
varit svårt även för bolagen att erhålla
nödig arbetskraft. Men vi kan
ändå konstatera att det i bondeskogen
utföres många dagsverken, som kanske
inte skulle ha blivit utförda, om skogarna
inte varit i bondehänder. Här
har vi en arbetsutjämnande faktor, som
det har varit utomordentligt värdefullt
att ha framför allt under vintern.

Man säger också, att de anvisningar
som i motionen lämnas för samverkan,
har accepterats från skogsägarnas sida.
Vi har redan sammanslutningar för
skötseln av de mindre skogsägarnas
skogar. Vi har våra skogsägarföreningar
och vi har startat en skogsägarnas
cellulosaindustri, då det visat sig nödvändigt
med en sådan för att förädla
böndernas skogsprodukter.

Vi kan konstatera, att intresset för
skogsvården ständigt stegrats här i vårt
land. Med en ny generation och med de
nya ekonomiska förutsättningarna finns
det ingen anledning att tro annat än att
detta intresse skall bli ännu starkare än
det för närvarande är. Det behövs enligt
vårt förmenande inte någon ny lagstiftning
— därom är vi övertygade. Vi har
funnit de nya formerna, och det torde
vara mest angeläget att vänta och se
på resultaten.

Skogsägarna vägrar att gå med på
tvångsåtgärder. För en skogsägare är

skogen många gånger ett sparkapital,
och man har en bestämd målsättning
när man spar skogen. Framför allt behöver
man skogen för reparationer, och
till detta eller något annat ändamål
spar man den, även om den i något
fall skulle bli för gammal. Tvångsåtgärder
i detta hänseende är ett långt gående
ingrepp i äganderätten, såsom Lantbruksförbundet
skriver i sitt remissyttrande.

Många blev förvånade över att företrädare
för ett av de partier, som ingår
i regeringskoalitionen, kom med förslag
till dessa strängare bestämmelser. Vi
hade i stället väntat på ett utlovat förslag
om komplettering av de fastigheter,
som inte har någon skog eller har för
litet skog, och det förslaget väntar vi
fortfarande på i högerpartiet. Vi anser
det vara viktigt att denna skogskomplettering
skall kunna ske.

Vad gäller bolagslagstiftningen kan
det kanske vara lika bra att klart och
tydligt understryka reservanternas uppfattning.
De säger: »Den av motionärerna
begärda översynen av lagstiftningen
om förbud för bolag att förvärva fast
egendom kan utskottet icke tillstyrka.
Någon uppmjukning av nämnda lag i
syfte att bereda bolag ökade möjligheter
att förvärva bondeskog bör nämligen
enligt dess mening icke komma till
stånd.» Detta har sagts många gånger
från högerpartiets sida, men man har
lika många gånger från annat håll gjort
gällande, att högern skulle ha en annan
uppfattning. Nu är vår ståndpunkt
här så klart och tydligt fastslagen, att
vi inte behöver diskutera den saken.
Det synes som om motionärerna ville
ha en uppmjukning i detta hänseende,
men vi vill inte vara med härom.

Då jag anser att utvecklingen genom
frivilliga initiativ har gått åt rätt håll
och att eventuella justeringar som behövs
kan göras genom de utredningar
som för närvarande arbetar, så behöver
man inte några nya lagar eller utredningar.
Sådana kan enligt vårt förme -

Nr 23 117

Tisdagen den 29 maj 195G em.

nande snarare skada än göra nytta, om
det är skogsbrukets effektivisering man
vill uppnå.

När det har talats om att motionen
syftar till en socialisering och när herr
Sköld slutade med att säga, att han
kunde yrka bifall till utskottets hemställan,
därför att den innebar ett steg
på vägen, skall jag be att få citera
några rader ur det senaste numret av
Jordbrukarnas Föreningsblad. Efter ett
resonemang om motionen skriver man:
»Och då den nyligen avslutade socialdemokratiska
partikongressen accepterade
motionen som ’ett steg på vägen’
mot snabbaste möjliga socialisering av
skogsbruket — för att citera LO-ägda
Aftontidningen — så ligger i detta ett
framtidsperspektiv, som sannerligen
behöver dras fram i ljuset.»

Jag har nu redovisat den uppfattning
jag har och ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Ebbe Ohlsson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Tandö (s):

Herr talman! Jag skall inte som övriga
talare redovisa vad mitt parti anser
i denna fråga — det har sagts av
andra — men jag företräder här i riksdagen
en arbetargrupp, skogsarbetarna,
och jag skall be att få deklarera hur vi
ser på saken.

Det är för oss skogsarbetare ganska
likgiltigt, vem som äger skogen. Vad
som däremot icke är likgiltigt för oss
är hur skogen brukas och hur arbetskraften
inom skogsbruket har det i
skilda avseenden, d. v. s. i fråga om bostäder,
arbetsförhållanden och anställningsmöjligheter.
Med utgångspunkt
från detta ber jag, herr talman, att få
säga några ord.

Hurudana är för närvarande förhållandena
inom vårt svenska skogsbruk?
Att det skett en förändring till det
bättre för skogsarbetarnas del kan jag

Reformering av skogslagstiftningen

hålla med om. Denna utveckling har
kunnat ske tack vare skogsarbetarnas
organisation, som har växt ut, och det
har även skett mycket tack vare att
arbetskraften sökt sig över till andra
yrken. Det är den kalla verkligheten.
Men ännu återstår mycket att göra för
skogsarbetarna, innan de alla kommit
i nivå med en hel del andra yrkesgrupper.
Försök har gjorts att motverka avflyttningen
från skogsbygderna, som
tar allt större fart. Denna är, som herr
Andersson i Ryggestad sade, sviter från
åren omkring 1930, då skogsarbetarna
ständigt levde som i en mardröm.

Särskilt från det s. k. storskogsbrukets
sida har man försökt komma fram
till en bättre ordning. Man har bland
annat sökt ordna fast anställning åtminstone
för en del av arbetarna, och
man har börjat införa yrkesundervisning.
Man är klart medveten om att
skall man få behålla arbetskraften i
skogen och framför allt den bästa arbetskraften,
måste man göra någonting
för att skogsarbetarna skall känna trivsel
i arbetet.

Småskogsbruket, eller bondeskogsbruket,
som det från visst håll brukar kallas,
trots att många av dessa skogsägare
minst av allt är bönder, kan man
inte lämna åsido i detta sammanhang.
Enligt statistiken ägs omkring 50 procent
av våra skogar av det s. k. småskogsbruket.

Hurudana är förhållandena där? Eu
del arbete utföres väl av skogsägaren
själv, och i en del fall används lejd arbetskraft.
Men genom den minskning av
arbetskraften, som avflyttningen lett
till, har det även här blivit nödvändigt
att övergå till en annan tingens ordning.
I skogsägarföreningarnas regi
har man på senare tid börjat intressera
sig för samarbete i fråga om skogsskötsel
och skogsavverkning på ett helt annat
sätt än tidigare. Vi får hoppas att
fortsättningen blir den bästa.

I den motion, som nu behandlas, har
framförts förslag till samarbete även

118 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

på annat sätt. Jag tror för min del, att
ett dylikt samarbete kan bli en nödvändighet.
Den anslutning vi för närvarande
har till skogsägarföreningarna
är nämligen alltför liten för att man
skall kunna nå alla skogsägare. Om jag
tar ett exempel från mitt eget landskap,
Dalarna, är enligt den senaste verksamhetsberättelsen
för Dalarnas skogsägareförening
30,9 procent av skogsägarna
anslutna till föreningen. Antalet varierar
från den ena kommunen till den
andra mellan 0 procent och 87 procent,
men medeltalet är som sagt 30,9, d. v. s.
omkring en tredjedel. Ändå är skogen
åtminstone i norra delen av landskapet
mycket splittrad. Småskogsbruket
måste, hur det än skall ske, övervinna
följderna av denna splittring, om det
skall kunna ta upp konkurrensen med
storskogsbruket. Detta kan ske genom
förbilligande av skogsskötseln och bättre
förhållanden för arbetskraften — det
sista inte minst viktigt.

Under den senaste vintern fick vi på
en del håll ute i skogarna bevittna en
arbetslöhet, vilket också visar, att ordningen
inom skogsbruket inte är den
bästa. Skogs- och flottningsarbetareförbundets
erkända arbetslöshetskassa utbetalade
under år 1955 2 342 000 kronor
i arbetslöshetsunderstöd. Av dessa
medel utbetalades det mesta till arbetare
inom områden, där småskogsbruket
är förhärskande, under det att förhållandena
synes ha varit betydligt bättre
i områden, där storskogsbruket varit
den störste arbetsgivaren. Om vi exempelvis
ser på Norrbotten betalades där
cirka 75 000 understödsdagar under år
1955. Är detta nödvändigt? Såvitt jag
förstår är det inte nödvändigt. Under
en konferens, som hölls i Norrbotten i
vintras och där man diskuterade frågan
om jorden, skogen, malmen och
vattenkraften, fick man den uppfattningen,
att det inte alls är nödvändigt
att skogsarbetare långa tider skall nödgas
gå arbetslösa.

Vid denna konferens sade direktör

Axel Enström i Cellulosabolaget, att
Norrbottens 3,5 miljoner hektar produktiv
skogsmark skulle kunna bereda
14 000 årsarbetare sysselsättning. Detta
är något helt annat än vad som framgår
av arbetslöshetsrapporterna. Men då
måste också det s. k. småskogsbruket
—• eller om man nu vill kalla det bondeskogsbruket
■— ta sin beskärda del.
29 procent av skogen i Norrbotten är
nämligen bondeskog, och den representerar
41,6 procent av länets sammanlagda
skogsvärde.

Jag kan instämma med vad överjägmästare
Ebeling i Norrbotten yttrade
vid detta tillfälle: »Arbetskraftsfrågans
lösning på lång sikt är i sista hand en
fråga om skogsbruket kan ordnas på
sådant sätt, att det kan erbjuda sin arbetskraft
konkurrenskraftiga förhållanden
jämfört med näringslivet i övrigt.
Utan rationella driftsformer kan emellertid
skogsbruket inte uppnå den vinstmarginal,
som möjliggör ett sådant erbjudande.
»

Detta är klara verba från dem som
har att göra med skogsbruket i Norrland.
Det är likadant på många andra
håll, men jag har tagit exempel från
Norrbotten, därför att man vid denna
konferens diskuterade problemen där.

Menar de mindre skogsägarna något
med talet om att söka bromsa landsbygdens
avfolkning, så får vi vara beredda
att på ett helt annat sätt än tidigare
koppla in arbetet på våra småskogar
i den stora samhälleliga arbetsplanen.
Då detta kan ske med god ekonomisk
behållning för samtliga parter,
har jag anledning hoppas att det skall
lyckas.

Låt mig sedan endast med några ord
återgå till den motion vi här behandlar.
Sällan har väl en motion rönt ett sådant
intresse. Den har varit så uppmärksammad,
att tidningarna började
meddela vad som stod i den innan den
var tryckt. Sedan dess har diskussionen
fortsatt i en stil, som kunde ha varit
bättre i fråga om saklighet och inne -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

119

håll. Motionen föreslår inga märkvärdigheter.
Den behandlar helt enkelt problem
som är aktuella för skogsbruket
och bland skogens folk i detta land.
Det gäller problem om skogsvård, arronderingar
och lagstiftning på skogens
område. Motionen utmynnar i en begäran
om utredning. Tredje lagutskottet
har icke kunnat bifalla dessa förslag
men har i sin skrivning pekat på
frågor, som man önskar att Kungl. Maj:t
skall uppmärksamma.

Jag tycker nog att tidningspressen skulle
kunna behandla skogens problem litet
annorlunda än den gjort, men det är
kanske inte så lätt, om ens hela kunskap
om skogen inskränker sig till vad
som stod i folkskolans naturlära och
till bilder av skog som man sett på
vykort.

Herr von Seth kom med ett önskemål,
vars betydelse jag är den förste att understryka.
Han ville få till stånd en
avdelning inom jordbruksdepartementet,
som endast sysslade med skogsfrågor.
Vi på skogsarbetarhåll är helt överens
med herr von Seth på denna punkt,
och när herr von Seth kommer med en
motion i detta syfte skall vi nog kunna
tillstyrka den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Sedan nu de stora riktlinjerna
i motionen så ingående behandlats
och intresset för denna debatt inte
längre förefaller vara så stort, skall jag
inskränka mig till att beröra några detaljfrågor.

I diskussionerna om möjligheten till
samverkan mellan mindre skogsägare
beträffande skogsförvaltning och skogsvård
har det ofta hänvisats till ett försök
med sådan samverkan, som gjorts
i Hammerdal i norra Jämtland. Detta
försök har för övrigt även omnämnts i
utskottsutlåtandet och reservationerna.
Jag skall därför inte nu komma med

Reformering av skogslagstiftningen

någon närmare beskrivning därav utan
tänkte bara göra några reflexioner i
anslutning till de erfarenheter som vunnits
vid detta försök.

När försöket startade rådde det ganska
stor tveksamhet både bland blivande
deltagare och bland utomstående,
men sedan arbetet nu pågått en tid är
alla deltagare mycket nöjda med det
hela. När man frågar dem, om det behövs
någon lagstiftning för att underlätta
verksamheten —- ledamöter av
utskottet ställde just den frågan vid
sitt sammanträffande med representanter
för vederbörande skogsägare — får
man svaret, att det inte har visat sig
något behov av lagstiftningsåtgärder.
Det har gått bra utan.

Resultatet av detta försök har varit
så gott, att försöket fått flera efterföljare.
Ytterligare två sådana skogsförvaltningsföreningar
eller skogsbruksområden
har bildats i Jämtland, och två till
är under bildande. Även på andra håll
i landet lär flera föreningar vara på
väg — i varje fall föreligger det ganska
omfattande planer på att bilda sådana.

Men om verksamheten alltså skulle få
stor utbredning kommer utan tvekan
bristen på skogligt utbildad personal
att bli en hämsko. Det gäller för övrigt
inte bara dessa skogsbruksområden,
utan också i övrigt är bristen på sådan
personal troligen ett av de största
hindren för utvecklingen av skogsvårdsarbetet.

Vid våra skogsskolor utexamineras
för närvarande 98 elever årligen, vilket
inte på långa vägar täcker behovet. Enligt
vad jag hört lär det bara inom domänverket
för närvarande föreligga en
brist på 90 befattningshavare av detta
slag och exempelvis vid skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län en brist på 6 sådana.
Skogsbolagen ropar efter personal,
och om det — som jag nämnde
förut — blir flera skogsbruksområden,
kommer dessa också att vara med i
konkurrensen. Det blir då säkert mycket
svårt att få tillräckligt med skogs -

120 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

utbildat folk, och det är alltså nödvändigt,
att man försöker utbilda ett
större antal. Enligt min mening är detta
ett exempel på områden, där staten positivt
kan medverka till en lösning av
problemen inom skogsvården, inte minst
för skogsbruksföreningarna, i stället för
att vidtaga lagstiftningsåtgärder, som
det — försiktigt uttryckt — råder delade
meningar om.

Låt mig också, herr talman, innan jag
slutar få säga, att jag i likhet med herr
von Seth måste protestera mot herr
Skölds uttalande angående skogsvårdsstyrelsernas
och deras chefstjänstemäns
medverkan vid avgivandet av yttranden
över denna motion. Chefstjänstemännen
har avgivit sina utlåtanden under tjänstemannaansvar
och låter sig säkerligen
inte centraldirigeras utan har givetvis
yttrat sig efter sin övertygelse. Det är
väl för övrigt inte chefstjänstemännen
som dikterar ett yttrande inom en
skogsvårdsstyrelse.

Herr Sköld påstod också, att skogsvårdsstyrelsernas
yttranden beträffande
skogsvårdslagen skulle ha mindre värde,
därför att det var dessa styrelser,
som tillämpade denna lag. Efter vad jag
kan förstå, borde det vara tvärtom.

Herr talman! Jag ber att få sluta
med att för egen del biträda yrkandet
om bifall till reservationen av herr Ebbe
Ohlsson m. fl.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Med hänsyn till den alldeles
avgörande betydelse för svenska
folkets välstånd, som landets skogsproduktion
har, måste varje ökning av skogens
avkastning betecknas som ett av
folkbushållets förstahandsintressen. Det
förslag, som andra kammaren i dag behandlar,
har inget annat syfte än att öka
skogens avkastning till förmån för alla
berörda parter — ägare, arbetare, företagare
eller tillsammantagna det svenska
folkhushållet.

Jag behöver icke här understryka, att

motionen och utskottsförslaget icke syftar
till att försämra villkoren för någon
av dessa parter utan tvärtom till att
förbättra villkoren för dem alla. Detta
framgår bl. a. genom förklaringen i motionen,
att man icke eftersträvar att
ändra på de nuvarande äganderättsförhållandena.
Förbättras skogens avkastningsförmåga,
ökas också de olika ägaregruppernas
intäkter av deras skogsinnehav.

Om det föreliggande förslaget har
sagts, att det är ett försök att komma
åt böndernas skogar för att lägga dem
i andra ägarkategoriers händer. Genom
vad jag nyss anfört och genom vad motionen
verkligen innehåller framstår
denna tydning såsom helt och hållet
felaktig och tillkommen för att vilseleda.

Ehuru motionen ingalunda — liksom
inte heller utskottsförslaget — ingått på
någon betygssättning av de olika ägarkategoriernas
sätt att sköta sina skogsmarker,
så har man med hänsyn till motionens
yrkande ändå ansett sig ur detta
kunna utläsa en strävan att speciellt
hålla efter de små skogsbrukarna. Någon
sådan strävan finns inte.

De flesta av de skogsägande jordbrukarna
sköter sina skogar bra, några sköter
dem mindre bra. Många av de skogsägande
bolagen sköter sina skogar bra,
några sköter dem dåligt. På det sättet
resonerar man i motionen, och jag skall
be att få belägga det med ett direkt citat:
»Om välskötta skogar i större utsträckning
befinner sig i bolags ägo
eller i bönders går däremot ej nu att
mera bestämt avgöra. Endast en sak är
självklar, nämligen att bättre skogsvård
är erforderlig på alla ägarkategoriers
skogar. Kravet på effektivare skogsvård
bör kunna förena alla.»

Syftet med lagstiftningen på detta område
måste vara att alla skogar skall
skötas tillfredsställande. Bolagen har
därvid inte någon förmånsställning att
få sköta sina skogar hur som helst. Att
de skogsägande bönderna blivit apo -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

121

stroferade i sammanhanget beror på att
vissa svårigheter faktiskt möter för småskogslotternas
maximala utnyttjande i
en tid, då även skogsarbetet måste effektiviseras.
Dessa lotter är för små för att
ägarna skall kunna utnyttja de redskap
och metoder, som den moderna tekniken
framskaffat. Vad motionen därvid
är ute efter det är ingenting annat än
att möjliggöra för innehavarna av sinåskogsbruken
att genom samarbete kunna
tillgodogöra sig storbrukets tekniska
fördelar.

Jag såg för någon tid sedan ett avtryck
av en karta över en norrländsk
jordbrukarby, Sävast i Norrbottens län,
där flertalet lägenhetsägare har egen
skogsmark. Genom laga skifte och genom
hemmansklyvning vid arvsskiften
bär de ursprungliga stora skogsskiftena
upprensats till skiften med i många fall
några tiotal meters bredd men med
längder på 10 000 meter och därutöver.
Man behöver sannerligen icke vara någon
expert för att förstå, att på sådana
ägolotter är en rationell brukning och
en rationell förvaltning utesluten, och
detta alldeles oavsett ägarens skogliga
intresse. Genom sambruk av flera vid
varandras sida liggande sådana smala
ägolotter skulle storskogsbrukets fördelar
kunna tillföras också sådana lotter.
Att öppna goda möjligheter för brukarna
att frivilligt samverka för gemensam
förvaltning är på den punkten motionens
syfte.

Förordade ändringar i skogsvårdslagen
bygger helt på det uthålliga skogsbrukets
tanke. En skogsmark skall betraktas
som ett produktionsmedel —
liksom åkerjorden — även om dess avkastning
kan åstadkommas och uttagas
endast under relativt långa perioder.
Avverkningsreglerna måste bestämmas
av långsiktiga synpunkter. I det fallet
har både skogsforskningen och den
praktiska ekonomiska verkligheten i
vissa hänseenden sprungit förbi de tankegångar,
som ännu 1947 ansågs hållbara.
En översyn av lagstiftningen med

Reformering av skogslagstiftningen

hänsynstagande till de nya erfarenheterna
måste därför anses påkallad.

Det blygsamma korrektiv mot uppenbar
vanhävd av produktiv skogsmark,
som motionen skisserar, kan väl inte av
någon skogsintresserad anses opåkallat
eller orättfärdigt. Vanhävd av folkhushållets
gemensamma försörjningsresurser
kan ju icke i några sammanhang
godkännas. Betänkligast blir sådan vanhävd,
då den som i detta hänsende går
ut över generationer. Om det är riktigt,
som anförts, att sådana fall numera är
ganska enstaka, blir väl också farhågorna
inför skisserade regler ännu mindre.

Sammanfattningsvis kan det sålunda
sägas, att vad motionen syftar till är att
utan ingrepp i någons äganderätt åstadkomma
en ökad produktion av den råvara,
som spelar en så avgörande roll
både för vår utrikeshandel och för hela
vårt folks välstånd och som för framtiden
kommer att få en ännu större betydelse.

Efter att ha avlyssnat dagens debatt
har jag fått ett starkt intryck av att densamma
i allt väsentligt understrukit de
av mig anförda synpunkterna. Herr von
Seth har härvid utgjort ett väntat och
lysande undantag. Han har i många
stycken låtit något av buskagitation flöda
in i andra kammarens protokoll och
delade i kväll frikostigt ut skog på alla
händer, lika generöst som hans partiledare
i går delade ut LI<AB:s aktier på
alla händer. .lag tror emellertid, herr
von Seth, att man först skall skjuta björnen
innan man vidtar något annat.

Om vi alltså bortser från herr von
Seth, så har man på de flesta håll i mycket
accepterat motionens syfte — divergenserna
avser närmast takten och ordningen
för de skogsbefrämjande åtgärderna.
Denna sakliga bedömning rimmar
illa med det sätt, varpå debatten
förts utanför riksdagen. Där har man i
hög grad ansträngt sig för att göra denna
viktiga näringspolitiska fråga till en
partipolitisk fråga eller — för att tala
med tredje lagutskottets ordförande,

122

Nr 23

Tisdagen den 29 inaj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

herr Osvald — till ett politiskt stridsäpple.

Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag skall inte alls ge
mig in i striden om motionen. Jag har
en alldeles speciell sak jag vill tala om
i likhet med herr Persson i Tandö, som
nyss redogjorde för hur han som skogsarbetare
såg på frågan. Det var intressant
att få höra en röst från dem som
praktiskt arbetar på detta område.
Många har ju kommit till tals i frågan,
och sakkunskapen har ju yttrat sig.

Herr Andersson i Dunker sade i inledningen
till sitt anförande, att högern
har skapat skräckstämning kring den
motion, vi nu håller på att behandla.
Till herr Andersson vill jag då säga, att
det som ger mig anledning att göra ett
inlägg i debatten är vad som hände i
Norrbotten, sedan herr Sköld i pressen
förklarade sin motion. Då tog styrelserna
för våra skogsallmänningar kontakt
med varandra och diskuterade såväl
motionen som remissvaren kring densamma.

De enskilda skogsägarna i våra större
skogskommuner i Norrbotten har avsatt
viss del av sitt skogsinnehav och sammanslagit
dessa till s. k. skogsallmänningar.
Allmänningarna representerar
hundraprocentigt de enskilda skogsägarna
i Gällivare, Jokkmokks, Arjeplogs,
Pajala, Tärendö, Junosuando och
Arvidsjaurs kommuner samt i Kiruna
stad och därmed praktiskt taget hela
Norrbottens inland. I de flesta av dessa
kommuner äger kronan redan nu större
delen av markerna, i Arvidsjaur t. ex.
cirka 75 procent, medan bolag och enskilda
delar på resterande 25 procent.
Varje kommunalallmänning har sin styrelse
och sin ordförande för denna. Såväl
styrelseledamöterna som ordförandena
tillhör skilda politiska partier. De
är inte valda på grund av partitillhörig -

het. Det är bara vanligt folk som sysslar
med skog.

Dessa styrelser har nu haft tillfälle
att ta del av yttrandet från skogsvårdsstyrelsen
i vårt län. Vad har nu dessa
kommit till för resultat? De skriver följande
:

»Allmänningsstyrelserna--- •— in stämmer

i allt väsentligt i vad Skogsvårdsstyrelsen
anfört. Det är för
oss angeläget att kraftigt understryka
detta. Skogsvårdsstyrelsens yttrande
vittnar, enligt vårt förmenande, om kännedom
om verkliga förhållandena, vilket
i vissa avseenden icke torde kunna
sägas om vad som anförts i motionen.
Allmänningsstyrelserna önskar här som
sin mening framhålla, att de krav på
skogsägarna beträffande penningutgifter
och arbetsprestationer för återväxtens
tryggande, som nu gällande skogsvårdslag
och dess tillämpningsföreskrifter
ställer, äro tillräckligt höga för att
garantera ett fullt tillfredsställande resultat
ur skogsvårdssynpunkt sett.

Styrelserna anse att skogsförbättring
i dagens läge bättre nås genom ökad
upplysning och effektiv undervisning
än genom skärpta lagar.

Beträffande motionärernas yrkande
om »översyn av lagstiftningen om förbud
i vissa fall för bolag etc. att förvärva
fast egendom» föreligger enligt vår
åsikt ingen anledning varken att utreda
eller skapa nya lagar. Då så är nödvändigt
kan bolag redan enligt gällande lagar
göra de utbyten som är oundgängligen
nödvändiga för att skapa bättre arrondering
av skogsmarkerna.

För oss, som representera ett av landets
skogsrikaste områden, är det väl
känt, att om icke Lindhagen m. fl. hade
lyckats genomdriva nuvarande bestämmelser
om bolags markförvärv, hade
ännu större del av våra jordbruk, än
vad som nu är fallet, varit ägostyckningar
utan stödskog. För den, som något
känner till förutsättningarna för jordbruk
i våra bygder, råder ingen tvekan

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23 123

om att jordbruk utan stödskog är dömt
att misslyckas.

Vid den på ackord bortsatta och mycket
slumpvis genomförda avvittringen
erliöllo många hemman allt för litet
skog för att i längden kunna existera
som självständiga. Detta förhållande,
hoppas vi, kommer att rättas när utredningen
i frågan en gång kommer på
riksdagens bord.

Storskogsbruket är i våra bygder helt
dominerande. För skogens vård och avverkning
erfordras manuell arbetskraft
och hästar även om mekaniseringen
fortsätter. Denna arbetskraft har tidigare
såväl som nu, nästan helt tillhandahållits
av våra jordbrukare och deras
söner. Även om det för dagen är modernt
med uthyrda skogsarbetarlägenheter
och fast anställda skogsarbetare,
så torde vederbörande arbetsgivare så
småningom komma underfund med, att
det är den bofasta befolkningen som i
det långa loppet kommer att stanna kvar
i bygden och svara för skogsarbetet.
Icke minst av denna anledning borde
det vara ett statsintresse av första rang,
att vidtaga sådana åtgärder, att våra
jordbrukare erhålla det stöd som ger
dem möjlighet att fortsätta sitt arbete,
framförallt i skogsbrukets tjänst.

En uppmjukning av nu ifrågavarande
lag synes oss innebära stor fara för
minskning av jordbruksenheter i ödebygderna
och därmed även av arbetare
och hästar för skogsbruket. Redan nu
har erfarenheten visat, att avfolkningen
går snabbast fram över utpräglade
skogsarbetaredistrikt, medan befolkningen
stannar kvar i småbrukaredistrikten.

Motionärerna anföra på sid. 3 bl. a.
att ''genom jordbrukets rationalisering’
en minskning av den för skogen erforderliga
arbetskraften skulle ske. För
våra bygder torde det tvärt om vara så,
att i samma mån som mekaniseringen
fortlöper i samma mån frigöres jordbrukarna
och deras söner för längre tids

Reformering av skogslagstiftningen

arbete i skogen. Både den egna och storskogsbrukets.

Om statsmakterna skulle medverka
till åtgärder som enligt vår mening på
lång sikt åstadkomma minskning av
jordbruken i ödebygderna, så torde följden
obönhörligen bliva den, att svårigheterna
att skaffa arbetare i skogsbruket
i samma mån öka. Utan tvekan torde
det vara så att om icke kärlek och
bundenhet till den egna torvan funnes,
så skulle många söka sig till ur geografiska
och klimatiska förhållanden gynnsammare
delar av vårt land. Att ersätta
den arbetskraft, som växer upp här och
vant sig vid de många gånger besvärliga
förhållandena, med folk söderifrån torde
säkerligen bli mycket svårt, för att
ej säga omöjligt.

Ur befolknings- och social synpunkt
anse vi det därför angeläget, att för bevarandet
av befintlig bebyggelse och
därav betingad rekrytering av lämpliga
och dugande skogsarbetare, statens
jordbrukspolitik icke ändras därhän, att
ett fortlöpande överförande av bondeskog
i bolags- eller statens ägo sker. I
stället borde bondeskogen bevaras åt de
personliga brukarna och eventuellt vissa
mindre brukningsdelar förstärkas
genom skogstilldelning.

Om bondeskogarna i någon mån
skulle vara sämre skötta än storskogsbrukets
— vilket vi för vår del betvivla
—■ så skulle väl detta i så fall bero på
den s. k. lappmarkslagen som intill år
1931 då den upphörde att gälla helt
ställde bönderna utanför skogarnas
skötsel. Det var då statens tjänstemän
som skötte utstämplingarna och föreskrevo,
vilka skogsvårdande åtgärder
som skulle vidtagas. Sedan skogsvårdsstyrelsen
fick hand om skogsvården och
skogsägarna förklarades myndiga, ha
förhållandena avsevärt förbättrats, och
i dag tro vi oss våga påstå, att böndernas
skogar skötas minst lika bra som
Statens.

Om tillförlitlig statistik skulle kunna

124

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

åstadkommas, äro vi övertygade om att
den skulle visa bättre ekonomiskt resultat
per hektar produktiv skogsmark för
bondeskogarna än för statsskogarna.

Med stöd av vad ovan anförts, vilja
vi som vår mening framhålla, att för de
bygder, som vi företräda, det icke föreligger
någon anledning till varken utredning
eller ny lagstiftning i motionens
anda.»

Detta är ingen anonym skrivelse. Den
är egenhändigt undertecknad av samtliga
ordförande i dessa allmänningsstyrelser,
som jag räknade upp inledningsvis.
Jag har ansett det vara av betydelse
för debatten att få med denna syn på
dessa frågor, ty bakom detta samfällda
uttalande står, som jag tidigare sade,
representanter för större delen av Norrbottens
inland, dess skogsområden och
dess skogsfolk.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att yrka annat än bifall till den av Ebbe
Ohlsson in. fl. avgivna reservationen.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag har varit starkt betänkt
på att stryka mig från den digra
talarlistan. Det har emellertid fällts en
del yttranden, som jag skall tillåta mig
att något kommentera.

Herr Persson i Tandö framförde en
del synpunkter som skogsarbetarna har
och talade bl. a. om arbetslöshetens omfattning
inom denna yrkeskår i mitt
hemlän. Det är uppenbart, att detta är
ett problem, som måste ägnas den största
uppmärksamhet. När han särskilt
framhöll, att 29 procent av skogsarealen
i länet är bondeskog kunde det inte
hjälpas, att det verkade som om han
framför allt ville lägga denna sak på
hjärtat för bondeskogsbrukets ägare och
ville göra gällande att det därvidlag
brast mest för deras del. För den händelse
så skulle vara fallet vill jag deklarera,
att jag nog tvivlar på att det är
några nämnvärda variationer mellan
olika skogsägarkategorier i vårt län i

detta hänseende. Om vi i dag — ännu
så länge har vi den 29 maj — hade farit
ut och gjort en inventering över antalet
anställda i skogsbruket i Norrbotten och
gjort en jämförelse mellan olika ägarkategorier,
och om vi sedan gjort en
motsvarande jämförelse vid någon
lämplig tidpunkt under vintern då det
var högsäsong, så skulle vi ha funnit
mycket stora variationer vid denna jämförelse,
och det skulle gälla alla skogsägarkategorier.
Det är till stor del ett
säsongproblem vi här har att brottas
med. Jag säger inte detta för att göra
gällande att vi bara skall ge oss till tåls
med att endast konstatera detta. Jag
framhåller det endast för att vi skall ha
klart för oss, att det är rätt stora svårigheter
det gäller att övervinna, och därvidlag
tror jag nog att bondeskogsbruket
är berett att göra sin insats.

Herr Persson i Tandö var också inne
litet på skogsvården, och det kunde inte
hjälpas att jag fick uppfattningen, att
han gav en särskild maning till bondeskogsbrukens
ägare att sköta sina skogar
litet bättre. Det verkade som om han
ansåg en viss fingervisning vara påkallad
i fråga om bondeskogens skötsel.
Detta uttalande står i så fall i ett visst
motsatsförhållande till den här behandlade
motionen, där det ju rätt klart säges
ifrån, att det inte går att bevisa om
bristerna är större hos den ena skogsägarkategorien
än hos den andra. Med
instämmande i åtminstone denna del av
motionen skulle jag vilja säga, att det
inte går att skaffa fram en entydig statistisk
bevisning om hur det är fallet
i detta hänseende. Olika avverkningsmetoder
m. m. inverkar härvidlag. Jag
kan i detta sammanhang heller inte underlåta
att påpeka, att väsentliga skogsvårdande
insatser görs av de enskilda
jordbrukarna utan att det redovisas i
någon statistik. Då småbönderna far ut
och skaffar sig sitt hushållsbränsle utföres
det mycket arbete, som egentligen
är gallringar och hyggesrensningar. Det
är skogsvårdsåtgärder, som inte bara

Tisdagen den 29 maj 195G em.

Nr 23

125

görs nu utan som har gjorts sedan långliga
tider tillbaka och beträffande vilka
det inte finns någon statistik.

Efter dessa små påpekanden i anslutning
till herr Perssons i Tandö anförande
har jag, om jag får gå in på en annan
sak, inte kunnat undgå att observera, att
här i debatten liksom i den med nr 2
betecknade reservationen görs en glädjande
principiell deklaration av det allra
största intresse. Den har följande
formulering: »Utskottet förutsätter därför
att frågan om en komplettering av
skog till de skoglösa jordbruken löses.»
Det är, synes det mig, mycket glädjande
att få den deklarationen från de partier
det här gäller, högern och folkpartiet.
Då det i ett anförande från högerpartiets
sida har framhållits, att man sedan
långliga tider har haft den här redovisade
uppfattningen, måste jag be att få
konstatera att denna uppfattning i alla
fall icke tilläts att ta sig några starkare
uttryck då det före 1951 från vårt håll
motionerades i denna sak. Om det nu
förhåller sig så, att intresset har funnits
tidigare men kommit till uttryck först
nu efter det utredningen är tillsatt och
när förslag kan väntas när som helst,
är det ju i alla fall glädjande att intresset
kommer om man kan påräkna positivt
stöd härvidlag.

Det är emellertid en sak, som jag tycker
det kunde vara av intresse att få
litet närmare belyst i detta sammanhang.
Herr von Setli gjorde det uttalandet,
att denna komplettering i första
hand borde ske från statens domäner.
Det är ju tacknämligt att ha fått detta
uttalande, men det skulle vara intressant
om det fanns möjligheter att lyfta
på förlåten lite till, eftersom ett i anspråkstagande
av enbart statens skogar
är otillräckligt.

Det torde väl vara så på många håll
i vårt land — det förhåller sig på det
sättet beträffande många socknar i
Norrbottens län, och jag skulle tro att
detsamma är fallet även i Jönköpings
län — att det inte inom rimligt avstånd

Reformering av skogslagstiftningen

finns tillgängliga statsskogar. Det är så
i nedre pitebygden, för att nämna ett
exempel. Däremot kan det förekomma
bolagsskogar. Om det nu ges ett principiellt
erkännande åt tanken på komplettering
av skogen och sägs, att det i första
hand skall vara statens skogar som
skall ifrågakomma, vore det intressant
att få ett svar på frågan: Om det i en
trakt inte finns statsskogar inom lämpligt
avstånd men däremot bolagsskogar,
är det möjligt att högern och folkpartiet
även då kan fundera på att, på det sätt
som kan visa sig möjligt, ordna en komplettering
med anlitande av sådana
skogstillgångar?

Ja, herr talman, jag avvaktar med intresse
ett svar på den frågan. Oavsett
om det kommer och vad det kan tänkas
innehålla anser jag mig kunna yrka bifall
till den av herr Andersson i Dunker
m. fl. avgivna reservationen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Ursprungligen tänkte
jag inte delta i denna debatt, men när
jag kom hit i förmiddags och såg de
långa talarlistor, som gällde de två debattämnen
vi skulle ägna oss åt i dag,
förstod jag att andra kammarens ledamöter
ansåg att vi alltjämt hade mycket
gott om tid, och då fanns det ju inte
lågon anledning att inte även jag skulle
jrunna inkräkta litet grand på den tiden.

Orsaken till att jag gör delta är väl
framför allt att jag själv är från en typisk
skogsbygd, en glesbygd i det norrländska
inlandet. Dessa skogsfrågor har
givetvis sitt allra största intresse för oss
som bor inom dessa områden.

Vid den här tidpunkten i debatten är
väl det mesta som kan sägas redan sagt,
och jag skall försöka att inte göra mig
skyldig till några upprepningar. Men
jag vill poängtera, att det som nu för
glesbygden är den stora, allt dominerande
frågan är den ständigt pågående avflyttningen
av människor från hela
landsbygden men allra mest från skogsbygderna.

126 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

Vi kan också göra det konstaterandet,
att det är ungdomen och folket i de mest
arbetsföra åldrarna som far. Det är givet
att detta kommer att skapa ohyggliga
problem för dessa bygder och att
följderna kommer att gå ut över bygdens
huvudnäring, alltså skogsbruket.
Om vi skall kunna upprätthålla denna
exportindustri, som ger oss alla så mycket
av välstånd, måste vi även i framtiden
ha människor, som utför grovarbetet
med att skaffa fram råvara, det
grovarbete som nu utförs under mycket
primitiva förhållanden både när det gäller
själva arbetsmetoden och när det
gäller bostadsförhållandena under arbetstiden.

Vad har nu detta för samband med
den föreliggande skogsmotionen? Ja,
jag har tyckt mig finna ett samband
däri, att man dock inte kommer ifrån,
att det på de stora brukningsområdena
är lättare att mekanisera skogsarbetet,
så att det allra tyngsta arbetet underlättas,
och att åstadkomma hyggliga förläggningar
och bostäder, och dessutom
blir det där en helt annan trygghet och
fasthet i anställningsförhållandena.

Nu har vi motionärer sagt, att vi för
närvarande inte vill ha någon ändring
i ägarfördelningen till stånd. Vi kommer
alltså att få behålla småskogsbruken,
och då har vi sökt anvisa en väg
att klara problemen genom att rekommendera
en omarrondering och framför
allt ett ökat samarbete inom småskogsbrukets
ram.

Det har sagts här att alla delar denna
uppfattning och det må vara riktigt,
men det måste ju också vidtas några åtgärder
för att vi skall kunna få fram de
resultat som vi eftersträvar.

Att omarronderingen behövs är alldeles
uppenbart. Den jord, som det påstås
att Gud Fader en gång har skapat,
har ju sedan på ett mycket effektivt sätt
delats upp av lantmätare och andra som
har sysslat med jorddelning, och de
flesta skifteskartor av i dag ser ju mer
eller mindre ut som lapptäcken. Detta

gäller praktiskt taget alla norrlandskommunerna.
Det är därför nödvändigt,
såvitt jag förstår, att man här åstadkommer
såväl en omarrondering som
ett ökat samarbete mellan de enskilda
skogsägarna.

Nu sägs det, att det har tagits värdefulla
initiativ av skogsägarna själva, och
bland annat har man åberopat det experiment,
som jag känner mycket väl till
och som utförs i Hammerdal i Jämtland.
Jag ger min erkänsla åt det försöket. Det
är bra och värdefullt. Men det har kanske
ändå inte den stadga, som skulle behövas
för att man på den vägen skulle
kunna lösa alla de problem som uppstår
i detta sammanhang. Skulle det vara så
farligt, om man skulle företa en översyn
för att få fram de former, som man
kanske behöver för att få till stånd en
effektiv föreningsverksamhet på detta
område?

I samband med omarronderingen
kommer jag till frågan om bolagsförbudslagen.
Fastän jag vet att detta är en
ömtålig sak, som politiskt kommer att
användas emot oss, kan jag inte fördenskull
avsvära mig det förnuft, som jag
tycker att jag har och som säger att det
väl ändå inte skall vara nödvändigt att
man för varje litet bolagsförvärv och i
synnerhet för varje byte bolag emellan,
som man företar för att åstadkomma
bättre arronderingsförhållanden, skall
gå denna kolossalt långa väg till Kungl.
Maj:t för att få tillstånd efter remisser
till olika länsmyndigheter. De högermän
som här har vänt sig emot en ändring
får förlåta, men jag tror att de talar
delvis emot bättre vetande, ty de måste
vara medvetna om att detta är en besvärlig
omväg, som försvårar åstadkommandet
av sådana byten, som skulle
medföra en bättre arrondering av jorden.

Detta är i huvudsak vad jag har att
säga i detta sammanhang. Jag vill för
min del kanske gå litet längre än många
andra har gjort här i debatten. Jag står
alltjämt för motionen. Jag tycker det

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

127

var beklagligt att man gick ifrån vad
motionärerna yrkat när det gällde vanhävdsbegreppet.
Jag kan inte förstå den
uppfattningen, att människor som åtnjuter
det stora privilegiet att vara ägare
till denna värdefulla naturtillgång
inte skall vara skyldiga att svara för att
den naturtillgången sköts på det sätt
som bäst gagnar såväl samhället som
framför allt den stora grupp arbetare
som är beroende av den.

Jag skulle under sådana förhållanden
inte alls ha haft någonting emot att ställa
yrkande om bifall till motionen, vilket
jag tycker skulle vara mycket klarare
än det som nu föreligger, men jag
skall i likhet med de övriga motionärerna
i detta läge nöja mig med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Det kanske kan förefalla
onödigt att orda mer i denna fråga,
som behandlats så ingående av flera talare
före mig. Jag kan emellertid inte
underlåta att påpeka vissa saker, som
kanske berörts tidigare i debatten men
som ändå är värda att ytterligare beaktas.

Få motioner i Sveriges riksdag har
under senare år väckt sådan oro och
uppmärksamhet som den vi nu diskuterar.
Det är möjligt att denna oro är
överdriven. För min egen del vill jag
säga, att jag som skogsman i viss mån
kan följa motionärerna, men jag kan
inte göra mig fri från en känsla av osäkerhet
i fråga om motionärernas syftemål.

Jag har som intresserad av de här
frågorna följt debatterna under senare
år och då framför allt fäst mig vid att
man på LO-håll varit mycket aggressiv
mot bondeskogsbruket. Angreppen mot
bondeskogsbruket har inte alltid varit
sakligt motiverade, om ens någon gång.
Man har därför skäl att fråga sig, vad

Reformering av skogslagstiftningen

meningen är. Är det så att man vill komma
åt bondeskogsbruket till förmån för
storskogsbruket, därför att det senare i
en framtid kan vara lättare att överföra
i samhällets ägo? Gentemot den klara
argumenteringen från LO-håll framstår
motionernas innehåll som mycket diffust.
På ett ställe sägs det att den nuvarande
ägofördelningen i princip skall
bibehållas. På ett annat ställe framförs
tankar, som innehåller för storskogsbruket
klart positiva uttalanden. Ändå
framförs att ingen med säkerhet kan
säga, vilka skogar som för närvarande
är sämst skötta.

Motionärerna kräver omprövning av
den nuvarande skogsvårdslagstiftningen,
därför att denna för motionärerna
ter sig föråldrad. Visserligen har utvecklingen
under senare år gått fort,
men det är väl ändå att ta till i överkant
när man betecknar den sjuåriga
skogsvårdslagstiftningen som föråldrad.
Jag för min del kan inte finna några
skäl som talar för att man skall ändra
en så generell lagstiftning som skogsvårdslagstiftningen
innan man ännu har
erfarenhet av hur den verkar. Det framgår
ju också av så gott som samtliga
remissutlåtanden, att all erfarenhet talar
för att lagstiftningen i sin nuvarande
form är helt tillfredsställande. Skogsstyrelsen
anför också i sitt remissyttrande
följande: »Man kan nog med fog
göra gällande att lagtillämpningen numera
på det hela taget funnit sin form
och visat god verkningsgrad, ett omdöme
som utan undantag styrks av skogsvårdsstyrelsernas
utlåtanden. Några
verkligt fundamentala brister i lagen
har inte givit sig till känna. Att otvivelaktigt
en del svagheter och otydligheter
kunnat iakttagas sammanhänger kanske
mindre med själva lagen än med ofullkomligheter
i tillämpningsnormerna.
Dessa har behov av förenklingar och
förtydliganden, vilket föranlett skogsstyrelsen
att förbereda en grundlig överarbetning
av dem.»

När det enligt remissinstanserna och

128

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

även enligt övriga sakkunnigas uppfattning
endast är tillämpningsnormerna
som kan vara i behov av en översyn,
torde det vara fel att fördenskull angripa
lagstiftningen som sådan. Även motionärerna
borde kunna vänta och se
vad den överarbetning av nämnda normer
kommer att innebära som för närvarande
pågår inom skogsstyrelsen. Mot
bakgrunden härav kan jag inte finna
skäl som talar för ett bifall till förslag
om ändring av skogsvårdslagstiftningen.

I motionerna påpekas, att föryngringsåtgiirderna
numera i allt större utsträckning
har formen av plantering
och sådd. Den brist på plantor som den
stora efterfrågan bär skapat påtalas
också av motionärerna. Vad man däremot
icke berört är att denna brist i
mycket stor utsträckning har uppkommit
därför att skogsvårdsstyrelserna
saknar tillräckliga medel för att på ett
tillfredsställande sätt ordna plantförsörjningsverksamheten.
Vi har från vårt
håll senast vid årets riksdag väckt förslag
om att möjligheter skulle skapas
även för enskilda — i första hand småbrukare
— att deltaga i strävandena att
främja plantproduktionen. Som alla säkert
känner till har genom JUF sedan
länge en verksamhet pågått på detta område.
För närvarande är emellertid prispolitiken
sådan, att det inte är lönande
för en enskild odlare att ens omskola
skogsplantor. Det fordras därför att
prispolitiken läggs så att åtminstone
produktionskostnaderna täcks. Det är
enligt mitt förmenande av större värde
för vårt skogsbruk att tillgången på
plantor blir tillfredsställande än att
kostnaden för nyplantering blir några
kronor lägre.

Motionärerna framhåller vidare, att
de möjligheter att motverka för stor eller
olämplig avverkning som lagen ger
skogsvårdsstyrelserna, inte är tillräckliga.
Vad man främst syftar till är att
skogsvårdsstyrelserna skall få befogenhet
att ingripa i de fall, då skog tillåtes
bli för övermogen. Det anses inte till -

räckligt att man som för närvarande på
frivillighetens väg försöker komma till
rätta med dylika förhållanden, utan motionärerna
menar att tvångsmedel skall
kunna tillgripas. Fn skogsägare skulle
i sådana fall kunna åläggas att överlämna
skötseln och förvaltningen av skogen
till något sakkunnigt organ, som
motionärerna i annat sammanhang i
viss mån konkretiserat och som tidigare
berörts här i debatten, varför jag inte
har någon anledning att nu ta upp den
detaljen.

Som enskild skogsägare måste jag bestämt
vända mig mot att det allmänna i
så hög grad skall kunna bestämma över
min egen skog, att jag inte ens själv får
avgöra när jag skall göra uttag. Att tala
om enbart jämn avkastning för ett enskilt
bondeskogsbruk är nog lika stort
önsketänkande som att varje bonde vill
att det skall regna på försommaren och
vara vackert väder under skördetiden.
För den enskilde bonden är det naturligt
att skogsuttagen sammankopplas
med skördeväxlingar. Ett gott skördeår
blir skogsuttagen mindre, därför att
man vill spara och ha i reserv det år då
skörden slår fel. Man får inte heller
glömma bort att skattelagstiftningen
spelar stor roll i detta sammanhang.
Därtill kommer att många jordbrukare
måste spara skog för att ha till hands vid
erforderliga byggnationer. Jag kan inte,
herr talman, finna annat än att det säkraste
sättet att få det bästa ekonomiska
utbytet av det enskilda skogsbruket när
det gäller uttagningar är att låta den enskilde
skogsägaren själv bestämma den
lämpligaste tiden.

När det sedan gäller möjligheterna att
åstadkomma den bästa skogsvården så
är vi väl alla överens om att det fortfarande
behövs upplysning, och vi är väl
alla eniga om att det fordras en ganska
omfattande upprustning av skogsundervisningen
för såväl skogsägare som
skogsarbetare. Jag för min del tror inte
att man med ett väsentligt ökat samhällsinflytande
över skogsvården skall

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

129

kunna ersätta den personliga omvårdnad,
som den enskilde skogsägaren
skänker sin skog. Det är därför en fara
i att man genom att tvinga ih en skogsägare
i en lagstiftningsvägen genomförd
organisation kan avtrubba hans
personliga intresse för skogen. Bondeskogsbrukets
stora förtjänst ligger däri,
att ägaren väl känner sin skogsmark och
att han känner personligt ansvar på
längre sikt. Den jämna avkastningen får
inte ses från år till år utan över en betydligt
längre tidsrymd.

Herr talman! Även i detta fall liksom
i allt annat som gäller jord- och skogsbruk
och enskild företagsamhet över
huvud taget kan man väl säga som det
gamla ordspråket: Husbondens öga gör
kon fet. Med dessa ord ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 2.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den motion, som föreliggande
utskottsutlåtande behandlar,
är inte längre bara en motion av en
grupp socialdemokratiska motionärer.
För nägra dagar sedan erhöll den högsta
sanktion som officiell partilinje av
det socialdemokratiska partiets kongress.
Den splittrar regeringsblocket i
två delar, som åtminstone i denna fråga
inte kan förlikas. Men att den socialdemokratiska
partikongressen gett sin
sanktion åt motionen betyder inte att
den ar helt representativ för uppfattningarna
i det större regeringspartiet.
Det finns tvärtom en mycket högröstad
riktning som kräver en betydligt häftigare
vändning i jordbruksfrågan. Den
nöjer sig inte med att slå ut 100 000 småjordbruk
— den vill förinta det mindre
jordbruket och förvandla åkern till
.skogsmark.

Det är ingen tillfällighet att denna
s. k. rationalistiska riktning särskilt intresserat
sig för skogsbruket. Den vänder
sig mot alt skogen skall hänföras
till jordbruksnäringen och hävdar att
den skall hänföras till induslrien. Den
vill ha slut på den nuvarande uppstyck -

Reformering av skogslagstiftningen

ningen av skogen på en massa jordbruk
och menar att skogen och industrien
hör ihop.

Den uttrycker öppet sitt missnöje
med den nuvarande lagen om förbud
för bolag etc. att förvärva fast egendom,
d. v. s. i detta fall att förvärva jordbruk
med skogsmark. Ännu mer ogillar den
statsmakternas högtidliga beslut 1947
att komplettera behövande jordbruk
med åker och skog.

Man får ett nästan kusligt intryck av
att del är sekelskiftets skogspolitik som
föresvävar dessa rationalister. De hänsynslösa
kraven på att industrien skall
disponera över skogstillgångarna leder
i minnet baggböleriets ärelösa skogspolitik.

Föreliggande motion är ett försök att
samla partiet på en mellanlinje. På sitt
sätt är dock de socialdemokratiska motionärerna
inne på samma tankegång
när de hävdar att skogen skall skötas
på sådant sätt att »avkastningen ställes
till förfogande för industri och handel
så rationellt som möjligt».

Motionen är inte alls så utmanande
som de anspråk denna riktning har formulerat,
och jag tycker att motionärerna
har bemödat sig om ett tämligen
mångtydigt skrivsätt. Men där skymtar
ändå tanken på att skogen skall vara industriens
domän, att hindren för detta
måste undanröjas. Samtidigt med deklarationer
till förmån för nuvarande
ägandeförhållanden argumenteras mot
splittringen av skogsmarken och till förmån
för en centralisering. Och, låt vara
försiktigt, vänder sig motionen även
mot den tidigare statliga målsättningen
att komplettera skoglöst jordbruk med
skog.

Endast i undantagsfall, heter det i
motionen, skall komplettering av skog
kunna ske och i så fall endast när detta
iir enda villkoret för att ge brukaren eu
rimlig inkomst. Att detta är en ny socialdemokratisk
linje i frågan, en uppseendeväckande
vändning, tycker jag
framstår som obestridligt.

9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2.‘l

130 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

Särskilt framträder detta, när motionen
diskuterar den ekonomiska principen
för skogsbrukets bedrivande, som
herr Sköld för en stund sedan har argumenterat
för. Såvitt jag kan förstå, vill
motionen ersätta hittillsvarande lönsamhetslinje
med en linje, som innebär,
att det aktuella priset får bestämma avverkningens
omfattning. Detta måste
innebära en kortare omloppstid, d. v. s.
befordra skogsskövling av otillräckligt
utväxt skog. Den skulle sannolikt ge
mer massaved än timmer. I det långa
loppet måste detta minska skogens avkastning.
Dessutom skulle ryckigheten
i skogskonjunkturerna ytterligare markeras.
Under goda tider skulle skogsägarna
till bra priser kunna sälja mer
än normalt och under depressionstider
vid sjunkande priser i många fall
tvingas överlämna sina skogar till mäktiga
köpare. Vi kan inte för vår del inse,
att detta är en vidsynt skogspolitik.

Vi står kvar vid den ståndpunkt, som
riksdagen fastslog 1947, att många
mindre jordbruk måste kompletteras
med skog för att kunna utvecklas och
att konkreta åtgärder i detta syfte måste
vidtagas. Detta är en livsfråga för
många svenska jordbrukare. Att rygga
denna ståndpunkt betyder att med öppna
ögon driva massor av småjordbrukare
från jorden.

De borgerliga reservationer som antecknats
låtsas bekämpa denna linje att
försvåra för behövande jordbruk att
förvärva skog. De vänder sig emellertid
principiellt mot att någon del av nuvarande
bondejord respektive skog skall
överföras i statens ägo. Man har i lantbruksnämnderna
fullföljt denna ståndpunkt
med mycket stor framgång. Detta
har inneburit, att statsförvärv av skog
och jord nästan upphört under det senaste
årtiondet. Därmed skapar man ett
effektivt hinder för att förse skogsbeliövande
jordbrukare med skog — allt tal
om motsatsen till trots.

Vi kommer nämligen inte ifrån, att
det för närvarande är mycket svårt att

genomdriva beslut om avstyckning av
skog från bolag och storjordbruk till
småjordbrukare. Svårigheterna att överföra
av staten disponerade skogar till
behövande småbrukare är också stora
men dock lättare att övervinna. Den
borgerliga ståndpunkten, som klart formulerats
i bondeförbundets reservation,
är alltså ett verkligt hinder för småbönder
att erhålla skog utan att därför bevara
bondeskogen i böndernas ägo. Den
leder nämligen till att dessa under utvecklingens
gång slås ut utan att nya
skogsbönder tillkommer.

När vi talar om att staten skall ha rätt
att inlösa skog, så menar vi inte bara
stora skogsdomäner utan även bondeskog,
som salubjuds till följd av att jordbrukaren
inte kan eller vill fortsätta
vid jordbruket på grund av den fortgående
dragningen till städerna och industrien
eller på grund av att gamla
jordbrukare inte har någon som önskar
fortsätta deras gärning. Det är orimligt
att, såsom reservanterna vill, proklamera
något förbud mot att staten förvärvar
jord och skog i sådana fall.

Vi tror att de socialdemokratiska motionärerna
har rätt i kravet på att lantbruksnämndernas
sammansättning bör
förändras så, att även någon representant
för storskogsbruket kommer med,
men det måste i så fall vara en statlig
representant och det får inte bli så, att
skogsbolagen skall kunna tränga in i
nämnderna för att tillgodose sina skogsintressen.

Motionärernas krav på en sådan förenkling
av skogslagstiftningen, som underlättar
för bolagen att utan större
formaliteter byta skog, vill vi följaktligen
inte biträda. Vi tror tvärtom, att
sådana transaktioner bör försvåras så
mycket som möjligt och att statsmakterna
bör möta sådana ansträngningar
med åtgärder för att tillgodose skogsbehövande
småjordbrukares behov av
skog. Om däremot skogslagstiftningen
behöver ändras i ett sådant syfte, som

Tisdagen den 29 maj 195G em.

Nr 23

131

är rakt motsatt motionärernas, så tillstyrker
vi gärna detta.

När vi i fjol föreslog en utredning i
syfte att överföra skogsindustrierna och
bolagsskogarna i samhällets ägo, motiverade
vi detta bl. a. med de möjligheter
en sådan reform skulle öppna att
förse behövande jordbruk med stödskog.
Vår linje är i dessa avseenden rakt
motsatt motionärernas: vi vill göra slut
på bolagens exploatering av våra skogstillgångar
—- deras linje bygger på
grundtanken att öka denna bolagens
exploatering av den svenska skogen.

På andra områden innehåller emellertid
motionen många riktiga synpunkter
Att skogen skall skötas på bästa sätt är
ett klart samhällsintresse. Vi har härvid
även ett ansvar inför kommande generationer.
Att åstadkomma yrkesutbildning
och upplysning i fråga om
skogsdriften är riktigt. Att ordna bostadsförhållanden
och goda löner — allt
detta är nödvändigt. Men detta befordras
tyvärr inte på motionens linjer i
fråga om principerna för avverkning av
skogen. En bättre arrondering är också
nödvändig på många håll och bör underlättas
utan att man hjälper skogsbolagen.

Motionärernas uppfattning om nödvändigheten
av att utveckla kooperativa
bruksformer bland de mindre skogsägarna
för att i någon mån tillföra detta
skogsbruk stordriftens fördelar sympatiserar
vi med. Vi anser också, att skogsägarna
inte skall ha rätten att missköta
skogen. Motionen uttrycker sålunda inte
bara en skadlig tendens i inställningen
mot småböndernas behov av stödskog
för att kunna fortsätta som jordbrukare
— den har också positiva uppslag som
bör komma under omprövning.

Men motionen och tredje lagutskottets
utlåtande över densamma är långt ifrån
samma sak. Tvärtom måste det fastslås,
att utskottet så modifierat motionens
målsättning, att det mesta som vållat
diskussion bland allmänheten försvunnit.
I kärnfrågan, som för oss är att be -

Reformering av skogslagstiftningen

vara möjlighet att förse skogsbehövande
småjordbruk med skog, är utskottsutlåtandet
uppmjukat.

Av stor vikt för vårt ståndpunktstagande
är också vad som inledningsvis
påpekats. Det har gått så mycket politik
i denna fråga, och den borgerliga oppositionen
har på vissa punkter karikerat
densamma i sådan grad, att man inte
kunnat missförstå avsikten att utnyttja
den för den borgerliga valpropagandan.
Även bondeförbundet vill tydligen utnyttja
frågan för att ge koalitionsbrodern
ett tjuvnyp. Vi vill inte medverka
därtill.

Den borgerliga ståndpunkten tycks
avse att skapa den uppfattningen bland
arbetare och småbönder, att de borgerliga
partierna är deras försvarare mot
socialdemokratiska partiet. Arbetarna
är de svenska bondemassornas pålitliga
vänner, och de har därvid inga biavsikter
utan ett klart gemensamt intresse.
Bondenöd betyder också arbetarnöd.
Det socialdemokratiska arbetarpartiet
kan med rätta kritiseras för sin jordbrukspolitik
i vissa avseenden, men
dess förankring hos arbetarna är dock
ett faktum, och detta utgör alltid hinder
för att i det långa loppet nonchalera
behovet av samhörighet och samarbete
mellan arbetare och bönder.

Jag har försökt klargöra i vilka frågor
vi reser invändningar mot motionen.
Flera av de frågor som ställts i motionen
är dock av det slaget, att de bör
göras till föremål för utredningar, och
därom är vi ense med utskottet. I avvaktan
på dessa och eventuella framtida
förslag avstår vi från ett definitivt
ståndpunktstagande till problemen som
helhet. Vissa ändringar i utskottets motivering
är dock enligt vår mening nödvändiga.

Herr talman! .Tåg föreslår med hänvisning
härtill

att sista raden på s. 23 och det följande
stycket på s. 24 i utskottets utlåtande,
som slutar med orden »kommer
att föreläggas nästa års riksdag...» ut -

132

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

går och ersättes med följande: »Utskottet
anser liksom motionärerna att bolag
och ekonomiska föreningar endast i särskilda
fall efter tillstånd tillätes förvärva
jordbruk och skog. Liksom hittills
bör således bolags ansökningar om förvärv
av jordbruks- och skogsmarker i
enskild ägo prövas restriktivt.

Sådan bondeskog som utbjudes till
salu på grund av att ägaren inte kan
eller vill fortsätta som jordbrukare eller
på grund av att gamla jordbrukare inte
har någon som vill fullfölja hans gärning
bör inlösas av stat eller kommun
och, där detta är lämpligt, användas för
att förse skogbehövande småjordbrukare
med stödskog. Bolagsskog, som på
grund av olämplig arrondering inte fördelaktigt
vårdas och utvecklas, överföres
på samma sött och i samma syfte i
samhällets ägo.

Det är samtidigt nödvändigt att vidta
kraftåtgärder för att realisera de gamla
löftena om att skogbehövande mindre
jordbrukare skall erhålla stödskog och
att lösningen av denna synnerligen viktiga
fråga inte enbart göres beroende av
om möjligheter finnes att sammanlägga
flera jordbruk till större sådana.»

samt att följande rader på s. 22 —
rad 18 — som börjar med orden »Med
uttrycket ...» och slutar med orden
»yppat sig», utgår.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag skall vid denna sena
timme begränsa mig till en detalj i
denna stora fråga.

Herr Sköld gjorde i sin motivering
för behovet av en lagstiftning för att få
till stånd dessa skogsvårdsområden vissa
uttalanden, som jag inte kan låta stå
oemotsagda.

Herr Sköld ville göra gällande att
dessa samskogsvårdsområden helt styrdes
och leddes av skogsägareföreningen,
som ju hade sin varelse i länets huvudstad,
som han uttryckte sig. Tydligen
ville herr Sköld med detta markera, att

det var bra litet kontakt mellan denna
förenings medlemmar och skogsägareföreningen,
med andra ord att skogsägareföreningen
utan medlemmarnas
hörande ordnade på sätt som den fann
för gott med medlemmarnas skog.

Det är en fullständig felaktig uppfattning
att skogsvårdsområdena skulle inta
en sådan attityd. Det är alldeles riktigt
att de har bildats på skogsägareföreningens
initiativ. Medlemmarna har
frivilligt anslutit sig och utgöres av
skogsägare inom ett område som bedömts
lämpligt för verksamheten. Så
var det bl. a. i den första föreningen,
som kom till i Hammerdal i Jämtland.
Men det är att märka att denna förening
själv utser sin styrelse. Den utser
förtroendemän, som arbetar som en styrelse
i vilken annan förening som helst.
Att denna styrelse har kontakt och samråd
med skogsägareföreningen är förklarligt
inte minst med hänsyn till att
skogsägareföreningen har ställt sig som
ekonomisk garant och även hjälpt
skogsvårdsområdet att få en teknisk ledare.
1 ’

Föreningen är sålunda en fullt demokratisk
organisation, och man har vid
flera tillfällen betygat att det går alldeles
utmärkt utan någon särskild lagstiftning
på området. Detta bevisas kanske
bäst av vad herr Agerberg nämnde,
nämligen att man för närvarande är i
färd med att bilda ytterligare .skogsvårdsområden
i länet.

Om skogsägareföreningen hade skött
sambruksföreningen diktatoriskt, skulle
man på goda grunder ha kunnat förutsätta
att den blivit rätt ensam, men tack
vare de goda erfarenheter man haft av
samarbetet med skogsägareföreningen
har man kommit underfund med att
bildandet av sambruksföreningen är ett
efterföljansvärt exempel för skogsägarejordbrukare
på andra håll. Som redan
framhållits av flera talare kommer man
med en dylik förening till rätta med
många skogliga problem. Det blir ett
helt annat intresse för skogsvården i

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

133

och med att skogsägarna genom dessa
sambruksföreningar själva får handlägga
frågorna på sätt som jag här skisserat.
Man kommer till rätta med arbetareproblemet,
sålunda med problemet
att i möjligaste mån kunna ha heltidsanställda
arbetare i skogen, och det
blir precis samma effekt med denna på
frivillig väg sammanslutna förening som
det skulle bli, om man införde en särskild
lagstiftning på området.

Jag har velat göra detta tillrättaläggande,
och jag skall, herr talman, begränsa
mig till dessa kortfattade synpunkter.
Jag ber att få yrka bifall till
den reservation som är avlämnad av
herr Andersson i Dunker in. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Andersson i
Dunker in. fl. avgivna reservationen;
3:o) bifall till den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. avgivna reservationen; samt
4 ro) bifall till det av herr Hagberg under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i
Dunker begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Nyberg votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagits
den under 3:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
tredje lagutskottets utlåtande nr
20 antager det förslag, som innefattas i
den av herr Andersson i Dunker m. fl.
avgivna reservationen, röstar

Reformering av skogslagstiftningen

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 85 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Andersson i Dunker m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Andersson i Dunker in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att lian ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
100 ja och 108 nej, varjämte 2 av kam -

134 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Reformering av skogslagstiftningen

marens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utskottets utlåtande av herr Andersson
i Dunker m. fl. fogade reservationen.

Ordet lämnades på begeäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
anförde:

Herr talman, Jag ber att få meddela,
att voteringsapparaten inte fungerade.

Jag tryckte på »ja», men på tavlan
markerades »frånvarande».

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill här inskjuta ett meddelande,
som torde vara av intresse för kammarens
ledamöter.

Vid slutet av detta sammanträde kommer
nämligen att till bordläggning anmälas
ett memorial från statsutskottet
med förslag till voteringsproposition för
gemensam votering i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om
grunder för byggnadsbidrag till realskolor.

Efter överenskommelse med första
kammarens talman får jag meddela, att
—• under förutsättning att denna voteringsproposition
godkännes av båda
kamrarna -— gemensam omröstning i
frågan kommer att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden om torsdag,
den 31 maj, kl. 10.00.

§ 3

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att stimulera
samarbete mellan mindre skogsägare
för gemensamma skogliga åtgärder
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att en gång bordlagda ären -

den skulle uppföras sist på morgondagens
föredragningslista.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:
nr 159, angående statsregleringen för
budgetåret 1956/57, och

nr 160, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om grunder
för byggnadsbidrag till realskolor; samt
andra lagutskottets memorial nr 40,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande andra lagutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608), jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1956/57 till tekniska högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

303, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola
m. m.;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar;

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23 135

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till ersättningsanstalter
för Långholmen och för kvinnofängelset
i Växjö;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II
för budgetåret 1955/56 jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/50, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 311, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande av
ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1956/57

till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

314, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet;
och

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt samarbete
mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet
väckt motion;

från bevillningsutskottet:
nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; och
nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 278, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Avsättning
till statens hästavelsfond jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.16 på natten.

In fidem
Per Bergsten