Tisdagen den 29 juni (Riksdagens protokoll 1948:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 28

29 juni.

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 juni.

Sid.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekono -

miskt samarbete m. m................................... 3

Lag om dyrtidstillägg'' å folkpensioner........................ 58

Interpellation av herr Hedlund i Rådom ang. försörjningsläget .. 77

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 29 juni.

Utrikesutskottets utlåtande nr 18, om Sveriges anslutning till konvention
ang. europeiskt ekonomiskt samarbete m. m......... 3

Statsutskottets utlåtande nr 204, ang. kostnader för deltagande i

internationella organisationer ............................ 57

Jordbruksutskottets utlåtande nr 67, ang. förvärv av AB Fjäråssand 57
Statsutskottets utlåtande nr 223, ang. anslag till kapitalmedelsför luster.

............................................... 57

— nr 224, ang. anslag till nya kapitalinvesteringar............ 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, ang. lag om dyrtidstillägg för

år 1948 å folkpensioner m. m........................... 58

Statsutskottets utlåtande nr 213, ang. dyrtidstillägg för år 1948 å

folkpensioner.......................................... 77

Andra lagutskottets utlåtande nr 53, ang. ökad ersättning åt silikos sjuka

arbetare ........................................ 77

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21 innevarande
juni.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; och

nr 378, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1948/49,
m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestäm-,
melserna i 19 § första stycket lagen om
arbetarskydd; och

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 225—228,
bankoutskottets utlåtande nr 48 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 54
—56.

§ 4.

Sveriges anslutning till en konvention
angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 257, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 8
maj 1948 samt med överlämnande av
en den 16 april 1948 i Paris undertecknad
konvention angående europeiskt
ekonomiskt samarbete jämte bihang,
äskat riksdagens godkännande av Sveriges
anslutning till berörda konvention.

Till utskottet hade jämväl hänvisats
dels en av herrar öhman och Norling
inom första kammaren väckt motion,
nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
nyssnämnda proposition, dels en av
herr Hagberg i Luleå m. fl. inom andra
kammaren väckt motion, nr 588, i samma
fråga. I motionerna hade föreslagits,
att beslut om anslutning till konventionen
»uppskjutes till dess propositionen
om den bilaterala överenskommelsen
med USA, som har samband
med Marshallplanen, kan behandlas
och avgöras av riksdagen». Alternativt
hade i motionerna föreslagits, att riks -

4 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

dagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition,
nr 257, angående Sveriges anslutning
till konventionen om europeiskt
ekonomiskt samarbete.

Utskottet, som till behandling i ett
sammanhang upptagit ovan berörda
proposition ävensom de bägge motionerna,
hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande
av Sveriges anslutning till
den i Paris den 16 april 1948 undertecknade
konventionen angående europeiskt
ekonomiskt samarbete; samt

att motionerna 1:420 och 11:588
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
I det utlåtande av utrikesutskottet, som
nu ligger på kammarens bord, har utskottet
enhälligt tillstyrkt, att Sverige
slutligt godkänner ett omfattande och
betydelsefullt avtal om europeiskt ekonomiskt
samarbete. Genom detta avtal
skapas en ny internationell organisation
med säte i Paris. Såsom utskottet
anmärker, hade vi knappast från början
tänkt oss, att en så vidlyftig apparat
skulle bli nödvändig. Men om man
gör riktigt klart för sig uppgifternas
utomordentliga omfattning, framstår
betydelsen av en adekvat organisation
för deras bemästrande såsom påtaglig.
Vi ha här ett försök till en internationell
planekonomi i väldig skala såsom
en utväg att komma ut ur ett krisläge.
Medlemsstaterna skola — heter det i
artikel 3 — inom organisationens ram
samt så ofta och i den utsträckning
som må befinnas nödvändigt utarbeta
allmänna program för produktionen
och utbytet av varor och tjänster. Medlemsstaterna
skola också, enligt artikel

8, i största möjliga utsträckning och
på bästa sätt utnyttja tillgänglig arbetskraft.
De skola eftersträva att skapa
full sysselsättning. Konventionen innehåller
talrika uttryck för nödvändigheten
av samarbete mellan medlemsstaterna
inbördes. Ett gemensamt återuppbyggnadsprogram
skall utarbetas och
genomföras. Syftet med programmet
skall vara att snarast möjligt uppnå och
upprätthålla en tillfredsställande ekonomisk
aktivitet utan särskild hjälp
utifrån.

I detta syfte skall programmet, enligt
artikel 1, taga särskild hänsyn till
medlemsstaternas behov att i största
möjliga utsträckning utveckla exporten
till icke deltagande länder. Någon ekonomisk
slutenhet är det alltså inte
fråga om.

När de svenska statsmakterna nu gå
att besluta Sveriges inträde i Parisorganisationen,
är det i känslan av att
ett effektivt samarbete är en absolut
nödvändighet för vinnande av jämvikt
i medlemsstaternas ekonomi och för
successivt återställande av välstånd och
ekonomisk trygghet. Vi hälsa med tillförsikt
begynnandet av detta samarbete,
och vi hysa förhoppningen, att den nya
organisationen skall visa sig utgöra en
ändamålsenlig och stabil grundval för
en samordning av återuppbvggnadspolitiken.
Själva ryggraden i organisationen
är tills vidare den storstilade amerikanska
hjälpen. Liksom Förenta staterna
under kriget lämnade enorma bidrag
till de angripna ländernas räddande
och under de första efterkrigsåren
utövade en jättelik välgörenhet i
stora delar av den förödda världen, på
samma sätt erbjuder den amerikanska
världsmakten nu sina oumbärliga tjänster
för att rädda en rad europeiska folk
från ekonomiskt och därmed också socialt
och politiskt kaos.

Den nya organisationen omfattar 16
stater jämte de västtyska ockupationszonerna,
d. v. s. den franska zonen och

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

den sammanslagna engélsk-amerikanska
»Bizonien». Förenta staterna är icke
medlem annat än indirekt såsom medförvaltare
av Bizonien. Men det förutsättes
självfallet ett intimt samarbete
mellan organisationen och Förenta staterna
för genomförande av återuppbyggnadsprogrammet.

För att kunna någorlunda snabbt fylla
sina omfattande uppgifter har den nya
organisationen redan konstituerat eller
är i färd med att tillsätta en rad av
tekniska kommittér, vari varje medlemsstat,
som är intresserad i respektive
kommittéers uppgifter, har rätt att
vara representerad. I detta sammanhang
vill jag nämna, att den studiegrupp,
som bildades förra året i marginalen
av Paris-konferensen för utredning
av problemet om en eller flera
tullunioner i Europa, har fullföljt sitt
arbete och inrättat ett särskilt utredningskansli
i Bryssel. Sverige och
Norge, som tidigare voro representerade
endast genom observatörer, ha numera
accepterat medlemskap i denna
studiegrupp. Det befanns önskvärt att
genom fullständigt medlemskap underlätta
kontakten mellan denna europeiska
studiegrupp och den delegation,
som är sysselsatt med frågor rörande
ekonomiskt samarbete mellan de skandinaviska
länderna. En underkommitté,
tillsatt av den europeiska studiegruppen,
har tagit itu med en vittutseende
undersökning rörande de ekonomiska
verkningarna av en tullunion mellan de
deltagande länderna. Det är sannolikt,
att denna undersökning skall bli till
direkt nytta för den skandinaviska delegationens
arbeten. I övrigt har den
skandinaviska delegationen hittills huvudsakligen
sysselsatt sig med förarbeten
av till 1 politisk och tullteknisk
natur.

.Sverige har som bekant deltagit i
samarbetet angående Marshallplanen
ända från början. Sedan den nya organisationen
preliminärt trätt i funktion,

har Sverige invalts i det verkställande
utskottet för första året och därmed
fått en ansvarsfull uppgift. Det har varit
regeringens önskan, att vi skulle
kunna aktivt medverka till så gynnsamma
resultat som möjligt av samarbetet,
och vi ha därför delegerat ett
par av den svenska förvaltningens bästa
krafter till detta arbete.

Enligt bestämmelserna för den amerikanska
hjälpen, fastställda i den för
ändamålet av kongressen antagna lagen,
skall dessutom Förenta staternas regering
sluta ett särskilt avtal med envar
av medlemsstaterna angående de allmänna
förutsättningarna för delaktighet
i hjälpen. Därvid märkes, att såsom
hjälp betraktas i vissa hänseenden
inte bara finansiell hjälp i form av
gåvor eller krediter utan också förvärvande
av varor mot kontant betalning
i sådana fall, då knapphet råder
på varorna i fråga och avståendet av
dem därför kan betyda en särskild förmån
för mottagarlandet och en uppoffring
för USA. Förhandlingar om sådana
tvåsidiga avtal ha förts sedan
några veckor tillbaka. På det hela taget
äro de avtalsförslag, som från amerikansk
sida tillställts var och en av
medlemsstaterna, av identiskt innehåll.
Det hade givetvis varit önskvärt, att
en proposition angående godkännande
av ett dylikt avtal mellan Sverige och
USA hade förelegat till behandling redan
nu. Emellertid har det inte varit
möjligt att slutföra dessa förhandlingar
så tidigt. Så snart de avslutats, kommer
resultatet åt! underställas riksdagen
genom proposition. En förlängning av
riksdagssessionen med ett par veckor
har nödvändiggjorts, för att avtalet
skall kunna snarast prövas.

Bildandet av Parisorganisationen och
Sveriges anslutning till denna är för
vårt lands vidkommande den viktigaste
händelsen på det utrikespolitiska området
sedan riksdagens debatt den 4
februari om utrikes- och handelspoli -

6 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

tiken. I ingressen till konventionen ha
de avtalsslutande parterna uttalat som
sin uppfattning, att sunda ekonomiska
förhållanden i Europa utgöra en nödvändig
förutsättning för att förverkliga
FN:s ändamål, bevara individens
frihet och öka det allmänna välståndet,
samt att sådana förhållanden bidraga
till upprätthållandet av freden. Därmed
är också antytt, vari den politiska
betydelsen av denna konvention framför
allt är att söka. Att svåra ekonomiska
rubbningar i folkens dagliga liv
lätt medföra politisk oro och internationella
friktioner är en alldaglig sanning.
Åtgärder som bidra till att höja levnadsstandarden
hos den stora massan
av människor i de olika länderna, att
minska riskerna för en omfattande arbetslöshet,
att upprätthålla ekonomisk
balans och ett stabilt penningvärde,
dylika åtgärder äro ögnade att också
underlätta fredens bevarande. De stater,
som sammanslutit sig till organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete, ha gjort detta, såvitt jag
förstår, i den övertygelsen att de därmed
främja freden mera effektivt än
kanske är möjligt på någon annan väg.

På det rent politiska planet ha för
Sveriges del de allmänna riktlinjerna
för vår utrikespolitik förblivit desamma
som tidigare. Detta är helt naturligt.
Sverige har all anledning att
söka följa en konstant utrikespolitik.
Både vårt geografiska läge, våra traditioner
och intresset av ostörda förbindelser
med främmande makter bjuda
oss att i utrikespolitiken vara följdriktiga
och undvika nervösa kastningar.
Jag är medveten om att här och var
en sådan tankegång stämplas som doktrinär
och att häftiga svängningar upphöjas
till heder och värdighet av ett
vaksamt följande av det internationella
lägets förändringar. Men det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att inom
riksdagen funnits föga gehör för tvära
kastningar inom vår utrikespolitik. Det

uttalande, som gjordes för en vecka sedan
i motiveringen för beslutet om försvarsanslagen,
bekräftar den svenska
riksdagens fasthållande vid de riktlinjer,
som tidigare vunnit allmän anslutning.
Regering och riksdag önska alltjämt
inte genom förhandsengagemang
avhända vårt land rätt och möjlighet
att stå utanför ett nytt krig.

Jäg tillät mig under försvarsdebatten
i första kammaren det påståendet, att
det för de smärre staterna i allmänhet
är mest tilltalande att, när det gäller
storpolitiskt samarbete på det internationella
planet, utöva detta i de former
och med de möjligheter till aktiv medverkan
och inflytande som erbjudes i
en internationell organisation av universell
karaktär. Detta är i varje fall
en naturlig tankegång för Sverige och
för åtskilliga andra stater, som helst
önska slippa bli inblandade i alla slags
internationella konflikter, utan möjlighet
till eget inflytande och ändå nödgade
att ta alla konsekvenser av andra
makters politik. Inom en allmän internationell
organisation blir läget ett annat.
Den är inte tillkommen såsom ett
förbund till skydd mot någon viss makt
eller grupp av makter. Den innesluter
alla. Organisationen arbetar enligt i
stadgarna fastställda metoder och riktlinjer,
och varje medlem har rätt att
göra gällande sin mening och delta i
avgöranden. Medlemmarnas ansvar är
begränsat både genom möjligheten att
tillkännage sin ståndpunkt och verka
för den och genom de preciserade reglerna
om medlemsstaternas förpliktelser.

Jag framhöll också i den nämnda debatten
att, när den internationella organisationen
inte fungerar med tillräcklig
effektivitet, andra utvägar kunna
te sig nödvändiga för somliga stater.
Det är en gammal erfarenhet att, när
ett omfattande krig grundligt rubbat
maktbalansen i världen, en ny jämviktspolitik
snart nog kristalliserar ut sig.

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28. 7

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

Det har visserligen varit en utbredd
förhoppning både efter det första
världskrigets slut och nu efter det
andra världskriget, att jämviktspolitiken
skulle ha sett sina bästa dagar och
ersättas med den nybildade internationella
organisationens planmässiga
och solidariska politik. Men dessa förhoppningar
ha hittills inte gått i uppfyllelse.
Jämviktspolitikens idé dyker
då ofelbart upp igen såsom erbjudande
cn åtminstone provisorisk lösning i ett
labilt internationellt läge. Det är tendensen
att åstadkomma en jämvikt som
nu i så hög grad och med allt fog gör
sig gällande i internationell politik.
Östblocket har genom sina egna rustningar
och genom ett vidlyftigt nät av
försvarspakter skapat ett militärsystem
av stor utbredning och styrka. Amerikas
förenta stater, å sin sida, har
förstärkt västmakternas ställning dels
genom egen upprustning, dels på politisk
väg, varvid särskild vikt måste tillläggas
den av senaten nyligen antagna
s. k. Yandenberg-resolutionen med dess
betygade intresse för och uppmuntran
av de västeuropeiska ländernas inbördes
samverkan på försvarets område
och dess uttalande om stöd åt sådana
gruppbildningar. I Västeuropa utgör
Brysselpakten ett påtagligt uttryck för
den nämnda tendensen att skapa ett
jämviktsläge.

I en svensk tidning skrevs häromdagen,
att jag genom mina uttalanden
under debatten den 4 februari förkunnade
mitt misshag med Bevinplanen
och detta till på köpet i föga diplomatiska
ordalag. Påståendet är naturligtvis
grovt felaktigt. Svenska regeringens
ställningstagande till militära engagemang
med en stormaktsgrupp var ingenting
nytt. Det var en upprepning av
vad som sagts mångfaldiga gånger och
utgjorde följaktligen icke något uttryck
för kritik av den s. k. Bevinplanen. Vad
som hittills förverkligats av denna plan
är den nyssnämnda Brysselpakten mel -

lan England, Frankrike och Beneluxländerna.
Genom denna pakt ha de
fördragsslutande länderna sökt koordinera
sin politik, sitt försvar och i viss
utsträckning också sin ekonomi. Det är
en union, som vi önska all möjlig framgång
i sina konsolideringssträvanden.
Vi ha här i landet full förståelse och
sympati för att varje nation söker lösa
sitt säkerhetsproblem från sina egna
förutsättningar och med beaktande av
sina egna förhållanden.

Jag kommer härefter in på frågan om
de skandinaviska ländernas inbördes
samverkan på försvarets område.

Sedan den svensk-norska unionens
upplösning har frågan om försvarsförbund
mellan Sverige och Norge inte på
allvar varit aktuell förr än i dessa dagar.
Tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund
har dock dykt upp i den
offentliga diskussionen då och då. Men
i intet av våra länder har det funnits
någon allmännare resonans härför. Med
hänsyn till den överensstämmande utrikespolitik
som de tre länderna sedan
lång tid tillbaka fört borde en viktig
förutsättning för det militära samarbetet
ha funnits. Spörsmålet om försvarets
samordning eller ett mera partiellt
samarbete på detta område ansågs dock
alltid falla utanför programmet för internordisk
samverkan. Utan att gå närmare
in på orsakerna härtill kan jag
väl våga det påståendet, att ett av skälen
var våra folks önskan att ha fullt
fria händer i vad gällde försvarspolitiken.
Vissa olikheter i den allmänna
synen på försvarsfrågan funnos ju också.
Vi voro eniga om att i händelse av
krig neutraliteten borde upprätthållas,
och vi ha samarbetat vid utformandet
av neutralitetsregler, huvudsakligen avseende
sjö- och luftkrigets neutralitetskränkningar.
Efter tillkomsten av Nationernas
förbund voro dessa regler ämnade
alt tillämpas i sådana fall, då förbundet
inte fungerade eller då eljest
neutralitet var förenlig med förbunds -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

akten. Så långt som till ett gemensamt
neutralitetsförsvar sträckte sig inte
önskningarna eller förhoppningarna.

Problemet om en interskandinavisk
försvarssamverkan kan ställas i två
olika sammanhang. Sålunda kan en
samverkan tänkas som ett led i ett internationellt
trygghetssystem, uppburet av
en allmän internationell organisation.
I ett sådant sammanhang kunde de
skandinaviska länderna bilda en regional
grupp inom det gemensamma förbundet
och i första hand organisera
försvaret inom denna grupp. För min
del har jag tidigare trott att det så
ställda problemet skulle nödvändigtvis
aktualiseras när en gång våra länder
finge mottaga en anmodan om att sluta
avtal med FN:s säkerhetsråd om tillhandahållande
av militära styrkor, enligt
vad som föreskrives i artikel 43 av
stadgan. Men ett internationellt säkerhetssystem
har inte kunnat byggas upp.
Några avtal av den art, varom artikel
43 talar, ha inte förberetts, och hela
systemet har på grund av de rådande
motsättningarna inom FN hittills stannat
på papperet.

Det är sålunda inte i detta sammanhang
som ett skandinaviskt försvarssamarbete
i dagens läge påkallar uppmärksamhet.
Den fråga som nu aktualiserats
är huruvida våra länder kunna
till ömsesidigt gagn samordna sina militära
resurser för att stå starkare i en
anarkisk värld, där ännu inte ett
internationellt säkerhetssystem i verklig
mening kunnat åstadkommas. Under tidigare
debatter i Sverige har åtskillig
skepsis kommit till uttryck rörande
möjligheten att åstadkomma ett dylikt
försvarsförbund och rörande utsikterna
till att det skulle bli tillräckligt hållbart
och starkt. Ett försvarsförbunds styrka
är beroende av att det uppbäres av ett
medvetet gemensamt intresse. Ifall intressena
under trycket av ändrade förhållanden
gå isär, kan förbundet lätt
nog brista. Utvecklingen kan också ta

en motsatt riktning. Genom inträffade
händelser kunna de deltagande länderna
svetsas samman till en starkare enhet
än vad som kunde väntas vid försvarsförbundets
tillkomst.

Den diskussion som förts i denna
fråga nu och tidigare har haft karaktären
av ganska lösa funderingar. Någon
verklig undersökning och bearbetning
av de militärtekniska sidorna av spörsmålet
har knappast företagits. Vitt skilda
meningar ha kommit till uttryck angående
den militära effekten av ett försvarsförbund
för Sveriges del. En ingående
undersökning och prövning av
hithörande frågor skulle kunna ge ett
bättre underlag för ett senare politiskt
bedömande av hela problemet.

Från dessa utgångspunkter föreföll
det svenska regeringen att, med hänsyn
till den ökade internationella spänningen,
en gemensam skandinavisk utredning
av de antydda militärtekniska
spörsmålen vore önskvärd, utan avvaktan
på det framtida läge, då uppbyggandet
av ett internationellt trygghetssystem
eventuellt skulle aktualisera en
skandinavisk samverkan. Vi tänkte oss
att man skulle förfara enligt samma
metod som användes vid upptagandet
av frågor om ekonomisk samverkan. På
andra håll i världen går man ibland tillväga
på ett annat sätt. Man börjar t. ex.
med att ingå ett avtal om en tullunion
för att därmed få principen fastslagen.
Efteråt tar man itu med undersökning
av de talrika praktiska tillämpningsfrågor
som uppstå och söker successivt
lösa dem. Med denna metod vinner
man den psykologiska effekten av att
unionen omedelbart kommit till stånd.
Något liknande gäller bildandet av försvarsförbund.
Man kan börja med att
proklamera förbundet i en principöverenskommelse
och uppskjuta frågorna
om innebörden därav till efterföljande
överenskommelser. För oss ligger den
motsatta metoden närmare till hands
och stämmer mera med vårt betänk -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

Sveriges anslutning till en

m. m.

samma kynne. Vi önska helst från början
veta exakt vad vi ge oss in på. Vi
vilja gärna pröva olika möjligheter och
inte undanskjuta tanken på partiella
lösningar. Problemet är för oss inte en
fråga på kort sikt, utan vi se det som
ett led i ett konstant fortgående skandinaviskt
samarbete.

När regeringen i slutet av april rådfrågade
utrikesnämnden i saken, restes
inga invändningar mot att ett förberedande
resonemang upptogs med de
norska och danska regeringarna. Igångsättandet
av en utredning är visserligen
i och för sig ingen bindande handling,
men det är givet att ett svenskt initiativ
på detta område förutsätter en önskan
och förhoppning om ett positivt
resultat. Vid därefter följande kontakter
med de andra bägge regeringarna
ha dessa gett uttryck åt sin uppskattning
av initiativet och sitt stora intresse
för saken, överläggningar ha ägt rum
vid flera tillfällen. Därvid har i främsta
rummet diskuterats det mandat som
borde ges åt utredningsmännen. Från
svensk sida önska vi begränsa utredningen
till att avse hur vi bäst kunna
militärt försvara vår frihet och självständighet
under antagande att vi eftersträva
att hålla oss utanför en konflikt.
Däremot har det inte varit vår avsikt
att utredningens igångsättande skulle i
och för sig låsa fast de deltagande länderna
vid en viss utrikespolitisk linje.
Först när den tilltänkta utredningens
resultat föreligger, kan vartdera landet
bedöma fördelar och nackdelar av en
samordning på detta område under jämförelse
med andra tänkbara möjligheter.
Till dess skulle alltså en avvaktande
hållning intagas. Med hänsyn till vissa
skiljaktigheter som framträtt under dessa
överläggningar ha vi varit ense om
att inte forcera frågan utan ta tillräcklig
tid på oss för fortsatta diskussioner.
Dessa diskussioner fortsätta alltså.

Under överläggningar med våra danska
och norska kolleger har ibland

sagts att »neutralitet» är ett svårsmält
ord i deras länder. Och det är utan
tvivel så, att en nedvärdering av detta
begrepp kan konstateras lite varstans
i världen. Ordet i och för sig uttrycker
ju endast det faktum, att en stat militärt
håller sig utanför en pågående konflikt
och därvid tillämpar vissa erkända folkrättsliga
regler, som främst avse skydd
mot kränkningar av territoriet. Det är
sålunda ett alldeles färglöst ord. Men
vad som ter sig hårdsmält på många
håll är den politik, som går ut på att
bevara neutraliteten.

Det är många olika faktorer som ha
bidragit till att neutralitetsidén blivit
så omstridd. Somliga reagera därför
att de felaktigt lägga in däri en allmän
ljumhet i inställningen till de internationella
händelserna. Andra tänka på
misslyckade försök att hävda en korrekt
neutralitet i kritiska situationer.
Andra åter hänvisa till de många fall,
då en neutral stat blivit angripen trots
sin neutralitetsvilja och inte haft tillräckliga
krafter att försvara sig. Somliga
erinra sig att neutraliteten varit en
»icke krigförandes» metod att skaffa
sig extra fördelar från de krigförande.
Slutligen finns det de som anse att det
är varje folks plikt att ställa upp på en
frontlinje och därmed på förhand välja
sida i en kommande eventuell kamp,
som antages i lika grad komma att gälla
alla nationers framtid. De ogilla såsom
desertering att somliga stater förklara
sig avböja att inmönstras.

Men vi äro inte färdiga med neutraliteten
därför att den reser många problem
och inte kan överblickas till alla
sina konsekvenser. Kritiken mot de avsteg
från den strikta neutraliteten, som
under det sista kriget gjordes i Sverige,
drunknar i tillfredsställelsen över att
freden kunde vidmakthållas, att vi inte
blev ett ockuperat land och inte ett basområde
för den tyska krigsmakten.

Om neutralitetspolitiken under eu
framtida konflikt lyckas, ha vi utan att

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

indragas i kriget åstadkommit det maximum
av insats, som mindre stater över
huvud kunna göra, nämligen att hålla
sitt eget territorium fritt. Misslyckas
vi, så ha vi i varje fall inte förspillt någon
möjlighet. I en så dynamisk epok
som den nuvarande kan ingen trygghet
vinnas vare sig på den ena eller andra
vägen. Men otryggheten kännes större
om vi helt plötsligt växla spår och köra
in på alldeles nya vägar.

Det förekommer också en annan uppskattning
av neutraliteten än den jag
nyss givit några prov på. Jag nämner
ett par exempel för dagen. I en hyllningsartikel
i Times häromdagen, ägnad
åt 100-årsminnet av den schweiziska
konstitutionen, har författaren uttalat
om den schweiziska neutraliteten, att
den är för Schweiz en vital fråga. »Armén,
som hålles i beredskap för varje
trängande fara, har givit den abstrakta
neutralitetsprincipen en politisk giltighet.
Denna politik har bevisat sitt värde
... Schweiz har betraktat sin neutralitet
inte endast som sin rätt utan också
som sin plikt. Landet betraktar sina
transalpina vägar och järnvägar som
anförtrodd egendom att försvaras mot
alla angripare. På samma gång är nationen
ovillig att offra denna tillgång
genom att alliera sig med någon ny ordning,
grundad på den väpnade kraften
hos någon grupp av makter.»

En liknande tankegång har nyligen
kommit till uttryck i ett tal av den
schweiziske utrikesministern: »Neutraliteten
tjänar våra intressen i den meningen,
att vi anse den som det mest
effektiva medlet att leva i fred med
andra folk och ibland oss själva. Men
vi äro också övertygade om att vi genom
att bevara vår neutralitet göra den
internationella gemenskapen större
tjänster än om vi avstå därifrån. Erfarenheten
från två världskrig ger bevis
härför.»

Neutralitetspolitiken är alltså föremål
för skilda värderingar. På många håll

ser man med ogillande att smärre stater
som Sverige uppställa den som program.
Det är också klart att en starkare
makt kan ha större utsikter att
fullfölja ett neutralitetsprogram än en
svagare stat. Men tiderna växla och de
internationella konstellationerna med
dem. Det kan i en framtid bli långt
flera stater som samla sig om en jsolitik,
sådan vi tänka oss den för Sveriges
del, och det finns redan nu stora territorier
i världen som inte kunna inräknas
i några bestående »block».

De skandinaviska folken komma att
ta ställning till frågan om militär samverkan
i enlighet med sitt bedömande
av vad som är riktigt och klokt för respektive
länder. Under de överläggningar
som förts ha naturligtvis inga
försök gjorts att öva påtryckning på
eller ens att övertala varandra att följa
en viss politik. Vad Sverige beträffar
önskar det svenska folket ta ansvar för
vårt eget lands politik, men vi ta inte
ansvaret för något annat lands utrikeseller
försvarspolitik. Det skandinaviska
samarbetet karakteriseras av att fria
och jämbördiga folk eftersträva det
mått av samverkan, som de samtliga
finna nyttigt och lämpligt och motsvarande
en allmän opinion inom sina länder.
All tanke på att öva påtryckning
är oss fullständigt främmande.

Herr OHLIN: Herr talman! Bland
Sveriges folk råder enighet om en politik
som syftar till att bevara vår fred
men om så erfordras med alla medel
försvara friheten och oberoendet. Åsikterna
om de bästa vägarna för en politik
i detta syfte kunna vara olika. Men
enigheten i fråga om målsättningen är
glädjande fullständig, i varje fall inom
de demokratiska partierna. En reservation
får nämligen göras för det kommunistiska
partiet, inte alla med kommunisterna
röstande, men den mera aktiva
kadern inom partiet. Deras följsamhet

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

gent emot önskemål från öster och deras
entusiastiska hyllande av frihetsförtryckande
omvälvningar av s. k. folkdemokratiskt
slag sätta dem i en särställning
och beröva deras deklarationer
väsentligt värde.

Alt vårt land, bl. a. genom verksamhet
inom Förenta Nationernas ram, bör
söka befrämja internationella konflikters
lösning med fredliga medel och
världsfredens tryggande är självklart.
Men våra möjligheter till insatser av
denna art äro uppenbarligen begränsade.
Likväl kan varken vårt land eller
andra mindre stater fritagas från allt
ansvar för den internationella utvecklingen
i detta avseende. Tvärt om åligger
det oss att vid uppdragande av linjerna
för vår egen politik icke tappa
denna synpunkt ur sikte. De förhoppningar,
som tidigare ställdes på Förenta
Nationerna i fråga om de storpolitiska
problemens lösning, ha knappast infriats,
men vi kunna inte upphöra att
hoppas på denna organisations utveckling
och stärkande och böra heller inte
underlåta att stödja densamma. En av
de omständigheter som i högsta grad
försvagat Förenta Nationerna och minskat
dess handlingsmöjligheter är uppkomsten
av ett östeuropeiskt statsblock,
som bl. a. med vetoklausulens hjälp lägger
hinder i vägen för uppgörelser i en
rad frågor av betydelse för Europas
ekonomiska återuppbyggnad och politiska
stabilisering. Det är naturligt att
som en motvikt till detta östblock även
bland västmakterna en tendens framträtt
till närmare samverkan i olika avseenden.
Detta bör ur svensk synpunkt
ingalunda beklagas utan tvärt om hälsas
med tillfredsställelse, då det för vårt
land vore föga tilltalande om en stark
maktkoncentration i Östeuropa kunde
bygga upp en på vår kontinent dominerande
maktposition. En annan sak är
att en uppdelning av världen i motsatta
hlock i och för sig naturligtvis inte är
önskvärd.

Under förhållanden som dessa ställes
den svenska utrikespolitiken inför mycket
allvarliga problem. Sveriges läge i
gränszonen mellan östblockets och västmakternas
intressesfärer skapar andra
utrikespolitiska förutsättningar än under
mellankrigstiden. Risker och möjligheter
av olika slag uppkomma därför
för vårt land. Utformningen av en
utrikespolitik med förut angivet syfte
blir möjlig endast efter ett noggrant
övervägande av det världspolitiska lägets
olika aspekter. Enligt den mening,
som här i riksdagen företrädes av den
politiska riktning jag representerar, leder
ett dylikt övervägande till slutsatsen,
att vårt land ej bör ikläda sig några
militära alliansförpliktelser. Jag bortser
då från det militära samarbete som
eventuellt kan komma till stånd i Skandinavien,
vilket jag strax skall beröra.

En politisk linje av detta slag innebär
ingalunda att Sverige skulle föra en politik,
som ställer oss lika långt från de
båda motsatta statsgrupperna. Det får
inte bli tal om någon schematisk medelväg
av detta slag, där svensk utrikespolitik
ängsligt strävar efter att icke irritera
någon av de två parterna. De tendenser
i denna riktning, som man tyckte
sig spåra hos utrikesminister Undén
och den svenska regeringen under fjolåret,
ha — det är jag glad att konstatera
— inte framträtt på samma sätt i
år. En anpassning i god mening av den
svenska utrikespolitiken har ägt rum i
den riktning som man på vårt håll förordar.
Framför allt är det uppenbart att
Sveriges anslutning till »Organisationen
för europeisk ekonomisk återuppbyggnad»
och vår villighet till intim samverkan
med Förenta staterna i detta
sammanhang innebära ett politiskt ställningstagande
av betydande räckvidd.
Tanken att de ekonomiska problemens
behandling kan eller hör ligga utanför
politiken är ohållbar, vare sig det gäller
inhemska eller internationella problem.
En sådan tanke hyses säkert inte

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

av någon i denna kammare. Sveriges
deltagande i det samarbete, som nu håller
på att komma i gång med utgångspunkt
från den s. k. Marshallplanen,
innebär alltså i ett viktigt avseende ett
politiskt närmande till västerns demokratier.

Att detta samarbete för oss ter sig så
naturligt och välbefogat beror i första
rummet därpå, att det kan på ett avgörande
sätt befrämja den ekonomiska
återuppbyggnaden inom en stor del av
Europa. Samarbetet underlättas av den
gemenskap i kulturellt och ideologiskt
avseende, som binder oss till västerns
folk. Låt oss inte heller glömma att en
ekonomisk konsolidering av Västeuropa
betyder en förstärkning av demokratien.
Sverige har ett stort och uppenbart
intresse av att demokrati och frihet
råda inom så stora och viktiga delar
av världen, att även vår svenska demokrati
kan leva vidare och utvecklas.
Svenskt deltagande i arbetet för Västeuropas
ekonomiska återuppbyggnad
och konsolidering ter sig så mycket naturligare
som jag är övertygad om att
västerlandets demokratier, de må nu
vara större eller mindre, på grund av
hela sin åskådning aldrig kunna göra
annat än respektera varandras frihet
och oberoende.

Det är med sorg och beklagande man
måste konstatera, att de internationella
politiska motsättningarna det senaste
året undergått en sådan skärpning, att
en krigisk sammanstötning i en nära
framtid ej förefaller helt utesluten, även
om den fortfarande kan betecknas som
föga sannolik. Det är i detta läge naturligt
att fråga uppkommit om en svensk
militärpolitisk samverkan dels med de
skandinaviska staterna, dels med västerns
demokratier. Jag har redan framhållit
att enligt den mening jag företräder
vårt land bör föra en sådan politik,
att Sverige så vitt möjligt ej blir ett av
de områden, där militära sammanstötningar
mellan stormakterna särskilt

kunna befaras. Naturligtvis kan den
världspolitiska utvecklingen bli sådan,
att ett dylikt försök att hålla Sverige
utanför den militära riskzonen blir utsiktslöst.
Men tills vidare synes man
sakna anledning till en så pessimistisk
uppfattning. Det är därför berättigat
och av den största vikt att den svenska
utrikespolitiken i detta grundläggande
avseende fasthåller sin hittillsvarande
riktlinje. Vi skulle inte gagna vare sig
Sveriges fred eller världsfreden genom
att föra en politik, som ledde till att
Skandinavien redan från början måste
bli indraget i varje krigisk sammanstötning
av större omfattning. Utan att här
närmare diskutera olika militära förutsättningar
kan det vara berättigat att
hänvisa till vårt lands i flera avseenden
speciellt utsatta läge.

Uppfattningen, att en svensk strävan
att hålla vårt land utanför den mest utsatta
riskzonen för närvarande ej ter
sig utsiktslös, grundar jag främst därpå
att ingendera stormaktsgruppen torde
ha anledning finna en dylik svensk politik
vara stridande mot dess intressen.
Kan man på alla håll vara säker om att
de skandinaviska folken inte låta sig
dragas med i aggressiva företag, minskas
uppenbarligen för envar av stormaktsgrupperna
behovet av att militärt
kontrollera denna halvö. Därigenom reduceras
naturligtvis frestelsen att försöka
att med våld genomföra en ockupation,
vilken under alla omständigheter
måste bli kostbar för den anfallande.

I detta avseende befinner sig Norge i
ungefär samma läge som Sverige, och
framgång för en svensk politik av detta
slag förutsätter i viss mån att även
Norge strävar efter att stanna utanför
riskzonen så långt det är möjligt, över
huvud taget är intressegemenskapen
mellan Sverige och Norge på försvarets
område uppenbar. Både ur svensk synpunkt
och ur norsk torde försvaret av
det egna landet kunna lättare ordnas
inom ramen för en intim militär sam -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

verkan mellan de båda staterna. Militära
sakkunniga torde vara överens om
att efter en tillfredsställande planläggning
försvaret av den skandinaviska
halvön — och därmed av Sveriges territorium
— har bättre förutsättningar,
om det skötes av de båda länderna tillsammans
än om de gå fram var för sig.
Mot denna bakgrund framstår det som
naturligt, ifall Sverige och Norge oberoende
av alla utrikespolitiska överväganden
i övrigt ville låta militära experter
undersöka hur denna militära samverkan
bäst kan ordnas i det fall då ett
angrepp riktas mot dem båda. Mera
långtgående militära överenskommelser
av generellt slag förutsätta naturligtvis
en viss enhetlighet i den svensk-norska
utrikespolitiken. Men det vore icke befogat
om man på svensk sida som villkor
för de militära konferensernas upptagande
skulle kräva en norsk anslutning
till någon viss utrikespolitisk linje.
En annan sak är att sedan utredningarna
slutförts, eventuella överenskommelser
av militäralliansernas typ måste
förutsätta en väsentlig överensstämmelse
i fråga om den svenska och den norska
utrikespolitiken. Utredningarna
syfta bl. a. till att klargöra förutsättningarna
för sådana överenskommelser
och att de skola komma till utförande
utan att i och för sig binda någondera
parten. Men det är naturligt att undersökningarna
begränsas till att omfatta
handlingsalternativ som ej stå i direkt
strid med någotdera landets nuvarande
utrikespolitik.

Jag har fått det intrycket, att handläggningen
av detta spörsmål skett på
ett sådant sätt, att distinktionen mellan
ett norskt utrikespolitiskt ställningstagande
före de militära konversationernas
påbörjande å ena sidan och en viss
utrikespolitisk samstämmighet som förutsättning
för långtgående överenskommelsers
ingående å andra sidan icke
blivit till fullo beaktad. I varje fall har
missförstånd på denna punkt framkom -

mit både i Norge och annorstädes, vilket
måste beklagas. Jag hoppas att den
svenska regeringen skall inta en alltigenom
positiv hållning till militära undersökningar
av detta slag utan att komplicera
frågan genom för tidiga krav
av utrikespolitisk art.

I den mån militära konversationer
komma till stånd är det enligt min mening
önskvärt att dessa äga rum under
dansk medverkan även om förutsättningarna
för långtgående överenskommelser
av uppenbara geografiska skäl
äro mindre gynnsamma vad Danmark
—Sverige beträffar än i fråga om de två
staterna på den skandinaviska halvön.
En viss standardisering utav vapenutrustningen
och andra dylika frågor tillhöra
de ingalunda oviktiga spörsmål
som med fördel kunna diskuteras som
led i en trepartssamverkan. — Skulle
man i Moskva med fortsatt ogillande
möta varje skandinaviskt samarbete av
dessa slag, bör det naturligtvis inte inverka
på Sveriges hållning.

Låt mig till sist göra en allmän reflexion
rörande önskvärdheten av att
det blir på alla håll uppenbart vilken
betydande enighet som råder i Sverige
mellan de demokratiska partierna i fråga
om huvuddragen av den politik, till
vilken jag i det föregående givit min
anslutning. Jag kan inte tillbakahålla
uttrycken för en viss överraskning över
att man på regeringshåll i ett par uttalanden
utanför riksdagen i stället för
att understryka denna enighet mellan
de demokratiska partierna i riksdagen
snarare tycks vilja nedvärdera densamma.
Man har här ett utav de tyvärr
ej alldeles fåtaliga exemplen på en viss
valhänthet i handläggandet av utrikespolitiska
spörsmål, särskilt när det gäller
att undvika uppkomsten av oriktiga
föreställningar i utlandet. En del uttalanden
från regeringshåll ha lett till
missuppfattningar bl. a. därför att de
— låt vara mot talarnas avsikt — kunnat
uppfattas som eu »sinnelagets neu -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

tralitet» gentemot en tävlan i världen
mellan demokratiens och frihetens krafter
å ena sidan och diktaturens å andra
sidan. Det är ej på den vägen som vårt
beslut att undvika militära alliansförpliktelser
utanför Skandinavien skall
motiveras. Sådant tal kan tolkas på ett
sätt som står i strid med svenska folkets
verkliga inställning och kan lätt
leda till missförstånd av allvarligt slag,
som det är angeläget att undvika. Skälen
för Sveriges hållning till de militära
alliansproblemen och vår strävan
att på den alliansfria linjen såvitt möjligt
hålla vårt land utanför de krigiska
konflikterna äro, som jag redan anfört,
helt andra. Så som världen ser ut kunna
vi hoppas att på denna väg mer än
på andra gagna fredens och frihetens
sak. Men Sveriges hållning bör hävdas
på ett sätt som gör rättvisa åt vår demokratiska
åskådning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Då den svenska riksdagen efter
krigets slut beslöt Sveriges anslutning
till Förenta Nationerna, stod det för
oss alla klart, att det var en sak av
första rang att man skapade den organisation,
F. N., som världen behövde
efter det krig, som förött praktiskt taget
allt, där det gått fram. Dock hyste man
på vissa håll, och inte minst inom det
parti jag representerar, betänkligheter
i det att man befarade, att om organisationen
inte skulle komma att fungera
på det sätt, som man egentligen
avsåg med densamma, så skulle vår
gamla tradition att hålla oss alliansfria
inte kunna hålla oss utanför ett
nytt krig. Dessa våra betänkligheter
anmälde vi också, då heslutet om vår
anslutning till F. N. fattades. Det sades
ju redan då, att, om förhållandena inom
F. N. skulle komma att utveckla sig på
ett mindre tillfredsställande sätt, vil -

ket tyvärr också blivit fallet, man naturligtvis
fick taga under omprövning
frågan om hur vi skulle ställa oss i det
ena eller det andra fallet. Låt vara
att F. N. på grund av ideologiska och
andra uppfattningar inte har lyckats
komma i gång med sitt återuppbyggnadsarbete
i en sönderslagen värld; vi
böra väl ändå kunna hoppas på en ljusare
fortsättning och att förhållandena
i nu berörda hänseende skola bli bättre
genom att rådsdeltagarna kunna komma
samman och resonera med varandra.

Det förslag, som i dag föreligger till
behandling, avser ju inrättandet av en
ny organisation, och självfallet frågar
man sig då vad denna organisation kan
komma att bära i sitt sköte. Förslaget
tar ju sikte på det ekonomiska återuppbyggnadsarbetet,
vilket givetvis inte
kunnat komma i gång på grund av de
stora meningskiljaktigheter, som allt
fortfarande råda mellan stormakterna,
och vi ha, med tanke på nödvändigheten
av att ytterligare försök göras i
syfte att finna en väg för det internationella
samarbetet, anslutit oss till
detta förslag. Man kan inte kommå
ifrån den känslan, att de, som inte
vilja vara med om detta ytterligare försök
till en återuppbyggnad av en sönderslagen
värld, räkna med att de med
sin ideologiska uppfattning skola lättare
kunna vinna makt över människornas
sinnen i den ena nationen efter
den andra, om ingenting göres för
denna återuppbyggnad.

Alla äro vi väl på det klara med att
det för åstadkommande av ett tillfredsställande
resultat i detta avseende är
nödvändigt att man skapar sysselsättningsmöjligheter
åt människorna. Men
i dag kunna människorna i stora delar
av världen inte få sysselsättning och
därmed åstadkomma den produktion,
som är nödvändig för tillgodoseende av
det hela världens behov, som uppstått
under de skickelsedigra åren under

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

världskriget och därefter. Om detta
försök att genom den s. k. Marshallplanen
åstadkomma ett ekonomiskt
återuppbyggnadsarbete i världen lyckas
och man kan nå en bättre kontakt
mellan de olika uppfattningar, som nu
i detta avseende råda inom F. N., kan
det tänkas att F. N. kan växa och bli
den institution, som behövs för framtiden.
Om inte F. N. skapats och genom
sina sammankomster berett möjligheter
till överläggningar, hade något samarbete
över huvud taget inte varit möjligt.

Det är av största vikt att full sysselsättning
snarast möjligt kan beredas
människorna i varje land, så att varje
nation kan dra sitt strå till stacken för
åstadkommande av det bättre läge, som
ur många synpunkter är önskvärt. Det
hela är, kan man säga, en i många avseenden
tungrodd apparat, men Amerika
har här enligt mitt sätt att se
gjort en god insats för åstadkommande
av det ekonomiska stöd, som är nödvändigt
för en sanering och en återuppbyggnad
av världsekonomien. Såvitt
jag kan se har Amerika gjort detta
för att hjälpa de sönderslagna länderna
i världen i deras återuppbyggnadsarbete,
alltså även i eget intresse.

När det gäller att skapa möjligheter
till vidgade varuleveranser, måste man
också tänka på de stater, som nu inte
velat sälla sig till de 16, som anslutit
sig till Marshallplanen, tv uppfattningen
i den ena eller andra blockbildningen
kan ändra sig från den ena
sessionen till den andra, om man nämligen
finner, att det ekonomiska framåtskridandet
bättre gagnas genom en
anslutning till planen än genom att
man håller sig utanför densamma.

Om jag nu bortser från det ekonomiska
samarbetet, vars betydelse jag
här understrukit, hysa vi inom det
parti jag representerar fortfarande den
meningen, att Sverige framdeles inte
bör ansluta sig till vare sig den ena

eller den andra blockbildningen. Vi
förmena, att om alla stater skulle sluta
upp i blockbildningar, skulle möjligheterna
att komma till tals med varandra
inte finnas på samma sätt som
nu. Utrikesministern fällde här ett yttrande,
som enligt min mening något
avviker från hans yttrande den 4 februari
om det nordiska eller skandinaviska
samarbetet. Utifrån våra utgångspunkter
vilja vi inte motsätta oss att
alla de undersökningar, som i detta
avseende över huvud taget kunna ske,
också bli gjorda, så att man kan åstadkomma
det samarbete, som ur många
synpunkter är i hög grad önskvärt.
Om vårt samlade skandinaviska territorium
skulle angripas, är det självfallet
önskvärt att vi alla komma att
stå på samma sida och att vi hålla den
bestämda linjen att vi vilja försvara
detta vårt territorium och vilja göra
stora offer för att skapa all den försvarskraft,
som är nödvändig för detta
ändamål.

Från krigsåren må vi erinra oss, att
om man proklamerar neutralitet, så har
denna också den andemeningen, att
folkets olika grupper inte ha skilda
uppfattningar om vad neutralitet är.
Det får med andra ord inte framkomma
sådana åsikter och framställningar, som
kunna inge främmande makt tvekan
om, huruvida det egentligen är vårt
lands avsikt att hålla sig neutralt. Om
det skall bli ett samarbete i det avseendet
mellan våra nordiska länder,
så förutsätter det självfallet, att man
sätter i gång med en objektiv undersökning
angående våra länders försvarspolitik.
Jag skall inte här försöka
att i det avseendet stipulera vare sig
det ena eller andra villkoret, men jag
vill att man skall göra klart för sig från
första början, att det inte får göras
någon utfästelse av vare sig det ena
eller det andra slaget, som någon av
de samverkande länderna en gång
skulle kunna åberopa som ett halvt

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

löfte. En sådan utveckling kan det parti
jag tillhör inte vara med om. Det är
alldeles självklart att uppfattningarna
i sådant avseende hos andra länders
folk kunna ligga något annorlunda till
än den, som är grundmurad hos det
svenska folket. Få vi till stånd en samverkan
av det ena eller det andra slaget,
vilket ur många synpunkter är
önskvärt, måste vi försöka växa oss in
i varandras uppfattning om vad neutralitetsbegreppet
egentligen innebär,
och vi måste vara beredda att hålla ett
relativt starkt försvar, så att vi kunna
möta alla eventuella överraskningar,
samt göra klart för de olika grupperna
och intressenterna, att vi äro beredda
att försvara vårt territorium mot varje
kränkning. Vi minnas från det gångna
kriget, hurusom så snart i tidningspressen
eller enskilda uttalanden meningsyttringar
i detta avseende framkommo,
detta omedelbart framkallade misstänksamhet
hos de krigförande om den neutralitetsuppfattning,
som det svenska
folket hade den gången neutraliteten
proklamerades, verkligen var grundmurad
och alltfort bestod. Jag hörde en
representant för en av de krigförande
länderna en gång yttra, att givetvis
hade vi en viss belastning i det avseendet,
men att det inte fanns någon
anledning att för den skull ockupera
Sverige. Vederbörande vore endast rädd
för att om motparten ingrepe, Sverige
skulle komma att ändra mening.

Jag understryker ännu en gång det
önskvärda i att det kommer till stånd
ett skandinaviskt samarbete även på
det militära området, men detta måste
enligt mitt sätt att se ske från samma
utgångspunkt som vi förmena gäller
för ett alliansfritt uppträdande jämväl
i fortsättningen och där vi till varje
pris äro beredda att värna vår neutralitet.
Jag tänker här på en fråga, som
ställdes i medkammaren häromdagen,
om jag minns rätt vid behandlingen
av ett statsutskottsutlåtande, nämligen:

Om Sverige blir angripet, varifrån
skulle vi då kunna vänta oss hjälp?
Det är för mig alldeles självklart, att
den ena stormakten alltid har ett intresse
därest vi angripes av den andra,
oavsett avtal eller inte. Ha vi ett avtal
kan detta också innebära ett åtagande
att angripa. Det är därför jag för vår
del inte vill ha förfrågan vare sig till
den ene eller andre utav de mäktiga.
Om Sverige ansluter sig till en blockbildning
komma vi emellertid i farozonen
så snart en tvist utbryter mellan
stormakterna, exempelvis i den dragkamp,
som nu äger rum mellan dessa.
Vi få väl hoppas, att det skall lyckas
att få till stånd en avspänning i sistnämnda
avseende, men i närvarande
stund ser det ju inte ljust ut på den
internationella samverkans område,
vars organ heter F. N. Kunde vi lyckas
att genom den internationella ekonomiska
organisation, som vi nu stå i
begrepp att ge vår anslutning till,
åstadkomma en förbättring av återuppbyggnadsarbetet
och därigenom få till
stånd ett bättre tillstånd för mänskligheten
i dess helhet, bleve det måhända
möjligt att avfärda en hel del
av de många tvistefrågor, som för närvarande
föreligga.

Herr talman! Jag ber att med det
anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr FAST: Herr talman! Efter världskrigets
avslutande har ju under olika
former vårt land lämnat stöd och hjälp
till folken i de krigshärjade länderna.
Vi ha därvid gått till gränsen av vår
ekonomiska förmåga och intill gränsen
av vad vi kunnat avstå med hänsyn till
egen försörjning.

När vi gjort detta ha vi haft i sikte
det beroende, vari de olika länderna
ekonomiskt stå till varandra. Vi ha nog
i allmänhet varit medvetna om att
ett ekonomiskt desorganiserat Europa

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

skulle få betydande återverkningar även
för vårt lands vidkommande. Så har
också blivit fallet. Jag har en känsla av
att man i debatten rörande vårt lands
ekonomiska svårigheter icke har tillmätt
dessa förhållanden tillbörligt beaktande.
Att därvid partipolitiska synpunkter
spelat in skall jag i detta sammanhang
icke gå in på.

Men om vi i stort sett varit och äro
överens om den ödesdigra innebörd
för vårt eget lands välstånd som ett
ekonomiskt utarmat Europa har, måste
vi hysa ett positivt intresse för alla
sådana åtgärder som kunna vara ägnade
att underlätta och påskynda det
ekonomiska tillfrisknandet ute i Europa.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman,
som jag med glädje och tillfredsställelse
konstaterar den överenskommelse,
som träffats i Paris mellan vissa
länder om ekonomiskt samarbete. Det
är Sveriges anslutning till denna överenskommelse
som vi nu behandla.

Detta ekonomiska samarbete får ju
ett värdefullt stöd i den av Förenta
staterna beslutade hjälp till Europas
återuppbyggande, som i olika former
och efter olika förutsättningar skall
utgå till de länder, som äro anslutna
till Parisöverenskommelsen. Rörande
denna amerikanska hjälp kommer ju
ett förslag till bilateralt avtal senare
att föreläggas riksdagen.

Även om det icke kan förnekas, att
det finnes ett visst samband mellan
Parisöverenskommelsen och det blivande
amerikanska avtalet, är detta
samhand enligt mitt förmenande icke
av den natur, att det bör omöjliggöra
en anslutning nu till Parisöverenskommelsen.
Däremot är det ju så, att en
anslutning härtill är förutsättning för
meddelaktighet i den amerikanska
hjälpen. Om man härtill besinnar, att
även exporten från Amerika av värdefulla
nödvändighetsvaror ingår i den
amerikanska hjälpen, förstår man lätt
vilken betydelse det har även för vårt

land, att vi ej stå utanför meddelaktighet
i denna hjälp.

Angående sammanhanget mellan Parisöverenskommelsen,
det bilaterala avtalet
och Havanastadgan hänvisar jag
till vad utrikesministern uttalat till
statsrådsprotokollet samt till de förklarande
upplysningar, som därvidlag lämnats
jämväl av utrikesutskottet. Det
torde vara tillräckligt med denna hänvisning.

Man bör i anledning av den kommunistiska
motionen fästa uppmärksamheten
på att konventionen ju skall antagas
eller förkastas. Någon möjlighet till
ändring föreligger sålunda icke. Att formuleringarna
icke blivit så avgränsat avfattade
som sker, när det är fråga om
svensk lagtext, beror givetvis i första
hand på att här i olika sammanhang
skall framkomma den allmänna syftningen,
den ideella bakgrunden. Men
man skall ju vidare komma ihåg, att det
gäller förhållandet icke bara till vårt
land utan till en hel råd av stater. Någon
speciell anledning att befara, att
mera mångtydiga formuleringar skulle
bara tolkas i för oss ogynnsam riktning,
finnes enligt mitt förmenande icke.
Man bör ju icke förglömma, att Marshallhjälpen
och allt vad därmed sammanhänger
kommit till för att underlätta
det europeiska samarbetet och icke
tvärtom.

Ett fördröjande av antagandet av Parisöverenskommelsen
skulle lätt kunna
komma att misstydas och tolkas som om
vi vore likgiltiga för hela denna plans
genomförande, för det europeiska samarbetet
och för Europas ekonomiska
återhämtning.

Man har på visst håll velat göra gällande,
att samarbetet mellan de s. k.
Marshalländerna skulle innebära en utrikespolitisk
blockbildning med en
nyans jämväl av en försvarspolitisk
blockbildning. Ett dylikt resonemang
vilar på en mer eller mindre medveten
misstolkning av vad det här är fråga

2 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 28.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

om. Här är det ju fråga om ekonomisk
återhämtning för Europas krigshärjade
länder i första hand. Det är fråga om
att underlätta varuutbytet mellan dessa
länder, vilket, såsom jag nyss antydde,
för oss har det största intresse.
Men här är det icke fråga om någon
försvarspolitisk blockbildning. Man bör
fästa uppmärksamheten vid att Ryssland
samt av detta land behärskade eller
därmed allierade stater föredragit
att stå utanför, men att det stått och
alltjämt står öppet för dessa länder att
ansluta sig till Pariskonventionen.

Enligt mitt förmenande har, sedan
riksdagspartierna och regeringen i februari
månad deklarerade sin uppfattning
angående vår utrikespolitiska linje,
intet inträffat som kan vara ägnat att
rubba den då ganska enhälligt intagna
ståndpunkten. Jo, det har möjligen inträffat,
att man sedan dess i vissa tidningar
häftigt och högljutt förfäktat
den meningen, att Sverige skulle giva
upp sin neutralitetslinje och ansluta sig
till det s. k. västblocket.

Jag är övertygad om att det svenska
folkets överväldigande flertal i dag liksom
i februari står bakom den officiellt
deklarerade utrikespolitiska linjen. Det
är av betydelse att den tidigare deklarationen
på sätt som nu sker från regeringens
och riksdagsgruppernas sida
ånyo blir betonad, så att fullständig
klarhet vinnes om den utrikespolitiska
linjen, innan riksdagen skiljes åt.
Oklarhet är endast ägnad att skapa
misstroende och bristande tillit icke
bara inåt utan jämväl utåt.

Minoritetsmeningar må ju i vårt demokratiska
land med fri yttranderätt
och tryckfrihet gärna förekomma, men
det bör ske på det sättet, att de icke ge
sken av att de företräda det svenska
folkflertalets uppfattning.

Alltjämt bör det sålunda vara vår
allvarliga avsikt att icke ansluta oss
till något stormaktsblock och att i händelse
av krig söka ännu en gång hålla

oss utanför. Men vi ha också den allvarligaste
avsikt att inom ramen för
våra resurser värna oss mot angrepp,
varifrån dessa angrepp än må komma.

Man har sagt, att i ett kommande
krig är en sådan linje omöjlig. Därom
veta vi ingenting bestämt. Men däremot
veta vi, att vi med denna politik lyckats
undgå att bli indragna i kriget under
två världskrig. Om vi ansluta oss
till ett stormaktsblock, veta vi att vi
äro med i kriget redan från början och
ensamma få taga emot den kanske för
oss avgörande stöten.

Är det i dagens läge så orimligt att
tänka sig, att de stridande stormakterna
kunna finna med sin fördel förenligt
att låta de små staterna i Norden
stå utanför maktstriden, därest de förklara
sig vilja uppehålla sin neutralitet
och värna om denna och man är
medveten om att dessa länder också äga
försvarsmedel, avsedda att sätta allvar
bakom orden för att därmed förhindra,
att de nordiska länderna utnyttjas såsom
uppmarschländer eller såsom baser
för militära operationer?

Man har på vissa håll framhållit, att
vår neutralitetslinje visade sig omöjlig
under det senaste världskriget. Man
pekar därvid på de avvikelser från den
raka linjen, som vi tvingats att göra.
Detta bevisar egentligen ingenting. Även
mycket mäktiga stater ha varit tvungna
till ännu värre anpassning vid åtskilliga
tillfällen än vad vi voro under
världskriget. Jag är också övertygad
om att svenska folket icke ångrar den
under kriget förda politiken utan anser
att den har varit för vårt land lyckosam.

Jag vill också säga ett ord i sammanhang
med det gängse talet, att ett nytt
krig är inom den närmaste tiden oundvikligt.
Man hör detta ofta föras till
torgs och ser det även i ledande tidningsorgan.
Detta ofta återkommande
tal är enligt mitt förmenande skrämmande.
Vet man riktigt vad man talar

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

om? Tror man att den västerländska
civilisationen och kulturen överlever
ett nytt världskrig med de nya angreppsvapen
som på senaste tid framkommit?
Kanske bliva verkningarna av
ett sådant krig sådana, att det blir en
ända med förskräckelse eller en förskräckelse
utan ända.

Jag har velat erinra om detta därför
att jag tror, att det nu är angelägnare
än någonsin att man mobiliserar den
fredsopinion bland folkens djupa lager,
som säkerligen är till finnandes överallt
ute i världen, och effektiviserar arbetet
för fredens sak.

Jag är, herr talman, fullt medveten
om att därvidlag stöter det på mycket
stora svårigheter, när det är fråga om
diktaturländer. Men även i dessa tror
jag att man måste taga viss hänsyn till
folkens fredskärlek. Att vårt folk och
alla ansvariga instanser inom vårt land
lidelsefullt omfatta fredens sak behöver
ingalunda påpekas. Jag har velat erinra
om dessa ting endast i avsikt att framhålla,
att det måste finnas ett annat
alternativ än kriget, nämligen samarbete
och fred för mänsklighetens egen
skull.

Vi få aldrig sluta upp att hoppas på
och även arbeta för en fredlig utveckling.
Här är det enligt mitt förmenande
icke fråga om någon lösaktighet, där
man försummar det nationella försvaret,
utan det är ett hopp, som förbindes
med ansträngningar och vilja att
efter måttet av våra krafter göra en
insats för att utjämna motsättningarna
mellan länderna. Men det är också fråga
om en praktiskt manifesterad vilja
att, om så erfordras, värna vår frihet,
vår demokrati och vårt oberoende. Det
är sålunda ingen isoleringspolitik det
är fråga om för vårt lands vidkommande.
Inom ramen för Förenta Nationernas
organisation ha vi fullgjort våra
åtagna förpliktelser, och vi äro beredda
till ytterligare insatser. Det vore kanske
lyckligt, om detta finge ett större ut -

rymme i nationens medvetande än vad
som hittills varit fallet.

Herr talman! Jag har redan snuddat
vid problemet om det nordiska samarbetet.
Det råder bland vårt folk knappast
några delade meningar om att redan
inlett samarbete bör fortsätta, vidgas
och intensifieras. Jag tänker därvid
på straffrättens, civillagstiftningens, familjerättens
och sociallagstiftningens
områden. Jag tänker även på det kulturella
samarbetet, smidigare passbestämmelser
och det område, icke minst
betydelsefullt, som avser tullfrågor och
handelns underlättande. Det är klart,
att det här är fråga om arbetsuppgifter,
med vilka man icke kan bli färdig
i en handvändning, utan där det erfordras
tidskrävande utredningar och
överläggningar.

Diskussionen om det nordiska samarbetet
har också på senare tid berört
frågan om militärt samarbete mellan
Sverige, Norge och Danmark. Önskvärdheten
av sådant samarbete torde det
råda rätt stor enighet om i vårt land.
Förutsättningen härför är emellertid
enligt mitt förmenande, att man kan
vinna enighet om den utrikespolitiska
målsättningen. Viljan till uppoffringar
för frihetens värn är säkerligen lika
stark i våra nordiska grannländer som
hos oss, varför jag icke behöver understryka
denna ofrånkomliga förutsättning.

Om i nuvarande läge icke finnes en
gemensam, klart fixerad målsättning för
den nordiska utrikespolitiken, gör man
sannolikt samarbetstanken den bästa
tjänsten genom att låta frågan på ett
naturligt sätt växa sig fram. Åtskilligt
som i dagens läge kan te sig oklart
kan inom en mycket nära liggande
framtid te sig klarare. Gemensamhetskänslan
för dessa tre nordiska stater,
Sverige, Norge och Danmark, borgar
för att frågan får den förhandlingsutveckling,
som är möjlig och lämplig,

Nr 28.

20 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt

inom de politiskt ansvariga instanserna.

Jag vill i detta sammanhang göra ett
uttalande i anledning av ett uttalande
av herr Ohlin, enligt vilket man från
socialdemokratiskt håll icke skulle tillräckligt
understrukit våra sympatier
med hänsyn till demokratien ute i världen,
till den västerländska demokratien
och kulturen. Herr talman! Jag är
livligt övertygad om att denna sak är
så känd icke blott i vårt land utan också
ute i världen, att det knappast behöver
göras ytterligare deklarationer.
Men om det på något sätt skulle visa
sig erforderligt, vill jag helt och fullt
instämma med herr Ohlin på denna
punkt.

Jag tror att man skall söka att på ett
naturligt sätt låta samverkan, även försvarspolitiskt,
växa fram mellan de nordiska
länderna, såvida det finnes den
grundförutsättning som jag här nämnt.
Det finnes intet att erinra mot att vissa
undersökningar ske innan man fått
klarhet om huruvida gemensam utrikespolitisk
målsättning kan vinnas.
Dock måste dessa utredningar bedrivas
på sådant sätt, att varje land därvidlag
är obundet att sedermera kunna taga
den slutliga ståndpunkten. Innan man
har kunnat konstatera, om denna utrikespolitiska
överensstämmelse finns,
bör man inte gå längre. Ty den måste
utgöra grundvalen för att man skall
kunna nå resultat. Utan den skulle det
måhända endast bli ett försvagande av
de fredliga och goda förhållanden, som
finnas mellan Nordens stater, i stället
för ett stärkande av samarbetet.

Herr LUNDSTEDT: Herr talman!

Denna konvention har till syfte att bidraga
till åstadkommande av sunda
ekonomiska förhållanden i Europa. Vår
anslutning till konventionen är, jämväl
i vårt eget intresse, helt naturlig. Men
vår trygghet förutsätter också vår an -

ekonomiskt samarbete

slutning till någonting annat. Det är
därom jag nu tänker tala.

När landets regering, dess partiledare
och den stora massan av dess
press tagit avstånd från en klart och
otvetydigt markerad utrikespolitisk
orientering åt väster, så tror jag att
denna inställning beror på vissa förbiseenden
eller felvärderingar. Jag skall
nu först tillåta mig fästa uppmärksamheten
på dessa.

Man har stundom, till och med på
mest auktoritativa håll, motiverat vår
neutralitetskurs bland annat därmed,
att vi borde hålla oss borta från en
»krigisk uppgörelse mellan ideologier»,
nämligen västerns å ena sidan, österns
å den andra. Detta är en sofistisk lek
med ord, som ställer det verkliga sammanhanget
på huvudet. Med en social
ideologi — och någon annan ideologi
kan ju här icke avses — menar man
ju en åskådning, i vilken man efter en
viss inblick i samhällsstrukturen söker
angiva grundlinjerna för samhället och
dess utveckling. Därvid måste ju axiomatiskt
stå fast, att samhället är till
och fungerar för människornas skull
och icke tvärtom människorna för samhällets
skull. Men detta — att vara till
och fungera för människornas skull —
är detsamma som att vara till för att
befrämja det, som människorna värdera
som sina högsta intressen. För oss kan
det därvid självfallet icke vara fråga
om något annat än våra värderingar
såsom tillhörande den västerländska civilisationen.
Det är med andra ord sådana
intressen, vilka täckas av begreppen
individuell frihet i intellektuellt,
socialt och ekonomiskt hänseende, personlighetsrespekt,
människovärde, med
ett ord humanitet — det är dessa intressen,
som ett nutida samhälle enligt
vårt folks mening har att i främsta
rummet tillvarataga. Att samtidigt såsom
samhällsideologi betrakta en åskådning,
som ställer det målet framför sig
att slå ihjäl eller tortera de individer,

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

Sveriges anslutning till en

m. m.

som våga tänka och tala högt och fritt,
som våga giva uttryck åt sina sociala
önskningar och värderingar, åt sina
sympatier för och antipatier mot andra
människor och dessas handlingar eller
åt sitt deltagande för lidande medmänniskor,
kort sagt, att såsom samhällsideologi
betrakta en regim, som ställer
det målet framför sig att med grym och
gränslös terror slå ned och tillintetgöra
all humanitet, detta torde få betraktas
såsom det mest bakvända av allt bakvänt.
Vill man här använda ordet ideologi,
säg då en antisocial eller barbarisk
ideologi.

Hur vore det väl möjligt för oss att
stå neutrala i kampen mellan en sådan
ideologi och en social ideologi? Varför
säger man icke till vårt folk så, som
det förhåller sig, att striden står mellan
en social och en antisocial regim; mellan
västerländsk civilisation och demokrati
å ena sidan och en barbarisk och
människofientlig'' diktatur å den andra?
Hade man uttalat sig på detta sakligt
träffande sätt, då hade det kanske icke
varit så lätt att proklamera vår neutralitet
såsom den naturliga utrikespolitiska
kursen för oss. Hade man gjort
fullt klart för vårt folk med dess relativt
höga andliga kultur, att den s. k.
samhällsideologien från östern bär som
främsta kännemärke sin strävan att beröva
medborgarna deras människovärde
och få dem på nåd och onåd utlämnade
åt maktlystna despoters godtycke,
då hade nog icke folkopinionen
varit sådan som den i dag är. — Vad
jag nu har antytt är den levande bakgrunden
för bedömandet av vår utrikespolitik.
Vi få inte för ett ögonblick
låtsas som om denna bakgrund vore
mindre aktuell iin den i verkligheten är.

Härmed är jag inne på en annan felvärdering:
folkopinionens åberopande
såsom stöd för den s. k. neutralitctslinjen.
Det synes mig näppeligen fair
play att såsom stöd åberopa sig på
denna opinion. Hur skulle väl en folk -

opinion kunna tänkas arbeta sig fram
gentemot denna nära nog kompakta
neutralitetspropaganda från regering,
partiledare i högre och lägre grader
samt pressen, med tyvärr blott några
få undantag? Jag har hållit en mängd
föredrag i detta ämne, och, om jag bortser
från Uppsala, har sällan någon enda
socialdemokrat tillhört åhörarkretsen,
och det fastän jag vid ett par tillfällen
talat i Folkets hus. Vad detta tyder på
skall jag här låta vara osagt. Vi veta
alla, att den dag regeringen här till
äventyrs skulle signalera en ny kurs,
skulle den få hela folket med sig, naturligtvis
med undantag för det ryska
partiet.

Ett tredje förbiseende, som synes förvirra
den hithörande diskussionen, består
däri, att man icke tycks klart skilja
mellan tvenne olika faror, som ett land
som vårt kan utsättas för från öster.
Den ena är faran för att invecklas i ett
krig. Den andra är att, med eller utan
krig i egentlig mening, förlora icke
blott vår självständighet som nation,
utan jämväl vår individuella frihet såsom
medborgare, i det att vi, såsom
jag redan antytt och vid föregående
tillfällen här i kammaren ofta framhävt,
skulle nödgas vegetera under polisstatens
skräckvälde. Krigsfaran är för
visso icke den värre av dessa båda
faror.

Det är särskilt med hänsyn till den
senare faran — faran av att vi degraderas
till en själlös människomassa,
närmast lik en kreaturshjord — som
jag tillåtit mig varna för ett fjärde förbiseende,
det nämligen att ett land icke
får spela något slags hasard eller över
huvud taga några andra risker än dem,
som äro fullständigt oundvikliga. I ett
sådant spel kan vårt folk komma att
förlora sin delaktighet i västerländsk
odling och civilisation. Det torde icke
på allvar kunna bestridas, att något
effektivare från vår sida till förebyggande
av eu dylik katastrof icke finns

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

än att snarast i försvarssyfte sammansluta
oss med så många och starka västerländska
demokratier som möjligt.
Redan i småskolan fingo vi lära oss, att
enighet ger styrka. Var det en falsk
maxim? Jag tror det icke. Eller passar
den just här särskilt illa? Jag tror icke
heller det. Låt oss se på saken!

Först och främst synes det givet, att
aggressivitet från Ryssland mot Sverige
och det övriga Skandinavien vore
mindre sannolik, om Sverige tillhörde
ett effektivt västerländskt statsförbund
i sin tur fast allierat med Amerika. En
sådan allmän demokratisk koalition
måste över huvud vara en fredsbefrämjande
faktor och kunna utgöra grunden
för bildandet av en demokratisk världsstat.
Men antag att likväl kriget bröte
ut och vi angrepes! Självfallet måste då
hjälpaktioner från västern redan vara
planlagda. Även om det inom nu närmaste
år på grund av bristande resurser
skulle töva en tid, innan hjälp kunde
hinna anlända, så säger det sig
självt, att vi ha anledning räkna med
densamma både säkrare och tidigare,
om vi tillhöra västmaktsförbundet, än
om vi gått vår egen väg och trott på
styrkan i vår neutralitetspolitik. Redan
tilliten till hjälp från de förbundna kan
ha den psykologiska betydelsen, att vi
icke vackla i fråga om krigsmaktens
snabbaste mobilisering, utan resolut
handla till vårt försvar och icke sträcka
vapen för en överlägsen motståndare.
Denne skall uppehållas tills hjälpen
hunnit anlända. Parentetiskt vill jag
här passa på att djupt beklaga försvarsbeslutet,
varigenom övningstiden nedskurits
två månader. Jag hade icke tillfälle
deltaga i försvarsdebatten, och
min röst hade ju i allt fall icke spelat
någon roll. Men jag vill likväl ha sagt,
att det är mig obegripligt, att de flesta
av mina partivänner där handlade såsom
de gjorde. — Men även om nu Sverige
såsom tillhörande det berörda
statsförbundet bleve ockuperat av fien -

den, så skulle ockupationsmakten likväl
till sist fördrivas, därest icke den
demokratiska sidan slutligen förlorade
kriget. Men då vore det ju i alla fall
slut med vår demokrati.

Låt oss emellertid nu se, hur det ställer
sig för oss, om vi söka hålla vår
neutralitetskurs! Blir en ockupation av
Skandinavien från östern därigenom
mindre begärlig? Ryssland bär intresse
av hamnar vid Atlanten och framför
allt Nordsjön; det måste också ha visst
intresse av att göra Östersjön tillnärmelsevis
till ett ryskt innanhav. Men
framför allt har det i sin misstänksamhet
mot västmakterna det största intresse
att förfoga över svenskt territorium
till förebyggande av dettas användning
av västmakterna själva i mot
Ryssland krigiska syften. Må man nu
söka giva en förklaring till att och hur
vår neutralitet skulle kunna utgöra någon
mera avsevärd spärr gentemot dessa
ryska intressen, när de en gång i tidens
fullbordan göra sig breda! Ryssland vet
och Ryssland har alltid vetat, att vårt
folk intensivt känner sin tillhörighet till
den västerländska civilisationen. Ryssland
förstår, att om vi dock till sist nödgas
uppgiva vår neutralitet under ett
krig, så sker detta uppgivande icke till
förmån för östern, utan till förmån för
västern. När det nu inom västern bildats
en demokratisk sammanslutning,
förvisso stadd i utveckling och konsolidering,
men Nordens folk hålla sig utanför
densamma, då blir detta en särskilt
frestande anledning för Ryssland att
försäkra sig om oss och att i detta syfte
med diktaturers vanliga metod — man
kan kalla den vad man vill — taga våra,
som det då skall heta, små värnlösa
folk under sin protektion. Vad som bestämmer
ett sådant handlingssätt från
Rysslands sida är in. a. o. en starkt
framträdande preventionssynpunkt, intresset
att förebygga vår uppslutning på
västmakternas sida. Nu berörda aktion
kan tänkas ske när som helst, när den

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

ryska upprustningen hunnit ett visst
stadium, men faran för oss ökas i proportion
till faran för ett krig mellan
östern och västern.

Finns det någon här, som följt med
diktaturernas historia i vår tid och som
verkligen tror, att vår neutralitet innebure
ett skydd emot ett sådant handlingssätt
från Rysslands sida, som jag
nu nämnde? Som jag vid ett föregående
tillfälle sagt här i kammaren: Vi hade
kastat yxan i sjön och stode där hjälplösa
utan annat stöd än vår goda tro på
österns rättrådiga respekt för våra gränser
och för vår demokrati. Vad denna
respekt i verkligheten betyder kan man
förstå, om man går till erfarenheten av
de tragiska sluten för Estland, Lettland,
Litauen och Tjeckoslovakien. Dessa länder
voro icke blott neutrala i förhållande
till Ryssland. Det fanns mellan dem
och Sovjetunionen vänskapspakter i
mer eller mindre braskande ordalag.
Eller tänk på behandlingen av östra Polen
vid krigsutbrottet! Det är heller icke
ovidkommande för uppfattningen om
Sovjets respekt för andra nationers välfärd,
att dess regim nu härskar i Ungern,
Rumänien, Jugoslavien och Bulgarien
och att där vid styret sitta män,
uppfostrade i Moskvas skolor och i hanteringen
av sovjetiska metoder. Se vidare
på Sovjets uppträdande i Berlin
och den sovjetiska zonen i Tyskland;
eller på hur dess representanter bete sig
i F. N. eller vid ministerkonferenser.
Låter man allt sådant passera revy för
sin blick, då förstår man, att vår neutralitet
i och för sig icke kan utgöra
något som helst skydd emot handlingssätten
från öster, utan att dessa uteslutande
bestämmas av de intressen, som
äro förknippade med den antisociala
diktaturideologien och som dessutom
kanske på ett olycksdigert sätt influeras
av en diktators farliga misstänksamhet.

För övrigt må väl sägas, om vi äro
uppriktiga, att Ryssland för ett nu ifrå -

gasatt handlingssätt mot Sverige har
mycket starka intressegrunder. Antag,
att det vore de västerländska demokratierna,
som — i det demokratiska Europas
livsintresse — i ett krig måste använda
skandinaviskt territorium! Skulle
vi då sätta oss till motvärn mot dem?
Detta betydde, att vi automatiskt komme
på diktaturens sida och bekrigade
just de folk, med vilka vi — enligt samfällda
deklarationer från alla andra än
kommunister och kommunistsympatisörer
— känna oss andligen intimt befryndade
och med vilka vi av hjärtat
önska samarbeta.

I och med vår anslutning till ett västmaktsförbund
skulle faktiskt ett mycket
kraftigt motiv för Ryssland att attackera
oss bortfalla, nämligen intresset
att förebygga denna vår anslutning. Just
för ögonblicket och några år framåt är
det emellertid alltför riskabelt för östern
att söka göra detta preventionsintresse
gällande. Det gäller därför för
oss att handla, medan det ännu är tid.
Situationen kan tänkas snart bliva förändrad
: vår anslutning till ett demokratiskt
statsförbund kan försvåras, ja,
omöjliggöras genom österns hotfulla
hållning.

Instämmer man med mig däri, att ett
land, en nation, icke får taga några
andra risker än dem, som äro alldeles
oundvikliga, då synes man mig icke
kunna komma ifrån, att redan den kalla
beräkningen måste leda till att icke den
s. k. neutraliteten utan klar och effektiv
anslutning till västern är det enda,
som står i överensstämmelse med våra
verkliga intressen.

Härtill kommer slutligen en fråga,
som jag berörde i utrikesdebatten den
4 februari. Vad det här framför allt annat
rör sig om, är ju beståndet eller
undergången av västerländsk civilisation.
Kunna vi, såsom delägare i och
profiterande av den europeiska kulturen,
undgå att känna det som en moralisk
svaghet att icke göra något för be -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

varandet av denna kultur? Både små
och stora länder ha redan slutit sig
samman för att söka hindra barbariseringen
av Europa. Icke ens de minsta
av dessa länder ha här vägrat att giva
sin medverkan till ett demokratiskt
statsförbund. De ha icke vågat sätta sin
lit till att deras neutralitet skulle komma
att respekteras. De ha säkerligen
icke heller kunnat underlåta att göra reflexionen:
Hur skulle väl demokratien i
Europa under nuvarande förhållanden
kunna skyddas, om icke de sinsemellan
splittrade demokratierna slöte sig samman?
Det hotande barbariet representeras
dock av ett enat välde av kontinental
storhet! Skall vårt eget land och
folk kunna bagatellisera denna fråga?
Skola icke också vi, innan det blir för
sent, kunna förstå, att — såsom Göteborgs
Handelstidning en gång uttryckte
saken — vår linje måste vara, icke neutralitetens
utan den demokratiska solidaritetens? Herr

talman! Bildas till sist ett starkt
demokratiskt försvarsförbund i världen,
då återstår för Rysslands internationella
expansionssträvanden ingenting
annat än infiltreringspolitiken med
hjälp av satellittrupperna. Men denna
politik kräver en viss atmosfär av misär.
Denna atmosfär skingras genom
konventioner av den art, som här föreligger.
Måtte Amerika ännu klarare än
nu inse, inte bara att dess hjälp till
Europa är nödvändig till förebyggande
av denna infiltreringspolitik utan också
att detta förebyggande är ett vitalt intresse
för Amerika självt!

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
I anledning av vad herr Lundstedt
yttrat vill jag blott konstatera att bakom
regeringens deklarerade utrikespolitiska
linje står ett ovanligt enhälligt parti,
stött även av en enhällig socialdemokratisk
tidningspress.

Herr LUNDSTEDT (kort genmäle):
Herr talman! Det förefaller mig, som
om herr Fasts replik vore skäligen meningslös.
Jag har nämligen aldrig bestritt
de förhållanden han åberopade.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Den debatt om vår allmänna
utrikespolitik, som här pågår, har i
någon mån fört i bakgrunden det beslut
om Sveriges anslutning till en konvention
angående europeiskt ekonomiskt
samarbete, som vi stå inför att antaga.
Det är dock en fråga av oerhört stor betydelse,
och inte minst utrikesutskottet
har lagt ned stor möda på att pröva
den. Jag tillåter mig därför, herr talman,
att först säga några ord om propositionen.

Den s. k. Parisrapporten av september
1947 bär ett bud till världens alla
folk, som inte kunde missförstås. Den
innehöll övertygande bevis för nödvändigheten
av hjälp, och hjälp i sådan
omfattning, att den inte kunde uppbringas
inom Europa, utan måste komma
utifrån. Vidare underströks starkt
betydelsen av samverkan mellan Europas
fria folk för att övervinna den
kris, i vilken Europa befinner sig. Det
skulle ha stått i dålig överensstämmelse
med alla de deklarationer, som tidigare
gjorts av både regering och riksdag
och många andra instanser om Sveriges
vilja att deltaga i återuppbyggnadsarbetet
i världen, om Sverige undandragit
sin medverkan i detta arbete.
Jag vill alldeles särskilt understryka
detta sedan Förenta staterna förklarat
sig beredda att i betydande omfattning
lämna sitt stöd i form av både ekonomisk
hjälp och direkt varuförsörjning.
Jag vill på denna punkt livligt understryka
utrikesministerns uttalande här
i dag om denna storslagna hjälp, som
därigenom ställdes till Europas förfogande.
Jag vågar också det påståendet,
att alla med undantag för kommunisterna
äro eniga om Sveriges deltagande.

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

Den konvention angående europeiskt
ekonomiskt samarbete, till vilken riksdagen
i dag har att taga ställning, är
väl inte i alla delar avfattad så som
vi från svensk sida skulle ansett mest
önskvärt, men vi måste komma ihåg,
att den spänner över ett stort antal
europeiska stater, stater, där, som utrikesutskottet
mycket riktigt anmärkt,
förutsättningarna och behoven äro olikartade
— det är ju en realitet vi ingalunda
kunna undgå att taga hänsyn till.
Sveriges anslutning till konventionen
och vårt deltagande i hjälparbetet medföra
stora förpliktelser och i vissa hänseenden
åtaganden av en storleksordning,
som vi icke äro vana vid här i
landet. Den saken är klar, och det böra
vi säga ut. Men vi ha haft att välja
mellan att på detta sätt lämna vårt
bidrag till återställande av drägliga levnadsförhållanden
för Europas ännu fria
folk eller att utsätta oss för de påtagliga
risker, som ett Europa i kaos
och ständigt nödtillstånd skulle innebära.
Utskottet har varit fullständigt
enhälligt om att tillstyrka Kungl. Maj:ts
proposition. Jag utgår från att det även
kommer att råda stor, om än icke fullständig
enighet därom även i riksdagen.

Sedan utrikesministern i sitt anförande
berört Kungl. Maj :ts förslag i
denna del, gick han över till att tala
om Sveriges utrikespolitik i stora drag.
Han hänvisade till försvarsdebatten i
riksdagen förra veckan och det statsutskottsutlåtande
som då förelåg. Jag hade
vid det tillfället anledning att göra
en kommentar till detta utlåtande. Jag
vill upprepa ungefär vad jag då sade,
vilket jag tror klargjorde både mitt och
högerns ställningstagande. Jag försökte
då, herr talman, med allra största allvar
ansluta mig till den målsättning för
vår försvarspolitik, som angivits i försvarsministerns
uttalande. Där utsädes
att vårt folks bestämda vilja att bevara
landets handlingsfrihet och avvisa varje

kränkning av dess integritet först och
främst borde komma till uttryck i det
sätt, varpå vi ordnade vårt militära
försvar. Jag var inte nöjd med själva
propositionen. Jag ansåg att förslaget
till ordnande av vårt militära försvar
inte var det bästa möjliga, men jag underströk
också innan jag lämnade talarstolen
att det dock här i landet finns
en bestämd vilja, som ingen kan missta
sig på, att vi under alla förhållanden
och med alla tillgängliga medel skola
försvara landets frihet. Jag delade uppfattningen
att vi skulle ha ett försvar,
som icke avsiktligt lämnade vissa luckor
öppna, vilka skulle täckas av någon
annan stat. Jag sammanfattade detta
förslag så, att det innebar att vi icke
skulle ansluta oss till en militär stormaktsallians,
och jag tror att jag med
detta klart sade ut, var vi befunno oss.
Av det svar jag sedan fick från statsrådsbänken
föreföll det som om utrikesministern
delade min uppfattning att
det uttalande, som åberopats i statsutskottets
utlåtande, icke finge tolkas som
om vi skulle stå likgiltiga för den undsättning,
som kunde komma från annat
håll, därest vi bleve angripna. Under
sådana förhållanden kunde enligt
mitt förmenande skiljaktigheterna icke
vara av någon avgörande betydelse.

Både herr Ohlin och herr Fast ha i
dag understrukit vår samhörighet med
folken i väster. Jag vill för min del livligt
och helhjärtat instämma i detta.
Vår andliga samhörighet med de fria,
demokratiska folken i väster är uppenbar,
och det skulle vara både felaktigt
och onödigt att söka förneka den saken.
Men allra starkast känna vi samhörigheten
med våra grannfolk i Norden.
Många av oss ha nog inte utan oro frågat
sig om de samtal upphört, som enligt
vad vi känna till ha förts mellan de
nordiska regeringarna angående försvaret
av Norden. Av utrikesministerns
uttalande här i dag synes dock framgå,
att så ingalunda är fallet. Utrikesminis -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

tern deklarerade som sin åsikt, att det
är riktigast att inte börja med ett officiellt
antagande av ett försvarsförbund
och först sedan tänka efter, hur det
skall kunna fullföljas. Det vore en
mera hållbar väg att först undersöka de
praktiska möjligheterna och med utgångspunkt
härifrån söka skapa en samstämmighet
om hur försvaret av Norden
bör ordnas. Jag har för min del
föga att invända mot en sådan arbetsordning.
Jag anser detta vara en godtagbar
väg, under förutsättning att man
uppriktigt går till verket och att man
icke ängsligt söker undvika varje fråga
där för tillfället svårigheter uppenbarligen
förefinnas.

Men, herr talman, jag vill göra ett
tillägg till resonemanget om huruvida
de skandinaviska länderna böra ordna
sitt försvar gemensamt, och jag vänder
mig i det fallet till herr statsministern.
Jag vill föra fram den tanken, att diskussionerna
om samförståndssträvandena
vidgas på sådant sätt, att det icke
enbart blir regeringsledamöter som vid
partikongresser sammanträffa för sådana
samtal. Jag erkänner villigt, att
överläggningar även förts i mindre partibetonade
sammanhang, men man har
faktiskt fått ett intryck av att det är en
ganska sluten krets som deltagit vid
dessa diskussioner. Jag utgår från att
regeringen har en god vilja att se till
vad som bäst gagnar den gemensamma
saken, och då bör den också ha möjlighet
att i dessa samtal mellan Nordens
regeringar föra in även andra grupper,
som den vet har samma uppriktiga
vilja till nordiskt samarbete, som bygga
på samma förutsättningar och ha samma
grundsyn för sitt resonemang.

Med detta, herr talman, skall jag låta
mig nöja vid detta tillfälle. Jag tror
mig sålunda kunna säga, att vi högermän
realistiskt se på de förhållanden
som föreligga och äro medvetna om att
ett deltagande i en stormaktsallians
skulle kunna medföra betydande risker,

men att vi vilja ha ett bättre samgående
här i Norden.

Jag vill göra ett tillägg och där instämma
med professor Lundstedt. Försvaret
av vår självständighet och frihet
får inte ordnas enbart med tanke på ett
militärt angrepp. Vi ha sett, att många
folk mistat sin frihet utan att militära
aktioner ägt rum. Vi måste värna vår
frihet och kämpa för vår självständighet
inte bara på en front, utan på alla
de fronter, där dessa värden hotas.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Excellensen Undén präglade i
sin inledning en gyllene sentens, nämligen:
vi vilja gärna från början veta
exakt vad vi ge oss in på. Det synes
mig dock, som om denna goda regel
hade glömts i just denna fråga.

Den konvention, som nu skall ratificeras,
undertecknades redan den 20
april i Paris av statsrådet Karin Kock
utan att regeringen hade någon folkets
fullmakt och utan något beslut av riksdagen,
även om regeringen stått i kontakt
med utrikesutskottet. Nu föreslår
utskottet, att vi skola säga ja till Parisbeslutet
utan att känna dess fulla innebörd,
utan att känna de krav, som Amerika
kommer att ställa vid de bilaterala
förhandlingarna. Denna brådska kan
icke förklaras med budgettekniska synpunkter,
med det nära grannskapet till
den 1 juli. Utrikesutskottet säger självt,
att ett längre uppskov kan tolkas som
tvekan om vårt engagemang och vålla
missförstånd i väster. Detta är alltså
orsaken till brådskan. Vi säga ja i förväg,
ett tveklöst och inställsamt ja för
att sedan sätta oss och vänta på den
proposition, som skall avslöja vad det
är som vi sagt ja till.

Detta avspeglas också i de olika partiernas
deklarationer. Det finns mycket
starka nyansskillnader mellan de jaröstande,
som uppträtt här i dag, från
excellensen Undéns, herr Fasts och

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

herr Pehrsson-Bramstorps hävdande av
den gamla neutralitetslinjen och deras
försäkringar, att man trots detta engagemang
skall hålla sig där, och excellensen
Undéns förklaring, att det här
bara är ett ekonomiskt engagemang,
till herr Ohlins annorlunda färgade uttalande
att man icke kan skilja på politiskt
och ekonomiskt ställningstagande
och att beslutet innebär »ett politiskt
närmande till västmakterna». Ja, de jaröstande
omfatta även den neutralitetsfientlighet,
den monomana sovjethets
och den propagandaförgiftade
krigsaktivism, som var ledmotivet i
herr Lundstedts politiska svanesång.
Denna kan i och för sig förbises, men
det bör sägas ut här, att samma ledmotiv
återfinnes även i folkpartiets och
vissa av högerns ledande tidningar. Jag
tror icke att herr Ohlin och herr Skoglund
kunna uppträda som representanter
för mer än en del av sina partier
i dag. Det är framför allt den högröstade
och med starka röstresurser utrustade
falangen kring Dagens Nyheter,
som driver denna aktivistiska proamerikanska
propaganda, för vilken sedan
regeringspartiet steg för steg har
fallit undan.

Jag kan i ett avseende, även om det
är sällsynt, instämma med professor
Ohlin: man kan icke skilja på politiskt
och ekonomiskt ställningstagande. Vi
stå enligt vår mening inför ett utrikespolitiskt
avgörande av oöverskådlig
räckvidd, och därför borde vi ha kunnat
vänta tills vi sett, vad det verkligen
innebar. Genom dessa beslut begiva
vi oss enligt vår mening bort från
Sveriges traditionella utrikespolitik och
slå in på nya vägar. Utrikesutskottet
liksom utrikesexcellensen hävdar, att
det bara är fråga om ett oskyldigt ekonomiskt
engagemang för Europas återuppbyggnad.
Detta har redan bestritts
av de borgerliga partiernas talesmän.
Vi ha i vår motion tillåtit oss kalla
denna föreställning en fiktion och, jag

tillägger, en fiktion, om vilken alla partier
säkert äro medvetna.

Jag använde i remissdebatten formuleringen,
att vi genom Marshallplanen,
trots utrikesministerns utfästelse
den 4 februari, börjat glida bort från
vår gamla utrikespolitik, och denna
glidning har sedan fortsatt i forcerat
tempo. Det som redan är känt om amerikanska
krav, vilka ställts vid förhandlingarna
mellan de enskilda Marshallnationerna,
borde ha utgjort en varning
mot brådska. De eftergifter, som
Amerika ställt som villkor för Marshallhjälp,
ha redan varit nära att spränga
den franska regeringen. Endast en regelrätt
inpiskning av alla dem, som
frukta arbetarklassens seger i Frankrike,
kunde skapa en knapp majoritet.

Vi ha i vår motion hänvisat till en
rad av de krav, som genom pressen
äro kända som amerikanska krav vid
dessa förhandlingar. Vi nämna exempelvis
Amerikas strävan att kontrollera
Marshall-ländernas valuta, budget,
skatte- och socialpolitik, att man genom
Marshallplanen skall kunna ingripa
för att skapa devalvering av valutan
i ett land för att göra de amerikanska
varorna dyrare för landet och
de egna exportvarorna billigare. Vi ha
nämnt, att Marshallplanens fullgörande
skall följas av en amerikansk kontrollant,
någon sorts amerikansk Terboven,
med mycket vittgående fullmakter, som
bl. a. skall se till att, som det heter,
inga varor gå vidare till något av de
länder, som icke äro med i Marshallplanen,
och alltså skaffa sig kontroll
över utrikeshandeln. Att man via Marshallplanen
så till vida inverkar på utrikespolitiken
i dessa länder, att man
vill förhindra förstatligande av industrien
eller andra delar av näringslivet,
är också bekant. Det har på sista
tiden tagit sig uttryck i ett krav, att
amerikanska industrier icke skola stå
under vederbörande Marshall-lands jurisdiktion.
Om Amerika, som det re -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

dan gör, köper sig in i den svenska
industrien, skall den nuvarande eller
kommande svenska regeringen icke
med stöd av svenskt rättsväsende kunna
göra de dispositioner med denna industri,
som ur svensk synpunkt kunna
vara önskvärda och nödvändiga.

Det är alltså fråga om mycket vittgående
inskränkningar i dessa länders
självständighet, och utskottet medger
ju också att anslutningen medför förpliktelser
av stor räckvidd, enär varje
medlemsstat måste vara villig att i det
helas intresse biträda beslut, även om
dessa i detaljer och på kort sikt strida
mot dess egna intressen.

Jag behöver här inte upprepa, vad
jag, herr Hagberg i Luleå och andra
talare redan sagt i kammaren som karakteristik
av Marshallplanen. Vi ha
därvid utgått från de amerikanska skaparnas
av. planen egna uttalanden. Vi
ha citerat president Truman, Marshall
själv och den amerikanske krigsministern.
Av dessa uttalanden framgår, att
det är rätt naivt att falla för den föreställning,
som har skymtat här i kammaren,
att det hela bara är en stor
välgörenhetsbragd för att rädda Europa.
Om det varit avsikten, kunde man gjort
denna välgörenhet utan att ställa politiska
villkor, utan att söka påtvinga
Europas folk, som termen lyder, det
amerikanska sättet att leva, en omskrivning
för den privatkapitalistiska produktionsordning,
som numera dikteras
av några stora truster. Dessa amerikanska
intressen äro vägledande för
Marshallplanens utformning. Den har
utformats utifrån den dröm om världsherravälde,
som flyttat från Berlin till
Washington, den mycket medvetna och
klart utsagda strävan att dominera
världspolitiken, som Amerika i dag företräder.
Därför är Marshallplanen liksom
Trumandoktrinen och skapandet
av den nya västtyska staten bara led
i samma målmedvetna imperialistiska
amerikanska utrikespolitik.

Amerika väntar på nästa stora kapitalistiska
kris. En amerikansk expert
har om den sagt, att jämfört med den
kommer den stora krisen 1929 och de
följande åren att te sig som en liten
tebjudning. Det är från dessa synpunkter
vi måste se den aggressiva utrikespolitiken.
Det är inte första gången
ett land försöker uppskjuta en kris genom
upprustning och en hotfull utrikespolitik.
En viss Adolf Hitler gjorde
detsamma i Tyskland 1933, och vi veta
vart det ledde. Upprustning av Amerika
och alla med Amerika allierade
länder är en mycket viktig detalj. Det
är, som vi veta, lättast att få amerikansk
hjälp i fråga om flygmaskiner,
vapen och projektiler. Då är det inte
så noga med dollarvaluta. Det är inte
första gången som en kapitalistisk stormakt
söker sin räddning ur en kris
och dess förstörelse genom det imperialistiska
krigets tusenfalt värre förstörelse.
För detta aggressiva ändamål
vill Amerika ha europeiska baser och
europeiska trupper.

I dag upprustas västra Tyskland med
Ruhr trots att detta innebär en uppenbar
fara för Frankrikes trygghet, tryggheten
för ett land, som var Amerikas
allierade. Utan hänsyn till Frankrike
och andra länder genomföres denna
politik. Vad som framför allt är viktigt
för den politiken är de stater, som
närmast gränsa till de stater, som gått
socialiseringens och folkdemokratiens
vägar. Åren efter 1918 och 1919 uppbyggdes
i östra Europa mot det första
socialistiska landet den s. k. cordon
sanitaire, som sträckte sig från Svarta
havet till Ishavet, och det är ett liknande
randstatsbygge, som föresvävar den
amerikanska imperialismen i dag. Engagemanget
i Marshallplanen avser att
driva oss vidare just i denna farliga
riktning, och de borgerliga partiernas
uttalanden här ge klarhet om att det
är på den vägen man kommer att gå
i fortsättningen. Vi anse från kommu -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

nistiskt håll att intet kan vara viktigare
för Sveriges folk än att bekämpa
denna blockbildningspolitik och allianspolitik,
denna krigsaktivism, som frodas
i några stora tidningars spalter
och som framträder med anspråk på
att tala i svenska folkets namn. Däri
bar herr Fast rätt att svenska folkets
stora majoritet är mot en äventyrspolitik.
Dessa anspråk fingo ju en dråplig
belysning nyss i debatten, när lierr
Lundstedt sade, att om regeringen ändrar
politik, kommer den att ha hela
.svenska folket med sig, varefter han
ögonblicket efter avslöjade, att han själv
inte har en enda partivän med sig ens
som åhörare utom någon vilsegången i
Uppsala. Med samma anspråk fastän
med större resurser uppträda Dagens
Nyheter, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
och Eskilstuna-Kuriren. Då
vår tidningspress behärskas av kapitalistiska
truster med främmande intressen,
kan denna politik bli mycket
farlig. Därvid är Marshallplanen en
farlig inkörsport.

Kärnpunkten i det kommunistiska
förslaget är att Sverige skall bevara sin
oavhängighet. Vårt land bör inte engagera
sig i något stormaktsblock, vare
sig på Marshallplanens omväg eller
direkt. Detta innebär inte, att vi ställa
oss utanför Europas återuppbyggnad.
Herr Skoglunds påstående i detta avseende
är alltså direkt oriktigt. Alla
stater, även de som stå utanför Marshallplanen,
göra stora insatser för
Europas återuppbyggnad, och de som
stå utanför lyckas bättre än de som
äro med. Sveriges produktionskrafter
och varuutbyte äro nödvändiga element
i Europas återuppbyggnad och
komma till användning, oavsett om
Sverige är med i Marshallplanen eller
icke. Skillnaden är bara, att om vi äro
utanför Marshallplanen, kunna vi göra
vår insats utan främmande kommando
och utan främmande kontrollanter.
Sveriges folk vill bevara freden, och

det gör det bäst genom att vi hålla
oss fria från alla sådana engagemang.
Även från andra partier bär det betonats,
t. o. in. från andra tidningar.
Stockholms-Tidningen vänder sig senast
i dag mot dem som vill att
konungariket Sverige skall uthyras billigt
till krigskådeplats åt något annat
land. Då skall man inte ge sig in på
en politik, som leder åt det hållet. Ett
övergivande av den traditionella utrikespolitiken,
har det sagts också från
andra partier, innebär att man väljer
sida på förhand vid ett eventuellt krig.
Det är en utmaning mot den andra parten,
och det måste påverka dess ställningstagande.

Det svenska folket har det största
intresse av att förhindra en konflikt,
i vilken vårt land skulle vara mitt i
brännpunkten och bli utsatt för den
värsta förödelsen. Vi ha alla intresse
av att motverka en skärpning, och det
göra vi bäst genom att säga ifrån, att
vi icke engagera oss i något block, att
vi icke vilja vara en randstat eller en
upprustad bas mot andra länder. Vi
taga genom en anslutning till Marshallplanen
ett avgörande steg åt ett visst
håll, och det nordiska blocket, som
det talats så varmt för på sina håll,
är efter Norges engagemang för västmakterna
bara en tambur till västblocket.
De ledande kapitalistiska stormakterna
ha icke dolt sina avsikter att
driva oss vidare. Varje last fartygsplåt,
varje kompletteringsmaskin kan i den
nya situationen bli anledning till utpressning
för att avtvinga oss politiska
och militära eftergifter. Faran ökas
genom tillvaron av en femte kolonn i
de stora borgerliga partierna och deras
press liksom inom storfinansen, som
vill engagera oss som randstat för
den aggressiva imperialistiska makt,
som dagligen hotar andra länder med
atombomber, baciller, skördeförhärjande
gaser och ett himlaförmörkande
raketflyg.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

Den inrepolitiska erfarenheten från
randstaterna under mellankrigsperioden
borde utgöra en varning framför
allt för dem som representera arbetarklassen.
I samtliga dessa länder — från
Svarta havet till Ishavet — upprättades
så småningom fascistiska diktaturer,
och Amerika har icke dolt, att man
tänker sig en liknande utveckling i de
nya randstaterna. I varje fall borde arbetarklassens
representanter icke ha
så bråttom. De borde åtminstone se till,
att, som excellensen för utrikes ärendena
sade, de få exakt veta vad det är
de säga ja till. Detta få de ett första
tillfälle till, när nästa proposition om
Marshallplanen ligger på riksdagens
bord.

Vi hävda, att just i fredens och den
svenska trygghetens intresse borde just
de krafter, som talat så vackert om
neutralitetens värden i dag, tänka sig
för en stund, innan de kasta sig ut i
bråddjupet, innan de genom sin anslutning
driva bort från neutralitetspolitiken.
Tv detta är vad en anslutning innebär,
trots alla reservationer.

Därför yrkar jag i enlighet med det
första alternativet i vår motion nr 588
återremiss av ärendet tills ifrågavarande
proposition föreligger. Skulle förslaget
om återremiss avslås, yrkar jag avslag
på utskottsförslaget och på propositionen.

Herr DICKSON: Herr talman! Herr
Gustav Johansson i Stockholm, kammarens
lilla solstråle, har nyss i sitt frejdiga
föredrag gått över hela linjen och
kommit med många överraskande konstateranden.
Jag skall inskränka mig till
en enda liten detalj, som bara skall ta
ett par tre minuter. Jag avser ett uttalande
av utrikesministern i ingressen
till propositionen, vilket utskottet tagit
med i motiveringen. Han skriver — och
herr Johansson i Stockholm berörde det
med en viss ironi — följande: »Det är

emellertid uppenbart, att för att de strävanden,
för vilka organisationen skall
vara ett verktyg, skola kunna krönas
med framgång, varje medlemsstat måste
vara villig att i det helas intresse biträda
beslut, även om dessa i detaljer
och på kort sikt kunna strida mot dess
egna intressen.» Jag tror, det är ganska
betydelsefullt, att den allmänna opinionen
har klart för sig denna sak. Vid
internationella förhandlingar blir det
gärna på det sättet, att förhandlarna
som äro utsända att bevaka det egna
landets intressen mycket hårt hålla på
dessa intressen i varje situation. För att
man skall kunna få en förnuftig organisation
av i första hand Europa och
sedan av världen, är det nödvändigt,
att man på sina håll gör eftergifter.
Vårt land har klarat sig genom två
världskrig utan att behöva vara med.
Nu har visserligen på sistone vår standard
sjunkit på ett överraskande snabbt
sätt, så att vi t. o. m. jämföras med de
f. d. krigförande i detta avseende, men
vi få väl ändå förmoda, att vår standard
kommer att stabiliseras på ett något
högre plan än deras. Därför kan
det också hända, att vi få göra mera
betydande eftergifter än andra i sådana
situationer, om vilka jag här talat och
som också utrikesministern syftar på.
Jag tror, som jag sade nyss, att det är
värdefullt att man stryker under detta,
så att allmänheten må göra klart för
sig, att det kan vara värt att göra vissa
offer på kort sikt för att vinna mycket
goda resultat på lång sikt.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till det föreliggande
utskottsförslaget.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Behandlingen
av det föreliggande ärendet,
d. v. s. om anslutning till Paris -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

konventionen, har ju resulterat i ett
enhälligt utskottsutlåtande med tillstyrkan.
För alla dem som hoppas på ett
tillfrisknande i Europa med fortsatt
eller återupptagen materiell och andlig
kulturell utveckling, för alla dem som
tro på de västerländska samhällsidéernas
och rättsreglernas värde är detta
ståndpunktstagande naturligt och ganska
självklart. Vi kunna nog inte annat
än understryka utrikesministerns uttalande
om parallellismen mellan ekonomisk
hälsa och sundhet och ett fredsfrämjande.
Det amerikanska initiativet
bör därför mötas med erkänsla och förtroende
även av dem, som i likhet med
oss inte begära några gåvor och som
själva efter måttet av sina krafter eller
— liksom vi — kanske utöver måttet
av sina krafter redan ha sökt främja
återuppbyggnaden i den härjade delen
av världen. Därtill må påpekas, att
ingen har av oss begärt något försvarspolitiskt
ståndpunktstagande i detta
sammanhang, vare sig i fråga om det nu
pågående s. k. kalla kriget eller i det
som tyvärr numera måste anses höra
till det möjliga, ett eventuellt blivande
tredje stort krig.

Det har vid upprepade tillfällen från
regeringsbänken, senast i debatten i
förra veckan om våra försvarsanordningar,
framhållits att man inte bör betrakta
en krigisk stormaktskonflikt som
något oundvikligt. Den varningen kan
vara både riktig och välment, men den
förefaller ganska opåkallad, därför att
alla hysa väl innerst inne en förhoppning
om en fredlig avveckling av den
nuvarande spänningen eller krisen.
Men ingen kan å andra sidan blunda
för att läget hittills gradvis har utvecklats
på ett sätt som i mångt och mycket
påminner om situationen i världen mot
slutet av 1930-talet, vi skulle nästan
kunna säga sommaren 1939. Om det
skall vara någon mening med en allmän
utrikespolitisk debatt i dessa dagar,
är det naturligt, att man, liksom ut -

rikesministern gjorde, kommer in på de
allmänna problemen utöver Paris-konventionens
ram, och att man skärskådar
dessa problem, även om det har
skett upprepade gånger tidigare, med
utgångspunkt från den situation, som
faktiskt råder, utan att se på dem med
panik men också utan något försök till
självbedrägligt önsketänkande. Det är
väl bättre att utgå ifrån lägets allvar
och lägets påtagliga risker. Blir utvecklingen
då fredlig i världen, är det så
mycket bättre. Blir den en annan, så
ha vi åtminstone försökt tänka oss in
i en sådan utveckling och som jag hoppas
tagit de mått och steg som äro oss
möjliga.

Vilka åtgärder, som än äro tänkbara,
borde alla kunna vara överens om att
våra försvarsanstalters effektivitet är
av utslagsgivande betydelse. I alla händelser
lär väl detta stå klart för alla
dem, som känna och handla ur rent
svenska utgångspunkter. Herr Johansson
i Stockholm et consortes komma
väl inte att förvåna sig över att jag
knappast räknar dem dit.

Jag skall inte på nytt taga upp en
försvarsdebatt, men det må ändå, herr
talman, vara tillåtet att påpeka vikten
av att ingenting eftersättes av det som
riksdagen har beslutat i fråga om försvaret.
Trots de meningsskiljaktigheter,
som förefinnas och förefunnos särskilt
i fråga om övningstiden och materialanskaffningen,
utgör nämligen vår försvarsmakt,
rätt trimmad och rätt vidmakthållen,
ändå en kvantitet, som
borde kunna inge respekt utåt. Det som
jämte de organisatoriska och materiella
faktorerna är av största värde är givetvis
den enighet och den vilja som bära
upp försvaret. Det måste bäras upp av
den enskilde, och vi få komma ihåg att
försvaret är värdelöst, om inte människorna
också våga offra det yttersta,
rent personligen, för detsamma. Enigheten
och viljan lära nog vara till finnandes
i en grad, som i och för sig mo -

Nr 28.

32 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående
m. m.

tiverar en hoppfull förtröstan, men den
enigheten är också, som alla veta, beroende
av att det övervägande flertalet
medborgare känner sig överens om den
utrikespolitiska kursen.

Tvenne maktgrupper av de stora
tävla i dag om herraväldet i världen.
Såsom hans excellens utrikesministern
framhöll har man inte kommit ifrån
balanspolitiken och inte lyckats upprätta
ett överstatligt enande organ. Vi
få räkna med läget, sådant det är. Vi
för vår del känna oss, åtminstone i inskränkt
bemärkelse, stå utanför denna
kamp. För ett litet land som vårt är
varje tanke på maktpolitisk dominans
eller delaktighet i något sådant fjärran.
Vi vilja inte lägga oss i andra länders
sätt att lösa sina interna samhälleliga
frågor liksom vi vilja utan inblandning
klara upp vårt eget hus. Från dessa allmänna
utgångspunkter är det för oss
naturligt och självfallet, att vi vilja stå
utanför ett krig, som vi inte finna oss
ha något att göra med. Samtidigt vore
det emellertid blåögt verklighetsfrämmande
att bortse från, att om stormakterna
tillgripa ultima ratio, kriget, detta
till sin utgång blir avgörande också för
vår framtid. Det finns ett gammalt uttryck
att, om man vill ha fred, så bör
man rusta sig för krig. Det är en paradoxal
sats, som tyvärr ännu får tillmätas
giltighet, så länge människorna
inte förmå underordna sig en av alla
erkänd auktoritativ och kapabel fredsoch
ordningsinstitution.

Med vilka medel kunna vi då jämsides
med vår militära beredskap rusta
för fred, åtminstone för vårt vidkommande?
Utan att underskatta vår anslutning
till Förenta Nationerna och
dess strävanden, är det ju uppenbart,
att denna institution tyvärr inte i dag
har nått en ställning som gör andra åtgärder
överflödiga. Det finns, såvitt jag
kan finna, för oss endast två huvudalternativ
att välja på: antingen att ansluta
oss mer eller mindre intimt till

europeiskt ekonomiskt samarbete

västmaktsgruppen eller att föra en här
i landet sedan länge hävdvunnen och
under tvenne världskrig prövad neutralitetspolitik.
Även om det övervägande
flertalet redan gjort sitt val och med
själ och hjärta omfattar den alliansfria
neutralitetspolitiken, bör det andra alternativet
också underkastas en principiell
och praktisk prövning. I den
sista tidens diskussion har det kommit
att spela en viss roll, hur man vill tolka
orden neutralitet och alliansfrihet. Jag
tror för min del, att alliansfriheten är
förutsättningen för att kunna ha åtminstone
förhoppning om att kunna
genomföra den neutralitetspolitik, man
hoppas kunna och vill genomföra. Det
är klart, att man kan lägga in andra
mera delikata nyanser i dessa uttryck.
Jag tror inte, att det leder till något
praktiskt resultat.

Det finns delade meningar om huruvida
vi skola pröva anslutningsalternativet.
En del människor här i landet, om
vilkas fredsvilja det inte kan råda någon
som helst tvekan, anse, att det bästa
förebyggande skyddet vore en anslutning
till ena maktgruppen, i detta fall
västmaktsgruppen. Vi ha nyss hört herr
Lundstedt utveckla de synpunkterna.
Det är klart, att ett dylikt ståndpunktstagande
kan bygga både på känslomässiga
reaktioner och på mera realistiska.
Om de känslomässiga bevekelsegrunderna
skulle diktera vårt handlande, råder
det väl ingen tvekan om var vi
skulle ställa oss. Det innebär ingenting
av fientlighet österut att konstatera, att
vårt samhälle är uppbyggt som ett västerländskt
samfund med dess frihet för
individen, dess rättsregler och andliga
kulturarv. Men åtminstone en del av
dem som spekulera i anslutning göra
det också med en annan motivering. De
förmena, att utsikterna för oss att stå
utanför en konflikt äro minimala eller
obefintliga och att en uppslutning gagnar
två syften. Dels skulle en uppslutning
på den ena sidan kunna förebygga

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

ett anfall genom att den a priori ytterligare
skulle stärka den ena gruppen,
dels skulle vi därigenom på ett verksammare
sätt kunna få understöd och
hjälp, om och när ett krig bryter ut.
Jag tror inte ställningstagandet är så
lätt, att man med överlägsen säkerhet
bör uttala sig för den ena linjen och
fördöma den andra. Endast den som
förmenar sig kunna blicka in i en oviss
framtid bör göra det. Men om man anser
detta, om man alltså menar, att skäl
finnas för och emot, slipper man därför
inte ifrån att välja, att förorda det
ena eller andra huvudalternativet.

Om jag för min del skall söka klargöra
min uppfattning, så vill jag först
ta upp anslutningsalternativet till prövning.
Det ligger i sakens natur, att en
dylik prövning, ett dylikt övervägande
av pro et contra i en debatt som denna
måste bli summariskt. Jag säger mig
alltså summariskt, att genom anslutning
till den ena gruppen av de stora förebygges
inte kriget, genom anslutning är
ett indragande i kriget, om det bryter
ut, för vårt vidkommande ofrånkomligt,
och vid anslutning äro hjälpmöjligheterna
visserligen större men ingalunda
säkrade till sin effekt. Och slutligen: om
vi väl blivit härtagna —- och vi få räkna
med den möjligheten, vilket motstånd
vi än må bjuda och böra och
skola bjuda — vem kan veta, att vårt
öde efter den befrielse, som vi våga
räkna med, till sist blir ett annat än
det som drabbade några av dem som
efter det senaste kriget blivit »befriade»? Jag

kan därför, lika litet i dag som
tidigare, förorda någon allianspolitik,
någon anslutning. Men när jag kommit
fram till att icke bara hysa utan också
vidhålla den uppfattningen, heror detta
givetvis också på mitt bedömande av
den obundna, den alliansfria politikens
möjligheter. Dessa kunna kanske
helt summariskt anges sålunda. Det
finns en möjlighet att ingendera parten

finner fördelaktigt att mötas just på
vårt område. Men det förutsättes, om
så skulle bli fallet, att vårt land icke
får utgöra något militärt vacuum och
att ingendera parten skall ha anledning
att räkna med att den andra har möjlighet
att utan vidare komma först och
bekvämligen sätta sig fast här. Det finns
en möjlighet, att vår försvarsmakt kan
liksom under förra kriget komma att
betyda mer och mer under ett krigs förlopp
och därmed avskräcka en redan
tillräckligt engagerad part från ytterligare
militärt kostsamma engagemang.

Hela vår ställning i världen, herr talman,
har hittills byggt på fred och goda
förbindelser åt alla håll. Det är en position
som vi i det längsta böra söka
gardera. Ty den har värde icke bara i
dag, den kan bli av oskattbart värde i
framtidens värld också, och den gången
kanske icke bara för oss utan även
för andra.

Om jag alltså trots allt som skett och
sker finner, att vår hittills förda politik
bör vidhållas, återstår att något närmare
söka precisera vad detta innebär.
Det är icke nog att säga: här sitta vi, vi
vilja vara i fred och vilja icke taga position
för eller mot. Världen kring oss
bör veta något mer. Vi vilja bevara vår
frihet och det samhällsskick som möjliggör
friheten. Detta tror jag att världen
vet. Vi vilja ha fredlig samfärdsel
med andra folk åt alla håll. Detta bör
världen veta att vi vilja, både före och
efter anslutningen till Pariskonventionen.
Om vi rusta och behöva material
utifrån för att komplettera våra ekonomiska
och militära behov och försvarsanstalter,
bör det också stå klart för
dem som kunna leverera dylika förnödenheter,
att ett starkt Sverige utgör en
säkerhet och intet hot.

Men alliansfriheten täcker också något
annat. .lag kan icke finna annat än
att de, som hysa samma uppfattning och
äro i samma läge, också, utan att träda
denna utrikespolitiska linje för nära,

3 — Andra kammarens protokoll 19''iS. Nr 28.

34 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

kunna och böra samråda och samverka
för att stärka sina möjligheter. Främst
är det ju Danmark och Norge som borde
ha identiskt samma intresse som vi.
Gemensamma rådslag och gemensam
planläggning oss emellan bör väl icke
vara vår rättighet utan också en ömsesidig
skyldighet. Jag har nog en känsla
av att vårt hittillsvarande handlande i
detta avseende brustit i klarhet åtminstone
för gemene man — och till gemene
man vågar jag räkna riksdagens
ledamöter. Utrikesministerns uttalande
i dag har skingrat något av oklarheten,
och jag fäste mig alldeles särskilt vid
att de överläggningar fortsätta, om vars
resultat man så föga vetat. Samtidigt
vet jag mer än väl, att ett förverkligande
av samråd och samverkan kräver
två ting: realistisk vilja från båda hållen
och en mot resurserna svarande förmåga.
Ett gemensamt uppträdande
måste bygga på mera reella faktorer än
vackra deklarationer. Det sista är därför
lika ofrånkomligt som det första.
Jag finner det likaså angeläget — och
efter utrikesministerns tillkännagivande
i dag utgör det ju en tacknämlig realitet
— att vår militära ledning må kunna
icke bara pröva och penetrera de
olika tänkbara konfliktfallen utan också
verkställa den förberedande planläggning,
som kan vara möjlig mellan oss
och dem i Norden, som i likhet med
oss vilja efter bästa förmåga värja sig
mot anfall och vilja ha samarbete med
oss av mera reell karaktär än lunchoch
middagstal.

Det är naturligt, herr talman, att jag
ansluter mig till yrkandet om bifall till
utskottets förslag. Men jag vill därtill
slutligen rikta en vädjan till regeringen,
att den främst vårdar och förkovrar
vårt försvar, vilket utgör den primära
grundvalen för våra möjligheter att
över huvud taget föra den politik som
stundar, och därnäst tillvaratager alla
de möjligheter som kunna förefinnas
till försvarsmässig samverkan i Norden.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag kunde oförbehållsamt ha instämt i
det anförande, soin herr Fast tidigare
här höll, men jag skall ändå begagna
tillfället att framföra några korta synpunkter
därutöver.

Först och främst skulle jag vilja göra
en anknytning till vad herr Fast var
inne på, då han mycket starkt strök
under, att vi i vårt handlande icke får
gripas av krigspsykos, av en känsla att
krig under alla förhållanden är oundvikligt.
Jag tror att det skulle vara till
ytterlighet farligt, om vi hamnade i en
dylik inställning. Det skulle betyda, att
vi hade kommit ut på ett sluttande plan
och icke hade något fotfäste för en
fredspolitik. Även om det i vissa avseenden
kan se mörkt ut i världen,
måste vi som en nödvändig arbetshypotes
sätta, att det ändå skall lyckas att
utjämna motsättningarna, och vi måste
efter måttet av våra krafter bidraga till
att åstadkomma en avspänning.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
för att framföra några synpunkter
på det nordiska samarbetet. Diskussionen
under de senaste månaderna och
även här i dag har ju i mycket hög grad
knutits till frågan om en militär samverkan
de nordiska staterna emellan.
Jag är en mycket varm anhängare av
en vidgad nordisk samverkan, och jag
skulle vilja instämma i det yttrande
som jag tror den danske statsministern
Hedtoft fällde för några månader sedan,
när han sade att en av vår tids
stora uppgifter i Norden är att verkligen
söka sammanföra de nordiska länderna
närmare. Men icke desto mindre
tror jag, att när man övergår till att
diskutera realiteter och söka få tag i
praktiska utgångspunkter för samarbetet
är det att börja i galen ända
om man sätter den militära samhörigheten
och den militära samverkan i
främsta rummet. Jag har en mycket bestämd
känsla av att ett militärt samarbete,
om det skall komma att ha något

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

värde, måste bygga på en verklig samhörighetskänsla
mellan folkens breda
lager i de nordiska länderna. Och denna
samhörighetskänsla i sin tur kan
icke växa fram på annat sätt än att
man först ägnar krafterna åt ett ekonomiskt,
socialt och kulturellt samarbete.
På grundvalen av detta samarbete
kan måhända så småningom växa fram
ett behov av gemensam utrikespolitik
och därmed också ett behov av militär
samverkan. Vi ha nog ännu icke kommit
i det läget, att den nödvändiga gemenskapskänslan
för en militär samverkan
finns. Jag tror att förutsättningarna
i dag i hög grad saknas.

För ungefär 100 år sedan var det väl
som skandinavismens tankar började
taga form på allvar, och sedan dess ha
vi vid upprepade tillfällen fått uppleva,
hur dessa tankar satt fart men
också gång efter annan drabbats av
bakslag, då de ljusblå drömmarna korsats
av en brutal verklighet. Jag är
rädd för att om man nu för ett resonemang,
som i väsentlig grad när det gäller
realiteterna tränger in på de militära
spörsmålen, kunna illusionerna på
samma säit brista i framtiden, och det
är nog risk för att det samarbete, som
man vill ha fram, kan tillfogas ödesdigra
skador.

Jag är självfallet beredd på den invändningen,
att det finns en svaghet i
detta resonemang, den svagheten nämligen
att man måste säga sig, att om
ofärd skulle hota Norden inom den
närmaste tiden, det behövs snabba beslut
om samverkan innan ofärden har
förlamat våra möjligheter att göra någonting.
Även om det ligger en del i
ett sådant resonemang, kan jag icke
acceptera invändningen såsom bärande.
Jag kommer i alla fall tillbaka till att
om samverkan icke vilar på en allmän
folkmening och en verklig gemenskap
de nordiska folken emellan, brister den
i alla fall i kritiska situationer. Och
då betyder ett engagemang i dagens

läge endast att vi åtaga oss ökade risker
i olika avseenden utan att ha vunnit
ökad styrka eller ökad säkerhet.

Jag tror att i den situation som nu
är rådande det faktiskt ur Nordens gemensamma
synpunkt kan vara till förmån,
att vi å vårt lands sida bedriva en
klar och bestämd neutralitetspolitik
utan några ingående militära resonemang
med andra parter. I det långa
loppet kan en sådan politik främja Nordens
sak på ett bättre sätt. Framför allt
är jag till ytterlighet rädd för att man
här under intryck av en orosstämning
ute i världen rusar i väg och vidtager
åtgärder som bara medföra att misstron
ökas, att orosanledningarna växa
och att konfliktmöjligheter uppkomma,
som man icke tidigare behövt räkna
med.

Jag vill också bestämt framhålla, att
den goodwill, som vårt land har förvärvat
genom sin långa fredspolitik, är
något som vi icke på något sätt få förslösa
eller kasta bort i en handvändning.
Vårt folk hade ju under tidigare
skeden av sin historia fram till 1800-talets början att utkämpa icke mindre
än ett åttiotal krig, men sedan början
av 1800-talet ha vi haft en obruten
fredsperiod. Det skall villigt erkännas,
att under det första skedet var det kanske
förenat med stor självövervinnelse
att fortsätta på den vägen, men efter det
första övergångsskedet har det blivit
en allmän samling inom vårt folk kring
strävan att hålla oss utanför krigiska
förvecklingar och att genom en neutralitetspolitik
verka härför. Jag vill alltså
mycket starkt understryka, att vi inte
på något sätt få kasta bort denna goodwill.
Vi ha visserligen inte någon garanti
för att därmed kunna stå utanför
ett nytt krig, men jag tror å andra sidan,
att chanserna härtill äro mycket
större, om vi hävda denna neutralitetslinje,
än om vi på grund av tillfiilliga
stämningar söka anknytning åt ena eller
andra hållet.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja uttrycka det önskemålet, att vi i
våra diskussioner om vår politik inte
släppa det gamla neutralitetsresonemanget
och övergå till ett dimmigt resonerande
om en s. k. alliansfri politik.
För min del vill jag mycket bestämt
hävda, att vi böra ha kvar den gamla
terminologien. Om vi skola kunna föra
vår neutralitetspolitik med framgång
tror jag, att vi också måste vara på det
klara med det, som herr PehrssonBramstorp
tidigare så kraftigt understrukit,
nämligen att man ute i världen
skall kunna ha tillit till denna neutralitetspolitiks
hållfasthet. Man skall inte
behöva dra i tvivelsmål, om den håller
i alla väder.

Jag tror, att det är utomordentligt
viktigt, att inte någonting göres, som
kan sätta ärligheten och uppriktigheten
i viljan till neutralitet på spel. När jag
ser herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
närvarande kan jag
inte underlåta att göra den reflexionen,
att jag hoppas, att vi i dessa resonemang
inte skola behöva befara att få
någon politiserande militär ledning,
utan att vi i detta fall kunna klart och
tydligt lita på att de uttalanden, som
göras, göras av den ansvariga inrikesledningen
och av regeringen och att
militärledningen inte engagerar sig i de
offentliga diskussionerna på detta område.

Jag såg för någon tid sedan i tidningarna,
att man talade om ett danskt
uppslag till ett vidgat nordiskt samarbete,
som skulle tillgå så, att vissa delegationer
från de nordiska länderna
skulle få tillfälle att mera regelbundet
sammanträffa och diskutera med varandra.
Jag vet ju, att det finns vissa
sådana former för samarbete de interparlamentariska
grupperna emellan,
men jag tror, att det vore värdefullt, om
man kunde bygga ut detta samarbete
ännu mera i den riktning, som enligt
tidningarna föreslagits från danskt håll.

Jag tror, att man på det sättet skulle
kunna få en god plattform för kontakter
och diskussioner.

Det är, herr talman, de synpunkter
jag i detta sammanhang velat anföra,
och jag ber i övrigt endast att få yrka
bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Utrikesministern
har ju tidigare i dag haft tillfälle
att deklarera regeringens syn inte
bara på den nu föreliggande propositionen
utan också på Sveriges utrikespolitik
över huvud taget. Jag har självfallet
ingen anledning att efter hans deklaration
fördjupa mig alltför mycket
däri, men den förda diskussionen, som
väl nu lider mot sitt slut, har gett mig
anledning till några reflexioner.

För det första är det självklart, att
regeringen gläder sig åt att den politik,
som vi försökt föra, inte bara är en
partiregeringspolitik, utan att döma
efter de konstateranden, som vi i dag
fått lyssna till, står praktiskt taget hela
vår riksdag med några mycket få undantag
bakom den Undénska neutralitetspolitiken.
Vi ha aldrig tvivlat på att
det skulle förhålla sig så, vi ha inte
kunnat finna att något skulle ha inträffat
sedan den 4 februari, som skulle ha
ändrat situationen på den punkten,
men jag tror att det är av stort värde
både inåt och utåt, att det blivit så
klart fastslaget som det blivit i dag.

Den andra reflexionen jag vill göra
bär inte samma tyngd. Jag vänder mig
mot herr Johansson i Stockholm, vars
anförande nog kunde ge anledning till
åtskillig eftertanke, bl. a. även hos honom
själv. Jag tror, att herr Johansson
i Stockholm, hur följsam han är och
hur noggrant han än försöker anpassa
sin politik till andra meningsriktningar,
som jag inte behöver karakterisera,
ändå kan löpa risken att göra sig skyl -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

dig till misstag. Ett av hans broderpartier,
det kommunistiska partiet i
Jugoslavien, tycks ha fullständigt felbedömt
situationen, och det kan ju
tänkas att det kan inträffa andra svängningar
i politiken, som kan göra att
man, när man är kommunistisk ledare
bär i landet, bör ta varsamt på
de utrikespolitiska problemen och inte
uttala sig med sådan säkerhet, som
om man skulle kunna ha en egen mening.
Det är den andra reflexionen jag
skulle vilja göra.

Den tredje reflexionen är den, att
herr Johansson tycks ha informationer
om pakten, som inte ha varit var mans
egendom. Jag beklagar i likhet med
herr Johansson, att det förslag till avtal,
som skall följa på denna propositions
antagande, inte kunnat föreläggas
riksdagen samtidigt med denna. Det är
beklagligt, men det förhåller sig så,
att vi ville gärna ha detta beslutat före
budgetårets utgång. När vi fått kännedom
om hur avtalet ser ut, ha vi inom
regeringen ansett oss kunna tillstyrka
det. Vi ha vidare hört utrikesnämnden,
och utrikesnämnden har enhälligt ställt
sig på samma linje och ansett, att det
avtal med Förenta staterna, som kommer
att följa på den nu föreliggande
propositionen, bör kunna antagas. Under
sådana förhållanden ha vi sagt oss,
att det inte finns någon anledning att
vänta, utan att det är bäst att ta beslutet
i den ordning, som är den formellt
riktiga, d. v. s. att försöka få beslutet
klart innan budgetårsskiftet.

Herr Johansson tar fel, när han säger
att det var något exceptionellt att
en ratificering ägde rum i Paris den
20 april. Det går i regel till så, att regeringen
ratificerar ett avtal under förbehåll
av riksdagens godkännande. Av
vilken anledning man här skulle begagna
sig av en annan taktik kan jag
inte förstå.

Herr Johanssons upplysningar om
vad det kommande handelsavtalet med

Amerika kommer att innehålla äro på
alla punkter felaktiga. Det måste vara
något annat avtalsförslag till någon annan
stat och från någon annan stat,
som herr Johansson fått ta del av. Det
är i varje fall inte det avtalsförslag,
som den amerikanska regeringen tillställt
den svenska regeringen. Det är
felaktigt, att det rymmer några bestämmelser
om valutakontrollen, det är felaktigt,
att det rymmer några bestämmelser
om att inte svensk lagstiftning
skulle gälla för amerikanska medborgares
investeringar, över huvud taget
var alltsammans, som upplystes om avtalets
innehåll, felaktigt. Det komma vi
att kunna visa, när avtalet blir tryckt.
Jag föreställer mig, att det kan föreläggas
riksdagen lördagen den 3 juli enligt
den tidtabell vi för närvarande arbeta
efter.

Därmed kanske jag kan lämna reflexionerna
beträffancje herr Johansson,
men jag skulle vilja säga ett par
andra saker. Det är en ny och stor
sak man ger sig in på, när den amerikanska
republiken ställer dessa väldiga
belopp till förfogande för Europas rekonstruktion.
Det är inte bara storstilat,
det är en ny och stor sak att på
det internationella samarbetets väg ta
ett sådant steg till gemensam hjälp, till
självhjälp som det blir för Europas
stater.

Det är klart att det reser vissa problem.
Bl. a. uppstår det problemet,
om den kreditgivande staten skall ha
kontroll över medelsanvändningen. Det
är givet att här öppna sig åtskilliga
möjligheter till kontroverser och delade
meningar, där vi emellertid få förutsätta,
att man får förhandla sig fram
mellan oss européer å ena sidan och
amerikanerna å andra sidan liksom
mellan två parter i känslan av att man
har ett gemensamt intresse, nämligen
att Amerika anser det vara med sin
fördel förenligt att ha ett ekonomiskt
blomstrande Europa och att vi å vår

38 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

sida ha allt intresse i världen av att
alla europeiska staters näringsliv
blomstrar.

Om det går upp för både Amerikas
och Europas folk, att bägge parterna
på det sättet ha ett intresse av att resa
Europa upp ur ruinerna, att bägge parterna
ha en fördel av ju högre standarden
kan bli bland Europas folk,
tror jag nog, att svårigheterna beträffande
kontrollen och andra saker, som
självfallet komma att bli föremål för
diskussion, bli lättare att komma över.
Därvidlag kan jag försäkra kammaren,
att den nu sittande regeringen liksom,
hoppas jag, varje annan svensk regering
kommer att energiskt hävda Sveriges
rätt att självt få pröva vad som
ligger innanför ramen av våra intressen.

Det är emellertid som sagt klart, att
frågan om kooperationens form, frågan
om hur dessa väldiga belopp skola
användas, kan bli föremål för diskussioner
och förhandlingar och att meningsmotsättningar
där inte komma att
saknas. Men det stora är alltså det jag
nu försökt skildra: att man fått fastslaget,
att de nationer, som anslutit
sig till organisationen, och Amerikas
förenta stater ha ett gemensamt intresse
av att höja Europas ekonomiska
standard.

För oss svenskar är det ju inte något
underligt att se saken på det sättet.
Det var ju det resonemanget, som var
bakgrund till hela den svenska kreditgivningen.
Jag vill gärna erinra om att
vi på den tiden voro fullt överens om
att det låg i Sveriges intresse att försöka
få en snabbare återhämtning av
hela Europa — och med Europa mena
vi då självfallet både Öst- och Västeuropa
— än vad som skulle varit
möjligt, om inte Sverige ställde någon
liten del av sin oförstörda produktionsapparat
till återuppbyggandets förfogande.
Vi hoppas alltså, att den anda,
i vilken det storstilade initiativet ta -

gits, skall, även om vi ha alldeles klart
för oss att det kan uppstå vissa meningsskiljaktigheter,
i de kommande
diskussionerna prägla förhandlingarna,
och då kommer det säkert att gå att
finna vettiga vägar.

Den fjärde reflexionen jag vill göra
riktar sig till ett uttalande av folkpartiledaren
herr Ohlin. Han säger, att
förhandlingarna med Norge skötts på
ett så valhänt sätt, att man varken i
Norge eller i Sverige eller på andra
håll haft klart för sig distinktionen
mellan att sätta i gång undersökningar
förutsättningslöst och låta dem avse
alla tänkbara alternativ och att redan
innan undersökningarna sättas i gång
intaga en position, som man vill betrakta
som orubblig.

Det är mycket beklagligt att dessa
missuppfattningar uppstått, och jag
skall be att få uppehålla mig en liten
stund vid dessa förhandlingar med anledning
av att herr Ohlin tycks tillskriva
regeringen en del av ansvaret
för uppkomsten av dessa missförstånd.

Jag tror, att det är fullkomligt riktigt,
som herr Wallentheim nyss sade,
att förutsättningarna för ett samgående
på olika håll äro goda, men att detta
skall växa fram i en fri och öppen
diskussion. Vi skola ha klart för oss,
att när det gäller försvarspolitiken och
utrikespolitiken äro ju ändå erfarenheterna
olika för ett land, som nyss
varit i hård kamp med en ockupationsmakt,
och ett land, som likt vårt haft
den stora lyckan att få leva i fred. Det
är klart att det blir en nyansskillnad
i uppfattningarna och att man kan ha
olika synpunkter.

Vi skola komma ihåg, att när det
gäller ett försvarsförbund är det inte
fråga om samma sak som ett kulturellt
utbyte, hur viktigt det än är, eller ett
ekonomiskt utbyte eller en utväxling
av arbetskraft mellan det ena landet
och det andra, utan det är fråga om
liv och död. Det är en fråga om liv

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

och död för våra pojkar, tv i stor utsträckning
ha vi för närvarande ändå
i Norden de svenska försvarsresurserna
att lita till. Det är under sådana omständigheter
ganska naturligt, att en
ansvarig statsledning både i Norge och
Sverige måste ha förutsättningarna ganska
klara för sig, innan man vidtar
sådana arrangemang, som kunna väcka
förhoppningar på olika håll, förhoppningar,
som sedermera kanske inte
kunna infrias. Jag trodde att det åtminstone
skulle vara en uppfattning,
som vi skulle kunna vara alldeles överens
om, och jag gladde mig alldeles
särskilt över att en av de andra partiledarna
— jag vill knappast begagna
ordet oppositionen i dag, eftersom vi
stå på praktiskt taget samma linje —
uttryckligen sade att vi anse att den
metod för förhandlingarna, som utrikesministern
här skisserat, är riktig.
Jag tror, att det är viktigt, att man på
det viset söker skapa en viss klarhet
om vad man ger sig in på.

Det är enligt min uppfattning en stor
fördel, att dessa diskussioner kunnat
föras i en krets av mycket nära vänner.
Det kanske låter pretentiöst när
jag säger det, men jag tror att det är
en fördel, att de tre nordiska länderna
just nu ledas av personer, som inte på
något sätt betrakta varandra med misstänksamhet,
inte på någon punkt ha
anledning att dölja något för varandra,
som inte ha skymten av en partitaktisk
spekulation i sina resonemang. Jag tror,
att det är en fördel, att vi kunnat tala
på ett fullständigt förbehållslöst sätt
med varandra utan några som helst
hämningar. Yi ha känt oss bland nära
vänner, och det har gjort, att vi kunnat
ta upp även de frågor, som eventuellt
skulle kunna föranleda sakliga
meningsmotsättningar, på ett förtroligt
och intimt sätt.

.lag vill inte alls förneka, att det ligger
mycket i högerledarens uttalande,
att det vore en fördel att kunna vidga

kretsen. Det kan hända, att vi för närvarande
befinna oss på ett stadium av
förhandlingarna, då så bör ske, och då
kan jag försäkra att lika angelägen
som den svenska regeringen varit att
hela tiden hålla inte bara partiledarna
utan även utrikesnämnden informerade
om varje nyansförskjutning, varje ändring
i positionerna som inträtt, lika
angelägen är den att om det är ett
allmänt önskemål från olika håll försöka
vidga kretsen av deltagare i diskussionerna.
Det är mycket möjligt
som sagt, att vi för närvarande befinna
oss på det stadiet, och då skola vi inte
motsätta oss det utan tvärtom gärna
pröva det här framkomna uppslaget,
även om det naturligtvis är en äventyrlig
sak, därför att i en så stor krets
av människor blir det lätt så, att man
i stället för en förtrolig överläggning
övergår till mera paradtalande, som det
gladde mig att herr Skoglund så bestämt
avvisade.

De distinktioner, som herr Ohlin efterlyste,
ha nog gjorts från den svenska
regeringens sida. Vi ha inte, vilket
också herr Undén framhöll i sitt anförande,
velat påtrycka någon vår uppfattning.
Vår uppfattning är klar, och
den är deklarerad vid olika tillfällen,
men vi ha naturligtvis inte velat tvinga
någon stat att ta en liknande position
som vår. Varje land och varje folks ansvariga
politiker måste ju själva ta ställning
till de frågor som möta, och det
är en missuppfattning, som jag trodde
inte skulle behöva upprepas efter utrikesministerns
klarläggande av att vi
bara velat ha undersökningen förutsättningslös.
Staterna skola självfallet
sedan ha frihet att efter undersökningens
klarläggande ta den ena eller andra
positionen och konstatera det ena eller
andra som resultat av undersökningarna.
Om det blivit något missförstånd
där, är det bara bra om man får tillfälle
att ytterligare poängtera det, som
jag trodde var absolut klart.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

Det var alltså enligt min mening en
fördel att herr Ohlin tog upp frågan,
så att man fick tillfälle att ytterligare
klargöra vad som förevarit. Däremot
kan jag inte med bästa vilja i världen
begripa vad det skall tjäna till att här
i debatten försöka misstänkliggöra den
svenska regeringens ställningstagande
på det sätt, som herr Ohlin otvivelaktigt
gjorde genom att säga, att den svenska
regeringen har anpassat sin politik
efter de synpunkter, som enligt hans
åsikt framkommit från hans håll. Med
andra ord, vad skall det tjäna till att
försöka ge yttervärlden den föreställningen,
att den svenska regeringen 1947
har drivit en politik men 1948 driver
en annan politik, därtill tydligen pressad
av en opposition som, enligt vad
den själv ideligen säger, när det gäller
utrikespolitiken är ense med den sittande
regeringen. Jag förstår inte, varför
man skall behöva begagna ett uttryck,
som måste komma att missuppfattas
runt omkring oss, att den regering,
som nu sitter, anpassat sig efter
de förändrade förhållanden, som här
ha inträffat, och att den gör det efter
påtryckningar från en opposition, som
själv icke kommer med några vägledande
synpunkter. Åtminstone kan jag
icke erinra mig, att vi 1947 hade några
som helst meningsmotsättningar beträffande
utrikespolitiken. Jag tror att det
var en skada som skedde, när detta ord
gled över herr Ohlins läppar. Jag beklagar
det och jag skulle gärna vilja,
att tillfälle lämnades honom att förklara
vad det är som han menar med
detta uttryck. Han har själv lyssnat till
hur kommunismens talesman använde
detta uttryckssätt, när denne triumferande
konstaterade att regeringen är på
glid. Det var ganska beklämmande att
höra detta utnyttjande. Men redan när
herr Ohlin fällde sitt uttryck, borde
han ju haft klart för sig hur det skulle
komma att utnyttjas.

Men jag lämnar detta missöde — jag

hoppas man får kalla det så — som har
hänt i denna debatt, som annars har
varit så fylld av deklarationer, ärligt
menade manifestationer ifrån det svenska
folkets valda ombud om en uppslutning
kring en politik, som syftar till att
försöka föra detta land igenom de nuvarande
svårigheterna med bibehållande
av vårt oberoende, vår självständighet
och vår inre och yttre frihet. Det skall
ändå bli det bestående intrycket av debatten
den 29 juni, att i de tingen står
Sveriges riksdag, frånsett några få betydelselösa
grupper, enig bakom den
regering, som för närvarande har äran
att företräda det svenska folket.

Herr OHLIN: Herr talman! Statsministern
uttalade nyss, att regeringen
inte alls tvivlat på den enighet i fråga
om själva huvudlinjen i den svenska
utrikespolitiken, som här i riksdagen
nu ånyo deklarerats. Jag känner mig en
smula överraskad men naturligtvis samtidigt
mycket glad över denna deklaration
ifrån statsministern. Det har ju
nämligen ifrån finansministerns sida,
och vad som kanske här är viktigare,
även från utrikesministerns sida gjorts
offentliga deklarationer, som inte
kunna tolkas på något annat sätt än
som raka motsatsen till vad statsministern
nu säger. Jag konstaterar statsministerns
avståndstagande från detta
med stor tillfredsställelse.

Jag kanske skall nämna för kammaren
vad jag särskilt syftar på. Det är
ett anförande som hans excellens herr
utrikesministern höll den 5 april. Det
var till en del socialdemokratiska organisationer
han talade, alltså till ett inrepolitiskt
auditorium, vilket man kanske
bör hålla i minnet, när man läser det
han sade enligt det tydligen auktoriserade
TT-referat, som utskickades och
som föranledde en tidning att sätta som
rubrik: År det Ohlin eller Tingsten som
vill ansluta Sverige till västalliansen?

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. in.

Denna rubrik bygger på följande uttalande
av utrikesministern: Vad skola
väl väljarna tro? Är det herr Ohlins
eller herr Tingstens utrikespolitik, som
de ge sitt stöd genom att rösta för folkpartiet? Här

ha herr Elon Andersson i första
kammaren och jag i andra kammaren
gjort en klar deklaration i början
av februari, här har jag därefter vid
sex eller sju tillfällen gjort deklarationer
av samma innehåll, och efter det
uppträder utrikesministern och gör sig
skyldig till vad jag, lånande herr statsministerns
— för övrigt nyss använda
— älsklingsterm, inte kan benämna som
något annat än misstänkliggörande. Det
är klart att utrikesministern måste ha
läst de deklarationer, som kommit ifrån
vårt håll, och det är därför något förvånande,
att han anstränger sig för att
ge ett annat intryck än det, som dessa
upprepade deklarationer måste ge. Jag
undrar om inte denna hans attityd innebär,
att man offrar svenska utrikespolitiska
intressen på den inrepolitiska
partipolitikens altare. Men som sagt,
jag konstaterar nu med tillfredsställelse,
att statsministern tar avstånd
ifrån alla sådana försök och här betonar
det, som från vårt håll har upprepats
och åter upprepats, nämligen att
det råder väsentlig enighet om själva
huvudlinjen i den svenska utrikespolitiken.
Vad som i övrigt här kan anföras
rörande själva handläggningen och uttryckssättet,
önskvärdheten av att man
framkallar så litet missförstånd som
möjligt, skall jag nu inte upprepa utan
i det fallet hänvisa till mitt föregående
anförande.

Statsministern frågade mig vad det
skulle tjäna till att ge det intrycket, alt
det har skett någon förändring i den
svenska utrikespolitiken från fjolåret.
Med den vana som statsministern besitter
uttryckte han det så — vilket ju
ingalunda står i någon som helst relation
till vad jag hade uttalat - att jag

skulle ha sagt, att det var eu utrikespolitik,
som bedrevs i fjol, och eu annan
i år. Jag är övertygad om att de
ledamöter av denna kammare, som
hörde mitt anförande, äro väl medvetna
om att detta inte är ett referat utan en
travestering av det jag uttalade. Men
själva sakfrågan har naturligtvis i alla
fall ganska stort intresse. Frågan är,
om man kan konstatera någon nyansskillnad
i fråga om själva den attityd,
som svenska regeringen intagit till utrikespolitiska
spörsmål inom ramen för
ett fasthållande av den huvudlinje, som
jag förut har talat om. Jag skall då tillmötesgå
herr statsministern genom att
här bara mycket kort omnämna några
saker, som ändå belysa, att man väl kan
tala om en något olika nyans i ställningstagandet,
en utveckling, som jag
tror till mycket stor del betingas av
den världspolitiska utvecklingen och
som jag generellt vill beteckna såsom
glädjande.

Jag tror till att börja med, att det är
ett faktum, att svenska regeringens hållning
till det s. k. Parissamarbetet, alltså
bildandet av en organisation för europeiskt
ekonomiskt samarbete, till en
början under fjolåret var synnerligen
starkt försiktigt avvaktande, då man
genom åtgärder, som jag kanske inte
här skall referera men som ledamöterna
i utrikesnämnden och regeringen väl
känna till, ville på olika sätt markera
en sådan attityd något längre än vad
från vårt håll redan då förordades —
något som statsministern mycket väl
vet, såvida det inte fallit honom ur minnet.
Saken har kanske inte i och för
sig någon större betydelse, men är inte
alldeles utan vikt för bedömande av
den fråga jag här diskuterar.

Jag vill även i förbigående hänvisa
till den ståndpunkt, som regeringen intog
när den s. k. Greklandsfrågan behandlades
i Förenta Nationerna under
fjolåret, varvid det lades fram ett förslag
från svenskt håll, som ju ganska

42 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

allmänt i världen uppfattades såsom
uttryck för en viss angelägenhet från
svenska regeringens sida att inte komma
för nära vare sig den ena eller den
andra parten. Jag har redan förut berört
denna sak, varför herr statsministern
inte svävar i okunnighet därom.

Vidare vill jag erinra om den passivitet,
som utrikesministern visade under
förra sommaren, förmodligen inte
på grund av semestervistelse, när frågan
om de ryska spionerna debatterades
offentligt här och i utlandet, då det
första fallet av ryskt spionage gav anledning
till mycket häftiga angrepp i
den ryska pressen och radion — jag
skall inte upprepa de ord som där
kommo till användning, ty de lämpa
sig inte för ett parlamentariskt forum
— och då hans excellens utrikesministern
underlät att ge någon replik till
detta, trots att han vid den tidpunkt,
då dessa uttalanden kommo från ryskt
håll, hade i sin hand material som visade,
att det i ett annat, senare och
mycket klarare fall försiggick en sådan
»underrättelseverksamhet». Det var måhända
en älskvärdhet från svensk sida,
att man inte talade om denna senare
sak förrän vederbörande fått lov att
lämna landet. Men det hade väl varit
en utomordentligt effektiv replik från
utrikesministerns sida gentemot det
våldsamma tal, som fördes i fråga om
den första händelsen, om utrikesministern
hade fäst uppmärksamheten på
detta senare fall.

Jag kan kanske i detta sammanhang
även nämna en annan omständighet,
som inte är alldeles betydelselös. När
den svenska regeringen för ett par år
sedan fick ett anbud att köpa amerikanska
överskottsvaror i Europa, inte
mot betalning i dollar utan mot betalning
i svenska kronor, vartill var kopplad
tanken att dessa svenska kronor
skulle användas bl. a. för att befrämja
amerikanska studenters studier i Sverige,
så framkallade detta på svensk

sida inte något positivt intresse. Man
trodde kanske att vi hade så förfärligt
gott om dollarvalutor, att vi inte behövde
bry oss om saken. Men jag undrar
om man inte i ljuset av vad man
sedan fann måste konstatera, att det
varit mycket lämpligt om svenska regeringen
genom att från början intaga
en positiv hållning kunnat spara en del
dollarvaluta. Att svenska regeringen
har ändrat sin attityd på ett senare
stadium, ändrar inte bedömningen av
den första attityden.

Om jag mot det jag här sagt ställer
de uttalanden, som både utrikesministern
och statsministern ha gjort i dag
med utgångspunkt från Sveriges anslutning
till den europeiska organisationen,
utrikesministerns betonande av att detta
innebär ett politiskt närmande och det
mycket välvilliga uttalande, som utrikesministern
gjorde i dag om Brysselpakten,
om jag tar statsministerns och
utrikesministerns uttalanden i fråga om
den militära samverkan med Norge,
tror jag att det är mycket svårt för den,
som nu söker objektivt bedöma saken,
att undgå intrycket att det här är fråga
om en viss skiftning i attityden, fortfarande
— jag upprepar det — inom
ramen för denna huvudlinje — skall
jag kalla det den militäralliansfria politiken.
Jag skulle för min del inte, herr
talman, dragit upp denna sak så utförligt,
om inte statsministern hade tagit
i så kraftigt, när han inte fann ord nog
starka att fördöma det uttalande, som
jag gjorde och som jag fortfarande tror
täcker en realitet.

Jag vill också erinra om utrikesministerns
uttalande i dag om Förenta
staternas generösa inställning, där ett
tonfall kom fram, som jag hälsar med
stor glädje, ett tonfall som jag inte erinrar
mig ha hört så många gånger från
1947.

Jag skulle, herr talman, vilja säga ett
par ord med anledning av det som
statsministern anförde rörande för -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

Sveriges anslutnin;
m. m.

handlingarna med Norge. Statsministern
kunde ju inte bestrida, att det förekommit
en del beklagliga missuppfattningar
både här i landet och i Norge
och i pressen i utlandet. Statsministerns
uttalande i dag var nog knappast ägnat
att till fullo undanröja de missförstånd,
som kunnat uppkomma, men det var
kanske oavsiktligt som han använde ett
uttryckssätt, som jag skall be att få
hänvisa till. Statsministern säger att
innan man väcker förhoppning hos folk
genom att påbörja vissa utredningar,
måste man ha klart för sig, att det
finns förutsättningar för att en sådan
utredning kan leda till positivt resultat,
att alltså överenskommelser kunna
komma till stånd. Vad är detta annat
än en glidning i den riktningen, att
man innan man börjar utreda skall ha
klart för sig, att de politiska förutsättningarna
finnas för en överenskommelse?
Den distinktion, som jag ville
framhålla och som statsministern senare
återkom till, var just den, att en sak
är utredning och undersökning huruvida
vissa förutsättningar finnas, en annan
sak är att fråga, vilka villkor som
äro nödvändiga för att vi skola vilja
träffa en överenskommelse. Såvitt jag
kunnat förstå har tanken på att börja
med någon deklaration ofrånkomligt
måst leda till ett intryck i den riktningen,
att man ville ha en viss utrikespolitisk
bundenhet redan som villkor
för att påbörja själva det militärtekniska
resonemanget. Jag är mycket glad
åt att statsministern nu, jag vill säga
trots allt, trots det lilla missödet på
en punkt, klarare än vid en del föregående
samtal jag har haft med honom
har ställt sig på den sida som hävdat,
att det icke behövs något utrikespolitiskt
ställningstagande för att utredningar
skola kunna sättas i gång. Jag
her att få understryka, att jag i mitt
förra anförande instämde i utrikesministerns
påpekande, att själva utredningens
omfattning naturligen bör be -

gränsas till saker och ting, som inte stå
i strid mot någondera partens utrikespolitik.
Det är av vikt att man fasthåller
den distinktionen, och i det avseendet
tror jag att vi, såvitt jag kan tolka
det, äro på samma linje.

Ja, herr talman, statsministern var
övertygad om att det är en sådan stor
fördel, att de nordiska förhandlingarna
skötts av nära vänner, underförstått,
förmodar jag, nära socialistiska vänner.
Tv det har ju, som herr Skoglund mycket
riktigt antydde, varit en tendens,
att de skandinaviska förhandlingarna i
så hög grad sammankopplats med kongresser
för de nordiska arbetarpartiernas
delegater, att det ibland förefallit
som om de skandinaviska staternas
problem varit någon sorts bihang till
förhandlingarna mellan dessa arbetarpartier.
Man har fått det intrycket, att
det var dessa förhandlingar, som föranledde
själva sammanträffandet, och då
passade man på att samtidigt, när man
ändå träffades, dryfta de skandinaviska
staternas problem. Jag förstår mycket
väl att det var praktiskt att kombinera
två överläggningsämnen, men jag
tror i alla fall att man på regeringshåll
måhända kunnat något mera betona,
att det väl i alla fall är det centrala,
att befullmäktigade representanter för
de skandinaviska regeringarna träffas,
och att man inte allt för mycket bör
gifta ihop sådana sammanträffanden
med de socialdemokratiska partimötena.
För min del ber jag att på det
livligaste få instämma i vad herr Skoglund
sade i sitt anförande, att man vid
dessa förhandlingar, även om det inte
blir mellan så kära vänner, som statsministern
uttryckte saken, tar med representanter
för riksdagarna utom regeringarnas
krets. Jag konstaterar med
glädje, att hans excellens statsministern
tydligen inte har något emot detta.

Till herr Johansson i Stockholm
skulle det vara mycket att säga. 1 motsats
till vad statsministern uttalade, att

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention
m. m.

man inte skulle tala så bestämt, när
man inte själv kan bilda sig en mening,
skulle jag vilja säga, att det kanske är
lättare att tala så där bestämt, när man
inte behöver bilda sig en egen mening
utan kan få en mening mera färdigfabricerad
från annat håll.

Jag lyssnade för en stund sedan till
ett anförande i första kammaren av
herr Sandler, som beträffande bakgrunden
till det kommunistiska motståndet
gentemot den europeiska ekonomiska
återuppbyggnaden uttalade, att ur en
eländets filosofi framväxer naturligt en
eländets politik. Ja, det är alldeles klart,
att om den politiska verksamhet man
bedriver har som förutsättning för
framgång, att det råder eländiga förhållanden
— för att uttrycka det kort,
konflikter, stridigheter, låg levnadsstandard
och sådant — då måste man
finna det ganska beklagligt, ifall ett
ekonomiskt rekonstruktionsarbete sättes
i gång, som man har all anledning'' tro
kominer att leda till en förbättring av
förhållandena med en försämring av
arbetsmöjligheterna för den kommunistiska
agitationen. Jag vill emellertid
göra det lilla sidosprånget att säga, att
den eländets filosofi, som herr Sandler
talade om, är den marxistiska filosofien
om »die Verelendigung der Mässen»,
om massornas allt djupare nedsjunkande
på eländets stadium, varur de resa
sig och genom revolution övertaga makten
i samhället. Det är samma filosofi,
ur vilken även den socialdemokratiska
doktrinen har utvecklat sig. Med mycket
stor tillfredsställelse konstaterar
man, att socialdemokraterna i sin praktiska
verksamhet ha kommit mycket
långt ifrån denna filosofi, men man
undrar ibland, om det inte skulle vara
möjligt att få ett litet klarare socialdemokratiskt
avståndstagande från denna
samhällssyn.

Ja, detta var en liten parentes. Det
förefaller uppenbart, att Sveriges intresse
är detsamma som Europas in -

angående europeiskt ekonomiskt samarbete

tresse och även hela världens intresse.
Det är att det europeiska återuppbyggnadsarbetet
skall lyckas, och därför ha
vi anledning att för vår del deltaga i
detta arbete. Ifall detta skulle vara eu
nackdel för kommunisterna, så kan det
för oss bara vara ytterligare ett skäl
för en positiv medverkan.

När herr Johansson i Stockholm talade
om att bakgrunden för den generösa
amerikanska stödaktionen är en
förväntan om en mycket hård amerikansk
kris, som gör att man måste producera
rustningsmateriel och annat för
export för att på det sättet skapa sysselsättning
för sina arbetare, så får man
lov att erkänna, att detta är en utomordentlig
frigjordhet från hänsyn till de
faktiska förhållandena. Den enkla sanningen
är den, att det amerikanska deltagandet
i Marshallplanen har medfört
ett läge i Förenta staterna, som aktualiserat
inflationsfaran i detta land. Det
förhåller sig alltså ingalunda så, att det
föreligger någon risk för deflation och
depression. Tvärtom har det blivit så
stora anspråk på den amerikanska produktionsapparaten,
att inflationsrisken
har tilltagit.

Till det herr Wallentheim anförde
skulle jag gärna vilja göra en enda
reflexion. Han förklarade att han inte
trodde, att det hos de skandinaviska
folken fanns en tillräckligt stark gemenskapskänsla
för att man på den grunden
skulle kunna bygga upp ett närmare
skandinaviskt militärt samarbete.
Han sade att man inte skulle ge intryck
av alt det finns en fast grund, på vilken
man kan bygga mer än man verkligen
kan, ty i så fall kan ett bakslag
komma. Nu har jag en mycket stark
känsla av det varma intresse herr Wallentheim
har för Norden. Just därför
är jag angelägen om att betona, att det
naturligtvis från deras sida, som här
förorda undersökningar om möjligheter
till närmare militär samverkan, inte
finns en tanke på någonting, som på

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

något sätt kan jämföras med 1800-talets
s. k. studentskandinavism eller dylikt,
där man lovade med stora ord utan att
ha minsta reella täckning för sina
löften.

Enligt min mening finns det för
det första en mycket stark känsla av
samhörighet mellan de danska, norska
och svenska folken. För det andra tror
jag, att om det bedrives en tillräckligt
stark upplysningsverksamhet rörande
problemets rent militära aspekter —
upplysning om de fördelar som äro att
vinna på t. ex. en svensk-norsk samverkan
— så kommer den allmänna opinionen
på grund av sin allmänt positivt
nordiska inställning också att reagera
till förmån för ett samarbete av detta
slag. Herr Wallentheims inställning var
ju i varje fall en annan än den regeringen
företräder, och jag ber för min
del att på denna punkt få bekänna, att
min syn mera överensstämmer med regeringens
än med herr Wallentheims.

Med tanke på en annan talare kan
jag inte neka mig — eftersom regeringsbänken
under herr Lundstedts anförande
gapade av tomhet men nu är relativt
välbesatt — att ställa den lilla frågan,
huruvida man inte från regeringshåll
någon gång skulle kunna få till
stånd en diskussion med herr Lundstedt,
vars anföranden i varje fall förtjäna
benämningen väl genomtänkta.
Utrikesministern polemiserar inte så
sällan mot den liberala pressen, men det
är ganska intressant att konstatera, att
varken statsministern eller utrikesministern
gör herr Lundstedt den äran
att diskutera med honom. .lag tror att
en sådan diskussion i många avseenden
skulle vara upplysande och att den
kanske skulle föranleda nyttiga reflexioner
rörande opinionens enhetlighet
inom olika partier.

Herr talman! Jag tror att jag med
detta bär täckt det viktigaste av vad
som här blivit anfört.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Denna diskussion
mellan herr Lundstedt och regeringen
skulle naturligtvis ha sitt intresse.
Skulle vi inte kunna ordna den
på samma dag som herr Ohlin diskuterar
med herr Tingsten? Då skulle vi
kunna få intressanta hållpunkter på
opinionens hållfasthet inom de olika
partierna.

Beträffande det andra herr Ohlin
sade måste jag för det första konstatera,
att han vidhåller att det finns en
liten skillnad mellan vårt sätt att driva
de norska förhandlingarna och det sätt.
som herr Ohlin skulle beteckna såsom
lämpligt. Han säger att det ändå fattas
litet »eftersom statsministern säger, att
han skulle ha förutsättningarna klara
för sig så långt, att man inte inger falska
förhoppningar, som sedan komma
att svikas». I nästa andedrag visar sig
emellertid herr Ohlin ha precis samma
mening som vi. Han säger nämligen enligt
vad jag antecknade: »Det är klart
att man inte skall inleda undersökningar,
som stå i strid med någondera
partens utrikespolitik». Jag tror att vi
äro fullkomligt överens om att man
ändå först får pröva, om det är ett
hopplöst företag man ger sig in på,
eller om det finns förutsättningar att
lyckas. Genom att taga dessa initiativ
ha vi visat att vi tro att det kan lyckas,
men vi vilja gå fram försiktigt och för
varje steg vi taga känna marken under
fotterna, eftersom det faktiskt gäller
vårt folks väl och ve och våra pojkars
liv och död. Jag föreställer mig, att det
ändå bara är ett försök att konstruera
meningsmotsättningar som inte finnas,
när herr Ohlin här diskuterar som om
vi hade delade meningar.

Det kan hända att jag inte begärt
ordet, om det endast varit dessa två
ting jag haft att säga. Jag tycker faktiskt
att det ar ganska beklämmande,
att denna utrikespolitiska debatt, som
faktiskt hade något av resning över sig,

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

skall ebba ut i en diskussion om småsaker,
modaliteter, sådana som herr
Ohlin huvudsakligen uppehöll sig vid.
Han ville försöka bevisa, att det finns
en nyansskillnad mellan den svenska
regeringens politik 1948 och samma regerings
politik 1947. Han tar då upp en
del ovidkommande saker som t. ex. representationen
i Parisorganet, studentutbytet
med Amerika, försäljning av
surplusmateriel o. s. v. Ärade kammarledamöter!
Frågorna äro väckta, och jag
föreslår att utrikesministern lämnar
svar på dem. Jag beklagar dock att
denna debatt, som skulle kunna vara ett
vittnesbörd om den starka nationella
enighet, som dock härskar i Sveriges
riksdag om vår utrikespolitik, skall behöva
tyngas ner med sådana detaljer,
när man inte har någonting väsentligt
att anmärka.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att hans excellens
statsministern alldeles underskattar betydelsen
av det intryck och de missuppfattningar,
som kunna framkallas
genom attityder av detta slag i spörsmål,
som til! stor del var för sig'' äro
ganska viktiga och tillsammans kunna
giva intryck, vilkas konsekvenser för
Sveriges relationer på många håll i världen
kunna bli mycket betydelsefulla.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin började den replik jag hade
tillfälle att åhöra med att beklaga sig
över att jag i ett offentligt föredrag
skulle ha gjort mig skyldig till obehörigt
misstänkliggörande av folkpartiets politik
i dessa spörsmål. Jag hade slutat
ett tal, som handlat om de olika ståndpunkter
i utrikespolitiken, som företräddes
av å ena sidan herr Ohlin och
å andra sidan av herr Tingsten och en
del andra med honom, med de retoriska
frågorna: Vad skola väljarna egentligen

tro? Vilken politik kommer folkpartiet
att företräda, herr Ohlins eller herr
Tingstens?

Redail denna motsättning visar, att
jag korrekt återgivit herr Ohlins politik,
och detta visar för övrigt hela mitt
anförande. Men, mina damer och herrar,
vi befinna oss i en begynnande
valstrid. En stor del av folkpartipressen
har anslutit sig inte till herr Ohlins
politik utan till herr Tingstens, och det
pågår en ganska kraftig agitation i de
tidningar herr Tingsten representerar.
Jag kan ju inte veta, hur dessa meningsriktningar
inom folkpartiet till slut
komma att ställa sig till varandra. Det
är emellertid mycket befogat att varna
väljarna att se upp när de rösta på folkpartimedlemmar,
så att de veta, om dessa
medlemmar höra till herr Ohlins
fraktion eller till dem som representeras
av herr Tingsten, Göteborgs Handelstidning,
Eskilstuna-Kuriren och de
många andra tidningarnas anhängare,
vilka föra en annan politik än den, som
officiellt är folkpartiets.

Jag tror inte det vore på något sätt
obehörigt om jag tillägger, att jag tycker
herr Ohlin varit en smula blygsam i sina
försök att tillrättalägga sin ståndpunkt
gentemot denna fraktion inom hans
parti. Ingenting skulle tillfredsställa mig
mera än om herr Ohlin på ett markant
sätt tog avstånd från denna politik och
direkt förklarade, att detta är en helt
annan politik än den folkpartiets ledning
för. Jag för min del tvivlar inte
på att herr Ohlin har en annan politisk
uppfattning än de nämnda tidningarna
ha, men bland de många läsarna
ute i landet, som inte läsa riksdagsprotokollen
utan endast kortfattade referat
i pressen och vid sidan om dem ha
dessa utförliga, intressanta och välskrivna
ledande artiklar, som ge uttryck åt
den motsatta ståndpunkten, kan det väl
ändå skapas litet förvirring angående
folkpartiets inställning under kommande
valstrid.

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

Sveriges anslutning
m. m.

Den andra delen av herr Ohlins sista
inlågg gick ut på att bevisa, att regeringen
i viss utsträckning skiftat politik
på senaste tiden. Detta skulle ha
skett under inflytande av folkpartiet.
Folkpartiet skulle nu ha lyckats pressa
över regeringen till en politik, som är
mera tillfredsställande än den vi tidigare
fört. Herr Ohlin hade en rad exempel,
som skulle bevisa detta. Var sak
för sig, medgav han, var inte så betydelsefull,
men tillsammans utgjorde de
i alla fall det av statsministern efterfrågade
beviset. Jag skall tillåta mig
att hastigt gå igenom samtliga punkter
herr Ohlin nämnde.

Herr Ohlin sade först att vi skulle ha
ställt oss litet reserverade i begynnelsen
av Pariskonferensen när det gällde samarbetet.
Först och främst vill jag säga,
att redan innan vi fått inbjudan hade
vi under samråd med våra skandinaviska
grannländer beslutat oss för att
utan tvekan acceptera en inbjudan till
denna konferens. Det är självklart, att
när sedan denna konferens började,
måste det finnas meningsskiljaktigheter
i olika frågor. Det skulle bara fattas
att svenska regeringen låter representera
sig på en sådan konferens och sedan
inte vågar framföra sina egna meningar!
Det var kanske särskilt en
punkt som väckte uppmärksamhet, där
man på svensk och norsk sida hade en
annan ståndpunkt än majoriteten av
konferensdeltagarna hade. Det gällde
tillsättandet av den kommitté, som skulle
syssla med tullunionsprojektet. Våra
representanter ansågo, att förslag om
en västeuropeisk tullunion föreföll vara
tämligen utopiskt. Vi hade våra tvivel
huruvida detla var en fråga av en sådan
aktualitet, att den borde tagas upp
i detta begränsade sammanhang. Om
jag inte tar alldeles fel, så hade herr
Ohlin alldeles samma inställning som
regeringen i denna fråga; i varje fall
yttrade han sig mycket skeptiskt på tal
om en västeuropeisk tullunion. Jag tror

inte att det på den punkten var någon
som helst nyansskillnad i åsikterna mellan
herr Ohlin och hans parti å ena
sidan och regeringen å den andra.

Den andra punkt herr Ohlin nämnde
var vårt ställningstagande till Greklandsfrågan
vid den senaste assemblén i
New York. Jag må säga, att av alla hans
punkter förvånar mig denna nästan
mest. Sverige framlade ett förslag, och
vi fingo understöd från Norge och
Danmark. Innan vi framlade förslaget
hade vi ingående överläggningar både
inom vår egen delegation och med representanter
för de andra skandinaviska
delegationerna. Inom den svenska
delegationen fanns det endast en medlem,
som hade en annan mening än de
andra. Det var folkpartiets representant.
Alla de andra voro eniga om förslaget.
Det är kanske påfallande, om
än inte så märkvärdigt, att folkpartirepresentanten
inte hade någon egen
linje; han ställde sig endast kritisk mot
delegationens linje.

Den tredje punkten i herr Ohlins katalog
var frågan om den »olovliga underrättelseverksamhet»,
som herr Ohlin
kallade det, som hade bedrivits förra
sommaren. Ett par ryska militärattachéer
hade besökt zoner inom Sverige,
som voro förbjudna för utlänningar att
besöka utan tillstånd. Redan den gången
fäste jag mig vid att herr Ohlin hade
oförsyntheten att säga, att utrikesministern
inte intagit en tillräckligt fast hållning
i dessa frågor. Herr Ohlins kritik
i det tal jag syftar på gick ut på detsamma
som han här antydde, nämligen
att utrikesministern inte gav sig in i
en polemik med den ryska radioutsändningen
eller med ryska tidningar. Men
vad gjorde svenska regeringen? Jo,
omedelbart efter det polisrapport förelåg
anmodades de komprometterade
personerna att lämna landet. En mera
bestämd och energisk aktion inför sådana
händelser kan över huvud taget
inte förekomma. Herr Ohlins uppfatt -

Nr 28.

48 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående

ning att det i sådana fall är viktigare
att utrikesministern ger sig in i en offentlig
polemik mot radioutsändare från
Moskva tycker jag är betecknande för
hans sätt att fästa mera vikt vid ord
än vid handling.

Slutligen måste jag säga, att jag är
generad över att komma över till herr
Ohlins sista punkt i katalogen, där regeringen
skulle ha skiftat ståndpunkt. Vi
skulle, när vi köpte amerikansk »surplus»-materiel
i Europa, ha underlåtit
att betinga oss en viss valutaförmån,
som sedan skulle användas till vissa
nyttiga ändamål, t. ex. amerikanska studenters
besök i Sverige. En fråga av
denna art har aldrig betraktats såsom
en storpolitisk fråga eller som en politisk
fråga över huvud taget. Den har
inte ens behandlats på regeringsplanet,
utan den har ansetts som en mycket
underordnad, rent praktisk fråga. Herr
Ohlin har tidigare dragit upp denna
fråga i utrikesnämnden. Jag kände då
inte mycket till den utan försökte införskaffa
en del upplysningar, vilka jag
även fick. När dessa kontrakt på sin
tid uppgjordes voro de inte så avfattade,
att de överensstämde med de förutsättningar,
som amerikansk lag uppställde
för att man skall kunna ha denna
valutaförmån. Herr Ohlin var inte
nöjd med detta utan ville gå längre tillbaka
i frågans historia. Jag får öppet
erkänna, att jag alldeles glömt bort att
forska mera i denna fråga, som sannerligen
inte är värd några ytterligare
forskningar i sådant här sammanhang.
Ännu mindre är frågan värd att här anföras
såsom exempel på en av de punkter,
där regeringen under folkpartiets
tryck gått över till en annan ståndpunkt
i sin allmänna utrikespolitik.

europeiskt ekonomiskt samarbete

arbetet. Han sade att det först måste
skapas en fastare grund genom ett utvidgat
ekonomiskt, socialt och kulturellt
samarbete, och först därefter
kunde man tänka sig att komma över
till ett hållbart försvarspolitiskt samarbete.

Jag har icke samma uppfattning som
herr Wallentheim härvidlag, även om
jag till fullo uppskattar samarbetet på
alla de av honom nämnda områdena.
Herr Wallentheim nämnde själv, att det
är en fråga om tid, och detta vill jag
särskilt understryka. Ha vi så lång
tid framför oss, äro vi så säkra på att
inget händer att vi kunna använda årtionden
till att skapa denna grund?
Jag utgår för min del ifrån att så
starka reella skäl torde finnas för en
sammanhållning i farans stund — de
nordiska folkens samfällda risk att förlora
sin nationella frihet — att detta
binder oss samman och kan hålla mycket
långt. Ha vi emellertid inte tänkt
över saken i förväg, så kanske det i
allvarstider slutar på ett ganska felaktigt
och olyckligt sätt. Detta var, herr
talman, vad jag ville säga om denna sak.

Därutöver vill jag säga till herr statsministern:
Om jag fattade rätt använde
herr statsministern beteckningen »Undénska»
neutralitetspolitiken. Jag bara
frågar om det är nödvändigt med en
så personlig etikett på svensk utrikespolitik.
För min del skulle jag vilja
uttrycka det så, att det här är fråga
om den utrikespolitiska linje, som utformats
i samråd mellan regering och
utrikesnämnd och som godtagits av det
överväldigande flertalet i den svenska
riksdagen. Det är den linjen, som i dag
fått en mycket stor anslutning.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag begärde ordet i anledning
av vad herr Wallentheim för en stund
sedan yttrade om det nordiska sam -

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Jag
har inte varit i tillfälle att följa hela
denna debatt. Jag har dock åhört en
stor del därav. Det är närmast ett par
uttalanden från excellensernas sida,

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

som uppkallat mig. Det förefaller mig,
som om hans excellens statsministern
alltför patetiskt och alltför emfatiskt
underströk enhälligheten i den svenska
riksdagens ståndpunkt på det utrikespolitiska
området. Mig veterligen finns
det dock på detta område många olika
nyanser. En hel del nyanser ha framträtt
i dag. Riksdagen är sannerligen
inte så fri från nyanser på det utrikespolitiska
området, som man kunde få
ett intryck av att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen är, när den presterar
sina ja-rop så snart en socialdemokratisk
minister polemiserar mot
herr Ohlin.

Jag vill börja med att uttala min tillfredsställelse
över vad hans excellens
utrikesministern sagt i fråga om Sveriges
medverkan i den internationella
tullunionspolitiken. Det är glädjande
att höra, att Sverige nu fått en ordinarie
medlem och inte bara en observatör
i den studiegrupp, som skall studera
tullunionsfrågorna beträffande de
västeuropeiska staterna. Det är också
ganska tydligt, att detta steg tagits inte
minst för att man skall kunna effektivisera
en samverkan på den skandinaviska
tullpolitikens område. Ofta har
det uttrycket använts, att det för oss
här i Norden med vårt betänksamma
kynne är önskvärt att vi icke utsättas
för ett speciellt tryck i syfte att förmå
oss att snabbt växa in i tankegångar
om en förtätad nordisk gemenskap och
allt vad detta innebär. Jag vill här endast
tillägga, att det just i tider av kris
och krig och det tryck sådana tider
medför är lättare att finna vägarna till
varandra än vad fallet är i tider, då
vi ha det ombonat och tämligen riskfritt.
För min del har jag mycket livliga
förhoppningar på regeringens positiva
politik, när det gäller nordisk samverkan
på det ekonomiska och på andra
områden.

Hans excellens utrikesministern —
här kommer jag med ett par kritiska

synpunkter — använde emellertid ett
ganska starkt uttryckssätt, när han talade
om nödvändigheten av att vi föra
en, jag tror han använde ordet konstant
utrikespolitik utan några, som han
visst också uttryckte sig, nervösa kastningar.
Man fick det intrycket av utrikesministerns
starka understrykande
av nödvändigheten att föra en konstant
utrikespolitik, att han alltför mycket
bortsåg från det, som likaledes är en
nödvändighet, nämligen att i erforderlig
mån anpassa vår utrikespolitik efter
den linje, som betingas av det föreliggande
utrikespolitiska läget.

Utrikesministern framhöll som sagt
angelägenheten av att vi böra undvika
tvära kastningar i vår utrikespolitik.
Vi veta emellertid, att den internationella
utrikespolitiken är full av tvära
kastningar. Jag hoppas, att utrikesministern
inte menade, att vi skulle fullfölja
en doktrinärt konstant utrikespolitik,
även om den internationella
utrikespolitiken bjuder på de tvära omkastningar,
som han för sin del inte
vill veta av för svensk utrikespolitiks
vidkommande. Så långt i doktrinarism
får enligt min uppfattning en svensk
utrikesminister inte gå i hävdandet av
en s. k. »konstant» linje i utrikespolitiken.

I fråga om Brysselpakten uttalade
utrikesministern mycket riktigt, att den
s. k. vandenbergska resolutionen utgjorde
en uppmuntran för de västeuropeiska
staterna i deras strävanden att
uppnå en ökad och intensifierad samverkan.
Om Brysselpakten mellan England,
Frankrike och Beneluxländerna
förklarade utrikesministern, att vi
önska den all möjlig framgång.

För min del skulle jag vilja säga, att
detta är cn självklar välgångsönskan,
som man har all anledning att understryka
från svensk sida. Det är utan
tvivel fördelaktigt för oss, att denna
samverkan kommer till stånd. Eljest
skulle ju f. ö. inte en sådan välgångs -

4 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 28.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

önskan ha uttalats av utrikesministern.
En samverkan av detta slag måste givetvis
i det skärpta utrikespolitiska
läge, vari vi nu befinna oss, innebära
eu ökad trygghet för oss. Jag skulle
emellertid vilja ytterligare anknyta till
delta resonemang på följande sätt.

Hur skulle det gå, om varje stat för
sig avgåve förklaringar till övriga stater
av den innebörden, att det är synnerligen
bra, om ni sluta er samman
— underförstått då givetvis att detta
skapar större trygghet för oss — men
vi vilja för egen del inte vara med om
en sådan samverkan.

Det kan ju finnas konkreta skäl —
och jag vill icke påstå att här icke sådana
kunna föreligga — som från en
stats sida kunna föranleda, att den i
en given situation tvekar att ansluta
sig till en samverkan av ett visst slag.
Principiellt måste likväl det resonemanget
te sig ganska motsägelsefullt
att man applåderar en union av detta
slag samtidigt som man säger, att man
näppeligen själv kan gå med i den.

Beträffande frågan om en nordisk
samverkan förklarade utrikesministern,
att man kommit fram till den ståndpunkten,
att man funnit en ingående
undersökning rörande möjligheterna
till en förtätad samverkan på olika områden
vara motiverad och önskvärd.
En sådan undersökning pågår nu också.
Utrikesministern förklarade, att vi
på detta område måste sikta till ett
hållbart och konstant — även här använde
han detta ord — samarbete
för framtiden de nordiska länderna
emellan.

Detta är naturligtvis alldeles riktigt.
Det har emellertid framskymtat en viss
tvekan, som säkerligen gjort sig mer
gällande på svenskt håll än på annat
skandinaviskt håll i fråga om den utrikespolitiska
inställningen. Det har
tydligen från svensk sida framhållits,
att det är önskvärt, att man inte på ett
för tidigt stadium fastlåser våra posi -

tioner vid en bestämd utrikespolitisk
linje. Det skulle i stället vara bättre,
om vi intoge en, jag tror utrikesministern
använde uttrycket, avvaktande
hållning.

Uppenbarligen ha vissa meningsskiljaktigheter
förekommit mellan å ena
sidan Sverige och å andra sidan i första
hand Norge. Enligt min uppfattning
är det angeläget att vid detta tillfälle
uttala en utomordentligt intensiv
förhoppning, att det från den svenska
regeringens sida liksom från de andra
nordiska regeringarnas sida göres allt
vad som göras kan för att undvika att
våra skandinaviska länder komma på
olika linjer i dessa viktiga frågor. Det
är alldeles riktigt, att det utrikespolitiska
problemet kan gälla, som jag tror
statsministern sade, liv eller död för
våra pojkar. Härtill är att anmärka att
det visserligen medför stora risker om
man företar sig något på det utrikespolitiska
området, men att det också
kan uppkomma lika stora risker genom
att man underlåter att företaga sig
något.

Jag vill i detta sammanhang även
anlägga några kritiska synpunkter på
ett förhållande, som jag tror inte är
alldeles oväsentligt för frågan om hur
andra länder se på vår utrikespolitik.
Jag skulle för min del — personliga
önskemål kan man ju alltid frambära —
vilja ha ett ännu starkare uttryck från
regeringens sida än vad som vid skilda
tillfällen kommit till synes för den
självklara samhörighetskänsla, som Sverige
känner med de västerländska demokratierna.
Uttalanden från regeringsledamöters
sida ha i detta hänseende
inte alltid varit tillfredsställande, nej,
ofta tvärtom. Jag tror inte, att man kan
våga det påståendet, att någon djupare
statsmannavisdom stått att finna i de
uttalanden vid vissa tillfällen, som fällts
av exempelvis finansminister Wigforss,
när han någon gång gett sig ut och
flaxat på det utrikespolitiska fältet, eller

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

av försvarsminister Vougt i vissa sammanhang.
Dylika uttalanden kunna göra
Sverige och dess position större skada
än man måhända tror. Det är ganska
egendomligt, att man tillåtit sig uttalanden
av antydd art från ansvarigt
regeringshåll.

Herr talman! Statsministern efterlyste
de ärligt kända personliga nyanserna
i utrikespolitiken. För min del
vill jag som min personliga ståndpunkt
sammanfattningsvis framföra följande.
Det gäller för vårt land att inte hänge
sig åt en doktrinärt konstant utrikespolitik
utan att noga inrikta sin uppmärksamhet
på de ofta tvära omkastningar,
som kunna ske i den internationella
politiken. Dessa omkastningar
kräva en obruten uppmärksamhet från
vår sida och måhända även vidtagande
av väsentliga ändringar i vår utrikespolitik.
Vidare önskar jag — och det
arbetet är jag förvissad om att regeringen
vill fullfölja på alla områden,
där detta är möjligt — att man så
snabbt som möjligt gör allt vad som
göras kan för att förtäta den nordiska
gemenskapen. Slutligen vill jag vädja
till regeringen att icke underlåta att,
så ofta lämpligen ske kan, ge positiva
uttryck för vår starka samhörighet med
västerlandets demokratier. Jag skulle
slutligen önska, att de förutsättningslösa
undersökningar, som utrikesministern
talat om, när det gällt de nordiska länderna,
utsträckas till att gälla även
andra västeuropeiska länder.

Herr talmannen hade härunder återtagit
ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Statsminister Erlander flydde
val långt från dagens diskussionsämne,
när han begav sig till Jugoslavien. Vad
det kommunistiska partiet i Jugoslavien
gör eller inte gör har inte ens en skugga
av sammanhang med den stora fråga vi
diskutera i dag, nämligen den svenska

regeringens engagemang för Marshallplanen.
Den frågan tror jag räcker för
åtminstone en dags diskussion. Ett bifall
till propositionen innebär nämligen,
att vi draga oss bort från en utrikespolitisk
tradition, som varit vår i över
hundra år. Den maning till varsamhet,
som statsministern ansåg sig böra rikta
till mig, skulle jag således ha kunnat returnera
omedelbart, om det inte redan
vore för sent.

Statsministern frågade vidare, varifrån
jag hade mina informationer. Våra
informationer i detta ärende ha vi mycket
ordentligt redovisat i vår motion.
Till våra informationskällor höra bl. a.
Förenta staternas president, utrikesminister,
försvarsminister och kongress.
Deras uttalanden ha återgetts av officiösa
nyhetsbyråer jämte sådant, som
sipprat ut om de krav som ställts på
andra länder. Det är möjligt att dessa
informationer iiro ovederhäftiga. I så
fall får emellertid statsministern stå för
det påståendet. Jag har för min del inte
dristat mig till att antyda annat än att
dessa amerikanska auktoriteter verkligen
mena vad de säga, när de inför offentligheten
klargöra vad de mena att
Marshallplanen skall bli.

Statsministern förklarade vidare, att
vissa saker, som jag räknat upp, inte
funnos angivna i det bilaterala avtal,
som nu föreligger. Nej, en del av dessa
saker behövde man inte skriva om där,
ty de funnos upptagna redan i det Parisbeslut,
som bifogats propositionen,
exempelvis vissa spörsmål rörande amerikansk
inblandning i våra valutaförhållanden
och kontrollen över Marshallplanens
genomförande. Men i en konkret
sak förklarade statsministern, att
någon uppgift inte fanns i propositionen,
och det rörde frågan om svensk
jurisdiktion skulle fortsätta att gälla för
amerikanska företag. Jag noterar med
glädje, att åtminstone den saken inte är
med.

Jag skulle vilja fråga statsministern,

52 Nr 28. Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

om han inte, när han nu börjat med
dessa indiskretioner rörande detta avtal
strax innan riksdagen skall fatta
detta viktiga beslut, hellre hade bort
fortsätta därmed, så att kammaren fått
veta litet mer om vad det verkligen är
fråga om. Statsministerns framträdande
här strax innan ett eventuellt klubbslag
i detta viktiga ärende påminner mig
om gumman, som först bakade brödet
färdigt och efteråt kastade jästen in i
ugnen. De nervösa kastningarnas politik
är icke vår, sade statsministern. Frågan
är om inte detta snabba glidande
bort från en ståndpunkt till en annan
är lika farligt i praktiken.

Jag har sedan ett par små ord av kärlek
till herr Ohlin. Bland sina anklagelser
mot regeringen nämnde han utrikesministerns
uraktlåtenhet att protestera
mot ett ryskt spionage. Efter utrikesministerns
upplysning befanns emellertid
detta spionage ha bestått däri, att
två ryska diplomater under en turistresa
råkat komma till den fridsamma
byn Över-Kalix. Jag vill då fråga herr
Ohlin, om det på något sätt ligger i linje
med Marshallplanen, att svenska militärmyndigheter
tillåta amerikaner att
filma våra viktigaste försvarsanläggningar
eller att Förenta staterna varit
representerade i rikets allmänna kartverk.

Vidare talade herr Ohlin om eländets
filosofi, d. v. s. att kommunisterna
skulle eftersträva elände i världen för
att bättre kunna göra sig gällande. Hur
länge skall den gamla klyschan leva?
Den faller ju redan på det faktum, att
återuppbyggnadstempot sannerligen inte
är långsammare i de länder, som stå
utanför Marshallplanen. Återuppbyggnaden
sker där tvärtom snabbare än i
de länder, som vänta på dollar och amerikansk
hjälp. Någon brist på elände
föreligger sannerligen inte i de länder,
som välsignas med Marshallplanen. När
man vid Pariskonferensen beräknade,
att man inte ens 1952 skulle ha nått upp

till 1938 års levnadsstandard, tycks det
inte kunna bli någon nämnvärd förbättring
inom den närmaste framtiden.

Herr Ohlin frågade vidare, om jag
hade min egen uppfattning eller ej. Jag
förstår, att sådana spörsmål intressera
speciellt en man som herr Ohlin, vilken
ju är ordförande i den mest välsorterade
diversehandel i oförenliga meningar,
som någonsin funnits i detta
land. Det torde nämligen vara svårt att
uppleta någon motsvarighet till allt det,
som framförts inom folkpartiet i dess
olika skiftningar från Dagens Nyheter
till Lewi Pethrus. Det vore av värde, om
vi inför höstens val verkligen fingo veta
vem som representerar vad och vem
som är vem inom folkpartiet. År det
den ohlinska huvudbyggnaden eller är
det den tingstenska kavaljersflygeln —
den amerikanska kavaljersflygeln, kanske
man borde tillägga, som är den tongivande.
Skall man döma av vad som
tränger ut till oss andra, måste jag säga,
att oväsendet från den sistnämnda vida
överröstar de fridsamma ohlinska symfonierna,
som alltid spelas med nattstift.
Men när denna kavaljersflygel
nått så långt att den, enligt vad som
hävdades i Dagens Nyheter i början av
maj, kräver att Sverige skall läggas öppet
vid ett amerikanskt angrepp och att
vi då lugnt skola sitta med armarna i
kors, då vore det av stort värde, om
herr Ohlin åtminstone i sitt nästa tal
ville klart fördöma den uppfattning,
som där kommit till uttryck, eller i
varje fall klargöra, om någon större del
av folkpartiet är motståndare till dylika
uttalanden.

Herr OHLIN: Herr talman! Statsministern
återkom i sitt senaste anförande
till förhandlingarna med Norge.
Statsministern kan dock inte bestrida,
att det på olika håll i världen, även i
Norge, uppkommit ett intryck av att
Sverige som förutsättning för vissa mi -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

m. m.

litära konversationer ställt vissa villkor
som röra en viss utrikespolitik. Man har
alltså fått det intrycket från norsk sida,
att den utrikespolitiska preciseringen
skulle föregå de militära konversationerna.
Detta intryck har uppkommit
trots att utrikesministern, åtminstone
enligt den uppfattning jag fått, aldrig
eftersträvat detta. Det tror jag att statsminister
Erlander själv kanske inte är
alldeles oskyldig till.

När nu utrikesministern i sitt förra
anförande hänvisade till mer slutna
konversationer, anser jag mig vara fri
alt hänvisa till att statsminister Erlander
en gång ville hopsummera en konversation
mellan partiledarna såsom
varande ett godkännande av denna
attityd att först begära en utrikespolitisk
precisering. Detta opponerade jag
mig då emot och framhöll, att utrikesministerns
attityd varit en annan.

Jag tror därför inte, att man kan
komma ifrån detta intryck. Pro primo
bär det här skett vissa, skola vi kalla
det olyckshändelser, som bidragit till
att bl. a. västerut skapa missförstånd rörande
Sveriges ställningstagande. Pro
secundo hade dessa missförstånd möjligen
kunnat undgås. Jag uttrycker mig
nu så fint för att inte ytterligare irritera
hans excellens utrikesministern.

Beträffande meningsskiljaktigheterna
mellan regeringen och lierr Lundstedt,
vilka ju regeringen haft tillfälle att diskutera
både här i dag i riksdagen och
vid föregående tillfällen, fann statsministern
inget bättre svar än att hänvisa
till att jag kunde diskutera med professor
Tingsten. Ja, naturligtvis kan jag
det, men nu råkar det vara så att herr
Tingsten inte är medlem av denna kammare.
Jag kan försäkra att om han det
vore, skulle jag inte avlägsna mig från
kammaren när han talade, på det sätt
som regeringen alltid gör, när herr
Lundstedt börjar tala. Understundom
har man det intrycket, att regeringen
inte alltid liar en levande känsla för att

riksdagen är ett naturligt forum för det
utrikespolitiska meningsutbytet, utan att
man gärna förlägger detta meningsutbyte
så mycket som möjligt till andra
församlingar.

Jag måste säga att utrikesministerns
försök att försvara det uttalande, som
han gjort rörande folkpartiets utrikespolitiska
inställning, förvånade mig
mycket. Herr Elon Andersson och jag
ha ju här gjort upprepade deklarationer
på en enig riksdagsgrupps vägnar,
men enligt det utförliga, auktoriserade
referatet förtiger utrikesministern detta
för att inför en publik, som möjligen
inte förstår distinktionen mellan en tidningspress
och ett politiskt parti i riksdagen,
misstänkliggöra folkpartiets ställningstagande.
Det är inte möjligt att
undertrycka en känsla av förvåning
över att utrikesministern, i stället för
att som stöd för sin politik åberopa den
väsentliga enigheten i fråga om huvudlinjerna,
på detta sätt tydligen anstränger
sig för att uppnå partipolitiska
fördelar. Jag undrar om det inte vore
bättre, att utrikesministern vid dessa
frågors behandling mera koncentrerade
sig på utrikespolitiken än på valpropagandan
eller i varje fall läte de utrikespolitiska
hänsynen avgjort dominera. T
så fall tror jag att uttalanden av denna
art inte skulle upprepas — men det kan
ju hända att man kan bli överraskad än
en gång.

Hur föga utrikesministern är angelägen
om att här ha fakta på sin sida
framgår också av att han, när han talar
om fyra folkpartitidningar, säger att
det är många andra folkpartitidningar,
som följa samma linje. Herr utrikesminister,
vilka äro dessa »många andra
folkpartitidningar»?

I själva verket förhåller det sig så,
att bland det överväldigande flertalet
av folkpartitidningarna råder enighet
om huvudlinjerna i den politik som
folkpartiets riksdagsgrupp stöder.

Utrikesministern gjorde sig också

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention

m. m.

skyldig till ett felaktigt referat, när han
sade, att jag påstått att nyansförskjutningen
i regeringens inställning skett
under inflytande av folkpartiet. Herr
utrikesminister, jag sade ingenting om
arten av denna förskjutning. Jag sade
endast att förskjutningen skett i den
riktning, som vi förordat, och jag betonade
i mitt föregående anförande, att
jag av uppenbara skäl anser, att det är
den världspolitiska utvecklingen som
har varit den främsta drivkraften.

Vad sedan beträffar de olika fall,
som jag nämnde, skall jag inte uppta
tiden med att närmare ingå på dem.
Jag vill bara, eftersom utrikesministern
åberopade vad som förekommit i utrikesnämnden
och jag själv sitter där,
erinra om att när man i utrikesnämnden
diskuterade sändandet av en observatör
till kommittén för en västeuropeisk
tullunion, så ifrågasatte utrikesministern,
att denna svenska observatör
skulle erhålla sådana instruktioner,
att man klart markerade vår ytterst
avvaktande och skeptiska hållning.
Jag förklarade för min del redan
vid detta tillfälle, att jag var med
om sändandet av en observatör men att
jag avstyrkte att han skulle få en instruktion
av denna art, som skulle ytterligare
markera en dylik hållning.

Vad Greklandsfrågan angår, vill jag
nöja mig med att konstatera, att den
svenska regeringens förslag om att Förenta
Nationerna skulle göra en undersökning
även av de inre grekiska förhållandena
i stället för att ta upp det
spörsmål om själva den internationella
konflikten, som förelåg på dagordningen,
i världspressen har, i den mån jag
kunnat följa denna, på många håll
framkallat det intrycket, att den svenska
regeringen var angelägen om att
inte göra gemensam sak, så att säga,
vare sig med den amerikanska eller
ryska sidan. Och någon gloire vann
nog inte Sverige genom framställandet
av detta förslag, ty om jag inte är fel -

angående europeiskt ekonomiskt samarbete

aktigt underrättad, föll förslaget under
bordet utan att ens tagas upp till allvarligt
bedömande.

Beträffande frågan om de ryska informationerna
måste jag också — det
är nu inte, herr Johansson, fråga om
resan till överkalix, utan om den andra
resan i Utötrakten — uttrycka min förvåning
över att utrikesministern endast
åberopade ett så självklart förhållande
som att dessa tjänstemän i överensstämmelse
med internationell kutym
uppmanades att lämna landet. Däremot
förbigick utrikesministern vad jag sade
— det var ju ingalunda fråga om att
öppna något gräl med den ena eller
andra parten, utan det var fråga om
huruvida man skall för tillfället förtiga
en upplysning om ett faktiskt förhållande,
som har samband med saker
som äro föremål för en ivrig offentlig
debatt i hela den svenska och ryska
pressen, radion o. s. v. Skall man hålla
inne med den kännedom, som regeringen
hade om att den Tyska, låt mig kalla
det informationstjänsten i Stockholmsräjongen
bedrevs på förbjudet område
på ett sätt, som den svenska regeringen
uppenbarligen ansåg komprometterande
— skall man hålla inne därmed
medan debatten pågår om en annan
liknande sak, som var något mindre
klar och som föranledde våldsamma
ryska beskyllningar mot svenska myndigheter
för provokation? Skall man
hålla inne med dessa informationer
kanske några veckor, fastän man vet
att offentliggörandet av dem skulle med
ett slag ha ändrat hela debatten och
gjort klart, att den ståndpunkt, som den
svenska pressen företrädde, ovedersägligen
var riktig?

Jag tycker att den finkänslighet,
som utrikesministern i detta avseende
företräder, går mycket långt. Men utrikesministern
vill tydligen inte fatta
vad det här gäller, när han använder
ett sådant uttryck som att »öppna gräl»
med den ryska radion, vilket är en tra -

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete

Sveriges anslutning till en

m. m.

vestering av den ståndpunkt som jag
intog.

Vad beträffar frågan om den amerikanska
servicematerielen, förstår jag
att regeringen tycker, att då det bara
skulle vara en eller annan miljon dollar,
som vi kunde ha sparat, är det inte
någon fråga av större betydelse — fastän
ibland undrar man ju, om inte sparandet
av några miljoner här och några
miljoner där kunde vara av betydelse,
när det gäller bensinransoneringen
och en del annat. Men viktigare är
i alla fall den saken, att när man på
amerikansk sida gör upp en plan för
att främja studieutbytet mellan länderna,
d. v. s. amerikanska studenters vistelse
i Sverige och svenska studerandes
vistelse i Förenta staterna, och detta
samtidigt skulle kunna ske på ett sätt,
som var till fördel för den svenska valutaställningen,
så väcker inte det hela
något intresse på svenskt håll. Enligt
min mening var inte detta någon tillfällighet,
tv utrikesministern vet ju att
han själv, när saken var före i utrikesnämnden,
förklarade, att om amerikanarna
ville komma hit och studera, så
vore det lika bra att de köpte svenska
kronor för sin valuta. Denna ryckandepå-axeln-attityd
inför ett förslag, som
från den andra sidan betraktades som
ett försök till utvidgat kulturellt utbyte,
kan nog ha en viss inverkan, även
om saken i och för sig inte har så stor
betydelse.

Jag vill också hänvisa kammaren till
det uttalande — utrikesministern och
jag ha diskuterat det vid ett föregående
tillfälle, och jag skall inte nu närmare
ingå därpå — där utrikesministern
siiger, att »vad det socialdemokratiska
partiet beträffar, är redan det
faktum att socialdemokratien ur allmänpolitiska
synpunkter står främmande
både för borgerlig storkapitalism och
för kommunism tillräckliga skäl mot att
låta utrikespolitiska förbindelser få sin
karakl är av den ekonomiska och poli -

tiska regim, som råder i andra länder».
Trots de förklaringar, som utrikesministern
kom med vid föregående
tillfälle, är detta ett uttalande av en
utrikesminister, vilket uppenbarligen
mycket lätt kan missförstås.

Det finns även andra uttalanden, som
man skulle kunna åberopa, men jag
skall inte, herr talman, av tidshänsyn
göra det. Jag skall sålunda inte citera
t. ex. det anförande, som herr Wigforss
höll någon gång i början av året
och där han räknade med ett överfall
från väster såsom det mera sannolika
alternativet.

Jag skall sluta med några ord om
vad hans excellens herr statsministern
här sade om att vad jag berört bara
var småsaker och modaliteter och att
det var beklagligt, att riksdagen inte
fått tillfälle att genom sin behandling
av föreliggande ärende göra en deklaration,
som skulle för utlandet demonstrera
vår fullständiga enighet. Nu
får jag ju lov att säga, att för mig klingar
denna förklaring, som möttes med
bravorop från de socialdemokratiska
bänkarna, en smula ihålig mot bakgrunden
av vad som förevarit, t. ex.
herr utrikesministerns tidigare försök,
ingalunda att betona enigheten, utan att
tvärtom i någon mån få fram ett annat
intryck — jag erinrar om det yttrande,
som jag här läst upp och som utrikesministern
gjorde för två månader sedan.
Men, frånsett detta, statsministern
skulle naturligtvis ur sina synpunkter
finna det lämpligt, att här gjordes, såsom
skedde under kriget, en enighetsdeklaration
utan nyanser. Jag tror
emellertid, att den svenska riksdagen
icke skulle i detta avseende fylla sin
uppgift, om den inte gjorde en mer
fyllig redovisning av åsikterna, med
betonande av den — jag upprepar det
än en gång — grundläggande enigheten
i fråga om politikens huvudlinjer.

Och när statsministern förklarar, att
småsaker och modaliteter inte spela

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Sveriges anslutning till en konvention angående

m. m.

någon väsentlig roll, så måste jag för
min del beklaga, att statsministern har
så svårt att fatta, att själva den attityd,
som regeringen intar, bl. a. de talesätt
som den använder, kunna bidraga till
att göra bilden av den svenska regeringens
politik litet annorlunda under
vissa förutsättningar än under andra,
och att detta i själva verket kan vara
en omständighet av mycket stor betydelse,
ifall man vill undvika att på en
del håll i utlandet det samlade intrycket
av Sveriges utrikespolitiska hållning
blir ett annat än det riktiga. Jag
tror att bakom statsministerns och utrikesministerns
inställning döljer sig
en ganska djupgående ovillighet eller
oförmåga att fatta betydelsen av nyansering
i uppträdande och talesätt. Detta
är faktiskt inte en likgiltig sak, såsom
statsministern ville göra det till, utan
det är en ganska betydelsefull fråga.
Den irritation, som i ett visst läge skapas
genom olämpliga talesätt eller attityder,
kan få allvarliga återverkningar
på den ställning, som man i utlandet
intar till vårt land i situationer, där
detta ställningstagande kan vara av
allra största betydelse.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Svensk utrikespolitik är givetvis
inte enbart en angelägenhet för partiledare
och politiska experter, mången
gång självkorade sådana experter, utan
det är ett intresse av allra största vikt
även för menige man. Det är med anledning
härav, som jag anser, att det
inte är så olämpligt, att man även från
menige mans sida säger sin mening i
dessa viktiga ting.

Det må tillåtas mig att först säga, att
jag inte kan hysa någon beundran för
herr Ohlins egendomliga sätt att diskutera
svensk utrikespolitik i ett stort
ögonblick.

Jag ser med tillfredsställelse på det
initiativ för Europas återuppbyggande,

europeiskt ekonomiskt samarbete

som tagit sig uttryck i Marshallplanen,
och jag vill livligt hoppas, att det skall
bidraga till ett återställande av Europas
näringsliv. För vår ekonomiska
framtid är det givetvis av den allra
största betydelse, att det söndertrasade
Europa får möjlighet att åter upptaga
sin verksamhet på samma sätt som tidigare,
och det gäller inte minst det betydelsefulla
tyska näringslivet.

Det är ganska förklarligt, att i en utrikespolitisk
situation så labil, som den
är för dagen, det inträder ett behov för
de små staterna att undersöka, om de
möjligen genom att gå samman kunna
skapa ett större trygghetsmoment än om
de gå var för sig. En sådan undersökning
är givetvis ganska naturlig, och
vad beträffar de skandinaviska staterna
bör bara en blick på kartan angiva, att
den skandinaviska halvön hör ganska
intimt samman i strategiskt hänseende.
Frågan är då, huruvida det i dag är
möjligt att komma fram på denna väg.

Förutsättningarna för ett militärt
samarbete är såvitt jag förstår en i allt
väsentligt gemensam utrikespolitik.
Finns inte en sådan, finns det inte heller
möjlighet att åvägabringa ett samgående
i väsentliga ting på utrikespolitikens
område och sålunda inte heller
möjlighet att åvägabringa ett militärt
samarbete av någon betydelse. Enligt
mitt sätt att se kan ett sådant samarbete
för vårt vidkommande inte få sökas
på annan grundval än den alliansfria
statens, än den neutralitetspolitiks som
vi här i vårt land av gammal hävd ha
bekänt oss till. Vi ha här i riket en neutralitetstradition
som sträcker sig över
århundraden och som under de prövningar
den varit utsatt för, inte minst
under den senare generationen, visat
sig hållfast. Detta innebär inte, att den
medför en hundraprocentig säkerhet
även för framtiden, men enligt mitt
sätt att se ligger dock i densamma en
större trygghet än om vi byta ut denna
neutralitetspolitik mot någonting annat,

Tisdagen den 29 juni 1948. Nr 28.

Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete
m. m.

något dimhöljt som tycktes skymta för
en talare på stockholmsbänken här
nyss. Jag delar utrikesministerns uppfattning
på denna punkt, när han säger,
att han inte vill vara med om att avbryta
vår hävdvunna neutralitetspolitik.
Jag delar denna hans mening, och jag
tror, att en annan väg skulle vara synnerligen
äventyrlig. Det är dock i alla
fall många decenniers samlade strävan,
som byggt upp denna neutralitetspolitik
för vårt land, omkring vilken vi själva
samlats. Men det är inte enbart detta,
utan den har dess bättre också vunnit
respekt och tilltro långt utanför vårt
lands gränser. Om man nu skulle vara
färdig att övergiva densamma för någonting
annat, om vilket man inte riktigt
vet, vad det skulle innebära, så är
det uppenbart, att vi spoliera värden
som ha skapats under generationer. Jag
vill för min del inte vara med om det,
helst som jag är på det klara med att
denna neutralitetspolitik har sina rötter
djupt nere i folkdjupet. Vi äro ingalunda
färdiga att byta ut den mot
något annat.

Det var detta jag ville säga, herr talman.

Häruti instämde herr Rubbestad.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande det
av herr Johansson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet
om ärendets återförvisande till utskottet
för ny behandling nämligen dels på
bifall till berörda yrkande dels ock på
avslag å detsamma; och beslöt kammaren
avslå ifrågavarande yrkande.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag
därå; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Stockholm begärde emellertid votering,

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande nr 204, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående kostnader i samband med
Sveriges deltagande i vissa internationella
organisationer;

jordbruksutskottets utlåtande nr 67,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv till kronan av
aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/49
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret
1948/49 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

§ C.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1948 dagteeknad
proposition, nr 268, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner,

dels ock medgiva, att förslagsanslaget
Bidrag till folkpensioner m. m. för
budgetåret 1948/49 måtte tagas i anspråk
jämväl för bestridande av kostnaderna
för sådana dyrtidstillägg.

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft ett flertal motioner.

Propositionen samt motionerna I: 422
och II: 598 hade, såvitt angår lagförslaget,
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet. I övrigt
hade propositionen samt motionerna
1:422 och 11:598 hänvisats till statsutskottet.
Övriga motioner hade hänvisats
till lagutskott och — tillika med
motionerna I: 422 och II: 598 i den del
dessa hänvisats till lagutskott — behandlats
av andra lagutskottet i samband
med propositionen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner icke kunnat i
oförändrat skick antagas — måtte för
sin del antaga ett av utskottet framlagt
förslag till lag om dyrtidstillägg för år
1948 å folkpensioner;

B. att motionerna I: 124, I: 191, I: 419,

11:214, 11:315, 11:587 och 11:597

måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

C. att motionerna 1:422 och 11:598,
såvitt de hänvisats till lagutskott, måtte
anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

D. att motionerna I: 5 och II: 1, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan anfört och under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

E. att motionerna I: 421 och II: 599,
i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet ovan anfört och under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I utskottets förenämnda lagförslag
hade 1, 5 och 6 §§ följande lydelse:

1 I Den

som åtnjuter folkpension eller
uppbär hustrutillägg skall, under de
förutsättningar och i den ordning nedan
sägs, erhålla dyrtidstillägg därå
för år 1948 med belopp, utgörande

30 kronor för änkepensionsberättigad
och för den som uppbär hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutilllägg,
samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

5 §.

Ansökan om dyrtidstillägg skall i den
utsträckning Konungen bestämmer och
enligt de närmare föreskrifter Konungen
meddelar göras hos pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, inom vilket
den pensionsberättigade är mantalsskriven.

Pensionsnämnden prövar huruvida
och med vilket belopp dyrtidstillägg
skall utgå. Nämnden må dock uppdraga
åt nämndens ordförande eller någon
dess ledamot eller kommunal tjänsteman
att å nämndens vägnar meddela
beslut i sådant ärende.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

C §•

Dyrtidstillägg utbetalas genom vederbörande
pensionsnämnds eller annan
kommunal myndighets försorg. Angående
sättet och tiden för utbetalningen
meddelar Konungen närmare bestämmelser.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Wistrand, utan angivet
yrkande; och

2) av herr Forslund, som ansett, att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring
att det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner icke kunnat i
oförändrat skick antagas — måtte för
sin del antaga ett i denna reservation
framlagt förslag till lag om dyrtidstilllägg
för år 1948 å folkpensioner;

B. att motionerna I: 124, I: 191, I: 419,
11:214, 11:315, 11:587 och 11:597 måtte
anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

C. att motionerna 1:422 och 11:598,
såvitt de hänvisats till lagutskott, måtte
anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

D. att motionerna I: 5 och II: 1, i den
mån de icke besvarats genom vad utskottet
ovan anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att motionerna I: 421 och II: 599,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan anfört och under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I det i denna reservation framlagda
lagförslaget hade 1 och 4 §§ följande
lydelse:

1 §•

Den som åtnjuter folkpension eller
uppbär hustrutillägg skall, under den
förutsättning och i den ordning nedan
sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för år
1948 med 45 kronor.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

4 §.

Dyrtidstillägg utbetalas genom pensionsstyrelsens
försorg. Angående sättet
och tiden för utbetalningen meddelar
Konungen närmare bestämmelser.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Det särskilda
yttrande som återfinnes i detta
andra lagutskottets utlåtande tarvar måhända
några korta kommentarer.

För oss, som stå bakom detta särskilda
yttrande, har det varit av allra
största betydelse, att detta dyrtidstilllägg
utgår ulan att dess mottagare behöva
underkasta sig behovsprövning,
och detta inte bara därför att riksdagen
en gång slagit fast, att ålderspension
skall utgå utan sådan prövning — och
ålderspensionerna äro de dominerande
inom folkpensioneringen — utan därför
att en behovsprövning i detta sammanhang
är en anordning som kan betecknas
som synnerligen olämplig och
skulle verka rent av demoraliserande.
Vad behovsprövningens borttagande innebär
för arbetslust och sparvilja har
så många gånger framhållits, att detta
icke nu behöver upprepas.

Socialministerns förslag med sitt fasthållande
vid och återgång till den gamla
uppfattningen om behovsprövade folkpensioner
väckte minst sagt överraskning.
Visserligen har i propositionen anledningen
därtill angivits vara hänsyn
till de finansiella förhållandena. Den
som så ofta erfarit socialministerns speciella
förmåga att hävda sin mening i
de mest skilda sammanhang och lägen
har frågat, om statsrådets medgörlighet
på denna punkt kan ha något att göra
med en ursprunglig inställning till frågan
om behovsprövning av ålderspensionerna.

Härmed må vara hur som helst. Efter
en dags överläggning och 24 timmars
ytterligare betänketid kunde utskottsmajoriteten
förena sig med de borgerliga
ledamöterna om ett slopande av

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

propositionens huvudprincip om behovsprövning.
Detta betyder ingenting
mindre — om riksdagen följer utskottet
— än ett fasthållande vid riksdagens
en gång fattade beslut. Man får väl hoppas,
att för andra gången — och för
alltid — nu kommer att fastslås, att ålderspensioner
skola lämnas medborgarna
med lika belopp till alla och utan
behovsprövning.

Sättet för dyrtidstilläggets utbetalande
är visserligen i jämförelse med förenämnda
spörsmål en sekundär fråga,
men även den är enligt min mening av
betydelse. Med den arbetsbelastning
som för närvarande åvilar pensionsstyrelsen
var det från början uppenbart,
att — hur önskvärt det än vore — en
central utbetalning med olika belopp
var omöjlig att genomföra. En central
utbetalning förutsatte ett enda belopp,
och då var det av pensionsstyrelsen ursprungligen
angivna beloppet, 40 kronor
per capita, lika för alla pensionstagare,
det som närmast kunde tänkas.
Häremot kunde den invändningen göras,
att därigenom kom en grupp pensionärer
att få för högt tillägg, under
det att en annan fick för litet, om man
fasthöll vid att 5 % tillägg var det
riktiga.

Man sökte att tillfredsställa kravet på
den så kallade millimeter-rättvisan och
glömde fullständigt bort, att vi under
en följd av år tidigare fullständigt bortsett
från dessa synpunkter. Vi voro en
gång så generösa, att vi tilldelade den
som hade 12 kronor om året samma
dyrtidstillägg som den vilken hade 450
kronor årligen i folkpension. Men detta
gällde före den 1 januari 1948. Läget
har tydligen förändrats.

För utskottets majoritet har det helt
visst spelat en viss roll i detta sammanhang,
att man icke i sin helhet velat gå
emot Kungl. Maj:t. För herr Forslund
har det dock icke varit möjligt att bortse
från kommunalmannen inom honom.
Jag får emellertid erkänna, att herr
Forslunds förslag sammanfaller med

det förslag som pensionsstyrelsen ursprungligen
avgivit, och det sammanfaller
även med den huvudtanke som
ligger i den av mig och herr Skoglund i
Doverstorp framburna motionen.

När man fasthöll vid propositionens
förslag om tre olika belopp, fanns intet
annat att göra än att tillgripa kommunerna
som utdelare, åtminstone under
år 1948. Men att märka är, att under
hela den tid folkpensioneringen varit i
verksamhet — sålunda under bortåt 40
år — ha vi dock haft central utbetalning
av pensionsbeloppen. Mycken möda
nedlades på sin tid för att vid utbetalning
av de gångna årens dyrtidstillägg
få dessa tekniskt infogade i den
centrala, statliga utbetalningen.

Herr talman! I vårt särskilda yttrande
ha vi velat understryka det angelägna
i att ett dylikt förfarande icke upprepas.
Det är angeläget, att de kommunala
pensionsnämnderna icke belastas
med dylika uppgifter, som måste medföra
merarbete och icke obetydliga
kostnader för kommunerna. Det är att
märka, att vid en central utbetalning
tillsammans med övriga pensionsbelopp
dyrtidstilläggets utbetalande kan ske
utan extra kostnad. De gamla pensionärerna
besparas därvid också besväret
att två gånger i månaden vandra till
postanstalten för att lyfta sin pension.

På grund av den starka forcering som
har präglat utskottets arbete vid riksdagens
slutspurt har ett spörsmål, en
detalj av föreliggande ärende, icke blivit
till fullo klarlagt. Och det är frågan,
huruvida de kommunala pensionsnämnderna
kunna verkställa utbetalningen
av dyrtidstillägg utan särskilda ansökningar
från folkpensionärerna. Av den
kungl. propositionen och vissa yttranden
av pensionsstyrelsen skulle man
kunna draga den slutsatsen, att sådana
icke skulle bliva nödvändiga. Undertecknarna
av det särskilda yttrandet
förutsätta bestämt, att ett för pensionärerna
och pensionsnämnderna tyngande
ansökningsförfarande icke skall be -

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Öl

höva ifrågakomma. Utskottets beslut
fattades också under samma förutsättning.
Men när man närmare studerar
själva utskottsutlåtandet på denna
punkt, visar utskottet i sin skrivning
mycket stor tveksamhet, och denna ger
i varje fall ingen bestämd klarhet på
denna punkt. När man för övrigt under
mellantiden haft tillfälle att fråga olika
pensionsnämndsordförande om deras
uppfattning, visar det sig, att deras
möjligheter att utan ansökningsförfarande
verkställa den ifrågasatta utbetalningen
äro minst sagt diskutabla.
Riksdagen hade bort erhålla klarhet på
denna punkt, innan den fattar sitt beslut
i huvudfrågan.

Under hänvisning till vårt särskilda
yttrande vill jag uttala den förhoppningen,
att vid ett eventuellt upprepande
av utbetalningen av dyrtidstillägg
till folkpensionärerna, en förenkling av
det tekniska förfarandet måtte komma
till stånd och en central utbetalning
åvägabringas.

För övrigt vill jag med betygande av
min tillfredsställelse över utskottets
ställningstagande i huvudfrågan, nämligen
borttagandet av behovsprövningen,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Alfredshem: Herr
talman! Jag har begärt ordet i föreliggande
ärende, då jag delvis har deltagit
i utskottets behandling av detsamma,
ehuru jag varit förhindrad att närvara,
när beslut fattades i frågan. Jag
önskar därför framföra några synpunkter
som äro avvikande från dem
som utskottet anlagt, när det föreslagit
riksdagen att godtaga föreliggande
förslag.

I den kungl. propositionen nr 2G8
har föreslagits, att folkpensionärerna
skola erhålla dyrtidstillägg utgående
med 30 kronor för änkepensionsberättigad,
40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

hustrutillägg, samt 50 kronor för annan
pensionsberättigad. Men i den
kungl. propositionen har också föreslagits,
att behovsprövning skulle äga
rum. Man skulle alltså inte lämna dyrtidstillägg
till dem som tidigare hade
sin försörjning ordnad. På detta sätt
skulle det kunna bli billigare. Departementschefen
har också i propositionens
inledning motiverat varför han gått in
för behovsprövning för dyrtidstillägg.
Han säger: »I rådande ekonomiska läge
synas emellertid skäl tala för att dyrtidskompensationen
begränsas att avse
sådana folkpensionärer, som väsentligen
äro beroende av folkpensionen för
sin försörjning eller för vilka folkpensionen
åtminstone utgör en betydande
del av den totala inkomsten.» Det är
just detta, herr talman, som gör, att jag
för min del har så starka sympatier
för vad propositionen innehåller, och
jag tycker, att man borde taga hänsyn
till vad departementschefen sagt om
det tryckta ekonomiska läge som vi för
närvarande ha och som man ständigt
återkommer till vid debatter i olika
frågor i riksdagen. Med hänsyn härtill
anser jag, att man kunde ha följt
Kungl. Maj:t, när man velat ge dyrtidskompensation
till de pensionärer som
i huvudsak äro hänvisade till att leva
på sina pensioner.

Utskottet har vid sin behandling av
detta ärende på grund av den brådska,
som alltid vid denna tid råder och som
också herr Hagård omnämnde, kanske
inte haft tillfälle att så ingående pröva
frågan, som önskligt hade varit. Men
utskottet har kommit till den uppfattningen,
att man inte bör införa någon
behovsprövning i fråga om dessa dyrtidstillägg,
utan utskottet föreslår, att
man skulle ge dyrtidstillägg till alla
folkpensionärer. Utskottet ansluter sig
emellertid till propositionen vad gäller
de olika beloppen och ansluter sig likaså
till vad som sagts i propositionen
om att pensionsnämnderna skulle få
sig ålagt alt utbetala dyrtidstilläggen.

G 2

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

Jag vill då först fästa uppmärksamheten
på att enligt vad som redovisas
i propositionen, skulle dyrtidstilläggen
kosta 22 miljoner kronor. Om man sedan
gör en sammanräkning av vad
kostnaderna skulle bli enligt utskottets
förslag, kommer man fram till, att man
ökar utgifterna med 12 miljoner kronor.
Det är detta, som jag för mitt vidkommande
inte kan ansluta mig till,
att man skall använda 12 miljoner kronor
för att ge dyrtidstillägg åt dem som
redan ha sin försörjningsfråga ordnad
och därför inte äro i behov av dyrtidstillägg.
Mitt ståndpunktstagande i
denna fråga sammanhänger med mitt
ställningstagande till folkpensioneringsfrågan,
när den behandlades i
riksdagen den 20 juni 1946 och jag
hade då en uppfattning, vilken jag bygger
på även i fortsättningen.

Jag är heller inte övertygad om att
det hela kommer att fungera perfekt,
om man överlåter till pensionsnämnderna
att ombesörja utbetalningen av
dyrtidstilläggen. Jag har under en del
år arbetat inom detta område, och jag
har en viss erfarenhet av hur pensionsnämnderna
ute i kommunerna för närvarande
ha det ordnat. Det är klart,
att vad gäller pensioner som voro klara
redan 1947, sker det en omräkning
hos pensionsstyrelsen, och så har man
korten klara i pensionsnämnden, och
i sådana fall skulle man kanske kunna
något så när godtagbart klara utbetalningen.
Men när det gäller pensioner
som beslutats efter den 1 januari 1948
har man kanske i många fall ännu inte
fått besked om pensionsstyrelsens beslut
och inte fått någon som helst uppgift
om de olika pensionstagarna. Man
får dock inte glömma bort, att vi ju
inte äro i den lyckliga ställningen i
vårt land, att samtliga kommuner ha
en central förvaltning. Det finns omkring
2 500 kommuner, och av dem är
det bara ett fåtal som ha kameral administration.
Därför måste det enligt

min uppfattning uppstå många stora
svårigheter, och det måste det även bli,
om det här rekommenderade ansökningsförfarandet
skall tillämpas. Då
kommer man också att tänka på att det
kommer att åsamka kommunerna stora
kostnader för att verkställa vad man
här rekommenderar riksdagen att besluta.

Alla inom utskottet ha dock inte haft
samma mening, utan det finns en reservation
av herr Forslund. Denna reservation
mynnar ut i att man skulle
gå ifrån de olika beloppen och besluta
om ett dyrtidstillägg, visserligen utgående
till alla pensionstagare utan behovsprövning
men med 45 kronor till
var och en. När jag inser, att det inte
finns några förutsättningar för att kunna
få riksdagen till att gå med på ett
bifall till Kungl. Maj ds proposition, har
jag funnit anledning att ansluta mig till
den av herr Forslund avgivna reservationen.
Herr Forslund framhåller, att
därest man går in för 45 kronor i dyrtidstillägg
för alla, så betyder det, att
de som ha änkepension visserligen få
femton kronor mer och att två makar
få tillsammans tio kronor mer, medan
en ensamstående pensionär kommer att
få fem kronor mindre, ävensom att
alla de som inte komma i åtnjutande
av några behovsprövade förmåner enligt
folkpensionslagen också skola få
fem kronor mindre. När emellertid allt
detta är ett provisorium och man sett
i tidningarna, att socialminister Möller
ämnar tillkalla utredningsmän, som
skola utreda möjligheterna att få indexreglerade
folkpensioner, så tycker
jag, att om det gäller endast år 1948,
hade man kunnat bespara kommunerna
allt detta besvär och myckna arbete
genom att följa den reservation, som
herr Forslund här har avgivit till utskottets
utlåtande. Där räknar herr
Forslund med att genom att det blir
ett enhetligt belopp skulle man kunna
överlämna åt pensionsstyrelsen att

Nr 28.

G 3

Tisdagen den 29 juni 1948.

centralt utbetala dyrtidstilläggen. Såsom
framgår av vad pensionsstyrelsen
bär uttalat skulle inga större svårigheter
för dess vidkommande förefinnas
att utbetala ett dyrtidstillägg, om det
vore enhetligt. Om däremot dyrtidstillägget
skall utgå enligt propositionen,
med varierande belopp, har man för
närvarande inte möjlighet åta sig att
före årets slut utanordna beloppen till
folkpensionärerna.

Jag tycker det är egendomligt att
man inför den provisoriska åtgärd, som
man här tänkt sig för 1948, skulle behöva
ta kommunernas medarbetarskap
i anspråk. När folkpensionslagen tillkom
beslöt man även införa särskilda
bostadstillägg. Kommunerna skulle äga
rätt att besluta om sådana, men man
föreskrev att de belopp, som de kommunala
pensionsnämnderna fastställde,
skulle centralt utbetalas av pensionsstyrelsen.
Sedan man på den punkten
ansett lämpligt att ge i uppdrag åt pensionsstyrelsen
att utbetala dessa belopp,
som kommunerna helt skola betala,
har man liksom vänt på saken
och säger, att nu är det lämpligt att
kommunerna åta sig att utbetala belopp
som pensionsstyrelsen — d. v. s.
staten — sedermera skall betala. Man
behöver kanske inte diskutera denna
fråga något längre. Jag är övertygad
om att det här i andra kammaren finns
många kommunalmän, som säkerligen
äro bekanta med de svårigheter som
kunna uppstå härvidlag; inte i de
kommuner där man har centraliserat
förvaltningen, men i alla andra små
kommuner kommer detta inte att löpa
alldeles friktionsfritt, därom kunna vi
vara övertygade.

Jag har med detta, herr talman, velat
framföra några av de synpunkter
som jag har i vad det gäller själva propositionen,
och jag bar därtill velat
tillkännage den motivering som jag har
funnit för att ansluta mig till herr
Forslunds reservation, till vilken jag
yrkar bifall.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

Fru NORDGREN: Herr talman! Kungl.
Maj:ts framläggande av förslag till dyrtidstillägg
på folkpensionerna hälsas
säkerligen med stor tillfredsställelse av
tusentals folkpensionärer i vårt land
inte bara därför att det blir ett välbehövligt
tillskott till det stora flertalets
försörjning, särskilt deras som äro beroende
av detta, utan kanske lika mycket
för att man häri finner ett uttryck
för att statsmakterna anse, att folkpensionärerna
böra ha kompensation för
dyrtiden och i största möjliga utsträckning
böra få sina pensioners
realvärde bevarat.

Glädjande är också att det icke yppats
några delade meningar om det riktiga
i att dessa dyrtidstillägg utgå,
trots det rådande statsfinansiella läget.
Detta har däremot varit anledningen
till att Kungl. Maj:t framlagt förslaget
i den formen, att man skulle återinföra
en viss inkomstprövning beträffande
dyrtidstilläggen, något som andra lagutskottet
emellertid ansett sig böra avvisa.
Jag måste säga, att jag tyckte nog
att herr Hagård gjorde en något fri
historieskrivning, när han uttryckte
sig så att efter en dags överläggning
och 24 timmars ytterligare betänketid
förenade de övriga utskottsledamöterna
sig med de borgerliga om att man
skulle ta bort inkomstprövningen. Jag
vill erinra om att jag redan vid principdebattens
början sade klart och tydligt
ifrån, att jag för min del var inställd
på att man icke skulle återinföra
behovsprövningen i fråga om folkpensionerna,
sedan man en gång tagit
bort den. Detta trots att jag liksom
herr Andersson i Alfredshem vid de
nuvarande folkpensionernas genomförande
hyste starka betänkligheter mot
att man skulle tilldela alla folkpensionärer
samma pension. Jag ansåg att
det är stor skillnad om man skall leva
på folkpensionen eller om man skall
ha den som ett tillskott till försörjningen,
ett tillskott som man kanske är oberoende
av. Dessa mina betänkligheter

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

voro ganska välmotiverade då det förelåg
förslag om att alla pensionärer
skulle få ett icke inkomstprövat pensionsbelopp
— inte så ringa för övrigt
— medan man skulle ge dem, som voro
hänvisade till pensionen för sin försörjning,
ett extra tillägg, som skulle
utgå efter inkomstprövning. Men när
man nu en gång gått in för att slopa
inkomstprövningen för ålderspensionerna,
var det givetvis motbjudande att
åter införa den. Det fattades också ett
enhälligt beslut om att dyrtidstillägget
skall utgå till alla pensionärer — herr
Andersson har anmält en avvikande
mening, men den kommer inte till uttryck
i utskottets slutgiltiga betänkande.

Vad vi inom utskottet också voro
eniga om är principen att dyrtidstilllägget
skall utgå efter en kompensationsgrad
av 5 procent. Jag vill för
min del inte bestrida att det nog kunde
ha varit både önskligt och rättvist, att
folkpensionärerna fått en något högre
dyrtidskompensation, ty man kan inte
förneka att sedan denna utredning gjordes
ha priserna stigit på åtskilliga av
de livsförnödenheter, som folkpensionärerna
måste ha. Å andra sidan kan
jag inte gå så långt som till att påstå
att tillägget borde utgå efter ett högre
procenttal på grund av att livsmedelsrabatterna
tagits bort, ty det var ju
tydligt utsagt i flera sammanhang att
dessa rabatter skulle försvinna vid det
tillfälle då man skapat andra möjligheter
för folkpensionärerna till bättre
försörjning och de barnrika familjerna
till bättre bidrag för barnens försörjning.

Meningarna dela sig i utskottet, såsom
här också framhållits, i fråga om
fasta eller differentierade belopp, och
huruvida utbetalningen skall ske centralt
eller lokalt. För min del skall jag
oförbehållsamt erkänna att jag skulle
ha varit glad, om det låtit sig göra att
ordna dessa utbetalningar centralt; jag
tycker det måste vara den bästa for -

men för sådana utbetalningar. Men med
hänsyn till att man väl ändå näppeligen
kan tycka det vara så rättvist med lika
belopp åt alla folkpensionärer, var man
ju nödgad gå den vägen att låta utbetalningen
ske genom de lokala pensionsnämnderna.
Det kan kanske sägas
att när det gäller så pass små belopp
spelar det inte så stor roll, om
det blir någon som kommer i en sämre
ställning. Vissa personer skulle ju
komma i en bättre ställning: gifta makar
exempelvis få inte 10 kronor
mindre utan få 10 kronor mera än enligt
den kungl. propositionen, d. v. s.
vardera 5 kronor mera. Men ensamstående,
de folkpensionärer alltså som
sämst kunna reda sig, om de skola leva
på folkpensionen, skulle onekligen därigenom
ha kommit i ett sämre läge.
Man kan säga att 5 kronor är intet
större belopp, men för den som har
det mycket knappt, i dessa tider då
allt är så dyrt, är varje krona och varje
öre av betydelse.

Nu finns det naturligtvis ett skäl som
talar emot detta, att man skall söka
komma rättvisan så nära som möjligt
i anslutning till det procentuella tilllägget,
och det är givetvis att här inte
gjorts något undantag för dem som ha
enbart en grundpension på 200 kronor.
De få på denna lilla pension inte
mindre än 50 kronor i dyrtidstillägg,
och därvidlag får jag säga att jag skulle
närmast ha varit benägen att biträda
det yrkande, som ställts i en motion
av herr Hage m. fl., att dessa inte skulle
erhålla tillägget, då beloppet i fråga
inte är någon egentlig pension, utan
snarare ett bidrag på grund av invaliditet,
och som i stort sett inte har med
försörjningen att göra. Men då detta
skulle komplicera och försvåra det hela
för de kommunala pensionsnämnderna,
ansåg jag att man inte borde biträda
detta yrkande. Det är ju härvidlag inte
heller fråga om ett så stort antal personer,
att det spelar någon avgörande
roll.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Det är klart att pensionsutbetalningen
kommer att innebära merarbete för
kommunerna. Men jag har nu den uppfattningen,
att man i mycket stor utsträckning
inte skall behöva tillämpa
ett ansökningsförfarande, vilket underlättar
arbetet. Man har en förteckning
Över pensionärerna och vet vad dessa
skola ha, och då är det ju ganska enkelt
att göra en utanordning. Däremot
skulle det vara synnerligen svårt, jag
vågar nästan säga omöjligt, för pensionsnämnderna
att verkställa några inkomstprövningar,
vartill kommer att
dessa kunde ha blivit ganska orättvisa,
då de ju måst göras mycket generellt.

Vi ha alltså kunnat komma fram till
enighet med undantag för utbetalningsfrågan,
och man kan naturligtvis ha
delade meningar härom. Nu har emellertid
första kammaren, enligt vad jag
har mig bekant, tagit utskottets förslag,
och jag skulle tro det vore lyckligt,
om andra kammaren följde medkammaren.

En fråga, som väl nu borde kunna
avföras ifrån den politiska diskussionen,
är pensionärsindex. Utskottet har
ju uttalat som sin mening, att folkpensionerna
böra på administrativt lämpligt
sätt anknytas till ett pensionärsindex,
och vi ha genom pressen sett
att socialministern redan vidtagit vissa
åtgärder i denna riktning. Det är en
fråga vars lösande — det blir säkerligen
inte lätt — måste hälsas med tillfredsställelse,
så att man slipper ett
upprepande av debatten härom. Jag kan
så mycket mer uttala min glädje över
detta, som jag från början inom socialvårdskonnnittén
reserverade mig för
utredning om indexförfarande, en
ståndpunkt som jag inom vederbörande
utskott frånträdde på grund av det
starka uttalandet om att pensionernas
realvärde borde bibehållas, som gjordes
av utskottet och som på ett utomordentligt
sätt i debatten underströks
av socialministern, till vilken jag satte
min fullkomliga lit. Mina förhoppningar

5 — Andra kammarens protokoll 19''t8.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

i den vägen ha ju också infriats genom
framläggandet av proposition om dyrtidstillägg.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRÖM i Kramfors: Herr
talman! Jag kan faktiskt inte underlåta
att uttala min förvåning över upptakten
till den debatt, som här begynt i
dag. Det är ju en mycket egendomlig
spelöppning när högerns representant
stiger upp i kammaren och uttalar sin
tillfredsställelse över att majoritetspartiets
representanter i utskottet på ett
dygn ha övergått till högerns linje i
fråga om behovsprövningen. Man måste
väl erkänna att det är ett egendomligt
utgångsläge för en diskussion då det
ju enligt gammal hävd alltid varit arbetarrörelsen,
som kämpat för att få
bort behovsprövningen. Tyvärr måste
jag säga att det var socialministerns
proposition som gäv högermannen Hagård
möjlighet att nu byta plats med
de tidigare anhängarna av behovsprövningen,
som nu flyttades över till att
bli motståndare, medan som sagt de
tidigare motståndarna till behovsprövningen
nu blivit anhängare av densamma.

Den andra anmärkning jag inledningsvis
skulle vilja göra gäller det faktum,
att med undantag av fru Nordgren
ha samtliga talare hittills i huvudsak
diskuterat frågan om sättet för utbetalningen
av dyrtidstilläggen och om
de kommunala pensionsnämndernas
svårigheter. Huvudfrågan, om de
700 000 folkpensionärerna skola få ett
tillräckligt dyrtidstillägg eller inte, har
blivit eu underordnad fråga i parlamentet.
En mycket stor del av vårt
lands befolkning, folkpensionärerna,
bär enligt min mening återigen anledning
att med största uppmärksamhet
följa riksdagens åtgöranden i en för
dem mycket betydelsefull fråga. Själv Nr

28.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

fallet är det inte bara pensionärerna
själva som äro intresserade av vad riksdagen
i dag kommer att besluta när
det gäller dyrtidstillägget på folkpensionen
— även många kommunala myndigheter
äro livligt intresserade av detta
besluts innehåll.

Redan innan den nya pensionsreformen
hann träda i verksamhet var det
uppenbart, att de vid 1946 års riksdag
fattade besluten om pensionering av
våra gamla, sjuka och invalider inte
voro så revolutionerande som många
då föreställde sig. Redan vid den tiden
hade prisstegringen på de viktigaste
livsförnödenheterna börjat, och sedan
har denna stegring av levnadskostnaderna
oavbrutet fortsatt. De stora förhoppningar
som våra gamla knöto till
den nya folkpensionen började redan
före lagens ikraftträdande att raseras.
När de nya pensionerna nu utbetalats
under ett halvår är det uppenbart att
det alltjämt kommer att finnas många,
enligt min mening alltför många, som
också i fortsättningen äro nödsakade
att vandra den tunga vägen till fattigvården
för att hålla sig ovan svältgränsen.

Med detta vill jag naturligtvis inte på
något sätt förringa betydelsen av riksdagens
beslut 1946. Det var utan tvekan
ett gott steg på vägen fram mot
en mänskligare behandling av vårt
lands ålderstigna, sjuka och invalider.
Redan vid det tillfället varnade emellertid
kommunisterna för den stigande
prisskruven och föreslogo, att riksdagen
skulle i lagen inskriva regler för
rörligt tillägg såsom ett skydd mot befarad
penningvärdeförsämring. Detta
vårt förslag var ingen tillfällig nyck
utan tvärtom baserat på de tråkiga erfarenheter
folkpensionärerna fingo göra
under krigsåren, då som bekant riksdag
och regering inte förrän nära två
år efter krigsutbrottet kommo underfund
med nödvändigheten av att ge
dyrtidstillägg på de då utgående, i och
för sig otillräckliga pensionerna.

Folkpensionärerna fingo då erfara,
att levnadskostnadsstegringen ostört
fick stiga med 27 enheter innan de erhöllo
något dyrtidstillägg alls, och då
fingo de ett tillägg som endast uppgick
till något över 16 procent. Att folkpensionärerna
med dessa lärdomar i
minnet skulle känna sig till freds med
sina nu utgående pensioner och den
ständiga prisstegringen tycker jag är
väl mycket begärt. De flesta riksdagsledamöterna
torde väl också nu ha fått
erfara pensionärernas mening om dvrtiden
och den minskade köpkraften i
utgående pensioner.

Trots att socialministern redan under
förra årets senare hälft föranstaltade
om en utredning av levnadskostnadsstegringen
för folkpensionärerna — som
visade att kostnadsstegringen i realiteten,
med indragningen av rabatterna
från årsskiftet medräknad, uppgick till
12,1 % — fanns det i statsverkspropositionen
ändock ingenting som tydde
på att förslag skulle framläggas vid
årets riksdag om dyrtidstillägg åt folkpensionärerna.
På grund av detta framförde
kommunisterna redan vid årets
början en motion med förslag om dyrtidstillägg,
som skulle motsvara den då
uppnådda levnadskostnadsstegringen.
Jag är fullt medveten om att inte ens
de 12 % vi föreslagit i dag motsvara
den levnadskostnadsstegring, som faktiskt
ägt rum och som naturligtvis
alldeles speciellt drabbar de lägsta inkomsttagarna.
Under detta år är det
ju inte bara rabatterna som bortfallit
för pensionärerna; priserna på en hel
rad av de viktigaste livsförnödenheterna
ha ytterligare stegrats och fortsätta av
allt att döma med statsmakternas
direkta medverkan att stiga.

Under sådana förhållanden måste jag
beklaga, att socialminister Möller i sin
nu behandlade proposition och andra
lagutskottet i sitt nu föreliggande utlåtande
inte ansett sig skyldiga att gå
längre än till 5 % kompensation åt pensionärerna.
Råde socialministern och

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

utskottet anse sig ha rätt att bortse från
den inkomstminskning, som bortfallet
av rabatterna medför. Detta motiveras
med att man redan när lagen antogs
1946 var medveten om att rabatterna
förr eller senare skulle bortfalla. Jag
vågar emellertid påstå, att ingen i de
år 1946 fastställda pensionsbeloppen
hade inräknat bortfallet av rabatterna.
Om prisutvecklingen efter pensionslagens
antagande, såsom socialministern
då ännu, om ock mycket tvekande
trodde, skulle ha gått den andra vägen,
d. v. s. att vi fått fallande priser och
rabatterna också då borttagits för pensionärerna,
var det ju ingen som menade,
att pensionsbeloppen skulle minskas.
Tvärtom underströk socialministern
med all önskvärd skärpa, att han
»inte ville veta av någon sänkning av
realvärdet, icke ens av penningvärdet
på de folkpensioner, som genom beslut
i riksdagen i går och i dag genomföres».

Med detta socialministerns stolta löfte
i tankarna måste jag fråga, om inte
den femprocentsregel för dyrtidstilllägg,
som socialministern och utskottet
nu föreslå, i verkligheten innebär den
sänkning av realvärdet och penningvärdet,
som socialministern år 1946 inte
ville veta av.

I sitt då mycket bejublade tal motsatte
sig socialminister Möller tanken
på indexreglerade folkpensioner med
den enligt min mening något demagogiska
motiveringen att indexreglerade
folkpensioner automatiskt också skulle
medföra en sänkning av pensionsbeloppen
vid en fallande priskurva. Varför
de skulle göra detta, har jag inte lyckats
lista ut. Det hade väl stått fritt både för
socialministern att föreslå och för riksdagen
att besluta vid vilken nivå nedåt
som index skulle upphöra att påverka
pensionsbeloppen, så att den förbättring
som ett prisfall skulle medfört, i
enlighet med socialministerns uttalande
1946 kommit pensionärerna till godo
och inte statskassan.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

Jag tror inte, att det är nödvändigt
att här i kammaren ge några exempel
på den prisstegring, som faktiskt ägt
rum sedan 1946. Det torde väl inte finnas
någon som bestrider, att en mycket
allvarlig stegring av levnadskostnaderna
har ägt rum. Huvudfrågan i dag är
därför enligt min mening vem det är,
som skall ersätta pensionärerna för
bortfallet av rabatterna: om pensionärerna
skola göra det själva genom
en standardsänkning, eller om statsmakterna
skola göra det genom att ge
pensionärerna ett dyrtidstillägg på 12
procent, eller om de kommunala myndigheterna
ånyo skola kopplas in för att
genom fattigvård ge pensionärerna
kompensation för de stegrade levnadskostnaderna.
Några andra alternativ
finnas ju inte. Om riksdagen följer socialministern
och utskottet, innebär det
att pensionärerna själva genom standardsänkning
eller de kommunala myndigheterna
genom att lämna fattigvård
få betala kostnaderna för den levnadskostnadsstegring,
som nu faktiskt genomföres
med statsmakternas medverkan.
Det kommer då också att innebära,
att vi gått tillbaka till det tidigare rådande
förhållandet, att pensionärerna
skola gå den tunga vägen till fattigvården.

Att mycket betydande utgifter på
detta sätt åläggas de kommunala
organen, har jag av egen erfarenhet
från min hemkommun fått erfara. Inom
Kramfors stad ha vi för en tid sedan
erhållit uppgifter från pensionsstyrelsen
om vad vi ha att betala till statskassan
för inom vår stad utgående pensioner.
Av de 1,6 miljoner kronor, som
utgå till pensionärerna, skall staden bidraga
med nära en halv miljon eller
486 000 kronor. Till detta komma nn
beslutade särskilda bostadstillägg på
omkring 269 000 kronor. Vår lilla stad
med 14 000 invånare skulle alltså få en
kostnad för folkpensioneringen på i
runt tal 750 000 kronor. Detta kommer
att medföra, att vi få en utdebitering

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

på minst tre kronor uteslutande för finansiering
av de folkpensioner, som regering
och riksdag med stöd av den allmänna
meningen i vårt land fått äran
av att genomföra.

Med tanke på dessa stora utgifter
för landskommunerna hade jag trott, att
riksdagen nu skulle sträcka sig längre
och att statsmakterna skulle åtaga sig
att betala dvrtidstilläggen. Jag utgår
ifrån, att de allra flesta av pensionärerna
inte kunna betala dem, utan att för
dem ingenting annat återstår än att gå
till fattigvården, till de kommunala
myndigheterna.

Enligt motionärernas mening kan
detta inte vara riktigt handlat vare sig
mot pensionärerna eller mot de mindre
kommunerna i vårt land. Vi dela inte
den mening, som nu på nytt fått göra
sig gällande i vårt land, nämligen att
vi inte ha råd att ge våra gamla, sjuka
och invalider en människovärdig existens.
Vi hävda alltjämt med bestämdhet,
att det är ovärdigt vårt land att övervältra
inflationens verkningar på de
sämst ställdas axlar. Även med de pensionsbelopp
riksdagen fastställde 1946
är det uppenbart, att folkpensionärerna
tillhöra den grupp, som minst av alla
kan bära följderna av en ständigt pågående
prisstegring.

Vid utskottsutlåtandet har avgivits
en reservation av herr Forslund, vari
föreslås, att dyrtidstillägg skulle utgå
med lika belopp till alla pensionsberättigade.
Även om denna reservation medför,
att en del av pensionärerna skulle
få en något bättre kompensation än vad
utskottet föreslår, innebär förslaget enligt
min mening å andra sidan en sådan
försämring för ensamstående pensionärer,
att jag för min del inte anser
mig kunna biträda detsamma.

Att i nuvarande läge av »statsfinansiella
skäl» motsätta sig den kompensation
till pensionärerna, som utredningen
föreslagit, d. v. s. 12 procent, är
enligt min mening ett återuppväckande
av de obotfärdigas förhinder, vilka un -

der tidigare år alltid satte krokben för
strävan att skapa en bättre folkpensionering.
Även om det upprepas gång på
gång, att vi ha ett köpkraftsöverskott i
landet, så torde det för alla vara uppenbart,
att var helst detta överskott
än kan finnas, inte finns det hos vårt
lands folkpensionärer. Det måste därför
betraktas såsom en orättvisa mot vårt
lands gamlingar, att de ånyo liksom under
det senaste kriget skola åläggas de
tunga bördor, som en alltför låg kompensation
för de stegrade levnadskostnaderna
innebär.

Jag vill inte ingå på någon detaljbehandling
av de indexberäkningar, som
legat till grund för den nu fastställda
levnadskostnadshöjningen. Säkert finns
det åtskilligt att anmärka på dessa beräkningar.
Till den frågan torde vi
emellertid få tillfälle att återkomma,
när den beramade utredningen i denna
fråga väl ligger på bordet. På en punkt
kan jag dock inte underlåta att redan
nu rikta uppmärksamheten. Jag avser
det faktum, att socialvårdskommittén
och sedan även socialministern i sin
proposition hävda, att något dyrtidstillägg
inte skall utgå på bostadstilläggen,
»då», säger statsrådet å s. 16 i propositionen,
»bostadskostnaderna i stort
sett icke ökat sedan sommaren 1946». I
går beslöt emellertid riksdagen, att bostadskostnaderna,
åtminstone för en
del av dem som bo i pensionärshemmen,
skola höjas. Det ser faktiskt ut
som en ödets ironi, att riksdagen nästan
samma dag å ena sidan genom att
följa propositionen slår fast, att någon
bostadskostnadshöjning inte ägt rum
och å andra sidan själv fattar beslut
om sådana höjningar. Att den bostadskostnadshöjning,
som i går beslutades
för vissa folkpensionärer, kommer att
än ytterligare sänka dessas levnadsstandard,
är väl i och för sig ostridigt,
men därav borde väl också följa, att
dessa kostnadsstegringar medräknades
vid fastställandet av dyrtidstillägget.

Herr talman! Jag har svårt för att

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

tro, att riksdagen i dag, nära nog på
tvåårsdagen av sitt beslut om de nya
folkpensionerna, då det sannerligen inte
sparades på stora ord och blomsterhyllningar
för den ljusa och trygga framtid,
folkpensionärerna nu skulle gå till
mötes, skall följa den njugghetens väg,
som andra lagutskottet anvisar. I konsekvens
med de löften, som gåvos 1946,
anser jag att riksdagen nu bör besluta
att ge folkpensionärerna den kompensation,
som levnadskostnadsstegringen
enligt utredningen uppgår till, d. v. s.
12 procent.

Då vår motion i denna fråga var inlämnad
redan innan Kungl. Majrts proposition
avgavs, kan jag inte utan vidare
yrka bifall till vår motion nr 1 i
denna kammare utan ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring däri, som ett
bifall till vår motion skulle innebära,
d. v. s. en ändring av de belopp som angivas
i 1 §, såväl enligt Kungl. Maj:ts
som enligt utskottets förslag.

På grund av vad jag sålunda anfört,
får jag hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
det genom propositionen och utskottsutlåtandet
framlagda förslaget till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner
icke kunnat i oförändrat skick
antagas — måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner.

1 §■

Den som åtnjuter folkpension eller
uppbär hustrutillägg skall, under de
förutsättningar och i den ordning nedan
sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för
år 1948 med belopp utgörande

72 kronor för änkepensionsberättigad
och för den som uppbär hustrutillägg,

96 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutilllägg,
samt

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

120 kronor för annan pensionsberättigad.

§ 2 till § 8 lika med utskottet.

B. att motionerna I: 5, I: 124, I: 191,
I: 419, II: 1, II: 214, II: 315, II: 587 och
II: 597 måtte anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt;

C. lika med utskottet;

D. utgår;

E. lika med utskottet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
ser mig inte i stånd att upptaga till närmare
belysning det anförande vi nyss
hörde. Det skulle komma att ta så lång
tid att det är uteslutet. Jag tror inte heller,
att det kan vara nödvändigt. Det
innehöll nämligen så många egendomliga
påståenden att det väl får bemötas
på ett annat ställe än i riksdagen. Jag
vill bara påpeka, att talaren beklagade,
att inte bostadstillägget också hade inbegripits
i det som skulle vara dyrtidsberättigande,
men hans yrkande innebär
inte någon procentuell ökning av
bostadstilläggen. Då skulle beloppen blivit
helt andra än dem herr Nordström
i Kramfors nyligen läste upp i
sitt yrkande: 120 kronor för ensamstående
person motsvarar 12 % på 1 000
kronor och inte 12 % på låt mig säga
1 600 kronor, som det eljest skulle blivit
i Stockholm. Jag vill säga, att jag
hoppas, att han ändrar sitt yrkande, så
att det får något sammanhang med det
yttrande han på denna punkt höll.

Den fråga som jag närmast skulle
vilja ta upp till belysning här är frågan
om hur man skall lösa problemet om en
något så när rationell ordning i fråga
om dyrtidstillägg. Det är ju alldeles uppenbart,
att indexfamiljens levnadskostnadsrörelser
äro absolut otillämpliga på
åtminstone, jag höll på att säga 99 %
av alla ålderspensionärerna. Indexfamiljen
består som bekant av man, hustru
och två barn och beräknas numera ha
en inkomst av närmare 6 000 kronor om

Nr 23.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

året. Det ligger i sakens natur, att när
man skall bygga dyrtidstilläggen på en
sådan grund för våra folkpensionärer,
så vet man egentligen inte riktigt vad
man gör. Om man skall, som jag för
min del numera förordar, övergå till
ett automatiskt utgående dyrtidstillägg
på folkpensionerna, så måste man som
grund för detta ha ett specialindex som
är tillämpligt på folkpensionärernas förhållanden.
Om jag tar en sådan post
som hyran — herr Nordström påtalade
ju den hyreshöjning som är beslutad för
pensionärshemmen i de högsta dyrorterna
— så vill jag bara understryka,
att de hyrorna alltjämt äro mycket låga
i förhållande till bostädernas kvalitet,
även efter det beslut som nu fattats.
Därför är det ganska orimligt att lägga
det beslutet till grund för ett yrkande,
att även bostadstilläggen så att säga
dyrtidstilläggsregleras i detta sammanhang.
Jag sade, att indexfamiljens hushållsvanor
och därmed också dennas
utgifter äro absolut otillämpliga på det
fall vi här ha att göra med, och att vi
alltså måste skapa ett specialindex för
folkpensionärerna. Lyckas vi med det
— det är kanske ingen enkel procedur
att åstadkomma ett tillfredsställande index
— kan man säga, att man åtminstone
har en grundval för en annan
reglering än nu.

Jag vill emellertid inte underlåta att
avge en förklaring till mitt ståndpunktstagande
i denna fråga 1946. Jag tror
inte, att många av dem som yrkat på
automatisk reglering av dyrtidstilläggen
för folkpensionärerna, ha gjort riktigt
klart för sig, hur pass stora svårigheterna
för en sådan reglering äro i tekniskt
avseende. När vi skulle införa det
centraliserade utbetalningssystemet, frågade
jag vederbörande som voro speciellt
sakkunniga på detta och vilkas
rekommendationer jag följde när de föreslogo
detta centraliserade system, om
de trodde, att det var möjligt att koppla
ihop denna centraliserade utbetalning
med dyrtidstillägg på folkpensionerna.

Jag fick utan vidare ett jakande svar.
Det skulle gå mycket bra. Hur blev nu
läget, när vi verkligen skulle göra ett
försök? Jo, då förklarade pensionsstyrelsen,
att den inte kunde åtaga sig att
utbetala dyrtidstillägg på folkpensionerna
annat än under den förutsättningen,
att det bleve endast en utbetalning
om året och precis samma belopp
på alla folkpensionerna utan undantag.
Varje slags differentiering skulle medföra,
att styrelsen inte kunde, med den
maskinpark den för närvarande hade,
åtaga sig att utbetala dyrtidstilläggen.
På grund härav och då jag för min del
inte ansåg en anordning med icke alls
differentierade dyrtidstillägg på folkpensionerna
vara riktig, har i propositionen
föreslagits, att utbetalningen av
dyrtidstilläggen skall överlämnas åt
kommunerna.

Nu betalas som bekant folkpensionerna
ut varje månad. Vid en automatisk
indexreglering, skulle naturligtvis
egentligen på varje månads pensionsbelopp
utgå ett med hänsyn till prisutvecklingen
beräknat dyrtidstillägg. En
sådan anordning tror jag är omöjlig att
genomföra, hur vi än bära oss åt, vare
sig vi ha ett centraliserat eller ett decentraliserat
utbetalningssystem. Det
skulle antagligen gå om vi helt avstode
från centralisering och läte kommunerna
betala, icke bara dyrtidstilläggen
utan också själva folkpensionerna. Då
skulle det möjligen kunna gå, men då
finge man ju räkna om pensionsbeloppet
varje kvartal. Jag skulle emellertid
för min del tro, att det bästa man kan
komma till, när man skall lösa detta
som man nog tycker ganska enkla problem,
är att ha en utbetalning i kvartalet,
men man kanske får nöja sig med
en utbetalning varje halvår. Att man
skall vara tvungen att framdeles göra
utbetalning bara en gång om året, hoppas
jag inte skall visa sig behövligt.
Detta är alltså en av de svårigheter som
möta.

Den andra är, att man enligt min me -

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

ning inte kan åstadkomma en automatisk
indexrörelse, som innebär, att man
för varje enhets höjning eller sänkning
av levnadskostnaderna skall förändra
pensionsbeloppen. Man måste med all
säkerhet skapa vissa intervaller. Frågan
kommer att bli föremål för särskild utredning,
och jag kan här bara säga,
utan att på något sätt vilja binda utredningen,
att jag för min del trott, att man
behöver ha femprocentsintervaller. Det
skulle innebära att om levnadskostnaderna
stiga med 5 procent, skall det utgå
5 procents dyrtidstillägg, och stiga
de med 10 procent, skall det utgå 10
procents dyrtidstillägg. Skulle levnadskostnaderna
däremot sjunka — förhoppningen
därom måste tyvärr betraktas
såsom ganska ringa — skall
man vänta med sänkningen tills de
sjunkit till 5 procent. Man skulle sålunda
ha 5 procents-intervall och inte
en obruten rörlighet, vilket jag för min
del tror är helt enkelt ogenomförbart.
Jag skulle för min del tro, att en något
så när riktig beräkning på basis av en
indexfamilj i dag skulle ge en prishöjning
i fråga om dessa allmänna levnadskostnader
inte på 5 procent utan
på ungefär 8 procent. Men med hänsyn
till det resonemang jag för, nämligen att
man inte kan ta den allra minsta rörelse
i prisutvecklingen till intäkt för
en ändring i dyrtidstilläggets storlek,
har jag stannat för att tillstyrka att man
nöjer sig med 5 procent. Skulle priserna
stiga så högt, att det bleve fråga
om 10 procent, får man ju återkomma i
ämnet. Jag hoppas för min del, att dessa
frågor så småningom skola lösas rent
aptomatiskt.

I Danmark har man sedan många år
tillhaka en ordning med lagligen påbjudna
indexreglerade dyrtidstillägg på
olika sociala förmåner, men där har
man systemet med kommunal utbetalning
och inte centraliserad sådan. När
man skall göra en sådan sak som det
här gäller är det i varje fall enklare att

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

ordna den vid decentraliserad utbetalning.

Herr talman! Jag skall i övrigt endast
yttra mig om bortfallet av rabatterna.
Det är riktigt att i propositionen
inte bebådats någonting på den punkten.
Jag har alltid betraktat rabattsystemet
såsom det utvecklats under krigsåren
såsom något mycket otympligt och
som ett ofta föga rättvist verkande system.
Jag hyste därför inte heller några
egentliga sympatier för detsamma. När
vi skulle genomföra en förbättring av
folkpensionerna och barnbidragen och då
rabatterna i huvudsak gagnade folkpensionärerna
och barnfamiljerna ansåg
jag, att tiden kunde vara inne för deras
avskaffande i sammanhang med ikraftträdandet
av dessa stora sociala reformer.
Hur man än resonerar om denna
sak tillhör inte rabattsystemets bortfall
eller kvardröjande något, som hänger
direkt samman med prisrörelserna på
olika varor. Det var en sådan krisföreteelse,
som jag hade hoppats att man
skulle kunna komma ifrån. Jag anser
det därför inte berättigat att man på
denna väg i vart fall räknar med någon
kompensation för bortfallet av rabatterna.
De ha nämligen i och för sig
ingenting att göra med dyrtiden eller
med behovet av dyrtidstillägg. Skulle
man bibehålla dessa förmåner, vore det
enligt min mening riktigare att man
hade ett dyrtidstillägg, som följde prisrörelserna.
Man skulle exempelvis bibehålla
rabatterna för folkpensionärerna,
om man nu ville begränsa dem till denna
grupp.

Det anförda är några reflexioner, som
jag i detta sammanhang velat göra. Jag
skall inte ta upp någon tvist med herr
Hagård om, huruvida jag är eller varit
anhängare av inkomstprövningen. Det
är en sak, som jag i detta sammanhang
inte har den ringaste lust att ingå på.
.lag vill i det avseendet bara säga, att
det för mig inte är någon självövervinnelse
att förorda utskottets förslag utan

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

inkomstprövning. Detta är vad jag i
detta sammanhang velat säga.

Jag anser det vara en statsmakternas
skyldighet att upprätthålla realvärdet
men med de begränsningar, som jag tilllåtit
mig nämna i fråga om de rent tekniska
och praktiska svårigheter, som
kunna följa för folkpensionernas vidkommande.
Jag bortser inte alls ifrån, att
herr Nordströms i Kramfors tes, att det
icke finns folkpensionärer, som ha köpkraftsöverskott,
är alldeles oriktig. Vi
ge folkpension åt personer med en årsinkomst
av 20 000—50 000 kronor, så
snart de fyllt 67 år, och det finns alltså
folkpensionärer, som man med sannolikhet
kan säga redan före dyrtidstillläggets
tillkomst haft ett betydande köpkraftsöverskott.
Men jag medger att jag
tillhör dem som tro, att den överväldigande
delen av våra folkpensionärer
inte ha något köpkraftsöverskott eller
komma att få något sådant tack vare
detta dyrtidstillägg. Vi behöva därför
icke känna oss särskilt besvärade av att
detta dyrtidstillägg skulle komma att inverka
på inflationstendenserna i den
nuvarande ekonomiska utvecklingen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att för min del få rekommendera
kammaren att följa utskottets förslag.

Herr NORDSTRÖM i Kramfors (kort
genmäle): Herr talman! Jag föranleddes
begära ordet av socialministerns
yttrande, att jag inte ställt något yrkande,
som innebar någon kompensation
för den ökning i bostadskostnaderna,
som jag nämnt. Jag vill emellertid
framhålla, att jag bara pekade på den
egendomliga inkonsekvens, om jag så
får kalla det, som kommer till synes i
propositionen och utskottsutlåtandets
uttalande, att det inte behövs något
dyrtidstillägg för bostadskostnaderna,
därför att någon bostadskostnadsstegring
inte inträffat, och det förhållandet
att riksdagen i går beslöt en höjning av
bostadskostnadsbidraget åt en hel del

pensionärer. Jag ställde inte något yrkande
utan framhöll bara, att de stegrade
bostadskostnaderna borde ha medräknats
i den levnadskostnadsstegring,
som är ett faktum. Med det sagda ville
jag endast påvisa den inkonsekvens,
som ligger i det resonemang, som utgör
grund för att man fastställt dyrtidstillägget
till 5 procent.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag vill först vara artig mot utskottet
och uttala min tacksamhet över
att den motion jag varit med om att
väcka tillstyrkts av utskottet.

Efter mig kommer herr Ryberg att
mera i detalj uppehålla sig vid detta,
nämligen behovsprövningen och den
anknytning statsrådet i det avseendet
gjorde till bostadskostnadsgrupperingen.
För egen del har jag emellertid
begärt ordet för att säga några ord
med anledning av att utskottet understrukit
vikten av och att socialministern
signalerat och väl redan fått
Kungl. Maj :ts tillstånd till att en undersökning
sättes i gång rörande indexberäkningen
å folkpensionerna. Departementschefen
har uppgivit, att han
funnit det önskvärt att en sådan utredning
komme till stånd. Utskottet ansluter
sig till departementschefens uppfattning
och säger sig förmoda, att
Kungl. Maj :t utan särskild begäran från
riksdagens sida kommer att för densamma
framlägga förslag om anknytning
av folkpensionerna till en index.
Socialministern har i sitt anförande nu
i kammaren påtalat de svårigheter, som
äro förenade med fastställandet av en
lämplig index för folkpensionerna. Han
nämnde sålunda att beräkningarna för
en indexfamilj inte äro tillämpliga i
detta fall, och han sade vidare, att rent
automatiskt möter det en del svårigheter
av administrativ art att ordna utbetalningarna
o. s. v.

Om vi se på de framstötar, som gjordes
i denna sak den gången vi beslöto

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

denna reform, alltså 1946, skola vi finna,
att folkpartiet då väckte en motion
om att index skulle fastlåsas vid det
realvärde pensionen hade då riksdagen
beslöt pensionsreformen, alltså vid
riksdagsbeslutet 1946. På en fråga av
mig i utskottet då till herr Ohlin, om
han med detta menade att det gällde
inte bara själva pensionsbeloppen utan
också bostadskostnaderna, fick jag det
bestämda svaret, att detta var helt naturligt.
Det är alltså den saken jag nu
skulle vilja diskutera litet närmare, om
det faktiskt skall bli så att man knyter
index inte bara till pensionsbeloppen
utan också till bostadskostnadsgrupperna.
Jag skall gärna erkänna, att pensionärerna
lika väl som andra äro berättigade
till kompensation för den
levnadskostnadsstegring, som inträtt
och som säkerligen kommer att fortsätta.
Jag vill även endast i korthet
erinra om den debatt, som fördes här
i går om själva dyrortsgrupperingen,
och de orättvisor, som vidlåda denna.
I denna debatt hade vi också uppe frågan
om bostadskostnadsgruppering för
folkpensionärerna. Socialministern svarar
nu på herr Nordströms i Kramfors
fråga om pensionsbeloppet, att herr
Nordström inte räknat in bostadskostnaderna,
ty i annat fall skulle han kommit
till andra siffror. Jag måste säga,
att om det är meningen att index skall
följa även bostadskostnadsgrupperna,
blir det sannerligen inte någon rättvisa
för folkpensionärerna. Jag skall
ta ett enda enkelt exempel. Om index
skulle stiga, så att det blir ett tillägg
på 10 procent, kommer detta då att
verka så, att i de billigaste ortsgrupperna,
där det inte är något bostadstillägg,
får pensionären 100 kronor i
tillägg, men på dyraste ort, där man
får bostadstillägg med 600 kronor, får
han 160 kronor i tillägg. Vi måste väl
ändå erkänna, att den stegring i levnadskostnaderna,
som ägt rum och
kommer att bli, varit minst lika stor på
billigaste ort som på dyraste, och följ -

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

aktligen kommer det hela att verka
helt och hållet bakvänt. Om man här
inför ett automatiskt verkande tillägg,
förstår jag inte att man då kan ha någon
tanke på att låta detta följa bostadskostnadsgrupperna,
utan då måste
man försöka komma fram på andra
vägar.

Socialministern talade här om de
svårigheter, som skulle uppstå för pensionsstyrelsen,
om man icke gick in för
enhetliga belopp. Jag tycker att häri
också ligger ett skäl för att man i framtiden
skall utbetala enhetliga folkpensionsbelopp
för att kompensera levnadskostnadsstegringen.

Socialministern sade, att man ingen
annan väg hade att gå än den över
kommunerna. Det må vara gott och
väl, men det är ganska anmärkningsvärt
att det blev nu som tidigare, när
man lagt en extra arbetsbörda på kommunerna,
nämligen att man helt frankt
sagt ifrån, att det är något, som kommunerna
inte skola ha någon ersättning
för. Jag anser att det vore berättigat,
när man ålägger kommunerna
ganska stora arbetsuppgifter, att man
också en smula diskuterade möjligheterna
att ge dem ersättning för detta
arbete. Detta om själva indexberäkningen.

Jag bär som nämnts tagit till orda
för att påkalla kammarens uppmärksamhet
i denna fråga. Socialministern
har säkerligen redan skrivit de direktiv,
efter vilka den utredning, som man
här talat om, skall gå, och det är därför
kanske meningslöst att här föra
fram en uppfattning, som kanhända
inte bär någon betydelse i det sammanhanget.
Men till den kraft och verkan
det hava kan har jag här velat säga,
att om man går den vägen att man knyter
index till bostadskostnadsgrupperingen,
för man in dyrortsgrupperingen
på en bakväg. Verkan av det hela
kommer då att bli dubbelt så tokig
som för närvarande.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

Herr RYBERG: Herr talman! När vi
för ett par år sedan vid antagandet av
den nya folkpensionslagen slopade behovsprövningen,
väckte det tillfredsställelse
icke bara hos folkpensionärerna
utan också hos pensionsnämnderna.
Därigenom att behovsprövningen
slopades fick man ett enklare ansökningsförfarande.
Man slapp gå till
pensionsnämnden och deklarera sin
fattigdom eller rikedom. Och pensionsnämnderna
fingo också mycket lättare
vid granskningen, när de skulle bevilja
folkpension.

När man fick det kungl. förslaget
om dyrtidstillägg på dessa folkpensioner,
blev man litet överraskad, ty man
fann, att Kungl. Maj :t föreslog, att dessa
dyrtidstillägg skulle behovsprövas.
Det var visserligen motiverat därmed,
att man kanske skulle kunna spara en
tredjedel av utgiften, cirka 11 miljoner
kronor, med detta förslag. Förslaget
innebar också, att de folkpensionärer,
som bodde i den högsta dyrortsgruppen,
kunde få ett dyrtidstillägg på
större inkomst än man fick i de lägre
grupperna.

Av det parti jag tillhör väcktes en
motion, där vi yrkade att behovsprövningen
skulle borttagas. Nu har ju ututskottet
följt detta vårt yrkande. Vi
hade ju önskat, att man skulle kunnat
betala ut dyrtidstilläggen centralt, så
att man hade sluppit att ålägga pensionsnämnderna
ute i landet något
större arbete. Under utskottsbehandlingen,
då vi hade kontakt med pensionsstyrelsen,
visade det sig emellertid,
att pensionsstyrelsen icke kunde
åtaga sig detta arbete, om pensionerna
skulle vara differentierade. Då kunde
icke pensionsstyrelsen åtaga sig detta,
utan vi måste gå ut till pensionsnämnderna.
Det är därvid av den största
vikt, att ansökningsförfarandet icke blir
mer omfattande än det behöver vara,
ty det är detta ansökningsförfarande,
som betungar både folkpensionärerna
och pensionsstyrelsen. Folkpensionä -

rerna, i varje fall de flesta, kunna icke
själva skriva en ansökan, utan de måste
gå till pensionsnämnden, och pensionsnämnden
får skriva den. Jag tror att
man kan komma ifrån detta, åtminstone
i mycket stor utsträckning i de
mindre kommunerna, om pensionsnämnderna
få sig tillsända de listor,
som postanstalterna få, då de betala ut
själva pensionsbeloppen. Då kunna
pensionsnämnderna också lätt finna
vilken pension vederbörande folkpensionär
har, och utbetala dyrtidstillägg
därefter. Utskottet har ju skrivit, att
det också förutsätter, att det skall bli
så få ansökningsförfaranden som möjligt.

I det särskilda yttrande, som jag varit
med om att skriva under och som
finnes bifogat utskottets utlåtande, ha
vi också velat mycket starkt understryka,
att vi vilja komma ifrån detta förfarande.
Jag skulle vilja vädja till
Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t vid utfärdandet
av bestämmelser försöker
ordna det så, att detta ansökningsförfarande
blir så enkelt som över huvud
taget är möjligt, så att de kommunala
myndigheterna icke belastas med större
arbete än nöden kräver.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.
Det överensstämmer ju med det yrkande,
som finns i motionen nr 419, vilken
väckts från vårt parti.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
var med intresse jag åhörde statsrådet
Möllers anförande i denna fråga. Jag
fick faktiskt ett intryck av att han gick
som katten kring den heta gröten. Han
vidrörde icke den centrala frågan i dagens
debatt, nämligen frågan om det
skall vara fem eller tolv procent i fast
tillägg. Han uppehöll sig i stället vid
en lång redogörelse för svårigheterna
att ha automatiskt verkande tillägg på
folkpensionerna. Jag återkommer senare
till att också litet granska hans resonemang
beträffande automatiskt tillägg.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

I dag handlar det endast om att taga
ställning till frågan, huruvida det skall
vara 5 procent som fast tillägg för året
på ålderspensionen eller om det skall
vara 12 procent. Det är alltså detta man
skall taga ställning till. Då uppstår frågan:
Vad kan motiveringen vara till det
ganska uppseendeväckande faktum, att
man från regeringens sida — efter att
tidigare hava utfäst sig att bevara pensionernas
realvärde — föreslår en så
låg kompensation, att den absolut ej kan
täcka stegringen i levnadskostnaderna,
oberoende av om man utför särskilda
beräkningar beträffande pensionärerna
eller håller sig till den s. k. indexfamiljen? Om

man skulle söka ett svar på frågan,
varför man icke vill sträcka sig
längre, finner man svaret i propositionen.
Där försöker man motivera, varför
man denna gång skall ha inkomstprövning,
d. v. s. en återgång till den behovslinje,
som man faktiskt var i färd
med att avveckla genom antagandet av
den nya folkpensionslagen. Man säger
nämligen, att orsaken till att man går
på inkomstprövningslinjen är hänsynen
till det ekonomiska läget, och detta får
väl då också gälla beträffande den låga
kompensationsgraden. Det måste vara
den enda motiveringen. Jag tror också,
att just det förhållandet var en av anledningarna
till att statsrådet Möller så
litet sysslade med den fråga, som föreligger
till avgörande i dag, nämligen
huruvida man skall giva en någorlunda
rimlig kompensation för levnadskostnadsstegringen
eller nöja sig med fem
procent.

Men detta tycker jag är ett ganska
cyniskt resonemang gentemot våra åldringar.
Det är som vi alla känna till
så, att man på grund av de nya och
höjda indirekta skatter, som riksdagen
beslöt i början av året, kan räkna med
en överbalansering av budgeten på icke
mindre än omkring 500 miljoner kronor.
Det finnes sålunda ett mycket gott
statsfinansiellt läge för närvarande. Då

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

ju statsrådet Möller faktiskt erkänner,
att det ej kan finnas något köpkraftsöverskott
hos folkpensionärerna i allmänhet,
kan man icke förstå, varför
man ej skulle kunna giva folkpensionärerna
en bättre kompensation än den
som föreslagits från Kungl. Maj :ts och
utskottets sida. Det skulle betyda oerhört
litet, om man beviljade de 70 miljoner
till folkpensionärerna, som ett
dyrtidstillägg på tolv procent skulle
kosta, i stället för att bevilja bara dessa
fem procent, som om jag minns rätt
draga omkring 30 miljoner kronor i
kostnad. Det finns sålunda disponibla
pengar i statskassan, men ändå åberopar
man i propositionen de ekonomiska
svårigheterna, då det gäller att avgöra
vilken kompensation för levnadskostnadsstegringen
folkpensionärerna skola
få.

Jag tycker, att det är ett återfall i
den gamla tankevärlden beträffande
folkpensionärerna, att man åberopar sig
på statsfinansiella svårigheter och det
ekonomiska läget, då det gäller att tillgodose
deras behov. Det är ett faktum,
som nog statsrådet Möller icke vill bestrida,
att många folkpensionärer i dag
fått det sämre rent materiellt sett än
vad de hade före den nya folkpensionsreformens
tillkomst.

Under sådana förhållanden, då det
finns gott om pengar i statskassan, nämligen
ett så stort överskott som jag tidigare
nämnde eller 500 miljoner kronor,
tycker jag, att man väl borde kunna åt
dessa gamla, som dock förbrukat sina
krafter för att skapa fram den produktion
och den kultur vi ha i landet,
giva full kompensation för den levnadskostnadsstegring
som inträtt.

Vidare vill jag säga några ord i anledning
av statsrådet Möllers resonemang
kring ett eventuellt automatiskt
tillägg på folkpensionerna. Statsrådet
Möller åberopade praktiska och tekniska
svårigheter samt ansåg dessa vara så
stora, att man icke utan att konstruera
ett mycket smidigt system med rörliga

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner.

tillägg skulle kunna genomföra något
sådant. Detta tal om praktiska och tekniska
svårigheter har jag mött från
statsrådet Möllers sida vid varje tillfälle,
då vi ställt förslag om förbättringar
för folkpensionärerna. Jag har
tidigare till detta svarat, att det vore väl
märkvärdigt, om vi så skulle undervärdera
vår statliga och kommunala administration
här i landet, att vi på
grund av tekniska och praktiska svårigheter
måste underlåta att giva en
eljest berättigad förbättring åt folkpensionärerna.
Men dessutom kan jag
icke förstå, varför man ej här i landet
liksom i Danmark skulle kunna genomföra
ett automatiskt verkande dyrtidstillägg
på folkpensionerna. Jag har inhämtat
upplysningar därifrån vid besök
där nere och på annat sätt. Där
går det alldeles utmärkt. Tillägget utbetalas
genom kommunerna. Varför kan
man icke göra detta också här i Sverige?
Det är väl icke så omöjligt att
också här i Sverige genomföra den linjen
att låta de kommunala organen ombesörja
utbetalning av dyrtidstillägg.

Dessutom vill jag erinra om att vi
ända sedan 1939 haft rörliga tillägg
på statstjänarnas pensioner. Det har
icke heller yppat sig några speciella
svårigheter, när det gällt utbetalning av
dyrtidstillägg på statstjänarnas löner.
Det är ingenting som hindrar, att man
gör på samma sätt också i fråga om
folkpensionerna, om det icke kan ordnas
på annat sätt. Dyrtidstillägget för
statstjänarna regleras varje kvartal. Där
behöver man visst icke använda sig av
några femprocentsintervaller, utan man
har treprocentsintervaller. Jag kan icke
fatta, varför man ej också skall kunna
genomföra detta beträffande folkpensionärerna.
På mig verkar det faktiskt
som om resonemanget i detta stycke
från statsrådets sida bottnade, delvis
åtminstone, i de obotfärdigas förhinder.

Till sist skulle jag bara vilja säga en
sak. Det kanske herr Ohlin skulle vilja
vara vänlig och lyssna på. Jag vill ef -

terlysa folkpartiets och herr Ohlins
ståndpunkt till kravet från kommunisternas
sida på tolv procent. Herr Ohlin
har ju gjort mycket stort nummer i sin
propaganda av att han på sin tid, då
det gällde fastställandet av de nya folkpensionsbeloppen,
yrkade på införande
av automatiskt verkande tillägg, som
skulle giva full kompensation. Det föreligger
för övrigt en motion från ett par
folkpartister, som tydligen rebellerat,
om full kompensation åt folkpensionärerna
för dvrtiden.

Nu skulle jag vilja fråga herr Ohlin,
som icke »spekulerar i elände»: Hur
ställer sig herr Ohlin till vårt förslag
om tolv procent i fast tillägg? Det gäller
nämligen icke rörligt tillägg. Herr
Ohlin anklagade oss för att »spekulera
i elände» bland massorna, trots att herr
Ohlin dagligen bevittnar här i riksdagen,
att vi ställa förslag om förbättringar,
som herr Ohlin och hans partivänner
medverka till att avslå. Nu vilja vi en
förbättring åt folkpensionärerna, som
sträcker sig längre än Kungl. Maj :t och
utskottet föreslagit. Herr Ohlin, som
icke vill föra »en eländets politik» och
som icke »spekulerar i elände» bland
massorna, bär här en chans att hjälpa
oss att genomföra tolv procent och därigenom
hindra oss att spekulera i elände
bland massorna. Jag skulle vilja höra,
hur folkpartiet och herr Ohlin ställer
sig till den saken.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
förevarande hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Forslund avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till det av herr
Nordström i Kramfors under överläggningen
framställda yrkandet; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes emellertid
av herr Nordström i Kramfors, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen upptog

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
med 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde herr Nordström
i Kramfors votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets utlåtande
nr 52 antager den av herr Forslund
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Nordström i Kramfors
under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nordström i Kramfors
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 147 ja och
15 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till den av licrr Forslund avgivna
reservationen. I enlighet härmed blev
nu efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 52, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Interpellation ang. försörjningsläget.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Forslund avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 213, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt ej angår
lagförslaget; och

andra lagutskottets utlåtande nr 53,
i anledning av väckta motioner om beredande
av ökad ersättning åt silikossjuka
arbetare.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som på begäran erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden
konstitutionsutskottets utlåtande nr 30
måtte uppföras främst samt övriga
ärenden i den ordning de förekomma
å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 9.

Interpellation ang. försörjningsläget.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND i Rådom, som yttrade:
Herr talman! Något som ständigt

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Interpellation ang. försörjningsläget.

intresserar inte blott husmödrarna utan
hela vårt folk är varuransoneringarna.
Kan man vänta några förändringar?
Blir det större ransoner av någon vara
eller blir någon varugrupp rent av fri?
Det är frågor som man allt emellanåt
ställer sig.

Visserligen kan man säga, att ransonerna
i allmänhet äro någorlunda
rikliga, men det ligger i sakens natur,
att ransoneringen ibland verkar ojämnt
och att den därigenom kan komma att
innebära en rätt kännbar begränsning
i tillgången på en viss vara. I inte så
liten grad beror detta på hur hushållen
inrättat sin försörjning. I en familj,
där man köper bakat bröd, bör
såväl smör- som sockerransonen räcka
bättre än där man bakar själv. För en
familj, som sänder sin tvätt till en
tvättinrättning, bör någon brist på
tvättmedel knappast uppstå. Och, för
att taga ännu ett exempel: den som har
sin arbetsplats så belägen, att han tillbringar
sin frukost- eller kafferast i ett
kafé eller en matservering, gör naturligtvis
därigenom vissa besparingar på
både kaffe- och sockerransonen. Men
där inga lättnader av det här slaget
kunna vinnas, bli ransonerna ibland
onekligen knappa. Med hänsyn härtill
uppmärksammas varje tecken, som kan
tyda på en förbättring i försörjningssituationen.
Skördeutsikterna i år äro
ju sådana, att de utlösa vissa förhoppningar
om lättnader i ransoneringen.
Uppgifter från vissa grannländer om

hävandet av ransoneringen av vissa
varor ha samma effekt.

Under alla förhållanden vore det
önskvärt att innan riksdagen åtskiljes
det lämnas en redogörelse från regeringen
om hur man nu bedömer försörjningsläget
och möjligheterna att
lätta på ransoneringen.

Under hänvisning till det sagda hemställes
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta denna
fråga:

Är statsrådet i tillfälle lämna en redogörelse
för vårt försörjningsläge och
meddela, huruvida det nu bedömes sådant,
att lättnader i varuransoneringen
äro att vänta inom närmaste tiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial:

nr 229, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48; och

nr 230, angående statsregleringen för
budgetåret 1948/49.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
817199