Tisdagen den 29 juli Sid (Riksdagens protokoll 1958:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr B 6

29 juli

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 juli Sid.

Svar på fråga av herr Eskilsson ang. de jordbruksekonomiska undersökningarna
............................................ 4

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m..... 6

Anslag under fjärde huvudtiteln och under försvarets fonder:

Försvarets utformning på längre sikt........................ 32

Armén: övningar m. m..................................... 93

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m................... 94

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. m............... 95

Flygvapnet: övningar m. m................................. 95

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m............... 96

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m....... 97

Flygvapnet: Drivmedelsförråd m. m....................... 97

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar .................... 98

Utbyggnad av ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde .......... 99

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Bergaskolorna) ........ 100

Anslag under tionde huvudtiteln:

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar .................. 101

Statens handelslicensnämnd ................................ 101

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 29 juli

Statsutskottets utlåtande nr B 54, ang. svensk medverkan i FN:s
observationsgrupp i Libanon .............................. 6

— nr B 53, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln och under

försvarets fonder ........................................ 32

— nr B 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
................................................ 101

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 6

Nr B 6

Innehåll

Sid.

— nr B 55, ang. formerna för utrikesdepartementets förvaltning av

anförtrodda medel ........................................ 102

.— nr B 56, ang. det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit ...... 102

—■ nr B 57, ang. utnyttjande av anslag å allmän beredskapsstat .... 102

— nr B 58, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 102

— nr B 59, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalme delsförluster

................................................ 102

— nr B 60, ang. vissa spörsmål rörande frågan om riksstat för budgetåret
1958/59 .............................................. 102

— memorial nr B 61, angående tilläggsstat III till riksstaten för

budgetåret 1957/58 ........................................ 102

Måndagen den 28 juli 1958

Nr B 6

Måndagen den 28 juli

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 95, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8
och 11 §§ förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent;

nr B 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tillsättning av
prästerliga tjänster vid nyindelning av
riket i pastorat; samt

nr B 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 5:o) och 16 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
B 98, till Konungen i anledning av väckta
motioner om anslag för budgetåret

1958/59 till Göteborgs musikkonservatorium.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr B 10 och B 53—
B 60 samt memorial nr B 61 och B 62, bevillningsutskottets
betänkanden nr B 1,
B 4 och B 5, bankoutskottets utlåtanden
nr B 5, B 7 och B 8, första lagutskottets
utlåtanden nr B 10 och B 13, andra lagutskottets
utlåtanden nr B 10 och B 11
ävensom jordbruksutskottets utlåtande nr
B 12.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
B 54 och B 53 skulle i nu angiven ordning
uppföras främst samt statsutskottets
memorial nr B 62 sättas sist bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Tisdagen den 29

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Ang. de jordbruksekonomiska undersökningarna Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Eskilsson till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
herr statsrådet lämna kammaren upplysning
om hur materialet från de jordbruksekonomiska
undersökningarna bearbetas
och när resultaten av de senaste
årens undersökningar kan väntas bli offentliggjorda?» Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Eskilsson frågat mig
om jag ville lämna kammaren upplysning
om hur materialet från de jordbruksekonomiska
undersökningarna bearbetas
och när resultaten av de senaste årens
undersökningar kan väntas bli offentliggjorda.

Som svar på frågan torde jag inledningsvis
få erinra om att den nuvarande
jordbruksekonomiska undersökningens
utformning och organisation fastställdes
av 1953 års riksdag. Organisationen fick
sin slutliga utformning år 1954 genom inrättande
av en jordbruksekonomisk byrå
i lantbruksstyrelsen. Bokföringsverksamheten
enligt det nya systemet tog sin
början den 1 januari 1954 och bokföringsåret
sammanfaller med kalenderåret.

juli förmiddagen

Utformningen av undersökningen bygger
på ett betänkande avgivet år 1952
av en särskild delegation, som på Kungl.
Maj :ts uppdrag tillsatts av lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden. Den centrala
ledningen av undersökningen åvilar
lantbruksstyrelsen, med biträde av
en särskild nämnd utsedd av Kungl.
Maj :t.

Beträffande bearbetningen av undersökningen
kan anföras, att denna har
som främsta uppgift att belysa jordbrukets
lönsamhet och lantbrukarnas inkomstläge.
Uppläggningen och bearbetningen
syftar därför till att åstadkomma
ett vid jordbruksprisförhandlingarna direkt
användbart material. Bearbetningen
för prisförhandlingarna avsåg från början
även att anskaffa ett kvantitativt underlag
för typjordbrukskalkyler, d. v. s.
mängduppgifter för beräkning av intäkter
och kostnader vid andra prislägen
än dem som rått under bokföringsåref.
För att utröna i vilken omfattning det
var möjligt att av bokföringsresultaten
erhålla ett dylikt kalkylunderlag gjordes
de första årens redovisning mycket
detaljerad. Boksluten kom sålunda att
innehålla kvantitetsuppgifter för praktiskt
taget alla produkter och förnödenheter,
som kunde vägas eller mätas.

Enligt vad jag med anledning av frågan
under hand inhämtat från lantbruksstyrelsen
har bearbetningen av kvantitetsuppgifterna
varit mycket tidsödande.
De erfarenheter som vunnits och som
innebär, att man på många punkter kan
uppnå lika säkra resultat med användande
av värdeuppgifter, torde emellertid
enligt lantbruksstyrelsen motivera
det utförda arbetet och kommer sannolikt
att kunna utnyttjas för en förenkling
av både lantbrukarnas redovisning, bokslutsarbetet
och den centrala bearbetningen.
Såsom en av orsakerna till den
långt utdragna bearbetningen har från
lantbruksstyrelsens sida framhållits de

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i
ökade krav, som genom undersökningens
omläggning kom att ställas på bokföringsbyråerna.
Innan deras personal
blivit förtrogen med arbetet, måste boksluten
före bearbetningen noga granskas
i lantbruksstyrelsen. Denna granskning,
som avsågs efter hand kunna ske stickprovsvis,
visade emellertid, att det var
nödvändigt att systematiskt kontrollera
samtliga bokslut. För detta oförutsedda
kontrollarbete saknade lantbruksstyrelsen
den första tiden lämplig personal,
vilket medförde ytterligare tidsutdräkt.
Allteftersom bokföringsbyråernas personal
uppnått större rutin, har antalet fel
minskat, och den fullständiga kontrollen
har kunnat upphöra i och med det senaste
bokföringsåret. Att detta arbete
varit nödvändigt framgår dock av att
under år 1955, som var det andra bokföringsåret
efter omläggningen, föranledde
kontrollen ändringar i ca 40 procent
av boksluten.

Vidare kan anföras, att bearbetningen
i lantbruksstyrelsen omfattat ett betydande
förberedelsearbete i form av fastställande
av återanskaffningsvärden för
samtliga byggnader och inventarier. Genom
att de i boksluten använda grunduppgifterna
senare måst omprövas och
i många fall justeras, har detta arbete
blivit mera tidskrävande än från början
kunde förutses. Sålunda måste till bokföringsåret
1957 en fullständig omvärdering
ske av samtliga inventarier, eftersom
prisutvecklingen omöjliggjorde en
indexmässig omräkning av 1954 års värden.

Beträffande frågan, när resultaten av
de senaste årens undersökningar kan
väntas bli offentliggjorda, kan sägas, att
eftersom undersökningens huvudsyfte
varit att lämna material till jordbruksprisförhandlingarna,
denna arbetsuppgift
fått företräde. Efter överenskommelse
med jordbruksnämnden och jordbrukets
utredningsinstitut kommer beräkningar
av den typ, som användes under 1956
års prisförhandlingar, att publiceras senast
den 15 september 1958. De kommer
att omfatta de fyra åren 1954—1957 och
storleksgrupperna 10—20 och 20—30
hektar i såväl slättbygd som skogsbygd.

FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Vad angår de tryckta redogörelserna
har dessa av nyss anförda skäl fått komma
i andra hand efter bearbetningen
för prisförhandlingarna. Redogörelsen
för år 1954 kommer emellertid, enligt
vad jag inhämtat från lantbruksstyrelsen,
att vara färdig att lämnas till tryckning
senast den 15 september 1958. Samtidigt
kommer den att finnas tillgänglig
i ett antal stencilerade exemplar. Denna
redogörelse blir enligt uppgift tämligen
omfattande och kommer att innehålla en
detaljerad redovisning av de under fyraårsperioden
tillämpade principerna och
beräkningssätten. De följande årens redogörelser
kommer huvudsakligen att behandla
utvecklingen sedan år 1954. Tidsschemat
för dessa är följande. Redogörelsen
för år 1955 publiceras till årsskiftet
1958/59 och 1956 års resultat beräknas
utkomma under april 1959. Redogörelsen
för år 1957 kan förmodligen föreligga
under sommaren 1959. I fortsättningen
synes redogörelserna kunna utkomma
ca 14 månader efter bokföringsårets
slut. Att det även under normala
förhållanden måste förflyta så pass lång
tid, beror enligt vad lantbruksstyrelsen
uppgivit på att genom omläggningen av
bokföringsåret till kalenderår bokslutsarbetet
inte kan påbörjas förrän efter
deklarationstidens slut och därför inte
kan vara avslutat förrän 9 månader efter
bokföringsårets utgång.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Eskilssons fråga.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för svaret på
min enkla fråga. Det är kanske inte så
egendomligt, om man på de håll, där
man sysslar med dessa frågor, är bekymrad
över att materialet inte kommit
fram tidigare. Av svaret framgår ju, att
man först efter den 15 september 1958
beräknar kunna publicera det material
för åren 1954—1957, som skall användas
vid prisförhandlingarna för nästa prissättningsperiod.
Det är sant, såsom påpekas
i svaret, att man lagt om systemet

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

för dessa undersökningar, men man rör
sig inte på något helt nytt område,
eftersom bokföringsverksamhet samt
granskning och publicering av bokföringsresultat
har förekommit sedan lång
tid tillbaka genom bl. a. professor Ludvig
Nannesons initiativ. Bara ett par reflexioner
med anledning av svaret.

I svaret anför statsrådet, att bearbetningen
kräver ett betydande förberedelsearbete
i form av fastställande av återanskaffningsvärden
för samtliga byggnader
och inventarier och att man måste
ompröva grunduppgifterna. Det förekommer
dock årligen konferenser mellan
lantbruksstyrelsen och de organ, som
ute i länen sysslar med bokföringsfrågorna.
Man kan tycka, att det vid dessa
konferenser skulle kunna ges så pass
klara instruktioner, att man slipper ifrån
en del av det dubbelarbete, som tydligen
utförs och som bidrar till att försena
publiceringen av resultaten. Nu kommer
resultaten av de beräkningar, som
skall användas för de kommande prisförhandlingarna,
att publiceras senast
den 15 september 1958. Visserligen har
man då några månader på sig för att
granska materialet, men vi får inte
glömma bort, att det före prisförhandlingarna
måste ske en mycket omfattande
diskussion både centralt och lokalt
ute i landet rörande förutsättningarna
för den nya prissättningen. Ur den synpunkten
hade det givetvis varit önskvärt,
att resultaten från bokföringsåren
1954—1957 hade kunnat publiceras tidigare,
så att man haft något rådrum
att diskutera frågorna både i den berörda
fackpressen och i organisationerna
för att på det sättet få en bättre
grund för de centrala förhandlingarna.

Jag skall emellertid inte polemisera
med statsrådet när det gäller denna sak.
Jag är medveten om att man inte har att
söka orsaken till dröjsmålet i jordbruksdepartementet,
utan att det har brustit
på annat håll. Men jag vill sluta med att
uttrycka det önskemålet, att jordbruksministern
använder alla möjligheter,
som han förfogar över, att se till, att vi
i fortsättningen kan få fram resultaten
snabbare än nu. Jag vet inte, hur det

nu arbetas inom lantbruksstyrelsen och
på de håll, där man sysslar med dessa
frågor, men jag kan inte värja mig för
tanken att det skulle vara till fördel, om
modernare maskiner och modernare
metoder och en bättre utrustning —
som användes på andra områden —
kunde begagnas för att på det sättet
få fram resultaten så snabbt som
möjligt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få tacka herr statsrådet för hans svar
och uttala den förhoppningen, att dessa
resultat i fortsättningen kommer fram
snabbare än hittills varit fallet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. svensk medverkan i FN :s observationsgrupp
i Libanon, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående svensk medverkan
i FN:s observationsgrupp i Libanon.

I propositionen nr B 40 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen godkänna, att
flygplan och personal ur svenska flygvapnet
finge utnyttjas för FN:s observationsgrupp
i Libanon.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte godkänna, att flygplan
och personal ur svenska flygvapnet
finge utnyttjas för FN:s observationsgrupp
i Libanon.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Enligt höga vederbörandes
beslut har tillfälle beretts till en utrikespolitisk
debatt i samband med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
angående svensk medverkan i FN:s observationsgrupp
i Libanon, antagligen
därför att namnet Libanon ger association
till de senaste veckornas hektiska
aktivitet på det utrikespolitiska området
— en aktivitet som mot vanligheten
dragit med även oss i sina virvlar.

Vad som därvid för vår del förekom -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

mit har varit föremål för mycken diskussion
både hemma och ute och har redan
i detalj belysts från olika håll inför
offentligheten. Jag tänker därvid särskilt
på utrikesministerns framträdanden
i radion och partiledarnas anföranden
i radioekot på torsdagen i förra veckan.
Den uppfattning, åt vilken herr
Hjalmarson då gav uttryck, omfattas helt
av högerpartiet, och jag skulle som högerns
företrädare i denna kammare kunna
nöja mig med att hänvisa till herr
Hjalmarsons uttalande. För egen del
känner jag intet behov att fortsätta processen,
i all synnerhet som jag på några
av de förberedande stadierna fått ge
min mening till känna. Men som ett led
i en debatt vill jag söka göra en kort
rekapitulation.

På förmiddagen onsdagen den 16 juli
kallades partiledarna till en överläggning
med stats- och utrikesministrarna.
Det gällde den instruktion som skulle
ges åt vår delegat i säkerhetsrådet vid
rådets behandling senare samma dag av
frågan om den amerikanska landstigningen
i Libanon.

Förslaget gällde dels ett anförande,
dels en resolution. Innebörden var den,
att den amerikanska åtgärden väl var
folkrättsligt legitimerad genom att den
tillkommit på begäran av Libanons lagliga
regering men att 51 § i FN:s stadga
om kollektivt självförsvar mot väpnad
attack inte syntes kunna åberopas. Det
ansågs att observatörerna, som utsänts
av FN på svenskt initiativ och som bestod
av ett inte ringa antal svenskar, i
det nya läget kommit i en ohållbar situation
och därför borde återkallas. Man
hade då ännu anledning räkna med att
de amerikanska trupperna skulle besätta
Libanons gränser med risk för skärmytslingar.
För att få tillfälle avvakta händelsernas
vidare utveckling föreslogs från
oppositionshåll att man borde inskränka
sig till att hemställa att observatörernas
verksamhet skulle tills vidare inställas.
Regeringsrepresentanterna tillmötesgick
detta förslag.

Emellertid torde senare under onsdagen
och torsdagen ha ingått upplysningar
som gav vid handen att man från FN -

håll var angelägen om att kunna bygga
vidare på observatörerna. Dessa kommuniceringar
ledde till att det svenska
resolutionsförslagets framläggande uppsköts
i 24 timmar. Någon ny kontakt togs
inte med partiledarna. Hade så skett,
skulle vi på vårt håll i det nya läget, som
också innebar att de amerikanska trupperna
förblev i Beiruts närhet, ha avrått
från resolutionens framläggande.
Det borde kunnat räcka med det anförande
som vår delegat höll, så mycket
mer som resolutionen inte kunde få stöd
av något annat land än Ryssland.

Sedermera har vi ju från svensk sida
biträtt det japanska resolutionsförslaget,
som föll på Rysslands veto. Detta
förslag innebar, låt vara underförstått,
att observatörerna skulle vara kvar på
grundval av den tidigare resolutionen
därom i säkerhetsrådet och förstärkas
i syfte, som det heter, att möjliggöra de
amerikanska truppernas tillbakadragande.
Detta ställningstagande överensstämmer
helt med vår uppfattning. Det har
allmänt bedömts som en omsvängning i
förhållande till det ursprungliga svenska
resolutionsförslaget. Den subtila argumentering,
som utrikesministern framlagt
för att visa konsekvensen i den
svenska ståndpunkten, torde inte ha fyllt
sitt syfte att döma av kommentarerna i
utländsk och inhemsk press. Vi får nog
tas med att vårt handlande i denna sak
icke varit ägnat att stärka vår prestige.

Lördagen den 19 juli kom Krustjevs
med invektiv späckade inbjudan till ett
toppmöte. På kvällen samma dag uttalade
sig statsministern till förmån för
detta förslag i en intervju i Morgon-Tidningen.
Under söndagen sökte regeringen
vinna medverkan från Norge och
Danmark i en gemensam demarsch till
stöd för det ryska förslaget. Regeringarna
i Norge och Danmark stannade för
att endast lägga fram sina synpunkter på
frågan inom NATO-rådet. På tisdagen
— i dag för en vecka sedan — delgav
regeringen utrikesutskottet sin avsikt att
låta Sverige ensamt uppvakta stormakterna
med noter till stöd för en toppkonferens.
Bland annat från högerhåll avråddes
från en sådan åtgärd. Frågan ha -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

de då redan hos de berörda makterna
avancerat så långt att man kunde skönja
ett positivt ställningstagande till tanken
på en sådan konferens om också i
andra former än de av Krustjev föreslagna.
Utan att kunna inse, hur åtgärden
skulle kunna vara till nytta, befarade vi
att en ytterligare exponering av Sverige
i detta sammanhang skulle kunna leda
till felaktiga slutsatser om vår allmänna
politiska inställning. Regeringen avlät
emellertid senare under dagen noter till
USA, England och Frankrike samtidigt
som Ryssland, Indien och generalsekreterare
Hammarskjöld fick mottaga kopior
för kännedom. Genom detta förfaringssätt
markerades åtgärdens karaktär
av anslutning till den ryska ståndpunkten.

Självfallet är läget i Mellersta Östern
alltjämt ägnat att inge djup oro både i
och för sig och såsom ett led i den allmänna
motsättningen mellan öst och
väst. En viss avspänning synes dock ha
inträtt. Generalsekreterare Hammarskjöld
arbetar för förstärkning av observatörerna
i Libanon. USA har förklarat
sig berett dra sina trupper tillbaka, då
FN kan övertaga skyddet av landets integritet.
En uppgörelse om presidentvalet
mellan regering och rebeller förefaller
inte utesluten. Revolutionen i Irak
tycks konsolidera sig inom landets gränser.
Men problemet i stort är därmed inte
löst. Den arabiska nationalismen lär
inte stå att hejda. Uppgiften är väl snarast
att söka kanalisera den i så lugna
banor som möjligt. En ödesdiger fråga
som reser sig är den om Israels framtid
i det arabiska folkhavet. Den toppkonferens,
som väl vi skall tro efter födslovåndor
till sist kommer till stånd, får
övernog av svåra problem att syssla
med, om man på alla håll är besjälad av
att göra den till någonting annat än blott
och bart en ny propagandamanöver. Sedan
man i dagens tidningar tagit del av
Krustjevs senaste framstöt, har man rätt
att undra, om ändamålet verkligen är att
söka nå någon form av samförstånd.

Vi har i sammanhanget en blygsam
roll. Jag menar inte att den dömer oss
till passivitet. Men den kräver en viss

återhållsamhet om vi inte skall spela
bort vår möjlighet att från en saklig och
friställd utgångspunkt göra vår insats
under inbördes sammanhållning, vartill
förutsättningar borde finnas i den enighet
som i stort sett råder hos oss i utrikespolitiska
ting.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det var på svenskt initiativ
inom FN:s säkerhetsråd som observatörer
utsändes för att övervaka,
att ingen infiltration av personal eller
tillförsel av vapen eller annan materiel
förekom över gränserna till Libanon under
nu pågående inbördeskrig i landet.
Sverige deltar med en observatörsgrupp,
vilken härtill beordrats på kommandoväg.
Men dessutom bidrar vårt land med
flygplan jämte härför erforderlig servicepersonal.
Därför begärs nu i denna
proposition riksdagens godkännande.

Med anledning av den inrikespolitiska
debatt rörande denna fråga och över
huvud taget rörande krisen i Främre
Orienten, som under sista tiden förekommit,
har det ansetts lämpligt, att vid
detta tillfälle en diskussion borde upptas
kring dessa ting.

Såvitt jag kunnat följa debatten, har
den i inte ringa mån rört sig omkring
ett spörsmål, där samtliga ledare för de
demokratiska partierna i huvudsak har
varit ense, nämligen spörsmålet om hur
det borde förfaras med de svenska observatörerna,
sedan USA ingripit i Libanon
på anmodan av regeringen i landet.
Dessa observatörer kunde ju, som
herr Ewerlöf nyss nämnde, efter det
amerikanska ingripandet komma i en
ohållbar situation.

Kritiken mot regeringens skötsel av
detta spörsmål har framför allt gällt dess
envetna fasthållande vid sin ståndpunkt
ända därhän, att vi ett tag stod isolerade
från de demokratiska staterna i säkerhetsrådet.

I pressen runt om i världen brukar
vårt land betecknas som expert på att
lägga ned sin röst i FN. Regeringen har
synbarligen känt sig träffad av denna
karakteristik och nu begagnat tillfället

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i
att rehabilitera sig, med nyssnämnt resultat.
Att vi sedan bytte ståndpunkt och
slöt upp tillsammans med övriga demokratiska
länder i fråga om observatörsgruppens
kvarblivande och förstärkning
borde inte ha behövt inge oss några mindervärdeskomplex
eller föranlett oss till
subtila bortförklaringar, som ingen agerande
inom den internationella politiken
ändå tror på.

Den andra åtgärden från regeringens
sida som kritiserats har varit dess noter
till västmakterna om en toppkonferns
i FN :s regi med uppgift att verka för en
avspänning inom Främre Orienten. Herr
Ewerlöf har redan omtalat, att denna
regeringens insats på ett förberedande
stadium varit föremål för delade meningar
och kritik ifrån oppositionspartiernas
sida.

Jag var en gång, herr talman, bekant
med en svärdsslukare. Han var emellertid
under en aktion litet för ivrig på
gröten (d. v. s. svärden) och råkade, som
den tekniska termen lyder, försluka sig.
Medan han tidigare ledigt slukat tre
svärd, var det honom efter denna malör
blott möjligt att med svårighet sluka två.
Det förefaller mig, herr talman, som om
den svenska regeringen hamnat i en liknande
belägenhet och åtminstone tillfälligtvis
förslukat sig på den internationella
politiken. Den har varit för het
på gröten, och jag liksom herr Ewerlöf
hyser farhågor för att dess möjlighet att
med framgång operera på den storpolitiska
arenan blir en smula inskränkt
under den närmaste framtiden.

Vi är väl alla överens om regeringens
goda uppsåt. I statsministerns radioanförande
härförleden anfördes, att till
regeringen under det näst sista veckoslutet
influtit så allvarliga uppgifter
från olika delar av världen, att uppenbar
risk förelåg för att händelserna i
Mellersta Östern skulle kunna urarta till
en olycksdiger militär konflikt. En toppkonferens
framstod då som en chans
att länka in händelseförloppet i lugnare
banor.

Det är möjligt att statsministern hade
rätt i sin bedömning. Därom kan ingen,
som inte haft tillgång till rykteskällor -

FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

na, ge besked. Men faktum kvarstår, och
det är att intrycket av den svenska regeringens
demarsch blivit ganska blandat.
På västmaktshåll har dess insats
tydligen tolkats såsom ett stöd åt Sovjet
och en påtryckning på västmakterna.
Jag vill passa på tillfället att säga, att
enligt min mening finns ingen sanning i
denna inställning. Att sedan påstå att
den svenska aktionen allvarligt skadat
oss är nog att överbetona vår andas
stämma i världen.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja säga ytterligare några ord. USA
har skickat trupper till Libanon efter
uppfordran av dess lagliga regering och
England till Jordanien efter det att Jordaniens
regering hemställt om hjälp. I
det förra hjälpsökande landet var en
upprorsrörelse i gång, i det senare förelåg
ett överhängande hot om uppror. I
båda länderna understöddes upprorsmakarna
av främmande makter. FN var ur
stånd att erbjuda hjälp. Man kan fråga
sig, hur läget där nere skulle ha tett sig
i dag, därest inte de anglosachsiska staterna
ingripit. Varken Libanon eller
Jordanien skulle ha haft möjlighet att
bestå såsom självständiga stater, i fall
de lämnats åt sig själva.

Hur skulle det då gå med Israel? Skulle
det lämnas åt sitt öde, i trots av att
dess fortvaro garanterats av FN? Israel
är dock det enda verkligt demokratiskt
styrda landet i Orienten. Där har utförts
en pionjärgärning, som borde utgöra
ett föredöme för arabstaterna. Undervisning,
utbildning och forskning
står på en hög nivå. Industrier har uppstått,
och på förut ofruktbara marker
tas nu rika skördar. I internationella
sammanhang brukar det talas om Israel
som den socialdemokratiska mönsterstaten,
en experimentstat, där fria
företag och kollektiva produktionsformer
arbetar under inbördes tävlan sida
vid sida. Jag tycker att detta vore någonting
för våra socialdemokrater att
erinra sig i detta sammanhang. Om utvecklingen
i Mellersta Östern fått driva
vind för våg och om FN inför hotet om
Israels undergång till sist nödgats infria
sina förpliktelser mot landet, kan -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

ske slutfasen blivit det storkrig, som vi
alla i mänsklighetens namn vill undkomma.
Kanske var inte USA:s och Storbritanniens
ingripanden på ett tidigt stadium
så huvudlösa, som det på vissa
håll gjorts gällande.

Nu ställer vi vår förhoppning till att
FN skall lyckas överta ledningen och bemästra
utvecklingen i Främre Orienten.
I så fall har Amerika och England gjort
sina insatser och kan dra sina trupper
tillbaka. I denna riktning går också dessa
länders utfästelser. Hur annorlunda
beter sig inte dessa länder i jämförelse
med Sovjet i Ungern för snart två år sedan!
Ingen laglig regering i sistnämnda
land bönföll om Sovjets hjälp. Tvärtom
ingrep Sovjet mot den ungerska regeringen
och fortsätter att förtrycka landet.
Alla jämförelser mellan händelserna
i Libanon och Jordanien nu och i
Ungern för två år sedan är meningslösa.
Det kan vi väl ändå vara överens om.

Kan vi i vår ringa mån bidraga till att
pacificera förhållandena i Orienten, bör
vi inte undandraga oss. Utvecklingen
där kan i värsta fall leda till hela vår
civilisations och kulturs försvinnande.
Den lilla insats, som nu begäres av oss,
bör vi lämna, och därför yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets och Kungl.
Maj :ts hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det svenska folket har
under mycket lång tid visat en obruten
front utåt och en fri debatt inåt. Detta
förhållande har varit till ovärderlig styrka
för vårt land, och det första jag skulle
vilja understryka i denna debatt är
en förhoppning om fortsatt enighet då
det gäller de utrikespolitiska frågorna.
Låt gärna meningarna brytas om de inre
politiska angelägenheterna, det tyder bara
på en sund demokrati, men låt oss
inom de demokratiska partierna sträva
efter att komma överens, så att vi visar
ett enigt uppträdande då det gäller de
utrikespolitiska frågorna! Den något livligare
debatt, som förekommit under de
senaste veckorna, har inte gällt Sveriges
relationer till andra länder utan snarare

om och på vilket sätt Sverige över huvud
skall yttra sig om de utrikespolitiska
problemen.

I vissa tidningar har de eventuella
meningsmotsättningar, som förekommit
och mest rört sig om formella ting, betydligt
överdrivits. Herr Ewerlöf har redan
givit en redogörelse för vad som
förekommit, och jag har inte någon anledning
att ytterligare beröra vad som
faktiskt har hänt. I första hand skulle
jag vilja säga något ord om den viktiga
principen, huruvida Sverige som ett av
de små länderna över huvud taget skall
yttra sig om de storpolitiska förhållandena.

Det har också framskymtat i pressen,
att det inte vore på sin plats att Sverige
framträder så mycket som vi gjort
under senare tid. Jag tror dock, att flera
orsaker talar för att Sverige inte bör
undandra sig att lägga sitt ord i de stora
och viktiga avgörandena.

Den första av dessa faktorer är, att
Sverige under 1957 och 1958 tillhör Förenta
Nationernas säkerhetsråd. AvFN:s
82 medlemmar sitter 11 i säkerhetsrådet,
och var och en av oss är ju medveten
om vilken betydelse detta har. Av dessa
11 medlemmar är som bekant de fem
stormakterna självskrivna, och därutöver
är sex länder valda, däribland Sverige.
Detta gör att vi just nu har en helt
annan position än vi kanske annars har.
Mig veterligt restes inte någon opposition,
när Sverige invaldes som medlem
i Förenta Nationernas säkerhetsråd. Av
de 77 avgivna rösterna vid det tillfället,
tillföll i den sista voteringen 71 röster
Sverige. Det förhållandet gör, att vi tagit
det ansvar som följer med medlemskap
i säkerhetsrådet, och då får vi nog
under dessa två år vi är där deltaga i de
storpolitiska avgörandena och säga vårt
ord, även då det skulle vara lättare och
bekvämare att tiga.

Det finns också andra faktorer, som
skulle kunna visa på att Sverige har en
viss anledning att inte vara alltför passivt.
Vårt land har inte varit inblandat
i krig på nära 150 år. Under det senaste
världskriget var bara två länder i Europa
neutrala, Sverige och Schweiz. Av

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

dessa två är Schweiz inte medlem i Förenta
Nationerna. Under kriget kom
Sverige att företräda många länders intressen
på grund av de avbrutna förbindelserna,
och det kanske är en ytterligare
orsak till att vi intar en något mera
framträdande roll, trots att vårt land
hör till de mindre.

Man kan också visa på att den resolution
som sist antogs i Förenta Nationernas
generalförsamling — strax före
jul år 1957 — om fredligt samarbete,
hade lagts fram av Indien, Sverige och
Jugoslavien. Den antogs inte enhälligt,
men alla avgivna röster var för ■— några
var nedlagda bl. a. Sovjetunionens.

Jag anser det alltså inte opåkallat, att
vi gjort ett uttalande i de frågor, som
nu förekommit. Sedan kan det ju diskuteras,
om tidpunkten var lämpligt
vald för ett uttalande. Jag tror dock, att
det inte är lämpligt att endast betrakta
våra uttalanden som, låt oss säga ett
yttrande från en statlig kommitté eller
något sådant. Är det så, att vi verkligen
har en uppfattning om en utrikespolitisk
fråga, anser jag att vi bör framföra den,
liksom nu skett i fråga om toppkonferensen.

Om jag nu först säger några ord om
uttalandet angående toppkonferensen, är
det självfallet, att formuleringen i detta
uttalande kan diskuteras. Jag är dock
glad över att det underströks så pass
starkt, att en sådan konferens borde hållas
i samverken med Förenta Nationerna.
Det har i olika sammanhang ordnats
konferenser utanför Förenta Nationernas
råmärken, och det har skett med bestämda
syften. Man har velat ha in intressenter,
som av en eller annan anledning
inte har kunnat göra sin röst
hörd i Förenta Nationerna. Men har vi
nu bildat en internationell organisation,
som har till sin främsta uppgift att arbeta
för internationell fred och säkerhet
— tillsammans med de ekonomiska,
humanitära och sociala uppgifterna —
bör vi i första hand anlita den organisationen.
Om det skall ordnas en toppkonferens,
borde den helst ordnas i Förenta
Nationernas regi.

Emellertid kan man inte helt avvisa

tanken på en speciell konferens. I viss
mån måste man följa rätt stela former i
Förenta Nationerna, och det är möjligt
att en toppkonferens utanför FN kan
fylla sin uppgift bättre än direkta förhandlingar
i säkerhetsrådet.

Beträffande den andra frågan, om observatörerna,
skall jag inte orda så
mycket. Jag vill dock invända emot vad
herr Ohlon sade beträffande Sveriges,
som han uttryckte det, expertskap i att
nedlägga rösten i Förenta Nationerna,
att det inte är så konstigt, om man närmare
känner till förhållandena. Finns
det resolutioner och ändringsförslag,
som vårt land inte kan rösta på, måste
vi antingen nedlägga rösten eller också
själva lägga fram ett ändringsförslag,
som passar oss men som vi kanske
har mycket små utsikter att få genomfört.
I sådana situationer händer det
vid åtskilliga tillfällen, att man hellre
lägger ner rösten och i en röstförklaring
ger till känna, varför man avstått.

Det har säkerligen vid konflikter stor
betydelse, att Förenta Nationerna kan
skicka gränsvakter eller observatörer.
Sverige har också medverkat härtill. Det
var speciella skäl som gjorde att man till
en början intog den ståndpunkten, att
ett hemkallande av observatörerna skulle
vara lämpligast. Det var i en situation
som utvecklade sig snabbt och som man
för ögonblicket inte kunde bedöma. Jag
vill bara påvisa, att det är en väsentlig
skillnad mellan att ha observatörer i ett
land, som är besatt av en avsevärd
truppstyrka från andra länder, och att
ha observatörer eller gränsvakter när
det gäller oroligheter mellan två länder.
I princip tror jag att det är en god lösning,
om Förenta Nationerna kan medverka
genom att försöka hålla oroligheterna
nere vid gränserna.

Med detta, herr talman, har jag tilllåtit
mig anföra några synpunkter på
problemet. Jag har framför allt velat
betona, att vi inte bör överdriva de
motsättningar som finns. Till sist vill
jag säga, att inför de mycket oroliga
förhållanden, som råder i världen, har
vi all anledning att både vara tacksamma
för och önska fortsättning på den

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

mycket goda kontakt som regeringen
håller med de övriga partierna. Samtidigt
skulle jag vilja rikta den maningen
till oppositionspartierna, att de strävar
efter att visa god vilja till samarbete,
så att vår utrikespolitik även i
fortsättningen kan drivas efter samma
linjer som förekommit under åtskilliga
år.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag vill börja med att
anknyta till vad den senaste talaren sade
från denna talarstol. Det är klart att det
är en stor tillgång för vilken regering
som än skall företräda Sverige, att den
vet att den talar inte å ett visst partis
vägnar, inte å en viss meningsriktnings
vägnar allenast, utan när det gäller utrikespolitiken
talar för hela landet, i
den mån landets opinion kommer till uttryck
i demokratiska partier, representerade
i Sveriges riksdag. Jag är också
angelägen om att ett sådant förhållande
skall bli bestående så länge som möjligt.
Det är därför varje regerings plikt att
upprätthålla så nära kontakt som möjligt
med dem som i andra ting företräder
en annan mening än regeringens. Jag
tror jag vågar säga, att den nu sittande
regeringen har gjort sig förtjänt av
det vänliga betyg som herr Bengtson
nyss gav den. Yi har försökt forma den
svenska utrikespolitiken så, att det har
gått att få en så bred anslutning till den
som möjligt. Vi har i denna vår strävan
varit angelägna om att låta även andra
meningsriktningar komma till tals.

För ett litet land som Sverige, som för
en strikt alliansfri utrikespolitik men
som inte låtit detta hindra sig från att
aktivt delta i Förenta Nationernas arbete
för fred och samverkan mellan nationerna,
är givetvis ett starkt Förenta
Nationerna en utomordentligt viktig
sak. Yi har efter måttet av våra krafter
försökt att alltid handla på det sätt som
vi trott varit förenligt med Sveriges intressen
men som samtidigt inneburit ett
stöd för Förenta Nationernas verksamhet.
Och vi tycker oss ha kunnat konsta -

tera, att framför allt under de senaste
åren Förenta Nationerna har fått en annan
tyngd över sin aktivitet och givit
sig i kast med mycket svåra uppgifter,
som ännu för några år sedan skulle ha
betraktats såsom överstigande dess krafter.
Det finns en rad sådana exempel,
stora och små. Ingripandet i Suez-krisen
är väl det mest intressanta exemplet på
djärvhet, skicklighet och framgång hos
FN. Varje sådan seger för Förenta Nationerna
har vi betraktat som av alldeles
särskild vikt för ett litet land som
vårt, drivande en alliansfri politik men
ivrigt intresserat av allt som kan gagna
fred och försoning.

Det låg enligt min mening helt i linje
med denna vår politik, att det var Sverige
som tog initiativet till FN-observatörernas
nedskiekande till Libanon. 11-juni-resolutionen var ett utflöde av den
svenska utrikespolitiken. Vi hälsade med
tillfredsställelse, att det gick att åstadkomma
en obeväpnad polisstyrka, som
skulle se till, att infiltration och främmande
ingripanden i Libanons styrelse
skulle bli föremål för internationell observans.

Vi har från den svenska regeringens
sida inte uttalat någon form av kritik
mot Amerika och England, som har skickat
väpnade trupper dit ner. Folkrättsligt
ligger det naturligtvis så till, att varje
lands regering äger rätt att påfordra
stöd utifrån, om den känner sitt land eller
sin ställning hotas, och varje annat
lands regering äger självfallet juridisk
rätt att svara på en sådan anhållan, antingen
nekande eller genom att skicka
trupper. Det är klart att vi som privatpersoner
kan ha mycket delade meningar
om klokheten i att försöka upprätthålla
regimer som kanske inte motsvarar
folkets önskningar — det är möjligt
att sådana försök kommer att visa
sig dömda att misslyckas — men det är
en sak för sig. Det är ett politiskt bedömande,
där var och en får ha sin mening
om vad som kan vara politiskt
klokt att göra. Att det från folkrättslig
synpunkt är möjligt att handla på det
sätt som skett, är självklart, och vi erkänner
att det kan anföras olika syn -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i
punkter på det politiskt kloka eller okloka
i vad som sker.

Däremot är det angeläget att FN skall
hållas utanför, om en regering av politiska
skäl gör ett sådant ingripande.
Man har talat hånfulla ord om att denna
ståndpunkt innebär ett slags juristeri.
Den, som säger detta, har uppenbarligen
inte tänkt sig in i att det är ett livsintresse,
i varje fall för en liten nation, att
reglerna för samvaron i Förenta Nationerna
respekteras. Det är ju dessa regler
som skall bestämma både vår och de
andra staternas aktivitet inom FN, och
därför måste det vara lika betydelsefullt
inom FN som det är inom landet, att man
följer den rättsordning som gemensamt
har byggts upp och som i Förenta Nationernas
fall alla stater, stora och små, har
förklarat sig anse rimlig. Dessa hånfulla
ord om juristeri vittnar om att den som
har fällt dem inte har tänkt sig in i
att det är på detta sätt det går till att
bygga upp en internationell rättsordning,
precis som det har gått till, när
man har hävdat rätten inom de enskilda
länderna. Man kan ändra på reglerna,
men så länge de finns måste de respekteras.
Det är på denna punkt som Sverige
har intagit en mycket bestämd hållning.
FN kan inte ha något ansvar för
vad stormakter gör, av välgrundade eller
icke välgrundade skäl, med hänsyn till
storpolitiska överväganden.

Det är för mig en utomordentlig tillfredsställelse,
herr talman, att det på
denna punkt, som är den väsentliga i
denna affär, inte finns några meningsskiljaktigheter
mellan de politiska partierna,
i varje fall så som dessa har företrätts
i utrikesnämnden. Ur denna gemensamma
bedömning, att reglerna skall
respekteras, att dessa regler icke ger någon
sanktion åt ingripanden, springer
sedan den svenska regeringens övriga
ståndpunkstaganden i denna fråga fram.
Om det är, som jag nu säger, är det ju
viktigt att det inte sker någon sammanblandning
mellan FN:s obeväpnade polistrupp
och exempelvis Förenta staternas
militära styrkor. Därför var det
mycket lätt att få en enighet i utrikesnämnden
om att FN:s observatörer icke

FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.
skulle driva sin verksamhet så, att någon
form av sammanblandning kunde
äga rum. Från början hade vi tänkt att
det skulle vara klokt att kalla hem observatörerna
för att tillräckligt starkt
markera detta. Från oppositionens sida
ville man emellertid välja en något mildare
form, nämligen att observatörerna
tills vidare skulle upphöra med sin
verksamhet. Regeringen fann att det
kunde föreligga skäl för oppositionens
ställningstagande och att vår ställning
blev lika klart markerad genom oppositionens
förslag. Jag medger villigt att
oppositionens förslag var en förbättring
av det svenska resolutionsförslaget.

Men när vi då är ense om att stadgarnas
okränkbarhet leder till att FN icke
skall ha något ansvar för vad Förenta
staterna har gjort och om att detta skall
markeras genom vårt förhållande till observatörerna,
så uppstår det en diskussion
i pressen på en annan punkt, en ytterligt
förvirrad diskussion, måste jag säga.
Den utländska pressen ägnar ju de
svenska förhållandena en ganska förströdd
uppmärksamhet, och att missförstånd
där kan uppstå är inte så konstigt
— men man tycker att den svenska
pressen borde ha gjort sig besvär att
tränga in i de underliggande motiven
för regeringens och oppositionens gemensamma
ställningstagande i dessa de
två avgörande punkterna. Den diskussion
som har uppstått har gällt, huruvida
det var klokt av Sverige att framlägga
sin ståndpunkt i den form som
skedde. Ingen bestrider att det var klokt
av den svenska utrikesledningen att låta
ambassadör Jarring hålla sitt tal på onsdagskvällen.
I detta tal framlades den
svenska ståndpunkten. Den som accepterar
denna måste ju säga sig att den
andra diskussionen, om modaliteterna,
berör ytterligt obetydliga och perifera
ting. Ty vad gäller den diskussion
som har uppstått? Det hävdas inte i denna
att Jarrings tal i och för sig skulle
ha varit olämpligt i den del, där han
förebådade en resolution, utan det hävdas
bara att resolutionens framläggande
skedde vid en olämplig tidpunkt. Herr
Ewerlöf har helt korrekt skildrat, hur

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

det gick till, och därför behöver jag inte
ta upp kammarens tid med att ytterligare
fördjupa mig i den saken. Men jag
tror det är viktigt, att kammaren har
klart för sig, att det är om denna sak
och icke om någonting annat, som den
delvis ganska förvirrade och upphetsade
debatten har kommit att stå.

Herr Ewerlöf sade sedan i sitt anförande,
att det är synnerligen svårt att
finna ett samband mellan den första
svenska resolutionen, vars innehåll alltså
var godkänt av alla representanter för
de demokratiska partierna, och vår anslutning
till Japan-resolutionen.

Varför det? Om högern exempelvis
står på den linje, som den säger att den
står på, d. v. s. den linje som överensstämmer
med herr Jarrings onsdagstal
och innehållet i resolutionen, var det
tydligen lätt för högern att gå över till
Japan-resolutionen. Vad som är lätt för
högern att göra — att gå ifrån vår egen
resolution och över till Japan-resolutionen
— skulle alltså vara förbjudet för
regeringen att göra. Där skulle således
finnas ett svalg befäst.

Varför det? Hur har Japan-resolutionen
tillkommit? Jo, den har tillkommit
efter samråd med den svenska regeringen.
Den svenska regeringen har därvid
funnit, att Japans regering var villig att
gå med på de ting, som för den svenska
regeringen var av väsentlig betydelse
och som vi, uppriktigt sagt, även trodde
att oppositionen ansåg vara av väsentlig
betydelse, nämligen att man stryker
allt, som kan betraktas som ett FN:s
godkännande av de amerikanska ingripandena,
att man förutsätter att de amerikanska
trupperna skall dras bort och
att man under sådana omständigheter
kan tänka sig en utökning av FN-observatörernas
styrka.

Det är ju någonting alldeles självklart,
och från den svenska regeringens sida
har aldrig ifrågasatts, att detta skulle vara
något, som är orimligt, utan tvärtom.
Det enda man kanske kan beklaga är
att det inte sades ut i det första utkastet,
varigenom det skulle ha varit alldeles
klart.

Den japanska resolutionen är enligt

min mening ingenting som strider mot
den ståndpunkt, som de svenska statsmakterna
intagit. De punkter i resolutionen,
vilka kunde betraktas som stridande
mot vår uppfattning, har den japanska
regeringen, innan resolutionen
lades fram, tagit bort.

Det skall fordras mycken skicklighet
för att få detta att framstå som en serie
omsvängningar. Att utländska tidningar
uppfattar det så — det betonar jag än
en gång — är ganska lättförklarligt; de
bryr sig inte om att följa de inre motiven
till Sveriges ställningstagande.
Men att högern, som varit med om precis
samma vändningar, inte kan finna
samband mellan högerns egna ståndpunktstaganden
på onsdagen och ståndpunktstagandena
på måndagen i nästa
vecka, tycker jag är mycket besynnerligt.
Det måste bero på att man inte
riktigt satt sig in i endera av de två
ståndpunkter, som man har intagit.

Om jag sedan går över till den andra
frågan, som är föremål för diskussion,
toppkonferensen, bör vi erinra oss, hurudant
läget var och tyvärr, herr Ewerlöf,
i stor utsträckning alltjämt är.

Säkerhetsrådet hade ju kört fast. Det
hjälper oss inte mycket att säga, att det
berodde på Sovjetunionen. Ett faktum
är ändå, att man inte kom fram till några
konstruktiva lösningar. Varje försök
att bryta det dödläget måste ur Sveriges
synpunkt och ur fredens synpunkt —
oavsett varifrån försöket att bryta dödläget
än kommer —■ vara att hälsa med
tillfredsställelse.

En annan fråga anspelade herr Ewerlöf
på, när han säde, att jag har uppgivit,
att den svenska regeringen hade
speciella underrättelser, som gjorde, att
man blev uppskrämd och ansåg att det
var bråttom att handla. (Herr Ewerlöf:
Det var herr Ohlon.) Ja herr Ohlon! •—•
Det var inte bara den svenska regeringen
som blev uppskrämd. Jag har i min
bänk amerikanska tidningar, som skulle
kunna övertyga herr Ohlon om att det
vid veckoskiftet mellan den 19 och 20
juli var en allmän oro för att konflikten
höll på att utvidgas. Jag har bland annat
tillgång till en artikel av den kände

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

kommentatorn Higgins, som i New York
Herald Tribune, ett av världens bäst orienterade
organ när det gäller utrikespolitiken,
berättar om hur dessa utvidgningsplaner
diskuterats — och diskuterats
även i Washington. Det var alltså
inte bara så, att vi här i Sverige hade
en massa oroväckande uppgifter; djet
var uppgifter, som jag föreställer mig
spreds runtom i världen.

Då resonerar vi som så, att bär kommer
ett förslag till brytande av det dödläge,
som uppstått i Förenta Nationernas
säkerhetsråd. Förslaget kommer från
Ryssland, men det skall väl inte förhindra,
att förslaget blir bedömt från
sakliga utgångspunkter. Vi ansåg att det
var bråttom att handla med hänsyn till
vad jag nyss sade om den bedömning
som gjordes inte bara i Stockholm utan
litet varstans.

Då säger vi oss, lika väl som exempelvis
Canadas statsminister, som, såvitt jag
vet, är en god anhängare av konservativa
idéer, likaväl som min kollega i
Storbritannien, som är ledare för arbetarpartiet
där, och likaväl som en rad
andra människor: Det är ett klokt förslag.
Låt oss handla fort! Dödläget behöver
brytas. Snabbheten motiveras av
att det kan hända någonting katastrofalt.

Att det skulle vara ett fel av den svenska
regeringen att agera i en sådan situation,
undrar jag, om ni kan få någon att
tycka. Jag tror inte, att det kommer att
lyckas. Den svenska regeringen skall föra
en försiktig politik — det är klart ■—•
men här gällde det ju att försöka, i den
mån det var möjligt för oss, att ge uttryck
för en västopinion, som var djupt
oroad. Vi var ett av språkrören. Det
fanns många, många andra. Vi tog kontakt
med de norska och danska regeringarna.
Det verkar precis som om oppositionen
ansåg att det skulle ha varit
ett fel att Sverige vid sitt handläggande
av en storpolitisk affär försökt ge ökad
tyngd åt en framställning av denna karaktär
genom att fråga, var Norge och
Danmark stod. Det är självklart att dessa
kontakter inte, såsom vissa tidningar säger,
togs av statsministern. De togs — i
varje fall under större delen av sönda -

gen — helt naturligt av utrikesministern
som ju formar vår utrikespolitik.

Vad konstaterade vi då vid våra resonemang
med Norges och Danmarks regeringar?
Jo, en överensstämmelse i alla
de avseenden som kan vara av betydelse
för bedömningen av toppkonferensen.
Jag fick emellertid redan på söndagskvällen
reda på att man från Norges och
Danmarks sida ville låta denna bedömning
komma till uttryck i FN-paktens
råd. (Herr Ewerlöf: Atlantpaktens råd!)
I Atlantpaktens råd — det är ju alltid
bra, när oppositionen rättar regeringen
på sådana här områden, och regeringen
låter sig gärna rättas när den har fel. —■
Jag sade till de norska och danska regeringarna
att det var en fråga som de ju
fick bedöma, och utrikesministern förklarade
detsamma. Det är ju en lämplighetsfråga,
hur Norges och Danmarks
opinion skall komma till uttryck. Om
dessa länder anser sig ha större möjligheter
till påverkan genom att ta upp ett
resonemang i en församling, där alla
de ansvariga är med, kan jag inte förstå
att det är något misstag att göra det. Jagvill
bara fästa herrar Ohlons och Ewerlöfs
uppmärksamhet på att väljer man den
vägen, så vänder man sig bara till västmaktssidan,
man skickar inte ens en kopia
till Sovjetunionen. Var det nu så förskräckligt
vad vi gjorde, så måste ju
Norges och Danmarks ställningstagande
ha varit ännu mer uppseendeväckande,
eftersom de riktade sig uteslutande till
västmakterna.

De skäl, som bestämde vårt handlande
— jag tänker både på min intervju
i Morgon-Tidningen och på kontakterna
med de skandinaviska grannfolken —
anser jag fortfarande vara så goda, att
jag skulle göra om precis samma sak på
nytt, kanske inte i alldeles samma vändningar
— ty man kan aldrig upprepa sig
fullständigt — men i fråga om tankegången.
Därför har jag mycket svårt att
begripa den kritik som framförts på denna
punkt.

Kritiken riktar sig också mot det sätt
på vilket vi lät noterna gå, när vi skulle
markera vårt ställningstagande, och mot
att vi då kom för sent med våra demar -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

scher. Ja, är det någonting som jag inte
är riktigt tillfredsställd med i den svenska
regeringens handlingssätt, är det att
vi dröjde till efter söndagskvällen. Men
detta var ju oppositionens bidrag till
den här aktionen! Det var oppositionen,
som begärde att utrikesnämnden skulle
höras, och därigenom vållades ett uppskov
som också jag tyckte var rätt onödigt,
ty jag kan inte tänka mig att det
finns någon inom oppositionen, som vid
en nykter bedömning skulle finna vårt
handlingssätt på denna punkt särskilt
märkvärdigt eller diskutabelt.

Jag har här, herr talman, gjort en
mycket snabb genomgång ur regeringens
synpunkt av en stor fråga. Jag har redovisat
för vårt ställningstagande, och jag
tror att kammaren kan konstatera att
herr Bengtson har rätt när han säger:
»I sakfrågorna är differenserna mycket
små.» Och det lär inte gå i längden att
vidhålla påståendet att regeringen skulle
ha gjort sig skyldig till vinglerier. Har
den gjort det, så har oppositionen vinglat
med den, men det vill jag inte påstå
att den har gjort.

Härutöver måste jag emellertid säga
några ord, som jag inte tänkt att jag
skulle behöva yttra här i första kammaren.
Jag gör det med anledning av herr
Ewerlöfs mycket starka understrykande
av att högerledaren Hjalmarsons radioeko
i fredags är ett uttryck för högerpartiets
uppfattning. Det hade jag inte
trött att det skulle vara.

Om en politiker gör ett uttalande i en
stor politisk fråga, måste det väl vara
motiverat av en önskan att nå ett visst,
bestämt politiskt resultat. Här inbjuds
de demokratiska partiledarna av Sveriges
Radio att göra uttalanden om Libanon-konflikten,
om konflikten i Mellersta
Östern. Högerledaren begagnar det
tillfället till en serie häftiga angrepp på
Sovjetunionen. Man kan ha vilken uppfattning
soin helst om den kommunistiska
strategien, men det måste väl sägas
vara ett sällsynt illa valt tillfälle att, när
man skall deklarera sin bedömning av
Sveriges utrikespolitik, så ensidigt lägga
hela skulden till den inträffade situationen
på den ena sidan. Vilken roll skall

Sverige kunna spela såsom förmedlare
mellan olika ståndpunkter, såsom en
faktor som vill medverka till att Förenta
Nationerna utvecklas till ett medlande
organ, om Sverige i denna konfliktsituation
ensidigt riktar mycket
våldsamma angrepp mot den ena parten?
En politiker, som vid ett sådant
tillfälle tar till orda, måste ha ett syftemål
med sin aktivitet. Det beklagliga
är att det var mycket svårt att få någon
annan uppfattning av detta angrepp än
att dess syftemål var att Sverige skulle
sluta upp bakom dem vilka, såsom talaren
menade, kämpade för rätten och
på det godas sida o. s. v. Mot dessa stod
enligt hans mening Sovjetunionen som
ett hot. Konsekvensen måste väl då bli
en totaluppslutning på den andra sidan
i den världspolitiska konflikten. Det är
detta jag finner beklagligt, men vi har
ju vant oss vid herr Hjalmarsons lekfullhet
när det gäller utrikespolitiska
ting, och därför tar man honom kanske
inte så allvarligt som man eljest skulle
göra.

Men när herr Ewerlöf med en helt annan
tyngd i denna kammare solidariserar
sig med detta angrepp, så säger jag,
att då har det kommit fram en skillnad i
bedömningen av svensk utrikespolitik,
och det är enligt min mening ledsamt.
Det finns ingenting i diskussionen om
handläggningen av dessa ärenden som
rör annat än småsaker — tidpunkten
för en resolutions framläggande, huruvida
en genomslagskopia skall lämnas,
om man skall protestera på måndag eller
tisdag, om man skall göra ett intervjuuttalande
i Morgon-Tidningen. Ingting
av allt detta gäller annat än småsaker.
Jag beklagar att oppositionen inte
nöjde sig med att resonera om dessa
små ting. Enigheten om den svenska
utrikespolitiken hade då varit fullständigt
obruten. Vi har när det gäller utrikespolitiken
varit utsatta för åtskilliga
blåsväder både från öst och från väst,
som dock brukar lägga sig ganska
snabbt. Den svenska ståndpunkten är
klar och entydig, och jag är övertygad
om att dessa små divergenser om några
månader kommer att ha sjunkit ned till

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

ingenting och att den svenska ståndpunkten
blir respekterad även utanför
vårt lands gränser. Skulle meningen
vara, att man ensidigt engagerar sig för
det ena av maktblocken, då är det något
som vi med beklagande konstaterar,
men jag tror ändå, trots herr Ewerlöfs
första ord här, inte att det är så. Jag
tror alltjämt trots allt, att enigheten i
utrikespolitiken kommer att visa sig bestående.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till en början
försöka göra begripligt för statsministern,
vad jag hade att säga om skillnaden
i situationen på onsdagen, när vi
tog ställning till förslaget om framförande
av resolutionen i FN, och situationen
på torsdagen. Jag tillät mig yttra,
att om vi hade blivit åtsporda på torsdagskvällen,
i ljuset av vad som hunnit
inträffa från vårt sammanträde på onsdagen
och till dess, så skulle vi ha avrått
från att resolutionen lagts fram.

Statsministern vill ha det därhän, att
var regeringen inkonseqvent så hade väl
också vi varit det, eftersom vi biträtt
resolutionens framläggande, men det
var dock en ganska stor skillnad mellan
läget på onsdagen och läget under torsdagen.
Jag ger statsministern rätt i att
vi bedömde situationen så, att det var
angeläget att hålla isär å ena sidan FN
och å andra sidan den amerikanska aktionen.
Statsministern vet ju att det hela
gick mycket hastigt på onsdagen — vi
hade inte många minuter på oss att träffa
detta avgörande — men jag hade i
mitt stilla sinne den uppfattningen, fastän
jag aldrig ställde en fråga, att regeringen
med sina mycket goda kontakter
i FN hade tagit sådan kontakt och
fått klart för sig, att man i FN hade den
inställningen, att det var angeläget att
markera, att FN inte hade någonting
med den amerikanska aktionen i Libanon
att göra. Sedan kom det ju till vår
kännedom, att det under torsdagen gjordes
framstötar inte från ett utan från flera
håll i FN, som gick ut på att det var
angeläget låta observatörerna ostört

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

fortsätta; just ur FN:s synpunkt betraktades
det såsom betydelsefullt för händelsernas
fortsatta utveckling att kunna
spinna vidare på linjen med FN-observatörerna.
Om sådana upplysningar stått
till vårt förfogande på onsdagen, hade
vi aldrig förordat framläggandet av en
resolution med det innehåll vi då diskuterade.
Därför betraktar jag det inte
som något slags kovändning för vår del;
vi hade haft möjligheter att ändra den
svenska ståndpunkten redan på torsdagen
i ljuset av dessa upplysningar, så att
det inte sedan hade behövt framstå som
en så tvär omsvängning, när vi anslöt oss
till den japanska resolutionen.

Det var den ena saken. Den andra saken
gällde noten. Jag skall inte fortsätta
detta resonemang. Det är ju helt enkelt
så, att här står omdöme mot omdöme,
och nu har vi var på sin sida fått tillfälle
att klargöra vad som motiverat de
omdömen vi kommit fram till. Jag har
fortfarande den bestämda uppfattningen,
att vi med den åtgärden på detta sena
stadium icke kunde åstadkomma någon
verkligt nyttig effekt, men att den kunde
tänkas medföra en psykologisk effekt,
som ur våra synpunkter inte var gynnsam,
framför allt i ljuset av vad som tidigare
förekommit i form av tveksamhet
beträffande den svenska inställningen
i dessa frågor.

Ja, jag skall gärna erkänna att inte
heller jag betraktar detta som några stora
och väsentliga motsättningar, och jag
tycker att statsministern av mitt anförande
kunde ha förstått, att jag inte ett
ögonblick räknade med annat än att det
borde finnas goda förutsättningar för
oss att i fortsättningen under inbördes
samverkan samsas om de utrikespolitiska
angelägenheterna.

Nu tog statsministern på slutet det
Hjalmarsonska uttalandet såsom någonting,
som skulle på ett helt annat sätt
markera skiljaktigheter. Jag har svårt
att följa den tankegången; jag har inte
nu tillgång till papperet och kan därför
inte här väga ordalagen. Jag ser i detta
uttalande bara ett uttryck för vad vi
givit uttryck åt i nästan varje sammanhang,
när svensk utrikespolitik diskute 6 -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

rats, nämligen att vi inte uppfattar vår
alliansfria linje såsom någonting, som
förpliktar oss att vara neutrala i våra
hjärtan. Vi har sagt, att vi är med om
denna linje trots att vi har fullständigt
klart för oss, att vi ideologiskt står och
faller med västerlandet och de värden
västerlandet representerar. Och jag finner
det naturligt att i en diskussion sådan
som denna det får komma fram, att
bakom hela vårt handlande och vår syn
på de utrikespolitiska tingen ligger just
denna ideologiska inställning om samhörighet
med västerlandet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Statsministern började
sitt anförande med att säga, att regeringen
i detta ärende hade ådagalagt samförstånd
och varit angelägen att i alla
detaljer dryfta utrikesärendena med oppositionen.
Det är en alldeles riktig karakteristik,
och jag vill gärna begagna
tillfället att understryka att den inställningen
har regeringen haft.

Liksom herr Ewerlöf vill jag också
göra gällande, att det i stort sett råder
enighet om hur det har förfarits i dessa
frågor. Jag är angelägen att understryka
detta efter det att statsministern
så hetsade upp sig i slutet av sitt anförande.
Här har ju inte riktats någon
kritik mot att regeringen beträffande
observatörerna övergått från den svenska
ståndpunkten till den rakt motsatta,
den japanska. Kritiken har gällt efterförklaringen,
efterrationaliseringen, som
missuppfattats ute i världen. Detsamma
kan man nog säga om regeringens noter
till västmakterna om en toppkonferens.
De har missuppfattats, i all synnerhet
som uppslaget härrörde från den makt,
som saboterat frågans behandling i FN.
Vår ståndpunkt har missuppfattats, det
kan inte betvivlas, herr statsminister!

Statsministern menade, att han hade
ingenting att ångra. Skulle han gripa sig
an med dessa ärenden återigen, skulle
han handla på samma sätt. Om det var
någonting han ångrade, var det att noterna
kom för sent, och det berodde enligt
honom på oppositionen d. v. s. i

detta fall herr Ohlin, som förhalade frågans
behandling. Herr Ohlin är tydligen
boven i dramat; händelseförloppet
är klart.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr Ohlon är ute och letar efter någon
bov i det här dramat. Jag har för
min del inte alls försökt att leta fram
någon sådan. Jag nämnde att en av
stridsfrågorna är att våra noter kom för
sent, och jag tycker, uppriktigt sagt att
det är en ren struntsak. Jag tyckte att
det var lustigt att berätta, att den lilla
struntsaken var herr Ohlins bidrag till
det hela. Jag blåser inte upp den till
någon stor sak. Jag är lika fylld av respekt
för herr Ohlin i övrigt, även efter
detta. Han är enligt min mening ingen
bov i dramat. Det var just för att illustrera
vilka små ting det egentligen var
vi diskuterade med sådan intensitet —■
vi som skall företräda det svenska folket
i en allvarlig situation — som jag
tillät mig detta lilla mera skämtsamma
påstående.

Men det blir så lätt missuppfattningar,
det har herr Ohlon rätt i. Han säger
att felet med den senaste veckans händelser
egentligen är att den svenska regeringens
ståndpunkt har missuppfattats.
Ja, om det är så, får jag väl taga
uttalandet av herr Ohlon som ett löfte
att herr Ohlon skall hjälpa till att undanröja
dessa missuppfattningar och
klargöra den svenska regeringens ställning.
Då kommer det naturligtvis att
bli lättare för oss att skingra det dunkel,
som otvivelaktigt råder på vissa punkter.

Herr Ewerlöf säger att det var en stor
skillnad mellan läget vid onsdagens överläggning
och vid torsdagens. Den skillnaden
skulle bero på att herr Hammarskjölds
omdöme också hade kommit in i
bilden. Jag har, herr Ewerlöf, en utomordentlig
respekt för herr Hammarskjölds
omdöme. Ett mångårigt samarbete
med honom har lärt mig att högt
värdera honom. Men det är väl ändå uppenbart,
att när den svenska regeringen

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 121

införselavgiften för torskfiléer måtte höjas
till 50 öre per kilogram.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: B 129 och II: B
165 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, östlund och Hedin, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I:B 129 och II: B
165 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att införselavgiften för torskfiléer
måtte höjas till 50 öre per kilogram.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det har länge varit bekant,
att vår fiskerinäring befinner sig
i en föga avundsvärd ekonomisk situation
med dålig lönsamhet, inte minst
till följd av de ökade omkostnaderna och
det för all företagsamhet alltför höga
skatteläget. Därtill kommer att kredftsvårigheterna
inte gjort det möjligt att i
tillräcklig omfattning kunna vidta erforderliga
rationaliseringsåtgärder.

Utöver dessa bekymmer har det också
talats om att man förbereder ett slopande
av eller i varje fall en sänkning av
införselavgiften på importerade fiskprodukter.
Om detta sker blir resultatet en
prissänkning, som kommer att bringa
den svenska fiskerinäringen i ett rent
nödläge. Det är mot denna bakgrund vi
får se den föreliggande motionen med
begäran om en 10-procentig höjning av
införselavgiften, dvs. en höjning från 45
till 50 öre.

Jordbruksutskottets majoritet har inte
ansett sig kunna biträda detta krav, och
det huvudsakliga motivet härför är att
produktionen av torskfiléer ökat med
cirka 50 procent under tiden januari—
maj 1958 jämfört med motsvarande tid
1957.

Herr talman! Jag tillåter mig att göra
den reflexionen, om inte just en ökad
produktion av en vara inom landet rent

9 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 3

höjning av införselavgiften för torskfiléer
principiellt borde göra den förtjänt av
ett bättre skydd.

Slutligen vill jag framhålla, att den gemensamma
nordiska marknadens problem
troligen inte kan lösas tillfredsställande,
om man bryter ut en näringsgren
i taget. Vi måste i stället sträva efter
att få till stånd en uppgörelse över hela
fältet på en gång. Det är min bestämda
uppfattning, att just då det gäller jordbruket
och fisket kommer mycket stora
svårigheter att uppstå, och vi kan därför
inte rasera det skydd vi nu har
förrän vi vet vad vi får i stället. Innan
någon överenskommelse träffas med
främmande land, måste de berörda näringsgrenarnas
organisationer bli delgivna
förslagen och yttra sig över dem.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr Eskilsson
m. fl.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Då utskottet hade att
behandla denna motion hade det dels
infordrat yttrande från statens jordbruksnämnd,
och dels hade generaldirektör
Nordlander varit närvarande och
vid en föredragning lämnat vissa upplysningar.
Jordbruksnämnden ansåg att
en höjning av införselavgiften för torskfiléer
borde anstå i avvaktan på de fortsatta
överläggningarna om den nordiska
samhandeln på fiskets område. Det framgick
vidare av den föredragning, som
gjordes, att det hade skett en betydande
ökning av beredningen av torskfiléer under
den tid systemet med införselavgifter
varit i tillämpning. Utskottet fann
därför inte skäl föreligga för en omprövning
av gränsskyddet för berörda fiskprodukter.

I den diskussion som fördes i utskottet
deltog också två representanter för
fisket, vilket framgår av förteckningen
över vid ärendets slutbehandling närvarande
utskottsmedlemmar. Ingen av dem
ställde något yrkande i motionens syfte,
utan en av dem yrkade tvärtom avslag
på motionen och ansåg att den inte borde
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Det fanns således från den berörda sak -

122 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Om höjning av införselavgiften för torskfiléer

kunskapens sida inte något intresse för
att vid detta tillfälle få frågan löst på
det sätt, som motionärerna tänkt sig.
Utskottsmajoriteten kunde då inte finna
det rimligt att göra de ändringar, som
föreslogs. Utskottet har därför stannat
för att yrka på att motionen inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
jordbruksutskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59 till

universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola och särskilda försöksskolan
i Linköping;

nr B 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1958/
59 till stipendier vid handelshögskolorna;
och

nr B 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder på
grund av situationen på smörmarknaden
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr B 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B år 1958 under
nionde huvudtiteln gjorda hemställan
angående anslag för budgetåret 1958/
59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581275

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

29 juli

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 juli

Svar på fråga av herr Eskilsson ang. de jordbruksekonomiska undersökningarna
............................................

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.....

Anslag under fjärde huvudtiteln och under försvarets fonder:

Försvarets utformning på längre sikt........................

Armén: övningar m. m.....................................

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m...................

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. m...............

Flygvapnet: övningar m. m.................................

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m...............

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m.......

Flygvapnet: Drivmedelsförråd m. m.......................

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar ....................

U^yggnad av ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde ..........

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Bergaskolorna) ........

Anslag under tionde huvudtiteln:

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar ..................

Statens handelslicensnämnd ....................

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 29 juli

Statsutskottets utlåtande nr B 54, ang. svensk medverkan i FN:s
observationsgrupp i Libanon ..............................

— nr B 53, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln och under

försvarets fonder ........................................

— nr B 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
................................................

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 6

Nr B 6

Sid.

99
100

101

Nr B 6

Innehåll

Sid.

— nr B 55, ang. formerna för utrikesdepartementets förvaltning av

anförtrodda medel ........................................ 102

— nr B 56, ang. det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig

betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit ...... 102

— nr B 57, ang. utnyttjande av anslag å allmän beredskapsstat .... 102

— nr B 58, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 102

— nr B 59, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalme delsförluster

................................................ 102

— nr B 60, ang. vissa spörsmål rörande frågan om riksstat för budgetåret
1958/59 .............................................. 102

— memorial nr B 61, angående tilläggsstat III till riksstaten för

budgetåret 1957/58 ........................................ 102

Måndagen den 28 juli 1958

Nr B 6

Måndagen den 28 juli

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8
och 11 §§ förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent;

nr B 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tillsättning av
prästerliga tjänster vid nyindelning av
riket i pastorat; samt

nr B 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 5:o) och 16 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
B 98, till Konungen i anledning av väckta
motioner om anslag för budgetåret

1958/59 till Göteborgs musikkonservatorium.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Tisdagen den 29 juli förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Ang. de jordbruksekonomiska undersökningarna Jämlikt

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Beträffande bearbetningen av undersökningen
kan anföras, att denna har
som främsta uppgift att belysa jordbrukets
lönsamhet och lantbrukarnas inkomstläge.
Uppläggningen och bearbetningen
syftar därför till att åstadkomma
ett vid jordbruksprisförhandlingarna direkt
användbart material. Bearbetningen
för prisförhandlingarna avsåg från början
även att anskaffa ett kvantitativt underlag
för typj ordbrukskalkyler, d. v. s.
mängduppgifter för beräkning av intäkter
och kostnader vid andra prislägen
än dem som rått under bokföringsåret.
För att utröna i vilken omfattning det
var möjligt att av bokföringsresultaten
erhålla ett dylikt kalkylunderlag gjordes
de första årens redovisning mycket
detaljerad. Boksluten kom sålunda att
innehålla kvantitetsuppgifter för praktiskt
taget alla produkter och förnödenheter,
som kunde vägas eller mätas.

Enligt vad jag med anledning av frågan
under hand inhämtat från lantbruksstyrelsen
har bearbetningen av ftvantitet
suppgifterna varit mycket tidsödande.
De erfarenheter som vunnits och som
innebär, att man på många punkter kan
uppnå lika säkra resultat med användande
av värdeuppgifter, torde emellertid
enligt lantbruksstyrelsen motivera
det utförda arbetet och kommer sannolikt
att kunna utnyttjas för en förenkling
av både lantbrukarnas redovisning, bokslutsarbetet
och den centrala bearbetningen.
Såsom en av orsakerna till den
långt utdragna bearbetningen har från
lantbruksstyrelsens sida framhållits de

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Eskilssons fråga.

Herr ESKILSSON (h):

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

I svaret anför statsrådet, att bearbetningen
kräver ett betydande förberedelsearbete
i form av fastställande av återanskaffningsvärden
för samtliga byggnader
och inventarier och att man måste
ompröva grunduppgifterna. Det förekommer
dock årligen konferenser mellan
lantbrnksstyrelsen och de organ, som
ute i länen sysslar med bokföringsfrågorna.
Man kan tycka, att det vid dessa
konferenser skulle kunna ges så pass
klara instruktioner, att man slipper ifrån
en del av det dubbelarbete, som tydligen
utförs och som bidrar till att försena
publiceringen av resultaten. Nu kommer
resultaten av de beräkningar, som
skall användas för de kommande prisförhandlingarna,
att publiceras senast
den 15 september 1958. Visserligen har
man då några månader på sig för att
granska materialet, men vi får inte
glömma bort, att det före prisförhandlingarna
måste ske en mycket omfattande
diskussion både centralt och lokalt
ute i landet rörande förutsättningarna
för den nya prissättningen. Ur den synpunkten
hade det givetvis varit önskvärt,
att resultaten från bokföringsåren
1954—1957 hade kunnat publiceras tidigare,
så att man haft något rådrum
att diskutera frågorna både i den berörda
fackpressen och i organisationerna
för att på det sättet få en bättre
grund för de centrala förhandlingarna.

Jag skall emellertid inte polemisera
med statsrådet när det gäller denna sak.
Jag är medveten om att man inte har att
söka orsaken till dröjsmålet i jordbruksdepartementet,
utan att det bar brustit
på annat håll. Men jag vill sluta med att
uttrycka det önskemålet, att jordbruksministern
använder alla möjligheter,
som han förfogar över, att se till, att vi
i fortsättningen kan få fram resultaten
snabbare än nu. Jag vet inte, hur det

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få tacka herr statsrådet för hans svar
och uttala den förhoppningen, att dessa
resultat i fortsättningen kommer fram
snabbare än hittills varit fallet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp
i Libanon, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svensk medverkan
i FN:s observationsgrupp i Libanon.

I propositionen nr B 40 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen godkänna, att
flygplan och personal ur svenska flygvapnet
finge utnyttjas för FN:s observationsgrupp
i Libanon.

Herr EWERLÖF (h):

Yad som därvid för vår del förekom -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Emellertid torde senare under onsdagen
och torsdagen ha ingått upplysningar
som gav vid handen att man från FN -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Vi har i sammanhanget en blygsam
roll. Jag menar inte att den dömer oss
till passivitet. Men den kräver en viss

Herr OHLON (fp):

I pressen runt om i världen brukar
vårt land betecknas som expert på att
lägga ned sin röst i FN. Regeringen har
synbarligen känt sig träffad av denna
karakteristik och nu begagnat tillfället

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Yi är väl alla överens om regeringens
goda uppsåt. I statsministerns radioanförande
härförleden anfördes, att till
regeringen under det näst sista veckoslutet
influtit så allvarliga uppgifter
från olika delar av världen, att uppenbar
risk förelåg för att händelserna i
Mellersta Östern skulle kunna urarta till
en olycksdiger militär konflikt. En toppkonferens
framstod då som en chans
att länka in händelseförloppet i lugnare
banor.

Det är möjligt att statsministern hade
rätt i sin bedömning. Därom kan ingen,
som inte haft tillgång till rykteskällor -

FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.
na, ge besked. Men faktum kvarstår, och
det är att intrycket av den svenska regeringens
demarsch blivit ganska blandat.
På västmaktshåll har dess insats
tydligen tolkats såsom ett stöd åt Sovjet
och en påtryckning på västmakterna.
Jag vill passa på tillfället att säga, att
enligt min mening finns ingen sanning i
denna inställning. Att sedan påstå att
den svenska aktionen allvarligt skadat
oss är nog att överbetona vår andas
stämma i världen.

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Herr BENGTSON (ep):

om och på vilket sätt Sverige över huvud
skall yttra sig om de utrikespolitiska
problemen.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Emellertid kan man inte helt avvisa

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

För ett litet land som Sverige, som för
en strikt alliansfri utrikespolitik men
som inte låtit detta hindra sig från att
aktivt delta i Förenta Nationernas arbete
för fred och samverkan mellan nationerna,
är givetvis ett starkt Förenta
Nationerna en utomordentligt viktig
sak. Vi har efter måttet av våra krafter
försökt att alltid handla på det sätt som
vi trott varit förenligt med Sveriges intressen
men som samtidigt inneburit ett
stöd för Förenta Nationernas verksamhet.
Och vi tycker oss ha kunnat konsta -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i
punkter på det politiskt kloka eller okloka
i vad som sker.

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Den japanska resolutionen är enligt

En annan fråga anspelade herr Ewerlöf
på, när han sade, att jag har uppgivit,
att den svenska regeringen hade
speciella underrättelser, som gjorde, att
man blev uppskrämd och ansåg att det
var bråttom att handla. (Herr Ewerlöf:
Det var herr Ohlon.) Ja herr Ohlon! —■
Det var inte bara den svenska regeringen
som blev uppskrämd. Jag har i min
bänk amerikanska tidningar, som skulle
kunna övertyga herr Ohlon om att det
vid veckoskiftet mellan den 19 och 20
juli var en allmän oro för att konflikten
höll på att utvidgas. Jag har bland annat
tillgång till en artikel av den kände

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Att det skulle vara ett fel av den svenska
regeringen att agera i en sådan situation,
undrar jag, om ni kan få någon att
tycka. Jag tror inte, att det kommer att
lyckas. Den svenska regeringen skall föra
en försiktig politik — det är klart —
men här gällde det ju att försöka, i den
mån det var möjligt för oss, att ge uttryck
för en västopinion, som var djupt
oroad. Vi var ett av språkrören. Det
fanns många, många andra. Vi tog kontakt
med de norska och danska regeringarna.
Det verkar precis som om oppositionen
ansåg att det skulle ha varit
ett fel att Sverige vid sitt handläggande
av en storpolitisk affär försökt ge ökad
tyngd åt en framställning av denna karaktär
genom att fråga, var Norge och
Danmark stod. Det är självklart att dessa
kontakter inte, såsom vissa tidningar säger,
togs av statsministern. De togs — i
varje fall under större delen av sönda -

gen —■ helt naturligt av utrikesministern
som ju formar vår utrikespolitik.

Vad konstaterade vi då vid våra resonemang
med Norges och Danmarks regeringar?
Jo, en överensstämmelse i alla
de avseenden som kan vara av betydelse
för bedömningen av toppkonferensen.
Jag fick emellertid redan på söndagskvällen
reda på att man från Norges och
Danmarks sida ville låta denna bedömning
komma till uttryck i FN-paktens
råd. (Herr Ewerlöf: Atlantpaktens råd!)
I Atlantpaktens råd — det är ju alltid
bra, när oppositionen rättar regeringen
på sådana här områden, och regeringen
låter sig gärna rättas när den har fel. —
Jag sade till de norska och danska regeringarna
att det var en fråga som de ju
fick bedöma, och utrikesministern förklarade
detsamma. Det är ju en lämplighetsfråga,
hur Norges och Danmarks
opinion skall komma till uttryck. Om
dessa länder anser sig ha större möjligheter
till påverkan genom att ta upp ett
resonemang i en församling, där alla
de ansvariga är med, kan jag inte förstå
att det är något misstag att göra det. Jag
vill bara fästa herrar Ohlons och Ewerlöfs
uppmärksamhet på att väljer man den
vägen, så vänder man sig bara till västmaktssidan,
man skickar inte ens en kopia
till Sovjetunionen. Var det nu så förskräckligt
vad vi gjorde, så måste ju
Norges och Danmarks ställningstagande
ha varit ännu mer uppseendeväckande,
eftersom de riktade sig uteslutande till
västmakterna.

De skid, som bestämde vårt handlande
— jag tänker både på min intervju
i Morgon-Tidningen och på kontakterna
med de skandinaviska grannfolken —
anser jag fortfarande vara så goda, att
jag skulle göra om precis samma sak på
nytt, kanske inte i alldeles samma vändningar
— ty man kan aldrig upprepa sig
fullständigt — men i fråga om tankegången.
Därför har jag mycket svårt att
begripa den kritik som framförts på denna
punkt.

Kritiken riktar sig också mot det sätt
på vilket vi lät noterna gå, när vi skulle
markera vårt ställningstagande, och mot
att vi då kom för sent med våra demar -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Härutöver måste jag emellertid säga
några ord, som jag inte tänkt att jag
skulle behöva yttra här i första kammaren.
Jag gör det med anledning av herr
Ewerlöfs mycket starka understrykande
av att högerledaren Iljalmarsons radioeko
i fredags är ett uttryck för högerpartiets
uppfattning. Det hade jag inte
trott att det skulle vara.

Om en politiker gör ett uttalande i en
stor politisk fråga, måste det väl vara
motiverat av en önskan att nå ett visst,
bestämt politiskt resultat. Här inbjuds
de demokratiska partiledarna av Sveriges
Radio att göra uttalanden om Libanon-konflikten,
om konflikten i Mellersta
Östern. Högerledaren begagnar det
tillfället till en serie häftiga angrepp på
Sovjetunionen. Man kan ha vilken uppfattning
som helst om den kommunistiska
strategien, men det måste väl sägas
vara ett sällsynt illa valt tillfälle att, när
man skall deklarera sin bedömning av
Sveriges utrikespolitik, så ensidigt lägga
hela skulden till den inträffade situationen
på den ena sidan. Vilken roll skall

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Statsministern vill ha det därhän, att
var regeringen inkonsekvent så hade väl
också vi varit det, eftersom vi biträtt
resolutionens framläggande, men det
var dock en ganska stor skillnad mellan
läget på onsdagen och läget under torsdagen.
Jag ger statsministern rätt i att
vi bedömde situationen så, att det var
angeläget att hålla isär å ena sidan FN
och å andra sidan den amerikanska aktionen.
Statsministern vet ju att det hela
gick mycket hastigt på onsdagen — vi
hade inte många minuter på oss att träffa
detta avgörande — men jag hade i
mitt stilla sinne den uppfattningen, fastän
jag aldrig ställde en fråga, att regeringen
med sina mycket goda kontakter
i FN hade tagit sådan kontakt och
fått klart för sig, att man i FN hade den
inställningen, att det var angeläget att
markera, att FN inte hade någonting
med den amerikanska aktionen i Libanon
att göra. Sedan kom det ju till vår
kännedom, att det under torsdagen gjordes
framstötar inte från ett utan från flera
håll i FN, som gick ut på att det var
angeläget låta observatörerna ostört

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

Herr OHLON (fp):

detta fall herr Ohlin, som förhalade frågans
behandling. Herr Ohlin är tydligen
boven i dramat; händelseförloppet
är klart.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr Ohlon är ute och letar efter någon
bov i det här dramat. Jag har för
min del inte alls försökt att leta fram
någon sådan. Jag nämnde att en av
stridsfrågorna är att våra noter kom för
sent, och jag tycker, uppriktigt sagt att
det är en ren struntsak. Jag tyckte att
det var lustigt att berätta, att den lilla
struntsaken var herr Ohlins bidrag till
det hela. Jag blåser inte upp den till
någon stor sak. Jag är lika fylld av respekt
för herr Ohlin i övrigt, även efter
detta. Han är enligt min mening ingen
bov i dramat. Det var just för att illustrera
vilka små ting det egentligen var
vi diskuterade med sådan intensitet —
vi som skall företräda det svenska folket
i en allvarlig situation — som jag
tillät mig detta lilla mera skämtsamma
påstående.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

efter resonemang med de demokratiska
partierna tar ståndpunkt till vad vi anser
vara väsentligt för en liten stat, nämligen
att hålla FN-stadgan klar, tillåter
vi oss att ha vår uppfattning, oberoende
av vilka auktoriteter som mobiliseras
mot oss. Vi tror fortfarande att det är
riktigt, att reglerna följes och att ingenting
göres för att vältra över ansvaret
på FN för av stormakter företagna storpolitiska
arrangemang, som enligt vår
mening inte har stöd i FN-stadgan. Det
var därför som vi inte tvekade att låta
Jarring hålla sitt tal. Detta har icke heller
kritiserats här. Talet har inte av herr
Ewerlöf ansetts som någonting olämpligt.
Men i det talet klargöres vår ståndpunkt.
Om högern fortfarande ansluter
sig till Jarrings onsdagstal, är det ju
ganska likgiltigt om ni ville att den resolution,
som han förebådade, skulle
framläggas eller ej. Det är ju en ren
ordningsfråga. Den svenska regeringens
ståndpunkt var annonserad i onsdagsanförandet.
Mot den riktades inga angrepp,
och då kan jag uppriktigt sagt inte
förstå vad det tjänar till att blåsa upp
framläggandet av resolutionen till en
stor affär.

Den svenska regeringen och de svenska
demokratiska partierna måste förbehålla
sig rätten att oberoende av råd från
oss aldrig så närstående håll tolka vad
vi anser vara den riktiga ståndpunkten.

Jag gläder mig åt att herr Ewerlöf
nu tolkar högerns ställningstagande i utrikespolitiska
ting. Jag har aldrig begärt
att vi skulle vara, som han uttrycker det,
i hjärtat neutrala. Jag tillåter mig tro,
att det från socialdemokratiskt håll och
från regeringshåll sades mycket kraftiga
ord med anledning av händelserna i
Ungern, eftersom vi ansåg att det där
var vår plikt att tala på ett alldeles bestämt
sätt för att hävda vår uppfattning
och för att hävda vad vi trodde var en
internationell rättsuppfattning för hela
Västern. Men vad jag här påtalat är någonting
helt annat. Här gäller det en
akut situation, där det kan råda delade
meningar om hur man bör handla men
där det framför allt gäller att skapa
andrum och lugn i ett läge, som kan ut -

veckla sig till en katastrof. Om man då
gör ett uttalande, i vilket man ensidigt
angriper den ena parten, är detta inte
motiverat på samma sätt som våra klara
uttalanden om händelserna i Ungern,
utan då måste det vara ett uttalande,
som åtminstone utåt uppfattas som ett
direkt ställningstagande för den ena
parten. Det är däri som jag anser att
skillnaden ligger. Hjärtats neutralitet
kan vi väl inte uppnå, men däremot
måste en politiker ständigt ge akt på i
vilket sammanhang han ger uttryck för
sina uppfattningar. Jag vidhåller, att det
var till fördel, att herr Hjalmarsons anförande
icke kom från någon ledamot
av Sveriges regering — det var illa nog
att det kom från ledaren för det största
oppositionspartiet.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern menar,
att om den svenska regeringens ståndpunkt
har missuppfattats, så är det
oppositionens skyldighet att försöka
skingra den missuppfattningen. Tyvärr,
herr statsminister, är vi inte så mäktiga,
att vi kan influera på den internationella
pressen och de olika ländernas utrikesdepartement.

Jag kan fullt instämma med statsministern
och säga, att det här gäller en
fråga om nyanser, men tyvärr har vi
i viss mån råkat in i samma situation
som den småländske tidningsredaktören,
vilken vid utbrottet av 1870—71
års krig förklarade: »Jag har upprepade
gånger varnat Bismarck.»

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord. Det gäller den skillnad mellan läget
på onsdagen och torsdagen, som vi har
diskuterat. Nu gör statsministern gällande,
att han sätter mycket stort värde på
herr Hammarskjöld men att regeringen
har sitt eget omdöme och handlar därefter.
Nu gällde det att i denna situation
bedöma FN:s ställning till vad som
skett genom den amerikanska landstigningen.
Jag är inte den som säger att vi

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon, m. m.

skall böja oss för vad herr Hammarskjöld
tycker, men så mycket är vi väl
överens om, att när det gäller att bedöma
FN:s synpunkter i detta läge fanns
det ingen som kunde göra detta bättre
än herr Hammarskjöld och att det därför
var all anledning att ta hänsyn till
detta. Jag tror dessutom att det gjordes
framstötar från annat håll i samma
riktning och att dessa visade att Sverige
skulle komma att stå ensam om sin
resolution vid sidan av Ryssland. Jag
tycker att dessa omständigheter skulle
ha varit tillräckliga för att man inte
hade framlagt resolutionen i det sammanhanget,
och den meningen vidhåller
jag.

Vad sedan beträffar den ideologiska
inställningen får man väl tillmäta en
partiledare litet större frihet att ge
temperamentsfullt uttryck åt sina tankar
än vad en regeringschef kan tilllåta
sig.

Nu vill statsministern liksom balansera
situationen genom att säga att regeringen
varit så duktig och sagt sin
oförgripliga mening om Ungern. Ja, det
flög verkligen i mitt huvud när statsministern
sade detta, att vi för något år
sedan i denna kammare hade en utrikespolitisk
debatt, där jag hade anledning
att mycket bestämt reagera emot att utrikesministern
vid uttolkningen av vad
som skett i Ungern beklagade, att Ryssland
gjort sig skyldig till en »dogmatisk
felbedömning».

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på något försvar för utrikesministerns
anförande. Om detta läses i sitt sammanhang,
blir bilden annorlunda än den
som kammaren här fick av herr Ewerlöf.

Jag hade egentligen begärt ordet för
att replikera herr Ohlon. Herr Ohlon
skämtade om smålandsredaktören, som
skrev i en klar och bestämd ledare:
»Jag har varnat Bismarck.» Ja, herr
Ohlon, det hade varit ganska klokt av
Bismarck att lyssna till rösten från
Småland.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag vill också ta tillfället
i akt för att göra ett par korta kommentarer
till det aktuella utrikespolitiska
läget och till de initiativ och de insatser,
som har gjorts av vår regering.

Låt mig bara konstatera, att de senaste
veckornas händelser i Mellersta
Östern på ett skrämmande sätt visat, hur
näraliggande ett förödande krig egentligen
är. Det är väl ingen överdrift, om
man säger att vi upplevt och alltjämt
upplever den mest farofyllda situation
vi haft efter det andra världskrigets slut.
Varje minsta steg ytterligare på krigets
och aggressionens väg kan kasta världen
ut i en katastrof, vars följder ingen kan
överblicka.

Den amerikanska och engelska interventionen
i Libanon och Jordanien utpekar
klart varifrån krigsfaran kommer.
Ingen maskering kan dölja det faktum
att det här handlar om krigsåtgärder,
som inte riktat sig bara mot de två nationer
som ockuperats utan mot hela
den arabiska världen och mot alla kolonialfolk,
som kämpar för sitt oberoende
eller som redan befriat sig från kolonialherrarnas
bojor. Ett krig i den eldfängda
Mellersta östern kan medföra
sådana explosioner och sådana lågor,
att hela världen inom kort skulle stå i
brand. Därför är det ett livsintresse
också för vårt land, att brandhärden
släckes innan det är för sent.

Som ett eko från tidigare krigsorganisatörers
uttalanden förklarar nu de
länders regeringar, som igångsatt krigshandlingarna,
att det gällt att skydda
det egna landets »säkerhet» och att trupperna
i Libanon och Jordanien är där
uteslutande för att garantera dessa länders
»nationella oberoende». Vi erinrar
oss, att det är samma motivering
som Hitler gav för ockupationen av Norge,
Danmark och andra europeiska länder.
Vi vet av erfarenhet vad sådana
deklarationer är värda! Är det någon,
som allvarligt tror, att den amerikanska
»säkerheten» kan sättas i fara av det
lilla Libanon, som har 1,5 miljoner invånare
och ett ytinnehåll jämförbart
med Skåne samt ligger tusentals kilome -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m,

ter från USA:s gränser? Är det någon
som tror, att det lilla Jordanien, som
också har 1,5 miljoner invånare, kan
hota Englands säkerhet? Jag tror att inte
ens herr Hjalmarson i högerpartiet,
som. frankt försvarar interventionen,
tror på ockupanternas motiveringar för
de övergrepp som gjorts.

Den andra motiveringen lyder som
bekant: Vi har ingripit för att skydda
dessa länders »nationella oberoende».
Men den är lika fjärran från sanningen.
Förenta Nationernas observatörer och
generalsekreterarens rapport har ju
klart vederlagt dylika påståenden. Libanon
och Jordanien var inte alls utsatta
från någon infiltration utifrån eller för
något hot från något av grannländerna.
Däremot råder ett mycket starkt — och
berättigat — missnöje med den regim
som råder. Till och med borgerliga tidningar,
som försvarar de amerikanskengelska
övergreppen, har tvingats erkänna,
att i exempelvis Jordanien är åtminstone
80 procent av befolkningen
motståndare till den rådande regimen,
liksom de också hatar de utländska trupper
som nu befinner sig i landet. Jag
vill erinra om att talmannen i det libanesiska
parlamentet med majoriteten
bakom sig klart har fördömt inkräktarna
och har förklarat, att armén vägrar
att kämpa på deras sida. Det är dessa
genomruttna och fallfärdiga regimer,
som baserar sig på feodal och kolonial
utplundring av de stora folkmassorna,
som USA och England — naturligtvis i
demokratiens missbrukade namn — är
ute för att rädda. De struntar därvid i
Förenta Nationerna, som redan åtagit
sig att övervaka Libanons säkerhet. De
ställer världsorganisationen inför fullbordat
faktum och kommer med den
hycklande deklarationen: Vi skall dra
tillbaka våra trupper, när Förenta Nationerna
kan garantera Libanons säkerhet.
Skådespelet är sannerligen lika cyniskt
som avslöjande för angriparna.
Sanningen bakom det hela är den, att
det är oljemiljardärerna som ligger bakom
våldshandlingarna. De fruktar att få
sina profiter minskade, om de arabiska
folken själva blir herre i eget hus. Nå -

gon annan drivkraft än oljan finns inte
för detta krigsäventyr.

Tillåt mig att inför kammaren och till
protokollet erinra om några enkla fakta.
I Mellersta östern — i de nu krigshotade
områdena — finns två tredjedelar
av alla prospekterade oljeförråd
inom den kapitalistiska delen av världen.
Mer än hälften av den internationella
oljehandeln kommer på Mellersta
Österns andel. Oljeutvinningen har mer
än tiodubblats på ett par årtionden. Omkring
80 procent av den olja, som förbrukas
i de västeuropeiska länderna,
kommer från Mellersta Östern. Den genomsnittliga
produktiviteten i oljekällorna
är där nära 400 gånger så stor som
i Förenta staterna, men arbetskraften är
svältavlönad, och det medför att utvinningskostnaderna
för oljan endast uppgår
till en tiondel av försäljningspriset.
Dessa väldiga oljerikedomar exploateras
hänsynslöst av kapitalistiska oljebolag
från Västeuropa och Amerika. En del av
vinsterna tillåter man stanna hos de
stormrika feodalfurstarna i de oljeproducerande
länderna; lejonparten hamnar
i oljebolagens kassavalv. Men folken,
som frambringar oljan, är dömda till
en tillvaro i omänskligt slaveri.

Det är sanningen bakom händelserna
i Mellersta Östern. Det är folkens naturrikedomar
som skall plundras. Är det
då underligt, att missnöjet stiger? Är det
underligt, att strävandena till frihet från
inhemska och utländska profitörer får
en allt mäktigare anslutning från alla
folk i den arabiska världen? Jag tycker
inte att det är märkligt. Detta missnöje
kan inte stoppas av aldrig så många
tanks, flygmaskiner och soldater från
England, Amerika eller något annat
land.

Det är sannerligen ett högt spel, som
regeringarna i England och Amerika har
satt i gång. Det är verkligen ett eldfängt
område. En enda gnista kan sätta hela
världen i brand. Därför måste alla människor
som förstår vad freden betyder förena
sig i en mäktig opinion med krav på
att de amerikanska och engelska trupperna
omedelbart skall draga sig tillbaka.
Varje dag och timma som går utan att

22 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

detta sker för oss allt närmare katastrofen.

Tillåt mig i detta sammanhang framhålla
— i motsats till vad som här sagts
av herr Ewerlöf och herr Ohlon — att
de viktiga initiativ för att åstadkomma
en fredlig lösning av tvistefrågorna som
tagits av Sovjetunionens regering är av
ovärderlig betydelse. Det är riktigt som
statsministern sade, att Sovjetregeringen,
när frågan körde fast i Förenta Nationernas
säkerhetsråd, visade på en
utväg, nämligen en toppkonferens i omedelbar
anslutning till världsorganisationen.
Vi hoppas att denna toppkonferens
kommer till stånd, men varje dag
förmedlar pressen nya besked om hur
man på västmaktshåll gör undanmanövrer
och går ifrån sina ståndpunkter och
på allt sätt försöker sabotera en sådan
konferens. Vi skall hoppas, att fredsopinionen
i världen ändå tvingar fram
en förnuftig lösning av dessa ödesfrågor.

Nu har de borgerliga partierna med
högern och folkpartiet i spetsen i radio
och i tidningspress riktat våldsamma
angrepp mot regeringen för dess ställning
till den aktuella konflikten. Dessa
angrepp har också, om än i något mera
modest form, kommit till uttryck i dagens
diskussion. Enligt min mening har
regeringen intagit en konsekvent och
riktig hållning. Det parti jag representerar
stöder därför regeringens hittillsvarande
linje. Vi menar, att den motsvarar
nationens intresse. Den är ett uttryck
för viljan att göra allt som är möjligt
för att bidraga till att konflikten
snabbt bilägges och för att hindra att
den utvecklas till ett allmänt krig eller
medför att nya bojor lägges på de
arabiska folken.

Jag fann högerledarens och folkpartiledarens
deklarationer i radioekot i
torsdags kväll uppseendeväckande, och
det var ännu mera uppseendeväckande
att i dag höra, att herr Ewerlöf ställde
hela högerpartiet som en man bakom
vad herr Hjalmarson yttrade i ekot. Ty
vad som där hördes var ju ingenting
annat än Amerikas röst. Det var ett
försök att rättfärdiga interventionen i
Mellersta östern, det var ett försök att

mana det svenska folket att tiga stilla
och anpassa sig efter den inledda aggressionen.

Herr Hjalmarsons uttalande om att
Sverige skall »ge en klar och riktig bild
av var vårt land står ideologiskt och politiskt»
och herr Ohlins påstående att regeringen
framkallat »ett skevt intryck»
innebär ingenting annat än ett krav på
att Sverige skulle ha försvarat inkräktarnas
åtgärder. Men om regeringen hade
handlat på det sättet, hade den intagit
en ståndpunkt emot den överväldigande
folkmajoriteten i vårt land. Den skulle
också därmed, liksom högern och folkpartiet,
ha intagit en hållning som inte
är förenlig med vårt lands intressen.

Yi är för vår del tillfredsställda med
att regeringen visat olydnad emot aggressorerna.
Vi menar, att Sverige också i
fortsättningen på sätt som är oss möjligt
bör göra insatser för att få till
stånd en fredlig lösning av förekommande
tvistefrågor. Det är en politik som
ligger i linje med det fredsälskande
svenska folkets intresse, det är en politik
som ligger i linje med nationens intresse.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tror att vi alla var
litet tveksamma, när ryktet gick att det
skulle bli en utrikesdebatt, knuten till
händelserna i Libanon och de svenska
åtgärderna i samband därmed. Tveksamheten
är ännu mera motiverad i dag,
när vi ser vilket ofantligt intresse det
finns i kammaren för en sådan debatt.
Även de uttalanden som gjorts tidigare
under debatten styrker väl uppfattningen,
att utrikesdebatten egentligen har
varit överflödig.

Detta är ingen utrikesdebatt i vanlig
mening. Den är begränsad till de svenska
åtgärderna i samband med Libanonkonflikten,
och de uttalanden som gjorts
har i huvudsak avsett denna del av utrikespolitiken.
Herr Ewerlöf har i sitt
anförande understrukit partiledarnas
och utrikesministerns uttalanden i radioekot
och begagnat tillfället att tala om

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

för kammaren, att högerpartiet står bakom
högerledarens uttalanden i detta
sammanhang. Om herr Bengtson har
rätt i sitt konstaterande, att vi i huvudsak
är eniga om utrikespolitiken, ger
högerledarens uttalanden anledning till
en undran, hur långt enigheten sträcker
sig, och man frågar sig om inte
utrikespolitiken skulle utformas annorlunda,
om herr Hjalmarson hade möjlighet
att påverka dess utformning i större
utsträckning än för närvarande.

I själva sakfrågan tog regeringen, såsom
också påpekats tidigare, kontakt
med partiledarna för överläggning om
de åtgärder som skulle vidtagas. Det
var inga delade meningar om den uppfattning
som utrikesministern deklarerade
beträffande de observatörer, som
omedelbart förut — den 16 juli — hade
sänts till Libanon. Detta gällde också
ett antal deltagande svenska observatörer.
Utrikesministern ifrågasatte mycket
starkt, huruvida dessa hade möjligheter
att fortsätta sin verksamhet efter
ett militärt ingripande från Amerika.
Man var ense om de svårigheter, som
kunde tänkas uppkomma i en sådan situation
som då hade inträtt. Det hade
utformats ett resolutionsförslag, som innehöll
så starka ord som ett krav på att
observatörerna skulle hemkallas. Förslaget
mildrades, men i övrigt var man
överens.

Resolutionsförslaget har helt naturligt
sin grund i det förhållandet, att Sverige
är representerat i säkerhetsrådet
och följaktligen, såsom herr Bengtson
påpekade, måste ha en ståndpunkt, när
frågan skulle komma upp till behandling
inom rådet. Sverige kunde inte bara
sitta och uppehålla platsen i säkerhetsrådet,
vi borde ha en mening. Då allt
talade för att de två resolutioner, som
signalerats från amerikanskt och ryskt
håll, inte var av den beskaffenheten, att
man kunde vänta majoritet för någondera,
var det väl inte något oriktigt i
att Sverige i säkerhetsrådet framlade ett
resolutionsförslag, som väl inte hade
stora utsikter att godtas av de båda dominerande
parterna, Ryssland och USA,
men som ändå kunde ha sitt värde såsom

ett uttryck för att Sverige hade en mening
i den uppkomna situationen.

Det konstaterades också vid partiledaröverläggningarna,
att USA:s ingripande
i Libanon inte stod i strid mot
folkrätten utan var tolererbart ur folkrättssynpunkt.
Däremot var det mycket
tveksamt, huruvida åtgärden kunde godkännas
med tillämpning av FN-stadgan.
Visserligen finns i den stadgan en bestämmelse,
som ger möjlighet till ingripande
från främmande land, men bestämmelsen
avser en sådan situation, då
det föreligger ett hot utifrån. Här var
det ju fråga om inre oroligheter. Visserligen
befarade man att de påverkats utifrån,
men Libanonaffären hade den karaktären,
att FN icke kunde väntas godkänna
ett ingripande av det slag som
USA hade inlåtit sig på.

Situationen utvecklades, och under dagarna
från onsdagen till och med lördagen
hade utvecklingen tydligen gått i
den riktningen, att det fanns möjligheter
för observatörerna att fortsätta verksamheten.
USA var inställt på att öppna
möjlighet härför. Japan framlade ett resolutionsförslag,
som innehöll krav på
en utökning av antalet observatörer, och
Sverige gav sin anslutning till detta förslag.
Detta behöver inte innebära en omsvängning
eller, som det har sagts i pressen,
en kovändning. Situationen bedömdes
under onsdagen vara sådan, att observatörerna
icke skulle ha möjlighet att
fortsätta sitt arbete. Under lördagen hade
det klarnat så mycket, att man såg att
det var möjligt för dem att fortsätta, och
då var det väl en riktig ståndpunkt, att
Sverige anslöt sig till det förslag som innebar,
att observatörernas verksamht i
Libanon skulle inte bara fortsätta utan
utökas.

Egentligen är det väl inte de åtgärder,
som står i samband med resolutionen
och Sveriges inställning till den
sedermera framlagda japanska resolutionen,
som har föranlett ironiska uttalanden
i pressen om kovändningar och
dylikt, utan de meningsskiljaktigheter
som har kommit till synes har väl i ändå
större utsträckning knutits till det initiativ
som Sverige tagit med anledning

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

av det ryska förslaget om en toppkonferens
för att om möjligt försöka finna
någon lösning på denna konflikt, som
nu var begränsad men som kunde utvecklas
till en verklig fara för världsfreden.
Sverige var inställt på att göra
en demarche och vidtalade Norge och
Danmark. Vi tog alltså kontakt med dessa
båda länder för att få en gemensam
aktion i samma syfte, nämligen att understödja
förslaget om en toppkonferens.
Om detta förslag är acceptabelt,
skall det väl inte läggas åt sidan bara
därför att det kommer från ryskt håll.
Jag tror att alla fredsälskande nationer
har ett mycket starkt intresse av att få
till stånd en avspänning i Mellersta Östern.
Ty det är väl på det sättet, att
oron där inte stillas vare sig av den
amerikanska interventionen eller av en
toppkonferens, om en sådan kommer
till stånd. Spänningen är mycket stark,
och det är möjligt att oljan, som herr
Öhman sade, är ett av de stora irritationsmomenten
och en av de faktorer som
spelar en mycket stor roll i fråga om det
starka internationella intresse som är
knutet till länderna i Mellersta Östern.

En annan orsak till spänningen har
också nämnts i debatten, nämligen Israels
läge. Detta väcker onekligen bekymmer,
ty det förefaller, som om Israel
hade blivit kittet som knöt samman
arabländerna till gemensamma aktioner.
De kan inte tolerera den nybildade
staten Israel, eftersom de menar
att Israel har fått ett arabiskt territorium,
och ett mycket stort antal araber
har drivits ur landet i de strider som
fördes år 1948 i samband med att staten
Israel upprättades. Detta liar väl legat
som ett latent tvistefrö hela tiden, och
några verkliga ansträngningar för att
lösa frågan om Israels bestånd har väl
inte kommit till stånd på stormakternas
initiativ. Alla som har sympatier för staten
Israels heroiska uppbyggnadsarbete
i syfte att trygga en hemvist för från
andra länder utdrivna och därför hemlösa
judiska folkgrupper har väl sett
med bekymmer på möjligheten att finna
en lösning på denna fråga.

Två frågor är, som här nyss har på -

pekats, irritationsmoment där nere. Om
båda frågorna funne en förnuftig lösning,
skulle det säkert innebära också
för araberna ett mycket starkt underlag
för ett framåtskridande i ekonomiskt avseende;
det skulle lyfta araberna ur den
kategori, som de väl fortfarande tillhör,
nämligen de underutvecklades. Oljan
skulle utgöra ett mycket starkt ekonomiskt
inslag i det hela. Israel skulle
kunna bli en mycket värdefull tillgång
för araberna på grund av hög kultur
och starkt utvecklad industriell utrustning.
Israel skulle ha möjlighet att bistå
arabländerna i dessa avseenden. Om
det kunde skapas ett vänskapsförhållande
mellan Israel och arabländerna måste,
så vitt vi förstår, Israel bli en värdefull
tillgång i ett uppbyggnadsarbete,
som araberna helt säkert är i mycket
stort behov av.

Herr talman, jag kan i denna fråga
inte säga någonting annat än att vi har
anledning att med tillfredsställelse se
på de åtgärder som har vidtagits från
svenskt håll för att göra en insats för
fredens bevarande och för att om möjligt
vinna en avspänning och undvika
riskerna för en ny storkonflikt. Jag är
väl medveten om att åtgärderna hade
kunnat utformas på annat sätt och förmodligen
också hade blivit utformade
på annat sätt om det hade suttit en annan
utrikesledning, men detta bör inte
utesluta möjligheterna för oss, om vi i
princip är överens, att kunna godkänna
också formerna för det svenska ingripandet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Innan den stora lunchrusningen
utbröt här i kammaren höll
statsministern ett anförande, i vilket han
mycket starkt underströk, att en av huvudlinjerna
i den svenska utrikespolitiken
måste vara att stärka FN :s prestige
och auktoritet och dess möjligheter att
göra sig gällande i kritiska storpolitiska
lägen. Jag kan helt instämma i denna
allmänna deklaration, men jag måste
säga, att om man granskar vad som har
förekommit de senaste veckorna ur den -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i
na mycket väsentliga synpunkt, kan jag
inte finna annat än att det finns anledning
att sätta åtskilliga ganska avsevärda
frågetecken i marginalen.

Generalsekreterare Hammarskjölds avsikt
har hela tiden, så vitt man kunnat
förstå, varit att stärka FN-observatörernas
verksamhet och ge dem möjlighet att
upprätthålla ordningen där nere. Han
avsåg väl bland annat en utveckling till
en sorts FN-polis i Libanon. Det var en
politik som uppenbarligen avsåg att i
tidens längd förbereda USA-truppernas
avtåg från arenan och på det sättet få
en lösning på den aktuella konfliktsituationen.
Men vad innebär egentligen den
svenska ståndpunkten, såsom den har
utformats?

Den första avsikten, som inte kom till
förverkligande, var att observatörerna
skulle kallas hem hals över huvud. I
stället blev det så i den resolution som
framlades, att man ville att observatörerna
skulle nedlägga sin verksamhet.
Detta motiverades med att man i annat
fall skulle riskera en sammanblandning
av USA-trupperna och FN-observatörerna,
vilket skulle kunna leda till en politisk
belastning för Förenta Nationerna
i framtiden.

Det kan ju låta plausibelt, jag skall
inte gå närmare in på den saken. Jag
bara konstaterar att generalsekreterare
Hammarskjöld uppenbarligen inte delat
denna uppfattning om observatörernas
roll och riskerna för en framtida politisk
belastning. Han sökte ju, enligt vad
vi vet, tvärtom att övertyga den svenska
regeringen om att den inte borde framlägga
den resolution som sedermera
kom.

Vilka skäl Hammarskjöld därvid framfört
har vi inte någon uppfattning om.
Vi känner bara till genom olika uppgifter,
att det förekom livliga telefonsamtal
mellan herr Hammarskjöld och utrikesminister
Undén. Någon redogörelse för
den argumentation som herr Hammarskjöld
där framförde har inte kommit
till offentlig kännedom, kanske beroende
på mycket respektabla skäl. Jag skall
inte beröra den saken, men man kan
väl utan att ge sig in på äventyrlighe -

FN :s observationsgrupp i Libanon, m. m.
ter utgå ifrån att den argumentation,
som Hammarskjöld använde för att
övertyga den svenska regeringen att den
inte borde framlägga sin resolution, utgick
ifrån den allmänna handlingslinje,
som Hammarskjöld senare har följt. Den
innebar ju att generalsekreteraren, liksom
observatörsgruppen själv, ville utvidga
verksamheten och göra den självständig.
över huvud taget skulle den
innebära en aktivisering av FN:s roll
i samband härmed. I förlängningen ingick
alldeles otvivelaktigt perspektivet,
att man skulle göra USA-truppernas närvaro
överflödig, helt i analogi med det
sätt, på vilket Suez-konflikten avvecklades
ett par år tidigare.

Jag kan inte förstå annat än att den
handlingslinje, som Hammarskjöld här
förordade, var en realistisk och klok
linje, och det är verkligen mycket svårt
att se vad det var som gjorde det så
komplett omöjligt för Sverige att acceptera
denna linje och hellre låta det gå
till en konflikt med generalsekreterare
Hammarskjöld. Jag tycker regeringen är
skyldig svenska folket och riksdagen ett
klargörande besked på den punkten. Jag
har verkligen svårt att acceptera den
förklaring, som statsministern här antydde,
att det skulle ske en sammanblandning
och att det var nästan säkert
att Hammarskjölds linje inte stod i
överensstämmelse med FN:s stadga. Jag
vet inte om det finns anledning att tro,
att generalsekreteraren skulle förfara så
vårdslöst med stadgan.

Även om man säger, att den svenska
ståndpunkten var provisorisk och att
man senare, om det kom en praktisk
möjlighet, skulle låta FN agera, kommer
man väl ändå inte ifrån, att hade den
ursprungliga svenska resolutionen vunnit
gehör, hade detta tillfogat Förenta
Nationerna en prestigeförlust och allvarligt
försvagat dess möjligheter att göra
en insats i det nuvarande läget.

Det är väl alldeles klart, att Hammarskjöld
inte delade den svenska regeringens
uppfattning, att observatörernas
fortsatta verksamhet skulle innebära en
risk för politisk belastning för FN. Då
hade generalsekreteraren säkerligen in -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

te handlat som han gjort. Veterligen
fanns det heller ingen demokratisk regering
som delade den svenska uppfattningen.
Man kanske kan säga, att den
meningsdivergens, som förefaller råda
mellan generalsekreterarens uppfattning
om vad stadgan säger och den svenska
regeringens, ligger däri, att den svenska
regeringen tolkar stadgan ytterst
restriktivt, medan generalsekreteraren
är ute på offensiv för att utvidga FN:s
möjligheter.

Jag skall inte dölja, att jag är betydligt
mera till freds med den hållning,
som regeringen senare har intagit. Nu
säger man visserligen, att där inte fanns
någon motsättning, över huvud taget inte
någon glidning i den svenska ståndpunkten
mellan den första resolutionen
och det faktum att man sedan röstade
för det japanska kompromissförslaget.
Ja, existerar det ett inre sammanhang
mellan dessa ståndpunkter, är det sannerligen
inte alldeles lätt att upptäcka
det. Men låt oss inte diskutera detaljerna.
Jag bara konstaterar, att i praktiken
har den svenska ståndpunkten genom
röstningen på det japanska resolutionsförslaget
inneburit, att Sverige inte
längre motsätter sig att observatörerna
fortsätter sin verksamhet. Man motsatte
sig bara att de skulle uppmanas att
fortsätta sin verksamhet — det var ju
denna passus i det japanska resolutionsförslaget,
som opererades bort på
svensk begäran. Med denna ganska subtila
skillnad har man täckt en enligt
min mening mycket klok svensk reträtt
i detta sammanhang. Detta fastslås också
uttryckligen av generalsekreteraren,
eftersom han mycket riktigt efter detta
kunde konstatera, att nu hade alla medlemmar
i säkerhetsrådet accepterat observatörernas
fortsatta verksamhet, och
ingen enda hade något emot att de skulle
fortsätta och att deras arbete borde
utvidgas.

Den glidning, som den svenska ståndpunkten
här undergått, framgår även av
att förutsättningen för den tidigare
svenska hållningen var, att observatörerna
inte skulle få fortsätta sin verksamhet,
såvitt ej de amerikanska trup -

perna utrymde landet eller åtminstone
— och det var ett minimikrav — en plan
var utarbetad och godtagen av vederbörande,
vari skulle ingå ett återkallande
av de amerikanska trupperna. Den nya
svenska ståndpunkten innebär, att observatörerna
tillåts fortsätta, trots att
amerikanska trupper finns kvar i Libanon
och trots att det inte finns någon
plan utarbetad och ännu mindre godtagen
för deras bortdragande. Det enda
som förekommit i den vägen är att man
har haft uppe till behandling ett resolutionsförslag,
som innebar ett bemyndigande
för generalsekreterare Hammarskjöld
att utarbeta en sådan plan; förslaget
fälldes emellertid på ryskt veto.

Det finns emellertid en säkerhetsventil,
tack vare vilken man kan förklara
den svenska ståndpunkten såsom ett under
av konsekvens. Det är att man gör
gällande, att denna senare ståndpunkt
fanns antydd på något sätt i Jarrings
första anförande, Jag har inte läst detta
anförande, men att döma av alla de
»missförstånd», som förekommit både
här hemma, i utlandet och i FN-kretsarna,
måste en sådan tankegång i så
fall varit ytterligt subtilt framförd.

Det finns emellertid — och det ger
anledning till stor tillfredsställelse —■
skäl att tro, att FN kommer att få ett
förstärkt, kontrollerande inflytande i det
aktuella konfliktområdet. I konstaterandet
av detta glädjande faktum ligger enligt
mitt sätt att se tanken, att FN så
småningom skall få faktiska möjligheter
i form av en väl beväpnad säkerhetspolis
eller regelrätt trupp, som kan sättas
in där fara hotar på jordklotet. Jag är
dock helt medveten om de oerhörda
svårigheter, som därvidlag finns, och
det faktum att bakom en sådan sak måste
finnas ett fungerande politiskt maskineri,
som inte kan bringas ur funktion
t. ex. genom att ett land använder sin
vetorätt.

Jag skall säga några ord också om den
debatt som har förevarit om toppmötet.
Ett toppmöte kan naturligtvis vara motiverat,
när man bedömer en situation
som så ytterligt spänd och allvarlig, att
man ser det som den enda möjligheten

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

att undvika en katastrof. Men vi har ju
också under den senaste tiden på ett
drastiskt sätt kunnat se hur toppmötestanken
missbrukats och använts för alla
möjliga syften. De senaste breven från
den ryske statschefen ger ju sin belysning
av det hela. Man kanske kan säga
att det inte är någon ny rysk konstart
som Krustjev ägnar sig åt, när han skriver
äreröriga brev till alla möjliga personer.
Det finns ju i den ryska historien
goda exempel på hur satelliterna,
när de befann sig i utkanterna, på lagom
avstånd från den mäktige tsaren,
skrev smädebrev av mycket hög valör,
så det är en välkänd gammal rysk konst
som kamrat Krustjev ägnar sig åt.

Men mycket hänger på hur ett toppmöte
utformas. Jag delar helt den uppfattning
som, herr Torsten Bengtson gav
uttryck åt, när han framhöll såsom mycket
väsentligt att man inte bör dra ut
dessa viktiga frågor utanför FN:s ram.
Emellertid tycks herr Torsten Bengtson
inte ha läst på vad den svenska noten
innebär. Han föreställer sig tydligen att
den svenska noten går ut på att toppmötet
skall äga rum i FN:s regi, vilket
måste vara en missuppfattning. I noten
står det ju att man »syftar till att lägga
grunden för en lösning inom FN:s ram»,
vilket är någonting helt annat. FN:s generalsekreterare
skulle vara inbjuden,
men mötet skulle uppenbarligen arrangeras
utanför FN:s ram. Det står alltså
inte, att man »inom FN:s ram skulle lägga
grunden för en lösning». Det var så
herr Torsten Bengtsons partichef enligt
ett uttalande hade uppfattat saken, men
det är således alldeles fel.

Nu kanske man kan säga att formuleringen
är något oklar och dunkel, men
om man skall försöka tolka den, är väl
den rimliga tolkningen den, att man avser
ett toppmöte utanför FN:s ram men
med deltagande av FN:s generalsekreterare,
med uppgift att bearbeta problemen
så långt att de kan anses mogna att
på nytt tas upp inom FN.

Jag vill inte gå in på någon diskussion

— det kan jag av många skäl inte göra

— av frågan, om det för närvarande kan
finnas så tvingande skäl för den svenska

regeringen, om den har anledning att
bedöma det utrikespolitiska läget som
så allvarligt, att man inte kan fortsätta
inom FN utan anser det nödvändigt att
gå utanför FN :s ram. Vad jag vill ha sagt
är att man, varje gång man försöker förlägga
ett storpolitiskt avgörande utanför
FN:s ram, när det finns någon som helst
möjlighet att behålla det inom denna
ram, riskerar en försvagning av organisationen.
Och över huvud taget smakar
det för mig litet av ett attentat mot dess
förmåga att göra sig gällande.

Jag medger att det är mycket vanskligt
att dra historiska paralleller, men
jag tycker att det ligger mycket nära till
hands att göra en liten jämförelse med
vad som drabbade Nationernas Förbund,
det första stora försöket till en
universell politisk organisation. Ungefär
i början av 1930-talet började ju de stora
politiska överenskommelserna att av
olika skäl glida ifrån Nationernas Förbund
och alltmera skötas på de traditionella
diplomatiska vägarna. Man kan
naturligtvis säga att detta faktum helt
enkelt var ett uttryck för Nationernas
Förbunds oförmåga att fylla de krav
som man måste ställa och att statsmännen
i denna situation måste gå andra
vägar för att komma till resultat. Ett sådant
resonemang har mycket av förnuft
i sig. Men jag tycker att man med lika
stor rätt kan säga, att just tendensen att
förlägga avgörandena till konferenser —■
till toppmöten, om man så vill — utanför
Nationernas Förbunds ram ledde till
att denna organisation mer och mer och
ganska hastigt förlorade sin betydelse.
Att sedan även en rad andra faktorer
påverkade denna utveckling, behöver
jag inte gå in på. Man såg denna utveckling
mycket påtagligt bl. a. däri, att de
storpolitiska förstaplansfigurerna mer
och mer började försvinna från Nationernas
Förbunds sessioner. De ansåg
det helt enkelt inte mödan värt att resa
dit, utan de skickade andraplanspersonerna.
Jag är övertygad om att liknande
faror kan hota FN, om inte alla medlemsländer
medvetet strävar efter att
motverka en sådan utveckling. Av det
skälet saknar det verkligen inte betydel -

28 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

se på längre sikt, om det s. k. toppmötet,
om det nu blir av, förlägges inom eller
utom Förenta Nationernas ram. Det
saknar heller inte betydelse, om FNstaterna
i sin handel och vandel över
huvud taget inriktar sig på att föra en
politik som är ägnad att stärka FN eller
om de tar lätt på den uppgiften. Jag delar
helt den uppfattning som statsministern
och herr Torsten Bengtson gav uttryck
åt, att det är en central punkt i
det storpolitiska skeendet, att man kan
förstärka FN och dess auktoritet. Däri
ligger nog räddningen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Hans excellens statsministern
inledde sitt första anförande här
i kammaren i dag med ett uttalande av
den innebörden, att det är värdefullt
för regeringen att veta, att den i utrikespolitiska
ting kan tala för ett enigt
folk. Han tilläde, att regeringen har försökt
forma den svenska utrikespolitiken
på ett sådant sätt, att den kan få så
bred anslutning som möjligt.

Det är ingen tvekan om att regeringen
hade mycket bred anslutning till det
initiativ, som den tog angående en FN:s
observationsgrupp i Libanon. Däremot
kan man inte säga, att regeringen hade
ett enigt folk bakom sig i de fortsatta
åtgörandena i Libanon-konflikten, och
allra minst hade den det i fråga om
noten rörande toppkonferensen. Jag har
ingen anledning betvivla, att regeringen
hade de allra mest aktningsvärda motiv
för den not som den skickade ut. Men
vilken uppfattning man än har om den
allvarliga bakgrund som statsministern
tecknade, så förhåller det sig i alla fall
så, att Sverige genom den noten inför
utlandet har kommit att framstå som det
land, som lättast låter lura sig av ryska
propagandafraser. Det har sagts att ingen
skada har skett genom denna not.
Jo, den har faktiskt gjort den skadan,
vilket bl. a. framhölls av herr Ohlon, att
Sveriges möjligheter att operera på den
storpolitiska arenan har reducerats
högst väsentligt. Statsministern menar
emellertid, att det var fullt i sin ord -

ning att sända ut denna not. Han tillägger,
att han i en liknande situation skulle
göra om samma sak. Jag har ingen
anledning att betvivla detta.

Det vore emellertid enligt min mening
angeläget att regeringen nu, i stället
för de åtgärder som på olika sätt
vidtagits på sista tiden, sökte stärka
Förenta Nationernas position på ett sådant
sätt, att FN verkligen kunde utvecklas
till ett starkt överstatligt organ,
som skulle kunna garantera inte bara
freden utan också rätten i världen. Särskilt
för en liten nation som vår är en
utveckling mot ett verkligt starkt FN
den enda som kan ge någon tillfredsställande
grad av säkerhet.

De problem, som nu närmast skulle
kunna ge anledning till en insats från
den svenska regeringens sida, är, menar
jag, arbetena på att söka åstadkomma
en fred mellan Israel och arabfolken.
De händelser, som vi i dag sysslar
med, har ju visserligen inneburit mycket
stora risker för världsfreden, men
det skulle också kunna tänkas, att de
kan innebära möjligheter till en varaktig
fred i Mellersta Östern. Många tecken
synes ju tyda på att åtminstone de flesta
av arabfolken inte är så särskilt belåtna
med det tilltagande ryska inflytandet.
Det borde därför kunna finnas möjligheter
till en medling och ett fredsslut
mellan Israel och arabstaterna.

Ett sådant arbete tycks ju komma att
sättas i gång från amerikansk sida, och
jag tror det skulle vara synnerligen värdefullt
om även Sverige härvidlag kunde
söka göra en insats, ty ett fredsslut
mellan Israel och arabstaterna skulle
kunna skapa förutsättningar för en enastående
utveckling i denna del av världen.
Jag kan i det sammanhanget helt
ansluta sig till vad herr Strand nyligen
sade om möjligheterna till en standardförbättring
i arabländerna. Om man t.
ex. kunde komma dithän, att de projekt,
som gjorts upp i Israel, och de resultat,
som vunnits av israelisk forskning
på jordbrukets och kraftproduktionens
områden, skulle kunna komma till
användning även i de angränsande arabländerna,
skulle detta, som också fram -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

hölls av herr Strand, ge förutsättningarna
för en storartad utveckling, som
skulle kunna göra dessa folk mindre beroende
av det, som länge varit tvisteämnet,
nämligen oljan. Jag tror också
att Sverige just på detta område kan ha
en uppgift att fylla, ty vårt land har
onekligen i sådana sammanhang en mycket
stor goodwill som vi kan räkna oss
till godo. Därför hoppas jag, att även
svenska regeringen skall göra vad den
kan för att främja en sådan utveckling
inom Förenta Nationerna och arbeta
för att åstadkomma en varaktig fred
mellan Israel och arabfolken.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Svensk utrikespolitik
har på ett ovanligt sätt kommit in i ett
kraftfält under FN :s behandling av krisen
i Mellanöstern. Följden har blivit
en urladdning i form av en livlig offentlig
debatt i pressen och i dag här i
riksdagen. Det har riktats en mycket
häftig kritik mot regeringens sätt att
sköta utrikespoliliken i dessa dagar. Ledande
svenska politiker gör i sin kritik
uttalanden av mycket stor räckvidd. Så
t. ex. hävdar folkpartiets ledare herr
Ohlin, att svenska regeringen har skött
sig så dåligt, handlat så beskäftigt och
ensidigt, att dess möjligheter att verka
för fred och avspänning minskat för en
tid framöver. Högerledaren herr Hjalmarson
påstår, att vi idkar demonstrationspolitik
i dåligt sällskap.

I andra, mer grovkorniga uttalanden
i den offentliga debatten påstås att Sverige
hjälper Sovjet, går arm i arm med
Krustjev eller gör sig till en bricka i
ryssarnas storpolitiska schackspel. Alldeles
nyss hörde vi från denna talarstol,
att Sverige är det land som lättast låter
sig lura av Sovjets propagandafraser.

Inför så drastiska uttalanden måste
det vara angeläget för riksdagen att pröva
vad som skett, begrunda om regeringen
skott utrikespolitiken på ett för
landet olyckligt sätt i dessa (lagar.

Kritiken utgår från de två konkreta
handlingar, som ventilerats i dag, nämligen
dels Sveriges resolution i FN om ob -

servatörernas insats i Libanon, dels demarchen
om statschefernas beramade
toppmöte.

Jag har för min del uppfattat den
svenska resolutionen och Sveriges senare
röstning för den japanska resolutionen
som uttryck för en önskan från
svensk sida att vilja upprätthålla en boskillnad
mellan FN-observatörerna och
de intervenerande amerikanska trupperna.
Man skulle med andra ord undvika
att blanda observatörer med USA-trupper.
De förra är där på FN:s direkta
uppdrag. Det rör sig om 138 obeväpnade
observatörer med uppgift att se till, att
inte soldater och vapen smugglas in i
Libanon över gränserna. Den Förenade
arabrepubliken har hävdat, att så sker i
mycket stor skala. Dessa observatörers
uppdrag skulle te sig ganska paradoxalt,
när 10 000 man amerikanska trupper befinner
sig i Libanon. Dessa trupper är
inte där på uppdrag av FN utan på hemställan
av Libanons regering, som är inbegripen
i ett inbördeskrig. Begreppet
inbördeskrig härstammar från FN-observatörernas
officiella beskrivning.

Viljan att hålla isär FN-observatörerna
och USA-trupperna präglade också
den japanska resolutionen. Både Sveriges
och Japans resolutioner förutsätter
en boskillnad mellan dessa båda parter,
alltså mellan observatörerna och de intervenerande
trupperna.

Vad beträffar demarschen om toppmötet
är den, såsom jag uppfattat den, dels
uttryck för en åsikt som regeringen naturligtvis
verkligen känner, dels också
uttryck för farhågor om en plötslig försämring
av läget i Mellersta Östern. Dessa
farhågor baserade regeringen, som
det nu visat sig, på särskilda informationer.
För övrigt omfattas ju kravet på ett
toppmöte av en mycket bred opinion
även i västerlandet.

Det är beklagligt men inte uppseendeväckande
att den svenska kontakten förra
söndagen med danska och norska regeringarna
inte ledde till en gemensam
demarsch om toppmötet. Bedömningen
av behovet tycks inte ha gått isär, men
genom de båda grannländernas anslutning
till Atlantpakten är det givet, att

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon, m. m.

de tre länderna ibland går olika vägar
när det gäller metoderna.

Jag vill gärna återge Arbeiderbladets
i Oslo bedömning av denna kontakt.
Tidningen skriver: »Någon stor oenighet
i sak mellan den svenska regeringen
på ena sidan och den danska och
norska regeringen på andra sidan är det
alltså inte i denna fråga (demarschen om
toppmötet). Men Sveriges framstöt i båda
dessa frågor (även observatörfrågan)
präglas av en önskan att understryka en
absolut neutralitet, medan Norge och
Danmark naturligt nog har önskat dryfta
utrikespolitiska spörsmål med sina
allierade i Nato (Atlantpakten).»

Nåväl, frånsett sådana detaljer har kritiken
mot regeringens utrikespolitiska
handlande denna gång i hög grad en
rent principiell innebörd. I dessa stycken
förtjänar den att granskas med stor
omsorg, kanske mer än då det gäller de
konkreta detaljerna kring uppträdandet
i FN.

Kritiken kan sägas följa två huvudlinjer: 1)

Vi i Sverige skall vara stillsamma
och återhållsamma och inte beskäftiga i
vår utrikespolitik —- vilket alltså förmenas
ha skett.

2) Vi skall akta oss för att komma i
»dåligt sällskap», se till att vi inte tar
ställning mot västmakterna, särskilt inte
mot USA.

Exempel på denna principiella kritik
kan hämtas från herrar Hjalmarsons och
Ohlins uttalanden förra veckan i press
och radio.

Herr Hjalmarson säger, att Sverige
har visat »neutralistisk aktivism», att vi
inte bör höja en »neutralismens pekpinne».
Han säger vidare på tal om resolutionen,
att det inte var svårt att räkna
ut att Sverige och Sovjet skulle vara ensamma
om att rösta på den och att den
skulle uppfattas som en demonstration
från vår sida, en demonstration i dåligt
sällskap.

Herr Ohlin säger att Sverige bäst gagnar
fredens sak, om vi inte överskattar
betydelsen av våra åsikter och omdömen
och inte »kastar oss fram med
plötsliga aktioner i allehanda frågor».

Allra minst bör vi, säger han, försätta
oss i det läget att man ute i världen får
intryck av att den svenska regeringen
intar en östblocksvänlig hållning i en
fråga (toppmötet), där Ryssland tidigare
i år gjort en rad propagandamanövrer.

Samtidigt har man kritiserat, att regeringen
gjorde sin framstöt innan den
ens visste, hur västmakterna ämnade
svara Sovjet. Jag måste säga att man,
om man tillämpar ett sådant recept för
utrikespolitiken, inte kan komma stort
längre i osjälvständighet.

Återhållsamhet i svensk utrikespolitik
kan vara en både tilltalande och motiverad
dygd. I allmänhet iakttas den
också, t. o. m. så att kritik kan uppstå
av det skälet, att det visas alltför stor
passivitet. Sverige brukar verkligen inte
störta fram i rampljuset på världsscenen
för att agera rådgivare åt de stora
makterna. Vi har varken förutsättningar
för det eller behov därav.

Men att vi skulle avhålla oss ifrån att
säga vår mening och göra klart, var vi
står, när freden står på spel, det kan
inte vara riktigt. Vi bör inte till den milda
grad överväldigas av vår litenhet att
vi inte genom våra språkrör högt säger
vår åsikt om folkens livsfrågor och om
centrala utrikeshändelser.

Det är verkligen inget intresse för
småstaterna att överlämna till de stora
makterna i öst och väst att ensamma
spela i orkestern. De bestämmer ändå i
orimligt hög grad melodien. Småstaterna
har ett legitimt intresse av att framföra
sina synpunkter, det gäller inte
minst de neutrala småstaterna. Det är
bisarrt att beteckna detta som »neutralistisk
aktivism». Själva termen är halsbrytande
nog, tycker jag.

Genom sitt medlemskap av FN:s säkerhetsråd
under ett par år har Sverige
varit tvunget att framträda och ta ställning
tillsammans med de tio andra länderna
i rådet. Det kan kännas obekvämt,
men vi bör göra det icke utan glädje
och stolthet. Fast man kan förstå att åtskilliga
länder i dessa dagar prisat sin
goda tur att inte tillhöra FN :s säkerhetsråd.

Flera gånger på senare år har den

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Ang. svensk medverkan i
svenska regeringen sagt sin mening, öppet
och frimodigt, om världspolitiska
händelser — utan att någon kommit på
idén att beteckna detta som »beskäftigt».
Den svenska alliansfriheten bör inte tolkas
så snävt att vi inte skulle få ge till
känna vår opinion inför sådana händelser
som anfallskriget mot Suez och
Frankrikes krig i Algeriet, lika litet som
när ogärningar begås i öster. Självständigheten
i bedömningen av vad som
händer är en väsentlig beståndsdel, ja,
själva fundamentet för den alliansfria
politik vi bedriver. Det får inte vara väderstrecket
som avgör Sveriges officiella
utrikespolitiska reaktioner, utan det
måste vara innebörden i händelserna. I
annat fall skulle man verkligen kunna
beskylla oss för ensidighet. Vi får inte
resonera så som en av skämttecknaren
Mems figurer, som utbrister: »Om jag
skall bliva djupt upprörd över dessa
ogärningar beror givetvis på om de begåtts
för en rättvis sak eller ej.»

Sverige tillhör den västerländska kulturkretsen
och demokratiernas gemenskap,
det är en ofta uttalad sanning.
Men det förhållandet kan inte innebära
att vi tyst och sedesamt bör godtaga allt
vad som sker i demokratiens namn eller
som görs av demokratiska stater. Vi kunde
inte svälja Suezkriget, heller inte
kriget i Algeriet, bara därför att västmakterna
varit eller är engagerade där.
Och om man anser att Förenta staterna
handlar kortsynt och oklokt, är det inte
opassande, långt mindre att man går i
ryskt ledband, att uttala kritik häremot.
Kritiken mot den amerikanska interventionen
i Libanon har för övrigt framkommit
i hela världen, från Tyskland, Frankrike
och Latinamerika till Japan och
dess regering. Och ingen har fällt domen
fränare än den kända liberala tidningen
Manchester Guardian, som skrev
att USA:s regering handlat i panik och
begått en »andlöst dåraktig» handling.

Mot sådant är utrikesminister Undéns
väl avvägda, finpolerade diplomatiska
uttalanden rena västanfläkten.

Vad skall nu ske i Mellanöstern, frågar
vi oss.

Oavsett om det blir ett toppmöte eller

FN :s observationsgrupp i Libanon, m. m.
ej — och toppmötet ter sig just i dag
synnerligen dubiöst, särskilt om, såsom
Washington Post skriver, en av deltagarna
måste bäras till konferensbordet
skrikande och sparkande — oavsett
toppmötet bör och måste väl västmakterna
samla sig till en mer positiv och
långsiktig politik mot arabländerna. Att
söka bevara sin gamla maktställning där
med våld och vapen är omöjligt. Västern
måste knyta an till den starka panarabiska,
nationalistiska, socialrevolutionära
strömning som går genom arabfolken
och som är den starkaste maktfaktorn
i denna del av världen. Om så
icke sker, riskerar västmakterna att driva
arabländerna i armarna på Sovjet
och kommunismen.

Västerns vitala intressen i Främre
Orienten är att friktionsfritt få oljan
därifrån och att området inte kommer
under sovjetkommunistiskt inflytande.
Att låta Mellanöstern få vara neutralt,
vilket panarabismen tydligen önskar,
och att medverka till en teknisk-ekonomisk
plan för dessa länders utveckling,
det borde vara en fredsuppbyggande uppgift
för västerns ledande makter. En given
förutsättning är därvid att Israels
tillvaro såsom självständig nation tryggas.

Efter två militära företag i Mellanöstern
på två år skulle en sådan ny giv
kunna leda framåt och bidraga till pacificeringen
av det för närvarande mest
explosiva området i världen.

Det skulle, herr talman, vara i linje
med svenska folkets önskan och läggning,
om Sverige kunde ta aktiv del även
i en sådan fredsgärning från västerns
sida. Freden och Förenta Nationerna
skulle inte kunna stödjas på ett lyckligare
sätt. Jag vill gärna se Sveriges regering
och våra talesmän i de internationella
rådslagen vara mycket aktiva och
initiativrika i dessa syften.

Herr OSV ALD (fp):

Herr talman! Jag vill endast framhålla
för herr Möller, att jag sade, att Sverige
inför utlandet framstår såsom det land,
som lättast låtit lura sig av den ryska

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt

propagandan. Att det är ett faktum, att Gunnar Berg (I:B 16) och den andra
denna uppfattning är spridd utomlands, inom andra kammaren av herr Anderskan
inte förnekas. son i Ronneby (II: B 17);

Herr MÖLLER (s):

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Osvald inte anser sig kunna solidarisera
sig med en sådan uppfattning i
utlandet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
B 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar
rörande vissa anslag för budgetåret
1958/59 under fjärde huvudtiteln
och under försvarets fonder jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. försvarets utformning på längre sikt

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna i propositionen 1958:
110 under punkten 1 angivna riktlinjer
för försvarets utformning, dels ock för
budgetåret 1958/59 medgiva, att därest
av beredskapsskäl värnpliktiga inkallades
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning'' eller ock
av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda reservationsanslag,
nämligen Armén: Övningar
m. m., Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m„ Marinen: Övningar m. m.,
Marinen: Underhåll av fartyg m. m.,
Flygvapnet: Övningar m. m. samt Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. m., måtte enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande få överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg m. fl. (I:B 17) och den
andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Ronneby m. fl. (II: B 27);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg (I:B 53) och den andra
inom andra kammaren av herr Nyberg
(II: B 55);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Branting m. fl. (I: B 72) och den andra
inom andra kammaren av herr Blidfors
m. fl. (II: B 93);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Johannes Andersson (I:B 102) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Anderson i Sundsvall och Fröding
(II: B 134);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahl m. fl. (I:B 103) och den andra
inom andra kammaren av herr Åkerström
m. fl. (II: B 87);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (I: B 130) och den
andra inom andra kammaren av fru
Thorsson m. fl. (II: B 169);

dels en inom andra kommaren av herr
Lundberg väckt motion (II: B 1);

dels en inom andra kammaren av herr
Sundström m. fl. väckt motion (II: B
54);

dels en inom andra kammaren av herr
Larsson i Stockholm väckt motion (II: B
82);

dels en inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. väckt motion (II: B 88);

dels en inom andra kammaren av herr
Henning Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(II: B 90);

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

dels en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion
(II: B 92);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Cassel väckt motion (II:B 195).

I de likalydande motionerna I:B 17
och II: B 27 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att marinens anslagsram
i avvaktan på 1960 års flottplan
skulle angivas till en ungefärlig nivå av
450 miljoner kronor för att underlätta
marinens materiella nyinriktning och
möjliggöra att av riksdagen tidigare beslutade
fartygsbyggen fullföljdes, så att
den effekt kunde utvinnas vid marinen
som försvarsberedningen avsett, alternativt
dels uttala, att marinens andel av
försvarets anslag i avvaktan på 1960 års
flottplan icke ytterligare borde minskas,
utan borde denna andel för budgetåret
1959/60 angivas till minst samma belopp
som för budgetåret 1958/59, eller 420
miljoner kronor, dels besluta att eventuella
avbeställningskostnader för under
byggnad varande minfartyg och jagare
icke skulle belasta marinens anslag.

I motionen II: B 88 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en allsidig utredning
av ett neutralitetsförsvar i huvudsaklig
överensstämmelse med de grundlinjer
som i motionen skisserats.

I motionen II: B 90 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta inställa repetitionsövningarna
för hösten 1958 och
våren 1959, samt att anslagen i fjärde
huvudtiteln under rubriken Övningar
måtte nedräknas med belopp, som motsvarade
kostnaderna för repetitionsövningsverksamheten
för varje vapenslag,
eller tillhopa med cirka 75 miljoner kronor.

I motionen II: B 92 hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte besluta
uttala sig för att frågan om svenska försvarets
utrustning med kärnvapen borde
bliva föremål för allmän folkomröstning
enligt 49 § 2 mom. i regeringsformen
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag och be 8

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 6

Ang. försvarets utformning på längre sikt
stämmelser för en sådan folkomröstning
och om tidpunkten för densamma.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt.

I. att motionerna I: B 16 och II: B 17
icke måtte av riksdagen bifallas,

II. att motionerna I: B 17 och II: B 27
icke måtte av riksdagen bifallas,

III. att motionerna I: B 53 och II: B 55
icke måtte av riksdagen bifallas,

IV. att motionerna I: B 103 och II: B
87, såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas,

V. att motionen II: B 1, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas,

VI. att motionen II: B 82 icke måtte
av riksdagen bifallas,

VII. att motionen II: B 88 icke måtte
av riksdagen bifallas,

VIII. att motionen II: B 90, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas,

IX. att motionen II: B 92 icke måtte av
riksdagen bifallas,

X. att motionen II: B 195 icke måtte av
riksdagen bifallas,

XI. att riksdagen måtte godkänna av
utskottet angivna riktlinjer för försvarets
utformning,

XII. att riksdagen måtte för budgetåret
1958/50 medgiva, att därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till repetitionsövning
av större omfattning eller
beredskapsövning eller ock av samma
skäl andra särskilda åtgärder måste
vidtagas, följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda reservationsanslag,
nämligen Armén: Övningar m. m.,
Armén: Underhåll av tygmateriel m. m.,
Marinen: övningar m. m., Marinen: Underhåll
av fartyg m. m., Flygvapnet: Övningar
m. m. samt Flygvapnet: Drift och
underhåll av flygmateriel m. m. måtte
enligt Kungl. Maj :ts bestämmande få
överskridas.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

a) av herrar Boman, Rikard Svensson
och Söderberg, vilka ansett, att utskot -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
tets yttrande bort i vissa angivna delar
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: B 16 och II: B 17,
besluta, att byggandet av jagarna Lappland
och Värmland skulle fullföljas i enlighet
med 1956 års riksdagsbeslut ävensom
bemyndiga Iiungl. Maj :t dels att fördela
härför erforderliga kostnader proportionellt
på de tre försvarsgrenarnas
materielanslag, dels ock att lämna marinförvaltningen
härför behövligt beställningsbemyndigande; b)

av herr Åkerström, som ansett, att
utskottet bort under IV. hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: B 103 och II: B 87, såvitt nu vore
i fråga,

a) besluta, att en parlamentarisk utredning
snarast skulle tillsättas med uppgift
att utreda och framlägga förslag om
en successiv avrustning ävensom förslag
om ökade insatser för internationell
hjälpverksamhet och formerna härför;

b) i princip uttala sig mot att atomvapen
införlivades med det svenska försvaret; c)

uttala, att försvarets driftbudget för
de närmaste åren icke borde överstiga
en summa av 2 500 miljoner kronor ävensom
att kapitalbudgetens slutsumma under
samma tid icke borde överstiga i
propositionen upptagna belopp.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Det är i dagens Sverige
inte fråga om annat än att det hos flertalet
medborgare finns förståelse för ett
försvar, som värnar vår neutralitet, och
en ärlig vilja att ekonomiskt och personligt
göra detta försvar så starkt som vi
inom rimliga gränser har resurser till.
De demokratiska värdena, som numera
är allas egendom, är omistliga och påkallar
ett verkligt folkförsvar mot invasion
och ockupation.

Kostnaderna för försvaret har, som vi
alla vet, i takt med den tekniska utvecklingen
oavbrutet stigit och har nu nått
en sådan omfattning samt tar i anspråk
en så stor del av statsinkomsterna och

har en sådan tydlig tendens att kraftigt
raka i höjden, att andra angelägna och
för försvarsviljan väsentliga områden
kommer i farozonen. Man ställer sig med
oro frågan, om vi kan fortsätta och vart
det bär hän.

Naturligtvis kan man säga som så, att
inga ansträngningar och utgifter är för
stora då det gäller att säkra vår frihet
och vårt oberoende, som ju är förutsättningen
för all annan verksamhet. Men
samtidigt bör man nog också ha klart
för sig, att hur mycket vi än offrar så
kommer ändock aldrig full garanti att
kunna lämnas. Snarare är det väl så, att
utvecklingen av förstörelsemedlen leder
oss fram till den slutsatsen att för ett
litet land som Sverige kommer de fysiska
maktmedlen att visa sig otillräckliga.
Det finns ingen anledning att efterapa
de stora och liksom söka vara en stormakt
i miniatyr. Det är ett självbedrägeri
som kan få de vådligaste konsekvenser.

Vi måste enligt min uppfattning bryta
oss ur de gamla tankebanorna och vanehandlandet
när det gäller handläggningen
av försvarsfrågan och skapa ett
neutralitetsförsvar, som vi i längden orkar
med och som är så modernt och effektivt,
som lämnade anslag medger.
Framför allt får vi inte slå följe med
dem, som rusar fram på kapprustningens
väg — en väg, som enligt vad erfarenheten
genom tiderna visar, ändar i
katastrof och elände.

Den försvarsproposition, som. statsutskottet
här tillstyrker, bygger som bekant
på partiledaruppgörelsen och innebär
en kostnadsram i fråga om driftkostnaderna
på den svindlande summan av
2 700 miljoner kronor om året plus en
förutsedd årlig anslagsstegring på 2,5
procent, d. v. s. en utformning av försvaret
för de närmaste 3—4 åren enligt
alternativet Adam och efter av försvarsberedningen
godkända riktlinjer.

När det talas om kostnaderna för försvaret,
må man väl i det sammanhanget
också påpeka, att till driftbudgetens
2 700 miljoner kommer kapitalbudgetens
117 miljoner, som successivt kommer att
öka, befattningshavarnas pensioner på

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

cirka 91 miljoner och den nya civilförsvarsorganisationens
kostnader, som beräknas
till 76 miljoner om året. De totala
årskostnaderna för försvaret kommer
således att överstiga 3 000 miljoner,
ett belopp som enligt mångas mening är
en orimligt stor andel av vårt lands resurser.
Detta måste ofrånkomligt leda
till begränsningar på andra livsviktiga
områden.

Vi har ingen möjlighet att försvara oss
mot de obemannade vapenbärarna, och
vi saknar i övrigt de resurser som måste
till för att följa med i den vapentekniska
utvecklingen, som väl ingen i dag vet
varhän den bär. Därmed är vi inne på
frågan om Sveriges försvar skall utrustas
med atomvapen, överbefälhavaren
anser det, och försvarsministern vill
uppskjuta ställningstagandet i frågan,
och till den ståndpunkten ansluter sig
också utskottet.

Det nämnda kravet på atomvapen begränsar
sig till s. k. taktiska atomvapen.
Man anser att denna begränsning bör
överensstämma med Sveriges strävan att
tillvinna sig respekt för sin alliansfria
politik i fred och sålunda också möjliggöra
för Sverige att intaga en klar neutral
ställning i händelse av krig. I detta
ställningstagande ligger då även, att vi
inte får använda eller inte kan använda
atomvapnet allsidigt. Den avskräckande
verkan, som. atomvapnet har, ligger ju
främst i möjligheten till en strategisk
krigföring. Eftersom denna möjlighet anses
utesluten, kan ett svenskt atomvapen
inte heller försvaras med att det är
effektivare än ett försvar med konventionella
vapen inom samma kostnadsram.

Vi har i vår motion anslutit oss till
den uppfattningen, att ett svenskt innehav
av atomvapen snarare ökar än minskar
krigsrisken för vårt land. Därför
föreslås också i motionen att riksdagen
vid behandlingen av propositionen i
princip bör uttala sig mot att atomvapnet
införlivas med vårt försvar samt att
inga förberedelser av något slag för en
svensk atomvapentillverkning får förekomma.
Vi anser vidare att den relativt
kraftiga ökningen av personalorganisa -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
tionen vid försvarets forskningsanstalt,
som föreslagits i propositionen, bör reduceras.

Enligt motionärernas mening bör slutsumman
av försvarets driftbudget fastställas
till ett belopp, som är 200 miljoner
kronor lägre än det föreslagna, alltså
till 2 500 miljoner kronor. Riksdagen
bör dessutom uttala att denna summa
skall vara högsta belopp för försvarets
driftbudget under de närmaste åren. Vi
förordar därjämte att kapitalbudgetens
nu föreslagna summa på 117 miljoner
kronor för samma tid inte bör få överskridas.
Härav följer att begärda beställningsbemyndiganden
bör i fråga om beloppen
nedskäras.

Vad vi sålunda föreslagit i vår motion
är en ytterligare nedskärning av försvarsorganisationen.
Av olika skäl kommer
härvid flygvapnet i första hand i
blickpunkten. För att få fram de av oss
förordade nedskärningarna med 200
miljoner av driftbudgetens slutsumma
föreslår vi, att det i propositionen upptagna
anslaget till anskaffning av flvgmateriel
m. m. minskas med 142 miljoner
till 600 miljoner och att anslaget
till drift och underhåll av flygmateriel
minskas med 23 miljoner till 115 miljoner.
Vidare anser vi, att det för armén
upptagna anslaget till anskaffning av
tygmateriel m. m. kan nedskäras med 35
miljoner. Utöver den minskningen med
sammanlagt 200 miljoner föreslås också
i motionen, att avlöningsanslaget till försvarets
forskningsanstalt, som jag nyss
nämnde, skall nedskäras med 10 procent
eller 657 000 kronor.

Beträffande övriga konsekvenser av
vårt förslag, såsom i fråga om begränsning
av begärda beställningsbemyndiganden,
materielplanernas revidering,
ytterligare minskning av värnpliktsinkallelser
m. m., utarbetande av planer
för fortsatt nedskärning av försvarsorganisationen
och dylikt, bör det ankomma
på Kungl. Maj :t att fatta beslut.

Om vi sedan ser på det beslut, som
riksdagen nu går att fatta i fråga om försvaret,
så är det enligt min mening all
anledning att vara tacksam för att beslutet
inte tar sikte på någon längre tid.

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
Ty här gäller det för vårt land att skynda
långsamt under trycket av en teknisk
utveckling, om vilken ingen människa i
dag vet var den slutar eller hur fort den
går.

Det kan vara anledning att i detta
sammanhang peka på 1956 års beslut om
jagarbyggena. Vi var några av riksdagens
ledamöter som ville skjuta ett par
år på dessa beställningar för 140 miljoner,
som vi nu med åtskilliga miljoners
förlust avbryter.

Det är långtifrån säkert, att alternativet
Adam är någon ideallösning, framför
allt kanske beträffande pengarnas fördelning,
och det bör påpekas att försvarsberedningen
— jag finner det ganska
anmärkningsvärt — inte offentligen
har redovisat de sakliga motiv som föranlett
avvägningen mellan de olika vapenslagen.
Följaktligen bar någon egentlig
debatt om anslagens fördelning heller
inte kunnat föras. Man har ju inte
känt till försvarsberedningens utgångspunkter.

Jag har för min del den uppfattningen,
att det militära försvaret i Sverige
lättare skulle kunna hållas inom en begränsad
och önskvärd1 kostnadsram,
samtidigt som dess viktigaste funktion
— folkförsvaret — skulle kunna göras
uthålligare, om man beslutade en annan
fördelning mellan luftförsvar och invasionsförsvar
än vad föreliggande förslag
innebär.

Luftförsvaret, särskilt jaktflyget, slukar
för mycket pengar på bekostnad av
ockupationsförsvaret. Och ändå kan vi
inte med anslaget på kapitalbudgeten
bygga flygbaser i tillräcklig utsträckning,
vilket ju är en grundförutsättning
för att flyget effektivt skall kunna utnyttjas.

I såväl överbefälhavarens eget förslag
som i förslagen Adam, Bertil och Cesar
får flygvapnet genomgående 40 procent
av beloppen på driftbudgeten, marinen
mellan 10 och 18 procent och armén genomgående
i alla förslagen 36 procent.

Eftersom flyget är det dyraste vapenslaget
får man inte ut så mycket i försvarskraft,
d. v. s. militär valuta, av de
satsade pengarna. Jag kan ta ett exem -

pel. I krigsorganisationen kostar det ungefär
lika mycket att hålla en enda flygflottilj
om 36—45 plan som att hålla en
hel arméfördelning om tre brigader med
tillhörande artilleriregemente, jägartrupp,
ingenjörs-, luftvärns- och trängtrupp.
Det säger ju en hel del.

Till skillnad mot stormakterna bör i
Sveriges försvar enligt min uppfattning
såväl flyget som flottan vara bjälpvapen.
Just på detta område tycker jag, att det
klart kommer till synes, att vi söker imitera
stormakterna i stället för att se försvarsfrågan
ur vår neutralitetsvaktssynpunkt.

Flyg och flotta må spela en förstaplansroll
hos stormakterna, men i en
småstat och randstat som Sverige — som
endast kommer att operera så att säga
»på hemmaplan» och aldrig skall ingripa
utanför landets gränser, vars försvar
alltså har en klart defensiv karaktär
— måste lantförsvaret, de väpnade
männen, vara huvudvapnet. Lantförsvaret
är också det minst kostnadskrävande
försvaret.

Det bör väl vara så, att om ett folk
griper till vapen mot en inkräktare, så
skall alla kunna engageras i motståndet.
Detta kan endast ske inom armén. Endast
där kan den totala vapenföra motståndsviljan
fysiskt och psykiskt omsättas
i en väpnad organisation. Det kan
inte ske inom ett flygvapen med några
hundra plan eller en flotta med något
hundratal fartyg. Flyg och flotta kan
inte undvaras, men de måste då det gäller
ett land av Sveriges storlek och karaktär
komma i andra hand.

I fredstid är det naturligtvis mycket
populärt att offra pengar på teknikens
altare. Det låter mycket bättre att vi följer
med i utvecklingen än att man offrar
pengar på den s. k. skoskavsmilitarismen,
på harvning, exercis I och allt
detta som vi förknippar med lantförsvaret.
Naturligtvis har framställningen av
de tekniska vapnen sin stora betydelse
för industrien och sysselsättningen, men
det är försvarshänsynen som måste vara
avgörande.

Om man jämför Sverige med Danmark,
Holland, Belgien, Schweiz och Ös -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

terrike har vi ett jättestort område att
försvara. Det kan i detta sammanhang
påpekas, att Schweiz med sina 5 miljoner
invånare har en yta, som ungefär
motsvarar Jämtlands län, men landet
har lika stor armé, som Sverige nu beräknas
få. Det enda, som sätter maximigränsen
för invasionsförsvarets numerär,
bör vara tillgången på värnpliktiga,
som man kan sätta upp. Enligt det förslag
som här föreligger skall, som vi vet,
vissa delar av landet lämnas oförsvarade.
Jag anser att alla landsdelar måste
i det längsta kunna värjas mot ockupationsförsök.
Ockupationen sker aldrig
med bomber och robotar, utan mot
ockupanternas landstigning eller framryckning
över gränsen måste försvararen
så att säga lägga sig i vägen på
stränderna och i gränsmarkerna och där
bakom och där möta fienden. Men med
den avvägning, som nu skett mellan de
olika vapengrenarna, har invasionsförsvaret
begränsats — vilket också försvarsministern
i sin proposition själv
säger, då han rent ut talar om att inom
invasionsförsvaret stora områden, som
kan bli hotade, endast kan bevakas, dvs.
lämnas öppna för fri passage. I detta
sammanhang må även anföras att den
allmänna värnplikten inte längre kommer
att bli allmän utan att vi får en
kategoriklyvning. Yi har erfarenheter
från tidigare perioder i landets historia
vad detta innebär av missnöje och besvär
av olika slag.

Till våra tekniska och gentemot stormakterna
alltid underlägsna vapen —
d. v. s. flyg och flotta — behöver en stormakt
inte på långt när ta samma hänsyn
som till ett folkförsvar. På havet och
i luften är vi alltid underlägsna.

Man kan emellertid ställa sig den frågan:
Skall inte den kvalitativa förbättringen
av försvaret — eller som man
säger effektiviseringen av försvaret genom
de stora summor som anslås för ändamålet
— uppväga minskningen av numerären,
så att den sammanlagda effekten
ändå blir lika stor eller kanske större?
Det är sant att den »döda» materielen
får en ökad effekt i och med att den
moderniseras, men det får inte den le -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
vande materielen, som skall hantera vapnen.
Det är bara inom vissa snäva gränser
som kvaliteten kan ersätta kvantiteten.
Förkunnelsen att materielanskaffningarna
kompenserar den numerära
hopkrympningen — och den uppfattningen
har kommit till uttryck i olika
sammanhang — är absolut vilseledande,
ty det är inte för att ersätta bristerna i
numerären som den materiella kvaliteten
nu förbättras, utan därför att materielen
måste följa med sin tid för att
inte vi vid ett försvar skall stå med föråldrade
vapen mot en modernt rustad
angripare.

Vi kommer emellertid inte ifrån det
faktum, att även om vi kan följa med i
tekniskt avseende är det mängden av
det nya som är avgörande. Även om vi
offrar väldiga summor på detta nya, kan
vi i alla fall aldrig på detta högtekniska
område hävda oss; gentemot en stormakt,
som har råd att hålla sig med hur stora
mängder som helst av den dyrbaraste
utrustningen inom alla vapengrenar. Våra
anskaffningar orkar aldrig upp till
en avgörande betydelse. Ivern att härma
stormakterna och räddhågan för att bli
ansedd som mindre modern är överdriven,
missriktad och direkt farlig. Det
bör antecknas, att en sådan räddhåga
och iver även finnes inom de militära
kretsarna, och detta präglas, synes det
mig, till stor del av de förslag som är
framlagda.

Visserligen är flyget ett skydd mot
bombare och robotar, men mot bomboch
robotkrig har vi inte råd att skaffa
oss erforderligt jaktflyg — det är den
sanning vi ställs inför. Även om vi skulle
kunna hålla ett tre eller fyra gånger
så starkt jaktflyg, som nu är beräknat,
måste evakueringen av de stora befolkningscentra,
d. v. s. civilförsvarets luftförsvar,
nödvändigtvis vara det väsentliga,
om vi skall upprätthålla den motståndsvilja,
utan vilken det militära
motståndet mot invasion och ockupation
inte kan genomföras, i varje fall under
längre tid.

Det talas också ofta om uppehållande
försvar, d. v. s. försvar till dess att vi
fått hjälp utifrån. Men varifrån hjälpen

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
skulle komma, sägs inte ut, och vari
denna hjälp skulle bestå, talas det inte
om. Det kan gott sägas att det är en
både oklar och dimmig förhoppning, ett
odefinierbart »x» i försvarsekvationen,
eftersom ingen människa vet något om
detta.

Jag har här framfört en del synpunkter
på den nu föreliggande propositionen
och på utskottets förslag. Dessa synpunkter
är ganska lösligt sammanfogade
och kanske inte heller logiskt uppbyggda
i en del fall, eftersom jag försökt att
inte fördjupa mig för mycket i detaljer.
Jag har velat peka på att alternativet
Adam är en dålig militärstrategisk kompromiss,
det är ingenting annat än ett
slags provkollektion på allt som en stormakt
behöver — ett stormaktsförsvar i
miniatyr eller västficlcsformat, där genom
fördelningen av pengarna varken
flyg, flotta eller armé förslår för sin
uppgift och där det primära —• folkförsvaret
— mot invasionsledes verkställda
ockupationsförsök äventyras. Det är en
dålig lösning av försvarsfrågan. Försvarsfrågan
är för Sveriges del långt
ifrån löst genom föreliggande förslag,
och framför allt är den inte löst i förhållande
till vår ställning som neutral
stat med freden som arbetshypotes och
i förhållande till våra resurser på det
ekonomiska området.

Det är således starka skäl som talar
för, såsom motionen framhåller, att det
det behövs en grundlig parlamentarisk
utredning och att denna bör gå efter nya
linjer. Det gamla hänger i, även när det
gäller Adam, Bertil och Cesar och öB:s
förslag. Det gäller att ta friska tag, för
att de ofantliga summor, som vi tvingas
offra på försvaret, skall ge önskad utdelning.

Det är sant, som jag sade inledningsvis,
att det finns en allmän försvarsvilja
hos det svenska folket, men framför allt
finns det en brinnande fredsvilja. Det är
regeringens liksom riksdagens uppgift
att begränsa rustningarna samt i varje
situation vidtaga de åtgärder, som kan
vara ägnade att trygga freden, även om
vi vid tagande av våra mått och steg
skulle vara tvungna att mäla oss ut ur

de internationellt gängse tankegångarna
och beträda nya, uppseendeväckande
vägar. Det kan i dagens läge, det medger
jag, vara en hopplös och även en inaktuell
uppgift, och man kan betrakta den
som både naiv och blåögd. Men det är
nödvändigt, om vi skall undgå det dödliga
hot, som Sverige liksom länderna
runt oss lever i.

Men de synpunkter på denna fråga,
som jag här har framfört, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Åkerström till detta utlåtande under
punkt 1 fogade reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det förslag till utlåtande,
som statsutskottet har lagt fram beträffande
vårt försvars framtida utformning,
har jag i huvudsak kunnat ansluta
mig till. Men det är på en punkt, som
jag funnit mig nödsakad att anmäla
avvikande mening, och det gäller Kungl.
Maj:ts förslag att avbryta de påbörjade
jagarbyggena.

Innan jag går in på den frågan, vill
jag göra några reflexioner om försvarsfrågan
i dess helhet och om några detaljer
i den. Det är klart att den kostnadsram,
som nu föreslås bli fastställd
för några år framåt, av huvuddelen av
svenska folket betraktas som svindlande
hög. Många frågar sig också, om vi
orkar med dessa kostnader. Efter den
sista tidens händelser i Mellersta östern
bör det ändå för allt fler människor stå
klart, att vi inte kan ställa oss helt försvarslösa
i händelse av en konflikt. Men
då återstår också den del av vårt folk
som frågar sig, om vi över huvud taget
kan försvara oss, om inte den eventuelle
angriparens resurser är så störa,
att vårt lilla land ingenting förmår och
att det därför är meningslöst att offra
de cirka tre miljarder, som vårt försvar
kostar och som ändå är alltför otillräckligt.

Jag vill, herr talman, säga att de som
hyser en sådan mening får starkt stöd
från de kretsar, som så ivrigt pläderar
för att vårt försvar borde utrustas med
atomvapen. Jag syftar då främst på vår
militärledning och på högerpartiet.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Gentemot deras ivriga försvar för den
svenska krigsmaktens förseende med
taktiska atomvapen reser man den invändningen,
att vi förmår inte och vill
inte följa med i atomvapenutvecklingen
samt att de större nationerna alltid kommer
att ha långt fruktansvärdare vapen
än vad vi kan skaffa oss. Därför säger
man sig, att har militärerna och
högern rätt i att vårt försvar är alltför
ofullständigt och bristfälligt utan taktiska
atomvapen, då är det lika bra att
vi avstår från att ha ett försvar med enbart
konventionella vapen till det stora
pris det drar. De pengarna, säger man,
kan användas på ett förnuftigare sätt.

Jag tror därför, herr talman, att försvarsfrågan
skulle må väl av att atomvapenivrarna
lugnar ned sig ett tag och
av att man även från deras sida följer
statsutskottet, som ju deklarerat att vi
ännu inte är beredda att göra det mycket
svåra ställningstagandet för eller emot
ett införlivande av atomvapen i vår
krigsmakt.

I försvarsuppgörelsen ingår att försvaret
skall kompenseras för löne- och
prisstegringar samt få 2,5 procents tilllägg
för de kostnader den tekniska utvecklingen
kan föra med sig. Det måste
betraktas som underligt, att en av huvudtitlarna
på detta sätt skall indexregleras.
Jag skall gärna medge, att försvarshuvudtiteln
under några år satts
på svältkost och att det därför skett en
viss urholkning av vårt försvar. Men att
på detta sätt ge försvaret en prioritetsställning,
måste ändå vara att gå för
långt. Det är därför angeläget att klart
och tydligt säga ifrån, att uppgörelsen
på den punkten inte får tolkas så, att
i ett läge, då vår nationalprodukt och
statens inkomster sjunker, försvaret ändå
skall ha sina 2,5 procent och att dessa
pengar får tas av de andra två stora
miljardhuvudtitlarna, socialvården och
undervisningen. Skulle en sådan uttolkning
av uppgörelsen ske, är jag övertygad
om för min del, att det svenska folkets
vilja att offra för ett någorlunda
starkt försvar skulle få en allvarlig
knäck. Det vore förresten helt orimligt
och orealistiskt att så förfara. En kla -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
rare skrivning på den punkten hade varit
önskvärd.

I samband med frågan om försvarskostnaderna
vill jag säga några ord om
en motion av herr Branting m. fl. i denna
kammare och av herr Blidfors m. fl.
i andra kammaren, som jag också anslutit
mig till och där man talar något
om kostnaderna för försvaret och hur
man lämpligen bör få en kontroll över
dem. Dessa motioner kommer visserligen
inte att behandlas förrän i höst, men de
hör så intimt samman med frågan om
försvarskostnaderna, att det kan vara
lämpligt att i detta sammanhang säga
några ord om dem.

Bland den stora allmänheten och inte
minst bland våra värnpliktiga rekryter
och repetitionsövningsgubbar råder den
uppfattningen, att slöseriet är mycket
stort inom militära förvaltningen. Det
slösas med pengar, det slösas med materiel
och det -slösas med tid. Detta bidrar
inte till att stärka vår vilja att ta
på oss ökade skatter för ett allt dyrare
försvar. Vi motionärer vill inte säga, att
dessa påståenden är riktiga, men oavsett
hur det ligger till med den saken
är det angeläget att undersöka, huruvida
det finns fog för dem eller inte. Kan
det göras klart för det svenska folket, att
allt detta tal icke är befogat och att
försvarspengarna förvaltas väl, skulle
det i högsta grad stärka viljan att bära
de höga försvarskostnaderna. Vi önskar
därför en parlamentarisk utredning om
möjligheterna till en ökad civil insyn i
militärförvaltningen.

Sedan några ord om en detaljfråga.
De värnpliktiga får en om ock blygsam
ökning av sin dagpenning, vilket är att
hälsa med tillfredsställelse, men samtidigt
fråntas de möjligheten att använda
annat färdsätt än tåg vid sina hemresor,
i den mån dessa betalas av statsmakterna.
De kan alltså inte längre få reseersättningen
kontant. Med den ökade bilismen
är detta en uppenbar försämring
för grabbarna. Härom dagen for jag förbi
I 16 :s kaserner i Halmstad och såg
det stora antal bilar som parkerats utanför
kasernerna, bilar, som till stor del
ägs av de värnpliktiga. Det är en ut -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
veckling som säkerligen kommer alt
fortsätta; antalet bilägande värnpliktiga
kommer säkerligen att stegras i starkt
ökad takt. Att då vägra dem ersättning
för hemresa med bil kommer förvisso
att betecknas som onödig kitslighet. Därför
skulle jag vilja rekommendera försvarsministern
att till nästa år ta och
pröva om den frågan.

Ökningen av dagpenningen är, som redan
sagts, bra, men ännu bättre för de
värnpliktiga hade det varit om antalet
fria hemresor kunnat öka. Med den utveckling
som sker, att de värnpliktiga
kommer att förläggas allt längre och
längre från hemorten, blir reskostnaderna
ytterst betungade för dem som har
lång resa. Därför är det min uppfattning
att man hellre bör välja att utöka antalet
resor än att höja dagpenningen nästa
gång de vänpliktigas ersättning aktualiseras.

Så till sist till den fråga där jag har
anmält avvikande mening.

.lag vill erinra kammarens ärade ledamöter
att vi så sent som vid 1956 års
riksdag beslutade om att bygga de två
jagare som nu fått namnen Lappland
och Värmland och som enligt Kungl.
Maj:ts allra senaste förslag skall avbeställas.
Som herr Dahl redan påpekat
var det vid det tillfället åtta reservanter
i utskottet, och jag hörde till dem,
som ansåg att försvarsberedningens utlåtande
borde avvaktas innan man lade
ut beställningar på bland annat de just
aktuella jagarna. Såväl överbefälhavaren
som marinledningen och dåvarande försvarsministern
ansåg att ett uppskov
med beslutet vore ödesdigert, och det
försäkrades också att inte heller det
kommande försvarsbeslutet skulle ändra
någonting i fråga om behovet av dessa
jagare. Nu, drygt ett år efter det att
riksdagen följde dessa myndigheters förslag,
föreslås att jagarbyggena avvecklas.
Avbeställningskostnaderna beräknas
till ca 50 miljoner kronor, som alltså
är helt bortkastade. Hur skall det svenska
folket kunna få förtroende för myndigheter
och institutioner som handlar
så huvudlöst?

Vad har då inträffat sedan beslutet

fattades 1956? Jo, då var jagarna absolut
nödvändiga och kunde mycket väl
inrymmas i en kostnadsram av 2 072
miljoner kronor som försvarsbudgeten
då upptog. I dag är kostnadsramen ökad
till 2 700 miljoner kronor, men där finns
inte utrymme för dessa jagare.

Visst går den vapentekniska utvecklingen
fort i våra dagar, men det får
väl ändå vara måtta på accelerationen.
År 1956 hänvisades till forskare och vetenskapsmän
som då var övertygade om
att jagarna alltfort behövdes inom vår
flotta. Den nuvarande försvarsministern
har inte infordrat något nytt uttalande
från dessa forskare och vetenskapsmän
till intäkt för sitt ståndpunktstagande.
Det huvudsakliga skälet nu är att man
inom den kostnadsram som tilldelats
marinen saknar utrymme för dessa jagarbyggen.
Samtidigt som detta sägs reparerar
man gamla jagare, om vilka det
bestämts att de skulle utgå ur flottan,
för ca tre miljoner kronor.

•lag kan, herr talman, inte med bästa
vilja i världen finna att detta är ekonomiskt
vettigt. Bygger man färdiga jagarna
Lappland och Värmland, som de
skulle ha hetat, och i stället låter två
äldre jagare utgå, så ökas inte därmed
marinens driftkostnader, men vår flotta
tillförs två nya moderna krigsfartyg,
byggda efter senaste erfarenheter på området.
Vi slipper reparera och modernisera
två äldre jagare för relativt dryga
kostnader, vi slipper förse dem med utskjutningsanordningar
för robotar m. m.
Kostnaderna för jagarnas fullföljande
kan mycket väl bestridas inom den beslutade
kostnadsramen för vårt försvar,

2,7 miljarder. Jag vill erinra om att arméns,
flottans och flygets materielanslag
går på cirka 1,3 miljarder kronor under
innevarande budgetår. Kostnaderna för
jagarbyggena blir cirka 25 å 30 miljoner
kronor per år i sex år. Utslaget på de
tre vapengrenarna gör detta cirka två å
två och en halv procent av materielanslaget
under dessa sex år. Ingen vill
väl ändå tro att arméns och flygets materielplaner
skulle allvarligt rubbas om
de fick släppa till dessa två å två och en
halv procent.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Jag har alltså funnit, att det inte är
försvarbart för riksdagen att ändra sitt
beslut av 1956 och att fullgoda skäl för
en sådan hastig sinnesändring helt enkelt
saknas. Efter mitt ståndpunktstagande
1956, då jag som sagt hörde till
dem som ville vänta med jagarbeslutet,
borde jag väl nu egentligen vara tillfredsställd
med Kungl. Maj:ts förslag.
Att jag inte är det beror helt enkelt på
att jag med ganska stor förvissning tror,
att om riksdagen i dag följer Kungl.
Maj:t så kommer det inte att dröja
många år förrän det på riksdagens bord
ligger ett nytt förslag från militärledningen,
där man kräver att vår flotta
skall kompletteras med nya jagare som
ersättning för de gamla.

Det är, herr talman, skälet till att jag
ber att få yrka bifall till den reservation
som i statsutskottet har avgivits av herrar
Boman, Svensson och mig.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! De speciella frågor och
synpunkter som dragits fram av de föregående
talarna skall jag återkomma till.
Jag vill först göra en mycket summarisk
översikt över vad som har förekommit
fram till dagens sammanträde.

Jag vill då påminna om att när 1954
års öB-plan lades fram skedde det vid
så sen tidpunkt på hösten att förslaget
inte hann bearbetas för den då aktuella
statsverkspropositionen. Tillkomsten av
denna ÖB-plan endast anmäldes vid
1955 års riksdag i fjärde huvudtiteln.
Vid denna anmälan togs initiativ inom
statsutskottet för en annan form av beredning
av ärendet än den vanliga. Man
menade att redan på det förberedande
stadiet av detta viktiga ärende borde ges
tillfälle åt representanter för riksdagen
— och jag antar att man närmast syftade
på de partier som då inte var representerade
i kanslihuset — att göra sin
mening gällande. Detta accepterades,
och försvarsberedningen kom till på
sommaren 1955.

Försvarsberedningen arbetade säkert
flitigt, men jag måste nog säga att lusten
att göra en mening gällande inom den

Ang. försvarets utformning på längre sikt
var tämligen svag. Våren 1957, efter
halvtannat års cirkelverksamhet — jag
får kanske kalla det så — konstaterade
man att 1954 års plan redan var gammal
och dessutom företedde tecken till att
inte vara hållbar. Försvarsberedningen
var ense om att begära en översyn av
planen. Vissa alternativa, lägre kostnadsförslag
begärdes.

Denna översyn forcerades fram och
var färdig förra hösten och togs om
hand av försvarsberedningen. Där kom
man snart fram till att vi redan i den
budget som löpte — och som nu har gått
ut — hade så höga försvarskostnader,
att man måste räkna med att något av
de högre alternativen i 1954 års beslut
skulle tillämpas för att över huvud taget
inte behöva genomföra en minskning
av kostnadsramen. Jag får kanske skjuta
in här att jag för min egen del gärna
hade sett, att man kunnat begränsa kostnadsramen
mer än vad som skedde, men
att jag inte funnit anledning att gå emot
den avvägning som senare uppnåddes
genom samförstånd mellan partierna.

Man kunde konstatera att statens inkomster
behövde förstärkas, och man
frågade sig var pengarna skulle tas. I
den situationen kom partiledarna och
finansministern in i bilden. Det överläts
åt dem att tala om hur långt man ville
gå i fråga om kostnadsramen och andra
därtill hörande frågor. Vi känner till att
detta ledde till den överenskommelse,
som kallas partiledaröverenskommelsen,
vilken godkänts även av de medverkande
partierna. Den accepterades i sin tur
av försvarsberedningen. I själva verket
var ju avvägningsfrågorna klara i och
med att man hade angivit kostnadsramen
2,7 miljarder. Avvägningen angavs
på det sättet, att försvaret skulle utformas
i huvudsak enligt alternativ Adam.

2,7 miljarder, som är en uppräknad
summa för nästa år, ligger någonstans
mitt emellan Adam och Bertil. Det bör
kanske sägas att det var en utformning
inom en ram som var snävare än vad
som var beräknat för Adam.. Jag tror att
det är nödvändigt att understryka detta,
framför allt därför att jag har sett i militära
tidskrifter att man numera talar

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
om kostnader enligt alternativ Adam.
Det är utformningen, inte kostnaderna,
som stämmer med Adam.

Försvarsberedningen accepterade alltså
den lösningen och gjorde endast en
avvikelse: man hävdade att om man
skulle göra en avvägning som i huvudsak
anslöt sig till alternativ Adam borde
ändock någon uppräkning ske av det
belopp man hade tilldelat marinen,
framför allt med hänsyn till kustartilleriets
roll i vårt invasionsförsvar. Försvarsministern
har senare utarbetat propositionen
på denna grundval och även
tillgodosett, efter vad jag förstår, de marina
önskemål som försvarsberedningen
i någon mån representerade.

Jag tror att man kan säga när man
granskar det här förslaget att det var en
lycka för landet att 1954 års öB-riktlinjer
icke fördes vidare till ett beslut av
statsmakterna. Den planen skulle ha blivit
både väsentligt dyrare än vi räknar
med nu och saknat de avvägningar som
vi nu anser vara de enda förnuftiga. Jag
betecknar det såsom en god sak, att man
inom försvarsberedningen uppmärksammade
de svagheter som fanns och att
man nu inte behöver tänka sig följderna
av ett beslut enligt det ursprungliga
ÖB-förslaget. 1957 års förslag i den form
som det nu föreläggs riksdagen innebär
väsentliga beskärningar, det innebär en
helt annan avvägning beträffande de
olika försvarsgrenarnas funktioner i totalförsvaret.
Kostnaderna blir emellertid
inte mindre ändå. De avviker inte
mycket från vad det gångna årets budget
skulle ha slutat på, om man dit räknar
inte bara fjärde huvudtitelns slutsumma
utan också tilläggsbudget, förbrukning
av reservationsanslag och de där flygöverskridandena
som har spökat i olika
sammanhang, senast i dechargedebatten.

Konsekvensen av kostnadsramen och
avvägningen enligt Adam blir att krigsorganisationen
måste reduceras, för armén
med cirka 15 procent. Detta medför
i sin tur att fredsorganisationen begränsas
med 2 000 man i den årliga värnpliktskontingenten.
Som resultat härav
följer förändringar i organisationen.
De förbandsändringar som nu fö -

reslås, det kanske skall påpekas, innebär
en ytterligare reducering av organisationen
utöver dem som fanns medtagna
i 1954 års ram, då vissa förändringar
genomfördes, t. ex. beträffande artilleriet.

Utskottet, som har tillstyrkt Kungl.
Maj :ts förslag i det väsentliga, har emellertid
inte hunnit med att behandla propositionen
i dess helhet. Viktigast är att
utskottet inte har ansett sig denna sommarriksdag
kunna tillfredsställande pröva
det förslag till förbandsindragningar
som propositionen upptar. Det beror
helt på tidsnöd och kanske också i någon
mån på de erfarenheter man har
inom utskottet om nyckfullheten i sådana
här förslag. Man har helst velat
ordentligt veta vad man ger sig in på.
Det är emellertid viktigt att komma ihåg
att denna förskjutning av beslutet beträffande
förbandsindragningarna — eller
förbandsför ändringar na, som jag
kanske helst vill kalla det — inte behöver
rubba tidtabellen för indragningarna,
om nu Kungl. Maj:ts förslag accepteras.
Dessutom kan det vara värt att peka
på att utskottet uttalar att förbandsindragningar
bör ske i den omfattning
Kungl. Maj:t angivit. Utskottet säger
t. o. m. att detta bör vara ett minimum
enligt det förslag som kommer fram från
utskottet under höstriksdagen.

Utskottet har skjutit även på behandlingen
av motionen av herr Branting
m. fl. beträffande den civila kontrollen
över medelsförvaltningen inom försvaret.
Det kanske beror på att motionen
har tillmätts ett visst värde. Den har
remitterats till en rad myndigheter som
är sakkunniga på området, och förslag i
ämnet är avsett att komma fram vid höstriksdagen.

Alla kan naturligtvis inte vara nöjda
med allt i ett så här omfattande förslag.
Det finns saker som vi litet var kanske
skulle ha velat se annorlunda. Reservanterna
har för sin del talat om i vilka
avseenden de har velat ha ändringar,
men utskottsmajoriteten har enats om
den lösning, som utskottets förslag innebär,
därför att vi tror att det är den
bästa lösning man kan uppnå i samför -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

stånd och den bästa lösningen till försvarsfrågans
ordnande under de närmaste
åren inom den kostnadsram det
här är fråga om.

Här syftas till en anpassning till moderna,
rationella krav. Ett bättre utrymme
ges för de tekniska hjälpmedel, vilka
tränger in på försvarets alla områden.
Men det är ändå inte fråga om en
fastlåst organisation; den siktar på de
närmaste tre å fyra åren, och jag tror
att den omständigheten att den inte är
låst utan kan bli föremål för fortlöpande
justeringar är en sida av saken, som
gör att många kan ansluta sig till den.
Det är en utvecklingsplan, som jag för
min del anser mig kunna rekommendera.

I stort sett är utskottet alltså enigt i
att förorda denna lösning. Här har dock
redan anmält sig en del reservanter. Herr
Dahl har nyss talat för den Åkerströmska
reservationen, vilken dels berör kostnadsramen,
dels vänder sig mot det förhållandet
att man skjuter på principuttalandet
i atomvapenfrågan, dels ock
förordar en fortsatt utredning av frågan
om försvarets utformning. Vidare har
vi den Söderbergska reservationen, som
syftar till att fullfölja arbetet med de
under byggnad varande jagarna i marinen.

Jag vill, herr talman, något gå in på
de synpunkter som varit avgörande för
utskottet i dessa speciella frågor. Den
kostnadsram som partierna har accepterat
på 2,7 miljarder kronor är för all
del hög, men den visar sig ändå trång
när man inom den skall placera ut alla
de önskemål, som är berättigade och
som man gärna vill ha med. Det är inte
lätt att krympa den om man inte vill
orsaka betydande skador i fråga om försvarets
effektivitet och räckvidd.

.lag nämnde nyss, att vi under det
senaste budgetåret haft försvarskostnader,
som i stort sett motsvarar vad man
nu avser att besluta. Det kanske då också
är skäl att erinra om att vi för övrigt
redan i denna kammare har beslutat
om anskaffningen av de pengar, med
vilka ramen upp till 2,7 miljarder skall

Ang. försvarets utformning på längre sikt
utfyllas. Även detta borde i sin mån vara
ett skäl för att nu inte rubba ramen.

Till kostnadsramen hör även förslaget
om de 2,5 procenten samt att det för
varje år skall ges tillägg för vissa prisoch
löneökningar. Beträffande priserna
och lönerna finns det anledning att
påminna om att man under de närmaste
åren, då detta skall tillämpas, måste hålla
reda på vad som är priser i denna mening.
Man kan inte följa något befintligt
index, eftersom olika saker här griper
in i varandra, både tekniska utvecklingskostnader,
lönekostnader vid industrien
och annat. Det måste bli fråga om en
mycket noggrann kontroll av vad som är
prishöjningar i den här avsedda meningen.

Vad lönestegringar beträffar är saken
enklare. Riksdagen har år efter år beslutat
höja de statsanställdas löner, och
man har sedan tagit ut dessa pengar genom
tilläggsbudget. För nästa budgetår
har lönerna räknats in i totalramen av

2,7 miljarder. Men för de därpå följande
åren skall självklart varje beslut av
riksdagen om höjning av statsanställdas
löner också leda till beslut om hur dessa
pengar skall betalas.

När det gäller de 2,5 procenten kan
det vara värt att erinra om att det inte
bara är fråga om ett beslut om tillägg
till försvarskostnaderna år från år utan
i lika hög grad om att maximera den
stegring på detta område, som den tekniska
utvecklingen medför. Vi har erfarenheter
av hur det gått på flygets område.
Vi vet, att det rör sig om betydligt
större summor, där den tekniska
utvecklingen haft verkningar. Som jag
ser denna fråga utgör alltså de 2,5 procenten
inte bara ett garanterat tillägg
utan också en maximering av vad man
har rätt att räkna med för de närmaste
åren på detta område. Jag antar att det
får bli de militära myndigheternas sak
att försöka på ett eller annat sätt anpassa
sig efter denna maximering.

För övrigt kan påpekas att utskottet
säger, att det är fråga om ett genomsnittligt
beräknat tillägg. Man kan alltså
göra jämkningar; det kan ju hända att

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
man ett år inte har så stor kostnad för
teknisk utveckling och ett annat år en
större kostnad än 2,5 procent, och det
kan dessutom hända att statskassan det
ena året har mindre möjligheter att fylla
anspråken än det andra året. Här skall
alltså finnas en viss möjlighet att laga
efter lägligheten.

I den Åkerströmska reservationen, som
herr Dahl nyss talade för, har atomvapenfrågan
tagits upp. Inom försvarsberedningen
— och jag tror det gäller även
i partiöverenskommelsen — har man
enats om att skjuta principbeslutet i den
frågan på framtiden.

För egen del kanske jag får bekänna,
att jag i den tidigare behandlingen av
denna fråga anmält tveksamhet •— jag
har inte varit beredd att acceptera något
positivt beslut nu. Jag har sedan
dess, dels på grund av vad som förekommit
vid föredragningar inom försvarsberedningen
och dels på grund av företeelser
i den offentliga debatten, fått en
alltmer stadgad uppfattning, att vi inte
bör ha atomvapen i vårt försvar. Skälen
till detta skall jag inte gå in på här, eftersom
jag håller på att den frågan kan
diskuteras vid ett senare tillfälle. Saken
är inte aktuell nu. Den organisation,
som nu rekommenderas, räknar inte med
atomvapen. Den skall kunna fungera
utan tillgång till atomvapen och vara effektiv
ändå. Vad som föreslås är, att vi
skjuter på principavgörandet, att vi väntar
och ser och avvaktar det som kan
hända både ute i världen och här hemma,
som kan påverka den frågan. Vi
bör inte nu ta upp en strid i riksdagen
om saken.

Detta innebär däremot inte, att ej
var och en enskild har rätt att för egen
del ha en mening och förfäkta den när
och var han vill, men partierna bör inte
inveckla sig i strid med varandra om
den saken inför detta forum.

Jag ville i det sammanhanget också
säga, att jag finner det ganska anmärkningsvärt
att det faktum, att det är möjligt
att skjuta på principavgörandet utan
att därigenom orsaka någon försening i
en ev. svensk tillverkning av atomvapen,
icke meddelades i normal ordning,

t. ex. genom föredragningarna. Det var
först på särskilda frågor i försvarsberedningen,
som expertisen meddelade,
att man kunde skjuta pä principbeslutet
till 1959, eventuellt 1960, utan att vålla
någon försening i tillverkningsprocessen.

Jag tycker nog att det är anmärkningsvärt
att en så väsentlig sak inte ansågs
värd att omtala av dem, som hävdade
att vi bör ha atomvapen och att
vi bör fatta beslut därom omedelbart.

I atomvapenfrågan ingår också försvarets
forskningsanstalt, som nyss berördes
av herr Dahl. Vad som nu föreslås
gäller forskning för att skydda trupp
och civila människor mot verkningarna
av en angripares atomvapen. Jag föreställer
mig att det inte råder några delade
meningar om att sådan forskning
bör bedrivas i största möjliga utsträckning.
Man måste emellertid veta något
om det, mot vilket man skall skapa skyddet,
för att över huvud taget kunna göra
någonting på detta område. Detta betyder
att det är möjligt att man får till
skänks en del vetande som kan vara till
nytta, om mot all förmodan riksdagen
skulle besluta införliva atomvapen med
det svenska försvaret. Därmed är i så
fall ingen skada skedd enligt min mening.

Med hänsyn till att yrkanden kommer
att ställas på en punkt om en minskning
av FOA:s anslag, måste jag också säga,
att denna forskningsanstalt ändå inte bara
bedriver forskning beträffande skyddet
mot atomvapen. Den bedriver en
mängd specialforskning på många områden,
forskning som kostar pengar och
som gäller saker som måste drivas fram
inom den försvarsorganisation vi nu
skall fatta beslut om, där de tekniska
hjälpmedlen skall spela en alldeles särskild
roll.

I fråga om atomvapnen har departementschefen
i propositionen gjort ett uttalande,
som utskottet anser vara tillfredsställande.
Det säges där bl. a., att
arbetet på att tillverka egna atomvapen
över huvud taget inte kan igångsättas
utan att riksdagen först har fattat beslut
om det. För min del är jag nöjd med

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

detta uttalande, och jag tror att de, som
delar min mening i sakfrågan, också kan
nöja sig med det.

I det sammanhanget torde även kunna
beröras de krav som ställts på folkomröstning
i kärnvapenfrågan. Den tanken,
om det är någon riktig tanke, får komma
igen den dag, då principavgörandet
i atomvapenfrågan skall fattas, kanske
nästa år, kanske om ett par år — man
vet inte så noga.

Beträffande de yrkanden som framställts
om ny utredning, skulle jag vilja
säga, att det har utretts ganska mycket
redan och att det inte blir så mycket
mera vunnet, om man sätter i gång med
en tidsödande utredning igen. Jag tror
inte heller att en utredning skulle leda
till att vi får lägre försvarskostnader;
tvärtom finns det risk att försvaret bara
blir dyrare. Jag antar att yrkandet inte
ställts i detta syfte.

Jag vill även gärna gå in något på de
frågor som gäller marinen. Herr Söderberg
har väsentligen uppehållit sig vid
frågan om avbeställningen av jagarna
Lappland och Värmland. Jag håller med
herr Söderberg om att han 1956 var klokare
än vi andra i denna kammare. Det
är nog riktigt, att om vi då hade vetat
vad vi vet i dag, så hade inget beslut
fattats om jagarna. Jag vill emellertid
göra herr Söderberg uppmärksam på att
han bara var hälften så mycket klokare,
eftersom han i själva verket inte yrkade
på att jagarbyggena skulle inställas helt,
utan att det skulle byggas en jagare, medan
vi andra syndare yrkade på två.
Fullt så överlägsen klokskap visade han
alltså inte, som lian nog gärna vill låta
oss tro.

Jag vill också erinra om att 1954 års
ÖB-plan alltjämt var aktuell år 1956. Om
man räknade med den, och det gjorde
man då, hade marinen betydligt mera
pengar att röra sig med. Dess ställning
i totalförsvaret var en annan än enligt
det förslag till vilket vi nu tar ställning.
Då hade marinen bättre tillgång på medel
för att bygga jagare. Då ville inte
herr Söderberg bygga mer än en medan
han i dag när marinens anslag krymper
och det inte finns pengar att bygga för

Ang. försvarets utformning på längre sikt
tycker att två skall byggas, nu när vi
inte längre har medel för ändamålet.
Detta är svag logik.

Kostnaderna för jagarna beräknades
1956 till 70 miljoner per styck, d. v. s.
tillsammans 140 miljoner. I dag beräknas
de kosta omkring 210 miljoner kronor.
Skroven har inte kölsträckts ännu,
men en mängd dyrbar materiel liar beställts
på olika verkstäder.

De utlagda beställningarna representerar
ett värde av drygt 76 miljoner kronor.
Om avbeställning sker, anses det att
vederbörande leverantörer redan utfört
arbeten för 52,25 miljoner kronor. Det
är dessa pengar som man enligt herr
Söderberg kastar i sjön, om man avbeställer
jagarna. Av de 52 miljonerna har
redan under gångna budgetår 29 miljoner
utbetalats, och det återstår att under
innevarande budgetår vid avbeställning
likvidera resten, cirka 23 miljoner
kronor, så som läget är för dagen.

Om nu herr Söderberg skulle ha rätt
i att ett beslut om avbeställning innebär
att man kastar 50 miljoner i sjön — vi
har dock möjlighet att få igen en stor
del av pengarna genom försäljning av
materiel — så borde detta i logikens
namn inte motivera att man dessutom
kastar ytterligare 160 miljoner kronor i
sjön. Den återstående kostnaden omfattar
ungefär denna summa.

Jag tror inte heller man kan påstå att
avbeställningen kommer att innebära
stora vådor för arbetsmarknaden. Det är
klart att sysselsättningen vid de varv,
som till äventyrs skulle ha fått beställningarna,
och de verkstäder, som nu i
viss omfattning redan har utfört arbete
— det gäller turbiner, kanontorn och en
del annan materiel — påverkas i någon
mån, men jag tror inte att avbeställningen
behöver medföra någon minskning
av arbetstillgången inom verkstadsindustrien
som helhet, eftersom de pengar,
som inte redan är förbrukade, också
kommer att gå till materielbeställningar,
kanske vid samma verkstäder som skulle
ha blivit sysselsatta med jagarbyggena.
Och jag måste säga att motionären,
herr Berg, som ju speciellt representerar
Karlskrona, har anledning att erinra sig

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
att det inte är säkert att jagarna skulle
ha kommit att byggas i Karlskrona men
att, om de pengar som jagarna nu representerar
i stället används till småfartyg,
Karlskrona har större utsikter att få sina
arbetsmarknadssvårigheter avhjälpta än
genom ett fullföljande av jagarbyggena.

För övrigt tror jag att övervattensfartyg
av den typ som dessa jagare representerar,
avsedda för yttre farvatten,
knappast passar in i robotarnas och de
fjärrstyrda torpedernas tidsålder. De har
knappast något ärende där, varken, som
det sägs, i mörker eller i dimma. De är
enligt min mening inte lämpliga i den
flotta, för vilken en plan just nu är under
upprättande för att framläggas nästkommande
år. Marinen behöver helt
andra resurser för att kunna fylla de
uppgifter den kommer att få. Hela detta
yrkande om ett fullföljande av jagarbyggena
är alltså, som jag ser det, mycket
lösligt. Förslaget anvisar ingen bestämd
mening om var man skall ta pengarna
för fullföljandet. Det rör sig, säger herr
Söderberg, inte om större belopp än mellan
23 och 30 miljoner kronor per år.
Men det är stora pengar för en försvarsgren
som numera har mycket begränsade
resurser, och det finns faktiskt inte
pengar att ta någon annanstans heller.

Beträffande avbeställningskostnaderna
liar utskottet inte kunnat helt acceptera
försvarsministerns förslag, som går ut
på att dessa kostnader skall belasta marinens
konto. Som jag sade förut, är 29
miljoner kronor redan betalda och det
återstår 23 miljoner kronor att likvidera.
Dessa avbeställningskostnader vill försvarsministern
lägga på marinen. Utskottet
vill inte tillstyrka detta, i varje
fall inte nu, utan föreslår att man skall
försöka få dem åtminstone delvis täckta
genom att ta i anspråk vissa disponibla
medel inom totalramen, genom försäljning
av den materiel, som nu är tillverkad
men som inte behövs för jagarna,
och genom försäljning av andra, utrangerade
fartyg. Om inte dessa inkomstkällor
tillsammans skulle räcka till för
täckande av avbeställningskostnaderna,
får Kungl. Maj:t, menar utskottet, komma
tillbaka till riksdagen med förslag

om vad som bör ske. Hela frågan om avbeställningskostnaderna,
i den mån som
den kan vara tvistig, skjuts alltså undan
för att återkomma under nästa budgetår.
Detta betraktar utskottet som en
kompromiss, och jag skulle vilja tro att
den är acceptabel för alla.

I fråga om marinen framkommer det
i motionerna också ett visst missnöje
med den avvägning som skett. I öB-planen
avsågs att marinen för det nu begynta
budgetåret skulle få ett anslag på
400 miljoner kronor och för det därpå
följande budgetåret 365 miljoner kronor.
På grund av försvarsberedningens uttalande
om en jämkning uppåt av marinens
andel i det hela har försvarsministern
föreslagit att anslaget för det nu begynta
budgetåret skall utgöra 420 miljoner
kronor — alltså 20 miljoner kronor
mera än enligt ÖB-planen — och för
det därpå följande budgetåret, för vilket
anslag inte skall beviljas nu men väl omtalas
i samband med inriktningen för de
närmaste åren, förordar försvarsministern
i stället för de av ÖB beräknade 365
miljonerna 400 miljoner kronor. För
min egen del är jag till freds med en sådan
fördelning av medlen, och jag tror
nog också att man inom försvarsberedningen
i allmänhet menar att dess önskemål
i och med försvarsministerns förslag
på denna punkt har blivit på ett
hyggligt sätt uppfyllt.

Herr Berghs motion, vars tankegångar
herr Bergh väl i fortsättningen närmare
kommer att utveckla, avser att öka
marinens andel utöver vad försvarsministern
föreslagit. När det gäller inriktningen
för det närmast efterföljande
budgetåret har utskottet anslagit några
välvilliga toner beträffande marinens
önskemål utan att på något sätt vilja
binda sig för annat än det, som framgår
av departementschefens förslag. Jag
menar att utskottet därmed har sträckt
sig tillräckligt långt för att tillgodose de
marina intressena. Man har enligt min
mening inte anledning att därutöver
kräva ytterligare medelsanvisningar nu.

Herr talman! Jag har på detta sätt velat
gå igenom de frågor, som är omtvistade.
Denna genomgång har måst bli

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

ganska koncentrerad och med hänsyn
härtill kanske möjligen också en smula
oklar i olika avseenden. Kanske får jag
därför anledning att återkomma senare.

Jag vill sluta med att säga att det inte
är möjligt att göra några väsentliga ändringar
i den nu föreliggande planen eller
att göra förskjutningar åt något håll
utan att själva planens mening förryckes.
Dess olika beståndsdelar hänger intimt
samman med varandra, och varje
ändring av betydelse måste vålla rätt
stora besvär, när planen skall sättas i
verket. Jag hemställer därför, att kammaren
ville godkänna vad utskottet i olika
avseenden har föreslagit.

Tills vidare, herr talman, ber jag att,
under hänvisning till vad jag nu sagt, få
yrka bifall till utskottets yrkanden i
samtliga berörda avseenden under denna
första punkt i utskottsutlåtandet.

Herr DAHL (s): kort genmäle:

Herr talman! Det är egentligen bara
på en punkt, som jag tycker att jag bör
säga något i anledning av vad herr Gillström
här yttrade från utskottets sida.
Det gäller förslaget i reservationen om
en parlamentarisk utredning av förhållandena
inom försvaret. Detta förslag avvisar
han här bara genom att säga, att
denna sak har utretts så mycket och att
det enda resultatet av den föreslagna utredningen
väl skulle bli, att kostnaderna
på detta område bleve högre.

Jag antar att herr Gillström är så väl
insatt i de militära förhållandena, att
han vet att det inom det militära finns
områden, där en utredning skulle kunna
åstadkomma stora besparingar. Det är
inte på det sättet, att pengarna överallt
inom det militära används på rätt sätt,
och att organisationen och metodiken är
sådan, att detta kan ske. Det finns områden,
där en utredning skulle kunna
åstadkomma besparingar. Det är jag alldeles
övertygad om.

Jag anser också att utredningen är välmotiverad,
framför allt sett från den utgångspunkt,
som jag här hade, nämligen
att man genom en omfördelning av pengarna
till de olika vapenslagen —• flyg,

Ang. försvarets utformning på längre sikt

flotta och armé — skulle kunna få fram
ett bättre försvar inom en billigare kostnadsram.
Enligt min mening är det inte
välbeställt på det området nu.

Sedan noterar jag med tillfredsställelse
det medgivande, som herr Gillström
här gör, att han nu personligen är inne
på linjen att atomvapnen inte bör införlivas
med det svenska försvaret. Det är
en vinning, att han kommit fram till
den ståndpunkten, men det skulle vara
en heder inför hela världsopinionen, om
också den svenska riksdagen kunde acceptera
den Gillströmska inställningen
och säga, att här i Sverige är vi så medvetna
om vad ett införlivande av atomvapnen
skulle kunna innebära, att riksdagen
beslutat, att dessa vapen inte skall
införlivas med det svenska försvaret.

Det är klart att det kan låta både blåögt
och naivt att föra fram en sådan
tanke, men det är tusentals vetenskapsmän
och hundratusen sinom hundratusen
människor världen över som skulle hälsa
ett sådant beslut med tillfredsställelse.
Jag är övertygad om att därest vi
skulle anordna en folkomröstning i Sverige
på den punkten, skulle vi också
vinna gehör ute bland det svenska folket
för uppfattningen, att atomvapnen med
allt vad dessa innebär av konsekvenser
på olika områden och för generationer
framåt — jag skall inte gå in på alla
dessa saker — är något som. den svenska
nationen är för högtstående för att ge sig
hän åt och ha någon övertro på.

Jag vidhåller i varje fall att det skulle
vara en heder för Sveriges riksdag, om
den gick med på reservationens förslag
i det avseendet.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gillström säger, att
det bara är till 50 procent, som jag råkat
vara förståndigare än vad majoriteten i
statsutskottet var 1956.

Då vill jag framhålla, att jag ändå inte
tycker det är så illa av en nybliven suppleant
att vara 50 procent förståndigare
än de herrar, som får sitta i försvarsberedningen
och vara ordinarie ledamöter
i statsutskottet.

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt

Jag vill vidare till herr Gillström säga,
att när man nu talar om att marinens
anslag krympts, så att det inte medger
tillräckligt utrymme för marinens verksamhet,
accepterar man utan vidare den
fördelning av pengarna, som militärledningen
har gjort. Vi kan vara överens
om, att det finns ytterligt små möjligheter
för oss lekmän att kunna påvisa att
den fördelningen är felaktig. Men i stort
sett har vi nog en känsla av att vi inte
alldeles helt kan lita på att just vad som
sägs från den höga militärledningen är
riktigt. Det får jag kanske tillfälle att
senare påminna herr Gillström om.

Vad beträffar avbeställningarna på 52
miljoner kronor säger herr Gillström att
det återstår bara 23 miljoner kronor, eftersom
vi redan har betalat ut 29 miljoner.
Ja visst, men de pengarna är väl
ändå försvunna, om vi inte får det ringaste
för dem. Herr Gillström sade att det
är möjligt att få igen en stor del av dem.
Ja, enligt vad vi har fått upplysning om
skulle man kunna få användning för
materiel för ungefär 5 miljoner kronor.
Det tycker inte jag är någon större del.
Det kan dessutom tänkas att vi skulle
kunna få användning för cirka 30 miljoner
kronor, men det är under förutsättning
att vi anslår betydande medel för
att utnyttja den ifrågavarande materielen
på annat håll.

Herr Gillström säger vidare att jagarna
inte passar i vår nuvarande flotta, att
de inte har mycket där att göra. Jag
skall då be att få hänvisa till vad herr
Gillström sade i debatten vid 1956 års
riksdag i en replik till herr Lage Svedberg,
som tyckte att det föreslogs panikartade
beställningar. Herr Gillström sade:
»Det förekommer inte, såsom herr
Svedberg trodde, några ''panikartade beställningar’,
utan det är en övervägd
plan som följs, begränsad så långt som
det över huvud taget är möjligt, inte
minst med hänsyn till försvarsberedningens
arbete.»

Det var herr Gillström ståndpunkt
den gången. Står sig inte de uttalanden,
som herr Gillström gjort här i dag, längre,
d. v. s. till 1960 års riksdag, tror jag
att det finns all anledning för oss att

vara vaksamma här. Jag tror att det över
huvud taget är mycket angeläget för Sveriges
riksdag att inte utan vidare skriva
under på magisterns ord och gå med på
alla de propåer som framförts från militärledningens
sida, utan det finns nog
alla skäl att ordentligt överväga de förslag,
som framläggs, och göra de ändringar
som kan anses vara påkallade.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag får återigen erinra
herr Söderberg om att jag nyss sade att
det beslut, som år 1956 fattades beträffande
jagarna, fattades i anslutning till
den ÖB-plan som då förelåg och som
behandlades i försvarsberedningen, en
ÖB-plan, enligt vilken marinen skulle
förfoga över tillräckligt stora anslag för
att kunna bygga jagarna, men att marinens
ställning i dag blivit en annan och
att de erforderliga pengarna även enligt
marinchefens uppfattning inte längre
finns. För två år sedan ville herr Söderberg
inte bygga jagarna, men nu, när
det inte finns pengar därtill inom marinens
ram vill han ovillkorligen bygga
dem.

Till herr Dahl vill jag med anledning
av hans resonemang om möjligheten till
besparingar säga att det självfallet inte
finns någon i utskottet som har någonting
att erinra mot att vi gör vad som
kan göras i det avseendet. När det gäller
organisationen blir väl också någonting
gjort. Yi har ju bl. a. en statens organisationsnämnd
som nog gör ett prisvärt
arbete, om jag inte är fel underrättad.
Dessutom är det värt att veta att utskottet
till hösten uppskjutit behandlingen
av en enligt min mening viktig motion
som gäller just frågan om en civil kontroll
över medelsförvaltningen, den
Brantingska motionen. Jag vet inte vad
den kan komma att leda till, men den
bör ju behandlas hyggligt, och den siktar
till åtgärder som jag tror bättre skulle
tillgodose herr Dahls önskemål än
hänskjulandet av hela försvarsfrågan till
en ny försvarsutredning skulle kunna
göra.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång erinra herr Gillström om att när
lian var med om att bygga dessa jagare,
fanns det 2 072 miljoner kronor i budgeten
till försvaret. När jag nu vill vara
med om att bygga dem, finns det 2 700
miljoner kronor. Det är den väsentliga
skillnaden.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Statsutskottets nu föreliggande
utlåtande över propositionen nr
110 kan väl, såsom många andra utskottsförslag
i detta hus, betecknas såsom
en kompromiss mellan skilda meningar.
Det skulle man ju rent av kunna
säga att även Kungl. Maj:ts proposition
i detta ärende är. Om man håller sig till
utskottsutlåtandet, så kan man väl i varje
fall konstatera att ingen är helt nöjd
med förslaget, men jag skulle tro att de
flesta finner detsamma något så när acceptabelt.

Efter herr Gillströms fylliga redovisning
av behandlingen och av de resonemang,
som ligger bakom avdelningens
behandling av propositionen, finns det
måhända ingen anledning till längre utläggningar,
synnerligast som vi inom
avdelningen varit helt ense. Då jag emellertid
har deltagit i behandlingen och
min anslutning till förslaget grundar sig
på ett något annat resonemang än det herr
Gillström förde på en del punkter — i
mycket långa stycken kan jag helt instämma
med honom — har jag funnit
det angeläget att få säga några ord.

Det är ganska självfallet att vid behandlingen
i avdelningen olika meningar
gjort sig gällande bl. a. i fråga om
fördelningen av anslagen till de olika
försvarsgrenarna och beträffande de
skilda anslagspunkterna. Den givna totala
anslagsramen har emellertid varit
den gräns som svårligen kunnat överskridas.
Det har inte låtit sig göra att
väsentligt ändra anslagen till någon försvarsgren
utan att ge sig in på ett sådant
överskridande. Att avdelningen och
sedermera utskottet avstått från en sådan
åtgärd skulle jag tro närmast beror

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 0

Ang. försvarets utformning på längre sikt
på två mycket väsentliga skäl. Först och
främst är det väl så, att den mellan partierna
överenskomna kostnadsramen,
2 700 miljoner kronor, är ett mått på
vårt lands förmåga i fråga om försvaret
i nuvarande läge, ett mått som har framkommit
efter avvägning och skäligt hänsynstagande
till andra, även de mycket
väsentliga samhällsuppgifter.

Vidare är det väl så, att i överenskommelsen
som sådan ligger en mycket betydande
nationell tillgång, då därigenom
markerats en stark enighet om att än en
gång ställa försvarsfrågan i stort ovanför
partistriderna. Det är måhända, herr
talman, inte alldeles opåkallat att understryka
värdet av denna nationella tillgång,
särskilt när man har tillfälle att
göra det i belysning av förmiddagstimmarnas
improviserade utrikesdebatt. —
Dessa skäl har med all sin styrka manat
mig och, det är jag benägen att tro, även
mina kamrater i första avdelningen, att
söka uppnå enighet i våra förslag. Så
skedde också, och avdelningens förslag
har sedermera godkänts av ett på det
alldeles övervägande antalet punkter enhälligt
statsutskott, och i det fåtal punkter,
där reservationer föreligger, av en
helt överväldigande majoritet inom utskottet.

Emellertid nämnde jag i min inledning,
att olika meningar gjort sig gällande
i fråga om fördelningen på skilda
försvarsgrenar och punkter av anslag inom
den givna kostnadsramen. För egen
del erkänner jag gärna, att jag har ställt
mig mycket kritisk till den hårda nedskärning
av vårt marina försvar, som
den nu föreliggande planen innebär.
Skälen till denna min kritiska inställningkan
i allra största korthet sammanfattas
och uttryckas i det sakförhållandet,
att vårt land har en cirka 200 mil lång
sjögräns. Med hänsyn härtill har jag
haft vissa besvär att övertyga mig själv
om att andra försvarsgrenar i en kritisk
situation och med angivna gränsförhållanden
skulle kunna i någon mera
nämnvärd grad övertaga flottans försvars-
och konvojuppgifter. Emellertid
har jag nog så småningom låtit mig övertyga
av vad jag nyss nämnt om enighe -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ten mer än av själva sakförhållandena;
jag har kanske fortfarande innerst inne
mina farhågor för att flottan blivit alltför
snävt behandlad.

Vad sedan gäller de år 1956 beslutade
och beställda jagarna och deras nu föreslagna
avbeställning, så har också den
saken förefallit mig diskutabel. Jag har
i varje fall inte från avdelningen dragits
med någon belastning sedan 1956 —
jag satt inte då i den avdelningen —
men jag har ändå efter alla diskussioner
kommit fram till den uppfattningen, att
det nog inte finns möjlighet att fullfölja
1956 års beslut, även om jag gärna erkänner,
att jag haft mycket stor förståelse
för herr Bergs motion i frågan, liksom
i ett senare skede för den av herrar
Boman, Rikard Svensson och Söderberg
under punkt 1 a avgivna reservationen.
Hur det nu än varit, har jag slutligen låtit
mina betänkligheter vika, av respekt
— som jag redan antytt — för den mellan
partierna träffade ramöverenskommelsen
och för den enighet som därigenom
markerats. Jag har menat, att
nämnda förhållande inneburit en stark
förpliktelse att söka uppnå enighet även
inom avdelning och utskott.

Detta mitt slutliga ställningstagande
har måhända något underlättats genom
den skrivning utskottet presterat beträffande
avbeställningskostnaderna för jagarna,
varigenom dessa kostnader ej
kommer att enbart och odelat drabba
flottans materielanslag. Som herr Gillström
antydde, skall ju denna fråga också,
därest så erfordras, på nytt underställas
riksdagen.

Departementschefen har vidare i fråga
om marinen förordat, att dess organisationsarbete
för budgetåret 1959/60
skall inriktas på en kostnadsram av ungefär
400 miljoner kronor. I det sammanhanget
bör man också bemärka, att
chefen för marinen kommer att redan
1959 framlägga ny plan för den framtida
inriktningen av marinens materielanskaffning.
Det märkliga förhållandet
råder, som alla vet, att när vi här beslutar
om anslag till de olika grenarna av
vårt försvar, så sker det på basis av föreliggande
materielanskaffningsplaner

för armén och flyget, medan ingen plan
för flottans del föreligger. Denna sistnämnda
omständighet utgör grundvalen
för vad jag nu kommer att säga, då jag
menar att detta förhållande manar till
en viss försiktighet. Jag har i resonemanget
utifrån detta förhållande velat
konstatera, att det ju endast gäller ett
mellanliggande år. För det nu påbörjade
budgetåret upptar den nuvarande planen
420 miljoner, då däremot departementschefen
säger, att ramen för budgetåret
1959/60 bör vara 400 miljoner.

I det läget har det synts mig klokast
och mest förtänksamt, om marinen även
för detta enda år och i avvaktan på den
nya planen finge behålla ett anslag av
samma storlek som för innevarande år,
eller 420 miljoner kronor. Jag har inte
heller därvidlag — mest med hänsyn till
enigheten — velat gå fram med ett säryrkande,
men jag vill i kammardebatten
uttala den förhoppningen att departementschefen
vid uppgörandet av försvarspropositionen
för budgetåret 1959/
60 måtte finna det möjligt att låta marinen
behålla det nuvarande anslaget, som
ändå ligger så nära den angivna ungefärliga
400-miljonersnivån, att det borde
finnas täckning för ett till 420 miljoner
kronor fastställt belopp, då den dagen
kommer.

Sedan några ord även i den mycket
brännbara frågan om atomvapen, som
här har behandlats av ett par föregående
talare. Det liar ju märkts här i kammaren,
att det föreligger vissa bestämda
meningar om att vi helt skall avstå från
atomvapnet. En annan linje, som inte
kommit till synes än i debatten, är väl
lika klar över att vi behöver detta vapen.
Det är således ett brännbart ämne.
Nu är det emellertid, såsom herr Ginström
påpekade och även i mitt tycke,
så lyckligt att departementschefen i
årets proposition har förklarat, att i det
föreliggande förslaget ej avses en forskning
med direkt sikte på konstruktion
av atomvapen. Han har därutöver tillagt
att ett sådant arbete inte kommer att ske
utan att riksdagen fattat beslut härom.
Utskottet har, såsom tidigare påpekats,
i denna fråga helt anslutit sig till depar -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

tementschefens uttalande. Jag upprepar
detta, därför att detta förhållande för
dagen synes mig vara helt tillfredsställande,
i varje fall för dem som anser sig
behöva ytterligare tid för att överväga
denna högst allvarliga fråga. Inte alla
människor är ju beredda att ta en ståndpunkt
så där på en enda gång, utan en
del behöver tänka på saken. Jag har velat
säga detta, därför att jag troligen hör
till den där något sentänkta gruppen.

Vad sedan gäller frågan om indragning
av vissa förband och flyttning av
sådana har utskottet, såsom redan har
sagts, på grund av tidsnöd nödgats hemställa
om uppskov med denna frågas avgörande
till höstriksdagen. Ett sådant
uppskov synes mig i hög grad välbetänkt.
Hittills gjorda uppvaktningar och
föredragningar på avdelningen, från såväl
civilt som militärt håll, har understrukit
vikten av ett noggrant undersökande
och övervägande från utskottets
sida. Då den nu gångna B-riksdagen inte
har lämnat tid och utrymme för en sådan
prövning, är utskottets förslag i
denna del mycket väl motiverat. Dess
bättre behöver det inte medföra någon
försening av det tidtabellsenliga genomförandet,
om detta uppskov medgives.
Dessutom företer dessa förbandsindragningar
och omflyttningar en sådan rörlighet,
att jag tror att det är ganska nödvändigt
för riksdagen att utskottet ges
tillfälle att sorgfälligt undersöka dessa
frågor.

Herr Dahl tog upp ett problem, som
jag hade en del funderingar över på avdelningen.
Trots att jag där fick ett lugnande
besked, vill jag ändå med några
ord beröra den frågan.

Det föreliggande förslaget till begränsning
av krigsorganisationen gör det i
sin tur nödvändigt att reducera värnpliktskontingenten.
Efter vissa beräkningar
om reduktionens omfattning uttalar
departementschefen, att han förutsätter
att det må ankomma på Kungl.
Maj:t att efter ytterligare utredning
framlägga förslag rörande formerna för
begränsning av antalet fredstjänstgörande
värnpliktiga. Detta departementschefens
uttalande har ej givit utskottet an -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ledning till erinran. Jag har i dag inte
något behov av att göra någon sådan.
Jag har över huvud taget inte för avsikt
att mäla mig ut från utskottet, med undantag
för ett par punkter längre fram
i utlåtandet, där jag har blanka reservationer.
Jag återkommer emellertid till
dem, då vi når dessa punkter. Jag är således
i denna del solidarisk med utskottet,
men jag förutsätter att det förslag
till reducering av värnpliktskontingenten,
som av Kungl. Maj:t så småningom
framlägges, inte kommer att innebära
en kategoriklyvning av de värnpliktiga.
Yi har, såsom, herr Dahl erinrade om,
redan en del erfarenheter av detta, och
vi känner till all den ovilja, som uppstått
omkring en sådan konstruktion.
Jag föreställer mig att detta problem
kan lösas efter två olika linjer.

Det är ju möjligt, att ett skärpt krav
på hälsotillstånd kan sortera ut det överflödiga
materialet och sålunda öka skaran
av dem, som enligt gammalt kallades
för malajer och eventuellt i någon
mån kronvrak, som det hette på den tiden.
Men det finns ju också den möjligheten,
att civilförsvaret ändå kan ha behov
av att ta vara på de värnpliktiga,
som blir över efter en sådan reducering
och att det på det sättet kan bli en likvärdig
tjänstgöring inom detta område
— civilförsvaret kan ju i ett kritiskt läge
vara av minst samma betydelse som försvaret.

När jag ändå berör frågan om de värnpliktiga,
vill jag i detta sammanhang påpeka
att utskottet under punkt 21 — Avlöningar
till värnpliktiga — gjort ett uttalande
i fråga om de värnpliktigas avlöningar
och resor, vilket uttalande innebär
en direkt beställning till Kungl.
Maj:t att för nästa års riksdag framlägga
förslag om en förbättring av de värnpliktigas
förmåner i båda dessa avseenden.
Jag finner anledning att i kammardebatten
här kraftigt understryka denna
utskottets förväntan om ett sådant förslag
från Kungl. Maj:ts sida. Det är väl
ändå så, att i en aldrig så långt driven
mekanisering av försvarsapparaten är
den mänskliga faktorn den helt avgörande
beståndsdelen. Det är därför sä -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
kerligen oklokt och tillika en missriktad
sparsamhet, om vi skulle vägra våra
värnpliktiga en skälig förbättring av
deras förmåner. Då jag förutsätter att
kamrarna kommer att följa utskottets
hemställan jämväl i denna del, vill jag
för ögonblicket endast uttala den förhoppningen,
att departementschefen
skall finna möjlighet att till nästa års
riksdag effektuera den av utskottet gjorda
beställningen i denna del.

Det vore säkerligen mycket mera att
tillägga rörande detta digra utskottsutlåtande
och dess 103 punkter. Jag har
emellertid sökt begränsa mitt anförande
till några av de många punkterna ■—
punkter som för mig har tett sig som
högst väsentliga. Jag har tidigare betonat
att jag är ense med utskottets avdelning.
Jag har ingen annan avvikande
mening än som kommit till uttryck i ett
par blanka reservationer, till vilka jag
återkommer. Jag har emellertid med
detta anförande velat säga att man kan
uppnå enighet på olika vägar och resonera
sig fram — herr Gillström har följt
sin väg och jag har följt honom på
många punkter, och jag har följt min
linje och resonerat mig fram till enighet
först inom avdelningen och sedan
inom utskottet. Jag har velat betona den
omständigheten, att partierna här kommit
överens om en kostnadsram för hela
vårt försvar, och jag har sökt framhålla
vad jag tror har varit vägledande vid
avvägningen av detta belopp. Jag har
också velat markera att jag sätter mycket
stort värde på den nationella tillgång,
som i detta sammanhang heter
enighet — jag tycker att vi kan tvista
rätt mycket om andra ting men att vi
när det gäller försvaret och utrikespolitiken
bör så långt som möjligt uppvisa
en enig attityd i den svenska riksdagen.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
mitt anförande. Jag vill till sist bara ansluta
mig till herr Gillströms yrkande
om bifall till utskottets hemställan på
den nu förevarande punkten, och jag
tillåter mig förmätenheten att rekommendera
ett bifall till utskottets utlåtande
över huvud taget.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Den försvarsuppgörelse,
som ligger bakom försvarspropositionen
— till vars knappa och koncisa formuleringar
jag för övrigt gratulerar försvarsministern
— och som återspeglas i
utskottsutlåtandet, är till sina detaljer resultatet
av en serie kompromisser, men
till sina väsentligheter någonting annat
och mer. I dessa väsentliga avseenden
uttrycker denna försvarsöverenskommelse
en aktiv och förpliktande demokratisk
ansvarskänsla för detta gamla land
och värderingar, som är gemensamma
för människor, som annars tänker mycket
olika, men som också är gemensamma
för de politiska och militärt ansvariga.
Det har ju i vulgäragitationen talats
om en kapitulation inför generalerna.
Ingen har kapitulerat inför någon.
Vi har i försvarsberedningen och sedan
i statsutskottet resonerat oss fram till gemensamma
riktlinjer, fullt medvetna om
de förpliktelser som detta ikläder medborgarna.
Att någonting sådant kunnat
ske trots de tidvis hårda politiska motsättningarna
är inte något dåligt bevis
för den svenska demokratiens förmåga
till saklighet och koncentration.

De riktlinjer för försvarets utformning
under den närmaste framtiden, som
nu ligger på bordet, siktar framåt. I
i själva verket är det fråga om något
så motsägelsefullt som att i en tid av
ständiga tekniska revolutioner fixera en
ram för en oavbruten teknisk revolution
inom försvaret, men en teknisk revolution
med bibehållen kontinuitet. Det är
fråga om att utnyttja teknikens landvinningar
utan att förlora den stabilitet i
försvarsorganisationen, som har betytt
så mycket och kommer att betyda så
mycket. Den, som är intresserad av internationella
jämförelser, kan trots alla
de olikheter, som betingas av de radikalt
olika uppgifterna för krigsmakten,
finna en slående parallellitet mellan den
principiella utformningen av modern
engelsk och modern svensk försvarspolitik.
För min del glömmer jag inte, hur
chockerad jag blev, när förre försvarsministern
i ett samtal för några år sedan
hävdade, att försvarsordningar i

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

gammal bemärkelse är omöjliga i vår
tid. I den mån Torsten Nilssons furiösa
och Sven Anderssons göteborgska vältalighet
inte har övertygat mig om att så
är fallet, har den engelske försvarsministerns
synpunkter gjort det. Vi kan
helt enkelt inte cementera fast försvarspolitiken
i ett stelt system. Vi måste
ge tekniken, det friska initiativet och
den ständiga omprövningen nödvändigt
spelrum.

Av denna principiella inställning drar
jag först och främst slutsatsen, att det
gamla vapengrenstänkandets tid är förbi.
Det är nästan omöjligt att ta de synpunkter
riktigt på allvar, där färgen på
uniformsklädet alltför uppenbart slår
igenom. Jag förstår helt enkelt inte, vad
man i sak menar, när man talar om
hänsyn till den ena eller den andra vapengrenen,
om rättvisa åt den ena vapengrenen
eller den andra. Det alldeles
avgörande måste ju vara den samlade
försvarseffekten, och den är ju resultatet
av ett samspel mellan olika funktioner.
Om de, som fungerar, betraktar
sig eller betraktas som tillhörande armén,
flyget eller marinen, är mig alldeles
likgiltigt. Deras insatser för en
gemensam effekt är det enda avgörande.

Vad det gäller är alltså att skapa förutsättningar
för en samlad försvarspolitik,
som ligger så nära de hundra procenten
som möjligt. Det kräver självfallet
en riktig avvägning mellan de olika
ingredienserna, som är olika för olika
försvarsfunktioner. Invasionsförsvaret
har sin sammansättning av olika försvarselement,
hemortsförsvaret har sin.
Kampen om de stora ytorna, som för vår
del betyder så mycket, ställer sina alldeles
bestämda krav.

Jag hör inte till dem, som tror att en
överbefälhavare blir en övermänniska,
därför att han får sitt förordnande. Men
til syvende og sidst är det ändå någon,
som måste träffa besluten om doseringen
av de olika elementen för de olika
försvarsfunktionerna och för totaliteten
samt ta ansvaret för dessa beslut. Det
är, herr talman, bestämt att föredra, att
dessa beslut träffas av en ansvarig expertis,
som under alla förhållanden har

Ang. försvarets utformning på längre sikt
möjlighet till en samlad överblick, framför
att amatörstrategerna skall få bestämma,
hur starkt deras intresse för
saker och ting än må vara. Jag förutskickar
då, att jag åtminstone i ett avseende
räknar mig som en av vårt lands
största amatörstrateger, värnpliktig sergeant
som jag en gång varit.

Avvägningsproblemet är inte bara ett
problem om fördelning av pengar inom
olika s. k. vapengrenar. Det är också ett
problem om planeringen inom de olika
vapengrenarna. Det är alldeles uppenbart
att med de bedömningar, som ligger
till grund för de riktlinjer som vi
nu går att bestämma, är det nödvändigt
att utforma t. ex. flottan på ett sådant
sätt, att de jagare vi i ett tidigare skede
och under andra förutsättningar bestämde
oss för, inte längre fyller de uppgifter,
som de med hänsyn till deras kostnader
rimligen borde fylla.

Men alldeles oavsett hur vi bedömer
expertisens betydelse för planeringen av
försvaret, har vi kvar problemet om lekmannainsynen
och lekmannainflytandet.
Det är uppenbart att det starka betonandet
av expertisens uppgift och ansvar
inte kan få medföra, att man avstår från
att som politiskt verksam eller politiskt
ansvarig känna sitt ansvar. Det är där
frågan om försvarsrådet kommer in, den
organisation som på riksdagens vägnar
skulle kunna följa försvarsplaneringen
i stort och skulle kunna ha en löpande
översyn över hur denna planering genomförs.
Jag tillåter mig att uttala den
förhoppningen, att den tanke på ett försvarsråd,
som har godtagits av riksdagen
och som omnämnes såväl i propositionen
som i försvarsberedningens betänkande,
inom en inte alltför avlägsen
framtid leder till faktiska resultat.

Att skapa ett modernt och tekniskt
riktigt svenskt försvar är ingalunda att
leka stormakt. Det torde tvärtom vara
så, att tekniken för ett land av vårt slag
och med vårt läge betyder än mer än den
gör för stormakter. Nödvändigheten för
oss att skydda en stor yta inom en begränsad
kostnadsram understryker just
behovet av den oavbrutna tekniska moderniseringen.
Det är väl denna tanke

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
som ligger bakom försvarsberedningens,
försvarsministerns och försvarsutskottets
tillstyrkan om de 2 1/2 procenten i
årlig anslagsuppräkning för teknisk fördyring.
Man kan kanske också uttrycka
saken på det viset, att vi med ett bifall
till detta förslag ger eftertryck åt att
man numera också inom försvaret, liksom
i industrien, har ett tekniskt betingat
mycket stort årligt avskrivningsbehov.
Försvarsmaterielen åldras mycket
snabbt, och den omständigheten jämte
det förhållandet, att de nya ting som
kommer fram nästan alltid är dyrare än
dem som de ersätter, har man velat samla
in i denna speciella procentpost för
en teknisk fördyring.

Därjämte fyller den ytterligare en
uppgift och då i kombination med utfästelsen
om kompensation åt försvaret
för pris- och lönestegring. Den skall
göra det möjligt för oss att verkligen få
fram realistiska och hållbara siffror i
försvarsbudgeten, siffror som inte gör
det nödvändigt att under löpande budgetår
komma med tilläggsstater. Det är
att hoppas att detta blir resultatet, och
det finns alla skäl att tro det. Det finns
bara anledning att också på denna punkt
uttala den förhoppningen att de vidare
utredningarna inom eller utan departementet
skall leda fram till en lösning
av den mycket svårlösta frågan om en
anslagsteknik inom försvarets område
som gör det möjligt att hålla en löpande
kontroll och en löpande översyn, som
kan medföra att vi slipper å ena sidan
en faktisk urholkning av försvarskraften
och å andra sidan den sorts obehagliga
överraskningar som vi under senare
år då och då har fått.

Till det moderna försvaret hör, därom
kan ingen tvekan råda, ett väl utvecklat
robotvapen. Vi lägger ned stora pengar
på att experimentera fram egna typer av
robotar. Detta är alldeles självfallet en
utomordentligt dyrbar verksamhet. Detta
aktualiserar frågan om det inte skulle
finnas anledning att verkligen undersöka
möjligheterna att från utlandet
köpa sådan försvarsmateriel, t. ex. robotar,
som har den egenskapen att den kan
användas dels med konventionella ladd -

ningar dels med atomladdningar. Det är
väl att märka att en ur försvarsekonomiska
synpunkter utomordentligt väl
motiverad inställning av detta slag ingalunda
betyder att man föregriper det beslut
om atomvapens anskaffning som vi
nu skjuter framför oss ett eller annat
år. Den materiel det här gäller är väl
värd sitt pris, även om den icke blir utrustad
med den effektivaste vapenspetsen,
med atomladdning.

I atomvapenfrågan föreligger det, som
här redan har framhållits, delade meningar.
Vad vi har varit överens om
och vad vi är överens om, är att några
yrkanden om beslut i denna fråga nu
icke skall framställas. Däremot är det
självfallet var och en obetaget att ange
sin egen ståndpunkt i saken, och det
är med den utgångspunkten jag helt enkelt
kort och gott konstaterar att det
enligt min uppfattning är absolut nödvändigt
att utrusta det svenska försvaret
med ett taktiskt atomvapen. Det är
nödvändigt att göra det för att detta
försvar skall få sin fulla effektivitet och
för att vi med bestämdhet skall kunna
hävda att de många pengar som används
för försvarsändamål begagnas på ett sådant
sätt, att de ger utdelning i största
jmöjliga trygghet. Det är nödvändigt
att utrusta försvaret med ett atomvapen,
därför att endast därigenom får den
svenska utrikespolitiken även vid utsatta
och kritiska lägen möjligheter att
behålla hela den handlingsfrihet om
vars nödvändighet vi alla är överens.

Herr talman! Jag har klart velat understryka
att i denna avgörande fråga
är inställningarna olika. Jag har velat
göra det för att få en bakgrund till ett
konstaterande som jag gör till slut, nämligen
att det försvarsbeslut, vi nu går att
fatta, kanske har sitt största värde även
rent politiskt därigenom att det ger uttryck
åt en överväldigande enighet inom
svenska folket, en överväldigande
uppslutning kring tanken, att vi skall
försvara vår frihet och fred och att vi
är beredda att ikläda oss de offer detta
kräver.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Mina kamrater i första
avdelningen har ju genom sina anföranden
betat av fältet i rätt stor utsträckning.
Jag skall därför begränsa mig till
några korta observationer i olika punkter.

Jag skulle vilja börja med en reflexion
med anledning av herr Dahls anförande
i dag och de motioner som väckts av
honom och herr Åkerström i andra kammaren.
Det är riktigt, att vi knutit stora
förhoppningar till Förenta Nationerna.
Det har legat och ligger alltjämt helt i
linje med Sveriges inställning och intressen
att stödja Förenta Nationernas
verksamhet och underlätta generalsekreterarens
arbete att medla, utjämna, förebygga
konflikter och isolera bränder
som uppstått. Men det vore att blunda
för realiteter, om man inte gjorde klart
för sig, att Förenta Nationerna ännu inte
på långa tag uppnått det i deras stadgar
förutsatta målet: att fungera som ett
internationellt, kollektivt säkerhetssystem.
Försvarsministern konstaterar också,
att stormakterna — i avsaknad av ett
sådant säkerhetssystem — fallit tillbaka
på den traditionella metoden att genom
militärallianser söka trygga sin säkerhet.

Jag vill framhålla, att denna jämviktspolitik
inte innebär någon avspänning
och att den dessutom innesluter påtagliga
konfliktrisker, om balansen av en
eller annan orsak skulle rubbas. Den
aktuella krisen i Mellersta Östern är ju
ett exempel på detta. Det föreligger alltid
risk att en dylik lokal konflikt, om
dess verkningar inte snabbt begränsas,
kan flamma upp till en världsbrand.
Förenta Nationerna och internationell
hjälpverksamhet kan därför inte i nuvarande
läge — som herr Dahl och hans
medmotionärer vill hävda — utgöra ett
alternativ till ett svenskt försvar. Som
det ser ut i världen stämmer en sådan
inställning illa överens med den i motionernas
ingress avgivna deklarationen
om vilja till försvar av sitt hem och sina
närmaste. Den omständigheten, att
det senaste årtiondets mera elakartade
konflikter seglat upp i Afrika och Asien,

Ang. försvarets utformning på längre sikt
där de politiska förhållandena ännu inte
stabiliserats, kan inte dölja det latenta
spänningstillstånd som råder i Europa.
En utlösning av dessa spänningar skulle
omedelbart komma att beröra Sverige
på helt annat sätt än lokalt begränsade
konflikter i andra världsdelar.

För att kunna vinna respekt för vår
alliansfrihet och vår neutralitet måste
vi ha tillgång till militära resurser som
verkar, för att använda försvarsberedningens
uttryckssätt, fredsbevarande och
vid angrepp bjuder angriparen hårt motstånd.
De militära experterna hävdar —
och det finns åtskilligt som talar för att
deras uppfattning har fullt fog för sig
— att en försvarare inte längre kan
räkna med någon nådetid för förberedelser.
Ett anfall kommer troligen blixtsnabbt.
En stat som angrips måste därför
redan i initialskedet ha tillräcklig
styrka att slå tillbaka ett överraskande
anfall.

Den snabba utvecklingen på det vapentekniska
området innebär större
räckvidd, större precision och större
snabbhet. Tempot i krigföringen blir ett
annat än för endast tio år sedan. För
att få ett effektivt försvar måste Sverige
i görligaste mån följa med i denna tekniska
utveckling.

Då nu de demokratiska partierna enat
sig om en kostnadsram på 2 700 miljoner
kronor för nästa budgetår och en
viss automatik i fortsättningen för kostnadsstegringar
på grund av teknisk utveckling
samt löne- och prisstegringar,
har det skett en avvägning gentemot de
samhällsekonomiska och statsfinansiella
synpunkterna. Jag vill uttryckligen betona,
att överenskommelsen har den karaktären
att anslagsramen inte får överskridas.
Men man får samtidigt hålla i
minnet, att statsutskottet tidigare påtalat
eftersläpningarna när det gäller försvarets
kapitalbudget. Vi saknar tillräckliga
förråd och fortifikatoriska anordningar
för att ta hand om materielen. Försvarsberedningen
har för sin del uttalat, att
anslagen under kapitalbudgeten måste
ökas. Av statsfinansiella skäl har försvarsministern
avstått från att för detta
budgetår begära ökade anslag. Han utta -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
lar dock, att en förstärkning i fortsättningen
blir nödvändig. Jag vill påpeka,
att statsutskottet har understrukit, att en
dylik förstärkning måste komma till
stånd. Det är en dålig ekonomi att skaffa
dyrbar materiel, som man inte vet var
man skall göra av.

Det beslut, som nu skall fattas, har
karaktären av allmänna riktlinjer. Den
militära uppfattningen om fördelningen
av anslagen för olika ändamål och olika
grenar av försvaret får av naturliga skäl
den största betydelse. Då vapenteknikens
utveckling går i ständigt fördyrande
riktning, måste man —■ om man vill
hålla sig inom en given kostnadsram, låt
vara med vissa automatiska tillägg ■—
räkna med besparingar på andra håll.
Försvarsberedningen förutser också, vilket
betonats av andra talare här i dag,
inskränkningar i krigs- och fredsorganisationen.
Att förutsätta att denna kontraktion
skall kunna slå igenom med en
gång vore att begära för mycket. Även
på militärt håll har man säkerligen svårt
att snabbt ställa om sig i sitt traditionella
tänkande.

Jag vill lika litet som herr Pålsson
mala mig ut ur den eniga skrivningen i
utskottet. Jag vill dock i detta sammanhang
uttala vissa tvivel om möjligheten
av att på längre sikt inom den angivna
kostnadsramen, som inte får överskridas,
räkna med den värnpliktskontingent
för armén som arméchefen föreslår.

Herr Pålsson tog upp frågan rörande
kategoriklyvningen. Jag vill då erinra
om att den kommitté, som haft att utreda
frågan om personalresursernas utnyttjande
i totalförsvaret, är förpuppad,
och att det nu finns anledning att låta
denna kommitté återuppta sitt arbete
och slutföra det.

Marinen har, som andra talare framhållit,
drabbats hårt av nedskärningsprocessen.
Jag har varit med om den
skrivning i fråga om marinens anslag,
som vunnit majoritet inom statsutskottet.
Jag skall därför inte här gå närmare in
på den saken. Riksdagen får tillfälle,
som herr Pålsson nämnde, att närmare
överväga dessa saker när marinchefens

nya materielplan, den nya flottplanen,
kommer att läggas fram nästa år eller
året därpå. Som stockholmare har jag
anledning att uttala en förhoppning om
att 1953 års beslut om utflyttning av örlogsvarvet
till Muskö skall kunna förverkligas
i något snabbare takt än den
som nu tillämpas. Både militära skäl och
huvudstadens intressen talar för en sådan
förflyttning.

Vi borde väl alla vara ense om betydelsen
av det arbete som bedrives vid
försvarets forskningsanstalt. De ökade
resurser som nu ställs till anstaltens förfogande
är, såvitt vi har kunnat finna
inom avdelningen, välbehövliga. Anstalten
kan bl. a. i större utsträckning än
hittills inrikta sin forskning på atomvapnens
verkningar och hur man skall
kunna skydda sig mot dessa, .lag kan
alltså i den punkten helt instämma i
herr Gillströms svar till herr Dahl.

När det gäller det större frågekomplexet,
tvisten om atomvapen skall införlivas
med det svenska försvaret eller
ej, har försvarsberedningen, vilket även
påpekats av herr Gillström, framhållit
att de tekniska förutsättningarna är sådana
att ett visst uppskov med ställningstagandet
kan ske. Jag har därför
ansett mig kunna ansluta mig till utskottets
skrivning på denna punkt, som för
övrigt direkt ord för ord sammanfaller
med departementschefens. Jag har i likhet
med herr Söderberg och herr Gillström
svårt att fatta den brådska som
utmärker vissa företrädare för de diametralt
motsatta uppfattningarna i denna
fråga, nämligen att riksdagen skall
binda sig redan nu för ett uttalande i
den ena eller andra riktningen. Det må
vara envar obetaget att uttala sin avsky
för atomvapen eller anse att vi bör utrusta
försvaret med sådana vapen, men
riksdagen kan inte göra något oriktigt
i att lägga frågan på is ett tag framåt.

Jag ber till slut, herr talman, få understryka
vad försvarsministern uttalat om
värdet av den samförståndslösning som
uppnåtts i försvarsfrågan. Detta har åter
omvittnats av andra talare här i dag. I
dagens läge är denna enighet av betydel -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

se både inåt och utåt. Jag ber därför,
herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Ett utmärkande drag i
den försvarsdebatt vi har haft här i landet
sedan den s. k. ÖB-utredningen offentliggjordes
på hösten 1957 har varit
och är väl alltjämt olust inför de våldsamt
stigande kostnaderna. Siffran
2 700 miljoner, som den nya organisationen
kommer att kosta, uppfattas med
rätta som ett väldigt belopp för ett land
som Sverige med våra begränsade resurser.
Jag vill för min del betona att
även jag betraktar kostnadsutvecklingen
som i hög grad oroväckande. Jag säger
det för att vad jag kommer att anföra i
fortsättningen inte skall bli föremål för
missuppfattning. Jag är inte ute för att
yrka mera pengar till försvaret än vad
samförståndslösningen förutsätter. Denna
summa är tillräckligt hög för att motivera
ett önskemål om ansträngningar
att i den löpande verksamheten söka
finna besparingar. Får jag ge uttryck åt
en personlig reflexion skulle det vara
att dylika säkert inte är alldeles omöjliga
att komma på.

Mitt intresse för försvarsfrågan, sådant
som jag kommer att utveckla det
en stund framåt, är, utöver besparingsönskemålet,
huvudsakligast att hänföra
till fördelningen av de 2 700 miljoner
kronor, som totalkostnaden har fixerats
till. Jag är nämligen inte övertygad om
att försvarets effektivitet — och det är
ju den som den nya organisationen
framför allt siktar på — vinner på den
kraftiga reducering av marinen, som
förslaget innebär. Innan jag kommer
in på det spörsmålet närmare, vill jag
emellertid göra en annan personlig deklaration,
även jag.

Diskussionen om vi skall ha kärnvapen
eller inte i det svenska försvaret
har som bekant inte givit någon sådan
klarhet, att man ansett det vara lämpligt
att nu ta ställning till denna utomordentligt
viktiga angelägenhet. Jag finner
för min del, att det är välbetänkt att

Ang. försvarets utformning på längre sikt

vänta ännu någon tid, och jag vill säga,
att om riksdagen i dag skulle ha tagit
ställning till frågan om atomvapen eller
inte, skulle jag ha lagt min röst mot sådana
vapen.

Att vi kan besluta den nya försvarsorganisationen
i samförstånd betecknar
jag för min del såsom en vinning, sakligt
sett. Men jag skulle vilja ställa frågan:
Vad innebär samförståndet, vad innebär
partiledarnas överenskommelse?
Frågan är inte alldeles omotiverad. Det
råder nämligen oklarhet om vad som
skall läggas in i överenskommelsen. Jag
har för min del tolkat partiledarnas överenskommelse
så, att den avser den totala
kostnadsramen, de 2 700 miljonerna,
däremot inte några detaljer i organisationsplexet,
såsom fördelningen av
pengarna mellan de olika försvarsgrenarna.
Om den tolkningen är riktig, och
det har jag fått bekräftat, då spörjer man
sig onekligen, varför både försvarsberedningen
och statsutskottet gång på
gång gör gällande, att en omfördelning,
en justering av summorna de olika vapengrenarna
emellan skulle innebära ett
avsteg från partiledaröverenskommelsen
— eller skall vi säga partiöverenskommelsen,
eftersom detta mera täcker
vad man menar. Man säger inte detta klart
ut, varken i försvarsberedningens dokument
eller i statsutskottets utlåtande,
men tankegången är lätt att spåra. Man
hänvisar till partiöverenskommelsen på
ett sådant sätt, att den får sken av att
omfatta inte bara totalsumman, utan även
ÖB-alternativet Adam i dess helhet. Jag
vill begagna tillfället att konstatera, att
detta är att tolka in i överenskommelsen
mera än vad som finns där.

Jag kan å andra sidan förstå varför
man gör det. Man vill undvika en träta
emellan vapengrenarna, och detta är i
och för sig ett vällovligt syfte. Men är
det ändå inte en farlig väg man har slagit
in på? Därigenom har man nämligen
förhindrat eller bidragit till att förhindra
att vi fått diskutera igenom fördelningen,
och detta har lett till att denna
inte är tillräckligt skarpt belyst. Det
finns naturligtvis en del, som gläder sig
åt detta, ty därigenom har man kommit

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
in i den trallen, att den eller de som
ursprungligen har velat låsa fast fördelningen
enligt förslaget Adam har fått
sin vilja fram. Vi har fått en fördelningssyn,
dikterad av en central, där arméns
roll i totalförsvaret överdimensionerats
och sjöstridskrafternas uppgifter i om
möjligt ännu högre grad nedvärderats.
Jag hävdar för min del, att det skulle
varit till fördel för landet och för försvarsfrågans
lösning, om den nyorganisation,
som det är fråga om, hade blivit
mera genomdiskuterad på denna punkt.
Nu har man enligt min mening i stället
kommit att förlita sig alltför mycket på
den militära visdom, som axiomatiskt
utgår ifrån, att armé och flyg är det enda
som duger nu för tiden och i framtiden,
en auktoritetstro som kanske en vacker
dag kan komma att visa sig få skadliga
verkningar.

Den sakkunskapen framträder med
mycket stora anspråk. Det får kanske
anses vara tillåtet för en lekman att göra
den reflexionen, att den är en sakkunskap
med skygglappar. När det gång på
gång hänvisas till den militära sakkunskapen,
är det den lantmilitära man syftar
till. Men det finns också en sjömilitär
sakkunskap. Är den ingenting värd
— är det detta man innerst inne anser,
fastän man inte säger det klart ut? Faktum
är nämligen, att på betydelsefulla
punkter i försvarsapparaten står den
ena militära uppfattningen mot den andra.
Chefen för marinen och den militära
sakkunskap han representerar hävdar,
att sjöförsvarets kraftiga reducering i
förhållande till armén är en nackdel,
medan överbefälhavaren driver tesen,
att flotta och kustartilleri kan tilldelas
minskade uppgifter. Vem skall nu lekmannen
tro? Försvarsministern, försvarsberedningen
och statsutskottet satsar
villigt och glatt på den lantmilitära
uppfattningen. Det finns emellertid —
och det vill jag fästa uppmärksamheten
på — en utbredd opinion här i landet,
som inte är övertygad om att ÖB har
rätt, en opinion som jag vågar uppmana
kammaren att vara lyhörd för.

Låt mig få erinra om ett vitalt förhållande.
Det är ju hög effektivitet och hög

beredskap som framför allt skall eftersträvas
i den nya försvarsorganisationen
och som sätts allra främst bland målen.
Detta är givetvis alldeles riktigt. Det
finns all anledning, inte minst för lekmännen,
att acceptera den synen, som
helt överensstämmer med allas åsikt om
försvarets uppgifter. Men om vi närmare
granskar hur beredskapen kommer att
te sig när det gäller sjöförsvaret och
kustförsvaret, vad finner vi då? Jo, att
denna höga effektivitet och beredskap,
som man syftar till och som man säger
sig uppnå genom den fördelning av de
2 700 miljonerna som man nu står i begrepp
att besluta, karakteriseras för flottans
vidkommande av att antalet fartygsenheter
reduceras med 30 å 40, samtidigt
som 15 kustartilleribatterier försvinner.
Detta finns inte på något sätt kommenterat
i utskottets utlåtande, men det
finns väl ändå motiv för att notera, att
detta i själva verket är ett grundskott
emot den höga beredskap som man anser
sig böra ha även när det gäller försvaret
till sjöss och vid kusterna.

Jag skulle vilja påpeka att det finns
anledning för kammarens ledamöter att
göra sig förtrogna med vad som faktiskt
inträffar när man bantar ned marinen
på det sätt som här sker. Det är en motsägelse
när det påstås, att hög beredskap
uppnås vid flottan och kustartilleriet
med den organisation man nu vill införa,
då man samtidigt berövar dem deras
möjligheter på det sätt som jag här
har nämnt.

Detta är en motsägelse som för resten
kommer igen på andra ställen i det föreliggande
materialet. Jag skall tillåta mig
att peka på en detalj, en mycket viktig
detalj. På sidan 41 i utskottsutlåtandet
kan man läsa följande mening: »Den föreslagna
begränsningen av marinens andel
av försvarskostnaderna medför otvivelaktigt
djupgående konsekvenser för
marinens krigsorganisation.» Sedan redovisar
man såsom en av dessa konsekvenser
för krigsorganisationen, att jagarna
Lappland och Värmland samt minfartyget
Älvsborg icke kan fullföljas och
vidare att en tidigare beslutad ombyggnad
av fyra äldre jagare till fregatter in -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

te kan äga rum. Det är hela den redovisning
som utskottet gör. Men de nämnda
fartygen är ju bara en liten del av det
fartygsbestånd som försvinner. Jag har
nyss angivit siffran till 30 å 40 enheter.
Denna siffra kommer inte fram i utskottets
utlåtande, som alltså ger, jag vill inte
säga en medvetet falsk bild men en
felaktig bild.

Jag talade nyss om benägenheten att
tolka in mer i partiledaröverenskommelsen
än som verkligen finns där. Ett typiskt
exempel kan läsas på den nyss
nämnda sidan 41, där utskottet söker
leda i bevis att ett fullföljande av jagarbyggena
skulle innebära ett avsteg från
försvarsuppgörelsen. Tillåt mig att beteckna
detta som demagogi. Både motionärerna,
till vilka jag hör, och reservanterna
har såvitt jag kan finna hela tiden
rört sig innanför den överenskomna totalramen.
Hur ett bifall till motionen om
jagarbyggenas fullföljande skulle kunna
betyda ett avsteg från försvarsuppgörelsen
är för mig omöjligt att förstå. I
själva verket kan nog inte någon av utskottets
ärade ledamöter förstå det heller,
men då frågar man sig varför utskottet
skriver på detta sätt i sitt utlåtande.
Det liknar ett försök att förvirra
begreppen.

En annan detalj i försvarsdiskussionen
finner jag också rätt betecknande.
När man skall klassa ned sjöförsvarets
uppgifter, talar man med förkärlek om
att flottan inte skall ha några »stora
övervattensfartyg». Nej, men vem har påstått
det? De två kryssare som vi har och
som onekligen är stora övervattensfartyg
har begränsad livslängd, och de försvinner
när livslängden är slut. Ingen drömmer
om att ersätta dem med liknande
fartyg. Men så kommer det som jag vill
kalla det försåtliga. Man sätter likhetstecken
mellan dessa störa övervattensfartyg
och jagarna och vill ge sken av
att det i själva verket är de senare som
är de stora övervattensfartygen. Syftet
är tydligen att söka bibringa opinionen
den uppfattningen, att det är jagarna
som är för stora för flottans uppgifter
och att det är de som bör försvinna.
Men lägg nu märke till en sak: det finns

Ang. försvarets utformning på längre sikt
inte någonstans, inte i överbefälhavarens
utredning, inte hos departementschefen,
inte hos försvarsberedningen och inte
hos statsutskottet en rad skriven, där det
anföres några militära motiv för att jagarna
skulle vara olämpliga eller mogna
för avskrivning. Detta är något som
kommit in i diskussionen — varifrån vet
jag inte — i avsikt att förvirra den.

När marinchefen föreslår avbeställning
av de två jagarna Lappland och
Värmland, gör han det ingalunda ut
ifrån militära motiv. Hans skäl är uteslutande
ekonomiska. Han har för litet
pengar att röra sig med, och när han bedömer
vad han skall göra med sina begränsade
anslag finner han det nödvändigt
att skära bort de två jagarna. Han
gör det inte för att de inte skulle vara
motiverade av militära skäl utan för att
man helt enkelt inte har råd att bygga
dem.

Det är därför den motion kommit till,
i vilken vi föreslår att jagarna ändå skall
byggas och de därför nödvändiga pengarna
tas från en annan post innanför —
jag upprepar det —■ innanför totalkostnadens
ram. Var skall de då tas? Vi föreslår
att man skall ta de erforderliga
pengarna från arméns och flygets materielanslag.
Hur mycket pengar rör det
sig om? De två jagarna kommer inte,
som utskottets ärade talesman upplyste
om för någon timme sedan, att kosta 210
miljoner, utan de kommer att kosta 180
miljoner. Drar man från dessa 180 miljoner
kronor det som redan har betalats
ut och dessutom vad avbeställningarna
kommer att kosta, så får man kvar en
nettokostnad för jagarna som, utslagen
på de sex byggnadsåren, blir 21,3 miljoner
kronor per år.

Jag skulle vilja jämföra denna siffra
med ett annat belopp, ett belopp på 8,3
miljarder kronor — 8 300 miljoner. Vilket
belopp är det? Jo, det är det belopp
som vi nu står i begrepp att besluta till
arméns och flygets materielanslag för
den närmast framförliggande åtta-tioårsperioden.
Om utskottets ärade talesman,
som skakar på huvudet, vill vara
vänlig att titta i utlåtandet — jag skall
senare återkomma till vilken sida det

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
gäller — skall han finna att det är vad
materielanslaget innebär. Om man från
denna summa årligen skulle ta 21,3 miljoner
för att fullfölja jagarbyggena, så
tycker nog jag för min del att det inte
är mycket att säga om. Det framstår åtminstone
för mig såsom liggande innanför
möjligheternas gräns.

Innan jag återkommer till detta, vill
jag fästa uppmärksamheten på en annan
liten detalj, som också kan ha sin betydelse
i sammanhanget. Försvarsministern
lägger, såvitt jag kan finna, mycket
stor vikt vid att den tekniska utvecklingen
inom försvaret skall främjas.
Han hänvisar särskilt till robotvapnen.
För de sjöburna och kustbaserade
robotvapnen framtvingas emellertid genom
den anslagsbegränsning, som sker i
marinens budget, väsentliga inskränkningar
i kvantitativt hänseende. Såvitt
jag kan förstå pekar den tekniska utvecklingen
bl. a. mot att det attackflyg
som kan utnyttjas av sjöförsvaret ganska
snart måste ersättas med kustuppställda
och fartygsburna robotar. Om man sammanställer
dessa två fakta, så framstår
det åtminstone för mig såsom i dubbel
måtto märkligt, att man gör dessa ingrepp.

Nu skall jag be att få återkomma till
de 8,3 miljaderna. Departementschefen
säger på s. 22 i utskottsutlåtandet, där
försvarsministerns resonemang refereras,
att man icke »nu binder sig för en
för lång tid framåt låst försvarsorganisation
eller för en avvägning i detalj».
Men hur är det i verkligheten? Titta på
s. 134 och 174, där arméns respektive
flygets materielplaner diskuteras! När
man läser vad som står där, blir man
litet förvånad, om man håller i minnet
vad försvarsministern nyss sagt på s.
22. På s. 134 och 174 fixeras nämligen
flygvapnets och arméns materielanskaffning,
såsom jag nyss sade, för de närmast
kommande åtta—tio åren till 8,3
miljarder kronor. Detta är ostridigt. Armén
får därav 3 miljarder och flyget
5,3 miljarder. Samtidigt skall vi nu besluta
att skjuta frågan om marinens materielanskaffning
på framtiden i avvaktan
på att den nya flottplanen skall bli

färdig. Men därmed låser man försvarsorganisationen,
tvärtemot vad försvarsministern
säger sig vilja göra. Vi beslutar
att 8,3 miljarder kronor skall gå till
flyget och armén och att vi skall ta
ställning till anslaget till flottan senare.
Men taket finns ju där, de 2 700 miljoner
kronor som vi i dag skall besluta, jämte
de 2,5 procenten i årligt tillägg. Armén
skall ha sitt, flyget skall ha sitt. Kvar
till marinen blir det lilla belopp, som i
dag fixeras och vars storlek därmed
praktiskt taget låses.

Nu säger man om det förslag, som motionärerna
har framlagt, att det inte går
att ta pengar från flyget eller armén och
flytta över dem till marinen, därför att
detta skulle stå »i uppenbart motsatsförhållande»
till principen »att krigsmaterielens
modernitet så långt möjligt
vidmakthålles». Jag har satt ett frågetecken
även inför det uttalandet. Jag
erinrar mig nämligen olika resonemang
från i höstas och tills nu med bland
andra talesmän för flyget, av vilka framgått
att flygplan inom en snar framtid
kan komma att ersättas med robotvapen.
Jag skulle vilja ställa frågan: Om
man förskjuter tidpunkten för övergång
från flygplan till robotar med en eller
annan månad, händer då verkligen en
katastrof? Ingen har ju hittills velat göra
gällande något sådant. Det skall bli
intressant att se, om någon gör det i
fortsättningen.

Jag kan inte neka mig nöjet, herr talman,
att ställa utskottets uttalande, att
krigsmaterielens modernitet skulle äventyras
genom detta ingrepp, i belysning
av vad som faktiskt hänt och händer
på marinsidan. År 1952 fastställdes en
sexårsplan för flottans ersättningsbyggnad.
Den blev omedelbart förvandlad
till en sjuårsplan och är nu i realiteten
en nio-tioårsplan. När ett fartyg tillhörande
flottan har uppnått sin livslängd
och skall utrangeras, ersättes det då omedelbart
med ett annat fartyg? Svaret är
nej. Det händer ytterligt sällan, om det
ens händer någon gång. Det blir mer
eller mindre betydande glapprum.

Exemplifieringen av hur man mäter
med olika mått när det gäller armén och

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

flygvapnet å ena sidan och marinen å
den andra skulle kunna fortsättas nästan
hur länge som helst, men det får
räcka med vad jag har sagt.

Sedan jag gjort dessa reflexioner, vill
jag med tillfredsställelse notera att utskottet
bemödat sig om att skriva välvilligt
om marinen. Det gjorde nu utskottets
ärade talesman herr Gillström
ett stort nummer av i sitt anförande.
Han tyckte att utskottet skrivit så bra,
att marinens talesmän kunde vara nöjda.
Utskottet säger nämligen på något
ställe att marinen inte bör belastas alltför
hårt. Det är som sagt ett vackert uttalande.
Det har bara det felet att det inte
förpliktar till någonting. Ty det som
utskottet betecknar som en »uppräkning»
till förmån för marinen, ÖB:s 365
miljoner till 420, är i själva verket ingen
uppräkning alls utan en betydande
nedräkning. överbefälhavarens 365 miljoner
i förslaget Adam är ju, jag frestas
att säga det, en godtycklig siffra, framsprungen
ur det armébetonade resonemang
som ligger till grund för ÖB:s avvägning.
De 420 miljoner, som utskottet
föreslagit, bör ju rimligen inte jämföras
med 365 miljoner utan med det belopp
som marinchefen har ansett vara oundgängligen
nödvändigt för att anpassa
marinen till dess uppgifter i den nya
försvarsorganisationen, och det beloppet
är om jag inte minns fel 474 miljoner
kronor. Alltså är utskottets 420 miljoner
inte någon uppräkning, utan alldeles
tvärtom. Men det är klart att 420
miljoner är mer än 365, det skall jag
villigt medge, och när man inte kan få
det bästa, får man väl nöja sig med det
näst bästa, även om utskottets siffra inte
ens representerar det. Utskottet tror sig
ha skrivit och handlat välvilligt mot marinen,
men det inskränker sig till tron.
Jag vet inte vad min ärade vän, prosten
Mogård, skulle säga, men jag föreställer
mig att det är fråga om att »tron verkar
det visserligen inte».

Herr talman! Det kan kanske räcka
med dessa exempel på bristande överensstämmelse
mellan teori och praktik
då det gäller ett resonemang som förs
av dem, som bär ansvaret för att sjöför -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
svaret nedklassas för framtiden. Det är
axplock ur ett material, som bjuder på
åtskilligt mer av intresse.

För en betydande del av svenska folket
framstår de motiv, som lett fram till
utskottsutlåtandet, i vad detta avser behandlingen
av marinen, såsom märkligt.
Vi kan ändå inte komma ifrån, och flera
talare har understrukit den saken,
att vi har en mycket lång sjögräns. Vi
är ett havsomflutet land. Det framstår
för många såsom förvånande, att vi skall
lämna den stora yta, som vi har fått till
skänks, åt sitt öde, låta en presumtiv
fiende passera den utan större hinder
och medvetet inrikta oss på att bekämpa
denne fiende först när han har kommit
i land. Ty ju mindre möjligheter vi
ger vårt sjöförsvar och vårt kustartilleri,
desto lägre blir effekten av dess arbete
och desto större risken för att fienden
verkligen kommer i land och för att vi
får ta emot honom på svenskt territorium.
Vore det inte bättre att möta honom
ute till havs, där han är mest sårbar? En

annan synpunkt, som utskottet
också tar på med mycket lätt hand, gäller
frågan om att skydda och säkra vår
import. Har vi otillräckligt med eskortfartyg,
blir möjligheterna att skydda
importen väsentligt mindre — en synpunkt,
som har understrukits mycket
kraftigt av representanter för Svenska
sjöfolksförbundet, rederinäringen m. fl.
Denna synpunkt har viftats bort såsom
oväsentlig. Jag tror inte att den är oviktig.
När ofärd står för dörren, är det
ingen hejd på det förtroende, vi har för
vårt sjöfolk. Vår respekt och vår beundran
för detta når då ganska stora höjder
och får vältaliga uttryck. Nu förefaller
det som om man inte ens kommer
ihåg, att vi behöver på köl hitfraktade
varor, bl. a. livsmedel, för att över huvud
taget kunna härda ut vid en avspärrning.

Den diskussion, som har förts sedan
ÖB-utredningen lades fram i höstas och
tills nu, har gett oss en lärdom och en
erfarenhet, nämligen att ju mer man diskuterar
dessa ting, desto starkare växer
sig den opinion, som anser att det före -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ligger risker för att man gör ett misstag,
när man fördelar pengarna på detta
sätt mellan försvarsgrenarna och —
jag höll på att säga — förvandlar vårt
sjöförsvar till en skugga av sitt nuvarande
jag. För min del är jag övertygad om
att det är ett ödesdigert misstag, men om
så blir fallet får väl framtiden visa.

Jag skall, herr talman, be att med dessa
erinringar få yrka bifall till motionen
nr B 17 i denna kammare ävensom
till motionen nr B 53, också avgiven i
denna kammare. Till en delfråga i utskottsutlåtandet
skall jag be att få återkomma,
men jag lovar att då uttrycka
mig avsevärt kortare.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den lösning av försvarsfrågan
i samförståndets tecken som nu
förestår tolkar jag på det sättet, att de
demokratiska partierna som är representerade
i riksdagen både inåt och utåt
vill markera det gemensamma ansvaret
för nationens säkerhet. Den innebär också,
att den allmänna samling kring försvaret,
vilken grundlädes under det andra
värlskriget, alltjämt består. Vi som
tillhör den generation, som har upplevt
två världskrig och som lever under ständigt
hot av ett tredje världskrig, behöver
ju inte särskilt övertygas om behovet av
ett försvar.

Vårt land har också sedan det andra
världskrigets början utan stöd av några
internationella allianser försökt att bygga
upp ett respektingivande försvar. Vi
har valt att gå vår egen väg dels därför
att det svarar mot vår uppfattning om
vad som bäst gagnar vår egen fred och
vårt oberoende men dels också på basis
av vår uppfattning om vad som bäst gagnar
freden i den del av världen, som vi
lever i. Vår alliansfria utrikespolitik
skulle dock inte ha tillvunnit sig respekt
från något håll, om den inte haft stöd i
ett starkt försvar. Både utrikespolitik
och försvarspolitik tjänar ju i vårt land
i första hand uppgiften att hålla oss
utanför kriget och trygga vår fred och
vårt oberoende. Att hävda, att vi skulle
kunna fortsätta neutralitetspolitiken men

samtidigt avrusta eller kraftigt reducera
försvarets styrka, är så som världen i
dag ser ut enligt min mening en fullständigt
ohållbar ståndpunkt. Ett avrustat
Sverige skulle inte kunna föra en
självständig utrikespolitik, och det är
bl. a. vetskapen om detta faktum som
har främjat den enighet i försvarsfrågan,
vilken blev resultatet av försvarsberedningens
arbete och av förhandlingar
mellan ledningarna för de demokratiska
partierna.

Vi vill således med all kraft fullfölja
vår alliansfria utrikespolitik. Konsekvenserna
av denna hållning får vi då ta
genom att vidmakthålla och utveckla ett
försvar. Hur starkt detta bör vara är
naturligtvis beroende på olika omständigheter,
och vid bedömningen av den
frågan spelar självfallet det internationella
läget på kortare och längre sikt in.
Hade vi bedömt läget så, att vi nu kunde
se fram mot en lång period av fred
i världen och internationell avspänning,
då kunde vi ha begränsat våra försvarsanstalter.
Men en sådan bedömning svarar
inte mot den faktiska verkligheten.
Förhållandet mellan de båda stormaktsblocken
i öst och väst visar ju inga tendenser
att förbättras. Misstron har väl
tvärtom under senare år tilltagit. Vi har
under de allra senaste veckorna upplevat
en skärpning av läget i Mellersta Östern,
ett av de många oroliga hörnen i
världen. Men som bekant är Mellersta
östern inte det enda oroliga hörnet. Vi
vet ju, att de största och mest djupgående
tvistefrågorna mellan stormaktsblocken
finns varken där eller i Asien
eller Afrika. De finns i Europa, alldeles
inpå våra gränser. Frågorna om Tysklands
återförening och om de ryska satellitstaternas
framtida ställning har inte
kunnat lösas. Detsamma gäller spörsmålen
om rustnings- och atomvapenkontrollen.
För oss i Sverige, som strävar efter
en fredlig lösning av dessa problem inom
Förenta Nationernas ram, är det nog
nödvändigt att konstatera, att möjligheterna
till positiva lösningar av dessa
frågor inte verkar särskilt hoppingivande
just nu.

Att det ändå, trots de många olösta

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

problemen och konfliktanledningarna,
har varit möjligt att bevara freden i
stort sammanhänger med den maktpolitiska
jämvikt som råder mellan de båda
storblocken, en jämvikt främst i fråga om
innehav av kärnvapen med fullständigt
förödande verkan. Vi har inte minst under
den senaste veckan bevittnat allvarliga
ansträngningar att hejda en öppen
militär konflikt mellan de stater, som
innehar dessa förstörelseresurser. Om
inte dessa ansträngningar skulle krönas
med framgång, kan krisen komma att utmynna
i en katastrof för mänskligheten.
Vi får innerligt hoppas, att den fulla vetskapen
om den förödande karaktären av
ett kärnvapenkrig skall förmå de båda
sidorna att finna en annan väg ur det
aktuella krisläget, en väg som räddar
freden.

Jag tror inte det är nödvändigt att göra
någon mer ingående analys av läget
i världen för att motivera det förestående
försvarsbeslutet, och övergår därför
till att säga några ord om bakgrunden
till den försvarsordning, som vi nu behandlar.

I första hand föranledes ju förändringarna,
såsom här tidigare sagts, av den
militärtekniska utvecklingen och de
kostnadsfördyringar som den framkallat.
Vapnen blir effektivare och tekniskt mera
fulländade men samtidigt mycket dyrare.
För att få råd att något så när följa
med i denna utveckling när det gäller
moderna vapen tvingas vi att göra besparingar
på vissa håll inom försvarsorganisationen.
Och det är detta som nu
sker. Vårt försvar kommer att minska
rent kvantitativt — det gäller samtliga
försvarsgrenar — men detta uppväges
av kvalitativa förstärkningar. Alla försvarsgrenar
kommer att tillföras effektivare
vapen, forskningen får ökade anslag,
robotvapnet utvecklas o. s. v.

I fråga om kostnaderna har jag i departementschefsanförandet
tillåtit mig
konstatera, att den företagna kostnadsramen
på 2 700 miljoner bör bedömas
mot bakgrunden av vad kostnaderna för
ett fortsatt provisorium skulle ha blivit.
Utfallet av fjärde huvudtiteln för budgetåret
1957/58 blir cirka 2 530 miljoner.

Ang. försvarets utformning på längre sikt

För innevarande budgetår hade jag måst
räkna med att de stora materielanslagen
skulle ha synkroniserats med de långsiktiga
anskaffningsplaner, som tidigare
godkänts av riksdagen. Vidare hade man
fått räkna med vissa automatiska anslagsstegringar
på grund av lönehöjningar
och prisstegringar. De försvarsutgifter,
som vi ut ifrån dessa förutsättningar
skulle ha fått, kan beräknas till i runt
tal 2 650 miljoner kronor. De 2,7 miljarder
kronor, som nu föreslås för innevarande
budgetår, ansluter sig sålunda tämligen
väl till vad kostnaderna skulle ha
blivit om vi tillåtit allt förbli vid det
gamla, men jag är övertygad om att vi
genom den nya inriktning, som vårt försvar
nu ges, får mer ut av pengarna i
form av försvarseffekt än vad som eljest
skulle ha blivit fallet.

Det svenska försvaret kommer inte genom
detta beslut att få sin andel av våra
gemensamma resurser väsentligt ökad.
För innevarande budgetår kommer försvarskostnadernas
andel av bruttonationalprodukten
att uppgå till i runt tal 4,5
procent, d. v. s. till samma procenttal
som under de närmast föregående sex å
sju åren. När man vet vad andra länder
kostar på sitt försvar —■ motsvarande
siffror är för USA 10 procent, för Sovjet
minst 12 procent, för England 8 procent
o. s. v. — tror jag inte man kan säga att
det beslut som nu förestår ger oss försvarsbördor
som vi inte kan bära. Andra
folk offrar mer, mycket mer. Inte heller
kommer med de automatiska tillägg som
dagens beslut innebär försvarets andel att
i fortsättningen öka eller att väga lika
tungt i vårt land som i de flesta andra
länder i världen.

Det svenska försvaret är ju uppbyggt
för rent defensiva syften. Någon tanke
på att utrusta försvaret med kärnvapen
eller fjärrvapen för vedergällningskrigföring
har vi inte. Våra tekniska och
ekonomiska resurser medger oss inte
heller att ta upp konkurrensen med stormakterna
på dessa områden. De förändringar
i vår beväpning som nu förestår
avser därför i första hand en anpassning
efter teknikens utveckling på de
konventionella vapnens område. Trots

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
kapprustningen på kärnvapenområdet
mellan stormakterna utvecklas de vanliga
vapnen, dels för att bevara den militära
slagkraften i nuet och dels för att
göra det möjligt att föra krig, utan kärnvapen.
De som behärskar kärnvapnen
känner ju bäst dessa vapens förödande
verkningar. De vet att ett krig med full
insats av dessa vapen är en ren omöjlighet,
om vår civilisation skall överleva.
Att ta första steget till ett sådant krig betyder,
vem, som än tar det, självmord.
Jag anser det vara realistiskt att räkna
med att stormakterna nästan till varje
pris kommer att söka undvika krig med
s. k. vedergällningsvapen. Eftersom man
inte tror sig om att kunna lösa alla konflikter
i världen på fredlig väg, behålls
och utvecklas de vanliga vapnen. Det
förhållandet, att vi i Sverige inte är utrustade
med kärnvapen, betyder därför
inte att vårt försvar är meningslöst eller
hopplöst otidsenligt. Vår utrustning i övrigt
är nämligen i full nivå med andra
länders.

När det gäller frågan om eventuella
svenska atomvapen vill jag erinra om att
enligt ÖB-utredningarna måste det under
alla förhållanden dröja cirka 10 år,
innan vi är i stånd att ur egen produktion
tillföra vårt försvar sådan atombeväpning.
Vårt lands resurser på detta
område medger inte en snabbare takt i
framställandet av atomvapen. Jag har
bland annat av detta skäl helt kunnat
ansluta mig till försvarsberedningens
mening om ett uppskov med ställningstagandet
i denna fråga, och jag noterar
med tillfredsställelse att utskottet har
kommit till samma ståndpunkt. Uppskovet
motiveras med att de tekniska förutsättningarna
är sådana, att ett visst
uppskov med ställningstagandet kan
ske.

Vi avstår alltså från att ta ställning
nu. Jag skall gärna medge att ett i propositionen
i varje fall inte öppet redovisat
motiv för denna hållning är det
kända faktum, som, ju också framgått av
den debatt som förts i dag, att meningarna
i denna fråga går mycket starkt
isär. Jag skall inte orda mer om detta.
Bakom enigheten i försvarsberedningen

låg en önskan från alla håll att tills vidare
undvika politiska strider i denna
fråga, och jag anser att riksdagen kan
kräva respekt för en sådan hållning.

Nu vill några reservanter i statsutskottet
att vi redan i dag skall ta ställning
i sakfrågan och göra ett bestämt
uttalande mot svensk atombeväpning.
Andra högljudda krafter, inom opinionen
i varje fall, hävdar motsatsen, nämligen
att vi bör följa det neutrala
Schweiz’ exempel och redan nu söka inträde
i atomklubben. Jag vill till det säga,
att atomklubben är världens exklusivaste
sällskap. Endast den som har utfört
ett lyckat atombombprov kan bli
medlem. Den inträdesavgiften överstiger
de flesta länders förmåga. Nu tycker inte
jag, att vi i Sverige varken skall meddela
världsopinionen, att vi aldrig tänker
söka medlemskap, eller, som ett annat
land har gjort, göra förhandsanmälan
om medlemskap. Ingetdera tjänar något
ändamål, ty det exklusiva sällskapet
är ändå slutet, till dess inträdesprovet
är avlagt. Föranmälningar tas inte emot,
och ett avböjande av medlemskap, då
ingen begärt att vi skall bli medlem, kan
väl inte heller tjäna något ändamål. Att
nu spekulera i hur vi kommer att ställa
oss i en framtid, tjänar kanske inte mycket
till i dag. Vad vi i Sverige i första
hand eftersträvar, är internationella
överenskommelser, som gör slut på kärnvapenproven
och ställer produktion och
innehav av vapnen under internationell,
betryggande kontroll. Någon önskan att
bidra till rustningarna på detta område
har vi minst av allt. Genom att hålla frågan
öppen har vi undvikit att nu inom
riksdagen och inom nationen få en upprivande
strid i försvarsfrågorna. Skulle
kärnvapenrustningarna trots allt inte
stå att hejda, ja, då är de svenska statsmakterna
obundna.

I skuggan av de fruktansvärda perspektiv,
som ett krig med kärnvapen innebär,
har, som alla vet, inom vårt land
liksom också inom andra demokratiska
länder uppstått nypacifistiska riktningar,
som i varje fall i vårt land inte bara
vänder sig mot kärnvapen utan ifrågasätter,
om vi över huvud taget skall rus -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

ta oss för ett väpnat motstånd. De som
vill att vi skall söka vårt försvar i ett
vapenlöst eller passivt motstånd eller i
en förberedd partisankrigföring, pläderar,
som vi vet, samtidigt för att de
pengar, som vi nu lägger ut på försvaret,
i stället skall användas till internationell
verksamhet. Vi skall hjälpa länder med
överbefolkning och fattigdom och därmed
visa världen, att vi inte för snöd
vinnings skull avstår från att hålla oss
med ett försvar utan vill använda så
mycket pengar i fredens och humanitetens
tjänst. Detta alternativ utgår ju
från, att vårt nuvarande försvar både är
otillräckligt och meningslöst, och från
tesen, att allt blod, som flyter vid militärt
motstånd och krig, inte tjänar något
till, inte löser några som helst problem.
Det är alltså ytterst avskyn mot
att bruka våld och att döda, som även
vägleder nypacifismen. Denna avsky
mot krig och våld delas ju av alla människor,
militärer inräknade, i detta land.
Ingen vill krig, men lika mycket som vi
avskyr krig och blodsutgjutelser, avskyr
vi tvång och rättslöshet, andligt förtryck
och ofrihet. Hade vi inte löpt några som
helst risker för att hamna i samma läge
som de diktaturer vi har i Europa —
folkdemokratierna är de flesta — kunde
möjligen nypacifismen diskuteras
som ett allvarligt alternativ, men så
länge dessa risker för vår frihet och
vårt oberoende består — Helst som riskerna
är så handgripliga — är nypacifismen
inte något alternativ. Man får
nämligen inte glömma, att vi lever i en
värld, där humanitetens grundsatser
ingalunda har slagit igenom i det internationella
umgänget eller ens inom stora
nationer. I denna brutala värld kan
man väl önska sig bort från krigets system-,
men ingen stat kan köpa sig fred
eller oberoende genom aldrig så goda
gärningar i människokärlekens eller
världshumanitetens tjänst. Vi kan varken
vända oss till världsopinionen eller
Förenta Nationerna för att få vår frihet
eller suveränitet garanterad. Den utvägen
står inget land till buds. Nej, avstår
vi från att hålla ett militärt försvar, då
får vi också vara beredda på att avstå

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 6

Ang. försvarets utformning på längre sikt
från vår frihet, från vår rätt att själva bestämma
i vårt land. Vi blir på nåd och
onåd utlämnade till de krafter, som kämpar
om världsherraväldet. Och blir vi
ockuperade av den ena sidan vid en storkonflikt,
drar vi ju dessutom över oss
angrepp från den andra. Med andra ord:
den som ger upp utan strid är ju därmed
inte fri från blodsutgjutelse utan
kan komma att få finna sig i att landet
blir förvandlat till den blodigaste av alla
krigsskådeplatser.

Det kan inte gärna ha undgått dem,
som pläderar för det passiva motståndet
och vill ställa oss i en ohållbar situation,
att det bland de krafter, som kämpar
om världsherraväldet, finns en rik och
beprövad erfarenhet av hur man på ett
effektivt och ohyggligt sätt kan bryta
ned ett passivt motstånd och tysta den
humanistiska livssynens förespråkare.
Vår enda chans att undgå en sådan katastrof
ligger i — jag säger gärna tyvärr
— att vara så starkt militärt rustade, att
vår försvarskraft inger respekt och avhåller
från angrepp. Det är för att få
leva i fred, för att i vår del av världen
kunna rädda den enskilde individens
rätt att leva sitt liv enligt vår humanistiska
livssyn, som vi håller oss med ett
försvar. Nypacifismen är ingen lösning
på ett ytterligt komplicerat och svårt
problem som vi alla brottas med.

Sedan finns det även i denna kammare
— det har vi hört genom anföranden
här i dag — en grupp som väl förordar
militärt försvar men som vill att det skall
vara mycket billigare än vad det vid varje
tidpunkt är. Herr Dahl började debatten
och yrkade bifall till reservationer,
som ger uttryck för en sådan inställning,
att vi nu skall försöka att hålla nere försvarskostnaderna
— en reservation som
ger anvisning på att försvaret skall vara
ungefär 200 miljoner kronor billigare än
vad statsutskottet har föreslagit. Jag ber
kammarens ärade ledamöter observera,
att denna reservation pekar på var vi
skall göra besparingarna, och det är i
första hand anskaffningen av flygmateriel,
underhåll av flygmateriel och tygmateriel
för armén som vi skall angripa.
Motionärerna ställer i sin motion frå -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
gan, om vårt försvar ger oss trygghet.
Denna fråga kan onyanserat varken besvaras
med ja eller nej, men mot bakgrunden
av vad jag här sagt kan vi väl
ändå dra den slutsatsen, att ett förhållandevis
starkt försvar ger större trygghet
än ett svagare. Reservanternas förslag
att skära ned materielanslagen och
just för sådan materiel, vars tekniska
utveckling är mest framträdande och
som skall förnyas, leder uppenbart till
ett försvagat försvar och ett mindre mått
av trygghet än det förslag utskottet förordar.
Den minskning med ungefär 7
procent på kostnaderna, som reservanterna
föreslår, innebär vidare just genom
att beröva försvaret möjligheten att
anskaffa den moderna materielen en
långt större minskning av effektiviteten
än vad de 7 procenten i och för sig innebär.
Yi skulle för den föreslagna summan
— 2,5 miljarder kronor — såvitt jag
förstår alltjämt ha ett dyrt försvar, men
det skulle bli ineffektivt. Härtill kommer
att reservanternas yrkande om en
minskning av anslaget för anskaffning
av flygmateriel utan tvekan är orealistiskt
mot bakgrunden av de beslut om
beställningsbemyndiganden, som tidigare
riksdagar har fattat.

Herr talman! Jag skall ta upp en av
de frågor, som liar vållat både mig och
statsutskottets ärade ledamöter de största
bekymren. Den bar gällt avvägningen
mellan försvarsgrenarna och då i första
hand anslaget till marinen. Nu vet vi sedan
gammalt, att avvägningsfrågorna är
kinkiga och besvärliga problem, som
mycket lätt vållar oenighet, vare sig frågorna
handhas av den ansvariga militära
ledningen eller av politikerna. Eftersom
det slutliga avgörandet i dessa
frågor måste falla inom riksdagen, har
vi ju under det sista halvåret och året
blivit överösta med argument från militär
sakkunskap. Statsutskottet har i stort
sett ställt sig enigt bakom den fördelning
av anslagen mellan försvarsgrenarna,
som jag i likhet med försvarsberedningen
kommit fram till. Det innebär att
man i allt väsentligt följt riktlinjerna i
ÖB-utredningarna; det har skett en

mindre justering till förmån för marinen.

Nu sade herr Berg alldeles nyss, att
dessa frågor aldrig blivit tillräckligt diskuterade,
och han gjorde liksom gällande
att vad vi här i riksdagen tar ställning
till är ett förslag, som har förelagts
oss av militärledningen eller av — som
han sade — armésidan där, medan politikerna
egentligen inte har framfört några
meningar om detta. Jag vet inte, om
herr Berg skämtade, men annars tror jag
väl ändå att herr Berg känner till att
försvarsberedningen i flera år hade detta
som sina huvudfrågor.

Under den tid jag var ordförande i
försvarsberedningen upptogs den mesta
tiden av att försöka pröva frågor, som
ytterst hade med avvägningen mellan
försvarsgrenarna att göra. Det hölls
många anföranden i försvarsberedningen
från marinens sida av precis samma
karaktär som det anförande som vännen
Berg från Karlskrona höll här nyss. Yi
har lyssnat på många sådana anföranden,
och vi har lyssnat på anföranden
från representanter för flyget och armén
också. Vi har verkligen försökt tränga
in i dessa problem. Försvarsberedningen
bestod av tre representanter från varje
politiskt parti, och där rådde från början
ingalunda någon enighet, men förhandlingarna
slutade till sist med total
enighet på denna punkt. Från denna
kammare deltog i dessa långa överläggningar
och diskussioner med militär
sakkunskap från alla läger, inte minst
marinens representanter, herrar Lodenius,
Gillström, Svärd och Larsson i
Svalöv, och alla blev eniga.

Jag skall peka på vilka fakta som
övertygade oss om att de utredningar,
som hade skett på beställning under
ÖB:s ledning, hade kommit till tidsenliga
avvägningar. Det är nämligen viktigt
att ha klart för sig, att krigsoperationer
nu och i framtiden inte utförs
försvarsgrensvis utan i samverkan mellan
enheter ur olika försvarsgrenar. Avvägningen
sker helt enkelt inte, om man
ser det realistiskt, mellan försvarsgrenar
utan mellan stridsmedel. Den snabba ut -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

veckling, som jag har talat om inom vapentekniken,
ändrar ju ständigt på den
relativa effekten och även kostnaderna
för vissa stridsmedel ändras mer än för
andra. Detta måste man också ta hänsyn
till. För var och en som försöker att
tränga in i denna problematik står det
klart att en oförändrad, evigt oförändrad
kostnadsfördelning mellan tre försvarsgrenar
möjligen kan bli följden av
tillfälliga sammanträffanden, men inte av
sakliga bedömanden från tid till annan
med hänsyn till den snabba utvecklingen.

Flottans ställning är här det ömtåliga.
Vi älskar alla flottan, och herr Berg och
jag som är födda vid havet gör det alldeles
särskilt. Därför kommer flottan att
spela en viktig roll i våra diskussioner.
Vi skall till varje pris bevaka flottan och
skydda den om den blir föremål för angrepp
eller utsatt för repressalier från
armésidan eller från politikers sida, om
vi anser att detta är obefogat. Men när
det gäller flottan vet ju alla att det länge
har rått tveksamhet om övervattensfartygen,
och bland dem räknas jagarna till
de större för ett land som inte har andra
stora krigsfartyg än några kryssare
och sedan jagarna. Tveksamheten gäller
deras möjligheter och stridsvärde i luftkrigföringens
och robotkrigföringens tidevarv.

Vi har ju efter hand anpassat vår flotta
efter de nya förhållandena, det skall
man inte glömma, det ger jag herr Berg
rätt i. Egentligen har ÖB-utredningarna
nu inte kommit fram med några nya
synpunkter på dessa problem. Vad man
har gjort nu är att man något starkare
än tidigare betonat behovet av att övergå
till det vi har talat om i tio år, nämligen
en flotta med mindre fartygsenheter.
Vi behöver en flotta. Vad vi diskuterar
är hur de fartygstyper skall se ut
som vi skall ha och som skall vara effektiva:
utbåtar, motortorpedbåtar, minsvepare
måste vi ha, och små men starkt
beväpnade konvoj- och antiubåtsfartyg
måste vi ha. Det är under utredning hur
dessa fartyg skall se ut. Men vad som
skapar tveksamheten beträffande övervattensfartyg
av större storlek är ju den

Ang. försvarets utformning på längre sikt
snabba militärtekniska utvecklingen, och
jag skall bara peka på ett par drag, som
herr Berg fullkomligt förbigick.

Hela östersjöområdet kan ju i dag
kontinuerligt dygnet om övervakas med
radar från flygplan eller på kusten. Det
kan inte ske en fartygsrörelse i Östersjön,
utan att länderna kring denna har
möjlighet att omedelbart se den. Det är
tänkbart att man inom mycket trånga
skärgårdar kan göra vissa fartygsrörelser
på ytan utan upptäckt, men radarn
ser som bekant lika bra i mörker som
under dagen. Östersjön är ett trångt område.
På det bredaste stället behöver ett
stridsflygplan ungefär 20 minuter för att
komma över till den andra sidan. På de
övriga ställena tar det inte på långa vägar
så mycken tid.

Nu har utvecklingen av vapen och
siktmedel gjort, att ett flyganfall kan
ske helt utom räckhåll för det enda försvar
mot luftangrepp som finns på våra
fartyg, nämligen luftvärnselden. Fartygen
har icke, vilken flotta de än tillhör
i Östersjön, någon enda chans vid flygangrepp,
om försvaret består uteslutande
av sådant luftvärn vi nu har.

Vi måste räkna med att en eventuell
motståndare är rustad med robotar —
robotar med målsökande egenskaper,
som ger anfallet ännu större chans, och
eventuellt robotar med atomladdning.
Utsikterna för övervattensfartyg att undgå
träffar har minskats. Det är nämligen
på det sättet, att försvarsmedlen inte
har hunnit lika långt som anfallsmedlen,
och därför har angreppet tills vidare
ett mycket kraftigt övertag. Vi får
räkna med att luftförsvaret ombord på
fartyg kommer att kräva luftvärnsrobotar.
Men utvecklingen tyder på att inte
ens robotförsvaret kan hålla jämna steg
med anfallet.

Skulle vi nu besluta oss för att bygga
flera jagare och fregatter, får vi räkna
med att dessa inte blir färdiga på många
år. I varje fall är det fyra års byggnadstid.
Dessa fartyg skulle sedan stå kvar
i krigsorganisationen ända in på 1980-talet.
Då man redan nu är tveksam om deras
användbarhet, är det väl inte skäl
att bygga jagare för 100 miljoner kronor

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
stycket, när man i en framtid måste kalkylera
med väldiga kostnader för att
förse dem med luftvärnsrobotar, om man
över huvud taget skall våga skicka dem
utanför skärgårdarna.

Vi tvingas alltid att inom ramen för
de ekonomiska resurserna väga olika vapens
effektivitet med hänsyn till deras
försvarsfunktioner. Därför har jag ansett
mig böra gå med på att föreslå att
byggandet av de jagare, som riksdagen
redan har beslutat, nu avbrytes. Jagarna
är inte kölsträclcta, men viss materiel är
beställd och måste inlösas. Jag medger
utan vidare, att detta innebär en viss olägenhet
och att ekonomiska förluster kan
uppstå på grund av avbeställningen —
det kommer vi inte ifrån. Men jag är
övertygad om att dessa båda jagare icke
kunde ha färdigställts inom ramen för
de anslag som vi nu diskuterar.

Är då vad vi lagt ut på beställningar
av turbiner, ångpannor och kanontorn

— det gäller i första hand dessa tre ting

— fullständigt bortkastade pengar? På
det vill jag svara följande.

Beträffande jagarnas pris vill jag nämna,
att i den sista skrivelsen från marinförvaltningen
priset anges till 100
miljoner kronor per styck, d. v. s. sammanlagt
200 miljoner kronor, i aktuellt
penningvärde. Vi har intill budgetårsskiftet
för en månad sedan utbetalat
cirka 25 miljoner kronor för beställd
materiel. Om vi skulle välja att bygga
jagarna färdiga, kommer vi alltså att ta
på oss utbetalningar på ytterligare 175
miljoner kronor från budgetårsskiftet.
Om riksdagen följer statsutskottets förslag,
räknar vi med att avbeställningskostnaderna
för innevarande budgetår
skall uppgå till 20 miljoner kronor. Men
härifrån skall man då räkna bort värdet
av den materiel, som kronan kan använda
för andra ändamål eller kan sälja. För
min del tror jag, att en betydande del
av avvecklingskostnaderna kan täckas på
denna väg, men jag kan inte här gå in
på varför jag är optimistisk på den
punkten.

Skillnaden mellan reservanternas förslag
om färdigställande och utskottsförslaget
är alltså såsom jag räknar — och

så måste man räkna här — 175 miljoner
kronor. Mot bakgrunden av denna kostnadsskillnad
tycker jag faktiskt inte att
det bör vara så svårt att bestämma sig
för en anslutning till utskottets linje.

Jag vill tillägga, att jag inte heller har
något att erinra mot de ytterligare förslag
som utskottet lagt fram i fråga om
bestridandet av avvecklingskostnaderna.

Till sist, herr talman, vill jag rikta
ett tack till statsutskottet för välvillig
behandling av proposition 110. De delar
av propositionen, som gäller rationaliseringar
och indragning av förband
och som utskottet har skjutit på, får vi
behandla till hösten. Jag skall inte opponera
mig mot denna försening. Den
kanske inte har någon praktisk betydelse.
Jag erkänner att utskottet haft
ont om tid, men jag tar fasta på vad
utskottet skriver om att organisationsändringar
måste genomföras i minst den
omfattning, som departementschefen föreslagit.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Försvarsministern sade,
att han under de senaste åren i sitt arbete
i försvarsbredningen har lyssnat
till många anföranden från militärt sakkunnigt
håll i avvägningsfrågorna. Får
jag säga, att det har jag också gjort i
all enkelhet, och jag har liksom försvarsministern
bemödat mig om att
lyssna inte bara till en part, utan till
alla i sammanhanget aktuella parter. Jag
har inte kunnat komma ifrån det bestämda
intryck, som jag tidigare redovisade,
nämligen att här står militär
uppfattning mot militär uppfattning, den
ene sakkunnige är emot den andre. Någon
enighet finns inte.

En mening, som jag tycker fortfarande
har starka skäl för sig, går ut på
att sjöförsvaret, flottan och kustartilleriet,
alltjämt har så betydelsefulla uppgifter
i vårt försvar, att om man alltför
mycket begränsar anslagen till den vapengrenen,
så reducerar man förutsättningarna
för den effektivitet, som är
målsättningen i den nya försvarsorganisationen.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Nu säger försvarsministern, att man
har till sist hela vägen igenom och ned
till statsutskottet kommit överens och
blivit enig om den avvägning av anslagsfördelningen,
som här föreslås.
Tillåt mig säga, att det är en enighet
med modifikation. Vi har i dag lyssnat
till flera framträdande ledamöter av
statsutskottet som har förklarat, att de
har varit ytterligt tveksamma om de
skulle gå med på denna kraftiga beskärning
av anslagen till marinen. De har endast
under trycket av någon makt, som
jag nu inte skall försöka identifiera,
böjt sig för resonemangen och accepterat
det, som man kallar för enighet men
som jag vill säga är en villkorlig enighet.
I varje fall har hos åtskilliga hjärtat
inte varit med.

Jag har inte möjlighet på den korta
tid som står mig till buds att gå in på de
resonemang försvarsministern tog upp
här, men en liten reflexion får jag ändå
tillåta mig. Försvarsministern sade, att
det ändå är rätt naturligt, att fördelningen
mellan vapengrenarna av tillgängliga
anslag förskjuts från period
till period — man kan här inte ha någon
fastlåsning.

Jag håller fullständigt med försvarsministern
på den punkten — jag är i
själva verket honom mycket tacksam
för att han konstaterar detta. Det ger
mig nämligen anledning att fråga: Hur
kan det då komma sig, att armén har
låst fast sin procentsiffra till 36 och icke
kan rubba denna på vis i världen, medan
man däremot skjutsar med marinen
och i ett enda penndrag reducerar den
med 50 procent?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill säga ytterligare
ett par ord i avvägningsfrågan. Jag har
svårt att följa herr Bergs resonemang,
ty jag resonerar inte på samma sätt som
lian om avvägningen. Vi tänker inte riktigt
på samma linje.

Vad beträffar det herr Berg tog upp,
nämligen frågan om det finns någon
enighet eller om det bara är dekret, vill
jag erinra om att inom militärledningen,

Ang. försvarets utformning på längre sikt
som består av överbefälhavaren, chefen
för marinen, chefen för armén, chefen
för flygvapnet och dessutom chefen för
forskningsanstalten, råder det med undantag
för chefen för marinen enighet
om inriktningen av försvaret. Chefen
för flygvapnet och chefen för armén har
liksom chefen för marinen hävdat, att
deras respektive försvarsgrenar dock
bör ha väsentligt större anslag. Det gäller
alla tre. Enighet med undantag för
chefen för marinen förelåg alltså inom
militärledningen.

Nu har försvarsberedningen, som har
bestått av tre riksdagsmän från varje
demokratiskt parti, suttit i två år och
sysslat just med dessa frågor om avvägningen
och den militärtekniska utvecklingen.
Den har försökt att sätta sig in
i vad det betyder om vi får ett starkare
flyg och om vi får robotvapen. Det får
konsekvenser, ty vi kan då t. ex. inte
ha en så stor armé och en så stor flotta
som tidigare.

Alla dessa problemställningar är diskuterade.
Försvarsberedningen har haft
egen sakkunskap med de främsta inom
varje försvarsgren och därtill kommer
forskningsanstaltens civila forskare.
Denna parlamentariska församling har
sannerligen inte kommit fram till sin
enighet utan att först verkligen ha fått
brottas med problemen. Herr Berg från
Karlskrona gör saken alldeles för lätt
för sig, om han tror att denna försvarsberedning
bara suttit där och blivit lurad
av armégeneralerna.

Jag vill erinra vännen Berg om att försvarsberedningen
gjorde vissa avvikelser
— inte så oväsentliga — ifrån de förslag
som kom från ÖB-utredningen. En av de
väsentligaste avvikelserna var ett tillmötesgående
mot marinen. Det uttalade
sig försvarsberedningen för. Jag avslöjar
väl ingen hemlighet om jag säger, att
bakom försvarberedningens uttalande
ligger ingen som helst önskan att vi
därmed skall bygga ytterligare större
övervattensfartyg, utan bakom försvarsberedningens
uttalande ligger en önskan
att vi skall förstärka kustartilleriet inom
marinen. Vad man där tänker på är det
som herr Berg själv har pekat på, näm -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ligen att här skall dras in vissa kustartilleribatterier.
Vad beredningen närmast
ville var att man snabbare skulle
ersätta dessa äldre batterier. Det är alltså
inte något uttalande till förmån för
flottan, utan till förmån för marinen
och den del inom marinen som heter
kustartilleriet. Försvarsberedningen var
nog ganska övertygad om att utvecklingen
framför allt på robotområdet och
flygområdet tills vidare — jag måste naturligtvis
säga tills vidare — har försämrat
flottans möjligheter i trånga farvatten.

Det är vidare inte fråga om någon fastlåsning
på annat sätt än att man i propositionen
anger vissa relationer för
framtiden, och det har statsutskottet
accepterat. Vi kommer ju inte ifrån att
peka på vad det kostar under en åttaårsperiod
i fråga om materielanslagen.
Men i fråga om marinen vill jag erinra
herr Berg om att vad vi nu avvaktar är
en flottplan. Jag har inte för min del
tagit ställning till marinens storlek
längre än till nästa budgetår, och statsutskottet
har på den punkten varit angeläget
att stryka under detta. Dessa
diskussioner får vi alltså återkomma till.
Vad vi nu vill ha är en plan från marinledningen
som visar hur en flotta i robotarnas
och flygets tidevarv skall se ut.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag delar naturligtvis
fullständigt försvarsministerns uppfattning
att det är av värde, att man i denna
tid får en övervägd flottplan, anpassad
till den högtekniska utvecklingen. På den
punkten råder ingå meningsskiljaktigheter
oss emellan.

Låt mig få göra ett påpekande på en
annan punkt — försvarsministern aktualiserade
den själv på ett utomordentligt
intressant sätt. Han sade, att övervägandena
beträffande fördelningen av anslagen
mellan försvarsgrenarna har skett
under mycket långvariga förhandlingar
och att man till sist hade kommit till
enighet på det sättet, att två, d. v. s. arméns
och flygets chefer, kommit över -

ens, medan den tredje bar stått vid sidan
om. Det är alltså en villkorlig enighet,
och det var detta jag tillät mig påpeka
för en stund sedan.

Ställ nu detta i belysning av vad som
hände år 1954, då man gjorde en likadan
utredning och träffade likadana överväganden.
Då presenterade överbefälhavaren
i samråd med de honom underställda
vapengrenscheferna —- arméchefen,
flygchefen och marinchefen — ett utredningsförslag
som verkligen var enigt;
där var man helt överens. Nu frågar
man sig: Varför kunde sådan enighet inte
uppnås denna gång, tre år senare? Det
måste bero på någonting. Jag skall inte
ta upp en diskussion på den punkten, ty
jag hinner inte genomföra resonemanget.
Jag bara fäster försvarsministerns uppmärksamhet
på att det måste ha inträffat
någonting under tiden. Vad det är
som inträffat, det kunde vara intressant
att undersöka.

Så ett ord om övervattensfartygen.
Den nya flottplanen torde komma att
ge besked om hur man ser på den saken
från den marina expertisens sida.
Låt mig emellertid fästa uppmärksamheten
på en sak, som jag förut talat om:
bär har icke på något ställe i hela dokumentsamlingen,
levererad av departementschefen,
försvarsberedningen och
statsutskottet, med ett ord angivits militära
skäl som motiv för avbeställning av
jagarna. Avbeställningarna är uteslutande,
jag upprepar det på nytt, dikterade
av ekonomiska hänsyn. Man har inte råd
att bygga dem. Hade man råd att bygga
dem, så gjorde man det. Det är alltså
litet för tidigt att ta ställning till frågan
om övervattensfartygen, men om en långvarig
diskussion just nu kunde tas upp
på den punkten, kunde jag utreda att
även jag intar den ståndpunkten, att utvecklingen
går i riktning från de stora
övervattensfartygen till de mindre flytetygen
och till undervattensbåtarna.

Som kammarens ledamöter har behagat
finna, har jag inte med ett ord
nämnt Karlskrona. Jag har undvikit detta
med avsikt för att ingen skulle inbilla
sig, att jag står här och talar för en speciell
stad. För övrigt har flottans huvud -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

station för länge sedan flyttats därifrån,
och förflyttningen av återstående fartyg
till Stockholm pågår med all kraft. Gärna
för mig kan vi ta bort det som ännu
är kvar i Karlskrona och lägga det någon
annanstans. Jag resonerar på samma
sätt som försvarsministern ifrån den
utgångspunkten, att här är det fråga om
hur vi bäst når den effektivitet i försvaret,
som den nya organisationen syftar
till. Och jag menar att det finns risker
för att vi inte når den effektivitet vi
vill ha genom att skära ned marinen så
kraftigt, som vi här har gjort.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det kan vara anledning
att bestyrka försvarsministerns uppgifter,
att försvarsberedningen först efter mycket
Ingående prövning och först efter ett
mycket omfattande utredningsarbete
kom fram till den samlade ståndpunkt
som har fått uttryck i beredningens betänkande.
Det är alltså inte på det sättet,
att avvägningen mellan de s. k. vapengrenarna
har kommit fram från den ena
dagen till den andra.

Det väsentliga då försvarsberedningen
tog sin ståndpunkt var för det första, att
vi kom fram till att detta vapengrenstänkande
är föråldrat, för det andra de
uppgifter vi fick om den marginella effekten
på de olika försvarsgrenarna av
en annan avvägning och för det tredje
vår bestämda önskan att inom en bestämd
kostnadsram nå fram till en så
hög grad av total effektivitet som möjligt.

Man kan naturligtvis nu, med stöd av
en synbarligen mycket omfattande militär
erfarenhet, här i kammaren betvivla
riktigheten av dessa slutsatser, men då
får man nog vara vänlig att se frågan
från en något vidare aspekt än den som
herr Berg har lagt på den. Man får med
andra ord avstå från att se frågan ur
någon exklusiv marinsynpunkt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
inom behörig tid utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Ang. försvarets utformning på längre sikt

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Med risk att efter försvarsministerns
framförande bli kallad
»nypacifist» känner jag ett behov av att
deklarera min inställning till krigsmaktens
framtida organisation och kostnader.

Såväl försvarsberedningen som departementschefen
har uttalat att den tekniska
utvecklingen på det militära området
inom en mycket snar framtid måste
påverka vår krigsmakts organisation
och utformning samt att vid dess nya utformning
samhällsekonomiska och statsfinansiella
synpunkter måste tillmätas
stor betydelse. Statsutskottet har inte
haft någonting att invända häremot, men
enligt min uppfattning kan det ifrågasättas
huruvida det verkligen har tagit
konsekvenserna av detta resonemang på
någon av dessa två huvudpunkter.

Jag är ingen militärteknisk expert,
men jag vågar ändå påstå att den tekniska
utvecklingen har sprungit ifrån en
sådan krigsmakt, som vi i dag är beredda
att satsa inemot tre miljarder på och
som rätt snart kommer att kosta fyra
miljarder kronor. Försvarsministern
konstaterar ju i sin proposition att kärnvapnen
ökar på båda de för terrorbalansen
ansvariga sidorna, i både antal och
mångsidighet, och vi vet alla att det i
dag inte existerar något försvar mot dessa
kärnvapen; det sade också försvarsministern
alldeles nyss. Inte heller stormakterna
har något försvar mot kärnvapnen,
utan de skyddar sig bakom vedergällningens
princip. Att Sverige skulle
skaffa sig vedergällningsvapen är väl
för de flesta i denna kammare en främmande
tanke och i varje fall för mig
fullständigt utesluten. Jag har liksom försvarsministern
aldrig varit anhängare
av det organiserade självmordets princip.

Återstår alltså det alternativet, att ett
kommande krig skulle komma att föras
med konventionella vapen. Hur stora våra
chanser skulle vara även i ett sådant
krig förstår var och en av att vår militära
styrka även efter de stora anslag,
som vi i dag står beredda att ge, bara
uppgår till en eller annan procent av en

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
stormakts styrka, .lag har en känsla av
att den mycket omtalade respekten för
den svenska krigsmakten inte är så förfärligt
stor utomlands. Högerns ledare
uttalade häromdagen, att vi inte bör försöka
spela världens samvete. Herr Ohlon
har i dag sagt, att det inte var så stor
mening i att en viss småländsk redaktör
varnade Bismarck. Jag tror att våra utsikter
att använda maktspråk i världen

1 dag är ungefär lika stora som den småländske
redaktörens utsikter på sin tid.

Naturligtvis kan man uppkonstruera
lägen där en för våra förhållanden stark
krigsmakt kan ha en fredsbevarande effekt,
men det torde inte heller vara så
svårt att konstruera lägen, där motsatt
effekt kan vara för handen.

Låt mig, herr talman, också säga några
ord om den ekonomiska sidan av saken,
som enligt mina i början citerade
källor liar mycket stor betydelse.

Vi startade budgetåret 1957/58 med
en militärhuvudtitel vars driftsutgifter
beräknades till 2 242 miljoner kronor,
men vid budgetårets slut var summan
enligt utlåtandet uppe i över 2 600 miljoner,
och enligt vad försvarsministern i
dag har meddelat är den nu uppe i

2 650 miljoner kronor. Det är tydligen
meningen att vi skall starta det nu påbörjade
budgetåret med en militärhuvudtitel,
vars driftsutgifter beräknas till omkring
2 700 miljoner, och vad summan
kommer att vara vid budgetårets slut vet
väl ingen. Man noterar tacksamt att utskottet
har tänkt sig ett s. k. idiotstopp
— för att nu använda det uttryck som
herr Ewerlöf begagnade vid den ekonomiska
debatten i riksdagen i fjol — vid
2,7 miljarder, men huruvida detta blir
verklighet återstår väl att se. Redan denna
summa har emellertid tvingat riksdagen
till nya pålagor i form av punktskatter.
Om den i varje fall för mig mycket
glädjande tendensen för alkoholkonsumtionen
står sig — en sjunkande konsumtion
— så kommer inte punktskatterna
på långa vägar att räcka till, utan
pengar måste skaffas fram på annat sätt.

Men redan nästkommande budgetår är
det slut med prisstoppet. Automatiska
kostnadsökningar i form av löneökning -

ar och prisökningar skall ersättas, och
det är väl inte så mycket att säga om
den saken. Vidare skall de tekniska
framstegen föranleda en höjning med 2,5
procent per år. Dessutom förutsätts
kraftiga höjningar av investeringsanslagen.

Att de partier som i pensionsdebatten
mycket energiskt varnade för alla inteckningar
i framtida produktionsresultat,
i dag tänker svälja denna 2,5-procentiga
inteckning utan betänkande, det förefaller
underligt. Vi har i dag brister
på de flesta områden i vårt land. Våra
resurser har inte räckt till. Det fattas
ett tusental klassrum i våra skolor, det
råder en skriande brist på platser inom
mentalsjukvården, det är brist på ungdomsvårdsskolor,
vägarna behöver upprustas
o. s. v. Under dessa omständigheter
tycker jag knappast, att statsutskottet
har tagit de statsfinansiella hänsyn
det tidigare pratades om. Vi har också
i enighet beslutat om stora utgifter för
nästa budgetår. Jag tänker då närmast
på folkpensionen och att det föreligger
mycket stora krav på skattelättnader.
Den kammarledamot som tror att vi under
de närmast överblickbara budgetåren,
utan att ens avhjälpa de nämnda
bristområdena, kommer att klara de
ökade militärbördorna utan nya pålagor
eller inskränkningar i de förmåner vi
vant oss vid, den vågar jag kalla en
statsfinansiell ljusblå optimist.

Från utskottets sida framhålles, och i
varje fall har det framhållits i den debatt
som förekommit, att det här inte är
fråga om upprustning utan om avrustning.
Man gör jämförelser med försvarets
andel av nationalprodukten nu och
tidigare och vissa internationella jämförelser.
På den senare punkten vill jag
göra den reflexionen: måste vårt neutrala
land delta i den våldsamma kapprustning
som de stora stormaktsblocken gör
sig skyldiga till?

Beträffande militärkostnadernas andel
av bruttonationalprodukten, som ju nu
beräknas till omkring 5 procent, har
jämförelse gjorts med de senaste åren,
och därvid har konstaterats att det
egentligen inte är fråga om någon upp -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

rustning. Man har då glömt bort att den
nuvarande försvarsordningen antogs i
slutet av 1940-talet. Då var andelen av
bruttonationalprodukten för militärändamål
2/3 av nuvarande andel, detta
trots att bruttonationalprodukten sedan
dess fördubblats. Inte nog med att vi
till militära ändamål skall uttaga allt
vad procentuella ökningen i bruttonationalprodukten
betyder, vi skall dessutom
ta ut 50 procent mera än vi gjorde
vid slutet av 1940-talet.

Man har vidare pekat på de förbandsindragningar
som skall äga rum. Ännu
har ju infe några indragningar föreslagits
av statsutskottet, men man får väl
förmoda att statsutskottet menar allvar
med sitt löfte att det skall ske till hösten.
Huruvida det blir några verkliga förbandsindragningar
vågar jag dra i tvivelsmål.
Herr Gillström yttrade, att det
är »förbandsförändringar» som kommer
att ske. Det kanske blir det ordet, som
kommer att gälla. De förbandsindragningar
man tänkt sig skall heller inte i
huvudsak bli verklighet förrän om tre å
fyra år, då tiden för denna plan har
gått till ända. Dessutom skall det aldrig
bli fråga om att värnpliktskontingenten
skall minskas med mer än 2 000 ej vapenföra.
Det kan inte betyda någon så
förfärligt stor avrustning. Minskningen
av antalet enheter kan väl knappast heller
betecknas som avrustning, när effektiviteten
och eldkraften ändå skall bli
större. Om ett industriföretag byter ut
två maskiner mot en, som tillverkar flera
produkter, brukar detta knappast betecknas
som industriell nedrustning. Det
är väl de anslagna medlen, som får tas
som mätare för upprustning eller nedrustning.

Låt mig även, herr talman, säga några
ord om en sak som inte direkt berör
årets militäranslag men som inom en
snar framtid kommer in i bilden. Det
gäller förslaget från försvarets fastighetsnämnd
att till skjutfält förvandla ett
område i norra Östergötland, det s. k.
Gullbergsområdet. Området omfattar
cirka 17 000 hektar till största delen produktiv
skogsmark av utmärkt beskaffenhet.
625 människor beröres, och huvud -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
delen tvingas flytta från sina hem om
förslaget blir verklighet. Detta skulle innebära
625 offer för den militärtekniska
utvecklingen, förutom 40 miljoner i kostnader
och en förstörd kronopark, saluvärderad
till 21,4 miljoner kronor. Och ändå
skulle det kanske krävas ett tre gånger
så stort område, om militärernas krav
skulle tillgodoses. Jag fasar för tanken
på att skjutfält kan komma att behövas
för de framtida robotarna, och vilka
skjutfält som måste skaffas om det skulle
gå så olyckligt, att kärnvapen införlivas
med den svenska krigsmakten. Jag
kan i dag inte yrka avslag på skjutfältsförslaget,
men den dagen kommer.

Det är bättre att stämma i bäcken än
i ån. Jag anser att Sverige aldrig får bli
en militärmakt. Vad vi behöver är en
neutralitetsvakt. Det ankommer på den
parlamentariska utredning, som herr
Åkerström motionerat om, huruvida vår
krigsmakt skall kosta en eller två miljarder
kronor. Den nuvarande krigsmakten
anser jag inte vara det slags gränsvakt,
som vi behöver.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Åkerström.

På framställlning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr B 84, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående svensk medverkan i
FN:s observationsgrupp i Libanon.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr B 54 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Tisdagen den 29 juli eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Ang. försvarets utformning på längre sikt.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
punkten 1 i statsutskottets utlåtande nr
B 53.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det finns två problem i
samband med försvarsfrågan som för
mig ter sig väsentliga. Det ena gäller
själva målsättningen och inriktningen
av våra försvarspolistiska åtgärder, och
det andra gäller kostnaderna och därmed
sammanhängande frågor.

Vad beträffar målsättningen för vår
försvarspolitik har det ju tidigare rått
en praktiskt taget fullständig enighet
om att vår försvarsmakt och våra försvarsansträngningar
bör underordnas
och därmed komplettera vår utrikespolitik,
en politik som ju är proklamerad
att avse alliansfrihet i fredstid med sikte
på en neutralitet i händelse av ett krig.
En mycket stark folkmening har ju stött
och kommer säkerligen även framdeles
att stödja en sådan inriktning av våra
försvarsåtgärder, och statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet har här i
dag försäkrat att denna tidigare målsättning
alltjämt är gällande.

Jag måste emellertid säga, att när
man läser den föreliggande propositionen
får man intrycket att här har skett
någonting och att regeringen är på glid
från denna tidigare inställning. 1955 års
försvarsberedning, som fått så ampla
lovord bl. a. från högerns sida, har tydligen
varit alltför lyhörd för det militära
stormaktstänkande som — det vet vi
allesammans -—■ frodas i försvarsledningen.
Jag får det intrycket att rege -

ringen, som kapitulerade inför militärledningens
och de borgerliga partiernas
tryck vid uppgörelsen den 4 februari,
har svängt över till en sådan ny ståndpunkt.
Det heter nämligen nu i propositionen
att vår krigsmakt icke skall uppbyggas
med särskild hänsyn till att vi
skall ha ett neutralitetsförsvar. Jag tillåter
mig citera några rader ur propositionen,
där det heter: »Om krig eller
oroligheter utbryter i vår närhet ställes
krigsmakten inför uppgiften att värna
vår neutralitet. Krigsmakten kan dock
enligt studien» — d. v. s. ÖB:s utredning
— »inte utformas med särskild
hänsyn härtill.» Man skall alltså inte
utforma vår krigsmakt med hänsyn till
uppgiften att värna vår neutralitet, utan
den skall, såvitt jag förstår, utformas
med hänsyn till andra uppgifter. Man
har sagt här i debatten, och det står
för övrigt också inskrivet i statsrådets
yttrande liksom i utskottets utlåtande
att vi skall skapa en krigsmakt som skall
verka avskräckande även på stormakter.
Försvarsberedningen talar sålunda
om ett »respektingivande försvar» och
försvarsministern uttrycker samma tankegång
med orden: »Vårt försvar blir
fredsbevarande om det har en sådan
styrka och beredskap att ett angrepp
ter sig osäkert och kraftödande.»

Jag frågar mig, om inte detta bara är
en tanklös lek med ord. Sverige är ändå
ett litet, alliansfritt land, ett land med
sju miljoner invånare vilket har mycket
långsträckta och svårförsvarade
gränser. Är det verkligen realistiskt att
tänka sig att vi i vårt land skall kunna
skapa en krigsmakt som skulle verka
avskräckande på en stormakt i dessa
tider med högt utvecklad stridsteknik,
karakteriserad av interkontinentala robotvapen
och liknande? Kan vi verkligen
ha som mål för uppbyggandet av det
svenska försvaret, att det skall avskräcka
de väldiga giganter kring vilka spän -

Tisdagen den 29 juli 1958 cm.

Nr B 6

ningen i världen nu rör sig? Nej, herr
talman, jag tycker att allt det där talet
bara vittnar om ett tomt och föråldrat
krigartänkande.

Jag vill tillägga ytterligare ett par retoriska
frågor. Vilka fiender har Sverige?
Våra grannländer är ju vänskapligt
sinnade, åtminstone om de själva
får bestämma sin politik. Ingen av stormakterna
har heller visat aggressiva avsikter.
Sovjetunionen, som man i vissa
borgerliga kretsar gärna vill framställa
som ett latent hot mot Sverige, har väl
ändå i praktiken visat att hela denna
propaganda saknar verklighetsunderlag.
Detta visade sig kanske inte minst under
andra världskriget när vi, såsom regeringen
har intygat genom ett tack, räddades
från en tysk ockupation genom
diplomatiskt ingripande från Sovjetregeringens
sida. Och efter kriget, inte minst
under den allra senaste tiden, har ju
Sovjetunionens regering uttalat sig mycket
vänskapligt och respektfullt om vårt
lands alliansfria och neutrala politik.
Åtminstone för den, som håller sig till
fakta, är det omöjligt att upptäcka något
som helst hot från det hållet emot
vår lands fred och nationella oavhängighet.

Jag tillhör å andra sidan inte dem,
vilket torde vara bekant, som avgudar
det sociala och ekonomiska systemet i
Amerika. Inte heller tillhör jag dem, som
gillar den utrikespolitik, man för i det
landet. Men det är endast en sida av saken.
Jag tror nämligen inte, att Amerikas
regering går omkring med några anfallsplaner
mot Sverige i bakfickan.
Amerika har ju redan trasslat in sig i
så många andra konflikter jorden runt,
att vår lilla fredliga vrå i den här världen
nog kan känna sig trygg, i varje fall
för ett isolerat angrepp.

Man kan då fråga: Från vilket håll
hotas nu vårt land? Vad är det, som
framtvingar denna fantastiska upprustning,
som nu skall sättas i scen? Jag för
min del hittar inte något hot alls. Vid
en realistisk bedömning av läget utan
ideologiska skygglappar och framför allt
utan känslotänkande bör man väl komma
fram till slutsatsen, att något hot in -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
te föreligger. Det bör då leda oss till
nästa slutsats, nämligen att vi måste
upphöra med att leka stormakt, och vi
måste upphöra med att vräka ut tusentals
miljoner om året till militära ändamål. Vi
bör bygga upp vårt försvar på ett annat
sätt, göra det billigare och utforma det
till vad det egentligen skall vara, nämligen
ett neutralitetsvärn. Det är föråldrat
tänkande, om man tror, att vår nationella
trygghet och vår fred skulle stå
i någon som helst proportion till antalet
kanoner och flygplan.

Vi hävdar, och vi har föreslagit det

1 vår motion, att man bör tillsätta en utredning,
som allsidigt skulle befatta sig
med frågan om en sådan omorganisation
av de svenska försvarskrafterna, att vi
får ett neutralitetsvärn och ingenting
annat.

Nu är det ju inte bara politiska skäl,
som talar härför, utan även de orimliga
kostnader, som är förbundna med den
militärorganisation, som det nu skall fattas
beslut om.

Utskottets ärade talesman, herr Gillström,
sade att det föreliggande förslaget
egentligen inte innebär någon ökning
av försvarskostnaderna för nästa
år, i varje fall inte i förhållande till de
summor, som vi det här året måste betala
ut. Ja, att man kommit upp till den
summa, som han nämnde, nämligen

2 650 miljoner kronor, beror ju på de
väldiga anslagsöverskridandena och ideliga
yrkandena på tilläggsstat. Det finns
väl inga andra myndigheter här i landet
än de militära, som utan vidare kan
överskrida beviljade anslag och sedan
alltid vara säkra på att regeringen och
riksdagen, när de vänder sig dit, är villiga
att bifalla det vederbörande begär.

Jag vet inte, om det finns någon i denna
kammare, som kan ge mig — och
därmed allmänheten — ett exakt besked
om hur mycket vårt försvar kostar under
det nu tilländalupna budgetåret. Jag tilllät
mig att i en interpellation i februari
månad rikta en fråga till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet, om
han var beredd att inför riksdagen lämna
en detaljerad redovisning för hur
mycket vi betalar ut till vårt försvar.

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
Jag fick aldrig något svar på den frågan,
men jag tycker att tystnaden härvidlag
är tillräckligt talande.

Statsrådet Andersson gjorde här jämförelser
mellan hur mycket Sverige lägger
ut för militära ändamål av sin bruttonationalprodukt
i förhållande till sådana
länder som Förenta staterna, England
och Sovjetunionen. Han kom fram
till att vi i alla fall hade den lägsta utgiften
i relation till nationalprodukten.
Jag har två invändningar att göra på
den punkten.

Först och främst är det oerhört svårt
att fastställa nationalprodukten, detta
t. o. m. för det egna landet, och ännu
värre torde det vara för regeringar eller
andra att fastställa, hur hög nationalprodukten
är i andra länder. Därför blir
uppgifterna mycket hypotetiska.

Den andra invändningen, som enligt
min mening är den mera vägande, är att
vi väl ändå inte i vårt lilla land, som
driver en alliansfri politik och som näppeligen
är hotat från något håll, kan säga,
att vi har det bra ställt, eftersom vi
ännu inte kommit upp i samma proportionella
kostnad som vad stormakter som
Amerika, Sovjetunionen eller Storbritannien
har. Även i denna jämförelse skymtar
man tydligt och klart detta krigartänkande,
detta stormaktstänkande, som
präglar hela den militärpolitiska debatten
här i landet. För det budgetår, som
vi nu diskuterar, skall vi betala icke
2 700 miljoner kronor, som man allmänt
har sagt här i debatten — det är bara
vad som faller på driftbudgeten — utan
enligt vad som öppet redovisas i handlingarna
skall vi betala 2 850 miljoner
kronor, om man slår ihop driftbudgeten
och kapitalbudgeten. För nästkommande
budgetår tillkommer ytterligare
minst 70 miljoner kronor för s. k. teknisk
fördyring, och ovanpå allt detta
kommer de utfästelser, som. riksdagen
skall göra om full kompensation för
prisstegringar och lönestegringar. Vi vet
att prisstegringarna under de senaste
åren har hållit sig vid i genomsnitt 4
procent per år, och ingenting talar väl
för att de skall bli mindre framöver.
Allt detta säger oss att vi inom mycket

kort tid är uppe i, efter våra tillgångar
och möjligheter, en fantastisk summa på
betydligt över 3 miljarder kronor om
året. Till det kommer att överbefälhavaren,
med synbart stöd av både regeringen
och utskottet, kräver att de militära
investeringarna skall fördubblas. Jag
vill erinra kammaren om att av statens
samlade investeringar, som nu belöper
sig till cirka 4 miljarder kronor, går en
tredjedel till militära ändamål. Nu skall
dessa militära investeringar, om militären
får sin vilja fram — och mycket tyder
på att den får det — på kort tid fördubblas.
Vad kommer det att gå ut
över? Ja, det kommer utan tvivel att gå
ut över andra, ur folkets synpunkt mycket
betydelsefulla och nödvändiga investeringar,
såsom skolbyggen, sjukhusbyggen,
vägbyggen, förbättring av kommunikationerna
o. s. v., alltså produktiva
investeringar, som borde givas företräde.
Redan nu är de militära investeringarna
ungefär fyra gånger så störa som
alla investeringar för hälso- och sjukvård
och andra sociala ändamål, men
ändå förutsätter man en fördubbling just
på det området. Det är, herr talman, enligt
min mening verkligen att umgås litet
lättsinnigt med folkets medel, ty det
är ju folket som får betala allt detta. De,
som tar förtjänsten och har glädjen av
denna väldiga utbyggnad, är krigsindustriens
ägare och de störa byggnadsmonopolen.
Någonting faller väl också
på den militära byråkratien, som ju
sväller över alla bräddar. Det är de enda
som kan ha intresse och glädje av
den väldiga utbyggnad, som nu skall beslutas.

Jag har den meningen att vi måste
göra slut på denna krigarromantik, detta
stormaktstänkande, i vår försvarspolitik.
Det är inte möjligt för vårt land
att fortsätta på denna väg. Det skulle innebära
att vi ytterligare påskyndar inflationsprocessen
och ytterligare skärper
kravet på nya skatter, som framför
allt drabbar de mindre inkomsttagarna.
Det är betecknande att högern, som annars
påstår sig vilja föra en sparsamhetspolitik
beträffande statens medel, är
ivrigast när det gäller att ge krigsmak -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

ten allt vad den behöver. Högerns talesman
här i dag sade ju, att denna uppgörelse
egentligen var en serie av kompromisser;
den innebär icke att man inom
högerpartiet är tillfredsställd. Men
för dagen tycks man ändå inte ha panna
att begära ännu mera.

Låt mig till sist, herr talman, göra ännu
en liten reflexion! Från flera håll —
av statsrådet, av företrädare för olika
partier och av utskottets talesman —
har sagts att det nu verkligen råder
enighet kring försvarsfrågan. Den har
lyfts över partistriderna, säger man och
anser att det är en mycket stor nationell
tillgång, inte minst genom denna manifestation
utåt. Ja, herr talman, jag tycker
att man skall lia synnerligen små anspråk
på enighet, om man gör en sådan
värdering efter vad som. föregått denna
försvarsdebatt och efter vad som försiggått
här i kammaren i dag. Jag sitter nu
i riksdagens första kammare på det tolfte
året. Vi har varje år haft en försvarspolitisk
debatt, men aldrig under dessa
år, från år 1946 och till nu, har jag upplevt
att så många av kammarens ledamöter
genom motioner och genom yttranden
i debatten har opponerat sig mot
en försvarsuppgörelse som denna gång.
Det är glädjande att denna opposition
framför allt kommer till uttryck från arbetarrörelsen.
Jag tycker att det är ett
sunt tecken att den konstlade enighet,
som man försöker upprätthålla kring
dessa frågor, håller på att brytas. Och
det som här sker, i motioner, reservationer
och inlägg i debatten, är ju ett uttryck
för den allt starkare stämning som
växer upp ute bland folket. Vi skall hoppas
att denna stämning mot det militära
tänkandet växer sig ännu starkare,
så att det blir möjligt att åstadkomma
en förändring.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motion B 88 i andra
kammaren. Den innebär som bekant
en begäran om utredning angående ett
neutralitetsförsvar samt att de militära
utgifterna inte skall få bli större än riksdagen
beslöt förra året. Jag yrkar vidare
i detta sammanhang och på denna punkt
bifall till motion B 90 i andra kamma -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ren, som innebär att repetitionsövningarna
hösten 1958 och våren 1959 skall
inställas. Till övriga yrkanden återkommer
jag, herr talman, när de särskilda
punkterna föredras.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Huruvida den nu fixerade
totalkostnaden för vårt försvar är den
absolut riktiga med hänsyn till de angelägna
uppgifter, som vi ålägger vår försvarsmakt,
torde det vara omöjligt att
någonsin bestämt bedöma.

Vi finner emellertid de överenskomna
kostnaderna möjliga att bära, samtidigt
som vi tror att vi för dessa kostnader
skall kunna skapa ett effektivt försvar,
i vars hägn respekten för vår alliansfria
utrikespolitik skall kunna bestå. Den
oenighet beträffande försvarets kostnader,
som är till finnandes, gäller i första
hand frågan om en sådan avvägning mellan
de olika utgiftsposterna, att den
största effektiviteten kan uppnås.

Av den anledningen synes det mig
egendomligt, att man ständigt menar sig
uppnå effektivitet endast genom förstärkningar
på försvarets materielsida.
Visst inser jag att det är nödvändigt, att
vårt försvar förses med den bästa tänkbara
tekniska utrustning, som går att anskaffa
inom den fastställda kostnadsramen.
Men robotar och andra avskräckande
tingestar är inte nog för att skapa en
hög effektivitet — vi behöver även soldater,
vilka är beredda att som värnpliktiga
under utbildningstiden tillägna
sig sådana kunskaper och färdigheter
som möjliggör att den tekniska utrustningen
kan brukas effektivt, om det
verkligen blir allvar. Det betyder värnpliktiga
som känner med sig, att deras
förmåner i form av penningbidrag, fria
resor till hemorten m. m. inte sättes på
undantag, då försvarets kostnader omfördelas.

Jag tror att det är klokt att hålla i
minnet att de ungdomar, som har att
fullgöra sin första tjänstgöring som värnpliktiga,
betraktar denna tjänstgöring endast
som ett avbrott i deras normala,
civila tillvaro, ett avbrott där samhället

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ställer nya, för dessa ungdomar delvis
helt obekanta krav och anspråk, och där
ersättningen för de fordrade insatserna
är avvägd på ett helt annat sätt än i det
civila livet. Denna plötsliga omvälvning
av den värnpliktiges ekonomi gör det
inte lättare för honom att acceptera det
kunskapsinhämtande, som skall göra honom
till en effektiv kugge i försvaret.

När det nu var så, att den nödvändiga
kostnadsomfördelningen för försvaret
måste ske samtidigt som färdiga och remissbehandlade
utredningar förelåg om
personalvårdens organisation och om de
värnpliktigas avlöningsförmåner, borde
det ha varit naturligt att stor hänsyn tagits
till vad dessa utredningar hade att
säga, i synnerhet som remissbehandlingen
gett positiva bedömningar av de förslag
som lagts fram, men också därför
att hänsyn till utredningarnas förslag hade
inneburit att man skapat något av
den önskade effektiviteten inom försvaret.

Under vårriksdagen kunde vi konstatera,
att personalvårdsorganisationen
ånyo lades på hyllan, även om statsutskottet
och riksdagen reste vissa invändningar.
Men jag bedömer det som allvarligt,
när den innevarande riksdagen icke
fått mottaga förslag om en höjning av
de värnpliktigas penningbidrag.

Vad som skett sedan de senast fastställdes
år 1952 är enligt värnpliktsavlöningsutredningens
betänkande, att en
höjning av 42 öre per dygn för dem, som
icke fullgjort 304 dygns tjänstgöring, erfordras
för att återställa penningbidragets
köpkraft. Detta var fram till juli
1957, och sedan dess har prishöjningar
på såväl cigarretter som tågresor företagits,
två icke alldeles obekanta kostnadsposter
för den värnpliktige.

Utredningen ansåg, att en höjning av
50 öre per dygn vore skälig och att denna
höjning skulle fördelas så, att 25 öre
gick till höjning av penningbidraget och
den andra 25-öringen till ett utryckningsbidrag,
vilket efter 304 tjänstgöringsdygn
skulle uppgå till 76 kronor.
Detta senare skulle innebära, att man
något lättade på de ekonomiska bekymmer
som möter den värnpliktige vid

återkomsten till hans civila tillvaro. Det
tar en tid, innan lian hunnit få den
första avlöningen, och med det markerat
kärvare klimat på arbetsmarknaden,
som nu inträtt, kan det i fortsättningen
komma att ta ännu längre tid än för
närvarande. Det vore därför värdefullt,
om de ungdomar, som fullgjort sin första
tjänstgöring, en tid efter hemkomsten —
såsom utredningen föreslog — fick detta
utryckningsbidrag sig tillsänt.

Utredningen menade vidare, att det
fanns välgrundade motiv för att vidga
antalet fria resor från en per påbörjad
tremånadersperiod till en per påbörjad
tvåmånadersperiod. Därmed skulle man
underlätta för dem, som har att fullgöra
sin första tjänstgöring långt från hemorten,
att hålla kontakten med denna.
På ingen av dessa punkter har departementschefen
funnit anledning att gå utredningen
och de värnpliktiga till mötes,
vilket måste beklagas. Jag förstår av
hans principiellt välvilliga uttalande att
det i första hand varit ekonomiska skäl
som dikterat ställningstagandet, men jag
anser ändå, att om man bär med sig en
önskan om effektivitet inom försvaret,
borde dessa justeringar av de värnpliktigas
förmåner haft företräde framför en
rad av de anslagsökningar, som nu föreslås.

Det är därför glädjande, att statsutskottet
gått oss motionärer, som föreslagit
ett genomförande av värnpliktsutredningens
förslag, så långt till mötes, att
det beträffande penningbidraget och de
fria resorna nu gör en formlig beställning
till nästkommande budgetår — jag
bedömer nämligen skrivningen i utskottets
betänkande så. Men även om de angivna
förmånerna räknas upp från den
1 juli 1959, återstår det ändå en bit i
pusslet för att överensstämmelse med de
värnpliktigas förmåner år 1952 skall
uppnås.

Frågan om utryckningsbidraget tränger
då på, och det borde enligt min mening
vara möjligt för departementschefen
att pressa in även denna kostnad i
kommande års statförslag. Sammanlagt
rör det sig om en kostnadsökning på cirka
10 miljoner kronor, en förhållandevis

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

obetydlig del i den försvarsbudget på
2 700 miljoner kronor, som nu skall fastställas.
Dessa pengar fördelade på angivet
sätt skulle något lätta bekymren för
dem, som vi alla räknar med skall göra
vårt försvar effektivt. I en tid av hetsig
teknisk framstegstakt, inte minst på
vapenområdet, vore det olyckligt, om
statsmakterna liksom de militära cheferna
skulle glömma bort de värpliktiga,
utan vilkas medverkan ingen försvarsorganisation
kan göras effektiv.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(ep):

Herr talman! Det väsentligaste beträffande
utformningen av vårt försvar, sådant
det redovisats i Kungl. Maj:ts proposition
och i statsutskottets föreliggande
utlåtande, är väl redan sagt av ett
flertal talare, som hittills haft ordet.
Inte minst har klarhet vunnits i denna
fråga, sedan försvarsministern hade ordet
strax före middagsrasten. Jag skall
därför, herr talman, begränsa mitt anförande
och inte gå in på några större
frågor. Jag vill emellertid något beröra
en detalj, nämligen frågan om anslagstilldelningen
till marinen enligt den nya
försvarsplanen och avbeställningen av
jagarna Lappland och Värmland samt
minfartyget Älvsborg, som ett fullföljande
av planen tycks föra med sig.

I förhållande till 1954 års försvarsplan
har marinens andel i försvarets kostnader
kraftigt reducerats. Marinchefen
har därför sett sig nödsakad att föreslå
att nyssnämnda tre fartyg skulle avbeställas.
Marinchefen anser nämligen, att
anslagstilldelningen inte gör det möjligt
att fullfölja byggandet av dessa fartyg.
Beträffande de kostnader som en sådan
avbeställning beräknas medföra — i propositionen
upptagna till cirka 52 miljoner
kronor — hemställer marinchefen
att erforderliga betalningsmedel måtte
ställas till förfogande i särskild ordning.

För min del tycker jag nog att marinchefens
hemställan i detta avseende är
ganska rimlig. Det är ju inte bara den
kraftiga nedskärningen i anslagstilldelningen
som är ofördelaktig för marinen,

Ang. försvarets utformning på längre sikt
utan härtill kommer också att verkningarna
härav omedelbart gör sig gällande.
Den begränsning, som är avsedd att ske
när det gäller arméns förband och antalet
flygplan för flygvapnet, verkar inte
lika omedelbart som i fråga om marinen.

Jag skall gärna bekänna, herr talman,
att jag tillhör dem, som inte helt blivit
övertygade om riktigheten av att kraftigt
och omedelbart nedskära marinens
anslag på sätt som förslaget innebär.
Jag kan väl förstå att jagarna kan vara
ganska sårbara under nuvarande förhållanden,
så som tekniken utvecklat sig.
Därtill kommer att byggnadskostnaderna
är mycket höga. Men till marinen hör
som bekant också kustartilleriet, och jag
kan inte tänka mig annat än att kustartilleriet
inte kan vara lika sårbart som
mycket annat inom försvaret. Jag har
ingen anledning alls att underkänna
vare sig arméns eller flygets prestationer,
men även armén och flygvapnet
är sårbara — inte minst flyget och dess
markanläggningar.

Nu ligger det emellertid i sakens natur
— såsom också försvarberedningen påpekat
— att den militära uppfattningen
när det gäller frågan om avvägningen
inom den förordade kostnadsramen mellan
olika slags försvarsfunktioner måste
tillmätas väsentlig betydelse.

Herr Berg erinrade i detta sammanhang
om att i det fallet var ju inte all
expertis enig. Marinchefen hade en annan
mening, och det är ju alldeles riktigt.
Men, som det klargjorts tidigare
här i dag, så hade man med detta undantag
dock kommit till ganska stor
enighet beträffande denna fördelning.
Jag har sett saken så, att man inte alltför
mycket bör avvika därifrån. Försvarsberedningen
gjorde emellertid ett
uttalande, som det också erinrats om i
dag, till förmån för marinen. Bland annat
anfördes att det var angeläget, att
effekten vid kustartilleriet inte nedgår
på sådant sätt, att målsättningen för invasionsförsvaret
allvarligt påverkas. Man
kan naturligtvis invända, att detta försvarsberedningens
uttalande var ganska
vagt, men uttalandet har i alla fall medfört,
att departementschefen tagit hän -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
syn till detta i propositionen och tilldelat
marinen ett något högre anslag än
som var förutsatt i öB-utredningens alternativ
Adam. För min del ansåg jag
att detta försvarsberedningens uttalande
gjort det möjligt att underteckna en
motion, nr B I: 17 av herr Gunnar Berg
m. fl. Det var närmast det alternativa
förslaget i motionen, som jag stannade
för och som jag tänkte möjligen kunde
vinna gehör under utskottsarbetet. Denna
hemställan syftade till att riksdagen
måtte dels uttala, att marinens andel av
försvarets anslag i avvaktan på den
flottplan, som marinledningen avser att
lägga fram för 1960 års riksdag, icke ytterligare
minskas, utan att denna andel
för budgetåret 1959/60 angives till minst
samma belopp som för budgetåret 1958/
59, eller 420 miljoner kronor, dels besluta
att eventuella avbeställningskostnader
för under byggnad varande minfartyg
och jagare icke skall belasta marinens
anslag.

Ett sådant uttalande av riksdagen tycker
jag för min del inte kan anses ligga
vid sidan av den träffade försvarsuppgörelsen.
Att jag trots detta, herr talman,
ändå utan reservation står antecknad
för utskottets föreliggande uttalande, beror
på att den skrivning beträffande avbeställningskostnaderna,
varom enighet
efter ingående överläggningar inom
statsutskottets första avdelning kunde
träffas, måste betraktas som ganska tillfredsställande
ur marinens synpunkt.
Det är klart att den andra möjligheten,
om man hårt vill hävda sin personliga
ståndpunkt, ju är att reservera sig, men
om man har den misstanken att en reservation
har ytterligt små utsikter att
vinna gehör vare sig inom statsutskottet
in pleno eller inom kamrarna, så anser
jag för min del, att det många gånger
kan vara bättre att få en så fördelaktig
skrivning som möjligt, om man vill en
viss sak, och få en stor majoritet för
denna än att avge en reservation, som
går längre men som har ganska små utsikter
att bli antagen av riksdagen. Det
har varit min synpunkt vid många tillfällen,
och jag har samma mening också
i detta sammanhang. Har man en be -

stämd mening, får man väl oftast tillgripa
en reservation — man kan ju inte
sträcka sig hur långt som helst vid en
kompromiss — men när det gäller dessa
avbeställningskostnader har jag den
uppfattningen, herr talman, att den
skrivning, som utskottet nu föreslår riksdagen,
är så pass tillfredsställande att
den bör kunna godtagas. Jag har den
förhoppningen, att den kommer att betyda
en hel del i varje fall när det gäller
dessa avbeställningskostnader. I
skrivningen framhålls att man kan tänka
sig att täcka dessa avbeställningskostnader
med inkomsterna från försäljningar
såväl av äldre fartyg som av en
del av den materiel, som är beställd och
tillverkad. Man kan också tänka sig att
få medel för att täcka dessa kostnader
från vissa anslag. Skulle det emellertid
inte lyckas, kommer ju frågan att ånyo
underställas riksdagen.

Det är en sak, som jag lagt stor vikt
vid och som också departementschefen
framhåller i propositionen, nämligen
att enighet kunnat uppnås mellan alla
demokratiska partier om kostnadsramen
— i huvudsak enligt alternativ
Adam — för den nya försvarsplanen.
Det måste ändå vara av ganska stor betydelse
både inom landet och även när
det gäller att utåt visa nationens vilja
att värna sin frihet. Jag tror att man
inte bör underskatta den saken. Självfallet
kan vi ha olika önskningar i skilda
punkter i försvarspropositionen. Men
har vi uppnått enighet om det väsentliga,
kanske vi ändå kan känna ganska
stor tillfredsställelse med det resultat,
som vi har uppnått, och därför utan
större betänkligheter ansluta oss till
utskottets förslag.

För min del, herr talman, har jag intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag — vilket är självfallet,
eftersom jag deltagit i beslutet — men
jag har velat anföra dessa synpunkter.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det brukar sägas, att
enighet ger styrka. Tyvärr kan man inte
säga, att den ganska vittgående enighe -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

ten kring det nu föreliggande förslaget
Adam ger oss ett starkt försvar.

Utskottet säger i sitt utlåtande bl. a.,
»att en genomgående strävan varit att
söka tillgodose de krav, som den tekniska
utvecklingen medfört och kommer att
medföra». Det säges också, att det föreliggandet
förslaget »söker tillvarataga
och utnyttja resultaten av denna utveckling»,
vilket skulle ha tagit sig uttryck
i en »modernisering och en kvalitativ
förbättring av krigsmakten». Detta är
en sanning med mycket stor modifikation.
Med den utveckling, kärnvapnen nu
fått, kan man nämligen med fog påstå,
att de s. k. konventionella vapen, som
nu skall tillföras vår krigsmakt, redan
är omoderna.

Överbefälhavaren har också klart och
tydligt uttalat, »att alla militära synpunkter
entydigt och starkt talar för en
anskaffning av atomvapen, så länge man
måste räkna med att en angripare kan
komma att använda sådana». Likväl avstår
både departementschefen och utskottet
från att taga ställning till denna
viktiga fråga.

Det är visserligen tacknämligt, att försvarets
forskningsanstalt får medel för
att bedriva forskning inom atomområdct,
men det är, såsom försvarsministern
uttalat, icke fråga om en »forskning med
direkt sikte på konstruktion av atomvapen».

Icke desto mindre säger utskottet, att
betydelsen av att ett beslut om försvarsordningen
nu fattas »ligger ej minst
däri, att en fast utgångspunkt nu vinnes
och allmän inriktning ges för det militära
planläggningsarbetet». Det borde
dock vara uppenbart, att den militära
planläggningen i hög grad skulle komma
att påverkas av ett positivt beslut om
kärnvapen. Utskottet återger ju för övrigt
också försvarsberedningens uttalande,
»att den tekniska utvecklingen särskilt
i fråga om atomvapen och robotar
torde komma att inom några år alltmer
påverka vårt försvar». Trots detta har
försvarsberedningen icke tagit ställning
till frågan om kärnvapen. Och försvarsministern
avfärdar hela problemet med
att säga, att det är »uppenbart, att atom <»

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 6

Ang. försvarets utformning på längre sikt
vapenfrågan har många andra aspekter».
Om nu dessa andra aspekter är så betydelsefulla,
att de bör hindra oss från
att anskaffa de vapen, som skulle göra
vårt försvar verkligt effektivt, borde de
ha redovisats av försvarsministern, i all
synnerhet som hans uttalande göres i direkt
anslutning till överbefälhavarens
nyss återgivna uttalande.

Fastän vi nu är beredda att besluta om
en anslagsram på 2,7 miljarder, får vi i
alla fall inte ett starkt och fullt modernt
försvar. Vårt försvar fyller icke det av
utskottet angivna syftet att vara av sådan
styrka, att det verkar fredsbevarande
och i strid kan bjuda en angripare
hårt motstånd. Mot en angripare med
atomvapen kan det inte fylla denna uppgift.
Det kan sålunda inte fullgöra de
uppgifter, som försvarsministern angivit
i propositionen. Mot en angripare med
kärnvapen är vårt 2,7-miljardersförsvar
icke respektingivande. Det avvärjer icke
de risker, som försvarsministern i dag
så vältaligt skildrat i polemiken mot pacifisterna.

I fråga om atomvapnen har försvarsministern
i dag sagt, att det skulle ta
minst 10 år, innan vi kan få fram egna
atomvapen. Av denna anledning har frågan
ställts på framtiden. Logiken i detta
uttalande är verkligen egendomlig. Tar
det så lång tid som tio år att få fram ett
svenskt atomvapen, är det väl desto angelägnare
att snarast möjligt fatta beslut
och sätta i gång. Lika väl som det neutrala
Schweiz beslutat sig för att införliva
kärnvapen med sin krigsmakt, borde
Sverige kunna göra det.

Till sist, vill jag, herr talman, inte
underlåta att säga, att försvarskostnaderna
skulle kunna bli mindre betungande
och vårt försvar mer effektivt, om vi
samarbetade med västmakterna inom Atlantpakten.
Vi skulle då snabbt kunna
förstärka försvaret med kärnvapen, och
vi skulle också ha större utsikter att i ett
kritiskt läge — om ett sådant skulle inträffa
— få de förstärkningar som kan
krävas.

Jag har, herr talman, inte för avsikt
att ställa något yrkande. Men jag skulle
vilja uttala den förhoppningen, att det

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
inte skall dröja länge, förrän försvarsministern
kan lägga fram förslag om inköp
eller tillverkning av kärnvapen. Ett
sådant avgörande skulle inte bara stå i
god överensstämmelse med den uppfattning
han i dag givit uttryck åt, utan det
skulle också välkomnas av den övervägande
delen av vårt folk.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr MOGÅRD (s):

Herr förste vice talman! I sitt anförande
på förmiddagen sade herr Svärd,
under sitt mycket ivriga försvar för att
vårt land skulle så snabbt som möjligt
skaffa sig utrustning med kärnvapen, att
han inte ville ställa något yrkande härom
i dag, emedan man över lag kommit
överens om att icke till votering uppta
denna brännande fråga. Det skall jag inte
göra heller. Men han tilläde att det
dock stod envar fritt att uttala sin uppfattning
om dessa kärnvapen och deras
behövlighet i vårt försvarssystem. Det är
just därför som jag här vågar ta till orda
i en fråga som förvisso är brännande för
miljoner.

Jag hör till dem, som icke anser att vi
bör anskaffa atombomber eller kärnvapen,
som det heter. För dem, som inte
önskar dessa vapen införda i vårt försvar,
finns det mycket olika motiveringar.
Det finns de rent känslomässiga som
säkerligen de flesta av atombombens
motståndare omfattar. De ser på de fasansfulla
verkningarna av den, de ser på
den urskiljningslösa förstörelsen av en
hel befolkning, av liv och bostäder utan
hänsyn. Verkningarna är oberäkneliga,
och de är också på det sättet fruktansvärda.
Dessa vapen benämns vedergällningsvapen.
Bara ordet vedergällning synes
mig vara en mycket avskräckande
beteckning i ett civiliserat samhälle för
någonting som stater i organiserade former
upprättar och begagnar sig av.

Men om man ser också på andra kategorier
av motståndare till kärnvapenförsvaret,
skall man finna att bland dem

förekommer det också rationella skäl,
förståndsskäl, som jag för min del tycker
bör tala lika starkt till oss som dessa
rent känslomässiga uttryck. Vi hörde
ju strax före middagen ett utmärkt anförande
av herr Wärnberg, som grundligt
inventerade alla skäl både emot
kärnvapen och emot dryga inilitärkostnader.
Jag skulle förmoda att han hör till
dem som försvarsministern betecknade
som nypacifister.

Men även bland dem som icke är pacifister
finns det förståndsskäl som är
värda att beakta. Den som läser det upprop,
vilket aktionskommittén mot kärnvapenförsvar
utfärdat — ett upprop vars
förnämste undertecknare är ärkebiskop
Brilioth — skall finna att där framförs
skäl som väl bör kunna tala till en lugn
och förståndig församling sådan som den
svenska riksdagen.

Jag känner något ärkebiskop Brilioth,
och jag tror att han ingalunda är en sentimental
känslotänkare. Han är först och
främst en mycket stark samvetsmänniska
med ett djupt, kanske väl pessimistiskt
allvar. Han ser ingalunda på dessa saker
så att säga enbart sentimentalt och känslomässigt.

1 uppropet säger man bland annat att
det är olämpligt att införa ett kärnvapenförsvar
av två praktiska skäl. Dessa
vapen är »militärt meningslösa», står det
där, och »deras användande är politiskt
oförsvarligt». Dessa båda skäl talar också
till mig synnerligen starkt.

Kärnvapnen är militärt meningslösa.
Vårt försvar är ju uttryckligen angivet
såsom varande ett neutralitetsförsvar.
Detta finns också klart anfört i propositionen,
till vilken statsutskottet har anslutit
sig. Där står att vårt försvarssystem
endast har klart defensiva avsikter.
»Den svenska försvarspolitiken tjänar
främst samma allmänna syfte som utrikespolitiken,
således att hålla oss utanför
kriget. I den mån stormakterna sätter
tro till hållfastheten i vår föresats att
icke låta svenskt område utnyttjas för
några angreppsförberedelser och till vår
förmåga att genomföra denna föresats
bortfaller ett tänkbart motiv för anfall
mot vårt land.» Det är ju en hypotes som

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

det mesta i politiken är, men det är dock
en mycket värdefull arbetshypotes att i
den mån vi icke rustar för annat än rent
defensiva ändamål, till skydd för vår frihet,
till skydd för vårt områdes integritet,
så har vi så att säga visat att vi vill
försvara vårt land men inte avser att angripa
något annat.

Nu kan jag inte förstå annat än att i
varje fall atombomben utgör ett angreppsvapen,
ett vedergällningsvapen.
Det kan aldrig begagnas här i vårt eget
land, utan dess syfte måste alltid vara
att föra sin fruktansvärda last över till
ett annat land och förstöra det! Det har
också i den väldiga diskussionen mellan
stormaktsblocken angivits, att det faktum,
att ett land förser sig med atomvapen,
betraktas som ett tydligt bevis på
att vederbörande har angreppssyften.
Därvid har således ärkebiskop Brilioth
ingalunda misstagit sig. Jag tror tvärtom
att vi skulle missta oss, om vi här
ginge ifrån regeringens klara uttalande,
att man icke önskar förse vårt land med
vapen, som kan tolkas, som om vi åsyftade
att angripa något annat.

Nu har de, som är motståndare till att
vårt land förses med kärnvapen, ådragit
sig många beskyllningar. Det har sagts,
att de är kommunister eller medlöpare.
.lag föreställer mig, att ett partipolitiskt
renodlande av fredssträvandena och aktionen
mot atomvapen ger kommunisterna
deras bästa propagandavapen. Det
ger dem möjlighet att framställa sig som
de enda fredsvännerna, och det finner
jag både ledsamt och farligt.

Man säger också, att motståndarna till
atomvapnet är försvarsfiender. Jag läste
häromdagen i en stor och betydelsefull
tidning, att till och med dessa, som skrivit
på appellen emot kärnvapen i vårt
försvarsväsen, är folk som icke beaktar
sitt fosterlands intressen, utan som i
stället går Sovjets ärenden. Det är ett
misstag, såsom vi alla förstår, ett överord
som icke har någon sanning bakom
sig.

För egen del är jag varken nypacifist
eller gammalpacifist. Jag är en ivrig anhängare
av vårt lands försvar. Som försvarsvän
och anhängare av tanken att

Ang. försvarets utformning på längre sikt
försvaret skall vara ett neutralitetsförsvar
finner jag det även ödesdigert för
försvaret självt, om nu den uppfattningen
tränger igenom, att förespråkarna för
vårt lands försvar skulle vara särskilt ivriga
att övertyga om att utan kärnvapen
kämpar vi förgäves.

Vi hade en upplevelse av ungefär samma
sak för 45 år sedan, då den s. k. Fbåten
var något som för människorna
då framställdes som det verkliga värnet,
det verkliga kärnsystemet i vårt lands
försvar. Det gick som det gick, såsom vi
alla vet. Det dröjde inte tio år, förrän
1925 års beslut i försvarsfrågan kom,
som ganska fullständigt raserade vårt
försvar. Det tog sedan 15 år efter detta
att bygga upp ett nytt försvar igen. Ur
den synpunkten synes det mig äventyrligt,
om man nu så att säga satsar allt på
ett kort, på atombomben, när det gäller
att stärka vårt lands försvar. — Ingenting
skulle heller mera splittra och söndra
folket. Detta kan vi se även i
Schweiz, där det nu fattats ett beslut om
att skaffa atomvapen till försvaret. Därigenom
spolieras den enighet, som jag
tror är det viktigaste när det gäller att
uppehålla ett starkt och effektivt försvar
— spolieras till förmån för någonting
som egentligen inte är fullt utvecklat eller
klart vare sig till sin uppbyggnad eller
till sina verkningar.

Det synes mig därför vara skäl att i
dag ansluta sig till vad regeringen och
statsutskottet har förordat, nämligen att
icke besluta om några planer på att upprätta
ett kärnvapenförsvar i vårt land.

Jag vill också tillägga, att det är obefogad
pessimism, då man inte tror att det
skall gå att genom internationella överenskommelser
så småningom komma
fram till att atombomber blir förbjudna.
Förenta Nationerna har inte lyckats i
allt, men denna organisation har dock
vunnit betydliga segrar på den fredliga
övertygelsens väg. Man skall aldrig misströsta
om någonting som i sig självt är
gott och innebär goda avsikter för
mänskligheten. Det bör vi inte göra i detta
fall heller. Varför skall inte mänskligheten
till slut komma till förnuft och förstå,
att det inte går att, såsom man har

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
gjort på senare tid, bara hota varandra
och uppbygga mot varandra den alltmera
fruktansvärda krigsmaskinen?

Jag skulle därför gärna instämma i reservationen
vid punkt 1 av herr Åkerström,
om reservationen bara hade inneburit
vad som står i punkten b), d. v. s.
att riksdagen i princip bör uttala sig
emot att införliva atomvapen med det
svenska försvaret. Jag kan inte ansluta
mig till de båda andra punkterna. Den
ena gäller frågan om en ny utredning.
Försvaret är söndertrasat av alla dessa
utredningar, som ideligen sker, och krav
på nya utredningar kommer ständigt. Av
mitt föregående resonemang att döma
kan jag inte heller ansluta mig till den
tredje punkten, nämligen att försvarets
kostnadsram så att säga tvångsvis skall
inskränkas till en summa som finns angiven.

Jag skulle naturligtvis kunna inskränka
mig till att rösta för utskottets förslag,
men jag vill i alla fall ha framfört
mina synpunkter i fråga om atomvapnets
införande. Om, herr talman, det går
för sig, skall jag be att få yrka bifall till
herr Åkerströms reservation i vad den
gäller punkten b), där det hemställes att
riksdagen i princip bör uttala sig mot
att atomvapen införlivas med det svenska
försvaret. I övrigt ansluter jag mig
till utskottets utlåtande.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det bör nog sägas klart
och tydligt ifrån, att militärledningen,
högern och folkpartiet har segrat stort
i militärfrågan. Men trots alla ansträngningar
kommer det inte att bli en enhällig
riksdag, som i dag beslutar att fastställa
den väldiga upprustning som det
här är fråga om. Bakom riksdagsoppositionen
mot rustningspolitiken står i
verkligheten en folkmajoritet — den saken
torde vara obestridlig.

Vad är nu motiveringen för denna
stora militära upprustning? Jag skulle
inte ha tagit upp den saken nu, om inte
försvarsministern här i dag varit inne
på frågan. Han drog, enligt mitt sätt att
se på saken, oriktiga slutsatser. Han gick

till attack emot vad han kallade nypacifisterna,
och jag fick nog det intrycket
att man är i färd med att sätta beteckningen
nypacifister på praktiskt taget
alla människor som vänder sig emot denna
väldiga upprustning. Emellertid sade
försvarsministern ungefär så här, att det
ju vore bra, om världen vore sådan som
nypacifisterna föreställer sig den, men
det är så, att vi måste försvara vår frihet.
Vår frihet, vår demokrati är hotad.
Han nämnde vidare att den faran kommer
inte från Fjärran Östern, inte från
Afrika och inte från Libanon utan att
den ligger närmare inpå oss, nämligen i
folkdemokratierna.

Jag måste nog säga att det där talet
av försvarsministern är gammalt struntprat,
och det passar föga 1958 att här
anföra det som motivering för den störa
upprustning som nu äger rum. Precis
samma stockkonservativa motivering har
framförts i 150 år i det här landet. Vi
är ju ett neutralt land. Officiellt heter
det att vi skall försvara oss mot angrepp
från vilket håll det än kommer. Har då
en försvarsminister rätt att mot den bakgrunden
här i riksdagen ensidigt fastställa
att den svenska upprustningen och
det svenska försvaret tjänar ett syfte,
nämligen att värna oss mot en utpekad
fiende, som egentligen bara figurerar i
reaktionärernas hjärnor?

Jag vill erinra om att f. d. arméchefen
vid sin avgång yttrade i ett uttalande att
man här i landet byggt upp vårt militärväsende
i 150 år ensidigt utifrån den
föreställningen, att fara för vårt land
bara hotar från öster, men samtidigi påvisade
han att de tre gånger vi har haft
mobilisering har faran kommit antingen
från söder eller från väster. När man nu
återigen går in för denna upprustning,
kommer t. o. m. försvarsministern och
spikar fast att den egentliga faran endast
hotar från folkdemokratierna. Jag skulle
nog vilja råda försvarsministern till större
självständighet. Det vore nog bra, om
vi här i landet hade en försvarsminister,
som inte i alla väder och i alla vindar
springer generalernas ärenden.

Vad som nog framför allt är ägnat att
inge bekymmer är den aktivitet som

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

mäktiga krafter i vårt land utvecklar för
att vårt försvar skall utrustas med atombomber.
Det är väl ingen hemlighet att
militärledningen envist för fram kravet
på atombomber och att högerpartiets
ledning och realiter även folkpartiets —
det har vi fått bevittna i diskussionen i
dag — med alla medel stöder detta krav.
Och jag vill erinra om att även centerpartiets
ledare i ett uttalande i år visade,
att också han är på glid i denna
sak. Men alla de som aktivt kämpar för
en svensk atombomb vet att folkets stora
massa står emot dem. Utifrån detta faktum
utformar atomvapenaktivisterna sin
strategi och taktik. Det bör uppmärksammas,
att denna strategi och taktik innehåller
inte så få element av demagogi,
överrumpling och politisk utpressning.

Vilka politiska bevekelsegrunder finns
under atomvapenaktivisternas strävan?
Bland annat vill vederbörande torpedera
vårt lands alliansfria utrikespolitik, ty
ingen skall försöka inbilla det svenska
folket, att USA eller England säljer atomvapen
till oss utan att ställa politiska
krav och de kraven går givetvit ut på att
Sverige skall frångå neutraliteten och
den alliansfria utrikespolitiken. Om än
högern och folkpartiet mobiliserar alla
sina professorer, kan de inte komma
ifrån detta faktum.

För varje dag som går växer den
världsopinion som kräver ett slut på
kärnvapenexperimenten och förbud mot
användande av kärnvapen i händelse av
krig. Att i en dylik situation fordra, att
vårt lilla land skulle anskaffa kärnvapen,
är en cynisk demonstration mot allt
vad avspänning och fred heter. Hela den
svenska atombombsaktivismen står fullständigt
i strid mot vårt folks traditionella
freds- och neutralitetsuppfattning.

Ett av huvudargumenten, som atomvapenaktivisterna
flitigt kör fram, är att
den svenska ungdomen inte bör stå sämre
rustad än andra i händelse av ett
krig. Det där låter ju verkligen bestickande,
men nu råkar det vara så, att
atombombspolitikerna inte har dragit de
fulla konsekvenserna av sitt resonemang.
Saken är nämligen den, att de kräver
s. k. taktiska atomvapen. Det gäller bom -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ber av samma storlek som den som i
Hiroshima dödade hundratusen människor
och skadade lika många. Det är
här fråga om förskräckliga saker. Men
vätebomben är hundrafalt värre. Tre stater
har vätebomber, USA, England och
Sovjetunionen. Logiskt leder resonemanget
om att den svenska ungdomen
inte skall vara sämre utrustad än andra
till att vårt land också måste skaffa vätebomber
och koboltbomber. Yem som
helst begriper hur orimligt, hur omöjligt
detta är. Detta tal om att den svenska
ungdomen inte skall vara sämre rustad
än andra och att vi därför måste ha
orimligt höga försvarsutgifter och måste
skaffa atomvapen det resonemanget håller
inte.

Har inte historien visat, att enbart
rustningar inte är tillräckliga när det
gäller krig och väpnad kamp? Jag vill
erinra om att den moderna franska armén
led ett fullständigt förkrossande
nederlag mot folkarmén i Vietnam, som.
var dåligt beväpnad och som stod mot
en av världens bäst beväpnade arméer.
Det bevisar att ett folkförsvar kan besegra
en armé som är tekniskt fulländat
utrustad.

Man spelar inte rent spel mot svenska
folket i kärnvapenfrågan. Folket i vårt
land har inte fått tillfälle att i val saga
sin mening. Alla partier utom kommunisterna
har vid valtillfällena undvikit
att köra fram den frågan, och därför
hävdar vi den meningen, att frågan om
det svenska försvarets utrustande med
kärnvapen bör bli föremål för allmän
folkomröstning. Vi har under de senaste
åren haft två folkomröstningar. Den
första gällde om vi skall ha höger- eller
vänstertrafik, och den andra gällde
tjänstepensionen. Jag måste ju säga, att
den om tjänstepensionen var mycket betydelsefull,
men är inte spörsmålet om
det svenska försvarets utrustning med
kärnvapen den mest ödesmättade frågan
för det svenska folket? Jag erinrar om
att de borgerliga partierna i frågan om
folkomröstning angående tjänstepensionen
i sin propaganda både i pressen och
här i riksdagen sade så här: Törs verkligen
inte regeringen låta folket göra sin

Nr B G

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt

röst hörd i denna fråga? Vad är man
rädd för? Låt vardagsmänniskorna yttra
sig om saken, låt oss lita på de vanliga
människorna! Det är den enskilda människan
som skall bestämma, staten skall
inte vara förmyndare för människorna.
Men hur är det nu? Ja, i det svenska
folkets viktigaste fråga är det på det
hållet absolut tyst när det gäller tanken
att låta folket yttra sig. Skall det bli på
det sättet, att fyra partiledare får avgöra
frågan? Nej, säger man i utskottet,
det är klart att man skall fråga riksdagen,
Men jag erinrar om att — trots att
vi hade en försvarsberedning —- fyra
partiledare och några statsråd under
loppet av några dagar utanför försvarsberedningen
gjorde upp att de militära
rustningarna nu skulle ökas så och så
mycket här i vårt land. Vad finns det
för garantier mot att inte i en viss situation
samma sak kommer att hända
när det gäller det svenska försvarets utrustning
med kärnvapen?

Jag vill i det sammanhanget fråga:
Var skall den svenska atombomben provas?
Var i vårt land skall experimenten
äga rum? Blir det i Skåne? Troligtvis inte.
Blir det i Lidingö, där herr Hjalmarson
bor, han som mest propagerar för
kärnvapen? Nej, det blir det naturligtvis
inte. Man har föreslagit att, om vi skall
experimentera med svenska kärnvapen,
detta skall ske i Norrbotten. Där kommer
kolonialismens tänkande fram igen.
Varför i Norrbotten? Vi vill inte veta
av att våra vatten och vår luft skall förgiftas
med atombombsexperiment. Det är
ju ändå så att de kärnvapenexperiment
som har ägt rum och för närvarande
äger rum har förgiftat vattnet bland annat
i Stilla Oceanen och luften i vår
värld. Från den 28 april till och med
den 26 juni i år har USA under 33 dagar
bedrivit experiment med kärnvapen
i Stilla oceanen, och det är inte
fråga om bara 33 explosioner, ty vissa
dagar har det varit två explosioner. Det
har också förekommit undervattenssprängningar,
och det är väl uppenbart
att vattnet och luften inte minst genom
dessa nu i sommar bedrivna experiment

i en oerhörd omfattning har kommit att
förgiftas.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att under IX av punkten 1 i utskottets utlåtande
få yrka bifall till motionen II: B
92, vari hemställes att riksdagen för sin
del beslutar uttala sig för att frågan om
det svenska försvarets utrustning med
kärnvapen blir föremål för allmän folkomröstning
enligt 49 § 2 mom. regeringsformen
samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om förslag och
bestämmelser för en sådan folkomröstning
och om tidpunkten för densamma.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Att uppnå och utåt redovisa
svensk enighet i försvarsfrågan
anses angeläget. En sådan bedömning
förstår vi alla, i synnerhet i dessa ångestladdade
dagar. Försvarets utformning
och kostnader är frågor, i vilka medborgarna
under tryck av förstörelseteknikens
hektiska utveckling blir mer och
mer engagerade — lyckligtvis. Därav den
oro som många känner inför ansträngningarna
att avskärma öppen debatt om
huvudlinjer och detaljer i vår försvarspolitik
intill dess ståndpunkten fixerats
på partiledarplanet och därigenom i realiteten
låsts. Att i den eftersträvade enighetens
intresse fortsättningsvis lyfta försvarsfrågorna
ovanför partilinjerna kan
enligt min tro innebära risk för att enigheten
blir mera en svårhanterlig skylt
än en realitet. Den risken torde vara uppenbar
den dag, då vi måste bestämma
vilken väg vi skall ta i den kontroversiella
fråga, där vi står på två fronter,
djupt engagerade på ömse sidor.

Jag känner inget behov av att i dag
försöka mig på en argumentering för
min mening om att vi inte bör tillåta en
svensk atombombsupprustning. Jag tar
därvid fasta på försvarsministerns försäkran
om att den frågan står helt öppen
efter de olika behandlingsinstansernas
eniga uppslutning kring uppskovet
med atombombsbeslutet och att beslutet
i dag på intet sätt binder vårt fria ställningstagande
senare.

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

Efter partiöverenskommelsen har emellertid
vissa uttalanden och påståenden
gjorts i den offentliga debatten av framträdande
atombombsanhängare. Innebörden
i dem går ut på dels att om frågan
rörande ett svenskt atombombsvapen nu
drivits till sitt avgörande, skulle ett bifall
ha fått anses givet, dels att i samband
med medelsanvisningen till försvarets
forskningsanstalt vissa förberedelser
medgivits, som pågår och som innebär,
att det ja man åstundar i fråga om
ett svenskt atombombsvapen bara är att
se som en tidsfråga.

Den som tror att förutsättningar förelegat
i dag för ett positivt beslut i fråga
om ett svenskt atomvapen därest regeringen,
som man menar, inte hade vildt
undan för kiinslotänkande utan visat mera
kurage, gör sig uppenbarligen skyldig
till en felbedömning. Ett opinionsunderlag
av den styrka, som måste krävas för
ett dylikt beslut, finns inte. Det är inget
uttryck för ett önsketänkande från min
sida, då jag hävdar, att den opinion, som
intar en bestämd negativ ståndpunkt i
denna fråga, växer. Hade frågan presenterats
riksdagen i dag för avgörande,
hade söndring i stället för samling varit
vad vi haft att konstatera i den orosfyllda
utrikespolitiska situation som vi nu
befinner oss i.

Det är inte misstro mot försvarsministerns
försäkran om riksdagens obeskurna
frihet till sakprövning av frågan om
atombomben, som har föranlett fru
Thorssons motion i andra kammaren och
min motion i denna kammare. Dessa motioner
har tillkommit och fått sin formulering
i en önskan att inför en orolig
opinion än en gång och i riksdagen
få fastslaget, att de uttolkningar, som jag
här har berört, är att uppfatta som tendentiöst
upplagd upplysningsverksamhet,
som inte har saklig täckning.

De två rader, som ägnats våra motioner
i statsutskottets utlåtande gör oss på
intet sätt nedstämda. Utskottets avslagsyrkande
på herr Dahls och herr Åkerströms
motion hängs upp på ett citat av
vad departementschefen anfört i propositionen
nr 110, i vilket utskottet helt
instämmer utan eget uttalande. Försvars -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
ministern säger där: »En forskning med
direkt sikte på konstruktion av atomvapen
är det självfallet icke fråga om. Ett
sådant arbete kommer icke att ske utan
att riksdagen fattat beslut därom.»

Ordens valör och distinkta innebörd
har man ofta anledning att begrunda i
detta hus. Det hade varit klarläggande
och välgörande om utskottet, med hänsyn
till att redogörelsen för hur medlen
till försvarets forskningsanstalt skall användas
inte varit tillgänglig utanför
statsutskottets första avdelning, hade
kunnat lämna kammaren upplysning om
vad utskottet för sin del ville inlägga i
det lilla ordet »direkt» i avseende på
forskningens inriktning, ett ord som departementschefen
liar använt och som
har föranlett en hel del undran. Att något
konstruktionsarbete för framställandet
av ett svenskt atombombsvapen eller
någon förberedelse för ett dylikt inte får
ske, innan riksdagen givit klarsignal
därom, är emellertid vad departementschefen
klart och tydligt har sagt. Med
statsutskottets oförbehållsamma understrykande
i denna väsentliga del har motionärerna
och allmänheten fått det besked
som åstundats.

Regeringens initiativ i ett läge, av alla
uppfattat som katastrofartat, fick på sina
håll till följd en del kommentarer, som
gick ut på att vi inte så att säga opåkallat
skall leka på andras gård. Inför de
många understrykningarna här av att
Sverige måste hänga med i kapprustningen
tycker jag för min del, att bilden
här är mera på sin plats. Jag är inte naiv
nog att tro, att divergensen i atombombsfrågan
speglar en större eller mindre
fredssträvan. Jag är förvissad om att vi
alla är fullkomligt överens om det pris,
som vår frihet och vårt oberoende kan
vara värt. Vi som har upplevt två världskrig
och hotas av ett tredje, som, om någon
trots skräcken och självmordsmedvetandet
trycker på utlösningsknappen,
skulle medföra civilationens undergång,
förstår utan några längre utläggningar
värdet av ett starkt försvar, säger försvarsministern.
Jag är inte pacifist, fast
jag gärna erkänner att jag skulle önska
att jag hade mod att vara det, hade för -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
mågan att tillägna mig pacifisternas
övertygelse om att deras alternativ har
en praktisk genomslagskraft, men jag
kan inte annat än följa försvarsministerns
tankegång, att frihetens och oberoendets
pris ohyggligt nog inte kan erläggas
på annat sätt än på krigsskådeplatsen,
om allt drives till det yttersta.

Men, herr talman, just detta faktum,
att vi upplevt två världskrig och hotas
av ett nytt, har skapat den djupaste misstro
mot den statsmannakonst, som med
fasthållande vid de yttersta kraftmedlen
såsom den enda realitetsbetonade utvägen
rekommenderar människorna på
denna planet en tillvaro, balanserande
på knivseggen. Därför är jag motståndare
till atomvapnets införande i det svenska
försvaret, och därför är jag glad att
man i nuvarande läge har lyckats uppnå
enighet om att uppskjuta avgörandet av
denna fråga tills vi har fått tillfälle att
på olika sätt bättre genomlysa detta allvarliga
problem innan vi tvingas taga
ståndpunkt.

I detta anförande instämde herr Thun
(s).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag kan göra det i synnerhet
som jag helt instämmer i de anföranden
som herrar Dahl och Wärnberg tidigare
i dag har hållit i denna kammare.

Herr Söderberg citerade något av vad
jag anförde år 1956, då vi i denna kammare
debatterade förslaget om ökad materielanskaffning
till försvaret. Jag frågade
då, om det förelåg någon sorts panikstämning,
eftersom man var i färd
med att ta på sig så stora kostnader,
utan att det företagits en bättre översyn
över försvarsorganisationen. Jag måste
säga att det i dag förefaller mig som om
en sådan panikstämning alltjämt var rådande,
och att döma av vissa anföranden
i dag kan man till och med spåra
den in i försvarsdepartementet.

Att högern alltid framhåller sin tro på
att det svenska försvarets effektivitet och
slagkraft beror av ökade investeringar,
är ju dess sak. Jag kan förstå högermän -

nen, i varje fall om de ofta lyssnar till
kommunisternas talesmän i den svenska
riksdagen. När representanter för den
kommunistiska ideologien ställer sig
upp och rekommenderar avrustning, då
förstår jag att de övriga, demokratiska
partierna känner behov av att reagera.
Jag betraktar nämligen kommunisterna
även i vårt land som en sorts fjärrstyrda
representanter för Ryssland och dess militära
inställning. Jag har aldrig sett att
man i den kommunistiska pressen tagit
avstånd från de experiment av ett visst
slag som bedrives inom Ryssland, den
kommunistiska idealstaten. Man tog inte
ens avstånd från den ungerska folkdemokratien,
när denna skickade Imre
Nagy till schavotten, utan man förklarade
att detta var nödvändigt för att landet
skulle kunna gardera sig mot landsförräderiet.
Om kommunisterna upphörde
med sitt politiska spel, skulle möjligen
nedrustningstanken få ett större gehör
även bland högerns företrädare i
denna kammare. Herr Svärd deklarerade
här i dag sin inställning inte bara
till den enighetslinje, som riksdagen nu
skall acceptera, utan även till atomvapnet,
som han ansåg böra finnas även i
den svenska försvarsmakten. Om högern
önskar att enigheten i försvarsfrågan
skall bestå, tror jag nog att högern bör
överge tanken på att införa atomvapen
hos oss. Såsom jag tidigare hävdat i
försvarsdebatterna ser jag frågan om vår
försvarsorganisation på det sättet, att
vårt land inte mäktar följa med i den
tekniska utvecklingen och ge organisationen
en så stor slagkraft att den kan
slå tillbaka ett anfall. Jag tror mera på
partisanarmén än på de masskolonner,
som armén, i varje fall i dag, har till
sitt förfogande, därför att den tekniska
utvecklingen ju går så snabbt. Se bara
på det svenska jaktflygets utveckling!
Det tar sju år mellan varje ny typ av
flygplan. Tunnan är omodern, Lansen
kan läggas på skrothögen, och fråga är
om inte också den av riksdagen beslutade
Draken redan när den kommer
till användning är omodern. Vi har inget
vapen, som kan jämföras med vad som
kan åstadkommas av andra stater, som

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

kan lägga ned så mycket större kostnader
på de tekniska experimenten.

Jag tror att den kommunistiska världspolitiken
har uppammat den panikstämning,
som nu är rådande över allt. Yi läser
i tidningarna om hur Sovjet levererar
vapen till de oroliga arabiska småstaterna
för att de skall kunna resa sig
och för att få en annan anda bland
nationerna när det gäller att försöka befrämja
en världsfred.

Jag anser det inte möjligt att i denna
fråga uppnå en fullständig enighet bland
de demokratiska partierna i vårt land,
om vi skall följa högerns rekommendation
att sänka den direkta beskattningen,
när vi söker skaffa medel till försvaret.
Jag kan inte vara med om att
försvaret skall bekostas av indirekta
skatter. Redan i dag kostar försvaret 50
procent av de statliga inkomster, som
inflyter via den direkta beskattningen.
Jag frågar mig, huruvida man tänker bekosta
försvarets framtida utgifter genom
att övervältra andra åtaganden på kommunerna.
Redan nu har vi kunnat notera
en sådan utveckling på det sociala
och det kulturella området. Högern balett
recept, enligt vilket man kan åstadkomma
besparingar, som skulle täcka en
del av försvarskostnaderna. Man vill avskaffa
barnbidragen och skolluncherna,
man vill reducera försäkringarna på
sjukkasseområdet, man vill ingripa praktiskt
taget överallt inom socialpolitiken,
man vill reducera bostadssubventionerna
o. s. v. Men tror högern att man kan
fortsätta med kravet på en demokratisk
enighet, om vårt lands försvar skall
byggas upp genom en sådan politik? Jag
tror det inte. Jag tror att högern får
reformera sin strävan när det gäller
att rasera socialpolitiken och bostadspolitiken,
om den i fortsättningen skall
lyckas befordra en samfälld demokratisk
samhörighet i fråga om neutralitetsförsvaret.

Man har ju också rekommenderat
atomvapen, och steget till vätebomben
är väl inte så långt; även den har man ju
hört rekommenderas. Jag tror inte att vi
mäktar med detta offer för vårt neutralitetsförsvar.
Den tekniska utvecklingen

Ang. försvarets utformning på längre sikt
kommer kanske ganska snart att leda
till att jaktflyget icke behöver manövreras
manuellt utan kommer att styras
med radar på samma sätt som marinens
båtar. Herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet gjorde antydningar
härom. Är det då nödvändigt att
behålla en armé av den storleksordning
som vi nu har? Har man kunnat fullfölja
rationaliseringen inom flyget, marinen
eller armén? Har man moderniserat
handvapnen i armén i tillräcklig omfattning
för samtliga årsklasser som kan
mobiliseras? Det har man inte, ty den
tekniska utvecklingen går alltför snabbt.
Så är det i fråga om flyget för närvarande,
och så blir det även i framtiden,
om de stora nationerna fortfarande skall
leva i misstro mot varandra.

Jag tror att den största orsaken till
denna misstro ligger i kommunismens
ideologi. Vem släppte upp den första
satelliten, som skrämde Amerika till en
intensiv strävan att komma i jämbredd?
Skulle kommunisternas fredsvilja i
Ryssland och i andra land innebära
en idealitet av större mått, då borde de
inte bara i tal ge till känna sin strävan
för en världsfred, utan de borde även
i handling åstadkomma bevis som är
bättre än vad de under de senaste åren
presterat i sin utrikespolitik.

Fortfarande är min uppfattning den,
att vi skall ha ett neutralitetsförsvar,
men inte baserat på en organisation av
den storlek som för närvarande förekommer,
ty vårt land kommer inte att
mäkta med detta. Jag tror att det är nödvändigt,
att riksdagen påkallar en parlamentarisk
utredning, som i lugn och ro
får göra en översyn av försvarsorganisationen
utan att man kommer i det läget,
att en uppgörelse sker på partiledarplanet
innan utredningens resultat
ännu föreligger. Det är därför jag har
undertecknat den motion, som herr Dahl
här yrkat bifall till, och jag kommer
även att vid en eventuell votering rösta
för den reservation, som herr Åkerström
har fogat till utskottets utlåtande.

Jag är alldeles övertygad om nödvändigheten
av att man går till grunden
med frågan om försvarets organisation

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt
och omfattningen av de försvarsansträngningar,
som landet kommer att
mäkta med. Man har här med glädje
fått konstatera den enighet, som rått
när det gäller att dra försorg om de
gamla genom den pensionering, som
samtliga demokratiska partier har enats
om. Men ännu är inte växeln på dessa
kostnader inlöst, och jag hoppas verkligen
att detta inte skall ske genom indirekta
skatter och punktskatter. Enligt
min mening skall vi fullgöra de åtaganden,
som man redan nu har enats om,
genom att ta ut pengarna efter individens
skatteförmåga. Vi kommer att behöva
en stark enighet för försvaret mot
kränkningar av vår neutralitet, men den
bygger man inte upp genom att rasera
de sociala reformer som åstadkommits
utan tvärtom genom att till bättre inkomstlägen
lyfta ytterligare stora folkgrupper,
som ännu ligger vid existensminimum.

För ett mindre land tror jag fortfarande,
herr talman, på en partisanarmé.
Med de resurser, som den tekniska rustningsindustrien
kan åstadkomma, tror
jag inte att masskolonnernas frammarsch
förmår skänka ett litet land tillräcklig
säkerhet. Man såg vilken betydelse partisanarmén
under kriget hade i våra
grannländer, både i Danmark och i Norge,
och jag tror att lärdomen därav bör
vara en tankeställare inte minst för vårt
land. Vi kan aldrig mobilisera sådana
resurser, att de gör det möjligt för oss
att följa med i täten av den militärtekniska
utvecklingen och ställa vår armé
i paritet med de större staternas.

Jag vill, herr talman, sluta med att
yrka bifall till den reservation som herr
Öskar Åkerström fogat till utskottets utlåtande
vid punkten 1.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att ta upp någon polemik i egentlig
mening mot herr Lage Svedberg, vars
anförande präglades av en blandning
av riktiga och befängda synpunkter. Jag
vill bara till kammarens protokoll konstatera,
att herr Lage Svedberg ofta har

en benägenhet att i vissa situationer förfalla
till antikommunism. För min del
tolkar jag det som ett utslag av en viss
rädsla; varifrån den kommer vet jag
inte.

Ett andra konstaterande, som jag vill
göra, är att det ingalunda är kommunisterna
som försökt ställa sig i spetsen
när det gällt kravet på en successiv avrustning,
utan det är herr Lage Svedberg
och den reservation som han själv yrkar
bifall till. Vi har yrkat på en utredning
om ett neutralitetsförsvar, och det är
ingalunda avrustning i den mening som
den reservationen avser.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste också påtala
den inkonsekvens, som präglar herr Lage
Svedbergs anföranden. Det är alltid
så här i kammaren — och det har jag
svårt att förstå — att om vi råkar komma
på samma linje i en sakfråga, så
måste herr Svedberg stiga upp och skälla
på oss kommunister. Han kommer då
med sådana argument som att det är
kommunismens ideologi och aggressionslust,
som är orsaken till spänningen
och upprustningen och allt elände i världen.
Men hur kan herr Lage Svedberg,
som är gammal socialist och har tillhört
den kommunistiska internationalen,
komma med dessa högerns argument?
Han river ju då undan fotfästet för allt
vad han talat om i fråga om nödvändigheten
av att nedrusta. I och med att
han tar fram dessa högerns argument,
bygger han samtidigt upp en orimlig position
för sig själv.

Vad gäller den kommunistiska ideologien
och vad den förorsakar så är det ju
så, att vi alltid har hävdat att de kapitalistiska
och socialistiska systemen kan
fredligt leva sida vid sida. Det är de
andra som hävdar, att det inte går. Följaktligen
kan det inte vara den kommunistiska
ideologiens fel att spänningen
i världen är så stor.

När det sedan gäller påståendet att
kommuniststaterna skickar vapen till
arabstaterna vill jag påpeka, att FN:s

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

observatörer, märk väl, nyligen har uttalat
att de icke liar kunnat upptäcka någonting
sådant. Dessutom är det väl ett
faktum, att USA skickade vapen för 5
miljarder dollar till Nationalistkina och
att dessa vapen sedan erövrats av den
kinesiska folkarmén, eller hur? Vidare
har USA beväpnat Irak. Folket gjorde
revolution och tog hand om de amerikanska
vapnen. Men likväl har man mage
att säga, att kommunisterna skickat
vapnen, då sanningen är den att kommunisterna
har tagit hand om de vapen
som amerikanarna skickat. Därmed kommer
saken i sitt rätta läge.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste erkänna, herr
Öhman, att jag är antikommunist. Men
jag är socialist och jag är socialist av
den renläriga uppfattningen, att jag vill
rekommendera reformismens väg för att
omdana samhället. Det är något annat
än den våldsmentalitet, som kommunismen
alltid har visat när det gällt att
trampa ned andra, som har vågat hysa
en avvikande uppfattning. Jag måste
upprepa det som jag sagt tidigare till
herrar Öhman och Persson. Jag kan aldrig
tro på att kommunismen på något sätt
är besjälad av en vilja att föra en samförståndets
politik. Därom vittnar fortfarande
idealstaten Rysslands förmynderi
över de baltiska staterna och de
svenska kommunisternas försvar av den
våldsmentalitet, som präglade ledningen
i Ungern, när Imre Nagy fördes till
schavotten. Då sade den svenska kommunistiska
tidningspressen, att det ju
var helt naturligt att en stat skulle låta
avrätta sådana som var förrädare mot
landets regim. Hur var det, herr Helmer
Persson, när nazismen stod på toppen av
sin maktfullkomlighet och trampade
ned demokratien, när man skickade
fackföreningsledarna och de politiska
ledarna till koncentrationsläger och i
landsflykt, när man konfiskerade fackföreningskassorna
och förstörde de delar
av biblioteken, som förde sådana böcker,
som inte var acceptabla av makt -

Ang. försvarets utformning på längre sikt
havarna? Då kom idealstaten Ryssland
och dess ledare och enade sig med Hitler;
man delade Polen, man lade beslag
på de baltiska staterna. Ryssland har i
dag inte släppt detta förmynderi, och
jag tror därför att det finns all anledning
att misstro kommunisterna, när de
säger att de är besjälade av en strävan
till en verklig världsfred.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste erkänna, att
den här diskussionen spårat ur, men man
måste dock försvara sig framför allt mot
orättfärdiga angrepp. Här säger herr
Lage Svedberg, att vi kommunister inte
protesterade emot att Imre Nagy avrättades.
Inte hörde jag, att herr Lage Svedberg
någonsin protesterat emot att Nagyregimen
under de dagar Nagy regerade
hängde 6 000 kommunister i Ungern.

Vidare frågade herr Lage Svedberg,
hur vi betedde oss när nazismen var vid
makten. Hur kan man ha mage att ställa
den frågan, när hela världen i alla
fall vet, att det framför allt var kommunisterna
som klappade dit fascismen så
att det sade skvatt om det. Det är ingen
människa i världen som påstår att det
är socialdemokratien som militärt krossat
fascismen under det andra världskriget.
Ingen människa skulle tro, att
den som sade detta vore riktigt klok.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag har tidigare i dag
ställt yrkande om bifall till ett par motioner.
Då dessa innehåller alternativa
yrkanden, skall jag för att slippa krångel
i voteringspropositionerna be att få
taga tillbaka dessa yrkanden och inskränka
mig till ett enda yrkande, nämligen
följande: »Att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I:B17 och
II: B 27 i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att marinens andel av försvarets anslag
i avvaktan på 1960 års flottplan
icke ytterligare minskas, utan att denna
andel för budgetåret 1959/60 angives till
minst samma belopp som för budgetåret
1958/59, eller 420 miljoner kronor.»

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. försvarets utformning på längre sikt

Sedan överläggningen ansetts härmed Sedan kammarens ledamöter intagit
slutad, yttrade herr talmannen, att med sina platser samt voteringspropositionen
anledning av därunder förekomna yr- ånyo upplästs, verkställdes till en börkanden
propositioner komme att fram- jan omröstning genom uppresning. Herr
ställas särskilt rörande varje moment av talmannen förklarade, att enligt hans
utskottets i den nu förevarande punkten uppfattning flertalet röstat för ja-progjorda
hemställan. positionen.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Boman m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I fråga om inom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Berg, Gunnar, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: B 17 och
II: B 27 i skrivelse till Kung!. Maj:t uttala,
att marinens andel av försvarets
anslag i avvaktan på 1960 års flottplan
icke borde ytterligare minskas, utan
borde denna andel för budgetåret 1959/
60 angivas till minst samma belopp som
för budgetåret 1958/59, eller 420 miljoner
kronor.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Berg, Gunnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 53 punkten
1, mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Gunnar
Berg under överläggningen vid förevarande
moment framställda yrkandet.

Då emellertid herr Berg, Gunnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 16.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. III hemställt.

Beträffande mom. IV, anförde nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Dahl, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid punkten fogade reservationen 1 b,
av herr Åkerström; samt 3:o), av herr
Mogård, att kammaren skulle antaga det
förslag, som i reservationen 1 b upptoges
under b).

Herr talmannen yttrade, att i anledning
av vad sålunda yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
angående utskottets i förevarande moment
gjorda hemställan såvitt gällde de
frågor, som i reservationen 1 b upptoges
under a) och c), samt vidare särskilt
beträffande utskottets hemställan, i
vad den avsåge den fråga, som i nämnda
reservation upptoges under b).

Härefter gjorde herr talmannen i fråga
om utskottets hemställan, såvitt gällde
de frågor, som i reservationen upptoges
under a) och c), propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i nämnda reservation i
denna del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

Herr Dahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 53 punkten
1, mom. IV, i vad gäller de frågor,
som i den vid punkten fogade reservationen
1 b, av herr Åkerström, upptagas
under a) och c), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i nämnda reservation under

a) och c).

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidare gjordes med avseende på utskottets
hemställan, i vad gällde den fråga,
som i reservationen 1 b upptoges
under b), propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till herr Mogårds yrkande; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. V och VI
hemställt.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
beträffande mom. VII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen,
II: B 88; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vidkommande mom. VIII, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen, II: B 90, i vad
avsåge det i första attsatsen upptagna
yrkandet om beslut angående inställande
av repetitionsövningarna hösten 1958
och våren 1959.

Anslag till Armén: övningar m. m.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Härpå gjordes enligt de angående
mom. IX framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen, IDB 92; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. X—XII hemställt.

Punkterna 2—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Anslag till Armén: övningar m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 36 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels motionen II: B 89, av herr Hagberg
m. fl.;

dels ock förut nämnda motion IDB
90, av herr Henning Nilsson i Gävle
m. fl.

I motionen II: B 89 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Armén: övningar m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 24 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
IDB 89 och IDB 90, båda dessa
motioner såvitt nu vore i fråga, till Armén:
övningar m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
36 500 000 kronor.

94 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Anslag till Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: B 89, i den mån den berör
denna punkt.

Herr GILLSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande punkt hemställt samt vidare
på bifall till motionen II: B 89, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 29

Anslag till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i propositionen
1958: 110 under punkten 29 föreslagits
beträffande plan för tygmaterielanskaffningen
vid armén, dels medgiva att ett
belopp av högst 30 000 000 kronpr av
det till armétygförvaltningens förfogande
stående rörelsekapitalet finge utnyttjas
i enlighet med vad i förstnämnda
proposition angivits, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggandet av
beställningar å tygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 76 000 000 kronor,
dels ock till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1958/
59 anvisa ett reservationsanslag av
350 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: B 103, av herr Dahl m. fl., samt
II: B 87, av herr Åkerström m. fl., i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Armén: Anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
315 000 000 kronor,

dels ock under föregående punkt
nämnda motion II: B 89, av herr Hag -

berg m. fl., vari hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 280 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: B 103 och II: B 87 samt II: B
89, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna vad i propositionen
1958:110 under punkten 29 föreslagits
beträffande plan för tygmaterielanskaffningen
vid armén;

b) medgiva att ett belopp av högst
30 000 000 kronor av det till armétygförvaltningens
förfogande stående rörelsekapitalet
finge utnyttjas i enlighet med
vad i förenämnda proposition angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggandet av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
76 000 000 kronor;

d) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 350 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerström och Karlsson i Olofström, vilka
ansett, att utskottets hemställan bort
i nedan angivna delar hava följande lydelse: »att

riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
B 89 samt med bifall till motionerna I: B
103 och II: B 87, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga,

d) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 315 000 000
kronor.»

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: B 89, i den mån den berör
p. 29.

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

Anslag till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. m. — Anslag till Flygvapnet:

Övningar m. m.

Herr GILLSTRÖM (s): materiel m. m. för budgetåret 1958/59

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall anvisa ett reservationsanslag av
till utskottets förslag. 85 500 000 kronor.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2 av herrar Åkerström
och Karlsson i Olofström.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till den vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
förslag med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: B
89, såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 30—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Anslag till Marinen: Anskaffning av
vapenmateriel m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 85 500 000 kronor.

Vidare hade i förberörda motion II:
B 89, av herr Hagberg m. fl., hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Marinen: Anskaffning
av vapenmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
60 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: B 89, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: Anskaffning av vapen -

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren B 89, i
vad gäller denna punkt.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till motionen
II: B 89, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 42—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Anslag till Flygvapnet: övningar m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna II:
B 89, av herr Hagberg m. fl., och II: B
90, av herr Henning Nilsson i Gävle
m. fl., båda motionerna såvitt nu vore
i fråga, till Flygvapnet: Övningar m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 5 800 000 kronor.

I motionen II: B 89 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Flygvapnet: övningar
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren B 89, i
vad den berör denna punkt.

96 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen
II: B 89, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 52

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i propositionen
1958: 110 under punkten 52 föreslagits
beträffande plan för anskaffning av
flygmateriel m. m., dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggandet av
beställningar å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 828 000 000 kronor,
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1958/
59 anvisa ett reservationsanslag av
742 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förutnämnda båda likalydande
motioner I: B 103, av herr Dahl m. fl.,
samt II: B 87, av herr Åkerström m. fl.,
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 000 kronor,

dels ock förberörda motion II: B 89,
av herr Hagberg m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.

Maj:ts förslag och med avslag a motionerna
I: B 103 och II: B 87 samt II: B
89, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna vad i propositionen
1958: 110 under punkten 52 föreslagits
beträffande plan för anskaffning av flygmateriel
m. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggandet av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
828 000 000 kronor;

c) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1958/
59 anvisa ett reservationsanslag av
742 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Åkerström och Karlsson i Olofström,
vilka ansett, att utskottets hemställan
bort i nedan angivna delar hava
följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen II: B
89 samt med bifall till motionerna I: B
103 och II: B 87, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga,

c) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1958/
59 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 000 kronor.»

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren B 89, i
den mån den berör punkten 52.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 4 av herrar Åkerström
och Karlsson i Olofström.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

Anslag till Flygvapnet: Drift och underhåll

Flygvapnet: Drivmedelsförråd m. m.
den ändring, som föranleddes av bifall
till den vid punkten anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle bifalla
utskottets förslag med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: B 89, såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 53

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 54

Anslag till Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 138 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels tidigare nämnda båda likalydande
motioner I: B 103, av herr Dahl m. fl.,
samt II: B 87, av herr Åkerström m. fl.,
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte till Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 115 000 000 kronor; dels

ock förberörda motion II: B 89,
av herr Hagberg m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Flygvapnet: Drift och
underhåll av flygmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 106 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I:B 103 och II: B 87 samt
II: B 89, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Flygvapnet: Drift och
underhåll av flygmateriel m. m. för bud -

av flygmateriel m. m. — Anslag till

getåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 138 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerström och Karlsson i Olofström, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: B
89 samt med bifall till motionerna I:B
103 och II: B 87, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 115 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren B 89, i
vad gäller förevarande punkt.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 5 av herrar Åkerström
och Karlsson i Olofström.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
bifalla motionen II: B 89, såvitt nu vore
i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 55

Anslag till Flygvapnet: Drivmedelsförråd
m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: B 89, av

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 6

98 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Anslag till Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

herr Hagberg m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Drivmedelsförråd m.
m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 7 400 000 kronor.

I motionen II: B 89 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Flygvapnet: Drivmedelsförråd
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 0 400 000
kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren B 89, i
den mån den berör denna punkt.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen II: B
89, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 56

Anslag till Försvarets forskningsanstalt:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt, som
föranleddes av vad som föreslagits i propositionen
1958 A:110 under punkten
56, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1958/59,
dels ock till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 6 575 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: B 103, av herr Dahl
m. fl., samt II: B 87, av herr Åkerström
m. fl., hemställts, såvitt nu var i fråga,

att riksdagen måtte till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
5 918 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: B 103 och II: B 87, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
försvarets forskningsanstalt, som föranleddes
av vad som föreslagits i propositionen
1958 A: 110 under punkten 56;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1958/59;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 6 575 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Åkerström,
som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 103 och II: B 87, såvitt
nu vore i fråga,

a) avslå av Kungl. Maj :t begärt bemyndigande
om att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt, som föranleddes av
vad som föreslagits i propositionen
1958 A: 110 under punkten 56;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59;

c) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 5 918 000 kronor.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 6 av herr Åkerström.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

Ang. utbyggnad av ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 57—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Ang. utbyggnad av ämbetsbyggnaden å
Ladugårdsgärde

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Utbyggnad av ämbetsbyggnaden
å Ladugårdsgärde för budgetåret
1958/59 anvisa ett investeringsanslag av
100 000 kronor.

Reservation hade anmälts av berr Pålsson,
som dock ej antytt sin mening.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Det är kanske lämpligt
att vid denna sena timme först lugna
kammaren med att mitt anförande inte
kommer att bli långt. Det kommer inte
heller att utmynna i något yrkande och
således inte behöva uppkalla någon gensaga.
Emellertid är det så, att vid den
punkt som nu behandlas liksom vid den
närmast följande har jag anmält en blank
reservation, och jag vill nu med några
ord klargöra de synpunkter som för min
del ligger bakom reservationerna.

Jag bör måhända redan från början
redovisa, att mina reservationer ej tar
sikte på de under de båda punkterna anvisade
anslagen i och för sig. Mina reservationer
har ett annat syfte, vilket jag
skall söka redovisa i det följande.

Emellertid kan man ej undgå att ställa
sig den mycket allvarliga frågan, huruvida
det kan vara välbetänkt att fortsätta
utbyggnad och centralisering till
Stockholm och dess närmaste omgiv -

ningar av försvarets och dess forskningsanstalts
centrala ledning och förvaltning
med därtill hörande anläggningar.

I händelse av krig och orostider förefaller
det, åtminstone för en lekman, som
om Stockholm och dess omgivningar
skulle vara ett av de mest utsatta områdena
av vårt land, ett område där en angripare
skulle ha den största anledning
att koncentrera sina operativa ansträngningar.
Man kan ej frigöra sig från den
tanken att en sådan attack, särskilt i ett
begynnande överrumplingsskede, skulle
kunna leda till framgång för den eventuelle
angriparen. I ett sådant läge skulle
vi stå där med försvarets centrala ledning
och dess mest vitala organ frånkopplade
och mer eller mindre isolerade
från landets övriga försvarskrafter. I ett
läge med stockholmsområdet besatt av
främmande trupper torde det hjälpa oss
och vårt försvar föga, huru mycket vi
än har dessa våra anläggningar nedsprängda
i berg. En sådan situation synes
mig lindrigt sagt kuslig och manar
väl närmast till att överväga om det ej
vore riktigare att i stället för tillbyggnad
av de nu befintliga anläggningarna,
som åtminstone i något fall får anses
geografiskt-strategiskt felplacerade, överväga
en utflyttning till annan del av landet,
åtminstone av någon eller några av
ämbetsbyggnadens avdelningar.

Det nu sagda utgör i första hand ett
uttryck för mina farhågor och min personliga
uppfattning i saken, farhågor
som förvisso delas på både civilt och
militärt sakkunnigt håll.

Emellertid har jag, herr talman, ytterligare
något att tillägga i saken. Den 5
april 1957 tillsatte Kungl. Maj:t den s. k.
»Lokaliseringsutredningen rörande statlig
verksamhet». Enligt de för utredningen
meddelade direktiven tillkommer det
utredningen bland mycket annat att
pröva just sådana spörsmål, som det jag
här påtalat, samt i förekommande fall
ägna spörsmålen ett detaljstudium. Det
är i direktiven utsagt att utredningen
jämväl skall omfatta militära verk och
inrättningar. Då det förutom i direktiven
anförda motiv för utredningen i
detta av mig påtalade fall jämväl till -

100 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas (Bergaskolorna)

kommer militära säkerhetsskäl synes det
mig angeläget, att lokaliseringsutredningen
upptager här ifrågavarande
spörsmål till omprövning och avlämnar
sitt utlåtande härom snarast möjligt.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att det vid denna riksdag väckts en motion,
I: B 156 av herr Sundin m. fl., där
motionärerna tar upp bl. a., och delvis
från samma utgångspunkter som de av
mig här anförda, angelägenheten av att
lokaliseringsutredningens arbete påskyndas
i den del detta avser utflyttning
av den centrala militära förvaltningen
från Stockholm.

Jag har med det nu sagda och i detta
sammanhang velat bringa lokaliseringsutredningens
uppgift i erinran och uttalar
den förhoppningen att statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
måtte finna det angeläget, att utredningen
snarast möjligt avgiver sitt utlåtande
i denna sak.

Som jag i början av mitt anförande
framhöll riktar sig mina blanka reservationer
ej mot de anvisade anslagsbeloppen
i och för sig. Jag har emellertid
den uppfattningen att anvisade medel,
däri jämväl inbegripet under punkten 69
upptagna utredningskostnader, ej borde
tagas i anspråk förrän huvud- och principfrågan,
tillbyggnad eller utflyttning,
blivit av statsmakterna avgjord.

Utöver de nu anförda synpunkterna
har jag, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 69—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas
(Bergaskolorna)

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kam -

maren av herr Gunnar Berg m. fl. (I: B
15) och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Ronneby m. fl.
(II: B 28), hemställts, att riksdagen måtte
besluta att dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om inventering av befintliga
anläggningar vid flottans nuvaande
örlogsbaser, med särskilt aktgivande
på förhållandena i Karlskrona, samt
av det beräknade framtida totalbehovet
av sådana anläggningar, dels i avvaktan
på en sådan inventering avslå det av
Kungl. Maj:t äskade anslaget av 700 000
kronor till fortsatt utbyggnad av örlogsbasen
i Berga, dels ock i avvaktan på
resultatet av pågående utredning rörande
Karlskrona örlogsvarv samt förslag rörande
den framtida avvägningen mellan
örlogsvarven i Karlskrona, Stockholm
och Göteborg uppskjuta avgörandet av
frågan om fortsatt utbyggnad av Muskövarvet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) avslå motionerna I:B 15 och II: B
28, såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Majt;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: B 15
och II: B 28, såvitt nu vore i fråga, till
Flyttning av Stockholms örlogsbas (Bergaskolorna)
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett investeringsanslag av 700 000 kronor.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Under denna punkt ber
jag att få yrka bifall till motion I:B 15.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen I: B 15; och
förklarades den förra propositionen, som

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6 101

Anslag till Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar. — Anslag till statens handelslicensnämnd -

upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 77—103

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det vid årets
förra riksdag fattade beslutet att till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 680 700 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten •— under åberopande av vad utskottet
anfört i utlåtandet nr 10 till
årets förra riksdag, punkten 14 — hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I:B 75 och II: B 96, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke
vidtaga någon ändring av 1958 års förra
riksdags beslut att till Statens pris- och
kartellnämnd: Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 680 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Nilsson i Göingegården och Heckscher,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till mo -

tionerna I: B 75 och II: B 96, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 660 100 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkten 3

Anslag till statens handelslicensnämnd

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
B under tionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1958/59 anvisa dels till Statens handelslicensnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 100 000 kronor, dels ock till
Statens handelslicensnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 122 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I:B 75) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 96), hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
för budgetåret 1958/59 anvisa till Statens
handelslicensnämnd: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 025 000 kronor och
till Statens handelslicensnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

102 Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Anslag till statens handelslicensnämnd

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: B 75 och II: B 96, såvitt nu vore
i fråga, för budgetåret 1958/59 anvisa

a) till Statens handelslicensnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 100 000 kronor;

b) till Statens handelslicensnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
122 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården och
lleckscher, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: B 75 och II: B
96, såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1958/59 anvisa

a) till Statens handelslicensnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 025 000 kronor;

b) till Statens handelslicensnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr B 55, i anledning av väckt motion
om översyn rörande formerna för utrikesdepartementets
förvaltning av anförtrodda
medel;

nr B 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit jämte i ämnet
väckta motioner;

nr B 57, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av anslag
å allmän beredskapsstat;

nr B 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B framställda
förslag om anslag för budgetåret 1958/
59 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckt motion;

nr B 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag i statsverkspropositionen B om
anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

B 60, i anledning av väckt motion
angående vissa spörsmål rörande frågan
om riksstat för budgetåret 1958/59;
och

nr B 61, angående tilhiggsstat III till
riksstaten för budgetåret 1957/58.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda fram -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6 103

ställningar rörande vissa anslag för budgetåret
1958/59 under fjärde huvudtiteln
och under försvarets fonder;

nr B 85, i anledning av väckt motion
om översyn rörande formerna för utrikesdepartementets
förvaltning av anförtrodda
medel;

nr B 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit jämte i ämnet
väckta motioner;

nr B 87, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av anslag å
allmän beredskapsstat;

nr B 88, i anledning av Kungl. Maj:fs
i statsverkspropositionen B framställda
förslag om anslag för budgetåret 1958/
59 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

nr B 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag i statsverkspropositionen B om
anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr B 90, angående tilläggsstat III till
riksstaten för budgetåret 1957/58.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.29.

In fidem
K.-G. Lindelöiv