Tisdagen den 28 oktober Sid (Riksdagens protokoll 1969:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33

FÖRSTA KAMMAREN

1969

28—29 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 oktober Sid.

Interpellationer:

av herr Pettersson, Karl, (m) ang. beredskapsarbetenas inplacering
i långtidsplaneringen, m. m..................... 3

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) om åtgärder till förbättring
av handelsbalansen och förstärkning av guld- och valutareserverna,
m. m.......................................

Onsdagen åen 29 oktober

Allmänpolitisk debatt........................................

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. enskild parts kost -

nader i rättegång vid fastighetsdomstol...................... 89

Allmänpolitisk debatt (Forts.) ................................ 91

X Första kammarens protokoll 1969. Nr 33

••■y '' ‘''V.;5

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Herr Hernelius, som före sessionens
början i telegram, som dock ej kommit
kammaren till handa, ansökt om ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 16 oktober, beviljades nu denna
ledighet för den tid, som åtginge
för fullgörande av uppdrag som medlem
av svenska FN-delegationen vid
höstens generalförsamling i New York.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Johansson, Knut, och herr
Geijer, Arne, för tiden den 27 oktober
till och med den 12 november för att
på Landsorganisationens uppdrag göra
eu resa i Asien.

Vidare beviljades fru Segerstedt Wiberg
ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 27 oktober—den 10 november
för att närvara vid Interparlamentariska
unionens konferens i New
Delhi.

Herr Rönnberg, åt vilken kammaren
den 16 oktober beviljat ledighet från
riksdagsgöromålen till och med den 26
oktober, erhöll nu på därom gjord ansökning
fortsatt ledighet på grund av
sjukdom till den 16 december.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 133,
med förslag till lag om ändring i lagen
(1959: 517) om förlängning av tiden för
vissa servitut.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 124 och 125,
bevillningsutskottets betänkande nr 52

samt andra lagutskottets utlåtanden nr
61—66.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

125, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. in.;

nr 134, med förslag till jordhävdslag
m. m.; och

nr 135, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1923:116) angående
skatt för hundar.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 54, med anledning av motioner om
rätt till nedskrivning vid beskattningen
av värdet på djurbesättning; och
nr 55, med anledning av motioner beträffande
vissa uppbördsfrågor.

Interpellation ang. beredskapsarbetenas
inplacering i långtidsplaneringen, m. m.

Herr PETTERSSON, KARL, (m) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! En betydande del av
samhällets insatser för att ge möjligheter
till arbete och sysselsättning i de
sysselsättningssvaga områdena är olika
former av beredskapsarbete.

Inom norra stödområdet för lokaliseringspolitiska
åtgärder har dessa beredskapsarbeten
till stor utsträckning
utgjorts av ny- eller ombyggnad av vägar
och broar.

I länsstyrelsernas planeringsarbete
när det gäller utbyggnad av länens vägnät
ingår 5-årsplaner med aktuella projekt.
Därutöver arbetar vägmyndigheterna
och länsstyrelserna med långtidsplan
på 10 år. I dessa långtidsplaner
ingår även beredskapsarbeten för vägbyggande.
Dessa långtidsplaner innefat -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Interpellation om åtgärder till förbättring av handelsbalansen och förstärkning av
guld- och valutareserverna, m. m.

tar med andra ord reservförslag baserade
på ordinarie väganslag och beredskapsarbeten.
Långtidsplanerna ligger
till grund för vägmyndigheternas projektering.

Beredskapsarbeten avses igångsättas
för att skapa sysselsättning inom områden
där vanliga arbetsprojekt icke
ger tillräckliga möjligheter därtill. Således
avses beredskapsarbeten såsom
en komplettering för att bereda arbetskraft
arbete då annat arbete icke kan
erbjudas inom regionen.

Vägverkets planeringsramar när det
gäller Jämtlands län var för år 1973
6,5 miljoner kronor och 1974 7,5 miljoner
kronor. I dessa planeringsramar
ingick kostnad för byggande av bro
över Ammerälven efter länsväg nr 87
med 1 miljon kronor år 1973 och 2 miljoner
kronor år 1974. Genom beslut
överföres detta brobygge till att utföras
såsom beredskapsarbete. På grund av
detta beslut meddelar vägverket att
planeringsramarna för Jämtlands län
minskas med motsvarande summor för
det ordinarie anslaget. Detta innebär
att ordinarie byggnadsprojekt på de
två åren minskas med 3 miljoner kronor.

På grund av ett sådant förfarande
kan den avsedda effekten med beredskapsarbete
icke uppnås inom länet
genom att motsvarande sysselsättningsmöjligheter
tas bort genom att arbetet
i fråga icke utföres såsom ordinarie
arbete enligt upprättad plan.

Med hänsyn till svårigheterna att
skapa sysselsättning i inlandet och den
stora avtappning av befolkning som
inlandet blivit utsatt för, förefaller den
vidtagna åtgärden från vägverkets sida
vara stridande emot alla deklarationer
som gjorts från alla håll för att ge inlandet
en möjlighet att ge arbete åt
områdenas kvarvarande innevånare.
Handläggningen av frågan måste ur
principiell ståndpunkt anses vara felaktig.
Fortsättes på den inslagna vägen
tar man bort avsikten och resultatet
med beredskapsarbetena, att komplet -

tera och understödja en icke tillräcklig
arbetsmarknad inom berörda områden,
främst i inlandet.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande frågor:

1. År inrikesministern beredd att utarbeta
sådana riktlinjer för beredskapsarbetenas
inplacering i ordinarie planer
så att ordinarie totalanslag icke
minskas inom de sysselsättningssvaga
regionerna och

2. Är inrikesministern beredd att
medverka till att den för väganslagen
i Jämtlands län aktuella situationen
ändras på så sätt att det i interpellationen
berörda beredskapsarbetet skall
utföras utöver planeringsramarna för
åren 1973 och 1974 för Jämtlands län
om 6,5 miljoner kronor respektive 7,5
miljoner kronor.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder till förbättring
av handelsbalansen och förstärkning
av guld- och valutareserverna,
m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
NILSSON, FERDINAND, (ep), som yttrade: Herr

talman! Den svenska guld- och
valutareserven försämrades under februari
månad i år med 444 miljoner
kronor. Valutautströmningen var under
denna månad mer än dubbelt så stor
som under föregående månad och mer
än tre gånger i jämförelse med december
1968. Den 28 februari i år höjdes
riksbanksdiskontot med en procent till
6 procent och samtidigt skärptes likviditetskraven
för affärsbankerna. Regeringen
satte även 1962 års beredskapslag
om likviditetskvoter i kraft.

Mars och april präglades av något
lugnare valutaläge — guld- och valuta -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Interpellation om åtgärder till förbättring

reserven sjönk för dessa månader med
endast 93 miljoner kronor — men redan
under maj och juni översteg utströmningen
miljardbeloppet.

Den gamla medicinen tillgreps åter.
Diskontot höjdes den 11 juli från 6 till
7 procent. Beredskapslagen om kassakvoter
mobiliserades åter från augusti
månad och riksbanken ålade affärsbankerna
att hålla 1 procent av sin
inlåning på räntelöst konto i riksbanken.
Detta innebär att bankernas inlåningsräntekostnader
belastar det utlånade
— »arbetande» — kapitalet.
Dessutom har affärsbankernas möjlighet
att låna i riksbanken beskurits.

Dessa åtgärder motiveras av valutautströmningen,
men effektiviteten härför
är delvis diskutabel. Däremot betungas
näringslivet och över huvud
taget skuldsatta människor hårt av
denna statskapitalistiska ränteutsugning.
Stora självfinansierande företag
och företag med goda utlandsförbindelser
betungas föga därav men mindre
och medelstora företag och exempelvis
egnahemsbyggare träffas så
mycket hårdare. Det skärpta läget för
bankerna befordrar dessas önskningar
att avlyfta kortare krediter, byggkreditiv
osv. och binda lånen i långsiktiga
lån — i nuvarande höga kostnadsläge.

Valutautströmningen har emellertid
fortsatt och beräknas för juli, augusti
och september närma sig 700 miljoner
kronor. Det borde finnas andra och
för svenskt näringsliv mindre skadliga
åtgärder att åstadkomma förbättrad
handelsbalans. Att systematiskt släppa
in import från andra länder med helt
andra produktionsförutsättningar, att
principiellt bygga folkförsörjningen på
en viss import förbättrar icke handelsbalansen.
Åtgärder mot svensk kapitalflykt
har vidtagits och framställningar
har gjorts till internationella valutareglerande
organ om lindring av gällande
inskränkningar — något som för
få år sedan betraktades som för vårt
land otänkbart — har vidtagits. Sam -

av handelsbalansen och förstärkning av
guld- och valutareserverna, m. m.
tidigt tycks man inte våga sig på att
göra någonting åt det praktiskt sett
ohejdade valutautflöde som s. k. turistresor
till fattiga länder innebär.

Det må —bortsett från den svenska
valutaförlust som denna trafik innebär
— betvivlas om det är något vidare
uppbyggligt skådespel att turistströmmen
från vårt land särskilt inriktas på
fattiga länder med låg levnadsstandard
och underbetalad arbetskraft i diktaturstater
som Spanien, Portugal, Grekland,
Jugoslavien och Rumänien.

Den valutaförsvagande utlandsturismen
har av mig berörts i interpellationer
i februari och december 1966
liksom i motion (1:230) 1967. Det behöver
inte nu upprepas att inte alla
svenska utrikesresor åsyftas. Internationella
förbindelser av olika slag kan
vara erforderliga, studie- och affärsresor
liksom s. k. hälsoresor är något
som är nödvändigt. Men den stora
mängden av turistresor är av viss lyxkaraktär
och kan lika gärna tillgodoses
inom landet. Det är heller inte rimligt
att svensk sjukvård som kan tillgodoses
inom ramen av egna resurser
skall förläggas till utländsk ort bara
för att arbetskraften där är billigare
och statsmakterna där är positivare än
här. Rimligtvis skall vi i första hand
bygga ut våra egna vårdresurser och
vårt eget turistväsende.

Att frågan om turistvalutan är ett
stort valutaproblem visar några siffror.
År 1963 kostade utlandsresorna vårt
lands valuta 760 miljoner kronor. Året
därpå — 1964 — uppgick motsvarande
penningutflöde till 814 miljoner
kronor. 1965 hade kostnaden härför
stigit till 1 027 miljoner kronor, för att
1966 överstiga 1 200 miljoner kronor.

Som en jämförelse, belysande någon
del av andra länders utlandsturism,
kan nämnas att under 1963 tillförde
utlandsturismen i Sverige vårt land
392 miljoner kronor, under 1964 inflöt
härför 456 miljoner kronor, 1965 var
det 485 miljoner kronor och 1966 nå -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Interpellation om åtgärder till förbättring av handelsbalansen och förstärkning av
guld- och valutareserverna, m. m.

got över 500 miljoner kronor. Den som
så vill kan säga att den s. k. bristen
i turistbalansen år 1963 uppgick till
365 miljoner kronor — en miljon per
dag, således — år 1964 steg till 416
miljoner kronor, 1965 till 587 miljoner
kronor och 1966 nådde 741 miljoner
kronor.

Sådant var läget när jag som nämnts
tidigare påtalade denna katastrofala
utveckling. Under 1967 och 1968 inflöt
i utländska turistintäkter till Sverige
årligen något över 560 miljoner
kronor medan utflödet av turistvaluta
för 1967 var ca 1 480 miljoner kronor
och för 1968 närmare 1 600 miljoner
kronor.

Det har påpekats att denna »balans»
inte nödvändigtvis behöver avvägas.
Detta är så mycket riktigare när handelsbalansen
även i övrigt för ett land
är skral. För Sveriges del har genom
det växande valutautflödet ett starkt
sårbart läge under gångna år grundlagts
och de anförda siffrorna talar
därför sitt eget språk. Konsekvenserna
i form av nuvarande kraftförödande
ränte- och kreditpolitik har inte låtit
vänta på sig. Det förefaller vara på
tiden att gå över till andra metoder
att skapa bättre valutabalans, reducerad
onödig import och återhållsamhet
när det gäller valutatilldelning till lyxresor
och skattefri utlandskonsumtion.
Frågan om begränsning av valutatilldelningen
i sådana sammanhang framstår
som ett aktuellt problem.

Hänvisande till vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
frågor:

Avser statsrådet att taga initiativ till
åtgärder för förbättrad handelsbalans
och förstärkta guld- och valutareserver,
motverkande av onödig import och
förbättrade villkor för inhemsk produktion? Vill

statsrådet härför medverka till
bättre förutsättningar för ett rimligt

ränteläge och lättade kreditrestriktioner? Vill

statsrådet överväga att minska
valutautströmningen av valuta för lyxresor,
onödiga s. k. studie- och kontaktresor,
liksom för en avgiftsbeläggning
av resevalutan som likställer denna
med varubeskattad inländsk konsumtion? Även

denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1067, av herr Hjorth m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
118, med förslag till lag om förbud mot
professionell boxning m. m.;

nr 1068, av herr Dahlén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 121, angående ett statligt förvaltningsbolag,
m. m.;

nr 1069, av fru Segerstedt Wiberg
och herr Tistad, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 121, angående ett
statligt förvaltningsbolag, m. m.;

nr 1070, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 121, angående ett statligt förvaltningsbolag,
m. m.;

nr 1071, av herr Lindblad, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
122, angående Vänerns och Vätterns
förbindelse med Västerhavet;

nr 1072, av herr Pettersson, Harald,
ni. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 122, angående Vänerns och
Vätterns förbindelse med Västerhavet;

nr 1073, av herr Alexanderson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
124, med förslag till lag om ändring i
ärvdabalken, m. m.;

nr 1074, av herr Ernulf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
124, med förslag till lag om ändring i
ärvdabalken, m. m.;

nr 1075, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds pro -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

position nr 124, med förslag till lag om
ändring i ärvdabalken, m. m.;

nr 1076, av herr Dahlén och herr
Gustafsson, Nils-Eric, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 126, med
förslag till lag om kommunalt partistöd; nr

1077, av herr Strandberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, med förslag till lag om
kommunalt partistöd; och

nr 1078, av herr Werner, i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition nr 126,
med förslag till lag om kommunalt partistöd.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Onsdagen den 29 oktober förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 125, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m.; och
nr 134, med förslag till jordhävdslag
m. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 135, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1923:116) angående
skatt för hundar.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1067 till lagutskott,
motionen nr 1068 till statsutskottet,
motionen nr 1069 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 1070—1072 till statsutskottet,

motionerna nr 1073—1075 till lagutskott
och

motionerna nr 1076—1078 till konstitutionsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 54
och 55.

Allmänpolitisk debatt

Ordet lämnades till

Herr DAHLÉN (fp), som anförde:
Herr talman! Om några dagar skall
överläggningarna om en nordisk ekonomisk
union fortsätta. Utsikterna ser

ut att ha försämrats något. Många varnar
för svårigheter för den egna intressegruppen.
I framför allt Danmark
är man också på en del håll ointresserad
av att Nordek skall föras ut i verklighet
innan man vet hur det går med
överläggningarna om den stora europeiska
ekonomiska marknaden.

Det finns en beklaglig felsyn i en
del av dessa inlägg. Det är verklighetsfrämmande
att en nordisk ekonomisk
union skulle vara obehövlig om de
nordiska länderna blir medlemmar i
EEC. Vi vet om de enorma svårigheter
som EEC redan har och kommer att
ha. Vi kan läsa dagens tidningar. Vi
vet att förutsättningarna för ett intimt
samarbete i Norden är större. Vi har
också i regel en vana att ta problemen
på ett litet smidigare sätt än man gör
på kontinenten. Det kan jag säga utan
att skryta.

Det finns också en annan felsyn. Enskilda
intressegrupper stirrar sig blinda
på de övergångssvårigheter, som
kan uppstå vid bildandet av en ekonomisk
union i Norden, och de glömmer
framtiden. Men det är just med tanke
på de fördelar som står att vinna i det
långa perspektivet, i framtidens värld,
som en nordisk ekonomisk union har
sin starkaste motivering.

I den intressanta intervju Dagens
Nyheter för några dagar sedan hade
med den danske statsministern Hilmar
Baunsgaard finns glädjande nog den
insikten att utdragna EEC-förhandlingar
i längden inte kan få sätta stopp
för en nordisk ekonomisk union eller
ett långtgående ekonomiskt samarbete.

Den nyutnämnde statsministern Olof
Palme kommer nu omedelbart in i en
besvärlig situation. Han har inte visat
något påfallande intresse för dessa frågor
tidigare. Jag har redan för någon

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

månad sedan i en tidningsartikel sagt
att detta inte får tas som anledning att
kritisera honom i förväg. Det är först
om herr Palme visar bristande handlag
och ointresse, som det finns anledning
att ta upp saken igen. För min
del vill jag i stället önska honom lycka
till i den nya uppgiften att försöka
hjälpa till att samla Nordens länder
till ett gemensamt krafttag som skulle
stärka våra samlade resurser.

När vi gör det, måste vi givetvis se
till att de grupper inom våra folk, som
kan få svårigheter under övergångstiden,
inte skall bära dessa ensamma.
Ett gemensamt ansvar för övergångssvårigheterna
är nödvändigt. Vidare
kan den nordiska ekonomiska samverkan
inte enbart vara ett självändamål.
Vi måste också ta konsekvensen av
förbättrade ekonomiska möjligheter
genom ett mer solidariskt ansvar för
de fattiga folken i världen.

Jag hoppas att herr Palme skall ha
förmåga att medverka till detta men
också göra det på ett sådant sält att
det blir möjligt för Sverige att med
bibehållen neutralitet bli medlem i
EEC.

I detta sammanhang är herr Sträng
på något sätt en okänd maktfaktor.
Herr Sträng har heller inte uttalat sig
så ofta om detta. En del tidningar påstår
att herr Sträng inte är särskilt intresserad
vare sig av nordisk ekonomisk
samverkan eller europeisk. Jag
hoppas för min del att detta är fel,
herr talman. Det vore mycket olyckligt
om så vore fallet. Jag tror att det,
när vi nu står inför en ny överläggningsomgång,
skulle vara mycket bra
om herr Sträng begagnade tillfället att
här i kammaren i dag redovisa sin
principiella syn. Det är ett tag sedan
sist, åtminstone såvitt jag kan bedöma.

En blick på vårt lands ekonomi med
dess valutabrist visar vilket intimt
ekonomiskt samband som råder länderna
emellan. I konjunkturbilden i
dag finns som följd härav ett oroande

Allmänpolitisk debatt
moment, och det gäller kreditmarknadens
kommande utveckling.

Den betydande avtappningen av valutareserven
har lett för det första till
onormalt höga räntor och för det andra
till onormalt hård kreditåtstramning.
Enskilda och företag, som behöver
låna, vägras nu ofta. Särskilt svårt
är det för dem som inte så ofta är kunder
i bankerna och för dem som vill
starta ny företagsamhet, och det är
inte minst det senare som är oroande.

Verkningarna av en sådan här onormal
kreditåtstramning blir inte snabbt
synliga. Det kan ofta ta månader innan
de slår igenom. Erfarenheterna
från många länder visar dock att man
i regel kommer fram till ett läge då
kreditåtstramningen slår igenom med
stor kraft. Det kan då hända i ett enda
nu.

Det är uppenbart att den nuvarande
åtstramningen inte går att upprätthålla
särskilt länge utan betydande risk för
olyckliga verkningar. Det är sålunda
inte osannolikt att samtidigt med den
sysselsättningsminskning, som vi alltid
brukar få på vintern, kreditåtstramningen
får en genomslagskraft som
kan åstadkomma en fördubblad effekt.

Västtysklands höjning av värdet på
den tyska marken är en glädjande företeelse.
Åtgärden bör kunna bidra till
stabilisering och normalisering av den
internationella valutasituationen. Utvecklingen
under den närmaste tiden
blir avgörande för om vi i vårt land
mot bakgrunden härav kan låta den
första lättnaden på kreditmarknaden
bli en räntesänkning eller en uppmjukning
av kreditåtstramningen.

Arbetslösheten i USA har stigit något,
och en viss oro har börjat sprida
sig i det ekonomiska livet. De flesta
väntar sig en nedgång i konjunkturerna.
Den engelska konjunkturen kan inte
betecknas som särskilt hög, och man
kan förmoda att den nya penningpolitiken
i Västtyskland kommer att leda
till någon dämpning av konjunkturen.

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
Det finns alltså en del som talar för
att det i hela Västeuropa under den
närmaste sexmånadersperioden kan bli
en viss nedgång i den ekonomiska aktiviteten.
Skulle så bli fallet, är det
knappast troligt att Sverige blir opåverkat.
Regeringen måste därför mycket
noggrant följa utvecklingen och
vara beredd på motåtgärder.

Återigen får vi nu se rapporter om
att arbetslösheten sjunker väsentligt i
södra och mellersta Sverige, medan
den fortfarande är hög i Norrlandslänen,
och det är en sedan flera år förekommande
beklaglig bristande balans.

Från folkpartiets sida har vi under
flera år påpekat det orimliga i denna
situation. Socialdemokraterna har visat
alldeles för stor håglöshet och tafatthet
när det gällt att hjälpa Norrlands-
och skogslänen.

Eu huvudpunkt i folkpartiets Norrlandspolitik
har varit att vi krävt att
det skall upprättas en utvecklingsplan
för de olika berörda områdena. Planen
måste även gälla Norrlands inland.
I första hand måste man sätta in allmänt
verkande åtgärder som kan stimulera
näringslivet i Norrland. Socialdemokraterna
är mer intresserade av
punktinsatser — de ger kanske mera
uppmärksamhet i massmedia, men därför
är det inte säkert att de är de mest
verkningsfulla.

Man måste underlätta för företagen
att behålla och nyanställa arbetskraft
i Norrlands- och skogslänen. Varför
kan regeringen till exempel inte gå
med på att överväga minskning av eller
befrielse från arbetsgivaravgift i
Norrlands- och skogslänen? Det är
nämligen väsentligt att inte stödet till
Norrland främst får karaktären av kapitalstöd
och enskilda insatser utan
just underlättar anställandet av arbetskraft.

Företagsamheten skulle också ha
stor glädje av en annan generell åtgärd,
nämligen billigare krafttaxor.

För Norrland spelar vidare kostnaderna
för transporter en väsentlig roll.

Det är bl. a. mot den bakgrunden man
skall se SJ:s krav att ånyo få höja
taxorna. I juni höjde man med 7 procent.
Nu vill man höja med 8 procent
till. För varje procent man höjer SJ:s
taxor kommer Norrland några mil
längre bort. En generell taxehöjning
på SJ blir därför en åtgärd som direkt
motverkar syftet att underlätta för det
norrländska näringslivet. Man undrar
hur regeringen ser på denna fråga.

Det behövs stimulans till stora näringslivsinsatser
i Norrland och skogslänen
även av den anledningen att man
behöver minska trycket på storstadsregionerna.
Det vore mycket bra om
vi ur denna synpunkt kunde få en
bättre balans i det ekonomiska livet
i vårt land.

Men nu bor det redan så mycket folk
i storstadsområdena, det vet vi verkligen,
och deras intressen måste också
tillgodoses. Ett utomordentligt klargörande
exempel på den bristande planeringen
har man i Storstockholmsområdet,
där åtskilliga tiotusental människor
— familjer och ensamstående
— går och väntar på att få en bostad
med någorlunda rimlig standard. Samtidigt
har på senaste tiden bostadsbyggandet
gått ner i dessa områden.

Omfattande planer finns för bostadsbyggande
i Täby, Botkyrka och
det stora Järvafältsprojektet. Även om
det skulle bli möjligt att bygga i den
utsträckning planerna medger, kommer
stora svårigheter att uppstå därför
att tilldelningen av medel till kommunikationerna
i området är alldeles för
liten. Det är nödvändigt att satsa på
den kollektiva trafiken, inte minst på
utbyggnaden av tunnelbanenätet. Gör
man inte det, blir trafiksituationen än
orimligare. Kommunalmännen i Storstockholm
säger, oavsett politisk hemvist,
att om man inte får bygga ut trafiklederna,
måste bostadsbyggandet
minskas. Länsstyrelsen har kommit i
ett besvärligt dilemma och den medger
att den kommunala bedömningen
är riktig. Sedan har man inte samma

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

mening om hur de knappa medlen
skall fördelas. Regeringen kan inte
rimligen här stå overksam och handfallen.
Vad ämnar man göra? Här står
stora värden på spel. Det gäller ju
människornas rätt till bostad och en
möjlighet att på rimlig tid kunna resa
mellan sin bostad och arbetsplatsen,
och här bor en stor del av Sveriges
befolkning.

Jag vill säga några ord om ett helt
annat politiskt problem som också berör
de enskilda människorna i hög
grad. Det är åldrandets tid och de svårigheter
som då kommer. För många
åldringar har den ekonomiska trygghetsfrågan
börjat bli någorlunda hyggligt
löst. Självfallet bör pensionärerna
även i fortsättningen få del av den
standardökning som andra folkgrupper
får. Men det finns också andra frågor
som är av stor betydelse för dem.

För många är läget i dag att de inte
kan arbeta till den fastslagna pensionsåldern.
I det samrådsförfarande folkpartiet
haft under det senaste året har
med kraft understrukits nödvändigheten
av att få smidigare anordningar
för inträde i pensionsåldern, anordningar
som bättre anknyter till skiftande
individuella behov. En del behöver
pension tidigare än 65—67 år.
Andra ser med fruktan på att behöva
gå i pension redan vid den åldern.
Man behöver undersöka möjligheterna
att ha en pensioneringsperiod, kanske
63—70 år eller något liknande, med
betydande möjligheter till individuell
valfrihet.

Det var glädjande att LO:s ordförande
Arne Geijer redan i vintras anslöt
sig till våra synpunkter och att till
sist också socialminister Aspiing äntligen
började röra på sig. Nu får vi
hoppas att det inte dröjer alltför länge
innan dessa frågor verkligen blir utredda
och leder till resultat.

Men det räcker inte med detta. Även
med betydande variation beträffande
tidpunkten då man kan gå i pension
lever många i fruktan för ålderdomen.

Allmänpolitisk debatt
Det gäller nu bland annat att skapa
möjligheter till smidig övergång från
full arbetsförhet till varierande grader
av arbetsinsatser. Att avklippa arbetsmöjligheterna
vid en viss på förhand
given tidpunkt är ett reaktionärt och
grymt tänkesätt, som vi måste arbeta
oss bort ifrån. Det svenska samhället
måste organiseras så att det även för
äldre människor, för pensionärerna,
skall finnas möjlighet till stimulerande
aktivitet i arbetsliv och på fritid.
Det gäller att befria åldrandet från
fruktan.

I en sådan paroll ligger också kravet
att man skall känna trygghet för att
inte behöva bli liggande ensam vid
sjukdom och olycksfall. Gång på gång
kommer tragiska besked om att människor
under lång tid ligger sjuka, och
ingen vet om dem. Många dör, och det
upptäcks först så småningom.

Inte minst i glesbygderna är detta
ett problem, och man förstår den fruktan
för att bli gammal som många även
i dagens Sverige lider av. Det som behövs
är ingenting mindre än en plan
för hur vi skall göra det möjligt för
alla att fortsätta att leva i trygghet, i
aktivitet, att veta att vård alltid kommer
att finnas, att det finns människor
som har möjlighet att knyta kontakter
med den ensamme åldrande. Det återstår
därför ännu mycket i vårt land
innan vi befriat åldrandet från fruktan.

Och så några ord om en mycket diskuterad
fråga, skattereformen. Jag skall
fatta mig mycket kort i jämförelse med
de mycket långa debatter vi brukar ha
härom. Från vår sida har vi under åtskilliga
år hävdat nödvändigheten av en
samlad skattereform. Finansminister
Sträng har inte varit intresserad av detta
utan petat litet här och där i paragraferna.
Självfallet har inte detta varit
en tillfredsställande ordning. Efter det
konstanta trycket från oppositionens sida
har ju herr Sträng också nu börjat
ge vika.

Socialdemokraterna blev så intresserade
av en skattereform för någon må -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
nåd sedan att man annonserade om den
och ställde en fråga till svenska folket.
Frågan var dock så allmänt formulerad
att den närmade sig det meningslösa.
Det behövs klarare besked om innebörden
av en skattereform.

Vid den socialdemokratiska partikongressen
gav finansminister Sträng några
antydningar om innebörden, dock utan
att tala klarspråk, så att man kan bedöma
reformens verkan på olika inkomstgrupper
och på de statsfinansiella
konsekvenserna. Man fick givetvis inte
heller tillräckligt underlag för att bedöma
den effekt herr Strängs tankar
skulle ha på människors lust att arbeta
och spara.

Herr Sträng har vägrat att gå med på
att sätta till en skatteberedning där de
politiska partierna i vanlig ordning fick
tillfälle att vara med och utarbeta ett
förslag. Det är beklagligt. En parlamentarisk
utredning är nämligen ett gott
medel att främja den upplysningsverksamhet,
som är nödvändig i en demokrati
vid sidan av att det alltid är bra
då de politiska partierna kan samverka.
En statlig kommitté offentliggör ju
grunderna för sina beräkningar och
slutsatserna. Det blir då tillfälle för en
allmän debatt och en möjlighet för intresserade
organisationer att remissvägen
ge uttryck åt sina meningar och
därmed påverka resultatet. Socialdemokraterna
är nu uppenbarligen i denna
fråga ointresserade av denna form av
medinflytande från svenska folkets sida.
Herr Sträng har hittills vägrat att
gå med på att publicera grunddragen
och det siffermässiga underlaget i alternativa
förslag till en skattereform. Vi
skall tydligen få uppleva samma skådespel
som i en del andra sammanhang.
Regeringen lägger ett förslag på riksdagens
bord. Socialdemokratiska riksdagsgruppen
har regeringen bundit upp
i förväg, så att den varken vill eller kan
gå med på några ändringar. Och det är
en mycket obehaglig form av diktat. Det
enda rimliga är att herr Sträng snarast

publicerar ett ingående material som
underlag för en skattedebatt.

En annan skattefråga som onekligen
fick ett intressant förlopp på den socialdemokratiska
partikongressen var
frågan om villabeskattningen. Det fanns
ju motionärer som ville att man skulle
ta upp frågan om avskaffande av rättigheten
att dra av de räntekostnader
man har på egnahem och villor. Den
socialdemokratiska partistyrelsen gick
emot motionärerna. Men sedan anslöt
sig partikongressen till motionärernas
tankegångar. När det uttalats kritik
från oppositionspressen och framhållits
att det kunde vara lämpligt att statsråden
diskuterade eu del av dessa saker i
riksdagen, då svaras det från en del socialdemokratiska
tidningars sida att det
är på partikongressen som socialdemokraternas
politik bestämmes. Vi avvaktar
givetvis med stort intresse vad herr
Sträng kommer att göra när det gäller
partikongressens krav om avskaffande,
åtminstone delvis, av rättigheten att dra
av räntorna för egnahem och villor. Det
är ju partikongressen som bestämmer!

Så några ord om en fråga som diskuterats
mycket den senaste tiden — utrikespolitiken
och hjälpen till Vietnam.
Det är då först intressant att lägga märke
till att när oppositionen i maj i år
begärde att den framtida hjälpen till
Vietnam skulle ligga utanför de snäva
ramar som socialdemokraterna dragit
upp för det internationella biståndets
stegring, förklarade utrikesministern
här i riksdagen att det var onödigt att
diskutera detta. Det skulle dröja så
länge innan det skulle bli någon större
insats att det var tids nog om ett par år.

Statsutskottet förklarade vid samma
tillfälle att något annat än humanitära
insatser inte kunde ske förrän fientligheterna
i Vietnam var över. Det var då
helt klart underförstått att en annan
hållning enligt riksdagens mening inte
var förenlig med vår neutralitetspolitik.
På ett par månader blev det ett helt
nytt läge. I september är utrikesminis -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

ter Nilsson på socialdemokratiska partikongressen
beredd att tala om både hur
stor summa det skall bli och att återuppbyggnadsinsatsen
i Nordvietnam
kan börja efter den 1 juli. Den skillnad
utrikesministern tidigare gjort mellan
humanitär hjälp som kan ges redan nu
och återuppbyggnad sedan kriget är slut
markeras aldrig.

Hans sekreterare skyndar sig också
till TT, låter sig intervjuas och förklarar
att Sverige betraktade striderna i
Nordvietnam som i verkligheten avslutade
och att därför återuppbyggnaden
kunde sätta i gång. Uttalandet utsändes
även omedelbart av utrikesdepartementets
pressbyrå som en precisering av
herr Nilssons tal. Vid utrikesministerns
presskonferens bekräftades också detta
intryck.

För att förstå den effekt detta uttalande
åstadkom i USA måste man erinra
sig den situation som detta land befinner
sig i. Man är i en fruktansvärd
knipa.

Enligt opinionsundersökningar finns
en majoritet inom såväl amerikanska
folket som bland politikerna som vill att
USA skall göra allt för att få ett slut på
det fasansfulla krigandet i Vietnam. För
en stormakt erbjuder det emellertid stora
svårigheter bara dra sig ur. Man har
också ett tryck på sig från främst en
del asiatiska stater som vill förhindra
detta.

Samtidigt dras USA med stora inre
konvulsioner. USA håller helt enkelt på
att ändra karaktär, och det är begripligt
om amerikanerna i ett sådant läge
är mycket känsliga. Detta är inget försvar
för deras handlande i Vietnam
men en antydan om det känslomässiga
läge i vilket den svenske utrikesministern
talade och som ju han är väl medveten
om. Det borde ha lett honom till
att lägga ner särskild omsorg på de uttryckssätt
han använde så att missförstånd
kunde undvikas.

Vad hände så en morgon i USA? Jo,
den amerikanska radion upprepar en
gång i timmen i sina nyhetsutsändning -

Allmänpolitisk debatt
ar att Sverige skall sätta in 40 miljoner
dollar i det land USA i verkligheten befinner
sig i krig med. Utrikesminister
Nilssons uttalande förvandlas då till ett
sirentjut som träffar redan förut dallrande
nerver. Det blev en chock för den
amerikanska allmänheten och i fackliga
och politiska kretsar. Man ifrågasatte
vår neutralitet.

Ett utspel som ger ett sådant intryck
måste — om det obegripligt nog skulle
göras — vara noga förberett. Ambassaderna
måste i god tid få förklaringar
och bakgrundsmaterial beträffande en
sådan strömkantring i svensk utrikespolitik.

Försöken att påskina att sådan information
getts till ambassaderna är
dömda att misslyckas. Utrikesutskottets
medlemmar kunde konstatera detta under
sin USA-resa.

Tänk er in i situationen att en svensk
diplomat i radion i det främmande
landet får höra att hans eget land skall
hjälpa ett krigförande land på detta
sätt och får höra det utan att ha fått
några instruktioner om hur detta handlingssätt
skall förklaras. Det blir en
fullkomligt orimlig situation. Utrikesminister
Torsten Nilsson satte sina
tjänstemän utomlands i detta läge.

Under de närmaste dagarna efter herr
Nilssons framträdande hängav sig den
svenska regeringen åt diverse undanglidande
manövrer. Hur lätt hade det
inte varit att snabbt förklara att man
höll fast vid att ett återuppbyggnadsarbete
före ett krigsslut stred mot svensk
neutralitetspolitik. Av obegripliga skäl
gjorde herr Nilsson inte detta uttalande
snabbt nog.

Till sist blev dock reaktionen så
stark att man blev tvungen att uttala
sig. Det skedde genom att han, drygt
en vecka efter sitt tal, i Dagens Nyheter
svarade på en artikel som Sven
Wedén skrivit. Då hade ju det olyckliga
intrycket att vi var på väg att
överge vår neutrala utrikespolitik verkligen
haft god tid att bita sig fast i den
amerikanska opinionen.

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

Förklaringen skedde inte genom att
erkänna att utspelet varit ett misstag.
Nej, det var journalister som missförstått
det hela. Det hade aldrig varit
avsikten att återuppbyggnad i verklig
mening skulle få stöd från Sverige
förrän kriget i Vietnam var slut. Hur
kunde någon tro något sådant, utbrast
utrikesministern med ganska dåligt
spelad förvåning.

Utrikesutskottets ordförande, Arne
Geijer, gjorde under utrikesutskottets
USA-resa en utomordentligt fin insats
för att söka rädda vad som räddas
kunde. Utan hans insatser skulle läget
säkert varit sämre. Herr Geijer fann
det därvid nödvändigt att i sina uttalanden
särskilt understryka att Sverige
var ett neutralt land och skulle så förbli.
Från oppositionsledamöternas sida
gjorde vi givetvis gemensam sak med
herr Geijer. Vi förklarade att det var
olyckligt att utrikesministern glömt
bort riksdagens uttalande från i våras
om att fientligheterna i Vietnam måste
ha upphört, innan något annat än humanitära
insatser kunde göras. Vi solidariserade
oss med Arne Geijer och
underströk att den svenska neutralitetspolitiken
självfallet skulle fortsätta.
Tyvärr kan man inte räkna med mer
än en begränsad effekt av sådana förklaringar.
Dementier slår aldrig igenom
vare sig i vårt land eller i USA;
även det ser vi av dagens tidningar.
Jag vill tillägga att Torsten Nilssons
tal också hade väckt uppmärksamhet
i Canada, där utskottet även varit. Den
som försöker hävda att det bara är
amerikaner som reagerat tar alltså
fel. Den kanadensiska reaktionen var
till sin natur av samma karaktär som
den amerikanska, även om den hade
andra sätt att uttrycka sig.

Det som skett måste ses mot bakgrunden
av de för internationellt umgänge
vanliga arbetsformerna och sätten
att markera skiftningar i utrikespolitiken.
Det svenska utrikesdepartementet
sitter liksom alla andra länders
och ser efter om en utrikesminister

från den ena gången till den andra
ändrar något enda ord i ett anförande
i ett ämne. Det kan nämligen ge en god
fingervisning om en frontförändring.
Man t. o. m. mäter antalet rader som
används för att uttrycka en ståndpunkt
jämfört med tidigare inlägg i samma
sak och söker utläsa innebörden av
eventuella skillnader. Självfallet har
man i många länder just gjort så: man
har jämfört vad utrikesministern tidigare
sagt, bl. a. här i riksdagen, om
att återuppbyggnad i Vietnam kan ske
först efter krigsslutet med vad han nu
sade på partikongressen. Det är, när
man jämfört på detta sätt, som man
blivit undrande, och denna undran
finns inte enbart i USA och Canada.
De andra nordiska länderna har varit
vänliga nog att i dämpade ordalag endast
konstatera att några överläggningar
med dem inte heller den här gången
hade ägt rum. Av taktiska skäl fann
socialdemokraterna det lämpligt att
nonchalera våra nordiska grannar.
Hjälpen till Nordvietnam skulle ju vara
ett överraskningsmoment, men det
var en stor felspekulation av herrar
Palme och Nilsson.

Det har anförts att utspelet vid den
socialdemokratiska partikongressen
kan komma att skada våra handelsförbindelser
med USA, att svenska arbetare
och tjänstemän samt företagare i
exportgrenar skulle få det besvärligare.
Tyvärr finns uppenbara risker för
ett sådant resultat, framför allt gäller
detta långsiktiga affärsöverenskommelser.
Detta är viktigt nog men kan i
och för sig aldrig vara avgörande för
vårt utrikespolitiska handlande. Det
mest allvarliga skulle vara om man
utomlands på allvar började ifrågasätta
om grunden för vår neutralitetspolitik
nu skulle vara rubbad. Tyvärr
mötte jag denna reaktion även bland
kontakter som jag sedan länge har med
de stora amerikanska kyrkorna. De
ställde sig frågande inför vad som
hänt, trots att de tillhör Vietnamkrigets
ivriga motståndare, varför deras

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

reaktion är av speciellt intresse. Reaktionen
var ungefär följande: Vi är
hundraprocentigt emot Johnson-Nixonkriget
i Vietnam, men vi kan inte förstå
att Sverige, som vill hålla sig neutralt,
aktivt vill stödja ett land som vi
befinner oss i krig med. Det är antivietnamkrig-amerikaner
som säger detta.

Sverige skall självt bestämma sitt
utrikespolitiska handlande. Vi skall
själva avgöra vad som är neutralt —
därom är de demokratiska partierna i
Sverige överens. Då måste man emellertid
också kräva att den svenske utrikesministern
uttrycker sig så, att hans
uttalande inte rimligen kan missförstås.
Låt oss hoppas att man i utlandet
till sist kommer till slutsatsen att det
var något fel med utrikesminister
Nilssons omdöme, när han framträdde
vid den socialdemokratiska partikongressen,
och inte på grundvalen för
svensk utrikespolitik. Det är det minst
besvärande för svenska folket. Vi har
alla ett gemensamt intresse av att så
sker.

Det är angeläget att det inträffade
inte kommer att försvåra våra möjligheter
att göra en insats i det olycksdrabbade
Vietnam. Det förefaller uppenbart
att humanitärt bistånd kan ges
snabbast i den mån det sker genom
t. ex. Röda korset. Jag vill också erinra
om att Svenska ekumeniska nämnden,
som är ett organ för de flesta
trossamfunden i vårt land, skrivit till
regeringen och framhållit det ändamålsenliga
i att internationella kyrkliga
hjälporgan utnyttjas för hjälpinsatser.
Det blir då närmast fråga om
Kyrkornas världsråd och Lutherhjälpen.
Jag uppmanar regeringen att tillsammans
med de nordiska länderna
undersöka dessa utvägar.

Herr talman! Det är omöjligt att avsluta
dessa utrikespolitiska kommentarer
utan att erinra om det som för
närvarande förefaller vara en av de
största oroshärdarna: situationen i Mellersta
Östern. Tyvärr kan man här med
stor rätt använda ordet krutdurk.

Allmänpolitisk debatt

Även om en del politiker i Israel har
gjort mindre lyckade, en del direkt
obetänksamma, uttalanden, står det
klart att arabstaternas vägran att erkänna
Israel som stat är en grundläggande
orsak till striderna. Därtill kommer
den förintelsekampanj, som bedrivs
i en del arabstater gentemot Israel.

Det enda vi i vårt land kan göra är
att uttrycka en förhoppning om att
konfhkten snart skall bli löst, annars
riskei-ar vi en brand som kan sprida
sig vida.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Det har hänt mycket i
svensk politik sedan kammaren senast
var samlad till en allmän debatt. Vi har
genom referat från den socialdemokratiska
partikongressen fått veta -— nästan
i detalj — vad den kommande riksdagen
skall besluta. Kongressen har inför
allt folket demonstrerat att det är den
som i verkligheten styr vårt land. Det
är den som representerar det svenska
folket och det är den som anser sig kunna
utkräva statsrådens ansvar.

Statsministern Tage Erlander har,
mätt på år och ära, lämnat den politiska
ledningen och efterträtts på statsministerposten
av Olof Palme. Jag vill gärna
begagna den första möjlighet, som jag
efter det socialdemokratiska ledarskiftet
har därtill, att uttala moderata samlingspartiets
förstakammargrupps respekt
och beundran för Tage Erlanders
politiska gärning. Den har varit av
ovanliga mått, i fråga om både sin
längd och sitt innehåll. Tage Erlander
har lyckats förvärva en förankring hos
det svenska folket som knappast någon
kunde förutse när han tillträdde. Vi
instämmer i hyllningskören för honom.
Vi kommer att sakna Tage Erlander och
hans charm och humor i det politiska
arbetet.

Jag kan — av naturliga skäl — som
politisk motståndare däremot inte reservationslöst
berömma Tage Erlanders

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
politiska insatser. Det alternativ som vi
har framfört, då vi inte har kommit
överens med regeringen, skulle enligt
vår mening ha varit lyckosammare för
vårt lands utveckling och för hela
svenska folket.

Men jag vill erkänna att den måttfullhet,
som socialdemokratin under herr
Erlanders ledning i stort sett har ådagalagt,
har varit gynnsam. Den torde för
övrigt också vara förklaringen till att
det socialdemokratiska maktinnehavet
har kunnat bli så långvarigt. Svenska
folket är i grunden konservativt och vill
inte ha några stora och snabba förändringar.

Yi vill också hälsa den nye innehavaren
av landets högsta politiska ämbete,
herr Palme. Han är en i politikens
bedrivande, i dess irrgångar och manövrer
väl förfaren man, men som samlande
ledare för regering och nation
ännu ett helt oskrivet blad.

Politisk framgång kan vi självfallet
inte önska herr Palme, men vi vill uttala
förhoppningen om, att de efter allt
att döma hårdare politiska strider som
nu kommer att inledas skall få utkämpas
med blanka vapen och med målsättningen
hela svenska folkets bästa
och att de inte skall röra sig bara om
makten för en person, en grupp eller
ett parti.

Det förestår också ledarskifte inom
folkpartiet. Herr Wedén tvingas av omständigheter,
över vilka ingen människa
råder, att lämna den strid där han
visserligen inte lyckades föra sitt parti
till seger, men där han visat så mycket
av personlig förmåga och personlig
storhet, inte minst i nederlaget. Hans
efterträdare får ingen lätt uppgift. Vi
i moderata samlingspartiet hoppas
emellertid att han skall visa sig ha det
politiska kurage som situationen ropar
efter och att han skall medverka till att
skapa ett klart borgerligt alternativ till
den socialdemokrati, som tycks vilja
falla undan för varje politisk vindil —
om den kommer från vänster.

Vi hoppas att den nye ledaren för

folkpartiet — av allt att döma herr Helén
— skall med en fast oppositionspolitik
hjälpa till att övervinna den defaitism
som nu utbreder sig inom den
borgerliga halvan av svenska folket, den
halva som för varje år känner sig alltmer
utestängd från inflytande på samhällsutvecklingen
och från en rimlighänsyn
även till sina åsikter. Kommer
herr Helén att samla sitt parti till en
sådan politik, tror jag att jag kan lova
allt stöd och all hjälp från moderata
samlingspartiets sida — en sådan politik
har vi alltid kämpat för.

Den socialdemokratiska partikongressen
gav ett starkt intryck av det rådande
enpartiväldet i vårt land. Det var
ett självsäkert och maktberusat parti
som sågs i aktion. Man efterlyste faktiskt
den klassiska slaven på triumfvagnen
som kunnat viska en varning
för övermod i de mäktiges öra. Det hade
varit behövligt också därför att socialdemokratins
politiska övertag i litet
längre perspektiv är mycket måttligt.
Under hela herr Erlanders 23-åriga
regeringschefstid är det väl bara vid två
valtillfällen — 1962 och 1968 — som
han har haft en majoritet av svenska
folket bakom sig, och den majoriteten
bär då varit knapp; den har aldrig uppgått
ens till 51 procent.

Det är många som inför partiledarskiftet
frågar sig vart socialdemokratin
nu är på väg. Vilken hänsyn kommer i
fortsättningen att tas till den del av
svenska folket — säkerligen dess flertal
— som inte vill ha socialisering?
Kommer neutralitetspolitiken att kunna
fullföljas? Hur blir det med hemmets
och familjens ställning? Kommer man
på skattepolitikens område att följa
vänsterkraven på långtgående skatteskärpningar
för stora grupper? Kommer
jordbruket och dess utövare att
pressas än hårdare mellan ökade kostnader
och minskade intäkter?

Frågorna är många och bara framtiden
kan ge svaret. Skrämmande tecken
saknas dock inte. På utrikespolitikens
område är regeringen i full färd

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

med att göra den svenska neutraliteten
allt mindre trovärdig genom en politik
som drivs mera av inrikespolitiska syften
än av omsorgen om det svenska folkets
säkerhet och fred.

Vid den socialdemokratiska partikongressen
hade utrikesminister Torsten
Nilsson den dåliga smaken att påstå
att det är anledning till oro, när oppositionen
yttrar sig i utrikespolitiska
sammanhang — ett häpnadsväckande
påstående! Man frågar sig verkligen om
en socialdemokratisk kongress inte ställer
några krav alls på vederhäftighet.
Underskattar inte herr Nilsson sina åhörares
kunskap och känsla för rent spel?
Sanningen är ju den rakt motsatta. Det
är herr Nilsson som nu senast genom
sina oklara uttalanden vid kongressen
och vid presskonferensen efteråt har
skapat en situation som kunde fått och
ännu kan få för vårt land högst olyckliga
följder. Det är oppositionens representanter
som lojalt — inte mot herr
Nilsson men mot de gemensamma svenska
intressena — har försökt rätta till
och tona ner övertrampen från herr
Nilssons och den svenska regeringens
sida. Det är vi som har ställt oss bakom
och stött herr Geijer, när han för pressrepresentanter,
politiker och andra
opinionsbildare i Förenta staterna har
försökt förklara och rätta till de missförstånd
som avsiktligt skapades för att
behaga partikongressen.

En stor amerikansk tidning hade en
karikatyr för några dagar sedan av en
liten, liten Torsten Nilsson, som kastar
snöboll på Onkel Sam så att dennes
hatt ramlar av och som då omedelbart
skyndar sig att ta upp hatten och med
underdåniga bugningar lämnar tillbaka
den. Karikatyren beskriver ganska väl
hur ett oskickligt och provokativt handlande
lätt kan tvinga fram ovärdiga reträtter.

Herr Palme sade i sin TV-intervju
häromdagen att varken svenska regeringen
eller svenska folket på något sätt
var anti-amerikanskt. Det var verkligen
intressant att få höra att det också gäl 2

Första kammarens protokoll 1969. Nr 33

Allmänpolitisk debatt
ler regeringen. När inträdde detta glädjande
tillstånd? Var det när man märkte
den amerikanska reaktionen mot regeringens
bristande neutralitet? Jag har
— och många med mig — det bestämda
intrycket att herr Palme har stått i
spetsen för och piskat på de anti-amerikanska
stämningarna i vårt land, som
har gjort sig så märkbara under senare
år och som verkligen inte bara har siktat
på Vietnamkriget.

Herr Palme sade också i sin intervju
i den amerikanska televisionen att det
svenska önskemålet visst inte är att USA
plötsligt skall dra sig helt ut ur Vietnam,
utan att detta självfallet måste bli
en gradvis procedur som ett resultat av
förhandlingar. Detta ger såvitt jag kan
förstå uttryck för nästan exakt samma
inställning som den amerikanska administrationen
har och offentligt har
förklarat sig ha. Det är bara det lilla
hindret, som herr Palme säkert vet, att
det faktiskt ännu inte har gjorts några
som helst medgivanden i förhandlingarna
från Nordvietnams sida. Någon
vilja att medverka til! ett slut på detta
orimliga krig tycks inte förefinnas där,
sannolikt beroende på inverkan från
andra stormakter, som dock mera sällan
fördöms.

Nu vill jag verkligen inte kritisera
statsminister Palmes måttfulla inställning
till USA som den tog sig uttryck i
den amerikanska intervjun. Vad jag vill
kritisera är, att regeringen genom sina
manövrer på det utrikespolitiska fältet
sätter sig i en position, där man måste
slå full back. Det är inte bara att det är
onödigt och att det gör ett ynkligt intryck
— återtåget kan ändå inte helt utplåna
den skada som har skett. Den
finns kvar i bakgrunden, och även små
övertramp i fortsättningen kan väntas
ge kraftiga reaktioner. Vår handlingsfrihet
har genom en oskicklig och tvetydig
politik blivit starkt inskränkt.

Vad Sverige kan riskera men inte
får riskera är en brytning av handelsförbindelserna
med USA. En sådan
skulle inte bara drabba svensk ekono -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

mi med förödande kraft. Den skulle
också hindra att militära beställningar
av vital betydelse för vårt försvar
skulle kunna fullgöras, och därmed
skulle själva grundvalen för vår neutralitet
försvagas. Det kan t. ex. gälla
hela Viggenprojektet.

När utrikesutskottet var i Washington
för något mer än en vecka sedan
pågick just en votering i den amerikanska
kongressen om ett förslag att
omedelbart bryta handelsförbindelserna
mellan USA och Sverige. Förslaget
föll — det var ju delvis grundat på
missuppfattningar — men det är uppseendeväckande
redan med voteringen
som sådan. Nästa gång — om det får
bli en nästa gång — kanske utfallet
inte blir lika gynnsamt.

Nu har ju regeringen så småningom
förklarat att stödet till Nordvietnam
bara skall avse humanitär hjälp så
länge som krigstillstånd råder. Att
lämna en sådan hjälp kan naturligtvis
inte betraktas som oförenligt med
svensk neutralitet. Men det är inte bara
givarens sak att ensidigt besluta om
vad som är humanitär hjälp och hur
den skall lämnas.

Amerikansk lagstiftning och praxis
har hittills uppställt det i och för sig
ganska rimliga kravet att humanitär
hjälp till fiendeland skall förmedlas
av Internationella röda korset. Detta
krav har svenska regeringen full kännedom
om. Lika väl förklarar statsministern
i sitt uttalande häromdagen,
att hjälpen även skall lämnas direkt
från Sverige till den nordvietnamesiska
regeringen.

År avsikten att provocera fram nya
motsättningar, och i så fall i vilket
syfte? År regeringen beredd att lägga
på svenska folket de tunga bördor i
olika avseenden som en sådan brytning
skulle komma att innebära, eller tänker
man göra en ny reträtt om detta
skulle visa sig vara erforderligt?

Alla partier torde vara överens om
att det ökade intresse för utrikespolitik
som har vuxit fram i vårt land un -

der senare år är värt all uppmuntran.
Men vi kan för vår del inte godta regeringens
metod att söka fånga upp
det intresset genom provokativa utspel,
som till sin anda helt strider mot en
neutral stats rimliga handlande. Vi
godtar inte tvetydiga och oklara uttalanden
som måste och som t. o. m.
avses skola leda till missförstånd. Utrikespolitiken
berör landets säkerhet
alltför intimt för att få utnyttjas på det
sättet.

Det talas så ofta, inte minst från den
svenska regeringens sida, om vikten av
ett intimare nordiskt samarbete. Man
vill alltmera samordna ekonomin och
man vill göra gemensamma insatser på
olika områden. Också i fråga om återuppbyggnadsinsatserna
i Vietnam har
de nordiska länderna kommit överens
om samverkan. Och så gör svenska regeringen
ett utspel av den här uppseendeväckande
arten utan att ens i
förväg meddela de nordiska kamraterna
sin avsikt. År det en metod att
främja förtroende och samhörighetskänslan
de nordiska grannländerna
emellan? Får man handskas hur hänsynslöst
som helst med den alltid ömtåliga
och grannlaga utrikespolitiken?

Det frejdiga risktagandet och hasardspelet
med den svenska neutraliteten
sker samtidigt som den socialdemokratiska
försvarspolitiken slår
igenom i en betydande försvagning av
vårt försvar.

Det uttalas mycken belåtenhet i dessa
dagar över att supermakterna äntligen
har beslutat sig för att inleda
överläggningar om begränsningar i utvecklingen
av de strategiska kärnvapnen.
Jag vill gärna instämma i den
belåtenheten. Det finns sannerligen
bättre användningsområden för människans
resurser. Men det som nu sker
och vad som i bästa fall kan förväntas
är verkligen ingen nedrustning. Det är
bara en minskning av takten i den
väldiga kapprustningen som det gäller,
och detta räcker inte som underlag för
ljusa drömmar.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

Det är för övrigt mycket som tyder
på att USA håller på att dra sig tillbaka
från sin roll i världen som vår
utrikesminister i sitt tal på partikongressen
litet kritiskt kallade för »att
uppträda som världspolis». Misslyckandet
i Vietnam och den våldsamma
kritiken mot USA i det sammanhanget
även från stater som t. ex. Sverige,
vars intressen amerikanerna uppriktigt
ansåg att de försökte tillvarata, har
naturligtvis starkt påverkat den amerikanska
opinionen.

Vilken verkan för svensk säkerhet
som en sådan omorientering av USA:s
politik skulle kunna få är svårt att
säga. Det är ju andra faktorer som
måste vägas in i bilden också. Om
emellertid regeringen skulle ägna sig
mindre åt att lösa problemen på andra
sidan av jordklotet och i stället mera
åt de direkt svenska säkerhetsintressena,
så är jag ganska övertygad om att
en eventuell förskjutning i maktbalansen
i vår världsdel skulle betraktas
som allvarlig och kanske leda till att
den pågående och betydande försvagningen
av vårt försvar skulle mera bedömas
för vad den är — ansvarslös.

Herr talman! I samband med den
socialdemokratiska partikongressen
fick vi också veta att regeringen avser
att genomföra en skattereform med betydande
skatteskärpningar för stora
grupper. Förslagets detaljer och verkliga
innebörd vet vi väl inte så mycket
om, men det tycks faktiskt inte finansministern
göra själv heller. Det vi har
fått veta ger dock föga förhoppning
om att vårt ihoplappade och högst
otidsenliga nuvarande skattesystem
skall ersättas med vad tiden kräver:
ett mera produktionsbefrämjande och
till dagens förhållanden anpassat nytt
system.

Vi vet — och den parlamentariska
skatteberdningen häromåret var fullt
enig på den punkten —• vilka olägenheter
som vållas av den höga progressiviteten
och de därmed följande höga
marginalskatterna i vårt nuvarande

Allmänpolitisk debatt
skattesystem. Vi vet hur dessa medverkar
i den onda cirkeln av kostnadsökningar,
prishöjningar, lönehöjningar
och nya prishöjningar. Att döma efter
vad som hittills sagts är det nu ändock
meningen att visserligen lätta på skatten
för de lägsta inkomsttagarna men
samtidigt att skärpa den för mellangrupperna.
Det är alltså en reform som
förstärker de nackdelar som det nuvarande
systemet har och liksom så
mycket annat som för närvarande sker
riktar sin udd direkt mot tjänstemannagrupperna
och småföretagarna.

Man blir också förvånad över finansministerns
uttalanden när det gäller
familjebeskattningen. Det förefaller
som om finansministern vore beredd
att föreslå en helt individuell beskattning.
Menar då finansministern att vi
skall gå ifrån principen om lika skatt
för lika skatteförmåga? Tänker herr
Sträng föreslå ökade bördor på de familjer
där ena maken ensam eller nästan
ensam står för de kontanta inkomsterna?
Jag har aldrig förstått och kommer
nog aldrig att förstå kraven på
att just sådana familjer skall få ökade
skattebördor. Vår standard i dag borde
— tycker jag — kunna medge så
mycket valfrihet och så mycket självständighet
åt ett par makar att de utan
straffåtgärder från samhällets sida
skulle kunna få avgöra hur de vill ordna
sin försörjning och sin barnavård.

Nu antyder visserligen herr Sträng
att det inte skall bli några skatteskärpningar
för dessa familjer förrän inkomsten
går upp till kanske 30 000
kronor per år. Ja, det går kanske att
hindra, men det blir ju i så fall i ett
läge, där alla andra familjer i motsvarande
inkomstläge får sänkt skatt, och
den höjda indirekta beskattning som
skall finansiera dessa sänkningar måste
alla vara med att betala — även de
familjer där bara en av makarna svarar
för kontantinkomsten.

Och hur blir det med alla de föräldrar
som är ensamstående och som
har att försörja barn? Skall det göras

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

ett alldeles särskilt skattesystem för
dem trots att man nu talar om individuell
och lika beskattning, eller skall
de få ännu större bördor sig pålagda?

Ett skattesystem som vi i moderata
samlingspartiet kan godtaga måste
grundas på skatteförmågeprincipen.
Det bör ge befrielse från direkt statlig
skatt åt låginkomsttagarna och det bör
inrymma en avsevärd produktionsbefrämjande
sänkning av marginalskatterna.
Den nödvändiga höjningen av
den indirekta beskattningen bör kompenseras
för barnfamiljer och folkpensionärer.
Systemet måste stimulera arbetsamhet
och sparande.

Vi kan för vår del inte medverka i
en politik som syftar till att bryta sönder
familjebanden. Vi vill i stället stärka
dessa band och vidmakthålla familjen
som ett självständigt och livskraftigt
grundelement i svenska folket. Familj
eenheten och familj esammanhållningen
är för oss omistliga, och de kan
bäst ge den i ett fritt och människovärdigt
samhälle så nödvändiga skolningen
i att ta ansvar för sig själv och
andra och i att visa hänsyn och hjälpsamhet.

Herr talman! Det är många olika
honnörsord som svensk socialdemokrati
under årens lopp har satt som
rubrik för sin politiska propaganda.
För några år sedan var det »Valfrihetens
samhälle». Varje åtgärd som då
föreslogs eller vidtogs skulle gagna detta
samhälle. Och vad innebar då valfriheten?
Jo, höga skatter, tvångssparande,
bostadsbrist, statliga företag och
allt annat som dittills hade kännetecknat
socialdemokratin.

Det gick ett par år, och så kom »Den
aktiva näringspolitiken». Och allting
skulle då främja just en sådan politik.
Det visade sig vara högre skatter, ökat
tvångssparande, bostadsbrist och flera
statliga företag.

Så satsade man på »Solidaritet» och
då skulle varje förändring vara ett uttryck
för just solidaritet. Det blev hög -

re skatter, ökat tvångssparande, bostadsbrist
och nya statliga företag.

Nu heter honnörsordet »Jämlikhet».
De höjda skatterna är redan annonserade
och resten kommer, det kan vi
vara säkra på.

Kan man över huvud taget tro att
höjda skatter kan befordra någon ökad
jämlikhet? Nej, knappast. Skatterna har
höjts på i princip samma sätt vart och
vartannat år under hela den socialdemokratiska
regimen. Och vilken blev effekten? Den

socialdemokratiska övertron på
skattesystemet är alldeles för dogmatisk
och alldeles för statisk. Det finns däremot
ingenting statiskt i löneutveckling
och löneskillnader. De lönedifferenser,
som är marknadsmässigt motiverade,
uppstår också nästan alltid. Om
lönerna är låsta med avtal eller på annat
sätt så sker anpassningen i form av
löneglidning.

De verkliga toppinkomsterna tillfaller
mycket ofta personer som höjer sig
över mängden genom kunnighet och begåvning
och som kan skapa stora värden
så att säga ur intet. De personerna
har ett internationellt värde som ingen
svensk lagstiftning kan utplåna. Men de
behöver finnas kvar i vårt svenska
samhälle. De har haft avgörande betydelse
för välståndsutvecklingen hittills
och de är lika nödvändiga i fortsättningen.

Vad vi, när allt kommer omkring, har
att välja emellan är att göra nivellering
till självändamål eller att acceptera vissa
skillnader. Väljer vi nivellering får
vi ett stagnerande samhälle med sjunkande
standard. Vi får tillbaka Wigforss’
gamla idé om fattigdom delad lika
av alla. Svenska folket avfärdade eftertryckligt
den idén på sin tid, och jag
trodde att den skulle få vila i frid, eftersom
verkligheten så tydligt har visat
ati det gick att i stället vinna välstånd
åt alla. Man tycker det borde vara
självklart att detta är en bättre metod.

Om vi accepterar de skillnader som

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

vårt fria ekonomiska system kräver, då
kan vi hoppas på en fortsatt utveckling
av samma slag som hittills med en fördubbling
av de reelia genomsnittslönerna
på kanske 15—20 år och med starkt
ökade resurser både att ta hand om de
eftersatta grupperna i vårt eget samhälle
och att ge hjälp i det internationella
uppbyggnadsarbetet.

Statsminister Tage Erlander utvecklade
i en intervju häromdagen i Tiden
sin syn på den socialistiska ideologin
och dess skiljelinjer emot borgerlig
ekonomisk uppfattning. Han sade helt
riktigt att i inställningen till marknadsekonomin
och den offentliga sektorns
storlek och uppgifter går det en vattendelare
mellan borgerligheten och socialdemokratin.
Han tog också upp frågan,
om det går att förena jämlikhet — han
menar socialism — med frihet och säger
ordagrant: »Det är detta som ger
den socialistiska ståndpunkten en intellektuell
spänning: går det eller går
det inte att lämna marknadshushållningen
och skapa ett jämlikhetens samhälle
utan en totalitär stat?»

Jag tror att herr Erlander själv vet
svaret. Det går inte. Det finns inget
land i världen som kunnat förena ekonomisk
ofrihet med politisk frihet. Och
hur har det gått med jämlikheten i den
totalitära staten? Skillnaderna i levnadsförhållanden
torde där vara långt
större än i de fria staterna.

De! är naturligtvis något av en politisk
avvägning som måste göras mellan
å ena sidan vilken framstegstakt
man vill ha och vad den kan kräva i stimulans
åt dem som effektivast medverkar
och å andra sidan den utjämning
som man anser nödvändig. Man måste
dock ha klart för sig att en hög framstegstakt
gynnar alla långt mer än vad
en aldrig så hårt styrd nivellering kan
göra.

Var och en som har öppna ögon och
som har kommit till någorlunda mogen
ålder kan konstatera hur motsättningarna
i det svenska samhället undan för
undan har utjämnats och hur den pro -

Allmänpolitisk debatt
cessen fortskrider. Det är en utveckling
som alla har medverkat till. Undantagen
— i den män det finns sådana —
har inte förelegat på den borgerliga sidan.
Vi har inte blåst under några klassmotsättningar
eller riktat någon udd i
vår politik mot vissa grupper i samhället.

Det pågår alltså en utveckling i rätt
riktning. Det vore oförsvarligt att störa
den processen genom experiment som
knappast kan lyckas, men som med
största sannolikhet skulle åstadkomma
stora och svårreparabla skador.

Inga, aldrig så vackra, fraser om jämlikhet
kan göra ett sådant handlande
försvarligt.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! I det föränderlighetens
samhälle som vi tillhör har konungariket
Sverige efter 23 år fått en ny
statsminister. Föränderligheten kanske
inte framstår som så chockerande om
man tar hänsyn till att växlingen har
skett inom samma parti. Det bör väl,
liksom det gjordes av föregående talare,
från denna talarstol vid detta tillfälle
av en som inte heller deltog i den
socialdemokratiska kongressen ändå få
betygas att excellensen Erlander gjort
en bra prestation under de här åren
som regeringschef. Politisk lidelse har
i hans person på ett nästan förödande
sätt gått i förbund med förvärvad dialektik
och medfödd plastik. Sällan har
han i debatten varit så bra som just
här i första kammarens talarstol, en
plats som den blivande folkhemmansägaren
vid Bommersvik tyvärr inte
kan utnyttja längre.

Den nye statsministern Olof Palme
är inte längre bara en vision utan den
realitet som den socialdemokratiska
rörelsen värkt fram. Centern hälsar
honom välkommen. Hans gärning må
värderas när omdöme kan ges om hur
han lyckas i sitt arbete med den tröga

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

verklighet, vars villkor alla politiker

är underkastade.

Jag tillät mig i remissdebatten i
februari konstatera att vardagspolitikens
villkor inte så mycket frågar efter
om partiboken är röd eller bär
någon annan färg. Denna uttalade uppfattning
har stärkts. Politik måste vara
en verklighetsanpassning utifrån en
bestämd viljeinriktning. Men dammiga
dogmer duger inte längre. Solidaritetens
bärbalkar i samhällsbygget kan
naturligtvis målas röda. Styrkan blir
inte annorlunda ändå. Solidaritet i tilllämpning
måste ha och har en bredare
och djupare förankring. Det är allas
vår plikt att delta i det förstärkningsarbete
som ständigt, om och om igen
krävs i en levande demokrati.

Förutsättningarna för detta arbete
skulle, tror jag, ökas om enpartiväldet
bröts. Här kommer jag in på oppositionspartierna.
Oppositionen, dess skyldikheter
i ett parlamentariskt samhälle,
dess möjligheter att påverka utvecklingen,
förhållandet mellan olika
partier inom denna opposition — allt
detta är förvisso någonting som bör
vara föremål för vårt allvarliga intresse.
Det är säkert inte bra för en opposition
att göra sin roll alltför länge.
Säkert lika farligt är det att ett parti
alltför länge sitter med maktens verktyg.
Här finns ett dilemma för .svensk
parlamentarism just nu.

Oppositionen måste ändå på bästa
sätt söka fylla sin uppgift. Rollen som
kritiker av regeringens politik är viktig,
men det får inte stanna därvid. Vi
måste också i positiv anda driva de
frågor som vi anser särskilt viktiga i
en aktuell situation. Tyvärr har delar
av oppositionen alltför gärna låst sig
fast vid uppgiften att kritisera, och
kritik för kritikens egen skull är en
dålig grund att bygga på. Oppositionens
roll måste, om man skall ha utsikter
till framgång, utgå från det
grundtema varförutan inget politiskt
parti kan leva, nämligen att viljan till
fruktbärande politiskt samhällsarbete

ständigt är levande. Taktiken måste
tjäna i denna viljas riktning men
aldrig själv få bli huvudsaken.

Gunnar Hedlunds sätt att kreera rollen
som oppositionsledare har redan
betytt att oppositionspolitiken fått ett
ansikte som fler och fler människor
känner igen och vill se. Enkelhet, rättframhet
och saklighet — se där den
väg som leder fram till såväl vänners
som motståndares hjärtan.

Förhållandet mellan de icke-socialistiska
partierna har sedan några år
präglats av mittensamverkan. Den har
haft en positiv betydelse för hela oppositionen.
Efter 1968 års val har emellertid
kunnat förmärkas en viss otålighet
inom folkpartiet. Kulmen på detta
nåddes i den hetaste sommarvärmen,
då förre folkpartiledaren Bertil Ohlin
valde att dra ner en gardin mellan de
två mittenpartierna. Inom centern är
vi ganska oförstående till det handlingssättet,
men vi hyser stora förhoppningar
om att den blivande folkpartiledaren
Gunnar Helén, som om någon
månad tar säte i denna kammare, skall
medverka till avlägsnandet av denna
konstlade ridå.

Beträffande de moderata gäller att vi
på inga villkor vill ha någon högerpolitik.
Ett gott samarbete på framstegsvänlig
basis kan säkert ändå ske
om man från de moderatas sida satsar
på så förståndiga karlar som t. ex.
Gösta Bohman och Ivar Virgin.

Även om statsministerskiftet i Sverige
måste få sitt utrymme vid ett sådant
här tillfälle och även om oppositionens
sätt att arbeta bör ägnas lika
stor uppmärksamhet, finns anledning
understryka att de världsvida problemställningarna
också för vårt land
har den allra största aktualitet. Ute i
världen utgör Vietnam, Mellersta Östern
och Biafra alltjämt de allvarligaste
krishärdarna.

I Mellersta östern fortsätter rustningarna
på ömse sidor, och direkta
krigshandlingar har utlösts med kortare
och kortare mellanrum. Inte hel -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

ler kan man skönja något snart slut
på det grymma kriget i Biafra.

På samma sätt har förhoppningarna
om att fredssamtalen i Paris skulle
övergå till allvarligt menade förhandlingar
om fred i Sydostasien hittills
slagit slint. Vägen till fred blir betydligt
längre än man trodde när president
Johnson gav order om bombstopp
över Nordvietnam. Men utvecklingen
går trots allt mot fred, eftersom kriget
har fått sådan karaktär, att ingen sida
längre tror sig kunna vinna en klar
militär seger. Bägge sidor vill dock
uppenbarligen skaffa sig så gynnsamma
politiska och militära positioner
som möjligt innan man är beredd övergå
till allvarliga fredsförhandlingar.
Sannolikt kommer därför de förberedande
förhandlingarna tyvärr att dra
ytterligare ut på tiden. Också den amerikanske
presidenten är säkert vid det
här laget medveten om att någon militär
seger i Vietnam inte ligger inom
räckhåll. Nixon pressas dessutom allt
hårdare av den opposition mot kriget
som finns inom det egna landet, men
trots detta vill han tydligen fortfarande
så långt det någonsin är möjligt
undvika en avveckling av kriget som
skulle ge omvärlden intrycket att USA
lidit ett förödmjukande politiskt nederlag.
Han anser förmodligen att detta
skulle få förödande politiska återverkningar
på USA:s anseende i världen
och skulle beröva amerikanerna
deras självförtroende. Nixonadministrationen
söker nu uppenbarligen efter
en kompromiss med Nordvietnam och
FNL som kan tillfredsställa dessa politiska
ambitioner.

Såvitt man kan förstå är det också
en förutsättning för verkliga förhandlingar
om fred att det i Sydvietnam
kan bildas en regering i vilken ingår
företrädare för alla mera betydande
meningsriktningar inom landet, inklusive
FNL. Bara en sådan regering kan
utlysa och organisera allmänna val genom
vilka folket får säga sin mening
om Sydvietnams framtid. Övervakning

Allmänpolitisk debatt

av valproceduren genom internationella
organ måste säkert också till för att
folkviljan verkligen skall få komma till
uttryck.

Även i Sverige består kritiken mot
den amerikanska Vietnampolitiken.
Neutraliteten betyder naturligtvis inte
att svenska medborgare eller den svenska
regeringen skulle behöva avhålla sig
från att ge uttryck för en sådan uppfattning.
Såväl den allmänna opinionen
som regeringen har under årens lopp
reagerat inte bara i dessa fall utan också
i många andra. Officiellt har vi t. ex.
tagit ställning mot både diktaturen i
Grekland, Sydafrikas kolonialpolitik,
den portugisiska kolonialpolitiken och
Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien.
Men händelseutvecklingen i samband
med utrikesministerns offentliggörande
av hjälpprogrammet till Nordvietnam
visar hur viktigt det är att vi i sådana
fall kan ge medborgarna i berörda länder
en korrekt information.

Man får naturligtvis alltid räkna med
att stater som vi på ett eller annat sätt
kritiserar blir irriterade och att irritationen
i något fall blir stark. Därför
bör man också ha rätt att kräva att regeringen
klargör för andra länder vilka
mål vi ställer för vår utrikespolitik
och att detta sker på ett mer tillfredsställande
sätt än vad som skett i det
nu aktuella fallet.

En och annan positiv händelse finns
också att notera på det utrikespolitiska
området. Dit måste man om inte annat
räkna den överenskommelse som träffats
mellan USA och Sovjet om förberedande
överläggningar i Helsingfors om
begränsning av de strategiska vapnen.
Även om det inte förefaller särskilt
klokt att ställa in sig på omedelbara resultat
är det otvivelaktigt ett framsteg
att denna kontakt mellan supermakterna
nu kommit till stånd.

Uppfattningen om alla människors
lika värde har ständigt varit stark i
centerpartiets politik. Den enskilda
människan skall sättas i centrum, har
vi sagt. Samhället skall svara för grund -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

tryggheten i liv och gärning för den

enskilda människan. Vår målsättning är

att skapa största möjliga rättvisa och

jämlikhet.

Men vi måste också ta med i resonemanget
att gemenskapen mellan människorna
skall stärkas. Här är samhället
vårt gemensamma instrument och
här finns mer än en sträng att spela
på. Det måste mellan människan ute i
förvärvslivet och politikerna bli ett
samspel som är värt att lyssna på. Vi
bör komma ihåg att det inte är för
samhället eller för tekniken utan för
människan som vi skapar den värld
som vi oavlåtligen vill förbättra. Det är
den enskilda människan vi skall utgå
ifrån när vi överlägger om hur rättvisa
och jämlikhet skall uppnås. Människan
får inte i det framtida samhället vara
bunden vid ett system som dirigeras
från toppen.

Vi måste i stället forma ett decentraliserat
samhälle där det ges någorlunda
lika möjligheter till inflytande för alla
medborgare. Vi måste uppmuntra människors
vilja till egna initiativ. Det är
därför som vi säger att det är riktigt
och viktigt att skapa förutsättningar för
ett fritt näringsliv som kan stärka samhällets
resurser. Det måste finnas valfrihet
för den enskilda människan där
hon bor och vill utföra sin gärning.

Vi ser den enskilda företagssamheten
som en sporre till framsteg i och för
samhället. Medbestämmanderätt genom
en utbyggd företagsdemokrati för de
anställda kan locka såväl till ökad produktion
i det egna företaget som till
ökad trivsel i arbetet. Samverkan i
kooperativa företag där det finns möjligheter
till sådana bör också i detta
sammanhang stimuleras.

Beslutsfattandet i olika frågor som berör
individ och samhälle måste också
läggas så nära den enskilda människan
som möjligt. Därför tror vi på en decentralisering
av beslutsprocess och
förvaltning. Vi tror att det är ett riktigt
sätt att fördjupa den demokrati
som vi har anledning att vara stolta

över och som vi naturligtvis även är
tacksamma för.

Centerpartiet har under hela sin tillvaro
— även före namnbytet —• arbetat
för rättvisa och likställdhet och har
varit pådrivande för en ökad jämlikhetspolitik.
Vår ambition är att de små
i samhället skall få det bättre. Centerpartiets
politik har i dessa avseenden
inte varit utan framgång. Barnbidragets
tillkomst, förbättringen av folkpensionerna,
upprustningen av vårdpolitiken
och hjälpen åt handikappade
är tydliga exempel på en rättvisesträvande
centerpolitik.

Men man skall aldrig stanna upp i
det politiska arbetet och känna sig nöjd
med det som har uträttats. Låginkomstgrupperna
måste lyftas upp till en bättre
standard och få en större del av den
gemensamma kakan. Ett skattefritt bottenbelopp
för låginkomsttagarna är en
tanke som har förts fram från centerpartiet
och den har allt mera vunnit
gehör. Det skulle innebära en omfördelning
till högre mervärdeskatt. Vi
måste då se till att de ekonomiskt svaga
grupperna — barnfamiljer, pensionärer
och andra — kompenseras för de kostnadsstegringar
som detta innebär. Vi
anser det nödvändigt att ordentligt ta
itu med rättviseproblemen och hjälpa
dem som har det sämst. Vi skall komma
ihåg att dessa grupper är stora.

En undersökning som gjordes år 1966
om låginkomstgrupperna i vårt land
visade att en tredjedel av de fulltidsanställda
personerna då hade en årlig löneinkomst
om högst 18 000 kronor och
en femtedel högst 15 000 kronor. I låglönelägena
är andelen kvinnor dessutom
betydligt högre än deras andel i den totala
arbetsstyrkan.

Vid vårriksdagen tog centerpartiet
i motioner upp frågan om en utformning
etappvis av rättvisepolitiken i fråga
om inkomsterna. Den första etappen,
som alltså skulle ge svaga inkomstgrupper
lättnader i både den kommunala
och den statliga beskattningen, har
redan nämnts. Vi pekade på en garan -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

terad minimiinkomst som en andra
etapp, en tanke som kanske ligger längre
fram i tiden men som måste förberedas.
Reformen i detta stycke skulle
förenkla hela den stora administrativa
apparat som nu är utformad för socialsektorn.

När vi talar om en rättviseskapande
politik har vi från centerpartiets sida
ställt kravet på en sänkning av pensionsåldern
från 67 till 65 år, och möjligheter
för dem som har hårt arbete,
inte minst kroppsarbete, att få pension
vid tidigare ålder. Nu har det sagts
att det sistnämnda kommer att föreslås
från regeringens sida inom en snar
framtid och det är ju glädjande. Yi ser
det som ett svar på våra propåer. Härigenom
skulle en stor grupp människor
få en god hjälp efter ett hårt arbete.
Det ser i alla fall ut att dröja med regeringens
infriande av vårt krav på en
sänkt allmän pensionsålder. En utredning
i den här frågan dröjer. Enligt
centerpartiets mening är det i längden
ofrånkomligt med en sådan reform, vilken
skulle kosta samhället väl använda
pengar. Ett års sänkning av pensionsåldern
kostar cirka 250 miljoner
kronor, och reformen kan ske etappvis.

Det är vidare viktigt att större resurser
satsas på den äldre arbetskraften
och att de medelålders och äldres
arbetssituation underlättas. De här
jämlikhetsfrågorna är oerhört viktiga.

I enlighet med vår linje om den regionala
jämlikheten har Norrlandsproblemens
lösning och inte minst avhjälpandet
av inlandsbygdernas särskilda svårigheter
sedan länge varit föremål för
centerpartiets aktiva intresse. Konkreta
förslag från vårt håll har emellertid
oftast röstats ned i riksdagen. Den
lokaliseringspolitik som vi tjatat fram
har ur Norrlandssynpunkt varit värdefull
men helt otillräcklig. Behovet av
målmedvetna och kraftiga satsningar på
Norrland stiger oupphörligen om man
verkligen vill rädda landsdelen.

Vissa tecken tyder nu på att infly -

Allmänpolitisk debatt
telserika socialdemokrater börjat förstå
hela denna stora problematik. Hans
Hagnell visade vid behandlingen av
riktlinjerna för regionalpolitiken i slutet
av vårriksdagen att han verkligen
uppfattade risken av ett avfolkat Norrland.
Vid två stora fackliga kongresser
under eftersommaren har Arne Geijer
anslagit tongångar som vi sannerligen
inte är bortskämda med från LO-sidan.
Herr Geijer har t. ex. sagt: »Lokaliseringspolitiken
måste göras effektivare
om vi skall få bort den regionala arbetslösheten.
» Förhållandena i Norrbotten
och Västerbotten är nu enligt herr
Geijer i vad som gäller arbetsmarknadssituationen
sådana, att den fackliga och
politiska arbetarrörelsen inte kan
acceptera dem. Herr Geijer fastslår att
»vi måste komma fram till en högre
aktivitet, om vi skall kunna lösa de
enorma problem som existerar framför
allt inom skogslänen».

Jag har tolkat herr Geijers yttrande
så att han nu är beredd erkänna att
flyttningspolitiken verkligen inte ger
någon lösning utan tvärtom skapar nya
problem i de överhettade områdena i
södra och mellersta Sverige. Herr Geijer
använder nu nästan exakt samma formuleringar
som vi i centern envist brukat
i årtionden. Vid den stora s-kongressen,
som hölls för några veckor
sedan, hade vi från centern anledning
att följa debatter och uttalanden. Arne
Geijers och Hans Hagnells uttalanden
fick inte vid det tillfället den sanktion
som man hade kunnat förvänta. Någon
allmän viljeyttring i Norrlandsfrågorna
från det maktägande partiet förmärktes
inte. Men nu har något hänt. Det s. k.
Norrlandspaketet, som herr Palme presenterade
i Luleå häromdagen, har rönt
— om jag uttalar mig försiktigt — viss
uppmärksamhet. Aftonbladet, som numera
tycks ha tagit avstånd från sin
tidigare uppfattning om »den glädjande
folkvandringen från Norrland söderut»,
säger att det var ett förfärligt
litet paket. Herr Wickman, som sedan

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
besökt Umeå, tycks vara inne på samma
bedömning. Jag ber att få instämma.

Vi i centern är emellertid glada för
att en del av våra förslag nu resulterat
i ett litet steg från regeringens sida i
rätt riktning. Flera och större steg måste
tas. Det direkta lokaliseringsstödet
måste förstärkas väsentligt. Investeringsfonderna
bör generellt få användas
för en aktiv lokaliseringspolitik i
stödområdena. Lokaliseringspolitiken
måste stödjas av en samhällsplanering,
som är kommunalt förankrad med tonvikt
på länsplanet. Samhället måste utjämna
transportkostnaderna, så att produktionsförutsättningarna
blir så likvärdiga
som möjligt i olika delar av
landet. En teknisk högskola bör inrättas
i Norrland. Samhället bör inom lokaliseringsområdena
särskilt främja utbildningen
av såväl företagare som arbetskraft.
En effektivare kommunalskatteutjämning
är angelägen för att
likvärdiga förutsättningar skall kunna
skapas mellan olika områden. I glesbygdsområden
som det norrländska inlandet
och motsvarande måste särskilda
åtgärder vidtas såväl i fråga om förstärkt
lokaliseringspolitik som samhällelig
serviceutrustning. I sådana områden
bör särskilt stöd lämnas t. ex. till
turistnäringen samt jord- och skogsbruket.
Den aktiva lokaliseringspolitiken
måste bäras upp av en regionalpolitisk
målsättning som är inriktad på
ett så långt möjligt decentraliserat samhälle.
Vi i centerpartiet lovar att som
hittills hårt driva dessa frågor. Vi hoppas
att herrar Geijer och Hagnell och
många fler gör sitt inom regeringspartiet.
Dramatiken vid presentationen av
regeringspaketet motiverar att socialdemokraterna
nu verkligen ser till att
utspelet får ett konkret innehåll, som
svarar mot tre statsråds gemensamma
framträdande i herr Lassinanttis stad.
Vi lovar att påminna.

Jag övergår nu till att mycket kort
behandla de alltmer brännande miljöfrågorna.
Tyvärr har regeringspartiets

agerande ibland gett intrycket att miljöproblem
bara vore en fråga om vatten,
luft och buller. Detta är visserligen
viktiga miljöfrågor, men det är bara en
del av det hela. Miljöpolitiken i stort
skall syfta till att skapa hela den miljö,
som vi med våra biologiska förutsättningar
klarar av att leva i. Man
skall söka förebygga psykisk och fysisk
ohälsa. Det gäller inte bara, att
vi skall ha en miljö som vi kan leva i.
Vi skall leva bra också. Och inte nog
med det, alla skall leva bra.

Den goda miljön skall alla få del av,
detta är en viktig jämlikhetsfråga. Naturvården,
eller naturhushållningen,
som kanske är ett riktigare uttryck, utgör
en viktig del av miljövården.

Sötvattentillgången kommer att bli
ett akut problem, om den nuvarande
urbaniseringsutvecklingen skall fortgå
och såvida inte utbyggnaden av reningsanläggningar
sker i snabbare takt.
Jag anser att den snabba urbaniseringen
— den av statsmakterna stimulerade
inflyttningen till ett fåtal stadsregioner
— utgör ett allvarligt hot mot vår
miljö. Inte så att jag anser att det inte
finns goda miljöer även i stora städer.
Det finns det visst. Men i stort medför
den snabba inflyttningen till storstäderna
svåra miljöproblem. Jag vill
stryka under att det är oerhört angeläget
att vidta mycket kraftiga åtgärder
för att de som bor i de stora städerna
skall få god miljö.

Förutom åtgärder direkt i stadsmiljön
kan en av de bästa åtgärderna vara
att se till att inte så många människor
flyttar till de stora städerna — jag
skall inte ta upp frågan om etableringskontrollen
för industrin, vilket naturligtvis
hade varit intressant. Man bör
i stället för att stimulera inflyttningen
försöka bereda människor arbete i sina
hemorter. Då får kommunalmännen i
Storstockholm också bättre rådrum att
planera för en god miljö. Då slipper
man ta grönområdena till bostadsområden,
då slipper man de långa trafikköerna,
då kan man bygga en miljövän -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

lig storstad. Man får då visserligen inte
så stora expansionssiffror att årligen
skryta med, men det är nog inte till så
stor välsignelse för inbyggarna i storstaden.
Man får i alla fall möjligheter
att planera också bomiljöerna på ett
bättre sätt så att de blir människovänliga.
Att de kan bli mer människovänliga
än för närvarande, råder det väl
ingen tvekan om, när man ser vad som
håller på att ske på Järvafältet utanför
Stockholm. Man trodde att en sådan
planering var ett passerat stadium.

Bomiljöfrågorna har av centerpartiet
tagits upp under många år i motioner
och i debatter här i kammaren. Vi har
alltid fått till svar från socialdemokraterna
att man inte skall utarbeta något
miljöprogram eftersom det redan finns
så mycket på gång. Ja, gör det det?
Man får inte det intrycket då man ser
de nya bostadsområdena och upplever
vilka restider invånarna där varje dag
måste utstå. Ett steg i rätt riktning skulle
vara att man lät människorna komma
in i planeringsprocessen på ett betydligt
tidigare stadium. Bort med hemlighetsmakeriet!
Låt folket komma in
på ett tidigt stadium och säga sitt. Nu
svarar Hjalmar Mehr, när han i radion
blir tillfrågad, om inte allmänheten
skall få vara med och påverka planeringen,
att »vi redovisar våra tankar
när trafikleder och stadsdelar invigs».
Ja, det är så dags. När allmänheten väl
får se en plan, så är det just en plan,
som t. ex. när det gäller regionplaneringen
för Stockholm. Det utarbetas
inga alternativa planer. Man utreder
heller inte vilka effekter ett genomförande
av Storstockholms regionplan har
för övriga delar av landet —• ur bl. a.
miljösynpunkt. Ett genomförande av
planen förutsätter att stora delar av
övriga landet avfolkas, att företag läggs
ner och att kulturlandskap och fina
fritidsmiljöer spolieras. Vi måste få till
stånd en hittills försummad regionalpolitisk
planering som leder fram till
ett decentraliserat samhälle. Där kan
lokaliseringspolitiken begränsa inflytt -

Allmänpolitisk debatt
ningen till storstadsregionerna och därmed
spela en väsentlig roll, jämsides
med sitt huvudsyfte.

Herr talman! Låt mig avsluta det här
anförandet med några allmänna reflexioner.
Först: kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun måste tas upp
till allvarlig prövning. Det kan inte
vara rimligt att primärkommuner och
landsting alltmer tyngs under övermäktiga
ekonomiska problem, när de ju
ändå har en så viktig roll inom folkstyrets
ram.

Sedan: det kommer inte att i längden
vara möjligt med en jordbrukspolitik
som kan uppfattas vara en klappjakt
på de människor som skall svara för
vårt dagliga bröd. Jag hoppas att jordbruksminister
Bengtsson, som hittills
under sin korta ämbetsperiod visat sig
mindre dogmatisk än många andra,
skall inse den här frågans allvarliga karaktär,
innan det är för sent.

Sist och slutligen: det kanske finns
anledning för oss politiker att mer än
hittills verkligen söka lära oss lyssnandets
konst. Jag avser då inte alls
sådana här debatter — jag menar att vi
måste lära oss lyssna till människorna
ute i det brusande livet, i produktionen.
Det är farligt om politikerna placerar
sig själva uppe i något slags elfenbenstorn
där all visdom finns. Den
här tankeställaren kan säkert gälla också
de partier, däribland centern, som
har förmånen att bygga på en folkröreisegrund.
Kanske var det lilla Norrlandspaketet
ett tecken på att herr
Palme insett lyssnandets betydelse. Då
är det bra! Då önskar vi den nya regeringen
lycka till!

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Samtliga talare i denna
debatt har ju börjat med att betyga den
avgående statsministern Tage Erlander
sin uppskattning för den politiska insats
han har gjort i vårt samhälle. Han
är ju förhindrad att själv i denna kammare
tacka för dessa vackra ord, men

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
jag kan ändå inte låta bli att göra den
kommentaren och den reflexionen, att
man kanske i detta sammanhang bör
erinra sig hur Tage Erlander möttes
1946, när han startade som partiledare
och statsminister. Just denna förändring
i bedömningarna är väl kanske det
bästa vittnesmålet om hans gärning och
belyser väl bäst den insats han har
gjort i detta hus och i vårt samhälle.
Oppositionen har lärt en hel del under
denna tid. Den hälsar den nye
statsministern på ett helt annat och riktigare
sätt, och jag betraktar det såsom
en framgång i den politiska samvaron.

Herr Gustafsson i Byske slutade sitt
anförande med några nästan lika vackra
ord om herr Hedlund. Jag vet inte
om det ligger något av symbolik i detta.
Jag ser följaktligen med viss oro
på att vi skulle mista Gunnar Hedlund
som ett livgivande och intressant inslag
i våra politiska debatter.

Oppositionsledarnas inlägg har spänt
över ett rikt register. Det har varit
svårt att direkt knyta an till något mera
handfast materiellt i utläggningarna.
Jag har ändå, herr talman, ett behov
av att från mina utgångspunkter börja
med en liten redovisning av de ekonomiska
förutsättningarna och möjligheterna,
som vi bedömer dem för dagen,
och jag kan i samband med detta
kanske också göra några kommentarer
till de Skattepolitiska inslag som vi
har avlyssnat i debatten.

Vi lever just nu i en alldeles påtaglig
högkonjunktur. De karakteristiska inslagen
i den är traditionella och bekanta
från tidigare år. Vi märker väl
i första hand just nu en osedvanligt
stor efterfrågan på arbetskraft. Vi har
inte haft eu liknande efterfrågan på
arbetskraft, i varje fall inte sedan 1962.

Jämfört med oktober i fjol har antalet
lediga platser ökat med inte mindre
än 70 procent. Det betyder att vi för
närvarande har över 58 000 lediga platser
mot 34 500 för ett år sedan. Naturligtvis
är arbetskraftsbristen mest markerad
i storstadslänen, men även i

skogslänen — och det tycker jag att
det finns anledning att understryka —
har antalet obesatta platser ökat, från
4 300 till 7 600 på ett år. Efterfrågan
på folk är följaktligen påtagligt intensivare
över hela landet.

Den mest påtagliga bristen på arbetskraft
råder naturligtvis inom verkstadsindustrin,
inom järn- och stålverken,
men även byggnadsmarknaden
uppvisar på flera håll en klar brist
på arbetskraft.

Vid arbetsförmedlingarna finns i oktober
i år 26 000 arbetslösa registrerade

— det var 34 000 i oktober i fjol —
och den arbetslösheten är alldeles speciell.
Den finns till nära 50 procent i
skogslänen och den gäller dessutom i
allt väsentligt äldre arbetskraft.

I beredskapsarbete sysselsättes nu
12 000 man — 4 500 mindre än för ett
år sedan — och 28 000 personer undergår
arbetsmarknadsutbildning — litet
mer än för ett år sedan.

Med tillfredsställelse kan vi avläsa
att arbetslösheten i skogslänen i år i
oktober är lägre än den var i oktober
1968, och, som jag nyss sade, att antalet
obesatta platser är icke oväsentligt
högre. Emellertid finns det en
marginal mellan antalet anmälda arbetslösa
och antalet obesatta platser i
skogslänen. I storstäderna och i övriga
län finner vi att de lediga platserna
är väsentligt flera än de anmälda arbetslösa,
men förhållandet är det motsatta
ännu i skogslänen.

Denna starka efterfrågan på arbetskraft
föranleder — och det var närmast
detta jag ville komma fram till

— vissa risker med avseende på löneglidning
vid sidan om de träffade avtalsuppgörelserna.
Om den löneglidningen
blir för stark, för den med sig
onödig överrörlighet med åtföljande
produktionsbortfall och lägger därtill
grunden för irritation hos de grupper
inom vilka löneglidningen inte förekommer,
en irritation som i sin tur
skapar oro och laddar upp revanschkrav
i en kommande lönerörelse.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

Våra ansträngningar måste följaktligen
inriktas på att med de medel som
står till förfogande hindra alla inslag
av överansträngning i konjunkturutvecklingen.
Arbetsmarknadsmässigt får
detta ta sig uttryck i såväl en fortsatt
rörlighetsstimulerande politik som energiska
insatser för att fördela arbetstillfällena
åt sådana delar av landet där
det finns ledig arbetskraft. Jag vill understryka
att politiken aldrig får bli
ensidig. Jag fick det intrycket av herr
Gustafssons i Byske inlägg, att det var
någonting som han trodde på. Rörlighetsstimulansen
och lokaliseringspolitiken
får komplettera varandra och kan
aldrig, även om jag har funnit dessa
inslag i en del debattinlägg på senare
tid, sättas upp såsom två mot varandra
stridande medel inom arbetsmarknadspolitikens
ram.

Den svenska industrin arbetar till
drygt 75 procent av företagen upp emot
den absoluta gränsen för sin kapacitet
och sin produktionsförmåga. Orderböckerna
är välfyllda. Exporten håller
sig på en tillfredsställande nivå, vilket
i och för sig innebär att vår konkurrenskraft
dess bättre internationellt sett
är obruten. Den goda exportsituationen
har sin väsentliga förklaring i en volymökning,
men i de 14—15 procenten
i uppgång jämfört med förra året ligger
också en 3-procentig förbättring
av exportpriserna. Vi kan i dag tillgodogöra
oss en icke oväsentlig prisstegring
på vissa väsentliga varuslag,
framför allt på massa, järn och stål
för att ta några exempel. Allt talar för
att den höga produktionstakten kommer
att hålla, i vart fall halva år 1970
om jag citerar fackekonomerna. Vill man
vara optimist — jag har en viss benägenhet
att vara det — kan man kanske
gissa på att den kommer att hålla hela
år 1970.

Om således 1969 har varit ett utomordentligt
gynnsamt år i avseende på
den totala industriproduktionens utveckling,
med en expansion i fråga om
industrins produktion som vi uppskat -

Allmänpolitisk debatt

tar till 9—10 procent, kommer emellertid
ökningstakten 1970 av naturliga skäl
just på grund av att vi har nått kapacitetstaket
att ligga lägre. Den ökning
av bruttonationalprodukten som under
år 1969 i förhållande till föregående
år väntas stiga med mellan fyra och
fem procent kommer logiskt att dämpas
med avseende på ökningstakten under
nästa år. Fortfarande räknar vi
emellertid med att efterfrågan är så
stark att den eftersträvansvärda expansionen
på cirka fyra procent i vår ekonomiska
tillväxt i det närmaste skall
kunna uppnås även 1970.

Ifrån dessa utgångspunkter har vi
då att försöka bedöma den fördelning
av våra gemensamma resurser som med
hänsyn till bytesbalans och ekonomisk
stabilitet bör eftersträvas. Vi har som
bekant under 1967 och 1968 haft en
klar nedgång i industriinvesteringarna.
Den nedgången har nu förbytts i en
kraftig uppgång, som vi avläser innevarande
år. Våra prognoser pekar mot
en stegringstakt i industrins investeringar
på cirka 10 procent. Med hänsyn
till den goda ordertillgången och
den säljarens marknad som fortfarande
gäller har vi god anledning att räkna
med en fortsatt industriell investeringsuppgång
även under 1970, måhända
något avsaktande men ändå påtaglig
och med hänsyn till vårt framtida
konkurrensläge eftersträvansvärd, välkommen
och nödvändig. Den fördelar
sig ganska jämnt på byggnader och anläggningar
å ena sidan och maskinanskaffning
å den andra sidan. Men denna
expansion på industrisidan som väsentligt
överstiger den totala tillväxten
i vår ekonomi har självfallet den konsekvensen
att andra investeringsavsnitt
får finna sig i en ganska modererad
uppgång. Om jag exkluderar bostäderna
torde det inte finnas utrymme för en
statlig invesieringsexpansion på mer än
ungefär hälften av den ökningstakt som
motsvarar bruttonationalproduktens ökning
framför allt mot bakgrunden av
att den kommunala investeringen fort -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
farande i denna fördelning måste betraktas
såsom en plusvariant, dvs. med
en ökningstakt som går utöver den totala
tillväxten. För att över huvud taget
inte investeringsambitionerna skall
gå längre än vad de reala resurserna
tillåter får bostadsbyggandet placeras
in i den här ekvationen på en i absolut
mening i stort sett oförändrad nivå,
dvs. de cirka 100 000 lägenheterna i
årsproduktion.

Vad slutligen konsumtionssidan beträffar
— och här tar jag mig friheten
att ställa en prognos för nästa år —
kommer den kommunala konsumtionen
att ge ett utslag utöver medelnivån, den
statliga betydligt under och den privata
i närheten av siffran för ökningen i
vår totala tillväxt.

Det ömtåliga problemet i dag är utvecklingen
av vår bytesbalans och vår
valutareserv. I fråga om själva varubalansen
har vi ingen anledning att beklaga
oss. Vår export är hög, som jag
nyss omnämnde, konkurrenskraften är
god. Både volymmässigt och prismässigt
redovisar exporten uppgångssiffror
av tillfredsställande omfattning.
Naturligtvis följer även importen i dagens
inhemska efterfrågeläge med. Enligt
min mening följer importen litet
för snabbt med i uppgången, men kanske
ändå inte snabbare än att prognosen
för varubalansens utfall, både för
innevarande och nästkommande år, kan
bedömas som något så när tillfredsställande.

Fortfarande är emellertid turistnettots
utveckling och utvecklingen av tjänstebalans
och transfereringar av sådan art
att den slutliga bytesbalansen visar ett
underskott, som man har anledning
räkna med fortsätter under år 1970 och
som enligt min mening måste betraktas
som det allvarligaste inslaget i en översikt
av den svenska ekonomin.

Underskottet i vår bytesbalans har
sin återspegling, till och med något
förstärkt, i utvecklingen just av valutareserven.
Förklaringen till valutautflödet
ligger delvis i att svensk industri

under år 1969 har investerat ovanligt
mycket utanför det här landets gränser
samtidigt som utlandet har varit mera
sparsamt med sina direktinvesteringar
hos oss. Vidare har den internationella
valutapolitiska oron — förväntningarna
om en tysk revalvering — resulterat i
en del privata kapitaltransaktioner och
förskjutningar i betalningsterminer
som har verkat åt samma håll. Övriga
poster på betalningsbalansen — turismen
och u-hjälpen — har också verkat
i samma riktning. Prognosen för den
sammanlagda bytes- och kapitalbalansen
för år 1969 talar för ett valutautflöde
på bortåt 2 miljarder kronor. Måhända
har vi anledning räkna med en
viss återströmning av valutor sedan
Tyskland nu har skrivit upp sin valuta.
I vart fall borde vi inte behöva befara
någon fortsatt utströmning. Skall vi våga
oss på en gissning för år 1970 —
här är alla reservationer på sin plats
— bör väl varubalansen i stort sett kunna
hållas oförändrad. Turistnetto och
ökad u-hjälp kommer att ställa ökade
anspråk på våra valutatillgångar, anspråk
som endast kan balanseras genom
en ökad export, en industriell produktionsökning
som dämpar importen,
allt under det att kredit- och finanspolitiken
drivs med sådan styrka att bytesbalansen
med omvärlden håller.

Jag tror att jag gör mig till tolk för
en allmän mening om jag säger att riksbanken
under den gångna sommaren
och alltfort har dragit till skruvarna så
hårt på det kreditpolitiska området som
man rimligen kan begära.

Ur många synpunkter framstår det
som önskvärt med lättnader både i kreditrestriktionerna
och i fråga om den
höga räntan. I det senare avseendet
spelar utvecklingen utanför våra gränser
sin avgörande roll. I den starka efterfrågan
på kapital, som är en internationell
företeelse under en internationell
högkonjunktur, har ränteläget
på den s. k. eurodollarmarknaden drivits
upp till tidigare helt okända tal.
Så länge efterfrågan på pengar är så

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

stark som nu tvingas vi av det internationella
ränteläget att hålla en hög ränta
även hos oss, då ju kapitalet har benägenhet
att söka sig dithän där det
får sin största avkastning.

Jag vågar inte ha någon bestämd uppfattning
om huruvida en internationell
räntesänkning är på gång. Det beror i
stor utsträckning på hur Förenta staterna
lyckas med sin inflationsdämpande
ekonomiska politik. Men naturligtvis är
detta ett problem av stora mått, framför
allt för de mindre och medelstora
företagen, vilkas självfinansiering och
likviditet inte alltid är så bra. Så länge
nuvarande kreditrestriktioner och höga
ränteläge gäller står de i sin dagliga
verksamhet inför svåra problem.

Önskvärdheten att kunna lätta på de
penningpolitiska penningåtstramningarna
leder oss logiskt fram till att eftersträva
en fast — säg gärna stram och
hård •— finanspolitik. I det pågående
budgetarbetet är den givna utgångspunkten
en uppstramning av den finanspolitiska
restriktiviteten, helt enkelt
därför att detta är nödvändigt för
att åstadkomma en bättre fördelning
mellan de penningpolitiska och finanspolitiska
vapnen inom den ekonomiska
politikens ram.

Detta enkla konstaterande, som jag
utgår ifrån att ingen initierad bestrider,
bör logiskt lägga vissa hämningar på
oppositionens oförbätterliga benägenhet
att ställa ut löften — givmilda löften
—• som alla slår på finanspolitiken
i den framtid vi nu har att möta.

Det är vidare nödvändigt, för att bibehålla
den ur alla synpunkter angelägna
prisstabiliteten, som vi kunnat glädja
oss åt under senare år, att vi inte
sviktar på denna punkt. Vi har haft
en prisstabilitet i vårt land som i internationellt
sammanhang framstår, det
vågar jag säga, som utomordentligt
framgångsrik.

Jag är medveten om att inom den
ekonomiska politikens ram kommer
skatteproblemen alltid att ha en framskjuten
plats. Regeringen har genom

Allmänpolitisk debatt
undertecknad deklarerat att det pågår
ett arbete med en skattereform inom
kanslihuset för närvarande. Det är en
sammanfattning av avslutade utredningar
och utredningar som jag räknar
med skall avslutas inom den allra närmaste
tiden.

Jag skulle i korthet kunna redovisa
detta arbete sålunda, att vi räknar med
att i den nya reformen kunna lägga in
ett förslag från den avslutade familjeskatteberedningen,
som utmynnar i en
obligatorisk särbeskattning med en enda
gemensam skatteskala för gifta och
ensamstående. Naturligtvis betyder en
sådan enda gemensam skatteskala en
modifikation av den ganska brutala ungkarlsskatten.
Den betyder också — om
den skall ligga emellan skalan för äkta
makar och ensamstående — naturligtvis
en skärpning av skalan för de äkta makar
av vilka bara den ene har arbete.
Jag tror emellertid att vi skall lyckas
konstruera ett system, med vilket man
inte behöver befara några skattehöjningar
för de äkta makar av vilka endast
en av parterna är arbetstagare.
Jag tror att det helt enkelt är nödvändigt
att komma fram till den konstruktionen.
Men jag ser så pass mycket fördelar
i att kunna lösa problemet med
en enda gemensam skatteskala, lika för
alla, att det bör vara ett eftersträvansvärt
mål.

Jag är helt övertygad om att — möjligen
med reservation för herr Virgin
och hans partivänner — riksdagens ledamöter
är ganska eniga på den punkten.
Skulle vi inte bli det markerar det
ingenting annat än att moderata samlingspartiet
har en benägenhet att ställa
sig isolerat inte bara från regeringspartiet
utan även från de borgerliga partierna
i viktiga politiska ställningstaganden.

Vi räknar vidare med att under nästa
års vårriksdag kunna presentera ett
förslag om förändringar på förmögenhetsbeskattningens
och arvsbeskattningens
område. Utredningsförslaget är ännu
inte överlämnat till regeringen, men

Nr 3i

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
jag har personligen tagit mig friheten
— och jag kan göra det här också —
att i offentliga sammanhang deklarera
att en kommande förmögenhetsbeskattning
bör konstrueras med en viss lättnad
för de mindre förmögenheterna och
en skärpning för de större förmögenheterna
i förhållande till dagsläget. Den
radikala omläggningen av skattesystemet
måste leda fram till att man med
de medel man skaffar fram genom en
höjd indirekt beskattning bör lindra beskattningen
för de lägre inkomsttagarna
och kompensera folkpensionärer
och barnfamiljer för den av mervärdeskattens
höjning föranledda levnadskostnadsstegringen.

Jag har utgått ifrån att man inför en
kommande skattereform inte bara kan
diskutera statsskattens förändringar.
Med stort intresse har jag tagit del av
moderata samlingspartiets ledares offentliga
deklarationer på denna punkt.
Jag har en annan uppfattning än han.
Jag menar att enbart statsskatten som
bytesobjekt till en ökad indirekt beskattning
icke löser det väsentliga problemet.
Vill man allvarligt satsa på att
lindra den direkta skatten för de lägre
inkomsttagargrupperna, kommer kommunalskatten
i förgrunden. En kommande
skattereform måste således ta
sikte på att reducera även kommunalskatten
för de låga inkomsttagarna, vilket
i sin tur föranleder vissa bidrag
från statskassan till kommunerna för att
kompensera det här aktualiserade skattebortfallet.

I princip är det således fråga om en
skatteomläggning till favör för de lägre
betalda, en skatteomläggning som
sätter solidariteten på prov hos de grupper
inom samhället som har hamnat
på den mera välbetalda sidan vid inkomstfördelningen.
Jag är medveten om
hela den frågeställningens alla komplikationer
och vad det kommer att
innebära i fråga om lönepolitiska kompensationssträvanden
i framtiden. Men
har vi •— vilket jag tycker mig ha funnit
— i stort sett varit eniga om att via

vårt politiska handlande nå en bättre
inkomstutjämning i samhället, kan
självfallet inte skattepolitiken vara oberörd
av denna vår allmänna inställning
och uppfattning.

Jag har velat i allra största korthet
redovisa dessa huvudtankar i det pågående
arbetet med en ny skattereform,
vars detaljer och frågeställningar

— jag erkänner villigt att de är kontroversiella
— väl kommer att bli en
av riksdagens huvudfrågor nästkommande
vårsäsong. Jag hoppas också få
tillfälle att förelägga riksdagen ett förslag
om utökade resurser för skattekontroll
och en skärpning av skattestrafflagarna,
då den grundläggande solidaritetstanken
i utjämningspolitiken
icke gärna kan förenas med skattefusk,
skatteflykt och därav föranlett skattebortfall.

Herr talman! Jag skall härefter försöka
att i korthet kommentera de inlägg
som har gjorts av oppositionsledarna
från talarstolen.

Herr Dahlén började sitt inlägg med
att ta upp den viktiga frågan om Nordek.
Han tyckte sig ha förmärkt att det
enligt tidningarna är finansministern
som sitter som en propp i hålet och
håller igen i detta vällovliga arbete på
att komma fram till en bättre nordisk
ekonomisk överenskommelse. Herr
Dahlén efterlyser en principförklaring.
Jag är litet tveksam om hur långt jag
här skall exponera mig i ett läge då
förhandlingarna pågår och är långt
ifrån avslutade. Men så mycket kan
jag väl säga att om vi kommer dithän

— och jag kan villigt säga till herr
Dahlén att jag hoppas på det — att vi
löser dessa frågor på nordiskt plan, så
blir det sannerligen ingen smärtfri operation.
Som allt nytt skall även detta
fram under födslovånda. Vi har naturliga
kontroverser mellan det danska
jordbruket och de svenska jordbrukarna.
Nordek måste ju innebära för oss
ekonomiska åtaganden gentemot de
danska jordbrukarna och att vi i sista
hand måste ge möjligheter för en

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

större dansk export av jordbruksprodukter
till Sverige. Det är den enkla,
råa sanningen, som man inte kommer
undan med allmänna och till intet förpliktande
omskrivningar.

Vi bar från regeringspartiets sida
sagt att vi i vårt land skall ned i en
självförsörjningsgrad av 80 procent när
det gäller försörjningen från det egna
jordbruket. Detta är en av förutsättningarna
för att realisera Nordek i den
del som har med danskt jordbruk och
svensk konsumtion av danska jordbruksprodukter
att göra. Jag har ännu
inte bland entusiasterna för Nordek
mött någon som helst respons när det
gäller att klart och konsekvent gå in
för att komma ned i den av oss uppställda
självförsörjningsgraden, som i
sin tur är förutsättningen för det danska
utspelet i Nordek. Det går inte att
som oppositionen vandra omkring och
säga: Vi tycker synd om de svenska
jordbrukarna, vi tycker att det är synd
att ett och annat litet jordbruk skall
läggas ned, vi tycker att det är förfärligt
att jordbrukarkåren minskar år
från år — samtidigt som man försöker
visa ett vänligt och tillmötesgående ansikte
gentemot de danska jordbrukarna.
Man får välja den ena eller den
andra vägen.

Jag menar att regeringspartiet har
varit konsekvent, när vi i vår positiva
inställning till Nordek för in det program
för det svenska jordbrukets anpassning
till den beslutade självförsörjningsgraden,
som vi ju ännu inte
fått accepterad från oppositionens sida.

Vi har samma problem när det gäller
de svenska fiskarna. Det är ju fråga
om att ge de norska fiskarna en
bättre marknad i Sverige än de har i
dag, och det kan väl inte ske annat än
på bekostnad av de svenska fiskarnas
möjligheter till avsättning.

Jag bara berör dessa båda frågor
kontra Danmark och Norge, som gäller
områden som oppositionen ändå torde
vara litet känslig för; jag har berört
dem för att verifiera mitt påstående om

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 33

Allmänpolitisk debatt

att Nordeks födelse sannerligen inte
kommer att undgå födslovåndor.

Nordek kommer att ställa krav på
vår valutareserv. Jag har här tidigare
tillåtit mig att ange vissa perspektiv
för vårt valutapolitiska läge i dag. Jag
har gett min anslutning till ett förslag
som varit ute på remiss och är offentlig
handling, att vi utöver den kapitalexport
vi kostar på oss för närvarande
— och vars perspektiv är ett klart underskott
i bytesbalansen och en reduktion
av valutareserven •—- skall kosta på
oss en extra valutaexport av cirka 200
miljoner kronor varje år för en femårsperiod.
Därutöver skall vi ställa
svensk kapitalmarknad till förfogande
inte bara för de företagare i Sverige,
som vill låna pengar, utan även för våra
nordiska vänner.

Säga vad man säga vill: Det land i
Norden som har en kapitalmarknad är
Sverige. Det finns ingen kapitalmarknad
att tala om i Finland, Norge och
Danmark. Vi ställs inför att dela med
oss av vårt sparande, ett sparande som
de flesta betecknar som otillfredsställande
med hänsyn till den efterfrågan
på lånekapital som reses ifrån alla håll.
Vi skall ställa detta sparande, denna
kapitalmarknad till förfogande för Norden.
Har vi skrivit under på Nordek,
kommer vi inte att kunna sitta och
vinka med kalla handen och säga: De
här pengarna behöver svenska företagare
låna, vi har småföretagare och
kommuner som har svårt att låna pengar.
Har vi skrivit under på Nordek, får
vi vara så pass hederliga att vi också
i rimlig omfattning ställer svensk kapitalmarknad
till förfogande för våra
nordiska vänner.

Man kan fråga sig: Vad innebär då
Nordek? Är det bara dessa påfrestningar?
Det bör väl även ge oss vissa chanser,
och det är ju i avvägningen av påfrestningarna
och chanserna som regeringen
har kommit fram till en positiv
inställning. Men regeringen har vidare
sagt att det som skall vara Sveriges
vinst i det hela inte får slarvas bort i

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

hanteringen. Och det är den nordiska
tullunionen.

Jag betraktar denna som absolut nödvändig
från den utgångspunkten att om
vi inte lyckas bilda en nordisk tullunion
i ordets riktiga bemärkelse, så
har vi enligt våra åtaganden i GATT
över huvud taget inte möjlighet att träffa
en nordisk uppgörelse enligt utgångspunkterna
för Nordek.

Då är man inne på frågan hur tullunionen
skall se ut. Naturligtvis begriper
jag att man kan få göra vissa övergångsarrangemang
beträffande vissa
positioner. Men jag kan inte tänka mig
att man utåt och inåt kan säga att vi
har uppnått en tullunion om dessa övergångsarrangemang
inte är tidsbestämda.
Lämnar vi väsentliga delar av tullunionen
öppna för framtiden utan garantier
för att de låses samman, då är
det ju ingen tullunion. Vi måste följaktligen,
menar jag, som förutsättning för
ett Nordek i våra förhandlingar komma
fram till en tullunion till gagnet och
i realiteten och icke enbart till namnet.

Detta, herr Dahlén, är i stora drag
min principiella syn på Nordek. Det
betyder att jag är positivt inställd och
arbetar för en uppgörelse, men att jag
ser uppgörelsens alla svårigheter. Det
är bättre att se dem i ögonen än att
vakna upp med baksmälla efteråt och
säga: Hade vi vetat det här, då skulle
vi väl aldrig ha kastat oss in i det hela.

Herr Dahlén berörde vidare en rad
andra ting i sitt inlägg. Jag hade en
känsla av att det var en uppläsning av
hela den gamla kända listan av olika
politiska programpunkter som enligt
herr Dahléns uppfattning inte är ordnade
på ett tillfredsställande sätt, varför
han menar att folkpartiets aktivitet bör
inrikta sig på att attackera dem.

Herr Dahlén tog upp lokaliseringen,
bostadsbyggandet, trafikfrågor i Stockholmstrakten.
Jag erkänner gärna att
det sista var ett nytt inslag i vokabulären
i våra remissdebatter, men något
nytt skulle väl också herr Dahlén dra

till stacken. Det var vidare pensionsfrågorna,
det var skattereformen, det var,
som herr Dahlén tillät sig uttrycka saken,
en meningslös fråga som från mitt
partis sida ställts till några studiegrupper.
Men den frågan är kardinalpunkten
i hela skatteomläggningsoperationen.
År de som hamnat på den bättre sidan
här i livet i fråga om ekonomi och
avlöning verkligen beredda att utan speciella
krav på kompensation dela med
sig till dem som är sämre ställda, eftersom
denna finansiering av en förbättring
åt de sämre ställda måste gå över
en höjning av mervärdeskatten? Frågan
var rakt på sak, säg gärna kniven på
strupen: År du beredd att ta denna
kostnadsstegring? Pengarna som föranleder
kostnadsstegringen skall vi lägga
över till de lägre betalda. Frågan var
alltså: Är du beredd att ta den kostnadsstegringen,
ta den utgiften, hjälpa
til! att samla ihop dessa pengar utan att
i dina lönerörelser kräva kompensation
för detta? Det går helt enkelt inte att
kompensera sig för detta, om man inte
inbillar sig att inflation med åtföljande
prisstegringar är en form av kompensation.
Det var en kardinalfråga herr
Dahlén, och jag är ledsen över att herr
Dahlén inte begriper detta. Frågan innebar:
Är vi i detta land så pass solidariska
att ett sådant här skatteutspel går
att genomföra? Glädjande nog fick vi en
mycket kraftig majoritet för denna solidaritetsförklaring.

Herr Dahlén tillät sig vidare att göra
vissa referat från den socialdemokratiska
partikongressen. Han gjorde det på
ett sätt som endast kan jämföras med
när en viss potentat läser bibeln. Han
frågar om egnahemsägarna inte längre
skall få dra av räntekostnaderna på sina
hypotekslån. Jag föreställer mig att det
skulle vara en fin bit för herr Dahlén i
en kommande valrörelse att få möjlighet
att fara omkring och skrämma egnahemsägarna
på den punkten.

Nu ligger det emellertid inte så till.
Jag erkänner gärna att det uppstod ett
fel i själva propositionsordningen, så

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

att vi fick två motstridande beslut. I
själva huvudfrågan följde kongressen
finansministern, som här var föredragande
för partistyrelsen. Beslutet innebar
att låneräntorna skall vara avdragsgilla
■— punkt och slut — även om lånen
är placerade i egnahem, hus och villor.
Sedan kom det ett tilläggsförslag på en
utredning om låneräntorna. I hastigheten
knippades det ihop med tre fyra
andra tilläggsförslag och klubbades igenom.
Här har vi — det är litet genant
att erkänna det — således ett kongressbeslut
i huvudfrågan och sedan ett tillläggsförslag
där beslutet strider emot
beslutet i huvudfrågan.

Samtidigt beslutade kongressen, i ett
av dessa tilläggsförslag, att egentligen
borde också de som är innehavare av en
bostadsrättslägenhet ha samma rättighet
som egnahemsägare att göra ränteavdrag
och balansera förlusten och kostnaden
mot andra inkomster.

Jag har i dagarna beslutat att tillsätta
en utredning — jag är inte säker på om
direktiven ännu är offentliggjorda, men
om herr Dahlén lugnar sig kommer de
inom en vecka. Den utredningen kommer
bland annat att få i uppdrag att
bygga ut ränteavdraget till de bostadsrättsinnehavare
som har bostadslägenhet
i hyreshus och flerfamiljshus i avsikt
att göra dem jämställda med egnahemsägarna.
Det är partistyrelsens uppfattning,
herr Dahlén, och bind nu inte
alltför mycket valpolitiskt fläsk vid den
här lilla historien på kongressen, som
jag i korthet har redovisat.

Ilerr Dahlén tar sedan upp problemet
med utrikesministerns tal i Vietnamfrågan
på partikongressen, men jag skall
inte ge mig in på det. Jag utgår ifrån att
utrikesministern har ett behov av att
komma in i denna kammare och på samma
sätt som i medkammaren klara ut
den frågan. Därför inskränker jag mig
till att göra deklarationen, att trots alla
förklaringar och tillrättalägganden så
envisas herr Dahlén med att tala om
strömkantringar och misstänkliggöra
våra avsikter. En olycka kan ju inträffa,

Allmänpolitisk debatt
men det är inte riktigt lämpligt att i det
partipolitiska nitet här under remissdebatten
försöka göra detta till det dominerande
intrycket av Torsten Nilssons
anförande i Vietnamfrågan vid
partikongressen. Han kommer själv att
tala om vad han sagt och menat — och
på den punkten delar också herr Dahlén
mitt partis uppfattning.

Herr talman! Jag skall för ordningens
skull också försöka kommentera något
av vad herr Virgin uppehöll sig vid
i sitt inlägg.

Herr Virgin har mycket intresserat
följt den socialdemokratiska partikongressen
sådan den förmedlades av massmedia.
Vi är allesammans djupt rörda
och tacksamma för det. Det var en fin
kongress. Den präglades av en enighet
som gjorde en gammal partiarbetare
som finansministern varm om hjärtat
från första minuten till den sista. Om
man som jag har bevittnat partiets kongresser
från början på 1930-talet och
till nu 1969, gick man därifrån med den
mycket bestämda känslan av att inom
partiet för närvarande råder en enighet
i väsentliga frågor, som vi väl aldrig
kunnat visa tidigare. Jag förstår att
det är dystert för oppositionen. Jag
gläder mig åt denna enighet, som är det
bestående intrycket av partikongressen
1969.

När sedan herr Virgin vill utveckla
denna enighet därhän, att han vill skapa
en motsättning mellan partikongressen
och riksdagen och mellan beslutsförheten
och beslutsfördelningen mellan
kongressen och detta hus, är han
ute på vägar där jag inte kan följa honom.

Hela det parlamentaristiska systemet
bygger ju på att de politiska partierna
slåss för sina idéer och vädjar till väljarna
om anslutning till respektive partiers
politiska idéer för att i parlamentet
samlas kring den politiska idé som
partiet har gjort till sin. De politiska
partierna har kongresserna som sin
höga myndighet. Det är där man debatterar
partiets mål och medel. Så

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
har det alltid varit inom vårt parti;
jag vet inte hur det har varit inom herr
Yirgins parti. Hos oss har det alltid
varit så, att partikongresserna varit något
slags riktgivare för det partipolitiska
arbetet och de idéer, som ligger till
grund för det partipolitiska arbetet för
framtiden.

Detta kan väl aldrig bli ett uttryck för
majoritetsförtryck mot svenska folket.
Om svenska folket vid ett demokratiskt
val anser att de idéer som det socialdemokratiska
partiet gjort till sina och
det handlingsprogram som det socialdemokratiska
partiet gjort till sitt är ett
riktigt program och därför lägger sitt
votum så, att det socialdemokratiska
partiet också är ledande i det rikspolitiska
arbetet, är väl detta bara att acceptera
enligt parlamentarismens enklaste
grundregler.

Nu tillät sig herr Virgin att påstå att
majoriteten av det svenska folket är
emot socialisering och att majoriteten
av det svenska folket är i grunden
konservativt. Varför denna rädsla, herr
Virgin, varför denna oro i anledning av
partikongressen och dess beslut? Folket
kommer ju att korrigera en politik, som
går emot majoritetens mening. Det är
en brist på konsekvens i herr Virgins
argumentering som är ganska överraskande.
Jag känner inte riktigt igen herr
Virgin. År man så övertygad som herr
Virgin om vad svenska folket tycker
och tänker, bör man ha samma grundmurade
förvissning om att svenska folkets
tyckande och tänkande i sinom
tid kommer att avsätta sig i rikspolitiken.
Den möjligheten finns ju redan
1970.

Vad vi kommer att göra i vårt parti
med ledning av den kongress som hållits
är att föra just en sådan politik som
har förankring hos majoriteten av det
svenska folket. Jag vet inte om jag tröstar
herr Virgin men jag till försäkra
honom att så blir det. En politik, som
skulle ha förankring bara hos en minoritet
av det svenska folket, skulle snabbt
släppa fram den borgerliga oppositio -

nen — svag och djupt splittrad, vilket
den kommer att förbli fram till och över
nästa valrörelse — till ett ansvar för
det här landets öden. Vi i vårt parti
är så pass samhällsbevarande att vi anser
det alldeles för äventyrligt att tänka
sig en sådan utveckling. Vi kommer
att föra en politik som har sin grund,
sin anknytning och sin förankring hos
majoriteten av det svenska folket.

Herr Gustafsson i Byske debuterade
som oppositionsledare här i dag — med
stor framgång må jag väl säga. Han var
ju så artig mot alla i vårt parti när han
började, och artigheten kräver ett gensvar.
Han inledde sitt inlägg med ett
bestämt avståndstagande från högern.
Det visar att herr Gustafsson i Byske
har lärt sig sin läxa av Gunnar Hedlund
och Torsten Bengtson att högern
skall man inte släppa in på livet. Man
skall hålla distans, därför att så fort
man konfronteras med högern på närmare
håll komprometterar man sig själv
i sådan utsträckning att man tappar
mandat i nästa valrörelse. Det har verkligen
sitt intresse ur allmänpolitisk synpunkt
att man i detta avseende kan lita
på centern. Det är däremot inte alldeles
säkert att man kan lita på högern. Den
kommer väl att försöka sitta på två
stolar, dvs. att söka bevara karaktären
av eget parti men ständigt föra samförståndets
talan med de övriga borgerliga
partierna. Skall emellertid högern
driva sin egen politik, tror jag det blir
som herr Gustafsson i Byske nyss deklarerade:
då blir han tvungen att varje
gång han tar en talarstol i besittning
— det må vara här eller någon annanstans
— anmäla sitt bestämda avståndstagande
från högern.

Herr Gustafsson tillät sig framhålla
att det egentligen är centerpartiet vi
har att tacka för det mesta i vårt land.
Centerpartiet har genomfört barnbidragen
och den bättre folkpensioneringen,
det har sett till att de handikappade
inte har blivit bortglömda, och det har
väl — även om herr Gustafsson inte
hann med det i sin uppräkning — även

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

svarat för miljöpolitik och lokaliseringspolitik
och under den senaste tiden
också tagit upp frågan om sänkning av
pensionsåldern.

Det är klart man kan fråga sig vad regeringen
då har gjort. Har den varit
helt passiviserad under alla dessa år
och bara suttit och expedierat centerns
synpunkter och tankegångar? Naturligtvis
är det inte så, det vet var och en
som har umgåtts med verkligheten.

Herr Gustafsson gör sänkningen av
pensionsåldern till en stor fråga. Jag utgår
från att socialministern längre fram
kommer att ta upp den kastade handsken,
men jag kan nämna att socialdepartementet
just nu arbetar med ett förslag
som är bättre anpassat till verkligheten
och som går längre än denna generella
sänkning av pensionsåldern med
två år. Jag skall inte föregripa socialministern,
men han kommer att så småningom
presentera ett förslag som är
bättre anpassat till behovet och därför
också riktigare än den generella lösning
som centerpartiet har gjort till sin.

Herr Gustafsson i Byske behandlade
också lokaliseringen — och självfallet
skulle han göra det. Jag märkte en
underton av västerbottningens tveksamhet
mot det stora utspelet i Luleå. Kanske
misstog jag mig på denna punkt,
men kanske låg det något i det, eftersom
Lassinanttis län apostroferades när
det gällde regeringens sista utspel. Någonstans
skulle konferensen hållas, och
nu blev det i Luleå. Men jag har en
känsla av att de som uppträdde som regeringens
företrädare på denna konferens
var mycket angelägna om att tala
om Norrland även om de råkade befinna
sig på den sidan om länsgränsen där
vi finner Norrbottens län.

Vi kommer här att göra alla ansträngningar,
vilket jag sade inledningsvis,
men jag är angelägen om att understryka
att det här är fråga om en tvåvägstrafik.
Det gäller att satsa så mycket
som är rimligt och riktigt på lokaliseringen
och som är ekonomiskt vettigt.
Jag vet inte om någon är beredd att

Allmänpolitisk debatt

säga att lokaliseringen är så till den
grad viktig, att vi till och med skall
etablera företag som permanent skall
underhållas av Sveriges skattebetalare
bara därför att de ligger i skogslänen i
Norrland. Jag har inte hört det argumentet
ännu, och jag hoppas att jag inte
skall få höra det.

Om jag tror rätt på denna punkt, måste
det bakom varje lokaliseringsengagemang
finnas möjligheter till en ekonomisk
bedömning och en prövning av
frågan om produkter, försäljningsmöjligheter
och företagarens kvalifikationer.
Då har det helt enkelt inte kunnat
gå snabbare än man hittills har lyckats
med.

Jag går så långt att jag säger att det
inte har saknats pengar för lokaliseringsobjekt
där dessa kriterier och kvalifikationer
varit för handen, där företagaren
har haft kvalifikationer och
förutsättningar att driva en sakkunnig,
jTkesmässig och framgångsrik verksamhet
och där produkten varit sådan att
det funnits anledning att satsa på den.
I sådana fall har vi satsat initialmässigt,
men vi har vägrat att ta den konsekvensen
att vi bara därför att ett företag
ligger i Norrland och bara därför
att det ligger i skogslänen skall binda
oss för en permanent skattefinansiering
av företagen i fråga. Jag tror att detta
skulle vara oriktigt. Lokaliserings- och
arbetsmarknadsministern — som så
småningom får tillfälle att tala i denna
remissdebatt — kommer våren 1970
med ett nytt utspel, där man haft möjligheten
att i lugn och ro fundera över
behovet, utvecklingen och nödvändigheten
av lokalisering kombinerad med de
grundläggande förutsättningar jag nyss
beskrev.

Herr Gustafsson kom vidare över till
frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun, och det pågår eu
ganska livlig debatt om detta. Jag kan
här inte säga något annat, herr talman,
än att varje sådan här omfördelning är
tämligen neutral för oss som medborgare.
Vi är ju både kommunalskattebeta -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
lare och statsskattebetalare och framför
allt mervärdeskattebetalare. Vill man
flytta över en del aktiviteter som nu
sköts på kommunal bog — och det måste
vara detta man är ute efter — bör
man komma ihåg att man inte gärna
kan tänka sig ett system, där den ena
parten beslutar, bestämmer och planerar
och den andra parten betalar. Det
blir ingenting av ekonomisk disciplin
och hållning i detta. Hela detta resonemang
om en annan fördelning av kostnaderna
mellan stat och kommun måste
följaktligen bygga på att man flyttar
över vissa kostsamma aktiviteter från
det kommunala till det statliga området,
någonting som går stick i stäv mot
den allmänna decentraliseringsfilosofi
som jag tror att även herr Gustafsson
gjort sig till tolk för och som jag personligen
också har en stark känsla för.
Jag tror att det är bra att kommunerna
har sin suveränitet och sitt arbetsområde,
ty då förs det ut i bygderna en levande
demokrati, som i annat fall saknas.
Men då bör vi vara på det klara
med att varje gång det anses att kostnader
skall föras över på staten, måste
staten ta ut dem till sista öret av
samma medborgare som i dag betalar
kommunalskatt. Det finns bara en väg
att gå, och det är att ta ut kostnaderna
genom en ökad indirekt beskattning.
Ser jag problemet ur social synpunkt
eller ur bärkraftssynpunkt eller hur jag
än ser det, tycker jag nog, litet vårdslöst
uttryckt, att det kan vara precis
hipp som liapp om jag betalar dessa
pengar via priserna när jag köper varorna
eller om jag betalar dem via kommunalskatten.

.lag vill till sist göra den reflexionen
att den skatteutjämningspolitik som vi
för — en och en halv miljarder kronor
förmedlas över statsbudgeten till kommunerna
i relation till deras skattekraft
och utdebitering —- har resulterat
i att skogskommunerna och glesbygdskommunerna
i dag inte är specifika
högskattekommuner. Herr Gustafsson
i Byske behöver bara gå tvärs

över gången mellan bänkarna så finner
han en representant för en stad —
jag tänker på representanten för Kramfors
— med en kommunal utdebitering
som är högre än utdebiteringen i åtskilliga
av glesbygdskommunerna i
skogslänen. Med den utveckling som
ägt rum i Mellansverige är det väl
ingen tvekan om att den skatt som betalas
i Jämtland, Västerbotten, Norrbotten
och Västernorrlands glesbygder
börjar bli tämligen normal även för
städer och tätorter i Mellansverige. Utvecklingen
själv har klarat av det lilla
som återstod i fråga om utjämning.

Detta innebär dock inte att man bör
säga ett definitivt nej till en viss översyn
av frågan. Utvecklingen kan ju
också medföra att det mönster kan behöva
ses över som vi gjorde upp för
fyra eller fem år sedan vad beträffar
gränser för skatteunderlaget m. m. i
relation till medelskatteunderlaget.

Huvudproblemet är onekligen det att
ingen kommunal skatteutjämning i dag
kan lindra utdebiteringen för några
speciella glesbygdskommuner. Vi har
kommit fram till en tämligen standardiserad
kommunalskatt och utdebitering
numera i hela landet.

Herr talman! Med detta inlägg har
jag kanske sagt litet av vad jag inledningsvis
sade att jag ville presentera,
nämligen en ekonomisk översikt, och
jag har också försökt besvara det mesta
av vad oppositionens talesmän har
fört fram.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
betonade skillnaden mellan det sätt på
vilket oppositionens representanter har
mött den nye statsministern och det
sätt på vilket man mötte hans företrädare.
Herr Sträng poängterar att herr
Erlander inte har möjlighet att delta
i debatten i den här kammaren, och
det är av den anledningen jag bestämde
mig för att inte rikta några personliga
ord till herr Erlander. Emellertid

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

kan jag också framföra här vad jag
tänkte säga till herr Erlander när jag
stöter ihop med honom i korridorerna.

Jag tror att det måste finnas utomordentliga
personliga kvaliteter hos en
person, om han kan vara statsminister
i 23 år utan att bli högfärdig. Detta är
något mycket imponerande. Det finns
personer med bemärkta poster i landet
som efter 23 månader tror sig veta hur
allt vad som försiggår i detta land skall
skötas. Jag tycker att jag därmed har
utfärdat ett av de bästa betyg man kan
ge åt den avgångne statsministern när
det gäller hans personliga resning.

Herr Sträng talade om att vi nu har
en påtaglig högkonjunktur. Han sade
till och med att i skogslänen i Norrland
är arbetslösheten lägre än 1968.
Det är riktigt att den är lägre för oktober,
men vi vet alla att det inte är så
särskilt bra att anföra en enda månad
som exempel. Tar man de nio första
månaderna under 1969 och jämför med
samma tid 1968 — motsvarande siffra
finns inte för oktober, såvitt jag kan
se — finner man ju att de arbetslösa
i Norrlands- och skogslänen i år är
mellan 8 000 och 9 000 fler än de var
1968. Då uppkommer frågan: Hur skall
man komma åt detta? Det intressanta
är ju att socialdemokraterna hittills
har presenterat endast punktinsatser,
vilket också finansministern nu berörde.
Däremot har det inte vidtagits generella
åtgärder för att hjälpa de företag
som nu finns i Norrland att existera.
Jag nämnde ju en rad olika saker
som skulle kunna hjälpa företagen där:
lägre krafttaxor, rimligare villkor beträffande
transportpolitiken och möjlighet
till befrielse eller åtminstone
nedsättning av arbetsgivaravgiften.
Herr Sträng berörde inte någonting av
detta. Det är ju inte fråga om subventioner
i vanlig mening åt de företag
som finns där, utan om en utjämning
av skillnaderna i de olika produktionsförhållanden
som föreligger.

På en punkt var herr Sträng litet
orolig, nämligen beträffande bytesba -

Allmänpolitisk debatt
lansen och valutareserven. Där vill jag
bara notera att jag tycker att herr
Strängs kommentarer till önskvärdheten
av att få en lättnad i kreditpolitiken
var tilltalande. Det är inte riktigt
samma tonfall som riksbankschefen
använt i en del sammanhang.

Sedan tilläde herr Sträng en sak som
ju har speciellt intresse i detta sammanhang.
Han sade att skall det bli
lättnader i fråga om penningpolitiken
måste detta givetvis vid fortsatt högkonjunktur
leda till en stram finansoch
budgetpolitik. Där finns givetvis
ett samband. Vem vill förneka detta.
Men då, herr Sträng, blir ju skattepolitiken
ändå intressantare, ty det måste
innebära att herr Sträng även från
denna synpunkt — inte bara med tanke
på en skattereform — umgås med
planer, som det verkligen är angeläget
för det svenska folket att få besked
om. Herr Sträng talade om en stor omläggning.
Ja, det är tydligen fråga om
det.

Herr Sträng tyckte inte om att jag
hade ironiserat över formuleringen i
den annons som socialdemokraterna
publicerat. När olika partier har krävt
skattelättnad för låginkomsttagare och
samtidigt har sagt att den indirekta
skatten då måste öka, trodde jag det var
en sak som vi var överens om även
utan en annons från socialdemokraterna.
Den förändringen har ju vi för vår
del talat om i åratal, och den har herr
Sträng haft uppe flera gånger. Den behövde
man inte annonsera om, herr
Sträng.

Sedan nämnde herr Sträng intressanta
saker i fråga om skattepolitiken.
En lättnad skall genomföras för de
mindre förmögenheterna, sade herr
Sträng, och någon skärpning för de
större förmögenheterna. Jag tror att
det är en riktig avvägning. Men då
kommer en annan sak in som är mycket
intressant. Herr Sträng sade beträffande
villabeskattningen att två
motstridande beslut fattades på den
socialdemokratiska partikongressen. En

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

olycka kan hända, sade han beträffande
Torsten Nilssons uttalande. Jag håller
med om det. Men händer olyckor
skall man snabbt rätta till dem, och
det tycker jag att Torsten Nilsson inte
gjorde. Här inträffade en olycka beträffande
villabeskattningen därigenom
att två motstridande beslut fattades.
Men, herr Sträng, har det inträffat en
olycka på partikongressen också när
det gäller förmögenhets-, arvs- och
gåvobeskattningen? I kongressbeslutet
står nämligen att det skall vara en
»väsentlig skärpning». Innebär det
samma sak som när herr Sträng nu
talar om lättnad för mindre förmögenheter
och viss skärpning för de större
förmögenheterna. Då använder man i
så fall väldigt olika uttryckssätt. Men
olyckor händer, som sagt var. Det skall
vi då bara notera. Skattekontrollen
skall skärpas. Det är alldeles utmärkt.
Skattestrafflagen skall också skärpas,
vilket är bra.

Så kommer vi in på Nordek. Jag uttalade
ju förhoppningen att de tidningar
hade fel som hade påstått att
herr Sträng egentligen inte vill ha ett
utvidgat ekonomiskt internationellt
samarbete. Efter att noggrant ha lyssnat
på herr Sträng kan jag säga, att det
förefaller som om tidningarna hade
fel. Det är ju bra. Det blir ingen smärtfri
operation, sade herr Sträng. Nej,
det är vi överens om. Men jag hoppas,
herr Sträng, att vi också är överens om
att operationen måste företas. Om man
bara stirrar sig blind på övergångssvårigheterna,
vet vi ju att ingenting
kommer att hända på detta område.
Vi måste därför vara villiga att ta de
bördor som t. ex. faller på det svenska
jordbruket och bära dem gemensamt.
Jag hade anledning att upprepade
gånger förklara detta under vårriksdagen.
I en debatt med statsminister
Erlander på denna punkt var vi helt
överens. Vi måste vara villiga att ta
de bördorna. Endast om vi ser till helheten
finns det en chans att säga att
detta kan vara ett riktigt beslut. Men

i helhetsgreppet ingår givetvis att vi
får se till att ingen i det sammanhanget
råkar illa ut.

Herr Sträng påstod att jag kom med
ett nytt inslag och talade om Storstockholms
problem. Det händer då och då
att jag gör det även om det inte anses
fint i riksdagen. Herr Sträng hade ju
endast ironi till övers för de stora problem
som kommunalmän av olika kulör
möter i Storstockholm. Jag tycker
att det var ganska beklagligt. Den sjundedel
av Sveriges befolkning som dag
för dag upplever dessa problem bör
komma ihåg, att finansministern inte
hade mycket mer än en liten ironisk
lustighet att komma med för deras del.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
tacka herr Nils-Eric Gustafsson för de
vänliga ord som han riktade till mig och
vill gärna instämma i den tankegång
som jag fattade låg bakom hans ord. Jag
har också alltid trott på samarbete mellan
människor och partier även om man
inte har exakt samma åsikt men vill dra
åt samma håll. Myten om att inte oppositionen
skulle kunna samarbeta i regeringsställning
är skapad av våra motståndare
i deras intresse — sann är den
inte.

Jag vill också tacka finansministern
för den intressanta översikt som han
gav över samhällsekonomin, konjunkturerna,
arbetsmarknaden, investeringarna
osv. Den rörde sig mest om faktiska
siffror och föranleder därför ingen
invändning från min sida.

Däremot vill jag verkligen invända
mot finansministerns lättsinniga löften
om att skatten skall kunna sänkas för
stora grupper utan att det blir, åtminstone
relativt sett, försämringar och betydande
försämringar för familjer och
för andra inkomsttagare i mycket måttliga
inkomstlägen.

Finansministern ger emellertid inga
klara uppgifter om hur en sådan skattesänkning
skall gå till. Vi får vät utgå

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

från alt sådana uppgifter kommer att
ges i framtiden, men i så fall tycker jag
att finansministern kunnat lugna sig
med att göra uttalanden och att ställa
löften till dess att besked kan ges om
vad det egentligen gäller och om hur
det hela skall gå till.

Herr Sträng beskyllde mig för att
söka skapa motsättningar mellan socialdemokratiska
partikongressen och
riksdagen och andra organ som konstitutionellt
skall företräda svenska folket.
Det var inte min avsikt. Min avsikt
var att redovisa faktiska förhållanden
och faktiska intryck som inte bara jag
utan jag tror hela svenska folket fick,
t. ex. av att statsminister utses på socialdemokratiska
partikongresser.

Herr Sträng säger: Folkets majoritet
skall få styra. Att kräva inflytande från
en minoritet är någonting som är orimligt
och som inte passar med parlamentarismen.
— Det är rätt lustigt att höra
detta från representanten för ett parti
som — såsom jag nyss visade — nästan
hela sin tid i regeringsställning har varit
stödd av en minoritet. Men jag håller
i och för sig med herr Sträng om att
majoritetens åsikt är avgörande i en demokrati.
Då skall man emellertid också
ge den åsikten möjlighet att bildas fritt
och öppet. Man blir därför litet undrande
när man läste vad herr Sträng förklarade
i lördags, nämligen att »varje
gång som vi socialister socialiserar så
utvidgar vi vår makt, men vi talar inte
så mycket om det». År det detta som
socialdemokraterna menar när man talar
om ökad insyn och om ökat inflytande
för svenska folket — att man lyckas
lura samma folk?

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill konstatera att
herr Sträng som vanligt förde ett samtal,
och det uppskattar jag. Jag vill dock
säga till herr Gunnar Sträng att när han
tolkar mina uppskattande ord om centerledaren
som något slags tecken på

Allmänpolitisk debatt
att Gunnar Hedlund inte skulle stå till
partiets förfogande så är det en villfarelse.
Exemplet haltade också litet
därigenom att Gunnar Hedlund och jag
tillhör samma parti, medan Tage Erlander
och jag inte tillhör samma parti.
Således kan man inte dra de paralleller
som herr Sträng gjorde.

Herr Sträng tycktes vilja göra gällande
att rörlighetspolitiken och lokaliseringspolitiken
inte är några motstridande
element i frågor om samhällsbyggandet.
Jag tror säkert att herr Gunnar
Sträng — jag hoppas det i varje fall
-— inte anser att det inte finns någon
motsättning härvidlag. Men via massmedia
har vi fått höra en av herr Strängs
regeringskamrater göra gällande att det
inte skulle vara så speciellt aktuellt och
önskvärt för norrlänningarna själva att
bo kvar i Norrland. Herr Sträng minns
säkert det uttalande som gjordes, och
jag menar att man då har skäl att bli
tvivlande om regeringens ståndpunkt.

Detta har vi faktiskt tagit till intäkt
för att det ändå varit slagsida till förmån
för rörlighetsstimulansen. Om man
besöker arbetsförmedlingskontoren i
Norrland tror jag att man får den alldeles
bestämda uppfattningen att det
förhåller sig på det sättet. Jag är glad
om herr Sträng nu har fastslagit — det
han fastslår brukar förefalla ganska säkert
— att det verkligen inte finns någon
motsättning härvidlag, och jag är
nöjd med detta.

Jag vill ändå upplysa om att inom det
socialdemokratiska partiet — detta gäller
kanske inte herr Sträng — har skett
en strömkantring i dessa frågor. Aftonbladet
har skrivit om »Den glädjande
folkvandringen». Många uttalanden som
gjorts från talarstolar över hela landet
har inte precis givit oss uppfattningen
att man ville satsa så särskilt mycket
på lokaliseringspolitiken. Det verkar nu
vara annorlunda. Jag upprepar än en
gång att vi nästan fick tjata fram det
lokaliseringsstöd, om vilket beslut långt
om länge fattades.

Herr Sträng frågar därefter: Har man

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
■verkligen tänkt sig att man skall ha en
permanent skattefinansiering när det
gäller uppbyggandet av företag i vissa
delar av Norrland? Nej, det tror jag inte
att man har, och mig veterligen har ingen
framfört sådana tankar. Jag sade i
mitt anförande ingenting som skulle
kunna tyda på detta. Men jag pekade på
att det varit en viss övervikt till förmån
för att flytta människor och att det har
gjorts mindre insatser för att flytta företag
till de platser där människorna
finns. Jag ville i all vänlighet påminna
om detta.

Herr Sträng kom därefter in på frågan
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun, och han medgav att
det finns problem där. Men herr Sträng
måste väl ändå medge att det inte är
riktigt hipp som happ, eftersom statsskatten
är progressiv och kommunalskatten
är proportionell. Genom att man
tynger ner dem som bor i en viss region
eller en viss kommun med höga
kommunalskatter drabbas de lägre inkomsttagarna
hårdare. Det finns absolut
inte något tvivel om det, och jag tror
att herr Sträng vid närmare eftertanke
också alldeles klart inser detta.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Först några ord till herr
Dahlén. Han har inte riktigt förstått vad
som var det viktiga i den fråga som partiets
studie- och rådslagsgrupper fick
ta ställning till. Visst har man väl inom
folkpartiet gått omkring och sagt att vi
skall sänka skatten och ta en höjd
moms. Men vad vi sade till vårt folk
var: Är du beredd att ta den höjda
momsen utan att kräva kompensation i
dina lönerörelser? Så långt har icke
folkpartiet vågat gå i ärlighet när man
har framställt problemet. Detta var den
viktiga frågan som vi fick ett positivt
svar på.

Vilken grad av skärpt förmögenhetsskatt
det kommande förslaget kan innebära
är en sak som jag inte uttalar mig
om i dag. Vi får tillfälle att tala om det

när förslaget kommer. Det finns naturligtvis
de som tror att man helt enkelt
via en starkt konfiskatorisk förmögenhetsskatt
skall kunna skaffa fram pengar
som kan ha någon betydelse i en utjämningsprocess.
Jag skulle kunna läsa
upp mitt inlägg vid kongressen, där jag
försöker ta folk ur den uppfattningen.
Skall man göra en skatteutjämning av
betydelse så är det fråga om så mycket
pengar att en kraftigt skärpt förmögenhetsskatt
är en liten, obetydlig källa i
det avseendet.

Men det finns andra motiv för en
skärpt förmögenhetsskatt. Det kan vara
rena anständighetsmotiv, det kan vara
jämlikhetsmotiv. Det kan vara motivet
att det faktiskt inte ser riktigt ut att en
del människor går med alltför stora förmögenheter
och andra människor saknar
vad de rättvisligen bör ha för sin
dagliga försörjning. Detta har emellertid
inte så särdeles mycket med själva
utjämningsförfarandet penningmässigt
att göra.

Herr Dahlén får tillfälle att ventilera
sin uppfattning om graden av skärpning
när jag kommer tillbaka till riksdagen
med mitt förslag. Mina synpunkter
kommer då att redovisas i förslaget.

Herr Virgin beskyller mig för lättsinniga
löften om skattesänkning. Mycket
skall man ju höra innan öronen ramlar
av. Vad jag än blivit beskylld för så har
det väl aldrig varit lättsinniga löften om
skattesänkning, däremot brutala hotelser
om skattehöjning — det brukar vara
det vanliga när man diskuterar den nuvarande
finansministern.

Jag har tillåtit mig att ge vissa löften
om skattesänkning för de lägre betalda,
allt inom ramen för vad jag i samma
andedrag tar ut av dem som är bättre
betalda. Kalla det för lättsinnigt eller
inte lättsinnigt —- det är en enkel omfördelningsoperation
och har ingenting
med begreppet lättsinne i och för sig att
göra. Jag hoppas att jag skall kunna
göra reformen neutral i avseende på
budgeteffekt och att den skall kunna

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

presenteras såsom en renodlad omfördelningsoperation.
Det är i den omfördelningsoperationen
som adjektivet lättsinnig
inte passar in. Jag kan inte förstå
att det kan placeras i ett sådant sammanhang.

Vad gäller mitt lördagstal i Karlholm
är det alldeles rätt refererat att jag där
har sagt att vi steg för steg skaffar oss
ett större inflytande i samhällsarbetet.
Man kan kalla det för socialisering eller
vad man vill. Men om herr Virgin hade
haft tillfälle att höra hela mitt tal, skulle
han också uppmärksammat att jag samtidigt
sade ifrån att socialisering aldrig
kan bli någonting man gör för dess
egen skull. Det skall finnas klara och
bestämda motiv för detta ingripande
stegvis ifrån samhällets sida. Om det
blir bättre för de breda befolkningslagren,
då gör man det. Det är det enkla
och praktiska motivet för det hela.

Jag rekommenderar mitt tal till herr
Virgin. Utan skryt tror jag att det kan
ha vissa intressanta inslag som är värda
att läsa.

Herr Gustafsson sade att det var en
villfarelse från min sida om jag fattade
hans vackra ord om herr Hedlund som
något slags svanesång ur det politiska
livet för den nuvarande centerpartiledaren.
.lag är ärligt och uppriktigt glad
över att jag nu har fått bekräftat att så
icke är fallet. Gunnar Hedlund och jag
har en gammal god vana att kunna tala
med varandra. Jag sätter stort värde på
att han fortsätter som ledare i centerpartiet.
Måtte hans hälsa hålla i många
åt till!

Men jag bestrider att man fick tjata
fram lokaliseringsstödet. Vi tillsatte en
kommitté under ordförandeskap av
Norrlandslandshövdingen Manfred Näslund,
som var alldeles speciellt kunnig
i dessa frågor. När betänkandet kom
remissades det i vederbörlig ordnirg.
Så fort remisstiden var slut satt jag och
den dåvarande inrikesministern och arbetade
fram propositionen, som utan
dröjsmål lades på riksdagens bord. Det
är en alldeles oriktig beskyllning att vi

Allmänpolitisk debatt
låg och långhalade i arbetet. Det gick så
fort det över huvud taget kunde gå.

Det här allra sista med hipp och happ,
herr Gustafsson, hade ingenting med
statsskatt och kommunalskatt att göra.
De av kammarens ledamöter som noggrant
lyssnade på vad jag sade är beredda
att ge mig rätt när jag nu tvingas
korrigera herr Gustafsson. Om jag betalar
kommunalskatt eller om jag betalar
en högre omsättningsskatt, och alltså
betalar mera på mina priser, det kan
ungefär vara hipp som happ. Detta är
det enda byteselement vi har i dagens
läge. Vill vi sänka den direkta skatten,
statsskatten eller kommunalskatten, får
vi finansiera detta genom en skattebetalning
över allt vi köper och konsumerar.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng har nu i
två anföranden förklarat, utan att direkt
svara på min fråga, att riksdagen får
ett förslag om en skattereform. Herr
Sträng tänker inte möjliggöra för svenska
folket att få ett ökat medinflytande
på skattereformen genom att i förväg
sända ut ett samlat underlag för en bedömning
av alternativa skattereformer.
Herr Sträng, demokrati är ju medinflytande,
om man skall ge en kortfattad
beskrivning. Herr Sträng vill alltså inte
detta. Riksdagen får förslaget, och då är
det givetvis så som jag sade i mitt första
anförande: den socialdemokratiska riksdagsgruppen
är bunden, och några ändringar
kommer inte till stånd.

Herr talman! Jag tycker att detta är
en otillfredsställande ordning. Herr
Sträng får tycka vad han vill, han tycker
den är utmärkt, den ger honom
minst besvär. Jag förstår honom ur den
synpunkten, men om herr Sträng får
mer eller mindre besvär kan ju inte få
vara avgörande för hur en god demokratisk
ordning skall uppfyllas i detta
land. Jag tycker att det är direkt otillfredsställande.

Sedan vill jag konstatera att herr

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

Sträng inte heller den här gången verkligen
ville ta upp den väsentliga frågan
hur man skall underlätta för de företag
som redan finns i Norrland att klara
sig. Socialdemokraterna är tydligen mera
intresserade av att göra litet punktinsatser
då och då. Det kan ju vara fara,
det har vi föreslagit också, men den
väsentliga frågan är: Hur skall man utjämna
de olikheter i produktionsförhållandena
som finns för företagen i Norrland
och i de andra delarna av Sverige?
De sakerna vill herr Sträng inte diskutera.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar om jag använde
ordet lättsinnig i felaktig bemärkelse.
Jag menade: orealistisk.

Det är orealistiskt, herr Sträng, att
göra gällande att man kan verkställa eu
omfördelningsoperation i frågan om
skatterna, innebärande lättande bördor
för stora grupper, och samtidigt säga
att det skall ske tillsammans med en
särbeskattning och att det skall kunna
gå att genomföra utan att man lägger
orimligt hårda bördor där sådana inte
bör läggas, alltså på familjer och ensamstående
barnförsörjare i låga inkomstlägen.

Vi vet alla att skatterna måste tas ut
där inkomsterna finns. Det har också
herr Sträng ofta påpekat. Och den alldeles
dominerande mängden av inkomster
finns i de medelhöga och lägre inkomstgrupperna.
En avsevärd del av de
samlade inkomsterna i samhället finns
hos låglönegrupperna, helt enkelt för
att de är så stora.

Även om man skulle kunna nå resultat
med något så enkelt som en direkt
omfördelning, vilket man faktiskt inte
kan, så skulle medlen för att höja låginkomsttagarnas
inkomster praktiskt taget
helt behöva tas från de närmast högre
inkomstklasserna, dvs. från de högst betalda
industriarbetarna och från de
lägre tjänstemännen. Men det är kanske
just detta som man är ute efter. Det

finns många tecken som tyder på att
det är tjänstemännen och småföretagarna
som är socialdemokratins främsta
måltavlor för närvarande.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag nödgas bekänna att
jag har gjort mig skyldig till en oförlåtlig
nonchalans. Herr Gunnar Sträng uttalade
i sitt huvudanförande det påståendet
att det fanns anledning att lita på
centern. Jag inkasserar detta.

Vad nu det där tjatet beträffar vill
jag säga att Manfred Näslund var en
mycket skicklig man och är det förmodligen
fortfarande, men vi framlade
redan på 1940-talet här i riksdagen motioner
om lokaliseringspolitiken. Vi
började alltså tjata redan då. Det torde
icke kunna bestridas.

I en helt annan fråga som jag inte
har berört tidigare, nämligen vad herr
Sträng nämnde om bytesbalansen och
den negativa bild som där framträtt,
vill jag till herr finansministern säga
att jag två år å rad motionerat om skatt
på utlandsresor som skulle verka på
samma sätt som när det gäller människor
som åker upp till Åre eller till Vålådalen
eller någon annan plats. De är
tvungna att betala omsättningsskatt —
eller moms som det ju numera heter —
t. o. m. när de sover. Jag har tyckt att
detta är avigt. Det är omkring 1,2 miljarder
kronor som i nettoutflöde går ut
ur den svenska nationen, och det är en
mycket stor del av de 2 miljarder som
herr Sträng nämnde. De pengarna försvinner
via turistresandeströmmen.

Jag har gått förbi resonemanget om
Nordek av det skälet att jag anser att
när förhandlingar pågår och när man
egentligen inte kan uttrycka annat än
önskemål i en kontroversiell fråga, är
det bäst att inte säga någonting.

Jag vill sedan ytterligare inkassera
en sak som herr Sträng yttrade. Han
var numera — kanske har han varit det
hela tiden men blivit illa behandlad av

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

sina regeringskolleger — av den uppfattningen
att decentraliseringen måste
spela en mycket framträdande roll. Det
framgick emellertid alldeles klart av
hans uttalande i dag, och jag är mycket
tillfredsställd med det.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan bara konstatera
att herr Virgin inte vill tro på mig,
och då anser jag det nog enklast att vi
bordlägger skattedebatten tills propositionen
ligger på bordet.

Herr Dahlén för in en alldeles ny och
intressant tanke i debatten. Som material
för det arbete som försiggår i finansdepartementet
ligger ett utförligt
betänkande från familj ebeskattningsutredningen,
i vilken herr Dahlén har
haft en av sina mer framstående representanter
från andra kammaren såsom
en mycket energisk och kunnig ledamot.
Det betänkandet har i vederbörlig
ordning remitterats, och vi har tagit in
yttranden från alla håll och kanter. Jag
kommer på samma sätt att få ett förslag
från en parlamentarisk utredning som
har sysslat med förmögenhets- och arvsbeskattningen.
Även det förslaget kommer
att remitteras, och det finns därefter
möjligheter till en offentlig debatt
i den frågan. I övrigt gäller det bara att
via en skärpt indirekt beskattning skaffa
pengar för att kunna sänka den direkta
skatten, såväl den statliga som
den kommunala, för dem som bäst behöver
det. Det är en operation som jag
inte anser specifikt behöver föranleda
något remissförfarande.

Vad herr Dahlén är ute efter ■—- han
har kanske inte riktigt tänkt igenom
det här — är att finansministern på något
sätt skulle kalla på de olika politiska
partierna och ta in dem i finansdepartementet
när han utarbetar sin
proposition som skall föreläggas riksdagen.
Det har aldrig hänt och kommer
aldrig att hända oavsett vilket parti som
svarar för finansministerposten. Så
småningom kommer propositionen på

Allmänpolitisk debatt
riksdagens bord, och vid det tillfället
får riksdagen alla motionsmöjligheter
och det blir en ingående utskottsbehandling.
Detta är ju ingenting som vi
överrumplar riksdagen med. Det är en
gammal konventionell och vardaglig metod
att hantera frågorna. Utredningsarbetet
finns i botten, och på det bygger
regeringen sin proposition. Regeringen
förbehåller sig alltid rätten att göra
ändringar i betänkanden och utredningsmaterial,
innan man bestämmer
sig för den slutliga propositionstexten.
I sista hand har riksdagen möjligheter
till korrigeringar.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! För några minuter sedan
talade herr Sträng om den stora
skatteomläggning som vi har att vänta.
Nu reducerades den till familjebeskattningskommitténs
redan framlagda betänkande
och det betänkande som kommer
från den kommitté som sysslar med
förmögenhets- och arvsbeskattning. Sedan
var det inte så mycket mer annat
än hur stor moms man behöver ta in.

Detta är, herr Sträng, att förenkla
problemen till oigenkännlighet. Familjebeskattningskommittén
hade ju så snäva
direktiv att den inte kunde ta upp
en rad väsentliga ting. Den kunde verkligen
inte koncentrera en tillräckligt
stor del av sin uppmärksamhet på hur
man skulle lösa låginkomsttagarnas
problem. Hur skall skatteskalorna se
ut, och hur skall det bli med progressiviteten?
Allt detta fick man behandla
inom en alltför snäv ram. Sedan är det
på det viset, herr Sträng, att det är
kombinationen av olika ingrepp i den
nuvarande skattestrukturen som är det
väsentliga. Hur slår det för olika inkomstgrupper?
Det materialet, herr
Sträng, är inte presenterat. Nu försöker
herr Sträng vrida detta till att jag skulle
ha sagt att han borde kalla in de politiska
partierna i kanslihuset; och det
vore någonting nytt. Det vanliga är ju
att man har en politisk skatteberedning,

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

men det har herr Sträng sagt nej till, så

den tankegången är borta.

Vad jag talat om här och skrev en artikel
om för några veckor sedan och direkt
uppmanade herr Sträng att göra är
att samla ihop de olika detaljerna och
presentera dem för svenska folket. Det
var inte enbart fråga om de politiska
partiernas ledningar utan om svenska
folket som bör ha en chans att säga ett
ord, innan herr Sträng bestämmer sig
— sedan kan inga ändringar göras. Jag
är säker på att de politiska partierna
vill ha en sådan ordning, jag är säker
på att en rad av de fackliga organisationerna
också vill ha möjlighet att uttala
sig. Men detta vill herr Sträng för
sitt livs skull icke vara med om, och det
tycker jag är en dålig form av demokrati.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är bra att socialdemokraterna
nu äntligen gått med på att
utreda frågan om sänkning av pensionsåldern.
Socialdemokratins ledning
har ofta kritiserat oss för detta förslag.
Så sent som i måndags kväll försökte
sig herr Strängs närmaste man i kanslihuset
på att i TV kritisera oss för det
förslaget, trots att regeringen nu gått
med på att utreda frågan. Vissa tecken
tyder på att det skett med viss motsträvighet.
Det är förmodligen opinionen
till förmån för centerförslaget som trycker
på. Man blir dock litet oroad över
att socialminister Aspling, när han
kommenterar frågan, säger att förslaget
kommer att ställa sig mycket
dyrt i slutet på 1970-talet. Vi vet att
det kommer att bli dyrt, och herr
Sträng vet det bättre än de flesta. Men
vi vet också att det är en viktig rättvisefråga
och att det inte kostar några
avskräckande belopp. Det är nödvändigt
att denna reform prioriteras och
genomföres långt före slutet av 1970-talet.

Herr Sträng har visserligen inte an -

vänt uttrycket »överbud» i dag, men
centerpartiet förhånas ofta på det sättet
att vi påstås föra en överbudspolitik. Vi
försöker emellertid bara att som andra
partier presentera vad vi anser vara
angelägna reformer. En del av dessa
reformer anser vi vara viktigare än andra,
och de bör genomföras med det snaraste.
Dit anser vi t. ex. att frågan om
en sänkt pensionsålder hör. Det är att
märka att vad som kallades överbud
1968 och t. o. m. härom kvällen av TVdebattören
nu håller på att accepteras
av socialdemokraterna och länge har
varit en naturlig lösning för LO. Vi tar
detta som ett tecken på att centern fyller
en uppgift i svensk politik.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig begagna min
sista replik till att instämma med herr
Sträng när han säger att det är meningslöst
att diskutera skattesystemet,
innan man har ett bättre underlag än
det som presenterats. Jag vill bara uttrycka
min förvåning över att herr
Sträng inte kunnat visa den återhållsamheten
tidigare. Det var väl även då
meningslöst att diskutera ett skattesystem,
om vilket han inte visste hur
det skulle se ut.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! På den sista punkten
förstod jag inte riktigt, om herr Virgin
lade in kritik emot vad jag i mitt första
inlägg refererade om mina tankegångar
i avseende på skattereformen. Jag vill
ärligen tala om för herr Virgin att eftersom
jag hade 53 motioner om skattepolitiken
att besvara på en partikongress
för en tid sedan, måste jag av naturliga
skäl — och det var också en
egen önskan — presentera huvuddragen
av tankegångarna. Jag tyckte att jag
också hade skyldighet att presentera
dessa huvuddrag inför kammaren, som
så småningom skall ta del av detta förslag.
Därför tillbakavisar jag herr Vir -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

gins kritik. Det var faktiskt, som jag
som gammal finansminister tyckte, en
hövlighetsåtgärd mot kammaren, och
det bör jag rimligtvis inte kritiseras för.

Till herr Dahlén vill jag säga att få
skatteutspel har fått en sådan publik
presentation som just detta. Det har
presenterats inför en partikongress, det
har presenterats inför en grupp av 2 000
människor som har diskuterat dessa
frågor —• jag tänker närmast på den
studieverksamhet om skattepolitiken
som partiet har drivit — och det har i
sina huvudlinjer kommenterats och diskuterats
på en presskonferens. Svenska
folket är bättre informerat om detta
förslag än om många andra propositioner
som kommer från kanslihuset till
riksdagen.

Jag måste allra sist säga att jag vägrar
att släppa in herr Dahlén och hans
partivänner i det propositionsarbete
vi nu håller på att fullgöra. I sista hand
är det ändå finansministern -—• med regeringen
bakom sig —- som konkretiserar
sig i det förslag som skall läggas
på riksdagens bord.

(Herr Dahlén: Men riksdagen har
inget att säga till om.)

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
de tidigare anförandena här i dag förefaller
det mig helt uppenbart att denna
remissdebatt kan betraktas som upptakt
till nästa års riksdagsval. Detta är heller
inte underligt när man tänker på att
det under sommaren har hållits partikongresser
och stämmor, vid vilka helt
naturligt riktlinjerna för de närmaste
årens politik har dragits upp. De här
politiska rådslagen har också resulterat
i att nya partiledare har trätt eller skall
träda till. Det är dock meningslöst att
spekulera i om dessa partiledarskiften
kommer att innebära någon förändrad
politik, eftersom de nya partiledarna ju
representerar sina respektive partiers
politiska uppfattningar och program
och inte uppträder som något slags privatpolitiker.

Allmänpolitisk debatt.

De frågor som står i förgrunden i
dagens politiska debatt är jämlikhetsoch
klassfrågor, vilket kan vara intressant
att konstatera mot bakgrund av
de uppfattningar som fördes fram för
bara några år sedan, när det hävdades
att klasskampen var slut och de politiska
ideologierna döda.

Utvecklingen har emellertid, ibland
ganska hårdhänt, korrigerat sådana illusioner.
Även i vårt land framträder
de skärpta motsättningarna, trots att
den svenska arbetarrörelsen har tillkämpat
sig betydande materiella vinningar.
Men ser man i dag vilket pris
man har tvingats betala för vad som
kallas välstånd och högre standard, finner
man att löntagarna har betalat en
stor del av standardhöjningen med
ökad arbetsprestation. En annan del av
välståndet har tillkommit genom miljöförstörelse
och förgiftning. Man får oss
att för stunden förbruka naturkapital
som skulle ha bildat grunden för vår
framtida existens.

Det nuvarande systemet påverkar
också våra värderingar och vår syn på
människovärdet. Prestige, statustänkande
och prestationshets skapar egoister.
Solidaritet och kamratskap med arbetskolleger
och grannar skadas och ersätts
med isolering och likgiltighet.

Borgerliga ideologer försöker inbilla
oss att kapitalism, ibland draperad i uttryck
som socialliberalism och egendomsägande
demokrati, kan lösa världens
och våra egna problem. Socialdemokratin
hävdar å sin sida att jämlikhet
frihet och trygghet ökar, om samarbetet
med näringslivet och storkapitalet
ökar och om man inom ramen för
det nuvarande systemet utvecklar
bla.ndekonomin. Från vårt håll förkastar
vi båda dessa uppfattningar. Allt
fler förstår i dag att produktion och
samhällsliv måste bygga på helt andra
principer än profit och hänsynslöshet.
Det handlar i grunden om maktfrågor
och om vilka det är som skall bestämma.
Det handlar om att bryta det nuvarande
ekonomiska fåtalsvärdet till för -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

män för löntagarnas inflytande över
sina arbetsplatser och över produktionen
som helhet. Kort sagt: det handlar
om att främja en socialistisk samhällsutveckling
på alla områden. Därvidlag
är självfallet den svenska storfinansen
och med den närstående borgerliga partier
våra huvudmotståndare. Men detta
utesluter givetvis inte att vi i långa
stycken är kritiska mot den nuvarande
regeringspolitiken och att vi förbehåller
oss rätten att ställa alternativa förslag
till denna politik. Men i valet mellan
en borgerlig regering och en socialdemokratisk
regering föredrar vi självfallet
en socialdemokratisk.

Det jämlikhetsprogram och de andra
beslut som antogs på SAP:s kongress är
intressanta men i många fall motsägelsefulla
och i vissa fall mindre radikala
än det efterkrigsprogram som antogs
för 25 år sedan och i vilket mycket
finns kvar att genomföra. Intressant är
det självfallet därför att det är det program
som socialdemokratin i regeringsställning
skall ha som riktmärke och
rättesnöre i den praktiska politiken.

Från vårt parti ställer vi följande
frågor i förgrunden för att främja jämlikhet
och avskaffande av fortfarande
bestående klassorättvisor.

Vi kräver en demokratisk skattepolitik
som utformas så att den blir ett vapen
i kampen mot de stora inkomstskillnaderna
och för inkomstutjämning.
Regeringens och de borgerliga partiernas
skattepolitik har starkt ökat de indirekta
skatterna, som hårdast drabbar
de lägre inkomsttagarna. Den har vidare
inneburit relativa minskningar av
skatten för högre inkomsttagare, förmögenhetsägare
och aktiebolag. Den förda
skattepolitiken har alltså ökat klyftorna
i samhället. Skattepolitiken måste i
stället riktas mot de stora förmögenheterna,
arven och gåvorna liksom spekulationsvinsterna.
Därför vänder vi
oss mot den planerade nya höjningen av
mervärdeskatten som kommer att innebära
en belastning för de mindre och
medelstora inkomsttagarna, även om

man har signalerat att viss kompensation
skall ges. Den nödvändiga minskningen
av skatterna för låginkomsttagarna
bör i stället finansieras genom
skärpt kapitalbeskattning.

I stora annonser har SAP riktat en
vad man kallar rådslagsfråga till väljarna.
Svaren skulle bli ja eller nej. Jag
skall inte vare sig citera »jämlikhetsfrågan»
eller närmare gå in på det skattepolitiska
problemet i sin helhet. För
detta skapas en bättre grundval när regeringens
bud blir känt också i enskildheter.
Men det är ett par problem
som jag i detta sammanhang vill beröra.

För det första vill jag nämna det allmänna
intrycket att SAP-väljarna och
andra som svarat på frågorna slipper besvara
frågan om de godkänner eller avböjer
verkningsfulla attacker mot kapitalägarna
och bolagen. Yad förmögenlietsägarna
angår sägs det att förmögenhetsskatten
och arvsskatten ur jämlikhetssynpunkt
skall höjas, vilket kommer
att ge statskassan en del pengar. Det är
en s. k. snygghetsfråga. Det tycks inte
vara av så stora dimensioner. Hur skall
man annars tolka att den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten avslog en vpkmotion
om höjd förmögenhets- och arvsskatt
senast vid årets vårriksdag? Vad
bolagsbeskattningen beträffar sade finansministern
på SAP-kongressen att
den inte skulle tas med i den förestående
stora skatteoperationen utan att
den skulle ses över. Också det har vpkgruppen
begärt de senaste åren — men
fått avslag.

Om en allmän översyn behöver företas
— och ingen bestrider detta — kan
man i alla fall under tiden åstadkomma
någonting konkret. Det kunde man till
exempel vid årets vårriksdag. Men då
fattades ett beslut som innebar att företagen
erhöll cirka 300 miljoner kronor
i skattelättnader. Jag syftar här på ändringen
av avskrivningsreglerna för rörelse-
och hyresfastigheter. Med förslag
härom avslutade 1960 års företagsskatteutredning
sitt arbete, en något märklig
jämlikhetsvinjett. Nu skall alltså en

Onsdagen dén 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

ny utredning tillsättas någon gång framöver.

Det var alltså en konkret åtgärd fastän
i fel riktning. Vi har från vår sida
år för år ställt förslag om andra konkreta
åtgärder, nämligen att i avvaktan
på den samlade översynen av företagsbeskattningen
som provisorium
återinföra den år 1955 införda och år
1961 upphävda s. k. extra bolagsskatten.
Det skulle innebära en höjd uttagningsprocent
från 40 till 50. Räknar man
samman inkomstbortfallet för statskassan
sedan man från och med 1961 slopade
den s. k. extra bolagsskatten, får man
en summa av lägst 2,4 miljarder kronor.
Lägger man härtill de nyssnämnda 300
miljoner kronorna, skattelättnaden 1958,
med den upphävda omsen för maskininvesteringarna
strax före övergången till
moms och nettot på cirka 200 miljoner
kronor — skillnaden mellan momsbefrielse
och arbetsgivaravgift, ja, då är
man uppe i den nätta summan på något
över 3 miljarder kronor i skattelättnader
för företagen. Nog finns det stoff
för en jämlikhetsdebatt!

Jag avser inte att gå in på enskildheter
i den aktuella skattedebatten.
Emellertid är det en konkret fråga som
man i dessa tider, då de kommunala
fullmäktigeförsamlingarna klubbar eller
nyss har klubbat skattehöjningar, tillmäter
stor betydelse. Åtskilliga kommuner
har nämligen nödgats höja skatten.
Härtill kan läggas 16 av 25 landsting. Vi
anser att en konkret fråga, som måste
lösas med verkan redan fr. o. m. nästkommande
kommunala budgetår, som
de kommunala fullmäktigeförsamlingarna
har att besluta om nästa höst, är
kravet på en annan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, lättnader som
minskar det kommunala skattetrycket.
För en inkomsttagare med låt oss säga
20 000 kronor i årsinkomst är kommunalskatten
under vanligen förekommande
förutsättningar cirka 3 000 kronor
mot cirka 1 000 kronor i statsskatt.
Kommunalskatten är alltså den tunga

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 33

Allmänpolitisk debatt
skatten främst för de lägre inkomsttagarna.

I sammanhanget står också frågan om
kreditåtstramningen, som tvingar kommuner
och landsting att skattefinansiera
långsiktiga arbeten med höjda utdebiteringar
som följd. Jag har nyligen i
denna kammare i en interpellation pekat
på situationen för det expanderande
Storstockholm. Om mina värderade kolleger
från landsorten höll inne med ofta
förekommande nedvärderingar av svårigheterna
för detta enormt snabbt expanderande
storstadslän och såg till det
faktum att problemet är ett riksproblem,
kanske man kunde enas om att det måste
göras något åt detta problem om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Jag avvaktar med spänt intresse
det svar som finansministern
kommer att ge C. H. Hermansson på den
interpellation som han har väckt i
medkammaren i denna fråga.

För att avsluta det som jag i korthet
omnämnde, nämligen situationen för
Storstockholms del, vill jag tillägga att
jag också avvaktar svar på den av mig
ställda frågan om att ge storstadslänet
behövliga resurser för att klara en trafikutbyggnad,
som utgör en ofrånkomligt
nödvändig förutsättning för bostadsbyggnadsprogrammet
i Storstockholm.

En annan väsentlig jämlikhetsfråga
är frågan om en social minimistandard
för de alltjämt stora grupper som är
dömda till ett liv i otrygghet och bekymmer.
Pensionärer, handikappade,
sjuka och många barnfamiljer tvingas i
dag leva på en otillfredsställande standard.
Stora grupper är utstötta och behandlas
som mindervärda och utsätts
för moraliserande och straff i stället för
att erhålla den vård som krävs för sjuka
människor. Under den fortgående kampen
för ett människovänligt och människovärdigt
samhälle måste den av det
nuvarande samhällssystemet betingade
sociala otryggheten bekämpas. Social
misär måste förebyggas. Redan de all -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
mänpolitiska kraven att alla medborgare
skall garanteras arbete och utkomstmöjligheter
samt en god bostad
till rimlig kostnad har därför en socialpolitisk
innebörd.

Viktiga krav när det gäller social
minimistandard är:

1) att barnfamiljernas och de ensamma
föräldrarnas situation förbättras genom
höjda, värdebeständiga barnbidrag,
utbyggnad av barnstugeverksamheten,
förbättrade bostadsbidrag och
utökad kollektiv service,

2) att pensionärernas tillvaro förbättras
genom att tioårsplanen för höjning
av folkpensionen ges bättre ekonomiskt
innehåll, pensionsåldern sänks till 65
år med rätt till tidigare och oreducerad
pension för bl. a. sysselsatta inom tunga
och hälsofarliga yrken och bestämmelserna
om förtida uttag reformeras,

3) att handikappade garanteras med
andra medborgare likvärdig levnadsstandard
och befrias från nuvarande
diskriminering och att om möjligt sysselsättning
bereds dem på den öppna
arbetsmarknaden, att staten övertar ansvaret
för all skyddad verksamhet samt
att där anställda ges avtalsenliga anställnings-
och lönevillkor, vidare

4) att företagshälsovården lagfästes
och utbygges samt underställes landstingens
huvudmannaskap, och

5) att tandvården inordnas i sjukförsäkringen.

Vi anser att man måste sträva efter
en avbyråkratiserad och humaniserad
socialvårdsorganisation som inte stannar
vid akuthjälp utan framför allt inriktas
på metodisk rehabilitering. Den
nuvarande socialvården, barnavården
och nykterhetsvården bör integreras
och knytas närmare den allmänna sjukvården.
Hela socialpolitiken — inte
minst socialvården — måste ställas under
fortlöpande omprövning på grundval
av intensifierad social forskning.

Ett annat viktigt krav i kampen mot
otryggheten på arbetsplatserna och för
en människovänligare arbetsmiljö är att
bryta det nuvarande fåtalsväldet och

riva ner etablerade maktpositioner och
privilegier. Ett villkor för att nå dessa
mål är att löntagarnas inflytande på arbetsplatserna
ökar. Därför kommer vi
att fortsätta kampanjen mot Arbetsgivareföreningens
§ 32, eftersom den är ett
avgörande uttryck för det nuvarande fåtalsväldet,
som arbetsgivarna i kraft av
ägandeförhållanden kan utöva. Det blir
uppenbart för allt fler att ett avskaffande
av denna paragraf är en förutsättning
för att uppnå verklig företagsdemokrati.
Senast har man vid Metalls
förbundskongress i sommar med utgångspunkt
från en rad motioner beslutat
att kräva lagstiftning, om ingen
annan väg är framkomlig.

Det finns också anledning att erinra
om vad generaldirektör Bertil Olsson i
arbetsmarknadsstyrelsen yttrade vid en
konferens i Malmö för ett par veckor sedan.
Han påvisade där den oroande bilden
i den högkonjunkturens arbetsmarknad
som råder i dag, där hälften
av de arbetslösa är över 60 år och där
arbetslöshetstidens längd ökar. över
hälften av de arbetslösa har varit utan
jobb mer än en månad. Det var tidigare
fallet för ungefär 25 å 35 procent. Han
konstaterade vidare att en »icke oväsentlig
del av arbetskraften i dag har
dålig sysselsättning, ingen sysselsättning
alls eller över huvud taget har svårt att
finna ett meningsfyllt arbete. Den gruppen,
den marginella arbetskraften, de
svårplacerade, har alltid funnits». Han
sade vidare enligt tidningsreferaten:
»Arbetsmarknadspolitikens åtgärder för
de svårplacerade grupperna har många
gånger tvingat oss att handla snabbt,
att improvisera.» En framstående yngre
koncernchef har i dagarna sagt att det
är ruskigt att arbetsmarknadsstyrelsen
har så kort blickfält att den handlar
med veckor och månader som planeringstid.
På denna kritik svarar arbetsmarknadsstyrelsens
chef så här: »Så
länge arbetsgivarna har rätt att avskeda
det folk dom inte vill ha med kort varsel
så tvingas vi improvisera. Skall vi
från arbetsgivarsidan kritiseras för dyr -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

bara improviserade åtgärder för den
arbetskraft som de med kort varsel säger
upp — ja då tvekar inte jag att sälla
mig till dom som menar att arbetsgivarnas
obestridliga rätt (§ 32) måste inskränkas.
»

Låt mig i detta sammanhang när vi
diskuterar arbetsgivarnas ensidiga rättigheter
påminna om att vi från kommunistiskt
håll redan år 1963 ställde
förslag i riksdagsmotion om lagstadgad
varselplikt, dvs. skyldighet för företagen
att inom rimlig tid underrätta anställda,
kommunala myndigheter och arbetsmarknadsmyndigheter
om väsentlig förändring
i form av produktionsinskränkning
eller flyttning av företag. Förslaget
avvisades den gången, men nog har väl
erfarenheterna visat att ett bifall hade
varit motiverat.

Frågan om priset på bostäder och då
speciellt frågan om hyrorna i nyproduktionen
måste inta en framträdande plats
i varje diskussion om ökad jämlikhet.
Fortfarande är dock situationen på bostadsmarknaden
med hänsyn till kostnadsutvecklingen
ett mycket allvarligt
problem. I bostadsstyrelsens nyligen
framlagda rapport om bostadshyror och
outhyrda lägenheter i statsbelånade flerfamiljshus
belyses detta på ett rätt
märkligt sätt. De mest anmärkningsvärda
exemplen på antalet lägenheter som
var outhyrda tre månader efter färdigställandet
var Storgöteborg med 10 procent
sådana lägenheter, Västerås med 17
procent, Eskilstuna med 31 procent,
Oxelösund med 87 procent, Nyköping
med 48 procent, Karlskrona med 31 procent
och Mariestad med 31 procent.
Dessa siffror uttrycker det enkla faktum
att bostadskonsumenterna inte anser sig
ha råd att betala de höga hyrorna i nyproduktionen.
De problemen löser man
inte med socialpolitik, utan vad som
måste angripas är själva spekulationsmaskineriet.
Markspekulation och högräntepolitik
förstör möjligheterna till
rimliga bostadskostnader.

Vi har tidigare i motioner och interpellationer
hävdat att ett samlat grepp

Allmänpolitisk debatt

genom åtgärder i flera riktningar är
nödvändigt. Vi har därvid sagt att en
räntesänkning är nödvändig, att åtgärder
innebärande totalfinansiering genom
att en bostadsbank kommer till
stånd. Vi har påvisat att åtgärder från
samhällets sida beträffande materialkostnaderna
är nödvändiga. Dessa och
andra åtgärder måste till, om målsättningen
i proposition nr 100 från år
1967 skall kunna uppnås — en målsättning
som helt riktigt formulerades som
så att man skulle »bereda befolkningen
sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt
utrustade bostäder av god
kvalitet till skäliga kostnader». Jag skall
i dag inte gå närmare in på dessa frågor
eftersom jag senare får tillfälle här
i kammaren att utveckla våra synpunkter
och förslag när den interpellation
jag väckt besvaras.

Frågor om solidaritet och jämlikhet
kan inte begränsas till vårt eget land. I
dag innebär internationell solidaritetspolitik
stöd åt nationella och sociala befrielserörelser.
Främst måste den internationella
solidariteten komma till uttryck
i politisk handling i det egna landet.
Sveriges politik gentemot tredje
världen måste i grund förbättras. Det
gäller såväl handelsrelationer som så
kallad biståndspolitik.

När riksdagen i våras behandlade och
avslog de kommunistiska motionerna
om stöd till Demokratiska Republiken
Vietnam och FNL, gav statsutskottet uttryck
för följande i sitt utlåtande nr 82:
»Utskottet förväntar att Kungl. Maj :t utnyttjar
de möjligheter som kan erbjuda
sig att genomföra biståndsinsatser till
Vietnam före stridshandlingarnas avslutande.
» Det tycks därför som om reaktionen
från borgerligt håll på den av utrikesministern
vid SAP:s kongress aviserade
hjälpen till Vietnam i första hand
är betingad av hänsyn till hur detta
uppfattas i USA. De påtryckningar som
nu utövas från USA har sina pålitliga
eftersägare i den svenska storfinansen
och dess politiska företrädare här i landet,
som nu sällar sig till dem som går

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
till attack mot denna hjälp. Det är inte
märkligt att man från USA:s sida använder
dessa ekonomiska påtryckningsmöjligheter,
eftersom vi i flera avseenden
gjorts så beroende av USA att sådana
möjligheter finns.

Men den svenska utrikespolitiken får
varken avgöras av inhemska eller utländska
finansintressen, som i hög grad
är sammankopplade med USA-imperialismens
smutsiga krig mot det vietnamesiska
folket sedan flera år tillbaka.
Den svenska utrikespolitiken avgörs här
i landet och i detta hus. Regeringen har
ingenting att be om ursäkt för i Washington.

Ett exempel på hur man gått till väga
den bär gången, när det har gällt att
skrämma den svenska opinionen, är
Stora Kopparbergs besked om den förlorade
ordern på 175 miljoner kronor.
Denna historia tog det inte många dagar
att avslöja som en bluff. Man har vidare
använt argumentet om arbetslöshet här
hemma därest vi skulle drabbas av
USA-bojkott ifall inte Vietnamhjälpen
stoppades.

Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört
om hur man vid olika tillfällen
betraktar omsorgen om de anställda, gör
det ett inte särskilt trovärdigt intryck
när man i detta sammanhang försöker
påskina att det är anställningstryggheten
man vill slå vakt om.

Den svenska opinionen är dess bättre
sådan att den lyssnar mindre på vad reaktionära
röster i USA och här hemma
ger uttryck för när det gäller stödet åt
Vietnams folk än den demokratiska opinion
som inte minst i USA har stärkts
och på ett imponerande sätt har manifesterat
sin styrka och gått till attack
mot Nixons krigspolitik. Det är den opinionen
som betyder något och som vi
måste göra gemensam sak med för att,
tillsammans med den och den övriga
opinionen i världen, tvinga USA att
upphöra med sitt krig i Vietnam.

Om nu den svenska regeringen, på
grund av suddiga formuleringar i ett
kongresstal, blir angripen för vad den

genom utrikesministern sagt beträffande
ökad hjälp, är det ändå til syvende og
sidst regeringen själv som i praktisk
handling kan visa vad man verkligen
menade när man aviserade det ökade
ekonomiska stödet till Vietnam.

Men inte bara i form av ekonomiskt
stöd kan man visa detta, utan i lika hög
grad genom att erkänna republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering,
som i dag framstår som den
verkliga representanten för Sydvietnams
folk.

Lika angeläget som det var att uppta
diplomatiska förbindelser med Demokratiska
Republiken Vietnam är det att
uppta diplomatiska förbindelser med
nämnda regering.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När talmannen och
kammarens sekreterare gjorde upp talarlistan
för i dag hade man tydligen
tänkt sig att efter den starkt partipolitiska
fäktning, som brukar känneteckna
gruppledarnas och statsrådens uppgörelser
i början av en remissdebatt,
borde följa ett litet lugnare mellanspel
medan kammarens ledamöter fick tillfälle
att äta lunch eller eventuellt lyssna
till partiledardebatten i andra kammaren.
Då tyckte man att det var lämpligt
att jag sattes in här, eftersom jag
hade anmält att jag skulle tala om en
visserligen principiellt mycket viktig
fråga, men som dock skiljer sig helt
från den debatt som brukar känneteckna
inledningsfasen i en remissdebatt.

Nu har denna utmärkta plan misslyckats
därför att herr utrikesministern
har lyst med sin frånvaro hittills, vilket
jag måste säga är något förvånande.
Gruppledarna har alltså nu talat, och
flera har riktat en mycket stark kritik
mot utrikesministern. Han har inte själv
haft tillfälle att åhöra denna kritik utan
skall komma hit senare och bemöta den
på grundval av vad han kan ha läst sig
till eller fått höra av sina vänner. Det

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

är ett tämligen märkligt förfarande mot
bakgrunden av att det förelåg en uppgörelse
att det utrikespolitiska avsnittet
skulle komma först i första kammaren
och senare i eftermiddag i andra
kammaren. Herr utrikesministern har
föredragit att lyssna till andra kammarens
debatt, som såvitt jag förstår inte
i större utsträckning har berört utrikespolitiken,
eftersom den skulle behandlas
senare.

Jag har ansett mig böra göra detta påpekande
innan jag nu övergår till den
fråga som jag skulle tala litet om. Den
gäller det tilltagande antalet trafikolyckor,
som under sommaren inom berörda
myndigheter föranledde en del
snabba sammankomster. Jag vill inte
kalla dem panikartade, fast det nog var
något i den stilen några gånger. Man
visste inte riktigt vad man skulle göra.
Skulle man måhända slopa den högsta
fartgränsen, eller skulle man vidta några
andra åtgärder?

De olyckstoppar som redovisades då
är emellertid bara ett led i en stigande
kurva av trafikolyckor i landet. Statistiska
centralbyråns slutliga statistik
över trafikolyckor åren 1964—1968 visar
fallande siffror till 1967 men därefter
en ökning. 1968 års siffror för hela riket
innebär en ökning med 1 400 från
1967 och överstiger med några hundra
1966 års olyckssiffror. Statistiska centralbyråns
preliminära månadsstatistik
visar en fortsatt stegring för 1969 års
nio första månader, vilkas olyckssiffror
ligger inte mindre än cirka 1 200 över
1966 års motsvarande siffror. Man är
därmed på väg till de stora olyckstalen
i mitten på 60-talet och strax dessförinnan.
Det är alltså fråga om en rekordökning
i år.

Hur många de verkliga olyckorna i
vägtrafiken är undandrar sig tills vidare
ett exakt bedömande, eftersom med
säkerhet allt fler bilister undviker inte
bara polisutredning, om det går, utan
också i lindrigare fall anmälan till försäkringsbolagen.
De gör upp »i godo»
och undviker därigenom förlusten av

Allmänpolitisk debatt

bonus, som kan vara högst väsentlig i
vissa fall. En utredning har tillsatts och
vid det här laget väl börjat arbeta på
att finna ut hur en tillförlitlig statistik
skall kunna skapas. Det är av betydelse
att den utredningen kommer till
resultat utan större dröjsmål.

Utvecklingen av kurvorna över dödsolyckor
i trafiken ser likadan Ut som
den statistik jag nyss omnämnde på antalet
olyckor.

1968 dödades i trafiken 1 133 personer.
Det är 160 fler än 1967 och ungefär
lika många som 1966. Botten nåddes
alltså 1967, och sedan har det gått uppåt
igen. Antalet dödade de nio månaderna
1 januari—30 september 1969
överträffade motsvarande perioder för
såväl 1968, 1967 som 1966. Det är alltså
en trend som stiger, och det ganska
rejält.

Vad kan detta bero på? Sedan högertrafikomläggningen
med dess låga
olyckssiffror har vi fått ett trafiksäkerhetsverk,
ökat intresse på bred front för
säkrare bilar, ökad propaganda i TV
osv. Det borde normalt sett leda till
att olycksfrekvensen skulle kunna hållas
åtminstone i närheten av 1967 års
siffror och i varje fall inte visa en så
påtagligt stigande trend efter bara ett
par år.

Svaren på frågan är sannolikt lika
många som antalet vägtrafikanter. Klart
synes emellertid vara att respekten för
trafikbestämmelserna är minst sagt
måttlig, ibland hart när obefintlig. Detta
gäller alla slag av trafikanter inklusive
fotgängare.

Åtminstone när det gäller den sistnämnda
gruppen har samhället säkert
sitt ansvar genom onödigt långa intervaller
på trafikljuset i en del gatukorsningar.
Att gå mot röd gubbe när
det inte syns någon bil är inte något
brott, anser man. Att köra 60 eller 70
km i timmen där 50 är tillåtet, men
ingen bil eller inget hinder syns på
gatan, blir också allt vanligare. Gällande
bestämmelser är säkert i vissa fall
en smula orealistiska. Har en trafikant

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

väl börjat synda mot en bestämmelse
som han tycker är orealistisk, följer lätt
bristande respekt för andra trafikbestämmelser,
särskilt när dessutom trafikövervakningen
är otillräcklig på
grund av bristande resurser.

Mig förefaller det som om statens
fördelning av resurserna inte fäster tillräcklig
vikt vid de enorma förluster för
samhället som trafikolyckorna utgör.
Klart är också att en förstärkt ansvarskänsla
hos vägtrafikanterna på något
sätt måste skapas, samtidigt som förebyggande
aktiviteter på bred front får
erforderliga resurser, både personella
och ekonomiska.

Hur skall man nå ett sådant mål? Jag
kan inte ange något exakt medel, men
inom de organ där man sysslar med
detta måste man försöka finna en effektiv
och framgångsrik väg.

Att denna fråga tas upp nu i en remissdebatt
beror på att det faktiskt är
min sista chans att här i riksdagen föra
trafiksäkerhetens stora problem ut till
debatt på ett ställe där det onekligen
hör hemma. Jag gör det också nu eftersom
nästkommande års budgetförslag
ännu inte är låst och de avvägningar regeringen
har att göra därvidlag ännu
inte är avslutade.

Bland de förslag som framkommit vid
olika tidpunkter och i olika sammanhang
från berörda myndigheter önskar
jag särskilt understryka några, och jag
skall försöka göra det ganska kort. Det
är en del bagateller som jag också tar
upp, men även de är viktiga.

1. Avskaffa 90-skyltningen på vägar
där man inte kan köra 90! Inför bättre
avvägda lokala hastighetsbegränsningar
på farliga sträckor! Det är märkligt att
man på många ställen sätter 90, även
om det är klart att man inte kan köra
med 50 kilometers hastighet. Jag har
själv kört på flera sådana vägar, och jag
har häpnat över att dessa 90-skyltar får
stå kvar, i stället för att det skulle stå
t. ex. 50 eller 70.

2. Snabbutred frågan om lämpliga
och effektiva åtgärder för att få ung -

domen mer ansvarsmedveten i trafiken
och skapa de organ som kan genomföra
dessa åtgärder!

3. Stärk trafikövervakningen! Ge polisen
de pengar som behövs! Undersök
om inte vissa övervakningsuppgifter kan
— som en extra förstärkning till polisen
—■ anförtros åt andra än polismän!
Militärpoliser och i viss mån även civilförsvarspoliser
har en viss utbildning i
trafikfrågor eller kan lätt få en sådan
utbildning. Kanske skulle man på det
sättet få individuella avtal om viss tillfällig
eller permanent deltidstjänstgöring
för trafikövervakning och det av
personal som är inkörd på en del av
dessa spörsmål.

Har man inte tillräckligt med polis
måste man söka andra remedia, såsom
vissa tekniska hjälpmedel. Rikspolischefen
berättade i går vid NTF:s årsmöte
om en maskinell anordning som
man kommer att använda. Den fotograferar
automatiskt motorfordonens registerplåt
om vederbörande kör för fort eller
eljest bär sig illa åt samt mäter hastigheten.
Samtidigt kan man fråga sig
om inte liknande apparater skulle kunna
användas fristående och inte bara
tillsammans med polispatrullen. Under
1963 års trafiksäkerhetsutredning gjordes
vissa prov med sådana apparater
och det var ytterligt intressant att se
hur bra registreringen verkställdes. Sedan
kan polisen med olika mellanrum
åka ut och avläsa vilka trafiksyndare
som bör åtminstone varnas eller åtalas.
om det gäller stora överträdelser. Jag
tror nämligen att det är utomordentligt
viktigt att den stegrade farten i trafiken
stävjas. Inte minst gäller detta de tunga
fordonen.

4. Vid ett stort antal omkörningsolyckor
med möte, avsvängningsolyckor
och korsningsolyckor har de inblandade
trafikanterna inte sett varandra i
tid. Det är kanske rimligt att anta att
de lättare kunnat upptäcka varandra
om fordonsbelysningen varit tänd, när
inte solsken rått. Framför allt bör detta
prövas i landsvägstrafik, och jag skul -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

le vilja föreslå att man överväger om
inte en bestämmelse här är tänkbar.

5. Massor av fotgängare i mörker saknar
reflexband eller lykta. NTF strävar
energiskt att få en ändring till stånd.
Man delar ut reflexband, men det pinsamma
är att trafikanterna inte alltid
använder reflexbandet när de går ut i
mörker, .lag tror att en förstärkt propaganda
i detta avseende är nödvändig.
Lagtvång tror jag däremot inte är realistiskt
i detta fall.

6. Cyklisterna. Riksdagen avslog för
några år sedan en motion från mig om
tvång för en cyklist att ha bakljus på
cykeln. Det skulle bli för dyrt, sade
man, och skulle inte respekteras.
Många cyklister har emellertid inte heller
ljus fram när de är ute och cyklar
i mörker eller i halvdunkel. Låt oss
gå en medelväg: kräv att cyklarna skall
vara utrustade med tillförlitlig belysning
redan vid försäljningen, vilket nu
inte är fallet!

7. Pröva tanken om en lägre hastighet
för nya körkortsinnehavare! Jämför
t. ex. fallet Frankrike! Undersökningar
har ju visat att det inte bara är
ungdomarna som överträder trafikreglerna,
som kör särskilt fort och är
olycksbelastade utan man har kommit
fram till att nya körkortsinnehavare,
oavsett ålder, är nästan lika illa utsatta.

8. Till sist är det väl onödigt att nämna
det som alla har väntat på eller som
jag åtminstone är övertygad att kommunikationsministern
har väntat på:
Låt oss se till att forskningen på trafiksäkerhetens
område får tillräckliga resurser,
även till sådant som kan stimulera
möjligheten att fortare få forskningsresultaten
utvecklade för praktisk
tillämpning, vilket verkligen i dagens
läge tycks vara en tröskel som är svår
att komma över.

Ja, herr talman, jag vet så väl att alla
önskar resultat i strävandena att minska
trafikolyckorna och antalet släckta
människoliv vid sådana. Men det räcker
inte bara med att önska. Det räcker naturligtvis
inte heller med prioriteringar

Allmänpolitisk debatt

av de åtgärder som jag här särskilt har
pekat på. Regering och riksdag har både
ansvar och möjligheter att skapa de resurser
som krävs på bred front för att
uttunna dagens för framtiden mycket
olycksbådande olyckskrönika.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala min förvåning över att denna
allmänna debatt, som är den första sedan
landet fått en ny regering, inte
föregåtts av en allmän regeringsförklaring,
vilket är vanligt i de allra flesta
parlament, när en ny regering träder
till. Vad vill regeringen Palme? Det
hade varit rimligt att riksdagen fått
reda på detta. Herr Strängs anförande
nyss var nog så intressant, men det
gällde ju endast ett begränsat avsnitt
och kan som sådant inte betraktas som
en regeringsförklaring.

Jag skall ge mig in på en annan sak.
Medan vi här i landet huvudsakligen
ägnar oss åt att dela den kaka, som
vår produktion skapat, samt åt att ge
oss alla medinflytande i den s. k. beslutsprocessen
och att bojkotta dem
som inte tycker detsamma som vi, ägnar
man sig på många håll i utlandet
med stor energi och utan politiska
sidoblickar åt mera produktiva ting,
dvs. åt att baka nya kakor kan vi kalla
det. Inte minst inom ramen för EEC
bygger man ut en väl rationaliserad
produktionsapparat under utnyttjande
av modern forskning. Jag hade tillfälle
att konstatera detta vid ett studiebesök
i Antwerpen och Rotterdam i förra
veckan, anordnat av Nordiska rådets
trafikkommitté.

Den omfattande industriella koncentration,
som äger rum i yttersta vattenkanten
vid Schelde- och Rhenmynningarna
och som kombinerats med en
effektiviserad transportapparat på alla
områden gav oss alla en allvarlig tankeställare.
Dimensionerna imponerade
och förskräckte. Det var ett stort antal
oljeraffinaderier och petrokemiska fö -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
retag som dominerade bilden. Bl. a.
framträdde åtskilliga innovationer på
det senare området. Även annan kemisk
industri, stålverk och mekaniska
verkstadsindustrier förekom.

Investeringarna — flertalet gjorda
de allra senaste åren — rör sig om
åtskilliga miljarder dollar, härstammande
mestadels från amerikanskt och
tyskt kapital. Det var ändå bara början.
Kilometerlånga hamnområden stod
färdiga för att ta emot nya industriföretag
som hade anmält sig. Världskoncernerna
satsar uppenbarligen på
dessa områden.

Vi frågade oss alla ängsligt: Kan den
svenska industrin verkligen klara sig
i denna hårda konkurrens? Riskerar vi
inte att bli akterseglade av giganterna
på dessa nya områden och i övrigt?
Kan vi mobilisera erforderligt kapital
för investeringar av denna typ, och
varför gör inte det utländska kapitalet
motsvarande satsning i Sverige?

Herr talman! Hur kommer det sig
att jag har tagit upp dessa utvecklingstendenser
i utlandet i denna allmänna
debatt? Jag har gjort det för att rikta
strålkastarljuset på vad som håller på
att ske i konkurrentländerna; det är
inte så många som känner till denna
sak. Det är konkurrentländer som inte
är mycket större än vårt eget land. Jag
har gjort det för att med blick mot
framtiden visa den grundläggande betydelsen
av ett effektivt näringsliv och
behovet av storinvesteringar i nya företag.
Det förefaller ibland som om
höga vederbörande glömmer bort detta.
Ett förtroendefullt samarbete mellan
statsmakterna och företagsamheten
är här nödvändigt inte minst på infrastrukturområdet.
Jag har vidare gjort
det i övertygelsen om att i dagens läge
svensk politik måste klargöra för den
allmänna opinionen hur angeläget det
är att vi kommer med i EEC. Alltför
litet har gjorts i detta syfte. Den svenska
politiken måste också omsider göra
klart för EEC-länderna att det är vårt
lands helhjärtade önskan att vinna

medlemskap, givetvis under former
som är förenliga med vår neutralitet.
Det har brustit på den punkten. Yi
måste komma med i EEC, om vår ekonomiska
tillväxt skall kunna fortsätta.
Tiden måste vara inne för ett expressivt
klargörande av var vårt land står
i detta hänseende, även om vi inte
skall göra oss alltför stora förhoppningar
om ett snabbt resultat. Det finns
de, särskilt i Bryssel, som är ganska
pessimistiska. Varför tassar svensk
diplomati här omkring i filttofflorna?
Att ett dylikt klargörande behövs visar
den omständigheten att det i förhållande
till EEC ständigt och jämt talas
om de fyra ansökningsländerna, dvs.
Storbritannien, Danmark, Norge och
Irland — men inte om Sverige.

En ökad svensk aktivitet på detta
politiska avsnitt behöver enligt min
mening inte stå i strid med våra strävanden
kring Nordek. Det ena behöver
inte utesluta det andra. Den nordiska
marknad som utvecklat sig inom
ramen för EFTA har varit till stor nytta
för alla de nordiska länderna, varför
allt talar för att vi här bör bygga vidare
med en tullunion. Jag vill uttala
den livliga förhoppningen att Nordek
inom kort skall komma till stånd, trots
det motstånd som reses bl. a. från
norskt och danskt näringslivs sida. Vi
får inte blunda för att det finns ett
sådant motstånd. Här fordras inte
minst en svensk förståelse för Danmarks
och Norges intressen och takt
och hänsyn i förhållande till dessa länder.
Det fordras en »operation övertalning»,
skulle jag vilja säga. Fast nog
kan man tycka att kravet från dessa
länders sida på suspensioner av tullsatserna
är alltför långtgående. Jag delar
den åsikt som finansministern nyss
gjorde sig till tolk för, att suspensionerna
bör vara tidsbestämda, annars
blir det ingen riktig tullunion i GATTavtalets
mening.

Slutligen tror jag — med tanke på
vår konkurrensförmåga gentemot den
nämnda industriutvecklingen i utlan -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

det -— att en lokalisering av en del nya
tunga industrier till öresundsområdet
tvingar sig fram, för att de skall komma
närmare de kontinentala marknaderna.
Lokaliseringspolitiken på Norrland bör
trots detta kunna effektiviseras. Angeläget
är också att beslutet om Öresundsbron
fattas utan ytterligare tidsspillan.
Yi måste se till att våra transportkostnader
till och från kontinenten nedbringas.
Transportpolitiken blir av allt
större betydelse.

Jag övergår till en annan fråga, som
jag tidigare flera gånger berört inför
kammaren och som också angår utrikeshandeln,
nämligen valutafrågan, som
i själva verket är vår ekonomis akilleshäl.
Jag vill då först konstatera, att enligt
den senaste veckorapporten riksbankens
innehav av guld och valutor
den 23 oktober utgjorde 2 470 miljoner
kronor, vilket är 1 390 miljoner kronor
mindre än samma dag förra året. I förhållande
till närmast föregående vecka
innebär det visserligen en förbättring
med 308 miljoner kronor, och det är ju
bra. Antagligt är att den tyska revalveringen
med inte mindre än 9,3 procent
kommer att medföra någon ytterligare
förbättring. Men trots den förbättring,
som här ligger i luften, bör man nog
betrakta den betydande avtappning som
skett med en viss oro. Det har sagts mig
att tillgodohavandena i D-mark nu håller
på att bytas ut mot holländska gulden
och schweiziska francs. Avtappningen
tyder på en misstro till den
svenska ekonomin utomlands och här
hemma. Risken för en viss kapitalflykt
skall vi inte blunda för. Den har börjat,
fastän den ännu inte är så stor. De befarade
nya arvs- och förmögenhetsskatterna
kastar sin slagskugga framför sig.
Man måste förstå dem som tror att deras
förmögenhet kommer att skattevägen
mer eller mindre konfiskeras och
då söker rädda vad som räddas kan.
Det är ett faktiskt konstaterande —- man
må, fördöma dem. Jag tror emellertid
att finansministern är väl medveten om
hur detta ligger till. Saknas förtroendet

Allmänpolitisk debatt
går en kapitalflykt inte att hejda, hur
stora restriktioner som än vidtages.

En annan sak att observera är det
fortsatta underskottet i utrikeshandeln.
Detta var 1968 1 126 miljoner kronor.
Under de tre första kvartalen i år utgjorde
enligt preliminära beräkningar
motsvarande underskott 995 miljoner
kronor. Trots den gynnsamma exporten,
vilken i förhållande till i fjor visat
en ökning med 14 procent, medan importen
ökat med 15 procent, finns det
anledning att tro att årets underskott
inte kommer att bli mindre än underskottet
var i fjor. Finansministern var
nyss inne på dessa frågor.

Inför dessa perspektiv är det fara
värt att valutareserven kan komma att
ytterligare naggas i kanten. Riksbankens
meddelsamhet rörande valutareservens
sammansättning är som bekant
inte särskilt stor. Det anses tydligen vara
något som inte kommer riksdagen
vid. Jag skulle emellertid vilja ställa
några frågor härom.

Jag vill först fråga: Hur stor är riksbankens
nuvarande valutabehållning inklusive
utländska skattkammarväxlar
och fordringar i samband med internationella
krediter åt USA, England och
Frankrike, som riksbanken varit med
om? Är delar av våra utländska fordringar
mer eller mindre infrusna? Det
finns anledning att tro att en del fordringar
är infrusna på detta sätt. Och
hur mycket utgörs av eurodollar, som
ju är en valuta som snabbt kan försvinna? För

det andra är frågan: Hur stora
belopp har riksbanken att fordra till
följd av eventuella avtal mellan Sverige
och England och USA om de ömsesidiga
dragningsrätterna?

För det tredje är frågan: Hur stora
belopp uppgår de hittills icke utnyttjade
delarna av de ömsesidiga dragningsrätterna
till?

För det fjärde är frågan: Vilken effekt
får de särskilda dragningsrätter
som så småningom kommer att träda i
kraft på den svenska ekonomin?

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

Jag gör mig kanske inte några förhoppningar
att få svar på dessa frågor
nu — jag ställde dem i våras och fick
inte något svar då heller — men det
kan hända att jag så småningom någon
gång i framtiden skall få svar.

I detta sammanhang vill jag också säga
någonting om räntevapnets användning
för att hindra en fortsatt valutautströmning.
Vi har fått en onormalt
hög ränta i detta land. För många företagare
har denna höga ränta blivit en
verkligt tyngande börda; inte minst
småföretagarna inom hantverk, industri
och jordbruk är hårt drabbade. Kreditrestriktionerna
har verkat i samma riktning.
Jag undrar om inte tiden snart
kan vara inne för vissa lättnader på
detta område. Jag undrar också om
inte penningpolitiken fått spela en alltför
stor roll i sammanhanget, medan finanspolitiken
legat stilla. Den av finansministern
nyss aviserade uppstramningen
på detta område, d. v. s.
nedbantningen av utgiftssidan i budgeten,
bör hälsas med tillfredsställelse.
Trots alla deklarationer vid högtidliga
tillfällen om vidgat internationellt samarbete
på det ekonomiska livets område
och om integrerad ekonomi, har det
bristande förtroendet för vårt lands
ekonomi lett till att valutarestriktioner
och valutakontroll blivit nödvändiga.
Detta är en beklaglig utveckling.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep);

Herr talman! Finansminister Sträng
gav, såvitt jag kunde se, en ganska realistisk
skildring av konsekvenserna inför
vårt inträde i Nordek både på jordbruksmarknaden
och på kapitalmarknaden.
Han menar att vi bör ta konsekvenserna
av ett inträde i Nordek,
och jag skulle tro att det är en realistisk
inställning. Jag hoppades att jag
skulle kunna tolka hans inställning till
jordbruket på det sättet, att han önskade
slå vakt litet mera om jordbruket
än som framgick av hans ord. Jag tolkar
hans uttalande på det sättet att han

anser att vår jordbruksproduktion mycket
snabbt bör nedbringas till de 80
procenten. Fn del jordbruk skulle då
givetvis mycket snabbt få offras.

Jag fick, herr talman, i detta sammanhang
en liten minnesbild från
Frithiofs saga i kvädet om schackspelet
mellan Björn och Frithiof. Där heter
det på följande sätt:

»Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.»

Det heter vidare:

»Frälsas kan han med en bonde,
den är gjord att offras opp.»

Det kan vara en liten erinran.

Jag vill ställa ett par frågor i det
sammanhanget. Var befinner sig det
danska jordbruket i rationaliseringshänseende?
Det har, såvitt jag vet, sin
höga animalieproduktion baserad på
transoceana fodermedel. Vad görs för
att »tidsanpassa» denna produktion?
.Tåg tycker att sådana spörsmål också
bör komma in i debatten. Därmed vill
jag inte säga att vi från vårt håll är
direkt negativa till Nordek-samarbetet
och den gemensamma ekonomiska
marknaden, men jag måste hålla med
herr Dahlén, när han säger i replik till
herr Sträng att vi måste ta konsekvenserna
och låta produktionen i dess helhet
bära de bördor som eventuellt kan
komma att läggas på jordbruket. Jag
hoppades på ett instämmande av finansministern,
men det kom inte.

På tal om den ekonomiska marknaden
vill jag säga att det måste vara
regeringens absoluta strävan att bevara
vårt penningvärde. När jag lyssnade
till finansministern tyckte jag att han
gjorde stora ansträngningar för att
tala om sin åstundan att bevara penningvärdet,
så det är kanske inte riktigt
att mana fram den karikatyr som
finns på konstutställningen i sammanbindningsbanan,
där herr Sträng med
en tryckluftborr slår stora hål i vår

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

svenska krona. Måhända är andra regeringsledamöter
flitigare borrare i det
sammanhanget än finansministern,
men det måste vara hans uppgift att
skapa skyddsåtgärder för den svenska
kronan. Det är nog mest därvidlag som
det finns anledning att i dagens situation
anklaga regeringen för att inflationen
går så hårt fram som den gör.

Jag noterar ändå med tacksamhet
att finansministern är bekymrad för
den höga räntan, och jag får säga att
även om rapporterna tyder på en god
konjunktur så har företagen stora bekymmer
för utvecklingen på penningmarknaden
och för den ränte- och
penningpolitiska situation vi nu har.
Den rekordhöga ränta som måste betalas
för lånat kapital innebär mycket
dryga utgifter för företagen. När dessa
får punga ut med räntor på 9 å 10 procent,
är detta ett svårt slag mot lönsamheten.
Särskilt för de medelstora
och små företagen liksom för skuldsatta
jordbruksföretag kan de dryga
ränteutgifterna äventyra den fortsatta
existensen. Dessa företag har ju sällan
möjlighet till ett sådant rörelseöverskott
att en intern finansiering kan
tillmätas någon betydelse. Sådana möjligheter
hade givetvis varit önskvärda,
särskilt som de starka konjunktursvängningarna
hade kunnat mötas på
ett annat sätt än vad som nu är fallet.

Även på många andra områden har
den höga räntan en negativ effekt.
Exemplen på räntornas kostnadshöjande
effekt är många. Säkerligen har
många kommuner i dagens läge stark
känning av detta, och deras skattesatser
påverkas i höjande riktning. Finansministern,
som ofta med rätta talar
om att kommunalskatten blivit för
hög, borde ha försökt andra bromsar
i utförsbacken än denna höga ränta.

De mycket hårda kreditrestriktioner
och kvotbestämmelser som riksbanken
ålagt banker och jordbrukskassor —
som bekant innebär de också en hög
straffränta —• har fört med sig en viss
grå räntemarknad på inlåningssidan.

Allmänpolitisk debatt

Såväl jordbruket som många andra
mindre företag lever med starkt pressade
lönsamhetsmarginaler, och det är
därför av nöden att i det penningpolitiska
handlandet observera den situation
som nu råder. Risk finns annars
att företagen i ökad utsträckning
drunknar i det dyrhetens högvatten
som nuvarande konjunkturer tydligen
åstadkommer. Följderna därav för de
framtida produktions- och arbetstillfällena
kan bli mycket ödesdigra. Situationen
på penning- och räntemarknaden
är influerad, som har framhållits
här, av den internationella situationen.
Jag vill då fråga finansminister
Sträng: Är det inte möjligt att få
till stånd internationella förhandlingar
mellan de ledande nationerna på detta
område i akt och mening att trappa
ned de höga räntesatser som nu tilllämpas? Jag

vill sedan säga ett par ord till
min vän herr Jacobsson i Malmö. Om
jag fattade honom rätt, menade han att
flera tunga industrier söker sig till
Öresundsområdet. Ja tyvärr, herr Jacobsson,
är det kanske så. Jag tror
dock inte att det är någon reell vinst
i detta, ty att industrierna och befolkningen
koncentreras till några få stora
områden här i landet är ingen vinst.
I stället kan det innebära en nationalförlust
på lång sikt. Jag skall inte uppehålla
mig vid lokaliseringspolitiken,
ty det har andra talare gjort här tidigare
i dag. Men jag menar att man
måste se lokaliseringspolitiken i hela
dess vidd, så att man söker förlägga
arbetstillfällena till sådana områden
där vi har bättre nytta av dem i stället
för att koncentrera dem till ett storstadsområde.

Herr talman! Jag skall sedan så
snabbt som möjligt behandla ett annat
område, som jag sysslar med i mitt utskottsarbete
här i riksdagen, nämligen
utbildningsfrågorna.

Det är modernt att tala om jämlikhet.
Jämlikhet i utbildningen är naturligtvis
en mycket väsentlig faktor. En

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
av samhällets grundläggande uppgifter
är att skapa förutsättningar för alla
medborgare att skaffa sig en god utbildning.
Kravet på jämlikhet måste
därvid vara utgångspunkten. Detta innebär
självfallet inte att alla skall ha
samma kunskapsmått. Men alla skall
kunna få en sådan utbildning, att de
har största möjlighet att utveckla sina
färdigheter. Detta gäller givetvis såväl
yrke som utveckling av sociala och
kulturella behov och ambitioner. Trots
två årtiondens genomgripande utbildningsreformer
är vi inte där än.

Samhället kan utjämna olikheterna
i de individuella förutsättningarna just
genom att så långt det går anpassa undervisningen
till den enskilda människans
individuella förutsättningar. Det
står mycket om detta i läroplanerna,
och regeringens företrädare talar gärna
om vad som har skett på det här
området. Men det förtjänar också att
nämnas att det har rått stor enighet
mellan i varje fall flertalet av partierna
beträffande de reformer som har
företagits på undervisningens område.
Det måste emellertid också konstateras,
att många problem bara delvis är
lösta och att många alls inte är lösta
ännu.

Större uppmärksamhet måste ägnas
de elever som har svårigheter när det
gäller att anpassa sig till skolan. För
att problem av detta slag skall kunna
lösas måste klinikundervisningen byggas
ut. För vederbörande elev, för
kamraterna och för lärarna är det angeläget
att orsakerna till missanpassningen
på detta sätt kan elimineras
och återgång till ordinarie skolgång
därefter kan ske.

Genom riksdagsbeslutet i våras har
ett avgörande steg tagits mot en integrering
av den s. k. mellanskolans olika
grenar. Nu gäller det att omsätta intentionerna
i praktiken. Den del av mellanskolan
som närmast motsvarar den
gamla yrkesskolan kommer rimligen att
få ökad attraktivitet genom de inslag av

kommunikationsfärdigheter, allmänbildande
ämnen o. s. v. som denna utbildning
enligt de nya riktlinjerna innehåller.

Detta kan också ses från jämlikhetssynpunkt.
Det bör innebära ökade möjligheter
för de unga att få en utbildning
som mera överensstämmer med
läggning och intresse. I många fall kan
studiemålen förmodas bli mera lättuppnåeliga,
med den följden att det blir
mindre ångest och besvär än om eleven
siktar på en svåruppnådd akademisk
examen.

Stora olikheter råder generationerna
emellan när det gäller utbildning. Omkring
80 procent av den vuxna befolkningen
har fått nöja sig med sex- eller
nioårig skola. Även om många har skaffat
sig vidareutbildning genom studiecirklar,
enskilda korrespondensstudier
och folkhögskolekurser kommer det ändå
att uppstå en stor utbildningsklyfta
mellan de äldre generationerna och de
yngre som får en nioårig grundskoleutbildning.

Beslut har fattats om utbyggnad av
vuxenutbildningen. Det regeringsförslag
som låg till grund för beslutet var dock
inte tillräckligt genomtänkt. Erfarenheterna
tyder också på att vuxenutbildningen
inte når de grupper som man avsett
att nå. Centerpartiet och folkpartiet
har gång på gång framfört krav på
en samlad utredning angående vuxenutbildningens
organisation. Dessa framställningar
har dock avslagits varje
gång. Nu instämmer bl. a. LO i vår kritik
i detta avseende och vill själv starta
en försöksverksamhet för vuxenutbildning,
och det är väl därför att nuvarande
uppläggning kan anses, i varje fall
delvis, ha varit misslyckad.

Ökade ansträngningar måste alltså göras
för att nå nya grupper med vuxenutbildning.
Vi kan och bör naturligtvis
inte tvinga någon att studera, men det
är av grundläggande betydelse att informationen
om vilka möjligheter som
står till buds verkligen når alla. För -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

stärkning av studierådgivningen måste
också ses som ett mycket viktigt led i
dessa strävanden.

Oppositionen klagar över att dess förslag
avslås av den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten för att sedan komma
tillbaka som regeringsförslag. Man
menar att detta inte är rättvist, och det
kan man kanske säga. Men ibland kan
man tycka att det är fel att klaga, ty de
förslag som jag avser i detta sammanhang
— gamla oppositionsförslag som
regeringen för fram — blir nästan alltid
de bästa regeringsförslagen. Det brukar
med andra ord inte bli så bra när
regeringen traskar sina egna vägar, och
det har den speciellt gjort när det gäller
vuxenutbildningen. Jag tror dock,
herr talman, att vi snart får gehör även
i detta fall för våra förslag även om det
kommer i efterhand. Staten måste verkligen
också satsa mera på vuxenutbildningen
än vad som hittills har gjorts.

Det pågår för närvarande en livlig
debatt om skoldemokrati. Fler och fler
blir medvetna om nödvändigheten av
och det naturliga i att lärare, elever och
annan skolpersonal får ett mera demokratiskt
umgänge med varandra. Samråd
äger rum i samarbetsnämnder och
företagsnämnder. Man måste sträva efter
att elevinflytandet blir ett led i den
normala skolledningsfunktionen. Det är
emellertid inte alltid lätt att leva enligt
de demokratiska principerna. Demokrati
innebär inte bara rättigheter. Den
rymmer också skyldigheter. Missbruk
av demokratin måste givetvis motarbetas
— antingen det förekommer i skolan
eller i andra delar av samhället. Det
saknas inte exempel i dagens skola på
att den ökade friheten använts för allehanda
upptåg och trakasserier både
mot lärare och kamrater. För en del lärare
har undervisningen blivit en allt
annat än stimulerande tillställning. Vi
får heller inte glömma att den utbildning
många lärare har fått gällt en annan
typ av skola än dagens. Vi måste
vara medvetna om de svårigheter som
en omställning för dem kan innebära.

Allmänpolitisk debatt
Skolans demokratiseringsprocess skall
naturligtvis fortsätta, men ökad uppmärksamhet
måste också ägnas åt att
undgå de negativa effekter som jag här
har erinrat om. Jämlikhet i utbildningen
innebär också rätt till en ostörd undervisning.

Då och då reses i debatten krav på
en indoktrinering i undervisningen. Det
framföres från socialistiskt håll, och
meningen är sålunda att skolan skulle
göra eleverna till socialister. Tankar av
det här slaget måste naturligtvis avvisas.
Skolan kan inte ta någon politisk
ställning i det avseendet. Den skall utveckla
eleverna till goda demokrater
men inte till socialister eller någonting
annat.

Samhällsstudier bör ha stort utrymme
på schemat. Där måste också rymmas
politiska diskussioner, och det skall finnas
plats för olika åsikter. Men att indoktrinera
eleverna i en viss riktning
är att våldföra sig på den enskildes rätt
att själv bilda sig en uppfattning i
grundläggande frågor. Det finns exempel
både i det förgångna och i samtiden
på politisk indoktrinering. Spåren avskräcker
verkligen.

Jag vill sedan, herr talman, med några
ord beröra den nu aktuella mycket
livliga betygsdebatten. Skall skolans betygssättning
av eleverna behållas? Det
är en fråga som reses med allt större intensitet,
men den är inte så lätt att besvara.
Det finns möjlighet att hänvisa
till betygens negativa verkningar. De
skapar ett jäkt som menligt påverkar
eieven i hans arbete i skolan. Elever
med låga betyg känner sig särskilt utpekade.
För dem kanske betygen kanske
inte alls innebär någon stimulans i
skolarbetet. Det kan i stället vara tvärtom
— de resignerar när de jämför sig
med kamrater som lyckas bättre. Här
kan man alltså se en anledning att slopa
betygen. Genom att sätta betyg på elevernas
prestationer har skolan en metod
att meddela sig med hemmen angående
barnens utveckling. Den funktionen
hos betygen bör man dock kunna

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
ersätta med något annat och bättre.
Kontakten mellan hem och skola är av
grundläggande betydelse, och den borde
vara mer omfattande än några anteckningar
i en betygsbok.

Betygen har emellertid också funktionen
att belysa elevens lämplighet för
kommande studier. Det kan hävdas att
de därvidlag inte är några fullkomliga
instrument. Det är inte säkert att de
mäter alla egenskaper som är av betydelse
för den tilltänkta utbildningen.
Men så länge inte alla utbildningsgrenar
kan ta emot alla dem som söker sig
dit, måste vi ha någon annan och mer
rättvisande urvalsmetod. Eftersom någon
sådan inte finns för närvarande
måste betygen bibehållas.

Herr talman! Det skall bli mycket intressant
att se hur den nye utbildningsministern
griper sig an dessa frågor,
som är särskilt aktuella i dagens skoldebatt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in) kort
genmäle:

Herr talman! Min vän Thorsten Larsson
polemiserade mot mitt uttalande, att
utvecklingen måhända kommer att
framtvinga att vissa nya tunga industrier
lokaliseras till Öresundsområdet.
Där finns redan sådana industrier, t. ex.
gödningsindustrin i Landskrona. Jag är
egentligen inte själv särskilt förtjust i
dessa perspektiv. Men, herr Thorsten
Larsson, valet kan komma att stå emellan
att placera dessa industrier i öresundsområdet
eller att lägga dem i
Schelde- eller Rhenmynningarna.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Gösta
Jacobsson ser litet väl pessimistiskt på
riskerna för att industrierna skall behöva
flyttas utanför våra gränser. En
förnuftig lokalisering och planering kan
säkerligen ske när det gäller både storindustrin
och småindustrin — dvs. olika
slag av företag och sysselsättningsobjekt

i övrigt. Det är, herr Jacobsson, inte
nödvändigt, att förlägga industrier längs
Öresund. Man kan lika väl placera en
sådan industri i exempelvis Kronobergs
län eller något annat län i närheten. Utredningar
visar att transportavstånden
i dessa sammanhang nästan inte betyder
någonting. Det måste vara ännu mer
väsentligt att få industri och befolkning
jämnt lokaliserade i olika regioner. Jag
tror att den regionplanering och dito
översikt som nu satts i gång skall kunna
medföra en förnuftigare trend i lokaliseringen
än hittills.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Jag tänker beröra två
frågor, som i förstone kan förefalla ha
föga med varandra att göra men som i
själva verket kanske har något av orsak
—verkan-samband, nämligen å ena sidan
den radikala förändringen i oppositionens
hållning och attityd, förvandlingen
från segerviss kampglädje i 1968
års valrörelse till nederlagspräglad uppgivenhet
inför nästa års val, och å andra
sidan de undermåliga opinionsundersökningar
som numera dess värre både
borgerliga och en del socialdemokratiska
tidningar slukar till sista tiondelen.

Oppositionens uppgivenhet är i sig
ett politiskt problem och beror mer på
politisk oförmåga än på reella valmatematiska
fakta. Seriösa undersökningar
efter valet visar att oppositionens väljarkår
inte bara är tämligen intakt, utan
att oppositionen 1968 gjorde sitt näst
bästa val efter kriget, om man ser till
andelen av antalet röstberättigade.

Kanske beror borgerlighetens politiska
förlamning i någon män på den bestående
övertron på SIFO:s s. k. opinionsindex,
som ju efter valet från undersökning
till undersökning visat en stigande
väljarandel för socialdemokratin.
Det förhållandet att politiska opinionsundersökningar
självständigt kan
påverka den politiska debatten och därmed
också väljarnas ställningstagande

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

är en av flera orsaker till att samhället
bör engagera sig för att försöka höja
graden av tillförlitlighet hos sådana undersökningar.

Inför valet 1968 riktades från vetenskapligt
håll nedgörande kritik mot de
av SIFO utförda opinionsundersökningarna.
Fyra av Sveriges främsta statistiker
och en framstående sociolog förklarade
— efter att ha granskat institutets
metodik på grundval av institutets
egen beskrivning av denna metodik
— att metoderna var statistiskt oacceptabla,
varför undersökningarna inte
kunde anses tillförlitliga. Institutet svarade
med glåpord men pressades till
ett löfte- att låta den vetenskapliga expertisen
mer ingående granska undersökningsmetoderna.
Det löftet infriades
aldrig.

Vare sig det nu berodde på oförmåga
att värdera kritiken eller på en vilja
att utnyttja undersökningarna som ett
politiskt instrument i valkampen så
bortsåg de borgerliga partiledningarna
från den vetenskapliga kritiken. Eftersom
den socialdemokratiska andelen av
väljarkåren var genomgående låg framställdes
vår kritik som uttryck för rönnbärsfilosofi.
Valresultatet bevisade emellertid
att kritiken var riktig, undersökningarna
undermåliga och resultaten
helt otillförlitliga.

Det finns inte något som helst tvivel
om att undersökningarna missledde såväl
de borgerliga partiledningarna, vilket
man som socialdemokratisk partisekreterare
till nöds kan stå ut med,
som — och det var värre —• allmänheten
genom att ge en felaktig inriktning
av den politiska debatten.

Trots det totala misslyckandet att ens
tillnärmelsevis ange tendenserna i väljaropinionen
fick SIFO efter valet förnyat
förtroende som politisk spågumma.
En del av metoderna lär ha justerats,
men kritiken från vetenskapligt håll är
lika bister, vilket framgår bland annat
av en expertuppsats i nr 4 i år av Statistisk
Tidskrift. Där upprepas i stort
sett den tidigare kritiken.

Allmänpolitisk debatt

Genom bundenheten till föregående
valresultat är det nu socialdemokratin
som seglar i medvind — och som skulle
fortsätta att göra det även efter ganska
stora reella opinionssvängningar. Sådan
är metodiken.

Trots de månatliga glädjebuden från
SIF"O upprepar vi från socialdemokratiskt
håll både vår kritik och vår hemställan
till riksdagen och övriga partier
att medverka till att vi på nytt får opinionsundersökningar
med någon grad
av tillförlitlighet.

Sådana skulle vara av stort värde för
partierna och allmänheten. Inte för att
bestämma politikens innehåll. Politik, i
varje fall inte framgångsrik sådan, kan
aldrig bestämmas av marknadsundersökningar.
Men opinionsundersökningarna
skulle kunna ge värdefull information
om väljarattityder, mäta sakintresset
och genomslagskraften i partiernas
olika aktiviteter. Därför bör beställarna
av de nuvarande undersökningarna
medverka till att SIFO:s löfte från 1968
att låta den vetenskapliga expertisen
fortlöpande få granska institutets undersökningar
verkligen infrias.

Det är väl inte helt uteslutet att SIFO
på så sätt kan förmås förbättra sina
metoder. Men den bästa garantin för en
ökad tillförlitlighet hos dessa undersökningar
är att riksdag och regering ger
statistiska centralbyrån ekonomiska
möjligheter att fullfölja den metodutveckling
som påbörjats och att så snart
som möjligt börja utföra regelbundna
politiska opinionsundersökningar.

Övertron på SIFO kan naturligtvis
inte vara den huvudsakliga anledningen
till oppositionens uppgivenhet jämfört
med valrörelsen 1968. Den radikala attitydförändringen
måste ha djupare politiska
orsaker. Före 1968 års val försäkrade
oppositionen att även om den inte
gärna ville avslöja sitt alternativ för
väljarna före valet, skulle det bara ta ett
par dagar efter valet för den att utforma
ett gemensamt regeringsprogram. Nu
däremot sägs det inte ett ord om något
borgerligt regeringsalternativ. Tvärtom

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

uppträder man som om man vore övertygad
om att en antydan om att man
utgör ett regeringsalternativ definitivt
skulle skrämma väljarna på flykten. En
sådan självutplåning kan bara bero på
ideologisk kapitulation. Väljarnas misstro
mot borgerlig politik och ideologi
tycks ha spritt sig till de borgerliga partiledningarna.

Allt fler borgerliga skribenter och —
det visar undersökningar — en majoritet
av de borgerliga väljarna från 1968 års
val kräver nu borgerlig kraftsamling.
De begär att man formulerar ett politiskt
alternativ. Framstegspartiets intåg
i politiken är ett uttryck för samma
krav. Det är inte uteslutet att de borgerliga
sympatisörernas krav på ett samlat
oppositionsparti — även om ledarna för
moderata samlingspartiet, folkpartiet
och centerpartiet tycks sakna kraft till
förnyelse — på sikt blir så starkt, att
de borgerliga politiker som är insnärjda
i partitaktiska tanketrådar sopas
undan.

Hur möter de borgerliga partiledningarna
sina egna väljares krav? Inte
som före 1968 års val med tal om den
egna förmågan, inte ens — som på valnatten
— med tal om socialdemokraternas
uselhet, utan med varningar för
socialdemokratins styrka. De borgerliga
partiledarna, också den senast utlovade,
har alla gått så långt att de
upprepade gånger anklagat socialdemokratin
för enpartivälde. Herr Holmberg
har alldeles nyss stått i andra kammaren
och i ganska klara ordalag påstått
att vi vill skapa en enpartistat.

Vad är man ute efter? Man vill ge väljarna
en bild av socialdemokratisk
maktfullkomlighet Väljarnas tankar
skall ledas till förhållandena i diktaturländerna.
Är avsikten att skrämma sina
egna väljare till att inte skärpa kravet
på borgerlig förnyelse utan att fogligt
stanna i partifållorna?

Till och med den socialdemokratiska
partikongressen har flitigt utnyttjats
i samma syfte. Den var, säger man, inte
bara välregisserad utan också väldiri -

gerad. Vad ombuden tyckte betydde
föga, det var partistyrelsen som dikterade.

Skildringen är genomfalsk, inte bara
därför att de förslag som lades fram på
kongressen föregåtts av diskussioner på
hundratals konferenser och tusentals
möten och vid rådslag bland tiotusentals
människor. Den är falsk, inte bara
därför att kongressen i flera frågor
drev igenom sina förslag mot partistyrelsen
— ett 60-tal tilläggs- och ändringsyrkanden
från ombuden antogs av
kongressen. Skildringen är falsk framför
allt därför att en mängd av kongressens
beslut syftar till att vidga den enskilda
människans inflytande, att ge
henne medbestämmanderätt i arbetslivet,
större möjligheter att påverka produktionens
inriktning och samhällets
utveckling. Besluten syftar alltså till att
vidga och fördjupa demokratin.

Herr Virgin sade förut här i dag att
vi inom socialdemokratin haft så många
honnörsord, och han räknade upp en
del. Han nämnde solidaritet och jämlikhet.
Men kraven på solidaritet och
jämlikhet är inga påfund av politiker
och professionella opinionsbildare. Det
är krav som växt fram genom människornas
oro för att den snabba tekniska
utvecklingen också i vårt land —
som på andra håll i världen, t. ex. i
USA •—• skall leda till växande klyftor
mellan grupper av människor. Kraven
har växt fram ur en insikt om att ökad
produktion i sig inte alls är någon garanti
för att välfärden kommer alla till
del. Tvärtom är den en risk för att klyftorna
vidgas, att man mitt i välfärden
får stora öar av mänsklig misär, massfattigdom
och massarbetslöshet som i
Amerika.

Att mot denna faktiska bakgrund beskylla
vårt parti för att eftersträva en
maktfullkomlig enpartistat är att förneka
de demokratiska spelreglerna och
försöka dölja oppositionens självklara
ansvar och roll i en parlamentarisk demokrati.

Vi är för vår del beredda att efter

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

förmåga spela den roll som demokratins
spelregler bjuder. Vi är beredda
att, som hittills, ange vad vi vill och
vart vi syftar med vår politik. Vi skall
göra allt vad vi kan för att fördjupa
och bredda debatten både bland medlemmar
och väljare. Och vi skall göra
allt vad vi förmår för att motsvara väljarnas
förtroende — och att vinna det
på nytt vid 1970 års val.

Men det är för mycket begärt att vi
också skall spela oppositionens roll.
Ert väljarunderlag får ni klara själva.
Men vi ger de borgerliga väljare rätt
som hävdar att det är en demokratisk
oppositions skyldighet att presentera
ett politiskt alternativ, så länge ni tillsammans
vill bilda regering. Avstår ni
från det, då avstår ni också från att
göra vad på er ankommer för att stimulera
den politiska debatten. Då utsätter
ni vår demokrati för risken att en del
av väljarkåren passiviseras, och då förlorar
demokratin en del av sin vitalitet.

Herr talman! Faran för svensk demokrati
består inte i att ett parti är
för starkt, utan i att tre partier är svagare
än vad de behövde vara om de log
sig samman och tillmötesgick sina väljares
krav på ett gemensamt borgerligt
alternativ.

Centerpartiets ställföreträdande

gruppledare, herr Nils-Eric Gustafsson,
var inne på samma tankegång. Han sade
att det räcker inte att oppositionen kritiserar
regeringen, den måste också
skapa ett konstruktivt alternativ. Tyvärr
avstod herr Nils-Eric Gustafsson från
att tala om hur ett sådant alternativ
skulle kunna se ut. Däremot tog han sig
frejdigt an uppgiften med den kommande
regeringsbildningen. Vi fick veta att
nådens — eller centerpartiets — sol
skall lysa över både herr Bohman och
herr Virgin den gång det dagas. Och
det är alltid något.

Allmänpolitisk debatt

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik mot herr Sten Anderssons
beskyllningar gentemot oppositionen
och dess möjligheter att skapa ett
alternativ till regeringspolitiken. Jag
vill bara påpeka att herr Sten Andersson
— och det är ganska farligt för en
partisekreterare i ett politiskt parti att
göra det, även om det är i ett stort och
mäktigt parti — underskattar oppositionen
och folkpartiet om han verkligen
tror att hans yttranden och åsikter om
den politiska aktiviteten i folkpartiet
motsvarar sanningen. Den politiska aktiviteten
inom folkpartiet har sällan,
om ens någonsin, varit så stark som
just i år. Även vi har genomfört ett
samrådsprogram och fört ut frågor till
våra medlemmar och organisationer.
Detta samrådsförfarande har mötts med
utomordentligt stort intresse och engagemang.
Frågorna kommer nu att behandlas
av vårt landsmöte, och de kommer
säkert att resultera i politiska
ståndpunkter som utvecklas till ett slagkraftigt
alternativ till regeringens program
vid nästa års valrörelse.

Det är emellertid inte för att bemöta
herr Sten Andersson som jag begärt ordet
utan för att säga några ord om näringslivets
situation i dag.

Här i kamrarna pågår för närvarande
den sista allmänna politiska debatten
under 1960-talet. Det har i många avseenden
varit ett utomordentligt intressant
decennium. Många stora reformfrågor
har behandlats här i riksdagen
och fått sin lösning. Inte minst ur näringslivets
synpunkt har 1960-talet varit
mycket intressant. Det har varit ett
decennium under vilket företagens
villkor starkt förändrats. Låt mig peka
på några drag i utvecklingen.

Det tekniska framåtskridandet har
förändrat produktionsförutsättningarna
för många företag och branscher. Vi
har fått nya material, nya varor och ny
produktionsteknik. Omställningen har
krävt allt större insatser av kapital så -

5 Första kammarens protokoll lt)6t). Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
väl inom produktion som inom handel
och servicenäringar. Inom den internationella
handeln har utvecklingen
gatt mot samarbete inom allt större
marknader. EEC har blivit en realitet
liksom EFTA, och förhandlingarna om
en gemensam nordisk marknad inom
Nordek har inletts och kommit en bit
på väg. Dessa faktorer — den tekniska
utvecklingen och nya marknadsförutsättningar
med ökad internationell konkurrens
men också ökade avsättningsmöjligheter
— har ställt svenskt näringsliv
på hårda prov, prov som det i
stort sett bestått med framgång, även om
kraven på anpassning för enstaka företag
och branscher medför betydande
omställningssvårigheter.

När vi nu befinner oss i en högkonjunktur
med generellt sett full sysselsättning
och t. o. in. brist på arbetskraft,
i varje fall inom de expansiva
områdena, glömmer man så lätt bort
att konjunkturen inte behöver svacka
så värst mycket för att företagen skall
bli sårbara med otrygghet och arbetslöshet
som följd. Det är endast ett par
år sedan som den ekonomiska debatten
i denna kammare återspeglade den oro
och den otrygghet som en lågkonjunktur
medförde för företagen även inom
expansiva branscher och expansiva regioner
i vårt land.

Det är därför så utomordentligt viktigt
att företagen under goda tider har
möjligheter att konsolidera sig och bygga
upp buffertar mot tider med minskad
orderingång och sjunkande avsättningsmöjligheter.
Det ger ökade manövermöjligheter
åt företagen under dåliga
tider och medför ökad trygghet både åt
de anställda och åt företagarna.

Reglerna för företagsbeskattningen i
vårt land ger också generösa möjligheter
till skattefria avsättningar i företagen.
Det föreligger emellertid i detta avseende
en skillnad i möjligheterna för
olika företagsformer. Jag tänker då på
investeringsfonderna, som endast är förbehållna
aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Enskilda firmor har inte den

möjlighet till skattefria vinstavsättningar
som investeringsfonderna utgör. Jag
anser att skattelagstiftningen skall vara
företagsneutral och att reglerna för investeringsfonderna
skall utformas så att
investeringsfonder kan användas av alla
företag oavsett företagsform.

Andra tänkbara vägar som vi från
folkpartiets sida föreslagit för att underlätta
sparandet i företagen är skattefria
avsättningar till vinstutjämningsoch
utvecklingsfonder. Vinstutjämningsfonder
skulle kunna vara till nytta
för sådana branscher och företag, vilkas
maskiner, inventarier och lager inte
utgör tillräcklig avskrivningsbas för
att bygga upp en dold reserv som buffert
mot konjunktursvängningar. Skattefria
avsättningar till utvecklingsfonder
motiveras av de mycket snabba förändringarna
inom näringslivet och skulle
kunna stärka företagens omställningsberedskap
och anpassning till en ny teknik
och nya produkter. De skulle även
kunna användas för omskolning eller
fortbildning i företagen.

Under de sista åren på 1960-talet har
också målsättningen för det svenska näringslivet
och företagsamheten ställts
under debatt. Från visst håll har gjorts
gällande att den målsättning som man
väl allmänt varit tämligen ense om,
nämligen en hög ekonomisk tillväxttakt,
alltför mycket kommer i konflikt
med andra värden, t. ex. miljöfrågor,
trivsel i arbetet och en tillvaro utan
stress och jäkt. Vi är väl alla överens
om att vår levnadsstandard inte registreras
bara genom beloppet i vårt avlöningskuvert
eller genom behållningen
i företaget och av de förnödenheter och
nyttigheter som vi kan skaffa oss för
pengarna. Dit bör också räknas andra
värden som gör tillvaron meningsfylld
och trivsam — värden som inte kan mätas
i kronor och ören. Dit hör t. ex. möjligheten
till avkoppling i vacker natur
med ren luft och ofördärvade vatten och
fritt från enerverande buller. Dit hör
också ökade möjligheter att kunna påverka
de förhållanden och de skeenden

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

som inverkar på vår egen situation
t. ex. i samhällsplaneringen, i företagen
och på många andra områden.

Inom folkpartiet tror vi inte att dessa
olika värderingar behöver komma i
konflikt med varandra, utan tvärtom. Vi
menar alt en stark ekonomisk tillväxt
är en förutsättning för en fortsatt höjning
av vår materiella standard, men
den är också en förutsättning för att vår
reformverksamhet på olika områden
skall kunna fortsätta. Vi behöver ökade
resurser för att klara våra vårdproblem
i framtiden. Vi behöver ökade
medel för att möta kravet på ökade utbildningsinsatser,
inte minst på vuxenutbildningens
område. Våra insatser för
att hjälpa världens nödlidande folk, vår
solidaritet över gränserna kräver ökade
resurser. Tillväxten i vår ekonomi
spelar också en mycket stor roll, när
det gäller att hjälpa de sämst ställda i
samhället. Det är mycket lättare, ja,
kanske den enda framkomliga vägen, att
utjämna skillnaden i inkomster genom
att ge de lågavlönade en större andel
av växande resurser än att kräva att
grupper som kommit upp i en acceptabel
inkomstnivå skall lämna ifrån sig av
de inkomster de redan har. Jag tror inte
att Wigforss’ tes, att fattigdom kan fördragas
med jämnmod om den delas av
alla, är praktisk politik i dag. Det är
bättre politik att sträva efter jämlikhet
på högre nivå.

Om man således tror på att en snabb
tillväxttakt i vår ekonomi är en förutsättning
för ökad levnadsstandard, fortsatt
reformverksamhet, lösning av jämlikhetsproblematiken,
bättre miljö osv.,
så faller det sig väl helt naturligt att
också eftersträva en politik och en attityd
gentemot näringslivet som stimulerar
till ökade insatser från företagens
sida och som främjar de expansiva krafter
som finns inom företagen. Det gör
man inte genom att i olika avseenden
misstänkliggöra företagen, vilket i alltför
stor utsträckning sker i dag. Man
stimulerar inte till ökade insatser genom
att beskylla företagen för bristan -

Allmänpolitisk debatt
de socialt ansvar när de på grund av
ökade produktionskostnader tvingas rationalisera
för att kunna möta en hårdnande
konkurrens och därför måste
skära ned arbetsstyrkan och friställa
personal.

En mycket stor del av den ovederhäftiga
kritiken kommer från ungdomar,
många av dem akademiker som
aldrig satt sin fot i något företag och
därför inte vet vad de talar om. Det är
en brist i vårt utbildningssystem att inte
ungdomar under sin skol- och utbildningstid
får lära sig företagens villkor
och betydelse för den svenska ekonomin.

Det är också orättvist att ensidigt
skylla miljöförstöringen på våra industrier,
om man inte samtidigt angriper
den samhällsplanering som tillåter industrietablering
på miljökänsliga områden
eller inte påtalar det faktum att ansvarsfördelningen
mellan det allmänna
och företagen när det gäller skyddet av
vår miljö inte tillräckligt klart kommer
till uttryck i gällande lagstiftning.

I det sammanhanget vill jag gärna
framhålla att det inte bara är företagen,
kommunerna och staten som har ansvar
för att vår miljö skyddas. Den som t. ex.
eu försommardag gör en vandring i Dalarnas
vackra fjällvärld och då i dalar
och på fjällplatåer finner drivor av
apelsinskal, plastavfall och engångsglas
inser att det behövs betydande insatser
för att lära och uppfostra människorna
att också ta vård om och ansvar för den
miljö och den natur som de i växande
utsträckning uppskattar och använder
för rekreation, t. ex. under härliga vinterdagar.

Likaså har debatten om konsumentens
situation enligt många företagares
åsikt förts på ett ensidigt sätt. Konsumenten
framställs som en svag, imbecill
varelse som lätt låter sig manipuleras
av företagens reklam. Han driver omkring
som ett ro för vinden utan att
kunna ta vara på sig själv. Jag tror inte
att våra kunder i allmänhet känner igen
sig själva i den beskrivningen, och jag

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
vet att i varje fall företagarna inte kan
acceptera den bilden. Även företagarna
och deras organisationer är medvetna
om att det finns avarter i reklamen
som måste bekämpas. Även företagen inser
värdet av en objektiv information
om varor och tjänster, även företagen
inser värdet av kunniga konsumenter
och accepterar också vettiga åtgärder
för att förbättra konsumenternas möjligheter
att göra riktiga och fördelaktiga
inköp.

För mig är det dessutom angeläget
att även denna gång framhålla att för en
seriöst arbetande företagare — det må
vara inom industri, hantverk, handel eller
servicenäringar — är kundernas förtroende
eu av de största tillgångarna. I
den hårda konkurrens vi har i dag är
kvalitet, god service och omsorg om
kunden viktiga konkurrensfaktorer och
utgör en förutsättning för att företagen
skall kunna leva vidare och utvecklas.

Bland företagarna ute i landet, inte
minst bland de mindre och medelstora,
råder i dag en känsla av att företagen
är satta i strykklass. Deras arbete och
deras insatser uppskattas inte längre,
och det har i viss mån också bidragit
till att det nu är mycket svårare att rekrytera
företagarkåren än det var tidigare.
Kunnighet, initiativkraft och tro
på den egna förmågan har burit upp
vår företagsamhet och i hög grad bidragit
till vårt välstånd. Det vore till
stor skada för vår ekonomi om en minskad
tro på företagarnas framtid skulle
innebära att dessa värdefulla egenskaper
i framtiden inte skulle ta sig utlopp
i utvecklandet av nya eller redan etablerade
företag.

Yi har hundratusentals små och medelstora
företag i detta land, och de sysselsätter
i sin tur så många arbetstagare
att det verkligen märks. Jag har tidigare
många gånger framhållit deras betydelse
för den ekonomiska utvecklingen.
Liksom i alla högt utvecklade industriländer
har de betydelsefulla uppgifter
som underleverantörer. Deras service
och reparationsverksamhet blir av

allt större betydelse i den mekaniseringsprocess
som pågår. Deras tillgodoseende
av personliga och särpräglade
behov av varor och tjänster är en trivselskapande
faktor. De mindre och medelstora
företagen är av betydelse för
ett differentierat näringsliv, som kan
skapa rikare möjligheter vid val av yrke
och sysselsättning.

Behovet av utbildning för ledarna av
mindre och medelstora företag har
starkt poängterats från flera håll. Jag
tror för min del att denna utbildning är
utomordentligt betydelsefull. Den snabba
tekniska och ekonomiska utvecklingen
kräver en alltmer planmässig framtidsbedömning
i företagen och ställer
större krav på företagsledarens kunskaper
i företagsekonomi, företagsadministration
och marknadsföring. Detta
behov är kanske störst hos de förhållandevis
snabbt expanderande mindre
företagen, där företagsledaren i sig ofta
förenar alla ledande funktioner. Det är
nödvändigt att många av dessa företagare
får möjlighet att komplettera sina
kunskaper för att behålla överblicken
över utvecklingen, för att kunna planera
för framtiden och för att lära sig förstå
på vilka områden speciell expertis
bör anstiillas och konsulter anlitas. Här
har företagarnas egna organisationer
gjort betydelsefulla insatser.

Statens institut för hantverk och industri
liar också byggt ut sin utbildningsverksamhet
på företagsledarområdet.
Därmed har institutet realiserat ett
av de förslag som lades fram i SHI-utredningens
betänkande »Aktiv företagsutveckling».
Jag hoppas att i dessa tider
då vuxenutbildningen mötes av stora
och berättigade sympatier från statsmakterna
även denna utbildning skall
inkluderas i välviljan och att den får
samma ekonomiska förutsättningar som
vuxenutbildningen i övrigt.

Detta gäller också den utbildning på
det tekniska området som institutet bedriver.
Enligt min uppfattning är en av
institutets uppgifter nu, liksom i framtiden,
att medverka till att resultaten av

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

teknisk forskning omsattes i praktisk
produktion i de mindre och medelstora
företagen. Det kan gälla produktionsmetoder,
nytt material och produktutveckling.
Här spelar också institutets
kursverksamhet en mycket stor roll. Ett
samarbete mellan statens institut för
hantverk och industri och styrelsen för
forskning och utveckling kan vara av
stor betydelse.

Vi föreslog från folkpartiets sida när
forskningsstyrelsen tillkom att det inom
styrelsen skulle inrättas ett organ, som
skulle ha till specialuppgift att ge företagare
och enskilda uppfinnare anvisningar
och råd om hur de på bästa sätt
skulle kunna omsätta uppslag och idéer
i praktiken, och att det också skulle ges
ekonomiskt stöd för sådan verksamhet.
Jag tror att statens institut för hantverk
och industri här kan göra en betydelsefull
insats. Det är just institutets uppgift
att transformera teknisk information
och tekniska nyheter till för företagarna
gripbar form. Men även när det
gäller institutets kurser i aktuell produktionsteknik
anser jag att staten bör
ia ett större ansvar för kostnaderna.
Man kan betrakta denna kursverksamhet,
liksom företagsledarkurserna, som
eu uppskolningsverksamhet som bidrar
till att göra människor, företagare och
anställda, mera skickade att fullgöra sina
alltmera krävande uppgifter i företagen
till nytta för vår ekonomiska tillväxt.
Det bör i framtiden inte vara
förenat med större kostnader för enskilda
människor att förbättra och aktualisera
sitt kunnande genom institutets
försorg än att göra detta i former som
en utbyggd vuxenutbildning eller folkbildningsrörelserna
kan komma att erbjuda.

På tal om företagarnas administrativa
uppgifter vill jag även i dag, liksom jag
gjort många gånger vid tidigare tillfällen,
rikta en fråga till finansministern:
När kommer egentligen den av riksdagen
redan år 1965 beställda utredningen
om eu förenkling av de uppgiftsskyldigheter
och de uppbördsålägganden med

Allmänpolitisk debatt
vilka staten belastar företagen? I ett interpellationssvar
under förra årets riksdag
meddelade finansministern att utredningen
då skulle tillsättas ganska
snart, men vi har ännu inte sett den.
Nu uttrycker jag än en gång en förhoppning
om att utredningen kommer
att tillsättas med det snaraste, så att åtgärder
snart kan inriktas på att nedbringa
företagens kostnader för det
merarbete staten ålägger dem.

På tal om effektuering av utredningsbeställningar
som riksdagen gjort ber
jag också få fråga: När kommer den utredning
om de mindre företagen som
beställdes av en enhällig riksdag i våras
på förslag av ett enhälligt bankoutskott?
Det konstaterades då i utskottsutlåtandet
att det föreligger ett uppenbart
behov beträffande forskning och
utredning om de mindre och medelstora
företagen. En utökad utrednings- och
forskningsverksamhet på detta område
är mycket angelägen, och vi från folkpartiets
sida ansåg det då vara önskvärt
att få till stånd en fortlöpande och
successivt vidgad insamling av data och
sammanställning av uppgifter, bl. a. i
syfte att skapa ett bättre underlag för
statsmakternas insatser för en aktiv näringspolitik.
Det skulle vara intressant
att höra när industriministern — ty'' det
är väl på honom det ankommer — tänker
tillsätta denna utredning och på vilket
sätt den skall drivas. Det är angeläget
att den kommer till stånd med det
snaraste.

Vi berömmer oss ofta i vårt land över
att vi har ett teknologiskt försprång
framför många länder. Efter USA är
Sverige kanske det land som har den
största avkastningen per sysselsatt i sina
företag. Bakgrunden till detta är den
höga mekanisering som skett inom
många företag, en mekanisering som är
beroende av stora investeringar.

Skall vi kunna behålla detta försprång,
måste vi också fortsätta att investera.
Vi måste följa med och skaffa
nya maskiner och nya verktyg allteftersom
utvecklingen fortsätter. Detta

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
krav på planering för framtiden gäller
alla typer av företag, såväl stora som
små och medelstora.

Företagen är liksom staten beroende
av att kunna planera sin verksamhet på
lång sikt. Kastningar i den statliga politiken,
speciellt på det ekonomiska området,
kan därför förorsaka stora svårigheter
och även långtgående skador
för företagen. Särskilt de mindre företagen
är känsliga för snabba förändringar
på kreditmarknaden. De stora
företagen har ofta långa bundna lån —
obligationslån t. ex. — men de mindre
och medelstora företagen inom industrin
är på ett helt annat sätt beroende
av bankutlåningen. För dagen råder
från bankhåll nära nog totalt kreditstopp
för näringslivet. Företagens kundväxlar
går i många fall inte att diskontera,
och lån för de för framtiden så
viktiga nyinvesteringarna avslås.

Det är min uppfattning att ett kreditstopp
av detta slag inte kan fortgå
länge utan allvarliga skadeverkningar.
Företagen är beroende av lån i normal
omfattning. Planeringen på både kort
och lång sikt försvåras. Den överraskande
diskontohöjningen och den mycket
höga räntan slår omedelbart igenom
hos de mindre företagen på grund av
deras anknytning till bankutlåningen
och genom att deras krediter i regel
inte har bundna räntor. Ett sätt att avhjälpa
den här svårigheten vore att
konstruera nya kanaler för kreditflödet,
så att de mindre företagen kan
komma i åtnjutande av de fördelar som
den långa marknaden med bundna räntor
erbjuder. Visserligen har vi fått Industrikredit
och Företagskredit, men
det är uppenbart att kapitalflödet från
den långa marknaden till denna typ av
företag inte alls motsvarar deras produktiva
insatser.

Jag vill instämma i herr Thorsten
Larssons önskemål om insatser från
regeringens sida för att få fram internationella
överenskommelser, som kan
leda till räntesänkningar. Jag vill uttrycka
en förhoppning att uppskriv -

ningen av den tyska marken skall medverka
till en ökad stabilitet på den internationella
valutamarknaden med
minskade kreditrestriktioner och räntesänkningar
som följd.

Lokaliseringsdebatten har i dagarna
fått ny näring genom det Norrlandspaket
som regeringen presenterade på
en presskonferens förra veckan. Presentationen
gav ju intrycket av att nu
kommer regeringen verkligen med stora
nyheter för att lösa Norrlandsproblemen.
När man sedan tog bort det
PR-mässigt väl utformade emballaget
och något närmare begrundade innehållet,
så kände man igen idel gamla
bekanta. De åtgärder som redovisas i
detta sammanhang är ju naturligtvis
i och för sig värdefulla för att förbättra
sysselsättningsläget i Norrlandslänen.
Men i allt väsentligt var det ju
saker som redan beslutats av regering
och riksdag, vilket också framgick av
den interpellationsdebatt som hölls i
medkammaren i går. Jag vill bara säga
det att vi från folkpartiets sida inte
anser att dessa åtgärder är tillräckliga.
I vår Norrlandsmotion finns många
förslag som om de realiserades säkerligen
skulle medverka till att förbättra
situationen i skogslänen.

Herr talman! Låt mig säga att jag
personligen har full förståelse för att
man gör en effektiv satsning på Norrlandslänen
för att motverka utglesningen
av Norrland och förbättra sysselsättningssituationen
där uppe. Men
låt mig till slut även denna gång, liksom
tidigare, framhålla att de svårigheter
som i dessa avseenden finns i
Norrlandslänen även i lika stor utsträckning
gör sig gällande i andra län,
t. ex. i skogslänen i nordvästra Svealand,
bland dem Kopparbergs län. Det
hade varit önskvärt om regeringens
paket även hade innehållit någon liten
ingrediens som gällt Kopparbergs län
och något förslag till åtgärd som var
ägnad att förbättra situationen där. Att
Dalarna verkligen är i behov av uppmärksamhet
och insatser även från

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

statsmakternas sida i detta sammanhang
framgår bl. a. av tillgängliga siffror
över befolkningsutvecklingen för de
första åtta månaderna under detta år.
Folkminskningen i länet uppgick under
den tiden till omkring 2 200 personer.

Här bör man observera att en betydande
del av denna befolkningsminskning
drabbar den södra delen av länet,
den som ligger utanför stödområdet.
Ludvika A-region, omfattande Ludvika
och Smedjebackens kommunblock, svarade
för en avtappning på 800 personer.
Det iir visserligen i detta kommunblock
inte samma dramatik i skeendet
som uppe i Norrland, därför att
människorna som friställs snabbt flyttar
söderut över gränsen till de närliggande
expansiva orterna i Mälardalen,
så arbetslösheten blir inte så stor.
Men på längre sikt är det ju risk för
att en fortsatt avtappning av befolkningen
medför minskade möjligheter
till den kvalificerade service, både enskild
och samhällelig, som människorna
bör ha tillgång till för att trivas.
Dessutom medför naturligtvis fortsatt
utflyttning en negativ attityd gentemot
kommunerna, vilket minskar möjligheterna
att dra till sig företag för
att bryta trenden och ge kommunerna
ett mera differentierat näringsliv.

Jag tycker att den här utvecklingen
understryker vad jäg tidigare har sagt,
att det är olyckligt att gränsen för
stödområdet delar Kopparbergs län
mitt itu. Utvecklingen visar att hela
länet borde ligga inom stödområdet.
I norra delen av länet utanför stödområdet
är ! arbetslöshetsproblemen
också besvärande.

Många kommuner inom Kopparbergs
län borde verkligen kunna vara mycket
attraktiva lokaliseringsorter. De
kan bjuda på en vacker natur för avkoppling
och rekreation. De har goda
kommunikationer med Stockholm och
med industricentra i Mälardalsområdet.
Det finns en god företagartradition,
och de har en väl utvecklad ser -

Allmänpolitisk debatt

vice, både enskild och offentlig. Men
det är risk för att Kopparbergs län
kommer i kläm mellan suget hos de
expansiva industriorterna i Mellansverige,
framför allt i Mälardalen, och en
näringspolitisk och lokaliseringspolitisk
satsning som lägger tyngdpunkten
på övre Norrland. Det är således angeläget
att även Kopparbergs län, liksom
övriga skogslän i nordvästra Sverige,
röner samma uppmärksamhet i
fråga om statligt stöd för lokalisering
av företag söm andra län med samma
svårigheter.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Hem talman! Jag minns inte allt jag
lärde i det militära, men en sak minns
jag: man skall inte underskatta fienden.

Jag vill försäkra hem Stefanson att
mitt anförande inte gav uttryck (för
någon underskattning av oppositionen.
Jag vill också försäkra att vi har den
största respekt för de försök som görs
inom folkpartiet att bredda den politiska
debatten. Men jag tycker att oppositionen
och SIFO underskattar oppositionens
möjligheter. Så har jag tytt
den radikala attitydförändringen, från
karskheten under 1968 års valrörelse
till uppgivenheten nu inför valet 1970.

Den förklaringen var alltså felaktig,
och då återstår bara en. Nämligen att
det är fråga om en taktisk fundering:
»Låt oss för all del få väljarna att tro
att vi inte är ute efter regeringsmakten,
så kanske de röstar på oss.» Den
funderingen är ganska förslagen, men
jag tror inte att den kommer att röna
värst mycket framgång.

Herr Stefanson tog inte chansen att
ta avstånd från det myckna talet från
borgerligt håll om att vi skulle eftersträva
eu enpartistat. Får jag ställa en
fråga till herr Stefanson och begära
en sak som är mycket ovanlig att få
från folkpartistislct håll, nämligen ett
klart ja eller nej:

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 19(39 fm.

Allmänpolitisk debatt

Anser herr Stefanson att det är berättigat
att beskylla svensk arbetarrörelse
för att eftersträva en enpartistat
?

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag har faktiskt inte
tagit del av debatten i denna fråga så
ingående att jag vill uttala mig om
huruvida socialdemokratin eftersträvar
enpartivälde eller inte. Låt mig
bara säga att jag inte vill misstänka
socialdemokratin och svensk arbetarrörelse
för att eftersträva förhållanden
som skulle minska möjligheterna att
föra en politik i demokratisk anda i
detta land.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar för det beskedet.
Jag tolkar det som ett nej till
beskyllningen att vi skulle eftersträva
en enpartistat. Får jag då också be
herr Stefanson att försöka övertyga
både sin nuvarande och tillkommande
partiledare om att det talet är oberättigat.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sten Andersson,
som älskar att fördjupa sig i gamla tider
och gör det med en viss förtjusning, har
visst inte uppmärksammat att horgerskapet
avskaffades i det här landet för
över hundra år sedan. Han talar gång
på gång om borgerligheten. Det är naturligtvis
en mycket tacksam sak för en
socialdemokrat att klumpa ihop de tre
icke socialistiska partierna och säga att
dt utgör borgerligheten. Alltid kan det
skrämma någon!

När det gäller det alternativ som herr
Sten Andersson efterlyste vill jag be -

stämt hävda att vi från centerpartiets
sida vid ett otal tillfällen i detaljfrågor
och i större frågor har visat upp klara
alternativa förslag. Herr Sten Andersson
kan inte komma ifrån det.

Jag kan inte erinra mig om det var
gryning eller afton när den här »nådens
sol» lyste. Jag har uttalat mig om herrar
Virgin och Gösta Bohman som personer.
Jag vill inte att herr Sten Andersson
lägger in någonting annat i mitt uttalande.
Det brukar faktiskt hända också
i denna kammare att socialdemokrater
säger vackra ord om medlemmar av moderata
samlingspartiet. Men det anses
visst inte riktigt så bra om vi lägger in
en värdering från vårt håll.

Jag undrar hur herr Sten Andersson
skall ha det med SIFO. Om jag inte har
läst fel i tidningarna på eftersommaren
har han en mycket starkt kritisk inställning
till SIFO. Om jag fattade hans senaste
inlägg rätt gav det närmast uttryck
för motsatsen.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har tydligen ett sätt
att uttrycka mig som gör att jag får gå
oförstådd genom livet. Jag är fortfarande
mycket kritisk mot SIFO. Om herr
Nils-Eric Gustafsson läser det aktuella
anförandet en eller två gånger till skall
det nog framgå klart att jag är mycket
kritisk också mot nuvarande undersökningar.

Då jag talar om borgerligheten menar
jag givetvis de borgerliga partierna. Jag
trodde — men det var kanske ett misstag
— att herr Gustafsson kommit så
långt i sitt tänkande in i framtiden att
han funnit att om de borgerliga partierna
vill motverka det som också herr
Hedlund kallar enpartiväldet, måste de
samarbeta inför 1970 års val. Men det är
kanske på det sättet att de borgerliga
partierna som begrepp också har avskaffats
eller kommer att avskaffas. Är
det vad herr Gustafsson vill säga?

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag gick visst inte framåt
i tiden, .lag gick tillbaka i tiden, i likhet
med herr Sten Andersson, och förklarade
att den stämpel som socialdemokraterna
älskar att ständigt använda
och på vilken det står borgerlighet
egentligen är helt irrelevant.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Lundström uttalade
i början av sitt anförande en viss
besvikelse över att han inte fått en placering
på talarlistan som sammanhängde
med det ärende han skulle tala om.
Förhandsanmälda talare kan av talmannen
och sekreteraren inte lätt grupperas
på det sättet att man kan vara säker
på att det som vederbörande tänker säga
passar någorlunda bra som ett genmäle
mot den som tidigare hade ordet. Det
finns ingen möjlighet att ordna det hela
så.

Vad beträffar de senaste anförandena
finner jag det litet egendomligt att herr
Nils-Eric Gustafsson begär ordet för en
replik efter herr Stefansons anförande
men håller sitt replikanförande mot en
tidigare talare, nämligen herr Sten Andersson.
Det är inte vanligt att man förfar
på det sättet. Flertalet riksdagsmän
är snabbtänkta och begär i regel omedelbart
ordet för replik till den talare
som senast haft ordet. Det har emellertid
kanske sitt värde att synpunkterna
blir framförda, och det finns väl alltid
någon vinst med det.

Själv befinner jag mig också i den
situation som herr Lundström befann
sig i när han fick ordet, nämligen att jag
inte är säker på att det jag kommer att
säga stämmer överens med vad de senaste
talarna ägnat sig åt. En allmänpolitisk
debatt som blandas upp med
specialanföranden blir alltid litet ryckig.
Vederbörande talare får, om de
skall följa hela debatten, sitta inne i
kammaren hela tiden och lyssna till vad

Allmänpolitisk debatt
som sägs för att veta hur deras egna anföranden
skall läggas upp. Det är inte
så lätt att skriva ett anförande i förväg.
Jag har själv många gånger varit utsatt
för att det jag har skrivit över huvud
taget inte har kunnat användas om det
skulle vara meningsfyllt i en debatt av
sådan karaktär som den som nu förs.

Jag har för egen del ett minne av att
vi sedan några år haft svårt för att i
riksdagens höstdebatt få ett tillräckligt
underlag för ett meningsfyllt utbyte av
tankar. En av anledningarna härtill är
väl att höstens arbete till det väsentliga
består i att behandla från vårriksdagen
uppskjutna ärenden. Det tillkommer
visserligen alltid ytterligare
förslag från kanslihuset. Men de flesta
av dessa är tidigare aviserade, och de
är mera sällan av den karaktären att
de fångar något större intresse i en allmänpolitisk
debatt, just därför att det
varit känt att förslagen skall läggas på
riksdagens bord. Har de varit föremål
för debatter, har de kanske berörts redan
under vårriksdagen.

En bidragande orsak till den matthet
som ofta kan spåras i höstriksdagens
remissdebatter, vilka i varje fall
i det avseendet avviker från vårriksdagens,
är väl också att debatten kommer
så nära årets slut och därmed också
nästa års riksdag och den då presenterade
statsverkspropositionen. Oppositionspartierna
är väl i regel engagerade
i sådant som hör samman med det
kommande årets riksdag, och de är väl
inte mera benägna än regeringen att
avslöja vilka förslag eller alternativ de
kommer att framlägga vid vårriksdagens
början. I varje fall är de väl inte
beredda att redan nu göra det i detalj.

Undantag från denna erfarenhet, som
jag har gjort, har alltid gällt den session
som kommer omedelbart efter ett
val. Då har det funnits litet större möjligheter
att knyta an till valrörelsen
och vad som sagts i den. Alldeles särskilt
gäller detta valen 1966 och 1968.
1966 års val gav ju ett utslag som innebar
en ganska betydande motvind för

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
regeringspartiet, och det föranledde
helt naturligt i den följande höstens remissdebatt
ett konstaterande från oppositionen
att det inte, var möjligt för regeringspartiet
att vara lika självsäkert
som tidigare, eftersom det fanns utsikter
till en skiftning vid makten. Detta
gjorde att det i den följande valrörelsen
1968 inte var fråga om man skulle
vinna utan hur många mandat man
skulle vinna för att det skulle bli möjligt
att få ett skifte vid makten. Om det
var lyckligt eller ej vet jag inte, ty
resultatet av valet blev nästan en rekyl
från vad som hände 1966, nämligen att
motvinden vände sig i en medvind,
som var ännu starkare. Om jag minns
rätt kunde man ur de anföranden som
hölls under höstriksdagen 1968 läsa ut
att den förstärkta socialdemokratiska
majoriteten i riksdagen ändå inte fick
undanskymma att regeringen hade ansvar
för hela folket.

I år har vi ju inte haft något val.
Men vi har haft en partikongress, och
den kan naturligtvis i och för sig fylla
ut en debatt vid en höstriksdag och ge
den ett intresse och ett innehåll. Partistyrelsens
beslut och uttalanden i
många vitala frågor kommer med all
sannolikhet att presenteras riksdagen
om inte 1970 så — om det blir en fortsatt
socialdemokratisk regering — under
det årtionde som börjar 1970, eller
1971.

Herr Virgin tog partikongressens beslut
till intäkt för ett uttalande som det
är möjligt att jag feltolkade. Jag förstod
det så att han ville vända sig mot
att partikongressen fattade beslut som
blir bindande för de förslag som kommer
att framläggas av regeringen. Det
var följaktligen partikongressen som
var helt avgörande för de förslag som
skulle presenteras i riksdagen och som
riksdagen endast hade att godkänna.

När han sedermera pressades på detta
tog han som exempel att partikongressen
hade valt statsminister. Det har
den inte gjort. Man skall hålla sig till
realiteter. Partistyrelsen och partikon -

gressen har gemensamt kommit överens
om att utse Palme till partiordförande.
Eftersom det fortfarande sitter en socialdemokratisk
majoritet i riksdagen,
var det väl naturligt att utgå ifrån att
han också kom att bli statsminister.
Men alla formaliteter i det avseendet
har fyllts. Kungen har haft samtal med
talmännen och partiledarna, och därefter
har Palme utnämnts till statsminister,
om jag minns rätt den 14 oktober.
Så nog har alla formaliteter iakttagits
som hänger samman med ett partiledarskifte
och konsekvenserna av
detta i regeringen.

Jag tror det var herr Gösta Jacobsson
som tyckte att det hade varit naturligt
att regeringen lämnat en regeringsförklaring
vid början av denna debatt.
Det är klart att man skulle ha kunnat
uppfylla det rent formella även i
det avseendet, om det nu var någon
som hade ett behov av detta. Men en sådan
regeringsförklaring kunde ju inte
innehålla någonting annat än vad statsministern
sagt i annat sammanhang,
nämligen att i huvudsak kommer politiken
att följa den väg som följts under
Tage Erlanders tid som statsminister.

Det konstaterades i slutet av partikongressen
att 1970 års valrörelse har
börjat. Det är en avvikelse från tidigare
tillämpad praxis, då kongressen hållits
samma år som riksdagsvalet skulle gå
av stapeln. I år har den hållits året före,
för att man skulle få tid att mera presentera
det program som skulle vara
avgörande under de kommande åren,
om partiet fick fortsatt förtroende i det
val som skall äga rum 1970.

Folkpartiet skall också så småningom
stå inför ett partiledarskifte. Jag tror
inte vi har någon anledning att göra
annat än att hälsa den nye välkommen
när han tar plats i kammaren efter den
1 januari, alltså vid 1970 års riksdag.
Han har inte haft möjlighet att infinna
sig här i dag — eller om han hade
infunnit sig hade han i varje fall inte
fått delta i debatten, och då har han
väl avstått från att komma hit för att

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

lyssna till de visdomsord som kan vara
sagda och som skulle kunna vara en
vägledning för honom i det arbete han
har att fullfölja sedan han tillträtt befattningen
som folkpartiets ledare.

Vi tror väl att folkpartiet har gjort
ett gott val, och jag tror den nye ledaren
kan vara en värdig motståndare till
Palme. Lyckas han inte med det får
han väl som alla andra gå igenom något
slags omskolning.

Valrörelsen har sålunda börjat. Även
om inläggen här i dag inte varit föremål
för någon behandling av respektive
partiers kongresser, har de trots allt utformats
som ett led i valrörelsen. Man
har tagit alla tillfällen att påpeka sådant
som skulle vara annorlunda om
man fick tillfälle att i stället sköta styret.
Det tycker jag är ganska naturligt.
Däremot kan jag inte förstå att man
rest en opinion mot att det socialdemokratiska
programmet, som också blir
ett program för regeringen så länge den
sitter, har presenterats redan nu. Det
finns så mycket i det tolvpunktersprogram
som partiordföranden Palme —
han var inte statsminister då — presenterade
i sitt sluttal vid kongressen, som
säkerligen ingen av representanterna
för — förlåt! — de borgerliga partierna
skulle ha något emot att diskutera
allvarligare, om jag undantar det som
förts fram här i dag, alltså det som gäller
beslutet om bidragen til Nordvietnam,
som utrikesministern själv förmodligen
kommer att närmare belysa i
kammaren antingen i dag eller under
den fortsatta debatten under morgondagen.
Han är förmodligen upptagen i
andra kammaren för närvarande, eller
också har han ett behov av att följa debatterna
där för att av dem få impulser
för sitt eget anförande.

Så har vi skattepolitiken som finansministern
redogjort för och som tagits
upp i de anföranden som hölls före
finansministerns men också i de repliker
som gjorts efter hans anförande.
Den saken behöver jag inte syssla med.

Men bland de 12 punkterna skall jag

Allmänpolitisk debatt
nämna tre eller fyra som jag tycker är
ganska väsentliga. De utgör alltså en
konklusion av vad kongressen har beslutat
och kommer att bli vägledande
för partiets politik under 1970-talet, har
partiordföranden sagt:

En näringspolitik som beslutsamt
fullföljer det näringspolitiska programmet
i syfte att trygga full sysselsättning
och balanserad utveckling i landet.
Norrlandslänen skall bestå som en med
andra regioner likvärdig del av den
svenska nationen även i framtiden. Det
nämns ingenting om Kopparbergs län,
herr Stefanson, men det beror väl på att
den frågan inte kom upp på partikongressen,
varför man inte hade någon
särskild anledning att tala om den. Men
om Kopparbergs län skulle komma i
samma situation som Norrlandslänen
för närvarande befinner sig i, tror jag
att herr Stefanson kan vara övertygad
om att det som uttalats om Norrland
också kommer att gälla Kopparbergs
län.

En politik som fullföljer den stora utbildningsreformen
med vuxenutbildningen
och förskolan i förgrunden, en
kulturpolitik präglad av jämlikhetens
principer.

Lagstiftning om 40 timmars arbetsvecka.
Förkortningen av arbetstiden genomföres
i två etapper — den 1 januari
1971 och den 1 januari 1973.

Ökad möjlighet till pension före 67
års ålder redan nästa år, ökat försäkringsskydd
för pensionärer vid sjukhusvistelse,
ett radikalt förenklat och
förbättrat sjukförsäkringssystem för läkarvård.

En aktiv konsumentpolitik på bred
front, förslag om att konsumentombudsman
och marknadsråd införes.

Fortsatt högt bostadsbyggande, samordnad
finansiering av samhällsbyggandet
eftersträvas, en boendemiljö som
främjar jämlikhet och gemenskap.

Jag tror inte att någon tycker att detta
är orealistiska frågor som varit föremål
för kongressens beslut och resulterat
i partiordförandens sammanfatt -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
ning vid kongressens slut. Det är som
sagt 12 punkter. Flertalet av dem gäller
frågor som säkerligen kommer att
aktualiseras i varje fall under det kommande
1970-talet.

Ingen har sagt men många har väntat
att beslutet om jämlikhetsprogrammet
skulle träda i kraft — om inte dagen
efter kongressen, så i varje fall så
snart att man inom relativt kort tid
skulle kunna skönja verkningarna av
det. Ingen som varit med på kongressen
skulle tro att detta kunde vara
möjligt. Denna fråga kommer som allting
annat att diskuteras och genomföras
i takt med att resurser kan ställas
till förfogande för att klara reformen.

I sitt anförande förde herr Dahlén
på tal något som hörde samman med
pensioneringen och tryggheten för åldringar.
Han var glad över det som
kunde väntas i fråga om förbättrade
pensionsförmåner, men han ville också
erinra om att det är aktuellt och
betydelsefullt att man också sörjer för
att de som går i pension kan få i varje
fall lämplig sysselsättning i den omfattning
vederbörande själv orkar. Jag
tror att det är betydelsefullt men väldigt
svårt att klara över hela fältet.
Envar som av arbetsmarknadspolitiska
skäl tvingas ta den förtidspension som
kommer att beslutas nästa år har naturligtvis
svårt att få en lämplig sysselsättning
som kan fylla ut hans tid och
göra det lättare att leva som pensionär.
Han kan ju inte själv skaffa arbete
nu och arbete kan inte erbjudas honom,
så att han får möjlighet att uppskjuta
pensioneringen tills den ordinarie
pensionsåldern inträder.

Jag vill i detta sammanhang särskilt
understryka att sedan vederbörande
har tillerkänts ålderspension eller har
gjort ett förtida uttag av den är det
ingenting i bestämmelserna som hindrar
honom att ta det arbete han själv
finner lämpligt, dvs. det arbete han
orkar med. I det avseendet finns inga
restriktioner i den pensionsordning vi

har, varken i folkpensionssystemet eller
i fråga om tilläggspensionen. Däremot
finns det vissa restriktioner när det
gäller förtidspensionen, eftersom den
inte bara tar hänsyn till vederbörandes
medicinska indikationer utan i
fortsättningen också det arbetsmarknadspolitiska
läget. Hel pension tillerkänns
honom endast under förutsättning
att hans arbetsmöjligheter, för att
använda det uttrycket, har minskat så
att han har förlorat större delen av sin
arbetsinkomst eller den arbetsinkomst
som motsvarar en arbetskraft av hans
kapacitet. Jag tror således att herr
Dahlén och jag kan vara helt överens
om att i den utsträckning det finns
möjligheter att bereda sysselsättning åt
dem som har gått i pension, om inte
för någonting annat än för att öka
deras trivsel, är det klart att sådan
skall beredas dem. På många håll i
vårt land är det sådan brist på arbetskraft
att det inte är några svårigheter
för vederbörande att skaffa sig ett arbete
som passar honom efter uppnådd
pensionsålder, om han nu inte kan
fortsätta på sin ordinarie arbetsplats.
Det är nämligen inget förbud mot det
heller.

Det har också, herr talman, från
herr Virgins sida nämnts någonting om
honnörsord eller vad det nu var i vår
propaganda. Jag vill erinra om att det
inte är något nytillkommet. Det fanns
redan på den tid då partiet kom till
på devisen »frihet, jämlikhet och broderskap».
Det är ingenting som hindrar
att den friheten också avser valfriheten.
Då syftar jag till att vederbörande
skall få välja vad som passar
honom i fråga om sysselsättning, fritid
eller någonting annat. Solidariteten har
också funnits med under hela den tid
partiet och fackföreningsrörelsen har
varit i arbete. Även jämlikheten har
under hela denna tid varit med i bilden.
Jag kan utan att göra mig skyldig
till överdrifter nämna att allt som har
uträttats och allt som kan registreras
som förbättringar är framsteg i rikt -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

ning mot ökad jämlikhet. För att erinra
om någonting så är såväl pensionsreformen,
som trädde i kraft år
1960, som reformeringen av utbildningsväsendet
mycket stora steg på
jämlikhetens väg. Det hindrar emellertid
inte att man kan konstatera att det
fortfarande finns mycket att göra för
att nå den ökade jämlikhet som alla
eftersträvar. Jag sade alla, men kanske
jag skall ändra mig till de flesta. I varje
fall gäller det alla inom arbetarpartiet
och fackföreningsrörelsen.

Vi är medvetna om svårigheterna att
uppnå någonting som gemene man
skulle godkänna som den jämlikhet vi
eftersträvar. Målsättningen har man,
men vad den skall innebära kommer
det säkerligen alltid att bli diskussion
om, därför att man har olika uppfattningar
om den. Det har av någon preciserats
så att man eftersträvar lika lön
för alla. Jag är inte säker på att det är
andemeningen i Landsorganisationens
propaganda för ökad jämlikhet, vilket
naturligtvis en strävan efter att få lika
lön för samma arbete eller för arbete
av motsvarande slag däremot är. Så är
det väl på alla andra områden också,
t. ex. när det gäller bostadsfrågan. Det
finns mycken slum fortfarande. Trots
att vi byggt miljontals bostäder sedan
1945 finns det fortfarande många gamla
bostäder i bruk. Speciellt har jag
under de senaste dagarna sett att hundratusentals
pensionärsbostäder fortfarande
är undermåliga, och vederbörande
tvingas att bo kvar i en bostad
utan vatten och utan godtagbara hygieniska
anordningar. Visst finns det mycket
att göra för att vi skall kunna bjuda
det som folk i allmänhet vill betrakta
som ökad jämlikhet i samhället.

Jag tror inte att man skall vara förskräckt
över vad som har beslutats. Jag
får inte den möjligheten, men när politikerna
blir i tillfälle att träffas om
fem eller sex år tror jag att t. o. in.
oppositionens talesmän är villiga att
om inte erkänna så i varje fall nämna
att de observerat att det blivit bättre

Allmänpolitisk debatt
i samhället tack vare att den strävan
fullföljts, vars resultat man var så ängslig
för under remissdebatten höstriksdagen
1969.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
Strand nämnde att den sammanfattning
av partikongressen som
presenterats i tolv punkter i och för
sig inte innehöll några märkvärdiga förslag.
De kommer att föreläggas riksdagen
så småningom, och vi kommer kanske
att i enighetens tecken i stort sett
ta de flesta.

Jag tror inte, herr talman, att man
kan sammanfatta partikongressen på
det sättet. Tvärtom tror jag att när 1970-talet framdeles kommer att granskas ur
historiskt-politiskt perspektiv, så är det
inte alls osannolikt att 1969 års socialdemokratiska
partikongress kommer att
betecknas som vändpunkten för partiets
framtida politik, som starten för omvandlingen
av vårt land till en socialistisk
stat och som signalen för språnget
in i landet Utopia.

Kongressen var enligt min uppfattning
en bländande och bedövande uppvisning
i fulländad regikonst. Statliga
utredningar, ämbetsverk, departement
och statsråd hade koordinerats på det
mest utomordentliga sätt, och de politiska
visionerna kunde därför blandas
med beslut i viktiga konkreta politiska
frågor. Det blev en fantastisk uppvisning
av vad ett politiskt parti kan åstadkomma,
som har suttit vid makten
praktiskt taget oavbrutet i 36 år och
målmedvetet placerat de rätta personerna
på de mest betydelsefulla posterna i
vår förvaltning.

När det socialdemokratiska partiet
deklarerar att jämlikheten skall vara
det sammanfattande begreppet för dess
politik vid kommande års valrörelse,

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

blir det som när man drar i ett snöre
på en sprattelgubbe. Utredningar, myndigheter,
organisationer och massmedia,
alla hoppar omedelbart upp. Plötsligt
skall alla problem granskas ur jämliklietssynpunkt
utan att någon tycks göra
sig besväret att analysera och förklara
vad man menar med jämlikhet i de olika
enskilda fallen. För det socialdemokratiska
partiet och dess kongressledning
måste givetvis denna följsamhet
ha hälsats med välbehag och tillfredsställelse,
men jag undrar om inte eftertankens
kranka blekhet börjar smyga
sig upp på partiledningens kinder. Blev
inte partikongressen ett alltför lysande
exempel på maktdemonstration hos ett
enväldigt parti, och blev inte nonchalansen
mot riksdagen och mot andra
åsiktsriktningar alltför utmanande?

•lag är förvissad om att åtskilliga med
mig upplevde partikongressen som en
bitter försmak på vad vi har att vänta
oss om det socialdemokratiska partiet
får sitta kvar vid makten.

Samtidigt som jag alltså kan konstatera
att socialdemokratin anser att det
är dags för en ny skördetid, noterar jag
också den nya taktiken. Förra gången,
år 1945, när krigsårens samlingsregering
upplösts och den socialdemokratiska
regeringen förde ut sitt efterkrigsprogram
och skördetiden skulle börja,
begick man det taktiska misstaget att
öppet tala om vad man ville, nämligen
omdana samhället i socialistisk riktning.
Ernst Wigforss kommenterar dessa
händelser i sina Minnen och säger
där bl. a.: Yi var inställda på strid över
hela linjen. Vi hade sedan gammalt ett
intresse av att göra klart vad vi menade
med socialistisk politik. Och han
tillfogar: Vi fick striden.

Den gången, herr talman, var oppositionen
vaksam, och till lycka för vårt
land blev det inte omvandlat till en socialistisk
stat. Den här gången tänker
man tydligen inte begå samma taktiska
misstag. Någon omdaning av samhället
till en socialistisk stat är det visst inte
fråga om, säger man. Vi vill bara ha li -

tet mer jämlikhet och litet mer blandekonomi.
Den blandekonomi som man
åsyftar, med lämpliga delar statlig och
lämpliga delar enskild företagsamhet,
påminner mycket om de där oxjärparna
som en slaktare en gång bjöd ut. Det
var äkta oxjärpar, sade han, med hälften
oxe och hälften järpe. När man frågade
om det verkligen var möjligt sade
han att han blandar eu oxe och en
järpe. Men, herr talman, en sådan varudeklaration
godtar vi nu inte, vare sig
när det gäller matvaror eller när det
gäller politik. Det är ett renlighetskrav
att socialdemokraterna öppet och ärligt
deklarerar sin socialistiska målsättning
inför väljarkåren och tar sin valstrid
på denna.

Herr talman! Nu några ord om utbildningspolitiken.
Först vill jag hälsa
vår nye utbildningsminister Ingvar
Carlsson välkommen in i utbildningspolitiken.
Han är visserligen inte närvarande
här i kammaren, men jag vill
ändå göra det. Jag utgår ifrån att det
denna gång är fråga om ett mera långsiktigt
engagemang på denna viktiga
post. Högsta chefsposten över utbildningen
och forskningen är, som jag ser
det, alltför betydelsefull för att utnyttjas
i något slags pryoverksamhet.

Utbildningen är ett av de viktigaste
medlen att förändra samhället, sägs det
i statsrådet Myrdals jämlikhetsrapport.
Det är så sant som det är sagt. När
Lenin efter revolutionen i Ryssland blev
tillfrågad om hur han skulle gå till
väga för att behålla makten i landet hos
kommunismen svarade han ungefär så
här: Får vi bara några år på oss skall
vi skola ungdomen till goda kommunister.
Det är också detta recept man följt
i alla länder på andra sidan järnridån.
Även om det nu visar sig att det inte
är fullt så enkelt att indoktrinera människor
som Lenin vid det tillfället trodde,
är utbildningen otvivelaktigt ett
verksamt medel att påverka ungdomarnas
tänkesätt. Det är därför, herr talman,
av allra största vikt att man med
skärpt uppmärksamhet följer regerings -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

partiets utbildningspolitiska debatt och
slår larm om man finner att tendenserna
pekar mot Lenins tankegångar,
dvs. organisatoriska eller pedagogiska
förändringar i syfte att styra ungdomarna
mot en viss samhällssyn.

När man tagit del av U 68 :s debattskrifter,
Alva Myrdals jämlikhetsrapport
och åtskilliga offentliga debattinlägg
från regeringsledamöter eller regeringstrogna
högre ämbetsmän, blir man
på det klara med att utbildningspolitiken
skall bli ett av de viktigaste verktygen
för att omdana samhället i socialistisk
riktning. Stora dimridåer med vackra
honnörsord har väl hittills dolt de
verkliga avsikterna för många, och det
är därför hög tid att riva undan slöjorna
och visa vad som är på gång. Det är
därför ett oavvisligt krav att massmedia,
när de ordnar stora utbildningspolitiska
debatter, även låter oppositionen
komma till tals. Det är en allvarlig brist
på objektivitet, när det i huvudsak endast
inbjuds regeringstrogna och naturligtvis
en del vänsterfolk till diskussioner
eller intervjuer. Vi kräver, herr talman,
att Sveriges Radio omedelbart tar
upp dessa frågor till omprövning.

Till slut vill jag anföra några synpunkter
på vissa konkreta förslag som
framförts i utbildningspolitiken. Av
tidsskäl skall jag endast ta upp ett av
dem. Det gäller den högre utbildningen
och det förslag som har betecknats som
en återkommande utbildning. Det är
olika modeller som utredningen U 68
har lagt fram. På de utbildningspolitiska
dagarna — som TCO anordnade — har
tydligen vår nye utbildningsminister
tagit upp denna fråga och framhållit att
det är en av de viktigaste utbildningspolitiska
frågor som skall drivas. Jag
hade själv inte tillfälle att delta i dessa,
men att döma av tidningsreferaten lär
han ha sagt att man kan varva utbildning
och arbete. Är det bara fråga om
att man skall kunna varva utbildning
och arbete vill jag säga att det inte är
någon ändring i förhållande till vad
som gäller i dag — detta förekommer ju

Allmänpolitisk debatt

ständigt. Men om det är fråga om —
som det har antytts — att man icke
skall få tillfälle till högre utbildning
innan man har gjort ett visst praktiskt
arbete något eller några år, vill jag med
bestämdhet säga att vi inte kommer att
medverka därtill.

Detta med praktik är ganska märkligt.
Vi har i olika utbildningspolitiska
sammanhang talat om praktikens betydelse.
Den socialdemokratiska utbildningspolitiken
har hittills inneburit att
praktiskt taget all praktik har försvunnit
— socialdemokraterna har icke velat
ha med den tidigare. Den förberedande
praktik som gällt för tillträde till våra
tekniska högskolor osv. har försvunnit
liksom på en råd andra områden. Nu
slår pendeln åt andra hållet, och med
eu våldsam kraft slår den i väggen. Det
skulle vara intressant att vid tillfälle få
ägna sig åt en fördjupad debatt med
herr Ingvar Carlsson om vad han egentligen
menar — om han nu menar någonting
med detta utspel. Är meningen dessutom
att man icke skall skaffa sig en
fullvärdig utbildning på universitetsoch
högskolenivå utan stanna på halva
vägen och därefter skaffa sig praktik
och sedan gå tillbaka igen, tror jag att
förslaget i princip också är misslyckat.
Det hjälper inte att herr Palme säger
att detta har diskuterats bland utbildningsministrarna
i OECD och ansetts
vara så intressant att det skall bli ett
huvudtema i en kommande diskussion.
Såsom förslaget hittills presenterats
finns det ingen vett och reson däri.

Jag skall, herr talman, inte skissa de
tankegångar som vi har i detta sammanhang.
Vi har väckt en alternativ
partimotion när det gäller den gymnasiala
utbildningen. Vi har även gjort det
när det gäller den högre utbildningen,
och vi kommer att inom kort presentera
en fördjupad modell framför allt när det
gäller den högre utbildningen. Vi får
kanske då tillfälle att föra ett ordentligt
sakresonemang med den förhoppningen,
att det socialdemokratiska partiet har
litet bättre utformat sina luftiga tankar

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

80 Nr 33

Allmänpolitisk debatt
så att det går att konkret diskutera vad
det egentligen vill. Vad jag tror att man
vill, det är att finna former för att hejda
tillträdet till högre utbildning. Man har
ju egentligen aldrig haft något speciellt
stort intresse för den sektorn inom utbildningspolitiken,
och det gäller att
finna former för att stoppa det växande
tillflödet. År det den målsättningen man
bär, så tror jag att man är inne på alldeles
felaktig väg. Det är inte rätta sättet
att ta vara på det dyrbaraste vi har
i konkurrenshänseende, nämligen den
mänskliga arbetskraften. Dessutom
krävs det ett helt annat grepp på universitetsproblematiken
för att vi inte
skall bli totalt urarva när det gäller
forskningen. Där ser jag ett oerhört allvarligt
problem i och med den omändring
som har skett i regeringen.

Det fanns, så vitt jag kan bedöma,
endast en person i regeringen som verkligen
hade intresse för forskningspolitik,
och det var statsminister Erlander.
Det har icke trätt till någon ny i regeringen
som i något avseende har visat
intresse för att lyfta upp forskningsproblemen
på den nivå som de faktiskt hade
under en tidigare period eller låt oss
säga även under den tid då statsrådet
Edenman fanns med i regeringen. Det
är alltså med stora bekymmer jag ser
på hur forskningsproblemen kommer
att bli handlagda i regeringen. Jag hoppas
att jag inte blir sannspådd, men jag
fruktar att forskningen icke längre är
intressant för någon enskild ledamot av
regeringen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle gäller
första delen av herr Wallmarks anförande.
Han sysslade där litet med den socialdemokratiska
partikongressens beslut
och den sammanfattning av arbetsprogrammet
för 1970-talet som partiordföranden
gjorde vid kongressens slut.
Herr Wallmark tyckte att vi borde ha
klara färger på våra fanor och att det

var viktigt att vi deklarerade oss såsom
et! socialistiskt parti.

Jag är inte riktigt säker på vad som
menas med klara färger. Herr Nils-Eric
Gustafsson ville inte räknas till de borgerliga.
Högern vill inte kalla sig högern
utan de moderata. Herr Werner har sagt
här i kammaren i dag att hans parti i
många stycken kan stödja socialdemokraterna
men inte i allt. Och jag vet
inte hur man skulle med klara färger
på något sätt illustrera folkpartiet, ty
det vill ju helst uppträda i alla tänkbara
kulörer. Allt detta gör att jag inte riktigt
förstår herr Wallmarks anspråk.

Om herr Wallmark för sin del vill beskriva
det program som innefattas i de
tolv punkterna, får han gärna säga att
det är socialistiskt. Huruvida det är en
riktig benämning vill jag inte yttra mig
om, men punkterna innefattar i alla fall
en strävan till jämlikhet, och den anser
jag är realistisk.

Herr WALLMARK (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte syssla med
centerpartisternas problem. Vart de vill
räkna sig får de svara för själva.

Emellertid noterade jag med förvåning,
måste jag säga, att den socialdemokratiske
gruppledaren i första kammaren
sade att man kan diskutera om
sammanfattningen i tolv punkter från
den socialdemokratiska partikongressen
är socialistisk eller inte. Det var för mig
ett fullkomligt häpnadsväckande uttalande.
Man har i sitt partiprogram klart
sagt ifrån att man utgör ett socialistiskt
parti och att man vill omvandla landet
i socialistisk riktning. Skall vi nu ifrågasätta
om partiets målsättning är denna?
Om jag kunde instämma i vad talman
Strand, som jag i alla avseenden sätter
utomordentligt högt, har sagt, skulle
ingen vara gladare än jag. Vad han betecknar
är väl närmast en parentesperiod,
som i stort sett har passerat, nämligen
tiden efter den misslyckade skördetiden
och fram till för något år sedan,
dä en klar radikalisering och en klar

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

återgång till en socialistisk politik inträdde.
Vad jag ser såsom det anmärkningsvärda
är att man socialiserar med
ena handen och suddar över med den
andra för att inte väcka människor som
inte på ett riktigt sätt följer med i den
politiska debatten. Det är ett taktiskt
grepp. Jag förstår det. Men det är inte
eti ärligt sätt mot väljarkåren.

Det är inte, talman Strand, fråga om
att vi exempelvis har olika meningar om
att förverkliga en sak, att åstadkomma
eu större trygghet eller att åstadkomma
eu större bruttonationalprodukt och att
fördela denna på ett rättvist sätt. Socialismen
ligger i sättet att förverkliga dessa
målsättningar. Jag skulle kunna citera
ett stort antal anföranden och ett
stort antal skrifter vari sägs att enda
sättet att åstadkomma — och nu citerar
jag litet fritt ur Alva Myrdals jämlikhetsrapport
— en riktig jämlikhet är
att socialisera samhället, att samhället
övertar produktionsmedlen. Då först
upplever människorna den verkliga
jämlikheten. Eftersom partistyrelsen i
huvudsak har godtagit denna rapport —
och partistyrelsen bär väl i alla fall
någonting att säga till om — kan jag
inte ens med bästa vilja i världen ifrågasätta
om det socialdemokratiska partiet
vill driva en socialistisk politik. Jag
utgår från att det är alldeles självklart
att partiet kommer att göra det. Jag kan
också registrera att de förslag partiet
lägger fram är rent socialistiska. Dess
värre kan jag också registrera att man
kanske är mera valhänt och i vissa fall
kanske ännu skickligare än vad talman
Strand här gör försöker sudda över det
hela genom att säga: Det här är inte socialism.
Det är bara litet mera jämlikhet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
kan och har rätt framställa saken på
det sättet som herr Wallmark gjort,
men det är inte säkert att de 12 punk 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 3.

Allmänpolitisk debatt
terna bedöms vara socialistiska om de
analyseras efter de principer som herr
Wallmark använder sig av. Jag är inte
heller överens med honom när han
säger att det viktiga är att socialisera
hela näringslivet. Då når man den fullständiga
jämlikheten. Jag är inte säker
på att man i de länder där näringslivet
har socialiserats har uppnått en jämlikhet
som går utanför den som vi har.
Jag tror i stället att den är mindre än
den vi har lyckats uppnå med låt oss
säga smärre socialistiska ingrepp här
och var. Jag tror inte att man uppnår
det fullständiga målet på vare sig den
ena eller andra vägen. Vi får försöka
göra så gott vi kan och skapa de bästa
förutsättningarna för ett samhälle, som
utvisar större jämlikhet än den vi kan
konstatera i dag.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara tillfoga
att på den punkten, talman Strand, är
vi helt överens. I de socialistiska länderna
torde jämlikheten vara minst,
och därför, talman Strand, motsätter
jag mig en socialisering. Det är nämligen
en rörelseriktning åt fel håll. Alldeles
ostridigt är väl ändå att vad som
händer på näringspolitikens område är
en fullständigt entydig rörelse mot en
fortsatt socialisering av samhället.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Större jämlikhet mellan
människor i vårt samhälle är en fråga
som jag tror att alla som stått i den
här talarstolen i dag har tagit upp.
Jämlikhet och solidaritet har växt fram
som ett krav, sade herr Sten Andersson.
Ja, det är bra, men nu gäller det
också att vi inte bara talar så mycket
om jämlikhet och solidaritet; vi måste
också få fram flera konkreta förslag
än vi har fått hitintills.

När det diskuteras jämlikhet tycker
jag dock att man alltför mycket endast
tar upp de ekonomiska jämlikhetskra -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
ven. De dominerar enligt mitt förmenande
jämlikhetsdebatten i alltför stor
utsträckning. Den ekonomiska jämlikheten
är mycket viktig, men jag skulle
ändå i dag vilja beröra ett par andra
frågor som också de för mig framstår
som viktiga delar i jämlikhetsdebatten.

När våra barn skall börja sin skolgång
bör de få börja på betydligt jämnare
villkor än vad de får göra i dag.
När barnen nu börjar sin skolgång vid
sju års ålder är det med mycket skiftande
förutsättningar. En del bar haft
förmånen att få gå i en lekskola eller
i en förskola under ett eller ett par år.
Ofta är det barnen från den studieinriktade
miljön som bar gjort det. Där
har de fått den sociala anpassning som
är så utomordentligt viktig. Men vi vet
att vi har för få skolor av den här typen
för att alla skall kunna få gå där,
och då är det tyvärr så att det är barnen
från den stimulansfattiga miljön
som inte kommer med, alltså de barn
— jag upprepar det — som bäst behöver
stimulans och social anpassning.
För att alla skall kunna nås måste vi
göra lekskolan eller — vilket jag tycker
är ett bättre ord — förskolan obligatorisk.
Alla måste få en god start innan
den egentliga skolan börjar.

Under senare tid har allt flera talat
om den allmänna förskolan, och även
från regeringsliåll hör man ju numera
talet om en allmän förskola. Men jag
tycker att regeringen har tagit väldigt
god tid på sig. Jag vill erinra om att
riksdagen år 1964 uttalade sig för en
utredning om en förskola, men det har
inte hänt någonting.

Vi bygger ut vårt utbildningsväsende,
och vi är helt naturligt alla överens
om att vi skall göra det, men jag finner
det mycket betänkligt att vi till
stor del har glömt bort den första viktiga
delen, alltså grunden för en god
skolstart.

Den nye utbildningsministern Ingvar
Carlsson bär före sin tid som statsråd
talat om en förskola. Jag hoppas att
han nu när han sitter på den viktiga

posten som utbildningsminister inte bara
skall tala om den utan att han skall
förverkliga den, att han skall handla.
.lag hoppas att Ingvar Carlsson är beredd
att ge förslag om en obligatorisk
förskola och att den också -—• det anser
jag vara mycket väsentligt — skall
hamna under skolväsendet. Det är där
den hör hemma.

Jag skulle vilja ta upp en annan fråga,
som också är väsentlig ur jämlikhetssynpunkt,
nämligen den om en god
miljö.

Alla bär inte tillfälle att utföra sitt
arbete i en god miljö, alla har inte
möjligheter att bo i en god miljö och
alla har inte ens möjlighet att tillbringa
fritiden i en god miljö. Vi har under
de senaste decennierna slitit mycket
hårt på vår miljö och förstört väldigt
mycket. Det kostar mycket pengar, det
tar lång tid att återställa den.

Det faktum att vi slitit så hårt på
våra tillgångar har många gånger sin
grund i att man sett alltför kortsiktigt
ekonomiskt på det hela. Vi har utfört
olika saker därför att de varit ekonomiskt
lönsamma, men man har inte på
samma gång tagit räkningen för vad det
kostar att förstöra miljön. Vi har helt
naturligt arbetat för ekonomisk välfärd
och större bekvämlighet, men vi
bar glömt bort vad det för med sig.

Vi har, för att nämna gamla slitna
saker, under många år förstört våra
sjöar och vattendrag med t. ex. avloppsvatten.
Vi eldar med oljor, som
förorenar luften. Vi får ständigt nya
och svårförstörbara förpackningsmaterial,
som vi vill ha därför att det är
bekvämt. Fabrikanterna tillverkar och
vi köper tvättmedel som är mycket
skadliga för vår miljö, medel som gör
tvätten vit, men som förstör våra vattendrag.

Vi vill alltså få varor billigt, vi vill
ha det bekvämt, men vi tänker alltför
litet på de skador som blir följden. Nu
börjar vi — som väl är — att i välfärden
inte bara räkna in en god inkomst
och en god social standard. Vi börjar

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

komma underfund med att en god miljö
är en lika viktig komponent i välståndet
som ekonomin och god social
standard. Men vi har mycket svårt att
riktigt konkret gripa oss an det hela.
Det är naturligtvis svårt och det är
kostsamt, men ändå måste vi bli mer
konkreta.

Jag skall endast nämna ett exempel.
Utredningen »Ett renare samhälle»,
som gjort ett gott arbete och lagt fram
bra förslag på en hel del punkter, har
på andra punkter däremot, enligt mitt
sätt att se, varit litet väl försiktig.
Exempelvis när det gäller engångsglas
och ölburkar — som vi vet bidrar
mycket till nedskräpningen och dessutom
är farliga för både djur och människor
— har utredningen inte vågat ta
steget fullt ut och föreslå att de skall
förbjudas. Visserligen säger utredningen
att vägverket nu skall hålla vägrenar
och mark nära väg fria från skräp
och det är där engångsglas och ölburkar
ofta hamnar, men det är ändå betänkligt
att man är så försiktig.

Men om det är så att man inte vågar
förbjuda engångsglasen måste man ta
andra radikala grepp. Man kan t. ex.
tillse att det blir en skyldighet för kommunerna
att ordna med sophämtning
för hela kommunen och inte bara i tätbebyggda
områden. Behovet därav är
mycket större än det varit tidigare. Vi
lever på ett helt annat sätt än förr. .lag
återkommer till förpackningsmaterialen,
som blivit annorlunda. Länge hämtade
konsumenten sin mjölk i en flaska.
Vi fortsatte med att hämta mjölken i
ett returglas, som inte skräpade ner. Nu
har vi tetraförpackningen, som är
skrymmande och svår att förstöra. För
flera år sedan köpte vi kaffe i en tunn
papperspåse, som var lätt att undanskaffa.
I dag köper vi kaffe i en plåtburk.
Tidigare hade människorna en
vedpanna där de kunde elda upp förpackningsmaterial
som de ville bli av
med — de hade kanske t. o. m. en vedspis.
Men i dag har vi andra metoder
för uppvärmning, och därmed är det

Allmänpolitisk debatt
svårare att bli av med förpackningsmaterial
och skräp.

Därför tror jag att vi på allvar måste
överväga att kommunerna består alla invånare
med en sådan service att man
kan bli av med detta skräp, så att det
inte bara hamnar i naturen, som det nu
ofta gör. Visserligen kan vi säga att så
får man inte handskas med skräpet,
men erfarenheten visar att det ändå blir
på det sättet många gånger. Jag tror
inte att det räcker med att man ordnar
soptippar där människor får lämna sitt
avfall; det måste hämtas på platsen.

Så bara några ord om boendemiljö.
Vi får en alltmer koncentrerad bebyggelse,
och därmed ökar kraven på planering
för att vi skall få en så bra miljö
som möjligt. Det är inte bara kravet på
en bra bostad som skali tillgodoses, utan
det gäller hela områdesmiljön. Det är
lika angeläget atl vi har tillgång till god
service, till utrymmen för olika aktiviteter,
att det t. ex. finns skogsområden
där vi kan motionera. Motion behöver
verkligen vi människor som sitter stilla
så mycket. Därför får man inte exploatera
så hårt att vi inte har kvar andningshål.
Vi måste också betydligt mer
än nu ta reda på vad människor tycker
och tänker och hur de vill ha det. Under
planarbetets gång måste människor
få komma till tals och säga sin mening.
.lag tror att vi alla skulle ha mycket att
vinna om det kunde bli en bättre dialog
mellan tekniker och allmänhet. Det kan
te sig omständligt och besvärligt, men
det skulle säkert i längden vara mycket
värdefullt om en sådan dialog kom i
gång i större utsträckning.

Vi bar skapat ett välfärdssamhälle,
som visserligen ännu har många brister.
Just i fråga om miljön har vi försummat
mest. Människorna har fått det
bättre men är mer pressade och stressade
än tidigare. De är pressade av hård
arbetstakt, ofta på ej så miljövänliga arbetsplatser.
Likaväl som arbetsplatserna
i många fall bör förbättras, bör större
omtanke om den enskilda människan
vara vägledande vid planering av bo -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
stadsområden. Vi måste stoppa nedskräpningen
av naturen och börja återställa
det som vi till så stor del har förstört.

En miljö med god arbetsplats, ett välplanerat
bostadsområde och en natur så
fri från föroreningar som möjligt är för
mig en av de verkligt stora jämlikhetsfrågorna.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! I vänlan på »gladiatorernas»
intåg i första kammaren, som
lär äga rum den 10 januari 1970, då dels
den blivande folkpartiledaren, dels den
reelle högerledaren blir ledamöter i vår
kammare, har vi denna gång fått nöja
oss med att lyssna till de vanliga gruppledarna,
herrar Dahlén och Virgin.
Dessutom har vi ju fått stifta bekantskap
med en ny gruppledare, från centern,
som inte vill kallas borgerlig, men
som vi väl i alla fall än så länge får inrangera
bland de borgerliga i denna
kammare.

•Tåg vill inte påstå att det som företrädarna
för oppositionen sagt var på något
sätt anmärkningsvärt eller speciellt
nytt, men man frågar sig: Vad kan oppositionen
komma med i fråga om politisk
förnyelse?

En viss form av förnyelse tycks man
emellertid kunna spåra hos en företrädare
för moderata samlingspartiet. Jag
råkade för en tid sedan läsa en presentation
av den nye socialdemokratiske
partiordföranden och statsministern i
en moderat-exfremistisk tidning, som
utges i det län jag representerar och
som trycks hos ett folkpartiorgan vilket
brukar beteckna sig självt såsom etikens
och moralens förkämpe.

Den presentation som höger-, förlåt,
den moderata riksdagsmannen skrivit är
av den art, att jag inför kammaren och
för eftervärldens bedömning vill läsa
upp några avsnitt av artikeln.

»Östermalmspojken, internatskoleeleven
och kavallerilöjtnanten Olof Palme
försöker vid varje tillfälle förneka sin

bakgrund. Han fnyser åt Östermalm,
försöker ta livet av även våra moderna
internatskolor, trots att våra internationella
kontakter fordrar att vi har dessa
skolor, och han ger» — jag ber om
ursäkt men det är citat — »helt enkelt
’fan’ i försvaret. Visserligen har det alltid
varit ett snobberi hos socialdemokratiska
statsråd och riksdagsmän att
skryta med sitt fattiga och enkla ursprung.
Ibland har man en känsla av att
detta varit en förutsättning för att nå
makten, köttgrytorna och de högre inkomsterna.
Branting var, vad jag vet,
aldrig generad för sitt ursprung. PerAlbin
och Erlander kom från något så
när rätt miljö. Men Olof Palme vill förneka
genom att straffa och nonchalera.
Hur kan en människa med en sådan inställning
övertygande tala om jämlikhet.
»

Så fortsätter han litet längre fram i
artikeln:

»Att förneka sitt ursprung det är ingen
god plattform att bygga visioner på.
Nej, ärlighet vill svenska folket ha. Och
visst syns det vara ett ärligt engagemang
i Palmes förkunnelse och viljan
att uträtta något, det sugande och suggererande
röstläget och dialektiska ordvalet,
som en kvalificerad publik applåderar
2 gånger men totalt tröttnat på efter
10. Massan kommer alltid att vara
hänförd i varje fall i medgångens
stund.»

»Palme måste åtminstone försöka ge
sken av vänlighet om han skall lyckas.
Palme hälsar knappast varken på sossekamrater
eller oppositionen, bara på
den han för stunden iiar glädje av. Kylan
kan frysa ett vattenglas till is, när
han passerar. Ändå kan han i en debatt
i ett yngre auditorium höja temperaturen
till kokpunkten. Det har funnits
folkledare med samma egenskaper. Någon
har hamnat på S:t Helena.»

Och så slutar artikelförfattaren det
hela med: »Ärlighet varar längst.»

Herr talman, visst kan man i stridens
hetta förgå sig, men här är det uppenbart
fråga om en överlagd handling.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

Denna artikel har inte tillkommit utan
mycket plitande och åtskillig möda för
att söka göra den socialdemokratiske
ledaren så omänsklig som möjligt.

Jag vill rikta en allvarlig fråga till
företrädarna för det moderata partiet,
och jag skulle helst vilja ha svar från
dess gruppordförande i denna kammare
herr Virgin. För att ingen oskyldig
skall drabbas vill jag säga att den som
skrivit artikeln inte tillhör den här
kammaren, men jag tycker ändå det är
ett anständighetskrav att man bereder
de moderata en möjlighet att ta avstånd
från denna skrivning. Jag skulle alltså
vilja be någon underrätta herr Virgin
och fråga honom om inte han såsom en
betrodd medlem av sitt parti vill medverka
till att hans riksdagskollega ber
om ursäkt för förlöpningen.

Jag vill framhålla att det inte är den
socialdemokratiske ledaren som skakas
eller skadas av en sådan artikel. Han
vinner i stället sympati. Men jag tycker
att detta är något som drar ner hela
den politiska debatten. Plumpheten är
av sådant slag att man inte kan undgå
att reagera emot den heller. Det är för
övrigt ingen nybörjare i det politiska
arbetet som författat artikeln utan en
person som suttit i riksdagen ett tiotal
år och som om jag inte missminner mig
är distriktsordförande för sitt parti i
länet samt därtill stadsfullmäktigordförande
i sin hemstad.

Herr talman! Det politiska livet skiftar.
De som varit förgrundsgestalter avgår
och nya ledare träder till. Det socialdemokratiska
ledarskiftet ägde rum
inför öppen ridå och inför allt folket.
Herr Erlander avtackades för sin gedigna
insats i svenskt samhällsliv. Han
fick som efterträdare en man från den
yngre generationen.

Folkpartiets ledarskifte uppvisar en
annan karaktär — även om utspelet
skedde i anslutning till den socialdemokratiska
partikongressen och regeringsskiftet.
Men sättet för partiledarbytet
inom folkpartiet är unikt. Fn kväll smyger
sig tre män — ledande folkpartister

Allmänpolitisk debatt
— in på residenset, eller var det möjligen
stadshotellet i Växjö, talar med
Konungens befallningshavande i länet
och ber honom komma och överta ledningen
för det slitna och hårt betryckta
folkpartiet. Sedan ordnas den ena
presskonferensen efter den andra, innan
hövdingen av Kronoberg svarar:
Mina herrar, svaret är ja!

Herr Helén tycks emellertid redan
från början betrakta sin blivande syssla
som partiledare med en viss bävan. På
annat sätt kan man knappast tolka hans
ovillighet att lämna landshövdingeämbetet
och bostaden i Växjö, över valet
1970 sitter han kvar som partiledare.
Sedan får vi se hur det går. Herr Helén
har i alla händelser garderat sig för
att kunna återgå till tjänsten som
kungens förtroendeman, om inte trenden
vänder för folkpartiet. Det är inte
alla förunnat att ha en sådan form av
arbetslöshetsförsäkring!

Herr Helén har också bekymmer redan
från början. Herr Gahrton har anmält
att han inte på något sätt vill ha
ett samarbete med de moderata. Men så
mycket är väl uppenbart att om borgerligheten
skulle ha någon chans att regera,
så kan det aldrig ske utan att det
moderata partiet är med.

Efter ledarskiftet i folkpartiet blir det
fyra H-män som leder oppositionen —
herrar Hedlund, Helén och Holmberg
på den borgerliga sidan och herr Hermansson
på den kommunistiska kanten,
tre musketörer och en revolutionär. Vi
avvaktar med intresse deras agerande
i fortsättningen. Att de söker komma
regeringen till livs är ganska naturligt,
men det väsentliga i vad de kommer att
framlägga är deras politiks innehåll.
Ingen begär att de i höst skall komma
med några klarläggande besked. Men
det finns anledning att kräva att oppositionen
inför 1970 års viktiga val lägger
fram klara alternativ till regeringens
politik.

Man kan knappast säga att det varit
fråga om reella alternativ tidigare, och
jag kan inte förstå att oppositionens,

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
jag vill säga, klåfingrighet att söka ändra
en eller annan detalj i en proposition
skulle vara något verkligt alternativ
till den socialdemokratiska politiken.
Jag tror inte på det sättet att driva
opposition, utan i stället måste det vara
de stora direkta skiljelinjerna som skall
dras fram. Det finns ju ingen anledning
att bara krypa så nära den socialdemokratiska
politiken som möjligt. Vi har
naturligtvis inget emot att de borgerliga
partierna förstår att vi för en klok och
skicklig politik, men någon skiljelinje
får ni väl försöka leta upp.

Ungefär på samma sätt är det med de
önskelistor som centerpartiet har lagt
fram. De är i det fallet oöverträffade.
Herr Ohlin kan väl i dag faktiskt rodna
över hur blygsam han var med överhuden
på den tid han satt som ledare
för folkpartiet, när han nu ser hur herr
Hedlund och hans parti kommer dragande
med överbud på 10 miljarder kronor
utan att ange någon som helst täckning.
Men herr Hedlund och hans parti
tänker kanske göra som folkpartiet och
det moderata samlingspartiet i Stockholm,
nämligen realisera de kommunala
tillgångarna och föra över dem till ett
bolag för att på det sättet klara skatten.
För all del, men den metoden påminner
mig om något slag av Ebberöds bank.

Herr Stefanson klagade i sitt anförande
över bankernas kreditstopp och att
de inte ville ge några krediter åt företagarna.
Men vad skall man då säga om
hans partivän i Stockholm, borgarrådet
Per-Olof Hanson, som genom sin
.skattepolitik försöker konkurrera på
lånemarknaden där företagen finns. Det
måste vara en fullständigt orimlig tanke.
En folkpartist kan naturligtvis inte
stå här och klaga på kreditrestriktionerna,
medan en annan för en politik
som direkt konkurrerar med bankernas
möjligheter att lämna krediter.

Dagens Nyheter hoppades mellan raderna
i dag att finansministern och
riksbankschefen skulle se till att Stockholm
inte fick agera på detta sätt. Det
finns väl all anledning för dessa båda

att uppmärksamma vad som har skett.
Hur skulle det bli om alla svenska kommuner
gjorde på liknande sätt? De hamnade
ju i fullständigt orimliga positioner.

Herr talman! Årets viktiga politiska
händelse i vårt land var utan tvekan
den socialdemokratiska partikongressen,
som drog upp riktlinjerna för partiets
politik inför 1970-talet.

Som en röd tråd genom kongressens
arbete gick strävan att skapa ökad jämlikhet.
Även om vi kan notera en betydande
stegring av levnadsstandarden
för hela vårt folk så finns det uppenbarligen
mycket att göra innan vi kan
anse allt välordnat.

Det intressanta i detta sammanhang
är att det är socialdemokratin — regeringspartiet
sedan 37 år tillbaka — som
går till angrepp mot de kvarvarande
orättvisorna. Vi nöjer oss inte med vad
partiet mäktat åstadkomma utan vi vil!
göra mera i utjämnande syfte i fortsättningen.
Vi räknar med att 1970-talets
politik ännu mera markant kommer att
sträva efter att söka leda samhällsutvecklingen
i en utjämnande riktning.

Den jämlikhetsrapport som kongressen
fick motta gav riktlinjerna för hur
detta arbete skall bedrivas. Det gäller
bl. a. lönepolitiken, där inkomstskillnaderna
mellan olika grupper måste
minska och där de tunga, hårda och
smutsiga jobben måste värderas högre
än i dag. Den utbildningsexplosion vi i
dag upplever kommer också att i ganska
rask takt medverka till en inkomstutjämning
inom vissa yrken. Vad man
inte kan uppnå genom löneförhandlingar
och liknande måste man söka åstadkomma
genom politiska insatser.

Den skattepolitik, vars huvuddrag
skisserades av finansministern vid
partikongressen, blir ett av de medel
som vi skall tillämpa för att söka åstadkomma
en lösning av jämlikhetsfrågorna.
Den skattelättnad som väntas för de
lägre inkomsttagarna och pensionärerna
är ett steg i rätt riktning.

Problemet för dessa grupper är emel -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

lertid inte statsskatten utan kommunalskatten,
som är betungande och som
kommer att vara det också i fortsättningen,
även om finansministern lägger
fram ett förslag som innebär en lättnad
av kommunalbeskattningen för dessa
grupper.

Landstingens och kommunernas väldiga
utveckling, där mycket görs för
sjukvården och den kommunala servicen
— inget annat land i världen kan
peka på en motsvarighet i det fallet —
innebär emellertid en större påfrestning
för de mindre inkomsttagarna än
för andra, .lag har inget recept för hur
man skall lösa dessa problem men jag
tror att man i fortsättningen inom den
kommunala sektorn i större utsträckning
än hittills måste räkna med att för
sin expansion hålla sig inom ramen för
inkomstutvecklingen i samhället.

Socialpolitiken är en annan utjämnande
faktor. Socialministerns förslag
till nya läkartaxor och hans väntade
proposition om ändrade och förbättrade
regler för förtidspensioneringen är ytterst
värdefulla inslag i den sociala politiken.

Genom närings- och arbetsmarknadspolitiken
kan också mycket uträttas ur
jämlikhetssynpunkt. Norrland måste ges
allt det stöd som vi är mäktiga för att
kunna klara sysselsättningen och behålla
största möjliga del av arbetskraften.
Vi känner alla till de svårigheter som
finns där, och att det kommer att ta tid
att lösa detta problem. Ingen behöver
emellertid tvivla på att statsmakterna
är beredda att gripa in och göra vad
som är möjligt för att åstadkomma en
god sysselsättning även inom Norrlandsregionerna.

I det sammanhanget vill jag framföra
några synpunkter på vikten och betydelsen
av att områden och regioner i
landet, som hittills klarat sig själva,
inte blir utan sin del av statliga lokaliseringar
av företag och institutioner. I
annat fall finns risk att dessa områden
kan få en negativ utveckling. Jag erinrar
om vad den avgångne inrikesminis -

Allmänpolitisk debatt
tern skrev i statsverkspropositionen,
nämligen att staten skall medverka till
skapandet av nya slagkraftiga regioner
på olika håll i landet, som kan vara
lämpliga konkurrensområden till storstadsregionerna.
Det får naturligtvis
inte bara stanna vid ett värdefullt stycke
i nådiga luntan, utan det måste också
bli levande verklighet att placera ut
statliga företag i olika delar av landet.

Herr Wallmark var inne på frågan om
socialdemokratins radikalisering. Han
citerade, som han sade själv, »fritt ur
jämlikhetsrapporten». Visst var det ett
fritt citat! Det var så pass fritt att man
inte kände igen rapportens innebörd,
när man lyssnade till herr Wallmark.
Han sade att det står i jämlikhetsrapporten
att socialdemokratin skall gå in
för en totalsocialisering. Jämlikhetsrapporten
är offentlig, det finns möjlighet
att studera den. Jag vill barn be herr
Wallmark: Läs vad som står där och
kom inte med några fria fantasier.

Herr talman! Till sist bara några ord
om en annan jämlikhetsfråga: pensionsfrågan.
Det råder väl ingen tvekan om
att vi i vårt land inom en ganska snar
framtid kan uppnå en sänkt pensionsålder.
Vi måste då vara på det klara med
att detta får vägas mot andra önskemål
i samhället, bl. a. en löneförbättring för
de lågavlönade grupperna, liksom även
mot eventuellt bättre pensioner för dem
som redan är över 67 år. Det beslut som
fattats om att bereda äldre människor,
som inte kan få sysselsättning, en pension
från staten på 800 kronor i månaden
är också ett steg i rätt riktning.

En lägre pensionsålder för vissa yrkesgrupper
med tungt arbete är en mera
angelägen sak än en allmän sänkning av
pensionsåldern. En uppgörelse som träffats
i det avseendet mellan arbetsgivarparten
och Gruvindustriarbetareförbundet
visar vägen. Man har nämligen genom
en avtalsuppgörelse kunnat enas
om att sänka pensionsåldern för de arbetare
som har tungt arbete under jord.
Detta kan tjäna som mönster för hur
man på lagstiftningens väg skall angri -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt
pa det problemet och ge andra grupper
med tungt och hårt arbete möjlighet till
en tidigare pension.

I väntan på de ekonomiska möjligheterna
att genomföra en sänkt pensionsålder
för alla är detta en betydligt radikalare
väg än de yviga pensionslöften
som centern utfärdar — pensionslöften
utan täckning.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har av herr Göran
Karlsson blivit uppmanad att ta avstånd
från vad en partikollega i andra kammaren
har skrivit i en tidning om herr
Palme. Detta förefaller mig vara en
egendomlig begäran. När det gäller en
eventuell förlöpning av en riksdagsman
brukar man väl utkräva ansvaret av honom
själv och i den kammare där han
sitter, inte av hans partikamrater i medkammaren.

Herr Göran Karlsson kunde kanske
be någon av kamraterna i andra kammaren
att ta upp detta ärende. Varför
inte be herr statsminister Palme själv!
Han har tillträde till den kammaren
också. Då kunde han kanske samtidigt
be om ursäkt för sin egen förlöpning
gentemot herr Carlshamre, moderata
samlingspartiet, i våras, som åtminstone
jag ansåg vara så uppseendeväckande
att jag skulle tro att den väl kan konkurrera
med artikeln i fråga, som jag
dock inte liar läst.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Virgin skall vara ledsen och jag tycker
inte att herr Göran Karlsson skall vara
ledsen. Jag har inte läst nidartikeln,
men möjligen kan den nye statsministern
på grund av den nå ännu större
framgång. Det brukar vara så.

Herr Göran Karlsson nämnde centern
vid några tillfällen. Han använde det
schablonuttryck som han brukar använ -

da, och han gör det på ett alldeles charmerande
sätt. Han talar om överbud.
Det är lätt att säga. I dag förstärkte han
uttrycket och talade om överbud utan
täckning. Han sade vidare att det är lätt
att krypa närmare socialdemokraterna.
Jag vill fråga herr Göran Karlsson vem
det är som kryper. Om man först säger
sig ha ett överbud från motparten och
det ett halvt eller ett år senare kommer
ett liknande regeringsförslag, vem är
det då som har krupit?

Herr Göran Karlsson talade också om
herr Ohlins vana att rodna. Jag vet inte
hur den vanan var utvecklad, men jag
vill säga att vi ofta får höra att våra förslag
är överbud. När man från socialdemokratiskt
håll lägger fram långsiktiga
och mycket kostnadskrävande förslag
— det händer ibland — kallas de vackert
för visioner. Då kan frågan uppstå:
Vad är det för skillnad?

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Virgin, jag tog upp
frågan i första kammaren, därför att jag
inte tillhör andra kammaren och kan
ställa frågan där. Med kännedom om att
herr Virgin är en allvarligt syftande
moderat politiker och med kännedom
om den gentlemannamässighet han i
vanliga fall brukar visa — det var därför
jag ställde frågan till honom — hade
jag faktiskt väntat mig att han skulle
säga ifrån hur han bedömde den här
artikeln, som han nu av mig fått tillfälle
att läsa. Jag kunde inte rikta frågan till
herr Holmberg eller till någon annan än
högerns förstakammarledare. Om en
riksdagsman begår en dumhet bör man,
oavsett i vilken kammare han sitter,
kunna ställa den frågan till en framstående
person i samma parti huruvida
denne är beredd att ta ställning för eller
emot. Jag begär ingenting mer än att
herr Virgin här stiger upp och säger att
detta är en ovanligt dum historia och
att han därför tar avstånd därifrån.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 89

Interpellation ang. enskild parts kostnader i rättegång vid fastighetsdomstol

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)

Gör herr Virgin det, kommer min respekt
för honom att bli ännu större; gör
han det inte, blir jag litet tveksam —
det vill jag gärna ha sagt.

Herr Nils-Eric Gustafsson talade om
visioner. Förlåt mig om jag säger att
centerns visioner sannerligen är varken
långsiktiga eller kortsiktiga. Centerns
politik saknar egentligen ideologi, och
utan ideologi kan man heller inte ha
några visioner av format. Är det en
vision, herr Nils-Eric Gustafsson, att
sänka pensionsåldern — all right, det
kan jag förstå. Men kom då inte och säg,
att detta kan vara praktisk politik nästa
år eller 1971, utan förklara bara vad ni
menar, när ni talar om att ni vill genomföra
en sänkt pensionsålder! Jag skulle
garna vilja veta, om det är en vision
eller praktisk politik.

Herr Nils-Eric Gustafsson säger att
det är lätt att använda ordet överbud.
Men det tycks vara ännu lättare att
åstadkomma överbud, om man bara sätter
sig ned och drar fram några tiotal
miljarder kronor som man har gjort vid
centerpartiets senaste partistämma. Det
är ju detta som är avgörande för hela
mitt resonemang om centerns överbud
som saknar täckning.

Herr VIRGIN (in) kort genmäle:

Herr talman! Med risk för att totalt
förlora herr Göran Karlssons respekt
vill jag säga att jag, när jag såg på det
papper som jag nyss fick i min hand —
och som inte var artikeln utan en ledare
där man var mycket kritisk mot artikeln
och bara citerade vissa delar av
den, vad jag kan förstå — kan konstatera
att dessa citat vid en snabb genomläsning
på intet sätt förefaller mig vara
mer äreröriga än uttalanden som ofta
görs mot min partiledare. Men om herr
Göran Karlsson har den åsikten, att en
socialdemokratisk partiledare är en
sorts övermänniska och skall behandlas
med särskild underdånighet, vill jag
anmäla motsatt mening.

kort genmäle:

I det fall, herr talman, att herr Göran
Karlsson i sak hade bemött vad jag sade,
skulle jag ha gått i svaromål. Nu avstår

jag.

Ilerr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! .lag beklagar att herr
Virgin inte har begagnat tillfället att
verkligen ta avstånd från den artikel
det här gäller.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 132, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen
(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Interpellation ang. enskild parts kostnader
i rättegång vid fastighetsdomstol

Herr NILSSON, NILS, (ep), erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Justitieminister Lennart
Geijer har förklarat att en av hans första
åtgärder blir att göra en översyn av våra
straffbestämmelser. I detta sammanhang
framhöll justitieministern — enligt
tidningsuppgift — att »miljontals
människor är i dag egentligen rättslösa.
De har inte ekonomiska resurser att
försvara sig inför domstol. De vågar
inte ta risken att processa och förlora
en massa pengar. I stället väljer de ofta
en fällande dom.»

Den av riksdagen den 28 maj i år antagna
miljöskyddslagen innehåller i 33
och 34 § § bestämmelser om hur kostnader
skall ersättas vid talan inför fastighetsdomstol.
Miljöfarlig verksamhet kan
ofta medföra betydande skadeverkning -

90 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Interpellation ang. enskild parts kostnader i rättegång vid fastighetsdomstol

ar för den enskilde. En förutsättning för
att tillstånd till sådan verksamhet inte
skall uppfattas som kränkande för den
enskilde som drabbas, är att han kan
hållas ekonomiskt skadeslös. Bestämmelserna
i 33 och 34 §§ uppfyller inte
det kravet och innebär för den enskilde
en försämring i förhållande till vad som
var gällande i vattenlagen. Lagrådet
framhöll även i sitt remissvar till propositionen
bl. a.: »Förslaget kan medföra
att en sakägare som vet att han inte
får ersättning för sina kostnader, finner
det klokast att ge upp utan att ha sina
synpunkter och krav effektivt framförda.
» Riksdagsmajoriteten avslog alla motioner
avseende en ändring i dessa avseenden.

Då den enskildes ekonomiska ställning
här blir avgörande för möjligheten
att bevaka sin rätt uppstår för de ekonomiskt
svaga just den situation som
justitieministern påtalat: »De vågar inte
ta risken att processa och förlora en
massa pengar.» I stället väljer de att finna
sig i vad som beslutas. Den jämlikhet
mellan de välsituerade och de mindre
bemedlade i fråga om att kunna bevaka
sin rätt som vattenlagen medgav
finns inte i miljöskyddslagen. Det har
blivit minskad jämlikhet i stället för
ökad.

Med stöd av det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till en sådan ändring i miljöskyddslagen
att den ekonomiskt svage får lika
goda möjligheter som den ekonomiskt
starke att få sin rätt tillgodosedd i behandling
inför fastighetsdomstol?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes en till kammaren inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen

Härmed anhåller jag om befrielse
från uppdraget som ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

Stockholm den 26 oktober 1969

Eric Carlsson

Ledamot av
första kammaren

Det antecknades, att herr Eric Carlsson
den 21 maj 1969 utsetts till ledamot
i styrelsen över riksdagsbiblioteket
för valperioden 1969—1973.

På särskilda propositioner bifölls berörda
anhållan samt beslöts att med
anledning därav val av en ledamot i
styrelsen över riksdagsbiblioteket i stället
för herr Eric Carlsson skulle i föreskriven
ordning anställas.

Herr TALMANNEN anförde:

För morgondagens sammanträde vill
jag meddela, att främst på föredragningslistan
upptages besvarandet av två
enkla frågor, varefter eventuellt den
allmänpolitiska debatten kommer att
fortsätta.

Sedan den allmänpolitiska debatten
slutförts följer arbetsplenum enligt föredragningslistan.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.04.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Allmänpolitisk debatt (Forts.)

Fortsattes den allmänpolitiska debatten.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När statsminister Palme
i nästa vecka tar emot sina nordiska
statsministerkolleger här i Stockholm
för överläggningar om Nordek
har han styrkan av en praktiskt taget
enhällig svensk opinion bakom sig, en
opinion som önskar ett positivt resultat
av förhandlingarna och som önskar en
stark svensk satsning för att nå ett sådant
resultat. Det är ingen lätt uppgift
som väntar den nye statsministern,
men den omständigheten att han inte
tidigare har deltagit i handläggningen
av Nordek-frågorna och därför inte är
på något sätt personligen bunden är
inte någon belastning utan ger honom
snarare en chans att dyrka upp låsta
positioner och finna lösningar som kan
accepteras av alla.

Finansministern berörde i sitt anförande
i förmiddags de svårigheter som
ligger i det danska jordbrukets och det
norska fiskets krav på avsättningsmöjligheter
i Sverige. Vi är alla medvetna
om dessa problem. .lag vill emellertid
upprepa vad herr Dahlén sagt tidigare
i dag här i kammaren, nämligen att det
är viktigt att man inte stirrar sig blind
på dagens svårigheter utan ser också
morgondagens möjligheter. Det tillkommer
naturligtvis danskarna och
norrmännen att göra sina egna bedömningar,
men jag kan för min del inte
undertrycka den reflexionen att den

industriella utveckling inom Norden,
för vilken Nordek kommer att skapa
förutsättningar, kommer att i alla de
nordiska länderna minska jordbrukets
och fiskets relativa betydelse. De problem
på jordbrukets och fiskets områden
som nu ter sig kontroversiella och
svårlösta i en nordisk ekonomisk union
synes därför vara åtminstone i A7iss
mån tidsbegränsade.

Finansministern berörde också de
ökade anspråk på den svenska kapitalmarknaden
som kommer att ställas genom
Nordek och summerade sin redogörelse
med konstaterandet att vi i fråga
om Nordek har att väga dessa nackdelar
mot de fördelar vi kan få. Det är
naturligtvis riktigt. Men vid den vägning
som finansministern talade om
bör man ta hänsyn inte bara till dagsläget
och de statiska elementen, utan
också beakta de dynamiska möjligheter
som Nordek inrymmer i sig själv.
Med tanke på de svårigheter, som onekligen
är förenade med skapandet av en
nordisk tullunion och som Nordek-förliandlingarna
gett bevis på, är det naturligt
att många ställer frågan, om vi
egentligen behöver en tullunion i Norden,
när alla de nordiska länderna -—
utom ännu så länge Island — är med i
EFTA. Genom det gemensamma medlemskapet
i EFTA har ju industritullarna
avvecklats mellan de nordiska länderna.
Tullavvecklingen har lett till en
kraftig ökning av den nordiska samhandeln.
Inte minst har Danmark och
Norge, tvärtemot alla förutsägelser,
dragit nytta av den fria handeln med
Sverige. En allt större del av dessa länders
export går till vårt land, vilket har
bidragit till att utjämna handelsbalansen
mellan länderna. Att utvecklingen
av den nordiska samhandeln också för
Sveriges del haft stor betydelse är all -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

mänt erkänt. I takt med det ökande

varuutbytet mellan länderna liar också

det ekonomiska samarbetet i övrigt

växt sig starkare. Detta gäller såväl

inom näringslivet som på det statliga

planet.

Med tanke på vad som på detta sätt
har uppnåtts inom EFTA:s ram kan det
vara berättigat att ställa frågan, om vi
inte kan nå den förstärkning av det
ekonomiska samarbetet i Norden, som
alla med få undantag anser vara önskvärd
och nödvändig, genom att bygga
ut vår samverkan inom EFTA. Svaret
måste bli nej. Om vårt mål är en i verklig
mening gemensam marknad, en
”nordisk hemmamarknad”, krävs det
en samordning på en råd områden utöver
tull- och han delsområdet. En sådan
samordning ligger i väsentliga avseenden
utanför EFTA:s ram. För det
första är EFTA endast ett frihandelsområde
och har som sådant inbyggda
risker för snedvridning av handel och
produktion, risker som snarare ökar än
minskar allteftersom tiden går. För det
andra är möjligheterna att gå vidare
inom EFTA — ja, även möjligheterna
att bevara vad som redan har uppnåtts
— beroende av länder utanför Norden,
hos vilka vi inte alltid kan påräkna förståelse
för de problem som är speciellt
nordiska. Därför går det inte att av
EFTA göra ett verkligt integrerat marknadsområde.
Däremot finns det goda
förutsättningar för att en grupp länder
inom EFTA, vilka som de nordiska har
en stark ekonomisk intressegemenskap,
tillsammans går vidare på integrationens
väg. Ett sådant närmare samarbete
mellan en grupp medlemsstater
motverkar inte EFTA:s syfte. Tvärtom
stärker det EFTA som helhet.

De nordiska länderna är var för sig
små, men tillsammans skulle de med
sina 22 miljoner invånare i en gemensam
marknad skapa förutsättningar för
en utveckling av näringslivet i Norden,
av vars frukter alla länderna skulle bli
delaktiga. Vad industrin beträffar skulle
en sådan marknad möjliggöra en

specialisering och en produktion i
långa serier som skulle skapa internationell
konkurrensförmåga och lämna
tillräckliga resurser för forskning, utveckling
och marknadsföring. Handelspolitiskt
skulle Norden bli en makt att
räkna med, i världshandeln passerad
endast av EEC, USA, Storbritannien,
Canada och Japan.

Organisationen av ett ekonomiskt
samarbete mellan en grupp länder är
inte en angelägenhet som berör endast
dem själva, utan den är också av den
största betydelse för ländernas förhållande
till omvärlden. Det är därvid av
utomordentlig, för att inte säga avgörande,
betydelse att det nordiska samarbetet
byggs upp kring en tullunion.
Jag ber att här få citera några rader ur
kommerskollegiets yttrande över den
nordiska ämbetsmannakommitténs julirapport:
”En nordisk tullunion kommer
att av omvärlden betraktas som ett
tecken på att det utökade samarbetet
ges varaktighet och stabilitet. Tullunionen
kommer att göra andra samarbetsåtaganden
mellan de nordiska länderna
naturliga och legitimera dem internationellt
sett. Tullunionen och den
handelspolitiska sammanhållningen,
som den kräver ocli själv är uttryck
för, blir medel för att vinna ökad styrka
i kommande internationella förhandlingar
och då det gäller att i skilda
sammanhang främja nordiska handelspolitiska
och kommersiella intressen.
” Så långt kommerskollegiet.

Riktlinjerna för arbetet att skapa en
nordisk tullunion drogs upp vid statsministrarnas
möte i Köpenhamn i april
1968. Utgångspunkten för en gemensam
nordisk yttre tulltaxa skulle vara vägda
genomsnitt av de fyra ländernas tullsatser.
Hänsyn skulle emellertid tas till
önskvärdheten av att fastställa de nordiska
tullsatserna vid EEC:s nivå eller
så nära den som möjligt.

Man kan naturligtvis tycka att den av
statsministrarna anbefallda medeltullmetoden
lämnar obeaktade de dynamiska
möjligheter som en helt integre -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 3:

rad nordisk marknad inrymmer, och
att arbetet på en nordisk tulltaxa i stället
borde utgå från de produktions- och
konkurrensförutsättningar som föreligger
i de enskilda länderna och i Norden
som helhet och från den näringspolitik
som länderna måste ena sig
om. Med tanke på den tid som sådana
undersökningar och överväganden
skulle kräva tvingas man konstatera att
den valda arbetsmetoden, med vägda
genomsnitt och anpassning så långt
möjligt till EEC-tullarna, är den ur
praktisk synpunkt enda möjliga, om
man vill nå ett snabbt resultat. De skilda
förhållandena inom näringslivet i
de olika länderna och de olika uppfattningarna
om tullpolitiken har uppenbarligen
skapat svårigheter att på alla
punkter följa de angivna riktlinjerna.
I åtskilliga fall har man måst kompromissa
mellan de skilda meningarna,
och det framlagda förslaget till en nordisk
tulltaxa framstår därför i stora
stycken som en ren förhandlingsprodukt.

För Sveriges del innebär den föreslagna
tulltaxan en mera protektionistisk
inriktning än tidigare. Den nuvarande
svenska tulltaxan vilar på ett frihahdelsvänligt
betraktelsesätt, vilket
kommer till uttryck i ett genomgående
lågt tullskydd, som är jämnt fördelat
mellan olika produktionsgrenar och
tillverkningsstadier. Visserligen har
Kennedyförhandlingarna brutit denna
jämnhet på en rad områden, men tulltaxans
frihandelsvänliga karaktär är
dock i huvudsak orubbad. I de andra
nordiska länderna är tulltaxorna generellt
sett mer protektionistiskt utformade,
med större variationer mellan olika
varuområden och oftast ett högre tullkydd
för slutstadiet i tillverkningen.
Med dessa olikheter i tullstrukturen
måste en gemensam tulltaxa, där tullsatserna
fastställes som medeltal mellan
de olika medlemsstaternas tidigare
tullnivåer, i princip få en protektionistisk
prägel. Till detta kommer att de
avsteg från medeltalsmetoden som

Allmänpolitisk debatt

gjorts i regel har inneburit tullhöjningar.

Den gemensamma tulltaxan beräknas
innebära en genomsnittlig höjning av
den allmänna tullnivån i Sverige med
ungefär två procentenheter. Relativt
sett är detta en rätt betydande höjning.
Den är emellertid mycket ojämnt fördelad.
Vissa branscher får en avsevärd
förstärkning av sitt nettotullskydd.
Detta gäller framför allt livsmedelssektorn.
Också för textil, konfektion och
skor höjs nettotullskyddet betydligt. Likaså
blir det höjningar för vissa verkstadsprodukter,
lädervaror och pappersvaror.
Särskilt anmärkningsvärda
är höjningarna för kylskåp, tvättmaskiner,
radio- och TV-mottagare och andra
liknande kapitalvaror.

Man kan förstå att en tullhöjning är
välkommen för vissa industribranscher,
där importtrycket som följd av
speciella konkurrensförhållanden har
blivit alltmer besvärande. Samtidigt
måste man emellertid vara klar över att
den kan vara en Döbelnsmedicin i så
måtto, att en framtida EEC-anslutning
kan komma att leda till mycket stora
påfrestningar för de branscher som genom
Nordek får ett höjt tullskydd i förhållande
till EEC-staterna. Till helhetsbilden
hör också att de svenska industrier,
som får ett höjt tullskydd, kommer
i ett sämre konkurrensläge än nu
i de nordiska länder, där tullarna på
deras produkter sänks.

Iätt särskilt kapitel utgör de s. k. tullsuspensionerna,
som finansministern
berörde i sitt anförande. De innebär
rätt för de olika länderna att suspendera
de nordiska tullsatserna för sin
import av vissa varor från länder utanför
unionen och för dessa varor tillämpa
nationella tullar som de själva fastställer.
Krav på sådana tullsuspensioner
har i avsevärd omfattning framförts
av Danmark, Finland och Norge.
Kraven gäller för svensk industri så väsentliga
områden som organiska kemikalier,
plastråvaror, regenererade textilfibrer,
halvfabrikat av järn och stål

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

och maskiner. Tullsuspensionerna är
inte tidsbegränsade, men det har förutsatts
att behovet av dem skall omprövas
efter ett visst antal år.

Tullsuspensionerna påverkar svensk
industri på två sätt. För det första går
man miste om fördelen av en utökad
marknad med enhetliga yttertullar på
varuområden, som är av stor betydelse
för den kemiska industrin, järnbruken
och verkstadsindustrin. För det andra
har man kvar de risker för snedvridning
som är förenade med de skilda
tullnivåerna inom frihandelsområdet,
eftersom tullsuspensionerna konserverar
olikheterna i den yttre tullmuren.
Därtill kommer administrativt krångel
med ursprungsbevisning. 1 själva verket
urholkar de icke tidsbegränsade
tullsuspensionerna den gemensamma
tulltaxan på ett betänkligt sätt. Man
kan med ett sådant inslag i tullsystemet
knappast tala om en tullunion i vedertagen
mening, utan det är riktigare att
tala om ett frihandelsområde med i
viss utsträckning harmoniserade tullar.

Från svensk sida har man vid ämbetsmannaförhandlingarna
accepterat
de föreslagna tullsatserna i den nordiska
tulltaxan endast under förutsättning
att frågan om tullsuspensionerna ges
en från svensk synpunkt tillfredsställande
lösning. Detta innebär i första
hand ett krav på att tullsuspensionerna
görs tidsbegränsade. De får därigenom
karaktär av övergångsbestämmelser.
Det är all anledning att stryka under
det berättigade i det svenska kravet.
Rätt till varaktiga nationella tullsuspensioner
är i princip oförenliga med
en tullunion. Det är därför i hög grad
önskvärt att de nationella tullsuspensionerna
ersättes med tidsbegränsade
övergångsanordningar. På den punkten
delar jag helt den uppfattning som finansministern
gav uttryck åt i sitt anförande
här i kammaren tidigare i dag.

En överenskommelse om en nordisk
tullunion är inte en angelägenhet enbart
för de nordiska länderna, utan

den bar — som finansministern mycket
kort antydde — också internationella
aspekter. De nordiska länderna är
alla anslutna till det internationella
tull- och handelsavtalet, GATT, och ett
mycket stort antal tullsatser i deras
tulltaxor är bundna genom överenskommelser
som träffats inom GATT.
GATT tillåter tullunioner och frihandelsområden.
Villkoret för att en tullunion
skall godkännas är dock, att den
omfattar i stort sett all handel mellan
de deltagande länderna och att dessa
tillämpar i stort sett samma tullar och
handelsregleringar gentemot länder
utanför tullunionen. Vidare ställer
GATT som villkor för bildande av en
tullunion att den allmänna belastningen
av tullar och andra handelsregleringar
inte får öka.

Man vet i dagens läge inte mycket
om hur den nordiska tullunionen kommer
att uppfattas inom GATT. Vad
först beträffar kravet på att tullunionen
skall omfatta hela eller praktiskt
taget hela varuområdet behöver det
inte i och för sig ha någon avgörande
betydelse att jordbruksprodukterna
lämnas utanför. Detsamma gäller ju
inom EFTA. Vad beträffar kravet på
att unionsländerna skall tillämpa samma
tullar gentemot utomstående länder
kan man vänta sig att invändningar
kommer att resas mot de icke tidsbegränsade
tullsuspensionerna. Detta bör
vara ett starkt skäl att avstå från tullsuspensionerna
och ersätta dem med
tidsbegränsade övergångsanordningar.

De nya tullarna innebär höjningar
och brytning av tullkoncessioner i Sverige
och för vissa varor i Danmark.
Norge och Finland sänker däremot till
övervägande del sina tullar. Huruvida
man inom GATT kommer att godta dessa
tullsänkningar som kompensation
för tullhöjningar i Sverige och Danmark
är svårt att veta. Under alla förhållanden
får man räkna med att dessa
frågor kommer att bli föremål för förhandlingar
inom GATT och att man då

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

från olika håll kommer att ställa krav
på sänkningar av vissa tullar i den nordiska
tulltaxan.

Till sist, herr talman, några ord om
sambandet mellan Nordek och EEC. Vi
vet och måste realistiskt inse betydelsen
av att det i Danmark och Norge
finns de som sätter en EEC-anslutning
före en nordisk tullunion. De anser sig
ha anledning att se optimistiskt på
möjligheterna för en utvidning av EEC
inom en nära framtid. Det kan vara
svårt, rent objektivt sett, att dela denna
optimism, men ett faktum är att den
finns och påverkar bedömningarna av
Nordek. Men här inverkar också en
annan sak. Man menar på vissa håll i
Danmark och Norge, att det kan vara
en belastning för dessa länder att vid
kommande förhandlingar om inträde i
EEC vara bundna i en tullunion med
Sverige och Finland, vilkas anslutning
till EEC av kända skäl måste förenas
med vissa förbehåll.

I Sverige är praktiskt taget alla som
yttrar sig i frågan eniga om att denna
bedömning är felaktig. Sverige är genom
sin ekonomiska styrka det ur
EEC:s synpunkt mest intressanta av de
nordiska länderna, och det ligger
knappast i EEC:s intresse att vägra oss
medlemskap på grund av vår neutralitetspolitik.
Någon har uttryckt det så,
att den svenska neutralitetspolitiken
och de förbehåll som den nödvändiggör
kommer att vålla mindre svårigheter
vid förhandlingar med EEC än det
danska jordbruket och det norska fisket.
Vad Finland beträffar kan det inte
vara något intresse för EEC att ekonomiskt
isolera Finland eller ställa krav
som skulle försämra Finlands relationer
till dess granne i öster.

Enligt denna bedömning har Sverige
och Finland väl så stora möjlighetei
som Danmark och Norge att göra upp
med EEC då den frågan blir aktuell.
Det finns därför ingen anledning att
för den sakens skull säga nej till Nordek
eller ställa planerna på framtiden.
Snarare kommer det att stärka de nor -

Allmänpolitisk debatt
diska ländernas utsikter att komma
med i EEC om de nu beslutar om Nordek.
Norden är EEC:s största kund näst
efter USA. Det är med tanke därpå alldeles
självklart att Nordens länder,
sammanknutna i en fast gemenskap,
kommer att ha mycket lättare att ordna
sitt förhållande till EEC än de enskilda
länderna var för sig. Därför bör
Nordek gå före EEC.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta upp vad som kan betecknas som
de stora politiska frågorna i dagens debatt.
Jag tänker varken tala om vad
som hände på den socialdemokratiska
partikongressen eller om hur eu del uttalanden
skall tolkas som gjordes där.
Jag skall inte beröra de efter kongressen
så aktuella utrikespolitiska frågorna,
som dagens debatt rört sig mycket
om. Inte heller har jag tänkt göra några
kommentarer till regeringsskiftet — eller
rättare sagt skiftet på statsministerposten.

För min del får det räcka med att beröra
den naturkatastrof som inträffade
i södra och västra Sverige i slutet av
september månad.

Denna våldsamma septemberstorm
gick fram över ett mycket stort område.
I vårt land, som brukar vara förskonat
från naturkatastrofer, har med
stor sannolikhet aldrig förekommit en
sådan förödelse som efter denna våldsamma
storm. Genom denna katastrof
blev det klarlagt att vårt moderna samhälle
är mycket sårbart. Man kan vara
förvånad över att taken på så många
skolbyggnader och andra offentliga
byggnader, industribyggnader, egnahem
och andra bostadsbyggnader med
en enda gång fick vingar och gav sig
ut på flykt i naturen. Det var främst
nyuppförda byggnader som i detta
sammanhang råkade illa ut. Kan det
verkligen vara så att de som bygger
och har ansvaret för de byggnader som
uppförs glömmer bort hållfastheten i

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt
byggnadens konstruktion? Det tycks
vara så att det finns byggnadsbestämmelser
som skall tillämpas men att
kontrollen här liar uteblivit. Man kan
här liksom i många fler sammanhang
fråga: Vad tjänar det till att det finns
utformade bestämmelser och föreskrifter
om det inte finns någon kontroll
över hur bestämmelserna tillämpas?

Vi har i det stora och svårt stormhärjade
området fått klarhet i att
främst televerket har svag beredskap
när det gäller att få telefonledningarna
att fungera igen. Visst var det ute i
bygderna många el- och telefonledningar
som blev nedslagna och raserade.
Elströmsledningarna blev rätt snart
reparerade. Det kanske finns något undantag,
men i regel var strömavbrotten
avhjälpta efter två tre djfgn även ute i
skogsbygden. Där var det många strömabonnenter
som gick ut i skog och
mark och tillsammans med elverkets
egen arbetskraft röjde bort kullfallna
träd — och den elektriska strömmen
kunde fungera igen.

Den lokala distributionen av elektrisk
ström sköts i många fall av små
företag, och de behärskade katastrofsituationen
på ett helt annat sätt än televerket.
Det har dröjt alltför lång tid
innan telefonledningarna kommit i
funktion efter stormen. När stormkatastrofen
var över, uttalades från televerket
att det nog skulle ta tre veckor innan
alla ledningarna var reparerade.
När de tre veckorna hade gått och man
frågade när telefonen skulle fungera
igen, fick man till svar: Vi kan inte
ange någon tid, det kan dröja flera månader
ännu. Den senaste uppgift jag
sett är att man hoppas att alla telefonledningar
skall vara klara före julhelgen.
Men ingen vet. Dessa förhoppningar
kan lätt flyttas framåt i tiden. Det
måste vara allvarliga fel och brister i
televerkets beredskap när det gäller att
återställa ordningen igen sedan man
fått telefonledningar sönderslagna.

Arbetet med att röja bort träd som
fallit ned över ledningarna kan säkert

bygdens eget folk vara med om att utföra.
Motorsågar finns nu allmänt ute
på gårdarna i skogsbygderna, och man
tycker att det skulle vara ganska lätt
att ha en organisation bland bygdens
folk som fick rycka ut vid sådana här
tillfällen. Detta slag av arbetskraft kunde
kanske också utföra en hel del annat
arbete för att reparera telenätet än
bara bortröjning av nedfallna träd.

Det finns även anledning att kraftigt
understryka att ingenting är viktigare
än att det hos televerket finns en arbetsledning
som verkligen tillser att
det utförs ett väl planlagt och effektivt
arbete.

Även om det är besvärligt i tusentals
familjer, som i många fall bor långt
borta i avlägset liggande bygder, att
vara utan elektrisk ström några dagar
och utan telefonförbindelser i månader
och även om stora industriföretag genom
driftstopp fick vidkännas miljonförluster,
är det verkligt stora bekymmer
som stormkatastrofen förorsakade
utan tvekan de stora mängderna med
stormfälld skog. Den stormfällda skogen
kommer för skogsägarna att leda
till mycket stora ekonomiska förluster.

Något som också bör uppmärksammas
är att viktiga strövområden i närheten
av större tätorter har inte bara
från natursynpunkt blivit förstörda utan
i många fall riskfyllda för allmänheten
att besöka, och det är ytterst ovisst
när uppröjning kan ske i dessa områden.

I Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning
kunde den 15 oktober läsas
följande under rubriken ”Stormfälld
skog får ruttna ned”:

”Stora delar av den skog som septemberstormen
över västkusten knäckte
får ruttna ned. Det finns inga pengar
för röjning av de viktigaste strövområdena
som Härskogen, Hindås m. fl.
platser. Hängande dinglande träd gör
strövområdena livsfarliga. Bilvägar,
promenad- och gångstigar ligger fortfarande
spärrade av stora omkuilblåsta
träd. Skogsägarna anser det inte eko -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

nomiskt lönsamt att röja och avverka
den nedblåsta skogen utan låter den
ruttna, vilket kommer att ta flera decennier.
”

Det har varit svårt att få ett grepp
om vad den stormfällda och sönderbrutna
skogen rör sig om i miljoner kubikmeter.
De senast gjorda beräkningarna
visar att i hela det stormskadade
området skulle det röra sig om 10 miljoner
kubikmeter. Av detta kommer 4
miljoner kubikmeter på södra delen av
Älvsborgs län. Värdet av den nedfallna
skogen har beräknats till minst 500
miljoner kronor, och skogsägarna får
göra förluster på minst 100 miljoner.
Säkert blir dessa siffror större när allt
blir klarlagt.

Men oberoende av hur stora kvantiteter
skog som stormen förstörde, antingen
det är 10, 12 eller 15 miljoner
kubikmeter, är det fullständigt klart att
det i bygden inte finns tillräckligt med
arbetskraft för detta mycket svåra och
omfattande uppröjningsarbete som
måste ske så snart som möjligt.

Här räknas med, sedan olika institutioner
och organisationer på skogens
och arbetskraftens område har haft
överläggningar, att det behövs för
skogsarbete hela vintern bara i södra
delen av Älvsborgs län tillföras från
annat håll 1 000 skogsarbetare. Från
Hallands län har uttalats ett liknande
behov, 1 000 extra skogsarbetare.

Men ingen vet om detta uppröjningsarbete
kan ske under hela vintern. Ett
kraftigt snöfall kan på många håll nästan
omöjliggöra arbetet. Därför är det
angeläget att tillgången på arbetskraft
blir sådan att uppröjningsarbetet kan
bli utfört i början av vinterperioden.

Det är inte bara de enskilda skogsägarna
som har mycket stora bekymmer
med uppröjningsarbetet. Även domänverket
har fått sin del av den
stormfällda skogen och behöver tillskott
av arbetskraft utifrån.

Det allra viktigaste är inte att man
samlas till det ena sammanträdet efter
det andra, att man skaffar flygmaski 7

Första kammarens protokoll 1969. Nr 33

Allmänpolitisk debatt
ner och från dessa fotograferar de
stormfällda områdena. Det allra viktigaste
är att man sätter till alla krafter
för att få fram tillräckligt med arbetskraft
i katastrofområdet. Talet om att
det skall komma arbetskraft från Norrland,
Finland och Norge måste bli
verklighet och inte bara tomma ord.

Som jag redan sagt kommer de enskilda
skogsägarna oberoende av vilka
åtgärder myndigheterna än vidtar att
få vidkännas mycket betydande förluster.
Det finns de som kanske förlorat
ända upp till 80 eller 90 procent av sitt
skogsbestånd. Här finns det ingen möjlighet
att hävda den uppfattningen att
det allmänna skall svara för alla de
kostnader och förluster som skogsägarna
får vidkännas. Men i den nödsituation
som här råder bör det vara statens
uppgift att försöka skaffa fram
tillräckligt med arbetskraft och även
svara för de extraordinära kostnader
som uppstår för att man skall få tillräckligt
med arbetskraft för uppröjningsarbetet.

Ingen skall förundra sig över att
många skogsägare känner en stark oro
inför denna situation. Det måste verkligen
bli tillgång till arbetskraft, så att
den skog som naturen själv avverkat
blir uppröjd före våren och sommaren.
När det gäller uppgifter i en nödsituation
som den enskilde inte kan klara är
det, herr talman, fullt berättigat och
angeläget att det allmänna tar sig an
dessa uppgifter.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Hur framtidens samhälle
skall se ut och hur det skall avvägas
i olika sammanhang har ju varit föremål
för debatt här i dag. Men det är
inte bara regering och riksdag som har
i sin hand att bestämma hur det framtida
samhället kommer att utformas.
Även kommunernas och länens resurser
påverkar mycket starkt möjligheterna
att skapa ett välordnat samhälle.

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Ser vi till de offentliga utgifterna, så
svarar kommuner och landsting redan
nu för en större del härav än vad staten
gör, och allt pekar på en ytterligare
kommunal expansion under de närmaste
åren. Den snabba tillväxten av den
kommunala verksamheten ställer kommunernas
ekonomi på hårda prov. Det
gäller både primärkommuner och landsting.

Kostnadskurvan stiger brant. Skolväsendet
drar stora kostnader, likaså
bostäder och tillhörande samhällsservice,
för att inte tala om sjukvården och
socialvård av olika slag. Framtidsperspektivet
blir inte ljusare av att möjligheterna
till rationaliseringar inom
dessa områden är ytterst begränsade.
För landstingen uppgår t. ex. i dag sjukvårdskostnaderna
till omkring 80 procent
av de samlade utgifterna. Det är
säkert möjligt att spara en del genom
att organisera verksamheten på ett mera
rationellt sätt, men man kommer aldrig
ifrån att i sjukvården den mänskliga
insatsen alltid är den avgörande och
att man inte i någon större utsträckning
kan reducera kostnaderna utan
att det går ut över den vårdsökande
allmänheten. Följden blir att kostnadsstegringen
är mycket svår att hindra.
De höjda personalkostnaderna slår hårt
igenom i landstingens budget.

Kommunernas och landstingens
trångmål beror ju också på den kraftiga
överflyttningen och övervältringen
av kostnader från staten till kommunerna.
Kommunerna har inte alls blivit
gottgjorda i den takt som staten ålagt
dem nya uppgifter. Kommunernas helt
fria åtaganden utgör numera inte mer
än omkring 15 procent av kommunernas
samlade utgifter. Själv tycker jag
att det skulle vara självklart att staten
skulle hjälpa till med finansieringen
när man ålägger kommunerna en ny
uppgift. Som vi väl känner till är det
emellertid inte så. Kommunerna har i
betydande utsträckning själva fått skaffa
fram medel till reformer som beslutats
av regering och riksdag och som

kommuner och kommunmedlemmar inte
alls kunnat påverka.

Kostnadsövervältringen har haft betydande
konsekvenser även från skattepolitisk
synpunkt. Den har drabbat
kommuner med svag ekonomisk bärkraft
hårdast. Det är väl numera också
välkänt, hoppas jag, att denna utveckling
för med sig en övervältring av skattebördan
på de lägre inkomsttagarna.
De senaste årens stora reformer på t. ex.
skolans område har till en betydande
del fått betalas av de lägsta inkomsttagarna.
Skattebetalarna i kommunerna
har fått känning av kostnadsöverflyttningarna
från staten till kommunerna
genom att de stora utgiftsstegringarna
tvingat nästan alla kommuner
utan undantag att höja sin utdebitering
med mycket korta mellanrum. I år
överstiger den genomsnittliga sammanlagda
utdebiteringen till primärkommuner
och landsting för första gången
20 kronor. Vi vet redan nu att 1970 torde
den sammanlagda kommunala utdebiteringen
bli ännu högre.

Vi har länge ansett att 20 kronor skulle
vara tak för den kommunala utdebiteringen,
men nu har detta tak höjts.
Vi tror nu att man måste gå upp till 25
kronor. Även detta nya tak kommer
snart att överskridas, om inte särskilda
åtgärder vidtas. Med nuvarande trend
blir den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
omkring 30 kronor redan
före år 1980.

Jag tycker inte att det är någon överdrift
att säga, att statsmakterna har tagit
för lätt på denna utveckling. Visserligen
gick riksdagen i våras med på
att utreda möjligheterna för en ytterligare
skatteutjämning. Men någon sådan
utredning har ännu inte blivit tillsatt.
Risker finns uppenbarligen också
för att dessa synpunkter icke blir beaktade
i det skattepaket som finansministern
kommer att lägga fram nästa
år. Man hänvisar från regeringspartiet
ofta till den pågående kommunreformen.
Men den löser inte de ekonomiska
problemen. Man skapar ingen rik

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

kommun genom att slå ihop två eller
fler fattiga kommuner till en. Och det
är just detta som sker i många fall.

På landstingssidan ser man med oro
på den framtida utvecklingen. Kostnadsövervältringen
på kommunerna inverkar
otvivelaktigt också negativt på
den kommunala självstyrelsen. Kommunernas
självständiga beskattningsrätt
är en väsentlig tillgång ur självstyrelsesynpunkt,
men den förlorar i betydelse
om statsmakterna intecknar varje
möjlig inkomstökning för kommunerna
genom att lägga flera uppgifter på dem
utan att lämna motsvarande kompensation.

Kommunblocksreformen kommer,
som vi ofta framhållit från centerpartiets
sida, också att ställa demokratin
inför många problem. Man bör visserligen
inte bortse ifrån att de nya kommunerna
i vissa avseenden kan få en
friare ställning än de gamla. Större
kommuner bör t. ex. ha möjligheter att
hävda sin självständighet gentemot
statsmakterna förhållandevis bättre än
vad de små har kunnat göra. Det stora
problemet är medborgarnas minskade
möjligheter att delta i de kommunala
bestyren och delta i debatten om kommunproblemen.
Den mindre kommunen
har fördelar framför den större genom
att den i högre grad stimulerar den enskilde
kommuninvånaren att följa det
kommunala livet. I den stora kommunen
blir förhållandevis få kommunmedlemmar
engagerade i kommunstyret,
och avståndet mellan de enskilda
medborgarna och de kommunala organen
blir ganska stort.

När kommunreformen nu är ett faktum,
gäller det att ägna dessa problem
ail tillbörlig uppmärksamhet. En viktig
uppgift är att öka förutsättningarna
för de politiska partierna att utöka
och bredda sin information i olika kommunala
frågor. Ur den synpunkten måste
man med tillfredsställelse hälsa regeringens
förslag om att kommunerna
nu får rätt att ge de politiska partierna
ekonomiska bidrag till sin kommu 7f

Första kammarens protokoll 1969. Nr 33

Allmänpolitisk debatt
nala information. Själv skulle jag dock
gärna önskat att kommunerna själva
fått bestämma fördelningsgrunderna för
detta partistöd.

Det medborgerliga inflytandet på frågor
av politisk karaktär är emellertid
sämst på det regionala planet. För egen
del hoppas jag fortfarande att det skall
kunna rättas till genom att man lägger
länsdemokratiutredningens principförslag
till grund för en kommande länsförvaltningsreform.
Det medborgarinflytande
som nu finns i landstingen
skulle då kunna breddas till att gälla
också andra för samhällsutvecklingen
ytterst betydelsefulla beslut som fattas
på regional nivå. Därvid tänker jag naturligtvis
inte minst på den allmänna
samhällsplaneringen. Vi vet att utvecklingen
där snabbt kommer att driva
fram en starkt ökad aktivitet. Inte
minst brådskar det att vi bestämmer
oss för bl. a. hur vi skall disponera våra
kustområden för olika ändamål. Det
vore naturligtvis groteskt om detta kunde
avgöras utan att medborgarrepresentanter
fick ta del i besluten.

Statsminister Palme har i en utfrågning
nyligen förklarat att han inte anser
det vara aktuellt just nu med någon
genomgripande reform av länsindelningen
men däremot uttalat att behovet
av samarbete kan tillfredsställas
genom samråd över länsgränserna. Det
ligger mycket i detta, men samtidigt
får man vara på sin vakt mot att det
inte blir ett samråd bara på tjänstemannaplanet.
Risken för att det blir så
finns onekligen med nuvarande organisation
för länsförvaltningen. Ännu
olyckligare skulle det vara, om det utbildades
något slags överorgan till länsstyrelserna
för vissa regioner — man
kan ju tänka sig fyra regionala planeringsinstitut
här i landet. I så fall kan
man befara att det folkliga inflytandet
helt skulle utestängas från de reella
besluten i de viktiga frågor som rör
regionplaneringen och som många gånger
har genomgripande betydelse för hela
landsdelar. En sådan ordning skulle

100

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt
sannolikt också snabbt leda till en mycket
stark centralisering av viktiga planeringsfunktioner.
Som bekant arbetar
även riksplaneringen i stor utsträckning
utan insyn och utan medborgerligt
direkt inflytande. Med några få överorgan
till de nuvarande länsorganen skulle
det naturligtvis vara mycket enkelt
att via riksplaneringen skapa en central
styrning av allt vad planeringsväsen
heter.

Det är som sagt min förhoppning att
utvecklingen inte skall ta den riktningen.
Kanske kan det förhållandet att
kommunfrågorna nu har fått ett eget
departement leda till att de här problemen
ägnas större uppmärksamhet än
hittills från statsmakternas sida. Under
alla förhållanden är ju tendensen just
nu, att utvecklingen går mot en starkare
centralisering. Maktfördelningen
är sådan i samhället att de lokala instansernas
möjligheter att besluta i för
dem betydelsefulla frågor är mycket
begränsade. Vill man bryta trenden erbjuder
såvitt jag kan förstå länsdemokratiutredningens
förslag ett alternativ.
Jag hoppas att det alternativet kommer
att prövas seriöst av civilministern
men också av regeringen när nu remissbehandlingen
i stort sett är avslutad.

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att mycket kort beröra jordbrukets
situation just nu, bl. a. av den anledningen
att jag representerar ett län som
svarar för ungefär 10 procent av den
samlade lantbruksproduktionen. Jag vet
mycket väl att man har träffat överenskommelser,
som regeringen alltid
kan åberopa, även i en svår situation
för jordbrukarna.

Det är inte bara Skaraborgs län som
i år har drabbats av en mycket svår
sommar då produktionsfaktorn vatten
har uteblivit och därmed försatt många
enskilda företagare i en mycket bekymmersam
situation. Vi kan nu bara vädja
— jag vill välja den formen i dag -—
till regeringen att försöka sträcka sin
generositet så pass långt att hjälp kan

ges i sådana fall där den enskilde sitter
verkligen svårt till.

Jag har många exempel från mitt eget
län, där det inte bara har varit torkan
utan även stormen som försatt enskilda
företagare i denna bekymmersamma
situation. Jag känner till en företagare
som hade hälften av sin skörd
stående på rot när stormen kom, och
han fick praktiskt taget allt uttröskat
av naturens krafter. Jag väljer vädjandets
form till regeringen. Försök att
se på detta så storsint som det är möjligt.
Låt det också bli ett exempel på
verklighetsnära politik, detta som vi så
gärna vill samlas omkring: solidaritet
med alla i vårt samhälle.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag griper nu till orda
på grund av den kritik som även i denna
kammare har riktats emot mig för
det tal som jag höll vid SAP-kongressen
för någon tid sedan. Jag vill understryka
att det inte beror på någon sidovördnad
att jag inte befann mig i kammaren,
när denna kritik levererades,
alldenstund jag dels hade tre interpellationer
att besvara i medkammaren
och dels i varje fall i ett av de inledningsanföranden
som där hölls av partiledarna
utsattes för en hel rad kritiska
anmärkningar.

Jag har inte de exakta formuleringarna
av vad som här tidigare sagts, men
eftersom kritiken efter vad jag kan förstå
i stort sett rör sig inom samma
område som den som levererades i medkammaren,
tvingas jag nu att upprepa
en del av de argument som jag där
framförde.

Jag vill då ännu en gång understryka
att regeringen vid en råd tillfällen
såväl i år som i fjol har redogjort i

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

101

riksdagen för sin inställning i frågorna
om biståndet till Vietnam. Redan den 3
maj 1968 lämnade dåvarande statsministern
ett besked i andra kammaren
om regeringens insatser och planer för
hjälp till detta land. Han sade bland
annat: ”Den svenska regeringen har
på olika sätt engagerat sig för att
efter måttet av vårt lands förmåga medverka
till en bättre framtid för Vietnams
folk. Under de senaste åren har
vid flera tillfällen statliga medel ställts
till Svenska röda korsets förfogande för
humanitär hjälp till både Sydvietnam,
Nordvietnam och Nationella befrielsefronten.
” Vidare sade statsministern:
”Åtgärder har vidtagits för att undersöka
möjligheterna att utöka de svenska
humanitära insatserna i Vietnam.”

Statsministern sade vidare: ”Sin positiva
inställning har regeringen framhållit
i propositionen angående en långtidsplan
för det statliga utvecklingsbiståndet
genom att deklarera att vårt
land, då kriget upphör, bör vara berett
att effektivt bistå Vietnams folk i dess
återuppbyggnadsarbete.”

Jag kan, herr talman, vidare hänvisa
till mitt svar den 14 november 1968
på en enkel fråga i andra kammaren,
där jag erinrade om Sveriges deltagande
i ett nordiskt samarbete i avsikt att
finna en lämplig biståndsform för Vietnams
återuppbyggnad efter krigets slut,
till mitt svar den 22 januari 1969 på
en interpellation i första kammaren,
där jag talade om det fortsatta arbetet
på förberedelser för efterkrigsbiståndet
till Vietnam, till mitt svar på en enkel
fråga i andra kammaren den 6 mars
1969, till regeringsanförandet i riksdagens
utrikesdebatt den 26 mars 1969
och till mitt eget anförande i u-hjälpsdebatten
i riksdagen den 21 maj.

Dessa uttalanden har inneburit en
klar offentlig redovisning av regeringens
inställning i frågorna om biståndet
till Vietnam. Mot bakgrunden av denna
öppna redovisning lämnade jag i
mitt anförande vid SAP-kongressen beskedet
att ramen för det planerade bi -

Allmänpolitisk debatt

ståndet till Nordvietnam rörde sig om
över 200 miljoner kronor under en treårsperiod.
Det enda nya i detta besked
var angivandet av siffrorna.

Den förvirring som detta besked av
allt att döma gav upphov till på sina
håll sades bl. a. bero på att oklarhet
rådde om när biståndet och krediterna
skulle börja att utgå och i vilken form
de skulle utgå. Någon oklarhet om regeringens
avsikter i detta hänseende
hade aldrig behövt uppstå om man hade
följt regeringens uttalanden i riksdagen
i denna fråga. I samtliga de uttalanden
som jag nyss har omnämnt finns
klara uppgifter om villkoren för biståndets
insättande och klara distinktioner
mellan humanitär hjälp och återuppbyggnadshjälp.

I riksdagens u-hjälpsdebatt den 21
maj i år upprepade jag denna distinktion.
Jag citerar: ”Kriget i Sydvietnam
är ännu inte slut och dessförinnan är
det nästan omöjligt att planera” — jag
sade planera — ”för det framtida återuppbyggnadsarbetet.
Man kan lämna
humanitär hjälp och det har Sverige
även gjort.” Jag tilläde vidare: ”Men
vi har redan nu vissa erfarenheter beträffande
förhållandena i Nordvietnam,
där bombningarna har upphört.” Det
är ett viktigt tillägg, ty det innebär att
vi redan nu kan börja planera för återuppbyggnadsbiståndet
till Nordvietnam,
men det innebär ingalunda att återuppbyggnadsbiståndet
omedelbart kan utgå I

alla regeringens uttalanden i riksdagen
återkommer den tydliga skiljelinjen
mellan omedelbart humanitärt
bistånd och återuppbyggnadsbistånd efter
krigets slut. I dessa uttalanden kallas
återuppbyggnadsbiståndet allt som
oftast för efterkrigsbistånd. Tydligare
kan man väl knappast uttrycka det.

Samma skiljelinje återkommer i mitt
anförande vid SAP-kongressen. I inledningen
till avsnittet om biståndspolitiken
ställer jag en retorisk fråga av följande
lydelse: ”Vad kan nu en liten
stat som Sverige göra för att påverka

102

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt
utvecklingen i dessa konflikthärdar?”
”Konflikthärdar” syftar på Vietnam,
Mellersta Östern, södra Afrika och Nigeria.
Som svar nämner jag två möjligheter.
Den första uttrycker jag så
här: ”Vi kan lämna humanitär hjälp”
—• det påstås att jag inte skulle ha
nämnt ordet humanitär hjälp i mitt
SAP-anförande -— ”till offren för olika
konflikter. Sådant bistånd kan utgå
medan en konflikt ännu pågår. Vi
har hittills erbjudit och lämnat drygt
20 miljoner kronor i bistånd till Vietnam.
”

Den andra möjligheten uttrycker jag
så här: ”Biståndet kan också ges en
långsiktig inriktning och syftar till att
hjälpa folk som drabbats särskilt hårt
av krigiska konflikter. Det vietnamesiska
folkets lidanden har gjort ett djupt
och outplånligt intryck på oss alla. Jag
är övertygad om att regeringen har en
stark folkopinion bakom sig när den
nu planerar bistånd och krediter på
över 200 miljoner kronor till Nordvietnam
att utgå under tre år.” Detta är regeringens
linje i biståndspolitiken.

Humanitärt bistånd har redan utgått
och kan fortsätta att utgå oberoende
av huruvida kriget har upphört eller
ej. Vad beträffar återuppbyggnadsbiståndet
är tidpunkten för dess igångsättande
beroende på åtskilliga faktorer.
Den enda tidpunkt som vi än så
länge exakt kan ange är den dag då
medel finns tillgängliga under förutsättning
av riksdagens godkännande,
nämligen den 1 juli 1970.

Herr talman! Varje uppmärksam
lyssnare och läsare av mitt tal på partikongressen
kunde följaktligen konstatera
att jag gjorde skillnad mellan humanitär
hjälp, som kan utgå medan
konflikt ännu pågår, och ett mera långsiktigt
bistånd. Om jag velat vara ännu
mera pedagogisk — det skall jag erkänna
— hade jag naturligtvis kunnat
tillägga att det långsiktiga biståndet sålunda
inte är avsett att utgå medan
Vietnamkonflikten pågår, men i sak
hade jag ju redan markerat det i det

först citerade avsnittet. Vad man kan
anklaga mig för på denna punkt är att
jag inte fann det nödvändigt att formulera
samma tanke i två omgångar.

Nu har man sagt att jag borde ha
kommit med en utförlig bruksanvisning
redan i talet, men i så fall kunde
precis samma kritik riktas mot en
rad andra avsnitt. Jag redovisade t. ex.
inte för de många komplicerade problem
som sammanhänger med vår hjälp
till offren för inbördeskriget i Nigeria.
Min ambition var att inom ett begränsat
tidsutrymme ge en översikt av en
råd internationella problem som kunde
antas intressera kongressdeltagarna.
Jag har ibland kritiserats för att hålla
alltför långa utrikespolitiska utläggningar,
men när jag medvetet söker ge
en sammanfattning av internationella
problem, är man inte heller nöjd.

De som önskade ytterligare detaljupplysningar
fick kort efter talet tillfälle
att ställa frågor direkt till mig.
När man besvarar sådana frågor, utgår
man gärna ifrån att de frågande
har bakgrunden klar för sig, att de känner
till riksdagens ställningstaganden,
regeringens uttalanden och de överläggningar
som förekommit om nordiska
biståndsinsatser i Vietnam. Man
uppfattade på sina håll emellertid de
planerade insatserna som något alldeles
nytt och oberoende av nordiska biståndsinsatser.
Detta var givetvis inte
fallet. Men, herr talman, det finns i
mänskliga relationer oändliga möjligheter
till missförstånd. Däremot finns
det begränsade möjligheter att förutse
eller förebygga dem.

I bistån dsgivningen finns, som alla
vet, en hel rad etapper, från de första
principbesluten till de definitiva leveranserna
och betalningsutfallet i budgeten.
Tidsplaner kan förskjutas, och
den omständigheten att medel finns tillgängliga
i ett års budget behöver inte
innebära att medlen kommer till praktisk
nytta under samma budgetår. Jag
har i andra sammanhang hänvisat till
den långa tid som erfarenhetsmässigt

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

103

krävs för planering av mera långsiktiga
och omfattande biståndsinsatser.
En annan svårighet är att uttalanden
om ”bistånd efter krigets slut”, ”efter
fientligheternas upphörande”, ”sedan
stridshandlingarna” i stort sett
upphört o. s. v. inte alltid kan knytas till
en bestämd tidpunkt. I åtskilliga konflikthärdar
i vår värld kan man fråga
sig om det råder krig eller fred, och det
brukar vara svårt att tala om en bestämd
dag när freden inträder. Det har
inte förekommit några krigsförklaringar
i detta krig, och det är inte heller
säkert att vi får uppleva ett fredsavtal.
När det gäller läget i Nordvietnam förefaller
det i varje fall klart att stridshandlingarna
inom landet tills vidare
har upphört. Detta har ökat våra möjligheter
att mera konkret planera —
jag säger än en gång planera — vårt
bistånd, och det har också gett oss bättre
förutsättningar att precisera en biståndsinsats.

Här har jag talat om återuppbyggnadsöelen
av det planerade biståndet.
Vad beträffar det humanitära biståndet
har ju sådant redan utgått och
kommer att fortsätta att utgå. Skulle
kriget dra långt ut på tiden kommer
våra ökade resurser i allt större utsträckning
att kunna tas i anspråk för
humanitära ändamål. En kraftig ökning
av biståndet till Vietnam kommer
sålunda under alla förhållanden
att genomföras, och jag hoppas att det
inte finns någon representant för de olika
partierna som har något att invända
mot denna min förmodan och detta
mitt påstående.

Klart är att kritiska röster höjdes i
pressen och annorstädes efter mitt kongressframträdande.
Det är inte i och för
sig märkligt och tillhör för övrigt en
politikers normala upplevelser. Hur är
det den ryske författaren Majakovskij
säger? Han säger: ”Den som frivilligt
ställt sig i kampens led har människan
ingen misskund med.” Jag hoppas nu
att det inte skall betraktas som en oneutral
handling att jag citerar en rysk för -

Allmänpolitisk debatt
fattare. Det märkliga är emellertid snarare
att så pass många borgerliga tidningar
inte tycktes vara i behov av
kompletterande upplysningar att börja
med. Tvärtom förekom uttryck för uppskattning
både i folkpartistisk och centerpartistisk
press. På sina håll menade
man rent av — det gällde i varje
fall en folkpartistisk tidning — att jag
lovat för litet. Att missnöje främst kom
till uttryck hos de moderata och dem
närstående tidningar är enligt mitt förmenande
helt i naturens ordning.

Mitt tal hölls den 30 september. Den
2 oktober framträdde herr Holmberg
och kritiserade vad jag hade sagt om
hjälpen till återuppbyggnaden av det
krigshärjade Vietnam. Den 7 oktober
gav herr Wedén uttryck för sina bekymmer
i Dagens Nyheter. Det var alltså
när det började komma uppgifter om
tänkbara amerikanska repressalieåtgärder
som de borgerliga partiledarna fann
sig föranlåtna att rycka ut. De första
meddelandena härom kom faktiskt den
2 oktober, samma dag som herr Holmberg
trädde fram på arenan med sin,
kritik.

Jag vill lika litet som någon annan
förneka att det är angeläget att undvika
missförstånd om svensk politik i
andra länder, men det är en aning olustigt,
måste jag säga, att angrepp mot
regeringen så lätt utlöses när någon
rynkar ögonbrynen i Förenta staterna.
Kritiken hade faktiskt inte kommit
förrän så var fallet.

Nu har herr Virgin enligt uppgift som
jag har fått gjort gällande att de kompletterande
upplysningar som jag lämnade
i Dagens Nyheter den 8 oktober
skulle innebära ett slags reträtt från
den hållning som jag intog på kongressen.
Jag skulle sålunda enligt honom
ha ändrat åsikt inom loppet av en vecka,
sedan uppgifterna om amerikanska
reaktioner fått spridning. Ja, det
är verkligen ett sätt att vända på steken
som är överraskande. I så fall skulle
jag också ha ändrat åsikt mellan vårriksdagens
avslutning och partikongres -

104

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

sen. Vid vårriksdagen hävdade jag'' nämligen
just de synpunkter på humanitärt
bistånd under kriget och bistånd
till återuppbyggnad efter kriget som
återkom i mitt inlägg i Dagens Nyheter.

Nej, herr Virgin, det är inte fråga
om åsiktsän dringar, däremot att förutsättningar
nu inträtt för planeringen av
bistånd till återuppbyggnad. I riksdagen
talade jag om planering. Vid partikongressen
talade jag om planering.
I artikeln i Dagens Nyheter talade jag
om planering. Det handlade hela tiden
om denna sak.

Ibland — och det har väl också skett
här — framföres synpunkter och meningar
som sätter frågan om hjälp till
Vietnam i samband med neutralitetspolitiken.
Från visst håll hävdas att vi
handlade i strid med grundsatserna för
denna politik genom hjälp som ges och
som planeras. Från annat håll hör vi
påståenden om att neutraliteten över
huvud ingenting har att göra med hjälpfrågan.

. Till dessa olika kritiker skulle jag
vilja säga, som jag också hade tillfälle
att framhålla på partikongressen, att
det för Sverige är ett livsintresse att
den internationella samlevnaden regleras
av vissa rättsnormer och att dessa
faktiskt iakttas av staterna i deras
praktiska handlande. Vår förhoppning
om en framtida fredlig värld knyter
sig i själva verket ytterst till möjligheten
att bygga upp en internationell
freds- och rättsordning. I det arbetet
har Sverige ständigt varit starkt engagerat.

Visst är det riktigt att folkrättens
innebörd ofta är omstridd och att dess
regler gång på gång trampas under fotterna
av både stora och små stater,
men någon tvekan kan inte finnas om
att vi själva i alla sammanhang vill följa
de folkrättsliga regler som kan vara
tillämpliga. Någon tvekan kan inte heller
finnas om vår avsikt att därutöver
i alla sammanhang ta hänsyn till vad

den av oss själva beslutade och tolkade
neutralitetspolitiken kräver av oss.
Vi får inte heller handla på ett sådant
sätt att det ger anledning till feltolkningar
beträffande vår fasta föresats
att hålla oss utanför krigiska konflikter.

Bedömningen av vilka begränsningar
vi ur folkrättslig synpunkt har att ålägga
oss själva i samband med Vietnamkonflikten
kompliceras något dels av
att kriget i Vietnam i viss mån är ett
inbördeskrig, dels av att delade meningar
kan råda om i vilken utsträckning
neutralitetsrättens traditionella
begränsningar i avseende på lån och
krediter till krigförande är tillämpliga
på just utvecklingsbistånd. Hur man än
bedömer dessa komplicerade faktorer
måste försiktigheten bjuda till återhållsamhet
så länge krig pågår.

Invändningar kan emellertid inte ur
några synpunkter riktas, enligt mitt förmenande,
mot humanitär hjälp. När det
gäller en av staten finansierad hjälp
av återuppbyggnadskaraktär — jag talar
naturligtvis inte nu om vanlig handel
— har vi ålagt oss begränsningar.
Man kan utgå ifrån å ena sidan att en
planering av efterkrigshjälpen i samråd
med Nordvietnams regering, med
vilken vi har diplomatiska förbindelser,
är fullt möjlig, å andra sidan att biståndsleveranser
för återuppbyggnadsändamål
inte bör inledas förrän det
krig som landet deltar i har upphört.
När vi hänvisar till vad neutraliteten
och folkrätten kräver av oss är det inte
uttryck för bekvämlighet och passivitet.
I mitt kongresstal fann jag också
anledning att understryka ”att vi måste
anpassa vårt handlande gentemot
förtryckta folk till vad folkrätten tilllåter
oss och vårt samvete kräver av
oss”.

Inom den givna ramen bör vi göra
insatser med stöd av en engagerad och
upplyst opinion. Herr talman! Det är
just vad vi försöker göra gentemot Vietnam.

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

105

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman!! Utrikesminister Nilsson
har använt många ord i andra kammaren
och relativt många ord i denna
kammare i dag. Hade han vid rätt tidpunkt
använt några få ord hade denna
debatt varit onödig. Herr Sträng sade
bara i förbigående, med anledning av
den kritik som herr Virgin och jag hade
riktat mot utrikesministerns uppträdande,
att en olycka kan hända. Jag
hade en känsla av att man hörde Salvekvicks
berömda slogan: En olycka
händer så lätt. Men där framhålls att
det går så lätt och snabbt att klara
av en olycka. Det har vi alltså inte gjort
i det här fallet.

Jag skall försöka vaska fram en enda
central frågeställning ur allt det som
utrikesministern sagt. Det är nämligen
en fråga som vi inte har fått svar på.
Om man går ut ifrån att utrikesministern
menade det han sade i riksdagen i
maj och det han nu säger i kammaren
i dag, nämligen att återuppbyggnaden
i Nordvietnam inte skulle ske förrän
kriget är slut, då undrar man: Varför
skyndade sig inte den svenske utrikesministern
att offentliggöra denna ståndpunkt?
Varför var det inte det första
han tänkte på i detta sammanhang?
År det inte en utrikesministers skyldighet
att se till att den svenska utrikespolitiken
inte på väsentliga punkter
missuppfattas i utlandet? Detta
måste ju vara en huvuduppgift för en
utrikesminister, eller hur? Oavsett vilken
dag någon svensk politiker påpekar
att det här verkligen finns anledning
att ställa frågor måste ju en utrikesministers
uppgift vara att bedöma om
det i utlandet på en för svensk utrikespolitik
väsentlig punkt har uppstått
ett missförstånd. Det gick ju så långt
att man ställde frågan: Har Sverige
övergett sin neutrala utrikespolitik?

Min fråga är då: Varför rättade inte
utrikesminister Nilsson till detta
missförstånd som uppstod i USA och en
hel del andra länder förrän i en artikel
i Dagens Nyheter den 8 oktober,

Allmänpolitisk debatt
när talet hölls den 30 september? Då
hade verkligen det ofördelaktiga intrycket
fått slå rot riktigt ordentligt. Det
dröjde ju inte till in i oktober innan
utrikesministern fick reda på att man
i USA tyckte att detta var konstigt. Som
svar till en socialdemokratisk ledamot
i utrikesutskottet meddelade den svenska
ambassadören i Washington, när vi
var där, att han redan samma dag ringde
två gånger för att försöka få ett klarläggande.
Han trodde att det behövdes.
Den svenske utrikesministern tyckte
tydligen inte att det behövdes. Resultatet
blev alltså detta missförstånd.

Nu menar utrikesministern att USAopinionen
och den opinion som finns i
andra länder inte har fattat vad det är
fråga om. Men var det då verkligen
nödvändigt att vänta till den 8 oktober
och skriva en artikel innan t. ex.
den svenska ambassaden i Washington,
FN-delegationen i New York och svenska
informationsbyrån i New York kunde
få besked? Skulle de inte, om saken
var så enkel, ha kunnat få detta
besked samma dag som man begrep att
det här fanns något missförstånd? Var
det nödvändigt att situationen skulle bli
så besvärlig att, när utrikesutskottet var
där, Arne Geijer som ordförande fick
säga i ett uttalande till den svenska
pressen: ”Vår resa blev litet annorlunda
än vi hade tänkt oss. Jag har ju blivit
deltidsanställd i den svenska informationsbyrån
för att försöka lägga
till rätta.” Var det nödvändigt att vänta
så länge? Detta är, herr utrikesminister,
en oerhört central fråga. Hade
nämligen klarläggandet skett inom låt
oss säga 24 timmar sedan man fått
besked om att det här var någon mystisk
sak, hade situationen varit en helt
annan. Lägg märke till att jag inte diskuterar
vad herr Nilsson sade på kongressen.
Jag talar inte om politikern i
första hand, utan jag talar om vad en
utrikesminister skall göra när det gäller
att värna svenska intressen. Om den
första kompletteringen från utrikesdepartementet
inte bara hade varit att

106

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt
Sverige nu betraktar striderna i Nordvietnam
som avslutade utan kompletteringen
inom några timmar hade varit
att återuppbyggnaden i Nordvietnam
inte kan starta förrän kriget i Vietnam
är slut ■—- just det uttryck som
statsutskottet använt ■—• då hade väl
den här debatten inte förekommit alls.
Min fråga är: Varför begrep icke den
svenske utrikesministern vad hans plikt
var? Varför väntade han så länge?

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag i debatten tidigare i dag har kritiserat
utrikesminister Torsten Nilsson.
Jag har inte bara kritiserat den oskicklighet
som skapade USA-indignationen,
utan jag har också kritiserat att avsikten
uppenbarligen var att skapa oklarhet
för att behaga kongressen.

Herr Nilsson har själv sagt: ”Att det
skulle bli en amerikansk reaktion hade
jag förutsett” — provokationen var alltså
avsiktlig. Herr Nilsson kan väl inte
mena att utrikespolitik till skillnad mot
all annan politik inte skall dömas efter
sina resultat? Var det regeringens
avsikt att göra utrikespolitiska utspel
som var så provokativa och så stridande
mot vad neutraliteten kräver, att
man fick den väldiga reaktion som blev
fallet? Var det inte avsikten, så var
det mer än lovligt oskickligt och valhänt
skött.

Man kan ju aldrig i utrikespolitik
bara försöka följa folkets röst eller vad
man tror kan vara folkets röst. Ingen
ansvarig utrikesledning kan göra på
det sättet. Den måste utnyttja sina informationer,
som ju dessutom ofta är
av hemlig art, och sitt omdöme till att
fullgöra vad som är självklart i en stat
som vill vara neutral: den måste i sin
officiella utrikespolitik -—- och det är
den vi talar om — visa en måttfullhet
och balans. Det är sådan måttfullhet
och balans vi har saknat från regeringens
sida.

Vad har herr Nilsson för övrigt för

anledning att tro att svenska folkets
flertal skulle vilja skärpa motsättningarna
till USA? Statsminister Palme sade
i sin intervju i televisionen att
svenska folket inte är antiamerikanskt.
Att några fanatiker kräver utspel mot
USA är verkligen inget skäl för en sådan
politik.

Jag ställde förut i dag en fråga, jag
kanske kan få svar på den nu, och jag
skall be att få upprepa den. Jag frågade
om regeringen kommer att vidhålla
sin deklarerade avsikt att själv bestämma
innehållet i den humanitära hjälpen
till Nordvietnam och att ge den
direkt till Nordvietnams regering även
om det skulle innebära risk för brytning
av handelsförbindelserna med
USA.

Jag kan sluta med att påpeka att herr
Geijer hade fullt arbete i USA med att
förklara att Sverige tänker stå kvar vid
sin neutralitetspolitik. Det är ganska
uppseendeväckande att detta skall behöva
hålla på att förklaras, och jag vågar
inte ens säga om han lyckades övertyga
dem han talade med. Det vet ingen
i dag ännu. Var det också meningen
att det skulle bli ett sådant resultat
av regeringens utrikespolitik?

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Min allmänna uppfattning
om värdet av samstämmighet i
den svenska utrikespolitiken leder mig
fram till att jag avstår från deltagande
i något gräl i denna fråga. Däremot
vill jag å centergruppens vägnar
göra en mycket kort deklaration.

Kritiken mot den amerikanska Vietnampolitiken
är en realitet i vårt land
som vi inte kan bortse ifrån. Neutraliteten
betyder naturligtvis inte att svenska
medborgare eller den svenska regeringen
skulle behöva avhålla sig från
att ge uttryck åt en sådan uppfattning.
Såväl den allmänna opinionen som regeringen
har under årens lopp reagerat,
inte bara i detta fall utan också i

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

107

många andra fall. Officiellt har vi t. ex.
tagit ställning mot både diktaturen i
Grekland, Sydafrikas kolonialpolitik,
den portugisiska kolonialpolitiken och
Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien.
Händelseutvecklingen i samband med
utrikesministerns offentliggörande av
hjälpprogrammet till Nordvietnam visar
dock hur viktigt det är att vi i sådana
fall kan ge medborgarna i berörda
länder en korrekt information. Man får
naturligtvis alltid räkna med att stater
som vi på ett eller annat sätt kritiserar
blir irriterade och att irritationen
i något fall blir stark. Därför bör
man också ha rätt att kräva att regeringen
klargör för andra länder vilka
mål vi ställer upp för vår utrikespolitik
och att detta sker på ett mera tillfredsställande
sätt än vad som skett i det
nu aktuella fallet.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Dahlén gjorde gällande
att om jag vid rätt tidpunkt hade
fällt några ord, så skulle denna situation
inte behövt uppstå. Vad var det
som jag i själva verket gjorde i mitt
kongresstal? Jag måste återkomma till
detta, ty vad jag har sagt vid kongressen
är av avgörande betydelse. Jag upprepar
att jag sade: ”Vi kan lämna humanitär
hjälp till offren för olika konflikter.
Sådant bistånd kan utgå även
medan en konflikt pågår. Vi har hittills
erbjudit och lämnat drygt 20 miljoner
kronor i bistånd till Vietnam.”
Jag tog därefter upp den andra sidan
av saken då jag sade: Biståndet kan
också ges en långsiktig inriktning och
syfta till att hjälpa folk som drabbats
särskilt hårt av krigiska konflikter. Sedan
tillkännagav jag regeringens avsikt
att i riksdagen framlägga ett förslag
om bistånd på 200 miljoner kronor.

På vilket sätt skiljer sig detta från
vad utskottet tidigare sagt i samma ämne
och vilket i och för sig skall vara

Allmänpolitisk debatt

vägledande för regeringen i dess Vietnampolitik?
Utskottet redovisar även
det svenska humanitära biståndet om
10 miljoner kronor för sjukhusutrustning
och läkemedel och 10 miljoner för
konstgödning. I det sammanhanget har
man när det gäller konstgödning ingen
mening om huruvida det skall gå på
den ena eller andra vägen till Vietnam.
Om detta var samtliga representanter
i utskottet ense. Därefter erinrar utskottet
om mitt uttalande i riksdagen att
man skall försöka genomföra biståndsinsatser
”av betydelse för landets försörjning”
i såväl Nord- som Sydvietnam
så snart striderna i stort sett har
upphört.

Jag använde mig inte av denna formulering
i mitt kongressanförande. Men
sedan fortsätter utskottet och säger vidare:
”De åtgärder och uttalanden som
redovisats och som utskottet vill stödja
visar att beredvillighet och beredskap
finns både för insatser i nuvarande
läge och omfattande biståndsinsatser
och återuppbyggnad efter krigets
slut.”

Därefter fortsätter man: ”Utskottet
förväntar att Kungl. Maj :t utnyttjar de
ytterligare möjligheter som kan erbjuda
sig att genomföra biståndsinsatser
i Vietnam före stridshandlingarnas avslutande
men är inte berett att precisera
storleken av Sveriges åtaganden i
detta avseende.”

Detta har alla varit ense om. Det
har godkänts av en enhällig riksdag.

Jag ber att få understryka detta, ty
det har förvisso betydelse. Jag skulle
vilja göra gällande att utskottet i vissa
avseenden gått längre än vad jag gjorde
vid partikongressen i det att man
uttryckligen nämnt ”försörjningen”. När
man feltolkar mig på det sätt som skett
och försöker tolka allt det i ett utskottsutlåtande
som man har instämt i till
det bästa, så är det, herr talman, kanske
ett utslag av den frihet från logik som
lär vara en av mänskliga naturens mera
framträdande egenskaper och som
väl därför också har drabbat kritiker -

108

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt
na när de har kritiserat mitt kongresstal.

Då frågar herr Dahlén varför utrikesministern
inte omedelbart försökte
åstadkomma ett klarläggande när han
märkte reaktionen i amerikanska tidningar.
När det gäller vår utlandsrepresentation
i USA fanns för det första
hela bakgrundsmaterialet tillgängligt
i form av det som har uttalats i riksdagen.
Av det framgick alldeles klart
vad vi menade med humanitärt bistånd
och efterkrigsbistånd. För det andra
fick jag, herr talman, faktiskt ett intryck
av att man i Förenta staterna i
första hand reagerade mot den summa
som jag hade offentliggjort.

Jag har fått den uppgiften att herr
Dahlén tidigare här i dag lär ha sagt
att det i amerikansk TV och radio varje
timme utgick ett meddelande om att
Sverige skall skänka 40 miljoner dollar
till Nordvietnam. Vad gör man åt ett
sådant påstående? Aldrig så goda informationer,
aldrig så många förklaringar
kan motverka det intryck som
ett sådant påstående måste göra hos
allmänheten. Jag klandrar ingen. Det
är ett utslag av den rubrikkonst som
utövas, inte bara i Förenta staterna
utan praktiskt taget överallt. Mot ett
sådant lakoniskt meddelande som gick
ut i amerikansk TV och radio kan man
inte i förväg gardera sig. Man har knappast
möjligheter att därefter förta det
intryck som ett sådant meddelande skapat.
Herr Dahlén måste väl ändå erkänna
— jag ställer den frågan till
honom — att detta påstående var felaktigt.
Det stod inte i överensstämmelse
med det tal som jag hade hållit.

Utifrån de iakttagelser som gjorts på
amerikanskt håll började sedan partiledarna
sätta in kritik mot mitt anförande.
Jag skall dock göra en väsentlig
gradskillnad på den punkten mellan
herr Holmberg och herr Wedén.
Herr Holmberg gick hårt ut, utan att
ens ha läst mitt tal, medan herr Wedén
var mycket försiktig i sina uttalanden.
När sedan svensk press kritise -

rade mitt tal och vissa av oppositionsledarna
instämde, fick man, trots att
skribenterna kände till vad jag hade
sagt i mitt kongresstal, en spegelvänd
bild till Förenta staterna, då denna kritik
i sin tur upptogs i amerikansk press,
och sedan gav eko hemma och på nytt
citerades i svensk press. Det är vad som
i själva verket inträffade.

Till herr Virgin vill jag bara säga —
för att fatta mig kort — att jag tror att
han målar hin på väggen, när han säger
att Förenta staterna skulle vara berett
att bryta handelsförbindelserna
med Sverige. Med anledning av herr
Virgins direkta fråga till mig beträffande
de kanaler genom vilka vår hjälp till
Nordvietnam skall gå, vill jag understryka
att jag egentligen har att hålla
mig till vad statsutskottet i detta fall
har yttrat. Statsutskottet har dels talat
om sjukhusutrustning, som går genom
Röda korset, dels uttalat sig om tio miljoner
kronor för andra ändamål —
ändamål som ännu inte är fastställda,
därför att man från nordvietnamesisk
sida inte har givit några reaktioner på
detta erbjudande. Vårt erbjudande kommer
för resten också sedermera att bli
föremål för förhandlingar. Vad jag kan
säga är bara att det viktiga för mig är
att den humanitära hjälpen kommer
fram, och jag utgår ifrån att herr Virgin
inte har avvikit från den ståndpunkt
som moderata samlingspartiet
har hävdat vid flera tillfällen och som
bl. a. tagit sig uttryck i önskemål att
denna Vietnamhjälp skulle ligga utanför
den s. k. enprocentsramen för vårt
utvecklingsbistånd. Man har nämligen
räknat med att det skulle bli så betydande
belopp, att det allvarligt kunde
minska våra förutsättningar att lämna
hjälp till andra länder.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammarens ledamöter
märkte givetvis att utrikesministern
började tala om en del uttalanden som
inte hade missförståtts. Jag tycker att

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

109

uttalanden som inte missförståtts inte
behöver förklaras. Det är kanske sensationellt,
men det är min enkla uppfattning.
Uttalanden som har missförståtts
bör däremot förklaras.

Min fråga kvarstår: Varför skedde inte
ett omedelbart klarläggande, när det
var uppenbart att missförstånd kunde
uppstå och hade uppstått? Utrikesministern
framhärdar alltså och vill inte
ta denna fråga om sin skyldighet att
verkligen förklara svensk utrikespolitik
för utlandsopinionen på allvar, så
att vår politik inte missförstås. Den
frågan går han bara förbi. Det visar
att det tydligen ligger något mera allvarligt
bakom än vad jag hoppades att
vi skulle komma fram till i denna debatt.
Utrikesministern säger att anledningen
till att han inte lämnade något
klarläggande för utlandsbeskickningarna
var att riksdagens material
redan fanns att tillgå. Men, herr utrikesminister,
om de svenska diplomaterna
anser att det behövs mera material
för att inte missförstånd skall uppstå,
då är det utrikesministerns skyldighet
att lämna sådant material och inte vänta
åtta dagar. Frågan kvarstår: Varför
skedde inte detta klarläggande? Försöket
att flytta över ansvaret på den
svenska oppositionen för att den inte
slog larm tidigare och tillräckligt hårt,
så att utrikesministern verkligen vaknade,
behöver jag inte gå in på. Det är
utrikesministern som skall sköta dessa
saker. Att det sedan blev utrikesutskottets
ordförande, herr Arne Geijer, som
fick överta en del av den rollen i USA,
förbättrar inte utrikesministerns handlande
i detta sammanhang.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan vitsorda hur
upprörd man var inom de informationsorgan
som arbetar i Amerika för
svensk räkning över bristen på information
angående utspelet på partikon -

Allmänpolitisk debatt

gressen. Inom parentes kan jag nämna
att man sade sig ha fått föredömliga
upplysningar i ett avseende, och det
var i fråga om herr Palme. Där fanns
allt material som behövdes långt innan
partikongressen hade börjat. Men i detta
fall fanns inget material förrän långt
efter det att utspelet hade hänt.

Man blev faktiskt skakad över den
amerikanska misstänksamheten mot
uppriktigheten i den svenska neutraliteten.
I frågor och diskussioner återkom
amerikanerna ständigt till erkännandet
av Nordvietnam. Vi frågade hur
de kunde bedöma detta som en oneutral
handling. De svarade, att det i och
för sig inte skulle betraktats så, om Sverige
inte samtidigt hade dragit tillbaka
sin representation i Sydvietnam. De
ansåg att åtgärden då måste bedömas
som ensidig. Dessutom ansågs det utomordentligt
olyckligt att förbindelsen
med Sydvietnam avbrutits. En representant
där hade kunnat få många
upplysningar och skulle ha kunnat
skingra många i Sverige vanliga missförstånd.

Utrikesministern sade nyss att särskilda
regler kan tillämpas i fråga om
hjälp till Nordvietnam därför att Vietnamkonflikten
egentligen är ett inbördeskrig.
Jag vet inte om utrikesministern
har observerat vad Laos vice utrikesminister
sade i sitt inlägg i generalförsamlingen
i Förenta nationerna
för en tid sedan. Han sade ungefär så
här: Under nu mer än 20 år har nordvietnamesiska
trupper ockuperat delar
av vårt territorium och använt det
till att till andra fronter överföra män,
förråd, vapen och material. Hur kan
sådana handlingar rubriceras som annat
än flagranta territoriella kränkningar?
Så långt vice utrikesministern
i Laos. Jag förmodar att han vet vad
lian talar om. Kan man inte då om inte
förr bli betänksam angående svensk
hjälp till Nordvietnam under pågående
krig?

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Dahlén gör gällande
att jag har talat om det som inte
har inissförståtts. Hur kan han göra ett
sådant påstående? (Herr Dahlén: Utrikesministern
började att tala om det.)
Var det inte, som herr Dahlén tidigare
har sagt, mitt tal vid SAP-kongressen
som enligt hans förmenande hade missförståtts?
Det är ju precis det jag har
förklarat.

Herr Dahlén säger att man inte hade
tillräckligt bakgrundsmaterial. Vad jag
har sagt och fortfarande säger är att
mitt tal fanns tillgängligt innan jag i
Dagens Nyheter bemötte herr Wedéns
inlägg i samma tidning.

Jag är inte alldeles övertygad om att
det är just den humanitära hjälpen
som har framkallat de starkaste reaktionerna.
Nej, herr Virgin var faktiskt
inne på det, som kanske ur amerikansk
synpunkt anses vara det mest väsentliga.
Han sade att man gång efter annan
återkom till frågan om erkännandet av
Nordvietnam. Om jag fattat herr Virgin
rätt skulle det innebära att man kanske
var mera irriterad över detta ■— och
det var ju inledningen till den mera
synbara Vietnampolitik som har förts
från svensk sida. Jag har nog hört den
kritiken också. Man irriterades över att
vi tog upp diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam. Men var vi inte
överens om detta? Jag har inte hört
någon kritik från någon person — jag
skall väl undanta herr Åkerlund i denna
kammare — mot att vi tog upp diplomatiska
förbindelser med Nordvietnam.
Man ansåg från visst håll att det
inte skedde vid den alldeles rätta tidpunkten,
men i sak har jag fått det intrycket
— jag vet inte om man nu har
ändrat sig —• att vi i stort sett är ense
om denna Vietnampolitik. Men det är
antagligen, herr talman, rätt meningslöst
att fördjupa sig i dessa kontroverser
om vad man anser om vår Vietnampolitik
och om vad man anser om mitt
tal på SAP-kongressen.

Jag skulle liksom jag gjort i andra
kammaren vilja understryka vad jag
framhöll i mitt svar i Dagens Nyheter
till herr Wedén, nämligen att vi nu äntligen
tycks kunna skönja slutet på kriget
i Vietnam. Även om det inte skulle
vara slut den 1 juli 1970, skall det väl
inte behöva dröja så lång tid därefter.
Jag vill alltså inte undertrycka att jag
för första gången känner en viss, låt
vara försiktig optimism om utvecklingen
av kriget i Vietnam baserad bl. a.
på det samtal som jag har haft med för
utvecklingen betydande personer vid
mitt senaste besök i Förenta staterna.
Skälet är kanske främst att vi nu kan
se konturerna av vad jag skulle vilja
kalla en ny amerikansk politik inriktad
på att få ett slut på kriget. President
Nixon har vidtagit flera åtgärder
i sådan riktning som inte gärna kan
tydas som något annat än vad man från
administrationens sida anser vara en
ny politik.

Utvecklingen överensstämmer i så
fall med våra önskningar. I det tal jag
nyligen höll i FN fäste jag uppmärksamheten
på det amerikanska beslutet
om återdragandet av 60 000 man före
årets slut. Jag skall erkänna att jag med
förväntan ser fram mot president
Nixons aviserade tillkännagivande den
3 november. Om han går vidare på den
inslagna nedtrappningsvägen, har han
förvisso allas vår välgångsönskan. Att
dessa åtgärder inte blir resultatlösa,
tycks vi redan ha belägg för. Stridsaktiviteten
i Sydvietnam är nu osedvanligt
låg. Det saknas alltså synbarligen
inte gensvar på andra sidan.

Möjligt är, herr talman, att vad jag
nu här har sagt kommer att visa sig
vara alltför optimistiskt i historiens
ljus. Jag tar emellertid den risken. I
planeringsarbetet för vårt bistånd till
Vietnam är vår arbetshypotes att kriget
skall vara slut inom den tid som normalt
åtgår för förberedelser av hjälpinsatser
av denna natur och omfattning.
Allt vårt debatterande i dessa dagar
om tidpunkterna för biståndet till

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

Vietnam kan i så fall visa sig ha varit
onödigt. Skulle det gå så väl, har kanske
debatten haft sitt värde för att rensa
luften i fråga om biståndet — en angelägenhet
som så djupt gripit stora
grupper av det svenska folket.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag trodde verkligen att utrikesministern
hade förmåga att upptäcka
att jag i min ordväxling med honom
i kväll inte har diskuterat hans
tal i och för sig. Jag har ju gång på
gång markerat att det är de missförstånd
som hans tal åstadkom och hans
försummelse att tillrättalägga dessa som
jag vill diskutera. Även nu, för tredje
gången, smiter han undan denna frågeställning.
Jag tycker verkligen att det
är beklagligt att en svensk utrikesminister
inte vill erkänna att om han har
blivit missförstådd så är hans första
plikt att försöka lägga till rätta detta
missförstånd och inte vänta åtta dagar.
Situationen blir ju verkligt allvarlig,
när vi har en utrikesminister som inte
ens är villig att säga att han kanske inte
skötte det här riktigt bra.

Vem är det som inte gör misstag? Jag
föreställer mig i varje fail att på tu man
hand kommer herr Torsten Nilsson att
säga till vem som helst att det är klart
att man gör misstag. Emellertid har vi
ett parlamentariskt system i detta land,
och riksdagen är det forum som har
rätt att kräva ut ansvar av statsråden.
Här vägrar utrikesminister Nilsson att
ens erkänna att det finns skymten av
anledning att kritisera honom för att
han väntade åtta dagar med att lägga
till rätta missförståndet i USA, att vi
höll på att överge vår neutralitetspolitik.
Detta, herr talman, är det som är
anmärkningsvärt.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Inte heller jag har någon
som helst erinran mot den inställ -

Allmänpolitisk debatt
ning till USA som deklarerades av statsministern
i hans intervju i TV inför det
amerikanska folket. Den då redovisade
inställningen skiljer sig dock ganska
mycket från den uppfattning man fått
dessförinnan. Det var oundvikligt att få
den uppfattningen att de åtgärder som
vidtogs hade sin udd riktad direkt
mot USA.

Jag vill sluta med att ställa ett par
korta frågor: Har eller har inte Nordvietnams
ambassad fått besked om att
uppbyggnadshjälp skall lämnas först
efter krigets slut? Har eller har inte regeringen
i avtal med Nordvietnam bundit
sig för formerna för och omfattningen
av hjälp nu före krigets slut?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Beträffande möjligheten
att rätta till missförstånd ställer jag frågan:
Vilka möjligheter finns det att i
amerikansk press, TV och radio undanröja
missuppfattningar av uttalanden
som man har gjort? Den frågan har
herr Dahlén inte givit mig svar på. De
påståenden som gjordes var ju oriktiga
och stod inte i överensstämmelse med
mitt tal. Men sedan en gång nyheter och
rubriker gått ut i etern är möjligheterna
ytterligt begränsade att i TV och
radio på andra sidan Atlanten få fram
den rättelse och den hänvisning till
mitt tal som skulle ha varit önskvärd
redan från början.

Herr Dahlén kan väl ändå inte förneka
att vad som sades där borta och
som herr Dahlén så dramatiskt har
skildrat här tidigare i dag inte stod i
överensstämmelse med vad jag hade
sagt. Vad gör man då för att rätta till
felaktiga påståenden? (Inpass av herr
Dahlén: Man väntar inte en vecka.)
Jag väntade inte en vecka. Kongresstalet
fanns tillgängligt hos våra utlandsmyndigheter.
I telefon påpekade vi vad
som i själva verket var relevant i sammanhanget,
men jag har inte inflytande

112

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

över vad som kommer ut i svensk radio
och television. Långt färre möjligheter
har jag att tillrättalägga påståenden
som slungats ut i amerikansk TV eller
radio. Herr Dahlén måste väl än en
gång medge att det påstående som där
gjordes inte överensstämde med vad jag
hade sagt.

Herr Virgin ställde två frågor till
mig. På hans första fråga kan jag svara
att utgångspunkten hela tiden var att
Nordvietnams regering hade fått besked
om att utvecklingsbiståndet, dvs. återuppbyggnadsbiståndet,
skall komma att
utgå först efter krigets slut.

På herr Virgins andra fråga huruvida
några utfästelser från svensk sida har
gjorts beträffande formerna för och omfattningen
av den humanitära hjälp
som skall utgå före krigets slut vill jag
svara, att det är en sak som vi förhandlar
om. Vi har givit utfästelser om humanitärt
bistånd i överensstämmelse
med vad statsutskottet har föreslagit
och riksdagen beslutat. Vi har vidare
givit ett erbjudande utöver sjukhusutrustningen
på ytterligare 10 miljoner
kronor, som vi skall förhandla om därför
att man från vietnamesisk sida inte
tycks vara intresserad av det erbjudande
om konstgödning som vi gav i första
hand. Efter vad jag kan förstå har statsutskottet
ställt sig bakom även detta erbjudande,
då utskottet t. o. m. har
nämnt det i sitt utlåtande.

Men, herr Virgin, det kan inträffa att
ett land som befinner sig i krig — det
skall villigt medges — kan bli irriterat
också över att ett annat land ger humanitärt
bistånd till dess motståndare. Jag
kan nämna att man under de samtal
som vi hade i Washington från amerikansk
sida medgav, att man kan råka i
den situation i vilken vi befinner oss.
Amerikanerna hade gjort sådana iakttagelser
när USA gav humanitär hjälp
åt Biafra. I Lagos hade det blivit sura
reaktioner, då man där ansåg att även
humanitär hjälp egentligen var ett
handtag åt ett land som man betraktade
som en fiende.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Vid den nyligen skedda
ombildningen av regeringen har bl. a.
justitiedepartementet fått en ny chef,
statsrådet Lennart Geijer. Han har velat
markera tillträdet till sitt ämbete med
vissa uttalanden, som skulle kunna anses
vara något slags programförklaring,
men som delvis är mycket anmärkningsvärda.

Man skall som bekant inte utan vidare
lita på vad som står i tidningarna,
men då någon dementi inte avhörts
måste jag utgå från att justitieministern
fällt de yttranden som Aftonbladet har
återgivit, t. ex. att miljontals människor
i vårt land i dag egentligen är rättslösa.
Den första reflexion man gör är väl,
att det var ett dåligt betyg åt den just
tilländalupna Erlanderepoken. Har
rättslösheten uppstått under denna epok
eller är det bara så, att den socialdemokratiska
regeringen under hela denna
tid icke förmått göra något åt missförhållandena? Nåja,

fullt så dålig är nu inte situationen.
Visst har oppositionspartierna
under den gångna epoken i många fall
i samband med framlagda reformförslag
fått träda fram till rättssäkerhetens
försvar, och inte har vi alltid lyckats
få gehör för våra synpunkter. Men
trots detta är nog inte läget så mörkt
som justitieministern tecknar det, speciellt
inte på de områden som han närmast
uttalat sig om.

Det citerade uttalandet avser tydligen
brottsmålsrättskipningen. Det talas
om att personer utan pengar ofta blir
oskyldigt dömda i brist på duktiga försvarare,
medan den som har råd att anlita
en skicklig advokat kan klara sig
undan påföljder. Nu är det ju dock så
att vi sedan gammalt här i landet haft
den ordningen, att den som är tilltalad
—• eller bara misstänkt -— för ett brott
har rätt att få en offentlig försvarare
förordnad om behov härav föreligger.
Det gäller helt oberoende av vederbörandes
ekonomi. Försvararen skall vara
advokat, och i princip har vederböran -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

113

de rätt att välja vem han vill ha. I
många fall utses försvarare för den
tilltalade utan att han framställt önskan
härom. Domstolarna brukar inte visa
någon snålhet när det gäller att bestämma
ersättning av statsmedel till offentliga
försvarare. Snarare frapperas man
av att så höga ersättningsbelopp många
gånger utdöms. Det kan röra sig om
tiotusentals kronor, ja någon gång om
hundratusentals, och det rör sig då givetvis
om advokater ur den högst betalda
klassen. Endast i mera bagatellartade
mål, enklare trafikmål och dylikt,
brukar försvarare inte utses. I
regel kan den tilltalade i dylika fall
själv sköta sin talan. Skulle mera invecklade
frågor komma upp eller målet
eljest vara svårbedömt kan försvarare
förordnas även i dylika fall.

Detta är det verkliga läget. Man bör
jämföra det med justitieministerns uttalande,
att många skyldiga går fria tack
vare sina pengar som gör att de kan
anlita skickliga advokater medan samtidigt
många döms oskyldigt därför att
de inte vågar eller kan anlita duktiga
advokater.

Justitieministern berör också motsvarande
förhållanden på tvistemålsområdet.
Där finns det faktiskt utrymme för
mera berättigad kritik av nu rådande
förhållanden. Det har länge sagts att
man här i landet kan hävda sin rätt vid
domstol i civilrättsliga tvister, om man
antingen har så låg inkomst att man har
rätt till fri rättegång eller också är i så
god ekonomisk ställning att man kan
betala och riskera de i många fall rätt
dryga rättegångskostnaderna. Men för
mellangrupperna, folk i mera normala
inkomstlägen, är det oftast inte tillrådligt
att ge sig in i en civilrättslig rättegång
med hänsyn till kostnaderna och
den ovisshet om utfallet som väl i sådana
fall vanligen föreligger.

Förslag beträffande översyn av lagen
om fri rättegång för att tillgodose dessa
synpunkter har vid flerfaldiga tillfällen
väckts, och det har också verkställts
utredningar härom. Det föreligger även

Allmänpolitisk debatt

sedan år 1958 och år 1965 förslag till
nya regler, som remissbehandlats och i
stort sett vunnit anslutning utom från
finansministern, som inte velat släppa
till de miljoner som en sådan reform
skulle kosta.

Från folkpartiets och andra oppositionspartiers
sida har vid olika tillfällen
efterlysts en reform i enlighet med
de utarbetade förslagen. Resultatet har
dock blivit negativt. Det är därför glädjande
att justitieministern nu uttalat sig
för en reform på detta område, och jag
utgår från att man får tolka hans uttalande
så att ban fått klartecken från finansministern
angående de erforderliga
anslagen. Jag hoppas bara att reformen
inte än en gång kommer att stoppas av
den anledningen att det är en fråga som
framför allt drivits av oppositionspartierna.

Justitieministern har också gått in på
mer specificerade rättsområden och
bl. a. gjort gällande att reaktionerna för
brott mot det allmänna icke skulle stå
i rimlig relation till de påföljder, som
ifrågakommer för förmögenhetsbrott
mot enskilda personer. I sammanhanget
har han nämnt som speciellt upprörande
ett aktuellt fall, som tilldragit sig
större uppmärksamhet. Det gäller ett
par kända personer, som underlåtit att
betala stora debiterade skatter och sedan
försvunnit till utlandet. Yad beträffar
just detta fall är det knappast ett
exempel på släpphänthet från myndigheternas
sida. Här har man med snabbhet
och kraft satt in de tvångsåtgärder
som står till buds och häktningsbeslut
har meddelats. Hur ärendet kommer att
utveckla sig i fortsättningen, vet vi inte,
men det beror väl främst på vederbörande
utländska myndigheter, som
handlägger utlämningsfrågan.

Men mer generellt tycks man här
syfta på det ofta hörda talet att domstolarna
är alltför milda vid bedömande
av deklarationsbrott. I detta avseende
är det dock så att domstolarna har att
tillämpa de lagar som gäller. Domstolarna
har härvidlag gått mycket långt i

114

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt
fråga om att utvidga det straffbara området
och tolkat begreppet grov oaktsamhet
mycket vidsträckt. En annan
sak är att man i sådana fall — och det
är det stora flertalet av de fall som
kommer under domstolarnas bedömning
— då det gäller måttliga belopp och förbiseenden
som med hänsyn till vederbörandes
förutsättningar kan betraktas
som tämligen ursäktliga, hållit straffmätningen
i underkant av straffskalan.
Om det gäller stora skattebelopp leder
dock det nu gällande systemet med normerade
böter till mycket höga bötesbelopp.
Fängelse utdömes även ibland.

Emellertid har det längre varit klart
att avvägningen av reaktionerna mot
skattebrottsligheten är mogen för en
omprövning, vilket bl. a. sammanhänger
med utvecklingen i samhället, det ökade
skattetrycket och andra faktorer. En
utredning, som för flera år sedan tillsattes
av finansministern, kommer också
i dagarna att överlämna ett betänkande
med förslag i dessa frågor, som
torde tillgodose de synpunkter justitieministern
framfört. Eftersom jag själv
deltagit i detta utredningsarbete hoppas
jag, att justitieministern skall få ett förhållandevis
lätt arbete med att reformera
rättsområdet.

Kvar står emellertid, att det är sannolikt
att skattebrottslighet av svår beskaffenhet
förekommer i betydligt större utsträckning
än som kommer till synes
genom åtal och domar. Härvidlag hänger
det emellertid helt och hållet på vilka
resurser som ställs till förfogande för
taxeringskontrollen. Även om efter hand
eu viss upprustning skett finns det här
åtskilligt att göra. Sådana åtgärder
skulle säkerligen med en rent ekonomisk
bedömning kunna bli mycket lönsamma
för statsverket och för alla lojala
skattebetalare. Detta är emellertid en
fråga där ansvaret helt faller på den
sittande regeringen och dess initiativförmåga.

När det gäller jämförelsen med reaktionerna
mot förmögenhetsbrott, riktade
mot enskilda personer, upptar straff -

skalorna för sådana brott visserligen —
bortsett från de lindrigaste fallen — i
regel endast fängelse. Men i praktiken
förhåller det sig så att i det helt övervägande
antalet fall blir påföljden —
där inte åtalseftergift har meddelats —
villkorlig dom eller skyddstillsyn. Endast
i händelse av upprepade återfall
eller särskilt svåra brott utdömes ovillkorligt
fängelsestraff. I de flesta fall har
då hela serien av olika vårdåtgärder tidigare
försökts.

Jag återvänder slutligen till de uttalanden
som givit anledning till detta anförande
och konstaterar att rättslösheten
och olikheten inför lagen i vårt land
icke är sådan som den framställts av
justitieministern. Men uttalanden av
detta slag gör stor skada ute i samhället.
Yi har en liten grupp människor,
som känner sig rättslösa utan att vara
det. De får vatten på sin kvarn och
känner sig ännu mer utanför samhället.
Vi har vidare en stor grupp människor
som känner sig otillfredsställda med sin
lott utan att ha känning av någon rättslöshet.
För dem blir sådana uttalanden
en ökad belastning, som kan leda till
ytterligare försämring av deras psykologiska
situation. För domarkåren, som
fraktiskt här i landet alltid åtnjutit erkännande
för oväld och skicklighet,
känns uttalandena i hög grad sårande,
och de kommer att försvåra fullgörandet
av kårens viktiga samhällsuppgift.

Men jag vill i alla fall ta vara på de
positiva sidorna i justitieministerns
budskap och trots allt hoppas aft vi
skall kunna se fram mot en tid, då alla
goda krafter enas om att skapa ett bättre
och rättvisare samhälle. Jag tror för
min del inte att vi kan komma så värst
mycket längre mot ett jämlikare samhälle,
eftersom vi människor dock alla
är individer med var vår egenart. Det
är varken möjligt eller önskvärt att
stöpa alla i en form. Det viktiga är att
alla får lika möjlighet att tillvarata sina
intressen och utveckla sina förutsättningar
och sin individualitet.

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

115

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag skall efter kvällens
långa utrikespolitiska utsvävningar via
herr Alexandersons tal om juridik ta
ner debatten till de små och jordnära
men kanske ändå för medborgarna icke
betydelselösa problemen. Jag skall nämligen
tala om jordbrukspolitik.

Dagens situation beträffande jordbruk
och livsmedelsförsörjning ger enligt
mitt sätt att se anledning till reflexioner
på såväl kort som längre sikt,
i det kortare och mera omedelbara perspektivet
med utgångspunkt från vårens
jordbruksförhandlingar och diskussionerna
kring dessa, inte minst diskussionerna
här i riksdagen, och beträffande
det längre perspektivet mot bakgrund
av 1967 års jordbrukspolitiska
beslut och dess konsekvenser. Det gäller
särskilt den framtida struktur- och
produktionsinriktningen, det gäller försörjnings-
och beredskapsläget och inte
minst jordbrukspolitikens inverkan som
förutsättningsskapande moment i den
allmänna näringspolitiken, det senare
främst med tanke på de bygder där
jordbruket snart blir offer för det generaliseringstänkande
som präglar 1967
års jordbrukspolitiska beslut.

Vårens jordbruksförhandlingar och
debatten kring dem har vi alla i färskt
minne. De var synnerligen hårda, och
jordbrukets förhandlare möttes av en
mycket övermaga attityd. Med hänvisning
till 1967 års jordbrukspolitiska beslut
om jordbruksproduktionens snabba
nedbantning, vars intentioner icke
uppföljts i tillräckligt snabb takt, förmenade
man att jordbrukets situation
snarare var för bra. Någon bevisföring
om kostnads- och lönsamhetsutveckling
spelade här föga roll. Det mest »avancerade»
resonemanget gick ut på att
jordbrukets avkastningstrend nu gjort
ett markant hopp och att vi här beräkningsmässigt
rörde oss med alldeles för
låga värden. Man förmenade att den nya
tekniken som brutit in kunde betvinga
allt, också vädrets makter.

Överdrifterna härvidlag påtalades re -

Allmänpolitisk debatt
dan i vårens jordbruksdebatt. I dagframstår
de som självklara för var och
en som velat följa vad som hänt beträffande
grödans utveckling och skördeutfallet.
Trots allt vad som gjorts av
jordbrukarna för att korrigera en
ogynnsam väderleks inverkan noterar
vi i betydelsefulla jordbruksområden
mycket låga skördevärden, för vissa
grödor — i varje fall lokalt avgränsat
— rena katastrofvärden. Den regniga
våren med åtföljande försenat vårbruk,
den katastrofala sommartorkan och nu
senast höststormens skadeverkningar i
skogarna har försatt många jordbrukare
i en ytterst besvärlig situation. Här är
åtgärder starkt av nöden för att klara
jordbrukets likviditetsproblem. Störst
är svårigheterna självfallet för det nyetablerade
och kapitalkrävande jordbruket.
Skördeskadeförsäkringen i all
ära, men den täcker ingalunda alla skador
som skett på grödan. För att här
exemplifiera vill jag nämna extra utsädeskostnader
vid utvintring av höstgrödor,
förstörd vallningssådd, för att
inte tala om de arealer som icke kunde
besås alls och av den anledningen icke
på något sätt blivit beaktade i skördeskadeförsäkringssammanhang.
Den
självrisk man här står från jordbrukets
sida är således inte den enda förlusten.

Där skogen dominerar inom näringen
är svårigheterna av annat slag. De skador
som här åstadkommits innebär ett
påtvingat förtidsuttag, i de värst drabbade
områdena omfattande stora delar
av det framtida försörjningsunderlaget.
Här uppstår frågan om prioritering och
deponering av van arbetskraft. Det är
också fråga om liberalisering av villkoren
för insättning på skogskonto. Här
kan också ifrågasättas om det inte vore
rimligt med hjälp till återplanteringsåtgärder.

Sammanfattningsvis vill jag bär anföra
som nödvändigt att i avvaktan på
slutlig summering av skördeskadeverkningarna
snabba och effektiva åtgärder
vidtages, låt vara kanske improviserade,
för att omedelbart hjälpa de mest

116

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

behövande. När skadornas storlek säkrare
kan bedömas, torde frågan uppstå
om jordbruket ensamt kan bära och balansera
denna börda, eller om samhället
på annat sätt skall träda hjälpande
till.

Att den här påtalade situationen i tillbörlig
grad beaktas är, herr talman, inte
bara ett gruppintresse. Jordbruket är i
dag en så stor konsument av industrivaror
också som näring betraktad, att
det ur allmän sysselsättningssynpunkt
är av stort intresse att dess köpkraft bibehålls.
Jag skulle här kunna exemplifiera
med redan kända återverkningar
på industrisidan.

Herr talman! Jag sade inledningsvis
att det fanns anledning begrunda jordbrukets
situation också i det längre perspektivet,
detta mot bakgrund av 1967
års jordbrukspolitiska beslut. Jag vill
erinra om att detta beslut genomdrevs
av en knapp majoritet mot starka invändningar
på väsentliga punkter. Det
har inte gått lång tid ännu, men vi har
inte råd att vänta och se, inte råd att
på detta område ha några försöksår. Jag
tror därför det är viktigt att vi så att
säga redan nu skriver fram den utveckling
som är på gång, skriver fram vad
den kommer att betyda ur beredskapssynpunkt,
med hänsyn till struktur och
produktionsutveckling, med hänsyn till
konsekvenserna på naturvårdens område,
med hänsyn till inte minst jordbrukets
betydelse som lokaliseringsfaktor
också för annat näringsliv och att man
slutligen summerar räkningen. Jag tror
det är hög tid att man får fram så att
säga en totalbild, att man viker från
den gamla regeln om att var dag har
nog av sin egen plåga, som omsatt i
detta omedelbara sammanhang är att
varje statsråd har nog av sin plåga.

De absoluta samband som här finns
har vi från centerns sida här många
gånger påtalat och jag vill understryka
detta ännu en gång.

Beredskapsfrågorna ställdes i vårriksdagens
slutskede under debatt. Debatten
gav inget svar på frågan hurdan vår

situation egentligen är eller blir i ett
krisläge. Frågan är obesvarad. Jag tror
det är ett allmänt medborgarkrav att vi
får klarhet på den punkten. År regeringen
beredd föranstalta om en objektiv
undersökning härvidlag?

Detsamma kan sägas i naturvårdsfrågorna,
där man i dag amatörmässigt inventerar
och agerar naturvårdare medan
frågan inte tillmätes någon som
helst betydelse när det gäller jordbrukets
vara eller icke vara i en bygd, ehuru
en uppehållen jordbruksdrift ändå
måste vara det som ger liv i bygden och
indirekt är den bästa och billigaste naturvården.

Jag har vid åtskilliga tillfällen po
ängterat att jord och skog på ett utomordentligt
sätt kompletterar varandra i
driftsekonomiskt sammanhang och att
kombinationen i stora delar av landet
är förutsättningen för upprätthållande
av jordbruk. Också en tredje faktor,
nämligen djuren, hör i många avseenden
samman med jorden. Rimligt är
därför att animalieproduktionen vid
den statliga lån- och bidragsgivningen
förknippas med jorden och på ett riktigt
och rationellt sätt normeras där.
Jag tror också att man åtminstone på
vissa håll i landet alltför mycket faller
för ett extremt arealtänkande. Även ett
mindre jordbruk kan vara effektivt och
ha sitt existensberättigande. I varje fall
borde en nyansering med hänsyn till
olika bygders speciella förutsättningar
och behov vara motiverad. Också här
finns anledning att ompröva 1967 års
beslut och kanske inte minst dess tilllämpningsföreskrifter.

Under debatten här i kammaren i
dag har det flammat upp en duell om
Nordek. Det var ursprungligen inte min
avsikt att tala därom. Reellt kan man
väl inte säga så mycket på nuvarande
stadium. Men tillåt mig ändå, inte minst
med hänsyn till finansministerns deklaration
här i kammaren, att göra några
kommentarer.

Det gladde mig utomordentligt att finansministern
i själva procedurfrågan,

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

117

där för många, alltför många, snabbheten
i skeendet tycks vara väsentligare
än klarhet i vad det handlar om, så
otvetydigt sade att man bör tänka först
och handla sedan. I annat fall blir det,
som finansministern sade, en baksmälla,
och det bör man akta sig för. Jag
skulle till finansministern vilja säga att
han bör ta tillräcklig tid på sig för det
tänkandet.

.lag kan över huvud taget inte dela
den uppfattning om fara i dröjsmål, som
de opinionsbildande massmedia bibringat
oss. I stället för att i detta skede
koncentrera sig på att bibringa fakta i
målet, att lämna redovisning om både
för- och nackdelar och låta dessa förutsättningslöst
diskuteras, har man ansett
det som ett axiom att här bara finns fördelar
— och vidare att nu måste det ske
snabbt, ty annars händer ingenting.

Jag kan inte underlåta att göra reflexionen
att detta påstående (att om
ingenting sker omgående så faller hela
förslaget) väl ändå är det mest kusliga
underkännandet av Nordektankens bärighet
som kan presteras. Finns bärighet
i tanken, så tål den att diskuteras.
Den tål då också en viss fördröjning.
Finns däremot ingen bärighet, ja då är
det väl ändå bäst att förslaget aldrig
blir förverkligat.

Jag vill ge herr Sträng ännu en eloge
för hans klara redovisning av konsekvenserna
för jordbruk, fiske och andra
näringsgrenar. Det är att se sanningen i
vitögat. Jag tror inte att berörda grupper
är till freds med beskedet eller med
uttalanden som går ut på att visst blir
det bekymmer, men dessa får vi klara
efteråt. Detta säger man utan att ange
hur det skall ske.

Jag har gett herr Sträng två eloger beträffande
hans inlägg i den här frågan
men jag vill inte ge honom en tredje.
Jag syftar då på hans yttrande om de
praktiska konsekvenserna, i detta fall
importen av jordbruksprodukter. Vi har
här enligt riksdagens beslut, säger finansministern,
ett utrymme om 20 procent
av livsmedelsförsörjningen att så

8 Första kammarens protokoll 1969. Nr 33

Allmänpolitisk debatt
att säga servera danskarna. Jag vill inte
nu dra upp någon debatt om dessa problem.
Jag tror att vi får återkomma till
dem. Men jag kan ändå inte underlåta
att säga att när vi på sin tid tvistade om
den 80-procentiga självförsörjningsgradens
berättigande eller icke, var väl ändå
inte förutsättningen den att man bara
skulle flytta den övriga produktionen
på den andra sidan gränsen och sedan
köpa dessa produkter till samma priser
som vi betalar till de svenska jordbrukarna.
Skall man följa dessa linjer faller
hela det påstående platt till marken
som gick ut på att man genom import
av livsmedel skulle åstadkomma väsentliga
vinster för konsumenterna. Här
skulle man, enligt detta påstående, kunna
göra överföringsvinster som var
samhällsekonomiskt väsentliga, och här
skulle man slutligen kunna ge u-hjälp
genom att importera livsmedel. Om förutsättningarna
varit sådana hade sannolikt
också det avgörande beslutet beträffande
försörjningsgraden blivit annorlunda.

Herr talman! Jag vill slutligen säga
några ord om det norrländska jordbruket,
dess speciella situation och betydelse,
i detta fall närmast som lokaliseringsfaktor
för annat näringsliv i denna
landsända. Alla vet vi att nedbantningen
av den totala jordbruksproduktionen
till 80-procentig självförsörjningsgrad
sätter det norrländska jordbruket
hårt i kläm. Detta är bara att
konstatera som realiteter, oavsett vad
som skrivits i propositionen om den
framtida jordbrukspolitiken och oavsett
vad riksdagsbeslutet egentligen innebär.

Situationen är emellertid den att det
norrländska jordbruket inte har råd att
släppa någon av sina nuvarande positioner.
Förhållandet är icke detsamma
här som kanske på andra håll i landet,
att där jordbruket viker där blommar
annat näringsliv på tillgänglig mark och
arbetskraft. Förhållandena är i stället
sådana att där jordbruket viker där
vissnar också annan företagsamhet.

118

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Jag har vid en resa i denna landsända
— en sådan har kanske också andra
riksdagsmän gjort och har, som jag hoppas,
upplevt det på samma sätt — fått
denna mörka bild bekräftad såväl av
kommunalt ansvarigt folk som av länsplanerare.
Därvid underströks med
skärpa exempelvis oron för att inte
jordbruksproduktionen skulle kunna
upprätthållas i sådan utsträckning att
den gav underlag för jordbrukets etablerade
förädlingsindustrier, vilkas raserande
på ort och ställe skulle vara
förödande. Här är jordbruksministerns
senaste Norrlandsutredning att hälsa
med tillfredsställelse. Men frågan är om
vi har råd med eller tid till fler Norrlandsutredningar
under vilkas arbete
avveckling av industrier och avfolkning
bara fortsätter. Förmodligen kommer
också denna utredning att ta tid på sig.
Kanhända hinner vi med både ett och
två val innan den blir färdig, men varken
norrländskt jordbruk eller Norrland
kan vänta på besked.

Man frågar sig osökt om denna flora
av Norrlands- och glesbygdsutredningar,
utan direkt samband med varandra,
är tillkommen i avsikt att lösa problemen
eller som ett sömnmedel under tiden
medan man flyttar bort människorna.
I värmen från dagens industriella
högkonjunktur svärmar värvningskonsulenterna
bland de 12 procent av befolkningen
som bebor de fyra nordligaste
länen, i akt och mening att plocka
ner ytterligare människor till de på
grund av den förda politiken överhettade
områdena. Det borde vara hög tid
att den röda lampan tändes, i varje fall
från de socialdemokratiska riksdagsbänkarna,
där man ju ändå är delaktig
i ansvaret för utvecklingen. Men lojaliteten
tycks sträcka sig så långt att man
inte ens tänder det minsta lilla varningsljus.

Jag skall naturligtvis inte, för att undvika
erinringar på denna punkt, förbigå
det Norrlandsutspel som från regeringens
sida gjorts på ort och ställe i de
yttersta av dessa dagar med uppvakt -

ning av både stats-, inrikes- och industriministrarna.
Låt mig då framhålla,
för att i någon mån bleka den gloria
som man från socialdemokratiskt håll
vill skapa kring regeringen i Norrlandsfrågan,
eller rättare sagt för att ge den
dess rätta färg, att det ändå är under
samma regerings långa och oinskränkta
maktinnehav som dessa miserabla förhållanden
beträffande Norrland skapats.
Centerpartiet har under en lång följd
av år krävt effektiva åtgärder för att
stoppa den tömning på framför allt unga
människor som Norrland varit utsatt för
och som regeringen genom sin politik
också medverkat till. Låt mig därtill
säga att detta — jag tänker alltjämt på
Norrlandsutspelet — ändå bara är ett litet
steg, som måste följas av flera. Enligt
BD-80, som ju är en officiell källa
att ösa ur, räknar man med ett behov av
17 000 nya arbetsplatser fram till 1980,
och detta stoppar ändå inte avflyttningen.

Herr talman! Jag har börjat med att
tala jordbrukspolitik. Jag har slutat
med att tala lokaliseringspolitik eller
kanske arbetsmarknadspolitik, för att
använda facktermerna på det här området.
Det är ingen slump att så har
skett. Jag har med detta velat bevisa vilka
intima beröringspunkter här finns
och åtgärdernas beroende av varandra.
Jag vill sluta med förhoppningen att regeringen
också skall observera desamma.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
ställa en fråga till herr Axel Kristiansson:
Är det regeringens fel att de norrländska
skogsägarna med herr Hedlund
i spetsen har lagt ned en del av sina
massaindustrier?

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är förvånad över
herr Göran Karlssons fråga. Den struk -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

119

turrationalisering som det är fråga om
är socialdemokraterna de främsta förespråkarna
för, om jag fattat saken rätt.
Jag kan inte göra någon summering av
hur mycket herr Hedlund betytt för näringslivet
i Norrland, men jag tror att
det är en ganska elak beskyllning, när
man gör gällande att han skulle ha medverkat
till en sämre sysselsättning i
Norrland.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tog upp frågan därför
att herr Axel Kristiansson stod och
talade om att det var regeringens fel
att det rådde sysselsättningssvårigheter
i vissa områden i Norrland. Eftersom
skogsindustrin har varit den dominerande
i Norrland och eftersom en del
sådana industrier lagts ned på grund av
strukturrationalisering, som inte haft
det ringaste med regeringens politik att
göra, satte jag fingret på en om punkt
och frågade varför herr Axel Kristiansson
från talarstolen här i kammaren
riktar kritik mot regeringen, när kritiken
för nedläggning av industrier borde
riktas emot de egna leden. Jag förstår
att skogsägarna har haft det besvärligt
och jag anklagar dem inte i och för
sig, men om man är så ensidig i sina
synpunkter som herr Axel Kristiansson,
får man också finna sig i att bli tillfrågad
om varför nedläggning skett av bl. a.
sådana företag som herr Hedlund är
chef för.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det väsentliga i mitt
anförande var att socialdemokraterna
efter sitt långa och oinskränkta maktinnehav
måste ha ansvaret för utvecklingen
i det här landet, också vad gäller
Norrland. Vi har inte sett några påtagliga
insatser där förrän i dessa yttersta
dagar, när avfolkningen redan
gått så långt. Att skjuta skulden på det
enskilda näringslivet för detta är orätt -

Allmänpolitisk debatt
färdigt. Näringslivet måste strukturrationalisera
— det tror jag vi är ense
om. Näringslivet måste anpassa sig efter
de förhållanden som den förda politiken
har skapat.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vem är det, herr Kristiansson,
som har bidragit till att skapa
sysselsättning i Norrland? Det är just
genom statliga åtgärder som man skapat
möjligheter för människor att bo kvar
där. Det privata näringslivet har sannerligen
inte gjort så mycket för att
åstadkomma industrilokaliseringar dit.
Det är fullt riktigt att samhället gör detta,
men jag tycker att man då bör anlägga
en nyanserad syn på det hela och inte
så enkelspårig som den herr Kristiansson
lämnat prov på.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är väldigt intressant
att herr Hedlunds åtgärder tillmäts så
stor betydelse för näringslivets utveckling
i Norrland. Jag tycker dock att
herr Karlsson borde precisera vilka
återverkningar herr Hedlunds agerande
på industriplanet har fått i Norrland.
Jag tror inte att herr Karlsson, om han
går ärligt till grunden med detta, kan
belasta herr Hedlund för några negativa
insatser. Det är en orättfärdig beskyllning.

Jag vill än en gång poängtera att det
är regeringen som måste ha ansvaret för
utvecklingen. Det har från centerns
sida påtalats otaliga gånger, och det har
sagts i debatten i dag, att denna utveckling
inte kan få fortgå. Det är ju först
eu kvart i tolv — eller kanske klockan
tolv — som regeringen vidtar åtgärder.

Herr SCHÖTT (m) :

Herr talman! Höstens remissdebatt
är sina föregångare lik. Den omfattar
många talare och berör en rad skiftande
frågor.

120

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

När det gäller de demokratiska oppositionspartiernas
ledare och flera av deras
övriga representanter som agerat
här och i medkammaren tidigare i dag,
finner jag det helt naturligt att deras
anföranden i hög grad berört den speciella
situation, som råder här i landet
efter socialdemokraternas stora valseger
i fjol samt att det framhållits hur denna
på ett högst markant sätt manifesterats
vid den socialdemokratiska partikongressen,
präglad av en sådan maktutstrålning
och presenterad för det svenska
folket av massmedia — främst radio
och TV — på ett sådant sätt att tankarna
tvunget gått till länder med enpartisystem.

Utan tvekan har denna kongress upplevts
så av många och givit dem en
tankeställare. Behovet av en stark opposition
har för många medborgare
sällan framstått så klart som denna höst.

Ansvaret för att en samlad stark borgerlig
opposition snarast kommer till
stånd är stort och gäller samtliga de
borgerliga partierna, främst deras ledare.

Villigheten att åstadkomma en dylik
nödvändig kraftsamling har upprepade
gånger deklarerats av ledaren för moderata
samlingspartiet, som därvid fullföljt
en gammal högertradition. Av debatten
tidigare i dag framgår, att man
för närvarande tydligen inte är beredd
att lyssna till denna inbjudan till ett
klart borgerligt samarbete. Detta är
djupt beklagligt, men får inte medföra
att vårt parti uppger denna målsättning.

Efter dessa konstateranden skall jag
mycket kort beröra några andra aktuella
frågor.

I september månad hade jag förmånen
att deltaga i första lagutskottets
resa till USA för studium av främst
rättsvården och den kriminologiska
forskningen i Minnesota, Utah och Kalifornien.
Det var en mycket givande
resa, väl programmerad efter kontakter
med kriminologisk expertis samt med

de svenska generalkonsulaten och olika
myndigheter i USA.

Min avsikt är inte att trötta kammarkamraterna
med någon reseskildring.
Skulle någon vara särskilt intresserad
av vår resa, ber jag att få hänvisa till
den rapport över den, upptagande ett
60-tal sidor, som är tillgänglig hos utskottets
sekretariat.

Låt mig endast ha nämnt, att brottsligheten
i USA har ökat mycket starkt
under de senaste årtiondena och från
år 1960 till år 1968 med 89 procent
eller nästan nio gånger så fort som befolkningens
tillväxt under samma tid.
Skillnaden är påfallande stor mellan
rapporterade och begångna brott. Enligt
en undersökning uppgick således antale!
inbrottsstölder till ungefär tre gånger
det rapporterade antalet samt antalet
grov misshandel och stölder till det
dubbla. Av begångna rån blev endast
två tredjedelar rapporterade.

En statistik för åren 1933—1965 utvisar
att ökningen är särskilt stark i
fråga om egendomsbrotten. Stölder föl
värden över 50 dollar har således ökat
med 550 procent, medan våldtäktsbrotten
tredubblats och antalet grova misshandelsbrott
fördubblats.

Vidare må nämnas att ungdomskriminaliteten
har ökat i särskilt hög grad
— år 1967 var 49 procent av dem som
greps för allvarliga brott yngre än 18
år — och att det var en allmän uppfattning
att omkring 50 procent av de allvarligare
brotten i USA begåtts av narkotikamissbrukare.

Av utskottets reserapport framgår
slutligen att den oroväckande ökningen
av brottsligheten i USA föranlett en intensiv
kriminalpolitisk debatt som resulterat
i ett flertal undersökningar om
brottslighetens orsaker och bekämpande
samt i ökade federala, statliga och lokala
insatser.

Att jämföra förhållandena borta i
USA med våra egna, är alltid vanskligt.
Härför fordras en ingående kännedom
som kan innehas av den som i likhet

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

121

med kammarens ärade talman har
mångårig erfarenhet av USA men som
ej kan förvärvas av en tillfällig besökare.
Till bilden hör ju främst att USA
inte är ett land utan många länder. Den
oroväckande brottsligheten där borta
bör också ses mot bakgrunden av att
det amerikanska samhället med sin
mycket blandade befolkning och sina
rasoroligheter har mer komplicerade
problem än vårt, att det är »tuffare» än
vårt och har en avsevärt mindre utvecklad
socialvård.

Vår egen svenska brottsstatistik är
nog så oroväckande. Antalet brottsbalksbrott
steg här mellan åren 1960
och 1968 med närmare 70 procent. För
år 1968 uppgick antalet sådana brott
till drygt 491 000, vilket motsvarar en
ökning från närmast föregående år med
inte mindre än 54 000 brott eller 12,4
procent. Statistiken utvisar för övrigt
senare år en genomsnittlig ökning av
brottsligheten med cirka 10 procent.

Aktuellt föreligger nu statistik för
första halvåret 1969. För första gången
sedan 1960 utvisar den en nedgång av
antalet brottsbalksbrott, med 8 791. Anledningen
till denna nedgång anses vara
att polisen sedan januari 1969 bedrivit
en samlad aktion mot narkotikabrottsligheten.
Enligt rikspolisstyrelsen har
denna aktion i väsentlig utsträckning
inverkat på brottsutvecklingen. Ett studium
av halvårsstatistiken visar emellertid
att vissa brott alltjämt ökar
starkt, exempelvis antalet misshandelsfall
från 6 951 till 7 749.

Jag skall nu ej trötta med fler siffror.
Med det sagda har jag velat erinra
om även vår brottslighets skrämmande
omfattning — vi påminns om den varje
dag vi slår upp en tidning eller lyssnar
på TV eller radio — och velat understryka
hur angeläget det är att vi ger
polisen tillräckliga resurser. Att detta
lönar sig visar bl. a. den nyssnämnda
aktionen mot narkotikabrottsligheten,
som möjliggjordes genom vissa välbehövliga
förstärkningar, som polisen erhöll.

Allmänpolitisk debatt

I detta sammanhang måste man beklaga
det bedrövliga förhållandet, att en
mängd poliser skall behöva avdelas för
att bevaka utländska ambassader och
skydda diverse demonstranter, av vilka
en del inte ens behagar söka tillstånd
för sina demonstrationer. Man kan förstå
att många skattebetalare finner detta
upprörande med tanke på att poliserna
så väl behövs för brottslighetens
bekämpande och för att skydda laglydiga
medborgare till liv och lem. Om
polismännens egna känslor när de behöver
agera som beskyddare av olagliga
demonstrationer kan vi läsa i dagens
tidningar.

Detta avsnitt i mitt anförande vill
jag avsluta med att understryka att vi
måste satsa mer också på kriminologisk
forskning. Min övertygelse härom stärktes
under vår studieresa.

Många av oss riksdagsmän är ju också
landstingsmän och har under oktober
deltagit i landstingsmöten. I Kalmar
län skedde stora ting: de båda landstingen
beslöt att efter mer än hundraårig
skilsmässa gå ihop från och med
den 1 januari 1971. Det är min fasta
övertygelse att detta beslut, samstämmigt
i norr och söder, skall bli till glädje
inte bara för skolbarnen — som i
framtiden slipper hålla reda på vilket
län i Sverige som är delat på två landsting
— utan för alla i Kalmar län. En
enda landstingskommun ger ju helt andra
möjligheter till samplanering och ett
förnuftigt utnyttjande av gemensamma
resurser. I Kalmar län har vi också den
förhoppningen att det samlade länet
nu lättare skall vinna gehör i riksdag
och kanslihus samt hos de centrala
myndigheterna för sina välmotiverade
önskemål.

Ett faktum är att vår landsända är
illa tillgodosedd i fråga om lands- och
järnvägar. Knappheten på väganslag är
för länets del verkligt besvärande och
har vållat dem som skall fördela anslagen
stora bekymmer och skapat vissa
beklagliga motsättningar inom länet. En
avsevärd uppräkning av anslaget ter sig

122

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

ytterst önskvärd också med hänsyn till
den tillströmning av turister till länet
som väntas bli en följd av Ölandsbrons
färdigställande. Bl. a. är det för hela
sydöstra Sverige angeläget att H 15 får
sådan standard att den kan godtagas
som Europaväg, ölandsbrobygget pågår
för fullt och beräknas vara färdigt 1972.
Till dess är det nödvändigt att Öland
är rustat med anläggningar för att ta
emot alla turisterna, varav många helt
visst från utlandet. Det är ett väldigt
investeringsbehov för turistanläggningar
som har framräknats för länets,
främst Ölands, del. Jag vill här erinra
om önskvärdheten av möjlighet att även
för dylika anläggningar erhålla lokaliseringsbidrag.

I fråga om lokalisering måste även
jag påtala den skeva utveckling som vi
upplever, detta att allt fler människor
trängs ihop i storstäderna med deras
väldiga bostadsbekymmer och från
många synpunkter otrivsamma förhållanden.
I olika sammanhang har framhållits
att statsmakterna på olika sätt
borde medverka till att människorna
erbjöds alternativ till denna storstadsmiljö.
För min del vill jag varmt instämma
i denna tankegång och då erinra
om att Kalmar län verkligen kan erbjuda
ett mycket gott alternativ till storstadslokaliseringen.
Allt fler har också
upptäckt detta, och för närvarande kan
vi i länet konstatera en glädjande utveckling
med en avsevärd utökning och
nylokalisering av företag. Utan tvekan
kommer denna utveckling att fortsätta,
men den skulle givetvis underlättas av
främst en upprustning av länets järnvägar
och landsvägar.

Beträffande den nu aktuella järnvägspolitiken
kan jag inte underlåta att instämma
med dem som djupt beklagar
och finner sig allvarligt oroade av den.
Av tidsskäl måste jag begränsa mig till
att citera Staffans stollar som i dagens
nummer av Svenska Dagbladet ger situationen
i ett nötskal. Jag citerar:
»Höjer man biljettpriserna åker inte
folk och så kan man lägga ner järnvä -

garna och då blir inte SJ så dyrt.»
Onekligen har vi här kommit in i en
ond cirkel som måste brytas. En omprövning
av SJ:s politik bör snarast
komma till stånd, varvid bl. a. behovet
av att ur säkerhetssynpunkt avlasta
landsvägarna en del av den tunga trafiken
bör allvarligt beaktas.

Gotland har ju alldeles speciella kommunikationsproblem.
De har ofta påtalats
här i riksdagen och har ju fått en
aktuell understrykning genom det demonstrationståg
till kanslihuset som
ägde rum i förrgår. Gotlands befolkning
protesterade enligt en tidningsuppgift
mot regeringens och riksdagens oförmåga
att lösa trafikproblemen mellan
ön och fastlandet. Vid uppvaktning hos
kommunikationsministern överlämnade
en delegation en protestskrivelse, undertecknad
av mer än 20 000 gotlänningar
eller majoriteten av Gotlands
vuxna befolkning.

Automatiskt innebär de höga trafikkostnaderna
mellan Gotland och fastlandet
en försvåring av lokaliseringen
av företag till ön och därmed försämrade
villkor för gotlänningarna. Man
förstår mer än väl deras bekymmer. Nu
sedan Öland har fått sin trafikfråga löst
genom Ölandsbron anser gotlänningarna
att det är hög tid att Gotlands trafikfråga
löses. Härför talar många skäl,
inte minst det jämlikhetsskäl som åberopas
i så många sammanhang i våra
dagar. Frågan synes så allvarlig att jag
vill vädja till den nye kommunikationsministern
att ägna den all tänkbar uppmärksamhet
och ge den prioritet i fråga
om handläggningen.

Så över till ett annat ämne. För snart
fyra år sedan, i november 1965, bemyndigades
chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa
utredning angående inriktningen
av statens stöd till idrotten och därmed
sammanhängande frågor. I juni i år har
den s. k. idrottsutredningen avgivit sitt
betänkande med titeln »Idrott åt alla»,
omfattande 250 sidor. Med största intresse
har jag tagit del av inte bara be -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

123

tänkandet utan också av eu rad remissyttranden.
Som regel är dessa i huvudfrågorna
positiva. De understryker med
rätta idrottens och friluftslivets — de
tu är egentligen ett — utomordentligt
stora värde som förebyggande hälsovård,
som fritidssysselsättning och som
speciell ungdomssysselsättning.

Mängden av hjärtinfarkter och höjden
av sjukvårdskostnaderna bjuder oss att
ur både human och nationalekonomisk
synpunkt mer beakta idrotten som förebyggande
hälsovårdsfaktor. Enbart under
1960-talet har människornas fritid i
många fall ökat med sex veckor per år.
Förkortad arbetstid, fria lördagar och
förlängd semester har givit detta resultat.
Idrotten är en utmärkt fritidssysselsättning
för alla, även för pensionärer
men speciellt för ungdomen, som enligt
statistiken i högsta grad tillbringar sin
fritid utom hemmet.

Några remissinstanser har tagit upp
frågan elitidrott kontra breddidrott.
Med rätta har man därvid påpekat att
allmänheten får en skev bild av idrottsrörelsen
genom massmedia, som ägnar
så stort intresse åt elitidrotten, medan
den till omfattningen helt dominerande
breddidrotten kommer i skymundan.

Ur folkhälsans synpunkt råder ingen
tvekan om att breddidrotten — idrott
åt så många som möjligt —■ är den som
i första hand skall stödjas. Elitidrotten
är emellertid ett nödvändigt komplement
eller, om man så vill, ett viktigt
medel för att stimulera breddidrotten.

Både i utredning och i remissyttranden
ägnas mycken uppmärksamhet åt
handikappidrotten. Det är med glädje
man konstaterar att de handikapporganisationer
som har idrott på sitt program
nu gått ihop i ett gemensamt organ,
Svenska handikappförbundet, som
sökt och nästa månad väntas få medlemskap
i Riksidrottsförbundet. Dessbättre
inser i våra dagar allt fler skyldigheten
att på olika sätt stödja dem
som på grund av handikapp hamnat på
livets skuggsida. För många av dem utgör
idrotten ett utmärkt medel för fy -

Allmänpolitisk debatt

sisk och psykisk rehabilitering och ett
komplement till sjukgymnastik. Fullt
riktigt har också påpekats att många
också tack vare idrotten lättare har
kunnat anpassa sig till och acceptera
sitt handikapp samt att idrotten är särskilt
viktig för handikappade, då de i
motsats till andra har få möjligheter till
andra aktiviteter.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att framhålla att simning för
många handikappade är en särskilt
lämplig idrottsgren. Angelägenheten av
att göra olika idrottsanläggningar, inte
minst då bad- och simhallar, handikappvänliga
vill jag också understryka.

I fråga om simkunnigheten i vårt land
måste noteras att denna alltjämt är
otillfredsställande. Enligt uppgift från
Simfrämjandet beräknas 20 å 25 procent
av våra 15-åringar inte klara ett
simprov på 50 meter. Vid Simfrämjandets
stiftande år 1935 var motsvarande
siffra 50 procent, vilket visar att simorganisationernas
verksamhet under de
gångna åren icke varit resultatlös. Att
mycket dock alltjämt återstår att göra
för att uppnå en tillfredsställande nivå
i fråga om simkunnigheten framgår av
chefens för armén remissyttrande, enligt
vilket antalet icke simkunniga värnpliktiga
fortfarande är mycket stort,
4 000 å 5 000 årligen enbart inom armén,
dvs. cirka 10—15 procent av de
inryckande.

Behovet av simhallar eller simbassänger
med tempererat vatten understrykes
i flera remissyttranden. I ett
av dem erinras om att här i riksdagen
motionerades redan 1962 om att statsbidrag
borde utgå till en simundervisningslokal
efter samma grunder som till
en gymnastikundervisningslokal. Motionen
resulterade i att riksdagen på hemställan
av ett enigt statsutskott begärde
skyndsam utredning av frågan. Skolöverstyrelsen
verkställde utredningen,
som sedan legat hos idrottsutredningen.
Denna tillstyrker nu att simanläggning
från bidragssynpunkt jämställes med
gymnastiksal och att alltså samma bi -

124

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

dragsprocent som i fråga om sådan bör
tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1970. Det
är min innerliga förhoppning att denna
självklara ordning nu äntligen kommer
att införas.

Givetvis hoppas jag att idrottsutredningen
även i övrigt kommer att resultera
i ett rejält stöd åt idrotten och
friluftslivet i den statsbudget som presenteras
på nyåret. Utredningen har de
senaste åren tagits till intäkt för uppskov
tills vidare med den uppräkning
av det statliga stödet som är så angelägen.
Vid vårriksdagen är detta inte
längre möjligt.

Jag vill avsluta dessa randanmärkningar
till idrottsutredningen — någon
fullständig kommentar av den har helt
naturligt här ej kunnat göras — med att
än en gång understryka idrottens och
friluftslivets stora betydelse för alla.
Kommunerna har insett detta och
skänkt dem ett rejält stöd, som nu uppgår
till cirka 400 miljoner kronor årligen.
Tiden bör nu vara mogen för staten
att avsevärt öka sitt stöd. Utredningens
förslag, en fördubbling — från
59 till 118 miljoner kronor — under en
femårsperiod hälsas därför med tillfredsställelse.

Herr talman! Avslutningsvis ber jag
att få beklaga herr Axel Kristianssons
här nyss deklarerade negativa inställning
till Nordek.

I motsats till herr Kristiansson är jag
av den uppfattningen att det är angeläget
att Nordekfrågan snarast bringas
till sin lösning. På längre sikt är detta
utan tvekan till gagn för hela Norden.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Sedan jag senast tog
till orda i denna kammare har den förändringen
inträffat i vårt lands styrelse
att herr Erlander avgått från statsministerposten.
Det är då bara på sin
plats att en politisk motståndare som
jag uttalar sin respekt för fullgörandet
av en lång och hedrande tjänst i landets
ledning.

Jag minns hur en min familj närstående
och för herr Erlander väl känd
person, Hanna Rydh, vid en middagsdiskussion
år 1946 om tänkbara kandidater
som Per Albin Hanssons efterträdare
utfärdade frejdebetyg för dåvarande
statsrådet Erlander i en krets av allmänt
oppositionella ungdomar. Jag vitsordar
i dag gärna hennes omdöme.

Vad jag uppskattat hos herr Erlander
är att han, såvitt jag har kunnat finna,
aldrig uttalat sig sårande om sina politiska
motståndare som personer, hur
mycket åsikterna än gått isär. Vad jag
aldrig kunnat finna vara riktigt i hans
politiska gärning har varit hans benhårda
uteslutning av halva svenska folket
från varje som helst andel i regeringsutövandet,
till och med när socialdemokratin
varit i klar minoritet i folket
och inte ens med kommunisternas
röster nått 50 procent av väljarna. Hänvisningen
till deltagande i utredningar
kan jag inte finna vara annat än en undanmanöver
från ett verkligt problem
i vårt samhällsliv där enpartistaten inte
längre är ett rent inbillningsfoster.

Även den gångna sommaren och hösten
har riksdagens ledamöter utnyttjat
till resor när och fjärran. Svenska folket
följer med stort intresse utskottens
förehavanden på resefältet, och med
tanke på skattemedlen ägnas närgången
granskning också åt de enskilda stipendieresorna.
Sällsamt nog tycks på sistone
intresset ha utsträckts också till enskilda
riksdagsledamöters resor även
när inga medel anvisats av riksdagen.
När ett dylikt intresse är välvilligt är
det naturligtvis smickrande för vederbörande
riksdagsman att vara observerad,
men ett ogillande intresse — det
bör vi väl vara överens om — får inte
utmynna i att hinder läggs i vägen för
icke riksdagsbetalda resor.

Herr Hiibinette och jag har i höst
företagit en resa utan att riksdagen bidragit
till kostnaderna för densamma.
Resan har tilldragit sig allmänhetens
uppmärksamhet, kanske i ännu högre
grad utomlands än här hemma, varför

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

125

vi finner det bäst att öppet redovisa
omständigheterna kring densamma. Jag
skall också tillåta mig att här i dag redogöra
för några av de viktigaste intrycken
från en del av resan, nämligen
den som gick till Sydvietnam, då jag
tror att ledamöterna kan ha intresse
därav.

Herr Hiibinettes och min resa till
Sydvietnam tillkom på inbjudan av den
sydvietnamesiska regeringen, som bestridit
därmed förenade kostnader. För
egen del erhöll jag dessutom inbjudan
från den federala regeringen i Canberra
att besöka Australien. Kostnaden härför
bestreds delvis av regeringen i Canberra.
Filippinerna besökte herr Hiibinette
och jag i sällskap och Indonesien
besökte jag ensam — på egen bekostnad.

I samtliga huvudstäder hade vi — jag
— informativa samtal med regeringsoch
parlamentsrepresentanter. Den sydvietnamesiska
regeringens inbjudan begränsade
sig emellertid inte enbart till
herr Hiibinette och mig. En inbjuden
riksdagsledamot, tillhörande folkpartiet,
skulle ha farit, om inte familjeskäl
i sista stund lagt hinder i vägen. Inbjudan
utgick också till herr Hedlund, som
avböjde, och till herr Erlander. Ingen
centerpartistisk eller socialdemokratisk
riksdagsman avhördes dock. Regeringspartiet
visade sig trots detta inte
helt ointresserat, ty mot slutet av vår
vistelse i Saigon dök på vårt hotell
hastigt och överraskande upp en av tidningen
Aftonbladets journalister, vilken
gärna åtföljde oss.

Skälet till att vi reste till Sydostasien
— och framför allt till Sydvietnam
— var en naturlig önskan att på
ort och ställe informera oss om läget i
ett land, som i åratal stått i centrum
för världsintresset och tilldragit sig allt
större uppmärksamhet i vårt lands politiska
debatt.

Eftersom Hanoi får sina synpunkter
publicistiskt så effektivt och talangfullt
företrädda av ingen mindre än vårt

Allmänpolitisk debatt
lands nuvarande statsminister, herr Palme,
kan det väl inte anses helt obilligt,
om jag inför kammarens ledamöter presenterar
några av Saigons ståndpunkter.
Det är inte svensk sed att döma någon
ohörd, och Sydvietnam är mer eller
mindre portförbjudet här i landet, så
dess uppfattning hotar att dränkas hos
oss om ingen skaffar sig förstahandsinformation
—• som vi gjort genom besök
på platsen — och redovisar den för
svenska folket.

Låt mig först allmänt säga om den information
som når vårt land, att den tyvärr
inte bibringat svenska folket en
korrekt bild av läget i Sydvietnam. Jag
tror att informationen är missvisande
även på en del andra håll i Europa. Det
är inte så lätt att säga vad som kan vara
anledningen härtill. Min gissning är att
e n anledning kan vara att Sydvietnam
är översvämmat av journalister med
öppet visad fientlighet mot de allierades
sak och att den politiska ledningen och
krigsledningen i Sydvietnam helt enkelt
inte kan offentliggöra sådana sammanfattande,
balanserade och objektiva bedömningar
av läget med alla dess pro et
contra som vi fått taga del av. Det är
naturligtvis möjligt att när upplysningar
av sådant slag inte desto mindre lämnas,
dessa inte blir trodda eller blir avsiktligt
sönderkritiserade och förvrängda
till nackdel för den korrekta helhetsbilden.

Jag kan givetvis inte för egen del
göra anspråk på att ha en till alla delar
rättvisande bild av läget i Sydvietnam.
Den uppfattning jag bibringats är emellertid
resultatet av de föredragningar vi
fått av sydvietnamesernas civila och militära
myndigheter, av amerikanska politiska
och militära instanser samt av
australienska politiska instanser. Den
grundar sig dessutom på vad vi sett vid
resor över stora delar av landet och vid
ett antal besök på jordbruk och industrier,
i befästa och obefästa läger, i
byar och städer, allmänna inrättningar
m. m., och vad vi fått reda på genom

126

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

samtal med privatpersoner, som icke är
sydvietnameser och som vistats i landet
längre än vi gjort.

Mina avvägda intryck av besöket i
Sydvietnam kan jag därför delge kammaren
på följande sätt. Nordvietnams
krigsmål, som första gången uttalades
1960 och därefter upprepats åtskilliga
gånger, är att störta den sydvietnamesiska
regeringen och överta Sydvietnam.
Av vad vi sett och hört har jag dock
kommit till den övertygelsen att Nordvietnam
icke kan förverkliga sitt krigsmål
med vapenmakt och med hänsyn
till uppsatt krigsmål därför förlorat kriget.
Sydvietnam kan icke erövras vare
sig i öppet krig eller i gerillakrig av
Nordvietnam.

Som alla vet är Kina och Sovjetunionen
Nordvietnams allierade, ehuru
icke med stridande militära förband.
Sydvietnam, som under åren 1960—1965
kämpade ensamt och till en början med
framgång, får sedan 1965 hjälp med
trupp och vapen av sina allierade USA,
Australien, Nya Zeeland, Sydkorea,
Filippinerna och Thailand. För sin krigföring
är Nordvietnam emellertid lika
beroende av sina allierade Kina och
Sovjet som Sydvietnam av sina. Nordvietnam
har nämligen ingen egen vapenoch
ammunitionstillverkning och skulle
icke kunna föra krig därförufan. De
lätta vapnen jämte ammunition är i regel
kinesiska och de tunga, ävensom
lastbilarna, sovjetryska. Värdet av denna
hjälp med vapen och annan materiel
beräknas till 8 miljarder dollar eller
i svenskt mynt cirka 40 miljarder
kronor, vilket är cirka sju gånger den
samlade svenska försvarsbudgeten.

Sydvietnams stridskrafter består i dag
av en armé på cirka en miljon man samt
flyg- och flottstyrkor. Vi har vid besök
på krigsskolan, försvarshögskolan och
skolan för psykologisk krigföring i Dalat
kunnat konstatera förekomsten av en
modern och effektiv utbildning av officerare.
Vältränade sydvietnamesiska
besättningar bemannar numera stridande
fartyg från patrullbåtar till större

skepp, flyg, helikoptrar och stridsvagnar,
även om antalet sådana besättningar
ännu inte är tillräckligt. Det pågår
eu målmedveten uppbyggnad av försvaret,
och en stadigt förbättrad utrustning
tillföres förbanden. Vi har från
amerikanskt och australiensiskt håll
hört många uttryck för uppskattning av
och beundran för den sydvietnamesiske
soldatens stridsduglighet och kampvilja.

Den s. k. Tet-offensiven i januari—
februari 1968 resulterade som bekant i
ett nederlag för Nordvietnam. Offensiven
anses därtill ha varit ett psykologiskt
och politiskt misstag från Nordvietnams
sida och stärkt det sydvietnamesiska
folkets moståndsvilja. Den
var en kränkning av ett ingånget vapenstillestånd
och ett våldförande på
en religiös högtid, vilket medfört uppslutning
bakom den sydvietnamesiska
regeringen från bl. a. de religiösa kretsarna.

De svåra massakrer som begicks mot
icke stridande människor har enligt
uppgift på effektivt sätt visat fiendesidans
brutalitet för gemene man i Sydvietnam.
I den gamla kejsarstaden Hué,
som ligger strax söder om demarkationslinjen
och som vi besökte, har hittills
återfunnits över 900 dödade civila
åldringar, män, kvinnor och barn i
massgravar. I möjlig utsträckning har
de döda identifierats och överförts till
individuella gravar, vilka vi besåg. De
döda kropparna visade att människorna
i många fall blivit plågade och stympade
före dödens inträde — i regel genom
skjutning. Anledningen till denna
behandling uppges ha varit att dessa
civila vägrat bära plakat i demonstrationståg
mot den sydvietnamesiska regeringen.
Herr talman, kan sådan behandling
av människor försvaras? Hur
kan delar av svensk opinion sympatisera
med förövarna av dylika gärningar? Vietcong,

eller som den kallas av
Nordvietnam, Nationella befrielsefronten,
förkortat FNL, sattes in av Nordvietnam
i största möjliga utsträckning

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

127

i Tet-offensiven. Resultatet blev att
vietcong genom striderna och nederlaget
blev illa åtgånget. Det förekommer
numera att nordvietnameser uppträder
i förklädnad som vietcong, på grund av
att antalet vietcongagenter så starkt reducerats.
över 100 000 förutvarande aktiva
kommunistsoldater, hela kadrer,
har dessutom övergått till Sydvietnam,
däribland högt bildade människor, officerare,
professorer, lärare, läkare.

Vi har i fråga om försörjningen kunnat
konstatera att allmän svält eller
hunger inte förekommer och att i Mekong-deltat
odlingen av livsmedel, framför
allt ris, fortgår om inte helt normalt
så i stort sett som vanligt. Under senast
förflutna skördeår kunde dock icke risbeliovet
i landet helt täckas, utan en
mindre kvantitet måste importeras. Man
hoppas på ett förnyat exportöverskott i
år igen.

Med över en miljon man i vapen är
det viss brist på arbetskraft. Dessutom
kräver uppbyggnaden av motsvarigheten
till våra hemvärn insatser av den
hemmavarande manliga befolkningen.

Det vore naturligtvis förmätet av mig
att uttala mig om fredsutsikterna på
grundval av vårt besök i Sydvietnam.
Emellertid kan kanske några synpunkter
på ett par grundläggande fakta ha
intresse.

Sydvietnams befolkning och administration
tar redan nu över mer och
mer av arbetet på nationens konsolidering
och uppbyggnad, och jag tror att
den kan det och vill det även fortsättningsvis.
Talet om de amerikanska truppernas
tillbakadragande och själva faktum
att vissa enheter har lämnat landet
anses av mina sydvietnamesiska sagesmän
ha lett till ökad politisk uppslutning
bakom regeringen och den folkvalda
representationen i Saigon ävensom
de valda ledarna på landsbygden.
Efter Tet-offensiven träder sådana
lokala ledare frimodigare fram än tidigare,
då skräcken och tvivlet var större.
Insikten som följer av ett tillbakadragande
av amerikansk trupp, att med

Allmänpolitisk debatt

andra ord amerikanerna icke är en ny
kolonialmakt och erövrare, utan hjälpare,
leder till att moralen och självförtroendet
stiger hos sydvietnameserna.
Amerikanerna kan, synes det mig, numera
draga sig tillbaka, om det sker
planmässigt och i sådan takt att sydvietnameserna
kan rycka in och överta
de uppgifter som lämnas. Ett brådstörtat
och oöverlagt tillbakadragande
skulle däremot endast öka riskerna för
ett uppflammande av kriget igen.

Naturligtvis måste ett amerikanskt
tillbakadragande avpassas till en motsvarande
kinesisk och sovjetisk nedtrappning
av krigsmaterielinsatsen.

Herr talman, jag skall för dagen inte
ge mig in på den omstridda frågan om
den s. k. hjälpen till Nordvietnam och
de förvecklingar utrikesministerns uttalanden
dragit in vårt land i med
Förenta staterna. Jag får kanske tillfälle
att återkomma till den saken eftersom
jag redan i våras vid två tillfällen
haft diskussioner med utrikesministern
i fråga om våra relationer med USA.

Det förefaller emellertid som om
hjälp till Vietnam efter alla förklaringar
numera skall tolkas som efterkrigshjälp,
dvs. sedan krigshandlingarna
upphört. Av utrikesministerns anförande
i andra kammaren framgår dock att
regeringen avser att monopolisera de
200 miljonerna för Nordvietnam. Det
kan jag för min del inte godta. Det är
angeläget att hålla fast vid att Sydvietnam
skall hjälpas i samma utsträckning
och samtidigt som Nordvietnam i sin
återuppbyggnad.

Fred är emellertid ännu inte åstadkommen.
Däremot är lidandet hos de
människor som redan drabbats av sådana
krigshandlingar att de nu är stympade,
lemlästade krymplingar, så stort
att humanitär hjälp i ökad utsträckning
bör kunna utgå från vårt land. Sådan
hjälp lämnas redan nu genom Röda korset,
men behovet är skriande stort, och
en kraftigt ökad svensk insats genom
Röda korset vill jag påyrka att utgå från
statsmedel.

128

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Herr talman! Om kammarens ledamöter
kunde se vad herr Hiibinette och jag
sett av sönderskjutna arm-, fot- och benlösa
människor, sargade bålar och ansikten,
så är jag förvissad om att ingen
ledamot av denna kammare kan förhärda
sitt hjärta inför sådant lidande.
Det är hjärtskärande syner, och jag vädjar
till kammarens ledamöter att till
nästa års riksdag kraftigt öka den humanitära
hjälpen genom Internationella
röda korset till båda Vietnamländerna.

Politisk tro får inte hindra att krigets
så hårt drabbade offer får all den humanitära
hjälp som är möjlig.

Herr talman! Jag har inte sett Nordvietnam
och dess folk och kan därför
inte uttala mig därom. Men jag tror att
det blivit hårt straffat av kriget. Jag har
sett litet av Sydvietnam och dess människor.
Jag har funnit att det är ett litet
men tappert folk som till en början ensamt
och med framgång bjudit en hel
kommunistisk värld spetsen.

Det är en heder för den icke-kommunistiska
världen att andra länder kom
till dess undsättning när övermakten
blev för stor. Förenta staterna och Sydvietnams
övriga allierade har gjort sin
insats för att hjälpa sin bundsförvant
och icke för att dominera den och stjälpa
den. Det är min övertygelse att ett
icke-kommunistiskt Sydvietnam kommer
att bestå som en självständig stat.
Och dess folk förtjänar det.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Vi har för närvarande
i vårt land en högkonjunktur, en högkonjunktur
som arbetsmarknadsstyrelsen
i sin höstprognos tror kommer att
stå sig en bra bit in på nästa år. Vi har
god sysselsättning och ökad efterfrågan
på arbetskraft i stora delar av landet.
Ändock finns det tre grupper i samhället
som har större behov av arbetsmöjligheter.
Jag tänker på den äldre arbetskraften,
jag tänker på den kvinnliga arbetskraften,
och den tredje kategorin är
de omskolade och de handikappade.

1950 hade vi i landet en folkmängd

på 7 miljoner. 1970 har befolkningen
ökat till 8 miljoner. Under dessa 20 år
har emellertid antalet människor i åldersgruppen
50—64 år ökat snabbare
än totalbefolkningen, nämligen från 1,1
miljoner till 1,5 miljoner.

Om man ser på antalet personer i
åldern 50—64 år som befinner sig i
arbetslivet, så var antalet år 1960
827 000 och kommer år 1970 att vara
1 034 000. Om människor i åldern 50—
64 år skall sysselsättas i samma utsträckning
som tidigare, så måste år
1970 närmare en tredjedel av arbetskraften
vid olika företagsenheter vara
i denna ålder.

Av 50 000 arbetslösa i början av detta
år var 32 000 över 45 år, eller 70 procent
av hela antalet arbetslösa. En annan
siffra visar att 20 procent av den
totala arbetskraften är i dag över 55 år,
men 52 procent av de arbetslösa är i
denna ålder. För en stor del av dessa
är åldern det enda handikappet.

För att göra det lättare för dem som
på grund av sin höga ålder har svårt
att få anställning har centerpartiledaren
Gunnar Hedlund skisserat ett förslag
som går ut på att slopa ATP-avgifterna
för alla anställda över 55 år. Om
så behövs, höj avgiften något för de
yngre. Detta skulle i hög grad underlätta
en lösning av den äldre arbetskraftens
speciella sysselsättningsproblem
och stimulera arbetsgivarna att
anställa äldre arbetskraft. Förslaget har
väckt stort intresse, och nyligen har
vice ordföranden i Byggnadsindustriförbundet
tagit upp denna tanke vid en
konferens i Malmö, där man behandlade
1970-talets arbetsmarknadsproblem.

Den andra grupp som har ökat behov
av arbetstillfällen är kvinnorna. På
många orter i vårt land finns en dold
arbetslöshet bland kvinnorna. Man bor
på en ort där det inte finns någon möjlighet
till förvärvsarbete, och man vill
av olika skäl inte flytta från bygden.
Här behövs insatser både i fråga om
rådgivning, teoretisk vuxenutbildning,
yrkesutbildning och arbetstillfällen.

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33

129

Vi kominer kanske snart att få en
skattereform, eventuellt med regler om
obligatorisk särbeskattning. Inte minst
detta kräver att arbetstillfällen skapas
för alla. Vi måste få en lokalisering av
industrier på ett sådant sätt att det ger
både män och kvinnor arbete helst på
den ort eller i den bygd där de själva
önskar bo. Det är arbete och inte bidrag
som vi skall ge människorna.

Vad vi önskar är en lokalisering som
tar hänsyn till människorna — deras
behov och intressen. Det är angeläget
med en lokalisering till Norrland och
övriga avfolkningsbygder; det är vi alla
ense om. Men även på andra platser i
vårt land behövs differentierad industri,
både lätt och tung. Många orter
har ett ensidigt näringsliv och behöver
komplettering. Jag tänker exempelvis
på min egen bygd, Sjuhäradsbygden,
som har en så dominerande textilindustri.
Vad vi där behöver är uppmuntran
och stimulans för etablering av tyngre
industrier. Detta gäller på alla orter
med ensidig industri. Vi väntar med
stort intresse på vad den av industridepartementet
och Industriförbundet i
våras tillsatta arbetsgruppen kommer
att föra fram.

De omskolade och de handikappade
är den tredje gruppen som vi bör tänka
på vid planering av arbetstillfällen. Vi
omskolar arbetskraft för stora pengar,

Allmänpolitisk debatt
vi yrkesutbildar handikappade — och
det är riktigt att vi gör allt detta. Men
det räcker inte — vi måste också se till
att alla dessa olika grupper får arbete,
får sysselsättning. Här måste staten gå
före med gott exempel. Man frågar sig:
Hur utannonseras tjänster vid statliga
verk? Finns det deltidstjänster i tillräcklig
utsträckning, där två eller flera
handikappade kan dela på en tjänst?
Hjälper man ute i arbetslivet dem som
bär på osynliga handikapp, exempelvis
allergi- och astmasjuka?

Lika nödvändigt som utbildning är
också att det skapas möjligheter till arbete,
att den enskilde får göra en personlig
insats i produktion och arbetsliv.
Detta gäller samtliga tre grupper
som här nämnts. Effektiva åtgärder
måste till för att skapa bättre och tryggare
förhållanden för människorna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att överläggningen skulle fortsättas
efter frågestunden vid morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.57.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969