Tisdagen den 28 november Sid (Riksdagens protokoll 1967:47)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 47

FÖRSTA KAMMAREN

1967

28—29 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 november Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. ökat inflytande för

landstingen i länsförvaltningen ........................ 5

av herr Nilsson, Yngve, (h) ang. fördelningen av kreditgarantierna
för jordbrukets rationalisering.................... 7

Onsdagen den 29 november

Om en storflygplats i öresundsregionen ...................... 12

Överlåtelse av telefonabonnemang ............................ 15

Om ökad verksamhet vid statliga företag...................... 17

Formerna för den offentliga upphandlingen .................. 18

Förutsättningarna för den mindre företagsamheten ............ 28

Om erläggande av skatt som villkor för erhållande av tilläggspension
från den allmänna försäkringen ...................... 34

Kommunal förköpsrätt till mark ................... 36

Beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd för vissa
byggnadsarbeten, m. m..................................... 65

Om företagsdemokrati ................... 70

Yindelälvens utbyggnad ......... 74

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 47

Nr 47

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 november Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation ................................ 12

Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation .......... 12

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. redogörelse från
Nordiska rådets femtonde session.......................... 14

Bankoutskottets utlåtande nr 51, ang. redogörelse för Nordiska rådets
femtonde session .................................... 14

Första lagutskottets utlåtande nr 54, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation .......................... 14

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation............................ 15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation............................ 15

Utrikesutskottets utlåtande nr 12, ang. samarbete med de nordiska
länderna ................................................ 15

Statsutskottets utlåtande nr 164, ang. riksdagens revisorers berättelse
över granskning av statsverket........................ 15

— nr 165, ang. riksdagens revisorers berättelse, i vad avser or ganisationsföredragandenas

verksamhet samt arbetstidskontroll
och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen ............ 16

— nr 166, ang. riksdagens revisorers särskilda berättelse om utgivningen
av statsliggaren ................................ 16

— nr 167, ang. riksdagens revisorers särskilda berättelse om statlig
representation ........................................ 16

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. riksdagens revisorers
berättelse om granskning av statsverket m. m............... 16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. riksdagens revisorers
berättelse om granskning av statsverket, m. m............. 16

Statsutskottets utlåtande nr 169, ang. lönegradsplaceringen av
vissa tjänster m. m....................................... 16

— nr 170, ang. bemyndigande för Kung], Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv...................... 16

-— nr 171, ang. vidgning av det nordiska tjänstemannautbytet .. 16

— nr 172, ang. Dansmuseets lokal- och personalförhållanden . . 16

— nr 173, ang. forskningsberedningen ........................ 16

— nr 174, ang. stiftelse för utgivning av en informationstidskrift

för invandrare .......................................... 16

— nr 175, om en plan för den kriminologiska forskningens utbyggnad
................................................ 16

— nr 176, om sociologisk forskning rörande sambandet mellan

inställning till etiska och religiösa normer samt ungdomskriminalitet
................................ 16

Innehåll

Nr 47

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. förslag till tulltaxa,
m. m................................................... 16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. godkännande av 1967
års vetekonvention och 1967 års konvention om livsmedelshjälp
.................................................. 16

Bankoutskottets utlåtande nr 50, ang. kapitalförsörjningen för lastbilstrafiken
.............................................. 16

— nr 52, om tillskapande av ett enhetligt statligt skogsföretag 16

— nr 53, om samordning av den statliga företagsgruppen ...... 16

— nr 54, om tillskapande av ett allmänägt bostadsbyggnadsföretag 17

—- nr 55, om ökad verksamhet vid statliga företag in. m....... 17

-— nr 56, ang. formerna för den offentliga upphandlingen...... 18

— nr 57, om en allsidig utredning rörande förutsättningarna för

den mindre företagsamheten m. in......................... 28

Första lagutskottets utlåtande nr 59, om viss utredning angående
säkerhetspolisens register ................................ 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 64, om erläggande av skatt som
villkor för erhållande av tilläggspension från den allmänna
försäkringen ............................................ 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54, dels ang. förslag till förköpslag
m. in., dels ang. ändring i lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag, m. in.............. 36

— nr 55, ang. ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg .............................................. 65

— nr 56, ang. fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete samt ändrad lydelse
av 3 § samma lag .................................. 65

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, ang. rationaliseringen
av eldistributionen ................................ 69

— nr 52, om de eftersatta gruppernas problem ................ 69

— nr 53, om företagsdemokrati .............................. 70

-— nr 54, om kartläggning av problemen inom filmskapandets område,
in. m............................................... 74

— nr 55, ang. Vindelälvens utbyggnad ........................ 74

Tisdagen den 28 november 1967

Nr 47

Tisdagen den 28 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr Andersson, Torsten, anmälde,
att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens .skrivelse,
nr 344, till Konungen i anledning
av väckta motioner om rätten att fiska
med fasta redskap i kronans fiskevatten.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
345, till Konungen i anledning av motioner
om rationalisering av undervisningsväsendet.

Ang. ökat inflytande för landstingen
i länsförvaltningen

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Ferdinand Nilssons (ep) interpellation
angående ökat inflytande för
landstingen i länsförvaltningen, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat inrikesministern om han
är villig att i avvaktan på ytterligare
åtgärder för genomförande av länsdemokrati
överväga att öka landstingens
inflytande vid utseende av ledamöterna
ej blott i länsstyrelsen utan även i länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, skogsvårdsstyrelse
och lantbruksnämnd. In -

terpellationen har överlämnats till mig
för besvarande.

På grundval av de utredningsförslag
rörande länsindelningen och den statliga
länsförvaltningen som nu är ute på
remiss kommer regeringen att överväga
vilka ändringar i nuvarande ordning
som bör genomföras i avvaktan på den
prövning av frågorna i ett vidare sammanhang,
som länsdemokratiutredningens
betänkande kommer att ge anledning
till. Frågor om de olika länsorganens
kompetens, om hur de skall vara
sammansatta och om hur de skall utses
behandlas i länsförvaltningsutredningens
betänkande och kommer därmed
under övervägande. Därför kan jag inte
nu, innan ett enda remissyttrande kommit
in, föregripa ställningstagandet i
de speciella avseenden interpellanten
tar upp.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för att han
i detta fall så att säga representerar
våra kommunikationer inom kanslihuset
med inrikesdepartementet. Som
ordförande i en kommitté i vårt landsting
som skall avge förslag till remissyttrande
angående detta ärende, har
jag känt behov av vissa informationer.
Vi har fått direktiv från kommunikationsdepartementet,
som sagt oss att de
principiella synpunkterna som kommer
upp i samband med den regionala och
lokala självstyrelsen skall behandlas i
samband med länsdemokratiutredningens
blivande betänkande. I fråga om
länsdemokrati kommer särskilt ändrad
uppgiftsfördelning mellan statliga och
kommunala organ att ytterligare utredas.
För att aktuella behov av förändringar
av länsindelning och länsförvaltning
skall kunna prövas utan onö -

Nr 47

Tisdagen den 28 november 1967

Ang. ökat inflytande för landstingen i länsförvaltningen

dig tidsutdriikt bör remissbehandlingen
ske på följande sätt: Yttrande över
dessa utredningar skall begränsas så
att man i utlåtandet endast tar ställning
till frågor om lämplig organisation under
förutsättning att uppgiftsfördelningen
mellan statliga och landstingskommunala
organ i länet är principiellt
oförändrad.

Jag har, herr talman, i min fråga till
inrikesministern avhållit mig från att
blanda in frågan om kompetensfördelningen.
Jag ansåg att det var »helig»
mark. Men jag var intresserad av att
höra huruvida likväl ett vidgat folkligt
inflytande på länsförvaltningens område
skulle kunna tänkas ifrågakomma.
Länsförvaltningsutredningen går
en bit på den vägen. Man föreslår ett
icke oväsentligt folkligt inflytande i
länsstyrelsen. Då tänkte jag mig att man
möjligen kunde fortsätta på en så berömvärd
väg och följa dessa signaler,
och därför upptog jag de viktigaste organen.
Jag tog därvid endast upp de
viktigaste, nämligen länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, skogsvårdsstyrelse
och lantbruksnämnd. I fråga om skogsvårdsstyrelse
och lantbruksnämnd har
landstingen ett visst inflytande, men
vad jag ifrågasatte var om man inte
kunde öka det inflytandet. I fråga om
länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd,
som betyder så mycket för länen,
saknar faktiskt länsrepresentationen
inflytande. Därför ifrågasatte jag
om man inte skulle kunna ändra på
detta. Vi rubbar ju inte kommunikationsdepartementets
cirklar i det här
fallet utan vad som berörs är endast
frågan om dessa organs sammansättning.
Kompetensen skulle, har jag föreställt
mig, tills vidare bli oförändrad.

Statsrådet sade att frågan om länsorganens
kompetens övervägs av länsförvaltningsutredningen.
Jag tänkte mig
möjligheten att få komma med konkreta
förslag, och jag ville känna mig för,
huruvida det ansågs vara att överträda
de direktiv som remissinstanserna har
fått. Möjligen tycker jag mig kunna ut -

läsa att man skulle få göra så, men då
kanske jag läser in för mycket i statsrådets
svar. Därför vore jag tacksam
för ett litet förtydligande.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det förhåller sig precis
som herr Ferdinand Nilsson tror, nämligen
att man skall kunna yttra sig över
just dessa frågor i samband med den
remissbehandling som nu pågår. Länsförvaltningsutredningens
betänkande,
som är föremål för den här begränsade
remissbehandlingen, om jag får använda
det uttrycket, tar upp dessa frågor,
och därför går det mycket bra för sig
att framföra en mening om det sätt på
vilket lekmannainflytandet eller, om
man så vill, landstingsrepresentationen
i dessa nämnder skall förstärkas.

Herr Ferdinand Nilsson har liksom
vänt på steken och bett mig uttala mig
först i den här frågan. Jag vill nog att
herr Ferdinand Nilsson i egenskap av
representant för landstinget skall uttala
sig först, så att jag får en vägledning
när remissyttrandena skall sammanställas
och jag skall komma med
förslag till åtgärder.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för beskedet att vägen
principiellt sett är farbar. Jag begärde
inte att statsrådet skulle på förhand ge
besked om vilken ställning Kungl.
Maj:t tänker ta vid propositionens utformning,
men det svar jag har fått innebär
att vi är oförhindrade att ta upp
den här frågan. Den är således icke inbegripen
i direktiven från kommunikationsdepartementet
om att man endast
skall ta ställning till den lämpliga organisationen,
under förutsättning att uppgiftsfördelningen
mellan statliga och
landstingskommunala organ i länen är
principiellt oförändrad. Jag är mycket
belåten med det svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Tisdagen den 28 november 1967

Nr 47

Ang. fördelningen av kreditgarantierna

för jordbrukets rationalisering

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Yngve Nilssons (h)
interpellation angående fördelningen
av kreditgarantierna för jordbrukets
rationalisering, och nu anförde:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
frågat om jag är beredd medverka till
att en rimlig fördelning av kreditgarantiramarna
för jordbrukets rationalisering
kan ske mellan olika produktionsgrenar
och företagstyper samt
att därvid beaktas önskvärdheten av att
familjejordbruken i första hand rationaliseras.

Riktlinjerna för statens stöd till jordbrukets
rationalisering har behandlats
av årets riksdag. Enligt riksdagsbeslutet
skall någon skillnad inte göras mellan
enskild och juridisk person vad gäller
möjligheterna att få statligt ekonomiskt
stöd. Det är omständigheterna i det enskilda
fallet, som läggs till grund för
bedömning av stödbehovet.

De för jordbrukets rationalisering avsedda
kreditgarantierna uppdelas av
riksdagen på olika ändamål. Lantbruksstyrelsen
fördelar därefter garantibeloppen
för dessa ändamål på olika län.
Att därutöver, som herr Nilsson förordat,
dela upp beloppen på olika produktionsgrenar
och företagstyper skulle
— förutom att det strider mot riksdagsbeslutet
— leda till avsevärda olägenheter
vid stödgivningen. Jag är således
inte beredd medverka till uppdelningen
av kreditgarantiramarna efter
de riktlinjer som interpellanten
ifrågasatt.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksminister Holmqvist för svaret
på min interpellation. Vi är ense i fråga
om det första avsnittet, som behandlar
riktlinjerna för statens stöd till jord -

brukets rationalisering, sådant beslutet
utformats av riksdagen och där ingen
skillnad numera får göras mellan enskild
och juridisk person. Jag har heller
inte anmärkt på detta förfaringssätt.
Men jag vill alldeles särskilt stryka under
vad statsrådet sagt i anslutning härtill,
nämligen att det är omständigheterna
i det enskilda fallet som läggs till
grund för bedömning av stödbehovet.

Herr statsråd, ni har också i proposition
nr 95 uttalat att vissa allmänna
grunder bör gälla för att det ekonomiska
stödet skall kunna utgå. Sålunda
framhålles att som huvudprincip bör
gälla att investeringen är önskvärd ur
allmän synpunkt; den skall vara samhällsekonomiskt
motiverad och naturligtvis
lönsam ur företagsekonomisk
synpunkt. Vid den prövning som skall
ske bör, om investeringen är av betydande
storlek, bl. a. beaktas den effekt
som densamma kan få på marknadsutvecklingen
inom landet, även om man
inte skall ta hänsyn till tillfälliga överskott
om det gäller att höja effektiviteten.

Herr talman! Jag har velat erinra om
dessa uttalanden därför att man här
kommer in på gränsfall när det gäller
mammutanläggningar inom t. ex. animalieproduktionen:
Är det ett jordbruksföretag
eller är det ett industriföretag?
Här har statsrådet tagit på sig
ett mycket stort ansvar därför att det
är uppdraget åt Kungl. Maj:t att avgöra
vad som bör betraktas som jordbruksproduktion.
Jag har den uppfattningen
att, då stöd skall lämnas från statens
sida, hänsyn bör tas till näringsgrenen
som helhet, så att en snedvridning av
produktionen inte uppstår, som kan få
till resultat större överproduktion än
vad vi redan har.

Jag har anledning förmoda att herr
statsrådet beaktar dessa synpunkter,
eftersom herr statsrådet i många sammanhang
sagt att vi måste krympa jordbruksproduktionen
för att slippa de
stora överskotten och den förlustbringande
exporten. Herr statsråd! Antingen
vi vill det eller ej måste vi, om inte hela

8 Nr 47 Tisdagen den 28 november 1967

Ang. fördelningen av kreditgarantierna för jordbrukets rationalisering

rationaliseringsverksamheten inom jordbruket
skall bli förfelad, ta hänsyn till
var insatserna skall sättas in. Med detta
menar jag att vi, om det blir stora överskott
på vissa områden, inte med allmänna
medel skall hjälpa till att förvärra
detta — och därmed den ekonomiska
situationen för jordbruket i dess
helhet. Jag kan inte tro att riksdagens
beslut kan innebära något sådant. Det
skulle inte heller vara samhällsekonomiskt
klokt att göra på det sättet.

Vad sedan gäller familjejordbruken
är det väl klarlagt att de innebär en
god ekonomisk driftsform. Man kan
inte bortse från att utvecklingen rider
fort — även här behövs en anpassning
till de nya ekonomiska betingelserna
för vårt jordbruk. Jag tror emellertid
att det finns många anledningar att särskilt
slå vakt om denna företagsform.
Rationaliseringsåtgärder måste komma
till stånd, såväl för inre som yttre rationalisering.
Då har man möjlighet att
nå en driftsform som gör det möjligt
att utnyttja den tekniska och ekonomiska
utvecklingens landvinningar.

Därför är det nödvändigt att vid resursernas
fördelning ta hänsyn även
till denna grupp. Vad jag syftar till är
att den kategorin vid bedömningen
måste gå före sådana investeringar som
kräver mycket stora belopp. Detta torde
också framgå av jordbruksministerns
uttalande i svaret, att lantbruksstyrelsen
fördelat garantibeloppen på
de olika länen — när vi känner till beloppens
storlek vet vi ju att det inte
kan bli hur stora summor som helst på
varje län.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
herr Yngve Nilssons fråga — jag har
sett samma spörsmål resas på annat
håll, och kanske inte i fullt så balanserad
form som herr Nilsson gett det i
dag.

Sedan de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken
trädde i kraft har vi

knappast sett exempel på något sådant
här verkligt storföretag. Det lär vara
någonting på gång, som diskuterats och
möjligen även behandlats i någon lantbruksnämnd,
men i varje fall hittills
har inget sådant ärende kommit till
kanslihuset och blivit föremål för min
prövning. Det oaktat vet vi att det inte
saknats tendenser till en debatt kring
de här riktlinjerna. Man har till och
med sagt att det finns en stor oro bland
jordbrukarna; förekomsten av en plan
för att realisera ett sådant här företag
skulle redan ha skapat en oro bland
jordbrukarna.

Nu kan vi ju konstatera en tendens
i svenskt jordbruk mot större enheter
och ökad specialisering, och en sådan
utveckling är önskvärd eftersom den
ger jordbrukarna de bästa förutsättningarna
att få en hygglig levnadsstandard.
Den utvecklingen går myckel
snabbt. I senaste numret av Föreningsbladet
säger man, om jag får ta det
exemplet, att en procent av jordbruksföretagen
— de som producerar mest
— svarar för mer än tredjedelen av
hela vårt lands fläskproduktion. Sverige
är tydligen ett av de länder i Europa
som är längst komna i detta avseende,
och utvecklingen har gått oerhört
snabbt under de senaste tio åren.

Då blir frågan om dessa nytillkommande
stora företag är att betrakta som
familjejordbruk eller som industrier,
för att använda herr Nilssons uttryck.
Jag tror att vi bör akta oss för att göra
för stora åtskillnader därvidlag, och
jag fann att herr Nilssons bedömning
var densamma — det avgörande är inte
själva företagsformen, alltså om jordbruket
drives som enskilt företag eller
i annan form. Nej, jag tror att det är
klokt att ta den ståndpunkten — på
jordbrukssektorn blir det aldrig någon
verkligt stor skillnad i fråga om antalet
anställda mellan familjeföretagen och
det vi kan kalla en rationell och utvecklad
storproduktion; det rör sig
även där kanske bara om tre eller fyra
anställda.

Tisdagen den 28 november 1967

Nr 47

Ang. fördelningen av kreditgarantierna för jordbrukets rationalisering

Vad vi skall eftersträva är att göra
produktionen så effektiv som möjligt.
Jag tror att familjeföretaget har goda
utsikter att hävda sig, men då gäller
det att visa det. Om familjeföretaget är
överlägset, finns det inte anledning att
vara så ängslig för att det tillkommer
ett eller annat företag i annan form.
Därför skulle vi nog göra klokt i att
vänta med denna debatt till längre fram
och åtminstone avvakta om utvecklingen
ger oss orsak att se någon fara på
lång sikt i tillkomsten av företag av
annan typ. Sedan får vi ta upp den
diskussionen; enligt min mening är det
alldeles för tidigt att göra det i dag.

Vi skall inte räkna med att särskilt
många företag tillkommer vid sidan av
familjejordbruken. Såvitt jag kan se är
det möjligen företag som Kooperativa
förbundet och i något fall den enskilda
handeln som kan ha intresse av att
skaffa sig kontakter och kontroll på
produktionssidan, kanhända för att få
insyn i prissättningen •— eller vad skälet
kan vara. Jag finner det sunt och
riktigt att så sker.

Därför, herr Nilsson, har jag inte
anledning att ta upp den fråga, som nu
är ställd, till någon långvarigare debatt
i dag; en sådan bör lämpligen anstå till
ett senare tillfälle. Det vore nog önskvärt
med en viss tolerans mot förekomsten
av olika företagsformer också
på jordbrukssidan.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag tycker inte att det
är för tidigt att diskutera denna fråga,
herr jordbruksminister. Något ärende
har skymtat i pressen, och det rör sig
där om mycket stora belopp.

Nu hör jag att frågan ännu inte har
förts fram till Kungl. Maj:t. Efter herr
statsrådets uttalande här hoppas jag
emellertid att han när den kommer upp
vill överväga den mycket noggrant innan
det blir tal om så stora summor till
ett enda företag.

Det är med beklagande jag måste

konstatera att jordbruksministern ställer
sig ganska negativ till våra familjejordbruk.
Det hade jag knappast väntat
mig. Rationaliseringen i all ära, men
det finns gränser för företagsstorleken
som man inte kan bortse ifrån, om man
vill behålla ett rimligt serviceunderlag
på landsbygden. När riksdagen anvisar
189 miljoner kronor till kreditgarantiramar
kan det inte vara likgiltigt hur
dessa ramar fördelas. En favorisering
av de verkligt stora företagen kan på
mycket kort tid förändra förutsättningarna
för hela det svenska jordbruket.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När det gäller industrin
förhåller det sig så, herr Nilsson, att
den — nära nog oavsett vad den tillverkar
— om den ger ett betydande
sysselsättningstillskott inom näringslivet,
kan påräkna stöd av det allmänna
i form av kreditgarantier. Det rör sig
inte om något annat i detta fall.

Vi har kommit därhän att bidragens
tid är förbi. 1 stället ger vi stödet i den
formen att staten lämnar garantier för
krediterna. Jag vill erinra om att det
egentligen bara är detta frågan rör sig
om. Insatsen från det allmänna är således
tämligen begränsad när det gäller
ett sådant företag. Jag kan inte se någon
anledning till att vi skulle låta bli
att ge kreditgarantier till företag som
framställer jordbruksprodukter bara
för att det inte är fråga om familjeföretag.
Den ståndpunkten är orimlig. Utgångspunkten
bör vara om det är effektivt,
om det kan tänkas på lång sikt betyda
ett tillskott till vår samlade ekonomi
och om det kan medverka till att
produktionen förbilligas. Det kan naturligtvis
mycket väl tänkas att vi får
ett mer besvärande överskottsproblem,
om vi stimulerar tillkomsten av många
stora företag, men i så fall får vi anpassa
oss och säga: »Nu får samhället
upphöra att ge stöd till produktionen
på detta område, eftersom vi har fått
besvärande problem.»

Nr 47

Tisdagen den 28 november 1967

Ang. fördelningen av kreditgarantierna för jordbrukets rationalisering

Om vi ser frågan strängt fackmässigt,
om vi syftar till att rationalisera jordbruket
och göra det meningsfyllt, får
vi nog ställa anspråken så att denna
satsning skall leda till ökad effektivitet.
Då säger herr Yngve Nilsson att den
kan komma i konflikt med andra intressen,
såsom att vi vill behålla en
levande landsbygd; denna strävan kan
försvåras om vi uppmuntrar tillkomsten
av storproduktion på vissa områden.
Om vi resonerar så är vi genast
tillbaka i en värdering som blir mycket
svår att göra. Vi är överens om att
inte stödja de allra minsta företagen,
de som inte kan ge försörjningsunderlag
för en familj. Man kanske kan säga
att vi skall satsa högst på de företag
där situationen är mycket svår och där
det är mycket angeläget att hjälpa jordbrukaren.
Men vi ser inte saken så —
vi är beredda att gå längre. Även en
jordbrukare som i dag har det bra ställt
kan påräkna statens medverkan för att
finansiera en ytterligare utbyggnad.
Därför håller inte herr Yngve Nilssons
resonemang. Om vi ensidigt skulle ta
hänsyn till att så många människor
som möjligt skulle bo på landsbygden,
borde vi naturligtvis inte ha handlat
på det sätt som vi gjort under de senaste
årtiondena.

Jag konstaterar alltså att vi kanske
har delade meningar — det förefaller
onekligen så —- men jag kan inte se att
mitt uttalande kan tagas som uttryck
för att jag inte har någon förståelse för
familjejordbruket. Jag tror inte att ett
sådant intresse skall komma till uttryck
på det sättet att man hindrar tillkomst
av andra företag — man kan visa sin
uppskattning av familjejordbruket på
annat sätt.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag har inte sagt att
man skall hindra större företag att
etablera sig; jag har sagt att man inte
skall instifta företag som rör sig med
mångmiljoninvesteringar.

Självfallet anser jag också, vilket jag
sade i mitt första anförande, att familjejordbruket
bör ha företrädesrätt till
investeringarna. Kreditgarantiramarna
är så snäva att om vi ger kreditgarantier
till de stora företagen blir det inte
mycket kvar till andra företag.

Beträffande frågan om vi skall försöka
behålla fler människor på landsbygden
för att kunna ge dem som bor
där bättre service vill jag också framhålla
följande. På andra områden uppstår
det i dag arbetslöshet. Någon sådan
har vi dess bättre inte ännu inom
jordbruket. Därför är det kanske skäl i
att vara litet försiktig innan man går
in för en politik som syftar till att alltför
tidigt minska jordbrukens antal.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
i sitt senaste inlägg tydligare än förut
markerat att han fasthåller vid den
mening som han hävdade i våras, då
han ville ha ett klart uttalande av riksdagen
att familjejordbruket skulle ha
företräde och att andra företagsformer
skulle få komma i efterhand. Vi hade
ju en diskussion om detta i riksdagen,
varvid vi vid voteringen kom fram till
att vi inte skulle göra någon åtskillnad
mellan de olika företagstyperna. Det
tycks emellertid som om herr Nilsson
nu hade återfallit till detta resonemang.

Vi kan ju försöka tänka oss in i hur
det skulle bli om man gick efter herr
Nilssons linje. När det kommer in en
ansökan skulle man då kunna säga att
det är fråga om ett för stort företag,
som tagits till för kraftigt, så att det
kommer att kosta för mycket. Därför
skulle staten inte bidra till finansieringen.
Detta kunde inträffa när det
gäller t. ex. rationalisering eller markanskaffning.
Det är en grannlaga uppgift
att försöka dra en sådan gräns.

Det vore också förödmjukande och
besvärligt för de företag, som skulle
behöva finna sig i att ligga inne med
sin ansökan till årets slut och avvakta

Tisdagen den 28 november 1967

Nr 47

Ang. fördelningen av kreditgarantierna för jordbrukets rationalisering

om det blir några pengar över. Så kan
man rimligtvis inte behandla ett företag,
som söker den rätt vilken författningsmässigt
tillkommer det. Företagaren
kan i författningen läsa att han
har möjligheter att söka samhällets stöd
genom garantier för sina krediter. Man
skulle då förklara att det visserligen är
klart uttalat i författningen att denna
rätt föreligger men skulle förbehålla
sig rätten att ligga på sådana ärenden
kanske ett år framåt för att se om det
blir några pengar över.

•Tåg kan därför inte finna annat än
att vi måste vänta och se hurdan utvecklingen
blir. Jag tycker att herr
Nilsson varit för tidigt ute i denna fråga.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Endast ett par ord till!

Vi har ändå beslutat att de aktuella
garantiramarna skall vara avsedda för
jordbrukets rationalisering. Om vi håller
fast härvid, skall naturligtvis tyngdpunkten
i dessa ramar läggas på jordbrukets
rationalisering.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 167,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 908—920.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 11 och 12,
statsutskottets utlåtanden nr 164—176,
bevillningsutskottets betänkanden nr
60, 61 och 63, bankoutskottets utlåtanden
nr 50—57, första lagutskottets utlåtanden
nr 54 och 59, andra lagutskot -

tets utlåtanden nr 57 och 64, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 50 och 54—
56, jordbruksutskottets utlåtanden nr
38 och 39 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 50 och 52—55.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta de ändringar på morgondagens
föredragningslista, att därå uppföres:

utrikesutskottets utlåtande nr 11,
statsutskottets utlåtande nr 168, bevillningsutskottets
betänkande nr 61, bankoutskottets
utlåtande nr 51, första lagutskottets
utlåtande nr 54, andra lagutskottets
utlåtande nr 57, tredje lagutskottets
utlåtande nr 50, utrikesutskottets
utlåtande nr 12, statsutskottets
utlåtande nr 164, 165, 166 och 167, bevillningsutskottets
betänkande nr 60
samt jordbruksutskottets utlåtande nr
38 i nu nämnd ordning först på listan’
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 39
näst efter bevillningsutskottets betänkande
nr 63.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

921, av herr Hubinette, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
155, angående utgifter på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1967/68;

nr 922, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 155, angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68;

nr 923, av herr Olsson, Johan, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 155, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1967/68;

nr 924, av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Åkesson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 166, med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

(nr 648) såvitt avser bl. a. fordons beskaffenhet
och utrustning, m. m.; samt
nr 925, av herr Blomquist, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
171, med förslag till lag om hyresnämnder.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 29 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 921—923 till statsutskottet
samt

motionerna nr 924 och 925 till lagutskott.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Om en storflygplats i Öresundsregionen

I skrivelse den 12 maj 1967, nr 133,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokol -

let över utrikesdepartementsärenden för
samma dag, lämnat riksdagen redogörelse
för Nordiska rådets femtonde session
i Helsingfors den 1—den 6 april
1967.

Skrivelsen hade vad gällde frågorna
under II i en av Nordiska rådets svenska
delegation utarbetad redogörelse för
nämnda session hänvisats till statsutskottet
beträffande punkterna B 1—6,
C 2 såvitt avsåge den statliga personalpensioneringen
i Norden, C 3, 4, 6, 7,
D 2—6, D 8 utom i vad gällde trafiklagstiftning
samt E 3, 4, 7, 8 och 11.

Under punkten D 4 i denna skrivelse
hade behandlats vissa Öresundsfrågor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
140, av herr Blomquist, och II: 234, av
herr Rubin in. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa, att Kungl. Maj:t omedelbart
måtte ingå i förhandlingar med
Danmark om inrättande av en storflygplats
i Öresundsregionen, förslagsvis
förlagd till Saltholmen,

dels ock de likalydande motionerna
1: 536, av herr Lundström in. fl., och
II: 669, av herr Cassel in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ till
en dansk-svensk arbetsgrupp med uppgift
att snarast och med ledning av de
specialundersökningar, som på danskt

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

och svenskt håll redan företagits eller
kunde komma att företagas, pröva hela
frågan om luftfartsförhållandena i Öresundsområdet
avseende byggande av
storflygfålt och sekundära flygfält, luftrummets
utnyttjande, trafikledernas utformning
m. m. från såväl ekonomiska,
trafikmässiga som tekniska synpunkter
och att i en sådan arbetsgrupp de regionala
och kommunala myndigheterna
måtte beredas tillbörlig representation.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med avslag å motionerna I:
140 och 11:234 samt 1:536 och 11:669
måtte lägga Kungl. Maj:ts förevarande
skrivelse, såvitt nu vore i fråga, till
handlingarna.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! I samband med behandling
av redogörelsen från Nordiska rådet
har vi i denna punkt också behandlat
några motioner, som berör frågan
om en storflygplats i öresunds-området
och därmed sammanhängande problem.
Motionerna väcktes redan i januari i år.
Sedan dess har inträffat bl. a. att Nordiska
rådet ånyo har tagit upp frågan
om storflygplatsen och i en rekommendation
föreslagit, att regeringarna i
Danmark och Sverige snarast skall utvidga
och stärka samarbetet genom att
vid passande tidpunkt tillsätta en gemensam
arbetsgrupp. Denna rekommendation
har tillkommit efter remissförfarande,
varunder ett stort antal kommunala
och regionala myndigheter har
understrukit vikten av att snarast möjligt
få trafikförhållandena i Öresundsområdet
klarlagda.

Under utskottsbehandlingen har det
upplysts om att det svenska kommunikationsdepartementet
håller fortlöpande
kontakter med motsvarande organ i
Danmark, och man vill nu först avvakta
alla de utredningar som pågår. Att
man från dansk sida är angelägen att
snarast få till stånd ett beslut om det

Om en storflygplats i Öresundsregionen
nya storflygfältet synes uppenbart. Vissa
antydningar från den danske kommunikationsministern,
Sven Horn, talar
för att Saltholms-alternativet blir en
realitet. Kontrakt har tecknats med den
amerikanska konsultfirman Parkinson
Associated i Los Angeles om utarbetande
av en dispositionsplan för Saltholmsfältet.
Danska folketingets finansutskott
har beviljat 450 000 danska kronor
för ändamålet. Det synes också av
ekonomiska skäl vara nödvändigt att
man skyndar på, ty för varje år som
man tvingas stanna kvar på Kastrup
måste investeringar göras för mellan
50 miljoner och 80 miljoner danska
kronor — pengar som man betraktar
som bortkastade, därest Saltholmsfältet
kommer till stånd.

Även på svenskt håll har man ekonomiska
bekymmer. SAS måste följa
med i utvecklingen och behöver göra
stora investeringar på Kastrup. SAS:s
investeringspolitik är i hög grad beroende
på ett snabbt beslut om var det
nya storflygfältet skall ligga.

Några nya faktorer har under den senaste
tiden framkommit och givit frågan
om Saltholms-alternativet ännu
större aktualitet. Av särskilt intresse
är två framlagda utredningar.

Den första, som framlagts av fem
ingenjörsfirmor, av vilka två är de välkända
svenska företagen Skånska Cementgjuteriet
och Armerad Betong, innebär
att man tekniskt belyst möjligheterna
av att göra indämningar, varigenom
en flygplats av interkontinentala
mått skulle kunna anläggas på Saltholm.
Utredningen ger också vid handen
att man för en beräknad kostnad
av mellan 285 och 350 miljoner danska
kronor skulle kunna göra en sådan indämning
under en treårsperiod och att
den nya lufthamnen inklusive motorväg
till det danska fastlandet två år senare
skulle helt kunna tagas i bruk.

Den andra utredningen har framlagts
av Öresundsdelegationen i dagarna. Här
har man vid avvägningen mellan olika
alternativ i fråga om fasta förbindel -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Om en storflygplats i öresundsregionen
ser över Öresund bedömt att den sydliga
förbindelsen, dvs. mellan Köpenhamn
och Malmö, bör komma i första
etappen. Den danske kommunikationsministern
har också låtit antyda att
förbindelsen över Öresund skulle prioriteras
före Stora Bält-bron.

Frågan om ett storflygfält i Öresundsregionen
och frågan om fasta förbindelser
över Öresund måste vara angelägenheter
som inte endast berör Danmark
utan i lika hög grad Sverige. Vi
måste agera i så god tid att vi inte
ställs inför fastlåsta ställningstaganden
t. o. m. i detaljer. Det är inte minst ett
väsentligt intresse att de svenska regionala
myndigheterna inom berört område
— länsstyrelserna, landstingen,
kommunerna osv. — i god tid får tillfälle
att vara med i spelet.

Nordiska rådets nästa sammanträde
avses äga rum i mitten av januari nästa
år, och då torde ett stort antal utredningar
berörande Öresunds-frågorna
presenteras. I samband härmed bör
man från svensk sida medverka för att
tillsätta den arbetsgrupp som föreslagits
i rekommendationen och i föreliggande
motioner.

Herr talman! Vi har avstått från att
i dagsläget framlägga konkret yrkande,
men med detta inlägg har jag velat betona
att vi inte stillatigande kommer
att finna oss i en fortsatt svensk avvaktande
attityd i dessa väsentliga frågor.
Därest regeringen inte handlar och
handlar snabbt har vi all anledning att
återkomma.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Herr Strandbergs anförande
inbjuder i och för sig inte till
så särskilt mycket polemik, men det
är i alla fall ett par påpekanden jag
finner anledning att göra.

Jag tror att herr Strandberg skulle
kunna lugna ner sin iver en liten smula
— det har just kommit en ny dokumentation
som visar att det planerade
storflygfältet där nere skapar rätt

besvärliga problem. Jag syftar på öresundsbroutredningen,
som påpekar att
om flygfältet skall ligga på Saltholm fördyras
en bro i det läget med 500 miljoner
å 600 miljoner kronor, beroende
på att en annan konstruktion tvingas
fram.

Detta var det ena påpekandet. Det
andra är bara ett konstaterande, att de
berörda regionala myndigheterna —
inte minst de kommunala — på bägge
sidorna av Öresund sedan länge är i
gång med ett samarbete i syfte att lösa
de problem som uppstår i samband
med både storflygfältet och den fasta
förbindelsen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
redogörelse från Nordiska rådets femtonde
session, såvitt skrivelsen hänvisats
till bevillningsutskottet jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse till riksdagen
med redogörelse för Nordiska
rådets femtonde session, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet, bifölls
vad utskottet i detta ultåtande hemställt.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till lagutskott och
tilldelats andra lagutskottet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 12, över
väckta motioner angående samarbete
med de nordiska länderna, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av riksdagens
år 1966 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner.

Riksdagens revisorers berättelse hade
hänvisats till statsutskottet beträffande
§§ 1—12, 14—19 och 21—24.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. överlåtelse av telefonabonnemang

Under kommunikationsdepartementet,
§ 11, hade revisorerna föreslagit, att
televerket skulle överväga en mera restriktiv
tillämpning av s. k. överlåtelse
av telefonabonnemang samt att den upp -

Ang. överlåtelse av telefonabonnemang
giftsblankett, som komme till användning,
skulle utformas så, att den regelmässigt
möjliggjorde en utförligare beskrivning
av de förhållanden, som åberopades
för avgiftsbefrielse.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lägga riksdagens
revisorers berättelse i förevarande
del till handlingarna.

Reservation hade anmälts av herr
Strandberg (h), som dock ej antytt sin
mening.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt en blank reservation. Min blanka
reservation skulle egentligen ha kunnat
avse också någon annan punkt i utskottets
utlåtande. Jag skall inte, herr talman,
ta upp tiden och trötta kammaren
med någon redovisning i sakfrågan
beträffande anledningen till att
jag har avgivit denna reservation; det
kan vi lämna därhän. Ursprungligen
hade jag ett särskilt yttrande då vi —
för ganska lång tid sedan — behandlade
denna fråga på fjärde avdelningen
i statsutskottet.

Jag är inte heller i dag nöjd med utskottsmajoritetens
redovisning men har
avstått från något säryrkande eller från
ett särskilt yttrande eller någon form
av reservation, av den enkla anledningen
att jag inte vill trötta kammaren
med att ta upp en principdebatt i dag
rörande arbetsmetodiken för riksdagens
revisorer. Jag är nämligen medveten
om att vi om några veckor får en sådan
diskussion.

Jag har därför inte orsak att ta upp
någon debatt i dag men har velat framhålla
att jag icke är nöjd med den arbetsmetodik
som statsrevisorerna har
tillämpat. Måhända får jag således tillfälle
att återkomma i frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 165, i anledning av riksdagens år

1966 församlade revisorers berättelse, i
vad avser organisationsföredragandenas
verksamhet samt arbetstidskontroll och
effektivitetsmätning inom statsförvaltningen,
jämte motioner;

nr 166, i anledning av riksdagens år

1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om utgivningen av statsliggaren;
och

nr 167, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om statlig representation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets betänkande
nr 60, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av riksdagens
år 1966 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning
av statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet.

Utlåtandet lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster in. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Majd att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 171, i anledning av motion angående
vidgning av det nordiska tjänstemannautbytet; nr

172, i anledning av motion angående
Dansmuseets lokal- och personalförhållanden; nr

173, i anledning av motion angående
forskningsberedningen;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för
invandrare;

nr 175, i anledning av motioner om
en plan för den kriminologiska forskningens
utbyggnad; ävensom

nr 176, i anledning av motioner om
sociologisk forskning rörande sambandet
mellan inställning till etiska och religiösa
normer samt ungdomskriminalitet.

Vad utskottet i dessa utlåtande!} hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till tulltaxa, m. m., jämte
motioner, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av 1967 års vetekonvention
och 1967 års konvention
om livsmedelshjälp, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av motioner angående
kapitalförsörjningen för lastbilstrafiken; nr

52, i anledning av motion om tillskapande
av ett enhetligt statligt skogsföretag; nr

53, i anledning av motioner om
samordning av den statliga företagsgruppen;
och

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

nr 54, i anledning av motioner om
tillskapande av ett allmänägt bostadsbyggnadsföretag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökad verksamhet vid statliga företag

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motioner
om ökad verksamhet vid statliga företag
m. in.

1 ett sammanhang hade bankoutskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
302, av herr Hedström in. fl., och II:
393, av herr Svanberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla,

att de statliga företagen i Norrbotten,
LKAB, NJA och ASSI, måtte anmodas
att snarast verkställa undersökning och
inkomma med förslag om på vilket sätt
och i vilken utsträckning en vidareförädling
av deras produkter skulle kunna
ske, varvid särskild vikt borde läggas
vid sådan tillverkning, som medförde
betydande sysselsättningsökning, samt
att, om i nuvarande läge vidareförädling
av företagens produkter icke
vore möjlig i större utsträckning, utredning
och förslag snarast måtte framläggas
om vilka andra produkter som
skulle kunna bliva föremål för tillverkning
inom respektive företag eller hur
nämnda företag på annat sätt, t. ex. genom
samarbete och samverkan med
industriföretag på annat håll, snabbt
kunde bidraga till att väsentligt öka
sysselsättningen inom Norrbottens län;

dels ock de likalydande motionerna
1:607, av herr Werner, och 11: 757, av
herr Lorentzon m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 47

Om ökad verksamhet vid statliga företag

1) att motionerna 1:302 och 11:393
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

2) att motionerna 1:607 och 11:757
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (h) och Lundberg (h), vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ÅKERLUND (li):

Herr talman! Vid detta bankoutskottets
utlåtande har herr Lundberg och
jag fogat en blank reservation. Denna
blanka reservation innebär endast att
vi på en punkt inte kan acceptera utskottets
skrivning. Det gäller uttalandet
på s. 26 i utlåtandet där utskottet säger
att en fortsatt utbyggnad av befintliga
statliga företag och tillskapandet av nya
sådana företag utgör alternativa och
kompletterande åtgärder för att komma
till rätta med de sysselsättningsproblem
som gör sig gällande på olika håll inom
norra stödområdet.

Utan tvekan är sysselsättningsfrågan
synnerligen allvarlig på många håll i
vårt land. Det gäller även norra stödområdet.
Uttalandet går emellertid något
för långt enligt vår mening. Vi vill
inte genom att skapa eller utbygga av
staten betalade företag, finansierade
eventuellt med skattebidrag och framför
allt kanske med statslån, i norr stimulera
fram en konkurrens med det
redan existerande näringslivet. Konkurrensen
skulle nämligen kunna bli
förödande för de små företagen i norra
stödområdet, företag som är privatägda
och drivna av småföretagare under kärva
förhållanden. Om vi stimulerar till
en statlig konkurrens här, löper vi risk
att genom denna konkurrens driva ut
de privata företag som nu är verksamma
i detta område och därigenom skapa
ännu svårare sysselsättningsproblem.
Vi måste enligt min mening handla med
stor försiktighet så att vi inte skadar
den bestående verksamheten. Det har

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

reservanterna velat understryka med
sin blanka reservation.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag ber i all korthet att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Att det av herr Åkerlund åberopade
uttalandet kom med beror på en vilja
att markera att det finns ett allvarligt
intresse från riksdagens sida att möjliggöra
olika åtgärder för att komma
till rätta med de exceptionella förhållanden
som råder i norra delen av landet.
Utskottet har velat understryka att
vi ser allvarligt på vad som skulle kunna
inträffa och att inte minst statsmakterna
bör ha tämligen fria händer för
att skapa de sysselsättningstillfällen
som det borde vara angeläget för alla
att åstadkomma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motion
angående formerna för den offentliga
upphandlingen.

I den till bankoutskottet hänvisade
motionen II: 772, av herr Weclén, hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte

1) bekräfta sin genom gällande lagstiftning
fastslagna uppfattning, att offentlig
upphandling borde ske i former,
som såvitt möjligt garanterade, att en
fri och öppen konkurrens mellan olika
anbudsgivare etablerades och att det
fördelaktigaste anbudet antoges till
gagn för de skattebetalare, som i sista
hand svarade för det allmännas kostnader; 2)

hemställa, att sådana föreskrifter
till eller ifrån statliga myndigheter, som
stode i strid med under 1) uttalade

principer omedelbart måtte återkallas
och ersättas med föreskrifter av innebörd,
att fri konkurrens vid anbudsgivning
borde gälla och det för det allmänna
fördelaktigaste anbudet borde
antagas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 772 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund (h), Hilding
(fp), Lundberg (h), Begnéll (h), Berglund
(fp) och Hyltander (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet hort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionen 11:772 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder med
avseende på reglerna för kommunal
upphandling i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2) av herr Mattsson (ep) och herr
Börjesson i Glömminge (ep), vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! I den motion som behandlas
i detta utlåtande återkommer
en fråga som under årens lopp varit
föremål för riksdagens prövning åtskilliga
gånger.

Den kommunala upphandlingen har
ofta kritiserats. Kritikerna har menat
att frånvaron av föreskrifter om hur
denna upphandling bör gå till har lett
till att man inte alltid följt de principer,
som bör ligga till grund för det
allmännas upphandling. Dessa principer
innebär kort sagt att det fördelaktigaste
anbudet skall antas till gagn för
de skattebetalare som i sista hand svarar
för det allmännas kostnader.

I motionen erinras om att den statliga
upphandlingen måste följa fastställda
regler, som innebär att statens
inköp skall ske under fri och öppen
konkurrens mellan olika anbudsgivare.
För den kommunala upphandlingen,

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

som sammantagen sannolikt är större
än den statliga — den torde för närvarande
uppgå till belopp som närmar
sig 10 miljarder kronor •— finns det
inga direkt motsvarande bestämmelser.
Vissa rekommendationer har utfärdats
av Landstingsförbundet och Kommunförbundet,
men det ankommer på kommunerna
själva att avgöra om de rekommenderade
normerna skall följas
eller inte. Dessutom gör denna rekommendation
ett undantag för den kommunala
upphandling som sker genom
vissa kommunägda bolags försorg. De
bolag som avses är Landstingens inköpscentral
och Kommunaktiebolaget.

Utskottet har låtit motionen undergå
en grundlig remissprövning. I stort sett
kan man säga att remissyttrandena visar
att de organisationer som företräder
köparna, alltså de olika kommunförbunden,
anser att den nuvarande
ordningen fungerar tillfredsställande,
medan alla de organisationer som mer
eller mindre kan sägas vara talesmän
för leverantörerna är lika övertygade
om att det förekommer fall då man vid
de kommunala inköpsbesluten eftersätter
affärsmässigheten. Vissa remissinstanser
sätter även i fråga lagstiftning
för att på det sättet skapa garantier för
att objektiviteten i den offentliga upphandlingen
skall kunna upprätthållas.

Man kan naturligtvis betrakta dessa
yttranden som ett slags partsinlagor.
Även om man gör det kan man emellertid
inte komma ifrån att det är ett allvarligt
förhållande när det på leverantörssidan
råder en tämligen utbredd
uppfattning om att ordningen vid den
kommunala upphandlingen skulle kunna
vara bättre. På kommunalt håll borde
det därför vara en angelägenhet av
största vikt att så snart som möjligt
vidta åtgärder för att undanröja den
misstro som av allt att döma föreligger.

Det är som jag ser det nödvändigt att
försöka åstadkomma ett vidgat förtroende
för att den kommunala upphandlingen
tillämpar sunda principer. På
den punkten borde det kunna råda

enighet. Sedan kan man ha delade meningar
om hur detta eftersträvansvärda
förtroende lämpligen skall uppnås.

Om man nu utgår ifrån — det må
vara riktigt eller inte -— att de remissyttranden
som jag omnämnt skulle vara
färgade av att remissorganen så att säga
befinner sig på olika sidor om disken
och att dessa remissyttranden därför
i detta sammanhang skulle vara mindre
intressanta, finns det ett par andra remissorgan
som borde vara höjda över
varje misstanke om att inte helt opartiskt
och objektivt kunna tränga in i
och bedöma den kommunala upphandlingens
nuvarande former. Det är två
statliga institutioner, nämligen näringsfrihetsombudsmannen
och riksrevisionsverket.

Vad dessa båda remissorgan har att
säga, anser jag vara fullt tillräckligt för
att motivera den reservation som avgivits
med anledning av motionen. Reservanterna
föreslår överläggningar
mellan regeringen och kommunernas
riksorganisationer rörande reglerna för
den kommunala upphandlingen.

När riksrevisionsverket tidigare yttrat
sig i denna fråga har verket inte
velat tillråda lagstiftningsåtgärder, eftersom
bestämmelser, som innehållsmässigt
skulle anknyta till den statliga
upphandlingskungörelsen, då varit under
utarbetande. »I de nu framlagda
provisoriska kommunala bestämmelserna
har emellertid», säger riksrevisionsverket,
»det synsätt som varit vägledande
vid utarbetandet av de statliga
bestämmelserna icke helt kommit till
uttryck. Därtill kommer att de, enligt
vad som säges delvis ha bestyrkts från
leverantörshåll, icke alltid tillämpas
med den objektivitet och konsekvens
som är regel inom den statliga sektorn.»
Riksrevisionsverket håller det därför
inte för osannolikt att det kan visa sig
nödvändigt att skärpa den kommunala
upphandlingsrekommendationen så att
den bättre överensstämmer med de
statliga reglerna. Härigenom skulle
man enligt riksrevisionsverket få bätt -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 19G7

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

re garantier för objektiviteten inom
hela den allmänna sektorns upphandlingsverksamhet.

Näringsfrihetsombudsmannen är inne
på liknande tankegångar i sitt yttrande.
Den ämbetsman som är satt att
slå vakt om näringsfriheten säger sig
ha fått ett mycket starkt intryck av att
det kommunala upphandlingsförfarandet
icke alltid fungerar tillfredsställande
ur konkurrenssynpunkt. Han har
även i en skrivelse i mars i år till
Kungl. Maj:t berört detta förhållande.

Det lär enligt näringsfrihetsombudsmannen
t. ex. hända att kommuner vid
byggnadsentreprenader och annan upphandling
infordrar anbud endast från
något eller några få företag, medan
andra, som förklarat sig intresserade
av att lämna anbud, förvägras detta.
Inom el- och rörentreprenörbranscherna
har det särskilt blivit påtalat att
kommuner favoriserar på orten lokaliserade
företag, även om anbuden från
dessa ej är de ekonomiskt fördelaktigaste.
Härigenom gynnas uppkomsten
av ett slags lokala monopol, som kan
innebära risk för ogynnsamma verkningar
på effektivitet och prisbildning.
Själva anbudsförfarande! blir tämligen
illusoriskt och konkurrensen begränsas,
anser näringsfrihetsombudsmannen.

Såväl riksrevisionsverket som näringsfrihetsombudsmannen
ställer sig
således utpräglat skeptiska till de nuvarande
formerna för den kommunala
upphandlingen. Jag kan inte förstå annat
än att deras påpekanden måste tillmätas
mycket stor betydelse.

I detta frågekomplex är det ett särskilt
upphandlingsförfarande från kommunernas
sida som tilldragit sig stor
uppmärksamhet. Genom speciella inköpsbolag
har nämligen landskommunerna
och landstingen velat samordna
en del av sin inköpsverksamhet för att
därigenom bl. a. utnyttja de fördelar
som det medför att kunna inhandla
stora kvantiteter på en gång. Att detta
i åtskilliga fall är fördelaktigt såväl för

de köpande kommunerna som för leverantörerna
råder det inga delade meningar
om.

Dessa bolag — alltså Landstingens
inköpscentral och Kommunaktiebolaget
— är emellertid, som jag nämnde inledningsvis,
undantagna från det upphandlingsförfarande,
som rekommenderats
av Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Jag skall dock inte närmare
gå in på dessa bolags ställning
och verksamhet. Låt mig endast återge
vad Kooperativa förbundet säger i sitt
yttrande om dessa inköpsbolag. Det bör
enligt Kooperativa förbundets mening
ankomma på de berörda kommunerna
att se till att de kommunala upphandlingsnormerna
också tillämpas av
Landstingens inköpscentral och Kommunaktiebolaget.
Deras verksamhet bör
vara underkastad samma offentlighetsregler
som gäller för kommunerna. Det
är också en uppfattning som delas av
reservanterna.

Motionären har också tagit upp frågan
om den upphandling för skolväsendet
som Landstingens inköpscentral
och Kommunaktiebolaget numera handhar.
Denna upphandling är en följd av
att den centralupphandling som tidigare
ägde rum inom överstyrelsen för
yrkesutbildning upphörde i samband
med omorganisationen av skolväsendets
centrala ledning. Trots att bankoutskottets
utlåtande även på den här
punkten är ganska utförligt och att
yttranden föreligger från de närmast
berörda parterna kan jag inte inse att
det här har skapats slutlig klarhet om
hur denna upphandling går till och bör
gå till.

Riksrevisionsverket har kommit till
slutsatsen att den statliga upphandlingskungörelsens
bestämmelser skall
tillämpas och att upphandlingen i fråga
därför måste ombesörjas i statlig
regi. Skolöverstyrelsen, som stöder sig
bl. a. på ett riksdagsbeslut, framhåller
å sin sida att den redan utövar viss
kontroll över att upphandlingen sker
i upphandlingsförordningens anda. Av

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

personalskäl har dock denna kontroll
måst begränsas till stickprovsundersökningar.
Dessa yttranden står i viss motsats
till varandra. Om det förhåller sig
som riksrevisionsverket hävdar — och
mycket talar för det — måste denna
upphandling ske i andra former.

Det förefaller — för att ange det
schematiskt — kunna ordnas antingen
genom att de kommunala inköpsbolagen
strikt börjar tillämpa den statliga
upphandlingskungörelsen eller också
genom att något annat organ får uppdraget
att svara för denna upphandling
— som för övrigt främst gäller materiel
för omskolningskurser.

Även denna fråga kan säkerligen
bäst behandlas och lösas genom överläggningar.
Jag vill därför, herr talman,
yrka bifall till reservationen av herr
Åkerlund m. fl., som innehåller förslag
om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
om åtgärder avseende reglerna
för kommunal upphandling.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! I anslutning till herr
Hildings anförande vill jag något ytterligare
uppehålla mig vid Landstingens
inköpscentral och Kommunaktiebolaget.

I bestämmelserna för normalförslag
till upphandling framgår av 1 § att
bestämmelserna icke gäller upphandling
och arbeten då företag, som äges
av flera kommuner eller sammanslutning
av kommuner, anlitas. Det är alltså
detta som är undantaget för Landstingens
inköpscentral och Kommunaktiebolaget
och som vi reservanter vill
ha bort för att främja fri konkurrens.

Vi har från socialdemokratisk sida
upplysts om att denna bestämmelse inte
begränsar konkurrensen, eftersom anbud
från LIC på vanligt sätt jämförs
med anbud från andra håll. Om så väl
vore överallt hade vi självfallet ingenting
att säga i denna sak. Om man vore
fullt logisk borde man emellertid då
också anse att undantagsbestämmelsen
är helt onödig.

Den beskrivna situationen finns inte
överallt. Jag skall med tillstånd från
företaget Mölnlycke använda några
upplysningar därifrån. Vid inköp av
förbandsmateriel har ett par landstingbeslutat
att enbart beställa genom
Landstingens inköpscentral utan prisjämförelse
med andra leverantörer. Det
gäller i första hand Värmlands och Västerbottens
län men även Kopparbergs
län, där det dock icke finns något centralt
protokollfört beslut men där arrangemanget
i praktiken blivit detsamma.

Jag vågar nu påstå att dessa landsting
genom detta arrangemang gör sämre
inköp än om fri konkurrens hade
tillåtits. Detta påstående kan i dag varken
bevisas eller motbevisas. Det är
först en efterkontroll om något år som
kan ge oss fakta. Jag är dock så säker
på min sak att jag vill ha ärendet uppföljt,
och det är därför jag på detta sätt
provocerar fram en fortsättning vid ett
senare tillfälle.

Att jag aktualiserar just detta fall beror
också på en önskan att ytterligare
sådana här i min mening okloka beslut
inte skall fattas i flera landsting. Mölnlycke
begär enbart fri konkurrens på
lika villkor. Får man inte det kan hela
denna del av Mölnlyckes verksamhet
hotas av nedläggning.

Herr talman! Det finns fullt fog för
reservanternas önskan att avskaffa denna
undantagsbestämmelse för LIC och
KAB. Jag har haft kontakt med andra
branscher med liknande erfarenheter
som de nu refererade från Mölnlycke.
Jag har också från några håll fått den
beskrivningen att Landstingens inköpscentral
är det kanske mest strålande
exemplet här i Sverige på effekten av
Parkinsons lag. Jag har inte haft tillfälle
att tillräckligt noggrant granska
den saken, men det blir säkert anledning
att återkomma till ärendet nästa
år, och till dess har jag säkert hunnit
skaffa mig ett bättre underlag.

För mig är det i all sin enkelhet så,
att en inköpsorganisation som behöver

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

skyddsbestämmelser av detta slag och
därigenom på vissa avsnitt får en monopolställning
eller i varje fall en ställning
näst intill monopol är osund.

Ta bort skyddsbestämmelserna och
låt LIC och KAB i en helt fri konkurrens
visa vad de verkligen kan! Säkert
kan man då med en bantad organisation
utföra ett nyttigt arbete inom vissa sektorer.
Och märk vid! Jag har ingalunda
påstått att allt vad man gjort från dessa
organisationers sida varit kommersiellt
felaktigt eller prisfördyrande.
Långt därifrån. Men jag tycker att man
borde skämmas för att begära sådana
här särskilda skyddsbestämmelser. De
ansvariga som beviljat detta genom att
antaga de nuvarande upphandlingsbestämmelserna
borde ha tänkt sig för
litet bättre.

Herr talman! Reservationen bör i den
fria, sunda konkurrensens namn bifallas.
Det är mitt yrkande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Den motion nr 11:772
som behandlas i bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 56 utmynnar i ett
yrkande som utskottet enhälligt ansett
sig inte kunna ta upp till behandling.
Motionen hade då enligt min uppfattning
kunnat avstyrkas på formella
grunder, men eftersom det gäller en
mycket viktig fråga, har utskottet likväl
ansett sig böra ta upp den till realbehandling.
Motionen innehåller även
en del uttalanden som det inte finns anledning
att just nu gå in på.

Först vill jag anföra några ord om
den statliga upphandlingen, eftersom
även denna berörs i motionen. Det bör
understrykas att det inte — som synes
föresväva motionären — finns några
bestämmelser i den statliga uppliandlingskungörelsen
som strider mot principen
om affärsmässighet. Det är tvärtom
den principen som genomsyrar hela
upphandlingskungörelsen. De undantagsbestämmelser
som gäller för vissa
statliga myndigheter syftar inte på

principen om affärsmässighet, utan på
reglerna om de olika sätten för anbudsinfordran.
Det har ansetts att vissa
myndigheter med egna upphandlingsavdelningar
eller med mycket omfattande
upphandlingsverksamhet har
kunnat ges större frihet att välja sättet
för anbudsinfordran. Principen om affärsmässighet
gäller givetvis även för
dessa.

Huvudämnet i utskottets utlåtande är
emellertid reglerna för den kommunala
upphandlingen. Det gäller två frågor,
nämligen dels de allmänna reglerna
för upphandling, dels frågan om vilken
ställning Landstingens inköpscentral
och Kommunaktiebolaget och andra
kommunala inköpsföretag bör ha.

De allmänna principerna för den
kommunala upphandlingen har tidigare
vid åtskilliga tillfällen behandlats i riksdagen.
I motioner har år efter år rests
krav på att regler för den kommunala
inköpsverksamheten skulle fastställas
genom lagstiftning och genom förhandlingar
med kommunernas riksorganisationer
eller på annat sätt. Under senare
år, sedan det blev känt att kommunförbunden
höll på att utarbeta gemensamma
rekommendationer till kommunerna
i upphandlingsfrågor, har de utskott
som behandlat motionerna avstyrkt desamma
med hänvisning till det arbete
som pågick i kommunförbundens regi.
Rekommendationer utfärdades slutligen
för cirka två år sedan, och kommunerna
har alltså haft cirka två år på sig
för att anta dessa.

Det råder inom utskottet fullständig
enighet om att den kommunala upphandlingen
måste styras av affärsmässiga
principer och under så konkurrensbefrämjande
former som möjligt.
Reservanterna har för sin del ansett
att Kungl. Maj :t bör uppta förhandlingar
med kommunförbunden för att
skapa en ordning där sådana principer
säkerställs.

Riksdagen har tidigare vid flera tillfällen
uttalat att man i första hand bör
eftersträva en lösning i kommunernas

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

egen regi. Under utskottsarbetet har vi
också ansett det vara rimligt att kommunerna
och deras förbund får tid på
sig att genomföra sina intentioner.

Landstingens inköpscentral och Kommunaktiebolaget
omfattas inte av kommunförbundens
rekommendationer. Det
kan erinras om att den statliga upphandlingskungörelsen
inte heller galler
de statliga företagen. Så till vida är
alltså kommunrekommendationerna helt
parallella med de statliga bestämmelserna.

Reservanterna har ansett att LIC och
KAB bör omfattas helt av den kommunala
rekommendationen. Majoriteten,
som inte ser detta, grundar sitt ställningstagande
på det faktum att både
LIC och KAB är företag. En kommun
eller ett landsting, som önskar göra
vissa inköp, kan vända sig till KAB eller
till LIC, men behöver inte göra del.
De torde i flertalet fall inte begränsa
sig till att enbart infordra anbud från
dessa företag, utan de vänder sig också
till andra företag, som tillverkar de
saker kommunerna och landstingen behöver.

LIC och KAB bedriver ingen kommunal
aktivitet, och det är svårt att
förstå varför de, till skillnad från statliga
företag, skulle omfattas av generella
regler.

Med dessa synpunkter, som jag här
anfört, ber jag, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Från centerpartiet föreligger
en blank reservation, och jag vill
något motivera den,

Man kan hålla med reservanterna om
att LIC och KAB icke skall undantagas
i den kommunala upphandlingskungörelsen.
Jag tror att det är en olycklig
tillfällighet att detta kommit med. Från
vårt håll anser vi att rekommendationen
bör omarbetas och kommunerna
bör stryka detta avsnitt, när upphandlingskungörelsen
antages.

Därför kan jag inte dela reservanternas
uppfattning, att man bör hemställa
till Kungl. Maj:t om att vidta åtgärder.
Vi bör vara angelägna att hålla
på den kommunala självständigheten
och beslutanderätten. Därför, herr talman,
avser jag att avstå vid voteringen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till herr Lundbergs resonemang
om Mölnlycke och Landstingens inköpscentral,
och det gav mig anledning
att begära ordet.

Jag tror att herr Lundberg kanske
hade gjort klokt i att gå litet längre
tillbaka i historieskrivningen i det sammanhanget.
Hur förhåller det sig nämligen
med Mölnlycke kontra LIC? Jo,
helt enkelt på det sättet, att Mölnlycke
för inte så länge sedan hade monopol
på allt vad förbandsmateriel hette till
landstingen och till sjukvårdsinrättningar
över huvud taget, och priserna
var orimligt höga. Landstingens inköpscentral
fann sig nödsakad vidta
åtgärder för att få till stånd konkurrens
på området, och av det skälet startade
fabriken i Aneby.

Vad blev följden? Till att börja med
försökte Mölnlycke på alla sätt att hindra
Anebyfabrikens verksamhet. Man
vägrade leverera förbandsväv, vilket
tvingade Anebyfabriken att i stället
vända sig, om jag inte minns fel, till
Belgien. Det vållade ganska stora svårigheter,
eftersom man där vävde upp
förbandsduk i helt andra dimensioner
än vad man gjorde här i Sverige. När
Anebyfabriken väl hade kommit i gång,
sjönk plötsligt Mölnlyckes priser mycket
kraftigt. Det innebar, herr Lundberg,
att landets landsting och sjukvårdsinrättningar
enbart genom tillkomsten
av Anebyfabriken lyckades
spara stora pengar för skattebetalarna.

Så förhåller det sig alltså med den
historien, och det har visat sig att det
finns anledning för Landstingens inköpscentral,
om den bara hade de eko -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

nomiska resurserna, att gå in på olika
områden för att åstadkomma den konkurrens
som i dag saknas. Jag kan som
exempel nämna radiumterapi- och
röntgenutrustning. På dessa områden
saknas praktiskt taget konkurrens, och
av det skälet får sjukvårdens huvudmän
satsa stora pengar. På samma sätt
var det i fråga om röntgenfilm. Därvidlag
fanns det tidigare kartellavtal, som
förhindrade konkurrens, men på senare
tid har det blivit en väsentlig förbättring.

Herr Lundberg sade att han visserligen
inte har studerat Landstingens
inköpscentral ännu och att han därför
inte känner till dess verksamhet i någon
större utsträckning. Ändå sade han
sig vara övertygad om att »Parkinsons
lag» råder inom företaget. Det är naturligtvis
lätt att göra uttalanden om en
verksamhet, innan man satt sig in i
den, men jag tror att herr Lundberg
hade gjort klokt i att vänta till dess han
skaffat sig tillförlitliga informationer.
Landstingens inköpscentral har såväl
internt som genom utomstående konsulter
nyligen gjort en översikt över
organisationens uppbyggnad och förvaltning,
som jag tror kan lugna herr
Lundberg på den punkten.

Vad beträffar anbudsförfarandet så
är den saken inte så enkel som man
från olika håll kanske vill göra gällande.
Låt mig säga några ord om t. ex.
byggnadsentreprenadsystemet.

De flesta landsting går väl in för att
anta den entreprenör som lämnar det
lägsta anbudet. Har man då inte inrymt
en bestämmelse om fri prövningsrätt,
är man praktiskt taget skyldig att
antaga det lägsta anbudet. Det är därmed
dock inte säkert, att det landsting
eller den kommunala huvudman som
har antagit en entreprenör också får
bygget utfört på billigaste sätt, helt enkelt
av det skälet att det i dag ju visar
sig, att den viktigaste personen i byggföretaget
inte är en tekniker utan företagets
jurist. Det gäller ju att på olika
sätt söka hitta kryphål för att kunna

komma med extra räkningar och krav.

Jag har ett mycket färskt exempel
från mitt eget landsting. Vi har byggt
ett centrallasarett, där entreprenören
i efterhand har kommit med krav på
1,2 miljon kronor. Det är därför inte
alls säkert att anbudssystemet är det
system, som ger de för vederbörande
huvudman bästa och mest ekonomiska
resultaten. Jag tror att det finns all anledning
för oss att inom den kommunala
sektorn — naturligtvis också av
samma skäl inom den statliga sektorn
— se över om man inte kan finna något
annat godtagbart system för upphandling
i sådana här sammanhang.

Till sist vill jag framhålla, att det ändå
var skönt att få höra, att det finns
någon inom det borgerliga blocket som
har så pass stor tilltro till den kommunala
självstyrelsen och demokratin, att
han inte —• såsom är fallet med högern
och folkpartiet — vill åsidosätta den
och helt enkelt låta staten kommendera
vad de kommunala huvudmännen skall
rätta sig efter.

Jag tycker herr Lundbergs uttalande
i detta sammanhang är ganska avslöjande,
eftersom han tydligen hör till
dem som inte hyser någon större aktning
för den kommunala demokratin.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag hyser den största
aktning för den kommunala demokratin! Herr

Söderberg har talat om Mölnlycke
och dess förhållande till Landstingens
inköpscentral. Jag lyssnade
mycket intresserat. Jag är helt övertygad
om att vi får anledning att återkomma
till ärendet, eftersom våra åsikter
ingalunda sammanfaller.

Jag vill just nu bara konstatera, att
herr Söderberg inte har sagt ett enda
ord i sakfrågan om undantagsbestämmelserna
och deras berättigande. Att
jag gav ett exempel, som klart visade
att dessa undantagsbestämmelser användes
i konkurrensbegränsande syfte,

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

bär inte berörts. Jag har alltså inte på
något sätt någon anledning att frånträda
mina tidigare framförda synpunkter,
och jag tycker att det skall bli
intressant att vid ett senare tillfälle få
fortsätta hela debatten. Jag rädes den
icke.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Herr Ståhle framförde
den tanke — den finns också i utskottets
motivering —- att man, även om
det kan föreligga vissa brister, skall
vänta och se hur utvecklingen blir.

Varken riksrevisionsverket eller näringsfrihetsombudsmannen
— och det
är dessa instanser som jag stöder mig
på — tycks ha några större förhoppningar
om att utvecklingen skall gå i
eftersträvansvärd riktning. De är kritiska
mot kommunförbundens upphandlingsrekommendation
i dess nuvarande
utformning. Reservanterna tycker
att vi nu har avvaktat utvecklingen
länge nog. Det kan vara skäl att företaga
sig någonting.

Herr Söderberg talade om den kommunala
självstyrelsens principer, som
vi väl alla är eniga om att vi måste slå
vakt om. När vi också är eniga om att
affärsmässiga principer bör tillämpas
i den kommunala upphandlingen, gäller
ju frågan hur principerna bäst skall
omsättas i praktiken.

Kommunalmännen vill •— förklarligt
nog, jag förstår dem — inte krångla till
upphandlingen mer än nödvändigt, men
mot detta står ju kravet på att skapa
garantier för objektivitet i upphandlingen.
Vill man i kommunerna tillmötesgå
det kravet, måste man underkasta
sig vissa bestämda former. Och är vi
nu ense om att formerna fyller en mycket
viktig uppgift, då förstår jag inte
invändningen att de ingriper i den
kommunala självstyrelsen — såvida
man inte menar att kommunerna inte
alls behöver följa några affärsmässiga
principer; men det vill ju ingen på
fullt allvar göra gällande.

Låt mig tillägga när det gäller den
kommunala självstyrelsen att mot den
bakgrunden har vi anledning att begrunda
åtskilliga beslut som vi redan
fattat och en del förslag som vi kommer
att få ta ställning till. Jag tänker
på frågor som kommunreformen, författningsreformen
och riksplaneringen.
I sådana sammanhang tycker jag det
finns anledning att diskutera den kommunala
självstyrelsen, men inte när det
gäller den kommunala upphandlingen.

Herr SÖDERBERG (s):

Ja, herr Lundberg, det skulle ha varit
ganska förskräckligt om våra åsikter
hade sammanfallit på några punkter
— då tycker jag nog att det hade
funnits skäl åtminstone för mig att ta
en ordentlig funderare!

Herr Lundberg säger att jag inte alls
har nämnt något om undantagsbestämmelserna
och deras berättigande. Jag
tycker nog att de exempel, som jag här
lämnat, visar hur pass berättigat det är
att man låter kommunerna själva få avgöra
i sådana här sammanhang.

Herr Lundberg talar om klart konkurrensbegränsande
syfte, men då kan
han väl ändå inte avse det förhållandet
att LIC tog död på ett monopol som
funnits inom förbandsbranschen. Det
innebar ju raka motsatsen till konkurrensbegränsning.

Nu kan man inte i detta sammanhang
visa på något direkt resultat och säga,
att så och så mycket pengar har landstingen
tjänat på de här åtgärderna.
Men det är alldeles självklart att om
vi inte i dag hade Landstingens inlsöpscentral
så skulle Sveriges landsting
vara tvungna att skapa en sådan
organisation — annars skulle vi på
olika punkter möta sådant som Mölnlycke-historien;
vi gör det ju även nu,
som jag redan sagt, när vi inte har tillräcklig
styrka att sätta in en motstöt,
nämligen då det gäller röntgen- och radioterapi.

Sedan talar herr Hilding om affärsmässiga
principer. Ja, det är alldeles

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen
klart att sådana skall tillämpas, men
vad som i detta sammanhang är det

mest affärsmässiga, och i varje fall det
mest ekonomiska, kan man i allmänhet
inte direkt avgöra. Dessutom finns
det ju i vår förvaltning och alltså även
i primär- och sekundärkommuner en
offentlig insyn. Vi hoppas att man i
alla de kommunala institutionerna har
en väl utbyggd och effektivt arbetande
revision, som kan göra påpekanden när
den finner att de förvaltande myndigheterna
överskridit vad som kan anses
vara anständigt.

Därför tycker jag fortfarande, liksom
herr Mattsson, att det icke på något
sätt finns skäl att begära att Kungl.
Maj :t skall ingripa i den kommunala
demokratin.

Herr LUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker i likhet med
herr Söderberg inte om monopol. Herr
Söderberg säger att man har tagit död
på ett monopol. Det uttalandet får stå
helt för honom. Men skall man då skapa
ett nytt? Därest den tendens som
nu har börjat visa sig i landstingen
skulle sprida sig, blir det ju fråga om
ett nytt monopol.

Jag har tillfälle att vara med i ett
organ på den kommunala sidan som
sköter stora upphandlingar. Vi är glada
över att där alltid kunna vara överens.
Vi sköter upphandlingarna med anbudsförfarande,
och vi värnar på alla sätt
om den kommunala självstyrelsen. Jag
vet hur värdefull den är, men jag har
absolut inte den uppfattningen att den
på något sätt kominer i fara genom att
den här nu så hett diskuterade undantagsbestämmelsen
skulle strykas. Tvärtom
är det min definitiva uppfattning
att den kommunala självstyrelsen bättre
kan komma till sin rätt utan denna
undantagsbestämmelse.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Nog kan det, herr
Lundberg, vara bra att alltid vara över -

ens! Jag vill dock säga att under min
snart tjuguåriga tid som förvaltningsutskottsordförande
har landstinget i upphandlingsfrågor
tillämpat anbudsförfarande
och tagit det lägsta anbudet, med
ett par undantag då man från de borggerliga
ledamöternas sida har varit ytterst
angelägen om att vi icke skulle gå
på det lägsta anbudet. Det lägsta anbudet
hade då lämnats av Landstingens
inköpscentral. I stället har man velat
ta betydligt högre kostnader av den anledningen
att man velat fördela leveranserna
på två andra företag inom
sjukvårdsbranschen, nämligen Kifa och
Stille-Werner.

I realiteten, herr Lundberg, är alltså
intresset från borgerlig sida att alltid
ta det lägsta anbudet inte så särskilt
starkt uttalat.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Kan man inte ställa sig
den frågan i detta sammanhang: För
vilket ändamål har de kommunala riksorganisationerna
skapat sina inköpsorgan?
Av vilket skäl har LIC kommit
till och vilka uppgifter har Kommunaktiebolaget?
Jo, för att möjliggöra för
landstingen och för kommunerna att
kunna upphandla på billigaste möjliga
villkor.

Därför är denna anstormning mot
det kommunala självstyret som reservanterna
här gör ganska överraskande.

Jag har varit med vid många inköps-
och upphandlingstillfällen och
därvid icke gått på anbud från LIC eller
från KAB utan som kommunalman
handlat fritt, då man vid överläggningar
har kommit till det resultatet att
det har varit mest ändamålsenligt. Vi
har alltså inte känt oss bundna av undantagsregeln
i rekommendationen från
riksorganisationerna.

Men jag har också varit med om att
liksom herr Söderberg vid entreprenader
vara mycket försiktig med att ta
det absolut lägsta anbudet. Man kan

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. formerna för den offentliga upphandlingen

råka ut för stora svårigheter om man
tar det lägsta anbudet, eftersom det
sedan kan visa sig att vederbörande
anbudsgivare uppenbarligen räknat för
lågt och sedan måste pressa fram valuta
på annan väg, senast i slutuppgörelsen.
De kommunala organen måste ha frihet
för att kunna skydda sig mot de
ekonomiska intressen som man möter
ute på arbetsfältet.

Dessa motioner och denna reservation
innebär dock i viss mån ett angrepp
mot den kommunala självstyrelsen.
I detta avseende betraktar jag mig,
herr talman, som medlem i landstingspartiet,
och jag kommer att rösta med
majoriteten i bankoutskottet.

Häri instämde herr Ståhle (s).

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Varför den här frågan
inte är en fråga om kommunal självstyrelse
har jag tidigare utvecklat. Om
man skall diskutera kommunal upphandling
närmare, skall man göra det
på grundval av den kritik, som förts
fram av riksrevisionsverket och näringsfrihetsombudsmannen.
Jag anser
att dessa instanser är opartiska i sammanhanget.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Låt mig säga till herr
Hilding att det är en ganska underlig
uppfattning att det inte här är fråga
om den kommunala självstyrelsen. Om
man begär, att Kungl. Maj:t skall ingripa
mot landsting och primärkommuner,
så är det väl ändå fråga om ett
ingripande mot den kommunala självstyrelsen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har tidigare motionerat
i detta ärende tillsammans med
herr Hjalmar Nilsson i Kramfors. I det
utskottsutlåtande som då förelåg betonades,
att de statliga principerna alltid

följdes av de kommunala instanserna
och att någon direkt lagstiftning inte
var nödvändig. Så sades det den
gången.

Om man infordrar anbud och inte
förbehåller sig fri prövningsrätt bör
dessa principer givetvis gälla. Men i
den mån vi, som ganska ofta sker, förbehåller
oss fri prövningsrätt, har vi
givetvis också denna fria prövningsrätt.
Det är de förutsättningar under
vilka anbuden infordras som blir avgörande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Åkerlund m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

28 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967

Ang. förutsättningarna för den mindre företagsamheten

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 46.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Enär de på föredragningslistan i dag
upptagna ärendena väl torde kunna
slutbehandlas under detta plenum, inställes
förut bebådade arbetsplenum
instundande fredag och hålles i stället
endast bordläggningsplenum vid vanlig
tid.

Ang. förutsättningarna för den mindre
företagsamheten

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner
om en allsidig utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten
m. in.

Bankoutskottet hade i ett sammanhang
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
599, av herr Per Jacobsson in. fl., och
II: 768, av herr Sjönell m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning och
förslag i syfte att underlätta kapitalanskaffningen
för expansiva mindre och
medelstora företag och att därvid särskilt
skulle uppmärksammas de speciella
problemen för familjeföretag bland
annat i samband med övergång till nya
ägare genom arv, så att investmentbolagens
uppköpsaktivitet dämpades i
de fall då den icke vore motiverad av
strukturrationaliseringsskäl,

dels ock de likalydande motionerna
1:604, av herr Ottosson in. fl., och II:
763, av herr Nordgren m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om en allsidig
utredning rörande förutsättning -

arna för den mindre företagsamheten,
innefattande bland annat

a) åtgärder för att underlätta kreditförsörjningen
för dessa företag enligt
i motionerna angivna riktlinjer,

b) åtgärder för att förbättra de mindre
företagens självfinansiering,

c) olika åtgärder för att underlätta
nyetablering av företag,

d) ökat stöd till företagsledarutbildning,

e) åtgärder för att förmedla den tekniska
forskningens rön till mindre företag,

f) tillskapande av en förenklad aktiebolagsform,

g) undersökning av olika former av
konkurrensbegränsning till följd av statliga
och kommunala företags verksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:604 och 11:763 samt 1:599 och II:
768 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en allsidig utredning rörande
förutsättningarna för den mindre
företagsamheten i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin,
Franzén i Motala, Bengtsson i Landskrona,
Rask och Fridolfsson i Rödeby
(samtliga s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att följande motioner,
nämligen

1) I: 604 och II: 763,

2) I: 599 och II: 768,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De mindre och medelstora
företagens betydelse i vårt moderna
samhälle och deras ställning i
den ekonomiska utvecklingen har under
senare år spelat en framträdande
roll i den näringspolitiska debatten.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. förutsättningarna för den mindre företagsamheten

Detta gör att frågeställningarna i bankoutskottets
föreliggande utlåtande nr
57 inte är några nyheter för kammarens
ledamöter. Motioner i dessa frågor
har regelbundet återkommit varje
riksdag under senare år.

Under förra årets riksdag behandlades
motioner av samma innebörd som
de nu förevarande och blev då föremål
för en mycket omfattande remissbehandling.
Bankoutskottet redovisade i
sitt utlåtande nr 32 år 1966 en översikt
över de olika åtgärder av positiv betydelse
för de mindre och medelstora
företagen, som statsmakterna beslutat.
Påfallande är i hur hög grad de mindre
företagens kreditbehov uppmärksammats.

I 1962 års företagareföreningsutrednings
betänkande, som nu avlämnats,
väcks också förslag om ytterligare insatser,
avseende utom kreditförsörjmingen
även rådgivnings- och utbildningsverksamhet.
Utredningen pekar
vidare på de möjligheter som mindre
företag har att få kreditstöd som lämnas
under medverkan av företagareföreningarna.

Det torde även vara av värde att i
detta sammanhang påminna om den
mängd av utredningar, som pågår i de
olika frågor som berörs i motionerna.
Vi har bl. a. kreditinstitututredningen,
vars arbetsresultat torde föreligga inom
kort, och en översyn av företagsbeskattningen
pågår inom företagsskatteutredningen.

Vi från min grupp, som i år genom
lottningsförfarande blivit reservanter,
anser att komplexet av frågor rörande
de mindre företagens finansiering ägnas
intresse i sådan utsträckning att
det inte är påkallat att nu tillsätta en
ny utredning i ämnet. Vi anser även att
det vore naturligt att avvakta statsmakternas
ställningstagande till företagareföreningsutredningens
förslag innan
man aktualiserar tanken på en ny, ännu
mera vittsyftande utredning rörande
de mindre företagens villkor.

I motionsparet I: 599 och II: 768 tar

motionärerna upp frågan om investmentbolagens
uppköpspolitik beträffande
de mest livskraftiga familjeföretagen.
Motionärerna uttalar i sammanhanget
farhågor för att utvecklingen
kan komma att leda till en icke önskvärd
koncentration av inflytande och
beslutanderätt inom näringslivet.

Denna fråga är sedan några år föremål
för koncentrationsutredningens intresse.
Enligt sina direktiv skall utredningen
bl. a. undersöka frågan om bankernas
inflytande över vårt näringsliv.
Enligt reservanternas uppfattning erfordras
inget initiativ av riksdagen för
att motionärernas önskemål i denna
del skall bli tillgodosett.

Vad gäller frågan om förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare, vill
vi hänvisa till de möjligheter som redan
finns. I de kommunala yrkesskolornas
läroplaner ingår kurser i bokföring och
kalkylation samt kurser i detaljhandelsekonomi
m. in. — frågor som just berör
de mindre företagen och deras
verksamhet. Skolöverstyrelsen påpekade
i sitt remissvar vid föregående års
behandling av föreliggande frågor, att
en prövning av en rad vuxenutbildningsproblem
nu förestår sedan de aktualiserats
av olika utredningar.

Med hänsyn till omfattningen av den
utbildningsverksamhet av här avsett
slag, som redan bedrivs, och till nyss
avslutade eller ännu pågående utredningsarbeten
på området anser vi reservanter
det inte motiverat att nu föreslå
ytterligare en utredning om utbildningsmöjligheterna
för de mindre
företagarna.

Med hänvisning till vad som här anförts,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bankoutskottet har i
detta utlåtande bifallit två motionspar
om en allsidig utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten.
Det är dels en högermotion

30 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967

Ang. förutsättningarna för den mindre företagsamheten

och dels en gemensam motion från
centerpartiet och folkpartiet.

Man kan, som herr Ståhle sade, mycket
väl ställa sig frågande till om det är
rimligt att begära en ny utredning, när
så många andra utredningar är på gång
på detta område. Herr Ståhle nämnde
ett par sådana utredningar, och jag kan
tillägga ytterligare en, nämligen den
som pågår om statens hantverksinstituts
roll. Vidare kan jag'' hänvisa till en
utredning som gett resultat och som har
betydelse för behandlingen av denna
fråga, nämligen det nyligen inrättade
institutet om företagsinteckning. Man
kan alltså i och för sig konstatera, att
det finns ett intresse för den frågeställning
det här gäller och att ett flertal
utredningar pågår.

Men vad bankoutskottet här begär är
ju någonting som går utöver detta, nämligen
att få till stånd en allsidig utredning,
en utredning som skulle sammanfatta
det väsentliga i de undersökningar,
som redan pågår, samt på i motionerna
exemplifierade områden ta ut det
viktiga för belysning av småföretagarnas
ställning i dagens svenska samhälle.

Reservanterna säger här en sak som
kanske tydligare än något annat visar
var våra meningar går isär. Motionärerna
har sagt att statsmakterna visar
bristande förståelse för de mindre företagens
problem, och på detta replikerar
reservanterna, att det saknas all
grund för uttalanden i den riktningen.

Enligt min mening är reservanterna
här å sin sida alldeles för kategoriska.
Jag vågar säga att småföretagarna inte
ser saken riktigt på det sättet i det läge
som de nu befinner sig i. Vad som
trycker dem är sådana saker som hårda
skatter. Om de skulle lyckas att få
en relativt hygglig vinst i sin verksamhet,
slår inkomstskatten utomordentligt
hårt. De konstaterar, att de måste betala
förmögenhetsskatt på varulager och
inventarier, och de konstaterar att de
måste i händelse av en överlåtelse av
en rörelse — vilket för dem är nödvändigt
i vissa situationer i livet -—

betala en mycket hård skatt på sim
inventarier även som på good-will. De
plågas —- jag vågar använda det uttrycket
fastän det är starkt — av krav på
uppgiftslämnande på en lång rad besvärliga
områden. De har att i viss utsträckning
tjänstgöra som ett slags intressekontor
för de anställda, och de
utsätts många gånger för en närgången
granskning i sin bokföring från skattemyndigheternas
sida. Deras egna uppgifter
godtas i detta fall kanske inte
alla gånger — huruvida detta är berättigat
eller inte kan alltid diskuteras —
men det är ett faktum att de är utsatta
för en sådan hård granskning. De konstaterar
att de har otillräckliga inkuransavdrag
vid sina bokslut, och de
har bekymmer när det gäller omläggningar
inom städer och samhällen —
stadsplaneändringar kan plötsligt rycka
undan grunden för hela deras existens.
Denna fråga är en kommunal angelägenhet
och inte en statlig, men jag
tycker att jag för fullständighetens
skulle bör nämna den. De har också bekymmer
i fråga om butiksfördelningen
i nybyggda områden.

Dessa frågeställningar är, så långt jag
kan bedöma, mera påtagliga och mera
konkreta för den mindre företagaren
än mycket annat som sägs.

Reservanterna säger att utredningsprojektet
är klart orealistiskt, därför
att det innehåller punkter och exemplifikationer
för vad en sådan utredning
skulle granska och pröva, att det är
så att säga ett slags katalog. Det är ju
i och för sig riktigt att det här gäller
önskemål, som framförts i fråga om kreditförsörjningen,
småföretagens självförsörjningsmöjligheter,
villkoren för
nyetablering, företagsledarnas utbildning.
Det gäller vidare hur småföretagen
skall kunna tillgodogöra sig resultaten
och rönen av den tekniska
forskningen och hur aktiebolagsformen
skall kunna förses åtminstone när det
gäller fåmansbolagen med något enklare
särregler än den nuvarande aktiebolagslagen
har, om man vill driva en

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. förutsättningarna för den mindre företagsamheten

liten rörelse i aktiebolagsform. Även
frågan om konkurrensbegränsningar
har aktualitet för småföretagarna — den
frågan har delvis berörts i den föregående
diskussionen och jag skall inte
gå in på den.

Jag vill vidare beröra en annan fråga
som jag anser vara mycket viktig,
nämligen hur kapital skall kunna anskaffas,
när företag växer. Om ett företag
befinner sig i stark expansion, uppkommer
problemet om anskaffning av
kredit, och vid krav på en rimlig fördelning
mellan det lånade kapitalet och
det egna kapitalet medför expansionen
automatiskt ett krav på företagaren att
försöka åstadkomma ett ökat eget kapital,
vilket inte är så lätt under nuvarande
förhållanden.

En viktig synpunkt är slutligen —
och det har också framförts i folkpartioch
centerpartimotionen — generationsväxlingens
betydelse. Där kan arvsbeskattningen
spela en betydande roll
för rörelsens fortsatta verksamhet.

När allt kommer omkring är det
ändå lönsamheten, som i dagens läge
är den väsentligaste frågan för småföretagen.
Det är primärt för dessa,
om de skall kunna leva vidare, att kunna
driva en lönsam verksamhet. Det
hjälper inte, i varje fall enligt min mening,
att som reservanterna gör med
tystnad förbigå detta problem. Det är
också en fråga som en utredning, som
skulle belysa småföretagsamhetens roll
i samhället på ett allsidigt sätt, skulle
få anledning att särskilt lägga sig vinn
om och söka upphjälpa på något sätt.
Lönsamhetens otillräcklighet är ett
spörsmål, som många människor pinas
av i dagens samhälle.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Åkerlund har,
tycker jag, på ett utmärkt sätt beskrivit
de mindre företagens situation, och jag
skall inte upprepa hans synpunkter.

Jag vill tillstyrka utskottets förslag
om en allsidig utredning rörande förutsättningarna
för de mindre företagen.
En sådan utredning borde i första hand
inriktas på att kartlägga och ge ökade
kunskaper om aktuella förhållanden
inom företagen, om deras betydelse i
samhällsekonomin. Den skulle säkerligen
också vara till nytta såväl för samhällets
olika organ som för de näringslivsorganisationer,
som verkar på detta
område och som vill främja dessa företags
utveckling. Om samhället eller organisationerna
över huvud taget skall
ha möjlighet att sätta in effektiva åtgärder
för de mindre företagen, då
måste sådana åtgärder också grunda
sig på fakta och tillförlitliga kunskaper.

En utredning bör kartlägga sådana
förhållanden som företagsformer och
äganderättsförhållanden, företagsorganisation
och administration, investeringsbehoven
inom företagen, investeringsinriktningen,
kreditefterfrågan och
olika vägar att få denna tillgodosedd,
strukturen och strukturförändringarna
inom olika branscher, förekomsten av
samarbete mellan de mindre företagen
och hur ett sådant samarbete kan främjas,
försäljningsfrågor, exportmarknaden
samt de mindre företagens framtidsutsikter
osv. Speciellt med tanke
på de mycket snabba förändringar som
näringslivet nu genomgår på grund av
ökad konkurrens, ökade kostnader,
krav på teknisk förnyelse av arbetsmetoderna
och nya marknadsförhållanden,
tror jag det är angeläget att de mindre
företagens möjligheter till anpassning
och omställning uppmärksammas. Hur
inverkar t. ex. det snabba ekonomiska
skeendet och strukturförändringarna
inom näringslivet på dessa företags
framtidsutsikter?

I ett flertal europeiska länder har en
utrednings- och forskningsverksamhet
kring företagen och deras situation i
samhället ansetts vara angelägen —
även ur samhällets synpunkt. Nu har
det ju företagits vissa utredningar om
företagens situation även här i landet,

32 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967

Ang. förutsättningarna för den mindre företagsamheten

bl. a. har sådana utförts inom Sveriges
hantverks- och industriorganisation.
Men det är inte nog. De organisationer
som verkar på de mindre företagens
område har inte resurser för en sådan
allsidig kartläggning. Ett sätt är naturligtvis
att staten anslår medel till sådan
forskningsverksamhet om de mindre
företagens situation. Vid årets riksdag
har behandlats ett förslag att kungl.
kommerskollegium skulle få ett anslag
att fördela mellan de organisationer,
som är verksamma på detta område,
men förslaget avslogs av riksdagen. Då
tycker jag att man i stället bör följa
förslaget om en statlig utredning.

Jag vill påminna om företagareföreningsutredningens
uttalande om betydelsen
av forskning rörande de mindre
företagen. Utredningen understryker
att det råder brist på faktiska kunskaper
om den mindre företagsamhetens
struktur och särskilda problem i tekniska
och ekonomiska avseenden. Företagareföreningsutredningen
anser, att
en ökad forsknings- och utredningsverksamhet
bör konnna till stånd. Detta
är motiverat inte minst av det stora
antalet sysselsatta inom småföretagen,
säger utredningen.

Utredningen, som nyligen har slutfört
sitt arbete, är således av den åsikten,
att en utrednings- och forskningsverksamhet
på detta område är nödvändig.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Frågan om förutsättningarna
för den mindre industrin har
ju, som nämnts här i debatten, framförts
vid en rad olika tillfällen, och
motionsparet I: 604 och II: 763 är i
detta sammanhang ingen nyhet. Men
frågorna som behandlats i de nämnda
motionerna har fortfarande stor aktualitet,
och den tidigare riksdagsbehandlingen
av dem har i varje fall inte givit
motionärerna anledning att slå sig till
ro och upphöra med att hålla frågorna
levande.

Vi tycks, i varje fall i stora drag, vara
överens om den betydelse som den
mindre och medelstora industrin har
för vår produktion och vår välståndsutveckling,
men vi är inte lika överens
om att hjälpa till att ge den det stöd
på olika områden, som bl. a. motionärerna
påpekat.

Tidigare har bankoutskottets majoritet
pekat på att ett flertal av de aktualiserade
frågorna var föremål för utredningar
och att man ville avvakta resultatet
av dessa. I reservationen till
bankoutskottets utlåtande nr 57 anser
man att frågorna ägnas intresse i sådan
utsträckning, att det inte är påkallat
att tillsätta en ny utredning.

I floran av utredningar har ett betänkande
nu lagts av 1962 års företagareföreningsutredning.
Herr Ståhle har
berört den utredningen, och jag skall
inte närmare gå in på dess betänkande,
men jag vill konstatera, att även om
företagareföreningarna får möjlighet
till ökad verksamhet, så torde detta
inte täcka behovet inom de områden
där dessa föreningar verkar. Jag tror
nämligen att det är orealistiskt att tänka,
att så betydligt ökade resurser skulle
ställas till företagareföreningarnas
disposition, t. ex. ur kreditsynpunkt,
att detta skulle innebära någon märkbar
förändring till det bättre för företagarna.

Jag tror dessutom att företagarna i
ett utvecklingsskede bör få möjlighet
till ökad självfinansiering. Även här
har motionärerna pekat på olika vägar.
Detta är i första hand en skattefråga,
som jag här inte skall gå in på, men
man kanske kan fundera över om inte
begreppet vinst för ett företag borde
vara lika hederligt som begreppet överskott
för ett annat.

Ett skatteproblem som framförts i
motionerna och som speciellt drabbar
familjeföretagen är skatteproblemet vid
generationsväxlingar. Jag har ett konkret
exempel på detta från min egen
bygd. Ett företag, som i dag har omkring
100 anställda, ägs i andra gene -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. förutsättningarna för den mindre företagsamheten

rationen av två bröder. Den ene brodern
är 60 år, den andre nära 70. Den
äldre brodern vill nu avveckla sitt engagemang
i rörelsen. Man är överens
om företagets värde, 2 miljoner kronor,
och den äldre brodern är med på att
sälja sin del. Den broder som skall
köpa för 1 miljon kronor är över 60 år
och får alltså stora bekymmer. Han
måste låna 1 miljon, och med tanke på
hans ålder måste han troligen betala
lånet på tio år. För att klara detta måste
han ta ut 470 000 i årslön för att klara
amorteringen och räntan och dessutom
få 37 000 kvar att leva av.

Jag vet inte om det är möjligt att
över huvud taget brandskatta företaget
på dessa pengar. Under alla förhållanden
frågar man sig, om staten gör någon
större förtjänst på en sådan skatteinkomst.
Jag tror att dessa pengar skulle
gjort betydligt större nytta som ett
arbetande kapital i företaget, som givit
möjligheter till expansion och därmed
ökade anställningstillfällen och ökad
trygghet för samtliga anställda. Man
hade den vägen även givit staten ökade
skatteinkomster.

Ett annat problem, som vi har pekat
på i motionerna, gäller utbildningen
för företagarna. Herr Ståhle har också
varit inne på den frågan. Jag tror att
det är väsentligt, att den utbildningen
intensifieras.

Det har kommit en ny aspekt på detta,
som vi kanske inte tidigare uppmärksammat.
Det gäller bekymren med
marknadsföringen för de mindre och
medelstora företagarna. I den utvidgade
marknad, som vi redan är inne i
och hoppas ytterligare kunna utveckla,
har speciellt de medelstora företagen
en stor uppgift att fylla. Jag tror att
inom dessa företag finns den dolda reserv,
som skall hjälpa till att öka vår
export och förbättra vår handelsbalans.
Det finns redan praktiska resultat som
visar, att många produkter, som tillverkas
i dag för hemmamarknaden, även
kan säljas på den internationella mark 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 47

naden. Men för att klara denna försäljning
fordras speciella kunskaper, som
den enskilde företagaren i många fall
inte besitter.

Jag anser att det allmänna för att
främja nyföretagsamheten och stärka
den redan befintliga företagsamheten
bör väsentligt vidga sina insatser för
utbildning inom både blivande och redan
etablerade företag. Jag tror det är
nödvändigt att snabbt nå effektiva resultat
på detta område.

Herr talman, det skulle finnas åtskilligt
ytterligare att anföra i denna fråga,
men jag skall inte förlänga debatten.
Vi har i detta land cirka 30 000 industriföretag.
Av dem är 90 procent, eller
ungefär 27 000, företag med 50 anställda
och därunder. Vi måste alla hjälpas
åt att skapa möjligheter och ett näringsvänligt
klimat för denna stora
grupp, så att den kan klara sig och leva
vidare.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till bankoutskottets utlåtande nr 57.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Om erläggande av skatt som villkor för erhållande av tilläggspension från den
allmänna försäkringen

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej —71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning
av motioner om viss utredning
angående säkerhetspolisens register, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om erläggande av skatt som villkor för
erhållande av tilläggspension från den
allmänna försäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 64, i anledning av väckta
motioner om erläggande av skatt som
villkor för erhållande av tilläggspension
från den allmänna försäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, I: 35Å, av herr
Karlsson, Göran, och II: 435, av herr
Almgren m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj :t anhålla om sådana
ändringar i lagen om tilläggspension
från allmän försäkring och tillämpningsföreskrifterna
för denna lag samt
av uppbördsförordningen 2 § 3 kap.,
att man omöjliggjorde för dem som icke

betalt skatt att erhålla denna försäkringsförmån.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner, I:
354 och 11:435, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! I en motion har jag begärt
att riksdagen hos regeringen skall
hemställa om en sådan ändring i lagen
om tilläggspensionering från allmän
försäkring och tillämpningsföreskrifterna
till denna samt i uppbördsförordningen,
att man omöjliggör för dem som
inte betalar skatt att kunna tillgodoräkna
sig tilläggspension genom att endast
erlägga pensionsavgiften. Bakgrunden
till motionen är att en del mindre nogräknade
egna företagare satt i system
att de kan erhålla samhällets förmåner
samtidigt som de undandrar sig skattebetalningen.

I Smålands Folkblad kunde man förra
året läsa om enskilda företagare i
Jönköping — det förekommer säkert
också på andra håll i landet — som
enbart genom att betala avgiften till
ATP kunde tillgodoräkna sig denna förmån
samtidigt som de underlät att betala
skatt till stat och kommun. Tidningen
lämnade flera exempel. Jag skall
återge några.

En företagare redovisade vid 1963
års taxering en inkomst på 11 000 kronor,
och för den inkomsten skulle han
ha betalat något över 2 000 kronor i
skatt. Mannen underlät att betala skatten.
Han hade inga utmätningsbara tillgångar.
Han erlade endast pensionsavgift
med 318 kronor och får på det sättet
följaktligen pensionspoäng. Ett annat
exempel gäller en enskild företagare,
som också undvek att betala skatt
och endast erlade ATP-avgiften. Han
redovisade en betydligt högre inkomst
än han i själva verket hade haft. Han
visste följaktligen, när han gjorde upp

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Om erläggande av skatt som villkor för erhållande av tilläggspension från den

allmänna försäkringen

sin deklaration, att han genom att ta
upp för hög inkomst fick högre ATPpoäng.
Fastän han sedan inte erlade
skatt, kunde han ändå skaffa sig denna
förmån. Han visste också med sig att
han var så pass sjuk att han om något
år skulle förtidspensioneras, vilket också
skedde. Dessa och liknande exempel
har gjort att vi liar velat aktualisera
frågan.

Utskottet har avstyrkt motionen men
tycks i varje fall dela den olust som
vi allesammans känner över att det
finns en lucka i lagen. Utskottet anför
att det är svårt att komma till
rätta med sådana avarter men att man
borde göra det genom att effektivisera
skatteindrivningen. Hur skall man då
nå resultat bl. a. då det gäller en enskild
företagare med konsultföretag
som, sedan han har haft inkomsterna,
skriver över sina tillgångar på sin hustru?
Utskottets motivering att tilläggspensioneringen
är en avgiftspensionering
är naturligtvis riktig. Men vad är
det som hindrar att denna avgift blir
prioriterad, såsom nu är fallet, utan
att skatterna betalas innan pensionspoäng
erhålles? ATP ger ju sina medlemmar
sådana förmåner som ingen
annan försäkring i vårt land och för
övrigt inte någon annanstans heller.
Man skall inte glömma bort att i botten
på ATP ligger folkpensioneringen. Även
avgifterna till denna undandrar sig vederbörande
genom att agera på det sätt
som jag redovisat.

Talet om att administrativa skäl skulle
vara hindrande finner jag inte särskilt
väl underbyggt. Visst finns det
möjligheter att undanta exempelvis dem
som blir sjuka eller på annat sätt har
svårt att klara finansieringen.

Jag tror inte att sista ordet i den här
frågan kan vara sagt, även om utskottet
nu avstyrkt en lagändring. Skälen för
att komma till rätta med de påpekade
missförhållandena är stora. Jag undrar
också om det skall vara nödvändigt att
samhället är så serviceinriktat att det

skall fortsätta att genom de lokala
skattemyndigheterna göra vederbörande
uppmärksam på att han går förlustig
pensionsförmånerna, om avgiften
till tilläggspensioneringen inte betalas.
Jag tycker nog att det är att vara snäll
i överkant.

Herr talman! Jag yrkar med detta anförande
bifall till motionerna I: 354 och
II: 435.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Utskottet har full förståelse
för motionärernas reaktion mot
att man betalar endast den avgift som
ger synbara förmåner, medan man undandrar
sig skyldigheten att erlägga sin
tribut till staten. Att sådant förekommer
är väl troligt. Det har också observerats
en tendens att variera inkomsten,
så att den visar låga värden vissa
år och högre andra år i medvetande
om att det kan ge vissa fördelar i pensionshänseende.
Det gäller emellertid
endast dem som är så att säga frivilligt
försäkrade och inte dem som är obligatoriskt
försäkrade på grund av anställning.
Detta till trots har utskottet inte
kunnat ansluta sig till motionärernas
förslag om de medel som skall användas
för att komma till rätta med de påtalade
förhållandena. Det finns ju inte
något statsanslag för tilläggspensioneringen
— arbetsgivarna betalar avgifterna
för sina anställda, och de frivilligt
försäkrade får betala sina avgifter
själva. Man kan inte skilja mellan annan
försäkring och detta system då det
gäller rätten att få avgifterna tillgodoräknade.
Det förhållandet att den allmänna
pensioneringens finansieringssystem
kan missbrukas och att uppbörden
av avgiftérna sker i samband med
skatteuppbörden kan inte utgöra skäl
för att jämväl skatten måste vara betald
för att avgift skall tillgodoräknas.
Man har inte krav på att ens folkpensionsavgiften
måste vara betald för att

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

vederbörande skall få uppbära folkpension
när han blir berättigad till
sådan. Jag tror inte heller att man
skulle kunna uppställa ett sådant. Vi
vet nämligen att det av dem som inte
betalar denna avgift ingalunda är alla
som undandrar sig skyldigheten att betala
avgiften eller påförd skatt — många
kan helt enkelt inte betala, och det är
svårt att fixera en gräns mellan dem
som undandrar sig betalningsskyldigheten
och dem som av andra orsaker
kommer i den situationen, att de inte
har medel vare sig till avgiften eller
skatten.

Trots att vi alltså samtliga inom utskottet,
herr talman, bär, förståelse för
att man måste reagera mot tendenser
av det slag som beskrives i motionerna,
tycker vi inte att det medel som föreslås
i syfte att komma dill rätta med
dem är ändamålsenligt. Därför avstyrker
vi motionerna, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan,;

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förköpslag m. m. jämte motioner
i ämnet, dels Kungl. Maj.:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 30 maj 1916,: (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag, m. m., till den del propositionen
ännu icke behandlats av riksdagen,
dels motioner om samhälleligt
ägande av mark som förutsättning för
stadsplanejäggning.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och av lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förköpslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 2
kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

3) förordning om ändrad lydelse av
5 § stämpelskatteförordningen den 21
maj 1964 (nr 303).

Kungl. Maj:t hade vidare genom en
den 31 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 121, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och av
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag,

2) lag angående ändring i lagen den
18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom,

3) lag om ändring i jordförvärvslagen
den 14 maj 1965 (nr 290),

4) lag om ändring i gruvlagen den
3 juni 1938 (nr 314).

I anledning av sistnämnda proposition,
nr 121, som hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
hade riksdagen den 25 maj i år

dels beslutat att till höstsessionen med
innevarande års riksdag uppskjuta behandlingen
av propositionen i vad avsåge
de ändringar, som sammanhängde
med lagstiftningen om kommunal
förköpsrätt, dels oek — med förklaring
att riksdagen icke för närvarande kunnat
taga ställning till propositionen i

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

dess helhet — för sin del antagit de
framlagda lagförslagen med de ändringar
däri, som föranletts av att riksdagen
icke till prövning kunnat upptaga
de delar av förslaget, som vore
betingade av lagstiftningen om kommunal
förköpsrätt.

I propositionen om förköpsrätt hade
föreslagits, att kommun skulle hava
förköpsrätt vid försäljning som omfattade
sådan mark, som med hänsyn till
den framtida utvecklingen behövdes
för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. Förslaget innebure
att kommunen finge förvärva
den egendom, som köpet avsåge, från
säljaren på de villkor, som avtalats mellan
denne och köparen. Syftet med den
föreslagna lagen vore att förbättra kommunernas
möjligheter att på ett tidigt
stadium förvärva mark som behövdes
för samhällsutvecklingen och därigenom
åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen
i fråga om sådan mark.

Om säljare eller köpare bestrede förköpsrätt
måste kommunen söka tillstånd
till förköpet hos Kungl. Maj :t.
Härvid skulle prövas om marken behövdes
för tätbebyggelse eller därmed
sammanhängande anordningar. Vore så
icke fallet, skulle tillstånd vägras. Tillstånd
skulle vägras också i vissa andra
fall, t. ex. om det med hänsyn till förhållandet
mellan säljare och köpare eller
till villkoren för eller omständigheterna
vid köpet framstode som obilligt
att förköp skedde.

I vissa fall skulle förköpsrätt icke få
utövas, t. ex. om försäljningen avsåge
fastighet med en areal som understege
3 000 m2 och ett taxeringsvärde som
vore lägre än 200 000 kronor eller om
staten vore säljare eller köpare eller
om försäljningen ägde rum mellan nära
släktingar.

När förköp skedde kunde köpevillkoren
i vissa fall jämkas på talan av
kommunen. Kommunen skulle ersätta
säljaren för dennes förlust på grund
av jämkningen. Så snart förköp fullbordats
skulle kommunen ersätta lcö -

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

paren för dennes utlägg i samband med
köpet och för nödvändiga kostnader
som han lagt ned på fastigheten.

1 fråga om tomträttslägstiftningen
innebure propositionen, att minimitiden
för avgäldsperioderna i fråga om
tomträtt som upplätes för bostadsändamål
förkortades från 20 år till 10 år.
Syftet med ändringen vore att skapa
bättre förutsättningar för det allmänna
att tillgodogöra sig värdestegringen på
mark.

Den föreslagna lagstiftningen avsåges
träda i kraft den 1 januari 1968.

I fråga om kommuns underrättelseskyldighet
hade Kungl. Maj :t i förslaget
till förköpslag bland annat förordat,
i 7 §, att kommun, som beslutat att
utöva förköpsrätt, skulle underrätta säljare,
köpare och i visst fall annan
kommun om beslutet samt åläggas att
för vederbörande inskrivningsdomare
förete bevis om underrättelserna i samband
med att förköpsbeslutet anmäldes
för anteckning i fastighetsboken,

i 9 §, att kommun, som utövat förköpsrätt,
vore skyldig att söka tillstånd
till förköpet om säljaren eller
köparen bestrede förköpsrätten. För att
bestridandet skulle få rättslig verkan
erfordrades att detta anmäldes hos inskrivningsdomaren
för anteckning i
fastighetsboken sist på den inskrivningsdag,
som infölle närmast efter en
månad från det förköpsrätten utövades,
i 15 §, att kommuns underrättelser
enligt 7 § skulle avlämnas på postanstalt
inom landet i rekommenderat
brev till mottagarens vanliga adress.

I samband med propositionen om
förköpsrätt hade utskottet behandlat tio
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1: 839,
av herrar Bengtson och Oahlén, samt
II: lÖiCi, av herrar Ohlin och Hedlund,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 90 skulle

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

1. besluta, att även statens markförsäljningar
skulle omfattas av den kommunala
förköpsrätten;

2. besluta, att begreppet ägovidd i
3 § i förköpslagen endast skulle avse
markarealen;

3. besluta, att i 7 § förköpslagen skulle
införas en formulering av innebörd,
att säljaren och köparen i samband
med underrättelsen om kommunens beslut
att utöva förköpsrätt erinrades om
deras bestridanderätt enligt 9 §;

4. besluta de ändringar i förköpslagstiftningen,
som föranleddes av de i
motionerna anförda synpunkterna rörande
9 §, 13 § och 15 §;

II. de likalydande motionerna I: 840,
av herr Holmberg in. f/., och II: 1043,
av herr Bohman in. fl., i Vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
det i Kungl. Maj :ts proposition nr
90 framlagda förslaget till förköpslag;

III. de likalydande motionerna I: 841,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
IT: 1044, av herr Grebäck in. fl., i vilt
ka motioner anhållits, att riksdagen,
därest den skulle bifalla Kungl. Maj :ts
proposition nr 90, måtte besluta, att
lantbruksnämnd skulle yttra sig över
varje kommunalt markförvärv; samt

IV. de likalydande motionerna I: 842,
av herr Werner, och II: 1045, av herr
Nilsson i Gävle in. fl.; samt

V. de likalydande motionerna 1:862,
av herr Pettersson, Arne, och herr
Augustsson, samt II: 1067, av herrar
Henrikson och Svenning.

Utöver nyssnämnda motioner hade
utskottet behandlat två fristående motioner,
nämligen 1:236, av herr Werner,
och II: 304, av herr Nilsson i Gävle,
in. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå yrkandet
i motionerna I: 840 och II: 1043 om
avslag på propositionen nr 90 såvitt avsåge
förköpslagen;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
1:839 och II: 1046, såvitt däri

yrkats ändring i det genom propositionen
nr 90 framlagda förslaget om förköpsrätt
beträffande 3 § första stycket

2. i fråga om statens markförsäljningar,
mätte antaga lagförslaget i denna del;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
1:842 och 11:1045, såvitt däri
yrkats ändring i det genom propositionen
nr 90 framlagda förslaget om förköpsrätt
beträffande 5 § i fråga om förköpsrättens
innebörd, måtte antaga lagförslaget
i denna del;

D. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 839 och II: 1046 för sin del
måtte antaga i fråga om kommuns underrättelseskyldighet
Kungl. Maj :ts förslag
i 7, 9 och 15 §§ i förköpslagen med
den ändringen, att paragraferna erhölle
i utlåtandet angiven lydelse;

E. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen nr 90 om förköpsrätt
framlagda lagförslagen i övrigt;

F. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 839 och II: 1046 måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande förfarandet
hos inskrivningsdomaren vid
kontroll av fastighetens areal;

G. att motionerna I: 862 och II: 1067
med yrkande om utredning rörande
markprisutvecklingen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H. att följande motioner, nämligen

a) I: 236 och TI: 304,

b) I: 839 och II: 1046,

c) 1:841 och 11:1044 samt

d) 1:842 och 11:1045,

i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

I. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen nr 121 framlagda
lagförslagen, i vad de sammanhängde
med lagstiftningen om kommunal förköpsrätt.

De av utskottet föreslagna ändringarna
i Kungl. Maj :ts förslag till förköpslag
inneburo bland annat,

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

beträffande 7 §, att underrättelser om
kommuns beslut ofördröjligen skulle av
inskrivningsdomaren delgivas säljare
och köpare samt att inskrivningsdomaren
skulle åläggas att i fastighetsboken
anteckna dagen för delgivningen, när
sådan skett,

beträffande 9 §, att bestridande av
förköpsrätt skulle anmälas hos inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken
sist på den inskrivningsdag,
som infölle närmast efter en månad
från det delgivning skett,

beträffande 15 §,

att de bestämmelser, som funnes i
rättegångsbalken beträffande delgivning
av stämning i tvistemål, skulle i
tillämpliga delar gälla också vid delgivning
av kommuns beslut om förköp
samt

att i det fall kommun gjort anmälan
om att utöva förköpsrätt till flera inskrivningsdomare,
tidsfristen för bestridandet
skulle räknas från den dag
delgivning sist skett.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande A i utskottets hemställan,

av herr Lidgard (h) och herr Bengtson
i Solna (h), vilka ansett, att utskottet
bort på anförda skäl hemställa,

a) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 840 och II: 1043 måtte avslå
dels propositionen nr 90, utom beträffande
de föreslagna ändringarna i fråga
om avgäldsperioderna för tomträtt, dels
ock propositionen nr 121 såvitt nu vore
i fråga,

b) att följande motioner, nämligen

1. I: 236 och 11: 304,

2. I: 839 och II: 1046,

3. I: 841 och II: 1044,

4. 1:842 och 11:1045 samt

5. I: 862 och II: 1067,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. beträffande B i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson (fp), Ernulf

(fp), Fålldin (ep), Grebäck (ep) och

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

From (fp), vilka ansett, att utskottets
utlåtande vid § 3 första stycket 2. i
fråga om statens markförsäljningar
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen för sin del, med
bifall till motionerna 1:839 och II:
1046, måtte antaga det genom propositionen
nr 90 framlagda lagförslaget
med den ändringen, att 3 § första stycket
2. utginge ur lagtexten och att den
därpå följande punktnumreringen i anledning
härav ändrades;

III. beträffande D i utskottets hemställan,

av herrar Svante Kristiansson (s),
Knut Johansson (s), Ekström i Iggesund
(s) och Hammarberg (s), vilka
ansett, att utskottets utlåtande vid 15 §
(tillika 7 och 9 §§) i fråga om kommuns
underrättelseskyldighet bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I)
hemställa, att riksdagen med avslag å
motionerna 1:839 och 11:1046, såvitt
nu vore i fråga, för sin del måtte antaga
det genom propositionen nr 90
framlagda förslaget till förköpslag såvitt
gällde 7, 9 och 15 § §;

IV. beträffande G i utskottets hemställan,

av herr Svenning (s), som dock ej
antytt sin mening.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det ärende som nu
skall behandlas ingår i problemkomplexet
om kommunernas markpolitik
och går tillbaka på en utredning av
markvärdekommittén. Det föreslagna
nya institutet kommunal förköpsrätt är
avsett att vid sidan av expropriationsmöjligheten
kunna användas av kommunerna
vid anskaffning av mark för
framtida expansion, bostadsbebyggelse,
sanering in. in. Fördelen med institutet
är att det i tillämpningen är snabbt och
billigt och att kommunen, när den beslutar
att använda sig av förköp, har
möjlighet att klart bedöma pris och

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
villkor. Kommunen kan emellertid inte
som vid expropriation ta initiativ till
förvärv av en fastighet på denna väg
utan måste vänta på att ägaren är beredd
att frivilligt avhända sig fastigheten.

Jag har den uppfattningen att det
föreslagna nya institutet blir ett värdefullt
instrument för kommunerna att
på lång sikt skaffa sig en god markberedskap,
men det är knappast att
vänta att frekvensen av förköp kommer
att bli mycket stor och att någon snabb
effekt i fråga om kommunernas markinnehav
härigenom kommer att inträda.

I princip innebär institutet en rätt
för kommunen att vid frivillig försäljning
träda i köparens ställe. I normala
fall är väl säljarens intresse tillgodosett
oavsett vem som blir köpare, bara denne
fullgör sina skyldigheter. I vissa fall
kan dock saken ligga så till att säljaren
har ett intresse av vem som blir den
nye ägaren, t. ex. om han sålt till en
nära anhörig eller eljest vill tillgodose
en viss framtida användning av egendomen.
För köparens del innebär däremot
ett utövande av förköpsrätten alltid
ett starkt ingrepp i hans planer och
intressen, Å andra sidan blir han inte
försatt i annat läge än han var omedelbart
före köpet. Men bara en tids ovisshet
kan vara mycket besvärande; andra
alternativ kan gå honom ur händerna
etc. Av dessa skäl måste den kommunala
förköpsrätten förses med vissa
inskränkningar och en opartisk prövning
kunna ske, huruvida förutsättningarna
för dess utövande föreligger.
I detta avseende har meningsmotsättningar
gjort sig gällande under förarbetena
för den nya lagen.

Markvärdekommittén föreslog i princip
att kommunens förköpsrätt skulle
begränsas endast genom de allmänna
reglerna om den kommunala kompetensen.
Det skulle alltså ankomma på
de kommunala organen att i första
hand själva avgöra, om ett sådant behov
föreligger att förköp är motiverat.
Köpare och säljare eller annan som

har annan uppfattning skulle sålunda
vara hänvisad att genom kommunalbesvär
överklaga kommunens beslut hos
länsstyrelsen.

Mittenpartiernas reservanter i kommittén
yrkade att bara sådana skäl som
kan motivera expropriation eller inlösen
enligt byggnadslagen skulle kunna
föranleda förköp och att en prövning
av opartisk myndighet skulle kunna
ske av att förutsättningarna föreligger
i det enskilda fallet.

Denna principfråga har sedan varit
föremål för stort intresse, dels under
remissbehandlingen och dels i den allmänna
politiska debatten. Det är nu
med stor tillfredsställelse som vi i folkpartiet
och centerpartiet har kunnat
konstatera att departementschefen vid
propositionens utarbetande tagit hänsyn
till våra synpunkter och lagt om
det av kommittén föreslagna systemet
och därvid i huvudsak tillgodosett intresset
av en klarare avgränsning av
förköpsrätten och möjligheten till en
prövning av utomstående myndighet.
Det föreslås nämligen att om köpare
eller säljare anmäler bestridande skall
kommunen till Kungl. Maj:t hänskjuta
prövningen av förutsättningarna i vissa
avseenden.

En annan stor förbättring, som genomförts
i propositionen, är att de
minsta fastigheterna, i praktiken framför
allt normala en- och tvåfamiljsfastigheter,
undantagits från tillämpningsområdet.
Därigenom underlättas avsevärt
affärer varigenom personer köper
en fastighet att användas till egen bostad
och undvikes en mycket omfattande
pappersexercis.

Jag skall härefter ingå på vissa detaljer
i lagen där vi inte kan biträda
propositionens förslag.

Först gäller det frågan om sådana
fall, då en statlig myndighet säljer en
fastighet till enskild köpare, skall undantagas
från kommunal förköpsrätt.
Det är väl tämligen självklart och oomstritt
att statens förvärv av fastigheter
inte skall vara föremål för kommunal

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

förköpsrätt. Annorlunda ligger det ju
till då staten säljer fastigheter. Enda
skälet att dessa fall undantas skulle väl
vara att de statliga myndigheterna kan
antagas i första hand beakta kommunens
markbehov och sålunda, innan de
säljer till enskild person, erbjuda kommunen
att köpa. Enligt den erfarenhet
man på olika håll ute i landet haft i
sådana frågor kan man emellertid inte
lita på att så sker i alla fall. Vi har därför
funnit det naturligt att undantaget
för statliga markförsäljningar utgår ur
lagen. Detta är också innebörden i den
vid utlåtandet fogade reservationen II
av mittenpartiernas utskottsledamöter,
och till denna reservation får jag sålunda
yrka bifall.

I detta sammanhang vill jag också
säga några ord om en fråga, beträffande
vilken utskottet tillstyrkt en motion
från mittenpartierna. Det gäller här
själva förfarandet vid utövandet av förköpsrätten.
Sedan kommunen fått kännedom
om en viss försäljning, har den
tre månader på sig att besluta om utövande
av förköpsrätten och att anmäla
detta beslut till inskrivningsdomaren.
I samband därmed skall kommunen
underrätta köpare och säljare om
beslutet och till inskrivningsdomaren
lämna bevis härom. Som sådant bevis
skall emellertid enligt särskild föreskrift
i 15 § godtas bevis om avsändande
av rekommenderat brev under mottagarens
vanliga adress. Det är den
sista föreskriften som vi anser otillfredsställande
från både de enskilda
intressenternas och kommunens synpunkt.
För köpare och säljare innebär
denna ordning att stor risk föreligger
att meddelandet inte kommer till vederbörandes
kännedom i tid. Man har
nämligen sedan bara en månad från
inskrivningsdagen att anmäla bestridande
och därigenom åstadkomma att
förköpsrätten måste underställas Kungl.
Maj :ts prövning.

En månad är en kort tid, och vederbörande
kan ha varit tillfälligt bortrest
eller av annat skäl inte ha fått brevet.

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
Eu verklig; delgivning är därför här
motiverad. För att inte kommunens
tidsfrist skall riskera att överskridas,
föreslår vi att bestyret med delgivningen
överföres på inskrivningsdomaren.
För kommunens del innebär detta naturligtvis
från rent praktisk synpunkt
en viss lättnad, men det väsentliga är
att kommunen därigenom befrias från
risken att gå förlustig inköpsrätten om
underrättelseskyldigheten inte fullgjorts
på rätt sätt.

Det låter ju i och för sig enkelt att
avsända ett rekommenderat brev under
mottagarens vanliga adress, men det
kan i många fall innebära rätt besvärliga
problem och stora risker för att
något förbises. Om säljarna är flera,
t. ex. arvingar efter tidigare ägare,
skall alla underrättas, och deras adresser
är kanske inte alltid så lätta att få
fram. Det kan också hända att köparens
eller säljarens adress ändrats efter
tidpunkten för köpet. En sådan ändring
av adressen kan lätt förbises, och
svårighet kan kanske uppstå att få reda
på den nya adressen.

Enligt propositionsförslaget måste
inskrivningsdomaren ingå i prövning
av frågan om meddelanden blivit avsända
till rätta adresser. Om så inte
befinnes vara förhållandet kan förköpsrätten,
om fristen är utgången, gå om
intet. Det är därför även ur kommunal
synpunkt ett starkt intresse att delgivningen
anförtros inskrivningsdomaren.
Särskilda regler föreslås för att underlätta
och möjliggöra delgivning i sådana
fall då mottagarna är svåranträffbara.
Någon allvarligare försening av
ärendets slutliga avgörande bör därför
inte inträda som följd av ändringsförslaget.

Som jag redan nämnt har utskottsmajoriteten
godtagit motionsförslaget,
och utskottet har utarbetat en lagtext,
som under hand underställts lagrådet
och godtagits.

Med hänvisning till det anförda får
jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan utom i det avseende

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
där jag tidigare yrkat bifall till reservation
II.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Syftet med det föreliggande
förslaget till förköpslag har nu
utförligt behandlats av herr Alexanderson.
Jag kan väl därför nöja mig med
att konstatera att de många trycksidornas
och de långa talens korta mening
i huvudsak ser ut på det sättet att man
säger sig vilja dels förbättra kommunernas
möjligheter att förvärva mark
som behövs för samhällsutvecklingen,
dels — detta delvis som en följd av det
förra önskemålet — åstadkomma en
dämpning av prisutvecklingen i fråga
om sådan mark.

Är detta som justitieministern har
presenterat i sin proposition i princip
något nytt? Är det något sedan länge
känt behov hos kommunerna som han
föreslår att vi skall tillgodose? Eller är
det kanske bara en politisk-taktisk konstruktion
som regeringen har gjort för
att visa upp och övertyga folk att man
inte glömt bort partiprogrammets socialiseringsprincip? Nej,

nytt är det förvisso inte. Går
man tillbaka till det förslag som 1949
lades fram om vissa ändringar i expropriationslagen,
finner man både motiv
och argumenteringar som är praktiskt
taget identiska med dem som förekommer
i den här aktuella förköpslagen.
Om kommunerna har känt något behov
på detta Område, är det knappast lagstiftningsbehovet
som har varit det
akuta, utan snarare behovet av medel
att investera i fastighetsförvärv i den
takt och i den utsträckning som gällande
lagstiftning verkligen skulle ha medgett,
om den utnyttjats på ett effektivt
sätt.

Man talar både i propositionen och
i utskottsutlåtandet om framsynt markpolitik,
som om den föreslagna förköpslagen
i och för sig skulle utgöra inledningen
till en ny era på detta område.

Det är verkligen att göra förköpslagens
upphovsmän en alltför stor ära.

Innan jag går in på att försöka visa
hur effektiv gällande lagstiftning i själva
verket är, vill jag erinra om en sak.
Redan 1949 slog både justitieminister
och lagutskott fast att det alldeles övervägande
antalet kommunala fastighetsförvärv
i framtiden skulle, trots de
ändrade expropriationsbestämmelserna,
komma att ske i frivilliga former som
helt vanliga köpeavtal mellan helt vanliga
köpare och säljare av fastigheter.
Det finns ingenting i utvecklingen efter
1949 som har kommit denna prognos
på skam, och dagens justitieminister
och lagutskott är fortfarande överens
om att de frivilliga köpeavtalen kommer
att dominera kommunernas framtida
fastighetsaffärer. Jag tycker att det
är viktigt att slå fast detta för att få
tillfälle att konstatera att det är en lagstiftning
för undantagsfallen som vi
håller på med. Om riksdagen godtar
lagförslaget, skall vi därför inte bli förvånade
om förköpslagen på sin höjd
kommer att tillämpas på något hundratal
fall om året, kanske ännu färre.

Men, som sagt, låt mig ett ögonblick
slanna inför gällande lagstiftning och
se vad den har att erbjuda kommunerna.

Kommunernas nuvarande möjligheter
till tvångsförvärv av fastigheter finns
dels i expropriationslagen, dels i huvudsak
i byggnadslagen. Den i sammanhanget
mest intressanta delen av
expropriationslagen är punkt 16 i 1 §,
som tillkom 1949. Det heter där att fastighet
får tas i anspråk genom expropriation,
om det behövs för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar eller för
att eljest i kommuns ägo överföra mark
som inte är tätbebyggd för upplåtelse
med tomträtt.

Jag skall bespara kammarens ledamöter
en fullständig genomgång av motiven,
men jag har redan sagt att för
punkt 16 framfördes argument som är

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

identiska med vad som sägs i förarbetena
till den nu föreslagna förköpslagen.
Både i departementschefsuttalandet
1949 och i utskottsutlåtandet möter
vi sådana motiv som expropriationsrättens
betydelse när det gäller att ge
kommunerna ökade möjligheter att bedriva
en aktiv bostadspolitik och genomföra
den allmänna planeringen av
sin tätbebyggelse. På flera ställen återkommer
man till expropriationsrättens
prisbrytande effekt. Låt mig citera ett
stycke ur lagutskottets utlåtande. Där
står: »Departementschefens uttalanden
till statsrådsprotokollet giva vid banden
att genom den föreslagna nya expropriationsgrunden
''säkerställande att
mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar’, avses att — genom
att kommun erhåller möjlighet att
ingripa — garanti skall skapas för att
inom kommunen belägen, icke tätbebyggd
mark, i erforderlig utsträckning
och så välbelägen som möjligt, är till
överkomliga priser tillgänglig för bostadsändamål,
för näringslivets behov
och för de anordningar i övrigt, som
en välordnad tätbebyggelse kräver.»

Så långt utskottet, och jag kan också
låta dåvarande justitieministern bidra
med ett besked om vad som hör till en
välordnad bebyggelse, till en planmässig
utveckling av en kommun över huvud
taget. Det är — förutom bostäder —
»lokaler för näringsverksamhet av olika
slag (industri, hantverk, handel och
annan ekonomisk verksamhet, fria yrken,
nöjesliv osv.) och upplåtande av
områden som erfordras för bostädernas
och lokalernas praktiska utnyttjande
(trafikleder, torg, fritidsområden osv.)».

Mot bakgrunden av vad jag nu citerat
skulle jag vilja fråga: Vad kan man
önska ytterligare av bestämmelser för
att främja kommunernas aktiva markpolitik?
I gällande lagstiftning har vi
ju hela den arsenal som behövs. Nåja,
någon skillnad bör det naturligtvis finnas
i detta sammanhang mellan expropriationslagstiftningen
och den före -

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
slagna förköpslagen. I propositionen
försöker justitieministern göra det bästa
av situationen. Har jag förstått propositionen
rätt, menar justitieministern
att en betydelsefull skillnad mellan expropriationslagstiftningen
och förköpslagen
är den grad av aktualitet i det
kommunala markbehovet som krävs för
att den ena eller den andra lagen skall
kunna tillämpas.

Medan enligt justitieministern expropriationslagen
är avsedd att tillgodose
ett någorlunda aktuellt markbehov,
skulle förköpsrätten inte i nämnvärd
mån besväras av ett sådant krav. Visserligen
måste det för förköp krävas en
bevisning om att marken med hänsyn
till belägenhet och kommunens utveckling
kan antas behövas för tätbebyggelse,
men anspråken på en sådan bevisning
får inte sättas alltför högt, dvs.
aktualitetskravet är mindre än vid expropriation.

Hur är det nu med aktualitetskravet
i expropriationslagstiftningen? 1949 var
det en av de stora debattfrågorna, och
går man tillbaka till äldre handlingar,
kan man knappt dela justitieministerns
uppfattning att skillnaden mellan expropriationslagen
och den föreslagna
förköpslagen är så oerhört betydande.
Det är visserligen riktigt att den offentliga
utredning som låg till grund för
ändringarna i expropriationslagen hade
tänkt sig ett annat och ännu mera uppluckrat
aktualitetskrav än det som riksdagen
till slut synes ha stannat för.
Även på den punkten kan ett kort citat
kanske ge bättre besked än en utläggning
av texten.

Hos lagutskottet hette det den gången
att utskottet fäst särskilt avseende vid
att ett av de syftemål som förslaget avsåg
att tillgodose var att den för tätbebyggelse
avsedda marken skall kunna
tillhandahållas till skäliga priser.
Den av tätortens utveckling föranledda
prisstegringen, sade utskottet, torde i
allmänhet börja uppkomma redan innan
plan uppgöres för ett område. Åtgärderna
i syfte att motverka prissteg -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
ringen måste därför vidtas på ett tidigt
stadium och helst innan någon prisstegring
alls inträtt.

Utskottets slutsats blev också att det
måste vara möjligt att tillgripa expropriation
ej obetydlig tid innan marken
skall exploateras. Så var det alltså med
den saken. Det är klart att det rent
språkligt finns en viss skillnad mellan
1949 års lagutskotts »icke obetydlig tid
innan» och justitieministerns »i mycket
god tid innan». Men syftet med formuleringarna
är enahanda. Även justitieministern
vill ha en lagstiftning som
fungerar, innan några mera betydande
prisstegringstendenser med anledning
av tätbebyggelse slagit igenom.

Nu har det anförts som en invändning
mot expropriationsinstitutet att
det är kostsamt, att det är omständligt
och att det är tidsödande. I normalfallet
skulle det kanske ha varit tillräckligt
för att motivera ett avslag att hänvisa
till att en expropriationsutredning pågår
och att det i dess uppgifter ingår
att överse expropriationslagen i belysning
av erfarenheterna under de år som
har förflutit sedan 1949 års lagändring.
Så länge utredning pågår bör man knappast
lagstifta om ett rättsinstitut som
till sin natur ligger så nära utredningsarbetet
att det nästan föregriper utredningen.
Det är ju en allmänt vedertagen
princip här i riksdagen, har jag lärt
mig, att man inte bör handla på det
sättet. Men jag skall för mitt avslagsyrkande
inte nöja mig med att enbart
hänvisa till pågående utredningar. Det
finns nämligen en annan kanske mycket
viktigare princip som gäller vårt
demokratiska samhällssystem. Låt mig
göra något som numera tycks vara en
smula gammalmodigt, nämligen citera
den grundläggande rättighetskatalogen
i vår grundlag, där det står på följande
sätt: »Konungen» — dvs. staten — »bör
ingen avhända eller avhända låta något
gods, löst eller fast, utan rannsakning
och dom, i den ordning, Sveriges
lag och laga stadgar föreskriva.» Vad är
väl förköp och expropriation annat än

ingrepp i den enskildes grundlagsenliga
rättigheter? Framstår det som alldeles
orimligt att sådana ingrepp —-om vilka vi alla är överens att de
kan vara motiverade — görs med all
den omsorg och med allt det hänsynstagande
till den enskilde som vårt rättssystem
kan erbjuda? Skall ingrepp göras
i den enskilda äganderätten och i
den avtalsfrihet som vårt samhälle erkänner,
bör det ske under sådana former
att den enskilde känner trygghet
för sina rättigheter. Från sådana principiella
utgångspunkter kan möjligen
expropriationslagstiftningen accepteras
men inte den föreslagna förköpslagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som herr Bengtson i Solna
och jag har avgivit i ärendet och som
innebär ett avstyrkande av förslaget om
förköpslag men i övrigt ett tillstyrkande
av förslagen i propositionen såvitt
gäller avgäldsperioder i fråga om tomträtt.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Som utskottets ordförande
redan har meddelat har utskottet
på två punkter stannat vid olika meningar,
där utskottsordföranden och
mittenpartirepresentanterna i ett avseende
representerar utskottet och i ett
annat avgivit en reservation. Så är fallet
också med den socialdemokratiska
gruppen i utskottet.

Innan jag går in på de två frågorna,
vill jag med några ord beröra vad herr
Lidgard här har anfört och vad som för
övrigt framgår av högerreservationen.

Invändningarna från högerhåll gentemot
lagen om förköpsrätt följer ju två
linjer. Man anser dels att de kommunala
initiativen och resurserna främst
bör inriktas på planläggningsarbetet genom
utnyttjandet av det kommunala
markmonopolet och även genom utnyttjandet
av byggnadslagen och av expropriationslagens
regler om tvångsförvärv
— någon ytterligare lagstiftning
skulle därför inte behövas enligt reser -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

vanterna — och dels att lagen innebär
ett oacceptabelt ingrepp i avtalsfriheten
och i äganderätten.

En argumentering emot dessa resonemang
kan läggas upp efter följande
tre linjer. För det första kan man peka
på möjligheterna att genom utnyttjande
av förköpslagen och lagar om tvångsförvärv
åstadkomma en press nedåt på
markvärdestegringen, förutsatt givetvis
att kommunerna till fullo utnyttjar de
möjligheter dessa lagar ger. För det
andra är det uppenbart att ett planmonopol
endast blir effektivt om kommunerna
själva äger de markområden som
skall bebyggas. Ligger områdena i händerna
på privata intressenter får kommunerna
svårt att hävda sitt planmonopol.
Det tredje argumentet, som man
enligt min mening bör trycka ganska
hårt på, är att vi alla eftersträvar en
effektivare konkurrens inom byggsektorn
i syfte att uppnå en press nedåt
på produktionskostnaderna och därmed
ytterst på boendekostnaderna. I den utsträckning
byggföretagen då själva äger
mark sättes konkurrensen ur spel. Kommunerna
kan visserligen hävda sitt
planmonopol, men de kan inte bestämma
vem som skall bygga på marken.

Företag som äger marken behöver
inte konkurrera med något anbudsförfarande,
och bostadskonsumenterna har
sålunda i dessa fall inga garantier för
att man har byggt så billigt som möjligt.
För att undvika att bl. a. sådana
här saker skall inträffa måste kommunernas
möjlighet att behärska marken
och markutnyttjandet inom sina egna
gränser mycket snart ökas. Den bästa
garantin för att byggandet sker i effektiv
konkurrens måste således vara kommunal
äganderätt till marken. Av det
skälet bör även förköpsrätten bifallas.

Av de två övriga frågor som här diskuteras
gäller den ena statens markförsäljning,
där utskottets ordförande
har motiverat sitt ställningstagande i
en reservation. Jag skulle kunna förstå
hans synpunkter om det inte fanns något
reglerat förhållande mellan stat och

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
kommun. Som alla emellertid vet har
riksdagen så sent som i våras behandlat
denna fråga. Jag erinrar om vad utskottet
har anfört i sin skrivning under
denna punkt, nämligen att vid riksdagsbehandlingen
år 1963 fastställdes en
praxis vid statlig marköverlåtelse. Den
innebär att kommunerna erhåller förtursrätt
i förhållande till andra köpare.
Vidare uttalades att prissättning skulle
ske under hänsynstagande till de bostadspolitiska
målsättningarna. Det är
i den riktningen som riksdagen i år har
vidtagit åtgärder genom sitt beslut att
medge Kungl. Maj :t att tills vidare inom
vissa värdegränser sälja mark som tillhör
staten eller allmänna arvsfonden.
Det beslutet innebär dessutom att
Kungl. Maj :t, utan riksdagens hörande,
kan sälja mark som ägs av staten till
kommun för samhällsbyggnadsändamål.
Jag tror att riksdagens beslut i detta
avseende innebär att kommunernas intressen
är mycket väl tillgodosedda. I
mötsats till reservanterna hävdar utskottet
att riksdagsbeslutet utgör den
garanti som kommunerna i detta avseende
behöver. Statsmakternas intresse
för att i samarbete med kommunerna
lösa frågan om kommunernas markbehov
torde därmed också vara klart manifesterat.

Jag yrkar på den punkten bifall till
utskottets hemställan.

Beträffande den andra frågan, om underrättelseskyldighet,
är ju skillnaden
mellan den reservation som de socialdemokratiska
ledamöterna avgivit och
utskottets skrivning den, att utskottet
gått ifrån propositionen och i stället
föreslagit delgivning.

Först vill jag nämna att endast fyra
av de socialdemokratiska utskottsledamöterna
finns med på reservationen.
På grund av kommunikationssvårigheter
kunde de fyra andra inte infinna
sig till utskottssammanträdet och har
därför inte undertecknat reservationen.
Samtliga åtta socialdemokrater i utskottet
står emellertid bakom den. Om normala
förhållanden varit rådande är det

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
ju tänkbart att med lottens hjälp de
som nu är reservanter hade svarat för
utskottet och utskottsmajoriteten sålunda
blivit reservanter.

Skillnaden mellan de här två förslagen
är väl den, att utskottet anser att
rättssäkerheten inte är tillräckligt väl
tillgodosedd endast genom underrättelse
i form av rekommenderat brev till
köpare och säljare. Jag vill erinra om
vad departementschefen i propositionen
har sagt på den punkten, nämligen
att delgivning inte torde vara nödvändig
ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom
säljare och köpare i de här avsedda situationerna
är inställda på och sålunda
väl känner till, att en underrättelse från
kommunen kan komma att tillställas vederbörande
inom en viss angiven tidsfrist.

Om utskottets farhågor på den punkten
hade varit berättigade, skulle med
all säkerhet lagrådet ha gjort invändningar,
eftersom rådet alltid fäster den
allra största vikt vid rättssäkerhetsfrågor.
Man har emellertid från lagrådets
sida i detta avsnitt icke riktat någon
som helst anmärkning mot förslaget.

Problemet med delgivningen ligger ju
däri — och det är ju likartat med det
förhållande som utskottets ordförande
här tidigare anförde som skäl för delgivning
— att det kan vara förenat
med svårigheter att få tag på vederbörandes
adresser, framför allt i de fall
då köpare eller säljare är flera juridiska
personer. Ja, men kan man inte få
lag på adresserna för underrättelse, kan
man inte heller få tag på dem för delgivning.

Det finns däremot ett annat problem
vid delgivning. Vederbörande kan av
något skäl vara borta så länge, att dröjsmålet
innebär mycket stora svårigheter
för kommunen, därest kommunen önskar
att så snabbt som möjligt få träda
i köparens ställe.

Med dessa motiveringar, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
III beträffande punkten D i utskottets
hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Till vad herr Johansson
sade angående de tvistiga punkterna
i lagen vill jag nämna några saker.

Beträffande statens försäljning av
mark har jag bara att replikera, att om
det nu är så väl beställt att statliga
myndigheter alltid frågar kommunerna
om de har behov av denna mark, då
behövs ju inte något undantag. Då skulle
lagen fungera lika bra ändå. Men
erfarenheten visar att det kanske klickar
en eller annan gång.

Beträffande delgivningsfrågan vill
jag belysa de mycket pinsamma situationer
som kan uppkomma. Man undantog
de minsta egnahemmen från förköpslagen,
men lagen kan ändå bli tilllämplig
på bostadsfastigheter. Det kan
finnas sådana som har större areal än
3 000 kvadratmeter och sådana som har
högre taxeringsvärde än 200 000 kronor.
Det är ganska vanligt att man i
samband med försäljning av en bostadsfastighet
tillförsäkrar sig en lägenhet
annanstans. Om i ett sådant fall, som
jag befarar, det skickas ett meddelande
som inte kommer vederbörande till
handa, uppstår en mycket otrevlig situation.
Vederbörande kommer att stå
där utan bostad, när kommunen har
gjort sin förköpsrätt gällande, om han
inte fått del av beslutet i sådan tid, att
han har kunnat påkalla en prövning av
den behöriga myndigheten.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Knut Johansson
påminner mig om den medeltida kyrkofader
om vilken det sades, att han
trodde därför att det var absurt. Herr
Johansson har talat för ett kommunalt
monopol men samtidigt förklarat sig
hoppas på en vidgad konkurrens. Detta
går inte ihop.

I sitt inlägg tog herr Johansson upp
en del funderingar angående förköpslagens
prisdämpande effekt. Jag försökte
i mitt första anförande klargöra

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

att detta resonemang var aktuellt också
för fäderna till 1949 års expropriation,slagstiftning.
Med den lagstiftning man
då införde åsyftade man verkligen att
uppnå ett prisdämpande resultat. Jag
tror fortfarande att om man på kommunalt
håll på ett effektivt och framsynt
sätt utnyttjade expropriationslagens
bestämmelser skulle man nå precis
det syfte som herr Knut Johansson ville
nå genom förköpslagen. Vi behöver
ingen ny lagstiftning för att komma
fram till detta resultat.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande herr Alexandersons
erinran att det kan tänkas
klicka en eller annan gång med de regler
som riksdagen så sent som i år har
antagit, vill jag säga att det verkligen
är svårt åt! med bestämdhet kunna uttala
sig om detta, då den regeln ännu
inte kommit i praktisk tillämpning i
någon nämnvärd utsträckning. Vår
uppfattning är att vad man beslutat
uppfyller vad som i övrigt eftersträvats
beträffande förköpsrätten, och av det
skälet kan staten undantas från denna
bestämmelse. Skulle det visa sig att så
inte är fallet, får man väl — i likhet
med vad som har skett tidigare — göra
de kompletteringar som är nödvändiga.
Om så erfordras återstår emellertid att
se.

Herr Lidgard påstod att mina uppfattningar
beträffande dels det kommunala
markmonopolet och dels en
bättre konkurrens mellan företagen inte
går ihop, men det gör de visst. Planmonopolet
innebär ju att kommunen
har monopol på planeringen, oavsett
vem som äger marken. Det är alldeles
klart att om marken är i privat ägo, så
är det kommunen som planerar, men
det är markägaren som projekterar och
bygger, och vad finns det för konkurrens
då? Det är endast när kommunen
äger marken, planerar och ställer mark
till förfogande för olika kategorier av

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
byggare och projektorer som man kan
tala om konkurrens.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! I min replik efterlyste
jag behovet och motiven för undantagande
av staten. Jag har fortfarande
inte fått något besked.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag är en av de fyra
socialdemokrater som på grund av
koinmunikationstekniska besvärligheter
inte hade tillfälle att närvara vid justeringen.
Vi har emellertid varit närvarande
när beslutet fattades i frågan,
och vi ställer oss bakom den reservation
som herr Knut Johansson har yrkat
bifall till. Jag instämmer i det yrkandet.

Frågan om hur man skall komma till
rätta med markprisstegringen har varit
föremål för många utredningar under
årens lopp. Hittills har man inte lyckats
bemästra problemen, även om
många teoretiskt fina lösningar har sett
dagens ljus, lösningar som väl har haft
det felet att de inte varit realistiskt
uppbyggda. Jag tror inte heller att det
finns någon metod som gör det möjligt
att med enbart en enda lag komma till
rätta med problemet, utan det måste
vara flera samverkande faktorer för
att man skall kunna nå resultat i det
avseendet.

De förslag som 1963 års markvärdekommitté
lade fram och som nu kommit
till riksdagen i form av regeringspropositioner
— jag tänker på dels förköpslagen
som vi nu behandlar, dels
förslaget om en ny realisationsvinstbeskattning
som nu ligger i bevillningsutskottet
— har haft det goda med sig
att det denna höst förekommit större
utbud av mark än någonsin tidigare
och att det samtidigt blivit en press
nedåt på priserna. Den dämpande effekt
som markvärdekommittén avsåg
har således uppnåtts.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

Det är väl ingen tvekan om att samhället
måste skaffa sig bättre redskap
i kampen mot markvärdestegringen.
Det har förekommit många stötande
exempel på hur enskilda gjort stora
vinster på grund av en tätorts expansion.
De exempel som markvärdekommittén
visade skulle kunna mångfaldigas.
Det är inte bara frågan om att ett
stort åkeri i Stockholm har gjort jättevinster
på markförsäljning eller vad
som skedde i Nacka, där en känd finansman,
samtidigt som han förhandlade
med kommunen, gick bakom dennas
rygg och med stor förtjänst sålde
ett markinnehav i den kommunen till
ett privat företag. Det finns också andra
företeelser, .lag vill t. ex. vitsorda
vad herr Knut Johansson sade, nämligen
att byggföretag har köpt upp mark
för att sedan erbjuda kommuner marken
under villkor att just detta byggföretag
skulle få planera och bygga en
stor del av de bostäder och serviceanläggningar
som skulle förekomma på
det området. Jag tycker att det finns
alla skäl att uppmärksamma dessa tendenser
och att man åstadkommer förslag
som försöker komma till rätta med
sådana avarter.

Sedan mitten av 1950-talet har markpriserna
stigit snabbt i höjden beroende
just på tätorternas expansion och
samhällsutvecklingen. Detta återspeglas
också när det gäller mark i de växande
tätorterna, och inte minst när det gäller
sommarstugeområden, där en prisstegring
på 100 procent och långt däröver
har varit ganska vanlig.

Det förslag som vi nu behandlar om
att ge kommunerna förköpsrätt har fått
en bred anslutning i utskottet och —
jag tvekar inte att påstå det — hos invånarna
i landet. Tre av partierna i
utskottet står bakom förslaget i alla
väsentliga delar. Jag vill säga till herr
Alexanderson, att jag tycker att han inkasserade
en alltför stor vinst åt mittenpartiernas
utredningsmän i markkommittén.
Justitieministern har inte
följt deras förslag och inte heller det

socialdemokratiska majoritetsförslaget,
utan det är fråga om en kompromiss.
Jag vågar nog säga, att mittenpartiernas
förslag i detta avseende var omöjligt.
Det kunde justitieministern inte ha
följt. Den kompromiss som han har
kommit fram till vill jag gärna ansluta
mig till. Den är utan tvekan bättre än
det förslag som vi lade fram i utredningen.

Högern hade mält sig ur gemenskapen.
Man kanske i stället kan säga att
högern har nått en gemenskap med
markspekulanterna. Någonting annat
kan man väl inte uttolka ur herr Lidgards
uttalande, och inte heller ur det
uttalande som föreligger från högerreservanterna.
Jag tycker nog att högerreservanternas
motivering är ganska
torftig, men det går kanske inte att finna
utförliga motiveringar om man vill
hindra kommunerna från möjligheten
till förköp. I högerförslaget kryper man
bakom talet om splittrad prisbildning
och att den kommunala förköpsrätten
skulle lägga besvärande och fördyrande
band på fastighetsmarknaden samt medföra
praktiska olägenheter för fastighetshandeln.
Det är dock ingen motivering.
Det är bara ett påstående utan
egentliga sakskäl. Vilka band skulle
den kommunala förköpsrätten lägga på
fastighetsmarknaden och på vilket sätt
skulle förköpsrätten verka fördyrande?

Högern hänger mest upp sig på principen
om förköpsrätt. Man säger att
förköpsrätten inte har expropriationsrättens
fasta normer och ingen begränsning.
Den innebär enligt högern
en obegränsad rätt för kommunen att
träda i stället för annan köpare. Den
skulle utgöra ett oacceptabelt ingrepp
i avtalsfriheten och äganderätten. Detta
är alltså vad högern säger. Högern
hyser dock inte några betänkligheter
mot att enskilda spekulanter kan göra
sig stora vinster på markförsäljningar.
Mot detta har man sannerligen inga
principiella invändningar att göra, vilket
jag tycker är en svaghet av betydande
art i högerreservationen.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Herr Lidgard ansåg att det inte fanns
någon anledning att införa en förköpslag,
eftersom frivilliga köp skulle komma
att dominera i fortsättningen. Varför
är man då så rädd för att ge kommunerna
denna möjlighet? Man säger
att expropriationsrätten är tillräcklig,
och sedan undrar man vad som behöver
göras för att förbättra lagstiftningen.
Vad vi behöver är en förbättrad expropriationslagstiftning
såsom ett komplement
till förköpsrätten. Då tror jag att
förköpsrätten skulle få en verkligt stor
betydelse. Sedan råder det väl ingen
tvekan om att förköpsrätten är smidigare
och därigenom kan vara ett lämpligt
redskap för kommunerna. Utskottets
ordförande underströk också att
det är ett viktigt instrument som kommunerna
här får till sitt förfogande.

Herr Lidgard föredrog, helt naturligt,
att tala om någonting annat än det i
dag gäller — han uppehöll sig mest vid
det som justitieministern hade yttrat
1949. Men, herr Lidgard, det har ändå
skett en hel del på samhällsutvecklingens
område från 1949 fram till 1967.
Jag tror inte man skall blunda för att
det just under dessa år inträffat eu så
enorm prisstegring på mark att samhället
måste utnyttja alla de möjligheter
som kan finnas att klara dessa problem.

Jag skall kanske också, herr talman,
säga en sak när det gäller justitieministerns
förslag om egnahemmen. Jag tycker
nog att regeringsförslaget därvidlag
är bättre än det markvärdekommittén
hade kommit fram till. Även i detta fall
har högern sökt driva en skrämselpropaganda
gentemot villaägarna. Visst
vann högern en del röster på det i valet
1966, men villaägarna kan nu se
att högerns propaganda inte hade något
verkligt innehåll. Egnahemmen är
ju undantagna från den lagstiftning
som här föreslås.

Låt mig också säga ett par ord om
tomträttslagstiftningen. Kommitténs förslag
innebar att kommunerna skulle
kunna ta ut hälften av tomtvärdet i en

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr i7

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
engångsavgäld när man övertog tomträtten.
Jag tror att det skulle varit värdefullt
för kommunerna om de hade
fått den rätten. Framför allt hade det
varit stimulerande för kommunerna att
i större utsträckning kunna tillämpa
tomträtt. Jag vågar säga att tomträtten
tyvärr inte används i den utsträckning
detta verkligt fina instrument borde ge
anledning till. Men det sammanhänger
till stor del med att kommunerna inte
haft tillräckliga kapitaltillgångar för
markköp. Man skulle på detta sätt ha
fått större möjligheter än som nu beredes
kommunerna. Det blir en förbättring
så till vida att avgäldsperioden
görs 10-årig i stället för 20-årig, och
detta är ett betydande framsteg. Men
jag vill gärna understryka att vad jag
sagt om tomträtten och våra önskemål,
att man skulle fått ökade möjligheter
att ta ut större medel på en gång, bara
gäller en liten detalj i detta stora sammanhang
— det kan inte undanskymma
de stora fördelar som förslaget i sin
helhet har.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag utom
i den del som gäller det av herr Knut
Johansson framförda reservationsyrkandet.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Karlsson ville göra
gällande att jag hade överdrivit den utveckling
som ägt rum från mittenreservanternas
förslag i kommittén till propositionen.
Jag vill bara i korthet påvisa,
att det nog ändå förhåller sig så
som jag har sagt.

Mittenreservanternas förslag i kommittén
innehöll två punkter. Den ena
var att rätten att utöva förköp skulle
anknytas till samma förutsättningar
som gäller enlig expropriationslagen
och byggnadslagen. Den andra punkten
var att en opartisk myndighet skulle
pröva att förutsättningarna föreligger.
Propositionen har tillgodosett båda

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

dessa önskemål genom den omläggning
av förslaget som ägt rum.

Beträffande anknytning till expropriationsförutsättningarna
kan jag hänvisa
till den detaljerade utläggning som
herr Lidgard här lämnat över den nära
överensstämmelsen mellan förköpslagens
och expropriationslagens förutsättningar
— jag tror att det räcker.
Vad beträffar den andra punkten, om
prövning genom opartisk myndighet,
är det nu så ordnat att frågan kan bli
prövad av Kungl. Maj:t. Det var en av
de möjligheter, som mittenreservanterna
hade tänkt sig. Det väsentliga önskemålet
gällde prövning genom en myndighet
utanför kommunen — prövningen
skulle inte endast göras av kommunens
egna organ. Vi har ansett oss kunna
acceptera det förslag som har lagts
fram. Jag kanske även skall poängtera
att reservanterna inte hade tillgång till
resurser för att utarbeta ett fullständigt
förslag. De kunde bara antyda vissa
principer i sin reservation. Just dessa
grundläggande tankar har emellertid
sedan kommit igen i propositionen.

Herr Karlsson talade också om den
värdenedpressande effekt som lagförslaget
redan har utövat. Med litet större
klarsyn tror jag man skulle finna, att
den värdenedpressande effekt som kanske
har förekommit är föranledd av ett
helt annat lagförslag, som också ligger
på riksdagens bord.

Herr LIDGARD (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har gjort mig till någon sorts markspekulanternas
företrädare och riddersman.
Om herr Göran Karlsson så småningom
läser vad jag sade i mitt första
anförande skall han märka att det inte
finns något underlag för en sådan våldsam
överdrift. Jag känner mig inte som
någon företrädare för en sådan verksamhet.

Herr Göran Karlsson kritiserade mig
också för att jag hade gått tillbaka och
åberopat vad man hade sagt och tyckt

i denna fråga år 1949. Jag skulle inte
ha upptäckt att det har hänt någonting
från år 1949 till år 1967, under de 18
år som har gått.

Ja, det kan väl ifrågasättas om det
har hänt någonting under dessa år. Det
är självfallet riktigt som herr Göran
Karlsson säger att det har varit en mycket
kraftig markvärdestegring och prisökning
på mark. Men, på vilken grund
bar denna markvärdestegring ägt rum?
Jag har försökt att visa att det inte har
brustit i fråga om de lagtekniska möjligheterna
för kommunerna att skaffa
sig det herravälde över marken som
man nu menar att kommunerna skall få
genom förköpslagen. Expropriationslagstiftningen
har, som jag tidigare
sade, tillhandahållit hela det behövliga
batteriet. Vad är då orsaken till att man
inte bar utnyttjat det? Den saken vet
vi; det beror inte på bristande kunskap
hos de kommunala myndigheterna när
det gäller de möjligheter som de olika
lagarna har ställt till förfogande. Orsaken
är just den som herr Göran
Karlsson själv har angivit. Det är bristen
på erforderligt kapital för att förvärva
mark som har varit det avgörande
hindret för att ett kommunalt markförvärv
i större utsträckning skulle
komma att medföra den prisdämpande
effekt som eftersträvades redan år 1949,

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Alexanderson
skulle jag vilja säga att det nog fortfarande
är att ge mittenreservanterna en
alltför stor ära då herr Alexanderson
påstår att deras förslag egentligen skulle
vara det som har föranlett justitieministern
att framlägga sitt förslag. Det
är dock en väsentlig skillnad mellan
det förslag som har framförts från regeringshåll
och det som mittenreservanterna
har lagt fram.

Herr Alexanderson säger att mittenreservanterna
inte hade tillgång till expertis
eller liknande för att kunna skriva
ett bättre utlåtande än man gjorde.

Onsdagen den 29 november 1967

.Tåg vågar säga att de inte, med hänsyn
till den ståndpunkt de intog i kommittén,
kunde åstadkomma något annat resultat
än den reservation som de skrev
och som var eu nästan hopplös historia
att göra någonting av.

Det är för övrigt rätt intressant att
se att herr Alexanderson har större tilltro
till regeringen och dess justitieminister
än till kommunalmännen i fråga
om deras sätt att agera i frågan. Det får
man väl beteckna som ett erkännande
av att de verkligen har försökt att
åstadkomma någonting gott i detta fall.

Herr Lidgard säger att ingenting har
brustit i fråga om de lagtekniska möjligheterna
för kommunerna att kunna
komma till rätta med dessa problem.
Herr Lidgard vet emellertid lika bra
som jag att det expropriationsinstitut,
som vi nu har, är ett alltför trubbigt
vapen; expropriationsförfarandet tar
hl. a. lång tid. Från dessa utgångspunkter
är expropriationsinstitutet inte det
smidiga instrument som erfordras. Om
man får dels en kommunal förköpsrätt
och dels — som jag hoppas — ett bättre
expropriationsinstrument, som blir effektivare
och kan handläggas smidigare,
tror jag att kommunerna kan komma
till rätta med de avarter som finns
och lättare skaffa den mark de behöver
för sin utbyggnad.

Herr Lidgard frågar om det hänt något
sedan 1949, och han svarar själv
att det blivit en kraftig markvärdestegring.
Det är just detta som skett under
dessa år som föranlett utredningarna
att lägga fram dels förslaget om förköpsrätt
och dels förslaget om effektiviserad
realisationsvinstbeskattning.

I detta sammanhang vill jag säga till
herr Alexanderson att lagförslagen om
förköpsrätten och realisationsvinstbeskattningen
tillsammans har gjort att vi
i höst har fått ett markutbud av större
mått än tidigare och också nått den
prisdämpande effekt, som jag sade att
markvärdeutredningen hade förutsett
att man skulle få om dess förslag lades
på riksdagens bord.

Nr 47 51

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är alldeles naturligt
att herr Göran Karlsson är irriterad.
Han satt ju med i den socialdemokratiska
majoriteten i markvärdeutredningen.
Dess förslag har på ett par
utomordentligt centrala punkter desavouerats
av det regeringsförslag som
vi nu behandlar. Det är också därför
naturligt att herr Göran Karlsson höjer
rösten långt utöver vad som motiveras
av de argument han har.

Det vi nu diskuterar var en av huvudfrågorna
i förra årets valrörelse. Eftersom
det är viktigt att innehållet i valrörelsen
avspeglar sakläget i de diskuterade
frågorna tänker jag granska vad
som i valrörelsen sades om förköpsrätten
och vad som i dag händer här
i riksdagen.

Socialdemokraterna och de båda mittenpartierna
har varit överens om att
kommuner bör få förköpsrätt till mark.
Ändå blev det en intensiv diskussion
i augusti och september 1966 mellan
å ena sidan regeringspartiet och å andra
sidan folkpartiet och centern. Del
var främst på två punkter som socialdemokraternas
förslag skilde sig från
mittenpartiernas.

För det första ansåg socialdemokraterna
i markvärdekommittén — bland
dem herr Göran Karlsson -— att förköpsrätten
skulle vara generell. Den
skulle bara grundas på kommunallagens
bestämmelse om att kommun »äger
vårda sina angelägenheter».

Mittenpartierna sade i sin reservation
(av herrar Hamrin och Hermansson)
och i valrörelsen att det inte var
lämpligt att göra förköpsrätten generell.
Den bör begränsas till mark som
är avsedd framför allt för tätbebyggelse.
Därför förordade reservationen att
förköpsrättens bestämmelser skulle anknytas
till framför allt expropriationslagen.
Den väsentliga punkten i denna
lag säger att man får expropriera ■—
som herr Lidgard har citerat — »i syfte
att säkerställa att mark på skäliga villkor
är tillgänglig för tätbebyggelse och

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang, kommunal förköpsrätt till -mark
därmed sammanhängande ; anordningar».
Meningen var alltså;att se till att
för mark som inte avsågs för tätbebyggelse
skulle förköpsrätt^» .■ inte gälla.

Regeringen har sedan, efter valet,
gått på samma principiella linje som
mittenpartierna. Propositionen avvisar
den generella förköpsrätt som socialdemokraterna
i utredningen krävde. I
stället säger herr Kling i propositionen
att förköpsrätten syftar till att »förvärva
mark för tätbebyggelse, och en viss
begränsning bör således föreligga med
hänsyn till ändamålet med markförvärvet».

Justitieministern formulerar lagtexten
på ett sätt som nära ansluter sig till

expropriationsparagrafeij, .Man kan diskutera
den skillnaden. M.ittenpartierna
har funnit att den är mycket liten och
stöder förslaget* !,. •; ■ <■.:

Låt mig sammanfatta;!denna första
punkt. Socialdemokraterna i utredningen
krävde generell förköpsrätt. Det
avvisades av mittenpartier,na före, valet,
det avvisas av regeringen nu efter valet,
Skillnaden mellan propositionen, och
mittenreservationen i .utredningen är
obetydlig. '' ■■ ;o

Den andra punkt där vi inte yar överens
gällde rättssäkerheten. Socialdemokraterna
1 markvärdekommiUpn —
fortfarande oekså med herr Göran
Karlsson — ville att överklaganden vid
förköp skulle behandlas, som vanliga
kommunalbesvär.

Mittenreservationen 1 utredningen
sade nej till den linjen. Folkpartiet och
centern drev i valrörelsen den linjen
att den socialdemokratiska ståndpunkten
inte tillräckligt beaktade rättssäkerheten.
Däremot band sig reservanterna
inte för något annat förfarande. Men
man sade så här: »Eftersom prövningen
skall ske på grundval av expropriationsanledningarna
ligger det nära till
hands att tänka sig Kungl. Maj:t som
första och enda prövningsmyndighet.»

När sedan propositionen kom i våras
visade det sig att regeringen hade en
liknande uppfattning. Den gamla social -

demokratiska linjen »tillgodoser inte de
rättssäkerhetskrav som — — — hör
vara vägledande vid utformningen av
förköpsinstitutet», skrev justitieministern.
Han föreslog också att tillståndsprövningen
skulle förläggas till Kungl.
Maj :t och vara frikopplad från det vanliga
kommunalrättsliga besvärsförfarandet.

Låt mig sammanfatta den andra debattpunkten.
Det socialdemokratiska
utredningsförslaget om besvärsförfarandet
avvisades i valrörelsen av mittenpartierna
med motiveringen att det
inte gav tillräcklig rättssäkerhet. Detsamma
säger nu den proposition som
behandlas i dag. Mittenreservationen i
kommittén angav som en lämplig lösning
alt Kungl. Maj :t skulle bli enda
besvärsinstans. Regeringen säger nu
detsamma.

Om det kom hit en besökare från ett
främmande land, utan kunskap om förspelet
i förköpsfrågan, och bara lyssnade
till dagens debatt, skulle han fråga
sig: Hur kunde det i valrörelsen över
huvud taget bli debatt i den här saken
mellan regeringen och mittenpartierna?
De är ju överens om principerna. Men
vi som var med i valrörelsen vet att
förköpsrätten i stället blev utgångspunkt
för ett av de mest osakliga och
demagogiska inslagen i svensk politisk
debatt på 1960-talet. Den socialdemokratiska
agitationen mot folkpartiet och
centern kände inga hämningar.

I ett flygblad från det socialdemokratiska
partiet efter TV-utfrågningen
med herr Ohlin kunde väljarna läsa:
»Lade Du märke till att Bertil Ohlin
inte sade ett enda ord om hur folkpartiet
skulle klara markfrågan? Hans tystnad
är begriplig. Folkpartiet har nämligen
gått emot det enda förslag som
ger kommunerna en rejäl chans att köpa
upp mark — den kommunala förköpsrätten.
--Folkpartiets motstånd

innebär ett stöd åt de privata markjobbarna,
som bara vill trissa upp priserna
på den mark de framtida bostadssökandena
behöver.»

Onsdagen den 29 november ''1967

Nr 47

I ett annat flygblad hette det: »Det
är sådana uttryck som dragningen i
mittenpartiernas högerarm tar sig. Varför
sätter den borgerliga oppositionen
tomtjobbarna före kommunen?»

Nu skall ingen tro att den här propagandan
saknade regeringens välsignelse.
Den drevs mycket hårt i stora
delar av den socialdemokratiska pressen.
Och lika grov agitation bedrevs
i en TV-debatt som jag deltog i och där
statsrådet Lundkvist — nuvarande kommunikationsministern
— sade så liär:

»--— centerpartiet och folkpartiet

vågar inte ta steget fullt ut — man känner
uppenbarligen dragningen i högerarmen
i de bär sammanhangen. Då frågar
jag mig och ställer frågan till folkpartiets
och centerpartiets representanter
—-J varför vill ni genom er försiktighet
när det gäller förköpsrätten
ge tomtjöbbaren chansen före kommunen
?»

Ja, herr talman, den propagandan
slogs sönder av valutslaget förra året.
Dess orimlighet avslöjas också i dag
när riksdagen skall besluta i de båda
stridsfrågorna enligt principer som
överensstämmer med dem som mittenpartierna
pläderade för i valrörelsen.
Regeringen har nu i huvudsak anslutit
sig till den linje som förra året betecknades
söm att gå tomtjobbarnas ärenden.

Vad som nu står kvar är en enda
fråga. Jag vill rikta den till herr Göran
Karlsson och till statsrådet Kling. Är
ni nu beredda att ta avstånd från valrörelsens
Socialdemokratiska förlöpningar
i markfrågan, som jag just har
citerat? Vill ni i dag erkänna att de
beskyllningar som ni öste över mittenpartierna
förra året var osakliga och
osanna? Det skulle rensa luften inför
framtida debatter i markfrågan, om ni
medgav det.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan gärna gå med
på att det förekom demagogi i valrörel -

Ängv; kommunal förköpsrätt till mark
sén, men jag tycker att demagogin har
fortsätt här i kammaren i form av det
anförande som herr Ahlmark höll. Det
är tydligen på det sättet att folkpartiet
även i fortsättningen skall driva sitt
demagogiska spel kring markvärdeproblemet.
:

Herr: Ahlmark säger att jag är irriterad.
Nejj, inte alls! Jag har i stället sagt
att det lagförslag som föreligger i dag
till vissa délär är bättre än det markvärdekömmittén
lade fram. Kan det anses
vara ött vara irriterad? Jag tycker
i stället att jag tagit de hänsyn till förslaget
som jäg ur sakliga synpunkter
har anledning''att göra.

Herr Ahlmark har inte försökt att på
något sätt göra några sakliga inlägg.
Han bär staplat ihop några punkter, som
egentligen inte säger något alls. Det är
klart att man kan citera flygblad från
valrörelsen. Men vad som är det väsentliga
bär är att. justitieministern inte gått
på mittenpartiernas linje, utan han har
gått på en kompromiss mellan det socialdemokratiska
majoritetsförslaget och
mittenpartierriäs linje. Att man från
dessa utgångspunkter skulle kunna påstå
att mittenlinjen segrat, tycker jag är
att dra alltför stora växlar på förslaget.
Det visar val även hur pass »saklig»
herr Ahlmark är i denna fråga.

För. att illustrera vad jag menar skall
jag läsa upp vad som står på sidan 28
och i början av sidan 29 i tredje lagutskottets
utlåtande, där utskottet citerar
vad departementschefen anfört i
frågan. Han säger:

»Vid prövningen av om förutsättning
föreligger: att litöva förköpsrätt med
hänsyn till denna bestämmelse skall inriktningen
av den kommande samhällsutvecklingen
obh behovet av mark för
olika ändamål ''bedömas. Är det fråga
om ett område beträffande vilket generalplan
upprättats och antagits av vederbörande
kommunala organ och äi
den aktuella i märken enligt planen avsatt
för! bostads-: eller industribebyggelse
.eller sådana'' ändamål som trafikled
der, allmänna v platser, fritidsområden

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

in. in. bör förutsättning för att utöva
förköpsrätt i allmänhet föreligga. Bedömningen
bör utfalla på samma sätt
om området i antagen regionplan avsatts
för angivna ändamål. Skulle stadsplan
eller byggnadsplan för området
vara under utarbetande bör detta förhållande
kunna utgöra tillräcklig grund
för kommunen att få förköpsrätt till den
mark som planen är avsedd att omfatta.
Även om planläggningsarbetet ej fortskridit
så långt att vare sig general- eller
regionplan upprättats eller förslag
till detaljplan föreligger, bör förköpsrätt
kunna utövas om marken med hänsyn
till belägenheten och kommunens
utveckling kan antas behövas för ifrågavarande
ändamål. Anspråken på den
sannolikhetsbevisning som kommunen
har att prestera för att få inträda genom
förköp bör inte få sättas alltför
högt. Ett påstående som inte är underbyggt
av någon utredning att viss mark
krävs för tätbebyggelse är å andra sidan
givetvis inte tillräckligt. Lämpligt
underlag för bedömningen i sådana fall
då varken översiktliga eller detaljerade
planer föreligger kan vara t. ex. befolkningsprognoser,
bostadsbyggnadsprogram
eller industriutvecklingsplaner.

Det finns inte någon anledning att
utöver vad som ligger i det sagda begränsa
förköpsrätten med hänsyn till
den tid som kan komma att förflyta till
dess marken skall exploateras. Om utvecklingen
med tillräcklig grad av sannolikhet
kan överblickas för avsevärd
tid framåt, bör förköp kunna få ske
även om det kommer att dröja lång tid
innan ändringen i markens användning
blir aktuell.»

Det är, herr Ahlmark, i sak precis
vad de socialdemokratiska ledamöterna
gick in för, väl medvetna om att kommunerna
icke har någon som helst möjlighet
att köpa alla de gårdar som finns
inom en kommuns område. Vad vi menade
med den generella förköpsrätten
var att kommunalmännen, den kommunala
självstyrelsen, skulle få råda, och
jag tror bättre om de svenska kommu -

nalmännen än vad herr Ahlmark tycks
göra.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag tycker att herr
Karlsson är nästan patetisk. Han läser
upp ur utskottsutlåtandet en serie omdömen,
som på praktiskt taget varenda
punkt överensstämmer med den begränsning
som mittenpartierna i markvärdeutredningen
förde fram. Vid expropriation
kan man få tillstånd även
när det saknas generalplan, regionplan,
eller annan översiktlig plan. Det räcker
ofta med eu utredning som visar att
denna mark kommer att behövas för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar.

Men herr Karlsson skall inte med
detta påpekande kunna slingra sig förbi
skillnaden mellan regeringsförslaget
och hans eget förslag förra året och
den propaganda som bedrevs i valrörelsen.
Ni tror tydligen från socialdemokratiskt
håll att ni, när ni diskuterar
markfrågor, skall kunna säga eu
sak i valrörelsen och sedan handla på
ett helt annat sätt i riksdagen när frågan
behandlas — utan att det skall kunna
påtalas.

Ni krävde en generell förköpsrätt i
valrörelsen och sade att vi gick tomtjobbarnas
ärenden när vi motsatte oss
detta. Nu säger också regeringen nej
till generell förköpsrätt — och herr
Karlsson tycker att det är ofint när jag
påminner om den tidigare propagandan.
Ni föreslog i i valrörelsen ett förfarande
som inte gav tillräcklig rättssäkerhet.
Vi motsatte oss det. Vi fick då
veta att vi satte markspekulanterna före
kommunerna. Nu säger också regeringen
att herr Karlssons tidigare linje icke
ger rättssäkerhet — men herr Karlsson
beskärmar sig när jag citerar ur socialdemokratins
tidigare agitation.

Man bedrev alltså en hämningslös
propaganda mot folkpartiet och centerpartiet
i förra årets valrörelse. Det skulle
ha hedrat herr Karlsson, om han kun -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

de erkänna den saken och beklaga tidigare
förlöpningar. Men det har han
inte haft nog mod och ärlighet att
göra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, herr Ahlmark, jag
har inte gjort mig skyldig till några förlöpningar
i den fråga det här gäller. Jag
har inte skrivit något som helst flygblad.
När jag har diskuterat markvärdeproblemen
på möten och sammankomster,
har jag gjort det från sakliga
utgångspunkter. Kan herr Ahlmark säga
var någonstans jag skulle ha gjort mig
skyldig till några förlöpningar i diskussionen
om markvärdeproblemen? Kom
fram med dessa exempel, och jag skall
vara villig att diskutera!

Sedan säger herr Ahlmark att det
ofta räcker med att litet diffust ange vad
det är man vill ha exproprierat. Herr
Ahlmark tycks känna expropriationslagstiftningen
lika litet som han känner
socialdemokratins agitationsmetoder.
Herr Ahlmark har inte den ringaste
aning om hur besvärligt det kan vara
för eu kommun att få mark exproprierad.
Innan herr Ahlmark går upp i talarstolen
nästa gång, tycker jag att han
bör skaffa litet mera underlag för det
faktiska förhållandet och inte bara komma
med fraser.

Herr Ahlmark suger här på ordet »generell».
Vad som skiljer justitieministerns
förslag och vårt förslag är egentligen
inte mer än att vi ansåg att man i
princip borde kunna köpa varje del av
kommunen. Men den som känner till
kommunalmännens och kommunernas
ekonomiska möjligheter inser ju att
även om ett sådant förslag om generell
förköpsrätt hade framlagts, skulle kommunerna
varken ha vilja eller förmåga
att göra det. Vi ansåg i kommittén — nu
är det inte kommittéförslaget som ligger
på riksdagens bord utan det är
regeringsförslaget som vi här diskuterar
— att det inte var farligt att ge de

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

svenska kommunalmännen de rättigheter
som vi ville ge dem. Men när nu
regeringsförslaget innebär att regeringen
har gått en medelväg, har jag för
min del ingenting att invända mot detta.
Jag har tvärtom anslutit mig till detta
förslag — och det gör jag i fortsättningen
också.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min replik kan bli kort.
Herr Karlsson säger att han inte bedrev
någonting av den hämningslösa propaganda
som jag här har citerat. Det betyder
alltså att herr Karlsson a) tar avstånd
från de socialdemokratiska flygbladen,
b) tar avstånd från statsrådet
Lundkvist och hans TV-agitation.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tar inte avstånd från
någonting alls, utan vad jag här diskuterar
är det sakliga underlaget i det regeringsförslag
som föreligger. Skulle
vi, herr Ahlmark, dra upp alla flygblad
som delas ut i valrörelser, skulle
jag nog här från talarstolen kunna läsa
upp en lång lista över de förlöpningar
som folkpartiet under årens lopp har
gjort sig skyldigt till. Men jag har ingen
anledning att göra det, eftersom det är
en speciell fråga vi nu diskuterar. Men
försök inte att framstå såsom några änglar
här i första kammaren — vi känner
till era metoder alltför väl!

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Efter den heta diskussion
som har utspunnit sig skall jag
inte på något sätt hemfalla till något
liknande. Jag vill i stället lägga några
synpunkter på denna fråga i lugn och
ro med hänsyn till att jag ändå har
sysslat med den under utredningsstadiet.

Urbaniseringsprocessen har gett upphov
till prisstegringar på mark som

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

inte sällan måste betecknas som oskäliga.
Frågan om hur dessa prisstegringar
skall kunna förhindras eller i varje
fall minskas har varit föremål för uppmärksamhet
från statsmakterna under
hela 1900-talet. Det är sålunda inte något
nytt spörsmål som vi diskuterar
i dag. Men det har högsta aktualitet, ty
de utredningar och diskussioner som
tidigare ägt ram har inte lett till någon
lösning. Nu är vinsterna på obebyggd
mark, som kommer till användning för
bostads- och fritidsbebyggelse i närheten
av tätorter, och mark med saneringsmogen
bebyggelse inom sådana
orter måhända större än någonsin. Särskilt
framträdande är företeelsen naturligtvis
i de största tätortsregionerna.
Det finns anledning räkna med att efterfrågan
på mark även i framtiden
kommer att vara av den omfattningen
att den som har finansiella möjligheter
att skaffa sig sådan på rätt ställe kan
göra betydande vinster utan att anstränga
sig särskilt mycket. Det är klart
att trycket inom de största befolkningskoncentrationerna
skulle minska inte
oväsentligt om lokaliseringspolitiken
byggdes ut. Den bör också enligt min
mening byggas ut. Även om så sker är
emellertid särskilda åtgärder nödvändiga
för att markprisstegringen skall
kunna hejdas eller i varje fall dämpas.

Den nämnda prisutvecklingen har
sin orsak i bristen på balans mellan
tillgång och efterfrågan på mark. Ägare
til! mark avsedd för bostads- och industriändamål
har i många fall en stark
ställning. Att med tillfredsställande
rättssäkerhet komma till rätta med detta
förhållande är naturligtvis förenat
med svårigheter.

Den dominerande roll som primärkommunerna
spelar när det gäller bebyggelseplanering
och bostadsförsörjning
gör att ökade möjligheter för dem
att föra en mera aktiv markpolitik skulle
verka dämpande på prisutvecklingen.
Om kommunerna i tid reserverade
mark för här aktuella ändamål skulle
man kunna undvika affärer under tids -

nöd och under bristande valmöjligheter
och konkurrens från andra köpare.

Situationen skulle förbättras avsevärt
om kommunerna fick förköpsrätt till
jord som kan väntas bli ianspråktagen
för tätortsbebyggelse. Men man skall
naturligtvis inte övervärdera en sådan
förköpsrätt när det gäller dess förmåga
att dämpa prisstegringarna. Som en
bland flera andra åtgärder med detta
syfte kan man emellertid hoppas att
den skall ha god effekt. I vilken omfattning
förköpsrätten kan komma att
användas vet man ingenting om. Det
är troligt, och det är att hoppas, att de
frivilliga markaffärerna mellan säljare
och kommuner som köpare också i
framtiden kommer att bli de vanligaste.
Starka skäl talar för att existensen av
en förköpslag kommer att medverka
till att kommunerna i många fall får
erbjudande om att köpa mark innan
den utbjudes till annan.

Förköpsrätt för kommunerna till
mark förordades av markvärdekommittén.
Kommittémajoritetens förslag
var emellertid mycket långtgående. Den
ansåg att kommun borde få förköpsrätt
till fast egendom inom kommunens
område. Rätten skulle sålunda gälla generellt
och endast äga de begränsningar
som uppställdes av kommunallagen.
För egen del var jag i princip anhängare
av att kommunerna skulle få förköpsrätt,
men jag kunde inte godta den
tillämpning av denna rätt som majoriteten
föreslog. Jag kunde inte acceptera
en så generellt utformad förköpsrätt.
Tillsammans med herr Hamrin fogade
jag därför en reservation till majoritetens
förslag, där klarare kriterier och
former för utövandet av den kommunala
förköpsrätten krävdes. Vi ansåg,
inte minst med hänsyn till de krav som
rättssäkerheten ställde, att det borde
prövas med hänsyn till bestämda kriterier
i varje särskilt fall om förköp
var befogat. Vi förordade därför att förköpsrätten
anknöts till de ändamål som
angavs i expropriationslagstiftningen
samt de bestämmelser i byggnadslagen,

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

enligt vilka kommun kunde erhålla rätt
till inlösen. Om fastighet inom kommunens
område efter särskild prövning
av opartisk myndighet befanns vara avsedd
til! och kunde få användning för
ändamål, för vilket kommun enligt vad
därom var stadgat kunde erhålla rätt
till expropriation eller inlösen, skulle
rätt att utöva förköp föreligga. En sådan
anknytning av förköpsrätten till
expropriations- och byggnadslagstiftningen
skulle enligt vår uppfattning både
tillgodose samhällsbyggnadsintresset
och garantera den enskildes rättstrygghet.
Enligt utredningsmajoritetens förslag
skulle användandet av förköpsrätten
grunda sig på stadgandet i 3 § i
kommunallagen, där det heter att kommunen
äger att själv »vårda sina angelägenheter».
Vi fann denna regel för förköpsrättens
utövande alltför svag och
opreciserad. Utrymmet för godtycke
och omotiverade ingrepp var stort. Den
ordning vi föreslog skulle ge en betydligt
fastare grund för ifrågavarande
lagstiftning.

För markägaren är förköpsrätten
förenad med förhållandevis små olägenheter.
Den innebär för honom ett betydligt
mildare ingrepp än expropriation.
Den kommunala förköpsrätten
kommer ju inte in i bilden förrän, vederbörande
avser att sälja sin jord.
Han skall sålunda helt och hållet själv
bestämma när han skall avträda densamma.
Några ekonomiska betänkligheter
kan han inte heller gärna ha emot
förköpsrätten, eftersom kommunen har
att betala den summa, varom överenskommelse
kan träffas, och i den händelse
avtal om försäljning till annan
uppgjorts, får kommunen ikläda sig
därvid överenskomna betalningsförpliktelser.

Frågor sammanhängande med förköpsrättens
tillämpning har i stor utsträckning
fångat remissorganens intresse.
Såsom justitieministern konstaterar
ansåg det övervägande antalet remissinstanser
det inte lämpligt att låta
den kommunala kompetensen bestämma

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
gränsen för förköpsrättens tillämpningsområde
utan ville i stället anknyta
tillämpningen till expropriationsgrunderna.
Det är mycket glädjande att
inte heller statsrådet kunnat ansluta sig
till majoritetslinjen, med motiveringen
att de nuvarande gränserna för den
kommunala kompetensen är alltför ovissa
och svårbestämbara för att kunna
utgöra en av grundpelarna i en lagstiftning
om kommunal förköpsrätt. På
samma sätt som vi reservanter i utredningen
anför justitieministern att en
sådan lösning inte tillgodoser de rättssäkerhetskrav
som måste vara Vägledande
för utformningen av förköpsinstitutet.
Jag anser sålunda att det förslag
som departementschefen förelagt
riksdagen i allt väsentligt är tillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt. Utskottets
behandling av frågan ger inte
anledning till minskad tillfredsställelse
i detta avseende.

Jag vill emellertid rikta en invändning
mot propositionen när det gäller
den statliga försäljningen av mark.
Markvärdekommittén hade föreslagit att
förköpslagen skulle gälla även när staten
stod som försäljare. Den tanken avvisade
departementschefen, och avslag
har yrkats på motioner med krav på att
kommitténs förslag skulle följas på denna
punkt. Enligt min uppfattning bör
också de statliga markförsäljningarna
omfattas av förköpslagen. I annat fall
föreligger risk för att sådana försäljningar
kommer till stånd utan kommunernas
vetskap.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen av herr Alexanderson
m. fl. beträffande B. i utskottets hemställan.
I övrigt, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Såsom framgått av herr
Hermanssons anförande liksom av debatten
i övrigt har vi inom centerpartiet
inte någon anledning att resa några
större invändningar mot den före -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

slagna lagen om förköpsrätt för kommunerna.
Jag dristar mig dock att ta
kammarens tid i anspråk med ett kort
anförande om en speciell motion, I: 841,
som vi har avgivit i anledning av proposition
nr 90.

Motionen går ut på att lantbruksnämnden
bör ha möjlighet att yttra
sig över varje kommunalt markförvärv.
Enligt departementschefen — detta återges
också i utskottets utlåtande — torde
den här föreslagna förköpsrätten komma
att i huvudsak omfatta fastigheter
vilka genom lantbruksnämnden är underkastade
tillståndsplikt och därmed
en jordpolitisk prövning. Enligt detta
förslag är lantbruksnämnden alltså skyldig
att underrätta berörda kommun om
försäljningen. Kommunen får således
kännedom om alla här ifrågavarande
markförsäljningar. Det kan antas, att
de flesta av dessa kommunala förvärv
i fortsättningen, liksom hittills, kommer
att ske genom direkt kontakt mellan
kommunen och säljaren. Vid dessa
vanliga försäljningar ställs alltså lantbruksnämnden
helt vid sidan om. En
kommun är nämligen inte skyldig att
söka förvärvstillstånd eller att underrätta
lantbruksnämnd om vilka fastigheter
som förvärvas. Detta kan givetvis
leda till att en fastighet, vilken ingått
i en viss sammanläggningsplan från
lantbruksnämndens sida, förvärvas av
en kommun utan att lantbruksnämnden
får kännedom om förvärvet. Härigenom
kan dras ett streck över lantbruksnämndens
jordpolitiska prövning och
planläggning.

Nu tänker de flesta att dessa fall inte
kan bli så många och därför inte fordrar
några större åtgärder, men det är
nog si och så med den saken. Vi har erfarenhet
av den aktiva inköpspolitik
som exempelvis vissa städer på senare
år har bedrivit. Dessa gör köp punktvis
här och där, och köpen sträcker
sig över hela län. Detta kommer uppenbarligen
att ingripa i det jordpolitiska
prövningsorganets arbetsmöjligheter
på ett negativt sätt.

1 regel betalar dessa städer och kommuner
även så höga priser för gårdarna,
att det inte är möjligt att få en ekonomiskt
vettig användning för dem som
jordbruksmark. Därmed höjes prissättningen
till det orimliga i många fall,
och samtidigt fördyras livsmedelsproduktionen.

Det föreligger en annan motion här,
som talar om en rimligare prissättningspolitik
på jordförvärv. Jag delar
den motionens uppfattning, men jag
tror att denna motion lika gärna hade
kunnat riktas till vissa stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige som till riksdagen.

Vid behandlingen av motion 1:841
har utskottet erinrat om, att när 1965
års riksdag antog jordförvärvslagen underströks,
att kommun i görligaste mån
bör samråda med lantbruksnämnden
och om möjligt tillmötesgå dess önskemål.
Jag vill verkligen hoppas att den
skrivningen uppmärksammas i fortsättningen.

Med anslutning till den diskussion,
som nyss fördes här, vill jag säga, att
ingen har kommit på idén att försöka
hindra kommuner att köpa mark för
att säkra bostadsbebyggelsen. Men när
förvärv sträcker sig över hela län och
inte precis syftar till bostadsbebyggelse,
då ingriper man i den jordpolitiska
intressesfär, som lantbruksnämnden
har inseende över. Skall detta fortgå
såsom tendensen visat under senare tid,
måste sådana jordförvärv, liksom alla
andra, infogas i den jordpolitiska prövningen.
Annars finns det ingen konsekvens
i dessa båda lagstiftningar, om
de inte på denna punkt kan samordnas
och sammanfalla. Lantbruksnämnderna
är statens och det allmännas organ
i lika hög grad som de andra instanserna.

Jag har med detta, herr talman, önskat
understryka vad denna motion velat
anföra och vad utskottet i detta
sammanhang har sagt om densamma.
Jag har inget yrkande.

Onsdagen den 29 november 1907

Nr 47

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Även enskild person
kan ha legitimt intresse att förvärva
fastighet, och det kan finnas anledning
att fästa uppmärksamheten på vad
som kan komma att ske i vissa sammanhang,
sedan den här lagen kommit
att gälla.

Jag tycker att det är fastslaget att
förköpslagens tillkomst beror på att
man vill underlätta för kommunerna
att köpa mark i god tid innan priset
på marken har stigit för mycket. Justitieministern
säger i sitt departementsanförande
på ett par ställen att det gäller
att se till att lagen används på ett
mycket tidigt stadium. Jag vill understryka
att »mycket tidigt stadium» måste
vara målsättningen för hur den här
lagen tillämpas. Kommer man sent, har
ju lagen inte så stor uppgift att fylla.

Vad är då mycket tidigt stadium, och
när kan kommunen i så fall tillgripa
förköpslagen? Det kan finnas anledning
att ställa den frågan. På sätt och vis begränsas
kommunens möjligheter, men
då man å andra sidan ser på när kommunen
skall ha rätt att köpa, kommer
man underfund med att det kan ske i
de allra flesta fall. När det föreligger
generalplan, när det föreligger byggnadsplan
och när det föreligger stadsplan
skall man naturligtvis kunna tillgripa
lagen, säger departementschefen.

Emellertid ber jag att få citera några
rader som återges på sidan 29 i utskottsutlåtandet:
»Anspråken på den
sannolikhetsbevisning som kommunen
har att prestera för att få inträda genom
förköp bör inte få sättas alltför
högt. Ett påstående som inte är. underbyggt
av någon utredning att viss mark
krävs för tätbebyggelse är å andra sidan
givetvis inte tillräckligt. Lämpligt
underlag för bedömningen i sådana fall
då varken översiktliga eller detaljerade
planer föreligger kan vara t. ex. befolkningsprognoser,
bostadsbyggnadsprogram
eller industriutvecklingsplaner.
»

När vi känner till med vilken ambi -

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
tion kommunerna i dag kan behandla
sådana här frågor, kan vi förvänta oss
att kommunerna anser att det mesta
inom mycket stora områden kan köpas
med hjälp av förköpslagen. Om man slår
ihop kommunernas prognoser för framtiden,
finner man att det i dessa räknas
med en tredubbling av befolkningen
i vårt land på något årtionde! Frågan
är alltså vilken betydelse en prognos
skall tillmätas, när ett ärende prövas.

Jag tog upp detta av det skälet att det
kommer att bli konflikter mellan förköpslagen
och den nuvarande jordförvärvslagen.
Det finns anledning att ställa
frågan: Är det verkligen ur samhällets
synpunkt riktigt med kommunalt
förköp, när det kan vara ett mycket
starkt samhällsintresse att jordförvärvslagen
får tillämpas? Jag tycker att hela
lagstiftningen andas en löslighet, som
inger betänkligheter.

»Om utvecklingen med tillräcklig
grad av sannolikhet kan överblickas för
avsevärd tid framåt, bör förköp kunna
få ske även om det kommer att dröja
lång tid innan ändringen i markens
användning blir aktuell», heter det vidare.

Det kan bli fråga om en svår och
mycket skönsmässig bedömning, och
frågan iir hur Kungl. Maj :t kommer att
se saken vid prövning av sådana här
fall. Vilka intressen skall i det här sammanhanget
vägas mot varandra? Nu får
kommunerna fritt fram, men vi måste
vara på det klara med att det många
gånger kommer att bli synnerligen svårt
för lantbrukets rationaiiseringsorgan
att bevaka sina intressen, eftersom förköpslagen
i alla sådana här sammanhang
väger över jordförvärvslagen.
Lantbruksnämnden kan visserligen
framföra sin åsikt, men ingenting säger
att hänsyn skall tas därtill, om kommunen
anser att den bör köpa marken.

Det finns också anledning att fästa
uppmärksamheten på en annan sak,
som gäller återkallande av en försäljning.
Det kan finnas många skäl till eu

(50

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till Mark
försäljning. Man vill inte bara sälja fastigheten
utan man vill också sälja den
till en viss bestämd person. Vi kan
t. ex. tänka oss två grannar, som har
samarbetat under en mycket lång tid.
Den ene har nu nått upp i den ålder
då han vill sälja. Han anser att hans
granne skall få köpa fastigheten. Det
är rationellt och riktigt, eftersom grannen
då får en bättre fastighet, en fastighet
som kan bestå och gör det möjligt
för honom att ha kvar en ordentlig
brukningsenhet. Då träder kommunen
in och säger, att den med hjälp av
förköpslagens bestämmelser ämnar köpa
fastigheten. Punkt och slut! Inga andra
skäl kan åberopas i sammanhanget,
utan av de bedömningar som är gjorda
finner man att förköpslagen skall gälla.
Kommunen köper alltså fastigheten.

Jag vill understryka att det i detta
fall inte förekommer något ovillkorligt
krav på säljaren att sälja fastigheten.
Såvitt jag har kunnat finna i lagtexten
står det inte direkt uttalat någonstans.
Här måste väl dock gälla samma regler
som när det gäller tillämpningen
av 5 § jordförvärvslagen, nämligen att
om en säljare inte vill sälja, är han
inte heller skyldig att sälja. Frågan är
alltså hur långt han kan driva ett köp,
innan han inte längre kan återkalla
försäljningen. Inte heller någonting
om detta kan jag finna i lagtexten, propositionen
eller utskottsutlåtandet.

Fn annan fråga, som jag här måste ta
upp, är frågan om markkommun respektive
köpkommun. Det står i 2 §
förköpslagen: »Om egendom helt eller
delvis är belägen i annan kommun, får
förköpsrätt utövas endast om denna
kommun samtycker till förköpet.» I
kommunallagen gäller ju den regeln att
det är kommunalfullmäktige som bestämmer
om köp och försäljning av
fast egendom. Här är det dock inte
frågan om vare sig köp eller försäljning,
utan det är bara frågan om ett
intrång i kommunen av en grannkommun.
Vem är det som beslutar när det
heter: »kommun samtycker till för -

köpet»? Är det eu uppgift som skall
handläggas av kommunalfullmäktige,
av kommunens styrelse eller av kommunens
tjänstemän?

Det vore värdefullt om justitieministern
kunde ge ett klart svar på denna
fråga. Jag tycker det vore mycket olustigt
om denna uppgift skulle handläggas
på tjänstemannaplanet och även av
kommunens styrelse. Med det intresse
som råder i detta sammanhang för offentlighet
borde det vara riktigt att
kommunalfullmäktige tar ställning till
sådana här problem.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! När jag tar till orda
nu mot debattens slut sker det närmast
för att uttrycka min tillfredsställelse
över att denna mycket besvärliga
lagstiftningsfråga nu tycks nå sin lösning
och min tillfredsställelse över att
det sker med så stor enighet, som tycks
vara fallet, dock med högern som det
notoriska undantaget. Jag vill även uttrycka
min tillfredsställelse över den
saklighet som har präglat debatten,
dock med herr Ahlmark som det notoriska
undantaget. När herr Ahlmark talar
om osakliga och demagogiska inslag,
tycker jag att han skall använda
dessa beteckningar på sitt eget uppträdande
här i kammaren under denna
debatt.

Det har talats mycket om propositionens
förtjänster i förhållande till det
utredningsförslag som har förelegat
och den reservation som där fanns. I
praktiken skiljer sig propositionen föga
från utredningsmajoritetens förslag. Det
är i praktiken en lagteknisk skillnad
genom att man i lagtexten lagt in en
viss ändamålsangivelse. Någon större
praktisk skillnad kan inte komma av
detta. Man har heller inte i propositionen
följt reservanternas förslag om att
expropriationsgrunderna skulle vara
tillämpliga, eftersom de ju uppställer
ett aktualitetskrav.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Herr talman! Jag skall också beröra
en sak som det sades något om i början
av debatten, nämligen den socialdemokratiska
reservationen till tredje
lagutskottets utlåtande.

Utskottet har föreslagit en delgivningsskyldighet.
Enligt min mening
skulle någonting sådant innebära nackdelar
ur flera synpunkter. Att ett avgörande
av förköpsfrågan blir något
fördröjt i normalfallet har väl i och
för sig mindre betydelse — allvarligare
är att förköpsfrågan i de fall, där det
av någon anledning uppstår svårigheter
att delge, skulle stå öppen under
obestämd och obegränsad tid. Det kan
medföra problem inte bara för kommunen
utan också för övriga inblandade.
Om t. ex. flera personer är säljare
och någon av dem inte kan delges, kan
varken de övriga säljarna eller köparen
få till stånd någon slutuppgörelse
med kommunen.

Men också ur andra synpunkter inger
utskottsmajoritetens förslag betänkligheter.
Det innebär nämligen att inskrivningsdomarna
belastas med ytterligare
arbete och att fastighetsböcker och gravationsbevis
tyngs med ytterligare en
mängd uppgifter, samtidigt som vi försöker
rensa ut andra uppgifter. Frågan
om expeditionstiderna i inskrivningsärenden
har på senare år diskuterats
här vid flera tillfällen. Risken för att
dessa expeditionstider återigen kan
börja öka måste beaktas, och stark
återhållsamhet måste tills vidare iakttas
när det gäller att ålägga inskrivningsavdelningarna
nya arbetsuppgifter.

Utskottets förslag i denna del kan enligt
min mening inte genomföras utan
att tillämpningen av förköpslagen avsevärt
kompliceras och dess effektivitet
minskas.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Justitieministern återkom
i någon män till frågan om skillnaden
mellan reservationen i markvär -

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
dekommittén och propositionen och
ville påstå, att propositionen endast i
lagtekniskt avseende skiljer sig från
vad markvärdekommitténs majoritet föreslagit.

Vi har tidigare diskuterat den frågan,
och jag skall inte säga så mycket
ytterligare om den nu. Innebörden av
justitieministerns yttrande skulle väl i
så fall vara, att hänvisningen till den
kommunala kompetensen var avsedd att
giva ungefärligen samma resultat som
prövningen av expropriationsgrunderna.
Men det är en kolossal praktisk
skillnad mellan reservanternas förslag
om möjlighet till prövning genom utomstående
myndighet och den ordningen
att man bara genom kommunalbesvär
kan klaga över den kommunala myndighetens
beslut; jag tror att möjligheterna
att få sina synpunkter beaktade
blir mycket små i det fallet.

.Tåg skall också litet grand gå in på
delgivningsfrågan. Justitieministern sade,
att vårt förslag om delgivning genom
inskrivningsdomarens försorg kan
leda till att delgivningsfrågan kommer
att stå öppen obegränsad tid, om man
inte anträffar vederbörande. Men vi
har ju anvisat de olika former av surrogatdelgivning
som är införda i rättegångsbalken
— det finns möjlighet bl. a.
till delgivning genom kungörelse. Jag
tror att de svårigheter som kan uppkomma
i det avseendet är mycket mindre
än de svårigheter som kan vållas intressenterna
om de inte får del av underrättelsen
från kommunen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att när vi nu behandlar denna fråga
så tror vi kanske, att alla köpare och
säljare som gör en fastighetsaffär också
har förköpsrätten i tankarna och
själva ser till att de följer med vad
kommunen gör eller låter göra i den frågan.
Det finns uttalande i propositionen
som syftar därpå. Men sedan lagen har
varit i kraft åtskilliga år och kanske tilllämpats
i relativt ringa utsträckning —
i vissa kommuner kanske inte alls under
många år — får man väl snarare

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

tänka sig att köpare och säljare i många
fall inte bär den ringaste tanke på att
det kan komma i fråga att utöva en
kommunal förköpsrätt. I praktiken är
det mycket vanligt att en köpare av fastighet
inte söker lagfart på fastigheten
i nära anslutning till köpet. Det kan
gå både ett och två och flera år innan
han söker lagfart. Det är visserligen
inte att rekommendera, men det har
ännu inte skapats tillräckliga sanktioner
för att den principiella skyldigheten
att inom kort tid söka lagfart också
iakttas. Resultatet kan således bli att
tillträde av fastigheten skett — det kan
gälla en bostadsfastighet eller en jordbruksfastighet
— långt innan lagfart
sökts. Ett eller två år har gått, och köparen
har inrättat sig därefter. Då lagfart
slutligen söks får kommunen ett
meddelande från inskrivningsdomaren,
och så kan förköpsrätten utövas. Om
köparen då inte blir delgiven, får han
inte ens möjlighet att dra denna fråga
inför vederbörande myndighets prövning,
med andra ord få den prövad så
som lagen avser.

Justitieministern har också talat om
att man inte skall lägga på inskrivningsdomaren
ytterligare arbetskrävande
uppgifter. I princip vill jag helt instämma
i detta, men jag tror att det i
praktiken bär inte är fråga om någon
alltför allvarlig sak. Det är dock endast
i de fall då förköpsrätten utövas som
det tillkommer några ytterligare uppgifter.
Det är sannolikt att det inte blir
mer [in ett eller annat fall per år för
varje inskrivningsdomare.

Den föreslagna lagstiftningen belastar
i andra avseenden inskrivningsdomaren
i avsevärt högre grad. En sak
som har nära samband med denna fråga
är att det enligt propositionens förslag
kommer att krävas en ganska besvärlig
och ingående granskning av att
underrättelseskyldigheten är fullgjord.
Rekommenderade brev skall vara avsända
till vederbörandes vanliga adress,
och det måste på något sätt dokumenteras
att den adress som finns på be -

visen verkligen är vederbörandes aktuella,
vanliga adress. Det är också en avsevärd
uppgift, men den förekommer
—• i likhet med den andra uppgiften —
endast i de fall då förköpsrätten har utövats.

I propositionen finns också en annan
punkt, som vi har närmare behandlat
och där vi har kommit till enighet
inom utskottet. Enligt propositionens
motivering skulle inskrivningsdomaren
komma att åläggas ytterligare
mycket besvärande uppgifter. Jag syftar
då på prövningen av arealuppgifter
för att avgränsa de fall, som faller utanför
förköpslagens tillämpning på grund
av att fastigheten har en viss mindre
areal och ett visst lägre taxeringsvärde.
I propositionen föreskrevs att uppgiften
skulle gälla fastighetens hela areal,
inklusive vattenområde. Nu har emellertid
inskrivningsdomaren genom de
för honom tillgängliga handlingarna
ingen möjlighet att konstatera vilken
areal fastigheten har, i varje fall inte
om däri skall inräknas också vattenområde.
Han vet inte heller vilka fastigheter
som över huvud taget omfattar
också ett vattenområde.

Vi har i utskottet försökt lösa denna
fråga efter en praktisk linje. Helst skulle
man kanske ha sett att vattenområdet
ställts utanför. Men om man söker
en schablonlösning och säger att den
arealuppgift som finns i vederbörande
fastighets- eller jordregister får godtas
till dess att någonting annat visats, har
man i varje fall tillgodosett de praktiska
synpunkterna. Härigenom har man
i ett mycket stort antal ärenden påtagligt
minskat inskrivningsdomarens arbetsbörda.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Nu när debatten närmar
sig slutet vill jag anmäla, att för
den händelse mitt yrkande om avslag
inte kommer att bifallas, avser vi på
högerns sida att stödja den reservation
som har herr Alexanderson som första

Onsdagen den 29 november 1907

namn. Vi har nämligen den uppfattningen
att om det nu skall bli en förköpslagstiftning
av det slag, som är aktuell,
finns det ingenting som från principiell
synpunkt hindrar att den görs
tillämplig även i de fall då staten är
säljare.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag delar justitieministerns
tillfredsställelse över att vi nu
under ganska stor enighet i kammaren
går att besluta om detta viktiga lagstiftningsförslag.
Det är värdefullt att
kommunerna får denna nya möjlighet
att skaffa sig mark.

Skillnaden mellan denna debatt och
debatten i valrörelsen i dessa frågor
är ju mycket betydande. Om man skall
tolka herr Klings anförande så, som
jag förmodar att det är avsett att tolkas,
antydde han att det skulle vara olämpligt
att här i riksdagen erinra om vad
som har skett i en valrörelse. Herr
Alexanderson började sitt anförande
med att tala om dessa saker, och herr
Ahlmark har tagit upp dem. Jag kan
förstå att man på socialdemokratiskt
håll ser med viss olust på en del uttalanden
från partiet under valrörelsen.
Statsministern försökte till exempel att
misstänkliggöra ett uttalande jag hade
gjort i detta sammanhang.

Men jag kan icke dela uppfattningen,
att det skulle vara fel att här ta upp
vad man säger i valrörelsen. Det är ju
det vi redovisar inför svenska folket i
den politiska debatten, som här till slut
skall resultera i beslut om lagar och reformer.
På den punkten har jag alltså
en helt annan mening än justitieministern.
Det vi diskuterar inför folket
skall vi också kunna diskutera här.
Ändrar man sig och tar hänsyn till olika
meningsriktningar är det mycket bra,
och jag har ingen anklagelse på den
punkten. Men jag kan inte anse att det
skulle vara felaktigt att påminna om
att ändringar har skett.

Nr 47 63

Ang. kommunal förköpsrätt till mark
Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har ingen annan
uppfattning än herr Dahlén beträffande
frågan om det lämpliga eller olämpliga
i att man i riksdagen diskuterar
vad som har sagts under valdebatten.
Däremot anser jag det vara synnerligen
olämpligt att göra det på det sätt som
herr Ahlmark gjorde i dag.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vad jag gjort i mina
föregående inlägg var att hänvisa till
vad socialdemokraterna sade gentemot
mittenpartierna i valrörelsen. Jag citerade
bl. a. vad herr Klings kollega i
regeringen, herr Lundkvist, sade: »Varför
vill ni genom er försiktighet när det
gäller förköpsrätten ge tomtjobbaren
chansen före kommunen?»

Tar herr Kling avstånd från den formuleringen
i dag?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har naturligtvis
inget personligt ansvar för vad mina
kolleger säger, men jag har heller ingen
anledning att ta avstånd från vad de
har sagt!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående envar av
punkterna A—D samt därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan i övrigt.

I vad anginge punkten A, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att den vid punkten
avgivna reservationen skulle godkännas.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. kommunal förköpsrätt till mark

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 23.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt de avseende punkten
B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Fälldin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej —61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten D
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Knut, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd för vissa byggnads arbeten,

m. m.

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 70.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. beslutanderätten i ärenden om
igångsättningstillstånd för vissa
byggnadsarbeten, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
1 § andra stycket lagen den 31 maj 1963

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 47

(nr 268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete samt ändrad lydelse av
3 § samma lag, dels motioner i ämnet,
dels ock motioner om rätt att uppföra
mindre egna hem utan byggnadstillstånd.

Genom en den 13 oktober 1967 dagtecknad
proposition, nr 152, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag angående dels fortsatt giltighet av
1 § andra stycket lagen den 31 mars
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, dels ändrad
lydelse av 3 § samma lag.

I propositionen hade föreslagits,
dels att giltighetstiden för Kungl. Maj :ts
nuvarande fullmakt att införa krav på
igångsättningstillstånd för vissa byggnadsarbeten
skulle förlängas till utgången
av år 1969, dels att beslutanderätten
i ärenden om igångsättningstillstånd
skulle tillkomma Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
arbetsmarknadsmyndigheterna.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:900,
av herrar Enarsson och Schött, samt
11:111b, av fröken Ljungberg och herr
Söderström, i vilka motioner anhållits,
att riksdagen måtte med anledning av
proposition 152 antaga i motionerna
infört förslag till lag angående fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen den
31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, vilket
förslag avsåg, att riksdagen skulle
antaga lagförslaget endast såvitt avsåge
förlängd giltighetstid för den nämnda
fullmakten.

Vidare hade utskottet behandlat två
fristående motioner, nämligen de likalydande
motionerna 1:362, av herr

Onsdagen den 29 november 1967

66 Nr 47

Ang. beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd för vissa byggnads -

arbeten, m. in.

Kristiansson, Axel, och herr Fälldin,
samt 11:449, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Antonsson, i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att egnahemsbebyggelse upp till
en storlek av 80 kvadratmeter för byggarens
egen räkning skulle vid egen
kapitalanskaffning uppföras utan byggnadstillstånd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 900 och II: 1114 måtte bifalla
propositionen nr 152; samt

B. att motionerna 1:362 och 11:449,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits,
vid A i utskottets hemställan,

I. av herr Ebbe Ohlsson (h) och herr
Hedin (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen i anledning av propositionen
nr 152 och med bifall till motionerna
I: 900 och II: 1114 för sin del
måtte antaga i reservationen infört förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av 1 § andra stycket lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete;

II. av herr Nyberg (fp), utan angiven
mening;

vid B i utskottets hemställan,

av herr Ebbe Ohlsson (h) och herr
Josef son i Arrie (ep), likaledes utan
angiven mening.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Herr Hedin och jag har
reserverat oss till förmån för en högermotion,
som utskottet inte velat beakta
vid behandlingen av proposition nr 152

om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.

För närvarande gäller att arbetsmarknadsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande,
länsarbetsnämnderna meddelar
beslut om igångsättning, och denna
ordning har fungerat tillfredsställande.

I propositionen föreslås en ändring i lydelsen
av 3 § lagen om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete. Ändringen
innebär att tillstånd skall meddelas
av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
arbetsmarknadsstyrelsen
eller länsarbetsnämnden.

Vi reservanter anser i likhet med motionärerna
att det inte finns några skäl
som talar för en centralisering av besluten
i dessa ärenden. Vi kan inte inse
det riktiga i att Kungl. Maj:t skall tilllämpa
lagstiftningen. Tillämpningsföreskrifter
kan ju alltid utfärdas, men det
bör ankomma på ett statens verk att
vara tillståndsgivare.

Jag tror att länsarbetsnämnderna liksom
också arbetsmarknadsstyrelsen har
bättre kännedom om de lokala förhållandena
och de föreliggande behoven
inom detta område än vad man kan tänkas
ha inom kanslihuset.

Jag yrkar, herr talman, i denna del
bifall till reservationen.

Jag har också varit med om att avge
en blank reservation. Det är närmast
med anledning av Svenska kommunförbundets
remissyttrande över centerpartimotionen
I: 362 som man hade
önskat en mera positiv skrivning från
utskottets sida. Efter 1965 års riksdags
beslut, då allt bostadsbyggande
skulle ingå i kvoteringen utom fritidsbebyggelse
avseende hus med en bostadsyta
om högst 80 kvadratmeter, kan
utan överdrift påstås att byggnadsverksamheten
i många landskommuner ligger
praktiskt taget nere.

Inom kommunförbundets länsavdelningar
känner vi väl också till de många
bekymmer som detta förhållande medför,
och vi får ständiga påminnelser om
detta. Särskilt är det åldringsbostäder -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd för vissa byggnads arbeten,

m. m.

na av olika slag och personalbostäder
i anslutning till dessa som genom kvoteringen
har kommit i efterhand. Det
är angeläget med en snar lättnad för
denna kategori av bostäder. Det hade
ju varit tackknämligt, om utskottet med
anledning av remissyttrandet från
Svenska kommunförbundet något kraftigare
understrukit behovet av att en
snar ändring kommit till stånd och därmed
gjort det kanske lättare för kommande
framstötar till förmån för denna
kategori av byggnation. Jag har bara
med detta velat ge uttryck åt en förhoppning
om att det snart sker en ändring
i detta hänseende.

Herr talman! Jag har i denna del intet
yrkande.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av den motion, som herr Ebbe
Ohlsson nu senast i sitt anförande berörde
— jag står nämligen bakom densamma.

Motionen väcktes i början av detta
år, och jag är kanske något förvånad
över att den med hänsyn till vad den
gäller icke upptogs till prövning den
gången då bostadspolitiken behandlades
i riksdagen i våras. Nu har den
emellertid av en anledning som jag har
svårt att förstå blivit sammankopplad
med frågan om förlängningen av lagen
om tillståndstvång för andra icke prioriterade
byggnadsarbeten. Yi har således
att behandla motionen här nu.

Jag har skrivit motionen utifrån de
förutsättningar som råder, vilka jag
tycker är horribla. Drastiskt uttryckt
skulle man kunna säga, att förutsättningen
för att få bygga ett hus utanför
vad som är reglerat är att man icke bor
i det året om. Om jag vill bygga ett hus
av samma typ, form och storlek med
verklig avsikt att bo i det — dvs. oftast
i det fall då jag inte har någon annan
bostad — då kan jag inte göra det. Detta
är ganska horribelt.

Nu har emellertid denna motion —
änskönt den inte givit något direkt resultat
— fått en behandling som kanske
kan tolkas åtminstone något positivt.
Det har tydligen sedan denna motion
väcktes tillsatts en utredning på Kungl.
Maj :ts förslag. Jag citerar några rader
ur utskottsutlåtande!: »Som ovan

nämnts liar vidare Kungl. Maj:t tagit
initiativ för att få till stånd en långsiktig
lösning av hithörande problem. Det
skall härvid även övervägas om åtgärder
alltjämt behövs för att påverka
igångsättningen av enskilda byggnadsprojekt.
Frågan om i vilken utsträckning
igångsättningstillstånd bör krävas
för uppförande av egnahem kan härvid
väntas bli belyst.»

Det var sannerligen någonting av en
ny musik från det hållet, ty vi har under
de senaste åren bara bevittnat hur
det har blivit än mer restriktivt då det
gällt möjligheterna att bygga egna
hem.

Jag vill belysa denna fråga från två
utgångspunkter, dels den faktiska möjlighet
som här finns att på ett vettigt,
billigt och enkelt sätt i vissa lägen lösa
bostadsproblemet, dels det faktum att
om de nuvarande förhållandena består
lär det bli fullständigt omöjligt att hålla
reda på bebyggelseutvecklingen i kommunerna.
Det är alldeles givet att 80
kvadratmeter bostadsyta för många är
fullt tillräckligt. Det är också möjligt
att utöka den ytan genom tillbyggnad
utan någon egentlig fördyring på grund
av etappbyggandet; man kan nämligen
ta med det i den ursprungliga planeringen.
Inte minst med anknytning till
vad kommunförbundet har anfört beträffande
svårigheterna att ordna bostäder
för äldre människor, som inte har
behov av så stor bostad, är detta värt att
beakta. Speciellt på landsbygden, där
man får mycket litet med av kvoteringen
kan dylik byggnation vara av stort
värde.

Den andra saken, som jag också vill
beröra, gäller möjligheterna att — om

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd för vissa byggnads arbeten,

m. m.

nuvarande tillstånd fortgår — hålla reda
på bebyggelseutvecklingen. Jag är
själv från en kommun med en starkt
expanderande sommarbebyggelse. Vi
har avgränsade planer för den permanenta
bebyggelsen och även i stort sett
avgränsade planer för sommarbebyggelsen.
Det har varit praktiskt vettigt
att ha sådan avgränsning, även om
det inte går att hålla den helt. Som förhållandena
är för närvarande är det
möjligt att bygga en 80 kvadratmeters
lägenhet nere vid stranden. Man gör det
också och kommer att göra det i ännu
större utsträckning, ty det är den enda
möjligheten som för många står till buds.
Däremot är det omöjligt att få bygga
den i de områden, där kommunen vill
ha bebyggelseutveckling.

Om det tillståndet får fortsätta, kommer
det att leda till fullständigt horribla
förhållanden. Man kommer i dessa
avlägsna delar av kommunen, där det
tidigare inte förekommit någon nämnvärd
bebyggelse, att få ordna både skolskjutsar
och annan samhällsservice,
vilket givetvis måste bli mycket dyrt.
Allt detta är ju inte på något sätt samhällsekonomiskt
motiverat. Det blir inte
billigare på detta sätt, men det tvingas
fram av den oformligheten att man fritt
får bygga fritidshus men inte får bygga
permanentbostäder.

Herr talman! Med den behandling
som motionen fått har jag självfallet
inget yrkande att ställa i kammaren.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Den reservation som
herr Ebbe Ohlsson yrkade bifall till avser,
såsom framgick av hans anförande,
bara en detalj i föreliggande propositionsförslag,
nämligen frågan om vem
som skall bevilja igångsättningstillstånd.
Enligt nu gällande lag är det i första
hand arbetsmarknadsstyrelsen och i
andra hand, efter dess bemyndigande,
länsarbetsnämnden. I propositionen
har nu föreslagits att Kungl. Maj:t ock -

så skall ha möjlighet att själv förbehålla
sig beslutanderätten. Den skulle
sedan kunna delegeras till underlydande
myndigheter.

Jag kan i och för sig instämma i herr
Ohlssons synpunkter att en centralisering
av sådana här frågor till Kungl.
Maj :t inte är önskvärd. Å andra sidan
kan man väl inte heller säga annat än
att det kan förekomma lägen, där det
är motiverat att Kungl. Maj:t litet hårdare
håller i dessa frågor och har dem
helt under kontroll. Jag vill erinra om
vad som förekom i våras, när vi diskuterade
den nya investeringsavgiften. Då
förklarade vederbörande departementschef
i propositionen, att man inte riktigt
behärskade de igångsättningstillstånd,
som lämnades av länsarbetsnämnderna,
utan att man måste ha en
extra hållhake för att bromsa en del
byggen, för vilka igångsättningstillstånd
hade beviljats. Därför ville man införa
en extra ekonomisk pålaga, som skulle
kunna dispenseras genom beslut av
Kungl. Maj:t. Därigenom förde man i
viss mån upp det faktiska avgörandet
till den högre nivån.

Från de borgerliga partiernas sida
ansåg vi då att det var en konstig ordning,
att själva tillståndsprövningen
skulle ske i en lägre instans och sedan
samma sak prövas från ekonomiska utgångspunkter
hos Kungl. Maj:t. Tankegången
var då den, att det i sådana lägen,
som man här talar om, inte är
orimligt att regeringen håller i det hela.
Ur denna synpunkt har vi ansett oss inte
böra gå emot den nu föreslagna ändringen.
Vi förutsätter dock att delegationsbeslut
meddelas i den mån det är
möjligt och lämpligt.

Jag vill därför yrka bifall till utskottets
utlåtande, som innebär accepterande
av propositionen i dess helhet.

Jag kanske också bör säga några ord
om de frågor, som herr Kristiansson
närmare har berört och som avser yrkanden
i en motion, som väcktes redan
under den allmänna motionstiden.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Ang. beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd för vissa byggnads arbeten,

m. m.

Herr Kristiansson uttalade sin förvåning
över att motionen behandlas i detta
sammanhang. Det yrkande som ställs
i motionen avser dock tillämpningen av
just den lag, i vilken vi nu har att ta
ståndpunkt till ett ändringsförslag. Det
är väl ganska naturligt att motionen hör
hemma i detta sammanhang och inte i
den allmänna bostadspolitiken.

Motionen vänder sig mot vissa bestämmelser
i tillämpningskungörelsen.
Det gäller avvägningar, som aldrig mera
i detalj varit underställda riksdagens
prövning utan som det enligt lagen
ligger i Kungl. Maj:ts hand att avgöra.
Det gäller alltså, för vilka slag av byggnadsarbeten
det skall krävas igångsättningstillstånd.

Det är väl klart, att sådana konsekvenser,
som herr Kristiansson här
nämnde, kan vara olyckliga. Vi har dock
kanske inte anledning att här gå in i
detaljer. Problemet gäller mera en fråga
om tillämpning av gällande bestämmc1-ser än av sådana generella anvisningar,
som vi i riksdagen anlägger på dessa
frågor.

Därtill kommer, som nämnts i utskottsutlåtandet,
att frågan kommer att
bli närmare belyst av en utredning.
Eventuellt blir då åtgärder vidtagna.

.Tåg yrkar sålunda, herr talman, bifall
till utskottsutlåtandet i dess helhet.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt de rörande punkten A
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ebbe Ohlsson och herr Hedin vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,

efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
och herr Hedin vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 50, i anledning av motioner angående
rationaliseringen av eldistributionen;
och

nr 52, i anledning av motion om de
eftersatta gruppernas problem.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Om företagsdemokrati

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om företagsdemokrati

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning
av motioner om företagsdemokrati.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 659, av herr Fälldin, och II: 840, av
herr Johansson i Växjö och herr Sundkvist,
hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förutsättningslös och allsidig
utredning rörande utbyggd företagsdemokrati
inom både den privata och
den offentliga sektorn i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:659 och 11:840 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Axel
Kristiansson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herr Larsson i Borrby (ep) och
herr Johansson i Växjö (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:659
och II: 840 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förutsättningslös och
allsidig utredning rörande utbyggd företagsdemokrati
inom både den privata
och den offentliga sektorn.

Vid utlåtandet fanns därjämte avgivet
ett särskilt yttrande av herrar Eric
Gustaf Peterson (fp), Nyman (fp),
Hamrin i Kalmar (fp) och Rimås (fp).

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! I de motioner vi här
har att behandla begärs en förutsättningslös
och allsidig utredning rörande
utbyggd företagsdemokrati, såväl inom
den privata sektorn som inom den of -

fentliga. Utskottet har yrkat avslag på
motionerna med motiveringen att man
på det berörda området har kommit
ganska långt genom överenskommelser.
Utskottet anser att man bör fortsätta på
den vägen och föreslår således ingen
åtgärd.

Centerns ledamöter har till utlåtandet
fogat en reservation. Vi reservanter
instämmer i att det har hänt åtskilligt
på det här området. Vi vill också betyga
att vad som skett har varit till
gagn och sannolikt i stor utsträckning
varit avgörande för den relativt goda
anda och det samförstånd som råder
mellan arbetsmarknadens parter i vårt
land. Vi har emellertid ansett att det
går att komma längre, varför vi hemställt
att den föreslagna utredningen
skall komma till stånd.

Det är ingen tvekan om att detta är
en mycket väsentlig fråga. Naturligtvis
kan det sägas att det går att bygga ut
företagsdemokratin utan någon utredning.
Är arbetsmarknadens parter överens,
så sker en utbyggnad efter hand,
kan det tyckas. Emellertid framgår det
också av utskottsutlåtandet att det finns
områden där företagsdemokratin inte
kommit i funktion eller fungerar dåligt.
Således saknas det inte heller enligt utskottets
mening anledning till att dessa
saker undersöks.

Jag vågar påstå att även om motionerna
avslås här i dag så är detta en av de
stora frågor som kommer igen. Det är
nog ingen överdrift att säga att den
kommer att bli 1970-talets stora fråga,
inte minst med hänsyn till den omstrukturering
av näringslivet som sker i vårt
land. Kanske är vi bara i början av ett
skeende som faktiskt kan innebära en
fullständig omvandling av förhållandena,
med å ena sidan naturligtvis mycket
stora möjligheter till standardförbättringar
men också å andra sidan stora
risker och otrygghet för många människor.
Den sistnämnda situationen bevittnar
vi inte minst för närvarande.
Man skulle kunna ge åtskilliga exempel
därpå. Jag tror därför att de spörsmål

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

som tagits upp i motionerna kommer
att aktualiseras i så hög grad att en
utredning är fullt befogad.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats ett särskilt yttrande av folkpartiets
ledamöter i utskottet. Yi har inte
kunnat ansluta oss till reservationen
från centerpartiet, eftersom vi tycker
att vägande skäl för närvarande talar
för att parterna på arbetsmarknaden i
första hand bör få verka för att fördjupa
och bredda demokratin på arbetsplatsen
efter de riktlinjer som har
lagts fram i det nya samarbetsavtalet
för företagsnämnderna. Bakom detta
avtal ligger ett tidsödande utredningsarbete.
Parterna på arbetsmarknaden
vill nu med hänsyn till lokala förhållanden
utveckla verksamheten för samråd
och insyn och i vissa fall även
medbestämmanderätt.

Jag vill även erinra om det avtalsförslag
som har lagts fram i dagarna
gällande nämndverksamheten inom allmän
förvaltning. Samtidigt tror vi dock
att frågorna om demokratin på arbetsplatsen
kan kräva vissa initiativ för att
underlätta utvecklingen av ett aktivare
företagsdemokratiskt reformarbete. Jag
håller med herr Axel Kristiansson om
att det är en stor fråga, som kan komma
att betyda mycket framöver. Jag tror
dock som sagt att det är klokt att den
får utvecklas i förtroende mellan parterna
på arbetsplatsen.

En mycket omdiskuterad fråga när
det gäller arbetsplatsens demokratisering
är omfattningen av de anställdas
inflytande och medbestämmanderätt
och hur detta praktiskt skall genomföras.
Såväl i samhället som i ett företag
har arbetstagaren möjlighet att såsom
medlem i kollektivet utöva ett visst inflytande.
Hans möjlighet såsom individ
däremot varierar i hög grad, kanske

Om företagsdemokrati
med hänsyn till hans anställning i företaget
och hans eget intresse. Men det är
nog så att en arbetstagare genom duglighet
och visad ansvarskänsla många
gånger kan oavsett formen få ett inflytande
och en medbestämmanderätt som
många gånger är större än vad vi tror.
Gränsen mellan inflytande och medbestämmanderätt
i ett företag är inte alltid
lätt att fastställa, och det gäller väl
också i politiska sammanhang.

Vad som i diskussionen om medbestämmanderätt
har efterlysts är någon
form av rätt därtill genom representation
i företagets styrelse eller på dess
bolagsstämma. Det tycks råda delade
meningar om värdet av detta. Folkpartiet
har emellertid i olika sammanhang
ansett att en försöksverksamhet med representation
från de anställda i styrelser
för såväl kommunala som statliga,
privata och kooperativa företag vore
värd att prövas. Den kommer också att
prövas på enskilt initiativ. Vi tror också
att något slag av vinstandelssystem
skulle indirekt kunna befordra företagsdemokratin.

Från vår sida ämnar vi följa denna
fråga med stor uppmärksamhet men vill
för närvarande låta anstå med en utredning,
såsom frågan i dag ligger till.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande vi
nu resonerar om är ju föranlett av en
motion som avgivits i bägge kamrarna.
Både herr Kristiansson och herr Nyman
har understrukit att motionärerna ser
mycket positivt på den utveckling som
ägt rum när det gäller företagsdemokratin
i vårt land. I motionen utvecklas närmare
alla de åtgärder som vidtagits, och
man uttalar sin tillfredsställelse med
detta. Men så utmynnar motionen i att
man tycker att en statlig utredning behöver
företagas i varje fall på vissa
punkter.

Jag skall kanske litet närmare granska
de olika punkter som tagits upp i motionen.
Man säger bl. a. att man inte

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Om företagsdemokrati
har riktigt klart för sig hur nämndarbetet
skall gå till väga i koncerner, alltså
i företag med arbetsplatser på många
orter. Men det framgår ganska klart av
nämndavtalet § 2 och § 3 hur man skall
arbeta i sådana fall. Praxis har utvecklats
på ett mycket föredömligt sätt, kan
jag säga, även om det inte finns detaljerade
föreskrifter i avtalet. Koncernföretag
har ju i de flesta fall företagsnämnder
vid varje arbetsplats. Dessutom
samlar man representanter för de
olika företagsnämnderna en eller flera
gånger om året för att göra en genomgång
av hela koncernföretagets ställning.
I avtalet fastslås bl. a. att detta
framför allt bör ske när det gäller den
ekonomiska redovisningen. Jag kan här
nämna några företag som håller på att
ytterligare utveckla samarbetet: ASEA,
Facit, Nordarmatur och Electrolux.

Vidare tar man i motionen upp frågan
om de utländska företagen som
etablerat sig på den svenska marknaden.
Jag vill säga att det inte är något
problem — för alla dessa utländska företag
gäller precis samma regler som
för den övriga arbetsmarknaden, även
vad beträffar företagsnämnderna.

Motionärerna framhåller också att
det kan finnas vissa problem i de stora
företagen; man anser att dessa problem
inte förekommer i mindre företag. Jag
vill säga att det är felaktigt -— företagsnämnderna
verkar mycket bättre i de
större företagen. Det kan finnas vissa
problem i de små företagen — detta är
vi medvetna om — och det förhållandet
har olika orsaker.

Men företagsdemokratin är ju inte
bara det som sammanhänger med avtalet
om företagsnämnder. Vid sidan därav
har utvecklats en rad samarbetsavtal
mellan arbetsmarknadens parter —
om arbetsstudier, arbetsvärdering, lokala
regler för säkerhetstjänsten och
mycket annat. Det är ju allt detta vi
innefattar i företagsdemokratin. Detta
sägs också i det företagsnämndsavtal
som gäller från den 1 januari i år. Ett
särskilt utvecklingsråd för samarbets -

frågor inom företagen har blivit tillsatt.
Arbetsmarknadens parter har alltså själva
observerat att man behöver ett bättre
samarbete och forskning beträffande
samarbetsfrågorna inom företaget; detta
har man också bestämt sig för och
skrivit in i avtalet.

Reservanterna har tydligen funnit
motionärernas motiveringar alltför magra.
Man har nämligen i reservationen,
liksom även de som svarar för det särskilda
yttrandet gjort, tagit upp en annan
sak, som inte är nämnd i motionen,
nämligen frågan om ett system för fördelning
av vinsten. Det kan naturligtvis
låta mycket bestickande att de anställda
skulle få möjligheter att vara
med och dela den eventuella vinsten
i ett företag, men jag tror inte att vi
från fackföreningsrörelsens sida är intresserade
av en sådan utveckling; när
det gäller att tillvarataga de anställdas
ekonomiska intressen har vi andra instrument,
som bör utbyggas och användas.
Jag vill inte här lägga ord i utskottets
mun, eftersom vi inte har haft
tillfälle att diskutera denna detalj. Min
personliga uppfattning är emellertid
den, och jag tror att jag därvidlag i
varje fall har mina socialdemokratiska
kolleger i utskottet på min sida, att man
bör minska intressegrupperna i ett företag
till producenter — och med producenter
menar jag givetvis alla anställda
— och till konsumenter. Därmed
skulle den tredje gruppen uteslutas,
nämligen de som är intresserade av
vinsten.

Detta är min personliga inställning,
som jag också tror är riktig, och den
har såvitt jag förstår sanktion även hos
fackföreningsfolket.

Låt mig, herr talman, sluta med att
säga att i motionen, som jag tidigare
nämnde, det goda samarbetet har utvecklats
mycket väl, men sedan tvekar
tydligen motionärerna om man verkligen
vill ge de anställda ett bättre inflytande.
Efter att ha berört det samarbete
som nu äger rum säger nämligen
motionärerna: »Frågan är om inte ti -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

den nu är mogen att ytterligare utbygga
detta samarbete och denna form
av medinflytande som följer av aktivt
verksamma företagsnämnder. Härvid
uppkommer frågan huruvida de anställda
bör beredas ett mera reellt inflytande
på företagens ledning, dvs. frågan
om en ytterligare utbyggd företagsdemokrati.
» Jag tycker att motionärerna
här tvekar litet grand om det verkligen
skall vara ett större inflytande
från de anställdas sida.

Hos socialdemokraterna inom allmänna
beredningsutskottet råder ingen som
helst tveksamhet om att det skall förekomma
ett bättre inflytande, men vi anser
att detta inflytande skall komma
till stånd genom överenskommelse mellan
arbetsmarknadens parter och icke
genom inblandning från riksdagens
eller statsmyndigheternas sida.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
i min replik.

Herr Karlsson har tydligen ägnat sig
åt att märka ord i motionen — det var
kanske ingenting annat han fick tag i
■— men därvidlag har han misslyckats,
vill jag säga.

Det finns ingen som helst tveksamhet
från motionärernas sida på denna
punkt. I så fall hade väl motionärerna
aldrig varit så djärva att de begärt en
utredning av problemställningen. Det
torde herr Karlsson förstå.

Alla definitioner som herr Karlsson
gav i fråga om vad som innefattas i begreppet
företagsdemokrati tycker jag
tyder på att vi här har att göra med
ett så pass stort fält och så pass många
förhållanden som inte är helt klarlagda,
att en utredning ingalunda kan vara
obefogad.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Om herr Axel Kristiansson
läser företagsnämndsavtalet —

Om företagsdemokrati
jag kan också rekommendera honom
att läsa senaste numret av Fackföreningsrörelsen
— får han klart för sig
att alla dessa definitioner som han här
nämnt har mycket större betydelse för
företagsdemokratin på arbetsplatsen än
vad herr Kristiansson nu vill göra gällande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 53, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 17.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 54,
i anledning av motion om kartläggning
av problemen inom filmskapandets område,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. Vindelälvens utbyggnad

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning
av väckta motioner angående Vindelälvens
utbyggnad.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
665, av herr Isacson, och II: 845, av herr
Nilsson i Agnäs, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t meddela sin uppfattning,
att utbyggnaden av Vindelälven icke
mer vore aktuell.

Vidare hade i de likaledes till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
likalydande motionerna I: 667, av herr
Eric Carlsson m. fl., och II: 833, av herr
Ekström i Iggesund m. fl., anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förnyad prövning (genom
Kungl. Maj:t med riksdagen) av frågan
om Vindelälvens projektering och eventuella
utbyggnad.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte
anse motionerna 1:665 och 11:845
samt 1:667 och 11:833 besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört.

I sin motivering hade utskottet yttrat
bland annat, att det funnit, att
många för en bedömning av lämpligheten
av Vindeälvens utbyggnad väsentliga
faktorer förändrats under loppet
av de senaste åren och kunde komma
att ytterligare förändras inom den närmaste
framtiden. Utskottet hade ansett,
att med hänsyn till det material, som

för närvarande förelåge, någon utbyggnad
av Vindelälven ej borde komma till
stånd.

Reservation hade anmälts av herrar
Sörlin (s), Hellebladh (s), Hedliuid (s),
Lundmark (s), Haglund (s) och Wikner
(s), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Frågan om Vindelälvens
utbyggnad har sedan något år tilldragit
sig mycket stor uppmärksamhet
i den allmänna debatten i vårt land. Vi
har där på något sätt fått en klyvning
inom nationen. Det är kanske ett felaktigt
uttryck i sammanhanget. Men det
har i mycket stor omfattning propagerats
mot en utbyggnad. Som skäl har
man anfört en rad olika omständigheter,
som vid det här laget torde vara
väl kända för kammarens ledamöter.

Den principiella inställningen till de
motioner som här föreligger borde, anser
vi som här företräder en blank reservation,
ha varit att man även i detta
fall skulle tillämpa den praxis som
riksdagen, såvitt vi vet, regelmässigt
tillämpar. När en fråga är föremål för
behandling, när ett ärende prövas av
domstol och när Kungl. Maj:t har förbehållit
sig att agera i målet, brukar
riksdagen nöja sig med detta och invänta
det förslag som kan komma att
avlämnas.

Vi har alltså den principiella uppfattningen
att eftersom det inte föreligger
något direkt förslag om en utbyggnad,
borde utskottet vid behandlingen —- under
åberopande av den praxis som förekommer
— ha hemställt att riksdagen i
avvaktan på ärendets slutbehandling
skulle låta anstå med prövning av ärendet
Vindelälvens utbyggnad.

Man har i debatten också framfört
som ett skäl mot en utbyggnad att det
uppstår betydande skadeverkningar
inom detta område i och med att vattenkraften
utnyttjas. Vi som råkar bo vid
tidigare utbyggda älvar har den uppfattningen
— den delas av kommunal -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

män, den delas av befolkningen utefter
de berörda älvdalarna — att sedan älvarna
har utbyggts har i vart fall på senare
tid inte funnits anledning till klagomål.
Tvärtom, sakägarna har ansett
sig ha fått en rimlig kompensation, bygden
har fått en utveckling under utbyggnadstiden.
De skadeverkningar som
man tidigare befarade är av praktiskt
taget noll och intet värde jämfört med
de fördelar som föreligger i samband
med en utbyggnad.

Kommunernas inställning har också
varit den att de regleringsmedel som
tillförs kommunerna efter en utbyggnad
har kunnat användas för att tillgodose
mycket angelägna och betydelsefulla
kommunala önskemål. Det har gällt vägar
och ordnandet av vägbelysning, det
bär gällt trivselbefrämjande åtgärder på
olika områden, och alla har vi tyckt att
det varit utomordentligt värdefullt att
det har ordnats på detta sätt. I de handlingar
som föreligger beträffande en
eventuell utbyggnad av Vindelälven har
redovisats att dessa kommuner skulle
efter en utbyggnad tillföras cirka två
miljoner årligen, och det skulle vara en
betydande insats för att möjliggöra för
människorna där att genomföra alla
dessa trivselbefrämjande åtgärder som
pengarna kan användas till.

Vi har en situation där uppe i norr
inom glesbygden som sannerligen inte
är tillfredsställande. Vi har kunnat tåla
en viss uttunning av befolkningen, men
den uttunningen kan inte få gå hur
långt som helst. I mycket stor utsträckning
har vi förlorat våra ungdomskullar.
I dagens situation har vi dock tillräckligt
många människor kvar för vilka
kommunerna måste försöka ordna
det så att de kan stanna och trivas i
fortsättningen. Om vi skulle få en ytterligare
uttunning — och det är det vi befarar
på fullt allvar — skulle vi bland
annat inte kunna upprätthålla skolorganisation
och mycket annat som är nödvändigt
i dagens samhälle.

Det är väl den skillnaden att när det
gäller glesbygder i Syd- och Mellansve -

Ang. Vindelälvens utbyggnad
rige har man inte samma stora avstånd
i mil räknat som vi har däruppe i norr.
Vi kan icke upprätthålla den kommunala
servicen, om uttunningen går alltför
snabbt i den riktning som påbörjats.

När det gäller sysselsättningen är alla
medvetna om att läget just nu är besvärligt
i vårt land. Det är möjligt att det
kan förbättras inom en relativt snar
framtid, men vi som bor däruppe är
fullt på det klara med att vi fortfarande
kommer att ha utomordentliga svårigheter
för att sysselsätta vad man nu kallar
den friställda arbetskraften. Och
man kan inte räkna med att den överåriga
arbetskraften efter en omskolning
skall kunna resa till Syd- eller Mellansverige.
För resten, i vilket län och i
vilken stad är man beredd att ta emot
alla dessa tusentals människor som det
är fråga om? Vi vill med andra ord ha
en period under vilken vi i lugn och ro
kan planera för framtiden. För att vi
skall kunna lyckas med det måste vi
snabbt, tämligen omedelbart, genomföra
sysselsättningsskapande åtgärder, och
genom vissa kraftverksutbyggnader kan
man skaffa dessa människor arbete. De
som i denna debatt också talat mot en
utbyggnad ocli förklarat att man med
den tekniska utvecklingen kan klara
vårt lands kraftbehov genom andra åtgärder,
genom atomkraftverk och liknande,
bör komma ihåg, herr talman,
att det också kan inträffa en situation
då man i denna kammare kan få behandla
motioner som skulle innebära
att västra Sverige säger nej till atomkraftverk,
att södra Sverige säger nej,
och att man inte heller i stockholmsområdet
och Mälardalen vill ha de skadeverkningar
som uppstår vid drift av
sådana verk. Befolkningen säger nej,
riksdagen kommer kanske att få pröva
sådana förslag. Hur kommer riksdagen
då att ställa sig?

Vi som bor där uppe utefter dessa
älvdalar är medvetna om att en utbyggnad
är ett ingrepp i den natur som vi
har, men samtidigt är vi övertygade om
att dessa åtgärder har en mycket stor

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
betydelse för människorna.

Nu kommer jag fram till vad som
egentligen är det väsentliga i denna debatt.
Det är utskottets skrivning beträffande
de motioner som föreligger. Vi
som står bakom den blanka reservationen
tolkar utskottets utlåtande så, att
eftersom det nu inte föreligger något
förslag om en utbyggnad, är det för dagen
icke nödvändigt att riksdagen säger
ja eller nej till ett sådant förslag. Det
finns faktiskt inte något sådant på riksdagens
bord. Då är det alltså uttrycket
»för närvarande» som är det väsentliga
i sammanhanget. Vi som företräder
den blanka reservationen har den uppfattningen,
att när sakfrågan är utredd,
när vattendomstolen behandlat ärendet,
när Kungl. Maj:t har studerat sakfrågan,
då bör Kungl. Maj:t ha tillfälle
att återkomma till riksdagen om Kungl.
Maj:t finner att det är skäl för en utbyggnad.
Riksdagen bör då säga ja eller
nej.

Vi har alltså den uppfattningen att
utskottets skrivning innebär att Kungl.
Maj:t har möjlighet att pröva frågan på
det sätt som jag här försökt redogöra
för.

När man i den allmänna debatten i
tidningspressen efter utskottets ställningstagande
kunde läsa: »Riksdagsutskott
säger nej till en utbyggnad av
Vindelälven», då kan i varje fall inte
jag vara med.

Jag har tolkat utskottets skrivning så
att de fakta som skall föreligga på riksdagens
bord, när ett sådant ärende behandlas,
inte föreligger i dag. Dessa
fakta skall Kungl. Maj:t sammanställa
och förelägga riksdagen, och det betyder
enligt vår tolkning att riksdagen i
dag inte skall säga ja eller nej till frågan
om Vindelälvens utbyggnad utan
avvakta sakbehandlingen av ärendet.
Det skulle vara intressant att höra vad
övriga företrädare för utskottet har för
mening beträffande min tolkning på
den punkten.

Låt mig sedan säga att vårt ojämförligt
största landskap är Lappland. Jag

råkar vara den ende representanten i
denna kammare från detta stora landskap,
men jag har under de år jag vistats
i kammaren hört anföranden som
har talat om den folkspillra som samerna
är däruppe i Lappland och hävdat,
att riksdagen har skyldighet att tillse att
denna folkspillra skall kunna leva vidare.

Ärade kammarledamöter! Vi har en
fast boende befolkning däruppe i dag.
Den löper risken att bli något av samma
folkspillra som man talar om när det
gäller samerna.

Någon säger kanske så här: »Herr
Sörlin dramatiserar.» Jag gör inte det.
Jag försöker att i en kort framställning
ge uttryck för vad man känner däruppe.
Om sanningen innebär dramatik, är det
inte mitt fel — det är sanningen som
skall fram i detta sammanhang.

Som företrädare för en bygd, som berörs
av det beslut riksdagen kommer
att fatta med anledning av detta utskottsutlåtande,
har jag förhoppningen
att den tolkning, som vi reservanter genom
vår blanka reservation och genom
mig här framför, skall bli den som utskottet
har, och då torde det inte behövas
någon vidare debatt i denna fråga.
Uppstår det däremot diskussion på denna
punkt, finns det kanske tillfälle att
återkomma. Jag kan nämligen icke acceptera
ett riksdagsbeslut med anledning
av detta utskottsutlåtande som innebär
att Vindelälven icke får utbyggas
— jag tolkar icke utskottets skrivning
på det sättet, herr talman.

I detta anförande instämde herrar
Hedlund (s), Hellebladh (s) och Lage
Svedberg (s).

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Som herr Sörlin sagt
har denna fråga redan diskuterats och
är väl inte för någon människa i detta
land okänd. Jag skulle därför kanske
kunna börja mitt anförande, som så
ofta sker, med att säga: »Jag skall fat -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

ta mig kort», men en talpedagog har
vid ett tillfälle sagt att den som börjar
sitt anförande så har redan talat
för länge — och jag skall därför avstå
från att göra det.

Att det är en mycket stor och omfattande
fråga som nu föreligger för
riksdagsbehandling är vi överens om,
och vi har inom utskottet fått ta del av
ett mycket stort och omfattande material.
Under utskottets resa i det område
det här gäller — det kan sägas att
en utskottsresa sällan tilldragit sig så
stort intresse från press, radio och TV
som denna gjorde —• mötte vi sörlänningar
problemet på ett handgripligt
och närgånget sätt.

Vi mötte många allvarligt bekymrade
människor — en del hade bekymmer
för att älven skulle byggas ut och andra
för att den icke skulle byggas ut.
Alla framförde sina synpunkter på ett
övertygande sätt och under djupt och
stort allvar. Folk kom långväga ifrån
för att träffa representanter för utskottet,
och låt mig inom parentes säga att
då denna fråga berör både hjärta och
hjärna, skulle jag gärna vilja återge
en liten episod, som inträffade i Tärna
där vi under en sen nattimme tog emot
en liten delegation från befolkningen
i en trakt där en älv var utbyggd. Det
var en gammal fiskare som sade: »Jag
kan inte leva på fisket mer sedan vattnet
blivit reglerat, därför att bottnen
där jag lägger ut mina nät har varit
skog förut. Den är röjd och det finns
en massa stubbar och buskar kvar där
jag har att lägga mina nät, och under
ett år har jag förstört 70 nät.» Så tilläde
han: »Jag skall tala om för er att när
jag lagt ut näten och sedan kommer
för att dra upp dem och finner att de
sitter fast överallt, går det inte att vara
religiös.»

Det går att le åt detta, men det gjorde
inte jag, ty jag såg mannens allvar
och förstod av det samtal vi hade att
han sökte efter det allra kraftigaste
argument han kunde få tag på, och jag
hade inte deklarerat min religiösa in -

Ang. Vindelälvens utbyggnad
ställning. Jag vet inte om han trodde
att hela riksdagen var religiös.

Det har varit en svår fråga, svår för
oss icke norrlänningar, och kanske ännu
svårare för dem som representerar
landsändarna kring älven i Västerbotten.
Jag tror därför man kan påstå att
många besvärliga ställningstaganden
ligger bakom utskottets enhälliga skrivning,
att med hänsyn till det material
som för närvarande föreligger någon
utbyggnad av Vindelälven ej bör komma
till stånd.

Utskottets fru ordförande är värd ett
tack för det sätt på vilket hon med
skicklighet och energi lyckats få utskottet
fram till ett enigt beslut, en enighet
som kan och bör betyda att Vindelälven
bevaras som en outbyggd älv med alla
värden som ligger däri. Kanske blir
det fler båtar uppe i den lilla sjön vid
Adolfström som härefter får heta
Nancy. Jag anser också att reservanterna
är värda vår respekt.

Många synpunkter har berörts, inte
minst de arbetsmarknadsmässiga. Låt
mig bara härom anföra att Sverige är
ett rikt land, och till stor del är väl
detta Norrlands förtjänst. Vi måste ha
råd och möjligheter till en arbetsmarknadsmässig
planering på längre sikt än
några år på detta område. Vi borde
också ha möjligheter att satsa på arbetstillfällen,
vars konsekvenser inte
blir en förstörd miljö. Det har sagts —
och det med all rätt — att detta är en
riksangelägenhet.

Låt mig till slut få säga: Låt det då
också bli en riksangelägenhet att skapa
sysselsättningsmöjligheter för folket
som bor i dessa trakter.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Nyman (fp)
och Skärman (fp).

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Det är väl inte många
ärenden under pågående riksdag och
inte under många av de föregående

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
heller som har blivit föremål för en
så het debatt som denna fråga, utan att
den på något sätt är politisk. Här har
varit en opinionsbildning i alla former
och för alla åsiktsriktningar. Här har
varit ett mycket starkt tryck från naturvårdarna,
vilket har påtalats, och de
har kanske framfört sina åsikter med
sådant eftertryck och i en sådan omfattning
att de måhända har skjutit över
målet. De har till och med gett en viss
näring åt talet om naturromantik. Jag
skall be att få återkomma till den frågan
senare.

Under utskottets resa utsattes ledamöterna
också för ett starkt tryck i form
av uppvaktningar av alla slag från
människor som ser sina sysselsättningsmöjligheter
hotade av denna frågas
slutliga lösning. Det har alltså varit en
opinionsbildning och ett tryck som har
gjort att man har tagit del av denna
fråga, låtit den behandlas i utskottet,
i olika remissinstanser och vid många
sammanträden för att få fram en klar
bild av vad som kan vara rätt och riktigt
samt för att kunna skapa enighet
och något som inger förtroende hos
dem som är bekymrade för den ena
eller andra aspekten.

Jag sade att man har talat om naturromantik.
Jag är inte alls någon fjällräv
— det har väl framgått i andra
sammanhang — och jag överlämnar
hithörande frågor till någon annan talare,
som är bättre insatt i dem. Jag
kan emellertid inte underlåta att understryka
vad herr Eric Gustaf Peterson
yttrade, nämligen att vårt land är ett
rikt land med naturtillgångar som vi
inte bör ha så förskräckligt bråttom
att göra oss av med. Jag tror att befolkningen
just i den bygd som vi nu
talar om förstår mig om jag använder
uttrycket baggböleri även på detta område.

När jag anför detta om våra tillgångar
är det naturligtvis därför att jag under
utskottsbehandlingen och även tidigare
— denna fråga har ju varit uppe
i riksdagen för två år sedan, och jag

tog även då ställning i samma riktning
som nu — utgått ifrån de aspekter som
ligger mig närmast, nämligen frågorna
om energiförsörjningen, om planläggningen
av denna energiförsörjning på
lång sikt, om det nödvändiga i att starta
en sådan planläggning och inte skjuta
den framför sig med åtgärder som
för all framtid förstör värden som vi
aldrig kan återskapa.

Vi har under utskottsarbetet fått ta
del av kostnadsuppgifter. Det har till
och med från ett håll inkommit kostnadsuppgifter
i två omgångar som
visar att den klara övervikt för vattenfallskraftens
ekonomi, som man —
även jag själv — hade för sig existerade,
redan enligt den första uppgiften
inte var så klar. Det förelåg en relativt
obetydlig merkostnad för andra
energiformer. En ny uppgift efter reviderade
beräkningar har angivit att
kostnadsskillnaderna nu ligger inom
felmarginalernas ram. Denna ändring
beror inte — och det har utskottet
givit uttryck åt i sin skrivning — på
några felräkningar, den beror inte på
okunnighet hos uppgiftslämnaren. Den
beror bara på att vi är mitt uppe i en
utveckling när det gäller andra energiformers
exploatering, en utveckling som
knappar in på avståndet och som vi
har all anledning förmoda kommer att
ge utslag till förmån för andra energiformer.

Vi har dessutom problemet med distributionen
av kraft från kraftkällor
som ligger långt från de centrala konsumtionsställena.

Vi har alltså inte något entydigt besked
om att en utbyggnad av Vindelälven
är nödvändig ur ekonomisk synpunkt.

Jag vill ge ett erkännande åt dem
som står bakom den blanka reservationen.
De har i samförståndets intresse
gått med på ett enhälligt utskottsutlåtande,
men de har all anledning att
oroa sig för den bygd som de företräder.
De har i sin partiställning och
med sin hemvist det omedelbara an -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

svaret för lösandet av de problem som
här uppstår. De är i sin fulla rätt att
handla som de gör.

När herr Sörlin har berört tolkningsfrågorna,
har jag sagt att jag kan följa
honom. Jag skall också utveckla detta
litet längre fram.

På två punkter har vi under utskottsbehandlingen
fått ta del av mycket starka
önskemål. Det gäller lokaliseringsfrågorna
och skattefrågorna i de berörda
kommunerna.

Utskottet har tryckt på att Vindelälven
är en riksangelägenhet och att
konsekvenserna också måste vara en
riksangelägenhet.

Jag vill påminna kammarens ledamöter
om att samma utskott i fjol behandlade
en annan fråga som var en
riksangelägenhet. Det var en olycka den
gången engångsglaset släpptes löst. Utskottet
bestämde alldeles riktigt att man
skulle begära en utredning av konsekvenserna,
men det föll aldrig någon av
utskottsledamöterna in att ta ställning
till frågan med utgångspunkt från hur
det skall gå med sysselsättningen vid
Limmareds glasbruk. Den frågan får
man ta ställning till då den kommer,
den primära frågan får man ta ställning
till för sig.

Riksdagen har antagit ett system för
lokaliseringspolitiken. Det vore lyckligt
om man kunde hålla isär begreppen.
När det gäller sysselsättningen får vi
hänvisa till de lokaliseringspolitiska
åtgärder som vidtas genom den lokaliseringspolitik
riksdagen gått in för.

Man har också talat om kommunernas
ekonomi. Kraftverket skulle tillföra
de berörda kommunerna så och så
många miljoner kronor om året. Men
riksdagen har också tagit ställning till
hur de kommunalekonomiska problemen
i glesorterna skall lösas. Det blir
alltså för dessa kommuner status quo,
vare sig de får kraftverket eller inte,
om deras kommunalekonomiska problem
löses efter de riktlinjer riksdagen
har beslutat.

Till slut några ord om herr Sörlins

Ang. Vindelälvens utbyggnad
tolkning. Jag vill erinra kammarens ledamöter
om vad som står i allmänna
beredningsutskottets utlåtande.

»Utskottet finner med hänsyn till
vad sålunda förekommit att många för
en bedömning av lämpligheten av Vindelälvens
utbyggnad väsentliga faktorer
förändrats under loppet av de senaste
åren och kan komma att ytterligare
förändras inom den närmaste
framtiden. Utskottet anser sålunda att
med hänsyn till det material som för
närvarande föreligger, någon utbyggnad
av Vindelälven ej bör komma till
stånd.»

Utskottet har behandlat denna fråga
ingående och med allt aktgivande på
det material, som ställts till förfogande.
Men tiden går vidare. Situationen kan
ändras i båda riktningarna. Den kan
ändras när det gäller sysselsättningsfrågorna,
när det gäller kostnadsläget på
de importerade energikällorna eller genom
utvecklingen på atomkraftteknikens
område. I dag har utskottet ett
material som ger möjlighet att ta ställning.

Jag vill dock ge herr Sörlin rätt i att
Kungl. Maj:t har en mera imponerande
utredningsapparat till sitt förfogande
än allmänna beredningsutskottet. Mycket
kan framkomma både vid en sådan
behandling och i den domstolsgranskning,
som nu pågår.

Jag kan, herr talman, på grundval av
de överväganden och diskussioner som
förts i utskottet inte komma till något
annat resultat än att yrka bifall till det
utlåtande, som jag skrivit under.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall be att få börja
med ett citat:

»Starka älvar drar genom ödemarken.
De tar sin början i västerns högtidliga
fjällrad, var och en i sina mossar
och tjärnar, och var och en brytande
sin egen vandringsväg ner mot
Bottenviken. Och deras bästa färdsällskap
är bruset. I fjäll- och vaaramar -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
kerna har vattnet utförsbacke nästan
jämt. Knappt har de lämnat en fors, så
börjar den nästa suga, redan hörs dess
brus, och dess vita manar fladdrar. En
hölja eller bukt kan där följa emellan,
ett och annat blankt sel också, men
snart strimmar strömmen igen, kortfallen
stöter, och så kommer en lång,
bullrande fors som suger tag likt en
galning. Och nu ett dånande fall, ■—- och
ännu ett skrämmande, ilsket rytande
högfall, där vattnet slungar sig tvärbrant
ner i en kummelfylld klyfta och
virvlar och kokar därnere i en kittel
av skum. —--

Den stora älven är som en farled, vilken
ömsom röt och brusade i arga forsar,
ömsom drog fram i lugna, blanka
sel. Från ödemarken kom den, och till
ödemarken lockade den. Här låg vägen
klar ända in i djupaste ödebygden. En
väg som kokade av vida lovprisad lax
och sik, bjuden skogsfararen till vägkost.
»

Dessa ord av den finske författaren
och etnografen Samuli Paulaharju kan
utgöra en lämplig ingress till det tack
som jag gärna vill framföra till allmänna
beredningsutskottet för den behandling
som motionerna om Vindelälven
har fått. Att utskottet har kunnat enas,
tolkar jag som att alla har varit besjälade
av en vilja att värna Vindelälven
i orört skick för framtiden, om det
finns möjligheter till detta.

Redan uppslutningen kring motionerna
med nära nog 50 undertecknare
representerande riksdagens alla partier
är något speciellt. Tillsammans
med herr Ekström i Iggesund i medkammaren
har jag stått såsom första
namn på dessa allpartimotioner. Vad
som har givit mig en alldeles särskild
tillfredsställelse utöver den breda uppslutningen
kring motionerna har varit
det stora och positiva intresse som har
visats denna fråga från så många håll,
och —- det vill jag gärna betona —■ även
just från de bygder där Vindelälven söker
sig från fjällen i väster ner mot
kusten och Bottenviken. Vindelälven är

landets sydligaste outbyggda älv, en
älv av särskild karaktär och skönhet.

En utbyggnad i dag, som kanske inte
skulle behövas i en framtid, skulle spoliera
dessa värden. Jag förstår de arbetsmarknadsskäl
som har åberopats
för eu utbyggnad. Jag har den största
respekt för strävandena att skapa sysselsättning
i glesbygder. Arbetsmarknadsstyrelsen
har emellertid givit en
redovisning, som måste tolkas på det
sättet, att den sysselsättning för bygdens
folk som man förväntar sig inte
lär bli av någon större omfattning. Till
detta måste man även ställa frågan:
Vilka möjligheter ger och vilken betydelse
har en orörd älv inför framtiden?
Det finns också anledning att fråga sig,
om dagens bekymmer skall få skymma
de långa perspektiven och om vi inte
för framtiden skall söka bevara ett stycke
orörd natur, en orörd älv i sitt fria,
otämjda lopp.

Utskottet har i sitt utlåtande gjort en
utförlig och intressant redovisning av
vad det från olika utgångspunkter betyder
för framtiden att Vindelälven och
Laisälven inte blir föremål för utbyggnad.
Jag skall inte göra något tillägg till
detta annat än att uttala motionärernas
tack till allmänna beredningsutskottet
för god vilja, för stor förståelse och ett
förslag, som väckt tillfredsställelse och
glädje hos alla de intressenter som vill
bevara Vindelälven i sitt ursprungliga
skick till framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Utbyggnad av Vindelälven
för elkraftproduktion har blivit
en stor fråga, som numera inte diskuteras
bara av elkraftproducenten och
markägarna, vilket har varit sed förr,
utan som kommit att engagera många
olika intressen i hela landet.

Eftersom det föreliggande utskottsutlåtandet
kommer att föranleda ett ställningstagande
som Kungl. Maj:t och and -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

ra myndigheter sedan har att ta hänsyn
till, tror jag det finns anledning säga
att det ställningstagandet baseras på
många olika faktorer och att bedömningen
sker ur rikssynpunkt, ur hela
det svenska samhällets synpunkt. För
utskottsledamöterna har det varit av
mycket stort intresse och mycket värdefullt
att få ta del av de många meningsyttringar
som kommit utskottet till
del under den omfattande utskottsbehandlingen.

Motiven för anläggande av kraftverk
och dammar och för regleringsföretag
har i ett tidigare skede varit oomtvistliga.
Det ständigt ökade behovet av elkraft
och elströmmens betydelse för vårt
näringslivs utveckling har gjort att ingreppen
i naturen samt skadeverkningarna
på bebyggelse och näringsfång bedömts
vara av underordnad betydelse.
Men tiderna förändras. Behovet av ytterligare
tillskott av elkraft kan nu och
under överblickbar framtid tillgodoses
i andra former än genom vattenkraft.
Det finns i dag värmekraftverk och i
morgon atomkraftverk, och enligt tillgängliga
beräkningar kan energitillskotten
från dessa produceras till kostnader
som inte överstiger kostnaderna
för utvinning av vattenkraft. Tidigare
har atomkraften bedömts bli avsevärt
dyrare, men en förändring har inträtt.
Vi kan alltså skönja två kurvor som skär
varandra, och det är inte uteslutet att
atomkraften inom ganska kort tid blir
billigare än vattenkraften.

De speciella fördelar som vattenkraften
har i de goda möjligheterna till
snabb och billig reglering för att möta
belastningsvariationerna och som vattenfallsverket
särskilt betonat kan vi
dra nytta av genom den omfattande utbyggnad
av vattenkraft som redan är
verkställd, genom de utbyggnader som
pågår och genom de nya kraftverk som
planeras.

I den situation som vi alltså är inne
i måste vi på nytt fråga oss: Kan det
vara riktigt att bygga ut en av de sista
orörda älvarna i vårt land med alla de

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 47

Ang. Vindelälvens utbyggnad
ingrepp och störningar som en utbyggnad
innebär? På grund av sin geografiska
karaktär anses Vindelälven ha
större betydelse än övriga kvarvarande
orörda, mera nordliga s. k. skogsälvar,
sett utifrån de värderingar som man kan
lägga på att för framtiden bevara en
älvdal i dess ursprungliga skick. Sätter
vi i gång en utbyggnad av Vindelälven,
så kan den sedan inte återställas.

De argument som framförts mot en
utbyggnad kan helt kort sammanfattas
på följande sätt, utan någon gradering
mellan de olika intressena:

Det är givet att naturvårdsintresset
värderas högt i första hand av ortsbefolkningen,
men med den ökade fritiden
och det ökade behovet av rekreation
och friluftsliv har detta intresse
mycket stor betydelse även ur rikssynpunkt.
En outbyggd Vindelälv måste ur
turistsynpunkt anses representera ett
stort värde, även internationellt sett.

En utbyggnad skulle komma att förändra
fisket. Den skulle menligt inverka
på beståndet av vissa ädelfiskarter. Detta
i sin tur kommer att verka hämmande
på ett mycket starkt ökande fritidsintresse,
nämligen sportfisket, något
som också får betydelse i turistiskt hänseende.

Starka motiv för att låta Vindelälven
förbli outbyggd har anförts av forskare
främst vid Umeå universitet. Även för
en lekman synes det klart att dessa argument
inte kan förbigås vid den avvägning
som måste ske.

Näringsfång som jordbruk, skogsbruk,
yrkesfiske och renskötsel får vidkännas
betydande ingrepp i händelse av en utbyggnad.
Även om dessa problem haft
ännu större betydelse tidigare måste de
också i dag tillmätas ganska stor vikt.
I sammanhanget kan nämnas, att det är
omkring 300 människor som skulle
tvingas flytta från sina boplatser på
grund av uppdämningar. Sådana omständigheter
har tidigare fått vika inför
behovet av elkraft, men i dag är
läget annorlunda.

Det väsentligaste motivet för en ut -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
byggnad av Vindelälven — nästan det
enda som här har presenterats — gäller
behovet av sysselsättning. Det motivet
är ytterst betydelsefullt, och jag
har den största respekt för de synpunkter
som framförts i den frågan. Svårigheterna
förstärkes just nu på grund av
den svaga konjunkturen, som gör det
svårare att ordna kompletterande sysselsättningar
i råvara- och färdigvaraproduktionen.
Men om man ser frågan
på litet längre sikt, måste vi ändå ha
tilltro till de prognoser och långtidsundersökningar
som är gjorda. Jag kan
erinra om att långtidsutredningen dock
spår en mycket stor brist på arbetskraft
framöver. Jag kan också hänvisa
till att konjunkturinstitutet i alla fall är
ganska optimistiskt och räknar med en
vändning av konjunkturen inom ganska
snar framtid. Jag tror att om man ser
problemet i litet längre perspektiv skall
det kanske inte bedömas så mörkt som
man just nu gör lokalt på de platser där
man har arbetslöshet och svårigheter att
skaffa arbete. Man bör också komma
ihåg att det inte är givet att sysselsättningsökningen
i händelse av en utbyggnad
skulle helt och hållet komma bygden
till godo — det har ju sagts att en
mycket stor del av arbetskraften kommer
att hämtas från redan pågående
utbyggnader på andra platser i Norrland.
Samtidigt måste man i detta sammanhang
påpeka, att många människor
kommer att förlora sin arbetsutkomst
i samband med en utbyggnad.

Jag vill dock starkt understryka vad
utskottet har sagt om att önskvärda och
bestående lokaliseringspolitiska åtgärder
skall vidtagas. Egentligen borde detta
ytterligare ha utvecklats i utskottets
skrivning. Om det nu är ett riksintresse
att bevara Vindelälven orörd måste vi
också vara på det klara med att det
blir en riksangelägenhet att medverka
till att kompensera älvdalens befolkning
för de arbetstillfällen som inte
kommer till stånd, liksom för de övriga
ekonomiska förmåner som uteblir. I
första hand är det angeläget att de vär -

den, som man vinner med en outbyggd
älv, tas till vara och verkligen kommer
befolkning och turism till del. Utbyggnad
av vägar och turistanläggningar
måste mycket snabbt verkställas om
älven skall bevaras. Men det bör också
vara möjligt att vidtaga lokaliseringsåtgärder
av sådan art att bestående arbetstillfällen
skapas jämväl inom tillverkningsindustrin.
Jag tror att jag i
varje fall har centern bakom mig när
jag mycket starkt vill understryka angelägenheten
av sådana åtgärder.

Ett enhälligt utskott har yttrat, såsom
här tidigare nämnts, att med hänsyn till
det material som för närvarande föreligger,
någon utbyggnad av Vindelälven
ej bör komma till stånd. Jag tycker att
skrivningen är så klar att vi inte behöver
diskutera tolkningen av densamma.

De som från början avsåg att avge en
motiverad reservation har genom sitt
ställningstagande i slutskedet ändå bidragit
till enigheten. Jag tror också
man kan säga att de har berikat utskottets
slutliga skrivning. Det är en glädjande
utgång, och jag hoppas att det
också kan bli en enig uppslutning i riksdagen
kring utskottets uttalande.

I herr Johan Olssons yttrande instämde
herr Svanström (ep).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tror inte att det innerst
inne råder några delade meningar
inom riksdagen och inte heller bland
stora grupper av dem som har varit intresserade
av den debatt som förts kring
frågan om Vindelälven.

Det föreligger dock tydligen olika
meningar inom utskottet beträffande innebörden
av utskottets inställning när
den tar sig uttryck i orden, »att någon
utbyggnad av Vindelälven inte för närvarande
bör komma till stånd på grund
av det material som hittills har framkommit».
Reservanterna har underlåtit
att motivera sin reservation på grund
av att de vill tolka dessa ord så, att det

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 17

för dagen inte är aktuellt med en utbyggnad.
Men om det framkommer ytterligare
material som ger stöd för både
behovet och lämpligheten av att bygga
ut älven skall frågan enligt reservanternas
mening kunna prövas på nytt. Andra,
bl. a. herr Peterson, hoppas att orden
skall tolkas på det sättet att frågan
är avgjord för all framtid. Så har
också vattenfallsverket tolkat utlåtandet;
om det oförändrat godtages av riksdagen,
är verket berett att helt dra sig
tillbaka. .lag tror också att regeringen
tolkar denna fråga på det sättet att om
utlåtandet antages oförändrat har också
förbehållet att regeringen i sista hand
skall få pröva frågan om huruvida en
utbyggnad skall komma till stånd eller
ej förfallit genom riksdagens ställningstagande;
under sådana förhållanden kan
regeringen inte gärna blanda sig i frågan.

Jag håller med reservanterna om att
man kan ha olika meningar beträffande
vad som ligger i uttalandet att motionerna
skall anses besvarade med vad
utskottet har anfört. Av många kan detta
tolkas så att beslutet gäller för dagen
men inte i framtiden.

Det sista stycket i utlåtandet ger
dock ett definitivt svar. Tidigare i utlåtandet
säger utskottet med början på
sid. 11 längst ned: »Ej heller med hänsyn
till kostnaderna för den utvunna
kraften torde en utbyggnad av Vindelälven
vara så fördelaktig, att den nu bör
komma till stånd om vägande skäl av
annan art talar häremot.» Dessförinnan
har utskottet gjort ett liknande uttalande
då man säger: »Med hänsyn till landets
kraftförsörjning är således en utbyggnad
av Vindelälven icke nu nödvändig.
»

Nederst på sid. 12 säger man: »Den
förnyade prövningen av Vindelälvens
utbyggnad, som begäres i motionerna
1:667 och 11:833, kommer på grund
av vattenfallsverkets utfästelse att ej påbörja
någon utbyggnad i Vindelälven
förrän tillstånd till reglering vid Gautojaure
föreligger, enligt Kungl. Maj:ts ti -

Ang. Vindelälvens utbyggnad
digare beslut att i viss mån ske av
Kungl. Maj:t efter vattendomstolens behandling
av målet om Gautojaure reglering,
som dock utgör endast en del av
utbyggnaden av hela Vindelälven.»

Men i fortsättningen på sid. 13 sägs
mera bestämt: »Utskottet anser sålunda
att med hänsyn till det material som för
närvarande föreligger, någon utbyggnad
av Vindelälven ej bör komma till stånd.
Med anledning av vad sålunda utretts i
ärendet synes motionerna ej påkalla någon
särskild åtgärd från riksdagens
sida.» Utskottet slutar sedan med att
hemställa att motionerna skall anses
besvarade med vad utskottet anfört.

Vissa representanter för majoriteten i
utskottet förmenar att det i utskottsutlåtande!
finns en direkt reservation,
som innebär att frågan återigen kan
tas upp om något nytt framkommer.
Andra utskottsledamöter tycker liksom
vattenfallsverket att frågan är definitivt
avgjord om riksdagen fattar beslut
i enlighet med utskottets hemställan.

Jag vill gärna ge utskottet ett erkännande
för en utomordentligt god redovisning
av allt som har förekommit i
frågan. Oavsett om man ivrar för en
utbyggnad, ivrar för att bevara naturvärdena
i så stor utsträckning som möjligt
eller har någon annan uppfattning,
måste man konstatera att utskottsutlåtandet
innehåller material som gör det
möjligt för envar att sätta sig in i ärendet.
Jag har särskilt fäst mig vid den
utförliga redovisningen av frågans tidigare
behandling. Bl. a. publicerades redan
år 1954 en förteckning över vissa
sjöar och vattendrag, vilka bör skyddas
mot exploatering för kraftverksändamål.
Denna förteckning överlämnades
till Kungl. Maj:t av en kommitté på uppdrag
av ett antal frivilliga sammanslutningar.
Förteckningen samt en ny reviderad
förteckning låg till grund för
överläggningar mellan naturvårdsdelegationen
och representanter för kraftintressen.
Dessa överläggningar ledde till
att den 5 oktober 1961 träffades en överenskommelese
rörande planeringen av

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
vattenkraftexploateringen i vissa norrländska
nederbördsområden. Vindelälven
berördes av överenskommelsen, men
endast vissa smärre områden vid källsjöarna
undantogs från utbyggnad.
Överenskommelsen förutsatte för sin
giltighet att Kungl. Maj:t icke gjorde
någon erinran. Uppgörelsen bifogades
proposition nr 126 till 1962 års riksdag
om avsättande av området Padjelanta
till nationalpark. Departementschefen
uttalade sin tillfredsställelse över att
överenskommelsen kommit till stånd.
Samma uttalande gjordes även av jordbruksutskottet,
som tydligen behandlade
propositionen, och riksdagen hade
ingen erinran.

1965 var frågan uppe till behandling
på nytt genom motioner. Den behandlades
då av allmänna beredningsutskottet
— en redogörelse för den behandlingen
återfinns på sidorna 4 och 5 i utlåtandet.
Där heter det: »Utskottet ansåg slutligen
att det kunde förutsättas att utbyggnadsplaneringen
skedde med beaktande
av de olika därav berörda intressena.
Motionerna avslogs av riksdagen.
»

Det träffades en överenskommelse år
1966 mellan vattenfallsverket och den
nyinrättade naturvårdsnämnden efter
överläggningar rörande Vindelälven.
Förhandlingarna skedde i februari
1965 och var närmast föranledda av
framställningar till naturvårdsnämnden
i syfte att bevara älven från exploatering,
sedan vattenfallsverket meddelat
planer på att inge ansökan till vattendomstolen
om tillstånd att bygga Långfors
kraftverk i Vindelälven. överläggningarna
avslutades den 2 maj 1966. Resultatet
återges i protokollsanteckningar
samma dag, undertecknade av vattenfallsverket
och naturvårdsnämnden. Av
anteckningarna framgår att naturvårdsnämnden
icke motsätter sig att 1961
års överenskommelse om planeringen
av Vindelälven fullföljes sedan vissa
modifikationer vidtagits i det program
som låg till grund för överenskommelsen
1961.

Ansökan har gjorts till vattendomstolen
och beslut har träffats beträffande
utbyggnad av Långfors kraftverk. Detta
beslut är emellertid överklagat, och såvitt
jag vet föreligger ännu inte slutligt
besked. Kungl. Maj :t har sedan, med stöd
av 4 kap. 13 § vattenlagen, den 24 februari
1967 beslutat att förbehålla sig tillståndsprövningen
av regleringsföretaget
i Gauto, vilket får avgörande betydelse
för utbyggnaden av hela Vindelälven.

Det redovisas också vissa uppgifter
om kraftförsörjningen och om vinsten
vid en utbyggnad av älven. Det talas om
— jag förmodar att man har fått uppgifterna
från vattenfallsverket — att det
inte kommer att bli någon större skillnad
mellan kostnaderna för en utbyggnad
av älven och kostnaderna för en
utbyggnad av kraftförsörjningen efter
andra produktionsmetoder, bl. a. atomkraftverk
eller vanligt värmekraftverk.
Vi vet att det blir diskussioner även
när det gäller att förlägga atomkraftverk
till någon viss ort. Ingen vill ha dem,
men alla vill gärna ha kraften.

Slutligen kommer jag till det som är
avgörande för många i Norrland som har
ett intresse av att frågan om en utbyggnad
inte nu helt avföres från dagordningen.
Det gäller dem som är helt beroende
av den sysselsättning som en utbyggnad
otvivelaktigt kommer att medföra.
Mellan 500 och 700 man kommer
att få sysselsättning under tio år framåt,
säger vattenfallsverket. Detta är givetvis
av stor betydelse för dem som är
beroende av att få arbete uppe i Norrland.
Fn del kraftverksutbyggnader är
på gång, men de blir efter hand färdiga.
Den arbetskraft som har rutin på sådana
arbeten har väl en mörk framtid, om
man inte kan räkna med att ytterligare
arbeten sätts i gång. Visserligen görs
det vaga uttalanden om att för den händelse
Vindelälven inte kommer att utbyggas,
måste väl ändå Sverige, vilket
ju som enhet är ett rikt land, sörja för
att lokaliseringsåtgärder vidtas, så att
man kan bereda sysselsättning åt den

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

arbetskraft som blir utan. Det har sagts
att norrlänningarna själva inte kan leva
på den vackra naturen eller stänken
från vattenfallen, utan de behöver ha
något ytterligare. Eftersom det här rör
sig om investeringar på bortåt en miljord
kronor, är det klart att denna sida
av saken har sin betydelse. Vi vet att viljan
att lokalisera företagsverksamhet till
Norrland finns, och det är möjligt att
man också skulle kunna vara beredd
att ställa större resurser till förfogande
för ändamålet. Men det är inte så lätt
att få lämpliga lokaliseringsobjekt i
glesbygderna. Därför tror jag att man
inte får helt bortse från att de som är
beroende av sysselsättning uppe i Norrland
inte ser på samma sätt som vi andra
möjligen gör på nödvändigheten att
behålla Vindelälven fri från kraftverk.
Det är tänkbart att de anser hänsynen
till sina sysselsättningsmöjligheter väga
över — det får man inte klandra dem
för.

Såvitt jag förstår finns det i dag icke
något skäl som kan åberopas för att
frågan om utbyggnad eller inte ovillkorligen
skall avgöras vid 1967 års riksdag.
Det har blivit stor publicitet kring denna
fråga, kanske större publicitet än
kring andra utbyggnader, ehuru väl varje
utbyggnad nästan alltid har varit
föremål för delade meningar när det
gäller nödvändigheten och lämpligheten.
Naturvårdsintressen finns säkert i
de flesta fall, och de är många gånger
starkt motiverade. Det finns all anledning
att utgå ifrån att frågan om Vindelälven
kommer tillbaka, om det inträffar
någonting som skulle innebära att
frågan måste omprövas. Men det finns
alltså kvalificerade bedömare som anser
att om riksdagen fattar beslut i enlighet
med utskottets hemställan så är
diskussionen om Vindelälvens utbyggnad
definitivt avslutad.

Med hänvisning härtill vill jag framställa
följande yrkande: att riksdagen
med uteslutande av den i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55 anförda
motiveringen måtte besluta att

Ang. Vindelälvens utbyggnad
motionerna 1:665 och 11:845 samt I:
667 och II: 833 ej skall föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Detta är inget beslut om utbyggnad,
utan det är ett uppskov med det slutliga
avgörandet om huruvida en utbyggnad
skall ske eller ej. Det är möjligt att vattenfall
kan finna lämpliga metoder för
att sörja för kraftbehovet utan att ta
utbyggnaden i anspråk.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är svårt att tolka
vad som står här mer än på ett sätt,
när det heter att »med hänsyn till det
material som för närvarande föreligger,
någon utbyggnad av Vindelälven
ej bör komma till stånd».

»För närvarande föreligger» — det
uteslöt jag inte i mitt anförande, herr
förste vice talman Strand, som sade att
jag hade sagt att frågan skulle vara avgjord
för all framtid. Detta är inte alls
min mening, utan jag anser — och här
är väl nyanserna mellan herr Sörlin
och mig mycket små — att det i framtiden
kan komma material som gör att
vi kan gå med på en utbyggnad, och
det kan komma material som gör att vi
får se att vi hade rätt när vi i dag
beslöt som vi gjorde om vi bifaller utskottets
förslag.

Jag vill i varje fall klart poängtera
att jag inte menar att frågan skall vara
avgjord för all framtid, utan jag står
bakom detta utskottsutlåtande, som är
en sammanskrivning. Först röstade vi
i utskottet — det är allmänt bekant genom
pressen att 15 röstade mot en utbyggnad
och 8 för. Men sedan blev det
ett omfattande arbete med en sammanskrivning
för att få enighet. Det är givet
att om man stått kvar vid det gamla
beslutet, så hade väl skrivningen sett
ut litet annorlunda. Detta försvårar
alltså situationen en del. Jag hoppas
i alla fall att reservanterna inte kommer
att rösta på herr Strands förslag.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad

Herr SÖRLIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eric Gustaf Peterson
sade i sitt första anförande att
min tolkning av utskottets utlåtande fick
stå för min egen räkning. Jag tolkar utskottets
utlåtande så att orden »för närvarande»
innebär att Kungl. Maj:t har
tillfälle återkomma till riksdagen med
formellt förslag i ärendet. För närvarande
föreligger inte något sådant förslag.

Genom hopskrivningen — det var vid
omröstningen 15 ja och 8 nej — fick vi
bort de allra värsta otympligheterna i
det ursprungliga utskottsförslaget. Men
om herr Eric Gustaf Peterson med instämmande
av herr Johan Olsson tolkar
detta utlåtande så att frågan om
Vindelälvens utbyggnad är avsågad i
och med att riksdagen bifaller utskottets
hemställan, då ber jag herr Peterson
och övriga om ursäkt om jag inte
kan följa med. Vi har från reservanternas
sida i denna fråga alltid hävdat
att ärendet skall vara slutbehandlat innan
frågan avgöres. Det gör att vi i detta
läge, när det gäller frågan om tolkningen,
nu är oändligt mycket närmare
herr Strands ändringsyrkande i denna
fråga än utskottets skrivning. Det gör,
herr talman, att i varje fall jag vid en
eventuell votering, eftersom herr Strands
yrkande sammanfaller med reservanternas
synpunkter, kommer att rösta för
det yrkandet.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång understryka, att jag två gånger
har sagt att jag inte anser frågan vara
för all framtid avgjord.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! När man lyssnar till
detta stillsamma aftonsamtal kring denna
fråga känner man sig närmast överraskad,
om man samtidigt tänker på
den våldsamt känsloladdade debatt som
har föregått ärendets behandling i riks -

dagen. Knappast någon annan fråga
har tilldragit sig så stort intresse och
så stor uppmärksamhet från de mest
skilda kretsar i vårt land. Vi har säkerligen
haft större frågor att ta ställning
till här i riksdagen, men knappast
något ärende som på ett sådant sätt har
engagerat stora grupper inom vårt folk
som säkerligen med största intresse följer
denna debatt och det avgörande vi
kommer att träffa. Det har offrats spaltkilometer
i lokalpress och i rikspress
på denna fråga. Lidelserna har blommat
ut på båda sidor, alldeles oavsett
vilken ståndpunkt man nu har haft i
denna fråga.

När jag tog del av utskottets utlåtande
tyckte jag närmast att det kanske
inte fanns någon anledning för mig att
delta i denna debatt. Men eftersom jag
nu råkar vara den ende här i riksdagen
som bor vid denna underbara älv, kan
det kanske tillåtas mig att säga några
ord, även om jag varken deltagit i utskottets
behandling av ärendet eller
står för någon av de motioner som har
väckts.

Jag kan med en lätt travestering av
skaldens ord säga, att »jag har bott vid
en älv i hela mitt liv». Jag har tidigare
bott vid Umeälven, som numera är utbyggd.
Jag har alltså personlig erfarenhet
av de verkningar som utbyggnad
av en älv kan ha. Nu bor jag vid
Vindelälven och är alltså inte helt ointresserad
av vilket resultat det blir av
den diskussion vi just nu för.

Även om jag alltså så att säga har
befunnit mig i händelsernas centrum,
kan jag inte när jag skall ta ställning
i denna fråga känna mig fullt ut lika
säker som många andra som bedömer
frågan från sina utgångspunkter och
som kommer från helt andra delar av
landet. Det förefaller nästan vara på
det sättet att intresset och kanske framför
allt tvärsäkerheten när det gäller
att bedöma denna fråga liksom ökar
med kvadraten på avståndet: ju längre
bort man befinner sig från själva det
område som närmast berörs, ju lättare

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

är det att ta ståndpunkt, och ju säkrare
känner man sig beträffande det sätt
på vilket frågan bör avgöras.

Jag har alltså bott vid Umeälven, och
nu bor jag vid Vindeälven. Jag har erfarenhet
av att bo både vid en utbyggd
älv och vid en outbyggd älv. Det har
förresten i lokalpressen och i den allmänna
diskussionen diskuterats, om en
utbyggnad av en älv egentligen kan sägas
innebära något allvarligare ingrepp
i naturen och om en utbyggnad kan
sägas i någon väsentlig grad förstöra
de naturvärden som en älv i och för
sig har.

Det är klart att det är en fråga som
är mycket svår att diskutera. Det beror
helt på hur man personligen upplever
en sådan sak. Skillnaden mellan en utbyggd
och en oreglerad älv är väl närmast
den att den förra, på det sätt som
våra älvar numera byggs ut med elt
hundraprocentigt tillvaratagande av de
kraftmöjligheter som kan utvinnas ur
den, blir ett sammanhängande långsträckt
sjösystem, ett i huvudsak stillastående
vatten med de förändringar i
bottenvegetation, vattenföring och i
andra avseenden som det för med sig.
Det är klart att man väl kan tycka att
en utbyggd älv i vissa partier kan tillföra
ett område nya skönhetsvärden.
Man skall därför inte bestämt påstå att
utbyggnaden av en älv nödvändigtvis
behöver medföra en total och genomgående
förfulning eller försämring i
fråga om natur- och skönhetsvärden.

En outbyggd älv — det behöver i och
för sig inte sägas men jag vill ändå
göra det i detta sammanhang — är en
levande älv med liv och kraft, med forsar
och strömmande vatten. Det är variationer
i vattenföringen, betingade av
årstidens växlingar och andra förhållanden,
som sätter sin prägel på den.

Det är tämligen ofruktbart att diskutera
detta, och det är inte nödvändigt
att göra det i dag. Men jag vill upprepa
att det helt beror på hur man upplever
detta för sin personliga del. Jag
anser att det skall till mycket starka

Ang. Vindelälvens utbyggnad
skäl innan man företar ingrepp som
det i framtiden inte går att ändra på.
Det är dock mycket genomgripande
förändringar i landskapsbilden som
måste företas, och ingreppen blir för
stora delar av älven mycket allvarliga.

Man måste därför ställa frågan: Vilket
värde bör de skäl som anförts för
eller emot en utbyggnad tillmätas? Utskottet
har samvetsgrant redovisat dessa
skäl, och därutöver är väl inte så
mycket att tillägga. Jag kommer, vill
jag också säga, i huvudsak fram till
samma slutsatser som utskottet har
gjort.

Skälen mot en utbyggnad är företrädesvis
av två slag. Å ena sidan är
det naturvårdssynpunkterna ■— det är
forskningens intressen, turismen, fisket
och det är fritidsintressen av olika slag.
Man kan kanske säga att dessa skäl mot
en utbyggnad är av mera ideell karaktär.
Å andra sidan har vi elkraftsituationen,
de allmänt ekonomiska intressena
samt sysselsättningsläget.

Jag skall inte försöka värdera dessa
skäl eller ställa dem emot varandra,
men jag håller ändå för sannolikt att
de s. k. ideella skälen i denna debatt
kanske någon gång har getts litet för
stort utrymme. Visserligen är alla dessa
synpunkter — naturvårdens, fiskets,
turismens osv. — mycket betydelsefulla
komponenter i sammanhanget. Jag
tror dock att de kanske — för att nu
se dem var för sig — inte skulle ha
behövt vara helt avgörande för denna
frågas bedömning. Man har ställt den
retoriska frågan: Har vi råd att bevara
Vindelälven outbyggd? Jag tror att svaret
blir lätt för den som befinner sig
på betryggande avstånd och som inte
har några ekonomiska intressen att bevaka.
Svaret är kanske inte lika självfallet
för de kommuner som närmast
berörs och för de enskilda, vilkas intressen
är mycket nära förknippade
med frågan om utbyggnad eller inte
utbyggnad. Jag måste medge att jag
själv hör till dem som verkligen har
svårt att ta ståndpunkt i denna fråga.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad

Om jag ser frågan ur snävt begränsad
lokal synpunkt -— enligt förslaget
skulle det byggas fyra kraftverk inom
min egen kommun -— kanske jag måste
säga att vi inte har råd att låta bli att
bygga ut älven. Samtidigt måste jag
dock fråga mig: Kan jag som riksdagsman
bedöma denna fråga utifrån dessa
snävt begränsade lokalpatriotiska synpunkter?
Jag tror inte att jag kan göra
det. Jag tror inte att jag har rätt att
göra det. Jag tror att man, när man
skall ta ställning till en sådan här fråga,
måste lägga tyngdpunkten vid de
allmänekonomiska bedömningar som
måste ligga till grund för ett avgörande.
Det måste bli fråga om hur kraftförsörj
ningsläget är för dagen och hur
den frågan skall lösas i framtiden. Man
måste ta hänsyn till hur samhällsintresset
i det avseendet bäst kan tillgodoses
i framtiden. I det avseendet förefaller
mig utvecklingen närmast peka
på att skälen för en utbyggnad av vattenkraften
efter hand försvagas. Jag
tycker också att utskottets redovisning
bestyrker detta antagande.

Beträffande sysselsättningsläget medger
jag gärna att just detta är en oerhört
känslig fråga för de bygder som
berörs och att en utbyggnad av älven
självfallet skulle innebära ett visst tillskott
av arbetstillfällen under den tid
som utbyggnaden pågår. Men samtidigt
bör man nog ha klart för sig att detta
tillskott av arbetstillfällen kanske inte
blir så stort i de bygder som omedelbart
berörs av utbyggnaden, alltså själva
ådalen. Vattenfall har ju för sina utbyggnader
en fast arbetarstam, som i
stor utsträckning kommer från andra
delar av landet och som också försvinner
då utbyggnadsarbetet är färdigt.
Men det är å andra sidan klart att en
utbyggnad skulle tillföra ifrågavarande
orter nya arbetstillfällen av betydelse.

Men jag måste väl också säga mig
att om inte de samhällsekonomiska skälen,
de sakliga, praktiska skälen för en
ytterligare utbyggnad av vattenkraften
verkligen är för handen, så kan man

rimligtvis inte heller bygga kraftverk
bara därför att man vill öka sysselsättningen
inom ett visst område. Man måste
nog söka andra vägar för att lösa de
problemen — som jag sannerligen inte
är okänslig för.

Vad gäller effekten på sysselsättningsläget
efter en utbyggnad så är den nog
närmast negativ. Vi har erfarenhet av
att efter utbyggnaden av en älv kommer
gärna en viss utflyttningsvåg. Det
är få, som bereds sysselsättning vid de
anläggningar, som man har skapat genom
utbyggnaden. Även om man bereder
en viss sysselsättning under själva
utbyggnadsperioden, får man räkna
med att det blir en viss avtappning när
utbyggnaden är avslutad. De sysselsättningstillfällen,
som på orten har skapats
genom tillkomsten av nya kraftverk, är
oftast mycket obetydliga.

Herr talman, jag skulle vilja se det
så, att det positiva värdet av denna diskussion,
med den utgång frågan uppenbarligen
kommer att få, närmast ligger
i att riksdagen på ett handgripligt sätt
har påmints om de berörda bygdernas
svårigheter. Jag tar fasta på att utskottet
säger, att Vindelälvens bevarande
kan betraktas som en riksangelägenhet
och att önskvärda och bestående
lokaliseringspolitiska åtgärder måste
vidtagas. När utskottet säger detta och
när riksdagen ställer sig bakom detta
utskottets uttalande, hoppas jag att det
inte skall komma att visa sig vara enbart
tomma ord.

Här har förts en liten debatt om
tolkningen av utskottets utlåtande och
hur man skall uppfatta utskottets skrivning.
Personligen tycker jag, att utskottets
skrivning är ganska klar och
att det är svårt att missuppfatta den.
Utskottet har sagt att man anser på föreliggande
material, att det för närvarande
inte bör företas någon utbyggnad
av älven. Men det är möjligt att den
debatt, som föregått riksdagens behandling
av denna fråga, kommer att
fortsätta med en debatt om vad riksdagen
beslutat.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Herr talman, jag ansluter mig till utskottets
utlåtande.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Mitt namn finns inte
under utskottets utlåtande, men i ett
tidigare skede av handläggningen i utskottet
talade jag varmt för den linje
som utskottet nu gjort sig till tolk för.

De anföranden som hållits här har
inneslutit en inventering av argumenten
för och emot de olika ståndpunkterna.
Jag har knappast något nytt att komma
med, men jag vill ändå redovisa min
hållning något och möjligen polemisera
på ett par punkter.

Jag tycker att denna fråga är i grunden
ganska unik till sin karaktär. Normalt
väger man ihop alla möjliga synpunkter.
Man samlar plus- och minusvikter
och låter vågen till sist slå över
åt ena eller andra hållet. För min del
för jag i denna fråga fram ett argument,
som jag tillmäter yttersta dignitet. Utan
att blunda för alla andra argument för
och emot, tycker jag att detta speciella
argument ensamt kan få vara avgörande.
Detta förklarar också att hela mitt resonemang
blir mindre komplicerat än
det kanske blir för andra.

Om jag har uppfattat riktigt efter att
ha läst och hört rätt mycket kring frågan,
är situationen den, att Vindelälven
för närvarande är en helt unik älv i vårt
land. Den innesluter forsar och strömmar
av ett slag som vi i stort sett har
byggt bort där något liknande har funnits
förut. Då är frågan, om vi skall
kosta på oss att bevara denna unika
naturtillgång till kommande generationer
eller om vi inte skall göra det.

Det intressanta i debatten i dag och
i utskottet är att egentligen ingen har
hävdat, att det ur ekonomisk synpunkt
skulle vara en riktig politik att bygga
ut Vindelälven. Vi vet väldigt litet om
framtiden, men det man drar fram verkar
närmast negativt. Som jag ser det,
kan vi inte ha annat än ett riksperspek 7

Första kammarens protokoll 1967. Nr 47

Ang. Vindelälvens utbyggnad
tiv på den här frågan. Hade vi fyra eller
fem älvar, eller kanske bara två, av den
här karaktären, skulle mina betänkligheter
möjligen falla, ty vi hade då ändå
sparat något. Men om det är den sista
älven, så tycker jag att vi skall slå vakt
om den.

Sverige är, som det har sagts, ett
mycket rikt land och kommer väl att
bli mycket rikare. Vi har väldiga möjligheter
att på annat sätt skaffa oss den
elenergi vi behöver, men vi kan inte
göra en sådan här älv en gång till. Därför
tycker jag —• särskilt som de andra
argumenten är så svaga, att ingen egentligen
satsar på mer än ett av dem, nämligen
sysselsättningen under några
övergångsår — att det vore rimligt att
det sades: Låt denna klenod få leva vidare! I

denna fråga drar jag mig inte ett
ögonblick för att vara litet romantisk;
romantik är ett fult ord i mångas öron.
Men vad håller vi på med i det här
landet egentligen? överallt i den industrialiserade
världen bryter vi ner naturen
bit för bit, förgiftar och förfular.
Nu har det gått så långt att det sannerligen
kommer att krävas enorma tag för
att möta de olyckor som är på väg. Inte
bara vi här i Sverige, utan hela världen
måste samlas kring den saken, annars
går det säkert på tok förr eller senare
för mänskligheten.

Här står vi nu, ett rikt folk. En rad
älvar har vi byggt ut och har denna
klenod kvar. Skall det vara nödvändigt
att bottenskrapa resurserna för det tvivelaktiga
nöjet att räkna med en chans,
som kanske inte finns, att det vi gör
blir en lönsam investering ur kraftförsörj
ningssy npunkt?

Men så finns ju det argumentet som
har en makalös slagkraft, nämligen sysselsättningen
på kort sikt. Jag vill ge
herr Sörlin en liten men ytterst vänlig
replik med anledning av vad han sade
om att vi måste tänka på situationen där
uppe och »skaffa andrum». Men det är
ingen ny situation för människorna vid
Vindelälven att inte ha jobb. Varför

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Yindelälvens utbyggnad
har man inte utnyttjat det andrum vi
haft hittills? Varför skall vi ta detta till
intäkt för att skaffa ett nytti andrum?

Och dessutom — om vi vill göra detta
till en riksfråga på det sätt jag gör,
måste vi notera att precis samma behov
vimlar det av i nästan alla landsändar.
Det finns jättelika behov av att
ordna sysselsättning och omflyttning av
folk. Att just det förhållandet att man
kan peka på dessa behov vid Vindelälven
skulle tas till intäkt för att bryta
ner de argument, som kan finnas för att
inte bygga ut älven, tycker jag är att
ta till litet grand i överkant.

Problemet där är ganska allmängiltigt
för hela vårt samhälle, och vi måste
ta itu med det i alla fall. Vad som
förvånar mig, när sysselsättningsaspekten
förs till torgs, är att dess förespråkare
ger så litet för motargumentet, att
inga erfarenheter pekar på att det på
litet längre sikt blir mera sysselsättning,
mera boende i bygden, mera ekonomisk
livskraft. Tvärtom pekar ju erfarenheten
på att man rumsterar om vid
utbyggnaden på ett sådant sätt att avfolkningen
sedan är en realitet eller
flykten i gång i betydande utsträckning.
Därför är det väl en litet tvivelaktig
omsorg om människorna att se så
väldigt kortsiktigt på detta problem.

Jag skulle vilja tillspetsa det hela och
säga: Jag tycker att det är så väsentligt
att bevara denna naturtillgång, att jag,
om det vore rimligt ur andra synpunkter
—- vilket det sannolikt inte är, eftersom
vi inte kan behandla människorna
olika här i landet — hellre skulle betala
arbetslöshetsunderstöd åt dessa
människor under åren än att förlora
chansen att bevara denna älv. Den som
har intresserat sig litet för fisket och
dess problem, för vad rent vatten är,
för vattendjurens vandringar och liknande
ting vet ju, att i samma ögonblick
som man täpper till älvarna har
ett liv — särskilt när man täpper till
dem överallt — gått förlorat, ett liv
som vi ändå tror innesluter både ekonomiska
och mänskliga värden av icke

ringa mått. I framtiden kommer människornas
fritidsverksamhet och möjligheterna
att så att säga leva rikt på
fritiden att vara av väsentlig vikt för
samhället att ordna. Detta är ett led i
ett sådant arbete.

Det har också frågats: Har vi råd?
Utan att därmed vilja kritisera någon
talare tycker jag, att frågan egentligen
är ganska fantastisk när man läser det
material som finns. Av den miljard
kronor som skall investeras här får vi
använda en mycket stor del till material.
Allt går inte till löner. Frågan är
i lika hög grad om vi har råd i ett läge,
där vi inte vet om vi behöver arbetskraften
eller om kraftverksbygget kommer
att vara den ekonomiskt riktiga
formen för en utbyggnad av vår elektriska
energi, att göra denna insats. Vill
man göra utbyggnaden med tanke på
sysselsättningen, tycker jag att man i
stället skall vidtaga andra åtgärder. Det
har vi alltid råd med enligt min uppfattning.
Vi skall inte av ett litet snett
perspektiv på en situation, som vi har
där uppe men som är ganska allmän i
vårt land, hindras att tänka något så
när riktigt i denna fråga.

Jag kommer så, herr talman, till den
formella sidan av detta resonemang.
Det har som sagt blivit en text, som utgör
en kompromiss på grund av agerandet
från det tveksamma utskottet.
Det skall dock inte ligga debatten i fatet,
något som herr Eric Gustaf Peterson
var inne på. Jag tycker det vore i
högsta grad rimligt att formulera ett beslut
litet mjukt. Även om jag i och för
sig skulle vilja ha en enhällig riksdag,
som säger till Kungen att »strunta i detta»,
tycker jag ändå det kunde vara vettigt
att inse den realism som ligger
däri, att denna riksdag ju inte kan binda
alla riksdagar i framtiden. Hur
många gånger har vi inte haft frågor
uppe här till avgörande och slaktat motioner,
som sedan väckts på nytt och
då blivit positivt behandlade. Att det
nu skulle vara fråga om ett absolut definitivt
avgörande bestrider jag, ty vi

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

kan inte hindra kommande riksdagar
att besluta annorlunda.

Vad jag är angelägen om är att riksdagen
ger en klar opinion till känna
och för regeringen uttalar att vi, om
inte nya saker inträffar som så att säga
vänder upp och ned på värderingarna,
inte tycker att man skall gå vidare i
denna fråga. Det är i varje fall den tanke
och strävan som jag har haft i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde fru Lindström (s).

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Jag skall först anföra
några allmänna synpunkter trots att debatten
ju i mycket har blivit en tolkningsdebatt.

Utbyggnaden av de norrländska vattendragen
har ändrat livsbetingelserna
för ett stort antal människor. Många
har tvingats flytta, andra bor kvar i en
ny miljö. En konflikt har uppstått mellan
å ena sidan omistliga skönhets- och
rekreationsvärden och å andra sidan
den stora kraftpotentialen i älvarna.

För en bedömning av frågan om utbyggnad
av Vindelälven med hänsyn
till de stora ingrepp i naturen som
skulle åstadkommas vid den planerade
utbyggnaden har man undersökt om
landets kraftförsörjning nu påfordrar
ytterligare krafttillskott. Enligt utskottet
kan kraftbehovet fyllas genom andra
kraftkällor än vattenkraft, t. ex.
atomkraft. Vi har alltså nu andra möjligheter
än tidigare, då man var
tvingad att bygga ut älvarna. Vi kan i
dag konstatera att Vindelälven inte behöver
utbyggas ur elkraftförsörjningssynpunkt.

Man har också i debatten framhållit
att sysselsättningsproblemen är stora i
dessa trakter. De problemen har vi full
förståelse för även om vi inte är från
Norrland. En utbyggnad skulle skapa
sysselsättning under cirka tio år för
omkring 500 man. Allt detta skulle bara

Ang. Vindelälvens utbyggnad
bli, som herr Persson nyss framhöll,
en kortsiktig sysselsättning; det är vi
medvetna om. Efter utbyggnaden kan
endast ett mindre antal beredas arbete
vid anläggningen, och avfolkningen av
bygden skulle troligen inte hindras genom
utbyggnaden.

Vi har i utskottet med anledning härav
varit ense om att bestående lokaliseringspolitiska
åtgärder i stället måste
vidtagas för att ge möjligheter till varaktig
sysselsättning. Detta har utskottet
också gett uttryck åt i utlåtandet.

Efter långa diskussioner och flera
bordläggningar, då alla haft möjligheter
och god tid att ta kontakter, har vi
också varit överens om att med hänsyn
till det material, som nu föreligger,
någon utbyggnad av Vindelälven ej bör
komma till stånd.

Vi har i utskottet fått frågan grundligt
beredd och diskuterad vid många
tillfällen. Till slut kom vi överens om
en skrivning. Herr Sörlin var med i
den delegation där vi kunde skriva
ihop oss, och då trodde jag att vi alla
som deltog i det arbetet visste vad vi
var med om, utan att man skulle behöva
tolka det.

Det mesta av vad förste vice talmannen
här anfört har varit föremål för
överläggningar inom utskottet.

Jag är mycket förvånad över att någon
av dem som står under det enhälliga
utskottsutlåtandet ej längre håller
fast vid det. Hade vi vetat detta vid
slutbehandlingen i utskottet skulle kanske
skrivningen ha varit en annan. Det
viktiga i dag är att vi ger ett klart besked
■— det väntar man i bygderna
kring Vindelälven.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det har redan sagts så
många saker i debatten, som man kan
instämma i, att man kanske skulle kunna
nöja sig med det. Vid något tillfälle

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
kan det ju också vara roligt att få säga,
att man helt instämmer med en talare
från det socialdemokratiska hållet; jag
avser Yngve Persson.

Men i alla fall skall jag litet grand ta
tiden i anspråk och berätta om en resa
utefter en älv som är helt reglerad. Jag
tänker på öster-Dalälven i dess översta
del upp till källflödena.

Vi kan under den resan konstatera
att en älv som utbygges fortfarande är
vacker. Man har lyckats skapa natursköna
dammbyggnader, det finns spegeldammar
som gör att såren i landskapet
inte framträder utan det hela ser riktigt
hyggligt ut. Ja, faktiskt: det är nya
skönhetsvärden som kommer fram. Därför
skulle man väl kunna säga att Vindelälven
i ny skepnad fortfarande kunde
vara en turistattraktion; jag skall
inte ifrågasätta att detta kunde vara
möjligt.

Det resonemang som man här har
fört om att man framför allt skall exploatera
Vindelälven för att bereda sysselsättning
under en tioårsperiod, tycker
jag inte innebär någonting annat
än en Döbeln-medicin. Efter tio år
kommer det att vara tystare kring älven
än någonsin. Man får mycket mindre
liv i det landskapet än tidigare. De
som reglerar älven och sköter vattenfallen
sitter kanske i Umeå. Det blir inte
många utefter Vindelälven som sysselsätts
med det arbetet, eftersom det tekniskt
sköts mycket lätt från långt håll.

Det är alltså på sikt inte fråga om
sysselsättning ur dessa synpunkter. Men
vilken betydelse har det ekonomiskt för
bygden om man sparar Vindelälven?
Dessa kommuner kämpar för livet —•
för ett näringsliv som ger dem pengar
att göra något. Jag tror att de flesta av
dessa kommuner på längre sikt kommer
att ha betydligt större möjligheter
att skaffa sig näringsliv om Vindelälven
är orörd. Jag tror att man utan
vidare kan förutsätta, med den exploatering
som i dag sker på alla naturområden
i vårt land och som gör att det
snart inte finns något ursprungligt och

naturligt längre, att det kommer att
vara mycket attraktivt för många att
fara dit som turister. Därför kan man
säkert inom detta stora område bygga
upp en turistnäring som kommer att ge
bygden nya pengar. Ju mer levnadsstandarden
ökar i landet och ju mer vi
kan räkna på turister utifrån, desto
säkrare tror jag att den bedömningen
blir. Men har man en gång exploaterat
älven, så har man undergrävt dessa
möjligheter.

Har vi då råd att spara älven ur andra
synpunkter, t. ex. kraftförsörjningssynpunkt?
Den frågan tycker jag knappast
man skulle behöva ta upp i diskussionen.
Det gäller inte mer än ett mycket
blygsamt tillskott — ett års kraftproduktionsökning.
För detta offrar
man då älven med all dess naturskönhet,
och sedan har man egentligen inte
någon liknande älv kvar, utom en del
skogsälvar ännu längre norrut.

Jag tycker att valet inte bör vara alltför
svårt. Att man förvägrar utbyggnaden
bör i varje fall inte ur bygdens
synpunkt framstå som ett rikspolitiskt
svek.

Men är det nu ett rikspolitiskt intresse
att bevara älven, vilket vi i varje
fall anser, då är det också ett rikspolitiskt
intresse att se till att detta område
får möjligheter att fortleva, att bygga
ut sitt näringsliv, att över huvud taget
få hjälp med de olika lokaliseringspolitiska
frågeställningar som kan uppstå
i sammanhanget. Även ur den synpunkten
är det viktigt att se frågan på
sikt. Om man skall kunna få denna natur
att verkligen ge Norrland pengar
framöver, behövs det ett normalt fungerande
liv där uppe. Man får inte först
utarma bygden och sedan komma tillbaka
och på annat sätt försöka ösa in
pengar på nytt. Man måste redan nu
göra upp ett handlingsprogram från
dessa utgångspunkter för att försöka ge
bygden en framtid, även om älven inte
på något sätt kommer att exploateras.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag får väl i likhet med
föregående talare konstatera, att mycket
under årens lopp har talats i detta
ärende, att många avvägningar har
gjorts och att massmediadebatterna har
hållit intresset vid liv. Alla argument
som skulle kunna vädras är ju vid det
här laget gamla bekanta, och det finns
väl i sak inte så mycket att tillägga utöver
utskottets uttömmande skrivning.
Det är möjligen ett par kommentarer
eller reflexioner som jag ändå skulle
vilja göra.

Riksdagen skall i dag ta ställning till
och fatta ett beslut som efter vad jag
förstår har betydelse av stor räckvidd.
Tar riksdagen allmänna beredningsutskottets
utlåtande representerar beslutet
något av en milstolpe, en handlingskraftig
uppslutning kring och en praktisk
tillämpning av det miljövårdstänkande,
som tagit sig uttryck i senaste
årets lagstiftning på detta område. Jag
är fullt medveten om de svåra avvägningar
som politikern kan ställas inför
när tekniska och miljömässiga argument
står mot varandra och kommunala
myndigheter brottas med sysselsättningssvårigheter.
Det har väl också
i detta stora ärende varit vissa svårigheter
att slå fast vad som plägar kallas
»det objektivt mätbara» och att komma
fram till av båda parter acceptabla bedömnings-
och beräkningsnormer.

Det är också möjligt att av de två
statliga verk som sinsemellan har överlagt
om vindelälvsfrågan och som båda
ju är knutna till kommunikationsdepartementet
— statens vattenfallsverk och
statens naturvårdsnämnd, och överläggningen
skedde den 2 maj 1966 — så har
kanske vattenfallsverket via teknisk expertis
haft ett visst övertag genom sin
möjlighet till rutinerad företagsekonomisk
planering. Jag tror knappast att
naturvårdsnämnden haft tillfälle att
t. ex. genom operations- och systemanalys
presentera beräkningsgrunder för
de alternativa utvecklingsmöjligheter
som skulle kunna föreligga, om den mil -

Ang. Vindelälvens utbyggnad
jo, som är Yindelälven och dess dalgång,
via regionplanering och effektiv
natur- och miljövård obeskuret räddades
för kommande tider.

Eftersom herr Yngve Persson har tilllåtit
sig att vara romantisk kan jag väl
också få vara det och citera den amerikanske
författaren Thoreau när han
säger: »Mycket viktigare än det som är
nytt just nu är det som aldrig någonsin
kan bli gammalt.»

Men det är klart att de ekonomiska
synpunkterna betyder mycket. Låt mig
bara nämna att Sverige i år hade enligt
uppgift mer än en miljon utomnordiska
resenärer. Det är en genomsnittlig
ökning av folk från utomnordiska
länder med 4 procent. Funnes statistik
från de övriga nordiska ländernas Sverige-turister,
bleve siffrorna mycket högre.
Det tyder ju på att utvecklingsmöjligheterna
mot turism och friluftsliv
föreligger.

I kommunalrättskommitténs nyligen
avlämnade betänkande om kommunala
befogenheter inom turistväsendet finns
det också en hel del intressanta upplysningar,
t. ex. att den totala turisttrafiken
i landet under 1960-talet hade ökat
med 10 procent per år och att svenskarnas
egna resor i landet anses svara för
fyra femtedelar av turisttrafikvolymen,
att inrikesturismen beräknas omsätta 2
miljarder kronor per år, varav mer än
hälften belöper på svenskarnas egna turistresor.
I utredningen påpekas också
hur fritiden, bilismen och befolkningskoncentrationen
till tätorterna har medfört
ökat intresse för rörligt friluftsliv
och lett till stegrad efterfrågan på fritids-
och friluftsanläggningar i såväl
när- som fjärrområden. Närmare tre
fjärdedelar av landets arbetande befolkning
ägnar någon del av ledigheten åt
sådana former av friluftsliv som kan
betecknas som turism.

Utredningen har också pekat på den
rad av undersökningar som under de
senaste decennierna har genomförts för
att kartlägga hur mycket pengar turisterna
tillför olika delar av näringslivet

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
och i vilken utsträckning dessa inkomster
påverkar skatteunderlaget i berörda
regioner eller kommuner. Forskare vid
olika universitet och högskolor har samarbetat
under beteckningen Forskningsgruppen
för studium av turismen i Sverige.
Ordförande är professorn vid handelshögskolan
i Stockholm Gunnar Arpi.
Därvid har man kommit fram till att
mellan 25 och 35 procent av de flesta
orters turistomsättning hildar skatteunderlag.
Som exempel vill jag nämna att
Jämtlands turistomsättning för ett år
uppgick till 48 miljoner kronor.

Vad jag vill komma fram till är alltså
att turism kan direkt skapa inkomster
och skatteunderlag och indirekt ge ekonomiskt
underlag för olika serviceanläggningar
som annars inte skulle kunna
finnas på orten. Att intresset för denna
näringsgren är stigande och att den är
en ekonomisk faktor att räkna med kommer
väl ytterligare att belysas av bl. a.
parkeringskommittén, 1963 års fritidsfiskeutredning
och 1965 års semesterspridningsutredning.
Kommunernas intresse
för fritids- och friluftsanläggningar
är stort. Det gäller inte minst Vindelälvskommunerna,
där Sorsele har investerat
5,5 miljoner kronor på Nalovardo-området
och planerar ytterligare
investeringar för semesterby om 100
stugor på samma plats. En viktig förutsättning
är naturligtvis att fiske i
orörda och icke reglerade vatten står
till buds.

Ja, herr talman, skälen för och emot
en utbyggnad av Vindelälven har ju diskuterats
här under lång tid, men jag
tror inte att någon har nämnt att atomkraften
nu anses kunna kommersiellt
konkurrera med vattenkraften och att
gränsen för det lönsamma utbyggandet
av vattenkraften enligt expertisen infaller
under 1970-talet. Den svenska energikommittén
har ju enligt uppgift räknat
upp 1962 års prognos med 50 procent
till 6 miljoner kilowatt kärnkraft
år 1980. Det motsvarar ungefär två
tredjedelar av all den vattenkraft vi i
dag utnyttjar. Vattenfallsstyrelsens Ring -

hals-projekt — kärnkraft alltså — skall
ju ge 3 000 megawatt när stationen är
färdig. Gauto ger 40 megawatt.

»Det vita kolet» har varit oss till stor
nytta, det skall villigt erkännas. Men utvinningen
av vattenkraft har också förändrat
vår landskapsbild och utplånat
omistliga skönhetsvärden. Och nog är
det väl närmast ett hälsotecken när en
allmän opinion med förespråkare inom
riksdagens samtliga politiska partier
mot bakgrund av kommande tillgångar
i fråga om kärnkraft slår vakt om miljövärdena.

Av vissa inlägg här i dag har jag förstått
att vad förespråkarna för en utbyggnad
framför allt funnit vara skäl
som talar för utbyggnad är de allmänna
arbetsmarknadssynpunkterna och den
injektion som de statliga investeringarna
anses ge bygden. Man säger att arbetsmöjligheterna
skulle ge andhämtningspaus
åt de glesbygdskommuner som nu
hotas av folkminskning och att man under
utbyggnadstiden får tid att planera
för andra sysselsättningar på orten.

I egenskap av kommunal förtroendeman
har jag en viss förståelse för resonemanget
om andhämtningsperiod.
Men som riksdagsman skulle jag vilja se
problemet ur ett vidare perspektiv. Göran
Holmberg har i Aftonbladet den 18
november i år uttryckt det så här: »Vi
har också möjlighet att från samhällets
sida satsa på arbetstillfällen vars konsekvenser
inte blir en förstörd miljö för
nästa generation.» Ur samhällsekonomisk
synpunkt måste jag ställa mig frågande
till möjligheten att investera en
miljard kronor på en utbyggnad, om
samma energimängd i en lika nära framtid
kan utvinnas till ett lägre pris genom
andra kraftkällor.

I ett remissuttalande av Norrlands
naturvärn angående Gauto kraftstation
finns också en uppgift om att arbetsmarknadsstyrelsens
chef offentligen uttalat
att Vindelälvens utbyggnad inte
krävs ur arbetsmarknadssynpunkt. Vattenfall
har ju cirka 500 arbetare i Västerbottens
län, och denna månad —

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

november — redovisar länsarbetsnämnden
i Umeå 2 209 arbetslösa. Eftersom
vattenfallsverket naturligtvis först ser
till sin egen fasta arbetsstyrka, skulle
det alltså inte bli så många nya arbetstillfällen
för de i dag 2 209 arbetslösa.
Vattenfallsverkets 500 man skulle däremot
under några år framåt kunna sysselsättas
till priset av Vindelälvens utbyggnad,
som enligt vattenfallsverket
skulle ge en årlig nationalvinst på 4 miljoner
kronor. Dessa 4 miljoner har av
den andra partens expertis ansetts ligga
inom felmarginalen.

Inlandets glesbygder planerar och lever
nu i en ovisshet om sin framtid.
Kommunerna räknar med regleringsavgifter
och särskilda villkorsmedel. Dessa
belopp skall täcka bl. a. oförutsedda
skador. Ibland får de väl också täcka
utgifter som är statsverkets egna, t. ex.
vägbyggen. Jag har en uppgift om att
så bl. a. skett i Tärna där villkorsmedel
lades till den stora genomfartsleden till
Norge. Staten är ju enligt lag väghållare.
En annan uppgift säger att Gautoprojektet
beräknats ge 25 miljoner kronor
i skatteunderlag till Arjeplogs kommun.
Det är alltså 400 000—500 000 kronor
i fem år. För dessa pengar skall
kommunen hålla service, skolor, bostäder
m. m. under fem års tid för en
arbetsstyrka på maximalt 270, som sedan
med stor sannolikhet lämnar kommunen
för arbete på annat håll.

Och folkuttunningen fortsätter. Det
förefaller mig som om dessa trakters
verkligt stora tillgång är naturen som
produktionsfaktor för fritids- och turistföretag
för en tid utan gräns. Men
hur kan då dessa glesbygdskommuner
i väntan och arbete på bl. a. fritidsoch
turistverksamhet erhålla den hjälp
till självhjälp och den delaktighet i välfärd
och framstegsresultat som är alla
svenska medborgares rätt? Efter vad
jag förstår måste det nu handlas. Något
måste hända och då helst så att
det i samarbete mellan samhälle och
näringsliv beslutas om lämpliga åtgärder
till stöd för inlandets glesbygder.

Ang. Vindelälvens utbyggnad

Där måste experterna träda till och
lämna förslag på lämpliga arbetsprojekt.
Vad finns det att ta till? Ja, Graddisvägen
är under utbyggnad med en
arbetsstyrka på drygt 80 man. Årets anslag
för detta ändamål går på 9 miljoner
kronor. År 80 arbetare på det projektet
maximal arbetsstyrka? Narviksvägen
är under diskussion, och om vägen
byggs kan arbetena påbörjas två
år efter det att beslut fattats om vägens
utförande. När kommer det beslutet?
Kopparfyndigheterna i Arjeplog undersöks
för närvarande. Något beslut om
kommersiell bearbetning av fyndigheterna
föreligger ännu ej. Samma sak
syns gälla beträffande Stekkenjokk i
Vilhelmina och Frostvikens kommun,
där utredningsmannens uppdrag väntas
fortgå till sommaren 1968. Marmorfyndigheten
i Jokkmokk ger 25 personer
arbete, och det förväntas bli en
väsentlig utvidgning av verksamheten,
troligen under nästa sommar.

Norrländska uppsalagruppens skrivelse
till regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
om att utbildningskurser
startas i Sorsele och Junsele är ju det
senaste alternativet på sysselsättningsfronten
och förtjänar förvisso att uppmärksammas
av statsmakt och näringsliv.

Så till sist, herr talman, en honnör
för de okuvliga adolfströmsborna och
den känsla för hem och landskapsmiljö
de givit prov på. Trots de många årens
ovisshet om hur framtiden skulle gestalta
sig har de ändå satsat på och
visat att de kunnat försörja sig genom
turism och fritidsföretag. I någon mån
har de också förlitat sig på regeringsformen
16 § om rätten för medborgaren
att fritt få välja vistelseort inom
riket.

Herr talman! Av skäl som jag anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Denna fråga är inte
ny för kammaren. Den behandlades

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
också vid 1965 års riksdag. Jag var
också med bland undertecknarna av
den motion som då framlades. Jag har
också haft tillfälle att i egenskap avledamot
i naturvårdsnämnden i Norrbotten
på ort och ställe under två—tre
dagar studera frågan ingående. Jag har
haft tillfälle till överläggningar med
länsstyrelsen hemma, och det var landshövding
Näslund som skrev utlåtandet
beträffande Gautos reglering.

Om någon person i detta land har
varit intresserad av arbetsmarknadsoch
lokaliseringspolitik, så var det
landshövding Näslund. Han har alltid
beaktat de arbetsmarknadspolitiska
aspekterna. Men trots detta ansåg han
att ingreppet var för hårt i den natur
det här gäller. Det är fråga om en reglering
där man skall höja vattennivån
38 meter. Jag ber att få erinra om att
när man gjorde den första regleringen
av Suorva, nöjde man sig med 7 meter.
Man gick vidare och höjde nivån med
3 meter, och i fjol beslöt man att höja
den med 24 meter. Man höjer alltså i
Vindelälven nivån på en enda gång
lika mycket som man gjorde i Suorva
från 1927 till 1966. Det är ett hårt ingrepp
i den fjällvärld, som det här är
fråga om och som är säregen ur många
synpunkter. Man dränker det område
som är det äldsta när det gäller övre
Norrlands industrialisering. Jag tänker
på den anläggning som har funnits i
Adolfström under Nasafjällstiden. Allt
detta skall nu bli botten på den blivande
dammen.

Det har också här påpekats vad denna
fråga betyder för Umeå universitet.
Det var efter många och långa överläggningar
som Umeå lyckades få detta universitet,
och det vore väl därför en hederssak
för oss norrlänningar att inte
rycka undan grunden för den forskning
som det ändå här gäller i denna landsända.
Vad som har skrivits i allmänna
beredningsutskottets utlåtande i fråga
om forskningen kan inte nonchaleras
av riksdagen. Vi har gjort det under ansvar,
och jag är övertygad om att man,

om älven blir utbyggd, förlorar ett
mycket fint studieobjekt när det gäller
att göra jämförelser med de reglerade
älvarna. Det är inte bara för Umeå
universitet som frågan har stor betydelse,
utan jag tror att det är av stort
intresse för vetenskapen i hela västerlandet
att ha tillgång till en oreglerad
älv för att ha möjligheter att beträffande
naturliv och fiske och allt annat
göra jämförelser med de reglerade älvarna.

Jag vill beröra vad fröken Stenberg
här anförde. Riksdagen har beslutat att
vi skall bygga Graddisvägen över till
Norge. Det är den första landsvägsförbindelse
vi får mellan Norrbotten och
Norge, och då är det väl naturligt att
man också bör slå vakt om de värden
ur turistsynpunkt, som ligger i att vi
får en vägförbindelse över till Norge.
Det gäller då att se till att man inte
förstör den natur till vilken man vill
att människorna skall komma på sin
fritid.

Frågan är då: År vi norrbottningar
kallsinniga när det gäller vattenregleringar?
Det är vi ingalunda! I fjol var
som sagt Suorvas fjärde reglering uppe
till behandling, och det var jordbruksutskottet
som då behandlade den frågan.
Ifrån norrbottenshänken restes
inga som helst villkor, trots att det
gjordes kraftiga ingrepp i nationalparken
där uppe, när ytterligare 55 kvadratkilometer
utöver tidigare 160 kvadratkilometer
lades under vatten. Vi hade
den uppfattningen, att man här borde
vara positiv och menade, att om det
gjorts tre regleringar, kunde det lika
gärna göras en fjärde för att därigenom
i stället kunna bevara andra älvar.

Det har alltså där skapats ett vattenmagasin
av enorma kvantiteter, och
om den 40 meter höga vattennivån tas
med i beräkningen, blir det en vattenreservoar
på 7,3 miljarder kubikmeter
—- och det är nog den största vattenreservoar
som finns i hela västerlandet.
Vi har alltså varit med om vattenregleringar
i Norrbotten. Vi anser också att

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

om det skall ske ytterligare regleringar
av vattendragen, så bör allt byggas
ut i de älvar, där regleringar redan
finns — det gäller såväl Umeälven som
Skellefteälven. Det finns åtskilliga vattenfall
kvar att ta i dessa älvar, där
det redan har satts i gång regleringar,
innan man ger sig över till de oreglerade
älvarna.

Här har också talats om arbetsmarknaden.
Det finns ju en annan kraftverkskommun
här i landet vid sidan
av många andra, och det är Jokkmokk.
Det är Sveriges största kommun och
den är lika stor som Värmland till
arealen. År 1960 bodde 11 666 personer
på denna stora landyta. Den 1 januari
i år fanns där 9 769 personer. Folkmängden
har alltså minskat med 1 897
personer i Jokkmokk under dessa sju
år, alltså med 18 procent eller med ett
par procent per år. Under den tid som
Jokkmokk har förlorat nära 900 personer
har där ändå byggts det stora
kraftverket Porsi, i Messaure — som
är det näst största efter kraftverket i
Ume älv -— i Letsi, Seitevaare och Vietas,
och nu håller man på med ett kraftverk
i Parki. Men trots att dessa fem
färdiga kraftverk funnits och att ett
sjätte är under uppförande, har kommunen
inte kunnat hålla kvar befolkningen.

Det säger en del om att det inte räcker
med kraftverksbyggnader. Skogsbruket
och jordbruket har förlorat så
mycket arbetskraft att det här skulle
behövas ett enormt antal nya arbetstillfällen,
om man skulle kunna hålla stånd
mot folkminskningen i glesbygderna.

Jokkmokk är ett typiskt exempel på
att vattenkraftsutbyggnaden inte räddar
glesbygden, därför att skogsbruket och
jordbruket har lämnat för mycket arbetskraft
överflödig. Det finns Jokkmokkbor
som är ända nere i Skåne och
tar reda på det virke som erhållits från
omkullblåsta träd, och det trots att det
finns kraftverksbyggen under byggnad i
deras hemtrakter. Det säger en hel del
om kraftverkssituationen.

Ang. Vindelälvens utbyggnad

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Anderson,
Carl Albert, (s).

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag hade faktiskt inte
tänkt begära ordet i denna debatt. Jag
trodde nämligen att det faktum att det
fanns ett enhälligt utskott, undantagandes
blank reservation, var en garanti
för att denna debatt varken skulle
bli så utdragen eller så inflammerad
som den har blivit. Den vändning som
frågan har fått här gör att jag inte kan
underlåta att säga några ord, kanske
inte så mycket i sakfrågan — ty där har
mycket anförts — utan mera om den
formella handläggningen.

Knappast någon fråga — i varje fall
inte under tid jag har varit i riksdagen
— har ett utskott ägnat så mycken tid
åt. Vi har rest ikring och sett oss om
samt hört berörda parter. När vi sedan
kom fram till den slutliga utskottsbehandlingen
har där sannerligen visats
mycket tålamod mot oss ledamöter både
av presidiet och sekretariatet. Vi voterade
så småningom, men till och med
efter voteringen gavs det möjligheter
till en samskrivning. Vi utsåg en liten
kommitté, vi arbetade inom den och
kom överens.

Då må herr Sörlin förlåta mig om jag
anser att det har varit ett något underligt
agerande här i kammaren i dag. Jag kan
inte finna att det är någon svårighet
att tolka vad utskottet menar. Tolkningsfrågan
har nämligen många gånger
varit uppe i utskottet, och det har tydligt
sagts, inte minst av fru ordföranden,
att vad utskottet menar och som
vi således varit eniga om, är att på
grundval av det material som föreligger
skall ingen utbyggnad ske. Jag kan inte
finna annat än att det måste tolkas så,
och det gör säkerligen de allra flesta,
att om det framöver föreligger ett annat
material, som pekar på att en utbyggnad
bör ske, så blir vi nog alla överens om

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
det. Pekar materialet, som nu är fallet,
inte åt det hållet, är det resultat som
utskottet har kommit fram till här säkerligen
stadfäst för en lång tid framöver.
Jag trodde att vi var överens om
den tolkningen, och då borde det således
inte uppstått några tolkningstvister.

Om jag har förstått herr Sörlin rätt
så menar han tydligen, att eftersom det
här inte föreligger något faktiskt förslag
om utbyggnad, som riksdagen har
att ta ställning till, då har egentligen
inte riksdagen med denna fråga att göra
— vi skall inte säga någonting i dag.
Också den synpunkten har diskuterats
i utskottet som därvid menat, att med
hänsyn till att dessa motioner föreligger
och med hänsyn till alla de omständigheter,
som är förknippade med en
sådan här utbyggnad, finns det ändå
anledning att tillkännage vilken mening
riksdagen har. Detta är för mig mycket
väsentligt, både med tanke på regeringens
ställningstagande framöver och med
tanke på den bygd och de människor
som berörs.

Det är riktigt som herr Sörlin säger,
att vi får ta ställning till om det en gång
i framtiden skall bli en utbyggnad av
Vindelälven, ty det är då eu fråga om
att anslå medel. Jag förmodar att det
blir först då som regeringen förelägger
riksdagen frågan. Jag tror att om riksdagen
inte säger sin mening nu, i varje
fall om riksdagen har den uppfattningen
att på föreliggande material ingen utbyggnad
skall ske, då löper vi risken att
regeringen låter göra vissa nya och
kostnadskrävande utredningar, som inte
behövt göras om den känt till riksdagens
inställning. Ur den synpunkten
måste det vara riktigt att riksdagen nu
ger sin mening till känna — den må
vara den ena eller den andra.

Detsamma gäller ju också med hänsyn
till bygden som berörs. Vi reste omkring
och träffade människorna där.
Oavsett om de hade den ena eller den
andra uppfattningen — men kanske
främst de som var berörda på det sättet

att de måste flytta —- sade att det värsta
av allt är ovissheten. Låt oss få ett
besked, så kan vi inrätta oss efter detta!
Om det inte blir någon utbyggnad, kan
man göra någonting positivt för bygden,
menade man. Därvidlag gick väl
anklagelserna även bakåt i tiden. Man
menade att redan den ovisshet som har
rått har lett till att man inte kunnat
göra det man borde gjort, utan människor
har flyttat därifrån som annars
skulle stannat kvar. Anklagelserna måste
emellertid även gälla framåt i tiden.
Ovisshet är det värsta man kan få till
svar. Ett besked är bättre oavsett vad
det innebär.

Jag förstår mycket väl alla de sysselsättningsbekymmer
som här har ådagalagts.
Det är ändå klart att om utbyggnaden
kommer till stånd, så rör det sig
om en tioårsperiod då man enligt vad
det har sagts kommer att sysselsätta
500—700 människor. Jag vet inte vilken
siffra man skall lita till, men det är ändå
ett väsentligt antal i ett läge med
sysselsättningsbekymmer.

Får jag ändock understryka vad
många sagt i denna debatt, nämligen att
detta ändå inte löser sysselsättningen
på sikt. Jag vill dock understryka att
detta är väsentliga synpunkter. Men när
man diskuterar sysselsättningssvårigheterna
och tar in i bilden vad som är
orsaken till nuvarande arbetslöshet,
kanske man skall komma ihåg att denna
riksdag — dock inte enhälligt, det vill
jag markera — för inte länge sedan fattat
ett beslut, som ingalunda gör tillståndet
bättre i nu berörda områden.
Jag tänker på beslutet om den nya jordbrukspolitiken.

Herr talman! Om det är ett riksintresse
att vi skall bevara de naturvärden,
som finns i denna landsända, och således
inhiberar de faktiska sysselsättningsmöjligheter
som här föreligger, så
har vi här, liksom när det gäller följderna
av den nya jordbrukspolitiken,
vissa skyldigheter. Det är då vår oförytterliga
plikt att dit lokalisera annan
verksamhet. Det invänds att det är svårt

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

att göra detta, men jag tror ingalunda
att alla ansträngningar som här kan göras
är gjorda utan att mycket återstår
därvidlag.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖRLIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har sannerligen för sin del bidragit till
att öka förvirringen i denna debatt. Tidigare
har jag fått en förklaring av
herr Eric Gustaf Peterson. Herr Johan
Olsson har inte sagt något på den punkten
än, men de är förmodligen överens
om att utskottets tolkning var rakt motsatt
den som jag gjorde gällande i ett
tidigare inlägg. Nu säger herr Kristiansson
att man får tolka utlåtandet på det
sättet, att det är i det läge vari frågan
för närvarande befinner sig som utskottet
har föreslagit riksdagen att avvisa
förslaget om en utbyggnad av Vindelälven.
Men sedan fortsätter herr Kristiansson:
Självfallet kan sakfrågan förändras,
och då kommer frågan i ett
nytt läge. Så bygger han vidare på det
resonemanget och vill upplysa adolfströmsborna
om, att detta är ett klart
ställningstagande. Alltså har utskottet
och riksdagen sagt nej till frågan om
en utbyggnad av Vindelälven.

Om man vill använda det som kallas
logik, herr Kristiansson, så nog lär man
få svårigheter att koppla ihop de olika
linjerna i den här detaljen.

Det relevanta i frågans nuvarande
läge är ju hur vi skall tolka detta utskottsutlåtande.
Har Kungl. Maj:t möjligheter
att efter frågans sakbehandling
hos olika myndigheter och efter domstolsprövning
komma tillbaka och föreslå
en eventuell utbyggnad av Vindelälven?
Eller betyder riksdagens ställningstagande
i dag, på allmänna beredningsutskottets
förslag, att frågan om
Vindelälvens utbyggnad icke är aktuell
— inte bara i nuläget utan även inom
överskådlig tid?

Ang. Vindelälvens utbyggnad
Herr Eric Gustaf Peterson, det är inte
fråga om ett beslut för all framtid —
riksdagen är suverän att ta upp frågor
och spörsmål — utan för överskådlig
tid.

Det har varit en rad talare uppe i
debatten, och de har fört fram en rad
olika synpunkter. Jag ber kammaren
och talmannen om överseende, om jag
inte har möjlighet att agera på alla de
punkterna. Men beträffande vår blanka
reservation är fortfarande den frågan
icke besvarad: Vad kommer Sveriges
riksdag att besluta när det gäller frågan
om Vindelälvens utbyggnad?

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr Sörlin — när det gäller tolkningen
finns det ingen skillnad inom
— om jag får använda uttrycket — utskottsmajoriteten.
I varje fall har inte
jag märkt någon sådan. Det är herr
Sörlin som försöker konstruera den.

På det material som finns skall ingen
utbyggnad ske. Sker det en förändring
åt sådant håll, att man anser det finnas
större förutsättningar för en utbyggnad,
då har jag inte hört någon förneka att
denna fråga måste prövas på nytt.

År då detta något besked till de människor
som berörs? Om man säger att
frågan ändå kan komma att prövas på
nytt. Jag medger att jag borde ha tilllagt
— så långt det nu över huvud taget
är möjligt att ge ett besked. Men
jag vill tillägga som sannolikt att om
det i dag inte visar sig föreligga skäl
för en utbyggnad, är det mycket troligt,
med hänsyn till den nya teknik som är
på gång, att det i framtiden visar sig
ännu mindre angeläget att göra denna
utbyggnad.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Denna debatt har varat
så länge att det inte finns något
nytt att tillföra densamma. Jag skall endast
säga några ord.

100

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad

När jag deltagit i behandlingen av
detta ärende i utskottet har jag haft
mycket svårt att ta ställning. Det är
nämligen inte så, som herr Jacobsson
vill göra gällande, att det långa avståndet
mellan Värmland och Norrland
skulle göra att man blir mera självsäker
än norrlänningarna själva. Tvärtom
har det varit mycket svårt att ta
ställning, just därför att så många olika
synpunkter har kommit fram just från
norrlänningarna själva.

Jag har sökt medverka till en skrivning,
som skulle bli så enhällig som
möjligt i utskottet. Vid första omröstningen
i utskottet tillhörde jag den s. k.
minoriteten — vi var åtta. Efter nya
överläggningar i utskottet och efter att
kommitterade var tillsatta, kom vi fram
till att evi skulle försöka åstadkomma
ett enigt utskottsutlåtande.

Då hade jag emellertid den uppfattningen,
att detta eniga utskottsutlåtande
var så skrivet, att Kungl. Maj:t skulle
ha möjligheter att pröva ärendet, sedan
domstolsutslag hade fallit. Det var
ju detta vi mycket diskuterade i utskottet,
och jag trodde att jag hade full försäkran
om att denna möjlighet inte skulle
vara borta i och med ett beslut i enlighet
med utskottets skrivning.

Jag uttalar verkligen den förhoppningen,
att så också är fallet. I annat
fall har man ju kommit i ett ganska
svårt dilemma.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
den här debatten förefaller det rätt naturligt
för den som inte har deltagit i
utskottsbehandlingen eller på annat sätt
närmare följt ärendets utveckling att bli
lite fundersam, när utskottets ledamöter
själva är osäkra om vad utskottet
egentligen föreslår riksdagen. Det är
klart att det är rätt betydelsefullt om ett
bifall till utskottets förslag innebär att
frågan avgjorts på mycket lång sikt eller
ej.

Utskottet säger sig med hänsyn till
det material som för närvarande föreligger
icke kunna föreslå någon utbyggnad,
och i den skrivningen finns det
ju en ventil. Av det redovisade materialet
har två ganska väsentliga ting berörts
här. Det ena är produktionstillskottet
av elkraft, och det andra är sysselsättningen.
Jag har inte kunnat tolka
inläggen på annat sätt än att vare sig
tillskottet av kraft, som enligt handlingarna
skulle utgöra en årsproduktion,
eller sysselsättningen är sådana skäl
som kan tillmätas så stor betydelse att
de kan motivera en utbyggnad. Vad som
väger tyngre är turismen, fritidsfisket,
forskningen och andra motiv som anförts
för att bibehålla älven i nuvarande
skick.

Man frågar då vad det är för ytterligare
material som skulle förmå utskottet
att i stället förorda en utbyggnad
av älven. Kan det vara en eventuell
möjlighet att få ut mera energi? Det är
väl knappast troligt med tanke på de beräkningar
som föreligger. Kan det vara
den eventualiteten att arbetslösheten
ökar med något tusental eller mera?
Jag tror knappast det heller, sedan jag
hört den argumentering som anförts. Det
har sagts att visserligen kan 400 å 500
man — till och med siffran 600 har
nämnts — få sysselsättning under cirka
en tioårsperiod, men detta betraktas såsom
en kortsiktig vinst.

Jag vill ingalunda bestrida uppfattningen
att en utbyggnad inte löser sysselsättningsproblemet
i den landsända
det gäller. Å andra sidan är det väl ingen
tvekan om att Vindelälvens utbyggnad
är ett mycket stort projekt. Var kan
man i dagens läge bereda så många
människor sysselsättning? Det går inte
i den delen av landet och sannerligen
inte heller i någon av de andra delarna.
Utskottet har sagt att detta är en riksangelägenhet
och att det är nödvändigt
att vidta lokaliseringspolitiska åtgärder.
Det är ganska lätt att säga det, men det
innebär föga tröst för dem som nu är
arbetslösa och som skulle ha fått syssel -

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

101

sättning i händelse av ett beslut om utbyggnad.
Detta är ingalunda ett problem
som utan vidare kan nonchaleras.
I debatten har det sagts att man tillmäter
det stor betydelse men att de andra
faktorerna har fått prioritet. I de
båda länen — ty sysselsättningsproblemet
omfattar både Norrbotten och Västerbotten
— är cirka 6 000 personer arbetslösa,
därav ungefär 2 000 byggnadsarbetare.
Ett beslut enligt utskottets förslag
kommer av vattenfallsstyrelsen att
tolkas sä, att styrelsen omedelbart vidtar
åtgärder för permitteringar och avskedanden
av den arbetskraft som nu
är anställd på vattenfallsstyrelsens olika
arbetsplatser i de två länen, i första
hand den arbetskraft som skulle ha kunnat
få sysselsättning vid Vindelälven.
Ett beslut enligt utskottets förslag skulle
sålunda komma att öka antalet arbetslösa.
Jag har alltså mycket svårt att förstå
annat än att man har undervärderat
styrkan i dessa två ting, nämligen kraftbeliovet
och sysselsättningsbehovet och
att det väl nu är uteslutet att komma
med något material som skulle kunna
förändra den av utskottet redovisade
uppfattningen. Med tanke på den tolkningsdebatt
som har förts här har det
väl då inte heller någon större betydelse
om skrivningen är sådan att man
kan ta upp ärendet igen eller om den
innebär att frågan är definitivt avgjord.

Jag har i debatten hört att många
har värnat om dem som nu av olika
skäl måste flytta från orter, som blir berörda
av regleringen, och att dessa personer
av naturliga skäl följer denna debatt
med stort intresse. Ja, det gör även
de personer som skulle kunna beredas
sysselsättning, därest riksdagen beslöt
att älven skulle utbyggas. Ur facklig
synvinkel måste jag säga att det säkerligen
är ett lika stort problem för dessa
människor som för de andra. Därmed
har jag inte på något sätt velat undervärdera
styrkan hos de argument som
har framförts, men jag tycker nog att
sysselsättningsfrågans betydelse har un -

Ang. Vindelälvens utbyggnad
derskattats, särskilt när det gäller möjligheten
att bereda arbete både åt de
människor som nu är arbetslösa och de
människor som genom ett beslut i enlighet
med utskottets förslag kommer
att avskedas från sina nuvarande anställningar.

Jag vill, herr talman, med dessa synpunkter
ansluta mig till hem Strands
förslag och hemställer om bifall till
detta.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag tillhör visserligen
icke det förnämliga utskott som har
behandlat detta ärende, men jag känner
ett behov av att säga några ord ändå.
Vi människor är kanske olika beskaffade.
En del är mera romantiska än andra,
och en del är mera måttligt romantiska.
Jag tillhör nog den senare gruppen. Jag
ser kanske litet mera till samhällsnyttan
och det behov av kraft och sysselsättningstillfällen
som föreligger. Det svaga
skatteunderlag som de berörda kommunerna
har skulle även efter en slutförd
utbyggnad vara förbättrat, åtminstone
så länge vårt nuvarande fastighetsskattesystem
behålles. Både under
och efter utbyggnadstiden skulle skatteunderlaget
påverkas mycket gynnsamt.

Det har sagts från denna talarstol att
man förstår älvdalarna och fisket. Delvis
är detta riktigt, t. ex. vad gäller lax
och vissa andra strömfiskarter. Men erfarenheterna
visar också att utbyggnad
av älvar haft en positiv effekt på fisket,
bl. a. i Lilla Luleälvens vattensystem.
Det fasta insjöfisket har förbättrats genom
uppdämningarna som gett fisken
större vatten att leva i.

Jag nämnde att en del är romantiska
-— jag tycker att många talare faktiskt
lever i en romantisk drömvärld. Själv
har jag växt upp i en älvdal och sett
dessa vatten sedan jag var liten — men
jag har inte sett något annat kring dem
än fattigdom, arbetslöshet och elände,
fram till en mycket sen tidpunkt; det
var först under senare hälften av 1940-

102

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967

Ang. Vindelälvens utbyggnad
talet som förhållandena blev något bättre
tack vare en förutseende socialpolitik,
en politik för de små. Den politik som
förts har faktiskt genom många olika
åtgärder förbättrat människornas levnadsstandard
och förhållanden även i
dessa delar av vårt land. Vi har dock
alltjämt kvar massor av besvärligheter.
Men som jag nyss sade: den som från
tidiga år sett all social misär kring dessa
vatten kanske inte kan vara lika romantisk
som den som inte personligen
behövt uppleva det jag här har skildrat.

Min principiella uppfattning om en
utbyggnad är, att om den visar sig behövlig
skall den ske. Men utbyggnaden
skall vara försvarbar ur samhällsnyttans
synpunkt och eljest. Det ekonomiska
och samhällsnyttiga måste man
givetvis lägga mycket stor vikt vid i
sådana sammanhang. Mitt uttalande gäller
inte enbart Vindelälven utan all
kraftverksutbyggnad, och givetvis även
annan verksamhet i samhället.

Med hänsyn till att utskottets ledamöter
inte är eniga om tolkningen av förslaget
— det råder ganska stor oenighet,
och åtminstone vi som inte suttit med
i utskottet vet faktiskt inte vad man
menar med sin skrivning och sitt utlåtande
— ber jag, herr talman, att få instämma
i och yrka bifall till det förslag
som här framställts av förste vice talmannen
Strand.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock, av herr förste vice talmannen
Strand, att riksdagen med uteslutande
av den i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55 anförda motiveringen
skulle besluta, att motionerna
1:665 och 11:845 samt 1:667 och II:
833 ej skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkan -

den och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 55, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det av herr
förste vice talmannen Strand under

överläggningen framställda yrkandet.

•

Då emellertid herr förste vice talmannen
Strand begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja—73;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 29/11—den 1/12 1967 för deltagande
i OECD:s ministerråd i Paris.

Stockholm den 28 november 1967

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Onsdagen den 29 november 1967

Nr 47

103

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 346, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av 1967 års vetekonvention
och 1967 års konvention om livsmedelshjälp.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt jämte motioner i ämnet; och
nr 348, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till tulltaxa,
m. m., jämte motioner.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt artonde ordinarie
möte; samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en av UNESCO :s generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering
inom undervisningen; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner
om utredning angående social forskning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.41.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. »OKTR. STHLM IW7