Tisdagen den 28 november. Sid (Riksdagens protokoll 1950:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 31

25—29 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Holmbäck om vissa samlingars skyddande
vid krigsfara ........................................ 5

Onsdagen den 29 november.

Svar på interpellationer:

av herr Elofsson, Gustaf, om begränsning av importen av ut -

ländsk frukt ............................................ 10

av herr Mannerskantz om vidgad rätt till änkepension m. m.....16

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring ...................... 17

Ändrad disposition av vissa skolhemman ........................ 32

Förstärkning av civilförsvaret m. m............................. 37

Antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m............. 40

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m............. 47

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen ................ 56

Om förbud mot jakt efter sjöfågel under våren .................. 63

Anslag till clearingkassan för kolonialvaror...................... 66

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 29 november.

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring ............................................ 17

Statsutskottets utlåtande nr 211, ang. ändrad disposition av vissa
skolhemman .............................................. 32

— nr 212, ang. vissa åtgärder för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra. . 37

— nr 213, ang. förstärkning av civilförsvaret, sjukvårdsberedska pcn

samt den särskilda polisverksamheten för hindrande och
uppdagande av spioneri m. in............................... 37

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 31.

Nr 81.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 214, ang. framläggande för riksdagen av
en översikt över de offentliga investeringsbehoven på längre
sikt ...................................................... 39

— nr 215, ang. förbättring i landsbygdens postförbindelser ...... 40

— nr 216, ang. klarläggande av förvaltningskostnadernas ökning

m. m..................................................... 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. stämpelfrihet för expeditioner,
som utgivas från fiskevärderingsnämnd .......... 40

— nr 65, ang. godkännnade av tilläggsavtal till det svensk-franska

dubbelbeskattningsavtalet .................................. 40

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. riksbankens personalorganisation
efter utgången av år 1950 m. m......................... 40

— nr 25, ang. bestämmelser för antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket
m. m....................................... 40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. översyn av bestämmelserna
i lagen om bostadsrättsföreningar m. m................. 47

Jordbruksutskottets utlåtande nr 56, om utredning ang. avveckling
eller reducering av skogsstyrelsen .......................... 56

— nr 57, ang. förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.......... 63

— nr 58, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51: jordbruksdepartementet
........................................ 66

— nr 59, ang. utgifter å tilläggsstat I............................ 66

Lördagen den 25 november 1950.

Nr 31.

Lördagen den 25 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i
Korea;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 390, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 260,
angående utvidgning av det skandinaviska
luftfartssamarbetet inom SAS.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits
såsom avlöningstillgång vid allmänna
läroverk, jämte i ämnet väckta motioner; nr

212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 214, i anledning av väckta motioner
om framläggande för riksdagen av
en översikt över de offentliga investeringsbehoven
på längre sikt;

nr 215, i anledning av väckta motioner
om förbättring i landsbygdens postförbindelser;
och

nr 216, i anledning av väckt motion
om verkställande av en analys av riksstaten
för budgetåret 1938/39 jämförd
med statförslaget för budgetåret 1950/
51 i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
såvitt propositionen avser
förslag angående stämpelfrihet för expeditioner,
som utgivas från fiskevärderingsnämnd;
och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angå -

Nr 31.

Lördagen den 25 november 1950.

ende ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag om riksbankens personalorganisation
efter utgången av år
1950 m. m.; och

nr 25, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning om
ändring av stadgarna för biblioteket, i
vad avser införande av bestämmelser
för antagande av tjänstemän vid biblioteket
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 50, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, dels ock i
ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckt motion angående
översyn av bestämmelserna i lagen om
bostadsrättsföreningar m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 56, med anledning av väckta motioner
om utredning angående avveckling
eller reducering av skogsstyrelsen;

nr 57, med anledning av väckta motioner
angående förbud mot jakt efter
sjöfågel under våren;

nr 58, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 126 angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51 i
vad propositionen avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 59, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Tisdagen den 28 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 21, 22
och 25 innevarande månad.

Om vissa samlingars skyddande vid
krigsfara.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Holmbäcks interpellation om vissa samlingars
skyddande vid krigsfara, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Med
första kammarens tillstånd har herr
Holmbäck till chefen för ecklesiastikdepartementet
riktat följande två frågor:

1) I vilket läge befinner sig frågan om
beredande av ökat skydd i händelse av
krigsfara för samlingarna i våra arkiv,
bibliotek och museer?

2) Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
för skapande av dylikt skydd?

Då detta spörsmål hör till civilförsvarets
verksamhetsområde, har interpellationen
överämnats till mig.

Som svar ber jag att få anföra följande.

Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 15 december
1939 om skyddande vid krig
eller krigsfara av arkivalier och samlingar
m. m. åligger det statlig myndighet,
som innehar sådana arkivalier, samlingar
och andra föremål, vilka vid krig eller
krigsfara kräva särskilda skyddsåtgärder,
att årligen hos civilförsvarsstyrelsen
göra framställning om att bliva
upptagen i särskild evakueringsplan.
Dessförinnan skall emellertid myndigheten
själv söka träffa preliminär överenskommelse
med annan myndighet eller
enskild om att få disponera förvaringsutrymme,
i händelse att evakueringsplan
skulle behöva verkställas. Myndighet,
som upptagits i planen, skall oför -

dröjligen vidtaga förberedelser för planens
verkställande, såsom anskaffande
av emballage o. d. Planläggning av transporterna
skall på framställning av myndigheten
ske genom statens trafikkommissions
försorg. Verkställandet av planen
skall varje myndighet för sig svara
för.

Den av civilförsvarsstyrelsen uppgjorda
planen för år 1950 omfattar 51
statliga myndigheter.

I skrivelse den 28 mars 1949 till Konungen
föreslog civilförsvarsstyrelsen,
att den planläggning, som enligt cirkuläret
skall ombesörjas av de särskilda
myndigheterna, i stället borde åvila civilförsvaret.
Med anledning härav uppdrog
Kungl. Maj :t den 18 juni 1949 åt
civilförsvarsstyrelsen att i samråd med
riksarkivet och riksantikvarien verkställa
en utredning angående för statliga
myndigheter och institutioner gemensam
planläggning av skyddsåtgärder vid
krig eller krigsfara av arkivalier samlingar
m. m. samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Jag har inhämtat, att den pågående
utredningen hittills huvudsakligen inriktat
sig på att söka få en överblick av
omfattningen av de olika myndigheternas
och institutionernas arkivaliebestånd
och samlingar. Inom utredningen ha
även förts preliminära diskussioner om
arten av det skydd, som kan beredas
arkivalier och samlingar. Härvid har det
stått klart, att skyddsrum kunna ställas
till förfogande allenast i begränsad omfattning
och att undanförselåtgärder
måste bli det huvudsakliga skyddsmedlet.
Utredningen har för avsikt att närmare
studera frågan om arkivfotografering.
Spörsmålet om skydd för vissa
kommunala kulturinstitutioners arkivalier
och samlingar kommer även att taL
gas upp av utredningen.

Jag vill slutligen framhålla, att jag i
den under innevarande höst lämnad^

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Om vissa samlingars skyddande vid krigsfara.

propositionen nr 248 angående förstärkning
av bl. a. civilförsvaret under civilförsvarsstyrelsens
avlöningsanslag har
räknat med medel för en särskild sakkunnig
för att intensifiera detta utredningsarbete.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpelllantens frågor.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman: Jag
får till inrikesministern framföra min
tacksamhet för att han besvarat min interpellation.

Själva den åtgärden, att regeringen
givit civilförsvarsstyrelsen ett särskilt
uppdrag att utreda frågan om skydd för
våra arkiv, museer och bibliotek, anser
jag har varit lämplig. 1939 års kungörelse,
som herr statsrådet berörde, torde
numera icke kunna anses tillräcklig,
och bland annat måste en starkare uppmärksamhet
ägnas åt frågan om transporterna
av de samlingar, som det här
är fråga om, vid krig eller krigsfara. En
dylik utredning skulle också kunna uttömmande
diskutera frågan, om skyddet
skall ledas centralt eller lokalt. Men
de upplysningar om utredningen, som
inrikesministern ger, visa enligt min
uppfattning, att utredningen förlupit på
ett synnerligen otillfredsställande sätt.

Det var alltså den 18 juni 1949, som
utredningsuppdraget gavs åt civilförsvarsstyrelsen.
Hur utredningen bedrivits,
framgår icke närmare av statsrådets
svar, och den korta tid som stått
till min disposition, sedan jag fått interpellationssvaret
överlämnat till mig,
har icke möjliggjort för mig att göra en
egen undersökning av den frågan. Så
mycket vet jag emellertid, att en skrivelse
med begäran om vissa upplysningar
utsänts den 4 november 1949 från
en av de ledande männen i utredningsarbetet
till chefen för en viktig samling
och att i varje fall preliminärt svar begärdes
till den 20 november. Den 11
maj 1950 avgick en skrivelse från civilförsvarsstyrelsen
till vissa myndigheter
i Stockholm med begäran om uppgifter
å hyllmeter arkivalier som ansågos böra

skyddas, angelägenhetsgraden av skyddet
i de särskilda fallen m. m. Svar begärdes
till den 15 juni 1950, d. v. s. till
tre dagar innan utredningen fyllde år.
Något senare framställde man även liknande
frågor till vissa myndigheter utom
Stockholm. Jag tror att det är riksarkivet,
som i detta avseende tagit initiativ.

Det är tydligen dessa primära, enkla
anmodanden att inkomma med uppgifter
— vilka borde ha kunnat sändas ut
så gott som omedelbart och som borde
lia kunnat besvaras inom mycket kort
tid — som ha varit utredningens väsentliga
arbete hittills. Inrikesministern
säger nämligen i sitt interpellationssvar,
att den pågående utredningen hittills
huvudsakligen inriktat sig på att söka
få en överblick av omfattningen av de
olika myndigheternas och institutionernas
arkivaliebestånd och samlingar, och
det är detta som man fått genom svaren
på anmodandena. I övrigt har utredningen
av inrikesministerns svar att döma
nöjt sig med att föra diskussioner,
vilka emellertid av inrikesministern uttryckligen
betecknas som preliminära.
De viktiga spörsmålen om arkivfotografering
och om skydd för vissa kommunala
kulturinstitutioners arkivalier och
samlingar —- i Göteborg ha vi ju särskilt
värdefulla dylika samlingar —■ ha
icke ens diskuterats. Inrikesministern
kan blott säga, att utredningen ämnar
taga upp dessa frågor. Det är att anmärka,
att det finns en särskild kommitté
för arkivfilmning, vilken beslöts
den 30 juni 1949 på ecklesiastikministerns
föredragning. Denna kommitté
torde snart ha avslutat sitt arbete, och
dess resultat bli givetvis av grundläggande
värde för civilförsvarsstyrelsens
utredning. Jag nämner detta därför att
jag i min interpellation särskilt tog upp
frågan om mikrofilmningen och därför
är något förvånad över att statsrådet
icke har gått in på den saken utan lämnat
den öppen.

Inrikesministern har icke kunnat redovisa
något som helst resultat av civilförsvarsstyrelsens
utredning. Det är att
observera, att inrikesministerns svar

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Om vissa samlingars skyddande vid krigsfara.

lämnas icke blott nära ett oeli ett halvt
år sedan utredningen började, utan
även bortåt ett halvt år sedan det
världspolitiska läget undergick den
utomordentliga skärpning som Koreakriget
betydde. När jag läste statsrådets
redogörelse, så fick jag det intrycket,
att utredningen i denna fråga gått efter
den linje, som anges av det gamla
romerska ordstävet »festina lente»
— »skynda långsamt» — ett motto som ju
kan vara bra ibland men som passar föga
då det gäller försvarsfrågor.

Det kan anmärkas, att statsrådets svar
lämnar flera frågor öppna. Ilan behandlar
t. ex. icke den framställning, som
större akademiska konsistoriet i Uppsala
gjorde på våren 1949 om skyndsam utredning
av erforderliga skyddsåtgärder
för universitetets samlingar. Till dessa
samlingar hör ju universitetsbiblioteket,
som är av utomordentligt värde. På anmodan
lämnade universitetet på hösten
1949 vissa upplysningar till byggnadsstyrelsen
om behovet av dylikt skydd.
Det var byggnadsstyrelsen, som då fått
denna utredning om hand. Inrikesministern
berör icke heller den framställning,
som museichefskollegiet i Stockholm riktade
till Kungl. Maj:t den 24 oktober i
år om att skyndsamt låta utvidga ett
skyddsrum i Stockholm i avsikt att där
bereda plats för evakuering av ytterligare
en del av stockholmsmuseernas
värdefullare föremål. Ligga dessa framställningar
också under civilförsvarsstyrelsens
utredning, eller vad har det blivit
av dem? Många skulle vara intresserade,
om statsrådet ville ge ett svar även
på dessa frågor.

Jag behöver icke för kammarens ledamöter
framhålla den stora vikten av
att arkiv, bibliotek och museer skyddas
från förintelse under ett krig. Under förra
världskriget lyckades det för chefer
och personal för stora arkiv, bibliotek
och museer i de krigförande länderna
att evakuera sina samlingar eller stora
delar av dem. Världen hade varit kulturellt
vida fattigare, om icke samlingarna
räddats, och mycket vetenskapligt arbete
hade avstannat. Herr statsrådet lämnar
nu icke något svar på min fråga, om han

ämnar vidtaga åtgärder för skapande avskydd
för de stora kulturella och nationella
skatter, som vi äga. Jag tillåter mig
emellertid tro, att detta beror på att han
anser det självklart, att när utredningen
är färdig, han skall göra vad på honom
ankommer för att skapa ett så gott skydd
som är möjligt. Vad som är tillfredsställande
i hans svar — tyvärr nästan det
enda tillfredsställande •—• är att han
framhåller, alt han i årets proposition
angående förstärkning av bland annat
civilförsvaret har räknat med medel för
en särskild sakkunnig för att intensifiera
utredningsarbetet. Jag kan icke finna,
att detta direkt framgår av propositionen,
trots att denna är rätt detaljerad.
Hade statsrådet icke nu upplyst om
att en dylik sakkunnig skall utses, hade
jag i detta anförande påyrkat att så
skulle blivit fallet. Det är nämligen ett
önskemål som man hyst på flera håll,
att en dylik sakkunnig skulle tillsättas.
Jag hoppas att herr statsrådet ser till,
att icke till sådan sakkunnig väljes en
byråkrat som stelnat i formen, utan en
person som kan bringa frågan framåt.
Det vore måhända även riktigt, att det
enligt danskt och norskt mönster inrättades
ett särskilt råd för kulturinstitutionernas
skydd vid krigsfara. I Danmark
ingå i detta råd chefen för det
danska nationalmuseet, riksarkivarien,
riksbibliotekarien och chefen för Statens
Museum for Kunst. Det väcker uppmärksamhet
att för den svenska utredningen
icke föreskrivits samråd med någon biblioteksman
eller med nationalmuseichefen.

Men vad jag framför allt skulle vilja
framhålla mot bakgrunden av den hittillsvarande
utredningens långsamhet
och sterilitet är önskvärdheten av att
inrikesministern ■— mot vilken jag icke
bär någon misstro i denna fråga •— noga
följer utredningen och tar den i sin hand
i så hög grad som möjligt, så att den
för fram till resultat. Jag tror att jag har
hela den kulturella och vetenskapliga
världen bakom mig, då jag stryker under
den stora vikten av att effektivt
skydd beredes åt våra arkiv, bibliotek
och museer vid krig eller krigsfara.

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Om vissa samlingars skyddande vid krigsfara.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
När jag här lyssnade på herr
Holmbäcks anförande, kom det gång på
gång i mina tankar att det sannerligen
är en ganska otacksam uppgift som de
tjänstemän ha, som blivit satta att fullgöra
sitt arbete i civilförsvarsstyrelsen.
Det var mycket starka ord, som herr
Holmbäck tog i sin mun. Han talade
om att denna utredning hade förlupit på
ett synnerligen otillfredsställande sätt,
och han talade om den långsamhet och
sterilitet som vederbörande hade visat.

Jag måste säga, att jag hade det intrycket,
när jag lyssnade till herr Holmbäck,
att han talade utifrån den uppfattningen,
att skyddet för våra arkivalier
och samlingar kanske var den mest angelägna
och mest framträdande uppgiften
inom den civila försvarsberedskapen
för närvarande och att den borde
ha förtursrätt framför mycket annat arbete.
Jag vill klart säga ifrån, att med
det läge, som vi för närvarande ha på
den civila beredskapens område, jag icke
delar denna uppfattning. Kammarens ledamöter
böra ha klart för sig, att vi, när
det gäller den civila försvarsberedskapen,
inte ha ett tillfredsställande skydd
för de människor som leva i dagens
svenska samhälle, och jag har metodiskt
inriktat beredskapsarbetet inom det civila
området i första hand på att vidtaga
sådana åtgärder, som ha varit absolut
nödvändiga för att stärka vår värnkraft
och befolkningens motståndskraft i händelse
av ett krig.

Civilförsvarsstyrelsen arbetar med ytterligt
begränsade personella resurser;
dess personal är så hårt ansträngd, att
den visar en högre sjuklighetssiffra än
vad som är normalt inom förvaltningen.
Civilförsvarsstyrelsen arbetar över huvud
taget så mycket som dess personella
krafter och resurser tillåta, och dess
chef har sagt: »Vi ha inte haft någon
människa att sätta på denna utredning».
Det är orsaken till att utredningen inte
har gått så fort som ur andra synpunkter
skulle ha varit önskvärt. Så snart civilförsvarsstyrelsen
har fått någon möjlighet
att begära ett ökat avlöningsan -

slag, vilket har skett nu i höst i samband
med de extra försvarsåtgärder, som
vi skola vidtaga, har civilförsvarsstyrelsen
omedelbart begärt att medel skola
reserveras för att sätta i gång denna utredning.

Jag vill med andra ord säga, att jag
tillbakavisar det enligt min mening ganska
obefogade angrepp, som herr Holmbäck
i dag har riktat emot civilförsvarsstyrelsen.

Sedan skulle jag vilja saga, att om herr
Holmbäck tror, att beredandet av detta
skydd för arkivalier och handlingar, som
naturligtvis i och för sig är utomordentligt
angeläget, skall kunna ske därigenom,
att vi skulle förvara hela vårt värdefulla
arkivaliebestånd i fullträffsäkra
skyddsrum, så är det i varje fall en mycket
långsiktig planläggning, som herr
Holmbäck är inne på. Det kommer inte
under de närmaste åren att kunna
här i landet genomföras ett skyddsrumsprogram,
som kan göra det möjligt
att ens tillnärmelsevis ta hand om
våra arkivalier i bergskyddsrum. I den
mån vi kunna åstadkomma några bergskyddsrum,
få vi förbehålla dem det
allra, allra värdefullaste och dyrbaraste
arkivaliebeståndet, och i övrigt ha vi
ingen annan utväg, under hela den tid
vi nu kunna överblicka, än att skydda
våra arkivalier genom undanförsel och
spridning på olika lokaliteter, så att i
varje fall icke en totalförlust skulle behöva
uppkomma, om landet skulle komma
i krig. Men att räkna med ett fullgott
skydd i bergskyddsrum av någon
större omfattning tror jag är en orealistisk
tanke i betraktande av det läge, i
vilket vår skyddsrumsfråga över huvud
taget befinner sig.

Nu skola vi emellertid — herr Holmbäck
och jag — inte gräla om vad som
har varit utan hoppas att de ökade penningresurser,
som jag vågar tro, att riksdagen
i år skall ställa till civilförsvarsstyrelsens
förfogande, skola göra det
möjligt att komma fram till ett snabbt
utredningsresultat på detta område, och
i den mån jag kan medverka därtill, är
det självklart, att jag skall göra det.

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Om vissa samlingars skyddande vid krigsfara.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag är
fullständigt medveten om att jag har begagnat
mycket hårda ord beträffande
denna utredning, och jag anser att de
varit fullkomligt motiverade. Det är dock
så, att under hela denna tid av ett och
ett halvt år, som denna utredning har
arbetat, har den icke kommit till några
resultat, och den tycks praktiskt taget
inte ha gjort något verkligt arbete. Jag
förstår mycket väl, att det är svårt med*
arbetskraften inom civilförsvarsstyrelsen,
men att det skall vara så svårt som
förloppet av denna utredning ger vid
handen, kan jag knappast tro.

Herr statsrådet trodde, att min uppfattning
var att man borde låta bygga
bergsäkra skyddsrum för alla våra mycket
värdefulla arkivaliesamlingar, men så
är det naturligtvis inte. Jag är fullkomligt
medveten om att det är omöjligt.
Men nog skulle det kunna göras mer än
vad som för närvarande är fallet, då vi
t. ex. för Uppsala universitetsbibliotek
kunna med hård packning komma fram
till omhändertagande av endast tre procent
av isamtliga föremål, som skola
skyddas, vilket är alldeles otillfredsställande.

Jag riktar, herr talman, intet angrepp
mot inrikesministern, vilket jag uttryckligen
nyss framhöll — jag tror att inrikesministern
och jag äro på samma linje

i denna fråga. Men jag vill poängtera två
saker, för det första, att det är motiverat
att använda hårda ord i denna fråga
och, för det andra, att inrikesministern,
som jag hoppas att han kommer att
göra, bör följa utvecklingen av denna
fråga med intresse och vaksamhet och
försöka bringa den framåt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 211—216, bevillningsutskottets
betänkanden nr 64
och 65, bankoutskottets utlåtanden nr
24 och 25, andra lagutskottets utlåtande
nr 50, tredje lagutskottets utlåtande nr
28 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 56—59.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 50 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Onsdagen den 29 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herrar Wistrand, von Heland och
Näsgård anmälde, att de åter infunnit
sig vid riksdagen.

Om begränsning av importen av utländsk
frukt.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Gustaf Elofssons interpellation om begränsning
av importen av utländsk
frukt. Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll.

Herr statsrådet ERICSSON erhöll nu
ordet och anförde: Herr talman! Jag
har tillåtit mig att till kammarens ledamöter
utdela ett utförligare svar på
herr Elofssons interpellation angående
fruktimporten och regeringens synpunkt
på denna fråga. Samtidigt med
att herr Elofsson har interpellerat i denna
kammare, har i andra kammaren
framställts en interpellation och en fråga
i samma ärende, och jordbruksministern
och jag ha tagit oss friheten att besvara
dessa framställningar gemensamt.

Av det utdelade svaret framgår, att
importen av frukt under år 1950 visserligen
har varit omfattande men att
den i huvudsak ägt rum under första
halvåret; under juli och augusti månader
har det blivit mycket liten import.
Det har gjorts gällande, att de svenska
fruktodlarna skulle ha möjlighet att genom
egen prispolitik hindra en sådan
import, och man frågar sig, om statliga
åtgärder skulle vara nödvändiga. Jag
hänvisar i svaret till att det uppstår
särskilda svårigheter ur handelspolitisk

synpunkt att åstadkomma ett sådant
skydd, och det möter svårigheter även
att förändra tullskyddet.

Genom olika åtgärder från odlarnas
sida tro vi att det kan bli bättre avsättningsförhållanden
för den svenska
frukten, och det är inte heller osannolikt,
att man kan finna andra möjligheter
för avsättning i form av tillverkning
av must och liknande.

Det blir, framhåller jag slutligen i svaret,
kanske till sist branschorganisationernas
egen uppgift att försöka få tillräckliga
åtgärder vidtagna. Det föreligger
inte för närvarande något skäl till
att ge ökat stöd från statens sida åt denna
näringsgren.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall be att få framföra mitt
tack till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för svaret.

Handelsministern säger, att den import,
som har skett, är av så ringa omfattning,
att den inte kan ha inverkat
menligt på avsättningen av den svenska
frukten. Det är kanske litet överdrivet.
Vi veta ju, att när en marknad är mättad
och man får in en hel del varor därutöver,
så försämras alltid avsättningen
avsevärt. Så har fallet varit i år. Vi ha
haft mycket stora svårigheter att finna
avsättning för frukten, och särskilt den
tidiga frukten har det inte varit möjligt
att sälja. Man har inte ens velat ge ett
pris, som täckt kostnaden att plocka ned
frukten, och följaktligen har den fått
ramla ner och ligga under träden och
på så sätt gått förintelsen till mötes, vilket
jag inte kan inse är till nytta för
landet som sådant.

I interpellationssvaret säges, att här
importerats 14 300 ton äpplen, 2 800 ton
päron och 2 600 ton vindruvor, vidare
63 800 ton apelsiner och närmare 25 000
ton bananer. Dessa siffror, säger handelsministern,
äro visserligen högre än

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om begränsning av importen av utländsk frukt.

förra året, men han anser i alla fall, att
de inte äro av den art, att de ha inverkat
menligt. Den svenska fruktodlingen
har under de senare åren utvecklats så
att vi faktiskt stå inför att snart bli
självförsörjande i frukt. De anförda uppgifterna
gälla ju delvis sådana frukter
som bananer, vindruvor och apelsiner,
som vi inte kunna producera. Det är
självklart, att sådana varor behöva i viss
mån importeras, men jag tror i alla fall
att det skulle varit angeläget, om man
i möjligaste mån hade kunnat hålla tillbaka
en hel del av dessa varor. Vi veta
ju, att vår handelsbalans är ansträngd,
vi veta, att vi ha ont om utländska valutor,
och därför tror jag, att svenska
folket och särskilt våra husmödrar skulle
ha satt oerhört stort värde på om
man i stället för att ta in så mycket av
dessa varor, som här har nämnts, kunnat
bereda dem möjlighet att få en litet
ökad kafferanson.

Jag tror inte för min del, att man kan
säga, att importen här är av så ringa
betydelse, att den inte menligt inverkar,
ty det har den faktiskt gjort. Den har
absolut inverkat menligt på avsättningen
av den svenska frukten. Man behöver
bara ta en titt i affärerna och höra vad
där säges. Där förklaras, att kunderna
hellre vilja köpa bananer, vindruvor,
apelsiner och sådant, när det finns tillgängligt.
Det förstår man, och därför
måste detta medföra, att den svenska
frukten i ganska stor omfattning inte
kan tillvaratas.

Jag noterar med tacksamhet, att handelsministern
här har sagt, att vi i fortsättningen
skola noga bevaka fruktodlarnas
intressen, när det gäller nya handelsavtal.
Det är just vad vi från bondeförbundets
sida i våras talade om, när
vi behandlade det tullavtal, som upprättats
i Annecy. Vi stodo ställda inför
ett faktum. Avtalet skulle antingen antas
eller förkastas. Därför fogade vi en
särskild skrivelse till utlåtandet, där vi
hemställde, att regeringen skulle fortast
möjligt försöka få en rättelse på det
området, när man vet, att vår inhemska
produktion i mycket stor utsträckning
täcker behovet. Om man nu, som herr

handelsministern har antytt, från regeringens
sida är besluten att vid kommande
underhandlingar ta upp denna fråga
till ytterligare prövning, kan man ju
hälsa detta med tillfredsställelse från
fruktodlarnas sida. Jag tror inte, att denna
fråga uppstått genom tillfälliga förhållanden
i år. Även om inte fruktskörden
blir lika riklig och god som i år,
tror jag att det med den väldiga utökning,
som skett av den svenska fruktodlingen,
åtminstone på försommaren
blir svårigheter även i fortsättningen att
finna avsättning för den inhemska varan.

Jag vill än en gång tacka för svaret.
Jag hoppas, att handelsministern försöker
ordna så, att de svenska fruktodlarna
inte mer skola behöva uppleva så svåra
avsättningsförhållanden som de sista
åren.

Herr statsrådet ERICSSON: Jag finner
anledning att gentemot herr Elofsson
säga, att det inte är möjligt åstadkomma
vad han synes mena, när han säger,
att fruktimporten borde ha kunnat
hållas tillbaka och i stället svenska husmödrar
borde få det nöjet att dricka lite
mer kaffe. Jag antar nämligen att även
herr Elofsson har klart för sig, att det
inte går att köpa kaffe för de valutor
vi köpa denna frukt för. Det är alltså
inte något alternativ att ställa upp. För
att undvika missförstånd vill jag gärna
ha sagt detta, och jag vill ytterligare
tillägga, att när jag i mitt interpellationssvar
förklarat, att vi helt naturligt
finna som vår uppgift att bevaka svensk
fruktodlings intresse, knyter detta uttalande
sig i första hand inte till tullfrågornas
behandling utan till möjligheten
att reglera importen på ett sådant sätt,
att den inte i alltför stor utsträckning
kolliderar med den svenska fruktskörden.

Herr von HELAND: Herr talman! Det
är ju tydligt, att frågan om fruktimporten
inte kan ses som en fristående historia
utan måste bedömas i samband
med hela handelspolitiken, och det är

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om begränsning av importen av utländsk frukt.

ju bekant, att i vårt parti ha vi tid efter
annan återkommit med vissa varningar
när det gäller det sätt, på vilket
statsmakterna fört handelspolitiken. Jag
vill erinra om att sedan den dåvarande
socialdemokratiske handelsministern
Myrdal år 1946 börjat sin olycksaliga
kredit- och handelspolitik, ha vi här
många gånger diskuterat regeringens
handelspolitik. Jag har funnit det intressant
att delta i denna diskussion.
1946 års ödesdigra kredit- och handelspolitik
gick ju emellertid inte att stoppa,
förrän krisen år 1947 var en obehaglig
verklighet — denna kris, som
man i år före valet sade sig ha stoppat
genom att dra åt svångremmen på svenska
folket. Jag skulle i det sammanhanget
vilja fråga: Hur är det med krisen?
Har man kastat bort svångremmen, så
hoppas jag åtminstone att man inte
förlorat hängslena, ty då blir säkert situationen
obehaglig för herr Medelsvensson
— under vilket namn jag anser
dölja sig inte bara jordbrukare och
arbetare utan även tjänstemän.

Senast under vårriksdagen frågade
jag herr statsrådet Ericsson, om han,
när de låga svenska importskrankorna
nu åter i hastig takt rivas ned, var säker
på att han behärskade situationen,
så att inte en ny krissituation skulle
uppstå för svenskt näringsliv. Jag vill i
dag erinra om att 1930-talets depression
från början var en jordbruksdepression.
Det är väl onödigt att påpeka,
att man på jordbrukarhåll är fullt överens
om att ett land som Sverige med
bland annat sin skogsrikedom måste
sträva efter friast möjliga handel, men
vad vi varna för är att Sverige skall rusa
före alla andra länder i att ge handelslättnader.
Så länge man inte internationellt
kunnat höja den låga levnadsstandarden
i de underutvecklade länderna
och inte kan disponera det ringa
livsmedelsöverskottet i världen för dem,
som do av hunger, så länge kräva vi,
att ett sådant handelspolitiskt stöd lämnas,
att jordbrukets folk kan erhålla den
likställighet i levnadsstandard med andra
yrkesgrupper, som riksdagen vid åtskilliga
tillfällen utlovat.

Endast för någon vecka sedan talade
jag inför en mycket stor publik i Amerika
bland annat om handelsfrågorna
och belyste därvid, hur det europeiska
återuppbyggnadsprogrammets hälsosamma
verkningar varit märkbara också i
Sverige, även om ju det dollarbelopp,
som vi dels fått i lån — det är ett mycket
litet belopp — dels indirekt motta
enligt Marshallplanen, inte är överväldigande.
För ett land som Sverige, som är
beroende av internationell handel, är
varje försök att återuppliva den europeiska
handeln av största betydelse på
lång sikt, därom äro väl alla överens.
Den vidsynta amerikanska planen för
Europas återuppbyggnad befordrar ju
genom att öka produktions- och konsumtionsmöjligheterna
i de länder, som
äro våra handelspartners, även det
svenska framåtskridandet.

Genom att åstadkomma en större ekonomisk
enhet bland europeiska länder
har det europeiska återuppbyggnadsprogrammet
också hjälpt vårt land på ett
annat sätt, nämligen genom att Sveriges
handel med de andra Marshalländerna
nu till 60 procent är frigjord eller frilistad,
som det heter. Jag påpekade
emellertid i Amerika för att där hävda
den uppfattning, som vi ha här i landet,
att Sverige med sina låga tullar
kommit i ett ogynnsamt läge till följd
av den i den internationella handelsdiskussionen
rådande tendensen att vilja
begära samma tullreduktioner av
länder med låga tullar som av länder
med höga. Det är väl också svårt för ett
land med låga tullar att slopa importrestriktionerna.
Sverige med sina låga tullar
och sin till 60 procent frilistade
handel torde väl redan få anses vara ett
av de länder, som vidtagit de längst gående
åtgärderna för att frigöra handeln.

På det möte jag åsyftat påpekade jag
även — och det hoppas jag är sant; jag
vill underställa herr handelsministern
saken — att Sverige, så länge nuvarande
förhållanden råda i de underutvecklade
länderna, kommer att skydda sin
jordbruksnäring, när så är nödvändigt.
Jag hoppas, att vi äro överens på den
punkten även i dagens läge.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om begränsning av importen av utländsk frukt.

Herr statsråd! Jag bär tidigare sagt,
senast under vårriksdagen, att Sverige
inte längre får gå före andra länder när
det gäller ett friare handelsutbyte. Vi
ha gått i täten i fråga om Havannastadgan
och Annecyöverenskommelsen. Jag
instämmer i att Sverige på något sätt
måste rätta till följderna när det gäller
trädgårdsodlingen. Statsmakterna ha enligt
mitt förmenande skyldighet att se
till det helas bästa och inte enbart lyssna
till skriet från vildmarken, i detta
fall från de exportörer och importörer,
som utan tanke på samhället i dess helhet
sträva efter lättvunna inkomster. Ty
det är där det klämmer. I annat fall
skulle fruktimportörerna ha mer intresse
för den svenska frukten än de ha för
dagen.

Enligt ryktet hålla ju förhandlingarna
i Torquay på att misslyckas. Herr handelsministern
kan kanske ge färska informationer
på den punkten. Jag förutsätter,
att herr handelsministern är ense
med mig därom, att de faktorer beträffande
tullar och frilistning, som jag
nyss anförde, hädanefter måste verkligen
beaktas, alltså även i Torquay.

Herr talman! Vi äro väl alla på det
klara med att regeringen har att emotse
mycket svåra underhandlingar och ställningstaganden
i höst. Handelspolitiken
spelar självfallet härvid en mycket stor
roll. Nu har ju jordbrukets folk alltid
visat sin goda vilja till samarbete, men
de upplysningar, som jag erhållit sedan
min hemkomst måndag kväll, tyda på
att det håller på att bli sådana underhandlingssvårigheter
och återkommande
politiska bakslag för jordbrukets folk
— vi fingo ju höra ett även i går — att
samarbetet riskerar att bli omöjliggjort.
Är detta rikligt, får det vid bli strid
mellan de svenska samhällsgrupperna,
även om det för mig, som just haft nära
känning med det brännbara stoff,
som kan utlösa en världsbrand, förefaller
synnerligen både onödigt och olyckligt.
Det är därför jag hoppas, att även
när det gäller handeln det skall föras
eu sådan politik, att inte den politik för
vårt jordbruk, som man har utlovat,
omöjliggöres. Jag är nämligen rädd för

att vi, om de skärpta internationella förvecklingarna
inte leda till krig, komma
att få svårigheter, när det gäller avsättningen
av livsmedlen. Det är då jag
hoppas på att vi skola kunna bibehålla
det goda samarbetet här i riksdagen
även i fortsättningen.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag är tacksam för den omtanke
och omsorg, som herr von Heland visar
för vår handelspolitik, och det intresse
han ägnar åt dessa spörsmål, men
när han varnar oss för att rusa i väg i
blindo, då det gäller handelns frigörelse,
tror jag han måhända gör sig onödiga
besvär. Det är visserligen sant, att
vi ligga väl till internationellt sett i
fråga om handelns frigörelse, d. v. s.
frilistningen. Vi ha hittills inte haft anledning
att rygga det beslut, som fattats
inom Marshallorganisationen, och
jag vågar säga, att vi inte heller haft
något som helst men av att vi ha tagit
steget snabbare än en del andra länder.
Detta är emellertid en sak. Jag vill gärna
instämma med herr von Heland, när
han säger, att vi måste försöka få bort
eller sänka de våldsamt höga tullar, som
många länder omge sig med. Det är ett
allmänt önskemål från vår sida. Men
även om man har detta önskemål, förstår
jag inte, hur man utan vidare kan
dra den slutsatsen, att vi här hemma i
första hand skulle kunna råda bot på
dessa svårigheter, genom att vi själva
skulle kringgärda oss med liknande hinder.

Vad speciellt gäller jordbruket bär jag
den uppfattningen — den är kanske felaktig
— att Sveriges jordbrukare få allt
större intresse av att vår utrikeshandel
får ett sådant förlopp, att vi kunna avsätta
de betydande mängder livsmedel,
som vi för närvarande sälja. Den kris,
som herr von Heland talar om ocli som
eventuellt kan komma, hade vi väl delvis
haft känning av redan nu, om vi
inte hade fått möjlighet att avsätta betydande
mängder livsmedel på exportmarknaden.
Det är väl en synpunkt, som
vi få beakta och som jag tycker sam -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om begränsning av importen av utländsk frukt.

manfaller med samhällsintresset, att i
den mån vår jordbruksnäring når en
sådan effektivitet och omfattning, att vi
inte bara kunna få en någorlunda god
försörjning här hemma utan dessutom
kunna exportera vissa kvantiteter, så
måste det vara en allmän angelägenhet
att bevaka just jordbruksintressena när
det gäller utrikeshandeln.

När herr von Heland frågar, huruvida
vi äro beredda att även i framtiden
särskilt beakta den svenska jordbruksnäringen
och dess speciella problem, behöver
jag inte på nytt deklarera, vad
som här sagts många gånger tidigare,
att vi äro ense om att jordbrukspolitiken
och jordbruksnäringen inta en särställning
vid dessa internationella överenskommelser.
Det ha vi garderat oss för
i många olika sammanhang, bland annat
i fråga om Havannastadgan. Vi ha sagt
ifrån, att jordbruksfrågan behandla vi
på särskilt sätt. Det är, efter vad jag
kan förstå, ingen tvistefråga i detta sammanhang.

Herr VON HELAND: Herr talman! Jag
är mycket tacksam för handelsministerns
deklaration, att det inte föreligger
någon tvist om att jordbruket skall inta
en särställning i handelspolitiken. Men,
herr statsråd, jag har tagit upp denna
fråga just nu, därför att jag med bekymmer
ser på utvecklingen. Jag ger herr
statsrådet fullständigt rätt i att vi tidigare
under året ha lyckats avsätta vårt
livsmedelsöverskott i landet, men det synes
mig, som om läget nu håller på att
försämras. Det är givet, som herr statsrådet
också säger, att jordbruksnäringens
effektivitet har ökat fantastiskt varje
år. Vi hoppas givetvis, att den skall öka
på samma sätt även i fortsättningen.
Men det finns ett mycket allvarligt
»men» härvidlag, och det försöker jag
ofta klarlägga. Svenska folket står på
en ovanligt hög levnadsstandard, under
det att folken i de underutvecklade länderna,
där man kanske bara bär jordbruksproduktion,
ha en mycket låg levnadsstandard
och alltså helt andra produktionsvillkor.
Motsvarande förhållan -

de finns inte för industrien. Det blir
kanske fallet, när Förenta Nationerna i
hastigare takt har lyckats industrialisera
de underutvecklade länderna, men i dagens
läge är det jordbruket, som står
inför det problemet, och det är därför
så viktigt att vi föra en sådan handelspolitik,
att vi kunna låta jordbrukets folk
i den konkurrensen behålla sin höga levnadsstandard
och komma upp till andra
samhällsgruppers standard.

Nu vet man ju inte vart den internationella
utvecklingen bär, men även om
det, såsom man får hoppas, inte blir
krig, är det väl tydligt, att det i Amerika
pågår en kraftig inflation. Denna
gäller vad jag kan förstå icke jordbrukspriserna,
som tvärtom kunna befaras
falla. Man har ju där den s. k. Brannanplanen
med stödköp, men denna plan
faller tydligen under bordet, och risken
är, att stödköpen där upphöra. För dagen
falla t. ex. äggen hastigt i pris. Även
om det råder inflation i Amerika, kan
man alltså befara ett försämrat marknadsläge
när det gäller priset på jordbrukets
produkter. Samtidigt som vi ha
ett litet livsmedelsöverskott på vissa håll
i världen, do kanske miljontals människor
av svält. Förenta Nationerna och
FAO ha till uppgift att försöka rätta till
detta.

Jag kan meddela en sak, som visar
hurudant läget är. I början av detta år
företog amerikanska staten stödköp av
cheddarost och sålde till England för
25 miljoner pund cheddarost. Enligt
uPPgifter i amerikanska tidningar var
försäljningspriset 25 cent per pound, medan
denna i två år lagrade cheddarost i
själva verket stöd i ett pris av 38 cent.
Det blev alltså en förlust för staten på
13 cent trots Havannastadgan och frilistningen
och allt vad här talas om —.
Amerikanska staten har aldrig erkänt,
att dessa tidningsuppgifter äro riktiga,
men man kan trots detta draga sina slutsatser.
Endast för några veckor sedan
gjordes en liknande försäljning för 10
miljoner pund av stödköpt ost, som kastades
ut på världsmarknaden — enligt
en uppgift, som jag inte kunnat kontrollera,
till ett pris av 35 cent per pound.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om begränsning av importen av utländsk frukt.

Man räknar med att det effektiva priset
för tvåårslagrad ost skall vara ungefär
38 cent.

Av detta framgår, att jordbruket just
nu befinner sig i en mycket bekymmersam
situation. Det råder pristryck på
världsmarknaden, och vi måste skydda
oss mot detta.

Jag satt själv i andra kommittén i FN
för en vecka sedan, när frågorna om
Havannastadgan och frilistningen kommo
upp till debatt i samband med sysselsättningsfrågorna
— diskussionen i
kommittén gällde en rekommendation
från experter om hur man skall avhjälpa
arbetslösheten. Då begärde öststaternas
representanter att inte bli påtvingade
en friare handel, under motivering,
att det inte alls är nödvändigt
för alla länder, att det blir friare handelsutbyte.
De förklarade, att ett kapitalistiskt
samhälle inte kan klara av arbetslösheten;
det kan bara ett socialistiskt
göra, och därmed kommo de in på
handelspolitiken.

Representanterna från de underutvecklade
länderna ställa sig ju alltid
mycket frågande till Havannastadgan.
De säga: »Om vi skola mekanisera vårt
jordbruk, var skola vi göra av vår arbetskraft?
Och om vi skola ha friare
handel, hur skola vi kunna bygga upp
en industri och där placera vår ledigblivna
arbetskraft?»

Jag erinrar mig, att jag år 1936 i Ungern
deltog i ett möte med Interparlamentariska
unionen. Vi besågo då några
större gårdar där. Maskinerna stodo
stilla, för att arbetskraften skulle få sysselsättning.
Folket slog höet för hand.
Visserligen kan man, herr statsråd, därigenom
hålla sysselsättningen i gång, men
hur går det med standarden för dem som
sysselsättas på detta sätt?

Jag skall icke förlänga debatten ytterligare
på denna punkt. Jag har emellertid
ansett det vara angeläget att inte bara
isolerat diskutera frukten i detta sammanhang,
utan verkligen få beröra handelsfrågorna
i deras helhet. Det var med
tillfredsställelse jag då hörde herr statsrådets
förklaring, att man kommer att
ge jordbruket en särställning i handels -

politiken. Med denna deklaration från
herr statsrådet hoppas jag, att vi få regeringens
stöd för att klara av de exportproblem
som för dagen äro synnerligen
aktuella för den svenska jordbruksnäringen.

Herr DE GEER: Herr talman! Det var
en passus i herr von Helands yttrande
som uppkallade mig till gensaga. Herr
von Heland använde uttrycket »skriet
från vildmarken», när han talade om intresset
för frukt och fruktkonsumtion
och fruktimport. Det vill jag protestera
emot. Det är ett allmänt intresse, att
svenskarna äta frukt och mera frukt, och
ur den synpunkten är det glädjande, att
importen stegrats. Men den svenska
frukten har en mycket stor fördel: den
är bättre, den har godare arom. Att den
inte helt kommit till sin rätt, får nog
delvis tillskrivas bristande organisation.
Det finns ingen ordentlig kvalitetssortering,
och distributionen är underhaltig.
Under ett så fruktrikt år som detta år
har man, då man på hösten velat köpa
svensk frukt i butikerna, knappast kunnat
få sådan, utan det har tillhandahållits
utländsk frukt. Det är nog inte enbart
på grund av den stora importen
som det har varit svårigheter med avsättningen
av svensk frukt, utan det kan
nog också göras mera från jordbrukets
sida. Mycket bär gjorts, det vill jag erkänna,
men det kan göras mera. Inom
alla områden kunna vi rationalisera vår
verksamhet.

Herr VON HELAND: Herr talman! Jag
instämmer naturligtvis med herr De
Gecr i att organisationen för avsättning
av den svenska frukten inte är alldeles
förstklassig och att man bör söka förbättra
den. Men jag reagerar mot herr
De Geers tal i ett annat avseende. Herr
De Geer vet ju mycket väl, att man ofta
gör bytesaffärer och att industrien —
som jag vet herr De Geer också känner
till — är mycket angelägen om att göra
sådana. För att få sälja på vissa marknader
söker industrien göra det fördel -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om vidgad rätt till änkepension m. m.

aktigt för grossisterna — jag skall inte
insinuera liur det går till — att importera
utländsk frukt i stället för att medverka
till att försälja den svenska frukten.
Att denna har svårt att få avsättning,
kan alltså bero på ett vinstintresse
bos dem som importera utländsk frukt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om vidgad rätt till änkepension m. m.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Mannerskantz interpellation om
vidgad rätt till änkepension m. m., och
nu yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Mannerskantz till
mig riktat följande frågor:

1) Har den i bankoutskottets utlåtande
nr 29 år 1948 ifrågasatta allmänna översynen
av pensionsreglementena igångsatts? 2)

Om så är fallet, ingår i denna utrednings
uppdrag att behandla frågan
om maximiåldern för ingående av äktenskap
medförande rätt till familjepension? Den

utredning, som här åsyftas, har
vid flera tillfällen berörts i riksdagen.
Sålunda hemställde 1945 års riksdag, att
en utredning om tillämpningen av den
s. k. oantastbarhetsprincipen skulle ske
i samband med en allmän översyn av
den statliga pensionslagstiftningen. Åtskilliga
frågor av den art att de påkalla
en särskild utredning ha också redovisats
i propositionen till 1949 års riksdag
om pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare.
Även i bankoutskottets av
herr Mannerskantz åberopade utlåtande
har frågan om en allmän översyn av
pensionsreglementena berörts. Denna
utredning har emellertid ännu icke kommit
till stånd, närmast av organisatoriska
skäl. Den personkrets, som kan ifrågakomma
för utredningsarbetet, är förhållandevis
begränsad och har de senaste
åren varit strängt upptagen med ut -

redningar i löne- och pensionsfrågor.
Jag har ansett det angeläget, att dessa
utredningar få i det närmaste slutföras,
innan de av mig åsyftade personerna
tagas i anspråk för nya arbetsuppgifter.
Såsom jag i går hade tillfälle att framhålla
i andra kammaren, är det emellertid
min förhoppning, att det skall visa
sig vara möjligt att igångsätta arbetet
med en allmän översyn av de statliga
pensionsreglementena i början av nästa
år.

Vad angår den andra av herr Mannerskantz’
frågor eller således frågan om
utredningen kommar att behandla spörsmålet,
huruvida äktenskap, som ingåtts
efter det befattningshavaren fyllt 60 år,
skall medföra rätt till familjepension,
kan jag inskränka mig till att hänvisa
till bankoutskottets uttalande, att denna
fråga givetvis faller inom ramen för en
allmän översyn av pensionsreglementena.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få tacka för svaret och för
att jag har fått tillfälle att ta del av det
redan under gårdagen.

Utredningsmaskineriet i landet är naturligtvis
ansträngt, och jag hör inte till
dem som anse, att man bör tynga det
ytterligare. Men här ha utretts och utredas
i denna stund så ofantligt många
saker, som egentligen ha aktualiserats
senare och som borde ha kommit efter
sådant som riksdagen tidigare önskat
och planlagt. Jag förstår det skäl som
herr statsrådet anför, nämligen att den
personkrets, som kan ifrågakomma för
utredningsarbetet, är förhållandevis begränsad.
Men också den krets, som skulle
kunna ifrågakomma till pension, nämligen
de änkor, som gift sig efter det
befattningshavaren fyllt 60 år, är mycket
begränsad. Undersökningar här i
Stockholm ha visat, att det torde röra
sig om bara några tiotal människor. På
vissa håll har man den uppfattningen,
att det inte spelar så stor roll, om man
skipar rättvisa, när det bara är fråga
om ett fåtal människor. Men så beträngt
som det statsfinansiella läget nu är, tve -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

ker jag man bör vara tacksam över att
man kan komma åt att skipa rättvisa
åt små grupper, utan att det kostar något
nämnvärt. Detta är ett sådant fall.

När denna utredning skall ske, tycker
jag, att den inte behöver göras så omfattande.
Jag undrar också, om man inte
vid en sådan översyn kunde lägga fram
delförslag, så att inte dessa änkor —
som komma i ett allt mera trängt läge,
ju mera dyrtiden sätter in —• bli allt för
hårt drabbade.

Det finns ju flera sätt att lösa denna
speciella fråga på — de ha tidigare antytts
i olika framställningar till Kungl.
Maj :t. Man har invänt, att man inte kan
gå med på en anordning som möjliggör
s. k. »dödsbäddsäktenskap», d. v. s. att
en man för att hjälpa en bekant kvinna
att få pension gifter sig, när han börjar
känna sig krasslig eller kanske strax
innan han avlider. Det går ju att finna
olika lösningar för att förebygga detta.
En lösning är t. ex., att änkan, endast
om äktenskapet vid mannens frånfälle
varat i fem år eller däröver, skulle bli
berättigad till full pension. Om äktenskapet
har varit blott fyra år, skulle
man kunna minska pensionen med en
femtedel, o. s. v. Det finns ju också
andra lösningar, som äro variationer
på samma tema. Någon särskild svårighet
att finna en lösning, som undanröjer
missbruk, synes inte föreligga.

Med de uttalanden, som statsrådet nu
har gjort här, är det att förvänta att
det inte behöver dröja så värst länge,
innan det blir något resultat för dessa
änkor, som jag nu har talat om. Jag vill
således sluta med den förhoppningen,
att statsrådet måtte beakta möjligheten
av att lägga fram delförslag vid en kommande
översyn av pensionsreglementena,
så att det inte dröjer allt för lång
tid, innan saken är färdigutredd.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Herr Mannerskantz hoppades, att
det skulle vara möjligt att lägga fram
delförslag och lösa några av de frågor,
som skulle behandlas av den kommande
pensionsutredningcn. Det är helt naturligt,
att jag här inte kan säga, att det 2

Första kammarens protokoll 1950. Nr 31

ta kommer att bli möjligt. Det är inte
bara frågan om gränsen för rätt till
pension, när äktenskap ingås vid högre
ålder, utan det är många andra spörsmål
som också komma upp och som
kunna ha samband med denna fråga.
Jag är medveten om att den nuvarande
åldersgränsen för närvarande inte berör
så många personer. Jag tror därför,
att frågan i och för sig, om man kan isolera
den helt, inte är stor i nuvarande
läge. Men den kan sammanhänga med
en del andra frågor, och huruvida det
skall bli möjligt att få fram en dellösning,
kan man inte säga, förrän utredningen
har fått överblicka fältet för att
se, vilka beröringspunkterna äro och vilka
möjligheter det kan finnas att bryta
ut vissa frågor. Jag kan alltså inte ge
något löfte om att det skall visa sig möjligt
att dela upp frågorna på detta sätt,
utan denna sak måste få bedömas i ett
sammanhang under utredningsarbetet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag är tacksam, om herr statsrådet endast
vill säga, att herr statsrådet ämnar
lägga fram dellösningar, om så befinnes
vara möjligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition mod förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 oktober 1950 dagtecknad
proposition, nr 252, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att i stället för
de tidpunkter, som angivas i 111 § samt

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

115—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring, skall gälla vad
Konungen med riksdagen därom framdeles
förordnar.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft sju i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 530 av herr Cassel,
nr 531 av herr Norling m. fl. och
nr 539 av herrar Ohlon och Lindblom
samt

inom andra kammaren:
nr 630 av herrar Hagård och förste
vice talmannen Skoglund,

nr 631 av herr Dahlgren m. fl.,
nr 643 av herr Ohlin m. fl. och
nr 644 av fru Eriksson i Stockholm.

I motionerna 1:530 och 11:630, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 252 måtte hemställa
om sådan omprövning av lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring,
att förutsättningar för en samordning
med andra socialförsäkringsformer
tillskapades.

I de likalydande motionerna I: 531 och
II: 631 hade yrkats, att riksdagen måtte
avslå förevarande proposition.

I motionerna 1:539 och II: 643, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t anhålla dels att givna uppdrag att
ompröva kostnadsfrågorna i samband
med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
måtte utvidgas till att omfatta även
frågorna om sjukpenningförsäkringens
konstruktion och systemet för avgiftsuppbörden,
dels att övervägandena om
en effektivisering av den frivilliga sjukförsäkringen
måtte inriktas på förbättringar
enligt i motionerna angivna riktlinjer.
I sistnämnda hänseende hade motionärerna
anfört, att närmast anmälde
sig sjukkassefolkets begäran, att maximeringen
av statsbidraget till läkarvården
skulle upphöra, samt att man vidare
syntes böra inrikta sig på åtgärder, som

utjämnade den kommande övergången
till obligatorisk försäkring, såsom att
successivt genomföra en höjning av lägsta
sjukpenningklassen och införa familjetillägg.

I motionen II: 644 hade hemställts, att
riksdagen måtte begära av Kungl. Maj:t,
att en plan måtte uppgöras för förverkligandet
av den stora reformen av kostnaderna
för enskilda sjuka och att därvid
läkemedelsreformen måtte få komma
i första hand och att fri läkarvård
för barn måtte övervägas, då den ekonomiska
situationen ljusnat.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtande på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 531 och II: 631 bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 530 och II: 630, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

C. att motionerna 1:539 och 11:643,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

I). att motionen II: 644 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande utskottets hemställan
under punkten B och motiveringen till
denna hemställan av herrar Jacobsson
i lgelsbo, Hallagård och Sunne, fru
Svenson, herrar Carl Eric Ericsson och
Hagård, fröken Höjer samt herr Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, åt! utskottet,
med beaktande av den motivering,
som lämnats såväl i motionerna 1:530
och II: 630 som i motionerna I: 539 och
II: 643, bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att givna uppdrag att ompröva
kostnadsfrågorna i samband med 1947
års lag om allmän sjukförsäkring måtte
utvidgas till att omfatta även frågorna
om sjukpenningförsäkringens konstruk -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

tion, därvid särskilt förutsättningar för
en samordning med andra socialförsäkringsformer
borde tillskapas;

2) beträffande utskottets hemställan
under punkten C och motiveringen till
denna hemställan av herrar Jacobsson i
Igelsbo och Sunne samt fröken Höjer,
vilka ansett, att utskottet på grund av
den motivering, som åberopats i motionerna
1:539 och 11:643, bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla dels att givna uppdrag att
ompröva kostnadsfrågorna i samband
med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
måtte utvidgas till att omfatta även
frågan om systemet för avgiftsuppbörden,
dels ock att övervägandena om en
effektivisering av den frivilliga sjukförsäkringen
måtte inriktas bland annat på
ett upphävande av maximeringen av
statsbidraget till läkarvården, successiv
höjning av högsta sjukpenningsklassen
samt införande av familjetillägg.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Då propositionen nr 252 behandlades
i andra lagutskottet, rådde
det mycket stor enighet om att Kungl.
Maj:ts förslag var det enda som med
hänsyn till landets ekonomiska läge var
möjligt att anta. Däremot var man inte
lika ense när det gällde den ställning
man skulle inta till de motioner, som
hade väckts i detta ärende — det framgår
ju också av de två reservationer,
som finnas fogade till detta utlåtande.
Då jag har undertecknat den ena reservationen,
kanske jag får lov att här framföra
några av de motiv, som varit avgörande
för mitt ställningstagande till
denna fråga.

Jag vill då först och främst erinra om
att frågan om sjukpenningförsäkringens
konstruktion har varit uppe till diskussion
åtskilliga gånger. Frågan behandlades
även vid 1940 års riksdag, och
det rådde då delade meningar. Det blev
en mycket ingående diskussion i kamrarna,
och riksdagen anslöt sig till
Kungl. Maj:ts förslag, vilket i princip
innebar, att man skulle tillämpa ett enhetligt
sjukpenningbelopp. Den nya sjukförsäkringen
kom att bestå av två de -

lar, nämligen en obligatorisk bottenförsäkring
med ett tämligen litet belopp,
kompletterad av en statsunderstödd, frivillig
försäkring. Man räknade då med
att denna senare skulle utformas så, att
den skulle stimulera medborgarna att
tillgodose det ytterligare behov av ekonomisk
hjälp under sjukdom som kunde
vara för handen.

Jag vill vidare erinra om att finansministern
i somras — noga räknat den
10 juni — tillkallade sakkunniga med
uppdrag att utreda den ekonomiska
långtidsplaneringen på det samhällsekonomiska
och statsfinansiella området.
Denna utredning har framför allt kommit
till stånd för att man skulle undersöka,
i vad mån man kunde fortsätta
med reformarbetet på det socialpolitiska
området.

Det framgår vidare av propositionen,
att statsrådet har ansett, att man skulle
underkasta även sjukförsäkringens finansiering
en översyn, varvid man närmast
skulle ta sikte på förhållandet mellan
statsbidraget och de försäkrades medlemsavgifter.
Det uppdrogs åt pensionsstyrelsen,
som ju har särskilda förutsättningar
härför, att undersöka i vad
mån genom en ändrad fördelning av
statens kostnader för den allmänna sjukförsäkringen
och medlemsavgifterna
inom densamma statens utgifter för den
obligatoriska sjukförsäkringen kunde
nedbringas.

Det är väl sannolikt, att dessa utredningar,
som nu igångsatts, komma att
leda till vissa sänkningar av statens bidrag
till sjukförsäkringen. Med hänsyn
bland annat härtill kommer nog den frivilliga
sjukförsäkringen att få mindre
omfattning än man från början har räknat
med. Detta kommer förmodligen i
sill tur att medföra underförsäkring, vilken
ökas genom det sjunkande penningvärdet.

Redan tidigare hade man från högerhåll
och annat borgerligt håll av rent
organisatoriska skäl önskat samordning
av de olika socialförsäkringsformerna,
och nu har i högermotionerna nr 1:530
och 11:630 hemställts, att man skall ompröva
sjukpenningförsäkringens kon -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

struktion för att skapa förutsättningar
för en samordning med andra socialförsäkringsformer.
Socialvårdskommittén
bär ju framlagt betänkanden med förslag
till nya obligatoriska försäkringsformer,
och till dessa har regeringen
ännu icke tagit ståndpunkt. Då nu, som
jag'' förut nämnde, två olika organ hålla
på att utreda de ekonomiska förhållandena
i fråga om sjukförsäkringen, förefaller
det ju ganska naturligt, att man
skulle låta dessa organ även undersöka,
om man inte skulle kunna göra besparingar
i organisatoriskt avseende genom
en samordning av de olika socialförsäkringsformerna,
samtidigt som man ■—
för dem som skulle behöva detta —
skulle förbättra försäkringsförmånerna
inom sjukförsäkringen genom en omläggning
av avgifterna.

Utskottet har haft samordningsfrågan
under övervägande. Den har varit uppe
redan tidigare, år 1948, då organisationsfrågan
behandlades. Utskottet uttalade
därvid, att det var uppenbart, att en
samordning av socialförsäkringarna
»skulle medföra påtagliga fördelar».
Man tilläde visserligen samtidigt, att
allvarliga nackdelar kunde vara förenade
därmed, men jag har inte riktigt fått
klart för mig, vari man ansåg att dessa
skulle bestå. Utskottet har alltså år 1948
erkänt, att det skulle vara en fördel, att
man gjorde en sådan undersökning som
har ifrågasatts i våra motioner.

I år har utskottet gjort ett liknande
uttalande. Utskottet framhåller, att »frågan
om samordning av de olika socialförsäkringsformerna
för utskottet framstår
såsom ett viktigt organisatoriskt
problem». Utskottet har alltså såväl tidigare
som nu varit fullt på det klara
med att en sådan undersökning skulle
vara till nytta, men utskottet har inte
velat dra ut konsekvenserna av sin uppfattning.
Utskottet har framhållit dessa
synpunkter och har sedan överlämnat
till Kungl. Maj:t att ta den ställning till
frågan, som Kungl. Maj :t kan anse befogad
och lämplig. Jag anser visserligen,
att man bör ha stort förtroende för
Kungl. Maj :t men om riksdagen anser,
att det ligger någonting i kravet på sam -

ordning, kan det ju inte skada, att riksdagen
ger Kungl. Maj :t en liten påstötning
härom. Nu står det ju i utskottets
utlåtande, att Kungl. Maj :t torde, »utan
att riksdagen föranleder därtill, komma
att ägna uppmärksamhet åt spörsmålet
om en samordning av socialförsäkringarna».

Om man skulle gå på den linje, som
föreslagits i högermotionerna, kan jag
inte se, att detta skulle medföra några
nämnvärt ökade utredningskostnader. De
sakkunniga för långtidsplaneringen äro
redan tillsatta, pensionsstyrelsen finns
ju också, och merkostnaden för utvidgningen
av deras uppdrag kan inte bli så
stor. Och om man genom en sådan samordning,
som här är ifrågasatt, skulle
kunna eliminera de nackdelar, som äro
förenade med nedsättningen av statsbidraget
och överflyttandet av vissa avgifter
på de enskilda medborgarna, kan jag
inte se annat än att man borde begagna
sig av tillfället att göra den föreslagna
undersökningen.

Det har ju fogats två reservationer till
utskottsutlåtandet. Den ena, som jag nu
har tillåtit mig att tala för, är avgiven av
samtliga borgerliga ledamöter inom utskottet,
och den andra är avgiven av
folkpartiledamöterna.. Ett bifall till reservationen
från folkpartihåll skulle, om
jag har fattat den riktigt, kunna komma
att medföra en ingalunda oväsentlig kostnadsökning
för staten. Jag har fått en
uppgift om att denna merkostnad skulle
belöpa sig till 6 miljoner kronor. På högerhåll
har ansetts, att man i den nuvarande
situationen inte bör komma
fram med ett förslag, som kan leda till
eu kostnadsökning av denna omfattning.
Därför har högern inte ansett sig kunna
gå med på folkpartireservationen.

I den första reservationen hemställes,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att givna uppdrag
att ompröva kostnadsfrågorna i samband
med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
utvidgas till att omfatta även frågorna
om sjukpenningförsäkringens konstruktion,
därvid särskilt förutsättningar
för en samordning med andra socialförsäkringsformer
måtte tillskapas», och

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Regeringen säger att det reformkomplex,
som går under beteckningen
»allmän sjukförsäkring», inte nu går att
genomföra av statsfinansiella skäl, och
andra lagutskottet är av precis samma
mening. Regeringen ställer sig avvisande
mot tanken att partiellt genomföra den
fria sjukvården för de områden inom landet,
som ha de högsta sjukvårdsutgifterna
och där denna del av reformen spelar
en så utomordentligt viktig roll. Regeringen
går även emot att nu börja genomföra
reformen i etapper, och andra
lagutskottet är realiter av samma mening
som regeringen i denna fråga.

Regeringen säger att statsfinansiella
skäl nu lägga hinder i vägen för att genomföra
den reform, som 1946 års riksdag
beslutade. Härtill vill jag knyta följande
reflexion. Då 1946 års riksdag beslutade
att reformen skulle träda i kraft
den 1 juli 1950, representerade kostnaderna
för reformens genomförande 5,7
procent av statsutgifterna; nu i det ögonblick,
då regeringen föreslår att den
skall uppskjutas på obestämd tid, representera
dessa kostnader endast 5,2 procent
av statsutgifterna. Man behöver bara
hänvisa till detta faktum, för att ihåligheten
i regeringens och utskottets argumentation
skall framstå i tämligen ldar
dager.

Nu säga regering och utskott att det
förhållandet, att kostnaderna för reformens
genomförande stigit från 200 till
201 miljoner kronor gör det omöjligt att
vid denna tidpunkt förverkliga denna
reform. Ställer man in det hela i sitt
totalsammanhang och hänvisar man till
regeringens övriga intentioner i fråga
om reformpolitiken, kan man inte komma
till någon annan slutsats än denna:
Den socialdemokratiska regeringen liar
realiter förkunnat efter den 17 september
att reformpolitikens tid iir slut. Det,
som är uppbyggt, skall alltså i stor utsträckning
rivas ned. De reformer, som
enligt vad vi tidigare beslutat skola trä -

da i kraft vid en bestämd tidpunkt,
måste enligt regeringen uppskjutas på
obestämd tid. Detta är det verkliga innehållet
i regeringens nya giv på socialpolitikens
område, ett faktum, som vederbörande
torde ha mycket svårt att
här i dag bestrida.

Det har under senare tid blivit eu
formlig sport från regeringshåll att fråga
kommunisterna: »Om ni blott säga,
varifrån vi skola ta pengar, skola vi nog
genomföra sjukvårdsreformen.» Hela
denna frågeställning vittnar egentligen
om svaghet och ingenting annat. Tydligt
är emellertid att i vissa sammanhang äro
vi »acceptabla» i den demokratiska
samlingen, ty när det sitter hårt åt, frågar
man oss: »Varifrån skola vi ta

pengarna?» Vi ha emellertid inte blivit
svaret skyldiga. Vi ha sagt, och jag upprepar
det här: »Genomför eu bestämd
och riktig politik gentemot den svenska
storfinansen! Beskär storkapitalisternas
vinster, så kunna medel uppbringas för
att genomföra denna och andra reformer!
Bryt med den politik, som går ut
på att delta i den av U. S. A. dikterade
väldiga upprustningen och satsa pengarna
på att genomföra sjukvårdsreformen!»

Utöver detta böra följande fakta observeras.
Utgifterna för sjukhusvård,
uppehälle till den sjuke och hans familj
jämte läkemedel äro även nu en tämligen
påtaglig realitet, varför det här inte
kan bli fråga om att de .svenska skattebetalarna
få bära 261 miljoner kronor i
merskatt, därest denna reform skulle genomföras.
Utgifterna för sjukvården finansieras
för närvarande i mycket stor
utsträckning av staten och landstingen.
Det betyder att huvudkostnaderna för
sjukvården bestridas redan nu av skattemedel.
De, som drabbas av sjukdom,
måste på ett eller annat sätt hjälpas ekonomiskt
av samhället, såvida de icke äga
enskild förmögenhet, och som bekant
saknar folkflertalet privatförmögenhet.
Följaktligen: kostnaderna för sjukvår den

och de ekonomiska följderna av
sjukdom betalas för närvarande i huvudsak
av landets skattebetalare. Det
gäller sålunda inte här merkostnader på
261 miljoner kronor för att förverkliga

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

denna reform, utan det är enligt vår mening
dels en fråga om rättvisare fördelning
av kostnaderna för sjukvård m. m.
mellan fattiga ocli rika och rättvisare
fördelning av kostnaderna mellan olika
landsändar, dels en fråga om rättvisare
kostnadsfördelning i syfte att skapa större
trygghetskänsla hos folk, då sjukdom
inträffar.

Norrbottens läns landsting har hos
regeringen hemställt att sjukvårdsreformen
icke måtte uppskjutas ytterligare
och att reformen, därest den icke i sin
helhet kan genomföras för hela landet,
genomföres partiellt för områden med
de högsta sjukvårdsutgifterna, där sjukvårds-
och andra sociala förhållanden
göra åtgärder från statens sida nödvändiga.
För varje år som reformen
uppskjutes, förlora skattebetalarna i
Norrbottens län 5 miljoner kronor. Vårt
län tvingas av omständigheterna att hålla
sig med en relativt decentraliserad
sjukvård, som gör att den ekonomiskt
blir synnerligen betungande för länets
skattebetalare. Ur landstingets skrivelse
till regeringen vill jag här inför kammaren
citera följande avsnitt, som i korthet
klargör situationen där uppe i norr och
som samtidigt utgör en mycket slark
polemik mot regeringens linje i berörda
fråga: »Viktigare än för landstingets

ekonomi är emellertid denna socialreform
för den enskilde medborgaren. Inbyggaren
i detta län har det på grund
av stor försörjningsbörda och ojämna
arbetsförhållanden i allmänhet mera
ekonomiskt knappt än vad förhållandet
är på andra håll i landet. Klimatet är
hårt och nedbrytande för hälsan. Avstånden
äro stora och resor till läkare
och sjukvårdsinrättningar kostnadskrävande.
Svårigheter och bekymmer göra
sig här påminta omedelbart, när inkomsten
faller bort vid sjukdom. Åtkomsten
av de nya och effektiva men dyra läkemedlen
är det svårt för den enskilde att
finansiera. Från landstingets sida lämnas
årligen hjälp till sjuktransporter och
inköp av vissa mediciner till ett belopp
av cirka en kvarts miljon kronor, men
detta förslår inte långt för täckande av
de trängande hjälpbehoven. Med hänsyn

härtill är den i princip beslutade sjukvårdsreformen
en den angelägnaste socialreform,
som för dagen väntar på en
omedelbar lösning. Några administrativa
svårigheter bör inte möta för reformens
genomförande, enär landets
sjukkasseväsen är berett att taga sig an
de med reformen förenade uppgifterna.»

Och till allra sist: När man frågar oss,
varifrån pengarna skola tas för att finansiera
sjukvårdsreformen, vore det ju
också skäl i att vederbörande utsträckte
sig till att fråga även de borgerliga och
socialdemokratiska ledamöterna på norrbottensbänken.
Dessa ha nämligen varit
med om att i landstinget kräva sjukvårdsreformens
genomförande den 1 juli
1951. De ha därtill uttalat sin förvåning,
ja, i en del fall även sin förtrytelse över
att regeringen nu föreslår reformens
uppskjutande på obestämd tid, och jag
hoppas att de nu, när denna fråga skall
avgöras, i konsekvens med sitt uppträdande
i Norrbottens läns landsting bidraga
till att ge regeringen nederlag i
föreliggande ärende.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka avslag på utskottets hemställan
under punkt A, d. v. s. avslag på
den föreliggande propositionen, och bifall
til! motionerna I: 531 och 11:631.

Herr SUNNE: Herr talman! Det framgår
av det föreliggande utskottsutlåtande!,
att man inom utskottet icke i alla
avseenden har varit enig. Till utlåtandet
äro nämligen fogade två reservationer,
och den ena har särskilt berörts och
motiverats av herr Carl Eric Ericsson,
varför jag kanske inte så mycket behöver
uppehålla mig vid den — reservanterna
begära där en omprövning av kostnadsfrågorna
och hemställa att i samband
därmed även frågorna om sjukpenningförsäkringens
konstruktion måtte
upptagas, därvid särskilt förutsättningar
för en samordning med andra socialförsäkringsformer
måtte tillskapas.

Reservanterna anse, att den utformning,
som sjukförsäkringen enligt propositionen
fått, nämligen en obligatorisk
bottenförsäkring med enhetliga ersätt -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

ningsbelopp, påbyggd med en frivillig
försäkring, innebär en ur många synpunkter
olycklig lösning av frågan om
sjukpenningens konstruktion. Inga hänsyn
tas ju till inkomstbortfallets storlek.
Detta är en olägenhet, som man knappast
kan säga uppväges av det föreslagna
systemet med obligatorisk grundförsäkring.
Det värsta är att detta system
omöjliggör, något som också herr Carl
Eric Ericsson framhöll, en rationell samordning
mellan de skilda socialförsäkringsreformerna,
såsom arbetslöshetsförsäkring,
olycksfallsförsäkring, folkpensionering
in. m. Man borde alltså i
stället för att ha en obligatorisk och en
frivillig sjukförsäkring göra hela sjukförsäkringen
obligatorisk med fasta sjukpenningklasser
liksom i den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. Men när
nu den samhällsekonomiska krisen
tvingar oss till en reformpaus, bör denna,
anse vi, utnyttjas till att åstadkomma
en samordning av de olika socialförsäkringsreformerna.

•Tåg skall övergå till att något tala om
den andra reservationen. Där yrkas att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla dels att givna uppdrag att
ompröva kostnadsfrågorna i samband
med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
måtte utvidgas till att omfatta även
frågan om systemet för avgiftsuppbörden,
dels ock att övervägandena om en
effektivisering av den frivilliga sjukförsäkringen
måtte inriktas bland annat på
ett upphävande av maximeringen av
statsbidraget till läkarvården, successiv
höjning av lägsta sjukpenningsklassen
samt införande av familj etillägg.

Om statsbidragen nu konstrueras så,
att avgifterna bli enhetliga i alla sjukkasseområden,
kan det administrativa
arbetet i hög grad förenklas såväl för
sjukkassornas personal som för skatteväsendets.
Skall man kunna genomföra
sjukförsäkringsreformen inom rimlig tid,
får man nog spara på andra områden,
där det är möjligt. Tänker man lägga
ned 260 miljoner kronor på den obligatoriska
försäkringen — om den siffran
håller, veta vi ju knappast någonting i
dag, och om den tidpunkt, när det är

möjligt att genomföra reformen, veta vi
väl knappast någonting heller — uppstår
frågan, om man inte redan nu borde
gå in för att förbättra den nuvarande
frivilliga sjukförsäkringen. Och det
talas ju i propositionen också om att
regeringen överväger frågan om en effektivisering
av denna försäkring. Svenska
sjukkasseförbundet har framlagt en
hel del förslag, som säkerligen skulle
vara värda att ta fasta på. Så vill sjukkassefolket,
att maximeringen av statsbidraget
till läkarvården skall upphöra,
och för att utjämna den kommande övergången
till obligatorisk försäkring kunde
man successivt genomiföra en höjning
av den lägsta sjukpenningklassen och införa
familj etillägg.

Herr talman! Med vad jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall dels till reservationen
vid utskottets hemställan
under punkten B av herr Jacobsson i
Igelsbo m. fl., dels till den under punkten
C av herr Jacobsson i Igelsbo och
mig samt fröken Höjer avgivna reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! Som redan
har framhållits är utskottet enhälligt
när det gäller att tillstyrka bifall till
Kungl. Maj :ts proposition och därmed
att avstyrka den motion som herr Helmer
Persson här yrkat bifall till. Vi ha
inte gjort det med lätt hjärta. Herr Persson
trodde sig visserligen kunna utläsa
ur utskottets hemställan att det för socialdemokraternas
del vore slut med reformarbetet.
Jag tror att vi kunna vara
säkra på att ingen har med tyngre bjärta
än socialministern lagt fram denna proposition
om anstånd med ikraftträdandet
av sjukförsäkringsreformen. Att genomföra
denna sociala omvårdnadsåtgärd
liar varit ett av hans starka intressen
inom socialpolitikens område. Att
läget nu bär blivit sådant att tidpunkten
för reformens ikraftträdande måste
skjutas fram, är siikcrligen inte minst
smärtsamt för socialministern. Jag tror
inte heller att det inom utskottet bara
är socialdemokraterna, som med tungt
bjärta ha tillstyrkt denna proposition;

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

jag är övertygad om att även de övriga

ledamöterna helst skulle ha sett, att vi
nu hade kunnat förverkliga den tanke,
som vi hade år 1946, då reformen beslutades.

Herr Persson har funnit ett glädjeämne
i att kommunisterna i detta sammanhang
ha blivit tillfrågade, varifrån
pengarna till realiserandet av denna reform
skola tas. Ja, har man inte något
särskilt roligt, får man begagna de möjligheter
att glädja sig, som finnas —
det unnar jag honom gärna. Jag skall
inte gå in på de olika synpunkter, som
herr Persson här framförde. Jag förstår
mycket väl, att uppskjutandet av reformen
medför speciella svårigheter uppe i
norra Sverige, där på grund av olika
omständigheter medborgarna ha det alldeles
särskilt besvärligt med den allmänna
sjukvården. Jag kan således beklaga
speciellt för denna landsändas del,
att läget är sådant det är. Men vi ha
inte kunnat komma längre inom utskottet.
Visserligen påstår herr Persson att
både regeringen och utskottet ställt sig
avvisande till frågan om reformens genomförande
i etapper, men det var nu
inte alldeles riktigt refererat, utan tvärtom
är det ju så, att såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet diskuterades
detta spörsmål, och utskottet bär direkt
framhållit att det, om de ekonomiska
förhållandena bli sådana, att ett
generellt genomförande av reformen behöver
skjutas på ett större antal år, är
i hög grad önskvärt att överväga, huruvida
inte reformen kan förverkligas i
etapper — vilken reformgren som bör
ges företräde, bär inte utskottet i detta
läge velat bestämt uttala sig om, men vi
ha påpekat skäl för att läkemedelsreformen
förverkligas först. Huruvida sjukvårdsreformen
lämpligen bör erhålla företräde,
vill jag inte yttra mig om; man
kan nog ur hela landets synpunkt, om
man bortser från de speciella norrlandsförhållandena,
anföra skäl för att den är
kanske den minst betydelsefulla i detta
sammanhang, men därom kunna ju delade
meningar råda, och det gäller väl
närmast bär att väga de olika skälen
mot varandra. Vad utskottet har velat

understryka är, att man inte bör skjuta
frågan om att förverkliga reformen
etappvis helt åt sidan, utan överväga, om
inte detta blir en lättare framkomlig väg
för genomförandet av reformen i sin helhet.

Om utskottets utlåtande i övrigt råder
det olika meningar, och av reservanternas
antal ser det ju ut som, om det
skulle ha rått ganska starka meningsmotsättningar
inom utskottet; det är
jämnt halva utskottsdelegationen, som
står bakom den första reservationen. Men
de motsättningar, som man skulle kunna
utläsa ur detta utlåtande, ha inte
funnits, och vi ha inte haft någon votering,
så att lotten fått avgöra, vilken
halva som skulle stå för utskottsutlåtandet.
Att de spörsmål, som ha berörts i
reservationen, inte heller ha varit av
särskilt stort intresse för reservanterna,
framgår också av att de inte kostat på
sig någon motivering för sitt yrkande
utan bara hänvisa till sina motioner.

Nu förefaller det mig, som om läget
skulle gestalta sig litet olika, beroende
på vilket parti reservanterna tillhöra.
Att herr Hagård, som här är reservant,
och hans medmotionär, herr Skoglund,
ha velat fästa uppmärksamheten på ett
speciellt spörsmål, är ganska naturligt.
De ha ju varit med i socialvårdskommittén
och där i samarbete med övriga delegater
utarbetat ett reformförslag beträffande
detta spörsmål. Sedan har
riksdagen löst frågan på ett annat sätt
än socialvårdskommittén tänkt sig, och
det är klart, att har man kommit till en
bestämd uppfattning, att en fråga löses
bäst på det och det sättet, har man litet
svårt att acceptera en annan lösning.
Herr Hagård har inte bara vid detta tillfälle
utan även förra gången, när vi
måste diskutera frågan om ett uppskjutande
av reformen, fört fram dessa
synpunkter.

I folkpartimotionen anläggas liknande
synpunkter, men det är ingenting nytt.
År 1946 diskuterade vi mycket noga igenom
frågorna om samordningen av hela
socialförsäkringssystemet, om sjukpenningsförsäkringens
konstruktion och om
avgiftsuppbördens konstruktion; allt detta

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

var föremål för mycket noggranna överväganden
i det tredje särskilda utskottet
och för mycket långa diskussioner i
riksdagen, och så intog riksdagen sin
ståndpunkt. Det skall till mycket starka
skäl för att riksdagen nu skulle ge ett
förord för ett övervägande, som syftar
till att riva ned grunden för den allmänna
sjukförsäkringen, sådan den är
beslutad. Det är klart att hela spörsmådet
kan dryftas i de utredningar, som nu
pågå, och sedan av Ivungl. Maj:t.

Det avgörande i detta läge är enligt
min mening, hur vi skola kunna förverkliga
denna reform med hänsyn till
kostnaderna. Om kostnadsfrågan föranleder
oss att överväga en annan konstruktion
av sjukpenningförsäkringen
och avgiftsuppbörden o. s. v., tycker jag
att vi böra undersöka denna fråga litet
närmare. Men jag föreställer mig att
detta kommer Kungl. Maj:t att göra, och
jag inte bara föreställer mig det, utan
jag vet att det är utlovat av statsministern
i samband med att regeringen under
vårsessionen meddelade att det
statsfinansiella läget var sådant, att vi
till hösten skulle få ta ståndpunkt till
det nu föreliggande förslaget om ett
uppskjutande av reformen.

Herr Hagård diskuterade i andra
kammaren med statsministern frågan
om en samordning av socialförsäkringssystemet
och dess förhållande till sjukpenningförsäkringens
konstruktion, och
statsministern förklarade då att regeringen
skulle pröva detta spörsmål i
sammanhang med de utredningar, vilkas
resultat sedan skulle framläggas.
Att under sådana omständigheter engagera
riksdagen att uttala en bestämd mening
på denna punkt föreställer jag mig
inte vara lämpligt. Ty skulle riksdagen
i dag göra ett sådant uttalande, soin föreslås
i den första reservationen och i
första delen av den andra reservationen,
innebär det en bestämd rekommendation
att riva upp 1940 års beslut. Det
är inte motionärernas mening — i varje
fall har herr Hagård bestämt försäkrat
att lian bara önskar en omprövning av
lagen om allmän sjukförsäkring. Men
av herr Sunnes anförande fick jag det

intrycket, att han och hans medreservanter
ha en mera bestämd mening på
den punkten, tv han förklarade helt
frankt att 1946 års beslut var en olycklig
lösning av frågan om sjukpenningförsäkringens
konstruktion.

Jag tror att det är för tidigt att inbjuda
riksdagen att säga någonting bestämt
om den saken. Låt oss få den omprövning,
som nu skall ske i Kungl.
Maj:ts kansli, sedan de utredningar äro
klara, som pågå beträffande långtidsplaneringen
och beträffande förhållandet
mellan statsbidraget och medborgarnas
egna utgifter till sjukförsäkringen. När
frågan kommer igen, då kan det vara den
riktiga tiden att ta en bestämd ståndpunkt
till om vi skola ha det på det ena
eller det andra sättet, men till dess förefaller
det mig, som om det vore klokast
att avvakta och se vad som följer av det
arbete som nu pågår.

Vad det sista önskemålet i herr Jacobssons,
herr Sunnes och fröken Höjers
reservation beträffar är det väl
ganska onödigt att besvära Kungl. Maj :t
med en skrivelse härom. De synpunkter
och de önskemål, som herr Sunne ansåg
behöva övervägas, komma ändå att
övervägas av Kungl. Maj:t; sjukkasseförbundet
har ju i en framställning uttalat
precis de önskemål som reservanterna
vilja ha framburna till regeringen.

Vi äro alla överens om att, när vi nu
måste vänta ett antal år på den obligatoriska
sjukförsäkringens ikraftträdande,
det är mycket önskvärt, för att inte
säga nödvändigt, att den nuvarande frivilliga
försäkringen effektiviseras. Utskottet
bär givit ett starkt uttryck åt
denna önskan och detta behov. Vi veta
att det föreligger vissa önskemål beträffande
hur effektiviseringen skall tillgå,
och dessa önskemål komma att övervägas
i vanlig ordning. Men att nu, innan
detta övervägande har skett, föreslå att
riksdagen skall säga, att precis så skall
det ske, bara därför att en framställning
därom har gjorts från sjukkasseförbundet,
det vore väl ändå ganska, jag höll
på att säga lättsinnigt. Vi skola väl, herr
Sunne, gå den vanliga vägen och vara

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

nöjda med att Kungl. Maj:t prövar de
här spörsmålen och att de bli övervägda
från olika synpunkter vid remissbehandling
o. s. v. När de komma på riksdagens
bord efter detta övervägande, då
först är den lämpliga tidpunkten att taga
bestämd ståndpunkt. Det vore mycket
olikt den svenska riksdagen att ge
sådana förhandslöften som reservanterna
föreslå. Att frågan överväges av
Kungl. Maj:t, det önska vi alla, men det
behöver inte riksdagen taga något initiativ
till, eftersom ämnet redan ligger
under Kungl. Maj ds prövning. Socialministern
har ju också i propositionen
framhållit behovet av en effektivisering
av den nuvarande frivilliga försäkringen.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
punkten A, varom vi alla utom herr
Persson äro ense, och likaså bifall till
utskottets hemställan under punkterna
B, C och D och alltså avslag på de två
här föreliggande reservationerna.

Herr PERSSON, HELMER (kort genmäle):
Herr talman! Utskottsordföranden
herr Norman deklarerar här att det
känns mycket smärtsamt för socialdemokraterna
att tvingas uppskjuta denna
viktiga reform på obestämd tid, och vidare
säger han, att det i detta ligger vissa
glädjeämnen för herr Persson. Det
finns inte så mycket logik i detta herr
Normans resonemang, ty ingenting vore
ju lättare än att ta bort smärtan för socialdemokraterna
och ta bort glädjeämnena
för mig genom att genomföra denna
reform.

De ekonomiska möjligheterna att genomföra
reformen i detta land finnas;
det är egentligen detta som är sakens
kärna, sådan frågan står i dag här i
riksdagen. Vi böra komma ihåg att Sverige
inte har varit i krig på över 140
år. Produktionen stiger undan för undan,
och den har stigit i väldig utsträckning,
sedan principbeslutet fattades av
1946 års riksdag. Därtill kommer att
vår utrikeshandel har förbättrats i mycket
stor utsträckning. Länder, som ha va -

rit i krig och varit ockuperade, ha redan
genomfört den fria sjukhusvården.
Jag kan nämna att t. ex. Tjeckoslovakien
redan genomfört denna reform.

Herr Norman gjorde gällande att jag
misstolkade såväl regeringens som utskottets
uppfattning beträffande ett genomförande
av denna reform i etapper.
Det tror jag inte att jag gjorde. Man talar
visserligen om att reformen kan genomföras
i etapper, men realiter går
man ju emot en sådan åtgärd, ty beträffande
såväl den obligatoriska sjukförsäkringen
som den fria sjukvården och
de fria läkemedlen hänvisar man till den
ekonomiska långtidsutredningen, och
det betyder realiter att man även går
emot ett genomförande av dessa etapper

1 reformen.

Därtill måste jag här deklarera, att utskottet
i vissa fall förordar en förfuskning
av reformen.

Talaren avbröts bär av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.

2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr NORMAN (kort genmäle): Herr
talman! I anslutning till det sista herr
Persson yttrade ber jag att få läsa upp
följande ur utskottets utlåtande: »Utskottet
ansluter sig till den ståndpunkten,
att om förutsättningar saknas för
reformens förverkligande i dess helhet,
man bör försöka genomföra reformen i
etapper.» Det är klart och tydligt skrivet.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
De framställningar, som i anledning
av propositionen nr 252 gjorts i
motioner, har utskottets majoritet avvisat
med motivering, att hithörande
spörsmål vore under utredning eller
övervägdes inom socialdepartementet.
Herr Norman, utskottets ordförande, anser
att saken därmed är klar, och han
ironiserar speciellt över folkpartimotionen,
som dristat sig att komma med en
del förslag, men det kan väl inte anses

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

som en försvårande omständighet att
man försöker bidraga till frågans lösning
med en del synpunkter. Jag anser
emellertid att det kan vara lämpligt att
något dröja vid en del av de förslag som
framställts motionsledes.

Alla äro väl ense om att sjukkassereforinen
under nuvarande ekonomiska
förhållanden bör genomföras i etapper.
Vad som därvid skall anses vara angelägnast,
är en avvägnings- och bedömningsfråga
med hänsyn tagen till våra
resurser och till anpassningen till sjukkassereformen
i dess helhet. Kan man
inte under de närmaste åren ta ett betydande
steg på etappvägen, så får man
nöja sig med partiella reformer för att
avhjälpa de värsta olägenheterna i nuvarande
sjukkassesystem.

Bland ledande sjukkassefolk råder en
samfälld mening, att sjukpenningen med
nuvarande värde och i relation till försäkringsskyddet
mot olycksfall i arbete
och mot arbetslöshet är alltför ringa.
Statistiken visar, att en mängd sjukkassemedlemmar
har en sjukpenning av
högst två kronor per dag, vilket ju inte
tillnärmelsevis kompenserar förlusten av
arbetsinkomst vid sjukdom. De nuvarande
statsbidragsbestämmelserna innebära,
att det utgår ett proportionellt
större statsbidrag för försäkring i de
lägsta sjukpenningklasserna än för försäkring
i högre klass. Försäkringsavgifterna
för högre sjukpenning måste därför
bli relativt stora, vilket för många
verkar avskräckande. I fråga om denna
viktiga del av sjukförsälcringsproblemet
har utskottet dock gjort ett positivt uttalande,
som tacksamt skall erkännas,
nämligen att utskottet anser »att en effektivisering
av den nuvarande sjukförsäkringen
så vilt möjligt bör genomföras».

Om statsbidragen konstruerades så, att
avgifterna bleve enhetliga i alla sjukkasseområden,
skulle, såsom det säges i
motionerna 1:539 och 11:643, det administrativa
arbetet i hög grad förenklas
såväl för sjukkassornas personal som
för skatteväsendet. Vi ha tillåtit oss att
peka på detta, och det är möjligt, att,
när tiden är inne, sådan ändring kom -

mer att anses vara en riktig väg och räknas
bland de uppslag, som man kan taga
under övervägande. Farhågorna för
att en sådan anordning skall minska de
lokala förtroendemännens insatser i
sjukförsäkringen torde vara obefogade.

Ett stort ekonomiskt problem för sjukkassorna
är att utgifterna för sjukvårdsförsäkringen
ökats så kraftigt och tyvärr
tendera att ytterligare svälla ut, så att de
flesta centralsjukkassorna måst väsentligt
höja avgifterna härför, detta på tillrådan
av pensionsstyrelsen, sjukkassornas
tillsynsmyndighet. Fn ändring av
sjukvårdsbidraget är därför en trängande
nödvändighet. Framställning till statsmakterna
om höjning av detta bidrag har
vid ett par tillfällen tidigare gjorts av
Svenska sjukkasseförbundet. Pensionsstyrelsen
har ställt sig välvillig härtill
och föreslagit att läkarvårdsbidrag skall
utgå utan maximering. Jag är särskilt
angelägen att erinra om detta.

Läkemedelsersättningen är en frivillig
prestation, som införts av sjukkassorna.
Då i fråga om läkemedelsersättningen
inga restriktioner finnas, har pensionsstyrelsen
föreslagit att, när kostnaderna
för läkarvård och läkemedel överstiga
åtta kronor, statsbidraget för läkemedel
skall bortfalla. Då läkemedelsförsäkringen
berör nära hälften av samtliga
sjukkassemedlemmar, skulle det vara ett
steg bakåt, om man nödgades slopa denna
förmån.

I väntan på den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande ha många
dröjt med anslutning till den frivilliga
sjukkasserörelsen. Trots energisk upplysnings-
och propagandaverksamhet var
medlemstalet i de erkända sjukkassorna
vid 1949 års slut endast cirka 55 procent
av den vuxna befolkningen eller
närmare bestämt 2 982 442 personer.
Detta är något att tänka på.

För att öka medlemsantalet och därmed
förbereda en smidig övergång till
den obligatoriska försäkringen är det
utomordentligt viktigt att även partiella
reformer fortast möjligt genomföras.
Som ytterligare stimulans till mera allmän
anslutning bör jämväl införande av
hustrutillägg övervägas.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de båda reservationerna.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Vi kunna väl alla vara
överens om att det är mycket beklagligt
med det uppskov som utskottet bär
har förordat. Sjukförsäkringen har ju
många gånger sagts vara en av hörnpelarna
i vårt socialförsäkringssystem,
men detta kan i full utsträckning bli fallet
endast med en försäkring som omfattar
hela folket. En frivillig försäkring
är alltid behäftad med brister, som göra
att den blir mindre effektiv.

En allmän, obligatorisk sjukförsäkring
är därför synnerligen påkallad, och det
nya uppskovet väcker givetvis misstämning
på många håll. Så som den allmänna
sjukförsäkringen utformades i
1946 års riksdagsbeslut blir den emellertid
mycket kostsam för statsverket,
och det är ju närmast detta som gör ett
nytt uppskov nödvändigt. Hur angeläget
man än anser det är att försäkringen
träder i kraft, måste man ju ändå böja
sig för det faktum, att utrymme saknas
i statsbudgeten för en utgiftsökning av
den storleksordning det här är fråga
om.

Det hade emellertid varit mycket
tacknämligt, om man redan nu hade
kunnat ange den tidpunkt, då sjukförsäkringen
kan träda i kraft. Det möter
naturligtvis stora svårigheter att angiva
denna tidpunkt — man vet ju inte, hurudan
den ekonomiska utvecklingen blir
under de närmaste åren — men den
ovisshet, som följer med ett uppskjutande
på obestämd tid, medför mycket
allvarliga olägenheter för sjukkassorna.
Detta lägger en hämsko på deras verksamhet
och medför mycket svåra obehag.
Det är ju fråga, om man skall vidtaga
förändringar i verksamheten, som
på längre sikt kunna vara väl motiverade
men som på kortare sikt kunna vara
ganska meningslösa. Skall man genomföra
dessa förändringar? Skall man vidtaga
ytterligare förberedelser för att genomföra
den allmänna sjukförsäkringen?
Det är frågor som man gör sig men som
lämnas obesvarade.

Vidare försvåras medlemsrekryteringen
till den frivilliga sjukförsäkringen genom
ovissheten om uppskovets varaktighet.
I avvaktan på den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande har anslutningen
av nya medlemmar under de senare
åren starkt nedgått, och man får
räkna med att detta kommer att fortsätta
under det interregnum som kommer
att råda. Även detta är mycket beklagligt,
men det är väl inte så mycket
att göra åt det.

Jag vill emellertid poängtera att det
ur sjukkassornas synpunkt vore synnerligen
angeläget att få veta vid vilken tidpunkt
man kan tänka sig att försäkringen
skall träda i kraft. Redan nu kan
man väl utgå ifrån att uppskovet blir
ganska långvarigt; det är knappast troligt
att staten under de närmaste åren
kan avstå ytterligare över en kvarts miljard
till sjukförsäkringen.

Då uppstår frågan vad man skall göra
under tiden för att på ett mindre dyrbart
sätt förbättra den nuvarande frivilliga
försäkringen.

Det har pekats på möjligheten att genomföra
reformen i etapper, och det är
då närmast läkemedelsrabatteringen och
den frivilliga sjukhusvården som framhållits
såsom lämpliga föremål för delreformer.
Ja, rent tekniskt sett är det
naturligtvis möjligt att genomföra dessa
delreformer utan att den allmänna sjukförsäkringen
träder i kraft. Men skall
man se till angelägenhetsgraden — och
det bör man enligt min mening göra i
det här fallet — är det inte dessa reformer
som äro de viktigaste, utan det är
en förbättring av sjukpenningförsäkringen
som är den mest angelägna reformen.

Vad läkemedlen beträffar ersättas
kostnaderna för dessa redan nu i stor
utsträckning av sjukkassorna, och det i
regel efter förmånligare grunder än som
komma att gälla sedan reformen genomförts.
Vad man i detta hänseende kanske
alldeles särskilt skulle önska vore
att den läkemedelsförteckning, efter vilken
läkemedelsrabatteringen skall lämnas,
kunde upprättas redan nu, ty om
man väntar med detta, kommer det kan -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

hända att bli så, när reformen skall genomföras,
att läkemedelsersättning kommer
att utgå efter mindre förmånliga
grunder än sjukkassorna tillämpa, och
det vore enligt min mening inte så lyckligt.

Vad den fria sjukhusvården beträffar
anser jag inte denna så betydelsefull,
att den bör ha någon förtursrätt. De
t taxor, som man nu i allmänhet tillämpar
i landstingen för sjukhusvården,
äro så låga, att kostnaderna för en sjukhusvistelse
inte hindra någon att få den
vård han eller hon är i behov av.

Jag kan därför inte anse att de båda
nämnda delreformerna böra ha någon
särskild förtursrätt.

Sjukpenningen i den frivilliga försäkringen
är, såsom alla veta, mycket låg,
och det försämrade penningvärdet har
medfört att den numera i allmänhet endast
svarar mot en mycket liten del av
inkomstbortfallet. Enligt 1948 års statistik
var det endast 30 procent av
stadsbefolkningen och 13 procent av
landsbefolkningen som hade en sjukpenning
överstigande tre kronor, och
det är ju under nuvarande förhållanden
ett ytterst obetydligt belopp. Därför anser
jag att åtgärder för att stimulera
sjukkassemedlemmarna att ha en högre
sjukpenning böra vara de första åtgärder
som man vidtager.

Det var visst herr Norman som framhöll
att man, när man nu diskuterar de
här frågorna, inte från riksdagens sida
borde ge uttryck för några önskemål.
Jag anser det tvärtom vara mycket angeläget
att man från riksdagens sida säger
vad det kan vara önskligt att man i
första hand får genomfört, och jag ansluter
mig i det fallet helt till det som
från sjukkasseförbundets sida bär framhållits
om vad som är det angelägnaste.
Jag skulle vilja tillspetsa detta så, att
enligt min mening varje ytterligare belopp,
som staten under de närmaste
åren anser sig kunna avvara till sjukförsäkringen,
bör gå till en förbättring
av sjukpenningen. Hur detta skall ske,
får väl den pågående utredningen visa,
men jag vill säga detsamma som herr
Petersson i Karlskrona sade, att själva

grunderna för statsbidraget till sjukpenningförsäkringen
äro mycket otidsenliga
och böra omarbetas så, att de
stimulera till en högre sjukpenning.

Då jag framhåller att varje tillgängligt
belopp bör gå till förbättring av
sjukpenningförsäkringen, vill jag göra
ett undantag, och det är i fråga om ersättningen
till läkarvårdsförsäkringen.
Kostnaderna för den ha under de senaste
åren sprungit upp så högt, att de
hota att äventyra sjukkassornas ekonomi.
Ett borttagande av den maximigräns,
som gäller för statsbidraget till
läkarvården, är därför mycket påkallat.
Eljest är det möjligt att sjukkassorna
måste antingen höja avgifterna på sådant
sätt, att man motar bort en hd
del medlemmar, eller också måste man
minska på förmånerna. Det vore mycket
olyckligt, om någon av dessa vägar
skulle behöva tillgripas. Därför anser
jag att ett borttagande av maximeringen
av statsbidraget till läkarvårdsförsäkringen
är något av det allra angelägnaste.

Det har talats här om en samordning
mellan sjukförsäkringen och övriga socialförsäkringsgrenar.
Jag har själv varit
en mycket stark anhängare av idén
om en samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna,
närmast då
mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen,
vilket naturligtvis vore
en åtgärd av mycket stor betydelse.
Så som olycksfallsförsäkringslagen numera
är utformad efter de senaste ändringarna,
tror jag dock inte att det är
realistisk politik att önska sig en sådan
samordning. Jag tror nämligen inte det
är möjligt att med nuvarande bestämmelser
få till stånd en sådan samordning
mellan sjukförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen som skulle vara
önskvärd. Man bör därför inte alltför
mycket hänge sig åt ett önsketänkande
beträffande en dylik samordning.

Herr talman! Detta var några synpunkter,
som jag ville anföra vid detta
tillfälle, då frågan om ett uppskov skall
avgöras. Det är min förhoppning att de
synpunkter, som jag har anfört, också
skola beaktas inom socialdepartementet,

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

när man nu överväger de åtgärder, som
böra vidtagas för att förbättra den nuvarande
sjukförsäkringen.

Häri instämde herr Sundvik.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! För att
herr Persson inte skall bli vilseledd, vill
jag i anslutning till hans inlägg i debatten
säga, att smärtan för socialdemokraternas
vidkommande vid ett eventuellt
ställningstagande från riksdagens sida
till förmån för utskottets förslag inte
blir särskilt stor. Smärtan blir inte stor
helt enkelt av den anledningen, att det
svenska folket torde ha full förståelse
för de svårigheter, som det nuvarande
statsfinansiella läget för med sig, och
därmed också vetskap om att den föreliggande
frågan så småningom kommer
att vinna sin lösning. Jag tar alltså för
naturligt att man bör avvakta resultatet
av den pågående utredningen angående
den ekonomiska långtidsplaneringen.

Herr Persson har i sitt inlägg i debatten
bl. a. berört de svårartade förhållandena
inom sjukvården i Norrbotten. Jag
känner mycket väl till läget inom sjukvårdsområdet
för Norrbottens vidkommande,
och situationen där är sådan att
vi med tacksamhet skulle mottaga ett
beslut om en allmän sjukförsäkring.
Men då det statsfinansiella läget inte
möjliggör ett dylikt beslut just nu, får
man böja sig för fakta. Herr Persson har
sig säkerligen bekant att vid den tidpunkt,
då beslutet om den allmänna
sjukförsäkringen fattades, beräknades
kostnaderna härför till 200 miljoner kronor.
Nu uppgå de beräknade kostnaderna
till 2(51 miljoner kronor. Jag skulle
rösta för herr Perssons förslag, om det
vore så att herr Persson här skulle kunna
rekommendera en acceptabel linje,
efter vilken det ekonomiska i denna fråga
kunde ordnas, men det kan inte herr
Persson.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag vill påpeka att första kamma -

ren icke är något Kebnekaise, så man
behöver inte ta i så våldsamt hårt.

Herr Nyström deklarerade att det blir
inte någon smärta för honom, om regeringens
proposition i denna fråga blir
bifallen av riksdagen. Men det säger han
inte i Norrbotten, och det säger han inte
i Norrbottens läns landsting, utan han
säger där precis tvärtom. Men jag noterar
vad herr Nyström nyss sagt, att»
det smärtade honom inte ett dugg. Jag
noterar det, därför att smärtan för Norrbottens
skattebetalare blir så mycket
större, om regeringens proposition blir
bifallen. Jag noterar också herr Nyströms
yrkande och tillägger att i denna
fråga kommer jag att begära votering
och rösträkning. Jag säger det redan
nu, för att det inte sedan skall
uppfattas som om vi göra det av okynne.

Herr NORMAN: Herr talman! För att
det inte skall föreligga något missförstånd
mellan mig och herr Andersson
bör jag kanske säga, att jag tror att han
missuppfattade mig något, när han refererade
mig så, att jag skulle sagt att det
inte är lämpligt att riksdagen uttalar
något önskemål om det ena eller det
andra. Jag är fullt överens med herr Andersson
om att det är mycket lämpligt
att riksdagen uttalar önskemål både vid
det ena och det andra tillfället. Hade det
varit så, att det här uppslaget, som kommit
fram i en motion från folkpartihåll,
varit ett nytt uppslag, skulle jag mycket
gärna ha varit med om att i motiveringen
skriva in ett önskemål om att dessa
synpunkter måtte beaktas, när det gäller
effektiviseringen av den frivilliga sjukförsäkringen.
Men nu ha ju dessa önskemål
redan framförts till- Kungl. Maj:t
genom en framställning från sjukkasseförbundet,
och att då från riksdagens
sida göra någonting annat än att uttala
en allmän önskan om en effektivisering
vore enligt min mening att på förhand
ta bestämd ståndpunkt, vilket riksdagen
bör vänta med till dess förslaget kommer
från Kungl. Maj:t.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan bifalla de i ämnet
väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 8.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten B, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats

dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ericsson, Carl
Eric, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 55.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
alt hava upprepat propositionen på bi -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändrad disposition av vissa skolhemman.

fall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 20.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D hemställt.

Ang. ändrad disposition av vissa skolhemman.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 211, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits
såsom avlöningstillgång vid allmänna
läroverk, jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 205, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådspro -

tokollet över ecklesiastikärenden för den
31 mars 1950, föreslagit riksdagen att
dels medgiva, att i propositionen angivna
skolhemman jämte därtill hörande
kapitalmedel från och med dag, som
Kungl. Maj:t ägde bestämma, finge upphöra
att vara särskilda löneförmåner vid
rektors- eller lärartjänst vid allmänt läroverk,
dels medgiva, att hemmanen från
och med samma dag finge övertagas till
förvaltning av domänstyrelsen och därvid
— så snart det kunde ske utan hinder
av vid tiden för övertagandet löpande
arrendekontrakt — förvaltas i enlighet
med gällande förordning angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,
dels ock bemyndiga Kungl.
Maj:t att meddela beslut i fråga om den
eftergift i avträdande tjänstinnehavare
eventuellt åvilande ersättningsskyldighet
för bristande byggnad och underhåll å
skolhemman, som efter omständigheterna
funnes skälig.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergh (I: 482) och den
andra inom andra kammaren av herr
Braconier m. fl. (II: 571), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte med avslag
å propositionen hos Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig utredning av de rättsliga
grunderna för ett överförande till statsverket
av ifrågavarande skolhemman.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 482 och II: 571,

1. medgiva, att ifrågavarande skolhemman
jämte därtill hörande kapitalmedel
från och med dag, som Kungl. Maj:t
ägde bestämma, finge upphöra att vara
särskilda löneförmåner vid rektors- eller
lärartjänst vid allmänt läroverk;

2. medgiva, att hemmanen från och
med samma dag finge övertagas till förvaltning
av domänstyrelsen och därvid
— så snart det kunde ske utan hinder
av vid tiden för övertagandet löpande
arrendekontrakt — förvaltas i enlighet
med gällande förordning angående grun -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändrad disposition av vissa skolhemman.

der för förvaltningen av viss kronoegendom; 3.

bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
beslut i fråga om den eftergift i avträdande
tjänsteinnehavare eventuellt åvilande
ersättningsskyldighet för bristande
byggnad och underhåll å skolhemman,
som efter omständigheterna funnes
skälig.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet har vid sin prövning av
förevarande ärende — med hänsyn hland
annat till att inkomsterna av skolhemmanen
icke skola enligt gällande avlöningsreglemente
utgöra någon förmån
utöver lönen — ansett att övervägande
skäl tala för att åtgärder nu vidtagas i
syfte att avveckla det föråldrade jordavlöningssystem,
varav skolhemmanen
utgöra en kvarleva. Utskottet tillstyrker
därför bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
förslag och har för sin del funnit
det ändamålsenligast, att förvaltningen
av skolhemmanen överlämnas till domänstyrelsen
på sätt departementschefen
förordat.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Mannerskantz, Bergh,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i Grönvik,
Boman i Kieryd, Rubbestad och Birke,
vilka ansett, att utskottets hemställan
i nedan angivna delar hort hava följande
lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 482 och II: 571,

2. hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående skolhemmanens försäljning,
varvid hemmanen i avvaktan
på statsmakternas beslut i anledning av
utredningen må från och med dag, som
under 1. angivits, övertagas till förvaltning
av vederbörande stiftsnämnder och
därvid — så snart det kan ske utan hinder
av vid tiden för övertagandet löpande
arrendekontrakt — förvaltas i enlighet
med gällande stadga angående
stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastik
jord;»

3 Förslit kammarens protokoll WHO. Nr 31.

2) av herr Ivar Persson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr BERGH: Herr talman! I den reservation,
som har fogats till detta utskottsutlåtande,
äro två önskemål framställda,
det ena att dessa lönehemman
försäljas snarast möjligt och det andra
att i avbidan på att så sker förvaltningen
stannar hos respektive stiftsnämnder.
Såvitt jag förstår äro båda dessa önskemål
väl grundade.

I fråga om önskemålet om försäljning
är först att säga, att vi här otvivelaktigt
ha en kvarleva av ett föråldrat lönesystem,
som bör avvecklas. Riksdagen har
ju redan i ett tidigare sammanhang beslutat,
att de som uppbära avkastningen
från dessa löneboställen icke därigenom
skola få förmåner, som gå utöver den
eljest fastställda lönen.

Det resonemanget gäller rimligtvis i
de fall, då det är fråga om kronodonationer.
Gäller det enskilda donationer,
lär väl frågan ställa sig litet annorlunda.
Men om den saken är inte tal i det här
sammanhanget, ty det lär inte med visshet
kunna påstås beträffande något av
de lönehemman, som diskuteras i den
föreliggande propositionen, att det är
fråga om annat än en kronodonation; i
några fall är frågan svävande, men man
har inte med visshet kunnat påstå, att
det är enskilda donationer.

Om man alltså utgår från att det är
ett lönesystem som bör avvecklas, följer
därav, såvitt jag begriper, som något
ganska självklart, att man icke bör belasta
statens förvaltningsapparat med
dessa hemman, utan det enklaste och
mest radikala i detta sammanhang är
att man gör sig av med dem i befintligt
skick, så att man slipper ha med dem att
göra sedan. Det var motiveringen till
önskemålet om försäljning av dessa hemman.

Det andra önskemålet som nämndes
var att i avbidan på hemmanens försäljning
stiftsnämnderna skulle ha hand om
dem. Det förefaller mig vara en ganska
praktisk åtgärd, att man inte flyttar över
förvaltningen till domänstyrelsen eller

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändrad disposition av vissa skolhemman.

fattar något beslut i den riktningen, innan
försäljningsfrågan är klar.

Nu bar emellertid, herr talman, denna
reservation råkat ut för ett litet formellt
missöde, i det att den i fråga om förvaltningen
går utöver den kungl. propositionen
utan att vara underbyggd av någon
motion. Fördenskull kan proposition
icke framställas på reservationen,
och jag är därför förhindrad att yrka
bifall till den. Men nog förefaller det
mig vara rätt rimligt, att man i utskottets
motivering tar in någonting, som
ger uttryck åt detta önskemål beträffande
en försäljning av hemmanen, vilket i
detta sammanhang, såvitt jag förstår, är
det viktigaste. Därför skulle jag, herr talman,
vilja föreslå att på sidan 10 i utskottets
motivering i omedelbar anslutning
till andra stycket göres följande
tillägg: »Utskottet anser emellertid att
innan ett dylikt överlämnande äger
rum» — det är fråga om överlämnande
till domänstyrelsen — »utredning bör
ske angående lämpligheten av hemmanens
försäljning».

Med den ståndpunkt som vi reservanter
ha intagit i fråga om förvaltningen
av lönehemmanen är det litet svårt för
oss att vara med om ett sådant uttalande
som att det är ändamålsenligt att domänstyrelsen
får hand om dem. Jag föreslår
därför en liten förändring av
sista meningen i det andra stycket på
sidan 10, så att den meningen får följande
lydelse: »Utskottet tillstyrker därför
bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och har sålunda för sin del ej
velat motsätta sig att förvaltningen av
skolhemmanen överlämnas till domänstyrelsen
på sätt departementschefen
förordat.»

Herr talman! Jag har velat göra dessa
båda yrkanden beträffande motiveringen
och föreslår alltså bifall till utskottets
hemställan med dessa ändringar i motiveringen.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag är i stort sett ense med utskottet i
fråga om det beslut, som vi här gå att
fatta. Det har emellertid varken i pro -

positionen eller i utskottets utlåtande
framställts någon erinran mot det av
vissa myndigheter framförda förslaget
om att försäljning av dessa egendomar
bör ske, och reservanterna ha direkt pekat
på detta såsom någonting önskvärt
— herr Bergh sade nyss att det är bäst
för det allmänna att göra sig av med
dessa egendomar i befintligt skick. Då
jag inte kunnat se saken på det sättet,
bär jag till utlåtandet antecknat en blank
reservation.

Jag kan nämligen inte finna det vara
bäst för uppehållande på längre sikt av
en god produktivitet vid dessa gårdar
att man försäljer dem nu. Även om, som
jag förutsätter, dessa egendomar med deras
gamla och dåliga bebyggelse i stor
utsträckning skulle försäljas till relativt
låga priser, skulle modern arbetsbesparande
bebyggelse inte kunna uppföras
på de sålunda friköpta egendomarna
utan att ägarna skulle få en mycket tung
skuldbörda. Då egendomarna genom det
sätt, på vilket de ha utarrenderats enligt
tidigare gällande bestämmelser, kommit
att visa mycket stora brister i fråga
om bebyggelsen, är det enligt min mening
riktigare att det allmänna, staten,
också rustar upp egendomarna, särskilt
som en förändring nu skall ske i fråga
om förvaltningen av dessa jordar. Jag
menar att staten ekonomiskt givetvis orkar
med en sådan upprustning, vilket de
enskilda knappast göra under nuvarande
förhållanden.

Då invänder kanske den, som anser
sig i speciell grad representera det allmännas
rätt, att avkastningen av dessa
gårdar i så fall blir mycket låg under en
lång följd av år. Jag vill härtill genmäla,
att statens domäner böra ses som
en helhet och att de bättre utrustade
egendomarna böra hjälpa till att hålla
sådana egendomar i ordentligt skick,
som kräva mera av investeringar. Den
skyldighet att hålla byggnader i ordentligt
skick, som ålagts enskilda, vilka utarrendera
jord, menar jag att staten beträffande
sina egendomar inte bör undandraga
sig. I stället bör staten givetvis
föregå med gott exempel, och det
har den ju gjort i ganska många fall,

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. ändrad disposition av vissa skolhemman.

men inte alltid. Jag påpekar detta, därför
att just i mina bygder har det flera
gånger hänt, att domänstyrelsen sålt dåligt
bebyggda egendomar, vilka sedan
ingalunda, åtminstone inte inom rimlig
tid, kunnat få den moderna bebyggelse,
som har förekommit där staten själv har
stått för upprustningen. Jag anser knappast
att ett sådant handlingssätt är staten
värdigt. Det är också att märka att
det här gäller brukningsdelar, som —
med den målsättning som vi ha här i
landet för jordbrukets bedrivande,
d. v. s. vi inrikta oss på familjejordbruk
— äro av den storleksordningen, att de
utan tvekan böra bestå som egna brukningsdelar.

Skulle man sälja i befintligt skick de
egendomar, som vi här ha att besluta
om, utan att bry sig om vilka möjligheter
som kunna finnas att få dem i fullgott
skick, skulle man enligt min mening
icke handla riktigt. Staten slipper
visserligen betydande utgifter för dagen
men tillgodoser icke på bästa sätt dessa
jordbruks avkastningsmöjligheter på
längre sikt. Detta senare, att få egendomarna
i sådant skick att de på längre
sikt verkligen kunna ge en fullgod avkastning,
är väl i alla fall någonting som
vi ur både allmän och enskild synpunkt
böra sträva efter, när det gäller statens
jord.

Herr talman! Med dessa erinringar anser
jag mig i alla fall kunna biträda utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Utskottet är enigt om att i propositionen
angivna skolhemman från och med
dag, som Kung], Maj:t äger att bestämma,
skola upphöra alt vara särskilda
löneförmåner vid rektors- eller lärartjänst
vid allmänt läroverk. Vad som
skiljer utskottsmajoriteten och reservanterna
åt är, att reservanterna önska
att riksdagen redan nu skall göra ett uttalande
om att hemmanen skola försäljas,
vilket utskottsmajoriteten icke
anser vara lämpligt. Även utskottsmajoriteten
medger dock, att det vid en
senare tidpunkt kan befinnas lämpligt

att försälja dem. Domänstyrelsen har i
sitt yttrande för sin del förklarat, att
styrelsen anser det lämpligt att så sker.

Byggnads- och underhållsskyldigheten
på dessa hemman åvilar arrendatorerna,
och att den inte fullgjorts på allra
bästa sätt framgår av den tredje
punkten i utskottets yrkande, där det
föreslås att riksdagen skall bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela beslut i fråga
om eftergift i avträdande tjänstinneliavare
eventuellt åvilande ersättningsskyldighet
för bristande byggnad och underhåll
å skolhemman. Om riksdagen i
dag i enlighet med reservanternas förslag
gör ett uttalande om att dessa hemman
skola försäljas, förmodar jag att
de byggnader på dem som ännu befinna
sig i sådant skick att de kunna användas
inte komma att bli bättre under
de närmaste åren, åtminstone inte
medan utredningen pågår. Jag skulle
snarare tro, att i så fall ingen av de nuvarande
innehavarna kommer att bry sig
om att under mellanperioden underhålla
byggnaderna.

Herr Ivar Persson förklarade, att det
inte är staten värdigt att lämna ifrån
sife'' byggnaderna i nu befintligt skick,
utan att staten först bör rusta upp dem.
Men faktum är ju att det är de hittillsvarande
innehavarna av hemmanen som
ha eftersatt sin byggnads- och underhållsplikt.
Om staten, såsom herr Ivar Persson
föreslår, före försäljningen skulle
rusta upp byggnaderna, så att de bli i
fullgott skick, misstänker jag att detta
kommer att bli så dyrt, att staten vid
en försäljning inte kommer att kunna
få ut något för jorden. Då vore det väl i
så fall bättre att staten skänkte bort
jorden utan att först påtaga sig dessa
utgifter.

Då frågan ligger till på detta sätt,
herr talman, anser utskottets majoritet
att riksdagen icke nu bör göra ett uttalande
om att hemmanen skola försäljas,
utan det bör ankomma på Kungl.
Maj:t eller domänstyrelsen att i framtiden
bestämma hur det lämpligen bör
förfaras med dessa egendomar.

Med vad jag anfört yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. ändrad disposition av vissa skolhemman.

Herr BERGH: Herr talman! Det gläder
mig att även herr Ivar Persson i Skabersjö
tycks vara inne på den linjen, att
de gamla skolhemmanen skola försäljas
så snart som möjligt. Såvitt jag förstod
herr Larssons yttrande rätt, hade inte
heller han i princip något att invända
häremot, men han sträckte sin blygsamhet
och försiktighet så långt, att han
ändå inte ville vara med om ett uttalande
som rekommenderar en utredning
med det syftet. Jag har svårt att förstå,
hur herr Larssons principiella inställning
kan förenas med en sådan tillbakadragenhet.

När det gäller det speciella önskemål
som herr Persson gav uttryck åt,
nämligen att det allmänna skall rusta
upp dessa hemman, förse dem med fullständiga,
prima åbyggnader o. s. v., var
min första reflexion, att herr Persson
i detta resonemang inte företrädde det
allmännas utan de presumtiva köparnas
intressen. Men när jag tänker på saken
närmare, måste jag nog säga att den reflexionen
var felaktig. Jag lutar närmast
åt den uppfattningen, att ett bifall
till herr Perssons linje i detta fall
skulle bringa de eventuella köparna i
ett ganska besvärligt läge. Yar och eu
vet ju att vi just nu och sannolikt även
ett antal år framåt måste dras med mycket
höga byggnadskostnader. Om dessa
egendomar skola försäljas, måste man
väl ändå tänka sig, att det skall tillämpas
så pass affärsmässiga principer, att
staten skall skaffa sig täckning för sina
utgifter för byggnadernas upprustning
o. s. v. Det skulle då bli fråga om
mycket stora belopp. Följaktligen skulle
det också bli mycket svårt för dem
som skulle köpa hemmanen att komma
ut med dessa pengar. Såvitt jag begriper,
komma de eventuella köparna i ett
bättre läge, om egendomarna säljas i
befintligt skick och om köparna i efterhand
allt efter förmåga få sörja för
att byggnadernas tillstånd förbättras
undan för undan. Därigenom skulle köparna
faktiskt komma i ett avsevärt
bättre läge än om riksdagen skulle följa
herr Ivar Perssons linje.

Då vi ändå i princip tyckas vara eni -

ga om att staten inte bör belastas med
förvaltningen av dessa egendomar, har
jag svårt att förstå, hur man över huvud
taget kan motsätta sig att det i motiveringen
skrives in ett så försiktigt
uttalande som det jag har formulerat
om att riksdagen anser det lämpligt, att
det företages en utredning i syfte att
dessa hemman skola försäljas.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det under behandling varande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Bergh, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i motiveringen,
att andra meningen i det stycke, som
å s. 10 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Utskottet har» och slutade
med »departementschefen förordat»,
utbyttes mot följande: »Utskottet
tillstyrker därför bifall till Kungl. Maj ds
förevarande förslag och har sålunda för
sin del ej velat motsätta sig, att förvaltningen
av skolhemmanen överlämnas till
domänstyrelsen på sätt departementschefen
förordat. Utskottet anser emellertid,
att innan ett dylikt överlämnande
äger rum, utredning bör ske angående
lämpligheten av hemmanens försäljning.
»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 211, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Berghs under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröst -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. viss förstärkning av civilförsvaret
ningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 212, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för arbetsvärd åt partiellt
arbetsföra, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. viss förstärkning av civilförsvaret
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 213, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande
av spioneri in. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 248, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
13 oktober 1950, föreslagit riksdagen att
dels medgiva, att den i avlöningsstaten
för civilförsvarsstyrelsen upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig ickeordinarie
personal finge för budgetåret
1950/51 överskridas med högst 180 000
kronor,

dels medgiva, att den i avlöningsstaten
för civilförsvarsområdenas administration
upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal
finge för samma budgetår överskridas
med högst 550 000 kronor,

dels å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1950/51 under elfte huvudtiteln
såsom reservationsanslag anvisa
till Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara 4 000 000
kronor,

till Engångsanskaffning av materiel
19 420 000 kronor,

till Inköp av brandmateriel 7 205 000
kronor,

till Bidrag till kommuner för anordnande
av branddammar för civilförsvarsändamål
300 000 kronor,

i. m.

till Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. in. 0 000 000 kronor samt

till Kostnader för viss motorfordonsberedskap
3 055 000 kronor,

dels ock å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51 under statens allmänna
fastighetsfond till Vissa skyddsrumsanläggningar
anvisa ett investeringsanslag
av G 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. medgiva, att den i avlöningsstaten
för civilförsvarsstyrelsen upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1950/51 överskridas med högst
ISO 000 kronor;

B. medgiva, att den i avlöningsstaten
för civilförsvarsområdenas administration
upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal finge
för budgetåret 1950/51 överskridas med
högst 500 000 kronor;

C. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1950/51 under elfte huvudtiteln
såsom reservationsanslag anvisa

1) under Medicinalstaten samt hälsooch
sjukvården till Utrustning m. m. av
beredskapssjuklnis vid krig eller krigsfara
4 000 000 kronor;

2) under Civilförsvaret till

a) Engångsanskaffning av materiel
19 000 000 kronor;

b) Inköp av brandmateriel 7 205 000
kronor;

c) Bidrag till kommuner för anordnande
av branddammar för civilförsvarsändamål
300 000 kronor;

d) Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum in. in. 6 000 000 kronor; e)

Kostnader för viss motorfordonsberedskap
3 055 000 kronor;

D. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1950/51 under statens allmänna
fastighetsfond till Vissa skyddsrumsanläggningar
anvisa ett investeringsanslag
av G 000 000 kronor;

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. viss förstärkning av civilförsvaret m. m.

E. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört beträffande
vissa anslag, som icke upptagits
under A—D.

Herr OLSSON: Herr talman! Det är
säkert med stor tillfredsställelse man på
alla håll erfar den enighet, som nu råder
om inte bara det militära utan
även det civila försvaret. Jag vill här
gärna ifrån de synpunkter, som jag har
anledning att anlägga i egenskap av
länschef, uttala min tillfredsställelse
över att man har kommit fram till denna
upprustning av även de delar av försvaret,
som sortera under inrikesdepartementet.

Vi ha alt se denna fråga, liksom försvarsfrågorna
i övrigt, mot den internationella
bakgrunden. Om den behöver
jag inte tala; tidningarnas telegramsidor
bära tillräckligt vittnesbörd om
hur allvarligt läget i världen är och vilka
risker som även vår nation kan råka
ut för. Det är väl ingen tvekan om att
vi alla i detta land också efter det andra
världskriget grepos av en väl stor
fredsoptimism, som ledde till att vi avrustade
inte bara militärt utan också
på andra områden mer än vad som med
hänsyn till dagens läge skulle ha varit
önskvärt. Vi hålla nu på att dra konsekvenserna
av de hårdhänta lärdomar,
som utvecklingen har gett oss, och äro
nu i färd med att anpassa oss efter det
nya läget. Det är i full överensstämmelse
med denna anpassning som vi nu
åstadkomma denna upprustning av civilförsvaret
och det försvar som består
i bekämpande av spioneri och därmed
jämförlig verksamhet.

Bakom det förslag, som nu ligger på
kamrarnas bord, står ett enhälligt statsutskott.
Jag har inte i och för sig någon
anledning att bryta den enighet, som på
detta sätt har demonstrerats av utskottet.
Men det må kanske ändå vara mig
tillåtet att när nu denna fråga passerar
kammaren uttala min ledsnad över att
dels en nedprutning har skett av det begärda
materielanslaget och dels en mindre
nedprutning har företagits beträffande
anslaget till civilförsvarsområdenas

administration. Det är inte minst denna
sista nedprutning, som jag är litet bekymrad
över.

Enligt min mening är det nämligen
just inom civilförsvarets lokala organisation,
som behovet av en upprustning är
allra störst och där alltså nedprutningsförsök
äro minst motiverade. Denna
uppfattning bygger jag på de erfarenheter,
som jag har inhämtat under min
verksamhet som länschef.

Tillåt mig, herr talman, att helt kort
angiva min syn på civilförsvarets organisation
sådan den i dag ter sig. Jag
skulle vilja karakterisera denna organisation
så, att det sitter ett stort och förnämligt
huvud på en liten och bräcklig
kropp. Civilförsvarsstyrelsen har vuxit
ut och är full av arbetslust och vilja att
göra en insats på sitt område. Men ute
på fältet är det inom civilförsvarsområdena
som parollerna ifrån den centrala
civilförsvarsledningen skola förverkligas.
Där saknas i stor utsträckning både
personella och ekonomiska resurser
för att förverkliga parollerna i fråga.
Det hjälper inte hur modern centralledningen
är, hur många cirkulär den sänder
ut, hur många anvisningar den ger
om hur man skall ordna civilförsvaret,
om det inte finns en lokalorganisation
som är i stånd att effektuera det som begäres
av den. Om inte den lokala organisationen
motsvarar vad topporganisationen
kräver av den, kommer civilförsvarsapparaten
att delvis mala tömning,
och jag skulle vilja påstå att läget i betydande
utsträckning är sådant i dag.

Landsfiskalerna äro som bekant i de
allra flesta fall civilförsvarschefer. De
äro skyldiga att vara det, och jag har
själv varit med om att pålägga dem denna
skyldighet. För sin verksamhet på civilförsvarets
område ha landsfiskalerna
ett arvode, som icke står i någon rimlig
proportion till det merarbete som pålägges
dem. Landsfiskalerna ha även sitt
ordinarie arbete att sköta. Den som har
haft någon liten kontakt med landsfiskalsorganisationen
i det praktiska livet
vet, att landsfiskalerna sannerligen ha
fullt upp med arbetsuppgifter, och ofta
ganska betungande sådana. Skyldighe -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. viss förstärkning av civilförsvaret m. m.

ten för dem att även fungera såsom civilförsvarschefer
kommer alltså till som
en extra börda utöver deras ordinarie
uppgifter. Denna börda känns naturligtvis
så mycket tyngre för dem, om deras
verksamhet på civilförsvarets område
inte uppskattas på rätt sätt av samhället.

För att fylla sin uppgift såsom civilförsvarschefer
behöva landsfiskalerna
biträdeshjälp i tillräcklig omfattning.
Här brister det enligt min mening, och
denna mening grundar jag, såsom jag redan
sagt, på egna intryck och erfarenheter.

Det råder en betydande eftersläpning
i civilförsvarsorganisationen på det lokala
planet. Denna eftersläpning kommer
att bli ännu större i den mån man
utökar och effektiviserar centralinstansen
utan att samtidigt tillskapa en lokalorganisation,
vilken motsvarar de pretentioner
som den centrala instansen
ställer på den. I hela Örebro län ha vi
för närvarande endast sju heltidsanställda
biträden i de två största orterna, vilka
ju från civilförsvarssynpunkt äro
synnerligen betydelsefulla. Dessutom
finns ett anslag för tillfälliga biträden,
som möjliggör anställande av ett halvtidsanställt
biträde i de större samhällena,
samt ett anslag med mycket obetydliga
belopp för tillfällig hjälp åt de mera
landsbygdsbetonade civilförsvarsområdena.

Det är med stora bekymmer, som vi
i länsstyrelsen betrakta utvecklingen på
detta område. Vi äro fullt övertygade
om att en av de viktigaste förutsättningarna
för att vi skola kunna få ett effektivt
civilförsvar — och något annat äro
vi icke betjänta av — är att en effektiv
lokalorganisation skapas. Varje annan
ordning innebär slöseri med både personella
och materiella resurser.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman,
som jag beklagar att dessa nedprutningar
av de belopp, som Kungl.
Maj:t bar föreslagit, ha kommit til!
stånd, .lag vet mycket vid att man på
alla områden nu skall försöka eftersträva
sparsamhet, och jag klagar inte alls
över att statsutskottet försöker att sä

mycket som möjligt åstadkomma besparingar.
Jag uppskattar naturligtvis också
den enighet, som råder kring frågor
som beröra vårt militära och civila försvar.
Men även om jag i detta läge inte
kan framställa något yrkande — jag
skulle helst ha velat yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition oförändrad —
har jag ändå ansett det vara både min
rätt och plikt att till kammarens protokoll
uttala mina bekymmer.

I detta anförande instämde herr Her litz.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag vill till kammarens protokoll anmäla,
att jag under denna frågas behandling i
avdelningen har framställt yrkanden i
full överensstämmelse med Kungl. Maj ds
förslag på de tre punkter, där statsutskottet
senare har prutat ned beloppen,
således i fråga om anslaget till civilförsvarsområdenas
administration, utbildnings-
och övningsverksamhet samt till
anskaffande av gasskyddsmateriel. Jag
har också haft en avvikande mening antecknad
till betänkandet. Jag och de
övriga högerledamöterna fingo emellertid
inte något stöd från några andra
grupper. Efter överläggningarna i statsutskottet
funno vi, att det bara skulle bli
en tom demonstration att framställa ett
dylikt yrkande, varför vi avstodo från
att komma med en reservation, då det
var ett så enhälligt motstånd från de
andra partiernas sida. Det var således,
betonar jag, endast för att vi inte skulle
framstå såsom demonstranter vid alla
tillfällen utan att ha någon chans att
vinna framgång som vi avstodo från att
reservera oss till förmån för Kungl.
Maj:ts förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 214, i anledning av väckta motioner
om framläggande för riksdagen av

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m.

en översikt över de offentliga investeringsbehoven
på längre sikt;

nr 215, i anledning av väckta motioner
om förbättring i landsbygdens postförbindelser;
och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
såvitt propositionen avser
förslag angående stämpelfrihel för expeditioner,
som utgivas från fiskevärderingsnämnd;
samt

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, in. in.

(Nuvarande lydelse:)

6 §.

Vid biblioteket äro anställda ordinarie
befattningshavare i enlighet med vad
gällande stat angiver samt, i mån av behov,
icke ordinarie personal.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 24, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken förslag om
riksbankens personalorganisation efter
utgången av år 1950 in. in., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av styrelsens
för riksdagsbiblioteket framställning om
ändring av stadgarna för biblioteket, i
vad avser införande av bestämmelser för
antagande av tjänstemän vid biblioteket
in. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, med bifall till en
av styrelsen för riksdagsbiblioteket
gjord framställning, måtte besluta, att
stadgarna för biblioteket skulle erhålla
ändrad lydelse på sätt framginge av en
vid utlåtandet fogad bilaga.

I nämnda bilaga, som innefattade förslag
till ändring av §§ 6, 18 och 19 i
stadgarna för riksdagsbiblioteket, var 6 §
så lydande:

(Föreslagen lydelse:)

6 §.

Vid biblioteket äro anställda----

icke ordinarie personal.

För anställning som tjänsteman vid
biblioteket erfordras:

a) att i avlagd studentexamen eller
fyllnadsprövning till sådan examen
hava erhållit vitsord om minst godkända
insikter i engelska, franska och tyska
språken;

b) att hava avlagt licentiatexamen
inom filosofiska eller juridiska fakulteten
eller ock magister- eller kandidatexamen
inom vardera av dessa fakulteter; c)

att inom riksdagsbiblioteket under
tid av minst två månader hava genom -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m.

gått provtjänstgöring, anordnad på sätt
som av överbibliotekarien bestämmes,
och att under sådan tjänstgöring hava
ådagalagt lämplighet för bibliotekstjänsten.

Befrielse från provtjänstgöring, helt
eller delvis, kan av styrelsen medgivas
den, som erhållit intyg om godkänd
provtjänstgöring vid annat statligt, större
bibliotek.

Vid utlåtandet hade reservation anförts
av herr Mogård, som ansett, att utskottet
bort föreslå följande lydelse av
andra stycket b) av § G:

»b) att liava avlagt licentiatexamen
eller ock magister- eller kandidatexamen
vid universitet eller högskola inom riket».

Herr MOGÅRD: Herr talman! Till detta
utskottsutlåtande har jag tagit mig friheten
att foga en reservation som i sig
själv kan synas beröra ett mycket obetydligt
och anspråkslöst ärende.

Bankoutskottet har här haft att yttra
sig om och ta ställning till ett förslag
om ändring av stadgarna för riksdagsbiblioteket.
Detta förslag är uppgjort av
styrelsen för riksdagsbiblioteket. Då
institutionen i fråga är riksdagens, alltså
vår egen, har det synts mig, som
om man hade anledning att i ett riksdagsutskott
vara särskilt kritisk vid
granskningen av ett dylikt förslag. Det
är vid en kritisk granskning av förslaget
i fråga som jag har tyckt mig finna, att
det innehåller en hel del svaga punkter.
Jag har dock inte brytt mig om att vidröra
dem alla i en längre motivering,
utan har nöjt mig med att påpeka en
liten detalj som gäller behörighetsvillkoren
för antagande såsom bibliotekstjänsteman.

Som damer och herrar ledamöter av
kammaren kunna se på s. 4 i utskottets
utlåtande, föreslås en sådan lydelse
av stadgarnas § 6 b), att de, som skola
få anställning som amanuenser och i
fortsättningen bibliotekarier, skola ha
avlagt licentiatexamen inom filosofiska

eller juridiska fakulteterna eller ock magister-
eller kandidatexamen inom vardera
av dessa fakulteter. De skola med
andra ord vara antingen jur. lic. eller fil.
lic. eller fil. mag. och jur. kand. respektive
fil. och jur. kand. Det är alltså en
mycket avsevärd kunskapsmängd man
skall ha tillägnat sig för att kunna vinna
anställning som amanuens vid vårt
bibliotek.

Jag för min del har ansett det tillräckligt,
att vederbörande avlagt licentiatexamen
eller ock magister- eller kandidatexamen
vid universitet eller högskola
inom riket. Dessa tjänster skulle alltså
kunna rekryteras från universitetens fyra
fakulteter, men också specialhögskolorna
skulle, med den lydelse jag föreslagit,
kunna sända fram aspiranter till
konkurrens om dessa tjänster.

Styrelsen för riksdagsbiblioteket har,
när den nu tagit initiativet till särskilda
behörighetsvillkor för amanuenserna vid
vårt bibliotek, förklarat att det är två
synpunkter som betingat dess förslag till
förändring: dels böra vårt biblioteks
stadgar överensstämma med universitetsbibliotekens
och riksbibliotekets, och
dels bör riksdagsbiblioteket utrustas med
en sådan personal, att det är ett verkligt
förvaltningsbibliotek. De kompetensbestämmelser,
som nu föreslås till
antagande, innebiira emellertid ingalunda
garantier för att personalen vid vårt
bibliotek kommer att ha avlagt examen
i något förvaltningsämne. En jur. kand.
har väl i regel gjort det och eu jur. lic.
ännu mera. Men den filosofiska fakulteten
rymmer ju snart sagt allt mellan
himmel och jord, astronomi, matematik,
psykologi, fornminnesforskning etc., och

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m.

en filosofie licentiatexamen ger därför
ingen som helst garanti för att vederbörande
har så att säga en teoretisk förvaltningsmässig
bakgrund för sitt biblioteksarbete.

Det är då enligt min mening att onödigtvis
begränsa rekryteringen till vårt
bibliotek, när man, som biblioteksstyrelsen
här föreslår, inskränker sig till
bara de juridiska och filosofiska fakulteterna.
Man kan gå längre, och man
kan göra det eftersom faktiskt både
universitetsbiblioteken och riksbiblioteket
gå längre. Det är en felaktig formulering
då riksdagsbibliotekets styrelse,
till vilken bankoutskottet nu ansluter
sig utan någon motivering i övrigt, förklarar
alt man vill hyfsa stadgarna för
riksdagsbiblioteket och bringa dem i nära
överensstämmelse med stadgarna för
universitetsbiblioteken. I fråga om dessa
har det nämligen sagts ifrån, att för
antagande till extra ordinarie amanuens
fordras avlagd licentiatexamen inom någon
av de fyra fakulteterna eller ock,
jämte kandidat- eller ämbetsexamen inom
filosofisk fakultet, kandidatexamen
inom annan fakultet. Det är alltså en
fullständigt oriktig uppgift man behagar
lämna oss, då man säger att man nu försöker
bringa stadgarna för riksdagens
bibliotek i närmaste överensstämmelse
med vad som gäller för universitetsbiblioteken
och riksbiblioteket.

Jag tror att den begränsning, som den
förslagna lydelsen innebär, kommer att
göra det svårare för riksdagsbiblioteket
att rekrytera sina amanuenser från ett
större område än som nu sker.

Vad sedan beträffar påståendet, att de
antagna tjänstemännen genom de föreslagna
reglerna skulle bli bättre utrustade
för att ombesörja bibliotekstjänsterna
vid ett förvaltningsbibliotek, så måste
man fråga sig: Varför har det inte
sagts ifrån, att personalen särskilt skall
ha förvaltningsteoretiska insikter? För
övrigt synes det mig som om en teologie
licentiat i kyrkorätt skulle ha lika god
bakgrund för att vara förvaltningsrättslig
teoretiker som exempelvis en filosofie
licentiat i religionshistoria. Den senare
kan enligt den föreslagna bestäm -

melsen bli antagen som tjänsteman vid
vårt bibliotek, medan teologie licentiaten
i kyrkolagfarenhet skulle vara utesluten.
Alumnerna vid våra specialhögskolor,
som ge både licentiat- och doktorsgrad,
torde för övrigt efter att ha
avlagt dessa examina vara lika boksynta
som en filosofie licentiat kan vara.

Därför har jag funnit det litet oriktigt,
när man nu på detta tämligen godtyckliga
sätt vill förändra stadgarna för anställning
av riksdagsbibliotekets amanuenser.
Den föreslagna ändringen är inte erforderlig.
Av de nuvarande tjänstemännen
har, tror jag, bara en enda examen i något
ämne, som vidrör statskunskap eller
förvaltningsrätt. De flesta äro licentiater
i litteraturhistoria, och det kunna de vara
också i fortsättningen — jag tror att
ingen skada därigenom sker.

Vad jag menar med min lilla reservation
är att vi, när man nu äntligen söker
få till stånd bestämmelser för antagningen
av tjänstemän vid vårt riksdagsbibliotek,
inte skola begränsa det hela på
ett sätt, som gör det ovigt och osmidigt
och, tror jag, även dyrbart. Fn bibliotekstjänst
innefattar i främsta rummet
praktiskt arbete, och man behöver inte
vara makalöst höglärd för att göra ett
gott arbete som bibliotekstjänsteman. Fn
av våra förnämsta litteraturprofessorer
sökte under ett tidigare skede vid två
tillfällen bli amanuens och vinna befordran
inom ett av våra offentliga bibliotek,
men han kunde inte användas i
denna egenskap. Han kunde aldrig bli
en praktisk biblioteksman, men han blev
en förträfflig professor i sitt ämne. Så
kan det gå också i fortsättningen. Jag
menar alltså att man inte nu skall rusa
åstad och antaga ett förslag, som efter
vad jag tror inte är noga genomtänkt.

Förslaget innefattar också andra mycket
svaga punkter. För anställning som
tjänsteman vid biblioteket erfordras, enligt
den föreslagna lydelsen av § 6, avlagd
studentexamen, licentiatexamen och
allt möjligt. Skall en vaktmästare eller
ett skrivbiträde behöva uppfylla alla dessa
kompetenskrav för att vinna anställning
som tjänsteman vid riksdagsbiblioteket?
Redan detta lilla exempel visar

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m.

ju, hur hafsigt och slarvigt man här har
gått till väga.

Jag för min del nödgas alltså, med
hänvisning till vad jag här har anfört,
att yrka avslag på bankoutskottets hemställan
i detta ärende. Man kan återkomma
nästa år med ett bättre genomtänkt
förslag. Vi ha god tid på oss, när vi
kunnat dröja så länge med denna sak
som vi hittills gjort.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Enligt
gällande statuter för kungl. biblioteket
och universitetsbiblioteken i Sverige
fordras för antagning till amanuens eller
i högre tjänstegrad, att sökanden skall
ha avlagt licentiatexamen vid någon av
universitetens fakulteter eller kandidatexamen
inom två fakulteter, av vilka
den ena skall vara den filosofiska. Dessa
fordringar ha behandlats av riksdagen
vid flera tillfällen, senast för några år
sedan.

Vid riksdagsbiblioteket gälla för närvarande
icke uttryckligen samma fordringar,
men biblioteket har under ganska
lång tid upprätthållit dessa fordringar
i sin praxis. Frågan var senast
uppe i våras, då det gällde tillsättandet
av en tjänst i någon av de lönegrader,
som det här är fråga om. Styrelsen för
riksdagsbiblioteket ansåg, att man skulle
kunna göra en avvikelse, men bankoutskottet
hade motsatt uppfattning
och gillade de besvär, som hade anförts
över styrelsens utnämning. Man kan alltså
säga, att de här ifrågavarande fordringarna
i praktiken redan äro genomförda
vid riksdagsbiblioteket. Det finns
också direkta uttalanden i det förgångna
om att dessa fordringar böra upprätthållas.

Vad som här föreslås är alltså att man
i riksdagsbibliotekets stadgar skall inskriva
en fordran, som redan upprätthålles.
Att inte vidmakthålla denna fordran
skulle givetvis vara att sätta riksdagsbiblioteket
så att säga på en lägre
nivå än de stora universitetsbiblioteken
och kungl. biblioteket, och det anser
inte styrelsen för riksdagsbiblioteket
lämpligt.

Nu är det alldeles riktigt som herr
Mogård säger, att styrelsen för riksdagsbiblioteket
inte helt har anslutit till
stadgarna för kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken.
Vi ha ansett, att en
teologie eller medicine licentiatexamen
inte skulle vara lämplig meritering för
tjänst vid riksdagsbiblioteket. Det är ju
möjligt att de kunskaper, som man kan
erhålla genom en dylik examen, i något
enstaka fall kunna vara nyttiga för biblioteksarbete
över huvud taget. Men när
det gäller riksdagsbiblioteket kan jag
inte förstå vilken användning man skulle
kunna ha för en medicine licentiats
specialkunskaper. En teologie licentiat
med specialkunskaper i kyrkorätt skulle
naturligtvis i någon mån äga kompetens,
men kyrkorätten är å andra sidan
en försvinnande liten del av riksdagsbibliotekets
ämnesområde.

Jag medger gärna att det är riktigt
som herr Mogård säger, att inte heller
de nu föreslagna fordringarna erbjuda
någon garanti för att aspiranterna skola
ha någon förvaltningskunskap. Det finns
inga möjligheter att skriva statuter som
ge en dylik garanti. Antalet sökande
med akademiska studier i förvaltningskunskap
är nämligen så litet, att vi över
huvud taget inte skulle kunna tillsätta
platserna, om vi skulle begränsa fordringarna
på det sätt som herr Mogård
antyder.

På en punkt har emellertid det föreliggande
förslaget fått en olycklig formulering,
det skall jag gärna medge.
Statuterna för kungl. biblioteket ha varit
vårt mönster, och vi tyckte att det
kunde gå lika bra att för riksdagsbibliotekets
vidkommande skriva: »För anställning
som tjänsteman vid biblioteket
erfordras». Vi ansågo att det inte rimligen
kunde bli fråga om att tolka denna
formulering så, att man skulle behöva
vara kandidat i två fakulteter för
att vinna anställning som vaktmästare
vid riksdagsbiblioteket. Men då, som
herr Mogård anser, det kan föreligga en
otydlighet i denna formulering, skall jag
tillåta mig att föreslå — samma yrkande
kommer att framställas i andra kammaren;
vi ha nämligen observerat sa -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m.

ken — att satsen: »För anställning som
tjänsteman vid biblioteket erfordras» i
den föreslagna lydelsen av § 6 skall utbytas
mot satsen: »För anställning i
amanuenstjänst eller högre tjänstegrad
vid biblioteket erfordras».

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets utlåtande med
den ändring, som jag nu har föreslagit.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Herr
Holmbäck har ju redan framhållit de
skäl, som föranlett styrelsen för riksdagsbiblioteket
att i stort sett föreslå
samma kompetensvillkor för detta bibliotek
som de för universitetsbiblioteken
gällande. Man har endast gjort den
skillnaden, att man uteslutit examen inom
teologisk eller medicinsk fakultet
såsom behörighetsgrund för att vinna
anställning vid riksdagsbiblioteket. Vi
ha inom utskottet ansett denna begränsning
naturlig, då vi inte ha kunnat finna
att en utbildning inom dessa fakulteter
skulle ge några särskilda förutsättningar
för det arbete, som det ankommer
på riksdagsbiblioteket att utföra. I det
fallet ha vi alltså haft samma uppfattning
som herr Holmbäck här utvecklade.

Men man har nog anledning — det
vill jag säga gent emot herr Mogård —
att alltjämt räkna riksdagsbiblioteket
liksom universitetsbiblioteken till våra
lärda verk. Det går nog inte att säga, att
det praktiska arbetet är så övervägande
att man kan lätta på fordringarna
i fråga om akademiska examina. Jag tror
att arbetet även i riksdagsbiblioteket är
av den natur, att man måste upprätthålla
höga krav på den teoretiska utbildningen.

Nu har ju uppmärksamheten fästs på
att begreppet tjänsteman skulle vara så
vidsträckt till sin innebörd, att den föreslagna
lydelsen åtminstone till formen
även skulle kunna innefatta vaktmästare
vid biblioteket. Var och en förstår ju,
att detta aldrig har varit avsett. Från
utskottets sida finns det därför, herr talman,
ingenting att invända mot den nu
av herr Holmbäck föreslagna ändring -

en av § 6, andra stycket, utan jag ber
att få tillstyrka att kammaren beslutar
denna förändring.

Herr Mogård har här inte yrkat bifall
till sin reservation utan avstyrkt
förslaget i dess helhet. Jag skulle dock
vilja påpeka, att om herr Mogård med
sin reservation åsyftat fullkomlig likställighet
mellan universitetsbiblioteken
och riksdagsbiblioteket åtminstone i det
hänseendet, att examen också vid teologisk
eller medicinsk fakultet skulle
kunna vara ett specimen för anställning,
så har reservationen inte givit ett riktigt
uttryck för detta syfte. Herr Mogård talar
nämligen bara om »licentiatexamen
eller ock magister- eller kandidatexamen
vid universitet eller högskola inom
riket», under det att man vid de bibliotek,
som vi här jämföra med, fordrar
antingen licentiatexamen eller också två
kandidat- eller magisterexamina inom
skilda fakulteter. Reservationen tillfredsställer
alltså inte kravet på full
kongruens mellan detta bibliotek och
de övriga biblioteken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag med den ändring,
som har påyrkats av herr Holmbäck.

Herr MOGÅRD: Herr förste vice talman!
Herr Hombäck och herr Ewerlöf
ha verkligen inte lämnat något riktigt
besked om vilken skillnad det kan vara
för bibliotekets vidkommande, om man
skulle råka få en bibliotekarie, som är
medicine licentiat, eller en som är filosofie
licentiat i t. ex. zoologi. Det tror
jag kan vara hugget som stucket. Om
man verkligen vill få förvaltningsrättsliga
discipliner innefattade i de akademiska
examina, som aspiranterna skola
ha avlagt, bör man anföra det i fordringarna.

Nu vill det förefalla mig som om riksdagsbibliotekets
styrelse varit mycket
angelägen att över huvud taget utesluta
alla möjligheter att rekrytera bibliotekets
personal med andra än sådana som
äro jur. eller fil. lic. eller jur. kand. och
fil. mag. respektive jur. och fil. kand.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m.

I stadgarna för riksbiblioteket och universitetsbiblioteken
finns en paragraf
som lyder: »Om överbibliotekarien så
finner lämpligt, må till extra ordinarie
amanuens kunna antagas person, som
fyller de ovan i mom. 1. och 3. uppställda
fordringar men avlagt endast kandidatexamen
inom någon fakultet eller filosofisk
ämbetsexamen.» Fordringarna i
de nämnda mom. 1. och 3. gälla dels avlagd
studentexamen och dels provtjänstgöring
under minst två månader. Denna
möjlighet att erhålla dispens har man
för riksdagsbibliotekets del uteslutit, och
det förefaller mig därför som om man
visat en mycket stor iver att på ett fullständigt
kinesiskt sätt omgärda tjänsterna
vid vårt riksdagsbibliotek med murar,
som endast ett litet fåtal skall kunna
överstiga.

Till utskottets ärade ordförande herr
Ewerlöf vill jag säga, att jag visst inte
menar att riksdagsbiblioteket inte bör ha
behörighetsvillkor, som i stort sett motsvara
de krav man kan ställa på dessa
funktionärer. Men när man har framlagt
ett förslag, som är så olyckligt formulerat
att man delvis måste ta det tillbaka,
så vore det väl bättre att hela frågan
fick tagas under förnyat övervägande av
utskottet, och detta uppnår man genom
att helt enkelt rösta för avslag på projektet.
Riksdagsbibliotekets styrelse får
då liksom bankoutskottet ta upp frågan
på nytt.

Jag vidhåller mitt avslagsyrkande,
herr talman.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Mogård uppställde frågan om man kan
göra någon skillnad mellan en medicine
licentiat och en filosofie licentiat i zoologi
— medicine licentiaten kan inte bli
tjänsteman i riksdagsbiblioteket men filosofie
licentiaten i zoologi skulle kunna
bli det.

Filosofie licentiaten i zoologi skulle
naturligtvis enligt det föreliggande förslaget
ha rätt att söka och också formell
rätt att erhålla en befattning vid riksdagsbiblioteket
men jag skulle vilja se
den styrelse för riksdagsbiblioteket, som

skulle antaga en person med sådana meriter
till tjänsteman vid riksdagsbiblioteket.
Det är fullständigt orimligt. Skillnaden
är således endast den, skulle jag
vilja säga, att medicine licentiaten är
utesluten så att säga från början, under
det att den nämnde filosofie licentiaten
blir utesluten i praxis. Vi ha inte tänkt
oss att gå så långt att vi i dessa statuter
räkna upp de olika ämnen, som skola
vara grundläggande för det faktiska antagandet
till tjänsteman.

Vad beträffar det sista spörsmålet, om
dispens i vissa fall, tror jag att man
tryggt kan överlåta bedömningen av sådana
frågor till bankoutskottet, som väl
kommer att få pröva dispensansökningarna.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det är
två önskemål som herr Mogård framfört
i denna fråga.

För det första har herr Mogård ansett
att en medicine licentiat, en teologie licentiat
eller en teknologie licentiat —
och det kanske finns andra — också
skola förklaras kompetenta att söka till
riksdagsbiblioteket. Herr Mogård uppställde
i sitt första anförande krav på
de praktiska synpunkternas företräde
framför de vetenskapliga. Jag vädjar till
kammaren, huruvida det är en praktisk
sak, som herr Mogård har dragit upp, då
han vill göra det möjligt för en medicinare,
som tagit sin licentiatexamen och
är färdig att gå ut i arbetslivet, att anställas
vid riksdagsbiblioteket. Jag har
ytterligt svårt att föreställa mig en man
så funtad, att han efter många års medicinska
studier vill ägna sig åt tjänst
i ett bibliotek, där han inte får ett dyft
nytta av sina medicinska kunskaper.
Detsamma gäller en teknolog och i stort
sett också en teolog. Jag tycker att den
där sidan av saken är en debatt om
påvens skägg.

Den andra frågan däremot berör en
allvarlig realitet. Vid de övriga biblioteken
ha vi den regeln — låt vara med
en viss dispensmöjlighet — att man inte
kan antagas såsom amanuens med en
enkel magister- eller kandidatexamen,

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ang. antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket m. m.

utan det fordras en kombination av examina,
som anses ungefärligen uppväga
en licentiatexamen. Detta krav är det
som herr Mogård utan vidare vill slopa.
Enligt hans mening skulle det räcka med
en enkel filosofie kandidatexamen, men
det veta ju alla, att en sådan kan vara
av mycket svagt värde. Detta är i motsats
till den första frågan en viktig sak,
och jag tror att alla, som ha något intresse
av att riksdagsbiblioteket skötes
väl — och det ha vi ju allesammans —
ha all anledning att ur de synpunkter,
som tidigare här utvecklats, slå vakt om
de kompetenskrav bankoutskottet bär
föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Herr

Herlitz karikerar min framställning som
om Jag yrkat att medicine licentiater
skulle rekrytera vårt riksdagsbibliotek.
Jag säger inte alls detta, utan jag säger
att det är möjligt för en medicine licentiat
eller en teologie licentiat i kyrkolagfarenhet
att bli amanuens vid kungl.
biblioteket och vid universitetsbiblioteken,
om han så skulle önska, medan vi
med det förslag, som här framlagts, ta
bort denna möjlighet beträffande riksdagsbiblioteket.
Däremot lämna vi fortfarande
fullständig frihet för en filosofie
licentiat i zoologi, i geologi, i folkminnesforskning,
i religionshistoria, eller
vad nu alla dessa akademiska ämnen
heta, i vilka man kan avlägga filosofie
licentiatexamen, att söka dit. Jag tycker
för min del, och det liar jag också
sagt, att man inte i främsta rummet
skall lägga dessa rent akademiska sorteringsprinciper
till grund för rekryteringen,
utan det viktigaste är att en person,
som skall antagas vid vårt riksdagsbibliotek
uppfyller de normala fordringarna
för inträde — således har en akademisk
examen och ordentligt kan de
moderna språken — och sedan under
provtjänstgöringen visar sig lämplig för
befattningen. Om han sedan är teologie
licentiat, medicine licentiat, teknologie
licentiat eller har examen inom nå -

gon annan fakultet, betyder mycket,
mycket litet i jämförelse med att han är
en duglig och praktisk biblioteksmänniska.
Det är så förenklat jag vill ha det
hela. Jag tror att om man överakademiserar
även denna lilla del av vår förvaltning,
ger riksdagen därmed ett dåligt
exempel för andra av våra offentliga
förvaltningar som ha bibliotek av
olika slag. Därför anser jag att man inte
nu skall förhasta sig och bara rusa åstad
och trots att förslaget har väsentliga
brister tvinga det på riksdagen när vi
likaväl kunna ta det nästa år, så att
bankoutskottet och riksdagsbiblioteket få
några månader på sig att ytterligare titta
på ärendet.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag råkade
nyss i misshugg yrka bifall till utskottets
förslag. Jag ber att få frånträda
detta mitt yrkande och i stället förena
mig med herr Holmbäcks hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tillåter mig till slut påpeka för herr Mogård,
att vid Uppsala universitet ha vi en
teologisk och en medicinsk fakultet och
att vårt universitetsbibliotek därför måste
omfatta teologisk och medicinsk litteratur
i mycket betydande utsträckning.
Det är emellertid icke fallet med förvaltningsbiblioteket
här i Stockholm.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få påpeka för herr Holmbäck, som ju
är juris professor, att inom förvaltningsrätten
rymmes en mycket vidsträckt
gren, som heter kyrkolagfarenhet. De lagar
detta ämne omfattar ligga ofta riksdagsmännen
närmare om hjärtat än
många av de specialiteter, som till äventyrs
kunna representeras av en juris licentiat.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
skall inte direkt lägga mig i denna debatt,
men då riksdagsbiblioteket i dag
diskuteras här i riksdagen, skall jag be
att mera offentligt få framföra en väd -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

jan, som jag tidigare bär gjort men som
icke har lett till något tillfredsställande
resultat. Den fråga jag åsyftar är inte
utan samband med frågan om den vetenskapliga
kompetensen hos riksdagsbibliotekets
tjänstemän. Jag tänker på
frågan om riksdagsbibliotekets ackvisitioner.
För varje år som gått har jag
varit i tillfälle att konstatera, huruledes
biblioteket inköper all litteratur som
finns på engelska språket, medan däremot
fransk historisk och statsvetenskaplig
litteratur, inom vilken det årligen utkommer
utomordentliga verk, i ytterst
ringa mån återfinns bland riksdagsbibliotekets
ackvisitionsmaterial. Jag anser
det vara en så viktig sak att riksdagsbiblioteket
även internationellt sett
har en allsidig ackvisition, att det kan
vara riktigt att denna sak påpekas i
riksdagen, då nu en fråga som rör riksdagsbiblioteket
är före.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels, av herr Holmbäck,
att vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt skulle bifallas
med den ändring, att de i § 6
andra stycket stadgeändringsförslaget
förekommande orden »som tjänsteman»
utbyttes mot »i amanuenstjänst eller högre
tjänstegrad», dels ock att utskottets
hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till herr Holmbäcks yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mogård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 med den
av herr Holmbäck föreslagna ändringen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 45.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodo från att rösta.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckt
motion angående översyn av bestämmelserna
i lagen om bostadsrättsföreningar
m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 66, vilken
behandlats av tredje lagutskottet,,
hade herr Wedén hemställt, att riksdagen
måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn av bostadsrättsföreningslagen
i syfte att ytterligare stärka
bostadsrättshavares rättsliga ställning
samt att Kungl. Maj:t, om verkställd undersökning
visade lämpligheten härav,
måtte vidtaga de åtgärder, som vore
nödvändiga för att till blivande bostadsrättshavares
förfogande ställa särskilda,
väl kvalificerade förtroendemän i bostadsrättsföreningars
interimstyrelser;

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring av föreskrifterna
för hyresnämnderna, att även de större
bostadskooperativa organisationerna, när
det gällde uttagande av förskott på bostadsrätt,
bleve underkastade samma villkor
i fråga om återbetalningsskyldighet,
som i detta avseende för övrigt gällde;
samt

3) att anhålla, alt Kungl. Maj:t måtte
förelägga riksdagen de förslag, som er -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

fordrades för att föreningars inlåningsverksamhet,
som beträffande inlåningens
storlek och antalet insättare realiter vore
av bankkaraktär, skulle underställas
bank- och fondinspektionens granskning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
alt förevarande motion, II: 66, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation liade anmälts av herrar
Holmbäck och Stjårne samt fröken
Vinye, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jämte
ett par andra av tredje lagutskottets le
damöter har jag till utlåtandet fogat en
blank reservation. Den avser endast den
del av utskottets utlåtande, som rör motionärens
tredje yrkande, d. v. s. om
kontroll över den bankmässiga inlåning
från sina ledamöter, som ekonomiska
föreningar bedriva.

Som bekant stadgas i 1911 års banklag,
att endast riksbanken och bankaktiebolag
äga här i riket bedriva bankrörelse.
Med bankrörelse förstås i denna
lag sådan verksamhet, i vilken ingår
inlåning från allmänheten på räkning,
som allmänneligen begagnas av
bank. Från stadgandet finnas vissa undantag,
som jag inte här skall lala om.

De ekonomiska föreningar, som bedriva
inlåningsrörelse på sparkasseräkning,
låna icke in pengar från allmänheten
utan från sina ledamöter. De
stå därför icke under den kontroll, som
är stadgad för banker och sparbanker.
Detta gäller hur stor medlemsstocken
än är, alltså även om den består av tiotusentals
eller hundratusentals personer.

Över motionen har utskottet inhämtat
yttrande bland annat från bank- och
fondinspektionen. Inspektionen har uttalat
att det sedan lång tid existerande
speciella rättsskyddet för inlåning skapat
och vidmakthållit den uppfattningen
hos allmänheten, att det icke är förenat
med några risker att anförtro sparkapital
åt en institution, som mottager
medlen under den bankmässiga inlåningens
former. Ur dessa synpunkter

har inspektionen kommit till den slutsatsen
att de ekonomiska föreningar,
som nu bedriva inlåningsverksamhet,
antingen borde underkasta sig särbestämmelser
rörande solvens, likviditet
och kontroll, som i huvudsak motsvara
reglerna för den vanliga bankmässiga
upplåningen, eller ock upphöra med sin
inlåningsverksamhet. Inspektionen slutar
med att påyrka en förnyad utredning
rörande de ekonomiska föreningarnas
verksamhet. Kammarens ledamöter
torde erinra sig, att det för ett par
årtionden sedan verkställdes en sådan
utredning.

Utskottet avvisar båda de alternativ,
som bank- och fondinspektionen har
uppställt. Beträffande det alternativet,
att de ekonomiska föreningarna skulle
upphöra med sin inlåningsverksamhet,
är jag ense med utskottet. Jag behöver
alltså icke beröra detta alternativ. Bankoch
fondinspektionens yrkande enligt
det första alternativet, som innebär krav
på en utredning om införande av vissa
särbestämmelser om solvens, likviditet
och kontroll, avvisas av utskottet med
hänvisning till det lagförslag om ekonomiska
föreningar, som nu är remitterat
till lagrådet och som väntas föranleda
proposition till nästa års riksdag.
Inför utskottets avvisande hållning
har jag icke ansett mig böra pävrka
en sådan utredning. Jag medger att
det finnes starka skäl att avvakta den
nya lagstiftning om ekonomiska föreningar,
som väntas, studera dess innehåll
och se dess verkningar. Någon särskild
anledning att skynda finnes enligt
min uppfattning icke. Jag tror emellertid
— och det är det jag vill säga —
att tanken att införa bestämmelser om
solvens, likviditet och kontroll även för
stora företag, som bedriva bankrörelse
i förhållande till sina medlemmar och
som äro organiserade i de ekonomiska
föreningarnas form, har framtiden för
sig. I realiteten kan det dock röra sig
om bankföretag eller företag som driva
bankmässig rörelse med stor omfattning.
Det går bra nu, men vi veta icke
hur det kommer att gå under ekonomiska
stormar i framtiden, om tio eller

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m,

tjugu år, då den nuvarande ledningen
av dessa företag utbytts mot en annan.
Liksom bankerna ställts under kontrollbestämmelser
och särbestämmelser rörande
revision m. m. antagits för stora
aktiebolag, synes det mig naturligt att
vi, inte nu men senare, få särbestämmelser
även för stora ekonomiska föreningar.
Jag tror till och med att om
någon kreditförening, som nu bedriver
inlåningsrörelse, skulle komma i svårigheter,
yrkanden på dylika bestämmelser
skulle framträda från allmänhetens
sida.

Det är denna principiella uppfattning,
jag velat ange med min reservation.

Både i motionen och i utskottsutlåtandet
har HSB-organisationen nehandlats.
Tillåt mig därför, herr talman, att
säga några ord om denna. Om de detaljer
rörande HSB:s verksamhet, som på
senaste tiden behandlats i pressen, är
jag givetvis icke i tillfälle att fälla något
omdöme. Men jag har följt HSB:s
verksamhet under de årtionden den existerat,
och enligt min åsikt — och därmed
skulle jag vilja sluta detta anförande
— står det svenska samhället i
en utomordentlig tacksamhetsskuld för
det storartade bidrag till bostadsfrågans
lösning, som HSB lämnat.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Den föreliggande motionen innehåller
egentligen tre yrkanden, av vilka endast
det sista omnämndes av professor Holmbäck.

Det första yrkandet innebär, att motionären
anser det vara lämpligt att
länsstyrelsen i bostadsrättsförenings styrelse
utser en representant, som skulle
kunna ta till vara de blivande bostadsrättshavarnas
intressen i styrelsen. Vad
gäller den bostadskooperativa rörelsen
är den synpunkten redan beaktad i det
att i samtliga bostadsrättsföreningar,
som skapas av bostadskooperationen,
skall finnas dels en styrelseledamot och
dels eu revisor utsedd av kommunen,
och om det befinnes lämpligt kan denne
styrelseledamot respektive revisor i

4 Första kammarens protokoll 1!)50. Nr Öl

stället vara ledamot av den byggande
moderorganisationen inom HSB eller
andra kooperativa bostadsorganisationer.
Det skulle alltså endast återstå att
se till att privata, som bilda bostadsrättsföreningar,
också erhålla en sådan
kontroll, och för min del har jag ingenting
emot att i den mån enskilda företagare
bilda bostadsrättsföreningar
även de komma in under samma bestämmelse.
Emellertid tror jag inte att motionären
avsett detta med sitt yrkande.

Den andra fråga, som motionären berör
i sin motion, gäller de villkor, som
kunna uppställas av hyresnämnd, när
den byggande föreningen önskar uttaga
förskott på bostadsrätt. Det är nämligen
så, att medlemmarna göra vissa insatser
för bostadsrätt —• den lägsta som förekommer
inom bostadskooperationen är
5 procent -— och detta belopp äger den
byggande föreningen uttaga i förskott
efter medgivande av hyresnämnden. Nu
säger motionären, att beträffande enskilda
företagare måste det ställas borgen
för dessa förskott, medan detta icke
är fallet när det gäller bostadskooperationen.
Detta påstående är fullständigt
felaktigt, ty vilka som helst, en bostadskooperation,
en enskild företagare eller
ett s. k. allmännyttigt företag, ha möjlighet
att efter medgivande av hyresnämnden
i varje särskilt fall uttaga dessa
förskott utan att borgen behöver ställas,
under förutsättning nämligen att vederbörande
företags ekonomiska plan
granskats av bostadsstyrelsen och att företaget
ämnar upptaga lån, tertiär- och
tilläggslån, hos bostadsstyrelsen. Detta
gäller generellt, och till stöd för min
mening ber jag att få läsa upp ett kort
avsnitt ur det »supplement till handbok
för hyresnämnderna», som år 1947 utgivits
av hyresrådet, där det heter: »Då
hyresnämnden har att taga ställning till
frågan, huruvida sådana villkor böra
uppställas eller icke, är till en början att
observera, att några särskilda villkor i
regel icke torde vara erforderliga beträffande
ovannämnda större bostadskooperativa
organisationer och inom dessa bildade
föreningar. Detta sammanhänger
därmed, alt anskaffningskostnaden in -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

om dessa organisationer och föreningar
blir föremål för sakkunnig prövning och
att företagen regelmässigt finansieras
med tertiär- och tilläggslån från statens
byggnadslånebyrå» — alltså numera bostadsstyrelsen
— »därvid anskaffningskostnaden
blir föremål för byggnadslånebyråns
prövning och eventuellt revision.
Så är emellertid fallet icke blott
med ifrågavarande större bostadskooperativa
organisationer och tillhörande föreningar
utan även beträffande vissa andra
föreningar, bakom vilka stå kommuner
eller företag av mera allmännyttig
karaktär eller ock enskilda företagare,
vilka —■ enligt vad som är känt för hyresnämnden
— kunna förutsättas komma
att finansiera sitt företag på sätt
nyss nämnts med därav följande prövning
och revision av anskaffningskostnaden».

Villkoret för att slippa ställa borgen
för dessa förskott på bostadsrätterna är
att företagen stå under bostadsstyrelsens
kontroll och eventuella revision. Motionärens
framställning på denna punkt är
således felaktig.

Vad så beträffar den tredje och sista
frågan, vilken otvivelaktigt är den mest
betydelsefulla, vill jag framhålla att utskottet
genom sin skrivning inte minst
har velat poängtera att vederbörande
föreningar ha skäl att verkligen pröva
sin solvens och likviditet och även göra
medlemmarna uppmärksamma på att de
sparkassor, som bildas inom organisationerna,
i viss mån ha en annan karaktär,
framför allt när det gäller utlåningssidan.
Vidare har utskottet velat framhålla
denna sparkasseverksamhets stora
betydelse för- de allmännyttiga ändamål
det här gäller. Möjligheter finnas dessutom
för föreningarnas medlemmar att
själva kontrollera hur medlen användas.
Till sist har utskottet velat erinra om
det förslag till ny lag om ekonomiska
föreningar, som för närvarande lär ligga
hos lagrådet.

Under sådana omständigheter anser
utskottets majoritet att det icke finns
anledning att förhasta sig och nu begära
en särskild utredning i enlighet med
bank- och fondinspektionens förslag.

Det skulle för övrigt vara rätt egendomligt,
om 1950 års riksdag skulle se mera
snävt på dessa förhållanden än 1911
års riksdag, som ju vid antagandet av
ny banklag avvisade tanken på att sparkasseverksamhet
icke skulle få drivas inom
ekonomiska föreningar utan att vara
underställda bank- och fondinspektionens
kontroll.

Vad speciellt beträffar den organisation,
som genom motionen ställts mot
väggen, fyller Stockholms stads HSBorganisation
mycket väl säkerhetsfordringarna
enligt bank- och fondinspektionens
bestämmelser. För närvarande uppgår
nämligen denna förenings eget kapital
till 0 miljoner kronor och kassareserven
till cirka 9 miljoner kronor,
därav 6 miljoner i obligationer. Vad riksförbundet
beträffar bär det under de senaste
två åren fördubblat sitt aktiekapital,
och om ytterligare 2''/, miljoner kronor
anskaffas kommer även riksförbundet
att uppfylla bank- och fondinspektionens
säkerhetsfordringar. Det är alldeles
tydligt att dessa organisationer, i den
mån de ekonomiska möjligheterna växa,
också tänka på att öka sin solvens, så att
de kunna ge full trygghet åt spararna.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att sparkassorna inom bostadskooperationen
äro av synnerligen
stor betydelse, enär det är ganska vanligt
att både yngre och äldre personer,
som önska erhålla en lägenhet, gå in som
medlemmar och i väntan på att erhålla
lägenhet göra regelbundna insättningar
för att ha till sina insatser, när deras
tur kommer att erhålla lägenhet. .Tåg
tror att detta sparande för ett bestämt
ändamål skulle ha åtskilligt svårare att
komma till stånd, ifall det inte skedde
inom en egen förening, där vederbörande
har ett mycket stort intresse.

Till sist måste jag säga att det är rätt
egendomligt, att tre politiska partier
kunnat ena sig om utskottets skrivning,
medan det politiska parti, som framför
allt anser sig vara tolk för det fria näringslivet,
vill beskära de ekonomiska
föreningarnas utvecklingsmöjligheter.
Jag hoppas emellertid att detta mera
är att betrakta såsom en nödvändig följd

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

av att motionen eljest skulle leda till
intet än det är uttryck för partiets verkliga
inställning till dessa problem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
skall i likhet med utskottets ordförande
uppehålla mig endast vid det tredje
av motionärens yrkanden, nämligen det
som går ut på att föreningarnas inlåningsverksamhet
skulle underställas
hank- och fondinspektionens granskning.
Nu har bank- och fondinspektionen
avböjt att påtaga sig denna uppgift,
och därmed har ju detta yrkande
praktiskt taget förfallit.

Jag kan således för min del biträda
den slutkläm, som utskottet har kommit
till, men jag bär inte kunnat undgå
att fästa mig vid det yrkande, som
hank- och fondinspektionen gjort, nämligen
att en utredning måste komma till
stånd rörande kontrollen av föreningarnas
inlåningsrörelse. Jag tycker att utskottet
har tagit väl lätt på den frågan.

Vad det alternativ beträffar, vilket
också framförts av bank- och fondinspektionen,
att föreningarna inte skulle få
driva inlåningsverksamhet, delar jag
den uppfattning, som utskottets ordförande
gav uttryck åt, nämligen att det
inte finns anledning att hindra detta.

Däremot tror jag att kontrollfrågan
är viktigare än vad utskottet har ansett.
Utskottet pekar först på den utredning,
som gjordes år 1929, vilken avstyrktes
av flera remissinstanser och som Kungl.
Maj :t år 1933 beslöt att lägga till handlingarna.
Jag vill emellertid erinra om
att sedan dess en hel del skett i vårt
land i fråga om att skapa ökad trygghet
och insyn i företagen. Vi ha gjort om
aktiebolagslagen i syfte att tillgodose
både trygghets- och insynskravet, och
vi veta att bank- och fondinspektionen
liksom försäkringsinspcktionen utövar
en mycket noggrann kontroll över spararnas
medel, allt för att skapa största
möjliga trygghet.

Utskottet påpekar, såsom dess ordförande
också framhöll, att eftersom det
föreligger ett förslag om ny förenings -

lag och ett förslag om utvidgad insyn
skola vi ingenting företaga oss. Därvid
har man emellertid förbisett, att bankoch
fondinspektionen tagit upp detta
problem till mycket ingående diskussion
och visat att det finns fall, där föreningarnas
verksamhet har en speciell
karaktär. I regel är den inlåning som
sker endast en inlåning av medlemmar
i begränsad omfattning för gemensamma
intressen, men vid sidan härav ha
vi en inlåningsrörelse, bedriven av flera
stora organisationer, som till sin karaktär
alldeles uppenbart är att jämstäba
med bankrörelse. Bank- och fondinspektionen
understryker just denna särställning
och säger, att om föreningarna genom
sin inlåning skifta struktur, så hör
kapitalskyddsprincipen i ökad utsträckning
tillämpas på dem. Med kapitalskyddsprincipen
menar man, att staten
måste se till att spararna, som sätta in
sina medel, verkligen skyddas. Inspektionen
påpekar i detta sammanhang, att
Kooperativa förbundet har en medlemsstock
på 900 000, HSB:s riksförbund en
medlemsstock på 62 000 och HSB i
Stockholm en medlemsstock på 22 000,
och understryker att man sålunda knappast
med framgång kan bestrida, att de
bedriva inlåning från allmänheten och
att ifrågavarande verksamhet i själva
verket är att betrakta som bankrörelse.

Då är det, som inspektionen framhåller,
mycket angeläget att denna trygghetsprincip
uppehälles, alldeles särskilt
när man bedriver rörelsen under namn
av sparkasserörelse, som är en av de
former som bankerna ha för att suga
upp det mindre kapitalet, och där man
har ansett det ytterst angeläget, att
största möjliga trygghet föreligger.

När utskottet då enbart hänvisar till
att det kommer en ny föreningslag och
en ny insynslag, så har det enligt min
mening helt ocli hållet bortsett ifrån att
ett alldeles speciellt problem föreligger
när det rör sig om denna inlåningsverksamhet,
som i verkligheten vänder
sig till en mycket bred allmänhet. Man
kan helt enkelt inte göra gällande, att
de bestämmelser som de nya lagarna
kunna väntas innehålla skola beröra

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

detta problem, ty lagarna äro avsedda
att gälla för ekonomisk verksamhet och
ekonomiska föreningar i allmänhet, och
detta särproblem kommer sålunda alldeles
säkert att kvarstå. Jag kan då inte
riktigt förstå, hur man som utskottet
kan sluta med att avvisa kravet på att
för denna art av inlåningsrörelse skapa
särbestämmelser rörande solvens, likviditet
och kontroll.

Enligt min mening kommer alltså detta
problem att kvarstå, även om vi acceptera
de föreslagna lagarna i huvudsak
på det sätt som de nu äro framlagda.
Och om vi, som jag tror, alldeles säkert
komma att få taga upp frågan igen,
så tror jag det är olyckligt, om utskottet
nu får skriva så hårt som det gjort
på denna punkt.

Jag vill peka på ett uttalande i utskottsutlåtandet,
som är ganska överraskande.
Utskottet »finner det lämpligast
att solvens och likviditet hos inlånande
föreningar kontrolleras av föreningsmedlemmarna
själva utan någon mera
ingående övervakning genom statsmyndighet
än vad som gäller för andra ekonomiska
föreningar».

Ja, men det lär väl ändå vara omöjligt
för de hundratusentals medlemmarna
att så noga övervaka en förening,
att de verkligen kunna bedöma, om det
finns en tillräcklig säkerhet för deras
medel. Då skulle man lika väl kunna säga,
att några säkerhetsbestämmelser inte
skulle behövas för aktiebolagen, därför
att aktieägarna själva kunna se till
att deras pengar disponeras på bästa
sätt. Man kommer därmed i direkt strid
med den anda, i vilken vi förut ha
handlat.

Man blir också betänksam, när man
ser, hur utskottet på sista sidan motiverar
sin ståndpunkt, att man här inte
skall behöva ingripa. Utskottet gör det
genom att framhålla, att medlemmarna i
en förening, som driver inlåning, ofta
— jag ber herrarna uppmärksamma ordet
»ofta» — underrättas om skillnaden
mellan en sparkasseräkning hos föreningen
och en bankräkning. Utskottet
pekar då på att i stadgarna i medlemsoch
sparkasseböckerna för HSB i Stock -

holm finnes intagen en bestämmelse, att
föreningsstyrelsen äger rätt att vägra utbetala
medlen, därest föreningens ekonomi
icke tillåter utbetalningen.

Ja, därmed har ju föreningen fått en
mycket stor makt över insättarnas medel.
Men nog är det optimistiskt att tro,
att de som sätta in sina medel på sådana
konton verkligen observera denna bestämmelse.
Om jag ser efter i HSB:s
medlems- och sparkassebok, så finns det
i början ett reglemente för sparkasserörelsen
inom Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsförening i Stockholm, och
bland de allmänna reglerna för insatta
medel ha i § 4 införts bestämmelser om
uppsägningstider; olika belopp kräva
nämligen olika långa uppsägningstider.
Men så tillägges det, att styrelsen äger
medgiva undantag från dessa uppsägningstider.
Detta suggererar väl närmast
till den tanken, att styrelsen kan få lämna
ut pengarna fortare än bestämmelserna
säga. Den verkliga reservationen
kommer först i slutet på boken, i stadgarna
för Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsförening i Stockholm, och jag
skulle vilja ifrågasätta, hur många av
medlemmarna som läsa dessa stadgar
med deras 31 paragrafer. Där heter det
verkligen i 9 §, att det i övrigt för föreningens
inlånade sparmedel gäller, att
därest föreningens ekonomi ej tillåter
det, äger styrelsen rätt att vägra utbetalning
av uppsagda medel.

Detta är ju en mycket vittgående bestämmelse,
och det finns anledning för
medlemmarna att taga sig till vara för
den. Jag tror dock att man begär väl
mycket av medlemmarna, om man förutsätter
att de skola fästa tillräckligt avseende
vid bestämmelsen. Vi måste nog
räkna med att allmänheten betraktar
denna rörelse som ur trygghetssynpunkt
någorlunda likvärdig med bankernas
och sparbankernas, och att man tror att
den högre ränta, som föreningarna betala,
beror på att de använda medlen direkt
i produktiv verksamhet. Jag tror
därför, att det verkligen finns anledning
att tänka på nödvändigheten av att skapa
vissa trygghetsbestämmelser för ett fall
som detta.

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31. 53

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

Nu har jag i likhet med lierr ILolmbäck
alldeles klart för mig, att HSB har
utövat en mycket värdefull verksamhet
för att skapa bostäder i vårt land och att
det mycket väl kan vara berättigat, att
institutionen får driva upplåningsverksamhet.
Men det sätt, på vilket denna
presenteras för allmänheten, är ägnat att
ge allmänheten en känsla av likvärdighet
mellan denna rörelse och bankernas
sparkasserörelse, en känsla som enligt
min mening icke är sakligt grundad.
Det finns därför anledning att från det
allmännas sida undersöka, hur man bör
förfara i detta hänseende.

Den föregående talaren menade, att
det var underligt, att man just från näringslivets
sida här vill göra inskränkningar.
Ja, men det är ju ett krav från
det allmännas sida, som har kommit till
uttryck många gånger i olika lagstiftningar,
att det allmänna skall se till att
allmänheten får en viss trygghet. Även
vi på borgerligt håll och inom näringslivet
anse detta riktigt, och vi söka tillmötesgå
detta krav i den mån vi anse
att det kan ske utan att lamslå verksamheten.
Vi ha accepterat en ingående
kontroll för banker och försäkringsbolag,
och när det här gäller en likartad
verksamhet, anse vi att det finns skäl
att även beträffande den genomföra liknande
regler.

Det är kanske inte någon överhängande
brådska för handen, och jag har
därför för min del inte anledning att nu
göra något annat yrkande i klämmen än
det som utskottet har gjort. Men eftersom
jag tror att detta problem mycket
snart kommer tillbaka och att vi då måste
se på det med utgångspunkt från insättarnas
trygghetskrav, tror jag att det
vore olyckligt, om utskottet gåva sitt
avslagsyrkande den motivering som här
föreslagits. Detta skulle bli en belastning
i framtiden, när problemet åter kommer
upp. Man kommer ifrån saken enklast
genom att helt enkelt låta utskottets motivering
på denna punkt utgå. Den är
inte alldeles nödvändig för sammanhanget,
eftersom yrkandet i motionen
innebär, att rörelsen skall underställas
bank- och fondinspektionen. När denna

för sin del har förklarat, att den icke
kan åtaga sig saken, är ju detta ett alldeles
tillräckligt skäl för att inte nu iåta
motionen föranleda någon åtgärd.

.lag ber därför med anledning av vad
jag sålunda har anfört och på grund av
angelägenheten enligt min mening av
att riksdagen inte onödigtvis tar ställning
i denna fråga, som jag tror är svårare
och ömtåligare än utskottet velat
behjärta, att få hemställa, att motiveringen
på den tredje punkten måtte utgå eller
sålunda att man stryker utskottets uttalande
från och med sista meningen i
näst sista stycket på s. 16: »Den anser
emellertid en utredning.. .» till och med
första stycket på s. 18, som slutar med
orden »att följas med uppmärksamhet.»
Då kvarstår slutklämmen.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Herr Nordenson har här varmt talat för
insättarnas intressen, och jag kan försäkra
herr Nordenson, att man inom
utskottets majoritet icke varit främmande
för sådana synpunkter. Men att följa
motionären och på det sätt som han
vill ställa denna verksamhet under bankoch
fondinspektionen, det betyder realiter,
att den verksamhet som exempelvis
Kooperativa förbundet bedriver delvis
med stöd av sina sparkassemedel
eller som HSB bedriver, skulle omöjliggöras.

För min personliga del är jag icke
någon motståndare till att det skapas så
stränga villkor som möjligt för att man
skall uppnå det som herr Nordenson
och även alla vi andra mycket varmt
ivra för, nämligen trygghet för insättarnas
pengar. Men detta måste i alla fall
ske inom ramen av vad som är möjligt
med hänsyn till den verksamhet som
den ekonomiska föreningen bedriver.
Skulle exempelvis på utlåningssidan
samma bestämmelser ha gällt för enskilda
föreningars sparkassor som de
som gälla exempelvis för banker, då förstår
jag inte, var t. ex. Kooperativa förbundet
skulle ha stått i (lag. Och när
1911 års riksdag avvisade den formulering,
som fanns i Kungl. Maj:ts proposition
till ny banklag, gjorde man det

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

bland annat med den motiveringen, att
sparkasserörelsen inom Kooperativa förbundet
borde få ha möjlighet att arbeta
och växa sig fram och likaså de personalkassor
eller sparkassor, som funnos
vid vissa institutioner och bruk.

lag måste också säga, att trots de
bestämmelser, som finnas utfärdade för
bankernas verksamhet, ha vi sett, att
då bankerna råkat ut i vargaväder,
även de fått lita sig till hjälp av staten.
Det har inte heller där funnits någon
hundraprocentig säkerhet, trots
alla de regler som ha omgärdat verksamheten.

Vidare vill jag påpeka, att det inte
torde vara oklart för medlemmarna, när
deras förening vädjar om sparkassemedel,
att penningarna inte placeras låt
mig säga inom 60 procent av fastighetsvärdena
eller i obligationer, som
bestämmelserna stadga, när det gäller
sparbanker, utan medlemmarna veta,
att penningarna använd,as i rörelsen.
Utskottet har därför understrukit, att
det bör ankomma på de ekonomiska föreningar
som ha sparkasseverksamhet, att
upplysa medlemmarna, antingen genom
att inte längre använda ordet sparkassor
utan ge sparverksamheten något
annat namn eller också genom att på
annat betryggande sätt göra klart för
medlemmarna, att det är ett i viss mån
riskvilligt kapital, som blir inlånat.

Till sist vill jag påpeka att det moratorium,
som finnes medgivet i § 9 i
sparkassereglementet för HSB i Stockholm,
icke någon gång har varit i tilllämpning.
Anledningen till att denna
passus togs in i reglementet var att man
bildade sparkassan efter förra kriget, då
man hade färska erfarenheter av att staten
vid vissa tillfällen måste ge moratorier
åt bankerna, och man trodde att
man vid en eventuell panikunge av något
slag genom denna bestämmelse
skulle kunna hindra att större skada
åstadkoms än som var nödvändigt. Personligen
anser jag, att med hänsyn till
den stadga och ekonomiska solvens som
numera uppnåtts inom HSB-organisationen
det bör vara angeläget alt taga bort
denna bestämmelse ur reglementet.

För övrigt delar jag i mycket hög grad
den uppfattningen, att man skall skapa
trygghet för spararna, men vad jag bestämt
är motståndare till är att detta
skall ske under sådana former, att de
syften, som de olika föreningarna vilja
förverkliga skulle förhindras. Detta vore
att faktiskt inskränka på medlemmarnas
rätt att själva bestämma, var de vilja placera
sina pengar.

Nu säger herr Nordenson, att reellt
sett måste Kooperativa förbundet och
HSB:s sparkassor med sina många medlemmar
anses bedriva inlåning från allmänheten,
och det är klart att det kan
sägas, att åtskilliga av dem som sätta in
sina pengar icke ha sammanhanget riktigt
klart för sig och äro ganska löst
knutna till föreningsverksamheten. Men,
som sagt, med den betoning, som vi här
givit åt tankegången, att man skall uppmärksamma
detta problem och försöka
vidtaga åtgärder, som syfta till att berättigad
kritik på denna punkt skall
kunna tystna, anser jag inte att utskottets
motivering är för hårt skriven, utan
jag yrkar bifall till densamma.

Herr NORDENSON: Herr talman! Herr
Larsson började med att polemisera mot
någonting som jag inte har sagt. Jag har
icke yrkat, att dessa kassor skulle ställas
under bank- och fondinspektionen.
Jag har tvärtom sagt, att med hänsyn
till att bank- och fondinspektionen har
avböjt att åtaga sig kontrolluppdraget
har jag instämt med utskottet i att på
denna punkt avstyrka motionen. Jag har
inte heller vänt mig mot att Kooperativa
förbundet eller HSB skulle få utöva inlåningsverksamhet,
utan jag har ansett,
att de böra få fortsätta med det. Men
jag anser, att deras inlåningsverksamhet
är av den karaktären, att den påkallar
särskilda kontrollåtgärder, och att man
med hänsyn till de krav som vi i allmänhet
ha ställt på liknande rörelser
icke kan avvisa detta.

Då herr Larsson nu tar upp frågan
om HSB:s ställning, så vill jag säga. alt
även jag tror att HSB nu på sistone har
förbättrat sin ställning, men fortfaran -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om översyn av lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

de finns det ju fakta, som äro ägnade
att inge bekymmer. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att vid 1949 års utgång
liade HSB en inlåning på sparkassa
av 16,4 miljoner kronor, och på den
betalar man 3 procent, medan bankerna
i motsvarande fall betala 2 och sparbankerna
2,5 procent. På vissa långsiktigare
räkningar betala bankerna 2,5 procent.
Vidare har HSB vid samma tidpunkt
haft en giroräkningsinsättning på
6,0 miljoner, där de enligt uppgift betala
2 procent, medan andra banker icke betala
någon ränta. Av de 16,4 miljoner,
som äro insatta på sparkassa, kan man
säga att 10 miljoner ha varit nedlagda
i obligationer som ge 3 procent. Där har
således på 10 miljoner betalats ut lika
mycket i ränta som flyter in på obligationerna.
Det är en ganska säregen form
av lånerörelse, som man här tillämpar.
Skulle det bli en väsentlig stegring på
räntan, så att dessa obligationer falla —
låt oss säga att det blir en halv procents
räntestegring och räkna med att obligationskursen
efter den stegringen skulle
ligga i omkring 86 procent — då har
värdet av dessa obligationer minskats
med 1,4 miljoner, och det är ett ganska
avsevärt belopp. Det är ungefär precis
det belopp som detta riksförbund arbetar
med i form av eget kapital, eller i
varje fall gjorde vid 1948 års utgång —
kapitalet lär vara större nu. Det är dock
en mycket smal marginal, som där föreligger.

Nu konstaterar jag visserligen med
tillfredsställelse, att herr Larsson säger,
att föreningarna ha ökat sitt kapital. Det
är ju glädjande, om de så småningom
förstärka sin ställning och likviditet.
Men att här föreligger en rörelse av alldeles
säregen karaktär och med ojämförligt
mycket större risker än bankernas,
det torde ingen kunna bestrida. Och
det är en fara i att en sådan rörelse får
segla under skylten sparkasserörelse,
som dock inger allmänheten den känslan,
att det är en av de tryggaste insätlningsformerna.

•lag skulle vilja taga fasta på vad herr
Larsson sade om att det hänt både för
banker och andra, att de i kristider

kunna komma att behöva vända sig till
det allmänna för att få hjälp. Låt oss
tänka oss, att det bleve en kris i någon
av dessa rörelser och att de tillämpade
bestämmelsen om att styrelsen bär rätt
att vägra betala ut medlen. Då tror jag
att vi kunna vänta oss att vi mycket
snart finge en hemställan till riksdagen
att stöda alla de småsparare, som hade
satt in sina pengar, så att de icke skulle
förlora dem. Jag skulle vilja fråga herr
Larsson, om det då är hans mening att

1 överensstämmelse med utskottets uttalande
hänvisa till stadgandet i 9 §

2 mom. bland de 31 paragraferna, där
det står att styrelsen har rätt att inställa
betalningarna, och påpeka att insättarna
borde ha insett detta på förhand?
Jag tror att herr Larsson, om han kemme
i den situationen, skulle bli mig mycket
tacksam, om han hade följt mitt förslag
att stryka denna motivering, som
då kanske inte är så rolig att ha accepterat.

Detta är emellertid inte huvudsaken.
Huvudsaken är, att hela problemet om
inlåning i stor skala från ekonomiska
föreningar måste beaktas och att vi därför
komma att få igen det i en eller annan
form ganska snart. Då tror jag det
är klokare att icke ha gjort en mängd
uttalanden, som kanske inte äro så roliga
att stå för. Det är därför jag tror,
att både kammaren och utskottet skulle
vara bäst tillgodosedda, om de helt kort
avvisade motionens yrkande men ströke
motiveringen.

Jag yrkar bifall till det av mig gjorda
förslaget.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Jag vill betona, att när jag nyss framhöll,
att utskottet hade uttalat sig så bestämt
på denna punkt, så var det i polemik
mot motionären och icke i polemik
mot herr Nordenson, fastän jag inte direkt
nämnde motionärens namn utan sade,
att skrivningen var svar på motionens
yrkande.

Jag vill återigen understryka, att utskottsutlåtandet
tar sikte på motionen
och vad den har syftat till. Vi anse att
vi böra vänta och se, vad den nya eko -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

nomiska föreningslagen säger och hur
mycket större insyn och kontroll den
kan ge. Jag anser inte heller, att ett utskottsutlåtande
någonsin är av den art,
att det kan tagas till intäkt för att man
intagit en viss ståndpunkt för eviga tider.
Och det har här bara gällt att ge
svar på motionen och dess yrkanden.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nordensons
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 56, med anledning av väckta

motioner om utredning angående avveckling
eller reducering av skogsstyrelsen.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 107 av herr De
Geer och II: 124 av herr Dickson, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en utredning,
som förutsåge en avveckling eller en reducering
av skogsstyrelsen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 107 och II: 124
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag skall
inte ta kammarens tid mycket i anspråk
och jag skall inte komma med något
yrkande, för den händelse inte diskussionen
mot förmodan skulle ge anledning
därtill.

Vi äro alla överens om att de lokala
skogsvårdsstyrelserna ute i länen ha
gjort en mycket god insats genom propaganda
för skogsvården och genom att
i råd och dåd bistå de enskilda skogsägarna
då det gällt avverkningar och
stämplingar och över huvud taget skogarnas
skötsel. Deras arbetsmetoder ha
också varit mycket litet byråkratiska.
När för en del år sedan — jag var då
ledamot av andra kammaren — förslag
väcktes att skapa en topporganisation
för dessa skogsvårdsstyrelser, var det
många som voro betänksamma och även
gåvo uttryck för sin betänksamhet. Men
när vi fingo veta, att denna topporganisation
bara skulle kosta 80 000 kronor
om året, ansågo vi att den inte gärna
kunde utvecklas till en så stor byråkratisk
apparat, att den kunde nedtrycka de
många skogsvårdsstyrelserna. Det var
framför allt denna ringa kostnad, som
gjorde att man lät betänkligheterna fara
och biföll förslaget.

Ja, hur ser det ut nu efteråt? Det är
inte så många år som gått, men kostnaderna
för detta nya ämbetsverk äro nu
fem gånger större än de, som då föreslogos.
Och liksom alla andra nya äm -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

betsverk visar det fortfarande tendenser
till stegring och växt. Vidare ha skogsvårdsstyrelsernas
arbete ute i länen
störts av topporganisationens myckna
skriverier. Man kan nog säga, att utskottet
indirekt medger detta, då det uttrycker
en förhoppning om att skriftväxlingen
med skogsvårdsstyrelserna
skall bli »så litet betungande som möjligt».

Vidare kan jag nämna, att jag från jägmästare
samt från tjänstemän och ledamöter
av skogsvårdsstyrelserna har fått
en hel packe med brev, som understryka
det riktiga i mina synpunkter, så att
nog ligger det en viss sanning bakom
dem.

Jag vill i alla fall inte emot ett enigt
utskott komma med något yrkande, men
jag tror och hoppas att min motion likväl
har haft en positiv nytta; genom den
har i det nuvarande prekära budgetläget
påpekats, att det i alla fall på denna
punkt finns en möjlighet till besparing.
Och blir det inte något positivt beslut
i dag, så innebär vad som uttalats ändå
ett memento för skogsstyrelsen att stanna
av i växten och att inte skaffa nya
byråchefer, nya biträden o. s. v. Vidare
blir det också ett memento för topporganisationen
att begränsa sina tendenser
att byråkratisera såväl sig själv som
de lokala skogsvårdsstyrelserna.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
vill först påpeka, att det nu föreliggande
utskottsförslaget är enhälligt. Därav
torde man väl våga dra den slutsatsen,
att den inställning, som utskottet intagit
till förevarande fråga, är välgrundad
och riktig. Såvitt jag hörde rätt, framställde
inte herr De Geer något yrkande,
ocli därför skulle det kanske kunna anses
överflödigt att jag tar till orda, men
jag skall i alla fall be att få säga några
ord.

I de likalydande motionerna av herr
De Gecr i denna kammare och av herr
Dickson i andra kammaren har föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära en utredning, som
förutser en avveckling eller en reduce -

ring av kungl. skogsstyrelsen. Som skäl
härför har i motionen bl. a. anförts, att
vid tillkomsten av skogsstyrelsen år
1941 rådde såväl inom skogsvårdsstyrelserna
som inom näringslivet mycken
tvekan om nödvändigheten av detta nya
ämbetsverk. Vidare ha motionärerna påpekat
den kraftiga ökningen beträffande
de årliga kostnaderna för styrelsen sedan
dess tillkomst 1941, vilket också
herr De Geer nyss framhöll i sitt anförande.

Enligt motionärernas mening har genom
skogsstyrelsens tillkomst skogsvårdsstyrelserna
fått ökat arbete o. s. v.
Motionärerna säga sig inte vilja förneka,
att en central organisation på området
kan vara behövlig, men denna behöver
icke bestå av ett särskilt centralt ämbetsverk,
utan den kan enligt deras mening
anslutas som byrå i ett annat ämbetsverk,
t. ex. lantbruksstyrelsen. Ja,
detta var några av de skäl, som anförts
som stöd för motionerna.

Nu vill jag säga, att frågan om en avveckling
av skogsstyrelsen ju också tidigare
har varit föremål för riksdagens
prövning. I en motion till 1948 års riksdag
hemställdes, att riksdagen måtte taga
ställning till detta spörsmål. I sitt yttrande
över motionen framhöll då utskottet
— det var även den gången jordbruksutskottet
— att de vid 1941 års
riksdag anförda skälen för skogsstyrelsens
inrättande icke förlorat i styrka under
de år, som gått, utan gåve ett gott
begrepp om betydelsen av att skogsstyrelsens
verksamhet bedreves i oförminskad
omfattning. Utskottet hemställde
därför, att motionen måtte avslås, och
riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jag vågar påstå, att utskottet även i
år har mycket grundligt genomdiskuterat
detta spörsmål, varvid givetvis olika
synpunkter på detsamma ha framkommit.
Utskottet har bland annat tagit del
av den PM, som en av statens sakrevision
tillsatt delegation i mars 1950 avgivit
— i sammandrag delvis återgiven
å s. 5 i utskottets utlåtande.

Jag vill också påpeka, att utskottet
har inhämtat yttrande över motionerna
från eu del ämbetsverk, t. ex. från skogs -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

styrelsen, från Sveriges skogsägareförbund
och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, och dessa yttranden —-jag skall naturligtvis inte citera dem här
— finnas återgivna i utskottsutlåtande!.
Jag vill också tillägga, att samtliga utmynna
i ett avstyrkande av motionerna.

Herr talman! I detta sammanhang ber
jag att med ett par ord få beröra en annan
sak, som intimt sammanhänger med
den fråga, som vi nu närmast behandla.
Jag vill inte fördölja utan jag vill begagna
tillfället att framhålla det inför
kammaren, att jag har den bestämda
uppfattningen, att vi under den senaste
tiden ha inrättat en del ämbetsverk här
i landet, som vi med största sannolikhet
utan men eller våda skulle kunnat
undvara. Detta bör emellertid inte förstås
som om jag anser skogsstyrelsen
vara ett sådant ämbetsverk. En vanlig
enkel människa måste nämligen fråga
sig, vart det skall ta vägen, om tillkomsten
av nya ämbetsverk med därav föranledda
nya tjänster även i fortsättningen
skall pågå i samma tempo som
det bär gjort under låt oss säga de senaste
15—20 åren. För varje nytt ämbetsverk
som tillkommer skapas ju ytterligare
årligen återkommande utgifter
för staten. Härigenom sker också en
överflyttning av välbehövlig arbetskraft
från produktionen, och frågan är, om
vi ha råd med detta. Den frågan ligger,
enligt min mening, nära till hands att
ställa. Såvitt jag kan förstå börja redan
nu verkningarna av denna utveckling
att göra sig gällande.

Om jag alltså har den meningen, att
vi hädanefter böra vara mycket försiktiga
och restriktiva i fråga om inrättandet
av nya ämbetsverk, anser jag emellertid,
att när det gäller avskaffande eller
reducering av redan befintliga sådana,
bör det ankomma på Kungl. Maj:t
att taga initiativet därtill. Jag har, kan
jag ju säga, bland annat av det skälet
inom utskottet icke velat tillstyrka motionen.
Dels av sistnämnda skäl och
dels på grund av vad utskottet i övrigt
anfört ber jag nu, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STEN: Herr talman! Jag har begärt
ordet därför att jag är en av de
två ledamöter av kammaren, som måhända
kunna anses bära ett särskilt ansvar
i denna fråga utöver det vi alla
bära gemensamt, vi som äro kvar av
dem, som deltogo i beslutet om skogsstyrelsens
inrättande; den andre är herr
förste vice talmannen i en tidigare uppenbarelseform,
då han hette herr Nilsson,
Petrus, i Gränebo. Han var liuvudmotionär
i kammaren i denna fråga för
omkring 20 år sedan. Jag skulle tro
att det var en gruppmotion från bondeförbundet
om åtgärder till skogsbrukets
utveckling och förkovran, där även frågan
om ett centralorgan för detta skogsbruk
var medtagen och sålunda kom att
ingå i direktiven för en utredning, i vilken
jag råkar vara den ende nuvarande
ledamoten av kammaren, som deltog,
och på vars utredning och förslag riksdagens
beslut om skogsstyrelsens inrättande
grundade sig.

Av de sakuppgifter och uttalanden,
som åberopas i utskottets utlåtande och
som jag alltså inte behöver återge, framgår
det klart och tydligt att det var ett
riktigt förslag, som framlades, och att
det var en riktig åtgärd, som riksdagen
vidtog i denna fråga. Jag tycker att den
ärade motionären i denna kammare
skulle ha särskild anledning att ta hänsyn
till Sveriges skogsägareförbunds
tungt vägande uttalanden i dess remissyttrande.
Jag känner inte tillräckligt arten
av den verksamhet, vars chef motionären
herr De Geer är, men om han
inte själv är medlem av detta förbund,
vilket ju, som det anfördes här i onsdags,
består av de skogsindustriella, i
bolagsform driva företagen samt godsskogsbruken,
skulle jag vilja utgå ifrån
att han har det största förtroende för
dem av hans kolleger bland industrimännen,
som äro medlemmar av detta
förbund. Sveriges skogsägareförbunds
yttrande går korteligen ut på att »skogsstyrelsen
visat stor initiativkraft och
nått betydelsefulla resultat vid strävandena
att skapa goda förutsättningar för
ett intensifierat arbete på att återuppbygga
våra skogar».

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

I den mån jag följt skogsstyrelsens
arbete sedan den inrättades, kan jag erinra
om att bland dess initiativ och arbete
återfinnes sådant som t. ex. grunderna
för skogsväsendet och fördelningen
av riksdagens anslag för detta ändamål,
initiativ till skogsvårdslagstiftningen
revision, utredning angående de
gamla, i riksdagen vid olika tidpunkter
framförda önskemålen angående flottningslagstiftningens
revision, som ju vid
olika tillfällen har efterlysts, samt utredning
och förslag beträffande virkesmätningsväsendets
ordnande — detta utöver
vad som har gjorts på själva skogsvårdens
område och för skogsproduktionens
främjande.

På tal om den ärade motionären i
denna kammare kan jag inte underlåta
att uttala min förvåning över den ståndpunkt,
som han intagit, och över att
finna just hans namn under en motion
med detta yrkande.

Jag har vid olika tillfällen lagt märke
till — jag kom senast i söndags att läsa
något memoarverk eller någon personliistoria,
som erinrade därom — att hans
föregångare som industrirepresentanter
i riksdagen vid slutet av förra århundradet
skaffat sig fjädrar i hatten, när de
arhetade för kommerskollegiums utbyggande
och, i början av detta århundrade,
för tillkomsten av ett handelsdepartement.
Kommerskollegium var ju, såsom
vi alla känna till, länge ett ganska
obetydligt verk. Alla kammarens ledamöter
erinra sig nog den episod ur vår
parlamentariska historia, när några riksdagsbönder
— jag minns nu inte om det
var i egenskap av statsrevisorer eller
kanske snarare såsom ledamöter av statsutskottet
— med herr Nils Petersson i
Runtorp i spetsen gingo upp i detta besynnerliga
verk, som ville ha cj mindre
en chef, som kunde tänka och styra och
leda arbetet, än även ett juridiskt ombud,
och, niir de kommo upp dit, mottogos
av en byråchef — eller kanske
han kallades kommerseråd — som hette
Rehbinder, som vältaligt och måhända
något omständligt utlade nödvändigheten
av alt verket äntligen fick en chef,
elt huvud, som kunde tänka och styra.

Och döm om hans häpnad och förvåning,
när han äntligen slutade och Nils
Petersson i Runtorp inföll: »Sulle inte
de’ däringa juridiska ombude’ också
hinne me’ det däringa» — alltså att tänka
och planera! Det var väl omkring
1890, vill jag minnas, som kommerskollegium
fick sin generaldirektör. Och sedan
fick ju industrien och handeln också
så småningom sitt handelsdepartement.

Jag är icke tillräckligt initierad beträffande
vad som kan ha hänt bakom
kulisserna för att kunna vittna om, huruvida
det förhållandet har något att
göra med att vi ungefär parallellt härmed
— jag tror det var år 1889 — fingo
en lantbruksstyrelse och sedan, alldeles
i början av detta sekel, ett jordbruksdepartement.
Jag har lagt märke till att
förre landshövding Odelberg i Gävleborgs
län tycks ha varit eu tredubbel
pionjär på dessa områden. Han var 1889
den förste chefen för lantbruksstyrelsen,
1901 den förste chefen för jordbruksdepartementet
och några år senare den
förste ordföranden i riksdagens jordbruksutskott.

På den tiden var det alltså bönderna,
som liöllo tillbaka, men industriens män
betraktade det alltid som en vällovlig
och nyttig strävan i syfte att förkovra
sina egna och landets näringar, när de i
riksdagen arbetade för detta ämbetsverk
och för detta departement. På den
tiden var det inte tal om att man därmed
främjade centralbyråkratien.

Nu kan det hända, att den ärade motionären
kommer att säga att det här
inte är fråga om en självständig näring.
Det var någon — det är möjligt att det
var en ledamot av andra kammaren —
som i debatten om en annan skogsfråga
i onsdags i riksdagen talade om skogen
såsom en lantbrukets binäring ungefär
med samma tonfall som om det hade
gällt hönsskötsel eller, rent bokstavligt,
biskötsel. Men den ärade motionären
känner lika bra som jag till, att trots
att skogsbruket inte är en självständig
näring från ovan och ända ned så är
det inte desto mindre en av våra allra
betydelsefullaste näringar såviil för hem -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

mamarknadens behov som i all synnerhet
såsom bytesmedel i utrikeshandeln,
där det sedan mansåldrar tillbaka har
svarat för sovlet på de svenskes kaka.

Det låter kanhända egendomligt, men
när min ärade vän i neutrala skogsspörsmål,
herr Sundberg, som sitter här
i kammaren, härom året väckte en motion
om ett skogsdepartement, och även
vid andra tillfällen har jag haft anledning
att grubbla över just det förhållandet,
att det har varit skogens och skogsbrukets
uppgift inom det svenska näringslivet
att stödja och hjälpa — vilket
jag erinrade om i onsdags — bruksrörelsen
genom rekognitionsskogarna,
sågverksrörelsen genom stockfångstprivilegierna
och jordbruket genom de stora
skogsanslagen vid avvittringarna. Vad
som för mig till sist kastade ett ljus
över denna skogens roll i det svenska
näringslivet var ett visdomsord, som jag
tror är ett bibelord. Det heter: »Stor är
den, som tjänar.» Och jag tror till och
med att detta förstärkes i den formen,
att »Den som är störst bland eder, vare
de andres tjänare». Detta är, tror jag, en
tillräcklig motivering för mitt påstående,
att skogen och skogsbruket — trots
att de inte äro uppbyggda som en självständig
näring från ovan och ända ned
— i alla fall tillhöra de de allra betydelsefullaste
elementen i det svenska näringslivet,
och att det alltså måste vara
lika naturligt och lika nödvändigt med
ett statligt centralorgan på detta område
som på industriens, handelns och jordbrukets
områden.

När det säges att skogsstyrelsen har
växt skulle det vara intressant att räkna
ut, hur många promille av de inkomster,
vilka det här är fråga om, som verkligen
gå till den statliga administrationen.

Huruvida den kan behöva växa någonting
i fortsättningen är, såvitt jag förstår,
väsentligen beroende av vilka resultat
man kommer till i övervägandena angående
var utbildningsfrågorna och frågorna
om statistikens handhavande skola
vara förlagda.

Vi ha nu lagt grunden till en yrkesutbildningsverksamhet
genom konsulen -

ter och råd ute i de olika 24 eller 25
skogsvårdsstyrelserna, och det är då
ganska naturligt att man har en ledning
för denna verksamhet, som blir av mycket
stora mått, eftersom den omfattar
inte endast tiotusentals skogsägare utan
även hundratusentals skogsarbetare. Men
man kan naturligtvis, det erkänner jag,
gå till väga på två olika sätt och komma
till två olika resultat. Man kan antingen
förse en byrå i skogsstyrelsen med pedagogisk
sakkunskap eller också förse
en byrå i överstyrelsen för yrkesutbildningen
med forstlig sakkunskap. Jag föreställer
mig — utan att vara närmare
insatt i denna avvägningsfråga — att avvägningen
är beroende av vilket resultat
man slutligen kommer till när det gäller
jordbrukets yrkesutbildning och centralorganet
för denna. I lantbruksstyrelsen
finnes, så vitt jag vet, en utbildningsbyrå,
men lantbruksstyrelsen blev ju ett
mycket stort verk genom sammanslagningen
av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen,
och det har ju framskymtat
att man med anledning därav, alltså
de rent kvantitativa synpunkterna på
lantbruksstyrelsens storlek, skulle reflektera
på att överföra yrkesutbildningen
på jordbrukets område till överstyrelsen
för yrkesutbildning på industriens, hantverkets
och handelns område.

Ungefär samma situation föreligger i
fråga om den skogliga statistiken. Om
exempelvis frågan om avverkningsstatistiken
kan lösas i samband med riksskogstaxeringen,
blir det ju lämpligast
att lägga denna inom den institution,
som omhänderhar riksskogstaxeringen.
Men skogsstyrelsen har ju hand om
stämplingsstatistiken och virkesmätningsstatistiken,
och därför kan det också
tänkas att man kommer till det resultatet
att avverkningsstatistiken förlägges
dit. Flottningsstatistiken ligger, så
vitt jag vet, fortfarande hos kommerskollegium.
Det är ju även ett alternativ,
att den skogliga statistiken lägges i statistiska
centralbyrån. Detta blir till sist
beroende av resultatet av den enmansutredning,
som professor Wahlund är sysselsatt
med på detta område.

Emellertid har under alla förhållan -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

den skogsstyrelsen såsom centralorgan
på skogsbrukets område sitt existensberättigande
för skogsproduktionens
vidmakthållande och utveckling. Vi skola
betänka, att det finns sådana brister
i den svenska skogsmarkens utnyttjande
för skogsbörd, att vi före kriget räknade
med att 60 miljoner dagsverken
behövde nedläggas för detta ändamål.

I en efter världskriget framkommen
siffra har det rört sig om 50 miljoner
dagsverken; det är nämligen så, att en
del av vedhuggningen har verkat såsom
en skogsvårdsåtgärd. Om detta väldiga
arbetsprogram skall matas in i en lämplig
arbetsmarknadssituation, är det ju
ganska orimligt, att arbetsmarknadsmyndigheterna
skola ha att göra med
24 eller 25 skogsvårdsstyrelser och att
det inte skall finnas ett centralorgan
för en så oerhört stor och oerhört viktig
arbetsuppgift.

Jag har sett det skymta i debatten
omkring denna motion, att det skulle
vara ett fel med skogsstyrelsen att den
råkat bli ganska norrländskt betonad i
sin bemanning. Från min synpunkt sett
är detta i stället ett plus. Sedan vi inom
norrlandskommittén i olika sammanhang
varit inne på de administrativa
frågorna, har man haft anledning att
beteckna det såsom väsentliga framsteg,
när exempelvis på industriens område
Svenska cellulosaaktiebolaget samt Mo
och Domsjö flyttade sina huvudkontor
ifrån Stockholm till Sundsvall respektive
Örnsköldsvik. Dessa industrier hlevo
därigenom mera meddelaktiga i och
mera intresserade för det norrländska
näringslivets utveckling och förkovran.
Ur samma synpunkter måste det för oss
norrlänningar, som icke ha, såvitt jag
vet, några sådana aspirationer som ha
lett till fiskeristyrelsens förläggning till
Göteborg, vara ett plus, att det i lantbruksstyrelsen
och i skogsstyrelsen
finns chefer och byråchefer med norrländsk
sakkunskap och norrländsk erfarenhet.

Ja, om jag till sist skulle uttala något
allmänt omdöme med anledning av den
ärade utskottsordförandcns allmänna resonemang
beträffande inrättandet av

ämbetsverk, så skulle det vara, att det
ju är klart, att man alltid kan inhösta
vissa sympatier genom att göra sig till
tolk för sådana synpunkter. Men jag
skulle dock för min del vilja säga, att
så fattiga äro vi inte och bli vi heller
aldrig i detta land, att vi inte ha råd
att göra goda affärer. Och det är en god
affär att göra insatser för upprätthållande
av vad som är grundförutsättningarna
för vårt näringsliv både på det ena
och det andra området och icke minst
på skogens och skogsbrukets område.
Det är utifrån dessa synpunkter, som
jag ansluter mig till jordbruksutskottets
utlåtande och yrkar bifall till dess hemställan.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Alltmera börjar det framstå såsom nödvändigt
att en decentralisering kommer
till stånd av den stora samhällsapparaten,
som särskilt under senare år koncentrerats
till de gamla eller nyinrättade
centrala ämbetsverken i Stockholm
eller landsorten. En till synes ofrånkomlig
pappersexercis med ty åtföljande
ökning av administrationen, av tjänstemännens
antal o. s. v. uppstår som en
följd av den starka centraliseringen.
Om effektiviteten ökade, skulle något
vara vunnet, men det blir ofta tvärtom.
Skogsvårdsinstitutionen utgör i detta
avseende inte något undantag. Efter
skogsstyrelsens inrättande har en kraftig
centralisering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet genomförts med den
vanliga påföljden, som jag just här har
berört.

Nu är jag trots detta av den uppfattningen,
att skogsstyrelsen inte kan undvaras.
Den behövs för flertalet av de
uppgifter, som herr Sten här anfört,
bland annat som ett rådgivande organ
för åstadkommande av enhetliga tilllämpningsanvisningar
av gällande skogslagar,
för att mellan de olika skogsvårdsstyrelserna
rättvist fördela de s. 1c. statsanslagen
— jag säger med flit »så kallade»,
därför att de till en mycket stor
del äro skogsägarnas egna pengar — vidare
för att fungera såsom det organ,

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

som omhänderhar viss kontroll av skogsvårdsstyrelserna
och deras verksamhet.
Men härvidlag skulle utan tvivel en del
förenklingar kunna göras, varigenom
administsrationsapparaten skulle kunna
minskas, utan att kontrollen därför eftersattes.
Sådana förenklingar skulle
med fördel kunna genomföras t. ex. med
avseende på anslagens fördelning på
olika titlar samt beträffande virkesmätningsfrågorna,
vilka senare i icke obetydlig
utsträckning skulle kunna anförtros
åt vederbörande lokala organ på
området.

Det torde emellertid ännu vara för tidigt
att ta ställning till dessa och andra
i motionen framförda spörsmål. Först
när statens sakrevision definitivt framlagt
sitt betänkande rörande den översyn
den genomfört av skogsstyrelsens
och skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
är tiden härför inne.

En sak skulle jag emellertid redan nu
vilja framhålla. Den gäller skogsstyrelsens
och skogsvårdsstyrelsernas inbördes
förhållande. Med starkt eftertryck
framhöll såväl departementschefen som
riksdagen, när beslutet om inrättandet
av skogsstyrelsen fattades, att styrelsen
skulle se till, att ett gott förhållande
etablerades med skogsvårdsstyrelserna
och att minsta möjliga intrång skedde
med avseende på den självständiga ställning
skogsvårdsstyrelserna dittills åtnjutit
och som visat sig vara till stort
gagn för verksamheten. Nu förhåller det
sig så, att skogsvårdsstyrelserna sammanslutit
sig till ett förbund med en
styrelse eller ett förtroenderåd i spetsen,
som just har till uppgift bland annat att
vara deras organ för samråd med skogsstyrelsen,
när det gäller skogsvårdsstyrelsernas
gemensamma angelägenheter.
Men skogsstyrelsen har vid sådana rådplägningar
oftast gått vid sidan av de
utav skogsvårdsstyrelserna utsedda delegerade
och valt andra representanter.
För åstadkommande av ett gott och
friktionsfritt förhållande till skogsvårdsstyrelserna
vore det utan tvivel till
fromma, om skogsstyrelsen vid konferenser
och samråd av det slag, som jag
här berört, ville följa den överallt el -

jest tillämpade demokratiska regeln att
låta den part, som man söker kontakt
med, utse sina egna förtroendemän.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Tjällgrens yrkande om bifall till
utskottets utlåtande.

Herr DE GEER: Det var onekligen ett
högstämt anförande, som herr Sten höll
— han åberopade bibelspråk, och han
frammanade också minnet av mina förfäder,
som på sin tid gjorde föredömliga
insatser när det gällde svensk industri,
bland annat genom att skapa
kommerskollegium. Ehuru han inte direkt
sade det, menade han val, att jag
högst betydligt degenererat i förhållande
till mina förfäder.

Men för att gå till sakfrågan, tror jag,
att herr Sten monumentalt överdriver
betydelsen av skogsstyrelsen, när han
talar om vår skogshantering. Han räknade
upp en hel del insatser och initiativ,
som den har tagit. Jag vill påminna
om att ett av de främsta och allra
viktigaste och över hela världen erkända
initiativ på skogsvårdens område,
som tagits i Sverige, nämligen vår stora
riksskogstaxering, kom till utan att vi
hade någon skogsstyrelse. Sedan sade
han, att det skulle vara bekymmersamt
för exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen
att vända sig till 24 län. Det behövs ju
inte. Vi ha uttalat oss för en topporganisation,
men icke i form av ett fristående
ämbetsverk.

Jag tror inte, att vi göra en så stor
insats för att förbättra lagstiftningen i
landet på näringslivets område genom
att skapa nya ämbetsverk som genom
att underlätta för näringslivet att arbeta.
Annars kunde vi sätta till en jaktvårdsstyrelse
eller en torvmossestyrelse — förslag
därom har faktiskt väckts en gång!
Och för att tala om ännu viktigare saker
så har produktionen av den mekaniska
verkstadsindustrien i vårt land ett
större försäljningsvärde än skogsindustriens
produkter. Varför skulle man inte
kunna ha en mekanisk verkstadsindustristyrelse?
Eller en centralstyrelse för vår
kemiska industri?

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.

Nej, det är förvisso icke någon hävstång
för näringslivets utveckling att
skapa nya ämbetsverk. Därvidlag instämmer
jag i hög grad med utskottets ordförande.
Men det är ju alltid på det sättet,
att ingen gillar inskränkningar på
hans eget område. Jag skulle tro, att utskottets
ärade ordförande gärna är med
på att sätta sig emot en jaktvårdsstyrelse
och en torvmossestyrelse, men när
det gäller skogen är han inte emot en
styrelse. Så är det på olika områden.

Herr talman! Jag har icke framställt
något yrkande, men jag hoppas i alla
fall, att denna motion och den debatt
som har förts skola kunna få en viss betydelse,
när det gäller att minska tillväxten
av ämbetsverk.

.Tåg vill påpeka mot herr Sten, som
sade, att inrättandet av skogsstyrelsen
var ett högst föredömligt beslut, att om
alla institutioner vi tillsatte genom beslut
i riksdagen efter åtta år femdubblat
sina kostnader så skulle vi ha det
ganska besvärligt här i landet. Och det
har i alla fall skogsstyrelsen gjort.

Herr STEN: Jag har aldrig kunnat ansluta
mig till den uppfattningen, att ett
ämbetsverk skulle vara huvudsakligen eller
ens till väsentlig del en institution
för kontroll eller för statistik eller byråkrati,
utan när jag har varit en anhängare
av detta ämbetsverks inrättande,
har det varit på grund av de stora rent
produktiva uppgifter, som föreligga på
detta område.

Den ärade motionären måste ju ta någon
hänsyn till att skogsnäringen i vårt
land har en helt annan struktur än den
järnbruksnäring, som han talade om och
som han närmast känner till. Här ha vi
på grund av olika omständigheter en
näring, som är uppdelad på tusentals
och tiotusentals brukningsdelar, och bär
ha vi skogsvårdsstyrelser i alla län. Då
är det väl ganska rimligt, att man skall
ha ett topporgan.

Jag tror, att vid en objektiv bedömning
av det arbete, som skogsstyrelsen bar
utfört under den tid som den har verkat,
skall man finna, att det just har va -

rit de jag höll på att säga rent produktiva
instinkterna hos dess både chefstjänstemän
och lekmannaledning, som ha
präglat verksamheten. Jag vill påpeka,
att utom överdirektören och byråcheferna
finns där också ett lekmannainslag.
Där sitter en man, som i många år var
jordbruksutskottets vice ordförande och
nu är tredje lagutskottets vice ordförande,
herr Andersson i Löbbo, såsom
representant för hemmansägarskogsbruket.
Där sitter numera, såsom avlösare
av den som ursprungligen sattes dit,
RLF:s ordförande Ekström såsom representant
för lekmannaintresset, och
där sitter också en företrädare för det
norrländska i bolagsform bedrivna
skogsbruket.

Jag tror alltså, att det låg en väsentlig''
överdrift i den ärade motionärens
tal om min monumentala överdrift. Just
på detta område, där man kan öka avkastningen
av de svenska skogarna med
20 procent och där man måste investera
pengar till 50 eller 60 miljoner dagsverken
för att kunna ta ut den maximala
tillväxten, där är det i hög grad
berättigat just ur de rent produktiva synpunkterna,
att man har — som Lindhagen
brukade uttrycka det —- en ledande
tanke och ordnande hand över det hela.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om förbud mot jakt efter sjöfågel under
våren.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 57, med anledning av väckta
motioner angående förbud mot jakt efter
sjöfågel under våren.

I två inom riksdagen viickta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 272 av herrar Osvald
och Näslund samt 11:310 av herr
von Friesen m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att all jakt
efter sjöfågel under våren måtte förbjudas.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Om förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.

Utskottet liade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 272 och
II: 310 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NÄSLUND: Det kan måhända förefalla
kammaren onödigt, sedan den
har avlyssnat debatter av så stor ekonomisk
vidd som den föregående, att jag
nu tar ordet och pratar om några magra
sjöfåglar. Men jag gör det ändå av
den anledningen, att jordbruksutskottet
i sin redovisning av vad som har förekommit
i detta ärende till sist också åberopat
den omständigheten, att det pågick
en utredning på hithörande område,
och jordbruksutskottet uttalar tvivel
om huruvida de av Kungl. Maj:t till slut
vidtagna avsevärda inskränkningarna i
vårjakten på sjöfågel skulle vara till fyllest.
Så uttalar utskottet också den förmodan,
att otvivelaktigt torde jaktutredningens
förslag i hithörande fråga komma
att bli av betydelse för bedömande
av frågan, o. s. v.

Jag är i tillfälle, herr talman, att lämna
kammaren meddelande om vad den
i utskottsutlåtandet omtalade utredningen
säger för att därmed belysa — utan
att uttala något klander mot utskottet —
att om utskottet hade behållit sin frimodiga
ståndpunkt från föregående år i
fråga om förbud mot vårjakten på sjöfågel,
skulle nog utskottet ha kunnat skriva
litet positivare. Detta bara som en parentes.
Den åberopade utredningen, jaktutredningen,
säger i detta avseende:
»Skulle det framdeles visa sig att ytterligare
åtgärder erfordras för bibehållande
av sjöfågelbeståndet, böra dessa
åtgärder icke erhålla formen av en begränsning
av de jaktberättigade kategorierna
utöver vad utredningen förordat
utan innebära en inskränkning av
jakttiderna, därvid borttagande av vårjakten
i främsta rummet synes böra ifrågakomma.
» Jag kan tillägga, att bakom
detta uttalande står en enig utredning.

Jag skall inte nu, herr talman, yrka
bifall till motionen — jag förstår, att det
är meningslöst, och även från andra utgångspunkter
kan jag avstå från det i

dag. Men jag har med det sagda bara
velat påpeka, att jag och många andra
hoppas, att vi i en inte alltför avlägsen
framtid skola komma bort från den oanständiga
vårjakten på sjöfågel.

När jag läser igenom reciten till detta
utskottsutlåtande, finner jag däri en
återklang av de tongångar, som man
hörde för 100 å 150 år sedan. Jag kan
för kammaren berätta, att i övre Norrland
fanns en framsynt kyrkoherde, som
redan år 1768 fäste uppmärksamheten
vid att med den fortsatta avjagningen av
bäver skulle bäverbeståndet sannolikt
komma att förödas. Men det dröjde 101
år, innan det spörsmålet aktualiserades
på nytt, och när man 1869 och åren därefter
diskuterade totalförbud mot bäverfångst
i landet, fördes precis samma resonemang
som man nu finner hos jägarförbundet
och dess utredningsmän, nämligen
fruktan för att man inte skall lyda
en förbudslagstiftning på detta område
och att man därför borde vänta och
se. Jag måste säga, att om jag tillhörde
den del av skärgårdsbefolkningen, som
nu skall förbehållas vårjakten, och man
förde ett sådant resonemang om mig och
mina grannar, skulle jag tycka det vara
en förnärmelse. Jag har nämnt detta bara
för att påminna om att människornas
överdrivna konservatism på vissa
områden är så lika århundrade efter århundrade.

Jag är väl medveten om att den tankegång,
som ligger bakom det här försöket
att begränsa vårjakten men tillåta
den till någon del, kanske är värd att
pröva. Därvid kommer ju utvecklingen
att ge vägledning om hur man lämpligen
skall avväga både jaktlag och jaktstadga
i fortsättningen på hithörande område.

Herr talman! Jag har velat säga delta
för att inte misstänkas för att i en känsla
av pessimism och hopplöshet ha uppgett
tanken på en anständig lagstiftning
på detta område. Jag har dock, herr talman,
intet yrkande.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Det torde sällan ha förekommit, att en
utskottsmajoritet varit så sympatiskt

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Om förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.

stämd mot en motion, som den avstyrkt,
som just i detta fall. Det fanns, som jag
tror herr Näslund redan framhållit, inte
en ledamot i utskottet, som när denna
fråga behandlades inte i princip gillade
vad som framförts i motionen. Men det
hade framkommit något nytt sedan motionen
avlämnades. Det nya var, att
Kungl. Maj:t redan fattat ett beslut i frågan,
som till mycket väsentlig del sammanföll
med yrkandena i motionen. Vissa
andra spörsmål ansåg emellertid
Kungl. Maj:t ännu inte mogna för ett
avgörande, utan hänvisade dem till 1949
års jaktutredning för närmare behandling.

Ytterligare ett nytt moment tillkom i
denna sak i och med att den franska
regeringen i höst kallade till en konferens
i Paris för att få till stånd en internationell
konvention till skydd för
flyttfåglarna.

Båda dessa utredningars resultat äro
att vänta när som helst. Det kommer
därför inte att förflyta någon längre
tid, innan denna fråga kan upptas till
slutgiltig prövning från det mera utredda
och genomarbetade utgångsläge,
som då föreligger. Det är ur den synpunkten
som jag ansett mig — ehuru
i princip fullt överens med motionärerna
— böra ansluta mig till utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till detta.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Först
vill jag försäkra herr Näslund, att vi alla
inom utskottet äro lika måna om en ordentlig
jaktvård som han tyckes vara.
Att utskottet inte tillstyrkt motionerna
beror på att det vid tiden för utskottsbehandlingen
pågick en utredning i frågan
— utredningen är nu färdig, och betänkande
avlämnades den 11 november
1950. Herr Näslund vet lika bra som jag
och andra här, att om en utredning pågår
i ett visst ärende, brukar riksdagen
inte fatta nytt beslut i ärendet, så länge
utredningen pågår. Det är visserligen
sant — jag förstår, att herr Näslund kom 5

Första kammarens protokoll 1950. Nr 31.

mer med den invändningen — att utredningen
nu har avgivit sitt betänkande.
Jag skall inte läsa upp vad som står
härom i utskottsutlåtandet, men jag vill
hänvisa till de två första meningarna i
stycket längst ned på s. 5.

Såsom också herr Sundberg nämnde,
har det hållits en konferens i Paris i oktober
för att få fram en ny konvention
till skydd för flyttfåglarna, och man vill
se resultatet av denna konferens, innan
man vidtar några ytterligare åtgärder.
Det står också omnämnt i utskottsutlåtandet.
Flyttfåglarna sträcka ju söderut
längs Europas kust. Det framhölls för oss
inom utskottet — och det kan varje
människa begripa — att det tjänar ingenting
till att vi ha aldrig så stränga lagar
rörande jakten på vår ostkust, om
inte länderna söderut också ha restriktiva
bestämmelser om jakten på sjöfågel.
Man bär därför vid konferensen i Paris
sökt komma överens om hur man skall
ordna sjöfågelsjakten och om man eventuellt
skall förbjuda den någon viss tid
på året. Det är alltså detta som har legat
till grund för utskottets ställningstagande
här.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande talade i slutet av
sitt anförande om Pariskonferensen. Jag
tror emellertid, att den icke så mycket
berörde vårjakten, utan fastmer utsläppandet
av olja på vattnet. I varje fall var
frågan om oljan det primära, och man
skall inte försöka bagatellisera betydelsen
av att vi inom vårt land få förordningar,
som skydda sjöfågeln mot vårjakten.

Det vore frestande att säga en hel del
andra saker, men jag skall, herr talman,
inte upptaga tiden mera. Jag vill bara
konstatera, att jag från två av utskottets
ledamöter har fått mycket sympatiska
vittnesbörd om alt vi alla äro inne
på samma linje. Då har jag, herr talman,
även i detta avseende vunnit något av
mitt syfte med denna diskussion.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Anslag till clearingkassan för kolonialvaror.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
58, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 126 angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51 i vad
propositionen avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till clearingkassan för kolonialvaror.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 59, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å de likalydande motionerna 1:540
och II: 645, till Tillskott till clearingkassan
för kolonialvaror å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 9 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 540 av
herr O hlon och II: 645 av herr Ohlin
m. fl. hade yrkats, att tillskottet måtte
nedsättas till 1 200 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Osvald, Anlby, Ahlsten
och Utbult ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till de likalydande motionerna I:
540 och II: 645, till Tillskott till clearingkassan
för kolonialvaror å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 1 200 000
kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Den som
något tagit del av de sista årens subventionspolitik,
har inte kunnat undgå
att frapperas av de växlande formuleringar,
med vilka denna politik motiverats
— för att nu inte tala om den
förlägenhet, som härvidlag stundom yppats.

Ena året vill man möta s. k. tillfälliga
prisförhöjningar på världsmarknaden så
att dessa inte omedelbart skulle slå igenom
på den svenska prisnivån. Subvention
skulle endast tillgripas då sannolika
skäl föreligga för att prisstegringen blott
är av övergående karaktär. Det var år
1946. Andra året heter det att på något
längre sikt synes det icke möjligt att
genom subventionsåtgärder uppehålla en
konstlad skillnad mellan den utländska
och den inhemska prisnivån. Vad som
föreslogs skulle också nu vara av tillfällig
natur. Tredje året dyker levnadskostnadsindex
upp vid synranden och förhindrar
en naturlig anpassning av prisnivån
till faktiskt föreliggande omständigheter.
Fjärde året anser man det vara
uteslutet att i dåvarande läge acceptera
den stegring av levnadskostnaderna, som
bleve följden av ett slopande av importsubventionerna.
Och slutligen femte året
vill man ernå en smidigare prisanpassning
samt motverka spekulativa lagringsköp.

Det är alltså inte bara världsmarknadens
prissättningar, som äro tillfälliga
och fluktuerande, utan också motiveringarna
för subventionspolitiken. De
ha en alltigenom kaleidoskopisk natur.

Den nu föreliggande propositionen nr
254 går såtillvida mera rakt på sak, som
man där just inte anför några som helst
skäl för det framställda anslagskravet;
åtminstone möter man inga sådana skäl
i departementschefens yttrande. Där utsäges
kort och gott, att clearingkassan
för kolonialvaror den 1 september i år
hade skulder på 20 miljoner kronor och
tillgångar på 24 miljoner. Tillgångarna
räcka icke under de tio återstående månaderna
av budgetåret. Man behöver nio
miljoner till, vilket gör en utgift på 13
miljoner för dessa återstående 10 månader,
eller 1,3 miljoner per månad.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Anslag till clearingkassan för kolonialvaror.

Det är nog inte bara motionärerna i
denna fråga eller utskottsreservanterna,
som föreställt sig, att det från nästa årsskifte
skulle göras rent bord med dessa
subventioner. Den uppfattningen hade
tydligen också statsutskottet. När statsutskottet
i sitt utlåtande nr 132 vid denna
riksdags vårsession yttrade sig om
det då föreliggande förslaget om subvention
på importen av hudar och bomull,
uttalade utskottet, att det enligt dess mening
hade varit önskvärt, att dessa importsubventioner
kunnat avvecklas samtidigt
med subventionen på de (ivriga
varuslagen. Utskottet underströk också,
att vad som föreslogs var ett avsteg från
1949 års riksdags beslut. Statsutskottet
menade alltså, att alla importsubventioner,
med undantag för dem på bomull
och hudar, skulle försvinna vid stundande
årsskifte. Litet längre fram i statsutskottets
utlåtande sägs det också ifrån,
att något nytt anslag för prisnedsättning
å livsmedel icke behövs, alldenstund vad
som härför anslogs vid höstriksdagen år
1949 gott och väl syntes täcka medelsbehovet
för senare halvåret 1950. I själva
verket stödde sig statsutskottet på ett uttalande
i den då föreliggande subventionspropositionen.
Jag citerar från
statsutskottets utlåtande i ärendet: »För
närvarande synes man enligt departementschefen
icke böra räkna med att
de under hösten 1949 beslutade subventionsåtgärderna
skola äga fortsatt giltighet
efter ingången av år 1951.»

Nu invändes kanske, alt det här är
fråga om clearingkassan för kolonialvaror,
och den är något särskilt. Men vad
gör det för skillnad? Subvention som
subvention, vare sig den bestrides från
den ena eller andra kassan. Vidare lär
det sägas, att det i dag är fråga om ett
så jämförelsevis litet belopp, och det
kunde vi väl orka med. Meningen tycks
alltså vara att följa tesen: »Subventioner
måste vi ha, om än aldrig så litet»!

Avsikten var väl ändå, att vi från 1951
års ingång skulle övergå till en mera fri
ekonomisk politik i detta land och anpassa
oss efter de faktiskt rådande förhållandena
på världsmarknaden. Först
genom subventionernas avveckling kan

en sådan överensstämmelse mellan den
inhemska och den utländska prisnivån
erhållas, som utgör en förutsättning för
denna anpassning. När man nu lämnar
frihet åt parterna på arbetsmarknaden
att underhandla om lönerna, gör det varken
till eller ifrån, om man låter importpriserna
för de begränsade varumängder,
det här gäller, slå igenom på vår inhemska
prisnivå.

Importpriserna måste för övrigt betalas,
vare sig det sker direkt vid varuinköpen
eller delvis indirekt genom skattsedlarna.
Så hög som lönenivån numera
är och med tanke på gällande skattesystems
automatik torde det för flertalet
löntagare vara likgiltigt, om sockerimporten
subventioneras eller icke. Såsom
framhölls under subventionsdebatten i
fjol höst inställer sig också frågan, vem
som skall betala importen: konsumenten,
som kanske är en dålig skattebetalare,
eller skattebetalaren, som kanske
inte är någon större konsument av den
vara som subventioneras. Det är inte
sagt, att subventionspolitiken innebär
den objektiva form av rättvisa, som vi
väl alla åstunda.

Herr statsministern höll i söndags ett
tal i västra Sverige, som nog förtjänar
att begrundas i detta sammanhang. Enligt
utsänt TT-referat yttrade han, att en
statlig utgift, som kan te sig önskvärd
vid ett visst skattetryck, är vid ett större
skattetryck mera diskutabel. Och han
fortsatte enligt referatet: »Alla torde vara
ense om att besparingar, som vinnes
genom förenklingar av organisationen,
är önskvärda. Mera delade meningar torde
uppstå, när diskussionen kommer att
röra sig om tjänster och förmåner, som
det allmänna f. n. förmedlar åt medborgarna.
Även här hör emellertid eu fördomsfri
prövning äga rum. Först genom
en sådan prövning står sambandet klart
mellan förmåner och skatter. Sparsamhetsviljan
måste ta sig uttryck inte i ord
utan i handling. På så sätt klarlägges
sparsamhetskravets innebörd. Därefter
får olika sociala, ekonomiska och kulturella
åtgärder vägas mot det skattetryck,
som de framkallar.»

Tydligen ville statsministern säga

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Anslag till clearingkassan för kolonialvaror.

ifrån, att vi nu nått en sådan höjd av
statsutgifter, att vi med hänsyn till det
på grund härav uppnådda skattetrycket
icke kunna gå längre på den direkta beskattningens
väg.

Finansministern brukar uppfordra sina
opponenter att komma med konkreta
förslag om inskränkningar av utgifterna.
Här framlägga jordbruksutskottets
reservanter ett sådant förslag, som skulle
få till följd såväl en förenkling av organisationen
som en påtaglig besparing.
Det var ju dessa två saker soin statsministern
ville uppnå.

Det är angeläget, att sparaktionen sättes
i gång i dag och inte först fram på
nyåret vid omprövningen av nästa räkenskapsårs
budget. Det är också angeläget,
att riksdagen följer en konsekvent
politik. Riksdagen har redan, i och med
att den har gillat vad statsutskottet i våras
skrev i detta ärende, sagt ifrån, att
den inte vill vara med om subventioner
i fortsättningen. Förra året gällde det
att möta prisstegringarna från icke devalverande
länder..Nu nämns ingenting
om den saken. Nu komma tydligen också
subventioner i fråga för import från
vilket land som helst, varifrån import
lämpligen bör äga rum.

Reservanternas förslag innebär, att
man med de 4 miljoner kronor, som
funnos samlade i clearingkassan den 1
september, och med de 1,2 miljoner kronor,
som de vilja bevilja till samma kassa,
skulle täcka clearingkassans utgifter
för den import det här gäller fram till
den 1 januari 1951. De ,ha sålunda för
de fyra månaderna proportionerat ut
ett belopp, motsvarande det som Kung],
Maj:t har äskat för tio månader.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservanternas yrkande i
denna fråga.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Då jag inte var närvarande i utskottet,
när detta ärende föredrogs där, ehuru
jag av misstag blivit antecknad som närvarande,
vill jag anmäla, att min ståndpunkt
i denna fråga är, att någon fortsatt
subventionering icke bör ifråga -

komma. Jag ansluter mig därför till reservationen
och kommer att avge min
röst till förmån för den.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Då
utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj :ts proposition,
bär det skett för att man velat
fullfölja det tidigare beslutet angående
subventionering av vissa varor, särskilt
kött- och fläskvaror och socker. På grund
av nuvarande läge på världsmarknaden
ha också sockerpriserna ökat avsevärt.
De belopp, som man tidigare tänkt sig
skulle räcka, ha på grund av prisstegringen
visat sig icke förslå. I skrivelsen
från statens jordbruksnämnd anföres, att
världsmarknadens priser på raffinerat
socker sedan år 1949 stigit från omkring
70 öre till mellan 90 öre och 1 krona 10
öre per kilogram fob.

Den föreslagna subventioneringen är
som sagt ingenting annat än ett fullföljande
av ett tidigare fattat beslut. Den
innebär inte heller, såsom motionären
nyss sade, att man går emot vad statsutskottet
i denna fråga har erinrat om
och vad riksdagen tidigare beslutat. I
propositionen nr 180 till innevarande
års riksdag uttalades, att man icke syntes
böra räkna med att de under år 1949
beslutade subventionsåtgärderna skulle
äga fortsatt giltighet efter ingången av
år 1951, dock med undantag för hudar
ocli bomull. Det är just detta som jordbruksutskottet
nu har erinrat om och
tryckt på. Såväl jordbruksnämnden som
departementschefen ha framhållit, att
det är nödvändigt att anslå cirka 9 miljoner
kronor för att täcka bristen i clearingkassan
för kolonialvaror. Det är
klart, att man får gå försiktigt fram,
särskilt på detta område, men utskottet
hade ingen annan möjlighet än att tillstyrka
ett fullföljande av det tidigare
fattade beslutet, nämligen viss fortsatt
subventionering under hela budgetåret
1950/51.

•Utskottet erinrar också om att de ifrågavarande
medlen ansetts motsvara tullen
på de under konsumtionsåret 1949/
50 importerade varor, som varit föremål
för prisclearing genom kassans försorg,

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Anslag till clearingkassan för kolonialvaror.

efter avdrag av tullen på sådana importvaror,
som reexporterats i en eller annan
form.

Det är klart, att de synpunkter, som
motionären nu bär anfört, äro kända för
utskottet. De diskuterades också, men
majoriteten inom utskottet ansåg, att vi
inte kunde gå fram någon annan väg än
den som utskottet nu valt, ty man måste
ju täcka den brist som har uppstått. Sedan
propositionen och motionerna framlades,
har det inträffat vissa förändringar,
som ytterligare motivera, att det för
täckande av förlusterna måste anslås
större belopp än motionärerna föreslagit.

Med dessa ord skall jag inskränka mig,
herr talman, till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej — 27.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 392, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 50 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1911 (nr 383) angående stämpelavgiften,
såvitt propositionen avser
förslag angående stämpelfrihet för expeditioner,
som utgivas från fiskevärderingsnämnd;
samt

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

393, att utskottets hemställan i betänkande
nr 64 samt, i fråga om förslaget nr

394, att utskottets hemställan i betänkande
nr 65 bifölles även av andra kammaren.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Pctrén under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom och herr
De Geer undertecknad motion, nr 541,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om tillfälligt
upphävande av skatten å motorsprit,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.52 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

504006