Tisdagen den 28 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1950:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

24—29 mars.

Nr 12

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 mars. Sid.

Interpellation av herr Bergh ang. tjänstepension i fall av sammanträffande
förmåner ........................................ 9

Onsdagen den 29 mars.

Riksbankens penningpolitik .................................... 12

Anslag under riksstatens fjärde huvudtitel:

Inkallelser till repetitionsövningar m. m....................... 24

Avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén ................ 40

Anskaffning av tygmateriel in. m........................... 41

Hemvärnets övningar ...................................... 42

Frivilliga skytteväsendet .................................... 45

Fartygsbyggnader .......................................... 48

Anskaffning av flygmateriel m. m............................. 50

Försvarets forskningsanstalt ................................ 53

Anslag under riksstatens elfte huvudtitel:

Kurs för sjuksköterskor vid barnavårdscentraler .............. 54

Sexualhygienisk upplysningsverksamhet ...................... 57

Abortförebyggande åtgärder ............................... 58

Civilförsvarsområdenas administration ...................... 62

Gasskyddsmateriel m. m.................................... 64

Inköp av brandmateriel .................................... 70

Anslag till barnmorskeläroanstalterna .......................... 70

Anslag under riksstatens nionde huvudtitel:

Lantbruksnämnderna ...................................... 71

Hushållningssällskapen .................................... 73

Ersättning för mistad fiskerätt m. m......................... 75

Väg- och flottledsbyggnader ................................ 78

Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m....................... 81

Lantmäteriets distriktsorganisation .......................... 84

Nöjesskattens förstatligande .................................... 84

Kommunala investeringsliggare ................................ 87

Utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag ................ 88

Interpellation av herr Wehtje ang. rätten att uttaga exportavgiflcr . 92

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Innehåll.

Nr 12.

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 29 mars. Sid.

Bankoutskottets anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan ang. 1945 års
Helgeandsholmskommittés förslag till ordnande av riksdagshusplanen
m. m. samt ang. årlig pension åt eldaren och gårdskarlen

vid riksbankens avdelningskontor i Nyköping ................ 11

Statsutskottets memorial nr 51, ang. gemensam votering rörande

tjänstårsberäkning i pensionshänseende för vissa personer...... 12

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning .... 12

— nr 5, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning ..................................... 24

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, ang. rätt för riksdagspartierna
att stämpelfritt erhålla ett exemplar av upprättad röstlängd 24
Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) .............................. 24

— nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
............................ 54

— nr 49, ang. vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna.......... 70

— nr 50, ang. tillgodoseende av beredskapssjukhusens utrustningsbehov
.................................................... 71

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde huvudtiteln
(jordbruksdepartementet) .......................... 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. avdragsrätt för donationer
till vetenskaplig undervisning och forskning............ 84

— nr 31, ang. nöjesskattens omändring till en helt statlig skatt .... 84
Bankoutskottets memorial nr 6, ang. användande av riksbankens

vinst m. m................................................. 87

— utlåtande nr 7, ang. viss ändring av riksbankens sedeltyper .... 87
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. försäljning av vissa krono egendomar

m. m.......................................... 87

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 12, ang.
ändring av persontaxorna på statens järnvägar................ 87

— nr 13, ang. kompetensbestämmelser för dem, som handhava enskilda
vårdhem för sinnessjuka .............................. 87

— nr 14, ang. popularisering av den officiella statistiken.......... 87

— nr 15, ang. prövning av frågan om kommunala investerings liggare

.................................................... 87

— nr 16, ang. skydd åt beteckningen sjukgymnast................ 87

— nr 17, ang. återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor

m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.............................. 88

— nr 18, ang. nedbringande av rökskadorna från industrier m. m. . 88

— nr 19, om utredning ang. levnadsbetingelserna i vissa samhällen

i Arjeplogs kommun ........................................ 88

— nr 20, ang. utvidgning av de s. k. nyetableringssakkunnigas uppdrag
...................................................... 88

Fredagen den 24 mars 1950.

Nr 12.

Fredagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 93, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt för hantverkare att
sälja gods som ej avhämtats.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1950/51 m. m.;
samt

nr 113, angående modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj ds proposition
nr 133, angående vissa riktlinjer för enhetsskolans
ledning och lokala organisation.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 135, angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor i
Västerbottens län m. m.; och

nr 141, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 142, angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor samt av
liamp- och linodlingen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 146, angående provisorisk förhöjning
av familjepenning.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 147, angående anslag till ytterligare
utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp
m. m.;

nr 150, angående anslag till vissa
iståndsättningsåtgärder å San Michele
m. m.;

nr 151, angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;

nr 155, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid blindoch
dövstumskolorna m. m.;

nr 156, angående statsförvärv av Östergötlands
smalspåriga järnvägar m. m.;
samt

nr 158, angående vissa anslag till
tvångsarbets- och alkoholistanstalter.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

161, angående inrättande av statens
jordbruksnämnd m. in.; och
nr 162, angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 164, angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
m. in.; samt

nr 168, angående anslag till utrustning
och inredning av lokaler för civildepartementet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
herr Mcmnerskantz’ motion,
nr 388, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag

Nr 12.

Fredagen den 24 mars 1950.

angående ändring i lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på
landet, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 389, av herrar Domö och Cassel, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1950/
51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.;

nr 390, av herr Persson, Ivar, in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1950/51
till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.;

nr 391, av herr Gillström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt elektrifiering av statsbanenätet
m. m.;

nr 392, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt elektrifiering av
statsbanenätet m. m.;

nr 393, av herr Andersson, Elon, m.
fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m.; samt

nr 394, av herr Lundgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i folktandvårdens organisation
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 395, av herr Johannesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. m.;

nr 396, av herr Cassel m. fl., i anlednign
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. in.;

nr 397, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling, m. m.; samt

nr 398, av herr Söderquist in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.;

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Söderquist m. fl.
väckta motionen, nr 399, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln till ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Sundelin m.
fl. väckta motionen, nr 400, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Lindström m. fl.
väckta motionen, nr 401, angående dels
åtgärder för konstnärlig utsmyckning av
första kammarens plenisal, dels ock en
översyn av belysningsanordningarna
därstädes.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Sunne
m. fl. väckta motionen, nr 402, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Petersson,
Emil, m. fl. väckta motionen, nr 403, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1950/51, m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

Fredagen den 24 mars 1950.

Nr 12.

nr 125, angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50;

nr 126, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51;

nr 131, angående vissa anslag till
fångvården m. m.;

nr 134, angående åtgärder i syfte att
till Sverige överföra vissa utländska läkare; nr

136, angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;

nr 145, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 152, angående anslag till statens
handels- och industrikommission m. m.;

nr 153, angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln;

nr 154, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 159, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 20 § 1 och 2
mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr
264) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m.;

nr 160, angående inköp av fastighet
för beskickningen i Buenos Aires;

nr 163, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 165, angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor m. m.;

nr 166, angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för blindas
arbeten m. m.;

nr 167, angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 169, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten
för budgetåret 1950/
51;

nr 170, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 171, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. in.;

nr 172, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 173, angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster
in. in.;

nr 174, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 175, angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 176, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1950/51 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. in.;

nr 178, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt å
bensin, som användes vid jordbrukets
drift;

nr 179, angående anslag till Prisclearing
å kaffe;

nr 180, angående subventionering av
vissa varor m. in.;

nr 181, angående anslag till anordnande
av en bombsäker oljelagringsanläggning; nr

182, angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj m. m.;

nr 183, angående anslag till vissa omoch
tillbyggnadsarbeten vid statens bakteriologiska
laboratorium, m. m.; samt
nr 185, angående extra ordinarie anställning
för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
för budgetåret 1950/51 till barnmorskeläroanstalterna;
samt

Nr 12.

Fredagen den 24 mars 1950.

nr 50, i anledning av väckt motion om
tillgodoseende av beredskapssjukhusens
utrustningsbehov;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt för de i riksdagen representerade
partierna att stämpelfritt erhålla
ett exemplar av varje för allmänna val
upprättad röstlängd;

nr 30, i anledning av väckt motion om
avdragsrätt vid taxering för donationer
till vetenskaplig undervisning och forskning;
samt

nr 31, i anledning av väckta motioner
om nöjesskattens omändring till en helt
statlig skatt;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

6, angående användande av riksbankens
vinst för år 1949 m. m.; samt
nr 7, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av riksbankens sedeltyper; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion om
viss ändring av gällande persontaxor på
statens järnvägar;

nr 13, i anledning av väckt motion
angående kompetensbestämmelser för
dem, som handhava enskilda vårdhem
för sinnessjuka;

nr 14, i anledning av väckt motion om
popularisering av den officiella statistiken; -

nr 15, i anledning av väckt motion
angående prövning av frågan om kommunala
investeringsliggare;

nr 16, i anledning av väckt motion
om beredande av skydd åt beteckningen
sjukgymnast;

nr 17, i anledning av väckt motion
om vidtagande av åtgärder för återförande
av sjuksköterskeutbildade gifta
kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete; nr

18, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att nedbringa rökskadorna
från industrier m. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion
om utredning angående levnadsbetingelserna
för befolkningen i vissa samhällen
i Arjeplogs kommun; samt
nr 20, i anledning av väckt motion
om viss utvidgning av de s. k. nyetableringssakkunnigas
uppdrag.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 404, av herr Sundvik, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/51 m. m.;
och

nr 405, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående seminverksamhet bland
nötkreatur m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr <5hman anmälde, att han åter in
funnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Upplästes följande till herr talmannen
inkomna anmälan :

Till talmannen i riksdagens första
kammare.

Undertecknad får härmed anmäla,
att jag på grund av Kungl. Maj:ts uppdrag
att bevista sammanträde i Strassburg
med Europarådets ministerkommitté
och sammanträde i Paris med rådet
i Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete är hindrad deltaga i
riksdagens sammanträden den s9/3—12/<
1950.

Stockholm den 27/3 1 950.

Östen Undén.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
visst område å Kungl. Djurgården; och
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1950/51 till statens avtalsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos Kungl. Maj:ts propositioner: nr

125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50; och
nr 126, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51.

Propositionerna hänvisades, såvitt angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 131, angående vissa anslag till fångvården
m. m.;

nr 134, angående åtgärder i syfte att
till Sverige överföra vissa utländska läkare; nr

136, angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;

nr 145, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 152, angående anslag till statens
handels- och industrikommission m. m.;

nr 153, angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln; samt

nr 154, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 159, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
20 § 1 och 2 mom. förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick anvisande av ett
anslag under femte huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 160,
angående inköp av fastighet för beskickningen
i Buenos Aires.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 165, angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor m. m.;

nr 166, angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för blindas
arbeten m. m.;

nr 167, angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 169, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten
för budgetåret
1950/51;

nr 170, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 171, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. m.; och

nr 172, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 173, angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 174, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 175, angående understöd åt inrikes
lufttrafik; och

nr 176, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1950/51 av underskottet
för luftfartsfonden.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt å
bensin, som användes vid jordbrukets
drift.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 179, angående anslag till Prisclearing
å kaffe.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 180, angående subventionering av
vissa varor m. m.; och

nr 181, angående anslag till anordnande
av en bombsäker oljelagringsanläggning.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
182, angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 183, angående anslag till vissa omoch
tillbyggnadsarbeten vid statens
bakteriologiska laboratorium, m. m.;
samt

nr 185, angående extra ordinarie anställning
för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Sandviks motion, nr 404,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/
51 m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Andersson,
Lars, m. fl. väckta motionen, nr 405, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående seminverksamhet bland nötkreatur
m. m.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

Interpellation ang. tjänstepension i fall av sammanträffande förmaner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 4, 11, 49 och 50,
bevillningsutskottets betänkanden nr 29
—31, bankoutskottets memorial nr 6 och
utlåtande nr 7, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 8 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 12—20.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkande nr 29 skulle uppföras
näst efter bankoutskottets utlåtande
nr 5 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 näst efter statsutskottets utlåtande
nr 50.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 186, angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket:
och

nr 191, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner för
vissa internationella organisationer.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 51, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
väckta motioner angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för vissa
personer.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit dels

skrivelse från fullmäktige i riksgäldskontoret
med överlämnande av
1945 års Helgeandsholmskommittés betänkande
med förslag till ordnande av
riksdagshusplanen, in. in.;

dels ock framställning från fullmäktige
i riksbanken angående årlig pension
åt cldaren och gårdskarlen vid riksbankens
avdelningskontor i Nyköping.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 406, av herrar Weiland och Näsgård,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, m. in.;

nr 407, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisutjämningsavgift m. m.;

nr 408, av herr Karlsson, Gottfrid, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 409, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in.;

nr 410, av herrar Bergh och Vetander,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till understöd åt
jorddelningsväsendet, m. m.; samt
nr 411, av herrar Osvald och Nerman,
angående ändrade regler för framställande
och besvarande av interpellation
och enkla frågor.

Interpellation ang. tjänstepension i fall av
sammanträffande förmåner.

Herr BERGH erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Enligt civila
tjänstepensionsreglementet 1934
skulle tjänsteman, som kom i åtnjutande
av pension för i reglementet avsedd
tjänst och som vid avgången åtnjöt lön
eller arvode för annan statstjänst eller
annan pension för statsanställning till
sådant belopp, att sammanlagda förmånerna
skulle överstiga 5 004 kronor om
året, av den nya pensionen äga uppbära
endast en tredjedel. Vissa gränsfall voro
reglerade genom särskilda bestämmelser,
varjämte vissa undantagsfall från
reduktionsregeln förekommo.

Militära tjänstepensionsreglementet
1935 lämnade motsvarande regler för
sammanträffande förmåner. Även enligt

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Interpellation ang. tjänstepension i fall av sammanträffande förmåner.

detta reglemente funnos regler för gränsfall
samt undantagsbestämmelser.

1947 års allmänna pensionsreglemente
innehåller helt nya regler beträffande
fastställande av pensionsbelopp i fall avsammanträffande
förmåner. Efter den 1
juli 1947 skall det sålunda ankomma på
Kungl. Maj:t att — obunden av föreskrifter
i reglementet — besluta om och
med vilket belopp pension skall utgå till
befattningshavare, vilken vid avgång
från statstjänst redan erhåller eller sedermera
kommer i åtnjutande av tjänstepension
enligt 1947 års eller annat reglemente.

Dessa nya regler komma att medföra
att under en övergångstid vissa pensionstagare
ha fått sina sammanträffande
förmåner bestämda enligt de före
den 1 juli 1947 gällande specificerade
bestämmelserna, medan återigen andra
fått sina förmåner avgjorda efter Kungl.
Maj :ts fria prövning. Huruvida olika
pensionstagare med i huvudsak likartade
meriter i pensionshänseende tillerkänts
ungefär samma eller olika pensionsförmåner,
är sålunda beroende av

den praxis, som Kungl. Maj:t låtit utbilda
för bestämmandet av pensionsbeloppet
vid sammanträffande förmåner
enligt 1947 års reglemente. Innehållet i
denna praxis kan därför anses hava ett
icke obetydligt allmänt intresse.

Jag anhåller således att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga.

Är herr statsrådet i tillfälle lämna
kammaren en översiktlig redogörelse
över den praxis som Kungl. Maj:t låtit
utbilda för bestämmande av sammanträffande
förmåner enligt 27 § i 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 22 och
den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 94, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till
förordnande om tillämpning av vissa
bestämmelser i allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 95, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande
av en mellan Sverige och Norge
den 14 december 1949 avslutad konvention
om ändring i konventionen mellan
de båda länderna den 5 februari
1919 angående flyttlapparnas rätt till
renbetning, m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 186, angående vissa ändringar i personalförteckningen
för domänverket.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
191, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 511) om särskilda förmåner för vissa
internationella organisationer.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet inkommit

dels skrivelse från fullmäktige i riksgäldskontoret
med överlämnande av
1945 års Helgeandsholmskommittés betänkande
med förslag till ordnande av
riksdagshusplanen, in. m.;

dels ock framställning från fullmäktige
i riksbanken angående årlig pension
åt eldaren och gårdskarlen vid
riksbankens avdelningskontor i Nyköping.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Weiland och Näsgård
väckta motionen, nr 406, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51
till avlöningar och omkostnader vid statens
sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 407, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisutjämningsavgift m. m.;

nr 408, av herr Karlsson, Gottfrid, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; och
nr 409, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herrar Bergh och
Velander väckta motionen, nr 410, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till understöd åt
jorddelningsväsendet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den av
herrar Osvald och Nerman väckta motionen,
nr 411, angående ändrade regler
för framställande och besvarande av
interpellation och enkla frågor.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. riksbankens penningpolitik.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
51, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande väckta motioner angående
tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd
granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Ang. riksbankens penningpolitik.

Under denna punkt hade utskottet till
en början lämnat en kortfattad redogörelse
för den allmänna ekonomiska utvecklingen
under år 1949, varefter utskottet
gjort vissa uttalanden rörande
bankofullmäktiges åtgärder beträffande
valuta- och penningpolitiken. Punkten
avslutades med en förklaring att utskottet
velat för riksdagen omförmäla vad i
detta ärende förekommit.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, Nordenson
och Edström ansett, att utskottets yttrande
beträffande penningpolitiken bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Det har
vid många tillfällen omvittnats, att det
parti jag tillhör haft en avvikande mening
i fråga om den penningpolitik som
riksbanken bedrivit under senare år.

I stället för att föra en aktiv penningpolitik
har riksbanken avstått från att
begagna sitt främsta vapen för påverkande
av skeendet genom att den har

spikat räntan på statens långa treor och
låtit upprätthållandet av detta ränteläge
bli mer eller mindre bestämmande för
allt sitt görande och låtande. Härigenom
har enligt vår mening riksbankens allt
annat överskuggande uppgift att fristående
från andra politiska intressen sörja
för penningvärdets bevarande kommit
att få sitta emellan.

Vi äro emellertid medvetna om att
riksdagens majoritet i samförstånd med
regeringen tagit ansvaret för denna politik,
och då riksbanken i detta hänseende
handlat i överensstämmelse med
erhållna direktiv, kan frågan icke ge anledning
till klander mot fullmäktige i
sammanhang med dechargen för föregående
års förvaltning. Det torde bli anledning
att återkomma till denna för
penningpolitiken grundläggande fråga
senare under denna riksdag i sammanhang
med den i utsikt ställda planen för
övergång till en friare ekonomi från och
med nästa år.

Men även om vi sålunda vid dechargeprövningen
ansett oss bundna vid
riksdagens direktiv, ha vi ändock ansett
oss böra genom en reservation till
bankoutskottets utlåtande fästa uppmärksamheten
vid vissa drag i riksbankens
under fjolåret förda politik, som
enligt vår mening stå i mindre god överensstämmelse
med bankoutskottets av
fjolårets riksdag godkända uttalande.

Det gäller framför allt den starka likviditet
på penningmarknaden som upprätthållits
och alltjämt upprätthålles. I
sitt utlåtande nr 11 till fjolårets riksdag
yttrade bankoutskottet i detta ämne
följande: »Utskottet har under de senare
åren vid olika tillfällen framhållit vikten
av att under inflationskonjunkturen
en sådan penningpolitik föres, att penning-
och kapitalmarknaderna icke ingives
en känsla av penningriklighet. En
viss penningknapphet hos kreditinstituten
kan nämligen utöva en nyttig återhållande
inverkan på den utanför statens
kontroll liggade enskilda investeringen.
Visserligen har, såsom nyss
framhållits, den ökade lättnad på penningmarknaden,
som i stort sett karakteriserat
utvecklingen under år 1948,

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

icke utlöst någon kreditexpansion.
Stramhet på penningmarknaden är emellertid
ett verksamt medel att begränsa
den inflationsdrivande kreditefterfrågan
och bör därför, inom ramen för rådande
ränteläge, eftersträvas.» I inajoritetsutlåtandet
till årets riksdag erinrar utskottet
om sitt i fjol gjorda uttalande
och understryker angelägenheten av att
riksbanken fullföljer sina strävanden att
motverka en alltför stark likviditet i
marknaden. Då det nu otvivelaktigt förhåller
sig på det viset, att marknaden
under föregående år har företett en
stark likviditet, en likviditet som förefaller
att alltjämt vara under utveckling,
ha vi reservanter ansett det önskvärt att
med vårt förslag till yttrande beträffande
penningpolitiken ge eftertryck åt nödvändigheten
av att åstadkomma större
stramhet på penningmarknaden och åt
vår uppfattning, att riksbanken i detta
hänseende under dechargeåret icke
gjort allt vad som bort göras.

Jag skall nu inskränka mig till att
med några ord kommentera de synpunkter
som vi framhållit i vårt förslag
till yttrande på denna punkt.

Vi ha till en början tagit upp frågan
om i vad mån den statliga upplåningen
påverkar likviditeten, och vi ha visat
upp med siffror i fråga om upplåningen
under efterkrigsåren, att denna
har varit av mer eller mindre stor omfattning
men att det i varje fall för vart
år har förelegat ett upplåningsbchov,
detta trots att vi ha strävat efter att
åstadkomma en överbalansering och
trots att riksbanksfullmäktige vid flera
tillfällen uttalat att denna överbalansering
borde haft en sådan omfattning, att
den motsvarat även kapitalbudgeten, så
att något lånebehov för statens del icke
behövt uppkomma. Nu har emellertid
detta skett, trots att driftbudgeten varit
överbalanserad, och för år 1948/49 förelåg
det ett upplåningsbchov på 437
miljoner kronor. För nu löpande budgetår
beräknas det, att statsskulden
skall öka med minst 500 miljoner kronor,
och det är väl åtskilligt som tyder
på att ökningen kommer att ligga närmare
600 än 500 miljoner kronor. Vi

Ang. riksbankens penningpolitik,
ha ju just i dagarna fått se riksräkenskapsvcrkets
beräkning av budgetutfallet
för innevarande år, och det är i
själva verket mycket överraskande siffror
som där redovisas. Under det att
den ursprungligen fastställda riksstaten
för det nu löpande budgetåret upptog
en överbalansering av driftbudgeten
med 679 miljoner kronor, kommer
enligt riksräkenskapsverkets beräkningar
denna driftbudget att i stället sluta
på ett minus om 60 miljoner kronor.
Det är alltså inte bara så, att hela det
beräknade överskottet försvinner, utan
det blir i själva verket en brist på denna
driftbudget, och detta kommer ju att
i samma mån öka lånebehovet under
innevarande år. Detta är i och för sig
ett mycket bekymmersamt förhållande.
Skall det vara någon mening med den
under senare år omhuldade synpunkten,
att budgeten skall verka konjunkturutjämnande,
vilket har fått taga sig
uttryck i underbalansering under lågkonjunktur,
så måste detta korrespondera
med att man under en högkonjunktur
ser till, att man i stället har en överbalansering,
som i möjligaste mån bevarar
jämvikten. Jag är fullt medveten
om att den utomordentliga ökning av
statsskulden, som skedde under krigsåren,
var av sådan storleksordning, att
man inte gärna kunde räkna med att
under den högkonjunktur, som därefter
följde, nedbringa statsskulden till dess
gamla proportioner, men vad man borde
ha kunnat uppnå hade varit att i alla
händelser inte behöva öka statsskulden
under dessa år. Så har emellertid nu
skett, och det sker i en ökad omfattning.
Detta har otvivelaktigt en inverkan
på likviditeten på marknaden, kanske
framför allt på grund av den metod
för upplåningen, som användes. På senare
tid har ju upplåningen huvudsakligen
gått till så, att riksgäldskontoret
har vänt sig till riksbanken ocli lånat
hos denna mot skattkammarväxlar, vilket
ingenting annat är än en finansiering
genom sedelpressarna. Dessa pengar
släppas sä ut på marknaden genom
de olika utgifter som staten gör, men
på olika vägar komma pengarna alt i

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. riksbankens penningpolitik,
viss omfattning åter samlas på bankräkningarna.
Sedan detta har skett, söker
riksbanken placera skattkammarväxlar
hos bankerna för att så att säga
suga tillbaka dessa pengar. Detta sker
naturligtvis också i större eller mindre
omfattning, men man har väl anledning
att räkna med att det alltid är någonting
som kommer att stanna kvar i
marknaden, och i varje fall innebär
detta system, att det, för varje gång
riksbanken på detta sätt ställer pengar
till förfogande, blir en inflationstendens
på marknaden genom att nya pengar
komma i omlopp; det är ju först i efterhand
som man suger upp dem. Det
blir ju ett helt annat förhållande, om
man går direkt till marknaden och lånar
upp pengarna; då sker det genast
en indragning från marknaden av likvida
medel.

Emellertid kan det nu visas med siffror,
som jag inte här skall gå in på mera
i detalj, att resultatet av de operationer,
som riksbanken har genomfört på marknaden
och som ha inneburit att riksbanken
dels har släppt ut pengar och dels
dragit tillbaka pengar, har blivit att utsläppandet
av pengar har överstigit indragandet
med ett belopp av 175 miljoner
kronor, som motsvaras av ett ökat
sedelomlopp. Det är naturligtvis mycket
svårt att säga vad det ökade sedelomloppet
innebär, och om den saken
tvista de lärde. Somliga säga att ökningen
i sedelomloppet inte är någonting
annat än en rent automatisk följd av
att omsättningen har stigit och att vi nu
ha en större nationalinkomst, vilket medför
ett större behov av penningar i marknaden.
Man talar också om att kassahållningen
är större och att tesaureringen är
mera omfattande, varigenom en större
mängd penningar tagas i anspråk. Jag
tycker emellertid att man har svårt att
värja sig för tanken, att det i denna fortskridande
ökning av sedelomloppet ligger,
om inte direkt ett uttryck för inflation
så i alla fall någonting som pekar
på en utveckling i inflationistisk riktning.

Emellertid är det nu inte så, att det
bara är dessa 175 miljoner kronor som

ha bidragit till en större rvmlighet på
penningmarknaden. Även skattkammarväxlarna,
som bankerna i så stor utsträckning
övertagit, kunna tjäna såsom
underlag för kreditgivning; det är inte
stor skillnad mellan bankernas likvida
medel i form av kassamedel eller giro i
riksbanken och skattkammarväxlar. De
sistnämnda ha så kort löptid, att de
kunna betraktas såsom underlag för en
löpande kredit ungefär på samma sätt
som de vanliga kassamedlen.

Nu kan man naturligtvis hänvisa till
det jämförelsevis gynnsamma förhållandet,
att bankutlåningen trots denna bankernas
starka likviditet inte har stigit
med mer än 200 miljoner kronor sedan
föregående år, vilket tillskrives dels att
bankerna medvetet ha iakttagit stor återhållsamhet
och dels kanske också att efterfrågan
på lånemedel inte har varit
av samma omfattning som tidigare, detta
måhända framför allt beroende på mindre
lagerhållning än man tidigare har
haft. Men det är otvivelaktigt att det i
förefinlligheten av denna mycket starka
likviditet ligger en fara för kreditexpansion.
Den lätta marknad, som plan har
hållit, har ju lett till att räntorna inte
bara ha konserverats i sitt gamla läge
utan under 1949 ha drivits tillbaka; till
och med statens långa treor ha ju tillhandahållits
till någon överkurs, och man
kan se, hur andra räntor undan för undan
ha pressats tillbaka. Avkastningen
på industrilånen har minskats, och även
räntan på skattkammarväxlar har gått
ned.

Vad vi ha velat skjuta i förgrunden är
att tiden nu borde vara inne för en övergång
till en upplåning genom riksgäldskontorets
försorg direkt på marknaden,
framför allt i form av obligationslån i
gammal ordning. Men även i den mån det
finns anledning att placera skattkammarväxlar,
borde det ligga närmare till
hands att detta skedde direkt genom
riksgäldskontoret för undvikande av den
ogynnsamma effekt som enligt vårt sätt
att se uppkommer genom att man går
vägen över riksbanken. Under den konjunktur
som har rått 1949 torde det otvivelaktigt
ha varit möjligt att upplägga

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

obligationslån utan att detta skulle behövt
innebära en avvikelse från den
fastställda räntan.

Nu säger man från riksbankens sida,
att det inte spelar någon roll vilket man
gör. Riksbanken har legat med ett stort
innehav av obligationer sedan den tid,
då man i stor omfattning fick stödköpa
sådana, och samma sak gäller beträffande
skattkammarväxlar. Man säger att det
är naturligt att riksbanken i första hand
får göra sig av med detta innehav, innan
det blir fråga om att taga upp nya lån.
Men jag tror att all praktisk expertis på
detta område är beredd att vitsorda att
ett lån, som lägges upp direkt på marknaden,
rent psykologiskt har den effekten,
att man får ett bredare underlag
för placeringen; man når längre ut genom
ett sådant lån än man når genom
den fortlöpande, under hand skeende
försäljningen från riksbankens sida. Därför
skulle det ha varit möjligt att draga
in mera pengar från marknaden, om man
hade anlitat den utvägen än man har
kunnat göra med den lånemetod som
man nu har tillämpat.

Vi påpeka också att sättet för lånens
upptagande har lett till att proportionen
mellan den tillfälliga skulden och den
fonderade skulden förskjutits på ett högst
påtagligt sätt. Enligt de siffror, som riksgäldskontoret
har tillhandahållit oss, innebär
förskjutningen proportionellt vad
som anges på sidan 13 i trycket, där andelen
tillfällig skuld redovisas för åren
1945/46 till och med 1948/49. Under
sistnämnda år utgjorde den tillfälliga
skulden i förhållande till den fonderade
inte mindre än 27 procent.

Det förefaller uppenbart att det ligger
många otrygghetsmoment i att statsskulden
i en sådan omfattning är placerad
som tillfällig skuld, varmed man här
menar skuld med kortare löptid än fem
år. Man behöver ju bara tänka sig, hur
det skulle ställa sig i ett kritiskt liige,
där man finge räkna med att alla dessa
på korta pengar stödda förbindelser
skulle komma att kastas tillbaka mot
riksbanken.

Även i något längre perspektiv sett
innebär statsskuldens placering eu

Ang. riksbankens penningpolitik,
ogynnsam utveckling. Vi ha väl för 1950-talet att räkna med utomordentligt ökade
behov av statliga investeringar. Det har
ju i olika sammanhang anmälts, hur vi
på olika områden — sjukhus, skolor
in. in. — ha samlat upp investeringsbehov
vilka röra sig om miljarder och återigen
miljarder. Om vi skola kunna klara
den saken, måste detta förutsätta att vi
ha återställt en säker och med förtroende
omfattad obligationsmarknad, där
statsmakterna kunna vända sig direkt till
allmänheten. Den uppgift, som man nu
kommer att stå inför, är att dels försöka
åstadkomma en sanering av den utomordentligt
omfattande tillfälliga skulden
och dels att bereda marknaden för att
dessutom kunna mottaga långsiktiga placeringar
av betydligt större omfattning
än vi under dessa år ha haft att räkna
med. Man skulle då gärna vilja ifrågasätta,
huruvida man inte just borde ha begagnat
de år, som nu ha förlöpt och under
vilka kraven i detta hänseende ha
varit i hög grad nedskruvade, till att
åstadkomma en sådan sanering och bereda
marknaden för de krav som komma
att ställas på den under de kommande
åren.

När så devalveringen kom under 1949
och man i anledning därav räknade med
en åtstramning av marknaden, uteblev
varje åtgärd i sådan riktning. Riksbankschefen
yttrade visserligen i ett anförande
den 19 september 1949 i samband
med devalveringen, alt växelkurspolitiken
måste kompletteras med en allmänekonomisk
politik som med kraft och
bestämdhet motverkade prisstegring, alltför
stora investeringar och kreditutvidgningar.
Men, som sagt, efter devalveringen
lika väl som före densamma har
penningpolitiken bedrivits så, att en riklig
penningmedelsförsörjning upprätthållits,
eu politik som icke låter sig väl
förena med strävandena att genom en
minskning av efterfrågetrycket återställa
en naturlig och stabil ekonomisk jämvikt.

Det är självklart att mitt huvudintresse
bär inte är att tala om den sill) som
föll i fjol, trots att det är fråga om en
decharge för vad som skedde under år

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. riksbankens penningpolitik.

1949. Huvudintresset knyter sig naturligtvis
till vad som skall ske under den
närmaste framtiden, och då stå vi inför
detta tills vidare inte närmare preciserade
skede, som skall inträda från och
med den 1 januari 1951 och som ju allmänt
har karakteriserats så, att det skall
innebära en övergång till en friare ekonomi.

Då frågar man sig, under vilka förhållanden
vi skola möta det läget. För mig
förefaller det uppenbart, att om det över
huvud taget skall vara möjligt att gå ut
i en friare ekonomi från och med den
1 januari 1951, förutsätter detta att vi
möta det nya läget med en penningpolitik
som icke utmärker sig för en sådan
penningriklighet och stark likviditet som
för närvarande är fallet. Eljest lära vi
inte få den motståndskraft som erfordras
för att möta den situationen, och det
är till stor del för att sätta diskussionen i
gång kring dessa frågor som vi ha ansett
det angeläget att understryka dessa synpunkter
i sammanhang med dechargen.

Det är också en annan omständighet
som jag föreställer mig skulle i och för
sig kräva en större stramhet på penningmarknaden,
nämligen vår övergång
till frilistning. Vi närma oss ju nu 70
procents frilistning, och detta är i och
för sig utomordentligt tilltalande med
hänsyn till vårt intresse av att handeln
skall bli så fri som möjligt, men jag undrar,
om det inte behövs något korrektiv
för att detta system skall lyckas, och jag
tror att det viktigaste korrektivet därvidlag
är att vi inte ha en alltför likvid
penningmarknad och att man därigenom
får en naturlig broms på möjligheterna
att sväva ut i detta sammanhang.

Det är med hänsyn till dessa framtidsperspektiv
som vi mena att det vore
anledning för riksdagen att understryka
de synpunkter som vi ha utvecklat
närmare i vår reservation.

Jag skall nu inte upptaga tiden längre,
herr talman, utan ber att till den
kraft och verkan det hava kan få yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Det är ju inte så stora motsättningar

mellan bankoutskottsmajoritetens uttalande
och reservationen rörande den
penningpolitik, som har förts såväl av
riksbanken som av riksgäldskontoret.
Det är högern som ensam har reserverat
sig; vi andra ha enats om majoritetsuttalandet.

Man frågar sig då, vad det är som
skiljer högern från oss andra. Förut har
ju räntan spelat en betydande roll, men
jag kan inte se, att högerreservanterna
i sitt utlåtande ha annat än rent tillfälligt
omnämnt räntesatserna. Herr Ewerlöf
var ju i sitt uttalande för en stund
sedan inne på det kapitlet, men han
hänvisade till en kommande behandling
i anknytning till den vanliga propositionen
rörande riksbankens guldinlösen.
Man kan av detta sluta sig till att vi inte
gravlagt striden om räntan; den bara
vilar, och den återfinnes i herr Ewerlöfs
lömska planer.

Men det kan också tänkas, att högerreservanterna
räkna med att man skall
kunna nå samma resultat med den politik
som de ha valt i år. I högerreservationen
sägs, att »den åtgärd, som främst
bort ifrågakomma för att åvägabringa
den önskvärda stramheten på penningmarknaden,
hade varit att söka direkt på
marknaden placera långa statsobligationer».

Det finns naturligtvis en sanning i det
talet. Det hade varit fördelaktigt, om
riksgäldskontoret hade kunnat låna i
öppna marknaden, men å andra sidan
kan man kanske rent allmänt anmärka,
att riksgäldsfullmäktige inte böra låna
annat än när de behöva pengar. När man
läser högerreservationen, får man nästan
den föreställningen, att de skola låna
för att hålla den allmänna marknaden
stram. Det finns ju folk och institutioner,
som låna för lånandets egen skull, men
det kan tänkas att den politiken drabbas
av salig Dumboms gamla förkastelsedoin:
ju mera man lånar, desto mera sätter
man sig i skuld.

Nu är det solklart, att riksgäldsfullmäktige
ha haft behov av att låna pengar
av vem det nu vara månde, men de
ha inte lånat mot långa obligationer under
de senaste två eller tre åren. De ha

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

huvudsakligast hållit sig till skattkammarväxlar,
och det tycka reservanterna
inte år bra; man skulle enligt reservanternas
mening i stället ha gått ut på
marknaden och där placerat långa obligationer.

Jag vill i alla fall erinra om att det
inte är så många månader sedan det ansågs
uteslutet, att riksgäldsfullmäktige
skulle få några pengar i den allmänna
marknaden på långa obligationer. Jag
vill inte påstå, att det har rått något
krig mellan riksgäldsfullmäktige och innehavarna
av pengar här i landet, men
något som liknar ett krig var det väl i
alla fall för inte så förfärligt länge sedan.
Jag vet inte, om det rörde sig om
räntan — högerreservanterna nämna
ingenting om den — men det är ju inte
uteslutet, att det var räntesatserna som
lågo bakom den där spänningen, som
fanns och som gjorde att riksgäldsfullmäktige
inte ansågo sig kunna våga att
vädja till den öppna marknaden, när det
gällde att placera ett större eller mindre
lån.

Riksgäldsfullmäktige ha i stället sålt
skattkammarväxlar. Riksbanken har
ställt sådana till förfogande, men riksbanken
har också utbjudit skattkammarväxlar
åt affärsbankerna, och riksbanken
har dessutom sålt äldre obligationer.
Det anse nu högerreservanterna är
mindre effektivt än en nyemission av
obligationer skulle vara. Jag minns inte
riktigt, hur herr Ewerlöf uttryckte det,
men ungefär så var meningen.

Man kan ju ha delade åsikter, om det
är mera effektivt att bjuda ut nya obligationer
eller att sälja gamla. När fullmäktige
ha köpt obligationer för att hålla
uppe kursen, tillförde de marknaden
mera pengar och gjorde den mera likvid.
Det är klart att när de sedan sälja
samma obligationer, draga de in pengar
från marknaden och göra den mindre
likvid. Det måste vara en operation i
motsatt riktning, när man gör på det
sättet.

Nu säger herr Ewerlöf, att det blir ett
bredare underlag, när man bjuder ut eu
nyemission på den allmänna marknaden,
och det kan man ju säga. Men när

2 Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Ang. riksbankens penningpolitik,
det rör sig om ungefär enahanda penningbelopp,
kan det väl komma på ett
ut, om man säljer gamla obligationer eller
bjuder ut nya. De penningpolitiska
verkningarna inom samma ekonomiska
ram borde vara ungefär desamma.

Herr Ewerlöf påstår, att riksbanken
inte har fört någon aktiv politik, ja, han
sade inte »riksbanken»; han sade inte
alls vem han menade. Men det är ju
riksgäldsfullmäktige, som bjuda ut obligationer.
Riksbanken hjälper väl till,
men närmast borde anklagelsen riktas
mot riksgäldskontoret. Men herr Ewerlöf
menar kanske att riksgälden och
riksbanken äro samma bolag; det är staten
som uppträder än i den ena skepnaden,
än i den andra. Ja, om man räknar
med riksgäldsfullmäktiges herr ordförande,
så borde han vara herr Ewerlöf
till lags, ty han uttalade sig i bankoutskottet
på ungefär samma sätt som
herr Ewerlöf gjort här i dag.

Jag måste emellertid bestrida, att det
är riktigt att riksbanken inte har fört
en aktiv politik. Man kan inte komma
ifrån, att det penningpolitiska läget har
förbättrats under den senaste tiden.
Även räntan, som för ett par år sedan
visade en tendens till stegring, har nu
släppt taget. Herr Ewerlöf var inne på
samma sak, då han såsom en ogynnsam
effekt av den förda penningpolitiken
pekade på att räntan har börjat
sjunka.

Jag tror tvärtom att riksbanksfullmäktige
ha fört en ganska effektiv politik
och en ganska aktiv politik, såsom herr
Ewerlöf sade i sitt uttalande nyss. Visserligen
ha vi inte fått någon räntehöjning,
men räntehöjningen är ju ett medel
och inte ett mål. Om man kan nå
samma resultat utan att höja räntan, är
det ju så mycket bättre.

Herr Ewerlöf menar kanske, att det
är synd, att regeringen inte vill ha någon
räntehöjning, emedan det skulle
rubba grundvalarna i dess allmänna
ekonomiska politik. Jag tycker inte att
det är någon synd, att man hjälper regeringen
i den avsikten och att man
samarbetar med den. Om riksbanken
har dragit sitt strå till stacken, är den

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. riksbankens penningpolitik,
inte värd att lastas för det, utan snarare
att prisas.

Jag tror för min del inte att räntan
är eliminerad som ett penningpolitiskt
medel. Den kommer säkert att göra sig
gällande och komma till användning,
kanske snart nog. Herr Ewerlöf har pekat
på de förändringar i den allmänna
politiken, som kanske äro förestående.
Det kanske tar slut med lönestoppet,
och vi kanske upphäva de subventioner,
som ingå som en grundval i den allmänna
politiken. Vi kanske redan i höst stå
inför stora och djupt ingripande löneförhandlingar,
som skulle effektivt och
aktivt omdana hela vårt ekonomiska
underlag. Jag vill inte profetera någonting,
men jag anser det inte uteslutet,
att i en sådan situation en räntehöjning
kan erbjuda sig som ett medel att hindra
en inflation, som eljest lätt skulle
kunna vinna insteg. Jag säger »kanske»,
men jag för min del räknar med den som
ett medel som står till förfogande.

De långa obligationerna äro det som
reservanterna gräla om i sin reservation
i år. Herr Ewerlöf har lovat, att
reservanterna skola komma igen senare
med tyngre medel, men den anmärkning,
som för närvarande kan riktas mot
de penningvårdande institutionerna, är
att de inte gått ut i den allmänna marknaden
och placerat långa obligationer.

Jag vill säga att jag tycker också att
det hade varit bra, om riksgäldsfullmäktige
hade kunnat göra det. Jag bara beklagar,
att det fanns en tid, när de inte
kunde eller inte vågade vädja till den
allmänna marknaden, emedan den inte
var villig att ställa pengar till förfogande.
Det är mycket möjligt, att riksgäldsfullmäktige
ha dröjt en vecka eller
kanske några månader för länge med
att ändra politik, men när det är fråga
om ett krig, tror jag inte att det spelar
så förfärligt stor roll, om det slutar en
månad förr eller senare.

Jag tror emellertid att riksgäldsfullmäktige
i höst komma att gå ut i den
allmänna marknaden och där placera
ett större lån med långa obligationer.
Herrar Ewerlöf och Nordenson och Edström
komma sålunda att få sin heta

längtan uppfylld. Ja, jag har ingen fullmakt
att tala å riksgäldsfullmäktiges
vägnar, men jag är övertygad om att
deras avsikt är att gå den vägen. Då ha
reservanterna fått som de velat, och då
skulle de strängt taget inte ha anledning
att här anmäla en avvikande mening.

Det är inte så förfärligt mycket vi
slåss om i det här utlåtandet och i den
här reservationen, men principiellt är
det två saker, som stå emot varandra,
räntehöjningen och operationerna i den
allmänna marknaden. Riksbanksfullmäktige
ha opererat i den allmänna
marknaden, och jag måste påstå, att de
ha gjort det med en betydande skicklighet
och med ett gott resultat, och det
resultatet visar, att den metoden är lika
bra som den där med räntehöjningar,
som ju högern betraktar som ett medel
som alltid ger effekt. Högern räknar i
det avseendet inte med de ogynnsamma
verkningar av annat slag, som kunna
bli en följd av att det medlet kritiklöst
användes, men regeringen, som inte bara
har att bevaka penningmarknaden
utan också har att föra en djupt ingripande
ekonomisk politik, kan inte bortse
från de andra verkningarna. Man
måste nog konstatera, att bankofullmäktiges
politik har lett till det resultat,
som högern vill komma fram till men
med andra medel.

Herr Ewerlöf menar att det viktiga är
nu, att man återställer förtroendet till
obligationsmarknaden. Jag vill då fråga
honom, vad det är som har rubbat det
förtroendet eller om det över huvud taget
rubbats. Förtroendet kan väl inte vara
rubbat, eftersom herrar Ewerlöf och
Nordenson så ivrigt längta efter att riksgäldsfullmäktige
ännu en gång skola
vädja till den där marknaden. Jag tror
att det, som skulle kunna rubba förtroendet,
vore de aktioner, som man spårade
verkningarna av för ett par, tre år
sedan, och även den agitation, som högern
ofta gör sig till tolk för i bankoutskottet,
när dessa frågor äro på tal.
Om man gräver ned den där stridsyxan,
så tror jag att förtroendet återvänder
av sig självt.

Nu säger herr Ewerlöf till slut, att det

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

är nödvändigt att liålla tillbaka likviditeten.
Jag vill bara konstatera, att det
understryker även bankoutskottet, då
det yttrar: »Med erinran om utskottets
i fjol gjorda uttalande vill utskottet understryka
angelägenheten av att riksbanken
fullföljer sina strävanden att
motverka en alltför stark likviditet i
marknaden.» Det är alltså precis detsamma
som högerreservanterna ha kämpat
för. Strängt taget vilja vi komma
fram till samma mål, men jag tycker
inte att det sätt, som reservanterna från
högern ha anvisat, är så genialt, att man
bör knäfalla därför.

Herr EWERLöF (kort genmäle): Herr
talman! När herr andre vice talmannen
gör gällande, att skillnaden mellan uppfattningarna
hos utskottsmajoriteten
och reservanterna i själva verket skulle
vara mycket liten, och dessutom ställer
i utsikt, att vi skulle bli bönhörda
i fråga om ett lån på marknaden senare
under året, har jag endast att konstatera,
att jag är utomordentligt tillfredsställd
över det. Jag åsyftar inte att göra
skillnaden större än den behöver vara,
och ju mindre den kan bli genom tillmötesgående
— och jag vill gärna säga
ömsesidigt tillmötesgående — desto
bättre tror jag att det är för vår penningpolitik.

Jag ville närmast säga några ord med
anledning av herr andre vice talmannens
apostrofering av högerns kända
önskan att få höjda räntor och hans tal
om att det skall vara ett medel, som
man kritiklöst vill använda o. s. v. Det
är ju en utmålning av vår ståndpunkt,
som ingalunda motsvarar verkligheten.
Vad vi ha gjort gällande och alltjämt
göra gällande är att det är orimligt alt
betaga riksbanken möjligheten att använda
det vapen, som i alla fall är det
effektivaste, när det gäller att föra en
aktiv penningpolitik, nämligen en rörlig
ränta. Vi ha inte på något sätt något
intresse av höjda räntor i och för
sig — det är inte ett dugg det vi kämpa
för — utan vi kämpa för att i riksbankens
penningpolitik skall få ingå möj -

Ang. riksbankens penningpolitik,
ligheten att använda den rörliga räntan,
vare sig det sedan är fråga om att
höja eller sänka den. Om man däremot
har en spikad ränta och låter allting
annat rätta sig därefter, anse vi att det
leder på sned i olika situationer, och
det är hög tid, att riksbanken får tillbaka
sin möjlighet att använda det medel
som räntan utgör. Vad ger herr
andre vice talmannen anledning att tala
om ett kritiklöst användande av räntan?
Jag utgår naturligtvis från att räntan
skall användas med den allra största
urskillning.

Nu är det emellertid inte räntan som
är huvudtemat. Jag har utgått ifrån att
frågan om räntan inte hör hemma i denna
diskussion, eftersom det är fråga om
dechargen för 1949, utan att det är ett
tema som vi få taga upp i senare sammanhang.

Jag ber slutligen få understryka vad
andre vice talmannen sade om att riksgäldsfullmäktiges
ordförande inom utskottet
— och för övrigt också i den
offentliga debatten — framfört synpunkter
på upplåningen som sammanfalla
med våra.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade att den i § 12 mom. 2
av kammarens ordningsstadga angivna
tiden för kort genmäle nu vore ute.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
erhöll härefter ordet för kort genmäle
och anförde: Herr Ewerlöf säger, att
högerreservanterna ha ansett att en rörlig
ränta inte nödvändigtvis är detsamma
som eu höjd ränta. Det kan ju vara
riktigt pro forma, men för dagen är väl
det allmänna önskemålet en höjd ränta.
Jag vilt erinra om att det inte är så
länge sedan riksbanken sänkte räntan,
och jag har ingenting emot att deklarera,
att jag ansåg att det var en dumhet
att göra det. Under de senare åren
bär parollen varit att försöka hålla näringslivet
och ekonomien på ett så
jämnt plan som möjligt, och det är väl
inte för mycket sagt, att förutsättningen
för att kunna göra det är att man hål -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. riksbankens penningpolitik.

ler de faktorer, som reglera marknaden,

i jämvikt, även räntan.

Herr NORDENSON: Herr talman! Till
vad herr Ewerlöf här har anfört har
jag intet att tillägga. Jag skall bara göra
några randanmärkningar.

I årets remissdebatt påtalade jag det
sätt, varpå såväl finansplanen som bankofullmäktige
i sin rapport till bankoutskottet
redovisade vår valutaställning.
Det skedde i bägge fallen i kronbelopp,
och med hänsyn till devalveringen kommo
ingående och utgående poster att
redovisas efter olika å-värden, och de
differenser mellan posterna, som kunde
uträknas, blevo därför ganska vilseledande
trots den anmärkning, som gjordes
i not om att det var olika värden.
Man fick lätt det intrycket, att vi hade
ökat vår tillgång av guld och dollar i
högre grad än vad som var fallet. Jag
framhöll då nödvändigheten av att de
valutor, som inte hade undergått någon
förändring, redovisades i respektive valutors
belopp, så att dollar verkligen
blevo redovisade i dollar och guld i dollar
eller kilogram.

I bankoutskottets utlåtande har man
nu återgivit en tabell, som uppställts efter
den princip, som jag talade om i
remissdebatten, och jag ber att få uttala
min stora tillfredsställelse över att
utskottet här bär tillgodosett detta önskemål.

Här kan man nu utan vidare utläsa,
att vår guldbehållning gått ned med 11
miljoner dollar, under det att vår dollarbehållning
har gått upp med 43 miljoner
dollar under 1949. Utskottet framhåller
också, att vi använt guld motsvarande
8 miljoner dollar för att fullgöra
en utbetalning enligt Washington-överenskommelsen,
att 37 av de 43 miljonerna
dollar flutit in genom Marshallhjälpen
och att vi, om dessa båda transaktioner
inte ägt rum, skulle ha fått en
ökning av behållningen av guld och dollar
med endast 3 miljoner dollar.

Här ha vi fått en klar bild av den
verkliga situationen. Det hade varit
önskvärt att även schweizerfranc redo -

visats på samma sätt, så att man exakt
hade kunnat se, vilka förändringar
som skett på den punkten. Nu veta vi
i alla fall bättre, var vi stå, och riskera
inte att hänge oss åt några illusioner.

Jag skulle vidare vilja fästa uppmärksamheten
vid eu liten detalj, som är
ganska märklig. Utskottsmajoriteten yttrar
beträffande bankernas likvida tillgångar,
att man till dem kan räkna mte
bara kassamedel utan även skattkammarväxlar
och statsobligationer, vilka,
som man säger, för närvarande när som
helst kunna försäljas till riksbanken. Det
är alldeles riktigt, och jag tror att det
är skäl för de personer, som äro anhängare
av en låst ränta, att observera
detta förhållande. Det innebär i själva
verket, att man har förvandlat treprocentiga
statsobligationer till a-vistapapper.
Man har alltid hävdat den uppfattningen,
att räntan bör vara olika på
kortsiktiga och långsiktiga papper, och
det har kommit till uttryck på det sättet,
att obligationer, som vi betrakta
som långsiktiga, ge tre procents ränta,
medan vi på skattkammarväxlarna betala
en eller en och en halv procent —
den varierar men är i alla fall väsentligt
lägre än räntan på obligationerna.
Dessa skattkammarväxlar äro emellertid
papper på sikt — sex månader, ett år
eller längre tid — och här ha vi således
kommit till det ganska egendomliga
förhållandet, att en treprocentsobligation
är i högre grad realiserbar än ett
papper, som löper med en lägre ränta.
Vi ha gjort papperet med den högre
räntan till ett a-vista-papper. Jag har
endast velat stryka under det för att
visa, vilka egendomliga resultat man
kommer till genom att hårt låsa sig fast
vid en viss ränta.

Jag skall inte i det här sammanhanget
gå in på räntepolitiken i vidare mån än
att jag skulle vilja konstatera, att andre
vice talmannen genom sina upprepade
uttalanden om att han är anhängare av
den rörliga räntan i själva verket har
kommit att stå mycket närmare högerns
ståndpunkt än flertalet av medlemmarna
av hans eget parti, vilket jag naturligtvis
måste konstatera med tillfreds -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

ställelse, även om han inte själv vill
vidkännas det.

Till sist ber jag, herr talman, att, såsom
vi ha gjort redan i reservationen,
få understryka det uttalande, som riksbankschefen
gjorde i samband med devalveringen
den 19 september 1949.
Riksbankschefen framhöll då, att det
för att devalveringen skall bli till gagn
för vårt ekonomiska liv är angeläget,
att den kompletteras med en restriktiv
»allmänekonomisk politik, som med
kraft och bestämdhet motverkade prisstegring,
alltför stora investeringar och
kreditutvidgningar». Vi äro säkerligen
alla ganska ense härom. Tyvärr måste
jag dock konstatera, att riksbanken
knappast har fört en politik i överensstämmelse
med dessa riktlinjer. Detta
kan emellertid inte uteslutande läggas
riksbanken till last, ty riksbanken har
ju numera fått så hårda direktiv från
regeringen och riksdagen, att den i stort
sett berövats sin handlingsfrihet. Såsom
herr Ewerlöf redan påpekat, har riksbanken
berövats sitt viktigaste penningpolitiska
medel, nämligen den rörliga
räntan, och är även i många andra avseenden
bunden. Därför måste också
denna allmänekonomiska diskussion
överflyttas till att föras i samband med
den debatt om regeringens ekonomiska
politik, som jag förmodar att vi komma
att få anledning att upptaga, när vi få
den proposition som väntas och som
skall ange regeringens avsikter för det
kommande året.

.lag har dock, som sagt, vid detta tillfälle
velat understryka, att vi, kanske i
högre grad än vad vi velat göra klart
för oss, ha bundit riksbanken vid regeringens
politik på sådant sätt att riksbanken
berövats sin handlingsfrihet och
den möjlighet att föra en självständig
politik som den rätteligen bör äga. Det
är därför synnerligen önskvärt att vi
framdeles inrikta våra ansträngningar
på att återkomma till sådana förhållanden,
att riksbanken får möjlighet att på
ett annat siitt än för närvarande självständigt
och effektivt fylla sin stora
uppgift: att försvara den svenska kronans
värde.

Ang. riksbankens penningpolitik.
Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av herr Ewerlöf och mig avgivna reservationen.

Herr WEHTJE: Herr talman! Med några
ord vill jag anknyta till den reservation,
som utskottets högermän ha avgivit
beträffande penningpolitiken, och i
övrigt till vad som här redan har framhållits
i debatten av bankoutskottets vice
ordförande.

Det kan vara frestande att säga, att
det mest utmärkande draget för svensk
penningpolitik de sista åren är, att en
sådan politik helt enkelt icke existerat.
Att föra penningpolitik i ordets verkliga
mening innebär nämligen att vidtaga sådana
åtgärder som — utan att ingripa
i produktionens, handelns och kapitalmarknadens
enskildheter — äro ägnade
att skapa den knapphet på betalningsmedel
som svarar mot tillgången på varor
och tjänster vid en önskad prisnivå.
Det märkliga är, att riksbankens huvudmän,
d. v. s. riksdagen och bankoutskottet,
gång efter annan och senast i fjol
våras inskärpt vikten av att penningoch
kapitalmarknaderna icke skola få
en känsla av penningriklighet. Men denna
rekommendation har berövats sitt
verkliga innehåll, då det samtidigt sagts,
att en av förutsättningarna för den ekonomiska
politiken skall vara, att stabiliseringen
av den låga kapitalräntan
vidmakthålles.

Det är inte bara en besvärlig balansgång,
som riksdagsmajoriteten därmed
ålagt riksbankens ledning, utan i själva
själva verket har riksbanken ställts inför
en alldeles olöslig uppgift. Eftersom
fastlåsningen av räntan i direktiven uttryckligen
angivits som det främsta målet,
har riksbanken icke haft annat val
än att ge upp det samtidigt uppställda
men med räntestabiliseringen oförenliga
önskemålet om att marknaden skall hållas
stram. Under ett något tidigare skede
ökades penningmarknadens likviditet
genom att riksbanken köpte upp en
stor del av statens utelöpande obligationer
för att hindra att kurserna iöllo
och att räntan steg. 1 fjol har riksban -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. riksbankens penningpolitik,
kens värdepappersportfölj kunnat minskas,
men i stället har banken släppt ut
pengar genom att köpa utländska valutor
till större belopp än de samtidiga
försäljningarna7av statspapper. Lättheten
på penningmarknaden bar blivit ytterligare
markerad genom att statens
skuldsättning ökats och genom att den
statliga upplåningen skett i form av
skattkammarväxlar, alltså papper som
mycket snart kunna förvandlas i reda
pengar. Det är för övrigt värt att —
som den föregående ärade talaren gjort
—■ framhålla, att fastlåsningen av obligationsräntan
vid 3 procent inneburit, att
också de långa statsobligationerna i bankernas
och allmänhetens hand blivit i
praktiken jämställda med avistatillgodohavanden.
Dessa obligationer kunna
nämligen, så länge räntestabiliseringen
upprätthålles, när som helst realiseras
utan nämnvärd förlustrisk. En återspegling
av den ökade likviditeten ger affärsbankernas
samlade behållning av
kassamedel samt svenska statspapper
och obligationer. Denna behållning utgjorde
vid det senaste årsskiftet 23,a
procent av inlåningen mot 17,9 procent
vid slutet av år 1948.

En mycket likvid penning- och kapitalmarknad
utgör alltid ett underlag för
en kreditexpansion, som kan ge inflationen
en ny stöt framåt. Att detta inte
inträffade under fjolåret, berodde på
att balansen stöttades upp med byggnadsregleringen
och lönestoppet, ocli
kanske framför allt på affärsbankernas
frivilligt åtagna återhållsamhet i kreditgivningen.
Det finns åtskilligt fog för
påpekandet, att när riksbanken bar
hindrats att själv driva penningpolitik,
ha i stället de privata bankerna fått
band om den centralbanksmässiga uppgiften
att ransonera penningtillgången!

Under den tid, som vi nu närmast ha
framför oss, är det framför allt i två
hänseenden, som det är ganska betänkligt
med den nuvarande höga likviditeten.

För det första ger den upphov till eu
drivhusmässig inlandskonjunktur, som
inte har tillräcklig förbindelse med det
kallare ekonomiska klimatet ute i värl -

den och den allt hårdare internationella
konkurrensen. I denna konstlade atmosfär
förväxlas en riklig tillgång på pengar
med verkligt välstånd, och de reella
framsteg, som onekligen ha vunnits
i vår inre ekonomi, ges alltför stora
proportioner. Under sådana förhållanden
blir det, när vi komma till höstens
viktiga uppgörelser och avtalsförhandlingar,
svårt att finna det fasta underlaget
för den erforderliga återhållsamheten
på alla håll. Följden härav kan bli,
att den svenska kostnadsnivån, som man
sökte anpassa till världsmarknaden genom
devalveringen i fjol, ånyo kan komma
att avlägsna sig från världsmarknadsnivån.

Det andra riksmomentet tangerar det
nu nämnda. Med stor tillfredsställelse
ha från alla håll, inte minst från näringslivet,
hälsats Parisorganisationens
— Marshallorganisationens — och vår
egen regerings strävanden att riva ned
de barriärer, som hämma utrikeshandeln,
och få till stånd en liberalisering
av importen genom frilistesystemet. Detta
har redan nu en betydande omfattning
i europahandeln, och ytterligare lättnader
diskuteras. Samtidigt står på programmet
införandet av större frihet även
i de intereuropeiska betalningarna. Alla
dessa liberaliseringsåtgärder måste emellertid
bygga på en tillräckligt fast inre
ekonomisk politik, som målmedvetet bekämpar
alla tendenser till jämviktsrubbningar.
I åtskilliga viktiga europeiska
länder synes man numera ha hejdat inflationen.
Hos oss har man däremot ännu
icke vidtagit någon motsvarighet till
den stabilisering av penningmarknaden,
som på andra håll antingen följde på devalveringen
i september eller redan dessförinnan
kommit till stånd. Vår oförändrat
lätta penningmarknad och rikliga
tillgång på betalningsmedel kan komma
att stimulera efterfrågan på de frilistade
varorna därhän, att valutareserven —
även till den del den redovisas i mjukvalutor
— åderlåtes mer än vi ha råd
till. Jag vill inte säga, att de mycket höga
totala licenssiffrorna för frilisteimporten,
cirka 450 miljoner kronor i januari
och 250 miljoner kronor i februari.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

eller t. ex. den mycket starka efterfrågan
på frilistade bilar, i och för sig äro direkta
orosanledningar. De återspegla väl
något av den första yra glädjen att åter
få beta på gröna ängar och inrymma
nog ganska mycket som bara är luftiga
förhoppningar, vilka inte leda till avslut.
Men siffrorna mana likväl till eftertanke.
De penningvårdande instanserna
skulle illa fatta sin uppgift, om de
icke nu vaksamt följde utvecklingen och
målmedvetet strävade efter att upprätthålla
balans mellan våra valutareserver
och importönskemålen. En aktiv och tillräckligt
stram penningpolitik är det
främsta medel som de därvid ha att lita
till.

Herr talman! Jag ber att få uttala min
anslutning till den vid bankoutskottets
utlåtande fogaide reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Bara ett
par repliker!

Herr Nordenson var elak, när han ansåg
att jag står närmare högern än vad
mitt parti gör genom att jag ansluter
mig till tanken på rörlig ränta. Jag måste
påpeka, att min principiella uppfattning
därvidlag säkerligen delas av hela det
parti, som jag tillhör, och även av regeringen.
Jag har ingen anledning att interpellera
finansministern, men om jag
frågade honom, skulle han nog svara, att
han i princip ingenting har att invända
mot den rörliga räntan. Den möjligheten
måste bibehållas såsom ett medel som
kan användas i de situationer, då det är
nödvändigt att tillgripa det.

Med anledning av vad herr Wehtje
här sagt vill jag endast framhålla, att
räntan icke är lägre i Sverige än i andra
länder. Det är verkligen sällan som vi
1''å höra några rapporter om att räntan
höjts i Amerika, England eller något annat
land. I allmänhet har man kommit
ifrån att i sin ekonomiska politik använda
räntan såsom ett medel. I Amerika
är räntan faktiskt inte högre än vad den
är här i Sverige. Man har i stället numera
allmänt övergått till metoden med
operationer i den allmänna marknaden

Ang. riksbankens penningpolitik.

och har så småningom funnit, att man
kan komma till samma resultat på den
vägen som genom de rörliga räntorna.

Jag har, herr talman, bara velat erinra
om dessa fakta för att inte den föreställningen
skall vinna insteg, att metoden
med en fast och relativt låg räntesats är
något som vår regering ensam hittat på.
Man har samma problem i alla länder
och löser det i allmänhet på ungefär
samma sätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att densamma skulle
läggas till handlingarna med godkännande
av utskottets yttrande, dels ock,
av herr Ewerlöf, att punkten skulle läggas
till handlingarna med godkännande
av det yttrande, som förordats i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannan
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på punktens läggande till handlingarna
med godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 4 skall läggas
till handlingarna med godkännande av
utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges punkten till handlingarna
med godkännande av det yttrande,
som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.
Punkterna 2—4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 5, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i
anledning av väckta motioner om rätt
för de i riksdagen representerade partierna
att stämpelfritt erhålla ett exemplar
av varje för allmänna val upprättad
röstlängd, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1950/51 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten i.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar
m. m.

Under fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen
hade chefen för försvarsdepartementet
för nästa budgetår
räknat med att repetitions- och efterutbildningsövningar
vid armén skulle ske
icke såsom hittills åldersklassvis utan
krigsförbandsvis. Vid genomfört system
skulle i princip varje år repetitionsövningar
i krigsfältförband komma att
fullgöras av värnpliktiga till antal motsvarande
två åldersklasser och i lokalförsvarsförband
av värnpliktiga till antal
motsvarande en åldersklass. Enligt
en inom arméstaben utarbetad preliminär
plan hade inkallelserna under nästa
budgetår beräknats komma att omfatta

värnpliktiga till ett antal av högst två
och en halv åldersklasser, varav omkring
en och halv för fältförbanden och
omkring en för lokalförsvarsförbanden.
Detta kunde beräknas motsvara inkallelser
av omkring 70 000 man. Departementschefen
hade däremot räknat med
inkallelser av värnpliktiga till ett antal
av endast omkring en och en halv
åldersklass, motsvarande omkring 40 000
man eller 1 200 000 tjänstgöringsdagar.
Kostnaderna för en övningsverksamhet
i denna omfattning hade beräknats uppgå
till omkring 14 miljoner kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (I: 195) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:245), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till repetitionsövningar
för lokalförsvarsförbanden
anvisa utöver Kungl. Maj ds förslag
dels till i motionerna angiven fördelning
å i desamma närmare angivna anslag
7 812 000 kronor, dels ock till övningsammunition
för dessa övningar å Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m.
ett anslag av 2 500 000 kronor. Motionärernas
förslag innebar bland annat,
att utöver vad departementschefen föreslagit
omkring 30 000 man skulle inkallas.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göransson och Holmbäck (I: 286)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Stockholm m. fl.
(II: 345), hade hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att till
repetitionsövningar krigsförbandsvis inkalla
en styrka motsvarande ungefär
50 000 man, därav ungefär 10 000 man
ur lokalförvarsförbaud i ett eller två militärområden,
samt att för detta ändamål
anvisa, utöver av Kungl. Maj:t beräknade
14 000 000 kronor, 3 500 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (I: 128) och den andra
inom andra kammaren av herr Senander
in. fl. (II: 155), hade hemställts, att

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, i vad denna rörde anslag
för inkallande av 40 000 värnpliktiga
till efterutbildningsövningar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Även med allt beaktande av angelägenheten
ur försvarsberedskapssynpunkt
att snarast möjligt igångsätta regelmässiga
repetitions- och efterutbildningsövningar
anser utskottet i likhet med departementschefen
icke möjligt att redan
under nästa budgetår i full omfattning
förverkliga det i arméstabens plan
tänkta programmet. Sålunda är såsom
departementschefen framhållit en begränsning
av detsamma med hänsyn till
förhållandena på arbetsmarknaden påkallad
under det första året det nya systemet
tillämpas. Vidare är det organisatoriska
förarbetet för övergången till
ifrågavarande system så krävande, att
även detta skäl ger anledning att begränsa
programmet för övningar i krigsförband.
Viss hänsyn måste givetvis
även tagas till det statsfinansiella läget.

Då alltså en begränsning av inkallelserna
under nästa budgetår måste ske,
anser utskottet därvid ur flera synpunkter
mest angeläget, att övningsverksamheten
under nämnda budgetår i huvudsak
begränsas till fältarméns krigsförband,
där en viss eftersläpning föreligger.
Detta skulle innebära inkallelser av
värnpliktiga till ett antal av omkring en
och en halv åldersklass, motsvarande
omkring 40 000 man. Kostnaderna härför
kunna uppskattas till omkring 14
miljoner kronor. Av det anförda följer,
att utskottet icke kan biträda de i motionerna
1:195 och 11:245 samt 1:280
och II: 345 gjorda yrkandena, att riksdagen
nu skulle å riksstaten för nästa
budgetår anvisa medel utöver Kungl.
Maj:ts förslag för inkallande jämväl av
lokalförsvarsförbanden, liksom ej heller
den i motionerna I: 128 och II: 155 gjorda
framställningen om avslag å Kungl.
Maj:ts förslag om anordnande av övningar,
om vilka här är fråga. Beträffande
medelsanvisningen gör utskottet hemställan
under vederbörliga punkter i det
följande.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att motionerna I:
195 och 11:245, 1:286 och 11:345 samt
1:128 och 11:155 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservationer hade avgivits

A. av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 195 och II: 245 och med avslag
å motionerna 1:286 och 11:345 samt I:
128 och II: 155, besluta, att repetitionsoch
efterutbildningsövningar skulle anordnas
i den av reservanterna föreslagna
omfattningen;

B. av herrar Sundelin, Malmborg i
Skövde, Ståhl och Wedén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 286 och II:
345 och med avslag å motionerna I: 195
och 11:245 samt 1:128 och 11:155, besluta,
att repetitions- och efterutbildningsövningar
skulle anordnas i den av
dessa reservanter föreslagna omfattningen; C.

av herr von Heland, som dock ej
antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Såsom
kammarens ledamöter torde finna,
föreligger i statsutskottets utlåtande nr
4 rörande utgifter på fjärde huvudtiteln
ett mycket stort antal reservationer. Av
dessa är mellertid det största antalet en
direkt följd av reservationerna vid
punkt l:o), vilka avse anordnandet av
efterutbildningsövningar. Reservationerna
2)—11) innebära endast en uppräkning
av anslagen, vilket skulle bli en
följd av clt bifall till någon av reservationerna
vid punkt l:o). Delvis är detta
också fallet i fråga om punkt 38 :o), avseende
anslag till tygmateriel m. in.

I sin utrikespolitiska deklaration för
eu vecka sedan varnade regeringen det
svenska folket för att se alltför pessi -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. ni.

mistiskt på den utrikespolitiska situationen.
Denna varning torde knappast
vara befogad. Det svenska folket har sannerligen
aldrig varit benäget att bedöma
den utrikespolitiska situationen alltför
pessimistiskt. Snarare har det alltid förhållit
sig så, att det svenska folket på
detta liksom på så många andra områden
gjort sig skyldigt till önsketänkande.
Folket, lika litet som huvuddelen av
de ledande, har icke i tid insett de utrikespolitiska
farorna och på grund
härav vidtagit nödvändiga försvarspolitiska
åtgärder. Så var fallet före år 1914,
och så var det också under hela 1930-talet.

Få i detta land torde ha klart för sig
det ohyggliga faktum, att ett krig inom
en icke alltför avlägsen framtid förefaller
att vara, om icke ofrånkomligt så
dock utomordentligt sannolikt samt att
våra utsikter att hålla oss utanför en
konflikt förefalla vara mycket små. Vidare
torde få ha tänkt sig in i det förhållandet,
att ett förlorat krig, eller endast
en övergående ockupation av en
östmakt, kommer att medföra en fysisk
förintelse av mycket stora delar av det
svenska folket. Dessa förhållanden måste
inverka på försvarspolitiken.

Det svenska försvaret måste vara så
organiserat, att det kan göra en maximal
insats redan i början av ett krig.
Några möjligheter för att i den situationen
förbättra utrustning eller utbildning
finnas icke. Det svenska försvaret
måste vidare använda varje vapenför
man. Vårt land kan dock icke räkna
med annat än att vi måste vara kvantitativt
underlägsna, och därför måste vår
försvarsmakt om möjligt stå kvalitativt
högre än den eventuelle motståndarens
styrkor. Tyvärr ha vi av politiska skäl
fått en utbildningstid, som är avsevärt
mycket lägre än den eventuelle motståndarens.
Det gäller emellertid att i
varje fall ta ut den tid, som är fastställd
i gällande värnpliktslag, men detta vill
regeringen tyvärr icke nu göra.

Sedan år 1945 ha repetitions- och efterutbildningsövningar
i stort sett varit
inställda. Endast en årsklass (1944) har
fullgjort repetitionsövning, och några
10 000-tals man ha inkallats till efterut -

bildning för att kunna fylla vakanser i
krigsorganisationen. Enligt värnpliktslagen
skulle sammanlagt 12 årsklasser under
motsvarande tid ha inkallats för repetitions-
och efterutbildningsövningar.
Detta medför att huvuddelen av de
krigsplacerade värnpliktiga icke ha
kunnat bibringas erforderlig kompletterande
utbildning med de nya vapen och
det nya taktiska förfarande, som framkommit
under och efter kriget. Ännu
allvarligare iir, att varken statbefäl, reservbefäl
eller det värnpliktiga befälet
fått någon övning i att föra förband.

Departementschefen föreslår, att repetitionsövningar
nu åter skola anordnas
och att de skola organiseras krigsförbandsvis
i enlighet med värnpliktskommitténs
enhälliga förslag. Det är
med stor tillfredsställelse som vi konstatera,
att repetitionsövningar åter komma
till stånd.

Värnpliktskommittén har enhälligt yrkat,
att även efterutbildningsövningar
krigsförbandsvis måtte komma till stånd
snarast möjligt med hänsyn till deras
utslagsgivande betydelse för rikets försvarsberedskap
och krigsförbandens
kvalitet. Enligt en inom arméstaben
upprättad plan skulle under nästa budgetår
omkring en åldersklass av lokalförsvarsförbanden
inkallas till efterutbildningsövning,
men departementschefen
har tyvärr icke upptagit detta yrkande.
I en partimotion har högern
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att dessa efterutbildningsövningar skola
komma till stånd och att riksdagen måtte
höja därav berörda anslag. Kostnaderna
för de föreslagna efterutbildningsövningarna
uppgå till 12 810 000 kronor.

Det är enligt vår uppfattning riktigt
att, om en nedskärning i de militära
myndigheternas förslag vidtages, denna
i första hand träffar efterutbildningsövningarna,
men vi anse en sådan nedskärning
utomordentligt farlig. Sedan
krigsslutet år 1945 ha åldersklasserna
1918—1922 utgått ur värnpliktsåldern,
och i år bortfaller även åldersklass 1923.
Motsvarande antal värnpliktiga ha efter
hand omkrigsplacerats till lokalförsvarsförbanden
från fältförbanden, men

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang.

dessa värnpliktiga lia, med undantag av
några tiotusental man, icke erhållit någon
som helst omskolning eller efterutbildning.
Sådan omskolning är nödvändig,
även om den värnpliktige efter omplaceringen
tillhör samma truppslag,
t. ex. infanteriet, som han tidigare utbildats
vid. Detta sammanhänger därmed,
att fältförbandens organisation och
utrustning i väsentliga avseenden är
helt annan än lokalförsvarsförbandens,
sammanhängande med de olika uppgifter,
som dessa förband ha. Medan ett
skyttekompani ur infanteriets fältförband
är beväpnat med endast två lätta
kulsprutor men däremot med ett antal
granatkastare och andra offensiva vapen,
disponerar ett kust- eller gränsförsvarskompani
ur infanteriets lokalförsvarsförband
upp till tolv tunga kulsprutor
men inga offensiva vapen. Den
omkrigsplacering utan efterutbildning
och omskolning, som ägt rum under
åren efter krigsslutet, innehär sålunda,
att en stor del av lokalförsvarsförbandens
tunga vapen icke kunna betjänas.
Detta är desto allvarligare som gränsoch
kustförsvarsförbanden och lokalförsvaret
vid flygfälten kunna förutsättas
få ta emot den första stöten vid angrepp.
Detta gör det utomordentligt angeläget,
att dessa brister avhjälpas så
snart som möjligt. Ett steg i avhjälpandet
av dessa brister tages genom att man
enligt högermotionen åter börjar anordna
efterutbildningsövningar i enlighet
med värnpliktslagens bestämmelser.
Även vid ett bifall till reservationen
återstår dock att avarbeta den stora balans,
som finns av åldersklasser, vilka
icke gjort några efterutbildningsövningar.

Departementschefen har såsom skäl
för att han frångått chefens för armén
förslag framhållit, att en begränsning
med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden
vore påkallad, att det organisatoriska
förarbetet för övergången till
repetitions- och cfterutbildningsövningar
krigsförbandsvis vore så krävande,
att det möter tekniska svårigheter att i
full utsträckning anordna dessa övningar
första året, och att slutligen det stats -

inkallelser till repetitionsövningar m. m.

finansiella läget nödvändiggjorde största
sparsamhet.

Värnpliktskommittén har samrått med
arbetsmarknadsstyrelsen, som förklarat,
att ur arbetsmarknadssynpunkt skulle
det icke möta något hinder att under nästa
budgetår anordna efterutbildningsövningar,
detta desto mera som repetitionsoch
efterutbildningsövningar äro avsedda
att komma till stånd vid olika tidpunkter;
repetitionsövningarna komma
att äga rum under hösten, september—
oktober, under det att efterutbildningsövningarna
äro avsedda att anordnas under
våren. Enligt från arméstaben inhämtade
upplysningar möter det icke
några hinder ur teknisk synpunkt, alltså
beträffande inkallelserna och sådant,
att anordna dessa efterutbildningsövningar.
Icke heller de statsfinansiella
skälen få enligt vår uppfattning i detta
sammanhang tillmätas avgörande betydelse.
Det är, herr talman, här endast
fråga om att anordna de övningar, som
äro fastställda i gällande värnpliktslag.
Det är enligt vår uppfattning utomordentligt
viktigt •— jag har tidigare upprepade
gånger tillåtit mig att påpeka detta
— att lagstadgade repetitions- och
efterutbildningsövningar regelbundet anordnas
i den utsträckning gällande värnpliktslag
föreskriver och att frågan om
dessa övningar icke får bli ett problem,
som varje år skall lösas med hänsyn till
då föreliggande statsfinansiella eller arbetsmarknadspolitiska
synpunkter. I remissdebatten
har statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet glädjande nog
anslutit sig till denna synpunkt, och jag
vill uttala den förhoppningen att han,
även om han inte gjort det i år, i framtiden
medverkar till att värnpliktslagcns
föreskrifter liärutinnan komma att i full
utsträckning tillämpas.

För att behandlingen av den nu föreliggande
huvudtiteln skall gå snabbare,
torde det vara lämpligt att jag med herr
talmannens tillstånd något motiverar även
de reservationer, som på några andra
punkter avgivits av representanter för
högern. Med hänsyn till den nu pågående
försvarsutredningen har högern icke
begärt några anslag, som på något sätt

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar n
kunde hindra elt genomförande av utredningens
blivande förslag. På två
punkter har dock högern yrkat, att riksdagen
skall bevilja ökade anslag. Den
ena gäller anskaffning av tygmateriel för
armén och den andra anslaget till försvarets
forskningsanstalt.

Anslaget till arméns tygmateriel har
under en följd av år varit otillräckligt
för den modernisering av arméns materiel,
som krigserfarenheterna gjort ofrånkomlig.
Behovet av tygmateriel har sammanfattats
i en materielplan 1949, vilken
utöver tidigare anmält förnyelsebehov
även upptager de mest trängande behoven
i frågan om luftvärnets modernisering.
Denna plan bär kostnadsberäknats
till 230 miljoner kronor. För kommande
budgetår ha myndigheterna begärt 98
miljoner kronor i beställningsbemyndiganden.
Detta motsvarar ett av ÖB tillstyrkt
genomförande av materielplanen
på tre år jämte ersättning för genom
skador och förluster avgången materiel.
Departementschefen föreslår doek ett beställningsbemyndigande
endast på 35
miljoner kronor, alltså något mer än
tredjedelen av det äskade beloppet. Genom
den av departementschefen företagna
nedskärningen finns icke möjlighet
att fullfölja den redan planerade anskaffningen
av radar för luftvärnet. Enligt
vår uppfattning måste det anses vara av
största vikt att denna materiel snarast
möjligt tillföres vårt försvar. För närvarande
finns möjlighet att importera
densamma, men hur länge denna möjlighet
står öppen, torde vara ovisst. 1 eu
högermotion yrkas, att riksdagen måtte
medgiva ett beställningsbemyndigande i
fråga om tygmateriel på ytterligare 7
miljoner kronor.

T reservationen vid punkt 44 yrkas
därjämte en ökning av reservationsanslaget
till tygmateriel med 2,5 miljoner
kronor. Denna ökning sammanhänger
med anordnandet av efterutbildningsövningar
och avser förbrukning av ammunition
under dessa övningar.

I fråga om försvarets forskningsanstalt
har högern yrkat, att anslaget till avlöningar
ökas med 940 000 kronor och anslaget
till viss forskningsverksamhet med

. m.

2,8 miljoner kronor. Såsom motiv för
denna ökning är nog att hänvisa till vad
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i samråd med chefen för försvarsdepartementet
anfört i fråga om behovet
av medel för vindtunnelanläggning.
Departementschefen betonar där,
att det visat sig, att man i fortsättningen
knappast kan räkna med att i någon mera
betydande omfattning få del av de
mer aktuella utländska forskningsresultaten
på detta område. Vårt land kan
visserligen icke tävla med stormakterna,
när det gäller vetenskaplig forskning,
men det är dock av utomordentligt
stor betydelse att vi söka efter måttet av
våra krafter följa med på detta område.
Försvarets forskningsanstalt har i samråd
med vederbörande försvarsgrenschefer
uppgjort eu plan för anstaltens
verksamhet under de närmaste åren. På
grund av de beskärningar i anslagen,
som statsrådet vidtagit, finnes icke möjlighet
att genomföra denna plan. till förfång
för vårt försvar. Såsom jag tidigare
iramliållit måste vi i vårt försvar bygga
på kvalitet. För att detta skall vara möjligt
måste även den vetenskapliga forskningen
göra sina insatser i försvaret.
Detta kan icke ske utan att nödiga medel
ställas till förfogande.

Herr talman! Till några andra punkter,
vid vilka reservationer föreligga,
skall jag senare återkomma och ber alltså
att i fråga om punkt 1. få yrka bifall
till den av herr Mannerskantz m. fl.
vid punkten fogade reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
vågar nog påstå att trots de många reservationer,
som äro fogade till detta utskottsutlåtande,
meningsskil jak tiglieterna
inte äro så oerhört stora.

I statsverkspropositionen ges en översikt
över anslagsberäkningarna för försvarsändamål
för nästa budgetår. Däri
upptagas anslagen under fjärde huvudtiteln
till i runt tal 839 miljoner kronor,
vilket innebär en ökning i förhållande
till innevarande budgetår med nära 43
miljoner kronor. Utskottet har under
fjärde huvudtiteln på ett par punkter

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

föreslagit mindre höjningar. I fråga om
hemvärnet föreslås sålunda en höjning
av anslaget med 100 000 kronor, och beträffande
dot frivilliga skytlevälsendiejt
föreslås också en höjning med 100 000
kronor. De reservanter, som förorda de
största höjningarna av anslagsbeloppen,
stanna vid att förorda höjningar på sammanlagt
omkring 20 miljoner kronor,
jämfört med departementschefens förslag.
I och för sig är detta givetvis en
betydande höjning, men procentuellt sett
innebär det en höjning med endast omkring
2,3 procent på hela huvudtiteln.

Den fråga, som i det här sammanhanget
nog måste anses vara den viktigaste
och som ingående berörts av den
föregående ärade talaren, är frågan om
inkallelserna till repetitions- och efterutbildningsövningar.
Såsom herr Lundgren
här redogjort för, har inom arméstaben
utarbetats en plan för inkallelserna
under nästa budgetår. Enligt den
planen skulle inkallelserna komma att
omfatta värnpliktiga till ett antal motsvarande
omkring två och en halv årsklasser,
eller cirka 70 000 man, fördelade
med cirka 40 000 man på fältförbanden
och 30 000 man på lokalförsvarsförbanden.
Departementschefen föreslår
med hänsyn till rådande arbetsmarknads-
och statsfinansiella läge inkallelser
av endast omkring 40 000 man,
motsvarande en och en halv årsklass,
för enbart fältförbanden. Högerns representanter
i utskottet förorda i reservationen
inkallelser enligt arméstabens
plan av cirka 70 000 man, vilket skulle
betyda en merkostnad på omkring 12
miljoner kronor, enligt vad herr Lundgren
upplyste om nyss. Från folkpartihåll
ha väckts motioner, däri det förordas
att inkallelser av värnpliktiga skola
ske åtminstone i någon omfattning även
till lokalförsvarsförbanden. Man framhåller
i motionerna att det givetvis är
viktigt, att inkallelser ske även till dessa
förband. Departementschefen ger ju också
uttryck åt den uppfattningen, att i
enlighet med värnpliktskommitténs förslag
inkallelserna böra äga rum enligt
en viss plan. I folkpartimotionerna har
framhållits, att det ändå skulle vara värdefullt
att åtminstone i någon utsträck -

ning inkalla värnpliktiga även för övningar
i lokalförsvarsförband under
nästa budgetår, varigenom man också
skulle vinna en viss erfarenhet. De på
grund av dessa inkallelser ökade kostnaderna
skulle inte bil så stora. De
skulle stanna vid mellan tre och fyra
miljoner kronor. Det är ju klart att det
ur försvarssynpunkt kunde vara befogat
att gå med på högerreservanternas
förslag. Vi från folkpartiet ha dock ansett,
att man måste ta hänsyn till de av
departementschefen anförda skälen,
nämligen det rådande arbetsmarknadsläget
och det statsfinansiella läget. Vi
ha därför ansett oss nödsakade att stanna
vid att förorda inkallelser i den
mindre omfattning som föreslagits i de
från folkpartihåll väckta motionerna.

I reservation B. vid denna första
punkt har jag jämte tre andra ledamöter
av utskottet yrkat bifall till folkpartimotionerna
i ärendet. På ett flertal
andra punkter där vi också intagit en
från utskottsmajoriteten avvikande mening
är detta föranlett av ställningstagandet
vid denna första punkt. Beträffande
reservation 16), som gäller telemateriel
för flygvapnet, ha vi biträtt
yrkandet om en höjning med 6 miljoner
kronor. Det är alltså samma yrkande
som herr Lundgren bär framställt.

Herr talman! Jag ber alltså att nu få
yrka bifall till reservationen B. under
förevarande punkt.

Ilcrr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Trots de många reservationer,
som äro fogade till detta utlåtande
av statsutskottet om fjärde huvudtiteln,
äro skiljaktigheterna i uppfattning,
såsom den siste ärade talaren framhöll,
inte så synnerligen stora.

Högern har velat gå något längre beträffande
inkallelser för övningar i lokalförsvarsförband,
och även folkpartiet
liar gått något längre än utskottsmajoriteten,
till vars förslag det parti som
jag tillhör anslutit sig. Folkpartiet har
sökt finna en medelväg beträffande inkallelser
för övningar vid lokalförsvarsförbanden,
som skulle omfatta 10 000
man och kosta någonting mellan tre och

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. ni.

fyra miljoner kronor. Detta blir ju dock
en halvmesyr, och de som velat få till
stånd en ökning av övningarnas omfattning
ha inte kunnat ena sig om ett gemensamt
förslag.

Det hade visserligen varit önskvärt,
att vi kommit så långt att vi kunnat tilllämpa
värnpliktslagens bestämmelser i
fråga om repetitions- och efterutbildningsövningar.
Dessa inkallelser ha ju
under flera år uppskjutits, huvudsakligen
beroende på de ekonomiska förhållandena,
läget på arbetsmarknaden m.
m. I år har statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet emellertid funnit
nödvändigt att föreslå övningar omfattande
en och en halv årsklasser i fältförband.
Man tar på det sättet ett steg
mot en förbättring och ett bortarbetande
av den eftersläpning, som på detta
område rått under flera år. Vi hoppas
att förhållandena skola bli sådana, att
man skall kunna fullfölja de värnpliktigas
övningar på sätt som föreskrives i
värnpliktslagen. Då nu för första gången
det nya systemet skall tillämpas, har
emellertid statsrådet ansett lämpligt att
med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
iakttaga en viss återhållsamhet och
således inte fullfölja dessa inkallelser i
hela den utsträckning som angives i
värnpliktslagen. Om inkallelser skulle
ske i full utsträckning, skulle det innc^
bära, att man finge inkalla tre årsklasser
värnpliktiga, två i fältförband och en
i lokalförsvarsförband. Detta skulle sannolikt
framkalla en belastning på arbetsmarknaden,
och dessutom har man
att brottas med en del organisatoriska
svårigheter, när det gäller att ordna inkallelserna,
varjämte naturligtvis hänsyn
måste tagas till de ekonomiska förhållandena.

Det skulle bli en rätt avsevärd ökning
av kostnaderna, om riksdagen skulle
bifalla vad högern här begärt. Det
skulle innebära en ökning med något
över 27 miljoner kronor, jämfört med
vad som föreslås i den kungl. propositionen.
Av denna ökning skulle 10 å 12
miljoner kronor hänföra sig till de utvidgade
övningarna, 7 miljoner kronor
till beställning av tygmateriel, 100 000

kronor till ritningsarbeten för byggande
av fartyg, G miljoner kronor till telemateriel
för luftbevakningen samt 3,4
miljoner kronor till försvarets forskningsanstalt.
Det statsfinansiella läget
är dock för närvarande så ansträngt, att
utskottsmajoriteten inte kunnat ansluta
sig till dessa förslag. Ett förverkligande
av folkpartiets förslag åter skulle medföra
en anslagshöjning av sammanlagt
10 å 12 miljoner kronor.

Inom mitt parti ha vi inte ansett oss
i nuvarande läge kunna biträda förslag,
som skulle leda till så kraftiga ökningar
av försvarsbudgeten. Ett faktum är ju
att försvarsbudgeten för kommande
budgetår redan höjts med åtskilliga tiotal
miljoner kronor jämfört med innevarande
budgetår. Den har för budgetåret
1950/51 beräknats till 840 841 000
kronor, medan den för innevarande
budgetår uppgick till 796 297 100 kronor.
Det är ju en ganska avsevärd ökning.
Man kan ju säga, att den delvis står i
proportion till det ändrade läget, men
ramen för dessa beställningsbemyndiganden
för Kung], Maj:t har dock utökats
avsevärt. Summa summarum skulle
beställningarna komma att uppgå till
347 miljoner kronor. För detta belopp
bör ju åtskilligt kunna anskaffas.

När vi inte ansett oss kunna biträda
högerns reservation, i vilken påyrkas en
ökning av tygmaterielbeställningarna
med 7 miljoner kronor, är det därför
att vi äro av den uppfattningen, att det
belopp, som utskottsmajoriteten föreslår,
skall vara till fyllest för att Kungl.
Maj:t i huvudsak skall kunna tillgodose
de mest trängande behoven, även i
de avseenden som högern här önskar
tillgodose.

Vi ha inte heller ansett oss kunna biträda
förslaget om övningarnas utsträckning,
vilket ju skulle medföra inkallande
av betydligt flera värnpliktiga än
som i propositionen förutsättes. Enligt
högerns förslag skulle 70 000 man inkallas,
visserligen fördelade på ett par perioder
under året för att undvika en
koncentration till en enda kortare tid,
men det blir i varje fall 70 000 man, som
skola inkallas, och det är klart att det

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

kan bli ganska kännbart på arbetsmarknaden
och även för jordbruket. Det är
främst dessa synpunkter man måste ta
hänsyn till, men därtill komma de organisatoriska
svårigheter, som ändå föreligga,
när man skall övergå till ett nytt
system, och vidare kostnadsfrågan. Detta
är anledningen till att vi inte kunnat
biträda dessa förslag.

Vad sedan beträffar försvarets forskningsanstalt
har visserligen styrelsen
för denna ådagalagt, att det där kan
finnas ett stort behov att tillgodose, men
även utskottsmajoritetens förslag, som
överensstämmer med Kungl. Maj:ts anslagsäskanden,
innebär ju en betydande
ökning av anslaget i förhållande till innevarande
budgetårs anslag. Det är ändock
inte små belopp som anslås till
forskning inom försvaret, ty vi ha ju
inte barn de direkta anslagen till försvarets
forskningsanstalt, utan det försiggår
ju forskning även på andra områden.
Till försvarets forskningsanstalt
skulle enligt utskottsmajoritetens förslag
utgå ett sammanlagt belopp av 7 175 000
kronor, vartill komma 400 000 kronor
på kapitalbudgeten. Till flygtekniska
forskningsanstalten föreslås för driftkostnader
2 166 000 kronor och på kapitalbudgeten
1 400 000 kronor, alltså
för denna anstalt summa 3 566 000 kronor.
Det är som synes inte så små belopp,
som utgå för dessa ändamål. Dessutom
bedrivs det ju forskning vid högskolor
och vid en hel del företag, som
naturligtvis i många avseenden tjäna
samma ändamål.

Jag vill likväl hoppas, att Kungl.
Maj:t skall finna det möjligt att längre
fram bättre tillgodose denna forskning,
som jag anser ha stor betydelse för vårt
försvars utveckling. Det är dock endast
några år sedan denna anstalt inrättades.
Anslagen till densamma ha år efter
år ökats, och jag motser att man
även i fortsättningen skall gå samma
väg. Även om det nu inte är möjligt att
tillgodose denna anstalts anslagsäskanden
på alla punkter, är det min förhoppning
att den likväl skall kunna bedriva
sin verksamhet på ett tillfredsställande
sätt. Det bär ju varit möjligt

att utlägga beställningar även inom
denna gren av forskningen.

När jag alltså, herr talman, har anslutit
mig till Kungl. Maj ds förslag, är
det i den förhoppningen, att det inom
ramen av de belopp, som nu komma att
anvisas, skall vara möjligt att tillgodose
försvarets behov i olika avseenden på
ett någorlunda tillfredsställande sätt,
och jag ber att få yrka bifall till vad
utskottet föreslagit under den föredragna
punkten.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Den motion,
som jag tillsammans med mina
partikamrater har avlämnat med anledning
av föreliggande proposition, berör
endast en detalj i fråga om försvaret
och kostnaderna för detsamma.

Med denna motion ha vi emellertid
också velat markera, att vi äro motståndare
till den våldsamma upprustning
som för närvarande försiggår. Den nuvarande
försvarsorganisationen innebär,
enligt vad överbefälhavaren nyligen
framhållit, en årlig genomsnittskostnad
av inte mindre än 1 300 miljoner kronor.
Vi anse det vara en orimligt tung
belastning för ett land som vårt att i
fredstid offra så väldiga summor på militärväsendet.
Det är ju framför allt de
små och medelstora inkomsttagarna,
som få betala lejonparten av de miljoner,
som nu vräkas ut för militära ändamål.
Dessa befolkningskategorier,
som pressas under lönestopp och en
orimligt tung skattebörda, kunna med
all rätt kräva av statsmakterna litet
mindre frikostighet, när det gäller militära
anslag, och litet mera generositet,
när det gäller social omvårdnad och när
det gäller en lättnad av skattetrycket.

.lag vill emellertid understryka, att
när vi från kommunistiskt håll vända
oss mot den nuvarande miljonrullningen
till militära ändamål, är det inte
några pacifistiska eller försvarsnihilistiska
synpunkter som ligga till grund
härför, utan det är andra överväganden
som varit avgörande. Vår positiva inställning
till frågan om att försvara
landets nationella oavhängighet ha vi så

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

många gånger tidigare understrukit i
denna kammare ocli på andra platser,
att jag finner det överflödigt att i dag
ytterligare klargöra denna vår inställning.
Jag vill här endast framhålla en
sak, nämligen att man inte kan mäta
viljan att försvara landets nationella
frihet med det antal miljoner man är
beredd att votera igenom för militära
ändamål. Så enkelt är ju inte problemet.
Erfarenheterna från det andra världskriget
lärde oss ju en hel del i det avseendet.
Inte minst den franska arméns
sammanbrott var ett skolexempel på att
det inte bara är antalet miljoner eller
miljarder till rustningar som avgör ett
lands försvarsförmåga, utan avgörande
är i första hand inställningen hos de
män, som fått förtroendet att handha
utbildningen av soldaterna och som ha
fått förtroendet att förfoga över den
krigsmateriel, som landet med sina produktiva
resurser kan framställa. Och i
det avseendet finns det verkligen åtskilligt
i vårt försvarsväsendes högsta
ledning som måste karakteriseras som
långt ifrån tillfredsställande. Jag skall
emellertid inte i detta sammanhang gå
ih på dessa frågor, då jag förmodar att
det blir tillfälle att senare återkomma
till en allmän omprövning av försvarsväsendet,
när 1949 års försvarsutredning
framlagt sina förslag.

Jag vill för dagen endast i största
korthet beröra det förslag, som framförts
i den kommunistiska motionen.
Vi vända oss där emot att det i år skall
inkallas 40 000 man till efterutbildningsövningar.
Vi betrakta nämligen dessa
inkallelser såsom icke nödvändiga för
närvarande. Vi se i dem snarare ett uttryck
för att statsmakterna fallit undan
eller kanske gripits av den upprustningspsykos,
som i ett flertal länder
frammanas av de krafter, som äro i
färd med att söka organisera ett nytt
världskrig, och vi tycka, att det vore
mera på sin plats, att Sverige demonstrerade
sin tro på att freden kan bevaras
än att delta i det vapenskrammel,
som vissa imperialistiska stormakter organisera.

Jag vill erinra om att Sverige för

närvarande, trots att det är fred, har
en betydligt starkare militär organisation
än vi någon gång hade under det
andra världskriget, och därtill kommer
de ekonomiska konsekvenser som dessa
tämligen omfattande inkallelser komma
att medföra. Det rör sig härvidlag inte
bara om de 14 miljonerna, som försvarsministern
räknar med att dessa inkallelser
skulle komma att kosta, utan det
innebär också att 1 200 000 arbetsdagar
gå förlorade, en sak som ovillkorligen
kommer att medföra en kännbar ekonomisk
belastning för tusentals familjer
i detta land.

Det är dessa skäl, herr talman, som
varit avgörande för vårt ställningstagande
i denna fråga, och jag ber med
denna korta motivering att få yrka bifall
till motionen nr 128 i första kammaren.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vi
ha nu hört, hur man på främmande håll
ser på våra försvarsproblem, och vi ha
ingen anledning att närmare gå in på
den saken. Jag begärde ordet, herr talman,
närmast med anledning av vad herr
förste vice talmannen anförde.

Herr förste vice talmannen redogjorde
för de skäl, som varit vägledande för
utskottsmajoriteten, och dessa skäl sammanfalla
ju med vad departementschefen
anfört i statsverkspropositionen.

Herr förste vice talmannen ville göra
gällande att den omständigheten, att man
inkallar tre åldersklasser, skulle innebära
en så stark belastning på arbetsmarknaden,
att det skulle vålla svårigheter.
Det är dock, herr talman, inte någon
sällsynt företeelse med inkallelser av
denna omfattning. Vi ha haft många
tidigare härordningar, då vi samtidigt
haft tre åldersklasser inkallade till repetitionsövningar.

Vad de ekonomiska skälen beträffar,
som förste vice talmannen upprepade,
vill jag säga, att det väl ändå, herr talman,
är ganska anmärkningsvärt, att man
skall åberopa ekonomiska skäl såsom ett
hinder för att uppehålla de i värnpliktslagen
föreskrivna övningarna. Ingen

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

människa vill ju av liknande skäl inställa
exempelvis undervisningen i fortsättliingsskolor
eller dylikt. Lika litet finns
det något skäl att på grund av den nuvarande
ekonomiska situationen inställa i
värnpliktslagen föreskrivna övningar.
Man kommer alltid, om man så vill, att
kunna åberopa ekonomiska skäl mot militära
övningar.

Herr förste vice talmannen ville vidare
göra gällande, att högern begär tillsammans
27 miljoner kronor i sina försvarsmotioner.
Detta är felaktigt. Högerns
partimotioner upptaga 12 812 000
kronor i kostnader för efterutbildningsövningar,
till försvarets forskningsanstalt
940 000 kronor i avlöningar och 2 800 000
kronor för viss forskningsverksamhet.
Det gör tillsammans 16 552 000 kronor.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här resoneras det om arbetsmarknadsbekymmer
och om ekonomiska besvärligheter
precis som om det gällde vilken
fråga som helst, där man antingen
kan besluta sig för en åtgärd eller låta
bli den. Det är därför jag skulle vilja
föra in i debatten det momentet att här
kan det komma att gälla livet.

■lag vet inte om det är så många här i
kammaren, som ha haft personliga upplevelser
i samband med mobiliseringar,
när det brinner utanför knutarna, men
jag har haft några erfarenheter i det
avseendet, som jag skulle vilja slippa
att någonsin mera få vara med om.
Det var i samband med den hastiga inryckningen
i början av september 1939
vid det andra världskrigets utbrott, då
det gällde att snabbt sätta upp de mobiliserade
förbanden, .lag hade personligen
ett sådant förband på ungefär 250
man att svara för. Vi hade då inte hunnit
att ordna oss för ett sådant snabbt
uppsättande av fältförband. Det fattades
en oerhörd mängd materiel av olika
slag. I detta avseende skulle vi väl
vara bättre rustade, om vi råka i samma
situation inom den närmaste tiden,
men det sämsta av allt var den hetcro 3

Första hammarens protokoll 1950. Nr 12.

gena sammansättningen av det förband
man fick in. Förbandet hade inte varit
samlat förut, och det kom in människor,
som aldrig i sitt liv hade haft någon
militär utbildning. Många hade visserligen
hanterat ett mausergevär, men inte
kulsprutegevär och ännu mindre
kulsprutor eller granatkastare, alltså
de vanliga vapnen vid infanteriet. För
att något litet vänja denna hastigt hopsamlade
trupp vid något som kunde likna
fältmässiga förhållanden skulle man
efter fyra dagar anordna fältskjulning
med skarp ammunition med dessa värnpliktiga,
som faktiskt hade skräcken
målad i sina ansikten — fastän ingen
människa hade tänkt att skjuta på dem
bara av rädsla för att de visste att
de inte kunde hantera dessa vapen. Vi
ansågo oss inte heller ha möjlighet att
ägna någon tid åt att lära dem hantera
vapnen, då man inte kunde vara riktigt
säker på när förbandet skulle avresa
till någon krigsskådeplats. Den som har
sett detta och sett den oerhörda livsfara,
som de andra kamraterna i förbandet,
som voro något mera trimmade,
utsattes för genom de andras vårdslöshet
och obekantskap med sina vapen,
vill inte i första taget låta några skäl,
vare sig av arbetsmarknadspolitisk eller
ekonomisk art, hindra att man gör allt
vad man kan för att slippa att se sådant
upprepas. Den som kommer ihåg hur
det såg ut här i landet natten mellan den
9 och 10 april 1940, då stora mängder

småförband av lokalförsvarsnatur _

av just sådan natur som vi avse i vår
reservation — drogos samman och som
minns inte bara vilken allmän röra och
ineffektivitet, för att inte säga nästan
hopplös oreda, som rådde, utan även
vilket bristande självförtroende, som
präglade nästan varenda man som rafsades
ihop i dessa lokala förband, han
vill säkert inte heller utsätta sig för
risken att ånyo uppleva något dylikt.
Nu blev det ju inte något krig för Sveriges
del, men det är ju eventualiteten
av ett krig vi måste räkna med, herr
talman, och skulle det ha blivit krig i
april 1940, så hade många tusen av våra
svenska unga män fått offras alldeles i

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

onödan. Det är för att man skall slippa
utsätta sig för sådana risker i fortsättningen,
som vi förmenat att man inte
kan stå till svars med att låta skäl av
den art, som förste vice talmannen här
har räknat upp, få vara avgörande för
hur det skall gå i sådana situationer,
ty det är just dem vi måste tänka på.

Att sedan herr öhman anser att det
inte är behövligt att kalla in dessa åldersklasser,
förstår jag, ty han vill ju
att det skall vara så lätt som möjligt för
detta land att komma i beroende av ett
annat land, och då är det ju fullt logiskt
att han vill, att man inte skall försvåra
detta ytterligare.

Jag har tyckt, herr talman, att det
kunde vara aktuellt alt dra fram dessa
synpunkter för att vi litet mera skola
tänka på vad som kan hända i en framtid,
alltså det ögonblick, då måhända
trupper skola samlas för att försvara
vårt land. Det är dessa synpunkter, som
böra få väga mest, ty det är dock, herr
talman, här fråga om en för staten primär
uppgift, för vilken andra uppgifter
måste vika.

Herr von HELAND: Herr talman!

Hem Lundgren ansåg det obehövligt att
bemöta herr öhman, då det enligt hans
mening inte var någon idé att bemöta
kommunisterna i försvarsfrågan. Jag
tror emellertid att det är rätt viktigt
att bemöta dem så till vida att man tillrättalägger
felaktigheter, som komma
från deras håll, så att inte någon, bara
därför att dessa felaktigheter stå obemötta,
skulle kunna få den uppfattningen,
att det som sägs från detta håll är
riktigt.

Herr Öhman började sitt anförande
med att opponera mot den väldiga upprustning,
som pågår och som enligt hans
påstående skulle kosta 1 300 miljoner
kronor om året, och han hänvisade till
överbefälhavarens uttalande om vad organisationen
skulle kosta. Redan detta
var ju ett felaktigt påstående från herr
Öhmans sida. Det är ju på det sättet —
och det är ju det jag år gfter år har
kritiserat den nuvarande försvarsorganisationen
för — att vi ha en så stor

organisation, att om den skulle få allt
vad som hör till organisationen, skulle
det kosta omkring 1 300 å 1 400 miljoner
kronor om året. Men så mycket anvisas
ju inte. Om herr öhman, som bär
motionerat i denna fråga, bara hade läst
fjärde huvudtiteln, så hade han kommit
underfund med den saken, tv redan
på s. 7 — och så långt borde han kunnat
orka läsa huvudtiteln — redovisas
vad försvaret har kostat under de år
som gått. Det visar sig då, att om man
lägger till anslagen till nya kapitalinvesteringar
har det anvisats under budgetåret
1948/49 806 miljoner kronor,
under budgetåret 1949/50 817 miljoner
kronor, och under budgetåret 1950/51
är ju avsikten att anvisa 876 miljoner
kronor. Nu måste jag återigen påpeka,
att det är detta som jag anser är det
felaktiga med hela försvarsfrågan för
dagen — att man har en organisation,
som skall kosta bortåt 1 400 miljoner
kronor men som inte får mer än 900
miljoner. En sådan organisation måste
bli ihålig. Det är den anmärkningen jag
har velat framföra med min blanka reservation
på denna punkt.

Herr Öhman fortsatte med att säga
att han protesterar mot inkallandet av
de 40 000 värnpliktiga, därför åt! det
inte är nödvändigt. Ja, därvidlag ger jag
ju högern och folkpartiet rätt, när man
från det hållet säger, att om man har
en organisation och om man i den har
inlemmad en viss övningstid, kommer
det att bli brister i organisationen, därest
inte övningstiden kan utnyttjas. Det
är alltså detta som är felet med organisationen,
att man inte kan ta ut den
övningstid, som skulle behövas för att
göra organisationen effektiv.

Om herr Öhman fick bestämma, skulle
tydligen vår försvarsorganisation
mycket hastigt bli fullständigt värdelös,
ty i en dylik organisation ingår ju en
viss övningstid, om man har värnpliktsutbildning.
Herr öhman kan ju för övrigt
jämföra vår övningstid med övningstidens
längd i exempelvis Ryssland
för att konstatera att vi inte på långa
vägar ha samma övningstid som i det
landet.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

Sedan talade herr öhman om den upprustningspsykos,
som rådde här i landet
och som tydligen var en smitta från
de makter, som vilja organisera fram
ett nytt världskrig. Ja, jag vet ju inte
vilka länder herr öhman åsyftar, som
på detta sätt vilja organisera ett nytt
världskrig, men utrikesdebatten häromdagen
borde ha givit vid handen, att vi
i vårt land åtminstone inte vilja organisera
fram något krig, utan tvärtom
vilja försöka hålla den alliansfria linjen
för att på detta sätt markera, att vi
äro motståndare mot att det över huvud
taget resoneras om krig i vår dystra tid.

Nu förklarade herr Öhman att det inte
var några pacifistiska synpunkter, som
lågo till grund för hans inställning,
utan att det var av andra orsaker som
han inte ville gå med på miljonerna till
försvaret. Han påpekade, att man inte
kan mäta viljan att försvara sig med utgångspunkt
från det antal miljoner, som
anslås till militära ändamål. Detta är
naturligtvis riktigt, men sedan gjorde
herr Öhman gällande, att kommunisternas
ståndpunkt skulle bero på att de
inte äro nöjda med inställningen hos
dem, som leda vår försvarsmakt. .Tåg
kan hålla med herr Öhman så till vida,
att man har hört ett och annat dumt uttalande
från högre officerare. Men varför
skall man förbehålla kommunisterna
att göra alla dumma uttalanden i
detta land? Det är fullständigt felaktigt
att misstänka lojaliteten hos befälet
i Sveriges försvarsmakt, därför att
ett och annat oförsiktigt uttalande göres
av någon högre militär myndighet.
.lag tror för min del, att man ingenstans
kan finna en mot sitt land mera
lojal befälskår än den svenska, och jag
tror att man allmänt inom svenska folket
har samma känsla när det gäller
befälskårens lojalitet.

Nu kommer väl herr öhman att säga,
att det är jag och inte han som pratar
dumt. Naturligtvis kan man ha olika
uppfattning om den saken, men jag kunde
inte underlåta att redan nu gå upp
i debatten, herr talman, när jag hörde
herr öhman uttala sig på detta, som
jag tyckte, dumma sätt.

Men eftersom jag nu har ordet och

eftersom debatten här har fått röra sig
om olika pxinkter i det föreliggande utskottsutlåtandet,
kanske jag också får
passa på att uttala mig om en speciell
fråga, nämligen anslaget till anskaffning
av flygmateriel, som behandlas i punkt
89. Under utrikesdebatten framförde jag
den uppfattningen, att villkoret för den
svenska alliansfria linjen är att vi ha
en stark försvarsmakt, som ingjuter respekt
för vår neutralitetsförklaring. Värdet
av den alliansfria linjen eller neutralitetspolitiken
står säkerligen i direkt
proportion till försvarets styrka. Och
lierr Öhman måste väl hålla med om att
varje ställningstagande till vårt försvarsväsen
måste grundas på en bedömning
av vilken nytta vi kunna ha av det. Och
jag anser att vi ha största nyttan av
vår försvarsmakt, om vi tack vare den
lyckas skapa respekt för vår alliansfria
linje. Bondeförbundet har i gruppmotioner
såväl i år som förra året utförligt
motiverat, att partiet ur denna synpunkt
anser det synnerligen viktigt att flygvapnet
upprustas. Jag får kanske lov,
herr talman, att sammanfattningsvis anföra
skälen till att vi hävda att just
flyget bör upprustas med tanke på vårt
utrikespolitiska och försvarspolitiska
läge.

Det första krav, som i orostider ställes
på vårt försvar, är vilja och förmåga
att avvärja neutralitetskränkniingar.
Krigserfarenheter och utvecklingstendenser
ge för vår del tydligt vid handen,
att de flesta och allvarligaste kränkningarna
med all sannolikhet komma
i luften. För neutralitetsskyddet erfordras
alltså, som vi se på saken, ett starkt
jaktflyg.

Om vår neutralitetspolitik skulle misslyckas,
d. v. s. om en stormakt skulle besluta
att utnyttja vårt territorium eller
att betvinga oss, kommer vårt land troligen
att som första åtgärd utsättas för
luftkrigföring mot hemorten. Erfarenheten
har ju lärt oss, att luftkrig mot hemorten
kan bli avgörande för ett lands
motståndskraft, och detta gäller framför
allt mindre stater, som bekämpas av en
stormakts strategiska bombflyg. Man
måste sålunda räkna med att eu mindre
stat med svagt luftförsvar kan tvingas

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m
till underkastelse eller eftergifter enbart
med luftkrig eller hot härom.

På militärt håll är man vidare ense om
att en krigsavgörande invasion inle kan
sättas i gång, förrän betryggande luftherravälde
skapats. En invasion till lands eller
sjöss mot Sverige skulle sålunda, särskilt
om den invaderandes kommunikationslinjer
äro långa, glesa eller sårbara,
bli möjlig endast om det svenska
flygvapnet krossats.

Under punkt 89 finns nu en reservation
av högermän och folkpartister till
förmån för utbyggd luftbevakning och
framför allt anskaffning av telemateriel.
Jag ger naturligtvis reservanterna fullständigt
rätt i att dessa ting höra till de
viktigaste när det gäller att gå utöver
statsrådets förslag, men då man nu vet
att det är omöjligt att få till stånd beslut
om en kostnadsökning, synes det mig
riktigt att se efter, om det inte finns
önskemål som äro ännu viktigare. Jag
har då för min del kommit till den uppfattningen,
att det är ett ännu viktigare
önskemål att den ökning av flygflottiljernas
slagkraft möjliggöres, som riksdagen
redan tidigare i princip har beslutat.

Bondeförbundets vid 1949 års riksdag
framlagda förslag om flygvapnets förstärkning
innebar en utökning av den
förstärkning, som i princip beslöts vid
1948 års riksdag. Bondeförbundet vill
icke, med hänsyn till att försvarsutredningens
arbete står så nära sin avslutning,
föreslå att riksdagen i år beslutar
fullfölja det tidigare principbeslutet, vilket
skulle innebära förstärkning av fyra
dagjaktflottiljer. Bondeförbundet förutsätter
emellertid i årets gruppmotion,
att riksdagen, så snart försvarsutredningens
förslag framlagts, kommer att gå
in för principbeslutets genomförande.
Med hänsyn härtill hemställes i motionen,
att åtgärder vidtagas och penningmedel
ställas till iförfogande, så att denna
förstärkning säkerställes och så att
flygplanen kunna byggas på egna verkstäder
och i direkt följd på den redan
beslutade förstärkningen av sex flottiljer.
Det är med tillfredsställelse som vi
bondeförbundare hälsa utskottets ytt -

. ni.

rande med anledning av vår motion:
»Därest utredningen kommer att föreslå,
alt 1948 års förberörda riksdagsbeslut
skall fullföljas, och detta vinner
statsmakternas stöd är det givetvis önskvärt,
att, då den fortsatta förstärkningen
i första hand bör grundas på den inhemska
industrien, industriella åtgärder
vidtagas i syfte att denna förstärkning
kan säkerställas utan fördröjning. Utskottet
förutsätter givetvis, att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på
detta spörsmål och tillser att medel stå
till förfogande för angivna behov.» Jag
finner detta utskottets yttrande tillfredsställande
och överensstämmande med
önskemålet i vår motion.

Jag har med dessa ord, herr talman,
dels velat bemöta några av herr öhmans
påståenden och dels förklara, varför
bondeförbundets representanter i utskottet
inte ha reserverat sig på punkt
89 om anskaffning av flygmateriel utan
funnit att utskottets uttalande är tillfredsställande.
Jag kommer alltså, som
jag också har antytt med min blanka
reservation, att följa utskottet på om
jag minns rätt alla punkter.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I mitt förra anförande yttrade
jag att högerns reservationer, om
de bifölles av riksdagen, skulle medföra
en ökning av anslagen till försvaret med
omkring 27 miljoner kronor. Herr Lundgren
har sedan bemött detta yttrande
och anser, att det inte är riktigt. Jag
skall tillåta mig att gå igenom de olika
punkterna för alt ytterligare precisera
min uppfattning.

Ett bifall till högerns reservation vid
punkt l:o) skulle medföra en anslagsökning
av 10 312 000 kronor. Därtill kommer
emellertid en kostnadsökning för
utbildningsammunition med 2 500 000
kronor. Häri innefattas övriga av högern
avgivna reservationer, i den mån
de ha sammanhang med punkt l:o).

Vid punkt 44:o), anskaffning av tygmateriel,
har reservation avgivits av herrar
Mannerskantz, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson. De ha uttalat,
att de inte påyrka annan höjning

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

av beställningsbemyndigandet än att
detsamma uppräknas med 7 miljoner
kronor. Även om inte hela detta belopp
direkt belastar årets budget, har
jag ansett att högern dock påyrkar en
ökning med i sin helhet detta belopp.

Vid punkt 72 :o) bär reservation avgivits
av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Ståhl och Wedén. Herr Lundgren
har vid samtal gjort mig uppmärksam
på alt denna reservation inte understödes
av högern, utan endast biträdes av
två ledamöter av högerpartiet, nämligen
herrar Mannerskantz och Lundgren.
Yrkandet här avser ju endast, att 100 000
kronor skulle anvisas till ritningsarbeten
för utbåtsjaktfartyg, och det har alltså
som belopp inte någon större betydelse.

Vid punkt 89:o) har reservation avgivits
för anskaffande av luftbevakningsmateriel,
huvudsakligen telemateriel,
och bland reservanterna befinna
sig också två högermän. Det är ju möjligt,
att högern som parti inte ger sin
anslutning till denna reservation. Yrkandet
går ut på en ökning med 6 miljoner
kronor av det belopp, som utskottsmajoriteten
vill anvisa till utläggande
av beställningar å flygmateriel.
.lag har i varje fall ansett, att detta förslag
delvis har fått stöd av högern.

Vid punkterna 99 :o) och 101 ro), som
gälla försvarets forskningsanstalt, ha
samtliga högermän i utskottet reserverat
sig för anslagshöjningar. I fråga om dessa
poster bör det därför inte kunna bli
tal om några invändningar.

Skulle jag alltså korrigera den slutsumma
jag nämnde, måste ändringen
tydligen gå i den riktningen, att högern
yrkar anslagshöjningar med ytterligare
2,5 miljoner kronor, nämligen till utbilöningsmateriel
för de värnpliktiga.
Jag tog inte med detta belopp första
gången, men jag tror i alla fall att det
bör räknas med, i all synnerhet som
herr Lundgren i sitt anförande själv
nämnde, att detta var en kostnadsökning.
Sedan kan man naturligtvis tvista
om huruvida ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att utlägga beställningar
skall anses belasta budgeten.

Jag anser mig med det sagda ha givit
belägg för den uppgift jag lämnade i
mitt första anförande. I vad mån högern
vill stå för reservationerna blir ju dess
ensak.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Herr von
Heland trodde, att jag skulle komma att
karakterisera hans anförande som dumt.
Jag skakade genast på huvudet. Jag tycker
inte, att man skall använda en värderingsnorm
av det slaget i den politiska
debatten. En sådan nedbusning av den
politiska diskussionen överlåter jag gärna
till herr von Heland och andra, om
ni trivas med det. Vi föredra att tala
sakligt om de frågor, som det här gäller.

Innan jag tar upp några av de sakfrågor,
som herr von Heland också var inne
på, ber jag få säga att det är olika politiska
meningar, som bryta sig mot varandra
i detta sammanhang. På vissa
punkter kan jag till och med instämma
i herr von Helands uppfattning. Exempelvis
i fråga om alliansfriheten tror jäg
att kommunisternas uppfattning står
ganska nära den mening, som bondeförbundet
företräder, under förutsättning
att det här verkligen rör sig om att i
praktiken genomföra en faktisk alliansfrihet,
så att denna inte bara blir en
mask för någonting annat.

Herr von Heland anmärkte på att jag
nämnt siffran 1 300 miljoner. Jag förstår
inte denna anmärkning, om det inte möjligen
förhåller sig så att herr von Heland
inte hörde upp när jag talade. Jag
åberopade ju vad ÖB har sagt, nämligen
att den nuvarande försvarsorganisationen
fordrar en genomsnittlig årskostnad
av 1 300 miljoner kronor. Jag är väl
medveten om att så stora anslag inte upptagits
i årets budget och inte heller i
fjolårets. Men detta beror ju på andra
omständigheter, nämligen att man uppskjuter
viss materielanskaffning och att
det, som herr von Heland sade, finns vissa
luckor i den organisation, som är uppbyggd.
Men när den faktiskt utnyttjas,
komma vi ju till den kostnad som jag här
angav. .lag kan tillägga att jag tycker, att

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Ang. inkallelser till repetitionsövningar m. m.

också den summa på upp emot 900 miljoner
kronor, som nu skall anslås, är i
högsta laget med hänsyn till de resurser
landet har och med tanke på att vi för
närvarande befinna oss i fred. Det är
ett faktum, att vi nu ha en starkare militär
organisation på fotter än vi hade någon
gång under kriget.

Vad beträffar officerskåren har jag
inte alls velat hävda, att hela denna kår
skulle vara opålitlig i förhållande till landet
och till en alliansfri utrikespolitisk
kurs. Däremot har jag i dag antytt och
vid tidigare tillfällen här i kammaren pekat
på vissa kretsar inom den högsta
militära ledningen, som öppet demonstrera
mot den kurs, som regeringen och
statsmakterna slagit in på. Det är för sådant
jag har velat varna, och jag tror
att var och en, som läser Ny militär tidskrift
och studerar de tal, som av och till
hållas, skall ge mig rätt i att det finns
anledning för statsmakterna att hålla ett
vakande öga på dessa företeelser.

Medan jag ändå har ordet, herr talman,
skulle jag kanske också ett ögonblick
vända mig till herr Mannerskantz, som
tar det hela så lättvindigt att han säger,
att det är klart att herr öhman intar sin
ståndpunkt till de militära frågorna därför
att han vill att det skall bli så lätt
som möjligt för Sverige att komma i beroende
av ett annat land. Jag skall inte
fordra för mycket av högerns representanter,
men jag begär i varje fall att herr
Mannerskantz kommer med åtminstone
en skymt av bevis för en sådan ärerörig
beskyllning som att jag såsom representant
för det kommunistiska partiet
skulle här i riksdagen företräda en
politik i syfte att föra vårt land i beroende
av en stormakt. Någon liten hyfsning
måste det ändå vara. Och kom fram
med den minsta lilla skymt av bevis för
ett sådant påstående. När har det kommunistiska
partiet i tal eller skrift företrätt
en mening, som ger det minsta
belägg för herr Mannerskantz’ påstående?
Däremot komma vi mycket väl ihåg
var högerpartiet stod under tiden 1941
—1943. Då lågo ni, mina herrar, och
kröpo på magen för Hitlertyskland och
voro färdiga att anpassa er till en hit -

lertvsk triumf i kriget. Det var först efter
Stalingrad, när det började gå bakåt
för den tyska krigsmaskinen, som ni på
nytt tänkte på att anlägga sådana där
högsvenska anletsdrag.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
förste vice talmanens yttrande har ju
klargjort hur det förhåller sig med högerns
i olika reservationer framställda
yrkanden. Det är ju, som också herr
förste vice talmannen framhöll, en viss
skillnad mellan vad högern har yrkat i
partimotioner och de yrkanden om bifall
till motioner från annat håll, som
biträtts av enskilda högermän.

Jag vill endast tillägga, lierr talman,
att jag är fullt på det klara med att också
ett beställningsbemyndigande måste
betalas, såsom herr förste vice talmannen
nämnde i fråga om anslaget till tygmateriel.
Men man har ju traditionellt,
om jag så får säga, inte räknat ett sådant
bemyndigande som en utgift för
det kommande budgetåret, och därför hade
jag inte tagit med det beloppet.

Jag tror alltså att våra uppgifter på
dessa punkter stämma ganska bra överens.

Herr von HELAND: Herr talman! Endast
ett par repliker till herr Öhman!

Herr Öhman sade i sitt senaste anförande,
att han endast hade omnämnt
överbefälhavarens påpekande, att den
nuvarande organisationen skulle kosta
1 300 miljoner. Men samtidigt äro vi ju
överens om, herr öhman, att så stora
anslag inte utgå på fjärde huvudtiteln.
Och herr Öhman vet lika väl som jag,
att det pågår en försvarsutredning just
i syfte att få till stånd en annan militär
organisation. Innan man har fått veta,
vilket organisationsförslag denna utredning
kominer att framlägga och inom
vilken kostnadsram det kommer att hålla
sig, tycker jag att man borde kunna
låta bli att tala om upprustningspsykos.

Sedan anmärkte herr öhman på att
jag använde ordet »dumt» och ansåg att
detta skulle vara en »nedbusning». Jag

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Ang.

trodde för min del inte att ordet dumt
skulle kunna anses farligt. Det står ju
i den svenska ordlistan, och jag vet
verkligen inte vilket annat ord jag skulle
använda, herr öhman. När herr öhman
påstår, att det skulle vara onödigt
eller felaktigt — jag minns inte vilket
ord han använde — att inkalla 40 000
man till övningar, då har jag ingen annan
benämning för herr Öhmans yttrande
än att det är dumt. Kan herr öhman
säga mig en annan glosa, som skulle vara
mera riktig, så skall jag använda den.
Men jag framhåller ännu en gång, att
om vi ha en militär organisation som
förutsätter inkallelser av de värnpliktiga
för att organisationen skall bli effektiv,
då måste det vara dumt, om man
säger att det är felaktigt att inkalla de
värnpliktiga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Mannerskantz m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; 3:o) att det förslag
skulle godkännas, som innehölles i
herr Sundelins m. fl. vid punkten anförda
reservation; samt 4:o) att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 128 och II: 155.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Mannerskantz m. fl.
reservation.

inkallelser till repetitionsövningar m. m.

Herr Sundelin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innehölles i den
av honom m. fl. anförda reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 4 punkten 1 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Mannerskantz m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i
den av herr Sundelin m. fl. vid punkten
anförda reservationen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz

m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 2—2.9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Punkten 30.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga
vid armén.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Avlöningar m. m. till
värnpliktiga för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. väckt motion
(II: 92) hemställts, att riksdagen för
sin del måtte besluta om en höjning av
de värnpliktigas daglön till minimum 2
kronor samt besluta att en utryckningspremie,
beräknad efter 1 krona per
tjänstgöringsdag, skulle tilldelas den
värnpliktige efter fullgjord tjänst.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat:

»Utskottet får erinra, att enligt beslut
av 1948 års riksdag höjdes penningbidraget
till de värnpliktiga med 50 öre
för dag. Ett vid 1949 års riksdag motionsvis
väckt förslag om ytterligare
höjning av penningbidraget avslogs av
riksdagen. Vidare må nämnas, att frågan
om beredande åt de värnpliktiga av en
särskild utryckningspremie var föremål
för prövning vid 1946 års riksdag utan
att föranleda någon riksdagens åtgärd.
Under erinran härom och med hänsyn
till den stränga sparsamhet med statsutgifter,
som alltjämt måste iakttagas, anser
sig utskottet icke nu kunna förorda
någon ökning av de värnpliktigas kontanta
förmåner vare sig såsom en ytterligare
höjning av penningbidraget eller i
form av en utryckningspremie. Den i
ämnet väckta motionen avstyrkes alltså.

Mot departementschefens beräkning av
medelsbehovet under förevarande anslag
har utskottet icke något att erinra.

Under åberopande av vad utskottet
nu och i det föregående under punkt 1
anfört får utskottet hemställa att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna I:
128 och 11:155, 1:195 och 11:245 samt
I: 286 och II: 345, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, ävensom motionen
II: 92, till Armén: Avlöningar m. in. till

värnpliktiga för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor.
»

Herr NORLING: Herr talman! Upprepade
gånger har den kommunistiska
gruppen i riksdagen genom motioner
framställt förslag om att de värnpliktigas
daglön skulle höjas till 2 kronor. Då
1945 års försvarskommission avlämnade
sitt betänkande, innehöll det samma förslag
som kommunisterna i sina motioner
företrätt, nämligen att de värnpliktigas
daglön skulle bestämmas till 2 kronor.
Riksdagen godkände dock inte försvarskommissionens
ståndpunkt, utan höjde
värnpliktslönen endast med 50 öre till
1 krona 50 öre per dag.

I den nu föreliggande motionen upprepa
vi på nytt kravet att de värnpliktigas
daglön bör höjas till 2 kronor.
Prisstegringen har gjort att de värnpliktiga
fått allt svårare att klara sig med
den nuvarande daglönen. Utom kost och
logi och den fria beklädnaden ha ju de
värnpliktiga också en del personliga behov
som böra tillfredsställas. Man behöver
toalettartiklar, tidningar och tobaksvaror,
och någon gång behöver man gå
på bio o. s. v. Men med 1 krona och
50 öre om dagen kan man inte under
nuvarande förhållanden tillgodose dessa
personliga behov.

I motionen har också aktualiserats en
annan fråga, som väcker mycket stort
intresse bland de värnpliktiga. Även om
man omedelbart efter slutad värnpliktstjänstgöring
kan återinträda i sitt ordinarie
arbete, får man i de flesta fall gå
och vänta en vecka, ja kanske fjorton
dagar, på att få ut någon avlöning. På
den ringa dagavlöning man haft under
värnpliktstjänstgöringen har man inte
kunnat spara ens så mycket att det räcker
till en kopp kaffe, när man kommer
hem från värnplikten, och ännu mindre
har man kunnat spara något för de kostnader
man har under tiden tills den
första lönen för arbetet utbetalas. Därför
ha vi också i denna motion aktualiserat
frågan om en utryckningspremie
för värnpliktiga, d. v. s. att ett visst belopp
för dag skulle avsättas för de värnpliktiga
under deras värnpliktstjänstgö -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

ring, som de skulle utfå efter slutad
värnplikt. På det sättet skulle dessa som
slutat kunna erhålla ett hopsparat belopp
så snart de komme ut i förvärvsarbetet
igen. De sluppe då att låna sig
fram under de första veckorna utan hade
en möjlighet att med dessa hopsparade
medel kunna försörja sig tills de
finge den första avlöningen utbetalad
för sitt ordinarie arbete, ty även om
man utför ett produktivt arbete, så kommer
ju avlöningen först i efterskott.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till motionen nr 92 i andra kammaren.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 92; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 31—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
i enlighet med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1950
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar å tygmateriel in. m. inom
en kostnadsram av 70 miljoner kronor,
dels ock till Armén: Anskaffning av tyginateriel
in. m. för budgetåret 1950/
51 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Andrén in. fl. (I: 190) och

den andra inom andra kammaren av
herr Iljalmarson m. fl. (11:243) hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva, att beställningar
å tygmateriel till armén finge utläggas
inom en kostnadsram överstigande
den av Kungl. Maj:t föreslagna med 7
miljoner kronor.

Den av motionärerna föreslagna höjningen
av beställningsbemyndigandet var
avsedd för anskaffning av radar för luftvärnet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 190 och
II: 243, bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1950
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar å tygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 70 miljoner kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 128 och
11:155, 1:195 och 11:245 samt 1:280
och 11:345, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Armén: Anskaffning av
tygmateriel in. in. för budgetåret 1950/
51 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven, med
12 A betecknad reservation hade herrar
Mannerskantz, Lundgren, Skoglund i Doverstorp
och Iljalmarson ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte .

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
190 och IT: 243, bemyndiga Kungl. Maj d
att i enlighet med av reservanterna angivna
grunder medgiva utläggande av beställningar
av tygmateriel in. m. inom
en kostnadsram av 77 miljoner kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
195 och 11:245 ävensom med avslag å
motionerna 1:128 och 11:155 samt I:
280 och 11:345, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Anskaffning

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till hemvärnets övningar.
av tygmateriel m. m. för budgetåret 1950/
51 anvisa ett reservationsanslag av
32 500 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Med
hänvisning till vad jag tidigare under
principdebatten anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation vid punkten
44, som betecknats med A och som
avgivits av herr Mannerskantz m. fl.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu ifrågavarande punkten annat yrkande
ej förekommit, än att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Mannerskantz m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 45—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Anslag till hemvärnets övningar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Hemvärnets övningar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 975 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckte den ena inom första kammaren
av herr Heuman m. fl. (I: 131) och
den andra inom andra kammaren av
herr Lindberg m. fl. (II: 46), hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att anslaget
för hemvärnets övningar skulle fastställas
till 1 200 000 kronor i stället för föreslagna
975 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
131 och 11:46, till Armén: Hemvärnets
övningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 1 075 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Sven Larsson, Gustaf Karlsson, Berling,
Leander, Andrée, Bergström, Mårtensson
i Uddevalla, Lindholm, Persson i Vinberg
och Gustafsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 131 och II: 46, till Armén: Hemvärnets
övningar för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 975 000
kronor.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Vid behandlingen i utskottets plenum
av denna punkt visade det sig, att
första avdelningen hade träffat en kohandel
om en anslagshöjning bär utöver
vad Kungl. Maj:t hade föreslagit. Det föreligger
ju två likalydande motioner,
som avdelningen stöder sig på. I dessa
påyrkas en höjning med 225 000 kronor
av anslaget för hemvärnets övningar,
och denna kohandel, som jag sade —
det kanske är litet vårdslöst uttryckt,
herr talman, men jag fick inte fatt i
något bättre ord — går ut på en anslagshöjning
med 100 000 kronor.

Det är emellertid några reservanter i
utskottet, som inte vilja gå längre än
vad Kungl. Maj :t har föreslagit. Dessa
reservanter kunna inte underlåta att
ställa frågan, om det inte skulle vara
lämpligt, med hänsyn till vad som nu
är fallet vid behandlingen av alla huvudtitlar,
där stor återhållsamhet får
iakttagas, att dessa »militärfrämjare»
ändå skulle kunna ålägga sig samma
disciplin i ekonomiskt hänseende som
vi enkla civilister få göra vid behandlingen
av frågor om anslag till sociala
och kulturella ändamål. Enligt vår mening
kan man inte utan vidare här säga
att detta anslag partout skall utgå när
det gäller hemvärnet. Från reservanternas
sida hävdar man, att i detta fall
lika stor hänsyn måste tagas till de ekonomiska
förhållandena som när det gäller
behandlingen av anslag till andra
och, som jag personligen ser det, minst
lika behjärtansvärda ändamål.

.lag vill bara erinra kammarens ledamöter
om behandlingen här av t. ex.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

en punkt under femte huvudtiteln förliden
onsdag, då det hade äskats en höjning
av anslaget till liusmoderssemesterstipendier
med 200 000 kronor. Utskottet
hade funnit sig nödsakat att gå emot
detta med hänsyn till den statsfinansiella
situationen, och jag hävdar bestämt,
att man kan och måste behandla varje
förslag om anslagsökning utöver vad
Kungl. Maj:t har hemställt på samma
sätt. Jag skulle för övrigt, ärade kammarledamöter,
betrakta det rent av som
orättfärdigt, om kammaren skulle höja
anslaget på denna punkt, medan däremot
alla dessa utslitna husmödrar inte
kunna få den hjälp som de behöva, därför
att man i det fallet tagit hänsyn till
de ekonomiska omständigheterna.

Motionärerna ha åberopat höjda järnvägs-
och busstaxor, höjda drivmedelspriser,
höjda instruktörsarvoden och
förbättrade traktamentsförmåner, för att
detta anslag till hemvärnet skulle höjas
med 225 000 kronor, och samma omständigheter
åberopar avdelningen för
eu höjning med 100 000 kronor. Reservanterna
hålla före att hemvärnet kan
fullgöra sin uppgift även med det anslag,
som Kungl. Maj:t har föreslagit.

Med hänsyn till önskan, herr talman,
om att talarna inte skola vara alltför
långrandiga vid de olika punkterna —
en önskan som jag vet finns — och med
hänsyn till vår digra föredragningslista,
vill jag inte längre uppehålla tiden. Jag
yrkar sålunda bifall till den reservation,
som är fogad till denna punkt av utskottets
utlåtande.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Hemvärnet växte ju fram under kriget
och hade då en mycket dominerande
ställning i hela vårt land. Det uppskattades
då inte bara för sina möjligheter
alt hjälpa till med försvaret under den
svåra tid, som då rådde, utan också
därför att det blev ett slags organisation,
som skulle uträtta allt möjligt nyttigt
i de olika landsändarna. Efter kriget
blev det helt naturligt en period, då
intresset för hemvärnet svalnade och då,
får man säga, det mer eller mindre låg

Anslag till hemvärnets övningar,
litet i lägervall — det är helt naturligt
efter det att nationen så länge hade varit
på spänn. Nu har det gått några år sedan
krigets slut. Nu ha ånyo bär framträtt
farligheterna i tiden, och det har
återigen blivit så att hemvärnet och intresset
för detta börjat växa till. Det
vore mycket olyckligt, om man, när man
ser ett sådant växande intresse, som
också tagit sig uttryck i en ökad rekrytering
till hemvärnet, inte skulle ta vara
på detta ökade intresse just när det går
att göra det.

Det är också så att en hel del kostnader
ha stigit. Om man här inte stöttade
under med den relativt obetydliga
summa, som det nu är fråga om •—• tv
avdelningen har inte gått med på motionärernas
förslag i dess helhet, utan
endast på en ökning med 100 000 kronor
—, vore det mycket beklagligt. Man
skulle då försumma detta tillfälle att ta
vara på det återigen växande intresset
för hemvärnet och bli tvungen att minska
rörelsens omfattning, eftersom en hel
del kostnader som sagt har stigit. Det är
detta som utskottet har ansett att man
inte bör göra.

Det gäller här en folkrörelse så god
som någon annan i vårt land och, som
jag tror, en folkrörelse, som inte bara
är till direkt nytta när det gäller att
fylla de uppgifter som närmast äro pålagda
den, utan också till nytta i psykologiskt
hänseende genom att skapa
fram en anda som kommer att visa sig
vara gagnelig för landet. Det är nämligen
nu inte bara så att det är besvärligt
med vår ekonomi, utan det är även
så, herr Gustaf Karlsson, att tiden är
ond. När det då gäller att vidtaga sådana
åtgärder, vilka behöva vidtagas för
att vi skola kunna värja oss emot den
form av ondska i tiden, som kommer
utifrån, måste det anses vara viktigare
att göra det, iin att laga att folk får resa
på semester. Jag kan inte hjälpa att jag
anser, att man måste ta denna tidens
allmänna farlighet och ondska i betraktande,
när man bedömer dessa saker.
.lag tycker därför, alt denna sak måste
sättas i samklang med de yttre farorna
och bedömas på ett annat sätt än

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till hemvärnets övningar,
allt möjligt annat som man vill genomföra
här i landet. Med hänsyn härtill
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDMAN: Herr talman! Enligt
vad som framgår av vederbörande handlingar
ha myndigheterna beräknat medelsbehovet
för hemvärnets vidkommande
för nästa budgetår till 5 616 000 kronor.
Departementschefen har nedskrivit
det begärda äskandet till 4 561 000 kronor,
d. v. s. med 1 055 000 kronor. Det utgör
ungefär 20 procent av vad man har
räknat med att behovet skulle vara under
det kommande budgetåret.

Man har från hemvärnets sida ansett
att man får finna sig i nedskärningar på
de olika posterna med undantag för den,
som berör anslaget till övningar. Man har
ansett denna del av hemvärnets verksamhet
vara så viktig, att man funnit sig böra
begära en förhöjning av det av departementschefen
äskade beloppet. Arméförvaltningen
har beräknat ett behov
i fråga om övningsanslag till 1 200 000
kronor, och departementschefens förslag
stannar vid 975 000 kronor, d. v. s.
225 000 kronor mindre än vad arméförvaltningen
har beräknat.

Herr Karlsson sade i sitt anförande, att
han tyckte att hemvärnet kunde klara sig
på det anslag, som det haft hitintills under
de senaste budgetåren och som nu
föreslagits av departementschefen. Men
det har det inte kunnat göra, herr Karlsson.
Redan budgetåret 1948/49 fick man
gå in med ett äskande om tilläggsanslag,
vilket också bifölls av Kungl. Maj :t,
och innevarande budgetår har man
också måst gå in med begäran om tillläggsanslag.
Den saken ligger ju under
behandling, och jag vet ännu inte hur
det går med den.

Övningsanslaget är som sagt av ganska
stor betydelse särskilt på grund av att
hemvärnets verksamhet har utvidgats efter
beslut, som fattats av Kungl. Maj :t.
Man tycker då att det är egendomligt,
när hemvärnet får nya uppgifter, att inte
samtidigt de anslag, som äro till för att
det skall kunna fylla sina uppgifter på

detta område, också höjas. Vi få ju räkna
med att hemvärnet är en frivillig organisation
och att man, om intresset för
hemvärnet skall kunna upprätthållas,
måste se till att dess övningar kunna
bedrivas på ett fullt tillfredsställande
sätt. Om det skall kunna ske, måste man
ju ha tillgång till fackutbildat folk såsom
instruktörer — jag tänker då på yrkesmilitärer.
I hemvärnets uppgift ingår till
ganska stor omfattning bland annat
sprängtjänst, och det är en så allvarlig
gren av utbildningen att man inte gärna
vill överlåta till vem som helst att vara
instruktör vid sådana tillfällen. Det har
nämligen den allra största betydelse att
man har yrkeskunnigt och specialutbildat
folk till denna undervisning.

Äskandet om anslagsökning hänger
bland annat samman med att omkostnaderna
för hemvärnets verksamhet ha stigit
betydligt på olika områden på grund
av prisfluktuationer och även i fråga om
till instruktörerna utgående arvoden, som
stigit med anledning av riksdagens egna
beslut.

Det är således en mycket viktig gren
av hemvärnets verksamhet som detta anslag
skulle täcka. Det har till mig privat
framförts den uppfattningen, att hemvärnsmännen
såsom sådana skulle ha något
slags ersättning ur detta anslag, men
så är ingalunda förhållandet. Hemvärnsmännen
ha ingen som helst ersättning
för sitt arbete, utan detta sker fullkomligt
frivilligt och utan något som
helst krav på ersättning. Hemvärnsmännen
ha inte någon personlig reveny av
detta anslag, utan det går uteslutande till
kostnader för materiel och instruktörer.

Herr Karlsson sade, att man borde
ålägga sig en viss disciplin. Jag skulle
skämtsamt vilja säga herr Karlsson, att
hemvärnets verksamhet också går ut på
att disciplinera folk, och jag tror att hemvärnsmännen
äro tillräckligt disciplinerade
för att tåla en jämförelse med lekmännen
eller »civilisterna», som han uttryckte
sig.

Herr Karlsson gjorde också en jämförelse
mellan det ifrågavarande anslaget
och anslaget till liusmodersstipendier,
och jag har ingenting att erinra mot vad

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Anslag

herr Karlsson sade på den punkten i
fråga om vikten av att kunna utöka anslaget
till husmodersstipendierna. Men
det är i alla fall den skillnaden att där
gällde det en utsträckning av semestermöjligheterna,
medan vi här diskutera,
om man skall inskränka de möjligheter,
som förut ha funnits för hemvärnet att
bedriva sin verksamhet.

Herr talman! Med vad jag här sagt ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Petersson, Emil.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det har nämnts, att tiden är så allvarlig
att detta högre anslagsbelopp ovillkorligen
skulle behövas. Jag vill bara säga,
att jag tillmäter Kungl. Maj:t något
större möjlighet att bedöma, vad som
behöver anvisas till den ena eller andra
försvarsgrenen, än vilken som helst av
kammarens ledamöter och till och med
statsutskottets majoritet tillsammans, och
det är därpå som jag i allt väsentligt stöder
mig. Det kan omöjligt vara så att regeringen
åsidosätter så allvarliga ting
som här ha antytts, ty om det hade varit
så allvarligt med denna sak, hade säkert
regeringen föreslagit denna höjning av
anslaget.

Jag vädjar till kammaren att här inte
gå utöver vad regeringen har föreslagit,
och jag yrkar således ännu en gång bifall
till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmanen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Sven Larsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

till frivilliga sk.vtteväsendets befrämjande,
kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sven Larsson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Karlsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 67.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 51 och 52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Anslag till frivilliga skytteväsendets
befrämjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
1 440 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr von Heland in. fl. (I: 112)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lindberg m. fl. (11:45), hemställts,
att riksdagen måtte till Armén:
Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 690 000 kronor, där -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till frivilliga skytteväsendets befrämjande.

vid anslagsökningen, 250 000 kronor,
skulle avses för skjutbanors underhåll.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»I de föreliggande motionerna har
upplysts, att de för skjutbanors underhåll
för innevarande budgetår till förfogande
stående medlen, 167 000 kronor,
redan förbrukats samt att enligt verkställda
beräkningar förväntas vid utgången
av budgetåret 1950/51 komma
att föreligga en brist av omkring 350 000
kronor. Med hänsyn härtill och till angelägenheten
av att befintliga skjutba
nor äro i fullgott och framför allt riskfritt
skick synes utskottet nödvändigt,
att medel i något så när tillräcklig omfattning
stå till förfogande för banornas
underhåll. Utskottet anser därför en
höjning av skytteanslaget för här ifrågavarande
ändamål ofrånkomlig men anser
att förstärkningen med hänsyn till
det statsfinansiella läget bör kunna begränsas
till 100 000 kronor. Utskottet
föreslår alltså, att anslaget för nästa
budgetår uppföres med ett till 1 540 000
kronor förhöjt belopp. De i ämnet väckta
motionerna ha härigenom endast delvis
tillmötesgåtts.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, alt riksdagen må, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 112 och II: 45, till Armén:
Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 540 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar
Sven Larsson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Berling, Leander, Rosenberg,
Andrée, Ward, Bergström, Mårtensson,
i Uddevalla, Lindholm, Thapper,
Persson i Vinberg och Gustafsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:112 och 11:45,
till Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 1 440 000
kronor.

Herr ROSENBERG: Herr talman! I denna
punkt har statsutskottets majoritet
med stöd av ett par likalydande motioner,
väckta i båda kamrarna, föreslagit
en höjning av skytteanslaget för tillgodoseende
av skjutbanornas underhåll med
100 000 kronor utöver det av statsrådet
föreslagna beloppet. Vi reservanter ha
för vår del även erkänt att det kan vara
önskvärt med en höjning av anslaget på
denna punkt såväl som på många andra.

Att låta underhållet av skjutbanorna
komma i en särskild klass framför t. ex.
underhållet av så många andra ting, som
vi ha nödgats avvisa eller hålla tillbaka
krav på anslag till, synes oss reservanter
inte vara nödvändigt. Under denna
riksdag har det vid många tillfällen talats
om vårt svåra statsfinansiella läge,
som bjuder oss att vara återhållsamma
när det gäller statsutgifter. Vi ha funnit
att just på denna punkt en sådan återhållsamhet
är mycket lämplig att iakttaga.

Från motionärernas sida har anförts,
att säkerhetssynpunkten skulle vara ett
av de främsta skälen till att anslaget
till underhåll av skjutbanorna skulle höjas,
men man kan säga, att säkerhetssynpunkter
kunna anföras även för ett
bättre underhåll av gator, vägar och
broar och liknande ting. Främst med
hänsyn till att man här såväl som på en
tidigare behandlad punkt bör kunna ansluta
sig till Kungl. Maj ds förslag och
till den ekonomiska ram, som är uppdragen
för fjärde huvudtiteln, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Herr von HELAND: Herr talman! Vid
behandlingen av en föregående punkt
anförde herr Gustaf Karlsson någonting
som jag tyckte var rätt egendomligt. Han
sade, att han i sådana här frågor litade
på att regeringen bäst begrep, hur anslagen
skulle fördelas. Men om man resonerar
på det sättet, undrar jag vad vi
egentligen ha här att göra. Borde man
inte då kunna dra in hela riksdagen och
få en väldig besparing i statsutgifterna
för att i stället tillgodose sådana ända -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Anslag

mål, som herr Karlsson tycker det är
lämpligt att använda pengarna till. Jag
menar, att vi riksdagsmän dock äro här
för att personligen pröva Kungl. Maj :ts
förslag och inte bara lita på att det som
Kungl. Maj:t föreslår är det bästa i alla
avseenden. Det är naturligtvis ur den
synpunkten som motionärerna ha framlagt
sina motioner och försökt att få
riksdagens ledamöter att inse att detta
anslag är viktigt just ur risksynpunkt.
•lag förstår inte att den föregående ärade
talaren kan jämföra risken på en skjutbana,
där avlossade kulor kunna gå mycket
oberäkneligt åt olika håll, med risken
att gå på en gata eller något liknande.
Risken måste väl vara betydligt större,
när man handskas med kulor, än när
man åker omkring på gatorna.

Nu är läget ytterst bekymmersamt,
därför att skjutbanorna under beredskapstiden
även användes och sålunda
voro utsatta för stort slitage av beredskapsförbanden
och därför att en skjutbana
måste underhållas för att inte bli
livsfarlig. Jag kan nämna, att det, när
motionen väcktes, förelåg behov av medel
till skjutbanorna på 275 000 kronor.
Man anmäler nämligen till överstyrelsen,
när en skjulbana blivit så utsliten, att
den måste underhållas. Småreparationer
utföra naturligtvis föreningarna själva,
men när det är ett större arbete som
måste utföras, vänder man sig till överstyrelsen.
I överstyrelsen var man bekymrad
över, att man hade endast
175 000 kronor av skytteanslaget till förfogande
för dessa krav utifrån landet.
Det var alltså redan i januari en brist
på 100 000 kronor. Sedan motionen väcktes
ha ytterligare inkommit krav på
45 000 kronor, och man var alltså i mars
uppe i en hrist på 145 000 kronor. En
sakkunnig på detta område har beräknat,
att man kan vänta sig framställningar
om ytterligare 205 000 kronor till
reparation av skjutbanor under återstoden
av budgetåret 1949/50, och därmed
skulle man vara uppe i en brist på
550 000 kronor, ett behov som man alltså
inte kan tillgodose av brist på medel.
Detta är viil, mina damer och herrar,
rätt allvarsamt, när det gäller så farliga
saker åt t handskas med som skjutbanor.

till frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Jag skall redovisa ett typiskt exempel
på hur det ligger till; det gäller ett ärende
som kom in för några veckor sedan.
Sedan nya skjutbanan i Falköping hade
iordningställts och använts en tid, framfördes
från närboende jordbrukare klagomål
rörande riskmomentet för markområdena
bakom skjutbanan. Efter utredning
därom på platsen föreslog den
sakkunnige skjutbaneofficeren kompletterande
säkerhetsanordningar och förvärv
av visst markområde för att säkerställa
skjutningen, men länsstyrelsen i
Skaraborgs län, till vilken ärendet gick
genom skytteförbundets överstyrelse,
hade redan den 21 juli 1943 utfärdat förbud
för skjutning på banan tills vidare.
Banan får alltså på grund av riskerna
inte användas. Nu har Falköpings stad
för att komma ifrån ett expropriationsförslag
förbundit sig att själv satsa 8 000
kronor av de 22 000 kronor, som behövas
för gamla skjutbanans iordningställande,
om skytteförbundet kan bidraga med de
resterande 14 000 kronorna, men där står
man ju utan pengar. Nu har emellertid
skytteförbundets överstyrelse sagt, att
om det beviljas minst 100 000 kronor av
riksdagen, skola de få 12 000 kronor, så
att de kunna sätta i gång, och då kan
Falköpings stad ordna med den skjutbanan.

Sådana ärenden förekomma ideligen.
Man har ibland svårt att få använda banorna
emedan de äro farliga, och man
kan riskera att få den ena banan efter
den andra avstängd. Och ni mena väl
inte, att skyttarna, som offra inte bara
fritid utan också pengar till vapen och
ammunition, dessutom skola bekosta dessa
dyrbara underhållsarbeten på skjutbanorna? Vi

ha tidigare under första punkten
diskuterat repetitions- och efterutbildningsövningarna,
och högern och folkpartiet
ha opponerat sig mot att man
inte gjort alla inkallelser som enligt lagar
och förordningar hade hort ske. Om
man nu begränsar den ordinarie utbildningstiden,
borde val statsmakterna vara
tacksamma för att folk frivilligt vill bibehålla
sina färdigheter, och detta gäller
såväl den nyss behandlade punkten om
hemvärnet som denna punkt. Det billi -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till fartygsbyggnader.
gaste sättet att underhålla de värnpliktigas
utbildningsmöjligheter är väl att
hjälpa dem till denna frivilliga vapentjänst.

Jag är naturligtvis rädd för att man,
som herr Karlsson i Munkedal nyss antydde,
skall känna sig så bunden av
Kungl. Maj:ts förslag, att man inte heller
i år beaktar denna punkt tillräckligt,
men här ha nu motionärer påpekat
förhållandet. Anser man att man får ta
olycksfallsrisken eller risken för att
skjutbanorna avstängas, kan man ju låta
bli att bifalla detta yrkande, men,
herr talman, jag tycker verkligen, att
riksdagen borde kunna kosta på sig denna
lilla höjning, i all synnerhet som
man därigenom även ger ett handtag åt
hemvärnet, ty hemvärnsmännens skjututbildning
bedrives i mycket hög grad
på skjutbanorna, och när man nu avslog
yrkandet under punkt 50, borde man åtminstone
kunna bifalla utskottets förslag
på denna punkt, då detta också är
ett visst handtag åt hemvärnsmännen,
nämligen för deras möjligheter att kunna
få tillgång till skjutbanor för sin utbildning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sven
Larsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Rosenberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sven Larsson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 58;

Nej — 72.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 54—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Anslag till fartygsbyggnader.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte

a) godkänna utökning av nybyggnadsprogrammet
för marinens fartyg i den
omfattning som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1950 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i samma statsrådsprotokoll
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar i fråga om modernisering
av marinens fartyg och försöksverksamhet
avseende fartygsmateriel inom en
kostnadsram av 16 miljoner kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen 1:287 till
Marinen: Fartygsbyggnader för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor.

I motionen I: 287, av herrar Emil Petersson
och Bergvall, hade yrkats, att
riksdagen måtte besluta anvisa 100 000

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

kronor för igångsättande av erforderliga
ritningsarbeten för ubåtsjaktfartyg.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz, Landgren,
Ståihl och Wedén ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) godkänna — — — 1950 angivits;

b) bemyndiga ----miljoner kro nor; c)

i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionen I: 287
till Marinen: Fartygsbyggnader för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 30 100 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Under denna punkt ha motionärer anhållit,
att det skulle anvisas ett anslag
på 100 000 kronor för att påbörja ritningar
till speciella ubåtsjaktfartyg. Nu
är det visserligen så att dessa fartyg ännu
icke ha föreslagits av försvarskommissionen,
som ju håller på med denna
sak, men om man besinnar att vår stora
granne i öster har byggt ut sitt ubåtsvapen
i mycket hög grad, kan man
nog vara ganska säker på att man inte
kan underlåta att vidtaga särskilda åtgärder
för att bekämpa utbåtsfaran.

Det förhåller sig också så, att det just
för ögonblicket finns ritarpersonal disponibel
för detta ändamål vid örlogsvarvet
i Karlskrona, men om man inte
kan börja med detta arbete, blir det väl
nödvändigt att avskeda dessa ritare. De
ha naturligtvis inte svårt att för dagen
få anställning inom industrien i övrigt,
men det är inte lika lätt att sedan få
tillbaka dem, och då de äro speciellt inriktade
på sådana här slag av ritningar,
så är det nog inte lämpligt att utsätta
sig för den risken. Det är främst med
hänsyn till dessa synpunkter, som vi reservanter
här ha funnit oss böra stödja
den väckta motionen. Det är nog inte
riktigt bra, att man låter det bli luckor
i arbetena vid våra örlogsvarvs ritkontor,
när man kan så relativt billigt låta
driften diir löpa kontinuerligt, i all syn 4

Första kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Anslag till fartygsbyggnader.
nerhet som man kan räkna ut, att detta
arbete får sättas i gång relativt snart
efter det att försvarskommissionens betänkande
är färdigt. Dessa fartyg äro
ju heller inte några stora, dyra enheter,
och vi ha ju just kommit mer och mer
fram till den ståndpunkten, att man inom
vår marin skall lägga an på lättare
fartygsenheter. Allt talar i själva verket
för att just dessa fartyg komma att ingå
såsom en naturlig del av vår flotta.

Jag tror också det är viktigt, att man
inte förspiller alltför mycket tid, ty jag
misstänker att det tar ganska lång tid
att göra nya konstruktioner för sådana
här byggen, och vi veta inte om den tiden
kommer att stå till förfogande framdeles.
Därför är det även ur den synpunkten
bäst att ta det säkra för det
osäkra, när man ändå kan vara tämligen
viss om att dessa fartyg komma att
bli erforderliga.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Som motionär är jag givetvis tacksam
för att några reservanter vilja stödja
motionen, och herr Mannerskantz har
talat väl för den. Denna motion hade
inte kommit till, om förhållandena vid
våra marinverkstäder —- statens egna företag
— hade varit normala, men nu är
det ju känt, att speciellt varvet i Karlskrona
hotas av arbetslöshet, och fastän
det nog görs ansträngningar från
försvarsdepartementet att i någon mån
neutralisera denna arbetslöshet, kvarstår
den som ett hotande spöke.

Nu kan man ju göra den invändningen,
att denna fartygstyp inte är beslutad
ännu, men marinförvaltningens chef
har tillstyrkt byggandet av fyra undervattensbåtsjaktfartyg
av denna typ, och
överbefälhavaren har biträtt lians mening.
Jag är ganska lyhörd på denna
punkt därför att jag hör hemma i örlogsstaden
Karlskrona, och jag vet och
kan vitsorda, att många sjömilitiira
skriftställare hävda, att man bör ha sådana
fartyg.

Man skulle också kunna göra den in -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

vändningen, att det kanske är äventyrligt
att gå händelserna i förväg, innan
statsrådet tagit ställning till frågan. Departementschefen
å sin sida vill naturligtvis
inhämta, vad försvarskommissionen
kommer med, innan han väljer
ståndpunkt. Men de två synpunkter som
herr Mannerskantz påpekat göra, herr
talman, att jag vill ivrigt hemställa till
kammaren att taga detta språng. En del
ritare skulle annars försvinna från varvet
och icke finnas att tillgå senare, och
det är, som herr Mannerskantz antydde,
ont om sådana; det har jag också fått
bekräftat från vederbörligt håll. Man
har mycket svårt att sedan få dugligt
folk, när man skall sätta i gång detta
bygge, om de nu försvinna. Vidare skulle
man, om vi nu bifalla motionen, vinna
ett år, och det skulle betyda mycket,
sett från synpunkten av att man skulle
kunna bereda arbete på våra örlogsvarv.
Det är därför enligt min mening inte
någon äventyrlig politik vi ge oss på,
om vi gå händelserna i förväg och anslå
detta belopp för ritningar. Vi ha därmed
fördelar att vinna, och vi veta inte
vad som kommer att hända. Det är därför
bäst att se om sitt hus i tid.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten endast yrkats, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Mannerskantz m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare enligt berörda yrkande;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Emil, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
72, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Emil, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 30.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 73—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1950 förordats medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel m. m.
inom en kostnadsram av 230 miljoner
kronor, dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
von Heland m. fl. (1:111) och den and -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

ra inom andra kammaren av herr Hedland
i Rådom m. fl. (II: 237), hade hemställts,
att riksdagen ville för budgetåret
1950/51, utöver vad som föreslagits av
Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln,
till industriella förberedelser, syftande
till att säkerställa förstärkningen av
återstående fyra dagjaktflottiljer, till
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Fröderbcrg m. fl. väckt motion
(II: 347) yrkats, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva utläggande
av beställningar av telemateriel
till luftbevakning och jaktstridsledning
inom en kostnadsram av 12 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 347
bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1950 förordats
medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom en
kostnadsram av 230 miljoner kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: ill och 11:237 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Mannerskantz, Sundelin, Lundgren,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Wedén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 347 bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med vad reservanterna
förordat medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel in. m.
inom en kostnadsram av 230 miljoner
kronor;

h) med —• — — 135 000 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt har ju tidigare i dag berörts
av herr von Heland, som då menade,
att detta ändamål kunde skjutas
undan, emedan det var viktigare att
man kunde fullfölja förstärkningen av
flygflottiljerna, som bondeförbundet
motionerat om i en partimotion. Jag
undrar om inte det är så, att just denna
sak -— tillräckligt väl utförda signalförbindelser,
som möjliggöra snabba
rapporter från luftbevakningen till ledningen
av jaktflyget — är den förnämsta
delen av kuppberedskapen, alltså
för att minska riskerna i begynnelsen av
en konflikt. Det kan väl aldrig heller
tänkas, att inte sådan här telemateriel
av olika slag kommer att anses erforderlig
av försvarskommissionen. Sådan materiel
måste alltid finnas. Det är visserligen
sant, att denna materiel kan tillverkas
inom landet och i det avseendet
kanske inte ligger på samma plan
som radarutrustningen, som måste importeras
och som kanske inte kan komma
in sedan det blivit en akut konflikt,
men å andra sidan måste denna materiel
finnas redan från början, och även
om den kan tillverkas inom landet, så
hinner man säkerligen inte tillverka den
i så god tid, att den finns när den behövs.
Dessutom kan man ju också räkna
med att en hel del av den industri som
tillverkar sådan materiel kan bli sönderslagen.
Vi reservanter ha därför ansett,
att man icke kan stå till svars med
att underlåta att anskaffa sådan materiel,
som just i början av ett krig är
ofrånkomligen nödvändig. Motionärerna
ha visserligen begärt bemyndigande till
beställningar för 12 miljoner kronor,
men vi ha ansett att det för att komma
i gång skulle vara tillräckligt med hälften
av detta. Det behöver inte tagas
upp något anslag på nästa års budget,
utan det är ett av de under senare år
vanliga beställningsbemyndigandena,
som man bär äskat. Det gäller här att
förbereda en snabb anskaffning. Som vi
talat om tidigare i andra sammanhang,
veta vi inte säkert, när det kan bli nödvändigt,
men det är nödvändigt att

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

räkna med att vi kunna behöva vara i
ordning relativt snabt.

Jag anser visserligen inte det nu sagda
vara någon fullödig och uttömmande
motivering, men jag anför samma
skäl som min vän på bohusbänken tidigare
i dag: vi skola väl se till, att vi
komma härifrån till den tidpunkt biljetterna
äro tingade, och därför, herr
talman, skall jag begränsa mig till denna
motivering och ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
På grund av att debatterna i båda kamrarna
i dag löpt parallellt har jag icke
blivit i tillfälle att följa diskussionen i
denna kammare och inte heller här haft
tillfälle att framhålla några synpunkter,
som jag emellertid i andra kammaren
har anfört och som följaktligen kommit
till riksdagens protokoll.

Jag vill, när denna punkt nu kommit
på tal, allenast säga, att herr Mannerskantz
nog målar vårt läge i fråga om
utbyggandet av luftbevakningstjänsten i
väl mörka färger. Vi hålla praktiskt taget
sedan 1945 på med att utbygga luftbevakningssystemet.
Vi planera naturligtvis
att utbygga detta system över hela
landet, och det är alldeles uppenbart,
att vi betrakta det såsom en mycket väsentlig,
för att inte säga en av de allra
vitalaste och allra nödvändigaste beredskapsåtgärderna
för att vi över huvud
taget skola kunna vara stridsdugliga i
händelse av krig.

Programmet har emellertid på grund
av bristen på möjligheter att skaffa telemateriel
och annan materiel och i någon
mån på grund av knapphet på anslag
måst föras fram i en relativt begränsad
takt. Jag tror dock att vi kunna
säga, att vi i alla fall för dagen ha
kommit ganska långt och ha kunnat
bygga ut detta system inom vissa av
våra militära områden på ett bra och jag
kan nästan säga fullständigt sätt. Däremot
ha vissa luckor måst lämnas på andra
håll, där luftbevakningen inte ansetts
så viktig som på de håll, där vi redan
ha nått en full utbyggnad av systemet.

Vad beträffar anslagens storlek ha
myndigheterna underställt Kungl. Maj:t
olika arbetsalternativ, och jag har stått
inför nödvändigheten att begränsa min
hemställan om anslag till riksdagen.
Jag vill emellertid försäkra herr Mannerskantz,
att även om Kungl. Maj:t inte
skulle bli benådad med den höjning av
anslagen, som herr Mannerskantz för
sin del har förordat, kommer programmet
i alla fall att kunna på ett rimligt
sätt genomföras. Jag vill framför allt
peka på att detta anslag delvis inte avser
att utbygga systemet ytterligare,
utan att än mera förbättra det i dess
redan utbyggda del; t. ex. att anskaffa
dubbla ledningar emellan olika luftbevakningsstationer
för att man inte skall
behöva lida alltför stor skada, om en
av dessa ledningar skulle komma att
förstöras. Emellertid är det klart, att
man vid en avvägning av olika anslag
inom försvaret med hänsyn till angelägenheten
mycket väl kan tänka sig att
eftersätta en sådan förbättring för att
i stället använda tillgängliga medel till
annat.

Jag har endast velat lämna dessa uppgifter
därför att jag tycker att herr Mannerskantz
svartmålade läget alltför mycket.

Herr MANNERSKANTZ: Jag vill endast
säga, att jag tror mig kunna konstatera,
att allt vad som nyss sades av statsrådet
tyder på att om riksdagen skulle
vilja lämna sitt bifall till dessa beställningsbemyndiganden
så skulle det passa
statsrådet utmärkt bra. Han anser uppenbarligen,
att detta är en ganska primär
uppgift inom försvaret.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid förevarande punkt avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare enligt

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

berörda yrkande; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 90—98.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51, dels ock till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
1 310 000 kronor.

Vidare hade i två likalydandc motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Andrén m. fl. (I: 197)
ocli den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (11:242),

Anslag till försvarets forskningsanstalt,
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1950/51 utöver Kungl. Maj:ts förslag
anvisa dels till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar ett anslag av
940 000 kronor, dels ock till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
ett anslag av 2 800 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:197 och 11:242, såvitt nu vore
i fråga,

a) ur personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt utesluta under
rubriken Tjänstemän å övergångsstat
upptagna befattningar för en laborator
i lönegrad Ca 29 och en kemisk assistent
i lönegrad Ca 25;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 1 310 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Mannerskantz, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp, Wedén och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:197 och 11:242,
såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt skulle
— med uteslutande av 1 befattning
för kamrerare i lönegrad Ca 27 samt
under rubriken Tjänstemän å övergångsstat
upptagna befattningar för 1
laborator i lönegrad Ca 29 och 1 kemisk
assistent i lönegrad Ca 25 — uppföras
ytterligare befattningar för 9 laboratorer
i högst lönegrad Cp 9, 1 byrådirektör
i lönegrad Ca 31, 1 kassör i lönegrad
Ca 15, 4 laboratorer i lönegratl
Ce 31, 5 förste forskningsingenjörer och
1 förste forskningsläkare i lönegrad Ce

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Om bidrag till kurs för sjuksköterskor vid barnavårdscentraler.

29 samt 14 forskningsingenjörer i lönegrad
Ce 27;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 2 250 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Med hänvisning till
vad jag anförde under principdebatten
nyss ber jag endast, herr förste vice
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Mannerskantz
m. fl.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter lierr förste vice talmannen yttrade,
att i avseende på den nu föredragna
punkten endast yrkats, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Mannerskantz
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 100—136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1950/51 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92.

Om bidrag till kurs för sjuksköterskor vid
barnavårdscentraler.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionen II: 100 till Bidrag
till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor.

I motionen II: 100, av fröken Liljedahl
m. fl., hade hemställts, att i enlighet med
ett av medicinalstyrelsen avgivet förslag
3 175 kronor måtte anvisas för en repetitions-
och kompletteringskurs för sjuksköterskor
vid barnavårdscentraler.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Andersson, Bergström, Svensson
i Ljungskile och Bergstrand, fröken
Elmén samt fru Ericsson i Luleå ansett,
att utskottets utlåtande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Vad beträffar den i motionen II: 100
berörda frågan om anordnande av en repetitions-
och kompletteringskurs för å
barnavårdscentral anställda sjuksköterskor,
hyser utskottet den uppfattningen,
att en dylik kurs skulle fylla ett viktigt
behov. Ifrågavarande sjuksköterskor ha
arbetsuppgifter av självständig natur,
och det är därför av särskild vikt, att
de bliva införstådda med nya rön och
erfarenheter på medicinens och barnpsykologiens
område. Med hänsyn härtill
och då ifrågavarande verksamhet åtminstone
delvis får anses hittills ha haft karaktär
av försöksverksamhet, anser utskottet
det angeläget, att den av medicinalstyrelsen
och motionärerna föreslagna
kursen kommer till stånd, i all synnerhet
som kostnaderna härför äro förhållandevis
obetydliga. Med hänsyn till anslagets
natur torde anordnandet av ifrågavarande
kurs icke behöva föranleda någon
uppräkning av anslagsbeloppet.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Om bidrag till kurs för sjuksköterskor vid barnavårdscentraler.

Under åberopande av det anförda får
utskottet, som i övrigt icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag, hemställa, att riksdagen må

a) till Bidrag till avlöningar in. m.
inom förebyggande mödra- och barnavård
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 2 800 000 kronor;

b) i anledning av motionen 11:100 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.»

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Här föreligger en motion om anslag till
anordnande av en repetitions- och kompletteringlskurs
för sjuksköterskor vid
barnavårdscentralerna. Medicinalstyrelsen
begärde i augusti förra året anslag
för anordnande av en sådan kurs. Detta
anslag beräknades till 3 175 kronor, vilket
ingalunda är någon stor summa med
hänsyn till det ändamål det här rör sig
om.

Motiveringen är bland annat den, att
det på detta område bär gjorts många
nya rön och erfarenheter, som man anser
att de människor, som ha hand om
denna utomordentligt viktiga verksamhet,
skola få del av för att på det sättet
än mer än vad hittills har kunnat ske
effektivisera arbetet inom detta område
av barnavården. Vid våra barnavårdscentraler
bedrivs ju också undervisning
för blivande mödrar. Det är klart, att
delta kräver kännedom om de nyare erfarenheterna
och upptäckterna på dessa
områden, och det krävs till yttermera
visso pedagogiska kunskaper för att vederbörande
skall kunna utöva denna undervisningsverksamhet
på ett riktigt och
lämpligt sätt.

Verksamheten vid barnavårdscentralerna
började som bekant redan 1938,
alltså för tolv år sedan, och därefter
har ingen kompletteringskurs anordnats.
Det ligger, tycker jag, i öppen ilag, att
en sådan kurs behövs. Verksamheten har
ju byggts ut under den tid, som har förflutit
sedan dess start, och kan nu omfatta
omvårdnad av barn ända upp till
skolåldern. Såsom också har framhållits
i motionen ha sköterskorna på detta om -

råde själva en mycket stark känsla av
behovet av en sådan kurs, och de ha
också ett stort intresse för den vidareutbildning,
som här skulle kunna meddelas
dem. Det kan för jämförelsens
skull ha sitt intresse att nämna, att vi
under flera år ha anordnat kompletteringskurser
för exempelvis skolsköterskor,
och jag anser, att det i minst lika
hög grad behövs för sköterskorna vid
barnavårdscentralerna.

Den verksamhet, som här bedrivits,
har fått sitt uttryck i en ständig minskning
av barnadödligheten, en minskning
som har fört fram Sverige till att bli det
främsta landet i detta hänseende. Vi ha
den lägsta barnadödligheten i världen.
.lag kan inte bevisa det, men jag är ganska
övertygad om att verksamheten vid
våra barnavårdscentraler har en väsentlig
del i denna lyckliga utveckling.

Jag menar alltså, att det är nödvändigt,
att de som ha hand om dessa viktiga
uppgifter i möjligaste mån få tillfälle
att följa utvecklingen på området.

Nu säger departementschefen, att han
inte kan förorda medicinalstyrelsens
förslag, vilket dock, framhåller han, i
och för sig är beaktansvärt. Utskottet
bär ungefär samma inställning. Utskottet
säger, att det i och för sig kan vara
önskvärt och lämpligt med en sådan
kurs, vilken, som man uttrycker det,
skulle »fylla ett visst behov». Men, fortsätter
utskottet, här liksom på andra
områden måste man iaktta återhållsamhet
med statsutgifterna. Och så tillägger
man, att behovet här icke är trängande.
■lag skulle vara frestad att fråga: Hur
veta herrarna, att inte behovet är trängande?
Jag har tagit mig för att resonera
med en del människor, som äro kunniga
och praktiskt erfarna på detta område,
och de ha sagt mig, att behovet tvärtom
är ganska trängande. Behovet känns
främst hos dem, som utöva verksamheten.

Det är klart, alt det här som på alla
andra områden måste ske en avvägning
mellan de olika utgifterna, som böra
ordnas efter angelägenhetsgrad. Men om
man erkänner, att en sådan kurs som
den som här föreslås skulle fylla ett be -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Om bidrag till kurs för sjuksköterskor vid barnavårdscentraler.

hov, så måste man fråga sig: Äro vi verkligen
så långt nere i ekonomisk misär
i detta land, att vi inte ha råd att fölen
summa av 3 175 kronor effektivisera
vården av våra späda barn och av förskoleåldersbarn
samt vården och undervisningen
av mödrar? Jag måste säga,
att jag tycker det har gått bra långt, om
man på den vägen kan komma med en
hållbar motivering för ett avslag på detta
krav.

Nu framhålles det i reservationen, att
det inte behövs någon uppräkning av
det anslag, som här är föreslaget. Emellertid
är det klart, att man inte skall
sticka huvudet i busken. Skulle man besluta
anordnandet av en kurs, är det
uppenbart att den kostar den summa,
som här är beräknad, och den måste
tas ut förr eller senare. Men för närvarande
behövs det ingen uppräkning av
anslaget.

Herr talman! Det vore mycket att tilllägga,
men jag skall följa föredöme tidigare
i dag och begränsa mig till det nu
sagda. Jag slutar, herr talman, med alt
yrka bifall till reservationen under
punkt 92.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag undrar om det sista, som den högt
ärade talarinnan sade, var riktigt sant
—- nämligen att det fanns mycket att
tillägga! Jag tycker alt hon har tagit
med ungefär allt vad som var att säga
från hennes sida. Det var nog sant och
riktigt alltsammans, men det var ju inte
hela sanningen, och det är den jag nu
skulle komplettera, hade jag tänkt.

Tredje avdelningen i statsutskottet
består av idel landstingsmän. Jag tror
också, att samtliga sitta i sitt landstings
förvaltningsutskott. De stå i en ganska
nära kontakt med den verksamhet, som
landstingen utöva även i fråga om den
förebyggande mödra- och barnavården.
Vi ha i allmänhet inte inom våra landstingsområden
hört, att det skulle föreligga
något så trängande behov av sådana
kurser som det här gäller. Hade
det funnits ett sådant behov, så hade det
nog efter vanligheten funnit en möjlig -

het att tränga fram till ens öron —
önskemål, krav och behov får man i
allmänhet höra. Det är bara när allting
är som det skall vara, som man i regel
inte får höra någonting.

Redan av detta tycker jag man kan
dra den slutsatsen, att även om det finns
ett behov —■ det är väl klart att det så
gör — så är detta inte så trängande, att
man inte kan skjuta på det ett eller annat
år.

Vidare är det väl så, att sköterskorna
vid barnavårdscentralerna stå i en sådan
ständig kontakt med de läkare, som
sköta centralerna, att de inte gärna kunna
undgå att komma i beröring med de
senaste rönen på detta område. De läkare,
som sköta om barnavårds- och
mödracentralerna, ha ju en annan ställning
än de läkare, som sköta om respektive
stationer och som mestadels äro
provinsialläkare — de hålla sig utan
minsta tvivel med den facklitteratur,
som erfordras för att ständigt kunna
följa med de senaste rönen. Nog få de
möjlighet att med sina sköterskor, var
och en på sin central, samtala om dessa
nya rön. Jag vill inte säga, att detta
helt skulle onödiggöra dylika utbildningskurser,
inte alls, men det minskar
behovet att ha dem tätt återkommande.

Utskottet har därför ansett, att även
om det kan sägas att det här föreligger
ett behov, så kan det inte ske någon
egentlig skada, om man skjuter på dessa
kurser ett eller annat år. Man kunde
också tänka sig, att det blir möjligt att
senare ordna dem utan de olägenheter,
som sköterskornas bortovaro från den
ordinarie tjänsten åstadkommer; vi ha
just nu färre sköterskor än vad vi komma
att ha om något antal år.

Vår inställning får inte tolkas så, att
vi anse att kurser av detta slag aldrig
skola komma till stånd. Det är inte något
sådant, som förestavat utskottets
ställningstagande. Vi ha endast ansett,
att olägenheterna bli mycket lindriga
om man skjuter på det hela något eller
några år.

På dessa motiv, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall bara tillägga några få ord.

Herr Mannerskantz säger, att det inte
skulle göra någon egentlig skada att dröja
något år. Nej, men vi vilja ju, att kursen
skall bli till nytta. Eftersom anordnande
av en kurs och icke anordnande
av en kurs icke kan ske samtidigt, har
man ju ingen möjlighet att bevisa, vad
resultatet blir i det ena eller andra hänseendet.

Sedan nämnde herr Mannerskantz någonting
om »tätt återkommande» kurser.
Det har inte varit någon kurs sedan
1938. Man kan diskutera innebörden av
begreppet täthet, men jag tycker sannerligen
inte att man behöver frukta att
de komma för tätt! Här ha ju faktiskt
just under senare år gjorts en hel del
nya rön och erfarenheter som böra
spridas ut.

Vidare sade han, att landstingsmännen
äro tillgängliga när det gäller att
höra på önskemål. Ja, det vill jag gärna
tro, fastän verkligheten kanske inte
alltid pekar riktigt åt det hållet. Men ä
la bonne heure, jag skall acceptera herr
Mannerskantz’ syn på saken. Det kan ju
dock tänkas, att sköterskor inte vilja
springa till landstingsmannen och säga:
»Vi känna oss inte kapabla att klara
detta på bästa sätt, så var snälla att anordna
kurser för oss!» De veta, att
landstingsmän äro sparsamma; understundom
kanske på fel ställe, de så väl
som alla andra.

Så var det tal om frånvaron. Det
skulle här gälla en kurs på tre veckor,
och det är väl ändå med hänsyn till det
resultat, som man väntar att vinna, inte
så viirst mycket att dra upp som ett
hinder.

Det är kanske mödrarna, som i första
hand önska en kompletteringskurs, och
mödrar ha ju, även om det gäller deras
spädbarn, en viss känsla av att de inte
böra vara så värst framfusiga. Men som
herr Mannerskantz kanske kommer ihåg
framhöll mycket starkt den ende närvarande
läkaren i statsutskottet just vikten
av att en kurs av detta slag kom till
stånd, och om jag nu minns rätt betonade
han mycket kraftigt, att läkarna

inte hinna att så handleda sköterskorna
som de skulle önska. Jag tror — jag
reserverar mig för minnesfel — att han
till och med tilläde, att inte heller läkarna
i allmänhet i önskvärd grad hinna
följa framstegen på detta område,
utan att det skulle behövas speciellt kunniga
läkare för att trimma sköterskorna
på en sådan här kurs.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 93 och 94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Med förmälan, att utskottet icke funnit
anledning till erinran mot Kungl. Maj ds
i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av
allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 50 000 kronor.

Reservation bade anförts av herr Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
von Heland, Rubbestad, Rirke och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottets
utlåtande och hemställan bort
hava följande lydelse:

»Utskottet anser, att ifrågavarande
upplysningsverksamhet icke har det samhälleliga
värde, att densamma bör komma
i åtnjutande av bidrag av statsmedel.
Med beaktande jämväl av den allmänna
återhållsamhet, som på andra områden
präglar årets budgetförslag, hemställer

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till abortförebyggande åtgärder,
utskottet, att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke må av riksdagen bifallas.»

Herr MANNERSKANTZ: På denna

punkt ha reservanterna inte bara tänkt
sig att åstadkomma en besparing på
50 000 kronor, vilket alltid är något efter
vad vi hört förut här i dag, utan de
ha också menat, att det nog ordas för
mycket i alla möjliga sammanhang om
den sexualhygieniska upplysningsverksamheten.
På denna speciella punkt är
det ju meningen, att pengarna skola lämnas
till olika folkbildningsorganisationer
för att de skola anordna allmän
upplysningsverksamhet på detta känsliga
område. Vi ha menat, att så besvärlig
som den frågan är, så är det inte säkert
att upplysningsverksamheten alltid kommer
att kunna handhas utan men om
den skall spridas ut på så stora områden
som det här kan bli fråga om.

Jag tror dessutom, herr talman, att
hela denna sexualhygieniska upplysningsverksamhet
håller på att uppfattas
som om den skulle kunna vara ett substitut
för det, som man förr i tiden fick
lära sig i sjätte budet. Jag undrar, om
det inte vore bättre att sätta det budordet
mera till heders igen, så behövdes
det inte så mycket av sådan här undervisningsverksamhet.

Reservationen innebär alltså på sätt
och vis något av en reaktion mot att
denna modernitet skall breda ut sig
ännu mera, men den innebär också, att
när man ändå är så hårt klämd på alla
punkter beträffande anslag på statsbudgeten,
så hör detta anslag till dem som
saklöst kan avvaras.

Jag ber att under denna punkt få yrka
bifall till reservationen, herr talman!

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Utskottsmajoriteten anser nog, att
om man inte alls skulle befatta sig med
upplysning i denna fråga, skulle det vara
att gå liksom ett steg utanför verkligheten.
När denna verksamhet handhas
av skolöverstyrelsen —- föreläsarna äro
ofta legitimerade läkare eller andra kvalificerade
krafter, som prövas av över -

styrelsen — så tror majoriteten i utskottet,
att det också finns tillräckliga garantier
för att åstadkomma en vederhäftig
upplysning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 96.

Anslag till abortförebyggande åtgärder.

I denna punkt hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte till Abortförebyggande åtgärder
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 175 000 kronor.

Reservationer hade anmälts

a) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Rubbestad och
Birke, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag till Abortförebyggande åtgärder
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 160 000 kronor;

b) av herr von Heland, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ: Denna punkt
berör ju i viss mån samma område som
den föregående, men den är av helt annan
natur. Det gäller här, anser jag,
mera en statsutskottsmässig principfråga Vi

införde ju för några år sedan abortbyråer
först och främst i Stockholm, sedermera
i flera andra av våra största
städer. Det finns nu åtta stycken sådana
byråer, och dessutom finns det en filial
i Södertälje. Jag vill från början

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

säga ifrån att jag anser, att mycket av
den verksamhet, som bedrives vid dessa
byråer, inte bara är gynnsam och nyttig
utan särskilt i de största städerna
kanske alldeles nödvändig, nämligen
den delen av verksamheten, som går
ut på att en kurator vid byrån kan få
ta hand om en klient, som är alldeles
uppriven och bringad till förtvivlan
och vill gå till en illegal abortör för att
på det sättet — som hon tror — komma
ifrån alla bekymmer. Om kuratorn i ett
sådant läge kan få henne på bättre tankar
genom att tala vänligt och sätta henne
in i att hennes problem kan lösas på
andra vägar och kuratorn även har vissa
medel till förfogande för att hjälpa
henne ur en temporär ekonomisk svårighet,
så är detta utan tvivel en god och
nyttig sak.

Nu har det emellertid sagts av Kungl.
Maj:t, att sedan verksamheten har varit
i gång några år, skall man göra en översyn
och utröna hur den har fungerat
och hur den skall utformas i framtiden.
Den utredningen är tillsatt, men icke
desto mindre föreslår Kungl. Maj:t, att
man redan under nästa budgetår skall
utvidga rörelsen ytterligare och inrätta
ännu flera byråer. Då ha vi reservanter
menat, att innan man vet, hur det hela
slutligen skall utformas, är det lämpligare
att driva de byråer, som nu finnas,
och vänta med att utvidga verksamheten
ytterligare tills denna översyn har gjorts.
Detta bör vara en principiellt riktigare
linje, som vi så ofta ha tillämpat inom
statsutskottet. Det finns säkerligen i varje
utskottsutlåtande, som rör en huvudtitel,
alltid något halvdussin yttranden,
där utskottet uttalar sig just i den riktningen.
Jag tycker man borde göra det
även på denna punkt.

Därtill kommer, att de största städerna
ju redan ha sina byråer klara, och
enligt min mening föreligger inte samma
överhängande behov så snart man
kommer till städer av lägre storleksordning.
Även ur den synpunkten kan det
inte göra så mycken skada, om det skulle
dröja någon tid innan man inrättar
flera abortförebyggande byråer.

Det är dessa skäl, som äro övervä -

Anslag till abortförebyggande åtgärder.

gande för oss. Sedan vet jag, att åtminstone
för någon av reservanterna har den
tanken funnits, att man genom dessa byråers
verksamhet ibland åstadkommer
legala aborter något väl rundhänt och
att detta strider mot kristna synpunkter.
Det anser jag också, ifall det verkligen
sker, men jag har inte möjlighet att
påstå att så är fallet. Man ser dock på
den statistiska uppställningen över företagna
legala aborter, att det inträtt en
stor stegring i antalet, och det är ju
möjligt, att man även på det området
bättre får se sig för. Det är som sagt
möjligt, men jag vill inte därom fälla
några bestämda påståenden utan har endast
velat omnämna det, då jag vet att
en av reservanterna har ansett detta
vara en mycket viktig del av hans kritiska
inställning.

För min del, herr talman, är det närmast
de synpunkter, som jag tidigare i
anförandet har framhållit, som äro de
avgörande, och jag ber därför att få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag skulle beträffande denna punkt
i hög grad beklaga, om kammaren följde
reservanternas uppfattning.

Vad Kungl. Maj:t här har föreslagit
utöver tidigare förslag under gångna år
är egentligen ingenting annat än att
Kungl. Maj:t begärt en höjning med
10 000 kronor av det belopp, som skall
stå till abortkuratorernas förfogande för
omedelbar hjälp åt kvinnor, som befinna
sig i en överhängande ekonomisk
nöd och som se så förtvivlat på sin situation,
att de för den skull umgås med
tanken på abort.

Detta ur social synpunkt kanske mest
behjärtansvärda lilla belopp, som finns
på hela elfte huvudtiteln, ha herr Mannerskanlz
och hans medreservanter inte
velat gå med på. Jag kan inte tolka denna
ståndpunkt på annat sätt än att reservanterna
inte riktigt äro insatta i vad
saken gäller. Staten liar förbundit sig
att svara för de kontantbelopp, som
skola stå till kuratorernas förfogande.
Varje byrå får högst 4 000 kronor om

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till abortförebyggande åtgärder,
året för detta ändamål. Därvid skola vi
komma ihåg, att hela Stockholm ur denna
synpunkt räknas som en enda byrå.

Den statistik som har förts visar, att
25 procent av alla de kvinnor, som söka
en abortkurator, drivas till sin abortönskan
av ekonomiska svårigheter.
Ibland te sig dessa ekonomiska svårigheter
ur kvinnans synpunkt så överhängande
och förtvivlade, att man måste
säga sig: Skall man kunna hindra henne
från att sälta sin avsikt i verket, måste
man utan formalia omedelbart kunna ge
henne ett handtag och hjälpa henne. Det
är för detta ändamål som denna höjning
är föreslagen.

Jag har också gjort en statistik för
att utröna, vad det är för kategorier som
få denna ekonomiska hjälp, och jag har
då undersökt en byrå, som under ett år
betalat ut mellan 3 000 och 4 000 kronor.
Byrån har på detta sätt under året
bringat hjälp åt 33 kvinnor. Av de hjälpta
voro bara tre ogifta kvinnor och två
frånskilda kvinnor. Återstående 28 voro
gifta kvinnor med ända upp till nio
barn — kvinnor som alltså oaktat äktenskapet
befunno sig i ett akut nödläge
och i fråga om vilka kuratorn bedömde
situationen så, att ett ekonomiskt handtag
var oavvisligen nödvändigt.

Om man är mån om att hjälpa de
kvinnor, som kanske ha det allra svårast
och bekymmersammast, skall man
alltså icke sätta sig emot den lilla anslagshöjning
som Kungl. Maj:t här bär
begärt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Efter statsrådets anförande kan
jag inskränka mig till att bara yrka bifall
till statsutskottets hemställan på denna
punkt.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Frågan
om aborterna har ju varit före i
riksdagen senast år 1948 på grund av
en enskild motion, som då remitterades
till första lagutskottet och som där föranledde
mycket långvariga debatter.

Man har den allmänna känslan, att de

illegala aborterna utgöra ett gissel för
det moderna kultursamhället. När man
skall försöka alt på något sätt nedbringa
deras antal — de leda ju nämligen ofta
bl. a. till stora personliga tragedier —
kan man åtminstone i nuvarande läge
inte finna mer än två vägar, som äro
framkomliga. Den ena är, att man söker
genom samtal och påverkan och genom
att framhålla de utvägar, som finnas
i denna nödsituation, få vederbörande
att avstå från abort, ocli den andra
är, att man söker genom ekonomisk
hjälp lätta det läge, i vilket de ha råkat.

Det rådde nog allmän enighet den
gången inom första lagutskottet, att man
skulle försöka att ytterligare effektivisera
de lijälpåtgärder, som kunna vidtagas.
Inte minst stärkta i den uppfattningen
blevo vi efter att ha kallat upp
i lagutskottet vissa kuratorer, verksamma
vid kliniker i Stockholm. Vad som
slog oss var, att de ekonomiska medel,
som stå till deras förfogande, äro utomordentligt
små. Det behövs alltså pengar,
om vi skola kunna rå på detta onda
och rädda människor undan en åtgärd,
som ofta nog kan medföra kroppsligt
men för hela livet och dessutom stor
psykisk skada.

Jag är övertygad om att det är bristande
kunskap om det sätt, på vilket
dessa pengar användas, som gör att en
del utskottsledamöter ha sett sig föranlåtna
att yrka avslag på vad som har föreslagits
i propositionen. Har man någon
verklig kännedom om vad det här
rör sig om, vilka djupt allvarliga fall
som måste redas upp, så anser jag inte
att det finns någon möjlighet att undandraga
sig den skyldighet, som vi ha
att här ge den hjälp som är möjlig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Göranssons yttrande instämde
herrar Lodenius, Bror Nilsson, Franzon
och Söderquist.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag undrar, om det inte hade varit bra
med en överenskommelse mellan kam -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

rarna om att inte behandla respektive
huvudtitlar samtidigt, såsom skett i dag,
utan kasta om ordningen, så att inte
departementscheferna plötsligt behöva
dyka upp och slå in öppna dörrar på
grund av att de inte ha kunnat följa
debatten i dess helhet.

Statsrådet talade till en början med
rätt stort patos om ungefär det som jag
ägnade den första tredjedelen av mitt
anförande åt. Sedan sade han ■— vilket
förvånade mig och vilket vi inte lyckades
få fram vid avdelningens behandling
av detta ärende, vilken dock inte kan
anses vara nonchalant —• att höjningen
av här ifrågavarande anslag skulle användas
för att öka det antal kronor, som
varje byrås kurator förfogade över för
att hjälpa de förtvivlade blivande mödrarna.
Hela saken måste väl utläsas så
och har också framställts så vid föredragningen
i avdelningen, att det är
fråga om att utöka antalet byråer med
två stycken. Det enda vi reservanter ha
sagt är, att man bör vänta något därmed
i avvaktan på resultatet av den översyn,
som departementschefen anser att man
skall sätta i gång.

Det är inte riktigt snällt att vända resonemanget
därhän, som statsrådet gjorde,
att vi inte vilja vara med om att
kuratorerna skola få en liten slant att
ge till förtvivlade mödrar. Det ligger inte
så till — den skildringen är oriktig. Det
är därför jag undrar, om statsrådet hade
uttryckt sig som han gjorde om han hade
varit inne i kammaren från första början.

Det är i själva verket på det sättet, att
man bör söka få de byråer, som finnas,
att fungera så bra som möjligt, innan
man anser sig ha råd att upprätta ytterligare
hyråer i nya städer. Såsom jag
sade tidigare tror jag, att frågan om
byråer är mest aktuell i de största städerna.
De städer, som komma närmast
efter de åtta som nu ha byråer, kunna
nog delvis få dessa angelägenheter ordnade
på andra vägar i avvaktan på att
man undersöker, hur man hör lägga
upp hela denna sak.

Anslag till abortförebyggande åtgärder.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa
beriktiganden.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Det är riktigt, som herr Mannerskantz
säger, att det är beklagligt, att
debatterna skola pågå samtidigt i båda
kamrarna och man alltså kan råka ut för
att inte höra första delen av en talares
anförande. Om jag begått någon orättvisa
när det gäller herr Mannerskantz’
inställning till denna mycket angelägna
hjälpverksamhet, är ingen gladare än jag
över att kunna konstatera, att våra uppfattningar
äro mera sammanfallande än
jag först trodde.

Men jag har, herr Mannerskantz, byggt
mitt anförande på den omständigheten,
att ett bifall till herr Mannerskantz’ reservation
leder till att vi icke få någon
möjlighet att lämna den förstärkning på
10 000 kronor, som jag talade om. Detta
belopp är nämligen avsett att — utöver
det maximala bidrag som nu kan utgå
per byrå -— ställas till medicinalstyrelsens
förfogande för att förbättra hjälpmöjligheterna.
Om alltså herr Mannerskantz
delar min uppfattning om att det
är angeläget, att vi få en sådan förstärkning
till stånd, då måste herr Mannerskantz
dra konsekvensen av detta och
inte yrka bifall till sin reservation.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det beror på hur många byråer det
finns.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Mannerskantz in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 97—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Punkten 160.

Anslag till civilförsvarsområdenas
administration.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen föreslagna
ändringar i personalförteckningen för civilförsvarsområdenas
administration,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för administrationen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1950/51, dels ock till Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 2 420 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Andrén
m. fl. (I: 198) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (11:266), hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit till Civilförsvarsområdenas
administration:
Avlöningar anvisa ett anslag av 350 000
kronor för tillfällig personal.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 198 och II: 266, i vad de berörde
förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civilförsvarsområdenas
administration vidtaga de ändringar,
som angivits i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 4 januari
1950;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1950/51;

c) till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 2 420 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herr Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen

måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
198 och 11:266, i vad de berörde förevarande
anslag,

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1950/51;

c) till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 2 770 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vi ha nu en stund varit inne på det avsnitt
av huvudtiteln som rör civilförsvaret.
Där ha vissa motionärer framställt
krav på en tidigare punkt, nr
158, vidare på den nu föredragna punkten
och slutligen också på punkt 165.

Vid granskningen av denna del av
huvudtiteln har vår grupp funnit, att de
önskemål, som ha framställts av den
ansvariga myndigheten på detta område,
alltså civilförsvarsstyrelsen, ha beskurits
så avsevärt, att man åtminstone
i några av de fall, som man kan anse
vara viktigast, måste försöka nå fram
till ett bättre resultat än propositionen
ger. Jag är fullt medveten om att det
allmänt betryckta statsfinansiella läget
naturligtvis gjort sig gällande även på
civilförsvarets område — jag tror, att
man kan läsa sig till det här och där i
departementschefens skrivning. Jag vet
ju också, att departementschefen har ägnat
stort intresse åt civilförsvaret och
dess uppbyggnad. Men man behöver därför
inte säga som min vän Gustaf Karlsson
här tidigare har sagt, att när regeringen
har bedömt en sak, är naturligtvis
dess uppfattning den riktiga. Det tro
också alla katoliker om påven i Rom!
Men det finns också andra möjligheter
än dem regeringen anvisat att fördela
anslagen inom den givna ramen. Dessutom
kan man inte, herr talman, säga

Onsdagen den 29 mars 1950 fm. Nr 12. 63

Anslag till civilförsvarsområdenas administration.

att ett parti, som liar varit i minoritet
i så många år, kan ha så stort medansvar
för den ekonomiska misär, som vi
ha råkat i.

Vi ha funnit, att det på civilförsvarets
område skulle behövas två befattningshavare
i själva den centrala styrelsen
för att vaka över två speciella områden.
Dels gäller det sjukvårdsanordningarna
— alltså åtgärderna för att hjälpa civilbefolkningen
vid den allmänna röra,
som uppstår om det blir fråga om attacker
från robotbaserna på den baltiska
kusten eller med flyg eller genom
andra krigshandlingar — dels behövs
det också, att någon följer utvecklingen
på gasskyddsområdet. Vi hade begärt
detta i en motion, men när vi slutligen
skulle bestämma oss för vad vi skulle
ta med som yrkanden i reservationer,
släppte vi den tanken. Det skulle nämligen
inte vara så roligt att be att få två
nya befattningar i Ce 29, när man •— såsom
jag själv — envist försökt att få
bort så många som möjligt under årens
lopp.

Då återstå de två andra punkterna,
som beröra civilförsvarets lokala organisation.

Det har många gånger uttalats inom
vår avdelning i statsutskottet, att de
centrala organen kräva för mycket personal
och för mycket pengar och att det
egentligen är på fältarbetet som man
bör lägga ned pengarna. Här gäller det
just fältarbetet. På många håll äro
de lokala civilförsvarsorganisationerna
mycket svaga. Civilförsvarscheferna,
som ofta äro landsfiskaler och ha händerna
fulla med annat, ha inte ens hunnit
med den planläggning, som skall
ske enligt civilförsvarsstyrelsens intentioner.
Inte heller har det funnits resurser
att ordna med övningar överallt. Man
kan också här tänka sig samma situation
som den jag skildrade, när vi behandlade
efterutbildningsövningarna för
den militära personalen. Den kan inträffa
var som helst i orterna. Allting
kan bli virrvarr och förhållandena bli
hemska. Ingen har ens under övningar
varit i den situation som — blott mycket
förvärrad — skulle inträffa, om det

gällde allvar. Därför är det nödvändigt,
att man noga övat och planlagt, så att
man verkligen vet vad man skall göra
och på så sätt får mera självförtroende.
Man kan nog knappast beskriva det
elände som just civilbefolkningen kommer
att råka ut för vid ett framtida
krig. Det är därför av vikt, att man vidtar
bland annat de åtgärder, som förordas
i reservationen.

I utskottet och särskilt inom avdelningen
ha vi talat om att vad man här
vill kräva i mycket beror på i vad mån
man tror, att det skall kunna bli krig.
Det finns de som äro säkra på att det
inte kan bli krig inom tio år. Det törs
jag inte säga, herr talman! Det kan bli
krig om en vecka, och det kanske dröjer
längre än tio år. Men säkert är, att
krigsrisken är alltför stor för att man
skall kunna nonchalera den. Därför
måste man ibland göra saker, som man
annars tycker äro bortkastade. Att öva
folk i hur man skall bära sig åt under
krigsförliållanden kan ju vara besvärligt,
och att hålla på att planlägga och göra
upp skisser för hur det skall bli i olika
fall kan anses vara meningslöst. Men
jag tror att man här måste resonera precis
på samma sätt som när man brandförsäkrar
sitt hus och när man skaffar
sig brandstegar och sprutor och sådant.

För att slippa yttra mig en gång till
skall jag, om herr talmannen tillåter,
också säga ett par ord om brandmaterielen
—■ det gäller punkten 165.

Vi ha övervägt, om man skulle kunna
flytta över medel från punkten om
gasskyddsmateriel till denna punkt.
Brandmaterielen torde, efter vad man
kan bedöma, vara viktigare. Men efter
vissa föredragningar inom utskottet befanns
det omöjligt att minska någonting
på gasskyddsmatcrielen. Annars tycker
jag nog, att man vet för litet om hur gaskriget,
särskilt mot civilbefolkningen,
kommer att utveckla sig. Däremot vet
man, att det i ett framtida krig kommer
att bli eldsvådor utan all ände och att
det då inte går att skaffa materiel. Den
måste finnas förut. Till skillnad mot
gasskyddsmaterielen har brandmaterie -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till gasskyddsmateriel m. m.
len — särskilt brandslangarna — också
den fördelen, att den ju kan omsättas
hela tiden, och så har även skett. Efter
en viss tids lagring kan brandmaterielen
överlåtas på brandkårerna i orterna,
och vad som då skaffas nytt kan läggas
in i cvilförsvarets förråd. Därför behöver
man inte riskera förstörelse genom
lagring i samma grad som i fråga om
gasskyddsmaterielen.

Herr talman! Även om vi redan ha
hunnit rätt långt på föredragningslistan,
kanske vi ändå inte skola dra ut på anförandena.
Jag anser mig nu ha åtminstone
i någon mån motiverat yrkandet
om bifall till reservationerna
vid punkterna 160 och 165.

Jag hemställer om bifall till reservationen
under den föredragna punkten
160.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Gent emot herr Mannerskantz’ tal om att
man inte skulle våga frångå Kungl.
Maj:ts förslag ber jag att få säga, att jag
minst av allt är katolik. Jag skulle inte
tveka att göra det, om jag funne det
skäligt att gå emot Kungl. Maj:t. Men i
förevarande ärende vill jag först hänvisa
till att utskottsmajoriteten i sin motivering
erinrar om att riksdagen så sent
som under fjolåret behandlade just botteninstansen
i civilförsvarets organisation,
och jag vill minnas, att vi år 1948
behandlade topporganisationen. Vidare
har jag i egenskap av kommunalman
kommit i kontakt med civilförsvaret,
och jag har ett starkt intryck av att om
det finns intresse, så kan man effektivisera
civilförsvaret i den lokala organisationen
även inom den nuvarande ramen
för statens utgifter.

Jag hemställer om bifall till statsutskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den

förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 161—163.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 164.

Anslag till gasskyddsmateriel m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Engångsanskaffning av materiel
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 4 626 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Den tyngst vägande utgiftsposten under
förevarande anslag avser anskaffning
och förnyelse av gasskyddsmateriel. Civilförsvarsstyrelsen
räknar med ett nyanskaffningsbehov
under fem år uppgående
till 5 107 092 kronor per år. Härtill
kommer den ersättningsanskaffning, som
erfordras för omsättning av materielen
och som enligt styrelsens beräkningar
skulle draga en årlig kostnad av 5 122 300
kronor. Tillhopa med visst medelsbehov
för impregnering av gasmasker m. m.
skulle enligt dessa beräkningar för gasskyddsmateriel
erfordras sammanlagt
10 912 392 kronor för nästkommande
budgetår. Departementschefen har tillstyrkt
en till 3 miljoner kronor begränsad
anvisning för ifrågavarande ändamål.

Kostnaderna för anskaffning och förnyelse
av gasskyddsmateriel äro i hög
grad betungande. Särskilt i belysning av
de av civilförsvarsstyrelsen gjorda beräkningarna
rörande medelsbehovet under
de närmaste åren borde det enligt
utskottets mening finnas anledning att
överväga möjligheterna att minska anskaffningarna.
Med hänsyn till vad utskottet
under ärendets behandling inhämtat
rörande behovet av att täcka de
nuvarande bristerna på detta område,
vill utskottet emellertid icke motsätta sig
att medel anvisas i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag.

Då de för övriga ändamål beräknade
beloppen under anslaget icke föranleda
erinran från utskottets sida, hemställer

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

utskottet, att riksdagen må till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
4 020 000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar
Karl Andersson och von Heland, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr von HELAND: Herr talman! Det
är med en viss tveksamhet som jag har
begärt ordet vid denna punkt, detta därför
att jag inte tillhör den avdelning av
statsutskottet som behandlat ärendet. Jag
bär emellertid redan uttalat min tveksamhet
i utskottet, och då jag nu ser att
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
är närvarande, skulle jag gärna
vilja få framföra mina betänkligheter
mot det anslag som det här gäller.

Vid åtskilliga tillfällen har det anförts
kritik över att penningmedel, som anvisas
för försvaret, ej alltid användas
på det sätt isom är lämpligast ur effektivitetssynpunkt.
Samma anmärkning
dristar jag mig att framföra vid delta
tillfälle, då ett anslag ur elfte huvudtiteln
avses för skydd åt civilbefolkningen under
krig. Kan det verkligen vara förnuftigt
att anslå medel till gasskyddsmateriel,
och kunna dessa miljoner inte få
bättre användning vid försvaret av civilbefolkningen? Mina

frågor föranledas av att jag har
den uppfattningen, att den förrådshållning
av gasmasker, som avses, är föga
lämplig. Vid ett nytt världskrig uppkommer
givetvis den allvarliga frågan,
om någon av de krigförande med hänsyn
till repressalierisker vågar sätta i
gång ett gaskrig. Om gaskriget uteblir,
då äro givetvis gasmaskerna överflödiga.
Det sannolika är emellertid att ett nytt
krig blir ett förintelsekrig, ty uppladdningen
med atombomber och kemiska
stridsmedel kommer väl att få till följd
att någon av de krigförande försöker att
hastigt få övertaget genom tillgripande
av dessa stridsmedel, som ha förödande
verkan. Atombombanfall, kemisk krigföring
och bakteriologisk krigföring torde
sålunda vara ofrånkomliga om kriget
kommer. Men är det därför så säkert att

Anslag till gasskyddsmateriel m. m.
man kommer att få någon användning av
de påtänkta gasmaskerna? Vid ett gaskrig
komma givetvis de nya, infernaliska
gaserna att användas och inte de
gaser mot vilka man nu uppfunnit dessa
gasmasker.

Vid världskrigets slut blev det ju bekant
att man såväl på den ryska sidan
som på västmaktssidan kommit att besätta
fabriker och stora förråd, där tyskarna
hade en ny, fruktansvärd gas,
som kallades tabun, och man vet också
att Hitler i sista minuten hade reflekterat
på att använda Tysklands stora förråd
av denna gas. Det är likaledes bekant
att man nu på bägge sidor — både
på östsidan och på västsidan — bär full
kännedom om tillverkningssättet för
denna gas och att det på bägge sidor
också finns tyska vetenskapsmän, som
ha sysslat med dessa gaser. Det är vidare
känt att de gasmasker och gasskyddskläder,
som vi ha, inte skydda
mot tabun, som är en mycket farlig gas,
inte bara genom att vi inte ha något
skyddsmedel emot den utan också genom
gasens verkningar över huvud taget.

Vi veta också en del om den biologiska
och bakteriologiska krigföringens
möjligheter; inte heller mot dessa kunna
ju gasmaskerna hjälpa.

Jag skall inte heller bli långrandig,
herr talman, och gå närmare in på denna
krigföring. Jag har emellertid med
dessa ord velat ställa den frågan under
diskussion, om det verkligen är lämpligt
att använda alla dessa miljoner för
att anskaffa gasskyddsmedel, som inte
bara äro dyrbara, utan även måste omsättas
och vårdas och därigenom draga
ytterligare kostnader, om dessa gasskyddsmedel,
såsom jag här sökt klarlägga,
i verkligheten aldrig få den verkan
som man har hoppats på.

Med den hänsynsfullhet som kännetecknar
mig, herr talman, yrkade jag
inte avslag på framställningen i statsutskottet.
Jag funderade ett tåg på att
begära återremiss, men med kännedom
om frågornas normala behandling bär
i riksdagen avstod jag även från detta
och jag hoppades i stället att herr statsrådet
skulle vara närvarande vid frå -

5 Första kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till gasskyddsmateriel m. m.

gans avgörande i kammaren och att jag
för honom skulle få framlägga mina
betänkligheter i denna del. Jag har med
mitt anförande endast hoppats kunna
komma därhän, att herr statsrådet ytterligare
måtte överväga, om man inte kan
använda de penningmedel som här anslås
på ett ur försvarssynpunkt bättre
sätt. Om inte civilförsvaret har annan,
angelägnare användning för pengarna,
så finns det ju inom försvarsmakten ett
behov, vars tillgodoseende enligt min
uppfattning skulle kunna skydda civilbefolkningen
bättre än dessa gasmasker,
nämligen behovet av förstärkning av
vårt luftförsvar.

Jag hemställer alltså vördsamt till inrikesministern,
att inrikesministern måtte
överväga huruvida man inte kunde
nå större effekt för civilbefolkningens
skydd än man når genom att anskaffa
gasmasker, som antingen inte behövas
alls eller, om vi utsättas för gasanfall,
i alla fall inte utgöra något skydd i det
moderna gaskriget.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
På en punkt är jag alldeles ense
med herr von Heland, nämligen när han
säger att om gaskriget uteblir är också
anskaffningen av gasmasker onödig. På
den punkten kunna vi fullständigt samsas.
Vad herr von Heland anfört gäller
i motsvarande mån också om den ökade
anskaffning av brandmateriel, som ligger
herr Mannerskantz om hjärtat. Om i
nästa krig i motsats till det föregående
brandbomber och liknande förstörelsemedel
icke komma att spela någon roll,
blir också anskaffningen av brandmateriel
överflödig. Det är den risk som
man får taga när man håller sig med ett
försvar, att man på det ena området liksom
på det andra kan göra en felinvestering.
Och detta gäller inte bara civilförsvaret,
utan det gäller i lika hög grad
det militära försvaret.

Om jag nu för ett ögonblick skall se
på det militära försvaret, kan jag nämna
att jag under budgetarbetet efterhörde,
huruvida man på den militära sidan
hade någon tanke på att inför den ut -

veckling, som man förutser, nedbringa
gasskyddsberedskapen. Det förklarades
då från militärt håll, att man inom krigsmakten
ämnar uppehålla gasskyddet på
så hög nivå som möjligt, därför att man
räknar med att en krigföring i framtiden
kan taga karaktären av gaskrig.

Om man hör sig för med våra experter
på kemisk krigföring, konstaterar man
att de äro eniga om att risken för ett
framtida gaskrig är allvarligare än vad vi
i allmänhet tro. Det är alldeles riktigt,
att gas icke kom till användning under
det senaste kriget, men, som herr von
Heland sade, båda parterna hade vidtagit
omfattande rustningar för en gaskrigföring,
och det fanns på båda sidor
stora lager av giftgaser upplagda, färdiga
för anvädning. Kriget tog emellertid den
vändningen, att detta vapen inte kom i
bruk. Vår främste gasskyddsexpert, som
vi ha samrått med, är för sin del absolut
övertygad om att inga slutsatser för
framtiden kunna dragas av det förhållandet,
att gaskrigföring inte förekommit
under det senaste kriget. Han säger
tvärtom, att den kemiska krigföringen
har fått en högre potential än förut
sch blivit en allvarligare fara än vad
man tidigare trott, att nya gaser med
otäckare verkningar än vad man tidigare
har kunnat åstadkomma nu kunna
framställas o. s. v. Allt detta är riktigt.

Sedan uppkommer frågan om vad det
är för balans som råder mellan anfallsvapnet
och försvarsmedlen. Det pågår
här en ständig utveckling, och det gäller
att följa med i denna. De gasmasker, som
vi anskaffade under förra kriget och
som ännu äro i det skick att de skulle
kunna användas, ha vi med nya metoder
kunnat regenerera, så att de nu skydda
för helt andra gaser än de utgjorde
skydd för när de en gång anskaffades.

Om man sedan ser på vad som göres
i utlandet på det här området, kan man
konstatera att gasskyddsberedskapen för
civilbefolkningen där icke är ställd på
avskrivning. Där vidtagas tvärtom ganska
omfattande åtgärder för anskaffande
av gasskyddsmateriel. Och det är givet
att de gasmasker, som vi komma att an -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

skaffa för den summa Kungl. Maj:t nu
har begärt, komma att så långt det är
möjligt befinna sig på samma nivå i
fråga om effektivitet som de gasmasker,
vilka tillverkas i andra länder.

När jag alltså har konstaterat, hur man
inom det ena landet efter det andra har
börjat rusta upp sitt gasskydd igen, har
jag sagt mig, att vi icke kunna ha en så
allvarlig blotta i vår försvarsberedskap
som det skulle innebära om vi inte gjorde
någonting för att säkra oss ett skydd
på detta område. Därtill kommer att
gjorda undersökningar ha visat, att vi
ha ungefär tre gånger så lång leveranstid
på gasskyddsmateriel som vid anskaffning
av brandskyddsmateriel. Skall man
göra någonting får man alltså räkna med
att det tar mycket lång tid innan ett anslag
resulterar i ökad materielanskaffning.

Jag har alltså kommit till den slutsatsen
— liksom all den expertis jag har
samrått med — att gasskyddet är en av
de viktigaste punkterna när det gäller att
skydda vår civilbefolkning.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Vid den föredragning vi hade på tredje
avdelningen i det här ärendet fingo vi
en rätt klar bild av hur det står till på
detta viktiga område, och jag beklagar att
herr von Heland inte hade tillfälle att
övervara denna föredragning. Om jag inte
minns fel hade inte heller herr Mannerskantz
tid att närvara.

Jag fick vid föredragningen ett starkt
intryck av att vederbörande inom civilförsvaret
väl följa med utvecklingen.

Beträffande det av herr von Heland
berörda spörsmålet vill jag erinra om det
förhållandet, som inrikesministern nyss
har omnämnt, nämligen att man i utlandet
är i färd med att förnya sin gasskyddsmateriel.
Det är ju möjligt att herr
von Helands resonemang är riktigt. Skulle
man emellertid draga ut den strängt
logiska konsekvensen av hans resonemang
om att knappast något skydd i
detta hänseende är möjligt att åstadkomma,
borde man ju helt slopa allt skydd.
Och så långt vill väl inte heller herr von
Heland gå.

Anslag till gasskyddsmateriel m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr von HELAND: Herr talman! Redan
i mitt första anförande deklarerade
jag den uppfattningen, att också jag
tror att gaskrig kommer att tillgripas om
det blir ett nytt världskrig. Men min
fråga är ännu inte besvarad, trots att
statsrådet var mycket vänlig att ge en
del förklaringar.

Min huvudsakliga frågeställning är
denna: Skydda verkligen gasmasker av
nuvarande högsta kvalitet mot de fruktansvärda
nu kända gaserna? Jag har
den uppfattningen att de icke göra det.
Om man alltjämt skaffar sig gasmasker
inom andra länder, gör man enligt min
uppfattning detta därför att man där
upprustar mer än vi och alltså även bereder
sig för gaser som icke äro så farliga.

Min fråga är alltså denna: Skydda

verkligen de bästa gasmasker, som vi
för dagen kunna åstadkomma, mot alla
de gaser, vilkas existens man redan vet
om? Om så inte är fallet, då sätter min
kritik in. Jag tycker det är betänkligt
om vi i så fall skaffa gasmasker i stället
för att använda pengarna på effektivare
skydd åt civilbefolkningen.

Nu vet jag ju inte vad man inom civilförsvaret
ytterligare har funderat på
för skyddsåtgärder. Man kan ju tänka
sig utspridning av befolkningen och neutralisering
av gasbelagda områden, som
jag tror vara effektivare åtgärder. Och
man kan ju vidare sätta in större kraft
för att hindra främmande flygplan från
att komma in över vårt land med dessa
gaser.

Jag har alltså, herr talman, trots statsrådets
vänlighet att komma med nya förklaringar,
inte blivit övertygad om att
detta anslag är väl använda pengar, utan
jag tror fortfarande att man skulle kunna
använda pengarna på ett effektivare sätt
för civilbefolkningens skydd.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Även jag tillhör dem som stiilla sig
skeptiska till detta anslag i vad det gäller
nytillverkning av gasmasker.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till gasskyddsmateriel m. m.

De! är klart att detta är ett område
där vi endast kunna göra gissningar;
vi veta ju ingenting om hur ett framtida
krig kommer att te sig. Den enda
erfarenhet vi hittills ha fått är ju den,
att under förra kriget, trots alla dess
ohyggligheter, giftgaser dock icke kommo
till användning, och vidare att giftgaser
icke under något av de två världskrigen
ha använts mot civilbefolkningen.
Detta är alltså de fakta man har
att hålla sig till, och i övrigt rör man
sig endast med gissningar.

Jag vill erinra om att det i Sverige
tillverkades gasmasker för betydande
belopp omedelbart före och i början av
det senaste kriget. Jag kan inte här ange
hur stora belopp det rörde sig om, men
det var åtskilliga miljoner kronor.

Nu vill jag här fråga statsrådet, huruvida
de gasmasker, som tillverkades
i början av 1940-talet, ännu ha något
värde. Det upplystes i utskottet, att en
gasmasks lagringstid skulle vara fem å
sex år. Om detta är riktigt, innebär det
att hela den väldiga produktionen av
gasmasker från krigets början nu är värdelös.
Det är bortkastade pengar, och
man kan befara att även det anslag, som
vi nu skola fatta beslut om, och de fortsättningsanslag,
som kunna komma att
följa, komma att röna samma öde; om
fyra, fem eller sex år kunna lagren vara
värdelösa.

Jag tror nog att vi här röra oss på
ett område som är så ytterligt vagt och
obestämt, att man bör vara ytterligt försiktig
med medlen. Enbart det förhållandet,
att man i utlandet gör så och så,
får inte vara avgörande för hur vi skola
sköta våra finanser och använda våra
pengar. Vi få givetvis också anlägga
egna synpunkter på dessa frågor.

Jag har antecknat en blank reservation
till utskottsutlåtandet därför att jag
inte ville stå bakom ett beslut om ett
anslag för denna tillverkning, men jag
har inte därmed velat ställa något yrkande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
von Heland har här uttalat vissa tvivel,

huruvida de nu använda gasmaskerna
skydda mot de moderna stridsmedlen.
Då jag tidigare har sysslat med dessa
problem, kanske det kan vara befogat
att jag lämnar några upplysningar utöver
dem som nyss lämnades av statsrådet
Mossberg.

Man kan indela de kemiska stridsmedlen
på olika sätt, men en indelningsgrund
innebär att man till en grupp
räknar sådana medel, som verka på
andningsorganen, och till en annan sådana,
som verka direkt på huden. De
moderna gasmaskerna skydda för de
stridsgaser, som verka på andningsorganen,
men däremot kunna de ju icke
skydda mot de stridsgaser som verka direkt
medelst resorption genom huden.
Exempel på sådana gaser ha vi haft tidigare
— jag kan nämna senapsgasen
— och nu ha vi mycket mer effektiva
stridsgaser än man tidigare kände till,
stridsgaser av vilka det endast fordras
en mycket liten kvantitet för att döda
en person. Alltså kan man säga, att gasmaskerna
skydda andningsorganen men
inte övriga delar av kroppen.

Jag har endast velat lämna dessa upplysningar,
herr talman.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Det är alldeles riktigt, som det
sades här av herr Karl Andersson, att
det förekom en betydande anskaffning
av gasmasker omedelbart före och i början
av det senaste kriget. Det är också
riktigt som han anförde, att eftersom
gasmaskerna tillverkas av gummi ha de
icke en obegränsad lagringstid, utan materiel
av detta slag måste efter någon tid
omsättas med ny materiel. Detta gäller
naturligen även den gasskyddsmateriel
som ingår i krigsmaktens utrustning.

Nu förhåller det sig så, att vissa partier
av de gasmasker, som skaffades i
slutet av 1930-talet och omkring 1940,
börja bli för gamla och måste ersättas,
under det att andra och stora partier
kunna vara användbara ännu någon tid
framåt. Den större delen av de gasmasker,
som fortfarande ha ett värde, ha
med anslag, som riksdagen tidigare be -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

viljat, nu regenererats, så att dessa gasmasker
såsom jag nyss sade numera
skydda för helt andra gaser än när de
tillverkades. Den regenerering som har
ägt rum har varit så högklassig, att vi i
dessa gamla masker faktiskt ha ett
skydd för alla kända gaser, mot vilka
en mask för ansiktet kan ge skydd. På
samma sätt kommer naturligtvis den nyanskaffning,
som nu sker, att hållas på
toppen av vad som är möjligt att åstadkomma.

Sedan kan man naturligtvis alltid diskutera
den gamla frågan om civilförsvarets
behövlighet. Om riksdagen bestämmer
sig för att vi inte skola uppehålla
någon gasskyddsberedskap här i landet,
är det kort och gott endast att säga, att
på denna punkt kommer det att finnas
en lucka i våra försvarsanstalter. Det
betyder alltså, att redan ett i ett kritiskt
läge framställt hot från en annan
makt om stridsåtgärder i form av ett
gasanfall skulle bli mycket svårt att motstå
för den svenska statsledningen.

Jag tror att det ligger mycket i den
karakteristik, som herr von Heland gav
i början av debatten, när han sade att
nästa krig kommer att bli ett förintelsekrig.
Arten av de åtgärder, som nu förberedas
ute i världen, tyder på att nästa
krig kanske i ännu högre grad än det
förra kommer att sätta in med åtgärder
direkt mot civilbefolkning och bebyggelsecentra.
Det finns enligt min mening
ingenting som talar för att man då skall
väja undan för ett gaskrig. När vi av
uppgifterna utifrån världen veta, att
man rustar sig med atombomber, när
det ena uttalandet efter det andra göres
om att man förbereder en bakteriologisk
krigföring, som också i främsta rummet
skulle komma att riktas mot samhällen
och bebyggelsecentra — är det då någonting
som talar för att man av något
slags känsla för humanitet skulle komma
att undvika just gaskrig?

Jag har sagt mig, att det iir nödvändigt
att bygga upp det civila försvaret
på det sättet, att vi icke här få en lucka,
där vi skulle komma att stå alldeles
sårbara mot åtgärder från fiendens sida.
Jag anser det vara lika naturligt att de

Anslag till gasskyddsmateriel m. m.
människor, som under ett krig framleva
sitt liv i städer och tätorter — emedan
de måste vara kvar där — skola ha gasskyddsmedel
till sitt förfogande som att
den stridande personalen i krigsmakten
är utrustad med sådant skydd.

Därför tror jag att åtgärder på detta
område äro nödvändiga, och den kritik,
som i kammaren har riktats mot detta
anslag, har icke kunnat förmå mig att
personligen ändra uppfattning på den
punkten. Jag tror inte att vi kunna komma
undan anskaffning av gasskyddsmateriel.

Herr von HELAND: Herr talman! Jag
märker att jag har samma uppfattning
som herr statsrådet i praktiskt taget allt
utom på en punkt, och den är mycket
viktig.

Herr statsrådet säger, att om man inte
skaffar denna gasskyddsmateriel, blir
det en lucka i försvaret. Min uppfattning
är emellertid, att den luckan stänger
man inte genom att anskaffa gasmasker.
Man bör i stället stänga den genom att
utsprida befolkningen, neutralisera gaserna
och stoppa fientliga flygmaskiner
etc. Jag tror nämligen inte — jag vänder
mig då mot herr Lundgren — att
man om det blir ett gaskrig kan hoppas
på att fienden använder gaser, som man
vet att gasmasker skydda emot. Jag tror
tvärtom att han kommer att tillgripa de
värsta han bär, och det är väl sådana
gaser, som nu tillverkas hos stormakterna.

Jag kan som exempel nämna den gas,
som jag talade om förut, nämligen tabun.
Den iir luktlös och ligger kvar inom
området. Det är inte lätt för civilbefolkningen
att veta, när man skall ta
på sig gasmasken. Inandas man bara det
minsta av tabun medför det genast döden.
Och diirtill komma gaser, som gasmaskerna
inte skydda emot emedan de
tränga in genom porerna. De gaser, som
gå in genom porerna, tränga in i nervsystemet
o. s. v. och förorsaka mycket
svåra lidanden innan den angripne dör.

Därför menar jag, herr talman, fortfarande
att luckan inte stänges genom att

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till inköp av brandmateriel.
man anskaffar gasmasker. Den luckan
borde stängas på ett annat sätt — om
det över huvud taget går att stänga den
fullständigt, vilket jag inte tror.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 165.

Anslag till inköp av brandmateriel.

Kungl. Maj :t liade föreslagit riksdagen
att till Inköp av brandmateriel för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (I: 198) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: 266), hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
till Inköp av brandmateriel anvisa

1 670 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 198 och 11:266, i vad de
berörde förevarande anslag, till Inköp
av brandmateriel för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

Reservation hade anförts av herr
Mannerskaritz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 198 och II: 266, i
vad de berörde förevarande anslag, till
Inköp av brandmateriel för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av

2 170 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

Anslag till barnmorskeläroanstalterna.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkande propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 166—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 191.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till barnmorskeläroanstalterna.

Punkten 1.

Anslag till barnmorskeläroanstalterna.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för barnmorskeläroanstalterna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1950/51;

b) till Barnmorskeläroanstalterna:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 157 600 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I likhet med departementschefen finner
utskottet det lämpligt, att såväl barnmorskeeleverna
som de barnmorskor,
vilka genomgå repetitionskurs, erhålla
undervisning i förebyggande födelsekontroll.
»

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Rubbestad och
Staxäng ansett,

dels att det nyss återgivna stycket av
utskottets motivering bort hava följande
lydelse:

»Utskottet anser icke den föreslagna
undervisningen i förebyggande födelsekontroll
fylla något sådant ändamål, att
särskilda medel härför höra anvisas.
Med hänsyn härtill böra anslagsposterna
till arvoden åt tillfälliga lärare vid
envar av anstalterna minskas med 600
kronor i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag.»

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag

a) fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för barnmorskeläroanstalterna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1950/51;

b) till Barnmorskeläroanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 156 400 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen, som
går ut på att man icke vid barnmorskeläroanstalterna
skall såsom särskilt läroämne
ha förebyggande födelsekontroll.
Jag tycker att barnmorskorna skola vara
till för att hjälpa barnen att komma till
världen — icke för att hindra dem att
komma till!

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den för -

Anslag till lantbruksnämnderna,
ra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av
väckt motion om tillgodoseende av beredskapssjukhusens
utrustningsbehov,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Anslag till lantbruksnämnderna.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att — förutom att medgiva vissa
ändringar i personalförteckningen för
lantbruksnämnderna och godkänna ändrad
avlöningsstat — till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 6 275 000
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen väckta
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) 1:254 av herr Nilsson, Bror, m. fl.
samt II: 221 av herrar Nilsson i Svalöv
och Larsson i Karlstad, likalydande;

2) 1:257 av herr Gränebo m. fl. och
II: 316 av herr Ericsson i Näs in. fl., likalydande; 3)

I: 255 av herr Lindblom m. fl. och
II: 325 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.,
likalydande, vari hemställt, att sju egnahemsdirektörer
hos lantbruksnämnderna
måtte från och med den 1 juli
1950 överföras på indragningsstat samt
att för detta ändamål måtte beviljas ett

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fin.

Anslag till lantbruksnämnderna.

anslag av 103 000 kronor för nästa budgetår.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:255 och 11:325 ävensom med
avslag å motionerna 1:254 och 11:221,
såvitt nu vore i fråga, samt 1:257 och
II: 316,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna som under
punkten angivits;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 6 275 000 kronor;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med den 1 juli 1950 i enlighet med
av utskottet angivna riktlinjer överföra
sju egnahemsdirektörer å indragningsstat
utan tjänstgöringsskyldighet.

Herr NORLING: Herr talman! Jag har
begärt ordet i denna punkt med anledning
av utskottets enligt min mening alltför
välvilliga förslag under punkten d),
där utskottet föreslår att riksdagen skall
bemyndiga Kungl. Maj:t att från och
med den 1 juli 1950 i enlighet med av
utskottet angivna riktlinjer överföra sju
egnahemsdirektörer å indragningsstat
utan tjänstgöringsskyldighet.

Såsom motivering för detta utskottets
ställningstagande har utskottet åberopat
motioner i ämnet, där man bland annat
har påpekat, att egnahemsdirektörernas
nuvarande tjänstgöring hos lantbruksnämnderna
innebär stark psykisk och
fysisk påfrestning, emedan denna för
både dem själva, deras omgivning och
befolkningen i orten kommit att framstå
som en degradering.

Man anser såledas från såväl motionärernas
som utskottets sida, att det
skulle vara förnedrande för en högre
tjänsteman vid en omorganisation, som

göres av staten och som medför att hans
befattning indrages, att han överföres
till en befattning av lägre rang.

Man hör alltid sägas då det gäller
högre tjänstemän, i synnerhet på chefsposter,
att dessa poster äro mycket betungande
för dessa tjänstemän. Nu är
det fråga om sådana tjänstemän, som
fått en lägre befattning. Då tar man det
förhållandet som utgångspunkt för att
säga, att tjänstgöringen på den lägre befattningen
är så starkt påfrestande psykiskt
och fysiskt för dessa f. d. direktörer,
att de inte stå ut med arbetet under
lantbruksdirektören.

Vid 1948 års riksdag förelågo liknande
krav, som hade framförts motionsledes
och som inneburo, att man skulle
redan då överföra dessa tjänstemän till
indragningsstat. Riksdagen hade emellertid
en annan inställning vid det tillfället,
men nu har tydligen utskottet låtit
medömkans känslor tala, och nu föreslår
man att man skall överföra dem på
indragningsstat iftan tjänstgöringsskyldighet.
Således skulle man här offra
omkring 103 000 kronor årligen på dessa
tjänstemän för att de inte skola vantrivas
i det arbete, som de nu ha, och
det enda arbete, de skulle få, skulle bestå
i att utkvittera lönen. Jag anser för
min del att även en f. d. egnahemsdirektör
bör få finna sig i att bli placerad på
en annan befattning vid en omorganisation,
även om man skulle få en högre
tjänsteman över sig.

Föregående års riksdag beslöt i ett
liknande fall att bevilja tjänstemän, som
voro på indragningsstat, löneökningar
på upp till 3 800 kronor om året. Man
gick således på den linjen, att man skulle
öka lönen för tjänstemän, som inte hade
något arbete utan hade helt arbetsfri
inkomst. Jag anser att såväl i det fallet
som i det av utskottet nu föreslagna fallet
rimmar inställningen dåligt mot den
stränga lönestoppspolitik, som enligt regeringens
och riksdagens beslut tillämpas
mot samhällets bebyggare i övrigt.
Samtidigt strider det mot den propaganda,
som man bedriver för att arbetare
och tjänstemän skola anstränga sig för
att fylla sin plats inom samhället. Det

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

kan inte sägas, att man i fråga om detta
förslag följer den propagandan.

Med vad jag sagt vill jag, herr talman,
yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Det
var en viss överraskning att herr Norling
skulle ingripa på denna punkt. Med
den inställning, som han eljest brukar
ha i sådana här frågor, hade jag knappast
väntat det.

Jag tror inte att det är nödvändigt att
från utskottets sida spilla många ord på
den här punkten. Jag vill bara fästa
uppmärksamheten på att utskottet såsom
en förutsättning för att de f. d.
egnahemsdirektörer, det här är fråga
om, skola komma på indragningsstat i
stället för övergångsstat uppställt, att de
uppnått en ålder av 62 år. Förslaget innebär
inte heller att man rubbar deras
möjligheter att ta annan statstjänst. Det
blir också bara fråga om en jämförelsevis
liten merkostnad för staten.

I övrigt nöjer jag mig med att hänvisa
till vad utskottet sagt i utlåtandet,
och med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den under behandling varande
punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle med avslag å
utskottets hemställan, såvitt den skilde
sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, bifalla denna framställning
oförändrad.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 7—83.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84.

Anslag till hushållningssällskapen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag til liushållningssäll -

Anslag till hushållningssällskapen,
skapen: Omkostnader för budgetåret

1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
3 100 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

I: 102 av herr Persson, Helmer,
samt II: 121 av herr Holmberg, likalydande,
vari hemställts, att riksdagen
måtte, i avvaktan på eventuell utredning
rörande andra fördelningsgrunder än de
nu gällande, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
3 500 000 kronor; samt

2) I: 181 av herr Näslund m. fl. samt
II: 222 av herr östlund m. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att som tilläggsanslag
för bestridande av rese- och traktamentskostnader
för hos Norrbottens
och Västerbottens läns hushållningssällskap
anställda befattningshavare under
innevarande år anvisa ett belopp av
130 000 kronor att fördelas med 70 000
kronor till Norrbottens läns samt 60 000
kronor till Västerbottens läns hushållningssällskap.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten lämnat en redogörelse för gällande
bestämmelser angående fördelning
av anslagsmedel till bestridande av
hushållningssällskapens omkostnader,
varefter utskottet anfört:

»Såsom departementschefen framhållit
äro verkningarna av dessa bestämmelser
icke fullt tillfredsställande. Sålunda
torde den del av anslaget, som
enligt de nu gällande fördelningsgrunderna
tillfaller Norrbottens och Västerbottens
läns hushållningsällskap, icke
stå i skälig proportion till de synnerligen
stora omkostnader, som dessa sällskap
måste vidkännas för reseersättningar
till befattningshavarna på grund
av de avsevärda avstånden inom länen
och det i förhållande till övriga sällskap
stora antalet konsulenter och instruktörer.
Fn snar översyn av fördelningsgrunderna
synes därför vara påkallad.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till hushållningssällskapen.

De båda nyssnämnda hushållningssällskapens
ställning synes emellertid,
såsom framhållits i motionerna I: 181
och II: 222, vara sådana att viktiga arbetsuppgifter
löpa fara att hämmas av
brist på medel till resor och traktamenten.
I likhet med motionärerna anser utskottet
därför, att dessa sällskap redan
under budgetåret 1950/51 böra erhålla
förstärkning av de för rese- och traktainentskostnader
avsedda medlen. Utskottet
vill emellertid erinra om att under
anslaget Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område brukar beräknas
ett särskilt belopp — hittills å 900 000
kronor — till produktionsfrämjande åtgärder
på jordbrukets område i Norrland
samt de delar av Kopparbergs och
Värmlands län, där jordbrukets ställning
är i stort sett likartad med dess
ställning i Norrland. Denna post har under
innevarande år disponerats med
500 000 kronor till hushållningssällskapen
i dessa områden, därav 100 000 kronor
till vartdera av sällskapen i Norrbottens
och Västerbottens län, samt med
återstoden i huvudsak till ett antal mejeriföreningar.
Enligt utskottets mening
torde möjlighet finnas att tillgodose det
ökade medelsbehovet för de båda sistnämnda
hushållningssällskapen ur denna
anslagspost, varför medelsanvisning
för ändamålet icke torde behövas under
den nu ifrågavarande anslagspunkten.

Någon generell höjning av anslaget på
sätt yrkats i motionerna I: 102 och II:
121 kan utskottet icke förorda.

Vad Kungl. Maj:t i övrigt anfört under
förevarande anslagspunkt föranleder
icke någon erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 102 och II: 121, likalydande,
samt motionerna 1:181 och 11:222, likalydande,
till Bidrag till liushållningssälskapen:
Omkostnader för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
3 100 000 kronor.»

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Utskottet har i sitt yttrande fram -

hållit, att det är motståndare till en generell
höjning av omkostnadsanslaget
till hushållningssällskapen, men likväl
bär utskottet inte kunnat komma ifrån
att det är högst nödvändigt, att hushållningssällskapen
i de län, som äro styvmoderligt
behandlade i detta hänseende,
redan under budgetåret 1950/51 böra
erhålla förstärkning av de för rese- och
traktamentskostnader avsedda medlen.

Som jag sade vill utskottet inte vara
med om en generell förhöjning av omkostnadsanslaget.
I stället förutsätter utskottet,
att nödvändiga medel skola erhållas
från anslaget till produktionsfrämjande
åtgärder inom angivna delar
av vårt land. Den i och för sig positiva
syn på saken, som utskottet här anlagt,
är ju högst tacknämlig, och det är också
sannerligen på tiden, att hushållningssällskapen
i de områden, det här gäller,
bli befriade från bekymren, hur de ekonomiskt
skola göra det möjligt för de
anställda tjänstemännen alt fullfölja
sina uppgifter.

Men vilka garantier finnas för att problemet
provisoriskt skall kunna lösas i
enlighet med vad utskottet här förutsätter?
Naturligtvis kan det bara vara
fråga om en provisorisk lösning, intill
dess rättvisare fördelningsgrunder utarbetats,
och jag skulle därför hemställa,
att utskottets ordförande närmare preciserade
möjligheterna för hushållningssällskapen
att provisoriskt verkligen lösa
frågan i enlighet med utskottets intentioner.

Med hänsyn till den positiva behandling,
som denna fråga har fått inom utskottet,
och då det betyder, att frågan
löses i positiv riktning, yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Eftersom
herr Persson inte gjorde något yrkande,
skulle det kanske vara överflödigt
att säga någonting utöver vad som
är anfört i utskottets motivering. Jag
vill emellertid framhålla, att motionärerna
faktiskt ha fått sin vilja fram; de
ha blivit tillgodosedda på det sätt som
de ha önskat i sin motion. Det är bara

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Anslag till ersättning för mistad fiskerätt m. m.

den skillnaden, att de ökade omkostnaderna
enligt utskottets förslag skola bestridas
med medel från anslaget till produktionsfrämjande
åtgärder, som i flera
år utgått till vissa hushållningssällskap.
Under sådana förhållanden tycker jag
sannerligen, att motionärerna kunde
vara nöjda.

När nu utskottet gått in för att tillgodose
motionärernas önskningar, har
utskottet utgått från att Kungl. Maj:t i
en proposition, som kommer att föreläggas
riksdagen med det snaraste i
samband med den s. k. jordbruksregleringen,
skall öka anslaget till produktionsfrämjande
åtgärder från 900 000
till eu miljon kronor, varigenom det inte
göres någon inskränkning i detta senare
anslag.

Jag tror inte att det är nödvändigt att
ytterligare utveckla utskottets syn på
frågan, utan jag ber att mod dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 85—119.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120.

Lades till handlingarna.

Punkterna 121 och 122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12b—13b.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135.

Anslag till ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till strandägare för
mistad fiskerätt in. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
54 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:176 av herr Petersson,
Emil, och II: 213 av herr Johnsson i
Kastanjegården m. fl., vari hemställts,
att riksdagen under ifrågavarande anslagspunkt
måtte bevilja ett skäligt ersättningsbelopp
till förutvarande ägaren
av ön Tjärö i Åryds socken för mistad
fiskerätt och intrång.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna
1:176 och 11:213, till Ersättning till
strandägare för mistad fiskerätt m. m.
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 56 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Johnsson i Kastanj egården, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt med
bifall till de likalydande motionerna I:
176 och II: 213, till Ersättning till
strandägare för mistad fiskerätt m. m.
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 61100 kronor.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Det förefaller mig som om den förutvarande
ägaren av ön Tjärö i Åryds socken
inte kunnat tillräckligt hävda sin
rätt. Vid närmare betraktande av hans
papper finna nämligen åtminstone vi
motionärer, att han tycks ha en viss rätt
till ersättning för mistad fiskerätt. Då sådan
ersättning utbetalats på andra håll,
tycker jag att det kunde vara riktigt,
att även denne man kunde få det.

Eftersom vi inte i dag ha tid till några
långa motiveringar och vad jag nu anfört
i korthet är vad vi vilja säga, ber jag
att med hänvisning till den motivering,
som lämnats av min medmotionär herr
Johnsson i Kastanjegården i lians reservation,
få yrka bifall till densamma.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anslag till ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Vid
behandlingen av ärendet hade utskottet
tillgängliga de akter, som lågo till grund
för Kungl. Maj:ts framställning under
ifrågavarande punkt. När det gällde förre
ägaren av ön Tjärö i Åryds socken, Axel
Andersson, ansåg utskottet, att det i det
fallet inte kunde bli fråga om annat än
ersättning för mistad rätt till strömmingsfiske
— det var vissa bestämmelser
som lågo till grund för detta uttalande —
och på skäl som anföras i utskottsutlåtandet
fann utskottet, att någon sådan ersättning
ej kunde utgå till Andersson.

I fråga om gottgörelsen till Ruth Kjellberg
ansåg utskottet i likhet med kammarkollegiet,
att omständigheterna voro
sådana, att hon på samma sätt som övriga
delägare i ifrågavarande fiskevatten
borde erhålla ersättning för mistad fiskerätt
med ett såsom skäligt ansett belopp
av 1 500 kronor. På grund därav borde
enligt utskottets mening anslaget under
punkten uppräknas till 56 100 kronor.

Då jag förutsätter att herr Petersson
har läst handlingarna i det här målet,
kan det väl inte vara nödvändigt att närmare
omtala eller utveckla innehållet
däri, utan jag inskränker mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON, EMIL: Jag har läst
vad jordbruksutskottets majoritet sagt,
och jag får medge, att formellt är det naturligtvis
riktigt. Men jag upprepar vad
jag sade för en stund sedan: jag tror inte
att Axel Andersson har kunnat med den
kraft, situationen krävt, hävda sin rätt.
Jag tycker då att man kan bortse från
formaliteter och ge mannen dessa 5 000
riksdaler på samma sätt som en hel del
andra medbröder i landet ha fått ersättning.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Jag kan hålla med
herr Petersson om att man inte behöver
alltför mycket hålla på formaliteter, och
jag tror att vi kunna säga, att i jordbruksutskottet
äro vi inte heller av den me -

ningen, att man bör göra det. Men i det
här fallet hade ett frångående av formaliteterna
faktiskt inneburit en viss risk
för konsekvenser, som hade kunnat bli
besvärliga för både utskottet och riksdagen.
Det var av den anledningen som vi
valde utvägen att inte tillstyrka någon ersättning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Emil, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 135, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.;

nr 187, angående godkännande av
mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa
svenska privata ekonomiska intressen,
m.m.;

nr 189, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 190, angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden;
och

nr 193, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till barnmorskeläroanstalterna.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 96, till Konungen i anledning av
väckta motioner om rätt för de i riksdagen
representerade partierna att
stämpelfritt erhålla ett exemplar av varje
för allmänna val upprättad röstlängd.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

För att deltaga i Intcrparlainentariska
unionens förestående sammanträde i
Monaco får undertecknad härmed an -

hålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 29 mars—18 april.
Stockholm den 29 mars 1950.

Ä. Holmbäck.
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 412, av herrar Holmbäck och Nerman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående studentsociala stödåtgärder
m. m.;

nr 413, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
studentsociala stödåtgärder m. m.;

nr 414, av herrar Äman och Arrhén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående studentsociala stödåtgärder
m. m.;

nr 415, av herrar Sten och Sandler, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående modernisering och utbyggnad
av de statliga sinnessjukhusen in. m.;

nr 416, av herr Norling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/51
m. m.;

nr 417, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
m. in.;

nr 418, av herr Wehtje m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1950/51
till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 419, av herr De Geer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
teckning av aktier i den statliga affärsbanken,
in. m.;

nr 420, av herr Andersson, Elon, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.;

nr 421, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltig -

Nr 12

Onsdagen den 29 niars 1950 em.

het av prisregleringslagen den 30 juni
1947 (nr 303);

nr 422, av herr Svedberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelsevillkoren för kronotorp
m. fl. lägenheter, m. m.;

nr 423, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Persson, Ivar, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen utav
bruna bönor samt av hamp- och linodlingen; nr

424, av herr Nilsson, Hjalmar, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till stödjande

av odlingen utav bruna bönor samt av
hamp- och linodlingen; ävensom

nr 425, av herr Fahlander, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa riktlinjer för enhetsskolans
ledning och lokala organisation.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 29 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 136—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Anslag till väg- och flottledsbyggnader.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:268 av herr Gränebo
m. fl. och II: 326 av herr Hedlund i
Rådom m. fl., vari hemställts, att ifrågavarande
anslag måtte för budgetåret

1950/51 anvisas med ett till 4 000 000
kronor förhöjt belopp.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I:
268 och II: 326, till Skogsvård m. m.:
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 2 200 000
kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herr Carl Sundberg, som dock
ej antytt sin mening;

b) av herrar Tjällgren, Bror Nilsson
och Norup vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:268 och 11:326,
till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Under denna punkt har
från bondeförbundets sida väckts motioner
i båda kamrarna om en höjning
av anslaget till bidrag för byggande av
skogsvägar å enskild mark från det av
Kungl. Maj:t äskade beloppet 2,2 miljoner
kronor till 4 miljoner kronor.

Skogen bar ju numera en oerhört
stor betydelse för vårt lands ekonomiska
ställning och likaså för vårt folks försörjning
och för uppehållandet av vår
levnadsstandard. Skogsprodukterna äro
vad kvantiteten beträffar de värdefullaste
exportprodukter vi ha här i landet.
Det är därför nödvändigt att vi göra
allt vi kunna för att tillvarata dessa värden
och för att hålla skogens avkastning
vid makt. För ett rationellt skogsbruk
är det emellertid nödvändigt att det
finns vägar och att dessa vägar underhållas
och förbättras, så att vi kunna
utnyttja skogen på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt.

Det belopp, 2,2 miljoner kronor, som
av Kungl. Maj:t äskats för ifrågavarande
ändamål, är därför inte tillräckligt.
Det erfordras ett betydligt högre anslag.
Detta har också understrukits såväl av
Kungl. Maj:t som utskottet, men man
har i nuvarande läge tydligen inte ansett
sig kunna gå längre än som här föreslagits.

1936 års skogsutredning, som i sitt år
1943 avgivna betänkande utredde behovet
av såväl vägar som åtgärder över
huvud taget för tillvaratagande av skogens
avkastning, ansåg att det för den
närmaste tioårsperioden skulle behövas
ett årligt anslag från staten av 4 miljoner
kronor såsom bidrag till byggande
av skogsvägar. Skogsstyrelsen har också
i sina anslagsäskanden till innevarande
års riksdag hemställt om ett belopp av
4 miljoner kronor för ifrågavarande ändamål.
Av ekonomiska skäl har emellertid
slatsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
begränsat sig till 2,2
miljoner kronor, vilket belopp av utskottsmajoriteten
tillstyrkes. Jag anser
likväl, att ett större belopp skulle komma
till god användning. Vi veta jo, att
skogsarbetarna ha ett i stor utsträckning

Anslag till väg- och flottledsbyggnader.
säsongbetonat arbete, särskilt i de norra
delarna av landet, och det kan därför
vara mycket lämpligt att man har arbetsmöjligheter
för dem under den tid
av året, då de inte äro upptagna med
skogsavverkning och andra skogsarbeten.
Om konjunkturerna skulle växla, är
det vidare av vikt, att man har möjlighet
att bedriva dessa vägbyggen i något
raskare takt än vad de statsbidrag, som
nu föreslagits av utskottet, ge möjlighet
till.

Detta är anledningen till att vi inom
det parti jag tillhör ansett det nödvändigt
att göra framställning om ett något
högre belopp under förevarande punkt.
Till utskottets utlåtande har fogats en
reservation, undertecknad av herrar
Tjällgren, Bror Nilsson och Norup, i
vilken yrkas, att anslaget skulle sättas
till 4 miljoner kronor. Reservanterna
ha däri understrukit de motiv, som
kunna anföras för denna höjning, även
om det skett i koncentrerad form, och
jag behöver inte upprepa dessa.

Med vad jag här anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till nämnda
reservation.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
När den skogligt inriktade allmänheten
fick del av årets statsverksproposition
i vad den avser anslaget till skogsvägbyggnader
och därvid kunde konstatera,
att departementschefen föreslagit en
höjning av detta anslag med närmare 50
procent i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår, eller från 1,5 till
2,2 miljoner kronor, väckte detta inom
nämnda kretsar stor tillfredsställelse.
Visserligen är det faktiska behovet för
detta ändamål väsentligt mycket större,
större till och med än det behov, som
redovisats av Tnotionärerna och sedan
av reservanterna i den reservation, för
vilken herr förste vice talmannen har
gjort sig till talesman, men när man vet
att geddesyxan på grund av det beträngda
ekonomiska läget gått synnerligen
hårt fram iiven över mycket legitima och
välmotiverade anslagsäskanden, får man
vara glad över att den inte gått fram även

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Anslag till väg- och flottledsbyggnader.

över skogsväganslaget, utan till och med
tillåtit en välbehövlig förstärkning av
detsamma.

Det är av denna anledning, herr talman,
som vi inom högern inte ansett oss
böra väcka någon motion om en ytterligare
förhöjning av anslaget. Annars är
jag den förste att vilja vitsorda den stora
betydelsen, inte minst ur nationalekonomisk
synpunkt, av att skogsvägar anläggas
för att möjliggöra avverkning även
av klenare dimensioner i avlägset belägna
skogstrakter. Särskilt har detta stor
betydelse för Norrland, vars industri
därigenom skulle kunna förses med ytterligare
råvaror, när nu dessa alltmera
börjat sina inom de områden, där man
med hittillsvarande transportmöjligheter
kunnat verkställa avverkningar.

Jag kan i övrigt helt instämma i den
motivering och de synpunkter, som här
framförts dels av herr förste vice talmannen,
dels i motionen, men på grund
av de skäl, som jag angivit, anser jag
mig, herr talman, inte kunna biträda
reservationen, utan ansluter mig till utskottet
och yrkar bifall till dess förslag.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Även
utskottsmajoriteten är ju intresserad av
att vi få största möjliga anslag för ifrågavarande
ändamål, men utskottet har
likväl stannat för Kungl. Maj :ts förslag,
eftersom detta ändå, såsom herr Sundberg
sade, innebär en höjning av anslaget
för innevarande budgetår med
700 000 kronor. Vi ha ansett, att med den
arbetskraft, som står till buds, och med
den återhållsamhet, som man fått lov att
iakttaga på alla områden, med påföljd
att man i budgeten fått vara restriktiv
även på mycket viktiga områden, är detta
belopp på 2,2 miljoner kronor det
mesta man kan våga sig på.

När nu herr Sundberg såsom den intresserade
skogsrepresentant han är ändå
har kunnat stanna för det förslag,
som utskottsmajoriteten kommit med, är
jag övertygad om att vi äro på säker
mark. Om vi kunna utnyttja detta anslag
och tillvarataga alla möjligheter till
ett vidare utbyggande kommande år, är

jag också övertygad om att vi skola kunna
fortsätta på det sätt varpå det hela
lades upp i den utredning, som ligger
till grund för detta anslag.

Det är klart att man från olika håll
söker få största möjliga anslag och att
man har sina hjärteangelägenheter, som
man försöker få tillgodosedda, men vi
måste ju också räkna med det ansträngda
ekonomiska läget. Vi ha av den anledningen
inte vågat föreslå ett högre
belopp. Jag trodde också utskottet skulle
bli enigt på denna punkt, då det ju
inte var så stora stridigheter inom utskottet
i denna fråga. Det var först i
sista stund som denna reservation kastades
fram, där man begärde en höjning
av anslaget till 4 miljoner kronor mot
de 2,2 miljoner kronor, som departementschefen
föreslagit.

Jag har inte trott att reservationen var
så allvarligt menad, ty då hade man väl
kämpat litet mera kraftigt för den i utskottet.
Det förelåg emellertid en motion
i frågan. Och nu märker jag i dag
— särskilt när gruppordföranden för
bondeförbundet bär träder fram och talar
för en höjning av anslaget — att det
var litet mera allvarligt menat. Men jag
anser, att man i utskottet gärna kunde
ha fört fram detta krav något kraftigare,
så att man fått det bättre genomdiskuterat.

Jag har i övrigt inte någonting att tilllägga,
utan yrkar bifall till jordbruksutskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Herr
förste vice talmannen har ju redan utvecklat
de skäl, som legat till grund för
reservanternas ståndpunkt, och det är
därför kanske onödigt att jag tar till orda,
men eftersom jag står som reservant
skulle jag vilja säga några ord.

Det är med en viss förvåning jag konstaterar,
att herr Sundberg, som eljest
brukar yrka på höjning av de anslag,
som gälla skogen och skogsvårdande åtgärder
i allmänhet, i detta fall ställt sig
på den motsatta sidan, men herr Sundberg
har väl haft sina skäl för det, och
jag skall inte kritisera honom därför.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

Anslag till bidrag till vissa skogsbrukskurser.

Vad sedan beträffar herr Anderbergs
uttalande, att inte vårt förslag framfördes
med tillräcklig styrka i utskottet,
vill jag säga, att det ju förelåg en motion
i frågan, vilket också herr Anderberg
nämnde, och denna hade naturligtvis
lästs av alla utskottsledamöter. Vi ansågo
det därför inte nödvändigt att närmare
gå in på denna motion, till vilken
vi i alla fall yrkade bifall redan på ett
tidigt stadium. Därför tror jag det är ett
misstag av herr Anderberg att säga, att
det var på ett senare stadium som dessa
synpunkter framfördes. Det vill jag rätta
till.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på att skogsstyrelsen i sina anslagsäskanden
begärt, att anslaget skulle
höjas till 4 miljoner kronor, därvid styrelsen
åberopat, att 193G års skogsutredning
i ett avgivet betänkande uppskattat
det årliga behovet för detta ändamål
under en tioårsperiod till 4 miljoner
kronor. Erfarenheterna ha emellertid
visat, säger skogsstyrelsen, att detta
belopp inte har varit tillräckligt.

Sedan vill jag såsom ett tillägg till
herr förste vice talmannens yttrande
framhålla, ait byggandet av skogsvägar
ju utgör ett mycket viktigt led i skogsbrukets
rationalisering, som det i dessa
tider talas så mycket om. Därigenom
minskas nämligen arbetskraftsbehovet
vid virkets utdrivning samtidigt som
transportkostnaderna sänkas. Jag vågar
också säga, att dessa skogsvägar ofta ha
stor betydelse öven i andra avseenden
än när det gäller själva framforslingen
av virke. När en skogsväg har byggts
blir det en hel del människor som få
nytta av vägen, människor som bo långt
inne i skogarna på avlägsna orter och
som sakna andra vägar. I många fall
kommer således en skogsväg att ersätta
en ödebygdsväg eller en enskild utfartsviig,
och det måste vara till nytta för
denna befolkning.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid denna fråga, utan instämmer i yrkandet
om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överliiggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som

(! Första hammarens firoto/coll 1950. Nr 12.

därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Tjällgren m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Pank ten J74.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 175.

Anslag till bidrag till vissa skogsbrukskurser.

1 denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionen
I: 182, till Skogsvård m. m.: Bidrag till
vissa skogsbrukskurser m. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 265 000 kronor.

1 motionen 1:182, av herr Persson, Helmer,
hade hemställts, att riksdagen måtte
till Skogsvård m. in.: Bidrag till vissa
skogsbrukskurser in. in. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
436 250 kronor ävensom i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
omarbetning av nuvarande statsbidragsbestämmelser
för skogsbrukskurser.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Under den nu föredragna punkten
upptas frågan om bidrag till skogsbrukskurser.

Utskottet anser i likhet med skogsstyrelsen,
att skogsbrukskursernas verksamhet
har försökskaraktär och att sedan
erfarenhet numera vunnits på området
medel böra beräknas till en ökad
sådan verksamhet. Departementschefen
är i stort setl av samma uppfattning, och
därmed önskar man val understryka
1949 års riksdagsbesluts betonande av
försökskaraktären hos den skogliga yrkesundervisningen.

Skogsvårdsstyrelserna däremot räkna
redan nu med en betydlig utökning av

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Anslag till bidrag till vissa skogsbrukskurser.

verksamheten och äska för den skull
ett anslag av i runt tal 436 000 kronor,
vilket belopp även jag upptagit i min
motion. Skogsstyrelsen anser emellertid,
att en anslagstilldelning av 375 000 kronor
är tillräcklig för denna verksamhet.
Man får väl dock utgå från att skogsvårdsstyrelserna
bäst känna till vilka behov
som föreligga för ett framgångsrikt
bedrivande av dessa skogsbrukskurser.

Ur det statliga anslag, som utgår, får
icke ersättning utbetalas till kursdeltagarna
för inkvartering och utspisning,
vilket givetvis skapar stora svårigheter
för denna kursverksamhet. Skogsvårdsstyrelserna
— i varje fall en del av dem
— ha därför försökt ordna verksamheten
genom lokala bidrag, och 1949 års
riksdagsbeslut räknar tydligen med dessa
lokala bidrag såsom nödvändiga för
bestridande av kursdeltagarnas kostnader
för logi och kost. I varje fall hade
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län
till 1949 års landsting hemställt om ett
anslag på 38 000 kronor för denna verksamhet,
men med hänsyn till landstingets
ansträngda ekonomi kunde endast
10 000 kronor beviljas. Jag är av den
uppfattningen, att skogsvårdsstyrelsen i
Norrbottens län för att framgångsrikt
kunna bedriva denna verksamhet skulle
ba varit i behov av dessa 38 000 kronor.

Det heter att vi bedriva försöksverksamhet
och att det blir riktningsgivande
för storleken av de framtida anslagen,
hur den utfaller. Ja, här erinrar jag mig
en tämligen bekant historia om en bonde,
som skulle vänja sin häst av med att
dricka och äta. Först skulle han vänja
av hästen att dricka och sedan att äta.
Efter fyra dagar utan någonting att
dricka var hans häst död, och bonden
gjorde sorgmodigt den reflexionen:
»Min Brunte, hade jag anat, att du skulle
do, så hade jag också lärt dig sluta
upp med att äta.» Konsekvensen i fråga
om skogsbrukskurserna kan bli densamma.
Verksamheten måhända misslyckas
av brist på nödiga medel, och då kominer
väl utskottet att säga: »Hade vi
anat detta, skulle vi över huvud taget inte
ha föreslagit några medel till skogsbrukskurserna.
»

Man säger, att lokala bidrag måste till
för att deltagarna i skogsbrukskurserna
skola kunna komma i åtnjutande av inkvartering
och utspisning, men är det
riktigt att under sådana förhållanden
ålägga exempelvis landstingen att satsa
pengar på denna verksamhet? Enligt
min uppfattning är det fel. Ur den
.svenska skogen hämtas det största kapitalet.
Vinsterna stanna i regel icke i
de områden av landet, som främst svara
för den svenska exporten. Sett från den
synpunkten och med hänsyn till det
förhållandet, att de norrländska landstingen
äro oerhört ekonomiskt pressade,
är det ett rättvisekrav av första ordningen,
att staten helt bekostar de skogsbrukskurser
som här avses.

Med hänsyn till vad jag här anfört,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den av mig avgivna motionen i ärendet.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
bar icke begärt ordet för att göra någon
invändning mot vad herr Persson
anfört beträffande behovet och nyttan
av dessa skogsbrukskurser. T värtom tror
jag mig kunna säga, att alla inom utskottet
voro av den uppfattningen, att
dessa kurser äro synnerligen välbehövliga
och nyttiga.

Denna verksamhet fick emellertid sin
utformning så sent som vid 1949 års
riksdag, och i samband därmed betonades
— vilket också utskottet framhåller
— att verksamheten till en början skulle
ha försökskaraktär och att, sedan någon
erfarenhet på området vunnits, medel
borde beräknas till en ökad sådan verksamhet.
Med hänsyn till att tillräcklig
erfarenhet ännu saknas i fråga om denna
verksamhet har utskottet ansett det
för tidigt att nu höja anslaget i enlighet
med yrkandet i motionen.

Det är huvudsakligen de skäl jag här
angivit som legat till grund för utskottets
ståndpunktstagande i denna fråga,
och med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 mars 1950 cm.

Nr 12.

Anslag till bidrag till vissa skogsbrukskurser.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag vill helt kort replikera herr
Tjällgren och säga, att försökskaraktären
hos denna kursverksamhet inte står
i någon motsättning till kravet på att
staten skulle helt bekosta densamma, så
att exempelvis de ungdomar i Norrbotten
och Västerbotten, för att inte säga
hela Norrland, som önska bevista kurserna,
verkligen få de ekonomiska möjligheterna
att göra det. Nu har man helt
bekvämt — för övrigt i gammal känd
stil —- lastat över det hela på landstingen,
men förr eller senare måste det ta
en ända med förskräckelse, att riksdagen
fattar beslut om reformer, men
samtidigt lastar huvudbördan på landstingen.

Herr GRYM: Herr talman! .lag skall endast
säga några få ord.

Jag är i många stycken överens med
herr Helmer Persson. Vi sitta ju i samma
landsting och äro för övrigt medlemmar
av det utskott, där dessa ärenden
om den skogliga yrkesundervisningen
behandlas.

Jag fäste mig vid att herr Helmer
Persson sade, att landstinget blir ålagt
av statsmakterna att bidraga till kostnaderna
för den skogliga yrkesundervisningen.
Detta är nog inte riktigt, utan
landstinget har ju fullkomlig frihet att
bevilja medel eller att avstå därifrån.

Det är riktigt, som herr Helmer Persson
säger, att skogsvårdsstyrelsen i vårt
län hade begärt 38 000 kronor och att
utskottet tillstyrkte 10 000 kronor, vilket
förslag enhälligt antogs av landstinget.
Men nu såg jag alldeles nyss i jordbruksutskottets
utlåtande — och herr Helmer
Persson kan lätt kontrollera det själv —
att utskottet inte på något sätt söker göra
gällande, att landstingen böra åtaga
sig uppgifter av detta slag. Utskottet säger:
»Därvid synes dock kostnaden för
verksamheten i nuvarande läge skäligen
böra hållas inom gränserna för den av
Kungl. Maj:t föreslagna medelsanvisningen.
» Detta är en ganska bra fingervisning
för oss, herr Persson. När vi
nästa år sammanträda i landstinget oeii

i utskottet där, skulle vi ju kunna åberopa
detta jordbruksutskottets yttrande
och kanske till och med avstyrka skogsvårdsstyrelsens
anslagsäskande. Nu är
det ju inte så säkert att vi göra det, men
vi skulle i det fallet kunna åberopa jordbruksutskottets
yttrande.

Jag vill alltså ha sagt, att det kanske
vore lika gott att vi i landstingen när
det gäller sådana här saker försökte
hålla oss inom den ram, som statsmakterna
utstaka. I det långa loppet kan det
inte vara lämpligt att till exempel vi i
Norrbottens läns landsting, med vårt
ekonomiskt synnerligen beträngda läge,
utöka de av statsmakterna anvisade beloppen,
hur behjärtansvärda ändamål
det än gäller. Jag tror att det kunde vara
skäl i, herr Persson, att vi i vårt landsting
visade litet större fasthet när det
gäller att ta ställning till anslagsäskanden
av detta slag.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Endast en kort replik till herr
Grym!

Herr Grym menade att jag sagt, att
landstinget blir ålagt att bidraga till den
skogliga yrkesundervisningen. Reellt —
om också kanske inte formellt — blir
det så. Herr Grym torde erinra sig, att
när skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län begärde anslag av landstinget till
denna verksamhet, sades det ganska uttryckligt
ifrån att det lokala bidraget
egentligen var en grundförutsättning
för att man skulle kunna bedriva denna
kursverksamhet. Detta säger ju ganska
tydligt vem som liar rätt, herr Grym
eller jag.

Det förvånar mig, att herr Grym vill
liksom hryta udden av vad jag här har
sagt, ty det resonemanget plägar ju inte
herr Grym föra eljest i landstinget, när
han talar om nödvändigheten av atl
statsmakterna påtaga sig större ansvar
och inte lägga det hela på landstingen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt föreliggande yrkanden
gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Anslag till lantmäteriets distriktsorganisation. — Om nöjesskattens förstatligande.

den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 1711—185.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 186.

Anslag till lantmäteriets distriktsorganisation.

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 274 och II: 317,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantmäteriets distriktsorganisation,
som under punkten angivits;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1950/51;

c) till Lantmäteriets distriktsorganisation:
Avlöningar för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 9 475 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:274 av
herr Sundberg, Carl, in. fl., samt II: 317
av herr Ericsson i Näs m. fl., hade yrkats,
att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t anhålla om upprättandet av en
speciell skiftesorganisation för Kalmar
län.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Carl Sundberg, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
De skäl lantmäteristyrelsen har anfört
för inrättandet av en särskild skiftesorganisation
i Kalmar län — redovisade i
de motioner, som äro väckta i andra
kammaren av herr Gunnar Ericsson i
Näs m. fl. och i första kammaren av mig
— synas mig så övertygande, jag skulle
nästan vilja säga ovederläggliga, att
knappast någon — statskontoret naturligtvis
dock undantaget — borde kunna

känna sig manad att försöka bestrida
dem. Det må vara nog att erinra om att
det i Kalmar län finns byar om en sammanlagd
areal av inte mindre än 44 000
hektar, som ännu i dag inte blivit föremål
för skifte.

Departementschefen har insett och
erkänt svårigheterna i detta fall för oss
i Kalmar län, men han har inte ansett
sig kunna framlägga proposition om en
särskild skiftesorganisation för detta
län, eftersom han i år föreslagit en sådan
organisation för Kopparbergs län.
När emellertid detta län nu får sin särskilda
skiftesorganisation — som uppenbarligen
är ytterst välbehövlig — vill jag
hoppas att Kalmar län nästa år inte blir
bortglömt, utan att departementschefen
då är vänlig att ha detta län i åtanke
och framlägger en proposition om inrättande
där av en särskild skiftesorganisation.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 187—215.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 216.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning
av väckt motion om avdragsrätt
vid taxering för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om nöjesskattens förstatligande.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner om nöjesskattens omändring
till en helt statlig skatt.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydandc
motionerna I: 92 av herr Bengtson m. fl.
och II: 63 av herr Hansson i Skegrie

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

in. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att nöjesskatten skulle helt
förstatligas från och med den 1 juli 1950,
samt uppdraga åt Kungl. Maj:t att föranstalta
om skyndsam utredning angående
de praktiska angelägenheter beträffande
redovisning, kontroll m. m., som
därvid bleve aktuella.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
92 av herr Bengtson in. fl. och II: G3 av
lierr Hansson i Skegrie in. fl. om nöjesskattens
omändring till en helt statlig
skatt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Vigelsbo,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr BENGTSON: Herr talman! I vår
kommunala skattelagstiftning ha vi strävat
efter att ordna det så, att skatten
tillfaller den kommun, där den beskattade
är bosatt, och den nu ifrågavarande
motionen syftar till att fullfölja
denna linje.

Enligt den nuvarande ordningen är
det mera en tillfällighet, var nöjesskatten
kommer att hamna. Finns ett nöjesetablissemang
inom en kommun, får
den tillgodogöra sig nöjesskatt inte bara
från den egna kommunens medlemmar
utan också från kringliggande kommuners.
Man kan dock urskilja en rätt
bestämd olikhet när det gäller vilka delar
av landet som gynnas genom den
nuvarande nöjesskattelagstiftningen. Nöjesetablissemangen
finnas i regel i tätorterna,
och det framgår av Svenska
stadsförbundets yttrande, att städernas
inkomst av nöjesskatt under år 1949 preliminärt
beräknas till 14,0 miljoner kronor.
De egentliga landskommunernas inkomst
av nöjesskatt var år 1946, enligt
de uppgifter jag erhållit från Svenska
landskommunernas förbund, 2,4 miljoner
kronor, och köpingarnas inkomst
av nöjesskatt var 602 000 kronor. Det
är mot denna principiellt oriktiga fördelning
till landsbygdens nackdel som vi
ha vänt oss.

Om nöjesskattens förstatligande.

Mot tanken att förstatliga nöjesskatten
har man invänt, att kommunerna ha räknat
med denna inkomst och att det därför
är svårt att genomföra en ändring.
Vi hade därför tänkt oss att det just
nu, när man genomför den nya kommunindelningen,
hade varit lämpligt att
ändra nöjesskatten och göra den helt
statlig. Det kan i viss mån vara riktigt
vad utskottet säger, att den nya kommunindelningen
leder till en utjämning,
men detta gäller dock endast för begränsade
områden. Felet med den oriktiga
fördelningen mellan huvudgrupperna
-—- tätorterna och den rena landsbygden
— kvarstår i alla fall. Kunde man
få nöjesskattemedlen i sin helhet förstatligade,
såsom vi ha föreslagit, och
sedan överförda till en kulturfond, hade
möjligheterna till en riktigare fördelning
blivit helt andra.

Jag framställer inte något yrkande,
herr talman, men jag har med dessa
ord ytterligare velat understryka, att fördelningen
av nöjesskattemedlen enligt
min uppfattning är oriktig.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Trots att den föregående talaren
inte ställde något yrkande, vill jag inte
underlåta att i någon mån belysa de synpunkter
han anlägger på denna fråga.

Herr Bengtson säger, att motionen,
för vilken han uppenbarligen har starka
sympatier, skulle innebära en förbättring
av det nuvarande förhållandet så
till vida, att nöjesskatten skulle komma
att tillfalla den kommun, där de skattebetalande
medborgarna äro bosatta. .lag
bär den uppfattningen, att motionens
yrkande i stiillet skulle innebära eu försämring
härvidlag. Ett bifall till motionen
skulle ju medföra, att inte heller
de kommuner, som nu få uppbära den
andel av nöjesskatten som nu tillkommer
dem, skulle få behålla den, utan deras
del av nöjesskatten skulle eventuellt
fördelas också på kommuner, som inte
på något sätt lämnat sitt bidrag till den
influtna nöjesskatten.

Herr Bengtson tror att man skulle
kunna tillgodose kommunernas intres -

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Om nöjesskattens förstatligande,
sen genom att överföra nöjesskattemedlen
till en kulturfond, ur vilken sedan
anslag skulle lämnas till de olika kommunerna,
vare sig nöjesskatt där hade
uppburits eller icke. Vi ha för närvarande
en dylik kulturfond i detta land -—
den till vilken vissa delar av lotterimedlen
anslås — och jag föreställer
mig att herr Bengtson inte är alldeles
okunnig om det utomordentliga missnöje,
som tidigare inte utan skäl har
rått och som alltjämt råder med fördelningen
av dessa lotterimedel till de kommuner,
som skulle kunna vara i behov
av sådana medel men som inte ha samma
möjligheter att hålla sig framme som
de större tätorterna och städerna. Jag är
rädd att fördelningen av medel från den
i motionen föreslagna kulturfonden skulle
bli föremål för missnöje på ungefär
samma sätt.

Jag tror vidare, att herr Bengtson underskattar
den betydelse nöjesskattemedlen
nu ha även för landsbygdskommunerna.
Jag har roat mig med att göra en
undersökning av hur det förhåller sig i
några av de kommuner, som gränsa intill
den stad där jag är bosatt. Under
år 1949 utgjorde sålunda i Alfta kommunens
behållna andel av nöjeskatten
mellan 13 000 och 14 000 kronor. Dessa
pengar gå till den allmänna kommunalkassan,
och del betyder ungefär 15
öre per skattekrona. I en annan kommun,
Ovanåker, rörde det sig om en
summa av 12 000 kronor, och i en tredje
kommun, Arbrå, om 10 000 kronor, o. s. v.
Jag har en mycket stark känsla av att
nöjesskattemedlen i varje fall för dessa
landskommuner ha så pass stor betydelse,
att man mycket ogärna skulle se ett
förstatligande.

Det är alltså en överdrift, då man
gör gällande att landskommunerna inte
ha något intresse av att behålla nöjesskatten.
Den har betydelse för kommunernas
ekonomi, och det förhållandet
kommer att framträda så mycket klarare
då kommunerna, på grund av det förslag
om ändrade ortsavdrag som riksdagen
har att vänta, komma att utsättas
för påfrestningar i fråga om sitt
skatteunderlag, som i vissa avseenden

torde bli ganska kännbara för kommunerna.
Att under sådana förhållanden
föreslå åtgärder, som ytterligare skulle
försvaga kommunernas ekonomi, ha vi
inom utskottet ansett vara oriktigt, och
det konstaterar för övrigt också Svenska
landskommunernas förbund i sitt yttrande.

Jag har velat påpeka detta, herr talman,
och ber att med hänvisning till
det anförda och till utskottets motivering
få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON: Herr talman! Man
kan visserligen säga som utskottets ärade
vice ordförande, att kommunerna inte
skulle få dessa nöjesskattemedel om man
toge in dem till en fond, men jag vill å
andra sidan framhålla, att alla kommuner
skulle ha möjlighet att få medel ur
denna fond, och därför kan man i alla
fall tänka sig att det skulle bli en rättvisare
fördelning. Som det nu är, finns
det ingen möjlighet för en kommun att
gå till en annan och begära att få någon
del av nöjesskatten där.

Det är klart att man kan dra fram enstaka
exempel på kommuner, som ha
fördel av nöjesskatten nu, men sådana
fall ändra inte förhållandet i stort, som
jag bär har belyst med siffror, nämligen
att städerna haft 14,6 miljoner kronor i
nöjesskatt mot 2,4 miljoner kronor för
landskommunerna. Dessa siffror måste
ändå betyda, att städerna ha den största
fördelen av den nuvarande ordningen,
och det är särskilt detta vi ha velat komma
till rätta med.

Vad beträffar fördelningen av lotteriniedlen
har inte minst mitt parti ständigt
haft anledning att uttrycka missnöje,
men inte heller detta är något skäl
som särskilt talar för att man inte skulle
söka åstadkomma en rättelse just i det
här fallet.

Jag tror inte man kan komma ifrån
det faktum, som jag bär särskilt har velat
understryka, nämligen att fördelningen
för närvarande inte är bra utan ger
ett sämre utgångsläge för landsbygden.
Detta faktum rubbas inte av att man drar

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

fram strödda exempel från socknar, som
haft någon fördel av den nuvarande ordningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtande:

nr 6, angående användande av riksbankens
vinst för år 1949 m. m.; och
nr 7, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av riksbankens sedeltyper.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
:

nr 12, i anledning av väckt motion
om viss ändring av gällande persontaxor
på statens järnvägar;

nr 13, i anledning av väckt motion
angående kompetensbestämmelser för
dem som handhava enskilda vårdhem
för sinnessjuka; och

nr 14, i anledning av väckt motion
om popularisering av den officiella statistiken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om kommunala investeringsliggare.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
15, i anledning av väckt motion angående
prövning av frågan om kommunala
investeringsliggare.

Om kommunala investeringsliggare.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 344, hade herr Lundqvist
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om att 1946
års kommunallagstiftningskommitté måtte
upptaga till prövning frågan om kommunala
investeringsliggare i anslutning
till i motionen skisserade linjer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion nr 344 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Lundqvist, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! I sina
yttranden över motionen vitsorda såväl
Svenska stadsförbundet som Svenska
landstingsförbundet värdet av åtgärder
i den riktning, som motionen åsyftar.
Förbunden anse emellertid, att redan nu
gällande lagstiftning gör det möjligt för
kommunerna att vidtaga dessa åtgärder.
Stadsförbundets styrelse förklarar sig
också komma att ta initiativ för att animera
kommunerna att genomföra de åtgärder,
som ha berörts i motionen.

Under sådana förhållandena har ju
syftet med denna motion redan uppnåtts,
även om riksdagen nu i enlighet
med beredningsutskottets förslag kommer
att avslå motionen. Jag kan bara beklaga,
att inte Stadsförbundet tidigare
har tagit något initiativ i denna riktning.
Hade så skett, skulle denna motion aldrig
ha behövt väckas.

Jag har inte något särskilt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 16, i anledning av
väckt motion om beredande av skydd åt
beteckningen sjukgymnast, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Om viss utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag.

Föredrogos ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
om vidtagande av åtgärder för återförande
av sjuksköterskeutbildade gifta
kvinnor in. fl. till aktivt sjukvårdsarbete; nr

18, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att nedbringa rökskadorna
från industrier m. m.; och
nr 19, i anledning av väckt motion
om utredning angående levnadsbetingelserna
för befolkningen i vissa samhällen
i Arjeplogs kommun.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
dessa beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Om viss utvidgning av nyetableringssakkunnigas
uppdrag.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
20, i anledning av väckt motion om viss
utvidgning av de s. k. nyetableringssakkunnigas
uppdrag.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 191, hade herr Petrén
hemställt, alt riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla, att de s. k. nyetableringssakkunniga
måtte erhålla i uppdrag att
verkställa utredning rörande möjligheterna
att vid planering av nya bostadsområden
i städer och andra samhällen
tillgodose önskemålet, att butikshandel
kunde ske under fri konkurrens, samt
att inkomma med de förslag till åtgärder,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
yttrat:

»Nyetableringssakkunniga ha i enlighet
med sina direktiv till behandling
upptagit jämväl de i motionen berörda
spörsmålen och ha förklarat sig ha för
avsikt att, om de finna anledning därtill,
framlägga förslag till åtgärder. Utskot -

tet, som anser det vara av vikt att hithörande
problem bli allsidigt belysta, utgår
ifrån att så kommer att ske genom
den sålunda pågående utredningen.

Utskottet finner därför särskild skrivelse
med hemställan i enlighet med
motionen överflödig och hemställer, att
motion nr 191 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.»

Reservation hade anförts av herr
Lundqvist, som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
delar helt naturligt utskottets uppfattning,
att det är av stor vikt att få en
allsidig belysning av de problem, som
det här gäller. Ingen lär kunna förneka,
att man för närvarande från de kommunala
myndigheternas sida på många håll
i landet driver en politik, då det gäller
fördelningen av affärslokaler mellan de
olika företagsformerna, som inte bygger
på den opartiskhet som man har rätt att
fordra. Jag finner det angeläget, att möjligheterna
till en verkligt fri konkurrens
på detta område upprätthållas. På den
vägen beredes allmänheten de största utsikterna
att få sina intressen bäst tillgodosedda.
Jag är inte heller alldeles
övertygad om att det är enbart lyckligt
alt skapa alltför stora affärer och alltför
stora affärsområden. Flera mindre affärer
kunna säkerligen många gånger vara
till större fördel för allmänheten.

Under den ingående överläggningen i
utskottet i denna fråga har det framkommit,
att man åtminstone på vissa
håll inom landet har lyckats ordna frivilliga
överenskommelser mellan konsumtionsföretag
och privata företag på
ett, som det vill förefalla, både smidigt
och ändamålsenligt sätt, samtidigt som
också befolkningens intressen blivit vederbörligen
tillgodosedda av de kommunala
myndigheterna. Enligt mitt förmenande
vore det synnerligen glädjande,
om man i större utsträckning kunde ordna
dessa frågor på samma sätt som här
har skett. Tvångsingripanden från de
kommunala myndigheternas sida på detta
område förefalla mig vara en stvggcl -

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

Om viss utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag.

se, som man fortast möjligt bör söka bli Jag har alltså med dessa ord velat
kvitt. framhålla, herr talman, att uppgifterna

.lag hoppas därför att nyetablerings- både i motionen och i Sveriges köpsakkunniga
utan onödig tidsutdräkt ta mannaförbunds yttrande äro oriktiga och
sig an denna viktiga fråga och att en att man på detta område väl har tillgodogod
och snar lösning också skall kunna sett den fria konkurrens, som vi äro
vinnas. I den förhoppningen yrkar jag angelägna om att upprätthålla,
bifall till utskottets hemställan. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall

till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Mig synes det som om både motionären
och en av remissinstanserna, nämligen
Sveriges köpmannaförbund, här ha gjort
en mycket stor sak av någon enstaka
händelse, som möjligen kan ha inträffat
i landet.

Mig veterligt försöker man allmänt vid
fördelningen av affärslokaler i de nya
bostadsområdena att skapa möjligheter
för de olika företagsformerna att bedriva
sin verksamhet. Jag är övertygad om att
man söker upprätthålla den fria konkurrens,
som väl alla äro bestämda anhängare
av. Det har så vitt jag vet någon
gång förekommit, att en av företagsformerna
ansett sig otillbörligt gynnad
på den fria företagsamhetens bekostnad.
Detta har då varit dikterat av omständigheter,
som man nog i och för sig kan
diskutera.

Men sådana enstaka exempel äro någonting
helt annat än de generella omdömen,
som man har fällt inte bara i motionen
utan också i Köpmannaförbundets
yttrande, där det rent av göres gällande,
att man inom den allmännyttiga bostadsföretagsverksamlieten,
som ju i regel bedrives
i kommunal regi, skulle ha systematiskt
undanträngt en viss företagsform
inom köpenskapen. Jag bestrider att de
kommunala myndigheterna skulle ha någon
tendens att upphäva den fria konkurrensen.
Ännu mindre kan man enligt
min mening påstå, att någon sådan strävan
skulle vara satt i system. Jag vet att
varken företrädarna för den bostadsproduktiva
företagsform, som det bär är fråga
om, eller representanterna för konsumentkooperationen
ha någon som helst
åstundan att försöka på sådana vägar
upphäva en konkurrens, som framför allt
konsumenterna äro betjänta av.

Herr LUNDQVIST: Det är väl så, herr
talman, att man kan se på denna fråga
på olika sätt beroende närmast på vilken
erfarenhet man själv har. Jag kan
förstå, att herr Eriksson har den syn på
saken, som han har gett uttryck åt, eftersom
han just bor i den stad, som jag närmast
hade i tankarna, då jag talade om
att man på vissa håll i landet hade på ett
lyckligt sätt kunnat lösa denna nyetableringsfråga.

Jag tror emellertid det är fel, då herr
Eriksson vill göra gällande, att det andra
systemet bara skulle förekomma rent tillfälligt
eller sporadiskt på någon enstaka
plats. Tidningarna ha ju ändå haft att
berätta många exempel på sådana »undanlag»
— för att använda herr Erikssons
terminologi — och den erfarenhet
jag har från min egen kommun vittnar
om samma förhållande.

Jag tror alltså för min del, att det systemet
är utbrett i mycket högre grad
än vad herr Eriksson vill göra gällande,
och det är därför jag anser det vara
utomordentligt angeläget att man söker
att så fort ske kan komma till rätta med
det.

Det är ju faktiskt också så, att samtliga
de olika organisationerna inom köpmannavärlden
— alltså inte bara den privata
köpenskapens organisationer utan även
Kooperativa förbundet — äro eniga om
att man här skall söka, så långt det över
huvud taget är möjligt, åstadkomma fri
konkurrens. Det väsentliga är ju, att man
är enig därom, och då tycker jag också
det är angeläget, att riksdagen här säger
ifrån, att den anser denna uppfattning
vara riktig ocli att man bör försöka komma
fram till eu sådan utveckling.

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Om viss utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Utskottet
har varit enigt om förslaget att motionen
icke borde föranleda till någon
första kammarens åtgärd, och eftersom
de talare, som uppträtt, ha varit överens
på den punkten, är det alltså inte
fråga om något positivt beslut här i dag.

Jag vill bara stryka under, att nyetableringssakkunniga
i enlighet med sina direktiv
ha denna fråga till behandling
och att vi kunna vänta oss att den kommer
att bli allsidigt belyst.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!

Jag har i likhet med övriga ledamöter
av utskottet ansett det vara mycket angeläget
att få denna fråga allsidigt belyst,
och jag har också inom utskottet
varit med om att uttrycka den förhoppningen
att nyetableringssakkunniga skola
ge oss en klar belysning av hithörande
frågor. Men jag har nog närmast,
herr talman, varit intresserad av att de
klagomål, som på ett eller annat sätt
riktats emot förhållandena i Stockholm
och som ha framskymtat i Stockholms
handelskammares remisskrivelse, skulle
få den belysning, som de förtjäna, och
att det därmed skulle fastslås, att man
i denna skrivelse i själva verket varit
ute i ogjort väder.

I skrivelsen från Stockholms handelskammare
säger man sig önska, att den
fria konkurrens, som tidigare varit rådande
emellan den privata handeln och
konsumentkooperationen i Stockholm,
åter skulle införas. Om den saken vill
jag säga ett par ord.

Det kan klart bevisas, att det under
gångna tider inte alls har rått någon
verkligt fri konkurrens på detta område,
tv det har lagts mycket bestämda
hinder i vägen för konsumentkooperationens
strävan att bereda sig plats i
den till övervägande delen enskilda fastighetsägare
tillhöriga bebyggelsen i
Stockholm. Detta har alltså tidigare
tvingat konsumentkooperationen, för att
den skulle få någon möjlighet att öppna
livsmedelsbutiker, att antingen söka
sig till det fåtal allmänägda fastigheter,

som funnos, eller också förvärva bostadsfastigheter
för att i dem kunna inrymma
livsmedelsbutiker. Därom skulle
från kooperationens i Stockholm sida
kunna framdragas bestämda vittnesmål.

I den nyssnämnda skrivelsen säger
handelskammaren vidare, att när det nu
gäller ytterområdenas bebyggelse, har det
genom utvecklingen på bostadsbyggnadsområdet
gått dithän, att i stället för
att byggnationen förr bedrivits av ett
flertal privata bostadsbyggare utföres
den nu av stora kooperativa eller kommunala
företag, och därför skulle det ha
blivit ett oriktigt gynnande av konsumentkooperationen
och dess detaljhandel,
medan den privata livsmedelshandeln
hade ställts inför hart när oöverkomliga
svårigheter.

Handelskammaren säger visserligen
själv, att vad det gäller två av de tre
kommunala företag, som bedriva sådan
byggnadsproduktion i Stockholm, har
man där fördelat gracerna ungefär
jämnt. Men beträffande det tredje framhåller
man, att det ifrågavarande företaget,
sedan det blev kommunalägt, bara
upplåtit butikslokaler åt konsumentkooperationen.

Låt mig en smula uppehålla mig vid
det senaste påståendet. Detta påstående
måste nämligen belysas, om man inte
skall få en alldeles snedvriden uppfattning
om saken.

Det äger sin riktighet, att det i det
lilla område, som bebyggts sedan det
ifrågavarande företaget blev kommunalägt,
finnes en modern kooperativ snabbköpsbutik.
Men det förhåller sig också
på det sättet — jag vill säga det i samma
andedrag — att precis tvärs över
den öppna plats, som skiljer detta lilla
bostadsområde från ett annat, närbeläget
bostadsområde, ligger i detta andra
kommunalägda bostadsområde en stor
privatbutik. Man har då ansett, att det
på detta sätt sörjts för att de inom områdena
boende skola kunna fritt få välja,
på vilket sätt de önska göra sina
inköp.

Det har vidare sagts, att kooperationen
till antalet har fått betydligt fler
butiker i de nya bostadsområdena än

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

Om viss utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag.

den tidigare hade. Detta är inte riktigt,
inte ens om man bara tar hänsyn till
antalet av vad man kallar speciella livsmedelsbutiker.
Tar man dessutom hänsyn
till sådana butiker, som sälja fisk och
grönsaker, samt bagerier med öppen försäljning
av bröd, måste jag säga, att övervikten
till den privata handelns sida är
så dominant att det sannerligen inte
ur den synpunkten finnes anledning att
tala om att det här skulle ha blivit någon
konkurrensbegränsning.

Jag har här, herr talman, de remisssvar,
som dessa kommunala bolag ha avgivit,
men jag skall inte trötta kammaren
med att ingående citera dem. Jag
vill bara in summa säga, att dessa remissvar,
som äro offentliga handlingar,
klart ge vid handen, att det åtminstone
vad gäller Stockholm inte föreligger någon
sådan konkurrensbegränsning från
de kommunala instansernas sida, som
handelskammaren anser sig vilja påvisa
i sitt remissyttrande.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
endast som motionär säga, att jag är
tacksam för det intresse som denna fråga
samlat och för att utskottet har skrivit
på sådant sätt, att man nu kan räkna
med att denna fråga blir allsidigt belyst
i nyetableringssakkunnigas utredning.
Det gläder mig, emedan det är viktiga
konsumentintressen det gäller.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Herr Lundqvist anförde i en replik till
mig, att han inte ansåg det vara någon
enstaka företeelse, som hade givit upphov
till motionen och till det skrivsätt
som Sveriges köpmannaförbund använt
i sitt remissyttrande. Ja, herr Lundqvist,
när man gör dels en så pass allvarlig
anklagelse mot kommunala myndigheter
och en kommunal produktionsform
och dels en mycket allvarlig anklagelse
mot konsumentkooperationen,
som till hela sitt väsen är så uppfylld av
sann liberal anda som man kan tänka
sig, då kräver man att bevisföringen
skall vara något annat än synnerligen
allmänna och jag måste säga rätt otyd -

liga talesätt. Jag bestrider därför, herr
talman, att det här skulle finnas något
sådant system, som man talat om.

Herr NORDENSON: Herr talman! Herr
Johannesson sade här, att det inte funnits
någon fri konkurrens tidigare utan
att kooperationen varit hindrad att etablera
sig och att det skulle vara felaktigt
att tala om att gå tillbaka till fri
konkurrens. Jag vill då påpeka för honom,
att under den tid som Konsumtionsföreningen
Stockholm vuxit ut, har
den i utomordentligt hög grad fått sina
butiker inrymda i enskilda fastigheter.
Den har ju många hundra butiker, ingalunda
helt inrymda i egna fastigheter.
Det har funnits möjligheter för dem i
mycket stor utsträckning, och det har
således verkligen tidigare existerat en
fri konkurrens såtillvida, att både kooperationen
och de enskilda ha haft möjligheter
att i privatägda fastigheter få
sina butiker inrymda. Det är det tillståndet
som vi här ha syftat på i handelskammarens
skrivelse, när vi ha talat
om att man ville gå tillbaka till ett system
som tidigare existerat. Vad som nu
påtalats är det förhållandet, att i de
hus som uppförts på senare tiden av
företag, som delvis stå direkt i kommunal
regi, delvis stå de kommunala myndigheterna
nära, har man i regel upplåtit
ett relativt begränsat antal utrymmen
till butiker, och de ha i mycket
stor omfattning erbjudits åt kooperationen,
så att när de enskilda velat hyra,
har det inte funnits några möjligheter,
utan det har förklarats, att alla
butiker redan vore belagda. Det är på
den grunden man gjort gällande att eu
förmån lämnats de kooperativa företagen
framför de enskilda, och man har
ansett att detta skett direkt eller indirekt
på grund av ett inflytande från
de kommunala myndigheterna. Det är
detta som påtalats för att det skall bli
en ökad möjlighet för de enskilda att
också komma i fråga vid uthyrandet av
butiker.

Saken är komplicerad. Det är alldeles
klart, att man inte här kan slut -

Nr 12

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Interpellation ang. ratten att uttaga exportavgifter.

giltigt döma i ärendet på det material
som föreligger, och därför äro ju alla
ense om att saken bör gå till nyetableringssakkunniga,
som kunna närmare
utreda den, men att handelskammarens
påstående skulle vara så totalt gripet
ur luften som herr Johannesson säger,
det bestrider jag på det bestämdaste.
Vi ha konstaterat en fortgående tendens
på detta område. Nu begär man att saken
skall närmare belysas, och jag anser
det riktigast att detta sker genom
att nyetableringssakkunniga få ta hand
om den.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Jag vill bara som replik till herr Nordenson
säga, att Konsumtionsföreningen
Stockholm i sin egen remisskrivelse
till stadsplanekontoret i Stockholm
med anledning av handelskammarens
framställning gör följande uttalande,
och jag vill inom parentes säga, att jag
som gammal kooperatör har haft tillfälle
att följa utvecklingen och kan vidimera
detta uttalande. »Särskilt under
tidigare år», säger föreningen, »har
Konsum haft svårigheter att få butikslägenheter
i av privata byggmästare bebyggda
områden och därför måst lita
sig till egna butiksfastigheter eller butikslokaler
i kooperativa bostadsföretag.»
Man fortsätter med följande dagsaktuella
uttalande: »EU fortfarande aktuellt exempel
härpå är Klubbacken i Hägersten,
där Konsum genom servitutsbestämmelser
förhindrats komma in på
området.»

Till belysande av vad herr Nordenson
i fortsättningen sade skulle jag, herr
talman, vilja citera några rader av vad
det största av de kommunala bostadsföretagen
säger i sin remisskrivelse. Det
heter där: »I Stockholms handelskammares
skrivelse till stadskollegiet säges
bland annat, att Aktiebolaget Stockholmshem
från att från början ensidigt
ha gynnat Konsum» — alltså ett allvarligt
påstående — »sedermera beslutat lika
fördela affärslokalerna på de båda
företagsformerna.» Och så säger Aktiebolaget
Stockholmshem: »Till detta är

bara att säga att bolaget alltid sökt tillgodose
båda företagsformerna, icke av
hänsyn till företagarna utan med tanke
på befolkningen inom bostadsområdena.
Har Konsum funnits i det omedelbara
grannskapet, har enskild företagare fått
företräde och tvärtom. Beträffande de
första bostadsområdena kan i övrigt
nämnas, att tre enskilda butiker efter
någon tid överläts på Konsum.»

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Interpellation ang. rätten att uttaga
exportavgifter.

Herr WEHTJE erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Statens
livsmedelskommission (sektionen för utrikes-
och licensärenden) har i en cirkulärskrivelse
av den 24 februari 1950,
nr 593, meddelat sitt beslut att från och
med den 28 februari vid export av sockerhaltiga
varor uttaga en exportavgift
av 25 öre per kilogram å i varorna ingående
socker.

Livsmedelskommissionen synes grunda
sin åtgärd på 3 § kung], kung. den
21 mars 1941 (SFS 168/1941), som lyder:
»Vid meddelande av exportlicens
må licensmyndigheten uppbära särskild
exportavgift av sökanden, i den mån
Kungl. Maj:t därom meddelar bestämmelser,
så ock föreskriva de särskilda
villkor för exporten, som må anses erforderliga.
»

Av bestämmelsen synes framgå, att
det åligger licenismyndigheten att inhämta
Kungl. Maj :ts bemyndigande att
vidtaga en sådan åtgärd varom här är
fråga. Beträffande exportavgiften på socker
har livsmedelskommissionen dock
först den 28 februari ingått till Kungl.
Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t
måtte bemyndiga kommissionen att besluta
om uttagande av denna avgift.
Trots att Kungl. Maj:t icke lämnat kommissionen
detta bemyndigande, har exportörerna
av sockerhaltiga varor tvingats
förbinda sig att inbetala exportavgift
från och med den 28 februari i år.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

Interpellation ang. rätten att uttaga exportavgifter.

Detta speciella förhållande aktualiserar
hela problemställningen beträffande
dels olika krismyndigheters formella
rätt att meddela villkor för erhållande
av licenser och dels Kungl. Maj ds rätt
att utan riksdagens hörande lämna bemyndigande
att avkräva enskilda särskilda
avgifter. Då man närmare vill studera
dessa frågor visar det sig att bestämmelserna
i vissa fall äro svåröverskådliga
och svårtolkade, något som också
bestyrkes därav, att livsmedelskommissionen
först beslutar om exportavgifts
uttagande vid utförsel av sockerhaltiga
varor och en tid därefter begär
Kungl. Maj:ts bemyndigande att besluta
om sådan avgift.

På grund av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet Sträng få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet det riktigt att
exportavgift för socker uttages innan
Kungl. Majd meddelat bestämmelser
därom?

2. Är herr statsrådet i tillfälle lämna
en redogörelse för den rättsliga grund,
varpå praxis i fråga om exportavgifter
uppbyggts?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 426, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 in. m.;

nr 427, av herr Eriksson, Einar, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/
51 m. m.;

nr 428, av fru Svenson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa ändringar i reglementet för
pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. in.; och

nr 429, av herr Persson, Helmer, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 8.49 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.