Tisdagen den 28 maj Sid (Riksdagens protokoll 1957:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 22

28—31 maj

Debatter in. m.

Tisdagen den 28 maj Sid.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. in................. 3

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m....... 66

Anslag till fondering för framtida pensionsändamål.............. 70

Användningen av energiskattemedlen m. m..................... 72

Tillsättande av en allmän besparingskommission .............. 76

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering .......... 79

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. (Forts.) .... 80

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen ...... 86

Ändringar i personalförteckningen för riksbanken m. m......... 98

Ändringar i bankoreglementet ................................ 99

Onsdagen den 29 maj

Sammanjämkningsförslag rörande lagförslag om fiskearrenden

in. in.....................................................

Svar på fråga av herr Huss om förebyggande av förgiftningsfall genom
parathion ............................................

Svar på interpellation av fru Gärde Widemar om framläggande av
förslag till ny ärvdabalk ....................................

Fredagen den 31 maj
Anförande av talmannen i anledning av vårsessionens avslutning 112

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen don 28 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. förslag till förordning
om allmän energiskatt m. in............................... 3

— nr 48, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1957/58

in. m..................................................... 66

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. anslag till Fondering för framtida
pensionsändamål ...................................... 70

— nr 136, ang. användningen av energiskattemedlen in. m...... 72

— nr 137, ang. tillsättande av en allmän besparingskommission 76

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 22

102

105

106

Nr 22

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, ang. anslag till Befrämjande av

landsbygdens elektrifiering ................................ 79

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. (avd. II—IV) ........................ 80

■— nr 128, ang. omläggning av den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen ...................................... 86

— nr 131, ang. statstjänstemannens löner under åren 1957 och

1958 m. m............................................... 98

— memorial nr 132, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 98

Första lagutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ...................................... 98

Tredje lagutskottets memorial nr 23, ang. uppskov med behandlingen
av visst ärende ........................................ 98

Bevillningsutskottets memorial nr 46, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................... 98

Bankoutskottets memorial nr 28, ang. ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän m. m. 98
■— utlåtande nr 29, ang. tillämpning av statens löneplansförordning
vid riksdagens verk m. m................................. 98

— nr 30, ang. ändringar i personalförteckningen för riksbanken

in. in..................................................... 98

— nr 31, ang. ändringar i bankoreglementet .................. 99

■—• nr 32, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret .... 100

— nr 33, ang. ändringsarbeten i riksbankens fastighet i Nyköping 100
[Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. anslag till avskrivning av nya

kapitalinvesteringar .................................. 100

— nr 134, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förlustcr

................... 100

— nr 135, ang. vissa avsättningar till budgetutjämningsfonden . . 100
Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifterna under huvudtiteln

Riksdagen och dess verk m. in. ............................ 101

— nr 34, ang. ändrade tjänste- och personalförteckningar för riksdagens
ombudsmäns expeditioner m. m. 101

Jordbruksutskottets memorial nr 32, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ................................... 101

— nr 33, ang. ifrågasatt utredning om sammanslagning av statens

jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen...................... 101

Onsdagen den 29 maj

Statsutskottets memorial nr 140, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om tillsättande av en allmän besparingskommission ... 102

— nr 141, ang. gemensam votering i fråga om anslag till fondering

för framtida pensionsändamål .............. 102

Tredje lagutskottets memorial nr 24, ang. sammanjämkning beträffande
lagförslag om fiskearrenden m. in. 102

Statsutskottets memorial nr 138, ang. tillägsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 ........................................ 109

Fredagen den 31 maj

Gemensam omröstning rörande anslag till fondering för framtida

pensionsändamål 111

Statsutskottets memorial nr 139, ang. statsregleringen för budgetåret

1957/58 111

Första lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändring i lagen om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt 111

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén avlämnade Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 178, angående förordnande
av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen
angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena Undén
att i första kammaren uppläsa
Kungl. Maj:ts ifrågavarande öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén, som i enlighet
med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 179, angående
vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen av berörda öppna brev
åhördes av kammarens ledamöter stående.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 175, såvitt densamma
avser förslag till förordning om
allmän energiskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 26 april 1957 dagtecknad proposition,
nr 175, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1957/
58, m. m., hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, utom annat,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om allmän energiskatt;

2) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt; samt

3) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

dels medgiva, att för budgetåren 1956/
57 och 1957/58 den i avlöningsstaten för
kontrollstyrelsen upptagna anslagsposten
till Avlöningar till icke-ordinarie personal
finge överskridas för bestridande av
de kontrollkostnader, som betingades av
vad i propositionen förordats;

dels ock besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
budgetåret 1957/58 med 100 procent av
grundbeloppet.

Propositionen nr 175 hade i bär berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.
Propositionen hade i detta betänkande
behandlats utom såvitt avsåg frågan
om uttagningsprocenten, vilken fråga utskottet
behandlat i sitt betänkande nr
48.

I propositionen liade föreslagits införandet
av en allmän energiskatt samt en
höjning av skatten på cigarretter. Energiskatten
skulle utgå för de viktigaste
slagen av fasta och flytande bränslen,
d. v. s. kol och koks, kolbriketter och
stybb, bensin och motorsprit, motorbrännolja
och eldningsoljor, samt därjämte
för elkraft. Energiskatten skulle utgå
för stenkol med 12 kronor per ton
och för koks med 14 kronor per ton. Beträffande
motorbrännolja samt eldningsoljorna
1 och 2 var den föreslagna skattesatsen
25 kronor per m3. För eldningsoljorna
3, 4 och högre skulle enligt förslaget
skatt erläggas med 16 kronor per
m3. I fråga om bensin och motorsprit var
den föreslagna skattesatsen 4 öre per liter.
Den nuvarande skatten på industriell

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

elkraft skulle med oförändrat uttag —
10 procent av kraftvärdet — ingå i den
allmänna energiskatten. I anslutning härtill
hade föreslagits, att den nuvarande
elskatteförordningen skulle upphävas.
Den borgerliga förbrukningen av elkraft
skulle enligt förslaget beskattas med 5
procent av kraftavgifterna. Däremot
skulle järnvägarnas och spårvägarnas elkraft
inte beskattas. Energiskatten skulle
i princip tillämpas från och med juli
månad 1957. Enligt förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
om brännoljeskatt skulle nämnda
skatt från och med den 1 juli 1957 sänkas
från 32 till 30 öre för liter. Härigenom
skulle uppnås, att den tunga motorfordonstrafiken
bleve i stort sett oberörd
av energiskatten. Cigarrettskatten
skulle enligt förslaget från och med den
1 juli 1957 höjas med omkring ett öre
per styck. I propositionen hade förutsatts,
att investeringsavgiften skulle bortfalla
från och med den 1 januari 1958.

Av de i anledning av propositionen
väckta motioner, vilka helt eller delvis
hänvisats till bevillningsutskottet, hade
utskottet i förevarande sammanhang
upptagit följande, i den mån de avsågo
frågor som behandlades i detta betänkande,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 535
av fru Wallentheim m. fl. och II: 677 av
herr Bengtsson i Varberg m. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:536
av herr öliman m. fl. och II: 680 av herr
Hagberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 175;

III) de likalydande motionerna I: 537
av herr Gustaf Elof sson m. fl. och II:
681 av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

IV) de likalydande motionerna 1:538
av herr Sundin och II: 678 av herr Larsson
i Hedenäset, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 175 måtte uttala,
att vid allmän energibeskattning enligt
propositionens förslag en skälig andel av
de inflytande medlen borde disponeras
för främjande av företagsamheten i ri -

kets fyra nordligaste län i enlighet med
motionernas syfte, samt hemställa hos
Kungl. Maj:t om så skyndsam prövning
av frågan, att förslag till lösning av densamma
kunde föreläggas 1957 års liöstriksdag; V)

de likalydande motionerna 1:539
av herrar De Geer och Sveningsson samt
II: 679 av herrar Nordqvist och Stenberg; VI)

de likalydande motionerna I: 542
av herrar Ragnar Bergh och Svärd samt
II: 683 av herr Cassel m. fl.;

VII) de likalydande motionerna I:
545 av herr Ohlon in. fl. och II: 688 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 175

1) måtte avslå förslaget om allmän
energiskatt i de delar det avsåge skatt
å fasta och flytande bränslen,

2) måtte med hänsyn till införandet av
en av motionärerna föreslagen särskild
avgift på petroleumprodukter besluta
sänka skatten å motorbrännolja med 1
öre till 31 öre per liter från och med den
1 juli 1957,

3) måtte med bifall till den del av förslaget
som avsåge skatt å elektrisk kraft
besluta om uttagande av en särskild elavgift
under samtidigt uttalande, att motsvarande
medel borde användas — på
sätt som i motionerna angivits — för
utbyggnad av produktionen av elektrisk
kraft samt för upprustning av landsbygdens
el-nät;

VIII) motionen 1:534 av herr Hesselbom; IX)

motionen II: 685 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att avslå Kungl. Maj :ts förslag
om införande av energiskatt och att uttagningsprocenten
för statlig inkomstskatt
skulle höjas till 110 samt att dessa
ökade inkomster skulle till huvudsaklig
del användas för ett ökat bostadsbyggande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 175, såvitt densamma behandlats
i detta betänkande, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas,

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och de likalydande motionerna I:
539 av herrar De Geer och Sveningsson
samt 11:679 av herrar Nordqvist och
Stenberg antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om allmän
energiskatt med vissa under punkten
närmare angivna ändringar;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 21 maj
1954 (nr 260) om brännoljeskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaks varor; samt

4) medgiva, att för budgetåren 1956/
57 och 1957/58 den i avlöningsstaten för
kontrollstyrelsen upptagna anslagsposten
till Avlöningar till icke-ordinarie
personal finge överskridas för bestridande
av de kontrollkostnader, som betingades
av vad i propositionen förordats;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:535
av fru Wallentheim m. fl. och II: 677 av
herr Bengtsson i Varberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:536
av herr öhman m. fl. och II: 680 av herr
Hagberg m. fl., såvitt motionerna behandlats
i detta betänkande,

3) de likalydande motionerna 1:537
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och II:
681 av herr Hansson i Skegric m. fl., såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna 1:538
av herr Sundin och II: 678 av herr Larsson
i Hedenäset,

5) de likalydande motionerna 1:539
av herrar De Geer och Sveningsson samt
II: G79 av herrar Nordqvist och Stenberg,

6) de likalydande motionerna 1:542
av herrar Ragnar Bergli och Svärd samt
II: 683 av herr Cassel m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

7) de likalydande motionerna I: 545 av
herr Ohlon m. fl. och II: 688 av herr
Ohlin m. fl., såvitt motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet,

8) motionen I: 534 av herr Hesselbom,
ävensom

9) motionen II: 685 av herr Lundberg,
såvitt motionen behandlats i detta betänkande,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka —• under hänvisning till
innehållet i de likalydande motionerna
1: 542 av herrar Ragnar Bergh och Svärd
samt II: 683 av herr Cassel m. fl. — ansett,
att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj:s i proposition
nr 175 framlagda förslag till förordning
om allmän energiskatt och i stället besluta,
att från och med den 1 juli 1957
en avgift skulle utgå vid förbrukning
av elektrisk kraft (elavgift),

a) vid förbrukning i industriell rörelse
med en förbrukning av mer än
40 000 kilowattimmar för driftställe under
helt budgetår med sex procent av
kraftens avgiftsgrundande värde och

b) för annan elektrisk kraft med tre
procent av kraftens avgiftsgrundande
värde,

varvid som avgiftsgrundande värde
skulle anses summan av de avgifter, som
förbrukaren hade att erlägga för den
elektriska kraften, eller, i den mån producent
eller registrerad distributör själv
förbrukade kraften, summan av de avgifter,
som skulle hava utgått, därest
kraften försålts för likartad användning
som hos producenten eller distributören,

Nr 22

Tisdagen den 28 mai 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

dock att i detta värde icke skulle ingå
skatt, samt att undantag och villkor i
övrigt, motsvarande dem som angivits i
förslaget till förordning om allmän energiskatt
angående skatt å elektrisk kraft,
skulle gälla;

dels besluta att bemyndiga Kungl.
Maj :t att förordna om uttagande av
nämnda elavgift samt i enlighet med vad
i nämnda motioner angivits förordna om
bildande av en särskild stiftelse, till vilken
genom elavgiften influtna medel
skulle överföras för att ur densamma utlånas
till byggande av kraftverk i enlighet
med vad i motionerna närmare angivits
ävensom att fastställa stadgar för
nämnda stiftelse;

dels ock antaga i reservationen infört
förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 1 juni 1951
(nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen); II)

av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Anderson
i Sundsvall, vilka på anförda skäl
ansett, att utskottet bort under A 1 hemställa
att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr
175 till förordning om allmän energiskatt
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:545 av herr Olilon m. fl.
och II: 688 av herr Ohlin m. fl., antaga
i denna reservation infört förslag till
förordning om tillfällig avgift å elektrisk
kraft (elavgift);

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Anderson i Sundsvall,
vilka dels anfört följande:

»I de likalydande motionerna I: 545 av
herr Ohlon m. fl. och 11:688 av herr
Ohlin m. fl. har — under hänvisning
till det i andra motioner framförda förslaget
om finansiering av oljelagringsprogrammet
med särskilda avgifter på
flytande bränsle — föreslagits, att skatten
på motorbrännolja sänkes med 1 öre
per liter från och med den 1 juli 1957.
Förslaget är i detta hänseende utformat
analogt med Kungl. Maj:ts proposition,
i vilken en sänkning föreslås av skatten

på motorbrännolja till samma belopp
som energiskatten på brännolja. Oljelagringsprogrammet
och dess finansiering
har behandlats av annat utskott, där
reservationsyrkande framförts om bifall
till det ovan refererade förslaget om
finansiering av oljelagringsprogrammet
genom särskilda avgifter på flytande
bränslen. På brännolja har härvid föreslagits
en avgift av 1 öre per liter. Med
hänsyn till att detta förslag ännu icke
behandlats av riksdagen får vi, som i
övrigt biträder det i nyssnämnda motioner
framlagda förslaget beträffande oljelagringsprogrammets
finansiering
hemställa om bifall till förslaget i de
likalydande motionerna 1:545 och II:
688 om sänkning av skatten på motorbrännolja
med 1 öre per liter fr. o. m.
den 1 juli 1957.»

dels ock, under åberopande av vad
sålunda anförts, under A 2 hemställt, att
riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 21 maj
1954 (nr 260) om brännoljeskatt, innebärande
att nämnda skatt skulle från
och med den 1 juli 1957 utgå med 31
öre för liter.

Herr TALMANNEN anförde:

Med hänsyn till att debatten om bevillningsutskottets
betänkande nr 47 måste
komma att forma sig delvis som en allmän
ekonomisk debatt må under överläggningen
rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 47 jämväl beröras bevillningsutskottets
betänkande nr 48, statsutskottets
utlåtande 129, samma utskotts
utlåtande 136 och samma utskotts utlåtande
137. Självfallet måste däremot yrkanden
framställas i vanlig ordning, sedan
respektive utlåtanden och betiinkanden
föredragits.

Herr HAGBERG (li):

Herr talman! Det ligger väl i sakens
natur, att en debatt som avser vår skattepolitik
också måste bli en ekonomisk
debatt. Det framgår ju även av den ordning
för denna överläggning, som herr
talmannen just nu liar angivit för kam -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

maren. Dels förhåller det sig så att skattepolitiken
som vi vet utgör en integrerande
del av hela vår ekonomiska politik,
och detta vare sig man såsom regeringen
— i varje fall den dominerande
delen av regeringen — bl. a. ser i skattepolitiken
ett medel att direkt eller indirekt
befrämja en socialistisk utveckling
eller man, såsom vi i högerpartiet och
jag vågar säga i -den borgerliga oppositionen
över huvud taget, vill begränsa
skatterna till det belopp, som behövs för
att täcka driftutgifter, som vi är mer eller
mindre överens om, dels bildar den
ekonomiska utvecklingen i landet grundvalen
inte blott för den enskilda standardförbättringen,
utan också för möjligheterna
att fullfölja den statliga utgiftspolitiken.

Det är därför som jag nu till en början
gärna något skulle vilja beröra den ekonomiska
politiken och de riktlinjer för
denna, som finansministern dragit upp
i den s. k. kompletteringspropositionen,
detta intressanta aktstycke som varje år
kommer alldeles mot slutet av riksdagen
men som — jag har en viss erfarenhet
därvidlag — inte alltid blir föremål för
det intresse, som det är förtjänt av. Det
är dock denna kompletteringsproposition
som speglar hela den aktuella ekonomiska
situationen, och det är mot bakgrunden
av denna ekonomiska situation,
som vi egentligen har att fatta våra beslut.

Låt mig då, herr talman, inledningsvis
ge finansministern ett erkännande —
och varför skulle jag inte göra det -—•
för de positiva uttalanden, han kommit
med rörande det enskilda frivilliga sparandet
och de åtgärder, han säger sig
ämna vidta för att ytterligare stimulera
detta. .lag är tillfredsställd med dessa
positiva uttalanden. Vi iir ju också ense
om att detta är ett ytterst viktigt problem.
Jag skulle nästan vilja ifrågasätta,
huruvida inte det allt överskuggande
problemet, såsom ekonomien nu har utvecklat
sig här i landet, iir att försöka få
till stånd ett ökat sparande. Det är naturligtvis
ett i viss män banalt tema, det
är en monoton argumentation som här
kommer till synes. Men det kan inte hjäl -

pas, att man gång på gång kommer tillbaka
till detta fundamentala problem,
basen för hela vår ekonomiska politik
och våra möjligheter att fortsätta välståndsutvecklingen.

Inom den meningsriktning, som jag
representerar, hyser vi ingen tvekan om
att man därvid bör söka inrikta de väsentliga
ansträngningarna på att få till
stånd ett ökat frivilligt enskilt sparande.
Jag är glad att kunna konstatera, att finansministern
— vilket man finner, om
man läser kompletteringspropositionen
så noga som den förtjänar att bli läst -—
i år tycks stå oss närmare på den punkten
än han torde ha gjort förut. Här är
sålunda att iakttaga och understryka en
viss åsiktsförändring från finansministerns
sida, såvitt jag kan förstå, en
åsiktsförändring som jag för min del och
många med mig helt visst vill notera
med tillfredsställelse.

Finansministern är sålunda beredd
att i år ta nya initiativ för att stimulera
det personliga sparandet. Han tillkännager
sin avsikt att inom den närmaste tiden
sammankalla en konferens med representanter
för löntagarna, arbetsgivarna,
sparinstituten och de politiska ungdomsorganisationerna
med ändamål att
dryfta betingelserna för en aktivering av
ungdomssparandet. Finansministern har
också i år tagit initiativet till eu höjning
av skatteavdraget för kapitalinkomster,
vilket ju innebär eu ökad premiering av
det personliga sparandet. Det är den
verkliga innebörden av det förslaget,
som ju riksdagen också ställde sig bakom.

Jag vill även gärna påpeka, att jag med
intresse har tagit del av finansministerns
uttalanden, att åtstramningen på kreditmarknaden
förutsätter en ränterörlighet
som ger riksbanken den erforderliga
handlingsmarginalen. Det är, tycker jag,
ganska intressanta reflexioner som finansministern
i år gör i kompletteringspropositionen
i denna del. Som kammarens
ärade ledamöter naturligtvis erinrar
sig, iir det ju inte så förfiirligt många
år sedan man från regeringens sida —
och det gäller inte bara det större regeringsunderlaget
utan även den något

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

r orordnmgsforslag om allmän energiskatt m. m.

mindre koalitionspartnern ■—• med synnerlig
häftighet, för att nu inte använda
ett betydligt starkare uttryck, vände sig
mot de krav, som vi på den tiden inom
den borgerliga oppositionen ställde på
en kreditpolitik med rörlig ränta. Vi
fick oss den gången många svartmålningar
till livs, men om man läser kompletteringspropositionen,
finner man, att
dessa svartmålningar naturligt nog lyser
med sin fullständiga frånvaro. Där finns
inte ett ord av polemik mot de ståndpunkter,
mot vilka man för ett par år sedan
riktade sig med sådan jag vågar säga
frenesi.

Jag har inte alls, herr talman, velat ta
upp detta för att riva upp gamla sår,
jag har gjort det helt enkelt för att uttala
min tillfredsställelse över vad jag betraktar
som ett framsteg i den ekonomiska
politiken och ett framsteg i den ekonomiska
debatten över huvud taget. Vi
har därigenom kommit över på fastare
mark, i varje fall i detta hänseende. Det
är många slagord från de senare åren,
som nu lyckligtvis har försvunnit ur debatten.

I kompletteringspropositionen skiljer
finansministern i viss mån mellan önskemålen
för dagen och önskemålen på
längre sikt. Den ekonomiska politikens
mål på längre sikt erkännes böra vara
att — jag tillåter mig här att citera —
»bereda ett vidgat utrymme för investeringsverksamheten,
så att investeringskvoten
i samhället bibehålies och om
möjligt höjes». Ja, några delade meningar
på denna punkt mellan regeringen
och oss i oppositionen föreligger inte
alls, såvitt jag kan förstå. Det är bara
det, att vi på vårt håll inte kan finna
att regeringens olika åtgärder verkligen
är ägnade att förverkliga detta höga syfte.
Och om inte jag själv blir trodd på
mina ord, kan jag referera till vad finansministern
själv anfört. Finansministern
säger i propositionen ordagrant, att
»förutsättningar ej föreligger alt i önskad
utsträckning följa dessa principer
vid avvägningen av de medel som stå
till buds för den inflationsbekämpande
politiken». Det är ju också uppenbart så,
att den förda politiken i allt väsentligt

kommit att rikta sig emot investeringsverksamheten
och aktiviteten i företagssektorn.
Alltsedan 1951 — jag skall inte
här trötta med några detaljer — har en
serie åtgärder vidtagits mot företagsamheten.
Jag kan erinra om de till en början
provisoriska, sedermera permanenta
bestämmelserna om begränsningen av
den fria avskrivningen och begränsningen
i rätten till fri lagervärdering, om
investeringsavgiften, om den lyckligtvis
bara för ett år tillämpade konjunkturvinstbeskattningen
och ovanpå alltsammans,
och tvärtemot tidigare uttryckligen
givna löften, en höjning av skattesatserna
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

Såsom finansministern framhållit, förutsätter
med nuvarande konsumtionsinriktning
varje steg i standardhöjningen
betydande investeringar, och det är ju
alldeles riktigt. Det har därför, som jag
ser saken, varit i hög grad olyckliga ingripanden
mot företagssektorn, ingripanden
som haft och får betydelse inte bara
för dagen utan även — det är kanske
det mest beklagliga i detta sammanhang
— framför allt på längre sikt.

I ett anfall av obegriplig optimism
hade jag hoppats, att bevillningsutskottets
värderade ordförande, som ju också,
som vi alla vet, var ordförande i företagsbeskattningskommittén,
skulle mot
bakgrunden av de erfarenheter, man redan
har gjort rörande denna höjning av
bolagsbeskattningen, ha varit beredd att
ta under övervägande ett återställande
av bolagsbeskattningen till den nivå, den
hade före höjningen. De erfarenheter,
som redan härvid föreligger, är ju nämligen
sådana, att man enbart i dem skulle
ha haft ett ganska gott motiv för en
sådan åtgärd. Men bevillningsutskottets
ordförande reflekterade inte på en sådan
åtgärd. Han slöt utan reservationer
upp vid finansministerns sida och åberopade
finansministerns egen motivering.

När jag konstaterade detta, kunde jag
inte låta bli att erinra mig ett par rader
ur Fänrik Stål, där det står, om jag inte
minns fel: »Det hopp vi satt till Klingspor
tycks ej fullbordat bli.» Det hopp

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

jag satte till herr Sjödahl gick i varje
fall inte i detta sammanhang i uppfyllelse.
Jag kan inte hoppas annat än att
tillfället måtte komma tillbaka.

För den närmaste tiden säger sig finansministern
»sikta till att totalt och
på särskilt strategiska punkter reducera
efterfrågan och köpkraften». Men, ärade
kammarledamöter, inte heller på denna
punkt kan finansministern berömma sig
av några särskilt lyckliga resultat. Han
vill, såsom han själv säger, »inte inge
några illusioner om vad som kan uträttas
vid en aldrig så noggrann och sträng
prövning av anslagsäskandena». Den del
av det uppställda programmet, som ankommer
på statsmakterna, ser han sig
alltså icke i stånd att fullfölja. Han ger
helt enkelt upp inför de krav på kostnadskrävande
reformer, som framföres
från olika håll, inte minst från hans partivänners
sida, utan hänsyn till hur verkningarna
för statsbudgeten och för vårt
lands ekonomi kommer att bli.

För mig är finansministerns ståndpunktstagande
något av ett psykologiskt
mysterium. Finansministern har ju gjort
sig känd såsom en i ovanlig mening
målmedveten och dynamisk, offensiv
människa. Den defaitism, som präglar
hans uttalanden i dessa sammanhang,
har jag därför utomordentligt svårt att
förstå.

Inom högern har vi försökt att göra
besparingsarbetet till praktisk politik. Vi
har på det ena området efter det andra
försökt få riksdagen med på utgiftsbcsparingar.
Vi har därvid icke dragit oss
för att angripa områden, där det alldeles
säkert kunde vara mera opportunistiskt
att helt enkelt tiga still. Vi har inte
gjort det trots de uppenbara risker, som
är förenade med ett sådant ståndpunktstagande,
och vi har — det tjänar ingenting
till att bestrida detta — fått lida åtskillig
smälek härför. Stod inte statsministern
själv häromdagen inför Järnvägsmannaförbundets
kongress och gjorde
sig mycken möda att påvisa, hurusom
högerns besparingsarbete vore markant
»särskilt när det gäller barnfamiljerna»,
som orden ordagrant föll? Jag
skall inte närmare kommentera detta.

Jag kan bara säga: Man merkt die Absicht.
..

I insinuanta ordalag har man vidare
även här i denna kammare talat om vårt
bristande intresse för järnvägarnas säkerhetsanordningar
o. s. v. o. s. v. Det
är mot bakgrunden av en dylik argumentation
svårt att säga, att vi har varit
opportunister, när vi har gått fram besparingsvägen.

Vi har emellertid inte lyckats samla
majoritet omkring våra förslag här i
riksdagen, men jag har ett intryck av att
stämningen ute i landet är något annorlunda.
Jag har ett intryck av att man
utanför dessa murar ser på detta besparingsarbete
på ett annat sätt än man ser
på det i detta hus. Det är medvetandet
härom, som ger oss mod och tillförsikt
och vilja att fortsätta på den väg, som
vi har slagit in på.

Vi har emellertid, det vill jag rättvisligen
medge, kunnat vid årets riksdag inregistrera
en liten framgång även i fråga
om besparingsarbetet. Vi kan inregistrera
att riksdagen på jordbruksutskottets
förslag hemställt om en undersökning
på en rad punkter om möjligheterna
att skära ned statsutgifterna.
Det är ju tacknämligt att så har skett,
och jag hoppas på ett gott resultat. Men,
som jag antydde för ett ögonblick sedan,
oavsett att riksdagen inte i någon större
utsträckning velat lyssna till oss i år,
skall vi fortsätta våra strävanden. Det
föreligger nämligen, som vi nu ser saken,
lika stor fara i att den offentliga
konsumtionen stiger som i att den enskilda
efterfrågan blir för stor. Vi har
det intrycket, att man från de makthavandes
sida ser något för ensidigt på
detta problem. Jag kan inte finna, att
vi över huvud taget liar några möjligheter
att komma till rätta med inflationen,
om vi inte med verkligt allvar tar
itu med statsutgifterna, att vi alltså
mindre ägnar oss åt vackra ord än åt
praktisk gärning.

Hade finansministern följt en sådan
politik, skule han inte ha behövt göra
det erkännandet i kompletteringspropositionen
all — jag tillåter mig citera
delta anmärkningsvärda avsnitt — »en

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
viss uppgång i prisnivån framstår såsom
oundviklig». Jag tror nämligen, att det
är alldeles riktigt som det blivit sagt,
att, om regeringen verkligen ville hålla
statens fortgående expansion tillbaka,
skulle den också kunna göra det. Är det
verkligen någon i denna kammare eller
i detta hus, som på allvar tror, att det
vore omöjligt att väsentligt minska statsutgifterna,
om socialdemokraterna bara
inriktade sig på att främja en sådan utveckling?
Naturligtvis inte!

I detta sammanhang skulle jag i förbigående
vilja erinra om att från budgetåret
1948/49 — det första året med
fulla kostnader för barnbidrag och höjda
folkpensioner — till budgetåret 1955/

56 har kostnaderna för den statliga förvaltningen
ökat i ungefär samma takt
som de sociala utgifterna. De senare har
ökat 86 procent och förvaltningskostnaderna
har ökat med 80 procent.

Man talar för närvarande så mycket
om totalbalansering. Det är ett av dessa
magiska ord, vi så ofta påträffar i den
ekonomiska debatten. Det är kanske en
smula ofint av mig att i detta sammanhang
erinra om vad som har varit. Jag
kan emellertid inte låta bli att påpeka,
att finansministern, då han i fjol just i
dessa dagar lade fram sin kompletteringsproposition,
alltså motsvarigheten
till det dokument som vi nu diskuterar,
själv ansåg att det för budgetåret 1956/

57 skulle vara möjligt att med löpande
inkomster täcka hela driftbudgeten och
hela kapitalbudgeten och ändå få 32
miljoner över.

Hur har det gått? I årets kompletteringsproposition
måste finansministern
korrigera sina optimistiska beräkningar.
Nu räknar han med ett nyupplåningsbehov
för 1956/57 på inte mindre än
873 miljoner. Skillnaden är alltså över
900 miljoner kronor, och det tycker jag
nog är en ganska betydande felräkning.

Av denna upplåning på inte långt
ifrån en miljard har blott en mindre del
kunnat placeras i långfristiga obligationer
hos allmänheten, medan den alldeles
övervägande delen har upplånats hos
den sedeltryckande banken. Den offentliga
hushållningen har därför inte kun -

m. m.

nät undgå att få en expansiv effekt som,
enligt min mening, ganska illa svarar
mot regeringens deklarerade avsikt att
bryta inflationstendenserna och stabilisera
läget.

Någon tankeställare för dem, som
makten haver, är detta dock tydligen
inte. De förefaller fortfarande ganska
nöjda med sina försök att hindra inflation
genom att försämra förutsättningarna
för höjd produktion. Det kanske är
mot bakgrunden av dessa felberäkningar,
som finansministern i årets kompletteringsproposition
på sitt målande sätt
säger, »att vid nuvarande budgetmönster
en positiv utveckling av totalbudgetens
saldo är en praktisk indikator på
att finanspolitikens stabiliseringseffekt
förstärkts». Det var svårt, det där —
man behöver nog läsa det mer än en
gång, innan man riktigt förstår det!

I kompletteringspropositionen får
man också veta, att det var undersökningar
enligt vetenskaplig metod inom
finansdepartementet, som ledde fram till
denna slutsats. Herr talman! Naturligtvis
har jag den allra största respekt för
den ekonomiska och vetenskapliga expertis,
om står till finansdepartementets
förfogande, men jag kan inte låta bli att i
detta sammanhang erinra mig en liten
historia.

Det var en familj som i ett par generationer
med framgång ägnat sig åt industriella
värv. En av dess medlemmar blev
en duktig matematiker och framstående
vetenskapsman, men när han prövades i
en industri, visade det sig, att han saknade
det praktiska handlaget. Detta föranledde
en gammal vän till familjen att
säga: »Ja, Kalle är utmärkt bra på allt
som rör siffror, bara det inte står kronor
och ören efter dem.»

Herr talman! Jag undrar, om inte ett
av felen med vår offentliga ekonomi är
att de, som ytterst bär ansvaret för den,
alltför mycket tänker i siffror och alltför
litet tänker i kronor och ören? Kostnadsmedvetandet
tycker jag håller på
att på något besynnerligt sätt utsuddas
hos våra styrande.

Det kunde vara mycket att tillägga om
regeringens ekonomiska politik. För att

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

emellertid inte i onödan dra ut på denna
debatt, skall jag emellertid avslutningsvis
gå över till att säga ett par ord
om högerpartiets alternativ till den
framlagda budgeten. Jag skall dock inte
fördjupa mig i några tröttande siffror.

På driftbudgetens utgiftssida har vi,
såsom kammarens ledamöter säkerligen
vet, föreslagit en serie nedprutningar.
Räknar vi med den minskning av avskrivningsbehovet
i fråga om bostadslånen,
som skulle uppkomma vid ett bifall
till det förslag, som vi lagt fram beträffande
räntan på tertiär- och egnahemslån,
så blir den totala minskningen
för budgetåret 1957/58 enligt vårt förslag
565 miljoner kronor. De budgetkalkyler,
som vi redovisat motionsvägen,
bygger vad inkomsterna beträffar på
vårt kända förslag om ändrade skatteskalor.
Genom beslutet för fjorton dagar
sedan har riksdagen avslagit dessa motioner.
Vi är därför förhindrade att
framlägga förslag om uttagningsprocenten
i anslutning till våra skatteskalor. I
den situation som föreligger har vi då
ingenting annat att göra än att fullfölja
våra strävanden att sänka skatterna genom
att förorda en uttagningsprocent
av 90 på gällande skatteskala. Detta innebär
ett skattebortfall för första hälften
av budgetåret 1957/58 på cirka 100
miljoner kronor och för helt budgetår
på 360 miljoner kronor. De förslag
om utgiftsminskningar, som vi väckt i
år, innebär täckning för detta skattebortfall
även beträffande budgetåret 1958/59.

Till sist vill jag, herr talman, säga bara
några ord om energiskatten. Vi föreslår
i det avseendet en avgift, utgående
med 6 procent för industriell elkraft och
3 procent för borgerliga behov, som det
heter. Intäkterna skulle intill 10 miljoner
kronor per år användas för räntebärande
lån till utbyggnad och upprustning
av det elektriska distributionsnätet
på landsbygden och till återstående del
för räntebärande lån till investeringar i
kraftverk. De influtna avgifterna skulle,
menar vi, förvaltas av en särskild stiftelse.
Vi har därigenom försökt skaffa
en garanti för att de medel, som i denna
ordning inflyter, också kommer de än -

damål till godo, för vilka de är avsedda.
Vi vill inte att pengarna skall användas
för syften, för vilka de inte är avsedda.
Vi har ju i fråga om bilskattemedlen de
senaste åren gjort så pass hårdhänta erfarenheter,
att anledning till ytterlig
skepsis i detta hänseende föreligger.
Man skulle emellertid med den av oss
föreslagna konstruktionen med en stiftelse
under alla omständigheter vara på
den säkra sidan — man skulle veta, att
dessa pengar verkligen kom det avsedda
syftet till godo.

Vad säger nu bevillningsutskottets majoritet
om detta uppslag? De som haft
tillfälle att närmare penetrera utskottets
betänkande finner, att majoriteten inte
haft många ord att säga om detta över
huvud taget. Man inskränker sig till att
förklara: »Enligt utskottets mening är
det lämpligt att skatten utformas som
en allmän energiskatt och medlen sålunda
icke--— erhålles genom uttagan de

av tillfälliga avgifter.» Det är hela
motiveringen. Det finns inte ett ord om
att pengarna under alla omständigheter
bör gå till de ändamål, för vilka de formellt
här upptas. Man tycker, att majoriteten
kunnat kosta på sig en något fylligare
motivering än den som nu är för
handen.

Med detta skall jag sluta, herr talman.
Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag beträffande bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande nr
47 _ alltså det första av de betänkan de^

som vi nu överlägger om — om bifall
till reservation I, undertecknad av
mig och herr Nilsson i Svalöv och avseende
punkten A 1 i utskottets kläm, samt
om bifall till reservation III, undertecknad
av mig m. fl., avseende punkten A 2
i utskottets kläm.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Hagberg har nu i
detalj gått igenom den ekonomiska sidan
av uppläggningen av budgeten, så att
jag kan i det fallet avstå från att göra
några kommentarer. Det är för övrigt
inte lätt, för att inte säga omöjligt, att
nu efter flera års diskussioner såväl här
i kammaren som ännu mer i fack- och

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
dagspress komma med några nya synpunkter
eller argument.

Det nu först föredragna bevillningsutskottets
betänkande nr 47 behandlar
den nya föreslagna energibeskattningen
in. m., som ju utgör endast en del av
övervägandena beträffande det statliga
inkomstbehovet, vilket främst behandlas
i betänkandet nr 48, till vilket utskottet
hänvisar i sin motivering för energibeskattningen.

Jag vill då genast säga, att då vi inom
folkpartiet icke motsatt oss höjningen
av tobaksskatten har detta främst motiverats
av en önskan att ur hälsoskäl begränsa
konsumtionen av cigarretter.

Den föreslagna energiskatten säges utgöra
ett led i gynnande av investeringar
för kraftförsörjningen på konsumtionens
bekostnad. Men finansministern har icke
föreslagit några nya krafttag för elförsörjningen.
Anslag för utbyggnad på
kraftområdet finns redan i budgeten och
täcks med de i statsverkspropositionen
upptagna inkomsterna. Det är ett svepskäl
att tala om energiförsörjningen i
detta sammanhang. Jag kan till nöds vara
med om en avgift som direkt avsattes
för det angivna ändamålet, i den mån
detta skulle innebära en möjlighet till
ökning av investeringarna på kraftområdet.
Men nu föreslås en beskattning,
som inbringar flera gånger högre belopp
än vad som avses, och motiveringen är
det försämrade utfallet av löpande budget
och beräkningarna för nästa. Jag
tycker att detta bör klart sägas ut.

Hur är då det ekonomiska läget?

Utskottet beskriver det på s. 36 i sitt
betänkande nr 48 såsom »en balanserad
högkonjunktur med starka spänningar
som hålls i schack av den ekonomiska
politiken». Vad döljer sig bakom detta
mångtydiga uttalande? År det inte en
förskönande omskrivning av det faktum
att kapitalmarknaden är grundligt förstörd,
det enskilda sparandet otillräckligt
och att inflationen fortsätter, matad
genom en aldrig sinande ström av höjda
avgifter och taxor, ökade skatteuttag
och ökade statliga lån i riksbanken? Jag
förmodar att vi får höra mer om den

saken senare i dag.

Alla är vi ense om behovet av ökat enskilt
sparande. En förutsättning härför
— kanske den viktigaste — är ett stabilt
penningvärde, vilket är detsamma som
en stabiliserad varuprisnivå. Ständigt
ökande varupriser, avgifter och taxor är
ju bara ett uttryck för ett sjunkande penningvärde,
lika med inflation. Inflationen
måste bekämpas om sparandet skall
öka. Och detta bekämpande har den nuvarande
regeringen bedrivit alltsedan
sin tillkomst — med känt resultat! Skulle
den erfarenheten inte kunna säga regeringen
att man inte kan bekämpa inflationen
genom åtgärder som ständigt bara
ökar priserna?

Jag delar i många stycken tankegången
i motionen II: 085 av herr Lundberg,
som i fråga om yrkandet om avslag på
Kungl. Maj :ts proposition om energiskatten
i stort sett sammanfaller med yrkandena
från folkpartiet och högern. I den
nu föredragna punkten yrkar jag därför,
herr talman, bifall till reservation nr II.

Då diskussionen emellertid, med herr
talmannens medgivande, även skall omfatta
bevillningsutskottets betänkande nr
48 skall jag be att få säga några ord om
den extra bolagsskatten och om uttagningsprocenten.

Utskottet konstaterar på s. 30 i betänkandet
att takten i produktionsökningen
minskat. »Avsaktningen i framåtskridandets
takt får betraktas som priset för
skyddet av penningvärdet och valutareserven»,
heter det i utskottets betänkande.

Herr talman! Det är verkligen ett högt
pris föi ett sa dåligt skydd! Ty vad innebäi
det? Jo, att vi medvetet stoppar
produktionsökningen, och inte bara
stoppar den utan lägger grunden till en
produktionsminskning, om nödvändiga
rationaliseringsåtgärder omöiliggöres.
För skyddet av penningvärdet, som trots
detta, såsom vi alla vet, fortsätter att
falla, offrar vi möjligheterna till framtida
standardstegringar. Det är enligt vår
mening ett för högt pris.

Långtidsutredningen och över huvud
taget alla är ense om behovet av ökade
investeringar för att därigenom öka pro -

duktionen. Den enligt vår mening snab -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

bast och säkrast verkande åtgärden i
denna riktning är utan tvivel ett avskaffande
av den tillfälliga extra bolagsskatten.

I fråga om skatteuttaget vill jag för
min personliga del öppet bekänna att
jag delar herr Lundbergs principiella
uppfattning, att om det är oundgängligen
nödvändigt, bör i första hand uttagningsprocenten
höjas. Men nu är det enligt
vår mening icke nödvändigt att ta
ut inkomstskatten ens efter 100 procent.
Driftbudgeten är överbalanserad med avsevärt
belopp. Yi har från vår sida aldrig
accepterat den nya principen om
totalbalansering av budgeten, en sak
som finansministern för övrigt aldrig
har uppnått; herr Hagberg har tidigare
varit inne på den frågan. När utskottet
på s. 37 uttalar att »ett naturligt minimikrav
är» — observera att det står minimikrav
— »att staten åtminstone svarar
för så stor del av sparandet som
behövs för att finansiera dess egna investeringar»,
så finner vi det på intet
sätt naturligt. Tvärtom är det i högsta
grad onaturligt att den nu levande generationen
skall på en gång betala investeringar
som är avsedda att verka under
årtionden framåt.

En uttagningsprocent av 95 ger enligt
vår mening en tillräckligt stor marginal
vid en avvägning av storleken på
överskottet av driftbudgeten. Vi förutsätter
då att beräkningarna för nästa
budgetår inte innehåller samma felräkning
som förekom när det gäller löpande
budgetår.

Den citerade satsen skulle vara riktig,
om ordet »sparande» hade samma betydelse
i fråga om statligt som om enskilt
sparande. För den enskilde betyder ju
sparande ett avstående från konsumtion,
en minskning av utgifterna. Vill man tilllämpa
detsamma i fråga om staten, är
jag villig att skriva under den satsen.
Men att minska statens utgifter är inte
så enkelt. Herr Hagberg har påpekat vad
finansministern själv har sagt om den
saken. Högern har nu ett par år försökt
komma med konkreta förslag i den
riktningen. Att de blivit till synes slumpvis
utformade och i vissa fall inte alls

skulle ha inneburit en verklig besparing,
visar endast hur svårt det är att
utan tillgång till en föregående utredning
komma till hållbara förslag. Finansministern
har, såsom herr Hagberg
påpekade, givit upp sina försök. Det är
därför vi från folkpartiet har föreslagit
en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om en allmän besparingskommission.
Då den frågan emellertid behandlas
i ett statsutskottsutlåtande, skall jag
inte nu vidare uppehålla mig vid den
saken.

Jag vill till sist bara säga ett par ord
om den blanka reservation, som jag och
några andra har fogat till bevillningsutskottets
betänkande nr 48.

Den avser den i en bondeförbundsmotion
framkastade tanken på en prövning
av en progressiv beskattning av konsumtionsutgifterna
i syfte att sänka den direkta
inkomstbeskattningen. Yi skulle
alltså få två skattesystem, varav det ena
genom sin konstruktion skulle gynna
sparandet. Till detta vill jag endast säga,
att ett dylikt gynnande är möjligt redan
med det skattesystem vi nu har, och
riksdagen har redan beträtt den vägen.
Såvitt jag förstår finns det möjligheter
att fortsätta den ytterligare. Utskottet avstyrker
visserligen motionen, men för
min del har jag ansett att dess skrivning
är i välvilligaste laget. Att jag har biträtt
den innebär i viss mån en sammanjämkning.
Jag har här endast velat ange
orsaken till den blanka reservationen.

Jag skall, herr talman, återkomma
med yrkanden vid föredragningen av de
särskilda punkterna.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det första betänkande
som vi här har att behandla rör ju
energiskatten.

Jag liar fattat förslaget om energiskatt
som ett uttryck för avsikten att genom
offentligt sparande bereda större möjligheter
för investeringar här i landet av
utomordentligt viktig natur än man eljest
skulle kunna åstadkomma. Det är
med den motiveringen utskottet liar understött
detta regeringsförslag. Nu får

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
man inte därav dra den slutsatsen att
utskottet — kanske inte heller regeringen,
jag har inte rätt att tala å dess vägnar
—• har betraktat de investeringar,
som görs här i landet, såsom otillåtligt
ringa. Tvärtom har ju investeringarna i
landet efter krigets slut ökat från 25 till
30 procent av nationalprodukten. Samtidigt
med att hela produktionen ökat, har
alltså denna relativa ökning av investeringarna
från 25 till 30 procent skett.
Därigenom kommer Sverige i en toppklass
bland nationerna när det gäller investeringar.

Man ser detta ännu klarare, om man
tänker på att produktionen under denna
tidrymd har ökat med ungefär 40
procent och att av denna 40-procentiga
ökning en större del har tagits i anspråk
för investeringar än för konsumtion.
Konsumtionen har ökat med 35
procent, vilket ju är en betydande ökning,
men investeringarna har ökat mer,
absolut taget med 50 procent, d. v. s.
från 100 till 150.

Det finns alltså en betydande investeringsbenägenhet
här i landet, och det
görs betydande investeringar. Vi använder
större del av nationalprodukten till
att bygga upp för framtiden än något
annat land gör med ett och annat undantag;
Norge tycks i det avseendet ligga
något före oss. Icke förty har först
långtidsutredningen och sedermera andra
utredningar — i likhet med vad som
skett i den allmänna diskussionen — påpekat
nödvändigheten och önskvärdheten
av att ytterligare öka investeringarna.
Motiveringen är, att om vi skall kunna
fortsätta att höja levnadsstandarden,
måste vi undan för undan bygga ut investeringarna,
och ju raskare detta sker,
desto större möjligheter har vi att skapa
en grundval för höjd levnadsstandard
i landet. Just ur konsumenternas synpunkt
är det alltså utomordentligt önskvärt
att utvidga investeringarna ytterligare.

Nu kan man ju säga: Kan detta inte
klaras genom det enskilda sparandet?
Det kan klaras genom det enskilda sparandet
i mycket stor utsträckning, och
när man ibland påstår att det enskilda

m. m.

sparandet här i landet är lågt, stämmer
inte heller det påståendet med verkligheten.
Vi har här i landet ett relativt
högt enskilt sparande. Men det enskilda
sparandet kan inte ökas snabbt. Det går
långsamt att öka det, och den bästa stimulans
som jag har varit med om att ge
sparandet under de senaste åren har varit
det avdrag från kapitalinkomsten,
som i år har höjts till för gifta personer
600 kronor och som för det lilla sparandet
betyder en ökning av den ränteavkastning
som man eljest får. Jag tror att
detta avdrag kan spela en icke oväsentlig
roll.

Eljest klingar allt tal om att öka det
enskilda sparandet, hur vackert det än
må låta, i mina öron som något av besvärjelseformler,
med vilka man försöker
övertyga sig själv om att den eller
den vägen att öka sparandet kan leda
till resultat. Jag för min del är av den
uppfattningen, att man bör undersöka
alla de olika uppslag som finns för att
se om något kan vara till verklig hjälp
för det enskilda sparandet, och det är
av den anledningen som riksdagen begärt
en kartläggning, en undersökning
och prövning av dessa olika sparmöjliglieter.

Men vid sidan av detta personliga sparande
har vi som bekant också ett företagssparande,
och det är av utomordentlig
betydelse — det är jag den förste att
erkänna. Företagssparandet här i landet
är mycket utbrett, mycket framgångsrikt,
och det har befordrats genom en
skattelagstiftning som varit så lagd, att
det har funnits större möjligheter för företagen
här i vårt land att spara än de
gjort på annat håll. En företagsbeskattning
av den art som vi har är en större
hjälp för företagens sparande än det
finns motsvarighet till i praktiskt taget
något annat land. När man talar om att
företagssparandet är utomordentligt hårt
beskuret, är detta sålunda icke riktigt i
jämförelse med andra länder, men det
är klart att den som har en viss rörelsefrihet
vill ha denna ökad. På den punkten
har jag den uppfattningen, att en
företagsbeskattning av den art som vi
har är nödvändig för att tvinga företa -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förord

gen till att ordentligt avväga sina investeringar,
så att de inte investerar för investeringens
egen skull, d. v. s. för att
slippa skatt, utan för att därigenom få
den största räntabilitet av investeringarna
som man över huvud taget kan nå.
Företagsbeskattningen är avvägd just för
att komma fram till ett sådant resultat,
och jag är av den oförgripliga meningen,
att skall man vidtaga lättnader på
företagsbeskattningens område —• och
det gör vi i år, när vi avskaffar investeringsavgiften
— så är det en bättre väg
att sänka skatteprocenten än att ändra
på företagsbeskattningens skatterättsliga
utformning. Den bör i det stora hela vara
som den är; enligt min uppfattning
kunde den ytterligare skärpas, och skärper
man på den punkten, blir det möjligt
att minska skatteprocenten i företagsbeskattningen,
som för närvarande
som bekant är 50, av vilka 10 betraktas
som en tillfällig extra bolagsskatt.

Men vid sidan om dessa former av
sparande, som båda är betydelsefulla,
som båda har svängrum och som båda
har större utsträckning än i många andra
länder, erfordras det ett offentligt
sparande. Kommunerna kan av naturliga
skäl inte gärna öka sitt sparande i
någon större utsträckning. De har egentligen
en enda inkomst att räkna med,
och det är kommunalskatten. Den är en
proportionell skatt, och det går inte att
bestrida investeringar med kommunalskatt
hur långt som helst. Kommunerna
är vidare genom kommunallagstiftningen
förhindrade att använda sina näringsföretag
som en form av indirekt
beskattning, vilket de stora städerna förmodligen
annars skulle vara frestade att
göra, och detta skulle inte heller vara
särskilt lovvärt, då det skulle drabba
konsumtionen på rätt ömtåliga punkter.

Kommunerna liar alltså väsentligen att
hålla sig till den direkta beskattningen,
som är proportionell, men att de försöker
gå över till att bestrida sina investeringar
i större utsträckning genom eget
sparande, alltså med egna medel, är nog
både önskvärt och nödvändigt. Staten
har emellertid här större möjligheter genom
sitt mycket vidare skattesystem,

lingsförslag om allmän energiskatt m. m.
som har många olika komponenter. De
kan kombineras på de mest olika sätt,
och staten får därigenom större möjligheter
än kommunerna att lägga upp
ett offentligt sparande i en sådan utsträckning,
att det blir av betydelse för
den ekonomiska utvecklingen.

Vi kan knappast genomföra detta på
den direkta beskattningens väg. Vi har
nog i fråga om den direkta skatten när
det gäller fysiska personer •— ja, även
när det gäller juridiska personer — uppnått
en nivå, som vi knappast kan gå
över. Men man ökar ju inte sparandet
genom att minska skatterna, ty man vet
ju inte hur mycket av den minskade
skatten som sparas och hur mycket som
åtgår till en ökad konsumtion. Vi kan
alltså inte vinna något ökat sparande på
den vägen. Men det är uppenbart att man
kan gå andra vägar. Vi har ju indirekta
skatter, och vi liar i rätt stor utsträckning
tillgripit punktskatter, ofta med det
motivet att det gäller att öka statens inkomster;
när det exempelvis gäller spritskatterna
har det hlivit en hlandning av
detta motiv med andra, ty när vi senast
höjde spritskatten var det närmast av
nykterlietspolitiska och inte av skattepolitiska
skäl. Systemet med punktskatter
är nog emellertid i det stora hela uttömt.
Utskottet har tillstyrkt en ökning
av tobaksskatten på cigarretter, som
skulle ge 50 miljoner kronor. Denna ökning
drabbar många, och den drabbar
utan hänsyn till vederbörandes inkomst.
Men man kan ju inte beteckna användningen
av tobak som nyttig — den är
väl i stor utsträckning tvärtom verkligt
skadlig — och jag tror nog att svenska
folket med dess ökade inkomster kan
bära en extra beskattning av den föreslagna
storleksordningen, ett öre per cigarrett.
Men någon punktbeskattning
därutöver är väl knappast nu möjlig, och
då har man att överväga vilka andra
skattemöjligheter som kan förefinnas. Vi
kan ju inte driva våra affärsföretag så
att vi ökar deras inkomster på ett sådant
sätt all vi kan få ett iikat sparande i landet.
De får spara för sina egna behov, i
den mån de orkar med det; deras ändamål
är ju att tjäna allmänheten med bil -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Forordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

liga transporter och produkter och inte
att inrikta sig på ett sparande för samhället
i stort.

Vi har nog därför bara de indirekta
skatterna att lita till. Den allmänna omsättningsskatten
anser väl ingen det vara
politiskt möjligt att tillgripa. Den hade
vi, den led vi av, och vi var väl alla
glada när den försvann. Men vi märkte
också vilket gap det blev i statens budget
när den försvann. Den är emellertid
borta, och ingen vill väl tala för den.

Om man vill öka det offentliga sparandet,
gäller det alltså att försöka hitta
en skatteform, som drabbar mera allmänt
utan att drabba varje vara och
utan att medföra de verkningar som en
allmän omsättningsskatt skulle få. Den
bör vara utbredd, men ha en viss begränsning
i sättet att träffa. Energiskatten
träffar mycket, men inte allt, och
den har varit den medelväg, som man i
nuvarande läge ansett sig böra välja.
Den är motiverad av det allmänna investeringsbehovet,
men den är också motiverad
av ett mera begränsat investeringsbehov.
Vi står nämligen nu inför
ett begränsat investeringsbehov; det gäller
att utsträcka våra försök att framställa
atomenergi. Vi förstår alla att vi
inom en mycket nära framtid måste skaffa
nya energikällor, och det är ju närmast
då atomenergien som vi är ute på
jakt efter. För att vi på detta område
skall hinna med i utvecklingen kräves
under en femårsperiod ett investeringsbelopp
på 500 miljoner kronor. För oljelagring
kräves 350 miljoner kronor och
för utbyggande av landsbygdens distributionsnät
50 miljoner kronor. Vi är
alltså uppe i en summa av cirka 900 miljoner
kronor redan för dessa ändamål.
De privata investeringarna på samma
område skulle gå på 200 ä 300 miljoner
kronor. Sammanlagt är vi alltså för ändamål
av detta speciella slag uppe i cirka
1 100 miljoner kronor, vid sidan av
den allmänna utbyggnad av hela vår investeringsverksamhet,
som skulle vara
synnerligen önskvärd.

Vi räknar ju här med ett belopp av
475 miljoner kronor, som ju är ett bruttobelopp
av energiskatten och den öka -

de cigarrettskatten. Nettobeloppet blir
ju avsevärt mycket mindre, eftersom investeringsavgiften
och den nuvarande elskatten
faller bort. Låt oss säga att det
blir ett netto på 325 miljoner kronor.
Men denna årliga ökning av det offentliga
sparandet med 325 miljoner måste
dock betyda, att staten kan slippa ifrån
att gå ut på den allmänna marknaden
och låna upp dessa pengar.

Vi vet alla vilka investeringsönskemål
som vi nu står inför och som kräver
långtidskapital. På bostadsområdet är vi
alla ense om att man skall bygga så mycket
som det över huvud taget är möjligt.
Kraftverken skall utbyggas. De kommunala
investeringarna måste ökas — dessa
investeringar synes, efter vad det har påpekats,
till mer än hälften bestå av investeringar,
som har sammanhang med
det ökade bostadsbyggandet. Alla dessa
investeringsökningar är avgjort nödvändiga.
Till dem kommer sedan de privata
investeringarna för industrien, handeln
och jordbruket. Man har på denna sektor
utomordentligt svårt att över huvud
taget få sina kapitalbehov tillgodosedda,
men det är möjligt att vänteköerna i någon
mån skall kunna förkortas, om staten
kan undvika att i samma utsträckning
som nu gå ut på den allmänna lånemarknaden.

Detta är alltså ett av huvudmotiven för
energiskatten och hela tankegången att
försöka självfinansiera statens samlade
budget — inte bara driftbudgeten, som
man förr i världen nöjde sig med och
som helt och fullt skulle finansieras av
statens inkomster, utan även kapitalbudgeten.
Vi går här inte någon annan väg
än den som företagsamheten i allmänhet
följer, då den strävar att i så stor utsträckning
som möjligt självfinansiera
sina investeringar, vare sig det är cn enskild
man eller ett företag. Staten är inne
på precis samma linje.

Man talar om att detta är en ny princip.
Men så länge jag varit med i den
svenska riksdagen har vi finansierat icke
obetydliga investeringar genom skattemedel,
och det har varit likadant på
det kommunala området under långa tider.
Principen är alltså redan praktisc -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

rad, och i andra länder har den genomförts
i mycket större utsträckning än vi
hittills har vågat oss på. Men nu har de
svenska statsmakterna genom regeringens
förslag och riksdagens hittillsvarande
åtgärder gått över på samma linje
och försöker att totalfinansiera den
svenska budgeten.

Nu säger man att vi hittills har misslyckats,
att vi inte kunnat genomföra
en totalfinansiering så långt som vi hade
önskat. Vi hade räknat med att kunna
klara statens egna investeringar genom
denna metod, men det har inte
gått mer än delvis. Ibland har det blivit
stora gap, ibland mindre. Ja, det är
riktigt. Men strävandet efter totalfinansiering
är väl inte fördömligt därför
att man inte alltid når det perfekta,
hundraprocentiga resultatet. Ju längre
man når i detta avseende, dess bättre
måste det väl vara ur de synpunkter
som statsmakterna numera har anslutit
sig till och — hoppas jag — också genom
dagens beslut skall ansluta sig till.

Detta betyder givetvis inte att man i
alla ekonomiska lägen skall totalbalansera
budgeten. Vi kan tänka på de ekonomiska
förhållanden som rådde under
kristiden på 1930-talet. Då gällde det att
sätta i gång verksamhet i landet genom
lånade medel, som man sög upp för att
sedermera betala igen under de gynnsammare
tiderna.

Nu vill man helst utan upplåning finansiera
hela budgeten. Varför driver
man denna princip hårdare än förut?
Ja, orsaken är helt enkelt den att vi lever
i ett samhälle av helt annan struktur
än 1930-talets. På den tiden och under
de föregående årtiondena hade man
ju en följd av högkonjunkturer ocli lågkonjunkturer.
Man klättrade upp från
lågkonjunkturen till normal konjunktur,
kom upp i högkonjunktur, gjorde en volt
ner i lågkonjunkturen och började sedan
samma klättring på nytt. Det systemet
rådde, då staten så litet som möjligt
lade sig i skötseln av de ekonomiska angelägenheterna.
Men detta gamla system
har vi numera från alla håll underkänt
— inte bara vi socialdemokrater, inte
bara bondeförbundet, utan även högern

2 Första hammarens protokoll 1957. Nr 22

och folkpartiet. Vi är egentligen alla ense
om att det behövs en statsstyrning av
det ekonomiska systemet i mycket större
utsträckning än man förr ville erkänna
att det var lämpligt att staten gav sig
in på. Vi har lärt oss hur det blir, när
man lägger armarna i kors och låter de
ekonomiska krafterna verka fritt. Vi har
kommit långt bort från den gamla liberala
nattväktarstaten —• som den på sin
tid kallades —- där man bara såg till att
det inte brann i knutarna men för övrigt
lade armarna i kors och lät det gå.
Vi har upplevt vart det bär när man
bara låter det gå, och därför har man
medvetet slagit in på denna nya väg. Vi
vill väl alla bibehålla den fulla sysselsättningen
med alla de medel som härför
erfordras. Vad skapar nu denna fulla
sysselsättning? Jo, den skapar det att
människorna kan räkna med en jämn
inkomst och med en stigande inkomst.
Denna jämna och stigande inkomst tilllåter
dem en konsumtion av mycket
större omfattning än de förr vågade sig
på. De vågar sig på mera långsiktiga
konsumtionsinvesteringar, i bostäder i
större utsträckning än någonsin samt i
andra konsumtionsföremål, bilar eller
vad det må vara. Vi må ha vilken uppfattning
som helst om den ordning i
vilken dessa konsumtionsföremål bör
väljas, men vi kan inte hindra människorna
— och det finns ingen mening i
att försöka hindra dem — att tillfredsställa
sina önskningar som de själva vill.

Under sådana omständigheter måste
vi förutsätta mycket större investeringar
än som för närvarande sker. Vi måste
ha ett ökat antal bostäder, vi måste ha
ökade möjligheter till undervisning och
utbildning på alla fält, vi måste ge folk
möjligheter alt skaffa sig sina bilar och
få dem reparerade o. s. v. För att vi
skall slippa de alltför långa vänteköer
som finns på både det ena och det andra
området kräver allt detta att vi måste
investera för alt tillfredsställa människornas
konsumtionsbehov. Det är ur
den synpunkten som jag underkänner
den Lundbergska motionen, som av herr
Spetz nyss prisades så högt. Den är för
kortsynt för att kunna tillfredsställa

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

människors konsumtionsbehov på längre
sikt. I nuvarande läge måste vi kräva en
totalbalansering av budgeten. Mot denna
bakgrund ser jag energiskatten och
finner den inte bara försvarlig utan i
hög grad önskvärd, för att inte säga
nödvändig för att vi skall kunna fortsätta
den standardhöjning som pågår i
vårt samhällsliv.

Men vid sidan härav är det en annan
fråga som jag efter talmannens anvisningar
bör taga upp i denna första debatt.
Det är frågan om uttagningsprocenten
på den inkomstskatt som staten årligen
föreslår. Kommunisterna har ju i
sin motion av rena farten yrkat avslag
på hela kompletteringspropositionen
och vill inte alls veta av någon uttagningspröcent.
Det är väl ett sådant missöde
som kan inträffa i de politiska familjerna,
och det var väl knappast avsett.
Men vid sidan av detta förslag från
regeringen att man skall uttaga 100 procent,
d. v. s. att vi i fortsättningen av
fysiska personer skall uttaga ungefär
3,5 miljarder, vill folkpartiet ta ut 95
procent, och högern vill ta ut 90 procent
— högern är alltid duktigast och modigast,
när det gäller att sänka skatter.

Det betyder att folkpartiet avser att
minska statens inkomster med i runt tal
180 miljoner kronor, och högern vill
minska dem med 360 miljoner, samtidigt
som partierna i det stora hela motsätter
sig energiskatten. Folkpartiet vill
i viss utsträckning behålla elskatten —
om jag räknat rätt, skulle partiet av de
425 miljoner, som skatten beräknas inbringa,
behålla cirka 100 miljoner —
men högern vill behålla ännu mindre,
jag har räknat till ungefär 60 miljoner.
I övrigt avstår högern från de 425 miljoner,
som skatten skulle inbringa brutto.
Om jag desslikes erinrar om att både
högern och folkpartiet vill avskaffa den
extra bolagsskatten, beräknad till ungefär
300 miljoner kronor, betyder detta
att folkpartiet vill, jämfört med regeringens
förslag, minska statsinkomsterna
med ungefär 700 miljoner kronor,
och storebror i fråga om skatteminskningar
vill ha en minskning med — om
jag räknat rätt — ungefär 925 miljoner

jämfört med den statliga budgeten, I en
tid, då man allmänt prisar sparandet på
alla håll och framhåller hur nödvändigt
det är att spara för vårt framtida investeringsutbyggande,
vill man på det sättet
försvaga det offentliga sparandet genom
staten med 700 respektive 900 miljoner
kronor.

Visserligen pekar högern på att man
kan pruta på utgifterna, och högern har
också försökt pruta. Herr Spetz karakteriserade
dessa försök nyss med att det
var slumpvis framkastade förslag, som
inte alltid varit så genomtänkta eller
lämpliga. Det må stå för hans räkning,
men riksdagen har ju varit av samma
mening som herr Spetz, nämligen att de
vägar som föreslagits inte varit praktikabla
— många har också varit socialt
hårdhjärtade. Folkpartiet har inte ens
försökt att spara. Partiet har tvärtom
försökt öka våra utgifter på olika poster.
Det har visserligen inte varit så stora
ansatser att öka utgifterna, men något
har man alltid försökt sig på. Däremot
har det i stort sett inte föreslagits något
sparande på utgifterna, bortsett från
ett mera bokföringsmässigt sparande
som ingenting betyder.

Alltså: oppositionen vill uppenbarligen
minska det offentliga sparandet. Jag
har redan förut pekat på vad det betyder
för det fortsatta framåtskridandet,
om investeringsmöjligheterna ökas för
det enskilda näringslivet genom att staten
kan minska sitt framträdande på den
allmänna marknaden.

Men det räcker inte med detta. Högerns
och folkpartiets förslag är också
skatteändringsförslag — jag har svårt
att kalla dem för skattereformer, men
högern och folkpartiet kallar dem skattereformer.
Vi har gjort en betydelsefull
reform — kanske den betydelsefullaste
jag varit med om — då vi i år beslutat
sänka kommunalskatten med 500 miljoner
kronor, alltså en proportionell skatt
som träffar de smärre inkomsttagarna
alltför hårt. De smärre inkomsttagarna
har härigenom fått större skattelättnader
både absolut och framför allt relativt
sett än de större inkomsttagarna.
Denna reform skulle utgöra ett komple -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

ment till den statsskattereform, som beslöts
förra året och som procentuellt gav
de små inkomsttagarna mycket men i
pengar ganska litet, men som gav de
större inkomsttagarna i pengar mycket.
För att komplettera statsskattereformen
var kommunalskattesänkningen nödvändig.
Dessa reformer får betraktas som
en enhet, och de verkade enligt min, utskottets
och riksdagens mening i rätt
riktning.

Nu vill folkpartiet och högern ändra
på det hela igen. Jag skall ta några exempel.
Högerns »reform» — låt oss kalla
förslaget så — innebär att gift skattskyldig
med 10 000 kronors inkomst skulle
få en skattelättnad på 54 kronor, har
han 20 000 kronor i inkomst skulle skattelättnaden
bli 211 kronor, har han
30 000 kronor skulle den bli nära 500
kronor, har han 50 000 kronor skulle
den bli 1 200 kronor och om han kommer
upp till 100 000 kronors inkomst,
skulle skattelättnaden bli 3 460 kronor.
Det skulle alltså bli en skattelättnad med
tusenlappar, när man kommer över
50 000-kronorsgränsen och en skattelättnad
med 500 kronor vid en inkomst av
30 000 kronor, och sedan skulle skattelättnaden
minska, så att den endast blev
54 kronor vid 10 000 kronors inkomst
och ännu mindre för dem, som har lägre
inkomster. Detta betyder att i det
skikt av 1,2 miljoner av ungefär 1,8 miljoner
gifta skattebetalare, som har en inkomst
upp till 14 000 kronor, skulle man
med ett skatteuttag av 11 procent, som
gäller för 70 procent av de gifta, i undantagsfall
kunna komma upp till en
skattelättnad på 100 kronor, men i allmänhet
skulle den bli mycket, mycket
mindre. För de 10 procent av skattebetalarna,
som tillhör de högsta inkomstskikten,
skulle det bli större skattelättnad;
för dem som har inkomster över
20 000 kronor skulle det bli fråga om en
skattelättnad på i varje fall ett par
hundralappar och vid högre inkomster
en skattelättnad på åtskilliga tusenlappar.
Att på detta sätt ensidigt utbygga
det förslag, vi genomfört genom kommunalskattesänkningen
och statsskattereformen,
till de stora inkomsttagarnas

förmån, tycker jag — om man samtidigt
bör stå för vad som från alla håll sagts,
nämligen att man genom de föregående
reformerna framför allt vill hjälpa de
många små inkomsttagarna — att den
svenska riksdagen inte bör medverka
till.

Å ena sidan vill högern och folkpartiet
genomföra en enligt min mening
orättvis, mot de många små inkomsttagarna
föga vänlig skattereform. Men å
andra sidan vill man samtidigt genom
detta förslag minska statens sparande
genom bortfall av inkomster i storleksordningen
700—900 miljoner kronor i en
tid, då kapitalmarknaden är så ansträngd
som den är. Jag vet inte vad
man skall kalla detta — för mig verkar
det som ekonomisk blindhet.

Skatter är alltid impopulära. Det har
varit så i alla tider. Vad man sade om
kung Kristofer — att han var en »bottenlös
tom taska» — säger man nu om
den svenska riksdagen. Skatter har alltid
varit impopulära, men det är ärligt
att tala om för folket att de måste påläggas
för det ena eller andra ändamålet
— vill man vinna det och det, får man
offra det och det. Vill man nu få denna
utbyggnad av våra investeringar här i
landet för att därigenom få större möjligheter
att på lång sikt öka levnadsstandarden
i landet, behöver man både
de skatter, som redan finns, och i nuvarande
situation en påbyggnad på dem
med energiskatten. Ärligheten fordrar
att man säger ifrån detta. De där två sakerna
har förbindelse med varandra,
men det erfordras politiskt mod för att
säga det. Jag är glad över att mitt parti
och koalitionen har detta politiska mod.
Även små stater behöver litet av politiskt
mod i sin ledning för att ledas lyckligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag vid den här föredragna
punkten.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag riktade i mitt förra
anförande en direkt fråga till herr Sjödahl
om bolagsbeskattningen. Jag är led -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

sen över att jag inte fick något svar på
den. Jag tycker, att det skulle ha varit
intressant att diskutera den saken med
herr Sjödahl, särskilt i hans egenskap
av ordförande i företagsbeskattningskommittén.

Nu underströk herr Sjödahl mycket
starkt — det var väl ett uttryck för det
»mod», han talade så mycket om i slutorden
av sitt anförande — nödvändigheten
av att bygga ut investeringarna
här i landet, inte minst med hänsyn till
konsumtionen. Ja, herr Sjödahl, det är
nog alldeles riktigt. Men hur skall det
gå till? Herr Sjödahl vet lika väl som jag
hur det ser ut på kapitalmarknaden. Den
är ju — som en frukt av den »modiga»
politik som har förts — helt satt ur
funktion, inte sant? Att icke desto mindre
en viss, icke obetydlig investeringsverksamhet
har ägt rum är ju en följd
av den självfinansiering, som bolagen
har kunnat åstadkomma genom att de
varit förståndiga nog att spara och se
om sitt hus. Men, herr Sjödahl, denna
möjlighet till självfinansiering, som är
fundamentet för den av herr Sjödahl så
hett åstundade investeringsverksamheten,
minskar ju nu undan för undan,
bl. a. på grund av den börda, som den
skärpta bolagsskatten lägger på företagsamheten.
Skall man i skatt betala över
60 procent av vinsten, kan det ju inte
bli så mycket över att magasinera för
kommande investeringar.

Herr Sjödahl talade om den förnäma
roll, som Sverige spelar i fråga om exporten.
Det är alldeles riktigt, herr Sjödahl.
Såsom kammarens ledamöter kanske
erinrar sig, tillhör Sverige den mycket
ringa skara av länder på norra halvklotet,
som aktivt deltager i den ekonomiska
penetrationen över hela världen.
Vi exporterar —■ det kan ju inte skada
att erinra om det — ungefär en femtedel
av vad vi producerar i landet, och den
proportionen är mycket hög, även internationellt
sett. Men detta visar naturligtvis
att vi är särskilt skickade för detta
jobb, att vi är ett av de folk, som har en
särskild förmåga på detta område. Jämför
exempelvis, herr Sjödahl, antalet
svenska dotterbolag i Sydamerika med

det förhållandet, att det inte finns något
enda sydamerikanskt dotterbolag här i
Sverige. Och lägg märke till hur många
svenska tillverkningsbolag det finns i
Frankrike, medan det här i landet bara
finns två franska tillverkningsbolag. Exporten
är en livsnerv i vår ekonomi.
Detta förhållande medför ett ansvar mot
våra exportföretag och mot vårt land.
Men enligt min mening känner man detta
ansvar dåligt, om man envisas med
att bibehålla en beskattning av den omfattning
som jag här talat om — inalles
mer än CO procent.

Herr Sjödahl vet väl från sin verksamhet
i företagskommittén, att bolagens likviditet
måste försämras, när de skall betala
över 60 procent av inkomsten i
skatt. Herr Sjödahl har också fått erfara
en annan omständighet under sitt
arbete i kommittén: likviditeten är en
mycket viktig sak. I tider av dåliga konjunkturer
klarar sig de företag som har
en god likviditet. Detta är viktigt, inte
minst för de anställda, som slipper arbetslöshet.
Men hur ser det ut i dag?
En nyligen företagen undersökning
bland de börsnoterade företagen — deras
produktion motsvarar ungefär en
tredjedel av hela den svenska industriens
produktion — visar sjunkande likviditet.

Jag upprepar därför: Sänk bolagsskatten
och ändra avskrivningsbestämmelserna!
Både herr Sjödahl och jag har
varit med rätt länge. Hur var det under
1920-talets kris? Hur var det i början av
1930-talet? Då såg man vad skatterna betydde
för företagsamheten. Skulle vi råka
in i en ny kris, skulle de nuvarande
skatterna göra läget långt mera ödesdigert.

Jag skulle ha satt värde på, om herr
Sjödahl i sitt »modiga» anförande velat
något litet beakta även dessa aspekter
på problemet.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
vad herr Hagberg sade, att de stora bolagen
i mycket stor utsträckning har
byggt ut sin verksamhet genom självfi -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

nansiering. AU detta är erkännansvärt
ur allmän synpunkt vill jag ingalunda
bestrida, jag vill tvärt om understryka
det. Men den nuvarande företagsbeskattningens
utformning ger åt de svenska
bolagen goda avskrivningsmöjligheter —
de kan ju under fem år avskriva alla inventarier.
Den ger dem så goda lageravskrivningsmöjligheter,
att de för närvarande
kan skriva ned lagren mycket
lågt. Efter denna beslutade lagstiftning
kommer de aldrig att behöva överskrida
en 40-procentsgräns, om de utnyttjar
möjligheterna helt. Om det gäller stapelvaror
kan de gå ännu längre, då de får
räkna med en mycket lång tidsperiod
och det lägsta priset. Det är regler som
gör hela världens företagare gröngula av
avund gentemot den svenska företagsamheten.
Det är med denna för företagen
goda uppläggning av företagsbeskattningen
som de kan arbeta som de gör.
Det betyder inte så mycket, om det är
40 procent eller 50 procent. Men jag påpekar,
att om man har möjligheter och
bolagens investeringsverksamhet inte är
en fara för penningvärdet här i landet,
bör man i första rummet inrikta sig på
att sänka bolagsskatten.

Jag vill erinra om den vårenkät, som
kommerskollegium nyligen anordnade
och som visade betydande stegring av
bolagens önskemål att investera — trots
bolagsskatten, ty företagen räknade nog
realistiskt med att både företagsbeskattningens
former och bolagsskattens höjd
komme att behållas.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets värderade
ordförande menade, att det inte
spelar så stor roll, om bolagsskatten är
50 procent eller 40 procent, eftersom avskrivnings-
och lagervärderingsreglerna
skulle vara så förmånliga. Men det är
en högst betydande förenkling av situationen,
herr Sjödahl. Det är just denna
marginal, som iir så viktig för bolagen,
ocli det iir denna marginal som har
föranlett den sjunkande likviditet, om
vilken jag talade —■ ett förhållande som
herr Sjödahl tydligen inte ville bestrida.

Nu talade herr Sjödahl i sin iver att
försvara den gällande ordningen om den
realism, som bolagen lägger i dagen, när
det gäller planeringen för framtiden.
Det tror jag är ganska riktigt, men, herr
Sjödahl, det strider ju alldeles mot vad
herr Sjödahl sade i sitt förra anförande,
då herr Sjödahl bl. a. såsom ett motiv
för bibehållande av skärpningen i bolagsbeskattningen
anförde, att man måste
hindra bolagen att göra investeringar
för investeringarnas egen skull, som han
sade. Jag skulle vilja fråga: Har herr
Sjödahl under sitt arbete i företagsbeskattningskommittén
erfarit ett enda
fall, då något svenskt företag har investerat
för investeringarnas egen skull? Är
det inte fastmer så, att varje svenskt företag,
stort eller litet, innan det investerar,
mycket noga räknar ut, huruvida investeringen
är räntabel eller inte? En
verkställande direktör, herr Sjödahl,
som skulle försöka animera sin styrelse
att göra en investering för investeringens
egen skull, skulle inte få vara kvar
länge i sitt jobb.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle ha varit rätt
lustigt, om jag hade haft till hands ett
protokoll från en debatt, som fördes för
en tio år sedan, då en av herr Hagbergs
partikamrater — jag skall inte nämna
hans namn, eftersom han inte är närvarande
i kammaren nu — just påpekade
att det skedde rätt mycket investeringar
för investeringarnas egen skull. Jag skulle
också kunna påpeka, att detta säkert
inte gäller de stora företagen, men det
gäller mängder av små och medelstora
företag. I företagskommittén hände vid
ett tillfälle, att eu av ledamöterna läste
upp en del annonser om det eller det
lämpliga investeringsobjektet för företag
som hade överskjutande vinstmedel. I
sådana fall hade det mycket lätt kunnat
bli investeringar för investeringarnas
egen skull. Delta förhindras nu genom
det sätt varpå företagsbeskattningen är
utformad, och jag hyser därför inte några
större farhågor i det avseendet.

Så skulle jag vilja säga litet om kapi -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

talmarknaden som var ur funktion. Varför
är den ur funktion? Jo, därför att
det finns så oerhört stora investeringsönskningar
hos svenska folket och otillräckligt
med sparade medel. Hur skulle
herr Hagberg vilja ha kapitalmarknaden
i funktion? Till vilken höjd skulle räntan
stiga för att kapitalmarknaden skulle
komma i funktion? Skulle det vara 8
eller 9 eller 10 procent? Kapitalmarknaden
är i varje fall bättre i funktion,
herr talman, så länge som staten kan
undgå att i större utsträckning besvära
den allmänna lånemarknaden, vilket är
min förhoppning.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Ett skattebelopp på 425
miljoner är av så aktningsvärd storlek,
att det i och för sig motiverar en ekonomisk
debatt, men meningen är att vi
också skall diskutera bevillningsutskottets
betänkande nr 48. Jag skall emellertid
i första hand säga några ord om
energiskatten.

I fråga om detta skattebelopp på 425
miljoner har man i tidningspressen och
på andra håll helt lättvindigt velat föra
följande resonemang: vi sänkte kommunalskatten
med 425 miljoner, men så tog
finansministern tillbaka samma belopp
på energiskatten. Det skulle därför vara
intressant att se närmare på dessa siffror.
Vi skall först och främst använda
500 miljoner för atomkraftens utbyggnad
under fem år, det gör 100 miljoner om
året. Vidare skall 350 miljoner av statsmedel
gå till oljelagringen, vilket gör 70
miljoner per år. Landsbygdens elnät
skall upprustas med 50 miljoner, alltså
10 miljoner per år. Den nuvarande elskatten
skall i varje fall formellt avskaffas,
ty den andra skatten kommer i stället.
Det gör 50 miljoner på ett år. Slutligen
skall investeringsavgiften avskaffas
vilket gör 75 å 100 miljoner. Där har
vi alltså redan ett belopp av ca 325 miljoner
kronor. Sedan har vi en annan
post, som man väl inte rimligen bör hänföra
till någon energiskatt -—• snarare
motsatsen — och det är cigarrettskatten
på 50 miljoner kronor. Tar man bort

dessa belopp, återstår ca 50 miljoner
kronor, som skall tillföras statskassan.

Jag tycker man bör observera, att det
således är andra skäl och omdisponeringar,
som gjort att denna energiskatt
tas ut, och jag vill särskilt understryka
att det är mycket viktiga ändamål man
skall använda energiskatten till. När det
gäller oljelagringen fick vi genom oroligheterna
i Mellersta östern, då vi i
vårt eget land råkade ut för stora besvärligheter,
all anledning att tänka över
att vi borde se till att oljelagringen ordnades
bättre. Vi har också genom atomkraftkommitténs
betänkande blivit nogsamt
medvetna om att utbyggandet av
atomkraften fordrar den allra största
uppmärksamhet. Trots alla våra vattenfall
kan vi inte täcka någon större del
av energiförbrukningen i vårt land, utan
vi måste se till att få andra kraftresurser,
och då måste vi i första hand tänka
på ett utbyggande av atomkraften.

Det behöver väl inte ordas så mycket
om landsbygdens elnät. Det har inte varit
någon diskussion om den saken, utan
vi är medvetna om att det är i sådant
skick, att vi bör ägna uppmärksamhet
åt att förbättra och restaurera elnätet på
landsbygden.

I sammanhang med dessa olika ändamål,
som fordrar pengar, vill jag också
ägna några ord åt en liten detalj i utskottets
utlåtande. Det gäller den restitution
som skall utgå för traktorerna vid
jordbruket. Herr Elofsson i första kammaren
och herr Hansson i Skegrie i
andra kammaren har motionerat om att
man skulle se till, att det blir ordning
på denna restitution. Vi har haft obehagliga
erfarenheter* av alltför långa
dröjsmål vid olika tillfällen i liknande
sammanhang, och därför var vi så angelägna
om att det skulle mycket starkt
understrykas, att den utredning som
jordbruksnämnden skall göra bedrivs
med all skyndsamhet. Utskottet har också
skrivit att utskottet förutsätter, att utredningen
igångsättes snarast så att förslag
i ämnet om möjligt kan framläggas
redan till innevarande års höstsession.
Jag hoppas att utredningen också blir
fullföljd på ett sådant sätt, att vi till hös -

Tisdagen den 28 inaj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

ten kan ta ställning till frågan om denna
restitution och även bedöma huruvida
skälen för restitutionen av bensinskatten
för traktorer är tillräckliga, vilket
jag för min del tror de är.

Energiskatten har betecknats som en
lindrig form av konsumtionsbeskattning.
Både från oppositionens och regeringspartiernas
sida har rests önskemål om
att beskattningen såvitt möjligt skulle
läggas över på konsumtionen. Under sådana
förhållanden borde man väl från
oppositionens sida inte vara så missnöjd
med den förändring, som här är föreslagen.

Här skulle jag kanske skjuta in, att de
50 miljonerna, som skall gå till den allmänna
budgeten, kunde ha fåtts fram,
om man lagt på en ettöring till på cigarretterna
— jag skulle för min del önska
att så hade skett. Härav ser vi emellertid,
att det inte varit något som helst tal
om att denna energibeskattning måste
införas för att rädda landets ekonomi.
Dessa 50 miljoner kronor har inte någon
större inverkan på den ekonomiska
politiken. Det är, som jag nämnt tidigare,
helt andra syften som motiverar
införandet av denna skatt.

Talet från oppositionens sida om att
det måste föras en annan politik i vårt
land, har inte på något sätt ändrats. Senast
i går såg jag i tidningarna, att högerledaren
åter igen talat om en annan
politik som måste föras. För all del, nog
kan man föra diskussioner om vilken
politik som skall föras i vårt land, och
varje parti har ju sin uppfattning. Jag
måste dock säga att det är så sällan man
får konkretiserat vad oppositionen vill.
Man hör så ofta detta alltför svävande
begrepp att det skall föras en »annan
politik». Vi har nog ingenting emot kritik,
men den skall akta sig för att slå
över och gå alltför långt; i en del fall
får den nog betecknas som åtskilligt
överdriven. Nästan varje sak i samhället,
som på något sätt kan orsaka misshag,
siiges vara en följd av regeringens
ekonomiska politik. För att ta en bild
från förr i tiden har det nästan blivit
någonting av en ncd-mcd-tjuvsamhälletmentalitet,
som inte är så lycklig för

vårt land när det gäller att bygga upp
ett samhälle. Vi bör dock alla hjälpa till
att bygga upp det på bästa möjliga sätt.

Den ekonomiska debatten har förändrats
så, att talet om räntan inte är så
starkt längre. Jag vill i det fallet instämma
med herr Hagberg, när han säger,
att det inte talas så mycket om räntan
sedan man har företagit en höjning. Jag
skall återgälda den artigheten med att
det är samma sak med högern. Talet om
detta universalmedel, den höjda räntan
som löste så gott som alla problem i den
ekonomiska politiken, går inte att använda
längre, och vi hör inte högern
tala om någon ytterligare räntehöjning.
Varför löste inte den räntehöjning som
företogs några problem? Vi kom underfund
med att räntehöjningen inte är så
effektiv att den kan användas enbart,
utan det måste också till en hel del andra
medel för att man skulle kunna komma
till rätta med de onekligen besvärliga
ekonomiska förhållanden vi haft
under senare år i vårt land.

När inte talet om räntan är så bra
längre, då man väl inte vill förorda en
ännu högre ränta än vi har nu, har skatterna
och sparandet blivit det stora temat.
Vi är fullkomligt eniga om den stora
betydelsen av att det personliga sparandet
ökas, och vi är eniga om att skattesänkningar
bör företagas. Men vi är
däremot inte fullt eniga om de förslag,
som förts fram från oppositionens sida.
Vi är inte överens med högern, dels
därför att högern enligt vår uppfattning
sällan presenterar täckning för sina förslag
och dels därför att dessa förslag går
ut över utgifter, som vi inte kan vara
med om att skära ned.

Vad det gäller täckningen av budgetförslaget
går högern sin vanliga väg. Högern
gör upp ett rent teoretiskt budgetalternativ.
Det är rent teoretiskt, därför
att riksdagen redan har beslutat de olika
utgifterna, och däråt går det inte att
göra någonting. Högern gör upp ett förslag
som visar, att om den hade fått genomföra
sina önskemål hade budgeten
sett ut på det och det sättet. Detta förfaringssätt
kan man kanske i och för
sig acceptera, men man borde då också

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

kunna begära att högern konsekvent
skulle hålla fast vid de tidigare teoretiska
spekulationerna. När det gäller den
första delen av budgetåret, accepterar
högern, jag skulle vilja säga, med en
viss tillfredsställelse, att skatteuttaget
skall vara 100 procent, men sedan, när
det gäller den senare delen, skall det gå
ned till 90 procent. Men om högern velat
hålla fast vid sitt tidigare förslag,
borde väl uttaget för förra delen av budgetåret
ha varit 90 procent. I så fall
finge högern en mycket stor rest i sitt
alternativa budgetförslag. Vill man i ena
fallet acceptera att ett beslut skall vara
gällande, d. v. s. ett skatteuttag om 100
procent under första delen av budgetåret,
borde man också acceptera nu beslutade
utgifter. Det måste väl vara konsekvens
i det fallet.

Om jag skall säga några ord om sparandet
måste jag säga, att det är mycket
önskvärt att vi kan öka det personliga
sparandet. Vi kan glädja oss åt att ett
motionsförslag i det fallet från mitt partis
sida har kommit att genomföras. Liknande
synpunkter kom från folkpartiet,
och även någon liten del av en högermotion
beträffande sparandet kom att genomföras.
Jag måste dock säga att högerns
motion var så illa övertänkt och
så orättvis, såsom jag tidigare haft tillfälle
att tala om, att endast en ringa del
av denna motion kunde tas med i den
begäran om utredning, som utskottet föreslagit
och riksdagen beslutat.

Jag skulle slutligen vilja säga något
om ett uppslag som vi gärna vill föra
fram. Några motionärer ur det parti jag
tillhör har fört fram en tanke, som vi
gärna ville ha prövad. Det gäller ett förslag,
som egentligen har diskuterats i
England och som går ut på att man skulle
undersöka lämpligheten av att lägga
om vår beskattning till mera skatt på
konsumtionsutgifter. Det är ett mycket
vittomfattande förslag, och vi har från
motionärernas sida inte bundit oss på
något sätt. Vi är fullt medvetna om att
detta är något som kanske inte alls är
genomförbart. Vi menar att när det är
så mycket diskussion om beskattningen
bör man ha öppet sinne för att eventu -

ellt hitta på någon bättre beskattningsform
än den nuvarande. Vi ansåg det
lämpligt att dessa synpunkter på något
sätt kom fram till prövning. Utskottet
har skrivit kanske något restriktivt om
det hela, men slutar dock med att säga
att det förutsätter att Kungl. Maj :t uppmärksammar
dessa spörsmål i lämpligt
sammanhang. Vi begär faktiskt inte mera
från motionärernas sida än att man
skall undersöka, om detta möjligen skulle
kunna tänkas vara en framkomlig väg
att förändra vår beskattning på ett sådant
sätt, att den verkar mera tilltalande,
och en del av de olägenheter som nu
finns kanske kan undanröjas.

Med det anförda, herr talman, vill jag
ansluta mig till yrkandet om bifall till
utskottets förslag i det avsnitt vi nu behandlar.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har suttit i en viss
spänning, jag skall erkänna kanske inte
just för att höra på vad herr Bengtson
nu har anfört, utan för att se om jag
skulle ha turen att få komma upp medan
statsministern hade tillfälle att befinna
sig i kammaren. Jag ber att få uttala
min stora tillfredsställelse över att
turen så till vida har varit mig gunstig.
Det blir liksom roligare att diskutera,
när man kan räkna med att få något
gensvar ifrån regeringens sida. Den diskussion,
som här förs, gäller i alla fall
en så viktig sak som sammanfattningen
av resultatet av hela den gångna vårsessionens
arbete.

Som den fridens man jag egentligen
är sätter jag värde på när jag kan konstatera
enighet i ting, som tidigare varit
omstridda. När det gäller den ekonomiska
politiken förefaller det som om
vi nu kommit så långt att vi utan alla
undanflykter är beredda att sätta som
det primära målet att åstadkomma ett
stabilt penningvärde. De erfarenheter vi
gjort om verkningarna och riskerna vid
en mer eller mindre permanent fortgående
inflation har så småningom övertygat
oss alla om att vilka önskningar
vi än kan ha om samhällets gestaltning,

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

dessa önskningar i längden liar en fiende
i inflationen. Detta gäller inte minst,
det naturliga önskemålet att kunna upprätthålla
en hög och jämn sysselsättning,.
Det var en tid, då man fick höra att vi
medvetet offrat penningvärdet för att.
kunna hålla full sysselsättning. Den ökade
insikt om sammanhangen härvidlag,
som numera vuxit fram, betecknar ett
stort framsteg. Alltså, det gemensamma
målet för vår ekonomiska politik är ett
stabilt penningvärde.

Nästa fråga blir då den, hur detta mål
skall nås. Här möter svårigheterna att
enas. Det är i och för sig mycket naturligt
redan på grund av olika ideologisk
inställning till frågan om förhållandet
mellan staten och individen, mellan samhället
och den enskilda människan. Men
även på rent vetenskaplig grund kan
olika uppfattningar göra sig gällande om
de rent tekniska verkningarna av olika
åtgärder. Att det är en svår materia
framgår redan av hur de lärde tvistar.
Det finns bara en som är säker på sin
sak, och det är finansministern. De, som
icke är beredda att sluta upp kring den
ekonomiska politik, han presenterar i
kompletteringspropositionen, tycks han
närmast betrakta som ansvarslösa kverulanter
utan positiv vilja till saklig lösning
av de ekonomiska frågorna —- jag
använder genomgående uttryck som han
själv begagnar. Jag vet ju att han har
försvurit sig åt totalbalanseringens idé,
men inte behöver han fördenskull själv
totalt tappa balansen och uppträda med
totalitära anspråk. Om vi skall nå goda
resultat är vi nog hänvisade till att med
respekt för varandras åsikter genom kritik
och motkritik mödosamt söka oss
fram bit för bit.

På finanspolitikens område är finansministerns
universalmedel alltjämt en
totalbalansering av budgeten. Den var
det redan i fjol. Vi hade då tillfälle att
utförligt utveckla varför vi inte kunde
godtaga denna princip. Erfarenheterna
sedan dess har icke varit ägnade att
stämma oss gynnsammare.

Hela försöket slutade ju med ett misslyckande.
I stället för att staten skulle
täcka hela kapitalbudgeten med inkoms -

ter på driftbudgeten och ändå få pengar
över till avbetalning på statsskulden,
måste nu finansministern i proposition
nr 175 redovisa ett behov av nyupplåning
på 870 miljoner kronor, ett belopp
som på grund av den alltjämt ogynnsamma
utvecklingen nu kan beräknas ytterligare
stiga till minst 1 100 miljoner.

Beloppet har sedan årets statsverksproposition
lades fram och till dess finansministern
presenterade sin kompletteringsproposition
vuxit från 700 miljoner
till 873 miljoner. Enligt uppgifter av
dem som har att träffa förberedelser för
den situation, som vi har att räkna med
fram till den 1 juli 1957, kommer siffran
att stiga med ytterligare ett par hundra
miljoner kronor. Det visar hur labilt läget
i själva verket är. Av detta belopp
torde cirka 900 miljoner komma att stanna
kvar i riksbanken. Även om jag härifrån
avräknar de för sterilisering i riksbanken
insatta medlen och av riksbanken
försålda obligationer, som går i
motvikt, torde ett belopp av lågt räknat
300 miljoner kronor komma att täckas
direkt genom sedelpressarnas försorg.
Således en icke oväsentlig kreditexpansion
i ett läge, där målet för penningpolitiken
varit kreditåtstramning.

Statsbudgeten har således varit en negativ
och icke en positiv faktor i stabiliseringspolitiken.
Vågar man verkligen
tro att det skall bli så mycket bättre för
nästa budgetår?

Finansministern beräknar, sedan energiskatten
tagits till hjälp, att lånebehovet
skall stanna vid 532 miljoner. Det
torde vara realistiskt att räkna med en
icke oväsentligt större siffra och att med
hänsyn till den derangerade kapitalmarknaden
riksbanken ånyo får anlitas
för att skapa pengar och därmed ny
kreditexpansion.

Det är sannerligen mycket begärt att
vi skall hysa förtroende för totalbalanseringcns
effekt eller över huvud taget
effekten av en stor övcrbalansering av
driftbudgeten. All tidigare erfarenhet
har lärt oss att den övcrbalansering, vi
haft under efterkrigsåren, har verkat
som en generator för nya statsutgifter.
Budgetöverskotten utlöser obönhörligt

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
utgiftsexpansion, och resultatet blir till
sist en fortsatt stegring i de statliga utgifternas
andel i nationalinkomsten med
inflationstendens som konsekvens.

Den enorma ansvällning av driftbudgeten,
som ägt rum under denna tid,
skulle varit otänkbar utan den förmenta
välsignelsen av stora budgetöverskott.
Hur gick det för finansministerns företrädare,
herr Sköld, när lian för budgetåret
1952/53 lagade till med ett budgetöverskott
på över en miljard med hjälp
av tillfälliga skatter och avgifter, som
skulle dämpa konjunkturen och icke
skulle få användas till utgifter på driftbudgeten?
Vi känner igen resonemanget.
Överskottet smalt ner till en obetydlighet
under året, och extrainkomsterna
gick åt till utgifter på driftbudgeten. Vis
av skadan gjorde herr Sköld en dygd av
nödvändigheten och förklarade för budgetåret
1953/54 att nu behövdes inte någon
överbalansering. Varför? Jo, därför
att han helt enkelt inte kunde åstadkomma
en sådan. Men de tillfälliga inkomsterna
och avgifterna behövdes i alla fall
och gick in i den allmänna driftbudgeten.
För att det hela inte skulle te sig
alltför orimligt hittade han på den motiveringen
för dessa extra skatter, att de
skulle användas för att bestrida utgifter
på driftbudgeten av tillfällig art eller engångsnatur.
Det gällde det året, och så
försvann även detta resonemang. Vår nuvarande
finansminister är således inte
uppfinnare av totalbalanseringens idé,
men han är så till vida unik att han
framhärdar trots att också han blev av
med över eu miljard på sitt första försök.

Vi tror således inte på totalbalanseringens
stabiliserande förmåga. Den väg
vi i stället vill följa är välkänd: minskade
statsutgifter, minskade skatter, en
sparvänlig politik och ett återuppbyggande
av den derangerade kapitalmarknaden.
Vi har så många gånger haft tillfälle
att utveckla dessa tankegångar att jag
kan fatta mig kort.

Av den redan förda diskussionen har
framgått, hurusom vi inom högerpartiet
presenterat ett alternativ, som möjliggör
en sänkning av den direkta skatten

m. m.

med cirka 500 miljoner kronor för helt
år, motsvarande 100 procent uttag på de
skatteskalor, vi tidigare föreslagit. Vi har
också redovisat en kapitalbudget, som ur
stabiliseringssynpunkt väl kan mäta sig
med regeringens förslag. Vi hävdar att
en ekonomisk politik av det slag, som
ligger bakom vårt alternativ, skulle ge en
säkrare och naturligare jämnvikt än den
som bygger på tvångssparande och höga
statsutgifter.

Finansministern ådagalägger en passivitet
till frågan om begränsningen av
statsutgifterna, som jag finner oroande.
Han säger att en överväldigande majoritet
motsätter sig en reduktion eller avveckling
av budgetens anslag med hänsyn
till de konsekvenser detta skulle få
för den av samhället ledda verksamheten
och den sociala tryggheten. Så länge detta
är förhållandet, fortsätter han, är det
endast en skenfäktning att påstå att en
avgörande förbättring av budgetläget i
praktisk politik skulle kunna åstadkommas
genom en utgiftsbegränsning. Men
om den ständigt med statsutgifternas ökning
fortgående inflationen visar att vi
överansträngt oss, att statsutgifterna
kommit upp till en höjd, som i och för
sig utgör ett hot mot samhällsbalansen
och den sociala tryggheten — skall detta
inte talas om för folket? Om man som vi
inom högerpartiet har den övertygelsen
att de uppoffringar, som kan ligga i de
utgiftsminskningar, vi föreslagit, väger
lätt i jämförelse med de fördelaktiga
verkningarna för samhället i dess helhet
genom våra skatteskalor och vår skattesänkning,
då är man ingen skenfäktare,
när man kämpar för sin mening.

Det är alltid farligt när de som skall
leda känner sig ledda och kryper bakom
vad som anses politiskt möjligt.

Då var onekligen statsministern mera
frejdig i sin diskussion med Marcus Wallenberg.
Han erinrade om att vi i kreditpolitiken,
hur impopulär den än är, och
i finanspolitiken, hur impopulär den än
är, har två instrument, som ger möjligheter
att så hålla det ekonomiska livet
under kontroll, att man bevarar prisstabiliteten.
Och därefter utbrast han: »Låt
oss därför inte fråga, som jag tycker att

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

man för närvarande gör alldeles för
mycket: Vad är är populärt och politiskt
möjligt? Utan låt oss först ställa
frågan: Vad är nödvändigt för att med
dessa två huvudinstrument bevara ett
stabilt penningvärde?» Till detta ber jag
för min del att få svara att i finanspolitiken
framstår det för oss framför allt som
nödvändigt alt begränsa statsutgifterna
och avlägsna de direkta skatternas mest
påtagliga skadliga verkningar.

Jag skall härefter övergå att med några
ord beröra det andra huvudinstrumentet
för penningvärdets bevarande, det
som med en sammanfattande benämning
kallas kreditpolitiken. Vi har ju haft tillfälle
att utveckla vår syn på detta ämne
i sammanhang med frågan om riksbanksdechargen
i mars och senast i en reservation
till bankoutskottets utlåtande nr
22.

Självfallet anser vi att läget kräver en
restriktiv kreditpolitik. Vi vänder oss inte
mot graden av restriktivitet, men väl
mot sättet för dess genomförande. Länge
kämpade vi för att göra klart vilka faror
för penningvärdet den fastlåsta lågräntan
innebar. När det äntligen lossnade på
våren 1955, hoppades vi att man skulle
kunna komma över till en mera marknadsmässig
penningpolitik, där räntan
skulle få spela sin roll som pris på kapital,
bestämt med hänsyn till tillgång
och efterfrågan. Så har ju ingalunda blivit
fallet. Vid sidan om den visserligen i
etapper höjda räntan bar en rad regleringar
tillämpats som derangerat marknaden.
Jag uppehöll mig i samband med
dechargen särskilt vid det för affärsbankernas
utlåning fastställda taket såsom
en i längden otjänlig och skadlig konstruktion.
Ännu liar det trots löften inte
avhörts någon ny giv i detta hänseende.
Jag sökte påvisa vådorna av systemet
med emissionskontroll av obligationer
och kreditransonering. Trots dessa hårt
och blint verkande åtgärder, som är ägnade
att snedvrida näringslivet har ju,
som jag nyss framhållit, kreditåtstramningen
på den privata sektorn inte lyckats
förhindra att slutresultatet blivit
vad som skulle förhindrats, nämligen
kreditexpansion genom att de högt upp -

drivna statliga anspråken inte fått rum
på marknaden utan delvis fått finansieras
med av riksbanken nytryckta sedlar.

Det är min övertygelse att inflationstendenserna
icke kan behärskas med
mindre än att vi söker oss fram till en
funktionsduglig kredit- och kapitalmarknad,
avsedd jämväl för statens lånefinansiering.
Behovet av en utveckling i
denna riktning utan dröjsmål framstår
ännu klarare inför det perspektiv som
den europeiska marknaden öppnar.

Vi klubbade i fredags utan debatt
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, varigenom
det s. k. sedeltaket säsongmässigt
höjdes från 6 miljarder till 6,3 miljarder
kronor. Det brukar sägas att dessa
tämligen regelbundet återkommande höjningar
är föranledda av den naturliga
utvecklingen, ändrade kassaliållningsvanor
o. d. Naturligtvis är detta riktigt,
men den takt i vilken dessa höjningar
skett har även återspeglat den fortgående
inflationen. Alla har varit överens om
att detta sätt att reglera sedelutgivningen
har varit skäligen verkningslöst och utgjort
en dålig ersättning för de tidigare
guldtäckningsbestämmelserna. En sakkunnig
utredning avgav för några år sedan
ett förslag i saken, som inte lett till
någon åtgärd. Vi väntar nu på ett förslag
från bankofullmäktige till ny riksbankslag
och i samband därmed en mera permanent
reglering av bankens sedelutgivningsrätt,
ett förslag som enligt vad vi
nu kan inhämta i handlingarna beräknas
föreligga under innevarande år.

Jag känner inte till hur pass radikalt
man tänker gå till väga, men jag föreställer
mig att man inte kan gå förbi den
allt livligare diskussion som förs angående
riksbankens ställning. Riksbanken
har det primära ansvaret för penningvärdet.
Har riksbanken under nuvarande
förhållanden en ställning som gör det
möjligt för den alt axla detta ansvar? Är
det inte snarare så, att den framstår, vare
sig den vill det eller inte, som en exekutor
åt kanslihus och riksdag? Sedan
vi övergav guldmyntfoten finns det inte

Nr 22

Tisdagen den 28 mai 1957 fm.

r orordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

längre några automatiska spärrar. När
vi nu resonerar om vad som skall till för
att åstadkomma och bevara ett fast penningvärde
tror jag att jag här rör vid
den kanske allra mest väsentliga frågan.
Den rullar upp problem både i fråga om
sättet att utse bankens styrelse och om
behovet av en laglig begränsning av bankens
rätt att övertaga statslån. Jag skulle
hälsa med tillfredsställelse, om vi befanns
mogna att förutsättningslöst pröva
dessa intrikata problem. Riksbankschefen
upphävde för en tid sedan, låt vara
på utländsk botten, en suck som tycktes
mig vittna om att han inte är främmande
för denna problematik.

Herr talman! Om jag med vad jag nu
yttrat inte kunnat bidraga med något
annat, så har jag dock med allt jag lämnat
osagt bidragit till att förkorta och
koncentrera debatten, och det torde så
här i slutrushen vara vad som uppskattas
mest.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag vill i allt väsentligt
understryka vad bevillningsutskottets
ordförande här tidigare har anfört. Jag
skall dessutom bara knyta några reflexioner
dels till vad som tidigare har sagts
i debatten och dels till de reservationer
som avgivits beträffande de ärenden som
nu föreligger.

Herr Spetz var angelägen att påpeka
att den ökade offentliga hushållningen
skapar inflation. Det är en synpunkt som
både tidigare och i dag med skärpa har
framförts av högern. Folkpartiet har
dock i praktisk gärning inte varit lika
konsekvent därvidlag som kollegerna på
högersidan. Jag har studerat de folkpartister,
som sitter i min omedelbara närhet
här i kammaren, och såvitt jag har
sett har de under hela vårsessionen aldrig
försummat ett enda tillfälle att rösta
för ökade utgifter. En och annan gång,
när det har gällt att votera om högerns
förslag om minskade utgifter, har samvetet
slagit några av dem, så att de i sin
nöd tryckt på båda knapparna. Men så
långt som att vara med och rösta för en
sänkning av statsutgifterna har de inte

velat sträcka sig. Det är först nu, när vi
befinner oss i slutspurten och det gäller
att liksom justera ihop de beslut vi har
fattat under vårsessionen, som det passar
folkpartiet att stå upp och säga, att
vi borde ha varit försiktigare med utgifterna
för att därigenom skapa ett
bättre läge.

Herr Spetz säger vidare: Vi accepterar
inte totalbalanseringen. Det är också
ett eko från hans vänner till höger,
men lika inkonsekvent är man här. När
vi för ungefär fjorton dagar sedan diskuterade
bostadspolitiken, krävde man
från folkpartiets sida att bostadsprogrammet
skulle väsentligt utvidgas. I
dag är man alldeles säkert beredd att
biträda de reservationer som innebär
betydligt minskade förutsättningar för
att hålla det bostadsprogram som man
bär beslutat sig för. Jag har ju någon
liten erfarenhet från detta område, och
jag är av den uppfattningen, att trots
de ansträngningar som man nu gör från
statsmakternas sida för att liksom hålla
sig ifrån kapitalmarknaden och skapa
större utrymme för andra, kommer det
ändå att bli ytterst svårt att klara finansieringen
av det bostadsprogram som
bär har beslutats. Men folkpartiet bär
tydligen den uppfattningen, att man ena
dagen kan kräva en utökning av bostadsbyggandet
för att en annan dag
minska möjligheterna till detta.

Herr Spetz liksom herr Ewerlöf var
också inne på att sparandet misshandlas,
och det är de inte ensamma om, utan det
har framförts här i dag och vid praktiskt
taget alla våra ekonomiska debatter.
Jag vill inte inlåta mig på någoil
diskussion med herr Ewerlöf, därför att
herr Ewerlöf har varit den här i kammaren
som bar lärt mig mest om ekonomisk
politik ■—■ även om jag inte accepterar
hans värderingar — och om
jag ger mig in i en diskussion med honom
här, så är det möjligt att han på
den grunden kommer att betrakta mig
som en dålig lärjunge. Studerar man det
utlåtande från bankoutskottet som behandlades
här i förra veckan, kan man
där få belägg för uppfattningen, att sparandet
i alla olika former har hållit sig

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

väl framme i utvecklingen. Man kan inte
säga att sparandet som sådant har
förlorat mark i förhållande till den övriga
ekonomiska utvecklingen, utan dilemmat
är att man vill investera betydligt
mera än tidigare, och följaktligen
krävs det ett betydligt ökat sparande.
Men då frågar jag mig: Skulle inte oppositionen
tjäna sparandet bättre, om
man ville konstatera detta faktum och
inrikta sig på att bedriva en propaganda
för att öka människornas vilja till sparande? Nu

är vi ju, herr talman, här i kammaren
alldeles överens om sparandets
betydelse för samhällsutvecklingen. Alla,
som har stått i denna talarstol i dag och
som kommer att stå där i fortsättningen,
kommer att understryka detta. Jag uppmärksammar
att i något av de utlåtanden,
som ligger på kammarens bord, kommer
konjunkturinstitutet att göra en utredning
om sparvanor här i landet. Jag undrar
hur det skulle vara, om man tog och
undersökte riksdagsmännens sparvanor
och såg efter om de överensstämmer
med de stolta deklarationer som alltid
lämnas från denna plats. Man bör väl
åtminstone ha den moraliska styrkan i
sina krav på andra människor.

Herr Hagberg fällde ett yttrande som
jag gärna skulle vilja analysera något.
Han säger att kapitalmarknaden är helt
satt ur funktion. Herr Hagberg är tyvärr
inte inne i kammaren nu, men
eftersom jag förmodar att det är högern
som står bakom uttrycket, så kan jag
fortsätta ändå. Högern måste väl där syfta
på att fördelningen av kapitalmarknaden
är felaktig eller i varje fall sådan,
att inte högern som parti accepterar
den. Uttrycket att kapitalmarknaden är
satt ur funktion torde enligt högerns
mening innebära, att vi bygger för mycket
bostäder, för mycket skolor, för
mycket sjukhus, för mycket militära anläggningar
och lämnar för litet över till
industriella investeringar, ty hela kapitalmarknaden
är ju ändå intakt och aktiviserad.
Nog skulle väl diskussionen
tjäna på om man något litet konkretiserade
vad man menar och inte använde
sådana där generella täckord, som

andra sedan skall till nöds försöka analysera
— det är ju inte säkert att man
alltid träffar rätt.

Herr Bengtson är heller inte inne i
kammaren, men eftersom han talat för
bondeförbundet kan jag väl rikta mig
emot det som grupp. Herr Bengtson underströk
angelägenheten av att frågan
om restitution av energiskatten på
brännolja och bensin till jordbrukets
traktorer skulle utredas skyndsamt. Jag
höll på att säga tyvärr, herr talman,
har utskottets utlåtande här fått en alltför
välvillig formulering. Jag frågar mig:
Skall man verkligen börja restituera
energiskatten också? Vad är energiskatten?
Den är ju att betrakta som en avgift
för att möjliggöra en utbyggnad av
landets lageranläggningar för drivmedel.

Vi har under två krisperioder dels
under isvintern 1954/55 och dels under
Suezkrisen, blivit hårdhänt undervisade
om hur dåligt vårt läge är när
det gäller att lagra drivmedel och oljor.
Därför har man nu beslutat sig för
att göra ett krafttag för att klara beredskapen
i detta avseende eller, för att
använda det riktiga uttrycket, för att
klara en hygglig försörjningsreserv.
Jag frågar mig då: År inte drivmedel
till jordbruket lika nödvändigt att ha i
lager som drivmedel till annan verksamhet?
Att i ett sådant läge begära att
energiskatten skall restitueras, i likhet
med bensinskatten, är väl ändå att sträcka
sina önskemål alltför långt. Jag vill
ha sagt detta redan här, tv jag kan aldrig
tänka mig — oavsett koalitionens
vidare utveckling — att biträda ett
eventuellt förslag om restitution av den
typen av skatt.

Jag vill sluta, herr talman, med att
åter anknyta något till sparandet och
dess funktioner. För att få människor
att uppfatta sparandet som en nödvändig
institution tror jag att man måste
sluta med talet om att sparandet misshandlas.
Herr Spetz var något inne på
frågan, när han sade att vi bör föra en
sådan skattepolitik, att den förmår
människor att göra sina bästa prestationer,
eller hur orden nu föll. Här i
kammaren och än mera i den offentliga

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Forordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

agitationen får vi gång efter annan höra,
att vi för en skattepolitik här i landet
som minskar människors intresse
att i fullvärdig utsträckning göra sina
arbetsprestationer. Är det alldeles säkert
att det ligger så till? Jag har här i
min hand sista numret av Ekonomisk
Revy, och där har man tryckt av följande,
som jag tror bättre överensstämmer
med det verkliga förhållandet än
nämnda propagandaklyschor, som man
mer eller mindre vårdslöst kastar omkring
sig. Där sägs följande: »Man hör
ständigt företagare och fria yrkesutövare
tala om att det ej lönar sig att låta
inkomsten överstiga en viss gräns, och
ej minst den omedelbara uppbörden genom
skatteavdrag har gjort löntagarna
mer ''skattemedvetna’ än tidigare.» Det
är ett uttryck som vi väl känner igen
från den offentliga propagandan. Jag
fortsätter att citera: »Det är dock ej säkert
att beskattningen verkligen har
den betydelse som ofta tillerkännes
densamma, då vanlig lättja kan maskeras
som ''skattetänkande’.» Vad som här
skrivits överensstämmer betydligt mera
med min egen uppfattning än med den
propaganda, som så ofta bedrives och
som ju inte kan vara befrämjande för
sparandet, utan motsatsen.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets föreliggande
förslag.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycks vara den ende
av de av herr Eriksson apostroferade,
som är inne i kammaren. Det är
därför jag har begärt ordet för en replik.

Herr Eriksson förebrådde folkpartiet
för inkonsekvens och sade att vi har
varit med om utgiftsökningen eller i
varje fall varit med om regeringens förslag
till utgifter men ändå vill sänka
skatterna eller icke vara med om höjda
skatter. Ja, herr Eriksson, det beror
helt enkelt på att det finns ett överskott
i driftbudgeten. Om vi går på det förslag,
som lagts fram av folkpartiet, finns
det enligt våra beräkningar fortfaran -

de ett överskott på 555 miljoner kronor.
Av herr Erikssons invändning
kvarstår då, att de minskade skatteinkomsterna
tvingar staten ut på lånemarknaden.
Herr Eriksson anser — det
gäller alltså kapitalbudgeten och investeringarna
—- att det är en fördel, om
staten i stället tar ut så mycket mera i
skatt, att lånemarknaden skall kunna
lämnas intakt åt andra. Men, herr Eriksson,
de där båda sakerna hänger ju
ihop. Om staten tar ut, låt oss säga en
miljard kronor av näringsliv och skattebetalare,
tror herr Eriksson då att det
inte märks på sparandet i bankerna,
alltså på kapitalmarknaden? Det är ju
en fullkomligt orimlig tanke.

Herr Eriksson sade att man kanske
borde göra en undersökning beträffande
riksdagsmännens sparvanor. Ja, man
kanske över huvud taget skulle kunna
göra en undersökning om spararnas vanor.
Jag vet inte, om herr Eriksson sparar,
men jag kanske vågar säga att jag
verkligen sparar något. Det är dock alldeles
uppenbart, att om jag betalar 500
kronor mer i skatt än jag nu gör, kan
jag inte spara dessa 500 kronor. Jag
kan alltså inte både betala skatt med
och spara samma pengar.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag apostroferar gärna
herr Spetz, då vi diskuterar bevillningsutskottets
betänkanden — man lyssnar
med intresse till honom när det gäller
de sakliga och tekniska aspekterna på
beskattningen. Men så fort herr Spetz
ger sig ut på politiska bedömningar,
förvillar han sig lätt; och därför är det
så roligt att få apostrofera honom också
därvidlag.

Han har tolkat mig alldeles rätt när
det gäller totalbalanseringens syfte,
men hans egen presenterade linje kan
endast gälla under den absoluta förutsättningen,
att ett ökat skatteuttag innebär
precis samma belopp som ett
minskat sparande. Och därvidlag har
herr Spetz och jag säkert mycket delade
meningar. Det är möjligt att exemplet
kan passa på herr Spetz och mig,

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

men det passar säkerligen inte på 80
procent av de svenska skattebetalarna,
att döma av inkomstfördelningen. Låt
gå för att vi båda alltså kan falla in under
den där jämförelsen, men det är
långt ifrån representativt för skattebetalarna
bär i landet.

Herr BOO (s):

Herr talman! I den samhällsekonomiska
debatten har den offentliga sektorns
roll alltmer tilldragit sig uppmärksamhet,
och därför kan det vara riktigt att
en ekonomisk debatt knytes till besluten
om statsregleringen och skatteuttaget.
Det finns i dag till och med de som hävdar,
att den väsentliga inflationsfaran i
vårt samhälle ligger i den offentliga utgiftsexpansionen.
Därför säger man, att
det allra angelägnaste för närvarande är
att statsutgifterna drivs nedåt. Högern
har ju gjort aktningsvärda försök i det
avseendet, men så bär i riksdagens slutskede
får man väl ändå konstatera, att
resultatet är tämligen magert, om man
nu skall se dessa strävanden som ett led
i den samhällsekonomiska verksamheten.

Folkpartiet har motionerat om att en
statlig besparingskommission skall tillsättas.
Om jag då ser på vad högern ändå
har uträttat när det gäller statsutgifterna
och jämför det med folkpartiets ställningstaganden
i olika sammanhang, så
gör jag närmast den reflexionen, att folkpartiets
besparingskommission i första
hand borde kunna tillskapas litet mer
privat och sättas i verksamhet på folkpartiets
riksdagskansli, med målsättningen
att först och främst hålla budgetens
ram.

Men om man nu bortser från det praktiska
handlandet, så kan man likväl ställa
frågan: I vilka avseenden är den offentliga
insatsen inflationsdrivande i det
samhällsekonomiska sammanhanget? Om
man kräver att statsutgifterna för vissa
ändamål skall sänkas — det är närmast
högerns alternativ jag tänker på — och
i stället förordar en skattesänkning av
motsvarande storleksordning, så uppnår
man väl ändå samhällsekonomiskt seti,

om nu skattesänkningen skall gå ut till
de stora medborgargrupperna, bara en
överflyttning av konsumtion, medan inflationstrycket
står kvar oförändrat. Det
är klart att man kan konstruera skattesänkningar,
som ger ett annat resultat,
men det är ju inte de som varit föremål
för diskussionerna.

Man har vidare i detta avseende med
skärpa vänt sig mot att den statliga utgiftsexpansionen
leder till att staten i
sista hand måste gå till riksbanken för
att få täckning för den allra sista delen
av sina sammanlagda utgifter. Ja, det är
klart att ingen är tillfredsställd med detta
förhållande i och för sig. Men när vi
nu har en verksamhet av denna omfattning
och är relativt överens om den i de
stora sammanhangen, så blir frågan, vilka
alternativ som finns, om man nu inte
vill tolerera att staten under vissa förhållanden
lånar i riksbanken på kortare
eller längre sikt. Ja, antingen måste staten
gå ut på den allmänna lånemarknaden
och, tack vare sina större möjligheter,
tränga undan en rad andra angelägna
lånebehov, eller också får man säga
nej till denna upplåning och minska hela
statsverksamheten. När man diskuterar
denna fråga är det angeläget, om det
skall vara någon mening med debatten,
att man redovisar vilka alternativ som
finns i detta avseende.

När vi överblickar det snart gångna
budgetåret och kommer fram till att den
totalbudget, som man tidigare skisserat,
har slagit fel med sammanlagt bortåt en
miljard, så kan väl inget parti här i huset
svära sig fritt från ansvar för denna
utgiftsökning i ena eller andra avseendet.
Ansvaret kan vara något mindre eller
något större, men inte ens högerns
besparingsaktioner på tillsammans 183
miljoner räcker långt i detta avseende.

Herr Ewerlöf var inne på frågan om
budgetöverskottet och sade — vilket han
framhållit vid flera andra tillfällen — att
just detta budgetöverskott blir en »motor»
i utgiftsexpansionen. Det skulle alltså
kunna sägas, att liksom vi blivit motoriserade
i andra avseenden, anser herr
Ewerlöf att vi bär ett »motoriscrat budgetöverskott».
Jag vill bara med anled -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Forordmngsförslag om allmän energiskatt m. m.

ning därav säga att vi inte är ensamma
om denna politik. Om vi ser oss om litet
grand ute i världen, finner vi att man
tillämpar denna metod i USA. I Schweiz
och Västtyskland, som ofta brukar vara
föregångsländer i andra avseenden när
oppositionen vill kritisera förhållandena
i vårt land, har man under de senaste
åren arbetat med avsevärda budgetöverskott.
Jag skulle vilja fråga, om detta innebär
att utgiftsexpansionen är »motordriven»
även i dessa länder?

Oppositionen vill att vi skall lägga huvudvikten
vid räntan som medel i inflationsbekämpande.
Jag vill särskilt i detta
avseende hänvisa till reservationen till
bankoutskottets utlåtande nr 22 vid detta
års riksdag. Där säger man numera rent
ut, att det behövs en avsevärt högre ränta
än för närvarande för att kunna bemästra
samhällsekonomien. Jag skall inte
här plåga oppositionssidan med att ingående
och i detalj tala om den snö som
föll i fjol, d. v. s. allt tal om de små, små
variationerna, med vilka man trodde sig
behändigt och liitt kunna styra konjunkturen.
Jag skall bara konstatera att när
man är så snar till att säga att regeringens
politik har misslyckats på det ekonomiska
planet, har oppositionens utsagor
i detta avseende ingalunda hållit streck,
ty nu sjunger man öppet i reservationen
till detta bankoutskottets utlåtande den
höga räntans lov. Det bör observeras, att
denna rekommendation om den högre
räntan ju kommer i ett samhällsekonomiskt
läge, där vi redan har en så hård
ekonomisk politik, att man i olika avseenden
kritiserar den och anser att den
är alltför hård. Denna rekommendation
kommer i en situation, när vi redan har
ett diskonto på 4 procent.

Mot den förda politiken gör man invändningar
på olika sätt. Man säger bl. a.,
att denna åtstramningspolitik ensidigt
riktar sig gentemot näringslivets investeringar
och att detta har lett till en uppbromsning
av produktionsstegringen.
Denna var under förra året endast 2,5
procent. Man talar om att vi, om vi fortsätter
på detta sätt, kommer att gräva
vår egen grav, därför att vi med denna
politik raserar underlaget för ett fortsatt

framåtskridande — herr Hagberg var tidigare
i dag inne på detta tema.

I det bankoutskottsutlåtande, som jag
här tidigare talade om, varnade vi för
allt för ensidiga resonemang just på denna
punkt, och vi anförde i vårt utlåtande
vissa orsaker till att produktionsstegringen
förra året stannade vid denna —
det vill jag gärna erkänna — ganska otillfredsställande
siffra.

Nu har det kommit siffror för produktionsökningen
vad gäller hela industriområdet
under första kvartalet i år,
och det visar en ökning med 4,5 procent
—- motsvarande siffra förra året var ju 2
procent. Fortsätter denna utveckling —•
och vi får ett gott skördeår — måste det
bli en väsentligt större produktionsökning
än den vi hade förra året. Jag vill
då fråga: Hur stämmer det med den »katastrofteori»,
som innebär att produktionsökningen
med denna politik undan
för undan kommer att bli allt mindre?
Kan man förklara detta? Sanningen är
ju att vi fortfarande för denna hårda politik,
som utgör den uppbromsande faktorn
på näringslivets möjligheter att öka
produktionen.

Jag har med dessa ord, herr talman,
ingalunda sagt att produktionsökningen
hela året blir denna, men jag har velat
varna för överdrifter i resonemanget.
Sanningen är ändå att vi alltjämt har en
full sysselsättning, och de åtgärder, som
har tillgripits, avser ju att hålla nere
verksamheten bara så mycket, att vi inte
får en överfull sysselsättning. I detta läge
kan man givetvis få en variation på
produktionsutvecklingen år från år, men
det är ingalunda säkert att den kommer
att gå i den riktning som man här velat
göra gällande. Visserligen kan det övervägas
att omfördela trycket på överkonjunkturen,
men så länge den består, måste
det sammanlagda trycket vara lika
hårt, oavsett om det nu sker med räntor,
skatter eller något annat. Vi bär ju
i det här avseendet bidragit till att få
till stånd en viss omläggning genom att
vi för in energiskatten — som givetvis
även skall fylla andra uppgifter — och
på samma gång förutsätter att investeringsavgiften
skall försvinna nästa år.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

Jag konstaterar att trots det ramaskri
som höjdes, när förslaget om energiskatt
kom, är oppositionen nu ändå med på
att acceptera principen, även om man
inte vill gå så långt som regeringen har
föreslagit.

Skall man nu diskutera de offentliga
utgifternas roll i samhällsekonomien,
borde man väl låta denna debatt röra
sig om de större sammanhangen, inte de
små detaljerna i ett visst års budget. Då
högern energiskt har prutat på en rad
små eller något större detaljer i budgeten
och på samma gång just nu medverkar
till att binda oss för samhällsutgifter
på betydligt över miljarden inom den
närmaste tioårsperioden, förefaller det
mig som om man därmed silar myggen
och sväljer kamelerna. Det är en statskonst
som jag har mycket svårt att förstå.

Även om de offentliga utgifterna för
närvarande är stora och så stora, att de
kan påverka samhällsekonomien och
konjunkturutvecklingen, är de väl ändå
inte av den storleken att de blir utslagsgivande.
Det är andra faktorer på det
privata området som väger betydligt
tyngre. Det är således allt skäl att i den
samhällsekonomiska debatten inte övervärdera
just detta område på de andra
områdenas bekostnad, ty det leder fram
till en felbedömning, som måste ge en
felaktig slutsats.

Ser vi på den i kompletteringspropositionen
skisserade utvecklingen under
detta år, finner vi att man beräknar att
den privata konsumtionen skall öka med
knappt 2 procent, under det att den offentliga
konsumtionen ökar med 5 procent.
Därav kommer dock 7 procent på
den kommunala sidan och 4 procent på
den statliga. Av den statliga konsumlionsökningen
faller mer än hälften på
det militära området. Av investeringarna
beräknas de privata öka med nära 3 procent
och de offentliga med G procent. Inom
den offentliga sektorn är den statliga
ökningen bara 2 procent, men den
kommunala uppgår till 12 procent. Om
man nu önskar inskränka den offentliga
verksamheten, kommer kommunerna
främst i blickpunkten.

3 Första kammarens protokoll 1057. Kr 22

Man frågar sig då: Vad är det som
gör att de kommunala investeringarna
ligger så högt? Ja, den stora sektorn
härvidlag är väl utan tvekan bostadsbyggandet
och de åtgärder som kommunerna
får vidtaga i det avseendet. När
det gäller staten ser vi att det militära
området har en betydande del av utgiftsexpansionen.
Slutsatsen blir väl då, att
skall man ta upp ett allmänt resonemang
om en inskränkning av den samhälleliga
verksamheten, så måste man i
detta resonemang taga ställning till dessa
båda områden.

Jag har alltmer, herr talman, fått det
intrycket, att om det skall bli en realdebatt
i dessa frågor, måste målsättningen
för diskussionen klargöras, ty annars
kommer de framförda motiveringarna
att skära förbi varandra och alla kommer
bara att tala fritt ut i luften. En av
utgångspunkterna för en samhällsekonomisk
debatt måste vara vilken grad av
sysselsättning man vill tolerera från de
olika meningsriktningarnas sida. Mitt bestämda
intryck både av denna debatt
och av tidigare under de senare åren
förda debatter blir, att man på oppositionssidan
vill ha ett samhälle med en
lägre sysselsättning än vi har i dag. Visserligen
säger man att man vill den
fulla sysselsättningen. Det är, som om
rösten vore Jakobs, men händerna Esaus.
Att ett sådant samhälle kan styras med
den ekonomiska politik som oppositionen
rekommenderar, vet vi, och det
skulle kanske också ge möjligheter till
en sådan fördelning av vad som skapats
i samhället som man också eftersträvar.
Här står de väsentliga motsättningarna i
den samhällsekonomiska debatten.

Vårt stora problem just nu är ju annars
kapitalbildningen och sparandet.
Herr Hagberg var tidigare i dag inne på
ämnet och konstaterade, att kapitalmarknadens
misär — eller som man säger i
högermotionen »invalidisering» — skulle
vara en följd av den förda, d. v. s. dåliga,
ekonomiska politiken. Jag vill säga
att detta tillstånd kan vara en följd av
denna politik på så sätt, att den förda
politiken har tagit alla samhällets resurser
i anspråk för en utbyggnad under ef -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
terkrigstiden som vi aldrig tidigare upplevt.
Vi har, såsom herr Sjödahl tidigare
påpekat, en investeringsverksamhet som
ligger så väsentligt över de gångna årtiondenas,
att det är naturligt, att det, då
man inte har kunnat öka sparandet i
samma takt, har blivit en allt större påfrestning
på kapitalmarknaden. Att det
föreligger en krissituation nu är obestridligt.

När det gäller sparandet har det tagits
en hel del initiativ av detta års riksdag
för att uppmuntra det personliga sparandet.
När herr Hagberg tidigare talade
om detta sparande och redovisade det,
glömde herr Hagberg som så många andra
att redovisa utvecklingen av det personliga
sparandet. Enligt konjunkturinstitutets
beräkningar var det personliga
nettosparandet år 1946 cirka 500 miljoner
kronor. År 1955, alltså tio år senare,
var nettosparandet uppe i tre miljarder
kronor, alltså en sexdubbling. Beräkningen
är osäker, det skall villigt erkännas,
men tendensen är ändå klar. Även
om man tar hänsyn till en penningvärdeförsämring
med 50 procent eller mera,
så återstår ändå en väsentlig ökning av
det personliga sparandet. Men vi vet ju
— och det får sin belysning av vad jag
tidigare sagt om kapitalmarknaden —
att det inte räcker för vår snabba ekonomiska
utvecklingstakt som kräver
mycket mer kapital. Även om vi får ett
ökat personligt sparande genom de åtgärder
som vi nu överväger, så är väl
ändå risken, om vi skall fortsätta i den
här takten med samhällsbyggandet, att
det personliga sparandet inte kommer
att räcka till, utan att samhället måste
medverka direkt genom att ställa ökade
ekonomiska resurser till förfogande för
dessa nya stora investeringar. Vill man
inte erkänna detta, får man acceptera en
lägre total investering och en långsammare
ökningstakt. Jag måste fråga: Är
det ett sådant samhälle som man eftersträvar? -

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Det är givet att en ekonomisk
debatt som samtidigt berör skat -

m. m.

teområdet måste spänna över ett vitt
ekonomiskt fält, då det gäller att bedöma
vårt lands ekonomiska utvecklingsmöjligheter
för den närmaste framtiden.
Jag vill då säga att det finns
ingen anledning att anlägga alltför optimistiska
synpunkter på vårt eget läge
av i dag eller på den kommande ekonomiska
utvecklingen här i landet men
inte heller att i alltför dystra färger
skildra samma läge och utvecklingsmöjligheter.
Man talar ibland om »den gamla
goda tiden». Den var så lagom god.
En konserverad fattigdom drev ut stora
skaror av vår arbetskraft och uppväxande
ungdom att söka sin utkomst genom
emigration till främmande land.
Inom vårt land rådde ett allmänt armod
och hårda ekonomiska villkor. Om vi
betänker detta, bör vi kanske ändå skänka
något erkännande åt den utveckling
som de senare åren betytt ekonomisk
lyftning för breda folklager och ekonomisk
stadga.

Om vi jämför vårt lands möjligheter
med våra grannländers, finner vi att vi
inom det här landet äger stora tillgångar
i våra naturrikedomar, och i vår produktions-
och förädlingsapparat. Det är
ett starkt ekonomiskt underlag som bör
kunna bilda en god grund för hela vårt
folks levnadsstandard i framtiden. Detta
förutsätter naturligtvis att man iakttar en
klok ekonomisk hushållning och att samhällsindividen
är medveten om att han
skall ge ett vederlag i effektivt skapande
arbete för vad han begär av samhället och
att han är medveten om att han endast
under denna förutsättning har rätt att
fordra en tryggad standard i samhället.
Det är ett faktum, att vi trots allt
ökar vår nationalförmögenhet i ganska
snabb takt, att vi utbygger våra vattenfall,
förädlar våra skogsprodukter och
våra mineralier och bygger ut vår industri
— jag tänker då på metallindustrien
och särskilt på skeppsvarvsindustrien
in. in. Vår levnadsstandard har
alltså höjts i betydande grad och torde
nu vara den högsta i Europa. Men det
är kanske häri, herr talman, som faran
ligger. Vi har drivit våra anspråk så
långt, att vi nu möjligen lever över våra

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

tillgångar både samhälleligt och enskilt.
Problemets lösning ligger därför närmast
i hur vi skall kunna förmå vårt folk att
dämpa sina anspråk och spara mera.

Detta sparande utgör en av de förnämsta
grunderna för ett stabilt penningvärde.
Vi vill alla anstränga oss att
bevara penningvärdet intakt ävensom
att bibehålla en god sysselsättning för
vår arbetskraft.

Oppositionen skyller ofta ocli ständigt
de uppdykande tendenserna till inflation
och kris på den förda ekonomiska
politiken, men är detta verkligen hela
sanningen? Förbiser man inte här mycket
viktiga faktorer, exempelvis de
starkt stegrade lönerna? Här måste väl
följden bli en kedjereaktion. De stegrade
lönerna måste väl alltid utgöra en
omkostnadsfaktor, som får sin konsekvens
i både produktion och samhällsliv
och som ger utslag i ökade priser på
varor och tjänster. Jag tar bara ett
exempel. Den s. k. nollställningen av
statstjänsteinännens löner fick ju genast
konsekvenser i form av höjda taxor vid
järnvägen och posten, för telefon, telegraf
m. m. Det är en naturlig kedjereaktion
som inte kan undvikas.

Detsamma gäller väl, om man skulle
ha använt det ofta rekommenderade universalmedlet
att höja räntan. Som herr
Bengtson påpekade, är det tyst med detta
för dagen. Man finner att ett höjt
ränteläge även är en omkostnadsfaktor
som driver upp priserna, särskilt på
bostadsområdet, som stegrar individernas
utgifter och driver priserna i höjden.

Budgetläget och de höga skatterna är
ju en följd av de starkt stegrade samhällsutgifterna.
.lag måste göra gällande,
liksom någon tidigare gjort, att alla inom
riksdagen verkande partier är i hög grad
medansvariga för denna stegring av utgifterna.
En följd av dem blir de höjda
skatterna som måste betalas på något
sätt. Man kan inte arbeta med en underbalanserad
statsbudget och tro att man
kan undgå skadeverkningar därav. Inom
bondeförbundet är vi fullt medvetna om
ansvaret för de beslut, som har fattats,
och vill se till, all dessa utgifter på ett

naturligt och riktigt sätt täckes så långt
som möjligt genom inflytande inkomster,
även då skatter.

Jag lyssnade på högerns företrädare
här, som ju rekommenderade en sänkning
av uttagningsprocenten för statsskatten
från 100 till 90 och även erinrade
om sina besparingskrav, som skulle
tillsammans utgöra 565 miljoner kronor
och som riksdagen inte bifallit. Yi har
i minnet fjolårets besparingskampanj
från högerns och även i någon mån från
folkpartiets sida. Man försäkrade mycket
bestämt, att det fanns möjlighet att
inom statsbudgetens ram sänka skatterna.
Högern fullföljde ett yrkande på en
ytterligare sänkning utöver de 375 miljoner
kronor som riksdagen beslöt sätta
ned den statliga skatten med, och yrkade
på en ytterligare sänkning med 450
miljoner kronor. Vidare yrkades på
borttagandet av den extra bolagsskatten,
av investeringsavgiften och bilaccisen.
Allt detta skulle tillsammans ha lett till
en inkomstminskning för staten på cirka
en miljard kronor. Man gick till val
på detta program och svenska folket
trodde i hög grad på hållbarheten i högerns
besparings- eller skattesänkningsprogram.
Men hurudant blev resultatet?
Jo, i stället för överskott föreligger nu
ett lånebehov av 700 milj. kronor som i
verkligheten torde röra sig omkring en
miljard. Man har nu fått ett sammandrag
över det verkliga läget. Finansministern
försökte genomföra en totalbalansering
av budgeten, vilket jag för min
del aldrig bar trott på och inte heller
kan helt rekommendera. Det är nämligen
alldeles riktigt som herr Spetz sade, att
det inte kan vara lämpligt eller möjligt
och i varje fall inte nödvändigt att den
nu levande generationen skall kontant
betala investeringar som kommande generationer
får avkastningen av. Men läget
iir ju sådant, att vi på något sätt
måste söka skapa balans i statsbudgeten.
Då man inte kan göra det på annat sätt,
har finansministern kommit med den
överraskningen att han föreslagit ytterligare
punktbeskattning.

.lag tycker nog att det brister något
i sammanhang och planmässighet i de

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

bägge budgetförslag som finansministern
har presenterat vårriksdagen. Man bör
väl ändå inte bortse från de kända statsutgifter
som ligger framför oss. Här
har vi ju bl. a. lönefyllnaden -— om jag
så får kalla den — till statstjänarna,
vilken behandlas i ett utskottsutlåtande
i dag och där preciserats till 245 miljoner
kronor. Det skall senare bli en ytterligare
ökning på samma lönekonto
med kanske 150 miljoner kronor. Det
blir tillsammans cirka 400 miljoner kronor.
ökningen av de skattefria ortsavdragen
på det kommunala området utgör
en minskning av kommunernas
skatteintäkter med 500 miljoner kronor,
och detta har nu lett till att staten där
måste kompensera kommunerna med 420
eller 430 miljoner kronor. Automatiska
utgiftsökningar in. m. gör att här finns
en känd utgiftsstegring på över en miljard
kronor. Det är ju alldeles klart att
en sådan utgiftsstegring måste leda till
ett ökat skattebeliov.

När det gäller den för riksdagen presenterade
punktbeskattningen i form av
en energiskatt, vill jag inte dölja att
jag för min personliga del, tillsammans
med stora grupper inom det parti jag
representerar, aldrig har hyst någon
särskild förkärlek för punktbeskattningssystemet.
Punktbeskattningen är
en godtycklig form av beskattning; den
följer ofta minsta moståndets lag; den
får verkningar över vida fält inom produktions-
och näringsliv, där dessa
verkningar är svårkontrollerbara och
där man kan konstatera en ojämn och
orättvis effekt. Punktbeskattningen är
en nödfallsutväg, som jag hoppas skall
kunna avvecklas liksom man nu äntligen
funnit lämpligt att signalera avveckling
av investeringsskatten, som i
hög grad verkade skadligt för utvecklingen
av hela vårt produktionsliv.

Det är ur dessa synpunkter som denna
punktbeskattning från vårt håll möttes
av mycket bestämda invändningar.
Resultatet av dessa invändningar föreligger
i de mycket betydande justeringar,
som har företagits inom finansdepartementet,
där man måste göra klart
för sig att exempelvis höjningen av ben -

sinskatten verkade såsom en straffskatt
på dem, som bodde ute i de stora avstånden
och som hade gott om mil och
tunga frakter.

Nu hörde jag herr Eriksson i Uppsala
tala om de pretentioner, som rests
från jordbrukarliåll, när det gäller att
för traktorerna erhålla kompensation
för bensinskattens ökade tryck på
jordbrukets inkomstförhållanden. Herr
Eriksson i Uppsala glömde, att då vi
inom jordbruket försökt föregå med
gott exempel genom att binda våra prisförliållanden
under en tid av tre år, har
det lett till att vi fått ta emot alla de
ökade omkostnader, som nu träffar
jordbruket, utan att kunna kompenseras
för dessa. Med den produktionsfaktor
som traktorn utgör inom jordbruket,
är det helt naturligt, att varje fördyring
av traktordriften är sådan, att den inte
gärna kan bäras av jordbrukarna utan
att man på något sätt ger en kompensation
åt dem som tvingas att driva sin
traktor med bensin.

Jag är nu inte säker på att denna
energiskatt som avses träffa konsumtionen
verkligen också gör det. Det är däremot
en skatt som i hög grad träffar
produktionen, men de sekundära verkningarna
av trycket på produktionen
övergår naturligtvis på konsumtionen.
När man planlägger för framtiden, bör
man måhända mer än hittills inrikta
sig på de nödvändiga restriktiva åtgärder
som måste vidtagas mot konsumtionen
i stället för som nu mot produktionen.

Vem som än sitter i regeringsställning
måste söka ingripa reglerande på
samhällslivets olika områden för att i
första hand samordna och framför allt
söka bevara penningvärdet.

Energiskatten har en sådan karaktär,
att vi hoppas att dess tillvaro skall vara
endast temporär och att den snart
skall kunna avvecklas. Om det måste
göras ingripanden hade vi gärna sett
andra former av mer allmänt omfattande
natur.

Det kan tänkas, att jag inte många
gånger till kommer att tala om ekonomiska
ting i denna riksdag, och kanske

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

jag därför nu vågar ge några anvisningar
när det gäller att söka lätta trycket
på produktionen, vilket jag anser vara
en av vägarna till att skapa en stark
ekonomisk grund för liela vårt folks
standard och ekonomiska liv.

Jag skulle gärna vilja ge det rådet
att i första hand ta hort kvarlåtenskapsskatten.
Det iir en skatt som strider
mot varje rättsgrund. Den har ingenting
med skatt att göra, utan dess karaktär
är konfiskationens, på samma
gång som den inte ger samhället annat
än skadeverkningar.

Det kanske kan tyckas underligt, men
jag skulle vilja be herr Sjödahl, vars
avvisande inställning jag lyssnade till,
överväga ett borttagande av den extra
bolagsskatten. Jag kan väl inte gärna
beskyllas för att vara någon bolagsadvokat
i mitt framträdande, men jag
måste säga mig, att denna extra belastning
på bolagen utgör en betänklig belastning
på den produktion, som drivs
i bolagsform, och hindrar möjligheterna
för en nödvändig automatisering och
rationalisering av produktionsapparaten
genom företagens brist på eget kapital.
Man bör väl ändå göra klart för
sig, att om man tar i beslag 64 procent
av en vinst — med kommunalskatten
blir det ungefär så mycket — återstår
endast 36 procent, vilket är otillräckligt
för att förse företaget med eget kapital.
Det bör vara alldeles klart, att varje
skicklig kalkylator inom ett industriföretag
räknar med skattens tryck såsom
en omkostnadsfaktor i produktionen
och låter dess verkan slå ut över den
färdiga varan eller tjänsten, och sålunda
även vinstmarginalen ökar produktionspriset.
På så sätt får denna skatt
en inflationsartad verkan i stället för
tvärtom.

1 övrigt bör eftersträvas att stimulera
det enskilda och allmänna sparandet.
Det finns områden, där man med bekymmer
ser på utvecklingen. Vi har här
i landet en automobilpark på snart 1
miljon personautomobiler, som kanske
inte alla är nödvändiga. Nog utgör de
en form av sparande, som inte iir helt
försvarbart och inte förenligt med sunda
ekonomiska principer.

Vi bör också se över alla våra samhälleliga
organ och deras byråkratiska
utveckling och utformning för att undersöka
möjligheterna att på den vägen spara
en del av samhällsutgifterna och därmed
bidraga till en skattesänkning.

Ingen skulle vara mera tillfredsställd
än vi inom bondeförbundet, om vi såge
det möjligt att biträda yrkandena på
statliga skattesänkningar. Vi måste dock
komma ihåg att det genom två års riksdagsbeslut
har skett en nettosänkning av
skattebördan till stat och kommun med
omkring en miljard kronor. Det är inte
alldeles riktigt att bortse från det, när
man talar om ytterligare åtgärder för
skattesänkning. Genom att se över statens
utgifter på olika områden skulle det
möjligen kunna åstadkommas ytterligare
besparingar och därmed också lägga
grunden för den skattelättnad, som av
stora grupper är så efterlängtad och
önskvärd.

Jag skall inte längre ta kammarens tid
i anspråk. Jag har endast velat ge uttryck
åt hur jag ser på det ekonomiska
läget och möjligheterna till de skattelättnader
som oppostionen kräver. Om min
kunnige vän, herr Ewerlöf, skulle ta ansvaret
som finansminister — vilket jag
givetvis inte skulle ha mycket att invända
emot — tror jag inte att han skulle
göra något underverk, utan vi skulle få
uppleva ungefär detsamma som han no
med mycket stark personlig känsla kritiserar.
Det är en annan sak att i ansvarsställning
omliänderha ett lands ekonomiska
affärer än att i en något obunden
ställning rikta kritik emot vad som sker,

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr Werner,
inte angripit restitutionen av bensinskatten
till jordbrukets och fiskets maskiner.
Däremot har jag vågat ifrågasätta, om del
kan vara rimligt att sträcka sina anspråk
så långt, att man skall ge restitution även
på den s. k. energiskatten, vars tillkomst
motiveras med nödvändigheten att utbygga
lagerhållningen här i landet. Jag
kan inte tänka mig att jordbruket som

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Herr talman! Detta är ju rena rama
önsketänkandet, upprepat år efter år. I

Förordningsförslag om allmän energiskatt m.
näring skulle vara mindre angeläget och
vara i mindre behov av en tillfredsställande
tillgång till drivmedel än andra
näringsgrenar här i landet. Därför, herr
Werner, har jag tillåtit mig att uttrycka
den förhoppningen, att det inte skall vara
möjligt att tillgodose de krav som här
har framförts motionsledes.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Energiskatten har ju
kommit såsom en fullständig överraskning,
sedan vi träffat detta bindande avtal
rörande jordbrukspriserna. Jag får
säga att när det gäller energiskattens
uppgift att möjliggöra lagring av brännoljor
står inte bensinskattens tryck på
den enskilde jordbrukaren i rimlig proportion
till det lagringsbebov av brännolja
som han har för sitt eget bruk.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! I bankoutskottets senaste
utlåtande om den ekonomiska politiken
finns en ganska egendomlig passus. Det
heter angående räntenivån att den inte
bör göras högre »än vad som nödvändigt
kräves för att stödja den avsedda åtstramningen».
Nej, tacka för det! Det
skulle bara fattas annat!

I övrigt bar bankoutskottet, d. v. s.
dess majoritet, i år dokumenterat sig på
samma sätt som föregående år. Det är ett
mycket snällt utskott. Bankoutskottet,
liksom de kung], makthavande som har
yttrat sig förut här i dag, har funnit allting
ganska gott. Lika litet som det finns
någonting att erinra beträffande penningpolitiken,
finns det något fel på finanspolitiken.
Båda har varit ändamålsenliga
ända till fullkomlighetens gräns.
Visserligen har inte penningvärdet kunnat
upprätthållas, men inflationstrycket
har blivit lättare och bytesbalansen med
utlandet har förbättrats så att något underskott
inte behöver förväntas för innevarande
år, tror man. Även förutsättningarna
för en stabilisering av prisnivån anses
tydligen vara goda, detta senare dock
med en viss reservation från finansministerns
sida. Återstår att se vad denna
reservation kommer att innebära.

själva verket bar det stegrade importbehovet
lett till att vi under de två sista
åren haft allvarliga underskott i vår betalningsbalans.
Dessa underskott har inte
till fullo synts i statistiken, därför att
den s. k. förskjutningsposten i affärerna
med utlandet lagt en slöja över det verkliga
förloppet. De två senaste årens underskott
i vår betalningsbalans gentemot
utlandet har nödtorftigt dolts genom de
varukrediter som de svenska importörerna
lyckats erhålla hos sina ultändska leverantörer.
Samma verkan har de utländska
förskotten på beställda svenska
produkter medfört. Förra veckan upplystes
här i riksdagen att ett enda företag,
Statens skogsindustrier, på grund av förskottslikvider
från avnämarna häftade i
skuld till dessa med en summa på ej
mindre än 54 miljoner kronor. Huvudparten
av denna skuld är placerad hos
utländska köpare. I själva verket torde
denna utländska kreditgivning till vårt
land under åren 1955 och 1956 ha uppgått
till sammanlagt 800 miljoner kronor.
Hur kommer det att gå med vår officiella
s. k. betalningsbalans när dessa likvider
skall fullgöras? Trots bankoutskottets optimistiska
skildring av vårt ekonomiska
läge har man rätt att ställa frågan, hur
stor den dolda svenska valutaupplåningen
skall behöva bli i år för att inte den
officiella valutareserven skall visa en
alltför påtgalig minskning.

I rättvisans namn måste erkännas att
utskottsmajoriteten har experterna bakom
sig. Enligt de reviderade nationalbudgetsberäkningarna
skulle bytesbalansen
i år gå jämnt ut. Var det någon som
kom att tänka på vad Relling vid ett tillfälle
muttrade?

Vi gick in i 1950-talet under gynnsamma
förutsättningar. Det oaktat bär 1950-talet blivit en inflationens period. Prisstegringen
i Sverige har varit större än i
flera andra länder, produktionsökningen
på senare tiden mindre och utvecklingen
på kapitalmarknaden ogynnsammare.
Orsaken måste i väsentlig mån ligga
inom den ekonomiska politikens område
med alltjämt högre skatter. Herr

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

Bengtson må säga vad han vill — det är
dock till resultatet som man får se. Det
är därför naturligt att vi inom folkpartiet
efterlyser en omläggning, medan tid
är.

Tre önskemål framträder i detta sammanhang
såsom särskilt angelägna. Önskemålen
är: Att utgiftspolitiken dämpas,
så att icke nya kreditbehov uppstår, att
kreditpolitiken befrias i möjligaste mån
från detaljregleringar och att kapitalmarknaden
återställes i funktionsdugligt
skick.

När kompletteringspropositionen avlämnades,
väckte vi från vårt håll en besparingsmotion,
som gick ut på förslag
om tillsättande av en kommission som
skulle verkställa en översyn av de statliga
utgifterna. Jag skall inte upprepa vad
som står i den motionen men vill bara
erinra om att driftbudgeten från tiden
före kriget, d. v. s. från budgetåret 1938/
39, har ökat från 1 350 miljoner kronor
till 11 062 miljoner kronor år 1957. Dessa
siffror kanske inte säger så mycket, men
det finns andra siffror som är ännu mer
belysande. Omedelbart före kriget var
statsutgifternas andel av nationalinkomsten
12,2 procent mot i dag 23,2 procent,
d. v. s. nästan en fördubbling under denna
tid.

Jag noterar med tillfredsställelse, att
den reservation, som fogats till statsutskottets
utlåtande med anledning av vår
motion om en besparingsaktion, har undertecknats
inte bara av oss inom folkpartiet
utan även av bondeförbundets
och högerns representanter. Jag vet att
det finns sympati för den även på socialdemokratiskt
håll.

1 diskussionen här har två konträrt
motsatta uppfattningar framträtt om vad
som sker i det som synes ske. På regeringssidan
är man resignerad och tycks
vara böjd att finna allting ganska gott.
Man är visserligen bedrövad över att höjningen
av konsumentprisindex under år
1956 uppgick till drygt 4 enheter och att
index fortsatt alt stiga i ungefär samma
takt i år. Nu finns det dock många som
håller före, att konsumentprisindex inte
ger ett verkligt uttryck för vad som äger
rum på prisfronten. Index iir givetvis

riktigt beräknat utifrån sina förutsättningar,
men det är friserat, exempelvis
befriat från den alltmer betydande skatteposten,
och långt ifrån tillämpligt på
alla medborgargrupper. Frågan är, om
inte indextalet för partipriserna ger en
riktigare bild av prisutvecklingen. Härmed
må förhålla sig hur som helst. Faktum
kvarstår, och det är att kronan i
vårt land i dag ej torde vara så mycket
värd som 40 öre före kriget. Man har
därför rätt att ställa sig frågan, varför
rutschen utför i den internationella inflationens
tecken skulle gå så mycket
längre hos oss än i sådana länder som
USA, Kanada och Schweiz. Kanske svaret
ligger i att dessa senare följt en mera
liberal ekonomisk politik och icke litat
till högre skatter som den allt övervägande
balanseringsfaktorn.

Man berövar nu spararna mer och mer
av deras pengar, antingen dessa lagts ned
i försäkringar, postsparbanksböcker,
sparkasseräkningar eller direkt utlåning.
Man berövar gamlingar, änkor och barn
deras pensioner, i den mån ej dessa är
försedda med indexklausuler. Undra sedan
på att folk inte sparar tillräckligt,
att konsumtionen är för stor och att kapital
för nya välbehövliga investeringar
saknas!

Både i utskottsutlåtandet och reservationen
talas mycket om sparstimulerande
åtgärder, som antingen är i gång eller
planeras. Och det är ju bra. Den mest
sparstimulerande åtgärden är emellertid
att få ett slut på inflationen, så att det
stora flertalet medborgare vill börja spara
och därmed lägga grunden till den
rationaliserade och ökade produktion,
som den tekniska utvecklingen gjort möjlig
och som efter hand skall göra människorna
även ekonomiskt mera fria.
Man talar i utskottsutlåtandet om att det
personliga sparandet på sistone har ökat,
inte bara absolut utan också i förhållande
till inkomststegringen. Därvid går
man dock förbi det väsentliga — och här
vill jag svara herr Eriksson på vad han
yttrade om dessa saker. Det väsentliga
är, att sparandet inte varit tillräckligt
för att tillgodose de anspråk, som den
nya tidens tekniska utveckling ställt.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

1 orordningsförslag om allmän energiskatt m. in.

Finge vi bara fart på sparandet enligt
den nya tidens krav, skulle dessa nya
skatter av alla de slag te sig obehövliga
även för den mest sugne skatteentusiast.

Den svenska allmänheten tycks inte
dela utskottsmajoritetens förhoppning
om en stabilisering av prisnivån. Ett
gott kriterium härpå har vi i vad som
för närvarande sker på fondbörsen med
en pressning uppåt av aktiekurserna,
trots att vinstutsikterna inte alls är mer
gynnsamma än tidigare utan snarare
tvärtom. Den kapitalplacerande allmänheten
flyr till realvärden. Alldeles speciellt
har investmentpapperen, där riskfördelningen
är fördelaktig, varit efterfrågade.
Noteringen på dylika papper
har stigit så starkt, att avkastningen närmar
sig ned till en nivå av 3 procent,
drygt en procent lägre än den för närvarande
högsta inlåningsräntan i bankerna.
Även för trä- och brukspapper är förräntningen
med nuvarande kurser relativt
låg, i genomsnitt 3,5 procent. Jag
nämner dessa siffror, därför att det här
är fråga om folk, som är vana att tyda
tecknen i den ekonomiska atmosfären
och genomskåda utvecklingsgången. De
saknar förtroende för politikernas ekonomiska
spådomar och vilja att effektivt
vrida utvecklingen rätt.

Jag tror att det var herr Bengtson som
var ironisk över att oppositionen hade
krävt förnyelse och omläggning av både
finans- och penningpolitiken. Skrattar
bäst den som skrattar sist, herr Bengtson
!

Herr Ewerlöf gav för en stund sedan
uttryck för sin besvikelse över att förutsättningarna
från i fjol slagit slint. I fjol
räknade man med att statens driftbudget
under innevarande budgetår skulle
ge ett överskott, som var tillräckligt för
att utöva en restriktiv effekt på konjunkturutvecklingen.
I den för ett år sedan
fastställda riksstaten angavs ett totalt
överskott på närmare 500 miljoner kronor,
inklusive s. k. steriliserade poster.
Enligt statsverkspropositionen sistlidna
januari månad hade detta överskott förbytts
i ett underskott på omkring 225
miljoner kronor. När nu budgetåret närmar
sig sitt slut, nödgas man konstatera,

att detta underskott ytterligare ökat med
närmare 200 miljoner kronor.

För ett år sedan ansågs det att staten
inte skulle behöva anlita kreditmarknaden
under budgetåret 1956/57, men i
statsverkspropositionen i år hade denna
fromma förhoppning försvunnit med
vinden, och samtidigt som finansministern
anmälde underskottet i totalbudgeten,
anmäldes ett lånebehov på 700 miljoner
kronor. Nu har, som sagt, underskottet
i totalbudgeten ytterligare stegrats.
Tages hänsyn till kapitalbudgetens
finansiering, kommer statens nettoupplåning,
såsom herr Hagberg i början av
detta sammanträde nämnde, därmed att
överstiga 1 miljard kronor detta budgetår.
Så gick det alltså med den stolta deklarationen,
att staten ej skulle gå ut på
marknaden och låna pengar detta budgetår.
Detta vore väl inte hela världen,
om det verkligen funnes pengar att låna,
men hittills har endast en bråkdel av
lånebehovet kunnat placeras i form av
långfristiga obligationer hos allmänheten.
En del av medlen har affärsbankerna
bidragit med, men det värsta är atl
inte mindre än 750 miljoner kronor upplånats
hos riksbanken. Herr Ewerlöf har
redan drastiskt skildrat dessa transaktioners
accelererande effekt på sedelproduktionen
—■ statens mest lönsamma
produktion under 1950-talet. Den offentliga
hushållningen har sålunda fått en
expansiv effekt, som illa svarar mot regeringens
förkunnade avsikt att bryta
inflationstendenserna och stabilisera del
ekonomiska läget i landet. Varje lån hos
riksbanken utan motsvarande täckning
har en direkt inflatorisk effekt.

För budgetåret 1957/58 förutses en
viss lättnad i situationen. Jag skall inte
gå närmare in på detta därför att vi nu
har glidit in i en cirkel, där beräkningarna
inte håller streck. Det är tydligen
fråga om en sorts cirkelns kvadraturproblem,
och det är som bekant olösligt. En
sak bör vi emellertid hålla i sikte. Vi vet
att statens skatteinkomster till större delen
inflyter under senare delen av budgetåret,
nästa budgetår alltså under första
hälften av år 1958. Upplåningen i höst
kommer därför att uppgå till betydande

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förord

belopp, uppskattningsvis 1,5 a 2 miljarder.
Varifrån skall dessa pengar tas? Till
större delen är denna upplåning av tillfällig
art — det vill jag understryka —
och sålunda naturlig — men det vore
önskvärt att affärsbankerna kunde ställa
dessa tillfälliga medel till förfogande.
Bortsett från att räntan på skattkammarväxlarna
är oskäligt låg, torde emellertid
inte denna utlåning vara möjlig
för bankerna. De saknar medel till detta;
sparverksamheten är för ringa.

Så förhåller det sig alltså med det stora
sparandet, herr Eriksson! Kanske kan
det vara av intresse att nämna, att affärsbankerna
redan nu innehar statspapper
till ett belopp överstigande 3 miljarder
kronor. Detta innebär att bankerna,
vars uppgift skulle vara att betjäna
produktionslivet och bidraga till dess förkovran,
har närmare en fjärdedel av sin
inlåning placerad i statspapper av olika
slag. Det innebär också att bankerna svarar
för inemot en femtedel av statens
skuld. Med hänsyn till resultatet av de
senaste låneoperationerna torde tyvärr
en framgångsrik långfristig upplåning
på marknaden knappast vara möjlig utan
en uppjustering av räntan, detta vare sig
vi vill det eller inte.

När kriget tog slut väcktes många
vackra tankar om hur den svenska folkhushållningen
skulle skötas. Det utlovades
en balanserad ekonomi med rörliga
växelkurser. Vi skulle vara så duktiga,
och vi skulle visst inte följa med i andra
mera efterblivna länders inflationistiska
lättfärdigheter. Spararna trodde på de
högtidliga utfästelserna och placerade sina
ofta surt förvärvade pengar i 1945
års båda 3-procentiga statslån, ofta av
patriotiska skäl. Sällan har väl några
medborgare blivit mera grundligt lurade!
Nu sitter de med sina obligationsinnehav,
som till stor del har förlorat
sitt värde, och får betala högre skatter
på den blygsamma avkastningen. Nu resonerar
de som så, att det är bättre att
skaffa sig en onödig bil, en TV-apparat
eller vad det nu kan vara än att bli berövad
sina ägodelar i inflationens träsk.
Det förtjänas många grova pengar i detta
land för närvarande — aldrig bar vi haft

ningsförslag om allmän energiskatt m. m.
så gynnsamma konjunkturer — och nog
funnes det utrymme för en vidgad sparverksamhet,
som skulle kunna förse staten
med medel för dess mångskiftande
uppgifter, men det finns ett hinder härför,
närmast av psykologisk natur, på
grund av de erfarenheter som gjorts under
efterkrigsåren.

Vi har långt kvar till den fria kapitalmarknaden
som vårt näringsliv så väl
behöver. Vi har långt kvar till dollarkonvertibiliteten
och över huvud taget
fria valutaförhållanden, som skulle ge
våra industrier möjlighet att utnyttja
den internationella marknaden. Och
härmed har jag nått fram till den kanske
viktigaste aspekten, sett på lång sikt,
på vår ekonomiska politik, en aspekt,
som förr eller senare, helst förr, måste
framtvinga en nyorientering. Vår politik
är alltför mycket inriktad på en nationalistisk
hushållning. Vi är fångna i den
föreställningen, att även ett litet land
med stor utrikeshandel kan avskärma
sig från främmande inflytanden. Visst
kan vi skapa vår egen konjunktur och
ställa våra egna mål. Visst kan vi hålla
en lägre ränta än andra länder, visst kan
vi avskärma oss från yttervärlden även
i andra avseenden. Frågan är bara hur
länge det går för sig. En dylik hushållning
börjar nämligen redan nu bli otidsenlig,
och vidhålles den för länge, kommer
följden att om några år avteckna
sig i levnadsstandarden. Det är inte så
mycket oss det gäller som våra efterkommande.

Jag blir, herr talman, för varje år alltmer
övertygad om att vi inte får någon
rätsida på vår ekonomi — det må lika
mycket gälla statens ekonomi som hela
samhällets — förrän en allmän samling
kring dessa väsentliga ting kommer till
stånd. Måhända kräver detta önskemåls
förverkligande en samlingsregering —
vad vet jag? Eftersom jag ser att hans
excellens herr statsministern är närvarande,
så låter jag frågan närmast gå till
honom.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon förklarade
i sitt anförande alt lian funnit ett an -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Forordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

märkningsvärt uttalande i bankoutskottets
utlåtande nr 22, och pekade
därvid på att utskottet anfört, att räntenivån
inte borde vara högre än som var
nödvändigt. Jag är tacksam för att herr
Ohlon har givit mig detta ytterligare
tillfälle att belysa meningsskiljaktigheterna
i detta avseende mellan bankoutskottets
majoritet och reservanterna.

Den av herr Ohlon citerade satsen
ingår i ett allmänt uttalande som lyder
på följande sätt: »Beträffande utformningen
av den framtida penningpolitiken
är utskottet icke berett att göra annat
uttalande än att det ekonomiska läget,
såsom det för närvarande kan överblickas,
nödvändiggör en fortsatt stram
penningpolitik. De medel som därvid
bör komma till användning, får bero av
det föreliggande lägets krav och möjligheter.
Det är härvidlag ett angeläget
önskemål att räntenivån inte blir högre
än vad som nödvändigt kräves för
att stödja den avsedda åtstramningen.»

Med detta uttalande vill alltså utskottet
förorda räntepolitiken som ett medel
vid sidan av andra. Det hör inte utnyttjas
mer än som är nödvändigt för
inflationsbekämpningen i ett brett register.

Vad säger då reservanterna i detta
avseende? De förklarar att »en naturlig
stramhet på kapitalmarknaden förutsätter
att räntenivån i tillspetsade lägen
är så hög att en framtida nedgång i allmänhet
anses vara mera sannolik än
en höjning. Den fortgående inflationen
och det tilltagande medvetandet om risken
för dess fortsättning skapar en sådan
inställning hos spararna att endas)
sådana räntesatser blir möjliga i längden,
som väntas — utöver kompensation
för penningvärdets fall — ge en
rimlig ersättning till spararna. Detta
faktum torde göra att man — särskilt
tills balans är återställd — torde få räkna
med högre räntesatser än de som
förekommit under det senaste årtiondet.
»

Det uttalandet innebär väl ändå, herr
Ohlon, något annat än de teorier som
herr Ohlons partiledare tidigare utvecklat.
Herr Ohlons citat om »otidsenlig -

het» kan med större skäl tillämpas på
detta fall. Det är reservanternas uttalande
i denna fråga som innebär en anmärkningsvärd
glidning i resonemanget.
Utskottsmajoriteten har konstaterat,
att vi bör fortsätta att bedriva en stram
ekonomisk politik efter de linjer som
bär följts under de närmast föregående
åren. Jag vill påpeka att vi tidigare har
haft en betydligt högre konjunktur än
vi har i dag, utan att oppositionen har
avgivit några liknande deklarationer.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon tog mig i
upptuktelse för att jag här skulle ha uttryckt
tillfredsställelse över sparandet
och sparvanorna i landet. Nu uttryckte
jag mig emellertid inte på det sättet.
Jag sade att det inte finns någon anledning
att misskreditera sparandet och
sparviljan här i landet. Jag stöder min
uppfattning på konjunkturinstitutets beräkningar
av sparviljan. Av det materialet
framgår med all önskvärd tydlighet
att sparandet i landet inte har
försvagats under de senaste årtiondena.
Landsorganisationen har också med
hänvisning till det materialet ansett sig
kunna konstatera i ett yttrande, att sparviljan
i Sverige är en helt annan än
man i allmänhet gör gällande i den
ekonomiska debatten och att man alltför
ofta förbiser att det personliga sparandet
bär befinner sig på en internationellt
sett mycket hög nivå.

Sedan, herr talman, har vi ju alla
konstaterat att det är önskvärt med ett
ännu större sparande på grund av den
alltmer ökande investeringsviljan. Jag
tror emellertid inte, herr Ohlon, att den
borgerliga oppositionen bidrar till att
öka sparviljan genom att vid varje tillfälle
misskreditera sparandet och tala
om, vilka oerhörda risker spararna löper
och så vidare. Om oppositionen
verkligen vill medverka till en bättre
tingens ordning, så borde den samsas
med oss om att sparandet bör tillerkännas
sin betydelsefulla roll i utvecklingen
och att man på olika sätt försöker
att stärka det.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag förstår inte varifrån
herr Eriksson fått infallet, att vi
skulle diskreditera det sparande som
förekommer i landet. Tvärtom har vi
väl på allt sätt framhållit att vi anser
det vara ett berömvärt handlande att
spara.

Nu menar herr Eriksson att sparandet,
i jämförelse med vad som sker i
andra länder, är stort här hemma. Det
är möjligt. Jag vill bara tillägga det, att
så länge staten måste anlita riksbanken
och sedelpressarna för att finansiera
sin verksamhet, så länge är sparandet
otillräckligt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det anförande som herr
Ohlon nyss höll från kammarens talarstol
var så fyllt av missuppfattningar,
blandade med feltolkade fakta, att jag
från början hade tänkt mig att ägna det
en mer ingående analys. Men herr
Ohlon avväpnade mig fullständigt med
de sista orden av sitt anförande. Han
tycktes mena, att den riktiga uppfostringsmetoden
mot oppositionen vore att
ta in den i regeringen, ty under sådana
omständigheter kunde man tänka sig att
vi skulle kunna nå fram till enighet beträffande
vår ekonomiska politik. Det
skulle med andra ord betyda, att för att
få slut på den löftespolitik som framför
allt det parti, som herr Ohlon representerar,
har givit många prov på — en
politik som kanske ibland kan innebära
en påfrestning på landets ekonomi — så
skulle man inte ha någon annan metod
än att försöka fånga in herr Ohlon och
hans partivänner i regeringsunderlaget.

Detta är ju ett gott betyg åt den fostrande
inverkan som det har att sitta i
regering, och jag noterar det med tillfredsställelse.
Men vårt ekonomiska läge
är ju inte sådant, herr Ohlon, att vi inte
skulle ha råd att föra en fri ekonomisk
debatt här i landet. Vår ekonomiska situation
är så pass bra, alt vi gott har
råd med en opposition, även om den

ibland, genom att vädja till vad som anses
vara populärt, kan riskera att fresta
statsmakterna att föra en lättsinnigare
ekonomisk politik än som strängt taget
skulle vara motiverat. Men jag tror som
sagt att det är en fördel, att vi i vårt
politiska liv har en fri ekonomisk debatt
med en ansvarig regeringsledning
— och jag skulle helst se även en ansvarig
oppositionsledning — där åsikterna
får bryta sig mot varandra, en debatt
där vi gemensamt skulle kunna försöka
nå fram till lösningar av de problem,
som för närvarande varje statschef
och varje ansvarigt parti i alla demokratiska
länder brottas med.

Jag tror inte alls att det är dumt att
ha ett system, där kritiken slår mot regeringen.
Problemen är verkligen i alla
länder så svårlösta under denna efterkrigstid,
under den fulla sysselsättningens
och den permanenta högkonjunkturens
period, att vi behöver ha en fri och
öppen diskussion kring dessa ting. Och
jag tror att det bleve besvärligt att föra
en sådan diskussion, om oppositionen
också flyttades in i kanslihuset. Alltså
föreställer jag mig, att vi med andra
ord inte bara har råd till utan har nytta
av en opposition, även om den som sagt
enligt vår mening ibland går till överdrifter
— men också de har kanske sin
funktion att fylla.

Jag nödgas alltså konstatera, att jag
i varje fall inte för närvarande har någon
anledning att fundera på herr
Ohlons invit. Men den är ju lika välkommen
för det!

Om jag sedan får uppehålla mig vid
de särskilda problem, som herr Ohlon
talade om, så gav han faktiskt intrycket,
att det skulle vara ett alldeles speciellt
förhållande som i vårt land drev fram
en väldig prisstegring. Han skildrade
detta speciella förhållande så, att vi här
i landet skulle ha försökt använda ett
högt skattetryck som broms på överkonjunkturen.
Herr Ohlon! I Förenta
staterna och även i England har man
en borgerlig regim. Om herr Ohlon undersöker
t. ex. hur prisstegringarna under
den senaste tiden varit i Storbritannien
och USA och jämför med prisut -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fin.

Forordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

vecklingen i Sverige, så är det inte säkert
att han finner, att den svenska prisutvecklingen
framstår såsom hårdare
gentemot spararna än prisutvecklingen
i dessa två högerstyrda länder. Enligt
OEEC-rapporten för tiden december
1955—december 1956 har vi i Sverige
dessvärre haft en prisstegring på 3,7
procent. En mycket stor del av denna
stegring är vi gemensamt ansvariga för
här i riksdagen, då höjningen av spritpriserna
ingår med väsentligt över en
procent i dessa 3,7 procent. För England
var prisstegringen 3,6 procent, alltså
nästan exakt lika stor som vår, i ett läge
där en del av vår prisstegring kan förklaras
på det sätt som jag nyss nämnde.
Förenta staterna har haft en prisstegring
med 2,9 procent, således i realiteten
även en större stegring än den svenska.
I Holland, som vi nyss sett att högerns
ledande organ framhållit såsom ett
mönsterland och som har många förträffliga
saker — det har vi nyligen kunnat
konstatera — har prisstegringarna under
det sista året rört sig om 4,8 procent.
Norge och Danmark har ju sina
speciella svårigheter och ligger med högre
prisstegringar. I den mörka bild som
föranledde herr Ohlon att rycka upp sig
ända därhän, att lian ville gripa riksrodret,
ingår således också att han har
många länder att bilda räddningskårer
för, om han nu skall uppträda såsom
räddare.

Herr Ohlon talar också om att nationalprodukten
stiger så oerhört långsamt
i vårt land. Det är ju inte sant. Jag skulle
här kunna hänvisa till att Sverige och
Förenta staterna under åren 1955 och
1956 har exakt samma produktionsstegring
inom industrien, nämligen 3 procent.
Om alltså den svenska politiken
har inneburit ett tryck på den svenska
industriens produktionsförmåga, vad
skall man då säga om att det rika Förenta
staterna icke uppnår en högre stegring
än det ändå betydligt fattigare Sverige.
Nåväl, alla internationella jämförelser
är besvärliga, eftersom det naturligtvis
bakom dessa sifferserier döljer
sig många faktorer. Jag anser det emellertid
ändå värt att notera, att vår si -

tuation inte gärna kan vara sämre än
situationen i de länder som jag här har
nämnt.

Herr Ohlon invecklade sig i en diskussion
om sparandet med herr Eriksson i
Uppsala. Det är väl alldeles klart att alla
ledamöter i denna kammare, och alla
förnuftiga människor i övrigt, är ledsna
över att sparandet icke är tillräckligt
stort för att tillgodose alla de behov, som
vi vill att sparandet skall räcka till för.
Men varför skall man ge allmänheten den
föreställningen, att det icke sparas i detta
land? Och varför skall man skrämma
spararna på det sätt, som herr Ohlon
nyss gjorde?

I Svenska handelsbankens månadsöversikt
förekommer en artikel, som jag
tror att herr Ohlon skulle ha stor nytta
av att läsa, i varje fall om han tänker ta
ansvaret för vårt lands ekonomi. Det
står där bland annat: »Med tanke på att
sparandet under efterkrigstiden varit betydligt
större än före kriget, är denna
kapitalbrist ganska anmärkningsvärd.
Bruttosparkvoten, d. v. s. relationen mellan
bruttosparandet och bruttonationalprodukten,
var mot slutet av 1930-talet
omkring 25 %, men under senare år har
den legat vid omkring 30 %. Eftersom
bruttonationalproduktens volym samtidigt
stigit med ungefär 60 %, innebär
detta att vi numera i fasta priser räknat
sparar ungefär dubbelt så mycket som
före kriget. Under 30-talet var det emellertid
ingen som talade om kapitalbrist.
Tvärtom var det under långa perioder
ett problem för kreditinstituten, hur de
skulle finna placering för allt kapital
som kom fram, och konkurrensen om utlåningsmöjligheterna
var hård.»

Vad som har hänt sedan den tid, då vi
hade gott om pengar i våra banker, är
inte att folk sparar mindre — de sparar
dubbelt så mycket som de gjorde i slutet
på 30-talet — utan vad som har hänt
är att våra ambitioner, våra planer och
vår vilja att handla, både inom näringsliv
och inom samhälle, blivit så mycket
större. Vi bär ett mycket större behov av
kapital än vi har haft tidigare; för industriens
rationalisering, för bostadsbyggande,
för vägarna och allt det andra.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

Det är den omständigheten, som erbjuder
de ekonomiska svårigheterna.

Om, herr Ohlon, vi vore villiga att
driva en stagnationens ekonomi, skulle
det vara mycket lätt att få räknestycket
att gå ihop. Men det är vårt — jag menar
nu inte bara regeringens och statsmakternas
utan hela det svenska folkets —
intensiva engagemang för ett kapitalkrävande
framtidsbygge, som skapar besvärligheterna,
och icke en bristande sparvilja.
Det är klart — och kanske herr
Ohlon också vill hjälpa till med att säga
det — att det svenska folket nog sparar
hyggligt och tål en jämförelse med
vilket annat land som helst, men att vårt
folks ambitioner att bygga ut vårt samhälle
är ännu större. Vill ni ha en snabbare
takt på bostadsbyggande, vägbyggande
och fabriksbyggande, då får vi
hjälpas åt att ta en ännu större del av
vad vi producerar till det framtida byggandet
och då får vi hjälpas åt att ytterligare
höja sparkvoten. En sådan metod
ligger helt i linje med vad jag tror att
både herr Ohlon och jag anser vara
önskvärt.

Herr Ewerlöf började sitt anförande
med att säga att han var en fridens man,
och samtidigt deklarerade han sin glädje
över att so mig företräda regeringen i
dagens debatt. Det betyder väl att han
förutsätter, att även jag är en fridens
man — och en sådan karakteristik har
jag ingenting att invända mot. I själva
verket kan det hända att vi har kommit
varandra litet närmare än vid tidigare
ekonomiska debatter. Han tog detta som
uttryck för att vi gemensamt kämpar för
ett stabilt penningvärde. Vi har nog alltid
försökt efter måttet av våra krafter
att göra detta, men det är klart att vi numera
kanske har större förutsättningar
att nå ett resultat än när utifrån kommande
besvärligheter ständigt störde våra
ritningar och det därför mera lönar
sig att försöka föra en politik, som leder
fram till ett stabilt penningvärde. Jag noterar
emellertid, att vi också denna gång
är mera överens om bedömningen av
konjunkturläget än tidigare. I varje fall,
bär jag inte märkt någon opposition från

högerns sida och inte heller från folkpartiets
mot den skildring av vår ekonomiska
situation, som finansministern har
gjort i den proposition vi nu behandlar.

Det kan hända att man skulle kunna
pressa enigheten ett litet stycke till. Jag
tyckte det skymtade hos herr Ewerlöf en
större benägenhet än tidigare att erkänna,
att budgetens överbalansering eller
underbalansering har ett bestämt inflytande
på den ekonomiska utvecklingen
och på den ekonomiska temperaturen i
landet. På annat sätt kunde jag inte förstå,
varför han var så oroad av att det
innevarande årets väntade budgetöverskott
försvinner och att man i stället får
ett upplåningsbehov av — såsom han
skildrade det — omkring 300 miljoner
kronor. Det är klart att om vi kunde
komma fram till ett gemensamt betraktelsesätt
på denna punkt och slippa allt
det tal, varav valrörelsen 1956 flödade,
om att försöken att via budgeten styra
vår ekonomi bara var ett utslag av socialdemokraternas
skattetänkande och
att vi liksom fann en lust i att tvinga allmänheten
att spara genom att försöka få
en väsentlig del av kapitalbudgeten täckt
med skatter, om vi alltså kunde slippa
talet om att varje form av en sådan skattefinansiering
är ett tvångssparande, riktat
mot den enskilde — ja, då har vi sannerligen
kommit långt ifrån septemberdagarna
1956.

Jag medger att när jag lyssnat så långt
på herr Ewerlöfs anförande, var jag rätt
spänd på hur fortsättningen skulle komma
att bli. Tv om herr Ewerlöf hade
kommit fram till detta betraktelsesätt,
borde han ju också ha sagt att det var
illa att regeringen icke fick ta ut ytterligare
300 miljoner kronor i fjol. Och då
skulle han ju också ha kommit till det
resultatet, att högerns och folkpartiets
försök att minska budgetöverskottet —
som visat sig inte finnas — var en fullständigt
misslyckad politik. Om man
tror att vi i budgetpolitiken har ett instrument
för konjunkturernas styrande,
hur skulle det då te sig för den, som tror
det, med det ytterligare penningöverflöd

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskai
på en miljard kronor, som vi hade fått,
om vi hade följt högerns och folkpartiets
råd i fjol?

Det var alltså en dramatisk spänning
jag upplevde i regeringsbänken, när herr
Ewerlöf kommit så långt. Tyvärr är han
inte så framstående dramatiker som jag
hade väntat mig, tv han gjorde inte den
konklusion jag väntade på, utan han sade
i stället, att budgetöverskottet i fjol
var så stort, att det lockade regering och
riksdag till lättsinnigheter. De hade nämligen
så gott om pengar, att de gjorde av
med en massa pengar liksom i onödan
och utan att riktigt tänka sig för. Resultatet
blev också att det budgetöverskott,
som var tänkt såsom en balanserande
faktor, i själva verket blev en inflationsdrivande
faktor genom riksdagens
och regeringens lättsinne.

Men, herr Ewerlöf, det går inte till på
det sättet i den svenska riksdagen att
man säger, att just nu har vi så gott om
pengar att vi inte vet var vi skall stoppa
dem, och frågar om det inte är någon
som kan komma med ett bra uppslag till
utgifter. Det går inte till på det sättet,
utan den svenska riksdagen och den
svenska regeringen får konstant pressa
ned utgifterna.

Hur har de väldiga utgiftsstegringar,
herr Ewerlöf, som kan sägas ha slagit
sönder budgeten, uppkommit?

165 miljoner är lån till bostadsbyggandet.
Det är inga nya regler för krediterna
som riksdag och regering har hittat
på, utan det är en gammal historia som
man förr eller senare måst täcka. Lönestegringarna
har tagit 150 miljoner, men
lönestegringarna har icke påverkats av
budgetöverskottet. Indextillägget på
folkpensionerna har tagit 50 miljoner —
men inte var det budgetöverskottet som
gjorde det. Statens järnvägar fick ett underskott
på 50 miljoner — det är ingen
följd av något riksdagsbeslut, det är inget
lättsinne framkallat av en befintlig,
riklig mängd pengar. Och slutligen har
de rörliga krediterna ökat med 100 miljoner.

Så finns det en enda punkt, som skulle
kunna tagas till intäkt för herr Ewerlöfs
resonemang. Jag skall själv redovi -

tt m. in.

sa den, ty annars kommer herr Ewerlöf
att göra det. Det är en post på 80 miljoner
kronor, nämligen den ökade krediten
till jordbrukare på 50 miljoner och
till smärre hantverkare på 30 miljoner.
Därtill inskränker sig hela den summa,
som varit påverkad av riksdagens beslut
— 80 miljoner i en utgiftsstegring på
sammanlagt omkring 700 miljoner. Därmed
faller ju herr Ewerlöfs teori om
att det stora budgetöverskottet icke allenast
motverkar en balanserad ekonomi
utan i själva verket — enligt herr Ewerlöf
— skulle vara en drivande faktor på
grund av att riksdagen och regeringen
är till den grad lättsinniga att om de har
en krona, så kan de inte låta bli att ge
ut den. Det förhåller sig inte så.

Herr Ewerlöf fann finansministern
alldeles för passiv när det gäller utgiftsstegringarna.
Ta ett resonemang med departementscheferna,
herr Ewerlöf, och
fråga dem om de tycker att finansministern
är för passiv! Jag tror inte att det
går att leta upp en departementschef
som har en sådan inställning. Tvärtom
finner sig varje departementschef vara
utsatt för en hårdhänt press. Och om
herr Ewerlöf tror att de ting, som departementscheferna
för fram men får
finna sig i att de blir avvisade, inte är
reella och värdefulla ting, kan ju herr
Ewerlöf se på motionsfloran här i riksdagen,
icke minst från oppositionen,
där många av de avvisade önskemålen
tas upp som stora politiska slagträ’n mot
regeringen.

Men visst är utgiftsstegringen stor,
trots den starka sparsamhet man försöker
driva. Herr Ohlon visade upp vissa
siffror. Jag har inte just dem tillgängliga,
men jag har andra som går i samma
riktning. Från 1948/49 till 1955/56
steg den svenska statens utgifter med 5
miljarder. Det är kolossalt mycket, men
det är groteskt när en av talarna i dag
— icke herr Ohlon, icke herr Ewerlöf
—- försökte göra gällande att administrationsökningen
skulle ha något större ansvar
för denna väldiga utgiftsexpansion.
Ökningen av löner och dylikt till vår
förvaltning och vårt rättsväsende rör sig
om 300 miljoner. Slutsumman var 5 mil -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

jarder, varav alltså 300 miljoner under
denna tid har gått till ökningen av administrationens
och rättsväsendets kostnader.
Det är riktigt, som den nämnde
talaren sade, att denna ökning uppgår
till ungefär 80 procent. Den är ungefär
lika stor som ökningen av socialutgifterna,
som rör sig om cirka 86 procent.
Men av den 79 procentiga ökning, som
dessa 300 miljoner innebär, ligger ju
långt över 50 procent på löneökningar
— såvitt man förstår oundvikliga löneökningar.
Huvudparten av det, som man
nu säger är någonting som man skulle
kunna spara på, är icke en ansvällning
av administrationen, utan är i själva
verket en följd av de lönejusteringar,
som vi i denna riksdag i största endräkt
har varit med om att besluta. Medan utgifterna
för administrationen har stigit
med 79 procent, har exempelvis ett kontorsbiträdes
lön stigit med 65 procent.
Det säger kanske åtskilligt om dessa relationer.

Nej, de stora utgiftsökningarna kommer
icke på administrationen, utan de
kommer på försvaret, nämligen 1,4 miljarder.
Vill herr Ewerlöf och herr Ohlon
hjälpa till att spara här, så är herrarna
välkomna! Utgifterna för de sociala ändamålen
har stigit med ungefär samma
belopp. Det råder inga delade meningar
heller på denna punkt. Kostnaderna för
undervisningen har stigit med 600 miljoner,
och kommunikationsväsendet har
fått ungefär en halv miljard. Av de 5
miljarder, som här har varit föremål för
diskussion, ligger nära 4, eller närmare
bestämt 3 892 miljoner, på de nu nämnda
områdena. När man därför talar om att
grunden för inflationsutvecklingen är de
starkt svällande statsutgifterna, kan det
visst ligga någonting i det, och det är
bara bra, om vi kan hjälpas åt att hålla
dem nere. Men man skall inte ge allmänheten
den föreställningen, att det
finns väldiga utgifter, som stiger hejdlöst,
enbart därför att skattebetalarna avstår
för mycket av sina inkomster till
staten. De utgifter som beslutas här i
riksdagen gäller ting, om vilka vi i stort
sett är överens, och det iir ju en garanti

för att medlen används på ett något så
när vettigt sätt.

Emellertid verkar det, som jag sade inledningsvis,
som om högern denna gång
skulle ha ett visst intresse för tvångssparandet
i den formen att högern åtminstone
i princip accepterar att en betydande
del av kapitalförsörjningen skall
klaras med skattemedel. Högern har satt
som mål för sin ekonomiska politik under
denna riksdag att nå samma grad av
balans mellan utgifter och inkomster,
som bondeförbundet och socialdemokraterna
i regeringsställning eftersträvat.
Jag medger villigt — och det är självklart
att herr Ewerlöf kommer med den
repliken —• att det är en balansering på
en något lägre nivå. Men i princip är det
tydligen samma system som högern accepterar.
Och man har denna gång lyckats
något så när. I fjol hade jag mycket
att säga om högerns besparingsaktion,
som jag uppriktigt sagt tyckte var en
bluff. Jag kunde helt ansluta mig till den
kritik, som folkpartiledaren herr Ohlin i
andra kammaren vid flera tillfällen anförde
mot högern. I år måste jag medge
att högern har släppt de innehållslösa
besparingslinjer, efter vilka den arbetade
i fjol. I år är det otvivelaktigt ett
reellt försök att närma sig samma budgetbalanseringsprincip
som har präglat
regeringens budget.

Herr Ewerlöf skall ju inte lastas för
vad högerledaren herr Cassel i andra
kammaren sade vid denna riksdags början,
men jag kan ändå inte neka mig nöjet
att återge vad han sade. Han konstaterade
att regeringen hade lagt fram
en mycket svag budget. Denna svaga
budget är nu idealet för högern i dess
strävanden. Samma balansering betraktas
nu såsom något mycket fint, om högern
skulle kunna uppnå den. Vi skall
medge, att högern har gjort det. Men
hur har det gått till?

Högern har uppnått samma balansering
på eu lägre nivå genom att först
och främst ta till besparingar som —
jag vidhåller det, herr Ewerlöf — i första
hand drabbar barnfamiljerna. Det
gäller barnbidragen, skolmåltiderna och

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fin.

J''orordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

mycket annat. Vidare når högern balansering
genom en försäljning av LKAB:s
aktier för ett belopp av 165 miljoner
kronor. Det är klart att man på det sättet
kan nå en bokföringsmässig jämvikt,
men den är ju inte mycket värd samhällsekonomiskt,
herr Ewerlöf, om man
inte skulle kunna garantera, att var och
en som köper en sådan aktie nysparar
beloppet. Det tror jag att herr Ewerlöf
skulle få mycket svårt att leda i bevis.
Någon reell besparing kan ju omöjligen
ligga bakom de 165 miljonerna.

Slutligen nås balansen genom att man
inte medräknar de hundratals miljoner,
som enligt regeringens mening skall
steriliseras i riksbanken. Det kan man
ha rätt att göra — jag opponerar inte
mot högerns metodik — men ur samhällsekonomisk
synpunkt måste det väl
ändå vara ett faktum, att om dessa pengar
ligger ute i marknaden, används en
del till investeringsverksamhet, som kan
vara aldrig så nyttig i och för sig men
som driver den ekonomiska temperaturen
uppåt.

Det är genom dessa tre metoder som
högern uppnår målet att på en lägre nivå
vinna samma grad av balans i sin
budget som regeringen har uppnått. Vi
tror inte på denna metodik, vi tror att
alla tre metoderna saknar realpolitiskt
innehåll. Det har ju också bekräftats, eftersom
vi nu har kommit till riksdagens
slut och det faktiskt inte finns någonting
kvar av de tre besparingsaktionerna.

Folkpartiet är det betydligt svårare
att få ett grepp på, och det är kanske
därför inte så stor idé att man på samma
sätt försöker pressa fram en sifferanalys
av vad folkpartiet vill. Herr
Ohlon ser särdeles belåten ut när jag
ger detta beröm åt folkpartiet, och det
förstår jag ju att han kan ha anledning
till — om man är ute för att mörklägga,
har man verkligen gjort det skickligt.
Jag kan inte vara säker på att jag
har hittat sanningen här, och jag behöver
vägledning. Men är det inte så, att
med herr Ohlons budgetförslag skall
staten i öppna marknaden täcka ett lånebehov
på låt oss säga 400 å 500 miljo -

ner utöver regeringens förslag? Herr
Ohlon har tidigare i dag talat om hur
farligt det är att låna 300 miljoner i år.
Då måste det väl vara alldeles förskräckligt
farligt att låna 500 miljoner
extra nästa år? Eller iir det andra pengar
då? Är det inte lika bra att säga:
folkpartiet har icke direkt i princip avvisat
tanken att man skall täcka så mycket
som möjligt av statens kapitalbehov
med skattemedel, men vi tar inte steget
fullt ut. Vi gör det inte av hänsyn till
skattetrycket. Vi har fått göra en kompromiss.
Inte heller regeringen orkar
med att ta ut de skatter, som egentligen
skulle tas ut om man vill få en fullständig
täckning.

Därför kan jag mycket väl förstå om
herr Ohlon säger: »Vi är lika goda kålsupare
båda två, det är bara det att jag
dricker litet djupare, jag tar ett ökat
lånebehov på mellan 400 och 500 miljoner
kronor.» Men nog är det väl klart
att om man följer folkpartiets rekommendation
måste det betyda en ökad intensitet
i inflationstrycket.

Herr Ewerlöf erinrade om ett anförande
som jag höll för några dagar sedan
på järnvägsmannaförbundets kongress.
Jag skall gärna precisera vad jag
där sade, jag tror fortfarande att det
kan vara värt att resonera om dessa saker.
(Herr Ewerlöf: Det var diskussionen
med herr Wallenberg jag nämnde.)
Jaså, då var det någon annan som erinrade
om järnvägsmannaförbundet. Jag
har diskuterat både med herr Wallenberg
och på järnvägsmannaförbundet,
och jag har kanske blandat ihop vem
av herrarna som anförde det ena och
det andra. Någon har i alla fall här tagit
upp mitt tal inför järnvägsmannaförbundet,
och jag vill gärna precisera
vad jag där har sagt. Jag sade följande:
Valet 1956 var ett typiskt skatteval. Oppositionen
gick ut och lovade väljarna:
Rösta på oss så skall ni få se hur väldiga
skattesänkningar det i själva verket
finns utrymme för! Valet blev ju
inget jordskred, men vi förlorade fyra
mandat, och det parti som lovade de
största skattesänkningarna tog också
mycket riktigt hem inte bara de fyra

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

mandaten utan litet till. Men framgångar
av det slaget, fortsatte jag, har sina
risker. Antingen måste man fortsätta
sin löftespolitik, man måste fortsätta
och lova ännu större skattesänkningar.
Då vinner man väl ytterligare röster
och kanske så många att man kommer
i regeringsställning och är tvungen att
infria sina överbud eller också svika
dem, vilket inte är så roligt. Eller också
får man bryta sönder den plattform,
på vilken man har gått till anfall, och
göra en helomvändning. Vad jag tillät
mig säga vid järnvägsmannaförbundets
möte var att det förefaller, som om både
högern och folkpartiet nu står vid
detta vägskäl och inte riktigt vet hur de
skall tolka framtiden. Det är roligt att
få många nya mandat och det vore nog
bra roligt att få ett val till under samma
skattesänkningspsykos som 1956 års
val, men det är farligt att få ett sådant
val till, ty det kan hända att det leder
fram till att man får överta regeringsansvaret.
Då står man inför det val, som
jag nyss talade om, och nog märks det
på uppläggningen av den ekonomiska
debatten vid detta års riksdag att det
är svårt att ta position.

Se på alla de konkreta ting, som vi
om en stund skall besluta om. Se t. ex.
på motorfordonsskatten. Det var inte
länge sedan höger- och folkpartiledarna
stod här nere på riksdagsplanen och
mottogs med någon sorts hyllningar av
massor av människor — det var visst
flera stycken — därför att de lovade
kamp mot motorfordonsskatten. Hur
står det till i dag? Nu godtas omsättningsskatten
— visserligen av folkpartiet
bara till hälften, men man skall väl
inte begära för mycket på en gång! Herr
Hwerlöf sade att det är en mödosam väg
som man har att gå hit för hit. Högerns
och även folkpartiets ekonomiska politik
vid årets riksdag visar det. Mödosamt
tar de upp hit för hit de ting som
vi förut fått vara ensamma om att slåss
för.

När elskalten lanserades verkade det
som om högern och folkpartiet hade
för avsikt att sätta i gång en folkstorm
mot regeringen, nästan lika våldsam

I Förslå kammarens protokoll /.9A7. Nr

som när 1947 års kafferansonering
kom. Nu accepterar man stora delar av
denna skatt. Man accepterar att med
skattemedel finansiera utbyggandet av
den framtida lagerberedskapen och att
trygga atomenergiens fredliga utbyggnad.
Det är ett stort framsteg, och vi
noterar det med den största tillfredsställelse.
Det är en tillnvktring i den
ekonomiska debatten som, om den fortsätter,
otvivelaktigt tillhör de ljusare inslagen
i dagens politiska situation.

Låt mig till sist, herr talman, säga att
det ekonomiska läget i vårt land förvisso
inrymmer mycket av spänningar, men
om man skildrar det såsom en förtvivlad
situation är det något som vi ändå inte
kan acceptera. Den redogörelse som finansministern
lämnat för den ekonomiska
situationen visar att vi har en hygglig
produktionsstegring, att vi har fått
relativt god stabilitet i vår ekonomi. Den
mörka punkten ligger fortfarande på valutareservens
område. Denna har så
svårt att öka. Det är ett tecken på att vi
fortfarande antingen investerar eller
konsumerar mer än vi egentligen har
råd till.

Men, ärade kammarledamöter, nog har
vi alla en mycket stark tilltro till Sveriges
ekonomiska styrka och det svenska
samhällets resurser. Om vi inte hade det,
skulle vi då ha vågat oss på vad vi gjorde
i går, då vi gemensamt utan någon
strid betygade vår beslutsamhet att satsa
nya miljardbelopp på åldringarnas
trygghet genom en väsentligen höjd folkpension?
En riksdag som har modet att
ikläda det svenska samhället sådana väldiga
utgifter, den riksdagen kan icke dela
oppositionens uppfattning om Sveriges
ekonomiska läge.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministerns förmåga
som driven lundensisk dialektiker liar
inte heller i dag förnekat sig. Jag slutade
mitt anförande med att uttala förhoppningen
om en allmän samling kring de
ekonomiska problemens lösning, och när
jag nämnde ordet samlingsregering i detta
sammanhang var det endast såsom en

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Forordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

hypotes — jag kan tillägga nu: såsom
en nödlösning. Jag har ingen som helst
strävan att komma in i någon regering.
Yrket att vara regeringsledamot tycks bli
allt mer riskabelt, och sådana risker vill
jag inte ta vid min höga ålder.

Herr statsministern menade att detta
vore ett sätt att fånga in oss i regeringen.
Jag skulle vilja vända på satsen och
säga, att det snarare var en tanke från
vår sida att fånga in regeringen på våra
mera förnuftiga tankebanor. Jag
stöds i den tanken av den gynnsamma utveckling,
som regeringen har undergått
under de senaste åren, då den på väsentliga
punkter har accepterat det program
för den ekonomiska politiken som
vi lanserade för snart tio år sedan. Det
är ett faktum, som statsministern också
framhöll i sitt anförande, att regeringen
mer och mer har närmat sig oppositionen
och en, som jag anser, realistisk politik.

Statsministern var också inne på frågan
om vårt skatteläge, och han gjorde
gällande att det inte skulle vara särskilt
högt. Händelsevis har jag i en dossier
här en uppställning från Financial Times
nu på vårsidan om hur mycket lön som
blir kvar efter skatt i olika länder. Jag
skall inte trötta kammarens ledamöter
med att dra en massa siffror och skall
endast ta dem som har en inkomst på
1 000 pund. Alla siffror är räknade i
pund, och 1 000 pund motsvarar drygt
14 000 kronor. Vad finner man då? Jo,
man finner att en 14 500-kronorsinkomsttagare
i England efter skatt har
kvar 915 pund, i Kanada 965, i USA
971, i Västtyskland 842 och i Sverige
790 pund. På likadant sätt förhåller det
sig i andra inkomstgrupper. Den svenske
medborgaren får alltså mindre kvar efter
skatt än medborgarna i dessa andra länder.
Jag nämnde inte Frankrike i detta
sammanhang, ty Frankrikes politik är
intet för oss alt efterlikna. Där får en
inkomsttagare på 14 500 kronor kvar 981
pund efter skatt.

Herr statsministern var liksom förut
herr Eriksson inne på temat att vi genom
vårt uppförande skrämmer spararna. Nej,
herr statsminister, så stort inflytande
har vi nog inte på den svenska allmän -

heten. Det är penningförsämringen, som
har skrämt spararna. Jag finner det vara
ganska meningslöst att som statsministern
gjorde, när han drog upp sin
jämförelse över penningförsämringen i
olika länder, endast nämna siffrorna för
en kort period. Han borde i stället ha tagit
siffrorna exempelvis för hela 1950-talet.
Man finner då att Sverige liksom för
övrigt de övriga nordiska länderna ligger
betydligt sämre till än Förenta staterna,
Kanada och Schweiz. Om statsministern
hade haft ännu mera självbevarelsedrift
skulle han naturligtvis ha nämnt Frankrike
och Italien. I Frankrike är det bara
fyra procent kvar av penningens värde
och i Italien två procent, jämfört med
förkrigstiden.

Hela statsministerns resonemang utgår
ifrån en statisk inställning, under det
att vi tror på de enskilda medborgarnas
möjligheter i samhället att, om de får
största möjliga frihet, skapa en sådan
ekonomisk ordning att vi får maximum
av produktion.

Jag har inte heller, herr statsminister,
sagt att situationen är förtvivlad. Varifrån
statsministern har fått det förstår
jag inte.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska många
missuppfattningar statsministern gav uttryck
åt i sitt anförande. Jag gör mig
inga illusioner om att på sex minuter
kunna komma till rätta med dem alla.

Det började med att han trodde, att
jag hade hälsat honom som en fridens
man. Det gjorde jag inte, utan jag hälsade
honom som en representant för regeringen,
som ville berika vår debatt.
Ingen regeringsrepresentant deltog i vår
debatt i går, till stor saknad vid diskussionen.

Det är svårt att veta var man skall
börja, men en missuppfattning som gick
igen på flera punkter var den, att jag
skulle ha talat om upplåningsbehovet för
nu löpande budgetår såsom motsvarande
300 miljoner. Jag konstaterade att upplåningsbehovet
till den 1 juli i år kommer
att bli minst 1 100 miljoner. De 300

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

miljonerna är det minimibelopp, som
blir kvar i riksbanken utan annan täckning
än den sedelpressarna presterar.
Jag ville därmed ha fram vad som utgör
den direkta inflationsfinansieringen
av det nu löpande årets budget, och
det är ju någonting helt annat än statens
upplåningsbehov.

När det talas om statens sparande hör
man ofta sägas att detta sparande dock
måste vara någonting bra, ty då får de
enskilda i alla fall ta hand om en större
del av det som finns på kapitalmarknaden.
Men då ser man bort ifrån det
samband som består däri att vad staten
drar in i form av skatter — t. ex. den
extra bolagsskatten — ofta i motsvarande
mån minskar det privata sparandet
och därmed också minskar den
egentliga kapitalmarknadens tillgångar.
Det är därför man så ofta kommer fel
när man resonerar å ena sidan om budgetsparandet
och å andra sidan om det
enskilda sparandet.

På den vägen ville nu statsministern
inrangera mig bland dem, som skulle
ha gjort något slags medgivande om behovet
av den totalbalansering, som man
siktat mot, eller i varje fall den kraftiga
överbalansering, som man tagit till
uppgift att åstadkomma. Detta är högst
egendomligt, då ett av huvudmotiven i
mitt anförande var att söka framföra de
skäl, som ger oss anledning att utdöma
totalbalanseringsmetoden. I det sammanhanget
försökte jag visa, hur utvecklingen
under efterkrigsåren med deras
överbalansering har lett till att statens
utgifter undan för undan har ökats på
ett sätt, som icke skulle skett om man
icke hade haft en kraftig överbalansering
i budgeten.

Statsministern framhöll med anledning
av detta, att vad det löpande budgetåret
beträffar hade budgetöverskottet inte
föranlett att vissa utgifter kommit till
stånd — besluten hade inte tillkommit
bara på grund av att pengarna fanns.

Ja, är det så säkert? Om pengarna inte
funnits där, vad hade regeringen då
gjort? Hade den t. ex. haft råd att bevilja
de där 80 miljonerna till vissa krediter?
Ilar man stora överskott i budgeten blir

man inte på samma sätt noggrann med
utgifterna.

Vi har i vårt alternativ försökt visa att
vi trots sänkta skatter både i fråga om
driftbudget och kapitalbudget kan prestera
en lösning, som ur samhällsekonomisk
synpunkt är minst lika betryggande
som regeringens — trots att vi måste
finna oss i det läge som för närvarande
råder på grund av den enligt vår mening
felaktiga politik, som förts, ett läge där
vi inte har någon kapitalmarknad att
falla tillbaka på. Vad vi strävar efter är
att återställa den fria kapitalmarknaden
och därigenom öppna möjligheter för både
det statliga lånebehovet och det privata
att anmäla sig på denna marknad,
så att man på det viset skall ha en garanti
för att man håller sig inom ramen för
tillgängliga medel och icke behöver använda
en inflationsfinansiering i riksbanken
— det är ju den som är den farliga
faktorn i detta sammanhang. Intill
dess man har kunnat successivt återställa
den nu derangerade kapitalmarknaden,
måste även vi räkna med behovet
av ett visst överskott.

Jag fick några välvilliga kommentarer
till vårt alternativ i år, som tydligen var
någonting helt annat än det ”bluffförsök”
som vi kom med i fjol och med
vilket vi lurade en hel del väljare i valet,
allt enligt statsministern. Jag kan
inte kännas vid att det skulle vara någon
principskillnad i fråga om det alternativ
vi presterade i fjol och det vi har
presterat i år. Hade man velat följa våra
förslag — man säger ju att det inte kunde
komma i fråga — hade möjligheten
funnits alt infria det löfte om skattesänkning,
som vi avgav i fjolårets valrörelse.
Där står icke kvar något av
bluff vare sig i fjol eller i år beträffande
de alternativ, som vi har presterat.

.lag instämmer gärna i att vi kan ha
tilltro till Sveriges styrka och vårt samhälles
resurser. Men därav följer inte att
vi ha tilltro till regeringens politik.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsministern menade,
att den jämförelse, jag hade gjort

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Forordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

mellan stegringen av de sociala utgifterna
och stegringen av förvaltningskostnaderna,
var »grotesk», som herr statsministern
uttryckte sig. Jag underströk
att för en viss period har kostnaderna
för den statliga förvaltningen ökat i ungefär
samma takt som de sociala utgifterna.
De senare har ökat med 86
procent och förvaltningskostnaderna
med 80 procent.

Herr statsministern bestred visserligen
inte riktigheten av dessa procenttal,
men han förmodade, att anledningen
till ökningen av förvaltningskostnaderna
var ökningen av lönerna. Det är riktigt,
men endast delvis. Den väsentliga förklaringen
ligger naturligtvis i att administrationen
i dess helhet har svällt
och därmed antalet anställda har ökat.
Det är därigenom, som vi har kommit
upp i detta tal.

I övrigt ansåg statsministern, såvitt
jag kunde förstå, att situationen, samhällsekonomiskt
sett, var på det hela taget
tillfredsställande, »ganska hygglig» —
för att nu använda ett av statsministerns
favorituttryck under senare tid. Meningarna
därom är dock delade. Jag
skall inte här närmare gå in på detaljer,
men jag skulle vilja fästa herr statsministerns
och även herr handelsministerns
uppmärksamhet på situationen i
fråga om vår valutareserv. Jag skall inte
fälla något eget omdöme därvidlag utan
endast för kammaren föredra vad finansministern
själv skrivit i kompletteringspropositionen.
Det heter där: »Valutareserven
bär visserligen inte direkt
krympt ihop under de senaste åren, men
dess relativa värde — beräknat på importens
storlek — har sjunkit.»

Ärade kammarledamöter, kan man
finna ett starkare kritiskt uttryck för resultatet
av den förda ekonomiska politiken
än detta område, som finansministern
själv alltså står för!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan inte riktigt fatta
herr Hagbergs resonemang. Vi är
överens om att förvaltningskostnaderna

har ökat med omkring 79 procent. Jag
påpekade då att det var att ge allmänheten
en felaktig bild, om man säger att
dessa 79 procent motsvaras av en så
väldig ansvällning av statsmaskineriet.
I den nämnda procentsiffran ligger löneökningar,
som i vissa fall går upp till
mellan 50 och 60 procent. Huvudparten
av ökningen ligger alltså på lönesidan.
Jag har emellertid vant mig vid att betrakta
herr Hagbergs uppgifter som korrekta
och väl genomtänkta, och det är
kanske något fel i mitt resonemang. Jag
har i varje fall inte blivit övertygad om
annat än att vad jag sade är riktigt. Då
skulle ansvällningen av statsapparaten
på sin höjd kunna svara för mellan 15
och 20 procent av den angivna ökningen.
Jag skall emellertid gärna titta på
detta ännu en gång. Av debatten i dag
har jag dock inte funnit annat än att
herr Hagberg högst väsentligt överdriver
kostnaderna. För övrigt ingår, herr Hagberg,
i denna ökning på 5 miljarder kronor
hela ökningen av administrationsapparaten
— hur den nu än har kommit
till — med sammanlagt 300 miljoner
kronor. Det är mycket pengar det också,
men man skall nog inte ge allmänheten
den föreställningen att här finns ett område,
där det är möjligt att göra stora
besparingar.

Herr Ewerlöf gjorde mig den tjänsten
att han visserligen med läpparna polemiserade
emot mig men i realiteten delade
min uppfattning, att högern i dagens
situation ansluter sig till samma
balanseringsprinciper som de vilka
präglar regeringens budget, visserligen
som han framhöll på en lägre nivå, men
även högern anser naturligt att en väsentlig
del av statens kapitalkostnader
skall bestridas av skattemedel.

Sedan säger herr Ewerlöf, att situationen
i dag beror på att regeringen har
skött sin finanspolitik så illa som den
gjort. Det är inte den saken, som vi
nu diskuterar, alltså vem som bär skulden
för eller har förtjänsten av den
nuvarande situationen. Jag bara nöjer
mig med att konstatera, att även enligt
herr Ewerlöfs sista inlägg är högern ense
med regeringen om principerna för

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

budgetens balansering, och det är ju
ändå ett mycket betydande framsteg.

Herr Ewerlöf talade om vad resultatet
skulle ha blivit i fjol, när högern kom
med sina besparingsaktioner. Ja, men
varför har inte högern presenterat samma
besparingsaktion nu i år, då ni såvitt
jag förstår har ett mera realistiskt
sätt att se på vår ekonomi än det som
präglade högerpartiets uppträdande i
fjol. Sedan ogillar jag naturligtvis de
metoder, med vilka högern i sitt förslag
kommit fram till balans. Men det är en
sak för sig, som alltid kan diskuteras.

Herr Ohlon läste upp en tabell, som
jag inte ett ögonblick bestrider är riktig.
.lag har bara en fråga: Låg de indirekta
skatterna med i tabellen eller
utanför? Ligger de utanför, är tabellen
helt värdelös. Sverige har ett lägre indirekt
skattetryck än de flesta andra
länder.

Men, herr talman, det viktigaste som
jag skulle vilja säga till herr Ohlon är,
att han fullständigt missuppfattat hela
innebörden av vad jag har sagt här i dag
— det må vara hänt; jag har kanske inte
haft förmågan att uttrycka mig tydligt
nog — men han missuppfattar också
hela den politik som vi för närvarande
för. I denna politik satsar vi så hårt
på framtiden, att det är detta byggande
för framtiden som vållar oss våra ekonomiska
bekymmer. Vi har ett sparande,
som hade varit fullkomligt tillräckligt,
om vi hade nöjt oss med det läge, som
vi hade t. ex. år 1956, ja, även om vi
hade nöjt oss med den situation, som vi
har i dag, skulle det inte ha varit några
som helst bekymmer för vår ekonomi.
Men vad som gör att vi får anstränga
oss för att det inte skall bli en överkonjunktur
är att vi vill bygga mer för framtiden
än vad det mycket betydande sparande,
som vi för närvarande kan glädja
oss åt, räcker till för. Det är detta engagemang
för framtiden både när det
gäller bostadsbyggande — som sannolikt
i dag i Sverige ligger på den högsta nivån
i världen —, när det gäller industriens
utbyggnad, vägbyggandet och ungdomens
fostran, viljan, ambitionen att göra
mer för framtiden iin vad vi gjort för

bara en kort tid sedan, som vållar spänningen
i vår ekonomi.

Tänk, om vi skulle vara överens om
detta, herr Ohlon, och så gå ut och säga
till folket, att alla de ting, som herr Ohlon
och regeringen är överens om att
vilja göra, kommer det svenska folket
också att få, om det ytterligare anstränger
sig bl. a. i form av sparande, så att
resurserna räcker till för våra ambitioner.

Det är inte vi som har ett statiskt betraktelsesätt,
utan hela vår politik syftar
ju till ett engagemang av människorna i
nuet för att bygga för framtiden.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill också bygga för
framtiden, men man bör inte skryta så
mycket över det. Kom ihåg psalmens ord
»Vår egen kraft ej hjälpa kan». Politiken
kan endast ge den gynnsamma bakgrunden
för samhällsbyggandet. Mer torde
den icke kunna ge.

Och, herr statsminister, se då till, att
under detta samhällsbyggande penningvärdet
bevaras och inflationen inte fortsätter.
Koalitionens främsta ändamål var
ju just att förhindra en fortsatt inflation.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Enligt den uppgjorda
diskussionsordningen skall i samband
med bevillningsutskottets föreliggande
betänkanden även diskuteras statsutskottets
utlåtande nr 129, som gäller förslaget
om en avsättning av 275 miljoner
kronor för framtida pensionsändamål.
Det ämnet kan väl te sig litet perifert i
förhållande till den nyss förda debatten,
men det har inte desto mindre ett bestämt
sammanhang, speciellt med det
ärende som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 18.

Den avsättning med 275 miljoner kronor,
som vi vänder oss emot i reservation
2 till statsutskottets utlåtande nr
129, skall enligt det framlagda förslaget
ske på sådant siitt att man för detta ändamål
disponerar de pengar som infly -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag- om allmän energiskatt m. m.

ter genom den av 1955 års riksdag beslutade
höjningen av bolagsskatten.

Redan i fjol tappade man bort syftet
med den extra bolagsskatten. Den motiverades
vid sitt införande med att man
genom densamma ville minska efterfrågan
genom att dämpa företagsamheten.
Till yttermera visso skulle dessa pengar
steriliseras i riksbanken, så att de inte
skulle kunna främja konsumtionen. Det
syftet tappades emellertid som sagt bort
redan i fjol, då man liksom i år föreslog
att dessa pengar skulle fonderas för
framtida pensionsändamål, som det hette.

Om sterilisering av medel över huvud
taget är en verklighet, kanske det angivna
syftet kunde vinnas åtminstone på
mycket kort sikt. Men faktum är ju att
man måste fråga sig huruvida det som
kallas för en sterilisering är en verklighet.
Den fondering av medel, som man
i den nutida ekonomiska politiken sysslar
med, kan visserligen avspegla sig i
bokföringen, men frågan är, om dessa
fonderade medel över huvud taget existerar
i sinnevärlden eller om deras enda
effekt är att därmed undvikes en motsvarande
höjning av sedeltaket.

Hur det än må förhålla sig därmed
räcker det för mitt syfte att konstatera,
att när man övergivit det syfte, varmed
man i fjol motiverade införandet av denna
bolagsskatt, har man därmed också
övergivit motiveringen för skattens fortsatta
bibehållande.

I den reservation, som bär också mitt
namn och som är fogad till utskottets
utlåtande, har jag och mina medreservanter
satt oss emot att denna skatt, för
den händelse den nu skail tas ut, skall
fonderas för framtida pensionsändamål.
Vi har gjort det inte bara därför att en
dylik fondering strider mot det syfte
som anfördes som motiv för skattens införande,
utan också därför att de framtida
pensionsändamål, som man nu talar
om, ännu inte är fixerade. Det är icke
sed i detta hus att avsätta pengar eller
uttaxera medel utan att veta vad de skall
användas till.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
nr 2 vid statsutskottets utlåtande nr 129.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Under min tid i riksdagen
har jag haft tillfälle att lyssna till
och deltaga i rätt många ekonomiska
debatter, men aldrig tidigare under dessa
11 år har jag upplevat en debatt, där
oppositionen på den borgerliga sidan
haft så svårt att hitta argument emot regeringens
ekonomiska politik som i dag.
Högermannen herr Hagberg har ju försökt
sig på att tolka orsakerna till detta
genom att säga att finansministern har
genomgått en glädjande åsiktsförändring
i fråga om sparandet och räntepolitiken.
Det ligger nog en hel del sanning i det
påståendet. När regeringen för en del år
sedan övergick till högräntepolitiken, accepterade
den ju i väsentliga stycken
det program för den ekonomiska politiken
som under många år framförts från
högerns och folkpartiets sida. Men det är
nog så att det inte bara är regeringen
som har gjort eftergifter, utan också på
den borgerliga kanten har man upptäckt,
att den ekonomiska politik som regeringen
bär fört och för inte alls är så oförmånlig
för de stora inkomsttagarna och
företagen här i landet som man tidigare
velat göra gällande. Det lyser således
ifrån denna debatt ett allt hjärtligare
samförstånd om den ekonomiska politiken
mellan de borgerliga oppositionspartierna
och regeringspartierna.

Man har från högerns sida som vanligt
försökt plädera för sparande, och
ingen är väl motståndare till att folk sparar,
men förutsättningen måste också
skapas. Jag tror att det .svenska folket i
allmänhet är ett mycket sparsamt folk
och att man inte alls kan beskylla den
stora folkmajoriteten för någon slösaktighet,
då de flesta ju inte har möjligheter
att slösa med sina medel. Högern
framträder ju här såsom den främsta förespråkaren
för det offentliga sparandet,
d. v. s. att man skall minska statsutgifterna,
och man har ju också från det hållet
lagt fram ett slags alternativbudget. Jag
skall inte gå närmare in på den; jag vill
bara notera till kammarens protokoll, att
av de 183 miljonerna i besparingar på
driftbudgeten gäller inte mindre än 153
miljoner sådana anslag som har gått till

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

familjepolitiken och som framför allt
har varit till fördel för mödrar, barn och
ungdom, och de återstående 30 miljonerna
av dessa s. k. besparingar hänför sig
ju också uteslutande till olika sociala utgifter.

En fråga, som inte har spelat den roll
i debatten som hade varit önskvärd, är
frågan om hur man skall kunna stoppa
prisstegringarna. Man har visserligen
nämnt prisstegringarna och inflationsfaran
här och där, men när man har tagit
upp de konkreta frågorna om priserna,
har man som statsministern gjorde
försökt bagatellisera den och sagt att de
är i alla fall inte så hårda här i landet
som i andra kapitalistiska länder. Men
det är ändå så, att det är den fortgående
prisstegringen och försämringen av penningvärdet
som framför allt oroar de stora
löntagargrupperna, och denna prisstegringspolitik
för i sin tur till att allt
större rikedom och makt koncentreras
till ett fåtal. På ett par år, från början av
1955 till mars i år, steg konsumentpriserna
med omkring 12 procent. Det är en
ansenlig prisstegring, som har blivit särskilt
kännbar i sådana yrken, där löntagarna
inte har möjlighet att genom löneglidning
och ackordsarbete kompensera
sig för de höjda levnadskostnaderna.

Tar man ut en så väsentlig post ur
hudgeten som hyreskostnaderna, finner
man att de har ökats med 15 procent sedan
år 1954. Om vi går ett stycke längre
tillbaka i tiden, blir stegringen ännu
större. Bostad, bränsle och lyse har sedan
1949 stigit med inte mindre än 47
procent enligt socialstyrelsens konsumentprisindex,
och då vi vet vilken stor
post detta är för en vanlig löntagare, är
den oro och det missnöje som råder inom
breda lager helt förklarlig och berättigad.
Jag tror inte heller att hyresgäster
och egnahemsägare kan finna någon
källa till glädje och tillfredsställelse i
den nya bostadspolitik som riksdagen
för någon vecka sedan genomförde. Den
innebär som bekant en mycket kraftig
hyreshöjning, omkring 300 kronor om
året för en tvårumslägenhet, och detta är
kännbart för många. Lägger vi till detta

de nya skatter på elektrisk ström, brännolja
och annat material till energi som
vi nu går att besluta, så blir perspektivet
ännu dystrare: det blir en ny kraftig
ökning av levnadskostnaderna här i
landet.

Därtill kommer att sysselsättningsmöjligheterna
inom vissa yrken blir mindre.
Man talar här om full sysselsättning, men
hur är det i verkligheten inom vissa
fack? Ännu i april månad i år gick 10
procent av byggnadsarbetarkåren och
stämplade, och summan av utbetalda arbetslöshetsunderstöd
var förra året 50
procent högre än 1955. Trots en skriande
bostadsbrist och trots att det finns rikligt
med byggnadsmaterial gick inte
mindre än 1 640 000 arbetsdagar förlorade
inom byggnadsindustrien förra året.
Hur många lägenheter som hade kunnat
byggas på dessa dagar kan kanske experterna
med lätthet räkna ut.

Det är ytterligare en omständighet som
jag vill peka på, när det gäller den ekonomiska
politik som genomförts och genomförs.
Det är ett faktum att produktionen
i vårt land tenderar att stagnera.
Att regeringen inräknar detta på sitt
pluskonto förändrar ju inte det allvarliga
i situationen. Under åren 1946—
1950 var den genomsnittliga årliga produktionsökningen
närmare 5 procent.
Under perioden 1950—1955 var ökningen
nära 3 procent för att under år 1956
sjunka till knappt 2,5 procent. Det är
framför allt mindre företagare och deras
anställda som får sitta emellan för en
sådan utveckling.

Nu tar regeringen sikte på att minska
konsumtionen — det är ju hela motiveringen
för förslaget om energiskatt. Genom
.skatter och avgifter skall människorna
tvingas att förbruka mindre för
egen del, så att staten får så mycket
mera. Detta gör man trots att investeringskvoten
i vårt land är mycket stor,
vilket ju också finansministern i sitt uttalande
understryker. I detta sammanhang
vill jag bara erinra om att under
det sista förkrigsåret gick 76 procent
av den samlade produktionen till konsumtion
och 24 procent till investering -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
ar. Men år 1956 hade konsumtionens andel
sjunkit till 57 procent och investeringarnas
ökat till 43.

Det är denna utveckling regeringen
nu med allehanda åtgärder vill påskynda.
Det innebär en undfallenhet för de
krav som storfinansens politiska partier
så länge har framfört, liksom det
innebar en undfallenhet för samma krafter
när man genomförde den nya räntepolitiken
i april månad 1955. Man sade
ju att den högre räntan skulle vara ett
medel mot inflation och prisstegringar.
Men resultatet blev det motsatta. Priserna
drevs upp över praktiskt taget hela
fältet, och i stället för att hejda inflationen
medförde räntehöjningen en påspädning
av inflationen och blev ett medel
att flytta över miljardbelopp från
små inkomsttagare till de kapitalstarka.

Det är, herr talman, bland annat dessa
bedömningar av den ekonomiska politiken
som har föranlett kommunisterna
att redan vid riksdagens början föreslå
en annan kurs. Vi har i nio punkter angett,
hur vi menar att den ekonomiska
politiken bör inriktas. Jag skall inte nu
upptaga kammarens tid med att redogöra
för dessa punkter — de är tillgängliga
för envar som är intresserad av att ta
del av vad vi på vår sida rekommenderar
i fråga om den ekonomiska politiken.

Vi har, herr talman, yrkat avslag på
förslaget om allmän energibeskattning
liksom även på förslaget om höjning av
cigarrettskatten. Regeringen anför som
motivering för dessa skatter att de är
nödvändiga för att man skall kunna klara
de nyinvesteringar som krävs för att
energiförsörjningen i framtiden skall
tryggas. Vi bestrider inte alls att investeringar
på detta område är nödvändiga.
Men vi menar att medel härför kan
tas i anspråk utan att man behöver tillgripa
dessa extra pålagor. Regeringen
räknar ju med ett investeringsbehov för
detta ändamål av 1 200 miljoner kronor
under en femårsperiod, alltså inte fullt
250 miljoner kronor om året. Nu är det
emellertid så, att driftbudgeten är överbalanserad
— med närmare en miljard.
Det är medel som bör kunna användas

m. m.

för den utbyggnad som behövs för att
trygga energiförsörjningen.

Det verkliga motivet för de nya pålagorna
är att pressa tillbaka konsumtionen,
det erkänner också finansministern
i sitt uttalande i propositionen. Enbart
skatten på elektrisk energi kommer
ju att belasta en tvåbarnsfamilj i en modern
bostad på 60 kvadratmeter med en
mycket ansenlig ytterligare ökning av
boendekostnaden. Därtill kommer de höjda
bränsletillägg, som blir en följd av att
skatten på koks och eldningsolja tilltas
så kraftigt som nu har beslutats.

Vi genomförde för ett par veckor sedan
en lindring i den kommunala beskattningen.
Det var en nödvändig och
riktig reform som i varje fall hade odelat
understöd av det parti som jag representerar
här i kammaren. Men den lättnad,
som denna skattesänkning innebär,
vill regeringen nu ta tillbaka genom
energiskatten. Jag tycker att en sådan
politik inte verkar som någonting annat
än en utmaning mot skattebetalarna. Det
är att ge med ena handen och ta tillbaka
med den andra, och en sådan politik
vill det parti som jag representerar
icke vara med och ta ansvaret för.

Då jag alltså inte kan förena mig med
utskottets majoritet och inte heller kan
rösta för de borgerliga reservanterna, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motion nr 536 i denna kammare och
motion nr 680 i andra kammaren, vilket
innebär avslag på förslagen om energiskatt
och höjd skatt på cigarretter.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att tala om de motioner, som har väckts i
anslutning till proposition nr 175 och
som har hänvisats till statsutskottet.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
136 yttrat sig om de motioner, som tar
sikte på dispositionen av energiskattemedlen,
i främsta rummet då de medel
som skall inflyta genom den föreslagna
elskatten.

I en reservation till utlåtandet vill bondeförbundets
representanter i utskottet,
att riksdagen redan nu skall beställa ett

Tisdagen den 28 mai 1957 fm.

Nr 22

FÖrordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

förslag till höstriksdagen om ett anslag
på 10 miljoner kronor för upprustning
av landsbygdens elnät. Vi har inom utskottet
sagt oss, att det måste ta tid innan
man har kunnat utarbeta de regler
och villkor, som skall gälla för
denna bidragsgivning, oa det väl aldrig
kan vara meningen att man skall börja
bidragsgivningen utan garantier för att
medlen kommer till den mest effektiva
användning. Därför har vi ansett det
lämpligast, att denna fråga behandlas i
vanlig ordning och att förslag framlägges
i nästa års statsverksproposition.

Högern har i sin reservation tagit upp
ett förslag om att inkomsterna av elskatten
skulle hänföras till en särskild
stiftelse, ur vilken medlen sedan skulle
utlånas för kraftverksbyggnader. Jag vill
i det sammanhanget erinra om att statsutskottet
i sitt utlåtande nr 9 vid årets
riksdag mycket kraftigt har understrukit
angelägenheten inte bara av att staten
får ökade möjligheter att utbygga kraftverk
och distributionsanläggningar utan
också av att den kommunala och enskilda
sektorn inom kraftindustrien tillgodoses
med erforderliga investeringsmedel.
Denna statsutskottets synpunkt skulle givetvis
kunna sägas vara i linje med liögerreservationen,
men utskottet tror inte
att det är den lämpligaste vägen att slussa
över pengar genom en sådan stiftelse,
vilket ju skulle vara någonting alldeles
nytt i vår budget. Vi har sagt oss, att om
staten genom denna energiskatt kan
minska sitt upplåningsbehov, så måste
utrymmet för andra lånebehov ökas i
motsvarande grad, och då bör det också
finnas möjligheter för kraftverksindustrien
att komma i åtnjutande av erforderliga
investeringsmedel. Men en förutsättning
för att staten skall kunna
minska sitt upplåningsbehov är givetvis,
att riksdagen inte disponerar dessa
pengar för andra utgifter eller genomför
skattesänkningar, som ökar upplåningsbehovet
i motsvarande grad.

Slutligen har folkpartiet anmält en reservation
som går ut på att de medel,
som inflyter genom den elskatt som även
folkpartiet har accepterat, skall föras på
en specialbudget. Man vill därmed skapa

garantier för att elskattemedlen kommer
att gå till olika energiändamål. Ja, herr
talman, vi har ju en specialbudget för
vägarna, men inte har den skapat några
garantier för att alla bilskattemedel hittills
kunnat användas för vägändamål.
Det avgörande för riksdagens ställningstaganden
har inte bara varit behållningen
på vägarnas specialbudget, utan också
det allmänna ekonomiska läget och andra
förhållanden. Utskottet har dessutom
sagt sig, att inrättandet av ytterligare
specialbudgeter inte står i överensstämmelse
med en rationell budgetbehandling.

I sitt utlåtande nr 137 har utskottet
tagit ställning till den motion, som föreslår
en s. k. besparingskommission. Det
är naturligtvis en god tanke att försöka
komma åt utgiftsstegringarna i den statliga
budgeten genom en särskild kommision,
ehuru man måste säga att tanken
är föga originell, då vi ju haft motioner
med liknande syfte, fastän med skiftande
motiveringar ocl* delvis olika yrkanden,
att ta ställning till under de senaste
fem riksdagarna, motioner som av olika
anledningar avvisats av statsutskottet. Vi
har tidigare haft sådana besparingsutredningar,
senast den s. k. Wärnska utredningen,
och alla har ju ett livligt minne
av hur litet den gav och hur obetydligt
resultatet blev efter ett mycket ingående
utredningsarbete. Det är ju så, som
statsministern tidigare har framhållit, att
finansdepartementet vid den årliga budgetbehandlingen
i Kungl. Maj :ts kansli
söker pressa ned de anslagsäskanden,
som kommer från olika håll. Man ser efter
var det är möjligt alt skära ned och
hålla emot. Resultatet av detta arbete redovisas
i statsverkspropositionen den 11
januari — men då sätter omedelbart motionsskrivandet
i gång. Både i den här
kammaren och i medkammaren väckes
från alla partier motioner om anslagsökningar
i olika avseenden. Vi har ju alla
och envar speciella ändamål, som vi anser
det rätt och riktigt att staten i en eller
annan form skall tillgodose, och man
kan nog säga att vi i det avseendet är lika
goda kålsupare allesammans, oavsett
vilket parti vi tillhör. Sedan går då dessa

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Forordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

förslag — Kungl. Maj ds förslag och riksdagsledamöternas
förslag — till utskotten
för behandling. Flertalet av de olika
anslagsäskandena kommer ju till statsutskottet
och blir där ganska ingående
granskade. I de flesta fall är utskottet
enigt, när det går att tillstyrka olika anslagsäskanden,
och då utskottet inte är
enigt> framställes i det övervägande antalet
fall krav från några reservanters
sida på höjningar av de anslag, som utskottet
ansett sig kunna godtaga.

Från reservanternas sida säger man,
att den nuvarande ordningen inte är tillfredsställande.
Man får inte någon samlad
överblick över statens utgifter, och
man får inte möjlighet att i riksdagsutskotten
på ett noggrant sätt kalfatra frågorna
och undersöka vilka möjligheter
man har till nedskärningar. Reservanterna
föreslår nu, att en parlamentarisk
kommission skall titta på dessa frågor.

Jag skulle vilja fråga herr Ragnar
Bergh, om han tror att han i en sådan
parlamentarisk kommission skall lyckas
komma överens med herr Gustaf Karlsson
i Munkedal om vår bostadspolitik,
när han inte har lyckats med det i statsutskottets
tredje avdelning. Man kan också
ställa frågan, om det skall lyckas för
herr Näsström att övertyga herr Olilon
eller herr Arrhén om nödvändigheten
att säga nej till deras önskemål i fråga
om vissa anslagsökningar eller i fråga om
inrättandet av nya tjänster under åttonde
huvudtiteln, när han inte har lyckats
med den uppgiften i andra avdelningen,
ehuru jag i sanningens intresse vill säga
att det torde vara lättare att övertyga
herr Arrhén än herr Ohlon, att döma av
de debatter på bl. a. detta avsnitt, som
kammaren haft även under innevarande
års riksdag.

Vi har därför inom utskottsmajoriteten
kommit till den uppfattningen, att
man bör fortsätta att med ljus och lykta
spana efter möjligheterna att genomföra
besparingsåtgärder, och vi är också av
den uppfattningen, att det bör vara en
noggrann granskning innan riksdagen
beslutar om utgiftsökningar.

Jag skulle sedan bara vilja säga några
ord med anledning av herr Ragnar

Berghs anförande. Jag gör det i anslutning
till statsutskottets utlåtande nr 129,
där utskottet föreslår att ett visst belopp
skall avsättas till framtida pensionsändamål.
Herr Bergh anser att dessa pengar
skall steriliseras. Men i praktiken blir
det ju samma verkan, om man avsätter
medel till ett visst framtida ändamål eller
om de steriliseras, ända till den dag då
riksdagen beslutar att ta medlen i anspråk
för det avsedda ändemålet. Det
finns väl ingen anledning för riksdagen
att i dag intaga en annan ståndpunkt i
fråga om dessa medel än den gjorde under
fjolåret.

Jag kommer senare, herr talman, att
framställa yrkanden om bifall till utskottets
förslag vid föredragningen av
de olika utlåtandena.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Hesselbom lyssnade
på mitt förra anförande, förstod
han nog, att jag ställer mig rätt kritisk
till frågan, huruvida en sterilisering över
huvud taget, med den politik man nu
för, är annat än en illusion. Jag skulle
kunna lämna bevisning för mina dubier
i det fallet genom att göra herr Hesselbom
en fråga: Tror herr Hesselbom att
de omkring 1,5 miljarder, som vi har i
reservationer på vår budget, inklusive
vad vi har i bilskattemedelsfonden, existerar
på något annat ställe än i bokföringen?
Jag tror för min de] att de där
pengarna över huvud taget inte finns i
sinnevärlden. När man nu undan för
undan höjer sedeltaket — och man blir
tvungen att göra det därför att man lånar
pengar i riksbanken på det sätt man
nu gör — kommer såvitt jag förstår dessa
fondcringar, som vi i vissa fall kallar
för steriliseringar, inte att innebära annat
än att de i motsvarande grad minskar
rotationen på sedelpressarna.

Mitt väsentliga argument för bifall till
denna reservation är, såsom jag redan

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

antytt, att man inte brukar avsätta pengar
för ändamål, som ännu inte är beslutade.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag har inte kunnat tillägna
mig den ekonomiska visdom, som
gör gällande att man kan bekämpa inflation
genom att höja priser. Det är för
övrigt en fullständigt överflödig handling,
eftersom prishöjningarna ju kommer
genom inflationen själv; det behöver
vi ju varken vidtaga åtgärder för eller
be om. Prishöjningarna är ju ett utslag
av inflation. Man skulle kunna säga att
de är inflationens symptom. Att man
skall kunna bekämpa sjukdomen genom
att förstärka symptomen, tillåter jag mig
att betvivla. Vid andra sjukdomstillfällen,
rent fysiska åkommor, går man inte
till väga på det sättet. Man försöker att
ta reda på sjukdomens orsaker och försöker
att häva dessa. Då bortfaller symptomen
och man får en läkning till stånd.
Det är ju det vetenskapliga sättet att gå
till väga, när det gäller vanliga sjukdomar.
Jag tror att när det gäller den sjukdom
i samhället, som vi brukar beteckna
med inflation, får man gå till väga efter
precis samma regler. Den läkare, som
t. ex. skulle behandla en feberpatient på
det sättet att han söker höja patientens
temperatur, skulle väl närmast betecknas
som en kvacksalvare. Jag kan inte
hjälpa att jag nog ser den ekonomiska
politiken i vissa avseenden, inte minst
när det gäller denna skattepolitik, som
ekonomiskt kvacksalveri. Vi har ju ändå
en hel del erfarenheter. Vi har sedan
länge sysslat med punktskatter, en skatt
här och en skatt där, för att höja priset
på olika varor. Vad har resultatet blivit?
Jo, vi har givetvis fått prishöjningar på
de olika varorna, men inflationen har
fortsatt precis oförändrat som om ingenting
inträffat. Vi har till och med, skulle
jag tro, stimulerat den. Det iir därför
jag inte kan tro på framkomligheten av
denna viig, att medelst punktskatter, indirekta
beskattningar, som inte är något
annat än prishöjningar på varor, angripa
den ekonomiska sjukdom, som vi kal -

lar inflation. Nu vill jag gärna ge finansministern
det erkännandet att han i den
finansplan, som här har lagts fram och
som vi nu behandlar, inte så mycket har
hållit sig till själva inflationen utan desto
mera till behovet av nya investeringar.
Det förefaller mig vara ett glädjande
tecken att man nu talar om nödvändigheten
av nya investeringar. Tidigare har
man ju ofta fått höra att investeringarna
närmast varit av ondo, något som borde
hållas tillbaka, därför att vi inte har råd
med nya investeringar. När således finansministern
nu bekänner sig till nyttan,
önskvärdheten och behovet av nya
investeringar, delar jag helt och fullt
hans uppfattning på det området.

Då uppstår frågan: Hur skall man finansiera
dessa investeringar? Vad gäller
det budgetår, som vi nu närmast har att
behandla och vars stat vi snart skall slutligt
fastställa, förhåller det sig på det
sättet — såsom redan har framförts i
debatten — att investeringsutgifterna för
kommande budgetår har beräknats, tagits
upp och balanserats i den finansplan
som lades fram vid riksdagens början. I
fråga om kraftförsörjningen kommer den
faktiska investeringen — således den investering,
vartill vi måste ta ut pengar
antingen genom skatter eller genom upplåning
— att belöpa sig till i runt tal 300
miljoner kronor, varav för atomkraften
omkring 65 miljoner och återstoden för
utbyggnad av vattenkraft och ångkraft.
Dessa 300 miljoner har man alltså i det
riksstatsförslag som framlades i januari
sökt balansera med dels överskott på
driftbudgeten, dels upplåning i vanlig
ordning. Men nu kan det givetvis inträffa
att budgeten inte håller. Budgeten för
innevarande år — d. v. s. den budget
som fastställdes sista dagarna i maj förra
året — betraktades som en totalbalan.
serad budget. Det var första gången
såvitt jag vet i Sveriges historia, eller i
varje fall under senare tid. Men så visade
det sig att den inte höll. Det netto på 32
miljoner, som man skulle avbetala statsskulden
med under innevarande budgetår,
förbyttes i ett behov av upplåning,
d. v. s. en ökning av statsskulden, på något
över 700 miljoner. Så pass mycket

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
slog alltså budgeten fel, och det kan tänkas
att den budget som vi nu snart skall
fastställa kommer att vara behäftad med
samma räknefel, så att den inte håller.

I så fall blir givetvis upplåningen större
än vad som varit avsett. Annars skulle
jag nog för min del hålla för troligt att
en upplåning sådan den är upplagd i
budgetförslaget — en upplåning således
för kapitalinvesteringar — på i runt tal
600 miljoner kronor inte på något sätt
är vare sig onaturlig, oroväckande eller
särskilt hög. Men det är uppenbart att
kan den ytterligare nedbringas något, är
det bara en styrka för budgeten och för
det ekonomiska livet.

När det sedan gäller frågan om att
staten behöver ytterligare pengar o. s. v.
är det litet svårt för oss att bli eniga.
Behov av ökade inkomster föreligger givetvis
alltid, framför allt i en tid då priserna
på allting stiger på det sätt som
nu sker. Men vid bedömningen av det
förslag som här föreligger till täckning

av behovet — således om elskatten -_

inställer sig den frågan, om det inte
finns andra vägar att täcka den kostnadsökning
och det utgiftsbehov som
anmäler sig.

Det var en talare här i debatten — jag

vill minnas att det var herr Werner _

som anförde att punktskatter inte var
särskilt lämpliga och att han inte gärna
ville vara med om dem men att han nödgades
göra det, därför att — såsom han
uttrjckte det — det inte fanns någon annan
utväg. Då måste jag fråga mig:
Finns det verkligen ingen annan utväg?

Jo, det finns en annan utväg, och det är
att använda den direkta beskattningen.
Men den vägen vill man inte beträda.
Det är detta som jag anser vara fel. Man
kan höja uttagningsprocenten. Använder
man den uttagningsprocent vi hade för
två åi sedan, får man en större inkomstökning
än man får genom det skatteförslag
som här föreligger. Men här går man
en annan väg för att till täckning av utgifter
få belopp, som man kunde erhålla
genom direkt beskattning.

Jag bär ganska noga lyssnat till denna
debatt i dag — det var endast herr öhman
som jag inte har lyssnat på — och

m. m.

jag har underligt nog inte hört någon av
dem, som talat för eller emot detta skatteförslag,
beröra en sida av denna sak,
nämligen huruvida denna skatt verkar
rättvist. Ingen från utskottet, ingen från
regeringsbänken, ingen från oppositionen
har med ett ord velat hävda annat
än att denna skatt är precis lika rättvis
som varje annan. Är detta fallet? Vi fattade
för någon tid sedan här i riksdagen
ett beslut om höjning av de kommunala
ortsavdragen. Detta skulle innebära en
ganska väsentlig lättnad när det gällde
den kommunala beskattningen. Jag vill
inte säga att det i och för sig var någon
skattelindring; den kommunala skatten
bestäms ju av kommunerna själva, och
vad den utgör kan inte staten bestämma
över. Vad som skedde var att återställa
de kommunala ortsavdragen till det realvärde,
som dessa ursprungligen hade
haft. Något annat var det egentligen inte.
De hade genom det förändrade penningvärdet
förlorat sitt värde, och för
att återställa avdragen till deras ursprungliga
värde beslöt man denna reform.
Den verkar givetvis gynnsamt för
alla de människor, som erlägger kommunalskatt.
Man bar beräknat att för en gift
person i ett inkomstläge på cirka 10 000
kronor betyder de höjda kommunala
ortsavdragen en skattelindring på i runt
tal 200 kronor per år. Detta är ju ett
steg i rätt riktning.

Men vad betyder denna reform för alla
de små inkomsttagare, som varken tidigare
haft eller efter de höjda kommunala
ortsavdragen får någon kommunalskatt,
och vad betyder den för alla de
hundratusentals pensionärer i vårt land
som endast har folkpensioner att leva av
och som således inte påförts någon kommunal
beskattning? Jo, det betyder att
de har ingenting att hämta av den reform,
som beslutades genom höjningen
av de kommunala ortsavdragen. De
kan helt enkelt inte utnyttja den, då
de inte tidigare varit kommunalt beskattade.
Men den skatt, som riksdagen
i dag sannolikt kommer att besluta, kommer
att drabba dessa familjer — de som
har de allra lägsta inkomsterna och som
lever uteslutande på folkpensioner — i

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

form av prishöjningar på varor, som är
nödvändiga för deras existens, såsom
elektriskt ljus och värme. Dessa höjningar
kan beräknas till cirka 100 kronor
om året. Det är en extra beskattning för
de allra fattigaste grupperna i samhället,
som riksdagen här i dag ämnar besluta.
Jag måste reagera mot en sådan beskattning.
Jag har aldrig kunnat godtaga
punktbeskattning lika litet som indirekt
beskattning över huvud taget, men just
denna särskilda skatt, denna energiskatt,
som måste drabba alla nära nog lika oavsett
deras ekonomiska ställning, betecknar
jag som orättvis.

Herr talman! Jag har således bär kommit
till den slutsatsen, att jag bör ställa
yrkande om bifall till motion nr 685 i
andra kammaren, väckt av herr Lundberg.
Detta yrkande betyder alltså avslag
på bevillningsutskottets förslag i
dess utlåtande nr 47. Jag kommer dessutom
senare att ställa ett yrkande vid behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 48, om höjning av uttagningsprocenten
till 110.

Herr talman! Debatten är ju upplagd
så, att man här kan behandla olika utlåtanden
ända fram till statsutskottets utlåtande
nr 137. Beträffande detta utlåtande
vill jag också passa på tillfället att
säga några ord.

Här bär motionsvis framförts förslag
om att tillsätta en utredningskommission
för att granska statens budget och försöka
att göra nedskärningar av utgifterna.
Jag vill säga att den tanken i och för sig
är nog så tilltalande. Jag har själv varit
inne på precis samma tankegång. Jag
tror att det blir nödvändigt inom en
ganska snar framtid att göra en verklig
sanering av statens budget, att plocka
bort alla utgifter som man kan säga inte
är absolut nödvändiga och framför allt
försöka få en sådan sanering av budgeten,
att åtminstone riksdagens ledamöter
kan överblicka vad denna budget
innehåller. Jag har under tjugu år i statsutskottet
försökt att följa statens budget
och att efter fattig förmåga i någon mån
sätta mig in i den, men jag erkänner gärna
att det iir svårt att få en tillförlitlig

överblick över denna budget. Det finns
så många irrationella moment i den, som
gör det omöjligt till och med för en finansminister
att säga hur budgeten slår
på ett eller ett par hundra miljoner kronor
när.

Vi har framför allt tre saker i statens
budget som borde saneras. Den första är
beställningsbemvndigandena, som jag
tror nu är uppe i omkring en miljard
kronor i runt tal och som binder riksdagen
och regeringen för kommande år.
Man lägger ut beställningar som man inte
har omedelbar täckning för. Den andra
saken är reservationerna på budgeten.
De går upp och ned, ibland omsluter de
en miljard kronor, ibland mer, ibland
mindre. I varje fall tror jag att den enskilde
riksdagsmannen har väldigt svårt
att överblicka hur de verkar, vart de hör
och hur de återverkar på budgetens balansering.
Den tredje och sista saken är
våra tilläggsstater. Också där borde ske
en sanering. Även om jag inte är så optimistisk,
att jag tror att vi helt och fullt
kan klara oss utan tilläggsstater, bör de
begränsas till det yttersta så att de inte
rubbar den uppgjorda finansplanen på
det sätt som skett t. ex. i år, när riksdagen
i december månad beslöt en tilläggsstat
på nära 100 miljoner kronor utan
att det fanns någon täckning för dessa
utgifter. F.n tilläggsstat är ju en ensidig
budget, den upptar utgifter men inga inkomster
som balanserar utgifterna, utan
dessa skall balanseras på en budget som
är fastställd förut utan tanke på denna
tilläggsstat.

Detta är således de uppgifter som föreligger
när det gäller att få budgeten sanerad
och bättre balanserad.

Men jag måste tyvärr tillstå att när jag
har läst motionerna har jag inte fått någon
stor tilltro till att man kan komma
någon vart med den uppläggning som
har gjorts i år och med det syfte som
motionärerna har. Skall en verklig sådan
här översyn och sanering av budgeten
göras måste man ha med alla statens
utgifter, alla huvudtitlar, från den första
och hela vägen ned. Ingenting får vara
heligt. Man får behandla alla statens ut -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt
gifter förutsättningslöst och på samma
sätt. Motionärerna har i sin motion sagt
att fjärde huvudtiteln skulle vara undantagen.
Skall man redan vid starten säga
att det och det skall ställas utanför, då
tror jag inte det tjänar någonting till.
Jag ifrågasätter rent av, om man allvarligt
menar att uppnå någonting, när man
börjar med att göra undantag.

Finns det för övrigt politiska förutsättningar
i denna riksdag för att vidta sådana
åtgärder? Kan man vänta sig enighet
om utgiftsbegränsningar exempelvis
beträffande försvaret, på socialbudgeten
och på nionde huvudtiteln? Finns det
politiska förutsättningar att uppnå någonting
där? Finns det förutsättningar
att t. ex. skära bort subventionerna till
bostadsbyggandet, till jordbruket o. s. v.?
Finns det politiska förutsättningar för
detta? Gör det inte det, blir ju hela den
här utredningen ett spegelfäkteri och
ingenting annat.

Även om jag starkt sympatiserar med
och inser behovet av en sådan granskning
av budgeten, tror jag därför, herr
talman, inte på det uppslag som här har
kommit fram motionsledes, och jag kan
således inte biträda det förslaget. Men
jag vill säga, innan jag slutar, att jag är
ganska övertygad om. att finansministern
rätt snart — jag vet inte om han då kommer
att heta Sträng eller någonting annat
— tvingas av omständigheterna att
själv ta initiativet till en sådan sanering.
Alldeles oavsett vad den finansministern
heter kommer han säkerligen att tvingas
att bli ganska sträng i sina förslag.

Jag skall inte komma med några spådomar,
men jag tror att det är nyttigt
om vi i dagens läge ser litet på våra närmaste
grannländer. Låt oss se på Finland
och Danmark av i dag. Vi behöver inte
gå längre, vi behöver inte gå till Frankrike.
Vi kan komma i ett läge där omständigheterna
helt enkelt tvingar fram
en sådan sanering och där vi, alldeles
oavsett vår vilja, måste göra ingrepp,
även om det kan kännas hårt för den enskilde
och för enskilda intressegrupper.

Herr talman! Jag har ställt ett yrkande
om detta första ärende och kommer senare
att ställa vidare vrkanden.

m. m.

Herr SUNDIN (bf):

Herr talman! Med anledning av förslaget
om energiskatt har jag i motion
nr 538 och herr Larsson i Hedenäset i
motion nr 678 i andra kammaren gjort
vissa erinringar mot förslaget i vad det
gäller användningen av energiskatten.

Innan jag fick ordet frågade mig bevillningsutskottets
ärade ordförande på
sitt trevliga sätt, om jag skulle prata
länge. Jag förstod den vink som där
gavs, och jag skall, herr talman, försöka
att låta bevillningsutskottets ordförande
fortsätta att vara lika glad som han
blev när han hörde mitt svar.

Innan jag kommenterar motionen, vill
jag i all korthet beröra något av vad
som sagts här tidigare, särskilt av den
förste talaren i debatten. Han uttryckte
sig så, att högerns besparingsprogram
inte vann någon stor förståelse i riksdagen
men alt det fanns så mycket större
förståelse bland befolkningen ute i
landet. Men såsom här tidigare har framhållits
kommer högerns besparingsförslag
att gå ut över dem som ekonomisk!
har det sämst ställt, och det kommer
dessutom att föra med sig en övervältring
av skatten på kommunerna. Jag
har sysslat med kommunalpolitik och
känner de svårigheter som råder i kommunerna.
Jag tror därför att det inte
skall bli någon större konst för dem som
bar en annan uppfattning än högern att
för väljarna tala om vad högerns förslag
innebär. Härtill kommer att högern hatprutat
ned ett tiotal miljoner på anslagen
till jordbruket, och jag förstår därför
vilken uppfattning jordbrukarna i
vårt land kommer att ha om förslaget.

Sedan, herr talman, vill jag övergå till
våra motioner. Vi har tydligt sagt ifrån,
att vi inte har något att erinra emot
energiskatten. Vad vi vänder oss emot
är fördelningen av de pengar som skatten
ger. Vi har — enligt mitt sätt att se
med rätta — framhållit att det skulle
vara rättvist om man skulle ge tillbaka
något av energiskatten till de delar av
landet, där såväl geografiska som klimatiska
förhållanden för med sig att
energiskatten drabbar hårdare än i andra
delar. Det faktum, att de fyra nordli -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt in. m.

gaste länen i dagens läge producerar ungefär
80 procent av all elkraft i vårt
land, har lett till inte bara att den elektriska
strömmen via högspänningsledningar
har förts till andra delar av vårt
land utan också att befolkningsunderlaget
i Norrland har blivit lidande. När
man här skall ta ställning till frågan
om användningen av pengarna anser vi
det därför rättvist, att man avsätter en
viss del för att rusta upp näringslivet i
de fyra nordligaste länen. Vi har i motionen
uttalat, att del är lämpligt att
man för detta ändamål avsätter cirka
50 miljoner kronor, men avslutningsvis
föreslår vi att det skall göras en utredning
och att förslag skall framläggas för
nästa års riksdag, så att riksdagen skall
få ta ställning till detta problem, som
enligt vårt sätt att se gäller en rättvisesak.

För att hålla mitt tidigare löfte ber
jag att med detta få yrka bifall till förslaget
i motionerna I: 538 och II: G78.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Herr talman! Debatten är ju så långt
framskriden och den huvudfråga det här
gäller så diskuterad, att det icke finns
någon anledning för mig att över huvud
taget lägger mig i den. Med herr talmannens
tillstånd vill jag endast mycket
kort motivera några av de till nu föreliggande
utskottsutlåtanden fogade reservationer,
som jag avser att yrka bifall
till. Jag vill då först uppehålla mig
vid statsutskottets utlåtande nr 136, som
behandlar vissa motioner i anledning av
förslag till allmän energiskatt.

Skatten kommer att tas ut för att tillgodose
vissa investeringsändamål. Härav
avses bland annat cirka 50 miljoner
kronor att användas till upprustning av
landsbygdens elnät. Detta är endast
tacknämligt. Avsiklen är att använda
dessa 50 miljoner kronor under eu period
av fem år med 10 miljoner kronor
om året, men med början först budgetåret
1958/59. Vad man således skulle
önska vore en förskjutning av användningen
av dessa pengar i så måtto, att

man ett år tidigare skulle kunna få ut
dessa medel för upprustningen av landsbygdens
elnät, då ju detta är starkt av
behovet påkallat. Med anledning härav
har till statsutskottets utlåtande nr 136
fogats en reservation, betecknad nr 1,
där det uttalas den förhoppningen, att
det skall vara möjligt att förelägga höstriksdagen
ett förslag till anslag för detta
ändamål och att medel skall kunna
ställas till förfogande för ändamålet redan
nästa budgetår. Jag kommer därför,
herr talman, att på denna punkt sedan
yrka bifall till reservation nr 1 av herr
Pålsson m. fl.

Statsutskottets utlåtande nr 129 utmynnar
i förslag om fondering för framtida
pensionsändamål av 275 miljoner
kronor. Vi, som står för reservation nr
1, har heller ingen annan mening än
utskottet, då vi önskar att dessa 275
miljoner kronor användes för pensioneringsändainål.
Meningsskiljaktigheten
gäller endast fonderingens speciella art.
Vi menar således att det är rättvist och
rimligt att fonderingen kommer folkpensionsändamålen
till godo. Vi vet att
stora utgifter är att vänta inom de
närmaste åren för detta speciella ändamål,
och det är då också högst angeläget
att vi ser om vårt hus i tid och skaffar
så långt som möjligt erforderliga medel
därför.

Vi anser därför att vårt förslag är
mera rättvist än majoritetens förslag,
då detta, om medlen lägges för framtida
folkpensionering, kommer samtliga folkgrupper
till godo. Vad tilläggspensioneringen
beträffar är densamma för dagen
oklar. Det har ju först i dagarna
beslutats om en folkomröstning angående
denna sak, och ingen vet heller, hur
denna folkomröstning kommer att utfalla
och vad resultatet sedan kommer att
bli vid den fortsatta behandlingen i
riksdagen. Vi menar således, att övervägande
skäl talar för att de 275 miljonerna
avsättes just för folkpensionsändamål.

Med dessa ord, herr talman, har jag
senare för avsikt att yrka bifall till reservation
nr 1 i statsutskottets utlåtande
nr 129.

Nr 22

Tisdagen den 28 mai 1957 fm.

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var herr Andersson
i Rixö, som uppkallade mig, då han trodde
sig förstå, att det skulle saknas politiska
förutsättningar för några besparingar
och sade, att han av bl. a. det skälet
ansåg det onödigt att tillsätta den besparingskommission
som förordats.

Jag tror att berr Andersson i Rixö har
rätt så till vida, att om det från en enskild
riksdagsman eller ett riksdagsparti
framlägges vissa förslag till besparingar,
kommer det kanske att brista i den politiska
enigheten om ett sådant förslag.
Om man däremot skall åstadkomma politiska
förutsättningar för verkligt betydelsefulla
besparingar, måste det väl ske
på det sätt, som föreslås i motionen,
nämligen att man samlar representanter
från partierna till en gemensam, allmän
översikt av utgiftsläget, för att på det
sättet söka få fram vissa riktlinjer. Jag
delar herr Anderssons i Rixö uppfattning
att man måste låta denna översikt
omfatta hela utgiftsfältet.

Det är svårt att skapa enighet kring
impopulära förslag, men skall det gå, är
väl den väg, som förordas i motionen,
den bästa. Om partierna var för sig har
representanter i en utredning som tränger
ordentligt in i problemen, kan dessa
representanter, i den mån det behövs,
för sina partigrupper redogöra för hur
frågorna ligger till. Jag betraktar därför
denna motion som ett viktigt steg i strävandet
att åstadkomma de politiska förutsättningar
som krävs för att verkligen
nå realistiska resultat på denna front.

Vad försvarskostnaderna beträffar,
prövas de ju av en särskild kommitté,
och en sådan utredning som den föreslagna
torde över huvud taget inte kunna
ta upp dessa frågor innan den andra
utredningen slutfört sitt uppdrag. Det
är detta som är skälet till att man anfört,
att den föreslagna utredningen — i varje
fall inte i första hand — skulle syssla
med försvarsfrågorna.

Jag delar reservanternas uppfattning,
att det är en utomordentligt viktig utredning
som här föreslås, och jag tillåter
mig att ansluta mig till den reservation,
som är avgiven i det ärende som här är
i fråga.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om herr Ivar Johanssons yttrande i anledning
av hans reservation till statsutskottets
utlåtande nr 129. Till detta utlåtande
är fogade två reservationer, en av
herr Ragnar Bergh m. fl., i vilken yrkas
avslag på förslaget om fondering, och
en av herr Ivar Johansson, i vilken han
begär att det skall heta »fondering för
framtida folkpensionsändamål», under
det att utskottet, som tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag, önskar »fondering för
framtida pensionsändamål».

Herr Johansson anför att folkomröstningen
skulle vara ett skäl för att kammaren
skulle besluta i enlighet med hans
reservation. Jag tror det är alldeles tvärtom.
Om riksdagen, som jag hoppas, beslutar
i enlighet med utskottets yrkande,
står pengarna till förfogande, vilken linje
man än senare bestämmer sig för att
lösa pensionsfrågan efter, under det att
man, om riksdagen nu skulle besluta att
följa reservationen, har bundit pengarna
vid folkpensioneringen. Yi anser det sålunda
vara klokt att gå den väg utskottsmajoriteten
har förordat, och jag yrkar
därför, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Vad beträffar herr Berglis avslagsyrkande
har herr Hesselbom redan motiverat
vårt avstyrkande av detta, varför jag
inte vill uppta tiden med den saken.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi har ju alla i denna
kammare lärt känna Karlsson i Munkedal
som en klok och praktisk man, som
står med båda sina väl tilltagna fotter
på jorden. Ur den synpunkten är det ytterst
förvånande att herr Karlsson i
Munkedal har yrkat bifall till det utskottsutlåtande,
som han nu har talat
för. De pengar, som herr Karlsson vill
fondera, finns inte. Det är rena låtsaspengar,
alldeles oavsett att de har den
för pengar egendomliga egenskapen att
vara steriliserade. Den pension, för vilken
herr Karlsson vill avsätta de pengar,
som inte finns, skall enligt förslaget
helt finansieras av avgifter. Mot den bakgrunden
förefaller hela tanken om en

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Förordningsförslag om allmän energiskatt m. m.

särskild avsättning av medel för ändamålet
fullständigt orealistisk. Jag kan,
herr talman, inte finna någon annan förklaring
till vår högt skattade vän herr
Karlssons i Munkedal uppträdande här
än att hans pliktkänsla är mycket starkt
utvecklad.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt angående varje
punkt av utskottets i det nu föredragna
betänkandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i herrar Hagbergs och Nilssons
i Svalöv vid betänkandet avgivna reservation;
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i den av herr
Spetz m. fl. vid betänkandet anförda reservationen;
samt 4:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmanen sig
anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i den av herr Spetz in. fl.
avgivna reservationen.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen, uppsattes

5 Forsta kammarens protokoll Ut57. Nr 22

samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A 1 i
bevillningsutskottets betänkande nr 47
antager godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herrar
Hagbergs och Nilssons i Svalöv vid
betänkandet anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 23.

Därjämte hade 83 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 47
punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.
mannen förklarade, att enligt hans upp- Slutligen bifölls på särskilda proposifattning
flertalet röstat för ja-proposi- tioner vad utskottet i punkterna B 5—B
tionen. 9 hemställt.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 29.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten A 2, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
1 ro) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Hagberg, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle avslås. De! av herr Hagberg framställda
yrkandet finge emellertid, anförde
herr talmannen, anses hava förfallit
genom kammarens nyss fattade beslut.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å utskottets
hemställan; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten A 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på avslag
därå; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna A 4
samt B 1—B 3 hemställt.

Angående punkten B 4, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 538 och II: 678.

Därpå gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1957/
58, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 april 1957 dagtecknad proposition,
nr 175, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1957/
58, m. m., hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, utom annat,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om allmän energiskatt;

2) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt; samt

3) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av
tobaksvaror;

Propositionen nr 175 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.
Till de delar propositionen avsåg
de under 1—3 omnämnda författningsförslagen
hade densamma av utskottet
behandlats i dess betänkande nr
47.

Till behandling i förevarande betänkande
hade upptagits följande till utskottet
hänvisade, i anledning av proposition
nr 175 väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 536
av herr öhman m. fl. och II: 680 av herr
Hagberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj: ts proposition
nr 175;

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.

II) de likalydande motionerna 1:540
av herrar Bengtson och Gustafsson samt
11:090 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 175 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om prövning av frågan om införande
av en progressiv beskattning av
konsumtionsutgifterna i syfte att sänka
den direkta inkomstbeskattningen;

III) de likalydande motionerna 1:544
av herr Ohlon in. fl. och II: 687 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 175 måtte besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för den första hälften av
budgetåret 1957/58 med 100 procent
samt för den senare hälften av samma
hudgetår utgå med 95 procent av grundbeloppet; IV)

motionen II: 682 av herr Hjalmarson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte, under uttalande av att en statlig
budgetpolitik enligt i motionen angivna
riktlinjer bort och borde föras samt att
en skattesänkning i enlighet med vad
som yrkats i reservation I till bevillningsutskottets
betänkande nr 41 år 1957
bort genomföras, besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1957/58 med 100 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
hudgetår med 90 procent av grundbeloppet;
ävensom

V) motionen II: 685 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj:ts förslag
om införande av energiskatter och att uttagningsprocenten
för statlig inkomstskatt
skulle höjas till 110 samt att dessa
ökade inkomster skulle till huvudsaklig
del användas för ett ökat bostadsbygggande.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande

vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:310
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:391 av
herr Cassel in. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den ?6 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, avseende viss
lindring av företagsbeskattningen;

2) de likalydande motionerna 1:370
av herr Ohlon in. fl. och II: 456 av herr
Ohlin m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att 10 § 2
mom. förordningen om statlig inkomstskatt
— i fråga om skatten för aktiebolag,
ekonomiska föreningar m. m. —
skulle givas den lydelse, som författningsrummet
hade före den genom förordningen
den 3 juni 1955 (nr 300) vidtagna
ändringen, att gälla den skatt som
skulle påföras enligt 1958 års taxering.

Såvitt avsåg de inbördes likalydande
motionerna I: 310 och II: 391 samt I: 370
och 11:456 hade utskottet i detta betänkande
endast upptagit de yrkanden,
som nu återgivits. Övriga i dessa motioner
framställda yrkanden hade av utskottet
behandlats i andra sammanhang.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 175
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 544 av herr Ohlon in. fl.
och II: 687 av herr Ohlin in. fl., motionen
11:682 av herr Hjalmarson m. fl.
samt motionen II: 685 av herr Lundberg,
såvitt avsåge skatteprocenten — besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 inom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1957/58 med
100 procent av grundbeloppet;

15) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:310
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 391 av herr
Cassel in. fl. samt de likalydande motio -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.

nerna 1:370 av herr Ohlon m. fl. och
II: 456 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,

2) de likalydande motionerna 1:536
av herr öhman m. fl. och II: 680 av herr
Hagberg ni. fl., såvitt motionerna behandlats
i detta betänkande, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:540
av herrar Bengtson och Gustafsson samt
11:690 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1957/58 måtte beräknas på sätt i betänkandet
närmare angivits.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka

dels under hänvisning till innehållet
i motionen 11:682 av herr Hjalmarson
m. fl. ansett, att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj ds i proposition
nr 175 framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med bifall till motionen
11:682 av herr Hjalmarson m. fl.
och med avslag å de likalydande motionerna
1:544 av herr Ohlon m. fl. och
II: 687 av herr Ohlin m. fl. samt motionen
II: 685 av herr Lundberg, såvitt avsåge
skatteprocenten — under uttalande,
att en statlig budgetpolitik enligt i
motionen II: 682 angivna riktlinjer bort
och borde föras samt att en skattesänkning
i enlighet med vad som yrkats i
reservation I till bevillningsutskottets
betänkande nr 41 år 1957 bort genomföras,
besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
förra hälften av budgetåret 1957/58 med
100 procent av grundbeloppet och för
senare hälften av samma budgetår med
90 procent av grundbeloppet;

dels ock under hänvisning till innehållet
i motionen 11:682 av herr Hjalmarson
m. fl. ansett, att utskottet bort
under C hemställa, att bevillningarna

för budgetåret 1957/58 måtte, i anledning
av motionen II: 682 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionen avsåge
beräkning av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1957/58, beräknas
på sätt reservationen visade;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Anderson
i Sundsvall, vilka

dels under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna 1:544 av
herr Ohlon m. fl. och II: 687 av herr
Ohlin m. fl., i vad gällde uttagningsprocenten
för statlig inkomstskatt, ansett,
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte —■ i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr
175 angående skatteprocenten och med
bifall till de likalydande motionerna I:
544 av herr Ohlon m. fl. och II: 687 av
herr Ohlin m. fl. samt med avslag å motionen
11:682 av herr Hjalmarson m. fl.
ävensom motionen II: 685 av herr Lundberg,
såvitt avsåge skatteprocenten —
besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för den första
hälften av budgetåret 1957/58 med 100
procent samt för den senare hälften av
samma budgetår med 95 procent av
grundbeloppet;

dels ock ansett, att utskottet bort under
C hemställa, att bevillningarna för
budgetåret 1957/58 måtte beräknas på
sätt i denna reservation angivits;

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Anderson i Sundsvall,
vilka under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna I:
310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391
av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:370 av herr Ohlon m.
fl. och II: 456 av herr Ohlin m. fl. — i
vad motionerna behandlats i detta betänkande
— ansett, att utskottet bort
under B 1 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till de likalydande motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 391 av herr Cassel m. fl. samt de

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.
likalydande motionerna 1:370 av herr det förslag skulle antagas, som innefatOlilon
m. fl. och 11:456 av herr Ohlin tades i motsvarande del av herrar Hagm.
fl., i vad motionerna behandlats i bergs och Nilssons i Svalöv vid betändetta
betänkande, antaga i reservatio- kandet avgivna reservation; samt 3:o)
nen infört förslag till förordning angå- att det förslag skulle godkännas, som
ende ändrad lydelse av 10 § 2 mom. för- innehölles i motsvarande del av den av
ordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om herr Spetz in. fl. vid betänkandet anstatlig
inkomstskatt; förda reservationen.

IV) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Anderson i Sundsvall,
såvitt angick frågan om införande
av en progressiv skatt å konsumtionsutgifter; V)

av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Vigelsbo, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation nr I i denna del. Dock
vill jag meddela, att, om vår reservation
inte skulle vinna kammarens bifall och
inte heller bli kontraproposition i huvudvoteringen,
utan där ersättas av reservation
nr II, kommer vi att i det då
uppkomna läget rösta för bifall till reservation
nr II av herr Spetz m. fl.

I fråga om punkten B 1 hemställer jag
om bifall till reservation nr III.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Beträffande punkt A yrkar
jag bifall till reservation II i denna
del. Beträffande punkt B har jag samma
yrkande som herr Hagberg.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i alla avseenden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan.

Rörande punkten A, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innehölles i den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A i bevillningsutskottets
betänkande nr 48 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i motsvarande
del av herrar Hagbergs och
Nilssons i Svalöv vid betänkandet anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Anslag till fondering för framtida pensionsändamål

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 60.

Därjämte hade 49 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta,

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
48 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 13.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande punkten B 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades

i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 48
punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B 2,
B 3 och C hemställt.

Anslag till fondering för framtida pensionsändamål Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungi.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1957/58 till
Fondering för framtida pensionsändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Anslag till fondering för framtida pensionsändamål

Under punkten 110 av femte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Fondering för framtida pensionsändamål
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 275 000 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att i
likhet med vad som beslutats för innevarande
budgetår skulle för ifrågavarande
fondering tagas i anspråk de medel,
som under budgetåret 1957/58 beräknades
inflyta genom den av 1955 års
riksdag beslutade höjningen av skattesatsen
för aktiebolag, ekonomiska föreningar
m. fl.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 171) och den andra
inom andra kammaren av herr Hansson
m. fl. (II: 219), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att det under punkt
110, femte huvudtiteln, föreslagna anslaget
av 275 000 000 kronor skulle anvisas
till Fondering för framtida folkpensionsändamål.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:171 och 11:219 till Fondering
för framtida pensionsändamål för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 275 000 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ivar Johansson, Pålsson
och Rubbestad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
171 och 11:219 till Fondering för framtida
folkpensionsändamål för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 275 000 000 kronor;

2) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå

Kungl. Maj:ts förevarande förslag ävensom
motionerna 1:171 och 11:219.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Ohlon,
Sundelin, Jacobsson och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Gustafsson i
Skellefteå och Neländer, vilka anfört:

»Den meningsriktning vi företräder
har motsatt sig den extra företagsskatten.
Yrkande om dess avskaffande från
och med utgången av innevarande år har
också från vår sida framställts i annat
sammanhang. Detta yrkande har emellertid
ännu ej behandlats av riksdagen.
Skulle riksdagen mot vår uppfattning besluta
om skattens bibehållande är vi av
den meningen, att en avsättning av motsvarande
belopp eller för nästa budgetår
275 milj. kronor borde ske för framtida
folkpensionsändamål.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 2.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att det
förslag skulle godkännas, som innehölles
i herr Ragnar Berglis m. fl. vid utlåtandet
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Iiergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upp -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Ang. användningen av energiskattemedlen m. m.

tog vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Ivar Johanssons
m. fl. reservation.

Herr Bergh, Ragnar, äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 129 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Ragnar Berghs m. fl. vid utlåtandet anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 35.

Därjämte hade 47 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 129, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Ivar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 45.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodo från att rösta.

Ang. användningen av energiskattemedlen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av vissa motioner,
väckta i anslutning till Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 175 framlagda
förslag till allmän energiskatt m. m.

Till statsutskottet hade helt eller i
vissa delar remitterats följande i anledning
av Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 175 framlagda förslag om införande
av en allmän energiskatt väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna I: 537 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. och 11:681
av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

de likalydande motionerna 1:542 av
herrar Ragnar Bergh och Svärd samt
11:683 av herr Cassel m. fl.;

de likalydande motionerna 1:543 av
herr Ragnar Bergh m. fl. och II: 684 av
herr Cassel m. fl.;

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Ang. användningen av energiskattemedlen m. m.

de likalydande motionerna 1:545 av
herr Ohlon m. fl. och 11:688 av herr
Ohlin in. fl.; samt

de likalydande motionerna 1:546 av
herr Ohlon in. fl. och 11:689 av herr
Ohlin m. fl.

I motionerna I: 537 och II: 681 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att förslag
måtte föreläggas 1957 års höstriksdag
om att av energiskattemedlen 10
miljoner kronor skulle få disponeras redan
under budgetåret 1957/58 för upprustning
av landsbygdens elnät.

I motionerna I: 542 och II: 683 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att bemyndiga
Kungl. Maj :t att förordna om uttagande
av en i motionerna föreslagen elavgift
samt att i enlighet med vad i motionerna
angivits förordna om bildande av en
särskild stiftelse, till vilken genom elavgiften
influtna medel skulle överföras
för att ur densamma utlånas till byggande
av kraftverk i enlighet med vad
i motionerna närmare angivits ävensom
att fastställa stadgar för nämnda stiftelse.

I motionerna I: 543 och II: 684 hade
hemställts, att riksdagen måtte i princip
besluta, att av inflytande elavgifter
ett belopp av 10 miljoner kronor per år
skulle avsättas till kraftledningslånefonden
för utbyggnad och upprustning av
det elektriska distributionsnätet till
landsbygden samt återstående belopp
avsättas till en särskild stiftelse enligt i
nämnda motioner angivna grunder med
ändamål att meddela lån för investeringar
i anläggningar för produktion av
elektrisk kraft.

I motionerna 1:545 och 11:688 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte med bifall till den del av
Kungl. Maj :ts förslag, som avsåge skatt
å elektrisk kraft, besluta om uttagande
av en särskild elavgift under samtidigt
uttalande, att motsvarande medel borde
användas — på sätt som i motionerna
angivits — för utbyggnad av produktionen
av elektrisk kraft samt för upprustning
av landsbygdens elnät.

I motionerna 1:546 och 11:689 hade
hemställts, att riksdagen måtte, under
hänvisning till de ökade intäkter för
statsverket, som kunde beräknas inflyta
genom den i propositionen föreslagna
skatten å elektrisk kraft (för nästa budgetår
beräknade till 100 miljoner kronor),
i princip besluta, att motsvarande
belopp skulle efter i motiveringen angiven
fördelning avsättas dels för ökning
av statens vattenfallsverks investeringsanslag
för kraftverksanläggningar,
dels till en särskild fond under statens
lånefonder med ändamål att meddela
lån för investeringar i anläggningar för
produktion av elektrisk kraft, förslagsvis
vattenkraftslånefonden, och dels till
särskild fond för utbyggnad och upprustning
av det elektriska distributionsnätet
på landsbygden, förslagsvis till
kraftledningslånefonden. Vidare hade
motionärerna hemställt, att riksdagen
måtte i princip besluta, att för de här
föreslagna fondavsättningarna i första
hand skulle utnyttjas de förut befintliga
utlåningsfonderna vattenkraftslånefonden
samt kraftledningslånefonden.
Slutligen hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
dels att en översyn måtte ske av
gällande utlåningsregler för de förut i
motionerna angivna fonderna, dels att
förslag i anledning av nämnda översyn
måtte föreläggas innevarande års höstriksdag
och dels att förslag måtte föreläggas
höstriksdagen om erforderliga investeringsanslag
på tilläggsstat för budgetåret
1957/58 enligt i motionerna angivna
grunder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Vad först angår motionerna 1:542
och 11:683 samt 1:543 och 11:684 vill
utskottet erinra om att bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 47 tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag om allmän energiskatt.
Under hänvisning till vad bevillningsutskottet
därvid anfört får statsutskottet
avstyrka bifall till yrkandena
i nämnda motioner.

I motionerna I: 545 och II: 688 ha motionärerna
godtagit Kungl. Maj:ts för -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Ang. användningen av energiskattemedlen m. m.

slag i vad detsamma avser skatt å elektrisk
kraft, men hemställt om ett uttalande
av riksdagen, att de genom skatten
inflytande medlen skola, på sätt i
dessa motioner samt i motionerna I: 546
och 11:689 närmare angivits, användas
för utbyggnad av elkraftproduktionen.
Motionärerna synes härvid syfta till att
för nämnda ändamål skapa en specialbudget
inom riksstaten. I anledning härav
vill utskottet framhålla, att det med
hänsyn till önskvärdheten av att utgifterna
kunna behandlas efter enhetliga
grunder icke kan anses stå i överensstämmelse
med rationell budgetbehandling
att utvidga systemet med specialbudgeter.
På grund av det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna i
denna del. Härav följer vidare att den
i motionerna 1:546 och 11:689 begärda
översynen av reglerna för utlåning från
vattenkraftslånefonden och kraftledningslånefonden
icke synes erforderlig.
Det i sistnämnda båda motioner framförda
yrkandet om medel å tilläggsstat
för budgetåret 1957/58 finner sig utskottet
icke böra tillstyrka.

Ej heller det i motionerna 1:537 och
II: 681 framförda yrkandet om medelsanvisning
anser sig utskottet böra tillstyrka.
Beträffande nämnda yrkande
vill utskottet för övrigt betona, att föredragande
departementschefen förordat,
att 50 milj. kronor skola avses för upprustning
av landsbygdens elnät under
den närmaste femårsperioden. Det torde
få förutsättas, att Kungl. Maj:t framlägger
härav betingade förslag i 1958 års
statsverksproposition.

På grund av det anförda hemställer
utskottet,

I. att motionerna 1:537 och 11:681,
såvitt nu är i fråga, icke må av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:542 och 11:683,
såvitt nu är i fråga, samt motionerna
1:543 och 11:684 icke må av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna 1:545 och 11:688,
såvitt nu är i fråga, samt motionerna
1:546 och 11:689 icke må av riksdagen
bifallas.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Pålsson, Bengtson och
Rnbbestad, vilka ansett, att det stycke i
utskottets yttrande, som började med
»Ej heller» och slutade med »års statsverksproposition»,
bort hava följande
lydelse:

»Utskottet delar den uppfattning som
kommit till uttryck i motionerna 1:537
och II: 681 beträffande behovet av en
snar upprustning av landsbygdens elnät.
Med hänsyn härtill synes på sätt i
motionerna föreslagits medel för denna
upprustning böra ställas till förfogande
redan för nästa budgetår.»

samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:537 och 11:681, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts;

2) av herrar Svärd och Nilsson i GöinSegården,
fröken Karlsson samt herr
Heckscher, vilka ansett, att det stycke i
utskottets yttrande, som började med
»Vad först» och slutade med »nämnda
motioner», bort hava följande lydelse:

»Under hänvisning till vad i den med
I. betecknade reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 47 uttalats
ävensom under åberopande av de i
motionerna 1:542 och 11:683 anförda
skälen för användningen av de genom
elavgiften influtna medlen finner sig utskottet
böra förorda bifall till ifrågavarande
motioner samt till motionerna I:
543 och II: 684.»

samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:542 och 11:683, såvitt
nu vore i fråga, samt motionerna 1:543
och 11:684, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i reservationen anförts; 3)

av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson och Malmborg, fröken Elmén,
herr Widén samt fröken Vinge, vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande,
som började med »I motionerna»
och slutade med »böra tillstyrka», bort
hava följande lydelse:

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Ang. användningen av energiskattemedlen m. m.

»I motionerna 1:545 och 11:688 ha
motionärerna godtagit Kungl. Maj :ts förslag
i vad detsamma avser skatt å elektrisk
kraft, men hemställt om ett uttalande
av riksdagen, att de genom skatten
inflytande medlen skola, på sätt i
dessa motioner samt i motionerna I: 546
och II: 689 närmare angivits, användas
för utbyggnad av elkraftproduktionen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning
rörande medlens användning samt
anser, att de i motionerna föreslagna åtgärderna
skulle skapa tillfredsställande
garantier för att medlen oavkortat komme
det avsedda ändamålet till del. Utskottet
tillstyrker alltså bifall till motionerna
I: 545 och II: 688, såvitt nu är
i fråga, samt till motionerna 1:546 och
II: 689.»

samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:545 och 11:688, såvitt
nu vore i fråga, samt motionerna I: 546
och II: 689, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i reservationen anförts.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr HESSELBOM (s):

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt angående varje
punkt av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid sedermera i enlighet med dessa yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan i nu förevarande
punkt.

Vidare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 136 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode .från att rösta.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Om tillsättande av en allmän besparingskommission Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av väckta motioner
om tillsättandet av en allmän besparingskommission
för översyn av de
statliga utgifterna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lindblom och Lundström (1:547)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II; 686), hade hemställts,
att riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 175 med förslag om komplettering av
riksstaten måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om tillsättandet av en allmän
besparingskommission för översyn
av de statliga utgifterna.

I tskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat:

»Utskottet, som finner de av motionärerna
anförda synpunkterna i och för
sig beaktansvärda, vill dock erinra om
att redan nu en fortlöpande och ingående
granskning av statsutgifterna sker såväl
vid departementens årliga budgetarbete
som genom vederbörande utskottsprövning
av Kungl. Maj :ts anslagsframställningar,
ävensom genom de statliga
revisionsorganens verksamhet. Vad särskilt
beträffar utgifterna under fjärde
huvudtiteln torde dessutom, såsom motionärerna
själva framhållit, kunna förväntas
att en prövning kommer till stånd
genom den försvarsberedning som tillsatts.
Vidare må erinras om att utskottet
i sitt utlåtande nr 93 (punkterna 2 och
12) i vad detsamma berör de av motionärerna
åberopade uttalandena av statsrevisorerna
beträffande statsförvaltningens
arbetsformer samt socialpolitikens
organisatoriska utformning m. m.
förordat viss översyn inom berörda ämnesområden.
Slutligen må framhållas att
utskottet i sitt utlåtande nr 91 på förslag
av Kungl. Maj.''t tillstyrkt väsentliga
förenklingar beträffande bidragsgivningen
på skolväsendets område i anledning
varav i vart fall minskade förvaltningskostnader
på nämnda område torde
kunna uppnås.

I viss utsträckning pågår sålunda redan
nu en verksamhet av det slag som
enligt motionerna bör främjas, varjämte
ytterligare åtgärder i samma syfte torde
vara att förvänta. Med hänsyn härtill
och då utskottet icke enbart på de i motionerna
anförda skälen funnit sig berett
att — i nu förevarande sammanhang
— förorda tillsättandet av en besparingskommission
av den art motionärerna
föreslagit, avstyrker utskottet
bifall till motionerna i fråga.

Utskottet hemställer, att motionerna I:
547 och II: 686 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Boman, Sundelin,
Pälsson, Anders Johansson, Svärd,
Bengtson och Malmborg, fröken Elmén,
herrar Rubbestad, Widén och Nilsson i
Göingegården, fröken Karlsson, fröken
Vinge samt herr Heckscher ansett, att
det avsnitt i utskottets yttrande, som
började med »Utskottet, som» och slutade
med »i fråga», bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Den uppfattning motionärerna givit
uttryck åt har utskottet funnit sig i allt
väsentligt kunna dela. Utskottet förordar
därför att i enlighet med vad i motionerna
anförts en besparingskommission
i angivet syfte snarast tillsättes.»

samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 547 och II: 686, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som in -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Om tillsättande av en allmän besparingskommission

nefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 137, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 61.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 309, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om kommunalförbund,
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om prästval, m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 330, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr
71) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m,, jämte i ämnet väckta motioner; nr

342, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 343, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m. dels
ock väckta motioner angående utformningen
av den ekonomiska politiken.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

344, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter;

nr 351, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter; samt

nr 356, angående val av ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket med
suppleanter;

Anmäldes och godkändes första lagut- ^ °ck till riksdagens förordnanden:
skottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 345, för herr Ragnar Valdemar
nr 328, till Konungen i anledning av Persson att vara fullmäktig i riksbanken;

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

nr 346, för herr Per Valfrid Åsbrink
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 347, för herr Karl Emil Ahlkvist att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 348, för herr Gustaf Fridolf Thapper
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 349, för herr Otto Jakob Westling
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 350, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 352, för herr Axel Wilhelm Strand
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 353, för herr Sven Patrik Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 354, för herr Anselm Konrad Gillström
att vara suppleant för fullmäktig
i riksgäldskontoret;

nr 355, för herr Klas Gösta Netzén att
vara suppleant för fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

357, för herr Sven Johan Emanuel
Ohlon att vara ledamot av styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 358, för herr Nils Walter Sundström
att vara ledamot av styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 359, för herr Tor Herman Wolgast
att vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket; och

nr 360, för herr Axel Henrik Munktell
att vara suppleant för ledamot av
styrelsen över riksdagsbiblioteket.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 361, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkomröstning i pensionsfrågan
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 175, såvitt densamma avser
förslag till förordning om allmän
energiskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 364, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1957/58, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes tredje lagutskottets
memorial nr 24, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
tredje lagutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fiskearrenden m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 29, 30 och 31 maj
1957 för bevistande av en konferens i
Wien.

Stockholm den 28 maj 1957

Hjalmar Nilsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.02.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 116 av nionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

I samband med denna anslagspunkt
hade utskottet behandlat följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 31 av
herr Mannerskantz m. fl. och II: 85 av
herr Carlsson i Bakeröd m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta att de medel, som inflöte till
statskassan genom elskatteuppbörden utöver
det i riksstaten för budgetåret
1957/58 uppförda beloppet, skulle avsättas
till en fond för möjliggörande av
framtida, nödvändig upprustning av eldistributionen
på landsbygden;

2) de likalydande motionerna I: 152
av herr Andersson, Torsten, m. fl. och
II: 190 av herr Gustafsson i Mem m. fl.;
samt

3) motionen 1:153 av herr Persson,
Helmer, och herr öhman.

1 de tre sistnämnda motionerna hade
hemställts, att riksdagen måtte höja förevarande
anslag till 6 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 152 och II:
190 samt I: 153, till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering å riksstaten
för budgetåret 1957/58 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;

2) att motionerna I: 31 och II: 85 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Eskilsson, Sigfrid Larsson, Franzén, Pettersson
i Dahl, Hseggblom och Hedin,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att med några
ord få motivera den blanka reservation,
som jag tillsammans med några
andra ledamöter inom utskottet har fogat
till detta utlåtande; det är en gemensam
blank reservation, avgiven av sex
ledamöter. Jag är emellertid inte alldeles
övertygad om att motivet för denna
gemensamma reservation är samstämmigt.
Liksom övriga högerledamöter i
utskottet har jag anslutit mig till statsverRspropositionens
förslag, och jag har
följaktligen medverkat till yrkandet om
avslag på de väckta motionerna.

Anledningen till att vi anmält reservation
är att jordbruksutskottet i sin motivering
för förslaget har hänvisat till
vad statsutskottet anfört i sitt utlåtande
nr 136. När vi behandlade frågan inom
jordbruksutskottet, förelåg inte statsutskottets
utlåtande. När detta sedan blev
klart, framgick det emellertid att utlåtandet
inte var enhälligt. Högerledamöterna
i statsutskottet hade reserverat sig
för bifall till de högermotioner, som var
väckta med anledning av förslaget om
energiskatt.

Genom att avge den blanka reservationen
har vi nu velat markera, att vi ansluter
oss till de synpunkter, som reser -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

vanterna i statsutskottet har anfört för
sin ståndpunkt. I övrigt har vi inte med
detta avsett att yrka på någon ändring i
jordbruksutskottets förslag, utan jag ansluter
mig nu liksom vid behandlingen
inom utskottet helt till det yrkande, som
jordbruksutskottet framlagt i detta ärende.

Jag vill med detta, herr talman, endast
markera, att jag skulle ha önskat en annan
motivering, men att jag inte har något
annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! På denna punkt har jag
i januari månad väckt en motion, som
går ut på att de medel, som inflyter till
statskassan genom elskatten utöver det i
riksstaten uppförda beloppet på 50 miljoner
kronor, skulle fonderas för elektrifieringen
på landsbygden. Sedan dess
har en del saker inträffat. Sedan riksdagen
nu fattat beslut i fråga om energiskatten,
har förutsättningarna ändrats så
att jag nu inte längre har anledning att
yrka bifall till motionen. Jag vill endast
meddela att detta beror på de ändrade
förhållanden, som uppstått efter det att
motionen väckts.

Jag har intet särskilt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. (Forts.)

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 127, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar angående
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Avd. II. Särskilda försöksskolor.

I propositionen nr 106 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 8 mars
1957, föreslagit riksdagen att, utom annat,

a) besluta, att en särskild försöksskola,
tills vidare i huvudsak organiserad
såsom nioårig enhetsskola, skulle från
och med budgetåret 1957/58 eller den
senare tidpunkt Kungl. Maj:t bestämde
upprättas i Linköping under villkor att
Linköpings stad åtoge sig att tillhandahålla
för skolan erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning
samt att i övrigt svara för de
anordningar och kostnader, som i enlighet
med vad departementschefen förordat
skulle ankomma på staden;

b) godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för särskilda
försöksskolan i Linköping, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) godkänna av departementschefen
angiven stat för särskilda försöksskolan
i Linköping, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58;

d) till Särskilda försöksskolan i Linköping:
Driftkostnader för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 570 000 kronor; e)

till Särskilda försöksskolan i Linköping;
Utrustning för budgetåret 1957/
58 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 25 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ohlon m. fl. (I: 283) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 328), i vilka hemställts,

a) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående
gymnasiet enligt de riktlinjer,
som framginge av motionen, i den mån
icke genom yrkanden under b—d vissa
frågor föresloges behandlade i annan ordning;
dock att Kungl. Maj:t givetvis
borde till 1958 års riksdag framlägga
de förslag, som det då aktuella läget
krävde, utan att invänta den föreslagna
utredningens ställningstaganden;

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala, att ämnesrumssystem
borde komma till allmännare användning
än hittills på gymnasiet;

c) att riksdagen måtte i samband med
behandlingen av Kungl. Maj ds aviserade
proposition om inrättande av särskilda
statliga försöksskolor uttala sig för att
frågan om påbyggnad av dessa med ett
gymnasiestadium måtte övervägas;

d) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj d hemställa om särskild utredning
beträffande vidgad studie- och
yrkesvägledning på gymnasiestadiet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Åman (I: 434) och
den andra inom andra kammaren av
herr Stcihl m. fl. (11:558), i vilka hemställts,
att riksdagen i samband med beslutet
om försöksskolan i Linköping
måtte uttala, att dylika skolor borde inrättas
även i Karlstad, Luleå och Stockholm,
sedan tillräcklig erfarenhet vunnits
av verksamheten vid den statliga
försöksskolan i Linköping;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Helén m. fl. väckt motion (II: 592),
vari hemställts, att riksdagen måtte uppföra
en tjänst som skolpsykolog i Ce 32
vid särskilda försöksskolan i Linköping
och bevilja ett förslagsanslag för Driftkostnader
med 695 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
avdelningen på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte besluta, att en
särskild försöksskola, tills vidare i huvudsak
organiserad såsom nioårig enhetsskola,
skulle från och med budgetåret
1957/58 eller den senare tidpunkt
Kungl. Maj:t bestämde upprättas i Linköping
under villkor att Linköpings stad
åtoge sig att tillhandahålla för skolan
erforderliga undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning samt att
i övrigt svara för de anordningar och
kostnader, som i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 8 mars

(1 Första kammarens protokoll 1057. Nr 22

1957 förordat skulle ankomma på staden; II.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionen 11:592, såvitt den icke behandlades
under IV,

a) godkänna under förevarande punkt
införd personalförteckning för särskilda
försöksskolan i Linköping, att tilllämpas
under budgetåret 1957/58;

b) godkänna under denna punkt införd
stat för särskilda försöksskolan i Linköping,
att tillämpas under budgetåret
1957/58;

c) till Särskilda försöksskolan i Linköping:
Driftkostnader för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 570 000 kronor;

III. att riksdagen måtte till Särskilda
försöksskolan i Linköping: Utrustning
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionen II:
592, såvitt den icke behandlats under II
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa ytterligare
utredning beträffande av utskottet
berörda personalfrågor för särskilda
försöksskolan i Linköping och
där bedrivna pedagogiska undersökningar
samt att Kungl. Maj:t måtte för
1S58 års riksdag framlägga de förslag,
till vilka utredningen kunde giva anledning; V.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:434 och 11:558, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte senast för 1960 års
riksdag framlägga förslag om upprättande
av de ytterligare särskilda försöksskolor,
som kunde befinnas önskvärda,
sedan tillräckliga erfarenheter vunnits
av verksamheten vid den särskilda försöksskolan
i Linköping;

VI. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna I:
283 och II: 328.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Reservation hade anmälts av herr
Ragnar Bergh, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr SVÄRD (h) :

Herr talman! Det är med en viss känsla
av ängslig skygghet eller skygg ängslan,
som en vanlig stackare numera nalkas
en skolfråga. Den expertis på detta
område, som under träget arbete har
byggts upp de senaste åren, är så stor
att man närmast får ett intryck av att
det här har vuxit fram något slags enhetsskolans
metafysik — en metafysik
som gör att en ofilosofisk krake egentligen
inte har vare sig möjlighet eller rätt
att ge sig in på dessa frågor. Herrar skolreformatorer
och pedagogiska experter
är till den grad rationella, att man bara
fruktar att eleverna i skolorna skall helt
rationaliseras bort, när automationen på
detta område är helt genomförd.

Det hände någon gång för mycket,
mycket länge sedan att en verkschef, en
högst oansvarig figur naturligtvis, satte
upp ett anslag på dörren till sitt ämbetsverk,
där det stod: »Stängt på grund
av vackert väder.» Ett sådant anslag är
numera fullkomligt otänkbart i den nya,
pedagogiskt strömlinjeformade skola som
håller på att växa fram. Man har inte
vackert väder där längre, man har i stället
ultravioletta strålar och pedagogisk
konstgödsel.

Vi har nu här framför oss ett förslag
till inrättande av ett slags enhetsskolans
provkök i den gamla djäknestaden Linköping.
Om jag har kunnat läsa utlåtandet
rätt, vilket det finns skäl att betvivla,
herr talman, syftar man till att i denna
försöksskola bedriva något slags skolreformatorisk,
skolorganisatorisk och pedagogisk
vivisektion, av vilken sedan
slutsatser skall kunna dragas om den
kommande generationens möjligheter att
snabbt inbämta vad Kungl. Maj:t föreskriver
att en välartad skolelev skall inhämta.
Vi får bara hoppas att eleverna
i fråga inte får något som brukar kallas
nedärvd immunitet mot denna välsignelsebringande
verksamhet.

Vi skall här ha försöksledare, kansliskrivare
och en lång rad nyttiga och nöd -

vändiga ämbetsmän, och dessutom lär
också vid försöksskolan i fråga skola
förekomma lärare. Det senare är emellertid
inte alldeles säkert, eftersom lärarna
i fråga inte är beredda att inträda
i detta laboratorium av skäl som helt
ligger inom civilministerns ämbetsområde.

Hela min instinkt, det skall jag vara
ärlig nog att erkänna, bjuder mig att yrka
avslag på hela detta förslag, men med
hänsyn till den risk detta skulle framkalla
för en undervisning, speciellt avsedd
för mig, om enhetsskolans metodik
och organisatoriska förutsättningar nu
och i framtiden, skall jag mot min instinkt
avstå därifrån.

Vad jag däremot inte kan avstå från,
herr talman, är att yrka avslag på den
beställning på ytterligare sådana här laboratorier
som statsutskottet, därtill förlett
av andra avdelningen, gör i sitt utlåtande.
Innebörden av denna ordersedel
till Kungl. Maj:t är ju egentligen att man
utan hänsyn till det resultat, som man
nu uppnår med sin vivisektion av den
arma linköpingsungdomen, skall inrätta
nya liknande anstalter, i första hand
på två platser i riket.

Detta sätt att beställa av Kungl. Maj :t
åtgärder, som föranleder icke beräknade
och icke beräkningsbara statsutgifter, är
ett ytterst diskutabelt sätt att fara fram.
Vi kan inte samtidigt, så fort vi för ett
allmänt resonemang, hävda nödvändigheten
av återhållsamhet med statens utgifter,
om vi på detta sätt bara finner
oss i att Kungl. Maj :t ställes inför sådana
å la carte-beställningar som det här är
fråga om.

Jag finner alltså, herr talman, att jag
av statsfinansiella skäl är nödsakad att
yrka avslag på punkten V i utskottets utlåtande
under avdelningen II med dess
förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t.
Om jag nu begränsar min motivering till
den statsfinansiella aspekten, kan vi kanske
slippa en diskussion om enhetsskola
n an sich.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Svärd menade att vi skulle behöva ta upp

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

en allvarlig diskussion mot den bakgrund
som han här rullade upp. Jag tror det
knappast.

I sak skulle jag emellertid vilja säga,
att när vi nu bygger upp en ny skola,
är det väl ändå värdefullt om vi kan få
denna försöksverksamhet lagd på det
plan som ger största möjliga nytta för de
pengar, vilka obestridligen måste anslås
för detta ändamål.

I vad det gäller den fortsatta verksamheten
beträffande försöksskolorna har
utskottet varit mycket försiktigt. Jag vill
erinra om att utskottet på s. 40 skriver:
»Utskottet förordar, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer, att
Kungl. Maj:t senast för 1960 års riksdag
framlägger förslag om upprättande av de
ytterligare försöksskolor, som kan befinnas
önskvärda, sedan tillräckliga erfarenheter
vunnits av verksamheten vid den
särskilda försöksskolan i Linköping.»

Vi hade ju en liten diskussion om det
här i går. Herr Bergh tog upp både avdelning
I och avdelning II i utlåtandet.
Jag hörde inte riktigt vad han sade,
men om jag fattade honom rätt ansåg
han, att man borde få till stånd flera
av dessa försöksskolor på olika platser i
landet. Om det inte var riktigt uppfattat,
ber jag naturligtvis om ursäkt för det.
Utskottet har dock ansett att man kan
vinna åtskilliga erfarenheter på detta
område, men vi vill att Kungl. Maj :t skall
vara försiktig. Vi har inte någon förutbestämd
uppfattning om att en sådan här
försöksskola är det allena saliggörande,
men vi tror att de lärare och andra som
sysselsätts vid denna skola skall ta sin
uppgift på allvar och göra det bästa
möjliga av de medel som riksdagen anvisar.

Det är obestridligt att detta arbetsfält
har försummats under årens lopp,
och just i den situationen är det nödvändigt
att vi får en försöksverksamhet
som grundar sig på verkliga fakla och
att vi får sakkunniga miinniskor som ägnar
sig åt denna uppgift, så att den erforderliga
forskningen på området kommer
till stånd. Utskottet åtminstone är
övertygat om att man kan bespara sig
många misstag i de olika försöksskolor -

na ute i landet, om man kan få erfarenheter
från denna vetenskapligt uppbyggda
försöksskola. På detta sätt kan man
alltså bespara staten onödiga utgifter
och lära sig att lägga upp undervisningen
på bästa möjliga sätt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Andra avdelningens ordförande
tycks inte ha hört vad jag sade i
går. Vad jag då vände mig mot var utskottets
uttalande, att berörda kommuner
snarast möjligt bör få reda på om
och i så fall när sådana här skolor skall
komma till stånd. Med anledning därav
sade jag, att detta uttalande egentligen är
en from önskan.

Jag framhöll, att om man ritar ett skolhus
och det är meningen att detta skall
användas för en försöksskola, kommer
planlösningsarbetet att påverkas därav
både beträffande klassrummens storlek
och beträffande en hel del biutrymmen.
Om man i varje fall är tvungen att bygga
ett skolhus och detta eventuellt skulle
komma att användas som försöksskola,
kan man av kostnadsskäl inte gärna bygga
som för en försöksskola. Blir det sedan
en försöksskola kommer man att få
mindre praktiska lösningar och ökade
utgifter för de nya lokalutrymmen som
försöksverksamheten kräver.

Jag anser alltså att det hade varit bättre
att utskottet hade tagit ställning till
frågan, huruvida det borde bli flera sådana
här försöksskolor eller inte. Om utskottet
hade ansett att det borde bli flera,
skulle utskottet också i anslutning till
motionen i ämnet ha givit besked om
den saken. Nu kommer den platoniska
önskan, som utskottet uttalat, i åtskilliga
fall inte att bereda berörda distrikt möjlighet
alt på ett ändamålsenligt sätt planera
de skolhus som kan komma i fråga.

Sedan ber jag att få nämna hur denna
fråga om försöksskolor kommit upp. För
några år sedan gjorde nuvarande ecklesiastikministern
ett uttalande här i kammaren,
där differentieringsprobleinet
diskuterades. Han anmärkte då på att den

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

nuvarande försöksverksamheten inte i
enlighet med skolkommissionens intentioner
hade arbetat med odifferentierade
klasser efter klass 7. Då sedan en utredning
satts i gång hänvisades till detta
uttalande, och så föreslogs det försöksskolor
i fyra städer, där inte minst —
doek inte enbart — differentieringsproblemet
skulle utredas.

Men nu är det här som det ofta är i
den nuvarande skolpolitiken. Det är ansatser
som inte fullföljs, och så vet man
inte vad som skall bli av det hela. Skall
till exempel en kommun räkna med att
utredningens av skolöverstyrelsen tillstyrkta
förslag någon gång vinner bifall,
kommer kommunen att få svårigheter
när det gäller planlösningsfrågan.
Man famlar inom departementet hit och
dit, och på det sättet är det här också.
Därför gav jag i går uttryck åt den meningen,
att det vore bäst att få besked.

Ansatsen denna gång kommer f. ö.
sannolikt att utebli, därför att folk har
ju avråtts från att söka tjänsterna i Linköping
på grund av att lönesättningen
inte blivit sådan som ansetts erforderlig
för att försöksskolan skall kunna fylla
sin uppgift. Därför kan det ligga en hel
del i vad herr Svärd säger, att man kan
vara tveksam, huruvida pengarna kommer
att användas i år. Här som på många
andra områden är vi, som skall arbeta
inom skolväsendet, ovissa om hur det
kommer att bli, därför att den nuvarande
skolpolitiken och dess ledning är så famlande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Om jag fattade herr
Bergh rätt invände han mot utskottet, att
vi inte redan nu tagit bestämd ställning
antingen i tillstyrkande eller i avstyrkande
riktning. Nu förstår jag herr Bergh.
Bland de städer som är tilltänkta för flera
försöksskolor är ju Luleå. Jag förstår
att det är i egenskap av lokal folkskoleinspektör
som han yttrar sig i detta sammanhang,
och det undrar jag inte på
heller.

Det är riktigt som herr Bergh säger att
man i god tid bör få besked hur det skall

bli. Men jag tror ändå att utskottet har
rätt när det vill vara försiktigt. Detta
hindrar inte att t. ex. Luleå kan få besked
i god tid om hur det kommer att
bli. Men att nu, innan man har fått starta
den första försöksskolan, som är ämnad
att bli förlagd till Linköping, bestämma
sig för hur många andra man skall ha
och var de skall ligga vore väl ändå litet
oförsiktigt, det tycker jag för min del.

I sak får jag det intrycket, att herr
Bergh inte har någonting emot om vi nu
t. ex. hade föreslagit ytterligare tre städer.
Herr Bergh nickar instämmande till
detta, och då måste jag tillägga, att till
min glädje har herr Bergh inte samma
uppfattning som partivännen Svärd i
denna fråga. De har direkt motsatta uppfattningar.

Jag vill bara på utskottets vägnar säga,
att blir utfallet lika bra som man hoppas
av försöksskolan i Linköping så tror
vi att det är riktigt att använda en del
pengar till flera sådana försöksskolor
spridda över landet, så att de lärdomar
man gör vid dessa försöksskolor kan mer
eller mindre omedelbart omsättas i praktisk
verksamhet för en större region omkring
dessa försöksskolor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! På frågan om jag vill
med min röst stödja utskottet eller inte,
vill jag svara, att förutsättningen för att
sådana här skolor egentligen skall bli
arbetsdugliga och fylla den uppgift som
man har tillämnat dem är att de får en
personaluppsättning som garanterar detta.
Den garantien finns inte för ögonblicket.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om det är
jag som har dragit upp denna lokalpolitiskt
och pedagogiskt betonade debatt.
Men jag måste ändå säga, att det är en
egendomlig form av statsfinansiell försiktighet
som man visar från utskottsavdelningens
sida. Vad man föreslår riksdagen
att besluta är en skrivelse till

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Kungl. Maj:t, i vilken det liemställes att
Kungl. Maj:t senast för 1960 års riksdag
framlägger förslag om upprättande av
de ytterligare särskilda försöksskolor
som kan befinnas önskvärda sedan tillräckliga
erfarenheter vunnits av verksamheten
vid den särskilda försöksskolan
i Linköping. Man fastställer alltså en
termin. Man konstaterar att ytterligare
sådana här anstalter skall bli nödvändiga.
Man måste väl ändå vara alldeles
särskilt funtad om man i detta skall
kunna se uttryck för försiktighet i statsfinansiellt
avseende.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har visserligen inte
deltagit i behandlingen av dessa frågor
vid plenum i utskottet, men ämnet tillhör
ju de områden, som har varit aktuella
länge och innebär inte precis några
nyheter för den, som sysslar med skolfrågor.

Här har ifrågasatts, huruvida försöksskolor
av denna typ över huvud taget
fyller någon vettig mening. Det framställes,
som om det här vore fråga om ett
nytt påhitt i dagens skolsystem. Så är
inte alls fallet. Skolor av principiellt
samma typ har vi haft mycket länge
även i den äldre skolorganisationen, ja,
vi hade dem redan omkring sekelskiftet.
Jag erinrar mig, att jag vid något tillfälle
för några år sedan klandrade ecklesiastikministern
för att han inte intresserade
sig för att starta dessa försöksskolor
vid den tidpunkten. Min syn på
det hela var då, att just om man finge
dylika försöksskolor, finge man också
garantier för mera preciserade och konkreta
resultat än vad man kunde få fram
i den mer eller mindre diffusa, åtminstone
vid den tidpunkten mera diffusa
försöksverksamhetens skolor.

Ungefär samma synpunkter skulle man
kunna anlägga på dessa frågor nu, fastän
det hela kommit i ett nytt läge, därigenom
alt dessa skolor nu startas för
sent, så atl den sammanfattande utredning
om skolfrågorna, som börjar sitt
arbete denna vecka, får eu minimal möjlighet
att utnyttja de resultat, vilka eventuellt
kommer att framgå vid den nu fö -

reslagna skolan i Linköping. Jag tänker
då särskilt på strejkvarslet •— så kan
man väl kalla det —■ som möjligen innebär,
att man inte får i gång skolan förrän
tidigast nästa höst.

Vidare har det klandrats, att man tar
upp tanken på flera statliga försöksskolor
och att man preciserar en viss tidpunkt,
nämligen 1960. Ja, den är inte
vald direkt på måfå, utan 1960 är den
tidpunkt, då den sammanfattande utredningen
skall vara färdig. Utredningens
betänkande skall under närmast följande
tid skickas ut på remiss, och 1962
får vi enligt planen en proposition på
området. Då är försöksverksamheten en
avslutad historia. Under 1960-talet kommer
vi alldeles säkert att behöva de här
tänkta fyra statliga försöksskolorna för
att iakttaga och bearbeta de önskemål
beträffande förbättringar eller ändringar
i den nya skolans organisation, som då
kan te sig önskvärda.

Det är denna tankegång, som ligger
bakom förslaget om de statliga försöksskolorna.
Vad jag i dag beklagar är, att
de kommer vid en för sen tidpunkt, vilket
dock inte för mig betyder detsamma,
som att jag frånsäger dem varje värde.
Skolan i Linköping kommer ändå att få
betydelse i viss utsträckning, och alltså
kommer även de skolor, som är planlagda
för 1960-talet, att få det. Det är anledningen
till att jag kan gå med på utskottets
skrivning här — kanske inte i
alla bisatser — men i princip.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Svärd beklagar att
dessa skolor över huvud taget kommer
till, medan herr Arrhén beklagar att de
kommer för sent. Jag tror att utskottet
gått en gyllene medelväg när vi har skrivit
som vi här har gjort. Med den utveckling
vi väntar på detta område tror
jag också alt man tryggt kan förlita sig
på atl det skall visa sig vara en för den
nya skolan både klok och nödvändig åtgärd.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt angående
varje punkt av utskottets i den nu föredragna
avdelningen gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna I—TV hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten V förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i nämnda punkt hemställt; och
förklarade herr talmannen, efter att liava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 avd. II
punkten V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 12.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten VI hemställt.

Avd. 111 och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omläggning av den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 86, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 8 februari 1957, föreslagit riksdagen
att dels godkänna av chefen för
ecklesiastikdepartementet föreslagna huvudsakliga
grunder för omläggning av
den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen, dels ock godkänna av
departementschefen föreslagna förändringar
i personalorganisationen m. m.
vid ''universiteten och Stockholms högskola,
att successivt genomföras under
loppet av fyra budgetår med början budgetåret
1958/59.

Kungl. Maj :ts förslag, som grundade
sig på en av särskilda sakkunniga verkställd
utredning, innebar bland annat,
att vid vardera av de juridiska fakulteterna
i Uppsala och Lund skulle inrättas
en preceptur i nationalekonomi samt
att vid vartdera av universiteten i nämnda
städer skulle inrättas en professur i
företagsekonomi.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (I: 423) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Sehlstedt och Andersson i Ronneby (II:
532);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Nilsson m. fl. (1:426) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
in. fl. (II: 539);

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eriksson m. fl. (I: 427) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
in. fl. (II: 538);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 428) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. (II: 537);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman m. fl. (1:429) och den andra
inom andra kammaren av herr Rylancler
in. fl. (II: 542);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar (1:433) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hastad
och Sjölin (II: 543);

dels en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (11:533);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Dahlén väckt motion (II: 53G).

I de likalydande motionerna I: 427
och II: 538 hade hemställts, att de av
Kungl. Maj:t föreslagna lärarbefattningarna
i nationalekonomi vid Uppsala och
Lunds universitet måtte utformas såsom
professurer i »samhällsekonomi, särskilt
ekonomisk politik och socialpolitik»,
med undervisningsskyldighet inom både
de juridiska och de filosofiska fakulteterna.

I de likalydande motionerna I: 429
och II: 542 hade hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta om inrättande
av en preceptur i straff- och processrätt
vid vardera av de juridiska fakulteterna
i Uppsala och Lund.

I de likalydande motionerna I: 433
och II: 543 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 8(i måtte besluta företaga
de ändringar i de där föreslagna
personalorganisationerna m. in. vid de
juridiska fakulteterna, som i motionerna
föreslagits, samt att i övrigt beakta vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I) att motionerna I: 423 och II: 532
ävensom 1:426 och 11:539, i den mån
de icke blivit besvarade med vad utskottet
anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

II) att motionerna 1:428 och 11:537
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III) att motionen II: 533 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV) att motionen II: 536 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

V) att motionerna I: 429 och II: 542
ävensom I: 433 och II: 543 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

VI) att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 8
februari 1957 förordade huvudsakliga
grunder för omläggning av den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen; VII)

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 427 och II: 538, godkänna
av departementschefen förordade
förändringar i personalorganisationen
m. m. vid universiteten och Stockholms
högskola, att successivt genomföras under
loppet av fyra budgetår med början
budgetåret 1958/59 med de ändringar,
som utskottet angivit i fråga om dels
benämningen av en av professurerna i
civilrätt vid den stats- och rättsvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms
högskola, dels ock ämnesområdet för
den nya precepturen i offentlig rätt vid
samma högskola;

VIII) att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört beträffande lärarorganisationen
vid stats- och rättvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms högskola.

I motiveringen hade idskottet anfört
bland annat:

»I de likalydande motionerna I: 427
ocli II: 538 har hemställts, att de föreslagna
nya ordinarie tjänsterna i natio -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

nalekonomi i Uppsala och Lund skall
utformas såsom professurer i »samhällsekonomi,
särskilt ekonomisk politik och
socialpolitik». Motionärerna har till stöd
för sitt yrkande anfört bl. a., att propositionens
förslag icke ens tillnärmelsevis
innebär den upprustning av undervisnings-
och forskningsmöjligheterna,
som de förberedande instanserna ansett
nödvändig. Vidare uttalas farhågor för
att det skulle bli svårt att besätta tjänsterna
med personer med hög kompetens
om tjänsterna göres till precepturer.

Av utredningsmännens beräkningar rörande
lärarbehovet vid de juridiska fakulteterna
framgår att den ordinarie lärare
i nationalekonomi, som skulle placeras
i den juridiska fakulteten i Uppsala
(Lund), skulle fullgöra ungefär hälften
av sin undervisningsskyldighet inom den
humanistiska fakulteten. Som departementschefen
framhållit är ämnet nationalekonomi
i Uppsala och Lund företrätt
av en professor, vilkens tjänst placerats
inom den humanistiska fakulteten.
Utskottet finner därför i likhet med
departementschefen, att de nya lärartjänsterna
bör vara precepturer. Utskottet
avstyrker bifall till motionärernas
förslag.

I de likalydande motionerna 1:429
och 11:542 samt i ele likalydande motionerna
I: 433 och II: 543 hemställdes i
anslutning till utredningsmännens förslag
om inrättande av två precepturer
gemensamma för ämnena straff- och
processrätt, den ena viil juridiska fakulteten
i Uppsala och den andra vid juridiska
fakulteten i Lund. Som förut
framhållits skall undervisningen vid de
juridiska fakulteterna fördelas mellan
vetenskapligt skolade fast anställda lärare
och praktiker. Hur stor del av undervisningen
som i varje särskilt ämne
bör läggas på praktiker kan med säkerhet
bedömas först sedan någon tids erfarenhet
av den förordade anordningen
vunnits. Utskottet avstyrker de nu berörda
i motionerna framförda yrkandena.
»

Reservationer hade avgivits, utom avannan,

1) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå, fröken Vinge samt herr Helén,
vilka ansett, att de två sista meningarna
i det stycke, som började med
»I de likalydande motionerna I: 429 och
II: 542» och slutade med »framförda yrkandena»,
bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Det är enligt utskottets mening tveksamt,
om det är lämpligt att i den omfattning
som i propositionen förutsatts
anlita praktiskt verksamma jurister för
undervisningen i dessa ämnen. Utskottet
vill därför föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Ivungl. Maj:t måtte till förnyad prövning
upptaga frågan om den lämpligaste
fördelningen av undervisningen mellan
ordinarie lärare och praktiskt verksamma
jurister, såvitt angår förevarande
ämnen.»

samt att utskottet bort under V hemställa
att motionerna 1:429 och 11:542
ävensom 1:433 och 11:543 icke måtte
föranleda annan riksdagens åtgärd än
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t gåve till känna vad i reservationen
anförts angående fördelningen avundervisningen
i straffrätt och processrätt
mellan ordinarie lärare och praktiskt
verksamma jurister;

2) beträffande lärarorganisationen i
nationalekonomi och företagsekonomi i
Uppsala och Lund av herrar Ohlon,
Sundelin och Jacobsson, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå och
Helén, vilka ansett, att idskottet bort under
VII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 427 och II: 538, godkänna
av departementschefen förordade
förändringar i personalorganisationen
m. m. vid universiteten och Stockholms
högskola, att successivt genomföras under
loppet av fyra budgetår med början
budgetåret 1958/59 med de ändringar,
som i reservationen angivits i fråga om
dels benämningen av en av professurerna
i civilrätt vid den stats- och rättsvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms
högskola, dels ämnesområdet för

Tisdagen den 28 mai 1957 em.

Nr 22

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

den nya precepturen i offentlig rätt vid
samma högskola, dels inrättande av två
professurer i nationalekonomi vid de juridiska
fakulteterna, en i Uppsala och
en i Lund, i stället för de av Kungl.
Maj:t därstädes föreslagna precepturerna
i ämnet, dels ock inrättande av två
precepturer i företagsekonomi vid de
humanistiska fakulteterna, en i Uppsala
och en i Lund, i stället för de av Kungl.
Mai :t därstädes föreslagna professurerna
i ämnet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis samt att vid behandlingen
av den punkt, varom först
uppstode överläggning, denna skulle få
omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkterna I—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten V

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den omläggning av den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen,
som här föreslås, är av mycket
genomgripande betydelse. Den innebär
en förändring av en ordning, som
beträffade de juridiska examina har varit
rådande i femtio år.

Till grund för propositionen ligger en
utredning, verkställd av 1949 års kommitté
för den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen. Kommittén
föreslog, att de juridiska studierna skulle
delas på två etapper, den första omfattande
(i,5 och den andra 2,5 terminer.
Under den första etappen skulle två terminer
ägnas åt civilrätt och liknande
ämnen. Mellan de två etapperna skulle
en praktisk tjänstgöring vid domstolar
äga rum under femton månader, under
vars tre sista månader praktikanterna på
eget ansvar skulle handlägga mindre
mål. Den följande studieetappen skulle
avse fördjupade studier inom några speciella
rättsområden, huvudsakligen inom
civilrätten. Dessa skulle nu, sedan de
studerande genom sin praktik vunnit
egna erfarenheter och juridisk mognad,

verkligen kunna bli av vetenskaplig karaktär.

Tvvärr är det så, att i propositionen
har denna kommittés grundtanke om en
praktisk tjänstgöring mellan de två utbildningsetapperna
kommit bort. Meningen
med den praktiska tjänstgöringen
var att ge ett fördjupat innehåll åt
de juridiska studierna, och jag beklagar
att denna idé ej förverkligats. Att resultatet
har blivit detta beror väl på att
remissinstanserna i stor utsträckning
har ställt sig avvisande.

Nu menar Kungl. Maj:t, att det praktiska
inslaget i den juridiska utbildningen
i stället skulle kunna tillgodoses
i form av kurser, som meddelas av
praktiskt verksamma jurister. Det torde
vara tvivelaktigt huruvida det går att
här förvärva tillräckligt sakkunnigt folk,
och det är i fråga om denna detalj, som
meningarna har gått isär inom statsutskottet.

Det är särskilt två ämnen, som vi reservanter
menar kan riskeras bli eftersatta
genom den anordning, som nu föreslås,
nämligen straffrätt och processrätt.
Vi menar, att man inte har någon
garanti för att praktiskt verksamma jurister
skulle vilja ägna något större intresse
för undervisning i dessa ämnen.

De juridiska lärosätena har i stället
för kurser av praktici krävt att preceptorsbefattningar
vid Lund och Uppsala
skulle inrättas med undervisning i processrätt
och straffrätt, d. v. s. vart och
ett av dessa preceptorat skulle omfatta
två ämnen. Även reservanterna har varit
osäkra och därför nöjt sig med att
hemställa om att Kungl. Maj:t i fortsättningen
skulle ägna uppmärksamhet åt
frågan om den lämpligaste fördelningen
av undervisningen mellan ordinarie lärare
och praktiskt verksamma jurister i
ämnena straffrätt och processrätt. Vi
har inte ställt något preciserat förslag
utan nöjt oss med att i reservation nr 1
uttala ett önskemål.

Vid detta utlåtande finns ännu en reservation.
I Kungl. Maj ds proposition
föreslås atl det i studierna för dessa examina
skall ingå ett nytt ämne, företagsekonomi,
som hittills har varit förbe -

90 Nr 22 Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

hållet handelshögskolorna. För att tillgodose
undervisningen i detta nya ämne
har Kungl. Maj:t begärt att professurer
i företagsekonomi skall inrättas i Lund
och Uppsala. Samtidigt ingår det i den
nya planen, att nationalekonomi, som
hittills har varit ett fakultativt ämne,
skall bli obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen.
För nationalekonomien
föreslås inrättandet av preceptorsbefattningar
i Lund och Uppsala.

Vår reservation går nu ut på att vi anser
att det vore lämpligare, att det beprövade
ämnet nationalekonomi finge
professurer i Lund och Uppsala, medan
det nya ämnet företagsekonomi tills vidare
finge nöja sig med preceptorsbefattningar.
Vi begär inte några nya befattningar
utan endast en omfördelning
från företagsekonomi till nationalekonomi
i fråga om professurer och en motsatt
omfördelning från nationalekonomi till
företagsekonomi i form av preceptorshefattningar.

Den tanke, som ligger bakom inrättandet
av de nya professurerna i företagsekonomi,
är tydligen att man avser
att universiteten skall kunna uppta tävlan
beträffande de företagsekonomiska
studierna med handelshögskolorna. Det
är nu inte alls säkert att så kommer att
bli förhållandet. Avsikten är därför också,
att universiteten skall kunna tävla
med handelshögskolorna om att kunna
förvärva de förnämsta experterna i företagsekonomi.

Hela denna omfördelning är emellertid
ganska oviss. Ämnet nationalekonomi
har sedan gammalt en stadgad ställning
vid våra universitet. Vi menar därför
att om en förstärkning skall ske, bör den
i första rummet ägnas åt nationalekonomi.
Särskilt Uppsala skulle råka ganska
illa ut om den nya ordningen genomföres.
Då skulle den professur, som nu
finns vid juridiska fakulteten, försvinna
och förvandlas till en preceptorsbefattning.
Både under den nuvarande innehavarens
tid och även tidigare har professorn
i nationalekonomi i Uppsala spelat
en betydande roll inte bara i vårt
vetenskapliga liv utan också i sin egen -

skap av rådgivare för de politiska instanserna.

Vi anser, herr talman, att detta förslag
kanske kommit till litet brådstörtat, och
vi önskar som sagt att ämnet nationalekonomi
skall bli bättre tillgodosett än
vad som här föreslås av Kungl. Maj :t.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall inte bara till reservation
nr 1 utan även till reservation nr
2 vid statsutskottets föreliggande utlåtande.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det var från början inte
min avsikt att ta till orda i denna fråga,
utan jag hade tänkt nöja mig med att instämma
i herr Ohlons anförande i den
mån detta berörde reservation nr 2. Det
kanske dock må tillåtas mig att ytterligare
med några ord motivera, varför vi
har den inställningen, att det i nuvarande
läge vore ganska olyckligt att omändra
organisationen av den nationalekonomiska
undervisningen vid våra universitet
och högskolor.

Det rör sig här om å ena sidan en gammal
organisation inom ett ämne, som har
hävd i vårt akademiska undervisningsväsen,
och å andra sidan om ett av dagens
behov nyskapat ämne. Mot denna
bakgrund finner vi det olämpligt att göra
ett ingrepp i en äldre och hävdvunnen
organisation. Därtill kommer, herr
talman, att enligt realistiska bedömningar
kommer studentantalet att inom den
närmaste framtiden tillväxa på ett fantastiskt
sätt. Man räknar med, att den
nuvarande studentexaminationen på tio
år kommer att mer än fördubblas. Samtidigt
som alla bedömer en dylik utveckling
trolig, inleder vi nu denna nya epok
med att dra in lärartjänster vid universitet
och högskolor på ett så centralt och
viktigt område som undervisningen i nationalekonomi.
Detta förefaller mig icke
vara utslag av en realistisk bedömning.

Härtill kommer en annan synpunkt,
som jag kan hävda med utgångspunkt
från ett anförande, som hölls den 10
april i år i andra kammaren av statssc -

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

kreterare Ragnar Edenman. Han meddelade
då, att universitetsutredningen ämnar
föreslå att samtliga preceptorat på
en gång skall förändras till professurer.
Vad är en preceptor? Därpå får man en
något så när uttömmande definition om
man slår upp sidan G1 i föreliggande utskottsutlåtande.
Där står: »En preceptor
skall äga hög vetenskaplig kompetens,
och med hans tjänst är förenad såväl
åliggande att bedriva vetenskaplig forskning
som skyldighet att svara för undervisning
och examination.»

Det är att märka, att precepturer av
denna typ är självständiga akademiska
lärartjänster. De precepturer, som man
nu ifrågasätter skall ersätta de nuvarande
professurerna i nationalekonomi vid
de juridiska fakulteterna, blir precepturer
av just den typ, som herr Edenman
talade om den 10 april i andra kammaren.
Då skulle den orimliga följden av
detta bli, att vi i dag sitter här och beslutar
att inrätta precepturer, om vilka
det samtidigt meddelas, att man på regeringshåll
— om den nuvarande regeringen
sitter kvar, nota bene — har den
inställningen, att de precepturer, som
man tidigare har inrättat, kommer alt på
en gång föreslås omändrade till professurer.
Ett dylikt tillvägagångssätt förefaller
något kufiskt beträffande både den
förberedande tankegången och utförandet.

Det är anledningen till, att vi här inte
vill vara med om en förändring av de
nuvarande professurerna i nationalekonomi
till precepturer. Av vissa kostnadshänsyn,
som bör tas i dagens läge, föreslår
vi i stället den omgruppering, som
herr Ohlon nyss talade om, nämligen att
två precepturer skall inrättas i det nya
ämnet företagsekonomi med bibehållande
av de ur alla synpunkter nödvändiga
professurerna i det äldre ämnet nationalekonomi.

Detta är min motivering för att jag yrkar
bifall till reservation nr 2.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med den behandling som
utskottsmajoriteten har givit propositio -

nen skulle jag kanske inte ha anledning
att säga någonting. Det förefaller mig
dock som om reservanterna här har givit
en framställning, som kan rätt betänkligt
misstolkas. Därför skulle jag vilja
lägga till rätta ett par saker.

Det var ganska intressant att höra
herr Ohlon säga, att reservanterna var
osäkra. Det är också alldeles klart, att vi
här går in på något ganska oprövat. Men
då får man inte heller från början ta
alltför starka ord i sin mun, utan vi bör
i stället pröva oss fram. Det gäller enligt
min mening båda de punkter, där vi har
reservationer.

Vi har här gått in för att söka utnyttja
även praktiskt verksamma jurister. Det
är naturligtvis omöjligt att nu säga hur
väl det skall slå ut. Att detta försök i sig
rymmer förutsättningar för en god undervisning
under vissa förhållanden, betvivlar
jag för min del inte alls. Men det
är klart, att omfattningen av dessa icke
ordinarie lärares undervisningsskyldighet,
jämfört med de ordinarie lärarnas,
naturligtvis kan komma att bli föremål
för omprövning, när vi har sett hur det
hela verkar i praktiken. Det kan hända
att det verkar olika på olika håll, alltefter
tillgången på väl kvalificerade praktiskt
verksamma jurister.

Den springande punkten i reservationerna
är väl i alla fall förhållandet mellan
ämnena nationalekonomi och företagsekonomi.
Det är alldeles riktigt att
företagsekonomi blir ett nytt ämne vid
universiteten. Av det skälet finns det naturligtvis
en viss osäkerhet om hur undervisningen
skall utfalla. När reservanterna
här menar att de vill ta det säkra
för det osäkra, så resonerar de förmodligen
från den utgångspunkten — även
om de inte säger ut det klart — att det
vore bättre att satsa på det gamla ämnet
nationalekonomi.

Det förefaller av deras uttryckssätt
som om de menar, att Kungl. Maj:t i
verkligheten skulle ha dragit in några
professurer i nationalekonomi. Så är ju
inte förhållandet. Men man har inte ökat
antalet professurer i nationalekonomi,
vilket reservanterna hade väntat sig och
vilket man kanske skulle kunnat anse

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

som i viss mån önskvärt på grund av
den omläggning av undervisningen, som
det i alla fall här är fråga om.

Fastän professorerna i nationalekonomi
hädanefter kommer att tillhöra de humanistiska
fakulteterna, kommer det ju
att bedrivas ett intimt samarbete mellan
dessa professorer och de preceptorer
som här är föreslagna speciellt för juristutbildningen.
Det är sålunda inte tal om
annat än att även den juridiska utbildningen,
i den mån så anses behövligt,
kommer att ha nytta av att det finns
professurer i nationalekonomi vid de lärosäten,
som det här är fråga om.

Jag har för min del bedömt det så, att
om man inte låter verkligt kvalificerade
lärare bygga upp undervisningen i företagsekonomi,
som är någonting nytt vid
de juridiska fakulteterna, är det risk för
att det inte, åtminstone på länge, blir en
så god undervisning härvidlag, som man
ändå anser att man behöver.

Här har i viss mån sakkunskap stått
emot sakkunskap. Även jag har till mitt
förfogande haft sakkunskap av hög kvalitet,
när denna proposition utformats,
och jag kan inte finna annat än att det,
som vi har föreslagit, bör kunna fungera
riktigt. Den sakkunskap, som jag har haft
med i mina undersökningar, har kommit
fram till att när man skall hålla sig inom
en begränsad ekonomisk ram — och det

måste vi åtminstone tills vidare göra _

så utnyttjar vi lärarkrafterna bäst genom
att ge dem de ställningar, som vi har föreslagit
i propositionen.

Herr talman! Tillåt mig att en enda
minut anspela på den debatt, som föregick
den här i denna kammare. Det tydde
sannerligen inte på något särskilt
framsynt skolprogram, när diverse högerledamöter
här uppträdde med ganska
olika syn på frågorna. Om vi vidare sammanställer
detta och även den debatt,
som vi just nu är inne i, med den debatt
som fördes tidigare här i dag, där högerns
gruppledare ville låta påskina att
vi i regeringen hade känt oss fria att
handla med pengarna ungefär som om vi
liade obegränsat av den varan och därför
skulle ha frestats att komma med ungefär
vilka ekonomiska utsvävningar

som helst, så är just den fråga vi nu behandlar
ett exempel på att det inte alls
varit så. Jag har här inte kunnat avsätta
medel för fyra professurer, utan jag har
fått nöja mig med två professurer och
två preceptorat. Av statsfinansiella skäl
bär alltså en sådan avvägning måst göras.

När sedan herr Arrlién talar om att det
i framtiden säkerligen blir fler studenter,
uttalar han sig inte om hur många
av dem som skulle bli jurister. Vi har
ju faktiskt under vissa senare år haft en
början till överproduktion av jurister.
Jag tycker herr Arrhén, att vi skall vara
litet försiktiga även på denna punkt.
När man sålunda inte alls kan säga, att
därför att studentantalet inom några år
kommer att fördubblas, kommer antalet
jurister också att fördubblas, bör man
också vara försiktig vid dimensioneringen
av antalet lärare vid denna undervisning.
Skulle det bli behov av en kvantitativt
våldsamt ökad juristutbildning får
naturligtvis frågan om de lärarbefattningar,
som då behövs, tas under omprövning.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministern
gjorde gällande, att det här inte föreslås
någon indragning av professurer i nationalekonomi.
Det är sant när det gäller
Lund, men inte när det gäller Uppsala.
När den nuvarande innehavaren av professuren
i nationalekonomi i Uppsala,
professor Lindahl, nästa år avgår med
pension, kommer hans professur att förvandlas
till en professur i •— vill jag
minnas — finansvetenskap med finansrätt,
och den förnämliga institution, som
professor Lindahl har byggt upp och
som har varit av mycket stor betydelse
även för oss politici, kommer inte att få
en ledare i samma ställning som förut.
Det är det som vi har ställt oss skeptiska
emot. Nationalekonomien kommer alltså
att få en försämrad ställning i Uppsala
genom den anordning som här föreslås,
och detta inträffar samtidigt med att
nationalekonomien blir ett obligatoriskt
ämne i juris kandidatexamen. Jag skulle

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

tro att vad reservanterna hemställer om
bär stöd i varje fall i Uppsala och såvitt
jag kunnat finna också i vissa kretsar i
Lund.

Det är givet att det hela är en bedömningsfråga.
Vi reservanter menar, att
när man nu skall koppla in det nya ämnet
företagsekonomi vid våra universitet,
skall man gå fram etappvis och tills vidare
nöja sig med preceptorsbefattningar
i detta ämne.

Jag ber att få understryka, att vad vi
reservanter föreslår inte innebär några
ökade anslag. Vi föreslår samma antal
befattningar i olika grader som Kungl.
Maj:t hemställt om; det gäller bara en
omfördelning av anslaget. Huruvida sedan
vi har rätt eller Kungl. Maj:t har
det, är svårt att uttala någon mening om.
Som lekman måste jag vara försiktig på
den punkten, men av vad jag har hört
av representanter för de juridiska fakulteterna
i Lund och Uppsala har jag fått
det intrycket, att vår ståndpunkt närmast
motsvarar den uppfattning som representeras
av de juridiska fakulteternas
medlemmar.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! I sitt förra anförande anknöt
ecklesiastikministern till den diskussion
som fördes i föregående ämne
och tillät sig då att göra ett uttalande
som inte bör stå oemotsagt. Han klandrade
högergruppen för att den haft en
annan mening beträffande försöksskolorna
än den ecklesiastikministern företräder.
Klandret drabbar inte mig, om det
är berättigat, då jag avstod från att deltaga
i den voteringen, men jag vill reagera
mot det sätt som ecklesiastikministern
gång på gång ådagalägger, att när
någon har en annan mening än han, så
menas därmed att de som har en annan
mening har orätt. Vi känner igen talesättet.
Vi som vill på olika områden skapa
garantier för att den nya skolan skall
bli så bra som möjligt, vi är enligt ecklesiastikministerns
vokabulär ovilliga att
medverka till denna skolas framtid. När,
som vi hörde nyligen, den nuvarande

ecklesiastikministern brister i handlingskraft
på en så vital punkt som i fråga
om att skapa reella förutsättningar för
den nya skolan i fråga om lärarutbildningen,
bör han vara försiktigare i sina
omdömen om andra.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att när det
gäller professurerna i nationalekonomi
har säkert statsrådet befunnit sig i ett
dilemma och möjligen, som det framgick
av hans anförande, börjat sina tankemödor
med att vilja ha en större organisation,
som han sedan fått krympa på
grund av finansdepartementets ordinationer.
Men det framgår likväl av Kungl.
Maj:ts proposition, att han fördubblar
undervisningen för studenterna i nationalekonomi
från en halv termin till en
termin, och han förutsätter också, att
juristerna, vilket är mycket troligt, skall
välja en ytterligare, frivillig termin i den
fortsatta utbildningen i ämnet. Detta gör,
att de, som skall handha utbildningen
vid de juridiska fakulteterna i nationalekonomi,
får full professorstjänstgöring
och kommer att på ett självständigt sätt
företräda sitt ämbete, som det heter. Det
är detta, som enligt min mening inte
riktigt rimmar med, att man säger, att
avvägningen leder till, att man gör precepturer
av dessa tjänster.

Sedan kom herr statsrådet i samband
med sitt anförande nyss in på en verkligt
intressant antydan. Han erkände till
en början, som vi alla hörde, att studentantalet
med säkerhet kommer att fördubblas,
men det betyder inte, att detta
nya studentklientel har garanterats utbildningsmöjligheter
vid universitet och
högskolor. Man anar, att ecklesiastikministern
redan nu räknar med spärrförfarandc,
kvotförfarande och annat. Detta
är en intressant detalj i bilden av de
framtida förhållandena på den högre
undervisningens område, som det kan
vara värt att — om också i förbigående
— redan i dag lägga märke till.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Vad det sist sagda av
herr Arrhén beträffar tycker jag att han

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen
drar alltför långtgående slutsatser av
mitt uttalande, tv jag har ju inte sagt ett

ord om någon spärr, utan jag har sagt
att det höll på att bli ett juristproletariat
här i landet. Jag tror inte att det kommer
att bli ett så våldsamt behov av utökning
beträffande just denna grupp, men
märk väl, herr Arrhén, att jag sade, att
om det skulle visa sig behövligt, kommer
en omprövning av lärarkrafternas antal
också att göras. Herr Arrhén har således
icke någon som helst anledning att
säga, att jag här skulle ha hotat med
svältkost.

Till herr Ohlon vill jag säga, att även
om vi under några år har befunnit oss i
en övergångssituation vid Uppsala uniseritet
när det gäller nationalekonomiens
ställning, är det i alla fall en hållbar
princip såsom jag har påpekat, att
det inte blir någon indragning av professurer.
Vi har avsett att ha en professur
i detta ämne i Uppsala, och vi får
det också i fortsättningen.

Slutligen, herr talman, må det tillåtas
mig att säga, att jag inte förstår var herr
Bergli har fått det ifrån, att jag skulle
anse att de som har en annan mening
än jag handlar orätt. Men när herr Bergh
ibland låter förstå att jag handlar förfärligt
illa, därför att pengarna på de anslag,
som står till mitt förfogande inte
räcker för vissa önskvärda saker och
han dessemellan upphöjer till högsta
dygd att vara sparsam med statsmedel,
må jag väl ha rätt att peka på inkonsekvensen
i detta herr Berglis och andra
likatänkandes handlande.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! När ecklesiastikministern
gör gällande att denna anordning i
Uppsala med en professur i nationalekonomi
i filosofiska fakulteten och en i juridiska
fakulteten har varit en övergångsanordning,
måste jag konstatera att det
varit en ganska långvarig övergångsanordning.
Jag föreställer mig att den existerat
åtminstone under 10 år, om inte
längre. Det utgör väl ett vittnesbörd om
att behov föreligger av professurer i ämnet
i bägge dessa fakulteter. Om det be -

hovet varit för handen tidigare, då nationalekonomien
var ett fakultativt ämne,
måste det i ännu högre grad vara förhållandet
vid en nyordning, där nationalekonomien
för juris kandidater blivit
ett obligatoriskt ämne.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
att alla, som är intresserade av
den här frågan, noga läser utskottets utlåtande.
Det omfattar ju inte mindre än
15 sidor, men jag tror att det är av den
art, att alla som har intresse av denna
sak skall finna att den där har belysts
ganska fullständigt.

I detta sammanhang skulle jag, herr
talman, vilja säga att jag i går kväll, eller
rättare sagt i natt, i andra kammaren
hörde på en lång debatt i detta ämne.
I slutet av diskussionen yttrade sig
en professor i nationalekonomi ungefär
på följande sätt: »Jag anser detta vara
ett gott förslag. Vad det gäller vissa detaljer
kan man rätta till dem så småningom,
om de skulle visa sig vara mindre
lämpliga.» Jag vill tala om för min
vän herr Ohlon, att det var hans partichef
som yttrade dessa ord, och man bör
ju tillmäta dem värde när det är en professor
i nationalekonomi som yttrar sig
i denna fråga.

Beträffande den första reservationen
har vi ju skrivit ganska utförligt på sid.
G2 i utskottsutlåtandet, och jag behöver
inte läsa upp vad som där står.

Vad det gäller den andra reservationen
vill jag meddela, att statsutskottets andra
avdelning, jag tror det var i går, fick ett
brev från universitetet i Lund, där professor
Welinder skriver att han hört talas
om de här frågeställningarna i utskottet
och ville uttala sig i frågan, eftersom
han jämte sin ordinarie professur
handhar undervisningen i nationalekonomi
för juris studerande. Han säger att
detta byte enligt hans mening är olämpligt
ur tvenne olika synpunkter, och sedan
utvecklar han dessa synpunkter.

Jag vill understryka vad herr Ohlon
sade för en stund sedan, att det inte är
lätt för en lekman att sätta sig in i alla

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

detaljer på detta område. Jag vill emellertid
erinra om att två sakkunniga i departementet
överarbetat kommitténs förslag.
Vid direkt fråga inför statsutskottets
avdelning medgav de att detta var
ett bra förslag inom den kostnadsram
som föreslagits. Utan att lida av någon
auktoritetstro vill jag ändå hoppas att
utskottet här bar funnit en medelväg,
som kan visa sig vara användbar. Man
får så småningom erfarenhet av på vilket
sätt förslaget bör utbyggas. Det är väl
troligt att det måste ske, och sedan vi
har fått den erfarenheten är jag övertygad
om att departementschefen kommer
med de detaljförslag, som med hänsyn
till erfarenheten visat sig vara nödvändiga.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Då jag tillhör motionärerna
i denna fråga, vill jag — med uttalande
av att det steg, som här föreslås,
får betraktas såsom väsentligt — ändå
ta mig fribeten att göra några anmärkningar.

Mot de juridiska studierna har ju hittills
den kritiken utövats, att utbildningen
bär varit alltför ensidigt inriktad
på lagkunskap, att den betonar rättsreglernas
formella betydelse på bekostnad
av deras syftemål, möjligheter och
sätt att fungera. Studenterna, har man
sagt, erhåller inte tillräckliga insikter i
ekonomiska och sociala förhållanden
och utvecklingstendenser i det nutida
samhället, någonting som är nödvändigt
för en verklig förståelse av rättsordningens
funktion och de olika rättsreglernas
betydelse för samhället och för skilda
befolkningsgrupper. Kritiken har mynnat
ut i ett krav på att de vetenskapliga
momenten skulle beredas ett större utrymme
i juristutbildningen än som hittills
varit fallet.

Vi har också i den motion, som föreligger
i samband med propositionen,
tillåtit oss att fiista uppmärksamheten på
just detta. Vi har i motionen sagt, att
utbihlningen åsyftar inte blott att ge kun -

skaper om rättsreglernas faktiska innehåll
och om den rättsliga tradition, som
avspeglar sig i regler och rättspraxis,
utan även — och icke minst — eu på
systematisk kännedom om samhällets
struktur och behov grundad känsla för
förändringar i den samhälleliga utvecklingen.
Detta är — såsom numera allmänt
erkännes — nödvändigt för att lagen
skall kunna rätt tillämpas. Denna
förståelse av rättsstoffet bör genomsyra
undervisningen redan i dess inledande
stadier. Detta kräver av läraren avsevärd
ansträngning och möjlighet till
översikt grundad bl. a. på forskning
ävensom, i dessa inte minst pedagogiskt
svåra frågor, kontinuerligt utvecklad undervisningsvana.
Man kan inte begära
att en praktiker, mestadels med en redan
förut pressande arbetsbörda, skall
meddela denna typ av undervisning. —
Så långt motionen.

Det är här, herr talman, som ämnet
allmän rättsvetenskap får sin stora betydelse.
Den juridiska forskningen är
helt inriktad på att tolka och komplettera
rättsregelsystemet. Den sysslar däremot
ej med samhällsvetenskapliga kausalsammanhang
och har ej heller förutsättning
därför. Om samhällsvetenskapliga
sammanhang skall vinna tillfredsställande
beaktande av de juridiska lärarna,
måste dessa kunna hämta impulser
från en grundforskning som direkt
är inriktad på att utreda rättsreglernas
och de tillämpande myndigheternas
funktioner i samhällslivet. Det är just
detta som ämnet allmän rättsvetenskap
skall ge beträffande de stora ämnena civilrätt,
förvaltningsrätt och processrätt.

Förslaget att utbyta ordinarie lärartjänster
mot praktikerundervisning, någonting
som reservation nr 1 vänder sig
mot, står i bestämd motsats till denna
målsättning. Man kan inte begära att arbetstyngda
praktiker skall kunna följa
med den vetenskapliga forskningen eller
ens lära ut en vetenskaplig inställning.
Ingen har ifrågasatt att det skulle
vara möjligt att lägga en väsentlig del
av den akademiska undervisningen i
språk, historia eller kemi på lärovcrkslärarc
under den fritid de kan dispone -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

ra, och något motsvarande kan näppeligen
med framgång ske när det gäller
den juridiska undervisningen.

Jag kommer, herr talman, att rösta för
reservation nr 1, och jag vill i detta sammanhang
hänvisa till att man i propositionen
har sagt, att praktiker skall
komma till användning i så stor usträckning
att man vid vardera Lunda- och
Uppsalafakulteterna måste anskaffa
minst 12 praktiker med 40 timmars undervisning
per läsår. Fakulteten i Lund
har själv yttrat följande vid behandlingen
av årets petita: »Fakulteten anser det
icke möjligt att ersätta en preceptors
undervisning med undervisning av praktiskt
verksamma jurister. Såvitt fakulteten
nu kan bedöma är det icke möjligt
att förvärva kompetenta och villiga
krafter för detta ändamål.» Detta är alltså
det besked som fakulteten i Lund redan
på förhand har givit, och det gör att
jag för min del kommer att ansluta mig
till yrkandet att man på nytt skall till
prövning upptaga frågan om den lämpligaste
fördelningen av arbetet på praktiker
och fasta lärare.

Jag vill beröra ytterligare en fråga,
herr talman, och den gäller inrättandet
av en ny professur i arbetsrätt vid
Stockholms högskola. I den frågan —
som för arbetsmarknaden är mycket väsentlig
och som bl. a. föranlett arbetsmarknadsparterna
att anslå medel till en
särskild stipendiefond för arbetsrättslig
forskning — har samtliga förberedande
instanser, juristutbildningskommittén,
universitetskanslern och utredningsmännen,
tillstyrkt att professuren inrättas.
Det är ingen tvekan om att i ett land
med ett så utvecklat arbetsrättsligt system
som vårt, det är av vikt, intresse
och betydelse att man får en arbetsrättslig
forskning, som kan ligga till grund
för utbildning av folk som är verksamma
på detta område. Jag vill hänvisa
till att vi här i landet är mycket uppmärksammade
i andra länder när det
gäller våra arbetsrättsliga förhållanden
och förehavanden. Dess bättre har vi
också vid Stockholms högskola tillgång
till en forskare, som har specialiserat sig
på det här ämnet.

Det är min förhoppning, herr talman,
att denna fråga — som jag förstår av
ecklesiastikministern inte nu har kunnat
lösas på grund av ekonomiska skäl
— ändå skall komma att bli föremål för
fortsatt uppmärksamhet och att man
skall beakta det faktiska behovet av en
sådan ny arbetsrättsprofessur och det
faktiska intresse, som finns för den på
olika håll här i landet.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
har herr Ohlon i sina två senaste
yttranden helt förekommit mig i vad
jag hade tänkt säga. Därför kan jag,
herr talman, med helt instämmande i
vad han här framhållit, be att få yrka
bifall till reservation nr 2.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det mest revolutionerande
i hela detta förslag är att nationalekonomien
för framtiden skall bli ett
obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen.
Den nuvarande juris kandidatutbildningen
är en utmärkt skola i rent
logiska discipliner. I ämne efter ämne
gäller det att subsumera konkreta omständigheter
under vissa kategorier,
men icke i något ämne — om man nu
bortser från det fakultativa ämnet nationalekonomi
— tvingas en jurist att
använda de vetenskapliga metoder, som
förekommer på de andra områden, där
det gäller att i komplicerade lägen fastställa
grundläggande orsakssammanhang.
Detta gör att jurister i sin verksamhet
bara använder vulgära kategorier
när det gäller att fastställa orsaker.
Man har sällan det intrycket alt de har
trängt djupare in i samhällslivets väsentliga
orsakssammanhang.

När nu nationalekonomien, som är en
disciplin starkt inriktad på orsaksforskning,
blir obligatorisk, tvingas de
blivande juristerna att till det tämligen
ensidiga subsumtionstänkande de hittills
sysslat med foga ett helt annat sätt
att tänka. Detta kommer därför, i den
mån det här blir en sträng utbildning,

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Ang. den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen

att medföra ett väsentligt tillskott i deras
möjligheter att göra insatser på samhällslivets
område. Samtidigt tillkommer
ju här ett annat ämne, företagsekonomi,
som visserligen i viss mån har
samma egenskaper som nationalekonomien
men som inte är så avancerat i
fråga om ingående inträngande i samhälleliga
orsakssammanhang. När detta
väsentliga nya bildningsmoment kommer
in i utbildningen, är det angeläget
att det sker inom den disciplin, nationalekonomien,
som har drivit denna del
av den samhälleliga forskningen mycket
längre än vad fallet är med företagskonomien.

Vill vi få ett fullt utbyte av denna
omläggning av den juridiska undervisningen,
är det därför av väsentlig betydelse
att nationalekonomien blir ett
ämne som kommer i förgrunden, att
vi får professurer just i detta ämne och
att framstående vetenskapsmän knytes
just till denna undervisning för juristerna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter herr Åmans yttrande
vill jag bara erinra om vad detta
förslag egentligen innebär. Det innebär
ju en mycket stor förstärkning av de
juridiska fakulteternas personalorganisation.
Tillsammans blir det 4 professors-
och 10 preceptorsbefattningar, 3
befattningar som biträdande lärare, 17
assistent- och amanuensbefattningar
samt 9 kanslibiträdes- och kontorsbiträdesbefattningar.
Därjämte erinrar vi i
utskottets skrivning om att fyra precepturer
— i avvaktan på utbildningsreformens
genomförande — redan inrättats
eller beslutats av riksdagen. Departementschefen
bar ansett, att en större del
av undervisningen än som förutsatts av
de utredande instanserna bör kunna anförtros
åt praktiskt verksamma jurister
och med hänsyn därtill förordat, att de
nu utgående kursanslagen till de juridiska
fakulteterna i Uppsala och Lund
samt den stats- och riittsvetenskapliga
avdelningen i Stockholm höjcs med
resp. 20 800, 14 300 och 32 700 kronor.
Detta visar väl om något att man bar

7 Första kammarens protokoll 1957. Nr 22

tagit ett krafttag för att modernisera
denna utbildning, om vilken önskemålen
länge gjort sig gällande.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten VI

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten VII

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

98 Nr 22 Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. vissa ändringar i personalförteckningen för riksbanken m. m.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten VIII

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958
in. m. jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 132, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 35, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 23, angående
uppskov med behandlingen av visst
utskottet tilldelat ärende, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 46, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till bevillningsutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtande:

nr 28, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. m.; och

nr 29, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
tillämpning av statens löneplansförordning
vid riksdagens verk, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. vissa ändringar i personalförteckningen
för riksbanken m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning angående vissa
ändringar i personalförteckningen för
riksbanken, m. m.

Fullmäktige i riksbanken hade i skrivelse
den 2 maj 1957 till bankoutskottet
anmält vissa personalfrågor, som skulle
uppkomma om riksdagen bifölle Kungl.
Maj :ts proposition nr 142 angående ändring
i valutalagen in. in.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»Vad bankofullmäktige i förevarande
framställning föreslagit rörande de personfrågor
som uppkommer om riksdagen
godkänner Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 142 framlagda förslag om
överförande av valutaärendena från valutakontoret
till riksbanken, har icke givit
anledning till erinran från utskottets
sida. Utskottet hemställer sålunda,
under förutsättning att riksdagen bifaller
Kungl. Maj :ts proposition nr 142, att
riksdagen må, med tillämpning från och
med den 1 juli 1957,

1) bemyndiga delegerade för riksdagens
verk att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för riksbanken som
föreslagits i bankofullmäktiges förevarande
framställning;

2) bemyndiga bankofullmäktige att
tillerkänna tjänstemän hos valutakontoret
med pensionsrätt enligt kungörelsen
1952: 467, vilka anställes i riksbanken
utan att erhålla pensionsrätt därstädes,
pension enligt sagda kungörelse; samt

3) godkänna de förslag i övrigt som
framlagts i bankofullmäktiges förevarande
framställning.»

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

Reservation hade anmälts av herrar
Ewerlöf, De Geer, Nordqvist, Boija och
Wedén, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har jämte några
andra ledamöter av utskottet avgivit en
blank reservation i detta ärende. Den
hänför sig till att vi motsatt oss den omorganisation
av valutakontoret, som har
föreslagits och numera också beslutats
av riksdagen. Det gäller ju ett införlivande
av valutakontoret, som varit fristående
i förhållande till riksbanken,
med riksbanken. Det har också ingivit oss
en viss undran att man i detta sammanhang
inte har kunnat vidtaga någon
som helst rationalisering i fråga om
personalen. Man flyttar över rubb och
stubb var och en som varit sysselsatt
i valutakontoret, till riksbanken, och
man ordinariesätter ett antal tjänster,
trots att vi reservanter ju utgår från att
även den anordning som nu har beslutats
skall ha en tillfällig karaktär.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr BOO (s):

Herr talman! Såsom redan har sagts
är vad här föreligger en följd av det beslut
som fattades vid behandling av propositionen
142 angående ändringar i valutalagstiftningen.

Vad sedan beträffar frågan om disponeringen
av personalen och rationaliseringsmöjligheterna
har det ändå redovisats,
att man på längre sikt kan vidta
tillfredsställande anordningar.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. vissa ändringar i bankoreglementet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av fullmäktiges

Ang. vissa ändringar i bankoreglementet
i riksbanken framställning angående vissa
ändringar i bankoreglementet.

Fullmäktige i riksbanken hade i skrivelse
till bankoutskottet den 2 maj 1957
framlagt förslag till vissa ändringar i
bankoreglementet, huvudsakligen föranledda
dels av det i propositionen nr 142
framlagda förslaget om ändring i valutalagen
(förslaget om inrättande av valutastyrelsen),
dels av ändrade löneplaner
för statstjänstemännen. Förslaget
omfattade även vissa frågor, som berörde
fullmäktiges arvoden under ledighet,
kontorsstyrelsernas sammanträden, kompetensvillkoren
för biträdestjänst m. m.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte besluta dels att § 12
skulle utgå ur bankoreglementet, dels
ock att, räknat från och med den 1 juli
1957, § 16 mom. 5, § 17, § 18 mom. 2,
§ 25 mom. 1, § 26 mom. 3 och 4, § 27
mom. 1, § 30, § 31 mom. 1 samt § 33
bankoreglementet skulle erhålla den ändrade
lydelse, som framginge av en vid
utlåtandet fogad bilaga A.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade anmälts

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordqvis.
t, Wedén och Wachtmeister;

2) av herr Boo.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Anledningen till våra
blanka reservationer i detta ärende är
precis densamma som jag har angivit i
föregående ärende.

Herr BOO (s):

Herr talman! Jag ber att på den väsentliga
punkten det här gäller, nämligen
den där reservationen föreligger av
herr Ewerlöf m. fl., få yrka bifall till utskottets
hemställan.

.lag har dessutom till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation. Det
liar skett med anledning av de förändringar
som här föreslås i bankoreglementet.
Det siigs att förändringarna är
betingade dels av valutalagstiftningen,

100

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Ang. vissa ändringar i bankoreglementet
som jag tidigare har åberopat, dels av de
nya löneplanerna för statstjänstemannen.

När man gjort en översyn av reglementet
har man även ändrat de s. k.
formella kompetensbestämmelserna. För
närvarande gäller, att för vissa tjänster
skall föreligga en viss kompetens. Enligt
den ordningen fordrar man även för de
lägre tjänsterna, de s. k. biträdestjänsterna,
viss kompetens, nämligen realexamen
eller genomgång av flickskola eller annan
högre läroanstalt. Det föreslås nu
att detta kompetensvillkor skall försvinna,
men man skall ha kvar kompetensvillkoret
när det gäller de högre tjänsterna.

Jag har ingenting att invända just i
det avseendet, men i samband härmed
finns för närvarande också ett annat moment,
som säger att »i undantagsfall och
då särskilda omständigheter därtill föranleda»
må fullmäktige medgiva dispens
från de relaterade kompetensreglerna.
När man nu har gjort dessa förslag
till förändringar har man bibehållit
detta moment nästan oförändrat, och efter
att ha sagt att för att erhålla ordinarie
tjänst i någon av lönegraderna A 15
—A 26 erfordras att vederbörande avlagt
studentexamen o. s. v. kommer tilllägget:
»I undantagsfall, då särskilda
skäl föreligga, äga fullmäktige till ledigbliven
tjänst konstituera eller förordna
sökande, som icke uppfyller de för tjänsten
fastställda formella kompetensvillkoren.
» Jag vill, herr talman, säga att
det väl ändå är ganska underligt att man
i vår moderna tid, då man på en rad
andra områden har fått göra speciella
anordningar för att få fram lämpliga sökande,
skall ha en sådan här kvarleva i
det nya bankoreglementet. Först nämner
man att detta skall gälla »i undantagsfall»,
och så skall det vara när »särskilda
skäl» föreligger. Endast då skall
man kunna befria någon från de här
villkoren och ge honom en tjänst som
ordinarie i den nya löneplanen i A 15.
Ändå skulle man ju kunna tänka sig att
man tillsatte en riksbankschef som inte
hade denna formella kompetens, men
han skulle i samma verk inte kunna inneha
en tjänst i A 15, vilket motsvarar

den gamla lönegrad 20. Jag tycker, herr
talman, att det här är en horribel ordning,
och jag vill säga att jag för min
del helst skulle ha sett att man rensat
upp litet mera när man nu ändå städar
upp i ett gammalt reglemente.

Vi har ett ärende härefter som rör
vissa ändringar i riksgäldsfullmäktiges
reglemente. Även där finns hela den bär
apparaten med den formella kompetensen
kvar. Jag hoppas att det är friskare
mod i riksgäldsfullmäktige, när de för
sin del inom en ganska nära framtid
skall gå att göra samma översyn.

Jag har i övrigt, herr talman, inget yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 32, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående vissa
ändringsarbeten i riksbankens fastighet
i Nyköping.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

133, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/58
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckt motion;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/58
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
jämte i ämnet väckt
motion; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

101

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

15, angående regleringen för budgetåret
1957/58 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;
samt

nr 34, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade tjänste- och personalförteckningar
för ombudsmännens expeditioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 32, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till jordbruksutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 33, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om väckta motioner
angående utredning om sammanslagning
av statens jordbruksnämnd och
lantbruksstyrelsen.

Herr talmannen hemställde nu att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att första lagutskottets
utlåtande nr 36 skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 340, till Konungen
angående regleringen för budgetåret
1957/58 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställan i
utlåtande nr 15 bifölles även av andra
kammaren.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 21.29, att ajournera
sina förhandlingar till kl. 22.00, då
vissa utskottsbetänkanden väntades inkomma
till bordläggning.

Förhandlingarna återupptogs kl. 22.00.

Enär de väntade utskottsbetänkande''
na ännu icke inkommit, hemställde herr
talmannen, att kammaren måtte ånyo
ajournera sina förhandlingar till kl.
22.20.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Då förhandlingarna kl. 22.20 återupptogos,
anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial:

nr 140, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag om tillsättandet av en allmän
besparingskommission för översyn av de
statliga utgifterna; och

nr 141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till fondering för framtida
pensionsändamål.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.30.

In fidem
G. H. Berggren

102

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Onsdagen den 29 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omläggning av den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen; nr

320, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1957/58 till statlig och enskild
upplysningsverksamhet m. m. vid 1957
års folkomröstning samt till administration
av denna jämte i ämnet väckta motioner; nr

321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958
m. m.;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/
58 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

332, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1957/
58 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 333, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
140, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag om tillsättandet av en allmän besparingskommission
för översyn av de
statliga utgifterna.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera beslöts på gjord proposition,
att memorialet skulle läggas till
handlingarna.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till fondering för framtida
pensionsändamål.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Därefter godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ärendet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden
fredagen den 31 i denna månad,
vilka sammanträden komme att taga sin
början kl. 11.00.

Sammanjämkningsförslag rörande lagförslag
om fiskearrenden m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 24, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fiskearrenden m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

103

Sammanjämkningsförslag rörande lagförslag om fiskearrenden m. m.

I berörda utlåtande, nr 21, hade utskottet,
såvitt nu var i fråga, hemställt,
att riksdagen måtte dels med bifall till
motionerna II: 647 samt I: 513 och II:
648 ävensom i anledning av motionerna
I: 514 och II: 646 för sin del antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om fiskearrenden med den
ändringen, att till 1 § fogades ett tredje
stycke av följande lydelse: »Lagen äger
ej heller tillämpning å fiske, som tillhör
kronan», dels ock avslå genom propositionen
framlagt förslag till förordning
om ändrad lydelse av 46 § förordningen
den 22 juni 1934 angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom.

Vid utskottets utlåtande fanns, såvitt
nu var i fråga, fogad en av herr Georg
Carlsson m. fl. avgiven med I betecknad
reservation, vari yrkats att riksdagen
skulle med avslag å ifrågavarande motioner
bifalla propositionen.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
hade kamrarna vid behandling
den 24 maj 1957 av utskottets utlåtande
stannat i olika beslut, i det att
första kammaren bifallit vad utskottet i
utlåtandet hemställt, medan andra kammaren
bifallit den av herr Georg Carlsson
m. fl. avgivna reservationen.

Med anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet till behandling
förehaft frågan om sammanjämkning av
den skiljaktighet, som förelåg mellan
kamrarnas beslut, och hade utskottet i
sådant hänseende i det nu föreliggande
memorialet anfört följande:

»Skiljaktigheten mellan kamrarnas beslut
hänför sig till frågan om den föreslagna
lagstiftningen skall äga tillämpning
jämväl å fiske, som tillhör kronan,
eller icke. Första kammaren har godkänt
den av utskottet föreslagna ändringen
av lagförslaget, innebärande att
kronans fisken undantages från den nya
lagstiftningens tillämpning, medan andra
kammaren bifallit propositionen, innebärande
att något undantag från den
nya lagens tillämpning med hänsyn till
upplåtaren icke göres.

Med hänsyn till de ståndpunkter, som

kamrarna sålunda intagit, finner utskottet
sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga
meningar lämpligen böra ske på
så sätt, att riksdagen beslutar att från
den nya lagstiftningens tillämpningsområde
undantaga kronans fisken men att
detta undantag i avvaktan på vunna erfarenheter
begränsas i tiden till fem år.
Före utgången av denna tid bör frågan
om fortsatt undantagande från lagstiftningen
av kronans fisken ånya prövas.
Utskottet räknar med att det under denna
tidrymd med tillräcklig grad av säkerhet
skall visa sig, huruvida behov
föreligger att därefter bibehålla en särlagstiftning
för kronan. Utskottet har i
övrigt icke funnit anledning att frångå
vad utskottet i sitt utlåtande nr 21 uttalat.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att kamrarna — med
frånträdande av sina tidigare fattade beslut
beträffande punkterna A och C i
utskottets i utlåtandet nr 21 gjorda hemställan
i vad därigenom avses att göra
iindring i propositionen — måtte i anledning
av motionerna 1:513 och 11:648,
1:514 och 11:646 samt 11:647 för sin
del antaga

dels det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om fiskearrenden
med den ändringen, att första stycket i
övergångsbestämmelserna erhölle följande
lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1957, dock att lagen icke skall äga
tillämpning å fiske, som tillhör kronan,
förrän den 1 oktober 1962

dels ock det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 46 § förordningen den
22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom med
den ändringen, att bestämmelsen om förordningens
ikraftträdande erhölle följan
de lydelse:

Denna förordning träder i kraft den
1 oktober 1962.»

Med hänsyn till riksdagssessionens
nära förestående slut hade utskottet tilllika
hemställt, att förevarande memorial

104

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Sammanjämkningsförslag rörande lagförslag om fiskearrenden m. m.
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Enligt en vid memorialet avgiven reservation
hade herrar Georg Carlsson
och Ebbe Ohlsson, fru Nilsson samt herrar
Åhman, Stiernstedt och Jansson i
Benestad ansett, att den i propositionen
upptagna principen om den nya lagstiftningens
allmänna giltighet icke bort
uppgivas och att utskottet fördenskull
bort söka sammanjämka kamrarnas skiljaktiga
beslut sålunda, att första kammaren
inbjudits att med frånträdande av
sitt beslut biträda andra kammarens
beslut i ämnet.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att ifrågavarande memorial skulle
nu företagas till avgörande.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf) :

Herr talman! I tredje lagutskottet har
jag varit med om att avgiva en reservation,
och då frågan första gången behandlades
i utskottet, lyckades man med
litet övertalningsförmåga att få majoritet
mot Kungl. Maj:ts proposition. Om
detta är i och för sig inte så mycket
att säga. När ärendet kom till kamrarna,
visade det sig emellertid att riksdagens
majoritet ställde sig bakom Kungl. Maj:ts
proposition. Det är mera anmärkningsvärt
att utskottet, när frågan blev återförvisad
till tredje lagutskottet för sammanjämkning,
inte gick på riksdagsmajoritetens
synpunkter och på reserva’
tionen. Det var dock inte möjligt att.
komma fram till det resultatet. Så här i
riksdagens sista timme skulle det hela
krånglas till ytterligare, om man skulle
försöka att ännu en gång stjälpa frågan
från reservanternas sida.

Härtill kommer ett annat skäl. Även
om en ny sammanjämkning skulle försökas,
är det inte stora utsikter att komma
fram till ett enligt reservanternas
mening positivt resultat, och hela frågan
kanske faller. Därigenom skulle kam
ske fiskearrendatorerna försättas i ett
mycket ogynnsamt läge under ett år''
framåt.

På grund härav har jag i dag, herrtalman,
intet särskilt yrkande.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag kan också acceptera
denna sammanjämkning och skall därför
inte ställa något yrkande om avslag på
utskottets hemställan.

I andra stycket av utskottets motivering
står emellertid en mening som lyder:
»Före utgången av denna tid bör
frågan om fortsatt undantagande från
lagstiftningen av kronans fisken ånyo
prövas.» Den meningen tycker jag ändrar
så pass mycket och gör att det hela
flyter och blir osäkert. Jag anser därför
att det vore bättre att detta uttalande
inte kommer med.

Jag vill därför, herr talman, hemställa
att memorialet godkännes med uteslutande
av dess motivering.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då den förste ärade talaren
inte framställde annat yrkande än
att det nu framlagda memorialet måtte
godkännas, vill jag utan att ingå på någon
sakdebatt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna memorialet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas med godkännande av utskottets
motivering, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med uteslutande
av motiveringen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av motiveringen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt memorial nr 24 med
godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Onsdagen den 29 mai 1957

Nr 22

105

Om förebyggande av förgiftningsfall genom parathion

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 22.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om förebyggande av förgiftningsfall genom
parathion

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Huss till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
framställt följande fråga: »Vill herr statsrådet
ta initiativ till att erforderliga bestämmelser
utfärdas i syfte att förebygga
förgiftningsfall genom det för växt- och
insektsbekämpning brukade medlet parathion?» Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erböll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Huss, har frågat mig om
jag vill ta initiativ till att erforderliga
bestämmelser utfärdas i syfte att förebygga
förgiftningsfall genom det för
växt- och insektsbekämpning brukade
medlet parathion.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Oaktat de säkerhetsföreskrifter, som
redan gäller i fråga om insekts- och

växtskyddsmedel, har under senare tid
olyckstillbud inträffat, bl. a. i samband
med transporter av sådana preparat.
Med anledning därav har järnvägsstyrelsen
efter samråd med medicinalstyrelsen
utfärdat skärpta föreskrifter angående
emballering och påskrift vid befordran
av sådana giftpreparat på järnväg.
Ytterligare föreskrifter i detta hänseende
övervägs f. n. inom medicinalstyrelsen
och järnvägsstyrelsen.

Men även då det gäller bekämpningsmedlens
användning och förvaring har
i olika sammanhang gjorts gällande, att
de nuvarande bestämmelserna icke är
tillfredsställande. Därvid har allmänt
föreslagits en översyn av hela giftstadgan.
En sådan översyn har aktualiserats
även av andra skäl och torde nu böra
komma till stånd.

I avvaktan härpå har inom statens
farmaceutiska laboratorium utarbetats
ett förslag till vissa ändringar i giftstadgan.
Förslaget prövas f. n. av medicinalstyrelsen
och torde inom den närmaste
tiden komma att överlämnas till Kungl.
Maj:t. I det sammanhanget får jämväl
övervägas vilka ytterligare föreskrifter
som erfordras beträffande gifter av nu
ifrågavarande slag. Jag avser att tillse
att detta arbete bedrives skyndsamt.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet för detta svar.

Frågan har ju länge varit aktuell. Anledningen
till att min fråga kom så sent
som i lördags var, att pressen då hade
att förmäla om ytterligare ett i raden av
tidigare dödsfall på grund av kontakt
med parathiongifter. Enligt uppgift skall
detta preparat, som i stor utsträckning
används speciellt i lantbruket, ha framkallat
hittills ett tiotal dödsfall. Denna
sista gång gällde det en tvåårig pojke,
som hastigt avled under omständigheter,
som ännu inte är närmare utredda.

Dessutom har som bekant vid ett tillfälle,
då en större förpackning av detta
preparat sändes med järnväg, förpackningen
kommit att gå sönder, vilket för -

106

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Om framläggande av förslag till ny ärvdabalk

anledde att Vitaby järnvägsstation i Kristianstads
län under flera dagar var praktiskt
taget isolerad från yttervärlden på
grund av att man hade svårt att över
huvud taget vistas på järnvägsstationen
utan förgiftningsrisk.

Under sådana förhållanden är det givetvis
ägnat att väcka viss förvåning att
detta ämne hittills endast är klassificerat
som ett andra klassens gift, vilket
medför en relativt förenklad försäljning.

Nu har inrikesministern dels meddelat
att skärpta bestämmelser om transportvillkoren
för detta preparat har utfärdats,
dels lovat att inte bara föranstalta
om att trängande ändringar av detaljbestämmelser
i giftstadgan inom kort
skall komma till stånd, utan också att
därjämte en allmän översyn av hela
stadgan skall företagas. Jag anser att
herr statsrådet därmed har tagit ett
mycket riktigt grepp på denna fråga,
och jag ber ännu en gång att få tacka för
att åtgärder kommer att företagas och
företagas så snabbt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om framläggande av förslag till ny
ärvdabalk

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat, att
han ämnade vid delta sammanträde besvara
fru Gärde Widemars interpellation
om framläggande av förslag till ny
ärvdabalk, och nu yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Ingrid Gärde Widemar frågat
mig, om jag är beredd att medverka till
att förslag om ny ärvdabalk snarast förelägges
riksdagen.

Till svar på denna fråga får jag anföra
följande.

Sedan lång tid tillbaka pågår ett arbete
med att revidera de olika balkarna
i 1734 års lag och ersätta dem med mera
tidsenliga lagbestämmelser. Denna lagstiftningsuppgift,
som alltså berör de
mest centrala delarna i vår lag, kräver
mycket ingående utredningar. Särskilt

på civilrättens område har man på grund
av tidigare erfarenhet funnit det nödvändigt
att gå fram i etapper. I första
hand söker man åstadkomma nya fristående
lagar, som tillgodoser kravet på
att bestämmelserna snarast får ett modernare
innehåll. Därefter söker man
åter sammanföra det nya lagmaterialet i
balkar, som sålunda helt ersätter de ursprungliga
balkarna från 1734.

Då det gäller ärvdabalken, vilken innehöll
bestämmelser om arv, boutredning,
arvskifte, testamente och förmynderskap,
har i första hand under åren
1017—1933 tillkommit en rad nya lagar,
som har ersatt innehållet i den gamla
balken. Därefter har man år 1941 övergått
till kodifieringsarbetet. Det första
resultatet härav nåddes, när man år 1949
sammanfogade alla bestämmelser om föräldrar
och barn samt om förmynderskap
till en föräldrabalk.

Därefter grep man sig an med att sammanföra
bestämmelserna om arv och testamente
samt boutredning och arvskifte
till en helhet, en ärvdabalk. Förslag till
eu sådan kodifikation framlades av ärvdabalkssakkunniga
år 1954. Det innehöll
även vissa sakliga nyheter av större betydelse
bl. a. beträffande fastställande
av faderskap. Därvid avsåg man att de
vunna framstegen inom blodgruppsforskningen
och på andra områden skulle
kunna utnyttjas i syfte att det verkliga
faderskapet skulle kunna fastslås med
större säkerhet än hittills. Förslaget innebar
vidare att barn utom äktenskap
skulle få samma arvsrättsliga ställning
som barn i äktenskap; de skulle med
andra ord få arvsrätt inte bara som nu
efter modern och mödernesläkten utan
också efter fadern och fädernesläkten.
Lagändringar föreslogs också för att skapa
en fastare rättslig förbindelse mellan
adoptivbarn samt adoptanten och dennes
släkt. I övrigt innebar förslaget huvudsakligen
en kodifiering i nära anslutning
till gällande lagbestämmelser.

På grundval av ärvdabalkssakkunnigas
betänkande och inkomna remissvar
utarbetades ett förslag inom justitiedepartementet
i maj 1955, och detta förslag
remitterades till lagrådet. Lagrådet av -

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

107

Om framläggande av förslag till ny ärvdabalk

styrkte emellertid stora delar av nyheterna
i förslaget. Sålunda ville lagrådet
inte godtaga de nya faderskapsreglerna
utan framförde åtskilliga argument mot
dessa. Vidare avstyrkte lagrådet den föreslagna
utvidgningen av arvsrätten för
utomäktenskapliga barn. Svårigheten att
med tillräcklig säkerhet fastställa faderskapet
utgjorde enligt lagrådets mening
ett avgörande hinder mot att generellt
ge dessa barn arvsrätt i enlighet med
förslaget. I varje fall borde, enligt lagrådets
mening, frågan om utvidgning av
de utomäktenskapliga barnens arvsrätt
anstå till dess nya regler tillkommit för
att skydda den efterlevande hustruns
rätt i boet. Däremot gjorde lagrådet inte
några invändningar mot den föreslagna
reformeringen av adoptionsinstitutet.
Med anledning av lagrådets yttrande har
förslaget på nytt övervägts inom regeringen,
som därvid fann, att man inte
borde, mot lagrådets avstyrkande, framlägga
förslaget för riksdagen i föreliggande
skick.

Vad fru Gärde Widemar synes avse i
sin interpellation är, att man då hade
kunnat välja den utvägen att likväl genomföra
en kodifiering av lagmaterialet
utan saklig iindring av faderskapsbestämmelserna
och utan att ändra reglerna
om utomäktenskapliga barns arvsrätt.
Lagrådet har i sitt yttrande uttalat sig
för en sådan utväg. Detta har jag dock
funnit mindre lämpligt. Om man kan
hoppas, att inom en icke alltför lång tid
de reelia frågorna kan föras fram till
en lösning, synes mig detta vara en bättre
ordning. För detta ändamål erfordras
i första hand en utredning av frågan
om efterlevande makes ställning. Denna
utredningsuppgift har jag uppdragit åt
er. kommitté som tillkallades i slutet av
år 1956 för att göra en översyn av äktenskapslagstiftningen
och därmed sammanhängande
spörsmål. Det är också
tänkbart att det genom ett visst uppskov
kan bli lättare att ta slutlig ställning
till faderskapsreglerna. Blodgruppsforskningen,
som har utvecklats snabbt under
de senaste decennierna, kan ge nya resultat.
Man kan också viinta att de antropologiska
undersökningsmetoderna,

till vilka riksdagen har anslagit medel,
kommer att visa sig användbara i vissa
fall.

Några olägenheter av ett uppskov med
ärvdabalken anser jag knappast föreligga.
Det kan visserligen sägas att härigenom
ändringarna i adoptionslagstiftningen
också får vänta. På detta område
har emellertid den överenskomna
nordiska enheten splittrats genom att det
danska folketinget inte har följt de förslag,
som man hade enats om under departementsbehandlingen.
Den nya situation
som härigenom uppkommit måste
övervägas.

Den praktiska nyttan av att få en mera
formell kodifiering är inte så stor i
detta fall, eftersom de olika lagar som
avses skola sammanföras i en ny ärvdabalk
är av förhållandevis sent datum;
de har alla tillkommit under åren 1928
—1933. Behovet av en kodifiering är
därför mindre här än på andra områden,
där det är fråga om att ersätta äldre lagar.
Det är å andra sidan klart, att frågan
om en ny ärvdabalk inte bör uppskjutas
på lång tid. Jag tror emellertid
inte att det behöver bli något längre
uppskov med denna reform utan att det
skall visa sig möjligt att inom en någorlunda
snar framtid framlägga förslag till
en ärvdabalk, som inte bara utgör en
kodifiering av nu gällande bestämmelser
utan som också innebär en tillfredsställande
lösning av faderskapsreglerna och
frågan om utomäktenskapliga barns
arvsrätt.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Min fråga gällde, huruvida herr statsrådet
var beredd att medverka till att
förslag om ny ärvdabalk snarast förelägges
riksdagen. Svaret är knappast entydigt,
utan återspeglar snarast en viss
vaghet i ståndpunktstagandet från justitieministerns
sida. Skälet till att den proposition,
som förelåg i korrektur redan
på våren 1955, inte har föreslagits riks -

108

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Om framläggande av förslag till ny ärvdabalk

''lagen, har redovisats vara att lagrådet
har avstyrkt vissa förslag i den framlagda
ärvdabalken. Efter lagrådets svar
fattades inom regeringen det beslutet, att
man inte skulle lägga fram lagen.

Den stora tvistefrågan här gäller de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Jag
bär ingen anledning att betvivla att benstatsrådet
har samma uppfattning som
jag, nämligen att arvsrätt bör tillkomma
utomäktenskapliga barn i de fall, där
faderskapet blir med säkerhet fastställt.
Lagrådets skäl till avstyrkande av förslaget
om de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt efter fadern var flera. Dels ansågs
det att reglerna för faderskapsbevisning
inte var tillfredsställande, och dels
ansågs det att en viss hänsyn borde tagas
till efterlevande makes rätt, och den ansågs
inte vara tillräckligt tillgodosedd,
för den händelse utomäktenskapliga barn
skulle erhålla arvsrätt efter fadern. Givetvis
är det mycket viktigt att efterlevande
makes rätt till del i boet tillgodoses
på bästa möjliga sätt, men man tycker
att denna fråga skulle kunna lösas separat
och inte behöva dras in i utredningen
om en ändring av hela vår äktenskapslagstiftning.
Man borde här göra
ett separat ståndpunktstagande, som skulle
leda till ett snabbare resultat. Lagrådet
ansåg emellertid, att även om man
inte kunde antaga förslaget i den del
som gällde de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt, borde återstående delar
av förslaget läggas fram, därför att det
i alla fall vore av värde åt! få en kodifiering
av samtliga lagar på området och
att man i den ärvdabalk, som då skulle
framläggas, skulle ta med de nuvarande
reglerna om faderskapsbevisning
och om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn. Den tanken avvisade herr statsrådet
med orden att »detta har jag dock
funnit mindre lämpligt». De orden innefattar
egentligen hela svaret på min interpellation.
Motiveringen till att herr
statsrådet har funnit detta mindre lämpligt
anges vara att »om man kan hoppas,
att inom en icke alltför lång tid de
reella frågorna kan föras fram till lösning,
synes mig detta vara en bättre ordning».

Jag förstår inte riktigt vad den sista
meningen innefattar. Syftar herr statsrådet
på att det skall gå lättare att få
till stånd en reell lösning, om regeringen
eventuellt får en annan sammansättning
eller vad är det verkliga skälet till
denna plötsliga optimism? Det förefaller
dock som om hela frågan om de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt är
så pass diffus och långt från sin lösning,
om man ser till de svårigheter som framförts
av olika instanser och nu senast
lagrådet, att det i och för sig är ett
starkt skäl till alt lägga fram ärvdabalken
i återstående delar. Herr statsrådet
säger själv i sitt yttrande i den tilltänkta
propositionen, att det måste anses vara
en betydande vinst alt alla grundläggande
regler på arvsrättens område sammanföres
till ett enhetligt lagverk. Om
man skall göra en ändring i sak då det
gäller de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt, måste det ju i alla fall ske genom
en lagändring, och om denna lagändring
företas på det sättet, att man
ändrar i en antagen ärvdabalk eller i den
speciella lagen, kan ju egentligen vara
tämligen likgiltigt. För min del anser
jag att kodifieringen av de här lagarna
på arvsrättens område liar ett så pass
stort egenvärde och har motsetts med så
stort intresse från alla som har anledning
att intressera sig därför, att man borde
kunnat lägga fram förslaget i de delar
som har godkänts av lagrådet.

Statsrådet säger vidare att det inte
kan vara några olägenheter förenade
med ett uppskov av antagandet av ny
ärvdabalk. Han berör i det sammanhanget
adoptionslagstiftningen. Jag
viH till detta säga, att jag tycker att det
finns ett mycket starkt behov av att få
en ändring av våra adoptionsregler. För
närvarande är ett adoptivbarn underhållsskyldigt
mot båda familjerna, både
den naturliga familjen och den familj
där det är adopterat. Detsamma gäller
för arvsrätten. Det är ett starkt krav,
eikänt av alla, att man bör och måste
knyta adoptivbarnen närmare till den
familj i vilken de är adopterade. Här
bär fattats ett nordiskt beslut om enhetlighet
kring vissa riktlinjer för adop -

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

109

Om framläggande av förslag till ny ärvdabalk

tionslagstiftningen. Statsrådet säger att
det danska folketinget inte har följt de
förslag, som man enades om under departementsbehandlingen.
Ja, det är riktigt,
men den ändring, som har vidtagits av
det danska folketinget, anses i varje fall
på danskt håll vara synnerligen oväsentlig.
Det kan för vår del knappast ha annan
betydelse än att vi vid framläggandet
av en ny adoptionslag har rätt att
välja mellan att ta det förslag, varom
man tidigare har enats och som har antagits
i Norge, och att ta förslaget med
den ändring som danskarna har gjort.
Det kan knappast fordras något längre
övervägande utan bör vara skäligen enkelt
att ta ståndpunkt till den ändringen.

När statsrådet har lämnat dessa förklaringar
till att den nya ärvdabalken ännu
inte har framlagts säger han i alla fall
ganska optimistiskt i slutet av interpellationssvaret
att han anser att det inte
behöver bli något längre uppskov med
reformen och att frågan om en ny ärvdabalk
inte bör uppskjutas på någon längre
tid. Statsrådet säger att det bör bli
möjligt att inom en »någorlunda snar
framtid» framlägga förslag till en ärvdabalk,
som inte bara utgör en kodifiering
av nu gällande bestämmelser utan som
också innebär en tillfredsställande lösning
av faderskapsreglerna och frågan
om utomäktenskapliga barns arvsrätt.
Om man kunde lita på att detta innebar
att frågan om en ärvdabalk skulle kunna
läggas fram för nästa års riksdag,
skulle jag kanske inte vidhålla min tidigare
inställning att utomäktenskapliga
barns arvsrätt borde brytas ut, men jag
tror att man har anledning att befara att
detta uttalande inte har en sådan innebörd,
utan betyder att frågan skjutes på
en tämligen oviss framtid. Jag kan inte
underlåta att tycka att ställningstagandet
här är ett undanglidande. Jag skulle, innan
vi avslutar den här debatten, gärna
vilja få veta ytterligare en sak: Vad avser
herr statsrådet med uttrycket »inom
en någorlunda snar framtid»?

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Vad jag i första hand
väntar på, torde framgå av svaret. Det är

att den kommitté, som sysslar med revidering
av äktenskapslagstiftningen, skall
bli färdig. Där är frågan om efterlevande
makes ställning en av huvudpunkterna.

Jag har anledning tro att denna kommitté,
som har en mycket förnämlig sammansättning,
kommer att bedriva sitt arbete
med all kraft och skyndsamhet. Om
man då har funnit en tillfredsställande
lösning av problemet om att trygga den
efterlevande makens rätt, så har man nya
utgångspunkter för att bedöma den fråga,
vars lösning fru Gärde Widemar nu
efterlyste.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Jag kan bara konstatera att jag inte
har fått något riktigt svar på den sista
frågan, utan att uppskjutandet sker på
en oviss framtid. Som vi alla vet, är frågan
om ny äktenskapslagstiftning en omfattande
fråga. Skall kodifieringen av
arvsrättens regler anstå tills kommittén
blir färdig med hela sitt uppdrag, så är
jag rädd för att vi får vänta ganska länge
på den här lagen. Detta innebär alltså
även ett uppskov med den nya adoptionslagstiftningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 138, angående tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av de båda
återstående ärendena på föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens
sammanträde fredagen den 31 innevarande
månad.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 334, till Konungen
angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57.

Skri velse förslaget godkändes under

förutsättning att utskottets hemställan i

Nr 22

Onsdagen den 29 mai 1957

memorial nr 138 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående prisreglerande

åtgärder på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.39.

In fidem
G. H. Berggren

Fredagen den 31 maj 1957

Nr 22

111

Fredagen den 31 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 141 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 171 och II: 219 till Fondering
för framtida pensionsändamål för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 275 000 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 171 och II:
219 till Fondering för framtida folkpensionsändamål
för budgetåret 1957/58 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 275 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 45.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 531, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 99 ja och 98 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 165 ja och
143 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
ja-propositionen.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 365, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fiskearrenden m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 139, angående statsregleringen för
budgetåret 1957/58.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o), 4:o), 5:o), 11 :o), 14:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
319, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1957/58 till

112

Nr 22

Fredagen den 31 maj 1957

Fondering för framtida pensionsända
mål.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 335, angående statsregleringen för
budgetåret 1957/58; och

nr 336, med överlämnande av riksstal:
för budgetåret 1957/58.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsmemorial fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 362, till Konugen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 5:o),
11 :o), 14:o), och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 36 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag tillkännagiva att riksdagens
höstsession kommer att taga sin
början onsdagen den 16 oktober, då kamrarna
kommer att kallas till sammanträde
kl. 14. Kallelse kommer att utfärdas
genom sedvanlig annonsering i dagspres -

sen och genom tillkännagivande i radio.

Vi står nu inför riksdagens sista arbetsplenum;
vi skiljs efter avslutad vårsession.
Vi har höstsessionen kvar, och
jag skall därför inte knyta några utförliga
reflexioner till årets arbete. Man skall
ju inte prisa dag innan sol är bärgad.
Jag tror mig emellertid kunna konstatera,
att vi i år i någon män lyckats undanröja
den anhopning av ärenden till
riksdagens sista arbetsveckor, som tyvärr
tyngde fjolårets vårsessions avslutning
i en utomordentlig utsträckning.
Det är klart att vi alla kan önska en jämnare
arbetsfördelning än den vi haft
även i år. Jag skall inte nu gå in på medlen
för att få denna jämnare arbetsfördelning,
men jag kan konstatera, att
kvällsplena även mot riksdagens slut varit
ganska sällsynta i denna kammare.

När vi denna gång skiljs efter förrättat
värv — jag skall inte säga väl förrättat
värv, ty de tillkommer andra att döma
över vad vi har gjort — önskar jag att
kammarens ledamöter skall få en god
och angenäm sommar och att inte den
stora frågan om pensionsreformen skall
belägga alla eller ens flertalet av edra
dagar, utan att ni skall få tid över både
till att sköta edra borgerliga värv och
till rekreation och återhämtning.

Jag önskar eder en trevlig och angenäm
sommar och välkomna åter den 16
oktober!

Jag förklarar härmed riksdagens vårsession
avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
11.14.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570971